Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1957 (Proposition 1957:129)

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1957

Nr 129

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 7 § lagen den 1 december 1950 (nr
599) om ersättning för mistad fiskerätt m. in.; given
Stockholms slott den 8 mars 1957.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 7 § lagen den 1 december
1950 (nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt in. m.

GUSTAF ADOLF

Herman Zetterberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att kronan skall erhålla samma rätt som ersättningssökande
att fullfölja talan mot fiskevärderingsnämnds avgörande. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 129

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1957

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 7 § lagen den 1 december 1950 (nr 599)
om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

Härigenom förordnas, att 7 § lagen den 1 december 1950 om ersättning
för mistad fiskerätt m. m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

7§.

Ersättningssökande som är missnöjd
med fiskevärderingsnämnds beslut
äger draga frågan under domstols
prövning, såframt han väcker
talan mot kronan inom tre månader
från det nämndens beslut delgavs honom.
Erinran härom skall intagas i
beslutet.

Väckes ej

(Föreslagen lydelse)

Den som är missnöjd med fiskevärderingsnämnds
beslut äger draga
frågan under domstols prövning, såframt
han väcker talan inom tre månader
från det nämndens beslut delgavs
honom. Talan skall väckas vid
rätten i den ort där vattenområdet
eller, om det är beläget under flera
domstolar, dess huvuddel ligger. I
beslutet skall intagas erinran om vad
den missnöjde sålunda har att iakttaga.

Kronan vare pliktig att, i den
mån annat ej föranledes av vad i
18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken
stadgas, ersätta motparten hans kostnader
å målet i underrätten. Vad sålunda
stadgas skall, om kronan fullföljer
talan, äga tillämpning jämväl
å sådana kostnader i högre rätt som
asamkas motparten genom kronans
fullföljda talan.

---laga kraft.

Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad
uPP9ift utkommit från trycket i
Svensk författningssamling, men äger
ej tillämpning beträffande ärende, i
vilket fiskevärderingsnämnd meddelat
beslut före ikraftträdandet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1957

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 18 januari 1957.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,

Hedlund, Persson, Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet och
statsrådet Hjalmar Nilson anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Zetterberg, fråga om vidgad fullföljdsrätt för kronan mot beslut av fiskevärderingsnämnd
in. m. samt anför därvid följande.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 17 januari 1955 har kammarkollegiet
hemställt, att Kungl. Maj :t ville för riksdagen framlägga förslag till sådan
ändring av lagen om ersättning för mistad fiskerätt in. m. att kronan erhåller
vidgad fullföljdsrätt i ersättningsfrågor som i nämnda lag avses. I skrivelsen
har därjämte upptagits vissa andra, med den berörda frågan sammanhängande
spörsmål.

Över kollegiets skrivelse har efter remiss yttranden avgivits av fiskeristyrelsen
med statens fiskeriförsök, samtliga fiskevärderingsnämnder, Sveriges
advokatsamfund, riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges fiskares
riksförbund. Yttrande har vidare inkommit från advokaten Olof Chrysander
i Uppsala.

En framställning i ämnet har jämväl gjorts av 1956 års riksdag i skrivelse
till Kungl. Maj :t den 25 maj 1956 (nr 300).

Sedan ärendet ytterligare beretts inom justitiedepartementet anhåller jag
nu att få upptaga det till behandling.

Gällande lagbestämmelser om ersättning för mistad fiskerätt m. m. Bestämmelserna
i lagarna den 1 december 1950 om gräns mot allmänt vattenområde
samt om rätt till fiske har i vissa fall föranlett minskning av det
enskilda vattnet och intrång i förut bestående enskild fiskerätt. Genom lagen
den 1 december 1950 om ersättning för mistad fiskerätt m. in. har givits
möjlighet för den enskilde alt få ersättning härför av statsmedel.

I 1 § ersättningslagen stadgas alt, där vattenområde jämlikt lagen om
gräns mot allmänt vattenområde frångår ägaren, denne skall njuta ersätt -

Kungl. Maj. ts proposition nr 129 år 1957

ning av statsmedel för värdet av fiskerätt och annan förmån, som han sålunda
förlorar, så ock för annan skada som därigenom tillskyndas honom.
Ersättning av statsmedel för värdet av förlorad förmån och för annan skada
skall enligt samma lagrum jämväl tillkomma a) jordägare, vilkens fiskerätt
inskränkes därigenom att jämlikt 6—13 §§ eller 18 § lagen om rätt till
fiske annan än innehavaren av den enskilda fiskerätten må bedriva fiske,
som enligt äldre lag var förbehållet strandägaren, b) den som enligt urminnes
hävd, dom eller skattläggning eller på annan särskild grund innehar
fiskerätt, vilken helt eller delvis blir utan verkan till följd av att enligt lagen
om gräns mot allmänt vattenområde och lagen om rätt till fiske enskild
fiskeiätt ej gäller i allmänt vatten eller till följd av stadgandena i 6—20 §§
sistnämnda lag samt c) den som den 1 januari 1951 på grund av servitutseller
nyttjanderättsupplåtelse åtnjuter förmån, vilken helt eller delvis går
förlorad av skäl som förut i samma paragraf sagts.

I 2 § stadgas, alt fråga om ersättning skall upptagas av en särskild nämnd
(fiskevärderingsnämnd) och att ersättningsanspråk vid talans förlust skall
framställas inom viss tid. Fristen var ursprungligen bestämd till den 1 januari
1956 men genom lag den 30 december 1955 förlängdes den till den 1 januari
1958. Enligt 3 § skall fiskevärderingsnämnd bestå av tre ledamöter,
varav en, som tillika skall vara ordförande, utses av Kungl. Maj:t. De båda
övriga ledamöterna utses pa sätt Kungl. Maj :t bestämmer. För varje ledamot
skall finnas en i enahanda ordning som denne utsedd suppleant. Angående
omröstning i nämnden skall gälla vad i lag finnes stadgat rörande omröstning
i tvistemål vid rådhusrätt.

Innan fiskevärderingsnämnd avgör ärende angående ersättning, skall enligt
4 § sökanden och kronan erhålla tillfälle att framlägga sina synpunkter
vid sammanträde inför nämnden. Framställning må dock avslås utan att ha
handlagts vid sådant sammanträde, om den uppenbarligen icke förtjänar
avseende. Nämnden må tillerkänna sökanden gottgörelse av statsmedel för
utgifter å ärendet i den mån sådan gottgörelse begärts och finnes skälig Utskrift
av nämndens beslut skall tillställas sökanden.

5 och 6 §§ i ersättningslagen avser utfärdande i administrativ ordning av
bestämmelser om ersättning till nämndledamöter och om fiskevärderingsnamndernas
verksamhet. Kungörelse om fiskevärderingsnämnder och deras
verksamhet har utfärdats den 12 januari 1951.

Ersättningssökande, som är missnöjd med fiskevärderingsnämnds beslut,
ager enligt 7 § första stycket draga frågan under domstols prövning,
saframt han vacker talan mot kronan inom tre månader från det nämndens
beslut delgavs honom. Erinran härom skall intagas i beslutet. Väcker han

,ej..fS„adan talan’ ska11’ ''ad som stadgas i andra stycket av 7 § be träffande

beslutet i tillämpliga delar gälla vad i allmänhet är stadgat om
domstols dom, vilken vunnit laga kraft. Kronans talan i ersättningsfrågorna
bevakas enligt 8 § av kammarkollegiet. 8

19—12 ^ upptages, för det fall att inteckningshavares intressen beröres
regler om nedsättning av ersättningsbelopp hos länsstyrelsen och om fördel -

Kumjl. Maj.ts proposition nr 129 år 1957

ning av nedsatt ersättningsbelopp. I huvudsak föreskrives att vad i utsökningslagen
stadgas om fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld
fast egendom skall äga motsvarande tillämpning.

Ur förarbetena till ersättningslagen må här anmärkas, att fiskerättskommittcn
i sitt den 31 juli 1947 avgivna betänkande (SOU 1947: 47) uttalade,
att såväl de väntade ärendenas antal som deras säkerligen ofta invecklade
art närmast syntes visa hän mot en anordning med för ändamålet särskilt
inrättade organ, vilkas verksamhetsområden borde vara lokalt begränsade
men i enhetlighetens intresse ej alltför små. För den avsedda organisationen
fann kommittén de lokala värderingsnämnderna enligt rekvisitionslagen
lämpligen kunna tjäna som förebilder. För prövning av frågor enligt ersättningslagen
föreslog kommittén därför inrättande av särskilda fiskevärderingsnämnder.
Dessas antal och verksamhetsområden borde bestämmas a^
Kungl. Maj :t. Med hänsyn till arten av de ärenden som skulle handläggas av
fiskevärderingsnämnd ansåg kommittén att dess ordförande borde vara en i
domarevärv erfaren jurist — helst häradshövding eller annan ordinarie innehavare
av domareämbete — samt att till ledamöter borde utses personer,
som var väl förtrogna med förhållandena inom nämndens verksamhetsområde
och hade erfarenhet i värdering av fast egendom; ägodelnings- och vattenrättsnämndemän
syntes i första hand komma i fråga för dylikt uppdiag.
Kommitténs lagförslag upptog regler härom.

I fråga om förfarandet inför fiskevärderingsnämnd upptog kommittén i
sitt lagförslag allenast vissa allmänna rättsgrundsatser, vilkas iakttagande
syntes vara av synnerlig vikt för de rättssökande. I övrigt borde, enligt kommittén,
närmare föreskrifter angående nämndernas verksamhet meddelas i
administrativ ordning.

Fullföljdsreglerna upptogs i 6 § i fiskerättskommitténs förslag till ersätlningslag.
Detta lagrum hade i förslaget följande lydelse.

Den som är missnöjd med fiskevärderingsnämnds beslut i ärende angående
ersättning äger draga frågan under allmän domstols prövning, såframt
han instämmer sin talan inom nittio dagar från det nämndens beslut tillställdes
honom. I beslutet skall lämnas tydlig hänvisning om vad den missnöjde
har att iakttaga för tvistens dragande under domstols prövning.

I fråga om detta lagrum anförde kommittén:

Även om den sammansättning, fiskevärderingsnämnderna avses skola lia,
torde göra dem väl skickade att pröva ersättningsfrågorna, har kommittén
likväl ansett rättssäkerheten kräva, att möjlighet beredes den som är missnöjd
med nämndens beslut att bringa ärendet under allmän domstols bedömande.
Det har härvid ifrågasatts att begränsa domstolens prövning till all
avse allenast innehållet och omfattningen av den rättighet, varpå ersättningsanspråket
grundar sig, medan frågan om ersättningens belopp ej ensamt
skulle få fullföljas till domstol. Fn dylik anordning bär emellertid
kommittén funnit möta alltför stora betänkligheter med hänsyn såväl till
svårigheten alt sålunda särskilja olika delar av tvistefrågan som också till
vikten av de ekonomiska värden som kunna stå på spel i hithörande ärenden.

Kungl. Maj ris proposition nr 129 år 1957

I a\ seende å kammarkollegiets befattning med dessa ärenden framhöll
kommittén, att kollegiets avsedda ställning som kronans representant icke
syntes böra vara rent partsbetonad. Då det gällde den grundläggande utredningen
rörande innehållet och omfattningen av sökandens rätt var det
enligt kommitténs mening önskvärt att kollegiet med sin speciella sakkunskap
medverkade till ett objektivt klarläggande av det för ersättningsfrågans
bedömande avgörande rättsläget.1

Vid remiss till lagrådet den 25 februari 1949 av förslag till bl. a. fiskerättslag
och ersättningslag framhöll dåvarande chefen för jordbruksdepartementet,
statsrådet Sträng, att det uppenbarligen var önskvärt att ersättningsfrågorna
kunde avgöras i enkla former, men samtidigt måste tillses
att rättssäkerheten icke äventyrades. Den av fiskerättskommittén föreslagna
anordningen med särskilda fiskevärderingsnämnder torde väl tillgodose båda
dessa önskemål. Departementschefen biträdde därför förslaget om sådana
nämnder. Däremot ansåg departementschefen icke behövligt, att några särskilda
kvalifikationsvillkor för ledamotskap angavs i lagtexten, samt förklarade
sig utgå från att Kungl. Maj:t ändock skulle tillse att önskemålet
om opartiskhet och erfarenhet i värderingsfrågor beaktades. Fullföljdsreglerna,
som i det remitterade förslaget återfanns i 7 §, hade — med undantag
för en mindre ändring av redaktionell karaktär — samma lydelse som
nu gäller. I avseende å desamma anförde departementschefen endast att i
7 § hade med någon jämkning upptagits enahanda bestämmelser som i 6 §
i kommittéförslaget om rätt att vid missnöje med beslut av fiskevärderingsnämnd
väcka talan mot kronan vid domstol. Med hänsyn bl. a. till att det
i dylika fall ej sällan torde bli fråga om att åberopa ny utredning syntes
denna utväg vara att föredraga framför att — i enlighet med vad kammarkollegiet
under remissbehandlingen av kommittéförslaget ifrågasatt — låta
talan fullföljas till hovrätt.2

Kungl. Maj :ts förordnande den 25 februari 1949 om inhämtande av lagrådets
utlåtande över förslaget till ersättningslag återkallades den 18 juni
1949 på föredragning av chefen för justitiedepartementet, i samband varmed
beslöts att lagrådets utlåtande skulle inhämtas över dels ett av lagberedningen
utarbetat förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde och
dels ett inom justitiedepartementet utarbetat nytt förslag till ersättningslag.
Det nya förslaget överensstämde med det tidigare remitterade förslaget till
ersättningslag utom såtillvida, att det nya förslaget jämväl avsåg ersättning
‘Öl annan förmån än rätt till fiske, vilken för fastighetsägare gick förlorad
därigenom att jämlikt förslaget till lag om gräns mot allmänt vattenområde
\isst
vatten. I fråga om de delar av det nya förslaget vilka överensstämde med det
tidigaie remitterade förslaget gjorde chefen för justitiedepartementet icke
något uttalande.

1 Se SOU 1947: 47 sid. 321-322.

2 Se prop. nr 60/1950 sid. 138—140.

Kungl. Maj. ts proposition nr 129 år 1957

Det nya förslaget lämnades av lagrådet utan erinran i de delar som här är
av intresse. Proposition i ämnet avläts den 13 januari 1950 (nr 59).

Vid ersättningslagens behandling i riksdagen uttalade tredje lagutskottet.

För att det skall stå fullt klart att fiskevärderingsnämnds beslut skall
vara likställt med domstols ej blott i fråga om möjligheterna att få exekution
utan också i fråga om möjligheten att vinna rättelse genom resning och
andra extraordinära rättsmedel — även pa talan av kannnai kollegiet • förordar
utskottet att i 7 § tillfogas ett andra stycke av innehåll att om talan
ej väckes mot nämndens beslut, skall beträffande beslutet i tillämpliga delar
gälla vad i allmänhet är stadgat om domstols dom, vilken vunnit laga
kraft. Denna hänvisning syftar framför allt på bestämmelserna i nya rättegångsbalkens
58 och 59 kap. om resning och återställande av försutten tid
samt om besvär över domvilla.1

På grund av detta uttalande tillkom andra stycket i 7 §.

Kammarkollegiets framställning. I sin förut berörda framställning den 17
januari 1955 erinrar kammarkollegiet till en början om gällande fullföljdsbestämmelser
och framhåller, att möjlighet för kronan att vinna rättelse i
fiskevärderingsnämnds beslut endast föreligger i sådana fall, då resning eller
andra extraordinära rättsmedel kan ifrågakomma. Y idare framhållei kollegiet
att ersättningslagen icke innehåller några föreskrifter om forum för det
fall, att ersättningsfrågan dragés under domstols provning. Erfarenheterna
av ersättningslagens tillämpning har enligt kollegiets mening visat, att en
ändring och komplettering av lagen i berörda hänseenden är påkallad.

Kollegiet anför, att anledningen till att man under departements- och
riksdagsbehandlingen av ersättningslagen frångick fiskerättskommitténs
förslag och begränsade kronans klagorätt till de i 7 § andra stycket åsyftade
fallen, resning och domvilla, icke närmare framgår av förarbetena till
lagstiftningen. Måhända har det ansetts rimligt att den, som till följd av
de nya fiskerättslagarna komme att lida skada, icke skulle behöva riskera
att tvingas in i en rättegång vid domstol för att få sina ersättningskrav
prövade med de konsekvenser i fråga om rättegångskostnader och tidsutdräkt
som därav kunde följa. Även om sålunda vissa skäl kan tala för att
fiskevärderingsnämnds beslut vinner laga kraft mot kronan kan enligt kollegiets
mening emellertid ifrågasättas, om icke eu utvidgning av kronans
möjligheter att fullfölja talan mot nämndens beslut angående ersättning är
påkallad.

Såsom det viktigaste skälet för en utvidgning av kronans i ullföl jdsratt
åberopar kollegiet intresset av eu riktig och enhetlig rättstillämpning. Varken
i ersättningslagen eller eljest har givits några närmare regler om giunderna
för beräknande av ersättningarnas storlek, varför olika praxis lätt kan
komma att utbildas vid de särskilda fiskevärderingsnämnderna. Kammarkollegiet
har visserligen redan nu vissa möjligheter att verka för ett enhetligt
bedömande av ersättningsfrågorna, men dessa möjligheter är på

> Sc tredje lagutskottets utlåtande nr 22/1950 sid. 25.

Kungl. Maj.ls proposition nr 129 år 1951

grund av fullföljdsreglerna mycket begränsade. I detta sammanhang framhåller
kollegiet också att ersättningsyrkandena i vissa fall uppgår till belopp
varmed man näppeligen räknat vid lagens tillkomst. Kollegiet fortsätter:

Ett ytterligare motiv för utvidgning av kronans fullföljdsrätt är det förbållandet,
att vittnesbevisning i egentlig mening icke kan upptagas vid fiskevärderingsnämnderna.
Bland annat när det gäller frågor om fiskets hävd
och sättet för dess bedrivande har det understundom visat sig vara svårt
att få dessa spörsmål fullt klarlagda under nämndernas sammanträden. Man
maste nämligen därvid som regel räkna med en viss obenägenhet från ortsbors
sida att lämna för sökandena ofördelaktiga upplysningar.

Slutligen må framhållas, att den fiskelagstiftning, som ersatts av lagen
den 1 december 1950 om rätt till fiske, i många hänseenden var oklar. När
det gäller att bedöma framställda yrkanden om ersättning för mistad fiskerätt
maste man emellertid taga ställning till påstådd fiskerätt även enligt
äldre lag, och stora svårigheter kunna möta, när det gäller att pröva innehållet
och omfattningen av den rättighet, varpå ersättningsanspråken grunDet
är därför önskvärt att genom lagändring bereda även kronan
möjlighet att genom fullföljd till allmän domstol kunna erhålla preiudicerande
avgörande i hithörande frågor.

Därest betänkligheter skulle anses föreligga mot en obegränsad fullföljdsi
ätt för kronan till allmän domstol beträffande av fiskevärderingsnämnd
meddelade beslut i ersättningsärenden, torde, uttalar kollegiet, i administrativ
väg kunna föreskrivas, att kollegiet såsom företrädare för kronan icke
må begagna sig av sin klagorätt i andra fall än då frågan om den påstådda
fiskerättens art och omfattning enligt äldre rätt är osäker, då principfråga
föreligger samt då utdömd ersättning avsevärt överstiger vad som kan anses
rimligt. Även utan särskild föreskrift härom lärer kollegiet emellertid
komma att begränsa utnyttjandet av en eventuell fullföljdsrätt till att avse
allenast nu angivna eller därmed jämförliga fall.

