Kungl. Maj.ts proposition nr 132 (Proposition 1953:132)

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

Nr 132.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ny lönegruppering
för statens tjänstemän m. fl.; given Stockholms
slott den 20 mars 1953.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF.

John Lingman.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att spännvidden i den statliga lönegruppenngen
skall — med bibehållen spännvidd de olika grupperna emellan — från och
med den 1 januari 1954 minskas från 16 till 12 procent och således antalet
ortsgrupper minskas från 5 till 4. Kostnadsökningarna för löner vid en
ändring i lönegrupperingen i enlighet med förslaget har beräknats till 20
miljoner kronor för staten och 7 miljoner kronor för kommunerna. Om en
anpassning till en ändrad lönegruppering skulle ske på den enskilda arbetsmarknaden,
kan kostnaderna därför uppskattas till 80—100 miljoner kronor.
Härtill kommer det skattebortfall, som uppstår för staten och kommunerna,
om skattegrupperingen ändras på samma sätt som lönegrupperingen.
Detta skattebortfall har uppskattats till sammanlagt omkring 30 miljoner
kronor. De totala kostnaderna skulle på grundval av angivna beräkningar
uppgå till inemot 60 miljoner kronor för staten och kommunerna och till
80—100 miljoner kronor för det enskilda näringslivet eller sammanlagt 140—-160 miljoner kronor.

1 Ilihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 132.

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20 mars

1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,

Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för civildepartementet, statsrådet Lingman, fråga om ny lönegruppering
för statens tjänstemän m. fl. samt anför därvid följande.

Inledning.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 21 april 1950 tillkallades
den 2 maj samma år sakkunniga med uppdrag att utreda principerna för
en dyrortsundersökning. De sakkunniga överlämnade den 10 januari 1951
betänkande angående principerna för dyrortsgrupperingen (SOU 1951:7),
varöver utlåtanden inhämtades från ett antal myndigheter och organisationer.
I Kungl. Maj :ts proposition 1951: 111 föreslogs därefter att en dyrortsundersökning
skulle verkställas samt angavs vissa riktlinjer för en
sådan undersökning. Sedan riksdagen med bifall till denna proposition anvisat
medel till kostnader för en dyrortsundersökning, uppdrog Kungl.
Maj:t den 18 maj 1951 åt socialstyrelsen att — med beaktande av vad därom
anförts av föredragande departementschefen vid anmälan av nämnda
proposition och av statsutskottet i dess utlåtande 1951: 132 — verkställa
en dyrortsundersökning.

I enlighet med de för dyrortsundersökningen givna direktiven har socialstyrelsen
härefter underkastat vissa av beräkningsgrunderna för dyrortsundersökningen
ytterligare principiell granskning och i anslutning härtill
i skrivelser till civildepartementet framlagt härav föranledda förslag. På
grundval härav har Kungl. Maj :t den 28 mars 1952 fastställt principerna
för indelningen av lägenheterna i kvalitetsgrupper, den 9 maj 1952 angivit
principerna för beräkningen av skatteposten och resekostnaderna och den
25 september lämnat vissa ytterligare anvisningar angående beräkningen av
skatteposten.

I skrivelse den 30 oktober 1952 har socialstyrelsen redovisat resultaten
av dyrortsundersökningen och därvid hemställt, att Kungl. Maj :t måtte

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

fastställa antalet ortsgrupper och spännvidden mellan dessa samt Stockholms
placering i en grupp.

I anledning av styrelsens skrivelse har inom civildepartementet upprättats
en promemoria angående ändringar i gällande ortsgrupperingar på grund
av 1951 års dyrortsundersökning. över promemorian har yttranden avgivits
av socialstyrelsen, statskontoret, riksräkenskapsverket, kammarrätten,
generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, kommerskollegium,
statens lönenämnd, statens avtalsnämnd och dyrortsnämnden
samt Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet,
Svenska stadsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges
lanthruksförbund, Riksförbundet landsbygdens folk, Landsorganisationen
i Sverige, Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges akademikers
centralorganisation och Tjänstemännens centralorganisation. Landsorganisationen
har överlämnat yttrande av Statstjänarkartellen. Vidare har i anledning
av promemorian inkommit en gemensam skrivelse från Kooperativa
förbundet och Kooperationens förhandlingsorganisation.

Genom beslut den 6 februari 1950 har Kungl. Maj:t uppdragit åt socialstyrelsen
att utarbeta förslag till ny lönegruppering i enlighet med de i
departementspromemorian angivna riktlinjerna. I anledning härav har socialstyrelsen
i skrivelse den 11 mars 1953 framlagt förslag till ny lönegruppering.

1951 års dyrortsundersökning.

Innan jag ingår på resultaten av 1951 års dyrortsundersökning, torde
jag få erinra om de allmänna principerna för undersökningen och — i anslutning
till socialstyrelsens förenämnda skrivelse den 30 oktober 1952 _

redogöra för hur undersökningen genomförts.

Socialstyrelsen framhåller i sin skrivelse, att den nya dyrortsundersökningen
liksom 1946 års undersökning avser att fastställa olikheter mellan
skilda orter i fråga om de totala levnadskostnaderna, eller med andra ord
att jämföra prisläget på olika orter för samtliga varor och tjänster som
ingår i konsumtionen. Jämförelserna har liksom 1946 byggt på förutsättningen
lika standard och beräkningarna har syftat till att utröna vad det
kostar att på olika orter upprätthålla en och samma levnadsstandard. Som
mätare på levnadsstandarden har begagnats statistiska upplysningar om
konsumtionsvanorna, vilka ju kan växla mellan olika orter. För att fastställa
det inflytande, som användandet av olika budgettyper kan ha på dyrortsberäkningarna,
har den nu företagna undersökningen, som avser pristörhållandena
under år 1951, gjorts med utgångspunkt från tre skilda budgetar,
nämligen en avseende Stockholm, en avseende den egentliga landsbygden
och en avseende medelstora städer. Den sistnämnda beräkningen har
närmast haft kontrollkaraktär.

År 1946 gjordes prisjämförelserna enbart med utgångspunkt från den
budget, som användes vid beräkningarna av levnadskostnadsindex i sep -

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

tember 1946, avseende hushåll med minderåriga barn i städer och tätorter.
Nu har beräkningarna grundats på genomsnittsbudgetar omfattande samtliga
inkomsttagare utom egna företagare, d. v. s. i stort sett samtliga nuvarande
och f. d. löntagare oavsett civilstånd och inkomstnivå.

I 1951 års liksom i 1946 års undersökning har i princip samtliga levnadskostnader
beaktats, varvid beräkningarna fördelats på följande huvudgrupper:
livsmedel, bostad, köksbränsle och lyse, resor, kläder och övriga utgifter
samt skatter. I enlighet med vad i förenämnda proposition uttalats har
dyrortsolikheterna i första hand beräknats för områden, ej för orter. Som
områdesenhet har därvid i allmänhet länet använts.

Resultaten av prisjämförelserna har framkommit i form av tre utgiftssummor
för varje ort, varav den högsta enligt Stockholms konsumtionsvanor
och den lägsta enligt landsbygdens. De tre talen för varje ort har därefter
uttryckts i promille av motsvarande tal för Stockholm. Man har således
fått tre serier dyrortsindextal. I sin skrivelse den 30 oktober 1952 har
socialstyrelsen redovisat de båda serier, som hänför sig till budgeten för
Stockholm och för den egentliga landsbygden. Av dessa båda serier utvisar
den ena hur stora de genomsnittliga prisskillnaderna är mellan skilda orter
under förutsättning att befolkningen överallt haft de konsumtionsvanor,
som i medeltal gäller för stockholmsbefolkningen. Den andra indexserien
avser motsvarande skillnader mellan orterna under förutsättning att befolkningen
överallt haft de konsumtionsvanor, som i medeltal gäller för
landsbygdens befolkning.

Budgetarna. Den vid undersökningen använda Stockholms-budgeten har
erhållits genom framskrivning av resultaten från socialstyrelsens budgetundersökning
år 1948. Vid framskrivningen har hänsyn tagits till såväl prissom
konsumtionsförändringar under åren 1948—1951.

Landsbygdsbudgeten har framräknats på grundval av den särskilda undersökning
av landsbygdens konsumtionsvanor, som socialstyrelsen utfört
under år 1952. Ca 800 slumpmässigt utvalda hushåll har vid intervjuer ombetts
att uppge samtliga inkomster och utgifter under år 1951. Inalles ca
700 hushåll har lämnat ur bearbetningssynpunkt användbara redogörelser.
Av dessa har 342 använts för dyrortsundersökningen. Övriga har avsett företagarhushåll
och har således ej varit användbara för detta ändamål.

Antalet hushåll, på vilka budgetarna för Stockholm och för landsbygden
är baserade, dessa hushålls genomsnittliga storlek och deras fördelning på
socialklasser redovisas i följande tablå.

Stockholm Landsbygd

Antal hushåll.................................... 131 342

Antal personer per hushåll........................ 2''83 3''0t>

Procentuell fördelning på socialklasser:

Arbetare ...................................... 48 62

Lägre tjänstemän, förmän, verkmästare.......... 28 13

Högre tjänstemän, företagsledare................ 20 5

Övriga, pensionärer etc.......................... 4 20

Samtliga 100 100

Kungl. Maj. ts proposition nr 132.

De genomsnittliga värdena för totalutgifterna exklusive skatt och dessas
fördelning på huvudposter är följande.

Budget enligt

Stockholms kon- Landsbygdens konsumtionsvanor
sumtionsvanor

	Kr.	<	Kr.	%
Livsmedel.......................... Bostad jämte uppvärmning, köksbränsle	3 546	31-7	2 825	37-0
och lvse..........................	1902	17-0	998	131
Resor ..............................	450	4-0	180	2-4
Kläder och övriga utgifter ..........	5 302	47-3	3 620	47-5
Summa utgifter exklusive skatt 11 200	100-0	7 623	100- 0

Livsmedelsposten. I fråga om livsmedel har företagits en särskild prisinsamling.
Varuurvalet för denna överensstämmer i stor sett med det som ingår
i socialstyrelsens löpande prisinsamling och omfattade 74 varor. Prisinsamlingen
företogs under veckan 15—20 oktober 1951 på olika orter. Inom
varje län utvaldes cirka 12 orter. Kommunerna inom varje län indelades i
geografiskt sammanhängande områden, ungefär lika folkrika och i möjligaste
mån homogena beträffande livsmedelsdyrheten 1946. Fanns en tätort
med ordinarie prisombud inom ett sådant område, uttogs denna ort. I övriga
områden utvaldes en tätort slumpmässigt, varvid sannolikheten att utväljas
gjordes proportionell mot ortens folkmängd. Stockholm, Göteborg och Malmö
medtogs som självskrivna. Även icke-administrativa tätorter med minst 200
invånare enligt 1945 års folkräkning medtogs vid urvalet. Genom detta urvalsförfarande
erhölls 258 prisinsamlingsorter, varav 60 var orter på vilka
fanns ordinarie prisombud. Därutöver medtogs de 35 landsbygdskommuner,
där socialstyrelsen har prisombud, samt ytterligare 12 tätorter, som ansågs
böra belysas särskilt.

Enligt Kungl. Maj :ts kungörelse den 12 september 1951 (nr 612) angående
skyldighet för kommunala myndigheter att medverka vid prisinsamling
i samband med ny dyrortsundersökning utsågs ett prisombud på de orter,
där ordinarie prisombud saknades. Efter prisinsamlingen hölls prisuppgifterna
tillgängliga för allmänheten under fjorton dagar på kungjord plats.
Anmärkningar rörande prisuppgifterna skulle inom åtta dagar efter granskningstidens
utgång vara inlämnade till den kommunala myndigheten. Sammanlagt
inkom 143 anmärkningsskrivelser, varav 75 från priskontor och
återstoden huvudsakligen från lokala personalorganisationer.

Livsmedelstal har beräknats endast för större områden. Med hänsyn till
det sätt, varpå prisinsamlingsorterna utvalts, har det varit naturligt att beräkna
livsmedelstal för varje län. Individuella livsmedelstal har beräknats
blott för Stockholm, Göteborg och Malmö.

Bostadsposten. För beräkningen av kostnaderna för bostad jämte uppvärmning
har med utgångspunkt från 1945 års bostadsräkning för städer
och tätorter med hyresreglering en framskrivning gjorts till år 1951 av hyrorna
för i öppna marknaden uthyrda lägenheter. Från hyresnämnderna i

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

256 tätorter med minst 1 500 invånare har uppgift erhållits dels om de av
hyresnämnd fastställda hyrorna i lägenheter byggda åren 1946—1951, dels
om förändringar av hyrorna i lägenheter, byggda år 1945 eller tidigare. Därjämte
har i samband med mantalsskrivningen för år 1952 företagits en total
bostadskostnadsundersökning i 58 tätorter med minst 1 500 invånare, där
hyresnämnd saknas, samt i några hyresreglerade orter, för vilka en framskrivning
med ledning av hyresnämndernas uppgifter ej kunde göras. För
Stockholm och Göteborg har de lokala hyresräkningarna, som företagits av
städernas statistiska kontor under år 1950, kunnat användas, varjämte framskrivning
till 1951 gjorts med hjälp av material från hyresnämnderna. För
1 119 icke hyresreglerade orter med mellan 200 och 1 500 invånare har genomförts
en partiell hyresräkning. Denna undersökning har omfattat 1/5
av bostadsbeståndet i de berörda orterna.

På varje ort, där total eller partiell bostadskostnadsundersökning företogs,
tillsattes genom den kommunala myndighetens försorg en granskningskommitté
eller en kontrollant med uppgift att granska de avlämnade hyresuppgifterna
och tillse, att materialet blev komplett.

På grund av svårigheten att för centralvärmelägenheterna särskilja bränslekostnaderna
skulle bostadsposten även omfatta uppvärmningskostnaderna.
I de fall, då ingen värmekostnad eller endast en del av denna ingick i den
uppgivna hyran, tillädes därför vid bearbetningen inom socialstyrelsen en
bränslekostnad. Denna beräknades generellt med ledning av bränslekommissionens
normer för bränsleåtgång per rumsenhet inom fyra temperaturzoner.
Priser för bränsle inhämtades såväl centralt som på de olika prisinsamlingsorterna.

Lägenheterna fördelades på kvalitets- och storleksgrupper, varvid antalet
grupper var femton för tätorter med minst 1 500 invånare och nio för orter
med 200—1 500 invånare. För varje ort med minst 10 000 invånare beräknades
en medelhyra för var och en av de femton grupperna.

För orter med 200—1 500 och 1 500—10 000 invånare räknades medelhyrorna
i de nio resp. femton kvalitets- och storleksgrupperna länsvis. För att
få medelhyrorna för landsbygden (inklusive tätorterna) reducerades medelhvrorna
för tätorterna med ledning av relationen år 1945 mellan landsbygdens
och tätorternas medelhyror i de nio grupperna.

För att få en sammanfattande medelhyra för orterna och för länen har
medelhyrorna i de olika kvalitets- och storleksgrupperna sammanvägts. Ortens
(länets) medelhyra enligt Stockholms-standarden har erhållits genom
sammanvägning av kvalitets- och storleksgruppernas medelhyror med ledning
av lägenhetsbeståndets fördelning på resp. grupper i Stockholm. På
motsvarande sätt har ortens medelhyra erhållits enligt landsbygdsstandarden
medelst en sammanvägning med ledning av lägenhetsbeståndets sammansättning
på landsbygden. I lägenhetsbeståndet har förutom hyreslägenheterna
även bostadsrättslägenheterna inräknats.

De två medelhyrorna för orten resp. länet har invägts i totalbudgetarna
enligt bostadspostens relativa vikt i dessa.

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

Posten köksbränsle och lyse. För beräkningen av kostnaderna för de
bränsleslag, som här kommer i fråga, har samma orter, som utvalts för insamling
av livsmedelspriser m. m., ansetts ge tillräckligt underlag för prisberäkningar.
Pris för björkved insamlades lokalt, och för gas och elektricitet
kunde tariffer inhämtas centralt med kompletterande skriftlig förfrågan
till 115 elektricitetsverk.

Enär uppgift om bränsleåtgång ej kunde erhållas ur budgetarna, fastställdes
standardkvantiteter avseende ett normalhushåll i förhyrd lägenhet, lika
för båda budgetarna.

