Kungl. Maj-.ts proposition nr 128.
1
Nr 128.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag för
budgetåret 1952/53 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.; given Stockholms slott den 14 mars 1952.
Kttngl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF.
G. E. Sträng.
Sammanfattning.
I propositionen äskas anslag till den statliga låne- och bidragsverksamheten
för bostadsändamål. Därjämte framläggas förslag rörande vissa ändringar
i villkoren för sagda verksamhet.
Sålunda föreslås, att tillämpningsområdet för förbättringslån till upprustning
av enfamiljs- och tvåfamiljshus skall utvidgas och maximibeloppen för
räntefritt, stående förbättringslån höjas till 8 000 kronor per hus. Vidare förordas,
att inkomststrecken för familjebostadsbidrag och bränslebidrag skola
höjas med 2 000 kronor. I anslutning härtill föreslås, att till familjer med
inkomster, som överstiga de höjda inkomststrecken med högst 1 500 kronor,
skall kunna beviljas halvt bidrag. Den nuvarande inkomstprövningen vart
femte år föreslås ersatt med en tvåårsprövning. Ränta- och amorteringsvillkoren
för tertiärlån och tilläggslån som utestått under tio år regleras.
I propositionen förordas, att statligt stöd skall lämnas för främjande av
mekaniseringen inom byggnadsindustrien. För utgivande av lån till maskinanskaffning
äskas ett anslag av 4 000 000 kronor.
1—817 62 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. Nr 128.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
JJtdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14
mars 1952.
N ärvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,
Lindell.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, anför efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter.
I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t på min hemställan under
femte huvudtiteln, punkterna 62—66, samt under kapitalbudgeten: socialdepartementet,
föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i
ämnet, för budgetåret 1952/53 beräkna följande anslag:
A. Driftbudgeten.
Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter å vissa bostadsbyggnadslån,
förslagsanslag ................................................... 8 000 000
Hyresrabatter för mindre bemedlade, barnrika familjer, förslagsanslag
........................................................................ 47 000 000
Särskilda bostadsrabatter, reservationsanslag ........................ 1 950 000
Bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden, reservationsanslag
............................................................... 13 000 000
Bidrag till inrättande av pensionärshem, reservationsanslag ...... 11 000 000
B. Kapitalbudgeten.
Under statens utlåningsfonder:
Lånefonden för bostadsbyggande, investeringsanslag ............ 450 000 000
Under fonden för låneunderstöd:
Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet, investeringsanslag
........................................................................ 180 000 000
Lån till uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder,
investeringsanslag ...................................................... 100
Lån till anordnande av kollektiva tvätterier, investeringsanslag 1 500 000
Anledningen till att anslagen upptogos med preliminärt beräknade belopp
var, att ställning vid ifrågavarande tidpunkt icke tagits till vissa ut
-
3
Kungl. Maj.ts proposition nr 128.
redningar, som slutförts efter det att bostadsstyrelsen framlagt sina medelsäskanden
för nästa budgetår och som kunde påverka bedömningen av anslagsbehovet.
De åsyftade utredningarna voro: 1951 års bostadsutrednings
i en promemoria den 13 december 1951 framlagda förslag till dels vissa
jämkningar i bestämmelserna rörande förbättringslån och bostadsrabatter,
dels åtgärder beträffande sådana tertiärlån och tilläggslån, som utestått under
tio år; bostadsutredningens promemoria den 31 december 1951 med förslag
beträffande de ändringar i gällande låne- och bidragsbestämmelser, som betingas
av ett sammanförande av tertiärlån, tilläggslån och egnahemslån i ett
enda lån. Ytterligare anfördes att inom bostadsstyrelsen påginge en undersökning
rörande byggnadskostnadsstegringens konsekvenser för bidragsgivningen
till pensionärshem och pensionärsbostäder. Det må vidare nämnas
att bostadsstyrelsen den 9 januari 1952 överlämnat en inom styrelsen upprättad
promemoria med förslag till åtgärder för bättre utnyttjande av arbetskraft
och material vid byggnadsproduktionen. I ett antal promemorior, vilka
inkommo till socialdepartementet den 9 februari 1952, har bostadsstyrelsen
behandlat skilda med bostadspolitiken sammanhängande spörsmål. Slutligen
må nämnas att styrelsen i skrivelse den 21 januari 1952 framlagt slutliga
förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1952/53 i fråga om bostadsanslagen.
Bostadsutredningen kommer enligt vad jag inhämtat att instundande höst
framlägga slutliga förslag beträffande de jämkningar i den statliga lån- och
bidragsgivningen för bostadsändamål som må finnas påkallade. På grund
härav torde tiden ännu icke vara inne att taga slutlig ställning till alla de
bostadspolitiska frågor, vilka aktualiserats till följd av den senaste tidens
förändringar i fråga om byggnadskostnader, driftkostnader och inkomster.
Sammanförandet av olika statliga lån till ett enda lån torde sålunda få anstå.
Yissa spörsmål, främst rörande äldre tertiärlån och tilläggslån, förbättringslån
samt familjebostadsbidrag och bränslebidrag, torde emellertid med utgångspunkt
från förutnämnda förslag, vilkas remissbehandling numera är
avslutad, böra aktualiseras. Jag hemställer därför att få upptaga hithörande
frågor till fortsatt behandling.
I. BOSTADSFÖRSÖRJNINGEN OCH BYGGNADSMARKNADEN.
Bostadsmarknaden och bostadsbyggandet.
I sin skrivelse den 21 januari 1952 med slutliga beräkningar av anslagen
för budgetåret 1952/53 till lån och bidrag för förbättrande av bostadsförhållandena
har bostadsstyrelsen lämnat uppgifter om bostadsbyggandet,
bostadsbristen och bostadsefterfrågans tillväxt. Ur den sammanfattning av
läget, som styrelsen lämnat, torde jag få återgiva följande.
Bostadsmarknadsläget i de tidigare kvotkommunerna synes ha försämrats
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
under år 1951. Bostadsproduktionen i dessa kommuner har med andra ord
visat sig otillräcklig i förhållande till bostadsefterfrågans löpande tillväxt.
Beträffande utsikterna för år 1952 konstaterar styrelsen, att nytillskottet
av bostadslägenheter i dessa kommuner, under förutsättning av lika långa
byggnadstider som under föregående år, uppskattningsvis kommer att stanna
vid något sådant som 30 000 mot ca 31 550 under år 1951 och 34 700 år 1950.
Då å andra sidan skäl icke synas föreligga att räkna med någon nämnvärd
minskning av bostadsefterfrågan under innevarande år i jämförelse med de
närmast föregående åren, har man under nyss angivna förutsättning anledning
befara en viss ytterligare försämring av bostadsmarknadsläget under år 1952.
En ökning av bostadsbyggandet i de kommuner som tidigare hade egen
bostadsbyggnadskvot är enligt bostadsstyrelsens mening ur bostadsmarknadssynpunkt
synnerligen angelägen. En årlig bruttoproduktion i dessa kommuner
om 45 000 lägenheter torde vara det minimum som bör eftersträvas under de
närmaste åren.
Yidare anför styrelsen bl. a., att den bostadsbrist som blivit en följd av den
alltfort pågående omlokaliseringen av industrier till de mindre tätorterna
icke torde ha kunnat avvecklas. Fortfarande gäller, att behovet av en förbättring
av det dåliga bostadsbeståndet på landsbygden är mycket stort och att
många familjer boende i undermåliga lägenheter kunna betraktas som katastroffall.
Den i långtidsutredningens program för perioden 1951—55 förutsatta genomsnittliga
årsproduktionen av ca 60 000 bostadslägenheter i hela landet
har — erinrar styrelsen — väsentligt underskridits under år 1951, och under
år 1952 torde den, med nuvarande förhållanden på byggnadsmarknaden, icke
kunna genomföras till mera än två tredjedelar. Det är därför av största betydelse,
att ansträngningarna att genom olika åtgärder skapa reala förutsättningar
för en bostadsproduktion av angiven storlek påskyndas och intensifieras.
Bostadsstyrelsens förslag till åtgärder för maskinanskaffning.
Med skrivelse den 9 januari 1952 har bostadsstyrelsen överlämnat en inom
styrelsens teknisk-ekonomiska utredningsbyrå uppfrättad promemoria med
förslag till åtgärder för bättre utnyttjande av arbetskraft och material vid
byggnadsproduktionen.
I promemorian erinras om att byggnadsverksamheten, och därvid framför
allt bostadsbyggandet, för närvarande främst hämmas av brist på arbetskraft
och höjda materialkostnader. Arbetskraftsbristen, som är mest framträdande
beträffande murare och grovarbetare, medför onormalt långa byggnadstider
och svårighet att åstadkomma en behövlig ökning av byggnadsproduktionen.
Med hänsyn till de mycket stora behov av byggnader, som föreligga på olika
områden, betonas angelägenheten av att rationalisera byggnadsverksamheten
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
i arbetskraftsbesparande riktning genom ökad användning av maskinella
hjälpmedel. Antalet företagare inom byggnadsindustrien är emellertid mycket
stort och många disponera icke tillräckligt kapital för att anskaffa erforderliga
maskiner. Nämnda företagares verksamhet är heller i regel icke tillräckligt
omfattande för en kontinuerlig användning av sådana maskiner.
Yissa på sista tiden utförda undersökningar beträffande produktiviteten
inom byggnadsfacket redovisas i promemorian. Såsom mätare har man därvid
använt sig av den av murare samt trä- och grovarbetare förbrukade arbetstide!n
per kubikmeter byggnadsvolym. Denna s^ k. volymtid har för trevånings
bostadshus, uppförda på vanligt sätt, under åren 1942—1949 varit
5 timmar/m3. Genom införande av maskinella hjälpmedel har volym tiden
enligt utförda försök kunnat nedbringas till 3,5 timmar/m3, vilket motsvarar
en minskning av arbetskraftsbehovet med 25 %.
I promemorian har även berörts den pågående utvecklingen mot fabriksmässig
tillverkning av husbyggnadsdetaljer, som kan spara såväl arbetskraft
som virke. Förekomsten av maskinella hjälpmedel inom byggnadsindustrien
är emellertid en ofrånkomlig förutsättning för att fabriksmässig tillverkning
av större husbyggnadsdetaljer skall kunna bedrivas.
De inom byggnadsindustrien förekommande maskinerna redovisas i promemorian
i följande tre grupper:
1) Enklare maskiner och hjälpmedel, såsom betongblandare, pumpar och
hissar, som numera i regel ägas av varje byggnadsföretagare av genomsnitts
typ;
2)
mekaniska hjälpmedel, som ägas av specialfirmor och uthyras till byggnadsföretagare,
vanligen ställningar och mekaniska formbyggnader, exempelvis
glidformar; samt
3) större och dyrbarare maskiner, som i regel kräva specialutbildade maskinskötare.
För att möjliggöra att maskinella hjälpmedel med det snaraste komma till
allmän användning inom byggnadsproduktionen, föreslås i promemorian, att
ett antal lämpligt lokaliserade maskinstationer — organiserade, ägda och förvaltade
av fristående företag, lämpligen i aktiebolagsform — skola inrättas
med uppgift att till byggnadsföretagare uthyra maskiner. För att underlätta
tillkomsten av dylika maskinstationer föreslås vidare att staten skall lämna
lån till anskaffning av maskinerna. En lånefond av tillsvidare 10 miljoner
kronor för lån till enskilda eller kommunala företag, som önska starta och
driva maskinstationer, bör inrättas. Lånebeloppen anses böra maximeras
till 80 % av anskaffningskostnaden för de maskiner, vartill respektive lån
avsetts, och lånen föreslås löpa med en fast ränta av 3Va % och en amorteringstid
av högst 10 år. Amorteringstiden bör emellertid anpassas efter arten
och varaktigheten av den maskinella utrustning, som avsetts med lånet.
Med hjälp av den föreslagna lånefonden samt en enskild investering på
2,6 miljoner kronor anses en årlig besparing av 1 600 mans arbetskraft möjlig.
(> Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
I promemorian skisseras tre olika tänkbara alternativ för en maskinstations
organisation:
A) Maskinstation med ett flertal delägare, som helt övertager de delägande
byggnadsföretagarnas maskinpark och som dessutom anskaffar fullständig
maskinutrustning och tillhandahåller maskinservice;
B) maskinstation med ett flertal delägare, där man endast anskaffar och
uthyr större maskiner och där delägarna var för sig som hittills äger och
handhar de mindre maskinerna; samt
C) maskinstation, som helt äges av ett större byggnadsföretag eller av
stat eller kommun.
Frågan om vilken säkerhet som bör krävas för beviljade lån har även behandlats
i promemorian. I detta hänseende uttalas, att det är av stor vikt,
att den administrativa proceduren så långt möjligt förenklas och att, om
ett något ökat risktagande från statens sida kan giva en förenklad handläggning
av ärendena, möjligheten till rationaliseringsvinst kan kompensera en
rimlig riskökning. Såsom säkerhet för lämnade lån förordas i allmänhet förlagsinteckning,
men borgen anses, då låntagaren föredrager denna säkerhetsform,
även kunna ifrågakomma. Yidare bör möjligheten att använda lösöreköps-
eller hyreskontrakt beaktas.
Beträffande administrationen av den föreslagna långivningen uttalas i
promemorian, att det är av väsentlig vikt, att ledningen av verksamheten,
innefattande prövning och beslut i låneärenden, utövas i samförstånd mellan
byggnadsmarknadens parter genom en instans, där dessa och i övrigt behövlig
teknisk-ekonomisk expertis äro representerade. Förvaltningen av lånefonden
samt beredningen av ärendena böra förläggas till ett verkställande
organ, förslagsvis bostadsstyrelsen. Personalbehovet beräknas till två kvalificerade
tekniker jämte erforderlig kontorspersonal.
Utöver frågan om statlig långivning till maskinanskaffning inom byggnadsindustrien
har i promemorian även behandlats spörsmålet om statliga bidrag
till experiment och undersökningar på detta område. Det framhålles, att staten
genom Svenska uppfinnarkontoret visserligen lämnar bidrag till uppfinningar,
icke minst inom byggnadsindustrien, men bidragen avse endast utformningen
av uppfinningar och kunna i allmänhet icke komma till användning för undersökningar
beträffande den praktiska tillämpningen eller experiment i samband
med den kommersiella användningen. Fn ny konstruktion eller metod
måste emellertid praktiskt prövas vid ett byggnadsföretag, innan det är möjligt
att taga ställning till funktionsdugligheten på längre sikt ur ekonomiska,
tekniska m. fl. synpunkter. Ett årligt belopp av 200 000 kronor bör därför
ställas till förfogande för experiment och undersökningar i detta avseende.
Yttrandena.
Yad först angår bostadsstyrelsens förslag att statliga lån böra lämnas
till maskinanskaffning inom byggnadsindustrien har flertalet remissorgan
ställt sig avvisande eller yppat tveksamhet.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
Förslaget tillstyrkes av arbetar sky dds st yr elsen, Landsorganisationen och
Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsjöreningars riksförbund (HSB).
Byggnadsstyrelsen finner de i promemorian framförda synpunkterna på önskvärdheten
av en vidgad mekanisering av husbyggandet i princip riktiga.
Styrelsen anser det även principiellt riktigt, att staten bidrager till främjandet
av husbyggandets rationalisering. Staten borde emellertid icke bidraga till
eller stödja en finansiering av ökad mekanisering med mindre garantier erhöllos
för ett förbilligande av produktionen. Förbilligandet borde ske genom
sänkning av gällande prissättning å de arbetsmoment, som underlättades av
mekaniseringen.
I fråga om förslagets detaljer anser byggnadsstyrelsen maskinparken vid
de skisserade maskinstationerna vara alltför omfattande. Statligt stöd borde
huvudsakligen utgå för anskaffning av kranar, framför allt de stora och dyrbara
byggnadskrav!-, med vilka under de senaste åren experimentverksamhet
i viss utsträckning bedrivits. I denna fråga anför byggnadsstyrelsen ytterligare.
Kostnaderna för dessa kranar äro av den storleksordning att även ganska
stora byggnadsföretagare äro tveksamma inför anskaffningen. I promemorian
ha driftkostnaderna för kranarna ej berörts, vilket hade varit av värde vid
bedömandet av deras lönsamhet. Man kan dock förutsätta att byggnadskranarna,
även om dessa i många fall äro på experimentstadiet, utgöra ett av de
för närvarande värdefullaste tillskotten till husbyggandets rationalisering
och man har anledning att förvänta ökat intresse hos byggnadsföretagarna
för anskaffning av desamma.
Initiativet till maskinanskaffning bör enligt byggnadsstyrelsens åsikt helt
ligga hos de enskilda företagarna. Lån borde kunna beviljas icke endast till
maskinbolag utan även till större företagare, som ensam anskaffar en maskin.
Med hänsyn till den ännu ringa erfarenheten av byggnadskranars livslängd
borde amorteringstiden utgöra 6 å 8 år.
I anledning av den begränsning av långivningen, som byggnadsstyrelsen
har förordat, anser styrelsen, att den föreslagna lånefonden bör begränsas till
4 000 000 kronor. Enligt byggnadsstyrelsens mening bör övervägas, om inte
statens förevarande stöd skulle kunna ordnas i form av kreditgaranti i stället
för lån.
Statskontoret, som avstyrker förslaget om en lånefond, anser den utan
tvivel angelägnaste åtgärden på ifrågavarande område vara att få till stånd
ändrade ackordsättningsregler, som bättre än de hittillsvarande möjliggöra
utnyttjande av maskiner vid bostadsbyggandet. Kan detta realiseras, anför
statskontoret, lärer ifrågasatt låneverksamhet knappast vara erforderlig.
Kommer däremot någon ändring i nyssnämnt hänseende icke till stånd, förelåge
uppenbarligen risk för att byggnadsföretagarna funne även ett förhyrande
av maskiner oekonomiskt. Beträffande ordnandet av en eventuell långivning
framhåller statskontoret följande.
För den händelse åtgärder ändock skulle anses böra vidtagas för att stimulera
användning av maskinella hjälpmedel vid bostadsbyggandet efter de
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
i promemorian angivna riktlinjerna, vill statskontoret för sin del framhålla,
att låneverksamheten skulle kunna bedrivas från den av ämbetsverket förvaltade
industrilånefonden, som för närvarande äger ett odisponerat kapital
på över 4 000 000 kronor. Bestämmelserna om den nya lånerörelsen torde
i så fall kunna inarbetas i kungörelsen 402/1927 angående allmänna villkor
och bestämmelser för lån från industrilånefonden såsom en särskild avdelning,
i likhet med vad skett beträffande specialföreskrifterna för torvlån
respektive industrilån.
Statskontoret anser, att i stort sett samma villkor torde kunna uppställas
för de nya lånen, som nu gälla för industrilånen. Räntan borde således utgå
efter fyra procent. Återbetalningstiden borde bestämmas till högst 8 år.
Lånen borde beviljas av Kungl. Maj:t, som jämväl borde bestämma erforderlig
säkerhet.
Riksräkenskapsverket, som tagit del av statskontorets yttrande, anför beträffande
långivningens ordnande att beslut om utlämnande av lån av det
slag, varom här är fråga, bör meddelas av Kungl. Maj:t. Beträffande långivningen
i övrigt anför riksräkenskapsverket i huvudsak följande.
Bostadsstyrelsen och det tilltänkta produktionsrådet för byggnadsfrågor
kunna såsom remissinstanser kopplas in på låneärendenas behandling. Att
ett sådant organ som produktionsrådet skulle kunna anförtros beslutanderätten
i dessa ärenden, synes uteslutet. Det förefaller även ligga närmast till
hands att uppdraga åt statskontoret att utbetala och förvalta de nya lånen,
och härför talar jämväl, att man vid en sådan lösning icke behöver inrätta
en särskild utlåningsfond utan såsom statskontoret framhållit kan taga industrilånefonden
i anspråk för den nya utlåningsverksamheten. Yad statskontoret
uttalat rörande ränta, amorteringstid och övriga lånevillkor har
riksräkenskapsverket ock funnit sig böra biträda. Yad särskilt beträffar räntan,
synes, särskilt i nuvarande ränteläge, anledning saknas att för ifrågavarande
lån fastställa en ränta, som understiger den räntefot å fyra procent,
vid vilken full förräntning av statens kapital anses vara för handen, och sår
lunda påkalla anvisning å driftbudgeten av medel för avskrivning av de för
utlåningsrörelsen avsedda medlen till den del de enligt vad nu sagts äro
att betrakta såsom icke förräntade.
Kommerskollegium, som införskaffat yttranden från handelskamrama i
Stockholm, Malmö, Göteborg och Gävle, framhåller, att alla åtgärder, som
kunna främja byggnadsindustriens fortsatta tekniska rationalisering, äro värda
att understödjas. I fråga om de föreslagna lånevillkoren framhåller kollegium
följande.
Kollegium vill till en början i fråga om lånevillkoren för den föreslagna
statliga fonden framhålla, att förlagsinteckning icke torde gå att erhålla för
avsedda maskiner, då det här icke är fråga om någon industriell verksamhet.
Lösöreköpskontrakt eller eventuellt hyreskontrakt mellan staten och låntagarna
torde knappast ''kunna anses tillfyllest med hänsyn till det mindre
värde maskinerna i begagnat skick i allmänhet representera. Kollegium erinrar
om att i fråga om t. ex. jordbrukets maskinlånefond — avseende statslån
till hushållningssällskap för utlämnande av lån till enskild person eller
sammanslutning för anskaffande av jordbruksmaskin, som skall användas av
flera jordbrukare — skall för maskinlån ställas säkerhet som hushållningssällskapet
prövar vara betryggande. I allmänhet torde — såvitt kollegium är
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
rätt underrättat — därvid borgenssäkerhet komma i fråga. Den av utredningen
föreslagna räntesatsen 3V2 % torde även få anses väl låg.
Enligt vad kommerskollegium erfarit, torde man kunna räkna med att inom
Skånes handelskammares område en maskinstation, utgörande en sammanslutning
av byggnadsföretagare, skall kunna träda i verksamhet inom den
närmaste tiden och att en liknande isammanslutning även torde vara att räkna
med för Stockholms vidkommande. Kommerskollegium kan i nuvarande läge
ej tillstyrka förslaget om en statlig lånefond utan finner skäl föreligga att i
stället rekommendera en tills vidare på privat väg fortsatt organiserad verksamhet
för byggnadstekniska maskinstationer.
Enligt Samarbetskommittén för byggnadsfrågor, vars arbetsutskott avgivit
yttrande över promemorian, är förslaget närmast att betrakta som ett utkast
och utgör icke tillräckligt underlag för ett bedömande av frågorna i hela
deras vidd. Kommittén framhåller att den relativt ringa användningen av
kranar i Sverige i förhållande till utlandet till stor del torde ha sin förklaring
i det avlöningssystem, som i Sverige tillämpas inom byggnadsfacket. Kent
principiellt har kommittén icke något att invända mot att billiga lån under
lämpliga former ställas till förfogande för nödvändig maskinanskaffning.
Innan en undersökning av behovet av maskiner verkställts borde medel i
större utsträckning icke ställas till förfogande. I första hand borde lånefonden
utnyttjas till anskaffande av några sådana maskiner, som ännu ej allmänt
brukas i det vanliga husbyggandet, främst större krantyper. Till lån
borde sådana företagare ifrågakomma, som kunde antagas ha nödvändiga förutsättningar
för experimentverksamhet med dessa maskiner i syfte att utröna
om insättandet av maskinerna kunde öka produktionen och nedbringa byggnadskostnadema.
I samråd med byggnadsfackförbunden böra, anser kommittén,
arbetsstudier företagas med syfte att åstadkomma sådan omprövning av
de av maskinernas insättande berörda arbetsmetodernas ackordspriser att
maskinernas användbarhet ur ekonomisk synpunkt klarläggs.
Svenska byggnadsindustriförbundet och Svenska byggnadsentreprenörföreningen,
som avgivit ett yttrande i vilket Svenska arbetsgivareföreningen
har instämt, framhålla, att investeringar i form av maskiner böra befrämjas.
Som ett led i denna strävan hälsade byggnadsindustrien möjligheterna till
statligt stöd åt byggmekaniseringen med tillfredsställelse. Organisationerna
anse, att ett slopande av de nyligen införda bestämmelserna om investeringsskatt
och investeringsavgift skulle innebära undanröjande av ett väsentligt
hinder för fortsatt mekanisering.
Berörda organisationer framhålla vidare, att erfarenheterna från utnyttjandet
av byggnadskranar vid bostadsbyggen hittills föreligga i tämligen begränsad
omfattning. Dessa erfarenheter visade knappast något deciderat utslag
till kranarnas förmån. Det ifrågasättes om besparingarna av arbetskraft
kunna bli så stora som angives i bostadsstyrelsens promemoria. Den centrala
frågan anse organisationerna vara relationen mellan de mekaniska hjälpmedlen
och de tillämpade byggnadsmetodema. Beträffande förslaget om en
lånefond anföres bl. a. följande.
10
Iiungl. Maj:ts proposition nr 128.
I bostadsstyrelsens promemoria synes man utgå från att den tänkta lånefonden
i princip skall kunna användas för varje slags maskin eller utrustning.
En så vidsträckt tolkning anse vi dock inte riktig. All enklare materiel
såsom betongblandare etc. ingår redan nu i standardutrustningen hos varje
byggnadsfirma med nämnvärd omsättning. Skulle utlåningen omfatta även
dylik materiel blir den föreslagna summan på 10 milj. kronor årligen alldeles
otillräcklig. Ett fullständigare utnyttjande av de statliga lånen skulle
förutsätta en väsentligt större insats.
En statlig lånefond för inköp av alla slags byggnadsmaskiner innebär också
att man animerar till inköp av maskiner som redan finns i marknaden, d. v. s.
maskiner som på sitt sätt konserverar utvecklingen. Meningen med en eventuell
insats måste anses vara att främja utvecklingen. Eedan härav framgår
att en eventuell utlåning måste begränsas till exklusiva maskiner.
Organisationerna anse, att eu eventuell statlig långivning icke får begränsas
till kooperativt inrättade maskinstationer. Även för enstaka företag måste
möjlighet föreligga att anlita en eventuell lånefond. Sammanfattningsvis anföra
organisationerna bl. a.
En statlig lånefond till inköp av alla slags byggnadsmaskiner är icke
lämplig. Fonden kan lätt bli överbelastad och fördelningen måste då medföra
svårigheter. Även om lånen avses endast för exklusiva maskiner kunna svåra
fördelningsproblem uppstå.
Det framlagda förslaget fyller icke anspråken på omsorgsfull utredning.
Mycket talar för att en eventuell statlig insats bör koncentreras på experiment-
och forskningssidan.
Enligt byggnadsindustriens uppfattning bör förslaget om en statlig lånefond
till inköp av byggnadsmaskiner tills vidare icke realiseras utan ytterligare
utredas.
Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO) ansluter sig i princip till
förslaget om inrättande av en statlig lånefond med uppgift att underlätta
mekaniseringen av byggnadsverksamheten men tror att värdet härmed icke
bör överskattas. Beträffande maskinstationer framhålles bl. a.
Därest maskinbolagets uthymingskapacitet bleve för liten och alltså icke
kunde infria de förväntningar, intressenterna ha rätt att ställa, torde detta
allvarligt skada en ökad anslutning till idén. Bleve å andra sidan kapaciteten
för stor omöjliggjordes en sund ekonomisk utveckling av maskinbolaget.
Detta bleve för dyrt i drift och dess verksamhet skulle utmynna i ett ekonomiskt
fiasko. Bildandet av ett föreslaget maskinbolag torde alltså behöva
föregås av noggranna kalkyler uppgjorda av en tekniker med synnerligen
ingående kännedom om de lokala byggnadsförhållandena och på orten redan
tillgänglig maskinpark.
Svenska riksbyggen (Biksbyggens produktionsaktiebolag) ställer sig tveksam
till förslaget om inrättandet av maskinstationer. En förutsättning för
att med fördel använda större och dyrbarare maskiner än de som hittills vanligen
varit i bruk vore att projektering och byggande utfördes av samma
företag för att därvid redan vid projekteringen kunna taga hänsyn till tillgängliga
maskiners rationella användning. I fråga om större och dyrbarare
maskiner torde den lämpligaste formen av stöd vara, att staten anordnade
en långivning, som möjliggjorde för kommunala, kooperativa och enskilda
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
företagare, som hade möjlighet att på ett rationellt sätt använda dessa större
maskiner, att för detta ändamål erhålla förmånliga lån.
Arbetsmarknadsstyrelsen och statens kommitté för byggnadsforskning ha
icke ansett sig böra ta ställning till förslaget om en lånefond men ansett
ökad användning av maskinella hjälpmedel medföra väsentliga fördelar.
Vad angår bostadsstyrelsens förslag om ett anslag å 200 000 kronor till
bidrag till experiment och undersökningar betonas allmänt den
stora betydelsen av ett sådant anslag. Det understrykes, att det föreslagna
beloppet är otillräckligt. Statskontoret framhåller, att medel för byggnadsforskning
redan anvisas å riksstaten och att bostadsstyrelsens förslag i denna
del icke borde föranleda någon åtgärd.
Departementschefen.
Med hänsyn till de stora byggnadsbehov, som föreligga, är en utökning
av byggnadsindustriens kapacitet angelägen. I betydande utsträckning torde
byggnadsverksamhetens omfattning bli beroende av den allmänna ekonomiska
utvecklingen, av vilken tillgången på material och arbetskraft är i hög
grad avhängig. Åtskilligt torde dock stå att vinna med åtgärder av mera begränsad
räckvidd. Rekryteringen av arbetskraft till byggnadsyrkena bör underlättas.
Åtgärder i detta syfte har under den senaste tiden vidtagits. Den
s. k. behörighetsprövningen, vilken verkställts av arbetsmarknadsorganen och
begränsat nyanställningarna inom byggnadsindustrien, har i huvudsak slopats.
Utbildningsfrågorna ha tagits upp till behandling. Bland annat överväges
ytterligare statligt stöd till lärlingsutbildningen inom muraryrket.
Hur än tillgången på arbetskraft och material kommer att bli, framstår
det som angeläget att olika möjligheter att begränsa material- och arbetskraftsåtgången
inom byggnadsindustrien tillvaratagas. Ett särskilt skäl härför
äro de nuvarande höga byggnadskostnaderna, som bl. a. ha nödvändiggjort
avsevärda statliga subventioner till bostadsbyggandet.
Bostadsstyrelsens förslag beträffande statliga åtgärder i fråga om mekaniseringen
inom byggnadsindustrien synas ta sikte på två särskilda problem:
dels hur nya maskiner, kranar och andra mekaniska hjälpmedel inom byggnadsområdet
skola snabbt bli praktiskt prövade, dels hur dylika hjälpmedel,
som vid praktiskt prov visat sig värdefulla, skola komma till allmän användning
inom byggnadsindustrien.
I åtskilliga yttranden över bostadsstyrelsens promemoria har man vänt
sig mot att staten skulle lämna ett mera allmänt finansiellt stöd till maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien. Det är framför allt två synpunkter, som
gjort sig gällande. Om såsom bostadsstyrelsen avsett lån främst skall lämnas
till särskilda maskinbolag med uppgift att hyra ut maskiner, kranar och liknande,
uppkommer frågan huruvida dessa maskinbolag kunna organiseras
på ett lämpligt sätt. Det har framhållits, att risk föreligger att antingen bolagen
utrustas med för få maskiner, varvid byggnadsföretagarna icke kunna
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
disponera de maskiner de behöva på de rätta tiderna, eller att utrustningen
med maskiner blir så riklig, att maskinerna icke kunna utnyttjas mera kontinuerligt.
Som en andra huvudsynpunkt har anförts, att det är synnerligen
osäkert, vad som står att vinna med olika slag av maskiner. Särskilt byggnadsindustriförbundet
och byggnadsentreprenörföreningen synas vara tveksamma
beträffande de vinster, som kunna göras vid ökad mekanisering av
byggnadsindustrien. Dessa remissorgan, liksom även andra — t. ex. byggnadsstyrelsen
— anse därför, att en mera experimentbetonad verksamhet är motiverad.
Intresset förefaller i betydande grad knutet till frågan, vad som står
att vinna med olika slag av byggnadskranar.
Det torde kunna tagas för givet att något behov av en mera allmän statlig
kreditgivning för främjande av byggnadsindustriens mekanisering icke föreligger.
Bostadsstyrelsens förslag torde ej heller ha denna innebörd, även
om den av styrelsen förordade kreditgivningen icke har klart avgränsats, vilket
hav givit åtskilliga remissorgan anledning till en kritisk eller avvaktande
hållning till förslaget. Särskilda insatser från det allmänna kunna emellertid
visa sig värdefulla. Det kan sålunda vara motiverat att lämna finansiellt
stöd åt företag, som äro beredda att praktiskt pröva nya maskiner, vilka på
goda grunder kunna antagas medföra besparingar i fråga om arbetskraft och
material. Det torde här närmast vara fråga om vad byggnadsindustriförbundet
och byggnadsentreprenörföreningen betecknat som exklusiva maskiner. Lämpligt
synes vidare vara att staten lämnar bidrag till en upplysningsverksamhet
rörande vunna framsteg i fråga om maskinella hjälpmedel, arbetsmetoder och
material. Däremot är jag icke beredd att taga ställning till bostadsstyrelsens
förslag om bidrag till experiment och undersökningar.
Med hänsyn till angelägenheten av att alla möjligheter att minska åtgången
av material och arbetskraft inom byggnadsindustrien tillvaratagas,
anser jag, att under nästa budgetår staten försöksvis bör stödja mekaniseringen
inom byggnadsindustrien på nyss angivet sätt.
Jag förordar sålunda, att lån skola kunna lämnas till byggnadsföretag —
enskilda, kooperativa och kommunala — samt till kooperativt organiserade
maskinstationer för finansiering av maskiner och kranar, vilka ännu icke
kommit till allmän användning inom byggnadsindustrien, men som på goda
grunder kunna väntas ge påtagliga besparingar i fråga om material och arbetskraft.
Lånen böra, som statskontoret föreslagit, löpa med 4 % ränta.
Amorteringstiden bör i enlighet med bostadsstyrelsens förslag utgöra högst
10 år. Det torde dock av statskontorets och byggnadsstyrelsens yttranden
att döma vara lämpligt att, om särskilda skäl ej kunna åberopas för en förhållandevis
lång amorteringstid, begränsa densamma till 6 å 8 år. I enlighet
med bostadsstyrelsens förslag bör lån kunna utgå med belopp motsvarande
högst 80 % av anskaffningskostnaden. För lån skall ställas godtagbar säkerhet.
Bidrag böra beviljas till upplysningsverksamhet angående nya framsteg
i fråga om maskinella hjälpmedel, arbetsmetoder och material. I första hand
13
liungl. Maj:ts proposition nr 128.
bör bidrag lämnas till sådan verksamhet, som avser att sprida allmän kännedom
om de erfarenheter, som vinnas i samband med den med statliga lån
finansierade maskinanskaffningen.
Ifrågavarande lån och bidrag böra beviljas av Kungl. Maj:t. Det bör ankomma
på bostadsstyrelsen att verkställa den förberedande granskningen av
låneansökningarna samt att med eget yttrande överlämna desamma till Kungl.
Maj:t. Vid styrelsens handläggning av ifrågavarande ärenden böra deltaga
representanter för ekonomisk och teknisk sakkunskap och för det praktiska
arbetet inom byggnadsverksamheten. Dessa torde få utses av Kungl. Maj:t.
Det synes lämpligt att bostadsstyrelsen jämväl förvaltar lånen. Förslag till
fördelning av anslaget till bidrag till upplysningsverksamhet bör uppgöras
av bostadsstyrelsen i samråd med nämnda representanter samt statens kommitté
för byggnadsforskning.
Vad angår anslag till lån för främjande av maskinanskaffning inom byggnadsindustrien
har bostadsstyrelsen beräknat ett belopp av 10 000 000 kronor.
Byggnadsstyrelsen har funnit ett belopp av 4 000 000 kronor tillfyllest. Med
den begränsning av långivningen, som jag förordat, torde det av byggnadsstyrelsen
beräknade beloppet vara tillräckligt. Jag föreslår alltså, att till lån
för främjande av maskinanskaffning inom byggnadsindustrien för budgetåret
1952/53 anvisas ett belopp av 4 000 000 kronor. Anslaget synes böra anvisas
till en nyinrättad fond under statens utlåningsfonder, förslagsvis benämnd
Lånefonden för maskinanskaffning inom byggnadsindustrien.
Till bidrag till vise upplysningsverksamhet rörande byggnadstekniska frågor
torde för nästa budgetår böra anvisas ett reservationsanslag å 100 000
kronor.
Administrationskostnaderna torde f. n. icke kunna exakt beräknas men
de 6ynas under alla förhållanden ibli låga. Jag förutsätter att huvuddelen
av de göromål, som uppkomma vid den förberedande granskningen av
låneansökningar, skall bestridas av personal inom bostadsstyrelsens byrå
för teknisk-ekonomiska utredningar. Till de representanter, vilka skola biträda
vid bostadsstyrelsens handläggning av låne- och bidragsärenden, torde
ersättning få utgå jämlikt kommittékungörelsen. Hinder synes icke böra möta
att från anslaget till bidrag till upplysningsverksamhet bestrida vissa med
låne- och bidragsverksamheten sammanhängande administrationskostnader.
II. RÄNTE- OCH AMORTERINGSVILLKOREN FÖR ÄLDRE
TERTIÄRLÅN M. M.
Gällande bestämmelser.
Under budgetåret 1952/53 aktualiseras ränte- och amorteringsvillkoren för
vissa tidigare utlämnade bostadslån. Beträffande vissa amorteringslån ekall
efter det lånet utestått under tio år annuiteten höjas. Lån, som varit ränte
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
och amorteringsfria, skola efter tio år antingen avskrivas eller också förräntas
och amorteras. Bestämmelserna om de lån, varom här är fråga, återfinnas
i följande kungörelser:
1) om tertiärlån och tilläggslån till enfamiljs- och flerfamiljshus i kungörelserna
nr 636/41 angående tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet och
nr 569/42 om tertiärlån och tilläggslån för vissa bostadsbyggnadsföretag,
2) om tilläggslån till hus för mindre bemedlade, barnrika familjer i kungörelsen
nr 572/42 om tilläggslån för beredande av bostäder åt mindre bemedlade,
barnrika familjer, samt
3) om tilläggslån beviljade av egnahemsstyrelsen i kungörelsen nr 578/42
om vissa ändringar i kungörelsen den 7 juni 1940 (nr 589) angående den
statliga egnahemsverksamheten.
Beträffande nu aktuella lånebestämmelser torde jag i detta sammanhang
få erinra om följande villkor.
Tertiärlån och därtill knutna tilläggslån. Tertiärlånet, vilket skall amorteras,
löper med 4,5 % ränta för flerfamiljshus och 4,5 eller 3,6 % ränta för
enfamiljshus. Annuiteten å amorteringslånet utgjorde beträffande nybyggda
flerfamiljshus 5,2 5 % under de första fem åren av lånets löptid. Efter denna
tid ägde byggnadslånebyrån förhöja annuiteten för resterande lånebelopp
till 6 %. Efter ytterligare fem år skulle annuiteten ökas till det belopp, som
erfordrades för att lånet skulle vara slutamorterat efter 30 år, räknat från den
dag, då lånet börjat löpa som amorteringslån. I fråga om enfamiljshus utgjorde
annuiteten 6,9 eller 6, o % under de första tio åren. Därefter skulle
annuiteten höjas till det belopp, som erfordrades för att lånet skulle vara
slutamorterat efter 20 år.
Genom kungörelsen nr 636/41 infördes vissa bestämmelser om hyreskontroll
och räntegaranti. I fråga om hyreskontroll stadgades beträffande flerfamiljshus,
att lån principiellt icke finge beviljas med mindre de tillkomna
lägenheterna kunde tillföras bostadsmarknaden mot hyror, icke överstigande
den år 1939 gällande hyresnivån för lägenheter av jämförlig beskaffenhet och
belägenhet. Vid uthyrning av sådan lägenhet medgåves icke rätt att under
en tid av 10 år räknat från den dag, som byggnadslånebyrån bestämde, dock
längst intill dess lånet blivit till fullo guldet, utan byråns medgivande uttaga
högre hyror än dem, som fastställts i samband med lånets beviljande.
I fråga om såväl flerfamiljs- som enfamiljshus gäller att, därest låntagaren
nödgas under de tio första åren efter lånets upptagande erlägga högre ränta
på primärkrediten än 3,5 % och på sekundärkrediten en däremot svarande
ränta (garanterad ränta), skall av statslånets ränte- och annuitetsbelopp årligen
kunna eftergivas högst ett belopp motsvarande skillnaden mellan faktisk
och garanterad ränta.
Genom kungörelsen nr 569/42 infördes beträffande tertiärlån för enfamiljshus
begreppet räntefri, stående del. Enligt bestämmelserna härom kunde
byggnadslånebyrån, då anskaffningskostnaden för ett nybyggnadsföretag översteg
fastighetens eller i vissa fall endast byggnadens värde, medgiva, att viss
15
Kungl. Maj-.ts proposition nr 128.
del av tertiärlånet under en tid av tio år skulle utgöra sådan del. Efter utgången
av denna tioårsperiod äger bostadsstyrelsen, därest den allmänna
bostadskostnadsnivån därtill giver anledning, besluta, att den del av tertiärlånet,
som dittills utgjort räntefri, stående del, skall från viss av styrelsen
bestämd dag i sin helhet eller delvis löpa med ränta och amorteras. Om och
i den mån nyssnämnda del av lånet icke skall amorteras, skall densamma avskrivas.
Beträffande flerfamiljshus samt enfamiljshus, uppförda av kommun eller
därmed jämställd företagare, infördes genom 1942 års kungörelse det s. k.
tilläggslånet. I fråga om detta låns förräntning och amortering stadgades i
16 § andra stycket:
Medgiver byggnadslånebyrån, att de av byrån vid tilläggslånets beviljande
fastställda hyrorna få höjas utöver vad som betingas av stegrade bränsleoch
förvaltningskostnader, eller kan med hänsyn till det allmänna hyresläget
Så orten fastighetens avkastning antagas komma att stiga efter utgången av
en i 4 § c) angivna tiden (= den för hyreskontroll bestämda perioden) äger
byrån besluta, att tilläggslånet, i den mån avkastningsökningen det medgiver,
skall, i förstnämnda fall, från viss av byrån bestämd dag och, i sistnämnda
fall, från utgången av nyssnämnda tid löpa med ränta och amorteras, allt
enligt de närmare bestämmelser, som Kungl. Maj:t framdeles må meddela.
I fråga om avskrivning av lånet stadgades i tredje stycket följande.
Om och i den mån tilläggslånet vid utgången av den i 4 § c) angivna tiden
(= den för hyreskontroll bestämda perioden) återstår oguldet och ej enligt
dessförinnan meddelat beslut skall amorteras i enlighet med vad i andra
stycket stadgas, skall detsamma avskrivas.
Tilläggslån till hus för mindre bemedlade, barnrika familjer. Beträffande
dessa tilläggslån gäller likaledes, att de i vissa fall från en av bostadsstyrelsen
fastställd dag kunna uppsägas att löpa med ränta och amortering. Tillläggslån
till flerfamiljshus kunna sålunda uppsägas i fall, där bostadsstyrelsen
medgivit höjning av hyrorna utöver vad som betingas av stegrade bränsleoch
förvaltningskostnader. Beträffande tilläggslån till egnahem kan uppsägning
ske, där egnahemmet undergått sådan mera betydande värdestegring,
som icke är att hänföra till av låntagaren själv vidtagna åtgärder.
Tilläggslånet skall avskrivas i den mån det återstår oguldet, då 10 år förflutit
från dess utbetalande till låntagaren och ej enligt dessförinnan meddelat
beslut skall amorteras.
Beträffande tilläggslån beviljade av egnahemsstyrelsen gälla i fråga om
uppsägning till förräntning och amortering samt om avskrivning samma villkor
som föreskrivits beträffande tilläggslån för egnahem åt mindre bemedlade,
barnrika familjer.
Frågans behandling vid 1951 års riksdag.
Frågan om ränte- och amorteringsvillkoren för äldre tertiärlån och tilläggslån
upptogs i propositionen nr 124 till 1951 års riksdag. Med utgångspunkt
från ett av bostadsstyrelsen framlagt förslag förordades följande.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
Beträffande lån enligt 1941 års kungörelse skulle vid tioårsperiodens utgång
nu gällande annuitet bibehållas genom sänkning av räntan från 4,6 till
4,o % och förlängning av amorteringstiden, beträffande flerfamiljshus för
nybyggnad till 40 och för ombyggnad till 30 samt beträffande enfamiljshus
till 23 resp. 25 och 26 år. Vidare skulle varken räntegaranti eller hyreskontroll
förlängas utöver vad från början avtalats.
I mot-sats till bostadsstyrelsen ansåg föredragande departementschefen,
att ett principbeslut om förräntning och återbetalning av tilläggslån till flerfamiljshus
borde anstå tills frågan om sådana hyresökningar, som påverkade
tastigheternas avkastning, blivit närmare klarlagd. I fråga om egnahem framhöll
departementschefen, att, först sedan frågan om hyrorna i de berörda
flerfamiljshusen bättre kunde överblickas, torde ståndpunkt böra tagas till
förslaget att i princip krav skulle resas på återbetalning av till egnahem
beviljade tilläggslån och räntefria, stående delar av tertiärlån.
Statsutskottet anförde i utlåtande nr 155/1951, att slutlig ställning till såväl
frågan om ränte- och amorteringsvillkoren för tertiärlån, som utestått under
tio år, som frågan huruvida utlämnade tilläggslån och räntefria, stående delar
av tertiärlån skola förräntas och amorteras skulle tagas först sedan principerna
för hyressättningen blivit närmare klarlagda.
Riksdagen biföll statsutskottets förslag.
Bostadsutredningens förslag.
Bostadsutredningen framhåller i sin förutnämnda promemoria den 13 december
1951, att för ett antal tilläggslån och räntefria, stående delar av tertiärlån
den tioårsperiod inom vilken beslut skulle ha fattats angående dessa låns
vidare behandling utgår under budgetåret 1952/53. Åtminstone beträffande
dessa lån måste, anför utredningen, avgörande träffas i så god tid, att låntagarna
kunna få besked därom före tioårsperiodens utgång. Sammanlagt
skulle aktualiseras tilläggslån till ett beviljat belopp av ca 750 000 kronor
och räntefria, stående delar av tertiärlån till ett belopp av ca 420 000 kronor.
Beträffande förutsättningarna för förräntning och amortering av beviljade
tilläggslån till flerfamiljshus framhåller utredningen i huvudsak följande.
Ett villkor för att tilläggslånen skola kunna uppsägas till förräntning och
amortering torde med nuvarande förhållanden på hyresmarknaden få anses
vara, att hyrorna åtminstone i berörda fastigheter tillåtas stiga så mycket, att
utrymme skapas för de nya kostnaderna för tilläggslånet. En granskning av
de grunder, efter vilka de äldre tilläggslånen beviljades, ger vid hauden, att
krav på förräntning och amortering av dessa lån skulle medföra vissa komplikationer.
Storleken av tilläggslånet jämte det kommunala bidraget beräknades fram
till den 1 juli 1946 som skillnaden mellan produktionskostnaden och ett avkastningsvärde,
baserat på 1939 års hyresnivå. I hus med olika utrustning och standard
tillämpades en marknadsmässig hyresskillnad, innebärande att förhållandet
mellan produktionskostnad och avkastningsvärde kom att variera med
Kungl. Maj:ts proposition nr 12S.
17
husets beskaffenhet. Sålunda innebar en höjning av standarden, att avkastningsvärdet
ökades mera än däremot svarande kostnader.
För en fastighet av hög standard inrymmande också butikslokaler och
garage kunde produktionskostnad och avkastningsvärde t. o. m. sammanfalla.
För en sådan fastighet har alltså icke erfordrats vare sig tilläggslån eller
kommunalt bidrag. Vid krav på förräntning och amortering av tilläggslånen
skulle hyrorna i fastigheter med låg standard sålunda behöva höjas mer än
i fastigheter med högre standard. I fastigheter med butiker eller andra uthyrningsbara
lokaler i källaren skulle eventuellt ingen hyreshöjning alls behöva
ske. Om en kommun erhållit befrielse från att lämna bidrag till viss
fastighet, skulle krävas en större hyreshöjning än i sådana fall, där kommun
lämnat bidrag. Av det anförda framgår att vid nu bestående hyresreglering
det skalle uppstå hyresskillnader, vilka skulle komma att framstå som omotiverade
och stötande.
Utredningen framhåller, att uppsägning av tilläggslånen till förräntning
och amortering innebär, att ståndpunkt tagits till att hyrorna skola höjas åtminstone
i hus med tilläggslån. Dessutom borde även ståndpunkt till hyreshöjningens
storlek ha tagits. Då utredningen ännu icke tagit ställning till
hela det hyrespolitiska frågekomplexet, a.nser den önskvärt, att, om så är
möjligt, avgörandet rörande nu aktuella tilläggslån uppskjutes viss tid. överenskommelse
syntes böra träffas med låntagarna, varigenom dessa under viss
angiven tid avstode från rätten att få vederbörande lån avskrivna. Som kompensation
skulle låntagarna kunna erbjudas att den höjning av annuiteten på
tertiärlånet, som författningsenligt skall göras ungefär samtidigt med att tioårsperioden
för hyreskontrollen utgår, kunde uppskjutas, tills frågan om till
läggslånets behandling avgjorts.
Enligt utredningens uppfattning skulle en låntagare, som krävde avskrivning
av tilläggslånet, få vidkännas en väsentlig ökning av kapitalkostnaderna
genom att annuiteten höjdes från 5,25 till 6,92 %. Kapitalkostnadsökningen
kunde beräknas till ca 9, i %. Då höjningen av kapitalkostnaden icke torde
berättiga fastighetsägaren att utfå högre hyror och då han dessutom måste
räkna med möjligheten av att, i samband med en revision av tertiärlånets
villkor, räntan kunde komma att sänkas och amorteringstiden förlängas,
syntes man kunna räkna med att låntagarna accepterade den föreslagna förlängningen
av nu gällande lånevillkor. Utredningen anser vidare, att den
tid, för vilken den föreslagna förlängningen skall gälla, torde böra ankomma
på bostadsstyrelsen att bestämma.
För att belysa förutsättningarna för återbetalning av räntefria, stående
delar av tertiärlän har bostadsutredningen verkställt eu utredning beträffande
förhållandet mellan kapitalkostnaderna för enfamiljshus, byggda under olika
år mellan 1939 och 1951. Denna utvisar, att eu sådan höjning av kapitalkostnaderna
inträtt, att det skulle vara möjligt att kräva förräntning och
amortering av äldre räntefria, stående delar av tertiärlån.
Utredningen föreslår, att vederbörande låntagare erbjudes avtal om uppskjutande
av det slutliga beslutet rörande behandlingen av ifrågavarande lån
2—317 m Bihcnnj till riksdagens protokoll 1952. t sand. Kr 1S1R.
IB Kungl. Maj ds ''proposition nr 128.
samt att, om detta erbjudande icke accepteras, lånet uppsäges till förräntning
och amortering.
Utredningen anser, att ett dylikt förfarande bör tillämpas också beträffande
tilläggslån för andra slag av egnahem. Utredningen påpekar emellertid, att
ifrågavarande egnahem obestridligen undergått en betydande värdestegring
under de senaste åren, varför dessa tilläggslån torde kunna uppsägas till förräntning
och amortering.
Enligt av utredningen lämnade uppgifter uppgår antalet tilläggslån till
egnahem beviljade av förutvarande egnahemsstyrelsen under budgetåret 1942/
43 till ca 700 med ett sammanlagt belopp av 850 000 kronor. Under budgetåret
1952/53 utgår dessutom tioårsperioden för ca 570 tilläggslån till egnahem
åt mindre ''bemedlade, barnrika familjer med ett sammanlagt belopp av
970 000 kronor.
Vad slutligen beträffar tilläggslån för hyresbostäder åt mindre bemedlade,
barnrika familjer — under budgetåret 1952/53 utgår tioårsperioden för 24
sådana lån med ett sammanlagt belopp av 120 000 kronor — framhåller
bostadsutredningen, att sådana lån skola löpa med ränta och amorteras endast
under förutsättning av att standardhyroma höjas. Utredningen föreslår, att
lånen avskrivas.
I konsekvens med sin allmänna ståndpunkt att nu gällande lånevillkor
böra i största möjliga utsträckning fortfara att gälla, tills ställning tagits till
utredningens slutliga förslag, förordar utredningen, att nu gällande räntegarantier
förlängas och att nu utgående annuiteter å tertiärlån bibehållas
oförändrade tills vidare för samtliga låntagare utom för dem, med vilka
överenskommelse om uppskjutande av det slutliga avgörandet beträffande
tilläggslån icke kunnat ingås.
Y ttrandena.
Av de remissinstanser, som ha yttrat sig över bostadsutredningens ifrågavarande
förslag, har flertalet givit till känna en mycket positiv inställning till
detsamma. Sålunda ha socialstyrelsen, Landsorganisationen i Sverige (LO),
Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Svenska stadsförbundet, Svenska
landskommunernas förbund, Hyresgästernas riksförbund samt Sveriges allmännyttiga
bostadsföretag (SABO) helt anslutit sig till förslaget, och detsamma
är fallet med övervägande antalet länsbostadsnämnder. Statens hyresråd
tillstyrker likaledes utredningens förslag, men ifrågasätter om icke bostadsstyrelsen
borde få bemyndigande att jämväl beträffande tilläggslånen till
flerfamiljshus uppsäga dessa till återbetalning, därest överenskommelse om
uppskov icke kan träffas med vederbörande låntagare. Beträffande tilläggslånen
till hyresbostäder åt mindre bemedlade, bamrika familjer föreslår
hyresrådet, att möjligheten till anstånd med prövningen av frågan om huru
dessa lån skola behandlas bör övervägas. Sveriges fastighetsägareförbund
Kungl. Alaj:ts proposition nr 128. It*
anser sig icke böra avstyrka förslaget i vad det avser överenskommelse med
visea låntagare om anstånd med avgörandet av huru lånen böra behandlas.
Ett i hast tillkommet beslut härom skulle kunna medföra komplikationer.
Principiellt vidhåller dock förbundet sin tidigare i anledning av ibesparingsntredningens
förslag deklarerade ståndpunkt, att de tidigare utlämnade tertiär-
och tilläggslånen — under förutsättning av en däremot svarande hyreshöjning
— iborde avvecklas genom förräntning och amortering. Beträffande
tilläggslånen för hyresbostäder åt mindre Bemedlade, barnrika familjer kan
förbundet icke finna skäl för att dessa behandlas på annat sätt än övriga
lån. Avgörandet i fråga om dessa lån borde alltså uppskjutas till våren 1953.
B o stads styr elsen tillstyrker utredningens förslag till provisoriska åtgärder
utom vad beträffar tilläggslån för hyresbostäder åt mindre bemedlade, barnrika
familjer. Jämväl i dessa fall anser nämligen styrelsen, att fölhandlingar
böra upptagas med fastighetsägarna om uppskov med prövning av avskrivningsfrågan,
till dess frågan om en allmän hyreshöjning prövats i samband
med utredningens slutgiltiga förslag. Styrelsen anser, att uppskovet med
avskrivningsfrågans avgörande bör få eu varaktighet av minst ett år efter
riksdagens beslut i fi-ågan. Särskilt vad beträffar flerfamiljshusen torde förhandlingarna
bli tidsödande. I fråga om egnahem för bamrika familjer torde
—- enligt styrelsens uppfattning -—- böra klarläggas att, om någon egnahemsägare
ej går med på uppskov och denne som följd därav måste förränta och
amortera tilläggslånet, bör den härav följande kapitalkostnadsökningen icke
medföra höjning av familjebidraget.
Beträffande behandlingen av tertiär- och tilläggslånen i bostadsstyrelsen
anför styrelsen i huvudsak följande.
Det skulle avsevärt underlätta ärendenas behandling i bostadsstyrelsen om
tioårsperioden — avseende den räntefria, stående delen av tertiärlån till enfamiljs-
och tvåfamiljshus — finge räknas från och med den dag, då amorteringsdelen
av lånet blivit amorteringslån, vilken infallit vid första halvårsskiftet
efter det lånet utbetalats. Då en sådan beräkning av tioårsperioden
icke torde strida mot författningens bestämmelser, anser styrelsen, att densamma
bör komma i tillämpning. Därigenom skulle antalet räntefria, stående
delar av tertiärlån, för vilka tioårsperioden skulle komma att utgå före den
1 juli 1953, även minska från av utredningen beräknade 240 till cirka 60, och
beloppet av dessa delar skulle minska från av utiedningen beräknade 420 000
kronor till i runt tal 110 000 kronor. För tilläggslån för beredande av bostäder
åt mindre bemedlade, barnrika familjer borde tioårsperioden räknas från
den tidpunkt, då lånebeloppet slutgiltigt fastställts. Med denna beräkning
skulle antalet tilläggslån för egnahem åt mindre bemedlade, barnrika familjer,
betiäflande vilka tioårsperioden utgår före den 1 juli 1953, minska från
av utredningen beräknade 570 lån med ett sammanlagt belopp av cirka 970 000
kronor till endast ett t jugotal lån med ett sammanlagt belopp av cirka 30 000
kronor.