Av hänsyn till de ersättningsberättigades intressen bör enligt kollegiets
mening ersättning för kronans rättegångskostnader icke yrkas i de fall, då
sökanden nöjer sig med nämndens beslut men kronan fullföljer till allmän
domstol, därest icke särskilda omständigheter — exempelvis oriktiga uppgifter
från sökandens sida — ger anledning därtill. Med hänvisning till 67 §
expiopriationslagen anför kollegiet vidare att det möjligen skulle kunna
ifrågasättas, om man icke bör gå ett steg längre och låta sökanden få ersättning
för egna kostnader. Visserligen har sökanden icke denna förmånliga
ställning, då han själv fullföljer talan, men det torde vara större anledning
att tillgodose sökandens intressen, då kronan fullföljer.

Kollegiet behandlar i sin framställning även forumfrågan och uttalar att
lagstiftaren — i likhet med vad i detta avseende uttryckligen föreskrivits i
1928, 1930 och 1932 års fiskeersättningslagar — synes ha tänkt sig att fastighetsforum
skulle gälla. Kollegiet anför vidare:

Emellertid har Svea hovrätt i visst mål ansett valrätt föreligga mellan
detta forum och domstolen i den ort, där kammarkollegiet såsom företrädare
tor kronan har sitt säte, d. v. s. Stockholms rådhusrätt (se Sv. J.T. 1954, rättstall
s. 25). Mål angående ersättning för mistad fiskerätt berörande samma

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1957

ort, till och med samma skifteslag, kunna sålunda i vissa fall komma att
avdömas av häradsrätten i orten och i andra fall av Stockholms rådhusrätt,
vilket uppenbarligen får anses vara synnerligen olämpligt. För det fall att
även kammarkollegiet erhåller rätt att föra talan mot fiskevärderingsnämnds
beslut, torde forumfrågan bliva ytterligare komplicerad. Det synes
därför påkallat att genom ett tillägg till 1950 års fiskeersättningslag få fastslaget,
vilket av förenämnda fora, som skall komma i fråga.

Med hänsyn dels till önskvärdheten av att rättegångskostnaderna — exempelvis
i fall då vittnen skall höras in. m. — i möjligaste mån hålles nere dels
ock till den omständigheten att särskilt beträffande frågor om fiskets hävd
och omfattning, sedvanor i orten i fråga om fiskets utövande och dylikt det
är av stort värde för målens bedömande att utnyttja den kännedom om de
lokala förhållandena, som finnes företrädd inom domstolarna i orten, synes
det kollegiet lämpligast att fastighetsforum blir exklusivt forum i fiskeersättningsmål.

Yttrandena. I flertalet av de yttranden som avgivits över kollegiets framställning
har förslaget om vidgad fullföljdsrätt för kronan i piincip tillstyrkts
eller lämnats utan erinran.

En tveksam eller avstyrkande hållning kommer emellertid till uttryck
i några remissyttranden. Fiskeristyrelsen framhåller sålunda, att enligt de
allmänna reglerna för processlagstiftnings tillämplighet i tiden en eventuell
ändrad lagstiftning torde bli tillämplig endast på sådana anspråk som anhängiggöres
efter den ändrade lagens ikraftträdande, under det att redan
anhängiggjorda eller avgjorda ersättningsärenden skall behandlas efter den
äldre lagen (jfr RP 12 §). Man hamnar då i den mycket egendomliga situationen
att en mängd ersättningsmål avgjorts eller kommer att avgöras utan
möjlighet för det allmänna (kammarkollegiet) att få domstolsprövning till
stånd, under det att ersättningsärenden som anhängiggöres efter lagens
ikraftträdande kan bli föremål för dylik prövning. Dessa konsekvenser förefaller
fiskeristyrelsen från såväl allmänt medborgerliga rättssäkerhetssynpunkter
som i lagtekniskt hänseende vara så allvarliga, att förslaget att
ändra ersättningslagen i den av kammarkollegiet önskade riktningen är ägnat
att ingiva betänkligheter. Jämväl nackdelarna av att ersättningssökanden
kan tvingas in i en långvarig och kostnadskrävande rättegång påpekas
av fiskeristyrelsen. Enligt styrelsens mening får man icke glömma, att
många ersättningssökande är människor i små ekonomiska omständigheter,
exempelvis ägare av ofullständiga jordbruk. Detta är särskilt fallet med
många av dem som begärt eller kommer att begära ersättning för förlorat
hummerfiske i norra Bohuslän. Liknande förhållanden torde även förekomma
på andra håll i landet. För dessa många människor måste det, som kammarkollegiet
själv framhåller såsom den antagliga grunden till den nuvarande
lagens avfattning på denna punkt, vara rimligt att den, som lider skada
till följd av de nya fiskerättslagarna, icke skall behöva riskera alt tvingas
in i eu rättegång vid domstol för all få sina ersättningskrav prövade med de

Kungi. Maj. ts proposition nr 129 år 1957

konsekvenser i fråga om rättegångskostnader och lidsutdräkt som kan följa
därav. Fiskevärderingsnämnden för saltsjökusterna av Gävleborgs och Uppsala
län anlägger en synpunkt liknande den av fiskeristyrelsen sist anförda.

Olägenheterna av att ersättningen icke skulle kunna utbetalas förrän lagakraftägande
dom föreligger understrykes av fiskevärderingsnämnden för
Kalmar och Blekinge län.

Fiskevärderingsnämnden för saltsjökusterna av Södermanlands och Östergötlands
län kan icke finna, att vad kammarkollegiet anfört utgör tillräcklig
grund för lagändring. Ordföranden i denna nämnd har i ett kompletterande
yttrande uttalat att, därest fullföljdsrätt för kronan införes, fiskevärderingsnämnderna
bör slopas och prövningen av framställda ersättningsanspråk
anförtros åt ägodelningsrätt, eventuellt expropriationsdomstol. Införande
av klagorätt kan befaras spränga sönder ramen för den nu gällande
ordningen för anspråks prövande. Även riksförbundet landsbygdens folk avstyrker
förslaget.

I anslutning till vad fiskeristyrelsen anfört angående tillämpligheten av
en ny lagstiftning om vidgad fullföljdsrätt för kronan må nämnas, att det
enligt fiskevärderingsnämnden för Mälaren och Hjälmaren icke torde föreligga
något rättsligt hinder för att ett infört stadgande om fullföljdsrätt för
kronan blir tillämpligt på alla ersättningsbeslut av fiskevärderingsnämnd,
vilka meddelas efter åsyftad lagändrings ikraftträdande. För att undvika, alt
klagorätt för kronan medför uppskjutande av ersättnings utbetalande, kan
enligt denna remissmyndighets mening föreskrivas antingen kortare tid än
tre månader för kronan att gå i författning om domstolsprövning eller ock
att kronan kan avgiva nöjdförklaring med bindande verkan, vilket skulle ske
snarast möjligt och anmälas till vederbörande fiskevärderingsnämnd, som
då har att föranstalta om verkställighet.

I åtskilliga yttranden har framhållits, alt eventuell fullföljdsrätt för kronan
bör utövas med varsamhet eller underkastas vissa begränsningar i lag.
Sålunda har fiskevärderingsnämnden för Norrbottens och Västerbottens län
anfört att den föreslagna klagorätten för kronan, om den utövas med varsamhet,
icke torde i någon högre grad öka antalet fullföljda mål. Jämväl
fiskevärderingsnämnden för Västernorrlands och Jämtlands län understryker
angelägenheten av att kronan utnyttjar fullföljdsrätten återhållsamt.
Eljest kan hela nämndförfarandet bli meningslöst. Att begränsa fullföljdsrätten
till frågor av viss beskaffenhet torde, såsom fiskerättskommittén framhållit,
möta svårighet ur lagteknisk synpunkt och vara olämpligt med hänsyn
till vikten av de ekonomiska intressen som kan stå på spel. Sveriges
fiskares riksförbund utgår från att kammarkollegiet, såsom företrädare för
kronan, icke kommer att begagna sig av en kronan tillerkänd fullföljdsrätt
i andra fall än sådana, som omnämnes i kollegiets skrivelse. Detta är enligt
förbundet en oeftergivlig förutsättning för dess tillstyrkande av förslaget.

Fiskevärderingsnämnden för salts jökusterna av Stockholms och Gotlands
län anser att kronans talerätt bör begränsas till visst motgångsvärde. Detta

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1957

värde synes böra bestämmas ganska högt. Att sätta det under 50 000 kronor
bör enligt nämndens mening ej komma i fråga. Fiskevärderingsnämnden
för Vänern och Vättern förordar att fullföljdsrätten begränsas till att avse
fall där den av vederbörande fiskevärderingsnämnd bestämda ersättningen
överstiger visst belopp, exempelvis 3—5 000 kronor, och fiskevärderingsnämnden
i Kalmar och Blekinge län föreslår, såvitt avser begränsning med
hänsyn till processföremålets värde, att kronans fullföljdsrätt skall avse allenast
fall, då den bestämda ersättningen uppgår till ett mera avsevärt belopp.
Jämväl i övrigt bör enligt denna nämnds mening kronans fullföljdsrätt
begränsas till att avse allenast sådana fall, då ett verkligt behov av en
förnyad prövning föreligger. På vad sätt en dylik begränsning skall komma
till uttryck i lagreglerna är eu fråga, som nämnden anser sig icke kunna
gå in på. Skulle emellertid, såsom torde vara att emotse, svårigheter yppa
sig att på förhand konstatera, när behov kan tänkas komma att föreligga,
synes man möjligen kunna reflektera på att låta fullföljdsrättens utövande
bli beroende på Kungl. Maj :ts medgivande i varje särskilt fall. Fiskevärderingsnämnden
för saltsjökusterna av Gävleborgs och Uppsala län ifrågasätter
en begränsning till frågor om påstådd fiskerätts art och omfattning.

