Kungl. Maj.ts proposition nr 134 (Proposition 1942:134)

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

Nr 134.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m.; given Stockholms slott
den 6 mars 1942.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag lill

1) lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370); samt

2) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 28 september
1928 (nr 373) örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom,
enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 134.

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

Förslag

till

lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 5 § 1 morn., 29 § 3 mom. och 53 § 1 mom. samt
anvisningarna till 31, 32 och 53 §§ kommunalskattelagen den 28 september
1928* 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

5 §.

1 mom. Från skatteplikt---eller undervisning;

e) byggnader som tillhöra följande institutioner, nämligen akademier, allmänna
undervisningsverk, sådana sammanslutningar av studerande vid rikets
universitet och högskolor i vilka de studerande enligt gällande stadgar
äro skyldiga att vara medlemmar, sjömanshus, sjukvårdsinrättningar vilkas
verksamhet ej bedrives i vinstsyfte, barmhärtighetsinrättningar samt sådana
stiftelser och föreningar som avses i 53 § 1 mom. e), därest byggnaderna äro
avsedda för nämnda institutioners verksamhet såsom sådana, ävensom dylika
institutioner tillhöriga allmänna platser;

f) regementens, officerskårers---tjänstgöring därstädes;

g) nykterhetsföreningars byggnader, därest byggnaderna äro avsedda för
nämnda föreningars verksamhet såsom sådana;

h) sammanslutningar eller-----------— —-----

-----—------------ —--fastighetens värde.

29 §.

3 mom. För sparbank---bildande, grundfond. Sparbank må jämväl

åtnjuta avdrag för bidrag till sparbankernas säkerhetskassa.

Sparbankernas säkerhetskassa---till sparbankerna.

Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och hypoteksförening må avdraga belopp, som avsatts till reserv- eller säkerhetsfond,
i den mån avsättningen är nödvändig för uppbringande av fonden
till ett belopp motsvarande två procent av inrättningens skulder.

För svenska bostadskreditkassan och bostadskreditförening må avdrag ske
för belopp, som avsatts till reserv- eller säkerhetsfond, dock allenast i den
mån beloppet utgör avkastning å sådan fond eller ock fondbidrag, som för 1

Senaste lydelse av 5 § 1 mom. se SFS 1937:518, av 29 § 3 mom. se SFS 1934:294, av 53 §

1 mom. se SFS 1938:368, av anvisningarna till 31 § se SFS 1932:291, av anvisningarna till 32 §
se SFS 1940:876 och av anvisningarna till 53 § se SFS 1''j37: 662.

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

fattningsenligt uttagits, samt avsättningen är nödvändig för uppbringande av
fonden till ett belopp motsvarande i fråga örn kassan tre och såvitt gäller
förening sex procent av inrättningens skulder.

53 §.

1 mom. Skyldighet att---av rörelse;

d) akademier, allmänna undervisningsverk, sådana sammanslutningar av
studerande vid rikets universitet och högskolor i vilka de studerande enligt
gällande stadgar äro skyldiga att vara medlemmar, sjömanshus, svenska
skeppshypotekskassan, järnkontoret, så länge kontorets vinstmedel användas
till allmänt nyttiga ändamål och kontoret icke lämnar utdelning åt sina delägare,
aktiebolaget tipstjänst, svenska penninglotteriet aktiebolag, pensionsanstalter
som icke äro bolag, understödsföreningar, jämlikt lagen om aktiebolags
pensions- och andra personalstiftelser bildade stiftelser för arbetslöshetsunderstöd,
sjukhjälp eller hjälp vid olycksfall, sådana ömsesidiga försäkringsbolag
för försäkring av egendom, å vilka lagen örn försäkringsrörelse
icke äger tillämpning eller vilkas verksamhetsområden falla utanför
Stockholm och omfatta allenast visst län eller del av län, ävensom sådana
ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag, som avses i lagen om försäkring för
olycksfall i arbete:

för inkomst av fastighet samt, vad angår allmän kassa, som åtnjutit inkomst
från lediga ecklesiastika sysslor, tillika för sådan inkomst;

e) kyrkor, sjukvårdsinrättningar vilkas verksamhet ej bedrives i vinstsyfte,
barmhärtighetsinrättningar, stiftelser som hava till huvudsakligt ändamål
att under samverkan med militär eller annan myndighet stärka rikets försvar
eller att, utan begränsning till viss familj, vissa familjer eller bestämda personer,
främja vård och uppfostran av barn eller lämna understöd för beredande
av undervisning eller utbildning eller utöva hjälpverksamhet bland behövande
eller främja vetenskaplig forskning, ävensom sådana föreningar vilka,
utan att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen,
huvudsakligen verka för ändamål av den i fråga om stiftelser här angivna
art:

för inkomst av fastighet och av rörelse;

f) svenska aktiebolag och sådana bolag, som enligt särskild författning
äro skyldiga att avstå sin vinst, ekonomiska föreningar, samfund, stiftelser,
verk, inrättningar och andra inländska juridiska personer, därunder inbegripna
ägare av för gemensamt behov avsatta så kallade besparingsskogar,
häradsallmänningar och andra likartade samfälligheter, som förvaltas självständigt
för delägarnas gemensamma räkning, samtliga i den mån de ej inbegripas
under punkterna d) och e):

för all inkomst, som här i riket eller å utländsk ort förvärvats;

g) utländska bolag:

för inkomst av här belägen fastighet;

för inkomst av rörelse, som här bedrivits; samt

för vinst å icke yrkesmässig avyttring av fastighet eller rörelse här i riket
eller tillbehör till sådan fastighet eller rörelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

Anvisningar
till 31 §.

1. Med pension---eller omgifte.

2. Såsom periodiskt understöd räknas icke vad en skattskyldig uppbär
från stiftelse eller förening som avses i 53 § 1 mom. e), dock att såsom periodiskt
understöd betraktas vad som uppbäres från varje slags stiftelse, örn
och i den mån det i de för stiftelsen gällande stadgar är föreskrivet, att stiftelsens
intäkter skola för all framtid eller viss tid tillfalla viss familj, vissa
familjer eller bestämda personer.

till 32 §.

1. Vissa befattningshavare---—------------

________________prästerliga befattningshavare.

6. Värnpliktig för---däremot skattepliktig intäkt. För tid då krigs avlöningsreglementet

är tillämpligt skall för värnpliktig terminslön icke räknas
till skattepliktig intäkt, dock att vid sjötjänstgöring eller tjänstgöring i
sjöreserv skatteplikt föreligger för den del av terminslönen, som motsvarar
sjötjänstbidrag, i den mån densamma överstiger terminslön för den värnpliktige
enligt 6 § krigsavlöningsreglementet. Månadslön skall---gällande

grunder.

För annan —--eller verksamhetsorten. Vid sjötjänstgöring eller tjänst göring

i sjöreserv gäller, att såsom intäkt upptages den del av terminslönen,
som motsvarar sjötillägg eller uppbördsersättning, i den mån densamma överstiger
terminslön för befattningshavaren enligt 6 § krigsavlöningsreglementet.

Den för---deras bestridande.

7. Till ersättning----------—--------

-------------------— utbetalt belopp.

till 53 §.

1. Såsom bosatt----—--------------

--------------------till pensionsanstalter.

7. Frågan om skattskyldigheten för stiftelse eller förening skall bedömas
med hänsyn till det ändamål som tillgodoses i den bedrivna verksamheten.
Om stiftelse under längre tid icke bedrivit eller icke kan väntas komma att
bedriva verksamhet i en omfattning som skäligen svarar mot avkastningen
å stiftelsens tillgångar, skall stiftelsen, oavsett dess ändamål, anses hänförlig
under 53 § 1 mom. f). Stiftelse eller förening, som i sin verksamhet främjar
flera ändamål, anses hänförlig under 53 § 1 mom. e), därest verksamheten
huvudsakligen avser att tillgodose ändamål av sådan beskaffenhet som i
nämnda stadgande omförmäles. Detta anses vara fallet, om i verksamheten
allenast i ringa omfattning främjas ändamål av annan art.

8. Delägare i vanligt handelsbolag, kommanditbolag, enkelt bolag eller
rederi beskattas för den del av bolagets eller rederiets vinst, som å honom

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

belöper, huru denna än må hava av bolaget eller rederiet använts, och oberoende
av vad han må hava lyftat av bolagets eller rederiets under beskattningsåret
eller tidigare förvärvade vinst.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

Beträffande eftertaxering till kommunalskatt, som skolat utgöras enligt
kommunalskattelagen i dess hittillsvarande lydelse, skall denna fortfarande
äga tillämpning.

Förslag

till

förordning angående ändring i vissa delar av förordningen
den 28 september 1928 (nr 373) om statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 7 och 10 §§, 12 § 1 morn., 15 § och 18 § 2 mom.
förordningen den 28 september 1928 örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. V

V §•

Från skattskyldighet---ävensom hushållningssällskap:

för all inkomst;

e) akademier, allmänna undervisningsverk, sådana sammanslutningar av
studerande vid rikets universitet och högskolor i vilka de studerande enligt
gällande stadgar äro skyldiga att vara medlemmar, sjömanshus, svenska
skeppshypotekskassan, järnkontoret, så länge kontorets vinstmedel användas
till allmänt nyttiga ändamål och kontoret icke lämnar utdelning åt sina delägare,
aktiebolaget tipstjänst, svenska penninglotteriet aktiebolag, pensionsanstalter
som icke äro bolag, understödsföreningar, jämlikt lagen örn aktiebolags
pensions- och andra personalstiftelser bildade stiftelser för arbetslöshetsunderstöd,
sjukhjälp eller hjälp vid olycksfall, sådana ömsesidiga försäkringsbolag
för försäkring av egendom, å vilka lagen om försäkringsrörelse
icke äger tillämpning eller vilkas verksamhetsområden falla utanför Stockholm
och omfatta allenast visst län eller del av län, ävensom sådana ömsesidiga
olycksfallsförsäkringsbolag, som avses i lagen örn försäkring för olycksfall
i arbete:

för all inkomst;

f) kyrkor, sjukvårdsinrättningar vilkas verksamhet ej bedrives i vinstsyfte,
barmhärtighetsinrättningar, stiftelser som hava till huvudsakligt ändamål

* Senaste lydelse av 7 och 15 §§ samt 18 § 2 mom. se SFS 1938:369.

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

att under samverkan med militär eller annan myndighet stärka rikets försvar
eller att, utan begränsning till viss familj, vissa familjer eller bestämda
personer, främja vård och uppfostran av barn eller lämna understöd för beredande
av undervisning eller utbildning eller utöva hjälpverksamhet bland
behövande eller främja vetenskaplig forskning, ävensom sådana föreningar
vilka, utan att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen,
huvudsakligen verka för ändamål av den i fråga örn stiftelser här
angivna art:

för sådan inkomst som ej härflutit av rörelse;

g) här ovan ej upptagen ägare av sådan fastighet, som omförmäles i 5 §
1 mom. kommunalskattelagen:

för inkomst av fastigheten genom dess begagnande för de i samma mom.
avsedda ändamål;

h) svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar, vilka icke driva
bank- eller annan penningrörelse eller försäkringsrörelse:

för utdelning från svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar;

i) här i riket bosatt delägare i oskift dödsbo efter person, som vid sitt
frånfälle icke varit här i riket bosatt:

för av dödsboet åtnjuten, till honom utdelad inkomst, för vilken dödsboet
skall utgöra inkomst- och förmögenhetsskatt.

Att personer---samma paragraf.

10 §.

Värdesättning av-------------------

— —---—----— — —--------yngstes ålder.

Andel i ekonomisk förening, vars behållna tillgångar vid likvidation allenast
delvis skola skiftas mellan medlemmarna, skall upptagas till ett värde
motsvarande den del av föreningens förmögenhet som skulle fallit på andelen
därest föreningen trätt i likvidation.

övrig lös---normala förhållanden.

(Se vidare anvisningarna.)

12 §.

1 mom. Skyldighet att---30 §§ sägs:

a) fysiska personer, vilka varit---utländsk ort;

b) föreningar och---utländsk ort;

c) ekonomiska föreningar, vilkas behållna tillgångar vid likvidation allenast
delvis skola skiftas mellan medlemmarna:

för deras vid beskattningsårets utgång här i riket eller å utländsk ort nedlagda
förmögenhet, i den mån densamma vid likvidation ej skulle skiftas
mellan medlemmarna;

d) fysiska personer, vilka icke varit här i riket bosatta vid beskattningsårets
utgång, oskifta dödsbon efter personer, som vid dödsfallet icke varit här i
riket bosatta, samt utländska bolag:

Kungl. Maj.ts proposition nr 134. 7

för den förmögenhet, de vid beskattningsårets utgång haft här i riket nedlagd.

Medlem av---för förmögenhet.

För skattskyldiga,---meddelade föreskrifter.

Hypoteksföreningar, bostadskreditföreningar och jordbrukets kreditkassor
äro frikallade från skattskyldighet för förmögenhet.

15 §.

Till grund för beräkningen av inkomst- och förmögenhetsskatt skall läggas
sammanlagda beloppet av den skattskyldiges taxerade inkomst samt en
etthundradedel av hans och i förekommande fall hans omyndiga barns skattepliktiga
förmögenhet. För ekonomisk förening skall dock till grund för skattens
beräkning läggas den taxerade inkomsten och en tvåhundradedel av den
förmögenhet, för vilken föreningen är skattskyldig. Är någon skattskyldig
allenast för inkomst eller allenast för förmögenhet, skall till grund för skattens
beräkning läggas inkomsten eller den del av förmögenheten som nyss
sagts.

Det sålunda---kronor, bortfaller.

18 §.

2 mom. Bottenskattens grundbelopp utgöra:

b) för svenska aktiebolag, svenska ekonomiska föreningar, svenska försäkringsanstalter
som icke äro aktiebolag, sparbanker, sparbankernas säkerhetskassa,
Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
hypoteksföreningar, svenska bostadskreditkassan, bostadskreditföreningar
samt sådana utländska juridiska personer som ej beskattas enligt
a) här ovan:

tio procent av det beskattningsbara beloppet;

c) för andra---beskattningsbara beloppet.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1943.

Beträffande eftertaxering till inkomst- och förmögenhetsskatt, som skolat
utgöras enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt i
dess hittillsvarande lydelse, skall denna fortfarande äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Majit
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6 mars

1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

PeHRSSON-B RAMSTORP, WESTMAN, WIGFORSS, MÖLLER, SKÖLD, ERIKSSON,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Ewerlöf.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter:

Efter att den 27 november 1937 ha avgivit ett betänkande med förslag till
omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m., vilket förslag i huvudsakliga
delar lades till grund för lagstiftning vid 1938 års riksdag, slutförde
1936 års skattekommitté sitt arbete med avgivandet den 20 december 1939 av
betänkande med förslag rörande beskattning av stiftelser och ideella föreningar
m. fl. juridiska personer m. m. (SOU 1939: 47). I detta betänkande behandlade
kommittén frågor rörande dels beskattning av stiftelser och ideella
föreningar m. fl. juridiska personer, dels avdragsrätt och skatteplikt för
periodiskt understöd, dels ock kooperativa och andra ekonomiska föreningars
beskattning. Betänkandet utmynnade i förslag till

1) lag örn ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370),

2) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 28 september
1928 (nr 373) örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt

3) förordning örn ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den 28
september 1928 (nr 379).

De båda förstnämnda författningsförslagen torde, såvitt däri behandlats
frågorna om beskattning av stiftelser samt ideella och ekonomiska föreningar
m. fl. juridiska personer, få såsom bilaga (Bilaga A) fogas till statsrådsprotokollet
för denna dag.

över betänkandet ha yttranden avgivits av kammarrätten, statskontoret,
riksräkenskapsverket, socialstyrelsen (efter hörande av hyresgästernas sparkasse-
och byggnadsföreningars riksförbund), statistiska centralbyrån, kommerskollegium
(efter hörande av järnkontoret, svenska skeppshypotekskassan,
kooperativa förbundet och Sveriges köpmannaförbund), bank- och fondinspektionen
(efter hörande av svenska jordbrukskreditkassan), lantbruksstyrelsen
(efter hörande av Sveriges lantbruksförbund, svenska mejeriernas riksförening
u. p. a., svenska lantmännens riksförbund och föreningen Sveriges

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

spannmålsintressenter), kanslern för rikets universitet (efter hörande av
drätselnämnderna vid universiteten i Uppsala och Lund), Överståthållarämbetet
(efter hörande av stadskollegiet i Stockholm), länsstyrelserna i samtliga
län (av vilka länsstyrelsen i Malmöhus län bifogat yttrande från drätselkammaren
i Malmö och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län bifogat
yttrande från stadskollegiet i Göteborg), svenska stadsförbundet, svenska
landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet, taxeringsnåmndsordförandenas
riksförbund, skogssällskapet och skogssällskapets skogsfond,
svenska missionsförbundet, sällskapet svenska baptistmissionen, frälsningsarmén,
riddarhusdirektionen, vetenskapsakademien, Nobelstiftelsen, Knut
och Alice Wallenbergs stiftelse, Wenner-Grenska samfundet, stiftelsen Lars
Hiertas minne, överstyrelsen för svenska röda korset, Sveriges förenade
studentkårer, svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbund, skytteförbundens
överstyrelse, Sveriges landstormsföreningars centralförbund,
Kronprinsessan Margaretas landstormsfond, föreningen för Stockholms fasta
försvar, Sveriges allmänna hypoteksbank (efter hörande av hypoteksföreningarna),
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och svenska bostadskreditkassan.

Vad under remissbehandlingen anförts beträffande frågan om avdragsrätt
och skatteplikt för periodiskt understöd har ingivit mig tvekan om, huruvida
kommittéförslaget i denna del bör läggas till grund för lagstiftningsåtgärder.
I varje fall är jag icke beredd att nu framlägga något förslag i
detta ämne.

Jag anhåller emellertid att få till behandling upptaga övriga delar av kommittéfönslaget
och i samband därmed jämväl viss fråga om beskattningen av
terminslön vid sjötjänstgöring eller tjänstgöring i sjöreserv.

Beskattning av stiftelser och ideella föreningar m. fl.
juridiska personer.

Gällande bestämmelser.

5 § 1 mom. kommunalskattelagen lyder i de delar, som här äro av intresse,
sålunda:

Från skatteplikt till fastighetsskatt undantagas:

b) staten samt kommun eller annan menighet tillhöriga allmänna platser,
så ock begravningsplatser;

d) statens samt kommuns eller annan menighets byggnader för allmän
styrelse eller förvaltning ävensom för kultur- eller rättsvård, ordning eller
säkerhet, fattigvård, barnavård, sundhetsvård, religionsvård eller undervisning; e)

akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk, sjukvårds-
och barmhärtighetsinrättningar jämte andra fromma stiftelser tillhö -

Kunni. Maj:ts proposition nr 134.

riga, för nämnda institutioners verksamhet såsom sådana avsedda byggnader,
så ock dylik institution tillhöriga allmänna platser;

f) regementens, officerskårers och underofficerskårers vid mötesplatser
uppförda byggnader, avsedda till begagnande under tjänstgöring därstädes;

g) nykterhetsföreningars byggnader ävensom byggnader, som tillhöra sådana
sammanslutningar av studerande vid rikets universitet och högskolor, i
vilka de studerande enligt gällande stadgar äro skyldiga att vara medlemmar,
därest byggnaderna äro avsedda för nu nämnda föreningars eller sammanslutningars
verksamhet såsom sådana;

h) sammanslutningar eller enskilda tillhöriga kyrkobyggnader och bönehus,
museer och så kallade soldathem;

Därest under d)—i) angiven fastighet jämväl användes för industriellt eller
därmed jämförligt ändamål eller mot vederlag upplåtes åt annan lill begagnande,
föreligger skatteplikt för däremot svarande del av fastighetens
värde.

Enligt 5 § 3 mom. är till en sålunda från skatteplikt undantagen byggnad
hörande tomtområde även undantaget från skatteplikt.

Vidare stadgas i 53 § 1 morn., såvitt nu är i fråga, följande:

Skyldighet att erlägga skatt för inkomst åligger

c) landsting, kommuner och andra menigheter ävensom hushållningssällskap: för

inkomst av fastighet och av rörelse;

d) kyrkor, akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk,
sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar jämte andra fromma stiftelser
ävensom stipendiefonder, Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa, allmänna hypotekskassan för Sveriges städer,
hypoteksföreningar, Svenska bostadskreditkassan, bostadskreditföreningar,
Svenska skeppshypotekskassan, järnkontoret, så länge kontorets vinstmedel
användas till allmänt nyttiga ändamål och kontoret icke lämnar utdelning
åt sina delägare, aktiebolaget tipstjänst, svenska penninglotteriet aktiebolag,
pensionsanstalter som icke äro bolag, sjukkassor, understödsföreningar, jämlikt
lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser bildade stiftelser
för arbetslöshetsunderstöd, sjukhjälp eller hjälp vid olycksfall, sådana
ömsesidiga försäkringsbolag för försäkring av egendom, å vilka lagen örn
försäkringsrörelse icke äger tillämpning eller vilkas verksamhetsområden falla
utanför Stockholm och omfatta allenast visst län eller del av län, ävensom
sådana ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag, som avses i lagen om försäkring
för olycksfall i arbete:

för inkomst av fastighet samt, vad angår allmän kassa, som åtnjutit inkomst
från lediga ecklesiastika sysslor, tillika för sådan inkomst;

e) svenska aktiebolag och sådana bolag, som enligt särskild författning
äro skyldiga att avstå sin vinst, ekonomiska föreningar, samfund, stiftelser,
verk, inrättningar och andra inländska juridiska personer, därunder inbegripna
ägare av för gemensamt behov avsatta så kallade besparingsskogar,
häradsallmänningar och andra likartade samfälligheter, som förvaltas självständigt
för delägarnas gemensamma räkning, samtliga i den mån de ej inbegripas
under punkt d):

för all inkomst, som här i riket eller å utländsk ort förvärvats;

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

Emellertid är ägare av sådan fastighet, varom förmäles i 5 § 1 morn., jämlikt
54 § frikallad från skattskyldighet för inkomst av fastigheten genom dess
begagnande för de i nämnda mom. avsedda ändamål.

Vad härefter skattskyldigheten enligt förordningen om statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt beträffar, så äro samtliga de under 53 § 1 mom. c) och d)
kommunalskattelagen uppräknade rättssubjekten enligt 7 § d) och e) samt
12 § 1 mom. nämnda förordning frikallade från skattskyldighet för såväl inkomst
som förmögenhet, varjämte annan ägare av sådan fastighet, som omförmäles
i 5 § 1 mom. kommunalskattelagen, jämlikt 7 § f) statsskatteförordningen
är frikallad från skattskyldighet för inkomst av fastigheten genom
dess begagnande för de i nämnda mom. avsedda ändamål.

De i 53 § 1 mom. e) kommunalskattelagen åsyftade rättssubjekten äro enligt
6 § 1 mom. samma förordning skyldiga att erlägga skatt för all inkomst,
som av dem här i riket eller å utländsk ort förvärvats. Bland dessa rättssubjekt
åligger enligt 12 § 1 mom. skattskyldighet för förmögenhet allenast
föreningar och samfund, vilkas medlemmar icke på grund av medlemskapet
äga del i föreningens eller samfundets förmögenhet, ägare av för gemensamt
behov avsatta s. k. besparingsskogar, häradsallmänningar samt andra likartade
samfälligheter, som förvaltas självständigt för delägarnas gemensamma
räkning, ävensom stiftelser.

Bortsett från fysiska personer samt oskifta dödsbon och familjestiftelser
utgör enligt 18 § 2 mom. bottenskattens grundbelopp för svenska aktiebolag,
svenska ekonomiska föreningar, svenska försäkringsanstalter som icke
äro aktiebolag, sparbanker och utländska juridiska personer tio procent samt
för övriga skattskyldiga fem procent av det beskattningsbara beloppet.

Det torde vara av intresse att med de sålunda återgivna bestämmelserna
jämföra de stadganden i förordningen den 6 juni 1931 örn arvsskatt och gåvoskatt,
vilka handla om frihet från dylik skatt. Enligt 3 § sistnämnda förordning
äro, förutom staten, följande rättssubjekt befriade från såväl arvs- som
gåvoskatt, nämligen stiftelse eller sammanslutning med huvudsakligt ändamål
att under samverkan med militär eller annan myndighet stärka rikets
försvar; stiftelse eller sammanslutning, som har till huvudsakligt ändamål
att främja barns eller ungdoms vård och fostran eller utbildning eller att främja
vård av behövande ålderstigna, sjuka eller lytta, dock icke där ändamålet är
att sålunda tillgodose medlemmar av viss eller vissa släkter eller utom riket
bosatta utlänningar; samt stiftelse eller sammanslutning, som har till huvudsakligt
ändamål att främja vetenskaplig undervisning eller forskning. Skattebefrielse
enligt denna paragraf tillkommer dock icke sammanslutning, som
har till syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen,
och ej heller utländsk stiftelse eller sammanslutning.

Dessutom äro enligt 38 § samma förordning från gåvoskatt, men ej från
arvsskatt, befriade kyrka, landsting, kommun eller annan menighet ävensom
hushållningssällskap; stiftelse med huvudsakligt syfte att främja religiösa,

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

välgörande, sociala, politiska, konstnärliga, idrottsliga eller andra därmed
jämförliga kulturella eller eljest allmännyttiga ändamål; stiftelse med huvudsakligt
ändamål att främja landets näringsliv; samt registrerad understödsförening
eller sådan sammanslutning, som, utan att hava till syfte att
i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen, huvudsakligen
fullföljer ovan angivet ändamål. Skattebefrielse enligt denna paragraf
tillkommer emellertid endast svensk juridisk person och äger icke rum, där
givaren för sin livstid eller för viss tid förbehållit sig nyttjanderätt till eller
rätt till ränta, avkomst eller annan förmån av den bortgivna egendomen eller
del därav.

För de i 38 § uppräknade rättssubjekten utgår arvsskatt enligt klass lil
i den i 28 § intagna tariffen, medan övriga juridiska personer ha att erlägga
såväl arvs- som gåvoskatt enligt klass IV i tariffen (angående gåvoskatt
se 43 §).

1936 års skcittekommitté har i kapitel I i sitt betänkande lämnat en historik
rörande den nuvarande skattefriheten för vissa stiftelser m. fl. juridiska personer
och i kapitel II redogjort för viss utländsk lagstiftning i fråga om beskattning
av stiftelser och ideella föreningar m. fl. juridiska personer. Rörande
innehållet i dessa översikter hänvisar jag till betänkandet.

Erinras må i detta sammanhang, att frågan om skattefriheten för vissa
rättssubjekt berördes i bevillningsutskottets vid 1936 års riksdag avgivna betänkande
nr 46 i anledning av det då framlagda förslaget till omläggning av
den direkta statsbeskattningen. Utskottet anförde härutinnan följande:

Enligt nu gällande skattebestämmelser äro vissa rättssubjekt helt eller delvis
undantagna från skattskyldighet för inkomst samt befriade från skattskyldighet
för förmögenhet. I den mån statsbeskattningen kan hållas på en
relativt låg nivå, är det givetvis möjligt att bereda vissa rättssubjekt exempelvis
fromma stiftelser skattebefrielse eller skattelättnad. I den mån en ökad
skattebörda måste påläggas de fysiska personerna och även näringsföretagen,
uppkommer den frågan, huruvida staten i den utsträckning som för närvarande
gäller bör helt eller delvis undantaga vissa rättssubjekt från skatteplikt.
Utskottet anser, att vid den omprövning av statsbeskattningen, som förutsättes
komma att inom den närmaste tiden äga rum, jämväl den nu berörda
frågan upptages till övervägande.

I enlighet med detta uttalande har i direktiven för 1936 års skattekommitté
uppdragits åt kommittén att till prövning upptaga frågan om upphävande
av den skattebefrielse som nu tillkommer vissa rättssubjekt.

Statistiska uppgifter angående stiftelser och ideella föreningar.

I den officiella statistiken finnas visserligen utredningar angående såväl
stiftelser som ideella föreningar, men dessa utredningar äro nu mycket föråldrade.
Under år 1917 offentliggjordes sålunda en av statistiska centralbyrån
verkställd undersökning rörande stiftelserna i Sverige vid 1910 års

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

utgång. Enligt denna undersökning uppgick vid nämnda tidpunkt stiftelsernas
antal till 12,629 och den däri nedlagda förmögenheten till sammanlagt
329.5 miljoner kronor. Beträffande ideella föreningar skedde på föranstaltande
av de år 1918 tillsatta föreningsskattesakkunniga en statistisk utredning,
vilken verkställdes av socialstyrelsen. Enligt denna utredning, som
avsåg förhållandena under år 1917, utgjorde antalet kända ideella föreningar
26,386. Den sammanlagda förmögenheten hos dessa föreningar beräknades
till c:a 106 miljoner kronor

Under den tid som förflutit, sedan dessa statistiska utredningar ägde rum,
har givetvis såväl antalet stiftelser och ideella föreningar som den däri nedlagda
förmögenheten ökat högst betydligt. I vilken utsträckning detta skett
är för närvarande icke möjligt att bedöma. Emellertid må nämnas, att i det av
1936 tårs skattekommitté år 1937 avgivna betänkandet rörande omläggning
av den direkta statsbeskattningen (statens offentliga utredningar 1937: 42)
vissa uppgifter kunna hämtas angående de sistnämnda år till statsskatt taxerade
stiftelserna och ideella föreningarna. Enligt de i samma betänkande
sid. 292—294 intagna statistiska sammanställningarna utgjorde vid 1937
års taxering antalet »Övriga skattskyldiga» — varav de flesta torde vara stiftelser
— 595 med en debiterad statsskatt av sammanlagt 350,825 kronor och
antalet ideella föreningar 1,444 med en sammanlagd statsskatt av 523,750 kronor.
De för närvarande inflytande skatteintäkterna av stiftelser och ideella
föreningar äro således relativt obetydliga. Dessa siffror förefalla dock mycket
låga redan vid en jämförelse med de vid nyssnämnda statistiska utredningar
framkomna uppgifterna.

1936 års skattekommitté har övervägt, huruvida en efter nuvarande förhållanden
upprättad statistik beträffande stiftelser och ideella föreningar borde
verkställas, innan kommittén fattade ståndpunkt till frågan örn ändrade bestämmelser
rörande dessa juridiska personers beskattning. Kommittén har
emellertid icke ansett storleken av de skatteintäkter, som erhållas eller skulle
kunna erhållas från desamma, vara i första hand avgörande vid utformningen
av beskattningsreglerna på ifrågavarande område och har därför funnit sig
kunna framlägga förslag i ämnet utan att hava tillgång till ett fullständigt
statistiskt material. Emellertid har kommittén verkställt viss utredning dels
angående storleken av de kommunala donationsfonderna enligt tillgängliga
uppgifter, dels rörande de stiftelser, som stå under länsstyrelsernas tillsyn
eller därstädes anmälts men undantagits från tillsyn, dels ock i fråga örn storleken
av de under en följd av år för allmännyttigt ändamål donerade kapitalbeloppen
enligt uppgifter i dagspressen. Resultatet av utredningen framgår
av en vid kommittébetänkandet fogad bilaga, varur må återgivas följande.

Enligt för kommittén tillgängliga uppgifter, vilka till övervägande del
hänfört sig till 1935 eller 1936 års utgång, lia de i kommunala donationsfonder
nedlagda kapitaltillgångarna beräknats till följande belopp

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

för landskommuner och köpingar

» municipalsamhällen..........

» städer......................

» landsting....................

» hushållningssällskap .........

....... 55.1 miljoner kronor

....... 0.2 » »

....... 250.0 » »

....... 20.0 » »

....... 5.6 » t>

Summa 330.9 miljoner kronor

De hos länsstyrelserna anmälda stiftelserna med undantag av kommunala
donationsfonder hade vid 1937 års utgång eller vid slutet av det närmast dessförinnan
tilländalupna räkenskapsåret kapitaltillgångar örn tillhopa cirka
130.3 miljoner kronor. Emellertid äro ett stort antal stiftelser undantagna
från anmälningsskyldighet enligt lagen den 24 maj 1929 om tillsyn över
stiftelser, och den sammanlagda förmögenheten hos de sålunda undantagna
stiftelserna torde säkerligen vara högst betydande. Kommittén har uppskattat
dem till avsevärt mycket mer än 200 miljoner kronor.

Om man, oaktat att materialet sålunda varit ytterst ofullständigt, sammanställer
de vid denna undersökning framkomna förmögenhetsbeloppen för de
olika grupperna av stiftelser, skulle det sammanlagda förmögenhetsbeloppet
ha varit cirka 660 miljoner kronor. Detta belopp är dock som sagt uppenbarligen
alldeles för lågt.

Efter hänvändelse till en av de dagliga tidningarna i Stockholm har å dess
arkiv med ledning av därstädes förvarade pressurklipp erhållits uppgifter om
beloppen å donationer för allmännyttiga ändamål under åren 1919—1938 enligt
notiser i dagspressen. Enligt dessa uppgifter, som dock endast avse kontanta
donationer, hade under tio-årsperioden 1919—1928 för sådana ändamål
donerats sammanlagt 99.9 miljoner kronor och under tio-årsperioden
1929—1938 tillhopa 179.2 miljoner kronor eller sammanlagt under dessa
tjugu år 279.1 miljoner kronor. Givetvis äro dessa uppgifter emellertid behäftade
med stora felkällor.

Stiftelser och ideella föreningar i allmänhet.

Framställningar i ämnet.

Den 12 och den 28 januari 1938 meddelade regeringsrätten utslag i ett flertal
mål angående beskattning av vissa under Göteborgs stads förvaltning stående
donationsfonder för allmännyttiga ändamål. Av fondema i målen framställda
yrkanden om befrielse från skattskyldighet för inkomst och förmögenhet
ogillades därvid av regeringsrätten med den motiveringen, att fonderna
måste anses utgöra stiftelser samt att dessa stiftelser icke på grund av
sitt ändamål vore fritagna från skattskyldighet för inkomst och förmögenhet.

I anledning av dessa regeringsrättsutslag hava Göteborgs stadskollegium,
svenska stadsförbundets styrelse och Överståthållarämbetet i särskilda till
Kungl. Maj:t ställda skrivelser hemställt om sådan ändring av gällande skattelagar,
att donationsfonder för kulturella och liknande ändamål bleve befriade

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

från skattskyldighet för inkomst och förmögenhet. Framställningarna överlämnades
till 193G års skattekommitté för att tagas under övervägande vid
fullgörande av kommitténs uppdrag.

Göteborgs stadskollegium anförde i sin skrivelse, att donationerna tillkommit
för tillgodoseende av bland annat allmännyttiga, kulturella, merkantila,
industriella och välgörande ändamål. Genom donationernas avkastning hade
yppat sig för de samhälleliga myndigheterna välkomna möjligheter att utan
ytterligare belastning av skattebetalarna tillgodose olika behjärtansvärda syften,
vilka i många fall säkerligen eljest icke kommit att understödjas av samhällets
egna medel. Vissheten om att en donations avkastning kunde komma
att genom beskattning avsevärt beskäras torde dock näppeligen verka stimulerande
för personer att grunda donationer för samhälleliga ändamål. Stadskollegiet
hade därför ansett sig böra påkalla statsmakternas uppmärksamhet
på betydelsen av att genom en ändring i gällande skattelagar bereddes möjlighet
till skattebefrielse för donationsfonder med kulturella och liknande
syften.

Svenska stadsförbundets styrelse underströk vikten av de av Göteborgs
stadskollegium begärda författningsändringarna och yttrade vidare, att ifrågavarande
donationsfonder alltsedan sin tillkomst hittills åtnjutit skattefrihet.
Genom de nu föreliggande prejudikaten hade den »vedertagna» skattefriheten
i ett slag och utan ändring av en bokstav i gällande författningar förbytts
i skattskyldighet. För egen del vore styrelsen av den bestämda uppfattningen,
att den hittills följda praxis i avseende å donationsfondernas beskattning
hade alla skäl för sig.

Överståthållarämbetet framhöll, att taxeringsnämnderna i Stockholm och
säkerligen även på många andra håll av ålder givit en vidsträckt och välvillig
tillämpning åt föreskrifterna angående stiftelsers och fonders skattskyldighet.
Sålunda hade fonder, vilkas avkastning ginge till samhällsgagneliga
ändamål, till allmänna kulturella sådana eller till ändamål av gagn för kommuner,
befriats från skattskyldighet. Denna praxis hade synts Överståthållarämbetet
väl motiverad och till gagn för det allmänna. Frågan om dylika fonders
skattefrihet hade emellertid genom omförmälda utslag av regeringsrätten
kommit i annat läge. Därest icke andra bestämmelser bleve meddelade,
måste givetvis taxeringsnämnderna följa den av regeringsrätten intagna ståndpunkten,
med påföljd att en mångfald donationsfonder för allmännyttiga och
landsgagneliga ändamål skulle bliva föremål för en ofta hård beskattning. Sådana
beskattningsåtgärder komme med säkerhet även att för framtiden motverka
intresset för att ställa medel till förfogande för allmängagneliga ändamål.
Överståthållarämbetet hemställde därför, att det måtte tagas under övervägande,
huruvida icke sådana ändrade bestämmelser borde meddelas rörande
donationsfonders beskattning, att den av Överståthållarämbetet berörda
tidigare praxis bleve i huvudsak lagfäst.

Regeringsrätten meddelade vidare den 24 oktober 1941 utslag i mål angående
beskattning av Knut och Alice Wallenbergs stiftelse samt Wenner-Gren -

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

ska samfundet. Enligt stadgarna för stiftelsen har denna till huvudsakligt
ändamål att främja vetenskaplig forskning och undervisnings- eller studieverksamhet
av landsgagnelig innebörd; och skall detta ändamål ses till godo
genom direkta anslag eller anslag till institut för sådan forskning eller verksamhet.
Ändring i stadgarna kan dock ske, örn stiftarna eller, sedan dessa
avlidit, Stockholms enskilda banks bolagsstämma samt stiftelsens styrelse
därom äro ense. Samfundet har enligt sina stadgar till ändamål att främja
vetenskaplig forskning, företrädesvis inom de sociala, ekonomiska, naturvetenskapliga
och medicinska områdena, och dess tillgångar må användas uteslutande
för dylika ändamål eller för understödjande av andra allmännyttiga
företag. I målen påstodo sig stiftelsen och samfundet vara vetenskapliga samfund,
men detta bestreds av t. f. skattedirektören hos Överståthållarämbetet
under hänvisning bland annat till att stiftelsen och samfundet icke själva
bedrevo någon vetenskaplig verksamhet. I utslagen förklarades såväl stiftelsen
som samfundet vara skattskyldiga för inkomst och förmögenhet med den
motiveringen, att de icke kunde anses vara att hänföra till vetenskapliga
samfund eller eljest enligt 53 § 1 mom. d) kommunalskattelagen och 7 § e)
statsskatteförordningen frikallade från skattskyldighet.

Utslagen ha föranlett Uppsala universitet, Lunds universitet, karolinska
mediko-kirurgiska institutet, Stockholms högskola, Göteborgs högskola, vetenskapsakademien,
vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien, lantbruksakademien
och ingenjörsvetenskapsakademien att i en gemensam, till Kungl.
Maj:t ställd skrivelse hemställa om åtgärder för upphävande av den ifrågavarande
skattskyldigheten, vilken komme att huvudsakligen gå ut över den
vetenskapliga verksamheten i landet. Då de årliga skatterna utgjorde för
Wallenbergska stiftelsen mellan 500,000 och 600,000 kronor och för WennerGrenska
samfundet omkring 140,000 kronor, komme den vetenskapliga
verksamheten att drabbas mycket hårt. De medel, som av stiftelsen och
samfundet ställts till förfogande för vetenskapliga forsknings- eller undervisningsändamål,
hade utgjort mycket värdefulla bidrag härtill och hade
ej sällan varit oumbärliga förutsättningar för betydelsefulla arbetens igångsättande
och fullföljande. Det vore icke uteslutet, att en avsevärd minskning
av dessa medel skulle medföra, att vissa vetenskapliga arbeten måste
helt nedläggas eller i en beklagansvärd utsträckning begränsas. Särskilt
allvarlig komme denna minskning att framstå, då den infölle samtidigt med
den väsentliga nedsättning av statsanslagen till vetenskapliga institutioner,
som under krigets tryck företagits. Skrivelsen, vid vilken fogats förteckningar
över av stiftelsen och samfundet beviljade anslag, utmynnade i en hemställan,
att Kungl. Majit måtte i proposition lill 1942 års riksdag föreslå skattefrihet
för stiftelser, som hade till huvudsakligt ändamål att främja vetenskaplig
forskning eller vetenskaplig undervisning.

Jämväl XVenner-Grenska samfundet har med anledning av det beträffande
samfundet meddelade utslaget i skrivelse till Kungl. Majit — under
hänvisning till en i skrivelsen lämnad utförlig redogörelse för samfundets
hittillsvarande verksamhet — anhållit örn åtgärder för att befria detsam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

ma från skattskyldighet eller, om detta ej läte sig göra, lätta dess skattebörda.
Samfundet har härutinnan ifrågasatt i första hand, huruvida icke
skatteförfattningarnas bestämmelser örn skattefrihet för vetenskapliga samfund
kunde ändras till att avse samfund och stiftelser, vilkas uppgift vore
att främja vetenskaplig forskning eller vetenskaplig undervisning, samt i
andra hand, huruvida icke i skatteförfattningarna kunde intagas bestämmelser
örn rätt för samfund och stiftelser att vid inkomstens beräknande
göra avdrag för utgifter till vetenskaplig forskning eller undervisning.

Slutligen må omnämnas, att svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas
riksförbund i en till 1936 års skattekommitté inkommen skrift hemställt
örn sådan ändring av gällande beskattningsregler, att inkomst av inträdesavgifter
vid av idrottsförening eller idrottförbund anordnad tävling eller
uppvisning i icke-professionell idrott ej bleve beskattad. Då emellertid berörda
spörsmål enligt kommitténs mening icke folie inom kommitténs uppdrag,
har kommittén icke i sitt betänkande tagit ställning till denna framställning.

I detta sammanhang må erinras, att vid 1936 års riksdag motioner väckts
dels i första kammaren av herr Torsten Ström m. fl. (nr 254) och dels i
andra kammaren av herr Holmström m. fl. (nr 452), vari hemställdes, att
riksdagen måtte besluta sådan ändring av anvisningarna till 19 § kommunalskattelagen,
att avgifter, som influtit till idrottsförening vid tävling eller
uppvisning i icke professionell idrott, bleve undantagna från beskattning.
Motionärerna framhöllo såsom motivering härför idrottens stora allmänna
och sociala betydelse samt påpekade, att hel skattebefrielse för idrottsföreningar
även kunde ifrågasättas.

Bevillningsutskottet, som avstyrkte motionerna, ansåg i likhet med motionärerna
den icke professionella idrotten äga stor betydelse och vara förtjänt
av stöd för sin verksamhet från det allmännas sida. Utskottet ifrågasatte
emellertid lämpligheten av att detta stöd bereddes genom befrielse
från skatt för ifrågavarande avgifter. En dylik skattelindring skulle huvudsakligen
komma de större och i ekonomiskt hänseende bäst ställda föreningarna
till godo, medan däremot de mindre föreningarna, vilka i regel torde
vara i största behov av understöd för sin verksamhet, skulle erhålla relativt
ringa nytta av en lindring i sin beskattning. Utskottet ansåge vidare, att
ifrågavarande spörsmål borde bliva föremål för en mera ingående undersökning
än den utskottet kunnat verkställa samt förväntade, att de för utredningen
rörande den kommunala beskattningen tillsatta sakkunniga komme
att ägna uppmärksamhet åt förevarande spörsmål.

I enlighet med utskottets förslag avslogos motionerna av riksdagen.

Kommittéförslaget.

Såsom framgår av Bilaga A har kommittén beträffande stadgandet i 5 §
1 mom. e) kommunalskattelagen angående undantagande från skatteplikt
till fastighetsskatt föreslagit bland annat den ändringen, att uttrycken »veten fIi

hang lill riksdagens protokoll 19i2. I sami. Nr 134.

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

skapliga samfund» samt »sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar jämte
andra fromma stiftelser» skulle ersättas med »sjukvårdsinrättningar, vilkas
verksamhet ej bedrives i vinstsyfte, barmhärtighetsinrättningar samt sådana
stiftelser och föreningar, som avses i 53 § 1 mom. e)».

Stadgandet i 53 § 1 mom. d) kommunalskattelagen, varav följer frihet för
däri uppräknade rättssubjekt från skattskyldighet för annan inkomst än av
fastighet samt, vad angår allmän kassa som åtnjutit inkomst från lediga ecklesiastika
sysslor, tillika från sådan inkomst, har i kommittéförslaget uppdelats
i två punkter, d) och e). Beträffande de under punkt d) hänförda rättssubjekten
föreslås ingen ändring i skattskyldighetens omfattning, medan
däremot de under punkt e) angivna skulle bliva skattskyldiga jämväl för inkomst
av rörelse. Förslaget innebär tillika, bland annat, att uttrycken »vetenskapliga
samfund» samt »sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar jämte
andra fromma stiftelser ävensom stipendiefonder» ersatts med de under
punkt e) införda beteckningarna »sjukvårdsinrättningar, vilkas verksamhet
ej bedrives i vinstsyfte, barmhärtighetsinrättningar, stiftelser, som utan begränsning
till viss familj, vissa familjer eller bestämda personer hava till huvudsakligt
ändamål att främja vård och uppfostran av barn eller att lämna
understöd för beredande av undervisning eller utbildning eller att utöva hjälpverksamhet
bland behövande eller att främja vetenskaplig forskning, ävensom
sådana föreningar, som utan att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas
ekonomiska intressen huvudsakligen verka för ändamål av den i fråga
om stiftelser här angivna art». I anslutning härtill har föreslagits, att i anvisningarna
till 53 § skulle införas ett nytt moment av följande lydelse:

7. Frågan om skattskyldigheten för en stiftelse eller en förening skall bedömas
med hänsyn till det ändamål, som tillgodoses i den bedrivna verksamheten.
En stiftelse eller en förening, som i sin verksamhet främjar flera ändamål,
anses hänförlig under 1 mom. e), därest verksamheten huvudsakligen
avser att tillgodose ändamål av sådan beskaffenhet, som i nämnda stadgande
omförmäles. Detta anses vara fallet, örn i verksamheten allenast i ringa omfattning
främjas ändamål av annan art.

Stadgandet i 7 § e) förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
enligt vilket däri uppräknade rättssubjekt — desamma som angivas i
53 § 1 mom. d) kommunalskattelagen — frikallas från skattskyldighet för
all inkomst, skulle enligt förslaget ändras på motsvarande sätt som stadgandet
i sistnämnda författningsrum.

Kommittén har i motiveringen till sitt förslag i nu angivna delar inledningsvis
anfört i huvudsak följande:

Gällande lagstiftning angående stiftelser är i hög grad ofullständig. I 1 §
av 1929 års lag örn tillsyn över stiftelser finnes visserligen en definition på
begreppet stiftelse, vilken innebär, att stiftelsens tillgångar skola bilda en
självständig förmögenhet samt att stiftelsen skall hava ett bestämt ändamål
och en viss varaktighet. Beträffande stiftelsernas allmänna rättsställning och
förutsättningarna för att de skola erhålla rättssubjektivitet finnas emellertid
icke några bestämmelser i svensk rätt, örn ock hos domstolar och andra myn -

Kungl. Maj.ts proposition nr lii.

1!)

digheter utl»ildal sig viss praxis i sistnämnda hänseende. E,j heller linnas i
gällande lagstiftning några allmänna föreskrifter angående stiftelsers förvaltning.
Lagen örn tillsyn över stiftelser innehåller visserligen stadganden i sådant
avseende, men det är endast vissa stiftelser som äro underkastade lagens
tillämplighet. Tillsynslagen, som har till syfte att åvägabringa en offentlig
kontroll beträffande stiftelser med allmännyttigt ändamål, är nämligen icke
tillämplig på stiftelser, som främja ändamål av annan art. Emellertid äro
ej eils alla stiftelser med allmännyttigt ändamål underkastade tillsyn enligt
nämnda lag, ty enligt 2 § i tillsynslagen äro åtskilliga stiftelser med sådant
ändamål undantagna från anmälningsplikt. De stiftelser, som ej komma inom
tillsynslagens tillämplighetsområde, äro ej underkastade registreringsskyldighet
i någon form. Med största sannolikhet är såväl antalet sådana stiftelser
som beloppet å de däri nedlagda kapitaltillgångarna högst betydande.

Beträffande ideella föreningar finnas i svensk rätt ännu icke några bestämmelser.
ehuru frågan örn lagstiftning på detta område länge varit aktuell.
Någon lagfästad definition på begreppet ideell förening finnes alltså icke och
ej heller några i lag givna regler örn villkoren för att ideella föreningar skola
tillerkännas rättssubjektivitet. Inom justitiedepartementet har under år 1938
utarbetats en promemoria örn grunderna för en lagstiftning angående ideella
föreningar jämte utkast till lag örn .sådana föreningar. Medan tidigare utarbetade
förslag till lagstiftning örn ideella föreningar byggt på registrering såsom
villkor för rättssubjektivitet, ifrågasättes i promemorian icke registreringsskyldighet
för sådana föreningar. Meningen är i stället, att med utgångspunkt
från rådande rättspraxis lagfästa de förutsättningar, under vilka
rättssubjektivitet nu tillerkännes ideell förening. Denna promemoria bär
emellertid hittills icke föranlett annan åtgärd än att yttranden över densamma
infordrats från vissa myndigheter och korporationer.

Frånvaron av en allmän reglering beträffande stiftelsers och ideella föreningars
rättsförhållanden har utan tvivel vållat olägenheter på beskattningsväsendets
område. I de under senare tid ganska ofta hos skattedomstolarna
"förekommande målen angående stiftelsers skattskyldighet torde det nämligen
mestadels hava gällt att bedöma, huruvida det varit fråga om en verklig
stiftelse. Inom rättsvetenskapen skiljes mellan självständiga och osjälvständiga
stiftelser, vilken distinktion innebär, att endast den självständiga stiftelsen
utgör ett rättssubjekt. Med begreppet osjälvständig stiftelse åsyftas
däremot sådana fall, där den. som genom en donation med äganderätt erhållit
viss egendom, på grund av donators särskilda föreskrift ej får fritt
disponera över egendomen. Något nytt rättssubjekt har alltså icke bildats
därigenom. Under förarbetena till lagen örn tillsyn över stiftelser framhölls
av lagrådet det vanskliga i att komma till rätta med distinktionen mellan
självständiga och osjälvständiga stiftelser. Huruvida denna distinktion tilllämpats
vid beskattningen, är med ledning av tillgängliga prejudikat svårt
att bedöma. Då det exempelvis gällt beskattning av donationsfonder, vilkas
förvaltning anförtrotts åt en kommunal myndighet, synas emellertid skattedomstolarna
i regel hava ansett dessa donationsfonder såsom verkliga stiftelser.
Måhända har vid detta ställningstagande presumerats, att donator avsett
alf bilda en självständig stiftelse, d. v. ,s. ett nytt rättssubjekt. Emellertid
synes utgången i vissa beskattningsmål angående donationsfonder närmast
tyda på att även osjälvständiga stiftelser ansetts utgöra .särskilda skattesubjekt.

Enligt kommitténs mening vore del i hög grad önskvärt, örn .större klarhet
kunde skapas rörande särskilt stiftelsernas rättsliga ställning. De i det praktiska
taxeringsarhetet uppkomna svårigheterna i fråga örn stiftelsers beskatt -

Kungl. Maj:ts proposition nr lil

ning torde till icke ringa del bero på den bristfälliga regleringen i rättsligt
avseende. För .såväl taxeringsmyndigheterna som de skattskyldiga skulle det
j sådana fall vara en avsevärd fördel, örn det funnes lagbestämmelser, som
kunde tjäna till ledning vid bedömandet huruvida en viss fond kan anses
utgöra en stiftelse. Behovet av sådana lagbestämmelser framträder så mycket
klarare, om man betänker, att det ofta är taxeringsnämnder utan någon juridisk
förfarenhet som hava att i första hand träffa avgörandet i dylika fall.
Det torde emellertid vara uppenbart, att bestämmelser i sådant syfte icke
höra hemma i en skatteförfattning. Denna sak bör regleras i den civila lagstiftningen
och nied beaktande jämväl av andra synpunkter än dem som
sammanhänga med beskattningen. Kommittén anser sig fördenskull icke
kunna i sitt förslag giva några bestämmelser i detta hänseende. Så länge
några civilrättsliga föreskrifter i ämnet icke finnas, torde det därför liksom
hittills få ankomma på praxis att avgöra, under vilka förutsättningar en stiftelse
kan anses föreligga.

Lagen om tillsyn över stiftelser bygger såsom ovan nämnts på den tanken,
att stiftelser, som äro av betydelse för det allmänna, skola ställas under offentlig
kontroll, medan däremot för andra stiftelser tillsyn från det allmännas
sida icke ansetts påkallad. Det torde emellertid ligga i sakens natur, att i fråga
örn beskattningen en motsatt synpunkt måste anläggas. Vid beskattningen
är behovet av en registrering störst i fråga örn stiftelser, som tjäna ändamål
av mera enskild art, under det att detta behov är minst framträdande beträffande
stiftelser med i hög grad allmännyttigt ändamål. Såsom saken nu
är ordnad, torde det säkerligen bereda taxeringsmyndigheterna stora svårigheter
att effektivt övervaka, att skattskyldiga stiftelser och ideella föreningar
icke undgå beskattning för sina .inkomster. Mestadels bedriva icke dessa juridiska
personer verksamhet av sådan art, att deras existens blir mera allmänt
känd.

Enligt nuvarande bestämmelser åtnjutes skattefrihet av bland annat akademier,
allmänna undervisningsverk samt sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar.
Med dessa benämningar avses endast privata institutioner av
denna beskaffenhet. Statens och kommunernas inrättningar av detta slag äro
befriade från skattskyldighet redan genom bestämmelserna örn skattefrihet
för staten och kommunerna. Utmärkande för alla de institutioner, som här
avses, är emellertid, att de åsyfta att främja viktiga samhällsfunktioner, vilka
lika väl kunnat omhänderhavas av statliga eller kommunala organ. Institutionerna
kunna betecknas såsom anstalter för undervisning, barnuppfostran,
sjukvård eller annan hjälpverksamhet. Något vinstsyfte för anstaltens ägare
får icke förefinnas.

Förutom nyssnämnda anstalter hava i skatteförfattningarna sedan lång
tid tillbaka jämväl »andra fromma stiftelser» varit befriade från skattskyldighet
till staten. Någon förklaring angående innebörden av begreppet from
stiftelse har icke lämnats i skatteförfattningarna eller i förarbetena till desamma.
Vid tolkningen av begreppet har fördenskull någon annan ledning
icke stått att vinna än skattedomstolarnas — och främst regeringsrättens —
praxis. Enligt denna torde till fromma stiftelser hava hänförts sådana stiftelser
som främja sjukvård, barnavård och barnuppfostran eller utöva annan
hjälpverksamhet bland behövande. Däremot räknas icke till fromma stiftelser
sådana, som hava ett religiöst ändamål eller främja kulturella, sociala
eller eljest allmännyttiga intressen eller utöva välgörenhet gentemot andra än
behövande.

Emellertid torde det nog förhålla sig så, alt regeringsrättens praxis i fråga
örn stiftelsers beskattning endast i mindre grad vunnit tillämpning hos faxe -

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

ringsmyndigheterna. Hos beskattningsnämnderna synes i stor utsträckning
hava rått den uppfattningen, att till fromma stiftelser vore hänförliga stiftelser
med allmännyttiga ändamål överhuvud taget. Härpå tyder bland annat
innehållet i de skrivelser, som Göteborgs stadskollegium, Svenska stadsförbundets
styrelse och Överståthållarämbetet avgivit till Kungl. Majit i anledning
av regeringsrättens utslag rörande de s. k. Göteborgsfonderna. Dessa utslag,
vilka väckt stor uppmärksamhet, synas ganska allmänt hava uppfattats
såsom en ändring av tidigare praxis. Såvitt kommittén kunnat finna, utgjorda
emellertid den ståndpunkt, som kommit till uttryck genom utslagen,
knappast någon nyhet.

Kommittén vill emellertid framhålla, att den feltolkning, som sålunda förekommit,
icke torde kunna i första hand läggas taxeringsmyndigheterna till
last. Anledningen får nog närmast sökas i stadgandet örn skattefrihet för
fromma stiftelser. Detta stadgande har genom sin oklarhet länge berett tolkningssvårigheter.
Kommittén finner för sin del angeläget, att begreppet from
stiftelse ej längre bibehålies i skattelagstiftningen.

Kommittén har därefter behandlat frågan huruvida överhuvud
laget någon skattefrihet för enskilda juridiska personer
bör bibehållas och har härom anfört väsentligen följande:

I den allmänna diskussionen har under senare tid frågan om stiftelsers
beskattning ofta förts på tal. Därvid har från många håll framställts krav
på en betydande utvidgning av den nuvarande skattefriheten. Man har
ansett det nära nog självklart, att stiftelser, som främja något allmännyttigt
ändamål, skulle befrias från beskattning. Denna uppfattning torde bero därpå
att skattefriheten för vissa slag av stiftelser och andra inrättningar funnits
så länge i vår skattelagstiftning, att tillvaron av denna skattefrihet ingått
i det allmänna föreställningssättet. Man utgår med andra ord ifrån,
att vissa ur allmän synpunkt mera betydelsefulla rättssubjekt icke skola beskattas.
Det måste emellertid betänkas, att, då skattefriheten infördes i vår
skattelagstiftning och under lång tid därefter, förhållandena voro helt annorlunda
än nu. Vid tiden för skattefrihetens införande var det allmännas
verksamhet ytterst begränsad. För vård av sjuka och fattiga ingrep det allmänna
endast i en mycket ringa omfattning. Omsorgen härom överläts i stor
utsträckning till privata institutioner eller enskilda samhällsmedlemmar. Dessa
privata institutioner erhöllo benämningen fromma stiftelser, vilket nog torde
hava sin förklaring däri att i äldre tid kyrkan varit den, som närmast tagit
sig an vården av sjuka och fattiga. Skattefriheten för dessa .stiftelser måste
under sådana förhållanden te sig helt naturlig. Men saken kommer i ett
annat läge, när såsom nu är fallet av staten och kommunerna årligen utgivas
hundratals miljoner kronor för den allmänna välfärden. Det kan då icke
undgås, att skattefriheten måste tagas under noggrann omprövning.

Vid ett sådant övervägande uppkommer först den frågan, huruvida någon
principiell grund förefinnes för skattefriheten. Under tidigare lagstiftningsarbeten
bär detta spörsmål behandlats särskilt av inkomstskattesakkunniga.
vilka ansågo, att en verksamhet, som främjar statsändamål, borde
under viss angiven förutsättning vara berättigad till skattefrihet. Givet är
att vissa skid kunna tala för en sådan uppfattning. Örn man emellertid ser
saken ur principiell synpunkt, torde detta betraktelsesätt knappast vara hållhart.
Icke ens stat och kommun liro principiellt befriade från skattskyldighet,
då ju vid kommunalbeskattningen för dem föreligger skatteplikt för viss
inkomst. Skattebefrielsen til! statsskatt beror givetvis därpå att en statshushållning
av slät och kommun vöre meningslös.

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

Kommittén anser tor sin del, att någon principiell grund för skattefrihet
icke torde kunna av någon åberopas. Genom den samhälleliga verksamheten
på olika områden uppstå utgifter, och det torde principiellt sett åligga
envar, sorn av samhället åtnjuter rättsskydd, att lämna sitt bidrag till dessa
utgifters täckande. Denna bidragsplikt finner för övrigt icke i första hand
sin motivering i hänsynen till det allmänna. Det är icke .statens »fiskaliska
intresse» det här närmast gäller. Örn vissa rättssubjekt äro befriade från
skatteplikt, så medför detta den ofrånkomliga konsekvensen, att de, som ej
kunna åberopa någon skattefrihetsgrund, få bära desto högre skattebörda.
Denna synpunkt måste givetvis tillmätas ökad betydelse i den mån som
skattebördan stegras.

Eftersom någon fullständig statistik icke finnes beträffande de i stiftelser
och ideella föreningar nedlagda kapitaltillgångarna, är det icke möjligt att
med siffror närmare belysa, på vad sätt ett fritagande från beskattning av
alla juridiska personer med allmännyttigt ändamål skulle inverka på skatteunderlaget.
Redan den inom kommittén verkställda statistiska undersökningen
synes dock ganska klart tyda på, att det icke är oväsentliga belopp det
här gäller. Det får ej heller förbises, att en lagstadgad skattefrihet i praktiken
lätt kan få betydligt större omfattning än som egentligen varit avsett. Så
torde uppenbarligen vara fallet för närvarande, örn ock detta till stor del
beror på feltolkning av gällande bestämmelser.

A andra sidan torde emellertid icke kunna förnekas, att starka billighetsskäl
tala för att institutioner, som främja allmännyttiga ändamål av högt
kvalificerad art, höra medgivas en viss särställning i skattehänseende. Framför
allt gäller detta sådana ändamål, som eljest skolat tillgodoses av skattemedel.
Kommittén har för sin del ansett uppenbart, att inrättningar, vilka i
sin verksamhet främja .sådana syften, skäligen böra komma i åtnjutande av
vissa förmåner vid beskattningen. Med hänsyn till den enligt nuvarande bestämmelser
bristfälliga kontrollen över stiftelser och ideella föreningar har
kommittén emellertid ifrågasatt, huruvida befrielse från skattskyldighet och
därmed åtföljande frikallelse från deklarationsplikt är den lämpligaste formen
för dessa skatteförmåners meddelande.

Inom kommittén har fördenskull övervägts möjligheten av att helt borttaga
skattefriheten för enskilda juridiska personer. Alla sådana juridiska
personer skulle alltså enligt denna tanke vara underkastade deklarationsplikt,
såvida deras inkomster eller förmögenhet uppginge till beskattningsbart
belopp. De stiftelser och ideella föreningar, som främja vissa i hög grad
allmännyttiga ändamål, skulle emellertid erhålla lättnad i eller befrielse från
beskattning på så sätt, att de finge från sina inkomster avdraga vad de utgivit
lill fullföljande av sitt ändamål. Med en sådan anordning ville kommittén
framför allt vinna, att en allmän deklarationsplikt bleve föreskriven för ifrågavarande
juridiska personer samt att skattefriheten endast skulle omfatta
den del av stiftelsernas och de ideella föreningarnas inkomster, som verkligen
användes till allmännyttiga ändamål. Bedömandet av huruvida skäl förefunnes
för skattebefrielse skulle därigenom komma att ske hos taxeringsmyndigheterna
och ej såsom nu i stor utsträckning är fallet hos de skattskyldiga
själva.

Kommittén har emellertid funnit denna väg icke vara framkomlig. Beträffande
särskilt sådana inrättningar, som fylla verkliga samhällsfunktioner,
skulle införandet av skattskyldighet och deklarationsplikt te sig ganska meningslöst.
Taxeringsmyndigheterna finge sig ålagt ett besvärligt och tidsödande
kontrollarbete, som i många fall icke skulle leda till någon taxering.
Det nu ifrågasatta avdragssystemet skulle även kunna verka i hög grad obil -

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

ligt för den skattskyldige. Örn exempelvis en stiftelse något år reserverade avkastningen
av sin förmögenhet för att användas ett följande år, finge stiftelsen
för det beskattningsår, då inkomsten icke blivit använd, erlägga skatt
för hela sin inkomst.

På grund av nu anförda omständigheter har kommittén stannat för ett
bibehållande av det nuvarande systemet med skattefrihet för vissa rättssubjekt
med allmännyttigt ändamål. Vid detta ställningstagande har även beaktats,
att sådan skattefrihet finnes'' föreskriven i åtminstone dansk, finsk,
norsk och tysk skattelagstiftning.

Kommittén har i detta sammanhang framhållit behovet av en r e g i s t r er
i n g av stiftelser och ideella föreningar eller i varje fall
en statistik över stiftelser. Härutinnan har kommittén anfört:

Därest bestämmelser örn skattefrihet för vissa rättssubjekt fortfarande
komma att finnas i våra skatteförfattningar, torde det vara av synnerlig vikt
att på annan väg söka råda bot mot den bristande effektiviteten vid stiftelsers
och ideella föreningars beskattning. Närmast kommer därvid i fråga
införandet av en allmän registreringsplikt för dessa juridiska personer. Enligt
kommitténs mening skulle det beträffande beskattningen vara en avsevärd
fördel, örn en sådan registreringsplikt kunde införas. Därest en allmän
registreringsplikt emellertid icke skulle bliva föreskriven, torde ett efter statistisk
undersökning upplagt register över stiftelser erbjuda vissa möjligheter
för taxeringsmyndigheterna att utöva en vid beskattningen erforderlig kontroll.
Detta register torde kunna utarbetas efter ungefärligen samma grunder
som vid den tidigare undersökningen rörande stiftelserna under år 1910. Då
det är av synnerlig vikt, att registret blir fullständigt, böra föreskrifter utfärdas
örn skyldighet för stiftelser att lämna uppgifter vid ifrågavarande undersökning.
Nytt register bör uppläggas efter jämna tidsperioder, exempelvis
vart femte eller möjligen vart tionde år.

I en vid 1939 års lagtima riksdag i andra kammaren av herr Osberg väckt
motion (nr 108) hemställdes, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:tgöra framställning
örn uppläggande av ett offentligt register över stiftelser och donationer.
Motionen avslogs emellertid av riksdagen. Statistiska centralbyrån,
som i avgivet yttrande över denna motion tillstyrkte bifall till densamma,
förordade av praktiska skäl. att i registret icke skulle redovisas andra stiftelser
än sådana, som hade en förmögenhet överstigande 1,000 kronor. Beträffande
övriga stiftelser skulle angivas allenast antalet av desamma kommunvis.
Enligt kommitténs mening torde ur beskattningssynpunkt något hinder
icke möta för en sådan begränsning av materialet vid registrets uppläggande.

Rörande o m fattning e n a v skatt e f r i h e t e n för s t i f t e 1-ser har kommittén uttalat i huvudsak följande:

I vilken omfattning skattefrihet bör medgivas är mycket vanskligt att avgöra.
Enligt kommitténs mening torde det dock vara uppenbart, att skattefriheten
icke'' kan göras så vidsträckt, att däri inrymmas allmännyttiga ändamål
överhuvud taget. Detta skulle innebära, att de allra flesta stiftelser
bleve skattefria. Det torde dock ingalunda vara säkert, att medel, som donerats
till stiftelser, alltid komma till den bästa användningen. Även örn ändamålet
med en donation i och för sig kan anses vara behjärtansvärt, så lii''
därmed icke klart, alt donator för tillgodoseende av detta ändamål valt en
väg, som ur allmän synpunkt är den lämpligaste. Stundom kunna donationsbestämmelserna
lill och med vara så avfattade, all svårigheter uppstå att

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

linna användning för de donerade medlen. Sålunda har en av kommittén
verkställd undersökning rörande Stockholms stads donationsfonder givit vid
handen, att flera fonder på betydande belopp och med klart allmännyttiga
ändamål icke av staden tagits i anspråk utan under årtionden fått tillväxa
genom räntans läggande till kapitalet.

Kommittén har för sin del kommit till den uppfattningen, att skattefriheten
icke bör omfatta andra institutioner än sådana som främja ändamål, vilka
eljest mäst tillgodoses av det allmänna. När skatlebördan för fysiska personer
nått en sådan höjd som nu är fallet, kan det enligt kommitténs mening
icke försvaras att låta dessa få bära ökad skattebörda på grund av skattefrihet
för ändamål, som icke skolat bliva tillgodosedda av det allmänna. Det
torde i detta sammanhang även böra framhållas, att det är ändamålet, sådant
detsamma visar sig i den bedrivna verksamheten, som bör vara avgörande
för frågan huruvida skattefrihet skall medgivas eller icke. Därest
exempelvis en stiftelse i sin verksamhet skulle främja annat ändamål än
som angives i stadgarna, blir skattefriheten beroende av på vad sätt verksamheten
bedrives.

Det torde vara uppenbart, att en gränsdragning mellan skattefria och
skattskyldiga rättssubjekt måste bereda svårigheter. Någon allmängiltig
norm att lägga till grund vid denna gränsdragning finnes icke. Enligt kommitténs
mening torde man vid bestämmande av skattefrihetens omfattning
böra bland de allmännyttiga ändamålen utvälja vissa av särskilt hög valör
och medgiva desamma en vid beskattningen privilegierad ställning. Vid bedömandet
av graden av allmännyttighet finnes naturligtvis icke någon klar
skiljelinje. Kommittén har dock för sin del funnit, att de nuvarande bestämmelserna
örn skattefrihet för stiftelser i stort sett kunna sägas — rätt tolkade
— innebära en ganska god systematik. Medan akademier, allmänna undervisningsverk
samt sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar kunna rubriceras
såsom anstalter för främjande av undervisning, barnuppfostran, sjukvård
och annan hjälpverksamhet, torde »andra fromma stiftelser ävensom
stipendiefonder» få anses utgöra institutioner, sorn på annat sätt än å anstalt
verka för samma ändamål.

Den verksamhet, som utövas av akademier, allmänna undervisningsverk
samt sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar, torde utan gensägelse få
anses vara av den högt kvalificerade art, att en särställning för dem i beskattningshänseende
är befogad. Enligt kommitténs förslag utgöra dessa
inrättningar en kärna, omkring vilken skattefriheten i övrigt uppbyggts. I
förslaget bibehållas dessa begreppsbestämningar, dock med den ändringen
att begreppet »sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar» i syfte att förtydliga
dess innebörd ersättes med benämningarna »sjukvårdsinrättningar,
vilkas verksamhet ej bedrives i vinstsyfte» och »barmhärtighetsinrättningar».
Kommittén har icke ansett tillrådligt att i övrigt beträffande de anstalter,

varom här är fråga, införa ändrade benämningar, vilket skulle få till följd,

att hittillsvarande praxis på detta område bleve helt betydelselös.

I likhet med vad som gäller enligt nuvarande lagstiftning hör skattefriheten
icke vara begränsad till sådana rättssubjekt, som utöva sin verksam het

på egen anstalt. De allra flesta stiftelser torde vara att hänföra till penningstiftelser
och dessa böra, därest de främja samma ändamål som akademier,
allmänna undervisningsverk samt sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar,
erhålla samma skatteförmåner som dessa. I enlighet därmed
föreslår kommittén, att stiftelser, vilkas verksamhet har till ändamål att
främja vård och uppfostran av barn, att lämna understöd för beredande av
undervisning eller utbildning eller att utöva hjälpverksamhet bland behövande,
skola tillerkännas skattefrihet. En sådan reglering av skattefrihetens

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

omfattning torde ganska nära överensstämma med innebörden av det i nn
gällande lagtext förekommande uttrycket »andra fromma stiftelser ävensom
stipendiefonder». I ett avseende tiar emellertid kommittén funnit en utsträckning
av skattefriheten utöver vad nu nämnts vara av behovet påkallad, nämligen
i fråga örn sådana stiftelser, som främja vetenskaplig forskning.

Enligt nu gällande lagstiftning äro vetenskapliga samfund frikallade från
skattskyldighet lill slaten. Stiftelser, som främja vetenskaplig forskning, äro
däremot icke befriade från beskattning i vidare mån än desamma kunna
anses hänförliga till stipendiefonder. En sådan ordning kan enligt kommitténs
mening icke bibehållas. Kommitténs förslag bygger på den förutsättningen
att stiftelser och ideella föreningar skola, i den mån de främja
samma ändamål, behandlas lika i beskattningshänseende. Akademier och
allmänna undervisningsverk (t. ex. högskolor) främja icke endast undervisning
utan även vetenskaplig forskning. Ur principiell synpunkt sett utgör
detta enligt kommitténs uppfattning en anledning att utsträcka skattefriheten
till alt avse även stiftelser för främjande av vetenskaplig forskning. Emellertid
torde härför tala jämväl praktiska skäl. De stiftelser, som främja vetenskapen,
göra ej sällan delta i form av understöd till såväl undervisning
som forskning. Ett typiskt exempel därpå utgör Knut och Alice Wallenbergs
stiftelse, vars ändamål i stiftelsens stadgar angives sålunda: »Stiftelsen haltin
huvudsakligt ändamål att främja vetenskaplig forskning och undervisnings-
eller studieverksamhet av landsgagnelig innebörd; och skall detta ändamål
ses till godo genom direkta anslag eller anslag till institut för sådan
forskning eller verksamhet.»

När nu skattefrihet föreslås för stiftelser med ändamål att främja vetenskaplig
forskning, skulle det kunna ifrågasättas, om icke även stiftelser, som
gynna konst och litteratur, borde erhålla skattefrihet. Därvid må erinras,
att sådana stiftelser, som hava till ändamål att lämna understöd för mottagarens
undervisning eller utbildning, enligt kommitténs förslag skola erhålla
skattefrihet. I den mån stiftelser för främjande av konst och litteratur kunna
hänföras under detta stadgande, komma de således i åtnjutande av skattebefrielse.
Beträffande övriga stiftelser för främjande av konst och litteratur
synas emellertid icke föreligga tillräckliga skäl att undantaga desamma från
skattskyldighet.

Jämväl i ett annat avseende skulle en utsträckning av skattefriheten kunna
ifrågasättas, nämligen beträffande sådana stiftelser, som förvaltas av
landsting eller kommuner. Enligt nuvarande bestämmelser intaga dessa stiftelser
icke någon särställning i beskattningshänseende utan frågan om deras
skatterättsliga behandling blir närmast beroende av huruvida de kunna anses
hänförliga till fromma stiftelser. Under den senaste tiden har emellertid
av regeringsrätten avgjorts ett flertal mål angående kommunala donationsfonders
beskattning. Vid dessa avgöranden, som bland annat avsett några
av Malmö stad förvaltade donationsfonder, har en mera vidsträckt lagtilllämpning
ägt nini. 1 vissa fall har nämligen skattefrihet medgivits sådana
donationsfonder jämlikt grunderna för lagrummen örn skattefrihet för kommuner.
Innebörden av denna lagtillämpning synes vara, att skattefrihet ansetts
böra tillkomma kommunala donationsfonder dels om desamma främja
ändamål som det enligt lag åligger kommuner att tillgodose och dels då vederbörande
kommun på grund av en vidsträckt formulering av donationsbestämmelserna
äger själv bestämma det ändamål, som donationsfonden skall
tillgodose. Det är alltså i sistnämnda fall kommunens vidsträckta dispositionsrätt
över de donerade medlen som ansetts böra föranleda skattefrihet.
Är däremot i donationsbrevet stiftelsens ändamål uttryckligen fixerat till
något som kommunen väl är berättigad men ej lagligen pliktig att själv

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

tillgodose, synes enligt denna praxis skattefrihet icke kunna ifrågakomma
för stiftelsen.

Beträffande de kommunala donationsfonderna med vidsträckt dispositionsrätt
för vederbörande kommun måste kommittén för sin del ifrågasätta
lämpligheten av att lagfästa den praxis som sålunda kommit till uttryck.
Medgiver man skattefrihet för stiftelser av detta slag, så är grunden
för denna skattefrihet rent formell. Det är donationsbestämmelsernas avfattning
som i så fall blir avgörande vid beskattningen. Hur stiftelsens medel
faktiskt användas inverkar däremot icke. Ett sådant betraktelsesätt
överensstämmer mindre väl med grundtanken i kommitténs förslag nämligen
att ändamålet, sådant det tager sig uttryck i den bedrivna verksamheten,
skall vara bestämmande för frågan huruvida skattefrihet bör medgivas eller
ej. För övrigt må påpekas, att nyssnämnda praxis kan leda till konsekvenser,
som ur principiell synpunkt icke synas vara riktigt tilltalande. Örn
en donationsfond är avsedd att tillgodose ett ändamål, som kommunen väl
är berättigad men ej lagligen skyldig att främja, exempelvis uppförande av
biblioteksbyggnad, så skall enligt denna praxis donationsfonden vara underkastad
beskattning för sin inkomst. Men situationen kan också vara den.
att donationsfonden enligt stadgarnas ordalydelse har att främja något för
kommunen nyttigt ändamål. 1 ett sådant fall äger kommunen en vidsträckt
dispositionsrätt till de donerade medlen, och donationsfonden torde enligt
nämnda praxis bliva skattefri. Även örn dessa medel till äventyrs användas
till uppförande av en biblioteksbyggnad åt kommunen, synes detta icke
utgöra något hinder för skattefrihetens erhållande.

Kommittén har emellertid tagit under övervägande huruvida i förslaget
borde intagas en bestämmelse örn skattefrihet för stiftelser, vilka främja
ändamål, som det lagligen åligger landsting eller kommuner att tillgodose.
Hit hör exempelvis skyldigheten att sörja för sjukvård, barnavård, fattigvård
och skolundervisning, vilka alla verksamhetsgrenar inrymmas inom det av
kommittén föreslagna området för skattefriheten. Den nu ifrågasatta bestämmelsen
.skulle alltså avse andra ändamål, vilkas tillgodoseende lagligen
ankommer på landsting eller kommuner. Kommittén har emellertid funnit,
att en sådan bestämmelse skulle få en mycket begränsad räckvidd. Dä därtill
kommer, att det nu ifrågasatta stadgandet lätt skulle kunna giva anledning
till misstolkning, har kommittén icke ansett skäl förefinnas att i
förslaget upptaga detsamma.

Kommittén har härefter beträffande omfattningen av skattefriheten
för ideella föreningar anfört:

Beträffande ideella föreningar gäller enligt nuvarande bestämmelser att
dessa i princip äro skattskyldiga för sin inkomst och förmögenhet. Endast
örn en ideell förening kail anses hänförlig till någon av de från skattskyldighet
befriade inrättningarna, åtnjuter föreningen skattefrihet. En sådan reglering
av skattefriheten torde icke kunna anses tillfredsställande. Enligt kommitténs
mening måste det vara uppenbart, att ideella föreningar böra, i den
mån de främja samina ändamål som de från skattskyldighet Såkallade stiftelserna,
erhålla skattefrihet i likhet nied dessa. Eftersom begreppet ideell
förening icke finnes någonstädes i lagstiftningen, kan denna benämning icke
användas. En förutsättning för att en förening med sådant ändamål, varom
nu är fråga, skall komma i åtnjutande av skattefrihet torde emellertid
höra vara, att föreningen icke i sin verksamhet på något sätt tillgodoser medlemmarnas
ekonomiska intressen. Detta har uttryckligen angivits i förslaget
till lagtext.

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

Då enligt kommitténs förslag föreningar med ändamål att främja vetenskaplig
forskning skola erhålla skattefrihet, torde begreppet vetenskapliga
samfund ej längre behöva bibehållas i skattelagstiftningen. Till föreningarna
med nu angivet ändamål torde kunna räknas även de vetenskapliga samfunden.
Vid tillämpningen bar begreppet vetenskapliga samfund stundom
föranlett tolkningssvårigheter, varför detta begrepps försvinnande ur skattelagstiftningen
jämväl lagtekniskt torde innebära en fördel.

Kommittén bär framhållit, att örn en stiftelse eller en förening i sin verksamhet
främjade något av de ändamål, som ansåges böra föranleda skattefrihet,
men stiftelsen eller föreningen därvid allenast tillgodosåge personer
inom en viss trängre krets, anledning icke förefunnes att medgiva någon förmånsställning
i skattehänseende. Kommittén bade fördenskull i sitt förslag
såsom villkor för skattefrihetens tillgodonjutande angivit, att verksamheten
skulle utövas utan begränsning till viss familj, vissa familjer eller bestämda
personer.

Därest en stiftelse eller en förening i sin verksa nili
e t f r ä m j a r f 1 e r a ändamål av olika s 1 a g, skulle det enligt
kommitténs mening leda till obilliga konsekvenser, örn man för skattefrihetens
erhållande uppställde det villkoret, att ändamålet uteslutande måste
vara av den art som föranledde skattefrihet. För sina överväganden rörande
det lämpligaste sättet att undvika en sådan obillighet bar kommittén lämnat
i huvudsak följande redogörelse:

Om en stiftelse eller en förening exempelvis bar två ändamål, varav det
ena är av beskaffenhet att föranleda skattefrihet och det andra ej är av sådan
beskaffenhet, skulle man kunna tänka sig den möjligheten, att inkomsten
uppdelades i en skattefri och en skattepliktig del nied ledning av den proportion,
i vilken den juridiska personen främjar de särskilda ändamålen.
Man finge då en anordning likartad nied den som enligt gällande lagstiftning
finnes beträffande fastighetsbeskattningen. Såvitt kommittén kan finna,
skulle en sådan uppdelning av stiftelsers och föreningars inkomster, örn densamma
kunde genomföras, innebära en rationell lösning av ifrågavarande
spörsmål. Det bleve därigenom möjligt att göra en exakt avvägning av skattefriheten
nied hänsyn tagen till vart och ett av de syften, som av den juridiska
personen tillgodoses. I många fall förhåller (let sig nog även så, att
en dylik uppdelning rent tekniskt skulle vara genomförbar. Ofta finnas i
stadgar eller donationsbrev uttryckliga bestämmelser angående i vilken utsträckning
inkomsten skall användas för varje särskilt ändamål. Den sålunda
föreskrivna proportionen mellan de olika ändamålen skulle kunna begagnas
vid den nu ifrågasatta uppdelningen av inkomsten. Emellertid är saken
ingalunda alltid ordnad på detta sätt. Ej sällan medgiva stadgarna eller donationsbrevet
den juridiska personens styrelse en vidsträckt befogenhet alt vid
inkomstens disponerande med förbigående av vissa ändamål anslå medel
allenast till något eller några av dt; ändamål, som den juridiska personen avses
att tillgodose. Den möjligheten bör oj heller förbises, att inkomsten kan till
större eller mindre del reserveras till ett följande år. Uppenbart är att en uppdelning
av inkomsten i en skattefri och en skattepliktig del ej är möjlig att
genomföra i sådana fall som de bär berörda. Någon norm för en sådan uppdelning
finnes icke. Då skattefriheten för alla de stiftelser och föreningar,
varom bär är i fråga, torde böra ordnas efter enhetliga grunder, bar kommittén
icke ansett sig kunna fullfölja den nu framförda tanken.

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

Närmast torde då böra tagas under övervägande, huruvida det ändamål,
som tillgodoses i den största utsträckningen, kan få vara avgörande vid bedömandet
av frågan om skattefriheten. Meningen skulle då alltså vara, att
stiftelsens eller föreningens ställning i skattskyldighetshänseende vore beroende
av det ändamål, som rent matematiskt hade övervikten i jämförelse med
verksamheten i övrigt. Att välja denna väg anser kommittén dock icke tillrådligt.
Ett ändamål, som i och för sig ej är av beskaffenhet att föranleda
skattefrihet och som kan motsvara nära hälften av stiftelsens hela verksamhetsområde,
skulle endast av den anledningen, att detta ändamål är sammankopplat
med ett annat, erhålla en privilegierad ställning vid beskattningen.

Enligt kommitténs mening torde den lämpligaste vägen vara att låta det
huvudsakliga ändamålet med stiftelsens eller föreningens verksamhet vara
avgörande för frågan om skattefriheten. För att ett ändamål skall kunna
rubriceras såsom det huvudsakliga förutsättes då, att detta ändamål, om man
ser saken i stort, kan anses vara det egentliga föremålet för stiftelsens eller
föreningens verksamhet. Örn en stiftelse eller förening vid sidan av detta
egentliga ändamål i obetydlig omfattning tillgodoser ett annat syfte, som i
och för sig skolat föranleda skatteplikt, synas billighetsskäl tala för att det
hela blir skattefritt. Mången gång är det väl även så, att detta i mindre omfattning
tillgodosedda syfte är likartat med eller har åtminstone något samband
med verksamheten i övrigt. I varje fall torde det få anses vara mera tilltalande
att i en sådan situation medgiva någon utsträckning av skattefriheten
än att helt beröva den juridiska personen förmånen av skattefrihet, vilket
skulle bliva resultatet, om man fasthölle vid kravet på att ändamålet uteslutande
skall vara av skattefri natur. Till förebyggande av missuppfattning
beträffande innebörden av uttrycket huvudsakligt ändamål bör kanske dock
ytterligare understrykas, att örn en stiftelse eller förening i sin verksamhet
främjar två ändamål, varav det ena i något större utsträckning än det andra,
så anses icke förstnämnda ändamål vara det huvudsakliga. För att ett huvudsakligt
ändamål skall kunna anses vara för handen, skall detta till sin omfattning
vara så dominerande i jämförelse nied verksamheten i övrigt, att sistnämnda
del av verksamheten ter sig såsom en oväsentlig bisak.

Mot den av kommittén föreslagna metoden att låta det huvudsakliga ändamålet
bliva avgörande för skattefriheten skulle kunna resas den invändningen,
att denna metod icke giver effektiv rättvisa i sådana fall, då den juridiska
personens verksamhet icke är begränsad till ett enda område. En stiftelse
kan sålunda med en avsevärd del av sin inkomst främja ändamål av sådan
beskaffenhet, som i och för sig skolat föranleda skattefrihet, men på grund
av att stiftelsen därjämte tillgodoser ett ändamål av annat slag, blir stiftelsens
inkomst i sin helhet underkastad beskattning. Detta kan ju synas irrationellt.
Den här ovan lämnade redogörelsen för de olika möjligheter, som
kunna tänkas ifrågakomma vid utformningen av beskattningsreglerna i förevarande
avseende, synes emellertid giva vid handen, att skattefrihetens anknytande
till det huvudsakliga ändamålet måste anses utgöra den lämpligaste
lösningen. Vill man erhålla en anordning, som mera smidigt ansluter sig till
de särskilda ändamålen, torde det icke finnas någon annan utväg än att helt
och hållet borttaga skattefriheten för stiftelser och föreningar samt i stället
medgiva rätt till avdrag vid taxeringen för de till främjande av vissa bestämda
ändamål havda utgifterna.

I formellt hänseende skulle kunna invändas, att uttrycket »huvudsakligt
ändamål» är något obestämt till sin innebörd och lätt kan giva anledning till
misstolkning. Att risk för misstolkning förefinnes, torde ej heller kunna förnekas.
Kommittén har fördenskull ansett lämpligt att i en särskild anvisning
till 53 § kommunalskattelagen under punkt 7 närmare förklara uttryckets

Kungl. Maj:ts proposition nr 134

innebörd. Ordet »huvudsakligen» eller liknande förekommer för övrigt redan
nu pä ett flertal ställen i skalteförfattningarna.

Uppenbart är emellertid, att skattefrihetens anknytande till det huvudsakliga
ändamålet skulle komma att inom vissa gränser medgiva taxeringsmyndigheterna
någon möjlighet till fri bedömning av hithörande frågor. Såvitt
kommittén kan se, bör någon olägenhet icke kunna befaras därigenom. I
betraktande av de många olika kombinationer av ändamål, som kunna finnas
särskilt beträffande stiftelser, synes det snarare vara en fördel, att
denna möjlighet är för handen. Hur angeläget det än är, att lagbestämmelserna
äro klart och otvetydigt avfattade, torde man knappast kunna
undgå att giva något utrymme för den fria prövningen i varje särskilt
fall. I detta hänseende må endast påpekas, att vid bedömandet
av frågan om skattefriheten hänsyn torde böra tagas ej allenast till det
sätt, pä vilket verksamheten bedrivits under beskattningsåret. Då fråga uppkommer
örn skattefrihet, måste man enligt kommitténs tanke även beakta
förhållandena under tidigare verksamhetsår, i den mån detta låter sig göra.
Det förutsättes alltså, att en viss avvägning sker vid bedömandet av det ifrågavarande
rättssubjektets ändamål.

Ej sällan föreskrives i donationsbrevet för en i allmännyttigt syfte bildad
stiftelse, att livräntor skola utgå till vissa personer under deras livstid. Utbetalandet
av sådana livräntor torde icke kunna anses ingå i stiftelsens ändamål
och bör ej betraktas såsom ett led i stiftelsens verksamhet. Vid bedömandet
av frågan örn stiftelsens ändamål torde således böra bortses från dylika
utbetalningar. Är stiftelsen skattskyldig för sin inkomst, äger stiftelsen vid
inkomstberäkningen åtnjuta avdrag för utbetalningarna. Å andra sidan torde
mottagarna av sådana livräntor — oavsett huruvida stiftelsen är skattskyldig
eller icke — böra beskattas för vad de sålunda uppburit.

Såsom kommittén framhållit i det föregående förekommer stundom, att
en stiftelses inkomster under en längre tid icke alls komma till användning.
Detta kan bero på svårigheter att finna den lämpliga formen för stiftelsens
verksamhet eller att stiftelsens förvaltare av en eller annan anledning anser
förmånligast, att stiftelsens förmögenhet tills vidare får tillväxa genom avkastningens
läggande till kapitalet. Men orsaken kan också vara att söka i
donationsbrevets avfattning. Det förekommer nämligen, att i donationsbrevet
föreskrives att stiftelsens avkastning först vid en viss framtida tidpunkt
skall tagas i anspråk för stiftelsens ändamål. Hur skattedomstolarna skulle
vid tillämpningen av nuvarande bestämmelser ställa sig till alla de fall, där
användningen av en stiftelses inkomster uppskjutits till framtiden, synes ej
vara fullt klart. Mål angående sådana stiftelser hava nog icke i någon större
utsträckning kommit under skattedomstolarnas prövning. Emellertid hava
förekommit avgöranden, sorn tyda på att enligt praxis en dylik uppskjuten
användning av en stiftelses medel icke ansetts utgöra hinder för skattefrihet.

Enligt kommitténs mening bör skattefriheten i regel icke omfatta andra
juridiska personer än sådana, som faktiskt utöva en verksamhet av allmännyttig
beskaffenhet. Kommitténs förslag bygger pä den förutsättningen, att
rättssubjekt, som genom sin verksamhet äro i hög grad nyttiga för det allmänna,
skola erhålla skattefrihet, örn en stiftelses medel av en eller annan
orsak under en följd av år icke komma till användning för det med .stiftelsen
avsedda ändamålet, kan kommittén för sin del icke se någon anledning att
medgiva skattefrihet. Givet är emellertid, att det är svårt alt här uppställa
några bestämda regler. Ett tillfälligt reserverande av avkastningen bör naturligtvis
icke inverka på skattefriheten, liksom ej heller sedvanliga avsättningar
för ökande av stiftelsens kapital. Det torde få ankomma på taxerings -

Kungl. Majds proposition nr 134.

myndigheterna att i varje särskilt fall bedöma, huruvida omständigheterna
äro sådana att skattefrihet bör medgivas.

Kommittén har slutligen i denna del av betänkandet behandlat frågan,
huruvida skattefriheten för vissa stiftelser och ideella föreningar jämväl borde
avse inkomst av rörelse. Efter att ha erinrat, att enligt nuvarande
bestämmelser den för nu ifrågavarande rättssubjekt stadgade skattefriheten
gäller vid statsbeskattningen all inkomst och vid den kommunala
beskattningen i stort sett annan inkomst än av fastighet samt att, ehuruväl
dessa rättssubjekt i allmänhet icke torde bedriva rörelse, det dock icke kunde
anses uteslutet att rörelse bedreves åtminstone undantagsvis och i mindre
omfattning, har kommittén anfört i huvudsak följande:

Det torde vara med allmänna beskattningsprinciper bäst överensstämmande,
att inkomst av rörelse blir föremål för beskattning. Det får icke heller
förbises, att örn en stiftelse, som bedriver rörelse, skulle erhålla skattefrihet
för sin inkomst därav, så skulle detta innebära ett gynnande av stiftelsen i
konkurrensen med andra näringsidkare. Kommittén anser fördenskull, att
skattskyldighet bör föreskrivas för inkomst av rörelse, i den mån sådan bedrives.

På grund av den nu föreslagna bestämmelsen om skattskyldighet för inkomst
av rörelse torde det vara nödvändigt att uppdela den nuvarande 7 § e)
förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt i två punkter e) och

f), varav punkten e) skall avse skattefrihet för all inkomst och punkten f)
skattefrihet för annan inkomst än av rörelse. Under sistnämnda punkt hava
hänförts sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningarna samt de stiftelser och
föreningar, som enligt förslaget ansetts böra erhålla en förmånsställning i
skattehänseende.

Beträffande kommunalbeskattningen hava i förslaget motsvarande ändringar
vidtagits i 53 § 1 mom. kommunalskattelagen. Samtliga de stiftelser
och föreningar, som enligt förslaget skola åtnjuta skattefrihet vid inkomstbeskattningen,
hava även ansetts böra erhålla befrielse från fastighetsskatt
enligt 5 § 1 mom. e) nämnda lag.

Yttranden.

Kommittéförslaget i nu förevarande del har, i den mån detsamma får anses
hava behandlats i de avgivna yttrandena, tillstyrkts eller lämnats utan
exinran av kammarrätten, riksräkenskapsverket, socialstyrelsen, kanslern för
rikets universitet, drätselnämnderna vid universiteten i Uppsala och Lund,
länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Kristianstads,
Malmöhus, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,
Västerbottens och Norrbottens län, svenska landskommunernas förbund,
svenska landstingsförbundet, vetenskapsakademien, Knut och Alice
Wallenbergs stiftelse samt stiftelsen Lars Hiertas minne.

Allenast taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har avstyrkt, att förslaget
i denna del lägges till grund för ny lagstiftning.

Övriga remissinstanser hava, i den mån de yttrat sig över förslaget i denna
del, förordat vissa mer eller mindre betydelsefulla ändringar i detsamma.

Ur yttrandena må följande här återgivas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

Beträffande behovet av författningsändri n g a r på detta område
har kammarrätten framhållit, att bestämmelserna örn stiftelsers och
ideella föreningars m. fl. juridiska personers beskattning sedan lång tid tillbaka
berett svårigheter vid tillämpningen. Framför allt syntes stadgandena
örn skattefrihet för fromma stiftelser vara alltför oklart avfattade. En ny reglering
av detta lagstiftningsområde vore därför av behovet påkallad. Kommittéförslaget
syntes väl motiverat och ägnat att läggas till grund för lagstiftning
i ämnet. Örn förslaget genomfördes, skulle större klarhet och reda
på området skapas.

Aven taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har ansett gällande bestämmelser
vara i behov av omarbetning. Förbundet ville emellertid starkt
ifrågasätta, huruvida den av kommittén anvisade vägen vore den lämpligaste.
Ur taxeringssvnpunkt skulle det otvivelaktigt utgöra den enklaste lösningen,
om samtliga stiftelser och ideella föreningar beskattades, eventuellt
med vissa undantag, så klart och skarpt angivna att någon bedömning från
taxeringsmyndigheternas sida ej behövde ifrågakomma. Härvid skulle ock
vinnas, att frågan örn det anslagsbeviljamie, som skattefrihet till sitt väsen utgjorde,
bomme att avgöras av statens och kommunernas sedvanliga anslagsbeviljande
myndigheter och icke av taxeringsnämnderna, som, ehuru folkvalda,
dock ej hade med beviljande av anslag att skaffa, och än mindre av
skattedomstolarna. — Förbundet ville alltså i första hand förorda denna
linje. Skulle den emellertid ej anses godtagbar, ville förbundet frånråda att
nuvarande åtminstone tämligen stadgade praxis brötes och en ny, till synes
godtycklig gräns mellan skattskyldiga och skattefria organisationer droges,
med all den osäkerhet för lång tid framåt som därav måste följa. Avgjort
lämpligare syntes då vara att så långt görligt kodifiera nuvarande praxis.

En liknande synpunkt som den sist anförda har anlagts av överstyrelsen
för svenska röda korset, som särskilt beträffande uttrycket »from stiftelse»
framhållit, att detta, trots den obestämdhet som kunde ligga däri, dock innefattade
ett gammalt hävdvunnet begrepp, till ledning för vars tolkning förelåge
en omfattande rättspraxis. 1

1 anslutning till vad kommittén uttalat i frågan, huruvida överhuvud
taget någon skattefrihet för enskilda juridiska
personer bör bibehållas, har riksräkenskapsverket yttrat, att ett
system med allmän deklarationsplikt uppenbarligen vore bäst ägnat att tillgodose
kravet på effektiv kontroll. De skäl av företrädesvis praktisk art, som
kommittén anfört gentemot tanken på att utvidga deklarationsplikten även
lill nu ifrågavarande rättssubjekt, måste emellertid anses tungt vägande. Under
förutsättning alt åtgärder vidtoges för ernående av bättre kontroll över
stiftelser och ideella föreningar — i vilket avseende de av kommittén antydda
vägarna syntes ämbetsverket framkomliga — ansåge sig verket därför kunna
tillstyrka kommitténs förslag örn bibehållande i princip av nuvarande system
med skattefrihet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 134

Socialstyrelsen Ilar anfört:

Rent principiellt anser kommittén, att någon grund för skattefrihet över
huvud icke kan åberopas och att väsentligen blott lämplighetsskäl hänvisa
till denna väg såsom den mest framkomliga för meddelandet av de ekonomiska
lättnader, vilka enligt kommitténs uppfattning äro rimliga i fråga örn
de i särskild grad allmännyttiga institutionerna. Enligt styrelsens mening kunde
det snarare vara befogat och skäligt att här klart hävda skattefrihetens
grundsats såsom en i och för sig riktig och bärande princip. De i synnerlig
grad allmännyttiga stiftelser och ideella föreningar, som här äro i fråga, äro
resultat av sådana initiativ, som böra uppmuntras från det allmännas sida.
Lusten att donera pengar till vissa samhällsnyttiga och välgörande ändamål
bör icke hämmas; skattefriheten synes vara ett naturligt och självfallet uttryck
för denna inställning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har yttrat:

1 sin allmänna motivering har kommittén uttalat, att någon principiell
grund för skattefrihet icke torde kunna av någon åberopas. Detta må vara
riktigt. Emellertid synes det lika ovedersägligt, att i den mån en stiftelse eller
förening fullföljer, eller rättare sagt fullföljt, ett statligt eller kommunalt ändamål,
densamma bör vara befriad från statlig eller kommunal skattepålaga.
Det kan nämligen icke under alla förhållanden vara riktigt att påstå, att örn
ett visst rättssubjekt befriades från skatteplikt, detta skulle medföra den ofrånkomliga
konsekvensen, att de, som icke kunde åberopa någon skattefrihetsgrund,
finge bära desto högre skattebörda. Om nämligen en institution, som
fullföljer ett direkt statligt eller kommunalt intresse, genom skattepåföring
blir berövad en del av de medel, som till fullföljande av nämnda intresse finnas
till förfogande, måste samma intresse tillgodoses genom en skatteutskrivning
å övriga statligt eller kommunalt skattskyldiga, med andra ord: det
allmännas utgifter skulle ökas i motsvarande grad som institutionens medel
genom skattepålagan minskades. Så långt detta resonemang håller streck föreligger
således en fast principiell grund för skattebefrielse. Men även därutöver
synes i ovannämnda utsträckning, nämligen så långt stiftelsen eller föreningen
fullföljer ett allmännyttigt, d. v. s. statligt eller kommunalt, ändamål,
skattebefrielsen vara logiskt, om än ej alltid principiellt, motiverad.
Enligt länsstyrelsens förmenande bör således skattebefrielsen så långt sig
göra låter strängt och konsekvent graderas efter nyss angivna synpunkter,
och torde detta i regel icke stöta på oöverstigliga svårigheter. Oftast torde det
vara ganska lätt att avgöra i vad mån en förening eller stiftelse fullföljt det
ena eller andra ändamålet, och bör för övrigt härutinnan åt beskattningsmyndigheterna
inrymmas en viss möjlighet till fri bedömning. Länsstyrelsen vill
än en gång understryka, att länsstyrelsen förutsätter en konsekvent tillämpning
av principen, vadan skattebefrielse bör ifrågakomma allenast i den
mån föreningen eller stiftelsen verkligen fullföljt det ändamål, som utgör
skattebefrielsens grund. Örn av en eller annan anledning den på ett beskattningsår
belöpande inkomsten icke blivit för ändamålet förbrukad, bör den
således, med undantag möjligen för en i stiftelsens urkund eventuellt fastställd
normal fondering, vara att anse såsom skattepliktig. Med denna inställning
undgår man också en del av de mindre tilltalande konsekvenser,
som bliva en följd av den av kommittén intagna ståndpunkten att anse stiftelsens
huvudsakliga ändamål vara för frågan om skattebefrielse avgörande.

Vad kommittén anfört rörande behovet av en registrering av stiftelser
och ideella föreningar eller i varje fall en statistik

Kanyl. Maj.ts proposition nr 134. 33

över stiftelser har föranlett särskilda uttalanden från åtskilliga remissinstansers
sida.

Sålunda har kammarrätten erinrat, att kammarrätten i utlåtande över
1936 års uppbördskommitlés betänkande angående omorganisation av uppbördsväsendet
och folkbokföringen ansett det ur beskattningssynpunkt vara
en angelägenhet av vikt, att juridiska personer, vilka kunde tänkas bliva föremål
för taxering, bleve vederbörligen registrerade. Under åberopande härav
har kammarrätten uttalat sig för verkställande av en statistisk undersökning
beträffande stiftelser, därvid föreskrifter borde utfärdas örn skyldighet för
stiftelser att lämna uppgifter vid undersökningen.

Socialstyrelsen har ansett, alt en såvitt möjligt fullständig översikt av stiftelser
och ideella föreningar borde kunna tjäna till ledning för en systematisk
gruppering av dessa olikartade institutioner med hänsyn till deras grad av allmännyttighet,
samt har vidare anfört:

Med hänsyn såväl härtill som till behovet av viss kontroll för undvikande
av att skattefriheten utnyttjas i obehörig utsträckning vill styrelsen tillstyrka
förslaget om en statistisk undersökning, avseende uppläggning av ett offentligt
register över stiftelser, liknande det som utarbetades av statistiska centralbyrån
för år 1910. Det är önskvärt, att registret något utvidgas, så att det
omfattar även viktigare ideella föreningar. En sådan utökning av den statistiska
undersökningen torde icke bliva särdeles kostsam i förhållande till den
fördel, som skulle vinnas.

Såsom ett alternativ till förslaget om ett register av detta slag har kommittén
velat göra gällande, att en allmän registreringsplikt borde införas för ifrågavarande
juridiska personer. Ett sådant alternativ kan styrelsen för sin del
icke anbefalla. Det må erinras, att registreringsskyldighet för ideella föreningar
icke ifrågasatts i den promemoria angående grunderna för en lagstiftning
om dylika föreningar, som under år 1938 utarbetats inom justitiedepartementet.
I sitt den 13 oktober 1938 avgivna utlåtande över denna promemoria uttalade
även styrelsen den meningen, att beträffande ideella föreningar registrering
icke borde uppställas som villkor för full rättskapacitet. Gentemot
ett flertal skäl, som talade för registreringsprincipens införande jämväl på
detta område, såsom tidigare skett beträffande ekonomiska föreningar och
vissa andra slag av sammanslutningar, framhölls i detta utlåtande, att man
härmed sl ulle göra ett avsteg från en rättsuppfattning, som vunnit hävd och
blivit stadfästad genom praxis. De i utlåtandet anförda skälen synas styrelsen
alltjämt vara hållbara och vägande, även örn hänsyn å andra sidan tages till
behovet av bättre överblick över den stora mängden av föreningar och stiftelser
samt därigenom ökade möjligheter till skattekontroll. Detta behov synes
kunna i tillräcklig mån tillgodoses genom uppläggning av det ovan berörda
registret.

Överståthållarämbetet har yttrat:

I betänkandet gjort förslag örn allmän registreringsplikt för stiftelser och
ideella föreningar vill ämbetet särskilt tillstyrka, ehuru formen därför kan
vålla tvekan. För ideella föreningar och sådana stiftelser, vilka icke stå
under tillsyn enligt lagen den 24 maj 1929, föreligger för närvarande icke
registreringstvång. Enligt uppgift från ämbetets bolagstaxcringskontor hava
de efterforskningar, som beträffande dessa ägt rum efter adresskalendern
eller andra uppslagsböcker samt med ledning av notiser eller annonser i

Bihang lill riksdagens protokoll 19 i 2. 1 sami. Nr 134.

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

dagspressen, lett därhän, att ett år från år ökat antal stiftelser och föreningar
kommit under beskattningsnämndernas prövning. Ar 1938 uppgick
antalet nytillkomna till cirka 1,000 stycken samt år 1939 till cirka 400
stycken. Den absoluta ökningen från år 1937 uppgick emellertid endast till
cirka 1,100 stycken på grund därav, att sådana, vilkas uppgifter icke givit
anledning till taxering, påföljande år ej prövats. Ökningen motsvarar emellertid
i runt tal 100 %. Oaktat dessa efterforskningar torde ett flertal stiftelser
och föreningar fortfarande vara okända för taxeringsmyndigheterna.
Bidragande till detta missförhållande torde även vara, att dylika juridiska
personer i regel icke anses skyldiga att uppgiva sig till mantalsskrivning;
endast då de hyra lokal eller hava kontor, komma de därvid till synes.

Närmast skulle Överståthållarämbetet vilja förorda, att jämväl för juridiska
personer infördes skyldighet att mantalsskriva sig. Mantalsskrivningen
har ju ursprungligen tillkommit för att möjliggöra en riktig beskattning
— den gamla beteckningen »skattskrivning» är därvid belysande
— och alltjämt är mantalsskrivningen härför av den största betydelse.

Länsstyrelsen i Stockholms län har vitsordat kommitténs uttalande om,
att frånvaron av registreringsplikt för stiftelser och ideella föreningar vållade
taxeringsmyndigheterna stora svårigheter, och har ansett angeläget
att frågan i någon form löstes, eventuellt genom upprättande av fem- eller
tioårsstatistik över dessa juridiska personer. Länsstyrelsen i Södermanlands
lån har förordat införandet av allmän registreringsplikt för stiftelser och
ideella föreningar. Länsstyrelsen i Kristianstads län har icke velat taga
ställning till frågan om införandet av en dylik plikt men har ansett nödvändigt,
att sådan kännedom vunnes örn förefintliga stiftelser och ideella
föreningar, att en mera effektiv övervakning av deras beskattning kunde
äga rum. Länsstyrelsen i Västmanlands län har framhållit angelägenheten
av uppläggandet på det ena eller andra sättet av register över ifrågavarande
juridiska personer.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har ansett, att en allmän
registreringsplikt för stiftelser och ideella föreningar måste införas. Registreringen
borde ordnas centralt för att en enhetlig bedömning skulle
kunna ernås.

Statistiska centralbyrån har anfört bland annat följande:

I utlåtande med anledning av herr Osbergs motion vid 1939 års lagtima
riksdag om uppläggande av offentligt register över stiftelser och donationer
har centralbyrån framhållit önskvärdheten av att en ny förteckning
över inom riket befintliga stiftelser och donationer komme till utförande,
vilken ståndpunkt centralbyrån alltjämt vidhåller.

I lagen den 24 maj 1929 örn tillsyn över stiftelser stadgas anmälningsplikt
för dylika. Från anmälningsplikten äro emellertid vissa kategorier av
stiftelser undantagna, bl. a. stiftelser, vilkas förmögenhet ej överstiger 5,000
kr. Många stiftelser, särskilt mindre sådana, torde därför ej vara kända.
Då emellertid ett officiellt register måste omfatta samtliga stiftelser, delar
centralbyrån kommitténs åsikt, att föreskrifter örn uppgiftsskyldighet böra
utfärdas. Vidare anser centralbyrån det lämpligast att insamlandet av uppgifterna
verkställes av länsstyrelserna med begagnande av särskilda av
centralbyrån tillhandahållna formulär, vilka till avfattningen ansluta sig
till dem, som kommo till användning vid 1910 års statistik över stiftelser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

Beträffande publiceringen av registret har centralbyrån i utlåtandet över
herr Osbergs motion framhållit, att en mera summarisk redovisning, såsom
angivande av antalet stiftelser kommunvis, mycket väl torde kunna ske

1 fråga örn de minsta stiftelserna. Centralbyrån bar i utlåtandet föreslagit,
att denna begränsade redovisning skulle gälla stiftelser med en förmögenhet
örn högst 1,000 kr., vilka enligt 1910 års förhållanden utgjorde visserligen
nära 1j3 av hela antalet stiftelser men representerade endast 0.6 procent
av samtliga stiftelsers förmögenhetstillgångar. Oaktat denna inskränkning har
centralbyrån likväl beräknat, att registret skulle upptaga ungefär samma
volym — 790 sidor — som 1910 års publikation. För att i någon mån nedbringa
kostnaderna för publikationstryck anser sig emellertid centralbyrån
böra föreslå, att registret endast skall upptaga individuella uppgifter för
stiftelser med förmögenhet uppgående till mer än 2,500 kr., under det
övriga stiftelser redovisas mer summariskt. Antalet stiftelser med en förmögenhet
om högst detta belopp uppgick — likaledes enligt 1910 års förhållanden
— till något mer än hälften av samtliga stiftelser, medan den
sammanlagda förmögenheten hos dessa stiftelser utgjorde endast inemot

2 procent av det totala stiftelsekapitalet. Den olägenhet ur beskattningshänseende,
som en dylik begränsning av registret skulle medföra, kunde i så
fall kompenseras genom att centralbyrån till varje länsstyrelse överlämnade
en förteckning över de inom resp. län befintliga, i det tryckta registret
ej medtagna stiftelserna. Huru stort antal trycksidor, som härigenom skulle
inbesparas, låter sig svårligen beräknas. Flertalet av de år 1910 förefintliga
mindre stiftelserna torde vara av äldre dalum, och man kan med hänsyn
till det förändrade penningvärdet utgå ifrån, att de efter år 1910 nytillkomna
stiftelserna till övervägande delen falla på förmögenhetsgrupper
över 2.500 kr.

Beträffande personalen för arbetet med stiftelseregistrets uppläggande uttalade
centralbyrån i sitt förenämnda utlåtande, att ledaren borde hava aktuaries
tjänsteställning samt att det i övrigt torde föreligga behov av två arbetskrafter
av amanuensgrad samt fyra kvinnliga biträden, av vilka två med
hänsyn till att arbetet måste bliva högt kvalificerat torde böra vara placerade
i lönegrad A 7, medan för de två återstående en placering i lönegrad A 2
syntes vara tillräcklig. Personalen antogs komma att erfordras under cirka 1
års tid. Även om föreskrifter om uppgiftsskyldighet meddelas, kommer detta
ej att minska centralbyråns kontrollarbeten, som att döma av erfarenheten
från 1910 års statistik torde komma att bliva av betydande omfattning. Ovannämnda
personal torde därför komma att erfordras för arbetets genomförande.
Samtliga avlöningskostnader kunna, inklusive ersättning för rörligt
tillägg enligt nu gällande grunder, beräknas till omkring 33,000 kr. Häri ingå
ej kostnader för publikations- och blankettryck eller andra expenser, vilka
kostnader enligt nuvarande priser torde kunna beräknas till omkring 25,000
kr. för det fall registret erhåller samma upplaga (650 kartonnerade och 400
häftade ex.) och omfattning som »Stiftelser år 1910».

Vad åter beträffar frågan örn den personal, som skulle erfordras för en
fortlöpande statistik över stiftelser, torde beräkningar häröver näppeligen
kunna göras nu, utan torde dylika lättare grundas på erfarenheten från
arbetet med uppläggandet av registret.

Beträffande skattefrihetens omfattning lia delade meningar
yppats i de yttranden, vari denna fråga särskilt berörts.

Länsstyrelsen i örebro län bar anfört i huvudsak följande:

Utgående från att icke alla stiftelser med allmännyttig verksamhet kunna
beredas skattefrihet utan endast sådana där verksamheten iir av högt kva -

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

lificerad art definierar kommittén i första hand sin ståndpunkt så, att skattefrihet
icke bör omfatta andra institutioner än sådana, som främja ändamål,
vilka eljest måst tillgodoses av det allmänna. Inom den sålunda angivna
ramen utväljer kommittén de stiftelser, som enligt nu gällande bestämmelser,
rätt tolkade i överensstämmelse med regeringsrättens prejudikat, skulle äga
skattefrihet. Härutöver göres ett tillägg till förmån för stiftelser för vetenskaplig
forskning.

Lyckligtvis har kommittén vid lagtextens formulering icke dragit gränsen
för skattefrihet så snäv som således i motiven angives. Inom lagtextens ram
rymmas en mångfald arter av verksamhet, som ingalunda måste tillgodoses
av det allmänna. Verksamheten kan icke desto mindre vara synnerligen allmännyttig
just såsom kompletterande sådan, som tillgodoses av det allmänna.

Såsom kommittén själv framhåller har den allmänna uppfattningen i strid
mot förutnämnda prejudikat ansett det nära nog självklart, att stiftelser, som
främjade något allmännyttigt ändamål, skulle befrias från beskattning. Enligt
kommittén skulle detta hava sin grund däri, att vid den tid, då skattefrihet
för vissa rättssubjekt infördes i lagstiftningen, dessa fullgjorde en funktion
»som eljest skolat ankomma på det allmänna». När numera stat och kommun
utgåve hundratals miljoner kronor för den allmänna välfärden, måste skattefriheten
tagas under noggrann omprövning.

Länsstyrelsen kan icke underlåta framhålla, att denna bevisföring knappast
bort leda till det förslag, som kommittén i motiven framlagt, eller att skattefrihet
bör tillerkännas stiftelser, vilka främja ändamål som eljest måste tillgodoses
av det allmänna. Kommittén synes förbise, att vid den av kommittén
åsyftade tid då skattefrihet tillerkändes »fromma» stiftelser det ingalunda
tillkom det allmänna att utföra deras gärning. Det åliggandet för det allmänna
har kommit långt senare och i många fall härletts ur de fromma stiftelsernas
pionjärarbete. Skulle man därför ur kommitténs anförda motivering draga
någon slutsats, skulle det närmast bliva den, att skattefrihet framförallt skulle
beredas stiftelser med sådan verksamhet, som ej vore sådan som stat och
kommun nu vore skyldig utöva men likväl samhällsgagnande och kompletterande
den statliga eller kommunala.

Kommittén anser för sin del, att någon principiell grund för skattefrihet
icke torde kunna av någon åberopas. Envar sorn av samhället åtnjuter rättsskydd
borde lämna sitt bidrag till utgifterna härför. Örn vissa rättssubjekt
bleve befriade från skatteplikt, så finge de övriga bära en högre skattebörda.
Mot detta må allenast anföras, att kommittén själv anser sig böra föreslå
undantag från skatteplikten samt att kommittén torde förbise, att den skatt,
som skulle kunna uttagas av en samhällsgagnande stiftelse, blir högst väsentligt
lägre än kostnaden för samma verksamhet, utövad av stat eller kommun,
och därigenom ökande skattebördan i högre grad än stiftelsens skattefrihet.

Kommittén har själv framhållit, att rådande allmän uppfattning örn rätten
i förevarande avseende är en annan än den, som tagit sig uttryck i kommitténs
förslag. Den säkraste grunden för en lag är rådande rättsuppfattning, och en
lagstiftare bör icke utan mycket goda skäl gå emot den. Vad länsstyrelsen
anfört, torde vara fullt tillräckligt för att visa, att kommittén ingalunda kunnat
för sitt förslag åberopa sådana skäl.

Länsstyrelsen är emellertid ense med kommittén örn att den nuvarande bestämmelsen
behöver en klarare utformning. Denna bör emellertid gå i den
riktning, att den kommer bättre i överensstämmelse med rådande rättsuppfattning.
I detta sammanhang må ock med styrka framhållas, att ett
antagande av kommitténs förslag skulle komma att allvarligt motverka benägenheten
att skänka medel för allmännyttiga och iandsgagneliga ändamål.
Såsom redan framhållits ha enskilda personers framsynta initiativ många

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

gånger visat sig innebära ett pionjärarbete högst gagnelig! för god samhällsutveckling.
Att hämma dylika initiativ genom en för långt driven fiskalisk
formalism synes länsstyrelsen onödigt och olyckligt.

Länsstyrelsen kan för sin del väl godtaga kommitténs förslag, så som det
uttryckts i lagtexten, men anser, att därutöver bör göras ett tillägg, som sätter
stadgandet bättre i överensstämmelse med rättsuppfattningen. I sådant avseende
vill länsstyrelsen föreslå, att efter orden vetenskaplig forskning insk.
jutes följande »eller ock eljest på ett för det allmänna ändamålsenligt och
ekonomiskt sätt utövar annan allmännyttig verksamhet av samma art eller
kompletterande sådan, som stat eller kommun allmänneligen utövar eller
understödjer».

Länsstyrelsen förmenar, att genom en dylik ordalydelse eller annan i huvudsaklig
överensstämmelse därmed skulle vinnas en begränsning av skattskyldigheten,
som stöde i överensstämmelse med icke blott rätt och billighet utan
även det allmännas intresse.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har yttrat:

Kommittén säger sig ha kommit till den uppfattningen, att skattefriheten
icke bör omfatta andra institutioner än sådana som främja ändamål, vilka
eljest »mast» tillgodoses av det allmänna. Denna regel lär vara synnerligen
svår att tillämpa, och kommittén har väl knappast själv lyckats därmed.
Statsverksamhetens omfattning är mycket tänjbar, och den har på senare
tider mycket utvidgats. Försämrade statsfinanser kunna tvinga till inskränkningar.
Vad som »måste» bekostas av staten på områden, som i detta sammanhang
hava intresse, undandrager sig objektivt bedömande. Men just
den nuvarande^ möjligheten, för att ej säga sannolikheten, av nödvändiga
indragningar pa den statliga kulturbudgeten är en anledning till undvikande
av att genom åtdragning av skatteskruven skrämma bort donatorer liksom
att genom beskattning av befintliga donationer ytterligare minska vad för
kulturella ändamål kan finnas tillgängligt. Enligt länsstyrelsens mening äro
dessa synpunkter otillräckligt beaktade av kommittén.

Svenska stadsförbundet har anfört:

Kommittén har uppställt den fordran för skattebefrielse, att donationen
varit avsedd att »främja ändamål, som eljest måst tillgodoses av det allmänna».
Principen är varken till sitt innehåll klar eller i praktiken lätttillämplig.

Först må i fråga om uttrycket »allmänna» framhållas, att detta ord här
torde syfta på både stat och kommun. Ändamålet för verksamheten är
emellertid därvidlag ej sammanfallande. För kommunens del äro gränserna
för dess verksamhet och kompetens som bekant flytande. Vad som innefattas
i kommunallagens bestämmelser om »gemensamma ordnings- och hushållsangelägenheter»
bestämmes av praxis. Denna växlar starkt. Även de
författningar, som förutsätta kommunal medverkan och därigenom ställa
olika åtgärder inom den kommunala kompetensen, ökas starkt. Mycket av
det, som ännu för bara några eller något år sedan ansågs helt främmande
for kommunal verksamhet, hör nu otvetydigt dit. Även området för statens
omsorger har varit föremål för ständig utökning. Man kan under sådana
förhållanden icke säga att det ovan citerade uttalandet ger någon fullgiltig
gallringsgrund av bestående värde.

Ser man frågan så att säga ur donatorernas synvinkel, torde det av stiftelseurkunderna
i många fall framgå, att donatorerna anlagt de rent motsatta
synpunkterna. De ha ofta ställt medel till förfogande just för det, som
icke faller exempelvis inom kommunens verksamhetsområde. Med eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

utan uppräkning av olika ändamål ha de sagt klart och tydligt ifrån, att
medlen icke få disponeras för ändamål, vilkas realiserande ålegat kommunen
eller som denna eljest sörjt för att tillgodose. Ramen för den kommunala
verksamheten var tidigare snäv. Många åtgärder, som kunde te sig nog så
eftersträvansvärda, fingo en stads invånare avstå ifrån, om icke enskilda donatorer
trädde emellan. Det var här ofta fråga örn en komplettering av
vad som kunde utvinnas med skattebetalarnas medel. En lagstiftning, som
för framtiden motarbetade dylika utslag av god medborgaranda, vore säkerligen
minst av allt önskvärd. Själva utgångspunkten synes styrelsen därför
oriktigt vald.

Därutöver vill kommittén emellertid reducera möjligheterna till skattebefrielse.
Bland de »allmännyttiga» ändamålen gör den ytterligare en gallring
och får kvar endast ändamål »av särskild valör». Visserligen kan det
icke förnekas, att åtskilliga av de kvarstående äro att betrakta såsom typiska
för kommunal verksamhet. Men gränsen är uppenbarligen alltför
snävt dragen. I åtskilliga av våra städer finnas många donationer för estetiska,
allmänt kulturella och i vidare mening filantropiska syften, som efter
ett antagande av kommitténs förslag skulle beskattas.

Följderna av den snäva begränsningen skulle säkerligen bli den, att städerna
finge fylla ut med nödvändiga belopp. Med medel ur stiftelserna ha
icke sällan tillskapats institutioner, vilkas driftkostnader alltjämt täckas av
de donerade medlen. Där efter beskattningen fondernas årligen disponibla
tillgångar ej räckte till, finge staden själv fylla behoven, och den skattebetalare,
för vilken kommittén visat sig så ömsint, drabbades ändock av utgift
på sin debetsedel. Icke heller staten torde gå fri från krav på bidrag
för ändamål, som tidigare kunnat täckas av de donerade medlen. I vart fall
i tider av normal skattekraft torde det allmänna svårligen kunna avvisa
krav på medel för uppmuntrande av teater-, musik-, folkbildnings- och annan
kulturell verksamhet, för vilken nu disponeras donationsmedel.

Styrelsen anser sig sakna anledning att ingå på detaljer i förslaget. Med
vad ovan sagts vill styrelsen starkt understryka, att de i detta ärende från
kommunalt håll tidigare framförda önskemålen icke skulle tillgodoses genom
ett lagfästande av det nu föreliggande förslaget. De fördelar av något
klarare utformning, som därvid vore att räkna med jämfört med nuvarande
praxis, synas otillräckliga.

Liknande synpunkter som de, vilka kommit till uttryck i de tre sist återgivna
yttrandena, ha även framförts av skogssällskapet och skogssällskapets
skogsfond, vilka tillika gemensamt uttalat följande:

Vid sidan av de ur allmännyttig synpunkt mycket betydelsefulla stiftelser
o. dyl. varom här talats, har en mer eller mindre missriktad offervillighet
även givit upphov till en hel del mindervärdiga sådana. Dessa fall böra
ej lagas till intäkt för en schablonisering eller förenkling av lagstiftningen,
som är ägnad att kunna skada intresset för vidmakthållande av offerviljan
i här berörda former. Fyller icke ett rättssubjekt de anspråk, som måste
ställas å dess ändamål ur allmännyttans synpunkt såväl som å dess struktur,
bör det givetvis ej komma i åtnjutande av de förmåner en skattebefrielse
innebär. Med hänsyn till de intressen, som här stå på spel, är det
knappast för mycket begärt att det allmänna underkastar sig den procedur,
som en sovring av rättssubjekten ur nämnda synpunkt fordrar. Någon större
svårighet att skapa ändamålsenliga och tillfyllest enkla former för detta
bedömande lärer det inte erbjuda. Det kan nämligen ej anses med god rättvisa
förenligt att inom ett komplex av rättssubjekt, vilkas ändamål ur stats -

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

nyttans synpunkt måste anses vara nog så likvärdiga, utan vidare utskilja
vissa för att giva dem en särställning i skattehänseende och stämpla övriga
såsom mindre värda med följd, att de berövas denna förmån. Lägges en sådan
princip till grund för lagstiftning i frågan måste det få till given följd,
att offervilligheten måste känna sig hindrad i valet av ändamål på ett sätt,
som måste lända till skada för det allmänna, då därigenom månget uppslag
till gagnande verksamhet till dess tjänst ej skulle bliva förverkligat.

Såsom framgår av vad här anförts, delar sällskapet helt den uppfattningen,
att rättssubjektets ändamål ur statsnyttans synpunkt skall vara avgörande
i fråga om dess fritagande från beskattning, men finner, att den begränsning
till vissa bestämda kategorier, som innehålles i lagförslagets § 53,
är alltför snäv. Endast en formulering som medgåve prövning av skattefrihet
även för andra slag av stiftelser och föreningar med allmännyttigt syfte
skulle, enligt sällskapets mening, fylla det samhällsgagnande ändamål, som
med lagstiftningen avses.

, Kommittén har som invändning mot en friare prövning åberopat det ökade
arbete taxeringsmyndigheterna genom en sådan ordning skulle få bära.
Sällskapet vill för sin del hålla före, att dessa betänkligheter icke äro av
den art, att de få förhindra en rationell lösning av denna för samhället viktiga
beskattningsfråga.

I ett par yttranden har frågan om de kommunala donationsfondernas
ställning i beskattningshänseende särskilt berörts.

Sålunda har kammarrätten anfört:

Kammarrätten anser i likhet med kommittén någon allmän bestämmelse
örn skattefrihet för stiftelser, som främja ändamål av kommunal natur, icke
böra ifrågakomma. I detta hänseende må framhållas, att den omständigheten,
alt en stiftelses förvaltning ombesörjes av en kommunal myndighet, givetvis
icke bör föranleda en förmånligare behandling i skatteavseende än som
kommer andra stiftelser med samma ändamål till del. Ändamålets beskaffenhet
— och ej stiftelsens organisation — bör vara bestämmande för frågan
om skattefriheten. Huruvida ett ändamål kan sägas vara av kommunal
natur, torde stundom vara svårt att avgöra. Förutom vissa åligganden, som
enligt särskilda författningar ankomma på kommunerna, avse de kommunala
ändamålen en mångfald olika syften, vilka kommunerna enligt kommunallagarna
äro berättigade men ej lagligen pliktiga att tillgodose. Ett
stadgande av innehåll, att stiftelser, som främja kommunala ändamål eller
ändamål av gagn för kommuner, skola åtnjuta skattefrihet, skulle enligt
kammarrättens mening kunna föranleda tolkningssvårigheter. En sådan bestämmelse
skulle för övrigt innebära en avsevärd utsträckning av området
för skattefriheten i jämförelse med vad som skulle komma att gälla beträffande
andra stiftelser, vilket kammarrätten icke kan finna berättigat.

Kammarrätten vill emellertid i detta sammanhang även framhålla, att enligt
de grunder, som synas hava tillämpats vid utarbetandet av kommitténs
förslag, skattefrihet skulle kunna anses principiellt motiverad i fråga om stiftelser,
som främja ändamål, vilka landsting eller kommuner lagligen äro
pliktiga att tillgodose. Då landsting och kommuner åtnjuta skattefrihet, kan
med ett visst fog göras gällande, att de stiftelser, sorn främja ändamål av
nyss angiven beskaffenhet, likaledes böra erhålla skattefrihet. I vissa under
senare tid avgjorda mål har även regeringsrätten ansett skattefrihet höra
medgivas i dylika fall. Kammarrätten anser sig emellertid kunna biträda den
av kommittén uttalade uppfattningen, att de allra flesta av de ändamål, var -

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

om här är fråga, torde kunna hänföras under de av kommittén föreslagna
skattefrihetsreglerna. Med hänsyn därtill och då det får anses önskvärt, att
reglerna om skattefrihet utformas efter i möjligaste mån enkla linjer, tillstyrker
kammarrätten kommitténs förslag i fråga om kommunala donationsfonders
beskattning.

Länsstyrelsen i Malmöhus lån har sagt sig dela kommitténs uppfattning,
att avgörande för frågan om skattefrihet borde vara det ändamål vederbörande
institution i sin verksamhet verkligen fullföljt. Emellertid kunde frågan
komma att tangera och skära sig med bestämmelserna om stats och
kommuns skattefrihet. Problemet huruvida skattskyldigheten skulle omfatta
såväl självständiga stiftelser som osjälvständiga ryckte en här in på livet.

Länsstyrelsen har härutinnan vidare yttrat:

Såvitt länsstyrelsen kan förstå måste grunden för de utslag, varigenom
kommunala donationsfonder med vidsträckt förfoganderätt för vederbörande
kommun förklarats skattefria, vara den, att donationerna ansetts utgöra icke
självständiga stiftelser och följaktligen i beskattningsavseende varit underkastade
de regler, som gälla för mottagarna av donationerna. Frågan är här,
huruvida stiftelsekapitalet skall anses som en kommunens tillhörighet eller
ej. Det går naturligtvis icke att förneka, att fall kunna förekomma där ren
gåva måste anses föreligga. Emellertid bör, där allra minsta föreskrift rörande
donationsmedlens användning lämnats, enligt länsstyrelsens förmenande
så anses att i och med den viljeyttring, varigenom donationen kommit
till stånd, skapats en självständig och bestående juridisk person. Att till styrelse
och förvaltningsorgan förordnats personer, vilka samtidigt fungera som
kommunal myndighet, bör icke förrycka detta förhållande. Med största sannolikhet
sammanfaller också denna åsikt med vad donatorn verkligen åsyftat,
och bör i detta sammanhang kanske framhållas, att man i regel icke torde
böra fästa allt för stort avseende vid stiftelseurkundens språkliga formulering,
då ju donator saknat anledning att ägna den juridiska distinktionen
i denna del någon uppmärksamhet.

Länsstyrelsen delar således till fullo kommitténs uppfattning på denna
punkt. Då emellertid åtskilliga rättsfall ge stöd för en annan mening i detta
hänseende, synes vid ett godtagande av vad kommittén härom uttalat detta
böra komma till uttryck i lagbestämmelserna.

I några yttranden har förordats skattebefrielse för stiftelser och
föreningar med ändamål att främja landets försvar.

Överståthållarämbetet, som sagt sig ej lia kunnat finna, att kommittén andragit
tillräckligt vägande skäl för sitt förslag att bereda vetenskaplig forskning
en särställning i förhållande till andra samhällsgagneliga ändamål, har
sålunda i detta sammanhang erinrat om, att främjandet av landets försvar
torde vara av den samhällsgagneliga natur, att stiftelser och föreningar med
dylikt syfte, t. ex. skytteföreningar, borde komma i åtnjutande av skattebefrielse.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har ansett, att under 53 § 1 mom. e)
kommunalskattelagen och 7 § f) förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
även borde upptagas föreningar som verkade för stärkande
av rikets försvar. Skytteförbundens överstyrelse har lämnat en redogörelse
för det frivilliga skytteväsendets verksamhet och i anslutning härtill hemställt,
att överstyrelsen med anslutna skytteförbund och skytteföreningar
måtte frikallas från skattskyldighet. Sveriges landstormsföreninaars central -

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

förbund har för eget samt anslutna förbunds och föreningars vidkommande
gjort en liknande hemställan. Kronprinsessan Margaretas landstormsjond,
för vilken reglemente blivit av Kungl. Majit fastställt den 30 april 1921 (se
SFS 1921: 373), har ävenledes anhållit att bliva frikallad från skattskyldighet.
Föreningen för Stockholms fasta försvar, som genom regeringsrättens
utslag år 1913 förklarats icke vara skattskyldig för inkomst och förmögenhet,
har meddelat, att samtliga föreningens inkomster, vilka främst bestode av
inströmmande gåvor, användes helt till främjande av huvudstadens försvar
och i första hand dess luftförsvar. Då statsmakterna velat särskilt inrikta
den enskildes offervilja just på bidrag till luftförsvaret genom alt medgiva
avdrag i beskattningshänseende för dylika bidrag —- vilken rätt ej medgivits
för donationer till vetenskapliga och kulturella ändamål — syntes det självfallet
att föreningar, vilkas syfte vore just av denna art, borde framför andra
komma i åtnjutande av skattefrihet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har funnit en utvidgning av skattefriheten,
utöver vad kommittén föreslagit, påkallad. Länsstyrelsen har härutinnan
yttrat:

Sådana ändamål borde i första hand ytterligare komma i fråga till skattefrihet,
som främjas genom understöd av staten och därmed erkännas vara
allmännyttiga. Det torde finnas ringa anledning att uttaga skatt å kapitalavkastning
hos stiftelse eller förening, vars syfte gagnas genom anslag, exempelvis
av lotterimedel. Därmed borde teater, musik, bildande konst och kulturminnesvård
kunna undantagas från beskattning lika väl som vetenskap,
undervisning och folkbildning med flera ändamål, vilka genom kommittéförslaget
redan privilegierats. Idrott, som gagnas med tipsmedel, kunde måhända
även inräknas i sålunda skattefria ändamål. Men sådan befrielse för idrottens
del skulle bliva tämligen betydelselös, eftersom den i allt fall endast kan
avse inkomst av kapital, medan inkomst av rörelse — exempelvis av fotbollsmatcher
— måste beskattas liksom inkomst av fastighet. Detta senare gäller
för övrigt lika för samtliga ifrågavarande ändamål. Att utsträcka skattefriheten
till att avse alla ändamål, som tillgodoses med anslag av icke blott stat
utan även av kommun, och anse att allmännyttan vore därmed konstaterad,
torde dels icke förhindra att tveksamma fall uppkomme, där sakligt fog för
skattefrihet icke vore så uppenbart, dels kunna tänkas bereda möjlighet till
spekulationer i skattefördelar, exempelvis genom kommunalt anslag med bagatellbelopp
åt en förening för att bereda denna skattebefrielse, vilken eljest
saknade bärande grund.

Efter den tvekan, som sålunda inställt sig om och på vad sätt det allmännas
bästa kunde tillgodoses genom fördelar i form av skattefrihet i något
vidare omfattning än vad kommittén föreslagit, har länstyrelsen stannat vid
den meningen att bestämda ändamål borde angivas såsom skattefria, på sätt
kommittén även i övrigt gått in för, men att dessa borde utvidgas genom till lägg

i kommunalskattelagen 53 § 1 mom. e) på följande sätt: — ---»främja

vetenskaplig forskning och kulturminnesvård, så ock verksamhet för teater,
musik och bildande konst, som bedrives utan vinstsyfte, ävensom sådana

föreningar»--—. Motsvarande tillägg vill länsstyrelsen även föreslå i

7 § f) av förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Även Göteborgs stadskollegium och länsstyrelsen i Hallands län ha framhållit
betydelsen av skattefrihet för stiftelser som främja skön konst av olika
slag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

Svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbund har hemställt,
att idrottssamanslutningarna måtte upptagas bland sådana juridiska personer
som jämlikt förslaget skulle erhålla skattelindring enligt 53 § 1 mom. e)
kommunalskattelagen och 7 § f) statsskatteförordningen.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har ansett frihet från skattskyldighet
väl motiverad även för sådana institutioner och föreningar som utförde ett
värdefullt arbete för ungdomens utbildande i fysiskt och moraliskt avseende.
Såsom exempel på dylika stiftelser och föreningar kunde nämnas scoutföreningar
samt kristliga och ideella ungdomsföreningar.

Överstyrelsen för svenska röda korset har lämnat en utförlig redogörelse
för den verksamhet, som bedrives av föreningen svenska röda korset och
den självständiga men under överstyrelsens överinseende stående stiftelsen
röda kors-hemmet. Med hänsyn till arten av denna i sjuka och lidande människors
tjänst samt utan vinstsyfte bedrivna verksamhet ävensom med hänsyn
till röda korsets ställning till det allmänna vore det klart, att föreningen
liksom stiftelsen måste anses vara i främsta linjen bland de juridiska personer,
som kunde göra anspråk på sådana skattelindringar som komme allmännyttiga
inrättningar till del. Föreningen och stiftelsen hade också betraktats
som fromma stiftelser. Med den ståndpunkt kommittén intagit skulle
röda korsets nuvarande ställning i skatteavseende i huvudsak bibehållas. Då
emellertid stundom i avseende å vissa till röda korsets förmån gjorda dispositioner
tvekan uppstått om det för medlens användning — inom ramen för
röda korsets, verksamhet — angivna ändamålet kunde anses falla under begreppet
from stiftelse, hemställde överstyrelsen att såsom undantagna från
beskattning namneligen angåves föreningen svenska röda korset jämte till
densamma hörande stiftelsen röda kors-hemmet. Därest denna hemställan
vunne bifall, borde motsvarande ändring vidtagas i bestämmelserna örn arvsoch
gåvoskatt.

överstyrelsen har tillika, dock allenast i andra hand, på sätt framgår av
den tidigare redogörelsen, förordat bibehållande i författningstexten av begreppet
»from stiftelse». Innebörden av detsamma kunde lämpligen angivas
genom ett fullständigande av anvisningarna till kommunalskattelagen. I den
mån de i den av kommittén föreslagna lagtexten begagnade uttrycken kunde
tänkas komma till användning för sådant ändamål, syntes uttrycket »utöva
hjälpverksamhet bland behövande» lämpligen böra utbytas mot ett mera neutralt,
t. ex. »lämna hjälp åt behövande».

Statskontoret har framhållit, att med »akademi» kunde förstås jämväl samfund
med uppgift att främja konst och litteratur. För att frågan om skattskyldighet
för ett dylikt samfund icke skulle bliva beroende av den omständigheten,
huruvida detsamma vore att anse såsom akademi, ville statskontoret
förorda, att de för akademier föreslagna bestämmelserna inskränktes att
gälla allenast sådana akademier som främjade högre undervisning och vetenskaplig
forskning. Skulle skattefrihet anses böra tillkomma vissa andra akademier
än de sålunda angivna, syntes dessa böra särskilt för sig uppräknas
i författningstexten. I detta sammanhang har statskontoret fäst uppmärksam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

heten vid att domstolarna — vid befrielse från skattskyldighet enligt gällande
undantagsbestämmelser eller deras tidigare motsvarigheter — ej sällan
med frångående av bestämmelsernas ordalag åberopat deras »grunder». Med
anledning härav syntes i samband med vidtagandet av nu föreslagna författningsändringar
böra uttalas, att bestämmelserna fortsättningsvis skulle tilllämpas
efter ordalagen. Av bestämmelsernas natur av undantagsföreskrifter
borde följa, att deras ordalag skulle erhålla en restriktiv tolkning.

Länsstyrelsen i Uppsala län har förmenat, att stipendiefonder borde medgivas
skattefrihet i samma utsträckning som hittills. Då emellertid icke alla
stipendiefonder torde kunna hänföras till stiftelser av den art som angåves
i den av kommittén föreslagna författningstexten, helst som själva begreppet
stiftelse f. n. syntes tolkas olika, har länsstyrelsen förordat, att för undvikande
av misstolkning stipendiefonder särskilt angåves i författningstexten.

Även länsstyrelserna i Älvsborgs och Västmanlands län ha ansett ordet
»stipendiefonder» böra bibehållas i författningstexten.

Vad kommittén uttalat och föreslagit för det fall att en stiftelse eller
en förening i sin verksamhet främjar flera ändamål av
olika slag har väckt gensagor i några av yttrandena.

I ett inom kammarrätten avgivet särskilt yttrande har t. f. assessorn Olofson,
med instämmande av kammarrättsråden Wikström och Ekenberg, i anslutning
till kommitténs uttalande att i dylikt fall uppdelning av inkomsten
i en skattefri och en skattepliktig del skulle innebära en rationell lösning av
ifrågavarande skattespörsmål, anfört följande:

I vad kommittén yttrat till förmån för en uppdelning av inkomsten i förevarande
fall vill jag instämma, och jag tror, att en sådan lösning i ett avsevärt
antal fall är möjlig. Särskilt enkel lärer uppdelning i allmänhet bliva, då
föreningar, vilkas huvudsakliga verksamhet ej är sådan, att skattefrihet kan
beviljas, vid sidan därav förvalta fonder för tillgodoseende av i skattehänseende
privilegierat syfte (jfr RÅ 1914 ref. 129 och 1918 ref. 21). Att uppdelning
icke i alla fall kan göras är intet skäl för att ej använda denna metod,
då så kan ske. I det antagligen mindre antalet fall, då sådan uppdelning verkligen
ej går att åstadkomma, står måhända ingen annan utväg öppen än den
av kommittén förordade. Denna lösning är emellertid från rättvisans synpunkt
föga tilltalande, och i praktiken torde det i många fall visa sig mycket
vanskligt att bestämma, när ett ändamål är huvudsakligt.

Överståthållarämbetet har framhållit, att åtskilliga i och för sig icke skattefria
sammanslutningar vore i besittning av fonder med sådana ändamål, som
kunde föranleda skattefrihet. Vore en sådan fond genom donation överlämnad
med bindande föreskrifter angående användningen, hade densamma, ehuru
ingående bland föreningens tillgångar, enligt hittills gängse praxis betraktats
såsom likartad med en självständig stiftelse och medgivits skattebefrielse.
Det syntes önskvärt att delta förfarande icke i fortsättningen omöjliggjordes.

Länsstyrelsen i Stockholms län bar ansett, att uppdelningsprincipen skulle
medföra mer tillfredsställande resultat än kommittéförslaget. Uppdelning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

liknande slag förekomma redan vid exempelvis taxering av aktiebolag, som
jämte annan inkomst åtnjutit utdelning å aktier i andra svenska aktiebolag.
De med en uppdelning förenade nackdelarna torde i viss mån kunna förebyggas
och finge icke överdrivas. Ej utan fog kunde ifrågasättas huruvida
avvägningen mellan »huvudsakligt ändamål» och »oväsentlig bisak» vore
mindre krävande än en uppdelning av inkomster uti skattefria och skattepliktiga
delar.

Liknande uttalanden ha gjorts av länsstyrelserna i Uppsala och Östergötlands
län.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har funnit en tillämpning av förslaget i denna
del kunna medföra synnerligen starkt framträdande orättvisor samt har
förklarat sig icke kunna godkänna kommitténs tolkning av uttrycket »huvudsakligt
ändamål». Med hänsyn härtill borde ifrågavarande spörsmål upptagas
till förnyat övervägande.

Icke heller länsstyrelsen i Skaraborgs län har blivit övertygad om lämpligheten
av kommittéförslagets bestämmelser i nu förevarande hänseende. Enligt
länsstyrelsens mening borde en stiftelse eller förening, vars verksamhet
främjade olika ändamål vilka betingade dels skattefrihet och dels skatteplikt,
vara helt skattepliktig om ej ändamålen tydligt avgränsats. Det borde ej
vara oöverkomligt att t. ex. genom stadgeändring uppdela verksamheten i en
skattepliktig och en skattefri del.

Riddarhusdirektionen har — utan att vilja göra ett allmänt uttalande om
de av kommittén påstådda svårigheterna att uppdela inkomsten i en skattefri
och en skattepliktig del — beträffande de till ett par hundra uppgående
stiftelserna under dess förvaltning framhållit, att inga dylika svårigheter torde
förefinnas. Skulle emellertid systemet med en uppdelning icke kunna genomföras,
ansåge direktionen i likhet med kommittén enda möjligheten vara
att låta det huvudsakliga ändamålet med verksamheten vara avgörande för
frågan örn skattefrihet.

Vad kommittén anfört därom, att skattefriheten i regel endast borde omfatta
juridiska personer, som faktiskt utövade en verksamhet av allmännyttig
beskaffenhet, har föranlett uttalanden av några remissinstanser.
Sålunda har länsstyrelsen i Blekinge län därav dragit den slutsatsen, att enligt
kommitténs mening en stiftelse eller förening, som främjade ändamål av
olika slag, skulle bli skattefri de år den utövade en i hög grad samhällsnyttig
verksamhet men skattskyldig de år den utövade dylik verksamhet i mindre
omfattning. Vore detta meningen, så borde obegränsad deklarationsskyldighet
för dessa juridiska personer införas. Härför talade även att man eljest
icke utan svårighet kunde bedöma vad som varit det huvudsakliga ändamålet
med verksamheten.

Riksräkenskapsverket har funnit den av kommittén uttalade uppfattningen
riktig, att om en stiftelses medel under en följd av år icke komme till användning
för det med stiftelsens verksamhet avsedda ändamålet skattefrihet
under denna tid icke skulle medgivas, medan däremot ett tillfälligt reserve -

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

rande av avkastningen lika litet som sedvanliga avsättningar för ökande av
kapitalet skulle inverka på skattefriheten. Denna uppfattning borde dock
tydligare än som skett i förslaget komma till uttryck i anvisningarna till 53 §
kommunalskattelagen.

Överståthållarämbetet har beträffande den av kommittén föreslagna punkt
7 i anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen erinrat, att begreppet »bedriven
verksamhet» syntes svävande. I motiven klarlades visserligen utförligt
vad därmed förstodes, men dessa motiv bleve i regel ej kända för vare sig de
skattskyldiga eller taxeringsnämnderna. I författningstexten borde utsägas, att
icke endast ändamålet enligt stadgarna utan fast mer verksamhetens art vore
avgörande för skattskyldigheten samt att i det återgivna uttrycket tillika läge
ett krav på att verksamhet faktiskt bedrivits.

Frågan, huruvida skattefriheten för vissa stiftelser och ideella föreningar
jämväl borde avse inkomst av rörelse, har särskilt berörts i några
yttranden.

Kammarrätten har icke hållit för sannolikt, att en föreskrift om skattskyldighet
för inkomst av rörelse beträffande stiftelser och föreningar av nu ifrågavarande
slag skulle få någon större praktisk betydelse, men har — enär
principiellt sett rörelses bedrivande otvivelaktigt borde föranleda skattskyldighet
— ansett sig icke böra avstyrka kommitténs förslag i detta hänseende.

Inom kammarrätten anförde kammarrättsrådet Ekenberg i ett särskilt yttrande: Beträffande

frågan, huruvida stiftelser och föreningar, som omförmälas i
53 § 1 mom. e) i förslaget till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen,
skola, såvitt angår den kommunala beskattningen, vara skattskyldiga
för inkomst av rörelse, instämmer jag med majoriteten. I motsats mot kammarrättens
övriga ledamöter anser jag däremot övertygande skäl ej förebragta
för att göra en motsvarande utvidgning av skattskyldigheten i vad beträffar
statsbeskattningen. Ifrågavarande juridiska personer äro såväl enligt
gällande bestämmelser som jämlikt kommitténs förslag befriade från skattskyldighet
till staten för inkomst av fastighet, och någon anledning att strängare
beskatta rörelseinkomst än fastighetsinkomst synes ej föreligga.

Socialstyrelsen har funnit kommittéförslaget i denna del väl grundat men
har erinrat, att det kunde vara förenat med ganska avsevärda svårigheter att
bestämma de belopp, som skulle anses utgöra inkomst av rörelse.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har framhållit, att nu ifrågavarande institutioner
allenast i mycket begränsad omfattning dreve rörelse och att någon
nämnvärd konkurrens för de skattskyldiga företagarna ej kunde befaras.
Länsstyrelsen vore därför närmast av den uppfattningen att jämväl vinst å
rörelse borde under samma förutsättning som annan inkomst vara skattefri.

Svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbund har hemställt,
dels att anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen måtte kompletteras med
en föreskrift av följande lydelse: »Vid bedömande av vad som är alt hänföra
till rörelse skall iakttagas att dit icke hänföras sådana inkomster som tillföras
den icke professionella idrotten från tävlingar», dels ock att 7 § statsskatteförordningen
måtte kompletteras med anvisningar av enahanda innehåll.

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

Departementschefen.

Obestridligt torde vara, att en generell skattelindring eller skattebefrielse
icke, åtminstone teoretiskt sett, utgör det mest rationella sättet för staten att
understödja en allmänt gagnelig verksamhet. Systemet medför särskilt de
olägenheterna, att i det enskilda fallet ekonomiskt stöd från det allmännas
sida kan komma att lämnas åt en verksamhet, som måste anses jämförelsevis
föga förtjänt därav, samt att understödets storlek och fördelning faller
utanför området för det allmännas bestämmanderätt och kontroll. I tider
som de nuvarande, då skattebördan ökas och förut beviljade anslag för åtskilliga
nog så nyttiga eller behjärtansvärda ändamål beskäras eller helt indragas,
kan skattefriheten komma att innebära ett både relativt och absolut
ökat understöd från det allmännas sida. Då jag är ense med kommittén därom,
att någon principiell grund för skattefrihet icke torde kunna av någon
åberopas, bör det nyss anförda enligt min mening leda till åtminstone stor
återhållsamhet vid beviljandet av generell skattebefrielse. Att helt slopa den
hävdvunna skattefriheten för vissa slags rättssubjekt, som utöva en allmännyttig
verksamhet, kan jag dock av rent praktiska hänsyn icke förorda. Även
härutinnan delar jag den uppfattning som uttalats av kommittén och som
jämväl kommit nästan enstämmigt till uttryck i de avgivna yttrandena. Det
kan icke vara ett samhällsintresse att beskära sådana medel som ställts till
förfogande för ett i eminent grad allmännyttigt ändamål, i all synnerhet icke
örn det kan befaras att en sådan åtgärd skulle medföra obenägenhet hos de
enskilda medborgarna att i samma omfattning som hittills donera medel till
sådana ändamål. Den sist angivna synpunkten vill jag alltså icke frånkänna
ett visst berättigande men anser dock att betydelsen därav ofta övervärderats.

Såsom framgår av det förut sagda anser jag, att urvalet av de rättssubjekt,
som skola erhålla skattefrihet, bör ske med ganska stor stränghet. Kommittén
har kommit till den uppfattningen, att skattefriheten icke bör omfatta
andra institutioner än sådana som främja ändamål vilka eljest måst tillgodoses
av det allmänna. Emot en dylik grundprincip för urvalet har kritik framförts
under remissbehandlingen. Icke heller jag kan helt godtaga denna kommitténs
formulering, vilken synes kunna ge anledning till missförstånd. Då
kommittén föreslagit skattefrihet för exempelvis stiftelser med huvudsakligt
ändamål att utöva hjälpverksamhet bland behövande, så lärer detta icke med
stöd av kommitténs principuttalande få tolkas så, att enligt kommitténs förmenande
varje dylik stiftelses verksamhet måste, därest den nedlades, ersättas
med en motsvarande verksamhet från det allmännas sida. Kommitténs
uppfattning har uppenbarligen allenast varit den, att skattefriheten icke bör
omfatta andra rättssubjekt än sådana som verka på områden, inom vilka positiva
insatser från det allmännas sida anses ofrånkomliga i den mån de icke
tack vare enskildas initiativ befinnas överflödiga. Detta är också enligt min
mening riktigt. Då emellertid därav icke följer, att alla rättssubjekt med sådana
verksamhetsområden nödvändigtvis böra förlänas skattefrihet, innefattar
kommitténs formulering ingen slutgiltig lösning av det uppställda problemet.
En sådan torde icke stå att vinna annorledes än genom en avvägning i

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

detalj de olika allmännyttiga ändamålen emellan, därvid givetvis full enighet
rörande värderingen knappast kan åstadkommas.

De mot kommittéförslaget framförda erinringarna gå i regel ut på att kommittén
alltför snävt begränsat antalet rättssubjekt, som skulle få åtnjuta skattebefrielse.
Endast i ett par fall bar en motsatt mening uttalats. Icke heller
jag är av den uppfattningen, att förslaget upptager något slag av rättssubjekt
som lämpligen borde ha uteslutits ur detsamma. Resultatet av kommitténs
överväganden härutinnan har blivit, att gällande bestämmelser på området
borde i huvudsak bibehållas, dock med åtskilliga omformuleringar i förtydligande
syfte. Sålunda har, i likhet med vad nyligen skett på arvs- och
gåvobeskattningens område, beteckningen »fromma stiftelser» ansetts böra
utmönstras ur författningstexten. I ett hänseende har dock kommittén funnit
en utsträckning av skattefriheten vara av behovet påkallad, nämligen
ifråga örn stiftelser och föreningar som — utan att vara hänförliga till stipendiefonder
eller vetenskapliga samfund, vilka ju redan nu åtnjuta skattefrihet
— ha till ändamål att främja vetenskaplig forskning. Såsom nyss
nämnts anser jag förslaget härutinnan böra godtagas men vill i detta sammanhang
framhålla, att det icke av de av regeringsrätten meddelade utslagen
i målen rörande Knut och Alice Wallenbergs stiftelses samt Wenner-Grenska
samfundets beskattning torde fullt otvetydigt framgå, att en stiftelse med huvudsakligt
ändamål att ekonomiskt stödja vetenskaplig forskning icke redan
enligt gällande bestämmelser eller grunderna för desamma skulle kunna erhålla
skattebefrielse. Uteslutet synes nämligen icke vara, att på utgången av
målen inverkat vissa däri föreliggande särskilda omständigheter. Sålunda
har det måhända beträffande den Wallenbergska stiftelsen ansetts kunna
ifrågasättas, huruvida densamma uppfyller den i 1 § lagen om tillsyn över
stiftelser angivna fordringen att »fortvarande tjäna ett bestämt ändamål»,
medan det på utgången i målet örn Wenner-Grenska samfundet möjligen kan
ha inverkat, att samfundet enligt sina stadgar kunnat och i sin verksamhet
också fullföljt jämväl andra syften än främjande av vetenskaplig forskning.
Emellertid har regeringsrätten i ett den 17 december 1941 meddelat utslag
funnit samfundet Nordiska museets vänner pliktigt att utgöra skatt för inkomst
och för förmögenhet. Detta samfund utgör en sammanslutning av för
museet och dess verksamhet intresserade personer. Samfundets ändamål är
ali inköpa värdefulla föremål eller samlingar, vilka i samförstånd med museets
ledning skola som gåva överlämnas till museet. Dessutom må bidrag
kunna lämnas dels till inköp av föremål, som av museets styresman anses
synnerligen önskvärda, dels även till bekostande av resa i och för sådana inköp.
Enär Nordiska museet tidigare av högsta domstolen (se N. J. A. 1922 s.
421) förklarats vara vetenskapligt samfund, synes detta regeringsrättens utslag
närmast tyda på, att en sammanslutning med ändamål att ekonomiskt
stödja vetenskaplig forskning icke för närvarande åtnjuter skattefrihet. Till
belysning av den oklarhet, som inom rättspraxis råder i fråga om innebörden
av uttrycket »vetenskapligt samfund», kan dock gent emot regeringsrättens
utslag beträffande samfundet Nordiska museets vänner ställas ett av högsta

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

domstolen den 16 februari i år meddelat utslag, vari Konung Gustaf V:s
80-årsfond med hänsyn till det ändamål och den verksamhet fonden har
att fullfölja förklarats skola för en fonden tillkommande testamentslott beskattas
enligt de för klass II i den i 1914 års arvsskatteförordning intagna
tariffen angivna grunderna. Enligt denna klass beskattades en testamentslott,
vilken före den 1 januari 1942 tillfallit »akademi, vetenskapligt
samfund, allmänt undervisningsverk, stipendiefond eller pensionsanstalt, likasom
ock sjuk- eller fattigvårdsinrättning eller annan from stiftelse». Av stadgarna
för Konung Gustaf V :s 80-årsfond framgår bl. a., att fondens ändamål
är att befrämja utforskandet och bekämpandet av de invalidiserande folksjukdomarna
i Sverige ävensom att fondens medelskola vara fördelade — förutom
på en dispositionsfond för bestridande av organisations- och administrationskostnader
m. m. — å två delfonder, nämligen en forskningsfond från vilken
anslag utdelas efter förslag av en på visst sätt utsedd granskningsnämnd
samt en institutsfond för bidrag till uppförande, utrustning och drift av ett
institut för forskning över nyssnämnda sjukdomar. I det av högsta domstolen
prövade målet gjorde fonden gällande, att den i beskattningshänseende
vore att anse såsom i första hand ett vetenskapligt samfund och i andra
hand en sjukvårdsinrättning. Man torde väl kunna antaga, att högsta domstolen
ansett fonden närmast likställd med ett vetenskapligt samfund.

Med anledning av vad statskontoret därutinnan anfört vill jag såsom min
mening framhålla, att anledning icke torde föreligga att upphäva den sedan
länge gällande skattefriheten för akademier, även i de fall en sådan varken
är en undervisningsanstalt eller kan anses vara en förening med vetenskapligt
syfte. Något behov av att genom en uppräkning precisera skattefrihetens
omfattning i dylika fall synes knappast föreligga. Enär en akademi i författningstextens
mening åtminstone i regel torde vara utrustad med något slag
av offentlig sanktion, bör givetvis icke en förening enbart genom att beteckna
sig såsom akademi komma i åtnjutande av skattefrihet.

Flertalet av de i remissyttrandena framförda önskemålen rörande en utvidgning
av skattefriheten bör enligt min mening icke bifallas. Gränsen bör
här, liksom annorstädes, vara så klart utstakad som möjligt. Såsom en förutsättning
för skattefrihet synes också kunna fordras, att den verksamhet,
vilken bedrives med sådant syfte som genom skattefriheten skulle stödjas,
allmänt erkännes vara så gott som undantagslöst förtjänt av sådant stöd.
Jag kan därför icke, i likhet med länsstyrelsen i Orebro län, förorda skattefrihet
för samtliga sådana stiftelser och föreningar »som på ett för det allmänna
ändamålsenligt och ekonomiskt sätt utöva allmännyttig verksamhet
av samma art eller kompletterande sådan, som stat eller kommun allmänneligen
utövar eller understödjer». Vad teaterkonsten, musiken och de bildande
konsterna beträffar utövas de väl icke alltid på sådant sätt att uppmuntran
från det allmännas sida i form av skattebefrielse kan anses befogad.
Kulturminnesvården lärer i regel kunna hänföras till vetenskaplig forskning.
Idrottsrörelsen synes lämpligen böra erhålla det allmännas stöd i annan
lorm än genom en förmån, som skulle komma de olika sammanslutningarna
till godo i allt större omfattning, ju bättre ekonomi de redan hade. Att

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

låta den heterogena gruppen av institutioner och föreningar med syfte att
utbilda ungdomen i fysiskt och moraliskt avseende erhålla skattefrihet eller
att här göra ett urval för sådant ändamål finner jag knappast lämpligt eller
ens möjligt. Icke heller har jag ansett mig böra biträda överstyrelsens för
svenska röda korset hemställan, att föreningen svenska röda korset jämte till
densamma hörande stiftelsen röda kors-hemmet måtte namneligen angivas
såsom undantagna från beskattning. I den mån donationer till röda korset
göras på sådana villkor, att donationerna bliva att anse såsom självständiga
beskattningssubjekt, bör ej på beskattningsfrågan inverka att röda korset,
som självt åtnjuter skattebefrielse, förvaltar donationerna. Enligt några länsstyrelsers
förmenande borde stipendiefonder medgivas skattefrihet i samma
utsträckning som hittills. I den mån en dylik fond har ett annat ändamål
än att lämna understöd för beredande av undervisning eller utbildning eller
att främja vetenskaplig forskning, synes den dock, i överensstämmelse med
förslaget i övrigt, icke böra komma i åtnjutande av skattefrihet. Slutligen har
från åtskilliga håll förordats skattebefrielse för stiftelser och föreningar
med ändamål att främja landets försvar. I anledning härav må erinras örn
att från och med innevarande år stiftelser och sammanslutningar med huvudsakligt
ändamål att under samverkan med militär eller annan myndighet
stärka rikets försvar äro befriade från såväl arvs- som gåvoskatt. Den
värdering, som legat till grund härför, bör enligt min mening föranleda en
motsvarande bestämmelse på nu förevarande beskattningsområde. Bestämmelsen
skulle icke innebära skattebefrielse för sådana stiftelser eller sammanslutningar,
som endast driva upplysningsverksamhet för främjande av
försvaret, exempelvis genom tidskrifter och anordnande av föredrag, och ej
heller de vanliga skytteföreningarna. Däremot skulle under bestämmelsen
falla vissa hemvärns-, sjövärns- och andra försvarsföreningar samt luftskyddsföreningar.

Frågan örn de kommunala donationsfondernas ställning i beskattningshänseende,
vilken ganska ingående behandlats av kommittén och i ett par av yttrandena,
synes knappast genom författningsbestämmelser kunna lösas på
ett sätt som lämnar klar ledning för bedömandet av varje uppkommande fall.
Anledningen härtill är, att kommunen såsom sådan åtnjuter skattefrihet samt
att, åtminstone så länge lagstiftningen rörande stiftelser icke lämnar någon
klar ledning härför, ingen bestämd gräns kan dragas mellan sådana av kommunala
organ förvaltade donationsfonder vilka äro, och sådana vilka icke
äro att anse såsom i beskattningshänseende självständiga rättssubjekt. Kommittén
har framhållit de egendomliga konsekvenser som kunna uppkomma
av den rättstillämpning, enligt vilken donationsmedel, som till en kommun
överlämnats nied allenast tämligen allmänt hållna uttalanden angående deras
användning, ansetts skola åtnjuta den för kommunen gällande .skattefriheten.
På sista tiden synes dock, enligt min mening med fullt fog, en viss
skärpning av rättspraxis i förevarande hänseende lia inträtt. Även vid bibehållandet
av (mi dylik praxis måste dock fall kunna uppkomma, då tvekan
kan råda huruvida medel donerats lill en kommun såsom sådan eller i syfte

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 134.

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

att donationen skall utgöra ett självständigt rättssubjekt. Allenast den omständigheten
att donator jämväl velat med gåvan hugfästa minnet av sig
själv eller annan person bör exempelvis icke föranleda skattskyldighet.

En annan av kommittén utförligt behandlad fråga gäller huru sådana fall
skola bedömas, då en stiftelse eller förening i sin verksamhet främjar ändamål
av olika slag, av vilka något eller några men icke alla äro av beskaffenhet
att böra föranleda skattefrihet. Enligt kommitténs mening skulle det leda till
obilliga konsekvenser om man för skattefrihetens erhållande uppställde det
villkoret, att ändamålet uteslutande måste vara av den art som föranledde
skattefrihet. För undvikande av en sådan obillighet hade man att välja mellan
antingen att uppdela inkomsten i en skattefri och en skattepliktig del med
ledning av den proportion, i vilken de särskilda ändamålen främjades, eller
att låta det huvudsakliga ändamålet med verksamheten vara avgörande för
frågan örn skattefriheten så att, om stiftelsen eller föreningen vid sidan av
detta egentliga ändamål i obetydlig omfattning tillgodosåge ett annat syfte
som i och för sig skolat föranleda skatteplikt, det hela av billighetsskäl bleve
skattefritt. Kommittén har visserligen funnit den förra metoden, om den
kunde genomföras, innebära en rationell lösning av ifrågavarande spörsmål
men har dock stannat för att förorda den senare metoden, enär någon norm
för en uppdelning icke funnes i sådana fall där donationsbrevet eller stadgarna,
såsom ej sällan förekomme, medgåve den juridiska personens styrelse en
vidsträckt befogenhet att vid inkomstens disponerande anslå medel endast
till något eller några av de ändamål som den juridiska personen avsåge att
tillgodose. Mot kommittéförslaget i denna del ha erinringar framförts allenast
i ett fåtal yttranden. I vissa av dessa har dock endast framhållits angelägenheten
av att uppdelningsmetoden tillämpades i alla de fall där så kunde ske.
Enligt min mening böra i de fall, då medel för olika ändamål enligt bindande
föreskrifter hållas klart avskilda från varandra, dessa medel anses i beskattningshänseende
tillhöra särskilda rättssubjekt. Rättspraxis synes icke heller
stå främmande för ett sådant betraktelsesätt. I åtskilliga av de fall, där ett
förvaltande organ har att med anförtrodda medel tillgodose olika ändamål
men någon för framtiden bindande uppdelning av medlen på de olika ändamålen
icke föreligger, torde en sådan utan större svårighet kunna komma
till stånd. Där förutsättningar för en uppdelning saknas eller en sådan ännu
icke verkställts, synes dock beskattningsfrågan näppeligen kunna bedömas
annorledes än med tillämpning av den av kommittén förordade metoden.
Enär denna metod alltså enligt min mening bör tillämpas i alla de fall, då
i beskattningshänseende allenast ett enda rättssubjekt anses föreligga, biträder
jag kommittéförslaget i denna del. Jag vill tillägga, att förslaget härutinnan
helt överensstämmer med vad i motsvarande hänseende gäller enligt 1941
års förordning om arvsskatt och gåvoskatt. Rörande den närmare innebörden
av uttrycket »huvudsakligt ändamål» yttrade jag mig i propositionen nr 192
till 1941 års riksdag med förslag till författningar rörande arvs- och gåvobeskattningen
i nära anslutning till 1936 års skattekommittés här förut återgivna
uttalanden härom. Ytterligare bör måhända framhållas, att därest i dona -

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

tionsbrevet för en i allmännyttigt syfte bildad stiftelse föreskrives, att med
donationsmedlen i första hand skola tillgodoses vissa av donator angivna
personer, utgivandet av dylika förmåner icke enligt numera tillämpad rättspraxis
anses ingå såsom ett led i stiftelsens verksamhet. Skattskyldighet för
värdet av dylika förmåner åligger under inga förhållanden stiftelsen, men däremot
mottagarna.

I ett par sammanhang har kommittén framhållit, att skattefriheten i regel
endast borde omfatta juridiska personer, som faktiskt utövade allmännyttig
verksamhet. Om en stiftelses medel under en följd av år icke komme till användning
för det med stiftelsen avsedda ändamålet, förelåge icke anledning
att medgiva skattefrihet. Det vore emellertid svårt att här uppställa några
bestämda regler. Ett tillfälligt reserverande av avkastningen borde icke inverka
på skattefriheten, liksom ej heller sedvanliga avsättningar för ökande
av stiftelsens kapital. Vidare borde gälla, att ändamålet, sådant det visade
sig i den bedrivna verksamheten, skulle vara avgörande för frågan huruvida
skattefrihet skulle medgivas eller icke. Om en stiftelse faktiskt främjade annat
ändamål än som angåves i stadgarna, bleve skattefriheten beroende av
på vad sätt verksamheten bedreves. Under hänvisning till det sålunda anförda
har kommittén föreslagit en bestämmelse i anvisningarna till 53 §
kommunalskattelagen, enligt vilken bestämmelse frågan om skattskyldigheten
för en stiftelse eller en förening skulle bedömas med hänsyn till det
ändamål, som tillgodosåges i den bedrivna verksamheten. Några erinringar
i sak emot kommitténs sålunda gjorda uttalanden ha icke framförts i yttrandena.
Även jag delar kommitténs uppfattning rörande förevarande spörsmål.
Emellertid anser jag, i likhet med ett par remissinstanser, att denna uppfattning
bör komma till ett något fylligare uttryck i anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen
än som skett i kommittéförslaget. Jag förordar ett tillägg
av den innebörden, att om en stiftelse under längre tid icke bedrivit eller icke
kan väntas komma att bedriva verksamhet i en omfattning som skäligen svarar
mot avkastningen å stiftelsens tillgångar, så skall stiftelsen, oavsett dess
ändamål, anses hänförlig under 53 § 1 mom. f). Ytterligare må beträffande
nu förevarande spörsmål framhållas, alt skattemyndigheten endast om särskild
anledning därtill föreligger synes böra ägna uppmärksamhet åt en stiftelse
eller förening, som enligt stiftelseurkunden eller stadgarna icke äger bedriva
annan än i beskattningshänseende privilegierad verksamhet. Bereder
däremot urkunden eller stadgarna möjlighet till verksamhet av blandad beskaffenhet,
torde kontinuerlig övervakning från skattemyndighetens sida vara
erforderlig för fastställandet av arten av den verksamhet som faktiskt bedrivits.

Enligt kommittéförslaget skola vissa av de i beskattningshänseende privilegierade
rättssubjekten, i den mån de bedriva rörelse, vara för inkomsten
därav skattskyldiga till såväl stat som kommun. Sålunda föreslås dylik skattskyldighet
för, såvitt nu är i fråga, sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar
samt stiftelser och föreningar. Förslaget, som härutinnan innebär en
ändring i gällande beskattningsregler, har motiverats därmed, att enligt all -

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

männa beskattningsprinciper inkomst av rörelse borde beskattas samt att
skattefrihet för sådan inkomst innebure ett gynnande i konkurrensen med
andra näringsidkare. Jag anser mig böra biträda förslaget i denna dek

Kommittén har ifrågasatt huruvida icke, i syfte att höja effektiviteten vid
beskattningen av stiftelser och ideella föreningar, en allmän registreringsplikt
för dessa juridiska personer borde införas. I andra hand har kommittén
förordat uppläggandet av ett å statistisk undersökning grundat register över
stiftelser. Att uteslutande ur beskattningssynpunkt stadga registreringsskyldighet
för stiftelser och ideella föreningar torde icke böra ifrågakomma. Däremot
synes det ur nämnda synpunkt kunna allvarligt övervägas, huruvida
icke en såvitt möjligt fullständig förteckning över dessa rättssubjekt, eller
åtminstone över stiftelserna, borde upprättas och med jämna tidsmellanrum
förnyas. Jag är emellertid icke beredd att nu upptaga denna fråga till närmare
behandling.

Nobelstiftelsen.

Under Nobelstiftelsens förvaltning lyda tolv olika fonder, nämligen huvudfonden
och byggnadsfonden samt för var och en av de fem prisgrupperna
en särskild organisationsfond och en annan särskild fond. Byggnadsfonden
och de särskilda organisationsfonderna bildades så, att av stiftelsens tillgångar
år 1900 avtogos dels ett belopp för anskaffande av egen lokal för stiftelsens
förvaltning jämte högtidssal, dels ock för varje prisgrupp ett belopp
till bestridande av organisationskostnader för Nobelinstituten. Återstoden
av tillgångarna bildade huvudfonden. Den årliga avkastningen å denna skall
enligt stiftelsens grundstadgar disponeras på följande sätt. Sedan en tiondel
lagts till kapitalet, skall en fjärdedel av återstoden lika fördelas mellan
prisgrupperna för att användas till täckande av utgifterna för prisutdelningen
och för Nobelinstituten. Vad som ej åtgår härför under året sparas för
vederbörande instituts framtida behov. Återstoden av huvudfondens avkastning
delas slutligen i fem lika delar, varav varje del motsvarar det belopp
som skall utgå i Nobelpris. Av Nobelprisen avse tre vetenskaplig forskning
inom fysikens, kemiens och medicinens områden, ett litteraturen och ett
fredssträvandena. Prisgruppernas särskilda fonder ha bildats genom avsättning
av icke utdelade prisbelopp. Avkastningen från dessa fonder må efter
prisutdelarnas beprövande användas till att annorledes än genom prisutdelning
främja de ändamål testator ytterst avsett. Prisutdelarna äro beträffande
prisen i fysik och kemi vetenskapsakademien, beträffande priset i medicin
karolinska institutet, beträffande litteraturpriset svenska akademien och beträffande
fredspriset norska stortingets Nobelkommitté.

Den 15 november 1912 meddelade regeringsrätten (se RÅ 1912 ref. 145)
utslag i ett mål, vari yrkande framställts örn att författarinnan Selma Lagerlöf
måtte taxeras för det henne år 1909 tilldelade Nobelpriset. Regeringsrätten
lämnade yrkandet utan bifall, enär ifrågavarande utan tävlan utdelade
pris så mycket mindre kunde anses utgöra beskattningsbar inkomst, som
Nobelstiftelsen förklarats skattskyldig för hela den upplupna, till fördelning

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

mellan pristagarna avsedda avkastningen av stiftelsens medel. Ett regeringsråd
röstade för samma slut men med en något skiljaktig motivering, medan
två regeringsråd ansågo skattskyldighet för priset föreligga.

I ett annat, den 13 mars 1925 avgjort mål (se RÅ 1925 ref. 20) fann regeringsrätten,
att Nobelstiftelsen icke kunde anses jämlikt de i bevillningsförordningen
samt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt meddelade
bestämmelserna vara frikallad från utgörande av inkomstbevillning
eller inkomst- och förmögenhetsskatt. Två regeringsråd ansågo dock, att
stiftelsen med hänsyn till vad i målet blivit upplyst angående dess huvudsakliga
ändamål och verksamhet borde jämlikt grunderna för 12 § 2 mom. b)
bevillningsförordningen den 28 oktober 1910 samt 5 § 2 mom. c) och 12 §
mom. b) förordningen samma dag om inkomst- och förmögenhetsskatt vara
frikallad från dylik skattskyldighet.

1936 års skattekommitté har anfört:

Av nobelstiftelsens inkomst användas 60 procent till främjande av vetenskaplig
forskning. Övriga 40 procent av inkomsten gå till annat ändamål.
Med den innebörd, som i kommitténs förslag givits begreppet »huvudsakligt
ändamål», kan Nobelstiftelsen enligt förslaget icke komma i åtnjutande av
skattefrihet. Visserligen är uttrycket »huvudsakligt ändamål» i någon mån
ett tänjbart begrepp, men att gå så långt ned som till 60 procent av inkomsten
är enligt kommitténs utgångspunkter uteslutet. Nobelstiftelsen blir
alltså i likhet med vad för närvarande är fallet skattskyldig för sin inkomst
och förmögenhet. Kommittén har icke funnit anledning att genom en särskild
bestämmelse undantaga Nobelstiftelsen från skattskyldighet. Därvid
förutsätter emellertid kommittén, att Nobelprisen icke bliva beskattade såsom
inkomst hos mottagaren. Nobelprisen torde väl för närvarande icke
bliva beskattade såsom inkomst, men att döma av de särskilda meningar,
som uttalades i regeringsrätten vid behandlingen av det i RÅ 1912 ref. 145
avsedda målet, synes det icke vara alldeles opåkallat att här giva uttryck
för denna kommitténs uppfattning.

Nobelstiftelsen har sagt sig icke kunna dela kommitténs uppfattning, att
endast 60 procent av stiftelsens inkomst användas till främjande av vetenskaplig
verksamhet. Den mycket ingående forskning, som av svenska akademien
och norska stortingets Nobelkommitté samt de dem tillhöriga Nobelinstituten
bedreves för åstadkommande av en omdömesgill granskning av de
(rån alla världsdelar inkommande prisförslagen, kunde med fog åberopas
sorn grund för påståendet att stiftelsens verksamhet jämväl i dessa delar
linde till ändamål att främja vetenskaplig forskning.

Stiftelsen har vidare meddelat, att den upprättat sin självdeklaration enligt
sådana principer, att skatt för inkomst och förmögenhet kommit alt erläggas
för huvudfonden och byggnadsfonden men icke för de till prisutdelarnas
disposition ställda särskilda fonderna och Nobelinstitutens fonderade medel.
Stiftelsen Ilar sagt sig befara, att skattekommiiténs uttalande, enligt vilket
den av svenska akademien och norska stortingets Nobelkommitté utövade
verksamheten syntes helt och hållet frånkänd vetenskaplig karaktär, därest
det lämnades oemotsagt, kunde tagas till intäkt för yrkanden örn skattskyldighet
beträffande de av akademien och Nobelkommittén samt deras No -

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

belinstitut disponerade fonderna. I anledning härav har stiftelsen med en
utförlig motivering sökt visa, att såväl den av svenska akademien genom
dess Nobelinstitut och det därtill hörande Nobelbiblioteket som den av
norska stortingets Nobelkommitté genom dess Nobelinstitut bedrivna verksamheten
avsåge vetenskaplig forskning, i det förra fallet på det litterära
och humanistiskt-vetenskapliga området samt i senare fallet på det folkrättsliga
området, berörande även nationalekonomien och nyare politisk
historia.

På grund av vad sålunda och i övrigt anförts har stiftelsen förklarat sig
i princip anse, att stiftelsen hade till huvudsakligt ändamål att främja vetenskaplig
forskning och att den sålunda även i enlighet med skattekommitténs
förslag borde vara för samtliga sina fonder helt frikallad från skattskyldighet.
Skulle emellertid detta yrkande icke, särskilt med hänsyn till
nuvarande allmänna läge, kunna bifallas, ansåge sig stiftelsen böra pä det
eftertryckligaste framhålla och påyrka, att den skattefrihet, som alltifrån
början av stiftelsens verksamhet tillerkänts de under stiftelsens styrelses
gemensamma penningförvaltning stående fonder, över vilkas avkastning de
särskilda prisutdelarna stadgeenligt ägde att disponera, förbleve undantagna
från beskattning. Avkastningen av dessa fonder tjänade nämligen i eminent
grad just ändamålet att främja vetenskaplig forskningsverksamhet på skilda
områden.

Departementschefen.

Såvitt av föreliggande upplysningar framgår synes Nobelstiftelsens och de
under dess förvaltning lydande fondernas ställning i beskattningshänseende
icke röna inverkan av de nu ifrågasatta författningsändringarna.

Församlingar, kyrkor och frikyrkliga sammanslutningar.

Framställningar i ämnet.

Svenska missionsförbundet, evangeliska fosterlandsstiftelsen och sällskapet
svenska baptistmissionen (svenska baptistsamfundet) hava i en till statsrådet
och chefen för finansdepartementet ställd skrift hemställt om ändrade
beskattningsregler vid såväl inkomstbeskattningen som arvsbeskattningen, i
vad dem angår. Berörda framställning har — jämte det densamma remitterats
till kommunalskatteberedningen — överlämnats till 1936 års skattekommitté
för att tagas i övervägande vid fullgörande av kommitténs uppdrag.

De nämnda sammanslutningarna framhöllo bland annat, att religiösa föreningar
borde kunna påräkna en förmånligare ställning i beskattningsavseende
än som nu tillerkänts sådana föreningar. Vidare påpekades den oklarhet
som vidlådde vissa begreppsbestämningar i skatteförfattningarna. Genom
en anvisningsbestämmelse borde kunna tydligare angivas vad som folie under
begreppet »allmänna undervisningsverk», så att klarhet vunnes, huruvida
och i vad mån de undervisningsverk, som ägdes och dreves av svenska

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

missionsförbundet m. fl., folie utanför detta begrepp. Likaså borde i en anvisningsbestämmelse
givas närmare besked angående vilka religiösa samfund,
som vore att likställa med »kyrkor». Till »fromma stiftelser» borde
hänföras icke endast sådana institutioner, som syftade till avhjälpande av
kroppslig nöd, utan även sådana, som sökte bringa hjälp åt människor i
andlig nöd. I skriften uttalades vidare det önskemålet, att svenska missionsförbundet,
evangeliska fosterlandsstiftelsen och sällskapet svenska baptistmissionen
samt andra religiösa föreningar, som kunde uppvisa en organisation
med tillräcklig garanti för medelsanvändning i enlighet med sina religiösa
syften, måtte i beskattningshänseende helt likställas med kyrkor, religiösa
samfund och fromma stiftelser. Ifrågavarande tre föreningar bedreve
även en ingalunda obetydlig social hjälpverksamhet för behövande människor.
De tre föreningarna förklarade sig därjämte ämna, i den mån så icke
redan skett, överflytta bokförlagsrörelse och annan näringsverksamhet på
särskilda för ändamålet bildade bolag.

Homin i ttéför slaget.

Av Bilaga A framgår, att enligt kommittéförslaget

»församling» upptages bland de i 5 § 1 mom. b) och d) kommunalskattelagen
angivna rättssubjekt, vilka äro undantagna från skatteplikt till fastighetsskatt,

»församlingar» och »kyrkor» upptagas bland de i 53 § 1 mom. c) och e)
kommunalskattelagen angivna rättssubjekt, vilka icke äro skattskyldiga för
annan inkomst än av fastighet och av rörelse,

»församlingar» upptagas bland de i 7 § d) statsskatteförordningen angivna
rättssubjekt, vilka äro frikallade från skattskyldighet för all inkomst, samt

»kyrkor» upptagas bland de i 7 § f) statsskatteförordningen angivna
rättssubjekt, vilka äro frikallade från skattskyldighet för all annan inkomst
än sådan, som härflutit av rörelse.

Kommittén har beträffande förslaget i denna del anfört bland annat följande: Enligt

nuvarande bestämmelser äro »kyrkor» vid statsbeskattningen frikallade
från skattskyldighet för all inkomst. Vid den kommunala inkomstbeskattningen
gäller skattebefrielsen annan inkomst än av fastighet.

Innebörden av begreppet »kyrkor» torde vara oklar. Enligt kommitténs
mening ingå emellertid icke statskyrkans församlingar under nämnda begrepp.
Dessa^ församlingar torde nämligen kunna anses åtnjuta skattebefrielse
redan på grund av bestämmelsen örn skattefrihet för »landsting, kommuner
och andra menigheter». Härpå tyder bland annat avfattningen av 5 §

1 morn. kommunalskattelagen angående skattefrihet till fastighetsskatt. Kyrkor
äro där icke uttryckligen nämnda såsom undantagna från skatteplikt
utan i stället talas örn »kommuns eller annan menighets byggnader för —

--T religionsvård». Man torde ej heller kunna bortse ifrån att i den civila

lagstiftningen med »menighet» förstås såväl den borgerliga som den kyrkliga
kommunen.

Med begreppet »kyrkor» torde avses dels de fall, där kyrklig egendom
icke tillhör vederbörande församling utan kyrkan såsom ägare till sådan

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

egendom är att betrakta såsom självständigt rättssubjekt, och dels de kyrkliga
sammanslutningar, som kunna betecknas såsom kyrkosamfund. Till
kyrkosamfund torde räknas sådana sammanslutningar, som blivit erkända
av staten enligt 1873 års förordning angående främmande trosbekännare
och deras religionsövning.1 Såsom kyrkosamfund torde även få anses religiösa
samfund av mosaiska trosbekännare. Däremot räknas icke hit de s. k.
frikyrkliga samfunden.

Kommittén vill emellertid påpeka, att denna tolkning av begreppet »kyrkor»
icke överensstämmer med de i fråga om arvsbeskattningen gällande
bestämmelserna. 1 arvsskatteförordningen — liksom även i det nyligen
framlagda förslaget till sådan förordning — uppräknas under arvsklass III
bland annat »kyrka», »religiöst samfund» och »kommun», varemot uttrycket
»menighet» icke förekommer därstädes. Vid tillämpningen av den nuvarande
arvsskatteförordningen har begreppet »religiöst samfund» ansetts
motsvara kyrkosamfund av främmande trosbekännare. De nu gällande bestämmelserna
äro således i ifrågavarande hänseende föga enhetliga. Det är
därvid att märka, att alla de kyrkliga institutioner, som åtnjuta skattefrihet
vid inkomstbeskattningen, torde vara att hänföra under arvsklass III
vid arvsbeskattningen. Bestämmelserna hava alltså formulerats olika i de
särskilda författningarna, ehuru någon saklig skiljaktighet icke föreligger.
Denna bristande överensstämmelse bör undanröjas.

Såsom ovan framhållits anser kommittén, att statskyrkans församlingar
inrymmas bland »kommuner och andra menigheter». Uppenbarligen höra
församlingarna även rätteligen hemma i stadgandena angående skattefrihet
för kommuner. För att någon tvekan icke skall kunna råda i detta hänseende
har kommittén omformulerat bestämmelserna i 5 § 1 mom. b) och d)
samt 53 § 1 mom. c) kommunalskattelagen ävensom 7 § d) förordningen om
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt på så sätt, att dessa komma att omfatta
bland annat »kommuner, församlingar och andra menigheter».

Genom framställningen av svenska missionsförbundet, evangeliska fosterlandsstiftelsen
och sällskapet svenska baptistmissionen (svenska baptistsamfundet)
har uppmärksamheten riktats på de frikyrkliga samfundens
och liknande sammanslutningars ställning i beskattningshänseende. Beträffande
svenska missionsförbundet och evangeliska fosterlandsstiftelsen har
frågan om deras skattskyldighet varit under bedömande hos regeringsrätten
eller högsta domstolen, varvid dessa sammanslutningar ansetts icke kunna i
skattskyldighetshänseende betraktas såsom likställda med kyrkor eller fromma
stiftelser. Frågan om sällskapet svenska baptistmissionens skattskyldighet
har, såvitt kommittén kunnat finna, ej varit under prövning hos högre
instans, men enligt från Överståthållarämbetet inhämtad upplysning taxeras
sällskapet för sin inkomst och förmögenhet. Eftersom baptisterna icke
sökt och erhållit erkännande av staten såsom främmande trosbekännare
enligt 1873 års förordning, torde det även vara ställt utom allt tvivel, att
sällskapet svenska baptislmissionen enligt nuvarande bestämmelser är skattskyldigt
för sin inkomst och förmögenhet.

Kommittén har såsom i annat sammanhang framhållits vid utarbetandet
av sitt förslag ansett sig böra lägga särskild vikt vid att genom gränsdragningen
mellan skattefria och skattskyldiga rättssubjekt erhålles en i möjligaste
mån klar och konsekvent utformad gränslinje mellan dessa. Ser man
saken ur denna synpunkt, kan det måhända ifrågasättas, huruvida de principiella
skälen för skattefrihet äro så starka i fråga om de frikyrkliga sam 1

Erkända församlingar finnas för närvarande av metodister (dock endast en mindre del
romerska katoliker, grekiska katoliker, engelsk-episkopala, fransk-reformerta, svedenborgare och
katolsk-apostoliska samt de till christian-science anslutna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

manslutningarna. Emellertid anser kommittén, att billiglietsskäl tala för
en förmånligare ställning i beskattningshänseende beträffande åtminstone
vissa frikyrkliga sammanslutningar. Dessa sammanslutningar bedriva en
verksamhet, som för en mycket stor del av vårt folk anses vara av betydande
värde och som även torde vara förtjänt av uppskattning från det allmännas
sida. Det bör i detta sammanhang ej heller förbises, att utvecklingen
i fråga om de frikyrkliga sammanslutningarna icke följt de linjer,
som lagstiftarna tänkte sig vid tillkomsten av 1873 års förordning. Då utgick
nian ifrån, alt de, som ej helt anslöte sig till statskyrkans troslära, skulle
utträda ur statskyrkan och bilda ett eget, av staten erkänt kyrkosamfund.
Hade utvecklingen gått i denna riktning, så skulle många av dessa sammanslutningar
redan enligt nuvarande skattelagstiftning åtnjuta skattebefrielse
såsom »kyrkor». Men utvecklingen följde icke denna väg, utan de frikyrkliga
föredrogo av olika skäl att kvarstanna inom statskyrkan och att genom
sina sammanslutningar verka inom statskyrkans ram. Detta har emellertid
i beskattningshänseende lett till ogynnsamma konsekvenser för dessa
sammanslutningar. Det måste synas obilligt, att de frikyrkliga sammanslutningarna
på grund av att de ej utträtt ur statskyrkan skola erhålla en
sämre behandling i skattehänseende än sådana sammanslutningar som tagit
detta steg och bildat särskilda kyrkosamfund.

Mot beviljande av skatteförmåner kan dock invändas, att ifrågavarande
sammanslutningar ofta torde bedriva ekonomisk verksamhet. De tre sammanslutningar,
som nu gjort framställning i ämnet, synas sålunda alla bedriva
bokförlags- eller bokhandelsrörelse. Även rörelse av annat slag, exempelvis
pensionatrörelse, kan förekomma. Det vöre lämpligt, att de sammanslutningar,
som kunna ifrågakomma till skattefrihet, avskilde all ekonomisk
verksamhet och läte densamma övertagas av särskilt bildade rättssubjekt.
Därtill kommer emellertid, att stora svårigheter uppslå, då det gäller
att avgöra, vilka sammanslutningar som kunna medgivas en i skattehänseende
privilegierad ställning.

Uppenbart torde vara, att för att skattefrihet skall få åtnjutas av de frikyrkliga
sammanslutningarna vissa krav måste uppställas beträffande såväl
deras organisation som deras verksamhetssätt. En utredning i dessa hänseenden
förutsätter emellertid mera ingående undersökningar i ämnet än
som kommittén i detta sammanhang kan verkställa. Frågan örn de frikyrkliga
sammanslutningarnas rättsliga ställning kan dessutom förväntas bliva
föremål för särskild utredning. I anledning av en av herr Mosesson vid 1938
års riksdag i andra kammaren väckt motion beslöt nämligen riksdagen skrivelse
till Kungl. Majit med begäran om en allsidig utredning av frågan örn
de fria religiösa samfundens rättsliga ställning. Från justitiedepartementet
har kommittén nu erhållit den upplysningen, att avsikten är att tillkalla särskilda
sakkunniga för att verkställa denna utredning. Därvid komma jämväl
skattefrågorna — beträffande såväl inkomstbeskattningen som arvs- och
gåvobeskallningen — ali upptagas till behandling. Då enligt kommitténs
mening en utredning rörande ifrågavarande sammanslutningars rättsliga
.ställning lämpligen bitr ske i eli sammanhang, har kommittén icke ansett
sig laira i vidare mån än som här sked uttala sig om de frikyrkliga sammanslutningarnas
ställning i beskattningshänseende.

Kommittén har fördenskull utformat sitt förslag i huvudsaklig överensstämmelse
med skattefrihetens nuvarande omfattning i ifrågavarande hänseende.
linder 53 8 1 mom. e) kommunalskattelagen och 7 8 0 förordningen
örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt upptagas »kyrkor», vilka således
skola vara befriade från skattskyldighet till kommunen för annan inkomst än
av faslighet och av rörelse samt till staten för annan inkomst jin av rörelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

Yttranden.

Svenska missionsförbundet har framhållit, att enär kommittén såvitt anginge
de frikyrkliga sammanslutningarnas ställning i beskattningshänseende
utformat sitt förslag i huvudsaklig överensstämmelse med nuvarande rättsläge
och sålunda undvikit att upptaga spörsmålet om beskattning av en sådan
organisation som förbundet, så kunde från förbundets sida ingen direkt
erinran göras mot förslaget. Emellertid ville förbundet, i anslutning till kommitténs
uttalande rörande vikten av en klar gränsdragning mellan skattefria
och skattskyldiga rättssubjekt, ifrågasätta huruvida icke en skarpare precisering
av begreppet »kyrka» vore nödvändig. Förbundet hade tidigare inför
Kungl. Maj:t fäst uppmärksamheten på att de församlingar, som sammanslutit
sig i och utgjorde förbundet, vore att betrakta såsom kyrkor, i det de
antagit stadgar och församlingsordning, utövade predikoverksamhet och diakoni,
förvaltade sakrament, övade församlingstukt och i övrigt fyllde alla de
anspråk som ställdes på begreppet kyrka. Därest icke Kungl. Majit snarligen
ansåge sig kunna låta verkställa den av 1938 års riksdag begärda utredningen
av frågan örn de fria religiösa samfundens rättsliga ställning och föreslå
ny lagstiftning härutinnan, hemställde förbundet att vid framläggandet
för riksdagen av nu förevarande förslag förbundet och dess församlingar
måtte föreslås bliva betraktade såsom kyrkor eller församlingar i förslagets
mening.

En motsvarande hemställan har sällskapet svenska baptistmissionen (svenska
baptistsamfundet) för sitt vidkommande framfört.

Frälsningsarmén har — vid det förhållandet att frågan om de fria religiösa
samfundens rättsställning, däri inberäknat skattskyldigheten, kunde
väntas bliva föremål för särskild utredning — inskränkt sig till att betona
vikten av att sammanslutningar med religiösa och välgörande syften befriades
från skattskyldighet, så att deras inkomster knnde helt användas för
deras behjärtansvärda ändamål.

Länsstyrelsen i Malmöhus lån har ifrågasatt, huruvida icke vissa frikyrkliga
sammanslutningar borde inräknas bland de skattefria rättssubjekten. Det
vore knappast tillfredsställande, att religiösa sammanslutningar utanför statskyrkan
bereddes en skattelättnad som förvägrades liknande korporationer
under samma kyrkas hägn.

Departementschefen.

Såsom kommittén framhållit, böra olika skatteförfattningar såvitt möjligt
överensstämma i terminologiskt hänseende. Jag vill då erinra om, att enligt
1941 års förordning om arvsskatt och gåvoskatt bl. a. »kyrka, landsting,
kommun eller annan menighet ävensom hushållningssällskap» samt sammanslutning
som huvudsakligen fullföljer religiösa ändamål intaga en i
skattehänseende privilegierad ställning. Begreppet »kyrka» lärer här hava
den av kommittén angivna innebörden. Den i 1914 års arvsskatteförordning
förekommande beteckningen »religiöst samfund» återfinnes icke i 1941 års

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

förordning, enär ett dylikt samfund går in under begreppet »sammanslutning
som huvudsakligen fullföljer religiösa ändamål». Ej heller upptager
1941 års förordning beteckningen »församling». Statskyrkans församlingar
torde nämligen vara innefattade under begreppet »kommun eller annan menighet».
Av det sålunda anförda lärer framgå, att för likformighetens skull
beteckningen »församling» bör utmönstras ur kommittéförslaget.

Enligt vad för närvarande gäller intaga enskilda sammanslutningar, vilka
fullfölja religiösa, sociala, politiska, konstnärliga, idrottsliga eller andra därmed
jämförliga kulturella eller eljest allmännyttiga ändamål, icke någon
särställning vid den allmänna kommunala och statliga beskattningen. Förslaget
innebär ingen ändring härutinnan. Kommittén har visserligen funnit
billighetsskäl tala för en förmånligare ställning i beskattningshänseende
beträffande åtminstone sådana frikyrkliga sammanslutningar, vilka uppfyllde
vissa krav i fråga om organisation och verksamhetssätt, men har icke ansett
sig kunna verkställa tillräckligt ingående undersökningar i dessa hänseenden.
Frågan borde enligt kommitténs mening upptagas till behandling
i samband nied den av 1938 års riksdag begärda utredningen av frågan
om de fria religiösa samfundens rättsliga ställning.

Enligt min mening är det i och för sig tveksamt, huruvida enskilda religiösa
sammanslutningar böra i beskattningshänseende intaga en förmånligare
ställning än andra sammanslutningar med ideella syften. I varje fall
kan det, såsom kommittén framhållit, knappast ifrågakomma att förläna
dem en ovillkorlig skattefrihet. Då den av 1938 års riksdag begärda utredningen
fått stå tillbaka för uppgifter, som under nuvarande förhållanden
ansetts angelägnare, och erforderlig utredning för ett slutligt ståndpunktstagande
till förevarande spörsmål nu ej föreligger, är jag icke beredd att förorda
ändring av kommittéförslaget i detta hänseende.

Studentkårer och studentnationer.

Riksdagen 1938 m. m.

Vid 1938 års riksdag väcktes i andra kammaren motion av herr Holmbäck
(nr 7), vari anhölls, att riksdagen måtte besluta, att sådana sammanslutningar
av studerande vid rikets universitet och högskolor, i vilka de
studerande enligt gällande stadgar vore skyldiga att vara medlemmar, måtte
i beskattningshänseende hänföras till allmänna undervisningsverk.

Motionen avsåg alltså studentnationerna vid universiteten i Uppsala och
Lund samt studentkårerna vid dessa universitet och vid högskolorna. Motionären
framhöll, att dessa organisationer jämlikt statuterna hade att svara
för vissa disciplinära uppgifter som annars måst åligga högskolorna. Att
såsom i lagstiftningen skett likställa dessa statliga tvångsorganisationer för
bestämda uppgifter i undervisningsverket med vissa ideella föreningar måste
bero på ett förbiseende av organisationernas ställning. Tydligtvis borde
de hänföras tili allmänna undervisningsverk. Motionären erinrade vidare
om, att ifrågavarande spörsmål uppmärksammats av de inom eckle -

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

siastikdepartementet tillkallade sakkunniga för utredning angående understöd
i form av fria bostäder och fri kost åt studerande vid universiteten
och Karolinska institutet. I de sakkunnigas betänkande hade nämligen yttrats,
att »det synes de sakkunniga skäligt, att även nationsföreningar och
studentkårer tillerkännas samma skattefrihet som övriga allmänna undervisningsverk».

Bevillningsutskottet yttrade bland annat, att detta beskattningsspörsmål
hade en vida större räckvidd än som framginge av motionen. Sålunda kunde
likartade problem uppkomma exempelvis i fråga örn donationer, vilka
givits till en kommun till allmänt gagn för dess invånare. Utskottet funne
det vara angeläget, att frågan om beskattningen i allmänhet av ifrågavarande
slag av fonder gjordes till föremål för närmare utredning i ett sammanhang.
Då det för utskottet vore känt, att de sakkunniga för utredning av
såväl den statliga som den kommunala beskattningen jämväl komme att
taga ifrågavarande spörsmål under närmare övervägande, hemställde utskottet,
att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

I enlighet med utskottets förslag avslog riksdagen motionen.

Uppsala studentkårs förvaltningsutskott, som i en till kommittén inkommen
skrift hemställt om ändrade beskattningsregler angående studentkårer
och studentnationer, har till stöd för denna framställning anfört bland annat
följande. Studentkårerna och .studentnationerna existerade på grund av de
aV Kungl. Majit givna statuterna för universiteten och högskolorna, således
på grund av tvång. De kunde därför icke karakteriseras såsom ideella föreningar,
för vilka i främsta rummet vore utmärkande, att medlemskapet vore
frivilligt. Såväl rättsligt som praktiskt tillhörde studentkårer och studentnationer
den universitets- och högskoleorganisation, som staten sedan länge
funnit vara för våra förhållanden lämpad. Snarast torde de därför vara att
jämställa med kommunerna. Deras under statlig kontroll ställda organisation
finge vara hur lik en förening som helst, så tillhörde de dock det offentliga
statliga undervisningsväsendet. Den av dem bedrivna verksamheten vore
ett led i universitetens fostran av den akademiska ungdomen till både ideell
och materiell vinst för staten.

Kommittéförslaget.

Enligt nu gällande bestämmelser äro sådana sammanslutningar av studerande
vid rikets universitet och högskolor, i vilka de studerande enligt gällande
stadgar äro skyldiga att vara medlemmar, befriade från fastighetsskatt
för byggnader, avsedda för sammanslutningarnas verksamhet, ävensom frikallade
från skattskyldighet för inkomst av sådana fastigheter genom deras begagnande
för verksamheten. I övrigt är en dylik sammanslutning skattskyldig
för all sin inkomst och förmögenhet.

Kommittén har, såsom framgår av Bilaga A, härutinnan föreslagit sådana
ändringar, att nu ifrågavarande sammanslutningar även skulle frikallas dels
från fastighetsskatt för dem tillhöriga allmänna platser, dels från all annan

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

kommunal inkomstskatt än för inkomst av fastighet, dels ock från all statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt.

Kommittén har rörande denna fråga anfört:

Enligt nuvarande bestämmelser är skattefriheten i allmänhet mera begränsad
vid fastighetsbeskattningen än vid inkomstbeskattningen. Sålunda
åtnjuta endast vissa av de vid den statliga inkomstbeskattningen från skattskyldighet
frikallade rättssubjekten befrielse från skatteplikt till fastighetsskatt.
Även beträffande objektet för beskattningen är skattefriheten vid fastighetsbeskattningen
av mera inskränkt omfattning. Skattefrihet är nämligen
där medgiven endast i den mån fastigheten användes för den ifrågavarande
institutionens verksamhet såsom sådan, medan däremot vid inkomstbeskattningen
till staten skattefrihet åtnjutes för all inkomst.

I fråga om studentkårer och studentnationer är saken emellertid reglerad
på annat sätt. Dessa institutioner äro befriade från skatteplikt till fastighetsskatt
i ovan angiven utsträckning, men de äro frikallade från statlig inkomstbeskattning
endast beträffande inkomst av fastighet genom dess begagnande
för institutionernas verksamhet såsom sådana. För all annan inkomst
föreligger alltså skatteplikt.

Vad som framför allt utmärker ifrågavarande organisationer är, att de enligt
gällande stadgar för universitet och högskolor äro obligatoriska sammanslutningar.
De skola finnas vid dessa undervisningsanstalter, och varje studerande
är skyldig att tillhöra en sådan organisation. Dessa sammanslutningar,
som alltså äro av offentligrättslig karaktär, hava till syfte att omhänderhava
vissa med undervisningen sammanhängande uppgifter. I universitetsstatuterna
angives studentnationernas ändamål vara »att främja flit,
sedlighet och god ordning bland de studerande samt att åt föreningens medlemmar
bereda tillfälle till inbördes biträde och understöd».

Med hänsyn till det sätt, på vilket ifrågavarande sammanslutningar äro
organiserade, torde desamma böra komma i åtnjutande av skattefrihet till
staten för all sin inkomst. De kunna, såsom framhölls i den vid 1938 års riksdag
i förevarande ämne väckta motionen, organisatoriskt närmast likställas
med allmänna undervisningsverk. Frågan om deras ställning i beskattningshänseende
skulle måhända kunna vara föremål för tvekan, om dessa sammanslutningar
i syfte att förskaffa sig inkomster bedreve ekonomisk verksamhet
eller örn deras verksamhet kunde sägas vara i någon mån inriktad på
ändamål, som vore för undervisningen främmande. Såvitt kommittén kunnat
finna, torde detta emellertid icke vara fallet. Det förtjänar även nämnas,
att då bevillningsutskottet i anledning av den vid 1938 års riksdag väckta motionen
i ämnet inhämtade vissa uppgifter från landskamrerarna i Uppsala
län, Malmöhus län samt Göteborgs och Bohus län, dessa förklarade, att de
funne skäl föreligga för ändrad lagstiftning i motionens syfte.

Yttranden.

Emot förslaget i denna del har ingen annan erinran framställts i yttrandena
än alt statskontoret ansett skattskyldighet böra alltfort åvila dessa sammanslutningar
för eventuell inkomst av rörelse.

Sveriges förenade studentkårer har i detta sammanhang velat fästa uppmärksamheten
på att dessa studentorganisationer sinsemellan vore sammanslutna
i samarbetsorganisationer, nämligen dels två av lokal natur, Stockholms
studentkårer och Göteborgs förenade studentkårer, dels ock en ge -

Kungl. May.ts proposition nr 134.

mensam riksorganisation, Sveriges förenade studentkårer. Dessa organisationer,
vilkas praktiskt taget enda inkomstkälla utgjordes av avgifter från
medlemskårerna, torde även med nuvarande beskattningsregler knappast
komma att påföras någon skatt. Emellertid syntes de lämpligen böra, för undvikande
av tvistiga fall i framtiden, tillförsäkras samma behandling i skattehänseende
som de särskilda organisationerna.

Departementschefen.

Jag finner ej anledning föreligga att frångå kommittéförslaget i denna del.
Ifrågavarande studentorganisationer lära icke bedriva rörelse och synas för
övrigt naturligt höra samman med den grupp av rättssubjekt, som bland
andra upptager akademier och allmänna undervisningsverk.

Den föreslagna skattefriheten för dessa sammanslutningar har främst motiverats
av deras offentligrättsliga karaktär. Då något sådant skäl icke kan
åberopas för bifall åt det av Sveriges förenade studentkårer uttalade önskemålet,
synes detsamma icke böra föranleda någon åtgärd.

Sjömanshus.

Enligt nuvarande bestämmelser äro sjömanshusen icke uttryckligen frikallade
från skattskyldighet. I praxis hava emellertid sjömanshusen jämlikt
grunderna för 53 § kommunalskattelagen samt 7 och 12 §§ förordningen om
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt ansetts pliktiga att utgöra kommunal
inkomstskatt endast för inkomst av fastighet samt helt frikallade från skattskyldighet
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt (RÅ 1936 ref. 28). Beträffande
fastighetsbeskattningen hava sjömanshusen i praxis ansetts jämlikt
grunderna för 5 § kommunalskattelagen befriade från skatteplikt till
fastighetsskatt för den del av deras fastigheter, som användes för sjömanshusens
egna behov (RÅ 1932 not 251). Enligt nuvarande lagtillämpning hava
alltså sjömanshusen ansetts vara i beskattningshänseende likställda med
fromma stiftelser och därmed jämförliga rättssubjekt.

Enligt § 1 mom. 1 förordningen den 13 juli 1911 angående sjömanshusen
i riket samt sjöfolks på- och avmönstring m. m., sådant detta stadgande lyder
jämlikt kungörelsen den 22 december 1922, hava sjömanshusen till ändamål
att föra förteckning över svenska sjömän, som användas i handelssjöfart,
samt anteckningar angående deras tjänstgöring å fartyg och värnpliktsförhållanden,
att verkställa sjöfolks på- och avmönstring samt handhava
därmed i samband stående angelägenheter, att i den ordning gällande
värnpliktsförfattningar föreskriva tillhandagå i avseende å de värnpliktigas
inskrivning och redovisning, att beträffande sjömännen och deras tjänstgöring
meddela såväl vederbörande myndigheter som redare och fartygsbefälhavare
de upplysningar, varav de kunna vara i behov, att förvalta till sjömanshusen
hörande kassor och fonder jämte inflytande avgifter och övriga
medel samt att ägna eftersyn åt sjömännen och bereda understöd åt såväl
sjömän som änkor och barn efter sjömän.

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

En stor del av de uppgifter, som sålunda ankomma på sjömanshusen, kan
anses utgöra rent statlig verksamhet. Enligt verkställda utredningar har
sjömanshusens arbete för statsverkets räkning ansetts motsvara minst 75
procent av deras hela arbetsbörda. I enlighet därmed utgår från och med
budgetåret 1938/39 statsbidraget till sjömanshusen med ett belopp, som
motsvarar 75 procent av sjömanshusens beräknade förvaltningskostnader,
övriga 25 procent av sjömanshusens arbetsbörda kan enligt uppgift praktiskt
taget anses avse deras understödsverksamhet. Genom beslut vid 1938
års riksdag äro sjömanshusens fast anställda befattningshavare anslutna till
statens pensionsanstalt.

Med hänsyn till nu nämnda förhållanden har kommittén funnit uppenbart,
att sjömanshusen borde vara frikallade från skattskyldighet i enlighet med
nuvarande praxis. Kommittén har fördenskull i sitt förslag upptagit sjömanshusen
bland de i 5 § 1 mom. e) och 53 § 1 mom. d) kommunalskattelagen
samt 7 § e) förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt uppräknade
institutionerna.

Någon erinran mot förslaget i denna del har ej framställts i de avgivna yttrandena.

Departementschefen.

Vad kommittén härutinnan föreslagit utgör allenast ett lagfästande av redan
tillämpad praxis.

Järnkontoret.

Järnkontoret åtnjuter enligt nuvarande bestämmelser befrielse från statsbeskattning
för all inkomst, så länge kontorets vinstmedel användas till allmänt
nyttiga ändamål och kontoret icke lämnar utdelning åt sina delägare.
Vid kommunalbeskattningen är järnkontoret skattskyldig! för inkomst av
fastighet men är i övrigt — under ovan angiven förutsättning — frikalla!
från skattskyldighet för inkomst. Skattefriheten för järnkontoret infördes
första gången genom 1855 års bevillningsförordning.

Järnkontoret, som grundades år 1747, är en sammanslutning av järnbruk
och tackjärnshyttor med ändamål att understödja och främja den svenska
järnhanteringen. Delaktighet i järnkontoret vinnes efter ansökan hos järnkontorets
styrelse, vilken benämnes fullmäktige, och bestämmes efter den
kvantitet smide, som brukets eller hyttans tillverkning i medeltal utgjort under
de tre sistförflutna åren. Delägarna skola årligen till järnkontoret erlägga
järnkontorsavgift, som beräknas efter antalet centner smide, för vilket delaktighet
i järnkontoret erhållits. Sitt syfte att understödja och främja den
svenska järnhanteringen söker järnkontoret fullfölja dels genom att lämna
försträckningar till delägarna (järnkontorets lånerörelse) och dels genom att
bevilja anslag till eller självt bedriva tekniskt forskningsarbete.

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

Kommittén har anföll:

Enligt stadgan angående järnkontorets lånerörelse och övriga förvaltning
kunna delägarna mot godkänd säkerhet erhålla förlagslån och byggnadslån
hos järnkontoret. Förlagslån kan beviljas med 5 kronor för varje centner
smide, varför bruket eller hyttan äger delaktighet i järnkontoret. Under de
senare åren har räntan å förlagslånen enligt uppgift utgjort 31/, procent eller
den lägsta räntesats, som i lånestadgan varit föreskriven. Emellertid har vid
1939 års allmänna sammankomst med järnkontorets delägare beslutats sådan
ändring av lånestadgan, att räntan å förlagslån skall bestämmas av järnkontorets
fondutskott. Byggnadslån kan beviljas delägare med belopp, motsvarande
högst hälften av anläggningskostnaden, dock icke över 100,000
kronor. Räntan å byggnadslån bestämmes av fullmäktige. I den mån järnkontorets
egna och upplånade medel icke tagas i anspråk för förlagslån och
byggnadslån, äger järnkontoret utlämna lån även till andra än delägare och
mot andra villkor än som gälla för delägare. Detta sker genom järnkontorets
allmänna lånerörelse, vilken omfattar bland annat diskontering av växlar
och beviljande av kredit i checkräkning. Enligt järnkontorets balansräkning
per den 31 december 1938 utgjorde de utestående lånen sammanlagt 2,203,050
kronor, varav lån till delägare 880,750 kronor och lån till andra än delägare

I, 322,300 kronor.

Järnkontoret är enligt gällande stadganden berättigat att bedriva bankrörelse.

Enligt järnkontorets verksamhetsberättelser för åren 1937 och 1938 synas
inkomsterna till största delen utgöras av räntor, järnkontorsavgifter och bidrag
från delägarna till den av järnkontoret bedrivna tekniska forskningsverksamheten.
Utgifterna avse — förutom vissa allmänna omkostnader såsom löner
o. dyl. — i huvudsak kostnader för järnkontorets tekniska forskningsverksamhet
och för en av järnkontoret utgiven tidskrift »Jernkontorets Annaler»
samt anslag till bergsskolorna, Metallografiska institutet och kolarskolor.
Överskottet å verksamheten utgjorde enligt räkenskaperna under år 1936

II, 910 kronor, under år 1937 3,002 kronor och under år 1938 21,406 kronor.
Någon vinstutdelning till delägarna äger icke rum.

Järnkontorets tekniska forskningsverksamhet, som alltså är den andra huvuduppgiften
för järnkontoret, bedrives vid dess tekniska byrå. Denna byrå
består av ett antal ingenjörer, varjämte avtal träffats med tre professorer vid
tekniska högskolan att de var och en inom sitt verksamhetsområde skola stå
järnkontorets delägare till tjänst. Arbetsuppgifterna å tekniska byrån bestämmas
av järnkontorets tekniska råd och fyra särskilda forskningsutskott.
En delägare i järnkontoret kan alltså icke själv beordra tekniska byrån att
utföra någon viss praktisk undersökning i och för delägarens verksamhet,
utan de undersökningar som ske äro i regel av mera allmänt intresse. Undersökningarnas
resultat delgivas samtliga delägare genom publicering i tidskriften
»Jernkontorets Annaler» eller i brev till alla delägare.

Att döma av verksamhetsberättelserna för de senaste åren synes tyngdpunkten
hos järnkontorets verksamhet för närvarande få anses ligga i den
tekniska forsknings- och upplysningsverksamheten. Enligt lånestadgan äro
delägarna såsom ovan nämnts berättigade till förlagslån efter 5 kronor för
varje centner smide, som introducerats i järnkontoret. Eftersom vid 1938 års
utgång det introducerade smidet uppgick till 1,741,792 centner, voro alltså
delägarna under nämnda år berättigade till förlagslån med sammanlagt cirka
8,700,000 kronor. Förlagslånen belöpte sig emellertid vid denna tidpunkt till
726,600 kronor eller alltså till endast en ringa del av vad som kunnat erhållas.
Järnkontoret, som enligt reglementet för detsamma äger rätt att upplåna me -

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

del intill två gånger grundfondens belopp, d. v. s. till i runt tal 11 miljoner
kronor, har på grund av den ringa utlåningen icke gjort någon nämnvärd
upplåning. Emellertid är det ju givet, att den ringa utlåningen under de senast
tillandalupna verksamhetsåren måste äga något samband med de då rådande
konjunkturerna inom järnhanteringen. Järnkontoret måste fördenskull åtminstone
delvis anses vara en penninginrättning, som syftar till delägarnas
ekonomiska nytta, lat vara att denna nytta ej framträder i form av utdelning
till delägarna.

Beträffande den av järnkontoret bedrivna forskningsverksamheten kan
mahända också sägas, att denna ytterst syftar till delägarnas ekonomiska fördel.
Här är man dock inne på ett område, som icke endast berör den enskilde
delägaren utan näringen i dess helhet. Denna forskningsverksamhet torde
säkerligen ur allmän synpunkt vara av den största betydelse och kommer väl
även den vetenskapliga forskningen ganska nära.

Kommittén har emellertid varit synnerligen tveksam, huruvida skattefriheten
för järnkontoret fortfarande bör bibehållas. Järnkontoret är ju framför
allt en näringsorganisation, och andra näringsorganisationer, som i likhet
med järnkontoret måste sägas vara till nytta även för det allmänna, få skatta
for sina inkomster. Vad angår järnkontorets lånerörelse, så torde det vara
uppenbart, att denna i och för sig är av beskaffenhet att böra föranleda skatteplikt.
Såsom järnkontorets verksamhet under de senare åren bedrivits kan
dock, såsom ovan framhållits, lånerörelsen icke anses vara det väsentliga i
verksamheten, utan järnkontorets främsta uppgift torde nu kunna sägas vara
det tekniska forskningsarbetet. Med hänsyn därtill har kommittén icke ansett
tillräckliga skäl förefinnas att för närvarande borttaga skattefriheten, som ju
funnits så länge i vår skattelagstiftning. Därest järnkontorets lånerörelse i
framtiden skulle få ökad omfattning, torde det dock bliva svårt att principiellt
motivera skattefriheten, och frågan om järnkontorets ställning i beskattningshänseende
bör da upptagas till förnyat övervägande. Kommittén anser sig
även böra särskilt understryka, att skattefriheten för järnkontoret endast är
villkorlig. Den gäller så länge kontorets vinstmedel användas till allmänt nyttiga
ändamål och kontoret icke lämnar utdelning åt sina delägare.

Statskontoret har icke funnit vad kommittén anfört till stöd för förslaget
att bibehålla bestämmelserna om skattefrihet för järnkontoret tillräckligt bärande.
Ett uttalande i samma riktning har gjorts av länsstyrelsen i Malmöhus
län.

Järnkontoret har yttrat, att kommittén med full rätt framhållit del tekniska
forskningsarbetet såsom järnkontorets numera främsta uppgift. Med
hänsyn härtill kunde man icke komma till annat resultat än kommittén gjörl.
Även kommerskollegium har ansett det väl motiverat, att järnkontoret alltjämt
undantoges från skattskyldighet.

Departementschefen.

Vissel ligen mäste det förefalla tveksamt huruvida en institution sådan som
järnkontoret, vilken driver rent ekonomisk rörelse i ej ringa omfattning, bör
åtnjuta förmanen av skattebefrielse. Då jag emellertid finner mig kunna biträda
kommittéförslaget i denna del, bär jag tagit hänsyn icke endast till den
langa lid, under vilken järnkontoret redan åtnjulit denna förmån, utan även
och framförallt till det förhållandet, att järnkontorets inkomster luivudsak Bihanft

till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 134. 5

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

ligen användas till — förutom administrationskostnader ■ teknisk forskning
och utgivandet av en tidskrift, vari resultaten av denna forskning publiceras,
samt understödjande av teknisk undervisning. En verksamhet med dylikt
syfte bör enligt principerna för nu ifrågavarande förslag åtnjuta skattebefrielse.

Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och hypoteksföreningar.

Enligt gällande bestämmelser äro Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa, allmänna liypotekskassan för Sveriges
städer och hypoteksföreningarna helt frikallade från skattskyldighet till
staten samt skyldiga att till kommun erlägga skatt endast för inkomst av
fastighet.

Erinras må i detta sammanhang tillika, att enligt 18 § 2 mom. statsskatteförordningen
botlenskattens grundbelopp utgör för svenska aktiebolag, svenska
ekonomiska föreningar, svenska försäkringsanstalter som icke äro aktiebolag,
sparbanker och andra utländska juridiska personer än oskifta dödsbon
och familjestiftelser 10 procent samt för övriga juridiska personer utom
oskifta dödsbon och familjestiftelser 5 procent av det beskattningsbara beloppet.

Under Sveriges allmänna hypoteksbank höra sådana hypoteksföreningar,
som avse jord på landsbygden, och under Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
sortera stadshypoteksföreningarna, d. v. s. hypoteksföreningar för
rikets städer och med städer jämförliga samhällen.

Allmänna liypotekskassan för Sveriges städer, som i nu gällande lagtext
nämnes bland de från skattskyldighet frikallade rättssubjekten, upphörde
med sin verksamhet redan under år 1909. Denna hypotekskassa beslöt nämligen
vid sammanträden den 19 juni och den 2 september 1909 att upphöra
med sin verksamhet och träda i likvidation, varjämte beslöts, att likvidationen
skulle verkställas av styrelsen för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
vilken bildades under samma år. Detta beslut fastställdes av Kungl.
Majit genom resolution den 9 oktober 1909.

Sveriges allmänna ligpoteksbanks verksamhet regleras genom en förordning
den 16 maj 1890 med däri sedermera gjorda ändringar. Denna förordning
innehåller bland annat följande bestämmelser.

Hypoteksbanken har till ändamål att för de inom riket bildade hypoteksföreningarna
för ägare eller innehavare av jord ombesörja all den upplåning,
som erfordras för att åt dessa föreningar bereda medel till de lån, som av dem
skola tillhandahållas deras delägare. Delägare i hypoteksbanken äro hypoteksföreningarna.
Delaktigheten i hypoteksbanken bestämmes efter oguldna
beloppet av från hypoteksbanken erhållet lån. Till grundfond för hypoteksbanken
har staten genom riksgäldskontoret överlämnat 60 miljoner kronor i

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

av staten utgivna obligationer. Hypoteksbanken är berättigad att utgiva räntebärande
obligationer med säkerhet i jordegendom på landet. Sammanlagda
beloppet av bankens utelöpande obligationer får dock icke överstiga 10 gånger
grundfondens belopp. I den mån hypoteksföreningarna anmäla sig till erhållande
av lån, skall hypoteksbanken, om andra för ändamålet användbara
medel icke äro att tillgå, vidtaga erforderliga åtgärder för upptagande av
lån mot räntebärande obligationer. Kapitalrabatt och övriga kostnader, som
banken vid sin upplåning kan hava fått vidkännas, skola vid låns utlämnande
till föreningarna av dem gäldas. I övrigt bestämmer banken villkoren för lån
till hypoteksföreningarna. Utan bankdelägarnas beslut och Kungl. Maj:ts
tillstånd få dock lån till föreningarna icke utlämnas annat än i kontanta
penningar eller mot högre ränta än 5 procent. Hypoteksbanken skall tillse,
att tillräcklig säkerhet i jordegendom ställes för lånet. Hypoteksföreningarna
äro pliktiga att årligen å bestämda tider till banken erlägga ränta, kapitalavbetalning
och övriga avgifter för erhållna lån ävensom bidrag till bankens
förvaltningskostnader. Från erläggande av bidrag till förvaltningskostnaderna
kan dock befrielse erhållas, om delägarna vid allmän sammankomst besluta, att
sådant bidrag icke skall utgå från föreningarna. (Enligt uppgift äro föreningarna
för närvarande befriade från skyldighet att erlägga bidrag till förvaltningskostnaderna.
) Alla i hypoteksbanken delägande föreningar äro ansvariga
för bankens förbindelser. Om bankens förbindelser icke kunna helt
infrias genom användande av dess egna tillgångar och de av hypoteksföreningarna
avgivna reverserna med åtföljande säkerheter i jordegendom, få de
till grundfonden hörande obligationerna efter behov användas genom försäljning
till större eller mindre del. Nettobehållningen av bankens rörelse tillföres
en reservfond, som så länge hypoteksbankens verksamhet fortfar icke får
komma föreningarna till godo på annat sätt än dels genom nedsättning i eller
befrielse från bidraget till bankens förvaltningskostnader och dels genom
nedsättning i förskriven ränta å de till föreningarna lämnade lånen. Räntenedsättning
kan ske, då det årliga ränteöverskottet efter avdrag för avskrivningar
och förvaltningskostnader uppgår till ij10 procent av ursprungliga beloppet
å de utestående lånen, för vilka den högsta räntan erlägges. Delägarna
kunna da besluta nedsättning av räntan för dessa lån med motsvarande belopp.
Hypoteksbankens styrelse består av 5 ledamöter, varav Kungl. Majit utser
en ledamot, tillika ordförande, och fullmäktige i riksgäldskontoret en ledamot,
som skall vara vice ordförande, övriga 3 ledamöter väljas av hypotekstöreningarnas
ombud. En av dessa 3 ledamöter utses samtidigt till hypoteksbankens
verkställande direktör. Hypoteksbankens handlingar, kassor och
räkenskaper skola när som helst hallas tillgängliga för den undersökning,
Kungl. Majit eller chefen för finansdepartementet kan finna för gott att
låta anställa.

De under Sveriges allmänna hypoteksbank lydande hg pot eks föreningarnas
verksamhet regleras genom en förordning den 16 maj 1890 med däri sedermera
gjorda ändringar. Denna förordning innehåller bland annat följande
bestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

Såsom delägare i hypoteksförening kunna ej andra vinna inträde än de,
som inom det område, föreningen omfattar, äro ägare av självständig jordlägenhet
eller äro innehavare av fideikommissegendom, därest tillstånd till
fideikommissegendomens inteckning och belåning medgivits. Delaktigheten
i hypoteksförening bestämmes efter oguldna beloppet av de lån, som från
föreningen erhållits. Lån å jordegendom kan meddelas till högst 60 procent
av egendomens belåningsvärde, vilket fastställes av föreningens styrelse, och
endast mot första inteckning i egendomen. Lån skall utlämnas på de för
låntagaren mest fördelaktiga villkor i avseende å ränta, kapitalrabatt, förvaltningsbidrag
och övriga omkostnader, som föreningens till hypoteksbanken
åtagna förbindelser medgiva. Delägare i hypoteksförening ansvara, envar
i förhållande till sin delaktighet, för föreningens förbindelser, i den mån
utgifter och förluster ej kunnat täckas med anlitande av föreningens inkomster
för året eller dess egna tillgångar. Hypoteksförening äger ej rätt att
bedriva annan utlåningsrörelse än som består i de genom hypoteksbanken
upplånta medlens fördelning såsom lån på föreningens delägare.

Av hypoteksbanken berättelse för år 1940 framgår, att beloppet av bankens
lån till hypoteksföreningarna vid årets slut utgjorde cirka 490 miljoner kronor,
att nettovinsten under året uppgick till 767,023 kronor samt att banken
hade en behållen förmögenhet om sammanlagt cirka 10 miljoner kronor. De
10 under banken lydande hypoteksföreningarna disponerade vid samma års
slut över besparings- och reservfonder om tillhopa över 15 miljoner kronor,
vilka under året ökats med cirka 275,000 kronor.

Konungariket Sveriges stadshgpotekskassas verksamhet regleras genom en
förordning den 17 maj 1935 och ett av Kungl. Maj:t samma dag fastställt
reglemente.

Bestämmelserna i nämnda förordning äro i huvudsak likartade med dem
som gälla för hypoteksbanken. Dock finnas en del olikheter. Även för hypotekskassan
har staten genom fullmäktige i riksgäldskontoret ställt till förfogande
obligationer såsom grundfond. Obligationernas nominella belopp
uppgår till 100 miljoner kronor. Grundfondsobligationerna få efter anmälan
till riksgäldskontoret tagas i anspråk till fullgörande av kassans förbindelser,
då kassan för tillfället saknar användbara medel därtill samt vid kassans likvidation.
Hypotekskassans behållna årliga vinst avsättes till en reservfond
för kassan. Uppgår reservfonden till 2 procent av kassans förbindelser, får
dock uppkommande vinst enligt styrelsens beprövande användas till främjande
av något med kassans ändamål sammanhängande syfte. (För närvarande
uppgår reservfonden till icke fullt 1 procent av kassans förbindelser.)
Reservfonden skall användas till gäldande av uppkomna förluster å rörelsen.
Hypotekskassans styrelse består av 5 ledamöter, varav Konungen utser 4,
däribland en till ordförande, och fullmäktige i riksgäldskontoret en, som
skall vara vice ordförande. Styrelsens och revisorernas berättelser skola
granskas av hypoteksföreningarnas ombud. Det tillkommer härefter Konungen
att pröva hypotekskassans förvaltning och att, sedan fullmäktige i

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

riksgäldskontoret avgivit yttrande, besluta angående ansvarsfrihet för styrelsen.
Vid hypotekskassans likvidation skall vad som återstår av kassans
egna tillgångar efter det skulderna blivit guldna användas för ändamål som
Konungen efter hörande av föreningarna bestämmer.

Stadshypoteksföreningcirnas verksamhet regleras genom en förordning den
17 maj 1935 angående grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och
verksamhet. I stort sett samma bestämmelser gälla som beträffande hypoteksföreningarna
på landsbygden. Ytterligare gäller dock bl. a., att en förenings
årliga vinst skall avsättas till säkerhetsfond samt att avkastning av
fonden icke må användas till bestridande av förvaltningskostnader med mindre
fonden vid senaste bokslut uppgått till minst 2 procent av föreningens hela
skidd till stadshypotekskassan.

Enligt stadshypotekskassans berättelse för år 1940 utgjorde vid årets slut
kassans fordran hos föreningarna cirka 1,113 miljoner kronor, kassans behållna
förmögenhet omkring 10V2 miljoner kronor och nettovinsten under
året 576,066 kronor. Vid samma års slut redovisade de 22 stadsliypoteksföreningarna
en behållen förmögenhet, huvudsakligen nedlagd i föreningarnas
säkerhetsfonder, örn till tillhopa nära 12 miljoner kronor och en årsvinst om
1,057,073 kronor.

Enligt kommittéförslaget skola allmänna hypoteksbanken, stadshypotekskassan
och hypoteksföreningarna icke längre åtnjuta skattefrihet, dock skola
hypoteksföreningarna fortfarande vara frikallade från skattskyldighet för
förmögenhet (hypoteksbanken och hypotekskassan bliva utan särskilt stadgande
därom frikallade från dylik skattskyldighet). För såväl hypoteksbanken
och hypotekskassan som hypoteksföreningarna skall bottenskattens grundbelopp
utgöra 10 procent av det beskattningsbara beloppet.

Kommittén har anfört i huvudsak följande:

Såsom motivering för den nuvarande skattefriheten för ifrågavarande hypoteksinrättningar
skulle måhända följande synpunkter kunna anföras.
Hypoteksinrättningarnas verksamhet är visserligen av ekonomisk art, men
den kan ej betecknas såsom förvärvsverksamhet i egentlig mening. Syftet
är icke att bereda sig vinst utan att anskaffa lån åt fastighetsägare på fördelaktiga
villkor. Detta är ett viktigt samhällsintresse, och staten har även
inträtt såsom garant med betydande belopp för hypoteksbanken och stadshypotekskassan.
Båda dessa inrättningar äro ställda under statlig kontroll.
Stadshypotekskassan har ju till och med organiserats på sådant sätt, att den
nästan framstar såsom ett halvstatligt företag. Hypoteksinrättningarna torde
vidare i stor utsträckning kunna själva reglera vinstresultatet på rörelsen, ty
räntesatserna för låntagarna kunna sättas så lågt, att någon större vinst icke
uppkommer.

Det torde emellertid kunna ifrågasättas, örn dessa synpunkter äro tillräckliga
såsom motivering för ett bibehållande av skattefriheten. Vad beträffar
det sist anförda skälet eller att hypoteksinrättningarna själva kunna
reglera sin vinst synes detta icke vara vägande. Örn räntan sänkes för
låntagarna, så återkommer denna utgiftsbesparing i form av högre nettointäkt
för låntagarna och blir vid deras taxering beskattad. Men den inkomst,
som fonderas hos hypoteksinrättningarna, blir — örn dessa äro

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

skattefria — aldrig beskattad. Det starkaste argumentet för skattefriheten
torde säkerligen vara den omständigheten, alt staten såväl ekonomiskt som
organisatoriskt i hög grad engagerat sig i ifrågavarande verksamhet. Man
kail också väl förstå, att vid tiden för denna skattefrihets införande skäl
ansågos tala för ett fritagande av dessa inrättningar^ från skattskyldighet.
Numera ingriper emellertid staten stödjande på så många områden. Skulle
statens ekonomiska stöd i och för sig anses motivera skattefrihet, torde nog
kunna ifrågasättas skattefrihet på många andra håll. Man kunde då icke
inskränka sig till att lämna skattefrihet åt rent ideella ändamål utan finge

liksom här är fallet — ej så sällan giva skatteförmåner åt institutioner,
som bedriva ekonomisk verksamhet. Jordbrukets kreditkassor exempelvis
torde på lika goda grunder som hypoteksinrättningarna kunna göra anspråk
på skattefrihet. Dessa synas vara organiserade och hava sin verksamhet ordnad
på ungefär samma sätt som hypoteksinrättningarna men hava ej erhållit
skattefrihet.

Enligt kommitténs förslag liksom även enligt nu gällande bestämmelser
medgives skattefrihet åt stiftelser och ideella föreningar endast då dessa
främja allmännyttiga ändamål av högt kvalificerad beskaffenhet. Andra
stiftelser och ideella föreningar med allmännyttiga ändamål få liksom nu
erlägga statsskatt elter ett grundbelopp av fem procent. Likaledes^ skatta
efter fem procent ideella sammanslutningar med blandade ändamål, t. ex.
arbetsgivareorganisationer och fackföreningar. Juridiska personer med ekonomisk
verksamhet, exempelvis aktiebolag, ekonomiska föreningar och sparbanker,
få erlägga statsskatt efter ett grundbelopp av tio procent. Då beskattningsreglerna
äro utformade på detta sätt, synes det vara svårt att
principiellt motivera en skattefrihet för hypoteksinrättningarna, vilka ju bedriva
ekonomisk verksamhet. Det torde vara uppenbart, att ur principiell
synpunkt all ekonomisk verksamhet bör föranleda skattskyldighet. Så torde
i allmänhet även vara fallet enligt vår nuvarande skattelagstiftning. De undantag
från denna regel, som avses med skattefriheten för pensionsanstalter,
understödsföreningar, vissa försäkringsbolag, aktiebolaget tipstjänst och
svenska penninglotteriet aktiebolag, hava föranletts av särskilda orsaker. Tidigare
förekom emellertid skattefrihet för institutioner med ekonomisk verksamhet
i större utsträckning än nu. 1 allmänhet torde detta hava motiverats
med att de från skattskyldighet sålunda frikallade inrättningarna för sitt
fortbestånd och sin utveckling vore i behov av skattefrihet. Så var exempelvis
fallet med sparbankerna. 1921 års kommunalskattekommitté, som
föreslog upphävande av skattefriheten för sparbankerna, yttrade härom bland
annat, att sparbanksväsendet kunde antagas numera hava vunnit sådan utveckling
och stadga, att skäl ej längre förelåge för beviljande av något skattcprivilegium
för sparbankerna.

Betraktar man skattefriheten såsom ett slags understöd till en verksamhet
av allmännyttig art, torde häremot kunna resas den invändningen, att
skattefriheten i så "fall är föga rationell. Ju bättre den juridiska personens
ekonomiska förhållanden äro, desto större blir understödet. Men även örn
man bortser från detta, så torde den lämnade sammanställningen rörande
hypoteksinrättningarnas ekonomiska förhållanden få anses visa, att dessa inrättningar
icke kunna anses vara i behov av något vid beskattningen lämnat
understöd från det allmännas sida. Hypoteksinrättningarnas ekonomiska
ställning synes, såvitt man med ledning av de nu tillgängliga uppgifterna kan
bedöma, i allmänhet vara mycket god.

Kommittén anser sig alltså böra föreslå, alt skattefriheten för hypoteksinrättningarna
borttages.

Om skattskyldighet nu införes för hypoteksinrättningarna, uppstå emel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 134

lertid vissa andra spörsmål nämligen dels efter vilken skattesats de skola
erlägga skatt till staten och dels huruvida de skola underkastas förmögenhetsbeskattning.
Beträffande frågan örn skattesatsen torde nian hava att
välja mellan 5 och 10 procent. Ur principiell synpunkt torde hypoteksinrättningarna
närmast höra hemma i 10-procentklassen. De äro till sin
natur ekonomiska föreningar, örn ock hypoteksföreningarna genom uttryckligt
stadgande i lagen örn ekonomiska föreningar undantagits från lagens
tillämplighet. Hypoteksinrättningarna förete även vissa likheter med sparbankerna
såväl i fråga örn organisationen som med avseende å verksamhetens
art. Men skäl skulle nog även kunna anföras för en beskattning efter
5 procent. Emellertid torde säkerligen frågan örn skattesatsens storlek
böra ses i samband med det andra spörsmålet, som här uppkommer, nämligen
huruvida hypoteksinrättningarna böra vara underkastade förmögenhetsbeskattning.

Vid bedömandet av frågan örn förmögenhetsbeskattningen är det givetvis
nödvändigt alt undersöka, i vilken utsträckning sådan beskattning förekommer
beträffande andra juridiska personer. Enligt 12 § 1 mom. b) förordningen
örn statlig inkomst- och. förmögenhetsskatt åligger skattskyldighet
för förmögenhet »föreningar och samfund, vilkas medlemmar icke på grund
av medlemskapet äga del i föreningens eller samfundets förmögenhet, ägare
av för gemensamt behov avsatta så kallade besparingsskogar, häradsallmänningar
samt andra likartade samfälligheter, som förvaltas självständigt för
delägarnas gemensamma räkning, ävensom stiftelser, samtliga dock endast
såvitt de äro skyldiga erlägga skatt för inkomst». Denna uppräkning omfattar
icke alla de fall, där förmögenhetsbeskattning kunde ifrågasättas. Det
finnes nämligen även andra organisationer än de här nämnda, där några
medlemmar ej äga del i förmögenheten. Beträffande sådana organisationer
inträder på grund av nyssnämnda stadgande icke alls någon förmögenhetsbeskattning
vare sig hos organisationen själv eller hos eventuella medlemmar
i densamma. Detta är fallet med exempelvis sparbanker och ömsesidiga
försäkringsbolag. Varken sparbanker eller ömsesidiga försäkringsbolag
kunna rubriceras såsom föreningar eller samfund och de bli därför
fria från förmögenhetsbeskattning. Detta beror icke på något förbiseende
utan är åsyftat. Sålunda yttrade 1924 års skatleberedning, som föreslog
införande av proportionell beskattning för sparbanker, att »befrielse från
förmögenhetsskatt synes däremot liksom nu kunna medgivas».1 Beträffande
försäkringsanstalterna uttalades i propositionen nr 200/1934 angående särskild
skatt å förmögenhet (sid. 38), att den statliga beskattningen av försäkringsanstalter,
som driva livförsäkringsrörelse, i viss mån åsyftade beskattning
av förmögenhet. Det framhölls vidare, alt utgångspunkten för
den s. k. ränteskatten varit, att hos försäkringsanstalten beskatta försäkringstagarnas
räntor å inlevererade premier m. m. för kapitalförsäkringar
till i princip del belopp, som försäkringstagarna i genomsnitt skulle erlagt
bland annat i förmögenhetsskatt, örn de i stället beskattats själva.

Enligt kommitténs mening bör beskattningen av hypoteksinrättningarna
i möjligaste män vara anordnad på samma sätt sorn beträffande sparbankerna.
Då sparbankerna ej äro skyldiga att erlägga skatt för sin förmögenhet,
synes detsamma böra gälla för hypoteksinrättningarna. Man torde
för övrigt kunna anse, att hypoteksinrättningarnas förmögenhet, som väsentligen
utgöres av reservfond eller säkerhetsfond, närmast får betraktas
såsom en reserv för mötande av eventuella förluster. Skattesatsen för hypoteks!
n rä tini ugunia torde liksom för sparbankerna kunna sällas till 10

1 Se även prog. 200/1934 sid. 39.

72 Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

procent, vilket såsom ovan nämnts även ur principiell synpunkt torde vara
riktigast.

Beträffande lagtexten torde i 12 § 1 mom. förordningen om .statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt böra angivas, att skattskyldighet för förmögenhet
ej åligger hypoteksföreningar. Däremot synes ej vara erforderligt
att göra något motsvarande uttalande i fråga om Sveriges allmänna hypoteksbank
och Konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Dessa inrättningar
torde icke kunna betecknas såsom föreningar eller samfund och
inrymmas således icke bland de i nämnda lagrum uppräknade rättssubjekt,
som skola skatta för förmögenhet. Samma förhållande föreligger enligt
nuvarande bestämmelser beträffande sparbanker, vilka icke äro i lagtexten
uttryckligen nämnda såsom undantagna från skattskyldighet för förmögenhet.

Socialstyrelsen bär icke funnit antagligt, att den föreslagna skattskyldigheten
för hypoteksinrättningarna och vissa andra liknande institutioner
skulle i någon större mån kunna påverka prisbildningen på bostads- och
fastighetsmarknaden. Storleken av räntan å hypoteksobligationer bestämdes
nämligen väsentligen av andra faktorer. Några betänkligheter mot den
föreslagna åtgärden syntes från denna synpunkt sålunda näppeligen behöva
ifrågakomma. Härtill komme att dessa inrättningar dreve ekonomisk verksamhet
och därför vore av den natur, att skatteplikt för dem vore klart motiverad
ur principiell synpunkt.

Även länsstyrelsen i Malmöhus län har funnit den av kommittén föreslagna
utrangeringen ur skattefria gruppen av vissa penninginstitut synnerligen
väl motiverad, medan däremot länsstyrelsen i Värmlands län förordat, att
allmänna hypoteksbanken, stadshypotekskassan och hypoteksföreningarna
fortfarande måtte få åtnjuta skattebefrielse eller att i varje fall bottenskattens
grundbelopp måtte för dem utgöra allenast 5 procent av det beskattningsbara
beloppet.

Styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank har i första hand — väsentligen
på skäl som redan återgivits av kommittén — helt avstyrkt förslaget
i vad detsamma avser landshypoteksinstitutionen. I andra hand har styrelsen
ansett frågan i denna del böra uppdelas så, att den bedömdes dels för hypoteksbanken
och dels för de till banken anslutna hypoteksföreningarna. Den
för rörelsen bärande upplåningen vore nämligen uteslutande förlagd till
banken, medan föreningarna utlämnade lån till de enskilda jordbrukarna
mot samma ränta som gällde för bankens låneförlag till föreningarna. Den
ekonomiska rörelse, vilken av landshypoteksinstitutionen som helhet bedreves,
vore m. a. o. koncentrerad till banken, hos vilken räntevinster eller eventuella
förluster komme att redovisas, medan föreningarna endast vore att betrakta
såsom förmedlare av utlåningen. Styrelsen ville icke bestrida, att i
våra dagars statsfinansiella läge visst fog funnes för en något utvidgad beskattning,
och det vore uteslutande ur denna synpunkt som styrelsen ansåge
sig icke böra avvisa en beskattning av banken efter ett grundbelopp av 10
procent.

För hypoteksföreningarna ställde sig frågan väsentligt annorlunda. Dessa

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

kunde icke på låneförmedlingen bereda sig någon vinst. För täckande av
förvaltningskostnaderna hade de varit hänvisade till att uttaga förvaltningsbidrag
av låntagarna, varjämte under senare tid banken kunnat gottgöra deni
vissa belopp i återbetalning å erlagda räntor, s. k. returräntor. Utom dessa
inkomster hade föreningarna endast kunnat räkna med mindre belopp i s. k.
dröjsmålsräntor. När de likväl kunnat, visserligen i mycket olika omfattning,
upplägga reservfonder, hade detta möjliggjorts genom dels uttagande
av förvaltningsbidrag till något högre belopp än kostnaderna, dels bankens
returräntor. När större förvaltningsbidrag än härför varit erforderligt utgått,
bade detta skett uteslutande i syfte att småningom upplägga fonderade medel
i den utsträckning att bidragen måtte förminskas och slutligen helt bortlåna.
Detta sistnämnda hade hittills kunnat genomföras inom endast en
förening, den skånska. Därför talade alla skäl för ett fortsättande av föreningarnas
fondbildning i detta syfte. Skulle en utökning av föreningarnas
skatteplikt nu genomföras, komme det att innebära ett framskjutande eller
kanske rent av omöjliggörande av den önskvärda befrielsen från förvaltningsavgifter.
Redan nu berodde den »vinst», som föreningarna kunnat redovisa,
i de flesta fall helt av bankens returräntor. Detta förhållande ville styrelsen
belysa genom följande

»Utredning utvisande i vad mån de från hypoteksbanken i form av returräntor
till hypoteksföreningarna under år 1938 utbetalade beloppen möjliggjort
för föreningarna att redovisa årsvinster. Beloppen angivna i jämna
tusental kronor.

Förening

Resultat av föreningens
verksamhet om returränta
ej erhållits

Erhållen

returränta

Redovisat resultat

| Östgöta..................

1 Smålands................

Wermlands..............

Mälareprov:s.............

Skånska ................

Älvsborgs................

Gotlands ................

Gävle-Dala...............

Norrlands ...............

Örebro..................

vinst

förlust

vinst

förlust

vinst

12,noo

4,000

4.000

2.000

54.000

15.000

8,000

18.000
10,000

38.000

36.000

10.000

65.000

51.000

44.000
6,000

11.000
20,000
12.000

vinst

förlust

vinst

50.000

32.000

14.000

67.000

3.000

29.000

6.000

3.000

2.000

22.000

203.000 225,000»

Styrelsen har ansett sig ur anförda synpunkter böra helt avstyrka kommittéförslaget
i vad det gällde beskattning av hypoteksföreningarna. En nedsättning
av grundbeloppet vid skattens beräkning till 5 procent skulle givetvis
innebära någon lindring i förhållande till förslaget, men även med en
sådan lindring kvarstode såväl de principiella som de praktiska skäl, vilka
i det föregående framförts mot varje utökad beskattning av dessa föreningar.

Inom styrelsen har särskild mening uttalats av vice ordföranden Hildebrand,
som icke funnit styrelsens motivering för hypoteksföreningarnas

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

fortsatta skattefrihet tillräckligt stark och därför ansett det hava varit riktigare
att styrelsen ej motsatt sig deras beskattning utan allenast sökt närmare
utreda möjligheten av ett grundbelopp å 5 procent.

Även styrelsen för Konungariket Sveriges stadslagpotekskassa har framhållit
de skäl, vilka enligt kommitténs mening möjligen skulle kunna anföras
såsom motivering för bibehållande av den nuvarande skattefriheten för
hypoteksinrättningarna. Styrelsen har vidare anfört:

Skattefrihet har i åtskilliga fall, dock mera förr än under senare år, i viss
utsträckning medgivits institutioner med ekonomisk verksamhet, vilka främja
allmännyttiga syften, varvid motiveringen i allmänhet torde lia varit, att de
för sitt fortbestånd och utveckling varit i behov av skattefrihet Till denna
kategori torde i viss mån hypoteksinrättningarna få räknas. I lråga om dessa
inrättningar gäller emellertid icke endast att de lrämja ett allmännyttigt
syfte. Härtill kommer att staten såväl ekonomiskt som organisatoriskt i
högsta grad engagerat sig i deras verksamhet. Det har därför ansetts vara
ett allmänt intresse, att hypoteksinrättningarnas ekonomiska ställning stärkes
genom en betryggande fondbildning. För befordrandet av detta syfte har
skattefriheten varit av en mycket stor betydelse och är så alltjämt.

Att slaten numera stödjande ingriper på många områden synes icke, såsom
kommittén vill göra gällande, utgöra skäl tor borttagandet av en skattefrihet,
som beror av speciella förhållanden och befunnits ändamålsenlig.

I fråga örn fondbildning hos stadshypotekskassan stadgas i § 7 av förordningen
angående kassan, att kassans behållna årliga vinst skall avsättas till
en reservfond. Sedan reservfonden uppnått en storlek av två procent av kassans
förbindelser kan uppkommande vinst enligt styrelsens beprövande användas
till främjande av något med kassans ändamål sammanhängande syfte.
Enligt § 4 i det av Kungl. Maj :t utfärdade reglementet för kassan galler, att
förvaltningsbidrag från föreningarna till kassan ej må bestämmas till högre
belopp än som beräknas vara erforderligt lör att kassans reservfond skall
komma att genom föreskrivet tillförande av vinst inom skälig tid uppgå till
en procent av kassans förbindelser.

Det torde i detta sammanhang böra erinras örn följande yttrande av departementschefen
i Kungl. Maj:ts proposition den 1 mars 1935 (nr 177) med
förslag till förordning angående stadshypotekskassan lii. m.:

»Den uppfattningen synes vara allmän, att en kraftigare fondbildning bör
åstadkommas såväl hos kassan som hos föreningarna, och jag delar denna
uppfattning. Även örn inom stadshypoteksväsendet utlåningen hittills förorsakat
allenast obetydliga förluster, måste man i tid sörja för, att möjligheter
förefinnas alt, utan anlitande av den solidariska ansvarigheten, möta sådana
förluster, som eventuellt inträffande ogynnsammare förhållanden kunna medföra.
Jag vill erinra, att bostadskreditkassans reservfond ansetts böra uppbringas
till minst tre procent av denna kassas skulder och bostadskreditförenings
säkerhetsfond till minst sex procent av föreningens skulder.» (sid. 63
i propositionen).

Under åberopande av ovan anförda skäl och då ett beskärande av stadshypotekskassans
årliga överskott genom uttagande av skatt från kassan skulle
motverka erforderlig ökning av reservfonden och eventuellt komma att medföra,
att kassan bleve nödsakad att från föreningarna infordra förvaltningsbidrag,
får styrelsen avstyrka kommitténs förslag om borttagande av nuvarande
skattefrihet för kassan. Därest skattskyldighet likväl anses böra åläggas
kassan, bör enligt styrelsens mening såsom förutsättning för skattskyldighets
inträde gälla, att kassans reservfond uppnått en storlek av minst två

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

procent av kassans förbindelser. Styrelsen får härvid erinra om den bestämmelse
i kommunalskattelagen § 29 mom. 3, i vilken stadgas, att från inkomst
av sparbanks rörelse avdrag må ske för erforderlig avsättning till reservfonden.

Vad sålunda av styrelsen anförts med avseende å beskattning av stadshypotekskassan
gäller i tillämpliga delar även beträffande stadshypoteksföreningarna.

I gällande förordning angående stadshypoteksföreningars bildande och
verksamhet stadgas, att de bestämmelser, som gälla utlåning från kassan till
föreningarna, skola äga motsvarande tillämpning för förenings utlåning, samt
att lån förty, med iakttagande av föreningens reglemente, skall beviljas låntagaren
på de fördelaktigaste villkor, som föreningens förbindelser till kassan
medgiva (§ 6). Alla till förening inflytande medel, som icke utgöra avkastning
av föreningens säkerhetsfond eller bidrag till föreningens förvaltningskostnader
eller vinst vid avyttring av tillgångar, som föreningen förvärvat,
skola redovisas till hypotekskassan (§ 13). Förvaltningsbidragen skola på
varje tid vara så bestämda, att enligt beprövande av kassans styrelse säkerhetsfonden
kan beräknas inom skälig tid uppgå till minst en procent av föreningens
hela skuld till kassan. Till säkerhetsfonden skall avsättas föreningens
behållna årliga vinst. Avkastning av säkerhetsfonden må icke användas
till bestridande av förvaltningskostnader, med mindre säkerhetsfonden vid
senaste bokslut uppgått till minst två procent av föreningens hela skuld till
kassan (§ 14).

Det bidrag, som stadshypoteksförenings medlemmar på grund av sist anförda
stadgande ha att erlägga till föreningen, är avsett såväl att täcka föreningens
förvaltningsutgifter som ock till stor del att avsättas till dess säkerhetsfond.
Sådan avsättning skall i första hand ske för att uppbringa säkerhetsfonden
till en procent av föreningens hela skuld till kassan. Då säkerhetsfondens
avkastning emellertid får användas till bestridande av förenings
förvaltningskostnader först när fonden uppnått en storlek av minst två procent
av föreningens hela skuld till hypotekskassan, kunna förvaltningsbidragen
följaktligen icke borttagas, förr än fonden uppgår till sistnämnda
storlek.

I härovan omförmälda proposition uttalar departementschefen med avseende
å föreningarnas fondbildning bl. a. följande:

»För egen del har jag ur förut angivna allmänna synpunkter ansett, att
man bör söka åstadkomma en något starkare fondbildning hos föreningarna
än de sakkunniga föreslagit. Detta synes lämpligen kunna ske på sådant sätt,
att till § 14 av förordningen angående föreningarna fogas en bestämmelse,
alt avkastning av förenings säkerhetsfond icke må användas till bestridande
av förvaltningskostnader, med mindre säkerhetsfonden vid senaste bokslut
uppgått till minst två procent av föreningens hela skuld till kassan. Såsom
elt första mål för fondbildningen kvarstår sålunda en procent av förenings
hela skuld till kassan. För att fondavsättningen skall inom skälig tid leda
lill detta mål, synes det mig vara lämpligt alt tillägga styrelsen för stadshypotekskassan
den befogenhet, som de sakkunniga föreslagit. Sedan säkerhetsfonden
uppgått till den i första hand föreskrivna storleken, skulle förening
utan inblandning från kassastyrelsens sida äga all bestämma förvaltningsbidragens
storlek, mern för en fortgående ökning av fonden lill två procent av
föreningens skuld till kassan blir i någon mån sörjt genom den av mig föreslagna
tilläggsbestämmelsen. Ali behållen årlig vinst skall emellertid alltjämt
avsättas till säkerhetsfonden, något varåt tydligare givils uttryck genom en

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

redaktionell ändring i de sakkunnigas förslag, och det torde ligga i föreningarnas
eget intresse att genom lämpligt avvägande av förvaltningsbidragen
söka så snart som möjligt uppnå den storlek å säkerhetsfonden, att de kunna
fritt disponera dess avkastning till täckande av förvaltningskostnader.» (sid.
63 i propositionen).

Det torde böra framhållas, att den solidariska ansvarighet, som åligger
medlemmarna i stadshypoteksförening gentemot föreningen samt föreningarna
gentemot kassan, innebär en risk för de solidariskt ansvariga för extra
uttaxering på grund av eventuell förlust å föreningens resp. kassans rörelse.
Det är icke minst för att möta denna risk som föreskrifter givits, att det förvaltningsbidrag,
som föreningsmedlemmarna lia att erlägga till föreningen,
skall beräknas så, att det icke blott täcker den årliga förvaltningskostnaden
utan även lämnar ett någorlunda konstant bidrag till uppbringande av föreningens
säkerhetsfond till betryggande storlek. Det såsom vinst bokförda årliga
eventuella överskottet av stadshypoteksförenings förvaltningsbidrag torde
sålunda rätteligen icke böra betraktas såsom en vinst i egentlig mening
utan såsom en i samband med lånestockens tillväxt nödvändig förstärkning
av säkerhetsfonden. Enligt styrelsens mening bör beskattning av sådant överskott
icke komma ifråga.

Vad nu sagts örn uppkommande överskott å stadshypoteksföreningarnas
förvaltningsbidrag gäller även säkerhetsfondens egen avkastning, i varje fall
så länge säkerhetsfonden icke nått den storlek, att förvaltningsbidrag icke
behöva uttagas.

Skulle hypoteksföreningarna beskattas för sina bokförda årliga överskott,
torde det med säkerhetsfondernas nuvarande, i allmänhet mindre tillfredsställande
storlek bliva nödvändigt för föreningarna alt, för bibehållande av
en oförändrad avsättning till dessa fonder, höja nu utgående förvaltningsbidrag
och detta ej allenast med vad som motsvarar en på det nuvarande överskottet
av rörelsen beräknad skatteutgift utan med ett än högre belopp, då en
dylik ökad förvaltningsinkomst i sig skulle medföra en ökad skatteutgift. Då
den av stadshypoteksföreningarna tillämpade räntan, förvaltningsbidraget
inräknat, som regel är normerande för inteckningsräntan för bottenlån på
den allmänna fastighetslånemarknaden, måste en ökning av förvaltningsbidraget
hos föreningarna befaras få till följd en motsvarande, icke önskvärd
höjning av fastighetslåneräntan på den allmänna marknaden.

Styrelsen får på sålunda anförda skäl bestämt avstyrka kommitténs förslag
örn borttagande av nuvarande skattefrihet även såvitt gäller stadshypoteksföreningarna.
Därest det likväl anses ofrånkomligt, att skattskyldighet ålägges
dessa föreningar, bör på sätt ovan framhållits skattskyldighet inträda först
sedan förenings säkerhetsfond nått en storlek av minst två procent av föreningens
skuld till stadshypotekskassan.

Enligt kommitténs förslag böra hypoteksinrättningarna erlägga statsskatt
efter en skattesats av 10 procent. Motiveringen för denna skattesats synes i
första hand vara, att hypoteksinrättningarna driva ekonomisk verksamhet samt
förete vissa likheter särskilt med sparbankerna, för vilka denna skattesats
gäller. Styrelsen får häremot invända, att även om hypoteksinrättningarna
och sparbankerna kunna förete vissa likheter, olikheten med avseende å deras
rörelse är väsentlig. Sparbankerna bedriva liksom andra banker bland allmänheten
in- och utlåningsrörelse, ehuru med begränsning till vissa grenar, under
det att hypoteksinrättningarna med sin verksamhet endast avse att tillhandahålla
sina medlemmar långfristiga fastighetslån på de billigaste villkor, som
kapitalmarknaden vid varje tidpunkt medgiver. Av enahanda skäl, som ovan
anförts till stöd för bibehållandet av hvpoteksinrättningarnas skattefrihet,

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

anser styrelsen, att, om beskattningsfriliet icke medgives, skattesatsen bör bestämmas
till högst 5 procent. Kommittén har även för sin del uttalat, att skäl
kunna anföras för en beskattning efter sistnämnda skattesats.

Departementschefen.

Vid avvägningen av de skäl som av kommittén och under remissbehandlingen
framhållits för och emot ett bibehållande av den nuvarande skattefriheten
för här ifrågavarande hypoteksinrättningar har jag funnit de senare
skälen vara avgjort starkast och förordar därför att denna skattefrihet upphör.
Jag ansluter mig likaledes till den av kommittén uttalade uppfattningen,
att beskattningen av hypoteksinrättningarna bör i möjligaste mån vara anordnad
på samma sätt som beträffande sparbankerna och att som följd härav
bottenskattens grundbelopp bör utgöra 10 procent av det beskattningsbara
beloppet samt hypoteksföreningama uttryckligen frikallas från skattskyldighet
för förmögenhet.

I anslutning till det sist sagda och med hänsyn till vad stadshypotekskassan
i ärendet anfört vill jag dock tillika förorda, att i 29 § kommunalskattelagen
införes en bestämmelse av den innebörden, att hypoteksinrättning må från
bruttointäkten av rörelsen avdraga belopp som avsatts till reserv- eller säkerhetsfond,
i den mån avsättningen är nödvändig för uppbringande av fonden
till ett belopp motsvarande 2 procent av inrättningens skulder. Genom en
dylik bestämmelse torde för åtskilliga, måhända flertalet inrättningar skattskyldigheten
tills vidare endast bliva formell.

Svenska bostadskreditkassan, bostadskreditföreningar och svenska

skeppshypotekskassan.

Även svenska bostadskreditkassan, bostadskreditföreningarna och svenska
skeppshypotekskassan äro enligt gällande bestämmelser helt frikallade från
skattskyldighet till staten samt skyldiga att till kommun erlägga skatt endast
för inkomst av fastighet.

Svenska bostadskreditkassan, som har till ändamål att lämna lån till bostadskreditföreningar,
tillkom år 1929 och dess verksamhet regleras genom
en förordning den 3 augusti 1929 jämte ett samma år av Kungl. Majit utfärdat
reglemente. Såsom grundfond för kassan har staten ställt till förfogande
statsobligationer till ett belopp av 30 miljoner kronor. Kassans
behållna årsvinst skall avsättas lill en reservfond. Såsom bidrag till reservfonden
skall förening för varje lån, som från kassan erhålles, årligen under
tio år räknat från lånets beviljande erlägga ett belopp, motsvarande 1/1,
procent av lånets ursprungliga belopp. Sådant bidrag må minskas eller upphöra
att utgå, då reservfonden överstiger 3 procent av kassans skulder. Reservfondens
avkastning lägges till fonden; dock må avkastningen, då fonden överstiger
3 procent av kassans skulder, användas till bestridande av dess för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

valtningskostnader eller till beredande av annan lättnad för föreningarna.
Kassans styrelse består av minst sju högst nio ledamöter, varav två — den ene
såsom ordförande — utses av Konungen, en utses av riksgäldsfullmäktige och
övriga väljas å ombudsstämman. För revision av styrelsens förvaltning utses
årligen tre revisorer, varav en utses av riksgäldsfullmäktige. Konungen äger
besluta om kassans trädande i likvidation ävensom angående på vad sätt
kassans behållna tillgångar efter likvidationen skola användas.

Bostadskreditföreningarna hava till ändamål att tillhandahålla sina medlemmar
lån mot säkerhet av inteckning i fastighet. Föreningarnas verksamhetsområde
är städer, köpingar och andra samhällen. Såsom säkerhet föi
fullgörandet av sina förbindelser skall förening avsätta en säkerhetsfond.
Såsom bidrag till säkerhetsfonden skall envar låntagare erlägga en avgift motsvarande
2 procent av erhållet lån. Dessa avgifter må minskas eller upphöra
att utgå, då säkerhetsfonden överstiger 6 procent av föreningens skulder. Låntagarna
skola även erlägga förvaltningsbidrag. överskott å dessa tillföras
säkerhetsfonden. Konungen äger förordna örn förenings trädande i likvidation.
Vid likvidationen skola föreningens behållna tillgångar överlämnas till bostadskreditkassan.

Enligt bostadskreditkassans berättelse för år 1940 avsatte kassan vid detta
års slut till reservfonden 268,590 kronor, därav 191,241 kronor utgjorde föreningarnas
bidrag och fondens avkastning samt 77,349 kronor utgjorde behållna
årsvinsten. Kassans hos föreningarna utestående lån utgjorde cirka
144 miljoner kronor, medan kassans förmögenhet uppgick till cirka 1,723,000
kronor. De 17 till kassan anslutna föreningarna avsatte samma år tillhopa
till sina säkerhetsfonder 342,836 kronor, härav fondbidrag och fondernas avkastning
307,136 kronor samt överskott å rörelsen 35,700 kronor, ävensom
för andra ändamål 50,668 kronor. Föreningarnas sammanlagda förmögenhet,
väsentligen placerad i säkerhetsfonderna, uppgick till cirka 2,859,000 kronor.

Svenska skeppshypotekskassan, som bildades ar 1929 och vars verksamhet
regleras genom en förordning den 6 juni samma ar jämte ett av Kungl.
Majit utfärdat reglemente, Ilar till ändamål att lämna lan mot säkerhet av
inteckning i svenska fartyg. Såsom grundfond för kassan skall staten ställa
till förfogande obligationer till belopp av minst 10 miljoner kronor. Kassans
behållna årsvinst skall avsättas till en reservfond. Från reservfonden kunna
medel överföras till grundfonden. Kassans styrelse, som har sitt säte i Göteborg,
består av fem ledamöter, varav fyra — bland dem ordföranden — utses
av Konungen och en ledamot utses av riksgäldsfullmäktige. Konungen äger
förordna om kassans trädande i likvidation. Vid likvidationen skola kassans
behållna tillgångar tillfalla staten.

Enligt kommittéförslaget skola bostadskreditkassan, bostadskreditföreningarna
och skeppshypotekskassan icke längre åtnjuta skattefrihet, dock skola
bostadskreditföreningarna fortfarande vara frikallade från skattskyldighet
för förmögenhet (bostadskreditkassan och skeppshypotekskassan bliva utan
särskilt stadgande därom frikallade från dylik skattskyldighet). För samtliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

dessa rättssubjekt skall bottenskattens grundbelopp utgöra 10 procent av det
beskattningsbara beloppet.

Kommittén har erinrat, att skattefriheten för bostadskreditkassan, bostadskreditföreningarna
och skeppshypotekskassan motiverats med att de i skattehänseende
borde vara likställda med hypoteksinrättningarna. Detta föranledde
till att de jämväl i fortsättningen borde i sådant hänseende behandlas
på samma sätt som nämnda inrättningar.

Styrelsen för svenska bostadskreditkassan anför i sitt den 24 januari 1940
avgivna yttrande bl. a. följande:

Styrelsen finner väl, att de skäl, som kommittén anfört till stöd för beskattning
av bostadskreditföretagens inkomst, i princip böra godtagas. Enligt styrelsens
mening kan det emellertid icke vara riktigt eller ens rimligt, att bostadskreditinstitutionen
skall helt jämställas med aktiebolagen och andra
med vinstsyfte arbetande företag. Någon hänsyn bör dock tagas till våra
företags allmännyttiga karaktär och till den omständigheten att bostadskreditinstitutionen,
som endast är 10 år gammal, ännu icke kan anses tillräckligt
konsoliderad med hänsyn till arten av sin ekonomiska verksamhet,
vilken icke bedrives i syfte att bereda företagen vinst. På grund härav hemställer
styrelsen, att statsskattens bottenskatt för Svenska Bostadskreditkassan
och bostadskreditföreningarna icke räknas efter högre grundbelopp än
5 procent. I detta hänseende synes bostadskreditinstitutionen böra vara gynnsammare
ställd än sparbankerna på grund av sin knappa konsolideringstid.

Beträffande beräkningen av kassans och föreningarnas beskattningsbara
»vinster» tillåter sig styrelsen framhålla, att kommittén däri synes hava inneslutit
jämväl de belopp, som författningsenligt skola avsättas till reservfond
hos kassan och säkerhetsfonder hos föreningarna. Dessa avsättningar
må jämlikt §§ 7 resp. 20 i 1929 års förordning angående vår verksamhet icke
minskas eller upphöra, förrän reservfonden uppgår till 3 procent av kassans
skulder resp. säkerhetsfonden uppgår till 6 procent av förenings skulder.

Styrelsen anser, att, så länge lagstadgat fondminimum icke redovisas, avdrag
vid taxering bör få göras för dessa fondavsättningar, i den mån desamma
utgöra avkastning å resp. fond eller ock fondbidrag, som författningsenligt
uttagits. Motsvarande avdrag sker enligt 29 § 3 mom. kommunalskattelagen
för vad som avsättes till sparbanks reservfond, intill dess denna uppnått
lagstadgat minimibelopp, ävensom för sparbanks bidrag till sparbankernas
säkerhetskassa.

Därest styrelsens hemställan i avseende å skattefrihet för vissa fondavsättningar
vinner bifall, synes författningsbestämmelse därom lämpligen kunna
infogas under ett 4 mom. av 29 § kommunalskattelagen enligt i huvudsak
följande lydelse:

»Svenska Bostadskreditkassan och bostadskreditförening må avdraga belopp,
som avsatts till kassans reservfond respektive bostadskredi(förenings
säkerhetsfond, i den mån beloppet utgör avkastning å sådan fond eller ock
fondbidrag, som författningsenligt uttagits, dock allenast i den mån avsättningen
varit nödvändig för att uppbringa reservfonden till tre procent av
kassans skulder eller, såvitt gäller bostadskreditförening, säkerhetsfonden
till sex procent av föreningens skuldsumma.»

Styrelsen vill slutligen upplysa, att kassan vid enstaka tillfällen sett sig
löranlåten att lämna understöd åt bostadskreditförening, och så torde ock i
framtiden komma alt ske. Enligt styrelsens mening bör dylikt understöd

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

vara avdragsgill utgift. Då emellertid tvekan råder, huruvida styrelsens uppfattning
de lege lata är riktig — ett analogt spörsmål har av Svenska Jordbrukskreditkassan
hänskjutits till Kammarrättens prövning -— hemställer
styrelsen, att från statsmakternas sida ett uttalande avgives av innebörd, att
dylikt understöd för framtiden skall utgöra avdragsgill utgift.

Inom styrelsen har herr Munck af Rosenschöld i ett särskilt yttrande avstyrkt
den föreslagna beskattningen av bostadskreditkassan och dess föreningar
samt därvid bl. a. erinrat, att kassans behållna årsvinst skulle avsättas
till reservfonden och att på förvaltningsbidragen hos föreningarna uppkommande
överskott skulle tillföras deras säkerhetsfonder, i båda fallen alltså
fonder som måste anses tillhöra staten. När pengarna obligatoriskt ginge
till dylika fonder, vilka dessutom tillkommit för att hindra att statens garanti
för kassans förbindelser skulle tagas i anspråk, så kunde någon beskattningsbar
vinst icke anses föreligga. Det läge ej i statens intresse att minska
fondavsättningen genom en beskattning, vilken dessutom skulle bliva till ensidig
fördel för vederbörande kommun.

Styrelsen för svenska skeppshypotekskassan har yttrat:

Skeppshypotekskassan tillskapades av statsmakterna år 1929 i syfte att
medverka till det nödvändiga föryngrandet och moderniserandet av den
svenska handelsflottan. Tidigare hade detta syfte delvis tillgodosetts av staten
genom rederilånefonden. Då det beräknades att ett mera fullständigt tillgodoseende
av ifrågavarande ändamål skulle komma att kräva avsevärda
penningmedel och då det bland annat ansågs att staten icke lämpligen borde
binda allt för stor del av sitt kapital, valde man att inrätta skeppshypotekskassan,
som har en av staten tillskjuten grundfond och som skaffar sina rörelsemedel
genom emitterande av obligationslån. Skeppshypotekskassans tillgångar
vid likvidation skola tillfalla staten. Av skeppshypotekskassans fem
styrelseledamöter utses fyra av Kungl. Majit och en av riksgäldskontoret.
Kassans låntagare hava med avseende å styrelsens sammansättning icke tillerkänts
större inflytande än att Kungl. Majit vid utseende av två styrelseledamöter
och två suppleanter har att hålla sig inom ett av låntagarna uppgjort
förslag på nio personer.

Skeppshypotekskassan är med andra ord blott en form genom vilken staten
tillhandahåller billigast möjliga lån till det större tonnaget. Därest kassan
nu skulle beskattas, skulle detta kunna leda till att kassans utlåningsräntor
finge i motsvarande grad höjas. Härigenom skulle kassans syfte komma
att direkt motverkas.

Sedan skeppshypotekskassan tillkom hava ytterligare två låneinstitut för
sjöfarten av statsmakterna inrättats nämligen dels en fond benämnd Statens
lånefond för den mindre skeppsfarten och dels en fond benämnd Statens
sekundärlånefond för rederinäringen. Skeppshypotekskassan och fonden för
den mindre skeppsfarten äga bevilja lån mot säkerhet av inteckning i fartyg
till högst 50 procent av det belånade fartygets värde. Sekundärlånefonden
beviljar lån till högst 20 procent av fartygets värde mot säkerhet av inteckningar
mellan 50 procent och 70 procent av detta värde. De för dessa båda
nya fonder behövliga medel, vilka beräknas bliva avsevärt mycket mindre än
det kapital skeppshypotekskassan behöver, tillhandahållas helt av staten.
Fondernas lånerörelse handhaves emellertid icke av staten själv utan av
nämnder, vilkas medlemmar äro identiska med skeppshypotekskassans styrelseledamöter,
varjämte Kungl. Majit förordnat en särskild ledamot och
suppleant i fonden för den mindre skeppsfarten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

Om nu skeppshypotekskassans vinst skulle beskattas, skulle — vid det förhållandet
att för de båda fonderna någon vinst icke kommer att finnas och
någon beskattning icke kan komma i fråga — det egendomliga förhållandet
kunna uppstå att beträffande den större sjöfarten räntan å de lån som lämnades
mot säkerhet av inteckningar inom 50 procent finge höjas för att täcka
skatteutgifterna, medan ränta å de lån, som lämnades mot säkerhet av inteckningar
mellan 50 procent och 70 procent av fartygets värde, icke behövde
undergå en motsvarande förhöjning. På samma sätt skulle en låntagare hos
skeppshypotekskassan kunna komma i sämre läge än en låntagare hos fonden
för den mindre skeppsfarten, trots att det vid sistnämnda fonds tillkomst
mycket kraftigt underströks att, i den mån det vore möjligt, lånevillkoren
skulle vara desamma för denna fond och för kassan.

En sådan differentiering kan uppenbarligen icke vara lämplig, och detta
helst icke som det blir de till säkerheten bättre lånen och icke de till säkerheten
sämre, som komma att belastas. Statens intresse av att vår handelsflotta
nyskapas är ju grunden till att staten möjliggjort för den som önskar
bygga nya fartyg eller modernisera gamla fartyg att erhålla lån på förmånligare
villkor än som skulle kunna påräknas i den allmänna lånemarknaden.
En sådan beskattning av skeppshypotekskassan, som kommittén föreslaget’
skulle komma att direkt motverka detta syfte. Styrelsen för kassan kan
därför icke finna annat än att kassans nuvarande skattefrihet bör bibehållas.
Vad därefter angår kommitténs speciella motivering vill styrelsen framhålla
följande.

Den år 1929 beslutade skattefriheten för Skeppshypotekskassan motiverades
med att kassan borde i beskattningshänseende likställas med Sveriges
allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och hypoteksföreningarna.
För dessa hade skattefrihet införts 1883 under motivering
dels att de vore att jämställa med bland annat järnkontoret och dels att
de icke avsåge att bereda vinst åt enskilda personer utan att gå tillhanda
med upplåning åt därav i behov varande delägare.

Enligt de nu föreslagna ändringarna skola''skeppshypotekskassan och övriga
här angivna rättssubjekt, med undantag av järnkontoret, bliva skyldiga
att erlägga såväl kommunal som statlig inkomstskatt för all deras inkomst.
Skattskyldigheten för kassan motiveras med alt den i beskattningshänseende
bör behandlas pa samma sätt som hypoteksinrättningarna samt bostadskreditkassan
och bostadskreditföreningarna. Skattskyldigheten för dessa
motiveras av kommittén med dels att den inkomst som fonderas annars aldrig
blir beskattad, dels att, därest den omständigheten alt staten såväl ekonomiskt
som organisatoriskt i hög grad engagerat sig i en verksamhet skulle
medföra skattefrihet, denna borde utsträckas till många andra juridiska personer
och dels att hypoteksinrättningarnas ekonomiska förhållanden äro så
goda att de icke äro i behov av något vid beskattningen lämnat understöd
fran det allmännas sida. Dessa argument synas styrelsen icke vara å skeppshypotekskassan
tillämpliga.

Då skeppshypotekskassan likviderar skola nämligen dess behållna tillgångar
Ulliana staten. Örn vinsterna dessförinnan beskattats bliva de behållna
tillgangaina i motsvarande grad mindre; örn så icke skett bliva tillgångarna
lika mycket större. Resultatet blir i båda fallen att staten tillgodogör sig hela
behållningen.

Vidare är skeppshypotekskassan på elt så intimt sätt knuten till staten att
en skattefrihet tor kassan icke gärna kan av andra rättssubjekt åberopas som
motiv for skattefrihet för dem.

Slutligen är skeppshypotekskassans ekonomiska ställning icke särskilt god.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. t samt. Nr lill. r

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

Kassan kommer nämligen att vid 1940 års början hava en balanserad förlust
av mellan 500,000 kronor och 600,000 kronor. Denna förlustbalans skall utjämnas
med kommande års vinster. Det kommer därför givetvis att gå åtskilliga
år innan avsättningar till en reservfond ånyo kunna göras. Örn vinsterna
samtidigt skola beskattas kommer den tidpunkt då kassan kan på nytt
göra avsättningar till en reservfond att ytterligare förskjutas, såvida icke
kassan genom en förhöjning av sina utlåningsräntor ökar vinsterna. En sådan
räntepolitik skulle emellertid, som nyss visats, direkt motverka det syfte
kassan är tillkommen för att tillgodose, nämligen att genom utlämnande av
billiga lån medverka till en nödvändig föryngring och modernisering av den
svenska handelsflottan. Härtill kommer att, då staten som säkerhet för kassans
förpliktelser ställt statsobligationer å 10,000,000 kronor som grundfond,
varje försämring av kassans ställning kommer att öka risken för staten att
ifrågavarande obligationer behöva tagas i anspråk.

Under åberopande av vad vi ovan anfört få vi därför avstyrka att ändring
i skeppshypotekskassans nuvarande skattefrihet vidtages.

Jämväl kommerskollegium har, under åberopande av i huvudsak samma
skäl som styrelsen för skeppshypotekskassan. avstyrkt förslaget om upphävande
av skattefriheten för denna kassa.

Departementschefen.

Bostadskreditkassan och bostadskreditföreningarna ha nu varit verksamma
över 12 år och lia under denna tid hunnit konsolidera verksamheten. Denna
är helt likartad med den av lands- och stadshypoteksinrättningarna bedrivna
rörelsen. Jag vill i detta sammanhang med anledning av det inom kassans
styrelse avgivna särskilda yttrandet framhålla, att visserligen vid en förenings
likvidation de behållna tillgångarna skola överlämnas till kassan och
att vid kassans likvidation Konungen bestämmer rörande användningen av
dess behållna tillgångar, men att därav ej följer att dessa tillgångar äro att
anse såsom tillhöriga staten. Ytterligare må med anledning av samma yttrande
erinras, att det torde överensstämma med allmänna beskattningsprinciper
att en rörelse beskattas inom den kommun där rörelsen bedrives. Jag
förordar därför, att det hittillsvarande skatteprivilegiet för bostadskreditkassan
och bostadskreditföreningarna upphäves, att bottenskattens grundbelopp
för dem fastställes till 10 procent och att bostadskreditföreningarna uttryckligen
frikallas från skattskyldighet för förmögenhet. Emellertid torde jämväl
i detta fall en särskild avdragsbestämmelse böra meddelas i 29 § kommunalskattelagen.
Denna bestämmelse synes böra innebära, att kassan och förening
må från bruttointäkten av rörelsen avdraga belopp som avsatts till
reserv- eller säkerhetsfond, dock allenast i den mån beloppet utgör avkastning
å sådan fond eller ock fondbidrag, som författningsenligt uttagits, samt avsättningen
är nödvändig för att uppbringa reservfonden till 3 procent av
kassans skulder eller, såvitt gäller förening, säkerhetsfonden till 6 procent av
föreningens skuldsumma. Därmed lärer även vara tillbörligen beaktat vad i
det inom kassans styrelse avgivna särskilda yttrandet erinrats därom, att
dessa fonder tillkommit för att hindra att statens garanti för kassans förbindelser
skall behöva tagas i anspråk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

Styrelsen för bostadskreditkassan har hemställt, att av kassan lämnat understöd
åt bostadskredil förening måtte förklaras utgöra avdragsgill utgift
Med aniedmng härav må erinras, att enligt §§ 18 och 19 i den för kassan
och föreningarna gällande förordningen den som häftar för inteckningslån hos
förening är medlem av föreningen samt att medlemmarna svara för förenings
förbindelser i förhållande till kapitalbeloppen av sina lån hos föreningen.
Om en förening råkat i betalningssvårigheter och nied anledning därav erhåller
understöd från kassan eller annorledes, innebär detta alltså indirekt
ett gynnande av föreningsmedlemmarna. Jag är icke beredd att förorda, att
ett dylikt understöd må för givaren räknas som avdragsgill utgift.

Svenska skeppshvpotekskassan måste sägas intaga en särställning jämfört
nied övriga har behandlade låneinstitutioner. Den är icke byggd på medlemskap
av enskilda personer eller sammanslutningar utan utgör en form
ay rent statlig utlåningsrörelse, vilket ganska klart framträder bl. a. däri, att
vid kassans likvidation de behållna tillgångarna tillfalla staten. Med hänsyn
härtill och till de konsekvenser beträffande statens övriga utlåning till rederinäringen,
som ett genomförande av kommittéförslaget i denna del kunde
komma att medföra, finner jag mig icke böra härutinnan biträda detsamma.

Jordbrukets kreditkassor.

Kommittén har anfört:

^.Tilljordbrnketskreditkassor räknas svenska jordbrukskreditkassan cenalkassor
för jordbrukskredit och jordbrukskassor.

basom ovan nämnts äro jordbrukets kreditkassor enligt nuvarande bestämmelser
ej undantagna från skattskyldighet. Då de äro organiserade och
hava sm verksamhet ordnad på likartat sätt som hypoteksinrättninearna
feretti3 bosladskredlfkassan och bostadskreditföreningar, torde jordbrukets
krpH-ibaSS°r i°rf b<:,sk?ttas ,efter samma grunder som dessa. Jordbrukets
kreditkassor skola alitsa enligt kommitténs förslag erlägga skatt till staten

er ^rUndbeln°P,P ,*V 10 l>rocent ™n vara befriade från skyldighet au
Magga förmögenhetsskatt. I sistnämnda hänseende må påpekas, att svensvik
o aven enligt nuvarande bestämmelser torde vara

fri kallad fran förmögenhetsskatt i likhet nied sparbankerna. Beträffande

sfentukvPToh Jf-dbrukskredit ocb jordbrukskassor är frågan om deras
kattskyldighet for förmögenhet enligt nuvarande lagstiftning måhända tveksam
Dessa kassor skola emellertid enligt förordningen den 3 juli 1930 örn
jordbrukets kreditkassor vara organiserade såsom ekonomiska föreningar
med begränsad personlig ansvarighet. Då medlemmarna i en centralkassa
icke synas aga del i centralkassans förmögenhet, torde det kunna antimas
att centralkassorna för närvarande äro skattskyldiga för förmögenhet* Vadi
däremot angar jordbrukskassorna så äga medlemmarna åtminstone del i
dessas insatskapital. Jordbrukskassorna torde därför enligt närande be

'' jemväl6 i fÄ"8en Ian he,H befriade f,;an förmögenhetsbeskattning.

.»■n r- fråga om skattesatsen torde, såvitt kommittén kan finna koni
mittens förslag innebära en avvikelse från nu gällande lagstiftning Dä

idnT n°r(ibrUkSkredl,ka-SSan ick,: kau öetruklas såsom en ekonomisk före''
n„ torde densamma enligt nuvarande bestämmelser hava att erlägga skatt
ti t staten efter 5 procent. Centralkassor för jordbrukskredit och jordbruks
kassen synas däremot, såsom ovan nämnts, få anses såsom ekonomist*, rumgå,
- och skola då erlägga skatt till staten efie? 10 pro™!

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

Kommitténs förslag innebär alltså, att enhetliga bestämmelser skola i beskattningshänseende
komma att gälla för alla de kassor, varom nu är fråga.

I enlighet med vad sålunda anförts har kommittén föreslagit dels att i 12 §
statsskatteförordningen intages en bestämmelse örn att jordbrukets kreditkassor
skola, jämte hypoteksföreningar och bostadskreditföreningar, vara Såkallade
från skattskyldighet för förmögenhet, dels ock att jordbrukets kreditkassor
skola upptagas i den grupp av rättssubjekt, bland dem svenska
ekonomiska föreningar, för vilka enligt 18 § 2 mom. b) statsskatteförordningen
bottenskattens grundbelopp utgör 10 procent av det beskattningsbara beloppet.

Bank- och fondinspektionen, lantbruksstyrelsen, svenska jordbrukskreditkassan,
Sveriges lantbruksförbund, svenska lantmännens riksförbund och
svenska mejeriernas riksförening ha tillstyrkt förslaget i denna del, i flertalet
fall med den motiveringen, att jordbrukets kreditkassor borde i beskattningshänseende
likställas med hypoteksinrättningarna samt svenska bostadskreditkassan
och bostadskreditföreningarna.

Departementschefen.

I likhet med de remissinstanser, vilka yttrat sig härom, vill jag i princip
tillstyrka kommittéförslaget i nu förevarande del. En viss formell jämkning
däri synes dock böra vidtagas med hänsyn till de förslag till ändrad
lagstiftning beträffande jordbrukskasserörelsen. som genom proposition inål
förelagts innevarande års riksdag. Enligt dessa förslag skall jämväl svenska
jordbrukskreditkassan fr. o. m. den 1 juli 1942 vara organiserad såsom
ekonomisk förening, vadan jordbrukets kreditkassor icke böra — jämte ekonomiska
föreningar — särskilt omnämnas i 18 § 2 mom. b) statsskatteförordningen.

Sparbankernas säkerhetskassa.

Enligt lagen den 15 juni 1934 örn sparbankernas säkerhetskassa utgöres
denna kassa av en för sparbankerna i riket gemensam fond med uppgift att
trygga sparbankernas verksamhet och insättarnas rätt genom att lämna dels
bistånd åt sparbank, som råkat i eller kan befaras råka i ekonomiska svårigheter,
dels ock gottgörelse åt insättare i sparbank, som trätt i likvidation
eller försatts i konkurs. Sparbankerna ha att enligt vissa grunder lämna bidrag
till kassan, dock endast så länge kassans behållning ej uppgår till 10
miljoner kronor. Uppgår behållningen till 20 miljoner kronor, skall halva
årsavkastningen utdelas till sparbankerna efter förhållandet mellan deras
sammanlagda bidrag. Når behållningen upp till 1 procent av de medel, som
sparbankerna vid utgången av nästföregående kalenderår sammanlagt förvaltade,
skall hela avkastningen efter samma grund utdelas. I övrigt äger sparbank,
så länge kassan består, ej göra gällande någon rätt till kassans tillgångar.
Frågan hur vid kassans likvidation skall förfaras med nämnda till -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 134.

fångar har lämnats oreglerad. Sparbanks rätt till framtida utdelning eller
till kassans tillgångar vid dess upplösning må ej uppföras som tillgång i
sparbankens räkenskaper eller överlåtas annorledes än i samband med överlåtelse
av sparbankens rörelse å annan sparbank.

Rörande de beskattningsspörsmål, som kunde uppställa sig i samband med
bildandet av säkerhetskassan, upprättades inom finansdepartementet en den
3 februari 1934 dagtecknad promemoria. I denna behandlades först frågan
huru med tillämpning av då gällande bestämmelser beskattningen av kassan
skulle ställa sig. I sådant avseende anfördes:.

Enligt nämnda bestämmelser blir kassan såväl statligt som kommunalt
skattskyldig för all sin inkomst. Som intäkter för kassan äro att räkna kassans
ränteintäkter, vilka torde vara att anse som intäkter av rörelse. Bidragen
från sparbankerna, genom vilka bidrag kassans kapital successivt bildas, synas
icke kunna anses som skattepliktig intäkt, även örn — enligt vad nedan
utvecklas — beloppet av nämnda bidrag torde få avdragas vid beräkning av
sparbanks inkomst. Som avdragsgilla utgifter äro naturligen att räkna förvaltningskostnader.
Däremot torde som omkostnader icke böra få avdragas
medel, som kassan i enlighet med sitt ändamål utbetalar till nödställda sparbanker
eller till insättare. Utdelning till sparbank av avkastning synes vara
att likställa med en juridisk persons utdelning till sina medlemmar^ch torde
sålunda ej böra få avräknas. Avkastning, som utdelas till sparbank, skulle
alltså bliva föremål för dubbel beskattning, i det den nämligen skulle beskattas
dels hos kassan dels hos sparbanken.

Skattskyldighet för förmögenhet synes icke åvila kassan, då kassan — lika
litet som sparbank — synes vara att hänföra till de i 12 § 1 mom. b) förordningen
örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt omförmälda kategorier
av skattskyldiga.

Statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för kassan lärer vara att beräkna
enligt 18 § e) nyssnämnda förordning. Skatten blir sålunda proportionell,
varjämte frihet från kommunal progressivskatt och utjämningsskatt kommer
att åtnjutas.

Härefter yttrades i promemorian bl. a. följande:

Beträffande spörsmålet, huruvida frihet från skyldighet att erlägga skatt för
inkomst bör medgivas kassan, må anmärkas, att dylik frihet icke synes vara
av någon väsentlig betydelse i fråga örn kassans förmåga att fylla det med
inrättandet av densamma avsedda ändamålet. Kassan avser att tillgodose
huvudsakligen ett sparbanksrörelsens eget intresse, och lika litet som sparbank
undantages från beskattning synes beträffande den särskilda form för
sparbankernas verksamhet, som kassan kan anses representera, skattefrihet
böra föreligga.

Däremot torde vara lämpligt att redan nu undanröja den dubbelbeskattning
som kommer att föranledas därav, att kassan icke äger rätt att vid inkomstberäkningen
avdraga till sparbank utbetald utdelning, medan dylik
utdelning tages till beskattning hos sparbanken. Bestämmelse härom torde
böra införas i 29 § 3 mom. kommunalskattelagen.

Skattefrihet för förmögenhet skall som nämnts enligt gällande bestämmelser
tillkomma kassan.

Vad slutligen angår det framförda förslaget, att sparbank måtte berättigas
ali vid beräkning av sin inkomst avdraga beloppet av lill kassan utbetalt

Kungl. Maj:ts proposition nr 134

bidrag-, så synes bestämmelse härom icke erforderlig, enär redan med tilllämpning
av gällande bestämmelser rätt till avdrag för berörda belopp torde
tillkomma sparbank.

Sedan kammarrätten efter remiss yttrat sig över promemorian, upptogs
däri berörda spörsmål till behandling i en till 1934 års riksdag avlåten proposition,
nr 241. I denna föreslogs, så vitt nu är ifråga, alt till 29 § 3 mom.
kommunalskattelagen skulle fogas bestämmelser enligt vilka dels sparbank
finge åtnjuta avdrag för bidrag till säkerhetskassan dels ock kassan finge
göra avdrag för utdelning lill sparbankerna.

Såsom motivering härför anförde jag, bland annat, att jag i huvudsak kunde
ansluta mig till det i promemorian framlagda förslaget. Det vore, om man
så ville uttrycka sig, en utbruten del av sparbankernas tillgångar, som hopsamlades
hos kassan. När sparbankerna, själva ej vore befriade från skattskyldighet
för ränta på sina fonder, syntes ej heller motsvarande räntor å
kassans fonder böra vara skattefria. Med anledning av vad kammarrätten
därutinnan anfört förordade jag allenast den ändringen i promemorieförslaget,
att uttrycklig bestämmelse örn rätt för sparbankerna att åtnjuta avdrag
för bidrag till kassan måtte meddelas.

Sedamniksdagen antagit propositionen, utfärdades författning i ämnet den
15 juni 1934, nr 294.

1936 drs skattekommitté har icke till behandling upptagit frågan örn säkerhetskassans
beskattning.

Överståthållarämbetet har emellertid i sitt över kommitténs slutbetänkande
avgivna yttrande berört denna fråga och därvid framhållit, att säkerhetskassan
utgjorde en lagbestämd form för sparbankernas avsättningar av medel
för tryggande av sin verksamhet och insättarnas rätt. Enär kassan sålunda
avsåge att tillgodose huvudsakligen ett sparbanksrörelsens eget intresse,
syntes ej skäl föreligga att den skulle beskattas efter andra grunder än sparbanker.
Kassan borde därför uttryckligen hänföras till 18 § 2 mom. b) statsskattef
orörd ningen.

Sedan sparbankernas säkerhetskassa beretts tillfälle att yttra sig över vad
Överståthållarämbetet sålunda uttalat, har kassans styrelse anfört i huvudsak
följande.

I den år 1934 inom finansdepartementet upprättade promemorian hade
uttalats, att statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för kassan skulle beräknas
enligt 18 § e) statsskatteförordningen, d. v. s. efter ett grundbelopp av 3 procent
av beskattningsbara beloppet. Detta betydde, att efter 1938 års ändringar
i förordningen kassan skulle beskattas enligt 18 § c), d. v. s. efter
ett grundbelopp av 5 procent. Emellertid hade kassan fr. o. m. år 1939 påförts
skatt efter ett grundbelopp av 10 procent. Av kassan i anledning därav
anförda besvär vore för närvarande beroende på kammarrättens prövning. I
dessa skattemål hade från skattemyndighetens sida gjorts gällande, att kassan
borde beskattas som örn den vore sparbank.

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

Den omständigheten, att hos kassan hopsamlades en utbruten del av sparbankernas
tillgångar samt att kassan kunde sägas utgöra en lagbestämd form
för sparbankernas avsättningar till tryggande bl. a. av deras verksamhet,
gjorde icke kassan till någon sparbank eller därmed i skattehänseende jämställd
inrättning. Kassan fullföljde ett kollektivt ändamål, visserligen ägnat
att i förekommande fall konsolidera sparbankernas ställning och därigenom
följaktligen jämväl att stärka deras skatteförmåga, men därav följde icke
att kassan utövade en verksamhet, som, därest kassan icke funnits, skulle
bedrivas av sparbankerna själva. Kassans verksamhet och uppgifter läge på
ett annat plan än de enskilda sparbankernas, och jämställandet i förevarande
avseende med dessa syntes styrelsen icke kunna förstås annat än som
betingat av ett rent fiskalisk! betraktelsesätt.

Styrelsen ville därutöver framhålla, att den beskattning efter en högre
skattesats än den som förutsatts och befunnits lämplig vid kassans tillkomst
skulle fördröja uppnåendet av det mål, som den kassans verksamhet reglerande
lagen uppställt för behållningens storlek, det vill säga 1 procent av
sparbankernas förvaltade medel. En sålunda fördröjd tillväxt torde icke
heller från det allmännas synpunkt kunna anses såsom en önskvärd utveckling.

Styrelsen ansåge sig slutligen böra meddela, att vid kassans tillblivelse den
meningen även gjort sig gällande — och enligt styrelsens mening icke utan
skäl — att kassan överhuvud icke skulle vara föremål för beskattning.

Departementschefen.

Sparbankernas säkerhetskassa förvaltar från sparbankerna härflytande
medel. Då dessa uppnått en viss storleksordning, skall avkastningen helt
eller delvis tillfalla sparbankerna. Kassan utgör uppenbarligen en — låt vara
i viss mån fristående och särpräglad — del av sparbanksväsendet i riket och
fyller härutinnan i stort sett samma funktion som de enskilda sparbankernas
reservfonder. Då kassan vidare, i likhet med sparbankerna, icke lärer vara
skattskyldig för förmögenhet, synes anledning föreligga att beträffande inkomstbeskattningen
jämställa kassan med sparbankerna. Eli dylik åtgärd
skulle för övrigt stå i god överensstämmelse med vad jag nyss förordat beträffande
beskattningen av åtskilliga andra penningförvaltande inrättningar.

I detta sammanhang kunde måhända ifrågasättas, huruvida icke skattskyldighet
för kassan borde inträda först sedan kassan uppbringats till visst belopp.
Anledning synes dock icke föreligga att sålunda bereda sparbanksväsendet
ytterligare lättnader i beskattningshänseende utöver dem som följa
av 29 § 3 mom. kommunalskattelagen.

På grund av det anförda vill jag — utan att därmed taga ställning till
den under skattemyndighets prövning för närvarande liggande frågan huruvida
kassan redan enligt gällande bestämmelser kan anses skattskyldig jämlikt
18 § 2 morn. b) statsskatteförordningen — förorda att kassan införes
bland de i detta författningsrum uppräknade rättssubjekten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

Skogssällskapet och dess skogsfond m. m.

Skogssällskapet och Skogssällskapets skogsfond hava i en till kommittén
inkommen skrift hemställt, att dessa institutioner måtte i skattehänseende
behandlas på samma sätt som hushållningssällskapen. Till stöd för denna
framställning har åberopats en av sällskapets verkställande direktör upprätlad
P. M., vari bland annat anföres följande.

Skogssällskapet tillkom år 1912. Dess ändamål vore att verka för bildandet
av skogsallmänningar i kommuners (landstings, lands- och stadskommuners,
hushållningssällskaps o. dyl.) ägo ävensom att befrämja tillkomsten av
andra skogskomplex, tjänande allmännyttiga intressen. Särskilt skulle därvid
eftersträvas att få ljunghedar eller eljest vanvårdade marker på detta
sätt tillvaratagna och rätt utnyttjade för skogsbruk. Vidare skulle Skogssällskapet
under samarbete med de förvaltningsorgan, som för dessa skogars
omhänderhavande upprättades, verka för en sådan skötsel av de skogar, som
på så sätt bildats, att de bleve till föredöme såväl på skogsvårdens område
som i ekonomiskt hänseende för de bygder, där de vore belägna.

Verksamhetsområdet innefattade de 14 södra fastlandslänen. Inom varje
län företräddes skogssällskapet av en lokalstyrelse, i vilken landshövdingen
vore självskriven ordförande.

Skogssällskapets stadgar vore sedan 1920 fastställda av Kungl. Majit.

Sällskapets aktiva medlemmar, vilka vöre föremål för den av sällskapet
utövade verksamheten, uppginge år 1939 till 303 st., därav 13 landsting, 236
primärkommuner, 15 hushållningssällskap samt 39 stiftelser och andra för
allmännyttiga syften verkande sammanslutningar.

De skogar, som omslötes av sällskapets verksamhet och som i allt väsentligt
hade sitt upphov i nybildningar, omfattade en areal av i runt tal 77,000
hektar, som fördelade sig på 159 kommunskogar (därav 29^ landstings och
130 primärkommuners skogar) samt 50 skogar ägda av hushållningssällskap,
stiftelser o. dyl.

Skogssällskapet fullföljde icke några som helst ekonomiska intressen i
fråga örn dessa skogar, utan dess strävanden ginge enbart ut på att genom
anvisningar och råd medverka till uppnående av gynnsammast möjliga resultat
på alla områden.

För det arbete, som sällskapet nedlade på skötseln av dessa skogar, erhölle
sällskapet viss ersättning, vilken dock i flertalet fall ingalunda utgjorde
fullt vederlag för vad detta arbete kostade sällskapet, vartill komme, att
sällskapet i sin ställning som det för allmänningsrörelsen närmast ansvariga
organet måste påtaga sig en mångfald uppgifter, för vilka någon ersättning
ej kunde komma i fråga.

Skogssällskapets sammanlagda fonder, vilka vore placerade i skogsfastigheter,
utgjorde i runt tal 990,000 kronor. Då sällskapet även vid förvärv av
dylika fastigheter låtit sig ledas av strävan att göra en ur skogsvårdssynpunkt
gagnelig insats, lämnade detta kapital — som till väsentlig del vöre
bundet i framtidsskogar — blott en helt låg ränteavkastning. Detta förhållande
i förening med verksamhetens ständigt fortgående utveckling hade medfört
att underskott ej kunde undvikas med följd att sällskapets fonder därav
fingo allt svårare känning.

I syfte att ekonomiskt stödja skogssällskapet tillkom år 1925 skogssällskapets
skogsfond genom en donation, som i kontanter uppgick till i runt
tal 1,480,000 kronor. Skogsfondens angelägenheter handhades av en direktion.
vars ledamöter vore utsedda av skogssällskapets styrelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

Tillkomsten av denna donation, vars kapital helt vore placerat i fast egendom,
hade inneburit ett kapitaltillskott tack vare vilket de tidigare underskotten,
som belastat sällskapets fonder, kunnat bortarbetas.

Behovet av personalens förstärkning i förening med kravet på löneförbättringar
och ökade kostnader i olika hänseenden hade haft till följd att
sällskapet för att få täckning för sina kostnader ånyo måst anlita krafter, som
vore intresserade för dess strävanden. Att samtidigt därmed drabbas av inkomst-
och förmögenhetsskatt för avkastningen å det kapital, som blivit
ställt till förfogande för ifrågavarande alltigenom ideella och allmäntgagneliga
ändamål, innebure ett tillsynes alltför hårt krav. Den gärning, som sällskapet
utförde helt i det allmännas tjänst och delta utan att taga dess ekonomiska
medverkan i anspråk, borde giva fog för dess befriande från nämnda
skatt. Likaväl som hushållningssällskapen vore undantagna därifrån, så
syntes även fullgiltiga skäl föreligga för enahanda behandling av skogssällskapet
och dess skogsfond.

Kommittén har uttalat följande:

Det torde icke kunna förnekas, att en viss likhet förefinnes mellan skogssällskapets
verksamhet och den verksamhet, som bedrives av hushållningssällskapen.
I än högre grad torde emellertid skogssällskapet förete likhet med
skogs vårdsstyrelserna, vilka hava till uppgift att övervaka skogsvårdslagens
efterlevnad. Sålunda har skogssällskapet enligt skogsvårdslagen tillerkänts
en ställning jämförlig med skogsvårdsstyrelsernas. Enligt 2 § 3 mom. skogsvårdslagen
kan nämligen medgivas befrielse från tillämpningen av denna
lag beträffande skog, som äges av »förening eller sällskap, bildat för befordrande
av skogsvård i allmänt intresse», eller i fråga örn skog, vars vård och
förvaltning utövas under medverkan och tillsyn av sådant skogsvårdssällskap.
Delta stadgande, som innebär, att sådan skog icke skall stå under uppsikt
av skogsvårdsstyrelse, har enligt vad förarbetena till skogsvårdslagen giva
vid handen tillkommit just med tanke på skogssällskapet. Enligt gällande
lagstiftning äro skogsvårdsstyrelserna visserligen icke uttryckligen undantagna
från skattskyldighet, men de torde säkerligen icke bliva beskattade i
större utsträckning än staten. Deras verksamhet finansieras nämligen — förutom
av inflytande skogsvårdsavgifter —- väsentligen genom statsanslag.

Oaktat att sålunda ifråga om ändamål och verksamhetssätt kunna påvisas
likheter mellan skogssällskapet och vissa rättssubjekt, som nu äro skattefria,
kan kommittén för sin del icke förorda någon ändring i gällande beskattningsregler
beträffande skogssällskapet och dess skogsfond. De ändamål, som
främjas av hushållningssällskapen och skogsvårdsstyrelserna, torde nämligen
i och för sig icke vara av den art, att desamma enligt kommitténs mening
böra föranleda skattefrihet. Hushållningssällskapen hava till ändamål att
främja lanthushållningen och dess binäringar ävensom fiske och hemslöjd.
Skogsvårdsstyrelserna åter hava till uppgift att främja en rationell skogsskötsel.
Örn skattefrihet skulle anses böra medgivas för verksamhet av denna
beskaffenhet, torde detta leda till den ofrånkomliga konsekvensen, att skattefrihet
även bör tillkomma alla andra institutioner och sammanslutningar,
som verka för främjande av landets näringsliv. Ehuru en verksamhet av denna
ari givetvis måste anses vara betydelsefull ur allmän synpunkt, torde det
dock vara uppenbart, att en sådan utsträckning av skattefriheten icke kan
ifrågakomma.

Örn hänsyn tages till arlen av den verksamhet, som bedrives av hushållningssällskapen,
torde alltså den dem medgivna skattefriheten få anses utgöra
ett avsteg från eljest tillämpade beskallningsprinciper. Emellertid be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

ror säkerligen icke hushållningssällskapens skattefrihet så mycket på verksamhetens
beskaffenhet i och för sig utan fastmera på hushållningssällskapens
organisation. De torde närmast få betraktas såsom organ för fördelningen
av statsanslagen till lanthushållningens främjande och hava med hänsyn
därtill ansetts kunna i beskattningshänseende likställas med landsting
och kommuner.

Kommittén har slutligen i denna del av sitt betänkande meddelat, att den
ej funnit anledning föreslå någon ändring beträffande den enligt gällande bestämmelser
medgivna skattefriheten för pensionsanstalter, sjukkassor, understödsföreningar
och vissa ömsesidiga försäkringsbolag.

Emot kommitténs nyss återgivna uttalanden har ingen särskild erinran
framställts i yttrandena över betänkandet i vidare mån än att länsstyrelsen
i Malmöhus län funnit skattebefrielse mer motiverad för skogssällskapet än
för järnkontoret.

Departementschefen.

Jag filmer icke sakliga skäl föreligga att frångå kommittéförslaget i nu behandlade
delar.

Vid den nu ifrågasatta ändringen av 53 § 1 moni. d) kommunalskattelagen
och 7 § e) statsskatteförordningen synes emellertid ordet »sjukkassor» böra
därur utmönstras. Från och med år 1932 äro nämligen samtliga sjukkassor
att hänföra under den i nyssnämnda båda lagrum jämväl upptagna beteckningen
»understödsföreningar».

Beskattning av ekonomiska föreningarDe
kooperativa föreningarnas skattefråga.

I sitt den 27 november 1937 avgivna betänkande med förslag till omläggning
av den direkta statsbeskattningen m. m., vilket i huvudsakliga delar
lades till grund för lagstiftning vid 1938 års riksdag, meddelade 1936 års
skattekommitté, att kommittén i ett senare sammanhang ämnade upptaga till
utredning, bl. a., frågan örn den skatterättsliga behandlingen av de kooperativa
företagens rabatter och pristillägg.

Kommittén har i sitt den 20 december 1939 avlämnade slutbetänkande beträffande
denna fråga anfört följande:

Frågan om de kooperativa föreningarnas ställning i beskattningshänseende
har vid upprepade tillfällen varit föremål för utredning. Härvid må
först erinras örn att de kooperativa föreningarna liksom andra ekonomiska
föreningar tidigare fingo erlägga skatt till staten efter samma skatteskala
som fysiska personer. Detta har emellertid numera ändrats. Genom 1938 års
lagstiftning, som tillkommit i anledning av kommitténs tidigare framlagda
förslag, har för de ekonomiska föreningarna införts proportionell beskattning,
varvid .skatten skall utgå efter ett grundbelopp av 10 procent av det beskatt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

ningsbara beloppet. Ekonomiska föreningar hava i ifrågavarande avseende
blivit likställda med aktiebolagen.

Beträffande de kooperativa föreningarna har dock i främsta rummet frågan
örn den skatterättsliga behandlingen av rabatter och pristillägg varit föremål
för överväganden. Genom lagändring år 1920 intogs i de då gällande
skatteförfattningarna ett stadgande av följande lydelse: »Har kooperativ
förening av vinsten å sin kooperativa verksamhet lämnat sina kunder, vare
sig de tillhört föreningen eller icke, pristillägg, rabatt eller annan sådan utdelning
i förhållande till gjorda köp eller försäljningar, må föreningen njuta
avdrag för dylik utdelning.» Denna bestämmelse, som nied oförändrad lydelse
finnes intagen i 29 § 2 mom. kommunalskattelagen och alltså fortfarande
är gällande, har varit omstridd. Frågan om befogenheten av berörda
avdragsrätt har varit hänskjuten till 1921 års kommunalskattekommitté,
1924 års skatteberedning och bolagsskatteberedningen, vilka i sina betänkanden
framlagt på olika sätt utformade förslag till lösning av denna fråga.

Kommittén anser icke erforderligt att här lämna närmare redogörelse för
vad som tidigare förekommit rörande den skatterättsliga behandlingen av
de kooperativa föreningarnas rabatter och pristillägg. Fullständiga redogörelser
i sådant hänseende finnas intagna i propositionen nr 191/1920 och i
ovannämnda tre betänkanden, till vilka kommittén får hänvisa.

Vid de tidigare utredningarna har frågan om avdragsrätten för rabatter
och pristillägg behandlats företrädesvis efter principiella synpunkter. Man
har därvid sökt klargöra dessa rabatters och pristilläggs natur i syfte att på
så sätt erhålla en lösning av spörsmålet, huruvida desamma principiellt sett
vore att betrakta såsom vinstdisposition eller såsom omkostnad. De förslag
till frågans lösning, som framlagts av de tre tidigare kommittéerna, hava
dock sinsemellan varit i hög grad olika. Hela den principiella uppläggningen
av problemet har i de särskilda förslagen skett efter olika linjer.

Vid bedömandet av frågan örn avdragsrätten för rabatter och pristillägg
är givetvis avgörande, huruvida de nuvarande bestämmelserna i detta hänseende
kunna sägas innebära ett skatteprivilegium för den kooperativa verksamheten.
Utgångspunkten för de tidigare utredningarna har varit, att ett
sådant privilegium måste anses föreligga, och man har fördenskull med de
framlagda förslagen avsett att erhålla en metod, som skulle förebygga detta.
Därigenom torde även vara förklarligt, att de synpunkter, som i de olika belänkandena
framförts beträffande förevarande spörsmål, kunnat i så avsevärd
omfattning variera. De anordningar i fråga örn kooperativa föreningars
beskattning, som föreslagits av de tidigare kommittéerna, få nämligen —
möjligen med undantag av 1921 års kommunalskattekommittés förslag —
anses utgöra allenast olika medel till undanröjande av det missförhållande,
som enligt kommittéernas mening varit för handen. Det centrala i de olika
förslagen torde sålunda icke vara de slutledningar, som gjorts med avseende
å rabatternas och pristilläggens skatterättsliga natur, utan den omständigheten,
att de kooperativa föreningarna ansetts enligt gällande bestämmelser
intaga en förmånsställning i beskattningshänseende.

Huruvida denna åsikt vid tiden för framläggandet av de föregående förslagen
varit befogad, därom saknar 1936 års skattekommitté givetvis anledning
att yttra sig. Kommittén har emellertid den bestämda uppfattningen,
att med hänsyn till den utveckling, som rabattsystemet numera fått även
inom den privata handeln, någon privilegierad ställning för den kooperativa
verksamheten icke kan i detta hänseende anses lörefinnas. Snarare torde
det få betraktas såsom en obillighet gentemot den kooperativa verksamheten,
om denna ensam och av det skälet, att den är kooperativ, skulle förvägras
avdragsrätt för rabatter och pristillägg. Ifrågavarande problem, som ti -

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

digare föranlett så starka meningsbrytningar, torde därför nu hava förlorat
ali aktualitet. Kommittén kan ej heller underlåta att framhålla, att förevarande
spörsmål enligt kommitténs mening har tillmätts alltför stor betydelse.

Kommittén har sålunda funnit, att ändrade bestämmelser i fråga om rätten till
avdrag för rabatter och pristillägg icke kunna anses vara av behovet påkallade.

Kommerskollegium har icke heller funnit anledning föreligga till ändring
av nuvarande bestämmelser i förevarande hänseende.

Sveriges köpmannaförbund har erinrat om, att enligt allmänna principer i
svensk skattelagstiftning vinstmedel skola beskattas. De kooperativa föreningarnas
rabatter och pristillägg hade dock varit undantagna från beskattning,
oaktat de enligt konsumentkooperationens eget betraktelsesätt vore att anse
som vinstmedel. Det hette sålunda i konsumentkooperationens s. k. grundregler,
att vinst skulle fördelas i förhållande till varje medlems köp. Kommittén
syntes emellertid betrakta de kooperativa föreningarnas återbäring
och de privata företagens kassarabatt såsom till karaktären likartade. Detta
ställningstagande vöre av särskilt intresse av det skälet, att jämväl ledamoten
av kommittén, direktören i kooperativa förbundet Ernst Persson biträtt detsamma.
Man syntes härav vara berättigad draga den slutsatsen, att åtminstone
ledningen inom den svenska konsumentkooperationen övergivit den
tidigare hävdade meningen att den konsumentkooperativa återbäringen utgjorde
företagens vinst, som utdelades till medlemmarna efter en annan princip,
nämligen i förhållande till gjorda köp, än vad fallet vore inom aktiebolag,
där vinstfördelningen skedde i förhållande till kapitalinsatsen. Man
borde nu ha anledning förvänta att denna ändrade inställning även bringades
till allmänhetens kännedom. Skulle man i konsumentkooperativ propaganda
eller i offentliga uttalanden vidhålla, att återbäring i själva verket vore vinstmedel,
syntes kravet på att dessa vinstmedel skulle beskattas böra vidhållas.

Styrelsen för kooperativa förbundet har yttrat:

Vid behandling av frågan om de kooperativa företagens skatteplikt för
inkomst har kommittén underlåtit att fortsätta den vid tidigare utredningar
förda principdiskussionen om rabatternas och pristilläggens beskaffenhet,
nämligen huruvida de skola betraktas som vinstdisposition eller omkostnad.
Då emellertid kommittén enhälligt förordat bibehållandet av gällande skattebestämmelser
»med hänsyn till den utveckling, som rabattsystemet numera
fått även inom den privata handeln», måste grunden för denna inställning
vara, att kommittén funnit, att den praktiska utvecklingen inom modernt
affärsliv bekräftat omkostnadsteorien. Denna har på sin^ tid utvecklats av
finansminister Thorsson i propositionen nr 191 till 1920 års riksdag, vilken
genomförde den nu gällande lagstiftningen. Sedermera har samma teori förfäktats
av den konsumentkooperativa rörelsens ledning vid alla de olika tillfällen,
då denna skattefråga varit under diskussion. Det har för styrelsen
varit en tillfredsställelse att finna, att denna gamla tvistefråga nu synes hava
vunnit sin slutliga lösning.

Sveriges lanibruksförbund har förklarat sig såtillvida vara ense med kommittén,
att någon principiell ändring i bestämmelsen örn rätt till avdrag för
rabatter och pristillägg icke borde komma ifråga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

Förbundet har emellertid erinrat om, att enligt punkt 12 i anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen »en ekonomisk förening är i beskattningshänseende
att anse såsom kooperativ, därest den är öppen och i sina angelägenheter
tillämpar lika rösträtt». Jordbrukets föreningar uppfyllde i
många fall icke det senare kravet och komme därigenom i en ogynnsammare
position än konsumtionsföreningarna. En graderad röstskala kunde i vissa
fall vara motiverad inom jordbrukets föreningar. Medan de anslutna ^enheterna
i konsumtionsföreningarna — hushållen — vore av tämligen likartad
storleksordning, vore enheterna i jordbrukets ekonomiska föreningar —- jordbruken
— mången gång av betydligt mera växlande storlek. Rösträttsbestämmelserna
vore icke av utslagsgivande betydelse för en förenings kooperativa
karaktär. Enligt förbundets uppfattning borde såsom villkor för att en ekonomisk
förening skulle anses såsom kooperativ lämpligen kunna angivas
T) att föreningen vore öppen samt 2) att föreningen icke ägde disponera
överskottet på annat sätt än till dels högst 5 procent utdelning på det inbetalda
insatskapitalet, dels avsättningar till fonder, dels ock fördelning till
medlemmar jämte utomstående leverantörer eller kunder i förhållande till
gjorda försäljningar eller inköp.

Då kommittén icke behandlat detta spörsmål, vore det tveksamt örn en
ändring i angivna hänseende nu kunde företagas. Kunde så ej ske, vore
det dock önskvärt att ett uttalande gjordes därom, att av jordbrukarnas
ekonomiska föreningar efter årsskiftet utbetalade, med hänsyn till det ekonomiska
resultatet för året avpassade efterlikvider för under året levererade
produkter vore att uppfatta icke som en vinst, vilken skulle beskattas hos
föreningen, utan som en omkostnad i rörelsen för inköp av råvaror. En viss
tvekan gjorde sig nämligen hos taxeringsmyndigheterna gällande angående
skyldighet för föreningarna att erlägga skatt för sålunda tills vidare innehållna
belopp.

Svenska mejeriernas riksförenmg och svenska lantmännens riksförbund
lia anslutit sig till vad lantbruksförbundet sålunda anfört.

Styrelsen för föreningen Sveriges spannmålsintressenter har — med utgångspunkt
från att rabatten vore att uppfatta som en skuldförpliktelse gentemot
köparen medan däremot den återbäring å gjorda inköp, som vore beroende
av en förenings driftsresultat, måste betecknas som en vinstutdelning
— i ett längre anförande kritiserat kommittébetänkandet i denna del.

Lantbruksstyrelsen har utförligt bemött den sålunda framförda kritiken
och anslutit sig till kommitténs uttalande i ämnet. Därjämte har styrelsen
förordat beaktande av vad lantbruksförbundet anfört rörande villkor för att
en ekonomisk förening skulle anses såsom kooperativ.

Departementschefen.

Jag finner icke anledning föreligga att nu till diskussion upptaga de sedan
länge omstridda spörsmålen rörande den rättsliga karaktären av de rabatter
och pristillägg, som förekomma inom konsument- och producentkooperatio -

Kungl. Maj.ts proposition nr lii.

nen, samt rörande deras behandling i beskattningshänseende. Vad kommittén
härutinnan anfört synes ha i huvudsak godtagits i de avgivna yttrandena.
på ett undantag när. Den kritik, som i det sist åsyftade yttrandet
riktats mot kommittébetänkandet, kan dock näppeligen läggas till grund för
ändrad lagstiftning i ämnet.

Sveriges lantbruksförbund har, med instämmande av ett par andra jordbruksorganisationer
och delvis även av lantbruksstyrelsen, i detta sammanhang
framfört vissa önskemål beträffande beskattningen av jordbrukets ekonomiska
föreningar. De sålunda berörda frågorna synas visserligen vara förtjänta
av beaktande men ha dock knappast i ärendet erhållit en så allsidig
belysning att de nu böra upptagas till behandling.

Beskattning av ekonomiska föreningars förmögenhet.

Kommittén har i samband med behandlingen av spörsmålet örn beskattningen
av de kooperativa föreningarnas rabatter och pristillägg även kommit
in på frågan om beskattningen av de ekonomiska föreningarnas förmögenhet
och härutinnan anfört:

Enligt 9 g 1 mom. d) förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
gäller, att vid förmögenhetsberäkningen skola såsom tillgångar
upptagas bland annat andelar i ekonomiska föreningar. Medlemmarna
i en ekonomisk förening skola alltså beskattas för värdet av de andelar,
som de äga i föreningen. Andelarna skola enligt 10 § samma förordning
upptagas till det värde, som de kunna anses hava betingat vid försäljning
under normala förhållanden. Andelarna kunna dock i de flesta fall icke
värdesättas högre än till belopp, motsvarande den gjorda insatsen. Sålunda
stadgas i 15 § lagen om ekonomiska föreningar, att medlem, som avgår
ur föreningen, icke skall av föreningens tillgångar utfå mer än den inbetalda
insatsen jämte vad på medlemmen belöper av beslutad vinstutdelning.
Beträffande de till Kooperativa förbundet hörande kooperativa föreningarna
föreskrives vidare i dessas stadgar, att vid föreningens upplösning skall,
sedan verksamheten lagligen avvecklats, insatskapitalet återbetalas till medlemmarna
samt att befintliga fonder skola anslås till allmännyttigt ändamål,
som av Kooperativa förbundets styrelse godkännes. Medlemmarna i
nämnda föreningar kunna således, så länge dessa stadgar äro gällande, ej
ens när föreningen upplöses erhålla större del av föreningens förmögenhet
än som motsvarar insatserna.

På grund härav torde enligt nuvarande bestämmelser exempelvis en kooperativ
förenings förmögenhet, i den mån den överstiger insatskapitalet, ej
alls vara underkastad förmögenhetsbeskattning. Föreningen kan nämligen
icke anses hänförlig till de i 12 § 1 mom. b) omförmälda »föreningar och
samfund, vilkas medlemmar icke på grund av medlemskapet äga del i
föreningens eller samfundets förmögenhet», och är därför helt befriad från
förmögenhetsbeskattning. Att detta är fallet framgår av RÅ 1931 ref. 66,
som gällde en kooperativ förenings taxering. Sedan detta regeringsrättsprejudikat
tillkommit, har saken vid två tillfällen varit föremål för behandling
i riksdagen. Vid 1936 och 1938 års riksdagar väcktes motioner med
hemställan örn sådan ändring av gällande bestämmelser, att en ekonomisk
förenings förmögenhet skulle, i den mån den överstege insatskapitalet, beskattas
hos föreningen. Dessa motioner lämnades av riksdagen utan åtgärd.
Beträffande de år 1938 väckta motionerna hänvisade bevillnings -

Kalml. Majlis proposition nr 134.

utskottet till att 1936 års skattekommitté torde komma att upptaga det i
motionerna berörda spörsmålet till behandling.

Enligt kommitténs mening måste det anses uppenbart, att här föreligger
en bristfällighet i skattelagstiftningen, som i möjligaste mån bör rättas. I
saknad av en fullständig .statistik rörande ekonomiska föreningar är del
visserligen icke möjligt att bedöma den finansiella betydelsen för det allmänna
av att ekonomiska föreningars förmögenhet sålunda i viss utsträckning
undgår förmögenhetsbeskattning. Av socialstyrelsens är 1939 publicerade
redogörelse för den kooperativa verksamheten i Sverige år 1936 kan
emellertid inhämtas, att konsumtionsföreningarnas sammanlagda förmögenhet
under sistnämnda år utgjorde 125.9 miljoner kronor, varav 44.3 miljoner
kronor motsvarade insatskapital och 81.6 miljoner kronor tillgångar
utöver insatskapital. Vad angår konsumtionsföreningarna skulle således
sistnämnda belopp ej vara underkastat förmögenhetsbeskattning i någon
form. Uppgifter för senare år än 1936 hava ännu icke behandlats i den officiella
statistiken. Av Kooperativa förbundets styrelseberättelse för år 1938
synes emellertid framgå, att de till förbundet anslutna konsumtionsföreningarnas
sammanlagda förmögenhet vid sistnämnda års slut utgjorde 151.4 miljoner
kronor, varav 52.6 miljoner kronor motsvarade insatskapital och 98.8
miljoner kronor tillgångar utöver insatskapital. Beträffande de övriga slagen
av kooperativa föreningar (t. ex. de jordbrukskooperativa föreningarna)
finnes icke någon motsvarande statistik. Givetvis är det dock icke statsfinansiella
synpunkter, som här böra vara avgörande. Viktigare är att beskattningen
verkar rättvist gentemot olika kategorier av skattskyldiga.

Såsom ovan nämnts erlägga numera de ekonomiska föreningarna statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt efter samma skatteskala som aktiebolagen.
De sistnämnda äro icke skattskyldiga för sin förmögenhet utan denna beskattas
hos delägarna på så sätt att dessa få skatta för värdet å de innehavda
aktierna. Den vid beskattningen genomförda likställigheten mellan
ekonomiska föreningar och aktiebolag borde därför närmast föranleda, att
de ekonomiska föreningarnas förmögenhet i sin helhet bleve beskattad hos
medlemmarna. Av skäl, som här ovan framhållits, kunna emellertid medlemmarnas
andelar i en ekonomisk förening i regel icke värdesättas högre
jin till den i föreningen gjorda insatsen. Eftersom det nu förhåller sig så,
mäste ett konsekvent genomförande av likställigheten nied aktiebolagen
kräva, att den del av de ekonomiska föreningarnas förmögenhet, som ej
kan beskattas hos dessas medlemmar, i stället beskattas bos föreningen.
Eljest uppstode icke någon verklig likställighet, utan man skulle här med
fog kunna tala om en privilegierad undantagsställning för de ekonomiska
föreningarna.

Införes en bestämmelse örn skattskyldighet för ekonomisk förening för
förmögenhet, i den mån denna överstiger föreningens insatskapital, uppstår
emellertid frågan, huruvida skattesatsen för förmögenlietsdelen kan
liksom för föreningens inkomst bestämmas till 10 procent. Givetvis vore
det vid taxeringen enklast, örn en enhetlig skattesats kunde tillämpas beträffande
såväl inkomst som förmögenhet. Eftersom endast Vioo av den insatskapitalet
överskjutande förmögenheten inräknas i det beskattningsbara
beloppet, .skulle detta kanske för föreningarna själva ej heller vara av någon
större ekonomisk betydelse. Likställigheten med aktiebolagen synes
emellertid fordra, att förmögenhetsskatten icke blir högre hos föreningen
än den skulle hava varit, om medlemmarna fått skatta för ifrågavarande
förmögenhet. Det torde säkerligen kunna antagas, att förmögenheten i sådant
fall i regel blivit beskattad efter en avsevärt lägre skaltcsats än 10
procent. Enligt kommitténs uppfattning skulle det vara en lämplig medelväg,

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

om skatten för elen förmögenhet, som beskattas hos töreningen, utginge
efter en skattesats av 5 procent.

Genomförandet av en sådan beskattningsmetod synes dock kunna möta
praktiska svårigheter. Då förmögenheten blir beskattad hos en ekonomisk
förening, kommer förmögenhetsdelen att jämte föreningens skattepliktiga
inkomst ingå i det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara
beloppet. Av taxeringslängden kommer, såsom denna nu är uppställd,
icke att framgå, huru stor del av det beskattningsbara beloppet som
utgör förmögenhetsdel. För att vederbörande debiteringsförrättare skall
kunna uträkna skatten, måste emellertid beloppet å förmögenhetsdelen på
något sätt angivas. Man bleve fördenskull nödsakad antingen att i längden
införa en särskild kolumn, utvisande förmögenhetsdelens storlek, eller att
låta uppgift härom lämnas i anteckningskolumnen. Redan nu finnes i
taxeringslängden en kolumn, vari anteckning skall ske om ekonomiska
föreningars insatskapital. Örn anteckning jämväl göres beträffande den andel
av förmögenheten utövér insatskapitalet, som skall beskattas hos föreningen,
kommer alltså föreningarnas förmögenhetsförhållanden att framgå av inkomstlängden.
Med hänsyn till sekretesslagens föreskrifter torde lämpligheten
därav kunna ifrågasättas. Man bör nog ej heller förbise, att med en sådan
anordning felaktigheter lätt kunna uppstå vid skattens beräkning.

Det synes emellertid icke vara nödvändigt att förfara på detta sätt. Samma
resultat skulle kunna uppnås även på en annan väg, nämligen genom att låta
förmögenhetsdelen, som enligt nuvarande bestämmelser utgör Vioo, för en
ekonomisk förening beräknas till allenast V200. Därigenom bleve möjligt att
för det beskattningsbara beloppet i dess helhet tillämpa en enhetlig skattesats
av 10 procent, och skattesatsen skulle bliva densamma för alla ekonomiska
föreningar. Någon anteckning örn förmögenhetsdelens storlek behövde
ej förekomma i taxeringslängden. En sådan metod synes av praktiska skäl
vara att föredraga, och något principiellt hinder för att låta förmögenhetsdelens
storlek bestämmas annorlunda beträffande ekonomiska föreningar
än i fråga om övriga skattskyldiga kan kommittén för sin del icke finna.
Då de ekonomiska föreningarna äro underkastade proportionell beskattning,
torde det sakna betydelse, örn man söker förebygga en alltför hög förmögenhetsbeskattning
genom en lägre skattesats för förmögenheten eller genom
att minska den del därav som tages till beskattning. Kommittén har förden
skull föreslagit sådan ändring av 15 § förordningen om statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt, att förmögenhetsdelen för de ekonomiska föreningar som
avses i 12 § 1 mom. c) skall beräknas till x/2oo De

nu föreslagna ändringarna i fråga om ekonomiska föreningars förmögenhetsbeskattning
böra givetvis icke avse alla sådana föreningar. I de
fall, då medlemmarna i en förening äga del i föreningens hela förmögenhet,
skola medlemmarna liksom hittills skatta för andelens verkliga värde
d. v. s. för det värde, som andelen kan anses hava betingat vid försäljning
under normala förhållanden. Såsom exempel härpå kan nämnas de numera
i städerna ganska ofta förekommande fall, då en förening med ett
fåtal medlemmar formellt står såsom ägare till en bostadsfastighet, vilken
användes för uthvrning till utomstående personer. Insatskapitalet motsvarar
då i regel endast en ringa del av fastighetens värde. Medlemmarna i
en sådan förening skola naturligen beskattas för andelens verkliga värde.
En uppdelning av skattskyldigheten för föreningens förmögenhet mellan
föreningen och medlemmarna synes kunna ske beträffande de föreningar,
där medlemmarna vid avgången ur föreningen ej äga utbekomma högre belopp
än den gjorda insatsen jämte vinstutdelning. I kommitténs förslag
ha 10 § och 12 § 1 mom. formulerats i överensstämmelse därmed.

Kungl. Maj.ts proposition nr 134■ 97

Rörande utformningen av kommittéförslaget hänvisar jag till Bilaga A.

Ur de yttranden, vari kommittéförslaget i nu förevarande hänseende särskilt
behandlats, må följande här återgivas.

Kammarrätten har ifrågasatt, huruvida de av kommittén föreslagna bestämmelserna
i 10 § och 12 § 1 mom. statsskatteförordningen blivit avfattade
på sådant sätt, att det med desamma avsedda syftet skulle uppnås.
Kommittén hade i sin motivering anfört, att de föreslagna ändringarna icke
borde avse alla ekonomiska föreningar. I de fall, då medlemmarna i en förening
ägde del i föreningens hela förmögenhet, skulle medlemmarna liksom
hittills skatta för andelens verkliga värde, d. v. s. för det värde andelen
kunde anses ha betingat vid försäljning under normala förhållanden. Såsom
exempel härpå hade kommittén nämnt de fall, då en förening med ett fåtal
medlemmar formellt stöde som ägare till en bostadsfastighet, vilken användes
tor uthyrning till utomstående personer. Enligt kammarrättens mening vore
det emellertid tvivelaktigt, om den av kommittén föreslagna lydelsen av nämnda
bestämmelser uteslöte dessas tillämpning på dylika fastighetsföreningar,
vilka ju uppenbarligen borde beskattas i samma ordning som för närvarande
gällde. Även om i en fastighetsförenings stadgar till äventyrs skulle finnas
intagen en bestämmelse av det innehåll, som i 15 § lagen om ekonomiska
föreningar avses, torde detta sakna betydelse, eftersom en medlems utträde
ur en sådan förening tillginge på så sätt, att medlemmen sålde sina andelar
och därvid utfinge dessas fulla värde. Såvitt kammarrätten kunde finna,
skulle de av kommittén åsyftade fastighetsföreningarna och liknande sammanslutningar
kunna uteslutas från tillämpningen av 10 § näst sista stycket,
och 12 § 1 mom. c), om i dessa stadganden efter orden »vid avgång ur föreningen»
insattes orden »eller vid föreningens upplösning».

Sveriges lantbruksförbund har ej haft några erinringar att göra mot den
principiella tankegången i förslaget men har påpekat, att det i förslaget till
10 § och 12 g 1 mom. statsskatteförordningen använda uttrycket »vid avgång
ur föreningen» kunde syfta såväl på de fall, då medlemmarna lämnade
föreningen utan att denna därför upplöstes, som också på de fall, då medlemmarna
avginge i samband med föreningens upplösning. I flertalet föreningar
inom jordbruket ägde en medlem vid utträde eller uteslutning icke
rätt att annat än i vissa speciella fall återfå insatsen. Däremot kunde han
överlåta andelarna till efterträdaren vid jordbruket. Vid föreningens upplösning
däremot skulle i regel behållningen delas mellan de dåvarande medlemmarna.
Hos jordbrukets föreningar talade alltså vissa stadganden för
men andra och i detta fall betydelsefullare stadganden emot tillämpandet
av berörda stadganden i den föreslagna författningstexten. Detta måste medföra
svårigheter vid tillämpningen. Bestämmelserna borde endast gälla avgång
i samband med föreningens upplösning. Ett förtydligande härutinnan
syntes erforderligt.

Lantbruksstyrelsen har instämt i sist återgivna yttrande samt har hållit
för troligt, att kommittén med uttrycket »vid avgång ur föreningen» just
velat hänsyfta pä avgång vid förenings upplösning.

Bihang till riksdagens protokoll 19''12. 1 saini. Nr 134. 7

Kungl. Maj.ts proposition nr Lid.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har funnit lörslaget riktigt
men ilar dock ifrågasatt, huruvida formuleringen täckte vad som förefölle
vara syftemålet. Någon ekonomisk förening, vars medlemmar vid avgång
ur föreningen ägde utbekomma högre belopp än den gjorda insatsen jämte
vinstutdelning, torde nämligen enligt vad som framginge av 15 § lagen örn
ekonomiska föreningar ej förekomma. Förmodligen hade kommittén avsett
»ekonomiska föreningar, vilkas medlemmar vid föreningens upplösning ej äga
utbekomma högre belopp än den gjorda insatsen jämte vinstutdelning».

Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Malmöhus län lia tillstyrkt förslaget
men ifrågasatt, huruvida det vore lämpligt att ytterligare komplicera
beskattningsreglerna genom att upptaga förmögenhetsdelen till endast V200-del i stället för 1jioo~ del.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har förklarat sig icke kunna tillstyrka
förslaget örn en från den vanliga avvikande förmögenhetsdel, enär taxeringarna
därigenom skulle ytterligare invecklas. Därtill koinme, att om företagen
valde föreningsformen med alla dess fördelar i stället för aktiebolagsformen,
som orsakade större utgifter för registrering m. m. och även större offentlig
kontroll, en viss skillnad i skattesatserna syntes motiverad.

Sveriges köpmannaförbund har anfört:

Kommitténs antagande att förmögenheten, om den beskattas hos andelsägarna,
skulle beskattas efter en avsevärt lägre skattesats än 10 procent saknar
motivering. Härav framgår, att kommitténs förslag att beskattning av
ekonomiska föreningars förmögenhet skulle utgå med 10 procent på V200 av
den förmögenhet, som skall beskattas, är godtyckligt och icke utan vidare lärer
kunna godtagas. Förbundet hyser sålunda den meningen, att kommittéförslaget
i denna punkt är otillfredsställande och mera verkar som en gest
avsedd att borttaga den hittills förekommande kritiken mot^ skattelagstiftningens
utformning inom detta område. Det synes icke vara någon obillighet
att förmögenhetsdelen för här ifrågavarande kapital sättes till Vion i likhet
med vad som gäller för andra skattskyldiga.

Styrelsen för kooperativa förbundet har förklarat sig icke, trots vissa principiella
erinringar, vilja avböja förslaget i förevarande del. Dess genomförande
kunde nämligen vara ägnat att hädanetter klart ådagalägga, att kooperationen
icke åtnjöte några skatteprivilegier. Styrelsen har vidare anfört följande: Vid

utformningen av bestämmelserna om ekonomiska föreningars förmögenhetsbeskattning
synes hänsyn böra tagas till alt dubbelbeskattning icke
må uppkomma. Én konsumentkooperativ förening A kan äga andelar i en
bageriförening B och i en centralförening C (exempelvis KF). För samtliga
dessa föreningar kan vara stadgat, att deras medlemmar vid avgång ur föreningen
blott utfå insatsen. Men örn de alla skola var för sig skatta för förmögenhet
kunde man möjligen befara, att i brist på uttryckliga stadganden
det kunde inträffa att i exempelvis A:s förmögenhet inräknades verkliga värdet
av A:s andelar i B och G, ty dessa andelars värde är på grund av fondbildningen
högre än pari. Örn samtidigt B och G själva skola skatta för sina
fonder, kan på grund av integrationen dubbel, ja flerdubbel förmögenhetsbeskattning
uppstå. Detta kan undvikas genom anvisningar till 12 § förordning -

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

en om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, av innebörd att man vid beräkning
av ekonomisk förenings förmögenhet icke må uppskatta dess andelar
i andra förmögenhetsskattepliktiga föreningar högre än till insatsbeloppet.
d. v .s. pari.

Kommerskollegium har tillstyrkt förslaget samt bär ansett den av styrelsen
för kooperativa förbundet ifrågasatta bestämmelsen för undvikande av dubbelbeskattning
överflödig. Förutsättningen för beskattningen av en förenings
förmögenhet utöver insatskapitalet vore ju att anslutna föreningar och övriga
medlemmar icke beskattades för denna förmögenhet utan endast för sina insatser.

Överståthållarämbetet bar i sitt yttrande, utöver vad därur tidigare återgivits,
anfört bl. a. följande:

I detta sammanhang ifrågasätter ämbetet, huruvida icke 18 § 2 moni. b)
statsskatteförordningen bör givas en något tydligare avfatlning än som skett,
bland däri upptagna juridiska personer, för vilka bottenskattens grundbelopp
skall utgå efter tio procent av det beskattningsbara beloppet, nämnas ekonomiska
föreningar. Härmed lärer böra förstås ej blott registrerade dylika
föreningar utan även föreningar som väl icke registrerats enligt lagen örn
ekonomiska föreningar men vilka fylla de krav som uppställas i 1 § av samina
lag, d. v. s. dels föreningar, vilkas ändamål är att genom ekonomisk verksamhet
främja medlemmarnas ekonomiska intressen, dels ock föreningar, vilka
hava annat ändamål än främjandet av medlemmarnas ekonomiska intressen
men vilka idka handel eller annan verksamhet varmed följer skyldighet
att föra handelsböcker. Emellertid råda olika uppfattningar härom, vilket
föranlett skattetvister, vari krav framställts av de skattskyldiga att hänföras
till 18 § 2 mom. c). Ett förtydligande av vad som skall inbegripas under
uttrycket ekonomisk förening synes önskvärt.

I samband med frågan örn föreningars beskattning anser sig ämbetet även
böra beröra frågan örn skattefrihet enligt anvisningarna punkt 1 till 19 §
kommunalskattelagen för medlemsavgifter till föreningar. Det har visat sig i
mångå fall, att ett påtagligt missbruk föreligger vid tillämpning av denna bestämmelse.
Medlemsavgifterna kunna utgå med vissa bestämda belopp per
föreningsmedlem. Men därutöver utgå, särskilt beträffande vissa yrkessammanslutningar,
avgifter beräknade efter andra grunder, t. ex. efter medlemmarnas
omsättning i rörelsen, försäljningskvoter m. m., vilka avgifter, ehuru
de benämnas medlemsavgifter, i verkligheten åtminstone delvis utgöra ersättning
för rent affärsmässiga åtaganden från föreningens sida, åtaganden som
komma medlemmarna tillgodo i olika grad. Även torde systemet med dylika
extra avgifter kunna så tillämpas, all hos medlemmarna beskattningsbara inkomster,
t. ex. genom föreningen åtnjutna rabatter, såsom medlemsavgifter tillföras
föreningen och där undgå beskattning. Medlemmarna torde nämligen
såsom regel medgivas avdrag flir sina medlemsavgifter till yrkessammanslulningar,
enär bestämmelserna i anvisningarna punkt b t ill 20 § kommunalskattelagen
ej ansetts tillämpliga i lraga örn rörelseidkare. Fall kunna även inträffa,
då medlemmar lill föreningen lämna i sak ej avdragsgilla, kontanta
tillskott i den lönnen att desamma uttaxeras såsom avdragsgilla medlemsavgifter
lill föreningen, som ej skallar för de erhållna beloppen. Det är tydligt
att genom nu påtalade förhållanden beskattning, som hort ske, undvikes. Hessal
lili ngsmyndighelerna i Stockholm hava ansett sig kunna råda hot för
missförhållandet genom all så tolka anvisningarna lill 19 i;, all det skulle
tillhöra deras befogenhet all gå in i prövning av vad som hör anses vara

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

medlemsavgifter eller icke och därefter lämpa taxeringen. Denna ståndpunkt
har emellertid underkänts av skattedomstolarna, som synas hava hållit sig
till lagens ordalydelse och förty icke upptagit till beskattning medlemsavgifter
i någon form. Det synes ofrånkomligt, såvida riktig beskattning skall ernås,
att denna fråga upptages till övervägande och att klarläggande bestämmelser
utfärdas.

De partementschefen.

Såsom kommittén påvisat föreligger för närvarande en lucka i förmögenhetsbeskattningen
härutinnan att kapital, som disponeras av en ekonomisk
förening vars medlemmar tillhopa äga allenast en viss del av föreningens
förmögenhet, icke blir beskattat till den del detsamma överskjuter medlemmarnas
tillgodohavande. Enighet synes råda därom, att denna lucka bör fyllas.

Emot avfattningen av kommittéförslaget härutinnan lia emellertid anmärkningar
riktats i ett par hänseenden. Förslaget gäller enligt ordalagen »ekonomiska
föreningar, vilkas medlemmar vid avgång ur föreningen ej äga utbekomma
högre belopp än den gjorda insatsen jämte vinstutdelning». Såsom
påvisats under remissbehandlingen äger emellertid enligt 15 § lagen örn ekonomiska
föreningar medlem vid avgång ur sådan förening aldrig utfå mer
än insatsen jämte beslutad vinstutdelning. Vid likvidation däremot skola enligt
59 och 60 §§ samma lag de behållna tillgångarna, där ej annat föreskrivits i
stadgarna eller beslutats av medlemmarna, skiftas dem emellan salunda, att
en var återfår sin insats eller, om tillgångarna ej därtill förslå, vad på insatsen
belöper samt att eventuellt uppkommande överskott fördelas efter huvudtalet,
där ej annan grund finnes bestämd i stadgarna. Ytterligare gäller enligt 42 §
att beslut om sådan ändring av stadgarna, att medlems rätt till föreningens
behållna tillgångar vid dess upplösning inskränkes, ej äger giltighet med
mindre samtliga medlemmar förenat sig därom eller beslutet fattats å två på
varandra följande föreningssammanträden, därav minst ett ordinarie, och å
det sista sammanträdet biträtts av samtliga röstande.

En stadgeenlig inskränkning i medlems rätt till föreningens behållna tillgångar
vid dess upplösning kan vara av skiftande innebörd. Enligt en sådan
bestämmelse för de till Kooperativa förbundet anslutna föreningarna skall
insatskapitalet återbetalas till medlemmarna men återstående tillgångar anslås
till allmännyttigt ändamål. Enighet synes nu råda om att i dylikt fall
föreningen bör erlägga skatt för den del av sin förmögenhet som överstiger
summan av medlemmarnas insatser. Örn däremot vid föreningens upplösning
medlemmarna ej äga att ens till någon del återfå sina insatser, är enligt
redan gällande bestämmelse i 12 § 1 mom. b) statsskatteförordningen föreningen
skattskyldig för hela sin förmögenhet. Emellertid kan en bestämmelse
om inskränkning i medlems rätt till föreningens behållna tillgångar
vid dess upplösning även ha annat innehåll än nyss angivits, exempelvis att
medlemmen äger utfå hela insatsen jämte halva överskottet eller allenast
halva insatsen. Med hänsyn härtill vill jag förorda sådan ändring av 12 §
1 mom. c) statsskatteförordningen enligt dess av kommittén föreslagna ly -

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

10 1

delse, att ekonomiska föreningar, vilkas behållna tillgångar vid likvidation
allenast delvis skola skiftas mellan medlemmarna, förklaras skattskyldiga
för sin vid beskattningsårets utgång här i riket eller ä utländsk ort nedlagda
förmögenhet, i den mån densamma i händelse av likvidation ej skulle
skiftas mellan medlemmarna. Vidare synes det av kommittén föreslagna
nya näst sista stycket i 10 § samma förordning lämpligen kunna sålunda
omformuleras, att andel i ekonomisk förening, vars behållna tillgångar vid
likvidation allenast delvis skola skiftas mellan medlemmarna, skall upptagas
till ett värde motsvarande den del av föreningens förmögenhet som skulle
fallit på andelen därest föreningen trätt i likvidation. Att värdesättningen
skall ske med hänsyn till förhållandena vid beskattningsårets utgång, därom
stadgas i 10 § första stycket.

Kommittén har enligt min mening med fullt fog föreslagit, att för en ekonomisk
förening av nu ifrågavarande slag endast */20o av den skattepliktiga
förmögenheten skall inräknas i det beskattningsbara beloppet. Utöver vad
kommittén anfört kan som skäl härför även framhållas, att enligt förslaget i
bottenskattens grundbelopp kommer att för dessa föreningar — liksom redan
gäller för flertalet andra för förmögenhet skattskyldiga juridiska personer —
ingå ''/2000 av den skattepliktiga förmögenheten. För flertalet av de i 12 §
1 mom. b) statsskatteförordningen angivna juridiska personerna utgör nämligen
enligt 18 § 2 mom. c) bottenskattens grundbelopp 5 procent av det
beskattningsbara beloppet. Det enda undantaget utgöres av sådana ekonomiska
föreningar, vilkas medlemmar icke äga del i föreningens förmögenhet.
Den omständigheten, att enligt en ekonomisk förenings stadgar medlem
varken vid avgång ur föreningen eller vid dess upplösning äger återfå ens
någon del av den inbetalda insatsen, synes emellertid icke böra föranleda,
att föreningen för sin förmögenhet skall beskattas hårdare än örn ett dylikt
stadgande icke funnes eller hårdare än samtliga andra för förmögenhet
skattskyldiga juridiska personer, t. ex. häradsallmänningar eller stiftelser.
Jag förordar därför sådan jämkning av 15 § första stycket andra punkten i
kommittéförslaget, att vad där stadgas kommer att gälla samtliga ekonomiska
föreningar i den mån de äro skattskyldiga för förmögenhet.

I några yttranden lia uttalats farhågor för, att det ifrågasatta stadgandet
skulle komma att medföra svårigheter vid taxeringsförfarandet. Denna uppfattning
kan jag knappast dela. I deklarationsformuläret och anvisningarna
till detsamma bör givetvis på lämpligt sätt angivas, att för en ekonomisk
förening skall till »återstående inkomst» läggas allenast V20o av behållna förmögenheten.

Den i 10 § statsskatteförordningen föreslagna bestämmelsen örn beräkningen
av värdet å andel i sådan ekonomisk förening, vars behållna tillgångar
skola vid likvidation allenast delvis skiftas mellan medlemmarna,
skulle givetvis bliva tillämplig även vid beräkning av värdet å andel som
tillhör annan ekonomisk förening. Att, såsom .styrelsen för kooperativa förbundet
ifrågasatt, meddela särskild anvisning härom synes överflödigt.

Överståthållarämbetet har ansett önskvärt, att i detta sammanhang när -

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

mare än vad för närvarande är fallet måtte i 18 § 2 mom. b) statsskatteförordningen
angivas vad som inbegripes under uttrycket ekonomisk förening. I regel
bör väl detta uttryck, då det förekommer i skatteförfattningarna, anses hava
samma innebörd som i lagen om ekonomiska föreningar. I varje tall lärer
vad i detta ärende förekommit icke erbjuda tillräcklig ledning för ett förtydligande
i den riktning Överståthållarämbetet ifrågasatt. Vad sist sagts
torde även gälla den av Överståthållarämbetet likaledes berörda frågan örn
skattefrihet för medlemsavgifter till föreningar.

Beskattning av terminslön vid sjötjänstgöring och tjänstgöring

i sjöreserv.

Frågan örn beskattningen av förmåner, utgående till värnpliktiga samt till
fast anställd militär personal, var föremål för behandling vid 1940 års urtima
liksdag. En i ämnet framlagd proposition, nr 15, innefattande förslag till
vissa ändringar i kommunalskattelagen, antogs med en mindre jämkning av
riksdagen, varefter författning utfärdades den 18 oktober 1940, nr 876.

Enligt punkt 1 i anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen äro sjötillägg
till beställningshavare vid flottan och kustartilleriet att räkna som avlöningsförmåner
och såsom sådana att hänföra till intäkt av tjänst. Vödare gäller
enligt punkt 6 i samma anvisningar, sådan denna punkt lyder efter nyssnämnda
författningsändringar, att till värnpliktig under fredstjänstgöring
utgående sjötjänstbidrag utgör skattepliktig intäkt. För tid då krigsavlöningsreglementet
är tillämpligt skall för värnpliktig terminslön icke räknas till
skattepliktig intäkt, dock att vid sjötjänstgöring eller tjänstgöring i sjöreserv
den del av terminslönen, som motsvarar sjötjänstbidrag, skall vara underkastad
skatteplikt. För annan under krigsavlöningsreglementet hänförlig personal
skall under tid, då reglementet är tillämpligt, terminslön upptagas såsom
intäkt endast för tid varunder befattningshavaren kunnat fullgöra tjänstgöringen
utan att lämna den vanliga bostads- eller verksamhetsorten. Vid sjötjänstgöring
eller tjänstgöring i sjöreserv gäller, att såsom intäkt upptages den
del av terminslönen, som motsvarar sjötillägg eller uppbördsersättning.

Den för terminslön medgivna skattefriheten har sin grund däri, att sådan
lön avsetts omfatta ersättning för de merkostnader, som uppkommit för den
skattskyldige genom att han för fullgörande av militär tjänstgöring vistats
utom den vanliga bostads- eller verksamhetsorten.

Fråga har nu uppkommit huruvida terminslön, till den del densamma motsvarar
sjötillägg eller sjötjänstbidrag, under alla förhållanden bör vara underkastad
skatteplikt. Frågan har behandlats i en inom försvarsdepartementet
upprättad, den 8 novejnber 1941 dagtecknad promemoria, vari redogjorts för
nyss återgivna bestämmelser i kommunalskattelagen samt i övrigt ant örts
följande.

Kungl, ftlaj.ts proposition nr 134.

103

Under sjökommendering littar sedan gammalt lill personal vid torsvarsväsendet
en särskild avlöningsförmån i form av sjötillägg, avsett att utgöra kompensation
dels för det ökade ansvar och det mera krävande arbete, som i allmänhet
åtföljer tjänsten ombord, och dels för den bundenhet och de andra
olägenheter, som äro förenade med sjötjänstgöringen. Jämsides med sjötillägg
utgå under sjötjänstgöring i vissa fall en del andra förmåner, nämligen ersättning
för uppbörd, mässpenningar, servisbidrag och representationspenningar.

För fredstjänstgöring gällande bestämmelser örn sjötillägg återfinnas beträffande
officerare och underofficerare i 26 § militära avlöningsreglementet
den 15 juni 1939 (nr 275) samt i fråga örn det fast anställda manskapet i 24 S
manskapsavlöningsreglementet den 21 juni 1910 (nr 652). Sjötilläggen utgå
efter fem olika tariffer, av vilka tre avse tjänstgöring å annat fartyg än undervattensbåt
och de återstående tjänstgöring å undervattensbåt. 1 båda fallen
skiljes mellan rörlig förläggning och stationär förläggning. Beträffande annat
fartyg än undervattensbåt göres ytterligare skillnad mellan stationär förläggning
å egen förläggningsort och dylik förläggning å annan förläggningsort.
Tilläggen vid rörlig förläggning å annat fartyg än undervattensbåt äro att anse
som de normala sjötilläggen och utgöra i den lägsta lönegraden 20 öre per
dag samt i den högsta 9 kronor per dag. Vid stationär förläggning å egen
respektive annan förläggningsort reduceras beloppen till cirka 40 respektive
60 procent av normalbeloppen. Sjötilläggen vid rörlig förläggning å undervattensbåt
utgöra för officerare och underofficerare 3 å 4 gånger normalbeloppen
samt för manskap 2 å 3 gånger samma belopp.

Genom en år 1939 verkställd ändring i 9 § kungörelsen den 5 mars 1926
(nr 60) angående avlöning för rullförings-(sjörullförings-)befäl och värnpliktiga
under fredstid m. m. hava även vissa värnpliktiga numera erhållit rätt
till särskild ersättning under sjötjänstgöring. Värnpliktig vid marinen, som inkallats
till tjänstgöring jämlikt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 värnpliktslagen,
skall nämligen — förutom penningbidrag med en krona om dagen — i allmänhet
erhålla sjötjänstbidrag enligt samma grunder och med samma belopp,
som tillämpas beträffande sjötillägg till fast anställd personal av motsvarande
grad, dock lägst med en krona.

Då krigslön utgår enligt krigsavlöningsreglementet den 15 juni 1939 (nr
278), gälla beträffande särskilda förmåner under sjötjänstgöring bestämmelserna
i 7 § i nämnda reglemente. Enligt detta författningsrum äger personal,
som fullgör sjötjänstgöring eller tjänstgöring i sjöreserv, att såsom terminslön
uppbära ett belopp motsvarande summan av vad sorn enligt gällande
fredsbestämmelser skulle hava utgått till vederbörande i sjötillägg (ersättning
för uppbörd), sjötjänstbidrag, mässpenningar (servisbidrag) och representationspenningar
för tio dagar. Därutöver må fast anställd personal av manskaps
tjänstegrad, som icke åtnjuter mässpenningar, ävensom värnpliktiga
åtnjuta terminslön enligt den i reglementet intagna lägre tariffen. Terminslönen
får dock icke understiga, vid sjötjänstgöring med stationär förläggning
eller tjänstgöring i sjöreserv det belopp, som skulle hava utgått med tillämpning
av de allmänna bestämmelserna örn terminslön, och vid sjötjänstgöring
med rörlig förläggning det belopp, som skulle laiva utgått såsom terminslön
enligt den högre tariffen. 1

1 nedanstående tabell hava beträffande vissa personalkategorier angivits
dels de terminslönebelopp, varlin vederbörande enligt krigsavlöningsreglementet
äro berättigade under tjänstgöring i land, dels de sjötillägg respektive
sjötjänstbidrag som jämlikt bestämmelserna för fredsförhållanden skola utgå
vid sjötjänslgöring och tjänstgöring i sjöreserv vid rörlig förläggning, och

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

dels de belopp, som vederbörande enligt krigsavlöningsreglementet äga uppbära
såsom terminslön under sistnämnda förhållanden. Beloppen angiva respektive
förmåner i kronor per lönetermin om tio dagar.

	Terminslön under land-	Sjötillägg resp. sjö-tjänstbidrag vid rörlig	Terminslön vid rörlig förläggning*
	tjänstgöring	förläggning
			å övervattens-	å under-	å övervattens-	å under-
			fartyg	vattens-	fartyg	vattens-
					båt (fast anställda och värn-			båt (fast anställda och värn-
	Högre tariff	Lägre tariff	Fast- an- ställ-	Värn- plik-	Fast- an- släll-	Värn- plik- tiga
			da	tiga	pliktiga)	da	pliktiga)
Korpral: hovmästare, kock el-dare o. torpedhantverkare..								32: 50
20: —	12: —	8: —	10: —	20:50	20: —	22: —
annan ....................	20: —	12: —	6: —	10: —	15: —	20: —	22: —	27: —
j Furir: hovmästare etc.......	25: —	13: —	10: —	10: —	26: 50	25: —	25: -	39:50 \|
annan ....................	25: —	13: —	8: —	10: —	20: —	25: —	25: —	33: —
Flaggkorpral: maskinist o. tor-								64: —
	28- —	14- —	21: —	21: —	50: —	35: —	35: —
annan ....................	28:-	14: —	13:-	13: —	40: —	28:-	28: —	54: —

Av tabellen framgår, att terminslönen under sjötjänstgöring i vissa fall
blir densamma som den vid tjänstgöring i land utgående terminslönen enligt
den högre tariffen — den tariff som jämlikt nu gällande bestämmelser i allmänhet
tillämpas. Beträffande de i tabellen upptagna exemplen är detta bl. a.
förhållandet i fråga örn furirer och fast anställda korpraler, men detsamma
kan även inträffa för en del i tabellen ej omnämnda personalkategorier och
tjänstgöringsförhållanden. På grund av kommunalskattelagens bestämmelser
rörande terminslöns beskattning föreligger i här avsedda fall skattskyldighet
beträffande den del av terminslönen, som motsvarar sjötillägg respektive
sjötjänstbidrag. Vid tjänstgöring i land är terminslön däremot skattefri,
för värnpliktiga alltid och för fast anställd personal under vissa förutsättningar.
Därvid är emellertid att märka att terminslön till fast anställd
personal utgår allenast vid tjänstgöring under sådana förhållanden, att det
vanliga kvarteret icke kan bibehållas.

Under framhållande bl. a. av det förhållandet, att terminslön under sjötjänstgöring
blir delvis beskattad, medan den vid tjänstgöring i land utgående
terminslönen, vilken såsom ovan nämnts stundom kan uppgå till samma
belopp, som regel är helt obeskattad, anhöllo furiren M. Johansson och korpralen
B. Bengtsson, å Inkallade flottans A-klassares förenings vägnar, i en
till Konungen ställd, den 10 juni 1941 dagtecknad skrift, att värnpliktig personal
vid flottan, tillhörande klass A, måtte vid sjötjänstgöring eller tjänstgöring
i sjöreserv erhålla — utöver sjötjänstbidrag — terminslön enligt högre
tariffen.

Framställningen avstyrktes av chefen för Karlskrona örlogsstation, vilken
emellertid hemställde örn sådan ändring i kommunalskattelagen, att beträffande
värnpliktiga den del av terminslönen, som under sjötjänstgöring
(tjänstgöring i sjöreserv) motsvarar sjötjänstbidrag, icke skulle upptagas som
skattepliktig intäkt.

Marinförvaltningen fann i avgivet yttrande i likhet med chefen för Karlskrona
örlogsstation ansökan örn terminslön enligt högre tariffen icke böra
bifallas men ifrågasatte, vidkommande chefens för örlogsstationen framställ- 1

1 Här bortses trän den förhöjning av terminslönen, som föranledes av i vissa fall utgående
mässpenningar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

105

ning, sådan ändring av bestämmelserna i kommunalskattelagen, att sjöI
jänslbidrag bleve undantaget från skatteplikt.

Genom beslut den 10 oktober 1941 fann Kungl. Majit framställningarna
icke föranleda någon Kungl. Majits åtgärd.

Att, såsom marinförvaltningen och chefen för Karlskrona örlogsstation
1 öreslagit, låta sjötjänstbidrag eller, under tid då krigsavlöningsreglementet
tillämpas, den del av terminslönen som motsvarar sjötjänstbidrag, bliva helt
skattefria, kan tydligen icke ifrågakomma, särskilt som frågan örn beskattningen
av nämnda förmåner efter grundlig utredning blivit föremål för behandling
så sent som vid 1940 års urtima riksdag. Såsom av den ovan intagna
tabellen framgår, kunna ju sjötjänstbidragen, liksom sjötilläggen, uppgå
till avsevärda belopp, vilka principiellt böra upptagas till beskattning.
enär de anses utgöra vederlag för det ökade ansvar och mera krävande arbete
som sjötjänstgöringen medför. Detsamma bör under tid, då krigsavlöningsreglementet
tillämpas, i princip gälla den del av terminslönen, som
motsvarar sjötillägg respektive sjötjänstbidrag. Emellertid synes det vara
mindre tillfredsställande, att terminslönen vid sjötjänstgöring blir beskattad
även i sådana fall, då densamma icke överstiger den terminslön som skulle
hava utgått vid tjänstgöring i land. I själva verket utgår ju i dessa fall ingen
särskild ersättning för ökat ansvar eller hårdare arbete.

Med hänsyn härtill har undersökts, huruvida — utan frångående av regeln
att sjötillägg och sjötjänstbidrag principiellt skola beskattas — en ändring
i fråga om beskattningen av terminslönen i nu avsedda fall skulle kunna
åvägabringas. Ändringen bör gå ut på att terminslönen, i den mån densamma
vid sjötjänstgöring (tjänstgöring i sjöreserv) icke överstiger den som
skulle hava utgått vid landtjänstgöring, göres helt skattefri. En sådan ändring
synes lättast kunna genomföras genom att i kungörelsen den 19 januari 1940
(nr 51) med särskilda bestämmelser angående tillämpning av krigsavlöningsreglementet
den 15 juni 1939 (nr 278) införes ett stadgande av innehåll att
terminslön, som utgår vid sjötjänstgöring (tjänstgöring i sjöreserv), icke skall
anses motsvara sjötillägg eller sjötjänstbidrag i den mån densamma icke
överstiger den terminslön som skulle hava utgått med tillämpning av de allmänna
bestämmelserna örn terminslön. Utfärdandet av en tillämpningsföreskrift
av angivet innehåll skulle medföra, att skattskyldighet för terminslön
vid sjötjänstgöring (tjänstgöring i sjöreserv) icke skulle föreligga i den mån
terminslönen är lika stor som den terminslön som skulle hava utgått vid
tjänstgöring i land — något som torde väl ansluta sig till den i kommunalskattelagen
antagna principen, att sjötillägg och sjötjänstbidrag såsom utgörande
vederlag för viss hårdare tjänstgöring skola beskattas, medan terminslön
som regel icke beskattas, enär den anses omfatta ersättning för de merkostnader,
som uppkomma för den skattskyldige genom att han för fullgörande
av militär tjänstgöring måste vistas utom den vanliga bostads- eller
verksamhetsorten.

Alternativt synes böra övervägas, huruvida man för tillgodoseende av sam
ma syftemål i stället borde vidtaga ändringar av motsvarande innehåll i anvisningarna
till 32 § kommunalskattelagen.

Vid promemorian fanns fogat ett i anslutning till vad däri anförts upprättat,
så lydande

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

Utkast

till

kungörelse om ändrad lydelse av 2 § 4 mom. kungörelsen den 19 januari
1940 (nr 51) med särskilda bestämmelser angående tillämpning av krigsavlöningsreglementet
den 15 juni 1939 (nr 278).

Härigenom förordnas, att 2 § 4 inom. kungörelsen den 19 januari 1940
med särskilda bestämmelser angående tillämpning av krigsavlöningsreglementet
den 15 juni 1939 (nr 278) skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives:

4. Sådan förhöjning----såsom sjötillägg. Terminslön, som utgår

vid sjötjänstgöring eller tjänstgöring i sjöreserv, skall icke anses motsvara
sjötillägg eller sjötjänstbidrag i den mån densamma icke överstiger den
terminslön som skulle hava utgått med tillämpning av bestämmelserna i
6 § krigsavlöningsreglementet.

Denna kungörelse skall tillämpas beträffande terminslön, som utbetalats
efter den 31 december 1940.

Över promemorian och utkastet ha efter remiss yttranden avgivits av
marinförvaltningen, försvarsväsendets lönenäinnd och kammarrätten.

Marinförvaltningen har icke haft något att erinra mot att terminslönen, i
den mån densamma vid sjötjänstgöring eller tjänstgöring i sjöreserv icke
överstege den som skulle lia utgått vid landtjänstgöring, gjordes helt skattefri.
I fråga örn sättet för genomförande av förslaget ansåg emellertid marinförvaltningen,
enär frågan örn skattefrihet vore avlöningsbestämmelserna
ovidkommande, att erforderligt stadgande borde införas i anvisningarna till
32 § kommunalskattelagen såsom ett undantag från den allmänna regeln
örn beskattning av sjötillägg och sjötjänstbidrag.

Försvarsväsendets lönenämnd har funnit starka skäl tala för den i promemorian
avsedda ändringen i fråga örn beskattning av terminslön under
sjötjänstgöring. En dylik ändring borde dock icke åstadkommas genom bestämmelser
av löneteknisk natur. Den enda möjliga utvägen syntes vara
att vidtaga ändringar i anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen.

Kammarrätten har anfört bl. a. följande:

Frågan örn beskattning av här ifrågavarande förmån har tidigare varit
föremål för behandling i kammarrätten, nämligen i ett den 24 maj 1940
avgivet utlåtande över en av tillförordnade underståthållaren K. G. A. Sandström
utarbetad promemoria angående beskattning av förmåner, utgående under
värnpliktstjänstgöring och till fast anställd militär personal. Kammarrätten
uttalade därvid i fråga örn terminslön till värnpliktiga bland annat, att för
att ernå största möjliga överensstämmelse med vad som föreslagits skola gälla
under annan tjänstgöring syntes böra föreskrivas, att den under sjötjänstgöring
utgående terminslönen sådan densamma bestämts i 7 § krigsavlöningsreglementet
skulle upptagas till beskattning endast i den män densamma
överstege, under sjötjänstgöring med rörlig förläggning terminslönen enligt
den högre tariffen och eljest den lägre tariffen enligt 6 § krigsavlöningsreglementet.
Då det i promemorian framlagda förslaget i huvudsak överensstämmer
med den sålunda av kammarrätten i ämnet tidigare uttalade meningen,
får kammarrätten förorda bifall till berörda förslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

107

Vad angår de båda olika alternativ, som framlagts i fråga örn sättet för
förslagets genomförande, synes det alternativ, som går ut på ändring av
anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen, vara att föredraga.

Departementschefen.

Enligt de allmänna principerna för beskattningen har terminslönen, vilken
i huvudsak är avsedd att utgöra ersättning för de av tjänstgöring utom hemorten
föranledda merkostnaderna, ansetts icke böra vara underkastad skatteplikt.
Sjötillägg, sjötjänstbidrag och uppbördsersättning däremot lia ansetts
böra beskattas, enär dessa förmåner utgöra vederlag för det ökade ansvar
och arbete som sjötjänstgöringen eller tjänstgöringen i sjöreserv medför.

I det följande kommer jag för enkelhetens skull att inbegripa under uttrycket
sjötillägg jämväl sjötjänstbidrag och uppbördsersättning samt under
uttrycket sjötjänstgöring även tjänstgöring i sjöreserv.

Sjötillägg utgår endast under fredstjänstgöring, terminslön endast under
krigstjänstgöring, d. v. s. då krigsavlöningsreglementet äger tillämpning. Vid
beräkningen av terminslön för sjötjänstgöring som fullgöres under sist åsyftad
tid tages emellertid hänsyn till det sjötillägg som under fredstjänstgöring
utgår i motsvarande fall. Man har därav föranletts anse, att i sådant fall
terminslönen delvis motsvarar sjötillägget och att densamma därför till denna
del bör beskattas.

Av vad som anförts i den i ärendet upprättade promemorian framgår emellertid,
att terminslönen för sjötjänstgöring i vissa fall icke är högre än den
terminslön vederbörande skulle åtnjutit därest han tjänstgjort i land samt
att den i andra fall visserligen är högre men icke så mycket, att skillnaden
fullt täcker beloppet av det sjötillägg som skulle utgått därest tjänstgöringen
fullgjorts under fredstid. I dessa fall kan man icke med fog påstå att den
del av terminslönen, som vid beräkningen av denna ansetts motsvara sjötillägg,
helt utgör ersättning för det ökade ansvar och mera krävande arbete
som åtföljer tjänsten ombord. I den förra gruppen fall kan terminslönen
icke ens till någon del anses utgöra sådan ersättning, medan i de senare fallen
dylik ersättning kan anses föreligga endast i den mån terminslönen för sjötjänstgöringen
överskjuter den för tjänstgöring i land utgående.

Av det nu anförda synes följa, att terminslön för sjötjänstgöring bör vara
underkastad skatteplikt endast till den del densamma ej allenast motsvarar
sjötillägg utan även överstiger den terminslön som skulle hava utgått därest
den skattskyldige tjänstgjort i land. Regler rörande terminslönen i sist åsyftade
fall återfinnas under 6 § krigsavlöningsreglementet. De författningsändringar
som erfordras för genomförande av en dylik följdriktigare och
rättvisare beskattning av terminslönen för sjötjänstgöring torde, såsom av
.samtliga i ärendet hörda myndigheter framhållits, böra vidtagas i anvisningarna
lill 32 § kommunalskattelagen.

Med iakttagande av vad jag i det föregående anfört bar inom finansdepartementet
upprättats förslag till dels lag om ändring i vissa delar av kommunal -

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

skattelagen den 28 september 1928 (nr 370), dels ock förordning angående
ändring i vissa delar av förordningen den 28 september 1928 (nr 373) örn statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt.

Utöver vad förut omnämnts torde i fråga örn detaljerna i förslaget endast
behöva framhållas, att den föreslagna ändringen av punkt 2 i anvisningarna
till 31 § kommunalskattelagen endast är av redaktionell natur och huvudsakligen
föranledes av att uttrycket »from stiftelse», som för närvarande förekommer
däri, enligt förslaget helt utmönstras ur skattelagstiftningen, samt
att nu ifrågavarande författningsändringar ansetts böra träda i kraft den 1
januari 1943.

Föredraganden hemställer härefter, att förenämnda inom finansdepartementet
upprättade författningsförslag måtte genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lennart Hammarskiöld

Kungl. May.ts proposition nr 134.

109

Bilaga A.

Förslag

till

lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 5 § 1 morn., 19 §, 46 § 2 mom. och 53 § 1 mom.
samt anvisningarna till 31 och 53 §§ kommunalskattelagen1 den 28 september
1928 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

5 §•

1 mom. Från skatteplikt till fastighetsskatt undantagas:

b) staten samt kommun, församling eller annan menighet tillhöriga allmänna
platser, så ock begravningsplatser;

d) statens samt kommuns, församlings eller annan menighets byggnader
för allmän styrelse eller förvaltning ävensom för kultur- eller rättsvård, ordning
eller säkerhet, fattigvård, barnavård, sundhetsvård, religionsvård eller
undervisning;

e) byggnader, som tillhöra följande institutioner nämligen akademier, allmänna
undervisningsverk, sådana sammanslutningar av studerande vid rikets
universitet och högskolor, i vilka de studerande enligt gällande stadgar äro
skyldiga att vara medlemmar, sjömanshus, sjukvårdsinrättningar, vilkas
verksamhet ej bedrives i vinstsyfte, barmhärtighetsinrättningar samt sådana
stiftelser och föreningar, som avses i 53 § 1 mom. e), därest byggnaderna äro
avsedda för nämnda institutioners verksamhet såsom sådana, ävensom dylika
institutioner tillhöriga allmänna platser;

f) regementens,---tjänstgöring därstädes;

g) nykterhetsföreningars byggnader, därest byggnaderna äro avsedda för
nu nämnda föreningars verksamhet såsom sådana;

h) sammanslutningar eller —---fastighetens värde.

19 §.

(Här utesluten.)
46 §.

(Här utesluten.)

1 Senaste lydelse av 5 § 1 mom. se SFS 1957:518, av 46 § 2 mom. och anvisningarna till
31 § se SFS 1932:291, av 53 § 1 mom. se SFS 1938:368 samt av anvisningarna till 53 § se
SFS 1937:662.

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

53 §.

1 mom. Skyldighet att erlägga skatt för inkomst åligger så framt ej annat
föreskrives i denna lag eller i särskilda bestämmelser, meddelade på
grund av överenskommelse eller beslut, varom i 72 och 73 §§ sägs:

c) landsting, kommuner, församlingar och andra menigheter ävensom
hushållningssällskap:

för inkomst av fastighet och av rörelse;

d) akademier, allmänna undervisningsverk, sådana sammanslutningar av

studerande vid rikets universitet och högskolor, i vilka de studerande enligt
gällande stadgar äro skyldiga att vara medlemmar, sjömanshus, järnkontoret,
så länge--— olycksfall i arbete:

för inkomst av fastighet samt, vad angår allmän kassa, som åtnjutit inkomst
från lediga ecklesiastika sysslor, tillika för sådan inkomst;

e) kyrkor, sjukvårdsinrättningar, vilkas verksamhet ej bedrives i vinstsyfte,
barmhärtighetsinrättningar, stiftelser, som utan begränsning till viss
familj, vissa familjer eller bestämda personer hava till huvudsakligt ändamål
att främja vård och uppfostran av barn eller att lämna understöd för
beredande av undervisning eller utbildning eller att utöva hjälpverksamhet
bland behövande eller att främja vetenskaplig forskning, ävensom sådana
föreningar, som utan att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska
intressen huvudsakligen verka för ändamål av den i fråga örn stiftelser
här angivna art:

för inkomst av fastighet och av rörelse;

f) svenska aktiebolag---inbegripas under punkterna d) och e):

för all — ---ort förvärvats;

g) utländska bolag:

för inkomst av här---eller rörelse.

Anvisningar

till 31 §.

1. Med pension---eller omgifte.

2. Såsom periodiskt understöd betraktas vad som uppbäres från stiftelse,
örn och i den mån det i de för stiftelsen gällande stadgar är föreskrivet,
att stiftelsens intäkter skola för all framtid eller viss tid tillfalla vissa familjer
eller bestämda personer. Vad som av annan juridisk person än oskift
dödsbo eljest utbetalas till skattskyldig är däremot hänförligt till periodiskt
understöd allenast i det fall, att den juridiska personen jämlikt 22, 25 eller
29 § är berättigad till avdrag i sådant hänseende.

till 53 §.

1. Såsom bosatt---samma år.

2. Verksamhet på---något tjänsteförhållande.

3. Inkomst av---här bedrivits.

4. Oskift dödsbo — ---juridisk person.

5. Bestämmelsen i —--m. m. sådant.

6. Till pensionsanstalter —- — — hänföra till pensionsanstalter.

7. Frågan örn skattskyldigheten för en stiftelse eller en förening skall
bedömas med hänsyn till det ändamål, som tillgodoses i den bedrivna verksamheten.
En stiftelse eller en förening, som i sin verksamhet främjar flera

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

lil

ändamål, anses hänförlig under 1 mom. e), därest verksamheten huvudsakligen
avser att tillgodose ändamål av sådan beskaffenhet, som i nämnda
stadgande omförmäles. Detta anses vara fallet, örn i verksamheten allenast
i ringa omfattning främjas ändamål av annan art.

8. Delägare i---förvärvade vinst.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1941.

Beträffande eftertaxering till kommunalskatt, som skolat utgöras enligt
kommunalskattelagen i dess hittillsvarande lydelse, skall denna fortfarande
äga tillämpning.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

Förslag

till

förordning angående ändring i vissa delar av förordningen
den 28 september 1928 (nr 373) om statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 4, 7 och 10 §§, 12 § 1 morn., 15 § och 18 § 2
mom. förordningen1 den 28 september 1928 om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

4 §•

(Här utesluten.)

7 §•

Från skattskyldighet frikallas:

d) landsting, kommuner, församlingar och andra memigheter ävensom
hushållningssällskap:

för all inkomst;

e) akademier, allmänna undervisningsverk, sådana sammanslutningar av

studerande vid rikets universitet och högskolor, i vilka de studerande enligt
gällande stadgar äro skyldiga att vara medlemmar, sjömanshus, järnkontoret,
så länge---olycksfall i arbete:

för all inkomst;

f) kyrkor, sjukvårdsinrättningar, vilkas verksamhet ej bednves i vinstsyfte,
barmhärtighetsinrättningar, stiftelser, som utan begränsning till viss
familj, vissa familjer eller bestämda personer hava till huvudsakligt ändamål
att främja vård och uppfostran av barn eller att lämna understöd för
beredande av undervisning eller utbildning eller att utöva hjälpverksamhet
bland behövande eller att främja vetenskaplig forskning, ävensom sådana
föreningar, som utan att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska
intressen huvudsakligen verka för ändamål av den i fråga örn stiftelser
här angivna art:

för sådan inkomst, som ej härflutit av rörelse;

g) här ovan---avsedda ändamål;

h) svenska aktiebolag —--ekonomiska föreningar;

i) här i riket---inkomst- och förmögenhetsskatt.

Att personer---samma paragraf.

10 §.

Värdesättning av---den yngstes ålder.

Andelar i ekonomiska föreningar, vilkas medlemmar vid avgång ur föreningen
ej äga utbekomma högre belopp än den gjorda insatsen jämte vinstutdelning,
skola upptagas till ett värde, motsvarande denna insats», eller,

1 Senaste lydelse av 4, 7 och 15 §§ samt 18 § 2 mom. se SFS 1988:369.

Kungl. Majlis proposition nr 134.

113

därest föreningens ekonomiska ställning därtill föranleder, till det lägre värde,
som andelen kan anses motsvara av föreningens förmögenhet.

Övrig lös egendom upptages till det värde, som den kan anses hava betingat
vid försäljning under normala förhållanden.

(Se vidare anvisningarna.)

12 §.

/ moni. Skyldighet att erlägga skatt för förmögenhet åligger, såframt ej
annat föreskrives i särskilda bestämmelser, meddelade på grund av överenskommelse
eller beslut, varom i 29 och 30 §§ sägs:

a) fysiska personer----utländsk ort;

b) föreningar och samfund------utländsk ort;

c) ekonomiska föreningar, vilkas medlemmar vid avgång ur föreningen
ej äga utbekomma högre belopp än den gjorda insatsen jämte vinstutdelning:

för deras vid beskattningsårets utgång här i riket eller å utländsk ort nedlagda
förmögenhet, i den mån densamma överstiger summan av de insatser,
varmed föreningens medlemmar deltaga i föreningen;

d) fysiska personer, vilka ----------i riket nedlagd.

Medlem av konungahuset —---------för förmögenhet.

För skattskyldiga---------meddelade föreskrifter.

Hypoteksföreningar, bostadskreditföreningar och jordbrukets kreditkassor
äro frikallade från skattskyldighet för förmögenhet.

15 §.

Till grund för beräkningen av inkomst- och förmögenhetsskatt skall läggas
sammanlagda belppet av den skattskyldiges taxerade inkomst samt en
etthundradedel av hans och i förekommande fall hans omyndiga barns skattepliktiga
förmögenhet. Därest den skattskyldige är sådan ekonomisk förening,
som avses i 12 § 1 mom. c), skall dock till grund för skattens beräkning
läggas den taxerade inkomsten och en tvåhundradedel av den förmögenhet,
för vilken föreningen är skattskyldig. Är någon skattskyldig allenast för inkomst
eller allenast för förmögenhet, skall till grund för skattens beräkning
läggas inkomsten eller den del av förmögenheten som nyss är sagt.

Det sålunda---— kronor, bortfaller.

18 g.

2 inom. Bottenskattens grundbelopp utgöra:

b) för svenska aktiebolag, svenska ekonomiska föreningar, svenska försäkringsanstalter,
som icke äro aktiebolag, sparbanker, Sveriges allmänna
hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, hypoteksföreningar.
Svenska bostadskreditkassan, bostadskreditföreningar, Svenska skeppshypotekskassan,
jordbrukets kreditkassor samt sådana utländska juridiska
personer, som ej beskattas enligt a) här ovan:

tio procent av det beskattningsbara beloppet;

c) för andra skattskyldiga---------- beskattningsbara beloppet.

Denna förordning träder i kraft den ! januari 1941.

Beträffande eftertaxering lill inkomst- och förmögenhetsskatt, som skola!
utgöras enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt i dess
hittillsvarande lydelse, skall denna fortfarande äga tillämpning.

Hihnng till rik.s<ht<icns protokoll Hilt!. I sunil. Nr 1-31.