Kungl. Maj.ts proposition nr 133 år 196b (Proposition 1964:133)

Kungl. Maj.ts proposition nr 133 år 196b

Nr 133

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ändring
i tryckfrihetsförordningen; given Stockholms slott
den 20 mars 196b.

Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl.
Maj :t härmed till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga
härvid fogat förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås sådan ändring av straffansvaret för den som
lämnar meddelande för offentliggörande i tryckt skrift att det kommer att
gälla för envar som genom att lämna meddelandet förövar allvarligt brott
mot rikets säkerhet. Dessutom föreslås en anpassning av tryckfrihetsbrotten
till motsvarande gärningar i brottsbalken; därvid anges såsom otillåtet
yttrande även ärekränkning av ledamot av främmande makts regering.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr 133

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1964

Förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

7 kap.

Har meddelande,------

Uppenbarar den som på grund av
allmän befattning eller i och för utövande
av allmän tjänsteplikt erhållit
kännedom om förhållande, vars
röjande skulle innefatta brott mot
rikets säkerhet eller varom han eljest
enligt lag haft att iakttaga tystnad,
vad han sålunda erfarit, må,
ehuru sådant meddelande skett för
offentliggörande i tryckt skrift, gärningen
åtalas och straffas enligt vad
därom är stadgat.

Om ansvar

---är stadgat.

Om någon genom att lämna meddelande
till annan förövar uppror,
högförräderi, landsförräderi, landssvek,
spioneri, grovt spioneri eller
försök, förberedelse eller stämpling
till sådant brott, så ock om någon
som på grund av allmän befattning
eller i och för utövande av lagstadgad
tjänsteplikt erhållit kännedom
om förhållande, varom han eljest
enligt lag har att iakttaga tystnad,
uppenbarar vad han sålunda erfarit,
må, ehuru meddelandet skett för offentliggörande
i tryckt skrift, gärningen
åtalas och ansvar därför ådömas
enligt vad därom är stadgat.

2 kap. 1 §.

4 §.

Med beaktande av det i 1 kap. angivna syftet med en allmän tryckfrihet
skall såsom otillåtet yttrande i tryckt skrift anses sådan enligt lag straffbar
framställning som innefattar:

1. högförräderi, förövat med uppsåt
att riket eller del därav skall
med våldsamma eller eljest lagstridiga
medel eller med utländskt bistånd
läggas under främmande makt
eller bringas i beroende av sådan
makt eller att del av riket skall sålunda
lösryckas eller att åtgärd eller
beslut av Konungen, riksdagen
eller högsta domarmakten skall med
utländskt bistånd framtvingas eller
hindras, såframt gärningen innebär
fara för uppsåtets förverkligande;

försök eller förberedelse till sådant
högförräderi;

försök, förberedelse eller stämpling
till sådant högförräderi;

2. krigsanstiftan, såframt fara för
att riket skall invecklas i krig eller
andra fientligheter framkallas med
utländskt bistånd;

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 196i

(Nuvarande lydelse)

2. uppror, förövat med uppsåt att
statsskicket skall med vapenmakt
eller eljest med våldsamma medel
omstörtas eller att åtgärd eller beslut
av Konungen, riksdagen eller
högsta domarmakten skall sålunda
framtvingas eller hindras, såframt
gärningen innebär fara för uppsåtets
förverkligande;

försök eller förberedelse till sådant
uppror;

3. krigsförräderi, i vad därigenom,
då riket är i krig eller eljest i lag
meddelade bestämmelser om krigsförräderi
äga tillämpning, någon förleder
krigsfolk hörande till rikets eller
med riket förbunden stats krigsmakt
till modlöshet eller myteri eller
genom osann framställning sprider
sådan misströstan bland allmänheten
att försvaret kan avsevärt försvåras
eller begår annan dylik förrädisk
gärning som är till avsevärt
men för försvaret eller för motståndsverksamhet
inom ockuperad
del av riket;

försök eller förberedelse till sådant
krigsförräderi;

4. gärning av sådan beskaffenhet
som avses under 3, om den förövats
av oaktsamhet;

5. smädelse eller annan missfirmlig
gärning mot Konungen eller annan
medlem av konungahuset, skymfande
av riksstyrelse, som är satt i
Konungens ställe, eller riksdagen,
dess avdelning eller utskott, eller av
Sveriges flagga eller vapen eller annat
rikets höghetstecken;

6. smädelse eller annan missfirmlig
gärning mot någon som innehar
eller innehaft ämbete eller annan
befattning, varmed ämbetsansvar är
förenat, eller någon som enligt
Konungens förordnande åtnjuter

(Föreslagen lydelse)

3. uppror, förövat med uppsåt att
statsskicket skall med vapenmakt eller
eljest med våldsamma medel omstörtas
eller att åtgärd eller beslut
av Konungen, riksdagen eller högsta
domarmakten skall sålunda framtvingas
eller hindras, såframt gärningen
innebär fara för uppsåtets
förverkligande;

försök, förberedelse eller stämpling
till sådant uppror;

4. landsförräderi eller landssvek,
i vad därigenom, då riket är i krig
eller eljest i lag meddelade bestämmelser
om sådant brott äga tillämpning,
någon förleder krigsfolk hörande
till rikets eller med riket förbunden
stats krigsmakt eller andra
som äro verksamma för försvaret av
riket till myteri, trolöshet eller modlöshet
eller genom osann framställning
sprider misströstan bland allmänheten
eller begår annan dylik
förrädisk gärning som är till men
för försvaret eller för folkförsörjningen
eller, om riket är helt eller
delvis ockuperat av främmande makt
utan att militärt motstånd förekommer,
för motståndsverksamheten;

försök, förberedelse eller stämpling
till sådant landsförräderi eller
landssvek;

5. landsskadlig vårdslöshet, i vad
därigenom någon av oaktsamhet begår
gärning som avses under 4;

6. ärekränkning mot Konungen eller
annan medlem av konungahuset
eller mot regent som är satt i
Konungens ställe eller skymfande av
Sveriges flagga eller vapen eller annat
rikets höghetstecken;

7. förolämpning mot någon som
innehar eller innehaft ämbete eller
annan befattning, varmed ämbetsansvar
är förenat, eller någon som enligt
Konungens förordnande åtnjuter
skydd såsom ämbetsman, om

Knngl. Maj.ts proposition nr 133 år 1965

(Nuvarande lydelse)

skydd såsom ämbetsman, om missfirmelsen
sker i eller för hans befattning; 7.

skymfande av främmande
makts flagga eller vapen eller annat
dess höghetstecken eller smädelse
eller annan missfirmlig gärning mot
främmande makts statsöverhuvud
eller representant här i riket;

8. uppvigling, varigenom någon söker
förleda till brottslig gärning, svikande
av medborgerlig skyldighet eller
ohörsamhet mot myndighet;

9. spridande av falskt rykte eller
annat osant påstående, som är ägnat
att framkalla fara för rikets säkerhet,
folkförsörjningen eller allmän
ordning och säkerhet eller att undergräva
aktningen för myndighet
eller annat organ, vilket äger besluta
i allmänna angelägenheter;

10. hot, förtal eller smädelse mot
folkgrupp med viss härstamning eller
trosbekännelse;

11. skymfande av sådant som av
svenska kyrkan eller annat, här i riket
verksamt trossamfund hålles heligt; 12.

förfarande, som sårar tukt
och sedlighet; eller

13. ärekränkning mot enskild person
genom beskyllning för brott eller
för annan gärning, som är menlig
för hans ära, goda namn och
medborgerliga anseende, yrke, näring
eller fortkomst, eller genom
smädligt yttrande eller annan missfirmlig
gärning.

(Föreslagen lydelse)

missfirmelsen sker i eller för hans
befattning;

8. skymfande av främmande
makts flagga, vapen eller annat dess
höghetstecken eller ärekränkning
mot främmande makts statsöverhuvud
eller ledamot av dess regering
eller dess representant här i riket;

9. uppvigling, varigenom någon söker
förleda till brottslig gärning, svikande
av medborgerlig skyldighet eller
ohörsamhet mot myndighet;

10. spridande av falskt rykte eller
annat osant påstående, som är ägnat
att framkalla fara för rikets säkerhet,
eller gärning innebärande att
någon till främmande makt framför
eller låter framkomma sådant rykte
eller påstående;

11. spridande av falskt rykte eller
annat osant påstående, som är ägnat
att framkalla fara för folkförsörjningen
eller för allmän ordning
och säkerhet eller att undergräva
aktningen för myndighet eller annat
organ, som äger besluta i allmänna
angelägenheter;

12. hot, förtal eller smädelse mot
folkgrupp med viss härstamning eller
trosbekännelse;

13. skymfande av sådant som av
svenska kyrkan eller annat, här i riket
verksamt trossamfund hålles heligt; 74.

förfarande, som sårar tukt och
sedlighet; eller

15. ärekränkning mot enskild person.

Med ärekränkning förstås i denna
paragraf förtal och förolämpning.
Förtal innebär, att någon utpekar
annan såsom brottslig eller klandervärd
i sitt levnadssätt eller eljest
lämnar uppgift som är ägnad att utsätta
denne för andras missaktning,
dock ej om det med hänsyn till omständigheterna
var försvarligt att
lämna uppgift i saken och han visar
att uppgiften var sann eller att han

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 196b
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Vad i lag är stadgat angående
straff för brott, som avses i 4 och
5 §§, gälle ock då brottet är att anse
som tryckfrihetsbrott.

Angående enskilt anspråk på
grund av tryckfrihetsbrott stadgas
i It kap. Fälles den tilltalade för
brott, som avses i 4 § 6 eller 13, må
ock, då fråga är om periodisk skrift,
på yrkande förordnas att domen
skall införas i skriften.