Kostnadstal har länsvis beräknats för varje spistyp i fråga om matlagningsbränslet.
Dessa tal har sedan sammanvägts till en sammanfattande
genomsnittskostnad; enligt Stockholms-budgeten har sammanvägningen företagits
med ledning av förekomsten av ifrågavarande spistyper i Stockholm,
enligt landsbygdsbudgeten med ledning av motsvarande fördelning i
landskommunerna. Till den således erhållna genomsnittskostnaden för spisbränsle
har lagts lysekostnaden, varvid hänsyn tagits till att hushåll med
elektrisk spis samtidigt får lägre strömpris för belysning.

Resekostnadsposten. Antalet s. k. inköpsorter vid beräkningen av resekostnaderna
har utgjort 282. Vid 1946 års undersökning, då man skilde mellan
A-orter (större inköpsorter) och B-orter (mindre inköpsorter), var de förra
till antalet 124 och de senare 159; sammanlagt sålunda 283. Samtliga gamla
A-orter har denna gång räknats som inköpsorter och dessutom flertalet gamla
B-orter samt ett antal orter som år 1946 ej alls räknades som inköpsorter.

Resetilläggens storlek framgår av följande tablå.

Stockholms-budget Landsbygdsbudget

Inköps- Ortstvp o. nöjes- resor	Arbets-o. skol-resor	Semes- terresor	Sum- ma	Inköps-o. nöjes-resor	Arbets-o. skol-resor	Semes- terresor	Sum- ma
Stockholm medförorter.. 80	250	120	450	0	165	45	210
Göteborg med förorter .. 50	210	120	380	0	120	45	165
Malmö ev. med förorter 50 Övriga städer med minst	125	120	295	0	75	45	120
20 000 inv............. 25	60	120	205	0	55	45	100
Andra inköpsorter...... 0	25	120	145	0	0	45	45

Icke inköpsorter med följande
avstånd till när -

maste inköpsort

0— 5 km.......... Samma resetiilägg som närmaste inköpsort

6— 25 » .......... 90 65 120 275 75 50 45 170

26— 45 • .......... 150 65 120 335 100 50 45 195

46— 65 ........... 210 65 120 395 125 50 45 220

66— 85 » .......... 280 65 120 465 150 50 45 245

86-105 . .......... 350 65 120 535 175 50 45 270

106— » 420 65 120 605 200 50 45 295

Resekostnaderna har genomgående satts lika för alla delar av en storkommun.
De speciellt stora resekostnader, som gäller för befolkningen på

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

Öar, vilka utgör del av fastlandskommun, samt för befolkningen på avlägset
belägna platser inom vidsträckta kommuner i exempelvis Norrbottens
län, har socialstyrelsen förutsatt komma att beaktas vid skälighetsprövningen.

Posterna kläder och övriga utgifter. Jämsides med livsmedelspriserna och
enligt samma principer har insamlats priser för kläder och övriga utgifter.

För kläder har den lokala prisinsamlingen begränsats till ett par reparationstjänster.
I övrigt har kostnaderna förutsatts vara lika över hela landet;
hänsyn har dock tagits till att priserna för tung konfektion är något
högre på vissa större orter.

Till posten övriga utgifter hörande varor och tjänster har uppdelats på
fyra grupper: grupp A med inga eller obetydliga prisvariationer, grupp B
med variationer, möjliga att mäta genom prisinsamling, grupp C med svårmätbara
prisskillnader och grupp D med förnödenheter av sådan karaktär,
att egentlig prisjämförelse saknar relevans.

Till grupp A har hänförts varor och tjänster, motsvarande 55 % av posten
övriga utgifter i Stockholms-budgeten.

För följande grupper av varor och tjänster bär insamlats priser: kroppsvård,
tvätt, tandläkarvård, hemhjälp, blommor, fotografering, möbler, sängkläder,
telefonabonnemang, reparationer av cykel, bil och radio samt besök
på nöjestillställning. Dessa grupper omfattar sammanlagt 27 % av posten
övriga utgifter i Stockholms-budgeten.

För ett antal varor och tjänster har socialstyrelsen ej funnit det möjligt
att mäta prisolikheterna, varför de i likhet med grupp A av styrelsen antagits
ha samma kostnad över hela landet.

På grundval av prismaterialet har länsmedelpriser beräknats, och sedan
kvantiteter för representantvarorna framräknats enligt båda budgetarna,
har länskostnadstal uträknats.

Skatteposten. Beräkningen av kommunalskatten har baserats på de för år
1952 fastställda skattesatserna. Kommunalskattesatsen för köpingar och
landskommuner har beräknats enligt en genomsnittlig skattesats för varje
län; för städerna har räknats med de individuella skattesatserna.

Den statliga inkomstskatten har beräknats med ledning av de under år
1952 beslutade skattesatserna och med uttagningsprocenten 110. Statsskattesatsen
har satts lika för samtliga orter; i kronor räknat har beloppet
sålunda blivit högre enligt Stockholms-budgeten än enligt landsbygdsbudgeten,
beroende på de olika höga totalutgiftssummorna.

För de orter, som tillgodoräknats kostnader för arbetsresor, har inkomsten
före skatteberäkningen reducerats med dessa kostnader. Vidare har före
skatteberäkningen avdrag gjorts för skattefria inkomster (främst barnbidrag
och andra sociala bidrag). De allmänna avdragen har beräknats med
ledning av bl. a. uppgifter i 1948 års konsumtionsundersökning. Ortsavdragen,
såväl de kommunala som de statliga, har för varje ort beräknats på
basis av ortens nuvarande dyrortsplacering.

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

Avgränsningen av Stockholms och Göteborgs förortsområden. Socialstyrelsen
har funnit lämpligt att för Stockholms del avgränsa förortsområdet så,
att för livsmedel samt kläder och övriga utgifter det s. k. inre förortsområdet,
omfattande Lidingö, Solna, Sundbyberg, Nacka, Djursholm, Stocksund,
Danderyd, Täby, Järfälla, Sollentuna, Saltsjöbaden och Huddinge, givits
samma tal som det administrativa Stockholm. För bostad har, i den mån icke
individuellt tal ifrågakommer, ett särskilt generellt tal beräknats för det
inre förortsområdet. För samtliga kommuner inom detta område har vidare
den individuella kommunala skattesatsen använts vid skatteberäkningarna.
För det övriga länet har beträffande nämnda poster generella länstal
beräknats i vanlig ordning på grundval av prismaterial från länet exklusive
inre förortsområdet. Såväl det inre som yttre förortsområdet har genomgående
tillgodoräknats samma resekostnader som Stockholms stad. Det yttre
förortsområdet omfattar följande kommuner: Vaxholm, Botkyrka, Österhaninge,
Boo, Vallentuna, Västerhaninge, Upplands Väsby, Tyresö, Gustavsberg,
Dalarö, österåker, Värmdö, Ekerö, Färingsö, Grödinge och Salem.

I fråga om Göteborg har förortsproblemet beaktats såtillvida att Mölndals
stad påförts samma tal för livsmedel, kläder och övriga utgifter som
Göteborgs stad. Vidare har samtliga kommuner inom ett Stor-Göteborg enligt
dyrortssakkunnigas definition erhållit samma resekostnader som Göteborgs
stad.

Beträffande de nu angivna tillvägagångssätten för avgränsningen av
Stockholms- och Göteborgsområdena har socialstyrelsen uttalat, att här
relaterade principer icke skall betraktas som definitiva utan kunna upptagas
till förnyad prövning vid skälighetsprövningen av orternas slutliga
placering i dyrortsgrupp.

Levnadskostnadstalen. Genom summering av delposterna ortsvis enligt
Stockholms- och landsbygdsbudgeterna har två levnadskostnadstal erhållits
för varje ort. För att underlätta den senare grupperingen av orterna efter
dyrhet har dessa kronbelopp omräknats till två serier promilletal med
Stockholm = 1 000 i båda fallen. De sålunda erhållna två indextalen för
varje ort är sinsemellan ganska lika. Att vissa olikheter emellertid föreligger
är, framhåller socialstyrelsen, ett uttryck för att eu orts dyrhet jämförd
med andra orter ej är entydigt bestämbar. Valet av konsumtionsvanetyp,
d. v. s. av budget, har inflytande på resultatet av prisjämförelserna. När
man som i föreliggande fall gjort jämförelserna utifrån två skilda konsumtionsvanetyper
och ändock fått relativt likartade uttryck för kostnadsolikheterna
mellan orterna, finner socialstyrelsen det sakna större betydelse, vilken
konsumtionsvanetyp man utgår från vid jämförelserna. När man bestämt
sig för hur många dyrortsgrupper man skall räkna med samt fastställt
gränserna för dyrortsgrupperna, är det därför enligt styrelsens mening
enklast alt i första band inplacera orterna i den grupp, inom vilken ett medelvärde
av ortens två indexvärden faller. För de fall då medeltalet ligger
nära en gruppgräns eller då de båda talen, varpå medeltalet är grundat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

skulle ha givit olika resultat, bör hänsyn tagas till geografiska faktorer
m. m. Denna s. k. skälighetsprövning bör ske i samband med utarbetandet
av förslaget till dyrortsgruppering.

Departementspromemorian och däröver avgivna yttranden.

I departementspromemorian erinras, att det högsta indextalet år 1951 enligt
Stockholms-budgeten är 1 023 och det lägsta 878. Enligt landsbygdsbudgeten
är det högsta värdet 1 015 och det lägsta 881. Enligt 1946 års dyrortsundersökning
var motsvarande extremvärden 1 100 resp. 811. Skillnaden mellan
dyraste och billigaste ort är således enligt den nya undersökningen cirka
14 procent. I departementspromemorian framhålles, att det emellertid icke
är möjligt att på grundval av anförda siffror precisera hur spännvidden mellan
dyraste och billigaste ort förändrats mellan de båda undersökningstillfällena,
eftersom helt olika metoder kommit till användning vid de båda
undersökningarna. Själva metoden för utförandet av 1951 års dyrortsundersökning
har i hög grad bidragit till att skillnaden i extremvärdena minskat.
Det är här främst områdesindelningen vid prisinsamlingen som inverkat.
Den omständigheten att individuella skattetal ej beräknats för alla orter
synes ha medfört en minskning av spännvidden på drygt 2 procent. Det
framhålles emellertid i promemorian, att man torde vara berättigad att på
grundval av undersökningsresultaten göra det uttalandet att skillnaden i
dyrhet under åren minskat.

I propositionen 1951:111 förutsattes, att nu gällande ortsgrupperingar
skulle omprövas, sedan resultatet av dyrortsundersökningen framlagts. Här
åsyftas lönegrupperingen och skattegrupperingen, vilka helt överensstämmer
med varandra, samt hyresgrupperingen för bestämmandet av hyresavdrag
för folk- och småskollärares samt vissa prästers tjänstebostäder. Från
bostadskostnadsgrupperingen för folkpensionärernas bostadstillägg har i
förevarande sammanhang bortsetts, då denna gruppering såsom en följd av
1952 års folkpensionsreform kommer att upphöra med utgången av år 1953.

I promemorian uttalas vidare, att ifrågavarande omprövning skall syfta
till att åstadkomma skäliga relationer mellan de olika orterna på grundval
av den skillnad i dyrhet, som kan föreligga. Däremot har icke avsetts, att de
eventuella justeringar, som kan visa sig erforderliga, skall innebära i fråga
om lönegrupperingen en allmän lönereglering eller i fråga om skattegrupperingen
en allmän skattesänkning.

Då skillnaden i dyrhet synes ha minskat, bör emellertid frågan om antalet
ortsgrupper och storleken av spännvidden mellan grupperna upptagas
till övervägande. Enligt nuvarande grupperingar är antalet ortsgrupper 5
och spännvidden mellan varje grupp är 4 procent. Den totala spännvidden
är således 16 procent. Då spännvidden i den enskilda arbetsmarknadens
faktiska löner i allmänhet är väsentligt högre — för industriens vuxna manliga
arbetare är spännvidden sålunda enligt den officiella statistiken genom -

Kangl. Maj. ts proposition nr 132.

snittligt 27 procent — framhölls i förenämnda proposition, att det synes
vara tveksamt, om spännvidden i den statliga löneskalan under alla förhållanden
bör vara densamma som den vid en dyrortsundersökning konstaterade
spännvidden i levnadskostnader. Detta uttalande föranledde ingen
erinran från riksdagens sida.

Med hänsyn till denna frågas betydelse för arbetsmarknadens parter har
överläggningar i ämnet inom civildepartementet ägt rum med företrädare för
Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska landskommunernas förbund, Svenska
landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Landsorganisationen i Sverige,
Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges akademikers centralorganisation
och Tjänstemännens centralorganisation. Därvid har från vissa organisationers
sida framkommit stor tveksamhet mot någon minskning av
spännvidden i det statliga lönesystemet, enär därigenom ökade svårigheter
beträffande löneavvägningen skulle skapas. Om en minskning likväl skulle
ifrågakomma, borde den i allt fall icke leda till mindre spännvidd än 12
procent eller mindre antal ortsgrupper än 4. Spännvidden mellan varje grupp
skulle då alltjämt bli 4 procent.

I departementspromemorian uttalas, att, om en sådan minskning av
spännvidden i det statliga lönesystemet som här nämnts skall genomföras,
det torde böra uppdragas åt socialstyrelsen att utarbeta förslag beträffande
orternas inplacering i lönegrupp. Vad skattegrupperingen angår torde
densamma även i fortsättningen böra utformas på samma sätt som lönegrupperingen.

Utöver vad i det föregående angivits förordas i departementspromemorian,
att vid utarbetande av ett grupperingsförslag följande bör iakttagas.

Inplaceringen av orterna bör ske med ledning främst av de båda indexserier,
som hänför sig till budgeten för Stockholm och budgeten för landsorten.
I de fall, då dessa serier icke sammanfaller, torde i allmänhet ett
medelvärde av resp. indextal böra användas. Den på grundval av budgeten
för medelstora tätorter uppbyggda indexserien torde böra utnyttjas, då tveksamhet
föreligger om en orts rätta inplacering.

För bestämmandet av gränserna för de olika ortsgrupperna har vid de
senaste grupperingarnas genomförande olika metoder kommit till användning.
Sålunda utgick man tidigare från den genomsnittliga dyrheten med
hänsyn till folkmängdsfördelningen. De nuvarande grupperingarna bygger
på att Stockholm placerats mitt i högsta gruppen, om man endast beaktar
spännvidden i ortsgrupperingen. Utgår man från att en 4-gruppsindelning
skall åstadkommas, skulle emellertid icke någon av dessa metoder leda till
ett tillfredsställande resultat. Ej heller skulle kunna undvikas att ändringarna
i löne- och skattegrupperingarna skulle innebära en allmän lönereglering
och en allmän skattesänkning.

För att nå syftet att åstadkomma en verklig 4-gruppsindelning utan att
samtidigt genomföra en allmän lönereglering och en allmän skattesänkning,
föreslås i departementspromemorian, att i stället för någon av förut an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

givna metoder följande bör komma till användning: den undre gränsen för
den lägsta ortsgruppen bör nära sammanfalla med det lägsta indexmedeltalet
enligt undersökningen, och den undre gränsen för de ovanför liggande
ortsgrupperna bestämmes — i överensstämmelse med den 4-procentiga
spännvidden — till ett indextal, som är 40 enheter högre än den undre gränsen
för närmast lägre ortsgrupp. Detta innebär, att gränserna för de olika
ortsgrupperna skulle bli följande, nämligen —919, 920—959, 960—999

och 1 000— .

Genom en sådan metod för gränsernas bestämmande kan man även tillgodose
önskemålen att större enhetliga områden skapas och att gränserna
mellan de olika grupperna dragés så, att relativt få kommuner befinner sig
i själva gränserna.

Såsom framhållits i förenämnda proposition skall indextalen tjäna som
en visserligen nödvändig och högst betydelsefull vägledning vid inplaceringen
av orterna, men de får icke ensamt vara utslagsgivande. Den slutliga inplaceringen
skall enligt de av riksdagen godkända riktlinjerna för dyrortsundersökningen
ske under hänsynstagande till även andra än prisstatistiskt
mätbara faktorer. Generella justeringar av indextalen skall dock icke företagas
på grundval av dylika skälighetsbedömanden.

I departementspromemorian förordas vidare, att vid inplaceringen av orterna
med ledning av indextalen och med hänsynstagande i enskilda fall till
andra faktorer bör eftersträvas att stora områden skapas, inom vilka alla
kommuner och orter tillhör samma ortsgrupp. Endast då mera markerade
prisskillnader framträder, bör utbrytningar av enskilda orter tillåtas inom ett
sådant enhetligt område. Dessa synpunkter blir av särskild betydelse i de
tall, då medelvärdet av de båda indextalen för en ort ligger nära en gruppgräns
eller då de båda talen skulle ge olika resultat.

Vid skälighetsprövningen bör särskilt beaktas de speciellt stora resekostnader,
som gäller för befolkningen inom de vidsträckta kommunerna i övre
Norrland.

I propositionen 1951:111 förutsattes, att en ny lönegruppering skulle
träda i kraft tidigast den 1 juli 1953. En ny skattegruppering kan med hänsyn
till uppbördssystemet icke träda i kraft tidigare än den 1 januari 1954.
Vid de överläggningar, som enligt vad förut nämnts ägt rum inom civildepartementet
med arbetsmarknadens parter, har enighet förelegat om att ej
heller den nya lönegrupperingen bör sättas i kraft förrän vid kalenderårsskiftet
1953/54. Eljest skulle ändringar i lönerna komma att ske under
löpande avtalsår. För kommunernas vidkommande skulle också inträffa en
lönekostnadsökning, som man vid utdebiteringens fastställande icke haft
niöjlighet att beräkna. Med hänsyn till det anförda förordas i departementspromemorian,
att även lönegrupperingen bör sättas i kraft den 1 januari
1954. Den slutliga inplaceringen av orterna bör emellertid av Kungl. Maj :t
fastställas i så god tid dessförinnan att densamma kan beaktas under höstens
budgetarbete.

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

I departementspromemorian har vidare uttalats, att särskilda övergångsanordningar
vid en ändring i ortsgrupperingarna torde vara påkallade endast
med avseende å lönegrupperingen. I detta hänseende förordas att i de
fall då en orts relativa dyrhet så förändrats, att den kommer att tillhöra
en lägre ortsgrupp än för närvarande, där stationerade tjänstemän, för att
löneminskning ej skall uppstå, övergångsvis bör få åtnjuta lön enligt den
högre ortsgruppen i avvaktan på en sådan lönejustering, som täcker skillnaden
i lön i de båda ortsgrupperna. Om nu berörda förhållande skulle
föreligga beträffande endast en del av kommunen, bör dock i allmänhet
den nya grupperingen omedelbart tillämpas på hela kommunen.

I två av remissyttrandena har användbarheten av de tillgängliga
dyrhetssiffrorna kritiserats. Kommerskollegium och Svenska arbetsgivareföreningen
har nämligen ifrågasatt, huruvida resultatet av 1951 års undersökning
ger uttryck för en mer varaktig relation i dyrheten orterna emellan
eftersom undersökningen företagits under en tid, som kännetecknats av i
stort sett stigande priser, då prisspridningen kan väntas vara mindre än
under normala eller av prissänkningar karakteriserade år. Arbetsgivareföreningen
finner det med hänsyn härtill ej riktigt att taga de vid toppen av
en prisstegringsvåg framräknade levnadskostnadsolikheterna till utgångspunkt
för ett konstaterande att spännvidden mellan dyraste och billigaste ort
minskat.

Socialstyrelsen har något berört frågan om orsakerna till den i jämförelse
med 1946 erhållna minskningen i de skilda orternas kostnadsolikheter och
anför, att förutom förändringarna i metoderna andra omständigheter medverkat
härtill. Sålunda har prisspridningen på en rad produkter minskat,
varjämte förskjutningar inträtt i utgifternas fördelning på olika huvudgrupper
av varor och tjänster. Dylika förskjutningar skulle förklara inemot
hälften av den sammanpressning i indextalens spridning som ägt rum mellan
åren 1946 och 1951. Den grundläggande metodförändringen mellan åren
1946 och 1951, som består i att år 1951 indextal endast beräknats för storkommuner,
medan år 1946 indextal beräknades för de gamla kommunerna
samt en rad särorter, belyses av att det lägsta indextalet år 1946 blir 830
i stället för 811, om man räknar med den nuvarande kommunindelningen.

De samhällsekonomiska verkningarna av sammanpressningar av ortsgrupperingen
har något berörts i remissyttrandena. Sålunda anför Sveriges
lantbruksförbund, att en dyrortsgruppering, som genom därav beroende
lönesättning och skatteavvägning helt eliminerar skillnaderna i dyrhetshänseende
mellan olika orter, i allmänhet icke synes önskvärd, eftersom
härigenom befordras den tendens till befolkningsanhopning till större och
dyrare orter, som varit så framträdande under senare tid och som i flera
hänseenden är förenad med väsentliga olägenheter. Kooperativa förbundet
och Kooperationens förhandlingsorganisation, som i gemensam skrivelse
hemställt att ändringar i dyrortsgrupperingen måtte anstå till senare tidpunkt,
anför, att för företag vilka driver sin verksamhet på de lägsta orts -

Kungi. Maj:ts proposition nr 132.

grupperna en fortgående ortsnivellering kan få vittgående konsekvenser.
Dessa konsekvenser skulle göra sig gällande icke endast för företagen utan
även för de kommuner där verksamheten bedrives. Om lönekostnaderna i
stort sett blir lika för företag på såväl de större avsättningscentra som för
de ute i landet på låglöneorter bedrivna produktionsföretagen, kommer en
icke önskvärd koncentration av företagen till de stora städerna att bli
följden, eftersom de ute i landet belägna företagen även måste räkna med
transportkostnaderna till avsättningsorterna. I den nämnda skrivelsen har
även uttalats, att den penningförsämrande effekten av en ändring av ortsgrupperingen
torde bli väsentligt större än som framgår av den beräknade
nettokostnaden på grund av de progressiva verkningarna av kostnadsökningar
och täckningsåtgärder.

Generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen och järnvägsstyrelsen framhåller
de väsentligt ökade kostnader, som följer av den föreslagna ändringen i
ortsgrupperingen, och kommerskollegium anför, att de av en ändrad ortsgruppering
föranledda kostnaderna måste inge betänkligheter icke minst
på grund av läget inom exportindustrien. Arbetsgivareföreningen har framhållit,
att exportindustrierna och de på hemmamarknaden inriktade industrier,
som löper risk för utländsk konkurrens, är till cirka 1/3, räknat
efter arbetarantalet, belägna i de ortsgrupper, där krav på löneökningar
till följd av en minskad lönespännvidd framför allt kan komma att göra
sig gällande. Den föreslagna dyrortsgrupperingens verkningar i denna del
måste därför inge allvarliga betänkligheter. Arbetsgivareföreningen uttalar
vidare, att förändringarna skulle få särskilt stor betydelse för de näringsgrenar,
som är mest ikonjunkturkänsliga och där kostnadsförändringar
ger det största utslaget i fråga om företagens möjligheter att sysselsätta
sin arbetskraft.

Tanken att med bibehållen spännvidd mellan grupperna minska antalet
ortsgrupper från 5 till 4 har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av socialstyrelsen,
kammarrätten, riksräkenskapsverket, statens lönenämnd, Svenska
landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet, Statstjänarkartellen,
Statstjänstemännens riksförbund och Sveriges akademikers centralorganisation.
Socialstyrelsen har därvid uttalat, att den nu utförda dyrortsundersökningens
resultat i och för sig icke synes utesluta en indelning
av orterna i blott 3 grupper med 5 procents spännvidd mellan grupperna och
att styrelsen närmast är böjd att betrakta en 4-gruppsindelning som en
godtagbar övergångsform till en mera genomgripande förändring av dyrortsgrupperingen.

Sveriges lantbruksförbund har uttalat sig för en 3-gruppsindelning med
en spännvidd av 5 procent mellan varje grupp. Om en sådan ändring med
hänsyn till det finansiella läget icke kan genomföras i en etapp, förordar
förbundet uppflyttning av ortsgrupp 1 till ortsgrupp 2. Riksförbundet Landsbygdens
folk har anfört liknande synpunkter samt uttalat, att en minskning
av antalet ortsgrupper från 5 till 4 får anses vara ett steg i rätt riktning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

Svenska stadsförbundet har uttalat starka betänkligheter mot att den
nuvarande spännvidden på den offentliga arbetsmarknaden alltmer kommer
att skilja sig från den som genom parternas fria samverkan utvecklar
sig på den enskilda marknaden. Förbundet har därför understrukit, att
spännvidden i lönegrupperingen i allt fall icke bör minskas utöver vad i
departementspromemorian ifrågasatts.

Kommerskollegium har närmast velat förorda ett uppskov med genomförandet
av en ändring av dyrortsgrupperingen. Med hänsyn till den ändrade
kommunindelningen och då ett avskaffande av de nuvarande provisoriska
föreskrifterna om dyrortsplaceringarna torde vara av intresse också
för näringslivet vill kollegium emellertid icke motsätta sig en ändring i ortsgrupperingarna
i huvudsaklig överensstämmelse med det föreliggande förslaget.

Generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, statskontoret,
statens avtalsnämnd och Svenska arbetsgivareföreningen har ansett det
omotiverat att nu minska spännvidden i den statliga löneskalan och bestämt
avstyrkt en sådan åtgärd. De tre kommunikationsverken har därvid framhållit
riskerna för ökade rekryteringssvårigheter på de dyrare orterna. Avtalsnämnden
har uttalat, att det, om en ändring i ortsgrupperingarna anses
böra företagas, synes böra allvarligt övervägas, om icke Stockholm med
närmast liggande förorter samtidigt bör utbrytas ur den högsta ortsgruppen
och placeras i en särskild grupp.

Tjänstemännens centralorganisation har anfört, att varje ytterligare
minskning av spännvidden i de statliga lönerna i förhållande till den enskilda
arbetsmarknaden kan leda till komplikationer.

I övriga remissyttranden har ställning ej tagits till antalet ortsgrupper
och spännvidden mellan grupperna.

Vad angår de i departementspromemorian framlagda förslagen om principerna
för orternas inplacering har desamma i allmänhet tillstyrkts eller
lämnats utan erinran i remissyttrandena. Endast i fråga om metoderna för
bestämmandet av gränserna för de olika ortsgrupperna har delade meningar
kommit till uttryck. Vad i detta hänseende föreslagits i promemorian har
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av kammarrätten, riksräkenskapsverket,
kommerskollegium, statens lönenämnd, statens avtalsnämnd, Svenska
landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet
och Svenska arbetsgivareföreningen. Sistnämnda organisation har
understrukit, att de ogynnsamma verkningar av den föreslagna utjämningen,
som föreningen framhållit, skulle avsevärt förstärkas, om gränserna mellan
de olika ortsgrupperna skulle dragas vid lägre indextal än som i departementspromemorian
angivits. Landsorganisationen i Sverige har förklarat
sig icke vilja motsätta sig den förordade metoden, även om en ändring
av principerna för gränsbestämningen kan vara ägnad att rubba förtroendet
för grupperingen såsom sådan.

Tre ledamöter av lönenämndcn samt Tjänstemännens centralorganisation
har uttalat sig för att man vid bestämmandet av gruppgränserna bör utgå

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

från antingen riksmedeldyrheten eller från en placering av Stockholm i
mitten av den högsta ortsgruppen. Statstjänarkartellen och Sveriges akademikers
centralorganisation har anslutit sig till sistnämnda alternativ. Sveriges
lantbruksförbund och Riksförbundet landsbygdens folk har — med
utgångspunkt från att gruppgränserna bör fixeras så att största möjliga antal
orter och del av befolkningen faller inom en huvudgrupp — förordat
följande gränser för en 3-gruppsindelning: — 944, 945—994 och 995 — .
Socialstyrelsen och dyrortsnämnden har icke gjort några bestämda uttalanden
i förevarande hänseende.

Från personalsammanslutningar har frågan om ändringar i ortsgrupperingen
förknippats med frågan om omprövningar av löneplanerna och krav
har därför rests på förhandlingar rörande justeringar av löneplanerna.
Statst jänarkartellen anför att, om kostnads- eller andra skäl skulle anses
hindra ett tillämpande av nuvarande gruppgränser, en vidare omprövning
av lönegrupperingen, såväl i fråga om den totala spännvidden som i fråga
om antalet ortsgrupper och gruppgränserna, kunde bli nödvändig. Enligt
samma yttrande skulle nu gällande lönegruppering ha tillkommit såsom ett
resultat av förhandlingar mellan 1945 års lönekominitté och de statsanställdas
organisationer, varför en ändring i lönegrupperingen — då den icke
begränsas till en omflyttning av enskilda orter inom ramen för gällande
system — icke bör genomföras med mindre förhandlingar förts och överenskommelse
träffats om löneplanernas anpassning till ändrat dyrortssystem.
Även Statstjänstemannens riksförbund samt tre ledamöter av lönenämnden
har ansett nuvarande dyrortssystem avlalsbundet.

Tjänstemännens centralorganisation, som även påyrkar förhandlingar rörande
ortsgrupperingen, konstaterar att det för genomförande av ortsgrupperingen
enligt departementspromemorian icke erfordras att nya löneplaner
utarbetas och anför att, eftersom Stockholms-dyrheten i det nuvarande systemet
tagits som utgångspunkt såväl »för ortsgrupperingen som lönegrupperingen»
och därvid placerats i mitten på högsta dyrort, innebär den föreslagna
indelningsgrunden — förutsatt att nuvarande löneplaner bibehålies
— i realiteten en förskjutning i lönegrupperingen, som inte kan accepteras
av organisationen.

Vad i promemorian förordats i fråga om hänsynstagande till andra än
prisstatistiskt mätbara faktorer och skapandet av större enhetliga områden
har i allmänhet vunnit anslutning. Telegrafstyrelsen har dock uttalat, att
förslaget med hänsyn till de uppenbara skillnaderna i dyrhet mellan landsbygden
och åtminstone de större städerna måste tillämpas med försiktighet
för att icke medföra orimliga konsekvenser. En ledamot av dyrortsnämnden
har anfört, att man i den mån skälighetsprövningen inriktas på att
åstadkomma ytterligare utjämning utöver vad som erfordras för att rätta
inadvertenser eller slumpmässiga ojämnheter i det siffermässiga utslaget
riskerar att driva enhetligheten för långt. Om skälighetsprövningen avser
att lyfta upp sådana orter, vilkas läge kan ha ogynnsamt påverkats av den
enhetliga områdesindelning, som programmässigt följts vid dyrortsunder -

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

sökningen och som bidragit att i enhetlighetens intresse lyfta upp andra
orter, vilka eljest skulle ha uppvisat lägre indextal, är man inne på en prövningslinje,
som endast tar sikte på att justera del siffermässiga resultatet
i höjande riktning. Socialstyrelsen framhåller, att friheten att i viss utsträckning
frångå de uträknade indextalen såväl uppåt som nedåt även bör gälla
principerna för utbrytning av orter ur större områden och att jämförelse
därvid bör kunna ske med andra orter av likartad folkmängd och näringskaraktär.

Förslaget i departementspromemorian, att eventuella ändringar i såväl
löne- som skattegrupperingarna bör träda i kraft den 1 januari 1954, har
berörts endast av Landsorganisationen i Sverige och Tjänstemännens centralorganisation,
vilka båda tillstyrkt förslaget.

Den i departementspromemorian föreslagna anordningen varigenom tjänstemän
på en ort som sänkes i dyrortshänseende övergångsvis skall uppbära
lön enligt den högre ortsgruppen har föranlett uttalanden i några
remissyttranden. Statskontoret anser sig av principiella skäl icke kunna
tillstyrka nämnda tillvägagångssätt, och riksräkenskapsverket finner ej
övergångsanordningen sakligt motiverad samt dessutom behäftad med administrativa
svårigheter. Statens avtalsnämnd har för sin del intet att erinra
mot att personal på orter, som sänkes i ortsgruppshänseende, övergångsvis
bibehålies vid oförändrad tim-, vecko- eller månadslön. En anpassing
av lönen till den nya ortsgrupperingen bör emellertid kunna ske icke endast
vid löneförhöjningar till följd av avtalsuppgörelser utan också vid de
anställdas överförande i annan lönegrupp eller löneklass. Generalpoststyrelsen
ifrågasätter lämpligheten av den föreslagna övergångsanordningen och
uttalar att, om övergångsbestämmelser likväl anses böra utfärdas, utformningen
av bestämmelserna endast bör ta sikte på de tjänstemän, som vid
tidpunkten för den nya ortsgrupperingens genomförande är stationerade på
den nedflyttade orten. Kommerskollegium, som förutsatt att nedflyttning av
en ort skulle medföra att på orten nyanställda tjänstemän erhåller lön enligt
den lägre ortsgruppen, har ansett att de lönejusteringar, som föranledes
av ändringar i ortsgrupperingen, bör komma till stånd utan dröjsmål. Sveriges
akademikers centralorganisation har uttalat, att en reduktion av framtida
lönelyftningar för tjänstemän på nedflyttade orter endast bör tillämpas
i fråga om lönejusteringar, som har karaktären av allmänna reallöneförbättringar,
och icke i fråga om lönestegringar, som till väsentlig del utgör
kompensation för penningvärdeförsämringar.

Departementschefen.

Såsom ii departementspromemorian framhållits är det med hänsyn till
de helt olika metoder, som kommit till användning vid 1940 och 1951 års
dyrortsundersökningar, icke möjligt att på grundval av det vid undersök llihang

till riksdagens protokoll 1 samt. Nr 132.

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

ningarna frambragta siffermaterialet precisera hur spännvidden i dyrhetsförhållandena
förändrats mellan de båda undersökningstillfällena. En betydande
del av den framräknade minskningen i spännvidden kan uppenbarligen
hänföras till de ändrade metoderna för undersökningen. Även om man,
såsom gjorts i ett par remissyttranden, dessutom kan ifrågasätta om resultatet
av dyrortsundersökningen ger uttryck för mera varaktiga skillnader i
dyrhet orterna emellan, torde det likväl som i promemorian framhållits vara
berättigat att göra det uttalandet utifrån undersökningsresultatet att skillnaden
i dyrhet under åren minskat.

1 enlighet med vad i förenämnda proposition 1951:111 förutsattes bör
därför nu gällande ortsgrupperingar omprövas. Därvid bör utgångspunkten
vara, att omprövningen skall syfta till att åstadkomma skäliga relationer mellan
de olika orterna på grundval av den föreliggande skillnaden i dyrhet.
Man måste emellertid samtidigt fasthålla vid att denna omprövning icke
får leda till en allmän lönereglering eller eu allmän skattesänkning. Detta
är enligt min mening i nuvarande läge eu ofrånkomlig förutsättning för
omprövningen.

De i departementspromemorian föreslagna riktlinjerna för dyrortsgrupperingsarbetets
fortsatta bedrivande har legat till grund för de direktiv,
som lämnats socialstyrelsen i anslutning till uppdraget att uppgöra förslag
till de olika orternas inplacering. Enligt dessa direktiv skall spännvidden
i dyrortssystemet minskas från 16 till 12 procent, varvid den nuvarande
spännvidden mellan de olika grupperna skall bibehållas och antalet
grupper således minskas från 5 till 4. I åtskilliga av remissyttrandena
har en sådan åtgärd icke ansetts tillräckligt motiverad av undersökningsresultaten.
Också jag ifrågasätter, om det kan anses ur alla synpunkter välbetänkt
att nu minska spännvidden i den statliga lönesättningen. Tillgängligt
statistiskt material synes ge belägg för att lönespännvidden på den
enskilda arbetsmarknaden icke kan rymmas ens inom den nuvarande 16-procentiga spännvidden för de statligt anställda. Svårigheterna att på de
olika orterna uppnå balans mellan de statliga lönerna och lönerna inom den
enskilda sektorn av arbetsmarknaden måste av allt att döma bli större, om
spännvidden i de statliga lönerna minskas. Icke heller bör bortses från de
i några remissyttranden antydda, för samhällsekonomien besvärande följderna
av sammankrympningen av spännvidden. Med hänsyn till vad som
tidigare förekommit i denna fråga har jag dock — under förutsättning att
ortsgrupperingarna så utformas att man ej åstadkommer eu allmän lönereglering
och en allmän skattesänkning — icke velat motsätta mig att dyrortsgrupperingsarbetet
inriktas på att antalet ortsgrupper med bibehållen
spännvidd mellan grupperna minskas från 5 till 4 och den totala spännvidden
således minskas från 16 till 12 procent. De från några håll framförda
yrkandena om en längre gående sammankrympning av spännvidden
kan jag således icke nu biträda. Vid överläggningar med statstjänstemännens
huvudorganisationer har dessa förklarat sig godtaga, att antalet ortsgrupper
med bibehållande av 4 procent spännvidd mellan grupperna minskas
från 5 till 4.

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

Såsom i departementspromemorian erinras skall enligt de av riksdagen
godkända riktlinjerna för dyrortsundersökningen vid inplaceringen av
orterna med ledning av indextalen hänsyn kunna tagas även till andra än
prisstatistiskt mätbara faktorer. Detta har vunnit anslutning i remissyttrandena.
Enighet synes vidare i stort sett råda om att stora områden, inom vilka
kommunerna tillhör samma ortsgrupp, bör skapas och att, endast då markerade
prisskillnader framträder, enskilda orter bör utbrytas inom ett sådant
område.

Delade meningar har emellertid framkommit i fråga om hur gränserna
mellan de olika grupperna skall dragas. I vissa yttranden har promeinorieförslaget
tillstyrkts även i denna del, i andra yttranden åter har förordats,
att man vid gruppindelningen skall utgå antingen från riksmedeldyrheten
eller från att Stockholm skall placeras mitt i högsta gruppen.

Frågan om gruppgränserna och orternas inplacering i ortsgrupper har
i vissa yttranden också förknippats med spörsmålet om löneplanernas utformning.
I anledning härav vill jag erinra om att de nuvarande principerna
för de olika orternas inplacering — i motsats till vad i vissa yttranden hävdats
— icke är knutna till överenskommelsen mellan 1945 års lönekommitté
och statstjänstemännens organisationer rörande löneplanerna. Nämnda överenskommelse
avsåg i hithörande hänseende endast antalet ortsgrupper och
spännvidden mellan grupperna. Genomförandet av den nuvarande ortsgrupperingen
och anpassningen av systemet i denna till löneplanerna var
alltså, i de delar som icke förutsatte godkännande av riksdagen, en alltigenom
administrativ angelägenhet. På samma sätt får systemet för den kommande
grupperingen, i de hänseenden riksdagens godkännande icke erfordras,
ses som en administrativ angelägenhet, varvid bl. a. får iakttagas,
att ortsgrupperingen syftar till att erhålla rimliga relationer mellan lönerna
på de olika orterna. Som jag förut nämnt har statstjänstemännens huvudorganisationer
godtagit ett ortsgruppssystem med 4 grupper och 4 procent
spännvidd mellan grupperna.

Den principiella kritiken mot de i promemorian föreslagna gruppgränserna
har huvudsakligen inriktats på att den undre gränsen för den högsta
ortsgruppen skulle sammanfalla med indextalet för Stockholm. Denna kritik
kan jag icke finna sakligt motiverad. Det torde för övrigt få framhållas,
att indextalet för Stockholm enligt 1946 års gruppering i verkligheten ingalunda
föll i mitten av den högsta ortsgruppen, eftersom denna grupp realiter
omfattade talen 980—1 100. Det ligger i sakens natur och förutsågs även vid
uppdragandet av principerna för 1951 års dyrortsundersökning, att de indextal,
som nu föreligger, icke ger exakta uppgifter om orternas kostnadsförhållanden
utan endast innefattar allmänna anvisningar om kostnaderna för
att på olika orter uppehålla lika standard. Med hänsyn härtill måste del
framstå som särskilt betydelsefullt, att olika ortsjämförelser göres allsidigt
och ej inskränkes till att endast beakta kostnadsolikheler gentemot Stockholm
eller till att eljest överbetona Stockholms kostnadstal.

Den i departementspromemorian förordade metoden för bestämmandet

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

av gruppgränserna grundar sig på att ett relativt litet antal kommuner
skall befinna sig i själva gränserna och att möjlighet skall erhållas att
tillskapa större områden med enhetlig ortsgruppsindelning. Dessa synpunkter
har vid remissbehandlingen vunnit allmän anslutning. Vill man tillgodose
dessa önskemål och samtidigt fasthålla vid kravet på att omprövningen
av gällande ortsgrupperingar icke skall innebära en allmän lönelyftning
eller en allmän skattesänkning — ett krav som i nuvarande läge är
oeftergivligt — torde emellertid icke återstå någon annan metod för gränsdragningen
än den i promemorian förordade.

I enlighet med vad i departementspromemorian föreslagits torde en ny
ortsgruppering böra träda i kraft den 1 januari 1954. Kungl. Maj :ts beslut
i ämnet bör utfärdas i så god tid dessförinnan att detsamma kan beaktas
vid höstens budgetarbete.

Såsom inledningsvis framhållits har socialstyrelsen den It mars 1953
framlagt förslag till ny lönegruppering. Detta förslag bygger på de riktlinjer
jag i det föregående förordat. Ställning till förslaget och dess detaljer
torde icke böra tagas förrän berörda kommuner och organisationer in. fl.
haft möjlighet att inkomma med sina synpunkter på förslaget. Del har emellertid
tagits till utgångspunkt för de närmare beräkningar rörande de av
lörändringarna i lönegrupperingen föranledda kostnaderna, som nu utförts
inom civildepartementet.

Vid uppskattningen av kostnadsökningarna har räknats med att anställda
på de orter, som enligt förslaget placeras i lägre ortsgrupp än för närvarande,
övergångsvis skall få åtnjuta de löner, som nu utgår i den högre
ortsgruppen. Även om, såsom anförts i några remissyttranden, invändningar
av principiell art kan resas gentemot ett bibehållande av lönerna vid den
högre ortsgruppens nivå, finner jag billighetsskäl tala för att de anställda
i regel icke skall behöva nu vidkännas sänkta löner till följd av de här
ifrågasatta ändringarna i lönegrupperingen. För alt undvika administrativa
olägenheter synes övergångsbestämmelserna böra gälla lika för personal
som anställts före och för personal som anställts efter den 1 januari 1954.
Övergångsbestämmelserna torde vidare böra ges sådan utformning, att personal
på orter, som flyttas till lägre ortsgrupp, tills vidare erhåller ett lönetillägg
svarande mot skillnaden mellan de på den högre ortsgruppen under
år 1953 tillämpade lönerna och motsvarande belopp på den lägre ortsgruppen
vid de olika tidpunkterna från och med 1954 års ingång. Huruvida dessa
övergångsbestämmelser skall tillämpas också i de fall, då här avsedda förhållanden
föreligger beträffande endast en del av en kommun, torde sedermera
få övervägas.

Lönekostnadsökningarna har för staten, inberäknat folkskoleväsendet och
de högre kommunala skolorna, vid nu gällande lönenivå uppskattats till 20
miljoner kronor för år, varav på de af färsdrivande verken belöper 5 miljoner
kronor. Härtill kommer ökade kostnader för viss av kommunerna bedriven
verksamhet, till vilken utgår statsbidrag. På så sätt tillkommande

Kungl. Maj: Is proposition nr 132.

kostnader har emellertid icke kunnat specificeras nu utan har inräknats i
den kostnadsökning, som faller på kommunerna. Sistnämnda kostnadsökning
har beräknats till 1 miljon kronor för städerna och köpingarna,
4 miljoner kronor för landskommunerna och 2 miljoner kronor för landstingen.
Om en anpassning till den ändrade ortsgrupperingen sker på den enskilda
arbetsmarknaden, torde kostnaderna därför kunna uppskattas till
SO—100 miljoner kronor.

I annat sammanhang torde chefen för finansdepartementet framlägga förslag
till ändrad skattegruppering, överensstämmande med den av mig förordade
ändrade lönegrupperingen. Det skattebortfall, som en sådan ändring
av skattegrupperingen kan föranleda för staten och kommunerna, har uppskattats
till sammanlagt omkring 30 miljoner kronor, varav två tredjedelar
avser statlig skatt.

De totala kostnaderna för ändringarna i löne- och skattegrupperingarna
skulle på grundval av nämnda beräkningar alltså uppgå till inemot 60 miljoner
kronor för staten och kommunerna samt 80—100 miljoner kronor för
det enskilda näringslivet eller sammanlagt 140—160 miljoner kronor.

I detta sammanhang vill jag framhålla, att även en obetydlig ytterligare
minskning av spännvidden eller ändring i metoderna för orternas inplacering
kan föranleda, att kostnaderna blir avsevärt större. Ändringar i ortsgrupperingarna
av den art, som ifrågasatts av tjänstemännens organisationer,
Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet landsbygdens folk kan
uppskattas leda till eu total kostnadsökning av 350—450 miljoner kronor.

Hemställan.

Med hänsyn till att det här framlagda förslaget till ändringar i lönegrupperingen
utgår ifrån att den nuvarande spännvidden de olika grupperna
emellan skall bibehållas, erfordras icke att nya löneplaner utarbetas och
underställes riksdagens prövning. Då förslaget emellertid förutsätter, att
ortsgrupp 1 i fortsättningen ej skall tillämpas i fråga om statstjänstemännens
löner, torde riksdagens godkännande därav böra inhämtas. I samband
därmed torde också vissa anslagsfrågor in. in. framläggas för riksdagen och
dess bemyndigande böra inhämtas att meddela erforderliga övergångsbestämmelser.

De på affärsverken belöpande ökade kostnaderna för löner bör bestridas
i samma ordning, som dessa verks övriga utgifter bestrides, vilket uppenbarligen
kan innebära ett inkomstbortfall för statsverket. Kostnadsökningen
i övrigt bör i allmänhet i vanlig ordning redovisas under respektive anslag,
vilka följaktligen kommer att överskridas. I många fall torde emellertid de
ökade kostnaderna belasta anslag eller anslagsposter, som är maximerade.
Beträffande dessa anslag och anslagsposter synes Kungl. Maj:t böra erhålla
bemyndigande att medge erforderligt överskridande. 1 de fall, då kostnaderna
faller på reservationsanslag, torde det emellertid vara lämpligare att
särskilda medel ställes till förfogande för kostnadernas bestridande. På
grund härav och då kostnaderna för löneökningarna bör komma till ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

tryck i budgeten, bör under tolfte huvudtiteln för nästa budgetår upptagas
ett särskilt anslag för ändamålet. Detta anslag, som lämpligen torde böra
benämnas Täckning av beräknat överskridande av anslagsmedel på grund
av ändrad lönegruppering, bör med beaktande av att kostnadsökningen avser
ett halvt budgetår uppföras med 7,5 miljoner kronor.

I allmänhet bör de löneutbetalande myndigheterna icke äga förfoga över
nämnda anslag. Kungl. Maj :t torde dock böra erhålla bemyndigande att från
anslaget anvisa medel i de fall, då anslagsöverskridande icke lämpligen bör
ske.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att

1) godkänna att spännvidden i den statliga lönegrupperingen
— med bibehållen spännvidd grupperna emellan —
från och med den 1 januari 1954 minskas från 16 till 12
procent;

2) bemyndiga Kungl. Maj :t att meddela de övergångsbestämmelser,
som kan befinnas erforderliga vid genomförandet
av de förordade ändringarna i lönegrupperingen;

3) bemyndiga Kungl. Maj:t att för budgetåret 1953/54
medgiva de överskridanden av maximerade anslag och anslagsposter,
som kan föranledas av vad under 1) och 2) föreslagits;
samt

4) till Täckning av beräknat överskridande av anslagsmedel
på grund av ändrad lönegruppering å riksstaten för
budgetåret 1953/54 under tolfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 7 500 000 kronor.

Statsrådets övriga ledamöter biträder denna hemställan, därvid statsrådet
Hedlund, med instämmande av statsråden Norup, Persson och Hjalmar
Nilson, anför följande:

Den politiska meningsriktning, som jag företräder, har sedan lång tid tillbaka
hävdat, att dyrortsgrupperingen för bl. a. löner och skatter skall avvecklas
frånsett att vissa tillägg göres för delar av Norrland. Med hänsyn
främst till kostnaderna för det allmänna har inom meningsriktningen ansetts,
att avvecklingen bör ske i etapper. Då det föreliggande förslaget utgör
ett steg i riktning mot en avveckling av dyrortssystemet, biträder jag detsamma.

Med bifall till föredragande departementschefens hemställan
förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition av den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till
riksdagen.

Ur protokollet:

Ingvar Rörs.

587211. Stockholm 1953. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag