Kungl. Maj.ts proposition nr 134 (Proposition 1946:134)

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

Nr 134.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om
delning av jord å landet: given Stockholms slott den
1 mars 1946.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag angående ändring i lagen den 18 juni
1926 (nr 326) om delning av jord å landet.

GUSTAF.

Herman Zetterberg.

Bihang lill riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 134.

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord

å landet.

Härigenom förordnas dels att 8 och 9 §§ i 21 kap. lagen den 18 juni
1926 om delning av jord å landet skola upphöra att gälla, dels att 6 § i
2 kap. samt 1, 2, 4, 5, 10, 12—14, 23, 29—31, 36—39, 43 och 53 §§ ävensom
avdelningarna H. och I i 21 kap. samma lag skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives, dels ock att den under avdelning K i sistnämnda kapitel
upptagna 68 § skall erhålla nummer 66.1

2 kap.

6 §•

För varje —--en röst.

God man, som avgått, må, örn han alltjämt är valbar eller upphört att vara
valbar endast på grund av sin ålder, fortfarande tjänstgöra vid förrättning,
varmed han förut såsom god man tagit befattning.

21 kap.

1 3-

Första domstol ----varje domsaga.

Där till---jorden ligger.

Angående domstol i jorddelningsmål och rättegången i sådant mål gäde
i allt, varom ej i denna lag eller annan lag eller författning är särskilt stadgat,
vad i fråga örn allmän domstol är föreskrivet, där det är tillämpligt.

Örn Konungens befallningshavandes och överlantmätares befattning med
vissa avstyckningsmål är nedan i detta kapitel stadgat.

2 §•

Ägodelningsrätt består---tre ägodelningsnämndemän.

Ordinarie domaren---nyss nämnts.

Ägodelningsnämndemännen, som böra vara allmänt betrodda, i lanthushållning
kunniga och med ortens förhållanden väl förtrogna män, skola vara
valbara till nämndemansbefattning vid häradsrätt i domsagan samt ej hava
uppnått sextiofem års ålder; dock må den, som uppnått nämnda ålder, tjänstgöra
i mål, varmed han förut såsom ägodelningsnämndemän tagit befattning.

1 Senaste lydelse se beträffande 10 § SFS 1938: 163, beträffande 12 § 1945: 74, beträffande 23 §
1935: 236, beträffande 36 § 1942: 396, beträffande 38 § 1935: 236, beträffande 43 § 1937: 164,
beträffande 53 § samt avdelningarna H och I 1935: 236 samt beträffande 68 § 1937: 164.

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

4 §.

Vid val —--skilje lotten.

Klagan över valet föres genom besvär enligt 52 kap. rättegångsbalken, över
hovrättens beslut må klagan ej föras.

örn valets---jämväl denne.

5 §•

Finner ägodelningsdomaren —--nytt val.

Vad i rättegångsbalken är stadgat örn skyldighet att åtaga sig uppdrag
som nämndeman och att kvarstå i uppdraget så ock att efter avgång fortfarande
tjänstgöra åge motsvarande tillämpning beträffande uppdrag som
ägodelningsnämndeman.

10 §.

Angående sammanträde-----till sammanträdet.

I besvärsmål — — — inom kommunen.

Vad i andra stycket föreskrivits har icke avseende å stämningsmål; om
kallelser å parter i sådant mål gäde vad i rättegångsbalken är stadgat angående
tvistemål.

Varder å ägodelningsrätts sammanträde mål uppskjutet till senare sammanträde
och har tid och ställe för detta omedelbart tillkännagivits, skall
vad i första och andra styckena föreskrivits icke äga tillämpning.

Vad ovan stadgats gäde i tillämpliga delar, då sakägare skola kallas tid
sammanträde inför ägodelningsdomaren; dock erfordras ej kungörelse, som
avses i första stycket.

Finnes vite eder annat äventyr böra föreläggas sakägare för utevaro från
sammanträde inför ägodelningsrätten eder ägodelningsdomaren, må föreläggandet
ej tillkännagivas sådan sakägare i den i andra stycket föreskrivna
ordning, utan skall delgivning därav med honom äga rum.

12 §.

För resa tid och från det ställe, där sammanträde med ägodelningsrätten
eder inför ägodelningsdomaren äger rum, så ock för uppehållet därstädes
njute ägodelningsdomaren ersättning av allmänna medel enligt gällande resereglemente.
Ägodelningsnämndeman njute för tjänstgöring vid ägodelningsrätts
sammanträde ersättning av allmänna medel enligt vad särskilt är stadgat.
Ersättning som sägs i denna paragraf skall stanna å statsverket.

13 §.

Att biträda---vederbörande överlantmätare.

överlantmätaren äger att för sin inställelse åtnjuta ersättning av allmänna
medel enligt gällande resereglemente; kostnaden skall stanna å statsverket.

Ersättning tid annan sakkunnig så ock ersättning eder kostnad i annat fall
för bevisning, varom ägodelningsdomaren eder ägodelningsrätten självmant
föranstaltar, skall gäldas av sakägarna. Det åligger klaganden eder, där klagandena
äro flera, dessa en för ada och ada för en att förskjuta ersättning
och kostnad, som nu nämnts.

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

14 §.

Där på grund av stadgande i denna lag handling skall ingivas till domstol
i jorddelningsmål eller ägodelningsdomaren, må den i stället på vederbörande
parts eget äventyr inlämnas genom bud eller i betalt brev insändas med posten.
Handling, som sålunda inkommer, skall anses ingiven av den, som undertecknat
handlingen. Handlingen skall anses inkommen, då den avlämnats
till domstolen eller ägodelningsdomaren eller till domstolens kansli.

23 §.

Mot beslut eller åtgärd under jorddelningsförrättning, som i denna lag
avses, i andra fall, än nu är sagt, må, såvitt ej annat följer av bestämmelserna
i 66 §, talan föras genom besvär, som, ställda till ägodelningsrätten, skola ingivas
till ägodelningsdomaren inom trettio dagar från den dag, då den förrättning,
under vilken beslutet meddelats eller åtgärden vidtagits, blivit avslutad.

Under jorddelningsförrättning — — — blivit fastställt.

29 §.

Finner ägodelningsdomaren---talan däremot.

Avse besvär---över besvären.

Föreligger ej sådant fall som ovan i denna paragraf sägs och erfordras för
att målet vid ägodelningsrättens sammanträde skall kunna slutföras i ett sammanhang,
att yttrande inhämtas av annan sakkunnig än överlantmätaren,
skriftligt bevis företes, särskilt sammanträde med sakägarna för målets beredande
hålles eller annan förberedande åtgärd vidtages, skall ägodelningsdomaren
utan dröjsmål meddela beslut därom.

Efter det erforderliga förberedande åtgärder vidtagits, utsätte ägodelningsdomaren,
så snart lämpligen kan ske, tid och ställe för målets handläggning
vid huvudförhandling inför ägodelningsrätten.

30 §.

Sedan kungörelse---förrättningslantmätarens utevaro.

I stämningsmål gäde örn föreläggande för part och parts utevaro vad i
rättegångsbalken är stadgat angående sak, varom förlikning ej är tillåten.

31 §.

Vid huvudförhandlingens början bör ägodelningsdomaren kort redogöra
för saken och de yrkanden, som framställts i målet. För utredning av fråga
av teknisk beskaffenhet åge part åberopa av honom ingiven skrift. Redogörelse
skall lämnas för skriftens innehåll.

Finnes uppskov med förhandlingarna av nöden, skall besked örn tiden
och stället för nytt sammanträde meddelas innan ägodelningsrätten åtskiljes
eller ock senare tillkännagivas i den ordning, som i 10 § är föreskriven.

Vid uppskjuten huvudförhandling skall målet företagas i det skick, vari
det förelåg vid den tidigare handläggningens slut. Hava de ledamöter, som
vid det senare sammanträdet sitta i domstolen, ej övervarit den tidigare

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

handläggningen, skall dock målet upptagas till ny huvudförhandling; i den
mån det kan antagas vara utan betydelse eller skulle medföra oskälig kostnad
eller synnerlig olägenhet, erfordras ej att bevis, som upptagits vid tidigare
sammanträde, ånyo upptages.

Utslag eller beslut i jorddelningsmål skall grundas å vad vid syn eller annan
förhandling förekommit och handlingarna i övrigt innehålla.

36 §.

Ägodelningsdomaren skall föranstalta därom att anteckning örn sådant till
ägodelningsrätten inkommet jorddelningsmål, som avses i 15 § under 5, 6 och
7 samt i 16 § första stycket, å nästa inskrivningsdag verkställes i fastighetseller
lagfartsboken.

Ägodelningsdomaren skall---av Konungen.

37 §.

Yppas vid överläggning i ägodelningsrätt skiljaktiga meningar, vare lag
som i rättegångsbalken stadgas beträffande domstol, där allenast lagfarna ledamöter
hava säte i rätten.

Vid omröstning---mening först.

38 §.

Utskrift av ägodelningsrättens eller ägodelningsdomarens utslag samt, där
så finnes nödigt, av protokoll i målet eller vissa delar därav skall tillställas
förrättningslantmätaren.

Har ägodelningsdomaren eiler ägodelningsrätten meddelat fastställelse å
jorddelningsförrättning inom samhälle, där den för städerna gällande ordning
för bebyggande skall iakttagas, skall byggnadsnämnden utan dröjsmål underrättas
om beslutet.

39 §.

Handläggning, som ej avser huvudförhandling eller syn på stället, må förelagas
av ägodelningsdomaren.

43 §.

Hava besvär icke inom stadgad tid anförts mot avslutad jorddelningsförrältning,
varom ovan sägs, överlämne överlantmätaren, där ej stadgandena i
tredje stycket av denna paragraf eller i 66 § annat föranleda, handlingarna
till ägodelningsdomaren; bifoge ock eget yttrande ävensom den förklaring över
gjorda anmärkningar, han må hava infordrat från förrättningslantmätaren.
1 fråga om yttrande, varom nu är sagt, gäde vad i 28 § andra stycket sägs.

Sedan handlingarna---stycket sägs.

Utgöres förrättningen---äga tillämpning.

53 §.

Där ej annat finnes stadgat, må talan mot ägodelningsrätts eller ägodelningsdomares
beslut i jorddelningsmål fullföljas hos hovrätten.

Kungl. Majlis proposition nr 134.

över hovrätts beslut i jorddelningsmål må, såvitt ej på grund av vad i
51 och 52 §§ eller eljest finnes stadgat vid hovrättens beslut skall förbliva,
talan fullföljas i högsta domstolen.

H. Om förfarandet vid fullföljd av talan mot ägodelningsrätts och ägodelningsdomares
beslut i jorddelningsmål.

54 §.

Talan mot ägodelningsrätts eller ägodelningsdomares utslag eller beslut
i jorddelningsmål skall föras genom besvär.

Besvär mot ägodelningsrätts eller ägodelningsdomares utslag eller beslut
skola ingivas till ägodelningsdomaren. I stället för den i 52 kap. 1 § rättegångsbalken
föreskrivna tid av två veckor gäde en tid av fyra veckor.

Vid besvären skall fogas styrkt avskrift av besvärsinlagan jämte därtill hörande
handlingar, vid äventyr att ägodelningsdomaren eljest, där delägare
skall höras över besvären, låter på klagandens bekostnad verkställa avskrift
därav. Vad sålunda är stadgat åge dock ej tillämpning i avseende å kartor
eller andra ritningar, ej heller å handlingar av vidlyftigare beskaffenhet, såsom
protokoll i rättegångsmål eller handlingar rörande laga skifte eller därmed
jämförlig förrättning.

55 §.

Finnes besvärstalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt eller inom rätt tid,
skall den av ägodelningsdomaren avvisas. Örn talan mot sådant beslut gälle
vad i 54 § första och andra styckena är föreskrivet.

Avvisas ej besvärstalan efter vad i första stycket sägs, läte ägodelningsdomaren
genast efter besvärstidens utgång översända avskrifterna av besvärshandlingarna
till den delägare, som blivit utsedd att förvara förrättningshandlingarna,
eller, om denne är klagande eller icke någon är utsedd att
förvara förrättningshandlingama eller hinder eljest möter, till annan delägare
och förelägge genom kungörelse i kyrkan, på sätt i 3 kap. 1 § sägs,
de icke klagande delägarna att inom fyra veckor från kungörandet till ägodelningsdomaren
inkomma med sin till hovrätten ställda förklaring över besvären,
vid påföljd att underlåtenhet därutinnan icke föranleder uppehåll
med målets avgörande. Kungörelse, varom ovan sägs, skall innehålla uppgift
å den person, till vilken avskrifterna blivit översända.

Vid de avskrifter, som sålunda översändas, foge ägodelningsdomaren
skriftlig uppgift å de handlingar, varav på grund av stadgandet i 54 § tredje
stycket andra punkten avskrift icke verkställts, ävensom underrättelse, att
nämnda handlingar hållas tillgängliga hos ägodelningsdomaren.

56 §.

Yrkas i besvär, att ersättningsskyldighet eller skyldighet att utföra arbete
på egen bekostnad skall åläggas förrättningslantmätaren, eller erfordras eljest
förklaring av denne, skola besvärshandlingarna genom ägodelningsdo -

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

marens försorg tillställas honom med föreläggande att inom fyra veckor därefter
med återställande av handlingarna avgiva förklaring, vid påföljd att,
örn förklaring ej inkommit inom föreskriven tid, det ej må föranleda uppehåll
med målets avgörande.

57 §.

Då föreläggande att inkomma med förklaring blivit fullgjort eller därför
utsatt tid tilländagått, skall ägodelningsdomaren till hovrätten insända besvärs-
och förklaringsinlagorna jämte därtill hörande handlingar ävensom,
såvitt angår den fullföljda frågan, i huvudskrift eller styrkt avskrift, förrättningshandlingarna
och ägodelningsrättens eller ägodelningsdomarens akt.

58 §.

I jorddelningsmål må hovrätten, där så finnes erforderligt, till biträde åt
sig kalla överlantmätare; i fråga örn ersättning åt honom skall vad i 13 § finnes
stadgat äga motsvarande tillämpning. Erfordras för utredning av teknisk
fråga undersökning å marken, må hovrätten uppdraga åt överlantmätare att
ensam eller med biträde av två ägodelningsnämndemän verkställa sådan undersökning.
Om underrättelse rörande tiden för undersökningen samt örn ersättning
åt ägodelningsnämndemännen gälle vad i 32 § finnes för där utsatt
fall stadgat.

Bevis genom syn på stället må upptagas i hovrätten, allenast om synnerliga
skäl därtill äro.

Hava parterna å ömse sidor begärt, att de skola höras i hovrätten, skall
det äga rum, om förhöret ej uppenbarligen skulle vara utan betydelse.

59 §.

När hovrätten meddelat slutligt utslag i jorddelningsmål, skola ofördröjligen
de av ägodelningsdomaren insända förrättningshandlingarna jämte
ägodelningsrättens eller ägodelningsdomarens akt samt akten i hovrätten
översändas till ägodelningsdomaren. Därjämte skall en avskrift av utslaget
tillställas förrättningslantmätaren.

Har hovrätten meddelat fastställelse å jorddelningsförrättning inom samhälle,
där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas,
skall underrättelse örn beslutet utan dröjsmål meddelas byggnadsnämnden.

I. Om förfarandet vid fullföljd av talan mot hovrätts beslut i

jorddelningsmål.

60 §.

Talan mot hovrätts utslag eller beslut i jorddelningsmål skall föras
genom besvär.

61 §.

Besvär mot hovrätts utslag eller bosin! skola inom tid. som i 56 kap. 1 §
rättegångsbalken sägs, ingivas till ägodelningsdomaren. Vad klaganden enligt
54 kai). I" och 18 §§ samt 56 kap. 2 $ rättegångsbalken har att iakttaga,

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

skall fullgöras hos ägodelningsdomaren, och skall vad i övrigt där sägs om
hovrätt avse ägodelningsdomaren.

Vid besvären skola tillika fogas styrkta avskrifter av besvärsinlagan samt
av de övriga inlagor och skriftliga bevis, som klaganden må ingiva, med
undantag dock för kartor och andra ritningar samt handlingar av vidlyftigare
beskaffenhet, såsom protokoll i rättegångsmål eller handlingar rörande
laga skifte eller därmed jämförlig förrättning. Har klaganden underlåtit att
ingiva avskrift, som enligt vad nu är stadgat skall fogas vid besvären, läte
ägodelningsdomaren, där delägare skall höras över besvären, på klagandens
bekostnad verkställa sådan avskrift.

62 §.

Hava särskilda besvär anförts över ett av bovrätten under rättegången
meddelat beslut, skall ägodelningsdomaren därom genast underrätta hovrätten,
genom vars försorg de handlingar i målet, vilka angå den genom beslutet
avgjorda frågan, tillika med ägodelningsrättens eller ägodelningsdomarens
protokoll samt avskrift av hovrättens protokoll och beslut skola översändas
till ägodelningsdomaren.

63 §.

Finnes besvärstalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt eller inom rätt
tid, skall den av ägodelningsdomaren avvisas. Örn talan mot sådant beslut
åge vad i 60 § och 61 § första stycket är föreskrivet i fråga om hovrätts beslut
motsvarande tillämpning.

Avvisas ej besvärstalan efter vad i första stycket sägs, skall ägodelningsdomaren
snarast möjligt efter besvärstidens utgång över besvären infordra
till högsta domstolen ställda förklaringar.

I fråga om infordrande av förklaringar skall vad i 55 och 56 §§ finnes
stadgat äga motsvarande tillämpning.

64 §.

Då föreläggande att inkomma med förklaring blivit fullgjort eller därför
utsatt tid tilländagått, skall ägodelningsdomaren till högsta domstolen insända
besvärs- och förklaringsinlagorna jämte därtill hörande handlingar
ävensom, såvitt angår den fullföljda frågan, i huvudskrift eller styrkt avskrift,
förirättningshandlingarna samt hovrättens och ägodelningsrättens eller
ägodelningsdomarens akter.

65 §.

Vad i 58 § finnes stadgat skall äga motsvarande tillämpning i jorddelningsmål,
som dragits under högsta domstolens prövning.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gäde i tillämpliga
delar vad i lagen örn införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 2 november 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Gjöres, Urlander, Danielson, Myrdal,
Zetterberg, Nilsson, Ericsson, Mossberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, hemställer att lagrådets
utlåtande måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
genom utdrag av protokollet inhämtas över det av processlagberedningen
i betänkande den 17 mars 1944 (SOU 1944:9 och 10) framlagda förslaget
till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om
delning av jord å landet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Sigrid Linders.

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Muj.ts lagråd den 17 december
1945.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 7 november 1945 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet
den 2 november 1945, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen
den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet Erik Söderlund.

Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.

10 §.

Paragrafens törsta stycke, vilket innehåller bestämmelser örn kungörelse
angående sammanträde med ägodelningsrätt samt om kallelser å ägodelningsnämndemän,
allmänt ombud och förrättningslantmätare, avser alla dylika
sammanträden oavsett beskaffenheten av de mål, som skola förekomma.
De i andra stycket givna reglerna om underrättelser till kända sakägare
lära däremot, såsom i motiven framhållits, icke gälla stämningsmål. Samtliga
dessa kallelseåtgärder skola vidtagas av ägodelningsdomaren. Vad angår
de kallelser å parterna, som skola förekomma i stämningsmål, är avsett,
att nya rättegångsbalkens regler skola tillämpas. Av 39 § i det remitterade
förslaget, jämförd med nyssnämnda regler, torde följa, att det i allmänhet
är ägodelningsdomaren, som har att ombesörja även dylika kallelser.
Eftersom förevarande paragraf angiver de åtgärder för sakägares inkallande,
som i andra mal ankomma pa ägodelningsdomaren, kan frånvaron i
samma paragraf av bestämmelser om ägodelningsdomarens skyldighet att
utfärda kallelser i stämningsmål föranleda, att hans åliggande härutinnan
förbises. Med hänsyn härtill bör i förevarande paragraf intagas en erinran,
att om kallelser å parter i stämningsmål gäller vad i rättegångsbalken är
stadgat angående tvistemål. För tydlighets skull torde även böra angivas, att
föreskrifterna i andra stycket ej avse dylika mål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 134-

Stadgandet i förevarande paragrafs tredje stycke har i förslaget bibehållits
oförändrat. Enligt detta stadgande skall, då inål å ägodelningsrätts sammanträde
uppskjutes lill senare sammanträde och tiden för detta tillkännagivits
i uppskovsbeslutet, vad i andra stycket föreskrivits örn underrättelse
till sakägare icke äga tillämpning. Däremot skola kungörelse om det senare
sammanträdet och kallelser å ägodelningsnämndemännen m. fl. enligt första
stycket utfärdas. Emellertid har i 31 § andra stycket i förslaget upptagits
bestämmelse av innebörd, att då inål uppskjutes samt tid och ställe för det
senare sammanträdet meddelas, innan domstolen åtskiljes, ej heller kallelseåtgärder
enligt 10 § första stycket skola vidtagas. Tvekan kan råda, hur den
sålunda uppkomna motsättningen bör undanröjas, övervägande skäl synas
tala för att vid uppskov med förhandlingen kungörelse icke bör fordras.
Kungörelsen har i sådant fall knappast den betydelse, att detta kallelseförfarande
är påkallat. Krav på kungörelse skulle även — med hänsyn till
att denna skall uppläsas sist fjorton dagar före sammanträdet — medföra
den olägenheten, att det senare sammanträdet icke kan hållas inom den i
43 kap. 11 § nya rättegångsbalken angivna tiden av två veckor från den
tidigare handläggningens avslutande. Däremot torde övriga i törsta stycket
avsedda kallelser böra utfärdas. På grund av det anförda synes det nuvarande
tredje stycket böra ändras på sådant sätt, alt då mål uppskjutes till
senare sammanträde samt tid och ställe för detta omedelbart tillkännagivits,
vad i första och andra styckena föreskrivits örn kungörelse och underrättelse
till sakägare icke skall äga tillämpning.

12 §.

Det under denna paragraf upptagna stadgandet — vari ändring icke föreslagits
— innefattar efter den lagändring, som genomförts under innevarande
år, endast en erinran om att vissa ersättningar utgå till ägodelningsdomaren
enligt gällande resereglemente och till ägodelningsnämndemännen enligt särskilda
av Kungl. Majit utfärdade föreskrifter. Under den nya rättegångsordningen
bli dylika ersättningsfrågor regelmässigt behandlade i administrativ
ordning. Med hänsyn härtill synes den i paragrafen meddelade hänvisningen
icke vidare fylla någon uppgift, och det hemställes, att stadgandet får utgå.

Bifalles ej denna hemställan, bör paragrafen kompletteras att avse jämväl
ersättning för kostnader i anledning av ägodelningsdomarens resa till och från
det ställe, där .särskilt sammanträde med sakägarna hålles efter vad i 13 §
andra stycket stadgas.

Beaktas vad lagrådet nu anfört, erfordras en motsvarande ändring i förslagets
ingress.

13 §.

Finner ej ägodelningsdomaren uppenbart, att inkommet mål icke kan
upptagas till prövning av ägodelningsrätten, skall lian enligt gödande bestämmelser
i regel, så snart lämpligen kan ske, utsätta lid oell ort flir målets
handläggning vid ägodelningsrätten. I 10 § meddelas närmare föreskrifter

Kungl. Maj.ts proposition nr 134

om kungörelse angående ägodelningsrättens sammanträde och örn nödiga
kallelser. Med stöd av 13 § har ägodelningsdomaren vidare att, där så finnes
erforderligt, kalla vederbörande överlantmätare att biträda ägodelningsrätten
samt, därest prövning av uppkommen fråga kräver särskild fackkunskap,
som icke annorledes är tillgänglig för ägodelningsrätten, tillkalla i sådant
ämne sakkunnig såsom biträde. Denna ordning har ej kunnat bibehållas i
det remitterade förslaget. Nya rättegångsbalkens stadganden örn förberedelse
till huvudförhandling lia nämligen ansetts böra med vissa modifikationer
linna tillämpning i jorddelningsmål, liksom föreslagits beträffande vattenmål.
Sålunda äger enligt förslaget ägodelningsdomaren ej blott att tillkalla
särskild sakkunnig utan även att vidtaga andra förberedande åtgärder, exempelvis
införskaffa skriftligt bevis. I motiven har framhållits, att det särskilt
i stämningsmål vore lämpligt, att muntlig förberedelse äger rum. Syftet
är tydligen, att målet skall så förberedas, att det kan vid ägodelningsrättens
sammanträde slutföras i ett sammanhang. Processlagberedningen
har också i motiven erinrat, att dessa förberedelseåtgärder uppenbart borde
vara vidtagna, innan målet utsättes till huvudförhandling inför ägodelningsrätten.
I överensstämmelse härmed har i 29 § tredje stycket
föreslagits stadgande, som innebär, att om anledning att avvisa målet utan
prövning ej uppenbarligen föreligger samt fråga ej heller är om klagan
över att jäv mot förrättningsman ogillats, ägodelningsdomaren skall, sedan
erforderliga åtgärder vidtagits för att målet örn möjligt må kunna sluttöras
i ett sammanhang, så snart lämpligen kan ske, utsätta tid och ort för
målets handläggning vid huvudförhandling inför ägodelningsrätten. Emellertid
har bestämmelsen örn målets förberedande behandling upptagits som eli
andra stycke i 13 §, och den kommer därigenom att under rubriken »allmänna
bestämmelser» följa strax efter föreskrifterna om utfärdande av kungörelse
till ägodelningsrättens sammanträde och kallelser. Den placering, som
nämnda stadgande sålunda erhållit, är ur systematisk synpunkt mindre tillfredsställande
och kan dessutom, därest föreskriften i 29 § förbises, föranleda
missförstånd angående rätta ordningen för de förberedande åtgärdernas
vidtagande. Dessa olägenheter kunna undvikas genom att bestämmelsen örn
målets förberedande till huvudförhandling i stället får sin plats som ett särskilt
stycke i 29 § efter andra stycket. Härigenom blir denna bestämmelse
infogad i sitt naturliga sammanhang.

Av stadgandena i 1 § tredje stycket och 39 § torde framgå, att angående
ägodelningsdomarens handläggning av förberedande åtgärder skall i tilllämpliga
delar gälla vad i nya rättegångsbalken är stadgat för motsvarande
fall. Särskild erinran härom i förevarande bestämmelse synes därför vara obehövlig.
Vad angår stadgandets utformning i övrigt är önskvärt, att överensstämmelse
i den mån det är möjligt vinnes med motsvarande föreskrifter i
nya rättegångsbalken och 11 kap. 43 § vattenlagen enligt den lydelse, som
sistnämnda paragraf kan erhålla i anledning av beredningens förslag till
ändring i vissa delar av vattenlagen. Upptages bestämmelsen som ett tredje
stycke i 29 §, kan den förslagsvis erhålla den avfattningen, att om sådant

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

fall, som förut i denna paragraf sägs, ej föreligger och det för att målet vid
ägodelningsrättens sammanträde skall kunna slutföras i ett sammanhang erfordras,
att yttrande inhämtas av annan sakkunnig än överlantmätaren,
skriftligt bevis företes, särskilt sammanträde med sakägarna för målets beredande
hålles eller annan förberedande åtgärd vidtages, ägodelningsdomaren
skall utan dröjsmål meddela beslut därom.

Förevarande paragrafs sista stycke innehåller i sin nu gällande lydelse, att
ersättning till annat sakkunnigt biträde åt ägodelningsrätten än överlantmätaren
skall bestämmas av ägodelningsrätten att gäldas av sakägarna samt att
det åligger klaganden eller, där klagandena äro flera, dessa en för alla och
alla för en att förskjuta den bestämda ersättningen. Olika meningar råda örn
innebörden av denna bestämmelse. Förarbetena till jorddelningslagen (se
N. J. A. II 1926 s. 823—826) synas giva stöd för antagande, att bestämmelsen
har till uppgift allenast att fastslå ordningen för ersättningens förskjutande
samt att frågan, vilken av parterna i en uppkommen jorddelningstvist
skall slutligt bära denna utgift, är att bedöma efter samma regler, som gälla
beträffande andra rättegångskostnader i sådant mål.

I förslaget har nu ifrågavarande bestämmelse utvidgats att avse även ersättning
eller kostnad i annat fall för bevisning, varom ägodelningsdomaren
eller ägodelningsrätten självmant föranstaltar. Något sakligt skäl för denna
ändring har icke anförts. Emellertid kan det ifragasättas, huruvida tillräcklig
anledning föreligger att över huvud uppställa särskilda regler om gäldande
av kostnaden för bevisning, som avses i förevarande stycke. Enligt förslaget
kommer sakkunnig, som tillkallas i jorddelningsmål — därest fråga ej
är örn överlantmätaren — att intaga en i viss mån annan ställning än enligt
gällande rätt. Beträffande sådan sakkunnig skola tillämpas de regler, som
enligt nya rättegångsbalken gälla i fråga om sakkunniga i allmänhet. Han blir
sålunda icke längre ett biträde åt rätten utan hans medverkan till utredningen
är att jämställa med annan bevisning. Härav kan dock icke anses
böra följa, att, såsom förslaget innebär, beträffande kostnaden för all bevisning,
varom ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten självmant föranstaltar,
skola tillämpas de regler, som nu gälla om ersättning till sakkunnigt biträde.
Det torde vara naturligare att låta även ersättning till sakkunnig regleras
av bestämmelserna i nya rättegångsbalken. En dylik lösning står även
i överensstämmelse med beredningens uttalande, att anledning icke föreligger
att i förevarande sammanhang till behandling upptaga frågan örn rättegångskostnad
i jorddelningsmål. Med hänsyn lill del antörda hemställes, att
sisla stycket i paragrafen måtte utgå.

29 §.

Denna paragrafs första slycke har lämnats oförändrat i förslaget. Detta
innebär, alt ägodelningsdomaren är behörig att avvisa ett inkommet mål
allenast såframt det är uppenbart, alt målet icke kan upptagas till provliing.
Är frågan tveksam, bör målet således hänskjutas till ägodelningsrätten.
Härutinnan torde förslaget avvika från den ordning, som skall gälla

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

enligt nya rättegångsbalken. Ett vanligt tvistemål kan nämligen i regel avvisas
av häradsrätt utan nämnd, även när frågan är tveksam. Med hänsyn
till att jorddelningsmål ofta Ira säregen natur kan emellertid denna avvikelse
anses befogad.

Lagrådet får i övrigt beträffande denna paragraf hänvisa till vad som anförts
vid 13 §.

31 §.

I andra och tredje styckena av denna paragraf Ira intagits vissa föreskrifter
örn uppskov med förhandlingen i jorddelningsmål. Föreskrifterna överensstämma
i huvudsak med de regler örn uppskov i vattenmål, som föreslagits
ill kap. 57 § vattenlagen. Av skäl, som lagrådet anfört vid sistnämnda
paragraf, böra även förevarande bestämmelser förtydligas.

Bifalles vad lagrådet hemställt beträffande 10 § tredje stycket i det remitterade
förslaget, bör den i andra stycket av nu ifrågavarande paragraf
upptagna bestämmelsen om tillkännagivande av tid och ställe för det senare
sammanträdet uteslutas eller ock ersättas med en hänvisning till bestämmelsen
i 10 §.

Med anledning av förevarande paragrafs sista stycke må framhållas, att
avgöranden i jorddelningsmål enligt förslaget äro att beteckna såsom utslag
eller beslut. Detta uttryckssätt överensstämmer icke med den terminologi,
som kommit till användning i nya rättegångsbalken; enligt 17 kap. 1 §
nämnda balk skall i tvistemål rättens avgörande av saken ske genom dom
samt annat rättens avgörande träffas genom beslut. Att i jorddelningsmål
de avgöranden, som enligt nya rättegångsbalken i motsvarande fall hänföras
under beteckningen dom, i förevarande lag fått annan benämning är
emellertid sakligt motiverat. Enligt nya rättegångsbalken skall nämligen talan
mot dom fullföljas genom vad eller revision, medan dessa rättsmedel,
såsom beredningen utvecklat, äro mindre lämpliga i jorddelningsmål. I överensstämmelse
härmed har det nuvarande besvärsförfarandet bibehållits med
mindre modifikationer. Skulle det oaktat avgörandet av saken betecknas .såsom
dom, kunde missförstånd uppkomma angående fullföljdssättet.

Oavsett denna avvikelse från nya rättegångsbalken, framstår det såsom
önskvärt att i terminologiskt hänseende anknyta till nya rättegångsbalken
såtillvida, att benämningen utslag användes för alla avgöranden i sak och att
andra avgöranden ginge under beteckningen beslut. En sådan skillnad
mellan utslag och beslut har icke genomförts i förslaget; i vissa
fall betecknas avgörande av saken såsom beslut, och i andra fall begagnas
nämnda ord såsom gemensam benämning å alla avgöranden av
rätten eller ägodelningsdomaren. Emellertid kan den åsyftade skillnaden
mellan utslag och beslut icke åvägabringas utan ändringar i ett flertal paragrafer
icke blott i förevarande kapitel utan även i andra delar av lagen,
och lagrådet har därför icke ansett sig böra framställa förslag i sådan riktning.
Därvid har särskilt tagits i betraktande, att några praktiska olägenheter
icke följa av att bibehålla den i förslaget använda terminologien, vil -

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

ken överensstämmer nied den nu brukade. För övrigt kunna nya rättegångsbalkens
regler förväntas inverka på praxis i jorddelningsmål, så att även
ägodelningsdomarens sakliga avgöranden åtminstone i viss utsträckning komma
att betecknas såsom utslag.

32 §.

Enligt tredje stycket i denna paragraf — vilken lämnats oförändrad i förslaget
— skola ägodelningsnämndemännen för biträde vid undersökning.
sorn i paragrafens första stycke avses, njuta ersättning i likhet med vad i
12 § stadgas örn ersättning för inställelse vid ägodelningsrätt. För den händelse
sistnämnda paragraf utgår i enlighet med lagrådets därom gjorda
hemställan, bör även tredje stycket i förevarande paragraf upphöra att
gälla, under förutsättning att den där behandlade ersättningsfrågan regleras
i administrativ ordning. Skulle dylika bestämmelser icke meddelas i ämnet,
bör tredje stycket kvarstå med den jämkning, som påkallas av att 12 §
utgått ur lagtexten.

Därest vad nu anförts vinner beaktande, erfordras ändring i förslagets
ingress.

39 §.

I förevarande paragraf stadgas, att på ägodelningsdomaren skall ankomma
att företaga sådan handläggning, som ej avser huvudförhandling eller
syn på stället. Från denna huvudregel göres dock det undantaget, att mål,
utöver vad i lagen sägs, ej må företagas till prövning och avgörande av
annan än ägodelningsrätten. Genom detta undantag hindras ägodelningsdomaren
från att — på sätt i 42 kap. 18 § nya rättegångsbalken stadgas —
under förberedelsen meddela utslag i anledning av talan örn anspråk, som
medgivits eller eftergivits. Denna avvikelse från de allmänna processreglerna
synes icke påkallad; att ägodelningsdomaren har den befogenhet, varom
här är fråga, torde vara lämpligt, under det att motsatsen skulle kunna
föranleda onödig omgång. Däremot synas goda skäl tala för att — såsom
följer av paragrafen i den föreslagna lydelsen — sådana avgöranden, som
innefatta verklig sakprövning, förbehållas ägodelningsrätten; det skall således
icke tillkomma ägodelningsdomaren att meddela utslag vid huvudförhandling,
som hålles i omedelbart samband med förberedelsen.

På grund av det anförda hemställes örn sådan ändring i förevarande
paragraf, att ägodelningsdomarens befogenhet utsträckes att avse utslag i
anledning av talan om anspråk, som under förberedelsen medgivits eller eftergivits.
Denna ändring kan ske genom uteslutning av det i sista ledet angivna
undantaget.

Bifalles nu nämnda hemställan, erfordras vissa jämkningar jämväl i 38 8-

53 §.

Paragrafens första stycke — vari beredningen ej föreslagit ändring — innehåller
bland annat föreskrift, att där ej efter vad förut i lagen sägs eller
eljest finnes stadgat vid ägodelningsdomares beslut i jorddelningsmål skall

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

förbli, talan mot sådant beslut må fullföljas hos hovrätten. Denna bestämmelse
gäller emellertid enligt förslaget icke undantagslöst. Talan mot ägodelningsdomares
beslut, som avses i 63 §, skall nämligen, enligt vad där föreskrives,
fullföljas i högsta domstolen. Med hänsyn härlin bör avfattningen
av ifrågavarande bestämmelse jämkas.

54 §.

I denna paragrafs andra stycke ha rörande sätt och lid för anförande av
besvär mot ägodelningsrätts eller ägodelningsdomares utslag eller beslut
upptagits föreskrifter, som avvika från nya rättegångsbalkens motsvarande
bestämmelser. Härav skulle vid jämförelse med 1 § tredje stycket kunna
föranledas den uppfattningen, att nu ifrågavarande föreskrifter äro uttömmande
och således helt utesluta tillämpning av nya rättegångsbalkens nämnda
bestämmelser. Så är emellertid icke förhållandet. Vad i 49 kap. samma
balk stadgas om skyldighet att anmäla missnöje med vissa av underrätt
under rättegången meddelade beslut bör uppenbarligen äga tillämpning även
beträffande jorddelningsmål. För undvikande av missförstånd härutinnan
torde förevarande föreskrifter böra omarbetas, varvid den av beredningen
föreslagna lydelsen av 11 kap. 102 § vattenlagen lämpligen kan tagas till
förebild.

57 §.

När fråga är om besvär över beslut av ägodelningsdomaren, bör bland
de handlingar, som skola insändas till hovrätten, ingå jämväl ägodelningsdomarens
akt. Bestämmelserna i paragrafens första stycke torde böra kompletteras
med föreskrift härom.

I paragrafens andra stycke har upptagits stadgande, att då besvär angå
ägodelningsdomarens beslut, som avses i 55 § första stycket — d. v. s. beslut,
varigenom besvärstalan mot ägodelningsrätts eller ägodelningsdomares beslut
avvisats — ägodelningsdomaren skall, om ej de nya besvären avvisas,
omedelbart till hovrätten insända besvärsinlagoma jämte avskrift av de överklagade
besluten. Stadgandet avviker i två hänseenden från de regler, som
eljest gälla beträffande besvär över ägodelningsdomares beslut: dels skola
handlingarna omedelbart insändas till hovrätten, vilket medför, att det i 55 §
andra stycket föreskrivna kommunikationsförfarandet icke kan tillämpas, dels
skall den i förevarande paragrafs första stycke meddelade bestämmelsen örn
insändande av handlingarna icke avse förrättningshandlingarna och akten
i målet. Emellertid kan det ifrågasättas, huruvida tillräckliga skäl föreligga
att för de utomordentligt sällsynta fall, som här avses, uppställa särskilda
regler. Visserligen kan det sägas, att i dylikt fall kommunikation icke erfordras,
men detsamma gäller beträffande besvär över ägodelningsdomares
beslut i åtskilliga andra fall, t. ex. då beslutet innebär, att inkommet jorddelningsmål
av formella skäl avvisas jämlikt 29 §. Och enligt den i 57 §
första stycket intagna föreskriften om insändande av förrättningshandlingarna
och akten skola dessa insändas endast såvitt de angå den fullföljda frågan,
varav följer, att då besvären avse allenast beslut om besvärstalans av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

visande, nämnda handlingar i regel icke torde behöva insändas. På grund
av det anförda synes andra stycket i förevarande paragraf kunna utgå. Därest
det anses erforderligt att upptaga särskilda regler om besvär över beslut,
varigenom besvärstalan avvisats, bör med hänsyn till att här avses ett
undantag från reglerna i 55 § andra stycket föreskrift härom intagas i sistnämnda
paragraf. Tillika bör övervägas, huruvida icke den erforderliga
bestämmelsen i andra stycket av 57 § kan inarbetas i samma paragrafs första
stycke.

58 §.

Enligt tredje punkten av paragrafens första stycke skall om ersättning åt
ägodelningsnämndemännen för biträde vid undersökning, som i andra punkten
av samma stycke avses, gälla vad i 32 § finnes för där utsatt fall stadgat.
Lagrådet har tidigare hemställt örn upphävande av det i 32 § upptagna
stadgande, till vilket hänvisning sålunda ägt rum, och har därvid förutsatt,
att den där behandlade ersättningsfrågan regleras i administrativ ordning.
Bifalles denna hemställan, bör åt de administrativa bestämmelserna givas
sådant innehåll, att de omfatta jämväl nu ifrågavarande fall, i samband
varmed den i förevarande paragraf gjorda hänvisningen till 32 § skall utgå,
såvitt den avser ersättning åt ägodelningsnämndemännen.

59 §.

Därest i 57 § första stycket upptages bestämmelse, att då besvär anförts
mot ägodelningsdomares beslut, den hos honom befintliga akten skall översändas
till hovrätten, bör i förevarande paragraf stadgas, att när hovrätten
avgjort besvären, akten skall återställas till ägodelningsdomaren.

61 §.

Av skäl, som lagrådet anfört vid 54 §, böra föreskrifterna i första punkten
av förevarande paragrafs första stycke ändras så, att där angives allenast,
att örn någon vill anföra besvär mot hovrätts utslag eller beslut, han skall till
ägodelningsdomaren inkomma med sina till högsta domstolen ställda besvär.

62 §.

Då det torde vara åsyftat, att i fall, som avses i denna paragraf, till ägodelningsdomaren
skola översändas hovrättens protokoll och beslut allenast
i avskrift, böra ordalagen jämkas i överensstämmelse härmed.

64 §.

I första stycket av denna paragraf bör vidtagas enahanda jämkning som
i 57 § första stycket.

Vad lagrådet anfört vid 57 § andra stycket äger motsvarande tillämpning
i fråga om andra stycket i förevarande paragraf.

Ur protokollet:
Bertil Crona.

Bihang till riksdagens protokoll 194G. 1 sami. Nr 134.

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementscirenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 1 mars 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,

Myrdal, Zetterberg, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den
17 december 1945 avgivna utlåtande över det den 2 november 1945 till lagrådet
remitterade förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen
den 18 juni 1926 (nr 326) örn delning av jord å landet.

Föredraganden anför följande.

I likhet med det förslag till lag örn ändring i vattenlagen som Kungl. Majit
tidigare i dag på min hemställan beslutat framlägga för riksdagen har det
nu föreliggande lagförslaget väsentligen till syfte att bringa den nya rättegångsordningens
grundsatser i tillämpning även inom specialprocessen. De
ändringar som förordas beröra allenast 21 kap. jorddelningslagen, vilket upptager
bestämmelser om domstolar och rättegång i jorddelningsmål samt vissa
därmed sammanhängande ämnen. Enär förhållandena i jorddelningsmål
och vattenmål i vissa avseenden äro likartade, ansluter sig förevarande förslag
i sina grunddrag nära till nyssnämnda ändringsförslag rörande vattenlagen.
Jag vill nu redogöra för den huvudsakliga innebörden av de nya bestämmelser
som föreslås i fråga om jorddelningsprocessen. I övrigt ber jag
att få hänvisa till processlagberedningens betänkande.

Jorddelningsmål upptagas i första instans av särskild domstol, ägodelningsrätt.
Ägodelningsrätt, som skall finnas för varje domsaga, består av en
lagfaren ordförande, ägodelningsdomaren, och tre ägodelningsnämndemän
med individuell rösträtt. Ägodelningsrättens sammanträden äro ej bundna
vid viss tingsordning eller till viss ort. Rätten sammanträder då det påkallas
av arbetet, och platsen för sammanträdet bestämmes av ägodelningsdomaren.

Talan vid ägodelningsrätten anhängiggöres i regel genom besvär över jorddelningsförrättning
eller över beslut som meddelats vid sådan förrättning.
Det förekommer emellertid också att, oaktat besvär ej anförts, fråga örn fastställelse
å jorddelningsförrättning hänskjutes till ägodelningsrätten av ägodelningsdomaren
eller överlantmätaren. I några fall skall beslut under jord -

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

delningsförrättning eller tvist som uppkommit vid sådan förrättning underställas
ägodelningsrättens prövning. Slutligen skola vissa frågor angående
äganderätt till jord, vilka skola upptagas av ägodelningsrätt, väckas genom
stämning.

Besvär över lantmäteriförrättning skola ingivas till ägodelningsdomaren,
som även har att utfärda stämning i jorddelningsmål. På ägodelningsdomaren
ankommer också att kalla sakägarna till ägodelningsrättens sammanträde
samt att, om så erfordras, vidtaga vissa andra förberedande åtgärder. Finner
han, att inkommet mål uppenbarligen icke kan upptagas till prövning,
må han omedelbart meddela beslut örn målets avvisande.

Vad sålunda är stadgat om ägodelningsdomarens befogenheter äger i nya
RB sin motsvarighet i bestämmelserna örn att underrätt i vissa fall är domför
med en lagfaren domare. Sistnämnda bestämmelser ha emellertid en mera
vidsträckt innebörd. De avse i första hand alla slags åtgärder för målets
beredande, såsom förordnande av sakkunnig, föreläggande att förete skriftligt
bevis och upptagande av bevis utom huvudförhandlingen. Dessutom är
allmän underrätt i vissa fall domför med en lagfaren domare även vid måls
avgörande. Så är falhet, då avgörandet äger rum utan huvudförhandling eller
vid huvudförhandling som hålles i omedelbart samband med förberedelsen.
Beredningen har ansett att, såvitt fråga vore örn förberedande åtgärder,
ägodelningsdomaren borde äga samma befogenhet som enligt nya RB tillkommer
lagfaren domare i underrätt. Däremot har beredningen icke funnit
tillräckliga skäl föreligga att utvidga ägodelningsdomarens kompetens att avgöra
mål. I överensstämmelse med vad sålunda anförts har i förslaget upptagits
föreskrift, att handläggning som ej avser huvudförhandling eller syn
på stället må företagas av ägodelningsdomaren, men att mål dock icke, utöver
vad i jorddelningslagen sägs, må företagas till prövning och avgörande
av annan än ägodelningsrätten.

Förfarandet i jorddelningsmål ansluter sig nära till det allmänna rättegångsförfarandet
enligt äldre RB. Någon uppdelning av handläggningen i förberedelse
och huvudförhandling förekommer sålunda icke. Beredningen anför
i denna del, att den omständigheten, att förekommande frågor i regel
redan behandlats vid lantmäteriförrättning, uppenbarligen minskade behovet
av mera ingående förberedelse. I besvärs- och underställningsmål vore ägodelningsrätten
närmast att jämställa med andra instans. Det oaktat kunde
emellertid, enligt beredningens mening, även i dessa mål ofta vara nödvändigt,
att särskild förberedelse, muntlig eller skriftlig, ägde rum för klarläggande
av parternas ståndpunkter oell inhämtande av uppgifter rörande tillämnad
bevisning. I mål som ej tidigare handlagts vid förrättning syntes
muntlig förberedelse i överensstämmelse med nya RB:s föreskrifter i regel
böra äga rum. Med hänsyn till den skiftande beskaffenheten av de mål som
ägodelningsrätt hade att handlägga hade beredningen emellertid ej ansett
en ovillkorlig föreskrift i ämnet lämplig. Ägodelningsdomaren borde äga avgöra
vilka förberedelseåtgärder som i varje särskilt fall vore påkallade för
alt målet vid ägodelningsrätten skulle kunna slutföras i ett sammanhang. En

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

bestämmelse av denna innebörd har upptagits i förslaget. I sammanhang
därmed har föreskrivits, att tid för ägodelningsrättens sammanträde skall
utsättas först sedan erforderliga förberedelseåtgärder blivit vidtagna.

Beträffande handläggningen inför ägodelningsrätten förutsättes i förslaget,
att den skall äga karaktären av muntlig huvudförhandling. I enlighet med
vad som skett i fråga om vattenmål föreslås dock vissa avvikelser från de
stadganden örn huvudförhandling som meddelas i nya RB.

Sålunda har skyldigheten att vid uppskov med huvudförhandling återupprepa
vad som förekommit vid den tidigare handläggningen begränsats på
enahanda sätt som föreslagits beträffande vattenmål. Som skäl härför anför
beredningen, att jorddelningsmålen liksom vattenmålen ofta krävde behandling
vid syn och att, om denna måste uppskjutas, avsevärd olägenhet kunde
vållas genom en strikt tillämpning av nya RB:s regler angående fortsatt och
ny huvudförhandling.

Vidare framhåller beredningen, alt överensstämmelse med vattenmål förelåge
även såtillvida, att processmaterialet i jorddelningsmål i stor utsträckning
vore av teknisk natur. Det utgjordes väsentligen av urkunder, såsom
förteckningar, längder och förrättningsprotokoll med tillhörande kartor.
Granskningen av dessa handlingar måste, liksom i vattenmål, i regel ske
före domstolens sammanträde, och även om materialet i fråga ej fullständigt
förebragts vid huvudförhandlingen, borde det därför få läggas till grund för
avgörandet. Föreskrift härom har upptagits i förslaget.

Slutligen ha — likaledes i anslutning till ändringsförslaget rörande vattenlagen
— meddelats bestämmelser att ägodelningsdomaren vid huvudförhandlingens
början bör kort redogöra för saken och de yrkanden som framställts
samt att part må för utredning av teknisk fråga åberopa av honom ingiven
skrift.

I fråga om parternas inställelseskyldighet i jorddelningsmål stadgas nu,
att sakägares utevaro i mål som icke anhängiggjorts genom stämning ej utgör
hinder för målets avgörande. Kallelse å sakägare i dylikt mål sker i
regel genom kungörelse och meddelande i vanligt brev om tid och plats för
ägodelningsrättens sammanträde. Beredningen har ej ansett sig böra föreslå
någon mera väsentlig ändring i denna ordning. Med hänsyn till den allmänna
befogenhet som enligt nya RB tillkommer rätten att i utredningens intresse
vid vite förelägga part att inställa sig har emellertid i förslaget meddelats
bestämmelse att i sådant fall delgivning skall ske med den som föreläggandet
avser. Vad stämningsmål beträffar äro några bestämmelser om kallelse
å part och parts utevaro för närvarande icke meddelade i jorddelningslagen.
I denna del äro följaktligen de allmänna reglerna i äldre RB att tillämpa.
Beredningen framhåller, att dessa regler till sitt innehåll närmast motsvara
nya RB:s stadganden om förelägganden och påföljder för part i indispositiva
tvistemål. På grund härav föreslås, att om föreläggande för part och parts
utevaro i stämningsmål skall gälla vad i nya RB är stadgat angående sak
varom förlikning ej är tillåten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

Fullföljd i jorddelningsmål sker enligt nuvarande bestämmelser genom besvär,
och förfarandet är övervägande skriftligt. En tillämpning av nya RB:s
fullföljdsregler skulle leda till att vade- och revisionsförfarandet med i regel
muntlig huvudförhandling i överrätt och inställelseskyldighet för parterna
komme till användning i fråga om avgöranden i sak, medan besvärsförfarandet
skulle kvarstå allenast i fråga om andra avgöranden. Beredningen
framhåller, att fullföljden i jordddningsmål, liksom i vattenmål, i vida högre
grad än i den allmänna processen avsåge en granskning ur rättsliga synpunkter.
Ägodelningsrätten vore, på motsvarande sätt som vattendomstolen,
utrustad med den särskilda erfarenhet som vore av betydelse för jorddelningsfrågors
sakliga behandling, och det viktigaste bevismedlet i jorddelningsmål,
syn på stället, kunde, främst av kostnadsskäl, endast i undantagsfall
komma till användning i överrätt. Mot muntlig huvudförhandling i
överrätt med inställelseskyldighet för parterna talade ock det ofta mycket
stora antalet parter i jorddelningsmål. För ernående av den begränsning av
den muntliga förhandlingen och parternas inställelseskyldighet i överrätt
som sålunda syntes önskvärd stöde enligt beredningens mening två utvägar
till buds. På sätt som beredningen förordat beträffande vattenmål kunde
vade- och revisionsförfarandet tillämpas och bestämmelser meddelas om begränsning
av huvudförhandling i överrätt. Det andra alternativet innebure
bibehållande av det nuvarande besvärsförfarandet, eventuellt med utvidgad
skyldighet för överrätt att hålla muntligt förhör.

I ett lagutkast som beredningen utarbetat och för granskning underställt
rikets hovrätter och lantmäteristyrelsen hade sistnämnda alternativ upptagits.
Anmärkning däremot framställdes, enligt vad som anföres i betänkandet,
endast av Göta hovrätt. Som skäl för sin ståndpunkt anförde Göta hovrätt,
att hovrätten icke funne lämpligt att alla jorddelningsmål utan åtskillnad
skulle behandlas enligt reglerna för besvärsförfarandet; det funnes icke
någon anledning alt låta t. ex. en äganderättstvist behandlas olika allteftersom
tvisten anhängiggjordes vid ägodelningsrätt eller vid allmän underrätt. Hovrätten
förordade därför, att vade- och revisionsförfarandet komme till användning
även i jorddelningsmål men att med hänsyn till målens olika beskaffenhet
det överlämnades åt överrätt att avgöra, om huvudförhandling
vöre erforderlig eller målet kunde avgöras på handlingarna. Beredningen har
emellertid icke funnit tillräckliga skäl föreligga för frånträdande av den ståndpunkt
som intagits i utkastet. I betänkandet uttalas, att det väl vore obestridligt
att vade- och revisionsförfarandet bättre överensstämde särskilt med
stämningsmålens natur, men att å andra sidan måste beaktas de avsevärda
olägenheter som skulle bliva en följd av en uppdelning av det nuvarande
för alla jorddelningsmål enhetliga fullföljdsförfarandet. Även i stämningsmål
som behandlades av ägodelningsrätt övervägde enligt beredningens uppfattning
förfarandets karaktär av urkundsprocess. Det behov av förhandling
och omedelbar bevisupptagning som kunde föreligga i överrätt syntes
därför liven i stämningsmål kunna tillgodoses genom muntligt förhör i
överrätten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts stadgas i förslaget, att talan
i jorddelningsmål skall fullföljas genom besvär. Tillika har emellertid upptagits
föreskrift, att därest pai’terna å ömse sidor begära förhör, sådant förhör
skall hållas, om det ej uppenbart skulle vara utan betydelse.

För närvarande skola besvär i jorddelningsmål, vare sig de avse ägodelningsrätts
eller hovrätts utslag, ingivas till ägodelningsdomaren. Även förklaring
infordras av ägodelningsdomaren, som därefter översänder samtliga
handlingar till hovrätten eller högsta domstolen. Enligt nya RB skall
fullföljdsinlaga alltid inlämnas till den domstol som meddelat det överklagade
avgörandet. Skriftväxlingen försiggår sedan inför den rätt där talan
fullföljes. Beredningen framhåller, att vissa omständigheter talade för att
dessa regler bleve tillämpliga även i jorddelningsmål. Tillräckliga skäl lia
dock icke ansetts föreligga att frångå den nuvarande ordningen på detta
område. Emellertid föreslås vissa jämkningar i anslutning till nya RB:s bestämmelser.

Såsom redan antytts skall ägodelningsdomaren, då besvär inkommit, i
regel infordra förklaring över dessa. För detta ändamål skola besvärshandlingarna
översändas till den delägare som utsetts att förvara förrättningshandlingarna
eller till annan delägare samt kungörelse utfärdas med föreläggande
för icke klagande sakägare att inom viss tid avgiva förklaring vid
äventyr att underlåtenhet därutinnan ej föranleder uppehåll med målets
avgörande. Om ägodelningsdomaren finner uppenbart att besvären ej kunna
upptagas till prövning, skall dock vad nu sagts icke äga tillämpning. Ägodelningsdomaren
skall då i stället omedelbart efter klagotidens utgång insända
handlingarna till vederbörande överrätt, som sedan meddelar beslut
i anledning av besvären. Den preliminära prövning av frågan om besvärens
upptagande som ägodelningsdomaren sålunda har att verkställa motsvaras
i nya RB av stadgandena i 52 kap. 2 § och 56 kap. 3 §. Enligt dessa lagrum
skall besvärstalan som finnes ej vara fullföljd på föreskrivet sätt eller inom
rätt tid genast avvisas av den domstol dit besvären ingivits. Avvisas besvärstalan
i denna ordning, må klagan däröver föras genom besvär. Beredningen
uttalar i betänkandet, att motsvarande ordning syntes böra gälla i fråga
örn besvär i jorddelningsmål. I förslaget lia också jorddelningslagens bestämmelser
i denna del jämkats i enlighet med vad sålunda anförts.

Departementschefen.

Lagrådets granskning av förevarande lagförslag har icke föranlett någon
erinran av principiell innebörd. För egen del finner jag förslaget utgöra en
lämplig grund för lagstiftning i ämnet. Med anledning av de anmärkningar
lagrådet framställt har emellertid förslaget på vissa punkter blivit föremål
för omarbetning inom departementet.

Vid 10 § har lagrådet bland annat hemställt om viss ändring i tredje stycket,
vilket i beredningens förslag bibehållits vid sin nuvarande lydelse. Enligt
detta stycke skall, då mål å ägodelningsrätts sammanträde uppskjuta

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

till senare sammanträde och tiden för detta tillkännagivits i uppskovsbeslutet,
vad i andra stycket föreskrivits örn underrättelse till sakägare icke äga
tillämpning. Däremot skola kungörelse örn det senare sammanträdet och
kallelser å ägodelningsnämndemännen m. fl. enligt första stycket utfärdas.
Lagrådet har erinrat, att beredningen i 31 § andra stycket upptagit bestämmelse
av innebörd, att då mål uppskjutes samt tid och ställe för det senare
sammanträdet omedelbart meddelas, ej heller kallelseåtgärder enligt 10 §
första stycket skola vidtagas. Hur den sålunda uppkomna motsättningen
skall undanröjas, bar lagrådet funnit tveksamt men ansett övervägande skäl
tala för att i nämnda fall kungörelse ej sker men övriga i första stycket avsedda
kallelser utfärdas. I enlighet härmed har lagrådet förordat, att de nuvarande
bestämmelserna i 10 § tredje stycket ersättas med föreskrift, att då
mål uppskjutes till senare sammanträde samt tid och ställe för detta omedelbart
tillkännagives, vad i första och andra styckena föreskrivits örn kungörelse
och underrättelse till sakägare icke skall äga tillämpning. Tillika
har hemställts, att nyssnämnda bestämmelse i 31 § andra stycket i förslaget
måtte uteslutas eller ersättas med en hänvisning till 10 §.

För egen del biträder jag lagrådets uppfattning, att kungörelse icke bör
fordras i nu berörda fall. Såsom lagrådet framhållit skulle krav på kungörelse
— med hänsyn till att denna skall offentliggöras sist fjorton dagar
före sammanträdet — medföra den olägenheten, att det senare sammanträdet
icke kan hållas inom den i 43 kap. 11 § nya RB angivna tiden av två veckor
från den tidigare handläggningens slut. Denna olägenhet kan emellertid icke
undanröjas enbart genom att kungörelseskyldigheten bortfaller. Även de kallelser
till ägodelningsnämndemän, allmänna ombud och förrättningslantmätaren
vilka omförmälas i 10 § första stycket skola nämligen utfärdas
minst fjorton dagar i förväg. Med hänsyn härtill och då ej heller beträffande
dessa personer i allmänhet torde erfordras särskild underrättelse vid
sidan av den som lämnats i uppskovsbeslutet förordar jag, att även kravet
på dylika kallelseåtgärder eftergives i förevarande fall. Detta hindrar uppenbarligen
icke, att kallelser ändock utfärdas, om det med hänsyn till omständigheterna
anses behövligt. I departeméntsfönslaget har 10 § avfattats i enlighet
med vad sålunda anförts. Därmed ha skälen för lagrådets ändringsförslag
beträffande förenämnda stadgande i 31 § andra stycket bortfallit.
På denna punkt har därför det remitterade förslagets lydelse, med en redaktionell
ändring, bibehållits.

I fråga om 12 §, vilken avser vissa ersättningar till ägodelningsdomare och
ägodelningsnämndemän, har lagrådet hemställt att den måtte utgå såsom
numera obehövlig. Emellertid böra i detta sammanhang beaktas även de i
nya RB upptagna bestämmelserna örn skyldighet för parterna att ersätta
domstolens kostnader i anledning av sammanträde till syn på stället (39 kap.
4 § och 13 kap. 13 §). Örn ej en avvikande regel härom meddelas, bliva dessa
bestämmelser på grund av den allmänna hänvisningen till nya RB att
tillämpa även i jorddelningsmål. Enär 12 § således alltjämt är av praktisk

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

betydelse, har jag icke ansett mig böra biträda lagrådets hemställan om att
paragrafen måtte uteslutas. Till följd härav har ej heller vad lagrådet anfört
beträffande 32 och 58 §§ föranlett ändring i det remitterade förslaget.

För det fall att 12 § icke uteslötes har lagrådet ansett den böra kompletteras,
så att den komme att avse även ersättning för kostnader i anledning av
sammanträde inför ägodelningsdomaren på annan ort än kansliorten. Ehuru
redan av allmänna regler skulle följa att dylika kostnader skola gäldas av
statsverket, har, till förebyggande av missförstånd, vad lagrådet sålunda hemställt
beaktats.

Enligt 13 § andra stycket i dess nuvarande lydelse må, örn vid ägodelningsrätt
förekommer fråga för vars bedömande fordras särskild fackkunskap
som icke annorledes är tillgänglig för rätten, såsom biträde tillkallas
i sådant ämne sakkunnig person. I sista stycket föreskrives, att ersättning
till sådant sakkunnigt biträde bestämmes av ägodelningsrätten att gäldas av
sakägarna samt att det åligger klaganden eller, där klagandena äro flera,
dessa en för alla och alla för en att förskjuta den bestämda ersättningen.
Genom nya RB har rätten tillagts en allmän befogenhet att, om det finnes
erforderligt, självmant föranstalta om bevisning. Då denna regel skall äga
tillämpning även i jorddelningsmål, kommer ägodelningsrätten alltså att erhålla
möjlighet ej blott att anlita särskild sakkunnig utan även att införskaffa
annan bevisning. En motsvarande befogenhet skall enligt beredningens
förslag tillkomma ägodelningsdomaren. Med hänsyn till nu berörda förhållanden
har beredningen utvidgat nyssnämnda bestämmelse om ersättning
till sakkunnig att avse även ersättning eller kostnad i annat fall för
bevisning varom ägodelningsrätten eller ägodelningsdomaren självmant förordnat.
Lagrådet har anfört, att denna ändring icke syntes lämplig. I stället
borde enligt lagrådets mening såväl frågan örn gottgörelse till sakkunnig som
övriga spörsmål om kostnad för bevisning regleras genom bestämmelserna
i nya RB. I överensstämmelse härmed har lagrådet hemställt, att nu ifrågavarande
ersättningsregel måtte utgå.

Enligt min mening kan det vara av viss praktisk betydelse att i jorddelningslagen
meddelas en uttrycklig föreskrift örn bestridande av kostnad för
bevisning som ägodelningsrätten eller ägodelningsdomaren självmant införskaffat.
I underställningsmål och vissa andra mål där ingen utpräglad partsställning
förekommer torde nya RB:s bestämmelser ej giva tillräcklig ledning
i sådant hänseende. På grund härav och då, såsom beredningen framhållit,
anledning torde saknas att i förevarande sammanhang närmare ingå
på frågan om rättegångskostnad i jorddelningsmål, finner jag övervägande
skäl tola för att det av beredningen föreslagna stadgandet bibehålies.

De anmärkningar lagrådet i övrigt framställt mot beredningens förslag ha
beaktats.

Beredningens förslag avser, såsom förut nämnts, allenast bestämmelserna
i 21 kap. jorddelningslagen. Emellertid torde i samband med förslagets genomförande
en jämkning böra ske även i 2 kap. 6 § samma lag. Enligt
detta lagrum i dess nuvarande lydelse gäller som villkor för valbarhet till

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

god man vid lantmäteriförrättning bland annat, att sådan god man ej må
hava uppnått sextiofem års ålder. I 21 kap. 2 § finnes motsvarande föreskrift
meddelad beträffande ägodelningsnämndeman. Sistnämnda föreskrift
har i beredningens förslag försetts med det tillägget, att ägodelningsnämndeman
som fyllt sextiofem år även därefter må tjänstgöra i mål varmed han
förut tagit befattning. Detsamma skall enligt 21 kap. 5 § i förslaget gälla,
om ägodelningsnämndeman eljest avgått men fortfarande är valbar, övervägande
skäl synas mig tala för att en motsvarande utvidgning av behörigheten
kommer till stånd i fråga örn god man. Bestämmelse av sådan innebörd
har därför upptagits i departementsförslaget.

Utöver de ändringar som nu berörts ha även vissa jämkningar av redaktionell
natur vidtagits i beredningens förslag. Dessutom har tidpunkten för
de föreslagna bestämmelsernas ikraftträdande framflyttats till den 1 januari
1948.

Härefter hemställer föredraganden, att det sålunda jämkade förslaget måtte
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna, av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Sven Leffler.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 134.