I samband med konfiskering av
periodisk skrift, må, då fråga är om
otillåtet yttrande, som avses i 4 §

1—3, eller sådant enligt 5 § andra
stycket otillåtet offentliggörande som
innefattar spioneri, meddelas förbud
att utgiva skriften under viss, av rätten
bestämd tid, högst sex månader
från det domen i tryckfrihetsmålet
vinner laga kraft. Förbud som nu
sagts må dock meddelas allenast då
l iket befinner sig i krig.

Angående konfiskering----

hade skälig grund för den. Förtal av
avliden innefattar att gärningen är
sårande för de efterlevande eller att
den eljest kan anses kränka den frid,
som bör tillkomma den avlidne.
Förolämpning innebär att någon
smädar annan genom kränkande
tillmäle eller beskyllning eller genom
annat skymfligt beteende mot
honom.

§•

Vad i lag är stadgat angående påföljd
för brott, som avses i 4 och
5 §§, gälle ock då brottet är att anse
som tryckfrihetsbrott.

Angående enskilt anspråk på
grund av tryckfrihetsbrott stadgas i
11 kap. Fälles den tilltalade för
brott, som avses i 4 § 7 eller 15, må
ock, då fråga är om periodisk skrift,
på yrkande förordnas att domen
skall införas i skriften.

§•

I samband med konfiskering av
periodisk skrift må, då fråga är om
otillåtet yttrande, som avses i 4 §
1—4, eller sådant enligt 5 § andra
stycket otillåtet offentliggörande som
innefattar spioneri, meddelas förbud
att utgiva skriften under viss, av rätten
bestämd tid, högst sex månader
från det domen i tryckfrihetsmålet
vinner laga kraft. Förbud som nu
sagts må dock meddelas allenast då
riket befinner sig i krig.

---av brott.

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 196 b

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 20 mars 196b.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson, Lange,

Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, Hermansson, LIolmqvist,

Aspling, Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga rörande ändring i
tryckfrihetsförordningen samt anför därvid följande.

I fråga om vissa tryckfrihetsbrott råder ett lagtekniskt samband mellan
tryckfrihetsförordningen och strafflagen. Enligt 7 kap. 4 § förordningen
skall såsom otillåtet yttrande i tryckt skrift anses framställningar som innefattar
i paragrafen närmare angivna gärningar under förutsättning att
dessa är straffbara enligt lag. Den i paragrafen upptagna brottskatalogen
innehåller brottsbeskrivningar som nära ansluter sig till motsvarande beskrivningar
i strafflagen.

Den av Kungl. Maj :t och riksdagen antagna brottsbalken, som utfärdats
den 21 december 1962 (nr 700), påkallar följdändringar i tryckfrihetsförordningen.
De erforderliga ändringarna avser i huvudsak 7 kap. 3 och 4 §§
i förordningen. Därtill kommer vissa följdändringar i 6 och 8 §§ samma kapitel.

Förslag i nämnda avseenden var fogade vid straffrättskommitténs förslag
till brottsbalk (SOU 1953: 14) och har remissbehandlats i samband med
detta.

Enligt lag om införande av brottsbalken (prop. 1964: 10, rskr 79) skall
balken träda i kraft den 1 januari 1965. Viss tid kan således beräknas förflyta
från balkens ikraftträdande till dess att ändringarna i tryckfrihetsförordningen
träder i kraft. I den mån gärning icke täcks av såväl brottsbalkens
som förordningens brottsbeskrivning kan gärning som begås genom
tryckt skrift icke bedömas som tryckfrihetsbrott. I stort sett torde
emellertid sådan överensstämmelse föreligga mellan brottsbalken och tryckfrihetsförordningen
att några nämnvärda praktiska svårigheter icke uppkommer
under mellantiden.

Inom justitiedepartementet har utarbetats förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen
och jag anhåller nu att få upptaga frågan härom till behandling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1964

7 kap.

3 §.

Enligt 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen står det i princip
envar fritt att för offentliggörande i tryckt skrift till dess författare eller
utgivare eller, om för skriften finns särskild redaktion, till denna eller till
företag för yrkesmässig förmedling av nyheter till periodiska skrifter meddela
uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst. Innebörden av denna
bestämmelse är att den som lämnat sådant meddelande icke kan ställas
till ansvar för meddelandets innehåll. Är detta lagstridigt, kan ansvar utkrävas
endast såframt meddelandet publicerats och då av den enligt 8 kap.
förordningen för skriften ansvarige, i princip skriftens upphovsman eller,
då skriften är periodisk, dess ansvarige utgivare. Till stadgandet i 1 kap.
1 § andra stycket ansluter sig bestämmelser i förordningens 3 kap. om rätt
till anonymitet för meddelare (4 §). I 7 kap. 3 § stadgas inskränkningar i
rätten att fritt meddela uppgifter och underrättelser. Den som lämnar
meddelande för offentliggörande i tryckt skrift kan i där avsedda fall åtalas
och dömas i vanligt brottmål. Rätten till anonymitet kan i sådant mål
genombrytas av vittnesplikten (3 kap. 1 och 4 §§).

Enligt första stycket av 7 kap. 3 § kan meddelare straffas för ärekränkning
i vanlig ordning, om meddelandet innefattar ärekränkning mot enskild
person och avlämnats för offentliggörande i tryckt skrift men icke blivit
infört i skriften. Med uttrycket ärekränkning mot enskild person åsyftas
brott, på vilka endast bestämmelserna i 16 kap. strafflagen — men däremot
icke bestämmelserna i 10 kap. strafflagen om brott mot allmän verksamhet
— är tillämpliga. Missfirmelse mot tjänsteman i eller för hans befattning
faller således icke under stadgandet, såvida ej vederbörande kränkes
även i egenskap av enskild person.

Enligt 3 § andra stycket kan meddelare lagforas och ansvar ådömas honom
enligt allmän strafflag, om han uppenbarar förhållande vars röjande
skulle innefatta brott mot rikets säkerhet eller varom han eljest enligt lag
haft att iakttaga tystnad. Förutsättning härför är dock att han erhållit
kännedom om förhållandet på grund av allmän befattning eller i och för utövande
av allmän tjänsteplikt. I detta fall gäller ansvaret för meddelaren
även om meddelandet publicerats.

Straffrättskommittén. Straffrättskommittén, som framhåller att uttrycket
ärekränkning mot enskild person omfattar även förtal mot avliden, har
beträffande första stycket icke föreslagit annan ändring än som föranledes
av den av kommittén föreslagna brottstypen ekonomiskt förtal, vilken ej
fått någon motsvarighet i brottsbalken.

Kommittén har ansett att den begränsning av ansvarigheten för medde -

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 196 b

lare som är genomförd inom tryckfrihetsrätten icke bör upprätthållas i sådana
fall, då offentliggörande av viss uppgift innebär brott av allvarligt
slag mot rikets säkerhet. De värden som i en för riket kritisk situation
äventyras genom en sådan handling är enligt kommittén så stora, att det
icke kan anses tillfredsställande att värdet av anonymitetsskyddet skall
väga över, så att ansvaret uteslutande lägges på utgivaren av den tryckta
skriften eller att ansvar överhuvud icke kan utkrävas. Såvitt gäller uppenbarande
av förhållande vars röjande skulle innefatta brott mot rikets säkerhet,
bör därför enligt kommitténs mening bestämmelserna i 3 § andra
stycket utsträckas att avse envar som genom att lämna meddelande till annan
förövar uppror, högförräderi, landsförräderi, grovt spioneri eller försök,
förberedelse eller stämpling till något av dessa brott.

Kommittén har vidare — i anslutning till ett föreslaget men ej genomfört
stadgande i brottsbalken — föreslagit viss utvidgning av den krets
personer, för vilka ansvarsfrihet ej skall gälla vid brott mot tystnadsplikt.
Kommittén har i detta sammanhang anfört, att ett utsträckande av ansvar
för brott mot tystnadsplikt till den som utan ämbetsansvar är eller
varit anställd i allmän tjänst (jfr 20 kap. 12 § brottsbalken) skulle stå
i överensstämmelse med undantaget i 7 kap. 3 § andra stycket tryckfrihetsförordningen.

Vid remissbehandlingen har justitiekanslersämbetet ifrågasatt om icke
i förtydligande syfte förtal mot avliden borde angivas vid sidan av ärekränkning
mot enskild person samt om icke jämväl så allvarliga brott
som exempelvis spioneri och krigsanstiftan borde medtagas bland de brott
som kan föranleda straff för envar meddelare.

Departementschefen. Vad beträffar den i paragrafens första stycke stadgade
inskränkningen i meddelarskyddet torde den avgränsning som ligger
i uttrycket ärekränkning mot enskild person böra i princip bibehållas.
Med den gestaltning ärekränkningsbrottet fått i brottsbalken kommer
uttrycket att innefatta förtal (5 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken) och förolämpning
(3 §). Att förtal under vissa omständigheter är kriminaliserat
jämväl när det avser en avliden person (4 §) torde icke behöva särskilt
angivas.

Kommittén har föreslagit att möjligheterna att beivra allvarliga brott
mot rikets säkerhet, då brottet skett genom meddelande för offentliggörande
i tryckt skrift, bör något utvidgas. I paragrafens andra stycke bör i enlighet
härmed upptagas stadgande som medger att ansvar må utkrävas av
envar meddelare som förövar allvarligt brott mot rikets säkerhet. Stadgandet
torde böra avse uppror, högförräderi, landsförräderi, landssvek, spioneri
och grovt spioneri samt försök, förberedelse eller stämpling till något av
dessa brott.

Vad härefter beträffar de uppgiftslämnare som för närvarande avses i
paragrafens andra stycke, d. v. s. främst innehavare av allmän befattning,

Kungl. Maj.ts proposition nr 133 år 196b

torde den nuvarande inskränkningen i skyddet för meddelare böra bibehållas
i oförminskad omfattning. Av sådan uppgiftslämnare bör ansvar kunna
utkrävas om han brutit mot tystnadsplikt som åvilar honom enligt lag.
Till stadgandet gällande envar meddelare bör därför knytas föreskrift av
innehåll att ansvar må utkrävas av sådan uppgiftslämnare, om denne uppenbarar
förhållande, varom han enligt lag har att iakttaga tystnad. Vid angivande
av nu avsedda uppgiftslämnare torde i överensstämmelse med
stadgande i 20 kap. 12 § brottsbalken i stället för »allmän tjänsteplikt»
böra användas uttrycket »lagstadgad tjänsteplikt».

4 §•

Inledningsvis har anförts att de i paragrafen upptagna beskrivningarna
av vad som är otillåtet yttrande i tryckt skrift är utformade i nära överensstämmelse
med gärningsbeskrivningarna för motsvarande brott i strafflagen.

Svenska journalistförbundet har i en till justitiedepartementet den 4 december
1963 inkommen skrift hemställt, att bestämmelserna under punkt

11 rörande brott mot trosfrid måtte utmönstras ur tryckfrihetsförordningen.

Departementschefen. Brott mot trosfrid (16 kap. 9 § brottsbalken) bör
kunna beivras även när brottet förövats genom tryckt skrift. Jag finner
mig således icke kunna tillstyrka journalistförbundets hemställan, och
föreslår att stadgandet i nuvarande punkt 11 bibehålies oförändrat. Detsamma
gäller de bestämmelser som nu upptages under punkterna 8, 10
och 12 och i departementsförslaget föreslås upptagna under punkterna 9,

12 och 14. I övriga bestämmelser bör sådana ändringar vidtagas att anknytning
sker till brottsbalkens stadganden i stället för strafflagens.

Otillåtna är enligt punkterna 1—3 framställningar som innefattar högförräderi,
uppror eller krigsförräderi ävensom försök eller förberedelse till
dessa brott. Beskrivningen av högförräderi och uppror motsvarar gärningsbeskrivningarna
i 8 kap. 1 § och 9 kap. 1 § strafflagen. Som krigsförräderi
anges i punkt 3 endast sådana gärningar av de i 27 kap. 1 § strafflagen
upptagna som är av beskaffenhet att kunna utgöra tryckfrihetsbrott, varför
krigsförräderi har ett vidsträcktare innehåll i strafflagen än i förordningen.
Enligt föreskrift under punkt b, som motsvaras av 27 kap. 2 §
strafflagen, är gärningarna straffbara även om de förövats av oaklsamhet.

Straffrättskommittén har föreslagit att bland tryckfrihetsbrotten upptages
motsvarighet till den nya brottstypen krigsanstiftan i den mån sådan
gärning innebär att fara för krig eller andra fienlligheter åstadkommes
med utländskt bistånd eller svikliga medel. Såsom exempel på krigsanstiftan
med utländskt bistånd har kommittén anfört, att någon uppträder som

10 Kungi. Maj:ts proposition nr 133 år 196b

bulvan för en utländsk propagandacentral och därigenom åstadkommer
sådan fara som avses i stadgandet om krigsanstiftan. Enligt kommittén
kan brottet i denna form förövas genom tryckt skrift och bör kunna straffas
som tryckfrihetsbrott.

Kommittén har vidare föreslagit vissa ändringar som föranledes av kommitténs
förslag till ändrade brottsbeskrivningar beträffande de under
punkterna 1—3 nu upptagna brotten.

Departementschefen. Bland brotten mot rikets säkerhet har i brottsbalken
upptagits en ny brottstyp, krigsanstiftan (19 kap. 2 §), avseende den
som med våldsamma medel eller utländskt bistånd framkallar fara för att
riket skall invecklas i krig eller andra fientligheter. I enlighet med kommitténs
förslag torde krigsanstiftan böra upptagas bland tryckfrihetsbrotten
i vad brottet är av beskaffenhet att kunna förövas genom tryckt skrift,
d. v. s. när faran framkallats med utländskt bistånd. Stadgande i sådant
hänseende torde i brottskatalogen böra upptagas i omedelbar anslutning till
bestämmelserna om högförräderi såsom punkt 2. Som en följd härav torde
en förskjutning i den följande numreringen få ske.

Det nuvarande krigsförräderibrottet har i brottsbalken motsvarighet i
brottstypen landsförräderi (22 kap. 1 § första stycket); om gärningen
är lindrigare, dömes enligt brottsbalken för Iandssvek (22 kap. 1 § andra
stycket). Till skillnad mot gällande rätt tillförsäkras i brottsbalken även
det civila försvaret skydd mot förrädiska handlingar varjämte med försvaret
uttryckligen jämställes folkförsörjningen. Vidare skall — för det
fall att riket skulle komma att vara helt eller delvis ockuperat av främmande
makt utan att militärt motstånd förekommer — vad som sägs om
rikets försvar i stället gälla motståndsverksamheten (22 kap. 16 § andra
stycket brottsbalken). Den nu under punkt 3 upptagna gärningsbeskrivningen
torde böra omarbetas och kompletteras i de hänseenden som här
nämnts samt upptagas såsom punkt 4 i brottskatalogen. Dessutom bör i
enlighet med kommitténs förslag både landsförräderi och Iandssvek omfattas
av stadgandet. Landsförrädiska eller landssvikliga gärningar begångna
av oaktsamhet har i brottsbalken erhållit en särskild benämning,
landsskadlig vårdslöshet (22 kap. 2 §). Benämningen torde böra överföras
å motsvarande tryckfrihetsbrott, vilket föreslås upptaget under punkt 5.

Enligt brottsbalken inbegripes stämpling till brott ej såsom för närvarande
i förberedelse utan har upptagits såsom en självständig form av brottsligt
handlande. Bestämmelserna i de nuvarande punkterna 1—3 om ansvar
för försök eller förberedelse torde därför böra redaktionellt jämkas
så att stämpling till brottet anges särskilt vid sidan av försök och förberedelse.
Det må i detta sammanhang framhållas att, såvitt gäller stämpling
till högförräderi, landsförräderi och Iandssvek, brottsbalken medför en viss
utvidgning av det straffbara området i förhållande till vad som nu gäller.

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 196i

Jämlikt 19 kap. 14 § och 22 kap. 12 § brottsbalken skall nämligen såsom
stämpling till brotten anses — förutom vad som i allmänhet ingår under
stämplingsbegreppet — att träda i förbindelse med främmande makt eller,
i fråga om landsförräderi eller landssvek, med fienden eller, om riket äi
helt eller delvis ockuperat, med ockupationsmakten (jfr 22 kap. 16 § andra
stycket brottsbalken) för att förbereda, möjliggöra eller underlätta att brottet
förövas. Motsvarande utvidgning av det straffbara området kommer att
gälla om stämplingen förövats genom tryckt skrift.

Såsom otillåtet yttrande anges under punkterna 5—7 framställningar som
innefattar smädelse eller andra missfirmliga eller skymfliga gärningar.
Stadgandet under punkt 5 motsvarar 9 kap. 3—5 §§ strafflagen om missfirmelse
mot kunglig person, riksstyrelse eller riksdagen samt skymfande
av rikssymbol. Brottsbeskrivningen under punkt 6 står i överensstämmelse
med 10 kap. 5 § strafflagen om missfirmelse mot tjänsteman och beskrivningen
under punkt 7 svarar mot 8 kap. 8 § strafflagen om kränkande av
främmande makt.

Departementschefen. Missfirmelse mot kunglig person har i brottsbalken
icke konstruerats såsom en särskild brottstyp. I stället stadgas höjning ai
straffmaximum för bland annat ärekränkningsbrotten, om brottet innebäi
förgripelse mot Konungen eller annan medlem av konungahuset eller mot
regent som är satt i Konungens ställe (18 kap. 2 §). Med hänsyn härtill
torde stadgandet under punkt 5, som blir punkt 6, böra omarbetas så att
brottsbeskrivningen upptager ärekränkning i stället för smädelse eller annan
missfirmlig gärning. Även när det gäller förgripelse genom tryckt skrift
torde med ärekränkning få avses samtliga brott som upptages i 5 kap.
brottsbalken. Av redaktionella skäl torde själva brottsbeskri\ningarna få
upptagas i ett särskilt stycke sist i denna paragraf. Bestämmelserna under
förevarande punkt torde böra omarbetas jämväl med hänsyn till att stadgandet
i 9 kap. 4 § strafflagen om missfirmelse mot riksstyrelse eller mot
riksdagen saknar motsvarighet i brottsbalken. Då förutsättning för tillämpning
av 7 kap. 4 § förordningen är att gärningen är straffbar enligt lag, blir
sådan missfirmelse straffri redan i och med brottsbalkens ikraftträdande
även när gärningen begås genom yttrande i tryckt skrift.

Missfirmelse mot tjänsteman enligt 10 kap. 5 § strafflagen anges i brottsbalken
(17 kap. 5 §) bestå i förolämpning mot vederbörande i eller för lians
befattning. Bestämmelserna under punkt 6 torde böra jämkas i överensstämmelse
härmed och upptas under punkt 7.

Kränkande av främmande makt enligt 8 kap. 8 § strafflagen har, såvitt
gäller förgripelse mot sådan makts statsöverhuvud eller representant här i
riket genom smädelse eller annan missfirmlig gärning, i brottsbalken (19
kap. 11 §) konstruerats på liknande sätt som nyss angivits i fråga om mot -

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 196i

svarande förgripelser mot kunglig person, d. v. s. såsom en möjlighet till
straffhöjning för ärekränkning. Även brottsbeskrivningen under nuvarande
punkt 7 torde därför böra ändras sa att den upptager ärekränkning i stället
för smädelse eller annan missfirmlig gärning. Med hänsyn till de stora
olikheter i fråga om statsskick, som råder i skilda länder, torde stadgandet
böra avse icke blott främmande makts statsöverhuvud och representant
här i riket utan även ledamot av dess regering. Motsvarande ändring bör
vid lämpligt tillfälle vidtagas i brottsbalken.

Otillåtet yttrande utgör enligt stadgande under nuvarande punkt 9 framställning
som innefattar samhällsfarlig ryktesspridning jämlikt 11 kap. 6 §
strafflagen. Brottsbeskrivningen står helt i överensstämmelse med stadgandet
i strafflagen.

Departementschefen. De förfaranden som anges i 11 kap. 6 § strafflagen
har i brottsbalken upptagits såsom tre särskilda brottstyper, nämligen samhällsfarlig
ryktesspridning (16 kap. 6 §), beljugande av myndighet (17 kap.
6 §) samt ryktesspridning till fara för rikets säkerhet (19 kap. 8 §). Vad
beträffar sistnämnda slag av ryktesspridning medför brottsbalken en viss
utvidgning av det kriminaliserade området. Ansvar för sådan ryktesspridning
skall nämligen inträda även för den som till främmande makt framför
ellei låter framkomma sådant rykte eller påstående som avses i stadgandet
om ryktesspridning till fara för rikets säkerhet. I enlighet med förslag av
straffrättskommittén torde jämväl dessa förfaranden böra kunna bestraffas
som tryckfrihetsbrott. Brottsbeskrivningen under punkt 9 torde således,
såvitt gäller ryktesspridning till fara för rikets säkerhet, böra utvidgas till
att avse även gärning innebärande att någon till främmande makt framför
eller låter framkomma falskt rykte eller annat osant påstående som är
ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet. Av redaktionella skäl torde bestämmelserna
om ryktesspridning till fara för rikets säkerhet få upptagas
under en särskild punkt i brottskatalogen (punkt 10). Innehållet i övrigt i
stadgandet under nuvarande punkt 9 föreslås med hänsyn till förskjutningen
i numreringen upptaget under punkt 11.

Otillåtet yttrande utgör enligt bestämmelserna under punkt 13 ärekränkning
sådan den är beskriven i 16 kap. 7, 8, 9 och 11 §§ strafflagen.

För tryckfrihetsbrott genom periodisk skrift svarar enligt 8 kap. 1 § förordningen
i första hand utgivaren. Vid bedömande av fråga om ansvar för
honom skall enligt 12 § i nämnda kapitel så anses som om vad skriften
innehåller införts däri med hans vetskap eller vilja. Annan person som
genom författande av artiklar eller på annat sätt medverkat till att skriften
fått visst innehåll, är utesluten från ansvar för tryckfrihetsbrottet och
har enligt 3 kap. förordningen rätt till anonymitet.

De av straff räitskommitten föreslagna bestämmelserna om ärekränkning

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 196''r

har upptagits i brottsbalken efter omarbetning i väsentliga delar. Vad beträffar
det centrala ärekränkningsbrottet förtal upptogs i kommittéförslaget
bestämmelse, att den som om annan lämnar ogrundad uppgift angående
gärning eller omständighet som är nedsättande för dennes anseende dömes
för förtal, evad han underlåtit skäliga mått och steg för att förvissa sig om
uppgiftens sanning eller eljest saknade tillräcklig grund att hålla den för
sann. Kommittén har utvecklat sin syn på frågan om bedömningen av de
subjektiva omständigheterna vid förtal såsom tryckfrihetsbrott. Enligt kommittén
bör, om i en tidning publicerats en ärekränkande uppgift och de objektiva
förutsättningarna i övrigt för en fällande dom å förtal är uppfyllda,
den ansvarige utgivaren fällas till ansvar om tidningen saknade tillräcklig
grund att hålla uppgiften för sann eller från tidningens sida icke vidtagits
skäliga mått och steg för att kontrollera uppgiftens sanning. Vilka mått
och steg som skall vidtagas för att kontrollera sanningen i en ärekränkande
uppgift innan den framställes i en tidningsartikel, får enligt kommittén givetvis
bero på omständigheterna i det enskilda fallet, främst huruvida uppgiften
innefattar en beskyllning av allvarlig beskaffenhet. Hänsyn får tagas
till god publicistisk standard. Anonymitetsskyddet för författaren begränsar
möjligheterna att i rättegången få klarhet om grunden för beskyllningen.
Det bör emellertid enligt kommittén åligga ansvarige utgivaren att, så långt
det är förenligt med anonymitetsskyddet, vid domstolen lämna upplysning
om sina källor och redogöra för hur man gått till väga för att kontrollera
uppgiften.

Under remissbehandlingen har bl. a. överståthållaråmbetet och Svenska
tidningsutgivareföreningen anfört, att förtalsreglernas tillämpning i tryckfrihetsmål
torde komma att sätta anonymitetsskyddet i fara. Om uppgiftslämnaren
ej är villig att uppge sin anonymitet, är utgivarens möjligheter
att fria sig från förtal så begränsade att han torde frestas att bryta mot anonymitetsreglerna
såsom ägnat att medföra mindre allvarliga påföljder än
en fällande dom å förtal.

Departementschefen. Ärekränkningsbrotten har i brottsbalken blivit föremål
för en genomgripande omarbetning. Bestämmelserna om det centrala
ärekränkningsbrottet förtal har i brottsbalken (5 kap. 1 §) utformats så att
den som utpekar annan såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt
eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning
skall straffas för förtal; var han skyldig att uttala sig eller var det
eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgiften i
fråga och visar han att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund
för den, skall ansvar dock ej ådömas. Nu angivna regler gäller även när angreppsobjektet
är en avliden person (5 kap. 4 §), dock att för ansvar förutsättes
att gärningen är sårande för de efterlevande eller att den eljest med
hänsyn till omständigheterna kan anses kränka den frid, som bör tillkomma

Kungl. Maj.ts proposition nr 133 år 196A

den avlidne. Bland ärekränkningsbrotten upptager brottsbalken ytterligare
brottstypen förolämpning (5 kap. 3 §), för vilken det utmärkande är att
uttalandet riktar sig till den berörda personen själv. Gärningen anges bestå
i att smäda annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom
annat skymfligt beteende.

Anpassningen av tryckfrihetsförordningens bestämmelser under nu förevarande
punkt till brottsbalken bör företagas så, att i brottskatalogen upptages
bestämmelse om att ärekränkning mot enskild person skall utgöra
otillåtet yttrande. Den närmare beskrivningen av de olika brottstyperna
torde böra utformas i överensstämmelse med motsvarande gärningsbeskrivningar
i brottsbalken och torde — såsom anförts i tidigare sammanhang —•
av redaktionella skäl böra upptagas i ett särskilt stycke sist i paragrafen.

Frågan om tillämpningen av brottsbalkens ärekränkningsregler på tryckfrihetsrättens
område och de svårigheter som kan uppkomma vid tillämpning
i tryckfrihetsmål av förtalsreglerna har uppmärksammats under riksdagsbehandlingen
av brottsbalken (se L4U 1962: 42 s. 38 ff). Med anledning
av motion (1:535), vari nämnda svårigheter berördes, uttalade första lagutskottet
att vid tillämpning i tryckfrihetsmål av 5 kap. 1 § andra stycket
brottsbalken — d. v. s. när fråga är huruvida en tidnings ansvarige utgivare
i fall av intressekollision haft skälig grund för en publicerad uppgift
— bevisningen normalt lärer inriktas på att så långt anonymitetsskyddet
det medger styrka att utgivaren, när han lät införa artikeln, med hänsyn
till utförda kontrollåtgärder eller eljest förfogade över upplysningar
som utgjorde skälig grund för uppgiften i fråga. Något verkligt ställningstagande
till artikeln från utgivarens sida förekommer emellertid, framhöll
utskottet, stundom icke. Enligt utskottets mening kan det dock ej anses
ändamålsenligt att låta utgivaren till stöd för påståendet om skälig grund
åberopa förhållanden som ligger utanför ramen av den kännedom om omständigheterna
som skulle ha utgjort hans försvar, om han närmare tagit
ställning till artikeln. Utskottet anförde som sin ståndpunkt att utgivaren
i fråga om ärekränkning icke bör undgå konsekvenserna av fiktionen att vad
tidningen innehåller införts däri med hans vetskap och vilja. Denna regel
får, uttalade utskottet, självfallet ej medföra någon uppluckring av anonymitetsskyddet.
Utskottet ville framhålla att de härmed förbundna spörsmålen
kräver särskilt beaktande i rättstillämpningen.

Till de synpunkter utskottet anfört beträffande ärekränkning som tryckfrihetsbrott
i sitt av riksdagen godkända utlåtande (rskr 1962: 390) ger jag
min anslutning.

6 och 8 §§.

I 6 § första stycket torde ordet »straff» böra utbytas mot »påföljd». I
paragrafen i övrigt samt i 8 § torde de redaktionella jämkningar böra vidtagas
som föranledes av den ändrade numreringen i brottskatalogen i 4 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1964

Föredraganden hemställer att Kungl. Maj :t måtte genom proposition till
riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga ett i enlighet med
det anförda upprättat förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Margit Hirén

Stockholm 1964. Isaae Marcus Poktryckcri Aktiebolag 640280