I fråga om rättegångskostnader i mål som fullföljes av kronan har alla
remissinstanser, som särskilt yttrat sig häröver, förordat en reglering i överensstämmelse
med 07 § expropriationslagen. Sveriges fiskares riksförbund
anser, att en dylik anordning är en oeftergivlig förutsättning för införande
av fullföljdsrätt för kronan.

Fiskevärderingsnämnden för Norrbottens och Västerbottens län uttalar
att en rättegångskostnadsregel, motsvarande 67 § expropriationslagen eller
23 § andra stycket lagen om allmänna vägar, bör införas vare sig kronan
får fullföljdsrätt eller ej.

Jämväl kammarkollegiets förslag i forumfrågan biträdes av flertalet remissinstanser.
Av dessa anför emellertid fiskevärderingsnämnden för Norrbottens
och Västerbottens län att det möjligen bör övervägas, om icke ifrågavarande
mål bör överflyttas till ägodelningsrätt. För en sådan åtgärd kan
enligt nämndens mening åberopas synpunkter liknande dem som på sin lid
föranledde vägmålens förläggning till ägodelningsrätterna.

Att Stockholms rådhusrätt göres till exklusivt forum förordas av advokaten
Chrgsander, som anser att de av kammarkollegiet anförda skälen för
att fastighetsforum skulle tillämpas — dels att rättegångskostnaderna skulle
hållas nere och dels att domstolen i orten skulle besitta speciell sakkunskap

- icke är bärkraftiga. Rättens ordförande skulle mestadels bli jävig, enär
till ordförande i de olika fiskevärderingsnämnderna regelmässigt utsetts ordinarie
domhavandena i de domsagor inom vars domvärjo huvudparten av
resp. fiskevatten är belägna. Kollegiet har starkt och med rätta tryckt på önskemålet
om att snarast nå fram till en enhetlig praxis för ersättningsfrågornas
bedömande. Det synes knappast som om denna mycket angelägna sak
skulle befordras genom att ersättningsfrågorna hänskjutes till eu mångfald
olika underrätter och ett flertal hovrätter landet över. Ersättningsfrågorna

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1957

ligger så gott som alldeles ensartat till i vad de avser t. ex. hela Mälaren.
De kan därför antagas bli föremål för en likartad bedömning från fiskevärderingsnämndens
sida. Kollegiets förslag i forumfrågan kan emellertid medföra,
att alldeles ensartade ersättningsprocesser med i stort sett samma utredning
och vittnen samtidigt föres vid flera olika domstolar. Orimligheten
hos en lagbestämmelse, som skulle leda till dylika konsekvenser, torde ligga
i öppen dag. Och allra minst torde den leda till det resultat, som kammarkollegiet
säger sig ha åsyftat med densamma, nämligen att i möjligaste
mån hålla rättegångskostnaderna nere. Skulle Stockholms rådhusrätt
ej göras till exklusivt forum, bör några ändringar ej göras i nuvarande bestämmelse,
så att möjligheten av hänvändelse till kammarkollegiets forum
alltjämt står öppen för sådana ersättningssökande, för vilka anlitandet av
andra domstolar blir uppenbart orimligt.

Fiskevärde ringsnämnden för saltsjökusterna av Stockholms och Gotlands
län uttalar sig för fullföljd från nämnd till hovrätt. Denna remissmyndighet
anför, att det på förevarande liksom på övriga områden av rättslivet
självfallet föreligger intresse av en riktig och enhetlig rättstillämpning. Säkerligen
uppkommer ej sällan svåra frågor av rättslig natur, och stundom
kan saken även gälla höga belopp. Anser man kronans intressen ej bli tillräckligt
tillgodosedda med den nuvarande ordningen, kan det enligt nämndens
mening dock ej vara lämpligt att även för kronans del inrätta ett system med
tyra instanser. Detta skulle direkt strida mot den ersättningssökandes befogade
krav att inom rimlig tid få sitt ersättningsanspråk slutgiltigt avgjort.
Emellertid kan i viss mån samma invändning göras mot det nuvarande
systemet, enligt vilket ersättningssökande, som är missnöjd med fiskevärderingsnämnds
beslut, först skall vid underrätt underkasta sig i stort sett
samma rättsliga procedur, som skett inför nämnden, innan han kan vinna
överrätts prövning av saken. Med hänsyn härtill måste den instansordning,
som gäller beträffande ägodelningsrätterna, avgjort vara att föredraga framför
det nuvarande systemet med fyra instanser. Såväl ersättningssökande
som kronan skulle i så fall vid missnöje med fiskevärderingsnämnds beslut
ha att fullfölja sin talan i hovrätt. Under förarbetena till "den gällande lagen
om ersättning för mistad fiskerätt avvisades visserligen tanken på en
fullföljd av talan direkt till hovrätt. Som skäl härför åberopades, att det ej
sällan kunde bli fråga om att i den högre instansen åberopa ny utredning.
Nämnden kan emellertid icke för sin del bekräfta riktigheten av en dylik
farhåga. Det får nämligen anses vara väl sörjt för att utredningen vid
nämnderna blir både grundlig och allsidig. Att någon skillnad i förevarande
hanseende skulle föreligga mellan ägodelningsrätterna och fiskevärderingsnämnderna
kan inte gärna med fog påstås. Nämnden förordar således för
fiskevärderingsnämndernas del ett fullföljdssystem i princip lika med det
som gäller för ägodelningsrätterna.

Fiskevärderingsnämnden för saltsjökusterna av Gävleborgs och Uppsala
lan framhåller att kammarkollegiet såsom skäl för utvidgad fullföljdsrätt
1 Öl kronan bl. a. åberopar vikten av enhetlig rättstillämpning. Det synes

Kungl. Maj:ts proposition nr 129 år 1957

nämnden då föga lämpligt att allmän domstol i orten blir exklusivt forum.
Möjlighet att välja mellan fastighetsforum och Stockholms rådhusrätt bör
ej finnas. Antingen skall nämnda rådhusrätt vara exklusivt forum eller skall
ärendet fullföljas från nämnden till hovrätt.

Frågans behandling vid 1956 års riksdag. I motionen nr 46 vid 1956 års
riksdag (av herrar Levin och Skoglund i Umeå) hemställdes, att de fullföljdsregler
som gäller för sökande enligt ersättningslagen skulle göras tilllämpliga
även å kronan. Till stöd för yrkandet åberopades i huvudsak samma
skäl som dem kammarkollegiet anfört i sin skrivelse till Kungl. Maj :t.
Jämväl i de remissyttranden som avgavs över motionen — av kammarkollegiet,
fiskeristyrelsen, tre fiskevärderingsnämnder och Sveriges fiskares riksförbund
— framfördes väsentligen samma synpunkter som dessa instanser
tidigare framfört i ärendet. Från fiskevärderingsnämndernas sida lämnades
därjämte vissa uppgifter om storleken av fordrade ersättningsbelopp.

Tredje lagutskottet anför i sitt utlåtande över motionen (nr 19) att, av
remissyttrandena att döma, på åtskilliga håll den tanken kommit till uttryck,
att rätt till domstolsprövning borde införas även för kronan. Vad som
närmast synes ha aktualiserat denna tanke är den omständigheten, att 1950
års lagstiftning har kommit alt ge upphov till ersättningsanspråk i en omfattning,
som knappast torde ha förutsetts vid ersättningslagens tillkomst.
Härom anför utskottet:

Belysande i detta hänseende är exempelvis de uppgifter, som föreligger
från fiskevärderingsnämnderna för Norrbottens och Västerbottens, för Kalmar
och Blekinge och för Hallands samt Göteborgs och Bohus län. Hos den
förstberörda nämnden närmar sig sålunda summan av hittills preciserade
anspråk 15 miljoner kronor, i Kalmar- och Blekingenämnden har i två ärenden,
som delvis avser samma, flera personer tillhöriga fiske, yrkats ersättning
med omkring 800 000 kronor, och i den tredje av nämnderna har anspråk
avseende Sydkoster i norra Bohuslän väckts på ett belopp av 972 522
kronor. I sistnämnda ärenden gör kronan i första hand gällande, att fiskerätterna
vid Sydkoster haft sådant innehåll, att någon ersättning över
huvud taget icke kan ifrågakomma. I anslutning till detta exempel må erinras
om att fiskevärderingsnämndernas verksamhet för bestämmande av
ersättning omfattar jämväl det rent rättsliga bedömandet av fiskerättigheternas
art och omfattning enligt den före den 1 januari 1951 gällande fiskelagstiftningen.

Utskottet erinrar vidare om fiskerättskommitténs uttalande, att kommittén
ansett rättssäkerheten kräva att möjlighet bereddes den, som var
missnöjd med nämndens beslut, all bringa ärendet under allmän domstols bedömande,
samt fortsätter:

Även åtskilliga ytterligare skäl talar för införandet av fullföljdsrätl jämväl
för kronan. Till en början kan sägas, att sådan rätt i föreliggande fall
motiveras redan av den grundläggande processrättsliga principen om ömsesidig
fullföljdsrätt. Vidare kan åberopas det allmänna intresset också på
förevarande område av en riktig och enhetlig rättstillämpning med avseende

Kungl. Maj. ts proposition nr 129 år 1957

på grunderna för beräkning av ersättningarnas storlek, något som torde vara
svårt att uppnå utan domstolsprövning med den möjlighet denna innebär
till avgöranden i högre instanser. Vid fiskevärderingsnämnderna kan vittnesbevisning
icke upptagas under samma betryggande former som vid allmän
domstol. Detta kan, särskilt när det gäller frågor om fiskets hävd och
sättet för dess bedrivande, visa sig innebära en icke oväsentlig begränsning
av fiskevärderingsnämndernas möjligheter att komma till riktiga och rättvisa
resultat. Slutligen motiveras önskemålet om fullföljdsrätt för kronan
också av behovet av prejudicerande avgöranden av högre instans i de rent
rättsliga spörsmål, som sammanhänger med tolkningen av äldre fiskelagstiftning.

Starka skäl talar således enligt utskottets mening för fullföljdsrätt för
kronan. Emellertid kan vägande skäl också åberopas mot den av motionärerna
önskade lagändringen. Härom anför utskottet:

Lagen om ersättning för mistad eller inskränkt fiskerätt har tillkommit
för att bereda fiskerättshavarna ersättning för den skada och förlust de lidit
genom ingripande i deras rätt från statsmakternas sida i form av lagstiftning.
Rättigheternas innehavare kan därför sägas ha ett berättigat anspråk
på att reglerna om ersättningens bestämmande utformas på ett sådant sätt,
att minsta möjliga olägenhet uppkommer för dem. Det må under sådana
förhållanden anses rimligt, att de ersättningsberättigade icke bör kunna
tvingas in i rättegång vid domstol med de konsekvenser detta kan medföra i
fråga om rättegångskostnader och dröjsmål med ersättningens utbekommande.
Även rent processuella skäl kan möjligen, i enlighet med vad minoriteten
inom fiskeristyrelsen påpekat, åberopas mot en lagändring i den av motionärerna
önskade riktningen. Enligt de allmänna reglerna för processlagstiftnings
tillämplighet i tiden lär nämligen eu eventuellt ändrad lagstiftning bli
tillämplig endast på sådana anspråk, som anhängiggörs efter den ändrade
lagens ikiaftträdande, under det att redan anhängiggjorda eller prövade ersättningsärenden
skall behandlas efter den äldre lagen. Situationen skulle då
bli den, att vissa ersättningsmål avgjorts eller komme att avgöras utan möjlighet
för det allmänna att få domstolsprövning till stånd, under det att ersättningsärenden,
som anhängiggöres efter lagens ikraftträdande, kan bli
föremål för dylik prövning. Denna olägenhet torde dock kunna i stort sett
und\ikas genom ett övergångsstadgande av innebörd att bestämmelsen om
fullföljdsrätt för kronan bleve tillämplig i alla ärenden, där beslut av fiskevarderingsnämnd
meddelades efter lagändringens ikraftträdande Hittills
torde nämligen beslut ha meddelats i ett litet antal ärenden.

Enligt utskottets mening bör emellertid avgörandet träffas främst med
hänsyn tagen till de ersättningsberättigades intressen. Den frågan träder då
i forgrunden, huruvida dessas ställning genom den ifrågasatta lagändringen
skulle så försämras, att denna framstår såsom obillig. Vad då först beträffar
risken för utgifter för rättegångskostnader i sådana fall, då ersättningssökanden
nöjer sig med nämndens beslut men kronan fullföljer till allmän
domstol, torde varje olägenhet härutinnan kunna undvikas genom en bestämmelse,
motsvarande 67 § expropriationslagen och innebärande bland
annat, att kronan i de fall, då den utnyttjar sin fullföljdsrätt, får, oavsett
målets utgång, svara icke blott för sina egna utan även för motpartens kostnader
å målet. Däremot torde den olägenhet icke kunna helt undvikas, som

Kungi. Maj.ts proposition nr 129 år 1957

består i tidsutdräkt med avseende på ersättningens utbetalande. Att således
ersättningssökandenas ställning vid en lagändring åtminstone i visst avseende
skulle försämras är otvivelaktigt. Å andra sidan har det, enligt vad utskottet
under hand inhämtat, i samband med ärendets behandling av företrädare
för vissa ersättningssökande själva uttalats den åsikten, att kronan borde
beredas möjlighet att bringa ersättningsfrågorna under domstols bedömande.
Det torde nämligen ligga i sakens natur, att fiskevärderingsnämnderna i
medvetandet om kronans avsaknad av fullföljdsrätt är benägna för en viss
försiktighet vid ersättningarnas bestämmande, vilket onekligen innefattar en
viss risk för att förlusten eller skadan icke alltid uppskattas till sitt fulla
belopp.

Utskottet anser i vart fall, att den av motionärerna förordade lagändringen
icke bör genomföras utan att samtidigt frågan om rättegångskostnader
överväges. Därest kronans fullföljdsrätt i samband därmed på ett eller annat
sätt begränsades till spörsmål av principiell natur och till sådana fall, då
det på grund av påtagliga oriktigheter föreligger klart behov av domstolsprövning,
torde skälen för en lagändring väga tyngre än de därigenom uppkomna
olägenheter för de ersättningsberättigade, vilka talar emot en sådan
ändring.

Utskottet tillägger slutligen, att enligt utskottets mening den önskvärda
enhetligheten i rättstillämpningen bäst torde vinnas med en forumregel, enligt
vilken en särskilt angiven allmän underrätt gjordes till exklusivt forum.

Utskottets hemställan, att riksdagen i anledning av motionen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva tillkänna vad utskottet anfört, bifölls av riksdagen
(skr. nr 300).

Vissa uppgifter angående fiskevärderingsnämndernas verksamhet. I samband
med beredningen av förevarande fråga inom justitiedepartementet har
till komplettering av utredningen inhämtats vissa uppgifter från ordförandena
i fiskevärderingsnämnderna angående nämndernas verksamhet. Uppgifterna
hänför sig till förhållandena vid tiden juli—augusti 1056.

Beträffande fiskevärderingsnämnden för Norrbottens och Västerbottens
lön har uppgivits, att denna nämnd avgjort 2 ärenden. Något över 100 ärenden
är anhängiga hos nämnden. Det finnes skäl att tro, att ytterligare ett
hundratal ansökningar skall komma. Man kan antaga, att nämnden den 1
juli 1957 skall ha avgjort 5—10 ärenden, således 2,5—5 % av det förväntade
totalantalet.

Till fiskevärderingsnämnden för Västernorrlands och Jämtlands län har
inkommit ansökningar berörande 74 byar, enstaka hemman och skattlagda
fisken inom Västernorrlands län men däremot ingen ansökan från
Jämtlands län. Av dessa ansökningar har samtliga med undantag av 8 inkommit
efter den 1 november 1955. Flertalet av ärendena berör en mångfald
sakägare, såväl fastighetsägare som servituts- och nyttjanderättshavare.
I de ärenden, där sökandena någorlunda preciserat sina ersättningsyrkanden,
uppgår kraven till sammanlagt omkring 8 000 000 kronor. I åren -

Kungl. Maj.ts proposition nr 12!) år 1957

den, berörande 20 byar, hemman och fisken, har emellertid sökanden ännu
icke angivit de belopp, varmed ersättning yrkas, men i åtminstone en del av
dessa fall lär ersättningsanspråken komma att avse betydande belopp. Då
sökandena i regel icke anlitat juridiskt biträde, erfordras ett omfattande
och tidsödande arbete för att få preciserade anspråkens storlek och de omständigheter,
varå dessa grundas. Till följd därav har ännu icke något
ärende kunnat företagas till slutligt avgörande. Två ärenden är emellertid
i sådant skick, att de kan upptagas till slutlig handläggning, och under tiden
intill den 1 juli 1957 kan ytterligare ett fåtal ärenden beräknas bli färdiga
för sådan handläggning.

Fiskevärderingsnämnden för saltsjökusterna av Gävleborgs och Uppsala
län har mottagit 18 ansökningar, och beslut har icke meddelats i något ersättningsärende.
Sammanträden för handläggning av 15 ärenden har utsatts
att hållas under tiden 29 augusti—7 september 1956.

I fråga om fiskevärderingsnämnden för salts jökusterna av Stockholms
och Gotlands län upplyses, att antalet meddelade beslut är mindre än det
antal som kan väntas följa i fortsättningen. Förhållandet mellan antalet oavgjorda
ärenden och antalet avgjorda ärenden den 1 juli 1957 kan, om hänsyn
endast tages till redan inkomna ärenden, angivas till cirka 3:1.

Fiskevärderingsnämnden för salts jökusterna av Södermanlands och Östergötlands
län har endast fått in 12 anspråk. Slutligt avgörande har träffats
i endast ett fall. Ytterligare minst ett tiotal ansökningar om ersättning väntas
inkomma. Den 1 juli 1957 kan ännu ett par ärenden antagas ha blivit
avgjorda.

För fiskevärderingsnämnden för Kalmar och Blekinge län är antalet
meddelade beslut till antalet mindre än vad som kan väntas följa i fortsättningen.
Under förutsättning att en del ärenden, som beröres av den år 1956
beslutade ändringen i fiskelagstiftningen, återkallas, kan ungefär 20 % av
hittills inkomna ärenden beräknas vara avgjorda till den 1 juli 1957.

Vid fiskevärderingsnämnden för Kristianstads och Malmöhus län har
sammanlagt 5 ärenden anhängiggjorts, samtliga under tiden oktober—december
1955. Intet av ärendena har avgjorts, men 2 kan förväntas vara avgjorda
den 1 juli 1957.

Beträffande fiskevärderingsnämnden för Hallands samt Göteborgs och
Bohus lan uppgives, att 330 ansökningar inkommit, varav 77 slutligt avgjorts.
253 ärenden återstår alltså. Ytterligare ärenden är att förvänta före
den 1 januari 1958. Mera än 50 ärenden torde knappast bli avgjorda under
tiden fram till den 1 juli 1957.

Vad angår fiskevärderingsnämnden för Mälaren och Hjälmaren anföres
beträffande Hjälmaren, att åtskilliga slutliga beslut meddelats. Under utredning
ligger 11 nyinkomna ärenden, de flesta av betydande omfattning
och svårighetsgrad. Den 1 juli 1957 torde mindre än hälften av inkomna eller
vantade ersättningsärenden ha avgjorts. I fråga om Mälaren uppgives,
att nämnden den 31 juli 1956 slutligt behandlat 34 ansökningar och utdömt
ersättningsbelopp om något över 2 1/3 miljoner kronor. Den alldeles övervägande
delen av ärendena har därmed avgjorts.

Kungl. Maj.ts proposition nr 12!) år 1957

Vid fiskevärderingsnämnden för Vänern och Vättern fanns den 1 augusti
lt)56 sammanlagt 12 anhängiggjorda ärenden. 2 ärenden har tidigare avgjorts.
Ytterligare ett betydande antal ärenden väntas inkomma. Avsikten
är att åtskilliga ärenden skall avgöras under sommaren 1957.

Departementschefen. Då bestämmelser om ersättning för mistad fiskerätt
in. in. genomfördes i anslutning till den nya fiskerätts- och vattengränslagstiftningen
år 1950, tillskapades särskilda nämnder för att pröva sådana
ersättningsfrågor. Nämnderna fick lokal förankring men deras verksamhetsområden
gjordes i enhetlighetens intresse tämligen stora. Sammanlagt
har inrättats tio fiskevärderingsnämnder i landet. Beslut av fiskevärderingsnämnd
är enligt den gällande lagen bindande för kronan på samma
sätt som lagakraftvunnen dom av domstol, men den ersättningssökande
parten har möjlighet att draga ärendet under domstols prövning, om han
väcker talan mot kronan inom viss tid. Kronans talan bevakas av kammarkollegiet.
Det har uttalats i förarbetena till lagstiftningen, att kollegiets ställning
som kronans representant icke bör vara rent partsbetonad utan att
kollegiet bör med sin speciella sakkunskap medverka till ett objektivt klarläggande
av ersättningsfrågan.

För anmälan av ersättningsanspråk stadgades ursprungligen en tidsfrist
till den 1 januari 1956. Genom lagändring år 1955 har emellertid anmälningsfristen
förlängts till den 1 januari 1958. Den berörda lagändringen är
en följd av att dessa ersättningsfrågor visat sig mera vidlyftiga och komplicerade
än man från början hade anledning räkna med och att det därför
pa vissa håll varit svårt för dem, som kan vara berättigade till gottgörelse,
att tillfredsställande förbereda sin ersättningstalan före utgången av den
först stadgade fristen. Erfarenheterna från den hittillsvarande tillämpningen
av lagstiftningen har även aktualiserat spörsmålet om full föl j dsrätt för
kronan mot beslut av fiskevärderingsnämnd. Såsom framgår av den föregående
redogörelsen har kammarkollegiet i en framställning begärt lagändring
i syfte att tillskapa sådan fullfölj dsrätt och därvid främst åberopat
intresset av en riktig och enhetlig rättstillämpning vid avgörandet av ersättningsfrågorna,
vilka ofta är svårlösta och berör stora värden. Kollegiets
framställning bar vunnit starkt stöd vid remissbehandlingen. Frågan har
även med anledning av en motion varit föremål för behandling av 1956 års
riksdag, som därvid uttalat sympatier för en lagändring i den av kollegiet
önskade riktningen. Såsom skäl för införandet av fullföljdsrätt för kronan
liar riksdagen framhållit den grundläggande processrättsliga principen om
ömsesidig fullfölj dsrätt, det allmänna intresset också på förevarande område
av eu riktig och enhetlig rättstillämpning med avseende å värderingsgrunderna,
den omständigheten att vittnesbevisning icke kan upptagas vid
fiskevärderingsnämnderna under samma betryggande former som vid allmän
domstol samt slutligen behovet av prejudicerandc avgöranden av högre
instans i de rent rättsliga spörsmål som sammanhänger med tolkningen aväldre
fiskerättslagstiftning.

2 llihtmg lilt riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 129

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1957

Även jag anser att, i belysning av de erfarenheter som hittills vunnits vid
tillämpningen av den ifrågavarande lagstiftningen, vägande skäl talar för en
ändring av lagstiftningen på denna punkt. Mot reformen kan framför allt
anföras den invändningen, att sakägarna kan komma att i ökad utsträckning
åsamkas olägenheter i form av långa och besvärliga processer samt dröjsmål
med ersättningarnas utbetalande. Med hänsyn till de stora ekonomiska värden
varom här kan vara fråga och de invecklade rättsliga spörsmål som
krä\er sin lösning för en riktig bedömning av ersättningsanspråken synes
dock dessa olägenheter få bäras, och de torde i skälig utsträckning kunna
motverkas bl. a. genom en för sakägarna gynnsam reglering av rättegångskostnadsfrågan
och genom utbetalande av förskottsersättningar. Jag vill således
tillstyrka att fullföljdsrätt för kronan mot beslut av fiskevärderinasnämnd
införes.

Såsom flera remissinstanser understrukit bör kollegiet iakttaga återhållsamhet
vid utnyttjandet av klagorätten. Även kollegiet har i sin framställning
upptagit denna fråga och som en lämplig begränsning angivit, att befogenheten
icke bör begagnas i andra fall än då frågan om den påstådda fiskerättens
art och omfattning enligt äldre rätt är osäker, då principfråga
föreligger samt då utdömd ersättning avsevärt överstiger vad som kan anses
rimligt. Enligt min mening är det ej erforderligt att intaga några föreskrifter
i detta a\ seende i själva lagtexten. Om uttryckliga bestämmelser skulle visa
sig erforderliga, torde dessa få meddelas av Kungl. Maj:t i administrativ
ordning.

Enligt den gällande lagen äger, som förut nämnts, ersättningssökande som
ar missnöjd med fiskevärderingsnämnds beslut draga frågan under domstols
prövning, om han väcker talan mot kronan inom viss tid, tre månader
från det nämndens beslut delgavs honom. Någon bestämmelse om forum
meddelas ej i lagtexten. I praxis synes råda ovisshet, huruvida talan bör
instämmas till underrätten i den ort där vattenområdet är beläget, d. v. s.
till fastighetsforum enligt 10 kap. 10 § rättegångsbalken, eller" till Stockholms
rådhusratt, som skulle vara behörigt forum med hänsyn till regeln
i 10 kap. 2 § rättegångsbalken att kronan kan sökas där den myndighet,
som har att bevaka talan i målet, har sitt säte. Olika förslag till lösning av

frågan har framförts. Förespråkare finnes såväl för fastighetsforum _

även ägodelningsrätt har därvid nämnts — som för Stockholms rådhusrätt,
och från några håll har även framförts tanken att fullföljd skall ske direkt
till hovrätt. Det sistnämnda alternativet anser jag böra avvisas, då den vidlyftiga
utredning som ofta måste förebringas i dessa mål lämpligast i första
band upptages vid underrätt. Då det gäller valet mellan olika underdomstolar
vill jag framhålla, att flera skäl talar mot att förlägga dessa mål till
Stockholms rådhusrätt. Denna redan förut hårt belastade domstol skulle
därigenom få ännu större arbetsbörda, sakägare och vittnen skulle nödgas
gora långa resor för att deltaga i handläggningen, och domstolen saknar
den förtrogenhet med ortsförhållandena som är en stor tillgång vid handläggningen
inför en lokal underrätt. Mot valet av fastighetsforum har an -

Kanyl. Maj:ts proposition nr 129 år 1957

forts, att häradshövdingen ofta skulle bli jävig på den grund att han handlagt
ärendet som ordförande i fiskevärderingsnämnden. Detta kan dock ej
anses vara något avgörande skäl mot detta forum. Ej heller anser jag att
alltför stor vikt bör tillmätas det förhållandet att närliggande domstolar i en
del fall kan komma att få upptaga ensartade frågor; detta är ofrånkomligt,
om man vill utnyttja de fördelar som handläggning vid lokala domstolar
erbjuder. Ägodelningsrätt synes ej väl lämpa sig för prövning av mål av nu
förevarande beskaffenhet. Med hänsyn till det anförda vill jag förorda, att
målen skall anhängiggöras vid allmänna underrätten i den ort där vattenområdet
eller dess huvuddel ligger.

Som jag förut nämnde bör vid införande av fullföljdsrätt för kronan tillses,
att rättegångskostnadsfrågan regleras på ett för sakägarna gynnsamt
siitt. Vid remissbehandlingen av kammarkollegiets framställning har man
genomgående uttalat sig för eu lösning av detta spörsmål i överensstämmelse
med reglerna i expropriationslagen, som efter den år 1949 vidtagna revisionen
innebär att den mot vilken ett expropriationsförfarande riktas i
princip är berättigad till ersättning för sina kostnader såväl vid expropriationsdomstolen
som vid överinstanserna. En sådan för sakägarsidan gynnsam
ordning kan emellertid innebära en viss frestelse att draga ut på processen,
och jag vill erinra om att det visat sig finnas en ganska stark opinion föi
en uppmjukning till den exproprierandes förmån av expropriationslagens
regel beträffande rättegångskostnaderna i överinstanserna (so tredje lagutskottets
utlåtande 1953:31). Tvister om ersättning av nu förevarande slag
kan på grund av den dubbla anordningen med såväl fiskevärderingsnämnder
som fullständig domstolsprövning föras genom fyra instanser. Jag anser
mig därför icke kunna förorda att för dessa ersättningsmåls vidkommande
en reglering, likartad med expropriationslagens, införes i vidare mån
än såvitt avser rättegången i underrätt. I fråga om rättegången i överinstanserna
i dessa mål torde i princip böra gälla att ersättningssökande, som
tappar målet, skall vara berättigad till gottgörelse för kostnader å detsamma
endast i den utsträckning kostnaderna föranletts av fullföljd talan från
kronans sida. I övrigt bör allmänna regler tillämpas beträffande iättegangskostnaderna
i högre rätt. Givetvis bör i likhet med vad fallet är i expropriationslagen
genom hänvisning till 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken göras
förbehåll för rättegångsmissbruk o. d.

Olägenheterna för sakägarna av kronans fullföljdsrätt bör som jag tidigare
framhållit motverkas jämväl genom förskottsersättningar. Redan nu
föreligger, enligt kungörelsen om fiskevärderingsnämnder och deras verksamhet,
möjlighet för nämnden att vid uppskov av ärende tillerkänna sökanden
förskott å honom tillkommande ersättning med lämpligt belopp.
Sedan nämndens beslut meddelats, bör sökanden snarast möjligt utfå det
belopp som medgives från kronans sida. Härvid synes ej vara nödvändigt
att avvakta utgången av full f ö 1 j ds fr isten. Det belopp som av kronan medgivits
inför nämnden bör således kunna utbetalas omedelbart i den man sökanden
icke redan förskottsvis erhållit detta belopp, och den gottgörelse som

Kungl. Maj. ts proposition nr 129 år 1957

nämnden utöver kronans medgivande fastställt bör kunna tillställas sökanden
efter det att beslut har fattats'' om att fullföljd från kronans sida ej
skall ske. Närmare bestämmelser härom torde kunna meddelas i administrativ
ordning.

Lagändringen torde böra träda i kraft snarast möjligt. I fråga om ikraftträdande
av lagbestämmelser med processuellt innehåll torde såsom allmän
regel gälla, att ny lag blir omedelbart tillämplig beträffande alla åtgärder
som vidtages efter dess ikraftträdande men icke inverkar på redan vidtagna
processhandlingar. Det är visserligen vanligt att ny processlagstiftning
göres tillämplig endast på rättegång som inledes efter dess ikraftträdande
och att sålunda äldre lag alltjämt får gälla å redan anhängiggjord rättegång.
För att ernå detta resultat erfordras emellertid upptagande av särskild
övergångsbestämmelse, såsom skett t. ex. i 12 § lagen om införande
av nya rättegångsbalken. Beträffande nu förevarande lagändring synes böra
gälla, att nya lagen enligt den nämnda grundsatsen blir tillämplig å ärenden,
som anhängiggjorts före tidpunkten för ikraftträdandet, men om nämnden
meddelat slutligt beslut före nämnda tidpunkt, bör äldre lydelsen av lagen
gälla.

På grund av vad nu anförts har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag om ändrad Igdelse av 7 § lagen den 1 december 1950 (nr 599)
om ersättning för mistad fiskerätt in. m.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget, av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,1 måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
biialles av Hans Maj.''t Konungen.

Ur protokollet:
Torsten Johansson

1 Denna bilaga,
uteslutits.

som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, bär här

Kungl. Maj.ts proposition nr 12''.9 år 1957

Protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 21 februari 1957.

Närvarande:

justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 4 februari 1957 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartement särenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i
statsrådet den 18 januari 1957, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 7 § lagen den 1
december 1950 (nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

Förslaget, som finnes hilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn S. Petterson.

Lagrådet yttrade:

Av vad som förekommit i lagstiftningsärendet framgår, att nu gällande
föreskrifter om sättet för bestämmande av ersättning enligt 1950 års lag
utgå från en betydande underskattning av ersättningsfrågornas ekonomiska
betydelse. Ehuru det icke är tillfredsställande att införa ändrade fullföljdsiegler
efter det ersättningar redan fastställts i viss utsträckning, anser lagrådet,
att de skäl som anförts till stöd för lagändring äro så vägande att
man icke bör bli stående vid den nuvarande ordningen. Det är ännu en
ganska ringa del av ersättningsanspråken som blivit prövade, och ändrade
regler skulle sålunda bli tillämpliga i flertalet fall. Lagrådet ifrågasätter
emellertid, om man icke måste gripa djupare än som skett genom det remitterade
förslaget för att komma fram till en rationell och för parterna å
ömse sidor tillfredsställande ordning.

Vägledande uttalanden saknas om anledningen till att kronan enligt 7 §
i 1950 års lag ej äger fullfölja talan mot fiskevärderingsnämnds beslut.
Det kan emellertid med visst fog sägas, att det expropriationsförfarande,
som inletts genom lagstiftningen och dess ingrepp i enskild rätt, blivit avslutat
i och med att fiskevärderingsnämnden fastställt den ersättning som
skall utgå. Den enskilde sakägarens möjlighet att klandra nämndens beslut
vid domstol framstår med denna utgångspunkt som ett medel att påvisa
en eventuell rättskränkning. Målet skall också handläggas helt enligt
samma regler som en skadeståndsprocess; käranden har i denna rättegång

Kungl. Maj:ts proposition nr 129 år 1957

icke förmånligare ställning därför att hans anspråk djupast härleder sig
från en expropriation.

Därest kronan får befogenhet att klandra nämndens beslut och detta
sålunda ej blir slutligt bindande i någondera riktningen, blir situationen
väsentligt förändrad och värdet av förfarandet vid nämnden i hög grad
reducerat. Tydligt är också, att kronans partsställning — i strid mot önskemålen
vid lagens tillkomst — blir än starkare understruken.

Även i övrigt kunna åtskilliga invändningar göras mot regeln att fullföljd
skall ske genom instämmande av talan till allmän underrätt. Till ordförande
i fiskevärderingsnämnderna ha genomgående utsetts ägodelningsdomare.
Bisittarna torde kunna sägas utgöra en viss motsvarighet till ägodelningsnämndemännen.
Nämndernas verksamhetsområden äro också jämförelsevis
stora, ett förhållande som medför att redan i första instans vinnes
en enhetlig bedömning av ett större antal likartade ersättningsfrågor.
Denna vinst går förlorad genom en fullföljdsordning, som innebär att nämndernas
beslut skola klandras vid de olika allmänna underrätter inom vilkas
domvärjo respektive vattenområden äro belägna. Sådan underrätt representerar
icke någon större juridisk sakkunskap än nämnden och har mycket
mindre domsområde. På många håll uppkommer ävenledes den praktiska
olägenheten att häradshövdingen i orten är jävig till följd av att han
varit ordförande i nämnden. Allmän underrätt saknar dessutom motsvarighet
till den sakkunskap och erfarenhet på området som fiskevärderingsnämndens
bisittare böra företräda. Ett önskemål är naturligen att den
domstol, dit ett mål fullföljes, skall kunna i viss utsträckning förlita sig på
underinstansens sakkunskap och ortskännedom. Som emellertid det muntliga
bevismaterial på vilket fiskevärderingsnämnd kan ha byggt sitt avgörande
icke upptagits under former jämförliga med vad som gäller i rättegång,
kan den domstol, till vilken talan instämmes, icke på dylikt sätt värdesätta
nämndens bedömning.

Systemet är också oekonomiskt ur processuell synpunkt. Man får förutsätta,
att redan nämnden så gott sig göra låter upptager fullständig bevisning
om förekommande rättigheter och deras värde, att därefter, när ärendet
går till allmän domstol, underrätten i regel får upptaga hela bevisningen
på nytt samt att vid fullföljd till hovrätt kan krävas att bevisningen, ehuru
kanske i mindre mån, upptages ännu en gång. I högsta domstolen torde
bevisningen däremot regelmässigt komma att föredragas ur handlingarna.

Enligt lagrådets mening bör instansernas antal minskas och det arbete
nämnden nedlägger på uppgiften kunna tillgodogöras bättre vid fullföljd
av talan. Detta syfte kan utan större svårighet vinnas genom att nämnden
får bli en specialdomstol, närmast jämställd med ägodelningsrätt, och att
fullföljd från nämnden får äga rum direkt till hovrätt. Lagrådet är medvetet
om de invändningar av principiell natur som kunna anföras mot att
anordna särskilda, icke permanenta domstolar för vissa uppgifter. I rådande
läge kan dock icke gärna komma i fråga att avskaffa nämnderna och hänvisa
ärendena exempelvis till ägodelningsrätt. Då fullföljd i allt fall skulle

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1957

få ske till hovrätt — som tillika är överdomstol i jorddelningsmål — och
därifrån under vanliga förutsättningar till högsta domstolen, torde invändningarna
här icke väga alltför tungt.

För sagda ändamål synes man böra ändra reglerna för förfarandet, så att
nämnden må höra vittnen under edsansvar och genom tvångsmedel erhåller
bättre möjlighet till processledning. I stället för ett system med bevisupptagning
i tre instanser skulle i så fall kunna vinnas den ordningen, att
bevisupptagning i vanliga domstolsformer får ske vid nämnden och därefter,
i förekommande omfattning, i hovrätt. Att förfarandet hos nämnden
därmed skulle bli mera betryggande är uppenbart. Om fullföljd får ske direkt
till hovrätt, blir också som sig bör andra instansens domsområde större
än nämndens, i stället för tvärtom, och man ger alltså ej till spillo värdet av
att nämnderna ha relativt stora distrikt. Förhållandet mellan hovrätt och
fiskevärderingsnämnd blir i övrigt analogt med vad som gäller i jorddelnings-
och expropriationsmål, där första instansen representerar särskild
sakkunskap eller ortskännedom. Möjligheten att inom rimlig tid nå fram
till vägledande prejudikat i värderings- eller rättsfrågor ökas tydligen också
i hög grad.

Det är naturligt att, då en ändring funnits påkallad, man söker avhjälpa
bristen med minsta möjliga jämkning i den ordning som redan börjat tilllämpas.
Enligt lagrådets mening äro emellertid fördelarna av att jämställa
nämnden med domstol ur anförda synpunkter så betydande att detta alternativ
bör väljas. Såvitt lagrådet kunnat inhämta möta ej heller i övrigt några
praktiska invändningar mot en sådan omläggning.

Från dessa utgångspunkter synas följande ändringar i 1950 års lag behövliga.

För att författningsmässigt säkerställa nämndernas sammansättning böra
under 3 § intagas bestämmelser, att ordföranden i nämnd och suppleant för
honom skola vara lagkunniga och erfarna i domarvärv samt att övriga
ledamöter och suppleanter för dem böra vara allmänt betrodda och väl förtrogna
med ortens förhållanden. Det lärer också vara påkallat att kunna
utöka antalet suppleanter i syfte att ge nämnden ökad förmåga att fullgöra
sin uppgift utan dröjsmål. Även en ändring i denna riktning, varav behov
framträtt redan enligt nuvarande ordning, torde därför böra vidtagas. Eftersom
de nuvarande ledamöterna och suppleanterna torde uppfylla antydda
krav kan verksamheten fortsätta utan andra nya förordnanden än sådana
som föranledas av ökat antal suppleanter. Domared måste dock avläggas
av bisittarna. Särskild föreskrift härom torde ej erfordras, därest allmänna
regler om domstol och rättegångsförfarandet bli tillämpli ga Såsom

inledande stadgande i 4 § torde böra föreskrivas, att angående fiskevärderingsnämnd
och förfarandet vid nämnden i ersättningsmål som anhängiggjorts
enligt 2 § skall tillämpas vad som är stadgat om allmän domstol
och rättegången i tvistemål, dock med vissa avvikelser. I främsta
rummet ifrågakomma enahanda undantagsbestämmelser som gälla för ägodelningsrätt
enligt 21 kap. 31 § jorddelningslagen (jfr 29 § expropriations -

Kungl. Maj:ts proposition nr 129 år 1957

lagen). Lagrådet förordar sålunda, att vid uppskjuten huvudförhandling
målet skall företagas i det skick, vari det förelåg vid den tidigare handläggningens
slut, att om de ledamöter, som vid det senare sammanträdet sitta
i nämnden, ej övervarit den tidigare handläggningen, målet dock skall upptagas
till ny huvudförhandling men att, i den mån det kan antagas vara
utan betydelse eller skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet,
det ej erfordras, att bevis, som upptagits vid tidigare sammanträde,
ånyo upptages. I överensstämmelse med 21 kap. 30 § första stycket jorddelningslagen
(jfr 26 § expropriationslagen) torde böra stadgas, att parts
utevaro från nämndens sammanträde ej utgör hinder för målets handläggning
och avgörande. Vidare synes böra angivas, att nämndens avgörande
skall grundas på vad vid syn eller annan förhandling förekommit och handlingarna
i övrigt innehålla. Om tiden för doms meddelande kan lämpligen
stadgas, att det skall ske inom en månad från det förhandlingen avslutats,
om ej synnerligt hinder möter.

Genom den antydda fastare regleringen av förfarandet får nämnden möjlighet
att ordna förberedelse på önskligt sätt och giva förelägganden. Lagrådet
förutsätter emellertid, att ordförandena med hänsyn till målens natur
alltjämt, under medverkan av kammarkollegiet, söka lägga målen till rätta
på lämpligt sätt, en åtgärd som eljest i expropriationsmål i första hand
ankommer på den exproprierande.

Nämnden kan för närvarande besluta om att förskott å ersättning skall
utgå. En bestämmelse härom synes böra upptagas i lagen och innehålla
att, om särskilda skäl äro därtill, nämnden i avvaktan att slutligt avgörande
kan meddelas äger förordna att förskott skall utgå i avräkning på ersättning
som slutligen kan komma att fastställas. Lagens regel i 9 § om nedsättning
av ersättning enligt 1 § blir tillämplig även på förskott. — I anslutning
till 67 § expropriationslagen och i huvudsaklig överensstämmelse
med 4 § andra stycket i 1950 års lag synes böra föreskrivas, att kronan
skall vara pliktig att, i den mån ej annat föranledes av vad i 18 kap. 6 och
8 §§ rättegångsbalken stadgas, ersätta sökanden hans kostnader å målet vid
nämnden. — Slutligen bör lagen om fri rättegång äga tillämpning å mål
som här avses.

Angående domförhet synes under 5 § böra upptagas stadgande, att ordföranden
äger besluta för nämnden i samma omfattning som är stadgad för
den lagfarne domaren i häradsrätt. — Yppas vid överläggning i nämnden
skiljaktiga meningar, bör gälla vad i rättegångsbalken stadgas beträffande
domstol, där allenast lagfarna ledamöter ha säte i rätten (jfr 21 kap. 37 §
jorddelningslagen). Vid omröstning bör ordföranden säga sin mening först.

Under 6 § kan upptagas stadgande, att talan mot nämndens dom eller
beslut fullföljes till hovrätt. I princip bör beträffande sättet för fullföljd i
huvudsaken gälla vad som är stadgat om vademål. För att förekomma rättsförlust
synes dock böra stadgas att särskild vadeanmälan mot fiskevärderingsnämnds
dom icke behöver göras och att part må inkomma med vadeinlaga
inom fyra veckor från den dag då han erhållit del av domen (jfr ang.

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1957

liden 21 kap. 54 § jorddelningslagen). Stadgandet i 50 kap. 2 § rättegångsbalken
— om anslutningsvad — torde i så fall icke böra äga tillämpning. I
övrigt bör i fråga om fullföljden till hovrätt vad som i allmänhet är stadgat
om fullföljd av talan mot dom eller beslut i tvistemål äga motsvarande
tillämpning. Beträffande beslut rörande förskott synes lämpligt föreskriva,
att talan däremot skall föras särskilt samt att mot hovrättens beslut i dylik
fråga talan ej må föras (jfr 30 § expropriationslagen).

Vad angår rättegångskostnaderna kan ifrågasättas, om icke även i hovrätt
och högsta domstolen borde gälla samma regler som i expropriationsmål.
Måhända är det dock vanskligt att gå så långt i hithörande ärenden,
där värderingen måste bli mer skönsmässig än vanligt. Viss hänsyn bör
också tagas till vad som nu gäller när enskild part klandrar fiskevärderingsnämnds
beslut. De enskilda parterna synas skäligen tillgodosedda, om
det stadgas, att där ej annat föranledes av 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken,
kronan städse skall själv vidkännas sina kostnader i hovrätten eller
högsta domstolen, så ock kostnad som åsamkas motpart genom att kronan
fullföljt talan. I övrigt kunna allmänna regler gälla.

Fiskevärderingsnämnds distrikt går enligt gällande indelning i vissa fall
in på två eller tre hovrätters domsområden. Med hänsyn härtill synes Konungen
böra äga att föreskriva, under vilka hovrätter fiskevärderingsnämnderna
skola höra. Stadgande härom kan upptagas under 7 §, varest tillika
i anslutning till nuvarande 6 § kan införas, att Konungen meddelar de närmare
bestämmelser angående tillämpningen av lagen som i övrigt finnas erforderliga.

Den nuvarande 5 §, som handlar om ersättning till ledamot av fiskevärderingsnämnd,
kan med fördel utgå.

Därest lagändring vidtages i angiven riktning, bör den i överensstämmelse
med det remitterade förslaget träda i kraft så snart som möjligt. Det
synes ändamålsenligt att ändringen skyndsamt aviseras, så att nämnderna
kunna anpassa sitt arbete därefter. För undvikande av dubbelarbete kan det
slutligen stadgas, att vid lagens ikraftträdande anhängigt mål, vari förhandling
ägt rum enligt äldre bestämmelser, må av fiskevärderingsnämnd förelagas
till avgörande utan ny förhandling, där målet ändock finnes tillfredsställande
utrett.

För den händelse att den av lagrådet förordade ordningen ej genomföres
må följande framhållas beträffande rättegångskostnaderna. Enligt det remitterade
förslaget skall alltjämt gälla att kronan svarar för kostnaderna hos
nämnden. Vidare skall, oavsett vem som väcker talan vid underrätten i orten
och utgången av målet, kronan i regel svara jämväl för båda parternas kostnader
därstädes. För hovrätt och högsta domstolen skall däremot gälla eu
särskild regel för det fall att kronan fullföljer talan, nämligen att kronan
skall svara för kostnad som åsamkas motparten genom kronans fullföljda
t-dan. Lagrådet utgår med hänsyn till sammanhanget från att här åsyftas
allenast fullföljd från underrätt till hovrätt eller från hovrätt till högsta

it lfihang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr 129

Kungl. Maj:ts proposition nr 129 år 1957

domstolen, ehuru redan väckandet av talan vid underrätten har i remissprotokollet
betecknats som fullföljd. Om parterna fullfölja å ömse sidor,
lärer en uppdelning få ske efter vad som av kostnaderna kan anses hänföra
sig till den enes eller den andres fullföljda talan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 129 år 1957

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 8 mars 1957.

N ärvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Zetterberg, Torsten

Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Hedlund, Persson, Lindell,

Lindström, Lange, Lindholm. Näsgård, Kling.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet och
statsrådet Eliasson anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg,
lagrådets den 21 februari 1957 avgivna utlåtande över det till lagrådet
den 18 januari 1957 remitterade förslaget till lag om ändrad Igdelse av
7 § lagen den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt
m. in.

Efter redogörelse för lagrådets yttrande anför föredraganden följande.

Lagrådet har föreslagit, att fiskevärderingsnämnderna skall ombildas
till specialdomstolar, närmast jämställda med ägodelningsrätterna, och att
fullföljd skall äga rum direkt från nämnd till hovrätt. I likhet med lagrådet
anser jag att vissa praktiska fördelar skulle varit förbundna med eu sådan
ordning för behandlingen av hithörande ersättningsfrågor och fulföljden i
mål därom. Jag finner det emellertid vara betänkligt att nu vidtaga en så
genomgripande omläggning av förfarandet. Såsom även lagrådet medgivit
kan invändningar av principiell natur anföras mot att anordna särskilda,
icke permanenta domstolar för vissa uppgifter, och lrågan om en reform
i denna riktning har icke före lagrådsbehandlingen blivit närmare utredd
och dryftad. Den nuvarande ordningen med ett i huvudsak formlöst nämndförfarande,
eventuellt åtföljt av domstolsprövning som i förekommande
fall kan sträcka sig genom tre instanser, synes kunna accepteras även om
jämväl kronan får befogenhet att påkalla domstolsprövning av nämndens
beslut. Nämnderna synes mig ha förutsättningar att utföra ett värdefullt
arbete, som kan ligga till grund för och underlätta eu följande domstolsbehandling
när sådan påkallas. På de anförda skälen anser jag mig böra stanna
vid att förorda eu lagändring av den begränsade omfattning som upptagits
i del remitterade förslaget.

•

Föredraganden hemställer, att lagförslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 129 år 1957

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Torsten Johansson

Stockholm 1957. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner