Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1963 (Proposition 1963:137)

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1963

Nr 137

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 15 kap. 29 § giftermålsbalken,
m. mgiven Stockholms slott den 29 mars 1963.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 15 kap. 29 § giftermålsbalken;

2) lag om ändring i föräldrabalken; och

3) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 27 juni 1924 (nr 322)
om vård av omyndigs värdehandlingar.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

BERTIL

Rune Hermansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att god man som förordnas enligt vissa stadganden
i giftermålsbalken och föräldrabalken skall erhålla ersättning av allmänna
medel. Vidare föreslås höjning av värdegränsen i fråga om skyldighet
att hos bank nedsätta omyndig tillhöriga värdehandlingar samt höjning
av de avgifter bank äger betinga sig för vård av sådana handlingar. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1U63. 1 samt. Nr 137

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1963

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 15 kap. 29 § giftermålsbalken

Härigenom förordnas, att 15 kap. 29 § giftermålsbalken1 skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15 kap.

29 §.

Vistas den, mot vilken talan enligt
denna balk riktas, å okänd ort, skall
hans rätt i saken bevakas av god man,
varom i 18 kap. föräldrabalken förmäles.

Vistas den, mot vilken talan enligt
denna balk riktas, å okänd ort, skall
hans rätt i saken bevakas av god man,
varom i 18 kap. föräldrabalken förmäles.
7 fråga om arvode och ersättning
till god man, som här avses,
skall gälla vad i 20 kap. 19 § föräldrabalken
stadgas angående gottgörelse
åt rättegångsbiträde.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963.

1 Senaste lydelse, se SFS 1958: 639.

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1963

Förslag

till

Lag

om ändring i föräldrabalken

Härigenom förordnas, att 15 kap. 8 § och 20 kap. 36 § föräldrabalken1 skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15 kap.

8 §.

Aktier, obligationer, skuldebrev och Aktier, obligationer, skuldebrev och
andra sådana värdehandlingar skola, andra sådana värdehandlingar skola,
såframt sammanlagda värdet översti- såframt sammanlagda värdet överstiger
tvåtusen kronor, i den omyndiges ger femtusen kronor, i den omyndiges
namn nedsättas i öppet förvar hos namn nedsättas i öppet förvar hos
riksbanken eller annan bank. Vill för- riksbanken eller annan bank. Vill förmyndaren
uttaga nedsatt värdehand- myndaren uttaga nedsatt värdehandling,
söke han överförmyndarens till- ling, söke han överförmyndarens tillstånd.
Sådant tillstånd erfordras ej, stånd. Sådant tillstånd erfordras ej,
där värdehandlingen allenast skall ge- där värdehandlingen allenast skall genom
bankens försorg överföras till nom bankens försorg överföras till
annan bank för att där nedsättas i annan bank för att där nedsättas i
öppet förvar. De nedsatta värdehand- öppet förvar. De nedsatta värdehandlingarna
skola under överförmynda- lingarna skola under överförmyndarens
tillsyn vårdas i enlighet med vad rens tillsyn vårdas i enlighet med vad
om dylik vård av omyndigs värde- om dylik vård av omyndigs värdehandlingar
särskilt stadgas. handlingar särskilt stadgas.

Vad sålunda------överförmyndarens tillstånd.

Obligationer, vilka-----— stycket sägs.

Hava underåriga------värdehandlingar sammanräknas.

Finnas omyndigs — -— ---- — nedsatta värdehandlingar.

20 kap.
36 §.

Vistas den, mot vilken talan enligt
denna balk riktas, å okänd ort, skall
hans rätt i saken bevakas av god man,
varom i 18 kap. förmäles.

Vad i —
Då fråga

Vistas den, mot vilken talan enligt
denna balk riktas, å okänd ort, skall
hans rätt i saken bevakas av god man,
varom i 18 kap. förmäles. I fråga om
arvode och ersättning till god man,
som här avses, skall gälla vad i 20
kap. 19 § stadgas angående gottgörelse
åt rättegångsbiträde.
denna balk.

-— eller fara.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963, såvitt avser 20 kap. 36 §, och den
1 januari 1964, såvitt avser 15 kap. 8 §.

1 Senaste lydelse av 20 kap. 36 §, so SFS 1958: 640.

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1963

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 27 juni 1924 (nr 322)
om vård av omyndigs värdehandlingar

Härigenom förordnas, att 8 § lagen den 27 juni 1924 om vård av omyndigs
värdehandlingar1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

För den vård av omyndigs värdehandlingar,
som enligt denna lag åligger
banken, må banken betinga sig en
årlig avgift, icke överstigande i fråga
om inhemska värdehandlingar en
krona 50 öre och utländska värdehandlingar
75 öre för varje påbörjat
tusental kronor av handlingarnas värde.
Hava underåriga syskon gemensam
förmyndare, skola syskonens
värdehandlingar sammanräknas. Närmare
bestämmelser om avgiftens beräkning
må, såvitt angår andra banker
än riksbanken, meddelas av
Konungen.

Den avgift-----— — -—

För fordran------—. —

(Föreslagen lydelse)

§•

För den vård av omyndigs värdehandlingar,
som enligt denna lag åligger
banken, må banken betinga sig en
årlig avgift, icke överstigande i fråga
om inhemska värdehandlingar två
kronor och utländska värdehandlingar
en krona för varje påbörjat tusental
kronor av handlingarnas värde.
Hava underåriga syskon gemensam
förmyndare, skola syskonens värdehandlingar
sammanräknas. Närmare
bestämmelser om avgiftens beräkning
må, såvitt angår andra banker än
riksbanken, meddelas av Konungen.

avtal vidtagit.
av banken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964.

1 Senaste lydelse, se SFS 1954: 314.

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1963

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 15 mars 1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm,
Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson,
Holmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Kling, frågor om vissa ändringar i
föräldrabalken m. m. och anför därvid följande.

I. Ersättning av allmänna medel till vissa gode män för bortovarande

I skrivelse den 27 februari 1960 har Stockholms rådhusrätt hos Kungl.
Maj :t väckt fråga om ersättning av allmänna medel åt vissa gode män, som
enligt giftermålsbalken och föräldrabalken förordnats att företräda bortovarande.
Yttranden över denna skrivelse har efter remiss avgivits av hovrätten
för Västra Sverige, statskontoret, Göteborgs rådhusrätt, rådhusrätten i
Malmö, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare,
Sveriges advokatsamfund och Stockholms stads rättshjälpsanstalt, vilken
såsom yttrande åberopat en av direktören vid rättshjälpsanstalten Bror
Wahlström upprättad promemoria.

Jag anhåller att nu få upptaga denna fråga till behandling.

Gällande bestämmelser

I 15 kap. 29 § giftermålsbalken stadgas att, om talan enligt balken riktas
mot någon som vistas å okänd ort, hans rätt i saken skall bevakas av god
man, varom förmäles i 18 kap. föräldrabalken. För talan i mål eller ärende
enligt föräldrabalken finns en identisk bestämmelse i 20 kap. 36 § föräldrabalken.
Enligt 18 kap. 11 § föräldrabalken är god man, om han ej äger uppbära
årligt arvode, berättigad att efter uppdragets slutförande erhålla skäligt
arvode för uppdraget och ersättning för sina kostnader.

De nu återgivna reglerna i 15 kap. 29 § giftermålsbalken och 20 kap. 36 §
föräldrabalken trädde i kraft den 1 juli 1959 — samtidigt med ärvdabalken
— och infördes på förslag av ärvdabalkssakkunniga. Tidigare måste
lf Uihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 137

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1963

i här avsedda fall tillämpas s. k. kungörelsedelgivning enligt 33 kap. 12 §
rättegångsbalken med den bortovarande.

Skrivelsen från Stockholms rådhusrätt

Bestämmelsen i 18 kap. 11 § föräldrabalken reglerar enligt rådhusrättens
mening icke på ett tillfredsställande sätt spörsmålet om gottgörelse till gode
män, förordnade med stöd av de nytillkomna stadgandena i giftermålsbalken
och föräldrabalken. Förutsättningen för att dessa gode män skall kunna erhålla
gottgörelse saknas med nu gällande regler i det stora flertalet fall. Så
gott som undantagslöst finns nämligen icke någon den bortovarande tillhörig
egendom tillgänglig, som kan tagas i anspråk för att bereda den gode
mannen gottgörelse, när uppdraget slutförts. Ej heller synes enligt rådhusrätten
möjlighet föreligga att med utnyttjande av bestämmelserna om
fri rättegång bereda den gode mannen ersättning. Endast undantagsvis torde
angående den bortovarandes ekonomiska förhållanden kunna förebringas
sådan utredning, som utgör förutsättning för att fri rättegång skall kunna
beviljas denne. Härtill kommer att, även om den bortovarande skulle erhålla
förmånen av fri rättegång, hinder synes föreligga mot att den gode mannen
lörordnas till biträde enligt lagen om fri rättegång och på denna väg erhåller
arvode för sitt arbete (jfr justitieombudsmannens ämbetsberättelse år 1958
s. 148).

Den omständigheten att gode män, förordnade med stöd av någotdera av
de förut berörda stadgandena i giftermålsbalken och föräldrabalken, i regel
icke kan påräkna att få ut arvode för sitt arbete och ersättning för kostnader
i anledning av uppdraget har medfört, att det för rådhusrätten erbjudit
stora svårigheter att finna personer, villiga att åtaga sig uppdrag av ifrågavarande
beskaffenhet och lämpliga därför. Rådhusrätten fortsätter:

Godmanskap av nu berörd art medför skyldighet att bevaka den bortovarandes
rätt som svarande i rättegång. Därvid kan den gode mannen ställas
inför svåra överväganden bland annat när det gäller att bestämma, vilken
position han å den bortovarandes vägnar skall intaga i rättegången med utgångspunkt
från för honom kända fakta. Med hänsyn såväl till den bortovarande
som till dennes motpart och till domstolen och dess arbete framstår
det därför som angeläget att ifrågavarande uppdrag läggas i händerna på
kvalificerade personer, som kunna förväntas fullgöra dem på ett klokt, omdömesgillt
och smidigt sätt. De speciella anspråk, som i dessa fall måste
stallas på de gode männen, medföra givetvis, att den krets varibland dessa
kunna utväljas är mycket begränsad. I regel torde den som skall förordnas
bora besitta juridisk utbildning. Bland de personer, som hos rådhusrätten
anmält sig beredda att mottaga förordnande som förmyndare eller god man,
tylla för närvarande endast fem sist angivna krav. Flera tillhörande sistnämnda
grupp, vilka hittills mottagit godemansuppdrag av nu ifrågavarande
beskaffenhet, ha till rådhusrätten framfört sitt missnöje med den lösning
den nu ifrågavarande ersättningsfrågan erhållit och önskemål om att rätten
måtte vidtaga åtgärder för att söka åvägabringa en ändring därvidlag. Det
linnes anledning utgå från att nämnda personer ställt sig till förfogande
liamst för att underlätta rättens arbete i det uppkomna brydsamma läget

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1963

och i tanke att ersättningsfrågan så småningom skulle få en mer tillfredsställande
reglering. Måhända ha även utsikterna att i fortsättningen från
rätten få andra ur ekonomisk synpunkt fördelaktigare uppdrag stundom påverkat
vederbörandes beslut. Det finnes emellertid starka skäl befara, att
de personer, som hittills mottagit ifrågavarande uppdrag som god man för
bortovarande, inom en snar framtid icke vidare skola vara villiga att åtaga
sig dylika, om de icke kunna påräkna ersättning för sitt arbete. Stockholms
stads rättshjälpsanstalt har på förfrågan förklarat sig icke kunna ställa
lämpliga personer till förfogande för de ifrågavarande uppgifterna.

Enligt föräldrabalken utgör det en medborgerlig plikt att i viss utsträckning
åtaga sig godmanskap, från vilken befrielse kan erhållas endast i vissa
i balken angivna fall. (Jämför 11 kap. 8 § och 18 kap. 5 § FB.) I förevarande
fall kräves emellertid för uppgiften speciella fackkunskaper. Det kan
enligt rådhusrättens förmenande icke rimligen påfordras, att personer som
besitta dylika mot sin vilja skola utan ersättning företräda andra i rättegång
och därtill måhända nödgas vidkännas kostnader i anledning av sina uppdrag.
Dessa kunna stundom uppgå till icke obetydligt belopp, då det förutsättes
att den gode mannen skall vidtaga åtgärder för att söka komma i kontakt
med sin huvudman. Såsom vid riksdagsbehandling av frågan om skyldighet
att åtaga sig uppdrag såsom förmyndare eller god man framhållits,
framstår det vidare som olämpligt, att någon mot sin vilja gives dylikt uppdrag.
—

Skulle de nuvarande ersättningsreglerna för gode män bestå oförändrade
föreligger -— såsom torde framgå av vad nu anförts — allvarlig risk för att
Stockholms rådhusrätt snart skall stå inför den situationen, att lämpliga personer
icke stå till buds för godmansförordnande i nu ifrågavarande fall.
Snara åtgärder äro alltså påkallade för undanröjande av de uppkomna svårigheterna.
Detta synes endast kunna ske lagstiftningsvägen.

Härefter anför rådhusrätten, att den närmast till hands liggande lösningen
av förevarande fråga synes vara att införa ett stadgande av innehåll, att gode
män förordnade med stöd av de tidigare berörda lagrummen i giftermålsbalken
och föräldrabalken skall vara berättigade att av allmänna medel åtnjuta
skäligt arvode för uppdraget och ersättning för utgifter i samband därmed.
Ett dylikt stadgande skulle ha sin naturliga plats såsom ett tillägg till de nuvarande
bestämmelserna i 18 kap. 11 § föräldrabalken. I detta sammanhang
bör även till övervägande upptagas frågan om gottgörelse till gode män, som
jämlikt annat lagrum i föräldrabalken än 20 kap. 36 § förordnats för bortovarande
och som icke kan få ersättning för sitt uppdrag till följd av att det
ej finnes tillgänglig någon den bortovarande tillhörig egendom, varur ersättning
kan utgå. Med den utformning reglerna om ersättning till sist berörda
kategori gode män erhållit kan exempelvis den gode mannen tänkas
bli nödsakad att å den bortovarandes vägnar föra eu rättegång, utan att
han sedan kan erhålla någon gottgörelse i anledning därav.

Vid utformningen av regler om gottgörelse av allmänna medel till gode
män kan, säger rådhusrätten vidare, möjligen tjäna som förebild stadgandet
i 20 kap. 19 § föräldrabalken om gottgörelse till rättegångsbiträde som där
avses.

Det kan dock synas tveksamt, om i överensstämmelse med vad som siadgas
i nyssnämnda lagrum föreskrift bör ges om alt den bortovarande skall

Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1963

förpliktas återgälda statsverket dess kostnader, för den händelse ej dylik
skyldighet ålägges motpart eller kostnaderna prövas skola stanna på statsverket.
Det från teoretisk synpunkt riktiga synes rådhusrätten vara att
under angiven förutsättning återbetalningsskyldighet ålägges den bortovarande.
Praktiska skäl talar emellertid mot en generell föreskrift om att den
bortovarande skall åläggas att återgälda statsverket dess kostnader. I det
stora flertalet fall torde möjligheterna att någonsin erhålla upplysning om
den bortovarandes vistelseort vara utomordentligt små och utsikterna för
statsverket att återfå någon del av kostnaderna vara än mindre. Det kan
antagas, att kostnaderna för tillvaratagande av statsverkets rätt skulle komma
att avsevärt överstiga de belopp som inflöt från de bortovarande. Möjligen
kunde ett stadgande i förevarande hänseende utformas så, att det lädes
i domstolens skön att avgöra, om återbetalningsskyldighet skulle åläggas
den bortovarande eller ej.

Rådhusrätten påpekar, att ett genomförande a\ en lagändring enligt de
nu antydda riktlinjerna kommer att medföra vissa kostnader för statsverket.
Det är svårt att på förhand göra en någorlunda säker beräkning av
dessa kostnader, såvitt angår gode män förordnade av Stockholms rådhusrätt.
Följande uppgifter kan emellertid vara ägnade att ge någon uppfattning
om kostnadernas storlek. Under det första halvåret efter det de nya
stadgandena i 15 kap. 29 § giftermålsbalken och 20 kap. 36 § föräldrabalken
trätt i kraft den 1 juli 1959 förordnades vid rådhusrätten 33 gode män med
stöd av dessa lagrum. Kungörelsedelgivning kom vid rådhusrätten till användning,
år 1957 i 48 mål och år 1958 i 43 mål, där i stället god man
skulle ha förordnats, om de nya stadgandena kunnat tillämpas. Storleken
av gottgörelsen till den gode mannen blir givetvis i viss mån beroende av
vilka kvalifikationer, som skall krävas av denne. Under förutsättning att
förordnande ges personer, vilka fyller kraven för att utses till biträden enligt
lagen om fri rättegång, kan kostnaderna måhända beräknas uppgå till
i medeltal 200—300 kronor för varje mål.

Kostnaderna för statsverket vid ett genomförande av den ifrågasatta lagändringen
anser rådhusrätten icke kunna bli så omfattande, att de bör bedömas
som ett allvarligt hinder för denna. Det erinras om att i de mål, om
vilka nu är fråga, den s. k. officialprincipen gäller. Det har alltså i dessa
mål ansetts vara ett offentligt intresse att ett såvitt möjligt materiellt riktigt
avgörande kommer till stånd. Utbytet av förfarandet med kungörelsedelgivning
i ifrågavarande mål mot det nu gällande med utseende av en god
man har otvivelaktigt inneburit ett framsteg från rättssäkerhetssynpunkt.
Vidare förtjänar enligt rådhusrätten påpekas, att även förfarandet med kungörelsedelgivning
var förenat med vissa kostnader för statsverket.

Remissyttrandena

Samtliga remissorgan har tillstyrkt förslaget att gode män, som förordnats
enligt 15 kap. 29 § giftermålsbalken eller 20 kap. 36 § föräldrabalken,

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1963

skall åtnjuta ersättning av allmänna medel för uppdragets fullgörande. 1
yttrandena framförda synpunkter på denna fråga överensstämmer i huvudsak
med dem som utvecklats i skrivelsen från Stockholms rådhusrätt. Belysande
är det av rådhusrätten i Malmö avgivna yttrandet. Däri sägs att
ifrågavarande gode män med hänsyn till uppdragets art bör besitta särskilda
kvalifikationer och helst ha juridisk utbildning. Rådhusrätten har
beträffande svårigheterna att få lämpliga personer alt åtaga sig dylika uppdrag
samma erfarenhet som Stockholms rådhusrätt. Man har sålunda i stor
utsträckning förklarat sig förhindrad att åtaga sig godmanskap och därvid
hänvisat till den otillfredsställande regleringen av ersättningsfrågan. Det
måste för övrigt anses motbjudande att behöva vädja till advokaters och
tjänstemäns lojalitet mot domstolen för att förmå dem att åtaga sig uppdrag,
som för dem medför oavlönat arbete och stundom direkta förluster.
Från principiell synpunkt är det olämpligt, att domstolen på detta sätt kommer
i obligation till dessa personer. Det torde otvivelaktigt förhålla sig så,
att dessa åtager sig de oavlönade uppdragen i förvissning att ihågkommas
med andra ekonomiskt fördelaktigare förordnanden, över vilka domstolen
äger disponera. Konsekvensen härav blir, att domstolen känner sig bunden
på sådant sätt, att förordnandet måhända icke alltid lämnas till den för
uppdraget lämpligaste.

Göteborgs rådhusrätt framhåller, att de berörda gode männen enligt erfarenheterna
i regel icke kan påräkna något arvode för sitt arbete eller ersättning
för sina kostnader i anledning av ifrågavarande uppdrag. Svårigheter
har därför uppstått att finna personer, som är villiga och lämpliga för uppdragen.
Någon jurist har rådhusrätten över huvud taget icke kunnat förmå
att ställa sig till förfogande. Det är synnerligen angeläget att de olägenheter,
som för närvarande vidlåder systemet genom att ersättning regelmässigt icke
utgår till gode mannen, snarast undanröjes. Sveriges advokatsamfund finner
det likaså vara angeläget, att den föreslagna lagändringen så snart som
möjligt genomföres.

I den av Stockholms stads rättshjälpsanstalt åberopade promemorian behandlas
15 kap. 29 § giftermålsbalken och 20 kap. 36 § föräldrabalken särskilt
mot bakgrunden av förhållandena vid Stockholms rådhusrätt. Bl. a.
anföres följande.

Till följd av omfattningen av rältshjälpsanstaltens verksamhet är anstalten
ombud för käranden i flertalet av de mål, där rådhusrätten på grund av
dessa stadganden har att förordna god man för svaranden. Även om rättshjälpsanstålten
skulle få möjlighet att åtaga sig dylika uppdrag i större utsträckning
än som hittills kunnat ske, kvarstår likväl problemet i de fall,
där rättshjälpsanstalten företräder käranden, d. v. s. i det övervägande antalet
mål vid rådhusrätten där beslut om godmansförordnande skall meddelas.

Rådhusrättens svårigheter att finna kvalificerade personer, vilka äro villiga
att med nu gällande ersättningsbestämmelser åtaga sig dessa uppdrag,
äro väl kända för rättshjälpsanstalten. Vid ett tillfälle hade rättshjälpsanstalten
sålunda ett tjugotal till rådhusrätten ingivna stämningsansökningar,
vilka blevo liggande under flera månader till följd av dessa svårigheter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1963

Rättshjälpsanstalten har därför sökt och även lyckats träffa en överenskommelse
med Stockholms läns landstings rättshjälpsanstalt i Solna av innehåll,
att advokat vid en av dessa rättshjälpsanstalter skall åtaga sig godmansuppdrag
för bortovarande part i måi, där kärandens talan föres av den andra
rättshj älpsanstalten trots att verksamheten för båda rättshj älpsanstalterna
härigenom utsträckes utöver det egna verksamhetsområdet. Då emellertid
Stockholms stads rättshj älpsanstalt till följd av rörelsens omfattning
har ett betydligt större antal rättegångar, där det föreligger behov av god
man än vad som är fallet för länsanstalten, har det från länsanstaltens sida
framhållits, att överenskommelsen endast kan gälla för en kortare tid i avbidan
på att gode mannens ersättningsfråga löses genom lagändring.

Vidare framhålles i promemorian, att — enligt vad privatpraktiserande
advokater och jurister upplyst — godmansfrågan många gånger ordnas på
det sättet, att en kärande, som har ekonomisk möjlighet härtill, ställer medel
till ombudets förfogande för arvode till en av ombudet vidtalad kollega,
vilken därefter anvisas såsom villig att åtaga sig godmanskap för motparten.
Det sätt varpå godmansproblemet hittills har måst lösas betecknas i
promemorian som nödlösningar, vilka kan tillgripas under en kortare tid
men uppenbarligen icke är tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt.
Därför framstår såsom nödvändigt, att bestämmelsen om ersättning till god
man, förordnad med stöd av något utav de båda lagrummen, ändras därhän
att den gode mannen kan erhålla gottgörelse av allmänna medel för sitt arbete
och sina kostnader.

I några yttranden lämnas statistiska uppgifter av intresse. Statskontoret
säger sig ha inhämtat från Stockholms rådhusrätt, att antalet gode män förordnade
av rådhusrätten enligt 15 kap. 29 § giftermålsbalken och 20 kap.
36 § föräldrabalken år 1960 var 17 och år 1961 54. Det sistnämnda antalet
är enligt rådhusrättens mening det mest representativa. Under år 1961 kunde
nämligen rådhusrätten tillsätta erforderligt antal gode män genom att
Stockholms stads och Stockholms läns rättshj älpsanstalter tillfälligt bidrog
med personal för dylika uppdrag. Enligt yttrandet från Göteborgs rådhusrätt
var motsvarande antal för denna rådhusrätt respektive 30 och 17. Rådhusrätten
i Malmö har för sin del uppgivit siffrorna 2 och 9 samt tillagt, att
sistnämnda förhållandevis höga siffra förmodligen är en tillfällig företeelse.

Beträffande spörsmålet, vem som slutligen skall belastas med kostnaderna
för ifrågavarande gode män, yttrar hovrätten för Västra Sverige, att det synes
lämpligast att — om återbetalningsskyldighet ej ålägges den bortovarandes
motpart — kostnaden skall stanna på statsverket. Rådhusrätten i
Malmö menar, att stadgandet i 20 kap. 19 § föräldrabalken bör kunna tjäna
som förebild. Rådhusrätten delar emellertid Stockholms rådhusrätts tveksamhet
från praktiska synpunkter beträffande lämpligheten att ålägga de
bortovarande återbetalningsskyldighet. Till ytterligare stöd för dessa betänkligheter
hänvisar rådhusrätten till justitieombudsmannens uttalanden
angående återbetalningsskyldighet för dem, som erhållit fri rättegång (jfr
justitieombudsmannens ämbetsberättelse år 1958 s. 116 ff). Statskontoret
anser, att den bortovarande bör åläggas återbetalningsskyldighet i de fall,

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1963

där möjlighet för honom att återgälda av statsverket utgiven ersättning icke
torde vara utesluten.

Somliga remissorgan går in på frågan, om även vissa andra i föräldrabalken
avsedda gode män än de, som förordnats enligt balkens 20 kap. 36 §,
bör få gottgörelse av allmänna medel för sina uppdrag. Rådhusrätten i
Malmö uttalar i denna fråga.

I sin framställning har Stockholms rådhusrätt även berört frågan om införande
av enahanda ersättningsregler för de gode män, som förordnas för
bortovarande med stöd av andra lagrum i föräldrabalken än 20 kap. 36 §.
Därvid åsyftas uppenbarligen bestämmelserna i 18 kap. 4 § första stycket
punkterna 1—4. Punkterna 1—3 avse enligt sin ordalydelse bortovarandes
rätt vid boutredningar. Man kan därför som regel räkna med att gode mannen
kan ersättas ur den bortovarandes lott i dödsboet. Bestämmelsen i punkt
4 avser delvis egendomsförvaltning, och gode mannen bör för sådant fall
kunna påräkna ersättning ur den förvaltade egendomen. I 18 kapitlet föräldrabalken
inrymmas emellertid även bestämmelser om godmanskap, avseende
andra än bortovarande, nämligen 2 och 3 §§ samt 4 § första stycket
punkterna 5 och 6. Även dessa bestämmelser avse i stor utsträckning godmanskap
vid boutredningar och egendomsförvaltning, varför gode mannen
även i dessa fall regelmässigt bör kunna utfå ersättning för arbete och gjorda
utlägg. För samtliga nu nämnda godmansförordnanden får som regel anses
gälla, att de grunda sig på gode mannens frivilliga åtagande gentemot
den, som hos domstolen ansöker om godmanskap. Härtill kommer, att gode
mannen oftast är en släkting eller annan närstående till sökanden eller till
den, som skall företrädas. De fall, där gode män göra anspråk på ersättning
utan att erhålla sådan, torde därför säkerligen kunna bedömas såsom högst
få. Enligt rådhusrättens egen erfarenhet och de upplysningar, som erhållits
från överförmyndarna i Malmö, har något missnöje med ersättningen till
ifrågavarande gode män icke försports. Ej heller ha yppats några svårigheter
att få personer, villiga att åtaga sig sådana förordnanden. Bortsett från
de fall, som avses med 15 kap. 29 § giftermålsbalken och 20 kap. 36 § föräldrabalken,
synes alltså den nuvarande ordningen för ersättning åt övriga
enligt sistnämnda lag förordnade gode män fungera fullt tillfredsställande.
Att även för dessa fall införa regler om ersättning av allmänna medel skulle
måhända medföra, att gärdet rives för allt mer vidgade ersättningsanspråk
av allmänna medel från gode mäns sida.

Icke heller statskontoret vill på den föreliggande utredningen förorda, att
domstol erhåller befogenhet att besluta om ersättning av statsmedel åt övriga
i Stockholms rådhusrätts framställning avsedda gode män.

I några remissyttranden har berörts likartade ersättningsfrågor utanför
giftermålsbalkens och föräldrabalkens områden, nämligen ersättning åt vissa
i konkurslagen avsedda gode män samt åt likvidatorer, som förordnas enligt
aktiebolagslagen och lagen om ekonomiska föreningar.

Departementschefen

Inom olika områden av vår lagstiftning finns föreskrifter om gode män
med uppgifter av skilda slag. I 18 kap. föräldrabalken ges bestämmelser om
gode män för där angivna ändamål. Dessa godmanskap är nära besläktade

Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1963

med förmynderskapen och huvudsakligen underkastade samma regler som
de. I fråga om gode mäns rätt till ersättning för sitt uppdrag gäller sålunda
enligt 18 kap. 8 §, att ersättning skall utgå efter enahanda grunder som till
förmyndare, d. v. s. med årligt arvode (jfr 15 kap. 19 § samma balk). Om
gode mannen icke äger uppbära årligt arvode, är han enligt särskilt stadgande
i 18 kap. 11 § berättigad att efter uppdragets slutförande erhålla skäligt
arvode för uppdraget liksom även ersättning för sina kostnader.

Genom lagändring, som trätt i kraft den 1 juli 1959, infördes i 20 kap.
36 § första stycket föräldrabalken en processuell bestämmelse av innehåll
att, om den, mot vilken talan enligt balken riktas, vistas på okänd ort, hans
rätt i saken skall bevakas av god man som avses i 18 kap. Denna anordning
avsåg att träda i stället för det tidigare anlitade institutet kungörelsedelgivning.
Under förarbetena till den nyinförda bestämmelsen framhöll dåvarande
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, att frågan om
ersättning till den gode mannen reglerades genom stadgandet i 18 kap.
11 § föräldrabalken. Samtidigt med den angivna ändringen i 20 kap. 36 § föräldrabalken
intogs ett liknande stadgande i 15 kap. 29 § giftermålsbalken
avseende talan enligt den senare balken.

Stockholms rådhusrätt har i sin skrivelse framfört den åsikten, att 18 kap.
11 § föräldrabalken icke utgör en tillfredsställande reglering av frågan om
ersättning åt gode män, som förordnats med stöd av de båda berörda bestämmelserna
i giftermålsbalken och föräldrabalken. Enligt rådhusrätten saknas
med den nu gällande ordningen i flertalet fall förutsättningar för att dessa
gode män verkligen skall kunna få någon gottgörelse. Det framhålles, att
den bortovarande nästan undantagslöst är i avsaknad av egendom, som kan
tagas i anspråk till ersättning åt den gode mannen efter uppdragets fullgörande.
Vidare anmärkes, att bestämmelserna i lagen om fri rättegång icke
är lämpade för detta sammanhang. Det rådande systemet har enligt rådhusrätten
haft till följd, att det uppstått stora svårigheter att finna personer,
som är villiga att åtaga sig godmanskapen och som dessutom är lämpliga
härför. Rådhusrätten anser, att snara lagstiftningsåtgärder är påkallade för
att undanröja dessa svårigheter. I skrivelsen förordas ett sådant tillägg till
18 kap. 11 § föräldrabalken, att de ifrågavarande gode männen blir berättigade
att av allmänna medel åtnjuta skäligt arvode för uppdraget och gottgörelse
för utgifter i samband därmed.

För att få en överblick över den praktiska tillämpningen av 15 kap. 29 §
giftermålsbalken och 20 kap. 36 § föräldrabalken har justitiedepartementet
hos 17 underrätter (8 rådhusrätter — däribland ej Stockholms rådhusrätt —
och 9 häradsrätter) i olika delar av landet gjort vissa förfrågningar angående
godmansförordnanden, som under år 1960 meddelats enligt nämnda lagrum.
Därvid har framkommit följande: I sex av domstolarna meddelades över
huvud icke något förordnande. De övriga elva domstolarna förordnade sammanlagt
61 gode män. Av dessa gode män var 2 jurister vid rättshjälpsanstalt,
5 andra jurister, 8 socialvårdstjänstemän, 5 nämndemän och 41 andra
personer än nu sagts. På fråga, huruvida svårigheter förelegat att anskaffa

Kungi. Maj. ts proposition nr 137 år 1963

lämpliga gode män, har sex av de elva berörda domstolarna svarat jakande.

Beträffande antalet förordnanden, som meddelats under år 1961 av våra
tre största rådhusrätter, har upplysningar lämnats vid remissbehandlingen.
Under hand har inhämtats, att Stockholms rådhusrätt under år 1962 meddelat
14 förordnanden enligt 15 kap. 29 § giftermålsbalken och 25 förordnanden
enligt 20 kap. 36 § föräldrabalken; motsvarande antal var hos Göteborgs
rådhusrätt 12 och 10 samt hos rådhusrätten i Malmö 1 och 4.

Vad som förekommit i detta ärende visar enligt min mening behov av en
ändring i gällande regler om ersättning till gode män förordnade jämlikt 15
kap. 29 § giftermålsbalken eller 20 kap. 36 § föräldrabalken. Icke minst de
samstämmiga remissyttrandena på denna punkt talar härför. Erfarenheterna
ger vid handen, att det nuvarande stadgandet i 18 kap. 11 § föräldrabalken
icke utgör någon garanti för att den gode mannen blir vederbörligen gottgjord
för sitt uppdrag. Tvärtom synes han som regel icke kunna påräkna någon
ersättning över huvud. Enligt vad som bekräftats från flera håll har detta
medfört svårigheter att skaffa personer, vilka besitter de önskvärda kvalifikationerna
för uppdragens fullgörande. Syftet med de båda bestämmelserna
om gode mäns medverkan i vissa rättegångar har därigenom kommit att i någon
mån förfelas. Detta är så mycket mera beklagligt som det här vanligen
rör sig om mål, där det allmänna har intresse av att utredningen blir så
fullständig och tillförlitlig som möjligt; såsom exempel må nämnas mål angående
barns familjerättsliga status. För att råda bot mot de ådagalagda
missförhållandena bör enligt min åsikt snarast möjligt införas regler av sådant
innehåll att den, som förordnats till berörda godmanskap, skall efter
rättens prövning äga av allmänna medel åtnjuta skäligt arvode för det arbete
han nedlagt på målet för dess förberedande och utförande ävensom ersättning
för nödvändiga utgifter och tidsspillan.

En särskild fråga är, vem som i sista hand skall svara för ersättningen åt
den gode mannen. Det torde råda enighet om att domstol skall ha möjlighet
att ålägga den bortovarandes motpart skyldighet att återgälda statsverket
vad som utbetalats till den gode mannen. Mera tveksamt är, om man bör
föreskriva att den bortovarande skall förpliktas till statsverket återbetala
dess kostnader, därest sådan skyldighet ej skall åvila motparten. I skrivelsen
från Stockholms rådhusrätt har anförts en del praktiska skäl mot en generell
föreskrift om att den bortovarande i detta fall skall åläggas skyldighet till
återbetalning. Dessa har vunnit visst gehör vid remissbehandlingen, och jag
finner dem även för egen del vara bcaktansvärda. Jag anser likväl tillräcklig
anledning ej föreligga att i detta sammanhang frångå den gängse princip, som
kommit till uttryck bl. a. i 20 kap. 19 § andra stycket föräldrabalken. Detta
innebär, att den bortovarande bör förpliktas att återgälda statsverket den
gode mannens ersättning, om icke sådan skyldighet finnes böra ankomma
på motparten. Även utan särskild föreskrift härom (jfr sistnämnda lagrum)
torde vara klart, att återbetalningsskyldigheten skall bestämmas i enlighet
med kostnadsrcglerna i 18 kap. rättegångsbalken. Normalt blir åtcrbetalningsskyldigheten
härigenom beroende av målets utgång. Om den borto -

Kungl. Maj ds proposition nr 137 år 1963

varande vinner, skall sålunda hans motpart i regel åläggas gottgöra statsverket
kostnaden för den gode mannen; tappar däremot den bortovarande,
skall han regelmässigt själv förpliktas betala statsverket kostnaden. Skulle
rättegångskostnaderna anses böra kvittas (jfr 18 kap. 2 § rättegångsbalken),
har likaledes den bortovarande att gentemot statsverket svara för gottgörelsen
åt den gode mannen.

Den nu föreslagna ordningen torde lagtekniskt kunna åstadkommas på
det sättet, att i 15 kap. 29 § giftermålsbalken och 20 kap. 36 § föräldrabalken
intages hänvisningar till 20 kap. 19 § sistnämnda balk angående arvode och
ersättning till den gode mannen. Lagändringarna torde böra träda i kraft
den 1 juli 1963.

Såsom framhållits i årets statsverksproposition (bil. 4 s. 43) bör anslaget
»Ersättning åt domare, vittnen och parter» tagas i anspråk för åsyftade ersättningar
av allmänna medel. Stockholms rådhusrätt har beräknat, att kostnaderna
för gode männen genomsnittligen icke kommer att uppgå till mer
än mellan 200 och 300 kronor för varje mål. Denna beräkning, mot vilken
några invändningar icke gjorts vid remissbehandlingen, torde kunna godtagas.
Mot bakgrunden av de förut redovisade siffrorna avseende förekomsten
av godmanskap kan man alltså antaga, att de sammanlagda utgifterna för
statsverket blir av blygsam omfattning i förhållande till den förbättring av
rättskipningen, som reformen otvivelaktigt kommer att innebära.

Rörande ordningen för själva utbetalningen av ersättning ur allmänna
medel må hänvisas till 7 och 12 §§ i 1947 års kungörelse med bestämmelser
angående vissa kostnader vid domstol.

I ärendet har väckts fråga, om icke jämväl vissa andra förordnade gode
män än de nu behandlade borde kunna tillerkännas ersättning av allmänna
medel för sitt arbete. Här avses gode män, som jämlikt annat lagrum i föräldrabalken
än 20 kap. 36 § förordnats att företräda bortovarande (jfr balkens
18 kap. 4 § första stycket 1—4.). Enligt Stockholms rådhusrätt bör de
som hör till denna kategori måhända kunna gottgöras för sina uppdrag av
allmänna medel, därest de icke kan få ersättning ur den bortovarande tillhörig
egendom. Något behov av en lagändring i nu antydd riktning har emellertid
ej försports. Tanken på en sådan lagändring har i allmänhet icke biträtts
av remissorganen, och jag kan ej heller för egen del ansluta mig därtill.

Därjämte har vid remissbehandlingen förts på tal spörsmål om ersättning
åt dels vissa i konkurslagen avsedda gode män, dels likvidatorer förordnade
enligt aktiebolagslagen eller lagen om ekonomiska föreningar. Dessa frågor
finner jag icke skäl att i detta sammanhang upptaga till närmare behandling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1963

II. Ändringar i gällande bestämmelser rörande vården av omyndigs

värdehandlingar

I skrivelse den 27 augusti 1962 har Svenska bankföreningen hemställt om
viss höjning av de förvaringsavgifter som utgår enligt lagen den 27 juni 1924
om vård av omyndigs värdehandlingar, över framställningen har efter remiss
yttranden avgivits av Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge,
Stockholms stads överförmyndarnämnd, överförmyndarna i Göteborg, Malmö
och Uppsala, bankinspektionen, fullmäktige i riksbanken och Svenska sparbanksföreningen.
Svea hovrätt har vid sitt yttrande fogat yttrande från
Stockholms rådhusrätt.

Jag anhåller att i detta sammanhang få upptaga även denna fråga till behandling.

Gällande bestämmelser m. m.

Aktier, obligationer, skuldebrev och andra sådana värdehandlingar, som
tillhör omyndig, skall enligt 15 kap. 8 § föräldrabalken i den omyndiges
namn nedsättas i öppet förvar hos riksbanken eller annan bank. Nedsättning
behöver dock ske endast om handlingarnas sammanlagda värde överstiger
2 000 kronor. Om flera underåriga syskon har gemensam förmyndare, skall
värdehandlingarna sammanräknas. De nedsatta handlingarna skall under
överförmyndarens tillsyn vårdas i enlighet med bestämmelserna i lagen den
27 juni 1924 om vård av omyndigs värdehandlingar, i fortsättningen kallad
vårdlagen.

Jämlikt 1 § vårdlagen ansvarar banken för de nedsatta värdehandlingarnas
förvaring och förvaltning på sätt i lagen närmare angives. Beträffande
utländska värdehandlingar är dock banken ansvarig endast för deras förvaring
(2 § andra stycket). För den vård av omyndigs värdehandlingar, som
enligt vårdlagen åvilar banken, äger banken betinga sig en årlig avgift, icke
överstigande för inhemska värdehandlingar en krona 50 öre och för utländska
handlingar 75 öre för varje påbörjat tusental kronor av handlingarnas
värde (8 § första stycket). Dessa avgifter innefattar ej ersättning för bankens
särskilda utgifter till följd av uppdraget eller för åtgärd, som banken
vidtagit enligt särskilt avtal (8 § andra stycket).

De nu gällande förvaringsavgifterna fastställdes år 1954. Avgifterna utgjorde
tidigare en krona respektive 50 öre för varje påbörjat tusental kronor
av handlingarnas värde. Dessa avgifter hade gällt alltifrån vårdlagens
tillkomst.

Under förarbetena till 1924 års förmynderskapslagstiftning, vilken föregick
föräldrabalkens regler i ämnet, uttalades att syftet med föreskrifterna
om nedsättningsskyldighet var att vinna kontroll över förvaltningen av
omyndigs värdehandlingar men att nedsättningstvånget borde begränsas till

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1963

värdebelopp av den betydenhet, att en bankmässig förvaltning var påkallad
och kunde föreskrivas utan alltför betungande kostnader. Ett avsevärt intresse
av nedsättningsåtgärden kunde i allmänhet ej anses föreligga, med
mindre en verklig värdepappersförvaltning ålåg förmyndaren. Enligt det
förslag av lagberedningen, som låg till grund för 1924 års lagstiftning, skulle
skyldighet att nedsätta värdehandlingar föreligga endast i fall då handlingarnas
värde översteg 5 000 kronor, motsvarande det värde vid vilket efter
en avgift av en krona för tusen den dåvarande minimiavgiften å fem
kronor för bankernas allmänna förvar skulle komma att utgå. Lagrådet ansåg
emellertid, att hänsyn till myndlingarnas säkerhet krävde en mindre
långt gående begränsning av nedsättningsskyldigheten än lagberedningen
föreslagit, och hemställde att värdegränsen skulle sättas vid 2 000 eller 3 000
kronor. I propositionen föreslogs värdegränsen 2 000 kronor, och en regel
med detta innehåll upptogs som 8 kap. 8 § i lagen om förmynderskap.

Bankföreningens framställning

Bankföreningens förslag innebär, att förvaringsavgifterna skall bestämmas
i fråga om inhemska värdehandlingar till högst två kronor och i fråga
om utländska värdehandlingar till högst en krona för varje påbörjat tusental
kronor av handlingarnas värde, dock med rätt för banken att alltid uttaga
en minimiavgift av 20 kronor.

Till stöd för sin framställning om höjning av förvaringsavgifterna har
bankföreningen åberopat, att penningvärdet sedan år 1954, då de nuvarande
avgifterna fastställdes, undergått en icke obetydlig försämring och att bankerna
till följd av reallönehöjningar fått vidkännas en avsevärd ytterligare
ökning av sina lönekostnader. Bankerna har därför redan för ett par år sedan
nödgats höja de avgifter som i allmänhet utgår för vård och förvaltning
av värdehandlingar nedsatta i öppet förvar. Angående dessa senare avgifter
anför föreningen.

För närvarande uttages i sådana fall, då depositionsavtalet innefattar åtaganden
endast gentemot deponenten, en grundavgift av en krona 80 öre för
varje påbörjat tusental kronor av handlingarnas värde. Har banken åtagit
sig ansvar för att iakttaga även annat intresse än deponentens — t. ex. en
framtida arvinges rätt enligt ett testamente — utgör motsvarande grundavgift
2 kronor 70 öre. Utöver dessa grundavgifter utgår vissa tilläggsavgifter,
nämligen dels per-post-avgift med en krona för varje vid avgiftsperiodens
början i depån inneliggande handling eller post av ensartade handlingar, dels
transaktionsavgift med 3 kronor för varje inläggande eller uttag under avgiftsperioden
av handling eller post av ensartade handlingar. Vidare är att
märka, att enligt bankernas tariffer sammanlagda beloppet av grund- och
tilläggsavgifter ej i något fall må understiga 30 kronor. Reglerna om tillläggsavgifter
och om minimiavgift, vilka saknar motsvarighet vid förmyndarförvar,
medför att den sammanlagda ersättningen till banken oftast rätt
avsevärt överstiger grundavgiften.

Sett mot bakgrunden av principen, att avgiften för förvaring av omyndigas
värdehandlingar bör stå i skäligt förhållande till avgiften för andra för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1963

var, bör enligt bankföreningens mening redan det nyss anförda föranleda
en höjning av den nuvarande maximiavgiften för sådan förvaring. Därtill
kommer, att de skyldigheter som enligt 1924 års vårdlag åvilar bankerna är
betydligt mera omfattande och arbetskrävande än bankernas motsvarande
åtaganden när det gäller notariatförvar i allmänhet. För att omyndigförvaren
ej skall bli direkt förlustbringande, bör avgifterna höjas till förut angivna
belopp.

Den föreslagna minimiavgiften motiveras av bankföreningen med att bankernas
kostnader för besväret med förvaren ej kommer att täckas även om
avgifterna höjes till de föreslagna beloppen. Många omyndigförvar har nämligen
så ringa värde, att även en avgift efter 2 kronor per tusen kommer att
uppgå endast till ett obetydligt belopp. Detta sammanhänger i sin tur med
föreskriften i 15 kap. 8 § föräldrabalken, att nedsättning i öppet förvar måste
ske så snart sammanlagda värdet av omyndigs värdehandlingar överstiger
2 000 kronor samt att vid tillämpning av denna värdegräns i fall, då underåriga
syskon har gemensam förmyndare, syskonens värdehandlingar skall
sammanräknas.

Bankföreningen anför vidare.

Såsom bankföreningen framhållit i skrivelse till Kungl. Maj :t den 16
januari 1952 kan goda skäl anföras för att nämnda värdegräns för depositionsplikt
numera borde icke oväsentligt förhöjas. Samtidigt är bankföreningen
emellertid medveten om att vissa betänkligheter kan möta mot att
alltför starkt begränsa nedsättningsskyldighetens omfattning. Bankföreningen
anser det därför under alla förhållanden nödvändigt att vårdlagens
regler om avgiftsberäkning modifieras såvitt angår depåer av mera obetydligt
värde. Det kan icke anses försvarligt att fortfarande ha kvar ett avgiftssystem
som i praktiken innebär, att de smärre omyndigförvaren subventioneras
av bankernas övriga kunder.

Remissyttrandena

Förslaget om en höjning av förvaringsavgifterna har tillstyrkts av samtliga
remissorgan. Svea hovrätt har dock — under betonande av att avgifterna
bör hållas så låga som möjligt — lämnat öppet, hur stor höjning som
kan anses motiverad. I fråga om utländska värdehandlingar anser hovrätten
tveksamt, huruvida någon höjning över huvud är motiverad.

I fråga om den föreslagna minimiavgiften av 20 kronor är meningarna
delade. Hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms rådhusrätt, Advokatsamfundet
och Sparbanksföreningen tillstyrker förslaget, överförmyndarna
i Malmö uttalar starka betänkligheter mot förslaget och betonar därvid,
att avgiften helt kommer att träffa sådana omyndigförvar, där värdena
understiger 10 000 kronor i inhemska värdehandlingar. Övriga remissorgan
avstyrker förslaget. Svea hovrätt framhåller därvid bl. a., att de förvar beträffande
vilka minimiavgift kan komma att uttagas måste förutsättas lämna
så ringa avkastning, att denna till alltför stor del måste tagas i anspråk
för gäldande av den föreslagna minimiavgiften. Liknande synpunkter ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1963

talas av bl. a. överförmyndarnämnden i Stockholm och överförmyndarna i
Göteborg samt av bankinspektionen, som därvid hänvisar till en undersökning
om antalet omyndigförvar och storleken av dessa vid utgången av år
1952. Enligt denna undersökning uppgick antalet förvar med eu storlek under
10 000 kronor till 2 348, motsvarande omkring 40 procent av hela antalet
förvar; antalet förvar under 5 000 kronor utgjorde 1 275 motsvarande
drygt 20 procent av hela antalet, överförmyndaren i Uppsala vill icke bestrida,
att vissa omyndigförvar kan vara förlustbringande för bankerna,
men anser, att hela konstruktionen av förmynderskapskontrollen och vad
därmed äger samband förutsätter en viss solidarisk utjämning av kostnaderna
inom helheten. I denna utjämning kan och bör även bankerna deltaga.

Vid sitt ställningstagande till förslaget om en minimiavgift upptar flera
remissorgan frågan om att höja den nuvarande värdegränsen 2 000 kronor.
Bankinspektionen och fullmäktige i riksbanken föreslår, att gränsen bestämmes
till 5 000 kronor, överförmyndarna i Malmö anser tiden vara inne
att överväga en höjning till samma belopp. En motsatt hållning intages av
överförmyndaren i Uppsala, som bestämt motsätter sig en sådan reform.

b ullmäktige i riksbanken uttalar icke någon bestämd mening i frågan,
huruvida de små omyndigförvaren även efter en höjning av förvaringsavgifterna
blir alltför ofördelaktiga för bankerna, men vill ej bestrida att
bankföreningens uppgift i detta avseende är riktig. Enligt fullmäktiges mening
förefaller man emellertid ha anledning gå en annan väg. Efter att ha
erinrat om de tidigare återgivna uttalandena under förarbetena till 1924
års förmynderskapslagstiftning anför fullmäktige i fråga om den gällande
värdegränsen följande.

Denna beloppsgräns har, sedan förmynderskapslagen år 1924 antogs, förblivit
densamma. På grund av den penningvärdesförändring, som sedan
dess skett, har emellertid bestämmelsen om nedsättningsskyldighet ej kunnat
undgå att få en annan saklig innebörd. Det förefaller sålunda ej längre
rimligt att vid ett värdepappersinnehav å något över 2 000 kronor tala om
att »verklig värdepappersförvaltning» föreligger. En höjning av värdegränsen
från 2 000 kronor till 5 000 kronor, vilken rätt väl torde motsvara den
sedan år 1924 inträffade penningvärdesförändringen, skulle emellertid vara
ägnad att giva lagregeln det innehåll som ursprungligen varit avsett. Några
allvarligare betänkligheter häremot torde ur skyddssynpunkt ej behöva möta,
då en sådan beloppsgräns sakligt motsvarar vad lagstiftaren en gång
antagit och då risken för oegentligheter torde kunna bedömas snarare vara
mindre i dag än i mitten på 1920-talet.

Nyss återgivna skäl för en höjning av värdegränsen åberopas även av
bankinspektionen, som anser obestridligt, att bankerna i fråga om förvar av
smärre belopp icke erhåller täckning för sina kostnader.

Departementschefen

I syfte att skydda de omyndigas rätt har i förmynderskapslagstiftningen
stadgats skyldighet för förmyndare att hos bank nedsätta vissa värdehand -

Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1963

lingar. Denna skyldighet inträder enligt 15 kap. 8 § föräldrabalken så snart
sammanlagda värdet av handlingarna överstiger 2 000 kronor. För den vård
av handlingarna, som åligger banken, äger denna betinga sig en årlig avgift,
som icke får överstiga 1 krona 50 öre i fråga om inhemska värdehandlingar’
och 75 öre i fråga om utländska handlingar för varje påbörjat 1 000-tal
kronor av handlingarnas värde. Avgifternas storlek fastställdes senast år
1954. Fråga har nu väckts om att höja angivna avgiftsbelopp till 2 kronor
respektive 1 krona samt att införa en minimiavgift av 20 kronor för varje
förvar.

En självklar förutsättning vid bestämmandet av förvaringsavgifternas
storlek måste vara, att dessa skall hållas så låga som möjligt. Även med
denna utgångspunkt synes dock rimligt, att en viss höjning av de nu tilllåtna
maximiavgifterna sker. En sådan åtgärd står också i överensstämmelse
med den vid tillkomsten av 1924 års förmynderskapslagstiftning uttalade
förutsättningen, att avgifterna för omyndigförvar bör stå i skäligt förhållande
till de avgifter bankerna i allmänhet betingar sig vid förvar av
värdehandlingar. Dessa senare avgifter synes för närvarande i regel väsentligt
överstiga avgifterna för omyndigförvar. I fråga om avgiftshöjningens
storlek kan jag ansluta mig till bankföreningens förslag, som för övrigt icke
mött någon gensaga vid remissbehandlingen.

Förslaget om en minimiavgift av 20 kronor innebär, att avgiften för sådana
förvar vilkas värde understiger 10 000 kronor blir densamma som om
värdet uppgått till detta belopp. Om förslaget genomfördes, skulle förvar
av små belopp komma att belastas med avgifter, vilka i många fall ej
skulle stå i rimlig proportion till avkastningen av de nedsatta handlingarna.
Detta förhållande, som också uppmärksammats av flera remissorgan, är
ägnat att inge tvekan inför tanken på en minimiavgift men samtidigt torde
icke kunna bestridas, att förvaringsavgifterna — även med den nyss förordade
höjningen — åtminstone för de allra minsta förvaren blir alltför
obetydliga för att kunna täcka bankernas kostnader. Vid remissbehandlingen
har från några håll föreslagits, att man i stället för att införa en minimiavgift
skulle höja den värdegräns, 2 000 kronor, vid vilken nedsättningsskyldigheten
inträder. De båda frågorna har givetvis samband med varandra.
Varje höjning av värdegränsen minskar antalet fall, där förvaringsavgifterna
ej täcker kostnaderna, och därmed minskas även behovet
av en minimiavgift. En höjning av värdegränsen innebär emellertid samtidigt,
att kretsen av de omyndiga som för närvarande skyddas av reglerna
om nedsättningsskyldighet minskar. De remissorgan, som vill höja
värdegränsen, har varit medvetna härom men framhållit, att värdegränsen
bibehållits oförändrad sedan år 1924 och att detta på grund av penningvärdets
förändringar betyder, att nedsättningsskyldigheten nu är betydligt
mera omfattande än som då var fallet.

Vid tillkomsten av 1924 års lagstiftning åsyftades att begränsa nedsältningstvånget
till värdebelopp av den betydelse, att en bankmässig förvaltning
är påkallad och kan föreskrivas utan alltför betungande kostnader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1963

Denna målsättning äger enligt min mening alltjämt fog. Det torde knappast
kunna göras gällande, att i dagens läge värdehandlingar å 2 000 kronor
är av sådan betydelse som nyss sagts. Jag anser därför tiden nu vara inne
att överväga en höjning av den värdegräns som reglerar nedsättningsskyldigheten.
Till förmån för en sådan höjning talar även den omständigheten,
att samhällets möjligheter till kontroll över förmyndarna nu torde vara
väsentligt större än år 1924. Med hänsyn till det anförda vill jag förorda,
att ifrågavarande värdegräns fastställes till 5 000 kronor.

Med en sådan värdegräns befrias bankerna från en mycket stor del av de
förvar vilka den föreslagna minimiavgiften skulle drabba, och lägsta avgiften
för förvar av inhemska värdehandlingar kommer, om de nya avgifterna
genomföres, att uppgå till 10 kronor. Med hänsyn härtill synes någon regel
om minimiavgift icke erforderlig.

I 15 kap. 8 § föräldrabalken regleras frågan, när skyldighet inträder för
förmyndare att verkställa nedsättning hos bank. Möjligheterna att utfå nedsatt
värdehandling, vartill enligt nämnda lagrum erfordras överförmyndarens
tillstånd, är däremot närmare reglerad i lagen om vård av omyndigs
värdehandlingar. Den omständigheten, att den tidigare nämnda värdegränsen
i 15 kap. 8 § föräldrabalken höjes, innebär därför icke att redan nedsatta
handlingar, vilkas värde ej uppgår till den nya värdegränsen, får utan
vidare av förmyndaren uttagas från banken. Härför erfordras samtycke av
överförmyndaren, som därvid har att tillämpa vårdlagens regler.

De nu ifrågavarande lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 januari
1964.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 15 kap. 29 § giftermålsbalken;

2) lag om ändring i föräldrabalken; och

3) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 27 juni 192b (nr 322) om
vård av omyndigs värdehandlingar.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av
den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Birgitta Liljefors

1 Förslagen, som — bortsett från en redaktionell jämkning — är likalydande med de vid
propositionen fogade lagförslagen, har här utelämnats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1963

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 28 mars
1963.

Närvarande:

justitieråden Romanus,

Digman,

Nordström,

regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet den 25 mars 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 15 mars 1963, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till 1) lag om ändrad lydelse av 15 kap. 29 § giftermålsbalken,
2) lag om ändring i föräldrabalken och 3) lag angående ändrad
lydelse av 8 § lagen den 27 juni 1924 (nr 322) om vård av omyndigs värdehandlingar.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av hovrättsassessorn Ingvar Gullnäs.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1963

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 29 mars 1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Edenman, Johansson,
af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler tillförordnade
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Hermansson, lagrådets
den 28 mars 1963 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 15 mars
1963 remitterade förslagen till

1) lag om ändrad lydelse av 15 kap. 29 § giftermålsbalken;

2) lag om ändring i föräldrabalken; och

3) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 27 juni 192b (nr 322)
om vård av omyndigs värdehandlingar.

Föredraganden hemställer, att lagförslagen, som av lagrådet lämnats utan
erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Birgitta Liljefors

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630416