Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1967 (Proposition 1967:138 - höst)

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1967

Nr 138

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i föräldrabalken m. m.; given Stockholms
slott den 9 juni 1967.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i föräldrabalken,

2) lag om ändrad lydelse av 1 § utsökningslagen,

3) lag om ändrad lydelse av 50 § barnavårdslagen den 29 april 1960
(nr 97).

Enligt Vårt nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framläggs förslag till ny lagstiftning om verkställighet
som gäller överflyttning av barn. De nya bestämmelserna, som infogas i
föräldrabalken, avser verkställighet både av domar angående vårdnad eller
umgängesrätt och av domar som direkt går ut på att barn skall överlämnas.
De skall dessutom gälla i sådana fall då vårdnadshavare utan att dom
föreligger begär att barn som vistas hos annan skall överlämnas till honom.
Ärendena skall handläggas av länsstyrelsen.

Förslaget utgår från att överlämnande av barn i första hand skall ske
under parternas frivilliga medverkan. Sådan frivillig överflyttning sker
under ledning av företrädare för barnavården efter uppdrag av länsstyrelsen.
Om barnet inte kan överflyttas på frivillighetens väg, får länsstyrelsen
förordna om verkställighet. Länsstyrelsen får därvid förelägga vite eller,
om det anses nödvändigt, förordna att barnet skall hämtas genom polismyndighets
försorg. Vid hämtning skall företrädare för barnavården och,
om möjligt, läkare närvara.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 138

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

Överflyttning får i regel inte ske mot barnets vilja, om barnet har fyllt
15 år eller nått sådan mognad att dess vilja bör beaktas på motsvarande
sätt. Länsstyrelsen kan vidare vägra verkställighet i vissa fall då den
anser det påkallat att fråga om ändring beträffande vårdnaden prövas av
rätten eller när överflyttning ej kan ske utan avsevärd fara för barnets
kroppsliga eller själsliga hälsa.

Nuvarande möjlighet för barnavårdsnämnd att enligt barnavårdslagen
förbjuda föräldrar eller annan som har vårdnaden att ta barn från fosterhem
avses stå kvar med vissa jämkningar. Bl. a. föreslås att sådant förbud
skall förlora sin verkan, om länsstyrelsen beslutar om verkställighet enligt
de nya bestämmelserna i föräldrabalken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

Förslag

till

Lag

om ändring i föräldrabalken

Härigenom förordnas, att till föräldrabalken skall fogas ett nytt kapitel,
21 kap., av följande lydelse.

21 kap.

Om verkställighet av dom eller beslut rörande vårdnad m. m.

Verkställighet av dom eller beslut

1 §•

Verkställighet av vad rätten i dom eller beslut bestämt om vårdnad eller
umgängesrätt eller om överlämnande av barn sökes hos länsstyrelsen.

Har domen eller beslutet icke vunnit laga kraft och är ej särskilt medgivet
att verkställighet ändå får ske, får länsstyrelsen icke vidtaga åtgärd
enligt 2 eller 3 §.

2 §•

Innan länsstyrelsen förordnar om verkställighet, äger den uppdraga åt
ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnden eller tjänsteman inom barnavården
att verka för att den som har hand om barnet frivilligt skall fullgöra
vad som åligger honom.

Den som fått uppdrag enligt första stycket skall inom tid som länsstyrelsen
bestämmer lämna denna en redogörelse för de åtgärder som vidtagits
och vad som förekommit vid uppdragets utförande. Tiden får ej utan synnerliga
skäl sättas längre än två veckor.

3 §.

Förordnar länsstyrelsen om verkställighet, äger den förelägga vite eller,
om det anses nödvändigt, besluta att barnet skall hämtas genom polismyndighets
försorg. Länsstyrelsen kan även i samband med förordnandet lämna
uppdrag enligt 2 §, om sådant ej förekommit tidigare.

Om särskilda skäl föreligga, får länsstyrelsen för att underlätta barnets
överflyttning föreskriva, att barnet tillfälligt skall omhändertagas på lämpligt
sätt.

Länsstyrelsen äger utdöma förelagt vite.

4 §•

Har barnet fyllt femton år, får verkställighet icke ske mot dess vilja, utan
att länsstyrelsen finner det nödvändigt av hänsyn till barnets bästa. Detsamma
gäller, om barnet ännu ej fyllt femton år men nått sådan mognad
att dess vilja bör beaktas på motsvarande sätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

5 §•

Är det uppenbart att förhållandena ändrats väsentligt sedan domen eller
beslutet meddelades, kan länsstyrelsen vägra verkställighet, om det av hänsyn
till barnets bästa är påkallat att fråga om ändring beträffande vårdnad
eller umgängesrätt prövas av rätten. Sådan fråga upptages av rätten på ansökan
av den som varit part i ärendet hos länsstyrelsen eller av barnavårdsman
eller barnavårdsnämnd.

Länsstyrelsen får även i annat fall vägra verkställighet, om sådan ej kan
ske utan avsevärd fara för barnets kroppsliga eller själsliga hälsa.

Överflyttning av barn i andra fält

6 §•

Även om dom eller beslut som avses i 1 § ej föreligger, äger den som har
vårdnaden att, när barnet vistas hos annan, påkalla länsstyrelsens åtgärd
för att barnet skall överflyttas till honom.

Föreligga särskilda skäl att fråga om ändring beträffande vårdnaden
prövas av rätten, kan länsstyrelsen vägra att vidtaga den sökta åtgärden.

I övrigt äga 2—5 §§ tillämpning.

7 §•

Bestämmelserna i 6 § äga motsvarande tillämpning, när föräldrar eller
adoptivföräldrar gemensamt ha vårdnaden och en av dem utan beaktansvärt
skäl egenmäktigt bortfört eller kvarhåller barnet samt den andre begär
rättelse.

Gemensamma bestämmelser

8 §■

Hämtning och annan åtgärd beträffande barnet skall utföras på ett för
barnet så skonsamt sätt som möjligt.

Vid hämtning skola ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnd eller
tjänsteman inom barnavården och, om möjligt, läkare närvara. Om barnet
på grund av sjukdom ej bör flyttas eller annat särskilt hinder möter, skall
hämtningen uppskjutas.

9 §.

Föreligger i ärende som avses i detta kapitel fara att barnet föres ur landet
eller är ärendet av annan anledning brådskande, kan länsstyrelsen omedelbart
förordna, att barnet skall omhändertagas på sätt länsstyrelsen finner
lämpligt.

Kan beslut enligt första stycket ej avvaktas, får polismyndighet vidtaga
sådan omedelbar åtgärd som kan ske utan skada för barnet. När sådan åtgärd
vidtages, skola om möjligt ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnden
eller tjänsteman inom barnavården och läkare närvara. Åtgärden skall
genast anmälas till länsstyrelsen, som utan dröjsmål prövar om den skall
bestå.

10 §.

I ärende enligt detta kapitel skall länsstyrelsen föranstalta om den utredning
som är behövlig. Förhör får hållas med var och en som kan antagas
ha upplysningar av betydelse att lämna. Länsstyrelsen kan förordna, att
barnet skall undersökas av läkare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1967

I kallelse till förhör eller läkarundersökning äger länsstyrelsen förelägga
vite. Länsstyrelsen äger utdöma förelagt vite.

11 §•

Beträffande parts skyldighet att ersätta motparts kostnader i ärende enligt
detta kapitel äga utsökningslagens bestämmelser om kostnader i utsökningsmål
hos överexekutor motsvarande tillämpning.

I fråga om ersättning till den som på kallelse inställt sig för förhör inför
länsstyrelsen och icke är part äga bestämmelserna om ersättning av
allmänna medel till vittne motsvarande tillämpning. Ersättningen skall
dock alltid betalas av allmänna medel. Även kostnad för hämtning eller
omhändertagande av barn och läkarundersökning betalas av allmänna medel.
Fråga om ersättning enligt detta stycke prövas av länsstyrelsen.

12 §.

Talan mot länsstyrelsens beslut föres hos Konungen genom besvär. Besvären
ingivas till länsstyrelsen. Denna skall skyndsamt infordra förklaring
över besvären, om det ej är uppenbart att anledning saknas, och införskaffa
ytterligare utredning, om det är behövligt. Länsstyrelsen skall därefter
sända handlingarna i ärendet jämte eget utlåtande till vederbörande
statsdepartement.

Beslut, som ej avser utdömande av vite eller ersättning för parts kostnad,
länder omedelbart till efterrättelse, om ej annat förordnas.

13 §.

Beslut enligt detta kapitel angående överflyttning utgör ej hinder att den
därvid avgjorda frågan prövas på nytt, när ändrade förhållanden eller annat
särskilt skäl föranleder det.

14 §.

Närmare bestämmelser för tillämpningen av detta kapitel meddelas av
Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

Ärende som vid lagens ikraftträdande är anhängigt hos länsstyrelsen
skall vid dennas fortsatta handläggning enligt denna lag ej anses som ett
ärende som ankommer på överexekutor. Ärende som vid samma tidpunkt
är anhängigt hos särskild överexekutor får av denne överlämnas till länsstyrelsen
för handläggning enligt denna lag. I annat fall tillämpas utsökningslagen
i ärendet.

Har överexekutor meddelat utslag i ärende vari verkställighet sökts före
lagens ikraftträdande, skall utsökningslagen alltjämt tillämpas.

Utslag som meddelats enligt utsökningslagen utgör ej hinder att den därvid
avgjorda frågan prövas på nytt, när ändrade förhållanden eller annat
särskilt skäl föranleder det. Därvid skall de nya bestämmelserna tillämpas.

Vad i annan lag eller författning är föreskrivet om överexekutor skall i
stället gälla länsstyrelsen, såvitt rör frågor som avses i de nya bestämmelserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § utsökningslagen

Härigenom förordnas, att 1 § utsökningslagen1 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §■

Utsökningsmål upptagas---- ---annat stadgas.

Konungens befallningshavande —--Konungens befallningshavande.

Konungens befallningshavande---- vara överexekutor.

Bestämmelserna i denna lag om
utsökningsmål gälla ej ärende som
avses i 21 kap. föräldrabalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968. Om utsökningslagens tilllämpning
i vissa ärenden, som anhängiggjorts dessförinnan, meddelas föreskrifter
i övergångsbestämmelserna till lagen den 1967 (nr

) om ändring i föräldrabalken.

1 Senaste lydelse av 1 § se 1964: 446.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 50 § barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97)

Härigenom förordnas, att 50 § barnavårdslagen den 29 april 1960 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Om det skulle vara till avsevärd
skada för ett fosterbarn att skiljas
från fosterhemmet, äger barnavårdsnämnden
i den kommun, där fosterhemmet
finnes, för viss tid eller tills
vidare förbjuda föräldrarna eller annan
som har vårdnaden om barnet
att taga det från fosterhemmet.

Är förbud ----—----

§•

Om det skulle innebära avsevärd
fara för ett fosterbarns kroppsliga
eller själsliga hälsa att skiljas från
fosterhemmet, äger barnavårdsnämnden
i den kommun, där fosterhemmet
finnes, för viss tid eller tills vidare
förbjuda föräldrarna eller annan
som har vårdnaden om barnet
att taga det från fosterhemmet.
--fyra veckor.

Förbud enligt denna paragraf utgör
ej hinder att barnet skiljes från
fosterhemmet på grund av beslut
enligt 21 kap. föräldrabalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

Kungi. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

Utdrag ur protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott
den 27 januari 1967.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Lange, Kling, Edenman, Johansson, Palme, Sven-Eric Nilsson,
Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om verkställighet
som rör barn m. m. och anför.

Inledning

I lagberedningens uppdrag att reformera utsökningsrätten ingår bl. a.
att göra en översyn av bestämmelserna om sådan verkställighet som rör
överlämnande av barn. Reglerna härom har då och då tagits upp i den
offentliga debatten, och det har i skilda sammanhang framhållits att nuvarande
ordning inte är tillfredsställande. Diskussionen har rört både formerna
för verkställigheten och frågan vilka organ som bör besluta och
utföra åtgärderna. Stor uppmärksamhet har också ägnats förutsättningarna
för flyttning av barn från fosterhem. I barnavårdslagen den 29 april 1960,
nr 97, (BvL) upptogs en bestämmelse om rätt för barnavårdsnämnd att under
vissa förutsättningar förbjuda föräldrar eller annan vårdnadshavare
att ta barn från fosterhem. Det förutsattes vid lagens tillkomst, att hithörande
problem skulle övervägas på nytt i samband med revisionen av
den exekutionsrättsliga lagstiftningen.

Beredningen tog under år 1965 upp frågan om verkställighet som rör
barn och samrådde därvid med familj erättskommittén och särskilda experter.
På grundval av överläggningarna utarbetades en i juni 1965 dagtecknad
promemoria med förslag till regler om verkställighet som rör
barn (stencil). Över promemorian inhämtade beredningen yttranden från
ett antal myndigheter och organisationer. Sålunda avgavs yttranden av
Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Nedre
Norrland, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, överståthållarämbetet (ÖÄ1
och samtliga länsstyrelser, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges

- Kungi. Maj.ts proposition nr 138 år 1967

rättshjälpsjurister, Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet
och Svenska föreningen för barn- och ungdomspsykiatri. Länsstyrelserna
bifogade yttranden från vissa socialvårdskonsulenter och andra organ, varjämte
barnavårdsnämnderna i de större städerna inkom med yttranden
direkt till beredningen. Yttranden avgavs sålunda av kronofogdemyndigheterna
i Stockholm, Danderyd, Norrköping, Jönköping, Malmö, Lund,
Hälsingborg, Halmstad och Borlänge, socialvårdskonsulenterna i Stockholm,
Linköping, Växjö, Kristianstad, Göteborg, Mariestad, Västerås, Falun,
Härnösand och Luleå, barnavårdskonsulenterna i Södermanlands, Kronobergs,
Kopparbergs och Västernorrlands län, länsläkarna i Stockholms,
Kristianstads och Västernorrlands län, polismyndigheterna i Uppsala, Linköping,
Visby, Karlskrona, Karlshamn, Malmö och Hälsingborg samt barnavårdsnämnderna
i Stockholm, Solna, Uppsala, Linköping, Norrköping,
Jönköping, Tranås, Växjö, Kalmar, Oskarshamn, Karlskrona, Karlshamn,
Simrishamn, Malmö, Lund, Hälsingborg, Halmstad, Göteborg, Borås, Kristinehamn,
Örebro, Västerås, Borlänge, Sundsvall, Örnsköldsvik, Skellefteå,
Luleå samt Gnosjö och Själevads kommuner. Nytt samråd ägde därefter
rum med experter.

På grundval av vad sålunda förekommit avgav beredningen den 8 juni
1966 betänkandet »Utsökningsrätt V» med förslag till lagstiftning om verkställighet
som rör barn (SOU 1966: 38).1

I betänkandet föreslås att verkställigheten rörande barn helt skils från
sådan exekution som avses i utsökningslagen (UL) och att bestämmelser
i ämnet infogas i föräldrabalken (FB) genom tillägg av ett nytt kapitel
sist i balken. Verkställigheten skall enligt förslaget handhas av länsstyrelsen
i dess egenskap av överordnad barnavårdsmyndighet. Förslaget innehåller
vidare närmare regler om verkställighetens genomförande, förfarandet
hos länsstyrelsen in. m. Beredningen föreslår också vissa följdändringar
i UL och BvL. Förslaget till lag om tillägg till FB torde få fogas
till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss av Kungl. Maj :t har yttranden över betänkandet avgetts av
justitiekanslern (JK), rikspolisstyrelsen, exekutionsväsendets organisationsnämnd,
dornstolskommittén, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen
Sveriges stadsdomare, Föreningen Sveriges kronofogdar, Föreningen
Sveriges länspolischefer och Svenska polisförbundet.

Jag anhåller nu att få ta upp lagförslagen i »Utsökningsrätt V» till behandling.
Samtidigt får jag — efter samråd med statsrådet Odhnoff — anmäla
en med beredningens förslag sammanhängande fråga om ändringar
i BvL.

1 Betänkandet är undertecknat av f. d. justitierådet Gösta Walin, ordförande, samt numera
justitierådet Ulf Lundvik och hovrättsrådet Gösta Dyrssen. De experter med vilka beredningen
har samrått är socialinspektören Karin Danielsson, förste socialinspektören Doris Holmgren,
överläkaren Elsa-Brita Nordlund, förste byråsekreteraren Margareta Wallin och landssekreteraren
Ludvig Lorichs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

Gällande rätt m. m.

Enligt 6 kap. 1 § FB står barn i äktenskap under föräldrarnas vårdnad
till dess det fyllt 21 år eller ingått äktenskap. Om en av föräldrarna gör
sig skyldig till grovt missbruk eller grov försummelse vid vårdnadens utövande
eller är hemfallen åt missbruk av rusgivande medel eller för ett
lastbart liv, äger rätten liksom i vissa andra situationer enligt 6 § i samma
kap. förordna, att den andra maken ensam skall ha vårdnaden. Inträffar
sådant fall i fråga om bägge föräldrarna, kan vårdnaden överflyttas på särskilt
förordnad förmyndare. Lever föräldrarna åtskilda på grund av söndring
eller döms det till återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad,
skall rätten enligt 7 § bestämma, vilken av föräldrarna som skall ha vårdnaden
eller om denna skall utövas av särskild förmyndare. Fader eller moder
som är skild från vårdnaden får enligt 10 § inte betagas tillfälle till
umgänge med barnet utan att särskilda omständigheter föranleder det.
Nöjer han sig inte med vad som bestäms av vårdnadshavare^ får rätten
slita tvisten.

Vårdnaden om adoptivbarn tillkommer enligt It § adoptanten (vanligen
makar) enligt huvudsakligen samma regler som gäller för barn i äktenskap.
Barn utom äktenskap står enligt 12 § under moderns vårdnad. Vårdnaden
kan under särskilda förutsättningar överflyttas till fadern eller särskild förmyndare.
Fader eller moder som inte har vårdnaden har rätt att umgås
med barnet enligt samma regler som gäller för barn i äktenskap.

Beträffande vårdnadens innehåll framgår av 6 kap. 2 och 3 §§ FB, att
vårdnadshavaren är skyldig att sörja för barnets person och ge det sorgfällig
uppfostran samt ha uppsikt över barnet. Som en konsekvens härav
äger vårdnadshavaren ha barnet hos sig eller i övrigt bestämma dess vistelseort
och han kan fordra, att den som utan stöd i lag vägrar att överlämna
barnet till honom skall utlämna det.

Vårdnadshavarens befogenheter inskränks i princip inte, om han överlämnar
barnet till fosterhem. Även om annat har avtalats, kan han när som
helst fordra att få tillbaka barnet, om han tycker att det är lämpligt. Om
det skulle vara till avsevärd skada för ett fosterbarn att skiljas från fosterhemmet,
kan emellertid barnavårdsnämnd enligt 50 § BvL förbjuda vårdnadshavaren
att ta barnet därifrån. Sådant förbud kan meddelas för viss
tid eller tills vidare. Så länge förbudet gäller är vårdnadshavarens befogenhet
att bestämma barnets vistelseort satt ur kraft. Motsvarande inträffar,
om barnet blir omhändertaget för samhällsvård enligt BvL.

Gällande lag innehåller inte några särskilda bestämmelser i fråga om sådan
verkställighet som går ut på att barn skall överlämnas till vårdnadshavaren
eller till fader eller moder, vilken inte har vårdnaden men äger rätt att
umgås med barnet. Vissa regler i UL som är skrivna främst med tanke på

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

andra situationer tillämpas. I 3 kap. UL finns föreskrifter om verkställighet
av domstols avgöranden i tvistemål. I 37 § anges vissa här ej aktuella fall
då utmätningsman, dvs. kronofogdemyndigheten, äger verkställa dom utan
särskilt bemyndigande. I andra fall ankommer det enligt 38 § på överexekutor
att förordna om verkställighet och sättet därför. För ändamålet äger
överexekutor, när det finnes lämpligt, förelägga vite och utdöma detta. Som
överexekutor fungerar numera länsstyrelsen eller den som särskilt har förordnats
till överexekutor för viss del av län. Vidare gäller enligt 8 kap. UL
att överexekutor i viss utsträckning kan bevilja handräckning utan att
domstols beslut föreligger. Bl. a. föreskrivs i 191 §, att om någon egenmäktigt
har pantat något till sig eller skilt annan från det han innehar eller eljest
själv har tagit sig rätt, överexekutor genast kan återställa det rubbade
besittningsförhållandet.

I praxis har 38 § UL ansetts tillämplig, när det föreligger dom eller interimistiskt
beslut som reglerar fråga om barns överlämnande. Vårdnadshavaren
resp. den umgängesberättigade kan i sådant fall vända sig till överexekutor,
som förordnar om verkställighet och föreskriver hur den skall genomföras.
I praktiken står härvid valet mellan vitesföreläggande och hämtning
genom utmätningsman. När dom eller beslut som nyss har nämnts inte
föreligger, kan vårdnadshavare!! enligt fast praxis begära handräckning hos
överexekutor enligt 191 § UL för att få barnet överlämnat från den som har
det om händer. För genomförande av umgängesrätt som inte grundas på
dom eller beslut av domstol torde handräckning enligt 191 § UL däremot
knappast bli aktuell. Enligt 6 kap. 10 § FB ankommer det på domstol att
pröva tvist i sådan fråga, och det kan svårligen tänkas, att överexekutor
skulle kunna ge handräckning enligt 191 § när frågan om umgängesrätt
inte har prövats av domstol.

\ issa närmare föreskrifter om förfarandet vid överlämnande av barn
meddelas i kungörelserna den 27 november 1964 (nr 847) med vissa bestämmelser
om överexekutors verksamhet och (nr 846) med vissa bestämmelser
om handläggning hos utmätningsman. Enligt 2 § i förstnämnda kungörelse
skall överexekutor höra barnavårdsnämnd och läkare i den mån det
är behövligt och enligt 19 § i den sistnämnda kungörelsen skall förrättningsmannen,
när beslut om överlämnande av barn skall verkställas, så långt
det är möjligt sörja för att verkställigheten inte medför fara för barnets
hälsa. I den mån det kan anses behövligt bör han höra barnavårdsnämnd
och läkare i ärendet och kalla dem till förrättningen. Läkare som har hörts
av överexekutor eller utmätningsman eller närvarit vid förrättning får ersättning
av allmänna medel.

Det har i litteraturen hävdats, att det i allmänhet torde vara lämpligt att
överexekutor i första hand använder vitesföreläggande, oavsett om 38 § eller
191 § UL tillämpas. Om detta inte leder till åsyftat resultat, anses överexekutor
böra uppdra åt utmätningsman att hämta barnet. I praxis används

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

vitesföreläggande jämförelsevis ofta vid tillämpning av 38 § UL. I sådana
fall förekommer också hämtning genom utmätningsman, ofta utan att vitesföreläggande
först har prövats. Vid tillämpning av 191 § UL är hämtning
genom utmätningsman det ojämförligt vanligaste. Undantagsvis förekommer
det att överexekutor ger föreläggande utan att utsätta något tvångsmedel.
Meningen torde därvid vara, att sökanden får återkomma med begäran
därom för den händelse överexekutors föreläggande inte respekteras.

Verkställighet har i praxis vägrats, när det med hänsyn till barnets konstitution
eller annat förhållande förelegat grundad anledning till antagande
att barnet skulle åsamkas allvarligt men. Detta gäller även när sökanden
har kunnat åberopa dom eller beslut rörande vårdnaden. Om förhållandena
har ändrats väsentligt sedan domen meddelades, har detta i en del fall
ansetts utgöra hinder mot verkställighet. I tidigare praxis har vidare funnits
en tendens att inte bevilja handräckning enligt 191 § UL, när fosterföräldrar
har mottagit ett barn för vård och vårdnadshavaren efter lång tid
godtyckligt har velat ta barnet åter. Vårdnadshavaren har då kunnat påkalla
prövning av domstol. Numera torde i huvudsak samma synpunkter anläggas
vid prövningen, vare sig det är fråga om handräckning hos överexekutor
eller frågan har varit underställd domstol.

Vid prövningen om en överflyttning av barn kan befaras medföra skada
för barnet har i praxis hänsyn tagits också till barnets inställning. Det har
antagits, att verkställighet åtminstone i regel inte bör genomföras mot barnets
vilja, om barnet har fyllt femton år eller nått motsvarande utveckling.

Verkställighet som innefattar överlämnande av barn förekommer i praktiken
jämförelsevis sällan. Beredningen har fordrat in vissa sifferuppgifter
från ÖÄ, länsstyrelserna och de särskilda överexekutorer som är stationerade
i Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Borås. Sammanfattningsvis
visar dessa siffror följande.

År Antal ärenden som prövats Ansökan Handräckning av utmät i

sak (inom parentes antalet beviljad ningsman använd

ärenden som rört endast
umgängesrätt)

X960.............. 56 (29) 41 28

1961 .............. 51 (27) 37 21

1962 .............. 35 (18) 23 20

1963 .............. 48 (29) 32 17

1964 .............. 48 (35) 35 16

Beredningens förslag

Beredningens förslag enligt betänkandet ansluter nära till förslaget i den
tidigare nämnda promemorian. Bara i vissa punkter förekommer skiljaktigheter
och dessa är i flertalet fall av redaktionell art. Fastän de flesta

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

remissyttrandena hänför sig till promemorian, torde det därför inte vara
nödvändigt att här särskilt redogöra för dennas innehåll. Min redogörelse
i det följande omfattar därför bara förslaget enligt betänkandet jämte vissa
påpekanden om vissa skiljaktigheter mellan detta och promemorians förslag.
Beredningens betänkande innehåller även en redogörelse för de bestämmelser
i ämnet som gäller i Danmark, Finland och Norge och vidare
en översikt över de krav på reformer av den svenska lagstiftningen som
bär förts fram i olika sammanhang. I dessa delar får jag hänvisa till betänkandet
(s. 14—26).

Med uttrycket domstols beslut i fråga om vårdnad eller umgängesrätt
avser beredningen dels dom i mål angående vårdnad eller umgängesrätt,
dels sådant avgörande i frågan vilket tas in i en dom, som även gäller
andra frågor, och dels såväl beslut under rättegången som slutligt beslut
rörande vårdnaden eller umgängesrätten.

Beslutande myndighet och förfarandets huvuddrag

Beredningen erinrar om att de myndigheter som f. n. kommer i beröring
med verkställighetsfrågor och likartade spörsmål som rör barn främst är
de allmänna domstolarna, de exekutiva organen och barnavårdsmyndigheterna.
De sistnämnda, som biträds av polis, är barnavårdsnämnderna och
över dem länsstyrelsen. Talan mot länsstyrelsens beslut förs i regeringsrätten.
Instansordningen för exekutiva mål börjar i allmänhet med utmätningsman,
varefter följer överexekutor, hovrätt och högsta domstolen.
Den som vill att domstols beslut skall verkställas enligt 38 § UL har dock
att göra ansökan direkt hos överexekutor. Detsamma gäller ansökan om
handräckning enligt 191 § UL — utan föregående dom eller beslut av
domstol. I regel är länsstyrelsen även överexekutor, men de exekutiva målen
handläggs där ofta av andra befattningshavare än dem som svarar för
barnavårdsfrågor.

