Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1965 (Proposition 1965:138 - höst)

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1965

Nr 138

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 16 kap. 13 § brottsbalken m. m.;
given Stockholms slott den 1 oktober 1965.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vin Kungl. Maj :t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 16 kap. 13 § brottsbalken,

2) lag om ändring i lagen den 19 maj 19bi (nr 219) om djurskydd,

3) lag om ändring i lagen den 4 juni 1937 (nr 313) angående slakt av
husdjur.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås lagändringar med syfte att i olika avseenden förbättra
vården och behandlingen av djur. Ändringarna som berör brottsbalken,
lagen om djurskydd och lagen angående slakt av husdjur innebär
att gärningsbeskrivningen vid djurplågeri skärps, att förbud införs
mot s. k. hällning och klubbning vid betesgång, att det skall krävas tillstånd
för att driva kennelrörelse och hundpensionat, att tvingande föreskrifter införs
beträffande löplina m. m. för bandhund och att bedövningst\ang införs
vid renslakt.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 13S

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

1) Förslag
till
Lag

om ändrad lydelse av 16 kap. 13 § brottsbalken

Härigenom förordnas, att 16 kap. 13 § brottsbalken skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

16 KAP.

Om någon genom misshandel,
överansträngning, vanvård eller annorledes
utsätter djur för otillbörligt
lidande, dömes för djurplågeri
till böter eller fängelse i högst två
år.

Om någon, genom misshandel,
överansträngning eller vanvård eller
på annat sätt, otillbörligen utsätter
djur för lidande, dömes för djurplågeri
till böter eller fängelse i högst
två år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1965

2) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen den 19 maj 1944 (nr 219) om djurskydd

Härigenom förordnas, dels att 4 §, 14 § 2 mom. och 21 § lagen den 19 maj
1944 om djurskydd skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,
dels att i lagen skola införas två nya paragrafer, betecknade 8 a § och 8 b §,
med tillhörande rubriker, av nedan angiven lydelse.1

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 §■

Djur må----------behövlig vila.

När djur är på betesgång, må dess
rörelsefrihet ej inskränkas genom
att tyngd eller dylikt hindrande föremål
fästes vid djuret eller genom
att olika delar av djurets kropp sammanbindas
eller genom att djuret
bindes vid annat djur.

Om yrkesmässig hunduppfödning
m. m.

8 a §.

Uppfödning eller försäljning av
hundar eller mottagande av hundar
till förvaring och utfodring må icke
drivas yrkesmässigt eller eljest i
större omfattning utan att tillstånd
därtill lämnats av hälsovårdsnämnden
i orten.

Om skäl äro därtill, må hälsovårdsnämnden
återkalla tillstånd
som avses i första stycket.

Talan mot beslut av hälsovårdsnämnden
enligt första och andra
styckena föres genom besvär hos
länsstyrelsen.

1 Senaste lydelse av 14 och 21 §§, se 1958:134.

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1965
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Om hållande av bandhund

2 mom. Åsidosätter någon vad i
2—6 §§ stadgas, äger hälsovårdsnämnden,
i den mån ej särskilda bestämmelser
äro gällande, meddela
erforderlig föreskrift om vad han
jämlikt nämnda paragrafer har att
iakttaga. Nämnden äger ock i sådant
fall stadga vite. Underlåter någon
att vidtaga föreskriven åtgärd, äger
nämnden, där det anses nödigt, verkställa
åtgärden på den försumliges
bekostnad. Nämnden äger förordna,
att dess beslut omedelbart skall lända
till efterrättelse. Den som är
missnöjd med nämndens beslut äger
däröver anföra besvär hos länsstyrelsen.

För avhjälpande

8 b §.

När hund annat än tillfälligt står
bunden utomhus, skall den i enlighet
med de närmare föreskrifter
veterinärstyrelsen meddelar vara
kopplad till löplina av minst tio meters
längd och ha tillgång till koja
eller annan viloplats, som erbjuder
tillfredsställande skydd mot väder
och vind.

1 fråga om hundar som användas
inom renskötseln äger veterinärstyrelsen
medge undantag från bestämmelserna
i första stycket.

§•

2 mom. Åsidosätter någon vad i
2—6 §§ eller 8 b § stadgas, äger hälsovårdsnämnden,
i den mån ej särskilda
bestämmelser äro gälllande,
meddela erforderlig föreskrift om
vad han jämlikt nämnda paragrafer
har att iakttaga. Nämnden äger ock
i sådant fall stadga vite. Underlåter
någon att vidtaga föreskriven åtgärd,
äger nämnden, där det anses
nödigt, verkställa åtgärden på den
försumliges bekostnad. Nämnden
äger förordna, att dess beslut omedelbart
skall lända till efterrättelse.
Den som är missnöjd med nämndens
beslut äger däröver anföra besvär

hos länsstyrelsen,
tillkommer hälsovårdsnämnden.

Den som bryter mot vad i 9, 10,
11 eller 12 § stadgas eller åsidosätter
honom åvilande skyldighet enligt 15
§ första stycket eller underlåter att
fullgöra vad honom åligger enligt 20
§ andra stycket, straffes med dagsböter.

Om straff för djurplågeri stadgas
i allmänna strafflagen.

§•

Den som bryter mot vad i 8 a, 9,
10, 11 eller 12 § stadgas eller åsidosätter
honom åvilande skyldighet enligt
15 § första stycket eller underlåter
att fullgöra vad honom åligger
enligt 20 § andra stycket, dömes
till dagsböter.

Om straff för djurplågeri stadgas
i brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966, såvitt avser 4 §, 8 b § och 14 §,
samt den 1 januari 1967, såvitt avser 8 a § och 21 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1965

3) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen den 4 juni 1937 (nr 313) angående slakt av husdjur

Härigenom förordnas, dels att 1, 3 och 5 §§ lagen den 4 juni 1937 angående
slakt av husdjur skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,
dels att 6 och 7 §§ sagda lag samt den i ikraftträdandebestämmelsen till lagen
upptagna föreskriften beträffande slakt av ren skola upphöra att gälla.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Vid slakt---------------från kroppen.

Föreskrifter om bedövning vid

Bör till följd av sjukdom eller
olycksfall djur utan uppskov nedslaktas,
må slakten äga rum utan
iakttagande av vad i 1 eller 2 § sägs.

Förseelse mot denna lag straffes
med dagsböter, där ej å förseelsen
följer straff enligt allmän strafflag.

6 §.

Allmän åklagare åligger att åtala
förseelse mot denna lag.

7 §.

Böter som ådömas enligt denna lag
tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böternas gäldande, skola de förvandlas
enligt allmän strafflag.

slakt av ren annorstädes än i offentligt
slakthus eller kontrollslakteri
meddelas av Konungen eller, efter
Konungens bemyndigande, av veterinärstyrelsen.

§•

Bör till följd av sjukdom eller
olycksfall djur utan uppskov nedslaktas,
må slakten äga rum utan
iakttagande av vad i 1 eller 2 § sägs
eller av föreskrift som meddelats
med stöd av 1 §.

§•

För förseelse mot denna lag eller
mot föreskrift som meddelats med
stöd av lagen dömes till dagsböter,
om ej för gärningen är stadgat straff
i brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1965

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms
slott den 7 ma j 1965.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Andersson, Lindström, Lange,

Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, Hermansson,

Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Kling, vissa djurskyddsfrågor och
anför.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade dåvarande chefen
för justitiedepartementet den 6 juni 1953 f. d. justitierådet Erik Geijer att
som sakkunnig inom departementet utreda frågan om ett förbättrat djurskydd.
Sedan Geijer begärt och erhållit entledigande, tillkallades den 22
februari 1958 som sakkunnig dåvarande presidenten i hovrätten för övre
Norrland Mauritz Wijnbladh. Utredningen har antagit benämningen djurskyddsutredningen.
Den har biträtts av experter.1

Genom lagen den 19 maj 1944 (nr 219) om djurskydd, som trädde i kraft
den 1 januari 1945, skedde för första gången en allmän reglering av djurskyddsfrågorna.
Med utgångspunkt från den erfarenhet som vunnits vid lagens
tillämpning har djurskyddsutredningen enligt sina direktiv haft att
bedöma i vad mån ändringar och kompletteringar kan anses påkallade i
denna lag, den allmänna strafflagstiftningen och andra författningar som
berör djurskyddet. I direktiven nämndes särskilt en rad spörsmål av dels
allmän och dels speciell natur. I övrigt hänvisades till riksdagens behandling
av vissa hithörande frågor samt till framställningar från djurskyddsorganisationer
och andra.

Djurskyddsutredningen, som numera har slutfört sitt uppdrag, har avlämnat
fyra betänkanden. De båda först avlämnade betänkandena, Tillsynen
å djurskyddslagens efterlevnad (SOU 1956: 49) och Offentlig förevisning
av djur (SOU 1957: 38) har tidigare slutbehandlats. På grundval av det förra

1 Som sådana förordnades den 29 december 1953 numera byrådirektören i veterinärstyrelsen
Alf Danielsson, den 1 juni 1955 professorn i psykologi vid universitetet i Stockholm Gösta
Ekman, dåvarande förste stadsveterinären i Stockholm Richard Larsson och dåvarande professorn
i zoologi vid Stockholms högskola Torsten Pehrson samt den 30 september 1959 laboratorn
i fysiologi vid veterinärhögskolan Bengt Andersson. Danielsson har även varit sekreterare
i utredningen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år W65

betänkandet framlades vid 1958 års riksdag proposition (1958: 35), som bifölls
av riksdagen (L3U 4, rskr 88) och föranledde vissa från och med den
1 januari 1959 gällande ändringar av framför allt djurskyddslagens bestämmelser
om tillsyn (SFS 1958: 134). Det senare betänkandet gällde sådana
frågor som inte behövde underställas riksdagens prövning och föranledde
kungörelsen den 6 november 1959 (nr 486) om offentlig förevisning av djur.

Därefter har djurskyddsutredningen avlämnat betänkandena Djurplågeri,
vetenskapliga djurförsök samt djurskyddsordning (SOU 1961: 45) och Slakt
och kastrering av ren jämte andra djurskyddsfrågor (SOU 1963: 75). Jag
ämnar nu i ett sammanhang ta upp båda dessa betänkanden till behandling
och kommer därvid att förorda vissa lagändringar. Betänkandena ger dessutom
anledning till administrativa föreskrifter på olika områden. I dessa delar
behövs inte riksdagens medverkan men jag har funnit det lämpligt att i
detta sammanhang informera om mitt ställningstagande till olika i och för
sig betydelsefulla djur skyddsfrågor som utredningen har tagit upp till behandling.
Frågan om utfärdande av erforderliga föreskrifter kommer att
sedermera anmälas av vederbörande departementschefer.

I det förra av de båda sistnämnda betänkandena behandlas dels spörsmålen
om en jämkning i den allmänna strafflagstiftningens bestämmelse om
djurplågeri och om införande av en särskild straffpåföljd, innebärande att
den som gjort sig skyldig till djurplågeri kan förbjudas att ta befattning
med djur, dels frågan om en allmän komplettering av djurskyddslagen i
form av en av Kungl. Maj :t meddelad djurskyddsordning och dels frågan
om ändrade bestämmelser om användning av djur för vetenskapliga ändamål.
Över detta betänkande har — i vissa fall efter hörande av underlydande
och andra organ — remissyttranden avgetts av riksåklagarämbetet, Svea
hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, Stockholms rådhusrätt,
Göteborgs rådhusrätt, medicinalstyrelsen, statspolisintendenten, lantbruksstyrelsen,
veterinärstyrelsen, veterinärhögskolans lärarkollegium, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Kronobergs,
Kalmar, Hallands, Kopparbergs, Västernorrlands och Norrbottens län, kanslern
för rikets universitet, samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna i
rikets större städer, föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges landsfogdar,
Sveriges stadsfiskaler och Sveriges landsfiskaler, Riksförbundet
Landsbygdens folk (RLF), Hushållningssällskapens förbund, Sveriges lantbruksförbund,
Sveriges veterinärförbund, Svenska allmänna djurskyddsföreningen,
Svenska kvinnors djurskyddsförening, De svenska skolornas djnrskyddsförbund,
Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund, Föreningen
Djurens vänner, Nordiska samfundet till bekämpande av plågsamma djurförsök,
Svenska hundskyddsföreningen och Svenska kennelklubben.

I betänkandet Slakt och kastrering av ren jämte andra djurskyddsfrågor
behandlas ett stort antal speciella och sins emellan artskilda frågor, som
hänför sig till djurskyddslagen eller specialförfattningar. I detta betänkan -

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1963

de har till förnyad behandling även tagits upp det mer allmänna spörsmålet
om tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad, vilket utredningen tidigare
behandlat, över betänkandet har — i vissa fall efter hörande av underlydande
och andra organ — remissyttranden avgetts av riksåklagarämbetet,
hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för övre Norrland, överbefälhavaren,
medicinalstyrelsen, statspolisintendenten, lantbruksstyrelsen, veterinärstyrelsen,
veterinärhögskolans lärarkollegium, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands,
Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, samarbetskommittén
för hälsovårdsnämnderna i rikets större städer, Riksförbundet
Landsbygdens folk (RLF), Hushållningssällskapens förbund, Sveriges lantbruksförbund,
Sveriges veterinärförbund, Svenska djurskyddsföreningen,
Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund, Föreningarna Djurens vänners
riksorganisation, Nordiska samfundet till bekämpande av plågsamma
djurförsök, Svenska hundskyddsföreningen, Svenska kennelklubben, Svenska
samernas riksförbund, Svenska ridsportens centralförbund, Svenska galoppsportens
centralförbund, Svenska travsportens centralförbund och Husdjursförsäkringsföretagens
förening.

I anledning av betänkandet har vidare skrifter inkommit från Bandhundskampanjen
och Föreningen Hundfrämjandet i Stockholm samt en gemensam
skrift från Gunnarps avdelning av RLF och Gunnarps jaktvårdskrets.

Kungl. Mnj. ts proposition nr 138 år 1965

Huvuddragen av gällande reglering av djurskyddet

Före tillkomsten av lagen den 19 maj 1944 (nr 219) om djurskydd fanns
i vår lagstiftning ingen annan allmän reglering av djur skyddsfrågorna än
bestämmelsen i strafflagen om brottet djurplågeri. När strafflagen den 1
januari 1965 ersattes med brottsbalken, överfördes bestämmelsen i sak oförändrad
till 16 kap. 13 § brottsbalken. Enligt detta lagrum dömes för djurplågeri
till böter eller fängelse i högst två år, om någon genom misshandel,
överansträngning, vanvård eller annorledes utsätter djur för otillbörligt lidande.
Straffbestämmelsen om djurplågeri är alltjämt grundläggande för
den rättsliga regleringen av djurskyddet.

Från och med den 1 januari 1945 gäller lagen om djurskydd. Bortsett
från vissa ändringar vid rättegångsbalkens ikraftträdande den 1 januari
1948 har i lagen endast skett vissa från och med den 1 januari 1959 gällande
ändringar av framför allt bestämmelserna i 14 och 15 §§ om tillsyn av lagens
efterlevnad. Enligt 1 § avser lagen vård och behandling av husdjur och
av andra djur som hålls i fångenskap. Lagen avser alltså inte såsom brottsbalkens
stadgande alla slag av djur. Lagen innehåller i 2—6 §§ allmänna
bestämmelser om behandlingen av djur och reglerar i 8—12 §§ en del särskilda
förfaranden med djur. Överträdelse av de speciella bestämmelserna i
9—12 §§ straffas enligt 21 § med dagsböter. Däremot stadgas i lagen ej
straff för överträdelse av de allmänna bestämmelserna. För att framtvinga
efterlevnad av dessa har lagen ett administrativt övervakningssystem. Bestämmelserna
härom finns i 14 och 15 §§. Djur som används inom försvarsväsendet
är enligt 16 § undantagna från övervakningssystemet men inte från
lagens bestämmelser i övrigt. Genom de från och med år 1959 gällande ändringarna
av 14 och 15 g § har övervakningsorganisationen och övervakningsorganens
befogenheter stärkts. Enligt 14- § har hälsovårdsnämnden i orten
att öva tillsyn över djurens vård och behandling. För sådant ändamål skall
nämnden utse en eller vid behov flera tillsvningsmän. Vid tillsynen medverkar
länsveterinären och distrikts- eller stadsveterinären. Länsstyrelsen
skall, med biträde av länsveterinären, vaka över att hälsovårdsnämnder och
tillsyningsmän samt distrikts- och stadsveterinärer fullgör sina åligganden.
Högsta tillsynen över djurskyddet tillkommer veterinärstyrelsen, som har
att till ledning för övriga tillsynsorgan meddela erforderliga råd och anvisningar.
Åsidosätter någon vad som stadgas i de allmänna bestämmelserna i
2—6 gg, äger hälsovårdsnämnden, i den mån ej särskilda bestämmelser är
gällande, meddela erforderlig föreskrift om vad han enligt dessa paragrafer
har att iaktta. Nämnden äger i sådant fall också stadga vite. Underlåter någon
att vidta föreskriven åtgärd, äger nämnden verkställa åtgärden på den

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

försumliges bekostnad. Samma befogenheter tillkommer länsstyrelsen. Enligt
15 § är den som har djur i sin vård skyldig att låta hälsovårdsnämnden,
tillsyningsman, de förut nämnda veterinärerna in. fl. besiktiga djuret samt
stall eller annat förvaringsrum, födoämnen, redskap och persedlar som är
avsedda för djuret. Polismyndigheten meddelar handräckning för dylik besiktning.

Beslut som hälsovårdsnämnden meddelat enligt 14 § kan överklagas genom
besvär hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut i anledning av besvär
eller beslut som länsstyrelsen meddelat omedelbart enligt 14 § kan överklagas
genom besvär hos regeringsrätten. Utdömande av förelagt vite ankommer
på allmän domstol.

Om överträdelse av djurskyddslagens bestämmelser — allmänna eller
speciella — innebär djurplågeri dömes, såsom erinras i 21 §, till straff enligt
brottsbalken. I sådant fall utesluts tillämpning av djurskyddslagens
straffbestämmelser.

Redan före djurskyddslagen tillkom lagen den 4 juni 1937 (nr 313) angående
slakt av husdjur, som trätt i kraft den 1 juli 1938. Även denna lag
har djurskyddskaraktär. I 7 § djurskyddslagen hänvisas till slaktlagen.

Djurskyddslagen kompletteras i övrigt av särskilda föreskrifter som utfärdats
på grund av bemyndigande i lagen. I 6 § ges vissa allmänna föreskrifter
om vad som skall iakttas vid transport av djur och i anslutning
därtill bemyndigas Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj :t bestämmer
att meddela närmare bestämmelser i detta hänseende. Genom kungörelsen
den 15 december 1944 (nr 781) angående transport av vissa levande
djur med motorfordon m. in. (i det följande benämnd transport kungörelsen),
som trätt i kraft samtidigt med djurskyddslagen, har Kungl. Maj:t
sålunda meddelat föreskrifter om beskaffenhet och utrustning av motorfordon
eller släpfordon som används för djurtransport, om lastning av djur,
om djurs vård under transport in. m. Åsidosättande av dessa föreskrifter
straffas enligt 27 § kungörelsen med dagsböter. Den i 14 § djurskyddslagen
föreskrivna tillsynen avser även efterlevnaden av transportkungörelsen och
andra med stöd av lagen utfärdade specialförfattningar. I 29 § kungörelsen
erinras om vad som stadgas i 15 § djurskyddslagen angående skyldighet för
den som har djur i sin vård att tillåta besiktning av djuret eller förvaringsrum
för djuret. Kontroll av att kungörelsens föreskrifter om fordons beskaffenhet
och utrustning iakttas sker även i annan ordning, då fordonet enligt
vägtrafikförordningen undergår registreringsbesiktning eller efter omändring
ny registreringsbesiktning.

Med stöd av bemyndigande i 8 § djurskyddslagen har Kungl. Maj:t utfärdat
kungörelsen den 6 november 1959 (nr 486) om offentlig förevisningav
djur (i det följande benämnd förevisningskungörelsen), som trätt i kraft
den 1 januari 1960. All offentlig förevisning av djur, vare sig den äger rum
i zoologisk trädgård, djurpark, cirkus eller varieté, i föreläsnings-, utställ -

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1!)(>5

nings- eller affärslokal, på tävlingsbana eller annorstädes, skall enligt 1 §
kungörelsen stå under särskilt överinseende av veterinärstyrelsen i samverkan
med övriga i djurskyddslagen nämnda tillsynsmyndigheter. Detta gäller
även filminspelning med djur och sådan övning med djur, som utgör
förberedelse till offentlig förevisning, ävensom djurens förvaring, transport
och behandling i övrigt under tid då förevisningen, filminspelningen eller
övningen inte pågår. Enligt 2 § åläggs veterinärstyrelsen att i erforderlig utsträckning
genom inspektioner låta undersöka hur djuren handhas. Utöver
bestämmelserna i 15 § djurskyddslagen gäller enligt 3 § kungörelsen att
skyldighet att tillåta besiktning omfattar även lokal eller plats för förevisning,
övning eller filminspelning ävensom djurens behandling därvid och
vid transport. Polisman hör inte till dem som enligt 15 § djurskyddslagen
äger företa besiktning för den allmänna djurskyddskontrollen, men enligt
3 § kungörelsen är även polisman behörig företa besiktning. För att
i särskilt fall kunna bedöma hur djur behandlas vid förevisning, övning eller
filminspelning, äger läns-, distrikts- eller stadsveterinär eller den som
för ändamålet utsetts av veterinärstyrelsen påkalla samt närvara vid demonstration
av tillvägagångssättet. Enligt 4 § har veterinärstyrelsen tillagts
befogenhet att under vissa förutsättningar förbjuda att djur förevisas offentligt
eller förs från ort till annan eller används vid övning eller filminspelning.
I övrigt innehåller kungörelsen föreskrifter om förbud mot eller
villkor för förevisning av djur i menagerier, zoologisk trädgård m. m. samt
straffbestämmelser in. m. Enligt It § ankommer det på polismyndigheten
att inställa förevisning, transport, övning eller filminspelning, som förbjudits
av veterinärstyrelsen eller eljest enligt särskilda föreskrifter i kungörelsen
inte må äga rum.

I 12 § djurskyddslagen stadgas om användning av djur för vetenskapligt
ändamål in. in., och på grund av bemyndigande i denna paragraf har Kungl.
Maj :t utfärdat kungörelsen den 17 november 1944 (nr 771) med vissa bestämmelser
om användning av djur för vetenskapligt ändamål in. m., som
trätt i kraft samtidigt med djurskyddslagen. Enligt lagparagrafens och kungörelsens
ursprungliga innehåll hade medicinalstyrelsen visst överinseende
beträffande sådan användning av djur, men enligt ändring som gäller från
och med den 1 januari 1959 ankommer tillsynen även i detta hänseende numera
på veterinärstyrelsen.

Med stöd av bemyndigande i 18 § djurskyddslagen har Kungl. Maj :t även
utfärdat kungörelsen den 17 november 1944 (nr 769) angående förfarandet
vid polismyndighets omhändertagande av djur in. in.

Enligt 14 § djurskyddslagen har såsom nämnts veterinärstyrelsen bemyndigats
att till ledning för övriga tillsynsorgan meddela erforderliga råd och
anvisningar. Med stöd av detta bemyndigande och ett liknande bemyndigande
avseende den allmänna hälsovården i 4 § hälsovårdsstadgan har utfärdats
vcterinårstgrelscns råd och anvisningar för hälsovårdsnämnd rörande

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1963

tillsynen över hållonde av djur den 30 maj 1961 (samling av författningar
och cirkulär m. m. angående veterinärväsendet nr 19/1961).1 I den del som
rör djurskyddslagen ges råd och anvisningar beträffande de allmänna bestämmelserna
i lagens 2 och 4 §§ och berörs bl. a. ladugårdar och stallar för
djur, hundkojor och hundgårdar samt uppbindningsanordningar för djur
och hållande av bandhund. Allmänt framhålls, att veterinärstyrelsen ansett
sig endast i viss utsträckning kunna precisera anvisningarna samt att vad
som enligt författningarna och anvisningarna skall anses »tillfredsställande»,
»betryggande» e. d. stundom kan bedömas först efter utredning på platsen
av person med speciell sakkunskap på det aktuella området. Hälsovårdsnämndens
övervakning av djurskyddslagens efterlevnad har ansetts lämpligen
kunna samordnas med motsvarande övervakning beträffande bestämmelserna
ill kap. hälsovårdsstadgan om hållande av djur, och närmare anvisningar
lämnas rörande övervakningens utövande. De av veterinärstyrelsen
meddelade föreskrifternas karaktär av råd och anvisningar gör att de
inte är bindande för hälsovårdsnämnderna. Då 14 § djurskyddslagen år 1958
fick sin nuvarande utformning fann sålunda riksdagens tredje lagutskott
(L3U 1958: 4) angeläget framhålla att uttrycket råd och anvisningar inte
ges en annan innebörd än det har i det allmänna språkbruket. Det kunde
enligt utskottet inte råda någon tvekan om att inte bara länsstyrelser utan
även andra tillsynsorgan vid handläggningen av hithörande frågor inte är
bundna av annat än lag och författning och i övrigt har att följa givna råd
och anvisningar endast i den mån tillsynsorganen själva efter prövning finner
råden eller anvisningarna välgrundade.

Även i flera andra författningar än de förut nämnda finns bestämmelser
som syftar till att bereda djur skydd mot lidande eller som i varje fall har
sådan verkan. Särskilt må nämnas jaktstadgan och fiskeristadgan samt
kungörelsen den 21 november 1958 (nr 551) med vissa bestämmelser till förebyggande
av djursjukdomars införande i riket m. in. (veterinär införselkungörelse)
och kungörelsen samma dag (nr 552) med vissa bestämmelser
om utförsel ur riket av levande djur m. m. (veterinär utförselkungörelse).
Beträffande den förra kungörelsen må framhållas att det enligt 8 § förevisningskungörelsen
ålagts veterinärmyndighet att vid prövning enligt veterinära
införselkungörelsen av ansökan om tillstånd att till riket införa djur
för användning vid offentlig förevisning eller filminspelning även tillvarata
djurskyddsintresset samt att avslå ansökningen om det med skäl kan
befaras att djuret här skulle komma att utsättas för ångest eller annat lidande.

1 Cirkuläret har ersatt ett tidigare cirkulär nr 12/1959.

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

Djurplågeri

Gällande rätt m. m.

Straff för djurplågeri infördes i svensk rätt först genom en förordning
den 21 december 1857 angående ansvar för misshandling av djur. Enligt
denna förordning skulle den som i behandling av egna eller andras kreatur
visade uppenbar grymhet straffas med böter från fem till och med etthundra
riksdaler riksmynt. Förordningen var alltså icke tillämplig beträffande
andra djur än husdjur. Stadgandet upptogs oförändrat i 18 kap. 16 §
1864 års strafflag. Genom lag den 20 juni 1890 höjdes straffmaximum till
500 kronors böter och genom lag den 20 juni 1900 erhöll paragrafen ett tilllägg
enligt vilket straffet, därest omständigheterna var synnerligen försvårande,
skulle kunna bestämmas till fängelse i högst sex månader. För att
misshandel av varje slag av djur skulle vara straffbelagd ersattes genom
lag den 12 juli 1907 uttrycket »egna eller andras kreatur» med ordet »djur».
Efter senare ändringar upptog bestämmelsen fram till år 1945 som brottsbeskrivning
att någon i behandling av djur visat uppenbar grymhet genom
misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes. Straffet för djurplågeri
var i normalfall böter. Var djurplågeriet av svår beskaffenhet eller
var omständigheterna eljest försvårande, kunde dock dömas till fängelse i
högst sex månader.

Samtidigt med att lagen den 19 maj 1944 om djurskydd trädde i kraft den
1 januari 1945 erhöll bestämmelsen mot djurplågeri, då i 11 kap. 13 § strafflagen,
den avfattning den hade då strafflagen med utgången av år 1964 upphörde
att gälla.

Från strafflagen har bestämmelsen utan ändring i sak överförts till 16
kap. 13 § brottsbalken. Enligt detta stadgande föreligger djurplågeri om någon
genom misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes utsätter
djur för otillbörligt lidande. Straffet är böter eller fängelse i högst två år.

Det må anmärkas att stadgandet i strafflagen inte angav begränsningen
av fängelsestraffet till två år. En sådan begränsning följde emellertid av
allmänna regler.

Utredningsmannen

Vid behandlingen av frågan om en skärpning av straffbestämmelserna
mot djurplågeri tar utredningsmannen i sin framställning sikte på bestämmelserna
ill kap. 13 § strafflagen vilka ännu gällde, när hans betänkande
avgavs. För egen del håller utredningsmannen före att judikaturen väl inte
i och för sig ger anledning till en ändring i dessa bestämmelser. Emellertid

Knngl. Maj. ts proposition nr 138 år 1963

anser han att det å andra sidan inte kan förnekas, att avfattningen ger anledning
till erinringar. Uttrycket »otillbörligt lidande» leder enligt hans mening
språkligt sett till antagande, att ordet »otillbörligt» skall hänföras till
den som utsätts för lidandet. Begreppet otillbörlighet synes honom i stället
böra hänföras till den åtgärd som gett upphov till lidandet. Enligt utredningsmannen
kan detta lämpligen i lagtexten uttryckas så att den som otillbörligen
utsätter djur för lidande skall dömas för djurplågeri. Om det mått
av lidande, som i de olika fallen skall föreligga för att i förening med den
otillbörliga åtgärden medföra straffansvar, kan självfallet råda olika meningar.
Allmänt synes böra gälla att den smärta, för vilken djuret blivit
utsatt, haft en icke obetydlig intensitet och varaktighet.

Utredningsmannen anser vidare att det med skäl kan ifrågasättas, varför
beträffande djurplågeribrottet, som dock kan vara av högst varierande
beskaffenhet, skall saknas en särskild straffskala för de grövsta fallen. Han
fäster i sammanhanget uppmärksamheten på den danska utformningen av
motsvarande straffbud, där misshandelsfallen särskiljes från andra fall av
djurplågeribrott, och antar att härmed avses fall, där djurplågeri föreligger
utan att några — om än i och för sig objektivt ohållbara — skäl föreligger
för åtgärden. Enligt utredningsmannen kan man utan svårighet göra
en gränsdragning mellan exempelvis fall, då en körsven till övermått piskar
en häst för att förmå den att dra ett tungt lass, och fall då en person tränger
sig in i en ladugård och skär av kornas svansar.

Med den nu återgivna motiveringen har utredningsmannen föreslagit ändring
av 11 kap. 13 § strafflagen såväl i fråga om brottsbeskrivningen som i
fråga om de utsatta straffen. Enligt förslaget skall den som, genom misshandel,
överansträngning, vanvård eller annorledes, otillbörligen utsätter
djur för lidande, dömas för djurplågeri. I normalfall skall straffet vara böter
eller fängelse, dvs. fängelse i högst två år. I fall där brottet är att tillskriva
synnerlig råhet hos gärningsmannen eller omständigheterna eljest
är försvårande skall straffarbete i högst ett år kunna ådömas.

Vad beträffar ändringen i brottsbeskrivningen må här nämnas att förslag
i samma riktning tidigare har framförts, bl. a. av en ledamot av lagrådet
i samband med att brottsbeskrivningen fick sitt nuvarande sakinnehåll
(se prop. 1944: 43 s. 26).

Remissyttrandena1

Bland mera allmänna uttalanden i anledning av utredningsmannens förslag
må nämnas att Sven hovrätt föreslår en omformning och utökning av
gällande djurskyddslag och anser det lämpligt att strafflagens bestämmelser
om djurplågeri överförs till djurskyddslagen. Hovrätten erinrar om att

1 Remissyttrandena har avgetts före brottsbalkens antagande.

Kungi. Maj. ts proposition nr 138 år 1965 15

i Danmark och Norge en sådan överföring har ägt ruin. Motsvarande gäller
beträffande den tyska djurskyddslagen av 1933.

Några remissinstanser har inskränkt sig till att lämna utredningsmannens
förslag i hithörande delar utan erinran, nämligen kanslern för rikets
universitet, medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala, matematisknaturvetenskapliga
fakulteterna vid Stockholms och Göteborgs universitet,
statens institut för folkhälsan, statsåklagaren i Göteborg, länsveterinärerna
i Uppsala, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands och Gävleborgs län,
hälsovårdsnämnderna i Jönköping och i Själevads kommun samt Uppsala
och Gävleborgs läns hushållningssällskap.

Utredningsmannens förslag beträffande brottsbeskrivningen vid djurplågeri
har lämnats utan erinran av hovrätten för Västra Sverige, länsstyrelserna
i Stockholms och Södermanlands län, Sveriges veterinärförbund,
statsåklagaren i Stockholm samt Jönköpings läns hushållningssällskap.

Av de övriga remissinstanser, som uttalat sig i hänseendet, har det stora
flertalet funnit utredningsmannens formulering vara en förbättring och
anslutit sig till förslaget eller utan närmare motivering tillstyrkt detta. Hit hör
bl. a. riksåklagarämbetet, veterinärhögskolans lärarkollegium, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Kronobergs, Västernorrlands och Norrbottens län,
Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges landsfogdar.
Föreningen Sveriges stadsfiskaler, Föreningen Sveriges landsfiskaler och
Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler finner att den föreslagna ändringen,
som till synes innefattar endast en omredigering, i själva verket torde medföra
en icke obetydlig förskjutning av det straffbara området. Förslaget
torde enligt föreningen leda till tillfredsställande resultat.

Även Svea hovrätt anser att uttrycket »otillbörligt» inte som hittills bör
hänföras till djurets lidande. Då emellertid uttrycket »otillbörligen» knappast
är tidsenligt och i allt fall inte särskilt tjänligt som handledning, torde
det böra utbytas. I den danska djurskyddslagen upptas förutom motsvarigheter
till den svenska lagens uttryck (misshandel, överansträngning och
vanvård) också ordet oförsvarligt, vilket synes ge ett lämpligt uttryck
åt vad som åsyftas. Hovrätten vill därför föreslå att ordet »otillbörligen»
utgår och ersätts med en bestämmelse av innebörd att straff för djurplågeri
inträder då gärningen inte är försvarlig. En omformulering av stadgandet
föreslås även av förste stadsveterinären och hälsovårdsnämnden i
Stockholm, vilka anser att det bör utsägas att utsättande för överansträngning
eller vanvård, som medför skada eller sjukdom för djuret, är straffbart.

Ett par myndigheter, medicinalstyrelsen och veterinärstyrelsen, anmäler
tvekan beträffande den föreslagna ändringen av brottsbeskrivningen. En -

Kangl. Maj.ts proposition nr 138 år 1965

ligt medicinalstyrelsen kan det inte uteslutas att vad som hittills brustit vid
tillämpningen av de nuvarande föreskrifterna hänför sig till utredningsoch
bevissvårigheter samt en alltför restriktiv inställning till straffbestämmelsen
för djurplågeri från de rättsvårdande myndigheternas sida. Det
är diskutabelt huruvida omformuleringen av rekvisitet »otillbörligt lidande»
till »otillbörligen utsätter djur för lidande» kan bidra till att påskynda
en strängare inställning till bedömningen av djurplågerifallen. Veterinärstyrelsen
vitsordar, att det av veterinärer och hälsovårdsnämnder då och då
görs gällande, att straffbestämmelsen för djurplågeri av domstolarna ges en
alltför restriktiv tillämpning. Inte heller styrelsen kan värja sig för intrycket,
alt ett strängare betraktelsesätt vore önskvärt. Som det nu är synes man
i rättstillämpningen i första hand för straffbarhet förutsätta, att det lidande,
som ett djur utsatts för, skall ha nått ett avsevärt mått i fråga om intensitet
och varaktighet. Enligt veterinärstyrelsens uppfattning bör emellertid
vid avgörande av frågan, om straffbarhet skall anses föreligga, ökat
beaktande fästas vid otillbörligheten i gärningen, dvs. gärningsmannens sinnelag
och avsikten med den påtalade handlingen. Det synes styrelsen inte
behöva vara uteslutet att en sådan i viss mån ändrad inställning till djurplågerimålens
bedömning kan utveckla sig inom ramen för gällande straffbestämmelse
på området. Veterinärstyrelsen anser sig inte kunna bedöma
om den föreslagna ändringen kan komma att påskynda denna önskvärda
utveckling.

En avvisande ståndpunkt gentemot ändringsförslaget har intagits av Göta
hovrätt, som erinrar om att den föreslagna formuleringen av brott sbeskrivningen
förordades inom lagrådet vid 1944 års lagändring men då avvisades.
Såvitt hovrätten kan finna har det inte därefter förekommit något som
gör det påkallat att göra en justering av detta slag; det kan inte antas att
den gällande brottsbeskrivningen föranlett några olägenheter eller missförstånd,
och justeringen skulle knappast kunna få någon betydelse i sak.
Mot den föreslagna lydelsen kan för övrigt enligt hovrättens mening resas
invändningar i formellt hänseende; det kan synas som om det kunde förekomma
även tillbörlig misshandel och vanvård.

Invändningen att enligt den föreslagna lydelsen misshandel eller vanvård
kunde tänkas i vissa fall tillåten, har framförts även av Svenska allmänna
djurskyddsföreningen, Svenska kvinnors djurskyddsförening, Svenska skolornas
djur sky dds förbund, Föreningen Djurens vänner samt hälsovårdsinspektören
i Solna, vilka samtliga framhållit att ordet »otillbörligen» bör helt
utgå.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler har väckt fråga om ytterligare utvidgning
av djurplågerilagstiftningen till att avse även vårdslösa handlingar.
Föreningen säger sig dock sakna tillräcklig överblick av denna fråga för
att kunna hysa någon säker mening om behovet av att även ovarsamhets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1965

handlingar kriminaliseras. Ett stadgande om straff för den som av grov
vårdslöshet gör sig skyldig till djurplågeri kan dock enligt föreningen förmodas
ha ett starkt stöd i den allmänna rättsuppfattningen.

Av utredningsmannen framställda förslag i fråga om straffbestämmelserna
mot djurplågeri har till alla delar tillstyrkts av lantbruksstyrelsen,
länsstyrelsen i Kalmar län, länsveterinärerna i Kristianstads och Jamtlands
län samt Norrbottens läns hushållningssällskap.

Det stora flertalet remissinstanser har anslutit sig till förslaget om införande
av en särskild straffskala för de grövsta tallen. I allmänhet har man
därvid även gett skilda uttryck för stor tillfredsställelse med utredningsmannens
förslag. Från djurskyddshåll har sålunda uttalats, att törslaget fyllei
ett sedan länge känt behov.

Några remissinstanser, nämligen Svea hovrätt och hovrätten för Vastra
Sverige samt länsstyrelsen i Stockholms län, har i princip även anslutit sig
till införandet av en särskild högre straffskala för den svårare brottsligheten.
De har emellertid framställt vissa erinringar av lagteknisk art. Svea
hovrätt anser sålunda att behovet av en högre straffskala för den svårare
brottsligheten med hänsyn till brottsbalkens systematik bör tillgodoses genom
en gradindelning av brotten och inte genom att föreskriva straffhöjning
vid försvårande omständigheter. Straffmaximum torde enligt hovrätten
inte behöva sättas högre än sex månader för normala fält och två år för
grova fall.

Utredningsmannens förslag har avstyrkts av såväl riksåklagarämbetet
som Göta hovrätt och Föreningen Sveriges häradshövdingar. Enligt ämbetets
mening synes tillräckliga skäl inte föreligga att i lagrummet införa en
särskild straffskala för grövre brott. Göta hovrätt uttalar, att straffmaximum
på fängelse i två år måste anses till fyllest även för grova fall av djurplågeri.
Att i lagrummet söka beskriva de grova fallen — exempelvis, såsom
också föreslogs redan 1944, genom orden »synnerlig råhet» — och att för
dessa fall reservera en högre del av straffskalan, skulle enligt hovrättens
mening inte medföra några fördelar. Föreningen Sveriges häradshövdingar
anser att en straffskala med böter eller fängelse i högst två år — dvs. den
skala som gäller enligt brottsbalken — synes inrymma möjlighet till tillräcklig
bestraffning även av de grövsta fallen av djurplågeri.

Departementschefen

Bestämmelsen om straff för djurplågeri finns i 16 kap. 13 § brottsbalken.
Brottet består i att någon genom misshandel, överansträngning, vanvård eller
annorledes utsätter djur för otillbörligt lidande. Straffet är böter eller
fängelse i högst två år. Samma brottsbeskrivning och strafflatitud gällde
enligt strafflagen. Enligt utredningsmannens förslag skall beskrivningen
av brottet djurplågeri ändras och en särskild strattskala lör de grövsta
fallen tilläggas.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 13S

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

Vad gäller brottsbeskrivningen innebär ändringsförslaget att straff för
djurplågeri skall drabba den »som, genom misshandel, överansträngning,
vanvård eller annorledes, otillbörligen utsätter djur för lidande». Mot
detta förslag har vid remissbehandlingen riktats viss kritik av närmast
formell art. Dessutom har några remissinstanser anmält tvivel på att omformuleringen
av gärningsbeskrivningen kan påskynda utvecklingen i riktning
mot en önskvärd strängare bedömning av djurplågerifallen. Majoriteten
av remissinstanserna tillstyrker emellertid förslaget.

För egen del har jag blivit övertygad om att stadgandet om straff för
djurplågeri för närvarande tillämpas alltför restriktivt och att det därför är
motiverat att förtydliga stadgandet så att det ger ett mera lättillgänglig!
uttryck för det avsedda innehållet. Detta kan ske genom en omformulering
i den riktning som utredningsmannen har förordat. Den kritik av formell
art som vid remissbehandlingen har framförts mot förslaget väger enligt
min mening inte särskilt tungt. Jag föreslår därför att brottsbeskrivningen
andras så att djurplågeri anges föreligga, om någon, genom misshandel,
överansträngning eller vanvård eller på annat sätt, otillbörligen utsätter
djur för lidande.

Utredningsmannens förslag om en särskild straffskala för de grövsta fallen
av djurplågeri går ut på att möjliggöra en strängare behandling, om
brottet är att tillskriva synnerlig råhet hos gärningsmannen eller omständigheterna
eljest är försvårande. Enligt förslaget, som tar sikte på strafflagen,
skall straffet i sådana fall kunna uppgå till högst ett års straffarbete.

Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser.
I de yttranden som går i avstyrkande riktning har framför allt understrukits
att nuvarande straffskala får anses tillfyllest även när det gäller
att utmäta straff för de grövsta fallen av djurplågeri. Också i tillstyrkande
yttranden har anförts tvekan om behovet och värdet av en särskild,
strängare straffskala.

Efter genomförandet av det enhetliga frihetsstraffet kan utredningsmannens
förslag inte realiseras i sin avsedda form. I stort råder nog enighet om
att det maximistraff som nu stadgas, fängelse i två år, är fullt tillräckligt
även för grövre former av brottet. Vad som kan övervägas, om man vill anpassa
förslaget till brottsbalkens system, är därför att reservera en övre
del av straffskalan för de grova fallen. En sådan reglering synes emellertid
inte medföra några nämnvärda fördelar. Den skulle närmast leda till att
latituden för normalfallen görs snävare och detta synes mig vara en påtaglig
olagenhet. Jag anser mig därför inte kunna förorda ändring av straffskalan
vid djurplågeri.

Den ändring av stadgandet om djurplågeri som jag nyss förordat torde
böra träda i kraft den 1 juli 1966.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1965

Förbud att handha djur
Frågans tidigare behandling

I det betänkande (SOU 1938: 36), som låg till grund för 1944 års ändringar
i djur skyddslagstiftningen, föreslog utredningsmannen, dåvarande
revisionssekreteraren G. A. Bouveng, att i strafflagen närmast efter djurplågeriparagrafen
skulle införas ett nytt stadgande, som skulle möjliggöra
för domstol att, då någon begått djurplågeri, meddela honom ett förbud att
ta befattning med djur. För att sådant förbud skulle få meddelas borde
— förutom brottet — krävas att gärningsmannen kunde antas vara tor
framtiden uppenbart olämplig att handha djur. Förbudet skulle gälla för
viss tid, minst ett och högst fem år, eller för alltid och avse att äga, sköta,
köra, slakta eller eljest syssla med djur. överträdelse av förbudet skulle
straffas med böter eller fängelse i högst sex månader.

Om denna bestämmelse, som har motsvarighet i dansk, norsk och tysk
djurskyddslagstiftning, anfördes i betänkandet att en möjlighet att ådöma
förbud skulle bli av värde i kampen för bättre förhållanden för djuren bl. a.
därigenom alt den skapade skydd mot att en person i framtiden begick
förnyat djurplågeri. Utredningsmannen medgav dock att invändningar kunde
resas och erinrade om att ett förbud kunde inverka menligt på den dömdes
försörjningsmöjligheter. Med hänvisning till bestämmelsen om indragning
av körkort ansåg dock utredningsmannen att alltför stort avseende inte
borde fästas vid denna verkan. Ytterligare två skäl kunde enligt utredningsmannen
anföras mot förbudsbestämmelsen, nämligen dels svårigheten att
övervaka förbudets efterlevnad, dels att ett förbud kunde drabba även tredje
man. Som exempel på det senare nämndes situationen, när en lantbrukare
i god tro hade som kreatursskötare anställt en person, som av domstol
förbjudits att syssla med djur. Intet av dessa motskäl fann utredningsmannen
böra föranleda att man avstod från en förbudsbestämmelse. För att effektivisera
bestämmelsen upptog utredningsmannen i förslaget till djurskyddslag
vissa regler om straff för den som medverkat till överträdelse av
meddelat förbud.

I de yttranden som lämnades över 1938 års betänkande avböjdes den föreslagna
förbudsbestämmelsen. Den ansågs utgöra ett alltför stort ingrepp
i människornas försörjningsmöjligheter. Vidare ansågs efterlevnaden av
meddelat förbud inte kunna kontrolleras och med hänsyn till att de som är
varaktigt olämpliga att handha djur ofta blev straffria, antogs bestämmelsen
om påföljd för överträdelse av förbudet bli ineffektiv.

Även under lagärendets fortsatta behandling avvisades förbudsbestäm -

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

melsen. Härvid åberopades i huvudsak samma synpunkter som anförts under
remissbehandlingen.

Utredningsmannen

Även den nye utredningsmannen har upptagit frågan om förbud att handha
djur. Beträffande invändningen att sådant förbud i de flesta fall skulle
komma i fråga för personer som enligt strafflagen blev fria från ansvar
hänvisar utredningsmannen till de bestämmelser om abnorma lagöverträdare
som sedermera skulle komma att ingå i brottsbalken. Han uttalar att
dessa bestämmelser kan komma att rymma möjligheter till en ur social
synpunkt tillfredsställande reaktion. Det förefaller utredningsmannen otillfredsställande
att den som, måhända upprepade gånger, fällts för djurplågeri
och därigenom visat sig oemottaglig för straffet skall kunna fortsätta
med sitt lagstridiga handlingssätt, när det dock går att i praktiken om
inte helt förhindra så dock väsentligen beskära hans möjligheter till fortsatt
brottslighet. Att ett ingripande i detta fall skulle framstå som mera
vittgående än indragning av körkort för en yrkeschaufför, är enligt utredningsmannen
svårt att inse. Vad angår utformningen av bestämmelsen vill
utredningsmannen dock föreslå en avvikelse från det Bouvengska förslaget:
förbudet skall inte kunna avse ägandet av djur. Han finner det nämligen
tillräckligt att förbjuda även en för djurplågeri dömd ägare av djuret att
sköta, köra, slakta eller eljest syssla med djur, dvs. att över huvud taget
komma med sin hand vid djur. Gäller det en djurägare i någorlunda stor
skala, bör ett sådant förbud vara tillräckligt från djurskyddssynpunkt.
Ägaren kan anställa folk för djurens skötsel m. m. Är det fråga om eu
djurägare i mindre skala, kommer enligt utredningsmannen ganska visst ett
förbud att sköta djuren o. s. v. att rent faktiskt medföra att han måste avhända
sig dem. Men frånsett att detta i vissa fall skulle vara onödigt för syftet
med förbudet lär man vara nödsakad att till ett ägandeförbud anknyta
kompletterande bestämmelser om eventuell tvångsförsäljning. Denna följdverkan
har synts utredningsmannen kunna vara till förfång för bestämmelsens
praktikabilitet. Enligt utredningsmannens förslag liksom enligt Bouvengs
förslag skall förbud komma i fråga endast beträffande person som av
domstolen funnits ha begått djurplågeri. Förutsättningen att han skall kunna
antas vara för framtiden uppenbart olämplig att handha djur har fått
utgå. Den har ersatts av en mera allmän regel om att förbud må meddelas
om skäl är därtill. Straffsanktionen har utformats i enlighet med Bouvengs
förslag. Däremot har utredningsmannen inte ansett det erforderligt att efterbilda
bestämmelserna om straff för viss medverkan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1965

Remissyttrandena

Flertalet remissorgan har intagit en positiv hållning till förslaget om eu
förbudsbestämmelse. Medicinalstyrelsen uttalar att förbudsbestämmelsen
synes öppna möjligheter i vissa fall för myndigheterna att inskrida även
mot sådana psykiskt sjuka eller defekta individer, som med hänsyn till sina
psykiska brister kan undgå bestraffning för lagöverträdelser. Effekten av
den föreslagna ändringen blir dock beroende på myndigheternas intresse
för och vilja att effektivt tillämpa de vidgade möjligheterna till ingripande.
Riksåklagarämbetet anser att möjligheten att meddela förbud torde vara
ägnad att förstärka straffbudets avhållande effekt.

Veterinärstyrelsen har understrukit att hänsyn inte bör tas till invändningen
att ett förbud skulle utgöra ett alltför stort ingrepp i människornas
försörjningsmöjligheter. Det synes tvärtom vara i hög grad önskvärt att möjligheter
åstadkommes att tvinga en notorisk djurplågare, som yrkesmässigt
har med djur att göra, att övergå till annan sysselsättning. Ett liknande uttalande
görs av överståthållarämbetet.

Några remissmyndigheter har inte velat direkt motsätta sig införandet av
den föreslagna bestämmelsen men anmält tvekan beträffande lämpligheten
och behovet av densamma. Sålunda anser länsstyrelsen i Kronobergs län
att de invändningar som tidigare framförts mot påföljden är berättigade
och att utredningsmannen inte har visat något mera påtagligt behov av att
den nu införs. Föreningen Sveriges häradshövdingar har uttalat, att djurplågeri
numera torde få betraktas som ett ovanligt brott. Ännu mycket ovanligare
är återfall. Det synes med fog kunna antas att brottstypen med stigande
levnadsstandard och ökad folkbildning skall bii alltmera sällsynt. Stadgandet
torde därför enligt föreningen få liten praktisk betydelse. Sveriges veterinärförbund
framhåller att ett förbud av ifrågasatt slag här vissa drag av
förföljelse, att svårigheter föreligger för myndigheterna att övervaka efterlevnaden
samt att det är i hög grad tveksamt om man bör införa så drastiska
bestämmelser i ett land, där djuren med största sannolikhet vårdas bäst
i världen.

De remissinstanser, vilkas yttranden går i avstyrkande riktning, har framställt
såväl principiella som praktiska erinringar mot förslaget. I förstnämnda
hänseende har Göta hovrätt — som i likhet med Föreningen Sveriges
landsfogdar anser att förslaget leder till orimliga konsekvenser — invänt
att man torde kunna ifrågasätta, varför den som en gång förbrutit sig mot
djur skall kunna förbjudas att ens röra vid några sådana, medan den som
förbrutit sig mot människor, t. ex. mot barn genom otukt eller våld, icke
kan åläggas något förbud av sådant slag. Föreningen Sveriges landsfiskaler
har påpekat att ett förbud i enlighet med förslaget skulle innebära en
för svensk rätt helt ny påföljdsform. En utvidgning av påföljdssystemet
är eu synnerligen betydelsefull sak och kan icke komma till stånd på

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1965

grundval av en så knapphändig utredning som redovisats i betänkandet.
Föreningen Sveriges stadsfiskaler har avstyrkt förbudet på grund av liknande
principiella betänkligheter och erinrar bl. a. om den starka återhållsamhet
som man på andra rättsområden visat i fråga om stadganden av liknande
art. Jämväl Riksförbundet Landsbygdens folk har funnit utredningsmannens
förslag få stor principiell betydelse och anser att tillräckliga skäl
inte anförts för en sådan speciell strafform som den föreslagna. Härjämte
bär RLF, och även andra remissorgan, anmärkt att utredningsmannens
jämförelse mellan förbudet och indragning av körkort inte är rättvisande.

En från praktisk synpunkt olycklig konsekvens av en förbudsbestämmelse
är enligt länsstyrelsen i Södermanlands län samt Sveriges lantbruksförbund
och Hallands läns hushållningssällskap att förbudet torde innebära ett
stort ingreppi i den för djurplågeri straffades försörjningsmöjligheter. Lantbruks]
örbundet anför härom att konsekvenserna för en mindre företagare
även om den föreslagna bestämmelsen ej stadgar förbud mot att äga
djur — blir att han måste avhända sig djuren, eftersom han som innehavare
av en mindre brukningsenhet har mycket små möjligheter att bära kostnaden
för en särskild djurskötare.

Det viktigaste praktiska skälet till att förbudsbestämmelsen inte bör
komma i fråga är emellertid enligt flertalet nu åsyftade remissinstanser de
svårigheter som föreligger för kontroll av att förbudet efterlevs. Stockholms
rådhusrätt har i detta sammanhang påpekat att de bristande möjligheterna
till kontroll medför att ett meddelat förbud ostraffat kan överträdas och att
därigenom fara uppkommer att respekten för av myndighet meddelade föreskrifter
minskar. Om en förbudsbestämmelse genomförs, bör därför samtidigt
meddelas föreskrifter angående kontrollen över efterlevnaden av meddelat
förbud. I viss motsats härtill har riksåklagarämbetet hävdat att i varje
fall på mindre orter och på rena landsbygden människor torde hålla så väl
reda på varandras göranden och låtanden att ett åsidosättande av meddelat
förbud ofta kan tänkas komma till myndighets kännedom.

Nordiska samfundet till bekämpande av plågsamma djurförsök har framhållit
att hälsovårdsnämnderna måste, i egenskap av djurskyddande instans,
av domstolarna informeras om varje dom i djurplågerifall för att de skall
kunna inrikta sitt arbete därefter. I varje dom borde utses en övervakare
som kunde övervaka, upplysa och hjälpa den dömde till rätta.

Av de instanser som i princip tillstyrkt införandet av en förbudsbestämmelse
har några ansett, att förbudspåföljden bör anknytas endast till grova
brott eller återfall. Svea hovrätt anför att en dylik begränsning finns genomförd
i dansk, norsk och tysk djurskyddslagstiftning och synes motiverad
även för svensk rätts del.

Ett par myndigheter, länsstyrelsen i Norrbottens län och Föreningen Sveriges
landsfiskaler, har ifrågasatt, om inte förbudet borde meddelas i administrativ
ordning i stället för av domstol. Föreningen har härvid påpekat,

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

att en sådan ordning gäller för redan existerande åtgärder av likartad karaktär
samt att ett beslut om förbud uppenbarligen måste grundas även på
andra faktorer än dem rättskipningsorganen har att utreda och beakta vid
bedömningen av djurplågeribrott och straff därför.

Även länsveterinären i Älvsborgs län har varit inne på tanken att förbudet
bör kunna meddelas administrativt och föreslagit att förbud i vart
fall bör kunna meddelas i sådan ordning att gälla till dess domstol beslutar
i frågan.

Länsstyrelsen i Hallands län anser att administrativ myndighet bör kunna
besluta om upphävande av förbud, som meddelats av domstol.

Departementschefen

Med stöd av bestämmelser i djurskyddslagen kan polismyndighet i vissa
fall omhänderta eller döda djur som är utsatt för djurplågeri. Härigenom
kan det eller de djur som ett sådant brott avser, t. ex. en vanvårdad kreatursbesättning,
skonas från fortsatt lidande. Däremot finns inte för närvarande
någon möjlighet att förbjuda den som har begått djurplågeri att i fortsättningen
handha djur. Utredningsmannen har föreslagit att en sådan möjlighet
införs. Enligt förslaget skall det ankomma på domstolen i djurplågerimålet
att om det föreligger skäl därtill meddela förbud av ifrågavarande
slag. De former av befattning med djur som förbudet skall avse beskrivs som
att sköta, köra, slakta eller eljest syssla med djur. Förbudet skall bestämmas
att gälla för viss tid, minst ett och högst fem år, eller för alltid. Överträdelse
av meddelat förbud skall enligt förslaget straffas med böter eller
fängelse i högst sex månader,. Bestämmelserna i fråga skall upptas i en ny
paragraf omedelbart efter djurplågeriparagrafen.

Även i det nu berörda avseendet har utredningsmannen i huvudsak gått
tillbaka på förslag som varit aktuella i samband med 1944 års ändringar i
djurskyddslagstiftningen och som då avböjts. Under den nu företagna remissbehandlingen
har flertalet instanser lämnat förslaget om införande av
en förbudspåföljd utan erinran eller yttrat sig därom i tillstyrkande riktning.
Bl. a. har framhållits att möjligheten av att ett förbud meddelas är
ägnad att förstärka den avhållande effekten hos straffbudet mot djurplågeri,
att förbudsbestämmelsen skulle få särskild betydelse när det gäller
psykiskt defekta djurplågare samt att det är önskvärt att man kan tvinga
en notorisk djurplågare, som yrkesmässigt har med djur att göra, att över«å
till annan verksamhet.

Några myndigheter och sammanslutningar har inte velat direkt motsätta
sig den föreslagna förbudsbestämmelsen men anmält tvekan om behovet
och lämpligheten därav. Från domarhåll har sålunda uttalats, att förbudsbostämmelsen
torde få liten praktisk betydelse; djurplågeri är nämligen ett

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

ovanligt brott, återfall ännu mycket ovanligare, och det synes med fog kunna
antas att brottstypen med stigande levnadsstandard och ökad folkbildningskall
bli alltmera sällsynt. Den i ärendet hörda veterinärsammanslutningen
har understrukit svårigheterna att övervaka efterlevnaden av meddelade förbud
och vidare uttalat att det är i hög grad tveksamt, om man bör införa så
drastiska bestämmelser i ett land, där djuren med största sannolikhet vårdas
bäst i världen.

Ett antal remissinstanser har också förhållit sig klart avvisande till utredningsmannens
förslag. De betänkligheter som har andragits på denna sida
har varit både av principiell och av praktisk natur. Sålunda har invänts att
man kan fråga sig, varför den som en gång förbrutit sig mot djur skall kunna
förbjudas att ens röra vid några sådana, medan den som förbrutit sig mot
människor, t. ex. mot barn genom otukt eller våld, inte kan ges något motsvarande
förbud. Vidare har erinrats om att utredningsmannens förslag syftar
till en för svensk rätt helt ny påföljd. En utvidgning av påföljdssystemet
är en betydelsefull reform som inte kan komma till stånd på så knapphändig
utredning som redovisats i betänkandet. På andra rättsområden har iakttagits
stark återhållsamhet i fråga om stadganden av liknande art. En av utredningsmannen
gjord jämförelse med indragning av körkort har man ansett
missvisande, eftersom rätten att handskas med djur får räknas som en
medborgerlig rättighet i motsats till den av visad skicklighet och lämplighet
avhängiga rätten att framföra motorfordon. Som från praktisk synpunkt
olyckligt har man betecknat det förhållandet att ett förbud att syssla med
djur kan innebära ett starkt ingrepp i den drabbades försörjningsmöjligheter.
Följden för innehavaren av en mindre brukningsenhet blir, har det sagts,
att han måste avhända sig djuren, även om förbudet inte skall kunna avse att
äga djur. Kontrollsvårigheterna har också i flertalet avstyrkande yttranden
åberopats som det viktigaste praktiska skälet mot en förbudsbestämmelse.

Det är säkerligen riktigt, att vårt land står sig gott vid en jämförelse
med andra länder i fråga om det sätt varpå djur i allmänhet behandlas.
Allt är dock inte väl beställt och möjligheter att uppnå förbättringar
av betydelse bör upptas till noggrant övervägande. Ett förhållande som
otta har beklagats är att myndigheterna mera sällan förfogar över medel att
förebygga djurplågeri genom att individuellt ingripa mot personer som,
efter vad man rätt säkert kan förutse, kommer att hemfalla åt sådan brottslighet.
Det har t. ex. inträffat att en person, som vanvårdat sin kreatursbesättning
och i samband med att han lagförts för djurplågeri tvingats
slakta ned denna, snart nog har skaffat sig nya kreatur och utsatt dessa för
vanvård som föranlett ny dom för djurplågeri, allt utan att något effektivt
har kunnat göras för att förhindra ett upprepande. En helt annan typ av fall
föreligger vid den s. k. tysta vanvården. Därmed syftar man på situationen
då personer, som på grund av hög ålder, sjuklighet eller annat har svårt att

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

reda sig själva, håller sig med husdjur utan att förstå eller förmå att ge dessa
erforderlig vård. I en del av dessa fall lär fortsatt djurplågeri förebyggas
genom att djurägaren för sin egen skull blir omhändertagen av anhöriga
eller genom ingripande av socialvårdande myndighet.

Med de nu anförda exemplen som bakgrund ter det sig uppenbart att det
i vissa fall vore värdefullt från djurskyddssynpunkt att ha möjlighet att beröva
en person rätten att handha djur. I sitt förslag beträffande en förbudsbestämmelse
har utredningsmannen konstruerat förbudet som en särskild
påföljd för djurplågeri och han har lagt beslutanderätten hos domstol. Under
remissbehandlingen har emellertid föreslagits att meddelandet av förbud
skall ske i administrativ ordning. För egen del anser jag att detta senare
alternativ i jämförelse med domstolsalternativet erbjuder vissa fördelar.
Bl. a. kan man utforma regeln så att den medger ingripande på ett tidigare
stadium, nämligen genom att släppa anknytningen till att ett djurplågeribrott
konstaterats och låta mera allmänna kriterier på olämplighet att handha
djur bli avgörande.

Som framgår av den nyss lämnade redogörelsen råder bland remissorganen
delade meningar om behovet och lämpligheten av en förbudsbestämmelse.
Det torde framgå av vad jag redan har sagt att jag för egen del finner
det naturligt att, när man ser saken från djurskyddssynpunkt, inta en
positiv hållning till tanken på att införa en dylik bestämmelse. Det bör emellertid
påpekas att en så drastisk form av ingripande som förbud att handha
djur antagligen skulle komma att tillämpas sparsamt. Den individualpreventiva
verkan blir alltså totalt sett ganska ringa. Av samma anledning kan
man inte vänta sig att förbudsmöjligheten — om den anknyts till att någon
har begått djurplågeri — skall kunna i högre grad förstärka den allmänpreventiva
effekten hos straffbudet mot detta brott. Det har sagts att
en förbudspåföljd skulle ha särskilt värde genom att man i denna får tillgång
till en reaktion mot sådana djurplågare som med hänsyn till psykiska
defekter inte kan fällas till straff. Denna synpunkt är givetvis beaktansvärd
men den har numera delvis förlorat i betydelse genom alt brottsbalken
medger användning av bötesstraff eller skyddstillsyn i vissa av de
fall, där enligt strafflagen ingen kriminalpolitisk reaktion kom i fråga. Det
kan i detta sammanhang nämnas alt särskilda föreskrifter vid skyddstillsyn
i viss utsträckning bör kunna användas för att törmå personer som
dömts för djurplågeri att ordna sina förhållanden så att risken för återfall
blir mindre.

Man torde sålunda få erkänna att de skäl som talar för eu förbudsbestämmelse
inte framträder med någon större styrka, om man ser på hur
bestämmelsen mera generellt skulle verka. De betänkligheter som principiellt
och praktiskt kan anföras mot en förbudsbestämmelse är å andra
sidan betydande. I detta hänseende torde det vara tillräckligt att i huvud -

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

sak hänvisa till de invändningar som har framförts under remissbehandlingen.
Ett par synpunkter bör emellertid understrykas. Även om det kan påstås
att företeelser som i någon mån påminner om den föreslagna förbudspåföljden
finns på andra rättsområden, är det tydligt att man här står inför
något som är i stort sett främmande för den ordning vi nu har. Förbud att
handha djur skulle innebära att en person på grund av att han misstänks
komma att begå visst brott får för sig speciellt kriminaliserade själva de
situationer i vilka brottet kan tänkas inträffa. Under vissa omständigheter
skulle förbudet mycket kännbart begränsa hans försörjningsmöjligheter och
lrihet i andra avseenden och det hör till bilden av förbudsbestämmelsen att
sådana verkningar skulle drabba ojämnt. Man har uppenbarligen anledning
till stor tvekan om det över huvud taget kan vara berättigat att använda
denna drastiska metod för att motverka ett brott som djurplågeri. Vad gäller
den praktiska sidan av saken vill jag särskilt peka på svårigheterna att avgränsa
de konkreta förbuden så att orimligheter undviks och på de problem
som den nödvändiga kontrollen av meddelade förbud erbjuder. I sistnämnda
hänseende får man, om påföljden skall ha någon mening, räkna
med en ganska stor apparat och med ett system som starkt påminner om
övervakning inom kriminalvården utan att ha nämnvärt av de positiva, stödjande
momenten hos denna.

De betänkligheter och svårigheter som nu har berörts innefattar enligt min
mening övervägande skäl mot den föreslagna förbudsbestämmelsen. Jag
kan därför inte förorda att en sådan upptas i vår djur skyddslagstiftning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1965

Användning av djur för vetenskapligt ändamål
Gällande bestämmelser

De grundläggande bestämmelserna om användning av djur för vetenskapligt
ändamål finns i 12 och 13 §§ djurskyddslagen. I 12 § stadgas sålunda
att djur inte utan veterinär styrelsens tillstånd får användas för vetenskaplig
forskning eller undervisning, sjukdomsdiagnos, framställning av läkemedel
eller annat härmed jämförligt ändamål, om användningen är förenad
med operativt ingrepp, insprutning eller blodtappning eller också eljest
medför ångest eller annat lidande för djuret. Kungl. Maj :t äger medge undantag
från denna regel för viss institution eller inrättning. Närmare bestämmelser
om tillstånd meddelas av Kungl. Maj :t. Enligt 13 § får vid operativt
ingrepp eller annan åtgärd som avses i 12 § inte större lidande tillfogas
djuret än som är oundgängligt. Kan det antas att avsevärt lidande
åsamkas djuret även sedan ingreppet eller åtgärden slutförts, skall djuret
därefter dödas snarast möjligt.

De närmare bestämmelserna om tillstånd enligt 12 § djurskyddslagen är
upptagna i kungörelsen den 17 november 1944 (nr 771) med vissa bestämmelser
om användning av djur för vetenskapligt ändamål in. m., i fortsättningen
benämnd tillämpningskungörelsen. Denna inleds med en undantagsbestämmelse.
Enligt 1 § skall nämligen vad som stadgas i 12 § djurskyddslagen
inte gälla med avseende på universitet, högskola eller sådant forskningsinstitut,
laboratorium eller sjukhus som drivs av staten, landsting eller
stad, som ej deltar i landsting, eller av hushållningssällskap. Vid dessa institutioner
och inrättningar skall dock iakttas vad som stadgas i 2—4 §§ tilllämpningskungörelsen.

Enligt 2 § tillämpningskungörelsen skall användningen av djur ske under
överinseende av föreståndare vid institutionen eller inrättningen eller underavdelning
därav. Om sådan föreståndare inte är legitimerad läkare, veterinär,
tandläkare eller apotekare, skall han vara av veterinärstyrelsen godtagen
för uppgiften. I 3 § stadgas om åtgärd som är förenad med operativt
ingrepp av någon betydelse, att den inte i undervisningssyfte får företas
på varmblodigt djur, om ändamålet kan uppnås på annan väg. Innan dylikt
operativt ingrepp av någon betydelse företas på varmblodigt djur,
skal! djuret, om ändamålet med åtgärden inte därigenom förfelas, så bedövas
att det såvitt möjligt mister förmågan av smärtförnimmelse. Enligt
4 § får hund eller katt som inköpts för åtgärd som sägs i 12 § djurskyddslagen
inte användas för ändamålet förrän fem dygn förflutit från inköpet.
Här må anmärkas att 9 § kungörelsen innehåller ett stadgande om skyldig -

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

het för den som vidtar åtgärd som avses i 12 § djurskyddslagen med hundar
eller katter att föra särskild bok angående inköp av dylika djur. 1 boken
skall anges dagen för inköpet, säljarens namn och adress samt, vad
beträffar hundar, djurets kön, färg och, i den mån det kan ske, ras. Boken
skall förvaras viss tid och den skall på begäran företes för polismyndighet.
I 8 § tillämpningskungörelsen stadgas dels att, utöver vad som följer av
föreskrifterna i kungörelsen, vid åtgärd som avses i 12 § djurskyddslagen
skall iakttas vad som är stadgat i 13 § samma lag, dels att den som med
djur vidtar sådan åtgärd skall vara skyldig att underkasta sig den särskilda
inspektion som veterinärstyrelsen må finna skäl föreskriva. Utöver vad nu
nämnts innehåller tillämpningskungörelsen vissa närmare bestämmelser
angående veterinärstyrelsens tillståndsgivning samt straff- och processföreskrifter.

I 14—16 §§ djurskyddslagen finns bestämmelser om tillsyn av lagens efterlevnad.
Sålunda föreskrivs i 14 § 1 mom. att hälsovårdsnämnden i orten har
att öva tillsyn över djurens vård och behandling. För detta ändamål skall
nämnden utse en eller vid behov flera tillsynsmän. Vid tillsynen medverkar
länsveterinären och distrikts- eller stadsveterinären enligt vad som närmare
föreskrivs därom. Länsstyrelsen skall med biträde av länsveterinären vaka
över att hälsovårdsnämnder och tillsyningsmän samt distrikts- och stadsveterinärer
fullgör sina åligganden. Högsta tillsynen tillkommer veterinärstyrelsen,
som har att meddela erforderliga råd och anvisningar till ledning
för övriga tillsynsorgan.

Om någon åsidosätter de allmänna bestämmelserna i 2—6 §§ om vården
och behandlingen av djur, äger hälsovårdsnämnden enligt 14 § 2 mom., i
den mån inte särskilda bestämmelser gäller, meddela erforderlig föreskrift om
vad han har att iaktta enligt 2—6 §§. Nämnden kan också stadga vite. Underlåter
någon att vidta föreskriven åtgärd, äger nämnden, om det kan anses
nödigt, verkställa åtgärden på den försumliges bekostnad. Nämnden kan
förordna att dess beslut omedelbart skall lända till efterrättelse. Den som
är missnöjd med nämndens beslut äger anföra besvär över detta hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsen har samma befogenheter som hälsovårdsnämnden
för avhjälpande av missförhållande med avseende på djurskyddet.

Vid hälsovårdsnämndens handläggning av ärende som rör vården eller
behandlingen av djur äger enligt 14 § 3 mom. länsveterinären och distriktseller
stadsveterinären vara tillstädes och delta i överläggningarna men inte i
besluten. Hans mening skall på begäran antecknas i protokollet. Sammanträde
skall skyndsamt äga rum, när länsstyrelsen eller länsveterinären begär
det.

Enligt bestämmelser i 15 § är den som har djur i sin vård skyldig att låta
hälsovårdsnämnden eller någon dess ledamot eller suppleant som nämnden
utser, tillsyningsmän, länsveterinären, distrikts- eller stadsveterinären eller
annan som länsstyrelsen eller veterinärstyrelsen förordnat besiktiga djuret

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

samt stall eller annat förvaringsrum, födoämnen, redskap och persedlar som
är avsedda för djuret. För dylik besiktning meddelar polismyndigheten erforderlig
handräckning.

De nu återgivna bestämmelserna om tillsynen gäller inte med avseende
på djur som används inom försvarsväsendet. Stadgande härom finns i 16 §.

I det betänkande som bl. a. behandlar användningen av djur för vetenskapligt
ändamål finns en redogörelse för de bestämmelser i ämnet som gäller
i övriga nordiska länder (SOU 1961: 45 s. 27).

Utredningsmannen

Vid sin behandling av frågan om användningen av djur för vetenskapligt
ändamål utgår utredningsmannen från vissa till utredningen överlämnade,
från föreningar, andra sammanslutningar och enskilda inkomna framställningar,
som väsentligen avser denna fråga.

Utredningsmannen anser att, även om de skildringar av försöksdjurens lidanden,
som länmats i skilda framställningar, i många fall torde ha sin
grund mer i subjektivt färgade uppfattningar om vad som äger rum vid försöken
än i egentlig kännedom om vad som förekommer där, det är angeläget,
inte minst för forskarna själva, att grunden för ett misstroende, som
synes vara djupt rotat, undanröjs. Detta lär enligt utredningsmannen kunna
ske endast genom en kontroll så anordnad att å ena sidan alla skäl till berättigade
misstankar om djurplågeri undanröjs och å andra sidan forskarna
inte obehörigen hämmas i sitt arbete. Den första synpunkten leder till
att lekmannaintresset får i tillbörlig mån komma till sin rätt. Den senare
synpunkten torde enligt utredningsmannen böra leda till att formerna för
kontrollen blir sådana, att den inte leder till obehörigt hinder i försöksarbetets
gång. Improviserade besök i kontrollsyfte bör vara uteslutna och det
personliga momentet bör vara sådant att det innefattar en garanti för objektiviteten
i kontrollverksamheten. Det är vidare utredningsmannens mening
att hälsovårdsnämnderna genom sin egenskap av kommunala organ, tillkomna
till största delen genom val, knappast kan a priori anses ägnade att
omhänderha den speciella art av djurskyddskontroll som nu avses. Det kan
också enligt utredningsmannen med fog anföras, att de vetenskapliga institutionerna
merendels är statliga, varför det skulle framstå som i viss mån
oegentligt om deras befattningshavare skulle vara underkastade kontroll
från ett kommunalt organs sida. Vidare framhålls att angelägenheten av
enhetlighet i bedömningen bör beaktas.

De anförda synpunkterna leder enligt utredningsmannens åsikt till att en
hela riket omfattande nämnd för kontrollens utövning bör tillskapas. Härvidlag
anknyter utredningsmannen nära till det system som råder i Danmark.
Den föreslagna nämnden bör enligt utredningsmannen lämpligen inte
vara helt fristående utan knuten till veterinärstyrelsen och ställd under dess

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

överinseende. Nämnden skall bestå av sju ledamöter, tillsatta för tre år i taget,
nämligen en domarkompetent ordförande utsedd av chefen för justitiedepartementet,
två läkare utsedda av medicinalstyrelsen, två veterinärer utsedda
av veterinärstyrelsen och två ledamöter såsom representanter för
djurskyddsrörelsen. Sistnämnda två ledamöter skall utses av chefen för
justitiedepartementet på förslag av Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund.
I detta förslag skall endast få upptas den som är läkare eller veterinär.
I motiveringen beträffande djurskyddsrörelsens representation anför
utredningsmannen att denna rörelses talesmän uppenbarligen åsyftar att de
lekmannarepresentanter som skall delta i kontrollen själva skall vara lekmän.
Enligt utredningsmannen kan det emellertid med fog betvivlas, att en
sådan lösning vore den lyckligaste. Även om djurskyddsrörelsens förespråkare
är besjälade av den mest uppriktiga strävan till ett opartiskt bedömande,
lär det nämligen inte kunna förnekas att deras verksamhet inte sällan är
— om än omedvetet — präglad av en av deras allmänna inställning färgad
misstanke mot dem som i utövningen av sin gärning har att företa vetenskapliga
försök på djur. Otvivelaktigt skulle, anför utredningsmannen, under
angivna omständigheter ett rent lekmannainslag långt ifrån att gagna
kontrollverksamheten kunna inverka menligt på nämndens verksamhet och
auktoritet. Lekmannaintresset torde också enligt utredningsmannens mening
på ett fullgott sätt kunna komma till uttryck om nämnda riksförbund
har att inom läkar- eller veterinärkåren utse två representanter för vilka
man inom djur skyddsrörelsen hyser förtroende.

Beträffande nämndens befogenheter innehåller utredningsmannens förslag
i huvudsak följande. När nämnden efter anmälan eller eljest finner det
påkallat, skall nämnden äga att besiktiga försöksdjuren, deras förvaringsrum
och de lokaler där försöken äger rum. Beslut om besiktning skall fattas
av nämnden. Nämnden skall efter beslut därom av nämnden eller dess
ordförande äga att genom två eller flera av sina ledamöter övervara försök
eller andra forskningsåtgärder. Vederbörande försöksledare skall underrättas
i förväg. Över vad som förekommit vid besiktning eller besök skall föras
protokoll, varav ett exemplar skall tillställas institutionschefen och ett förvaras
hos nämnden. Nämnden skall inte äga att företa direkta ingripanden
för att få något uppdagat missförhållande avhjälpt, utan det föreslås att
nämnden, om enligt dess mening ett skyndsamt ingripande krävs, utan
dröjsmål skall skriftligen underrätta veterinärstyrelsen. I anslutning härtill
föreslås även en bestämmelse i tillämpningskungörelsen om att veterinärstyrelsen
skall äga meddela de föreskrifter som med anledning av framställning
från nämnden befinns påkallade samt att styrelsen i sådant fall äger
att stadga vite.

Den skyldighet att föra journal, vilken nu enligt 9 § tillämpningskungörelsen
åvilar den som använder djur för vetenskaplig forskning, bör enligt

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

utredningsmannen utvidgas åtskilligt, såväl beträffande vilka försöksdjur
journalföringen skall avse som beträffande journalförda förhållanden. I
förstnämnda hänseende framhåller utredningsmannen att djurskyddssynpunkter
talar för att ingen åtskillnad görs mellan djur av olika slag. Bl. a.
av praktiska skäl bör emellertid journalföringsplikten begränsas till att avse
apor, hundar, katter, hästar och klövbärande djur. Vad angår de förhållanden
som skall journalföras innebär förslaget utom annat den utvidgningen
att vissa data som rör forskningsarbetet samt djurens behandling därunder
och efter avslutat försök skall antecknas.

Enligt utredningsmannens mening är det praktiskt att hålla anteckningarna
om inköp isär från anteckningarna om gjorda försök. Han föreslår därför
att inköpsjournal och försöksjournal skall föras särskilt. I inköpsjournalen
skall samtliga inköp av ifrågavarande djur bokföras löpande med dag
för inköpet, antal djur och djurslaget. I fråga om hundar och katter, alltså
ej endast som nu i fråga om hundar, skall även göras anteckning om kön,
färg och ras. Vidare skall beträffande hundar och katter införas säljarens
namn och adress samt av honom lämnad uppgift rörande hans fångesmans
namn och adress samt fångets beskaffenhet.

Att säljaren av hund eller katt sålunda skall avkrävas uppgift om fångesmannen
och fångets beskaffenhet har givetvis till syfte att förebygga att
olovligen åtkomna hundar och katter kommer till sådan användning varom
här är fråga. I samma syfte föreslår utredningsmannen att den tid som enligt
4 § tillämpningskungörelsen måste förflyta mellan inköpet av hund eller
katt och det tillfälle då djuret må användas för ändamålet, skall utsträckas
från fem till tio dygn, så att ägaren till ett försvunnet djur får bättre
rådrum för efterspaning. Att den, som befarar att hans hund eller katt stulits
och överlämnats till vetenskaplig institution för forskningsändamål,
skall äga erforderligt tillträde till förvaringsställe i efterforsknings- och
identifieringssyfte synes enligt utredningsmannen utan uttryckligt stadgande
härom vara uppenbart.

I försöksjournalen skall enligt förslaget införas uppgifter om dagen för
försökets början, antal djur och djurslaget. Beträffande hundar och katter
föreslås därjämte att i försöksjournalen skall införas från inköpsjournalen
hämtade uppgifter om djurets kön, färg och ras samt dagen för inköpet.
Härigenom skall möjliggöras kontroll av att tiodygnsregeln iakttas. Försöksjournalen
skall även innehålla uppgifter om ändamålet med försöket,
vidtagen åtgärds beskaffenhet och om vad som åtgjorts i djurskyddssyfte,
dvs. rörande företagen bedövning, bedövningens art och dess omfång. Vidare
fordras uppgift om när försöket avslutades och om vad som vidtagits med
försöksdjuret efter försökets slut. Utredningsmannen föreslår att undantag
från bestämmelserna om journalföring skall göras för sådana fall där läkare
eller veterinär med stöd av stadgande i 5 § tillämpningskungörelsen har erhållit
tillstånd av veterinärstyrelsen att verkställa vissa mindre ingrepp, så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1965

som ympning för fastställande av sjukdomsdiagnos. Såväl inköps- som försöksjournalerna
skall enligt förslaget årligen insändas till den av utredningsmannen
föreslagna nämnden för granskning. Vidare föreslås i anslutning
till förslagen beträffande nämnden och journalföringen att undantag
från till synsbestämmelserna i 14 och 15 §§ djurskyddslagen skall göras beträffande
vetenskapliga försök på levande djur. Härom anför utredningsmannen
att det redan av principiella skäl inte förefaller lämpligt att försök
vid statliga inrättningar skall vara underkastade inspektion av kommunal
tillsynsmyndighet. Genom det föreslagna undantaget skall även elimineras
det tvivelsmål som — i varje fall inom djurskyddsrörelsen — hyses om tilllämpligheten
av 14 och 15 §§ djurskyddslagen på vetenskapliga försök. Ytterligare
föreslås att bestämmelsen i 8 § andra stycket tillämpningskungörelsen
om särskild av veterinärstyrelsen föreskriven inspektion skall utgå
och ersättas med den av utredningsmannen föreslagna bestämmelsen om befogenhet
för veterinärstyrelsen att meddela föreskrifter.

Remissyttrandena

Svea hovrätt, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands,
Kalmar, Hallands och Västemorrlands län, statsåklagaren i Stockholm, länsveterinärerna
i Uppsala, Hallands, Kristianstads, Göteborgs och Bohus,
Värmlands och Västemorrlands län, hälsovårdsnämnderna i Linköping och
Malmö samt Själevads, Stora Kopparbergs och Västra Vingåkers kommuner,
Södermanlands, Västmanlands, Gävleborgs och Västemorrlands läns hushållningssällskap
samt Älvsborgs läns norra hushållningssällskap tillstyrker
i princip inrättandet av en för hela riket gemensam tillsynsnämnd. Så gott
som samtliga dessa myndigheter kritiserar dock vad utredningsmannen har
föreslagit i fråga om nämndens sammansättning.

Med särskild tillfredsställelse har de remissmyndigheter, som företräder
den vetenskapliga forskningen, hälsat förslaget om inrättande av nämnden.
De finner i likhet med utredningsmannen att det är angeläget att grunden
för misstroende mot de vetenskapliga djurförsöken undanröjs. Hit hör medicinska
fakulteten vid Göteborgs universitet, karolinska institutets lärarkollegium
och lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm. Förstnämnda
lärarkollegium har varit i förbindelse med danska institutioner där
försöksdjur, särskilt katter och hundar, har en vidsträckt användning i vetenskapliga
försök. De danska kollegerna har meddelat att hittills endast
gynnsamma erfarenheter registrerats av nämndens verksamhet. Nyssnämnda
remissmvndigheter säger sig också helt dela utredningsmannens uppfattning
att vissa skildringar av försöksdjurens lidanden torde ha sin grund
mera i subjektivt färgade uppfattningar om vad som äger rum vid försöken
än i egentlig kännedom om vad som förekommer där.

Även veterinärhögskolans lärarkollegium, statens farmaceutiska labo -

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1965

ratorium och statens bakteriologiska laboratorium tillstyrker nämndens inrättande,
varvid man anför att nämnden bör kunna verksamt bidra till att
undanröja ovederhäftiga och överdrivna uppfattningar eller misstankar om
djurplågeri. Det framhålls dock att några sakliga skäl eller vederhättiga
argument för en ändring i nu gällande kontrollbestämmelser inte har framlagts.
Statens bakteriologiska laboratorium har anfört i huvudsak följande.
Vid SBL utnyttjas flertalet försöksdjur för det rutinmässiga diagnostiserandet
av infektionssjukdomar och för framställning av vacciner och sera,
mindretalet används för forskning.. Djuren används därvid för att erhålla
blod och vävnader (operation omedelbart efter avlivande). Dessutom utnyttjas
de för injektion exempelvis av vacciner för erhållande av serum, för
styrke- eller oskadlighetsprövning och för injektion av provmaterial från
sjuka människor för fastställande av diagnos, i någon större skala numera
enbart vid tuberkulos. Vid sistnämnda försök avlivas djuren före sådana
stadier av sjukdomen, som kan förmodas förorsaka djuren lidande. Som regel
utsätts djuren således inte för större smärta eller lidande än som är förknippat
med en injektion. Några med konst framkallade infektioner för
framställning av sera såsom omnämnes i betänkandet förekommer således
inte. Vid SBL används förutom apor främst smådjur samt i avtagande utsträckning
hästar. Hundar och katter utnyttjas sällan eller aldrig''. Utvecklingen
inom mikrobiologien går mot ett minskat användande av djur för
andra ändamål är för erhållande av blod och vävnader. Det är sålunda en
allmän strävan att i görligaste mån utveckla in vitro metoder och att övergå
till vävnadskulturförfarande. För vävnadskulturerna utnyttjas alltmera
fasta cellinjer, varför behovet av färskt biologiskt material minskas. Denna
allmänna tendens som från djurskyddssynpunkt måste vara mycket värdefull
och glädjande borde enligt SBL:s uppfattning ha påpekats och framhävts
som en eftersträvansvärd princip i betänkandet. De förhållanden för
vetenskapliga djurförsök och de riktlinjer för kontrollverksamheten som
diskuterats och framförts i betänkandet har således föga anknytning till verksamheten
vid laboratorier av SBL:s karaktär utan mer till de slags försök
som utförs på exempelvis fysiologiska institutioner. Vad beträffar SBL och
de mikrobiologiska laboratorierna överhuvudtaget torde den föreslagna
nämnden därför i själva verket inte ha några väsentliga intressen att bevaka.
Nämnden skulle ha att granska inköpsdata för apor och hästar jämte
»för söks journaler» (= arbetsjournaler), där de vidtagna åtgärderna så gott
som uteslutande utförts på enahanda sätt.

Till detta uttalande har medicinalstyrelsen anslutit sig.

Veterinärhögskolans lärarkollegium framhåller, att de institutioner, där
djur används för försöksändamål, redan enligt nuvarande bestämmelser är
skyldiga att bl. a. underkasta sig veterinärstyrelsens kontroll. Det kan därför
ifrågasättas om ytterligare bestämmelser är av nöden. Som utredningsmannen
framhåller är det dock i allas intresse, såväl allmänhetens som

,3 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 138

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1965

torskarnas, att grunden för det misstroende, som på vissa håll hyses mot de
vetenskapliga djurförsöken, i görligaste mån undanröjs.

Föreningen Djurens vänner och Nordiska samfundet till bekämpande av
plågsamma djurförsök har i motsats härtill med skärpa hävdat att skildringarna
av törsöksdjurens lidanden inte har sin grund i »subjektivt färgade
uppfattningar». De åsyftade skildringarna bygger på forskarnas egna avhandlingar
om sina djurförsök och av dem framgår tydligt att försöken är
plågsamma.

Medicinska fakulteterna vid universiteten i Lund och Stockholm har uttalat
sin tillfredsställelse med den föreslagna kontrollnämnden. Uppsalafakuteten
har förklarat sig inte ha något att erinra mot utredningsmannens
förslag i denna del.

Ett par myndigheter, länsstyrelsen i Stockholms län och Norrbottens läns
hushållningssällskap, har förklarat sig icke vilja direkt avstyrka förslaget
men anmält tvekan angående såväl behovet som lämpligheten av den tilltänkta
nämnden.

En negativ hållning till förslaget om en kontrollnämnd har intagits av
medicinalstyrelsen, veterinärstyrelsen, länsstyrelserna i Kronobergs och
Norrbottens län, Hushållningssällskapens förbund, Sveriges veterinär förbund,
Svenska allmänna djurskyddsföreningen, Svenska kvinnors djurskyddsförening,
De svenska skolornas djurskyddsförbund, Svenska hundskyddsföreningen,
Svenska kennelklubben, medicinska fakulteten vid universitetet
i Uppsala, statsåklagaren i Göteborg, förste stadsveterinären och
hälsovårdsnämnden i Stockholm, länsveterinärerna i Stockholms, Östergötlands,
Kronobergs, Jämtlands och Norrbottens län, hälsovårdsnämnderna i
Jönköping, Solna och Växjö samt Uppsala och Malmöhus läns hushållningssällskap.
Medicinalstyrelsen har anmält viss tvekan vid sitt standpunktstagande
medan de övriga remissinstanserna funnit sig böra avstyrka
nämndens inrättande.

Beträffande utredningsmannens uttalande om det angelägna i att misstroendet
mot den vetenskapliga forskningen undanröjs har medicinalstyrelsen
i likhet med veterinärstyrelsen påpekat, att utredningsmannen inte
synes övertygad om att misstroendet är berättigat, samt framhållit att denna
misstro i själva verket är ogrundad. Veterinärstyrelsen har för sin del
inte haft anledning misstänka, att nuvarande föreskrifter inte följs vid de
vetenskapliga djurförsöken, dvs. i första hand att tillfredsställande bedövning
sker i alla fall där så är möjligt, att ingrepp utan bedövning sker i
minsta möjliga omfattning och att djur som utsatts för ingrepp, vilket kan
medföra lidande sedan ingreppet avslutats, omedelbart dödas. Hälsovårdsnämnden
i Solna anför att den, trots att inom staden finns ett flertal vetenskapliga
institutioner, vid vilka djurförsök bedrivs, hittills inte har funnit
anledning till något ingripande i anledning av sådana försök. Hälsovårdsnämnden
ifrågasätter därför behovet av den föreslagna tillsynsnämndcn

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

och anser att frågan däroin bör bli föremål för omprövning. Enligt länsveterinären
i Kronobergs län och hälsovårdsnämnden i Växjö föreligger inte
hos den stora allmänheten något sådant misstroende som har angetts i betänkandet.
Länsveterinären i Stockholms län vill framhålla att det för den
som följt försöksverksamhet med djur framstår som drastiskt att framlägga
förslag på så lösa grunder som allmänhetens misstanke. Enligt Föreningen
Sveriges häradshövdingar förefaller det som om man vill införa en onödigt
vidlyftig kontrollverksamhet på grund av överdriven misstro mot de vetenskapsmän,
som använder försöksdjur. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser
att det med fog kan ifrågasättas om djurskyddsintresset skulle vara mindre
utvecklat bland de vetenskapsmän och andra experter, som för sin forskning
sysslar med djurexperiment, än bland människor i allmänhet.

Medicinalstyrelsen, veterinärstyrelsen och Sveriges veterinärförbund bär
påpekat att förhållandena i Sverige och Danmark på förevarande område
inte är helt jämförbara. Sverige har — i motsats till Danmark — en utbyggd
organisation för tillsyn enligt djurskyddslagstiftningen, överinseendet
över djurskyddstillsynen utövas av veterinärstyrelsen, som bland annat genom
länsveterinärerna kan kontrollera och ge råd beträffande hälsovårdsnämndernas
verksamhet på området. Veterinärstyrelsen är också utrustad
med en stab av sakkunniga inom olika grenar av veterinärmedicinen, vilka
kan lämna bistånd vid bedömningen av frågor om vetenskapliga djurförsök.
Liknande påpekande göres av länsveterinären i Stockholms län. Även
Svenska allmänna djurskyddsföreningen, Svenska kvinnors djurskyddsförening
och De svenska skolornas djurskyddsförbund hävdar, att en jämförelse
med danska förhållanden inte är hållbar.

Det i betänkandet gjorda uttalandet att hälsovårdsnämnderna av vissa
angivna skäl inte kan anses ägnade att ha ifrågavarande kontroll om hand,
har kritiserats av bt. a. veterinärstyrelsen, som erinrar om att statliga institutioner
redan i vissa andra avseenden är föremål för kontroll från hälsovårdsnämnd.
Djurhållning, stallar m. m. vid vetenskapliga institutioner
kan mycket väl inspekteras av nämndernas djurskyddstillsyningsmän och
för tillsyn av djurförsöken kan nämnderna begära biträde av veterinär enligt
vad därom är särskilt stadgat. Så torde också ha skett och sker fortfarande
och någon tveksamhet huruvida 14 och 15 §§ djurskyddslagen är
tillämpliga på alla institutioner där djurförsök bedrivs har i varje fall inte
rätt hos veterinärstyrelsen lika litet som beträffande länsveterinärernas
åligganden i detta sammanhang. Liknande synpunkter har framförts av
medicinalstyrelsen, vilken anser hälsovårdsnämnderna vara väl skickade
och lämpliga att medverka vid djurskyddstillsynen och framhåller att de
vetenskapliga institutionerna i regel är belägna på orter med egen tjänsteveterinär.

Svenska kennelklubben säger sig ha svårt att inse varför hälsovårdsnämnderna,
som ju har ett starkt lekmannainslag, inte skulle med stöd av

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

14 och 15 §§ djurskyddslagen kunna utöva ifrågavarande kontroll. Viktigt
är emellertid att dessa paragrafer så förtydligas att de klart ålägger hälsovårdsnämnderna
denna uppgift. Kennelklubben har vidare anfört att en
intensifiering av kontrollen inom ramen för den organisation och praxis,
som redan tinns, enligt klubbens uppfattning synes vara mera effektiv, ge
mera utrymme åt lekmannaintresset, vara mindre omständlig och mindre
kostsam än den föreslagna nämnden.

Endast ett par remissmyndigheter, nämligen hälsovårdsnämnden i Nyköping
och Malmöhus läns hushållningssällskap, har uttryckligen förklarat
sig ense med utredningsmannen om att hälsovårdsnämnderna inte är lämpliga
att handha ifrågavarande tillsyn.

Några remissorgan har understrukit veterinärstyrelsens betydelse i förevarande
sammanhang, medan andra framhållit att länsveterinärerna har
större möjligheter att utöva en effektiv tillsyn än den föreslagna nämnden
kan tänkas 1''å.

Svenska allmänna djurskyddsföreningen, Svenska kvinnors djurskyddsförening
och De svenska skolornas djurskyddsförbund anför sålunda att
kontrollverksamheten enligt förslaget torde komma att förutsätta personliga
besök på ett stort antal platser i landet, där vetenskapliga djurförsök bedrivs,
fortlöpande inspektioner av försöksdjurens förvaringslokaler, utfodring
m. m. samt tidsödande granskning av inköps- och försöksjournaler.
Länsveterinärerna finns redan på platsen i motsats till den föreslagna
nämnden, vilket medför en tidsbesparing, i synnerhet vid fall som kräver
snabbt ingripande. Länsveterinärerna handhar redan i stort sett den övervakning
som äger rum i förevarande hänseende och då de står ansvariga intör
veterinärstyrelsen, skulle den onödiga och tidsödande omväg, som
lörutses i utredningsmannens förslag, undvikas. Föreningarna anser därför
att övervakningsuppgifterna bör inrymmas i de åligganden som åvilar länsveterinärerna.
Föreningarna föreslår vidare att lekmannainsyn åstadkommes
genom att länsveterinär, när fog för misstanke om missförhållande kan anses
föreligga, snarast verkställer extra inspektion i närvaro av representanter
för hälsovårdsnämnd eller djurskyddsorganisation på den plats, där de
vetenskapliga djurförsöken bedrivs. Nämnda lekmannakategorier bör också
av länsveterinär beredas möjlighet att vid lämpliga tillfällen närvara vid ordinarie
inspektion.

Även Sveriges veterinärförbund håller före att det är tillräckligt att länsveterinärerna
intensifierar uppmärksamheten på hithörande frågor. De har
att bedöma djurskyddsärenden, har god kontakt med djurskyddsorganisationer
och har möjlighet att i alla frågor, där speciell sakkunskap erfordras,
få biträde av landets mest kvalificerade sakkunniga på olika ämnesområden.
Liknande uttalanden görs av Hushållningssällskapens förbund. För den
händelse kontrollen och tillsynen genom länsveterinärerna och veterinärstyrelsen
skulle anses tillräcklig, skulle enligt förbundets mening vederbörande

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1965

länsstyrelse kunna förordna lämplig person eller lämpliga personer, med
vilka länsveterinären kunde samråda. Även några andra remissorgan anvisar
olika former av lekmannamedverkan vid inspektion genom länsveterinärernas
försorg.

Några remissmyndigheter har mot den föreslagna nämnden invänt att
den, med hänsyn till sin storlek och till att dess verksamhet föreslås omspänna
hela riket, torde komma att brista i effektivitet och att nämnden
därför inte kan anses utgöra ett ändamålsenligt kontrollorgan. Från flera
håll har sålunda föreslagits att kontrollverksamheten skall decentraliseras
genom länsvis inrättade nämnder eller rapportörer eller andra kontrollorgan
på det lokala planet.

Till dem som ifrågasätter möjligheterna att bedriva en verklig kontroll
genom en riksnämnd hör länsveterinären i Norrbottens län, vilken finner
det vara orealistiskt att förvänta, att den föreslagna nämnden skulle kunna
utöva en effektiv kontroll över djurhållningen i de många institutioner och
försöksanstalter, där djur används för vetenskapligt ändamål.

Även beträffande riksnämndens storlek, sammansättning,
mandattiden för ledamöterna och andra organisatoriska
frågor har utredningsmannens förslag föranlett kritik
och motförslag från åtskilliga remissorgans sida.

Vad beträffar den föreslagna nämndens befogenheter har några remissorgan
framhållit att nämnden, även utan att särskild anledning till besiktning
föreligger, bör ha befogenhet eller skyldighet att göra rutinmässiga, fortlöpande
inspektioner vid försöksinstitutionerna.

Ett stort antal remissorgan har funnit det olämpligt att nämnden skall äga
att övervara djurförsök eller andra forskningsåtgärder endast efter föregången
tillsägelse.

Kritik har riktats även mot den föreslagna bestämmelsen att nämnden
skall äga att övervara försöken genom två eller flera av sina ledamöter. Såväl
medicinalstyrelsen som veterinärstyrelsen har framhållit att det torde bli
svårt för de vetenskapliga institutionerna att ta emot en nämnd på sju personer.
Med förslaget att försöken skall kunna övervaras av två eller flera ledamöter
uppkommer emellertid risk för bristande enhetlighet i nämndens
verksamhet.

Några remissmyndigheter har reagerat mot att nämnden enligt förslaget
inte äger företa direkta ingripanden för avhjälpande av ett uppdagat missförhållande.
Karolinska institutets lärarkollegium anser för sin del att ett
eventuellt missförhållande av den art som här diskuterats och som påpekas
av en högt kvalificerad nämnd omedelbart bör tillrättaläggas genom diskussion
om lämpliga åtgärder mellan de besiktigande nämndledamöterna och
den närvarande institutionschefen eller hans företrädare i omedelbar anslutning
till besöket. Härigenom skulle nämnden kunna få även en viss rådgivande
funktion.

Kimgl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

En utvidgad j ournalföring har tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av ett antal remissmyndigheter, nämligen länsstyrelsen i Norrbottens
län, matcmatisk-naturvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Göteborg,
länsveterinärerna i Jönköpings, Kronobergs, Kristianstads, Göteborgs och
Bohus, Västmanlands, Västernorrlands och Norrbottens län, hälsovårdsnämnderna
i Jönköping, Malmö, Norrköping, Örebro och Stora Kopparbergs
kommun samt Västmanlands läns hushållningssällskap.

Förslaget i denna del har tillstyrkts i princip även av Svea hovrätt, hovrätten
för Västra Sverige, veterinärstyrelsen, statens farmaceutiska laboratorium,
statens institut för folkhälsan, lärarkollegiet vid karolinska institutet
samt medicinska fakulteten vid universitetet i Göteborg. Flertalet nu angivna
myndigheter har dock —- i likhet med de remissmyndigheter i övrigt
som yttrat sig över förslaget — i skilda hänseenden kritiserat dess närmare
utformning.

Enligt Svea hovrätt bör sålunda i princip inte någon skillnad göras mellan
olika slag av djur, när det gäller att bestämma omfattningen av kontrollen
över att djuren inte utsätts för lidande. Denna kontroll bör i allt fall omfatta
åtskilligt flera grupper av djur än utredningsmannen upptagit. Samma
uppfattning hävdas av Föreningen Djurens vänner, vilken anfört, att förslaget
att många högt stående djurarter skall undandragas journalföringen inte
kan vara motiverat från djurskyddssynpunkt. Man bör ha anledning fordra,
att en lag mera tar hänsyn till objektivitet och rättvisesynpunkter än till
vad som i varje särskilt fall kan vinna allmänhetens större eller mindre sympati.
Liknande principiella synpunkter har anförts av statens bakteriologiska
laboratorium.

Såväl statens bakteriologiska laboratorium som matematisk-naturvetenskapliga
fakulteten vid universitetet i Stockholm har förklarat sig ense med
utredningsmannen att journalföringen inte bör omfatta sådana djurarter
som fjäderfä, kaniner, marsvin, råttor och möss, eftersom en sådan journalföringsplikt
inte skulle vara praktiskt genomförbar. Medan nämnda fakultet
uttalar sin tillfredsställelse med att journalföringen föreslås omfatta även
apor, ställer sig laboratoriet däremot tveksamt till den föreslagna utvidgningen.
Laboratoriet anför att den under senare år ökade användningen av
apor för vetenskapligt bruk sammanhänger med att apvävnad numera i stor
utsträckning används för virusundersökningar och framställning av vacciner
mot virussjukdomar (vävnadskulturförfarande). Aporna försätts i narkos
genom injektion av bedövningsvätska i benmuskulaturen redan i buren
och avlivas därefter i annan lokal och opereras omedelbart. I Sverige används
apor i större utsträckning endast på statens bakteriologiska laboratorium.
Hästar och klövbärande djur utsätts inte för större ingrepp än injektion
av vacciner och avtappning av måttliga mängder blod, ingrepp, som inte
kan sägas vara förknippade med något lidande. För de mikrobiologiska laboratorierna
kan det med hänsyn härtill ifrågasättas om det administrativa

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1965

merarbete, som skulle orsakas av utvidgningen av journalföringsplikten att
gälla andra djurslag än hund och katt skulle motsvaras av några fördelar
från djurskyddssynpunkt eller ha någon större psykologisk betydelse. För
att ändock tillmötesgå önskemål om insyn och information föreslår laboratoriet
att den vid laboratoriet bedrivna verksamheten meddelas till nämnden
årligen i form av uppgift om totala antalet använda djur av djurslagen apa,
häst och klövbärande djur jämte en allmän redogörelse för ändamålet med
den verksamhet i vilken dessa djur använts, åtgärdernas beskaffenhet samt
uppgifter om bedövning och den slutliga åtgärd som vidtagits med djuren.

Några remissmyndigheter, som företräder den vetenskapliga forskningen,
har mot den utvidgade journalföringsplikten invänt att den torde komma
att innebära en betydande ökning av det redan ganska betungande expeditionsarbetet
för institutionerna och laboratorierna samt även medföra ett
vidlyftigt arbete för den föreslagna nämnden.

I motsats härtill anser statens farmaceutiska laboratorium att den föreslagna
journalföringen inte torde bli av en sådan omfattning, att den kan
betecknas som en nämnvärd merbelastning. Dock bör den kunna förenklas
utan att effektiviteten minskar.

Även en rad andra remissorgan har ansett att den föreslagna journalföringen
kan och bör förenklas och rationaliseras. Emellertid har också
framförts förslag om vissa utvidgningar av journalföringsplikten. Härjämte
har åtskilliga praktiska kontrollfrågor ingående diskuterats i samband med
journalföringen.

Enligt statsåklagaren i Stockholm vore det önskvärt att på de orter, särskilt
Stockholm, där inköpsverksamheten är fördelad på ett flertal institutioner,
en centralisering av inköpen och bokföringen därav kommer till
stånd. Djurägare skulle därigenom lättare kunna återfå sina bortkomna
djur.

Svenska allmänna djurskyddsföreningen, Svenska kvinnors djurskyddsförening
och De svenska skolornas djurskyddsförbund har framhållit att
det bör åligga vederbörande institution att — om det skulle visa sig att inköpt
djur orättmätigt åtkommits av säljaren — omedelbart göra polisanmälan
därom.

Vidare föreslår nämnda djurskyddsföreningar att kopior av de vetenskapliga
institutionernas inköps journaler varje vecka skall insändas till
veterinärstyrelsen för att där hållas tillgängliga för allmänheten, eventuellt
mot viss avgift. Riksåklagarämbetet och statsåklagaren i Göteborg anser
att den i 9 § tillämpningskungörelsen stadgade skyldigheten att förete inköpsbok
för polismyndighet bör bibehållas med avseende på i vart fall den
föreslagna inköpsjournalen. Även om förslaget om inrättande av särskild
nämnd genomförs, bör polismyndighet ha möjlighet att utöva viss kontroll.

Anteckning i försöksjournalen om företagen bedövnings art och omfång
är enligt länsstyrelsen i Hallands län och Sveriges djurskyddsföreningars

Kungl. Maj:ts proposition, nr 138 år 1965

riksförbund inte tillräcklig åtgärd för att undanröja den olustkänsla hos
allmänheten och den opposition som skapats genom bestämmelserna i 3 §
andra stycket tillämpningskungörelsen rörande bedövning vid operativt ingrepp
på varmblodigt djur. De båda remissorganen finner det angeläget att
anledningarna till misstro undanröjs och föreslår att 3 § kompletteras med
en föreskrift om anmälningsskyldighet, enligt länsstyrelsen för den som
ämnar utföra ingrepp eller försöksserier och enligt riksförbundet för den
som avser att tillämpa i paragrafen medgivet undantag från bedövningstvånget.
Anmälan skall ske till nämnden — länsstyrelsen ifrågasätter även
veterinärstyrelsen — lämplig tid innan försöket tar sin början. Riksförbundet
anser att även orsaken till undantaget från bedövning bör uppges i samband
med anmälan.

Svea hovrätt finner det önskemål som framställts av flera djurskyddsföreningar
om att bedövade försöksdjur i vissa fall skall avlivas, innan bedövningen
har upphört, vara starkt motiverat och föreslår att närmare bestämmelser
härom efter mönster av dansk och norsk rätt införs. Eventuellt
bör även mera allmänna regler om bedövning upptas i 13 § djurskyddslagen.

Nordiska samfundet till bekämpande av plågsamma djurförsök har bl. a.
framfört krav på att djurförsök inte under några omständigheter skall få
äga rum utan bedövning, vilken skall ske så att djuren inte vållas smärta.
Detta skall gälla såväl när försöken sker för medicinskt som för annat ändamål.

Föreningen Djurens vänner anför att huvudfrågan om frihet att utföra
hur plågsamma försök som helst har förbigåtts i betänkandet. Vissa delproblem
har enligt föreningen getts eu lösning, som i de flesta fall gör bestämmelserna
illusoriska och lämnar djuren utan åsyftat skydd. Effekten av
de föreslagna bestämmelserna synes endast bli en lagstiftning, som söver allmänheten
i en falskt grundad föreställning om humanitet — inte att befria
djuren från plågor, utan att befria människorna från att plågas av sina samveten.

Utredningsmannens förslag att den i 4 § tillämpningskungörelsen angivna
tid, som måste förflyta mellan inköpet av hund eller katt och det tillfälle,
då djuret må användas för ändamålet, utsträcks från fem till tio dygn
har tillstyrkts av övervägande antalet myndigheter, som yttrat sig över förslaget.
Enligt Svea hovrätt är sålunda den föreslagna utökningen av fristen
lämplig, men hovrätten ifrågasätter om inte undantag bör stadgas för det
fall att det förvärvade djuret är svårt sjukt eller skadat. Nordiska samfundet
till bekämpande av plågsamma djurförsök har uttalat, att man under
senare år kunnat konstatera att försöksdjur — särskilt katter — i många
fall stulits och delvis genom s. k. fasta leverantörer vidarebefordrats till de
vetenskapliga institutionerna. Möjligheterna att efterforska djuren har varit
små, till dels beroende på att tidsfristen varit endast fem dygn. Utred -

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1965

ningsmannens förslag öppnar möjligheter att i väsentlig grad avhjälpa
nu rådande missförhållanden. Liknande uttalande görs av Svenska kennelklubben.

Några remissorgan, bl. a. medicinska och matematisk-naturvetenskapliga
fakulteterna vid universitetet i Uppsala samt lärarkollegiet vid medicinska
högskolan i Umeå anser att den föreslagna tidsfristen är onödigt lång. Om
en förlängning av den nu gällande tiden anses erforderlig, bör en förlängning
högst till sju dagar ifrågakomma.

Medicinska fakulteterna vid universiteten i Lund och Göteborg, karolinska
institutets lärarkollegium och lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i
Stockholm har med utförlig motivering avstyrkt en förlängning av karenstiden
samtidigt som de diskuterat möjligheterna att på annat sätt komma
till rätta med de här aktuella problemen. Bl. a. har framhållits att förlängningen
är betänklig när det gäller katter. Karolinska institutets lärarkollegium
har sålunda anfört att katter, förutom virus som orsakar s. k. kattpest
mot vilken skyddsympning kan ske, regelbundet härbärgerar också en lång
rad mycket litet kända smittämnen, som bl. a. orsakar lunginflammation.
Mot dessa smittämnen saknas för närvarande effektivt skydd. Då man redan
enligt gällande lag tvingas hålla ett större antal katter kvar under en
tid av fem dygn och därmed bringar tillsammans friska bärare av smittämnen
med mottagliga djur inträffar flera gånger årligen epidemier och ideligen
sjukdomsfall bland djuren. Under den sista tvåårsperioden har vid karolinska
institutet cirka 30 % av katterna avlidit i infektionssjukdomar.
Dessa förhållanden har vållat ett inte oväsentligt lidande för djuren, och
den redan gällande karenstiden om fem dagar är således ej försvarlig från
djurskyddssynpunkt. Om karenstiden ökas till tio dagar kan det befaras att
under epidemitider antalet djur som avlider på ovan angivet sätt stiger upp
över 50 % av antalet till institutionen införda katter och att praktiskt taget
alla katter kommer att bli svårt sjuka.

Medicinska fakulteten vid Göteborgs universitet, som också befarar att infektionerna
kommer att öka, tillägger att det är synnerligen tveksamt om
en karenstidsförlängning skulle innebära några fördelar från djurägarsynpunkt.
Senare års erfarenheter har nämligen visat, att redan de nuvarande
för polisen tillgängliga inköpsjournalerna, om vars existens djurförsäljare
brukar göras underkunniga, nästan helt har eliminerat försäljningen av
stulna djur till de av fakultetens institutioner, som nyttjar hundar och katter.
Vidare synes den djurägande allmänheten numera tämligen genomgående
känna till 5-dagarskarensen, i det att förkomna djur brukar efterlysas
redan 1—2 dagar efter försvinnandet.

Liknande synpunkter har framförts av lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan
i Stockholm och medicinska fakulteten vid universitetet i Lund, vilken
dessutom framhållit att institutionerna köper djur endast från av dem
kända försäljare samt att en förlängning av karenstiden även skulle inne -

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1965

bära betydande merkostnader för underhåll och vård av djuren samt förutsätta
väsentliga utbyggnader av djuravdelningarna.

I stället för den föreslagna utökningen av karenstiden vill de båda lärarkollegierna,
medicinska fakulteten vid Göteborgs universitet samt kanslern
för rikets universitet förorda sådana ändringar i gällande bestämmelser att
de katter, som infångats genom myndigheternas försorg på grund av att de
vållat sanitär olägenhet, i stället för att avlivas genom gasning eller narkos
överlämnas till vetenskaplig institution. På dessa djur, beträffande vilkas
ursprung således garanti skulle finnas, skulle institutionen äga rätt att utan
karenstid företa vissa försök, nämligen försök under narkos, i vilken djuret
avlivas. Med hänsyn till djuret föreligger ingen ändring, det upplever endast
narkosens inledande antingen detta sker på avlivningsanstalten, eller på institutionen.
Om sådan rätt medges institutionerna, skulle den enskilda handeln
med katter minska och kanske helt upphöra, något som vore en utomordentlig
fördel såväl för djurägarna som från medicinska och epidemiologiska
synpunkter.

För att underlätta för ägare av hund eller katt att uppspana försvunnet
djur innan det tas i anspråk för vetenskapliga försök har matematisk-naturvetenskapliga
fakulteten vid universitetet i Uppsala föreslagit att institutioner
som använder ifrågavarande djurslag åläggs att till viss lokal instans
anmäla detta jämte uppgift på den tjänsteman vid institutionen, som kan
lämna önskade upplysningar om inköpta djur.

Riktigheten av utredningsmannens uttalande att det även utan uttryckligt
stadgande är uppenbart att ägare till hund eller katt, som befaras ha
stulits och överlämnats till vetenskaplig institution, skall äga tillträde till
förvaringsställe i efterforsknings- och identifieringssyfte har ifrågasatts såväl
av representanter för djurskyddsrörelsen som av företrädare för den vetenskapliga
forskningen. Nordiska samfundet till bekämpande av plågsamma
djurförsök anför att djurägarna i de flesta fall har vägrats tillträde till
djurens förvaringsrum och att djurägarens rätt därtill bör fastslås i lag.
Svenska hundskgddsföreningen finner det oriktigt att ägarens rätt är begränsad
till att beskriva djuret för polisman eller annat av försöksinstitutionen
godtaget »ombud» och låta detta söka efter djuret. Det bör inte förbises,
att en hunds i de flesta fall mycket påtagliga reaktion vid ägarens ankomst
utgör en värdefull hjälp i sökandet.

Medicinska fakulteterna vid universiteten i Lund och Göteborg har, då de
bemött den av utredningsmannen uttalade uppfattningen, framhållit att erfarenheten
visar att ett fritt tillträde till institutioners djurstallar emellanåt
missbrukats av fanatiska motståndare till vetenskapliga djurförsök. Detta
har bl. a. lett till att institutionerna utsatts för våldsamma och ovederhäftiga
rykteskampanjer av sådan art att djuranskaffningen höggradigt försvårats.
I de sällsynta fall då en djurägare vid efterlysande av ett förkommet
djur har visat misstro mot de uppgifter, som lämnats av institutionerna med

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1965

ledning av befintliga inköpsjournaler och djurbestånd, har en för vederbörande
helt tillfredsställande insyn kunnat skapas genom hänvändelse till
polisen. Kanslern för rikets universitet har anslutit sig till de sålunda framförda
synpunkterna.

Departementschefen

Användningen av djur för vetenskapliga försök och liknande ändamål bar
i våra dagar fått en mycket stor omfattning. Den utveckling som har skett
på detta område står i direkt samband med utvecklingen inom framför allt
den medicinska forskningen. Till försöksverksamheten kan varje slag av
djur komma i fråga. Av praktiska skäl, som bl. a. har att göra med hanterligheten
och fortplantningsförmågan, har vissa djur kommit till särskilt
stor användning, t. ex. möss, råttor, marsvin och kaniner. I olika sammanhang
används dock i växlande omfattning andra djur, såsom större däggdjur,
fåglar, reptiler och fiskar. Enligt uppgifter av 1960 års försöksdj ursutredning
torde den årliga förbrukningen av försöksdjur vid statliga institutioner
för närvarande utgöra minst 300 000 möss, 35 000 råttor, 90 000
marsvin, 15 000 kaniner, 5 500 katter och 2 000 hundar.

De grundläggande bestämmelserna om användning av djur för de ändamål
det nu gäller finns i 12 och 13 §§ djurskyddslagen. I princip fordras
tillstånd av veterinärstyrelsen om användningen är förenad med operativt
ingrepp, insprutning eller blodavtappning eller också medför ångest eller
annat lidande för djuret. Kungl. Maj:t äger dock medge undantag från tillståndstvånget.
Enligt stadgande i 13 § får vid operativt ingrepp eller annan
åtgärd som avses i 12 § inte större lidande tillfogas djuret än som är oundgängligt.
Kan det antas att avsevärt lidande åsamkas djuret även sedan ingreppet
eller åtgärden har slutförts, skall djuret därefter dödas snarast möjligt.
Genom kungörelse den 17 november 1944 (nr 771) med vissa bestämmelser
om användning av djur för vetenskapligt ändamål in. m. har Kungl.
Maj :t gjort sådant undantag som nyss avsågs beträffande vissa statliga och
kommunala institutioner. I samma kungörelse stadgas bl. a. att åtgärder
som är förenade med operativt ingrepp av någon betydelse inte får företas
på varmblodigt djur i undervisningssyfte, om ändamålet kan uppnås på annan
väg. Innan operativt ingrepp av någon betydelse företas på varmblodigt
djur, skall djuret, om inte ändamålet med åtgärden därigenom förfelas, bedövas
så att det såvitt möjligt mister förmågan av smärtförnimmelse. Hund
eller katt som har inköpts för åtgärd som avses i 12 § djurskyddslagen får
inte användas för ändamålet förrän fem dygn förflutit från inköpet. I övrigt
må nämnas att kungörelsen innehåller föreskrifter om viss journalföring
beträffande inköp av hundar och katter. Den som vidtar åtgärd av ifrågavarande
art är skyldig att underkasta sig den särskilda inspektion som veterinärstyrelsen
kan finna skäl föreskriva.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1965

I fråga om användningen av djur för vetenskapligt ändamål framlägger
utredningsmannen förslag som i första hand syftar till en förbättring av
kontrollen över de vetenskapliga djurförsöken. Enligt vad han föreslår skall
kontrollverksamheten främst bedrivas av en för hela riket gemensam
nämnd, vilken organisatoriskt skall anknytas till veterinärstyrelsen. Nämnden
skall bestå av sju ledamöter, nämligen en domare såsom ordförande, två
läkare utsedda av medicinalstyrelsen, två veterinärer utsedda av veterinärstyrelsen
och två representanter för djurskyddsrörelsen. De sistnämnda
skall utses inom läkar- och veterinärkårerna på förslag av Sveriges djurskyddsföreningars
riksförbund. Ehuru fackmän skall alltså dessa två ledamöter
medverka såsom representanter för lekmannaintresset. Nämnden
skall ha befogenhet att utföra förhandsanmälda besiktningar på institutioner,
där djur används för vetenskapliga och liknande ändamål. Nämnden
skall inte äga ingripa direkt mot uppdagade missförhållanden utan får
härom underrätta veterinärstyrelsen. Denna skall utrustas med särskild befogenhet
att utfärda erforderliga föreskrifter och att vid behov stadga vite
för att framtvinga rättelse. De allmänna tillsynsbestämmelserna i 14 och
15 §§ djurskyddslagen skall inte vara tillämpliga beträffande de vetenskapliga
djurförsöken.

1 övrigt innebär utredningsmannens förslag i förevarande del framför
allt att en ganska omfattande journalföring skall ske vid användningen avdjur
för försök o. dyl. För närvarande föreligger skyldighet att föra anteckningar
endast angående inköp av hundar och katter för ändamålet. Enligt
förslaget skall inköpsjournal föras även beträffande apor, hästar och klövbärande
djur. Jämte inköpsjournalen skall i fråga om samma djurslag
som den avser föras en särskild försöksjournal med bl. a. uppgifter om
ändamålet med försöket, vidtagen åtgärds beskaffenhet, bedövningens art
och omfång samt vad som gjorts med djuret efter försöket. Såväl inköpssom
försöksjournalen skall årligen insändas till tillsvnsnämnden för granskning.

Vad gäller hundar och katter föreslår utredningsmannen att den karenstid
om fem dagar, som enligt nuvarande bestämmelser skall förflyta innan
ett inköpt sådant djur får användas, skall förlängas till tio dagar.

De särskilda bestämmelser som enligt vad jag nyss har anfört gäller
användningen av djur för vetenskapliga och liknande ändamål måste ses
mot bakgrunden av straffstadgandet om djurplågeri, vilket både enligt gällande
lydelse och enligt den ändrade avfattning som jag tidigare har föreslagit
förutsätter att en avvägning sker mellan det intresse som påkallar viss
åtgärd och vad åtgärden innebär för djuret. Beträffande operativa ingrepp
in. m* som närmare regleras i djurskyddslagen krävs att det lidande som tillfogas
djuret inte är större än som är oundgängligt. Även här skall alltså ske
cn avvägning, vid vilken bedöms i vad mån det vetenskapliga eller därmed
likartade ändamål som är i fråga kan rättfärdiga en uppoffring av vad man

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

kallat djurets rätt. Institutionschefer och andra som har att utföra bedömningar
av detta slag måste bl. a. ta ställning till om ändamålet kan vinnas på
annan väg än genom åtgärder som medför lidande för djur och om nödvändiga
dylika åtgärder kan utföras på sådant sätt att lidandet begränsas. Vad
gäller ändamålet med åtgärderna erbjuder det givetvis särskilda svårigheter
att linna hållbara utgångspunkter för bedömningen, när det är fråga om
grundforskning och liknande verksamhet som mera indirekt siktar till förbättring
av levnadsvillkoren för människor eller djur.

Det torde vara tämligen sällsynt att personer som har sökt sätta sig in i
saken förkastar all användning av djur för ändamål av den art som här
åsyftas. Den kritik som emellanåt riktas mot denna användning avser
därför huvudsakligen det sätt varpå de nödvändiga avvägningarna sker.
Man menar alltså att den restriktivitet som får sägas prägla våra författningsbestämmelser
i ämnet inte alltid motsvaras av tillämpningen. Att
bilda sig en uppfattning om i vilken utsträckning denna kritik kan vara
berättigad är utomordentligt vanskligt. Delvis beror detta på att vetenskapliga
och andra förhållanden på området i och för sig är svåra att bedöma
men det är också uppenbart att den offentliga tillsynen över vad som äger
rum vid användningen av djur för ifrågavarande ändamål inte fungerar
sä effektivt att verksamheten kan sägas stå under fortlöpande kontroll och
under tillfredsställande insyn. Sådan kontroll och insyn är givetvis i hög
grad önskvärda för att förebygga eller beivra eventuella missbruk samt för
att undanröja oberättigad misstro. Jag anser det sålunda välmotiverat att
åtgärder vidtas för att göra tillsynen effektivare.

Utredningsmannens förslag att tillsynen skall anförtros åt en för hela
riket gemensam nämnd har under remissbehandlingen blivit föremål för
starkt skiftande omdömen. Även bland de remissinstanser som i princip har
gillat förslaget har man i stor utsträckning haft erinringar mot viktiga
moment däri, såsom bestämmelserna om nämndens organisation och befogenheter.
På några håll har man även ifrågasatt om det organisatoriskt är
möjligt att utöva tillsynen geniom en riksnämnd. Som alternativ har man
främst pekat på olika sätt att effektivisera tillsynen inom den nuvarande
organisationsramen eller i nära anslutning till denna.

När jag för egen del tar ställning till utredningsmannens förslag vill jag
gärna underslryka att systemet med en riksnämnd medför vissa beaktansvärda
fördelar. Dessa hänför sig dock enligt min mening huvudsakligen
till att nämnden skulle kunna helt allmänt verka för enhetlighet och god
ordning på det område som omfattas av dess tillsynsbefogenhet. Däremot
kan det knappast antas att en enda nämnd, låt vara att den arbetar med delegationer
för särskilda uppgifter, skall kunna utföra någon verkligt effektiv
kontroll över den konkreta försöksverksamheten och inte heller att genom
nämnden skall kunna förmedlas en från allmänhetens synpunkt till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år W65

fredsställande insyn däri. Vad som främst talar för denna mening är att
den verksamhet som skulle bli föremål för tillsynen är alltför omfattande.
De sifferuppgifter beträffande vissa slag av försöksdjur som jag förut har
anfört torde ge klart besked härom. Till detta kommer att det synes vanskligt
att nå en sådan lösning av frågan om representation i nämnden att lekmannaintresset
blir företrätt på ett sätt som helt kan tillgodose allmänhetens
berättigade krav på insyn.

Jag anser sålunda att utredningsmannens förslag om en för hela riket gemensam
tillsynsnämnd inte är lämpligt att genomföra. Man bör i stället söka
åstadkomma den eftersträvade effektiviseringen inom den nuvarande tillsynsorganisationens
ram. Frågan hur detta skall ske ämnar jag uppta i ett
senare avsnitt av framställningen, där jag kommer att allmänt beröra spörsmålet
om vad som kan göras för att förbättra tillsynen av djurskyddslagens
efterlevnad, bl. a. genom ökade insatser från tjänsteveterinärermas sida.
I förevarande sammanhang bör emellertid upptas ett par frågor som speciellt
rör tillsynen över användningen av djur för vetenskapliga och liknande
ändamål.

Utredningsmannen har såsom ett särskilt skäl för den av honom föreslagna
ordningen åberopat att det är i viss mån oegentligt att hälsovårdsnämnderna
som är kommunala myndigheter har att utöva kontroll över
befattningshavare vid statliga institutioner. Härom är att säga att något
undantag från tillsyn enligt djurskyddslagen inte för närvarande finns
stadgat beträffande statliga institutioner utom i vad gäller djur som används
inom försvarsväsendet, och att det på andra förvaltningsområden förekommer
att statliga institutioner är underkastade tillsyn genom kommunala
organ utan att detta har ansetts möta principiella betänkligheter. Efter
vad jag kunnat finna föreligger sålunda intet hinder från den av utredningsmannen
anförda synpunkten mot att låta hälsovårdsnämnderna handha
nu ifrågavarande tillsyn. Utredningsmannen har vidare antytt att man
på vissa håll hyser tvekan om huruvida djurskyddslagens tillsynsbestämmelser
är tillämpliga i fråga om användningen av djur för vetenskapligt ändamål.
Grunden för denna tvekan skulle väl närmast vara det förhållandet
att den till 12 § djurskyddslagen anknytande tillämpningskungörelsen innehåller
ett stadgande om skyldighet för den som vidtar åtgärd av nu avsett
slag att underkasta sig särskild inspektion som veterinärstyrelsen kan föreskriva.
En dylik administrativ bestämmelse kan emellertid inte återverka
på djurskyddslagen på det sättet att tillämpningsområdet för dess stadganden
inskränks. Inte heller kan det antas att en inskränkning i detta fall har
förutsatts vid tillkomsten av djurskyddslagen. I så fall hade den inskränkande
regel som nu finns i 16 § beträffande djur som används inom försvarsväsendet
uppenbarligen kompletterats så att paragrafen blivit uttömmande.
Det får sålunda anses klart att djurskyddslagens tillsynsbestäm -

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

melser i nuvarande utformning även avser användningen av djur för vetenskapliga
och därmed jämställda ändamål. Något förtydligande av lagtexten
i detta hänseende finner jag därför inte erforderligt.

Utredningsmannen har inte föreslagit någon ändring i fråga om bestämmelsen
i 3 § nyssnämnda tillämpningskungörelse att, innan operativt ingrepp
av någon betydelse företas på varmblodigt djur, detta skall bedövas
på visst sätt, om inte ändamålet med åtgärden därigenom förfelas. Under
remissbehandlingen har emellertid framförts önskemål om skärpta regler
angående bedövning av försöksdjur. För egen del anser jag det påkallat att
bestämmelsen i nämnda 3 § omformuleras så att den ger tydligare uttryck
åt kravet på att försöksdjuren behandlas så skonsamt som över huvud taget
är möjligt. Det bör sålunda fastslås att undantag från bedövningstvånget är
medgivet endast när det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med det
operativa ingreppet. Stadgandet synes även böra utbyggas med en bestämmelse
om användning av smärtstillande och lugnande medel i fall där bedövning
inte kan ske. Härigenom kommer det bl. a. att framgå att snäva
kostnadssynpunkter inte får åberopas som ursäkt för underlåtenhet att i
möjlig mån begränsa djurens lidande.

Utredningsmannens förslag beträffande journalföringen vid användning
av djur för vetenskapligt och liknande ändamål har under remissbehandlingen
rönt ett i stort sett välvilligt mottagande även om viss kritik har
framförts mot detaljutformningen. Förslaget i denna del står givetvis i samband
med tanken på en gemensam tillsynsnämnd, vilken genom granskningen
av journalerna skall kunna följa och kontrollera ifrågavarande
verksamhet inom hela riket. Också om förslaget beträffande riksnämnden
avböjes och tillsynen huvudsakligen får utövas av lokala organ, torde utvidgningen
av journalföringsplikten efter ungefär de linjer utredningsmannen
har angett vara motiverad med hänsyn till de kontrollmöjligheter som
skapas därigenom. Härutöver torde man ha anledning räkna med att tvånget
att redovisa vidtagna åtgärder skall ha ett gynnsamt inflytande genom
att i viss mån poängtera ansvarigheten för att åtgärderna vidtas på ett från
djurskyddssynpunkt godtagbart sätt. Beträffande de särskilda utvidgningar
i journalföringen som gäller hundar och katter tillkommer ytterligare att
de är ägnade att motverka att olovligen åtkomna djur försäljs till vetenskapliga
institutioner och att de medför ökade möjligheter att identifiera djur
som har förkommit för ägarna.

Vad utredningsmannen har föreslagit angående vilka djurslag som den
utvidgade journalföringen skall omfatta har under remissbehandlingen
föranlett en del erinringar. Önskemål har härvid framförts både om utökningar
och om inskränkningar i förhållande till förslaget. För egen del
anser jag det ogörligt alt genomföra eu detaljerad journalföring beträffan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1965

de alla slag av försöksdjur. Det torde inte heller vara möjligt att finna en i
detta sammanhang användbar, principiell skiljelinje mellan olika djurslag.
Utredningsmannens förslag har emellertid de praktiska fördelarna att journalföringen
kommer att omfatta de djurslag som förefaller viktigast från
kontrollsynpunkt samtidigt som den inte torde bli alltför betungande. Jag
har därför stannat för att ansluta mig till förslaget, dock med reservation
för smärre avvikelser därifrån. Med reservationen avser jag främst att lämna
utrymme för en förenklad journalföring eller annan summarisk redovisning
beträffande vissa djurslag.

Beträffande de anteckningar som bör inflyta i journalerna delar jag också
i stort sett utredningsmannens mening. Vid utarbetandet av bestämmelserna
om journalföringen, vilka torde böra upptas i tillämpningskungörelsen,
finns emellertid anledning att undersöka i vad mån praktiska förenklingar
kan göras, såsom genom användning av kodsystem och standardanteckningar
rörande särskilt vanliga försökstyper. Utöver vad utredningsmannen
har föreslagit torde böra föreskrivas att särskild j ournalanteckning
skall göras om anledning till att bedövning inte har använts vid smärtvållande
försök och om vad som i sådant fall har åtgjorts för att lindra försöksdjurets
lidande. Föreskrift bör meddelas om att journalerna skall sändas
till hälsovårdsnämnden i orten för granskning.

Till de övriga av utredningsmannen upptagna spörsmål som bör beröras
i detta sammanhang hör frågan om en utsträckning av karenstiden för
försök med hundar och katter. Den föreslagna förlängningen från fem till
tio dagar skulle givetvis kunna i någon mån förebygga att sådana djur som
har förkommit för ägarna används för försöksändamål. Under remissbehandlingen
har emellertid från fackkunnigt håll framförts allvarliga betänkligheter
mot förslaget med hänsyn till att den längre förvaringstiden på
institutionerna skulle öka risken för infektionssjukdomar bland djuren.
Med beaktande härav anser jag mig i varje fall inte för närvarande kunna
förorda att karenstiden förlängs.

Det nu anförda torde ge anledning till en mera allmän översyn av tilllämpningskungörelsen.
De förslag och synpunkter som utredningsmannen
och remissinstanserna har framfört men som inte närmare behandlats i det
föregående torde få upptas till prövning i detta senare sammanhang.

Knngl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

Slakt av ren

Gällande rätt m. m.

I 1 § lagen den 4 juni 1937 (nr 313) angående slakt av husdjur föreskrivs,
att vid slakt av sådant djur detta skall bedövas omedelbart före blodets avtappande.
I eu promulgationsbestämmelse till lagen, vilken trädde i kraft
den 1 juli 1938, stadgas emellertid att lagen, såvitt angår slakt av ren, skall
tillämpas först från den dag Kungl. Maj :t bestämmer. Någon föreskrift om
lagens tillämpning på slakt av ren har ännu inte meddelats.

Av förarbetena till nämnda lag framgår, att det vid slakt av övriga husdjur
föreskrivna bedövningstvånget ansetts böra i princip gälla även vid renslakt.
Att slaktlagens tillämpning på sådan slakt gjordes beroende på särskilt
förordnande av Kungl. Maj :t hade sin grund i ovisshet om vilka bedövningsmetoder,
som var mest ändamålsenliga för renslakt. En övergångstid
borde enligt propositionen användas till demonstration av lämpliga bedövningsmetoder
och till att utröna ändamålsenliga apparater. Nackstick, vare
sig detta utfördes med rak kniv eller enligt ett i Norge infört tillvägagångssätt
med böjd kniv, ansågs dock inte vara en bedövningsmetod utan endast
en metod att göra renen orörlig.

1946 års köttbesiktningskommitté, som sedermera upptog frågor rörande
renslakt, delade departementschefens mening, att bedövningstvånget borde
gälla även vid renslakt och detta även i fråga om lapparnas husbehovsslakt.
Frågan vilken bedövningsverkan, som kunde uppnås med ett väl utfört
nackstick, blev inte tillfredsställande besvarad under den av kommittén företagna
utredningen. Svårigheterna att utföra sticket på ett sådant sätt, att
djuret inte tillfogas onödigt lidande, och den omständigheten att en fullt betryggande
bedövning kan ernås med de vid annan slakt gängse skjutapparaterna,
utgjorde dock enligt kommitténs uppfattning tillräckliga motiv för
att nackstick inte borde godkännas. Kommittén förordade, att lämpliga bedövningsapparater
skulle kostnadsfritt utdelas till ordningsmännen i lappbyarna
och för nedsatt pris försäljas till mindre bemedlade renägande husbönder.

Veterinärstyrelsen upprepade i remissyttrande över köttbesiktningskommitténs
betänkande 1947 sin för kommittén tidigare uttalade uppfattning,
dels att nacksticket inte bör godkännas vid renslakt, dels alt den enda godtagbara
bedövningsmetoden är skjutning. Beträffande lapparnas husbehovsslakt
eller hemslakt syntes det emellertid svårt att med omedelbar verkan
förbjuda nacksticket. Pin respittid av fem år borde därför användas för
upplysning och propaganda samt för att förse renägarna med skjutvapen.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1!)65. 1 samt. Nr ISS

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

Utredningsmannen

På begäran av djurskyddsutredningen har genom statens veterinärmedicinska
anstalts försorg verkställts vissa undersökningar rörande renslakten.
Undersökningarna har utförts av konsulenten för renskötseln Magnus Nordkvist
under medverkan av laboratorn vid veterinärhögskolan Bengt Andersson.
Både Nordkvist och Andersson har vid undersökningarna funnit, att
såväl den specialtillverkade böjda kniven av norsk modell som den raka ej
nedslipade morakniven vid ett välriktat nackstick åstadkommer omedelbar
medvetslöshet eller död. Enligt Nordkvists uppfattning är emellertid förekomsten
av felstick en så allvarlig företeelse, att nacksticksmetodens tillrådlighet
bör ifrågasättas. Eftersom den raka kniven medför större risker för
felstick än den böjda kniven bör den förra enligt Nordkvists mening inte
accepteras som ett lämpligt bedövningsinstrument. Nackstick med böjd kniv
finner han böra, oberoende av den risk för felstick, som föreligger även med
detta redskap, för framtiden godkännas som bedövningsmetod vid nödslakt
och husbehovsslakt av enstaka renar, dvs. mindre än tio renar vid ett och
samma tillfälle. Vid all annan renslakt bör däremot bedövning ske med godkänd
slaktpistol.

Utredningsmannen finner det uppenbart, att, i den mån som renslakten
lörsiggår vid offentliga slakthus eller kontrollslakterier, denna slakt bör
äga rum på samma sätt som varje annan husdjursslakt. Detta innebär, att
bedövningstvånget i sådana fall skall gälla. Enligt utredningsmannen torde
man kunna hålla lör visst, att slakten här utförs med metoder som är anmärkningsfria
från djurskyddssynpunkt.

Beträffande renslakt, som eljest sker i större skala, kan det invändas, att
här till övervägande delen är fråga om slakt ute i markerna och att det därför
kan medföra svårigheter att efterleva en föreskrift om att endast vissa
typer av bedövningsredskap får användas. Förhållandena har dock enligt
utredningsmannens mening ändrats genom den framträngande motoriseringen
så att invändningen inte längre är bäiande. Inte heller kan kostnaden
för redskapen få tillmätas någon betydelse.

Utredningsmannen upptar därefter frågan, vilket redskap som är det för
ändamålet lämpligaste. Av vad som anförts från experthåll synes visserligen
framgå, att nackstick med kniv av viss utformning kan åstadkomma lika
effektiv bedövning som användandet av slaktpistol. Emellertid synes
den mänskliga faktorn vara av en väsentlig betydelse. För att renen i samband
med nackstickets utförande inte skall förorsakas svåra lidanden fordras
nämligen inte bara en betydande förtrogenhet med knivens rätta handhavande
och ingreppets utförande utan även att de som utför sticket och
deras medhjälpare uppfyller vissa krav, som garanterar en från djurskyddssynpunkt
tillfredsställande behandling. I annat fall föreligger uppenbarli -

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

gen fara för djurplågeri. Av den utredning som företagits framgår, alt ansättningen
av slaktpistol mot djurets huvud inte innebär tillnärmelsevis
samma svårigheter som utförandet av nackstick. Skillnaden bedöms av utredningsmannen
som så iögonenfallande, att någon tvekan icke behöver råda
om att användande av slaktpistol bör anbefallas vid ifrågavarande slakttillfällen.

Beträffande husbehovsslakt kan de besvär och olägenheter bl. a. i kostnadshänseende,
som anses vara förenade med ett obligatoriskt användande
av slaktpistol, måhända vara av större betydelse.

Utredningsmannen finner emellertid, att de skäl som anförts mot att
nackstick skulle godtagas vid storslakter bör tillmätas samma avgörande
betvdelse, när det gäller husbehovsslakt. Att såsom renkonsulenten Nordkvist
föreslagit medge nackstick med böjd kniv vid husbehovsslakt av mindre
än tio renar vid samma tillfälle torde medföra stora kontrollsvårigheter
och därmed åtföljande risk för lagöverträdelser. Därtill kommer, att nackstick
med böjd kniv synes praktiskt taget ha kommit ur bruk i Västerbottens
och Norrbottens län. Ett godtagande av sådana nackstick vid husbehovsslakt
skulle alltså innebära att en från djurskyddssynpunkt otillfredsställande
bedövningsmetod skulle behöva inläras i dessa län.

Utredningsmannen finner sålunda att tiden är inne för ett förordnande,
varigenom slaktlagen görs tillämplig även på slakt av ren. I samband därmed
torde även böra intagas uttrycklig bestämmelse i slaktlagen om bedövningsmetoden
vid renslakt, som äger rum utanför de offentliga slakthusen
och kontrollslakterierna. I enlighet härmed föreslås en föreskrift att vid sådan
renslakt bara får användas slaktpistol, vars konstruktion blivit godkänd
av veterinärstyrelsen för ändamålet. Föreskrift bör också ges om att veterinärstyrelsen
har att meddela anvisningar om tillvägagångssättet vid bedövning
med sådan pistol.

Under en lång följd av år har förts eu ingående diskussion angående utsträckande
av slaktlagens bedövningstvång till att gälla också vid renslakt.
Utredningsmannen anser därför att någon anpassningsperiod utöver vad
som i realiteten redan förekommit inte torde vara påkallad. Om någon tid
fordras för framskaffande av slaktpistoler m. in., kan detta utan svårighet
tillgodoses genom att en lämpligt avvägd tidrymd får förflyta mellan författningsbestämmelsernas
utfärdande och deras ikraftträdande.

Vad till sist angår nödslakt, dvs. fall där djur till följd av sjukdom eller
olycksfall omedelbart bör avlivas, erinrar utredningsmannen om stadgandet
i 3 g slaktlagen, enligt vilket lagens bestämmelser om tillvägagångssättet
inte behöver iakttas vid sådan slakt. Enligt utredningsmannens mening
kan här lika litet för renar som för andra djur ges några bestämmelser
om tillvägagångssättet på grund av de högst varierande situationer,
som kan tänkas uppkomma.

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1!)65

Remissyttrandena

Samtliga de remissinstanser som yttrat sig i denna del har i princip tillstyrkt
utredningsmannens förslag. Flertalet har helt anslutit sig till förslaget
och anser sålunda, att från den föreslagna regeln, att vid slakt av ren
utanför de offentliga slakthusen och kontrollslakterierna bedövning skall
ske med slaktpistol, inte bör medges annat undantag än som följer av bestämmelsen
om s. k. nödslakt i 3 § slaktlagen. Andra däremot har förordat
längre gående undantag eller andra jämkningar i den föreslagna regeln.

Remissinstanserna synes i allmänhet ha godtagit utredningsmannens uppfattning,
att de vid renslakt brukliga äldre metoderna, hjärtstick och nackstick
med kniv, är otillfredsställande från djurskyddssynpunkt. Statsåklagaren
i Malmö har anfört, att oavsett om djuren genom dessa metoder tillfogas
onödigt lidande eller inte, synes själva slaktmetoderna så motbjudande
att det redan av detta skäl är motiverat att införa bedövningstvång.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har tillika framhållit som en fördel, att
renslakt genom skjutning får ett lugnare förlopp och samlar färre åskådare,
varigenom motverkas att renslakten får karaktären av folkfest eller turistattraktion
med rituella inslag.

Även veterinärstyrelsen har funnit tiden nu vara inne att helt överge de
äldre metoderna vid renslakt men hemställt, att bedövning måtte få ske förutom
med slaktpistol även med annat skjutvapen, som styrelsen godkänt för
ändamålet. Föreskrifter om bedövningsmetoderna vid renslakt bör alltså
meddelas av styrelsen. Hälsovårdsnämnden i Boden har framhållit, att behov
att avliva ren med hjärtskott från kulgevär kan föreligga beträffande
kringströvande skogsrenar. Oaktat denna avlivningsmetod ansetts olämplig
trån djurskyddssynpunkt, finner nämnden, att frågan om dispensförfarande
vid slakt av skogsrenar bör tas under övervägande och bestämmelser
härom intagas i lagen. Enligt nämnden skulle den av utredningsmannen
föreslagna regeln i viss mån äventyra skogslapparnas möjligheter att under
september månad utföra höstslakt av skogsrenar.

Länsveterinären i Stockholms län har med hänsyn till den snabba utvecklingen
av bedövningsmetoderna vid renslakt ställt sig tveksam till lämpligheten
av att i lagtext slå fast, att bedövning vid sådan slakt skall ske med
pistol, samt ifrågasatt, huruvida inte i stället bör stadgas, att vid slakt av
ren annorstädes än i offentligt slakthus eller kontrollslakteri bedövning inte
må ske annorledes än med metod, som blivit godkänd av veterinärstyrelsen.

Sveriges veterinärförbund och länsveterinären i Blekinge län, som i princip
tillstyrkt förslaget, har ansett, att någon särbestämmelse om bedövningsmetoden
vid renslakt inte bör meddelas, utan föreslagit att i stället i slaktlagen
intages eu allmän bestämmelse om att veterinärstyrelsen har att meddela
anvisningar om tillvägagångssättet vid bedövning.

Å andra sidan har åtskilliga remissinstanser — vilka visserligen, såvitt av -

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år W65

ser renslakt i stor skala, lämnat det föreslagna stadgandet om användning
av slaktpistol utan erinran — påyrkat, att nackstick med kniv fortfarande
i varje fall under en övergångstid skall få användas vid husbehovsslakt eller
viss annan slakt i liten skala. För denna linje uttalar sig medicinalstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Jämtlands och Västerbottens län,
Svenska samernas riksförbund, länsläkaren i Norrbottens län, rennäringsnämnden,
länsveterinären i Östergötlands län, statens veterinärmedicinska
anstalt och hälsovårdsnämnden i Linköping ävensom förste konsulenterna
vid lappväsendet i Jämtlands och Västerbottens län samt Norrbottens läns
samtliga distrikt. Ytterligare några andra remissinstanser, nämligen Hushållningssällskapens
förbund samt Jämtlands och Västerbottens läns hushållningssällskap
och länsveterinären i Västerbottens län, har — utan att
direkt uttala sig för nackstickets bibehållande vid slakt i liten skala — ifrågasatt,
huruvida inte i det föreslagna stadgandet om användning av slaktpistol
bör göras undantag för sådan slakt.

Beträffande de renägande lapparnas egna önskemål i nyss berörda fråga
har upplysningar lämnats i yttrandena av förste lappkonsulenterna i Jämtlands
och Norrbottens län, vilka hört fullmäktige i en del lappbyar inom
dessa län. Rörande uppfattningen bland fullmäktige i lappbyarna inom
Jämtlands län har förste lappkonsulenten sålunda meddelat bl. a. följande.
Bultpistolen anses av renägarna överlägsen andra bedövningsredskap men
har vissa olägenheter, i första hand tyngden (2,5 kg), inköpspriset (365 kr.)
och de ävenledes dryga kostnaderna för underhåll samt i andra hand den
omständigheten att bedövning med bultpistol visat sig kunna medföra uppstötning
av renens maginnehåll och besudling av köttet ävensom det förhållandet
att smällarna vid pistolens avfyrande menligt inverkar på de i
samband med slakten upphetsade djuren. Krokkniven, som används i länets
alla lappbyar, anses av renägarna vara ett ändamålsenligt bedövningsredskap
och är lätt att medföra även på långa vandringar i fjällen. Renägarna
önskar därför att även i fortsättningen få använda krokkniv vid husbehovsslakt.
Husbehovsslakten brukar föregå höstens avsaluslakter men försiggår
även under hela året i övrigt och mycket sällan i samband med avsaluslakt.
Detta innebär, att renarna oftast befinner sig långt inne i fjällen,
där bil- eller andra körvägar inte finns.

Förste konsulenten vid lappväsendet i Jämtlands län har även för egen
del anslutit sig till fullmäktiges uppfattning och ansett ett lämpligt sätt att
begränsa nackstickets användning vara, att i lagen intas föreskrift om att ren
inte får bedövas genom nackstick med annan kniv än dylik av norsk modell
och alt detta inte får ske vid de tillfällen då avsaluslakt försiggår på
platsen.

Förste konsulenten vid lappväsendet i Västerbottens län har framhållit, att
det vid storslakt inom länet numera är så vanligt att bultpistol används att
en föreskrift härom lätt kan genomföras men all vid slakt av ren i övrigt så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1965

som bedövningsmedel bör godkännas inte endast slaktpistol utan även
nackstick medelst böjd kniv av form som godkänts av veterinärstyrelsen.

Inom Norrbottens östra distrikt har förslaget behandlats vid årssammanträden
med skogslappbyarna Vittangi, Östra Kikkejaure, Västra Kikkejaure,
Mausjaure och Maskaure samt koncessionslappbyarna Muonio, Sattajärvi,
Tärendö, Kalix, Övertorneå och Sangis, varvid framhållits, att bedövningen
vid de kommersiella slakterna mycket väl kan ske med bultpistol eller
annan godkänd slaktpistol men att renskötarna vid sina egna småslakter,
som omfattar ett mindre antal s. k. matrenar, bör få utföra bedövningen
genom nackstick med kniv såsom hittills varit vanligt. I anslutning härtill
har förste konsulenten vid lappväsendet i samma distrikt i sitt efter samråd
med förste konsulenten vid lappväsendet i länets södra distrikt avgivna yttrande
anfört.

De renskötande lapparna i de lappbyar, som kunnat höras i ärendet, är
skogslappar som genomgående torde omfatta en rätt liberal ståndpunkt till
förändringar av det slag varom här är fråga, medan fjällapparna — såsom
befattningshavarna i lappväsendet uppfattar det — ganska allmänt mera
torde önska fasthålla vid äldre seder och bruk. Man kan därför anta,
att fjällapparna nästan genomgående torde vilja bibehålla möjligheten att
utföra bedövning medelst nackstick vid hemslakt och vid slakt av enstaka

matrenar.---- Praktiska förhållanden talar för att äldre bedövnings metoder

tills vidare i varje fall under en övergångstid av cirka tio år borde
vara tillåtna i Norrbottens läns lappbyar.

Förste konsulenten vid lappväsendet i Norrbottens norra fjälldistrikt har
vid sitt yttrande fogat protokollsutdrag från sammanträden med fullmäktige
i Talma och Norrkaitums lappbyar samt meddelat att han hört även
fullmäktige i Rautasvuoma, Kaalasvuoma och Mellanbyns lappbyar. Fullmäktige
i Norrkaitums lappby har intet haft att erinra mot utredningsmannens
förslag, medan fullmäktige i Talma lappby uttalat, att slaktpistol ännu
inte används vid lappbyns egen slakt, att det är svårt att medföra en slaktpistol
på färder, att fullmäktige motsätter sig tvång att använda slaktpistol
även vid hemslakt samt att vid sådan slakt åtminstone krokig kniv bör få
användas liksom förhållandet är i Norge. Förste konsulenten vid lappväsendet
har framhållit, att sistnämnda uttalande är representativt för den helt
övervägande meningen inom lappbyarna i distriktet, samt har i övrigt i allt
väsentligt anslutit sig till de synpunkter som anförts av förste konsulenterna
vid lappväsendet i östra och södra distrikten.

Däremot har förste konsulenten vid lappväsendet i Norrbottens län erinrat
om att enligt vad såväl utredningsmannen som renkonsulenten Nordkvist
under utredningsarbetet framhållit nacksticket inte sällan utförs på
sådant sätt att det i sig självt förorsakar djuren lidande eller inte medför
fullständig bedövning samt uttalat, att tjänstemännen vid lappväsendet alla
torde ha gjort liknande iakttagelser.

Svenska samernas riksförbund, rennäring snämnden, statens veterinärme -

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1965

dicinska anstalt och hälsovårdsnämnden i Linköping har anslutit sig till
det av renkonsulenten Nordkvist under utredningsarbetet framställda förslaget,
att nackstick med böjd kniv skulle få användas vid husbehovsslakt
av mindre än tio renar vid samma tillfälle. Gentemot utredningsmannens
uttalande, att ett genomförande av Nordkvists förslag skulle medföra stora
kontrollsvårigheter och därmed åtföljande risk för lagöverträdelser, har
statens veterinärmedicinska anstalt framhållit, att ett totalförbud mot nackstick
skulle medföra ännu större kontrollsvårigheter samt att, då nackstick
med böjd kniv är tillåtet enligt norsk lag, svenska renar på norskt område
även framgent skulle få avlivas med nackstick.

Departementschefen

Slaktlagen innehåller i 1 § en föreskrift om att vid slakt av husdjur detta
skall bedövas omedelbart före blodets avtappande. I en ikraftträdandebestämmelse
till lagen, vilken trädde i kraft den 1 juli 1938, stadgas emellertid
att den, såvitt angår slakt av ren, skall tillämpas först från den dag
Kungl. Maj :t bestämmer. Någon föreskrift om lagens tillämpning på slakt
av ren har ännu inte meddelats.

Av förarbetena till lagen framgår att det bedövningstvång som är föreskrivet
i 1 § har ansetts böra gälla i princip även vid renslakt. Att tillämpningen
i detta avseende fick anstå hade sin grund i att det rådde ovisshet
om vilken bedövningsmetod som är den för renslakt mest ändamålsenliga.
Under den gångna tiden har vid flera tillfällen frågan om bedövningstvång
vid renslakt varit under diskussion. Denna har i huvudsak gällt om den av
ålder tillämpade metoden att bedöva renar genom nackstick med kniv skall
godtagas från djurskyddssynpunkt. I anslutning härtill har man berört frågan
om förutsättningarna för att få denna bedövningsmetod ersatt med modernare
tillvägagångssätt.

På initiativ av utredningsmannen har nu utförts vissa expertundersökningar
rörande förfaranden vid renslakt och då särskilt beträffande nacksticksmetoden.
Undersökningarna finns utförligt redovisade i betänkandet.
Utredningsmannen har funnit det uppenbart att renslakten, i den mån som
den försiggår vid offentliga slakthus och kontrollslakterier, bör äga rum
på samma sätt som annan husdjursslakt. Bedövningstvånget enligt slaktlagen
bör alltså i sådana fall gälla även renslakt. Utredningsmannen anser
att det kan hållas för visst att slakten här utförs med metoder som är anmärkningsfria
från djurskyddssynpunkt.

Vad beträffar renslakt som inte äger rum i offentliga slakthus och kontrollslakterier
har utredningsmannen med ledning av de resultat som framkommit
vid nyssnämnda expertundersökningar ansett att användning av
slaktpistol som bedövningsredskap bör föreskrivas. Detta gäller såväl slakt
i större skala som husbehovsslakt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

Enligt utredningsmannens förslag skall sålunda slaktlagen göras tillämplig
även på slakt av ren och i samband därmed i lagen intagas en uttrycklig
bestämmelse om alt vid slakt av ren annorstädes än i offentligt slakthus
eller kontrollslakteri bedövning inte må ske annorledes än med användande
av slaktpistol, vars konstruktion godkänts av veterinärstyrelsen för ändamålet.
Veterinärstyrelsen skall enligt förslaget även ha att meddela anvisningar
om tillvägagångssättet vid bedövning med sådan pistol.

Samtliga de remissinstanser som yttrat sig över utredningsmannens förslag
i fråga om renslakt har i princip tillstyrkt förslaget. I en del fall har
dock särskilda undantag från de föreslagna bestämmelserna eller jämkning
däri förordats. Man har sålunda bl. a. ansett att det bör i större utsträckning
överlämnas åt veterinärstyrelsen att bestämma om bedövningsmetoderna
vid renslakt och man har, i synnerhet från renägarhåll, hävdat
att nackstick med kniv i varje fall under en övergångstid bör få användas
vid husbehovsslakt eller annan slakt i mindre skala.

För egen del finner jag att tiden numera är inne för att göra bestämmelserna
om bedövningstvång tillämpliga även beträffande slakt av ren. Jag
delar även utredningsmannens uppfattning att hithörande frågor inte kräver
speciell reglering såvitt gäller slakt som försiggår i offentliga slakthus
och kontrollslakterier. Inte heller torde särskilda bestämmelser böra meddelas
i fråga om nödslakt av ren.

Av de undersökningar som närmare redovisas i betänkandet synes framgå
att den gängse äldre bedövningsmetoden — nacksticket — kan ge ett
tillfredsställande bedövningsresultat. Det är dock tydligt att härför fordras
betydande skicklighet och omdöme hos slaktmanskapet samt att bristande
kvalifikationer i detta hänseende kan medföra att djuren tillfogas svårt lidande.
Nacksticket måste därför betraktas som en från djurskyddssynpunkt
betänklig bedövningsmetod och dess användning bör begränsas så långt det
är praktiskt möjligt. Utredningen om förevarande spörsmål visar att såvitt
gäller slakt i större skala nacksticket numera utan olägenhet av betydelse
kan utbytas mot modernare bedövningsmetoder, vid vilka man använder
slaktpistoler eller liknande apparater. Föreskrift om att sådana redskap
skall användas bör därför meddelas. Det synes dock nödvändigt alt
skapa möjlighet till vissa undantag under en övergångstid. Ett sådant undantag
synes befogat för slakt enbart till husbehov. Denna äger inte sällan
rum under förhållanden, där slaktpistol eller liknande redskap av de typer,
som nu finns att tillgå, inte utan svårigheter kan medföras. Nacksticket
torde i dessa fall få godtagas till dess att man fått fram mera lätthanterliga
konstruktioner. Ett annat undantag kommer i fråga beträffande slakt av förvildade
renar och strövrenar. Dessa bör få nedläggas med skott från kulvapen
av typ som tillsynsmyndigheten godkänner.

Den relativt detaljerade reglering av hithörande frågor som sålunda sy -

Kanyl. Maj. ts proposition nr 138 år 1905

nes erforderlig bör lämpligen göras i administrativ ordning och då i första
hand genom Kungl. Maj :ts försorg. Vissa delfrågor, bl. a. rörande godkännande
av slaktredskap, torde lämpligen böra överlämnas till veterinärstyrelsens
avgörande. Det ingår i styrelsens uppgifter att följa utvecklingen på
förevarande område och ta initiativ till att givna föreskrifter blir reviderade
efter hand som de praktiska förhållandena medger en mera fullständig
övergång till modernare bedövningsmetoder vid renslakten.

Under remissbehandlingen har föreslagits att veterinärstyrelsen skulle få
i uppdrag att utfärda föreskrifter även beträffande bedövningen vid slakt
av andra djur än renar. Frågan härom har dock inte närmare belysts i det
föreliggande utredningsmaterialet. Jag anser därför att förslaget inte kan
upptagas till närmare övervägande i detta sammanhang.

I enlighet med det anförda bör i ett nytt andra stycke i 1 § slaktlagen
införas ett stadgande av innebörd att föreskrifter om bedövning vid slakt
av ren annorstädes än i offentligt slakthus eller kontrollslakteri meddelas
av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av veterinärstyrelsen.
Ansvarsbestämmelsen i 5 § bör med anledning härav ändras så att
den även avser förseelse mot ifrågavarande föreskrifter. Paragrafens lydelse
bör dessutom jämkas med hänsyn till brottsbalken. Det synes även erforderligt
att föreskrifterna beaktas i 3 §, som innehåller undantagsbestämmelser
beträffande nödslakt. I 6 och 7 §§ finns vissa processrättsliga och
straffrättsliga regler som numera saknar självständig betydelse och därför
bör upphävas i förevarande sammanhang.

Som förut nämnts innehåller ikraftträdandebestämmelsen till slaktlagen
bemyndigande för Kungl. Maj :t att bestämma den dag, från vilken lagen
skall tillämpas, såvitt gäller slakt av ren. Med hänsyn till att ändring i slaktlagen
nu föreslås, synes det naturligt att beslutet om tillämpning i nämnda
hänseende fattas i lagstiftningsväg. Detta kan formellt genomföras på det
sättet att den åsyftade ikraftträdandebestämmelsen upphävs.

Med hänsyn till den långa tid som förflutit efter principbeslutet om bedövningstvångets
utsträckande till renslakt torde i och för sig den ytterligare
anpassningsperiod som erfordras för anskaffning av redskap m. m.
kunna göras relativt kort. Den måste dock även lämna tillräckligt rådrum
för avfattandet och utfärdandet av tillämpningsföreskrifterna och utmätas
så att föreskrifternas innehåll hinner nå ut till renägare och andra som
är sysselsatta inom rennäringen. Med hänsyn härtill föreslår jag att ifrågavarande
bestämmelser får träda i kraft den 1 januari 1967.

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

Kastrering av ren

Gällande rätt

I 9 § djurskyddslagen stadgas att kastrering av häst får utföras endast av
veterinär. Detsamma gäller i fråga om annat djur som har uppnått fyra
månaders ålder, om inte Kungl. Maj :t annorlunda förordnar. Enligt kungörelse
den 21 juni 1946 (nr 281) gäller för närvarande att kastrering av ren
får utföras av annan än veterinär, även om djuret har uppnått fyra månaders
ålder.

Utredningsmannen

Efter hänvändelse av djurskyddsutredningen har konsulenten för renskötseln
Magnus Nordkvist företagit vissa undersökningar rörande kastrering
av ren. I ett på dessa undersökningar grundat utlåtande har Nordkvist
redogjort för tillvägagångssättet vid de i Sverige praktiserade metoderna
för kastrering av ren, nämligen kastrering medelst bitning, kastrering
medelst kniv och kastrering medelst tång. Nordkvist har funnit att
bitningsmetoden bör utdömas från djurskyddssynpunkt, eftersom den innebär
ett både häftigt och långvarigt lidande för djuret. Även rent operativa
ingrepp med därav följande risker för infektioner och förblödningar måste
enligt Nordkvist bedömas som mindre lämpliga med hänsyn till att förhållandena
är sådana, att kastreringen även i fortsättningen bör få utföras av
lekmän (renskötarna). Då därtill kommer, att i synnerhet den metod, som
går ut på att operativt skilja testikel och bitestikel åt, torde vara mycket
smärtsam, synes enligt Nordkvist fullgoda skäl föreligga för att bedöma alla
former av kastrering med kniv som förkastliga. Oblodig kastrering med
tång finner han från djurskyddssynpunkt vara de övriga metoderna vida
överlägsen. Den är, rätt inlärd, lika effektiv och lätt att utföra.

Utredningsmannen har i betänkandet konstaterat, att kastrering av tamrenar
är en för rationell renskötsel nödvändig företeelse. Ett bibehållande av
undantagsbestämmelsen, att kastrering av ren får utföras av annan än veterinär,
även om djuret uppnått fyra månaders ålder, synes ofrånkomligt.
Övervägandena bör då inriktas på att firma en eller flera metoder, som är
ägnade att medföra minsta smärta och obehag för djuret. Enligt utredningsmannen
är det inte försvarligt att i fortsättningen låta varje renägare själv
bestämma vilken kastreringsmetod han skall använda. Kastrering med bitning
och kastrering med kniv bör inte vara tillåtna metoder. Kastrering med
tång synes vara de övriga metoderna betydligt överlägsen och bör kunna
godtagas från djur skydds synpunkt. Det bör emellertid ankomma på vete -

Kungl. Mcij:ts proposition nr 1.38 år 1965

rinärstyrelsen att med uppmärksamhet följa utvecklingen och att föreskriva
vilka tänger, som får användas. Veterinärstyrelsen bör också meddela närmare
anvisningar om tillvägagångssättet vid kastrering med de godkända
tängerna. I enlighet med det sagda föreslår utredningsmannen ett tillägg till
kungörelsen den 21 juni 1946 av innebörd dels att kastrering av ren som
uppnått fyra månaders ålder, när den utförs av annan än veterinär, får ske
allenast med användande av tång, vars konstruktion blivit godkänd av veterinärstyrelsen
för ändamålet, dels att veterinärstyrelsen skall ha att meddela
anvisningar om tillvägagångssättet vid sådan kastrering.

Remissyttranden

Samtliga de remissinstanser som yttrat sig i denna del har i princip biträtt
förslaget. Genom remissyttrandena bekräftas, att även de renägande
lapparna själva i allmänhet är positivt inställda till metoden att utföra kastrering
med tång. Sålunda har bl. a. rennäring snämnden, med vilken Svenska
samernas riksförbund instämt, ävensom förste konsulenterna vid lappväsendet
i Jämtlands och Västerbottens län samt Norrbottens norra fjälldistrikt
framhållit, att de renägande lapparna numera tämligen allmänt har
övergett de äldre metoderna för kastrering med bitning eller kniv och övergått
till att använda tång. Förste konsulenten vid lappväsendet i Norrbottens
östra distrikt har meddelat, att inom de lappbyar i distriktet som kunnat
höras i saken endast ett fåtal lappar har önskat behålla möjligheten att
utföra kastrering med bitning eller kniv medan övriga tillstyrkt förslaget.
Därvid har det emellertid varit fråga om skogslappar, vilka genomgående
torde intaga en rätt liberal hållning till reformförslag på detta område, medan
däremot fjällapparna ganska allmänt mera torde önska fasthålla vid
äldre seder och bruk. Enligt vad förste konsulenten vid lappväsendet uttalat
i sitt efter samråd med förste konsulenten vid lappväsendet i länets södra
distrikt avgivna yttrande kan man därför anta, att fjällapparna nästan genomgående
torde vilja behålla möjligheten att vid behov utföra kastrering
med äldre metoder.

Några remissinstanser har förklarat sig vara tveksamma, om metoden att
utföra kastrering med tång är den lämpligaste, men har i nuvarande läge
likväl ansett sig böra tillstyrka förslaget. Sålunda bär Sveriges veterinärförbund
anfört.

Veterinärförbundet vill först uttala som sin mening, att utredningens argumentering
för att kastrering av ren bör ske med tång är otillfredsställande
underbyggd. Innan utförligare utredning kan bestyrka, vilken kastreringsmetod
som innebär häftigast och långvarigast lidande för djuret, måste det
anses tveksamt, vilken metod som ur djurskyddssynpunkt är den lämpligaste.
Detta till trots innebär dock utredningsförslaget en avgjord fördel, eftersom
det nödvändiga accepterandet av renkastrering av lekmän innebär, att
kastrering med blodig metod rimligtvis ej kan rekommenderas.

Kungi. Maj.ts proposition nr 138 år 1965

Veterinärstyrelsen och hälsovårdsnämnden i Piteå har uttalat, att även
om ingen av kastrationstängerna är invändningsfri från djurskvddssynpunkt
vid användning utan föregående bedövning, så synes dock tångmetoden
i förevarande fall vara den skonsammaste. Lantbruksstyrelsen har
framhållit, att risk för ändrad tillväxtförmåga synes kunna föreligga vid användning
av nu rekommenderade tänger, samt hemställt att renforskningen
ges möjlighet att försöka få fram en kastreringsteknik som inte tillfogar
djuret onödigt lidande men samtidigt inte heller hämmar tillväxtförmågan.
Ungefär samma synpunkter har anförts av Sveriges lantbruksförbund och
närmare utvecklats av rennäringsnämnden med instämmande av Svenska
samernas riksförbund.

För att bättre tillgodose djurskyddsintresset har några remissinstanser
förordat ändringar i förslaget eller kompletterande bestämmelser. Sålunda
har Föreningarna Djurens vänners riksorganisation hemställt, att det föreslagna
stadgandet ändras på sådant sätt att kastrering av ren inte skall få
utföras av annan än veterinär samt att ingreppet skall ske under bedövning.
Nordiska samfundet till bekämpande av plågsamma djurförsök hav uttalat,
att dylika regler bör gälla inte bara beträffande kastrering av ren utan beträffande
all kastrering av djur över huvud taget. Andra remissinstanser,
vilka godtagit att renskötarna själva måste få utföra kastrering, har diskuterat,
om ingreppet kan ske under bedövning samt hur det kan tillses att ingreppet
i övrigt utförs så skonsamt som möjligt. Hälsovårdsnämnden i Södertälje
har anfört, att då det numera torde vara möjligt att för rimlig kostnad
få fram injektionssprutor för lokalbedövning avsedda för engångsbruk,
föreskrift bör meddelas om sådan bedövning. Svenska djurskyddsföreningen
har som ett önskemål framhållit, att veterinärstyrelsen bör utreda möjligheten
av att använda bedövning vid kastrering av ren samt, om bedövning
kan komma i fråga, inrycka bestämmelser därom i de anvisningar styrelsen
enligt förslaget har att medidela rörande tillvägagångssättet vid kastrering.
I samma riktning har hovrätten över Skåne och Blekinge uttalat sig.

Behovet av instruktion för renskötarna har berörts av flera remissinstanser.
Hovrätten för Övre Norrland anför härom.

Även med tång lär — vid felaktig användning — djuret kunna åsamkas
lidande, och det bör därför måhända övervägas att genom veterinärstyrelsens
försorg icke blott meddela skriftliga anvisningar om tillvägagångssättet
vid kastrering medelst godkända tänger utan även lämna praktisk handledning
i de olika lappbyarna. Mot den bakgrunden bör, såsom utredningsmannen
framhållit, en icke obetydlig tid få förflyta mellan författningsbestämmelsernas
utfärdande och deras ikraftträdande.

Svenska djurskyddsföreningen har föreslagit, att en begränsad veterinärutbildning
avseende kastrering och nödslakt införs vid yrkesskolan för samer.

För att främja djurskyddsintresset har vidare föreslagits, att antalet
kastrationer nedbringas i största möjliga utsträckning samt att ingreppet

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 är 1965

utföres vid så låg ålder som möjligt. I delta syfte liar oeteriniirstyrelsen och
hälsovårdsnämnden i Piteå förordat, att pågående undersökningar rörande
lämpligaste slaktåldern för ren intensifieras och inriktas på att finna
en slaktålder som med tillbörligt tillgodoseende av ekonomiska synpunkter
är lämplig även med hänsyn till nyssnämnda önskemål. Liknande tankegångar
har närmare utvecklats av veterinärhögskolans lärarkollegium. I
likhet med lärarkollegiet anser Sveriges veterinärförbund att det kan ifrågasättas,
om fog finns för den bland renskötarna nu allenarådande uppfattningen,
att kastrering av ren bör ske efter det att djuret uppnått fyra
månaders ålder. I nuvarande läge har emellertid de nämnda båda remissinstanserna
funnit sig inte böra framställa någon erinran mot bestämmelsen
att kastrering av ren må utföras av annan än veterinär, även om djuret
uppnått fyra månaders ålder, men framhållit att denna undantagsbestämmelse
framdeles bör omprövas.

Mot avfattningen av det av utredningsmannen föreslagna stadgandet har
hovrätten över Skåne och Blekinge anmärkt att detta bör införas i djurskyddslagen,
varvid anledning saknas att begränsa dess tillämpning till
renar som uppnått fyra månaders ålder. Även länsveterinären i Östergötlands
län har uttalat sig mot sistnämnda begränsning.

Departementschefen

Enligt 9 § djurskyddslagen får kastrering av häst utföras endast av veterinär.
Detsamma gäller i fråga om annat djur, som uppnått fyra månaders
ålder, om inte Kungl. Maj :t förordnar annat. Med stöd härav har i
kungörelse den 21 juni 1946 förordnats att kastrering av ren får utföras av
annan än veterinär även om djuret har uppnått nämnda ålder.

Utredningsmannen har med utgångspunkt från verkställda expertundersökningar
föreslagit att föreskriften i nämnda kungörelse skall kompletteras
så att kastrering, som där avses, får ske endast med kastreringstång
som veterinärstyrelsen godkänt för ändamålet. Veterinärstyrelsen
skall enligt förslaget ha att meddela anvisningar om tillvägagångssättet.

Förslaget har i princip biträtts av samtliga de remissinstanser som yttrat
sig därom. Det har bl. a. framgått att renägarna själva i allmänhet intar
en positiv hållning till att utföra kastreringen med tång, även om det
på en del håll framhållits att man vill behålla möjligheten att vid behov
utföra kastreringen med äldre metoder, nämligen genom bitning eller med
användande av kniv.

Med hänsyn till förhållandena inom rennäringen torde det för närvarande
vara nödvändigt att bibehålla undantagsbestämmelsen att kastrering av
ren får utföras av annan än veterinär även om djuret har uppnått fyra månaders
ålder. Det synes dock rimligt att undantaget får gälla endast om

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1965

den kastreringsmetod som används är godtagbar från djurskyddssynpunkt.
Av de i vårt land tillämpade metoderna torde kastrering genom bitning
medföra häftigt och långvarigt lidande för djuret. Kastrering med kniv synes
ej heller vara en tillfredsställande metod, då den innebär risker för
infektion och förblödning samt dessutom i vissa fall torde vara mycket smärtsam.
Den tredje metod som förekommer och som till synes redan har vunnit
betydande utbredning, alltså kastrering med tång som är konstruerad
för krossning av sädessträngen utan blodigt inrepp, är enligt uttalanden av
veterinärmedicinsk expertis betydligt överlägsen de andra från djurskyddssynpunkt.
Det är därför enligt min mening motiverat att användning av
tångmetoden föreskrivs som villkor för att kastrering av ren skall få utföras
av icke-veterinär, om djuret har uppnått fyra månaders ålder. De
tänger som får användas bör vara av konstruktion som veterinärstyrelsen
godkänt. Det bör även ankomma på styrelsen att meddela föreskrifter om
tillvägagångssättet vid kastreringen. Bestämmelserna bör lämpligen träda i
kraft den 1 januari 1967, dvs. den dag jag föreslagit i fråga om nya bestämmelser
för slakt av ren.

Under remissbehandlingen har framförts önskemål om vissa andra åtgärder
i syfte att humanisera renkastreringen, bl. a. att ett bedövningstvång
skulle införas. Enligt min mening finns det emellertid för närvarande knappast
förutsättningar att gå längre än jag här förordat. I sammanhanget
vill jag dock understryka att de möjligheter till ytterligare humanisering
som yppas bör tillvaratas väl. Det bör få ankomma på veterinärstyrelsen
att för detta ändamål följa utvecklingen på det veterinärmedicinska området
och inom rennäringen. De förslag rörande ytterligare utredning, som
framförts under remissbehandlingen, torde få upptas till närmare behandling
i annat sammanhang.

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1085

Vissa hästtävlingar

Gällande bestämmelser

Vissa slag av häst- och ryttartävlingar som äger rum offentligen — hinderlöpningar,
travtävlingar och kapplöpningar —- är underkastade bestämmelserna
i kungörelsen den 6 november 1959 (nr 486) om offentlig förevisning
av djur. Enligt 1 § skall förevisning av djur på tävlingsbana stå under
särskilt överinseende av veterinärstyrelsen i samverkan med de övriga
tillsynsmyndigheter som avses i djurskyddslagen. Vad som gäller om
förevisning gäller också en sådan övning med djur som utgör förberedelse
till förevisning. Veterinärstyrelsen skall enligt 2 § i erforderlig utsträckning
genom inspektioner låta undersöka hur djuren handhas. Beträffande
besiktning av djuren gäller 15 § djurskyddslagen. För att i särskilt fall kunna
bedöma hur djur behandlas vid förevisning eller övning äger enligt 3 §
andra stycket kungörelsen läns-, distrikts- eller stadsveterinär eller den
som för ändamålet utsetts av veterinärstyrelsen påkalla demonstration av
tillvägagångssättet och att närvara vid sådan demonstration. Om veterinärstyrelsen
finner att djur handhas i strid mot gällande djurskyddsbestämmelser,
äger den enligt 4 § förbjuda att djuret förevisas offentligt eller används
vid övning. Det ankommer enligt It § på polismyndighet att inställa
förevisning eller övning som blivit förbjuden av styrelsen.

Särskilda framställningar

I skrivelse den 27 augusti 1956 har Svenska allmänna djurskyddsföreningen
med hänvisning till olycka som drabbat en häst vid de olympiska
terrängritterna i Stockholm samma år anfört att så svåra hindertävlingar
som då ägt rum bör vara i lag förbjudna och att i lagstiftningen även bör
upptas föreskrift om att ridtävlingar oavsett tävlingsbestämmelserna skall
avbrytas om de yttre förhållandena kan medföra lidande för hästarna.
Samma djurskyddsförening har senare i skrivelse den 20 januari 1957 jämte
Svenska kvinnors djurskyddsförening ifrågasatt huruvida ryttartävlingar
numera över huvud taget har något berättigande och som ett steg i rätt
riktning, dvs. anot förebyggande av djurplågeri, föreslagit bestämmelser i
djurskyddslagen om medverkan av veterinär sakkunskap med beslutanderätt
vid kontrollen av deltagande hästar, av tävlingsbanor och hinder.

Svenska djurskyddsföreningen har i framställning den 8 juni 1962 hemställt
om förbud mot tävlingar i s. k. terrängritt eller bestämmelser som
på ett betryggande sätt omöjliggör ett upprepande av det djurplågeri

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1965

som förekommit bl. a. vid de olympiska spelen i Stockholm 1956 och i
Rom 1960 samt vid tävlingarna om svenska mästerskapet i Slcabersjö

1962.

Utredningsmannen

I anledning av nyss återgivna framställningar har utredningsmannen
övervägt om tävlingsgrenen terrängritt för framtiden bör förbjudas. Utredningsmannen
har funnit att något sådant förbud inte bör stadgas lika litet
som förbud bör meddelas mot andra tävlingar i vilka hästar — med
ryttare eller med körsven — deltager. I stället bör strävandena inriktas
på att i görligaste mån förebygga sådana olyckor i samband med
hästtävlingar som inträffat i vårt land. Ett av veterinärstyrelsen enligt
4 § förevisningskungörelsen meddelat förbud — som närmast hindrar att
konstaterade missförhållanden upprepas — är föga ändamålsenligt när det
gäller hästtävlingar. Eftersom vid dessa endast ett omedelbart ingripande
kan tillgodose djurskyddsintresset, är det angeläget att skapa möjlighet för
att en hästtävling skall kunna med omedelbar verkan helt eller delvis inställas
eller avbrytas. Befogenhet att göra detta bör anförtros åt läns-, distrikts-
och stadsveterinär samt av praktiska skäl även åt varje veterinär
som av vederbörande tävlingsledning anmodats att närvara vid tävlingsbana.
I enlighet härmed har utredningsmannen föreslagit att som en ny paragraf
i förevisningskungörelsen införs en bestämmelse att om läns-, distriktseller
stadsveterinär eller veterinär som av tävlingsledningen anmodats att
närvara vid tävlingsbanan finner att djur där utsätts för eller med hänsyn
till omständigheterna befaras kunna bli utsatt för djurplågeri, denne äger
att med omedelbar verkan helt eller delvis inställa eller avbryta tävlingen.

Remissyttrandena

Samtliga remissorgan utom Svenska djurskyddsföreningen och Nordiska
samfundet till bekämpande av plågsamma djurförsök har instämt med utredningsmannen
i att förbud inte bör meddelas mot tävlingar i terrängritt.
Djurskyddsföreningen har vidhållit sin tidigare uttalade uppfattning under
det att nordiska samfundet särskilt poängterat att tävlingsformen är av
sådan art att det torde vara praktiskt taget omöjligt att förhindra att djur
därvid tillfogas lidande.

Utredningsmannens förslag i övrigt har så gott som enhälligt tillstyrkts
i princip. Beträffande det föreslagna stadgandets utformning har dock olika
meningar gjort sig gällande.

Sveriges veterinärförbund, chefen för armén, hälsovårdsnämnden i Piteå
och länsveterinären i Blekinge län har förordat en sådan komplettering av
stadgandet att veterinär skall kunna förbjuda även visst eller vissa djurs

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

deltagande i tävling. Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund har anfört
att vad som föreslagits skola gälla vid tävling bör utsträckas att gälla
även vid träning av djur som skall deltaga i tävling.

Några remissinstanser, bland dem Svenska ridsportens centralförbund,
har funnit det tveksamt om ansvaret för att tävling inställs eller avbryts bör
läggas på veterinär ensam och ifrågasatt om inte för åtgärden bör krävas
samråd med tävlingsledningen. Andra remissorgan, såsom länsstyrelserna i
Malmöhus län samt i Göteborgs och Bohus län ävensom länsveterinärerna i
nu nämnda län och länsveterinären i Östergötlands län, har med hänvisning
till att betydande sportsliga och ekonomiska konsekvenser är förbundna
med att tävling inställs eller avbryts föreslagit bestämmelse av innehåll att
tävlingsbana skall vara godkänd av vederbörande tävlingsveterinär innan
den får tas i bruk.

Från många håll yrkas uttryckligt stadgande att veterinär skall närvara
vid djurtävling. I samband därmed föreslår några remissmyndigheter även
att tävlingsveterinär skall vara särskilt förordnad av veterinärstyrelsen. Uttalanden
i denna riktning har gjorts av bland andra chefen för armén med
instämmande av överbefälhavaren, av veterinärstyrelsen, länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län samt hälsovårdsnämnderna i Göteborg, Malmö och
Piteå. Veterinärstyrelsen föreslår att det av utredningsmannen föreslagna
stadgandet kompletteras med föreskrift om att veterinär skall vara närvarande
under tävling med djur och att denne skall kunna förbjuda att visst
djur startar. Vidare bör enligt styrelsen föreskrivas att sådan veterinär skall
vara särskilt förordnad av veterinärstyrelsen samt att ersättning till honom
skall bestridas av vederbörande tävlingsarrangörer. I anledning av veterinärstyrelsens
yttrande har Svenska travsportens centralförbund anfört att banveterinär
bör kunna nomineras på ett enklare och smidigare sätt än styrelsen
föreslagit, nämligen av tävlingsledningen i samråd med vederbörande
läns- eller distriktsveterinär. Enligt chefen för armén och överbefälhavaren
bör närvaro av särskilt förordnad tävlingsveterinär krävas endast vid de
tävlingar vid vilka spel med totalisator förekommer medan vid övriga offentliga
hästtävlingar arrangören bör kunna träffa avtal med veterinär för
tjänstgöring under tävlingen.

Departementschefen

De olyckor som på senare år har inträffat inom den gren av hästsporten
som kallas terrängritt har i hög grad upprört den allmänna opinionen. Från
djurskyddshåll har yrkats totalförbud mot detta slag av ryttartävlingar. För
egen del anser jag i likhet med utredningsmannen att denna tävlingsgren
inte bör förbjudas. Däremot bör alla tänkbara åtgärder vidtas för att i görligaste
män förebygga olyckor vid denna tävlingsform liksom vid andra
hästtävlingar och tävlingar med djur över huvud taget.

5 nihang till riksdagens protokoll 1965. 1 sarnl. Nr 138

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

Från djurskyddssynpunkt fungerar nu gällande bestämmelser i djurskyddslagen
och förevisningskungörelsen inte helt tillfredsställande i tävlingssammanhang.
En av anledningarna härtill synes vara att det saknas
fullgoda garantier för att en sakkunnig och effektiv övervakning sker av hur
djuren behandlas under själva tävlingen. Vissa sammanslutningar för hästsportens
utövande har redan nu i sina reglementen föreskrift om att veterinär
skall vara närvarande vid tävling. En sådan ordning bör genomföras för
alla slag av offentliga tävlingar med djur. Ytterligare en brist i nu gällande
bestämmelser synes vara att de inte tillräckligt beaktar att vid tävlingar endast
ett omedelbart ingripande kan tillgodose djurskyddsintresset. Utredningsmannens
förslag att veterinär skall tillerkännas befogenhet att med
omedelbar verkan helt eller delvis förbjuda tävlingen, om djur utsätts eller
kan befaras bli utsatt för djurplågeri, är ägnat att undanröja denna brist i
den nuvarande lagstiftningen och bör därför genomföras. Bestämmelsen
torde böra utformas så att befogenheten kommer att omfatta även att meddela
förbud för visst eller vissa djur att starta eller att i fortsättningen deltaga
i tävlingen. Däremot synes anledning inte föreligga att — som en remissinstans
har yrkat — i detta sammanhang särskilt beakta träning av
djur som skall deltaga i tävling. Med hänsyn till bestämmelsen i 3 § andra
stycket förevisningskungörelsen, vilken blir tillämplig på veterinär som
skall vara närvarande vid tävling, torde inte heller erfordras ytterligare föreskrifter
om besiktning av tävlingsbana eller föreskrift om att sådan bana
skall godkännas innan den får tas i bruk.

Olika meningar har framförts under remissbehandlingen om hur veterinär
med de befogenheter som nyss har angetts skall utses. För tillgodoseende
av djurskyddsintresset synes det angeläget att kontrollen över tävling utövas
genom en av tävlingsledningen helt oberoende veterinär. Förordnande
att tjänstgöra som tävlingsveterinär bör därför utfärdas av veterinärstyrelsen.
Som styrelsen har påpekat bör även beaktas frågan om ersättning för
uppdraget att tjänstgöra som tävlingsveterinär. Sådan ersättning bör erläggas
av tävlingsarrangören och utgå efter grunder som fastställs av veterinärstyrelsen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

Transport av levande djur

Gällande rätt

Om djurtransporter stadgas allmänt i djurskyddslagens 6 §, att med avseende
på transport av djur skall särskilt iakttas, att transportmedlet är
lämpat för ändamålet och att djuret såvitt möjligt skyddas mot stötar, skavning
och dylikt. Närmare bestämmelser är upptagna i kungörelsen den 15
december 1944 (nr 781) angående transport av vissa levande djur med motorfordon
m. m. (i det följande benämnd transportkungörelsen).

Enligt 1 § 1 mom. transportkungörelsen avser kungörelsen transport med
motorfordon eller släpfordon av husdjur och av andra djur som hålls i
fångenskap. Från kungörelsens tillämpning undantas enligt 1 § 2 mom. a)
sådana transporter om en sammanlagd längd av högst 40 km, som djurs
ägare eller stadigvarande innehavare själv eller genom hos honom anställd
person tillfälligt verkställer; b) militära transporter; c) transporter av djur
i personbil samt d) transporter av skadat eller sjukt djur till offentligt
slakthus eller kontrollslakteri eller till veterinär; dock må i intet fall
transport så anordnas, att djur genom transport, som avses under a)—c),
skadas eller plågas eller genom transport, som avses under d), utsätts för
onödigt lidande.

I författningen ges bestämmelser om bl. a. fordons beskaffenhet och utrustning,
såsom om lastflakets hållfasthet, om beskaffenheten av lastrummets
väggar, om anordnande av lastbrygga, om tak etc. Vidare ges bestämmelser
om burar, lådor och annat emballage, om lastning av djur och om
djurs vård under transport samt om rengöring. Slutligen upptas ansvarsbestämmelser,
varjämte i kungörelsens sista paragraf hänvisas till djurskyddslagens
bestämmelser om besiktning.

Utredningsmannen

Vad beträffar transport av levande djur med motorfordon anser utredningsmannen
att det genom föreskrifterna i transportkungörelsen är i det
stora hela väl sörjt för att dessa transporter är omgärdade med behövliga
skyddsföreskrifter. Vissa kompletteringar av transportkungörelsen synes
dock påkallade.

Starka skäl talar sålunda för en komplettering av transportkungörelsen
med en bestämmelse att, om lastrum för djurtransport är löstagbart, det
skall finnas sådana anordningar, alt lastrummet kan fastgöras vid last -

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

flaket på betryggande sätt. I enlighet härmed föreslås ett tillägg av sådan
innebörd till 5 § transportkungörelsen.

Några särskilda bestämmelser om besiktning och godkännande av motorfordon
eller släpfordon innan det får användas för djurtransport har
utredningsmannen inte föreslagit. Såtillvida har han inte heller funnit anledning
överväga en efterbildning av den i norsk rätt förekommade bestämmelsen
om att godkänt motorfordon skall förses med skylt angivande
fordonets ändamål. Enligt utredningsmannen skulle emellertid en sporre
till iakttagande av transportkungörelsens föreskrifter otvivelaktigt ligga i en
skyldighet att på väl synlig plats utanpå fordon som används till djurtransport
föra en skylt angivande detta förhållande. Det kan förmodas, att tvånget
att föra en sådan skylt skall bidra till att bristfälliga djurtransportfordon
kommer att försvinna ur trafiken. Utredningsmannen föreslår i enlighet
med det sagda att i en ny paragraf, benämnd 11 a §, i transportkungörelsen
intas föreskrift att fordon, varmed djur befordras, skall på väl synlig
plats utanpå detsamma vara försett med skylt upptagande ordet Djurtransport.

De av utredningsmannen sålunda föreslagna bestämmelserna skulle, utan
att någon författningsändring erfordras, få straffsanktion genom bestämmelse
i 27 § transportkungörelsen.

Utredningsmannen framhåller, att djurtransporter med hästdrivet fordon
numera är mindre vanliga. Som framgår av för utredningsmannen tillgängligt
material, kan det dock under vissa omständigheter förekomma att renar
transporteras till slaktplatser med hästsläde. Härvid har enligt utredningsmannen
förekommit djurplågeri, som också blivit föremål för rättslig beivran.
Enligt utredningsmannen har den allmänna bestämmelsen i 6 § djurskyddslagen
inte varit tillfyllest i sin exemplifiering av de men och olägenheter
som bör förebyggas vid transport av djur. Betydande svårigheter möter
också att i författningstext utan vidlyftighet ge regler för de vitt skilda
förhållandena vid sådana transporter. Vid nyssnämnda transporter forslas
renarna i liggande ställning, varvid deras ben binds för att djuren skall kunna
hållas kvar på fordonet. Det föreligger då risk för att de placeras så att
någon del av kroppen skjuter ut utanför slädens kanter. Särskilt med hänsyn
till att hornkronorna kan fastna i föremål utmed färdvägen och till
äventyrs brytas av, innebär detta stor fara för att djuren skall utsättas för
lidanden och skador. Det är också påtagligt, att huvudet kan komma att ligga
utan stöd, något som uppenbarligen är till plåga för djuret. Det synes
utredningsmannen att mycket skulle vinnas i djurskyddshänseende om det,
inte minst i upplysande syfte, föreskrivs att vid transport av djur dessa inte
må med någon del skjuta ut över transportmedlet. Bestämmelsen, som enligt
utredningsmannen torde vara av värde även för transporter av andra
djur än renar, bör infogas i 6 § djurskyddslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1965

Remissyttrandena

Ett stort antal remissinstanser, som endast har yttrat sig mycket allmänt
rörande denna del av betänkandet, har lämnat de av utredningsmannen
framställda förslagen utan erinran. I övrigt har förslaget till bestämmelse
angående fastsättningsanordningar för löstagbara lastrum tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av ett flertal remissinstanser.

Ingen instans har avstyrkt detta förslag.

Även förslaget till bestämmelse angående skylt med ordet »Djurtransport»
har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Länsläkaren i Västerbottens lön har särskilt pekat på den fördel den föreslagna
skylten innebär vid trafikolycksfall eller trafikstörningar genom att
man vid behov snabbt kan insätta åtgärder för vård eller skydd av djuren.
Vidare har väg- och vattenbgggnadsstgrelsen anfört, att om beslut skulle
fattas i enlighet med förslaget, styrelsen är beredd att utarbeta förslag till
skylt, som bör vara enhetlig vad beträffar utformning och placering. Även
länsveterinären i Östergötlands län och hälsovårdsnämnden i Hälsingborg
anser närmare föreskrifter angående skyltens utformning erforderliga.

I anslutning till förslaget har vidare överbefälhavaren förklarat sig för
sin del beredd att, om det föreslagna stadgandet införs i transportkungörelsen
— vilken inte äger tillämpning på militära transporter — anbefalla,
att motsvarande bestämmelse i fred skall tillämpas för krigsmaktens vidkommande;
den bör dock inte gälla obligatoriskt under beredskapstillstånd
och krig, då det kan komma att försvåra t. ex. undanförsel av djur från
invasionshotat område.

Förslaget till bestämmelse, att djur vid transport inte får med någon del
skjuta ut över transportmedlet har likaså tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av flertalet remissinstanser.

Länsveterinären i Malmöhus lån har anmärkt, att bl. a. hästar vid transport
gärna vill hålla nosen utanför fordonet, samt hemställt, att det föreslagna
stadgandet inskränks till att gälla djur som transporteras liggande.

Veterinärstyrelsen har i och för sig intet att invända mot vad utredningsmannen
anfört rörande olämpligheten av att delar av transporterat djur
skjuter ut över kanten av fordonet, men ifrågasätter, om inte motiven för att
inta bestämmelser härom i lag är överdrivna. I samma riktning har även
hälsovårdsnämnden i Piteå uttalat sig.

Länsveterinären i Älvsborgs län vill gå väsentligt längre än utredningsmannen
och föreslår förbud mot att med hästfordon transportera renar liggande
med sammanbundna ben.

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

Departementschefen

I det avsnitt av betänkandet som avser transport av levande djur har utredningsmannen
upptagit dels vissa frågor rörande transport med motorfordon,
dels ett spörsmål avseende transport med hästfordon. I det förra hänseendet
har utredningsmannen funnit, att transportkungörelsen inte bör
ändras därhän att för djurtransport avsedda fordon skall ha besiktigats för
sådan användning. Däremot har han ansett lämpligt med en föreskrift i
kungörelsen om att fordon, varmed djur befordras, skall vara försett med
skylt upptagande ordet Djurtransport på väl synlig plats utanpå fordonet.
Vidare har föreslagits, att i samma kungörelse upptas bestämmelse att, om
lastrum för djurtransport är löstagbart, sådana anordningar skall finnas,
att lastrummet kan på betryggande sätt fastgöras vid lastflaket. Beträffande
transport av levande djur med hästfordon har utredningsmannen med
hänsyn till missförhållanden vid transport av slaktrenar med hästsläde ansett
att i djurskyddslagen bör intas en bestämmelse om att vid transport av
djur dessa inte må med någon del skjuta ut över transportmedlet.

De nu berörda förslagen har praktiskt taget genomgående tillstyrkts under
remissbehandlingen. Även jag anser att bestämmelser om skylt och om
fastsättningsanordningar för lastrum bör införas i transportkungörelsen i
huvudsaklig överensstämmelse med förslagen. Vad angår det sätt för transport
av slaktrenar på hästfordon som utredningsmannen har berört är det
visserligen uppenbart att det inte kan godtas från djurskyddssynpunkt. Den
föreslagna bestämmelsen om att djur inte med någon del får skjuta ut över
transportmedlet framhäver emellertid på ett oegentligt sätt en viss anledning
till att en djurtransport kan medföra risk för att djuren utsätts för lidande.
Även andra sådana anledningar är tänkbara. Med hänsyn härtill finner jag
mig inte lcunna förorda den föreslagna bestämmelsen. Jag utgår härvid från
att djurtransporter som företas på det angivna sättet likväl kan beivras som
djurplågeri och att vetskapen härom skall leda till att förfaringssättet kommer
ur bruk.

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

Hällning och klubbning
Tidigare uttalanden m. m.

Redan i 1938 års betänkande med förslag rörande djur skyddslagstiftning
ägnades uppmärksamhet åt de anordningar som benämns hällning och
klubbning. Den dåvarande utredningsmannen anförde härom följande.

För djur som hålls på bete utan att därvid vara tjudrade är det i vissa fall
nödvändigt att vidta särskilda anordningar för att förhindra att djuren,
t. ex. genom att flöja över stängsel eller på annat sätt, avlägsnar sig från betesmarken.
Vissa av dessa anordningar är av den beskaffenhet, att utredningsmannen
funnit dem böra föranleda särskilt stadgande i förevarande
sammanhang. De åsyftade anordningarna är dels djurs förseende med s. k.
klubbor och dels hällning av djur.

En klubba utgörs av ett på olika sätt format trästycke, som fästs vid djurets
ben eller hals och som djuret alltså får släpa med sig. Klubbningen medför
givetvis ett visst, ibland ganska avsevärt besvär för djuret. Erfarenheten
visar dock, att med klubba försedda djur ganska snart anpassar sina rörelser
efter hindret. Egentlig smärta eller nämnvärt obehag orsakar därför redskapet
i regel inte, och förbud mot eller inskränkning i dess användande
har med hänsyn härtill inte ansetts behöva stadgas.

Vid hällning inskränks djurets rörelsefrihet på så sätt, att två av djurets
ben förbinds med en rem eller dylikt. Även härvidlag torde gälla, att djuret
ganska lätt vänjer sig vid hindret. I vissa trakter förekommer emellertid s. k.
nickhällning, som tillgår så att en rem eller lina fästs med den ena änden vid
djurets huvud eller kring dess hals och med den andra vid något av dess ben,
vanligen ett framben, och på sådant sätt, att djuret, om det vill hålla huvudet
i naturlig höjd, måste lyfta det fjättrade benet från marken; sätts åter
detta ben i marken måste djuret böja ned huvudet. Givet är att denna hällningsmetod
är ytterligt besvärande och plågsam för djuret. Som den dessutom
är helt onödig, ansåg utredningsmannen att den borde förbjudas.

I enlighet härmed upptogs i betänkandet förslag om ett stadgande med
förbud mot att inskränka djurs rörelsefrihet under betesgång genom att med
rem eller dylikt förbinda något av djurets ben med dess hals eller huvud.

Departementschefen uttalade emellertid, att något ovillkorligt förbud inte
torde böra meddelas. Av det av departementschefen förordade stadgandet att
djur inte må hållas bundet på ett plågsamt sätt (4 § djurskyddslagen) följde
emellertid, att en s. k. nickhällning, som verkligen kunde sägas innebära
plåga för djuret, inte var tillåten. Var olägenheten för djuret inte så stor, att
den kunde anses plågsam, kunde tillvägagångssättet ändå strida mot stad -

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

gandet i 2 § första stycket samma lag om det med liänsyn till omständigheterna
maste anses onödigt att använda förfarandet i fråga och djurägaren
alltså inte kunde sägas behandla djuret så väl som man skäligen kunde
fordra.

Sedermera har spörsmålet om det kan anses påkallat att ändra gällande
regler om de sätt, varpå djurs rörelsefrihet får inskränkas, upptagits bland
de ämnen, som den år 1953 tillsatta djurskyddsutredningen enligt direktiven
borde uppmärksamma. Spörsmålet har även aktualiserats genom skrivelser
till utredningen från Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund.

Klubbning är för vissa fall uttryckligen medgiven dels genom stadgande i
18 § lagen den 20 juni 1919 (nr 445) innefattande bestämmelser i anledning
av konventionen den 5 februari 1919 mellan Sverige och Norge angående
flyttlapparnas rätt till renbetning, dels genom stadgande i 38 § lagen den
18 juli 1928 (nr 309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige.
Enligt förstnämnda stadgande skall i Norrbottens och Västerbottens läns
lappmarker, under den tid då norska lappar uppehåller sig där med renar,
den bofasta befolkningens hundar på den ort där renarna uppehåller sig
hållas bundna eller vara försedda med klubba. Bestämmelser om storleken
av klubba och närmare föreskrifter i övrigt om klubbningen ges av länsstyrelsen.
Enligt det senare stadgandet skall, under den tid då lappar med sina
renar uppehåller sig på trakt där renar då må föras på bete, på denna trakt
och på trakter därintill hundar, som inte används i lapparnas renskötsel,
antingen hållas i band eller instängda eller vara försedda med klubba i enlighet
med närmare föreskrifter, som meddelas av länsstyrelsen.

Utredningsmannen

Det synes enligt utredningsmannen uppenbart, att både hållning och
klubbning kan innebära plåga för djuret. Hållningen och särskilt nickhällningen
kan under ogynnsamma omständigheter vålla djuret både skador och
annat men. Det kan inte gärna sägas vara förenligt med vedertagna djurskyddsprinciper,
att ett djur — som fallet är vid nickhällning —- för att
kunna stå med alla benen i marken skall behöva ha huvudet starkt nedböjt
eller för att kunna hålla huvudet i naturlig ställning skall nödgas hålla ett
ben upplyftat. Redan den vanliga hållningen kan hindra djuret från att freda
sig mot insekter. Risken för att djuret skall fastna i något hinder är näraliggande,
och faran för att djuret skall komma till skada är så mycket
större, som anordningen tillkommit just med hänsyn till att djuren inte kan
beredas tillsyn och övervakning.

Den omständigheten, att klubbning för vissa fall är uttryckligen medgiven,
utgör inte något hinder för en prövning av metodens tillåtlighet från djurskyddssynpunkt.
Klubbningen kan särskilt i stenig eller backig terräng medföra,
att klubban fastnar i ojämnheter i terrängen, och klubban kan ha di -

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1965

mensioner eller vikt, som inte står i rimlig proportion till djurets storlek eller
kroppskrafter. Visserligen kan en klubbas tyngd anpassas till djurets
kroppskrafter och sannolikt också i övrigt ges en konstruktion, som förhindrar
skador på djuret och eliminerar risken att klubban fastnar. Men
kontrollen över att klubborna är utan anmärkning från djurskyddssynpunkt
måste bli synnerligen svår att genomföra.

Utredningsmannen finner att nu beskrivna begränsningar i djurs rörelsefrihet
inte synes vara påkallade av ett oundgängligt behov. Syftet med dem
torde kunna uppnås genom andra anordningar, som inte leder till plåga för
djuret. Vid betesgång synes tjudring med en lina eller kätting från en klave
om djurets hals till en i marken nedslagen påle, som kan flyttas efterhand,
vara eu lämplig anordning. Förfaringssättet torde i vissa delar av vårt land
inte vara ovanligt. Vidare pekar utredningsmannen på möjligheten att kring
ett relativt litet betesområde sätta upp ett provisoriskt stängsel som kan
flyttas sedan det på detta sätt inhägnade området blivit avbetat.

Utredningsmannen finner sig därför böra förorda, att i djurskyddslagen
införs förbud mot hällning och ldubbning. Självfallet bör dock alltjämt tilllåtas
att vid tillfällig uppställning av ett fordon med förspänd dragare sammanbinda
dess framben med en rem eller dylikt. Detta har i den av utredningsmannen
föreslagna lagtexten kommit till uttryck genom att förbudet
mot hällning begränsats till att avse betesgång. Bestämmelsen har upptagits
som en ny paragraf i djurskyddslagen, benämnd 7 a §. I anslutning härtill
föreslås att straffbestämmelsen i 21 § djurskyddslagen kompletteras med en
hänvisning till 7 a §.

Remissyttrandena

Bland remissinstanserna har en mycket stor majoritet godtagit ett allmänt
förbud mot hällning och klubbning i huvudsaklig överensstämmelse
med utredningsmannens förslag. Endast ett tiotal instanser har ställt sig
tveksamma till ett sådant förbud eller förordat undantag därifrån, i regel av
begränsad räckvidd. Ingen instans har helt motsatt sig lagstiftning i förslagets
syfte.

Lantbruksstijrelsen, som i princip tillstyrkt det föreslagna stadgandet,
har anmärkt, att detta, såvitt avser hällning, har blivit alltför generellt formulerat.
Enligt styrelsen skulle stadgandet med en vid tolkning hindra användning
av djur för att dra eller bära last. Styrelsen framhåller, att en anspänningsanordning
till en vagn lika väl som t. ex. klövjesadel otvivelaktigt
innebär en inskränkning i djurets rörelsefrihet samt att hästar vid kapplöpningar
brukar belastas med vikter som handikapp. Styrelsen ifrågasätter
därför, om det inte tydligare bör framgå, att förbudet skall gälla fall av kvalificerat
djurplågeri. En liknande anmärkning har gjorts av Riksförbundet
Landsbygdens folk. I övrigt har riksförbundet tillstyrkt utredningsmannens

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1965

förslag utom så till vida att riksförbundet påyrkat visst undantag från förbudet
mot klubbning. Allmänt har riksförbundet uttalat, att såväl hållning
som klubbning vid betesgång torde förekomma i ytterst begränsad omfattning
men att båda metoderna kan orsaka djuren onödigt lidande och — med
nyss antydda undantag — saklöst kan undvaras.

Länsveterinären i Jämtlands län anser att hållning innebär uppenbart
djurplågeri och anför därom.

Hållning med vidjor eller med järn- eller läderband med kedja mellan
framfötterna på häst har sedan långa tider tillbaka praktiserats i Härjedalen.
Det är nu inte en dag för tidigt att detta olämpliga förfarande stoppas.
Den som haft tillfälle att se hällade hästar söka ta sig fram i oländig
terräng tvekar ej att betrakta hållning som ett uppenbart djurplågeri. Upprepade
gånger har iakttagits akuta skador och kroniska förändringar kring
kronlederna på sålunda fängslade djur.

Att förbudet mot hållning begränsas till betesgång har godtagits av samtliga
remissinstanser, som yttrat sig i förevarande del, utom länsveterinären
i Jönköpings län. Denne anser, att förbudet även bör gälla vid rastning av
djur.

Också andra remissinstanser har förordat, att det föreslagna stadgandet
utvidgas att avse även andra metoder för hållning än som täcks av det
föreslagna stadgandets formulering. Sålunda befarar länsveterinären i Blekinge
län, att nya hällningsförfaranden kan tas i bruk, och föreslår därför
förbud mot att med rem eller dylikt förbinda några av ett djurs kroppsdelar
med varandra. Vidare hemställer länsveterinären i Hallands län, att det
föreslagna stadgandet utökas med förbud mot att under betesgång sammanlänka
djur med varandra.

I anslutning till dessa båda förslag har veterinärstyrelsen förordat, att det
föreslagna stadgandet erhåller följande ändrade lydelse: »Ej vare tillåtet att
inskränka djurs rörelsefrihet genom att vid djuret fästa tyngd eller liknande
hindrande föremål eller, vid betesgång, genom att med rem eller dylikt
förbinda några av djurets ben med varandra eller något av djurets ben med
dess hals, huvud eller svans, eller genom att sammanlänka två eller flera
djur med varandra».

I samma riktning som veterinärstyrelsen har Sveriges veterinär förbund
och hälsovårdsnämnden i Piteå uttalat sig. Yrkanden liknande länsveterinärens
i Hallands län nyss anförda förslag har gjorts av Sveriges djurskyddsföreningars
riksförbund och hälsovårdsnämnden i Halmstad.

Å andra sidan har ett par remissinstanser förordat, att det föreslagna stadgandet
begränsas att avse endast vissa former av hållning eller att hållning i
vissa fall undantas från stadgandets tillämpning. Sålunda har hälsovårdsnämnden
i Linköping som eget yttrande åberopat ett av stadsläkaren där
avgivet utlåtande, vari hävdas, att hållning av får genom att förbinda ett
framben med samma sidas bakben bör vara tillåten. Däremot anser stadslä -

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1965

karen, att s. k. nickhällning måste anses ytterst besvärande och plågsam för
djuret samt bör förbjudas. Stadsläkaren finner sålunda, att ett förbud mot
hållning och klubbning bör omfatta endast hästar och nötkreatur samt att
beträffande får endast nickhällning bör förbjudas.

Vidare har förste konsulenten vid lappväsendet i Västerbottens län hävdat,
att vad angår hundar som används i renskötseln något förbud inte bör
stadgas mot vare sig hållning eller klubbning.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har förklarat sig i princip intet ha att
erinra mot det föreslagna förbudet mot hållning och klubbning. I anslutning
till yttrandet av förste konsulenten vid lappväsendet har länsstyrelsen
dock ansett att det bör övervägas om inte undantag från båda förbuden bör
göras såvitt angår hundar som används inom renskötseln.

Länsstyrelsen i Norrbottens län — som anser att klubbning bör vara tilllåten
beträffande samernas hundar — har i övrigt inte haft någon erinran
mot utredningsmannens förslag. Länsstyrelsen har således inte gått in på
frågan om hållning av hundar, som används i renskötseln. Frågan har däremot
berörts av förste konsulenten vid lappväsendet i Norrbottens norra
fjälldistrikt och e. förste konsulenten vid lappväsendet i Norrbottens län.
Den förre har åberopat ett uttalande av fullmäktige i Talma lappby, vilket
han anser representativt för den helt övervägande meningen i distriktets
lappbyar. Däri anförs bl. a., att hållning genom uppbindning av ett av hundens
framben inte längre bör tillåtas.

Vad härefter angår det föreslagna förbudet mot klubbning har hovrätten
för Övre Norrland och Jämtlands läns hushållningssällskap ställt sig tveksamma.
Hovrätten har sålunda anfört att klubbning inte med lika stor sannolikhet
som hållningen behöver medföra lidande för djuret. Enligt hovrättens
mening torde metoden, om den inte används på ett olämpligt sätt, regelmässigt
inte förorsaka djuret större obehag än om det varit tjudrat med
lina. Hovrätten beaktar även att klubbningen kan vara en ändamålsenlig
metod för samerna att hindra sina hundar från att springa bort eller att jaga
renar.

Länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län, Svenska samernas
riksförbund, rennäring snämnden samt förste konsulenterna vid lappväsendet
i Västerbottens län och Norrbottens läns samtliga distrikt ävensom e.
förste konsulenten vid lappväsendet i Norrbottens län har föreslagit, att
hund som används i renskötsel skall undantas från förbudet mot klubbning.
Därjämte har Riksförbundet Landsbygdens folk föreslagit, att från
förbudet undantas inte bara renhundar utan också vallhundar som används
i fårskötsel.

Beträffande metoden för klubbning har förste konsulenten vid lappväsendet
i Västerbottens län anfört.

Den s. k. klubban har formen av en mede, som bindes i halsbandet. Hunden
hindras på så sätt att förflytta sig i ett snabbare tempo men har ändå

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1965

möjlighet att själv välja plats för vila eller söka sig till ställe där den har
mat eller vatten att dricka. Vid kortare förflyttningar går hunden i regel
med klubban släpande på ena sidan eller mellan benen. Något lidande för
hunden förefaller detta ej vara. För hundföraren är det en stor fördel att
slippa passa hunden, särskilt vid tillfällen då föraren har behov av vila
efter ansträngande arbete.

Beträffande klubbning av renhundar i Norrbottens län anförs i det förut
nämnda uttalandet av fullmäktige i Talma lappby, vilket av förste konsulenten
vid lappväsendet i Norrbottens norra fjälldistrikt åberopats såsom
representativt för meningen i distriktets lappbyar, att klubban alltjämt behövs
vid omvårdnad av hund. Den är absolut inte farlig. Hunden vänjer sig
bra vid den. Den tämjer bra och bromsar på ett nyttigt sätt. Det skulle inte
gå utan klubba. Renskötarna måste få ha den kvar.

Också förste konsulenten vid lappväsendet i Norrbottens östra distrikt
har tagit upp frågan vid årssammanträden med vissa lappbyar inom sitt
distrikt. Många renskötare har framhållit, att man vid dressyr av unghundar
måste använda s. k. klubba på olydiga och svårdresserade hundar och
att den möjligheten borde stå öppen även framdeles. Även förste konsulenten
vid lappväsendet själv har i sitt efter samråd med förste konsulenten
vid lappväsendet i Norrbottens södra distrikt avgivna yttrande anslutit sig
till denna uppfattning. Vidare har e. förste konsulenten vid lappväsendet
i Norrbottens län framhållit, att klubbning inte kan anses vålla smärtor eller
svårare besvär om man använder ett trästycke av måttlig storlek. Renskötarna
har av gammalt använt klubbning eller uppbindning av hundens
ena framben (hällning) vid dressyr av unga renhundar, och det förekommer
också, att dessa metoder tillämpas på äldre hundar med ilsket lynne.
Medan konsulenten anser den senare metoden olämplig, finner han däremot
önskvärt, att klubbning även i fortsättningen tillåts. Med hänsyn till
vad konsulenterna vid lappväsendet sålunda har anfört uttalar länsstyrelsen
i Norrbottens län, att samerna alltjämt synes böra tillåtas begagna
klubbning för att vid behov kunna begränsa sina hundars rörelsefrihet.

Vidare har rennäring snämnden med instämmande av Svenska samernas
riksförbund anfört, att undantag från ett eventuellt förbud mot klubbning
måste göras för renvallarhundar.

Uppfattningen att klubbning inte kan undvaras i fråga om renhundar
har emellertid bestritts av veterinärstyrelsen, som anför, att det inte synes
finnas anledning anta annat än att det genom förändringar i dressyrmetoden
skall gå att få fram renvallarhundar, för vilka klubbning inte är nödvändig.

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 dr 1965

Departementschefen

Vanlig hållning innebär, att ett djurs rörelsefrihet inskränks genom att
två av djurets ben förbinds med eu rem eller dylikt. Nickhällning innebär,
att en rem eller lina fästes med den ena änden vid djurets huvud eller
kring dess hals och med den andra vid något av dess ben, vanligen ett
frambcn, och på sådant sätt att djuret, om det vill hålla huvudet i naturlig
höjd, måste lyfta det fjättrade benet från marken. Sätts detta ben i marken,
måste djuret böja ned huvudet. Vid klubbning fästes ett trästycke eller annat
tyngre föremål (klubban) vid djurets ben eller hals, varefter djuret måste
släpa klubban med sig vid förflyttning. Det har synts utredningsmannen
uppenbart, att såväl hållning som klubbning kan innebära plåga för djuret.
Hållningen och särskilt nickhällningen kan under ogynnsamma omständigheter
vålla djuret både skador och annat men. Det kan inte heller sägas
vara förenligt med vedertagna djurskyddsprinciper, att ett djur, som fallet
är vid nickhällning, för att kunna stå med alla benen i marken skall behöva
ha huvudet starkt nedböjt eller för att kunna hålla huvudet i naturlig
ställning skall nödgas hålla ett ben upplyftat. Redan den vanliga hållningen
kan hindra djuret från att freda sig mot insekter. Ivlubbningen kan särskilt
i stenig eller backig terräng medföra, att klubban fastnar i ojämnheter i terrängen,
och klubban kan ha dimensioner eller vikt, som inte står i rimlig
proportion till djurets storlek eller kroppskrafter. De angivna metoderna för
att begränsa djurens rörelsefrihet kan ersättas med andra, som inte leder till
plåga för djuret. Därför föreslår utredningsmannen en bestämmelse som
innebär förbud mot hållning och klubbning. Då det alltjämt bör vara tillåtet
att vid tillfällig uppställning av ett hästfordon binda hästen med en rem
om 1''rambenen, har det föreslagna förbudet mot hållning begränsats till att
avse betesgång.

Av de remissinstanser som yttrat sig över förslaget har ett litet fåtal ställt
sig tveksamma därtill. De övriga har i princip tillstyrkt förslaget. Vissa
önskemål om jämkningar har dock framförts.

Även jag anser att bestämmelser bör meddelas i syfte att begränsa användningen
av ifrågavarande, från djurskyddssynpunkt betänkliga metoder
att hindra djurs rörelsefrihet. Av praktiska skäl synes det emellertid lämpligt
att i fråga om både klubbning och hållning begränsa förbudsbestämmelserna
till att gälla metodernas användning vid betesgång. Härigenom skapas
även det undantag som efter vad remissyttrandena synes ge vid handen kan
vara motiverat med avseende på hundar som används inom rennäringen.

Utredningsmannen har utgått från att de nya föreskrifterna bör intas i
en särskild paragraf efter de allmänna bestämmelserna i djurskyddslagen
och att överträdelse av föreskrifterna bör beläggas med straff enligt 21 § i
lagen. För egen del anser jag det lämpligare att föreskrifterna inplaceras

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

bland de allmänna bestämmelserna som ett andra stycke i 4 §, vilken nu
endast innehåller stadgande att djur inte får hållas bundet eller tjudrat på
ett för djuret plågsamt sätt eller så att det inte kan få behövlig vila. Genom
denna placering kommer föreskrifterna att tillhöra dem, vid vilka efterlevnad
kan framtvingas genom föreläggande av hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse.

Vad beträffar hållningen har den av utredningsmannen föreslagna lagtexten
fått sådan utformning att endast vissa typer av förfarandet synes åsyftade.
Förbudet i denna del bör emellertid ta sikte på varje åtgärd till förhindrande
av djurs rörelsefrihet, vid vilken olika delar av djurets kropp
förbinds med varandra. Härjämte bör förbudet åsyfta sådan hällning som
består i att djur parvis binds vid varandra.

De nya bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 juli 1966.

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1965

Taggtrådsstängsel

Utredningsmannen

Redan i 1938 års betänkande med förslag rörande djurskyddslagstiftning
föreslogs bestämmelser beträffande användningen av taggtråd i stängsel.
Några bestämmelser i ämnet blev dock inte upptagna i lagen. Erinringar
mot användningen av taggtråden har sedermera framställts från djurskyddshåll
och veterinärstyrelsen har hemställt om utredning i ämnet. Utredningsmannen
har funnit att vad som redan förekommit härom är ägnat
att bestyrka uppfattningen, att taggtrådsstängsel medför betydande
faror för att såväl tama som vilda djur skall komma till skada. Det har av
utredningens experter också bekräftats, att vad husdjur beträffar skador i
synnerhet tillfogas kornas juver och spenar och att ekonomiska förluster
tillfogas djurägarna genom att uppkomna rivsår medför ett minskat saluvärde
på hudarna. Det med dessa skador förbundna lidandet för djuren
utgör enligt utredningsmannens mening tillräckligt argument för att överväga
en lagregel i ämnet. Efter i betänkandet redovisade överväganden har
utredningsmannen förordat att i djurskyddslagen intas en bestämmelse om
förbud mot användande av taggtråd i stängsel avsedda som hägnad vid
betesgång. Förbudet skall gälla även redan befintliga stängsel. Någon särskild
respittid för borttagande av stängsel som strider mot den föreslagna bestämmelsen
anser utredningsmannen inte behövlig, om en lämpligt avvägd
tidrymd får förflyta mellan bestämmelsernas utfärdande och ikraftträdande.

Remissyttrandena

Förslaget har tillstyrkts utan reservation eller lämnats utan erinran av
statspolisintendenten, länsstyrelserna i Hallands, Jämtlands och Västerbottens
län, Svenska djurskyddsföreningen, Föreningarna Djurens vänners
riksorganisation, Nordiska samfundet till bekämpande av plågsamma djurförsök,
Svenska hundskyddsföreningen, Svenska galoppsportens centralförbund,
statsåklagaren i Stockholm, länsläkarna i Kristianstads, Malmöhus
och Västerbottens län, föreståndaren för statspolisens avdelning i Luleå,
länsveterinärerna i Uppsala, Gotlands, Hallands, Skaraborgs och Gävleborgs
län, poliskammaren i Malmö samt hälsovårdsnämnderna i Borås, Göteborg,
Halmstad, Hässleholm, Jönköping, Kiruna, Linköping, Malmö, Motala, Norrköping,
Simrishamn, Solna, Sundsvall, Trelleborg, Uppsala och Östersund,
Höörs och Oskarströms köpingar samt Brösarps, Frostvikens, Gällivare, He -

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1965

de, Märsta, Noraströms, Offerdals, Ragunda, Simlångsdalens, Själevads, Sorsele,
Tanums och Övertorneå kommuner.

Ett antal remissinstanser har ansett, att det av utredningsmannen föreslagna
förbudet mot taggtrådsstängsel som hägnad vid betesgång bör utvidgas
på ett eller annat sätt. Sålunda har man ansett att taggtråd bör förbjudas
bland annat även i stängsel vid rastfållor eller vid gruvhål.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har i princip uttalat sig för ett allmänt
förbud mot taggtrådsstängsel och ansett att utredningen bör fortsätta med
sikte på att helt avskaffa taggtrådsstängslen. I avbidan därpå synes kunna
övervägas att genom upplysning verka för att stängsel som innehåller taggtråd
uppsätts på ett sådant sätt att skador i görligaste mån undviks.

Sympatier för ett allmänt förbud mot taggtrådsstängsel har också uttalats
av medicinalstyrelsen och länsläkaren i Jämtlands län, vilka ansett att även
humanmedicinska synpunkter bör beaktas i detta sammanhang. Vidare har
rennäringsnämnden med instämmande av Svenska samernas riksförbund
uttalat, att av djurskyddsskäl taggtråd bör helt förbjudas i stängsel inom
renskötselområdena. Statsåklagaren i Malmö, länsveterinären i Jämtlands
län och hälsovårdsnämnden i Luleå har godtagit, att förbudet mot taggtrådsstängsel
begränsas till stängsel som hägnad vid betesgång, men hävdat att
förbudet bör kompletteras med bestämmelse om skyldighet att ta bort tråd,
som inte längre används till stängsel.

Några remissinstanser har förordat på skilda sätt mera begränsade förbud
mot taggtrådsstängsel än det av utredningsmannen föreslagna stadgandet.
Sålunda har hälsovårdsnämnden i Arvidsjaurs kommun föreslagit, att taggtrådsstängsel
skall tillåtas som hägnad vid betesgång, om stängslet är beläget
på sådant sätt att ständig uppsikt över det kan ske. Hälsovårdsnämnden
anser, att därigenom riskerna för skador på husdjur skulle helt elimineras.
Enligt hälsovårdsnämnden synes nämligen erfarenheten ge vid handen, att
risken för att betesdjur skadar sig på taggtrådsstängsel på sådant sätt att
därav vållas nämnvärt lidande som regel är synnerligen obetydlig. Länsveterinären
i Kronobergs län har förordat, att förbudsbestämmelsen får innehålla
att i stängsel som hägnad vid betesgång ej må ingå taggtråd under 80
cm höjd. Till stöd därför har länsveterinären anfört, att de vanligaste svårare
skadorna av taggtråd på djur synes vara juver skadorna på nötkreatur
men att från djurskyddssynpunkt allvarliga skador kan uppkomma även till
följd av att djuren inte inhägnas samt att det ännu synes vara svårt att undvara
taggtråd i stängsel för nötkreatur, framför allt ungdjur. Även hälsovårdsnämnden
i Hälsingborg har gjort gällande, att det i första hand är
mjölkkor som åsamkas lidande genom taggtrådsstängsel samt att rivskador
av taggtråd på spenar och juver hör till de vanligaste sjukdomsfallen sommartid
för en praktiserande veterinär, medan däremot andra husdjur mera
sällan får så svåra rivskador att veterinär behöver tillkallas och t. ex. hästar
är mycket försiktiga i närheten av taggtråd. Enligt hälsovårdsnämnden är

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

det därför angeläget att inte tillåta taggtrådsstängsel i varje fall för mjölkkor.
Däremot har hovrätten för Övre Norrland och hälsovårdsnämnden i
Kristianstad — vilka ansett det tveksamt om något som helst förbud mot
taggtrådsstängsel kan anses tillräckligt motiverat — hävdat att främst hästar
torde ådraga sig svåra skador av taggtråd.

Ett begränsat förbud förordas även av andra remissinstanser. Sålunda
anser Jämtlands läns hushållningssällskap, att taggtrådsstängsel bör tilllåtas
vid inhägnad av kulturbeten men förbjudas i terräng med vedartade
växter, som gör tråden svår att iaktta för såväl tama som vilda djur. Hushållningssällskapet
framhåller, att taggtrådsstängsel är en mycket billig
stängselform, som svårligen kan ersättas med annat stängsel. I samma riktning
har även Västerbottens läns hushållningssällskap uttalat sig. Hushållningssällskapet
anser, att man bör eftersträva att inte använda taggtråd som
stängselmaterial men att förbud mot dylik användning tills vidare bör gälla
endast stängsel i skogsmark. Enligt hushållningssällskapets mening är nämligen
taggtrådsskadorna i regel förorsakade av icke underhållna taggtrådsstängsel
eller av stängsel som uppsatts i skogsmark.

I motsats till sistnämnda båda remissinstanser anser däremot länsveterinären
i Kopparbergs län det tvivelaktigt, om taggtrådsstängsel helt kan undvaras
runt beten i tätbevuxna hagmarker, eftersom det är mycket svårt att få
elektriska stängsel att fungera i sådan terräng. Länsveterinären finner anmärkningsvärt,
att enligt det av utredningsmannen föreslagna stadgandet
taggtrådsstängsel skulle förbjudas som hägnad vid betesgång men skulle
vara tillåtet som stängsel omkring andra fållor. Länsveterinären framhåller,
alt vad angår samlingsfållor, mjölkningsfållor och rastgårdar stängsel av
fast material är lättare att anordna och mer ändamålsenligt. Inte heller länsveterinären
i Älvsborgs län anser lämpligt att förbjuda taggtrådsstängsel i
skogs- och hagmark men föreslår utredning i syfte att genom andra bestämmelser
än förbud minska riskerna för skador av taggtråd på kreatur.

Bland de remissinstanser som intagit en obestämd eller tveksam hållning
till förslaget har länsveterinären i Stockholms län å ena sidan framhållit,
att från djurskyddssynpunkt en utvidgning av det föreslagna förbudet bör
diskuteras, men å andra sidan från ekonomiska och andra synpunkter ifrågasatt,
om något förbud nu bör komma till stånd. Vidare anser länsveterinären
i Kristianstads län ytterligare utredning i ett par avseenden erforderlig,
innan ställning tas till det föreliggande förslaget. Länsveterinären hemställer
sålunda, att veterinärstyrelsen måtte för en period av minst ett år
infordra och sammanställa uppgifter från veterinärer rörande sådana av
dem behandlade skador på djur som orsakats av taggtråd och är av mera
allvarlig natur, såsom spen-, juver- och ledskador. Länsveterinären framhåller,
att resultatet av en sådan utredning kunde tänkas ge stöd för t. ex.
ett förhud mot att hålla betande mjölkkor inom taggtrådsstängsel. Enligt
länsveterinären borde jämväl ske en utredning rörande förbättrade stäng 6

Bihang till riksdagens protokoll 1:965. 1 samt. Nr lss

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1965

selanordningar. Till nyssnämnda remissinstanser hör vidare Husdjursförsäkringsföretagens
förening, som anför att ett väl anordnat taggtrådsstängsel
inte på något påfallande sätt förorsakar skador. Så blir däremot fallet,
när anordningarna är bristfälliga, exempelvis när taggtråden utan erforderlig
röjning dras fram i buskterräng med svårighet för djuren att se stängslet.
Detsamma gäller när taggtråden inte hålls sträckt utan hänger slakt
med olika höj dlägen över marken. Ett kategoriskt förbud mot användande
av taggtråd i betesstängsel skulle i hög grad försvåra utnyttjandet av mera
vidsträckta hagbeten. För bättre anordningar och bättre tillsyn av stängsel
är ökad upplysning och propaganda mycket önskvärda.

Även veterinärhögskolans lärarkollegium samt hälsovårdsnämnderna i
Eskilstuna och Västerås har funnit förbud mot taggtrådsstängsel önskvärt}
från djur skyddssynpunkt men med hänsyn till de praktiska konsekvenserna
ställt sig tveksamma till förslaget.

Förbud mot taggtrådsstängsel har avstyrkts av överbefälhavaren, lantbruksstyrelsen,
veterinärstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands,
Kristianstads och Västernorrlands län, Riksförbundet Landsbygdens
folk, Hushållningssällskapens förbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges
veterinärförbund, chefen för armén, länsveterinärerna i Jönköpings, Västernorrlands
och Norrbottens län, statens veterinärmedicinska anstalt, hälsovårdsnämnderna
i Gävle, Piteå, Klippans köping samt Hjärnarps, Lyhundra,
Ödeshögs, Österhaninge och Östra Orusts kommuner, Östergötlands läns
hushållningssällskaps nämnd för allmänna jordbruksärendcn, Jönköpings
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Kristianstads läns hushållningssällskap,
Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
ävensom samtliga till Riksförbundet Landsbygdens folk anslutna förbund,
vilka har avgett yttranden över betänkandet.

Chefen för armén har som ett belysande exempel anfört, att en krigsmakten
tillhörig hästgrupp på ca 70 hästar under de senaste 20 åren varje
sommar gått på gräsbete ca 2 månader i taggtrådshägnade beteshagar. Under
dessa år har, frånsett obetydliga sticksår av enstaka taggar, endast ett
tiotal mera allvarliga skadefall förekommit, där sjukskrivning fått ske. I
intet fall har bestående men eller hinder för hästarnas brukbarhet uppstått,

Lantbruksstyrelsen kan inte finna att utredningen styrkt, att ett taggtrådsförbud
skulle vara motiverat från djurskyddssynpunkt eller försvarbart med
hänsyn till dess konsekvenser för husdjursskötseln. Någon egentlig utredning
av ämnet synes inte ha gjorts utan förslaget läggs fram med hänvisning till vad
som har skrivits i ärendet för femton år sedan. Såväl tama som vilda djur kan
bli skadade om de kommer i häftig kontakt med taggtråden. Erfarenheten talar
emellertid för att tamdjur snabbt lär sig umgås med taggtråden liksom
med andra stängselformer. Skadorna torde mer uppkomma i samband med
att djuren drivs på ett olämpligt sätt vid förflyttningar, främst genom
trånga passager. Djurägaren bör vara angelägen om att hans djur inte

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

skadas. Slakteriorganisationen tillämpar dessutom avdrag för hudskador
som uppkommit genom taggtrådsrivning. Såväl ekonomiska som humanitära
skäl synes medverka till att taggtråden används på ett sådant sätt atl
riskerna för djuren blir de minsta möjliga. Vad som brister torde man lättare
komma till rätta med genom upplysning än genom ett förbud. Man bör
även genom upplysning om stängslens anordnande kunna minska riskerna
för taggtrådsrivning av villebråd i de fall där stängsel förekommer i viltrika
marker. Stängslen samt deras tillsyn och underhåll utgör ett stort problem
inom husdj ursskötseln. Stängsel med taggtråd torde för närvarande
vara de mest använda. Särskilt när det gäller långa stängsel förefaller det
svårt att finna någon lämplig ersättning. Utredningen har inte anvisat någon
framkomlig väg härvidlag. Ett föreläggande att skaffa bort nu befintliga
taggtrådsstängsel i betesmarker skulle medföra mycket betydande ekonomiska
konsekvenser för lantbrukarna, över huvud taget skulle ett taggtrådsförbud
försvåra de aktuella strävandena mot en alltmer rationell husdjursskötsel.

Veterinärstyrelsen finner fortfarande frågorna rörande taggtrådsskadornas
omfattning, orsaker och betydelse från djur skyddssynpunkt och ekonomisk
synpunkt för litet utredda. Något nämnvärt nytt synes inte ha tillförts
debatten om taggtråden under de senaste 30 åren. I avvaktan på ytterligare
utredning kunde styrelsen möjligen tänka sig att totalförbudet
ersätts med ett förbud att använda taggtråd med taggar över en viss längd.
Då det emellertid inte torde vara alldeles klart att i handeln förekommande
korttaggig tråd har den från alla synpunkter rätta utformningen av taggarna,
synes inte heller detta lämpligt. Styrelsen är av hänsyn till de praktiska
konsekvenserna och till att statistik inte föreligger rörande omfattningen av
skadorna vid rätt uppsatt taggtråd inte beredd att tillstyrka förbud.

Riksförbundet Landsbygdens folk anmärker, att problemet rörande taggIrådsstängsel
har blivit utomordentligt summariskt behandlat i betänkandet,
och anför bl. a. följande.

Inom landet finns ca 200 000 ha betesvall på åker, ca 160 000 kultiverad
betesmark samt ca 350 000 ha naturlig betesmark. Härtill kommer att efterslåttern
på vallen i stor utsträckning utnyttjas som bete. Till alldeles övervägande
del är dessa betesmarker inhägnade med olika typer av taggtrådsstängsel.
Utan närmare utredning kan ej fastställas, vilket värde som dessa
stängsel representerar, överslagsberäkningar tyder emellertid på, att enbart
taggtråden har ett åter anskaffningsvärde på 75—100 milj. kronor. Härtill
kommer kostnaderna för stolpar och nedlagd arbetskraft. Totala återanskaffningsvärdet
torde därmed uppgå till minst 300 milj. kronor. Beträffande
kostnader för stängsel kan här hänvisas till bl. a. vägmarksersättningskommitténs
den 5 december 1963 framlagda betänkande angående Ersättning
vid upplåtelse av jordbruksmark till allmän väg.

Om det föreliggande förslaget skulle genomföras tvingades jordbrukarna
att först riva sina taggtrådsstängsel och därefter sätta upp nya stängsel
av annan typ. Till stor del skulle stolpmaterialet i sådant fall få kasseras
och ersättas med nytt. Man vill knappast lägga ner arbete på att sälta upp

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1965

ett nytt stängsel med gamla stolpar. Redan på en ganska liten gård skulle
krävas hundratals nya stolpar, som man naturligtvis inte har i lager utan
finge nyanskaffa. Normalt har man givetvis inte heller tillgång på arbetskraft
för en så omfattande extrauppgift, som en snabb ombyggnad av
stängslen skulle innebära.

Riksförbundet anser att det av tekniska skäl inte är möjligt att helt ersätta
taggtråden med elstängsel. Kostnaden för elstängsel torde vidare vara
högre än för taggtrådsstängsel. I de fall andra typer av stängsel fick tillgripas,
skulle kostnaderna stiga ytterligare. Vidare uttalar riksförbundet
att det självklart från djurskyddssynpunkt kan vara motiverat, att en viss
åtgärd genomförs trots att de ekonomiska konsekvenserna blir betydande.
1 sådant fall är det dock rimligt att följderna blir klarlagda och att den
ekonomiska bördan blir fördelad. När det gäller användningen av taggtråd
som stängsel för betesdjur kan riksförbundet inte finna att riskerna för
skador och liknande är så stora, att de motiverar ett så drastiskt ingrepp
som här föreslagits. Därtill kommer att de ekonomiska följderna helt skulle
få bäras av en näringsgren, nämligen jordbruket. Det vore även orimligt
att tänka sig, att en stängseltyp, som under årtionden tillämpats och utan förbehåll
rekommenderats av de statliga rådgivningsorganen, plötsligt skulle
förbjudas.

Sveriges lantbruks förbund har anlagt i stort sett samma synpunkter och
bl. a. beräknat återanskaffningsvärdet för befintliga stängsel till ungefär
samma belopp som Riksförbundet Landsbygdens folk.

Departementschefen

Utredningsmannen har konstaterat att användningen av taggtrådsstängsel
medför risk för att husdjur och även vilda djur skadas genom att komma i
kontakt med sådant stängsel. Med hänsyn till vad sådana skador kan betyda
i form av lidande för djuren och förlust för djur ägare har utredningsmannen
föreslagit att i djurskyddslagen skall införas ett förbud mot användning
av taggtråd i stängsel som är avsedda som hägnad vid betesgång. Förslag i
liknande riktning framfördes även i samband med att gällande djurskyddslag
tillkom men avböjdes då.

De meningar om utredningsmannens förslag som har redovisats under remissbehandlingen
går starkt isär. Det råder visserligen i stort sett enighet
om att ett förbud mot taggtråd i hägnader ter sig motiverat, om man får se
saken uteslutande från djurskyddssynpunkt, men de instanser, som tagit
upp den ekonomiska aspekten på taggtrådsfrågan, har tämligen genomgående
ansett förslaget orealistiskt.

Varken utredningsbetänkandet eller remissyttrandena ger någon klar bild
av hur pass omfattande de skador kan vara som åberopats i motiveringen till
förslaget. Av vissa remissuttalanden att döma är dock frekvensen av mera

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1965

allvarliga skador inte påfallande stor om man tänker på hur allmänt taggtrådsstängsel
används. Jag anser därför att det i och för sig kan ifrågasättas
om djurskyddssynpunkterna i högre grad talar för en så drastisk åtgärd
som införandet av det föreslagna förbudet. Om den ekonomiska sidan av saken
får man däremot en mera bestämd föreställning genom beräkningar som
under remissbehandlingen har framlagts av organisationer inom jordbruksnäringen.
Enligt dessa beräkningar skulle återanskaffningsvärdet av befintliga
som beteshägnad använda taggtrådsstängsel i riket uppgå till omkring
300 miljoner kronor. Om man utgår från dessa siffror skulle alltså
ett taggtrådsförbud för närvarande innebära en synnerligen stor belastning
för jordbruksnäringen. Även om förbudet kunde modereras på ett eller annat
sätt, t. ex. genom att en lång övergångstid bestämdes, torde kostnaden
för en övergång från taggtråd till annat stängselmaterial bli så betydande, att
tanken på ett förbud för närvarande måste avvisas som ogenomförbar.

När jag sålunda inte kan biträda utredningsmannens förslag vill jag framhålla
att det är önskvärt att taggtrådsfrågan ägnas uppmärksamhet även i
fortsättningen. Bl. a. synes det lämpligt att det allmänna genom rådgivning
verkar för att såvitt möjligt få fram en från djurskyddssynpunkt anmärkningsfri
användning av taggtråden som stängselmaterial.

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

Yrkesmässig hunduppfödning m. m.

Utredningsmannen

Såväl veterinärstyrelsen som Svenska kennelklubben och vissa djurskyddsorganisationer
har i yttranden som kommit utredningsmannen till
lianda framställt erinringar mot de förhållanden som råder i fråga om handeln
med hundar och driften av kennlar. Utredningsmannen finner dessa
erinringar ge vid handen att sagda näringsfång inte sällan drivs utan att
djurskyddslagens föreskrifter tillfredsställande beaktas. Enligt utredningsmannen
torde det inte kunna bestridas att en mål- och yrkesmedveten kennelrörelse
tyller ett verkligt behov i det moderna samhället. Men självfallet
kräver den yrkesmässiga uppfödningen av hundar och handeln med hundar
för att rätt fylla sin uppgift, att företagaren har såväl kynologiska insikter
av betydande mått som vissa personliga och materiella kvalifikationer. Ett
behörigt hänsynstagande inte bara till djurskyddsintresset utan också till de
kynologiska sammanslutningarnas strävan efter en god hundstam bör därför
föranleda att yrkesmässig hunduppfödning och handel med hundar inte
får komma till stånd utan garantier för att de antydda kraven är uppfyllda.
Detta kan enligt utredningsmannen åstadkommas genom ett stadgande
att yrkesmässig hunduppfödning eller försäljning av hundar inte må
drivas med mindre polismyndigheten i orten efter hälsovårdsnämndens hörande
lämnat tillstånd därtill. Polismyndigheten och hälsovårdsnämnden
skall pröva att förutsättningar för tillstånd är för handen med avseende såväl
på sökandens personliga egenskaper och ekonomiska resurser som på
hans möjligheter att tillgodose de speciella djurskyddssynpunkterna. Hälsovårdsnämnden
skall i förekommande fall söka den medverkan från länsveterinärs
och distrikts- eller stadsveterinärs sida, som är förutsatt i 14 § 1
mom. djurskyddslagen.

Utredningsmannen framhåller vidare att det i dagens samhälle har blivit
allt vanligare att hundägare i rekreationssyfte eller av annan orsak lämnar
hemorten för att vistas annorstädes inom eller utom landet, dit hunden inte
kan medföras. Detta har lett till att s. k. hundpensionat tillkommit, där hundar
förvaras och utfodras. De synpunkter som utredningsmannen har anlagt
på yrkesmässig uppfödning och försäljning av hundar gör sig enligt
hans mening gällande även i fråga om hundpensionaten. Han föreslår därför
en bestämmelse genom vilken också yrkesmässigt mottagande av hundar till
förvaring och utfodring blir beroende av särskilt tillstånd.

Utredningsmannen har föreslagit att de nya bestämmelserna upptas i en
ny paragraf i djurskyddslagen, betecknad 8 a §. Med hänsyn till redan exi -

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1965

sterande rörelser av de slag det här gäller anser utredningsmannen att en
jämförelsevis lång tid bör förflyta mellan bestämmelsernas utfärdande och
ikraftträdande, överträdelse av bestämmelserna föreslås bli straffbelagd enligt
21 § djurskyddslagen.

Remissytt randena

Av de remissinstanser som yttrat sig i denna del har så gott som alla i
princip tillstyrkt utredningsmannens förslag. Endast ett fåtal instanser har
intagit en obestämd eller tveksam hållning till förslaget och en har avstyrkt
detsamma.

Hovrätten för Övre Norrland har framhållit, att de av utredningsmannen
anförda önskemålen väl i och för sig kan tänkas bli beaktade genom en effektiv
tillsyn enligt djurskyddslagens bestämmelser. Då det här är fråga om
ett yrkesmässigt innehav av hundar i inte ringa omfattning, har hovrätten
ändå velat tillstyrka förslaget.

Veterinärstyrelsen uttalar att det trots den saneringsverksamhet som på
detta område bedrivs främst av Svenska kennelklubben torde vara ostridigt
att åtgärder i det av utredningsmannen angivna syftet är påkallade. Styrelsen
vill därför i princip biträda förslaget. Även länsstyrelsen i Stockholms
län har tillstyrkt förslaget med liknande motivering.

Några remissinstanser har i och för sig intet haft att erinra mot att utövare
av yrkesmässig hunduppfödning och annan sådan verksamhet som
omfattas av förslaget underkastas särskild kontroll men velat utvidga området
för denna kontroll. Sålunda har hälsovårdsnämnden i Hälsingborg,
som i princip tillstyrkt förslaget, hemställt att det föreslagna stadgandet
omformuleras så att det kommer att innefatta även hundhållning vid t. ex.
vetenskapliga institutioner och läkemedelsfabriker. Länsläkaren i Västerbottens
län föreslår, att till diskussion i nu förevarande sammanhang upptas
även frågan, huruvida behov föreligger att reglera andra områden av
liknande beskaffenhet, varvid länsläkaren närmast syftar på pälsdj urshanteringen,
t. ex. uppfödning av mink och räv. Länsveterinären i Kopparbergs
län anmärker, att man måste fråga sig, vilken kompetens polisen har att bedöma
hithörande frågor. Enligt länsveterinären sker all yrkesmässig handel
med djur under betänkliga former. Han föreslår därför, att all yrkesmässig
handel med djur och yrkesmässigt mottagande av djur till förvaring
underkastas tillståndsprövning av veterinärmyndighet och hälsovårdsnämnd.
Vidare föreslår han förbud mot handel med sjuka eller ålderssvaga
djur. Undantag från bestämmelserna bör medges i fråga om sjuka och
gamla djur, som försäljs för omedelbar nedslaktning, samt i fråga om
mottagande av betesdjur. Förste stadsveterinären och hälsovårdsnämnden
i Stockholm har i annat sammanhang föreslagit, att all handel med djur
underkastas licenstvång.

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

Bland dem som har intagit en obestämd eller tveksam hållning till förslaget
befinner sig hovrätten över Skåne och Blekinge, som förklarat sig
dela utredningsmannens uppfattning, att kontroll bör etableras beträffande
uppfödning och handel med hundar, men ifrågasatt, om inte detta lämpligen
kan åstadkommas genom en effektiv tillsyn enligt djurskyddslagen.
Hushållningssällskapens förbund och Västerbottens läns hushållningssällskap
har ifragasatt, om andra bestämmelser bör gälla för uppfödning av
hundar än för annan djuruppfödning, samt framhållit, att det torde vara
svårt att finna en rättvis grund för beviljande av tillstånd och dra en klar
gräns mellan yrkesmässig uppfödning och hobbyartad sådan. I anslutning
därtill har Hushållningssällskapens förbund uttalat, att det torde vara till
fyllest, om vederbörande hälsovårdsnämnd genom sina tillsyningsmän utövar
en bättre tillsyn över befintliga kennlar.

Svenska kennclklubben delar utredningsmannens åsikt, att uppfödning
och försäljning av hundar inte sällan bedrivs utan tillfredsställande beaktande
av djurskyddslagens föreskrifter. Klubben framhåller, att den sedan
länge har sin uppmärksamhet riktad på dessa förhållanden och även
sökt vidta åtgärder till förbättring därav bland annat genom upplysningsverksamhet
och utfärdande av regler angående vad som skall anses vara
god hundhållning. Klubben vill därför i princip inte motsätta sig, att den
helt yrkesmässiga verksamheten för uppfödning och försäljning av hundar
samt mottagande av hundar till förvaring och utfodring underkastas tillståndstvång.
Klubben anmärker dock, att begreppet »yrkesmässig» inte definierats
i betänkandet, och framhåller att ytterligare utredning behövs på
denna punkt.

Förslaget har avstyrkts av länsstyrelsen i Västernorrlands län, som anser
att den föreslagna skyldigheten för utövare av yrkesmässig hunduppfödning
m. m. att underkasta sig tillståndsprövning innefattar ett onödigt intrång i
näringsfriheten, varvid enligt länsstyrelsens mening även bör beaktas, att
något tillståndstvång inte föreligger för annan djuruppfödning.

I remissyttrandena har — utöver vad redan anförts — i åtskilliga fall föreslagits
ändringar beträffande förslagets utformning på vissa punkter eller
eljest anlagts särskilda synpunkter beträffande förslagets innebörd och tilllämpning.

Sålunda har hovrätten över Skåne och Blekinge anmärkt, att det synes
mera lämpligt att tillståndsfrågor avgörs av länsstyrelsen såsom överordnat
kontrollorgan än av polismyndighet. Samma ståndpunkt har intagits av
Svenska djurskyddsföreningen som härjämte uttalat att, sedan tillstånd
meddelats, lokala myndigheter bör tas i anspråk för kontinuerliga inspektioner
hos uppfödare och försäljare av hundar.

Vidare har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, länsveterinärerna i
Kronobergs och Älvsborgs län, hälsovårdsnämnderna i Gävle och Västerås
samt Kristianstads läns hushållningssällskap hävdat, att tillståndsprövning -

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1965

en bör ankomma icke på polismyndighet utan på hälsovårdsnämnd. Länsveterinären
i Stockholms län har anmärkt, att genom förslaget skapas en
dualism mellan polismyndighet och hälsovårdsnämnd beträffande tillståndsgivningen
för hundgårdar, vilket icke torde underlätta handläggningen.

Veterinärstyrelsen är tveksam, om polismyndighet eller hälsovårdsnämnd
skall vara tillståndsmyndighet. I detta sammanhang tar styrelsen även upp
frågan om skyldighet att i tillståndsärende inhämta yttrande av veterinär
och anför.

Enligt hälsovårdsstadgans 61 § skall anmälan åtföljd av beskrivning och
ritning göras hos hälsovårdsnämnd innan bl. a. hundgård får anordnas inom
hälsovårdstätort. Många kommuner ha i sina lokala hälsovårdsordningar
förbjudit inrättande av hundgård inom hela eller delar av kommunen.
Hälsovårdsnämnden handhar vidare den lokala tillsynen av djurhållningen
och bör besitta viss sakkunskap härför. Om det oaktat polisn^ndighet skall
vara tillståndsmyndighet undandrar sig styrelsens bedömande. Under alla
omständigheter torde tillstånd vare sig till yrkesmässig uppfödning och försäljning
av hundar eller till yrkesmässigt mottagande och förvaring av sådana
ej böra lämnas av tillståndsmyndighet utan att tjänsteveterinär eller
länsveterinär dessförinnan hörts i ärendet. Utredningsmannen synes utgå
från att så alltid blir fallet men det kan måhända ifrågasättas om icke tillvägagångssättet
bör inskrivas i lagen.

Uttrycklig föreskrift om skyldighet för polismyndighet eller hälsovårdsnämnd
att i tillståndsärende inhämta yttrande av veterinär föreslås från
flera håll.

Några remissinstanser har varit inne på tanken, att den föreslagna tillståndsgivningen
borde särskilt avse godkännande av de för rörelsen avsedda
lokalerna. Däremot anser länsveterinären i Södermanlands län, att den föreslagna
tillståndsgivningen inte bör göras beroende av veterinärs godkännande
av den lokal, vari rörelsen skall drivas. Länsveterinären framhåller,
att det vid starten av en kennel är mycket svårt att överblicka utvecklingen
och behovet av utrymmen samt att många kennlar, vari endast småvuxna
hundraser uppföds, är helt belägna inom uppfödarens egen bostad. Enligt
länsveterinären får man, sedan rörelsen har kommit i gång, helt lita till tillsynen
enligt djurskyddslagens bestämmelser.

Länsveterinärerna i Kalmar och Blekinge län har ansett att meddelat tillstånd
bör kunna omprövas. Behovet av fortsatt kontroll efter det tillstånd
meddelats har framhållits även av länsveterinären i Kalmar län samt hälsovårdsnämnderna
i Hässleholm och Luleå. Enligt den sistnämnda remissinstansen
borde det vara självklart, att de som har erhållit tillstånd enligt det
föreslagna stadgandet skall inspekteras minst en gång varje halvår av djurskyddstillsyningsmannen
samt minst en gång årligen av veterinär.

Beträffande termen »yrkesmässig» i det föreslagna stadgandet har många
remissinstanser framhållit, atl denna bör närmare definieras. Sålunda har
statsåklagaren i Göteborg anfört.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1965

Tvekan kan råda om vad som skall anses innefattas i termen yrkesmässig.
Avses därmed, att ersättning i en eller annan form skall utgå för visade
tjänster eller överlåtna djur, kan bestämmelsen komma att sträcka sig väl
långt och reglera även sådana enstaka fall, där ersättningen blott täcker havda
kostnader eller där försäljningen avser en eller annan valp, som ens egen
hund råkat föda. Termen yrkesmässig torde även i andra rättssammanhang
ha vållat svårigheter att tolka. Här må hänvisas till förordningen om yrkesmässig
automobiltrafik, i vilken definition lämnats på begreppets omfattning.
Det må därför ifrågasättas, huruvida icke även i djurskyddslagen bör
lämnas en definition på termen yrkesmässigs innehåll.

I anslutning härtill har riksåklagarämbetet uttalat, att yrkesmässighet synes
böra förutsätta att uppfödningen eller försäljningen eller mottagandet
till förvaring bedrivs som näringsfång. Enligt ämbetet torde de av statsåklagaren
i Göteborg angivna exemplen med denna tolkning inte gå in under begreppet
»yrkesmässig». Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, att begreppet
»yrkesmässig uppfödning och handel med hundar» bör närmare bestämmas
till ledning för hälsovårdsnämnderna, samt föreslår, att en sådan
definition lämnas av veterinärstyrelsen i cirkulär. Även medicinalstyrelsen
uttrycker samma uppfattning.

Behovet av en definition av termen »yrkesmässig» i det föreslagna stadgandet
framhålls vidare av bl. a. länsveterinärerna i Stockholms, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län. Länsveterinären i Göteborgs och
Bohus län pekar på det fall, att en person i sin bostad har ett par tikar, vilka
regelbundet används i avel, och ställer frågan, huruvida detta fall skall
rubriceras som yrkesmässig uppfödning. Länsveterinären i Stockholms län
framhåller, att en mål- och yrkesmedveten kennelrörelse ofta drivs i innehavarens
bostad och köksutrymmen samt att även här inställer sig frågan,
hur yrkesmässigheten skall bedömas. Länsveterinären anser också, att det
föreslagna stadgandet om s. k. hundpensionat kräver ett förtydligande. Frågan,
när en hunduppfödning eller hundinackordering skall kallas yrkesmässig,
diskuteras närmare av länsveterinären i Älvsborgs län, som anför.

Det blir inte alltid rätt gränsdragning, om man endast kallar sådana rörelser
för yrkesmässiga, som utgör heltidssyssla för innehavaren. Stora
hundgårdar kan mycket väl drivas som bisyssla. Enligt min mening bör man
därför fastställa storleksgränser för hunduppfödningar och hundpensionat,
som klargör vilka rörelser, som skall anses som yrkesmässiga i författningens
mening. Små rörelser bör lämnas utanför lagbestämmelserna. Då hundarna
rymmas inom en normal familjebostad, finns i vanliga fall inte skäl
för det allmänna att befatta sig med rörelsen. Förslagsvis bör man med yrkesmässig
hunduppfödning mena en rörelse, som i genomsnitt omfattar
minst tre avelstikar och fem valpkullar per år. Beträffande hundpensionat
föreslår jag, att en rörelse anses som yrkesmässig, om minst fem pensionärer
periodvis finnas samtidigt i pensionatet.

I anslutning till länsveterinärernas yttranden anför veterinärstyrelsen att
svårigheten att definiera yrkesmässighet i det aktuella sammanhanget och

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1965

att avgränsa yrkesmässigt bedriven verksamhet från hobbyverksamhet är
uppenbar. Det kan befaras att en bestämmelse enligt förslaget på grund härav
inte blir så effektiv som önskvärt vore och kommer att föranleda överklaganden
och besvärliga bedömningsfrågor. Det bör emellertid inte vara
uteslutet att komma fram till en användbar definition.

Svenska kennelklubben som också anser att oklarhet råder om vad som
bör inläggas i uttrycket yrkesmässig, nämner att bestämmelser av i stort
sett samma innebörd — såsom utredningsmannen har angett — gäller i
Norge. Det är emellertid bekant för klubben, att tillstånd där ansetts erforderligt
bara för ett synnerligen ringa antal — under tio — uppfödare och
lörsäljare av hundar. De norska bestämmelserna kan därför inte anses ha
fått någon större betydelse.

Svenska djurskyddsföreningen har uttalat, att mottagande av hundar till
förvaring och utfodring skall vara att betrakta som yrkesmässigt, så snart
det gäller tre eller flera hundar.

Beträffande tillståndsprövningens sakliga innehåll i övrigt har länsveterinären
i Norrbottens län uttalat, att bedömningen måste bli svår och tillrtåndsbevil
jandet rent formellt, eftersom man måste ta hänsyn till att inte
några som helst kompetensvillkor gäller för yrkesmässig djurhantering i
övrigt. Länsläkaren i Västerbottens län — som har hävdat att området för det
föreslagna tillståndstvånget bör utvidgas till att avse även annan verksamhet
av liknande beskaffenhet, främst pälsdjurshanteringen — har i anslutning
därtill tramhållit, att Irågan om kompetenskraven för den ansvarige
yrkesutövaren måste noga övervägas. Länsläkaren anför, att kynologiska
insikter av betydande mått samt vissa personliga och materiella kvalifikationer
iörvisso är önskvärda men att bedömningen härutinnan kan vålla
svårigheter för de lokala polis- och hälsovårdsmyndigheterna och föranleda
eu slentrianmässig handläggning vid tillståndsgivningen. Enligt länsläkaren
vore därför trågan om samarbete med veterinär i detta hänseende särskilt
betydelsefull. Länsläkaren bar vidare pekat på att de omgivningshygieniska
synpunkterna måste beaktas och att det måste anses direkt olämpligt att
förlägga hundgårdar och liknande anläggningar i tät bebyggelse. Även medicinalstyrelsen
har understrukit de omgivningshygieniska synpunkterna
och betydelsen av samarbete polis-hälsovårdsnämnd-veterinär samt velat
lörutsätta, att veterinärstyrelsen i en tillämpningskungörelse till de nya lagbestämmelserna
beaktar, vad sålunda anförts. Vidare har länshälsovårdskonsulenten
i Kristianstads län med hänvisning till de omgivningshygieniska
synpunkterna ansett det angeläget, att medicinalstyrelsen och veterinärstyrelsen
utarbetar klara och entydiga anvisningar till ledning för hälsovårdsnämnderna
i dessa ärenden. Även några andra remissorgan har betonat, att
vid tillståndsprövningen hänsyn måste tas inte endast till djur skyddssynpunkterna
utan även till omgivningshygieniska faktorer.

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

Departementschefen

Såväl av veterinärstyrelsen som av Svenska kennelklubben och ett flertal
djurskyddsorganisationer har erinringar framställts mot förhållanden inom
den yrkesmässiga uppfödningen av hundar och handeln med hundar. Utredningsmannen
har ansett att ett behörigt hänsynstagande till inte bara
djurskyddsintresset utan också de kynologiska sammanslutningarnas strävan
efter en god hundstam bör föranleda att yrkesmässig hunduppfödning
och handel med hundar inte får drivas utan att företagaren är i besittning
av såväl kynologiska insikter av betydande mått som vissa personliga och
materiella kvalifikationer. Utredningsmannen har därför föreslagit att för
ifrågavarande verksamhet skall krävas att polismyndigheten i orten etter
hälsovårdsnämndens hörande har lämnat tillstånd därtill. Med hänsyn till
att s. k. hundpensionat har blivit allt vanligare har utredningsmannen ansett
att ett likartat krav på tillstånd bör gälla även i fråga om mottagande av
hundar till förvaring och utfodring, när det sker yrkesmässigt. Enligt
förslaget skall bestämmelserna om tillståndstvång upptas i en ny paragraf
i djurskyddslagen.

Av det stora antal remissorgan som yttrat sig i denna del har så gott
som alla tillstyrkt förslaget i princip. Endast en myndighet har direkt avstyrkt
och ett fåtal har intagit en obestämd eller tveksam hållning.

Även jag anser det lämpligt att de former av hantering med hundar, som
utredningsmannen åsyftar, blir föremål för offentlig reglering. Härför talar
framför allt djurskyddssynpunkter, men även omgivningshygieniska synpunkter
torde kunna åberopas i sammanhanget. Under remissbehandlingen
har man påpekat att det kan finnas behov av en motsvarande reglering på
vissa andra områden, t. ex. beträffande pälsdj urshanteringen. Den anmärkningsvärda
ökning av antalet hundar i landet som har inträffat på senare
tid gör emellertid att en sanering av hundhanteringen framstår som
särskilt angelägen och det synes därför berättigat att i första hand ingripa
reglerande på detta område.

När det gäller att närmare utforma bestämmelserna om den föreslagna
regleringen torde det finnas anledning att på ett par punkter företa avvikelser
från vad utredningsmannen har förordat. Enligt hans förslag skall
de nya bestämmelserna bara gälla yrkesmässig verksamhet. Eftersom verksamheten
kan äga rum under så växlande förhållanden och eftersom det
är önskvärt att såvitt möjligt minska svårigheterna vid gränsdragningen
mellan tillståndskrävande och icke tillståndskrävande verksamhet, anser
jag att regleringen bör omfatta inte bara rent yrkesmässiga former utan
även sådana där verksamheten — utan att kunna anses som yrkesmässig
— äger rum i större omfattning. Härigenom kommer det enligt min mening
att framgå, å ena sidan, att den omständigheten att hanteringen ger ett eko -

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

nomiskt utbyte inte behöver innebära att den är yrkesmässig i den mening
som här avses, och, å andra sidan, att en rörelse, som regelmässigt omfattar
mer än ett par tre avelstikar eller till förvaring och utfodring mottagna
djur, kan falla under tillståndstvånget, oavsett att den inte drivs av enbart
ekonomiska motiv. Utredningsmannen har vidare föreslagit att tillståndsfrågorna
skall prövas av polismyndighet. Denna skall höra hälsovårdsnämnden
innan tillståndsärende avgörs och det har förutsatts att nämnden i sin
tur skall söka medverkan av veterinär. Enligt min mening är det emellertid
mera rationellt att förlägga prövningen hos hälsovårdsnämnden. Denna
är särskilt lämpad för uppgiften genom sin ställning som tillsynsmyndighet
enligt djurskyddslagen. Härtill kommer att det genom lokala hälsovårdsordningar
i stor utsträckning är föreskrivet att hundgård inte får anordnas
inom hälsovårdstätorter och därmed jämställda områden utan att hälsovårdsnämnd
har lämnat sitt tillstånd. Den önskvärda samordningen mellan
djur skyddssynpunkter och omgivningshygieniska synpunkter kan i sådana
fall inte gärna åstadkommas på annat sätt än genom en samlad bedömning
hos hälsovårdsnämnden.

Innan nämnden fattar beslut bör den givetvis så snart det finns anledning
till det inhämta yttrande eller begära annan behövlig medverkan av länsveterinär
eller distrikts- eller stadsveterinär. Någon lagbestämmelse härom
torde inte behövas. Däremot synes det lämpligt att i anslutning till bestämmelsen
om tillståndstvånget uttryckligen stadga att meddelat tillstånd
kan återkallas. Det torde även böra finnas en regel om rätt för den som är
missnöjd med hälsovårdsnämndens beslut att fullfölja talan hos länsstyrelsen.
Besvär över länsstyrelsens beslut torde böra prövas av regeringsrätten.
I

I likhet med utredningsmannen anser jag det lämpligt att de nya bestämmelserna
intas i en ny paragraf i djurskyddslagen närmast efter bestämmelserna
i 8 § om förevisning av djur. Rubriken över den nya paragrafen
bör, som utredningsmannen har föreslagit, få lyda: Om yrkesmässig
hunduppfödning m. m.

Med hänsyn till redan existerande verksamhet av de slag som bör tillståndsregleras
i enlighet med det nu anförda synes de nya bestämmelserna
böra träda i kraft först den 1 januari 1967.

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

Tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad
(iälJande rätt m. m.

Frågan om tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad behandlades av djurskyddsutredningen
i dess den 1 december 1956 överlämnade betänkande
(SOU 1956:49). De där intagna förslagen föranledde vissa från och med
den 1 januari 1959 gällande ändringar av framför allt 14 och 15 §§ djurskyddslagen.

För närvarande gäller sålunda enligt 14 § som huvudprincip, att det är
hälsovårdsnämnden i orten som har att öva tillsyn över djurens vård och
behandling. Medan hälsovårdsnämnden tidigare bara hade befogenhet men
icke skyldighet att utse tillsyningsman, är det numera ålagt nämnden som en
plikt att utse en eller vid behov flera tillsyningsmän. Och medan tidigare
helt allmänt stadgades, att nämnden hade att i samverkan med länsoch
distrikts- eller stadsveterinären öva tillsyn, är det numera föreskrivet,
att länsveterinären och distrikts- eller stadsveterinären medverkar vid tillsynen
enligt vad därom närmare föreskrivs. Vidare är det ålagt länsstyrelsen
att med biträde av länsveterinären vaka över att hälsovårdsnämnder och
tillsyningsmän samt distrikts- och stadsveterinärer fullgör sina åligganden.
Högsta tillsynen tillkommer veterinärstyrelsen, som har att meddela råd
och anvisningar till ledning för övriga tillsynsorgan. Om någon åsidosätter
de allmänna bestämmelserna i djurskyddslagens 2—6 §§ äger hälsovårdsnämnden
inte bara som tidigare meddela erforderliga föreskrifter om vad
han har att iaktta utan även stadga vite. Samma befogenheter tillkommer
länsstyrelsen. Kretsen av personer, som djurägaren är pliktig tillåta att
verkställa besiktning, har utvidgats till att omfatta inte bara som tidigare
hälsovårdsnämnden, någon dess ledamot eller suppleant, tillsyningsman eller
tjänsteveterinär utan även annan som länsstyrelsen eller veterinärstyrelsen
förordnat.

I den till grund för 1959 års ändringar liggande propositionen (1958:35)
erinrade departementschefen om att djurskyddsutredningen hade kommit
till den uppfattningen, att de särskilda bestämmelserna i djurskyddslagen
om tillsyn av lagens efterlevnad inte kunde anses fullt effektiva och tillfredsställande.
Bristerna i fråga om tillsynen hade djurskyddsutredningen
ansett bero såväl på bestämmelsernas innehåll i och för sig som på frånvaron
av erforderlig livaktighet och handlingskraft hos de organ som har
ansvaret för tillsynen. Att tillsynsbestämmelserna var bristfälliga hade enligt
departementschefen bekräftats under remissbehandlingen. Departementschefen
anförde vidare bl. a. följande. Enligt utredningens mening syn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1065

tes det vara en ganska utbredd åsikt, att hälsovårdsnämnderna — även om
naturligtvis undantag torde kunna påvisas — inte hade den initiativförmåga
och handlingskraft som deras nyckelställning beträffande tillsynen krävde.
Samma uppfattning hade kommit till uttryck i flera yttranden. Därvid hade
även gjorts gällande, att nämnderna ofta saknade ekonomiska och personella
resurser för att på ett tillfredsställande sätt kunna utöva tillsynen.
För att få till stånd en bättre ordning syntes det lämpligt att dels i olika
avseenden förstärka tillsynen på det kommunala planet och dels ställa denna
tillsyn under central ledning av vissa statliga myndigheter, nämligen
länsstyrelserna för de särskilda länen och veterinärstyrelsen för hela riket.
Tyngdpunkten beträffande tillsynen måste med nödvändighet vila hos hälsovårdsnämnden.
Av den borde kunna krävas, att den höll sig noga underrättad
om hur djurägarna i orten handskades med sina djur. Hälsovårdsnämndens
befogenheter gentemot försumliga djurägare och djurvårdare
borde stärkas genom att nämnden erhöll rätt att i samband med meddelande
av föreskrift om vidtagande av rättelse eller annan åtgärd jämväl utsätta
vite, att om så erfordrades verkställa föreskriven åtgärd på den försumliges
bekostnad samt att förordna att dess beslut omedelbart skulle lända till efterrättelse.
Det var uppenbart, att kunskap om de faktiska förhållandena i
orten säkrast inhämtades genom personliga iakttagelser och erfarenheter.
Enligt de gällande bestämmelserna ägde hälsovårdsnämnden utse särskild
tillsyningsman för att biträda med övervakningen. En fullt effektiv tillsyn
torde emellertid inte kunna utövas av hälsovårdsnämnden med mindre alltid
en av denna utsedd person hade att svara för den omedelbara övervakningen.
Hälsovårdsnämnden borde därför utan förbehåll vara skyldig att
utse minst en tillsyningsman. Departementschefen avböjde en i betänkandet
föreslagen bestämmelse om obligatorisk inspektionsverksamhet. Syftet
härmed syntes väsentligen kunna tillgodoses genom att hälsovårdsnämnden
lät verkställa besiktning.

Beträffande läns- samt distrikts- och stadsveterinärerna anförde departementschefen,
att en viss förstärkning av tillsynsorganisationen på det kommunala
planet skulle komma till stånd, om det ålåg tjänsteveterinärerna
att biträda vid tillsynens utövande. Därmed skulle markeras, att även tjänsteveterinärerna
hade att ta erforderliga initiativ vid försummat djurskydd
eller eljest för att få till stånd bättre förhållanden i fråga om djurens vård
och behandling. I administrativ ordning borde närmare föreskrifter meddelas
om tjänsteveterinärernas skyldigheter och befogenheter i förevarande
avseende.

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

Utredningsmannen

Det är utredningsmannens uppfattning, att djurskyddslagens nuvarande
föreskrifter om kontrollen av lagens efterlevnad har ett innehåll, som väl
täcker vad lagstiftaren åsyftat. Mot veterinärstyrelsens den 30 maj 1961 meddelade
råd och anvisningar kan heller ingen anmärkning riktas. Ändå är det
utredningsmannens mening, att det alltjämt i många fall brister i de lokala
myndigheternas djurskyddskontroll och att de möjligheter som lagstiftningen
lagt i deras hand inte utnyttjas. På annat sätt är det svårt att förklara,
att många brister i omvårdnaden av djur under tiden efter lagändringen
konstaterats utan att detta skett genom hälsovårdsnämnderna eller deras
tillsyningsmän. När behov således föreligger av åtgärder till ernående av
ett bättre sakernas tillstånd, riktas därför blicken på möjligheterna att intensifiera
verksamheten framför allt på det lokala planet, dvs. hälsovårdsnämnder
na-tillsyningsmännen.

Såsom tidigare omnämnts avböjde departementschefen i 1958 års proposition
en föreslagen bestämmelse om inspektionsverksamhet, eftersom syftet
härmed syntes kunna väsentligen tillgodoses genom att hälsovårdsnämnden
lät verkställa sådan besiktning, som det redan då fanns bestämmelser
om. Utredningsmannen har hyst någon tvekan om skillnaden mellan de
bägge begreppen inspektion och besiktning. Det kunde synas som om med
inspektion avsågs en undersökning av djurbeståndet och för detta gjorda
anordningar med vissa på ett eller annat sätt bestämda tidsintervaller utan
särskilt utifrån givet incitament. Med besiktning skulle förstås en undersökning
i samma omfattning, men där en särskild anledning till åtgärden
getts. Klart är enligt utredningsmannen att tillsynen skulle vinna i effektivitet
om kontrollmyndigheterna, i första hand hälsovårdsnämnderna, genom
en i lag inskriven regel förpliktades till en inspektionsverksamhet i den
mening som nyss sagts. Men lika klart torde vara, att en sådan skyldighet
skulle medföra en säkerligen icke obetydlig utgiftsökning för kommunerna,
eftersom inspektionsverksamheten sannolikt skulle medföra behov av heltidsanställda
tillsyningsmän. I den mån som kommunsammanslagningarna
medför större personella och ekonomiska resurser ter sig detta visserligen
genomförbart. Eljest kan möjligheten därav betvivlas. Värdet av en rutinmässig
inspektionsverksamhet kan dock inte nog framhållas.

I anslutning till det nu återgivna anför utredningsmannen följande allmänna
synpunkter. En lagstiftning sådan som den förevarande, där det
skyddade intresset i allmänhet inte kan tänkas bli tillfyllest beaktat utan
kontroll från det allmännas sida, har uppenbarligen inte stora utsikter att
verka effektivt, om den inte omfattas helhjärtat av de samhällsorgan som
är satta att utöva kontrollen. Det framstår då som en angelägenhet av vikt
att genom upplysning åstadkomma en personligt aktiv inställning till denna
från kontrollorganens sida. Uppenbarligen är det också av vikt, att till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1965

syningsmän tillsätts som är i den ställning att de står helt obundna i förhållande
till de personer, vilkas djur och för djuren gjorda anordningar skall
vara föremål för tillsynen. Att detta krav i varje fall i mindre förhållanden
kan vålla svårigheter vid tjänstens tillsättande kan väl inte förnekas. Vikten
av att kravet beaktas kan man dock inte komma ifrån.

Utredningsmannen anser att det sannolikt är att beklaga, att tidigare förslag
om möjlighet för länsstyrelserna att förordna djurskyddsassistenter
att biträda vid tillsynen inte vann bifall. Utredningsmannen har emellertid
ansett det omöjligt att nu införa denna anordning. Med hänsyn till de praktiska
svårigheter, som uppenbarligen kan vara förknippade med anordnandet
av kontrollen i första linjen, har utredningsmannen övervägt en
anordning enligt vilken det skulle ankomma på polismännen i de särskilda
orterna att utöva tillsynen. Polismännen kan efter all sannolikhet i allmänhet
betraktas som mera fristående från de antydda intressekonflikterna än
de av hälsovårdsnämnd utsedda tillsyningsmännen. Redan nu är polismännen
ianspråktagna för tillsynen i samband med offentlig förevisning av djur.
Det är emellertid ofrånkomligt, att en polisiär dj ^skyddstillsyn även i övrigt
måste på ett eller annat sätt ställas under veterinärstyrelsens överinseende
och en sådan anordning skulle säkerligen kunna leda till icke önskvärda
komplikationer. Den måste för den skull avböjas. Inte heller torde en organisation
med uteslutande under veterinär styrelsen sorterande djurskyddsinspektörer
vara en framkomlig lösning.

Å andra sidan har det synts utredningsmannen vara angeläget att pröva
varje utväg att få en förstärkning av tillsynsmomentet på det lokala planet
och han har sökt nå en sådan effekt genom en mindre ändring i djurskyddslagens
bestämmelser om kretsen av dem som äger behörighet att verkställa
besiktning.

Som i det föregående antytts innehåller 3 § kungörelsen den 6 november
1959 om offentlig förevisning av djur en bestämmelse, att behörighet att företa
besiktning skall tillkomma — förutom dem som har sådan behörighet
enligt djurskyddslagen — även polisman. Med hänsyn till de offentliga
djurförevisningarnas speciella karaktär faller det sig naturligt att tillerkänna
sådan behörighet åt en tillstädesvarande polisman. Det kan dock
enligt utredningsmannen inte betvivlas, att det under vissa omständigheter
även inom området för den i djurskyddslagen avsedda allmänna djurskyddstillsynen
skulle lända till en ökad effektivitet, om polisman får behörighet
att verkställa besiktning. Utredningsmannen åsyftar inte, att polisman
skulle mera allmänt ha att lägga besiktningar enligt djurskyddslagen
till sina övriga tjänsteåligganden. Däremot avses, att om polisman själv finner
anledning till besiktning, vare sig på grund av någons hemställan eller
av annan orsak, han skall äga rätt att verkställa sådan. I enlighet med den
nu återgivna tankegången bär utredningsmannen föreslagit att i 15 § djurskyddslagen
skall införas ett stadgande om behörighet för polisman i orten
att utan särskilt förordnande verkställa besiktning.

7 Il i han g till riksdagens protokoll 1065. 1 samt. Nr lss

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1965

Remissyttrandena

Vad utredningsmannen anfört om tillsynen har i remissyttrandena föranlett
många skiftande omdömen och synpunkter. Bortsett från de remissinstanser
som endast yttrat sig mera allmänt om betänkandet har förslaget
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av hovrätten för Övre Norrland, medicinalstyrelsen,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Kristianstads,
Göteborgs och Bohus, Jämtlands och Norrbottens län, Sveriges
djurskyddsföreningars riksförbund, Föreningarna Djurens vänners riksorganisation,
Svenska kennelklubben, länsveterinärerna i Södermanlands,
Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro och
Jämtlands län, poliskammaren i Stockholm, hälsovårdsnämnderna i Eskilstuna,
Luleå och Motala samt Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.
Sålunda har hovrätten för Övre Norrland uttalat att den föreslagna
anordningen, att polisman i orten skall utan särskilt förordnande vara
behörig verkställa besiktning enligt 15 § djurskyddslagen, är en utväg som
synes väl värd att prövas. Till de skäl utredningsmannen anfört kan enligt
hovrätten måhända läggas den synpunkten, att blotta vetskapen om att
polisman har behörigheten kan komma att främja de intressen lagen skall
skydda. Länsstyrelsen i Stockholms län har tillstyrkt förslaget med motivering,
att dess genomförande inte bara skulle vara ägnat att medföra ökad
effektivitet i fråga om tillsynen på det lokala planet utan också onödiggöra
ett från djurskyddsorganisationernas sida önskat arrangemang, varigenom
djurskyddsföreningarnas inspektörer skulle få polismans skydd och
befogenhet. Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund har framhållit, att
förutom den behörighet att företa besiktning, som redan nu tillkommer polisman
enligt 3 § kungörelsen om offenlig förevisning av djur, polismyndighet
enligt 17 § djurskyddslagen har vissa uppgifter vid omhändertagande
av djur, som är utsatt för djurplågeri. Det synes därför praktiskt, att
polisman får behörighet att verkställa besiktning också inom området för
den allmänna djurskyddstillsynen. Riksförbundet anser, att den föreslagna
utvidgade behörigheten för polisman väl överensstämmer med allmänhetens
uppfattning om polismyndighetens arbetsuppgifter. Poliskammaren
i Stockholm har uttalat, att förslagets genomförande torde medföra en effektivisering
av djur skyddsarbetet och att den nya arbetsuppgiften synes
väl förenlig med det allmänna stadgandet om polisens plikter i 1 § allmänna
polisinstruktionen. Länsstyrelsen i Kristianstads län tillstyrker livligt att
kretsen av djurskyddskontrollanter på sätt utredningsmannen föreslagit utvidgas
men framhåller samtidigt att det är nödvändigt med ett intimt samarbete
mellan hälsovårdsnämnderna och polisen.

Några remissinstanser har velat gå längre än utredningsmannen i fråga
om att anlita polisman för tillsyn av djurskyddslagens efterlevnad. Sålunda
har föreståndaren för statspolisens avdelning i Luleå, med vilken statspolis•

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 är 1965

intendenten instämt, samt länsstyrelsen i Malmöhus län och poliskammaren
i Malmö förklarat sig inte kunna dela utredningsmannens betänkligheter
mot att tillägga polismännen i de särskilda orterna uppgiften att allmänt
utöva sådan tillsyn.

Vidare har Svenska hundskyddsföreningen, som framhållit att ledamöterna
i hälsovårdsnämnderna emellanåt på grund av grannförhållandc
m. in. inte vågar utöva tillräcklig auktoritet vid djurskyddstillsynen, förordat
att tillsynen i stället läggs på polismakten.

Eu obestämd eller tveksam hållning till förslaget har intagits av länsstyrelserna
i Östergötlands och Västernorrlands län, Hushållningssällskapens
förbund, länsläkarna i Kristianstads, Västerbottens och Norrbottens
län, länsveterinärerna i Uppsala, Kronobergs, Kalmar och Hallands län samt
hälsovårdsnämnderna i Gävle och Västerås. Sålunda har länsveterinären i
Uppsala län — utan att direkt ingå på förslaget — diskuterat vissa praktiska
åtgärder för att förbättra den nuvarande djurskyddstillsynen genom
hälsovårdsnämnderna och därvid bl. a. framhållit såsom önskvärt, att polisman
tillsammans med den av hälsovårdsnämnden utsedde tillsyningsmannen
och tjänsteveterinären kunde bilda en tremannanämd, vilken skulle
företa vissa regelbundet återkommande besiktningar och därvid till hälsovårdsnämnden
avge förslag om erforderliga åtgärder. Vidare har länsveterinären
i Kalmar län funnit sig med viss tvekan kunna acceptera förslaget.
Enligt länsveterinären kan polismans medverkan i djurskyddstillsynen vara
av värde i vissa fall och även bli till hjälp för tjänsteveterinärerna och
länsstyrelsen. Länsveterinären förutsätter dock, att polismans deltagande i
tillsynen sker i samverkan med tjänsteveterinärerna. Länsveterinären i Hallands
län har i och för sig intet att erinra mot förslaget men ifrågasätter,
om förslaget såsom avsetts verkligen kommer att leda till intensifiering av
tillsynsverksamheten eller om det inte snarare kommer att verka i motsatt
riktning och medföra, att hälsovårdsnämnderna och deras tillsyningsmän
slappnar i sin verksamhet. Det borde hellre stadgas skyldighet för polisman
att till hälsovårdsnämnd eller dess tillsyningsmän anmäla missförhållande,
som kommit till polismannens kännedom, och eventuellt även skyldighet
alt på begäran av hälsovårdsnämnd deltaga i besiktning. Länsstyrelsen
i Östergötlands län framhåller, att polisman redan nu torde vara skyldig
att underrätta den lokala tillsynsmyndigheten om förhållanden, som kan
ge anledning till besiktning, och ifrågasätter på grund härav, om förslaget
i realiteten kommer att medföra åsyftad verkan. Länsstyrelsen i Västernorrlands
län ifrågasätter värdet av den föreslagna bestämmelsen afl tillerkänna
polisman rätt att verkställa besiktning samt framhåller, alt därigenom
viss ytterligare uppdelning av ansvaret för tillsynen skulle uppkomma,
vilket torde vara mindre lämpligt. Länsstyrelsen förordar i stället
eu intensifierad tillsynsverksamhet inom ramen för gällande lagstiftning.

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1965

Länsveterinären i Kronobergs län betonar att tillsynsverksamhet av rådgivande
karaktär inte bör ankomma på polisman. Även Hushållningssällskapens
förbund ställer sig tveksamt till förslaget, då polismännen i allmänhet
inte torde ha de insikter och den praktiska erfarenhet i djurskötsel, som
måste krävas för besiktningar enligt djurskyddslagen. Förbundet anser,
att man i stället genom upplysnings- och rådgivningsverksamhet bör söka
uppnå de förbättrade förhållanden som eftersträvas.

Förslaget har avstyrkts av riksåklagarämbetet, hovrätten över Skåne och
Blekinge, veterinärstyrelsen, länsstyrelsen i Västerbottens lön, Sveriges veterinärförbund,
Svenska djurskyddsföreningen, statsåklagarna i Stockholm
och Göteborg, länsveterinärerna i Stockholms, Blekinge, Älvsborgs, Västmanlands,
Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och
Norrbottens län, förste stadsveterinären i Stockholm, hälsovårdsnämnderna
i Piteå och Stockholm samt Själevads och Sorsele kommuner ävensom
Kristianstads och Västerbottens läns hushållningssällskap. Skilda skäl har
anförts för denna ståndpunkt.

Sålunda har bl. a. länsstyrelsen i Västerbottens län ansett att det från
djurskyddssynpunkt inte är erforderligt, att också polisman i orten skall
äga behörighet att verkställa besiktning. Länsstyrelsen hävdar, att eu i allt
väsentligt tillfredsställande djurtillsyn bör kunna utövas genom dem som
har behörigheten enligt lagrummets nuvarande lydelse. Kristianstads läns
hushållningssällskap anför att övervakningen av djurskyddslagens efterlevnad
synes vara väl tillgodosedd genom kommunernas tillsyningsmän,
som skött sitt grannlaga värv på ett utmärkt sätt, samt att ytterligare åtgärder
i form av polisiär övervakning därför inte synes motiverade.

Uppfattningen att tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad redan nu
skulle fungera tillfredsställande är dock inte gemensam för de avstyrkande
remissinstanserna. Tvärtom uttalar de sig i allmänhet — i likhet med de
tillstyrkande remissinstanserna — för en effektivisering av tillsynen men
finner att förslaget inte tillgodoser detta önskemål tillräckligt väl.

Sålunda har statsåklagare!i i Stockholm med instämmande av riksåklagarämbetet
anfört följande.

Den föreslagna behörigheten, vilken i speciella fall kan medföra vittgående
befogenheter jämförbara med rätten till husrannsakan, synes näppeligen
vara i adekvans med de stränga och begränsade regler som i övrigt gälla för
den enskilde polismannen att företaga husrannsakan eller tillgripa övriga
tvångsmedel. Mot den föreslagna behörigheten synes såvitt av förslagets
text framgår ej heller svara någon skyldighet för polismannen till det avsedda
ingripandet, varigenom öppnas möjlighet för ett icke önskvärt godtyckligt
handlande helt dikterat av den enskilde polismannens intresse och subjektiva
uppfattning i hithörande frågor.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har inte blivit övertygad om lämpligheten
av att tillägga polisman en särskild behörighet att verkställa besikt -

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1965

ning. Denna behörighet kan enligt hovrättens mening leda till en splittring
av ansvaret mellan de lokala organen. Liknande har åberopats även i andra
avstyrkande yttranden.

Länsveterinärerna i Stockholms, Västmanlands, Västernorrlands och
Norrbottens län samt hälsovårdsnämnderna i Själevads och Sorsele kommuner
har anlagt i huvudsak överensstämmande synpunkter och motiverat
sill avstyrkande av förslaget med att det vid besiktning enligt djurskyddslagen
i första hand gäller att genom råd och anvisningar till djurägaren
söka förmå denne att rätta till eventuella fel och brister, samt att rutinmässig
inspektion av polisman i tjänsteutövning i många tall skulle leda
till missförstånd och irritation, som skulle skada djurskyddsverksamheten.

Som huvudsakligt skäl mot förslaget har veterinärstyrelsen, förste stadsveterinären
i Stockholm, hälsovårdsnämnderna i Piteå och Stockholm samt
Västerbottens läns hushållningssällskap anfört, att polisman i många fall
inte torde ha sådana insikter i djurskötsel som bör krävas för besiktningsverksamhet
enligt djurskyddslagen. Veterinärstyrelsen konstaterar även, att
inkopplande av polis på sätt utredningsmannen föreslagit inte lär avhjälpa
det väsentligaste missförhållandet i fråga om djurskyddstillsynen, den bristande
intensiteten i hälsovårdsnämndernas verksamhet på området.

Remissinstanserna har, som nyss nämnts, i allmänhet inte riktat någon
gensaga mot utredningsmannens uttalande, att det alltjämt i många fall brister
i de lokala myndigheternas omhänderhavande av djurskyddskontrollen.
Länsveterinären i Stockholms län anser emellertid, att förhållandena visst
inte är så bristfälliga som antyds i betänkandet. Även andra remissinstanser
har funnit kritiken mot hälsovårdsnämnderna överdriven och pekat på
de svårigheter som alltid måste möta i arbetet på att åstadkomma en bättre
djurvård. I detta avseende har länsläkaren, länsveterinären och länshälsovårdskonsulenten
i Kristianstads län samt hälsovårdsnämnden i Brösarps
kommun anfört i stort sett överensstämmande synpunkter. Enligt dessa
remissinstanser är det inte riktigt och rättvist att hävda, att de i djurskyddstillsynen
direkt engagerade samhällsorganen inte helhjärtat skulle omfatta
djurskyddslagstiftningens syfte. Tvärtom har det stora flertalet av
dessa organ — hälsovårdsnämnderna, deras tillsyningsmän och de veterinära
tjänstemännen — visat storl intresse och idealitet inför den svåra uppgiften.
Även om alltjämt brister föreligger i betydande utsträckning, har
dock flertalet hälsovårdsnämnder under de senare åren undan för undan
intensifierat sitt arbete med djurskyddstillsynen.

1 andra yttranden betonas bristerna i den nuvaranda djurskyddskontrollen
starkare. Nordiska samfundet till bekämpande av plågsamma djurförsök
uttalar, alt bristerna i tillsynen visat sig så allvarliga att effektiva
förbättringar är ofrånkomliga, framför all! i fråga om besiktningssystemet.
Enligt samfundet äventyras eljest hela djurskyddet, vars verkliga värde väsentligen
beror på den kraft och konsekvens med vilken man kräver lagens

102

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

efterlevnad och beivrar brott mot denna. Vidare anmärker Föreningarna
Djurens vänners riksorganisation, att hälsovårdsnämnderna i flera kommuner
ännu inte utsett någon tillsyningsman för djurskyddet och att på
andra håll, där tillsyningsman finns, tjänsten är kombinerad med så mycket
annat arbete att tiden för tillsynsarbetet blir ytterst minimal. Enligt
organisationen är antalet anmälningar om vanvård, djurplågeri och annan
olämplig djurhållning av sådan storleksgrad att kontrollen måste intensifieras.
Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund anser, att — som även
utredningsmannen framhållit — det huvudsakligen är på det lokala planet
som kontrollen brister och att orsakerna härtill kan vara många: tillsyningsmännens
bristande kunskaper, tid och möjligheter att ägna kontrollen
erforderligt intresse samt i mindre landskommuner, där tillsynsuppgifterna
uppdragits åt ledamöter av hälsovårdsnämnderna, även en önskan att inte
behöva undersöka förhållandena beträffande djurhållningen hos grannar,
släktingar eller vänner. Sistnämnda svaghet i den lokala djurskyddsövervakningen
har framhållits också av Svenska djurskyddsföreningen.

Även medicinalstyrelsen har förklarat sig dela utredningsmannens uppfattning,
att hälsovårdsnämndernas tillsyn av djurskyddet inte är tillfredsställande
i alla avseenden. Stjrrelsen framhåller vikten av att sådana tillsyningsmän
tillsätts som är i den ställning att de står helt obundna i förhållande
till de personer vilkas djur skall vara föremål för deras tillsyn.

Brister i djurskyddskontrollen inom vissa län belyses i yttrandena av
några länsveterinärer. Sålunda anför länsveterinären i Uppsala län.

Någon planenlig och rutinmässig tillsyn har i detta län icke kommit i gång
på allvar såsom man tänkt sig. Orsakerna äro flera. Vid s. k. konventionell
drift anses inga missförhållanden av betydelse föreligga. Visserligen är man
medveten om att renhållning av djur och stallar icke överallt är vad den
borde vara, men man har full förståelse för bristen på arbetsfolk och dess
konsekvenser. En stort upplagd rutinkontroll kräver betydande kommunala
anslag och man menar, att pengarna behövs bättre för andra uppgifter, exempelvis
vatten-och avloppsanläggningar, som slukar stora summor. Att vara
tillsyningsman är inte attraktivt. Denne riskerar, om han uppträder osmidigt,
att bliva utvisad, när han å fastställt formulär tar upp status. Val av
tillsyningsman är svårt. Tar man en i djurskötsel icke sakkunnig person,
blir effektiviteten lidande. Vederbörandes anvisningar tas inte riktigt på allvar.
Väljer man en f. d. lantbrukare eller annan med djurskötsel förtrogen
person, blir denne ofta så förstående för djurägarens svårigheter, att inspektionen
även då rinner ut i sanden.

Länsveterinären i Södermanlands län omtalar, att tillsynsverksamheten
beträffande djurskyddet visserligen kommit i gång i samtliga kommuner
inom länet men att den i många fall sker halvhjärtat, samt anför vidare, att
tillsynsverksamheten måste intensifieras på ett eller annat sätt.

Länsveterinären i Kronobergs län anför, att inom detta län flera hälsovårdsnämnder
utövar en regelbunden rutinmässig tillfredsställande besiktning,
medan andra ännu endast utövar en mera sporadisk tillsyn. Enligt

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år W65

länsveterinärens mening måste emellertid också tas hänsyn till att tillsyningsmännen
och hälsovårdsnämndernas ledamöter, av vilka många är lantbrukare,
äger en allmän kännedom om djurhållningsförhållandena i bygden,
vilket i och för sig innebär en viss övervakning. Länsveterinären i Kalmar
län meddelar, att hälsovårdsnämnderna inom länet inte i allmänhet visat
sig vilja eller kunna tillfredsställande sköta djurskyddstillsynen. Länsveterinären
i Blekinge län anför, att inom länet finns nämnder, som av olika
anledningar hittills endast i ringa mån utövat någon mera organiserad
dj ^skyddstillsyn, men att å andra sidan också många nämnder lagt ned
ett stort arbete och intresserat fullföljt sitt inspektionsåliggande. Länsveterinären
i Älvsborgs län uttalar, att den nuvarande tillsynsorganisationen synes
ändamålsenlig men att i många kommuner inom länet hittills praktiskt
taget ingen tillsynsverksamhet bedrivits. Vidare omtalar länsveterinären i
Jämtlands län, att någon mera omfattande inventering av ladugårdsbeståndet
synes ha skett endast i en kommun inom länet.

Några remissinstanser har pekat på att ännu relativt kort tid förflutit
efter det de ändrade bestämmelserna om djurskyddskontrollen trätt i kraft
den 1 januari 1959 samt att måhända längre tid måste åtgå, innan de kommunala
tillsynsorganen hunnit helt anpassa sig till de nya bestämmelserna
och bygga ut sin verksamhet i enlighet därmed. Sålunda har länsstgrelsen
i Kristianstads län varit angelägen att betona, att hälsovårdsnämnderna i
största allmänhet gått till verket med stort intresse för uppgiften och att
man måhända skulle kunna ge sig till tåls med att avvakta ännu någon tids
erfarenhet. Länsstyrelsen — som tillstyrkt utredningsmannens förslag —
har dock funnit övervägande skäl tala för att man utan uppskov söker finna
vägar för en aktivering av djurskyddskontrollen. Veterinärstyrelsen har anfört
följande.

Det är riktigt att tillsynsverksamheten å djurskyddslagens efterlevnad
ännu icke fungerar tillfredsställande. Från början har det dock stått helt
klart att avsevärd tid skulle krävas innan förståelsen för tillsynsverksamheten
helt trängt igenom ute i kommunerna och än mera tid innan dessa
fått tillfredsställande resurser. Det råder emellertid ingen tvekan om att icke
förhållandena sakta undergått en avsevärd förbättring, som kan väntas fortskrida
sedan kommunsammanläggningarna skapat bättre ekonomiskt underlag
och informations- och tillsynsverksamheten avseende hälsovårdsnämnderna
själva intensifierats. I sistnämnda hänseende torde det förhålla
sig så att länsveterinärerna, även om nästan alla av dem anordnat eller medverkat
i upplysningsdagar m. m. för hälsovårdsnämnder i djurhållningsfrågor,
på grund av de senare årens snabba och intensiva omställning av
sitt arbete mot omgivningshygienen icke hunnit med att följa upp tagna
initiativ i djurskyddstillsynsarbetet och ej heller att i tillräcklig utsträckning
inspektera hälsovårdsnämndernas verksamhet avseende tillsynen. Det
synes finnas anledning att nu räkna med en förbättring i förevarande hänseenden.

Såsom eu väsentlig orsak Lill de nuvarande bristerna i de lokala myndigheternas
liandhavande av djurskyddskontrollen framhåller länsveterinärer -

104

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

na i Uppsala, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Jämtlands
län samt länshälsovårdskonsulenterna i Kristianstads län och hälsovårdsnämnden
i Brösarps kommun, att hälsovårdsnämnderna i många kommuner
haft svårt att hos de anslagsbeviljande kommunala organen erhålla tillräckliga
medel för denna del av sin verksamhet.

1 remissyttrandena diskuteras vidare skilda organisatoriska åtgärder för
att förbättra den nuvarande djurskyddskontrollen. Hovrätten över Skåne
och Blekinge delar utredningsmannens uppfattning, att en aktivering av
kontrollorganen, särskilt på det lokala planet, är angelägen, samt framhåller,
att överordnade organ bör bedriva en verksamhet av informativ
karaktär, ägnad att ge kunskap och intresse för uppgiften och att stimulera
de lokala organen till ökad aktivitet. Enligt medicinalstyrelsen är det viktigt,
att de av hälsovårdsnämnderna utsedda tillsyningsmännen har sådan utbildning,
att de med auktoritet kan hävda sina synpunkter samt att de uppträder
på ett sätt, som inte stöter djurägarna. Styrelsen framhåller, att inom
vissa län genom hälsovårdsförbundens eller hushållningssällskapens försorg
anordnats kurser för de av hälsovårdsnämnderna utsedda tillsyningsmännen.
Styrelsen betonar vikten av sådana kurser samt framhåller, att den
publicitet som ofta ägnas kurser av olika slag i den lokala pressen dessutom
ger den djurägande allmänheten information om lagar och förordningar,
som reglerar samhällets insyn i djurvården. Västerbottens läns hushållningssällskap
anser, att man genom ökad uppmärksamhet åt djurskyddsproblemen
från de centrala övervakningsorganen inom länen (länsveterinär, hälsovårdsförbund
etc.) samt genom effektivare upplysningsverksamhet bör kunna
förbättra förhållandena på området. Länsstyrelsen i Västernorrlands län
rekommenderar sammankallandet länsvis av konferenser för detta ändamål.

Vad angår förhållandena på detta område inom Malmöhus län anför länsveterinären
i detta län, att vid länsstyrelsens inspektioner av hälsovårdsnämnderna
under senare år stor vikt lagts vid genomgång av nämndernas
uppgift enligt djurskyddslagen samt alt det torde vara att förvänta, att
nämnderna kommer att engagera sig mera aktivt i djurskyddsarbetet. Länsveterinären
i Älvsborgs län — vilken såsom tidigare nämnts framhållit, att
i många kommuner inom detta län hittills praktiskt taget ingen tillsynsverksamhet
bedrivits — har i detta sammanhang tillika anfört, att de viktigaste
åtgärderna för effektivisering av tillsynen är att genom upplysning
och propaganda få de nuvarande tillsynsorganen mera intresserade för uppgiften.
Länsveterinären i Jämtlands län uttalar däremot beträffande förhållandena
inom detta län, att vid de kurser som länets hälsovårdsförbund
emellanåt anordnar för hälsovårdsnämnderna vid flera tillfällen även tagits
upp frågor rörande djurskyddsövervakning och hygien i djurstallar men att
dessa försök att väcka intresse för djurskyddsfrågorna och förmå hälsovårdsnämnderna
till någon aktivitet i stort sett misslyckats.

Frågan om hälsovårdsnämnderna bör åläggas regelbunden eller obligatorisk
inspektionsverksamhet berörs i några remissyttranden. Föreningarna

105

Kungl. Maj.ts proposition nr i 38 är 196ö

Djurens vänners riksorganisation anser påkallat, att de av hälsovårdsnämnderna
utsedda tillsyningsmännen för djurskyddet åläggs skyldighet att utan
föregående anmälan regelbundet företa inspektioner inom sina distrikt samt
att föra journal däröver, vilken skulle kontrolleras av länsstyrelsen. Nordiska
samfundet till bekämpande av plågsamma djurförsök uttalar, att den
främsta åtgärden för att förbättra djurskyddstillsynen blir att tillräckligt
antal tillsyningsmän ställs till förfogande samt att hälsovårdsnämnderna
åläggs att verkställa rutinmässiga inspektioner. Enligt samfundet bör inspektioner
med särskilt tidsintervall omfatta kommunens husdjur, hundgårdar
och hästar, som används vid trav- och ryttartävlingar, samt deras behandling
i samband med träning och tävlingar. Samfundet anser, att anförandet
av ekonomiska skäl som hinder för förverkligandet av dessa krav
måste bestämt avvisas. Länsveterinären i Kristianstads län och hälsovårdsnämnden
i Brösarps kommun framhåller avsaknaden av klara direktiv till
hälsovårdsnämnderna om regelbunden inspektion såsom en av orsakerna
till den bristande djurskyddskontrollen. I anslutning därtill anför emellertid
länsstyrelsen i Kristianstads län, att det självfallet inte kan råda någon
tvekan om att en allmän återkommande genomgång av djurhållningen inom
en kommun skulle i och för sig vara ändamålsenlig. Länsstyrelsen delar
dock utredningsmannens uppfattning att man — även om värdet av en rutinmässig
verksamhet på detta område inte nog kan framhållas — för närvarande
av bl. a. kostnadsskäl bör avstå från en föreskrift om regelbunden
inspektion.

Hovrätten över Skåne och Blekinge delar utredningsmannens uppfattning,
att någon obligatorisk inspektionsverksamhet inte bör föreskrivas i lagen,
men anser, att det bör kunna komma i fråga, att de överordnade kontrollorganen
som ett led i sin strävan att stimulera de lokala organens aktivitet
meddelar föreskrifter t. ex. om successiv årlig genomgång av djurbeståndet
i kommunen. Länsveterinären i Uppsala län anför att missförhållanden i
fråga om djurvården är vanligare vid lösdrift av nötkreatur, hästar och
svin än vid konventionell drift. Enligt länsveterinären förekommer visserligen
vanvård av djur även vid konventionell drift, t. ex. av djurägare på ekonomiskt
obestånd eller envisa och mindre tillräkneliga åldringar, men ryktet
om sådana missförhållanden sprids tämligen snart till myndigheterna
genom grannar m. m. Länsveterinären anser, att de svåraste försummelserna
kan påträffas vid lösdriften, men att allmänheten därvidlag reagerar trögare
i den tron att lösdriften är sanktionerad av staten samt att det då får vara
hur som helst, bara djuren är ute och rör sig fritt. Länsveterinären föreslår
därför, att dessa objekt, utvalda efter inventering på basis av hälsovårdsnämndens
lokalkännedom, skall minst en gång årligen inspekteras av den av
länsveterinären föreslagna tremannanämnd, bestående av hälsovårdsnämndens
tillsyningsmän, tjänsteveterinären och polismannen i orten, som berörts
tidigare i denna redogörelse.

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1965

Beträllande hälsovårdsnämndernas tillgång till kvalificerad personal för
djurskyddstillsynen framhåller liinsläkaren i Västerbottens län, att den personalförstärkning
som de senaste åren ägt rum på så många kommunala
områden endast i mycket ringa utsträckning kommit hälsovårdsnämnderna
till godo, men att i stället tjänstemannakåren på detta område de senaste
åren i icke oväsentlig utsträckning reducerats. I likhet med utredningsmannen
har emellertid flera remissinstanser till kommunsammanslagningarna
knutit förhoppningen, att dessa skall medföra ökade personella och ekonomiska
resurser även för hälsovårdsnämnderna. Länsstyrelsen i Östergötlands
län har därvid anfört, att problemet om förstärkning av hälsovårdsnämndernas
personal tör djurskyddstillsynen bör lösas genom samarbete mellan
kommunerna. Enligt länsstyrelsen är behovet av heltidsanställda tillsyningsmän
en fråga av sådan storleksordning och angelägenhetsgrad att den bör
hänföras till de s. k. samarbetsfrågorna och tas upp till övervägande av samarbetsnämnderna
i de numera fastställda kommunblocken. Flera andra remissinstanser
har även framhållit att heltidsanställda djurskyddsinspektörer
skall kunna ge tillsynen betydligt större effektivitet.

Förstärkning av djurskyddsövervakningen på länsplanet genom möjlighet
att förordna biträdande länsveterinärer eller djurskyddsassistenter föreslås
av länsstgrelsen i Malmöhus län, länsläkaren i Kristianstads län samt
länsveterinärerna i Stockholms, Södermanlands och Malmöhus län.

Även om de allra flesta av de förut nämnda remissinstanserna har funnit
att brister vidlåder hälsovårdsnämndernas handhavande av den lokala
djurskyddskontrollen, har så gott som alla utgått från att kontrollen i första
hand måste åvila hälsovårdsnämnderna. Avvikande uppfattning har emellertid
anmälts av Svenska djurskyddsföreningen, vilken starkt betonat nödvändigheten
av att kontrollen utövas av personer som står helt fria från lokala
hänsyn. Föreningen föreslår sålunda, att de uppgifter beträffande djurskyddskontrollen
som nu åvilar hälsovårdsnämnderna överförs till länsveterinärerna.

Departementschefen

Frågan om tillsynen av djurskyddslagens efterlevnad har tidigare behandlats
av djurskyddsutredningen, nämligen i betänkande som avgavs år
1956. Detta ledde till vissa ändringar i lagen från och med den 1 januari
1959, vilka syftade till en effektivisering av tillsynen. Huvudprincipen enligt
gällande ordning är att det är hälsovårdsnämnden i orten som har att
utöva tillsyn över djurens vård och behandling. Nämnden är skyldig att utse
en eller vid behov flera tillsyningsmän. Länsveterinären samt distriktseller
stadsveterinär medverkar vid tillsynen och länsstyrelsen skall med biträde
av länsveterinären vaka över att hälsovårdsnämnder och tillsyningsmän
samt distrikts- och stadsveterinärer fullgör sina åligganden. Veterinär -

107

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

styrelsen liar högsta tillsynen och meddelar råd och anvisningar till ledning
för övriga tillsynsorgan.

Utredningsmannen har nu ansett sig kunna konstatera att det — trots de
ändrade bestämmelserna — alltjämt brister i fråga om djurskyddskontrollen
på det lokala planet och att de möjligheter som lagstiftningen lägger i
kontrollmyndigheternas hand inte utnyttjas. Efter att ha övervägt vissa
andra förslag till ändrade bestämmelser har utredningsmannen stannat för
att förorda en regel enligt vilken polisman i orten utan särskilt förordnande
skall vara behörig att göra sådan besiktning som avses i 15 § djurskyddslagen,
dvs. besiktning av djur samt stallar, födoämnen, redskap m. in. Polismannen
skulle med andra ord få samma behörighet i detta avseende som
hälsovårdsnämndernas tillsyningsmän.

Utredningsmannens förslag har vunnit ganska stor anslutning under remissbehandlingen.
Det förefaller emellertid som om man därvid i stor utsträckning
har gått förbi frågan om polisen kan engageras för en mera systematisk
besiktningsverksamhet och räknat med ganska omfattande arbetsinsatser
från polisens sida. Det är då att märka, att utredningsmannen inte
avsett att polisman sknlle mera allmänt ha att till sina övriga tjänsteåligganden
lägga besiktningar enligt djurskyddslagen. Han har i betänkandet
inte gått in närmare på vilka skäl som kan anföras för denna ståndpunkt.
Läget har emellertid numera klarnat i samband med polisväsendets förstatligande.
En ledande synpunkt vid denna reform har nämligen varit att söka
renodla polisens huvuduppgift att upprätthålla allmän ordning och säkerhet
och att i detta syfte undvika att belasta polisen med uppgifter som inte
har direkt anknytning till den primära verksamheten eller kräver användning
av polisiära maktmedel. Jag får hänvisa till närmare uttalanden härom
i propositionen 1964: 101 (s. 77—78), vilken i denna del inte föranledde någon
erinran från riksdagens sida. Med hänsyn till den målsättning som varit
bestämmande i det nu berörda sammanhanget svnes det uteslutet att infoga
tillsyn enligt djurskyddslagen som ett led i den reguljära polisverksamheten.

Då man således inte kan räkna med att skapa en mot den föreslagna behörigheten
svarande skyldighet för polisman att utföra besiktningarna, finner
jag det tvivelaktigt om något står att vinna på ett genomförande av utredningsmannens
förslag. Det måste nämligen ifrågasättas om den fördel,
som det någon gång kan innebära att besiktning görs av polisman i stället
för tillsyningsmän eller annan som no har behörighet därtill, förmår uppväga
olägenheten av att tillsynen splittras på flera händer med den risk för
försvagning av det personliga engagemanget som detta oundvikligen medför.
Jag kan på grund härav inte förorda att polisman tilläggs den föreslagna
behörigheten. I detta sammanhang vill jag erinra om den befogenhet som
allmänt tillkommer polisman att ingripa för att hindra brott.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1965

Utredningsmannen har ansett att djurskyddslagens nuvarande föreskrifter
beträffande kontrollen över lagens efterlevnad har ett innehåll som val
täcker vad lagstiftaren åsyftat. Jag delar denna uppfattning och jag har
även i ett tidigare avsnitt av denna framställning uttalat mig för att den effektivisering
av tillsynen som krävs i fråga om de vetenskapliga djurförsöken
bör äga rum inom ramen för nuvarande ordning.

Intrycket att det alltjämt i många fall brister i de lokala myndigheternas
handhavande av tillsynen enligt djurskyddslagen har i stort sett bestyrkts
genom uttalanden under remissbehandlingen. När man bedömer detta läge
får man komma ihåg att de nu gällande tillsynsbestämmelserna, som bl. a.
har medfört att utseende av tillsyningsmän blivit obligatoriskt, bär varit i
kraft så pass kort tid som från och med 1959. Även om det på sina håll synes
förekomma en verklig eftersläpning bör man kunna utgå från att den
fortsatta utvecklingen skall innebära att intentionerna bakom bestämmelserna
blir mera fullständigt förverkligade. I detta avseende har man också
anledning att fästa stora förhoppningar vid kommunsammanslagningarna,
som skapar förutsättningar för vidgad användning av heltidsanställda tillsyningsmän.
Härigenom bör det bli möjligt att efter hand bygga upp en kår
av kunniga och i förhållande till lokala intressemotsättningar relativt fria
befattningshavare som förmår att hävda djurskyddsintresset med erforderlig
kraft. Det är emellertid inte tillräckligt att avvakta de förbättringar som
kan väntas komma på detta sätt utan åtgärder bör vidtas för att påskynda
den önskvärda utvecklingen.

Det viktigaste blir då att genom upplysning söka väcka och stärka det
personliga intresset och känslan av ansvar för tillsynsuppgifterna hos dem
som i olika egenskaper ombesörjer tillsynen på det lokala planet, dvs. i första
hand hälsovårdsnämndernas ledamöter och tillsyningsmän. I detta svtte
bör enligt min mening anordnas en informationskampanj i central regi.
lämpligen genom veterinärstyrelsens försorg. Härjämte synes det motiverat
att främst med tanke på tillsyningsmännen anordna en utbildningsverksamhet
som mera inriktas på instruktion beträffande praktiska tillsynsfrågor.
Den informations- och instruktionsverksamhet som jag sålunda vill förorda
torde i lämpliga former böra utsträckas till att avse även tjänsteveterinärerna.
Härigenom ges bl. a. tillfälle till mera ingående behandling av de särskilda
problem som gäller tillsynen över användning av djur för vetenskapliga
och liknande ändamål. Det förtjänar att understrykas att den särskilda
aktivisering som krävs i fråga om detta avsnitt av tillsynsuppgifterna
inte kan komma till stånd utan betydande insatser från tjänsteveterinärernas
sida.

I övrigt finns knappast anledning att nu ingå på detaljerna i de åtgärder
som enligt det anförda bör vidtas för att förbättra djurskyddstillsynen. Det
synes lämpligt att veterinärstyrelsen får i uppdrag att närmare planlägga

109

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

åtgärderna samt att inkomma till Kungl. Maj :t med förslag härom jämte erforderliga
kostnadsberäkningar.

Under remissbehandlingen av utredningsmannens förslag har man framfört
vissa förslag om att en intensivare tillsynsverksamhet skulle framtvingas
genom föreskrifter om regelbundet återkommande, rutinmässiga inspektioner
av djurhållningen. Jag anser att frågan härom bör få vila till
dess att man prövat möjligheterna att gå fram efter den mjukare lmje som
jag här har förordat.

110

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

Bandhundsfrågan

I 1938 års betänkande rörande djurskyddslagstiftning upptogs förslag om
ett stadgande i djurskyddslagen enligt vilket hund, som hölls bunden eller
instängd, dagligen skulle erhålla tillfälle till nödig motion genom tillgång
till rymlig hundgård, genom rastning eller på annat lämpligt sätt. Vid remissbehandlingen
av betänkandet anfördes från flera håll erinringar mot
bestämmelsen. Det hävdades såväl att stadgandet var obehövligt som att det
skulle kunna läggas till grund för åtal mot de flesta ägare av sällskapshundar.
Flera remissinstanser ansåg att det var bättre med ett förbud mot
att hålla bandhund. Det föreslogs vidare förbud även mot att ha hundvalpar
under sex månaders ålder i kort bindsle samt föreskrift att, när hund under
kortare tid måste hållas bunden, detta borde ske på så sätt, att den kedja
eller lina som hunden var bunden med fästes med en lätt löpande ring
vid en minst tio meter lång löplina.

I propositionen (1944: 43) uttalade departementschefen, att den föreslagna
särskilda bestämmelsen om skyldighet att bereda hund tillfälle till motion
inte syntes erforderlig och därför kunde utgå ur lagförslaget. Inte heller
ansåg departementschefen att något stadgande om förbud att hålla
bandhund eller särskild föreskrift om bindsle för hund borde meddelas.
Föi sta lagutskottet, vars utlåtande (1944: 28) godkändes av riksdagen, fann
inte anledning till erinran mot det i propositionen framlagda förslaget, så\itt
nu är i fråga. Utskottet framhöll emellertid att det på grund av bestämmelsen
i 4 § djurskyddslagen om att djur inte får hållas bundet på ett för
djuret plågsamt sätt blev förbjudet att hålla bandhund bunden med så kort
lina att hunden inte kunde erhålla tillräcklig rörelsefrihet, och att på samma
sätt enligt 2 § kunde ställas vissa krav på hundkojornas beskaffenhet.
Det var enligt utskottets uppfattning också angeläget att hälsovårdsnämnderna
ägnade uppmärksamhet åt dessa förhållanden.

Spörsmålet om bandhundarna upptogs senare av djurskyddsutredningen
i dess betänkande angående tillsynen å djurskyddslagens efterlevnad (SOU
1956:49). Den dåvarande utredningsmannen konstaterade efter återgivande
av nämnda utskotts utlåtande att de sålunda uttalade förhoppningarna
långt ifiån blivit i önskvärd grad infriade. Att råda bot på missförhållandena
i fråga om bandhundarna genom en närmare författningsreglering
var emellertid enligt utredningsmannen vanskligt i flera hänseenden och
innan man inlät sig på något sådant syntes det honom böra prövas om inte
ett tillfredsställande resultat stod att vinna genom att man på allvar försökte
förbättra tillsynsorganisationen. Den föreslagna reformeringen av tilIsynsbestämmelserna
i djurskyddslagen föranledde som förut nämnts vissa
trån och med den 1 januari 1959 gällande lagändringar.

Frågan om bandhundarna har också tagits upp i motioner vid 1963 års

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

riksdag (1:173 och 11:42, ej likalydande), vari framfördes önskemål om
bestämmelser för att motverka djurplågeri i samband med bruket att hålla
bandhund. Tredje lagutskottet som behandlade motionerna (uti. nr 12)
fann motionärernas syfte värt allt beaktande och ansåg det därför erforderligt
att vidta ytterligare åtgärder för att förhindra att hundar behandlas på
ett från djurskyddssynpunkt ovärdigt sätt. Det fick ankomma på Kungl.
Maj :t att föranstalta om närmare utredning av de problem som berörts i
motionerna och att därefter vidta de åtgärder som kunde finnas påkallade.
På förslag av utskottet hemställde riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
om utredning och åtgärder snarast möjligt rörande det i motionerna berörda
spörsmålet. Ärendet har därefter överlämnats till djurskyddsutredningen.

Till utredningen har även överlämnats vissa från djurskyddsorganisationer
inkomna framställningar angående bandhundsfrågan.

Som tidigare nämnts har veterinärstyrelsen med stöd av bl. a. 14 § djurskyddslagen
meddelat råd och anvisningar för hälsovårdsnämnd rörande
tillsynen över hållande av djur. I anvisningarna uttalas att systemet att
hålla bandhund bör motarbetas. Då hund hålls på sådant sätt bör kopplet
för medelstor hund vara minst fyra meter långt. Lämpligen bör s. k. löplina
spännas upp. Vidare lämnas vissa anvisningar om hur hundkoja bör
vara beskaffad.

Utredningsmannen

De framställningar som kommit utredningsmannen tillhanda ger enligt
hans mening otvetydigt vid handen, att bandhundar i alltför många fall inte
omhänderhas i enlighet med djurskyddslagens syften eller uttryckliga stadganden.
Anmärkningarna avser inte bara bristande möjligheter till erforderlig
motion för hundarna (sättet för hundarnas hållande i band) och bristfälliga
anordningar, där hundarna har att söka tak över huvudet, utan även
den vanvård i allmänhet, för vilken hundarna utsätts. Utredningsmannen
framhåller att det inte synes lätt alt förklara den ringa hörsamhet mot lagens
bud, som därigenom lagts i dagen, och han beklagar att de lokala tillsynsmyndigheterna
av allt att döma inte heller på detta speciella område
utnyttjat djurskyddslagens förbättrade regler om övervakning och kontroll.
Bl. a. de i det föregående nämnda motionerna och tredje lagutskottets utlåtande
däröver har bekräftat utredningsmannens uppfattning om den bristfälliga
vården och tillsynen av bandhundarna. Av materialet framgår också
att en stark opinion finns för ett förbud mot hållande av bandhund.

Den ibland åberopade nödvändigheten att använda bandhund för vaktändamål
är enligt utredningsmannen långt ifrån självklar. Han vill dock
inte bestrida, att under speciella omständigheter bevakning med hund kan
vara både nyttig och nödig. Men en icke fjättrad vakthund, som nattetid

112 Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

hålls inomhus, synes vara mera effektiv än den traditionella bandhunden.
I fall, då det skyddade intresset är särskilt kvalificerat, lär väl också bevakningen,
om den inte sker med hund som fritt rör sig inom ett slutet bevakningsområde,
inte sällan utövas med hund som förs i koppel av sin
förare.

Utredningsmannen föreslår därför att i princip stadgas förbud mot hållande
av bandhund. Utformandet av en förbudsregel är emellertid enligt
utredningsmannen förbundet med vissa svårigheter. Vid tidpunkten för riksdagsbehandlingen
av ovannämnda motioner, då diskussioner i ämnet pågick
med utredningens experter, var utredningsmannen benägen att föreslå, att
jämte ett förbud skulle meddelas bestämmelser om ett dispensförfarande,
som skulle möjliggöra för polismyndighet i orten att efter ansökan lämna
tillstånd att hålla bandhund, om den fann synnerliga skäl därtill. Polismyndigheten
skulle i samband med prövningen av dispensansökningen förvissa
sig om att hunden var av lämplig ras och att den skulle få en med
hänsyn till förhållandena fullt tillfredsställande hundkoja. Syftet med denna
möjlighet till dispens var att t. ex. äldre personer och ensligt boende
skulle kunna få denna form av skydd. Utredningsmannen har dock inte
kunnat bortse från att en dispensmöjlighet skulle medföra betydande svårigheter
för en rättvis avvägning vid tillståndsprövningen och, i fall där
dispens medgåves för ensligt boende, äventyra en effektiv tillsynsverksamhet.
Dispensmöjligheten måste för den skull avvisas.

Även utformningen av en absolut förbudsregel erbjuder enligt utredningsmannen
vissa svårigheter. Det är visserligen knappast någon tvekan
om vad som i det allmänna språkbruket förstås med bandhund. Härmed
torde avses hund, som hålls fastkedjad utomhus dygnet runt. Men till bandhund
måste också räknas hund, som hålls kedjad men som för kortare intervaller
släpps lös.

Enligt dansk rätt är det numera förbjudet »til stadighed åt holde en hund
bundet». Mot uttrycket »til stadighed bundet» och dess direkta svenska
motsvarighet »stadigvarande bunden» kan, anför utredningsmannen, invändas,
att det kan befaras leda till olika meningar om hur ofta och
hur länge en bandhund skall vara frikopplad för att förbudet att hålla
bandhund skall anses iakttaget. Utredningsmannen förordar i stället en bestämmelse,
att hund inte må stå i band nattetid eller under hela eller större
delen av dagen. Förbudet skulle begränsas till hållande av bandhund utomhus.

I enlighet med det sagda föreslår utredningsmannen, att som en ny paragraf
i djurskyddslagen under en rubrik »Om anordningar till inskränkande
av djurs rörelsefrihet» upptas bestämmelse om att hund inte må stå
i band utomhus nattetid eller under hela eller större delen av dagen.

Det föreslagna stadgandet skall enligt förslaget straffsanktioneras genom
en komplettering av 21 § djurskyddslagen.

113

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

Med de sålunda föreslagna bestämmelserna kräver frågan om hundkojornas
beskaffenhet enligt utredningsmannen inte annan reglering än vad som
är föreskrivet därom i veterinärstyrelsens råd och anvisningar.

Remissyttrandena

Beträffande utredningsmannens förslag i denna del är remissutfallet
ganska negativt. Om man bortser från de remissinstanser, som endast yttrat
sig mycket allmänt om betänkandet, har flertalet avstyrkt förslaget eller
ställt sig tveksamma därtill. I stort sett samma kritiska synpunkter på förslaget
som anlagts i dessa remissyttranden har anförts även av en stor
grupp andra remissinstanser, vilka förordat mera begränsade förbud mot
hållande av bandhund än vad utredningsmannen föreslagit. De instanser,
som särskilt yttrat sig beträffande detta kapitel i betänkandet och lämnat
förslaget utan erinran eller tillstyrkt detsamma, är statspolisintendenien,
länsstyrelsen i Stockholms län, Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund,
Nordiska samfundet till bekämpande av plågsamma djurförsök, statsåklagaren
i Malmö, länsläkarna i Kristianstads, Jämtlands och Västerbottens län,
föreståndaren för statspolisens avdelning i Luleå, länsveterinären i Jämtlands
län, Norra Ångermanlands djurskyddsförening samt hälsovårdsnämnderna
i Hälsingborgs stad och Själevads kommun.

Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund framhåller att de i riksförbundets
tidigare framställningar i denna fråga uttalade önskemålen har blivit
uppfyllda genom förslaget, samt finner detta synnerligen glädjande från
dj ur skyddssynpunkt.

Till stöd för sitt tillstyrkande av förslaget framhåller Nordiska samfundet
till bekämpande av plågsamma djurförsök, att en stark och välgrundad opinion
fördömer det nuvarande systemet för hållande av bandhundar. Enligt
samfundets mening måste vad utredningsmannen har föreslagit betraktas
som minimikrav för den som fortfarande envisas med att hålla sig med
bandhund.

De remissinstanser som yttrat sig rörande nu förevarande kapitel har i
allmänhet inte gått in på frågan, i vad mån missförhållanden beträffande
bandhundar är vanligare i vissa delar av landet än i andra. Statsåklagaren
i Malmö pekar dock på att bruket att hålla bandhund torde vara särskilt
utbrett i södra Sverige. Han framhåller emellertid, att djurskyddsorganisationerna
under en följd av år har lagt ner ett intresserat arbete för att bekämpa
vanan att hålla bandhund och därvid har nått goda resultat. Enligt
statsåklagaren har sålunda antalet bandhundar minskat avsevärt. Han anser
dock, att man svårligen enbart genom djurskyddsorganisationernas arbete
helt kan komma till rätta med frågan, och då därtill det praktiska
värdet av bandhundar synes ringa, finner han det föreslagna förbudet mot
hållande av bandhund böra införas.

8 Ilihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr lss

114

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

Ett par remissinstanser har i likhet med utredningsmannen förordat ett
absolut förbud mot hållande av bandhund men velat gå längre i förslagets
riktning. Sålunda anmärker Föreningarna Djurens vänners riksorganisation,

att formuleringen »icke stå i band---under hela eller större delen av

dagen» är vag och att det blir svårt att kontrollera, hur länge en hund har
stått bunden. Riksorganisationen framhåller, att hunden inte bara behöver
materiell vård utan också ett visst mått av intresse från ägarens sida men
att i otaliga fall anskaffande av bandhund inte sker på grund av intresse
för djuret utan av gammal vana och slentrian. Riksorganisationen önskar
därför ett fullständigt förbud mot att hålla hund stadigvarande bunden
och hävdar, att därigenom sådana i hög grad olämpliga hundägare som nyss
nämnts skulle automatiskt försvinna. Riksorganisationen pekar även på
att det föreslagna förbudet mot att hålla hund bunden nattetid i praktiken
kan leda till att hunden på kvällen stängs in i en källare eller uthus samt
att ett sådant förvaringsställe inte kan anses vara bättre än den koja som
tidigare använts. Riksorganisationen hemställer därför, att det föreslagna
stadgandet ändras på så sätt att hund inte får hållas kopplad som vakthund
och inte heller förvaras i uthus eller källare. Enligt riksorganisationen bör
hund under tjänlig väderlek få vistas några timmar dagligen i rastgård,
vars storlek och utformning anges av veterinärstyrelsen. Vidare har hälsovårdsnämnden
i Höörs köping i och för sig inte haft något att erinra mot
det föreslagna förbudet mot hållande av bandhund men ansett att förbudet
bör gälla även hållande av hund i mindre rastgård.

Här må nämnas, att i de i samband med remissbehandlingen inkomna
yttrandena från Bandhundskampanjen och Föreningen Hundfrämjandet i
Stockholm även förordas ett absolut förbud mot hållande av bandhund
samt tillika föreslås vissa kompletterande bestämmelser. Bandhundskampanjen
hälsar sålunda med tillfredsställelse utredningsmannens radikala
behandling av bandhundsproblemet men anser, att begreppet »stå i band»
bör definieras så att minimimått och konstruktion beträffande hundkoja
och hundgård liksom minimimått på löplina stadgas i lag. Man önskar vidare
en definition av begreppet »utomhus», varav klart framgår att utrymme
där hund vistas skall vara uppvärmt, samt lagstadgande, att hund skall erhålla
nödig daglig motion, men inte, som ofta förekommer, löpande efter motorfordon.
Även Föreningen Hundfrämjandet i Stockholm uttrycker stor
tillfredsställelse med förslagets principiella ståndpunkt. Enligt föreningen
är särskilt det absoluta förbudet mot att låta hund stå i band utomhus nattetid
betydelsefullt. Då emellertid förslagets syfte skulle kunna kringgås,
om hunden placeras i en alltför liten rastgård, föreslår föreningen, att det
föreslagna stadgandet ändras på sådant sätt att hund placerad i otillräcklig
rastgård uttryckligen jämställs med hund som hålls bunden. Föreningen
anser, att det bör ankomma på Kungl. Maj:t att i särskild kungörelse med -

115

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

dela närmare föreskrifter om fordringarna på rastgård. Föreningen anser
vidare, att samtidig lagstiftning om beskaffenhet av hundkoja och dennas
placering behövs.

Häi må också nämnas, att några i det följande nämnda remissinstanser,
som i princip har godtagit tanken på förbud mot hållande av bandhund men
velat ge möjlighet till dispens, i övrigt har förordat skärpning av den av utredningsmannen
föreslagna förbudsregeln. Sålunda anser förste stadsveterinären
och hälsovårdsnämnden i Stockholm, att förbudet mot hållande
av bandhund — bortsett från nyssnämnda dispensmöjlighet — bör vara totalt.
Vidare framhåller länsstyrelsen i Kristianstads län, att det föreslagna
förbudet mot hållande av bandhund visserligen torde inrymma det övervägande
antalet fall som det gäller att komma till rätta med, men inte inbegriper
de inte så sällsynta fallen, där bandhunden har sin fasta »boplats»
i en ladugård varifrån han sällan får bege sig, och inte heller de fall,
där bandhunden saknar hundkoja men i stället har möjlighet att nattetid
eller vid dålig väderlek söka sig in genom en öppning i något uthus. Länsstyrelsen
föreslår därför, att det föreslagna stadgandet om möjligt utformas
så att det täcker i varje fall sistnämnda kategori bandhundar. I samma
riktning har också Svenska hundskyddsföreningen och länsveterinären i
Kronobergs län uttalat sig. Hälsovårdsnämnden i Brösarps kommun, som
även förordat en förbudsbestämmelse med dispensmöjlighet, har i övrigt
hemställt om en sådan skärpning av det föreslagna stadgandet, att hund
som står ute under dagen skall ha en stor, inhägnad rastgård med liggplats,
att rastgården skall anordnas på lämplig plats samt att inhägnadens storlek
skall vara beroende av hundens ras och storlek. Enligt hälsovårdsnämnden
bör vidare anmälningsplikt föreligga.

Såsom redan nämnts har ett antal remissinstanser förordat mera begränsade
förbud mot hållande av bandhund än vad utredningsmannen föreslagit.
Hit hör hovrätten över Skåne och Blekinge, medicinalstyrelsen, länsstyrelserna
i Kristianstads, Malmöhus och Västerbottens län, Svenska djurskyddsföreningen,
Svenska hundskyddsföreningen, statsåklagaren i Göteborg, länsveterinärerna
i Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar,
Kristianstads, Skaraborgs, Värmlands och Gävleborgs län, förste stadsveterinären
i Stockholm, förste konsulenten vid lappväsendet i Västerbottens län
samt hälsovårdsnämnderna i Hässleholm, Linköping, Motala, Stockholm,
Sundsvtdl och Brösarps kommun.

Flertalet remissinstanser i denna grupp har tagit upp den av utredningsmannen
avvisade tanken alt stadga principiellt förbud mot hållande av
bandhund men medge möjlighet till dispens därifrån.

Vidare har medicinalstyrelsen samt länsstyrelsen och förste konsulenten
vid lappväsendet i Västerbottens län förordat cn sådan begränsning av det
föreslagna stadgandet att därifrån undantas i renskötsel använda hundar,

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1965

helt eller under den tid visst renskötselarbete pågår. Liknande synpunkter
har anlagts av bl. a. rennäringsnämnden med instämmande av Svenska samernas
riksförbund. I övrigt har medicinalstyrelsen anfört, att den från
omgivningshygienisk synpunkt med tillfredsställelse accepterar bestämmelsen,
att hund inte må stå i band nattetid. Inte heller statsåklagaren i Göteborg
har i och för sig haft något att anmärka mot det föreslagna förbudet,
såvitt gäller flertalet hundar. Då det emellertid har uppgetts, att vissa hundraser,
t. ex. grönlandshunden, skulle vara så beskaffade att de helst vill vistas
utomhus, finner statsåklagaren, att det måhända skulle framstå som eu
olägenhet, att dessa hundar inte får hållas i band utomhus nattetid.

Andra remissinstanser i förenämnda grupp har på olika sätt velat göra
undantag från förbudet, såvitt gäller hund som är kopplad till löplina. Sålunda
anser hälsovårdsnämnden i Hässleholm, att det föreslagna förbudet
mot hållande av bandhund bör begränsas till nattetid medan däremot hund
i löplina bör kunna tillåtas under dagen. Länsveterinären i Värmlands län
— vilken som nämnts förordat dispensmöjlighet — har även hemställt om
en sådan allmän begränsning av det föreslagna stadgandet att det skulle
vara tillåtet att under den varmare årstiden låta hund, bunden i koppel med
löplina, nattetid vistas i hundkoja. Enligt länsveterinären bör alltså ett förbud
mot hållande av bandhund begränsas t. ex. till tiden oktober—april och
i övrigt gälla förbud att under dagen ha hund stadigvarande bunden. Vidare
anför Svenska djurskyddsföreningen, att en klar skillnad bör göras
mellan hundar i fast koppel och hundar hållna i löplina med tillgång till
hundkoja av godtagbar typ. Enligt föreningen bör förbudet inte omfatta
sistnämnda hundar, eller också bör dispens att hålla sådan hund kunna
efter noggrann behovsprövning medges personer, som är beroende av vakthund.
Även länsveterinärerna i Södermanlands, Jönköpings, Kalmar och
Skaraborgs län hävdar, att endast hållande av bandhund i andra former än
genom uppbindning med löplina bör förbjudas.

Följande remissinstanser har avstyrkt förslaget eller ställt sig tveksamma
därtill, nämligen hovrätten för Övre Norrland, överbefälhavaren, lantbruksstyrelsen,
veterinärstyrelsen, veterinärhögskolans lärarkollegium,
länsstyrelserna i Östergötlands, Hallands, Västernorrlands, Jämtlands och
Norrbottens län, Riksförbundet Landsbygdens folk, Hushållningssällskapens
förbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges veterinärförbund, Svenska
kennelklubben, Svenska samernas riksförbund, Husdjursförsäkringsföretagens
förening, chefen för armén, länsläkaren i Norrbottens län, rennäringsnämnden,
länsveterinärerna i Stockholms, Östergötlands, Blekinge, Malmöhus,
Hallands, Göteborgs och Bohus, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs,
Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län, statens veterinärmedicinska
anstalt, hälsovårdsnämnderna i Gävle, Göteborg, Halmstad, Luleå,
Malmö, Piteå, Västerås, Klippans köping och Onsala kommun, länshälsovårdskonsulentcn
i Kristianstads län, Östergötlands läns hushållningssäll -

117

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1065

skaps nämnd för allmänna jordbruksärenden samt Jämtlands och Västerbottens
läns hushållningssällskap.

Om de invändningar av skilda slag som har anförts mot förslaget må följande
nämnas.

Förslaget har kritiserats med hänvisning till att det föreslagna stadgandet
skulle erbjuda tolkningssvårigheter och möjlighet till skiftande tillämpning.
Från denna synpunkt har riksåklagarämbetet — som inte uttalat sig om
behovet eller önskvärdheten av ett förbud mot hållande av bandhund — anmärkt,
att det inte är klart, om med begreppet »nattetid» skall avses den
mörka delen av dygnet eller den tid som normalt används för nattvila. Ämbetet
har också velat ifrågasätta om inte »stå i band» borde utbytas mot
»hållas bunden» i överensstämmelse med lokutionen i 4 § djurskyddslagen.
Såväl tolkningssvårigheter som omöjlighet att övervaka stadgandets
efterlevnad har vidare åberopats av länsstyrelsen i Östergötlands län.

Liknande synpunkter har anlagts av bl. a. veterinärstyrelsen, länsstyrelsen
i Hallands län, länsveterinärerna i Malmöhus, Hallands och Västerbottens
län, hälsovårdsnämnden i Gävle och länshälsovårdskonsulenten i Kristianstads
län.

Farhågor att det föreslagna förbudet mot hållande av bandhund skulle
leda till att hundar i stället hålls instängda i ladugårdar, uthus e. d. har
uttalats av många remissinstanser. Från samma utgångspunkt har länsveterinären
i Södermanlands län framhållit, att sådana personer som nu är
orsak till det s. k. bandhundseländet kunde tänkas i stället binda upp hunden
inomhus i ett dragigt skjul eller en kall lada. Enligt länsveterinären
bör därför ordet »utomhus» utgå ur det föreslagna stadgandet, men inte
heller ett så utformat förbud har länsveterinären velat förorda, då han anser
oriktigt att förbjuda, att hund hålls bunden utomhus vid löplina. Vidare
har Sveriges veterinärförbund, som avstyrkt förslaget, varnat för att man
genom det föreslagna förbudet kan komma att skapa ett »bandhundselände
inomhus».

Liknande synpunkter har framhållits av bl. a. veterinärstyrelsen, länsstyrelsen
i Hallands län, Svenska kennelklubben, chefen för armén, länsveterinärerna
i Blekinge och Hallands län, hälsovårdsnämnderna i Gävle,
Halmstad och Klippans köping samt länshälsovårdskonsulenten i Kristianstads
län, vilka avstyrkt förslaget, och av länsveterinären i Värmlands län,
vilken förordat en förbudsbestämmelse med dispensmöjlighet.

Några av de remissinstanser som påyrkat möjlighet till dispens från det
föreslagna förbudet mot hållande av bandhund, nämligen länsstyrelsen i
Malmöhus län, länsveterinärerna i Kronobergs och Värmlands län, förste
stadsveterinären i Stockholm samt hälsovårdsnämnderna i Linköping, Stockholm
och Sundsvall, har som ett av skälen härför åberopat behovet att hålla
bandhund som vakthund. Av samma skäl har andra remissinstanser avstyrkt
förslaget eller ställt sig tveksamma därtill, däribland hovrätten för

118

Kungl. Maj. ts proposition nr 1,“18 år 1965

Övre Norrland, överbefälhavaren, lantbriiksstyrelsen, Riksförbundet Landsbygdens
folk, chefen för armén, länsveterinären i Kopparbergs län, hälsovårdsnämnden
i Malmö och Jämtlands läns hushållningssällskap.

Vidare har lantbriiksstyrelsen och hälsovårdsnämnden i Sundsvall anfört
hl. a., att de inte delar utredningsmannens uppfattning, att en icke fjättrad
vakthund, som nattetid hålls inomhus, skulle vara mera effektiv än den traditionella
bandhunden. Hälsovårdsnämnden finner det ganska uppenbart,
att eu vakthund t. ex. på en bondgård lättare fullgör sin uppgift, om den
vistas utomhus, samt att hundens behov av fri rörelse och trivsel på ett
fullt tillfredsställande sätt tillgodoses genom hundens förseende med koja
och tillräcklig löplina. Länsveterinären i Jönköpings län — som förordat att
hund bunden med löplina under vissa förutsättningar undantas från det
föreslagna förbudet — har anfört, att cn sådan hund kan göra tjänst som
vakthund men att en hund instängd i hundgård inte kan användas för detta
ändamål.

De remissinstanser som ställt sig kritiska till förslaget har i stor utsträckning
till stöd för sin ståndpunkt åberopat, att det för vissa hundraser är
lämpligare att vistas utomhus än i uppvärmda lokaler. Man har därvid pekat
i första hand pa sadana särskilt i Norrland vanliga långhåriga raser som
olika spetsraser, gråhundar och grönlandshundar men i övrigt även på vakthundar
av skilda slag, t. ex. S:t Bernhardshundar och schäfrar, samt jakthundar,
däribland även vissa korthåriga raser, t. ex. stövare. Med hänsyn
till sådana hundar samt även till kennlar och andra fall, där så många hundar
hålls av samme ägare att de inte får plats inomhus, bär Svenska hundskyddsföreningen
förordat undantag eller möjlighet till dispens från det
föreslagna förbudet. Föreningen framhåller till en början, att man hör skilja
mellan hundar av olika raser, som hålls fastkedjade praktiskt taget för livstid,
något som speciellt förekommer i södra delarna av landet, å ena, samt
tjockhåriga hundar, närmast avsedda för jakt, vilka särskilt förekommer i
mellersta och norra delarna av landet, å andra sidan. Föreningen anser det
välbetänkt, att s. k. bandhundar av det förra slaget helt förbjuds. Efter att
ha föreslagit, att förbudet mot hållande av bandhund kompletteras med bestämmelse,
att hund inte heller får stängas in i uthus, källare e. d., uttalar
föreningen, att det föreslagna stadgandet även bör bli föremål för sådan
ändring, att den kategori av tjockhåriga hundar som särskilt förekommer
i mellersta och norra delarna av landet alltjämt får vistas utomhus dygnet
om. Enligt föreningen kan det för denna kategori hundar vara en direkt
plåga att vistas i uppvärmda bostadsrum eller på loge eller dylikt. Föreningen
anför vidare bl. a. att för dylika hundar i stället bör finnas eu lämplig
dragfri koja med en löplina om minst tio meters längd och med ett koppel
om minst tre meter. För den kategori av hundar vars ägare har så många
djur, att de inte kan beredas plats inomhus, och för kennlar bör enligt hundskyddsföreningen
bestämmelser ges angående hundhus och hundgård, samt

119

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 19G5

eventuellt rastgård, varjämte det vore önskvärt att erhålla riktlinjer för motionering
av dylik hund.

Även länsstyrelserna i Malmöhus och Västerbottens län, länsveterinären
i Värmlands län samt hälsovårdsnämnderna i Linköping och Sundsvall har
bl. a. med hänsyn till vissa hundrasers behov att vistas utomhus förordat
möjlighet till dispens från det föreslagna förbudet.

Länsveterinären i Örebro län anser med hänsyn till grönlandshundar,
lapphundar samt andra tät- eller långhåriga raser det inte möjligt att helt
förbjuda hållande av bandhund. För att underlätta hälsovårdsnämndernas
övervakning föreslår emellertid länsveterinären skyldighet för alla som måste
använda bandhund att anmäla detta till hälsovårdsnämnd.

Liknande synpunkter beträffande vissa hundrasers behov att vistas utomhus
har föranlett en rad andra remissinstanser att avstyrka förslaget eller
ställa sig tveksamma därtill, däribland veterinärhögskolans lärarkollegium,
länsstyrelserna i Västernorrlands och Norrbottens län, Hushållningssällskapens
förbund, Sveriges veterinärförbund, Svenska kennelklubben, länsläkaren
i Norrbottens län, länsveterinärerna i Blekinge, Göteborgs och Bohus,
Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län, hälsovårdsnämnderna i
Göteborg, Halmstad, Luleå och Piteå samt Jämtlands och Västerbottens läns
hushållningssällskap. Länsveterinären i Göteborgs och Bohus län framhåller
sålunda, att spetsar, gråhundar och andra långhåriga hundraser föredrar att
ständigt, även vid relativt sträng kyla, vistas utomhus samt att, om en sådan
hund hålls inomhus under en stor del av dygnet, den får en tunnare hårrem,
som sedan inte ger den tillräckligt skydd vid utomhusvistelse. Vidare hävdar
länsveterinären i Västerbottens län, att även vissa korthåriga hundar,
t. ex. stövare, mår bättre av att vistas utomhus, under förutsättning att de
kan motionera i lämplig löplina. Länsveterinären anser, att hundar över huvud
inte bör stå i band vid koja men att bruks-, jakt- och liknande hundar
utan tidsbegränsning bör få kopplas vid lämplig löplina, som har anslutning
till väl utformad och ombonad koja, helst försedd med ridåskydd för öppningen.

Påståendet att i Norrland vanliga hundar, såsom gråhundar och jämthundar,
inte vill eller tål vistas inomhus nattetid eller större delen av dagen
ifrågasätts av länsveterinären i Jämtlands län. Han vill däremot inte bestrida
att det utan större olägenheter kan gå att ha jämthund utomhus även
vid kylig väderlek, om den har en i alla avseenden lämplig koja till sitt förfogande.

Som redan framgått har de remissinstanser som ställt sig kritiska till förslaget
till mycket stor del tillika hävdat den uppfattningen, att hållande av
bandhund försedd med s. k. löplina och hundkoja kan vara eu lämplig form
av hundhållning. I denna riktning har ytterligare uttalat sig bl. a. hovrätten
för Övre Norrland, lantbruksstyrelsen, veterinärstyrelsen, veterinärhögskolans
lärarkollegium, länsstyrelserna i Hallands, Västernorrlands och Jämt -

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1965

lands län, Sveriges veterinärförbund, Svenska djurskyddsföreningen, Svenska
kennelklubben, Husdjursförsäkringsföretagens förening, länsveterinärerna
i Kronobergs, Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus, Örebro och
Kopparbergs län, statens veterinärmedicinska anstalt, hälsovårdsnämnderna
i Gävle, Göteborg, Halmstad, Luleå, Piteå och Sundsvall samt Jämtlands läns
hushållningssällskap.

Statens veterinärmedicinska anstalt framhåller att vakt- och jakthundar
inte kan hållas lösgående utan uppsikt. De måste således antingen hållas inomhus,
vilket är emot deras natur, eller i hundgård, vilket torde försätta
dem i en än svårare konfliktsituation med hänsyn till deras starkt utvecklade
revirförsvarsinstinkt. En hundgård kan därför tänkas innebära en svårare
form av infängsling än bindning vid löplina. En väl tilltagen löplina
med en bra hundkoja är i alla avseenden acceptabel från djurskyddssynpunkt.
På en löplina får hunden intimare kontakt med husbondfolket än
den får genom nätet i en hundgård. En löplina kan sättas upp, där man ofta
passerar, till båtnad för människokontakten och vakthållningen. Medelst
löplina kan ett större och mera omväxlande område ställas till hundens förfogande
än i en hundgård.

Att uppbindning av hund med löplina är en godtagbar form av hundhållning,
hävdas i mera allmänna och kortfattade ordalag även av lantbruksstyrelsen,
veterinärhögskolans lärarkollegium, länsstyrelserna i Västernorrlands
och Jämtlands län, Husdjursförsäkringsf öretagens förening, länsveterinärerna
i Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus samt Örebro län samt
hälsovårdsnämnderna i Göteborg, Halmstad, Luleå och Piteå. Dessa remissinstanser
synes vidare utgå från att en förbättring av bandhundarnas förhållanden
genom en allmän övergång till uppbindning med löplina skulle kunna
uppnås inom ramen för gällande lagstiftning genom övervakningen av
djurskyddslagens efterlevnad.

Hovrätten för övre Norrland, som likaledes anser att ett utnyttjande av
djurskyddslagens tillsynsbestämmelser erbjuder möjlighet att komma till
rätta med bandhundsproblemet, föreslår, att till ledning för tillsynsmyndigheterna
vissa allmänna normer rörande hundkojas beskaffenhet och föreskrift
om bandhunds förseende med löplina intas i sådan djurskyddsordning,
varom utredningsmannen tidigare framlagt förslag, men att detaljregleringen
av dessa frågor liksom hittills skall ske genom veterinärstyrelsens
anvisningar.

Veterinärstyrelsen, länsstyrelsen i Hallands län, Sveriges veterinärförbund,
länsveterinären i Kopparbergs län, hälsovårdsnämnden i Gävle och
Jämtlands läns hushållningssällskap, vilka avstyrkt utredningsmannens förslag,
har förordat lagbestämmelser om uppbindningssätt och andra anordningar
vid hållande av bandhund. Veterinärstyrelsen föreslår för sin del
att i djurskyddslagen införs ett stadgande av följande lydelse. »Hund som
hålles i band utomhus skall vara kopplad till löplina av minst 15 meters

Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1965 121

längd samt hava tillgång till hundkoja utformad enligt veterinärstyrelsens
anvisningar.»

Länsveterinären i Kopparbergs län, hälsovårdsnämnden i Gävle och Jämtlands
läns hushållningssällskap föreslår lagbestämmelser av mera allmänt
innehåll, såsom att bandhund skall ha tillräcklig rörelsefrihet och skyddad
liggplats. Sveriges veterinärförbund önskar i första hand en väsentligt utökad
upplysning samt anvisningar av veterinärstyrelsen med normer för
kojor, hundhus, hundgårder och övriga detaljer. I andra hand förordar förbundet
en lagtext så utformad att vissa minimimått påbjuds beträffande såväl
storleken av hundkojor som längden av hundkoppel och s. k. löplina.
Länsstyrelsen i Hallands län anser, att det möjligen skulle kunna vara tillfyllest
med en föreskrift om att hund, som mera stadigvarande hålls bunden,
skall ha löplina, vilken medger godtagbar rörelsefrihet. I fråga om andra
med bandhundssystemet sammanhängande missförhållanden, såsom brist
på vatten åt hunden, skadliga temperaturförhållanden och otillräckligt regnskydd,
framhåller länsstyrelsen, att den allmänna bestämmelsen om straff
för djurplågeri torde innebära det erforderliga korrektivet.

Departementschefen

Frågan hur man skall kunna stävja den vanvård av hundar som förekommer
i samband med bruket att hålla bandhund var föremål för övervägande
redan vid tillkomsten av djurskyddslagen. I lagen som trädde i kraft år
1945 finns bestämmelser dels om att djur inte får hållas bundet på ett för
djuret plågsamt sätt dels om att djurs förvaringsrum skall erbjuda tillräckligt
utrymme och skydd samt hållas tillfredsställande rent. Vid lagens tillkomst
ställde man förhoppningar på att bestämmelserna skulle råda bot på
vad som kallats bandhundseländet. Dessa blev emellertid långt ifrån infriade,
och med hänsyn härtill skärptes år 1959 djurskyddslagens regler om
hälsovårdsmyndigheternas tillsyn över lagens efterlevnad. Med stöd av stadgande
i lagen har veterinärstyrelsen år 1961 utfärdat råd och anvisningar
beträffande tillsynen, i vilka bl. a. framhålls att systemet att hålla bandhund
bör motarbetas. Vidare lämnas vissa föreskrifter om hur hundkoja bör vara
beskaffad m. m.

Vid 1963 års riksdag väcktes motioner med önskemål om bestämmelser
för att motverka djurplågeri i samband med bruket att hålla bandhund. I
anledning av motionerna hemställde riksdagen hos Kungl. Maj :t om utredning
och åtgärder snarast möjligt rörande det i motionerna berörda spörsmålet.
Ärendet har överlämnats till djurskyddsutredningen. Till utredningen
har även insänts eller överlämnats ett antal skrivelser från olika djurskyddsorganisationer
angående bandhundsfrågan.

Utredningsmannen har med ledning av de framställningar som kommit
honom till handa konstaterat att bandhundar fortfarande i alltför många

122

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1965

fall inte omhänderhas i enlighet med djurskyddslagens syften och uttryckliga
stadganden. De anmärkningar som har framförts avser inte bara bristande
möjligheter till motion för hundarna och bristfälliga kojor m. m. utan
också den vanvård i allmänhet som hundarna utsätts för. Utredningsmannen
finner också att det existerar en stark opinion för ett förbud mot hållande
av bandhund. Efter vissa överväganden som närmare redovisats i betänkandet
har utredningsmannen stannat för att förorda en bestämmelse i
djurskyddslagen om att hund inte må stå i band utomhus nattetid eller under
hela eller större delen av dagen. Bestämmelsen skulle straffsanktioneras
genom 21 § i lagen. Med den ståndpunkt utredningsmannen sålunda intagit
har han ansett att frågan om hundkojors beskaffenhet inte kräver annan
reglering än vad som är föreskrivet i veterinärstyrelsens råd och anvisningar.

De remissinstanser som gått närmare in på utredningsmannens förslag i
denna del har i allmänhet intagit en kritisk hållning till tanken på ett så
vittgående förbud som utredningsmannen har förordat. Härvid har man
hl. a. erinrat om att det finns fall där det föreligger ett verkligt behov av att
använda bandhundar för bevakningsändamål. Man har vidare framhållit att
åtminstone hundar av vissa ifrågakommande raser är väl lämpade för att i
huvudsak vistas utomhus och även finner sig bättre till rätta härmed än med
att ständigt vistas inomhus i t. ex. uppvärmda bostadsutrymmen. I detta
sammanhang har kraftigt varnats för att skapa ett bandhundselände inomhus
genom ett totalt eller nästan totalt förbud mot att hålla hund bunden
utomhus. I påfallande stor utsträckning har man ansett att undantag från
en förbudsbestämmelse i vart fall bör gälla, om hunden är kopplad till en
löplina av tillräcklig längd och har tillgång till en koja eller annan viloplats,
där den kan få tillfredsställande skydd mot kyla, blåst och fuktighet.

För egen del är jag övertygad om att det krävs särskilda åtgärder för att
komma till rätta med de missförhållanden som uppenbarligen alltjämt förekommer
vid hållande av bandhundar. När det gäller att ta ställning till vilka
åtgärder som är lämpligast torde det finnas anledning att fästa stort avseende
vid varningarna mot att skapa ett bandhundselände inomhus. Om ett totalt
eller nästan totalt förbud mot att hålla hund stående i band utomhus
medför att hundarna blir placerade inomhus på sätt som är otillfredsställande
från djurskyddssynpunkt, kanske i trånga bostäder eller i källare och
liknande lokaler, betyder det en försämring av situationen, eftersom kontrollen
över djurens vård och behandling försvåras. Under sådana förhållanden
torde det vara motiverat att även i fortsättningen tillåta att hund hålls
bunden utomhus, men ge tvingande föreskrifter i fråga om de anordningar
som skall vidtas för att bereda hunden en dräglig tillvaro. I samma riktning
talar även de övriga nyss anförda synpunkterna som har framförts vid remissbehandlingen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1965 123

Vid övervägande av frågan om ordningen för hållande av bandhund har
jag funnit att systemet med löplina, kompletterad med koja eller dylikt av
tillfredsställande beskaffenhet, innebär den bästa lösningen. Föreskrifterna
på omiådet bör för att få största möjliga praktiska värde gå ganska mycket
i detalj. Möjligen är det också lämpligt att föreskrifterna i vissa avseenden
differentieras för olika slag av hundar och för skilda delar av landet. De
närmare bestämmelserna i dessa hänseenden bör enligt min uppfattning
meddelas av veterinärstyrelsen. Det blir tillräckligt att i djurskyddslagen
fastslå det huvudsakliga innehållet i den tilltänkta regleringen och hänvisa
till detalj föreskrifterna. Som minimikrav i fråga om löplinans längd torde
sålunda tio meter kunna fastställas. Beträffande koja eller liknande anordning
bör anges att den skall erbjuda tillfredsställande skydd mot väder och
vind. Bestämmelserna bör givetvis inte avse fall där hund blott tillfälligt
står bunden utomhus. Med hänsyn till förhållandena inom renskötseln torde
särskilda undantag från bestämmelserna vara påkallade, såvitt gäller
hundar som används i denna näring. Veterinärstyrelsen bör bemyndigas att
meddela föreskrifter härom. Ifrågavarande lagstadganden torde lämpligen
kunna upptas i en ny paragraf omedelbart efter de förut föreslagna bestämmelserna
om yrkesmässig hunduppfödning m. in. och under en särskild
rubrik »Om hållande av bandhund».

Det av utredningsmannen förordade förbudet mot alt hålla bandhund
skulle enligt förslaget vara straffsanktionerat. De bestämmelser som jag nu
har uttalat mig för ansluter närmare till de allmänna bestämmelserna i
djurskyddslagen, som en påbyggnad eller precisering av dessa. Med hänsyn
härtill torde efterlevnaden av de nya bestämmelserna böra övervakas och
framtvingas på samma sätt som gäller i fråga om de allmänna bestämmelserna,
alltså genom tillsyn och ingripanden från i första hand hälsovårdsnämndernas
sida. Frågan om en effektivisering av denna verksamhet har
jag behandlat i ett tidigare avsnitt av framställningen. Hålls en hund bunden
under sådana förhållanden att det kan sägas att den otillbörligen utsätts
för lidande, kan givetvis fallet bli att bedöma som djurplågeri.

De nya bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 juli 1966.

Under remissbehandlingen har framförts förslag om att hållande av hundai
skulle underkastas särskild reglering i flera andra avseenden, bl. a. genom
föreskrifter om hur hundgård bör vara beskaffad. Enligt min mening
torde emellertid frågan om ytterligare lagstiftningsåtgärder för att förbättra
hundhållningen kunna vila till dess att man har hunnit samla erfarenheter
från en effektiviserad tillsynsverksamhet.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1965

Departementschefens hemställan

I enlighet med vad som anförts i det föregående har inom justitiedepartementet
utarbetats förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 16 kap. 13 § brottsbalken,

2) lag om ändring i lagen den 19 maj 19U (nr 219) om djurskydd, samt

3) lag om ändring i lagen den A juni 1937 (nr 313) angående slaki av
husdjur.

Förslagen torde få fogas vid detta protokoll såsom bilaga.1

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de upprättade förslagen
måtte för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Martti Heino

1 Förslagen, som bortsett från redaktionella jämkningar är likalydande med de vid propositionen
fogade förslagen, har uteslutits här.

Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1965

125

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 23 augusti
1965.

Närvarande:

justitieråden Hagbergh,

Dennemark,

regeringsrådet Wilkens,
justitierådet Riben.

Enligt lagrådet den 3 juni 1965 tillhandakominet utdrag av protokoll över
justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 7 maj 1965, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till 1) lag om ändrad lydelse av 16 kap. 13 § brottsbalken, 2) lag
om ändring i lagen den 19 maj 19U (nr 219) om djurskydd, samt 3) lag
om ändring i lagen den h- juni 1937 (nr 313) angående slakt av husdjur.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föiedragits
av hovrättsassessorn Anders Wigelius.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

126

Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1065

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av
Halland, i statsrådet på Stockholms slott den 1 oktober
1965.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Andersson, Lindström, Kling,
Skoglund, Edenman, Johansson, Hermansson, Aspling, Palme,

Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 23 augusti
1965 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 7 maj 1965 remitterade förslagen
till

1) lag om ändrad lydelse av 16 kap. 13 § brottsbalken,

2) lag om ändring i lagen den 19 maj 19U (nr 219) om djurskydd,

3) lag om ändring i lagen den 4 juni 1937 (nr 313) angående slakt av
husdjur.

Med förmälan att lagrådet lämnat lagförslagen utan erinran hemställer
föredraganden, att de med vissa redaktionella jämkningar måtte jämlikt
87 § regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Martti Heino

MARCUS BOKTR. STHLM 1965 650275