Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966 (Proposition 1966:136 - höst)

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

Nr 136

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående rundradions
fortsatta verksamhet m. m.; given Stockholms slott
den 21 oktober 1966.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, dels bereda
riksdagen tillfälle att yttra sig över vad föredragande departementschefen
anfört rörande rundradioverksamhetens organisation och fortsatta utveckling
samt licensavgifterna för televisionen och ljudradion, dels föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Olof Palme

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att ett andra TV-program införs omkring årsskiftet
1969/70. För detta bör utbyggnaden av ett nytt sändarnät påbörjas så
snart som möjligt. Utbyggnaden avses ske i sådan takt att det nya TV-programmet
redan från början kan mottas av drygt 75 % av befolkningen.
För det nya sändarnätet föreslås dels investeringsmedel för innevarande
budgetår, dels bemyndiganden för televerket att lägga ut beställningar på
den utrustning som erfordras under de närmaste åren. Vidare bör Sveriges
Radio tilldelas licensmedel för programförberedelserna, bl. a. för anställning
och utbildning av personal för TV-2.

I propositionen förordas också en ny organisation för programverksamheten,
som i sammanfattning innebär följande. Ledningen av Sveriges Radio
utövas av styrelsen och radiochefen. Företaget bör ha sex självständiga programenheter:
en för ljudradio, en för TV-1, en för TV-2, en enhet för utbildningsprogram
och en för utlandsprogram. Distrikten bör utgöra en egen
organisation. Därjämte bör finnas en självständig teknikavdelning.

1 Jlihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 136

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

Ledningen för de olika programenheterna bör ha ett direkt ansvar för
resp. program. Därigenom skapas förutsättningar för rörelsefrihet och
oberoende, variation och stimulerande tävlan, när det gäller idéer och utformning
av programmen. För att skapa avsedd självständighet och stärka
kostnadsmedvetandet bör det för varje programenhet fastställas en kostnadsram,
inom vilken enheten får göra sina egna dispositioner. Kostnadsramarna
bör inte endast avse löner, gager och liknande direkta kostnader
utan också kostnaderna för teknik, lokaler, utlagd produktion, filminköp
m. m. Rekrytering av personal och avgöranden i andra personalfrågor av
betydelse bör i allt väsentligt delegeras till resp. programenheter.

Speciellt intresse ägnas distriktens ställning. Motivet för en väl utbyggd
regional organisation är att som ett positivt värde ta till vara den särprägel
och den egenart som finns på skilda håll samt att kunna spegla utveckling
och händelser i landets olika delar. För distrikten förordas en organisatorisk
och ekonomisk ställning som bör skapa förutsättningar för ett väl
utvecklat samarbete mellan distrikten och de centrala programledningarna.

I propositionen förordas med hänsyn till den utvidgade programverksamheten
en ytterligare förstärkning av Sveriges Radios intresseförankring
i samhället. Detta bör ske på liknande sätt som år 1956 då aktiekapitalet
ökades efter överläggningar om dess storlek och fördelning. Därigenom bör
en ytterligare breddning av folkrörelserepresentationen i Sveriges Radio
kunna uppnås.

Radionämnden föreslås få en självständigare ställning. Den efterhandsgranskning
nämnden utför har till främsta uppgift att pröva om radiooch
TV-verksamheten bedrivs i enlighet med de allmänna riktlinjer som gäller
för programverksamheten. I propositionen framhålls att radions och
televisionens aktiva samhällsreportage och behandling av andra frågor
som kan vara kontroversiella i och för sig motiverar en effektivisering
av radionämndens arbete. Nämnden kan bl. a. med kort varsel behöva göra
uttalanden om beriktigande av felaktig sakuppgift i radio- eller TV-program.
Antalet ledamöter i radionämnden föreslås minskat från nuvarande 24
till 5.

I anslutning till starten av ett andra TV-program behövs en höjning av
licensavgifterna. I fråga om licenserna förordas dessutom en omläggning till
gemensam licens för radio och TV med kvartalsbetalning. Erforderlig licensavgift
vid starten har beräknats till 40 kr. per kvartal, vilket jämfört med
nuvarande licensavgifter motsvarar en höjning med 25 kr. per år. För hushåll
med enbart radiomottagare föreslås en särskild radiolicens. Bilradiolicensen
föreslås bli slopad. Vidare förordas gemensam fondering av licensmedel
för radio och TV.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1966

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenclen, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,
i statsrådet på Stockholms slott den 21 oktober 1966.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,
Lindström, Edenman, Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling,
Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Palme, anmäler efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om rundradions
fortsatta verksamhet in. m. samt anför.

I. Inledning

Utredningsuppdraget m. m.

Med stöd av ett av Kungl. Maj:t den 30 december 1959 lämnat bemyndigande
tillkallade dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet den
27 januari 1960 särskilda sakkunniga för att utreda frågan om ljudradions
framtidsproblem. De sakkunniga, som antog benämningen 1960 års radioutredning,
var dåvarande ledamoten av riksdagens första kammare, numera
landshövdingen V. Åman, tillika ordförande, ledamoten av riksdagens första
kammare, lantbrukaren C. Eskilsson, dåvarande ledamoten av riksdagens
andra kammare, numera landshövdingen G. Helén, ledamoten av riksdagens
andra kammare, skogsinspektören H. Larsson, ledamoten av riksdagens
första kammare, redaktören L. Mattson samt ledamoten av riksdagens andra
kammare, expeditören S. Mellkvist. Ytterligare en sakkunnig utsågs genom
beslut den 28 september 1962, nämligen dåvarande ekonomidirektören H.
Heimburger.

De sakkunnigas uppdrag utvidgades genom Kungl. Maj :ts beslut den 16
november 1962 att även innefatta utredning rörande televisionens framtida
utveckling.

Radioutredningen har successivt i särskilda skrivelser redovisat resultatet
av egna och inom utredningen tillsatta arbetsgruppers överväganden i fråga
om vissa delar av utredningsuppdraget. Således har bl. a. med skrivelse den
26 juni 1963 förslag framlagts avseende ljudradions programkanaler, sändarnät
och ekonomiska behov samt med skrivelse den 2 juli 1963 förslag

Kungl. Maj ds proposition nr 136 år 1966

avseende skolradions och skoltelevisionens framtida omfattning, inriktning
och finansiering. Beträffande de åtgärder, som vidtagits i anledning av
nämnda förslag, hänvisas till 1964 års statsverksproposition (bil. 8 s. 297 ff).
Med skrivelse den 10 december 1964 har utredningen vidare överlämnat ett
av en särskild arbetsgrupp inom utredningen utarbetat betänkande, benämnt
Konsumentupplysning i televisionen (SOU 1964: 54).

Slutligen har radioutredningen med skrivelse den 30 mars 1965 överlämnat
sitt huvudbetänkande, Radions och televisionens framtid i Sverige I—II
(SOU 1965:20 o. 21). I detta har föreslagits en successiv utveckling av Sveriges
Radios programverksamhet på televisionsområdet främst genom etablering
av en andra programkanal och införande av färgtelevision. Det har
förordats en utökning av ljudradions sändningstider och en utbyggnad av
Sveriges Radios distriktsorganisation och regionala programverksamhet
samt tillskapande av en s. k. särskild rundradio för undervisningsmyndigheternas,
folkrörelsernas och organisationslivets behov. Riktlinjer har angetts
för rundradions fortsatta utnyttjande på bildnings- och undervisningsväsendets
område och synpunkter anförts på rundradions möjligheter att
tillgodose speciella lyssnargruppers programbehov. I konstitutionellt hänseende
har bl. a. föreslagits en ändrad företagsform för radioföretaget, vissa
ändringar i fråga om styrelsens uppgifter och sammansättning etc. Vidare
har beräkningar framlagts rörande kostnader för utbyggnaden av
rundradioverksamheten och det häremot svarande licensmedelsbehovet, varjämte
vissa omläggningar förordats i fråga om licenssystemet.

Över betänkandet Radions och televisionens framtid i Sverige har efter
remiss yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet,
Göta hovrätt, hovrätten för västra Sverige, försvarsstaben, socialstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, telestyrelsen, statskontoret gemensamt med riksrevisionsverket,
riksskattenämnden, universitetskanslersämbetet, skolöverstyrelsen,
kungl. biblioteket, kommerskollegium, beredskapsnämnden för psykologiskt
försvar, arbetsmarknadsstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, länsstyrelserna i
Göteborgs och Bohus, Jämtlands, Kopparbergs, Malmöhus, Norrbottens, Södermanlands,
Uppsala och Älvsborgs län, statens ungdomsråd, statens trafiksäkerhetsråd,
statens handikappråd, forskningsrådens samarbetsdelegation,
musikaliska akademien, upplysningsberedningen, 1964 års utredning
om radions juridiska ansvar, gymnasieutredningen, yrkesutbildningsberedningen,
1962 års ungdomsutredning, utredningen rörande utbildningen inom
teaterns, filmens, radions och televisionens områden in. m. samt ellagstiftningsutredningen.
-— Universitetskanslersämbetet har bifogat utlåtanden
från vissa universitet och högskolor m. in., skolöverstyrelsen utlåtanden från
vissa länsskolnämnder, kommerskollegium utlåtanden från ett antal handelskamrar
samt länsstyrelserna utlåtanden från olika kommuner in. m.

Efter remiss har därjämte yttranden avgivits av Sveriges radio aktiebolag
och radionämnden, vidare av Arbetarnas bildningsförbund, Brevskolan, De

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

blindas förening, Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, Folkbildningsförbundet,
Folkets husföreningarnas riksorganisation, Folkuniversitetet, Fria litterära
yrkesutövares centralorganisation, Föreningen Sveriges filmproducenter,
Hermods korrespondensinstitut, Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars
riksförbund, Hörselfrämjandets riksförbund, Ingeniörsvetenskapsakademien
i samråd med Svenska teknologföreningen, Konstnärliga
och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd, Kooperativa förbundet,
Kooperativa kvinnogillesförbundet, Landsorganisationen, Motororganisationernas
samarbetsdelegation, Målsmännens riksförbund, Publicistklubben,
Riksförbundet Landsbygdens folk, Samverkande bildningsförbunden, Svenska
arbetsgivareföreningen — gemensamt med Sveriges grossistförbund, Sveriges
hantverks- och industriorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges
köpmannaförbund och Sveriges lantbruksförbund — Svenska filmsamfundet,
Svenska kommunförbundet, Svenska kyrkans diakonistyrelse, Svenska
stadsförbundet, Svenska teleindustriföreningen, Svenska tidningsutgivareföreningen,
Sveriges advokatsamfund, Sveriges akademikers centralorganisation
— som bifogat utlåtande av Sveriges juristförbund — Sveriges allmännyttiga
bostadsföretag, Sveriges dövas riksförbund, Sveriges folkpensionärers
riksorganisation, Sveriges frikyrkoråd, Sveriges förenade studentkårei,
Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Sveriges nykterhetsvänners
landsförbund, Sveriges riksidrottsförbund, Teatrarnas riksförbund, Tidningarnas
telegrambyrå, Tjänstemännens bildningsverksamhet samt Tjänstemännens
centralorganisation, som bifogat utlåtande av Svenska industritjänstemannaförbundet.

Härutöver har yttranden inkommit från Centerns ungdomsförbund, DXalliansen,
Folkpartiets ungdomsförbund, Frikyrkliga ungdomsrådet, Högerns
ungdomsförbund, Radiotjänstemännens förening, Svenska landsbygdens
studieförbund, Svenska missionsförbundets ungdoms styrelse, Svenska
ungdomsringen för bygdekultur, Sveriges konservativa studentförbund, Sveriges
kristna socialdemokraters förbund, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund
samt Sveriges sociologförbund.

över betänkandet Konsumentupplysning i televisionen har yttranden efter
remiss avgivits av statskontoret, statistiska centralbyrån, skolöverstyrelsen,
kommerskollegium — som bifogat utlåtanden av vissa handelskamrar
.— statens provningsanstalt, statens pris- och kartellnämnd, statens institut
för konsumentfrågor, statens konsumentråd, varudeklarationsnämnden, statens
institut för byggnadsforskning, utredningen av frågan om radions juridiska
ansvar, konsumcntupplysningsu t redningen samt 1963 års konsumentupplysningskommitté.

Efter remiss har yttranden därjämte avgivits av Sveriges radio aktiebolag,
vidare av Arbetarnas bildningsförbund, Hushållningssällskapens förbund —
som bifogat utlåtanden av vissa hushållningssällskap — Kooperativa förbundet,
Kooperativa kvinnogillesförbundet, Landsorganisationen, Motororgani -

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

sationernas samarbetsdelegation, Riksförbundet Landsbygdens folk, Samverkande
bildningsförbunden, Svenska annonsörers förening, Svenska försäljnings-
och reklamförbundet, Svenska slöjdföreningen, Sveriges akademikers
centralorganisation — som bifogat utlåtande av Sveriges juristförbund
— Sveriges grossistförbund -— gemensamt med Sveriges hantverks- och industriorganisation,
Sveriges industriförbund och Sveriges lantbruksförbund
-— Sveriges hemkonsulenters förening, Sveriges husmodersföreningars riksförbund,
Sveriges köpmannaförbund, Tjänstemännens bildningsverksamhet
samt Tjänstemännens centralorganisation. — Härutöver har Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund avgivit yttrande.

Rundradions nuvarande organisation och verksamhet

Rundradioverksamheten1 i Sverige har alltsedan sin första utbyggnad under
1920-talet bedrivits i former, som innebär att ett företag — Sveriges
Radio AB (tidigare AB Radiotjänst) — med ensamrätt svarar för programverksamheten.
Televerket handhar distributionen av rundradioprogrammen
innefattande anläggning och underhåll av programförbindelser och sändarstationer,
avstörningsverksamhet etc., medan byggnadsstyrelsen svarar för
bl. a. projektering och byggande av radio- och televisionshus. Ifrågavarande
program- och distributionsverksamhet samt husbyggnadsarbeten finansieras
i huvudsak med av televerket inkasserade licensavgifter, som erläggs
av innehavare av ljudradio- resp. televisionsapparater. Såvitt avser
ljudradion utgör avgiften f. n. per hushåll och år 35 kr., vartill kommer en
särskild bilradiolicens av samma storlek. För televisionen utgör avgiften
per hushåll och år 100 kr. Av licensmedel ställs genom årliga beslut medel
till förfogande för de med rundradioverksamheten förenade program-, anläggnings-
och underhållsändamålen. Licensmedelsöverskott, som kan uppstå
vissa år, fonderas hos televerket för ljudradio- och televisionsrörelsernas
behov under andra år, då de löpande licensinkomsterna inte förslår till
att täcka utgifterna. Viss del av rundradioverksamheten finansieras dock
inte med licensmedel utan med särskilda på riksstaten anvisade skattemedel.
Det gäller skolprogramverksamheten och de till utlandet riktade programsändningarna.

Rundradioverksamheten har särskilt under den senaste tioårsperioden
karaktäriserats av en snabb utbyggnad och utveckling. Ljudradion, som
från starten av de reguljära sändningarna år 1925 endast förfogat över eu
programkanal, fick efter beslut av 1955 års riksdag ett andra program. Sändningarna
av detta inleddes under 1956. Ungefär samtidigt startade televisionens
programsändningar. Sedan principbeslut om televisionens ekonomiska
och organisatoriska betingelser och om utbyggnad av ett hela

1 I det följande används rundradio såsom en sammanfattande benämning på ljudradio- och televisionsverksamheten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

landet täckande televisionsnät fattats av'' 1956 och 1957 års riksdagar,
beslöts redan vid 1958 års B-riksdag en forcering av den med ljudradions
program 2 samordnade utbyggnaden av sändarnätet. För ljudradions
del kom ett ytterligare utvecklingssteg med starten under 1961 av de s. k.
melodi- och nattradiosändningarna, vilka under största delen av dygnet gick
i program 1- och program 2-kanalerna. På förslag av 1960 års radioutredning
beslöt 1964 års riksdag, att dessa sändningar skulle sammanföras i
en ny programkanal (program 3), för vilken ett sändarnät skulle utbyggas
under en femårsperiod.

Ett mått på den utveckling av rundradioverksamheten som ägt rum under
den senaste tioårsperioden utgör ökningen av ljudradions och televisionens
sändningstider. Således har sändningstiden i radions riksprogram under tiden
1955—1965 ökat från ca 5 000 till ca 15 500 timmar per år. I radions
regionalprogram, som sedan slutet av 1950-talet undergått en kraftig expansion,
har sändningstiden från angivna tid ökat från ca 200 timmar till
ca 1 800 timmar per år. I televisionen har sändningstiden sedan budgetåret
1956/57, då reguljära sändningar inleddes, och fram till 1965 stigit från
ca 500 timmar till drygt 2 000 timmar per år. Även den särskilda skolprogramverksamheten
och programverksamheten gentemot utlandet har växt
i omfattning. Beträffande den förra sker utbyggnaden numera i huvudsaklig
överensstämmelse med ett för 1964 års riksdag redovisat program.

Utvecklingen i fråga om publikunderlaget återspeglas i licensstatistiken.
För ljudradions del gäller att antalet licensinnehavare, som år 1955 uppgick
till 2 496 000, år 1965 stigit till 2 950 000. Därmed kan 92 % av landets hushåll
beräknas ha radiomottagare. För televisionens del har expansionen varit
särskilt markant. Således bär antalet licenser, som år 1956 var 37 000,
under tiden fram till år 1965 ökat till 2 049 000. Denna licenssiffra innebär,
att ca 75 % av hushållen har televisionsmottagare.

Sveriges Radio har såsom nämnts alltsedan rundradions första utbyggnad
svarat för programverksamheten. Företagets ställning har utformats från
utgångspunkten dels att programverksamheten skall kunna bedrivas oberoende
av utomstående såväl statliga som enskilda intressen, dels att statsmakterna
skall ha ett avgörande inflytande över frågor som sammanhänger
med programverksamhetens finansiering, dess totala omfattning och expansionstakt
etc. De allmänna betingelser, under vilka Sveriges Radio äger
bedriva programverksamheten, regleras f. n. av en år 1959 träffad överenskommelse
mellan staten och företaget. Sveriges Radio tillförsäkras där ensamrätten
att bestämma vilka rundradioprogram som skall utsändas över
svenska sändare samt att inom landet producera sådana program. I programverksamheten
har företaget att beakta de allmänna riktlinjer för denna,
som innefattas i överenskommelsen och som avser företagets skyldigheter
i fråga om opartiskhet, allsidighet i ämnesvalet, regional programberäkning
etc. Förhud stadgas mot betalda program innefattande kommersiell

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1966

reklam. I övrigt understryks angelägenheten av samarbete med myndigheter,
institutioner och sammanslutningar inom olika delar av samhällslivet.
Särskilda bestämmelser behandlar uppdelning och samordning mellan Sveriges
Radio och televerket av den tekniska rundradioverksamheten. Överenskommelsen
innehåller slutligen vissa bestämmelser om prövning av medelsbehov
och tilldelning av licensmedel etc.

Till företagsformen är Sveriges Radio ett aktiebolag. Det till 1 080: 000 kr.
uppgående aktiekapitalet ägs till 40 % av organisationer av folkrörelsekaraktär,
till 40 % av tidningspressen och till 20 % av näringslivsorganisationer
och vissa företag inom radioindustrin. Staten har sålunda själv inga
aktier i företaget. Av de elva ledamöterna utser Kungl. Maj :t ordförande
jämte fem ytterligare ledamöter, medan bolagsstämman väljer de fem
återstående ledamöterna.

Vad i övrigt angår Sveriges Radios nuvarande organisation gäller följande.
Under styrelsen åvilar ledningen av företaget och det direkta ansvaret
för programfrågorna radiochefen, som i administrativa ärenden biträds axen
direktion och i programärenden av ett programkollegium. I ett radiocheten
direkt underställt centralkansli ingår bl. a. centralredaktionen, som är
serviceorgan på nyhetsområdet för radions och televisionens programavdelningar,
samt distriktscentralen, som är det centrala kontaktorganet för den
regionala organisationen. Av huvudenheterna svarar en för ljudradioverksamheten.
Denna leds av en programdirektör, som för samordningen
och den långsiktiga planeringen av programarbetet biträds av en
central programredaktion och ett produktionskontor. I övrigt finns för ljudradion
ett antal redaktioner m. in. för olika programområden. En annan huvudenhet
svarar för televisionsverksamheten. Även denna leds av en programdirektör
och har i princip samma organisation som ljudradion. Programdirektören
biträds av en planeringsavdelning, i vilken ingår en programsektion,
ett produktionskontor och en sektion för hyrfilm. Vidare finns
redaktioner för olika programområden. En särskild enhet svarar för skolprogramverksamheten.
Den har särskilda sektioner för skol-TV-, skolradiooch
skolmaterielfrågor. Teknikenheten har särskilda driftavdelningar för
ljudradio och television, en anläggningsavdelning som svarar för anskaffning
och installation av teknisk materiel samt en byggnadsbyrå. Slutligen
finns en ekonomienhet, en personalenhet, en enhet för förlagsverksamheten
och en utlandsavdelning. — Den regionala verksamheten är främst knuten
till de tio distriktskontoren, som är omedelbart underställda radiochefen
men som i programhänseende samarbetar direkt med vederbörande centrala
programavdelningar.

Antalet anställda inom Sveriges Radio var den 1 juli 1966 sammanlagt
ca 2 700.

Kungl. Mnj.ts proposition nr 136 år 1966

II. Programverksamhetens förutsättningar

Utredningen

Publikundersökningar m. m.

En naturlig utgångspunkt vid överväganden av rundradions programverksamhet
är kännedomen om publiken, dess vanor och önskemål. Härvidlag
har utredningen haft tillgång till av Sveriges Radio verkställda publikundersökningar,
vilka exempelvis belyser de tider på dygnet då olika grupper a\
befolkningen har tillfälle att följa rundradioprogrammen, fördelningen av
publikintresset på ljudradio och television ävensom på ljudradions olika
programkanaler samt publikintressets inriktning på skilda programtyper.
Ifrågavarande undersökningsmaterial har i den utsträckning det belyser för
radioutredningen väsentliga frågeställningar redovisats i utredningens huvudbetänkande,
SOU 1965:20 s. 121—142, vartill hänvisas.

För att få underlag för sina överväganden har utredningen även riktat
rundfrågor till en rad myndigheter, organisationer, folkrörelser och enskilda,
vilkas uppfattning om rundradioverksamheten bedömts vara av särskilt
intresse. Konferenser har också anordnats och direktkontakter i andra
former tagits för att få uppslag, önskemål och synpunkter av värde för utredningsarbetet.
Resultatet av denna verksamhet har närmare redovisats i
utredningens huvudbetänkande, SOU 1965:20 s. 143—157, vartill jämväl
hänvisas.

Målsättningar, uppgifter och problem

Etermediernas ställning. Utredningen framhåller den enastående betydelse
i det moderna samhället, som radion och televisionen kommit att få.
Sin ställning har de båda medierna vunnit främst genom tre egenskaper.
För det första har de en större räckvidd än något annat massmedium. Endast
dagspressen har en liknande räckvidd, därvid dock gäller att varje enskild
tidning endast når en mindre del av befolkningen. För det andra bedöms
radion och i synnerhet televisionen ha en mycket stor genomslagskraft.
Endast filmen kan uppvisa något liknande, dock att de båda etermedierna
verkar över mycket vidare områden samtidigt som de torde gynnas
av mottagarsituationen, dvs. programmens mottagning i vardags- och hemmiljö.
För det tredje har radion och televisionen ofta en auktoritativ ställning.
Härtill torde i särskild grad bidraga den yttre status och den »public
service »-karaktär, som de båda medierna har i många länder.

Utredningen konstaterar i anslutning härtill att man i västerländska demokratier
i dagens läge möter två i princip skilda synsätt med avseende

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1966

på etermediernas verksamhetsformer. Förenklat kan skillnaden uttryckas
så att enligt den ena uppfattningen etermedierna bör fungera i överensstämmelse
med den enskilda företagsamhetens principer. Enligt en annan
uppfattning bör medierna stå i samhällets tjänst och samhället medverka
vid eller svara för organisationen och finansieringen av verksamheten.
Praktiskt tillämpad leder den första ordningen till ett kommersiellt radiooch
TV-system, ofta med flera tävlande företag, vilka finansieras med reklamintäkter.
Den senare ordningen leder i regel till ett system med ensamrätt
för ett företag, vilket auktoriseras av statsmakterna och finansieras
med allmänna medel, vanligen i form av särskilda licensavgifter. Verksamheten
har i detta fall »public service»-karaktär.

I Sverige har rundradioverksamheten så länge den bedrivits i landet behandlats
som en »public service», dvs. som en offentlig nyttighet. Statsmakterna
har sålunda garanterat radions och televisionens yttre ställning
och tagit ansvaret för finansieringen av programverksamheten, vilken med
ensamrätt anförtrotts åt det från statsförvaltningen fristående Sveriges Radio
AB. Härmed har följt att radioföretaget — oberoende av sidointressen —
kunnat ge programverksamheten en fri och opartisk inriktning. Att denna
ordning skall bestå även i fortsättningen har fastslagits i de av chefen för
kommunikationsdepartementet i november 1962 utfärdade tilläggsdirektiven
för radioutredningen.

I »public service»-karaktären ligger enligt utredningen att verksamheten
skall tjäna samhällets och publikens intressen. Samhällets intressen skall
därvid tillgodoses genom att medborgarna på olika sätt hålls väl informerade
om det egna landet och världen i stort och om de skilda värderingar och
meningsriktningar, som konstituerar den moderna demokratin. Publikens
intressen skall tillgodoses genom att olika publikkategoriers programönskemål
beaktas så långt sändningstider och resurser medger.

Programuppgifter. I fråga om radions och televisionens uppgifter och möjligheter
på olika ifrågakommande arbets- och programområden konstaterar
utredningen bl. a. följande.

Vad gäller området för aktuell information — nyhetstjänst med
kommentarer, reportage etc. — har etermedierna väsentligt ändrat betingelserna
för nyhetsmottagningen hos huvuddelen av befolkningen, som på ett
helt annat sätt än tidigare fått kontakt med centrala politiska, ekonomiska
och internationella frågor. Genom direktreportaget har vidare tidigare
okända möjligheter skapats att följa uppmärksammade evenemang på olika
områden, exempelvis politiska, vetenskapliga och sportsliga. Ökade resurser,
nya programformer och på mottagarsidan en bättre skolunderbyggnad
är faktorer, som torde bilda underlag för en fortsatt utveckling.

Om den offentliga debatten i allmänhet och den politiska
debatten i synnerhet gäller att en anpassning under senare år skett

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

till etermediernas arbetssätt. Sålunda har den traditionella debatten i dagsoch
periodisk press kompletterats med en debatt i radio och television, vilken
når en betydligt större publik. 1 framtiden kommer det demokratiska
samhället att ställa starkt ökade krav på etermedierna. Den politiska verksamheten
tenderar att bli alltmer komplicerad och de politiska frågorna i
takt därmed allt svårare att ta ställning till. Uppgiften att klargöra frågeställningarna
måste i huvudsak falla på etermedierna. Här blir det inte bara
frågan om att ändra programverksamheten på området till omfattning och
inriktning utan också att beträda delvis nya områden. Särskilt måste samhällsinformationen
i vidaste mening intensifieras.

Samhällsinformationen har ägnats speciell uppmärksamhet
av utredningen, som genom en arbetsgrupp inventerat föreliggande informationsbehov
(huvudbetänkandet SOU 1965:20 s. 421—443). Inom ramen för
ett vidgat programutrymme bör enligt utredningen ökat intresse ägnas olika
internationella förhållanden och institutioner. Inom det programområde,
som kan betecknas som »samhället och medborgarna», bör en mera tullständig
bevakning av lagstiftning och reformer komma till stånd. På det
samhällsekonomiska området är en vidare bevakning önskvärd kring statens
finanser och samhällsekonomin, den offentliga sektorns verksamhet i relation
till det enskilda näringslivet etc. Vad avser »arbetsmarknad, yrkesliv,
utbildning» anmäler sig uppgifter i fråga om arbetsmarknadspolitik, förhandlingsväsen,
arbetarskydd, nya utbildningsvägar och studieformer osv.
Ett annat område med vidgat informationsbehov erbjuder de viktigare
gruppbildningarna, organisationerna och folkrörelserna i samhället. Inom
kategorin »miljöfrågor» dominerar bostadsfrågor och arbetsmiljö, men även
barn- och ungdomsfrågor, nykterhetsupplysning etc. bör uppmärksammas.
Informationsuppgifter återfinns bl. a. även i fråga om vetenskap och forskning.

En viktig special uppgift för rundradion anser utredningen kons ument
upplysningen vara. För att överväga med denna sammanhängande
problem har inom utredningen funnits en annan arbetsgrupp, vilken
redovisat resultatet av sitt arbete i ett år 1964 avgivet delbetänkande
(SOU 1964: 54). Arbetsgruppen, som funnit att rundradion — och särskilt
TV — är en av de viktigaste spridningsvägarna för konsumentupplysning,
har föreslagit en ökad sändningstid och förstärkta redaktionella resurser
för ifrågavarande program. Gruppen har redovisat de speciella krav, som utformningen
och presentationen av dessa ställer, samt anfört synpunkter på
hur hithörande problem bör lösas. Behovet av klara ansvarighetsregler för
programmen bar påtalats. Inventering har även skett av möjligheterna att
underbygga upplysningen med forsknings- och undersökningsmateriel.

På bildnings- och undervisningsområdet har hittills
gjorda insatser varit förhållandevis blygsamma sedda i ett större sammanhang.
Insatserna har främst avsett skolradio och skol-TV, vissa folkbild -

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

ningsserier samt språkkurser. Stora utvecklingsmöjligheter finns härvidlag,
som enligt utredningen bör gagna såväl traditionella som nyare undervisningsformer
på alla nivåer samt det frivilliga studie- och folkbildningsarbetet.

På religionens område måste radio och television av naturliga
skäl spela en mera förmedlande roll. Den serviceuppgift, som gudstjänster
och andakter innebär, torde i huvudsak ha funnit sin form, men ett stort
och föga utnyttjat programmaterial finns som underlag för debatter och
reportage i religiösa samfunds- och livsåskådningsfrågor.

Inom kulturlivet, där geografiska, ekonomiska och sociala barriärer
kringgärdar många av de traditionella konstformerna såsom konsertoch
teaterverksamhet etc., har etermedierna kommit att få stor betydelse
som förmedlare. Även om de härvidlag inte kan frånkännas vissa begränsningar,
har de dock förmått att med sina särskilda egenskaper ur vissa
konstformer exempelvis teatern utvinna helt nya upplevelser. Förutsättningar
för fortsatt utveckling skapas genom en ökad programtid, tillkomsten
av färgtelevision, en förbättrad mottagarsituation genom den nya skolans
estetiska fostran etc.

Vad gäller underhållning i dess olika former, har etermedierna
även här haft en stor uppgift att bryta ned geografiska och ekonomiska
hinder. Bredden, variationen och nivån på de förströelser, som står publikflertalet
till buds, har sålunda kunnat vidgas och höjas betydligt. Det finns
enligt utredningen inte anledning anta, att medierna uttömt sina möjligheter
härvidlag.

Vissa grupper i samhället — syn- och hörselskadade, sjlika
och handikappade, språkminoriteter etc. — har särskilda programbehov,
som i framtiden med vidgade sändningsmöjligheter bör kunna tillgodoses
i ökad utsträckning. För synskadade bör exempelvis regelbundna programinsatser
kunna göras i ljudradion, exempelvis i form av tidningsersättande
nyhets- och magasinsprogram. För de hörselskadade ifrågakommer närmast
televisionen. Härvidlag har visserligen möjligheterna till textning av programmen
bedömts vara begränsade. Olika vägar bör emellertid prövas att
ge de hörselskadade någon ledning beträffande innehållet i olika program,
exempelvis genom utgivande av texthäften och liknande bakgrundsmaterial.
Visst utrymme bör även kunna beredas för kurser i exempelvis teckenspråk
och allmän hörselpedagogik. Beträffande program för språkminoriteter
hänvisar utredningen till de låt vara mera begränsade möjligheter
som öppnar sig genom den föreslagna utökningen av regionalradion.

I fråga om radio- och television sverk sam heten till
utlandet förutsätts kortvågssändningarna bestå och en utbyggnad ske
av den s. k. transcription service, innebärande att i Sverige inspelade ljudradioprogram
och TV-filmer tillhandahålls utländska radiostationer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1966

Några programpolitiska principer. Den målsättning efter vilken ljudradion
och televisionen arbetar kommer till praktiskt uttryck i programverksamheten.
I fråga om denna måste det programproducerande företaget
ha ett mycket stort mått av handlingsfrihet. Med en sådan utgångspunkt
har utredningen velat redovisa sin syn på vissa programpolitiska frågeställningar.

Vad först angår spörsmålet om sändningstidens deponering
gäller att sändningstidens totala längd i hög grad bestämmer vad
som kan sändas och hur mycket av varje programtyp som ryms. Ju mer
sändningstiden förlängs, desto flera programpunkter med litet publikunderlag
kan innefattas i denna vid sidan av de mera allmänna programtyperna.
Under förutsättning av rimlig sändningstid kan utredningens uppfattning
anges sålunda. Fördelningen mellan olika programtyper kan aldrig
följa en mall baserad på lyssnar- och tittarantalet. Sådan är nämligen publiksmakens
fördelning, att de rena förströelseinslagen därmed blir helt
dominerande samtidigt som de mera seriösa inslagen undanträngs. Ett
rimligt synsätt är i stället, att skilda önskemal bör tillgodoses sålunda att
för varje enskild lyssnare eller tittare finns ungefär lika mycket av intresse

1 programmet.

Grundläggande för programplaneringen bör vara inte endast att genom
programsammansättningen tillgodose så många intresseriktning,ar som
möjligt utan även att bereda publiken en valsituation, där ett maximalt
antal programalternativ får bästa möjliga inbördes placering.

I och med att två eller flera samtidiga program står till förfogande, kan
under förutsättning av en kompletterande eller konsti asterande
program sättning publikens valfrihet väsentligt förbättras.
Principen om den kontrasterande programsättningen innebär
tillämpad på den näraliggande framtid för vilken utredningen haft att planera
— att då Sveriges Radio härunder disponerar tre radioprogram och
enligt utredningens förslag två TV-program det bör eftersträvas att vid
varje särskild tidpunkt tillgodose så många intresseriktningar som möjligt
genom de olika programsändningarna. Angivna princip har i en eller annan
form tillämpats av Sveriges Radio alltsedan starten av ljudradions program

2 år 1955 och den tillämpas också av flertalet andra radio- och TV-företag
i Europa. Den framstår dock inte som självklar, och det tillämpas i vissa
länder — och naturligen då i anslutning till kommersiella radio- och TVsystem
— eu annan princip, som innebär att samtidigt utsända program
skall konkurrera med varandra och i praktiken då konkurrera om största
möjliga publik. En konkurrens av sistnämnda slag tenderar att minska
publikens valfrihet genom begränsning av de ämnen och programtyper
som tas upp och genom samtidig utsändning på gynnsam publiktid av likartade
lätta program.

Kontrastplaneringen kan utföras på i huvudsak två olika sätt. Den kan

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

ske antingen enligt växlingsprincipen eller också enligt renodlingsprincipen.
Den förra innebär, att totala innehållet i två programkanaler
under viss tidsperiod exempelvis en vecka är likartat, dock att vid
varje enskild tidpunkt kontrasterande inslag bjuds i de båda kanalerna.
Den senare innebär, att det totala innehållet i det ena programmet huvudsakligen
är lätt och i det andra huvudsakligen seriöst.

Utredningen anser, att ljudradion och televisionen är betjänta av olika
metoder för programsättningen på så sätt att ljudradion skall hålla fast
vid den för dess del sedan 1960 tillämpade renodlingsprincipen men att
televisionen efter starten av program 2 skall fungera enligt växlingsprincipen.
Bortsett från det naturliga i att denna gäller för televisionens del
under ett inledningsskede, då sändarnätet för program 2 håller på att byggas
ut och dettas ofullständiga täckning av landet motiverar att program
1 innefattar alla programtyper, talar olika skäl för växlingsprincipens tilllämpning
även på sikt. Det finns exempelvis anledning anta, att mera
seriösa och värdefulla inslag i TV får större publik, om de placeras i en
»blandad» kanal än om de läggs in i en rent seriös kanal. Detta gäller enligt
utredningen inte längre för ljudradion, då intresset för denna är mindre
och många lyssnare där torde välja kanal snarare än ett enskilt inslag.
Växlingsprincipen med dess blandade program i en kanal skapar också ett
särskilt informationsproblem, vilket betydligt lättare löses för televisionen
med dess större publikintresse och dess mera begränsade programutbud att
informera om. Ett avgörande skäl för växlingsprincipen är slutligen, att
utredningen förordar en konkurrens mellan de båda TV-kanalerna, vilket
förutsätter att båda spänner över i stort sett hela programområdet.

Förhållandet mellan ljudradion och televisionen. Utredningen konstaterar,
att radioföretaget kan disponera de båda medierna på två skilda
sätt. Det ena är att radio och television såvitt möjligt hålls åtskilda vad
avser programverksamheten, det andra att någon form av samordning eller
arbetsfördelning kommer till stånd. Det senare synes utredningen vara
att föredra. I sammanhanget får hållas i minnet, att televisionen i dagens
läge dominerar publikintresset, samtidigt som den är det väsentligt dyrare
mediet. Detta bör beaktas vid en samlad planering, som naturligen utgår
från televisionen och låter den smidigare och billigare ljudradion till
omfång och inriktning anpassa sig efter denna. En sådan utgångspunkt
har också varit bestämmande för utredningsarbetet. En dylik planeringsordning
lår dock inte innebära, att televisionen agerar utan hänsyn till
konsekvenserna för ljudradion, detta så mycket mindre som vissa programuppgifter
lämpar sig bättre för radio- än TV-framställning.

Kungl. 3Iaj:ts proposition nr 136 år 1966

Inre konkurrens, decentralisering m. m.

Behovet av inre konkurrens. De senaste årens debatt om radion och
televisionen i Sverige har i stor utsträckning rört sig om fördelar och
nackdelar hos det system, där ett enda företag svarar för programverksamheten
i landet. De som kritiserar systemet menar att detta leder till
stagnation och bristande lyhördhet för publikens önskemål. Ensamrätten
anses också medföra faror för opinionsbildningens frihet. Genom att programansvaret
koncentreras hos en begränsad grupp av personer riskeras
sålunda en begränsning av de ämnen och frågeställningar som tas upp
till behandling. Från publikens synpunkt bättre resultat skulle enligt kritikernas
uppfattning uppnås genom ett system med konkurrens i etern.

Argumenten mot en övergång till ett system med konkurrerande programföretag
har utförligt redovisats i de år 1962 utfärdade tilläggsdirektiven
för radioutredningen. I dessa framhålls emellertid samtidigt, att ett
starkt behov föreligger av stimulans i programarbetet i form av »inre konkurrens»
i olika former. Utredningen delar uppfattningen, att det inom
ett företag med ensamrätt till den allmänna programverksamheten bör skapas
förutsättningar för en sådan. Med inre konkurrens åsyftas då inte
enbart en tävlan att prestera goda program. Därmed avses också en ordning,
som medger spridning av ansvar och beslutanderätt i programfrågor
inom företaget. Beträffande tänkbara åtgärder som kan befrämja inre
konkurrens har utredningen funnit följande vara av särskilt intresse.

I den allmänna diskussionen om hur ett kommande dubbelprogram
inom televisionen skall organiseras har två möjligheter behandlats. Det
ena innebär att de båda framtida programkanalerna i sin helhet konkurrerar,
vilket förutsätter att de i betydande utsträckning blir självständiga
med skilda ledningar och resurser. Den andra möjligheten är att i anslutning
till en utbyggnad av produktionsresurserna utanför Stockholm
åstadkomma en geografisk konkurrens på så sätt att egenproducerade programinslag
från Stockholm uppsamlas i den ena kanalen och sådana inslag
från övriga orter i den andra kanalen.

Även bortsett från förekomsten av parallella programkanaler i etermedierna
finns enligt utredningen utrymme för ansvarsdelegering och tävlan
mellan olika enheter inom Sveriges Radio. Arrangemang kan exempelvis
tänkas av innebörd att de inslag som produceras inom en viss avdelning
sammanförs i serier och att producentpersonalen inom avdelningen fördelas
i »lag» på de olika serierna och då med ett vittgående ansvar för
programmens utformning. Konkurrensmoment kan också skapas genom
en vittgående decentralisering av programproduktion till orter utanför
Stockholm, detta oberoende av frågan om programmens placering i kanalerna.

Alla de angivna formerna av inre konkurrens bör enligt utredningen ha

Kangl. Maj:ts proposition nr 136 år 1966

gemensamt, att det på olika sätt uppdelade programansvaret följs av ett
motsvarande ekonomiskt ansvar.

Förhållandet mellan programkanalerna i televisionen vid införande av
ett dubbelprogram. Som framgått av det föregående har i diskussionen
om utformningen av televisionens programsystem efter starten av ett program
2 förslag framförts, vilka siktar till någon form av konkurrens mellan
programkanalerna. Med utgångspunkt i dessa förslag har utredningen
för att skapa underlag för övervägandena i ämnet utarbetat två principiellt
klara och inbördes olika alternativ.

Det första alternativet benämns av utredningen kanalkonkurrens
och innebär, att de båda kanalerna i sin helhet tävlar med varandra. Boskillnaden
kan drivas mer eller mindre långt med hänsyn till graden av
inbördes samordning av programmen, uppdelning av programredaktioner
etc. I en mera renodlad form förutsätter kanalkonkurrensen, att självständigt
arbetande programdirektörer leder resp. kanaler — dock med viss
samordning av dessa genom en särskild koordinator — att flertalet programavdelningar
arbetar endera för program 1 eller för program 2 samt
att sådana funktioner som nyhetstjänst, ackvisition av hyrfilm och intag
av utländska överföringar sker separat för vardera kanalen. Vidare förutsätts,
att resp. kanaler disponerar egna produktionstekniska resurser. Begränsningar
av konkurrensprincipen måste dock tänkas för skol-TV och
vissa liknande uppgifter, kanske också i fråga om bevakning av sport och
allmänna evenemang. — En grundläggande förutsättning för kanalkonkurrens
måste slutligen vara, att de båda kanalerna med hjälp av budgetering
och kostnadskontroll ges likvärdiga ekonomiska resurser för den
programtid, under vilken de konkurrerar.

Det andra alternativet benämns geografisk konkurrens. Det
är här fråga om konkurrens mellan egenproducerade programinslag från
Stockholm resp. från andra orter i landet med uppsamling av de förra i
program 1 och av de senare i program 2. Konkurrensen, som förutsätter
väl tilltagna regionala resurser, begränsar sig till gynnsammaste publiktid
dvs. kvällstid. Eftersom det inte är hela kanalerna som konkurrerar
kan det alltså accepteras, att exempelvis program från Stockholm förekommer
även i program 2 på dagtid. Alternativet förutsätter, att de programansvariga
på de olika produktionsorterna arbetar med ett stort mått av
självständighet. Program 1 och 2 blir närmast ramar för en rad sinsemellan
oberoende avdelnings- och distriktschefer. Den nödvändiga samordningen
av programkanalerna sker genom en i huvudsak administrativt
inriktad TV-chef, som med biträde av två redaktörer — en för vardera
kanalen — och med utgångspunkt i förslagen från de olika producerande
enheterna sammanställer ett programschema, som innebär en såvitt möjligt
varierande och kontrasterande programsammansättning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

Sona resultat av sina överväganden av de båda alternativen konstaterar
utredningen bl. a. följande. En tävlan enligt kanalkonkurrensalternativet
blir mera fullständig i den meningen att man dels använder även hyrfilm
och andra icke egenproducerade inslag i strävandena att hävda sig gentemot
den andra kanalen, dels manövrerar hela programsättningen i samma
syfte. Den långtgående konkurrensen innebär dock vissa risker för att
programsättningen bestäms under allför stort hänsynstagande till publikflertalet
och således med mindre beaktande av publikens valsituation. Från
denna synpunkt synes det geografiska konkurrensalternativet vara att föredra.
Här föreligger inte någon konkurrens mellan två kanaler utan mellan
ett antal oberoende produktionsenheter, och programsättningen samordnas
av en administrativt inriktad och neutral TV-ledning.

Även i övrigt finner utredningen det geografiska konkurrensalternativet
i flera hänseenden innebära fördelar framför kanalkonkurrensmodellen.
Bl. a. skapar den senare speciella problem i fråga om befogenhetsfördelningen
inom Sveriges Radio, innefattar inte det andra alternativets möjligheter
till decentralisering av programverksamheten och ansvarsspridning
inom företaget samt medför med sin dubblering av funktioner och
konkurrens vid anskaffning av programinslag och artister en press till
kostnadshöjningar.

Mot utredningens slutsatser i denna del har avvikande mening
anförts av ledamoten Helén, som anser att utredningsmajoriteten
låtit vissa tidsbundna och skenbara effektivitetssynpunkter väga över de
principiellt långt viktigare skälen för att så långt möjligt eftersträva den
pi’oduktionskonkurrens ■— inom ramen för ett begränsat programutrymme
— soni kan uppnås genom skilda programledningar med självständig
personal- och ämnesbedömning.

Allmänt om decentralisering av programverksamhet och s. k. fri produktion.
Decentralisering av programverksamhet är
motiverad inte enbart från synpunkten att befrämja inre konkurrens inom
radioföretaget. Genom en decentralisering skapas också ökade möjligheter
att ta tillvara de resurser i fråga om artister och andra medverkande
ävensom programmaterial, som finns tillgängliga inom olika delar av landet,
samt att ha en nyhetsbevakning som mera likvärdigt täcker landet. I
vilken utsträckning decentralisering sedan skall äga rum blir en fråga,
där programmässiga och andra fördelar måste vägas mot resurser och
kostnader. För ljudradions del har utredningen ansett att nuvarande programbalans
mellan Stockholm och andra orter i stort sett är rimlig. På
TV-området har den emellertid funnit anledning att i det följande framlägga
förslag till en utbyggnad av produktionsresurserna på olika orter i
landet.

1 traga om utlagd produktion finner utredningen det i princip

2 Ilihang till riksdagens protokoll 196G. 1 samt. Nr 13s

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1066

önskvärt att självständigt arbetande producenter får sälja färdiga program
till Sveriges Radio. Det bör ha en stimulerande effekt och samtidigt avlasta
trycket på personal och resurser inom radioföretaget. Inför framtiden kan
utlagd produktion få sin största betydelse för televisionen. — I fråga om n yhetstj
änsten ser utredningen f. n. ingen anledning att ändra på samarbetet
med Tidningarnas Telegrambyrå, vilket innebär att detta företag
svarar för sammanställning och uppläsning av de viktigare nyhetsbulletinerna
i ljudradion. Vid sidan härav har Sveriges Radio introducerat ett
antal egna nyhetsbulletiner i ljudradion ävensom ensamt tagit ansvaret
för nyhetstjänsten i televisionen.

Remissyttranden

Remissinstanserna understryker allmänt etermediernas betydelse
i dagens samhälle såsom kommunikationsmedel och förmedlare
av nyheter, kunskaper och upplevelser samt betonar vikten av att
medierna får resurser att utvecklas i takt med tillväxten av samhällets resurser
i stort. Åtskilliga remissinstanser framhåller härvidlag dock i likhet
med Tjänstemännens centralorganisation, att programutbudets storlek inte
kan bestämmas enbart med hänsyn till det utrymme som de tekniska och
ekonomiska resurserna representerar. Även publikunderlag och kvalitetskrav
måste beaktas. Beträffande publikunderlaget anses det rimligt att anta,
att utvecklingen mot kortare arbetstid, fria lördagar och längre semester i
och för sig lämnar mera tid över för radio och television. Samtidigt framhålls
från olika håll att kravet på kvalitet måste sättas före kravet på en
expansion av sändningstiderna.

Åtskilliga remissinstanser utvecklar i likhet med Riksförbundet Landsbygdens
folk de långtgående krav, som allmänheten med hänsyn till företagets
monopolställning har rätt att ställa på objektiviteten i informationen,
allsidigheten i belysningen av olika frågor och tillgodoseendet av olika
publikönskemål och då även sådana som hänför sig till mindre publikgrupper.
Från ett par håll — exempelvis Tjänstemännens centralorganisation,
Fria litterära yrkesutövares centralorganisation och Konstnärliga och litterära
yrkesutövares samarbetsnämnd — anförs att Sveriges Radios uppgift
inte enbart får vara förmedlande utan även skapande. Därmed åsyftas ett
ansvar för radioföretaget att genom självständiga insatser söka framkalla
och utveckla en publiksmak för mera kvalificerade program. Enligt Konstnärliga
och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd är det särskilt viktigt,
att programverksamheten med de möjligheter den innebär till kunskapsspridning,
smakfostran och konstnärliga upplevelser anpassas så att den
står i samklang med de insatser samhället i övrigt gör för undervisning,
forskning och kultur.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1966

Några remissinstanser anser i likhet med Arbetarnas bildningsförbund,
att Sveriges Radios programuppgifter bort bli föremål för mera ingående
principiella överväganden och analyser. Särskilt med tanke på de genomgripande
organisatoriska och tekniska förändringar, som utredningen föreslåi,
framstår det enligt förbundet som angeläget, att principerna för den fortsatta
programverksamheten och dennas inriktning och utformning klarläggs.
Remissinstanserna utgår dock allmänt ifrån att samhällets intentioner
när det gäller programverksamheten även i fortsättningen kommer att uttryckas
i generellt formulerade riktlinjer och att det får bli Sveriges Radios
sak att på bästa sätt förverkliga dessa intentioner. Landsorganisationen understryker
i sammanhanget den betyrdelse det härvidlag har att de organ,
som inom radioföretaget skall handha programplanering och programproduktion,
med hänsyn till personalens tidigare utbildning samt yrkes- och
samhällserfarenheter får en så allsidig sammansättning som möjligt.

Åtskilliga remissinstanser betonar liksom Svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges
köpmannaförbund, Sveriges industriförbund och Sveriges lantbiuksförbund
vikten av att med hänsyn till yttrandefriheten största möjliga garantier
skapas för radioföretagets självständighet gentemot statliga myndigheter
och olika intressegrupper i samhället.

Sveriges Radio ansluter sig i stort till de målsättningar för programverksamheten,
som ligger till grund för utredningens förslag. Särskilt framhålles
värdet av att rundradion präglas av en vid yttrande- och informationsfrihet
och att den ger publiken en stor valfrihet. Angivna yttrande- och informationsfrihet
avser såväl de medverkandes rätt att yttra sin mening som Sveriges
Radios och dess personals val av ämne och framställningssätt m. m.
och företagets möjligheter alt erbjuda publiken en omfattande och allsidig
programservice. Mot rundradions yttrande- och informationsfrihet svarar
publikens valfrihet, som bl. a. beror på hur många program som utsänds totalt
och vid varje tidpunkt och i vad mån programmen är av olika karaktär.

Vissa remissinstanser beklagar, att utredningen genom utformningen av
utredningsdirektiven inte kunnat förutsättningslöst överväga rundradions
och särskilt då televisionens fortsatta verksamhets- och finansieringsformer.
Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks-
och industriorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund
och Sveriges lantbruks förbund ävensom Stockholms och Skånes
handelskammare konstaterar sålunda, att med den utgångspunkt som utredningen
haft — nämligen att radiomonopolet skall bestå — möjligheter
saknats att överväga de fördelar ur opinionsbildnings- och programsynpunkt,
som kan uppnås genom att vid sidan av Sveriges Radio tillskapa e 11
eller flera fristående radio- och T V-f ö r e t a g. Utredningen
har genom direktiven också varit förhindrad att utreda fiagan om r e k 1 a in
i TV. Prövningen av denna fråga framstår som angelagen med hänsyn så -

Kungl. Mnj:ts proposition nr 136 år 1066

väl till de finansieringsproblem, vilka expansionen av rundradioverksamheten
för med sig, som till näringslivets behov att få utnyttja etermedierna
för annonsering. Instanserna — som framhåller att reklamfrågan kan lösas
oberoende av problemet om radiomonopolets bibehållande — hänvisar i
sammanhanget till den skrivelse i ärendet, vilken Sveriges grossistförbund,
Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges
köpmannaförbund och Sveriges lantbruksförbund i september 1965
överlämnat till statsministern. I skrivelsen redovisas näringslivets behov av
TV-reklam och hemställes om tillsättande av en expertkommitté med uppdrag
att skyndsamt utarbeta förslag om upplåtande av tid för annonsering
i TV.

Även Centerns ungdomsförbund och Folkpartiets ungdomsförbund beklagar,
att utredningens överväganden inte innefattat frågan om ett friare
rundradiosystem än det nuvarande. Tillskapandet av ett sådant skulle innebära
fördelar både ur opinionsbildningens synpunkt och med hänsyn till
publikens valmöjligheter. Folkpartiets ungdomsförbund tänker sig på TVområdet
närmast en ordning, där flera programbolag verkar inom varje
kanal. Centerns ungdomsförbund förordar en lösning, som innebär att det
vid sidan av ett statligt licensfinansierat rundradioföretag finns ett »kanalbolag»,
som disponerar en egen TV-kanal. Bolaget skall ha till uppgift att
fördela sändningstiderna i kanalen mellan särskilda fria programbolag samt
handha distributionen av dessas programproduktion. De båda förbunden,
som utgår från att reklamfinansiering skall vara tillåten, hemställer att en
utredning snarast tillsätts med uppdrag att överväga frågan om etermonopolets
ersättande med ett fritt radio- och TV-system. En sådan utredning
påyrkas även av Sveriges konservativa studentförbund.

Svenska tidningsutgivareföreningen föreslår en ordning med två från
varandra fristående licensfinansierade programbolag, som dock i betydande
utsträckning bör kunna gemensamt utnyttja tillgängliga tekniska och lokalmässiga
resurser. Ett sådant arrangemang torde enligt föreningen inte behöva
medföra någon nämnvärd ökning av kostnaderna för programproduktionen
i förhållande till ett alternativ med denna samlad i ett företag. För det
fall statsmakterna stannar för alternativet med två programbolag, bör det
övervägas att låta tidningspressen få huvudmannaskapet för ett av bolagen.
Tidningspressen avstår därvid från sitt nuvarande ägarinflytande i Sveriges
Radio. — Även Föreningen Sveriges filmproducenter finner skäl tala för en
uppdelning av programverksamheten på två eller flera företag.

Vad utredningen anfört om radions och televisionens uppgifter
på olika programområden har allmänt tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av remissinstanserna. Flera av dem har i likhet med
Tjänstemännens centralorganisation uppehållit sig vid behovet av en påpasslig
och snabb nyhetsbevakning. Organisationen konstaterar,
att majoriteten inom publiken här torde se etermediernas allra viktigaste

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

uppgift, och menar att det hittills förelegat
sidan. Enligt organisationen finns det anledning att ställa ökade krav i takt
med att radioföretaget ges förbättrade resurser.

Att genom debatter, intervjuer och reportage spegla samhällsutvecklingen
och samhällsproblemen samt skilda intressen,
värderingar och meningsriktningar i anslutning härtill anses också allmänt
vara en central uppgift för etermedierna. En rad remissinstanser har anfört
synpunkter på olika områden inom samhällslivet som bör ägnas uppmärksamhet,
ofta då med anknytning till den verksamhet som resp. organisationer
och myndigheter representerar.

Landsorganisationen har understrukit vikten av att de samhällsekonomiska
frågorna får tillräckligt utrymme. Arbetarnas bildningsförbund, Hyresgästernas
sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund, Sveriges nykterhetsvänners
landsförbund, Centerns ungdomsförbund och Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund har hänvisat till behovet av programbevakning
med avseende på folkrörelsernas och ungdomsorganisationernas arbete
och verksamhet. Arbetsmarknadsstyrelsen, Landsorganisationen, Sveriges
akademikers centralorganisation och Tjänstemännens centralorganisation
har anfört synpunkter på behandlingen av arbetsmarknadsfrågorna och de
redaktionella krav som dessa ställer. Socialstyrelsen, Landsorganisationen
och Sveriges folkpensionärers riksorganisation understryker vikten av att
lagstiftningsområdet bevakas och populariseras på ett sätt som gör medborgarna
mera medvetna om sina skyldigheter och rättigheter. Säl skilt på sociallagstiftningens
område anses en bättre information önskvärd. Svenska
kommunförbundet och Svenska stadsförbundet anser, att den kommunala
verksamheten och den kommunala ekonomin bör ägnas ökad uppmärksamhet.
Enligt universitetskanslersämbetet och Sveriges förenade studentkårer
bör vidgat utrvmme beredas för information om utbildningsväsendet och de
grundläggande tankegångarna bakom detta, vidare för studierådgivningsoch
yrkesvägledningsfrågor. Universitetskanslersämbetet, Ingenjörsvetenslcapsakademien
och Svenska teknologföreningen betonar angelägenheten
av att nuvarande brister i fråga om bevakningen av teknik och forskning
avhjälps. Målet bör här vara att göra medborgarna mera medvetna om vad
dessa verksamhetsområden betyder för samhällsutvecklingen i stort.

De remissinstanser, som yttrat sig över utredningens och dess arbetsgrupps
förslag på konsumentupplysningens område, har i
det stora flertalet fall anslutit sig till uppfattningen om etermedierna som
cn av de bästa spridningsvägarna för sådan information och understrukit
vikten av att ifrågavarande programverksamhet får en ökad omfattning. För
flertalet remissinstanser representativa uttalanden härvidlag har gjorts av
exempelvis statens institut för konsumentfrågor, statens konsumentråd och
Kooperativa kvinnogillesförbundet. Några instanser — såsom Sveriges grossistförbund,
Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges industri -

Kangl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

förbund och Sveriges lantbruksförbund — finner det svårt att göra några
mera bestämda uttalanden om TV som upplysningsmedium så länge vissa
problemställningar — bl. a. frågan om programansvarigheten — inte klarlagts.
Beträffande programutformningen har flertalet remissinstanser i stort
anslutit sig till utredningens synpunkter, dock med reservationer och kompletteringar
i olika hänseenden. Behovet av ökade resurser för forskningsoch
undersökningsinsatser för framtagning av underlag för programverksamheten
har genomgående påtalats.

I fråga om bildnings- och undervisningsområdet lämnas
i det följande en närmare redogörelse för remissinstansernas ställningstaganden
och synpunkter i anslutning till redovisningen av utredningens
förslag om utbildnings- och studieradio-TV.

På det religiösa området finner Svenska kyrkans diakonistyrelse,
Sveriges frikyrkoråd, Frikyrkliga ungdomsrådet, Svenska missionsförbundets
ungdoms styrelse och Filadelfiaförsamlingen i Stockholm det angeläget,
att radiokyrkan — med det stora intresse denna möter hos publiken —
ges ökade ekonomiska och personella resurser. Enligt Sveriges frikyrkoråd
är det på detta område önskvärt med en viss experimentverksamhet, som
siktar till de religiösa programmens anpassning till de förutsättningar för
kristen förkunnelse, som gäller i ett nutida samhälle.

Vad avser kultursektorn erinrar Konstnärliga och litterära yrkesutövares
samarbetsnämnd om de betydande belopp, som staten årligen satsar
på skolväsende, forskning och bildning ävensom på olika institutioner för
förmedling av konstnärliga och estetiska upplevelser, såsom opera-, teateroch
konsertverksamhet, bibliotek, museer etc. De statliga insatserna inte
bara tillgodoser kulturella behov utan skapar nya sådana. Att möta dessa
är en angelägen uppgift för etermedierna. Fria litterära yrkesutövares centralorganisation
påtalar de speciella möjligheter dessa har att bringa den
stora publiken i kontakt med kulturområden, som på andra vägar är mindre
tillgängliga. Musikaliska akademien framhåller önskvärdheten av att ökat
utrymme bereds den seriösa musiken.

Några remissinstanser uppehåller sig vid de utvecklingsmöjligheter u nderhållningssektorn
inrymmer samtidigt som kritik anförs med
hänsyn till den otillfredsställande kvaliteten hos vissa delar av det nuvarande
programutbudet. Det gäller främst från utlandet kommande underhållningsserier
och filmproduktioner.

Utredningens förslag och synpunkter i fråga om möjligheterna att i ökad
utsträckning tillgodose programbehoven hos vissa grupper
handikappade såsom syn- och hörselskadade bär mött bifall av
statens handikappråd, De blindas förening, Hörselfrämjandets riksförbund
och Sveriges dövas riksförbund. Sistnämnda båda instanser uttalar i sammanhanget
önskemål om att möjligheterna ytterligare övervägs att med hänsyn
till de hörselskadade textsätta vissa programinslag i TV och sända vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1966

program framställda på teckenspråket. Statens handikappråd erinrar om de
särskilda programbehov, som de psykiskt utvecklingsstörda och eljest mentalt
handikappade representerar och som utredningen synes ha förbisett.
Språkminoriteternas programbehov — och närmast då i ljudradion
_ har berörts av Kooperativa förbundet och Landsorganisationen.

I fråga om programverksamheten till utlandet understryker
upplysningsberedningen betydelsen av all kortvågssändningarna
bibehålls och att produktionen av bandade ljudradio- och TV-program
byggs ut.

De av utredningen i avsnittet om vissa programpolitiska
principer anförda synpunkterna på vad som vid programsättningen bör
beaktas för att öka publikens valmöjligheter har föranlett kommentarer från
olika remissinstanser. Allmänt understryks i dessa vikten av att genom
programsättningen åstadkomma ett programutbud, som har så stor variationsbredd
som möjligt och som tillgodoser både mera allmänna och mera
speciella intresseriktningar och som — genom en kompletterande eller
kontrasterande program sättning — såvitt möjligt ger samtidiga
programalternativ.

Som utredningen framhållit kan en kontrasterande programsättning ske
antingen enligt växlingsprincipen eller enligt renodlingsprincipen.
Det stora flertalet remissinstanser anser liksom utredningen,
att televisionen bör tillämpa växlingsprincipen innebärande att båda kanalerna
omspänner alla programtyper, medan ljudradion aven framgent bor
tillämpa renodlingsprincipen innebärande att de olika kanalerna får en huvudsakligen
seriös eller lätt prägel.

Vissa remissinstanser har dock gett uttryck åt en avvikande uppfattning.
Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd anser, att vaxlingsprincipen
skall tillämpas inte bara inom televisionen utan även inom
ljudradion. Genom en växlande programsättning inom kanalerna motverkas
ett slentrianmässigt lyssnande och tittande och vidgas publikens möjligheter
att komma i kontakt med områden, som den ej spontant söker sig till. Även
Arbetarnas bildningsförbund anser, att växlingsprincipen skall tillämpas i
båda medierna, och framhåller, att renodlingsprincipen motverkar stravandena
att skapa en aktiv och selektiv inställning hos publiken till programsändningarna.
Landsorganisationen intar närmast den motsatta ståndpunkten
och menar, att de skäl som talar för renodlingsprincipens tillämpning i
ljudradion i lika mån har giltighet såvitt avser televisionen. Bakom utredningens
förordande av växlingsprincipen för sistnämnda medium ligger en
bedömning, att publiken är trögrörlig då det gäller att byta kanal och att
man därför genom en växlande programsättning kan få publiken att ta del
av program, som anses särskilt värdefulla. Denna form av publikuppfostran
finner organisationen vara varken önskvärd eller effektiv.

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

Vad avser förhållandet mellan ljudradion och televisionen
har flera remissinstanser — exempelvis Landsorganisationen,
iksförbundet Landsbggdens folk och Publicistklubben — understrukit angelagenheten
av att de båda medierna samplaneras så att de kommer att
komplettera varandra på ett sätt som ökar publikens valmöjligheter.

Beträffande de av utredningen övervägda möjligheterna att skapa
en konkurrenssituation mellan de båda T V-k a n alema
genom etablering av eu geografisk konkurrens alternativt en kanalkonkurrens
har flera remissinstanser ställt sig allmänt avvisande eller tveksamma
till dylika arrangemang.

Arbetarnas bddningsförbund, Kooperativa förbundet, Landsorganisationen,
Riksförbundet Landsbggdens folk och Tjänstemannens centralorganisation
understryker allmänt behovet av ett samordnat resursutnyttjande
och en samordnad programplanering, vilken medger goda valmöjligheter för
publiken och ett rimligt tillgodoseende av skilda programönskemål. Kooperativa
förbundet anser, att övervägandena av någon form av inre konkurrens
bygger på en övervärdering av de stimulerande effekter, som kan uppnås
därmed. Enligt Arbetarnas bildningsförbund föreligger det risk för att
en konkurrens leder till ökade kostnader, mindre god hushållning med de
personella resurserna och sämre valmöjligheter för tittarna. Tjänstemännens
centralorganisation framhåller, att en konkurrens — i vilken form den
än etableras sannolikt medför en tävlan att för resp. kanals program
vinna en så stor publik som möjligt. Därmed blir attraktiviteten snarare än
kvaliteten riktpunkt vid utformningen av programmen. Liknande synpunkter
anförs av Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd
samt Sveriges Radio och radionämnden.

En från förenämnda remissinstanser avvikande uppfattning i frågan om
tillskapandet av en inre konkurrens intar främst Svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation,
Sveriges köpmannaförbund, Sveriges industriförbund och Sveriges
lantbruksförbund. Dessa organisationer anser, att tillkomsten av ett dubbelprogram
i TV erbjuder ett utmärkt tillfälle alt genom organisatoriska åtgärder
skapa förutsättningar för en mera variationsrik produktion och en
kvalitetstävlan. Man kan genom sådana åtgärder även möta en i monopolsituationen
inbyggd allvarligare fara än den eventuella bristen på stimulans.
Denna fara ligger i risken för partiskhet och ensidighet i nyhets- och
opinionsförmedling.

Vad avser den av radioutredningen förordade geografiska konkurrensen
har det stora flertalet av de remissinstanser som yttrat sig i
frågan ställt sig avvisande, och då även flertalet av dem som inte har någon
principiellt negativ inställning till införandet av en konkurrenssituation i
förhållandet mellan kanalerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1966

De argument, som — utöver de tidigare redovisade mera principiella synpunkterna
— anförs mot den geografiska konkurrensen av exempelvis
Landsorganisationen, Riksförbundet Landsbygdens folk, Tjänstemännens
centralorganisation, Sveriges Radio samt länsstyrelserna i Malmöhus och
Kopparbergs län, går ut på att en dylik konkurrens med programproduktioner
från Stockholm i den ena kanalen och programproduktioner från distrikten
i den andra inte kommer att ske på lika villkor. Det påpekas, att
Stockholm är ett relativt dominerande centrum för landet i fråga om exempelvis
politik, näringsliv och förvaltning. Därmed torde det bli svårt för
övriga orter att erbjuda verkligt konkurrenskraftiga alternativa program i
tillräcklig utsträckning inom flera betydelsefulla programområden. Dessutom
förutsätts det, att Stockholm även i fortsättningen — trots den föreslagna
utbyggnaden av distrikten — kommer att ha de utan jämförelse
större resurserna. Samtidigt som den geografiska konkurrensen sålunda avstyrks,
understryks från flera håll betydelsen av att distrikten får väsentligt
ökade resurser, som möjliggör en längre gående decentralisering av programproduktionen
för TV.

De remissinstanser, som förordat den geografiska konkurrensen, är
Svenska kommunförbundet, Sveriges husmodersföreningars riksförbund,
länsstyrelserna i Älvsborgs och i Norrbottens län samt Musikaliska akademien.
Dessa instanser synes främst ha bedömt ifrågavarande konkurrensmodell
som ett medel att driva fram en önskad utbyggnad av de regionala
produktionsresurserna och ett bättre tillvaratagande av det regionala programstoffet.

För införandet aven kanalkonkurrens uttalar sig Svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation,
Sveriges köpmannaförbund, Sveriges industriförbund och
Sveriges lantbruksförbund, vilka organisationer framhåller, att man genom
att på detta sätt dela upp programproduktionen på två programavdelningar
får en stimulerande tävlan samtidigt som garantier erhålles för en allsidigare
belysning av olika problemställningar på nyhets- och opinionsförmedlingens
område. För kanalkonkurrens uttalar sig vidare Föreningen Sveriges filmproducenter
och Svenska tidningsutgivareföreningen — vilka instanser dock
i första hand förordar att programverksamheten i anslutning till de båda
TV-kanalerna organiseras i två fristående programföretag — vidare vissa
handelskamrar samt länsstyrelserna i Malmöhus län och i Jämtlands län.
Publicistklubben finner det inte lämpligt med en total boskillnad mellan
kanalerna men anser, att en konkurrens kan etableras på vissa programområden
exempelvis i fråga om nyhetsbevakningen och samhällsinformationen.

Radiotjänstemännens förening föreslår ett särskilt arrangemang, som innebär
att den tillkommande kanalen utnyttjas för distribution av utländska
program. Tillgång finns härvidlag på ett rikhaltigt programstoff, som täcker

Kungl. Mcij.ts proposition nr 136 år 1966

alla ämnesområden. Därmed uppnås att vardera kanalen får en klar profil
samtidigt som kostnaderna för utbyggnaden av dubbelprogrammet hålles
nere. Även Tjänstemännens centralorganisation antyder möjligheten av en
sådan lösning.

Sveriges Radio, som ställer sig avvisande till de av utredningen övervägda
alternativen till konkurrensmodeller, finner att åtskilliga av de olägenheter
vilka följer med ett rundradiomonopol kan undvikas genom en ökad decentralisering.
Enligt radioföretagets mening är det möjligt att förena även
en långtgående decentralisering med en önskvärd samplanering. Påtagliga
fördelar torde utan tvivel därmed kunna vinnas. Det är sålunda av vikt, att
programunderlaget i landet i dess helhet utnyttjas ävensom att radio- och
TV-produktionen inom olika delar av landet stimuleras. Detta bör ske genom
en utvidgning av distriktsorganisationen och genom decentralisering av
program- och budgetramar åtminstone till de större distriktskontoren. Centralt
kan tänkas en uppdelning av avdelningarna vid huvudkontoret i flera
av varandra oberoende och självständiga produktionsgrupper, vilket bör ha
en stimulerande effekt och motverka ensidighet. Främst på samhällsinformationens
område och beträffande den kommenterande delen av nyhetstjänsten
samt i fråga om underhållningsprogrammen synes fördelar stå att
vinna genom en sådan uppdelning eller dubblering av nuvarande avdelningar.
Därmed torde följa en viss tävlan mellan de olika produktionsgrupperna
på samma programområde.

Vad avser utlagd produktion understryker Föreningen Sveriges
filmproducenter och Svenska filmsamfundet betydelsen av att genom utläggning
av programproduktion och utnyttjande av flera och fristående
produktionsställen skapa stimulans och variationsmöjligheter i programarbetet.
Enligt Föreningen Sveriges filmproducenter bör med hänsyn härtill
för varje år visst medelsutrymme reserveras, som kan utnyttjas för sådan
utläggning av produktion hos utomstående.

Tidningarnas telegrambyrå behandlar frågan om nyhetstjänsten
och erinrar om det långvariga samarbete, som byrån på detta område haft
med radioföretaget och som i allt väsentligt fungerat väl. Någon ändring
härvidlag synes därför inte motiverad. Ett fortsatt samarbete kan enligt byrån
också tänkas bidra till att eliminera vissa negativa biverkningar av monopolsituationen
och medverka till en viss stimulans i programarbetet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1966

III. Televisionen

Utredningen

Televisionens programverksamhet

Allmänt om programutvecklingen. Den reguljära programverksamheten i
svensk television började hösten 1956. Sändningstiden ökade under de första
åren endast långsamt. Från 1960 tillät emellertid resurserna en snabbare
expansion. Medan sändningstiden år 1957/58 uppgick till 16,5 tim/vecka
och 1960/61 till 24,0 tim/vecka, hade den 1963/64 ökat till 43,6 tim/vecka
representerande en årlig sändningstid av 2 270 timmar. Till den snabba utvecklingen
på senare tid bidrog bl. a. tillkomsten av två nya programslag,
nämligen dels skol-TV, dels de särskilda eftermiddagsrepriserna. Av den
totala sändningstiden 1963/64 om 43,6 tim/vecka utgjorde ungefär 19,4
timmar egen produktion, 15,0 timmar främmande produktion, 6,6 timmar
repriser och 2,6 timmar skol-TV. Om programverksamheten under 1964
gällde att den var koncentrerad till kvällarnas »bästa sändningstid» och att
två tredjedelar av den totala programtiden återfanns mellan kl. 18.00 och
23.00.

Den fortsatta programutvecklingen och tillkomsten av ett andra program
i televisionen. Vid planeringen av den fortsatta utvecklingen av televisionens
programverksamhet och närmast då för tioårsperioden fram till 1975 har
utredningen haft att beakta följande. I de år 1962 utfärdade tilläggsdirektiven
för utredningen har bestämt förord givits för ett andra program. Motiveringen
härför är, att man vida bättre tillgodoser publikens önskemål genom
att erbjuda samtidiga alternativ vid de tidpunkter, då de flesta kan följa
programmen dvs. främst på tidig kvällstid, än genom en motsvarande förlängning
av nuvarande program på dagtid och sen kvällstid. Utredningen
konstaterar, att den i direktiven förordade övergången till dubbelprogram i
televisionen helt ligger i linje med utvecklingen utomlands, där i de flesta
länder en snabb expansion kan iakttas och särskilt då i den formen att nya
programkanaler tillskapas.

Vad allmänt gäller den sändningstidsexpansion, som motiverar tillkomsten
av ett andra program i Sverige, framhålls att det på en rad programområden
föreligger väl motiverade önskemål om längre sändningstid. Från
vissa håll har visserligen hävdats den uppfattningen, att en riktigare väg
skulle vara att inom ramen för en i princip oförändrad sändningstid (och ett
enda program) satsa på en kvalitetshöjning och alltså låta en större medelstilldelning
betyda starkt ökade resurser per programtimme. I sammanhanget
har bl. a. hänvisats till de otillräckliga personalresurserna i ett litet

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1966

land som Sverige för en expasion på de »begåvningskrävande» programområdena.
Häremot hävdar utredningen, att det främst är på ett låt vara för
den stora publiken väsentligt område som bristen på goda programskapare
och medverkande är påtaglig, nämligen i fråga om underhållningsprogrammen.
På de flesta andra områden innebär den förlängda programtiden i sig
en standardhöjning genom bättre bevakning, större variation och bättre
tillvaratagande av uppslag.

Utredningen har som resultat av sina överväganden inte tvekat att föreslå
en framtidsplanering, som siktar till en successiv och betydande expansion
av den totala sändningstiden i television. Hur pass betydande expansionen
bör vara är en fråga, där även ekonomiska hänsyn måste spela in. Utredningen
har — såsom närmare utvecklas i det följande — valt att för ifrågavarande
tidsperiod utarbeta tre alternativ för successiv ökning av sändningstiden.
ökningen måste mycket snart ta formen av en övergång till dubbelprogram.
Sålunda gäller f. n. att vid en programvolym av knappt 45
tim/vecka endast ca 4 tim/vecka återstår outnyttjade under tiden mellan kl.
18.00!—23.00. Även om en rad programinslag kan placeras på annan tid,
innebär en expansion före kl. 18.00 och efter kl. 23.00, att publikens stora
flertal inte kan ta del av dessa inslag. För att undvika detta föreslår utredningen
att ett andra program snarast tillkommer.

Genom tillkomsten av ett dubbelprogram förbättras publikens valfrihet
radikalt. Man får två parallella och varandra kompletterande program, som
medger tillgodoseende av skilda smakriktningar och skapar helt nya möjligheter
att på bästa sändningstid bereda plats för »smala» program bredvid
de »breda», mera publikdragande programmen i den andra kanalen. Särskilt
betydelsefullt är att förutsättningar skapas för en expansion av bildnings-
och undervisningsverksamheten.

Utredningen framhåller, att de sålunda anförda argumenten i och för
sig kan åberopas till stöd för flera än två program. Härvidlag gäller att under
den avsedda tioårsperioden tillgängliga resurser sätter en gräns vid två
program. Det kan emellertid förutses, att efter hand tryck uppkommer från
åtminstone två håll. Det gäller bildnings- och undervisningsverksamheten
och det växande utbudet av kvalitativt högtstående utländska program. Det
kan därför bli aktuellt att vid en senare tidpunkt placera förslagsvis utbildnings-TV
och utländska inslag i den tredje sändningskanal, som tekniskt
står till förfogande.

Program 2, dess start och utveckling. Tidpunkten för starten av ett andra
program bestäms i första hand av tillgången på produktionsresurser och
sändarnät. Som framgår av det följande är utredningens bedömning, att det
med hänsyn till den utbyggnad som erfordras inte torde kunna bli fråga
om start förrän under senare hälften av budgetåret 1967/68.

I fråga om den sändningstid som program 2 då bör ha anser utredningen
starka skäl tala för att redan från början erbjuda ett programalternativ

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1966

under de kvällstimmar, då den största publiken kan påräknas. Härmed avses
liden mellan de båda »Aktuellt»-sändningarna, dvs. tiden mellan kl. 20.00
och 22.15, som för vecka räknat ger en sändningstid av ca 15 timmar. Med
en obetydlig utökning av program 1 fram till 1967 skulle vid starten av
program 2 en total sändningstid om (45 + 15) 60 tim/vecka stå till förfogande.
Medräknas härjämte den av utredningen i ett senare avsnitt behandlade
studie-TV, ökar sändningstiden med ytterligare 5 tim/vecka till 65
tim/vecka. Härtill kommer sedan skol- och annan utbildnings-TV.

Från angivna utgångsläge bör en fortsatt expansion äga rum, vilken avser
båda kanalerna. Att upprätta mera konkreta planer för denna successiva
expansion är vanskligt, men behovet av en viss konkretion och framför allt
av ett underlag för kostnadsberäkningar har likväl ansetts motivera sådana
planer. Med hänsyn till de höga produktionskostnaderna har utredningen
därvid valt att utarbeta tre olika alternativ. Dessa utgår alla från en total
programtid av ca 65 tim/vecka, då program 2 startar. Därefter förutses en
årlig expansion av resp. 3 och 5 och 7 tim/vecka fram till 85, 100 och 115
tim/vecka under det sista året av planeringsperioden, dvs. 1974/75. I de angivna
tiderna ingår alla repriser jämte studie-TV, vilken avses finansierad
med licensmedel. Däremot ingår inte skol- eller annan utbildnings-TV, som
tänkes finansierad med skattemedel.

Utredningen har sökt bedöma dessa alternativ mot bakgrund av de krav,
som man bör ställa på programverksamheten under de närmaste tio åren.
Det har därvid befunnits, att det med 85-timmarsalternativet uppstår svårigheter
att klara de programuppgifter som bedöms väsentliga. Vad gäller
115-timmarsalternativet anses detta dels av ekonomiska, dels av programmässiga
skäl innebära en väl hård anspänning. Utredningen har därför närmast
lagt 100-timmarsalternativet till grund för planeringen.

För att ge en mera konkret bild av vilket programutbud, som kan bli
aktuellt vid en viss sändningsvolym, har utredningen i betänkandet skisserat
hur programschemat vid 100-timmarsalternativet kan te sig dels i början
och dels i slutet av ifrågavarande period. I fråga om slutläget utgår utredningen
därvid ifrån att all programtid kl. 18.00—23.00 är utnyttjad i
båda kanalerna. Härutöver erbjuder program 1 på dagtid vissa fasta inslag.
Bland dessa ingår även skol- och annan utbildnings-TV. Program 2 tänkes
under dagtid — obundet av fasta inslag — stå öppet för exempelvis internationella
överföringar, återutsändningar från olika evenemang etc. På tidig
kvällstid — mellan kl. 18.0-0—20.00 — disponeras kanalen för studie-TV.

Olika produktionskategoriers andel i en ökad programtid. Med avseende
på ursprung och produktionssätt kan enligt utredningen televisionsprogrammen
indelas i sju huvudkategorier, nämligen Sveriges Radios egenproduktion
från studio, från rörliga s. k. OB-enlieter (elektronkameror etc. transporterade
i bussar) och i form av filminspelningar, vidare främmande produktion
i form av överföringar från utlandet, hyrfilm och svensk »fri» ut -

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 ur 1966

lagd produktion samt slutligen repriser avseende såväl egen soin främmande
produktion.

För den långsiktiga planeringen är det av stor betydelse, att den för såväl
slutåret 1974/75 som för mellanliggande år avsedda programtiden fördelas
på angivna produktionskategorier. Endast härigenom kan behovet av studior
och andra produktionsresurser, av personal och teknisk utrustning mätas.
Även kostnadsberäkningarna förutsätter en sådan fördelning. Sålunda
gäller allmänt exempelvis att svenska inslag genomsnittligt är sju gånger
dyrare än importerade, att genomarbetade studioproduktioner liksom egna
filminspelningar tillhör de kostsammaste programtyperna, att OB-utsändningar
i regel är den billigaste typen av egenproduktion, att överföringar rent
tekniskt är allra billigast men att de ofta kan fördyras genom särskilda ersättningar,
att hyrfilm har en enhetlig och låg prisnivå etc.

Utredningen har utarbetat en plan, där den successivt ökade sändningstiden
enligt huvudalternativet (100 tim/vecka 1974/75) fördelas på angivna
olika produktionskategorier. Vid planens upprättande har utredningen
sökt avväga programsammansättningen med hänsyn till vad som ter sig rimligt
från synpunkten av kostnadsåterverkningar och anspråk på personal-,
studio- och andra resurser ävensom till vad som för varje programtyp är
förenligt med kraven på kvalitet och publikintresse. — Vid sådana överväganden
har utredningen bl. a. kommit fram till som en rimlig målsättning,
att andelen svenska inslag icke bör sjunka under 60 å 65 procent av originalprogramtiden
(studie-TV oräknad) och att Sveriges Radios egenproduktion
lämpligen bör svara för 55— 60 procent av denna.

I det följande återges programproduktionens utveckling (timmar per
vecka) från starten av program 2 under 1967/68 och fram till 1974/75.
Även året 1966/67 har medtagits för att ange hur den kraftiga engångshöj
ningen av sändningstiden vid tillkomsten av program 2 fördelar sig
på olika produktionskategorier.

Budgetår	Egen produktion	Främmande produktion	Allm. repri- ser	Stu- die- TV	Totalt
Stu- dio	ÖB	Film	S:a	Överf.	Film	Utlagd prod.	S:a
1966/67..	12,0	3,0	6,0	21,0	5,5	10,0	0,5	16,0	7,0	1,0	45,0
1967/68 ..	16,5	3,5	7,5	27,5	7,5	13,5	1,5	22,5	10,0	5,0	65,0
1974/75 ..	26,0	6,0	13,0	45,0	10,0	17,0	3,0	30,0	8,0	17,0	100,0

Angivna redovisning innefattar inte den skattemedelsfinansierade skoloch
utbildnings-TV :n. Även denna skall inpassas i programschemat och då
företrädesvis på dagtid. Den ram, som vid utredningens i det följande redovisade
överväganden beräknats för angivna verksamhet, har för året
1974/75 angetts till 5 tim/vecka för skol-TV och till 35 tim/vecka för annan
utbildnings-TV, vilken senare i allt väsentligt avses producerad av
andra än Sveriges Radio.

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

Produktionsmetoder och lokalbehov m. m.

Studioproduktion. Med utgångspunkt i förslaget om en successiv ökning
av sändningstiden i TV till 100 tim/vecka år 1974/75 och i den i det föregående
angivna fördelningen av sändningstiden på olika produlctionstyper
har utredningen bedömt behovet av studiolokaler. Den tänkta programsammansättningen
innebär, att den egna studioproduktionen, som år 1966/
67 angetts till 12 tim/vecka, år 1974/75 har stigit till 26 tim/vecka. Därvid
har inte medräknats studie- och utbildnings-TV. Om det förutsätts att
jämväl två tredjedelar av studie-TV och skol-TV produceras inom Sveriges
Radio beräknas produktionen i s. k. livestudior 1974/75 till 33 tim/vecka.

För att täcka det mot angivna studioproduktion svarande lokalbehovet
har utredningen tänkt sig följande. I Stockholm utnyttjas även fortsättningsvis
studioresurserna i anslutning till Al-kasernen vid Valhallavägen,
vidare studion i Cirkus på södra Djurgården. Härtill kommer det nya TVhuset
etapp I, vilket är under uppförande och vars färdigställande är en
förutsättning för starten av program 2. De ytterligare lokaler, som härutöver
erfordras i Stockholm under perioden, erhålles antingen genom att
TV-huset utbyggs med en etapp II eller genom att studior anordnas i S:t
Eriksmässan, vars lokaler förvärvats av Sveriges Radio med tillträde år
1970. Utredningen har stannat för det senare alternativet såsom det mindre
kostnadskrävande och förutsatt, att en etapp II av TV-huset i stället aktualiseras
vid en fortsatt expansion efter 1974/75.

En utbyggnad bör vidare ske i Göteborg och Malmö, som f. n. uppvisar
en studioproduktion av endast 1 tim/vecka vardera. Att en sådan utbyggnad
där kommer till stånd är en förutsättning för genomförandet av utredningens
planer på en geografisk konkurrens i televisionen. För Göteborgs
del utgår utredningen från att den etapp I av det nya radio- och
televisionshuset, som f. n. håller på att projekteras, omedelbart skall följas
av en etapp II. I Malmö bör utöver den redan befintliga studion ytterligare
en studio anordnas. Livestudioproduktion på andra orter än de
nämnda anses inte böra ifrågakomma med hänsyn till de höga kostnaderna
och den utnyttjandegrad som krävs.

Den sammanlagda studioproduktion, som blir möjlig med angivna utbyggnad,
beräknas vid periodens slut uppgå till 31 å 32 tim/vecka, vilket
ungefär motsvarar det framräknade behovet vid samma tidpunkt. Därav
skulle Göteborg och Malmö tillsammans svara för ungefär 7 å 8 tim/vecka.

För Stockholms del erfordras utöver studiolokaler ytterligare betydande
kontorsulrymmen i anledning av TV-verksamhetens expansion. I sammanhanget
hänvisas till möjligheten alt uppföra ett nytt kontorskomplex
på radiohusfastigheten eller som ett alternativ att överta ett nyligen uppfört
kontorskomplex i det intilliggande kvarteret Garnisonen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

Annan egenproduktion. En betydelsefull roll spelar OB-produktion
e n. Med de rörliga OB-enheterna bevakas offentliga evenemang, idrottstävlingar,
riksdagsdebatter etc. Med programtidens expansion följer naturligen
krav på ökade OB-insatser. Utöver nuvarande fyra enheter bör enligt
utredningen i första hand tillkomma ytterligare två förslagsvis stationerade
i Umeå och Malmö.

Vad avser Sveriges Radios egen filmproduktion, täcker denna
de flesta programområden. Det konstateras, att såväl de rena filmprogrammen
(dokumentärfilmer, sociala reportage, barnfilmer etc.) som
filminslagen i andra programtyper (Aktuellt, skol-TV etc.) spelar en avgörande
roll för den allmänna programkvaliteten. Enligt utredningen bör
lilmproduktionen vid en utökning av sändningstiden expandera i ungefär
samma takt som livestudioproduktionen. Därvid talar såväl planerna
på en geografisk konkurrens som angelägenheten överhuvud att prograinmässigt
täcka landet för en betydande decentralisering av filmverksamlieten.
Med hänsyn bl. a. härtill föreslår utredningen, att filmcentraler —
som f. n. finns i Göteborg, Malmö och Luleå — anordnas även i Falun,
Sundsvall, Umeå, Växjö och Örebro. Vidare bör en filmstudio jämte en s. k.
centralmixer anordnas i Umeå.

Distributionsnätet

Genom den överenskommelse som träffades vid den internationella våglängdskonferensen
i Stockholm 1961 har Sverige inom VHF-banden erhållit
utrymme för 65 stationer med vardera en sändningskanal. För att
täcka hela landet med ett TV-program (program 1) behöver av dessa endast
53 utnyttjas. Härtill kommer ett antal slavstationer, dvs. stationer som
efter förstärkning och omvandling till annan frekvens utsänder från starkare
TV-station trådlöst mottagen sändning. Utbyggnaden av VHF-nätet
håller f. n. på att slutföras.

Inom UHF-banden har Sverige erhållit utrymme för 123 stationer, därav
111 med tre kanaler och 12 med två kanaler. Härigenom kan hela landet
täckas med ytterligare två program. Den tredje UHF-kanalen kan däremot
inte utnyttjas för ett riksprogram, bl. a. av det skälet att de tolv
stationer som bara får två kanaler återfinns i relativt folkrika områden i
södra och mellersta Sverige.

Av kanalerna inom UHF-banden bör de två, som täcker hela landet, reserveras
för Sveriges Radios behov. En av dessa avses disponerad för
program 2 i TV, och med sikte härpå har telestyrelsen på utredningens
begäran uppgjort en preliminär plan för utbyggnad av ett hela landet täckande
UHF-nät. Då räckvidden för radiovågor inom UHF-området är avsevärt
kortare än inom VHF krävs betydligt flera stationer. Utbyggnadsplanen
innefattar därför samtliga 123 större stationer, som upptagits i

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1966

stockholmsplanen. Härtill kommer slavstationer, vars antal preliminärt
uppskattas till 150. Uppläggningen är, att 53 av de större UHF-stationerna
skall förläggas till samma plats som nuvarande större VHF-stationer, medan
återstoden måste nybyggas. Beträffande angivna 53 UHF-stationer
gäller att de skall dela stationsbyggnad, mast, kraftförsörjning in. m. med
tidigare YHF-anläggningar. Genom att utbyggnaden i första hand inriktas
på dessa gemensamma stationsplatser och därvid startar i de mera tättbefolkade
områdena samt genom att befintliga programförbindelser kan utnyttjas
blir det möjligt att snabbt öka täckningsområdet.

Om program 2 sätts i gång under senvintern eller våren 1968, kommer
det med en sådan utbyggnadsordning alt kunna mottas av inemot två
tredjedelar av befolkningen. Det kommer då att ses i så gott som hela
Mellansverige -—- utom i norra Dalarna och Värmland — vidare i Västergötland,
på stora delar av västkusten, i sydligaste Sverige samt i vissa områden
längs norrlandskusten. Utbyggnaden sker sedan snabbt, och vid slutet
av 1970/71 skulle minst 92 % av befolkningen kunna följa P2. De följande
åren fram till 1978 är det närmast fråga om anordnande av ytterligare
slavstationer. — Samtliga de till UHF-nätet hörande utrustningarna bör
ges sådan standard, att de kan utsända färgprogram.

Investeringskostnaden för utbyggnad av ett UHF-nät enligt angivna förslag
har av telestyrelsen i nuvarande kostnadsläge beräknats till sammanlagt
ca 360 milj. kr., varav ca 60 milj. kr. avser utbyggnad av radiolänknätet.
Sedan UHF-nätet i sin helhet blivit färdigt, kan den årliga driftkostnaden
uppskattas till ca 30 milj. kr.

För mottagning av program på UHF-banden krävs särskild utrustning.
De nyare apparaterna — ungefär en femtedel av beståndet — har som
regel sådan utrustning. Äldre apparater kan kompletteras med en särskild
tillsats för en kostnad ej överstigande 200 kr.

Färgtelevision

Reguljära färgsändningar i TV har pågått i USA sedan år 1954. I Storbritannien
och Västtyskland kommer färg-TV sannolikt alt introduceras
under de allra närmaste åren. I fråga om övriga västeuropeiska länder kan
ännu inte något närmare sägas om tidpunkten för en introduktion.

Enligt utredningen kan det vara lämpligt att avvakta inte bara engelska
men även tyska introduktionserfarenheter före starten av färg-TV i Sverige.
Denna skulle då bli aktuell tidigast budgetåret 1968/69. Bortsett härifrån
är det angeläget, att statsmakterna fattar beslut i frågan med flera års varsel.
Detta behövs för att Sveriges Radio och televerket skall kunna vidta
erforderliga förberedelser. Det motiveras även av hänsyn till radioindustrin
och radiohandeln ävensom till allmänheten. För den del av allmänheten
som behöver skaffa nya UHF-mottagare i samband med tillkomsten av pro 3

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt Nr 136

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1966

gram 2 är det sålunda —- från synpunkten att undvika felinvesteringar —
av intresse att veta om färgsändningar är nära förestående och om den nya
apparaten därför bör kunna motta även sådana.

Enligt utredningen bör färg-TV lämpligen starta med en sändningstid av
8 å 10 tim/vecka. En sådan volym bör utan större svårighet kunna uppnås
med hjälp av hyrfilm, OB-sändningar och program från utlandet. Den kostnadskrävande
egenproduktionen i form av studio- och filmproduktion kan
i inledningsskedet begränsas till 1 å 2 tim/vecka för att sedan successivt
öka. — Då det tekniskt är lika lätt att sända färg-TV över Pl-nätet som
över det kommande P2-nätet och då principen om geografisk konkurrens
kräver likvärdighet även i detta hänseende, bör färgsändningar förekomma
i båda kanalerna.

Kostnadsberäkningen, som måste bli ungefärlig, har merkostnadskaraktär.
Det anses naturligt med hänsyn till att det är fråga om att låta viss
produktion, som tidigare utförts i svart-vitt, i stället göras i färg. Det ökade
medelsbehovet betingas av att en viss komplettering av det nuvarande sändarnätet
måste ske, att driftkostnaderna för detta ökar något ävensom att
Sveriges Radio måste anskaffa viss studio- och film- ävensom annan teknisk
utrustning, särskilda OB-enheter etc. De merkostnader, som sålunda
uppkommer och som fördelar sig över en femårsperiod, beräknas preliminärt
uppgå till sammanlagt 60 milj. kr. I genomsnitt innebär detta en merkostnad
av 12 milj. kr. per år under perioden.

Den dominerande utgiftsposten vid introduktion av färg-TV avser emellertid
allmänhetens inköp av TV-mottagare. Enligt utredningen är det härvidlag
svårt att göra några säkrare prognoser. För att ge en grov uppfattning
om ifrågavarande utgifters storleksordning har dock två alternativa
beräkningar redovisats, som är baserade på skilda bedömningar av takten
i apparatanskaffningen. Antagandena innebär, att under färgprogrammens
första sju år — 1968/69—1974/75 — totalt 20 resp. 50 % av beräknade
2,5 milj. TV-hushåll skall ha skaffat sig färgmottagare. Om genomsnittspriset
för en mottagare förutsätts vara mellan 2 000 och 3 000 kr., blir den
totala kostnaden i förra fallet 1 000 till 1 500 milj. kr., i senare fallet 2 500
till 3 750 milj. kr. Om angivna belopp — med hänsyn till att slrököp sker
redan året före introduktionen — slås ut på åtta år, blir årskostnaden mellan
125 och 470 milj. kr.

Kostnadsberäkningar

Av den lämnade redovisningen framgår hur den successivt ökade sändningstiden
enligt utredningen bör fördelas på olika produktionskategorier.
Däremot har — under hänvisning till radioföretagets programansvar
— några motsvarande preciserade planer inte framlagts, som anger hur
inom ramen för ifrågavarande produktionskategorier sändningstiden tänkes
fördela sig på olika programtyper (teater, olika sorters musik- och un -

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1966

derhållningsprogram etc.)- Då emellertid kostnaderna för olika programtyper
även med tillämpning av samma produktionsteknik kan variera avsevärt,
har utredningen som underlag för sina kostnadsbedömningar nödgats
göra vissa antaganden om utvecklingen. Därvid förutsätts för de flesta programtyper
en ökning, som är proportionell i förhållande till den totala sändningstidens
ökning. I vissa fall bedöms emellertid utvecklingen bli snabbare,
såsom för den i det följande behandlade studie-TV, för barn- och ungdomsprogram
samt för vissa programtyper på samhällsområdet. I vissa andra
fall är en långsammare utveckling sannolik. Det gäller exempelvis nyhetssändningar
och rena underhållningsprogram, för vilken senare kategori
kvalitetskrav och bristande tillgång på artister och textförfattare etc. utgör
återhållande faktorer.

Med ifrågavarande programmässiga utgångspunkter har utredningen
uppgjort kostnadsprognoser för tioårsperioden 1965/66—1974/75. Beräkningarna
har i första hand avsett det förordade 100-timmarsalternativet.
Utifrån detta har därefter de lägre och högre alternativen (85 resp. 115
timmar 1974/75) bedömts. Vid upprättandet av prognoserna — som i detta
sammanhang gjorts under förutsättning av oförändrad löne- och prisnivå —
har vad först angår Sveriges Radio kostnaderna uppdelats på sju »block».
Dessa avser resp. personalkostnader, programkostnader, tekniska driftkostnader,
andel av för ljudradion och televisionen gemensamma kostnader,
reserv för oförutsett, inventarier och inredningar samt slutligen en sammanvägd
post för två i motsatta riktningar verkande faktorer nämligen
kvalitetshöjning och rationalisering.

För vart och ett av de fyra första blocken — som avser Sveriges Radios
egentliga driftkostnader — har en uppräkning gjorts, som motsvarar den
av utredningen förordade ökningen av sändningstiden uppdelad på olika
typer av produktionsmetoder och programområden. I fråga om blocket för
inventarier och inredningar gäller att det jämväl innefattar utgifter för att
tillgodose det redovisade studio- och lokalbehovet. Därvid har — i enlighet
med utredningens uppfattning att radioföretaget i fortsättningen självt
skall svara för byggnadsverksamheten på detta område — även sådana
byggnads- och inredningskostnader medtagits, som tidigare belastat byggnadsstyrelsen.
De ifrågavarande lokalprojekten och inventarieanskaffningarna
har fördelats på de olika åren med hänsyn dels till vad som krävs för
att uppnå eftersträvad ökning av programproduktionen, dels till önskvärdheten
av en någorlunda jämn fördelning i tiden av de ekonomiska insatserna.
Beträffande slutligen utrymmet för kvalitetshöjning resp. besparingar
har utredningen räknat med ett påslag för olika kvalitetshöjande åtgärder
om normalt 3 % per år. Summan av olika besparings- och rationaliseringsåtgärdcr
antas successivt medföra en minskning av radioföretagets
genomsnittliga kostnader, vilken uppgår till 10 % vid periodens slut.

Televerkets kostnader för utbyggnad och drift av sändarnät och programförbindelser
påverkas inte nämnvärt av vilket alternativ som väljs. — Vid

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

beräkningarna har hänsyn även tagits till de i det föregående angivna kostnaderna,
som följer med ett införande av färg-TV.

De sålunda utförda prognoserna visar, att kostnaderna för televisionsrörelsen
i fast penningvärde vid 100-timmarsalternativet — dvs. huvudaltertivet
— ökar från 166 milj. kr 1965/66 (enligt statsverksprop.) till 356 milj.
kr. 1974/75. Vad avser 85-timmarsalternativet stannar kostnaderna vid 321
milj. kr. 1974/75 och i fråga om 115-timmarsalternativet växer de till 396
milj. kr. vid samma tidpunkt. I de båda sistnämnda fallen har Sveriges
Radios driftkostnader räknats ned resp. upp i proportion till den kortare
eller längre sändningstiden. För det lägre alternativet har dessutom vissa
lokalprojekt kunnat slopas, medan för det högre alternativet en tidigareläggning
av etapp II av TV-huset i Stockholm bedömts nödvändig med sikte
på färdigställning i början av 1970-talet.

Remissyttranden

Remissinstanserna har allmänt tillstyrkt utredningens förslag om en ö kning
av televisionens sändningstider i anslutning till
igångsättning av ett andra TV-program. I sammanhanget
hänvisas till de möjligheter, som därmed skapas att åstadkomma ett bredare
och mera varierat programutbud, som väsentligt förbättrar publikens
valbetingelser och medger ett ökat tillgodoseende även av mindre publikgruppers
programintressen. De programönskemål, som instanserna vill se
tillgodosedda inom ramen för de sålunda utsträckta sändningstiderna, har
närmare redovisats i föregående avsnitt.

Det stora flertalet remissinstanser har också tillstyrkt eller lämnat utan
erinran utredningens förslag, att programutvecklingen skall ske i den takt
som följer av det i betänkandet redovisade 100-timmarsalternativet innebärande
att den sammanlagda sändningstiden i TV ökas från f. n. ca 40—45
tim/vecka till ca 100 tim/vecka budgetåret 1974/75. Beträffande igångsättningen
av det andra TV-programmet har man i flertalet fall antingen tillstyrkt
den av utredningen förutsatta tidpunkten — dvs. våren 1968 — eller
förklarat, att starten bör ske så snart som möjligt.

Ett par remissinstanser förordar en snabbare expansionstakt än den som
angivna 100-timmarsalternativ representerar. Det gäller Sveriges Radio —
vars synpunkter närmare redovisas i det följande — och Publicistklubben,
vilka anser det önskvärt med en programutveckling, som till mitten av
1970-talet ger en sändningstid av 115 tim/vecka. Landsorganisationen, som
tillhör dem vilka finner 100-timmarsalternativet utgöra en rimlig awägning,
framhåller att för det fall en snabbare utbyggnad visar sig möjlig det
bör övervägas att ta i anspråk en tredje programkanal före en ytterligare
ökning i de två tidigare kanalerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1966

I några fall har remissinstanserna till sina tillstyrkanden av den föreslagna
sändningstidsökningen fogat reservationen, att denna inte får ske på
bekostnad av programkvaliteten. Det är närmast Arbetarnas bildningsförbund,
Sveriges akademikers centralorganisation, Sveriges husmodersföreningars
riksförbund, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund och
Tjänstemännens centralorganisation. Sistnämnda instans fäster så stort
avseende vid kvalitetsaspekten, att den i ett val mellan högre kvalitet och
expansion av sändningstiden klart låter kraven på kvalitet gå före. En avvikande
uppfattning ger härvidlag Publicistklubben uttryck åt. Klubben anser
det meningslöst att kategoriskt hävda, att kvalitet skall gå före kvantitet.
Kvalitetsbegreppet måste med nödvändighet uppfattas och definieras
olika av skilda grupper inom TV-publiken. Vad en del kritiker karakteriserar
som kvalitetsförsämring, kan exempelvis vara ett tillskott av en ny typ
av program, som från olika synpunkter har sitt berättigande.

Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks-
och industriorganisation, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund
och Svenska tidningsutgivareföreningen riktar kritik mot att
utredningen inte satt in utbyggnadsfrågan i ett större samhällsekonomiskt
sammanhang och bedömt i vad mån det från denna synpunkt finns förutsättningar
att klara den tänkta expansionstakten.

Ett par remissinstanser understryker angelägenheten av att expansionstakten
anpassas med hänsyn till möjligheterna att på ett tillfredsställande
sätt lösa de personalrekryterings- och personalutbildningsproblem, som den
föreslagna utbyggnaden av programverksamheten för med sig. Svenska tidningsutgivaref
öreningen framhåller sålunda, att denna kommer att leda
till en stegrad efterfrågan på flertalet personalkategorier inom massmediasektorn,
som vida överstiger tillgängliga resurser. En anpassning av expansionstakten
måste under sådana förhållanden ske, som beaktar tillgången
på ifrågavarande arbetskraft och som tar hänsyn till andra massmediers
rimliga personalbehov. Teatrarnas riksförbund påtalar de påfrestningar,
som den tänkta utbyggnaden måste leda till för den arbetsmarknad, vilken
i åtskilliga hänseenden är gemensam för Sveriges Radio och teatrarna. Enligt
förbundet är det med hänsyn till dessa återverkningar angeläget, att
en tämligen lång förberedelsetid står till förfogande för genomförandet av
den erforderliga personalrekryteringen och personalutbildningen.

önskvärdheten av att starttidpunkten för det andra TV-programmet avpassas
till utbyggnaden av sändarnätet betonas av ett par remissinstanser.
Enligt Svenska tidningsutgivaref öreningen bör således starten ske törst
vid en tidpunkt, då distributionsnätet utbyggts i sådan omfattning, att huvuddelen
av befolkningen kan följa det nya programmet. Länsstyrelsen i
Norrbottens län ifrågasätter, om inte igångsättningen bör senareläggas ett
år för att få en så stor täckning som möjligt och därmed undvika ett berättigat
missnöje från befolkningen i glesbygderna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

Svenska teleuidustriföreningen önskar, att program 2 skall starta tidigare
än vad utredningen föreslagit. Detta skulle bidra till en jämnare utveckling
inom industrin, vars kapacitetsutnyttjande f. n. inte är helt tillfredsställande.
Angeläget är att en upprepning undviks av förhållandena i samband
med expansionen i slutet av 1950-talet, då industrin först hade stora svårigheter
att öka sin kapacitet i tillräcklig utsträckning och därefter under den
följande kraftiga nedgången i efterfrågan motsvarande svårigheter att anpassa
sysselsättningen till de minskade försäljningsmöjligheterna.

Sveriges Radio framhåller, att programverksamheten under de närmaste
tio åren måste ges en så stor omfattning som möjligt för att i vidaste mån
kunna tillgodose publikens programönskemål. Från denna synpunkt bedöms
det av utredningen förordade 100-timmarsalternativet såsom otillräckligt.
Sveriges Radio förordar i stället en successiv utbyggnad till ca
115 tim/vecka — vilket motsvarar den programvolym utredningen angett
i sitt högsta alternativ — samt skisserar den tänkta produktionsutvecklingen
och programsammansättningen vid en sådan riktpunkt för sändningstidsutvecklingen.
För det fall statsmakterna likväl anser sig böra stanna
för ett lägre alternativ, har radioföretaget utarbetat ett eget 100-timmarsförslag.
Detta skiljer sig från utredningens motsvarande förslag främst
därigenom att det under senare delen av utbyggnadsperioden har ett färre
antal repriser och en mindre andel studie-TV. Detta senare motiveras
främst av det i övrigt förutsatta ganska betydande inslaget av seriösa och
fakticitetsbetonade program. Med hänsyn till de uppgifter, som telestyrelsen
lämnat om utbyggnadstakten i fråga om sändarnätet, utgår Sveriges
Radio från att starten av det andra TV-programmet kan ske under hösten
1968.

I anslutning till utredningens överväganden av olika produktionskategoriers
andel i en ökad programtid ifrågasätter
Svenska tidningsutgivareföreningen behovet av att bygga ut Sveriges Radios
resurser i den takt som utredningen förutsatt. Man synes exempelvis
alltför litet ha beaktat de programmöjligheter, som den utländska marknaden
erbjuder. Här pågår en utveckling, som innebär att betingelserna för
internationella överföringar successivt förbättras och förbilligas samtidigt
som utbudet av programmaterial ständigt ökar. Även Föreningen Sveriges
filmproducenter anser, att utredningen utgått från en alltför stor andel
egenproduktion. De produktionsmöjligheter, som finns utanför företaget,
har inte ägnats tillräcklig uppmärksamhet. Det får anses vara ett allmänt
intresse, att radioföretagets egna resurser inte byggs ut i alltför snabb
takt så länge dessa möjligheter inte mera effektivt utnyttjas, överhuvud
anser föreningen det önskvärt, att den fria produktionssektorn tillförsäkras
en viss andel av radioföretagets programutbud, förslagsvis i en utsträckning
som motsvarar en femtedel av företagets totala produktionskostnader.

Sveriges Radio anför, att det med hänsyn till önskvärdheten av ett ratio -

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

nellt utnyttjande och uppbyggande av företagets produktionsresurser är
nödvändigt att bedöma relationerna mellan olika produktions- och programkategorier
på grundval av relativt långsiktiga planer och med beaktande
av målsättningarna för programverksamheten och tendenserna mom
TV-produktionen i allmänhet. Vad beträffar de av utredningen tänkta relationerna
mellan egen och främmande produktion har Sveriges Radio inte
något att erinra. Inom ramen för den av radioföretaget förordade målsättningen
för programutvecklingen förutsätts således i dess eget 100-timmarsalternativ
procentuellt sett inga förskjutningar mellan produktionskategorierna
jämfört med utredningens motsvarande sändningsalternativ. Egenproduktionen
beräknas i båda fallen vid planeringsperiodens slut, dvs. budgetåret
1974/75, utgöra ca 60 % av den samlade originalproduktionen.

Vad avser Sveriges Radios behov av lokaler för program
produktion anför byggnadsstyrelsen, att etapp I av TV-huset
— vars färdigställande är en förutsättning för igångsättningen av program
2 i TV — håller på att uppföras och att byggnadsarbetena beräknas kunna
avslutas under första halvåret 1967. Vidare pågår projektering av en första
etapp av ett nytt radio- och TV-hus i Göteborg, och uppförandet därav
torde kunna påbörjas under budgetåret 1967/68. Beträffande Sveriges
Radios lokalexpansion på sikt i de centralare delarna av stockholmsområdet
framhålls att betingelserna för en sådan torde vara begränsade bortsett
från de utbyggnadsmöjligheter, som radiohusfastigheten i kvarteret Förrådsbacken
erbjuder. Vidare gäller att vissa delar av det av radioföretaget
disponerade lokalbeståndet i innerstaden är grundade på tidsbegränsade
nyttjanderätter. Med hänsyn härtill och till att rundradioverksamheten är
expansiv och utrymmeskrävande ifrågasätter styrelsen, om inte en utredning
bör verkställas angående möjligheterna att från innerstaden utflytta
delar av verksamheten förslagsvis till Järvafältet.

Statskontoret och riksrevisionsverket har på grundval av närmare redovisade
beräkningar funnit, att ett uppförande av en andra etapp av radiooch
TV-huset i Göteborg inte torde bli erforderligt under tiden fram till
1974/75.

Sveriges Radio anför i vissa hänseenden kritik mot utredningens beräkningar
av lokalbehoven. Kritiken gäller dels bedömningsgrunderna i fråga
om studiokapaciteten, dels de antaganden som i vissa fall gjorts angående
tidpunkterna för idrifttagningen av vissa förvärvade resp. under uppbyggnad
varande studiolokaler. Vid härav betingade korrigeringar i utredningens
utbyggnadsplan för 100-timmarsalternativet — vilken plan förutsätter
ett studiobehov 1974/75 om 33 tim/vecka — uppkommer sistnämnda år
ett underskott om 3 tim/vecka och redan år 1970/71 ett underskott om 2
tim/vecka. Härav följer att detta år, utöver de av utredningen planerade
studiolokalerna, ytterligare en studio bör tillkomma. Vid ett genomförande
av det av Sveriges Radio förordade 115-timmarsalternativet krävs därut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

över eu studio fr. o. m. 1971/72. Den förstnämnda studion torde av radioföretaget
kunna anskaffas och iordningställas med anlitande av egna inredningsmedel,
medan den sistnämnda lämpligen kommer till stånd genom
en tidigareläggning av uppförandet av en av studiorna i TV-husets etapp II.
Liksom utredningen framhåller Sveriges Radio behovet av kontorslokaler
i Stockholm med hänsyn till televisionsverksamhetens expansion.

I fråga om behovet av produktionsresurser i övrigt förklarar
sig Sveriges Radio inte ha något att erinra mot utredningens förslag
i fråga om anskaffning av OB-enheter. För filmproduktionen anser företaget
till skillnad från utredningen, att filmcentraler bör inrättas även i Karlstad
och i östra distriktet.

Utbyggnaden av distributionsnätet för det andra T Vprogrammet
har närmare övervägts av telestyrelsen, som anser det i
princip möjligt att genomföra den av utredningen framlagda utbyggnadsplanen
i vad avser kostnader, total utbyggnadstid och utbyggnadsordning
för de enskilda större stationerna. Beträffande inledningsskedet går det
emellertid enligt styrelsen inte att såsom utredningen tänkt sig uppnå en
täckning, som innebär att redan i början av år 1968 inemot två tredjedelar
av befolkningen skall kunna motta program 2.1 stället räknar styrelsen med
att — under förutsättning av ett utbyggnadsbeslut under våren 1966 — det
skall vara möjligt att till hösten 1968, dvs. efter två och ett halvt år, uppnå
en täckning som ger närmare hälften av befolkningen mottagningsmöjligheter.
Till våren 1969 bedöms under samma förutsättning mottagningsmöjligheter
kunna ordnas för närmare två tredjedelar av befolkningen.

Remissinstanserna har allmänt uttalat sig för att starten av färgtelevisionen
sker så snart som möjligt. Telestyrelsen framhåller, att frågan
om vilket eller vilka system för färgsändning som skall användas i Europa
skall behandlas vid det möte, som den inom Internationella rådgivande
radiokommittén (CCIR) tillsatta studiegruppen för televisionsfrågor skall
hålla i juni 1966 i Oslo. Det kan förutsättas, att färgsändningar härefter
påbörjas i flera länder under år 1967. Enligt styrelsen kan det för Sveriges
del förtjäna övervägas, om inte färgsändningar bör starta samtidigt
med igångsättningen av program 2. Bortsett härifrån är det av skäl som
utredningen närmare redovisat angeläget, att allmänheten och radioindustrin
i god tid får klara besked om starttidpunkten. Av telestyrelsen krävs
det vid introduktion av färgtelevision, att det nuvarande distributionsnätet
för program 1 modifieras, vilket beräknas ta en tid av ca två år och dra en
kostnad av ca 14 milj. kr. — Svenska teleindustriföreningen, som också
räknar med införande av färgtelevision i flera länder under år 1967, föreslår
att färgsändningar inleds i Sverige under våren 1968. Till denna tidpunkt
kommer industrin, som behöver en förberedelsetid av ca arton månader,
att kunna förse marknaden med färg-TV-mottagare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1666

Även Sveriges Radio understryker angelägenheten av besked från statsmakterna
om tiden för introduktion av färg-TV. Radioföretaget behöver
minst ett år för utbildning av personal, apparatanskaffning etc. Dessutom
anses det nödvändigt med provsändningar under ett halvt till ett år, innan
en reguljär programverksamhet kan komma till stånd. Radioutredningens
kostnadsberäkningar för färg-TV föranleder inga erinringar, dock att Sveriges
Radio i likhet med utredningen vill understryka osäkerhetsmomentet
i beräkningarna. Den föreslagna sändningstiden i ett inledningsskede om
8—10 timmar per vecka anses rimlig.

Kostnadsberäkningarna avseende utbyggnaden av
televisionsverksamheten har av vissa remissinstanser i allmänt
hållna uttalanden karakteriserats såsom alltför osäkra och otillräckligt
underbyggda. Det gäller närmast statskontoret, riksrevisionsverket, Svenska
arbetsgivareföreningen, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och
industriorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges lantbruksförbund, Stockholms handelskammare samt Folkpartiets
ungdomsförbund, Högerns ungdomsförbund och Sveriges konservativa studentförbund.
Statskontoret och riksrevisionsverket framhåller, att utredningens
kostnadsberäkningar bör fullständigas om de ekonomiska konsekvenserna
av den föreslagna utvecklingen på ett godtagbart sätt skall kunna
överblickas.

Sveriges Radio anför kritik mot kostnadsberäkningarna i olika hänseenden.
Sålunda framhålls att utredningen utgått från en längre sändningstid
i utgångsläget än den verkliga, vilket vid ett bibehållande av utredningens
målsättningar medför att sändningstiden under de närmaste åren måste öka
i snabbare takt än vad som förutsätts i betänkandet. Vidare har utredningen
gjort antaganden om en större produktionskapacitet hos befintliga resurser
än vad dessa verkligen har, vilket föranlett för låga siffror för personalbehov
och programkostnader per timme under hela prognosperioden. Även i
andra hänseenden har utredningen arbetat med förutsättningar, som framstår
såsom orealistiska. Det gäller exempelvis kostnaderna för studie-TV
och för s. k. fri produktion, vilka i senare fallet grovt underskattats. Radioföretaget
fäster också uppmärksamheten på vissa omständigheter, som verkar
fördyrande i högre grad än utredningen räknat med, bl. a. den förutsatta
decentraliseringen av programproduktionen, de tänkta åtgärderna med sikte
på en kvalitetshöjande stimulans i programarbetet överhuvud och på en
intensifiering av speciella program etc.

Sin egen bedömning av kostnadsutvecklingen har Sveriges Radio redovisat
i prognoser, vilka ansluter sig till olika tänkbara sändningstidsalternativ.
En prognos innefattar en förnyad beräkning av det av utredningen förordade
100-timmarsalternativet. En annan prognos avser Sveriges Radios eget
100-timmarsförslag, vilket skiljer sig från det föregående bl. a. med hän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1966

syn till programsammansättningen. En tredje prognos slutligen avser det av
radioföretaget självt förordade 115-timmarsför slaget.

För samtliga alternativ gäller — med hänsyn till nyssnämnda av utredningen
icke beaktade faktorer — att dels en kvalitetshöjning inbyggts i
grundmaterialet för kostnadsberäkningarna, dels det generella årliga kvalitetspåslaget
upptagits med 3,5 % mot av utredningen föreslagna 3 %. Beträffande
de kostnadssänkningar, som kan åstadkommas genom rationaliserings-
och besparingsåtgärder, gäller att Sveriges Radio hyser sådan tilltro
till möjligheterna av en fortsatt teknisk och administrativ rationalisering
och till effekten av ett nytt budgeterings- och redovisningssystem, att av utredningen
angivna ca 10 % såsom målsättning för den samlade effekten av
rationaliseringsarbetet under en tioårsperiod skall kunna infrias.

För bestämning av programproduktionskostnaderna har framräknats ett
»ä-pris» för en årlig veckotimme (dvs. summa 52 timmar) av varje produktionstyp
inom den egna och främmande produktionen. De kostnadsslag,
som ingår i dessa s. k. basbelopp, är personal, teknisk drift, direkta och indirekta
programkostnader samt andel i distriktens administrationskostnader.
Basbeloppen har sedan multiplicerats med de för varje produkttyp förutsatta
timantalen i de olika utbyggnadsalternativen. Till de sålunda erhållna
beloppen har lagts dels vissa procentuella påslag för televisionens andel
i kostnaderna för företagets gemensamma organisation resp. för allmän
kvalitetshöjning enligt det föregående, dels vissa belopp för reserv och för
förberedelser av program 2. — Till dessa programproduktionskostnader
kommer tillägg för inventarier, byggnader och inredningar, därvid Sveriges
Radio i huvudsak följt de av utredningen gjorda beräkningarna, dock i vissa
fall med en annan periodisering och i övrigt med de undantag, som följer
av radioföretagets i det föregående redovisade bedömningar av behovet av
studiolokaler. Vidare har gjorts tillägg för extra kostnader, som är förenade
med färg-TV-sändningar och som motsvarar de i betänkandet upptagna beloppen.
Slutligen har tillkommit kostnaderna för investeringar i och drift
av distributionsnätet, därvid inte heller någon avvikelse gjorts i förhållande
till utredningen.

Resultatet av Sveriges Radios kostnadsprognoser kan anges sålunda. För
utredningens 100-timmarsalternativ ökar kostnaderna i fast penningvärde
mellan 1965/66 och 1974/75 från 177 till 425 milj. kr. (enligt utredningen
från 166 till 356 milj. kr.). För Sveriges Radios eget 100-timmarsalternativ
ökar kostnaderna under samma tid från 170 till 436 milj. kr. och för dess
115-timmarsalternativ från 170 till 473 milj. kr.

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

IV. Ljudradion

Utredningen

Ljudradions riksprogram

Allmänt om programtider in. m. Programtiden i ljudradions riksprogram
uppgick under 1963/64 till 15 600 timmar, varav 5 200 timmar hänförde
sig till program 1 (kl. 06.00—22.05), 1 800 timmar till program 2
(kl. 18.05—omkr. 23.30) samt 8 600 timmar till melodiradion etc. (dygnet
runt). Härtill kom skolradion med 300 timmar i Pl-kanalen och regionalradion
med 1 500 timmar i P2-kanalen varigenom den totala programtiden
utgjorde 17 400 timmar.

På dagtid då program 1 ensamt svarade för programverksamheten inrymde
detta de flesta olika programtyper. På kvällstid gällde däremot en
systematisk arbetsfördelning mellan program 1 och 2, varvid program 1
förntom nyhetssändningar innefattade en rad »lätta» programtyper, medan
program 2 hade en utpräglat seriös inriktning. Den år 1961 inledda
natt- och melodiradion hade ännu under budgetåret 1963/64 en provisorisk
karaktär och kunde på grund av distributionsnätets otillräcklighet
inte disponera en särskild kanal. Den alternerade på dag- och nattid mellan
näten för program 1 och program 2 och utnyttjade på kvällstid ett antal
reservsändare tillhörande FM-nätet. Statsmakterna beslöt emellertid
våren 1964 — efter förslag av radioutredningen — en utbyggnad av ett
tredje sändarnät på FM-banden, till vilket natt- och melodiradion skulle
överflyttas och bilda ett program 3. Genom den avlastning av Pl- och P2-näten som härigenom åstadkoms förutsattes från utredningens sida eu
koncentration av skolradioprogrammen kunna ske till program 2 och i övrigt
vissa utökningar genomföras i den allmänna programverksamheten i
såväl program 1 som program 2.

Ljudradions särskilda förutsättningar. Utredningens planering av Sveriges
Radios samlade programverksamhet i framtiden har utgått från televisionen.
Utredningen har ansett detta naturligt med hänsyn till att publikens
intresse i första hand vänder sig till angivna medium. Detta får icke
utesluta hänsyn till de programmässiga möjligheter, som ljudradion även
i framtiden kommer att erbjuda.

Till förmån för ett bibehållande av ljudradion även i framtiden vid relativt
stor omfattning talar dess relativt låga produktionskostnader. Sålunda
är de genomsnittliga kostnaderna för egenproduktion av TVprogram
i runt tal tio gånger högre än för motsvarande radioprogram.
Härigenom blir det möjligt att inom ramen för en betydligt lägre totalkost -

44 Kungl. Mnj.ts proposition nr 136 år 1966

nåd ha en flerfaldigt längre sändningstid i ljudradion än i televisionen.
Detta ger radion möjlighet att tillfredsställa programmässiga önskemål,
som televisionen aldrig kan uppfylla.

För vissa programområden gäller vidare att TV-bilden i sig inte i särskild
mån bidrar till att öka behållningen av ett program. Det är i större
eller mindre grad fallet inom ljudradions tre viktigaste arbetsfält, nämligen
musiken, nyhets- och aktualitetsverksamheten samt de renodlade talprogrammen.
Radion har också ett programmässigt företräde genom sin
snabbhet och rörlighet, vilket särskilt framträder beträffande nyhetsförmedlingen.
Slutligen förutses att radion inom några år kommer att disponera
en teknisk nyhet, till vilken televisionen saknar motsvarighet, nämligen
stereofoniska sändningar. Dessa får sin egentliga betydelse för musiken.

Vad beträffar den framtida arbetsfördelningen mellan de båda medierna
får televisionen i och med dubbelprogrammets tillkomst betydligt större
möjligheter att tillgodose de flesta av de önskemål, som något så när stora
lyssnargrupper omfattar. Parallellt härmed sker en fortlöpande minskning
av den ljudradiopublik, som av ekonomiska skäl inte anskaffat TV-apparat
och därför inte kan följa TV-programmen. Sammantaget innebär
detta, att radions ansvar för att upprätthålla en allmän programservice av
mera traditionell art minskar. I stället aktualiseras en förskjutning av
programbalansen i riktning mot mera special- och minoritetsbetonade
program.

Programverksamhetens fortsatta utveckling. Med utgångspunkt i denna
bedömning av ljudradions särskilda förutsättningar och med beaktande
även av förhållandet att en mycket stor del av publiken på kvällstid är
inriktad på TV har utredningen anfört bl. a. följande synpunkter på den
fortsatta programutvecklingen.

Med hänsyn till publikintressets tidsmässiga fördelning bör överhuvud
gälla att mera av den kvalificerade produktionen placeras på morgonoch
dagtid. På kvällstid bör kanalerna i betydande utsträckning användas
för olika minoritetsbetonade program. I den allmänna programverksamheten
är det naturligt att ge ökat utrymme åt musiken, vars expansion
underlättas av den billiga grammofontekniken. Bättre nyhetstjänst är
motiverad med tätare bulletiner, i lämplig utsträckning kombinerade med
kommentarer och direktreferat. Även talprogrammen bör bli flera. Det
är enligt utredningen oundvikligt att en viss ökad koncentration till angivna
programtyper måste åtföljas av någon minskning av andra kategorier.
Detta synes då i synnerhet gälla sådana program som särskilt väl
lämpar sig för televisionen, såsom teater och underhållning, vissa slags reportage
etc.

Den av utredningen förutsatta expansionen av sändningstiden i ljudradions
riksprogram bedöms mot mitten av 1970-talet leda till en sändnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1966

tid per år av 18 400 timmar, vilket innebär en ökning med 2 800 timmar
eller drygt 16 % i förhållande till 1963/64. Av angivna sändningstid hänför
sig 6 050 (+ 850) timmar till program 1, 3 850 (+ 2 050) timmar till program
2 samt 8 500 timmar till program 3 (— 100). De tillkommande 2 800
timmarna tänkes inplacerade i dels P1 kl. 22.05—23.00, dels P2 lördagar
och söndagar kl. 09.00—14.00, dels P2 alla dagar kl. 14.00—18.30. I sammanhanget
förutsätts vidare att samsändningar uphör. — Till sändningarna
i riksprogrammet kommer skolradion med uppskattningsvis 600 ( +
300) timmar och regionalradion med 5 200 (-f- 3 700) timmar, den senare
sålunda uppvisande en kraftig expansion.

Genom sändningstidsökningen kan program 2 kraftigt expandera. Det
tänkes förbli radions seriösa kanal, som på eftermiddagstid får vidgat utrymme
för seriös musik ävensom på tidig kvällstid för en rad specialoch
minoritetsbetonade program jämte undervisande inslag, vilka senare
jämväl får utrymme på lördagar och söndagar. På dagtid under veckodagarna
rymmer kanalen skolradio. Program 1 behåller karaktären av
ljudradions huvudprogram med ett brett, huvudsakligen lättillgängligt register,
och program 3 får i huvudsak samma karaktär som den hittillsvarande
natt- och melodiradion.

Den regionala radioverksamheten

Programverksamheten. Sveriges Radio har sedan många år haft en programverksamhet
utanför Stockholm, som varit knuten till ett antal distrikt.
Från omkring år 1960 har distrikten fördubblats till antalet och
är f. n. tio med huvudorter i Luleå, Umeå, Sundsvall, Falun, Karlstad,
Örebro, Norrköping, Göteborg, Växjö och Malmö.

Genom angivna utbyggnad har numera det mesta av landet förts in i den
regionala verksamheten. Denna har på ljudradiosidan två uppgifter, nämligen
att producera program för rikskanalerna och att producera program
för enbart regional eller lokal utsändning (den egentliga regionalradion).
De regionala programmen har tillväxt mycket kraftigt från slutet av 1950-talet. Från att då ha haft en sändningstid av ca 200 tim/år har de 1963/64
nått upp till en sändningsvolym av sammanlagt ca 1 500 tim/år. Produktionen
för radions riksprogram har likaså ökat men i betydligt långsammare
takt. Från en volym 1959/60 av 950 tim/år har den 1963/64 stigit till omkring
1 900 tim/år.

En jämförelse mellan olika distrikt i fråga om produktionen 1963/64
visar, att de regionala inslagen fördelar sig relativt likformigt med en sändningsvolym
för de enskilda distrikten, som i det stora flertalet fall ligger
mellan 120 och 190 tim/år. Däremot uppvisar produktionen för riksprogrammen
ganska betydande variationer. Klart dominerar härvidlag Göte -

46 Kungl. Maj ds proposition nr 136 år 1966

borg och Malmö, som ensamma svarar för mer än hälften av ifrågavarande
produktion.

Bakom de senaste årens utbyggnad av regionalprogrammen och den i det
följande föreslagna fortsatta ökningen av desamma ligger en positiv bedömning
av regionalradions utvecklingsmöjligheter. En sådan har ansetts
berättigad med hänsyn till det publikintresse, som enligt gjorda publikundersökningar
föreligger och till det förhållandet att angivna program av tidsmässiga
skäl inte behöver påräkna nämnvärd konkurrens från televisionen.
Bättre resurser till och bättre information om programverksamheten skapar
också gynnsammare betingelser för regionalradion.

I de flesta distrikt sänds f. n. vissa varje dag eller varje vecka regelbundet
återkommande inslag med placering i P2-kanalen. Inslagen som i
regel har en längd av 5—15 minuter — i något fall är samlade i ett programblock
med en timmes längd — sänds vanligen på lunchtid eller tidig kvällstid.
Verksamheten är koncentrerad på nyhetskommunikéer, kommentarer
och intervjuer av ekotyp samt på reportage och vissa direktsändningar.
Däremot undvikes i regel programtyper som främst hör hemma på riksplanet,
såsom vanlig underhållning, musik och teater.

Den av utredningen tänkta expansionen av regionalradion kännetecknas
inte av någon påtagligt förändrad programinriktning. Den siktar främst till
en utökning av sändningarna på tidig kvällstid för att ge utrymme för flera
aktualitets- och serviceprogram, för regional radioskola etc. Vidare avses att
införa korta inslag av typ nyhets- och servicemeddelanden under morgontimmarna
med placering i P3-kanalen samt att skapa ökade möjligheter att
utanför de fasta tiderna sända speciella inslag av reportage- och referattyp.

Förändringar av distriktsindelningen. Med programverksamhetens lämpliga
utformning sammanhänger nära frågan om distriktens dimensionering
och geografiska avgränsning. Såsom nämnts finns f. n. tio distrikt med närmare
angivna huvudorter, vartill kommer viss verksamhet för Stor-Stockholm
och Gotland. Denna senare är dock på intet sätt likvärdig med den
service distrikten får. Uppland är i praktiken helt utan regionala program.

Enligt utredningen bör av en distriktsindelning krävas att hela landet
täcks av en fullt utbyggd verksamhet så att en grundläggande rättvisa uppnås,
vidare att distrikten såvitt möjligt sammanfaller med historiskt, administrativt
och näringsgeografiskt sammanhörande områden. Från den förra
synpunkten finner utredningen det naturligt att föreslå, att StockholmsUppsala
län resp. Gotland organiseras som distrikt. Från den senare synpunkten
förordas en uppdelning av västra distriktet (Göteborg) i en västgöta-
och en västkustdel. Härjämte anses en mindre justering böra komma
till stånd genom överflyttning av Dalsland från västra distriktet till värmlandsdistriktet.

Det är enligt utredningen också rimligt, att områden som är geografiskt
isolerade, har särpräglade intressen och behov etc. ges en god service. Då

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

detta inte kan ske genom en långtgående uppdelning av nuvarande distrikt
förordas i stället en subregional verksamhet, innebärande att vissa orter
eller områden inom distrikten får speciella program på särskilda tider.

Förslagens innebörd i fråga om sändningstid. De föreslagna utvidgningarna
av den regionala programverksamheten innebär i stort sett en ökning
från ca 1 800 tim/år 1964/65 till 4 500 tim/år vid mitten av 1970-talet. Härtill
kommer tänkta subregionala sändningar i uppskattningsvis åtta subregioner
representerande en sammanlagd sändningsvolym om 700 tim/år.
Den totala programtiden blir då 5 200 tim/år.

Stereofonisk radio

Stereofoniska ljudradiosändningar har fått stor utbredning i USA, och även
i Europa förekommer numera i viss utsträckning reguljära sändningar. Vid
ett införande av stereofonisk ljudradio torde enligt utredningen kostnadsökningen
för själva programproduktionen bli tämligen ringa. Viss utrustning
måste anskaffas som per studio räknat representerar en kostnad av ca 70 000
kr. På distributionssidan blir kostnaderna däremot betydligt större, eftersom
vid stereosändning två programförbindelser erfordras. För anordnandet
av en ytterligare programförbindelse för hela landet krävs 6 å 8 milj. kr.
Härtill kommer kostnaderna för viss extra utrustning till sändarstationerna
om sammanlagt 0,8 milj. kr. — Lyssnarna har därutöver att räkna med utgiften
för en tillsatsanordning till mottagarapparaten, vilken utgift uppskattas
till högst ca 100 kr.

Enligt utredningen torde stereoprogram åtminstone till en början endast
intressera ett begränsat antal lyssnare. Med hänsyn härtill och till de relativt
höga kostnaderna på distributionssidan bör det tills vidare endast bli
fråga om försöksverksamhet på detta område. Därvid kan vissa existerande
reservförbindelser utnyttjas för att få den erforderliga dubbla programförbindelsen.
Kostnaderna begränsar sig till ett engångsbelopp om 940 000 kr.,
vilket avser anskaffning av kompletterande utrustning till två studior och
till sändarstationerna. Beloppet har i utredningens kalkyler fördelats på
budgetåren 1968/69 och 1969/70. — De sålunda försöksvis bedrivna stereosändningarna
avses inlagda i Pl-kanalen, som genom FM-systemets kanalbredd
är tillräcklig för att medge stereosändning.

Lokalbehov och distributionsnät

Lokalbehov. Utredningens i det föregående framförda synpunkter och förslag
i fråga om ljudradions programverksamhet innebär, att den totala sändningstiden
— alltså inld. regionalradion — ökar med närmare 7 000 tim/år
fram mot mitten av 1970-talet. Härav följer krav på i första hand studior
men även på kontors- och serviceutrymmen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

För Stockholms del har inom ramen för ett under senare år gällande utbyggnadsprogram
dels ett större kontorshus — det s. k. radiohuset — färdigställts
år 1961, dels ett studioblock uppförts, vilket avses bli taget i bruk
under 1965 och 1966. Härutöver erfordras en större friliggande musikstudio.
Byggnadsprogram avseende en sådan har upprättats men projekteringstillstånd
ännu inte lämnats av Kungl. Maj :t. Musikstudion har kostnadsberäknats
till 15 milj. kr., varav 10 milj. hänför sig till ljudradion och återstoden
till televisionen. Sedan detta projekt genomförts, torde studiobehovet
i Stockholm i stort sett vara täckt. — För Göteborgs del är det angeläget, att
det tidigare nämnda radio-TV-huset snarast blir uppfört. Kostnaden för en
första etapp av projektet beräknas till 26 milj. kr., varav 6,5 milj. kr. avser
ljudradion. — Vad gäller andra orter är avsikten att lösa distriktskontorens
lokalproblem genom förhyrningar i nya hus, som uppförts med beaktande
av Sveriges Radios funktionella krav. I utredningens kalkyler för ljudradion
har i anslutning till regionalradion hänsyn tagits till sålunda ifrågakommande
hyresbelopp.

Distributionsnät. Under budgetåret 1966/67 beräknas återstående utbyggnad
av FM-stationerna för P1 och P2 samt för det år 1964 beslutade
P3 bli genomförd. Härutöver tillkommer under de därpå närmast följande
åren arbetena med anordnande av reservsändare och slavstationer etc. Sålunda
uppkommande investeringskostnader för perioden 1965/66—1968/69
beräknas i nuvarande prisläge till ca 27 milj. kr. För tiden därefter har utredningen
räknat med en årlig kostnad av 3,5 milj. kr. avseende reinvesteringar,
vissa kompletterande slavstationer etc.

Utredningen överväger i detta sammanhang möjligheterna att — sedan
hela landet blivit täckt med FM-stationer — nedlägga befintliga lång- och
mellanvågsstationer ävensom trådradionätet. Den finner emellertid att någon
nedläggning av de åtta stora lång- och mellanvågsstationerna inte kan
bli aktuell under överskådlig tid med hänsyn till stationernas betydelse från
bl. a. beredskapssynpunkt.

Annorlunda förhåller det sig med de övriga mindre mellanvågsstationerna,
nämligen de 28 som sänder P1 och de 26 som händer P2. I fråga om
de förras betydelse konstateras att det nuvarande nätet av AM-stationer
(lång- och mellanväg) för P1 täcker 80 % av befolkningen på dagtid och
65 % efter mörkrets inbrott. Slopas de 28 stationerna, sjunker angivna
tal till 56 resp. 47 %. Vad gäller de 26 mindre sändarna för P2, når dessa
30 % av befolkningen på dagen och enbart 15 % på kvällstid. Det AM-nätet
kompletterande trådradionätet, som är geografiskt koncentrerat till vissa
områden, betjänar ca 400 000 hushåll eller i runt tal 15 % av befolkningen.
— De besparingar, som kan göras genom en nedläggning av de mindre mellanvågssändarna,
har beräknats till ca 0,5 milj. kr. per år. Större effekt
får avvecklingen av trådradionätet, som efter viss övergångstid medför en
kostnadssänkning om 3 milj. kr. per år. Besparingsargumentet hänför sig

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

sålunda främst till trådradionätet, medan de mindre mellanvågsstationerna
kan komma till nytta genom att ställas till förfogande för den i det följande
behandlade särskilda rundradion. En sådan användning tillgodoser även
beredskapsaspekten.

Som resultat av sina överväganden anför utredningen, att den allmänna
ljudradiomottagningen i framtiden bör baseras på FM-tekniken. Med hänsyn
härtill och till den takt i vilken anskaffningen av FM-mottagare fortgår
anses åtminstone de 26 mindre stationerna för P2 ävensom trådradionätet
kunna slopas på kortare sikt. I utredningens kalkyler har detta i förra fallet
bedömts kunna ske i slutet av 1960-talet och i senare fallet under år
1970.

Kostnadsberäkningar

Utredningens förslag till utbyggnad av ljudradions programverksamhet
har beräknats medföra följande kostnadsökningar. För förlängning av riksoch
regionalprogram samt för försöksverksamhet med stereosändningar
uppkommer engångskostnader för lokalinredning samt utrustningsanskaffning
om tillhopa närmare 10 milj. kr. De årliga driftkostnaderna beräknas
vid full utbyggnad öka med 14,5 milj. kr. för riks- och regionalprogram tillsammans.
Härtill kommer ljudradions andel av kostnaderna för uppförande
av en musikstudiobyggnad i Stockholm och av ett radio- och TV-hus i Göteborg,
vilken andel inkl. inventarieanskaffning utgör ca 19 milj. kr. Från angivna
kostnader skall dras bl. a. den besparing, som uppkommer genom nedläggning
av trådradionätet.

Med ledning av uppgifter från Sveriges Radio och televerket har utredningen
sammanställt en kostnadsprognos för ljudradiorörelsen avseende
åren 1965/66—1974/75. I prognosen har de av utredningen föreslagna utökningarna
av programverksamheten skönsmässigt inlagts på olika år. I
sammanhanget har förutsatts att musikstudion i Stockholm och radio- och
TV-huset i Göteborg skall komma till stånd under de allra närmaste åren.

1 de distributionsnätet avseende investeringskostnaderna ingår under åren
1966/67—1968/69 återstående kostnader för utbyggnaden av det tredje FMnätet.
För tiden härefter har utrymme endast beräknats för ersättningsocli
kompletteringsinvesteringar. På driftsidan har behovet av ersättningsanskaffningar
i fråga om inventarier förutsatts växa mot slutet av perioden.
Vidare har ett belopp för oförutsedda utgiftsbehov medtagits, som från

2 milj. kr. 1966/67 successivt stiger till 10 milj. kr. 1974/75. Vid beräkningen
av detta belopp har hänsyn tagits till möjlig effekt av vissa kostnadshöjande
och kostnadssänkande faktorer. Till de förra är att räkna exempelvis
behovet av kvalitetsförbättring, till de senare bortfallet av vissa relativt
dyra programinslag etc.

Sammanfattningsvis konstateras att kostnaderna för den licensfinansie4
Bihang till riksdagens protokoll l''JG6. 1 samt. Nr 130

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

rade ljudradiorörelsen i nuvarande prisläge stiger från 107 milj. kr. 1965/66
(enligt statsverksprop.) till 127 milj. kr. 1974/75 innebärande en ökning
med knappt 20 %.

Remissyttranden

Utredningens positiva bedömning av ljudradions program in ä ssiga
möjligheter i förhållande till televisionen delas allmänt av de
remissinstanser, som yttrat sig i frågan.

Tjänstemännens centralorganisation hänvisar till de möjligheter, som
ljudradion med sina låga produktions- och distributionskostnader har att
täcka stora delar av dygnet med program och då även på tider med mycket
begränsat publikunderlag. Framöver kan ljudradion — i takt med det
s. k. rörliga radiolyssnandet -— sannolikt räkna med att dess publik totalt
sett ökar och att spridningen i lyssnandet på dygnets olika timmar blir
större. Samma effekt har troligen de förbättrade valmöjligheter, som ett
ökat antal kanaler med olika programkaraktär erbjuder. Organisationen delar
utredningens uppfattning, att ljudradion måste undergå förändringar
i TV-åldern och att dess programplanering måste ta hänsyn till det andra
etei mediet. Detta senare lar emellertid inte betyda, att radions ambitioner
begränsas. Utrymme bör skapas för en såväl kvantitets- som kvalitetsmässig
utveckling av båda medierna. Landsorganisationen anför liknande synpunkter
och uppehåller sig särskilt vid ljudradions uppgifter, då det gäller
att tillgodose mindre publikgruppers programbehov. Publicistklubben
framhåller, att ljudradion just i fråga om de programkategorier som förutsatts
ingå i program 2 och 3, dvs. seriösa minoritetsprogram resp. lätt underhållning,
har sina naturliga uppgifter. Däremot är det tveksamt, vilket
publikintresse som finns för de program av mera allmän underhållningskaraktär,
vilka enligt utredningen skall ingå i program 1. Enligt klubben
kommer utan tvivel den breda publiken med ett aktivt underhållningsbehov
att söka sig till TV. Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd
konstaterar, att utredningen förutsätter begränsningar på vissa
av ljudradions nuvarande programområden, närmast i fråga om teater
och underhållning, där televisionen anses ha större programmässiga möjligheter.
Nämnden vänder sig mot utredningens uppfattning i denna del.
Vad exempelvis beträffar radioteatern har denna enligt gjorda publikundersökningar
en mycket stor publik och utgör för övrigt ett av de mest ambitiösa
inslagen i Sveriges Radios verksamhet. Radiotjänstemännens förening
anför liknande synpunkter och framhåller, att radioteatern lika litet som
vissa underhållningsprogram och program av featurekaraktär och inagasinstyp
kan ersättas av en aldrig så väl utbyggd TV.

Enligt Sveriges Radio har televisionens genombrott ingalunda inneburit

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

en tillbakagång för radion i den meningen, att publikens allmänna intresse
för mediet skulle ha minskat och en häremot svarande neddragning av programutbudet
ha skett. Tvärtom har överallt en tendens till sändningstidsökningar
kunnat konstateras, vilket uppenbarligen motsvarat en förväntan
från allmänhetens sida. För Sveriges del sammanhänger utvecklingen säkeiligen
med att konkurrensen från televisionen är begränsad till kvällstimmarna
och att ljudradion på andra tider visat sig kunna ge en programservice,
som svarar mot synnerligen mångskiftande behov och önskemål
hos olika publikkategorier. Genom ökad sändningstid och »ständig närvaro»
i två eller flera kanaler fyller radion så många funktioner, att publiksiffrorna
för det totala utbudet i själva verket blir mycket höga. Om man
sålunda ser till den sammanlagda tid som publiken under ett dj gn genomsnittligt
ägnar åt radiolyssnande och jämför dessa tal med motsvarande siffror
för det i tiden mera koncentrerade TV-tittandet, visar det sig att siffrorna
är ungefär lika stora. Beträffande den fortsatta inriktningen av ljudradions
programverksamhet anser Sveriges Radio i likhet med utredningen,
att radion i nyhets-, musik- och minoritetsprogram har naturliga arbetsuppgifter.
Till gruppen av sådana vill Sveriges Radio -— i likhet med vissa
tidigare nämnda remissinstanser men till skillnad från utredningen även
räkna teaterverksamheten. Det är således enligt radioföretaget alldeles klart,
att även med en starkt expanderande TV-teater denna inte kan ersätta
radioteaterns möjligheter till bredd, allsidighet och nyansering. Som en
betydelsefull uppgift för ljudradion betecknas slutligen den regionala programverksamheten,
där radion har särskilda möjligheter som f. n. inte står

televisionen till buds.

Den funktionella uppdelning av programuppgifterna
på de tre ljudradiokanalerna, som utredningen skisserat,
har i allmänna uttalanden tillstyi''kts eller lämnats utan erinran av
remissinstanserna. Sveriges Radio konstaterar, att utredningens synpunkter
härvidlag står i överensstämmelse med pågående utveckling och att radioföretaget
tidigare — i anslutning till vissa av utredningen år 1963 framlagda
förslag — uttalat sin principiella anslutning till angivna programuppläggning.

Även den av utredningen föreslagna utvecklingen av sändningstiden
i ljudradions riksprogram — innebärande en
ökning med 2 800 tiin/år till mitten av 1970-talet — har genomgående godtagits
av remissinstanserna. Av Sveriges Radio har emellertid förutsatts en
ytterligare mindre ökning med ca 500 timmar, vilken sammanhänger med
de programomläggningar, som i enlighet med tidigare ställningstaganden
skall ske under budgetåret 1967/68. I samband med den då genomförda utbyggnaden
av den tredje programkanalen avses till denna bli överförda de
melodiradioprogram, som hittills sänts i program 1 på förmiddagarna. Den

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

tid som härigenom friställs i program 1 skall då utfyllas med vissa seriösa
programinslag, som ökar sändningstiden med angivna 500 tim/år. Svenska
tidningsutgivareföreningen framhåller, att det även på ljudradions område
hör åvila statsmakterna att anpassa utbyggnaden med hänsyn till samhällets
resurser exempelvis i fråga om det slags arbetskraft, som erfordras för
programarbetet.

Remissinstanserna delar utredningens uppfattning om behovet av att
ky§§a ut distriktsorganisationen med sikte på dels ökade regionala
radiosändningar, dels ökade regionala bidrag till radions riksprogram.
I sammanhanget betonas i mera allmänt hållna uttalanden de goda
erfarenheter man haft av den hittillsvarande regionala verksamheten, önskvärdheten
av att denna utvidgas för att bättre än tidigare ta tillvara programstoffet
ute i landet och det värde som en expansion av regionalradion
har, då det gäller att åstadkomma en från olika synpunkter önskvärd
decentralisering av programproduktion och programansvar inom Sveriges
Radio. Uttalanden av sådan innebörd görs av Kooperativa förbundet,
Landsorganisationen, Riksförbundet Landsbygdens folk, Svenska stadsförbundet,
Sveriges nykterhetsvänners landsförbund, Sveriges Radio och vissa
länsstyrelser.

Utredningens förslag angående distriktsin delningen har kommenterats
endast av ett par remissinstanser. Svenska stadsförbundet, som
allmänt understryker betydelsen ur beväkningssynpunkt av att distrikten
inte görs för stora och heterogena, finner i likhet med länsstyrelsen i Älvsborgs
län, att en uppdelning av västra distriktet i en västkustdel och en västgötadel
är motiverad. Angivna länsstyrelse anser det däremot inte välbetänkt
att införliva Dalsland med det nuvarande Värmlandsdistriktet. Förslagen
att inrätta ett särskilt gemensamt distriktskontor för Stockholms och
Uppsala län och ett särskilt distriktskontor för Gotland tillstyrks av Svenska
stadsförbundet och länsstyrelsen i Uppsala län. Sveriges Radio anser, att
frågan om den geografiska avgränsningen av de olika distrikten inte bör
närmare diskuteras förrän den pågående statliga länsutredningen avlämnat
sitt betänkande. Bortsett härifrån ställer sig företaget positivt till tanken på
subregioner, och det finner att en utbyggnad av distriktsverksamheten i
Uppsala län och på Gotland bör kunna påbörjas oberoende av nämnda utredning.
Beträffande den föreslagna uppdelningen av västra distriktet bedöms
denna preliminärt medföra åtskilliga nackdelar.

I fiåga om regionalradions expansionstakt har Sveriges
Radio redovisat programplaner, som för 1974/75 upptar en total sändningstid
av ca 4 500 tim/år. Detta är något mindre än enligt utredningens förslag
sammanhängande med att någon delning av västra distriktet ej förutsatts
och att programvolymen för Stockholmsregionen satts något lägre än vad
utredningen antagit.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1966

Utredningens synpunkter på den stereofoniska radion har endast
i ett par fall föranlett uttalanden av remissinstanserna. Telestyrelsens
bedömning av de tekniska förutsättningarna för det stereotekniska kanalklyvningssystemet
redovisas i nästkommande avsnitt om den särskilda
rundradion. I sammanhanget understryker styrelsen behovet av ytterligare
försöksverksamhet, innan några säkra slutsatser kan dras om systemets
användning i större skala. Enligt Svenska teleindustriföreningen kommer
det ifrågavarande systemet att på ett utmärkt sätt fylla sin uppgift. Föreningen
uppger, att den i samverkan med televerket låtit utveckla en s. k.
decoderenhet, som kan byggas in i vanliga radiomottagare och som beräknas
kosta ca 100 kr. per styck. Den ger fullgod mottagning i områden med normala
mottagningsförhållanden. Industrien avser att tillhandahålla den
svenska marknaden sådana tillsatsanordningar fr. o. m. hösten 1966. Sveriges
Radio framhåller, att de stereofoniska programmen — så snart de tekniska
och ekonomiska förutsättningarna föreligger — regelbundet bör återkomma
i programtablåerna som en integrerad del av programverksamheten.
Med hänsyn till den exklusiva karaktären bör programmen gå i program 2
och inte i program 1, som utredningen föreslår. Detta gäller i all synnerhet
som de stora lång- och mellanvågssändarna, som skall fortsätta att sända
program 1, inte kommer att kunna användas för stereofoni med de systemlösningar
som nu diskuteras. Ett genomförande av stereofoniska radiosändningar
underlättas av att samtliga musik- och teaterstudior i radiohuset
liksom programkontrollerna blir utrustade för stereo.

Vad avser Sveriges Radios behov av lokaler för ljudradions
program produktion hänvisas till byggnadsstyrelsens i televisionsavsnittet
redovisade yttrande, vari dels lämnas uppgifter om vissa aktuella
byggnadsprojekt, dels anföres synpunkter på radioföretagets mera långsiktiga
expansionsmöjligheter i lokalhänseende inom Stockholmsområdet. Sveriges
Radio — liksom Musikaliska akademien — understryker angelägenheten
av att den tredje etappen av radiohusbygget, nämligen den stora musikstudion,
snarast kommer till utförande. Enligt angivna båda instanser är
Musikaliska akademiens stora sal, där radioorkestern f. n. provisoriskt håller
till, alltför liten och akustiskt sett liksom i en rad andra hänseenden
otidsenlig och olämplig.

Utredningen har i fråga om ljudradions distributionsnät
framhållit, att i och med utbyggnaden av FM-nätet åtminstone de mindre AMstationerna
för program 2 ävensom trådradionätet torde kunna slopas under
de närmaste åren. Telestyrelsen ifrågasätter, om man överhuvud kan räkna
med att i fortsättningen få bibehålla de mindre AM-stationerna för program
1 och program 2 i nuvarande omfattning. Det kan nämligen förutsättas,
att vid en kommande internationell konferens för revidering av gällande
våglängdsplan krav kommer alt resas på ytterligare exklusiva mel -

54 Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

lanvågskanaler för stationer med hög effekt. Därvid torde det bli nödvändigt
att utnyttja åtminstone en del av de nuvarande, för mindre stationer
gemensamma sändningskanalerna. Beträffande trådradionätet kan det som
ett alternativ till dess slopande finnas anledning att utreda lämpligheten av
och kostnaderna för nätets utnyttjande för den särskilda rundradion. Enligt
civilförsvarsstyrelsen kommer beredskapsskälen för ett bibehållande av
de mindre AM-stationerna och trådradionätet att minska i styrka, allteftersom
FM-nätet byggs ut och innehavet av FM-mottagare ökar. De ekonomiska
skälen för en avveckling av de mindre stationerna kan Sveriges Radio
helt ansluta sig till. Det framhålles emellertid, att ifrågavarande stationer
vid sidan av en eventuell användning för särskild rundradio skulle kunna
utnyttjas för allmän rundradio, nämligen för lokala sändningar i Sveriges
Radios regi exempelvis i anslutning till bevakning av vissa sportevenemang.
Länsstyrelsen i Jämtlands län anför vissa betänkligheter mot de
angivna avvecklingsåtgärderna, detta med hänsyn till mottagningsförhållandena
i glesbygderna.

Kostnadsberäkningarna avseende utbyggnaden av
ljudradioverksamheten har — bortsett från Sveriges Radio —
inte föranlett några särskilda bedömningar och uttalanden från remissinstansernas
sida. Den kritik som i vissa fall gjorts angående osäkerheten i
utredningens beräkningar och den optimism som kännetecknar dessa har
närmast avsett televisionen, även om kritiken i några fall getts en generell
innebörd. Sveriges Radio har — med utgångspunkt i de tidigare angivna
målsättningarna för sändningstidsökningarna i ljudradions riks- och regionalprogram
— verkställt egna kostnadsberäkningar. Om dessa kan allmänt
konstateras att — vid genomförandet av det av Sveriges Radios båda alternativa
förslag till programutveckling, vilket betecknats som alternativ B —
kostnaderna nära överensstämmer med utredningens beräkningar. De årliga
medelsbehoven för lokal- och inventarieanskaffning, för utbyggnad
av distributionsnätet samt för stereofonisk radio har upptagits med samma
belopp i utredningens prognoser. Fr. o. in. mitten av perioden ligger
dock Sveriges Radio något högre, vilket bl. a. sammanhänger med en
något annan syn på ljudradions andel i kostnaderna för företagets centrala
administration m. m. För att möjliggöra en fortgående kvalitetshöjning har
en ackumulerad kostnadsökning om 2 % per år inlagts i kalkylen. Totalt
innebär Sveriges Radios beräkningar en ökning av ljudradions kostnader
i fast penningvärde från 107 milj. kr. 1965/66 till 132 milj. kr.
1974/75 (enligt utredningen från 107 milj. kr. till 127 milj. kr.).

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

V. Särskild rundradio

Utredningen

Allmänna förutsättningar

Enligt utredningen finns på ljudradiosidan möjlighet att genom teknisk
»klyvning» av de nuvarande tre riksomfattande FM-kanalerna erhålla
ytterligare tre kanaler. En av dessa förutsättes reserverad för stereofoniska
sändningar, medan de två övriga tillkommande är disponibla för
andra ändamål. Möjlighet finns även att — med den räckvidd som en FMstation
med full effekt har — utnyttja enstaka stationer inom FM-näten
för lokala utsändningar. Härutöver kan på relativt många orter lokala radiostationer
av traditionell typ men med låg effekt anordnas ävensom på sikt
vissa AM-stationer utnyttjas. På televisionssidan kommer emellertid med
de utbyggnadsplaner som utredningen redovisar — tillkomsten av P 2 och
på längre sikt en särskild kanal för undervisningsändamål — något riksomfattande
TV-nät inte att stå till förfogande för ytterligare ändamål. Endast
ett antal lokala stationer kan här förutses vara disponibla.

Ifrågavarande sändningsmöjligheter bör bedömas tillsammans med det
förhållandet att under utredningsarbetets gång en rad programönskemål
framträtt, som tillhopa representerar ett synnerligen omfattande behov
av programtid. I åtskilliga fall avser också önskemålen sådana programändamål
eller hänför sig till så klart avgränsade grupper inom publiken, att
de svårligen kan förenas med den allmänna målsättningen för Sveriges
Radios verksamhet. Härvidlag bortses från kommersiella programintressen.
Tillgodoseende av dylika skulle dels vara direkt oförenligt med statsmakternas
intentioner sådana de framgår av utredningsdirektiven, dels innebära
att en rad från samhällets synpunkt mera väsentliga önskemål offrades.
Angelägna programbehov av bär åsyftat slag återfinns exempelvis inom
olika delar av undervisnings- och bildningsområdet,-vidare hos intresseorganisationer,
folkrörelser och diverse samfund med omfattande kommunikations-
och kontaktproblem.

Riktlinjer för utformningen av särskild rundradio

Med hänsyn till de angelägna programönskemål som föreligger framstår
det som önskvärt, att angivna sändningsmöjligheter utnyttjas. Frågan uppkommer
då, på vad sätt delta lämpligen skall ske. I och för sig kan den
lösningen tänkas, att Sveriges Radio blir administrativt ansvarigt för ifrågavarande
verksamhet men håller den skild från den allmänna programverksamheten.
Starka principiella skäl synes emellertid utredningen tala

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

emot en sådan ordning. Sveriges Radio har sålunda att opartiskt verka i
samhällets och allmänhetens tjänst, medan de programönskemål varom här
är fråga i åtskilliga fall härrör från grupper med klar intresseriktning.
Härtill kommer att de berörda myndigheterna och organisationerna m. m.
ofta torde vara bättre skickade att utforma den speciella programverksamhet
det här gäller.

Utredningen har under sådana förhållanden funnit det ändamålsenligt
att som utgångspunkt för sina överväganden uppställa två olika rundradiobegrepp,
nämligen allmän rundradio och särskild rundradio. 1 det
första begreppet innefattas den programverksamhet, som i huvudsak är
avsedd för publiken i dess helhet och som spänner över de flesta tänkbara
programområden, alltså i princip vanliga nyhetsprogram, musik, teater,
allmänreportage etc. Den allmänna rundradion bör vara förbehållen Sveriges
Radio med ensamrätt. I begreppet särskild rundradio innefattas alla de
mera specialiserade verksamheter, som inte ryms inom Sveriges Radios
ram.

De radio- och televisionskanaler, som Sveriges Radio inte kommer alt ha
behov av, förutsätts bli tagna i anspråk för den särskilda rundradion. Som
framgår av det föregående står härvidlag på ljudradiosidan såväl riksomfattande
som regionala och lokala sändningsmöjligheter till förfogande
över två nya FM-nät (av utredningen betecknade FM-4 och FM-5), vartill
kommer lokala sändningsmöjligheter på televisionssidan. Den särskilda
rundradion bör organiseras fristående från Sveriges Radio men under överinseende
av det allmänna. De som önskar nyttja densamma måste på lämpligt
sätt auktoriseras. Ett förfarande för återkallande av sändningsrätt
måste också tillskapas.

Innehavare av sändningsrätt avses i första hand bli statliga, kommunala
och halvoffentliga myndigheter och organ, vilka verkar på utbildnings- och
undervisningsområdet eller eljest har ett direkt behov av att utnyttja
radio och television för information etc., vidare folkrörelser och organisationer
med en principiell målsättning av ideell, religiös, politisk eller liknande
art. Däremot bör sändningsrätt inte få tilldelas enskilda personer.
Inte heller bör företag eller organisationer ifrågakomma, vilkas verksamhet
helt eller till övervägande del består av affärsrörelse i vinstsyfte. En
allmän grundtanke är, att endast grupper och organisationer, som har ett
bestämt syfte utan samband med rundradiosändningar, skall kunna erhålla
tillstånd. Sammanslutningar bildade enbart för att anordna dylika
sändningar kan alltså inte godtas. Undantag bör dock kunna tillåtas, där ett
antal mindre organisationer, vilka var för sig är berättigade att erhålla tillstånd,
väljer lösningen att bilda ett samarbetsorgan för att anordna sändningar
i särskild rundradio. — Angivna intressenter bedöms i ett inledningsskede
kunna rymmas inom ett av de nya riksnäten, nämligen FM-4.
När sedan de totala anspråken stiger iordningsställs även FM-5, varvid

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966 57

lämpligen FM-4 avdelas för bildnings- och undervisningsändamål inkl.
folkbildningsverksamhet.

Inrättandet av särskild rundradio förutsätter att administrativa anordningar
vidtas för samordning av tillståndsinnehavarnas programproduktion
med den tekniska sändningsverksamheten. Härvidlag gäller att tillgången
på kanaler inte är sådan, att någon fillståndsinnehavare ensam
kan disponera ett riksomfattande sändarnät, utan det måste bli fråga om
en fördelning av programtiden mellan de olika intressenterna. Beträffande
programförbindelser och sändaranordningar synes den naturliga lösningen
vara, att televerket får ansvaret för deras upprättande och drift.
Det förutsättes dock, att lokala sändarstationer skall kunna drivas av
exempelvis universitet eller motsvarande institutioner. Ett sådant arrangemang
kan framstå som lämpligt i fråga om de lokala TV-stationer, som
enligt det föregående kommer att stå till förfogande och som av kostnadsskäl
endast torde kunna utnyttjas för universitets- och liknande ändamål.
Av dem som utnyttjar sändarna bör krävas en avgift, som svarar mot
televerkets investerings- och driftkostnader.

I fråga om utnyttjandet av sändningsrätten skall gälla att vederbörande
i princip har samma frihet att framföra åsikter som f. n. Sveriges Radio,
vartill kommer att kravet på opartiskhet bortfaller. Sändningarna skall i
huvudsak vara inriktade på det slags verksamhet, som berörda organisationer
eller myndigheter normalt ägnar sig åt, och endast i mera begränsad
utsträckning — närmast som inramning åt sändningarna — avse vad
som faller under begreppet allmän programverksamhet, exempelvis musikinslag.
Ett utmärkande drag för den särskilda rundradion skall vara, att
ansvaret för vad som produceras och utsändes helt åvilar vederbörande
tillståndshavare. Dessa måste också ta det fulla ekonomiska ansvaret för
programverksamheten. Härvidlag gäller — i enlighet med den av statsmakterna
fastslagna principen att etermedierna inte skall få användas för
kommersiella ändamål — att denna programverksamhet ej får finansieras
genom annonsering eller andra former av reklam.

Sammanfattningsvis konstaterar utredningen i fråga om den särskilda
rundradion följande. Dess tillkomst medför, att vid sidan av Sveriges Radio
— som hittills haft ensamrätt till alla eterburna sändningar av rundradiokaraktär
— kommer att finnas en grupp myndigheter och organisationer
in. in., som utnyttjar ljudradion och televisionen för skilda ändamål.
Om sålunda »etermonopolet» i snävare mening upphävs, betyder detta dock
inte, att de målsättningar som varit vägledande för statsmakternas beslut
att hålla fast vid Sveriges Radios ensamrätt därmed också uppges. På det
område, som av utredningen betecknas som allmän rundradio, kvarstår
nämligen denna ensamrätt. Den särskilda rundradion kommer att skilja
sig från Sveriges Radios programverksamhet på en rad väsentliga punkter.
Den uppbär inte några egna inkomster från programmen och dispo -

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

nerar därmed över mycket begränsade resurser. Sändningarna inriktas i
varje särskilt fall på bestämda syften eller arbetsområden, även om resultatet
totalt sett kan bli en ganska mångskiftande verksamhet. Intressenterna
i den särskilda rundradion vänder sig till klart avgränsade mindre
grupper inom publiken. Slutligen gäller, att de riksomfattande ljudradioprogrammen
endast kommer att kunna tas emot med apparater försedda
med en tillsatsutrustning, vilken under ganska lång tid rimligen bara
kommer att anskaffas av dem som har särskilt intresse av berörda program.

I sammanhanget belyses den betydelse, som tillkomsten av den särskilda
rundradion enligt utredningen kan väntas få på bildnings- och undervisningsområdet
och för intresse- och andra organisationers kontakt- och informationsverksamhet.
Beräkningar redovisas också, som tyder på att kostnaderna
kommer att bli förhållandevis måttliga.

Formell organisation

Med hänsyn till sin karaktär bör den särskilda rundradion etableras genom
beslut av riksdagen. De grundläggande bestämmelserna tänkes ingå i
den radiolag, vartill ett i det följande redovisat förslag utarbetats av särskild
utredningsman. Härutöver erforderliga speciella författningsbestämmelser
för verksamheten fastställs av riksdagen eller Kungl. Maj:t. I anslagshänseende
krävs att riksdagen anvisar medel till genomförande av de
nödvändiga sändningstekniska anordningarna. Ifrågavarande belopp förutsätts
senare då verksamheten kommit i gång bli förräntade och amorterade
genom de avgifter, som utnyttjarna av den särskilda rundradion
skall erlägga.

Beslut om tillstånd för myndigheter, organisationer m. fl. att disponera
sändningstid ävensom beslut om återkallande av sådana tillstånd bör fattas
av Kungl. Maj :t. Handläggningen av ärenden i övrigt avseende den särskilda
rundradion bör emellertid decentraliseras till lämpligt statligt organ.
Att låta handläggningen ske inom Kungl. Maj :ts kansli framstår inte
bara som praktiskt orimligt utan strider mot principen om självständighet
för dem, som utnyttjar ifrågavarande sändningsmöjligheter.

I och för sig kan en decentralisering tänkas ske till telestyrelsen, eftersom
flertalet av de ärenden som aktualiseras kommer att beröra sändarnät
och sändningsmöjligheter. Styrelsen är dock mindre lämpad för handläggningen
av ärenden, som exempelvis avser fördelningen av sändningstid mellan
olika intressenter. Ställningstaganden i dylika fall förutsätter värderingar,
som närmast motiverar tillskapandet av ett lekmannaorgan. Utredningen
har också stannat för att förorda ett sådant. Organet, som lämpligen
benämnes sändningsnänmden, skall vara helt skilt från Sveriges Badio.
Bland dess uppgifter skall ingå att träffa avgöranden i fördelningsfrågor

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1966

in. m., att kontrollera sändningsrätternas utnyttjande ävensom att vara beredande
instans åt Kungl. Maj:t i nyssnämnda tillstånds- och återkallelseärenden.
Ledamöterna i nämnden förutsätts förordnade av Kungl. Maj :t,
och deras antal bör med hänsyn till uppgifternas art och behovet av relativt
täta sammanträden vara begränsat, förslagsvis tre eller fem ledamöter
däribland minst en erfaren jurist. För beredningen och handläggningen av
de ärenden, som ankommer på nämnden, skall denna förfoga över ett kansli
och eventuellt ett antal lokalombud.

Av såväl praktiska som principiella skäl synes det lämpligt, att telestyrelsen
i fråga om det löpande arbetet övertar så många uppgifter som möjligt.
Sålunda bör alla ekonomiska mellanhavanden löpa direkt mellan den
som hyr programtid och uthyraren ■—- televerket. Vad angår frågan om
fastställande av avgifterna för viss sändningstid gäller, att televerket under
ett verksamhetsår totalt måste inkassera belopp motsvarande kostnaderna
för de två FM-näten och för de lokala stationerna. Då det här inte är fråga
om licensmedel och då televerket som affärsdrivande verk har att uppvisa
visst ekonomiskt resultat måste telestyrelsen ensam bära det formella ansvaret
för fastställande av avgifterna. Detta bör emellertid i varje särskilt
fall ske först efter sändningsnämndens hörande och om möjligt med dess
godkännande.

Ytterligare ett organ måste befatta sig med den särskilda rundradion,
nämligen radionämnden. Denna skall enligt utredningens i annat sammanhang
framförda förslag mera utpräglat än hittills vara ett organ för efterhandsgranskning
av Sveriges Radios program från synpunkten av deras
förenlighet med de bestämmelser, som gäller för den allmänna rundradioverksamheten.
Även den särskilda rundradion bör vara underkastad radionämndens
granskning, som dock i detta fall skall ske utifrån de särskilda
bestämmelser, vilka generellt eller i anslutning till tillståndsgivningen meddelats
för ifrågavarande sändningsverksamhet.

Remissyttranden

Vad avser de tekniska förutsättningarna för särskild
rundradio bekräftar telestyrelsen vad utredningen anfört om möjligheterna
att genom teknisk »klyvning» av FM-kanalerna antingen sända
två olika program på var och en av dessa eller också utnyttja en »kluven»
kanal för ett stereofoniskt program. För att i förra fallet det extra
programmet skall kunna avlyssnas erfordras en speciell mottagare eller en
tillsats till en vanlig mottagare. Hittills utförda prov över enstaka FM-sändare
med ifrågavarande system har gett lovande resultat, och någon större
risk för överhörning från den ena genom klyvningen tillkomna kanalen
till den andra synes inte föreligga. Innan man med säkerhet kan uttala sig

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

om systemets tillförlitlighet och användbarhet samt om de på mottagningssidan
uppkommande kostnaderna m.m. är det emellertid nödvändigt med
mera omfattande prov under en längre tid och över en större del av FMnätet
och då i kombination med fältprov med ett stort antal mottagare.
— Beträffande ett bibehållande av de nuvarande för program 1 och 2 avsedda
AM-stationerna för den särskilda rundradions behov förefaller det
telestyrelsen tveksamt om så kan ske. Det kan nämligen förmodas, att vid
en kommande internationell konferens för revidering av gällande våglängdsplan
krav kommer att resas på ytterligare exklusiva mellanvågskanaler
för stationer med hög effekt. Därvid torde det bli nödvändigt att utnyttja
åtminstone en del av de nuvarande, för mindre stationer gemensamma
sändningskanalerna. Telestyrelsen vill emellertid hänvisa till en av utredningen
ej nämnd sändningsmöjlighet för den särskilda rundradion, nämligen
den som uppnås genom att delar av trådradionätet till låg kostnad
kompletteras med en tredje sändningskanal.

Om den principiella inställningen till förslaget om
en särskild rundradio gäller att flertalet av de remissinstanser som
yttrat sig i frågan är positiva. Allmänt understryks emellertid behovet av
ytterligare utredningar, innan slutlig ställning tas till den rad av ekonomiska,
organisatoriska, juridiska in. fl. problem, som inrättandet av en särskild
rundradio för med sig. Fn allmän reservation är, att införandet av en särskild
rundradio inte får leda till en minskad bevakning av folkrörelser och
organisationsliv i radions och televisionens allmänna sändningar.

Representativt för åtskilliga positivt inställda remissinstanser
är det yttrande, som avgetts av Tjänstemännens centralorganisation.
Däri framhålls, att den verksamhet som bedrivs av organisationer och folkrörelser
i vårt land utgör en mycket betydelsefull del av samhällslivet.
Organisationerna är genomgående angelägna att verksamheten bärs upp av
en intresserad, kunnig och välinformerad medlemsopinion. Den särskilda
rundradion kan bli ett värdefullt komplement till de traditionella kommunikationsmedlen
och möjliggöra en snabbare och effektivare medlemsservice.
Organisationerna har också ett påtagligt informationsbehov utåt gentemot
allmänheten och andra grupper i samhället. Liknande uttalanden görs
av Folkets husföreningarnas riksorganisation, Hyresgästernas sparkasseoch
byggnadsföreningars riksförbund, Kooperativa förbundet, Kooperativa
kvinnogillesförbundet, Riksförbundet Landsbygdens folk, Svenska kyrkans
diakonistyrelse, Svenska tidningsutgivareföreningen, Sveriges frikyrkoråd,
Sveriges husmodersföreningars riksförbund och Sveriges nykterhet svänners
landsförbund.

Uttalanden om värdet av en särskild rundradio med hänsyn till folkrörelserna
och organisationerna — och då närmast till bildnings- och ungdomsintressena
inom dessa — görs även av Arbetarnas bildningsförbund
och Samverkande bildningsförbunden resp. av Centerns ungdomsförbund,

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

statens ungdomsråd och 1962 års ungdomsutredning. Dessa instanser —
liksom ett par av de förut nämnda — uppehåller sig emellertid också vid de
problem, som den särskilda rundradion med dess program- och distributionskostnader
kan medföra för mindre och ekonomiskt svagare organisationer.
Kostnaderna kan tänkas leda till att angivna rundradio endast i begränsad
utsträckning utnyttjas av dylika organisationer. Enligt Arbetarnas
bildningsförbund och 1962 års ungdomsutredning uppkommer under sådana
förhållanden frågan i vad mån det allmänna bör lämna bidrag till exempelvis
bildnings- och ungdomsorganisationers produktions- och distributionskostnader.

Universitetskanslersämbetet och kommerskollegium bedömer förslaget om
en särskild rundradio positivt främst med hänsyn till det värde den kan ha
för undervisningsverksamheten och anser, att vid behov av prioritering
mellan olika intressen detta ändamål bör ges företräde. Svenska kommunförbundet
ser med tillfredsställelse på de ökade möjligheter till samhällelig
och bl. a. då kommunal och social information, som kan förmedlas genom
den särskilda rundradion, och även vissa myndigheter beaktar dennas informationsvärde
inom sina resp. administrationsområden.

Justitiekanslersämbetet finner, att förslaget är av särskilt intresse såsom
ett medel att begränsa riskerna med monopolradiosystemet. Sveriges frikyrkoråd
och Filadelfiaförsamlingen i Stockholm bedömer angivna rundradio
vara ett värdefullt komplement till monopolföretagets verksamhet.

Allmänt positiva uttalanden görs slutligen av vissa länsstyrelser och handelskamrar.

Vissa remissinstanser har avstått från att göra
några principiella ställningstaganden i positiv eller negativ
riktning och begränsat sig till vissa allmänna synpunkter i
avvaktan på en närmare utredning av problemkomplexet.

Sveriges Radio framhåller bl. a. att om sändningsmöjligheter nu anses
föreligga i så stor omfattning, att det kan vara förenligt med en demokratisk
ordning att åtminstone för en viss sektor av rundradion upphäva de krav
på opartiskhet och allmännyttig syftning som hittills måst prägla radion och
televisionen, så är det kanske så länge frekvensbegränsningen består och
etableringsfrihet inte kan råda rimligt, att dessa möjligheter att använda
rundradion för propaganda och andra partsintressen förbehålls myndigheter,
organisationer och liknande representativa organ. Detta innebär emellertid
en markant förskjutning i opinionsbildningen. Genom den särskilda
rundradion kommer partier och intresseorganisationer m. fl. inte bara att få
avsevärt flera tillfällen att framträda än vad de kunnat få i Sveriges Radios
program, utan de får också i sina egna sändningar oemotsagda bedriva
eu kontinuerlig propaganda och polemik. Införandet av särskild rundradio i
den form utredningen förordar gör det därför angeläget, att det totala ut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

rymmet för fri och av organisationer m. fl. obunden information och åsiktsbildning
kraftigt ökar också i den allmänna rundradion.

Radionämnden framhåller de olägenheter, som kan uppstå för exempelvis
folkrörelserna genom att program av särskild betydelse för dessa överflyttas
från den allmänna rundradion med dess stora publik till den särskilda rundradion
med dess mera begränsade publik.

Till de remissinstanser, som vill låta anstå med ställningstaganden i avvaktan
på ytterligare utredningar, hör vidare Landsorganisationen — som
i sammanhanget uppehåller sig vid de återverkningar på organisationslivet,
som kostnaderna för ifrågavarande programproduktion kan få — ävensom
Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks-
och industriorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund
och Sveriges lantbruksförbund. Sistnämnda instanser framhåller
i sitt gemensamma yttrande, att utredningens konstaterande att ifrågavarande
sändningsmöjligheter finns och bör utnyttjas är värdefullt. Genom
utredningens förslag har ett helt nytt problemkomplex tillförts diskussionen
om monopol kontra frihet i etern. -—- Till denna grupp av remissinstanser
kan även föras Folkbildningsförbundet, Publicistklubben och länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län. Publicistklubben ifrågasätter i sammanhanget,
om man kan göra den uppluckring av de nuvarande principerna som införandet
av en särskild rundradio innebär, utan att angripa monopolsystemet
i stort.

Vissa remissinstanser har slutligen avstyrkt eller eljest
intagit en negativ ståndpunkt till förslaget om särskild
rundradio.

Svenska landsbygdens studieförbund, Svenska ungdomsringen för bygdekultur,
Brevskolan samt länsstyrelserna i Älvborgs och i Jämtlands län hänvisar
bl. a. till de ekonomiska problem, som följer av kostnaderna för utnyttjandet
av den särskilda rundradion och som kan leda till att mindre eller
ekonomiskt svagare organisationer inte får möjlighet att begagna denna.
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund avstyrker förslaget och framhåller
i sammanhanget bl. a., att införandet av en särskild rundradio sannolikt
skulle få som resultat en sämre bevakning av folkrörelserna och organisationslivet
från Sveriges Radios sida. Tvärtom anser förbundet, att de informationsprogram
som den särskilda rundradion avses förmedla bör kunna
sändas inom ramen för radioföretagets allmänna programverksamhet.
Enligt Stockholms handelskammare är de regler, som förordas för den särskilda
rundradion, av så rigorös karaktär att denna torde bli av mindre intresse
för de berörda organisationerna.

Folkpartiets ungdomsförbund anser, att den särskilda rundradion knappast
kan erbjuda de fördelar som radioutredningen antyder. Härför talar en
förutsedd mindre god ljudkvalitet, den begränsning i mottagningsmöjligheterna
som ligger i behovet av särskilda mottagaranordningar samt de bety -

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 är 1966

dande praktiska problem, vilka driften av den särskilda rundradion för med
sig. Liksom Sveriges konservativa studentförbund framhåller folkpartiets
ungdomsförbund, att utifrån den principiella ståndpunkten att det nuvarande
etermonopolet bör avskaffas och ersättas med ett friare system förslaget
måste bedömas som klart otillfredsställande.

Skolöverstgrelsen erinrar om att enligt utredningen ansvaret för utbildningsradio-TV
bör åvila undervisningsmyndigheterna och att dessa primärt
bör vara hänvisade till att utnyttja den särskilda rundradion. Utöver de tvivel
som det enligt utredningen kan finnas anledning att hysa om ljudkvaliteten
hos denna tillkommer svårigheterna att för längre perioder planlägga
och fastlåsa dispositionen av den särskilda rundradion i den utsträckning
som undervisningsplaneringen kräver. Tvärtemot utredningen vill överstyrelsen
därför hävda, att det bör ankomma på Sveriges Radio att inom ramen
för tillgänglig programtid svara för ifrågavarande utbildningsprogram.
Även Sveriges förenade studentkårer hänvisar till de planeringssvårigheter,
som den särskilda rundradion kan förväntas medföra för undervisningsmyndigheterna,
och framhåller sannolikheten för att — genom konkurrensen
med andra intressenter — ett otillräckligt eterutrymme kommer att stå till
dessas förfogande.

Utöver i det föregående redovisade allmänna synpunkter innefattar åtskilliga
av de angivna remissyttrandena synpunkter på enskildheter
i utredningens förslag, såsom bestämningen av den särskilda
rundradions användningsområde, gränsdragningen i förhållande till
den allmänna rundradions programverksamhet, principerna för fördelning
av sändningstid mellan olika myndigheter och organisationer m. fl., den föreslagna
sändningsnämndens funktionssätt etc. Genomgående anses utredningens
förslag härvidlag inte vara tillräckligt bearbetade och preciserade,
och från de remissinstansers sida, som inte omedelbart ställt sig negativa till
tanken på en särskild rundradio, framhålls såsom nämnts nödvändigheten
av ytterligare överväganden.

VI. Bildnings- och undervisningsverksamheten i radio och television

Utredningen

Allmänna riktlinjer för den fortsatta verksamheten

Den helt dominerande delen av den verksamhet, som Sveriges Radio
hittills hedrivit på bildnings- och undervisningsområdet, hänför sig till
skolradio och skol-TV. Härutöver har i viss omfattning kursverksamhet
förekommit med en allmänt folkbildande inriktning. Enligt utredningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

är tiden nu inne att överväga ett avsevärt ökat engagemang för etermedierna
i dessa hänseenden. Utländska erfarenheter ger också vid handen,
att såväl radion som televisionen med fördel kan användas inom högre
skolformer och inom vuxenundervisningen i vidaste mening.

Vid sina överväganden av rundradions utvecklingsmöjligheter härvidlag
har utredningen skilt mellan två slags programaktiviteter, nämligen
dels sådana som ingår såsom led i målinriktade studier vilka åsyftar
viss kompetens och anknyter till det allmänna skol- och undervisningsväsendets
studieschema, dels sådana som har folkbildningskaraktär och
som avser fria, ej målinriktade studier. Det förra slaget av aktiviteter
sammanfattas under benämningen utbildningsradio-TV. Dit hör
nuvarande skolradio och skol-TV ävensom annan utbildningsradio-TV, som
tar sikte på skolformer vid sidan av grundskola-gymnasium, vuxenundervisning
i olika former och på skilda stadier, inkl. yrkesutbildning och universitetsundervisning.
Det senare slaget av aktiviteter sammanfattas av
utredningen under benämningen studieradio-TV. Dit hör kurser
i främmande språk för individuellt studerande, folkbildningsprogram avsedda
dels för enskilda lyssnare, dels för folkbildningsorganisationernas
studiecirklar etc.

Innan utredningen går närmare in på frågan om den programmässiga
karaktär och utformning, som utbildningsradio-TV resp. studieradio-TV
bör ges, övervägs vilka sändningsmöjligheter som står till buds för ifrågavarande
programaktiviteter och anförs synpunkter på hur dessa bör finansieras.

För sändningsmöjligheterna är det enligt utredningen av avgörande betydelse,
att det i en nära framtid står till förfogande dels en ytterligare
TV-kanal, dels det ökade sändningsutrymme som den särskilda rundradion
medför och som för här ifrågavarande ändamål främst utgörs av
den ena av de genom den tekniska »klyvningen» tillkommande FM-kanalerna
— den s. k. FM-4 — samt vissa lokala TV-stationer inom UHFbanden.

Då de växande anspråken på radio och TV medför krav på en systematisk
fördelning av arbetsuppgifterna mellan Sveriges Radio och den särskilda
rundradion, har utredningen ansett sig böra förorda följande. De
programslag, som innefattas i begreppet studieradio-TV, får anses vara
en central uppgift för Sveriges Radio och därmed ha en naturlig hemort
i radioföretagets allmänna programverksamhet. Däremot är de programuppgifter
som betecknas som utbildningsradio-TV att betrakta som ett
åliggande för undervisningsväsendet. De faller därmed i princip utanför
Sveriges Radios programansvar och bör såvitt möjligt hänvisas till den
särskilda rundradion. Utredningen är införstådd med att angivna ansvarsuppdelning
inte kan genomföras konsekvent. Å ena sidan kan exempelvis
Sveriges Radio endast i begränsad utsträckning åtaga sig att göra program

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1066

direkt för studiecirkelverksamheten ute i landet. Det är också sannolikt,
att folkbildningsorganisationerna själva önskar hyra programtid i särskild
rundradio för att kunna framställa vissa program i egen regi. Å andra
sidan finns redan en etablerad tradition att Sveriges Radio tar ansvar
för skolradio och skol-TV. Utredningen ser ingen anledning att föreslå
någon ändring härvidlag, så mycket mindre som någon möjlighet att sända
skol-TV på riksvid basis utanför Sveriges Radios ram ännu inte finns.
Sistnämnda förhållande kan motivera att radioföretaget i mån av tillgång
på programtid i TV även åtar sig andra uppgifter på utbildningssidan.
Däremot bör efter tillkomsten av den särskilda rundradion någon skyldighet
inte anses föreligga att svara för ytterligare utbildningsprogram på
ljudradions område.

Med utredningens i det föregående redovisade synsätt sammanhänger
dess uppfattning, att den verksamhet som av Sveriges Radio anordnas
såsom studieradio-TV skall bekostas med licensmedel. Däremot bör för
tillkommande programuppgifter vilka är att hänföra till utbildningsradioTV
— på samma sätt som f. n. gäller i fråga om skolradio och skol-TV —
utgå ersättning av anslagsmedel från riksstaten.

Utbildningsradio-TV

Försöksverksamhet inom Sveriges Radio. Enligt utredningen kommer
den inom etermediernas bildnings- och undervisningsverksamhet hittills
dominerande skolradion och skoltelevisionen att i framtiden endast utgöra
en mindre del av utbildningsradio-TV i vidare mening. Innan denna finner
sin form krävs emellertid försöksverksamhet och fortsatta utvecklingsinsatser.

Oberoende av ansvarsförhållandena i ett mera utbyggt skede anser utredningen,
att Sveriges Radio under de närmaste åren bör vara ensam ansvarig
för undervisningen i radio och TV och bemyndigas fortsätta den
försöksverksamhet, som inletts med den akademiska radiokursen i statskunskap.

I fråga om den fortsatta försöksverksamheten avseende den högre undervisningen
framhålls angelägenheten av att vid denna prövas skilda kombinationer
av radio, TV och andra studieformer, de nya utbildningsmediernas
lämplighet för olika stadier och ämnesområden etc. Utredningen
har för egen del förordat tre nya försöksobjekt, nämligen — tagna i den
ordning de förutsätts genomförda — en ny akademisk kurs i ämnet pedagogik,
en gymnasiekurs i engelska och en akademisk kurs i fysik. Medan
vid den tidigare kursen i statskunskap endast ljudradion anlitats, avses
kursen i pedagogik ge möjlighet att pröva en ordning innebärande att undervisningen
i ljudradion kompletteras med insatser i TV. Kursen i fysik,
som hl. a. avser att belysa möjligheterna att tillgodose de naturvetenskap 5

Dihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 136

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1966

liga ämnenas behov av åskådlighet, tankes i sin tur helt förlagd till TV.
Gymnasiekursen är av intresse bl. a. från synpunkten att pröva undervisning
i etermedia kombinerad med korrespondensstudier ävensom att mäta
den studieaktivitet i olika former, som genom en sådan kurs spontant utvecklas
av exempelvis kvällsgymnasier och studieförbund. — Beträffande
finansieringen av nämnda försöksverksamhet anser utredningen, att utöver
kursen i statskunskap ytterligare ett eller två projekt bör — vad avser
produktions- och sändningskostnaderna -— kunna finansieras med licensmedel.
Härför talar bl. a. de erfarenheter angivna kurser kan ge Sveriges
Radio med avseende på den fortsatta utformningen av folkbildnings- och
studieprogram inom ramen för Sveriges Radios allmänna programverksamhet.
På sikt förutsätts emellertid såsom nämnts alla åtaganden för
Sveriges Radio på utbildningsområdet bli täckta med anslagsmedel anvisade
över riksstaten.

Radioföretagets engagemang på sikt. Vad sålunda avhandlats hänför
sig till de utvecklingsinsatser på utbildningsområdet, som åtminstone under
en övergångstid kommer att krävas av Sveriges Radio. Mot slutet av
1960-talet kan förutsättningarna för radioföretagets engagemang förväntas
bli starkt förändrade. All ljudradioundervisning utöver den som är att
hänföra till skolradion bör då i princip kunna administreras av de olika
undervisningsorganen själva med anlitande av främst den särskilda rundradions
FM-4-kanal. Inom utbildnings-TV kan — med hänsyn till det nyssnämnda
förhållandet att något riksomfattande nät inte står till förfogande
utanför Sveriges Radio — ett vidare ansvar förutsättas åvila företaget.
Utredningen tänker sig härvidlag, att programutrymme på dagtid skall
kunna ställas till förfogande för angivna ändamål i P 1-kanalen, vilket utrymme
framåt 1975 beräknas till ca 35 tim/vecka. Viss begränsad sändningstid
bedöms då också kunna ställas till förfogande på tidig kvällstid
i P 2-kanalen. — I sammanhanget erinras om att den programtid som är
disponibel kan utnyttjas mer eller mindre effektivt beroende på i vilken
utsträckning det blir nödvändigt att sända repriser. En allmän minskning
av reprisverksamheten bör vara möjlig, allteftersom lättskötta bandspelare
även på TV-området mera allmänt kommer i marknaden och kan utnyttjas
av utbildningsinstitutionerna.

Beträffande den framgent tillkommande utbildnings-TV som sänds i
Sveriges Radios kanaler bör i princip gälla att företaget — på samma sätt
som beträffande nuvarande skolradio och skol-TV — har ansvaret för
de program som sänds och i sista hand bestämmer de sändningstider
som skall gälla. Däremot kan Sveriges Radio inte annat än i begränsad utsträckning
åtaga sig att, såsom fallet är med skol-TV, själv producera de
enskilda programinslagen. Det är enligt utredningen därför ofrånkomligt,
att en mera utbyggd utbildnings-TV-verksamhet produktionsmässigt görs

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

helt oberoende av Sveriges Radio, som alltså endast mottar färdiga band
eller filmer för sändning.

Med hänsyn till de successivt ökade anspråk på programtid, som utbildnings-TV
kan förutses komma med, är det samtidigt angeläget att såvitt
möjligt kanalisera in anspråken på arrangemang med lokala universitetsstationer
och sluten-krets-TV-anläggningar etc. För expansionen på något
längre sikt hänvisar utredningen till de möjligheter, som öppnar sig vid ett
ianspråktagande av den ytterligare TV-kanal inom UHF-banden, vilken
enligt gällande våglängdsplaner står till vårt lands förfogande.

Vissa aspekter på den särskilda rundradion. Beträffande formerna för
utbildningsinstitutionernas utnyttjande av den särskilda rundradion har
utredningen anfört vissa allmänna synpunkter. På ljudradiosidan
förutsätts såsom nämnts den angivna FM-4-kanalen komma att stå till förfogande
för skolor, universitet och det fria bildningsarbetet. Nätet tillåter
riksomfattande sändningar, men det kan också brytas upp och betjäna
lokalt och regionalt förankrad undervisningsverksamhet. Härvidlag kan
skolöverstyrelsen tänkas ha intresse att planera vissa större undervisningsblock
centralt med inriktning på hela landet. På regional- och lokalplanet
kan länsskolnämnder och lokala skolstyrelser förutsättas ta motsvarande
initiativ. För den akademiska undervisningen bör den centrala planeringen
åvila universitetskanslersämbetet, medan universitet och högskolor via
rektorsämbetena bör kunna finna former för lokal samverkan. Folkbildningsverksamheten
kan — i den mån den engagerar sig i utbildning — via
studieförbunden och andra centrala organ planera den riksomfattande programverksamheten,
medan länsbildningsförbund och lokalavdelningar har
möjlighet att ta egna initiativ.

Televerket föreslås upprätta och driva sändarna och härför utta en avgift,
som täcker verkets kostnader. Studiokostnaderna är svåra att överblicka
men torde under förutsättning av relativt enkla programformer kunna hållas
på en låg nivå. Särskilda åtgärder — eventuellt vidtagna i samverkan
mellan olika berörda intressenter — torde erfordras för att anskaffa studiokapacitet
i erforderlig utsträckning.

Inom televisionen är det endast fråga om lokala stationer, vilka kan
komma att drivas av ett universitet, samverkande högre utbildningsanstalter
eller kanske en stiftelse. Investeringskostnaderna torde leda till att endast
ett fåtal stationer blir aktuella. Drivna som universitetsstationer kan de tänkas
bli utnyttjade för att klara olika moment i den reguljära undervisningen
i skilda ämnen, för att bedriva viss extensionsundervisning, för att
underlätta den undervisningssituation som uppkommer om en ordning med
universitetsfilialer vinner tillämpning etc. — Flera av de fördelar som avses
uppnådda med sådana stationer kan enligt utredningen också vinnas genom
anordnande av sluten-krets-TV. Med hänsyn härtill bör tekniskt, ekono -

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

miskt och undervisningsmässigt betingade alternativöverväganden föregå
valet av arrangemang.

Ytterligare utredningar. Allmänt konstaterar utredningen att det här
endast kunnat bli fråga om att ange vissa riktlinjer för den fortsatta utvecklingen.
Då utbildningsradio-TV öppnar stora perspektiv och det återstår
många problem att lösa innan de nya studieformerna blir ett naturligt led i
framförallt vuxenundervisningen, föreslås att det åt en ny utredning uppdras
att närmare kartlägga undervisningens behov av de nya hjälpmedlen.
Härför krävs det en tillförlitlig framtidsprognos, som också tar hänsyn till
olika ämnens lämplighet, då det gäller att utnyttja etermedierna ävensom
sluten-krets-anläggningar. Härmed förenade kostnader bör närmare utredas
och vägas mot gängse kalkyler för undervisningen på olika stadier. Med
ledning av bl. a. sådana jämförelser bör nettoeffekten bedömas av den rationalisering,
som radio-TV-undervisning medger. De närmare formerna för
utnyttjandet av den särskilda rundradion bör ytterligare övervägas och
huvudmannafrågan i sammanhanget beaktas.

Studieradio-TV

Hittillsvarande verksamhet på folkbildningsområdet. Den av utredningen
skisserade och såsom studieradio-TV betecknade verksamheten har sin naturliga
utgångspunkt i rundradions nuvarande folkbildningsprogram och
språkkurser. Det är här fråga om bildningsaktiviteter, som i princip inte
syftar till prov och examina utan mera till studier som sj älvändamål.

Om den hittillsvarande verksamheten gäller att de egentliga folkbildningsprogrammen
planeras i nära samråd med studieorganisationerna. Inom
ljudradion där de går under den sammanfattande benämningen radioskolan
rör det sig årligen om ett tiotal programserier. Dessa vänder sig såväl till
enskilda som till grupper av lyssnare, och de kan i stort sett hänföras till
någon av följande fem kategorier, nämligen internationell orientering, estetisk
fostran, allmänna skolämnen, samhällsorientering och praktiska ämnesområden.
Radioskolan kompletterar i hög grad verksamheten inom studieförbunden
och ger dessa ett tillskott av kurser, som i inte obetydlig utsträckning
används i studiecirklarna. Inom televisionen har hittills fyra serier av
egentliga folkbildningsprogram kommit till stånd. Dessa har ingått som led
i den allmänna programverksamheten, och syftet har varit dels att fånga
den stora TV-publikens intresse, dels att — i samarbete med bildningsorganisationerna
-—- infoga programmen i ett organiserat studiearbete i anslutning
till ett för ändamålet iordningställt studiematerial.

Språkkurserna intar i flera hänseenden en särställning. Sålunda har
språkundervisningen i stort sett planerats inom radioföretaget. Den har inte
heller i samma utsträckning som de egentliga folkbildningsprogrammen
varit inriktad på grupper utan vänt sig till den enskilde lyssnaren. Allmänt

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

konstaterar utredningen, att språkkurserna med hänsyn till de erfarenheter
som vunnits utgör ett väl genomarbetat fält för en radiomässig och numera
även TV-mässig pedagogik.

Den fortsatta verksamheten. Vad avser ljudradion förutsätter utredningen,
att studieförbunden i och med tillkomsten av särskild rundradio
övertar ansvaret för en betydande del av de direkt för studiecirkelverksamheten
avsedda ljudradioprogrammen. Även vid sådant förhållande är det
angeläget, att Sveriges Radio — i nära samverkan med studieförbunden —
fortsätter sina sändningar av det slags folkbildningsprogram, som omfattas
av radioskolans — i fortsättningen radiohögskolans — verksamhet. Det bör
härvid tillses, att programverksamheten allsidigt täcker de ämnesområden,
som enligt studieförbundens statistik utgör bildningsrörelsens innehåll. Betydelsefullt
anses bl. a. vara att i sammanhanget ökat utrymme bereds den
estetiska bildningsverksamheten. — Radioskolans omfattning är f. n. exklusive
repriser 60 tim/år. Enligt utredningen bör utrymmet fram till 1970
fördubblas till 120 tim/år med tillägg av 30 timmar repriser. Sändningarna
tänkes i veckoprogrammen fördelade på särskilda programblock.

I fråga om språkundervisningen har hittills karaktären av studieradio —
dvs. frånvaron av examensinriktning och formella kompetenskrav -— varit
utmärkande. Det kan förutsättas, att i framtiden en viss kategori av språkstuderande
använder sig av den service som ges inom ramen för utbildningsradio-TV.
Efterfrågan på ej målinriktade språkstudier bedöms dock
alltjämt dominera och motivera en fortsatt expansion. Även TV hör utnyttjas,
av utrymmes- och kostnadsskäl dock endast i mindre omfattning. Vad
avser expansionstakten anser utredningen, att språkkurserna som f. n.
omfattar ca 80 tim/år inkl. viss mindre del repriser — fram till 1970 skall
få sin sändningstid ökad till ca 200 tim/år, varav ca 40 timmar repriser.

Den av utredningen föreslagna utvecklingen inom ljudradion innebär
relativt sett ingen större ökning av den totala programproduktionen. Enligt
det föregående skulle studieradio ha en omfattning av tillhopa 350 tim/år
omkring 1970 i en samlad programtid av storleksordningen 20 000 tim/år.
Ökningen ryms inom de allmänna utvecklings- och kostnadsplaner, som
utredningen framlagt för ljudradion.

För televisionens del föreslår utredningen, att en ny verksamhet
introduceras, vilken ges benämningen TV-högskolan. Därmed avses en fri,
i Sveriges Radios regi uppbyggd bildningverksamhet, som främst riktar sig
till de enskilda lyssnarna. Endast en mindre del av programmen tänkes
mera direkt avpassade för folkbildningsförbundens studieverksamhet. Målsättningen
skall vara ambitiös och programmen ligga på en genomgående
hög nivå och vända sig till eu publik, som söker gedigna kunskaper. TVhögskolan
är att betrakta som ett tillskott utöver vad som ges av kulturprogram
inom den allmänna sektorn. Vid planeringen bör inte i första
band eftersträvas omväxling och aktualitet utan mera en systematisk ge -

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

nomarbetning av olika delar av kunskapsfältet. Kärnan bör utgöras av
programstoff, som ger kontakt med kultur, forskning och vetenskap. Utredningen
understryker i sammanhanget anlägenheten av att tillräckligt utrymme
bereds även program, som syftar till estetisk fostran.

Den sålunda redovisade studie-TV-verksamheten förutsättes få en utåt
sainmanhallen karaktär bl. a. genom att sändningarna samlas i programblock.
Utredningen föreslår en expansion av verksamheten, som 1974/75
leder fram till en sändningstid av ca 640 tim/år varav hälften repriser.
Enligt gjorda kostnadsberäkningar skulle denna programvolym i det för
angivna tidpunkt förutsatta prisläget representera en årlig kostnad av 26,5
milj. kr.

Inom Sveriges Radio bör enligt utredningen studieradio-TV ges en stark
ställning. TV- och radiohögskolorna bör sålunda anordnas som särskilda
programavdelningar.

Remissyttranden

Behovet av en utbyggnad av bildnings- och undervisningsverksamheten
i radio och television har allmänt understrukits
av de remissinstanser, som yttrat sig i ämnet. Särskilt har en sådan
utbyggnad ansetts motiverad med hänsyn till vuxenutbildningen.

Landsorganisationen erinrar om de successivt pågående tekniska, ekonomiska
och sociala förändringarna i samhället, som sker mycket snabbt och
som ställer individer, organisationer, företag och institutioner inför ständigt
nya problem. Härav töljer ett behov av fortlöpande nyorientering och
fortbildning för praktiskt taget alla samhällsgrupper. Utan tvekan har radio
och TV en stor uppgift att fylla i den studie- och skolningsverksamhet, som
sålunda erfordras för att möta utvecklingens krav.

Även Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges grossistförbnnd, Sveriges
hantverks- och industriorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund
och Sveriges lantbruks förbund hänvisar i sitt gemensamma
yttrande till de fortgående strukturförändringarna inom arbetslivet och den
snabba tekniska utvecklingen. De kraftigt ökade insatser på vuxenutbildningens
område, som härigenom aktualiseras förutsätter medverkan från
etermedierna. Utbyggda distributionsvägar för undervisning via dessa skapar
över huvud betingelser för ett mera rationellt utnyttjande än hittills av
de totala utbildningsresurserna. Liknande synpunkter anförs av bl. a. Tjänstemännens
centralorganisation, Riksförbundet Landsbygdens folk och arbetsmarknadsstyrelsen.

Universitetskanslersämbetet delar uppfattningen, att vidgade utbildningsmöjligheter
i rundradion framförallt bör inriktas på vuxenutbildning och
särskilt då med sikte på dem som inte blivit delaktiga av skolväsendets ut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

byggnad. Ämbetet ser också radion och televisionen som medel att åstadkomma
den rationalisering av den högre undervisningen, som erfordras för
att klara den hastigt växande tillströmningen till universitet och högskolor.
Bl. a. hänvisas till den betydelse medierna bör kunna få för en decentraliserad
och över huvud extramural undervisning. Till viss del synes visserligen
sådana behov kunna tillgodoses genom sändningar med lokal räckvidd och
genom sluten-krets-sändningar, men i stor utsträckning måste riksprogrammen
medverka inte minst på televisionssidan.

Skolöverstyrelsen förutser successivt ökade behov av eterutrymme med
hänsyn såväl till grundskole- som till gymnasie-, fackskole- och yrkesslcoleverksamheten.
Angelägenheten av att etermedierna utnyttjas för olika delar
av skol- och undervisningsområdet understrykes även av gymnasieutredningen,
yrkesutbildningsberedningcn samt Målsmännens riksförbund.

Om sålunda behovet av en utbyggnad av bildnings- och undervisningsverksamheten
i radio och television allmänt vitsordas, har ett flertal remissinstanser
anfört kritiska synpunkter på den av utredningen föreslagna
uppdelningen av verksamheten i en utbildningsradio
- T V och en skolradio-TV. Några instanser förordar andra
kriterier för en avgränsning av verksamheten, medan åtskilliga instanser är
tveksamma om någon kategoriindelning över huvud bör ske.

Skolöverstyrelsen och Tjänstemännens centralorganisation anser, att begreppet
utbildningsradio-TV bestämts alltför snävt av radioutredningen.
Sålunda skall enligt denna däri innefattas endast sådan undervisning, som
åsyftar viss kompetens och anknyter till det allmänna skol- och undervisningsväsendets
studieschema. Om en gränsdragning skall ske — och detta
kan vara praktiskt motiverat i samarbetet med olika myndigheter och organisationer
_bör enligt nämnda båda remissinstanser med utbildningsradio TV

förstås programverksamhet, som överhuvud tillgodoser intentionerna
med en av offentlig myndighet fastställd eller på annat sätt godkänd läro-eller
studieplan. Därmed förs en del av det som av utredningen föreslagits ingå i
studieradio-TV till utbildningsradio-TV. Detta sammanhänger med att det
moderna folkbildningsarbetet i viss utsträckning är målinriktat mot utbildning
eller fortbildning av olika slag. Vad som faller utanför den sålunda förordade
ändrade bestämningen är aktiviteter, som kan sägas tillgodose det
allmänna bildningsbehovet. Dessa motiverar ingen kategorimässig särbehandling
utan bör hänföras till den allmänna programverksamheten.

Svenska arbetsgivareföreningen. Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks-
och industriorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund
och Sveriges lantbruksförbund har eu uppfattning, som nära ansluter
till nyssnämnda remissinstanser. De anser nämligen att en uppdelning
av ifrågavarande programverksamhet bör ske med hänsyn till om den
avser någon form av målinriktade studier eller om den har en mera allmänbildande
karaktär.

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

Samverkande bildningsförbunden och Sveriges nykterhetsvänners landsjörbund
framhåller för sin del, att det inte kan vara meningsfullt att inom
vuxenutbildningen skilja mellan målinriktade och icke målinriktade studier.
Den omständigheten att lyssnarna eller tittarna kan delas upp med hänsyn
till sin attityd till vissa program påverkar nämligen i och för sig inte programuppläggningen.
Däremot kan det vara lämpligt att göra en uppdelning
med utgångspunkt i mottagarnas studiesituation, exempelvis en uppdelning
efter det förhållandet om programmen riktar sig till elever i det obligatoriska
skolväsendet eller inte. Från denna synpunkt kan det förslagsvis skiljas
mellan en skolradio-TV och en vuxenutbildningsradio-TV. En likartad
uppläggning av verksamheten förordas av Svenska landsbygdens studieförbund.

Även Folkuniversitetet förordar en annan uppdelning än den av utredningen
gjorda. För att komma ifrån den svårhanterliga distinktionen mellan
bildning och utbildning bör det enligt Folkuniversitetet skiljas mellan sådana
program, som meddelar en kompletterande undervisning, och sådana som
från undervisningssynpunkt har en självständig karaktär. I förra fallet avses
program av den typ, som hittills getts i skolradio och skol-TV. Dylika
program bör i fortsättningen ges även som stöd åt universitetsundervisningen
och folkbildningen, därvid i senare fallet producenterna förutsätts utgå
från de ämnen, som behandlas i studiecirklarna i landet. Allmänt gäller att
denna programtyp rymmer en verksamhet, som anknyter till av skolöverstyrelsen
och universitetskanslersämbetet finansierade utbildningsformer. —
De självständiga programmen skall vara Sveriges Radios egen uppgift och
kan gälla så skilda ting som en nybörjarkurs i något språk, en gymnasieeller
universitetskurs etc.

Bland remissinstanser som intar en kritisk eller tveksam hållning till en
uppdelning över huvud av bildnings- och undervisningsverksamheten i
rundradion återfinns Sveriges Radio, som konstaterar att den av utredningen
gjorda kategoriklyvningen knappast står i samklang med de praktiska
erfarenheter radioföretaget gjort i sitt arbete. Det frivilliga bildningsarbetet
i vårt samhälle genomgår f. n. en stark omvandling i riktning mot mer
kompetensinriktade studier. Redan detta är ett skäl för att inte låsa sig så
starkt i ett kategoritänkande. Beträffande den praktiska tillämpningen av
den föreslagna uppdelningen framhåller Sveriges Radio, att det även i fråga
om konkreta programprojekt kan vara svårt att på förhand fastställa, till
vilken kategori de skall anses höra. Exempelvis planerades och genomfördes
radiokursen i statskunskap som ett utpräglat exempel på utbildningsradion.
Det har dock visat sig, att ett stort antal icke betygsinriktade lyssnare med
positivt utbyte följt programmen enskilt eller i studiecirklar. För dessa lyssnare
framstår kursen som studieradio.

Liknande synpunkter anförs av Arbetarnas bildningsförbund, vars slutsats
blir att såvitt angår rundradions vuxenutbildningsprogram någon an -

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

ledning till åtskillnad inte finns, så mycket mindre som detta skulle vara
till hinder för en vettig planering och samordning av verksamheten. Till
gruppen av remissinstanser med en kritisk eller tveksam inställning till
kategoriuppdelning kan även föras Folkbildningsförbundet, Kooperativa
förbundet, Landsorganisationen och Riksförbundet Landsbygdens folk.

Den av utredningen föreslagna expansionstakten har allmänt
ansetts nödvändig för att tillgodose undervisningsväsendets behov
av insatser i etermedierna. Undervisningsmyndigheterna har dock bedömt
den otillräcklig från sistnämnda synpunkt.

Universitetskansler sämbetet anser således, att utredningen intagit en alltför
restriktiv hållning till önskemålen om ytterligare programtid i Sveriges
Radios ljudradiokanaler. På TV-sidan förutses att expansionsanspråk kan
göra sig gällande, som under vissa förutsättningar leder till att en tredje
TV-kanal behöver tas i anspråk tidigare än vad utredningen förutsatt, dvs.
redan före mitten av 1970-talet. I likhet med utredningen anser ämbetet, att
de möjligheter måste beaktas, som öppnar sig genom ett eventuellt utnyttjande
av lokala universitetsstationer och av sluten-krets-sändningar.

Skolöverstyrelsen — som bedömer möjligheterna att använda den särskilda
rundradion för undervisningsändamål såsom begränsade — framhåller
också, att programutrymme måste ställas till förfogande i Sveriges
Radios ljudradio- och TV-kanaler för såväl skolradio- som utbildningsradio-TV
i betydligt större utsträckning än vad utredningen föreslagit. Vad
exempelvis beträffar skolradio-TV har inte beaktats de behov, som kan
komma att aktualiseras av det nya gymnasiet, fackskolan och yrkesskolan.

Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks-
och industriorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges lantbruksförbund samt Tjänstemännens centralorganisation
finner det önskvärt, att en expansion i enlighet med utredningens
förslag kommer till stånd. Samtidigt är de i olika hänseenden kritiska till
de programtider, som utredningen anvisat för utbildningsändamål.

Sveriges Radio konstaterar, att utredningen vid sina programöverväganden
utgått från vissa förutsättningar som ännu är osäkra. Det gäller bl. a.
utnyttjandet av den särskilda rundradion och den förutsatta minskade
repriseringen av TV-program. Enligt Sveriges Radios uppfattning torde
det överhuvud först efter några års fortlöpande analys av undervisningsväsendets
programbehov bli möjligt att ta ställning till den lämpliga utbyggnadstakten
på sikt. I sammanhanget påpekas att undervisningsprogrammen
vid en fortsatt expansion kan komma i ett olyckligt konkurrensförhållande
till den allmänna programverksamheten. Detta aktualiserar då
bl. a. frågan om utnyttjande av en tredje TV-kanal för undervisningsändamål.

Radioutredningens förslag om en försöksverksamhet med sikte
på att — såsom ett led i utbildningsradio-TV — pröva etermedier -

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

nas lämplighet för olika stadier och ämnesområden
inom undervisningsväsendet vinner allmän anslutning.

Enligt universitetskanslersämbetet erfordras en systematisk försöksverksamhet,
innan det kan bli fråga om en mera reguljär eterburen undervisning
på universitets- och högskoleområdet. Det förutsätts därvid, att
ämbetet skall ha den pedagogiska ledningen av denna i Sveriges Radios
programkanaler bedrivna försöksverksamhet såvitt avser den undervisningssektor,
för vilken ämbetet ansvarar. Skolöverstyrelsen har ingen erinran
mot det för gymnasiestadiet föreslagna försöksprojektet i engelska
men förutsätter, att skolöverstyrelsen får medverka i planeringen av detsamma.

Gymnasieutredningen framhåller önskvärdheten av att utöver den föreslagna
kursen i engelska andra försöksprojekt kommer till stånd inom
gymnasiesektorn, bl. a. i matematik samt överhuvud i naturvetenskapliga
och tekniska ämnen. Olika studiekombinationer bör därvid prövas, såsom
gemensamma insatser i ljudradio och TV, kurser i ljudradio i förening med
korrespondensundervisning eller som stöd åt undervisning i kvällsgymnasier
etc. Erfarenheterna från sådana försök blir av betydelse för den
fortsatta planeringen av vuxenundervisningen på gymnasiestadiet. Även
Tjänstemännens centralorganisation och Hermods korrespondensinstitut
betonar vikten av att olika studieformer kombineras inom ramen för den
fortsatta försöksverksamheten.

Sveriges förenade studentkårer framhåller, att åtgärder bör vidtas för
en samordnad planering av försöksverksamheten och för utvärdering av
resultaten från denna. Detta sker lämpligen genom att en arbetsgrupp tillsätts,
i vilken ingår företrädare för bl. a. Sveriges Radio, undervisningsmyndigheterna
samt lärar- och elevintressena.

Sveriges Radio betygar sin beredvillighet att medverka i den föreslagna
försöksverksamheten, dock utan att på detta stadium vilja binda sig för
de ämnen och stadier, som förordas i betänkandet.

Beträffande utredningens förslag i fråga om ansvarsfördelningen
i program hänseende mellan Sveriges Radio å ena
samt berörda myndigheter och organ på undervisningsområdet
å andra sidan har från utredningen avvikande
synpunkter anförts av vissa remissinstanser. I ett par fall — universitetskanslersämbetet
och skolöverstyrelsen — har Sveriges Radio ansetts böra
ha ett större ansvar än vad utredningen förutsatt, i ett par andra fall har
en närmast motsatt uppfattning hävdats.

Universitetskanslersämbetet kan inte ansluta sig till förslaget, att Sveriges
Radio på ljudradiosidan framgent endast skall ha ansvaret för skolradioverksamheten,
medan utbildningsradio i övrigt skall hänvisas till den
särskilda rundradion. Utbildningens betydelse i dagens samhälle liksom
etermediernas stora möjligheter att främja utbildningen motiverar enligt

Kungl. Maj.ts proposition nr i36 år 1966

ämbetet, att Sveriges Radios styrelse får en klar skyldighet att svara för
ifrågavarande programverksamhet. Det bör för övrigt också övervägas att
till Sveriges Radio knyta en eventuell särskild rundradio. Radioföretaget
känner härigenom starkare sitt ansvar för att etermedierna totalt får en
ändamålsenlig användning på undervisningsområdet. Beträffande de särskilda
rundradioprogrammen förutsätts dock, att det omedelbara ansvaret
för programverksamheten skall kunna överlämnas till undervisningsmyndigheter
och liknande. Vad avser programmen i Sveriges Radios egna
kanaler utgår ämbetet från att ansvaret för utbildningsinnehållet skall åvila
undervisningsorganen. Samråd med dessa bör ske i fråga om programmens
inplacering i programschemat.

Även skolöverstyrelsen anser, att Sveriges Radio i princip skall svara
för inte enbart skolprogram utan även andra utbildningsprogram och detta
såväl i ljudradion som televisionen. Härigenom kan man dra nytta av
Sveriges Radios erfarenheter samt personella och materiella resurser. En
förutsättning är då, att undervisningsorganens pedagogiska och utbildningspolitiska
önskemål beaktas i tillräcklig utsträckning.

Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks-
och industriorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund
och Sveriges lantbruksförbund anser det böra övervägas att
sammanföra huvuddelen av programverksamheten på utbildningsområdet
i en utbildningsradio-TV, för vilken huvudmannaskapet skall innehas av
undervisningsmyndigheterna och alltså i sista hand av ecklesiastikdepartementet.
En sådan ordning motiveras av den dominerande ställning, som
den målinriktade utbildningen kommer att få i etermedierna, och av behovet
att samordna denna i förhållande till annan utbildningsverksamhet.
Inom ramen för en sådan utbildningsradio-TV blir det undervisningsinyndigheternas
sak att bedöma i vilken utsträckning Sveriges Radios och eventuellt
även den särskilda rundradions programkanaler bör användas.

Statskontoret och riksrevisionsverket framför tanken att omkonstruera
den av utredningen för den särskilda rundradion föreslagna sändningsnämnden
så att denna kan svara inte bara för fördelningen av sändningstiderna
i den särskilda rundradion utan även för samordningen av de skattemedelsfinansierade
programverksamheternas — och då bl. a. utbildningsradio-TV
:s — utnyttjande av Sveriges Radios programkanaler och resurser.

Utredningens förslag, att det åt en särskild utredning uppdras
att närmare överväga undervisningsväsendets behov av
etermedierna och formerna för ett vidgat utnyttjande av dessa, har
tillstyrkts av de remissinstanser, som yttrat sig i frågan, dock med undantag
av skolöverstyrelsen.

Universitetskanslersämbetet vitsordar allmänt behovet av en sådan utredning,
som lämpligen anknytes till ecklesiastikdepartementet. Sveriges

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

förenade studentkårer vill koppla ihop den föreslagna utredningen med
den nyssnämnda försöksverksamheten på så sätt att den arbetsgrupp, som
organisationen förutsatt skola leda och följa upp denna verksamhet, underställs
utredningen. Enligt Tjänstemännens centralorganisation bör i utredningsarbetet
ingå att närmare pröva frågan var produktionsansvaret
avseende skol- och utbildningsprogrammen i framtiden skall ligga. Sveriges
Radio vill, att det även skall övervägas att ta en tredje TV-kanal
i bruk för undervisningsändamål.

Skolöverstyrelsen avvisar förslaget om en utredning. Det bör ingå i
Sveriges Radios, skolöverstyrelsens och andra utbildningsmyndigheters
normala arbetsuppgifter att gemensamt och kontinuerligt överväga utnyttjandet
av etermedierna för undervisningsändamål.

Vad avser de programtyper, som av utredningen sammanfattats
med beteckningen studieradio-TV, har —
som framgår av det följande — remissinstanserna allmänt ansett en expansion
önskvärd, samtidigt som från olika håll kritiska synpunkter anförts på
den kategorimässiga avgränsning av folkbildningsprogrammen, som utredredningen
föreslagit. Med denna inställning följer också en kritisk hållning
till utredningens förslag om en uppdelning i sin tur av folkbildningsprogrammen
på en radio- och en TV-högskola, vilka har en delvis olika utformning
bl. a. med hänsyn till de s. k. studiecirkelprogrammen. Bortsett härifrån
understryks önskvärdheten av att folkbildningsprogrammen får en
ändamålsenlig utformning så att de stödjer och kompletterar studieförbundens
bildningsarbete. Betydelsen av att programplaneringen sker i nära
samråd med förbunden betonas.

Flera remissinstanser uppehåller sig vid de organisatoriska problemen
i samband med Sveriges Radios handhavande
av undervisnings- och bildningsverksamheten. Arbetarnas
bildningsförbund, Tjänstemännens centralorganisation och Brevskolan
anser, att den samlade verksamheten på detta område organisatoriskt
skall hållas samman inom radioföretaget. Någon uppdelning bör sålunda
inte ske på en ljudradio- och en TV-sida, inte heller med hänsyn till om
det gäller mera utbildningsinriktade eller mera folkbildningsinriktade programaktiviteter.
Enligt Kooperativa kvinnogillesförbundet och Sveriges nykterhetsvänners
landsförbund bör åtminstone en gemensam, över båda medierna
spännande avdelning för vuxenundervisningen och vuxenutbildningen
finnas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1966

VII. Finansieringsfrågor

Utredningen

Finansieringsprinciper

Valet av finansieringsmetod. Ända sedan sin tillkomst har rundradioverksamheten
finansierats med licensavgifter, som erlagts av innehavare av
mottagningsapparat. Med licensmedlen har bestridits radioföretagets och
televerkets driftkostnader ävensom — efter beslut av 1955 års riksdag —
kostnaderna för investeringar i rundradioanläggningar. Efter övergången
till licensfinansiering av investeringar har vidare en ordning tillämpats innebärande
omedelbar avskrivning av anläggningskostnaderna. Uppkommande
överskott, som tidigare inlevererats till statsverket, har efter beslut av
1957 års riksdag fonderats hos televerket för att tas i anspråk för den fortsatta
utvecklingen av rundradioverksamheten. Från att ursprungligen endast
ha gällt ljudradiorörelsen har vid verksamhetens utsträckning till televisionsområdet
angivna principer fr. o. m. budgetåret 1959/60 gjorts tilllämpliga
även på den nya verksamhetsgrenen. De hos televerket fonderade
överskottsmedlen, som vid utgången av budgetåret 1963/64 uppgick till
16,6 milj. kr. för ljudradion och till 159,2 milj. kr. för televisionen, disponeras
av telestyrelsen såsom rörelsemedel. Styrelsen har därvid fr. o. m.
budgetåret 1963/64 haft att erlägga ränta efter samma räntefot, som är
fastställd för televerkets rörliga kredit i riksgäldskontoret. — Fr. o. m. budgetåret
1964/65 gäller att vissa kostnader i anslutning till rundradioverksamheten
bestrids inte med licensmedel utan med skattemedel anvisade under
särskilt anslag på riksstaten. På detta sätt täcks sålunda kostnaderna
för skolradio och utlandsprogram ävensom för de särskilda blindlicenserna.

Utredningen konstaterar, att det för den fortsatta rundradioverksamheten
i Sverige kan ifrågakomma tre olika finansieringsmetoder, vilka också
kan kombineras. Dessa är licensmedel, medel anvisade över riksstaten samt
inkomster från försäljning av annonstid (reklam). Som framgår av det
föregående har intill nyligen endast den första metoden tillämpats i Sverige.
Den är också antingen den enda eller den viktigaste metoden att finansiera
radio- och televisionsverksamhet i de flesta europeiska länder. I fråga
om skattefinansieringen gäller att en fullständig sådan mycket sällan förekommer
annat än i utvecklingsländerna, medan däremot bidrag av skattemedel
till särskilda grenar av verksamheten inte är ovanliga.

I enlighet med direktiven för radioutredningen har de båda metoderna
med reklam- och allmän skattefinansiering undantagils från utredningens
överväganden. Beträffande skattefinansiering erinras om att en sådan ordning
på sina håll förordats för ljudradion med hänsyn till dess allmänna

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1966

spridning. Utredningen konstaterar i anslutning härtill att spridningsargumentet
inte gäller för televisionen. Att under sådana förhållanden bibehålla
licensfinansiering av televisionen och övergå till skattefinansiering beträffande
ljudradion framstår från praktiska och andra synpunkter såsom ett
olämpligt arrangemang. Mot en allmän skattefinansiering talar också att
medelstilldelningen till rundradioverksamheten därmed — på samma sätt
som gäller för vissa andra offentliga verksamhetsgrenar — riskerar att bli
beroende av det statsfinansiella lägets växlingar.

Argumenten mot en allmän skattefinansiering avser dock inte de särskilda
programuppgifter, som Sveriges Radio kan komma att åtaga sig utom
ramen för den allmänna programverksamheten. Sålunda förutsätter utredningen,
att den finansieringsmetod som redan tillämpas för skolradioverksamheten
i framtiden även kommer att gälla de nya former av utbildningsradio-TV,
som utredningen i det föregående föreslagit. Det erinras i sammanhanget
om skillnaden mellan å ena sidan utbildningsradio-TV och å
andra sidan den studieradio-TV, som likaledes förordats av utredningen. 1
det senare fallet är det fråga om uppgifter, som naturligen faller inom
ramen för den allmänna programverksamheten och som därför bör finansieras
med licensmedel.

Licenssystemet i framtiden. I Sverige gäller f. n. att man för de TV- och
ljudradiomottagare som finns inom ett hushåll — oberoende av deras antal
och geografiska spridning på ordinarie bostad, fritidsstuga etc. — erlägger
en TV-licens resp. en ljudradiolicens. Ett undantag utgör radiomottagare
i bil, för vilken en särskild radiolicens utgår.

Utredningen anser, att man så långt möjligt hör närma sig principen ett
hushåll — en licens. En utgångspunkt är härvidlag, att nästan alla svenska
hushåll med TV-mottagare också har radiomottagare. Det är därför möjligt
att liksom på många håll i utlandet ha en kombinerad radio-TV-licens
baserad på innehavet av TV-apparat ävensom en särskild radiolicens för det
mindre antalet hushåll med enbart radioapparat. De rent praktiska fördelatna
med en kombinerad licens är tre, nämligen mindre besvär för allmänheten
med licensinbetalningar, mindre administrativt arbete för post- och televerken
samt mindre kostnader för licensuppbörd och licenskontroll. I anslutning
härtill beräknas — med bortseende från bilradiolicensen samt
under antagande av halvårsvisa inbetalningar av den kombinerade licensen
samt helårsvisa inbetalningar av den särskilda radiolicensen — att antalet
inbetalningstillfällen per år kan minskas med en tredjedel eller från f. n.
6,6 till 4,6 milj. tillfällen.

Utredningen finner emellertid, att förenklingen kan drivas ännu längre.
Med utgångspunkt i nuvarande licensantal och licensavgifter — och fortfarande
med bortseende från bilradiolicensen — beräknas, att den särskilda
radiolicensen skulle ge enbart (35 kr. X 600 000 hushåll =) 21 milj. kr.,
medan den kombinerade radio- och TV-licensen skulle inbringa (135 kr. X

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

2 000 000 hushåll =) 270 milj. kr. Av de sammanlagda licensinkomsterna
om 291 milj. kr. skulle sålunda endast 7 procent härröra från den särskilda
radiolicensen. Vid oförändrade licensavgifter och förutsatt utveckling av
licensantalet beräknas angivna andel minska till 4 % år 1967 och 2 % år
1970.

Under sådana förhållanden aktualiseras frågan om inte hela radio- och
televisionsverksamheten kan finansieras med inkomsterna från den kombinerade
licensen. De rättviseargument, som kan anföras mot att en grupp
hushåll — de som endast har radioapparat — på så sätt slipper licens, kan
enligt utredningen bemötas med att ifrågavarande grupp representerar de
ekonomiskt minst bärkraftiga hushållen. I avgiftshänseende innebär ett slopande
av den särskilda radiolicensen — vid en förutsatt omläggning år 1967
—• att den kombinerade licensen måste höjas med 5 kr. per licens och år.
Ifrågavarande belopp beräknas emellertid år 1975 vid då förväntad TVtäckning
av landet ha minskat till 1 kr. för licens och år. — Utredningen
har för sin del med hänsyn till de administrativa och ekonomiska fördelarna
av ett sådant arrangemang stannat för att föreslå införandet år 1967
av en kombinerad licens och då utan kompletterande särskild radiolicens.
Enbart i fråga om licensuppbörden beräknas genomförandet av förslaget
medföra en årlig besparing om ca 2 milj. kr.

Vad angår frågan om den särskilda bilradiolicensen, vilken utredningen
jämlikt sina direktiv haft att överväga, erinras om de krav som från olika
håll framförts på dess slopande. Det har bl. a. framhållits det principiellt
oriktiga i att man skall betala extra licens för bilradio, då detta inte erfordras
i fall där man har flera radioapparater i samma bostad. Det har också
hänvisats till att det numera i marknaden förekommer en rad mellanformer
mellan fast monterade bilradioapparater och vanliga transistormottagare,
vilket vid fastställandet av licensplikten skapar en rad svårbedömda gränsfall.
Angivna tolkningsproblem bidrar till att försvåra kontrollförfarandet
och skapa friktion mellan polis och allmänhet.

Antalet bilradiolicenser uppgår f. n. till i runt tal 350.000, vilket ger
årsintäkter om drygt 12 milj. kr., och monterade apparater beräknas förekomma
i ca 25 procent av samtliga personbilar i landet.

Utredningen har vid sina överväganden kommit till att det från synpunkten
att eliminera nuvarande olägenheter och den känsla av orättvisa som
många upplever är motiverat att slopa bilradiolicensen i samband med införandet
av den föreslagna enhetslicensen år 1967. Slopandet bör dock inte
avse fordon, som enbart används i yrkesmässig trafik. Ett avskaffande av
hilradiolicensen beräknas medföra ett inkomstbortfall, som vid den tänkta
tidpunkten för åtgärden motsvarar cn höjning av enhetslicensen med drygt
5 kr. per år.

I sammanhanget överväger utredningen slutligen frågan huruvida nedsättning
av eller befrielse från licens bör beviljas särskilda grupper som

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1966

exempelvis folkpensionärer. Utredningen finner det dock principiellt oriktigt
att medge sådana förmåner. Ett stödbehov för vissa grupper bör lösas
på andra vägar och inte genom en generell subvention eller en televerkets
prövning av det enskilda behovet.

Avskrivnings- och fonderingsprinciper. Utredningen anser, att den nuvarande
ordningen med omedelbar avskrivning av gjorda investeringar
med anlitande av de för resp. år disponibla medlen (licensintäkter och
fonderade medel) bör kunna tillämpas även i fortsättningen. Därvid har
bl. a. beaktats det förhållandet, att totalt sett mycket stora investeringar
blir aktuella under lång tid framöver och att dessa kostnader rimligen kan
fördelas i tiden på ett sådant sätt att belastningen på de enskilda åren blir
förhållandevis jämn.

Vad angår frågan hur inflytande licensmedel skall fördelas dels på ljudradio
och television, dels på förbrukning resp. fondering konstaterar utredningen,
att det under nuvarande system med skilda licenser för ljudradio-
och televisionsrörelserna framstår som det enda rimliga att hålla de
båda medierna ekonomiskt helt åtskilda. Det innebär bl. a. att gemensamma
kostnader inom Sveriges Radio och televerket fördelas så exakt som möjligt
på de båda licenskategorierna och att vartdera mediet fonderar sina överskott.
Utredningens förslag om utformningen av licenssystemet i framtiden
aktualiserar emellertid frågan i vad mån den ekonomiska åtskillnaden skall
bibehållas. Därmed avses inte kostnadsredovisningen, som bör vara så fullständig
att de verkliga kostnaderna för vartdera mediet klart kan särskiljas.
I fråga om intäkter och fondering kan emellertid förfaras på olika sätt.

Vid ett system med en kombinerad licens baserad på TV-innehavet och
med en kompletterande särskild ljudradiolicens ligger det enligt utredningen
nära till hands att avdela en så stor andel av den kombinerade licensen för
ljudradioändamål, som motsvarar den gällande rena radiolicensen. Så synes
f. n. ske i flertalet av de länder, som tillämpar ifrågavarande licenssystem.

Vad angår den licensutformning som utredningen själv stannat för, nämligen
en enda licens som är knuten enbart till TV-innehavet men som finansierar
båda medierna, kan två olika arrangemang tänkas. Antingen kan
inflytande licensmedel fördelas i bestämda proportioner på ljudradio och
television och därvid särskiljas i fondhänseende eller också kan den årliga
tilldelningen av licensmedel för drifts- och investeringsändamål visserligen
ske separat för resp. medier men överskotten samlas i en gemensam fond.
Utredningen finner övervägande skäl tala för det senare arrangemanget,
som medger en smidig disposition av de totalt tillgängliga medlen med hänsyn
till resp. mediers behov.

Ytterligare inkomstkällor för rundradioverksamheten. Sammanfattningsvis
erinras om att rundradiorörelsen vid bifall till utredningens förslag i
olika hänseenden kommer att tillföras vissa inkomster utöver licensavgif -

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

terna och de räntor, som televerket erlägger för de av verket såsom rörelsemedel
disponerade licensmedlen. Sålunda kan i framtiden utbildningsradioTV
och liknande programtyper, som faller utom ramen för Sveriges Radios
allmänna programansvar, förväntas leda till en betydande ökning av de
särskilda ersättningar, vilka utgår av skattemedel. — Införandet av särskild
rundradio leder också till att den allmänna rundradions ekonomi
förbättras på olika sätt. Sålunda anses exempelvis den särskilda rundradion
utöver kostnaderna för de av verksamheten betingade programförberedelserna
och sändararrangemangen böra bestrida sin del av investeringskostnaderna
för de två ianspråktagna FM-näten, som redan i och för sig
betalats. Detta medför, att televerket varje år får en viss relativt fast inkomst,
som i sin tur minskar belastningen på rundradiobudgeten.

Finansplaner

Enligt de i det föregående redovisade beräkningarna skulle i fast penningvärde
kostnaderna för televisionen mellan 1965/66 och 1974/75 öka
från ca 166 milj. kr. till resp. 321, 356 och 396 milj. kr. enligt de tre tänkta
sändningstidsalternativen. För ljudradiorörelsen skulle kostnaderna under
samma tid öka från ca 107 till 127 milj. kr. eller — om avdrag sker för den
besparing i form av minskade inkasseringskostnader som följer med införandet
av en gemensam radio- och TV-licens — till 125 milj. kr.

Kostnaderna bör enligt utredningen ses i relation till det antal licensinnehavare,
som man vid olika tidpunkter har att räkna med. Utifrån förutsättningen
att enligt utredningens förslag en enhetslicens införs år 1967
baserad på innehavet av TV-apparat är det från nämnda år endast en bedömning
av TV-licensstocken som är av intresse. Enligt gjorda prognoser
skulle antalet TV-licenser år 1965 uppgå till 2 035 000 motsvarande 73,5 %
av hushållen, år 1970 till 2.488.000 motsvarande 85,6 % av hushållen och
år 1975 till 2 703 000 motsvarande 90 % av hushållen. Utredningens uppskattningar
sammanfaller under en del av perioden nära med telestyrelsens
bedömningar, men på sikt har utredningen med hänsyn bl. a. till TV-tätheten
i vissa andra länder gjort mera optimistiska antaganden än telestyrelsen,
som för slutåret 1975 stannat vid ett licensinnehav motsvarande 83 % av
hushållen.

I det följande redovisas en av utredningen gjord beräkning, därvid ifrågavarande
totala kostnader för televisions- och ljudradioverksamheten dividerats
med antalet för resp. år förutsatta licensbetalare. Siffrorna belyser sålunda
kostnaderna per licens och år i fast penningvärde.

TV 85 tim. TV 100 tim. TV 115 tim. Ljudradio

1967/68.............. 116 117 122 52

1969/70.............. 115 123 138 48

1971/72.............. 120 132 148 47

1974/75.............. 120 132 147 47

6 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 136

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1966

Utredningen konstaterar emellertid, att beräkningar i fast prisläge inte
ger underlag för bedömning av de licensbelopp som i framtiden kan komma
att erfordras. Kostnaderna har därför hypotetiskt antagits till följd av automatiska
löne- och prisstegringar öka med i genomsnitt 5 % per år. Vid en
sålunda i löpande penningvärde gjord beräkning skulle kostnaderna mellan
åren 1965/66 och 1974/75 inom televisionsrörelsen stiga från 166 milj.
till resp. 499, 553 och 615 milj. kr. enligt de tre behandlade sändningstidsalternativen
samt inom ljudradiorörelsen från 107 milj. till 195 milj. kr.

Med angivna utgångspunkt att en på TV-innehav grundad enhetslicens
införs fr. o. in. budgetåret 1967/68 har de sålunda i löpande priser beräknade
kostnaderna för radio- och televisionsrörelserna intagits i en samlad,
för hela rundradioverksamheten upprättad finansplan, vilken bygger på
gemensamma intäkter och gemensamma årliga över- och underskott samt
en gemensam fond. Licensintäkterna har beräknats på grundval av nyssnämnda
prognos om utvecklingen av licensstocken. På inkomstsidan har
även beaktats de räntor, som uppbärs för de av televerket såsom rörelsekapital
disponerade licensmedlen. Med såväl kostnads- som intäktssidorna
kända har utredningen utarbetat tre planer för licenshöjningar, vilka svarar
mot de tre olika alternativen för programtidens utveckling inom televisionen.
Utredningen har därvid valt att låta den första höjningen ske 1967,
emedan den särskilda ljudradiolicensen avskaffas detta år och ljudradions
specialbudget då uppvisar ett underskott, som i och för sig kräver åtgärder.
I fortsättningen tänkes licenshöjningar ske vartannat år, vilka höjningar
därvid givetvis främst betingas av televisionsrörelsens utveckling. De tre
planerna för licenshöjningar (benämnda efter sändningstidsalternativen för
TV) får följande utseende.

85-timmarsalt. 100-timmarsalt. 115-timmarsalt.

1/10 1967 .............. 170 170 175

1/10 1969 .............. 200 210 230

1/10 1971 .............. 220 240 265

1/10 1973 .............. 250 270 295

Utredningen anför, att de två högsta alternativen bäst står i samklang
med de önskemål och förväntningar, som ställs på televisionen under de
närmaste tio åren. Med hänsyn bl. a. till de kostnader, som allmänheten
under den kommande tiden kan antas vara beredd att påta sig för detta och
andra ändamål, framstår 100-timmarsalternativet för utredningen såsom
det sakligt riktigaste.

Ett särskilt yttrande har avgivits av experten Persson,
som anfört kritiska synpunkter i anledning av utredningens kostnads- och
licensberäkningar. Det ifrågasätts bl. a. om inte de höga kostnader, som expansionen
av rundradioverksamheten visar sig medföra, nödvändiggör en

Kungl. Maj.ts proposition nr 13(1 ur W6G

särskild expertgranskning av de samhällsekonomiska möjligheterna att förverkliga
de framlagda planerna. Det konstateras vidare, att rundradions
kostnader i väsentlig mån är beroende av programursprung och produktionsmetoder.
Genom endast en mindre förskjutning mellan olika produktionskategorier
anges det vara möjligt att utan åsidosättande av kvalitetskravet
åstadkomma betydande kostnadssänkningar och därmed en alternativ
licensavgiftsutveekling, som ligger inte oväsentligt lägre än utredningens
beräkningar.

Remissyttranden

I valet av finansieringsmetod har endast enstaka remissinstanser
gett uttryck åt uppfattningen, att i fråga om den allmänna
programverksamheten en annan finansieringsform än den nuvarande
med ren licensfinansiering bör övervägas.

Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks-
och industriorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund
och Sveriges lantbruks förbund beklagar — såsom framgått av
det föregående — att radioutredningen genom utformningen av direktiven
varit förhindrad att överväga frågan om betald reklam i television. Den bär
därigenom inte kunnat förutsättningslöst behandla bl. a. de problem, som
sammanhänger med televisionsverksamhetens fortsatta finansiering. Organisationerna
hänvisar till att de i särskild skrivelse hemställt, att en expertkommitté
snarast tillsätts för att skyndsamt utreda reklamfrågan. Stockholms
och Skånes handelskammare, vilka hyser betänkligheter med hänsyn
till den belastning som de av radioutredningen förutsatta licenshöjningarna
innebär för licensinnehavarna, anser att förutsättningarna för en viss reklamfinansiering
av programverksamheten bör övervägas. Även telestyrelsen
ifrågasätter, om inte trots allt med den kostnadsutveckling som följer av utredningens
förslag angivna möjlighet bör upptas till prövning.

Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd anser, att kostnadsaspekterna
i förening med radions och televisionens allmänna samhälls-
och kulturfunktion aktualiserar frågan om en övergång till finansiering
av den allmänna programverksamheten med skattemedel anvisade över
riksstaten på samma sätt som redan sker med skolradio och skol-TV. Det
är enligt nämnden angeläget, att fördelarna och nackdelarna med en sådan
omläggning snarast utreds.

Remissinstanserna delar genomgående utredningens uppfattning, att Sveriges
Radios skol - och utbildningsverksamhet ävensom dess
programverksamhet till utlandet skall finansieras med
skattemedel. Ett par remissinstanser — Svenska stadsförbundet och Svenska
landsbygdens studieförbund — ifrågasätter, om inte även de programakti -

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1!)66

viteter, som av utredningen betecknas som studieradio-TV, lämpligen bör
bestridas med skattemedel. Det föreligger nämligen vid licensfinansiering
risk för att ifrågavarande programverksamhet i lägen med knapphet på licensmedel
inte i vederbörlig utsträckning kan hävda sig gentemot andra
programkategorier.

Vad avser licenssystemet har flertalet remissinstanser tillstyrkt
eller lämnat utan erinran utredningens förslag att införa en e n h e t s 1 ic
e n s, dvs. en kombinerad radio-TV-licens baserad på innehavet
av TV-ap parat och utan någon särskild ljudradiolicens
för dem som enbart har radioapparat. Bland de tillstyrkande instanserna
återfinns statskontoret, riksrevisionsverket, socialstyrelsen, länsstyrelserna
i Södermanlands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Norrbottens
län, Landsorganisationen och Sveriges folkpensionärers riksorganisation.
Avgörande för ifrågavarande instansers ställningstaganden synes vara
sådana av utredningen angivna omständigheter som den växande TV-täckingen
av landet och det minskande antalet hushåll med enbart radioapparat,
vidare den rationalisering av licensuppbördsförfarandet, som angivna licenssystem
möjliggör. Socialstyrelsen och Sveriges folkpensionärers riksorganisation
finner det med hänsyn till folkpensionärer och lägre inkomstgrupper
tillfredsställande, att den särskilda ljudradiolicensen bortfaller.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att vid ett genomförande av den
föreslagna ordningen radion inte får sättas på undantag bara därför att
den inte uppbär egna inkomster. Den bör utan hinder härav ges resurser,
som möjliggör en hög programstandard.

Ett antal remissinstanser har emellertid såtillvida haft en från utredningen
avvikande uppfattning som att en på TV-innehavet baserad e nhetslicens
anses böra kompletteras med en särskild
ljudradiolicens för dem som enbart har radioapparat. De remissinstanser,
som förordat en sådan lösning, är telestyrelsen och Sveriges Radio,
vidare Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges grossistförbund, Sveriges
hantverks- och industriorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund
och Sveriges lantbruksförbund, Tjänstemännens centralorganisation
samt handelskammaren för Örebro och Västmanlands län. Allmänt
framhålls att utredningens argument för införandet av en ordning, som
innebär att TV-innehavarna skall betala även för dem som enbart har radio,
ej är bärande. Såväl rättvisesynpunkter som ekonomiska synpunkter
talar mot att så sker.

Enligt telestyrelsen bör den kategori av ljudradiolicenser, som hänför sig
till hushåll med enbart radio, inte undervärderas. Om denna licenskategori
år 1967 — med nuvarande avgifter — förutsätts ge 4 % av de totalt till ca
319 milj. kr. beräknade licensintäkterna, representerar detta ett medelstillskott
om drygt 12 milj. kr. I motsvarande mån skulle alltså vid ett genomförande
av utredningens förslag de ca 350 000 hushåll — motsvarande ca

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1066

700 000 personer eller 10 % av landets radiolyssnare — som vid nämnda tidpunkt
fortfarande enbart har radio »åka snålskjuts» på radio/TV-innehavarna.
Dessa skulle behöva betala 5 kr. mer per enhetslicens och år för att
kompensera inkomstbortfallet. En dylik förmån för hushållen med enbart
radio ter sig så mycket mer omotiverad som programutbudet och kostnaderna
för ljudradion enligt utredningens förslag väsentligt kommer att öka och
i och för sig utgör skäl för en höjning av ljudradions licensavgift.

Liknande beräkningar redovisas av Sveriges Radio, som konstaterar att en
licensfrihet för angivna radiohushåll kan beräknas medföra ett samlat inkomstbortfall
fram t. o. in. 1975 i storleksordningen 75 å 100 milj. kr. Med
hänsyn härtill och till rättviseaspekterna anser Sveriges Radio, att licenssystemet
bör utformas på det sätt som är det vanliga i Europa, dvs. med en
enhetslicens för TV och ljudradio baserad på TV-innehavet och en särskild
radiolicens för dem med enbart radio.

Utredningens förslag om slopande av den särskilda bilradiolicensen
i samband med enhetslicensens införande har genomgående
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. Motororganisationernas
samarbetsdelegation framhåller, att den särskilda bilradiolicensen
utgör en orimlig extra pålaga för bilägarna sett mot bakgrund av att
hushållen eljest får ha ett obegränsat antal radioapparater på en och samma
radiolicens. — Det skäliga i att principen ett hushåll—en licens konsekvent
tillämpas synes också allmänt ha motiverat remissinstansernas ställningstagande
i denna fråga. Telestyrelsen understryker, att ett avskaffande
av bilradiolicensen inte bör gälla fordon, som i huvudsak används i yrkesmässig
trafik, och konstaterar, att även radioutredningen förutsatt en sådan
begränsning av licensfriheten.

Beträffande de avskrivnings - och fonde ringsprinciper,
som framgent skall tillämpas, har remissinstanserna inte haft något att invända
mot utredningens förslag, att nuvarande ordning bibehålls och således
omedelbar avskrivning av gjorda investeringar sker med anlitande av
de för resp. budgetår tillgängliga licensmedlen. Inte heller har utredningens
förslag om gemensam fondering av licensmedlen vid införandet av en ordning
med en ren enhetslicens — dvs. utan en kompletterande ljudradiolicens
— mött invändningar. Enligt telestyrelsen bör emellertid för det fall
systemet med en enhetslicens i förening med en särskild radiolicens vinner
tillämpning radio- och TV-licensmedlen även i fortsättningen hållas åtskilda
i fondhänseende.

Till grund för de av utredningen framlagda finansplanerna ligger
de tidigare redovisade kostnadsberäkningarna för television och ljudradio
under den aktuella planeringsperioden. Med hänsyn till de kostnadsökningar,
som dessa beräkningar utvisar, har — som framgår av det föregående
— Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges grossistförbund, Sveri -

Knngl. Maj. ts proposition nr 136 år 1966

ges hantverks- och industriorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges
köpmannaförbund och Sveriges lantbruksförbund ävensom Svenska tidningsutgivareföreningen
understrukit angelägenheten av att frågan om rundradioverksamhetens
expansion sätts in i ett större samhällsekonomiskt sammanhang.
Denna aspekt anses inte ha beaktats tillräckligt av radioutredningen.
Svenska tidningsutgivareföreningen har vidare understrukit nödvändigheten
av att programexpansionen särskilt på TV-området anpassas efter
tillgången på arbetskraft inom massmediasektorn och med hänsyn tagen
till andra massmediers rimliga personalbehov.

Förstnämnda sex remissinstanser liksom telestyrelsen och Sveriges Radio
— vilka båda instansers yttranden i denna del redovisas i det följande
— ävensom Folkpartiets ungdomsförbund och Stockholms handelskammare
anser, att utredningen varit alltför optimistisk i sina bedömningar
såväl av licens- och inkomstutvecklingen som av kostnaderna för programverksamheten.
Statskontoret och riksrevisionsverket framhåller såsom
tidigare nämnts att utredningens kostnadsberäkningar bör fullständigas,
om de ekonomiska konsekvenserna av den föreslagna utvecklingen
på ett godtagbart sätt skall kunna överblickas.

Vissa remissinstanser har framhållit, att de licenshöjningar, som följer
med ett genomförande av utredningens förslag, inte framstår som orimliga.
Detta är bl. a. Landsorganisationens bedömning. Organisationen finner
det emellertid nödvändigt, att statsmakterna observerar det förhållandet,
att de förutsatta licensbeloppen kan göra det omöjligt för vissa grupper
i samhället — folkpensionärer och sjuklingar — att ha en TV-mottagare.
Härmed sammanhängande problem bör emellertid lösas med socialpolitiska
medel. Kommerskollegium anser, att de föreslagna licenshöjningarna
visserligen är täta och stora men att det får bedömas rimligt att
högre avgifter erläggs, då programtiden ökar och valmöjlighet skapas
mellan två TV-program. En begränsning av den förordade expansionen
med hänsyn till licensavgifternas storlek är enligt kollegium inte heller
motiverad. Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd framhåller,
att en radio- och televisionsverksamhet med den inriktning och
funktion, som nämnden tänker sig, självfallet måste ha goda ekonomiska
resurser. Det bör ihågkommas, att kostnaderna för Sveriges Radios verksamhet
i själva verket är mycket låga i förhållande till den mängd information
och upplevelser, som det svenska folket erhåller.

Telestyrelsen hänvisar till att radioutredningen bedömt frågan om TVlicensstockens
utveckling mera optimistiskt än vad styrelsen gjort i sina
till utredningen redovisade beräkningar. Utredningens prognos innebär i
förhållande till telestyrelsens en uppräkning med i genomsnitt 20 000 licenser
per år och baseras på antagandet, att 90 % av alla hushåll har TVlicens
1974/75, medan telestyrelsen från sina förutsättningar räknar med
en täckning av 83 % samma år. Då f. n. ca 91 % av hushållen har ljudradiolicens,
förefaller utredningens antagande vara väl optimistiskt. Dess prognos

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1966

ger under den aktuella tioårsperioden ca 230 milj. kr. mer i licensintäkter
än telestyrelsens, därvid förutsätts att en enhetslicens införs år 1967 och
att de av utredningen föreslagna licensavgifterna enligt televisionens 100-timmarsalternativ tas ut. Utredningens prognos får dock anses vara tämligen
realistisk i vad avser den första treårsperioden.

Telestyrelsen konstaterar vidare att, trots den år 1964 genomförda höjningen
av ljudradiolicensavgiften från 30 till 35 kr. per år, planerna a\-seende programverksamhetens expansion enligt det av utredningen för
televisionen förordade 100-timmarsalternativet medför, att den enhetslicens
som förutsätts införd år 1967 behöver sättas till 170 kronor per år.
För de ca 2 milj. hushåll, som tidigare har både ljudradio- och TV-licens
men ej bilradiolicens, innebär detta en avgiftsökning med 35 kr. per år.
Den av utredningen tänkta kostnadsutvecklingen föranleder ytterligare höjningar
av licensavgiften med tvåårsintervaller till 210, 240 och 270 kr. I
anslutning härtill vill telestyrelsen erinra om dels att de hittillsvarande
licensavgifterna varit baserade på ett avsevärt lägre antal licensbetalare än
vad man i fortsättningen har att räkna med, dels att avgifterna delvis använts
till att bygga upp en reservfond, som vid ett genomförande av utredningens
förslag kommer att till stor del förbrukas trots avgiftshöjningarna,
dels även att numera såväl ränteinkomster som särskilda riksstatsanslag
bidrar till att minska behovet av licensinkomster.

Sveriges Radio hänvisar till sina i det föregående redovisade beräkningar
i fast penningvärde av totalkostnaderna för televisions- och ljudradiorörelserna.
Enligt dessa beräkningar skulle kostnaderna för televisionsrorelsen
mellan 1965/66 och 1974/75 öka för utredningens 100-timmarsalternativ
från 177 till 425 milj. kr. (enligt utredningen från 166 till 356 milj.
kr.), för Sveriges Radios 100-timmarsalternativ från 170 till 436 milj. kr.
och för Sveriges Radios 115-timmarsalternativ från 170 till 473 milj. kr.
För ljudradiorörelsen skulle enligt Sveriges Radios beräkningar kostnaderna
för samma tid öka från 107 till 132 milj. kr. (enligt utredningen från
107 till 127 milj. kr.).

Med utgångspunkt i dessa av Sveriges Radio beräknade totalkostnader
erhålles följande kostnad per licens och år i fast penningvärde. För jämförelse
har medtagits utredningens motsvarande beräkning av licenskostnaden.

Budgetår

1967/GS

1969/70

1971/72

1974/75

Utredningens 100-tim-
marsalternativ för TV
enl. utr:s	enl. SR:s
kostn. föruts.	kostn. föruts.
117	117
123	133
132	155
132	158

Sveriges Radios
100-timmarsalternativ
för TV

Sveriges Radios
115-timmarsalternativ
för TV

Ljudradio

enl utr:s
kostn. föruts.

121

133

155

161

121

133

160

175

enl. SR:s
kostn. föruts.

47
.47

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

I fast penningvärde blir alltså resultatet för televisionens vidkommande
följande. Radioutredningens 100-timmarsförslag med Sveriges Radios kostnadsuppskattning
ligger under den senare delen av perioden mellan 10
och 20 % (10—25 kr. per år) över de i betänkandet redovisade licensavgifterna,
och Sveriges Radios 115-timmarsalternativ ligger mellan 3 och
10 % (4—15 kr. per år) över nämnda uppräkning av utredningens 100-timmarsalternativ. Sveriges Radios eget 100-timmarsförslag skiljer sig
endast obetydligt från radioutredningens motsvarande förslag efter uppräkningen.

I och med att Sveriges Radio utgår från att ljudradions kostnader skall
slås ut på samtliga ljudradiohushåll, varvid bilradiolicensen antages vara
avskaffad, blir belastningen per licens i allmänhet ett par kronor lägre
än enligt utredningens beräkningar under 1960-talet. Då kostnaderna hela
tiden ligger ca 5 % över utredningens nivå och då antalet hushåll med
enbart ljudradio efter hand minskar, kommer emellertid licensbelastningen
under de sista åren av prognosen att vara någon krona högre än enligt
utredningen.

För slutåret 1974/75 har utredningen i fast penningvärde beräknat kostnaderna
för sitt 100-timmarsförslag avseende TV till 132 kr. per licens. Enligt
Sveriges Radios bedömning blir kostnaden för TV 1975 per licens 158
kr. för utredningens 100-timmarsförslag, 175 kr. för Sveriges Radios 115-timmarsalternativ och 161 kr. för dess 100-timmarsalternativ. Ljudradions
kostnader per licens har beräknats till 48 kr. 1974/75.

Sveriges Radio understryker, att det är beräkningarna i fast penningvärde,
som ger den säkraste bedömningen av utbyggnadsplanernas ekonomiska
konsekvenser.

I analogi med utredningens beräkningsmetoder har emellertid Sveriges
Radio närmast som räkneexempel även gjort prognoser i fråga om kostnadsutvecklingen
i löpande penningvärde, dvs. med en antagen årlig kostnadsstegring
om 5 %. Enligt dessa prognoser skulle kostnaderna såvitt avser
televisionsrörelsen mellan åren 1965/66 och 1974/75 stiga för utredningens
100-timmarsalternativ från 177 till 660 milj. kr. (enligt utredningen från
166 till 553 milj. kr.), för Sveriges Radios 100-timmarsalternativ från 170
till 676 milj. kr. och för Sveriges Radios 115-timmarsalternativ från 170
till 734 milj. kr. Vad beträffar ljudradiorörelsen skulle kostnaderna enligt
Sverigs Radios beräkningar under samma tid öka från 107 till 204
milj. kr. (enligt utredningen från 107 till 195 milj. kr.).

Med utgångspunkt från dessa totalkostnader har Sveriges Radio beräknat
belastningen per kombinerad licens i löpande penningvärde, därvid
förutsatts existensen av en särskild ljudradiolicens för hushåll med enbart
radioapparat. Fram t. o. m. 1969/70 innebär radioföretagets uppskattningar
av de tre nyssnämnda TV-alternativen inte i något fall, att avgiften för
den kombinerade licensen behöver sättas högre än vad utredningen utgått

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

från i sitt 100-timmarsalternativ, dvs. 170 kr. hösten 1967 och 210 kr. hösten
1969. För åren 1970/71—1974/75 erfordras enligt Sveriges Radios bedömning
av utredningens 100-timmarsalternativ en höjning med 20—40 kr.
per licens och år utöver vad utredningen tänkt sig, vilket innebär ett licensbelopp
av 230 kr. 1970/71 och 310 kr. 1974/75. Utöver denna uppräkning
medför Sveriges Radios 115-timmarsalternativ en ökning, som för 1974/75
uppgår till 20 kr. Det sistnämnda året blir licensbeloppet alltså 330 kr. i
det då beräknade penningvärdet. För Sveriges Radios 100-timmarsalternativ
blir licensbeloppet under slutåret 320 kr. — Beträffande den särskilda
radiolicensen förutsätts denna 1966/67 bestämd till 50 kr., varefter
den stiger till 70 kr. 1974/75.

VIII. Konstitutionella och organisatoriska frågor

Utredningen

Förhållandet mellan staten och rundradion

Huvudmannaskapet. Vid övervägande av huvudmannaskapet för rundradion
bör enligt utredningen beaktas etermediernas i flera avseenden
unika ställning i samhällslivet och deras stora betydelse för information
och opinionsbildning. Med hänsyn härtill och till den omständigheten att
tekniska och ekonomiska förhållanden begränsar förutsättningarna för deras
verksamhet har det i Sverige liksom i en rad andra länder befunnits
vara riktigt, att den allmänna programverksamheten förbehålles ett enda
företag. Vid en sådan ordning kommer etermedierna reellt att tillhöra den
offentliga sektorn. Samtidigt gäller att de i första hand i programmässigt
men i viss utsträckning även i ekonomiskt hänseende bör inta en självständig
ställning gentemot statsmakter och statsförvaltning. Med angivna
utgångspunkter bör målsättningen vara att tillskapa de yttre former för
rundradioverksamheten, som är bäst ägnade att på en gång säkra självständighet
och effektivitet.

Rundradioverksamheten i Sverige ankommer närmast på Sveriges Radio
och televerket, därvid Sveriges Radio svarar för programproduktion och
televerket för anläggning och drift av distributionsnät samt för inkassering
och förvaltning av licensmedel. Vidare svarar byggnadsstyrelsen för uppförande
av mera permanenta radio- och televisionshus. Då Sveriges Radio
och televerket är sidoordnade i förhållande till varandra, kommer det slutliga
avgörandet i fråga om fördelningen av licensmedel på olika program-,
distributions- och investeringsändamål att åvila Kungl. Maj:t, därvid det i
praktiken blir kommunikationsdepartementet som fungerar som samord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1966

nande instans för hela verksamheten. Vissa frågor avgörs dock inte slutgiltigt
av Kungl. Maj :t utan hänskjuts till riksdagen. Det gäller exempelvis
ställningstaganden till licensavgifternas storlek och till investeringar i
distributionsanläggningar och byggnader.

Utredningen har övervägt, huruvida en sådan ordning kan åvägabringas
att det under Kungl. Maj :t finns en gemensam huvudman för den samlade
rundradioverksamheten. En lösning är att anförtro huvudmannaskapet åt
endera av Sveriges Radio eller televerket. Att göra det senare till huvudman
anses dock inte böra ifrågakomma, detta med hänsyn bl. a. till att inom
rundradioverksamheten programproduktionen får anses vara den primära
och distributionen av programmen den sekundära arbetsuppgiften. Naturligare
synes då vara att — såsom fallet är i flera andra länder — ge huvudmannaskapet
åt programföretaget. Mot att överföra distributionsuppgifterna
från televerket till Sveriges Radio talar emellertid starka tekniska
och praktisk-organisatoriska skäl. Många av programförbindelserna —
samtliga kablar och vissa radiolänkar — är sålunda gemensamma för telefoni
och rundradio. Vad angår sändarstationerna är dessa i stor utsträckning
kombinerade med radiolänkstationer, vilka till en del samtidigt är
avsedda för både telefoni och television samt inrymmer anläggningar även
för kommersiell radiotelefoni- och radiotelegrafitrafik, för luftfartsradio
etc. Härutöver gäller att televerket med sina tekniska resurser och sin erfarenhet
har större förutsättningar att på ett rationellt och ekonomiskt sätt
handha driften och underhållet av ifrågavarande anläggningar. Även uppbörden
av licensavgifter har televerket möjligheter att ombesörja på ett
mera ekonomiskt sätt än Sveriges Radio, eftersom vid det i hög grad mekaniserade
uppbördsarbetet samma maskinpark utnyttjas både för licensrörelsen
och för faktureringen av telefonräkningar.

Frågan om särskilda radio fullmäktige. I sammanhanget har utredningen
övervägt möjligheterna att tillskapa ett nytt organ för handläggningen av
samordnings- och budgetärenden och för långtidsplaneringen. En förutsättning
är att ett sådant organ ges en vittgående beslutanderätt. I annat fall
kommer det bara att bli en mellaninstans, som betungar och försenar handläggningen
av de ärenden, vilka ändå måste hänskjutas till Kungl. Maj:t
och i vissa fall till riksdagen för slutligt avgörande. De befogenheter, som
förutsätts tilldelade organet, motiverar att det ges en utformning, som
skapar förtroende för dess verksamhet. Utredningen har närmast utgått
från att det bör ha karaktären av en fullmäktigeförsamling, som utses
av riksdagen efter gängse proportionella principer och får en sådan storlek,
att olika politiska riktningar ävensom folkrörelser och organisationsliv
blir företrädda. Såsom arbetsnamn på organet har utredningen använt
benämningen radiofullmäktige.

Huvudargumenten för tillskapande av särskilda radiofullmäktige anger

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

utredningen sålunda. Arrangemanget innebär, att Kungl. Maj :t — och
närmast då kommunikationsdepartementet — befrias från de ingående och
betungande årliga prövningarna av rundradions budgetfrågor. Man erhåller
ett samlat grepp över hela rundradioverksamheten, vilket är särskilt
betydelsefullt i en tid då denna snabbt växer och förändras. Det skapas ett
permanent organ för långsiktig planering, som kan uppta större och principiella
frågor till behandling. Slutligen innebär organet med dess breda
förankring en lösning, vilken beaktar de principiella invändningar som kan
göras mot att det allmänna rundradioföretaget eller den föreslagna s. k.
särskilda rundradion arbetar i direkt kontakt med regeringen.

Flertalet av utredningens ledamöter har likväl kommit till uppfattningen,
att övervägande skäl talar emot tillskapandet av angivna organ.
Även vid en ganska vittgående delegation av befogenheter kan det enligt
deras mening inte undvikas, att fullmäktige blir en fördröjande mellaninstans
vid handläggningen av ärenden, som fortfarande måste hänskjutas
till Kungl. Maj :t. Det har också ansetts osannolikt, att fullmäktige som
förutsätts sammanträda endast några gånger per år skall kunna tränga
in i de behandlade budget- och planeringsfrågorna, vilket i sin tur medför
risk att ärendena i realiteten avgörs av fullmäktiges kansli. Det kan
inte heller bortses från möjligheten, att organet efter hand utvecklas till
att dubblera styrelserna för Sveriges Radio och televerket. Arrangemanget
bedöms slutligen komma att draga ganska betydande kostnader.

Majoriteten av ledamöterna i utredningen har i stället förordat andra
och mera begränsade åtgärder för att komma till rätta med de problem,
som avsaknaden av ett gemensamt huvudorgan för rundradioverksamheten
kan medföra. Förslag framläggs sålunda om åtgärder, som siktar till dels
en bättre samordning mellan Sveriges Radio och televerket i budget- och
planeringsfrågor, dels ökade befogenheter för Sveriges Radio i ekonomiskt
hänseende och i fråga om beredningen av byggnadsärenden. Beträffande
den s. k. särskilda rundradion föreslår utredningen i det följande tillskapandet
av en särskild nämnd med begränsad sammansättning.

Mot utredningens slutsatser i denna del har avvikande mening
anförts av ledamöterna Helén och Larsson, som förordat tillskapandet
av en fullmäktigeförsamling som huvudman för rundradiorörelsen.

Budgetsystemet för rundradioverksamheten. De förslag, som framläggs
i fråga om budgetsystemet, siktar till att skapa en ordning, vilken innebär
såväl en bättre och mera långsiktig planering som en större ekonomisk
rörelsefrihet framför allt för Sveriges Radios vidkommande. F. n. fattar
riksdagen varje år beslut om de investeringar, som avses komma till stånd
i distribulionsanläggningar och husbyggnader, medan Kungl. Maj :t — sedan
riksdagen informerats om den i stort tänkta medelsdispositionen —

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1966

fastställer medelsramarna för driftutgifter inom ljudradio- och televisionsrörelserna.
Besluten avser nästföljande budgetårs verksamhet, dock med
det undantaget att televerket erhåller beställningsbemyndiganden för ytterligare
fyra budgetår vad avser de under utbyggnad varande sändarnäten.
Viss ökad rörelsefrihet har på senare tid även beretts Sveriges Radio i
fråga om inköp av inventarier.

Särskilt från Sveriges Radios sida har framhävts olägenheterna av den
bundenhet, som följer av att för varje särskilt budgetår maximibelopp
fastställs för inventarieköp och driftkostnader. Detta anses försvåra en effektiv
långtidsplanering ävensom en anpassning till utgifter, som vid budgetens
uppgörande ej kunnat förutses men som likväl är ofrånkomliga.
Även enligt utredningens uppfattning bör åtgärder kunna vidtas för att bereda
Sveriges Radio ökad rörelsefrihet inte blott i fråga om investeringarna
utan även beträffande driftutgifterna. Detta innebär dock inte, att maximeringar
av dessa senare bedömes kunna undvaras. Trycket utifrån och inom
radioföretaget i fråga om programexpansion och programförbättringar och
överhuvud nödvändigheten att hushålla med tillgängliga licensmedel motiverar
sådana.

Vad utredningen föreslår är att nuvarande ettårsbudget ersätts med
en flerårig finansplan. Denna — som endast skall avse den del av rundradioverksamheten
som finansieras med licensmedel — bör omfatta förslagsvis
tre år, varvid för det första året upptas den för närmast följande
budgetår gällande budgeten. Planen skall varje år kompletteras med intäkter
och kostnader för ytterligare ett år så att verksamheten oavbrutet
kan bedrivas efter en rullande treårsplanering. I planen skall för varje
ifrågakommande år anges de beräknade intäkterna i form av licensavgifter,
räntor etc. Vidare skall upptas de beräknade investerings- och driftutgifterna
med specificering på de olika huvudsakliga utgiftsändamålen.
Likaså skall framgå det saldo (över- eller underskott) som de angivna
intäkterna och utgifterna resulterar i ävensom på vad sätt saldot vid
ifrågavarande budgetårs utgång påverkar behållningen i licensmedelsfonden.
Innebörden av beräkningarna — vilka bör göras under förutsättning
av fast kostnadsläge — skall i planen närmare utvecklas genom uppgifter
i fråga om antalet ianspråktagna programkanaler, total sändningstid, höjning
av programkvaliteten, införande av eventuell ny teknik, inventarieoch
lokalanskaffningar etc. Det skall också anges, när licensmedelsbehållningen
beräknas ta slut och vilken licensmedelshöjning som då kan ifrågakomma.
— Eftersom förslaget till finansplan bygger på fast löne- och prisläge
förutsätts, att Kungl. Maj :t före varje budgetårs ingång gör den uppräkning
av de i planen upptagna beloppen, som motiveras av då kända
löne- och prisstegringar.

Sedan finansplanen fastställts av Kungl. Maj :t skall Sveriges Radio och
telestyrelsen var för sig äga frihet att i fråga om investeringar och driftåtgärder
besluta om utgifter inom ramen för den i planen angivna om -

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år W66

fattningen av verksamheten ävensom att förskjuta utgifter från ett år till
ett annat. Däremot föreligger inte rätt att utan särskilt tillstånd vidtaga
sådana utvidgningar eller omläggningar av verksamheten, som kommer att
medföra en i planen ej förutsedd ökning av kostnaderna.

Vid en övergång till en ordning med treåriga finansplaner måste det nuvarande
samrådsförfarandet i budgetfrågor mellan Sveriges Radio och
telestyrelsen utvidgas. Under nära inbördes samverkan utarbetas förslaget
till finansplan, som insändes med gemensam skrivelse till Kungl. Maj :t.
Sveriges Radio och telestyrelsen insänder dessutom var för sig specialmotiveringar
för sina äskanden.

Handläggningen av bgggnadsärenden. Enligt nuvarande ordning skall
radio- och televisionshus projekteras och uppföras genom byggnadsstyrelsens
försorg. Investeringsanslag för ändamålet anvisas under statens
allmänna fastighetsfond efter förslag av styrelsen, som rekvirerar mot anslagen
svarande licensmedel från telestyrelsen. De sålunda licensfinansierade
investeringarna avskrivs omedelbart i sin helhet.

Enligt utredningen visar erfarenheten, att det med nuvarande ordning
tar alltför lång tid att få radio- och televisionshus uppförda. Starka sakliga
skäl talar också för att Sveriges Radio i stället för byggnadsstyrelsen
i fortsättningen får huvudansvaret för husbyggnadsverksamheten på detta
område. Angivna byggnadsfrågor har sålunda en så stark anknytning till
programverksamheten att de kan sägas utgöra en integrerad del av denna.
Det gäller vidare specialiserade lokaler av ett slag, som saknar motsvarighet
inom statsförvaltningen. En överflyttning av projekteringsarbetet till
radioföretaget kommer i och för sig inte att medföra behov av någon större
personalförstärkning hos detta, eftersom projekteringsarbetet även med
byggnadsstyrelsen som huvudman utförs av vederbörande arkitekt- och konsulterande
firmor. I fråga om byggnadsarbetet gäller också normalt, att
det är utlagt på entreprenad.

Utredningen föreslår sålunda, att handläggningen av angivna byggnadsfrågor
övertas av Sveriges Radio. Den förutsätter därvid, att erforderligt
samråd framgent tas med byggnadsstyrelsen. Även förvaltningen av radiooch
televisionshusen bör enligt utredningen överföras till Sveriges Radio.
Vid övertagandet av såväl byggnads- som förvaltningsuppgifterna framstår
det såsom naturligt, att radioföretaget också får äganderätten till husen.
Detta förutsätter dock, att Sveriges Radio inte förblir ett privatägt aktiebolag.
Om Sveriges Radio — såsom i det följande föreslås — omvandlas till
en av staten och de nuvarande intressenterna bildad stiftelse, synes däremot
ingenting hindra, att äganderätten övergår till radioföretaget. För det
fall så sker utgår utredningen ifrån att den statliga tomtmark, på vilken
radio- och televisionshusen är uppförda, inte skall behöva betalas med
licensmedel. Såsom ett alternativ till en överföring av äganderätten kan

94 Kungl. Maj.ts proposition nr 136 ur 1966

utredningen tänka sig, att husen bokförs på en särskild delfond i statens
allmänna fastighetsfond.

Sveriges Radios konstitutionella förhållanden

Omvandling av Sveriges Radio till stiftelse. Programverksamheten bedrivs
f. n. av ett aktiebolag — Sveriges Radio AB — i vilket tidningspressen
och folkrörelserna har vardera 40 % samt näringslivet 20 % av
aktierna. Antalet styrelseledamöter är elva jämte suppleanter, varav Kungl.
Maj :t utser ordföranden jämte fem ytterligare ledamöter samt bolagsstämman
återstående fem ledamöter.

Det kan enligt utredningen inte anses tillfredsställande, att bolagsstämman
skall bevilja ansvarsfrihet för den majoritet av styrelseledamöterna,
som den själv inte utsett. En väg att komma ifrån en sådan ordning är alt
låta statens faktiska inflytande komma till uttryck i ägarförhållandet
genom att staten också får majoriteten av aktierna, förslagsvis 51 % av det
i erforderlig utsträckning utökade aktiekapitalet. Mot en omvandling
av Sveriges Radio till ett halvstatligt bolag kan emellertid olika invändningar
göras. För det första kan det psykologiskt uppfattas — låt vara
utan grund — som en åtgärd avsedd att öka statens inflytande över programverksamheten.
En annan mera vägande invändning är, att aktiebolagsformen
som sådan — det må gälla ett helt privatägt, ett halv- eller helstatligt
aktiebolag — framstår som mindre lämplig för ett företag med Sveriges
Radios uppgifter. Aktiebolagslagen består till övervägande del av bestämmelser
avsedda att trygga de olika andelsägarnas ställning i olika
lägen, vilka bestämmelser i fråga om Sveriges Radio antingen är överflödiga
eller innebär en onödig administrativ belastning. Det konstateras i
sammanhanget, att radioföretaget till skillnad från vad som allmänt gäller
i fråga om aktiebolag inte drivs med vinstsyfte. En tredje invändning slutligen
är, att det med bolagsformen sannolikt blir svårare för Sveriges Radio
att få den av utredningen i det följande föreslagna skattebefrielsen.

Utredningen har under sådana förhållanden undersökt, vilka alternativa
företagsformer som kan ifrågakomma för Sveriges Radio, och har därvid
stannat för att förorda företagets omvandling till en stiftelse. Därigenom
understryks klarare, att programverksamheten är en hela samhällets angelägenhet
och att den inte bedrivs i vinstsyfte. Man kommer också ifrån
den bundenhet, som aktiebolagslagens bestämmelser skapar. Det är vidare
karakteristiskt för en stiftelse att medel utifrån kontinuerligt anslås —
i detta fall licensmedel — för att främja ett bestämt ändamål. Slutligen
är det mera naturligt, att en stiftelse åtnjuter skattefrihet än att ett aktiebolag
gör det.

Radioföretagets omvandling till stiftelse behöver i och för sig inte medföra
någon ändring i nuvarande förhållande, att folkrörelser, press och

Ktingl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

näringsliv är intressenter i företaget. Tvärtom kan skäl anföras för att
även i fortsättningen bibehålla en sådan ordning. Utredningen har i sammanhanget
övervägt, huruvida det skall krävas att intressenterna till en
grundfond för stiftelsen tillskjuter belopp motsvarande deras tidigare insatser
genom aktieteckning. Därvid har beaktats att intressenterna vid
stiftelseformen inte längre erhåller någon utdelning på av dem insatta medel.
Med hänsyn till de olägenheter, som härav kan följa för ekonomiskt
svagare intressenter, föreslår utredningen, att de nuvarande aktierna inlöses
av staten. Något anslag på riksstaten eller av licensmedel behöver inte
anvisas för ändamålet, eftersom ett mot aktiekapitalet svarande belopp är
innestående på särskild bankräkning. Sveriges Radios övriga tillgångar och
skulder överförs till den nya stiftelsen, för vilken förslag till stadgar utarbetats
av utredningen. Stadgarna innefattar tillämpliga bestämmelser i
dels den nuvarande överenskommelsen mellan staten och Sveriges Radio,
dels den nuvarande bolagsordningen för företaget.

I samband med att radioföretaget omvandlas till stiftelse bör det enligt utredningen
medges skattebefrielse. Beträffande de nuvarande skatteförhållandena
uppges följande. Enligt bolagsordningen skall aktieägarna erhålla
5 % utdelning på aktiekapitalet. För att ifrågavarande utdelning skall
kunna ske fordras att ett ungefär lika stort belopp betalas i skatt. Detta
skatteproblem bortfaller av naturliga skäl för det tall företaget omvandlas
till stiftelse, där utdelning inte ifrågakommer. Ett kvarstående problem är
emellertid, att de licensmedel som företaget tilldelas enligt besked av riksskattenämnden
är att betrakta som skattepliktig inkomst. Visserligen motsvaras
dessa inkomstbelopp till allra största delen av avdrag för rörelseomkostnader,
men i den utsträckning så ej är fallet uppstår en skattepliktig
nettoinkomst. Detta undviks i praktiken genom att eventuella ej ianspråktagna
medel återbetalas till televerket. Denna väg att lösa skatteproblemet
medför emellertid närmare angivna ekonomiska och praktiska olägenheter.
Enligt utredningen kan det vidare — som resultat av en pågående skatteprocess
— bli aktuellt för företaget att betala kommunal inkomstskatt för
grundbelopp på fastighet.

Utredningen framhåller, att någon motsvarande skattskyldighet för ej
ianspråktagna licensmedel eller för fastigheter inte föreligger för televerket.
Licensmedel beskattas sålunda när det gäller programproduktion men inte
när det är fråga om distribution av program. Förhållandet framstår som irrationellt
inte minst med tanke på att Sveriges Radio är ett monopolföretag,
vilket finansieras med av staten pålagda licensavgifter som närmast är att
jämställa med skatt. Utredningen konstaterar också, att radioföretaget inte
bedriver någon rörelse i egentlig mening, eftersom verksamheten saknar
vinstsyfte och inte heller finansieras med reklaminkomster. Genom frånvaron
av vinstsyfte och verksamhetens inriktning i stor utsträckning på kultur-
och samhällsfrågor samt undervisning står Sveriges Radio i själva verket

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1966

nära sådana stiftelser, undervisningsverk och andra kulturinstitutioner, som
f. n. åtnjuter skattefrihet. Det är särskilt med hänsyn till denna företagets
karaktär som stiftelseformen förordats av utredningen. Den önskvärda skattebefrielsen
uppnås därvid lämpligen genom att Sveriges Radio innefattas av
undantagsstadgandena i 5 § 1 mom. e) och 53 § 1 mom. d) i kommunalskattelagen
samt 7 § 1 st. e) i förordningen om statlig inkomstskatt.

Sveriges Radios styrelse. Styrelsen består såsom nämnts av elva ordinarie
ledamöter, av vilka Kungl. Maj :t utser ordförande och fem ledamöter
och bolagsstämman — dvs. de enskilda intressenterna — fem. Av de tio
suppleanterna utser Kungl. Maj :t och bolagsstämman vardera fem. Styrelsen
har att besluta i viktigare frågor rörande bolagets ekonomi, att ta ställning
till långtidsplaner för rundradioverksamheten, till viktigare administrativa
frågor såsom avtalsfrågor av principiell betydelse, inrättande och
indragning av högre befattningar etc.

Enligt utredningen kan styrelsen med sin utformning och sitt arbetssätt
inte sägas vara en effektivt arbetande bolagsstyrelse. Därtill är antalet ledamöter
alldeles för stort. Detta gäller redan med hänsyn till de ordinarie ledamöterna
men i särskild grad om det förhållandet beaktas att även suppleanterna
kallas till alla sammanträden. Dessutom sker urvalet av styrelseledamöter
knappast med tillräckligt beaktande av att styrelsens huvudsakliga
arbetsuppgifter ligger inom det ekonomiska och administrativa området.

För att komma ifrån de av styrelsens storlek betingade olägenheterna har
styrelsen inom sig utsett ett arbetsutskott (förvaltningsutskott), som består
av styrelsens ordförande samt tre av de av Kungl. Maj :t och tre av de avbolagsstämman
utsedda ledamöterna. Arbetsutskottet sammanträder en
gång i månaden, medan styrelsen kallas till sammanträde minst fyra gånger
om året.

Det stora antalet ledamöter torde i första hand ha motiverats av önskemålet
att bereda olika intressegrupper i samhället möjlighet att genom råd
och förslag påverka programverksamheten. Detta önskemål synes emellertid
bättre kunna tillgodoses genom inrättandet av ett särskilt programråd. Härigenom
bör antalet ledamöter i styrelsen kunna inskränkas så att denna blir
ett effektivt förvaltningsorgan med månatliga sammanträden och med klar
inriktning på frågor rörande företagets skötsel i ekonomiskt och administrativt
hänseende.

Utredningen föreslår, att antalet ledamöter i styrelsen minskas till sju,
dvs. samma antal som i det nuvarande arbetsutskottet. Av dessa sju bör
Kungl. Maj :t utse ordförande och tre ledamöter samt de tre enskilda intressegrupperna
vardera en. Av ledamöterna skall krävas att de äger administrativ
och företagsekonomisk erfarenhet och kunnighet samt verkligen
har tid att ägna sig åt företagets skötsel. För varje ledamot utom ordföranden
skall utses en personlig suppleant, som vid förfall för ledamot kallas till sty -

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1066 97

relsens sammanträden. — Såsom lämplig mandattid anger utredningen fyra
år med möjlighet till återval.

Inrättande ao ett programråd. Sveriges Radios ställning såsom det enda
allmänna rundradioföretaget i landet med uppgift att i sin programverksamhet
vända sig till den stora allmänheten och tillgodose skilda intresseriktningar
gör det angeläget, att företaget har en bred förankring hos befolkningen.
Hittills har man sökt tillgodose detta genom att ge olika intressegrupper
representation i bolagets styrelse. I det föregående har emellertid
utredningen föreslagit, att styrelsen ombildas till ett rent förvaltningsorgan
med ett begränsat antal ledamöter. För att vid en sådan lösning tillgodose
förankringssynpunkten bör enligt utredningen samtidigt tillskapas
ett programråd, som kan förmedla olika meningsriktningars synpunkter och
önskemål i fråga om programmens sammansättning och utformning.

Programrådet bör göras relativt stort. Antalet ledamöter föreslås sålunda
bli tjuguen, vilket motsvarar det sammanlagda antalet ordinarie ledamöter
och suppleanter i Sveriges Radios nuvarande styrelse. Då rådet inte förutsätts
ingå i radioföretagets organisation, bör det inte heller erhålla några
beslutande funktioner. Dess huvuduppgift blir att diskutera riktlinjerna för
programverksamheten och då med en inriktning på allmänna snarare än
speciella spörsmål. Sådana diskussioner får en naturlig utgångspunkt i de
redogörelser för de aktuella programplanerna, som radiochefen tid efter
annan förutsätts lämna rådet.

Då det synes lämpligt att programrådet utses av annan instans än Sveriges
Radio föreslår utredningen att ledamöterna förordnas av Kungl. Maj :t.
Därvid bör tillses, att olika områden av samhällslivet blir representerade på
lämpligt sätt. Exempel på sådana områden är arbetsmarknad, filmkonst,
folkrörelser, fritidssysselsättningar, hälsovård, musikliv, näringsliv, press,
religion, teater, ungdomsverksamhet, utbildning och vetenskap.

Utöver den mera allmänt inriktade sakkunskap, som programrådet avses
innefatta, har Sveriges Radio behov av expertis, som kan biträda vid uppläggningen
av programserier eller enstaka program. Utredningen utgår härvidlag
ifrån att radioföretaget liksom hittills skall tillsätta rådgivande programkommittéer
för speciella ämnesområden ävensom på annat sätt tillförsäkra
sig den expertmedverkan som erfordras.

Radionämndens fortsatta verksamhet. Enligt sin nuvarande instruktion
har nämnden till uppgift att pröva, huruvida programverksamheten i stort
handhas jämlikt bestämmelserna i den mellan staten och Sveriges Radio
träffade överenskommelsen angående rundradioverksamheten, samt att behandla
inkomna klagomål över utsända program. I praktiken har nämndens
huvuduppgift blivit att i efterhand granska programverksamheten. Även
principdiskussioner förekommer emellertid, och nämnden gör ibland uttalanden
om vad som allmänt bör gälla på ett programområde.

7 Dihang till riksdagens protokoll t samt. Nr 136

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1966

Radionämndens ställning i framtiden påverkas av ett genomförande av
vissa av utredningens förslag. Det gäller tillskapandet av det nyssnämnda
programrådet, som i princip tänkes överta såväl styrelsens som radionämndens
befogenheter att framföra allmänna synpunkter på programverksamheten.
Med sin storlek och sammansättning påtar sig programrådet också de
brett representativa uppgifter, som den hittillsvarande radionämnden med
sina tjugufyra ledamöter kan anses ha haft.

Enligt utredningen bör radionämnden i framtiden utformas som en renodlad
opinionsnämnd. Såsom sådan skall den endast ha att bedöma, om
utsända program överensstämmer med gällande regler för programverksamheten
och med vedertagen publicistisk sed. I fråga om den av Sveriges Radio
bedrivna allmänna rundradioverksamheten har nämnden därvid att beakta
i första hand bestämmelserna i de föreslagna stadgarna för stiftelsen Sveriges
Radio ävensom de med stöd av angivna stadgar utfärdade reglerna för
programarbetet.

Samtidigt som nämndens arbetsuppgifter funktionellt koncentreras, utvidgas
den verksamhet som skall kontrolleras vid ett genomförande av utredningens
förslag om tillskapande av den s. k. särskilda rundradion. I
fråga om denna bör nämnden ha att i efterhand granska, huruvida organisationer
och sammanslutningar, som erhållit tillstånd att bedriva programverksamhet
för särskild rundradio, anordnat sina program i enlighet med
gällande bestämmelser och vid tillståndsgivningen meddelade föreskrifter.
Med angivna inriktning och koncentration av verksamheten anser utredningen,
att antalet ledamöter i nämnden kan begränsas till sju. Av ledamöterna
— som förordnas av Kungl. Maj :t — bör minst en vara lagfaren.

Eftersom radionämnden måste intaga en självständig ställning i förhållande
till Sveriges Radio, framstår det som olämpligt att radioföretaget på
sätt hittills skett tillhandahåller nämnden kanslihjälp och täcker dess kostnader
i övrigt. I stället bör utgifterna för nämndens administration bestridas
i särskild ordning med anlitande dels av licensmedel, dels av medel härrörande
från den särskilda rundradion.

Sveriges Radios inre organisation

Organisatoriska förändringar som följd av utredningens förslag om rundradioverksamheten.
Mot bakgrund av en redogörelse för Sveriges Radios
inre organisation (jfr s. 6 ff.) lämnar utredningen en sammanfattande redovisning
av de organisatoriska förändringar, som följer av utredningens
tidigare redovisade förslag.

Den inre organisationen kan komma att påverkas genom tillkomsten av
nya uppgifter och genom expansion av vissa delar av verksamheten. Vissa
förstärkningar aktualiseras för tekniska avdelningen i samband med överföringen
av byggnadsuppgifter från byggnadsstyrelsen, för personalavdel -

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

ningen genom det ökade behovet av intern utbildning etc. Tillkomsten av
den mycket omfattande verksamhet, som benämnes utbildningsradio-TV
kan motivera tillskapandet av en ny avdelning, inom vilken den nuvarande
skolprogramavdelningen ingår som en del. De delvis nya programkategorier,
som innefattas under benämningen studieradio och studie-TV har
utredningen övervägt att sammanföra inom en särskild avdelning. Den har
dock stannat för att förorda deras uppdelning på ljudradio och television
men förutsatt, att särskilda arrangemang för samordning vidtas.

I fråga om televisionens programverksamhet innebär utredningens förslag
mycket omfattande förändringar. Syftet har varit att få till stånd en inre
konkurrens inom Sveriges Radio i form av en geografisk tävlan innebärande
att egenproduktion från Stockholm på kvällstid konkurrerar med egenproduktion
från distrikten. Den förra samlas därvid i televisionens P 1-kanal
och den senare i P 2-kanalen. Arrangemanget förutsätter en vittgående
decentralisering av programansvaret till vederbörande avdelningschefer i
Stockholm resp. distriktschefer ute i landet. Detta nödvändiggör i sin tur
en utbyggnad av olika distriktskontor, i första hand dem i Göteborg och
Malmö där särskilda redaktioner torde få inrättas för olika programområden.
Den sålunda decentraliserade programverksamheten kräver enligt utredningen
en central administrativ samordning. Det bör sålunda finnas en
direktör för den samlade televisionsverksamheten. Utan något eget direkt
produldionsansvar har denna att med hjälp av två redaktioner — en för
vardera programkanalen — svara för att programschemat i stort utmärks
av kontinuitet och balans såväl inom som mellan de båda kanalerna.

Distriktsorganisationen påverkas inte enbart av förslagen om geografisk
konkurrens inom televisionen. Den berörs även av de av utredningen förordade
utvidgningarna av den regionala programverksamheten. I anslutning
härtill har bl. a. en omprövning av distriktsindelningen befunnits motiverad.
Utredningen anser för sin del, att distriktsorganisationen — som f. n. omfattar
tio distrikt — skall utbyggas genom tillskapande av ett nytt distrikt
för Stockholms och Uppsala län med huvudort i Stockholm samt av ett nytt
distrikt för Gotlands län med huvudort i Visby. Vidare bör västra distriktet
uppdelas i ett göteborgs- och ett västgötadistrikt med Göteborg och förslagsvis
Borås som huvudorter, varjämte justeringar av vissa distriktsområden
bör komma till stånd.

Särskilda organisationsfrågor. Utöver angivna organisatoriska förändringar
har vissa åtgärder syftande till förbättrade organisatoriska betingelser
för verksamheten förordats eller ifrågasatts av utredningen.

Således anses en förstärkning av radioledningen böra komma till stånd
genom att en särskild befattning som biträdande radiochef inrättas. Innehavaren
av befattningen skulle avlasta radiochefen en del av de synnerligen
krävande uppgifter som åvilar denne, bl. a. arbetet med den långsiktiga planeringen
inom företaget.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1966

I fråga om anställningsformen för de högre befattningshavarna'' m«ini
Sveriges Radio gäller, att radiochefen förordnas för en tid av fem år. En
sådan anställningsform bör enligt utredningen tillämpas även för die tjänstemän,
som i ledande befattning har att svara för programpoliitiken.

Utredningen har funnit, att det föreligger behov av en mera allmän och
långsiktig planering inom Sveriges Radio. Erfarenheten visar,, att <ie tjänstemän
som är sysselsatta med löpande administrativt arbete inte kan frigöras
i tillräcklig utsträckning för utvecklings- och planeringsuppgifter av större
omfattning. Det föreslås därför inrättandet av en planeringsgrupp, vilken
bör stå under ledning av förslagsvis biträdande radiochefen. Förutom de
särskilda utredningsuppdrag, som överlämnas till gruppen, skall denna
hålla kontakt med verksamheten inom företagets olika avdelningar, kontinuerligt
följa upp och vidareutveckla företagets långtidsplanering och tfllise
att den samordnas med telestyrelsens planering, följa den intermationetLa
utvecklingen på rundradioområdet etc.

Något som bör ägnas uppmärksamhet är slutligen samarbetet mellan de
programproducerande enheterna och den tekniska tjänsten. Särskilt för
televisionen med dess höga kostnadsnivå är det viktigt, att studior, OBenheter
och teknisk personal kan utnyttjas rationellt. Det räcker härvidlag
inte att säkra en administrativ samordning av resursernas utnyttjande.
Betydelsefullt är också, att ett tillfredsställande kostnadsredovisningssystem
skapas, som möjliggör för programenheterna att bedöma de totala
kostnaderna för en planerad programproduktion. Sveriges Radio har igångsatt
en intern utredning med sikte på ett sådant redovisningssystem. Därigenom
bör det bli möjligt att tilldela de olika avdelningscheferna i Stockholm
resp. distriktscheferna på övriga orter ekonomiska ramar för varje
budgetår, inom vilka de sedan kan arbeta relativt självständigt. Detta ligger
helt i linje med utredningens förslag om en friare ställning för programavdelningarna
och distrikten.

Remissyttranden

Det stora flertalet remissinstanser har anslutit sig till den principiella
syn på förhållandet mellan staten och rundradiorörelsen,
som utredningen gett uttryck åt. Allmänt betonas vikten av att etermedierna
intar en i förhallande till statsmakterna och statsförvaltningen
självständig ställning och att de organisatoriska och ekonomiska betingelserna
är sådana att denna självständighet säkerställs. Några remissinstanser
— justitiekansler sämbetet, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges grossistförbund,
Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges industriförbund,
Sveriges köpmannaförbund och Sveriges lantbruks förbund — anser,
att radioföretagets ställning bör erhålla den särskilda garanti, som följer

101

Ktmgl. Maj:Is proposition nr 136 år 1966

med att dess rättigheter och skyldigheter inskrivs i lag. Några mera genomgripande
förändringar av huvudmannaskapet för rundradioverksamheten
bedöms i allmänhet dock inte motiverade. I likhet med
utredningens majoritet tillbakavisar instanserna sålunda— med ett par
enstaka undantag — den i en reservation till betänkandet framförda tanken
på att låta särskilda av riksdagen utsedda radiofullmäktige svara för huvudmannaskapet.
Endast Sveriges frikyrkoråd och Centerns ungdomsförbund
ställer sig positiva till ett sådant arrangemang och anser, att det närmare
bör övervägas.

I anslutning till frågan om radioföretagets självständighet har en del remissinstanser
anfört kritiska synpunkter på den nuvarande arbetsfördelningen
mellan Sveriges Radio och vissa andra myndigheter. Såvitt avser
förhållandet till byggnadsstyrelsen och byggnadsärendenas fortsatta handläggning
redovisas synpunkterna särskilt i det följande. Beträffande ansvarsfördelningen
mellan Sveriges Radio och televerket konstaterar justitiekanslersämbetet,
att radioföretaget av principiella skäl bör tillerkännas
inte bara rätten att bedriva programverksamhet utan även rätten att sända
programmen. Detta behöver inte innebära, att företaget skall äga den tekniska
utrustningen. Ingenting hindrar, att relationerna mellan Sveriges
Radio och televerket genom avtal regleras så att de praktiska verkningarna
nära ansluter till den hittills tillämpade ordningen. En liknande uppfattning
ger Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges grossistförbund, Sveriges
hantverks- och industriorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges
köpmannaförbund och Sveriges lantbruksförbund uttryck åt. Även enligt
dessa instanser bör Sveriges Radio tillförsäkras rätten att sända programmen,
vilket praktiskt bör komma till uttryck på så sätt att radioföretaget
uppträder som självständig beställare hos televerket av teletekniska
anordningar.

Sveriges Radio framhåller, att ju mera omfattande, komplicerad och
kostnadskrävande rundradiorörelsen blivit, desto mera har behovet av att
det under regeringsnivån finns en enda huvudman gjort sig gällande. Det
måste finnas någon som har överblick över helheten och därmed möjlighet
och skyldighet att kontinuerligt ta ställning till avvägningsproblem,
som rör samtliga grenar av rundradiorörelsen, för att antingen själv fatta
beslut eller avge förslag till Kungl. Maj:t. Det måste åvila denna huvudman
att uppgöra förslag till den samlade rundradiorörelsens budgetar och långtidsplaner
samt att till statsmakterna framlägga de förslag till åtgärder,
som rundradiorörelsens utveckling och behov kräver. Sveriges Radio föreslår,
att det åt företaget uppdras att vara huvudman för den allmänna
rundradion. Av ett sådant huvudmannaskap följer bl. a. att det mellan
televerket och radioföretaget i princip bör råda det förhållande som normalt
gäller mellan en serviceinstitution och en av dess stora kunder.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1966

Den övergång från en ettårs- till en rullande treårsbudget,
som utredningen föreslagit som ett medel att öka radioföretagets
ekonomiska rörelsefrihet och förbättra dess möjligheter till en långsiktig
planering av rundradioverksamheten, har tillstyrkts av flera remissinstanser.
Enligt Kooperativa förbundet tillämpas arrangemanget med rullande
treåriga finansplaner redan på andra håll exempelvis inom näringslivet. Med
de möjligheter, som arrangemanget inrymmer att flytta medel mellan olika
budgetår, skulle den åsyftade långsiktiga planeringen inom radioföretaget
underlättas. Tjänstemännens centralorganisation anför liknande synpunkter.
I sammanhanget påtalas de olägenheter och risker för programnedskärningar,
som med nuvarande budgetordning uppstått, då vid budgeteringstillfället
ej kända kostnadsökningar inträffat och radioföretaget svävat
i okunnighet om möjligheterna att få täckning för dem. De föreslagna
förändringarna på budgetplaneringssidan bör härvidlag kunna medverka
till en för framtiden smidigare ordning. Sveriges Radio understryker med
skärpa behovet av en flerårsbudget av det slag utredningen skisserat. En
förutsättning för att systemet skall fungera är dock, att radioföretaget beviljas
skattefrihet på sätt utredningen föreslagit. Redovisade överskott
drabbas i annat fall av beskattning, och fonderingen får då ske till priset
av visst skatteavdrag. Den tänkta treåriga finansplanen bör enligt Sveriges
Radio inlämnas till Kungl. Maj :t av Sveriges Radio efter samråd med telestyrelsen,
som svarar för planerna och beräkningarna beträffande distributionsnätet
och övriga distributionsfrågor. I sistnämnda hänseende anförs
en avvikande uppfattning av telestyrelsen, som anser att utbyggnadsplan,
prognos för rundradioekonomins utveckling och finansplan bör framläggas
i en av styrelsen avgiven skrivelse. Det av utredningen föreslagna budgetsystemet
har i övrigt tillstyrkts av Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges
grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges industriförbund,
Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund, vissa
länsstyrelser samt radionämnden.

Statskontoret och riksrevisionsverket är i och för sig införstådda med
behovet av en genomarbetad långsiktsplan. En sådan skulle ge både den
anslagsäskande och den beviljande instansen ett avsevärt konkretare underlag
för bedömningarna även på kortare sikt. Från denna synpunkt kan
med hänsyn till de långsiktiga åtaganden som bl. a. investeringsprogrammet
framtvingar — en planeringsperiod på tio år snarare än tre år
anses motiverad. Med en sådan långtidsplanering bortfaller enligt de båda
ämbetsverken i huvudsak de redovisade svagheterna hos gällande budgetsystem,
som bör kunna tillämpas även i fortsättningen.

Utredningens förslag att handläggningen av byggnadsfrågor
n a inom rundradioverksamheten överförs från byggnadsstyrelsen till
Sveriges Radio har avstyrkts av byggnadsstyrelsen samt statskontoret och
riksrevisionsverket.

103

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1666

Byggnadsstyrelsen tillbakavisar utredningens påstående att den nuvarande
relativt tidskrävande handläggningsordningen skulle sammanhänga
med gällande arbets- och ansvarsfördelning på byggnadsområdet. Huvudorsaken
är i stället att söka i det förhållandet att en på klara målsättningar
grundad långsiktig planering av Sveriges Radios verksamhet saknats. En
rationell planering av byggnadsverksamheten har under sådana förhållanden
inte varit möjlig. På grund av det bristfälliga underlaget har såväl arbetet
med byggnadsprogrammen som statsmakternas prövning av dessa
blivit tidsödande. Styrelsen förutsätter emellertid, att det genom statsmakternas
ställningstaganden till radioutredningens förslag skall skapas
underlag för en meningsfull planläggning av byggnadsverksamheten innefattande
riktpunkter för lokalisering av rundradions olika verksamhetsgrenar
och tidsplaner för utbyggnadsetapperna. Beträffande formerna för
den fortsatta handläggningen av byggnadsärcnden föreslår byggnadsstyrelsen,
att den ordning tillämpas som gäller för de affärsdrivande verken
exempelvis post- och televerken. En sådan ordning skulle innebära, att
sedan en mera långsiktig utbyggnadsplan utarbetats i byggnadsstyrelsens
regi Sveriges Radio svarar för upprättandet av byggnadsprogram för de
enskilda byggnadsprojekten. Styrelsen handhar i samråd med Sveriges
Radio de därpå följande projekterings- och byggnadsetapperna, dock att
radioföretaget självt ombesörjer mindre ny- och ombyggnadsarbeten (objekt
med en kostnad understigande förslagsvis 300 000 kr.). Förvaltningen
och underhållet av de färdigställda byggnaderna bör i enlighet med utredningens
förslag ankomma på Sveriges Radio.

Inte heller statskontoret och riksrevisionsverket anser, att de utdragna
handläggningstiderna kan tillskrivas »omvägen» över byggnadsstyrelsen.
Denna myndighet synes även i fortsättningen böra bibehållas vid de projekterande
och byggande uppgifterna på detta område. Angeläget är således,
att de resurser styrelsen förfogar över som expertorgan för den statliga
byggnadsverksamheten blir effektivt utnyttjade. Behovet av expertis
gör sig i särskild grad gällande med hänsyn till den snabba tekniska utvecklingen
och den ännu rådande bristen på godtagbara normer vid programmering
av produktionslokaler för televisionen. En annan sak är, att
det kan finnas anledning att se över byggnadsstyrelsens och Sveriges Radios
samarbetsformer med sikte på att få till stånd ett effektivare samrådsförfarande.
De båda ämbetsverken förutsätter, att denna fråga ägnas
tillbörlig uppmärksamhet.

Även Landsorganisationen ställer sig tveksam till utredningens förslag
och framhåller, att frågan om den rationella handläggningen av byggnadsfrågorna
knappast kan lösas isolerat för detta verksamhetsområde. För
det fall det visar sig, att byggnadsstyrelsen inte svarar mot uppställda krav,
bör dess verksamhet i sin helhet omprövas.

Sveriges Radio däremot tillstyrker utredningens förslag och påtalar det

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1966

principiellt oriktiga i nuvarande system, som innebär att Sveriges Radio investerar
miljoner i den tekniska utrustningen men ekonomiskt inte alls och
tekniskt endast begränsat kan kontrollera uppförandet av de skal, som skall
rymma denna utrustning. I sammanhanget hetonas önskvärdheten av en
kostnadsstvrd projektering, tidigare samråd mellan radioföretaget och byggarna,
snabbare anpassning under byggandets gång till den tekniska utvecklingen
samt ett flexibelt system, som möjliggör avvägningar mellan byggnadsåtgärder,
inredningar och tekniska installationer.

Utredningens förslag angående Sveriges Radios omvandling
från aktiebolag till stiftelse har tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av flertalet remissinstanser.

Landsorganisationen förklarar sig sålunda kunna acceptera stiftelseformen
för det fall denna kan förenas med ett bibehållande av folkrörelsernas
inflytande. Organisationen finner dock förslaget om en i samband med stiftelsebildningen
verkställd återbetalning av aktiekapitalet till nuvarande aktieägare
mindre välbetänkt. Rätten för exempelvis folkrörelserna att vara representerade
i styrelsen bör även i fortsättningen vara baserad på ett ekonomiskt
engagemang. Tjänstemännens centralorganisation delar denna uppfattning.
Det av utredningen anförda argumentet för en inlösen av aktiekapilet,
nämligen att stiftelsen inte kan erbjuda intressenterna någon utdelning
på det satsade kapitalet, kan inte anses bärande. Medlen har inte placerats
i Sveriges Radio för att ge utdelning utan för att ge uttryck för radioföretagets
breda förankring i det svenska samhället. Organisationen anser därför,
att det hos nuvarande aktieägare bör utrönas, om intresse finns att till en
icke räntebärande grundfond för stiftelsen överföra innestående aktiemedel.
Bland remissinstanser, som i likhet med Landsorganisationen och Tjänstemännens
centralorganisation är aktieägare i Sveriges Radio, har förslaget om
stiftelseformen positivt tillstyrkts av Kooperativa förbundet, Publicistklubben,
Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges frikyrkoråd, Sveriges husmodersföreningars
riksförbund och Sveriges nykterhetsvänners landsförbund.

Justitiekansler sämbetet finner stiftelseformen lämplig med hänsyn till
radioföretagets uppgifter. Närmare föreskrifter om stiftelsen och dess verksamhet
bör i enlighet med utredningens förslag meddelas genom stadgar för
stiftelsen, vilka fastställs under riksdagens medverkan. Därigenom skapas
garantier för att stadgarnas innehåll blir föremål för offentlig debatt. Konstnärliga
och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd, som finner de ekonomiskt-administrativa
skälen för företagets omvandling till stiftelse övertygande,
framhåller att detta inte bör medföra att den nuvarande överenskommelsen
— vari huvudlinjerna för Sveriges Radios verksamhet anges — försvinner
och ersätts med vissa bestämmelser i stiftelsens stadgar. Radioföretaget
utför ett uppdrag i samhällets tjänst, och avtalet mellan staten och
företaget förefaller vara ett riktigt uttryck för detta förhållande.

105

Kungl. Maj:Is proposition nr 136 år 1666

Länsstyrelsen i Älvsborgs län, som i likhet med vissa andra länsstyrelser
tillstyrkt förslaget, har anfört synpunkter på det av utredningen framlagda
stadgeförslaget närmast i vad det avser formerna för stadgeändringar.

På de av utredningen anförda skälen tillstyrker även Sveriges Radio företagets
omvandling till en stiftelse av privaträttslig karaktär. Stiftelsefoi -men medger den frihet vid utformandet av företagets konstitution som är
önskvärd. Den medger också att de fördelar som är förenade med aktiebolagsformen
kan bevaras, samtidigt som nackdelarna kan elimineras. Till fordelarna
hör — förutom den nödvändiga friheten i arbetsformerna — alt de
nuvarande intressenternas engagemang i företaget kan bibehållas. Ombildningen
medför inte heller någon principiell ändring i relationerna mellan
staten och de intressenter som nu är företrädda i företaget. Det bedöms vidare
att stiftelseformen skall underlätta genomförandet av en önskvärd skattefrihet
för företaget.

Vissa remissinstanser har avstyrkt utredningens förslag om radioföretagets
omvandling till stiftelse.

Riksskattenämnden anför, att en stiftelse knappast kan %ara ett lämpligt
rättssubjekt för att handha en så omfattande ekonomisk verksamhet som
den Sveriges Radio bedriver. Programverksamheten förutsätter i sig sjalv
affärstransaktioner av skilda slag, och radioföretaget bedriver dessutom såsom
ett led i nämnda verksamhet en omfattande förlagsverksamhet genom
utgivande av programtidning, böcker och kurslitteratur etc. Enligt nämndens
mening får det anses vara ett allmänt intresse, att den insyn och offentlighet
i verksamheten, som aktiebolagsformen garanterar, bibehålls även
i framtiden. Förslaget att övergå till stiftelseformen synes för övrigt i allt
väsentligt grunda sig på påstådda fördelar ur beskattningssynpunkt med en
sådan associationsform. I likhet med Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges
grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges
industriförbund och Sveriges lantbruksförbund — vilka remissinstanser likaledes
avstyrker stiftelseförslaget — finner riksskattenämnden skattesynpunkten
sakna bärighet vid ställningstagandet till företagsformen. Vid bedömningen
av frågan huruvida ett rättssubjekt bör åtnjuta skattefrihet ellei
inte måste sålunda avgörande vikt fästas vid arten av den utövade verksamheten
och detta oberoende av om denna drivs såsom aktiebolag eller stiftelse.
Nämnden erinrar vidare om att det bland de skatteprivilegierade rättssubjekt,
som finns upptagna i de av utredningen åberopade författningsbestämmelserna,
även återfinns bolag.

Även Svenska tidningsutgivareföreningen förordar, att aktiebolagsformen
bibehålls. I sammanhanget förutsätts — i anslutning till föreningens i det
föregående redovisade förslag om den andra TV-kanalens drivande i tidningspressens
regi — att det av tidningsföretagen f. n. ägda aktiekapitalet i
Sveriges Radio vid etableringen av det nya programbolaget överförs till detta
för att där tjäna som grundkapital.

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1966

De remissinstanser som tillstyrkt Sveriges Radios omvandling till stiftelse
synes i allmänhet också vara positiva till utredningens förslag om skattebefrielse
för radioföretaget. Sveriges Radio självt tillstyrker
de av utredningen föreslagna lagstiftningsåtgärderna för genomförande av
skattefrihet och framhåller, att även om stiftelseformen ej genomförs motsvarande
lagstiftningsåtgärder likväl bör vidtas. Svenska tidningsutgivareföreningen,
som i och för sig förordar ett bibehållande av aktiebolagsformen,
anser att skattefrågan oberoende av företagsformen bör kunna lösas genom
specialbestämmelser.

Riksskattenämnden vänder sig emellertid mot de argument, som utredningen
anfört för en skattebefrielse. Det gäller exempelvis utredningens
påpekande av det irrationella i att licensmedel beskattas när fråga är om
programproduktion men inte när det gäller programdistribution. Nämnden
finner för sin de!, att då programföretaget Sveriges Radio intar en i förhållande
till staten självständig rättslig ställning och då statens skattefrihet
från kommunal inkomstskatt för inkomst av rörelse, som härflyter
av kommunikationsverk — exempelvis televerket — med tillhörande byggnader
och anläggningar motiveras av särskilda skäl, det framstår som
naturligt att göra den angivna åtskillnaden i beskattningshänseende. Riksskattenämnden
finner det inte heller riktigt att som utredningen gjort
jämställa licensavgifterna med skatt. Licensavgifterna är i stället att betrakta
såsom ersättning för en prestation i form av program. Nämnden
konstaterar vidare, att den omständigheten att Sveriges Radios verksamhet
ej har något egentligt vinstsyfte inte torde betaga verksamheten dess
karaktär av rörelse. Det erinras i sammanhanget, att frånvaron av vinstsyfte
exempelvis inte utesluter att den kooperativa verksamheten och verksamheten
inom jordbrukets ekonomiska föreningar beskattas såsom inkomst
av rörelse. I likhet med Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges
grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges industriförbund,
Sveriges köpmannaförbund och Sveriges lantbruksförbund
■—- vilka remissinstanser likaledes avstyrker skattebefrielse — finner riksskattenämnden
vidare, att lagstiftning om skattefrihet inger betänkligheter
också från andra synpunkter än skatterättsliga. Dagspressen och den
periodiska pressen, den levande musiken och scenteatern utgör områden,
med vilka radion och televisionen konkurrerar. Att medge Sveriges Radio
en skattebefrielse, som dessa medier inte åtnjuter, bedöms principiellt
oriktigt. Angivna organisationer hänvisar också till att radioföretaget bedriver
en förlagsverksamhet i konkurrens med privata förlag.

Utredningens förslag om begränsning av antalet ledamöter i radioföretagets
styrelse och en koncentration av styrelsens verksamhet
till att avse främst ekonomiska och administrativa frågor ävensom förslaget
om inrättande av ett särskilt programråd med uppgift att för -

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

medla olika samhällsintressens önskemål i fråga om programverksamheten
har föranlett kritiska synpunkter från ett antal remissinstanser.

Arbetarnas bildningsförbund, Kooperativa förbundet, Kooperativa kvinnogillesförbundet,
Landsorganisationen, Riksförbundet Landsbygdens folk
och Tjänstemännens centralorganisation framhåller allmänt, att de ekonomiskt-administrativa
frågorna och programfrågorna inte kan behandlas
oberoende av varandra och att programfrågorna därför även framgent bör
falla inom styrelsens ansvarsområde. Mot en överföring av styrelsens uppgifter
härvidlag till det föreslagna programrådet talar även det förhållandet
att rådet endast förutsätts ha en konsultativ karaktär. Den av utredningen
tänkta ordningen leder under sådana betingelser till att radiochefen
och de ansvariga programtjänstemännen får ett närmast obegränsat inflytande
över programverksamheten. Instanserna vänder sig vidare mot den
minskning av antalet ledamöter i styrelsen, som utredningen förordat,
dvs. från 11 till 7 ordinarie ledamöter och från 10 till 6 suppleanter och
då med rätt för de sistnämnda att deltaga i sammanträdena endast vid
förfall för ordinarie ledamöter. Därmed minskas representationsbasen i
styrelsen för de organisationer och folkrörelser, som är intressenter i radioföretaget,
och försvagas i motsvarande mån den förankring av rundradioverksamheten
i olika samhällsintressen, som ingått i förutsättningarna
för verksamheten. Den omständigheten att ett ytterligare representationsforum
skulle tillkomma genom programrådets inrättande förändrar
härvidlag ingenting med hänsyn till det begränsade inflytande och den
osäkra status överhuvud, som rådet avses få. Från flera av de angivna instansernas
sida hänvisas till de möjligheter som finns att motverka de påtalade
olägenheterna med en alltför stor styrelse genom ett ökat utnyttjande
av arbetsutskott.

Även Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges grossistförbund, Sveriges
hantverks- och industriorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund
och Sveriges lantbruks förbund vänder sig mot utredningens
angivna förslag. Sålunda kan styrelsen för ett programproducerande företag
inte fråntas befattningen med programfrågorna. Detta följer dels av
det förhållandet att styrelsens åtgärder på det ekonomiska och administrativa
området på ett avgörande sätt måste påverka förutsättningarna
för programverksamheten, dels av det förhållandet att det är styrelsen
som i sista hand har att svara för att programverksamheten följer de riktlinjer
vilka innefattas i det mellan radioföretaget och staten ingångna avtalet.
Organisationernas slutsats blir alltså att styrelsen bör bibehållas vid
sina nuvarande uppgifter och ha kvar sin nuvarande storlek, detta senare
för att ge den en mot uppgifterna svarande förankring i samhället. — Beträffande
förslaget om ett programråd avvisas detta bestämt. Tillskapandet
av ett sådant råd framstår som betänkligt framför allt därför att det in -

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1966

kräktar på den självständighet och de gai’antier mot obehöriga påtryckningar,
som måste skapas för radioföretagets verksamhet. Organisationerna
kan inte heller finna, att programrådets verksamhet får någon för lyssnarna-tittarna
gynnsam effekt. Ett organ sammansatt av representanter
för olika intressegrupper och med enda uppgift att följa programverksamheten
skulle nämligen lätt få en benägenhet att inte i första hand
överväga denna ur allmän informations- och underhållningssynpunkt utan
mera sträva efter att åstadkomma något slags balans mellan de olika
representerade intressegruppernas önskemål om programmens sammansättning.

Sveriges Radio ifrågasätter rimligheten av den kompetensfördelning,
som utredningen förordat mellan styrelse, radiochef, ett nyskapat programråd
och radionämnd. Styrelsen som i sista hand har ansvaret för Sveriges
Radios verksamhet skulle formellt så gott som helt ställas utanför varje
möjlighet att påverka programutvecklingen. Radiochefen skulle visserligen
på programområdet få en formellt stark ställning, men han skulle vara
skyldig att taga råd från en av Kungl. Maj :t tillsatt utanför företaget stående
instans. Ett annat av Kungl. Maj :t tillsatt organ, radionämnden,
skulle sedan i efterhand bedöma huruvida programmen står i överensstämmelse
med gällande regler. Både programråd och radionämnd skulle ha
befogenhet att yttra sig över de av radiochefen fastställda programreglerna,
medan däremot företagets egen styrelse skulle sakna en sådan befogenhet.
Sveriges Radio har svårt att tro, att ett sådant system skulle kunna
fungera utan slitningar.

Radioföretaget som utgår från att stiftelseformen väljes för den fortsatta
verksamheten vill för sin del föreslå, att ledningen för företaget utformas
på följande sätt. Den högsta ledningen bör vara så organiserad och
sammansatt, att den är väl ägnad att utöva huvudmannaskapet för allmänna
rundradion. Detta förutsätter både förankring hos samhällets olika
grupper och en effektivt arbetande mindre styrelse med ansvar för såväl
löpande förvaltning som för uppgörande av förslag till budgetar och långtidsplaner,
däri då innefattas riktlinjer för den långsiktiga programutvecklingen.
Radiochefen bör vara den som ensam svarar för den löpande
programverksamheten. Mera konkret innebär radioföretagets förslag, att
stiftelsen Sveriges Radios ledning skall utgöras av fullmäktige, styrelse och
radiochef. Fullmäktige skall bestå av 21 ledamöter. Ordföranden jämte
halva antalet ledamöter utses på fyra år av Kungl. Maj :t samt övriga ledamöter
av de konsortier som bildats bland de nuvarande aktieägarna. Några
suppleanter tillsätts inte. Styrelsen består av sju på fyra år utsedda ledamöter.
Fullmäktiges ordförande är självskriven ordförande i styrelsen.
Av övriga ledamöter i denna utses — inom eller utom fullmäktigekretsen
— hälften av Kungl. Maj :t och hälften av konsortierna. Fullmäktige, som
förutsätts sammanträda minst sex gånger om året, skall främst ha till

109

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

tipp gift att på förslag av styrelsen fastställa budgetar samt finans- och
Övriga långtidsplaner för företaget och rundradiorörelsen ävensom programregler,
att utgöra remissinstans i viktigare rundradiofrågor samt att
utse radiochef. Med de inskränkningar som följer härav och av radiochefens
ställning som ensam ansvarig för den löpande programverksamheten skall
det tillkomma styrelsen — som förutsätts sammanträda minst en gång i
månaden — att leda och förvalta Sveriges Radios angelägenheter.

Radionämnden har närmast bedömt förslaget om ett programråd med
hänsyn till därav följande återverkningar för nämndens del. Av skäl, som
redovisas i det följande i anslutning till återgivandet av remissinstansernas
synpunkter på radionämndens verksamhet, anses angivna förslag bora avvisas.
Beträffande styrelsen anses denna i sin helhet böra tillsättas av Kungl.
Maj :t, som i sammanhanget bör kunna ta hänsyn till hittillsvarande representation
från folkrörelser, press och näringsliv.

Utredningens förslag avseende styrelsens storlek och funktion ävensom
inrättandet av ett programråd har tillstyrkts eller uttryckligen lämnats
utan erinran av statskontoret och riksrevisionsverket, länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län, Ingeniörsvetenskapsakademien, Publicistklubben,
Svenska teknologföreningen och Sveriges husmodersföreningars riksförbund,
vilka instanser dock inte närmare berört den principiella frågan om
funktionsfördelningen mellan de båda organen. Vissa remissinstanser har
tillstyrkt inrättandet av ett programråd utan att närmare kommentera
utredningens förslag avseende styrelsen eller de återverkningar inrättandet
av ett sådant råd får på styrelsens verksamhet. Det gäller närmast statens
ungdomsråd, Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund,
Samverkande bildningsförbunden, Svenska kyrkans diakonistyrelse,
Sveriges frikyrkoråd, Sveriges förenade studentkårer och Sveriges mjkterhetsvänners
landsförbund. Ett par av de angivna instanserna statens
ungdomsråd och Samverkande bildningsförbunden — anser, att programrådet
bör ges fastare arbetsformer än vad utredningen tänkt sig för att
säkra ett mera reellt inflytande över programverksamheten. Flera remissinstanser
har anfört synpunkter på intressen, som bör vara representerade
i ett eventuellt programråd.

Oberoende av sina ställningstaganden beträffande programfrågornas behandling
i styrelse och ett eventuellt programrad har remissinstanserna
allmänt understrukit vikten av att den nuvarande ordningen med rådgivande
programkommittéer på olika programsektorer befästes
och byggs ut. Synpunkter har också anförts på olika programområden, där
Sveriges Radio anses böra tillskapa ytterligare sådana kommittéer av det
slag, som f. n. finns på exempelvis folkbildnings- och undervisningsområdena.
Kommittéer har sålunda bl. a. föreslagits av statens ungdomsråd och
1962 års ungdomsutredning för barn- och ungdomsfrågor, av Sveriges förenade
studentkårer för studierådgivnings- och vrkesvägledningsfrågor, av

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1966

Ingeniörsvetenskapsakademien och Svenska teknologföreningen för frågor
avseende teknik och forskning, av civilförsvarsstyrelsen för försvarsfrågor
och av Sveriges nykterhetsvänners landsförbund för nykterhetsfrågor.

Utredningens förslag att radionämnden i fortsättningen utformas
såsom en renodlad opinionsnämnd med uppgiften begränsad till att bedöma
utsända programs överensstämmelse med gällande regler för programverksamheten
och med vedertagen publicistisk sed sammanhänger med dess
förslag att tillskapa ett särskilt programråd, som tänkes överta inte bara
styrelsens utan även radionämndens befogenheter i fråga om utformningen
av programverksamheten. De remissinstanser, som enligt det föregående
avstyrkt överföringen till ett sådant råd av styrelsens programuppgifter har
allmänt också ställt sig avvisande till att några av nämndens befogenheter
överförs till ett nytt organ.

Sålunda anser Arbetarnas bildningsförbund, Kooperativa förbundet,
Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation ävensom Sveriges
Radio, att radionämnden bör bibehållas vid sina nuvarande uppgifter.
Arbetarnas bildningsförbund och Tjänstemännens centralorganisation framhåller
i sammanhanget, att granskningen i efterhand av utsända program
naturligen bör föranleda uttalanden, vilka blir vägledande för den fortsatta
programverksamheten. Om efterhandsgranskningen inte får en sådan
normgivande karaktär, blir den enligt Arbetarnas bildningsförbund överhuvud
meningslös. Detta motsvarar också den syn, som radionämnden
själv har på sin verksamhet. Flera av de angivna remissinstanserna har även
understrukit angelägenheten av att nämnden inte reduceras på sätt utredningen
förordat utan även i fortsättningen får en storlek, som möjliggör
bredd i de representerade samhällsintressena.

Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks-
och industriorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund
och Sveriges lantbruksförbund har — med utgångspunkt i sin
uppfattning om vad som i dagens läge är att betrakta som radionämndens
uPP§ift — framhållit, att nämndens verksamhet även framgent bör inriktas
på efterhandsprövning av programmen och att den inte bör ägna sig åt
att dra upp allmänna riktlinjer för val eller utformning av framtida program.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Publicistklubben och Sveriges
husmodersföreningars riksförbund tillstyrker utredningens förslag om radionämndens
utformning som en ren opinionsnämnd. Detsamma gäller
justitiekanslersämbetet, som dock anser att ett närmare övervägande av
nämndens ställning bör anstå till dess förslaget om radions juridiska ansvarighet
föreligger.

Från flera av de nämnda remissinstansernas sida har framhållits önskvärdheten
av att radionämnden utrustas med ett eget kansli och att dess
verksamhet blir helt fristående från Sveriges Radio.

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

I anslutning till vad utredningen anför om de förändringar i Sveriges
Radios inre organisation, som följer med utredningens
olika förslag i fråga om rundradioverksamheten, framhåller Sveriges Radio,
att utarbetandet av en detaljerad organisationsplan måste anstå till dess
förhållandet mellan de båda programkanalerna i TV i princip fastställts.
Statskontoret och riksrevisionsverket anför allmänt, att de förväntningar
och förslag, som framförs av utredningen för den närmaste tioårsperioden,
är av sådan karaktär, att de knappast kan realiseras inom ramen för den
nuvarande historiskt framväxta organisationen. Vissa remissinstanser har
anfört synpunkter på de organisatoriska krav, som olika programområden
ställer. Sålunda har Arbetarnas bildningsförbund, Brevskolan, Kooperativa
kvinnogillesförbundet, Sveriges nykterhctsvänners landsförbund och
Centerns ungdomsförbund anfört synpunkter på hur programarbetet inom
barn- och ungdomssektorn bör organiseras samt Forskningsrådens samarbetsdelegation,
Ingeniörsvetenskapsakademien och Svenska teknologföreningen
på hur programverksamheten avseende vetenskap och teknik bör
ordnas.

Vad utredningen i övrigt anfört angående behovet av anordningar för
mera långsiktigt utvecklings- och planeringsarbete har allmänt tillstyrkts
eller lämnats utan erinran. Åtgärder med sikte på ett ökat kostnadsmedvetande
inom företaget har förordats av statskontoret och riksrevisionsverket,
som ansluter sig till vad utredningen anför om behovet av ett tillfredsställande
internt kostnadsredovisnings- och kostnadsfördelningssystem.

Flera instanser har anfört synpunkter på löne-, rekryterings- och anställningsförhållandena
inom radioföretaget, bl. a. Landsorganisationen,
Sveriges akademikers centralorganisation, Teatrarnas riksförbund, Tjänstemännens
centralorganisation och Svenska industritjänstemannaförbnndet.
Lämpligheten av tidsbestämda förordnanden för högre programtjänstemän
och för chefstjänstemännen överhuvud har framhållits av flera instanser.

IX. Anslagsframställningar från Sveriges Radio

Sveriges Radio har dels i skrivelse den 24 augusti 1966 redovisat medelsbehovet
för programverksamheten under budgetåret 1967/68, dels i
skrivelse den 26 augusti 1966 hemställt om ytterligare medelstilldelning
under budgetåret 1966/67 för de förberedelser, som föranleds av ett eventuellt
införande av ett andra televisionsprogram.

I förstnämnda skrivelse har Sveriges Radio beräknat medelsbehovet för
televisionens programverksamhet under nästa budgetår till 104,8 milj. kr.,
vilket innebär en ökning i förhållande till innevarande budgetår med 53,8
milj. kr. I detta belopp inryms de beräknade kostnaderna för de förberedelser,
som blir nödvändiga vid införandet av ett andra televisionsprogram

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

kring årsskiftet 1968/69 och med en sändningstid vid starten om ca 20
timmar per vecka. Kostnaderna för förberedelserna beräknas totalt till
27,5 milj. kr., varav 25 milj. kr. hänför sig till 1967/68 och 2,5 milj. kr. till
1966/67. Hemställan om anvisning av sistnämnda belopp har gjorts i den
särskilda skrivelsen av den 26 augusti 1966.

Förberedelserna avser i huvudsak förtidsanställning och utbildning av
ca 640 personer huvudsakligen för arbetsuppgifter på programområdet och
inom den tekniska driften. Anställningarna måste ske successivt, därvid
tidpunkterna anpassas efter företagets utbildningskapacitet. Enligt en uppgjord
plan skulle ca 190 personer anställas under 1966/67 och ca 430 personer
under 1967/68. För att planen skall kunna genomföras är det nödvändigt,
att Sveriges Radios utbildningsorganisation förstärks med inemot
30 personer. Efter hand som den förtidsanställda peronalen är färdigutbildad,
uppstår före starten av det nya programmet en överkapacitet i fråga
om programproduktion, som för budgetåret 1967/68 kan beräknas motsvara
i genomsnitt 5—6 timmars egenproduktion per vecka. Viss del av
denna överkapacitet bör användas för att bygga upp ett förråd av färdiga
program inför starten av sändningarna, medan återstoden -— motsvarande
en programtid om 3 timmar per vecka — bör användas för en ökning av
sändningstiden i det nuvarande TV-programmet. Sistnämnda del av överkapaciteten
kan redan vid starten av det nya programmet överföras till
detta.

Medelsbehovet avser i övrigt att möjliggöra en förstärkning av företagets
administrativa resurser samt en konsolidering och kvalitetsförbättring inom
programverksamheten. Utrymme har i sammanhanget även beräknats för
inredning av och inventarieanskaffning till produktionslokaler i olika delar
av landet. För inredningar har beräknats 13 milj. kr. och för inventarier
26 milj. kr.

För ljudradions programverksamhet under 1967/68 har medelsbehovet
angivits till 89,4 milj. kr., vilket innebär en ökning med 13,1 milj. kr. i förhållande
till innevarande budgetår. Vid bestämningen av beloppet har förutsatts
en ökning av sändningstiden i riksprogrammen med ca 1 100 timmar
per år och även viss ökning i de regionala programmen. Medel har
i övrigt beräknats för olika konsoliderande och kvalitetsförbättrande åtgärder.

Styrelseledamoten Hernelius har anmält avvikande mening. Det kan enligt
hans uppfattning i nuvarande samhällsekonomiska läge inte anses vara
realistiskt att införa program 2 i TV enligt den tidsplan och i den omfattning
som anslagsframställningen syftar till.

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år W66

113

Departementschefen

Inledningsvis vill jag i korthet redovisa utveckling och dagsläge för
ljudradion och televisionen i vårt land. Sveriges Radio handhar rundradions
programverksamhet enligt en mellan staten och Sveriges Radio träffad
överenskommelse. Sveriges Radio har ensamrätt att bestämma vilka
rundradioprogram (ljudradio- och televisionsprogram) som skall sändas
över svenska sändare, överenskommelsen innefattar allmänna riktlinjer för
programmens utformning samt vissa bestämmelser om prövning av medelsbehov,
anvisning av licensmedel m. in.

Ljudradiosändningarna startade med företagets tillkomst år 1925. Utbyggnaden
har varit särskilt markant sedan mitten av 1950-talet. En andra
programkanal togs i bruk år 1955. De s. k. natt- och melodiradiosändningarna
tillkom år 1961. Utbyggnaden av en tredje programkanal pågår och
kanalen avses i full utsträckning bli tagen i bruk kring årsskiftet 1966/67.
Sändningstiden i radions riksprogram har under tiden 1955—1965 ökat
från ca 5 000 till ca 15 500 timmar per år. Radions regionala program har
också uppvisat en relativt sett kraftig expansion och sändningstiden är f. n.
ca 1 800 timmar per år.

TV-sändningarna startade år 1956. Allmänhetens intresse för televisionen
var redan från början större än beräknat och år 1958 beslutade riksdagen
på regeringens förslag om en väsentligt snabbare utbyggnad av TV-nätet
än vad som ursprungligen avsetts. Sändningstiden har även i detta fall ökat
i snabb takt, från 500 timmar under startåret till nuvarande drygt 2 000
timmar per år.

Publikunderlaget för radio och TV framgår av licensutvecklingen.

Budgetår	Antal licenser vid budgetårets slut
Radio	TV
1955/56....................	2 496 000	_
1956/57....................	2 583 000	37 000
1957/58....................	2 626 000	148 000
1958/59....................	2 669 000	407 000
1959/60....................	2 711 000	799 000
1960/61....................	2 797 000	1 172 000
1961/62....................	2 919 000	1 507 000
1962/63....................	2 945 000	1 731 000
1963/64....................	2 944 000	1 892 000
1964/65....................	2 950 000	2 042 000
1965/66....................	2 948 000	2 133 000

Omkring 92 % av hushållen har f. n. radiomottagare. Mottagningsförhållandena
är goda i nästan hela landet vid användning av FM-mottagare.
TV-mottagare har ca 75 % av hushållen. Möjligheter till god TV-mottagning
bär nu ca 95 % av befolkningen. Detta avser normal antennutrustning. Med

8 llihang till riksdagens protokoll 196G. 1 samt. Nr 136

114 Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

effektivare mottagarantenn kan ytterligare några procent av befolkningen
få god TV-mottagning.

Sveriges Radio drivs i form av aktiebolag. Tidningspressen har 40 % av
aktierna, folkrörelserna 40 % och näringslivet 20 %. Aktiekapitalet är

1 080 000 kr. och utdelningen 5 %. Styrelsen har 11 ledamöter, varav Kungl.
Maj :t utser ordförande och 5 andra ledamöter och bolagsstämman 5 ledamöter.
Styrelsen har ett arbetsutskott bestående av 7 ledamöter. Antalet
styrelsesuppleanter är 10. Styrelsen är främst ett ekonomiskt och administrativt
organ, som även handlägger programfrågor av principiell innebörd.

Under styrelsen och arbetsutskottet åvilar ledningen av företaget och
det direkta ansvaret för programfrågorna radiochefen. I administrativa
frågor biträds han av en direktion och i programärenden av ett programkollegium.
Under radiochefens direkta ledning finns ett centralkansli. Där
ingår bl. a. distriktscentralen (samordnande organ för den regionala organisationen)
och centralredaktionen (serviceorgan på nyhetsområdet för
ljudradions och televisionens programavdelningar).

Radion leds av en programdirektör. För samordning och långsiktig planering
har han en central programredaktion och ett produktionskontor. I
övrigt finns ett antal redaktioner m. m. för olika programområden.

Televisionen leds av en programdirektör och har i princip samma organisation
som radion. I planeringsavdelningen ingår en programsektion, ett
produktionskontor och en sektion för hyrfilm. Vidare finns redaktioner
m. m. för olika programområden.

Skolprogramavdelningen svarar för skolradio och skol-TV. Avdelningen
har sektioner för skolradio, skol-TV och skolmateriel.

Teknikenheten har särskilda driftavdelningar för radio och television, en
anläggningsavdelning och en byggnadsbyrå. Ekonomiavdelningen svarar för
företagets ekonomiska förvaltning. Personalavdelningen svarar för det personaladministrativa
arbetet och för den interna utbildningen. Vidare finns
en enhet för förlagsverksamheten och en utlandsavdelning.

Den regionala verksamheten är knuten främst till de tio distriktskontoren,
som är direkt underställda radiochefen men som i programhänseende
samarbetar direkt med programavdelningarna.

Antalet anställda inom Sveriges Radio var den 1 juli 1966 sammanlagt

2 730, varav 790 i den gemensamma organisationen (centraladministrationen,
ekonomiavdelning, personalavdelning, gemensam teknik, servicepersonal,
radioorkester etc.), 280 i distrikten, 440 i ljudradion, 1 020 i televisionen,
40 i utlandsavdelningen, 90 i skolprogramavdelningen och 70 i förlaget.

Televerket handhar distributionen av radio- och TV-programmen samt
uppbörden av licensavgifter. Ersättning till televerket utgår av licensmedel.

Licensavgifterna är f. n. för ljudradio 35 kr. per år och för television 100

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år i!)66

kr. per år. För budgetåret 1966/67 har licensintäkterna beräknats till 103
milj. kr. för radio och 217 milj. kr. för TV. Med dessa licensmedel jämte
ränteinkomster av fonderade licensmedel skall bestridas såväl de löpande
kostnaderna för produktion och distribution av programmen som utgifter
för omedelbar avskrivning av investeringarna i distributionsanläggningar
och husbyggnader. Överskott, som kan uppstå vissa år, fonderas för radions
och televisionens behov under andra år, då de löpande inkomsterna inte
förslår till att täcka utgifterna. Från licensfinansiering är dock undantagna
skolprogram och utlandssändningar, vilka är skattefinansierade.

Utgifterna för de allmänna licensfinansierade radioprogrammen har för
budgetåret 1966/67 beräknats till totalt 110 milj. kr. och för de allmänna
licensfinansierade TV-programmen till totalt 195 milj. kr. Av dessa belopp
avser 76 resp. 131 milj. kr. Sveriges Radios drift- och programkostnader.
För radions del innebär det att tidigare fonderade licensmedel måste tas
i anspråk och att radiofonden vid utgången av 1966/67 beräknas komma
att ha minskat till 6 milj. kr. För televisionens del innebär det att ytterligare
fondering kan ske och TV-fonden beräknas vid utgången av 1966/67
ha ökat till ca 300 milj. kr. Dessa medel är, som framgår av statsverkspropositionen,
avsedda att användas för utbyggnaden av ett andra TV-program.

Utgifterna för skolprogrammen i radio och television och för programverksamheten
för utlandet är för budgetåret 1966/67 beräknade till totalt
25 milj. kr., varav 18,5 för skolprogram och 6,5 för sändningarna till utlandet.

Tekniken och rundradion

Radions och televisionens möjligheter att ge oss bättre kännedom om
den värld och det samhälle vi lever i är ytterst beroende av den tekniska
utvecklingen. Elektroniken har på några decennier förbättrat våra kommunikationer
därhän att bilder och ljud kan sändas och tas emot jorden
runt i samma ögonblick de uppstår. Framstegen inom elektroniken har
också inneburit att mediernas uttrycksmöjligheter alltmer fullkomnats.
Rundradion har snabbt tillgodogjort sig teknikens landvinningar och vi
står nu inför en viktig etapp av utbyggnad i Sverige.

Radio- och televisionssändningar till allmänheten kan ej ske utan ett väl
utvecklat internationellt samarbete. Radiovågorna känner inga gränser och
ett okontrollerat utnyttjande av möjliga frekvensutrymmen skulle snart
resultera i kaos i etern. Nationerna har därför kommit överens om att följa
en gemensam fördelningsplan i fråga om frekvensband och att i övrigt reglera
radiotrafiken enligt internationellt fastställda normer.

Kommunikationsteknikens senaste tillskott är telesatelliterna, vilka redan
används för teletrafik samt för överföring av TV-program. I nuvarande skede
sker utsändning och distribution till allmänheten via jordstationer och

116

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1966

de nationella rundradiosystemen. Den tekniska möjligheten att inom en icke
alltför avlägsen framtid kunna från en jordstation sända radio- och TVprogram
till satelliter, varifrån programmen distribueras direkt till allmänheten
utan behov av mottagande jordstationer och nationella rundradiosystem,
kommer att medföra allvarliga problem rörande förhållandet mellan
nationell rundradioverksamhet och olika former av direktsändningar via
satelliter. Internationella överenskommelser måste träffas för att reglera
betingelserna för sändning samt för distribution till och mottagning av allmänheten.
Ifråga om möjligheterna till sändning kan man förutse att i första
hand länder med en väl utvecklad rundradioverksamhet kommer att vara
i stånd att bidraga med program för direktsändningar. Det är också skäl
att erinra om att satellitsändningar även kräver frekvensutrymmen i etern.
Frekvensutrymme för satellitsändningar medför begränsningar för nationell
rundradio och för andra kommunikationsbehov och förutsätter därför internationella
överenskommelser.

Rymdtekniken skapar utan tvekan stora möjligheter för snabba och bättre
kontakter mellan länder och folk. Den tekniska utvecklingen av telesatelliter
går så snabbt att de nya möjligheter som dessa erbjuder ännu inte helt
kan överblickas. Det står emellertid klart att förutsättningarna för att positivt
utnyttja dessa möjligheter är ett vidgat internationellt samarbete, präglat
av förtroende och ömsesidig hänsyn som utesluter såväl politiska som
kommersiella ytterligheter. Det är enligt min mening en viktig uppgift för
Sverige att inom Förenta Nationerna och andra berörda internationella organisationer
aktivt medverka i strävandena till konstruktiva internationella
överenskommelser på telekommunikationernas område.

Sverige har redan byggt ut sina sändningsmöjligheter på långvåg, mellanvåg
och kortvåg. På ultrakortvåg återstår två hela riket täckande TVkanaler
och en TV-kanal med begränsad täckning. I enlighet med tidigare
riksdagsbeslut kommer ljudradion fr. o. in. 1967 att vara utbyggd med tre
landsomfattande radioprogram på ultrakortvåg. Därmed är våra möjligheter
till utbyggnad enligt frekvensplanen i stort sett utnyttjade.

En ny teknik där nuvarande radiokanaler på ultrakortvåg kan utnyttjas
till att sända två av varandra oberoende radioprogram på samma kanal
håller på att utvecklas av det svenska televerket. Skulle de fältförsök, som
f. n. görs med den s. k. kanalklyvningen, visa sig svara mot förväntningarna,
är det möjligt att sända ytterligare tre rikstäckande radioprogram
inom gällande frekvensplan.

Med färg-TV tillkommer nya programmässiga uttrycksmöjligheter. Utvecklingen
av färgtelevisionen har under senare år gått snabbt. Under de
närmaste åren kommer flera europeiska länder att starta TV-sändningar i
färg.

117

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

Elektronikens utveckling mot transistorisering och miniatyrisering innebär
att en anpassning blivit möjlig till förändrade konsumtionsbehov skapade
bl. a. av en ökad fritid och ökad rörlighet med nya lyssnarsituationer.
Tillgång till portabla och prisbilliga mottagare skapar möjligheter för allt
fler hushåll att ha mer än en radioapparat. I ökad omfattning gäller detta
även för TV-mottagare.

Ett andra TV-program

Ett andra TV-program bör inte starta förrän det är möjligt att få vid
täckning, dvs. goda mottagningsförhållanden för en relativt stor del av
befolkningen. Avsikten har varit att starta vid årsskiftet 1968/69, vilket
med hänsyn till nödvändiga förberedelser bedömts vara tidigast möjliga
tidpunkt.

I dagens läge när samhällsekonomin kräver en stark återhållsamhet på
alla områden är det svårt att tillgodose önskemålet att både förbättra nuvarande
program och i snabb takt bygga ut för ett andra program. Ett
alltför pressat tidsprogram innebär också vissa nackdelar från planeringsoch
förberedelsesynpunkt. Ett visst uppskov möjliggör en bättre planering
av förberedelsearbetet inte minst i fråga om utbildning och personalrekrytering.
Samtidigt kan strävandena att konsolidera och förbättra nuvarande
TV-program underlättas. Med en längre förberedelsetid hinner därtill sändarnätet
byggas ut så att en större andel av befolkningen får goda mottagningsförhållanden
vid starten.

Med hänsyn härtill finner jag det nu motiverat att ett andra TV-program
införs först omkring årsskiftet 1969/70. Avsikten är att utbyggnaden av
distributionsnätet skall ske i sådan takt att det nya TV-programmet redan
från början kan mottas av drygt 75 % av befolkningen.

Radio och TV i allmänhetens tjänst

Massmedia har stor spridning och stark genomslagskraft. Etermediernas
korta historia har visat skrämmande exempel på hur makten över etern
kan missbrukas i politiskt eller kommersiellt syfte. För den för vilken en
fri opinionsbildning ter sig som ett grundläggande demokratiskt värde måste
det därför framstå som väsentligt all finna ett system som ställer etermedierna
fria från kommersiella intressens eller politiska gruppers ensidiga
inflytande.

En grundläggande förutsättning är att en fri etableringsrätt i etern är
en omöjlighet redan på grund av det begränsade antalet frekvenser. Talet
om »frihet i etern» är ett meningslöst slagord om därmed menas rättighet
för var och eu att upprätta sändare och utsända program. Det blir av
tekniska skäl under alla förhållanden eu fråga om atl tilldela privilegier.

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

Frihet i etern måste med denna utgångspunkt i första hand förenas med
en medveten strävan till objektivitet och saklighet i det samlade programutbudet
och innefatta möjligheter för olika åsikter och meningsriktningar
att komma till tals och garantier mot obehöriga påtryckningar.

I de flesta västeuropeiska demokratier har man mot bakgrunden härav
gett rätten till rundradiosändningar åt ett eller flera allmännyttiga företag.
Inom ramen för allmänna riktlinjer har dessa företag haft stor självständighet
och frihet att verka. Systemet kallas »public service» eller med
radioutredningens ord — en rundradio i allmänhetens tjänst. Formen växlar
från land till land men karaktär och målsättning är likartad.

»Public-service»-företagen är i alla länder utsatta för en intensiv bevakning
från olika intressen och meningsriktningar. De utgör ofta målet för
en häftig kritik. Det ligger i sakens natur att så är fallet, inte minst med
hänsyn till de stora krav som man från olika håll ställer på radioföretagen.
Självfallet har även inom dessa företag förekommit övertramp
och allvarliga missgrepp. Berättigad kritik har stundom kunnat riktas
mot programkvalitén. Men ytterligt få vågar bestrida att »public-service»-företagen i de flesta fall lyckats bevara sin integritet, sin självständighet och
sitt oberoende. Det råder ingen tvekan om att dessa företag också i stor utsträckning
svarat för de djärva initiativen, förnyelsen av programstoffet och
originaliteten i presentationen.

Förslag har från tid till annan framförts om att i Sverige införa kommersiell
privatägd television. Inte minst erfarenheterna från andra länder
ger enligt min mening klara belägg för att en sådan lösning för vår del
bör avvisas. Riksdagen har tidigare vid flera tillfällen tagit ställning i
denna fråga. Med hänsyn härtill vill jag endast i korthet ange huvudskälen
mot kommersiell TV. Den skulle för det första innebära generellt sett
sämre kvalitet på programmen och en minskad valfrihet för publiken. Vidare
innebär kommersiell television uppenbara risker för att mediet blir
utnyttjat för de ekonomiska och politiska intressen, som finansiärerna
representerar. Ett företag utan egna kommersiella intressen torde vara
den bästa för att inte säga den enda garantin för att väsentliga lokala och
regionala synpunkter verkligen speglas i ett landsomfattande program.

Man har också föreslagit att vid sidan av Sveriges Radio inrätta ett icke
privatägt kommersiellt företag, finansierat helt med reklaminkomster. Med
Sveriges Radios verksamhet licensfinansierad och med TV-reklam förbehållen
ett sådant företag skulle detta i realiteten vara fråga om att vid
sidan av Sveriges Radio etablera ett kommersiellt monopol — ett monopol
på TV-reklam. Därtill skulle konkurrensen mellan företagen inte komma
att ske på lika villkor, eftersom det ena företaget skulle finansieras genom
licensavgifter och det andra genom reklaminkomster. De betänkligheter
som anförts mot kommersiell, privatägd television gäller i väsentlig grad
även här berörda form av kommersiella TV-företag.

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 13G år 1966

Det hävdas stundom, att kommersiell television skulle bli »gratis
utan kostnad för TV-innehavarna. Härtill vill jag endast erinra om att de
annonserande företagens kostnader för reklam givetvis ingår som en delpost
i de totala produktions- och distributionskostnader, som ligger till
grund för prissättningen på varorna, dvs. de inköpspriser konsumenterna
får betala. I stort sett samma allmänhet, som ser på televisionen, får alltså
ytterst själv betala kostnaderna. Eftersträvar man endast en sådan finansieringsmetod,
kan man lika gärna föreslå reklamsändningar i Sveriges
Radios program. Sådana överväganden måste emellertid enligt min mening
föregås av en grundlig utredning med vidare perspektiv. Jag har därför
— utan något förord för TV-reklam — utverkat bemyndigande att tillkalla
sakkunniga för en förutsättningslös utredning om reklamfrågan.

Det finns enligt min mening ingen anledning att ändra de grundläggande
principerna för rundradioverksamheten i vårt land. Vi bör hålla fast
vid idén om ljudradio och TV som en i sin programverksamhet i förhållande
till statsmakterna och sidointressen självständig »public service» — i allmänhetens
tjänst.

Därmed är inte givet hur denna verksamhet bör vara organiserad. Jag
har prövat skilda organisatoriska modeller. Den ideala lösningen finns
naturligtvis inte. Det blir alltid en fråga om att söka na fram till en
rimlig avvägning mellan olika synpunkter och önskemål.

En kraftig ökning av sändningstiden ger eu vidgad valfrihet för publiken.
Men denna valfrihet blir reell endast om den ökade sändningstiden
också medför en större variation av programutbudet som tillgodoser skilda
publikintressen och en rimlig grad av samordning i programsättningen.

En ökad sändningstid erbjuder samtidigt ett vidgat register för dem
som skapar programmen. Den bereder utrymme för flera programtyper
och fler människor får möjlighet att delta i programarbetet. De kan representera
starkt varierande temperament och infallsvinklar på problemen.
Det gäller att skapa en organisation som så starkt som möjligt kan
låta mångsidighet och mångfald komma till uttryck i de program som bjuds
allmänheten.

Jag har övervägt möjligheten att söka förverkliga detta mål genom att
skapa två helt fristående företag med likvärdiga ekonomiska möjligheter
för sitt arbete. Eu sådan lösning kan tillgodose syftet att uppnå självständighet
och stimulerande tävlan. Den skulle emellertid leda till avsevärda
kostnadshöjningar, inte minst när det gäller den tekniska och administrativa
uppbyggnaden, som knappast torde uppvägas av programmässiga
eller andra fördelar. Det skulle vidare uppstå avsevärda svårigheter
att uppnå en med hänsyn till intresset av att ge publiken valfrihet rimlig
samordning av programsättningen. Sannolikt skulle man — som utländska
erfarenheter visar — tvingas till ett invecklat och i praktiken svårhanterligt
och ineffektivt samordningsavtal. Därjämte skulle det vara

120

Kangl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

svårt att med två helt fristående företag skapa en slagkraftig och självständig
distriktsorganisation.

Strävandena hör därför inriktas på att inom ramen för ett sammanhållet
företag skapa gynnsamma förutsättningar för utvidgad decentralisering
och stimulerande tävlan men samtidigt undvika de olägenheter med
två fristående företag som j<ag nyss berört.

Organisatorisk modell

I radioutredningens betänkande liksom i Sveriges Radios remissyttrande
framhålls önskvärdheten av en längre gående delegering av ansvar och
befogenheter inom företaget. Jag finner dessa grundtankar tilltalande. Den
organisatoriska modell jag förordar skiljer sig dock från de förslag utredningen
presenterat.

Mitt förslag är i sammanfattning följande.

Ledningen av Sveriges Radio utövas av styrelsen och radiochefen. Därjämte
bör företaget ha sex självständiga programenheter: en för ljudradio, en
för TV-1, en för TV-2, en enhet för utbildningsprogram samt en för utlandsprogram.
Distrikten bör tillsammans utgöra en egen organisation. Därjämte
bör finnas en självständig teknikavdelning.

TV-l

Utlands program -

TV-2

Utbildnings program -

Ljudradio

Distrikt

Teknik

Central kansli -

Ekonomi avd.

Styrelse

Radiochef

Personal adm.

Inköps service -

Ledningen för de olika programenheterna bör under styrelsen och radiochefen
ha det direkta ansvaret för resp. program. Därigenom skapas förutsättningar
för rörelsefrihet och oberoende, variation och stimulerande
tävlan, när det gäller idéer och utformning av programmen. En genomgång
har gjorts av samtliga programområden för att belysa fördelar och nackdelar
och undersöka de modifikationer som av programmässiga eller ekonomiska
skäl kan vara önskvärda. Min slutsats är att fördelarna med en
sådan organisation är klart övervägande. Det är inte enbart frågan om den

121

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

stimulans som en tävlan om kvalitet och publik kan innebära. Det är i lika
hög grad en fråga om att skapa vidgat utrymme för just den mångfald i
produktionen som jag tidigare berört.

Inom ramen för de allmänna riktlinjer som anges i ett avtal mellan
staten och företaget och de bestämmelser i anslutning därtill som fastställs
av styrelsen bör ledningen för varje programenhet med tillgängliga
resurser söka uppnå bästa möjliga resultat. För att skapa avsedd självständighet
bör det för varje programenhet fastställas en kostnadsram inom
vilken enheten får göra sina egna dispositioner.

Speciellt intresse bör enligt min mening ägnas distriktens ställning. Motivet
för en väl utbyggd regional organisation är att som ett positivt värde ta
till vara den särprägel och den egenart som finns i olika delar av landet, att
på ett bättre sätt nyttja det programstoff och den talang som finns i
distriktens arbetsmiljö. En väl utbyggd regional organisation är också en
förutsättning för att programmen skall kunna spegla utveckling och händelser
i landets olika delar.

Radioutredningen har i bl. a. detta syfte föreslagit en geografisk konkurrens.
Utredningen har tänkt sig denna organiserad så att den ena kanalen
disponeras av Stockholmskontoret och den andra kanalen av distrikten. Liksom
flertalet remissinstanser anser jag detta förslag olämpligt, bl. a. därför
att en sådan konkurrens aldrig skulle kunna ske på lika villkor.

I syfte att stärka distriktens ställning förordar jag i stället en ordning,
där distrikten är direkt underställda radioledningen och för varje år — liksom
de centrala programledningarna — får kostnadsramar för sin verksamhet
fastställda. Dessa avses täcka utgifterna för inte bara regionalradio utan
även den programproduktion, som sker för riksprogrammens räkning. Det
innebär, att de centrala programenheterna inom ljudradion och televisionen
inte behöver avräkna kostnaderna för de regionalt producerade riksprogrammen
på sina egna medelsramar. För dessa enheter blir det därigenom ekonomiskt
fördelaktigt att sända regionalt producerade program. De centrala
programledningarna avgör emellertid om och i så fall när ett program skall
sändas. Distrikten stimuleras därigenom att producera goda program. Denna
ordning bör skapa förutsättningar för ett väl utvecklat samarbete mellan
distrikten och de centrala programledningarna.

Det är viktigt att de kostnadsramar som årligen fastställs för televisionens
båda programledningar är likvärdiga. Kravet på likvärdighet innebär att då
det nya program 2 i TV byggts ut så att sändningstiden där är densamma
som i program 1 de båda programledningarna bör tilldelas lika stora belopp.
Det innebär också, att innan program 2 nått en sådan utbyggnadsgrad
ramarna i huvudsak får bestämmas i relation till de sändningstider, som
gäller för resp. programkanal.

Kostnadsramarna bör avse inte endast löner, gager och liknande direkta
kostnader för enhetens egen programproduktion utan också kostnaderna

8f Dihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 136

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

för teknik, lokaler, utlagd produktion, filminköp nr. nr. Programledningarna
bestämmer — med de hänsyn som betingas av en långsiktig planering
inom företaget — i vad mån programutbudet skall avse egen studioeller
filmproduktion eller utlagd produktion, såsom regionalt producerade
program, programöverföringar från utlandet, hyrfilnrer eller inköpt studioproduktion.
Programledningarna skall vidare äga betydande frihet att
organisera och dimensionera sina programredaktioner.

Personalrekryteringen är betydelsefull med hänsyn till att programmens
profil i så hög grad präglas av reportrar, producenter och andra som medverkar
i programarbetet. Rekrytering av personal och avgöranden i andra
personalfrågor bör därför väsentligen delegeras till resp. programenheter.

Teknisk utrustning och lokaler bör så långt det är möjligt anpassas till
programproduktionens krav. För detta måste de som har ansvaret för
programproduktionen också ha inflytande på utbyggnad, utrustning och
dimensionering av studiolokaler samt val av utrustning för programproduktionen.
De avvägningar det här gäller bör underlättas av att varje
programenhet inom sin kostnadsram får avräkna inte endast sina direkta
programkostnader utan också kostnaderna för den teknik och de lokaler
man tar i anspråk. Här avses både drift- och kapitaltjänstkostnader. Detta
bör stärka kostnadsmedvetandet hos både programpersonal och tekniker.
Det finns enligt min mening starka skäl för att byggnader och teknisk utrustning
bör invärderas på en kapitalfond och att vanliga principer för
amortering och förräntning tillämpas. Jag ämnar låta närmare undersöka
möjligheterna att bilda en sådan kapitalfond för Sveriges Radio.

Det bör i sammanhanget framhållas, att den nya organisationen för programverksamheten
förutsätter ett effektivt fungerande ekonomiskt-administrativt
system inom företaget. Detta bör grunda sig på kännedom
om alla inverkande kostnadsfaktorer och medge tillfredsställande budgetering
och budgetuppföljning, interndebitering av kostnader samt föroch
efterkalkylering av program. Inom Sveriges Radio pågår redan ett utredningsarbete,
som torde ge underlag för utformning av ett sådant mera
utvecklat ekonomiskt-administrativt system.

Gemensamma organ

Programenheternas självständiga ställning kan med fördel förenas med
att vissa funktioner samordnas. I fråga om programverksamheten bör icke
oväsentliga besparingar kunna uppnås genom inrättande av gemensamma
organ inom särskilt angivna programområden. Jag avser därvid områden
där för de olika kanalerna självständigt producerade program ger ett ringa
mervärde i programupplevelse. Modifieringar är då befogade.

Den första gäller vad man kan kalla stora evenemang — en landskamp,
en Nobelfest, ett statsbesök etc. En dubbelbevakning av sådana evenemang

123

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

anser jag skulle vara ett meningslöst slöseri med pengar. I utlandet finns
det många exempel på att konkurrerande företag med kamerorna sida
vid sida sänt samma bilder från en idrottstävling, ett bröllop, en kortege.

Den andra modifieringen gäller den renodlade nyhetstjänsten. En långt
gående spridning av nyhetsurval, analyser och kommentarer är ur opinionsbildningens
synpunkt önskvärd. En fullt utbyggd nyhetsorganisation på
varje programenhet skulle dock medföra att den sammanlagda kostnaden
för nyhetstjänsten blev högst betydande. Därtill kommer att en meningsfull
tävlan i stort sett är begränsad till den exklusiva nyheten, kommentaren
och formen för presentationen. Den övervägande mängden nyheter kommer
sannolikt att presenteras på nästan samma sätt av de olika nyhetsorganen.

Jag har — som jag tidigare offentliggjort — därför övervägt en modell
för nyhetstjänsten i den nya organisationen för Sveriges Radio, som i korthet
innebär, att en gemensam nyhetsredaktion inrättas som en service åt de
självständiga programenheterna. Den skulle få till uppgift att svara för
insamling, bearbetning och utsändning av korta nyhetsprogram av enbart
faktagivande karaktär i radio och television. De olika programenheterna
bör vara fria att söka också andra nyhetskällor men koncentrera sina insatser
på kommentar, analys och reportage. Till den centrala redaktionen
bör knytas korrespondenterna i distrikten och i utlandet. Programledningarna
kan där mot särskild ersättning göra programbeställningar men också
t. ex. genom egna reportageresor och engagemang av egna kommentatorer
bevaka händelserna i utlandet.

Kritik har dock i den allmänna debatten framförts mot denna modell.
Man har bl. a. menat att en tävlan även när det gäller korta och mera faktabetonade
nyhetssändningar är väsentlig för den generella programstandarden.
Man har också pekat på att den avsedda besparingseffekten helt
eller delvis kan bli illusorisk om såväl den gemensamma nyhetsredaktionen
som programledningarna bestämmer sig för att behandla samma nyhet.
Detta med hänsyn till att gränsen mellan nyhet och kommentar ofta är
flytande.

Vid min prövning har jag funnit att kritiken mot den redovisade modellen
med sammanhållen nyhetsorganisation i flera avseenden kan vara
berättigad. När jag likväl förordar en organisation med gemensam nyhetsredaktion
är det främst av kostnadsskäl. Jag vill emellertid understryka,
att vad jag här förordat beträffande nyhetsprogrammen är att betrakta
som ett försök till lösning av ett besvärligt avvägningsproblem. I vad mån
arrangemanget är ändamålsenligt eller bör ersättas med något annat kan
avgöras först sedan viss tids erfarenhet vunnits.

Den tredje modifieringen gäller musiken. Det är inte motiverat att både
ljudradion och de båda TV-programmen var för sig skall disponera över
egna symfoniorkestrar. Den seriösa musiken kan även i framtiden väntas
vara radions speciella intresse. Radions programenhet bör därför ha bil -

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

vudansvaret för symfoniorkestern. TV-kanalernas programenheter får hos
radioenheten beställa den medverkan de önskar av orkestern. En sådan
ordning bör inte medföra några större olägenheter. Programvalet göres av
resp. programenhet.

Jag anser också, att en samordning bör ske även av vissa inköp och anskaffningar.
Sålunda torde ett gemensamt organ böra inrättas för engagemang
av artister och musiker etc. samt för upphandling av hyrfilmer. En
gemensam organisation synes även vara lämplig för kontakterna med
Eurovisionen och Nordvisionen samt i övrigt med utländska radio- och TVföretag.
Det bör betonas, att de angivna organen enbart fullgör en kommersiell,
teknisk och samordnande funktion och att deras verksamhet inte skall
innebära inskränkningar i programledningarnas frihet att själva välja artister,
hyrfilmer och överföringar.

I detta sammanhang vill jag särskilt framhålla de möjligheter som Nordvisionen
erbjuder. Rundradioföretagen i Norden har redan funnit en smidig
och ändamålsenlig form av samarbete som innebär goda förutsättningar
för program med nordisk prägel, för gemensamt producerade program och
för programutbyte. Det har vid olika tillfällen framförts tankar på en för
hela Norden gemensam andra TV-kanal. Det är enligt min mening riktigare
att fortsätta på den inslagna vägen att inom ramen för det ordinarie programmet
ge vidgat utrymme för samproduktion och programutbyte. En
ökad sändningstid ger förbättrade möjligheter till nordiskt samarbete på
ljudradions och televisionens område.

Företagsledning

En central fråga är styrelsens och radiochefens ställning i ett företag
där programverksamheten i så betydande utsträckning delegeras till ledningarna
för de olika programenheterna. Ett företag där man medvetet
bygger in så starka centrifugala krafter bör samtidigt ha en stark ledning
som bär ansvaret för att samplaneringen genomförs och för att riktlinjerna
för företagets verksamhet upprätthålls samt för att verksamheten i stort
bedrivs ekonomiskt och rationellt. Som framgår av det förslag till radiolag
som Kungl. Maj :t remitterat till lagrådet skall det även i fortsättningen
finnas en överenskommelse mellan staten och radioföretaget som innefattar
de allmänna riktlinjerna för programverksamheten. Det måste självklart
krävas av företagsledningen att den med kraft skall kunna ingripa om den
finner att programverksamheten i något hänseende skulle bedrivas på ett
sätt som inte är förenligt med de angivna riktlinjerna.

För att programenheterna skall få den självständighet som är önskvärd
bör samordningen av programplaneringen i princip begränsas till fördelning
av sändningstider på olika huvudkategorier, exempelvis nyheter, underhållning,
teater etc. Det blir företagsledningens uppgift att se till att denna
samplanering kommer till stånd. Med en sådan ordning uppnås att pro -

125

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

gram av samma typ inte sänds på samma tid och att man får de gemensamma
ut- och ingångar mellan programmen som behövs för att publiken
skall kunna på ett smidigt sätt växla mellan kanalerna.

En på detta sätt samplanerad programsättning har till uppgift att öka
publikens valfrihet. Jag vill emellertid understryka att programbalanseringen
inom ramen för de allmänna riktlinjerna för programverksamheten
väsentligen bör vara uttryck för programenheternas egen bedömning
och att man inte slaviskt behöver följa den s. k. konstrastprincipen vid inplacering
av seriösa och lätta program etc.

I förhållande till programledningarna bör radiochefen vidare ha att verka
för att avsedd självständighet, variation och programkvalitet upprätthålls,
men han skall också övervaka att Sveriges Radios förpliktelser enligt lag och
avtal iakttas och att inom företaget utfärdade programregler efterföljs. En
central samordning erfordras i fråga om anordnandet av partipolitiska program
och andra program, där bestämmelserna om opartiskhet ställer speciella
krav på en för företaget enhetlig policy. Självfallet har företagsledningen
att företräda företaget i avtals- och löneförhandlingar, att framlägga
företagets medelsäskanden och redovisa utbyggnadsbehov etc. samt att
besluta om dispositionen av anvisade medel genom att fastställa kostnadsramar
för de olika programenheterna i företaget. Företagsledningen har
slutligen att tillsammans med ledningarna för programenheterna och teknikenheten
svara för långsiktig planering av rundradiorörelsen.

Långtidsplanering

Med den nya organisationen av Sveriges Radios programverksamhet och
med den expansion som förestår under de närmaste åren, ökar kra\en på
en mera långsiktig ekonomisk planering. Radioutredningen har i medvetande
härom föreslagit införandet av en ordning med en treårig rullande
finansplan. Utan att kunna tillstyrka den omläggning av budgetsystemet,
som utredningens förslag förutsätter, anser jag att detta bygger på en
riktig bedömning i fråga om planeringens fortsatta uppläggning och inriktning.
Dock bör planeringen inte begränsas till tre år. Den bör avse åtminstone
en femårsperiod, om den skall kunna ge det framtidsperspektiv,
som fordras vid den årliga prövningen av radioföretagets utbyggnads- och
medelsbehov. Vad som mera konkret skall krävas av planeringen är att
den skall ge underlag för en avvägning på viss sikt av kostnader och intäkter
i rundradioverksamheten. En sådan planering bör utföras av Sveriges
Radio och televerket i samarbete och med ett samordningsansvar hos
endera av dem. Jag avser att i annat sammanhang ta upp frågan om ansvarsfördelningen
mellan radioföretaget och televerket i detta hänseende
och om formerna för planernas successiva redovisning.

126

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1966

Byggnadsärenden

I fråga om handläggningen av Sveriges Radios byggnadsärenden bör enligt
min mening liksom hittills den erfarenhet och de resurser utnyttjas,
som byggnadsstyrelsen med sin ställning som central myndighet för den
statliga byggnadsverksamheten förfogar över. Jag förordar dock liksom
byggnadsstyrelsen, att Sveriges Radio framgent — på samma sätt som f. n.
gäller i fråga om de statliga af färsdrivande verken — själv skall svara för
upprättandet av programhandlingar för byggnadsobjekt och för redovisningen
av dessa till Kungl. Maj :t. Vid projekteringen fram till huvudhandlingar
resp. till bygghandlingar och vid själva byggandet bör däremot
byggnadsstyrelsen liksom hittills ha huvudansvaret. Med tillämpning av vad
som gäller för vissa affärsdrivande verk hör Sveriges Radio få befogenhet
att i egen regi projektera och uppföra byggnadsobjekt med en beräknad
byggkostnad upp till förslagsvis 1 500 000 kr. De byggnadsobjekt som här
avses är ny-, om- och tillbyggnadsarbeten. Arbeten, som närmast är av reparations-,
underhålls- och inredningskaraktär, bör regelmässigt åvila Sveriges
Radio.

I anslutning till vad sålunda anförts om ansvarsfördelningen på byggnadsområdet
mellan byggnadsstyrelsen och Sveriges Radio vill jag understryka
angelägenheten av att byggnadsstyrelsen och företaget handhar sina
resp. uppgifter i nära inbördes samråd. Jag vill också betona vikten av att
kontinuitet eftersträvas vid byggnadsstyrelsens beredning av angivna byggnadsärenden
så att successivt vunna erfarenheter kan tillgodogöras i det
fortsatta projekterings- och byggnadsarbetet.

Vad beträffar förvaltningen och underhållet av radio- och televisionshusen
vill jag erinra om den överenskommelse, som för någon tid sedan
träffats mellan byggnadsstyrelsen och Sveriges Radio i fråga om de i
Stockholm för Sveriges Radios räkning uppförda kontors- och studioanläggningarna
med tillhörande markområden (kvarteret Förrådsbacken).
Överenskommelsen innebär, att ifrågavarande anläggningar och områden
med nyttjanderätt upplåtes till företaget, som har att svara för deras underhåll
och drift samt bestrida de därmed förenade kostnaderna. Enligt min
åsikt bör Sveriges Radio till byggnadsstyrelsen erlägga marknadsmässiga
hyror för den mark företaget sålunda disponerar.

Konstitutionella frågor

Radioutredningen har föreslagit att Sveriges Radio aktiebolag ombildas
till stiftelse. Jag har inte funnit att de skattetekniska och andra skäl utredningen
anfört till stöd för sitt förslag är bärande. Aktiebolagsformen
bör således bibehållas.

När Radiotjänst började rundradiosändningarna år 1925 var pressen och
radioindustrin huvudintressenter. Pressen hade två tredjedelar av aktie -

127

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

kapitalet och ett konsortium främst bestående av radioindustrin och radiohandeln
en tredjedel. Av de sju styrelseledamöterna utsågs ordföranden
och ytterligare en av Kungl. Maj:t, pressen utsåg tre och konsortiet två.
Genom beslut år 1935 ändrades detta till fyra ledamöter utsedda av staten
och tre utsedda av bolagsstämman. Nuvarande ordning med ordföranden
och fem andra ledamöter utsedda av Kungl. Maj :t och fem ledamöter utsedda
av bolagsstämman beslutades år 1956. Namnet ändrades från Aktiebolaget
Radiotjänst till Sveriges Radio aktiebolag när de beslutade ändringarna
genomfördes år 1957. Samtidigt breddades intresseunderlaget till att
innefatta även folkrörelserna. Detta motiverades främst av att Sveriges Radio
också skulle få hand om televisionens programverksamhet. I anslutning
till detta minskades pressens aktieinnehav till 40 % och återstoden fördelades
så att folkrörelserna fick 40 % och näringslivet 20 %.

Pressen har gjort en mycket värdefull insats vid radioföretagets start
och utveckling. Emellertid har principiella betänkligheter anförts mot ett
allt för starkt pressinflytande i Sveriges Radio. Erfarenheter från andra länder
har därvid åberopats. Man har vidare påpekat risker för intressekollisioner
vid behandling av olika frågor inom radioföretaget. Pressen och radion
och televisionen bör vara självständiga och konkurrerande medier som utvecklas
vart och ett efter sin särart. Det är viktigt för en fri och demokratisk
opinionsbildning att de olika medierna bevakar varandra och att det förekommer
en ömsesidig kritik och stimulans.

Utvecklingen av rundradioverksamheten sedan televisionen infördes och
den nu aktuella expansionen motiverar en ytterligare förstärkning av Sveriges
Radios intresseförankring i samhället. Detta bör ske på liknande sätt
som år 1956, då aktiekapitalet ökades efter överläggningar om dess storlek
och fördelning. Mot bakgrund av vad som tidigare anförts synes det inte
lämpligt att öka pressens aktieinnehav i Sveriges Radio. Breddningen av
intresserepresentationen i företaget synes böra ske genom att en nyteckning
av aktier — motsvarande exempelvis en fördubbling av aktiekapitalet
_i huvudsak kommer folkrörelserepresentationen till godo. Därmed underlättas
att antalet folkrörelseorganisationer som företräds i företaget ökas i
den omfattning som kan vara motiverad. Det konsortium som representerar
näringslivet bör erbjudas nyteckning i sådan omfattning att dess andel av
aktiekapitalet bibehålls. Frågan om aktiekapitalets storlek och den närmare
fördelningen av aktieposterna blir i första hand en förhandlingsfråga
mellan staten och de nuvarande aktieägarna och torde få tas upp till avgörande
först sedan riksdagen tagit ställning till utbyggnaden och riktlinjerna
för verksamheten i stort.

Med hänsyn till radioföretagets uppgifter och ställning finner jag det
motiverat att aktiebolagslagens jävsreglcr kompletteras med en bestämmelse
i Sveriges Radios bolagsordning av innebörd att styrelseledamot ej får
delta i handläggning av fråga i vilken han själv har väsentligt ekonomiskt
intresse som kan strida mot bolagets och att detsamma skall gälla vid

128 Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

handläggning av fråga som berör företag med vilket styrelseledamot har
intressegemenskap.

Storleken av styrelsen sammanhänger med hur vissa andra konstitutionella
frågor bedöms. Radioutredningen har behandlat frågan om man inte
skulle kunna tillskapa en enda huvudman på rundradioområdet, ett nytt organ
benämnt radiofullmäktige. Det skulle handlägga samordnings- och budgetärenden
och långtidsplanering. Utredningen har emellertid efter närmare
prövning avvisat tanken på en sådan fullmäktigeinstitution. Utredningen
föreslår att antalet styrelseledamöter minskas från 11 till 7 och att olika meningsriktningars
intresse av att få framföra synpunkter på programfrågorna
skulle tillgodoses genom inrättandet av ett programråd med 21 ledamöter.
Detta programråd skulle på förhand diskutera riktlinjerna för programverksamheten
medan styrelsen skulle få sina nuvarande befogenheter inskränkta
och bli ett rent förvaltningsorgan.

Kompetensgränserna mellan de föreslagna organen synes oklara. Enligt
min mening bör styrelsen ha ett odelat ansvar för företagets verksamhet.
Jag avstyrker därför utredningens förslag om inrättande av ett särskilt
programråd. I anslutning härtill vill jag erinra om den verksamhet
som redan bedrivs i de rådgivande programkommittéer för olika sektorer
som Sveriges Radio bildat. Bl. a. som konsekvens av mitt ställningstagande
till förslaget om programråd är jag inte beredd att förorda en minskning avantalet
ledamöter i styrelsen.

Radionämnden sammanträder i regel en gång i kvartalet och dess arbetsutskott
varje månad. Nämnden har f. n. 24 ledamöter. Utredningen föreslår
en minskning till 7. Detta förslag har samband med att det av utredningen
föreslagna programrådet skulle överta en del av radionämndens uppgifter.

Den efterhandsgranskning radionämnden utför har till främsta uppgift
att pröva om verksamheten bedrivs i enlighet med de allmänna riktlinjer
som gäller för programverksamheten. Enligt min mening är denna
uppgift synnerligen betydelsefull. Det förslag till radiolag som Kungl. Maj :t
remitterat till lagrådet innehåller därför bestämmelser om radionämnden.
Radions och televisionens aktiva samhällsreportage och behandling av andra
frågor, som kan vara kontroversiella, motiverar i och för sig en effektivisering
av radionämndens arbete. Sålunda kan nämnden med kort varsel behöva
göra uttalanden beträffande beriktigande av felaktig sakuppgift i radioeller
TV-program. I andra programfrågor kan det också vara angeläget att
radionämndens uppfattning så snart som möjligt kommer till allmänhetens
kännedom. För detta är nuvarande ordning mindre väl lämpad. Den förestående
expansionen kommer dessutom att ställa större krav på radionämnden.
Med ökat programutbud följer givetvis ett större antal program med
kontroversiella eller andra inslag som kan föranleda prövning i nämnden.

Ett mindre antal ledamöter som kan sammanträda med kort varsel bör
möjliggöra en effektivisering. Jag finner detta angeläget och förordar att

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966 129

antalet ledamöter i radionämnden minskas till 5. Ordföranden i nämnden
bör ha juridisk kompetens.

F. n. tillhandahåller Sveriges Radio nämnden kanslihjälp och täcker dess
kostnader i övrigt. I likhet med utredningen finner jag detta mindre lämpligt.
Nämndens utgifter bör bestridas i särskild ordning av licensmedel.

Bildnings- och utbildningsverksamhet

Radioutredningen har ägnat bildnings- och utbildningsverksamheten särskild
uppmärksamhet. Den verksamhet av ifrågavarande slag som f. n. bedrivs
av Sveriges Radio avser dels program för i första hand grundskolans,
fackskolans och gymnasiets behov — s. k. skolradio-TV — dels program av
folkbildningskaraktär. Skolradio-TV-verlcsamheten, som finansieras med särskilda
över riksstaten anvisade anslagsmedel, bedrivs i samråd med vederbörande
utbildningsmyndigheter och byggs successivt ut i huvudsaklig överensstämmelse
med en av radioutredningen tidigare framlagd, i 1964 års
statsverksproposition redovisad utvecklingsplan. Folkbildningsprogrammen
faller inom ramen för Sveriges Radios allmänna licensfinansierade programverksamhet.

Radioutredningen har bedömt det angeläget, att etermedierna framöver
tas i anspråk för utbildnings- och bildningsverksamhet i helt annan
utsträckning än tidigare. Vid sina överväganden om rundradions utvecklingsmöjligheter
har utredningen därvid skilt mellan olika slag av programaktiviteter,
nämligen dels sådana som ingår som led i målinriktade
studier vilka åsyftar viss kompetens och anknyter till det allmänna skoloch
utbildningsväsendets kurser, dels sådana som har folkbildningskaraktär
och avser fria ej målinriktade studier. Det förra slaget av aktiviteter
sammanfattas under benämningen utbildningsradio-TV — som förutom
nuvarande skolradio-TV inrymmer olika slag av målinriktad vuxenutbildning
— medan det senare slaget av aktiviteter går under benämningen
studieradio-TV. Utifrån en sådan uppdelning av utbildnings- och bildningsverksamheten,
som motsvaras av en åtskillnad i organisatoriskt hänseende
och i fråga om finansieringsformen, anger utredningen riktlinjer för den
fortsatta programutvecklingen inom resp. områden, för ansvarsfördelningen
mellan radioföretaget å ena och utbildningsmyndigheter och bildningsorganisationer
å andra sidan etc. Vidare behandlas de sändningsmöjligheter för
ifrågavarande programändamål, som den av utredningen föreslagna särskilda
rundradion kan erbjuda.

I likhet med remissinstanserna kan jag allmänt ansluta mig till vad
utredningen anfört om behovet av att i ökad utsträckning ta etermedierna
i anspråk för utbildnings- och bildningsändamål. Det bör också i programkanalerna
finnas utrymme för en fortsatt utbyggnad av den programverksamhet,
som redan bedrivs på detta område, och för eu utvidg -

130

Kungl. Maj.ts proposition nr i36 år 1966

ning av densamma till nya utbildningsstadier och bildningsformer. Jag kan
emellertid inte — och min uppfattning delas av ett flertal remissinstanser
— finna skäl för den uppdelning av utbildnings- och bildningsområdet, som
utredningen lagt till grund för sina förslag. Det kan exempelvis inte i fråga
om programverksamhet på vuxenutbildningsområdet vara meningsfullt
att dra några skarpare gränser mellan målinriktade och icke målinriktade
studier. Den omständigheten att publiken kan delas upp med hänsyn
till sin attityd till vissa program påverkar nämligen i och för sig inte
programuppläggningen. Den nyligen genomförda radiokursen i statskunskap
kan tas som ett exempel härpå. Om en gränsdragning skall ske är
det — som skolöverstyrelsen och Tjänstemännens centralorganisation framhållit
— i så fall mera naturligt att på vuxenutbildningsområdet särskilja
den utbildning som överhuvud tillgodoser intentionerna med en av offentlig
myndighet eller på annat sätt godkänd läro- eller studieplan. Med en sådan
bestämning bortfaller grunden för utredningens förslag om studieradio-TV.
En del av aktiviteterna inom denna har nämligen en naturlig anknytning
till den nyssnämnda vuxenutbildningen. I övrigt är det fråga om
program av folkbildningskaraktär, som bör falla inom ramen för Sveriges
Radios allmänna programverksamhet.

Vissa förslag om vuxenutbildningens framtida utbyggnad beräknas komma
att framläggas till 1967 års riksdag. Utredningens förslag om programverksamheten
på utbildningsområdet och hithörande frågor bör bedömas
i samband härmed.

Särskild rundradio

Såsom nämnts har radioutredningen vid sina överväganden av förutsättningarna
för ett ökat utnyttjande av etermedierna för utbildnings- och bildningsverksamhet
även beaktat de möjligheter, som kan komma att erbjuda
sig genom den av utredningen föreslagna s. k. särskilda rundradion. Detta
förslag bygger i huvudsak på den tidigare nämnda möjligheten att utnyttja
en och samma FM-sändare för samtidig sändning av två olika program
— kanalklyvning — varigenom radion skulle erhålla ytterligare tre
FM-kanaler. Av dessa har det avsetts att en skall disponeras av Sveriges
Radio för stereofoniska sändningar och de två övriga — inom ramen för
den särskilda rundradion — av utbildningsmyndigheter och bildningsorganisationer
för verksamhet som de bedriver resp. av intresseorganisationer,
folkrörelser, olika samfund för medlemsinformation och liknande. Förslaget
har av ett flertal remissinstanser bedömts positivt. Samtidigt har påtalats
dess opreciserade karaktär och behovet av ytterligare utredningar, innan
slutlig ställning kan tas till den rad av ekonomiska, organisatoriska,
juridiska in. fl. problem, som inrättandet av särskild rundradio torde föra
med sig.

131

Kangl. Maj:ts proposition nr 136 år 1966

Även jag finner utredningens förslag vara alltför skissartat för att kunna
läggas till grund för några närmare ställningstaganden. Härtill kommer
— som televerket framhåller i sitt yttrande — att man ännu inte med full
säkerhet kan uttala sig om kanalklyvningssystemets tekniska användbarhet
och tillförlitlighet. Härför fordras ytterligare prov under viss tid.

För det fall tekniska och ekonomiska betingelser för systemets användning
skulle konstateras föreligga är jag emellertid beredd att överväga
frågan om en fortsatt utredning av förutsättningarna och formerna för
utnyttjandet av ifrågavarande sändningsmöjligheter. En sådan utredning
synes även böra innefatta frågan om nyttjande av de ytterligare sändningsmöjligheter,
som kan åstadkommas med hjälp av lokala TV-, FMoch
AM-stationer samt trådradionätet. I sammanhanget bör kartläggas vilket
intresse som kan föreligga hos olika undervisningsmyndigheter, intresseoch
bildningsorganisationer, folkrörelser etc. Vidare får närmare övervägas
i vilken utsträckning föreliggande programbehov kan och bör tillgodoses
genom tilldelning av sändningsrätt, i vilka administrativa och juridiska former
sådan rätt bör meddelas och vilket programinnehåll sändningsrätten
bör avse. Det sistnämnda är inte minst viktigt med hänsyn till avgränsningen
till den av Sveriges Radio bedrivna programverksamheten. Slutligen bör
frågan om den institutionella ramen för här ifrågavarande verksamhet enligt
min mening bedömas förutsättningslöst, där den av utredningen föreslagna
särskilda rundradion är en alternativ möjlighet, som närmare kan
prövas.

Televisionens utbyggnad

Som jag tidigare redovisat har radioutredningen och Sveriges Radio framlagt
skilda alternativa sändningstidsplaner för televisionens programutveckling
under en tioårssperiod. Redömningen har skett utifrån vissa antaganden
i fråga om tekniska förutsättningar, programsammansättning och programstruktur
etc. De tekniska och ekonomiska förutsättningarna ändras
emellertid successivt och i motsvarande mån betingelserna för programverksamheten.
Redan denna osäkerhet talar för att — sedan formerna för
en utbyggnad av televisionen fastlagts — den fortsatta utvecklingstakten
blir föremål för en successiv bedömning i samband med den årliga prövningen
av rundradioverksamhetens anslagsbehov. För att så sker talar även
de betydande kostnader, som är förknippade med en utbyggnad av televisionen.
Såsom framhållits av flera remissinstanser motiverar detta, att frågan
om expansionstakten successivt sätts in i ett större samhällsekonomiskt
sammanhang.

Som jag tidigare berört är tidpunkten för starten av TV-2 beroende av bl. a.
i vilken takt ett nytt distributionsnät kan byggas ut och erforderliga program-
och produktionsresurser anskaffas. Det andra programmet bör
självfallet inte starta förrän en relativt stor del av befolkningen har möj -

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

ligheter att nås av sändningarna. Den utbyggnadsplan för distributionsnätet
jag i det följande kommer att redovisa ger vid handen, att det är möjligt
att på tre år skapa mottagningsmöjligheter för drygt 75 % av befolkningen.
Under förutsättning att ett utbyggnadsbeslut föreligger vid utgången av år
1966 skulle angivna täckningsgrad kunna uppnås omkring årsskiftet 1969/
70.

De former, i vilka programutvecklingen härefter skall ske, har samband
med bl. a. det förslag till organisation av programverksamheten, som
jag i det föregående framlagt. Jag syftar då på den för televisionen tänkta
ordningen, enligt vilken det skall finnas en särskild programenhet för
vardera TV-kanalen. Det är angeläget att televisionens båda program såvitt
möjligt utvecklas under likvärdiga betingelser, bl. a. i fråga om sändningstiden.
Redan i starten måste program 2 få en så pass väl tilltagen sändningstid,
att det kan ges någorlunda slagkraft och profil och av publiken
uppfattas som ett alternativ till program 1. En sändningstid av omkring
20 timmar per vecka — motsvarande en programtid av 2,5—3 timmar per
dag — framstår som en lämplig volym vid igångsättningen av det nya
programmet. De fortsatta ökningarna av televisionens sändningstider bör
i sin helhet komma program 2 till godo ända fram till den tidpunkt, då
sändningstiden där är densamma som i program 1. Det innebär alltså, att
sändningstiden i sistnämnda program fram till angivna tidpunkt i princip
bör bibehållas vid nuvarande nivå, dvs. drygt 40 timmar per vecka.

Sveriges Radio har i sin framställning om medelsanvisning för 1967/68
och i en särskild skrivelse avseende ytterligare medelstilldelning för 1966/67
redovisat sina medelsbehov i anledning av förberedelserna inför starten
av program 2. Utifrån förutsättningen att detta startar kring årsskiftet
1968/69 med en sändningstid om 20 timmar per vecka och under antagande
att andelen egenproduktion i det nya programmet skall vara densamma
som i det nuvarande TV-programmet har behovet av ytterligare
program-, teknik- och viss annan personal angetts till 670 personer, vilka
till en mindre del avses bli anställda under 1966/67 och i övrigt under
1967/68. Förberedelsekostnaderna — innefattande löne- och utbildningskostnader
för de nyanställda och kostnader för viss programproduktion,
som denna tänkes utföra — beräknas till sammanlagt 27,5 milj. kr., varav
25 milj. kr. hänför sig till 1967/68 och 2,5 milj. kr. till 1966/67.

Enligt min uppfattning måste man bedöma de administrativa frågor,
som följer med anställningen och utbildningen av angiven personal —
liksom av den ytterligare personal som erfordras under de närmaste åren
— i förening med de övriga problem, som igångsättningen av det nya programmet
och omläggningen av organisationen för programverksamheten
aktualiserar. Det framstår därvid såsom önskvärt att dämpa trycket på
företagets utbildningsapparat och administrativa resurser genom en något
mindre omfattande rekrytering under de närmaste åren. Detta synes lämp -

133

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1066

ligen kunna ske genom att — såsom ett övergångsarrangemang på ett par
års sikt och med successiv återhämtning — utrymmet för den personalkrävande
andelen egenproduktion i programutbudet relativt minskas —
från f. n. ca 55 % av de totala originalsändningarna till förslagsvis något
under 50 % i inledningsskedet. Jag vill understryka, att denna relativa
minskning av utrymmet för andelen egenproduktion genom starten av program
2 kombineras med en ökning av den totala sändningstiden, vilket innebär
att utrymmet för egenproducerade program absolut sett ökar inte
oväsentligt. Jag beräknar, att en sådan åtgärd medger en minskning av nyanställningsbehovet
under förberedelsetiden med ca 25 %. Med hänsyn till
det anförda och eftersom jag dessutom förutsätter att den extra programproduktion
som följer med förberedelserna inför starten av program 2 inte
skall leda till någon temporär ökning av sändningstiden i nuvarande TVprogram
beräknar jag medelsbehovet i anledning av förberedelserna till
21,8 milj. kr. Utifrån den ändrade förutsättningen att det andra TV-programmet
skall starta kring årsskiftet 1969/70 bedöms inte någon del av
angivna belopp behöva tas i anspråk under innevarande budgetår. Däremot
bör ett belopp av 5 milj. kr. beräknas för förberedelser under budgetåret
1967/68.

I anslutning till Sveriges Radios yrkanden i övrigt för 1967/68 beräknar
jag medel för en viss allmän konsolidering och förstärkning av såväl den
administrativa sidan som programsidan av Sveriges Radios organisation,
detta för att göra företaget bättre rustat att möta de ökade krav som den
förestående programexpansionen innebär. Jag beräknar även medel för
vissa inredningsarbeten och utrustningsanskaffningar av vilka en del
avser distrikten. Sammanlagt upptar jag för 1967/68 — med inräknande av
de nyssnämnda förberedelsekostnaderna avseende detta budgetår — ett belopp
av 156 milj. kr. för televisionens program- och driftkostnader, vilket
innebär en ökning i förhållande till innevarande budgetår med 25 milj. kr.
Ökningen innefattar sedvanligt tillägg för löne- och prisstegringar. — Byggnadsstyrelsen
har nyligen redovisat kostnadsberäknade huvudhandlingar
för ett nytt radio- och TV-hus i Göteborg. För den regionala programverksamheten
är det angeläget, att delta byggnadsföretag så snart som möjligt
kommer till utförande. Med hänsyn till det rådande arbetsmarknadsläget i
Göteborgsregionen är jag dock inte beredd att i detta sammanhang ta ställning
till tidpunkten för byggnadsföretagets utförande. Frågan får närmare
prövas i anslutning till 1967 års statsverksproposition.

De tekniska förutsättningarna för utbyggnaden av ett distributionsnät
för ett andra program i televisionen har såsom nämnts skapats genom den
frekvensfördelningsplan för ultrakortvågsområdet, som upprättats vid 1961
års internationella våglängdskonferens i Stockholm. Utöver möjligheterna
att sända ett hela landet täckande televisionsprogram — det nuvarande

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1966

TV-programmet — på stationer med kanalutrymme inom VHF-banden har
Sverige genom planen tilldelats kanaler inom UHF-banden för ett antal
stationer, som medger sändningar av ytterligare två landsomfattande program.
Med utgångspunkt i dessa sändningsmöjligheter har radioutredningen
redovisat en preliminär plan för utbyggnad av distributionsnätet
för ett andra TV-program. Med hänsyn tagen till de kompletterande uppgifter
och bedömningar, som televerket redovisat i sitt yttrande över utredningens
betänkande, innebär den angivna planen i huvudsak följande.

Ett sändarnät byggs ut, som i färdigt skick omfattar 90 större stationer
med hög effekt och 175 slavstationer. Det är ett väsentligt större antal än
vad som fordras för det utbyggda VHF-nätet till nuvarande program 1,
vilket omfattar drygt 50 större stationer och hundratalet slavstationer.
Skillnaden sammanhänger med att radiovågorna inom UHF-banden har
betydligt kortare räckvidd än inom VHF-banden, vilket medför behov av
ett tätare stationsnät. Utbyggnaden av det nya distributionsnätet beräknas
till tolv år och de totala investeringskostnaderna i 1965 års prisläge — med
hänsyn tagen till viss mindre av televerket gjord justering — till ca 350
milj. kr., varav ca 300 milj. kr. avser sändarnät och ca 50 milj. kr. radiolänkförbindelser.
Med den i planen förutsatta byggnadsordningen bedöms
det möjligt att — räknat från den tidpunkt då beslut fattas om utbyggnaden
— efter två år täcka drygt 40 % och efter tre år knappt 60 % av befolkningen.
Utifrån antagandet att beslut om en utbyggnad av distributionsnätet
kan föreligga i slutet av år 1966 skulle sistnämnda täckningsgrad alltså
uppnås kring årsskiftet 1969/70, dvs. ungefär vid den nu tänkta tidpunkten
för starten av program 2. En successiv höjning av täckningsprocenten
skulle därefter kunna ske till knappt 90 % vid utgången av 1971/72,
dvs. fem och ett halvt år efter beslutet om utbyggnaden. Därefter skulle
täckningsgraden föras upp till närmare 100 % och vissa kompletterande
investeringar utföras.

Jag har ansett, att möjligheterna allvarligt bör övervägas att påskynda
utbyggnaden med sikte på en större täckning redan vid starten av det andra
TV-programmet. Vid en undersökning som utförts inom kommunikationsdepartementet
under medverkan av televerket har det visat sig möjligt att
genom olika provisoriska arrangemang åstadkomma en inte oväsentligt
snabbare utbyggnad såväl i fråga om sändarnät som programförbindelser.
Någon större ökning av totalkostnaderna följer inte därmed, i huvudsak
endast en viss tidigareläggning av investeringsutgifterna. I fråga om sändarnätet
har detta kunnat ske genom en snabbare utbyggnad av slavsändar -nätet och därvid bl. a. genom ett temporärt utnyttjande av slavsändare på
en del orter, som på sikt avses få större stationer. Erfarenheterna från utbyggnaden
av nätet för program 1 ger vidare vid handen, att det numera
finns anledning räkna med ett betydligt större antal slavstationer än tidigare
för att skapa godtagbara mottagningsförhållanden. Utöver de ca 90

Kungl. J\laj:ts proposition nr 136 år 1966 135

större stationerna skulle sålunda fordras ca 230 slavstationer mot tidigare
beräknade 175.

Enligt den nya utbyggnadsplanen blir det möjligt att vid en start av det
andra programmet kring årsskiftet 1969/70 få en täckning av drygt 75 %
mot tidigare beräknade knappt 60 %. Jag förordar med hänsyn härtill att
den nya planen läggs till grund för utbyggnaden av distributionsnätet för
TV-2.

Enligt planen kommer vid starten och under de närmaste månaderna därefter
praktiskt taget hela Svealand och Götaland, större delen av norrländska
kustlandet längs radiolänklinjen Gävle—Sundsvall—Boden samt östersundsområdet
att nås med det nya programmet. Under budgetåret 1970/71 koncentreras
utbyggnadsarbetena huvudsakligen till de inre och norra delarna
av Norrland. Redan vid utgången av detta budgetår — dvs. fyra och ett halvt
år efter utbyggnadsbeslutet och ett och ett halvt år efter starten av program
2 — beräknas en täckningsgrad av 93 % ha uppnåtts. Detta program innebär
en investeringskostnad av 152 milj. kr. under femårsperioden 1966/67—
1970/71, därav 7 milj. kr. under 1966/67, 10 milj. kr. under 1967/68, 26
milj. kr. under 1968/69, 50 milj. kr. under 1969/70 och 59 milj. kr. under
1970/71.

Därefter återstår ett relativt stort antal ytterligare stationer — med tillhörande
radiolänkförbindelser — för täckning av kvarstående områden. Det
gäller närmast vissa glesbygder och mera avgränsade geografiska områden
med ogynnsamma topografiska förhållanden. Kompletterande investeringar
erfordras även för att öka distributionsnätets driftsäkerhet. Kostnaderna för
de återstående utbyggnads- och kompletteringsarbetena har i 1966 års prisläge
beräknats uppgå till närmare 250 milj. kr. Till frågan om dessa återstående
investeringar är jag inte nu beredd att ta ställning.

Det för innevarande budgetår erforderliga beloppet — 7 milj. kr. — ryms
delvis inom ramen för det för budgetåret anvisade investeringsanslaget till
rundradioanläggningar. Till ett belopp av 4,5 milj. kr. krävs emellertid ytterligare
medelsanvisning på tilläggsstat till innevarande års riksstat. Jag
kommer att göra särskild hemställan härom i det följande. Vad beträffar det
för budgetåren 1967/68—1970/71 beräknade medelsbehovet bör televerket
för att kunna göra erforderliga materielbeställningar lämnas bemyndigande
att ikläda sig betalningsansvar intill de för resp. år upptagna beloppen.

I anslutning till det föregående vill jag i fråga om allmänhetens möjligheter
att motta det nya TV-programmet framhålla, att ungefär en fjärdedel
av det nuvarande beståndet av mottagningsapparater är utrustade för UHFmottagning.
För de övriga ca tre fjärdedelarna av apparatbeståndet fordras en
särskild tillsatsanordning, som i den allmänna handeln kan beräknas betinga
ett pris av ca 150 kr.

Jag vill också framhålla möjligheten att i fastigheter med centralantenn
förhållandevis enkelt anordna inottagningsmöjligheter för TV-2, även om

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

hushållen saknar TV-apparater avsedda för det nya programmet. Det sker
genom en s. k. converter som är gemensam för samtliga till centralantennanläggningen
anslutna mottagare. Marknadsundersökningar visar att många
fastighetsägare ämnar komplettera sina anläggningar med converter för
TV-2. Vissa beräkningar tyder på att inemot 50 % av hushållen har tillgång
till centralantenn år 1970.

Färgtelevision

Under senare år har färg-TV tekniskt utvecklats och förbättrats i
olika hänseenden. Utvecklingen i USA — där reguljära färgsändningar pågått
sedan år 1954 — och i Europa har emellertid följt delvis olika linjer.
Detsamma gäller utvecklingen inom Europa. Med det i USA använda NTSCsystemet
som grund har sålunda två tekniskt avvikande system utvecklats
i Västeuropa —- det franska SECAM III B och det tyska PAL.

Förhoppningarna att nå enighet om ett enhetligt färgsystem för hela
Europa har tyvärr inte kunnat infrias. Storbritannien, Västtyskland och
Holland har bestämt sig för PAL-systemet och beslutat påbörja reguljära
färgsändningar under år 1967. Övriga länder har såvitt känt ännu inte
fattat några bindande beslut. Sannolikheten är emellertid stor för att Frankrike
och Sovjetunionen också startar år 1967. I andra länder — däribland
våra nordiska grannländer — är det f. n. inte aktuellt med någon introduktion
av reguljär färg-TV.

Införandet av färg-TV måste självfallet liksom utbyggnaden av TV-2
bedömas samhällsekonomiskt. Även om merkostnaden för programproduktion
och sändarnät är relativt begränsad kan de sammanlagda kostnaderna
för färg-TV bli av samma storleksordning som kostnaderna för TV-2
i svart-vitt. Därtill kan skäl anföras för att vi liksom övriga mindre länder
i Europa avvaktar utvecklingen i de större länder, som nu står i begrepp att
i begränsad skala påbörja färgsändningar. Detta kan vara förenat med fördelar
dels ur teknisk-ekonomisk synpunkt på produktionssidan, dels ur
konsumentsynpunkt när det gäller mottagarnas utförande och pris. Särskild
betydelse tillmäter jag ett samråd med våra nordiska grannländer.
Jag är med hänsyn härtill inte beredd att nu ange en tidpunkt för införande
av färg-TV i Sverige.

Ljudradions utbyggnad

Som inledningsvis framhållits har även ljudradion under den senaste
tioårsperioden genomgått en snabb expansion. Tillkomsten av ett andra
program under år 1956, inledandet av de s. k. melodi- och nattradiosändningarna
under år 1961 och utbyggnaden av en tredje, för dessa sistnämnda
sändningar avsedd programkanal med beräknat ianspråktagande i full ut -

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 är 1966

sträckning kring årsskiftet 1966/67 markerar härvidlag de olika utvecklingsstegen
under perioden. Ett mått på den expansion som ägt rum utgör
ökningen av sändningstiderna, som för riksprogrammens del ungefär tredubblats
sedan år 1955 och som vid utgången av budgetåret 1966/67 beräknas
uppgå till ca 15 800 timmar. Även regionalradion har såsom nämnts genomgått
en relativt kraftig utbyggnad och uppvisar i dagens läge en total
årlig sändningstid av ca 1 800 timmar.

Denna ljudradions expansion har skett samtidigt med televisionens tillkomst
och vidare utveckling. Vad som framför allt gjort det möjligt för
ljudradion att hävda sig mot TV-mediet är de relativt låga produktionskostnaderna.
Detta har medgett en stor sändningsvolym, inom vilken en rad
programönskemål kunnat beaktas, vilka televisionen inte haft möjlighet att
tillgodose. Härtill kommer — som radioutredningen framhållit — att vissa
programområden särskilt väl lämpar sig för ljudradion i den meningen att
TV-bilden inte nämnvärt ökar behållningen av programmen.

De av radioutredningen och Sveriges Radio framlagda utvecklingsplanerna
för ljudradions riks- och regionalprogram siktar till ytterligare sändningstidsökningar.
Sveriges Radios förslag — som ganska nära överensstämmer
med utredningens men är mera preciserade — innebär sålunda,
att de årliga sändningstiderna i riksprogrammen fram t. o. m. budgetåret
1971/72 ökar med närmare 2 800 timmar och de årliga sändningstiderna i
regionalradion med ca 2 700 timmar. Det är inte möjligt att i dagens läge ta
ställning till i vilken takt och i vilken utsträckning planen lämpligen bör förverkligas.
Frågan om utökning av de olika programmen får i stället bedömas
successivt i samband med den årliga prövningen av radioföretagets medelsbehov.
Därvid får också den allmänna programverksamhetens behov av ökade
sändningstider vägas mot angelägna anspråk på programtid, som torde
komma att framföras från undervisningsmyndigheternas sida till förmån
för olika utbildningsaktiviteter.

I fråga om Sveriges Radios medelsbehov för nästa budgetår avseende ljudradions
allmänna programverksamhet har jag vid mina överväganden beaktat
behovet av en viss ökning av sändningstiderna i riks- och regionalprogrammen
samt behovet av en konsolidering i olika hänseenden av programverksamheten.
Med hänsyn härtill beräknar jag för budgetåret 1967/
68 ett belopp av 87,5 milj. kr., vilket innebär eu uppräkning med 11,2 milj.
kr. i förhållande till vad som upptagits för innevarande budgetår. Beloppet
inrymmer sedvanligt tillägg för löne- och prisstegringar.

Kostnader och finansiering

Innan jag lämnar en sammanfattande redovisning för de kostnadsökningar
som mina i det föregående framlagda förslag medför och de återverkningar
som därav kan följa för licensavgiftsutvecklingen, vill jag först

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1966

uppehålla mig vid frågan om finansieringssystemet. Frågan gäller bl. a.
om och i så fall i vad mån en reklamfinansiering bör ifrågakomma. Jag
vill här erinra om att jag bemyndigats tillkalla särskilda sakkunniga för utredning
härom. I avvaktan på resultatet av ifrågavarande utredning kommer
rnndradioverksamheten liksom hittills att helt finansieras med licensmedel.
Jag bortser då från skolprogramverksamheten och programverksamheten
till utlandet, som även i fortsättningen bör finansieras med särskilda
över riksstaten anvisade medel. I fråga om licenssystemets fortsatta utformning
vill jag framhålla följande.

Radioutredningen har vid sina överväganden av licenssystemet funnit
olika skäl tala för att ge principen ett hushåll — en licens en vidare tilllämpning
genom att ersätta nuvarande licenser med en kombinerad ljudradio-
och TV-licens knuten till innehavet av TV-mottagare. Utredningens
förslag har allmänt tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.
Vissa remissinstanser har dock såtillvida gett uttryck åt en från
utredningen avvikande uppfattning som de ansett att det förutom den kombinerade
licensen bör finnas en särskild ljudradiolicens, som skall lösas av
hushåll med enbart radiomottagare.

För utredningens förslag om införandet av en kombinerad licens talar
den växande televisionstäckningen av landet och det minskande antalet hushåll
med enbart ljudradio. Sålunda finns det f. n. ca 2,1 milj. TV-licenser
mot ca 2,6 milj. ljudradiolicenser bilradiolicenserna frånräknade. Skillnaden
kan förutsättas komma att successivt minska. Vidare gäller att nästan
alla hushåll med TV-mottagare också har radiomottagare. Under sådana
förhållanden finner jag liksom utredningen och remissinstanserna avgörande
praktiska fördelar vara att vinna med den angivna omläggningen
av licenssystemet, som därmed också bringas i överensstämmelse med vad
som gäller i flertalet länder i Västeuropa.

Däremot anser jag till skillnad från utredningen — men i likhet med
ett flertal remissinstanser — att den kombinerade licensen bör kompletteras
med en särskild ljudradiolicens för hushåll med enbart radiomottagare.
När utredningen inte velat föreslå en sådan licens har den grundat
sitt ställningstagande främst på det nyssnämnda förhållandet att avgifterna
för ifrågavarande grupp av hushåll representerar endast en mindre
del av de totala licensintäkterna — ca 5 % — och att gruppens avgiftsandel
tenderar att successivt minska i relativ betydelse. Mot detta kan man i likhet
med exempelvis televerket och Sveriges Radio anföra, att det dock gäller
närmare 400 000 radiohushåll, vars licenskostnader skulle övervältras
på innehavarna av de kombinerade licenserna. Dessa skulle därmed i motsvarande
mån — räknat utifrån nuvarande argiftsnivåer — av denna anledning
få sina avgifter ökade med ca 5 kr. per licens. Nämnas må att de
länder i Västeuropa, som tillämpar ordningen med en kombinerad licens,
vanligen också fordrar en särskild ljudradiolicens. Detta gäller exempelvis
våra tre nordiska grannländer.

139

Kungl. Ma j:Is proposition nr 136 år W66

Den föreslagna kombinerade licensavgiften bör lämpligen erläggas kvartalsvis,
medan den särskilda ljudradiolicensen — liksom i fråga om nuvarande
radiolicens — bör betalas vid ett betalningstillfälle per år.

Den särskilda bilradiolicensen bör enligt utredningen slopas. I likhet
med de remissinstanser som yttrat sig i frågan anser jag också att så bör
ske. Redan svårigheterna att med de numera i handeln förekommande
apparattyperna och därmed följande gränsdragningsproblem övervaka att
licensplikten iakttas talar för ett avskaffande. Det bör dock framhållas, att
den föreslagna befrielsen inte avser radioapparater i fordon, som i huvudsak
används i yrkesmässig trafik. För dessa apparater bör även i fortsättningen
särskild licensavgift lösas i likhet med vad som på licensområdet i övrigt
gäller för radio- och TV-mottagare, som finns på arbetsplatser etc. och
som alltså inte är anknutna till bostaden — hushållet.

De angivna förändringarna i licenssystemet bör ske i samband med de
av mig i det följande föreslagna höjningarna av licensavgifterna.

En omläggning av licenssystemet aktualiserar frågan om de fortsatta formerna
för dispositionen och fonderingen av de inflytande licensmedlen. I
detta hänseende föreligger det enligt min mening inte längre någon anledning
att hålla de båda etermedierna ekonomiskt åtskilda. En ordning
synes i stället böra gälla, som innebär att av de samlade licensmedel som
inflyter vartdera mediet tilldelas de belopp, vilka med hänsyn till programverksamheten
bedöms erforderliga. Eventuella överskott tillförs en gemensam,
av televerket förvaltad fond för att kunna användas för de båda mediernas
behov under andra år, då de löpande inkomsterna inte förslår
att täcka utgifterna. Sålunda reserverade medel bör liksom hittills kunna
utnyttjas av televerket såsom rörelsemedel mot erläggande av ränta, vilken
tillförs fonden. Med en sådan gemensam disposition av licensmedlen undviks
de olägenheter, som följer med den nuvarande uppdelningen av dessa
och som består i att ett underskott för det ena mediet kan nödvändiggöra
en licensavgiftshöjning samtidigt som det andra mediet kan uppvisa överskott.
Jag vill emellertid betona, att även vid den angivna ordningen kostnadsredovisningen
givetvis skall vara sådan, att de verkliga kostnaderna för
vartdera mediet klart kan särskiljas.

Vid införande av ett andra TV-program kan ifrågasättas om inte en viss
differentiering av licensavgifterna efter mottagningsförhållandena för det
nya programmet borde övervägas. Radiovågornas utbredning är emellertid
inte endast beroende av sändarstyrka och avstånd från sändare utan i hög
grad också av topografiska förhållanden. Därav följer att inom vidsträckta
områden mottagningsmöjligheterna kan skifta högst avsevärt från plats till
plats. Det blir därför förenat med betydande svårigheter att fixera gränser
för administrativt lämpliga uppbördsområden, vilket innebär att syftet med
eu avgiftsdifferentiering till stor del skulle förfelas. Jag avser emellertid alt
uppdra åt televerket att närmare undersöka fördelar och nackdelar med en

140

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1966

eventuell differentiering av licensavgifter efter mottagningsförhållanden.

I det föregående har jag beräknat Sveriges Radios kostnader för televisionens
och ljudradions programverksamhet under budgetåret 1967/68 till
156 resp. 87,5 milj. kr. Om hänsyn härjämte tas till televerkets kostnader
för utbyggnad och drift av distributionsanläggningar samt byggnadsstyrelsens
kostnader för husbyggnadsarbeten — för vilka ändamål jag avser att
föreslå anvisning av medel i statsverkspropositionen till 1967 års riksdag
— kan de totala kostnaderna för den licensfinansierade televisions- och ljudradioverksamheten
under budgetåret 1967/68 uppskattas till 216 resp. 124,6
milj. kr.

För televisionens del kan intäkterna av de nuvarande TV-licenserna —
inklusive vissa ränteinkomster — för nästa budgetår beräknas uppgå till
ca 246 milj. kr. Med de angivna kostnaderna om 216 milj. kr. skulle därmed
uppstå ett överskott för 1967/68 på omkring 30 milj. kr., vilket i motsvarande
mån ökar behållningen av de från tidigare år ackumulerade överskottsmedlen.
En viss minskning av denna behållning följer å andra sidan av det
tilläggsanslag på 7 milj. kr., som för innevarande budgetår föreslås tilldelat
televerket. Behållningen skulle därmed vid utgången av budgetåret 1967/68
utgöra ca 323 mil. kr. — För ljudradions del kan intäkterna av den nuvarande
radiolicensen — inklusive vissa ränteinkomster — för sistnämnda
budgetår beräknas till ca 105 milj. kr. Eftersom samtidigt kostnaderna uppskattas
till ca 125 milj. kr. och behållningen av de från tidigare år ackumulerade
ljudradiolicensmedlen utgör ca 6 milj. kr., behövs för ljudradion under
budgetåret 1967/68 ett tillskott av ca 14 milj. kr.

De fonderade TV-licensmedlen är avsedda att användas för den nu aktuella
utbyggnaden. Fram till tidpunkten för omläggningen av licenssystemet
bör det tillskott av licensmedel som fordras för ljudradion lämpligen
också täckas av dessa medel. Intäkterna av nuvarande licensavgifter kan
tillsammans med de fonderade licensmedlen beräknas täcka kostnaderna för
programverksamhet och utbyggnad fram till år 1969. Den därefter följande
utbyggnaden av programverksamheten får sålunda vid ett bibehållet finansieringssystem
täckas med löpande licensintäkter. Detta medför behov av
en successiv höjning av licensavgifterna. Erforderlig licensavgift i anslutning
till starten av TV-2 har vid nuvarande pris- och lönenivå beräknats till
40 kr. per kvartal, vilket jämfört med nu gällande licensavgifter (100 resp.
35 kr./år) motsvarar en höjning med 25 kr. per år. Den särskilda ljudradiolicensen
bör från samma tidpunkt fastställas till 50 kr. per år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1966

141

Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte

I. bereda riksdagen tillfälle att yttra sig i anledning av
vad jag i det föregående anfört rörande rundradioverksamhetens
organisation och fortsatta utveckling samt licensavgifterna
för televisionen och ljudradion;

II. föreslå riksdagen att på tilläggsstat till riksstaten för
budgetåret 1966/67 under televerkets fond anvisa ett investeringsanslag
av 4 500 000 kr.;

III. föreslå riksdagen att medge, att televerket lämnas
de beställningsbemyndiganden jag föreslagit i det föregående.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Hans Ahlberg

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1966

Innehållsförteckning

I. Inledning.................................................. 3

Utredningsuppdraget m. m................................... 3

Rundradions nuvarande organisation och verksamhet ............ 6

II. Programverksamhetens förutsättningar ........................ 9

Utredningen .............................................. 9

Remissyttranden .......................................... 18

III. Televisionen .............................................. 27

Utredningen .............................................. 27

Remissyttranden .......................................... 36

IV. Ljudradion................................................ 43

Utredningen .............................................. 43

Remissyttranden .......................................... 50

V. Särskild rundradio.......................................... 55

Utredningen .............................................. 55

Remissyttranden .......................................... 59

VI. Bildnings- och utbildningsverksamheten i radio och television...... 63

Utredningen .............................................. 63

Remissyttranden .......................................... 70

VII. Finansieringsfrågor.......................................... 77

Utredningen .............................................. 77

Remissyttranden .......................................... 83

VIII. Konstitutionella och organisatoriska frågor...................... 89

Utredningen .............................................. 89

Remissyttranden .......................................... 100

IX. Anslagsframställningar från Sveriges Radio...................... 111

Departementschefen.............................................. 113

MARCUS BOKTR. STHLM 1966 660549