Beredningen framhåller att det för nutida uppfattning är främmande
att frågor om barns överlämnande skall behandlas enligt verkställighetsregler
som rör egendomsobjekt av olika slag. Reglerna om verkställighet
som rör barn bör därför frikopplas från det vanliga exekutiva förfarandet.
Beredningen pekar särskilt på vissa skillnader i verkställigheten. Verkställighet
som rör barn grundas ofta på avgörande av domstol, t. ex. i hemeller
äktenskapsskillnadsmål. Ibland rör domstols beslut fråga om överflyttning
av vårdnaden i anledning av vanvård e. d. Domstol kan vidare ha
ålagt fosterföräldrar att överlämna barn till vårdnadshavare^ Exekutiv
myndighet har ej i några andra fall hand om verkställighet som rör omhändertagande
av människor. Det synes principiellt betydelsefullt, att de
också befrias från omhändertagande av barn. Vidare framhålls att det i
exekutionstekniskt hänseende föreligger en beaktansvärd skillnad mellan

14 Kungi. Maj.ts proposition nr 138 år 1967

vanliga tvistemålsdomar som avses i 38 § UL och avgöranden i vårdnadsfrågor.
De domar som enligt nämnda lagrum skall bringas till verkställighet
går i allmänhet ut på en viss prestation. När denna väl en gång är
fullgjord, kommer regelmässigt inte någon ytterligare verkställighet i
fråga. Beslut angående vårdnad om barn utgör eller är i allt fall jämförbart
med ett avgörande i en statusfråga och innehåller ej något direkt åläggande
att utlämna barnet. Det är därför tveksamt om 38 § UL över huvud
bär varit avsedd att tillämpas pa sadant beslut, även om man i rättspraxis
har ansett paragrafen tillämplig. Härtill kommer att verkställigheten, särskilt
när hämtning krävs, i realiteten främst rör en person som inte varit
part i målet, nämligen barnet. Omhändertagandet av barnet utgör en form
av utövning av de befogenheter som har anförtrotts vårdnadshavare!].
Behov av myndighets bistånd för sådant omhändertagande kan bli aktuellt
gång efter annan och under skilda omständigheter. Enligt beredningens
mening kan sådana verkställighetsåtgärder beträffande barn bäst
jämföras med de praktiska uppgifter som annars ankommer på barnavårdsmyndigheterna.
Dessa har tillgång till speciell sakkunskap om behandlingen
av barn och kan förutsättas vara förtrogna med närliggande
frågor.

Vid närmare prövning finner beredningen, att det inte synes kunna
komma i fråga att i detta sammanhang anlita barnavårdsnämnderna som
beslutande organ. Sammansättningen av nämnderna kan enligt beredningen
mte anses så kvalificerad att ansvaret som beslutsorgan bör anförtros dem.
Antalet ärenden är också så begränsat att varje nämnd bara undantagsvis
skulle få något ärende av hithörande slag. Att söka förstärka nämnderna
med särskilda ledamöter torde enligt beredningen knappast vara genomförbart
och kan i varje fall inte vara ändamålsenligt. Härtill kommer, att
nämnden i orten kan ha avgett yttrande till domstol som har dömt i saken
och därför kan känna sig jävig.

Beredningen anser det lämpligare, att länsstyrelsen i sin egenskap av
överordnad barnavårdsmyndighet blir beslutsorgan. Länsstyrelserna synes
enligt beredningen väl skickade att handha uppgiften. Bl. a. har de förutsättningar
att bedöma, om de skäl som kan komma att anföras mot verkställighet
är tillräckligt bärande för att hindra att sådan äger rum. Om
verkställighetsfrågan anförtros länsstyrelserna, synes det också beredningen
lämpligt, att talan mot deras beslut får föras hos regeringsrätten,
som nu är sista instans i ärenden om samhällsvård, förbud mot flyttning
av fosterbarn m. in.

Beredningen går vidare in på frågan om de vanliga exekutiva myndigheterna
kan anses lika lämpliga. Beredningen förutsätter därvid att överexekutorsinstitutionen
kommer att avskaffas. Utan att gå närmare in på
denna fråga framhåller beredningen, att det är tänkbart att vissa särskilda
verkställighetsuppgifter i så fall skulle kunna läggas på allmän under -

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1967

rätt. Eftersom underrättsorganisationen dock i allmänhet inte torde vara
lämpad för att handha praktiska verkställighetsfrågor, utgår beredningen
från att kronofogdemyndigheterna skulle komma att svara för den vanliga
exekutiva verksamheten. Emellertid anser beredningen att både principiella
och praktiska skäl talar emot att kronofogde handhar sådan verkställighet
som gäller barn. Det bör helst inte kvarstå någon sammanblandning av sådan
verkställighet och förmögenhetsrättslig exekution. Hämtningsförrättningarna
har föga gemensamt med de göromål som i övrigt ankommer
på kronofogde. När barn i andra sammanhang skall hämtas, t. ex. till ungdomsvårdsskola,
ombesörjs också åtgärden av barnavårdsnämnd eller
polismyndighet. Beredningen finner alltså, att länsstyrelse som överordnad
barnavårdsmyndighet är att föredra framför kronofogde som beslutande
organ i hithörande frågor.

Beredningen diskuterar slutligen om allmän underrätt kan vara lämpligare
än länsstyrelse som beslutande myndighet. En sådan ordning anses
dock bli tyngande. Underrätterna är inte organisatoriskt rustade att handha
verkställigheten på ett tillfredsställande sätt. Det är uppenbarligen mycket
angeläget, att verkställigheten inte fördröjs och att ärendena handläggs på
ett smidigt sätt. Länsstyrelsernas erfarenhet som barnavårdsmyndigheter
synes också uppväga domstolarnas erfarenhet av vårdnadsfrågor i skillnadsmål.
De har vidare tillgång till speciell sakkunskap i fråga om behandlingen
av barn. Det kan möjligen göras gällande, att länsstyrelserna,
om deras antal minskas genom en omorganisation, blir mera svårtillgängliga.
Synpunkten torde dock inte ha så stor betydelse med hänsyn till nutida
kommunikationer.

Beredningen stannar alltså för att länsstyrelse skall vara beslutande
myndighet med regeringsrätten som besvärsinstans. Hos länsstyrelsen
avses handläggningen ske på den sektion som är avsedd för barnavårdsärenden.
Antalet verkställighetsärenden är så ringa att förslaget enligt beredningen
inte kan medföra några arbetskraftssvårigheter. Handläggningen
torde knappast bli mer betungande enligt förslaget än enligt gällande ordning.

Om den föreslagna ordningen beträffande beslutande myndighet anför beredningen
vissa allmänna synpunkter. Enligt beredningens uppfattning saknas
anledning befara, att förslaget skall leda till någon motsatsställning
mellan förvaltningsmyndigheter och allmänna domstolar. Länsstyrelserna
kan förutsättas inse vikten av att domstols beslut länder till efterrättelse
och att verkställighetsfrågorna inte förhalas, samtidigt som de kan bedöma
de ofta ömtåliga verkställighetsfrågorna ur barnavårdssynpunkt. Länsstyrelses
befogenhet att införskaffa utredning i verkställighetsärende får inte
missbrukas till en reguljär omprövning av domstols beslut. Utredningen bör
begränsas till att i tveksamma fall klarlägga, huruvida det föreligger medicinska
hinder mot att genomföra verkställigheten. Med hänsyn till önske -

Kungl. Mnj:ts proposition nr 138 år 1967

målet att ärendena inte förhalas är det också en fördel, att talan kan fullföljas
direkt till regeringsrätten som högsta instans. Att regeringsrätten
som överinstans på olämpligt sätt åsidosätter domstols beslut behöver inte
befaras.

Utöver de överväganden av beredningen som nu har redovisats har beredningen
i sin allmänna motivering tagit upp också vissa andra frågor av
mera allmän räckvidd. Innan beredningens synpunkter i dessa delar refereras
synes det lämpligt att översiktligt redogöra för huvuddragen i beredningens
förslag beträffande de aktuella verkställighetsärendenas behandling.
De nya reglerna härom anses formellt böra skiljas från bestämmelserna om
vanlig exekution, och beredningen föreslår att de tas upp i ett nytt kapitel i
FB, benämnt 21 kap.

Lagförslaget utgår från det fallet att begäran om verkställighet grundas
på domstols beslut. Ansökan görs hos länsstyrelsen. Om länsstyrelsen anser
det ändamålsenligt, kan den överlämna åt barnavårdsnämnden i orten
att söka genomföra verkställigheten på frivillighetens väg, dvs. utan tvångsmedel.
Länsstyrelsen kan för överflyttning i sådan ordning också anlita
befattningshavare vid barnavården, om detta anses lämpligt. Verkställighetsfrågan
bör inte uppehållas med särskilt försök att komma fram på frivillighetens
väg, om det redan från början kan anses uteslutet att sådant
försök skulle bli framgångsrikt. Nämnden eller den utsedde befattningshavaren
skall inom viss tid — i regel högst två veckor — rapportera, om
försöket har lyckats.

Om försök till frivillig överflyttning inte har prövats eller har misslyckats,
skall länsstyrelsen fatta beslut. Länsstyrelsen kan därvid förelägga
vite och, om föreläggandet inte åtlyds, utdöma vitet. Länsstyrelsen äger även
förordna om hämtning av barnet genom polisens försorg. Enligt beredningens
mening bör i regel vite komma i fråga i första hand.

Beträffande hämtningens verkställande föreslås en särskild bestämmelse
om att åtgärden skall ske på ett för barnet så skonsamt sätt som möjligt.
Vid förrättningen bör representant för barnavårdsnämnden och läkare om
möjligt närvara. Hämtningsätgärden skall skjutas upp, om barnet på grund
av sjukdom inte bör flyttas eller om annat särskilt hinder föreligger. Enligt
beredningens förslag skall länsstyrelsen också kunna föreskriva, att barnet
övergångsvis skall tas om hand på lämpligt sätt.

Det föreslås vidare regler för det fall att länsstyrelsen vid sin prövning
finner att hinder av inte endast tillfällig natur möter mot verkställigheten.
Har barnet fyllt 15 år, får sålunda verkställighet mot dess vilja inte äga
rum annat än om länsstyrelsen finner det nödvändigt av hänsyn till barnets
bästa. Detsamma gäller om barnet ännu inte har fyllt 15 år men nått
sådan mognad att dess vilja bör beaktas på lika sätt.

Om det är uppenbart att väsentligt ändrade förhållanden har inträtt se -

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

dan domen eller beslutet meddelades, skall länsstyrelsen, när det anses påkallat
av hänsyn till barnets bästa, kunna vägra att meddela verkställighet
innan rätten har prövat fråga om ändring beträffande vårdnaden eller vad
därmed äger samband. Rätten skall ta upp saken på begäran av sökanden,
hans motpart, barnavårdsman eller barnavårdsnämnd. Länsstyrelsen skall
slutligen kunna vägra verkställighet, om den i annat fall finner att verkställighet
inte kan ske utan avsevärd fara för barnets kroppsliga eller själsliga
hälsa.

Beredningen tar också upp sådana fall då vårdnadshavare påkallar åtgärd
utan att det föreligger domstols beslut om vårdnaden eller barnets
överlämnande. F. n. kan vårdnadshavaren i denna situation vända sig till
överexekutor med begäran om handräckning enligt 191 § UL för att få
barnet överlämnat från den som har det om händer. Beredningens förslag
innehåller en motsvarande möjlighet för vårdnadshavare att få omedelbar
verkställighet utan föregående domstolsprövning. Förutsättningarna för att
få sådan verkställighet och formerna för denna skall i stort sett vara desamma
som när domstols beslut föreligger. Om särskilda skäl motiverar att
fråga om ändring beträffande vårdnaden prövas av rätten, skall länsstyrelsen
kunna vägra att vidta den sökta åtgärden innan domstolsprövning har
skett.

Enligt förslaget skall länsstyrelsen vidare kunna förordna om verkställighet,
när vårdnaden tillkommer föräldrar eller adoptivföräldrar gemensamt
men den ena har utan beaktansvärt skäl egenmäktigt bortfört barnet eller
kvarhåller det och den andra begär rättelse.

Länsstyrelsen skall också enligt förslaget omedelbart kunna förordna om
omhändertagande av barn, när det är fara att barnet förs ur riket eller när
verkställighetsärendet i annat fall är brådskande. Om länsstyrelsens beslut
inte kan avvaktas, skall polismyndigheten i orten ha befogenhet att ingripa,
varvid det om möjligt skall tillses att representant för barnavårdsnämnden
och läkare medverkar. Polismyndighetens åtgärd skall genast anmälas till
länsstyrelsen, som prövar huruvida den skall bestå.

1 ärende om verkställighet skall länsstyrelsen enligt förslaget föranstalta
om den utredning som anses behövlig. Förhör skall kunna hållas inför länsstyrelsen
med var och en som antas kunna lämna upplysningar av betydelse
i saken. Länsstyrelsen äger förordna, att barnet skall undersökas av läkare.

Frivillig verkställighet

Beredningen framhåller, att det givetvis är önskvärt att verkställighet för
överflyttning av barn genomförs på frivillighetens väg. Länsstyrelsen bör
kunna uppdra åt barnavårdsnämnden i orten att verka för detta. Ofta torde
man visserligen inte knnna ställa så stora förhoppningar på att barnavårds 2

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 138

Kuiigl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

nämndernas medverkan skall leda till resultat. I princip är det emellertid
naturligt, att länsstyrelsen för försök till frivillig överflyttning anlitar det
lokala organ som i första hand svarar för samhällets barnavård. Om det på
grund av nämndens tidigare befattning med saken eller av annan anledning
är mindre ändamålsenligt att anlita nämnden, bör länsstyrelsen i stället få
anlita särskild befattningshavare inom barnavården, t. ex. socialvårdskonsulent,
barnavårdskonsulent eller tjänsteman hos barnavårdsnämnd. Vid
överläggningar som beredningen har haft med experter på området har uttalats,
att det kanske är bäst att anlita socialvårdskonsulenten för uppgiften.

Beredningen betonar att verkställighetsfrågan inte bör uppehållas med
försök att komma fram på frivillighetens väg, om det redan från början
kan anses uteslutet att sådant försök skulle bli framgångsrikt. Länsstyrelsen
bör inte heller söka åstadkomma frivilligt överlämnande, om sådana omständigheter
har framkommit att verkställighet enligt förslagets bestämmelser
i övrigt inte bör komma i fråga. Ibland kan det vara lämpligt att länsstyrelsen,
när den vänder sig till barnavårdsnämnd eller viss befattningshavare,
antyder att vederbörande bör beakta de hinder som eventuellt kan
möta.

Beredningen anser att man inte behöver ge några närmare anvisningar i
lagen om hur det bör gå till vid försök till frivillig verkställighet. Barnavårdsnämnden
bör låta lämplig representant för nämnden ta kontakt med
den som omhänderhar barnet och verka för att barnet godvilligt överlämnas,
om inte särskilda omständigheter gör att detta skulle strida mot barnets
bästa. Det är enligt beredningen värdefullt om länsstyrelsen vid behov
kan tillställa parterna en broschyr, som innehåller råd och anvisningar om
vad de bör iaktta för att omplaceringen inte skall bli för påfrestande för
barnet. En sådan broschyr kan lämpligen utarbetas av socialstyrelsen och
medicinalstyrelsen i samråd.

Tvångsmedel

Om försök till frivillig överflyttning misslyckas eller framstår som gagnlöst,
skall länsstyrelsen enligt beredningens förslag kunna tillgripa tvångsmedel.
Länsstyrelsen bör i första hand förelägga och vid behov utdöma vite.
Det framhålls, att utdömande av försuttet vite i hithörande ärenden inte bör
anses obligatoriskt. Frågan bör bli föremål för diskretionär prövning.

Beredningen framhåller, att det naturligtvis inte är givet att vitesföreläggande
eller ens vites utdömande medför avsedd effekt. I brådskande fall
kan också tillämpning av vitesföreläggande dra alltför långt ut på tiden.
Länsstyrelsen bör därför alternativt kunna förordna om hämtning av barnet.
Detta gäller särskilt när verkställigheten avser inte bara umgängesrätt
utan även barnets överlämnande till vårdnadshavaren. Valet av tvångsmedel
måste rättas efter omständigheterna i det särskilda fallet. Beslut om

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

hämtning har den fördelen att det säkrare leder till resultat utan dröjsmål.
Därmed undviks att barnet hålls i ett spänningstillstånd.

Beträffande de fall då saken gäller utövning av umgängesrätt framhåller
beredningen, att användningen av hämtning förutsätter särskild försiktighet.
Det kan av hänsyn till barnet bl. a. inte vara lämpligt med hämtningsförrättningar
som under någon längre tid förekommer t. ex. var fjortonde
dag. Möjligheten att använda hämtning kan i och för sig leda till att vårdnadshavaren
respekterar domstols beslut i fortsättningen. Den omständigheten
att hämtning vid ett tillfälle har genomförts kan vara nog för att
vårdnadshavaren i fortsättningen skall rätta sig efter beslutet om umgängesrätt.

Själva hämtningen bör enligt beredningen ske genom polisens försorg. Beredningen
framhåller, att polisen är det organ som i allmänhet ombesörjer
andra verkställighetsåtgärder i likartade situationer. Bl. a. skall polismyndighet
enligt 94 § BvL lämna barnavårdsnämnd handräckning, när beslut
angående omhändertagande av barn eller ungdom skall verkställas eller när
någon som är omhändertagen skall förflyttas. Polisen har alltså erfarenhet
av liknande förrättningar och disponerar helt andra resurser för ändamålet
än t. ex. kronofogdemyndighet. De alternativ som i övrigt kan tänkas torde
knappast vara realistiska. Polisen bör vid förrättningen normalt ha läkares
medverkan när det är praktiskt möjligt. Vidare bör befattningshavare vid
barnavården vara närvarande.

Hinder mot verkställighet

Beredningen anför, att omständigheterna i ett verkställighetsärende kan
visa sig vara sådana att verkställighet inte bör beviljas. Detta kan gälla vare
sig verkställighet begärs med anledning av domstols beslut eller vårdnadshavare
grundar en begäran om barnets överlämnande direkt på sin lagenliga
befogenhet att bestämma dess vistelseort.

I det sammanhanget uppkommer bl. a. frågan vilken hänsyn som skall
tas till barnets vilja. F. n. gäller att verkställighet åtminstone i regel
inte genomförs mot barnets vilja, om barnet har fyllt 15 år eller nått
motsvarande utveckling. Beredningen anser att det otvivelaktigt är en riktig
princip att när barnet har nått viss mognad dess vilja respekteras och att
verkställighet inte genomförs utan tvingande skäl om barnet motsätter sig
åtgärden. Lagen synes böra ge viss ledning för bedömningen. Beredningen
anser, att 15 års ålder är den gräns som lämpligen bör anges. Enligt vad
som har vitsordats från barnpsykiatriskt håll kan det för yngre barn medföra
en alltför stor belastning att nödgas välja vem det skall vistas hos. Man
får vidare inte förbise, att barnet ofta kan påverkas liksom att dess inställning
kan växla snabbt. Även om en femtonårsgräns upptas i lagen, måste
möjlighet finnas att göra undantag i ena eller andra riktningen. Det kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

t. ex. finnas anledning att beakta en väl utvecklad trettonårings vilja, om
barnet bestämt motsätter sig att flytta och det ej är till skada för barnet
att stanna där det är. Å andra sidan bör även en femtonåring kunna flyttas,
om det är påkallat av barnets bästa, t. ex. därför att det vistas i olämplig
miljö. Att ett barns viljeinriktning liksom dess psykiska egenskaper i allmänhet
har betydelse även vid prövningen av risken för eventuella skadeverkningar
av verkställigheten anser beredningen inte behöva särskilt anges
i lagen.

Beredningen framhåller vidare, att verkställighet av beslut om vårdnad
eller om umgängesrätt ibland kan bli aktuell först en längre tid efter beslutets
meddelande. Förhållandena kan då ha ändrats väsentligt. Det kan i sådana
fall vara olämpligt att verkställighet äger rum. Ändring av rättens beslut
kan i stället vara motiverad. Enligt 6 kap. 13 § FB äger rätten meddela
nya bestämmelser om vårdnadens handhavande och umgängesrätt, när väsentligt
ändrade förhållanden påkallar det.

När det är uppenbart att väsentligt ändrade förhållanden
har inträtt, skall länsstyrelsen kunna vägra att meddela verkställighet, innan
fråga om ändring beträffande vårdnaden eller vad som äger samband
därmed har prövats. En ytterligare förutsättning för att verkställighet skall
få vägras bör vara, att detta är påkallat av hänsyn till barnets bästa. För
att rätten skall få ta upp saken bör krävas begäran av sökanden, hans motpart,
barnavårdsman eller barnavårdsnämnd. Det bör inte komma i fråga
att låta länsstyrelsen själv inleda en ny domstolsprövning.

Beredningen anser, att länsstyrelsen också i andra fall måste kunna vägra
verkställighet, nämligen om sådan anses inte kunna ske utan avsevärd fara
för barnets kroppsliga eller själsliga hälsa. Huvudregeln måste visserligen
vara, att när domstols beslut föreligger avgörandet skall lända till efterrättelse.
Bätten kan emellertid inte överblicka alla de framtida konsekvenserna
av sitt avgörande. Det kan t. ex. vara svårt att förutse, om verkställigheten
måste genomföras med tvång och hur saken i så fall kommer att utveckla
sig. Länsstyrelsen måste därför ha möjlighet att vägra verkställighet även
när förhållandena inte har undergått någon väsentlig ändring sedan beslutet
meddelades.

I beredningens promemoria var förslaget i denna del utformat så, att verkställighet
skulle kunna vägras om den befanns inte kunna ske utan »avsevärd
skada» för barnet. Detta uttryckssätt var hämtat från 50 § BvL, där
det föreskrivs att barnavårdsnämnd äger förbjuda vårdnadshavaren att ta
barn från fosterhem om åtgärden skulle vara till avsevärd skada för barnet.
Enligt förarbetena till denna bestämmelse förutsätter förbud att det skall
föreligga farhågor för allvarlig skada. Om denna restriktiva tolkning av uttrycket
»avsevärd skada» tillämpas även i nu förevarande sammanhang,
skulle detta enligt beredningens mening kunna leda till alltför stor begränsning
av länsstyrelses befogenhet att vägra verkställighet. Verkställighet bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

visserligen inte vägras, om åtgärden skulle medföra allenast övergående
störning eller annan tillfällig olägenhet för barnet. Om skadeverkningarna
däremot kan befaras bli mera långvariga, kan det vara påkallat att vägra
verkställighet även om skadan inte är verkligt allvarlig i vanlig bemärkelse.
Vid bedömningen måste också beaktas den större eller mindre sannolikheten
för att skada skall uppkomma. Beredningen uttalar i betänkandet att
den åsyftade innebörden hos bestämmelsen kommer bättre fram i lagtexten,
om uttrycket »avsevärd skada» undviks och det i stället föreskrivs att länsstyrelsen
får vägra verkställighet, när sådan inte anses kunna ske utan
»avsevärd fara» för barnets kroppsliga eller själsliga hälsa. Beredningens
slutliga förslag har utformats i enlighet därmed.

Verkställighet utan föregående domstolsprövning

Beredningen anser att länsstyrelse bör få befogenhet att meddela verkställighet
inte bara när domstols beslut föreligger utan också när en vårdnadshavare
utan föregående domstolsprövning vänder sig till länsstyrelsen
och begär att barnet överlämnas till honom från någon hos vilken det vistas.
Motsvarande direkta verkställighet kan f. n. meddelas av överexekutor
enligt 191 § UL. Bakom tillämpningen av detta lagrum ligger att vårdnadshavaren
har befogenhet att bestämma var barnet skall vistas. Om någon
undanhåller barnet, gör han intrång i vårdnadshavarens rådighet. Vårdnadshavaren
anses inte kunna avstå från sina befogenheter genom avtal
eller på annat sätt.

Något hinder mot att vårdnadshavaren väljer att först gå till domstol bör
enligt beredningens mening inte gälla. En vårdnadshavare, som inte har
vunnit bifall hos länsstyrelsen, kan vidare vända sig till domstol för frågans
prövning.

Beträffande prövningen av fråga om verkställighet utan föregående beslut
av domstol bör enligt beredningen gälla väsentligen samma regler som
när domstols beslut föreligger. Om särskilda skäl talar för att fråga om
ändring beträffande vårdnaden prövas av domstol, bör länsstyrelsen kunna
vägra verkställighet innan sådan prövning har skett.

Beredningen tar vidare upp det fallet att föräldrar, som gemensamt har
vårdnaden om barn, blir oeniga om vårdnaden. Det kan inträffa, att ena
maken i anledning av schism mellan makarna ger sig i väg och egenmäktigt
tar barnet med sig. Ibland föreligger risk, att barnet förs utom riket.
Förfarandet har i viss utsträckning straffbelagts i 7 kap. 4 § brottsbalken.
Länsstyrelsen bör i sådana fall på begäran av andra maken kunna meddela
omedelbar verkställighet för barnets återlämnande, om barnet har bortförts
utan beaktansvärt skäl. Detsamma bör gälla, när ena maken utan sådant
skäl egenmäktigt håller kvar barn, t. ex. när det har kommit på besök
under ett skollov. Länsstyrelse bör givetvis i tveksamma fall inte be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

gagna befogenheten att meddela omedelbar verkställighet. Det synes emellertid
inte behöva befaras, att den föreslagna befogenheten skall missbrukas.
Beredningen påpekar, att om verkställighet vägras sökanden kan vända
sig till domstol och påkalla dess beslut om vårdnaden.

Allmänna synpunkter beträffande förfarandet hos länsstyrelsen

I det föregående har redan angivits huvuddragen i det av beredningen
föreslagna förfarandet. Därvid har i stort angivits vilka handläggningsregler
som föreslås i fråga om länsstyrelsens utredning, förhör, läkarundersökning
in. m. Beredningens slutliga förslag ansluter i dessa delar nära
till promemorian. Under remissbehandlingen av denna lade vissa remissinstanser
största vikten vid att verkställighetsfrågorna inte fick förhalas,
medan andra mer betonade att utredningen borde göras grundlig så att
garantier vinns för ett riktigt avgörande.

Synpunkterna gav beredningen anledning till följande uttalande. Rättsläget
är i allmänhet fullt klart i ärenden som rör överlämnande av barn.
Den tvekan som kan uppkomma brukar hänföra sig till verkställighetens
eventuella skadeverkningar för barnet. Dessa måste emellertid ägnas tillbörlig
uppmärksamhet. För ändamålet bör länsstyrelsen bl. a. begagna befogenheten
att förordna om läkarundersökning av barnet, när anledning därtill
förekommer. Att påbjuda ett mera omständligt förfarande synes inte
lämpligt. Utredningen bör bedrivas efter vad omständigheterna i det aktuella
fallet påkallar. Särskilt när sökanden åberopar ett helt nyligen meddelat
domstolsbeslut, behöver någon tvekan knappast råda om möjligheten
att genomföra verkställigheten. Några mera ingående lagregler om förfarandet
synes inte behöva meddelas. Beredningen erinrar om att några närmare
regler för överexelcutors handläggning av ärenden om överlämnande
av barn inte finns i UL. Någon praktisk olägenhet av detta har veterligen
inte visat sig. Om de föreslagna förfarandereglerna behöver kompletteras,
kan det ske i administrativ ordning.

Vissa internationellrättsliga frågor

Beredningen framhåller, att de föreslagna bestämmelserna om verkställighet
med anledning av dom eller beslut blir tillämpliga även när domen
eller beslutet har meddelats av utländsk myndighet och sådant avgörande
kan verkställas här i landet. Detta är i första hand förhållandet med domar
och beslut som har meddelats i något av våra nordiska grannländer (se
lagen den 2 december 1932, nr 540, om erkännande och verkställighet av
dom, som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge). Det kan
också komma i fråga att verkställighet begärs inte på grund av domstols -

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1967

avgörande utan på grund av att tillämplig utländsk lag anger att sökanden
skall ha vårdnaden om barnet. Utländsk lag kan dock inte alltid
jämställas med svensk lag, lika litet som utländska domar kan utan vidare
tillämpas bär i riket. Försiktighet måste iakttas i internationellrättsliga
förhållanden. Bl. a. kan ibland asylrättsliga grundsatser hindra verkställighet,
om den skulle få till följd att barnet förs ur landet. Ordre public
är vidare av särskild betydelse i förevarande sammanhang. I övrigt skall
självfallet barnets bästa beaktas på samma sätt som i andra verkställighetsfall.

Beredningen erinrar vidare om att önskemål om vidgade möjligheter till
internordisk verkställighet har framförts i Nordiska rådets rekommendation
nr 18/1962. Beredningen nämner att den har upprättat utkast till konvention
i ämnet och har överlagt därom med delegerade för Danmark,
Finland och Norge vid möte i Stockholm våren 1966. Överläggningarna
skall fortsätta vid senare tillfälle.

Beredningen upplyser vidare att vid nyssnämnda möte också diskuterades
förutsättningarna för samarbete om nya regler för den interna verkställigheten
av vårdnadsbeslut. Det kunde därvid konstateras, att de organisatoriska
olikheterna var så betydande att det inte syntes möjligt att
nå fram till lika regler i detta hänseende. Från dansk och norsk sida ansågs
det inte aktuellt att ta upp något samarbete om de interna verkställighetsreglerna.
Från finsk sida anmäldes, att det förslag om tillägg till
FB som beredningen har utarbetat var av intresse för finskt reformarbete
inom familj e- och förmynderskapsrätten. Det ansågs emellertid inte påkallat,
att ett närmare samarbete ägde rum innan förslaget framlades.
Hithörande regler måste under alla förhållanden bli i väsentliga hänseenden
avhängiga av den organisation som står till buds.

Ändringar i BvL

Beredningen föreslår en ändring av bestämmelserna i 12 § BvL som behandlar
barnavårdsnämnds befogenhet att delegera handläggningen av
ärenden. Ändringen åsyftar att klargöra, att det inte skall fordras samfällt
beslut av nämnden när fråga är om frivillig verkställighet och att åtgärder
för sådan verkställighet alltså skall kunna delegeras.

Vidare föreslås ändring av 50 § BvL. Denna paragraf innebär f. n. följande.
Om det skulle vara till avsevärd skada för ett fosterbarn att skiljas
från fosterhemmet, kan barnavårdsnämnd för viss tid eller tills vidare förbjuda
föräldrarna eller annan vårdnadshavare att ta barnet från fosterhemmet.
Nämnden kan i avbidan på utredning meddela sådant förbud interimistiskt
för längst fyra veckor. Beredningen föreslår, att till paragrafen
görs ett tillägg av innebörd att förbud enligt paragrafen inte utgör hinder
mot verkställighet, varom länsstyrelse förordnar enligt 21 kap. FB.

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1967

Om frågor angående verkställighet som rör barn överflyttas till länsstyrelsen
och länsstyrelsen förordnar om verkställighet, bör alltså enligt beredningens
mening ett av barnavårdsnämnd meddelat förbud mot att barnet
flyttas från fosterhemmet inte hindra genomförande av verkställigheten.
Med förslaget minskas i viss mån betydelsen av att barnavårdsnämnd
kan meddela förbud mot fosterbarns förflyttning från fosterhem.

Som förut har nämnts föreslår beredningen i 21 kap. FB en bestämmelse,
att länsstyrelsen får vägra verkställighet om den finner att sådan
inte kan ske utan »avsevärd fara för barnets kroppsliga eller själsliga
hälsa». Beredningen anser sig dock inte böra förorda, att uttrycket »avsevärd
skada» i 50 § BvL byts ut mot uttrycket »avsevärd fara för barnets
kroppsliga eller själsliga hälsa». En sådan ändring skulle nämligen kunna
tolkas som att barnavårdsnämnd tillerkändes något ökad befogenhet att
meddela förbud enligt 50 § BvL. Beredningen anser emellertid att det är
motiverat att denna paragraf får behålla en något mera restriktiv lydelse
på förevarande punkt, eftersom lagstiftaren enligt förarbetena till lagrummet
bara har velat ge barnavårdsnämnd en mycket begränsad befogenhet
att ingripa.

Med anledning av att önskemål har förts fram om en mera omfattande
omarbetning av 50 § och därmed sammanhängande bestämmelser i BvL,
uttalar beredningen att den inte har ansett sig böra gå in på frågan om
sådan omarbetning, eftersom denna fråga enligt beredningens mening faller
utom dess uppdrag.

Remissyttrandena

Som jag tidigare har nämnt hänför sig de flesta remissyttrandena till den
promemoria som föregick betänkandet. Då skillnaden mellan promemorians
och betänkandets förslag inte är så stor, kan dock dessa yttranden i allt väsentligt
ses som tillämpliga även på det slutliga förslaget. I den mån de hänför
sig till sådana punkter i promemorieförslaget som skiljer sig från beredningens
slutliga förslag, anser jag det inte behövligt att redovisa dem här.
Som framgår av vad jag anfört inledningsvis har vissa yttranden avgivits
över betänkandet.

Samtliga remissinstanser biträder åsikten att verkställighet som rör barn
bör frikopplas från det vanliga exekutiva förfarandet
och att reglerna om sådan verkställighet bör tas upp i ett nytt kapitel
i FB. Svea hovrätt anför, att det skulle ha varit mera tillfredsställande
om frågan hade kunnat behandlas i samband med en revision av
verkställighetsförfarandet i tvistemål i dess helhet. Då en sådan reform torde
låta vänta på sig och starka skäl talar för att frågan löses snarast möjligt,
vill hovrätten emellertid inte motsätta sig, att en lagstiftning i ämnet nu
kommer till stånd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

Frågan om valet mellan länsstyrelse och annan myndighet som beslutande
organ i verkställighetsärende behandlas i många yttranden. De
allra flesta remissinstanserna biträder förslaget, att länsstyrelse i sin egenskap
av barnavårdsmyndighet skall vara beslutande organ. Vissa remissinstanser
synes grunda sitt ställningstagande på förutsättningen att överexekutorsinstitutionen
kommer att upphöra.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser förslaget att länsstyrelse skall
vara beslutande myndighet utgöra en synnerligen lämplig lösning. JK anser
att den föreslagna lösningen f. n. torde vara den mest realistiska. Han understryker
i sammanhanget att det är viktigt att länsstyrelserna har personella
resurser för att kunna fullgöra uppgiften på tillfredsställande sätt.

Länsstyrelsen i Örebro län uttalar att, om överexekutorsinstitutionen behålls,
mål om verkställighet rörande barn alltjämt bör ankomma på överexekutor
med rätt till fullföljd hos hovrätt.

Svea hovrätt delar beredningens uppfattning att verkställighet inte bör
sökas hos kronofogde och ansluter sig också till åsikten att det inte bör
komma i fråga att anlita barnavårdsnämnderna som beslutande organ. Däremot
är frågan om länsstyrelserna eller de allmänna domstolarna som första
instans enligt hovrättens uppfattning mera tveksam. Ifrågavarande verkställighetsärenden
har uppenbarligen mycket ofta mer eller mindre direkt
samband med problemställningar, som rör vårdnad och umgängesrätt. I sådana
frågor har enligt hovrätten självfallet domstolarna den största erfarenheten.
Sambandet mellan vårdnad och verkställighet är särskilt tydligt,
när dom eller beslut om vårdnad eller umgängesrätt föreligger. Ett ytterligare
skäl att anförtro verkställigheten åt underrätterna, är att dessa har större
möjlighet än länsstyrelserna att företa allsidig och fullständig utredning.
Vägande skäl kan emellertid enligt hovrätten också anföras mot en sådan
lösning. Det torde sålunda kunna ifrågasättas, om underrätternas nuvarande
organisation är sådan, att ärenden av denna art bör överflyttas på dem.
Uppenbart är det angeläget att ärendena handläggs snabbt. Om beslutanderätten
i sådana ärenden handhas av underrätt, skulle ärendena med hänsyn
till deras betydelse i allmänhet få prövas av fullsutten rätt. I fall av mera
enkel beskaffenhet skulle otvivelaktigt domstolsproceduren kunna bli omständlig
och tyngande. I vissa situationer kan det dessutom behövas omedelbara
beslut och fortlöpande kontakt mellan den beslutande myndigheten
och polismyndigheten, som skall utföra hämtning eller omhändertagande.
Med nuvarande underrättsorganisation synes det kunna bli alltför omständligt
att låta fullsutten rätt behandla sådana frågor. Hovrätten tillstyrker
därför att länsstyrelserna blir beslutande organ i första instans. Hovrätten
sätter emellertid i fråga, om inte länsstyrelsen i särskilda fall bör kunna
hänskjuta verkställighetsfrågan till domstol, t. ex. när det kan antas att väsentligt
ändrade förhållanden har inträtt sedan dom eller beslut meddelades
eller när muntlig bevisning behövs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

Exekutionsväsendets organisationsnämnd anser att domstol från vissa
synpunkter är lämpligare än länsstyrelse som beslutsmyndighet. Med hänsyn
till att vägande skäl också kan anföras mot att sådana mål avgörs av
domstol vill nämnden emellertid inte motsätta sig beredningens förslag i
denna del. Liknande synpunkter anläggs av häradshövdingeföreningen.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser, att frågor om överlämnande av barn
i princip bör ankomma på domstol, men godtar ändå förslaget med hänsyn
till att detta innefattar påtagliga fördelar framför nuvarande ordning.
Länsstyrelsen i Uppsala län delar uppfattningen, att länsstyrelse i allmänhet
bör vara beslutande organ. Det kan emellertid enligt länsstyrelsens mening
ifrågasättas, om inte verkställigheten bör beslutas av domstol när föräldrar
eller adoptivföräldrar gemensamt har vårdnaden och den ena utan beaktansvärt
skäl egenmäktigt har bortfört eller kvarhåller barnet samt den
andra begär rättelse. Den vanligaste situationen synes vara den att ena maken
på grund av söndring i äktenskap lämnar det gemensamma hemmet
och därvid tar med sig makarnas barn. Att utreda om detta skett »utan
beaktansvärt skäl» anser länsstyrelsen som regel ligga utanför länsstyrelsens
möjligheter.

Advokatsamfundet anser att det finns många skäl som talar för att de
allmänna domstolarna lämpar sig bättre än länsstyrelserna som beslutande
organ. Det är de allmänna domstolarna som handlägger mål om vårdnaden
om barn i samband med skilsmässor liksom frågor om umgängesrätt och
om överflyttande av vårdnaden vid väsentligt ändrade förhållanden. Det
förefaller samfundet både praktiskt och lämpligt att också verkställigheten
av sådana domar och beslut handhas av domstolarna. Den ganska omfattande
utredning som det i många fall kan bli fråga om även på verkställighetsstadiet
(hörande av parter, barnet och läkarexpertis) ligger mera i linje med
domstolarnas arbetsrutin än med länsstyrelsernas. När verkställighet av en
vårdnadsdom begärs längre tid efter vårdnadsfrågans prövning, är det inte
sällan i hög grad önskvärt att en omprövning av frågan kommer till stånd
innan verkställighet äger rum. Enligt samfundets mening skulle en lämplig
lösning vara att göra domstolarna till verkställande organ och ge dem befogenhet
att när verkställighet begärs ex officio ta upp vårdnadsfrågan till
omprövning, om skäl därtill föreligger. Om verkställigheten omhänderhas av
annan myndighet än domstol, föreligger alltid risk för att domstolens avgörande
i en vårdnads- eller umgängesfråga mer eller mindre blir ett slag
i luften. När verkställighet begärs, kan motparten förebringa ny utredning.
En ny process kommer i gång inför den verkställande myndigheten, och
resultatet kan bli att verkställighet vägras eller i allt fall fördröjs under
avsevärd tid. Samfundet hemställer därför att det ytterligare övervägs om
inte verkställigheten bör förläggas till de allmänna domstolarna.

Kronofogdemyndigheten i Lund anser, att beslut om verkställighet för
överlämnande av barn bör meddelas av domstol och att domstolen i sam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

band därmed alltid skall pröva vårdnadsfrågan. Eftersom förhållandena
för parter och barn kan växla snabbt, bör domstolens verkställighetsbeslut
vara giltigt högst sex månader.

Samtliga remissinstanser utom två godtar förslaget, att talan mot länsstyrelses
beslut om verkställighet skall fullföljas i regeringsrätten.
Svea hovrätt avstyrker förslaget i denna del. Om länsstyrelsen, såsom
hovrätten förordar, i vissa fall skall kunna hänskjuta verkställiglietsärende
till allmän underdomstol, anser hovrätten självfallet, att talan
mot länsstyrelsens beslut i verkställighetsärende bör fullföljas till hovrätt
och i sista hand till högsta domstolen. Men även om den av hovrätten
föreslagna ordningen inte genomförs, bör talan mot länsstyrelsens
beslut fullföljas till hovrätt och därifrån till högsta domstolen. Härigenom
behålls i dessa ärenden ett visst samband mellan de myndigheter som har
att besluta i frågor om vårdnad och umgängesrätt och de som skall förordna
om verkställighet. Hovrätten och högsta domstolen kan också vid
muntlig förhandling höra vittnen och sakkunniga. Det torde vidare vara
till fördel, om de domstolar hos vilka nu föreliggande praxis rörande överlämnande
av barn har utvecklats också i fortsättningen får som överinstanser
besluta i dessa ärenden. Man kan därigenom också vinna att ett beslut
på verkställighetsstadiet — som av en enskild rättssökande skulle kunna
uppfattas som en oförklarlig ändring av ett lagakraftvunnet, kanske av
högsta dömande instans meddelat avgörande i en vårdnadsfråga — ter sig
mindre stötande, om verkställighetsbeslutet kan överklagas hos domstol
och således i regel samma myndighet, som ursprungligen har avgjort sakfrågan.
Även barnavårdsnämnden i Borås sätter i fråga, om inte talan mot
länsstyrelses beslut bör fullföljas till hovrätt och därifrån till högsta domstolen.
Enligt nämndens mening synes det betänkligt från rättssäkerhetssynpunkt
att frångå ordningen med tre instanser.

Förslaget att länsstyrelse skall kunna påkalla medverkan av barnavårdsnämnd
eller ledamot av nämnden eller tjänsteman inom
barnavården för att söka genomföra överflyttningen på frivilligt! etens
väg har föranlett skiftande bedömning av remissinstanserna. Åtskilliga
remissinstanser — bland dem medicinalstyrelsen, länsstyrelserna i Kopparbergs
och Västernorrlands län, länsläkaren i Kristianstads län, kronofogdemyndigheten
i Borlänge och barnavårdsnämnden i Linköping — finner
förslaget om barnavårdsnämnds medverkan ändamålsenligt. Medicinalstyrelsen
framhåller, att det skulle vara av stort värde om parterna genom
en broschyr informeras om de förutsättningar som bör föreligga för att barnet
skall klara en förflyttning och den roll de biologiska föräldrarnas attityder
spelar. Socialstyrelsen delar beredningens uppfattning att verkställigheten
i möjligaste mån bör ordnas på frivillighetens väg. Styrelsen anser
också att erforderliga åtgärder härför i första hand bör ankomma på barna -

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

vårdsnämnderna. Inte sällan torde emellertid dessa ha uttömt sina resurser
i detta hänseende redan innan ärendet kommer in till länsstyrelsen. För att
undvika att ärendet i sådana fall lämnas till nämnden för försök till frivillig
verkställighet bör enligt styrelsens mening i lagtext eller motiv föreskrivas
skyldighet för länsstyrelsen att skaffa in en viss, åtminstone
preliminär utredning. I annat fall torde det föreligga risk för att åtskilliga
ärenden förhalas onödigtvis genom att de rutinmässigt överlämnas till
barnavårdsnämnd.

Ett par remissinstanser vill skärpa kravet på barnavårdsnämndens medverkan.
Barnavårdsnämnden i Sundsvall ifrågasätter sålunda, om det inte
bör föreskrivas att länsstyrelsen bara i särskilda undantagsfall får förbigå
barnavårdsnämnden. I syfte att minska länsstyrelsernas arbetsbörda föreslår
barnavårdsnämnden i Borlänge, att sökanden alltid i första hand skall
vända sig till barnavårdsnämnden för att denna skall söka genomföra
verkställigheten på frivillighetens väg.

Exekutionsväsendets organisationsnämnd anser det betydelsefullt att
länsstyrelserna, innan förordnande om handräckning meddelas, på allt sätt
söker främja överenskommelser om frivillig verkställighet, även om barnavårdsnämnd
har misslyckats därmed. I administrativ ordning bör utfärdas
bestämmelser som klargör länsstyrelsens skyldighet att på allt sätt söka
förlika parterna.

JK framhåller att det i princip är naturligt att barnavårdsnämnden
som lokalt organ för samhällets barnavård anlitas för verkställigheten.
Det kan då också synas mest naturligt att denna medverkan regleras i
barnavårdslagen såsom ett moment i barnavårdsnämndens allmänna skyldigheter
och befogenheter. Om det kan antas att nämndens medverkan leder
till resultat, förefaller det mest praktiskt att en framställning därom görs
direkt hos nämnden. JK befarar emellertid också, att barnavårdsnämnds
medverkan kan medföra onödig försening. JK framhåller att den som genom
formlig ansökan begär verkställighet hos länsstyrelsen i regel redan
har uttömt möjligheterna att utan tvångsmedel komma till sin rätt. I
vissa fall kan det dock föreligga ett behov av att koppla in barnavårdsnämnden.
Dess medverkan kan enligt JK:s mening sannolikt få större effekt
om den sker efter delvis andra regler än dem som beredningen har föreslagit.
JK anser det önskvärt att förfarandet konstrueras så, att beslut om
verkställighet föregår uppdraget åt barnavårdsnämnd.

Några remissinstanser — bland dem länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,
Jönköpings och Värmlands län, socialvårdskonsulenterna i Växjö och
Kristianstad samt barnavårdskonsulenten i Kronobergs län — anser, att
förslaget saknar större praktisk betydelse eftersom barnavårdsnämnd ofta
redan innan verkställighet söks har anlitats av part för ändamålet men
misslyckats och metoden i andra fall inte kan användas på grund av tidsbrist,
t. ex. när det gäller frågor om umgängesrätt. Länsstyrelsen i Värm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

lands län påpekar också, att det för positivt resultat krävs en sådan erfarenhet
och auktoritet som endast undantagsvis finns hos barnavårdsnämnderna
i mindre samhällen och landskommuner. Barnavårdsnämnden
i Hälsingborg sätter i fråga, om barnavårdsnämnderna är tillräckligt rustade
för att ta på sig de nya arbetsuppgifterna.

Advokatsamfundet befarar liksom JK, att barnavårdsnämnds medverkan
kan medföra onödig försening. Särskilt gäller detta enligt samfundet
verkställighet av domar om umgängesrätt. Bestämmelsen om nämndens
medverkan bör därför enligt samfundet utgå eller ges en betydligt mer
restriktiv utformning. Socialvårdskonsulenten i Luleå anmärker att om
uppdraget till barnavårdsnämnd inte föregås av utredning det kan hända
att länsstyrelsen lämnar nämnden verkställighetsuppdrag även i fall då
länsstyrelsen senare av nämndens utredning finner att verkställighet måste
vägras. Länsstyrelserna i Stockholms och Norrbottens län erinrar om beredningens
uttalande att barnavårdsnämnden inte bör verka för barnets
överlämnande, om den själv finner att verkställighet inte kan ske utan avsevärd
(fara för) skada för barnet. Denna grundsats finner länsstyrelserna
så väsentlig att den bör lagfästas.

De allra flesta remissinstanserna biträder förslaget, att länsstyrelsen som
tvångsmedel för verkställighetens genomförande skall i första hand
kunna förelägga och utdöma vite.

Länsstyrelsen i Örebro län anser dock att det av rättssäkerhetsskäl bör
ankomma på domstol att pröva fråga om utdömande av vitet och barnavårdsnämnden
i Borlänge sätter i fråga om inte vitet bör maximeras till
100 kr. i analogi med bestämmelserna i 17 § BvL.

Länsstyrelsen i Södermanlands län, kronofogdemyndigheten i Borlänge
och barnavårdsnämnden i Örebro biträder inte förslaget om vite. Länsstyrelsen
finner vitesförfarande alltför omständligt och tidsödande för ärenden
av detta slag och anser knappast troligt att det i allmänhet leder till
resultat. Barnavårdsnämnden framhåller, att ett djupt personligt engagemang
oftast finns i konflikter rörande barn och att det kan verka stötande
att förutsätta att pengar skall ha betydelse för parts ställningstagande.

Remissinstanserna ansluter sig över lag även till beredningens ståndpunkt,
att hämtning inte kan undvaras som tvångsmedel. Barnavårdsnämnden
i Kristinehamn framhåller dock, att våld mot barnet måste anses högst
olämpligt, i vilken form det än förekommer och av vem det än utövas. Det
danska systemet med hot om frihetsstraff mot den som tredskas att lämna
barnet från sig finner nämnden vara en principiellt riktigare linje. Länsstyrelserna
i Gotlands och Kristianstads län samt barnavårdsnämnden i
Malmö uttalar betänkligheter mot hämtning för att genomföra umgängesrätt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1967

Flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget att
hämtning skall utföras av polisen. Länsstyrelsen i Södermanlands län
erinrar i sammanhanget om att exekutions- och polisväsendet numera
helt har uppdelats på skilda organ och finner den föreslagna ordningen ändamålsenlig
med hänsyn till att polismyndigheten har att samarbeta med
barnavårdsnämnd vid brott av minderårig och att lämna viss handräckning
enligt BvL. Liknande synpunkter anförs av kronofogdemyndigheten i Norrköping,
Föreningen Sveriges kronofogdar och Svenska polisförbundet.

Till de remissinstanser som avstyrker förslaget hör rikspolisstyrelsen och
exekutionsväsendets organisationsnämnd, vilka båda erinrar om att utmätningsmännen
under lång tid har ombesörjt ifrågavarande handräckning och
fått stor erfarenhet därav. De åberopar vidare att hämtning i allmänhet har
kunnat genomföras på ett för barnet och parterna godtagbart sätt och i regel
torde ha skett under mindre uppmärksammade former än om den skulle
ha genomförts av polis. Rikspolisstyrelsen framhåller angelägenheten av
att polisen avlastas sådana arbetsuppgifter som inte är att hänföra till egentlig
polisverksamhet. Hämtning av barn under de omständigheter som avses
i förslaget är en exekutiv åtgärd som inte bör ankomma på polisen. Styrelsen
erinrar om att hämtning och omhändertagande av barn är att anse som
en tjänsteåtgärd i brottsbalkens mening, varför förrättningsmannen torde
åtnjuta det skydd som anges i balken. Härav följer att polisen har skyldighet
att ingripa i de fall då förrättningsmannen hindras i sin utövning eller
därvid utsätts för våld eller hot. Exekutionsväsendets organisationsnämnd
framhåller att polisiära ingripanden ofta blir föremål för stor publicitet, vilket
mången gång kan skada de i målet inblandade parterna. Även om hämtningarna
innebär påfrestningar för kronofogdemyndigheterna och deras personal,
vill nämnden därför förorda att hämtning sker genom kronofogdemyndighets
försorg. En ledamot i nämnden är dock skiljaktig och anser
att polisen bör ombesörja hämtning. Kronofogdemyndigheten i Lund framhåller
att många uppfattar hämtning genom polisens försorg som kränkande
och att även små barn reagerar med särskild styrka mot tvångsåtgärder
från polisens sida.

Länsläkaren i Kristianstads län anser att hämtningsförrättningen helst
bör anförtros åt kuratorsutbildad personal eller sjuksköterska. Bara som en
yttersta utväg bör polisen få medverka och ingripa. Enligt Föreningen Sveriges
länspolischefer torde det övervägande antalet handräckningsfall avse
mindre barn, varför det bör ligga närmast till hands att de barnavårdande
myndigheterna verkställer hämtningsbesluten. Polisens uppgift bör inskränkas
till att vid behov lämna personligt skydd åt den eller de personer som
har att verkställa åtgärden och att tillse att dessa erhåller tillträde till bostad
o. d. Med det fåtal fall som årligen förekommer till verkställighet kan
en skyldighet för barnavårdsmyndighet att verkställa hämtningsbeslut inte
bli alltför betungande. Eftersom åtgärderna ofta blir föremål för mycket
stor uppmärksamhet och deras genomförande inte sällan är upprivande för

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1967

berörda parter, synes det föreningen önskvärt att polisen inte är verkställande
organ. Föreningen vill därför inte tillstyrka beredningens förslag i
denna del. Däremot godtar föreningen att polismyndighet får ingripa då
länsstyrelsens beslut i särskilt brådskande fall inte kan avvaktas. Kronofogdemyndigheten
i Malmö anser det lämpligare att hämtning utförs av
barnavårdsnämnd, eventuellt med biträde av polis, än att åtgärden företas
av polismyndighet, eventuellt med biträde av barnavårdsmyndighet. I samma
riktning uttalar sig polismyndigheten i Malmö. Denna föreslår, att företrädare
för barnavårdsmyndighet, lokal eller regional, skall vara förrättningsman
och att polisens medverkan reduceras till att vid behov närvara
på förrättningsstället och sörja för förrättningens behöriga gång. En sådan
ordning överensstämmer med vad som gäller om polismans medverkan vid
t. ex. exekutiva förrättningar och vissa åtgärder enligt hälsovårdsförfattningar.
Kvinnlig polisman bör närvara vid hämtning av barn, men polisväsendet
har inte överallt tillgång till kvinnliga befattningshavare. Däremot
torde barnavårdsnämnd i regel ha någon kvinnlig ledamot och i många fall
också kvinnliga tjänstemän.

Ganska många remissinstanser uttalar sig om den betydelse som bör tillläggas
barnets egen vilja, och ett avsevärt antal — däribland länsstyrelserna
i Stockholms, Södermanlands, Kristianstads, Älvsborgs och Kopparbergs
län, Föreningen Sveriges rättshjälps jurister, socialvårdskonsulenterna
i Stockholm och Linköping, barnavårdskonsulenterna i Södermanlands
och Kopparbergs län, länsläkaren i Kristianstads län, kronofogdemyndigheten
i Danderyd samt barnavårdsnämnderna i Hälsingborg, Luleå och Simrishamn
— förordar mer eller mindre bestämt, alt 12 år föreskrivs som åldersgräns
i stället för 15 år. Socialvårdskonsulenten i Kristianstad föreslår
åldersgränsen 13 år. Medicinalstyrelsen och Svenska föreningen för barnoch
ungdomspsykiatri vill att det klart framhålls i motiven att särskild hänsyn
i allmänhet bör las till barnets klart visade vilja även när barnet inte
har fyllt 15 år eller nått motsvarande mognad. Hovrätten över Skåne och
Blekinge, hovrätten för Nedre Norrland och länsstyrelsen i Norrbottens län
ifrågasätter, om inte denna grundsats bör komma till uttryck i själva lagtexten.
Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller vidare att en tvångsförflyttning
av en 13—14 åring kan vara kränkande även när risk för avsevärd
skada inte med säkerhet kan konstateras, t. ex. när barnet av egen drift
har begivit sig till den av föräldrarna som inte har vårdnaden och vägrar att
återvända till den andra.

Advokatsamfundet, socialvårdskonsulenten i Falun samt barnavårdsnämnderna
i Malmö, Linköping och Kalmar anser, att i lagen inte bör anges
någon åldersgräns vid vilken barnets vilja i allmänhet skall vara utslagsgivande.
Advokatsamfundet framhåller bl. a., att barn utvecklas oerhört
olika. Ett bråamoget barn kan redan vid 12-årsåldern ha en mycket
bestämd uppfattning om vilken av föräldrarna det vill vistas hos och om

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

det vill stanna kvar hos sina fosterföräldrar, liksom i frågor om umgänge
med den som inte är vårdnadshavare. Skilsmässobarn blir ofta brådmogna.
Det kan vidare enligt samfundet finnas anledning att ta hänsyn till åsikterna
hos ett barn, som är nummer två eller tre i en syskonkull, vid en tidigare
ålder, än när det gäller det äldsta barnet. Det kan även finnas fall, då en
15-åring inte har den mognad att hänsyn bör tas till barnets viljeyttring.
En fix åldersgräns är också på grund härav olämplig.

Länsstyrelsen i Gotlands län betonar, att barnets vilja inte bör vara helt
avgörande ens om barnet har fyllt 15 år. Barnavårdsnämnden i Borlänge föreslår,
att bestämmelsen begränsas till barn som har fyllt 15 år men inte
skall avse yngre barn som har nått motsvarande utveckling. Det bör inte
överlämnas åt subjektivt bedömande t. ex. av tillkallad läkare, huruvida
bestämmelsen skall vara tillämplig. Nämnden hänvisar till att i BvL barnets
rätt att själv ta ställning, bli personligen hörd osv. har gjorts beroende av
15-årsgränsen.

I fråga om möjligheten att vägra verkställighet, när väsentligt ändrade
förhållanden har inträtt sedan domen eller beslutet meddelades,
anmärker socialstyrelsen, att kravet på att det skall vara uppenbart
att väsentlig ändring inträtt leder för långt. Det bör räcka, att länsstyrelsen
finner särskilda skäl föreligga för omprövning av domen eller beslutet.
Barnavårdsnämnden i Kalmar uttalar sig i liknande riktning.

Svea hovrätt, länsstyrelserna i Östergötlands och Älvsborgs län, kronofogdemyndigheterna
i Borlänge och Danderyd samt barnavårdsnämnden i
Linköping föreslår, att länsstyrelsen själv skall kunna ta initiativ till en förnyad
prövning vid domstol. Barnavårdsnämnden i Själevads kommun anser,
att sådant initiativ bör vara obligatoriskt om länsstyrelsen vägrar verkställighet.
Länsstyrelsen i Jämtlands län föreslår att barnavårdsnämnd
åläggs skyldighet att bevaka att vårdnadsfrågan inom rimlig tid omprövas
av domstol, om parterna inte själva överklagar länsstyrelsens beslut att vägra
verkställighet eller vänder sig till domstol. Advokatsamfundet anser att
länsstyrelsen, när verkställighet begärs lång tid efter det att en vårdnadseller
umgängesfråga har avgjorts av domstol, bör ha befogenhet att förelägga
den som motsätter sig verkställighet att inom viss tid föranstalta om
domstols prövning. Länsstyrelsen bör vara skyldig att underrätta barnavårdsnämnden
så att denna blir i tillfälle att begagna sin befogenhet att —-själv eller genom barnavårdsman — påkalla omprövning av vårdnadsfrågan.

Hovrätten för Nedre Norrland påpekar att förhållandena ibland kan vara
sådana att varken sökanden eller hans motpart anser påkallat eller ens
önskvärt att få till stånd någon domstolsprövning. Det kan i vissa lägen vara
mindre lämpligt att domstolsbehandlingen sker över parternas huvuden.
Den omständigheten att länsstyrelsen har vägrat meddela verkställighet i
fråga om vårdnaden synes inte i och för sig utgöra tillräckligt skäl för barnavårdsman
eller barnavårdsnämnd att mot parts önskan påkalla omprövning
av domstol. Deras befogenhet torde därför enligt hovrättens mening

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1967

böra begränsas till fall då det med hänsyn till barnets bästa är i särskilt hög
grad angeläget att frågan om den rättsliga vårdnaden blir prövad av domstol.

Förslaget att länsstyrelsen också skall kunna vägra verkställighet
i annat fall strider enligt stadsdomarf öreningen mot huvudprincipen
att domstols avgörande skall lända till efterrättelse och kan därför inte
godtas. Föreningen erinrar i sammanhanget om att rätten att vägra verkställighet
i dessa fall inte har anknutits till förnyad domstolsprövning. Också
enligt föreningens mening kan dock visst behov föreligga av att kunna
vägra verkställighet i fall då väsentligt ändrade förhållanden inte kan sägas
ha inträtt efter domen. Detta behov kan kanske tillgodoses genom en
föreskrift om att verkställighet får vägras, när tidigare ej beaktade omständigheter
framkommer, även om dessa inte hänför sig till tiden efter domen.
Barnavårdsnämnden i Borås anser det betänkligt att ge länsstyrelsen befogenhet
att vägra verkställighet också när väsentligt förändrade förhållanden
inte har inträtt sedan domen eller beslutet meddelades. Nämnden ifrågasätter
därför om inte bestämmelsen bör utgå.

Beredningens förslag att länsstyrelsen skall kunna bevilja vårdnadshavare
omedelbar verkställighet utan föregående domstolsprövning
har inte föranlett någon erinran i sak från remissinstansernas
sida.

Inte heller har remissinstanserna i allmänhet gjort erinran mot förslaget
att verkställighet skall kunna beviljas, när den ena av föräldrarna
utan beaktansvärt skäl egenmäktigt bortfört eller kvarhåller barnet och den
andra begär rättelse. Länsstyrelsen i Uppsala län sätter dock i fråga, om
inte beslut om verkställighet i dessa fall bör ankomma på domstol. Vidare
förordar barnavårdsnämnden i Örebro att länsstyrelsens befogenhet begränsas
till fall då det föreligger fara att barnet förs ur riket.

Rikspolisstyrelsen avstyrker förslaget att polismyndigheten skall äga ingripa
i de brådskande fallen. Styrelsen åberopar därvid samma skäl som
den har anfört mot förslaget att polisen skall ombesörja hämtningsförrättningar.

Länsstyrelsernas resurser och möjligheter att anskaffa utredning i
verkställighetsärenden belyses av länsstyrelsen i Värmlands
län. Det framhålls, att länsstyrelserna för utredningar av detta slag har
möjligheter att använda antingen länsstyrelsernas egna tjänstemän, barnavårdskonsulenterna,
eller vederbörande statens socialvårdskonsulent. Dessa
tjänstemän är kvalificerade socialtjänstemän och anlitas f. ö. inte sällan
av domstolarna för utredningar och utlåtanden i vårdnadsärenden.
Vid flertalet centrallasarett i länen torde numera finnas barnpsykiatriska
avdelningar. Med överläkaren vid en sådan avdelning har länsstyrelsen ett

3 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 138

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

utmärkt samarbete och han är vid behov närvarande vid de muntliga förhör
som länsstyrelsen regelmässigt håller i samhällsvårdsärenden. Vidare avger
läkare vid samma avdelning utlåtanden i praktiskt taget alla barnavårdsärenden,
där sådant utlåtande anses erforderligt. Fastän lagbestämmelse i
frågan saknas, har det förekommit att representant för länsstyrelsen jämte
statens socialvårdskonsulent i verkställighets- eller handräckningsärende
haft muntliga samtal med endera eller båda parterna för att om möjligt
undvika hämtning genom polisens försorg eller för att få parternas medverkan
till att verkställigheten sker på ett för barnet så skonsamt sätt som
möjligt.

Barnavårdsnämnden i Linköping understryker, att erforderliga utredningsresurser
måste ställas till länsstyrelsernas förfogande, och hävdar att
den statliga regionala konsulentverksamheten på socialvårdens område är
extremt underdimensionerad. Även socialvårdskonsulenten i Stockholm finner
det angeläget att den regionala organisationen för socialvården med socialkonsulentkontor
m. m. byggs ut och får en sådan ställning att den kan
biträda länsstyrelserna bl. a. vid utredningar i verkställighetsärenden som
rör barn. Länsläkaren i Kristianstads län betonar värdet av utredning genom
läkare. Länsläkaren i Stockholms län anser, att i ärendena bör ske dels
en snabbutredning genom läkare på verkställighetsärendets förberedande
stadium och dels en mera omfattande psykiatrisk undersökning på senare
stadium, om ärendet fortsätter.

Några remissinstanser framhåller, att verkställighetsärendena bör handläggas
skyndsamt. Andra varnar för att sådana önskemål överbetonas och
framhåller som viktigare, att ärendena handläggs med noggrannhet och varsamhet.
Bland de förra är medicinalstyrelsen, som uttalar att det för länsstyrelserna
blir en mycket viktig uppgift att tillse att verkställighetsfrågorna
inte förhalas. Dröjsmål går så gott som undantagslöst ut över barnet. Detta
fixeras i ett spänningstillstånd som kan åstadkomma ett verkligt psykiskt
lidande hos barnet och försvåra dess frigörande från den gamla miljön och
anpassning till den nya. JK och Svenska föreningen för barn- och ungdomspsykiatri
föreslår, att det särskilt framhålls i lagtexten att verkställighetsärende
skall behandlas så skyndsamt som noggrannheten medger. Länsstyrelsen
i Stockholms län anser däremot, att omsorgen om barnets bästa bör
vara normgivande för handläggningen snarare än önskvärdheten av att föräldrar
eller andra snabbt kommer till sin rätt. Länsstyrelserna i Södermanlands
och Kopparbergs län samt barnavårdskonsulenten i Kronobergs län
framhåller, att det visserligen är angeläget att handlägga verkställighetsärendena
skyndsamt men att det ofta inte kan undgås att handläggningen
drar ut på tiden. Ibland måste läkarutlåtande inhämtas. Dröjsmål kan också
föranledas av att barnpsykiatriska undersökningar drar ut på tiden och
av att det råder brist på barnpsykiatriskt utbildade läkare. JK finner det
angeläget att beslut om läkarundersökning inte meddelas slentrianmäs -

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

sigt. På grund av den svåra arbetsbelastningen vid de barnpsykiatriska rådgivningsbyråerna
kan sådana beslut medföra en avsevärd fördröjning av
avgörandet. JK framhåller också det önskvärda i att läkarundersökning
kommer till stånd efter länsstyrelsens förordnande och inte efter ena partens
föranstaltande. Liknande synpunkter anförs av Svenska föreningen för
barn- och ungdomspsykiatri. Länsstyrelsen i Kopparbergs län finner det
böra övervägas, om inte verkställighetsförfarandet i ärenden om umgängesrätt
kan förbättras. Den ringa frekvensen av ärenden av detta slag torde
enligt länsstyrelsen få ses mot bakgrunden av att utsikterna f. n. måste
bedömas som små att en prövning i sak kan ske i så god tid att en i dom
beslutad umgängesrätt kan utövas. Det bör undersökas om man kan förkorta
den tid inom vilken beslut kan fattas samt om prövningen kan göras tidigare
än som f. n. synes ske. I förra fallet vill länsstyrelsen peka på möjligheten
att ärendet tas upp till behandling vid muntlig förhandling på samma
sätt som numera i allmänhet sker i ärenden angående ifrågasatt tvångsintagning
på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare och i underställningsärenden
enligt BvL. Det är möjligt att detta kan ske även utan uttryckligt
stadgande men det skulle vara värdefullt om detta framgick av lagtexten.
Beträffande den tidpunkt då en ansökan om överlämnande av barn
för utövande av umgängesrätt kan göras bör det undersökas om inte framställningen
kan göras redan då det får anses föreligga sannolika skäl att
vårdnadshavaren kommer att motsätta sig att lämna ut barnet till den umgängesberättigade.
I viss utsträckning torde redan nu förekomma att ansökan
görs i god tid. Ofta torde överexekutor anse sig oförhindrad att kommunicera
en sådan ansökan med motparten. Det är emellertid tveksamt, om
man alltid är beredd att föranstalta om utredning om det inte är uppenbart
att vårdnadshavaren kommer att vägra att lämna ifrån sig barnet.

Även länsstyrelsen i Västmanlands län föreslår med tanke på verkställighetsärenden
som rör umgängesrätt, att det i lagtexten erinras om att länsstyrelsen
kan hålla muntlig förhandling. Enligt länsstyrelsen är den tid som
står till buds för utredning i sådana ärenden så kort att skriftligt förfarande
med remisser inte hinns med. Med hänsyn till att verkställighetsärenden
rörande umgängesrätt inte sällan drar ut på tiden så länge att man inte
hinner överlämna barnet vill länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätta,
om inte ett beslut om verkställighet bör kunna gälla flera tillfällen under
en längre tidsperiod.

Flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran det föreslagna
tillägget till 50 § BvL, enligt vilket förbud som avses i paragrafen
inte skall utgöra hinder mot verkställighet som länsstyrelsen förordnar
om. En del remissinstanser gör dock invändningar mot förslaget eller sätter
i fråga, om inte nämnda paragraf nu bör omarbetas eller upphävas.

Länsstyrelsen i Stockholms län samt barnavårdsnämnderna i Solna och

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

Kristinehamn förordar, att barnavårdsnämnds beslut enligt 50 § BvL skall
underställas länsstyrelsens prövning enligt samma regler som gäller för
beslut som avses i 24 § BvL. Dessa remissinstanser anser olämpligt, att om
barnavårdsnämnd enligt 50 § har förbjudit vårdnadshavare att ta barn
från fosterhem vårdnadshavaren skulle kunna få beslutet upprivet genom
att begära verkställighet för barnets överlämnande. Fosterföräldrarna bör
i allt fall känna den tryggheten att de får behålla fosterbarnet så länge
förhållandena är oförändrade. Förbud enligt 50 § och beslut att vägra
verkställighet borde därför grundas på identiska förutsältningar.

Länsstyrelsen i Kalmar län anmärker, att tillägget till 50 § BvL knappast
är behövligt. Det kan få den ej önskvärda konsekvensen att prövningen
av fråga om barns skiljande från fosterhem förskjuts till verkställighetsskedet.
Även socialvårdskonsulenten i Luleå är tveksam, om det föreslagna
tillägget till 50 § BvL medför bättre samordning mellan nämnda lagrum
och reglerna i FB.

Länsstyrelserna i Östergötlands och Västernorrlands län, socialvårdskonsulenten
i Västerås, barnavårdskonsulenterna i Södermanlands och Västernorrlands
län samt stadsdomarföreningen sätter i fråga om inte de föreslagna
nya reglerna i FB kommer att göra 50 § BvL obehövlig och föranleda
att paragrafen upphävs. Det framhålls, att beslut av länsstyrelse att
vägra verkställighet kommer att få samma följder som ett beslut av barnavårdsnämnd
enligt 50 § BvL att förbjuda barns skiljande från fosterhem.
Stadsdomarföreningen anser att lagrummet får en funktion att fylla
bara i sådana situationer då verkställighet inte begärs. I ett sådant läge
torde ett uttalande av barnavårdsnämnden mot en ifrågasatt förflyttning
av ett fosterbarn ha i stort sett samma verkan som ett förbud. Socialvårdskonsulenten
i Västerås befarar, att bibehållande av 50 § BvL kan leda
till osäkerhet och förvirring, eftersom därigenom barnavårdsnämnd och
länsstyrelse skulle komma att operera på samma område.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Nedre Norrland och
länsstyrelsen i Kristianstads län uttalar sig däremot positivt för att 50 §
BvL behålls. Förstnämnda hovrätt uttalar, att domstols prövning av vårdnadsfrågor
inte utesluter behovet av en sådan befogenhet för barnavårdsmyndigheterna
som bestämmelserna innefattar.

Flera remissinstanser förordar översyn av bestämmelserna i 50 § BvL
och erinrar om att det vid lagens tillkomst förutsattes att bestämmelserna
skulle omprövas i samband med revisionen av UL. Hit hör socialstyrelsen,
ÖÄ, kommunförbundet, stadsförbundet, socialvårdskonsulenterna i Stockholm
och Mariestad samt barnavårdsnämnderna i Stockholm och Lund.

Socialstyrelsen framhåller, att förbud att skilja fosterbarn från fosterhemmet
enligt 50 § BvL ibland meddelas i samband med att barnets
omhändertagande för samhällsvård enligt 31 § upphör. Tillämpningen
av 50 § i sådana fall har visat sig medföra vissa olägenheter. Styrelsen

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1967

anför ett par exempel på detta. Ett barn hade av barnavårdsnämnd omhändertagits
för samhällsvård enligt 31 § BvL och placerats i fosterhem
i annan kommun. Efter några år begärde vårdnadshavaren att själv få ta
hand om barnet. Eftersom förutsättningar för fortsatt samhällsvård inte
förelåg, förklarade barnavårdsnämnden samhällsvården avslutad. Barnavårdsnämnden
i den kommun där fosterhemmet fanns tog då upp ärendet
och förbjöd enligt 50 § vårdnadshavaren att ta barnet från fosterhemmet.
Barnet hlev kvar i detta, men betalningen av fosterlön upphörde i och med
att samhällsvården hade avslutats och kunde inte återupptas av vare sig
den nämnd som först hade omhändertagit barnet eller nämnden i fosterhemskommunen.
I ett annat fall var utgångsläget också, att vårdnadshavaren
begärde att få återta ett barn som några år hade varit omhändertaget
för samhällsvård enligt 31 § i fosterhem utanför den kommun där
vårdnadshavaren var bosatt. Barnavårdsnämnden i sistnämnda kommun
beslutade då med stöd av 42 § tredje stycket, att barnet skulle omhändertas
för fortsatt samhällsvård enligt 25 § a) och 29 §. Vårdnadshavaren
samtyckte inte till att beslutet verkställdes, varefter beslutet underställdes
länsstyrelsen. Länsstyrelsen fastställde beslutet, men detta undanröjdes av
regeringsrätten efter besvär. Barnavårdsnämnden i fosterhemskommunen
förbjöd då enligt 50 § vårdnadshavaren att ta barnet från fosterhemmet,
men även detta beslut undanröjdes slutligen av regeringsrätten. Barnet återlämnades
till vårdnadshavaren först sedan de båda processerna hade pågått
under sammanlagt mer än två år. Återlämnandet skulle i sämsta fall
kunna dröja ännu längre, om ett långdraget verkställighetsförfarande följde
efter de båda processerna.

Kommunförbundet, stadsförbundet samt barnavårdsnämnderna i Stockholm
och Lund framhåller också som en brist i den nuvarande ordningen,
att fosterlön enligt bestämmelserna i BvL inte längre utgår, när barnavårdsnämnd
enligt 50 § BvL har meddelat förbud mot barnets skiljande
från fosterhemmet i samband med att barnets omhändertagande för samhällsvård
enligt 31 § upphör. Kommunförbundet och socialvårdskonsulenten
i Mariestad påpekar vidare som en brist, att om barnavårdsnämnd enligt
50 § BvL har förbjudit fosterbarns skiljande från fosterhemmet det
inte är möjligt att på försök under begränsad tid placera barnet hos vårdnadshavaren.
Om sådan placering sker, kan barnet f. n. återföras till fosterhemmet
tvångsvis bara om förutsättningar härför föreligger enligt 25 § a)
och 29 §.

Även ÖÄ anser det otillfredsställande, att förbud enligt 50 § BvL inte
kan utgöra underlag för utbetalning av fosterlön och att prövningen av
ärende om tvångsvis omhändertagande av barnet för samhällsvård och
ärende om förbud enligt 50 § BvL kan leda till olika utgång.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

Departementschefen

Den som enligt FB har den rättsliga vårdnaden om barn skall sörja för
barnets person i olika hänseenden. Med vårdnaden följer rätt för vårdnadshavaren
att ha barnet hos sig och att bestämma barnets vistelseort. Vårdnadshavaren
kan också fordra att den som utan stöd i lag vägrar att överlämna
barnet till honom skall utlämna det. En far eller mor, som är skild
från vårdnaden, har rätt att umgås med barnet, om inte särskilda omständigheter
föranleder annat. Rättens beslut om umgängesrätt kan utverkas.

När vårdnadshavare eller den som av domstol har tillerkänts umgängesrätt
behöver myndighets medverkan för att få barnet överlämnat till sig, har
i praxis sedan gammalt tillämpats 38 eller 191 § UL. Enligt 38 § ankommer
det på överexekutor att — utom i fall som kan lämnas åt sidan här — förordna
om verkställighet av dom och sättet därför. Denna bestämmelse har i
praxis ansetts tillämplig när det föreligger domstolsavgörande angående
vårdnad eller umgängesrätt eller om barnets överlämnande. När sådant avgörande
inte föreligger, kan vårdnadshavaren enligt praxis begära handräckning
hos överexekutor enligt 191 § för att få barnet överlämnat från
den som det vistas hos. I denna bestämmelse föreskrivs att, om någon egenmäktigt
pantat något till sig eller skilt annan från det han innehar eller i
övrigt själv har tagit sig rätt, överexekutor genast kan återställa det rubbade
besittningsförhållandet.

Vid tillämpning av 38 eller 191 § brukar överexekutor vid bifall till sökandens
talan ålägga motparten, i regel vid vite, att överlämna barnet eller
uppdra åt utmätningsman att hämta och överlämna barnet. Nämnda bestämmelser
i UL har kompletterats med vissa närmare föreskrifter i kungörelser
om förfarandet hos överexekutor och utmätningsman. Dessa föreskrifter
tar sikte direkt på förfarandet vid överlämnande av barn. överexekutor
har sålunda ålagts att höra barnavårdsnämnd och läkare i den mån
det är behövligt. Och utmätningsman skall vid sin handläggning efter överexekutors
beslut så långt som möjligt sörja för att verkställigheten inte
medför fara för barnets hälsa. Han skall i den mån det kan anses behövligt
höra barnavårdsnämnd och läkare i ärendet.

De problem som sammanhänger med verkställighet för överlämnande av
barn har ägnats uppmärksamhet i den offentliga debatten, och det har i olika
sammanhang framhållits att den nuvarande ordningen inte är tillfredsställande.
Särskilda regler har efterlysts för dessa ärenden, och för förfarandet
har föreslagits andra former än de nu gällande. Lagberedningen har
nu lagt fram förslag till helt ny lagstiftning i ämnet. Detta förslag har fått
ett gynnsamt mottagande under remissbehandlingen och i åtskilliga remissyttranden
bär bekräftats, att nya regler är i hög grad påkallade. De bestäm -

Kungl. Maj ds proposition nr 138 år 1967

mel ser i UL som tillämpas f. n. har tillkommit med tanke främst på egendomsobjekt
av olika slag. Även om närmare tillämpningsföreskrifter har
meddelats som gör det möjligt att ta tillbörlig hänsyn till att det är fråga
om barn, är det enligt min mening ganska stötande att sådan verkställighet
skall följa regler som främst avser sakexekution.

Den centrala frågan när det gäller verkställighet för överlämnande av
barn är i vilken utsträckning tvångsmedel bör få komma till användning.
Varje bruk av våld i dessa ärenden är motbjudande med hänsyn till att
det träffar inte bara tredskande part utan även barnet och därigenom kan
utsätta detta för allvarligt psykiskt lidande. I den nordiska diskussionen
har också satts i fråga, om verkställighet i form av hämtning över huvud
bör få tillgripas för att flytta barn från en miljö till en annan. Tveksamheten
gäller särskilt sådana fall då det endast är fråga om att genomdriva
umgängesrätt. Denna tveksamhet har kommit till uttryck i 1956 års norska
lagstiftning om barn i och utom äktenskap på det sättet att de bestämmelser
som meddelas där om överlämnande av barn i vissa fall inte medger
kraftigare tvångsmedel än vite för verkställighet av dom eller beslut om
umgängesrätt. I övriga nordiska länder kan däremot hämtning komma i
fråga inte bara för verkställighet av vårdnadsbeslut utan också för genomförande
av rätt till umgänge med barnet.

Vid utformandet av ny lagstiftning på området måste enligt min mening
den ledande tanken självfallet vara att barnet såvitt möjligt skonas från åtgärder
som är skadliga för dess psykiska eller fysiska hälsa. Att av hänsyn
till barnet helt avstå från tvångsmedel låter sig å andra sidan inte göra. Domar
och beslut i vårdnadsfrågor skulle förlora i betydelse, om de inte kunde
verkställas, och detta skulle i sin tur vara ägnat att undergräva respekten
för rättsordningen. På längre sikt kan det också ligga i barnets intresse
att effektiva medel för överlämnande står till buds. Jag tänker särskilt
på det fallet att en ogift mor till en början inte anser sig kunna ge sitt
barn en tillfredsställande uppfostran utan vill överlämna det till vård i fosterhem.
En förutsättning för en sådan åtgärd till barnets bästa kan vara att
modern kan vara säker på att hon senare får tillbaka sitt barn, när hennes
egna förhållanden har stabiliserats och hon har fått större möjligheter
att själv ta hand om barnet. Även för detta fall måste självfallet dessutom
gälla att en återflyttning inte är skadlig för barnet. Enligt min mening kan
alltså effektiva tvångsmedel ej undvaras helt i dessa sammanhang. En ordning
som tillåter användning av effektiva tvångsmedel behöver dock inte
vara oförenlig med intresset att skona barnet från psykiska eller andra
skadeverkningar. Det kan förväntas, att parterna i flertalet fall i vetskap
om att effektiva möjligheter står till buds för att genomföra en dom eller
ett beslut skall av omtanke om barnet frivilligt medverka till en så skonsam
överflyttning som möjligt. När parternas goda vilja saknas och tvångsmedel
måste användas, kan barnets intresse beaktas både vid valet av tvångs -

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

medel och vid tillämpningen i övrigt. Vitesföreläggande torde sålunda böra
komma i fråga i första hand. Det har bl. a. den fördelen att det inte riktar
sig mot barnet utan träffar endast tredskande part. När hämtning måste
komma i fråga, kan skadliga verkningar undvikas genom att verkställigheten
omgärdas med särskilda försiktighetsmått till skydd för barnet.

Beredningens förslag är uppbyggt efter dessa tankegångar och jag kan
helt ansluta mig till de principer som där har kommit till uttryck. Beredningens
förslag utgår sålunda från att överlämnande av barn i första hand
skall ske med parternas frivilliga medverkan och under ledning av befattningshavare
inom barnavården. När överflyttning inte kan ske på frivillighetens
väg får som regel tvångsmedel tillgripas, nämligen vite och i sista
hand hämtning. I vissa fall bör dock hämtning vara tillåten utan att andra
vägar har prövats först. Denna principiella ordning har också vunnit gehör
hos remissinstanserna. Med en ordning som beaktar de faror för psykiska
skadeverkningar på barnet som tvångsåtgärder kan medföra torde några
betänkligheter inte kunna resas mot att nuvarande tvångsmedel behålls för
hithörande fall av verkställighet.

För att markera den särställning dessa fall intar har beredningen föreslagit,
att den nya regleringen inte sammanförs med den allmänna exekutionslagstiftningen
utan tas upp i ett särskilt kapitel sist i FB. Även i detta
avseende har förslaget genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran
under remissbehandlingen. Jag anser också att detta är en tilltalande lösning
och ansluter mig till förslaget i denna del.

Den första frågan att ta ställning till är vilket organ som skall vara b eslutande
myndighet enligt den nya regleringen av verkställigheten.
F. n. ombesörjs åtgärder för flyttning av barn av olika myndigheter. Domstols
dom eller beslut i vårdnadsfrågor verkställs av de exekutiva myndigheterna.
Som förut har nämnts är det överexekutor som enligt 38 § UL förordnar
om verkställighet av domstols dom eller beslut och om sättet för
verkställigheten. Om sådant förordnande går ut på hämtning av barnet, genomförs
verkställigheten av utmätningsman, dvs. kronofogden. Även i de
fall då dom eller beslut av domstol inte föreligger men handräckning begärs
enligt 191 § UL förordnar överexekutor om verkställigheten och sättet
härför, varefter kronofogden när det blir fråga om hämtning genomför denna.
Också när det gäller överlämnande av fosterbarn till vårdnadshavaren
kan den senare antingen först utverka domstols dom på överlämnande och
därefter begära verkställighet i vanlig ordning eller också vända sig direkt
till överexekutor med begäran om handräckning enligt 191 § UL. Här kommer
emellertid även barnavårdsnämnden in i bilden. Nämnden kan nämligen
enligt 50 § BvL för viss tid eller tills vidare förbjuda föräldrarna eller
annan som har vårdnaden om barnet att ta barnet från fosterhemmet, om det
skulle vara till avsevärd skada för barnet att skiljas från fosterhemmet. När

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

barnavårdsnämnd har beslutat omhänderta barn för samhällsvård, skall
nämnden också förordna om verkställighet av beslutet. Nämnden har ansvaret
för barnet och bestämmer var barnet skall vara placerat. Polismyndighet
har att på begäran av barnavårdsnämnden eller dess ordförande
lämna handräckning för att verkställa beslutet.

De myndigheter som kan komma i fråga såsom beslutande organ i en ny
ordning är barnavårdsmyndigheterna, de exekutiva myndigheterna och de
allmänna underrätterna. Beredningen har stannat för att länsstyrelserna
såsom överordnade barnavårdsmyndigheter är bäst lämpade att handlägga
verkställighetsfrågorna. Detta förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av remissinstanserna med ganska få undantag. Det alternativ som
närmast har diskuterats i remissyttrandena är allmän underrätt.

Även enligt min mening bör valet av beslutande myndighet stå mellan
länsstyrelse såsom barnavårdsmyndighet och allmän underrätt. Mot det senare
alternativet talar, att underrätterna hittills inte har ålagts verkställighetsuppgifter.
Som beredningen har anfört med instämmanden under remissbehandlingen
är de allmänna underrätterna inte heller organisatoriskt
rustade att svara för sådana verkstälighetsfrågor som det här är fråga om.
Deras organisation och arbetsrutiner är inte anpassade för sådana frågor.
Om den fortsatta översynen av utsökningsrätten skulle leda till att vissa
verkställighetsuppgifter anförtros underrätterna och föranleder organisationsändringar
för deras del, kan det tänkas att de blir mer lämpade att
handlägga ärenden angående verkställighet som rör barn. Det är emellertid
f. n. för tidigt att bedöma frågan om underrätternas framtida befattning med
verkställighetsfrågor. I nuvarande läge kan det inte anses ändamålsenligt
att flytta över nu ifrågavarande ärenden till underrätterna.

Med en ordning som i första hand siktar till att överflyttningen av barn
skall ske på frivillighetens väg under medverkan av barnavårdande organ
förefaller det lämpligt att överlämna verkställighetsfrågan åt de barnavårdande
myndigheterna. De åtgärder som i allmänhet kommer att fordras för
att genomföra verkställighet rörande barn blir som beredningen har anfört
jämförliga med de praktiska uppgifter som i övrigt ankommer på barnavårdsmyndighet.
På skäl som beredningen närmare har utvecklat torde
det dock inte böra komma i fråga att anlita barnavårdsnämnderna som
beslutande organ. Däremot anser jag, i likhet med beredningen och
flertalet remissinstanser, att länsstyrelserna såsom överordnade barnavårdsmyndigheter
är lämpade för uppgiften. Länsstyrelsernas organisation
är anpassad för praktiska verkställighetsfrågor och bör kunna möjliggöra
den skyndsamma handläggning som i regel behövs i hithörande ärenden.
Dessutom har de, som beredningen har framhållit, erfarenhet av barnavårdsfrågor.
De har också tillgång till särskild sakkunskap i fråga om
behandling av barn. Hos länsstyrelserna bör ärendena naturligen handläggas
på den sektion som omhänderhar barnavårdsärendena.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

Enligt det sagda föreslår jag att beslutsfunktionen i första instans läggs
på länsstyrelserna. Jag vill betona, att detta inte innebär något hinder
mot att en vårdnadshavare som vill få barnet överlämnat till sig men inte
kan åberopa dom rörande vårdnaden väljer att först gå till domstol med begäran
om dom beträffande barnets överlämnande eller att han, om han
först har gjort ansökan hos länsstyrelsen men inte har fått bifall, därefter
påkallar domstols prövning av frågan. I detta hänseende blir rättsläget alltså
oförändrat.

Flertalet av de ärenden som det här är fråga om handläggs redan f. n.
av länsstyrelsen i dess egenskap av överexekutor. Endast i det fåtal fall
då annan än länsstyrelsen är överexekutor innebär den förordade ordningen
att vissa ärenden flyttas över till länsstyrelsen. Eftersom antalet verkställighetsärenden
är obetydligt och handläggningen inte är särskilt tidskrävande,
medför förslaget inga behov av arbetskraftsförstärkningar.

I fråga om fullföljd av talan har beredningen föreslagit att länsstyrelses
beslut skall överklagas hos regeringsrätten. Förslaget har lämnats
utan erinran av alla remissinstanser utom två. De senare har i stället
föreslagit att talan skall få fullföljas till hovrätt och i sista hand till högsta
domstolen. Beredningens förslag ansluter till vad som i övrigt gäller när
länsstyrelse fungerar som barnavårdsmyndighet. Denna ordning har också
den fördelen att den torde leda till ett snabbare slutligt avgörande än som
kan bli fallet med prövning i två överinstanser. Ärendenas natur är här sådan
att ett utdraget förfarande ofta innebär stora olägenheter. Jag biträder
därför beredningens förslag även i denna del.

Som jag tidigare har anfört ansluter jag mig till den grundläggande
tanken i beredningens förslag, att överflyttningen av barnet om möjligt
skall ske på frivillighetens väg. I enlighet med vad beredningen
har föreslagit bör den närmare innebörden därav vara att länsstyrelsen,
när det kan antas att förflyttningen av barnet kan ske utan tvångsmedel,
uppdrar åt barnavårdande organ att försöka genomföra åtgärden. Uppdraget
bör kunna ges redan innan länsstyrelsen meddelar beslut att verkställighet
skall ske, men också efter sådant beslut.

Beredningen har tänkt sig att sådant uppdrag bör lämnas i första hand
till barnavårdsnämnd. Meningen är att nämnden sedan låter en representant
för nämnden ta kontakt med den som omhänderhar barnet och verka
för att barnet godvilligt överlämnas. Det skall vidare enligt beredningens
förslag vara möjligt för länsstyrelse att — i stället för att vända sig till barnavårdsnämnden
— ge uppdraget till annan som är verksam inom barnavården,
t. ex. socialvårdskonsulent, barnavårdskonsulent eller tjänsteman
hos barnavårdsnämnd. Detta bör enligt beredningen komma i fråga främst
när nämnden tidigare har tagit befattning med saken eller i visst fall inte
är rustad eller lämpad för uppgiften.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

I en del remissyttranden har uttalats farhågor för att barnavårdsnämnds
medverkan kan medföra onödig försening av verkställighetsärendena. Några
remissinstanser har också ställt sig tveksamma till om förfarandet får
större praktisk betydelse, eftersom barnavårdsnämnden ofta redan har
anlitats av part men misslyckats innan verkställighetsärendet har blivit
väckt.

För min del anser jag, att de aktuella uppdragens natur är sådan att det
knappast är behövligt eller lämpligt att engagera barnavårdsnämnden i
dess helhet. Denna skulle i så fall ändå — som beredningen också har förutsatt
—■ behöva delegera uppgiften till tjänsteman hos nämnden eller till
någon av ledamöterna. Jag anser det därför lämpligare att i lagtexten direkt
ange att uppdraget skall ges till ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnd
(jfr prop. 1967: 28) eller till tjänsteman inom barnavården. Ytterligare
bör nämnas att, om det någon gång inträffar att den som har fått
uppdraget anser det lämpligt att med nämnden ta upp frågan om lämpligaste
tillvägagångssättet, det självfallet inte föreligger något hinder häremot.

Om den vårdnadsberättigade redan före verkställighetsärendets väckande
bär anlitat barnavårdsnämnden utan att resultat har uppnåtts, bör i regel
uppdrag inte lämnas åt ledamot i nämnden eller tjänstemän hos denna
utan i stället till annan som är verksam inom barnavården, t. ex. barnavårdskonsulent
eller socialvårdskonsulent. Uppdrag bör över huvud inte
komma i fråga, när det av någon anledning är troligt att det inte kommer
att leda till barnets överlämnande. Detsamma gäller när det är särskilt betydelsefullt
att frågan får ett snabbt avgörande. Detta kan särskilt vara fallet
när det är fråga om rätt till umgänge med barnet. Helt allmänt kan sägas
att det är viktigt att verkställighetsärenden av hithörande slag handläggs
skyndsamt. Uppdrag bör därför inte förekomma om det skulle medföra
onödig fördröjning.

I anslutning till vad några remissinstanser har anfört med tanke på det
fallet att länsstyrelsen lämnar uppdraget innan den prövat frågan, om
verkställighet skall meddelas, vill jag framhålla att länsstyrelsen bör göra
viss preliminär utredning innan sådant uppdrag ges. Därigenom kan undvikas
att ärendet förhalas i onödan eller att uppdrag lämnas trots att det
föreligger klart hinder mot verkställighet.

Om försök till överflyttning av barnet på frivillighetens väg har misslyckats
eller från början förefaller utsiktslöst, måste som jag förut har sagt
tvångsmedel kunna tillgripas. Valet av tvångsmedel måste som beredningen
har anfört rättas efter omständigheterna i varje särskilt fall.
Enligt beredningens förslag skall länsstyrelsen som regel i första hand förelägga
och vid behov utdöma vite. Alternativt skall länsstyrelsen kunna
förordna om hämtning. Beslut om hämtning har den fördelen att det säkrare
leder till resultat utan dröjsmål. Förslaget att länsstyrelsen i regel bör

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

förelägga vite i första hand har godtagits av nästan alla remissinstanser,
och jag ansluter mig också till detta förslag. I fråga om vites utdömande
har en länsstyrelse förordat att denna uppgift skall ankomma på domstol.
Detta kan dock enligt min mening inte anses påkallat från rättssäkerhetssynpunkt
eller av andra skäl. Jag vill framhålla att överexekutor liksom
länsstyrelse f.n. i åtskilliga fall får utdöma förelagda viten.

Utdömandet av vite är som beredningen har framhållit inte obligatoriskt
utan frågan härom bör i varje särskilt fall bli föremål för diskretionär prövning.
Jag vill också erinra om möjligheten att jämka vitesbeloppet. I hithörande
ärenden bör finnas utrymme för billighets- och skälighetssynpunkter.

Erfarenheterna av nuvarande rättstillämpning visar att vitesföreläggande
inte alltid medför avsedd effekt. Användandet av vite kan också leda till
tidsutdräkt. Länsstyrelsen måste därför kunna förordna, att verkställigheten
får ske genom hämtning. I vissa fall är situationen sådan att det redan
från början kan bedömas som meningslöst att pröva andra åtgärder än
hämtning. Med hänsyn härtill bör inte gälla att beslut om hämtning alltid
skall föregås av vitesföreläggande.

När det gäller umgängesrätt kan det av hänsyn till barnet vara befogat
att iaktta viss återhållsamhet med hämtning. Det kan sålunda inte vara
lämpligt att använda hämtning vid upprepade tillfällen med korta mellanrum,
t. ex. en eller ett par gånger i månaden. Det bör dock inte vara uteslutet
att tillgripa hämtning även i umgängesrättsfallen. Hämtning bör t. ex.
kunna ske när tidigare erfarenheter visar att det är risk för att vitesföreläggande
ej åtlyds. Hämtning kan i sådant fall medverka till att vårdnadshavaren
förmås att respektera domstolens beslut i fortsättningen.

Enligt beredningens förslag skall hämtning ske genom polismyndigheten
och inte som nu genom utmätningsmannen. Detta förslag
har biträtts av flertalet remissinstanser. Detsamma gäller förslaget
att hämtningen om möjligt skall verkställas i närvaro av representant för
barnavårdsnämnden och läkare. Från några håll har dock uttalats betänkligheter
mot att hämtningsförrättningen skall utföras av polis. Främst har
åberopats att tvångsingripanden genom polisens försorg kan föranleda
kraftigare reaktioner från dem som är berörda och även kan väcka en uppmärksamhet
som inte är önskvärd.

Jag vill först understryka betydelsen av att representant för barnavården
och läkare är närvarande vid hämtningsförrättning. Därmed vinns vissa garantier
för att förrättningen kan genomföras så skonsamt som möjligt för
barnet. Som jag förut har anfört måste dock maktmedel stå till förfogande
även om det är angeläget att såvitt möjligt undvika sådana. Möjligheten att
ingripa med fysiskt tvång är ett oundgängligt element i verkställighetsförfarandet.
Ledningen vid och det yttersta ansvaret för förrättningens genom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

förande måste därför ligga hos myndighet som har befogenhet att ingripa
med maktmedel. De myndigheter som därvid kan komma i fråga är kronofogde-
eller polismyndighet.

Kronofogdarna har hittills haft att svara för hämtningsåtgärdernas genomförande.
Några anmärkningar mot deras sätt att sköta uppgiften har
inte framkommit. Emellertid bör i detta sammanhang inte förbises att utövning
av fysiskt tvång vid kronofogdes tjänsteutövning förekommer endast
inom ganska snäva gränser. Om kronofogde möter egentligt motstånd under
exekutiva förrättningar, är han i regel hänvisad till att begära biträde av
polisen. Rent principiellt kan mot anlitande av kronofogdemyndigheten invändas
att det står i strid mot förslagets grundläggande tanke att frikoppla
verkställighetsärenden rörande barn från det vanliga exekutiva förfarandet.
De exekutiva myndigheterna handlägger inte heller i övrigt frågor om verkställighet
som på liknande sätt rör människor.

Polismyndigheten torde ha betydligt större erfarenhet av jämförbara åtgärder
och disponerar också andra resurser härför. Ingripanden mot personer
ankommer sålunda på polismyndighet enligt ett flertal centrala författningar
på socialvårdens område (jfr prop. 1964: 101 s. 40—43). Särskilt
vill jag erinra om att polismyndighet enligt 94 § BvL har att lämna barnavårdsnämnd
och ungdomsvårdsskola handräckning, när beslut angående
omhändertagande av barn eller ungdom skall verkställas eller någon som
är omhändertagen skall återföras eller förflyttas. Polismyndigheten har
också att biträda när barn skall hämtas till skolan enligt 39 § andra stycket
skollagen den 6 juni 1962 (nr 319). Jag är övertygad om att polismyndigheten
kan handlägga här aktuella uppgifter med all den hänsyn och varsamhet
som ärendenas beskaffenhet kräver.

Rikspolisstyrelsen har som skäl mot att hämtningsförrättningarna skall
utföras av polismyndigheten anfört, att polisen inte bör belastas med uppgifter
som inte är av polisiär natur. Jag delar denna uppfattning såtillvida
att polisen inte bör anlitas för allmänna handräcltningsuppdrag, som lika
väl kan utföras av annan personal. Av vad jag förut har anfört framgår
emellertid, att flera skäl talar för att polismyndigheten är den lämpligaste
myndigheten för att utföra hämtningsförrättningarna. Från ren arbetsbördesynpunkt
utgör den ena eller den andra lösningen inget större problem.
Enligt hittillsvarande erfarenheter är det nämligen fråga om ett mycket begränsat
antal hämtningsförrättningar. Det årliga antalet uppgår till mellan
15 och 30 enligt beredningens statistiska uppgifter.

På grund av det anförda biträder jag beredningens förslag att anförtro
hämtningsförrättningarna åt polismyndigheterna. Som beredningen har föreslagit
bör för hämtningsförrättningarna gälla det principiella kravet att
de skall genomföras på ett för barnet så skonsamt sätt som möjligt, en
grundsats som också bör komma till uttryck i lagtexten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

Den ledande synpunkten i hithörande verkställighetsärenden är, som redan
har framhållits i flera sammanhang, hänsynen till barnets bästa. Med
detta betraktelsesätt följer att hinder i vissa fall kan föreligga mot verkställighet
oavsett innehållet i domstols eller annan myndighets tidigare avgörande.

Utgångspunkten för prövningen av verkställighetsfrågan måste självfallet
vara att domstols dom eller beslut skall lända till efterrättelse. Även när
domstols avgörande inte föreligger utan vårdnadshavaren grundar sin ansökan
direkt på sin i lag givna rätt att bestämma barnets vistelseort, bör utgångspunkten
vara att verkställighet skall beviljas. I vissa fall kan emellertid
särskilda omständigheter föranleda att verkställighet begärs mycket lång
tid efter det att domstol har meddelat beslut i vårdnadsfrågan och att förhållandena
under tiden har förändrats på sådant sätt att det skulle te sig
stötande att låta beslutet gå i verkställighet. Det kan i andra fall vara så
att verkställighet inte kan ske utan risk för barnets kroppsliga eller själsliga
hälsa. Verkställighet kan te sig olämplig även därför att barnet bestämt
motsätter sig en flyttning.

I rättstillämpningen har frågan vilken hänsyn som skall tas till barnets
vilja vållat viss tveksamhet. Meningarna har också i förevarande
lagstiftningsärende brutit sig på denna punkt. I praxis utgår man f.n. från
att verkställighet åtminstone i regel inte bör genomföras mot barnets vilja
när barnet har fyllt 15 år eller nått motsvarande utveckling. Beredningen
har anknutit till denna praxis. Beredningen har dock framhållit, att det för
barn som inte har nått 15-årsåldern kan bli en alltför stor belastning att
själv tvingas välja vem det skall vistas hos, och vidare pekat på att man
inte bör förbise, att barnet kan påverkas och att dess inställning kan växla
snabbt. Det måste därför enligt beredningen finnas möjlighet att göra undantag
i den ena eller andra riktningen om man vill anknyta en lagregel
till 15-årsgränsen. Beredningens förslag innehåller i enlighet härmed att,
om barnet fyllt 15 år, verkställighet inte får äga rum mot dess vilja annat
än om länsstyrelsen finner det påkallat av hänsyn till barnets bästa. Detsamma
skall gälla om barnet inte har fyllt 15 år men har nått sådan mognad
att dess vilja bör beaktas på lika sätt. Flera remissinstanser har anmält
avvikande mening på denna punkt. En del har mer eller mindre bestämt
förordat, att åldersgränsen sätts vid 12 år i stället för 15 år. Några har ansett
att lagen inte bör innehålla någon åldersgräns alls utan att bedömningen
i stället skall ske med hänsyn till barnets mognad i varje särskilt fall.

I likhet med beredningen anser jag, att utgångspunkten vid bedömandet
bör vara att verkställighet inte bör genomföras i strid mot barnets vilja, när
barnet har nått en viss mognad eller utveckling. Barn utvecklas emellertid
olika snabbt och det är därför svårt att i lag ange en bestämd ålder vid vilken
barnet kan antas ha nått sådan utveckling att dess inställning skall tillmätas
avgörande betydelse. Enligt min mening bör man nöja sig med att i

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

lagtexten ange en viss riktlinj e för bedömningen och i övrigt överlämna frågan
åt den praktiska tillämpningen. Det är därvid knappast möjligt att knyta
barnets mognad till annan faktor än åldern. I praxis har ansetts att verkställighet
inte bör genomföras mot barnets vilja, om det har fyllt 15 år eller
nått motsvarande utveckling. Jag ansluter mig till beredningens förslag att
i lagtexten anknyta till nämnda ålder som en riktlinje för bedömningen.
Emellertid bör 15-årsåldern inte utgöra någon absolut gräns, utan det bör
finnas möjlighet till avvikelse i både den ena och den andra riktningen.
Jag vill också understryka det angelägna i att största omsorg och försiktighet
iakttas när det gäller att klarlägga barnets viljeinriktning.

Även om barnet inte har fyllt 15 år eller nått motsvarande utveckling, kan
det i vissa fall vara motiverat att ta hänsyn till dess inställning. Denna kan
nämligen ha betydelse för bedömandet av risken för skada på barnet genom
verkställigheten. Till denna fråga återkommer jag i det följande.

Jag har tidigare framhållit, att det kan inträffa att verkställighet blir aktuell
först lång tid efter det att beslut meddelats. Väsentlig ändring
i förhållandena kan då ha inträtt. Det kan förhålla sig så, att barnet
hela tiden har bott hos fader eller moder som ej har haft den rättsliga
vårdnaden eller att medgiven umgängesrätt inte har utövats och att detta
fått till följd att barnet har förlorat närmare kontakt med vårdnadshavaren
eller den som har umgängesrätt. I sådana fall kan det vara olämpligt
att verkställighet äger rum. Ändring av rättens beslut i själva vårdnadsfrågan
kan i stället vara motiverad. Enligt 6 kap. 13 § FB kan också rätten
meddela nya bestämmelser om vårdnad och umgängesrätt, när väsentligt
ändrade förhållanden påkallar det. Även i det fallet att domstols beslut inte
föreligger, kan situationen vara sådan att det är påkallat att domstol prövar
sökandens lämplighet som vårdnadshavare.

Med tanke på sådana fall har beredningen föreslagit att länsstyrelsen,
när den finner uppenbart att väsentligt ändrade förhållanden har inträtt
sedan dom eller beslut meddelades i vårdnadsfrågan, skall kunna vägra att
förordna om verkställighet innan fråga om ändring beträffande vårdnaden
eller vad därmed äger samband har prövats av domstol. För det fall att
domstols dom eller beslut inte föreligger, innebär beredningens förslag att
länsstyrelsen kan vägra att vidta den sökta åtgärden, om det föreligger särskilda
skäl att låta frågan om ändring av vårdnaden prövas av rätten. Rätten
skall i båda fallen ta upp saken, om detta begärs av den som har sökt
verkställighet, hans motpart, barnavårdsman eller barnavårdsnämnd.

Det helt övervägande antalet remissinstanser har anslutit sig till beredningens
förslag i denna del. Enligt min mening kan detta inte som socialstyrelsen
gjort gällande anses innebära att länsstyrelsens befogenhet att
vägra verkställighet blir alltför snäv. Förslaget bygger på den i och för sig
riktiga grundtanken att vad domstol har förordnat skall lända till efterrättelse
och att undantag bör få göras endast under särskilda förutsättning -

Kungi. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

ar. Jag ansluter mig därför till beredningens förslag. Av det sagda framgår
vidare att jag inte anser det lämpligt att, som det har ifrågasatts i några
remissyttranden, låta länsstyrelsen själv påkalla ny domstolsprövning. Den
initiativrätt som föreslås tillkomma barnavårdsnämnd får anses tillräcklig.
Jag vill i likhet med beredningen betona, att den omständigheten att verkställighet
har vägrats inte alltid behöver innebära att en omprövning är så
angelägen att initiativ från nämndens sida är påkallat. Mot båda parternas
önskan har nämnden inte anledning att begära omprövning hos domstol
utan att hänsynen till barnets bästa i särskilt hög grad gör sådan prövning
angelägen.

Situationen kan vidare vara den att verkställighet inte kan ske utan
risk för barnets hälsa. Barnets ålder, utvecklingsgrad, känslobindningar
och förhållandena i övrigt kan vara sådana att en överflyttning
skulle kunna skada dess fortsatta utveckling allvarligt. För dessa och liknande
fall måste länsstyrelsen ha möjlighet att vägra verkställighet även om
det förhåller sig så att en ändring av vårdnaden i och för sig inte är påkallad.
Jag biträder sålunda beredningens förslag, att länsstyrelsen skall kunna
vägra verkställighet, om sådan inte kan ske utan avsevärd fara för barnets
kroppsliga eller själsliga hälsa. Verkställighet bör som beredningen
framhållit inte vägras om åtgärden skulle medföra endast övergående störning
eller annan tillfällig olägenhet för barnet. Vid bedömningen måste
också som beredningen anfört beaktas den större eller mindre sannolikheten
för att skada skall uppkomma. Genom uttrycket »avsevärd fara»
markeras att det är risken för skada som skall tas i beaktande och att den
risken skall vara stor. Det behöver dock inte kunna tas för visst att skada
verkligen kommer att följa av en förflyttning. En utredning som tillåter
helt säkra slutsatser i det avseendet torde sällan kunna åstadkommas.

En bestämmelse av denna innebörd torde få sin största praktiska betydelse
när verkställighet söks utan stöd av domstols beslut, t. ex. när vårdnadshavare
önskar ta tillbaka barn från fosterhem efter lång tids vistelse
där. Att i sådana ärenden, där känsloengagemanget hos parterna ofta är
mycket starkt, avgöra om en flyttning kan innebära avsevärd fara för barnet
är en utomordentligt svår uppgift som ställer stora krav på länsstyrelsen.
Situationerna torde vara alltför mångskiftande för att närmare anvisningar
skall kunna ges i lagtexten till ledning för bedömandet. Detta får
grundas på allmänmänsklig erfarenhet och på medicinsk och psykologisk
vetenskap. Utöver barnets ålder, utvecklingsgrad, egenskaper och känslobindningar
måste hänsyn tas till förhållandena i fosterhemmet och den tid
barnet har vistats där, föräldrarnas befattning med barnet under den tid
de inte har haft det i sin vård och de förhållanden till vilka barnet skall
överföras. Det är angeläget att den medicinska sakkunskap som står till
länsstyrelsens förfogande blir utnyttjad vid prövningen. Läkarundersökning
av barnet bör regelmässigt ske, när den sökta flyttningen kan befaras
medföra avsevärd fara för barnets hälsa.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

När det gäller förfarandet hos länsstyrelsen anser jag i likhet med
beredningen och flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig i denna
del, att det är ändamålsenligt att inte meddela mera detaljerade regler i lag.
Alltför formbunden ordning kan medföra att förfarandet blir omständligt
och fördröjs onödigt. Utredningen bör i enlighet med allmänna grundsatser
bedrivas så att de omständigheter som är av betydelse för sakens avgörande
blir klarlagda. Ansvaret för utredningen bör åvila länsstyrelsen såsom
beslutande myndighet, även om det i praktiken regelmässigt torde bli
så att parterna själva kommer att vara aktiva för att utredningen skall bli
så fullständig som möjligt. Utöver bestämmelser om länsstyrelsens samverkan
med barnavårdsorgan och om viss befogenhet att meddela interimistiskt
beslut torde det sålunda kunna räcka med föreskrifter om att länsstyrelsen
skall föranstalta om erforderlig utredning och får hålla förhör
med var och en som antas kunna lämna upplysningar av betydelse. Länsstyrelsen
bör vidare kunna förordna att barnet skall undersökas av läkare.
Som beredningen har framhållit bör utredningen bedrivas efter vad omständigheterna
i det särskilda fallet påkallar. Kompletterande bestämmelser
torde kunna meddelas av Kungl. Maj :t. Som redan har framgått anser
jag det angeläget att ärendena handläggs skyndsamt. Ett uttryck för denna
grundsats är bl. a. det förut nämnda förslaget att den som får i uppdrag att
fÖTSÖka åstadkomma överlämnande på frivillighetens väg skall vara skyldig
att inom viss kortare tid rapportera hur försöket har utfallit. När yttranden
skall infordras bör korta tidsfrister utsättas. Om läkarundersökning
anses behövlig, bör den komma till stånd och slutföras utan tidsutdräkt.
Det torde inte behövas någon särskild föreskrift om att handläggningen
skall ske så skyndsamt som möjligt.

Om en utförlig reglering genomförs i enlighet med vad jag i det föregående
har förordat, uppkommer fråga om bestämmelserna i 50 § BvL om
förbud mot flyttning av fosterbarn längre behövs. Enligt
denna paragraf kan barnavårdsnämnden i den kommun där fosterhemmet
finns för viss tid eller tills vidare förbjuda föräldrarna eller annan som
har vårdnaden om barnet att ta det från fosterhemmet, om det skulle vara
till avsevärd skada för barnet att skiljas från fosterhemmet. Barnavårdsnämnden
kan meddela interimistiskt förbud i avbidan på att ärendet kan
slutligt avgöras, dock högst fyra veckor, när förbud är påkallat av sannolika
skäl men erforderlig utredning inte har hunnit slutföras. Bestämmelserna
infördes i 1960 års barnavårdslag som ett skydd mot skadliga fosterbarnsförflyttningar.
Ett av barnavårdsnämnden meddelat förbud medför
den verkan att handräckning eller domsverkställighet för barnets utlämnande
hindras så länge förbudet gäller. Denna möjlighet för barnavårdsnämnden
var föremål för stridiga meningar i lagstiftningsärendet och
avstyrktes av lagrådet. Detta menade att det borde ankomma på allmän

4 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 138

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

domstol att meddela förbud efter framställning av barnavårdsnämnden.
Enligt föredragande statsrådet skulle den omstridda och komplicerade frågan
inte anses slutgiltigt löst genom bestämmelsen i 50 § BvL. Det förelåg
anledning att ytterligare pröva frågan och bl. a. överväga den av lagrådet
skisserade lösningen i samband med den pågående revisionen av utsökningslagstiftningen.

Beredningen har i nu förevarande lagstiftningsärende inte närmare gått
in på frågan om behovet av 50 § BvL. Dess förslag innebär, att länsstyrelses
beslut om verkställighet bryter ett av barnavårdsnämnd meddelat förbud
enligt 50 § BvL. Under remissbehandlingen av såväl beredningens preliminära
förslag som betänkandet har dock på några håll satts i fråga, om
inte 50 § BvL bör upphävas.

De nya regler om verkställighet för flyttning av barn som jag har förordat
enligt det förut sagda får anses innefatta ett starkt skydd för de barn
som det är fråga om. Risken för skadliga förflyttningar av barn — fosterbarn
eller andra — blir i görlig mån eliminerad och de nya bestämmelserna
kan därmed sägas fylla den funktion som för fosterbarnens del avsågs
med 50 § BvL. Det finns därför vissa skäl att upphäva denna omstridda bestämmelse.
Vid närmare undersökning visar det sig emellertid att ett behov
av bestämmelsen kan komma att finnas även med de nya verkställighetsreglerna.
Dessa kan självfallet inte bidra till skydd mot olämpliga förflyttningar
annat än när ett verkställighetsärende verkligen väcks. Man
måste emellertid räkna med att fråga om flyttning av barn kan ställas på
sin spets utan samband med ett verkställighetsärende. Detta blir fallet när
vårdnadshavaren direkt till fosterföräldrarna framställer krav att få tillbaka
barnet. Fosterföräldrarna kan då vara tveksamma om de bör motsätta
sig ett sådant krav, fastän de i själva verket inte vill medverka till en
överflyttning. Släktskapsförhållande eller andra omständigheter kan föranleda
att de ogärna vill tvista med vårdnadshavaren. De bör då kunna
vända sig till barnavårdsnämnden och, om denna finner det påkallat, få
förbud mot förflyttning av barnet meddelat. De kan på detta sätt få stöd
hos barnavårdsnämnden, när de själva av hänsyn till barnet tvekar om det
lämpliga i en överflyttning. Det kan i fall av nu antydd art också vara så,
att barnavårdsnämnden finner det påkallat att ingripa på eget initiativ,
när det har ifrågasatts en förflyttning som enligt nämndens bedömning
kan medföra skaderislc för barnet. Med hänsyn till sådana fall som jag nu
har nämnt kan det vara av betydelse att möjlighet finns för barnavårdsnämnd
att ingripa med förbud mot barns skiljande från fosterhem. Bestämmelsen
om sådant förbud bör dock ges sådan innebörd, att den inte får vidsträcktare
verkningar än som betingas av de nämnda fallens beskaffenhet.
Vad som bör eftersträvas är att dessa fall kommer under länsstyrelsens
prövning och blir avgjorda enligt den ordning som nu föreslås för överflyttningsfall
i allmänhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

Om förbudsbestämmelsen behålls i detta syfte, uppkommer vissa frågor
om samordningen mellan den bestämmelsen och de nya verkställighetsreglerna.
F.n. har ett av barnavårdsnämnd meddelat förflyttningsförbud den
verkan att handräckning eller domsverkställighet för barnets utlämnande
hindras så länge förbudet gäller. Beredningen har ansett, att detta inte vidare
bör gälla, och föreslår att i 50 § BvL görs ett tillägg av innebörd att
förbud av barnavårdsnämnden inte utgör hinder mot verkställighet varom
länsstyrelsen förordnar enligt de nya bestämmelserna i FB. Detta förslag
har inte mött några invändningar vid remissbehandlingen. Jag vill för egen
del framhålla att det måste anses naturligt att det beslut som länsstyrelsen
fattar efter den noggranna utredning som är avsedd enligt de nya bestämmelserna
skall ta över barnavårdsnämnds beslut. En sådan ordning ligger
också i linje med det begränsade ändamål som barnavårdsnämnds förbud
bör tjäna enligt vad jag förut har framhållit. Jag vill alltså ansluta mig till
förslaget.

Yad jag hittills har anfört innebär, att ett förbud av barnavårdsnämnd
inte får någon betydelse, när länsstyrelsen har förordnat om verkställighet,
och alltså inte bör komma i fråga när sådant förordnande redan föreligger.
Emellertid kan som nämnts ett förbud ha en funktion att fylla, när
vårdnadshavaren utan att väcka ett verkställighetsärende agerar för att få
barnet överlämnat till sig. Ett flyttningsförbud av barnavårdsnämnden torde
då i regel leda till att vårdnadshavaren ser sig föranlåten att underställa
länsstyrelsen frågan genom ansökan om verkställighet. Med hänsyn till
att förbudet skall tjäna detta syfte är det naturligt om samma bedömningsnorm
skall gälla i förbudsärendet som i verkställighetsärendet. Bestämmelsen
i 50 § BvL torde därför böra jämkas så, att rekvisitet för förbud
enligt paragrafen korresponderar mot den föreslagna bestämmelsen i 21
kap. 5 § andra stycket FB. Förbud mot förflyttning av barnet bör därför
få meddelas när förflyttningen skulle innebära avsevärd fara för barnets
kroppsliga eller själsliga hälsa. Att förutsättningen för förbud vidgas något
torde inte behöva föranleda betänkligheter med hänsyn till det tämligen
begränsade syfte som förbudet enligt vad jag förut har anfört är avsett att
tjäna.

När det gäller frågan om fullföljd av talan mot barnavårdsnämnds beslut
enligt 50 § BvL är det i och för sig önskvärt med en ordning, som utesluter
risken att det först kan förekomma en besvärsprocess angående
förbudsfrågan och därefter ett verkställighetsärende hos länsstyrelsen.
Det är emellertid svårt att finna en tillfredsställande lagteknisk lösning för
att åstadkomma detta. Behovet av bestämmelser med sådant syfte torde
f. ö. i praktiken vara ringa. Om nämligen vårdnadshavaren är missnöjd
med ett av barnavårdsnämnden meddelat förbud, torde det mest praktiska
för honom vara att — i stället för att anföra besvär eller samtidigt med
besvär — begära förordnande enligt 21 kap. FB. Meddelas sådant förordnande,
förlorar ju förbudet sin verkan enligt det föreslagna tredje stycket i

4f Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 138

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

50 § BvL och frågan var barnet skall vistas blir slutligt löst på ett snabbare
sätt. Om utgången i ett förbudsärende hos barnavårdsnämnden däremot
har blivit att nämnden har avslagit en av fosterföräldrarna gjord framställning
om förbud och de sedan anför besvär, har vårdnadshavaren också
möjlighet att väcka ett verkstäilighetsärende och därmed få en definitiv
lösning av konflikten. I sådana fall som nu har berörts kan länsstyrelsen
handlägga ärendena gemensamt. Med hänsyn till det anförda har jag inte
ansett det påkallat att föreslå ändrade bestämmelser i fråga om fullföljden
i förbudsfallen.

Vissa remissinstanser bär upptagit frågan om inte fosterlega bör utgå
när förbud meddelats mot förflyttning av barn från fosterhem. Denna fråga,
som inte närmare utretts, torde dock inte böra prövas i förevarande
sammanhang.

Jag vill ansluta mig till beredningens uttalande, att det synes lämpligt att
socialstyrelsen och medicinalstyrelsen utfärdar allmänna anvisningar och
råd, som kan vara till ledning för de organ som har att ta befattning med
verkställighetsärendena och för parterna (bet. s. 46 och 62).

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag om ändring i föräldrabalken och lag om ändrad Igdelse
av 1 § ut sökning slag en samt — i samråd med statsrådet Odhnoff —
förslag till lag om ändrad lydelse av 50 § barnavårdslagen den 29 april 1960
(nr 97). Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende
som bilaga 2.

De särskilda bestämmelserna

Förslag till lag om ändring i föräldrabalken

Liksom i lagberedningens förslag behandlas i en första avdelning av
kapitlet de fall då verkställighet söks på grund av rättens dom eller beslut
rörande vårdnad m. in. Denna första avdelning omfattar i departementsförslaget
1—5 §§ och har försetts med rubriken »Verkställighet av dom
eller beslut». I 6 och 7 §§ har under rubriken »överflyttning av barn i andra
fall» upptagits fall av handräckningskaraktär, främst sådana fall som nu
kan föranleda handräckning enligt 191 § UL. Slutligen följer i 8—14 §>§
övriga bestämmelser under rubriken »Gemensamma bestämmelser».

Verkställighet av dom eller beslut
1 §■

I denna paragraf anges att verkställighet av vad rätten i dom eller beslut
bestämt om vårdnad eller umgängesrätt eller om överlämnande av barn
söks hos länsstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

Med dom eller beslut om överlämnande av barn åsyftas sådan dom eller
sådant beslut som innehåller uttrycklig förklaring att barnet skall överlämnas.
Man har knappast att räkna med andra sådana domar än dem som
avser fosterbarns överlämnande från fosterföräldrar till vårdnadshavaren.
Även sådana domar torde vara ovanliga.

Paragrafen omfattar även sådana utländska domar och beslut som enligt
särskilda bestämmelser kan verkställas här i riket.

Dom eller beslut i fråga som anges i 1 § anses, som beredningen framhållit,
inte kunna åberopas för exekution mot annan än den som har varit
part i domstolsmålet. När barn vistas hos någon som ej varit part, måste
ansökan därför ske enligt 6 §. För närmare synpunkter i den berörda frågan
hänvisas till betänkandet (s. 55).

Verkställighet torde i allmänhet inte begäras annat än när den som omhänderhar
barnet har vägrat att lämna det ifrån sig. Som beredningen har
anfört bör dock sådan vägran inte utgöra förutsättning för att ansökan tas
upp till prövning.

Verkställigheten innebär i regel att barnet flyttas och lämnas i sökandens
vård tills vidare eller, vid umgängesrätt, för begränsad tid. Det kan dock
också förhålla sig så att någon förflyttning ej skall ske utan sökanden har
bara berättigats att sammanträffa med barnet hos vårdnadshavaren eller
utomstående (jfr bet. s. 59). Även i sådana fall kan verkställighet sökas
enligt de nya bestämmelserna.

I likhet med beredningen anser jag det inte nödvändigt att i lagtexten ta
upp bestämmelser om vilken länsstyrelse som är behörig att besluta om
verkställighet. Endast exekutionsväsendets organisationsnämnd har under
remissbehandlingen ställt sig tveksam på den punkten. Det torde sällan
komma i fråga att ansökan om överlämnande görs hos annan länsstyrelse
än länsstyrelsen i det län där den som har hand om barnet är bosatt. Skulle
barnet tillfälligt finnas i annat län, bör även länsstyrelsen i det länet anses
behörig.

Närmare bestämmelser om ansökningens form och innehåll och om handlingar
som bör bifogas ansökningen kan meddelas av Kungl. Maj :t.

I anslutning till den föreslagna bestämmelsen i andra stycket av förevarande
paragraf kan erinras om att interimistiska beslut enligt 20 kap. 10 §
FB får verkställas omedelbart. Vidare äger rätten enligt 17 kap. 14 § RB
förordna att dom får verkställas utan hinder av att den inte äger laga kraft,
när skäl är därtill.

2 §•

Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen är det önskvärt, att
överlämnande av barnet om möjligt genomförs på frivillighetens väg. Förfarandet
därvid regleras i förevarande paragraf. Bestämmelsen har utfor -

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

mats så, att det framgår att länsstyrelsen i första hand bör pröva möjligheten
att få den som har hand om barnet att frivilligt fullgöra vad som åligger
honom enligt rättens avgörande eller — när 6 § är tillämplig — enligt
lag. Detta gäller dock inte om särskilda skäl föranleder annat, t. ex. om ärendet
är så brådskande att försök till frivilligt genomförande av överlämnandet
ej hinns med. Andra exempel på fall då sådana försök ej bör göras
återkommer jag till i det följande.

De åtgärder som vidtas med stöd av uppdrag enligt denna paragraf får
betraktas som en form av förlikningsförsök, närmast jämförbart med sådant
initiativ som domstol kan ta enligt 42 kap. 17 § rättegångsbalken. Det
blir inte fråga om verkställighet i den bemärkelsen att fullgörelse framtvingas.

Länsstyrelsen bör kunna ge uppdrag av nu ifrågavarande slag åt lämplig
företrädare för barnavården, såsom socialvårdskonsulent, barnavårdskonsulent,
ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnd eller tjänsteman hos
nämnden. Har prövningen av barnavårdsärenden i viss kommun anförtrotts
särskilda distriktsnämnder, bör uppdrag kunna ges till ledamot eller suppleant
i sådan nämnd.

Enligt beredningens förslag avses sådant uppdrag kunna meddelas antingen
före eller i samband med förordnande om verkställighet. Under remissbehandlingen
har bl. a. JK och socialstyrelsen framhållit att visst mått
av utredning bör föregå beslut om sådant uppdrag. Några remissinstanser
har vidare betonat, att försök att åstadkomma frivilligt överlämnande med -hjälp av barnavårdsnämnd eller befattningshavare hos denna ofta har förekommit
innan verkställighetsärende har väckts och att utsikterna då är
små att man i verkställighetsärendet skulle nå resultat på frivillighetens
väg.

Departementsförslaget utgår liksom beredningens förslag från att uppdrag
kan meddelas antingen innan eller i samband med att länsstyrelsen
förordnar om verkställighet (2 § resp. 3 § första stycket andra punkten).
När uppdrag lämnas i samband med förordnande om verkställighet, måste
självfallet länsstyrelsen ha fullbordat den utredning som enligt 10 § i departementsförslaget
och på grund av ärendets beskaffenhet åligger den. Uppdraget
är då att anse som ett alternativ till de i 3 § i departementsförslaget
angivna tvångsmedlen för genomförande av en redan beslutad verkställighet.
Om barnavårdsnämnd enligt 50 § BvL har meddelat förbud mot att
fosterbarn skils från fosterhemmet, fordras som beredningen har framhållit
länsstyrelsens förordnande om verkställighet för att verkan av nämndens
beslut skall brytas.

Ett uppdrag före förordnande om verkställighet bör föregås av vissa utredningsåtgärder
från länsstyrelsens sida. Länsstyrelsen bör sålunda skaffa
visst underlag för en bedömning, om det finns anledning anta att hinder
föreligger mot verkställigheten. Länsstyrelsen bör därför regelmässigt ta

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

kontakt med företrädare för barnavårdsnämnden för att orientera sig. En
sådan kontakt är också motiverad från den synpunkten att länsstyrelsen
behöver veta om barnavårdsnämnden tidigare har haft sådan beröring med
den föreliggande tvisten att uppdrag i stället bör lämnas tjänsteman vid
andra barnavårdsorgan eller eventuellt inte alls ifrågakomina med hänsyn
till rådande motsättning mellan parterna. Vidare bör det, som beredningen
har anfört, ibland kunna komma i fråga att höra sökandens motpart innan
uppdraget lämnas. För att uppnå önskvärd snabbhet bör detta kunna ske
formlöst, t. ex. genom telefonsamtal.

När uppdrag enligt paragrafen lämnas, har det en dubbel funktion. I
första hand åsyftas att få verkställighetsfrågan löst på ett smidigt sätt och i
samförstånd med parterna. I andra hand — om överlämnande av barnet
inte kommer till stånd — kan genom åtgärderna skaffas in utredningsmaterial,
som kommer till nytta vid länsstyrelsens senare prövning. I enlighet
härmed föreskrivs en rapporteringsskyldighet i paragrafens andra stycke.
Kompletterande föreskrifter härom torde kunna meddelas av Kungl. Maj :t.
Om den som har fått uppdraget anser att det föreligger sådant förhållande
som enligt 4 eller 5 § eller 6 § andra stycket utgör hinder för verkställighet,
hör detta omgående rapporteras till länsstyrelsen. Denna bör därefter svara
för sakens fortsatta behandling. Även om de nämnda bestämmelserna utformats
med tanke på egentliga verkställighetsfall, bör de alltså beaktas av
den som har fått i uppdrag att söka åstadkomma frivillig fullgörelse enligt
2 §•

I överensstämmelse med beredningens förslag har i paragrafens andra
stycke föreskrivits en tidsbegränsning för uppdragets varaktighet. Några
barnavårdsnämnder bär under remissbehandlingen uttalat, att de anser den
föreslagna tiden om i regel högst två veckor vara för kort. Jag vill med anledning
därav understryka att det är meningen att i detta skede söka undvika
ett utdraget förfarande med skriftväxlingar, omständliga förhandlingar o. d.
Den som har fått uppdraget bör utan dröjsmål ta kontakt med den som har
barnet om hand och undersöka möjligheterna till uppgörelse i godo. Om
överlämnande inte kommer till stånd, bör sådana upplysningar inhämtas
som kan bli av betydelse för länsstyrelsens vidare handläggning.

3 §•

I denna paragraf föreskrivs att om länsstyrelsen förordnar om verkställighet
den får tillgripa tvångsmedel. De tvångsmedel som länsstyrelsen vid behov
äger använda för verkställighetens genomförande är vitesföreläggande
och hämtning genom polismyndighets försorg. Vidare anges att länsstyrelsen
i samband med förordnande om verkställighet kan lämna uppdrag enligt 2 §,
om sådant ej förekommit tidigare. Slutligen ges en bestämmelse om tillfälligt
omhändertagande av barn för att underlätta verkställigheten. Paragrafen
motsvarar 3 § första och tredje styckena i beredningens förslag.

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1967

I den allmänna motiveringen har jag framhållit, att utgångspunkten för
länsstyrelsens ställningstagande bör vara att vad domstol beslutat i princip
skall lända till efterrättelse. Emellertid kan som förut har framhållits olika
hinder för bifall till ansökningen föreligga. Sådana anges i 4 och 5 §§ samt
6 § andra stycket. Det bör emellertid uppmärksammas att dessa paragrafer
inte uttömmande anger alla hinder. Hinder kan också föreligga till följd av
myndighets avgörande. Det gäller t. ex. avgöranden som innebär att barnet
har omhändertagits för samhällsvård enligt 29 § BvL, för utredning enligt
30 § samma lag, att det har anhållits eller häktats, dömts till fängelse eller
ungdomsfängelse eller intagits på sjukhus enligt lagen om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall. Det bör vidare framhållas, att verkställighet
på grund av vårdnadsdom självfallet inte bör komma i fråga mot den som
— enligt samma dom eller annat avgörande — har rätt till umgänge med
barnet vid den aktuella tidpunkten. I sammanhanget bör också uppmärksammas
att beslut i tidigare verkställighetsäreude under vissa omständigheter
utgör hinder mot ny prövning, se 13 § i departementsförslaget.

Förbud enligt 50 § BvL att skilja fosterbarn från fosterhemmet skall däremot
inte hindra verkställighet. Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen
föreslås ett tillägg härom i nämnda paragraf.

Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen bör man i regel som
tvångsmedel i första hand använda vitesföreläggande, om detta med hänsyn
till tidsfaktorer och övriga omständigheter är möjligt och praktiskt.

Vitesföreläggandet skall riktas mot den som motsätter sig verkställigheten.
Det går i regel ut på att vederbörande skall överlämna barnet till sökanden.
Av vad som har anförts under 1 § följer dock att föreläggandet i vissa
fall angående umgängesrätt kan avse att sökanden skall beredas tillfälle
att sammanträffa med barnet hos vårdnadshavaren eller någon utomstående.
Det bör anmärkas att vitesföreläggande enligt sakens natur blir det enda
användbara tvångsmedlet när det gäller sammanträffande hos vårdnadshavaren.
När det gäller umgängesrätt är det vidare möjligt att meddela vitesföreläggande
inte bara för visst tillfälle utan också för en tid framåt.
Som beredningen har anfört bör länsstyrelsen i sitt beslut precisera när
överlämnandet skall ske och klarlägga andra detaljer i den mån det behövs
för att det hela skall gå i lås.

Med vitesföreläggandet skiljer sig länsstyrelsen formellt från ärendet. Om
föreläggandet inte åtlyds, kan sökanden återkomma. Länsstyrelsen kan då
utdöma vitet. Länsstyrelsen kan också förelägga nytt vite, men i regel torde
det vara lämpligare att länsstyrelsen i stället beslutar om hämtning.

Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen är det önskvärt att
hämtning inte behöver komma till användning annat än när det är nödvändigt.
När hämtning beslutas, torde det i regel inte vara lämpligt att länsstyrelsen
anger tidpunkt för förrättningen. Den bör bestämmas av polismyndigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

Med polismyndighet avses i första hand polischefen i distriktet. Delegeringsmöjlighet
måste dock finnas. Som beredningen har förordat bör delegering
inte förekomma annat än till kvalificerad polisman i befälsställning.
Bestämmelser härom kan utfärdas av Kungl. Maj :t.

Har barnet under verkställighetsärendets handläggning flyttats till ort
utanför länet, bör ärendet kunna överflyttas till länsstyrelsen i det län där
barnet finns, om praktiska skäl talar härför. Hinder bör i sådant fall inte
heller föreligga att polismyndighet i ort utanför länet får ombesörja hämtningsförrättningen.
Om barnet flyttas efter det att länsstyrelsen förordnat
om hämtning och översänt beslutet i ärendet till viss polismyndighet, bör
också hämtningsuppdraget kunna överflyttas på annan polismyndighet.
Som beredningen har anfört bör det dock inte vara uteslutet att polismyndighet
i ett polisdistrikt verkställer hämtning i annat distrikt.

Sökanden och hans motpart bör underrättas om länsstyrelsens beslut om
verkställighet. Om det i något enstaka fall finns stark anledning att befara
att en underrättelse skulle föranleda den som har hand om barnet att föra
bort detta el. dyl., har länsstyrelsen möjlighet att med stöd av paragrafens
andra stycke besluta omhänderta barnet innan underrättelsen lämnas. Man
bör däremot inte avstå från underrättelse, eftersom besvärsrätten då skulle
bli illusorisk. Föreskrifter om underrättelser torde kunna meddelas av
Kungl. Maj :t.

I paragrafens andra stycke har i väsentlig överensstämmelse med beredningens
förslag upptagits föreskrift att länsstyrelsen, om det är påkallat
för att underlätta barnets överlämnande, kan föreskriva att barnet tillfälligt
skall omhändertas på lämpligt sätt. Endast mycket kortvarigt omhändertagande
— i allmänhet högst några dagar — får komma i fråga. Som beredningen
har framhållit bör omhändertagande inte utnyttjas annat än undantagsvis.

Angående frågan hur barnet bör placeras har beredningen anfört att den
bör avgöras efter vad som är lämpligt i varje särskilt fall med hänsyn till
omständigheterna och de möjligheter som står till buds. De experter som
beredningen har samrått med har ansett att placering på barnsjukhus eller
annan jämförlig institution är det enda lämpliga. Frågan har tilldragit sig
särskilt intresse under remissbehandlingen. Överståthållarämbetet och ett
par barnavårdsnämnder har ifrågasatt, om inte formerna för omhändertagandet
bör regleras närmare och länsstyrelse få rätt att uppdra åt barnavårdsnämnd
att ombesörja placeringen. En länsläkare har ansett det mindre
välbetänkt att barnet skall övergångsvis kunna omhändertas i »neutralt»
enskilt hem, eftersom det därigenom skulle kunna uppkomma känslomässiga
bindningar till nya fosterföräldrar och syskon. En länsstyrelse har däremot
hävdat att, om barnet måste omhändertas övergångsvis, placering i enskilt
hem är att föredra framför placering på anstalt. Placering på anstalt
anses i många fall kunna medföra större påfrestningar på barnet i miljö -

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1967

hänseende än någon annan placering. Medicinalstyrelsen har uttalat, att
tillfälligt omhändertagande av barnet på anstalt eller i annan neutral miljö
bör få förekomma endast i undantagsfall och under kort tid, eftersom sådant
omhändertagande vanligtvis för barnet inte innebär annat än ett grymt
uppskjutande av något ofrånkomligt. En placering för några dagar på en
barnpsykiatrisk klinik kan dock enligt styrelsen medverka till att smidigt
genomföra en omflyttning av ett barn. En länsstyrelse har framhållit, att
möjligheten att övergångsvis omhänderta barnet enligt denna bestämmelse
torde komma att utnyttjas ytterst sällan. Föreligger sådan risk för barnets
psykiska hälsa att en överflyttning inte kan ske direkt till sökanden, torde
enligt denna länsstyrelse ett överlämnande av barnet inte böra ske.

Med anledning av dessa remissynpunkter vill jag anföra följande. Jag
har redan framhållit, att omhändertagande enligt paragrafen bör förekomma
bara i undantagsfall och att i allmänhet endast mycket kortvariga omhändertaganden
bör komma i fråga. Jag vill också betona, att det i detta
sammanhang inte är fråga om att göra undersökning, om verkställighet
bör ske eller inte. Ändamålet med omhändertagandet är att, sedan överlämnande
har beslutats, skapa gynnsamma betingelser för överflyttningen.
Detta ändamål kan i regel bäst tillgodoses genom placering på barnpsykiatrisk
klinik när sådan finns att tillgå. Av praktiska skäl kan det dock inte
påräknas att detta alltid kan ske, och därför bör länsstyrelsernas möjligheter
att handla efter omständigheterna inte kringskäras. Något behov att
för den tillfälliga åtgärd som det här är fråga om lämna placeringsfrågan
i barnavårdsnämnds hand anser jag inte föreligga. Länsstyrelserna får förutsättas
kunna kartlägga vilka möjligheter som står till buds och kan därvid
självfallet genom informella kontakter inhämta barnavårdsnämnds synpunkter.

För att genomföra omhändertagande enligt andra stycket kan hämtningsforrättning
bli aktuell för att överföra barnet från den som har det i sin
vård till t. ex. barnpsykiatrisk klinik.

4 §.

I paragrafen föreskrivs, att om barnet har fyllt 15 år verkställighet inte
far äga rum mot barnets vilja utan att länsstyrelsen finner det nödvändigt
av hänsyn till barnets bästa. Detsamma skall gälla, om barnet inte har fyllt
15 år men nått sådan mognad att dess vilja bör beaktas på motsvarande
sätt. Paragrafen motsvarar 4 § i beredningens förslag.

Innebörden av bestämmelserna har behandlats i den allmänna motiveringen.
Paragrafen riktar sig inte enbart till länsstyrelsen utan är tillämplig
även vid polismyndighets hämtningsförrättning. Om t. ex. en femtonaring
motsätter sig överlämnande när polisen skall verkställa hämtning och
länsstyrelsen inte i sitt förordnande uttryckligen har angivit att flyttning
får ske mot barnets vilja, skall polismyndigheten ej genomföra åtgärden

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

(jf* 8 § andra stycket sista punkten). Likaså bör den som har i uppdrag att
försöka åstadkomma frivilligt överlämnande avstå från vidare försök om
barn i sådan ålder som det här är fråga om motsätter sig åtgärden. Självfallet
är detta ett sådant förhållande som skall rapporteras till länsstyrelsen
enligt 2 § andra stycket i departementsförslaget.

Det bör understrykas, att utrönandet av barnets verkliga vilja kan vara
en svår uppgift som kräver försiktighet och omdöme hos den som skall lösa
den. Som beredningen har framhållit kan barnet ha påverkats och dess inställning
växla snabbt.

5 §•

I denna paragraf, som motsvarar 5 § i beredningens förslag, föreskrivs i
första stycket, att länsstyrelsen kan vägra verkställighet, om det är påkallat
av hänsyn till barnets bästa att rätten prövar frågan om ändring beträffande
vårdnaden eller umgängesrätten. Som jag har framhållit i den allmänna
motiveringen bör det dock endast under särskilda förutsättningar
få förekomma att länsstyrelsen vägrar verkställighet av föreliggande dom
eller beslut under hänvisning till att frågan om vårdnaden resp. umgängesrätten
bör omprövas av rätten. Sålunda krävs enligt förevarande bestämmelse
att det skall vara uppenbart att förhållandena ändrats väsentligt sedan
domstolsavgörandet meddelades. Ytterligare gäller som villkor att en
omprövning från rättens sida är påkallad av hänsyn till barnets bästa. Det
bör understrykas att föreskriften, som i huvudsak anknyter till 6 kap. 13 §
FB, förutsätter att det hos länsstyrelsen klarläggs att relevanta förändringar
har inträtt efter den tidigare domstolsprövningen. Vägran att förordna om
verkställighet får alltså inte motiveras med att länsstyrelsen har annan mening
än domstolen i fråga om förhållanden som förelåg redan vid tiden för
domstolens prövning.

Första stycket är tillämpligt även i det fallet att det tidigare domstolsavgörandet
uttryckligen har gått ut på att barnet skall överlämnas, t. ex. från
fosterhem till den som har den rättsliga vårdnaden. Som beredningen har
framhållit torde man kunna räkna med att verkställighet begärs ganska omgående
i sådant fall. I praktiken torde det därför knappast komma i fråga
att då tillämpa denna bestämmelse.

För det fall att länsstyrelsen vägrar verkställighet av skäl som avses i
första stycket har beredningen föreslagit, att den aktuella frågan om vårdnad
eller umgängesrätt skall upptas av rätten, om den som har sökt verkställighet,
hans motpart, barnavårdsman eller barnavårdsnämnd gör ansökan
därom. I motiven har beredningen framhållit, att viss oklarhet f. n.
råder om vem som kan ta initiativ till omprövning av sådant domstolsbeslut
liksom också om ordningen för sakens behandling vid rätten. Familj erättskommittén
har i sitt år 1964 avgivna betänkande »Äktenskapsrätt»
(SOU 1964: 34 s. 75 och 1964: 35 s. 482) föreslagit sådan ändring i 20 kap.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

FB att fråga om vårdnaden alltid får tas upp som domstolsärende. Spörsmålet
om initiativrätt har däremot inte berörts. Beredningen har för sin
del inte funnit anledning att gå in på problemet i hela dess vidd. Dess förslag
har viss anknytning till vad som föreskrivs i 6 kap. 6 och 12 §§ FB om
initiativrätt i där avsedda fall. Beredningen har inte ansett sig kunna förorda,
att länsstyrelsen själv skall kunna påkalla domstols prövning.

Jag ansluter mig till beredningens synpunkter och förordar därför att bestämmelsen
utformas i enlighet med dess överväganden.

Av länsstyrelsens beslut om vägran att meddela förordnande måste framgå,
om beslutet grundas på första stycket första punkten av förevarande
paragraf, eftersom enligt andra punkten i samma stycke frågan om intiativrätten
vid domstol är beroende på att verkställighet vägrats enligt första
punkten. Bestämmelse att beslutet skall utformas på sådant sätt kan ges i
tillämpningsföreskrifter.

I andra stycket föreskrivs, att länsstyrelsen kan vägra verkställighet, om
länsstyrelsen i annat fall finner att verkställighet ej kan ske utan avsevärd
fara för barnets kroppsliga eller själsliga hälsa. Beträffande motiven till
paragrafens innehåll i denna del vill jag hänvisa till den allmänna motiveringen.

Överflyttning av barn i andra fall

6 §•

I denna paragraf behandlas de s. k. handräckningsfallen. Paragrafen
motsvarar 6 § i beredningens förslag.

I de fall som åsyftas i förevarande paragraf har domstol inte haft tillfälle
att pröva sökandens lämplighet som vårdnadshavare. Om särskilda skäl
föreligger att fråga om ändring beträffande vårdnaden prövas av rätten,
skall länsstyrelsen enligt denna paragrafs andra stycke kunna vägra att vidta
den sökta åtgärden under hänvisning till att domstolsprövning hör ske. Länsstyrelsen
har alltså i dessa fall något större frihet vid bedömningen än när
domstolsavgörande föreligger. Vägran förutsätter dock att anledning verkligen
finns att kräva domstolsprövning. Skäl att kräva sådan prövning bör i
första hand anses föreligga när hänsyn till barnets bästa motiverar detta.

Paragrafen torde främst bli tillämplig i sådana fall då vårdnadshavare
önskar ta tillbaka barn från fosterhem.

Förslaget innehåller inte någon bestämmelse om återlämnande av barn när
en vårdnadshavare egenmäktigt har tagit barnet från fosterhem. Förslaget
gör i den delen ingen ändring i gällande rätt. Det bör framhållas att ingripande
för att återföra barnet kan ske i den formen att vårdnadsfrågan,
exempelvis på initiativ av barnavårdsnämnd, dras under domstols prövning
eller att omhändertagande sker enligt BvL. Ett visst skydd mot att
vårdnadshavare egenmäktigt tar barnet från fosterhem ligger i det straff -

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

ansvar som gäller enligt 7 kap. 4 § andra stycket brottsbalken och enligt
88 § andra stycket 2 BvL.

Som har nämnts under 1 § är det förevarande paragraf som skall tilllämpas
i det fallet att dom som avses i 1 § föreligger men ansökan om åtgärd
riktar sig mot annan än part i det avgjorda målet.

7 §■

Denna paragraf motsvarar 7 § i beredningens förslag och avser det fallet
att föräldrar eller adoptivföräldrar gemensamt har vårdnaden men den ena
utan beaktansvärt skäl egenmäktigt har bortfört barnet eller kvarhåller det.
Jag vill framhålla, att utrymmet för att tillämpa bestämmelsen måste
bli synnerligen begränsat. I de situationer som här är i fråga torde rättens
prövning av vårdnadsfrågan i regel vara behövlig. Förordnande om överlämnande
bör i så fall vägras enligt 6 § andra stycket i departementsförslaget.
Med tanke på att det dock kan förekomma fall då rättens prövning inte kan
avvaktas utan olägenhet och det t. o. m. kan föreligga behov av interimistiskt
ingripande, har jag ansett att en bestämmelse av föreslagen innebörd kan
ha en funktion att fylla. Det bör nämnas att den nu berörda bestämmelsen
till skillnad från de tidigare behandlade kan sägas ha en materiell innebörd i
och med att den utöver vad som följer av 6 kap. 5 § FB ger den ena vårdnadshavaren
större rätt än den andra att bestämma över barnets vistelseort.

Gemensamma bestämmelser

8 §•

I paragrafen anges som allmän princip att hämtning eller annan åtgärd,
som vidtas beträffande barnet med stöd av detta kapitel, skall utföras på
ett för barnet så skonsamt sätt som möjligt. Vidare ges vissa regler för
hämtningens genomförande. Bestämmelser av huvudsakligen samma innebörd
ingår i 3 § av beredningens förslag.

Den allmänna principen att ett för barnet skonsamt förfarande skall eftersträvas
torde inte kräva närmare motivering.

Om hämtning har beslutats, bör polismyndigheten i regel varsko parterna
om tidpunkten när förrättningen skall ske (jfr vad som anförts under
3 § om länsstyrelsens underrättelse). I viss utsträckning torde en sådan
underrättelse kunna påräknas leda till att den som har hand om barnet
blir benägen att ordna överlämnandet på frivillighetens väg. Polismyndigheten
bör i sådant fall anses berättigad att ge anvisningar till parterna
hur och när överlämnandet bör ordnas. Självfallet bör därvid uppställas
som villkor att vederbörliga åtgärder vidtas före den tidpunkt som
har fastställts för hämtningsförrättningen.

I paragrafen har föreskrivits att vid hämtningsförrättning företrädare
för barnavården och, om möjligt, läkare skall närvara. Dessa skall kallas

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

till förrättningen genom polismyndighetens försorg. Bestämmelser därom
torde få meddelas av Kungl. Maj :t. Departementsförslaget innebär en
skärpning i förhållande till beredningens förslag såtillvida att närvaro av
företrädare för barnavården gjorts obligatorisk. Detta torde inte möta
praktiska svårigheter.

Det ankommer på polismyndigheten att leda förrättningen. Därav följer
inte att polismyndigheten vid det praktiska genomförandet behöver spela
någon särskilt framträdande roll. Det bör sålunda inte möta något hinder
att vid förrättningen i första hand läkaren och/eller barnavårdsrepresentanten
träder i direkt kontakt med den som har barnet i sin vård, medan
polisen avvaktar tills vidare.

Förrättningens karaktär är sådan att medverkande polisman bör vara civilklädd
och utnyttja fordon som inte har polisbilsmarkeringar. Över huvud
bör förrättningarna genomföras så, att de inte väcker uppseende.

I paragrafen föreskrivs vidare, att polismyndigheten får uppskjuta hämtningen,
om barnet har insjuknat eller annat särskilt hinder möter (jfr t. ex.
vad som anförs under 4 §). Vid mera varaktigt hinder bör polismyndigheten
anmäla förhållandet till länsstyrelsen. Denna bör då ta upp ärendet
på nytt och meddela beslut huruvida hämtningsförordnandet skall bestå
eller om annan åtgärd skall vidtas.

9 §•

I paragrafen ges föreskrifter om interimistiskt ingripande av länsstyrelse
eller av polismyndighet. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 8 §
i beredningens förslag.

Som beredningen har anfört kan ärende om överlämnande av barn
ibland vara mycket brådskande. Detta gäller främst, när fara föreligger
att barnet förs ur riket så att verkställigheten försvåras eller helt omöjliggörs.
En bestämmelse om omedelbart omhändertagande behövs därför.
Jag vill dock liksom beredningen understryka att möjligheten att interimistiskt
omhänderta barn bör utnyttjas med försiktighet. I vissa fall kan
det vara mindre lämpligt att barnet på detta stadium överlämnas till sökanden.

Jag vill vidare framhålla att omhändertagande enligt denna bestämmelse
bör försiggå enligt samma grundsatser som har angivits i anslutning
till 3 § andra stycket i departementsförslaget.

I överensstämmelse med beredningens förslag innehåller paragrafen vidare
att polismyndighet skall få vidta omedelbar åtgärd som kan ske utan
skada för barnet, om länsstyrelsens beslut inte kan avvaktas. Sådan åtgärd
skall genast anmälas till länsstyrelsen, som har att pröva om den
skall bestå. Det är inte avsett att polismyndighets befogenheter enligt bestämmelsen
skall vara beroende av att verkställighetsärende är anhängigt
hos länsstyrelsen. När polisen ingriper med stöd av förevarande bestäm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967 63

melse, bör inte vidtas mer ingripande åtgärder än som fordras för att skydda
barnet.

I anslutning till detta förslag vill jag framhålla, att polisen redan enligt
gällande rätt har möjligheter att ingripa i vissa hithörande fall, nämligen
när brott föreligger (främst enligt 4 kap. 1 och 2 §§ samt 7 kap.
4 § brottsbalken). Rätten att ingripa i sådana fall följer av polisens allmänna
befogenhet och skyldighet att förebygga eller förhindra brott (jfr
bet. s. 59 not 3). Vissa allmänna bestämmelser därom finns i 2 och 19 §§
polisinstruktionen den 3 december 1965 (nr 686) men någon närmare
reglering beträffande ingripanden i sådana fall har inte skett. Denna fråga
bör enligt min mening inte tas upp i detta sammanhang. Men jag vill understryka,
att någon inskränkning inte är avsedd i polisens befogenheter
att ingripa i anledning av brott som hänger samman med det här aktuella
ämnet.

Utöver dessa befogenheter har i enlighet med beredningens förslag polisen
tillagts möjlighet att göra snabba ingripanden i sådana sammanhang
som det nu är fråga om. Snabba ingripanden kan tänkas bli behövliga
även när brott inte föreligger eller det i varje fall är ovisst om brott föreligger.
Det är dock troligt att den föreslagna möjligheten till ingripande
enligt paragrafens andra stycke kommer att få ytterst litet användningsområde.

Förut nämndes, att länsstyrelsen skall pröva om polismyndighetens åtgärd
skall bestå. Om polismyndigheten, när verkställighetsärende ej är
anhängigt, har vidtagit den åtgärden att den har omhändertagit barnet och
tillfälligt placerat det exempelvis på ett barnsjukhus, torde i länsstyrelsens
beslut böra klargöras hur det skall förfaras med barnet. Anser länsstyrelsen,
att polismyndighetens åtgärd varit riktig och därför bör bestå, bör
konsekvensen vara att barnet återlämnas till den som brukar ha det om
hand. Om länsstyrelsen däremot finner att polismyndigheten utan tillräckligt
fog har tagit barnet från den som — för att ta det mest praktiska
fallet — stått i begrepp att resa utomlands med barnet, bör anges
att barnet skall lämnas till denne.

10 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om förfarandet hos länsstyrelsen.
Den motsvarar 9 § i beredningens förslag.

Några mer ingående regler om förfarandet har inte tagits upp i förslaget.
Om behov av sådana regler visar sig uppstå, torde kompletterande
föreskrifter kunna meddelas av Kungl. Maj :t enligt 14 § i departementsförslaget.

I paragrafen föreskrivs att länsstyrelsen i verkställighetsärende skall
föranstalta om den utredning som är behövlig. Någon uttrycklig regel om
att sökandens motpart skall höras har inte upptagits i förslaget. En re -

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

missinstans har ifrågasatt, om inte denna fråga borde regleras i lagtexten.
I det avseendet bör dock länsstyrelsen kunna handla efter omständigheterna.
Jag ansluter mig till beredningens uppfattning i denna del. Det kan
sålunda vara obehövligt att på förhand underrätta motparten, när försök
görs att före förordnande om verkställighet få överlämnande genomfört
på frivillighetens väg enligt 2 §. Motparten får i sådant fall kännedom
om ansökningen genom representant för barnavården. Om försök inte görs
att få barnet överlämnat på frivillighetens väg, måste givetvis motparten
höras. Detta behöver inte alltid ske genom formlig kommunikation av
ansökningshandlingarna med anmodan till vederbörande att skriftligen yttra
sig. Det kan vara lämpligare att han kallas till sammanträde och därvid
får del av ansökningen och vad som har anförts till stöd för denna. Över
huvud taget bör enkla och ändamålsenliga former eftersträvas. I sådana
fall då saken tidigare har varit före inför länsstyrelsen men återkommer
—- t. ex. därför att meddelat vitesföreläggande inte har åtlytts — behöver
självfallet inte den i det tidigare ärendet förebragta utredningen göras
om, utan handläggningen kan begränsas till de nya omständigheter som har
tillkommit.

I paragrafen anges vidare, att förhör får hållas med var och en som antas
kunna lämna upplysningar av betydelse. Förhör inför länsstyrelsen
bör, som beredningen har framhållit, kunna gestaltas som en formlig
muntlig förhandling, när det är lämpligt.

Medicinalstyrelsen och en länsstyrelse har i sina remissyttranden till
beredningen anfört, att länsstyrelsen själv i första hand bör hålla förhören.
Beredningen har instämt i att detta otvivelaktigt är bäst. Ytterligare
har emellertid beredningen anfört, att det även bör kunna komma i fråga
att t. ex. socialvårdskonsulent eller barnavårdskonsulent kan skaffa in
muntliga upplysningar och rapportera till länsstyrelsen. Bl. a. kan sådant
förfarande vara lämpligt för att förbereda en muntlig förhandling
inför länsstyrelsen. Jag ansluter mig till beredningens synpunkter i denna
del.

Enligt paragrafen kan länsstyrelsen vidare förordna, att barnet skall
undersökas av läkare. Läkarundersökning bör bli aktuell, när det kan
befaras att en flyttning av barnet kan medföra för stora påfrestningar
för detta. Något generellt krav på läkarundersökning uppställs inte.

I kallelse till förhör inför länsstyrelsen och till läkarundersökning kan
länsstyrelsen förelägga vite. Skall barn under 15 år kallas, bör kallelsen
med föreläggande att vid vite inställa barnet delges med den som har barnet
i sin vård.

I några remissyttranden har antagits, att länsstyrelsen som ett led i utredningen
ofta torde komma att inhämta yttrande från barnavårdsnämnden
i barnets vistelseort. Det framhålls bl. a. att skyndsamhet i nämndens
handläggning i sådana fall försvåras genom reglerna i 19 § BvL med dess

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

krav på förhör, kommunikation av aktmaterial m. m. Vidare har i något
yttrande ifrågasatts, om det inte bör komma till uttryck i lagtexten att
länsstyrelsen skall vara skyldig att inhämta yttrande från barnavårdsnämnd
i vissa frågor, exempelvis sådana som rör umgängesrätt. Med anledning
av dessa synpunkter vill jag understryka beredningens synpunkt
att formliga remisser för inhämtande av barnavårdsnämnds yttrande inte
bör äga rum utan att det verkligen är behövligt. Jag vill erinra om möjligheten
för länsstyrelsen att inskränka sig till att av barnavårdsnämnden
begära endast upplysningar om sakförhållandena. I viss utsträckning torde
även en sådan åtgärd kunna undvaras, nämligen om länsstyrelsen har fått
en detaljerad rapport enligt 2 § andra stycket i departementsförslaget.
Dessutom har länsstyrelsen möjlighet att exempelvis genom barnavårdskonsulenten
införskaffa ytterligare utredning i ärendet. Om länsstyrelsen
finner det nödvändigt att inhämta barnavårdsnämnds yttrande, torde
nämnden ha att behandla saken på samma sätt som när dess yttrande
begärs i andra sammanhang. Jag vill dock påpeka, att 19 § BvL gör det
möjligt för nämnden att underlåta kommunicering i vissa fall, bl. a. när
ärendet hos nämnden kräver så snabbt avgörande att parts yttrande inte
kan avvaktas.

11 §•

Paragrafen behandlar frågor om parts rätt att av motpart få ersättning
för kostnader. Vidare ges bestämmelser om kostnader, som skall betalas
av allmänna medel. Paragrafen motsvarar 10 § i beredningens förslag.

Frågan om kostnadsersättning i utsökningsmål regleras i 197 § UL.
Där föreskrivs att överexekutor efter vad som finnes skäligt skall bestämma,
om och till vilket belopp tappande part bör till den andra parten
gälda ersättning för hans kostnad i målet. Enligt vad beredningen har
upplyst kommer kostnadsfrågan att uppmärksammas vid beredningens
fortsatta arbete på revision av UL. Därvid kan nya principer komma att
tillämpas. I detta läge anser jag liksom beredningen, att man inte på det
begränsade exekutionsrättsliga område som det nu är fråga om bör införa
några nyheter beträffande ersättning för parts kostnad. I första
stycket av förevarande paragraf har därför bara tagits upp en hänvisning
till vad som gäller enligt UL.

Liksom i utsökningsmål bör i ärenden om överlämnande av barn krävas,
att parts yrkande om ersättning för kostnad skall framställas innan handläggningen
har avslutats. Parterna torde så tidigt som möjligt under handläggningen
böra ange sina yrkanden om kostnadsersättning och senare komplettera
dessa, om handläggningen föranleder ytterligare kostnader för dem.
Det är nämligen på grund av ärendenas natur svårt att förutse, när handläggningen
kan komma att bli avslutad. Om överflyttningen blir genomförd
på frivillighetens väg enligt 2 §, kan handläggningen avslutas med ett av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

skrivningsbeslut, när länsstyrelsen har fått rapport om att överlämnande
har skett. I samband med sådant beslut bör beslut i kostnadsfrågan meddelas.
När vitesföreläggande meddelas, torde beslutet härom få betraktas
som ett slutligt beslut, vari kostnadsfrågan bör prövas. Om föreläggandet
inte åtlyds, blir det dock aktuellt att återuppta ärendet, och ytterligare beslut
kommer då att meddelas. Hinder bör inte anses föreligga att i sådant
fall behandla kostnadsfraga, som avser ärendet i dess helhet. När beslut om
hämtning meddelas, får sådant beslut i princip böra betraktas som slutligt.
Om ärendet behöver återupptas pa grund av att hinder mot hämtning har
mött, bör gälla detsamma som i det nyss behandlade fallet av återupptagande.

I paragrafens andra stycke ges bestämmelser om vissa ersättningar som
skall utgå av allmänna medel. Bestämmelserna har delvis utformats med
77 § BvL som förebild. I hithörande fall hör hinder inte föreligga att pröva
yrkande som framställs efter handläggningens avslutande. Detta måste exempelvis
bli fallet när det gäller kostnad för läkares medverkan vid hämtning.

Statsverkets kostnader på grund av bestämmelserna i paragrafens andra
stycke bör belasta det under andra huvudtiteln upptagna förslagsanslaget
»Ersättning åt domare, vittnen och parter».

12 §.

I paragrafen regleras besvärsförfarandet. Paragrafen motsvarar 11 § i beredningens
förslag.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller enligt 84 och 85 §§
BvL har i första stycket av förevarande paragraf föreskrivits, att besvär över
länsstyrelsens beslut får anföras hos Kungl. Maj :t men skall inges till länsstyrelsen.
Denna skall vid behov skaffa in ytterligare utredning med anledning
av besvären. Som jag har nämnt i den allmänna motiveringen är det
avsett, att besvären skall avgöras i regeringsrätten. När ändringar i lagen
den 26 maj 1909 (nr 34 s. 1) om Kungl. Maj :ts regeringsrätt kommer att
föreslås senare under 1967, torde förslag också böra framläggas att de
här ifrågavarande ärendena uttryckligen skall anges i denna lag. När
uppdrag enligt 2 § meddelas före förordnande om verkställighet, skiljer sig
länsstyrelsen inte från ärendet genom uppdragets meddelande. I överensstämmelse
med vad som antas gälla i andra liknande situationer (jfr SOU
1964: 27 s. 497) torde talan inte kunna föras mot beslut att meddela sådant
uppdrag.

Det är inte avsett, att barnavårdsnämnden skall äga föra talan mot länsstyrelsens
beslut. Detta gäller även när nämnden enligt 50 § BvL har meddelat
förbud att flytta barnet men förordnande om verkställighet medför
att förbudet blir utan verkan.

I andra stycket föreskrivs, att beslut, som ej avser utdömande av vite,

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

omedelbart länder till efterrättelse, om ej annat förordnas. Länsstyrelsen
kan alltså i tveksamma fall bestämma, att dess beslut inte skall verkställas
förrän det har vunnit laga kraft. Om besvär har anförts över beslut, som
skall gå i omedelbar verkställighet, kan regeringsrätten förordna om inhibition.

13 §.

I paragrafen regleras i vad mån länsstyrelse får pröva verkställighetsfråga,
som tidigare har varit under länsstyrelsens bedömning. Paragrafen
motsvarar 12 § i beredningens förslag.

Beredningen har framhållit, att det inom den exekutionsrättsliga doktrinen
har hävdats, att handräckningsutslag binder överexekutor själv, i allt
fall på det sättet att överexekutor, när en ansökan har avslagits, inte kan
ingå i prövning av ny ansökan som grundar sig på samma skäl. Beredningen
har funnit det tveksamt om motsvarande grundsatser kan vinna tilllämpning
i ärenden om överlämnande av barn och ansett, att det inte är
lämpligt att beslut enligt förevarande kapitel är ovillkorligen bindande.
Den har därför föreslagit en bestämmelse att sådant beslut inte utgör
hinder att verkställighetsfrågan prövas på nytt, om ändrade förhållanden
eller annat särskilt skäl föranleder det.

Skäl kan anföras för att man — eftersom länsstyrelsen prövar ärendena
i sin egenskap av barnavårdsmyndighet — bör anse att allmänna förvaltningsrättsliga
grundsatser skall gälla i förevarande hänseende. Dessa anses
innebära, att i förvaltningsrättsliga mål mellan enskilda parter avgörandet
i princip vinner rättskraft (jfr t. ex. SOU 1964: 27 s. 477). Jag anser
dock att frågan inte behöver lösas från principiella utgångspunkter. I fråga
om den sakliga lösningen är jag ense med beredningen. Paragrafen överensstämmer
sålunda med beredningens förslag.

14 §.

I paragrafen anges att närmare bestämmelser för tillämpningen av det
nya kapitlet meddelas av Kungl. Maj :t.

Övergångsbestämmelserna

Jag föreslår, att lagen träder i kraft den 1 juli 1967. Även om ansökan om
verkställighet eller handräckning gjorts före denna dag, bör de nya bestämmelserna
i princip äga tillämpning. Några undantagsfall har dock angivits
i övergångsbestämmelserna, som i sak överensstämmer med vad beredningen
har föreslagit.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § utsökningslagen

Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen skall de nya reglerna
i 21 kap. FB på förevarande område träda i stället för UL. Liksom beredningen
har jag ansett det lämpligt att i 1 § UL ta in en föreskrift
att bestämmelserna i UL om utsökningsmål inte gäller ärende som avses
i 21 kap. FB. Bestämmelsen är avsedd att träda i kraft den 1 juli
1967. I övergångsbestämmelsen har gjorts en erinran om att UL dock enligt
övergångsbestämmelserna till det nya 21 kap. FB skall äga tillämpning
i vissa ärenden vilka anhängiggjorts före den 1 juli 1967.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 50 § barnavårdslagen

I 12 § BvL föreskrivs nu bl. a., att barnavårdsnämnd inte annorledes än
genom samfällt beslut äger fullgöra vad som enligt FB ankommer på nämnden.
Beredningen har föreslagit en jämkning av bestämmelsen för att klargöra
att delegation är möjlig, när det gäller sådana uppgifter som enligt beredningens
förslag skulle åvila nämnden vid försök till verkställighet på frivillighetens
väg. Som framgår av vad jag förut har anfört förordar jag emellertid
till skillnad från beredningen att uppdrag att försöka åstadkomma
överflyttning av barn på frivillighetens väg får lämnas, inte till nämnden
utan till vissa företrädare för barnavården. Till följd härav förfaller behovet
att ändra 12 § BvL.

50 §.

I paragrafen regleras nu frågan om barnavårdsnämnds förbud för vårdnadshavare
att skilja barn från fosterhem.

I enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen föreslås,
att paragrafen ändras i följande hänseenden. I första stycket anges — med
anknytning till förslaget i 21 kap. 5 § andra stycket FB — att för förbud
skall krävas att en förflyttning av barnet från fosterhemmet skulle innebära
avsevärd fara för barnets kroppsliga eller själsliga hälsa.

I ett nytt tredje stycke har föreskrivits, att förbud enligt paragrafen inte
utgör hinder mot att barnet skils från fosterhemmet, när länsstyrelsen enligt
21 kap. FB har förordnat om barnets överlämnande. Verkställighetsförordnande
kommer alltså alltid att bryta förbud enligt 50 § BvL. Detta gäller,
som beredningen har anfört, även om sådant förbud skulle meddelas efter
verkställighetsförordnandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

Departementschefens hemställan

I enlighet med vad som har anförts i det föregående föreligger inom
justitiedepartementet upprättade förslag till

1) lag om ändring i föräldrabalken,

2) lag om ändrad lydelse av 1 § utsökningslagen,

3) lag om ändrad lydelse av 50 § barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr
97).

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen inhämtas
för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet genom utdrag av
protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

5 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 138

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

Bilaga 1

Lagberedningens förslag till
Lag om tillägg till föräldrabalken

Härigenom förordnas, att till föräldrabalken skall fogas ett nytt kapitel,
betecknat 21 kap., med den lydelse som angives nedan.

21 kap.

Om verkställighet av dom eller beslut rörande vårdnad m. m.

1 §•

När dom eller beslut meddelats rörande vårdnaden om eller överlämnande
av barn och myndighets åtgärd erfordras för tillämpning av vad rätten bestämt,
sökes verkställighet hos länsstyrelsen.

Verkställighet må icke äga rum innan domen eller beslutet vunnit laga
kraft, om det ej är särskilt medgivet.

2 §•

Länsstyrelsen äger anförtro åt barnavårdsnämnden i orten att söka
genomföra verkställigheten, när det kan antagas att åtgärd som sägs nedan
i 3 § ej erfordras.

Nämnden skall inom tid som länsstyrelsen bestämmer meddela, huruvida
verkställigheten kunnat genomföras, och angiva skälen, om verkställighet
ej skett. Tiden må icke sättas längre än två veckor, om det ej är oundgängligt.

Om skäl föreligga därtill, må i stället för barnavårdsnämnden lämplig
befattningshavare vid barnavården anlitas för verkställigheten.

3 §•

När det finnes erforderligt för verkställigheten, äger länsstyrelsen förelägga
vite eller förordna, att barnet skall hämtas genom polismyndighets
försorg. Länsstyrelsen må också utdöma vite.

Hämtning skall ske på ett för barnet så skonsamt sätt som möjligt. Vid
förrättningen böra om möjligt befattningshavare vid barnavården och läkare
närvara. Om barnet insjuknat och därför ej bör flyttas eller annat särskilt
hinder möter, skall åtgärden uppskjutas.

Om särskild anledning föreligger, må länsstyrelsen för att underlätta
barnets överflyttning föreskriva, att det tillfälligt skall omhändertagas på
lämpligt sätt.

4 §''•

Har barnet fyllt femton år, må verkställighet ej äga rum mot dess vilja
utan att länsstyrelsen finner det erforderligt av hänsyn till barnets bästa.

Detsamma gäller, om barnet ännu ej fyllt femton år men nått sådan
mognad att dess vilja bör beaktas på lika sätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

5 §.

Är uppenbart att väsentligt ändrade förhållanden inträtt sedan domen
eller beslutet meddelats, må länsstyrelsen, om det finnes påkallat av barnets
bästa, vägra att meddela verkställighet utan att fråga om ändring beträffande
vårdnaden eller vad därmed äger samband prövats av rätten. Saken
skall upptagas av rätten, om den som sökt verkställighet, hans motpart,
barnavårdsman eller barnavårdsnämnd gör ansökan därom.

Om länsstyrelsen i annat fall finner att verkställighet ej kan ske utan
avsevärd fara för barnets kroppsliga eller själsliga hälsa, må länsstyrelsen
också vägra verkställighet.

6 §•

Även om dom eller beslut som avses ovan ej föreligger, äger den som
har vårdnaden att, när barnet vistas hos annan, vid behov hos länsstyrelsen
påkalla erforderlig åtgärd för att det skall överflyttas till honom.

Föreligga särskilda skäl att fråga om ändring beträffande vårdnaden
prövas av rätten, må länsstyrelsen vägra att vidtaga den sökta åtgärden utan
att sådan prövning skett.

I övrigt skola 2—5 §§ tillämpas.

V §•

Vad som stadgas i 6 § skall äga motsvarande tillämpning, när föräldrar
eller adoptivföräldrar gemensamt hava vårdnaden och den ena utan beaktansvärt
skäl egenmäktigt bortfört eller kvarhåller barnet samt den andra
begär rättelse.

8 §.

När fara är att barnet föres ur riket eller eljest ärende som avses ovan
finnes brådskande, må länsstyrelsen omedelbart förordna om barnets omhändertagande
på sätt den finner lämpligt.

Om sådant beslut ej kan avvaktas, må också polismyndighet, såvitt möjligt
under medverkan av befattningshavare vid barnavården och läkare,
vidtaga omedelbar åtgärd som prövas kunna ske utan skada för barnet.
Åtgärden skall genast anmälas till länsstyrelsen, som prövar om den skall
bestå.

9 §•

Länsstyrelsen skall i ärende som avses i detta kapitel föranstalta om den
utredning som finnes erforderlig. Förhör må inför länsstyrelsen hållas
med envar som antages kunna lämna upplysningar av betydelse. När skäl
äro därtill, må länsstyrelsen förordna, att barnet skall undersökas av läkare.
I kallelse till förhör eller läkarundersökning må länsstyrelsen förelägga
vite. Länsstyrelsen må också utdöma vite.

10 §.

Beträffande skyldighet att ersätta motparts kostnader i ärendet skall
vad som är stadgat om utsökningsmål hos överexekutor äga motsvarande
tillämpning.

Kostnaden för hämtning eller omhändertagande av barn, hörande av annan
än part och läkarundersökning i fall som angivas i detta kapitel betalas
av statsverket.

11 §•

Över länsstyrelsens beslut må besvär anföras hos Konungen. Besvären
skola ingivas till länsstyrelsen. Denna har att skyndsamt infordra förkla -

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

ring däröver, om ej anledning uppenbarligen saknas, och införskaffa den
ytterligare utredning som må finnas erforderlig samt att därefter insända
samtliga handlingar i ärendet jämte eget utlåtande till vederbörande statsdepartement.

Beslut, som ej avser utdömande av vite, länder till efterrättelse utan hinder
av förd klagan, om det ej förordnas annorlunda.

12 §.

Beslut i anledning av ansökan om verkställighet som avses i detta kapitel
utgör ej hinder att frågan prövas ånyo, när ändrade förhållanden eller
eljest särskilda skäl föranleda därtill.

13 §.

Konungen äger meddela närmare bestämmelser angående förfarandet hos
länsstyrelsen eller beträffande barnavårdsnämnds eller polismyndighets befattning
med ärenden som avses i detta kapitel.

Denna lag träder i kraft den ---—

Bestämmelserna i utsökningslagen skola ej vidare äga tillämpning i
ärenden som avses i nya lagen, om ej annat följer av vad som sägs nedan.
Vad i annan lag eller författning är stadgat om överexekutor skall i stället
gälla länsstyrelsen, såvitt rör frågor som avses i nya lagen.

Ärende som vid nya lagens ikraftträdande är anhängigt hos länsstyrelsen
såsom överexekutor skall handläggas enligt nya lagen. Ärende som är
anhängigt hos särskild överexekutor må, om det finnes ändamålsenligt,
överlämnas till länsstyrelsen för att handläggas som nyss sagts. I annat
fall tillämpas utsökningslagen i ärendet.

Har överexekutor meddelat utslag i ärende vari verkställighet sökts före
nya lagens ikraftträdande, skall utsökningslagen alltjämt tillämpas.

Utslag som meddelats enligt utsökningslagen utgör ej hinder att frågan
prövas ånyo, när ändrade förhållanden eller eljest särskilda skäl föranleda
därtill. Därvid skall nya lagen tillämpas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1967

Bilaga 2

Förslag

till

Lag

om ändring i föräldrabalken

Härigenom förordnas, att till föräldrabalken skall fogas ett nytt kapitel,
betecknat 21 kap., av följande lydelse.

21 kap.

Om verkställighet av dom eller beslut rörande vårdnad m. m.

Verkställighet av dom eller beslut
1 §•

Verkställighet av vad rätten i dom eller beslut bestämt om vårdnad eller
umgängesrätt eller om överlämnande av barn sökes hos länsstyrelsen.

Har domen eller beslutet icke vunnit laga kraft och är ej särskilt medgivet
att verkställighet ändå får ske, får länsstyrelsen icke vidtaga åtgärd
enligt 2 eller 3 §.

2§.

3§.

Om särskilda skäl föreligga, får länsstyrelsen för att underlätta barnets
överflyttning föreskriva, att barnet tillfälligt skall omhändertagas på lämpligt
sätt.

Länsstyrelsen äger utdöma förelagt vite.

4 §•

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

5§.

Länsstyrelsen får även i annat fall vägra verkställighet, om sådan ej kan
ske utan avsevärd fara för barnets kroppsliga eller själsliga hälsa.

Överflyttning av barn i andra fall

6§.

Föreligga särskilda skäl att fråga om ändring beträffande vårdnaden
prövas av rätten, kan länsstyrelsen vägra att vidtaga den sökta åtgärden.

I övrigt äga 2—5 §§ tillämpning.

7 §•

Gemensamma bestämmelser

8 §■

Hämtning och annan åtgärd beträffande barnet skall utföras på ett för
barnet så skonsamt sätt som möjligt.

9§-

r Kan beslut enligt första stycket ej avvaktas, får polismyndighet vidtaga
sådan omedelbar åtgärd som kan ske utan skada för barnet. När sådan åtgärd
vidtages, skola om möjligt ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnden
eller tjänsteman inom barnavården och läkare närvara. Åtgärden skall
genast anmälas till länsstyrelsen, som utan dröjsmål prövar om den skall
bestå.

10 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

I kallelse till förhör eller läkarundersökning äger länsstyrelsen förelägga
vite. Länsstyrelsen äger utdöma förelagt vite.

11 §•

I fråga om ersättning till den som på kallelse inställt sig för förhör inför
länsstyrelsen och icke är part äga bestämmelserna om ersättning av
allmänna medel till vittne motsvarande tillämpning. Ersättningen skall
dock alltid betalas av allmänna medel. Även kostnad för hämtning eller
omhändertagande av barn och läkarundersökning betalas av allmänna
medel. Fråga om ersättning enligt detta stycke prövas av länsstyrelsen.

12 §.

Beslut, som ej avser utdömande av vite, länder omedelbart till efterrättelse,
om ej annat förordnas.

13 §.

Beslut i ärende enligt detta kapitel utgör ej hinder att den därvid avgjorda
frågan prövas på nytt, när ändrade förhållanden eller annat särskilt
skäl föranleder det.

14 §.

Närmare bestämmelser för tillämpningen av detta kapitel meddelas av
Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967.

Ärende som vid den nya lagens ikraftträdande är anhängigt hos länsstyrelsen
skall vid dennas fortsatta handläggning enligt den nya lagen ej
anses som ett på överexekutor ankommande ärende. Ärende som vid samma
tidpunkt är anhängigt hos särskild överexekutor får av denne överlämnas
till länsstyrelsen för handläggning enligt den nya lagen. I annat
fall tillämpas utsökningslagen i ärendet.

Har överexekutor meddelat utslag i ärende vari verkställighet sökts före
den nya lagens ikraftträdande, skall utsökningslagen alltjämt tillämpas.

Vad i annan lag eller författning är föreskrivet om överexekutor skall i
stället gälla länsstyrelsen, såvitt rör frågor som avses i nya lagen..

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § utsökningslagen

Härigenom förordnas, att 1 § utsökningslagen1 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Utsökningsmål upptagas-----annat stadgas.

Konungens befallningshavande -—--Konungens befallningshavande.

Konungens befallningshavande---vara överexekutor.

Bestämmelserna i denna lag om
utsökningsmål gälla ej ärende som
avses i 21 kap. föräldrabalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967. Om utsökningslagens tillämpning
i vissa ärenden, som anhängiggjorts dessförinnan, meddelas föreskrifter
i övergångsbestämmelserna till lagen den 1967 (nr ) om

ändring i föräldrabalken.

1 Senaste lydelse av 1 § se 1964: 446.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 50 § barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97)

Härigenom förordnas, att 50 § barnavårdslagen den 29 april 1960 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Är förbud--------- — —

(Föreslagen lydelse)

§•

Om det skulle innebära avsevärd
fara för ett fosterbarns kroppsliga eller
själsliga hälsa att skiljas från fosterhemmet,
äger barnavårdsnämnden
i den kommun, där fosterhemmet
finns, för viss tid eller tills vidare
förbjuda föräldrarna eller annan
som har vårdnaden om barnet att taga
det från fosterhemmet.

— fyra veckor.

Förbud enligt denna paragraf utgör
ej hinder att barnet skiljes från
fosterhemmet, när länsstyrelsen enligt
21 kap. föräldrabalken förordnat
om verkställighet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 5 juni 1967.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,
justitierådet Söderlund,

regeringsrådet Åbjörnsson,

justitierådet Brunnberg.

Enligt lagrådet den 24 februari 1967 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 27 januari 1967, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över
upprättade förslag till 1) lag om ändring i föräldrabalken, 2) lag om ändrad
lydelse av 1 § ut sökning slag en och 3) lag om ändrad lydelse av 50 §
barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97).

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Ove Lindh.

Lagförslagen föranledde följande yttranden i lagrådet.

Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

5 §•

Justitierådet Söderlund:

Vid bedömande av om en verkställighet genom exekutiv myndighet skall
få ske, när den innebär förflyttning av barn, har i praxis hänsyn tagits
till den verkan åtgärden kan medföra för barnets hälsa. Detta gäller även
då en dom åberopats till stöd för åtgärden. I vissa avgöranden har därvid
enligt min uppfattning den meningen gjorts gällande att verkställighet bör
vägras redan när risk föreligger för att en flyttning kan få allvarliga följder
för barnet (jfr NJA 1950 C 730, 1961 C 587 o. 1964 C 36; se även 1964: 57
o. C 764).

Vad gäller tillämpning av den i 50 § BvL givna bestämmelsen om förbud
mot flyttning av fosterbarn framgår av förarbetena att denna för sin
tillämpning kräver att det föreligger risker för allvarlig skada på barnets
kroppsliga eller själsliga hälsa eller för dess utveckling och att en mera
måttlig risk för psykisk skada inte utgör tillräckligt skäl för att meddela
förbud.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

Såsom i motiven till nu förevarande lagstiftning framhålls påverkas
bedömningen av två huvudsynpunkter. Utgångspunkten måste således
vara att domstols dom eller beslut skall lända till efterrättelse och att
verkställighet skall kunna ske om så erfordras för att tillgodose vårdnadshavarens
rätt att bestämma barnets vistelseort. Men dessutom bör hänsynen
till barnets bästa vara en ledande synpunkt i hithörande verkställighetsärenden.
I den mån dessa synpunkter i ett givet fall kommer i strid
med varandra måste en avvägning mellan dem ske.

När det gäller att göra den intresseavvägning som sålunda kan uppkomma,
bör som i motiven framhålls beaktas den större eller mindre sannolikheten
för att skada för barnet skall uppkomma av åtgärden. Vidare bör
hänsyn tagas till beskaffenheten av de skadeverkningar som åtgärden kan
medföra.

I lagtexten har använts uttrycket »avsevärd fara». Härigenom avses
enligt uttalande i motiven att markera att det är risken för skada som
skall beaktas och att risken skall vara stor men att det inte behöver tagas
för visst att skada verkligen kommer att följa. Det kan enligt min mening
ifrågasättas om det står i god överensstämmelse med den förut avgivna
synpunkten om hänsynen till barnets bästa att uppställa krav på att en så
höggradig risk skall föreligga för att verkställighet inte skall få ske. En
bättre avvägning synes mig kunna ernås, om förutsättningen anges i anslutning
till den uppfattning som enligt vad förut sagts kommit till uttryck
i rättstillämpningen.

Vad gäller skadeverkningarna har i motiven framhållits att det kan
vara påkallat att vägra verkställighet, om verkningarna kan befaras bli
mera långvariga, även om skadan inte är verkligt allvarlig i vanlig bemärkelse.
Verkställighet bör däremot inte vägras om åtgärden kan bedöma§
medföra endast övergående störning eller annan tillfällig olägenhet för
barnet. Mot dessa synpunkter synes mig ingen erinran kunna göras.

Det är givetvis svårt att utforma lagtexten så att denna kommer att
innehålla mera ingående anvisningar till ledning för bedömandet. Förhållandena
i de enskilda fallen är nämligen alltför mångskiftande. Bedömningen
måste innebära en diskretionär prövning av den situation som föreligger
under utnyttjande av allmänmänsklig erfarenhet och av medicinsk
och psykologisk expertis. Enligt min mening skulle de förutsättningar
som bör uppställas för att verkställighet inte skall få ske dock komma till
tydligt uttryck om 5 § andra stycket ges följande lydelse: »Länsstyrelsen
får även i annat fall vägra verkställighet, om risk föreligger för att åtgärden
skall medföra skada för barnets kroppsliga eller själsliga hälsa,
som ej endast är av övergående natur.»

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

10 §.

Lagrådet:

I den föreslagna lagen har inte tagits upp någon bestämmelse, som ger
länsstyrelsen möjlighet att föranstalta om vittnesförhör vid domstol. Ett
särskilt stadgande om dylik befogenhet för länsstyrelse finns t. ex. i 76 §
barnavårdslagen och 29 § nykterhetsvårdslagen. Även utan sådan särskild
bestämmelse torde emellertid länsstyrelse i ärende enligt det nya kapitlet
i föräldrabalken med stöd av föreskriften i 38 § 3 mom. länsstyrelseinstruktionen
kunna förordna om vittnesförhörs anställande vid allmän underrätt.
Det kan dock förmodas att denna möjlighet kommer att utnyttjas endast
i ringa omfattning,

11 §•

Lagrådet:

I paragrafen behandlas frågor om kostnadsersättning. Bestämmelserna
avser närmast kostnader som uppkommer i första instans. Uppenbarligen
skall liknande regler tillämpas i fråga om motsvarande kostnader i regeringsrätten.
I dessa fall bör givetvis ankomma på regeringsrätten att besluta
i ersättningsfrågan.

I anslutning till bestämmelserna i andra stycket har departementschefen
uttalat att beträffande där avsedda ersättningar hinder inte bör föreligga
att pröva yrkande som framställts efter handläggningens avslutande. I
mål som avgjorts av regeringsrätten skulle det kunna ifrågasättas om ett
sådant yrkande skall upptas direkt av regeringsrätten eller i första hand
prövas av länsstyrelsen. Såvitt gäller ersättning för kostnader som uppkommit
i samband med målets prövning i regeringsrätten, exempelvis kostnad
för läkarundersökning som begärts av regeringsrätten, synes det mest
ändamålsenligt att regeringsrätten själv prövar ersättningsyrkandet. Frågan
om ersättning för kostnad som uppkommit först efter det regeringsrätten
avgjort målet, t. ex. kostnad för hämtning eller omhändertagande av barn,
synes däremot böra prövas av vederbörande länsstyrelse.

Såsom anförts under 10 § torde länsstyrelsen med stöd av föreskrifterna
i länsstyrelseinstruktionen ha befogenhet att föranstalta om vittnesförhör
vid domstol. Har sådant förhör hållits bör det givetvis ankomma på rätten
att bestämma ersättningen till den hörde (jfr 77 § barnavårdslagen och
30 § nykterhetsvårdslagen). Särskild bestämmelse härom torde icke behövas.

12 §.

Lagrådet:

Enligt 12 § andra stycket gäller, om intet annat bestäms, att länsstyrelses
beslut i ärenden som den föreslagna lagstiftningen avser omedelbart
skall lända till efterrättelse utom då fråga är om att utdöma vite. Såsom
av 11 § framgår kan länsstyrelsen i sådana ärenden också bestämma om
kostnadsersättning till part varvid i UL givna bestämmelser om kostnader

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1967

i utsökningsmål skall äga motsvarande tillämpning. I motiven har därvid
framhållits att man icke bör införa några nyheter beträffande ersättning
för parts kostnad på det begränsade område som det nu är fråga om.

Vad sålunda i It § stadgats om att UL:s bestämmelser om kostnader i
utsökningsmål hos överexekutor skall ha motsvarande tillämpning avser
ej frågan om verkställbarheten av ett beslut om kostnadsersättning åt
part. Regeln föranleder alltså inte att vad enligt 51 § sista stycket jämfört
med 37, 39 och 40 §§ UL gäller om verkställighet av överexekutors utslag
rörande kostnad i utsökningsmål blir tillämpligt. Verkställbarheten regleras
i stället genom nyssnämnda föreskrift i 12 § andra stycket i det remitterade
förslaget.

Det i remissprotokollet anförda skälet för att på detta område i möjligaste
mån behålla nuvarande ordning synes kunna åberopas även i vad
gäller förutsättningarna för att erhålla verkställighet av länsstyrelses beslut
om partskostnader i ärenden om överflyttning av barn. Lagrådet —
som anser att vad 39 och 40 §§ UL stadgar om .verkställighet av beslut
varigenom betalningsskyldighet ålagts kommer att i enlighet med allmänna
rättsgrundsatser vara tillämpligt även på beslut som här avses —-vill förorda att i 12 § andra stycket görs undantag ej blott för beslut som
avser utdömande av vite utan även för beslut, som avser kostnad till part.

övergångsbestämmelserna

Lagrådet:

Under föredragningen inför lagrådet har upplysts att avsikten är att
framlägga lagförslagen för riksdagen under höstsessionen 1967. I lagstiftningsfrågans
nuvarande läge bör därför dagen för ikraftträdandet sättas
senare än som skett i förslaget.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 § utsökningslagen

Lagrådet:

Lagrådet hänvisar till vad som anförts under övergångsbestämmelserna
till förslaget till lag om ändring i föräldrabalken.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 50 § barnavårdslagen

Lagrådet:

Lagrådet hänvisar till vad som anförts under övergångsbestämmelserna
till förslaget till lag om ändring i föräldrabalken.

Justitierådet Söderlund:

Om vad jag anfört under 5 § förslaget till lag om ändring i föräldrabalken
vinner bifall, synes därav betingad omformulering böra göras av
första stycket i nu förevarande lagrum.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

Kungi. Maj. ts proposition nr 138 år 1967

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 9 juni 1967.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Lange, Kling, Edenman, Johansson, Holmqvist, Aspling, Palme

Sven-Erig Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Wicicman

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 5 juni 1967
avgivna utlåtande över de den 27 januari 1967 till lagrådet remitterade förslagen
till

1) lag om ändring i föräldrabalken,

2) lag om ändrad Igdelse av 1 § utsökningslagen,

3) lag om ändrad Igdelse av 50 § barnavårdslagen den 29 april 1960
(nr 97).

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför.

Vad lagrådet har anfört föranleder ingen erinran från min sida. Lagrådets
förslag till visst tillägg till 21 kap. 12 § i det förstnämnda lagförslaget
bör godtas.

Den nya lagstiftningen bör träda i kraft den 1 januari 1968. Förslagens
ikraftträdandebestämmelser bör alltså ändras i överensstämmelse härmed.

Utöver vad som följer av det anförda torde vissa redaktionella jämkningar
böra vidtas i lagtexten.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår
riksdagen att antaga förslagen med de ändringar som sålunda har angivits.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Margit Edström

MARCUS BOKTK. STHLM 1967 670058