Bostadsstyrelsen framhåller, att riksdagens beslut våren 1951 angående tillläggslån
och räntefria stående delar av tertiärlån torde få anses innebära
krav på att dessa lån och räntefria, stående delar skulle förräntas och amor
-
■jo
Kungl. proposition nr 128.
teras, i den man författningsbestämmelserna så medgåve, ävensom att riksdagen
ej tog sådan ställning, att underlag för dylikt krav för närvarande förelåg.
På grund härav — påpekar styrelsen vidare — torde styrelsen beträffande
tre tilläggslån på tillsammans 38 000 kronor, för vilka tioårsperioden
utgår under budgetåret 1951/52 icke ha annat val än att avskriva lånen.
Av de länsbostadsnämnder, vilka anslutit sig till utredningens förslag, ha
fyra uttalat tveksamhet i fråga om behandlingen av tilläggslånen till hyresbostäder
åt mindre bemedlade, barnrika familjer. Länsbostadsnämnderna i
Kronobergs och Värmlands lön ifrågasätta om det ej vore fördelaktigt att bo
döma avskrivningsfrågan för tilläggslån samtidigt för såväl egnahem som
hyresbostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer. Länsbostadsnämnden
i Östergötlands lön ställer sig tveksam till varför de med bostadsanskaffningslån
finansierade hyreshusen skola givas en undantagsställning. På längre
sikt måste det nämligen anses angeläget att hyresklientelet i dessa hus blir
mer normalt sammansatt, så att därigenom karaktären av kategorihus försvinner.
Länsbostadsnämnden i Västernorrlands lön ifrågasätter det berättigade
uti att i ena fallet uppsäga tilläggslånen för amortering men i det andra
fallet avskriva lånen. En uppsägning av de tilläggslån, som beviljats för egna
hem, finge samma verkan som en uppsägning av tilläggslånen för hyreshus
åt mindre bemedlade, barnrika familjer, nämligen en höjning av hyran jämväl
för de familjer, som bodde i egnahem, för så vitt icke annuiteterna för tillläggslånen
finge inräknas i den s. k. normalkostnaden och familjebidraget
bestämmas därefter.
Bland de remissinstanser, som helt eller delvis ställt sig avvisande till utredningens
förslag, märks i första hand statskontoret. Detta anser sig endast
kunna biträda förslaget vad beträffar tilläggslånen till hyresbostäder åt mindre
bemedlade, bamrika familjer. I övrigt finner statskontoret det angeläget att
till räntebelagda amorteringslån överföras de tilläggslån och räntefria, stående
delar av egnahemslån, som av låntagarna innehafts under tio år. Beträffande
förutsättningarna för en sådan åtgärd anför statskontoret följande.
Den kraftiga löne- och prisstegringen under 1951 har i än högre grad än
den tidigare utvecklingen accentuerat angelägenheten av ett beslut i förenämnt
hänseende. Det fallande penningvärdet har medfört en påtaglig och bestående
realvärdestegring av ifrågavarande fastigheter. Det ökade värdet kan omedelbart
utvinnas i fråga om egnahemmen, medan det beträffande flerfamiljshusen
i regel kan tillgodogöras först efter en hyreshöjning. Som statskontoret vid
olika tillfällen framhållit, är det enligt ämbetsverkets mening icke opåkallat
att genom en sådan höjning skapa förutsättning för tilläggslånens förräntning
och amortering. Det bör i detta sammanhang understrykas, att den förskjutning,
som skett i förhållande mellan hyror och inkomster, nu blivit så stor,
att hyresprocenten kommit att väsentligt understiga den gräns — 20 % —
som tidigare angivits som norm för den bostadspolitiska målsättningen. Ytterligare
löneökning som följd av pågående avtalsförhandlingar kommer att medföra
ännu lägre hyresprocent. I detta förhållande ligger enligt statskontorets
mening en av anledningarna till de svårigheter i olika avseenden, som känneteckna
rådande läge. Det lärer således icke kunna åberopas några sakliga
skäl för anstånd med ställningstagandet till förevarande spörsmål. Mot ett
21
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 128.
uppskov talar även, att låntagarna torde ha berättigad anledning kräva, att de
i överensstämmelse med de föreskrifter som gälla för lånen erhålla besked
om, huruvida lånen skola avskrivas eller uppsägas till förräntning och amortering.
Utsikterna att med positivt resultat förmå låntagarna att frivilligt
godtaga en förlängning av 10-årsperioden lära icke heller — såvitt statskontoret
kan finna — få anses särskilt gynnsamma. Det kan med fog sättas i fråga,
om de fördelar, som eventuellt kunna erbjudas låntagarna, uppväga de påtagliga
riskerna för en uppsägning. Vad utredningen anfört därom, att omotiverade
och stötande hyresskillnader skulle uppstå, giver statskontoret anledning
framhålla, att detta förhållande uteslutande är en följd av gällande hyresreglering,
som även i andra avseenden torde medföra liknande ojämnheter.
Riksräkenskapsverket finner beträffande tilläggslån för flerfamiljshus icke
tillräckliga skäl föreligga för att låntagarna som kompensation för att de avstå
från rätten att få frågan om avskrivning omedelbart prövad erbjudas anstånd
med höjning av annuiteterna. Vad beträffar tilläggslånen till hyresbostäder
åt mindre bemedlade, barnrika familjer anser riksräkenskapsverket, att frågan
om dessa låns avskrivning tills vidare borde lämnas öppen. Mot utredningens
förslag i övrigt har verket dock icke haft något att erinra.
Svenska arbetsgivareföreningen finner det beklagligt, att tidigare underlåtenhet
att taga ställning till berörda lånefrågor nödgat utredningen, att förorda
en lösning, som föranleder ytterligare uppskov och ovisshet. Arbetsgivareföreningen
anser det icke osannolikt, att vad beträffar tilläggslån till flerfamiljshus
vissa fastighetsägare i detta läge komma att föredraga att bli definitivt
befriade från den tioprocentiga belastning, som tilläggslånen innebär,
och även amortera sina tertiärlån snabbare samt avbördas bostadsstyrelsens
kontroll. I fråga om motiven för sitt beslut om anstånd synes utredningen enligt
föreningens uppfattning icke vara fullt övertygande. Utredningen synes
sålunda själv anse det ostridigt, att en höjning av bostadskostnaden inträtt
men har likväl avstått från att draga konsekvenserna därav. Icke heller anser
föreningen, att utredningen varit fullt konsekvent i sitt uppskovsyrkande,
därigenom att utredningen medgivit omedelbar avskrivning av tilläggslånen
för hyresbostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer. Enligt föreningens
uppfattning bör man -— innan ställning tages till den hyrespolitiska målsättningen
— över huvud taget undvika avskrivning av tilläggslån. Om överenskommelse
med låntagarna ej kan träffas, bör amorterings- och förräntningsskyldighet
införas. För att den därmed åtföljande hy res justeringen skall bli
så litet kännbar som möjligt, bör annuiteten ej sättas högre än att lånen skola
bibehållas, d. v. s. närmast bli belopp av rent formell karaktär. Liknande förfaringssätt
borde tillämpas även för de andra tilläggslånen och räntefria,
stående delarna av tertiärlånen för de fall. när överenskommelse ej kan träffas
med fastighetsägarna om prolongation.
Av länsbostadsnämnderna är det endast nämnderna i Gotlands, Skaraborgs
och Norrbottens län, som haft en mer avvikande mening i fråga om behandlingen
av de lån, varom här är fråga. Sålunda ifrågasätter länsbostadsnämnden
i Gotlands län om icke tilläggslånen till egnahem och räntefria, stående
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 128.
delar av tertiärlån för enfamiljshus borde antingen helt avskrivas eller fortfarande
knytas till fastigheter ytterligare fem eller tio år utan förräntning
och amortering och återkrävas endast om fastigheten under denna tid blev
försåld med »oskälig» vinst. Skulle så icke vara fallet borde avskrivning ske
efter fastställd tidsfrist. Länsbostadsnämnden i Skaraborgs län hyser betänk
ligheter mot ett uppskov med avgörandet och tillstyrker bostadsstyrelsens
i propositionen nr 124 till 1951 års rikedag upptagna förslag i ämnet. Länsbostadsnämnden
i Norrbottens län anser, att tilläggslånen till flerfamiljshus
samt till egnahem åt mindre bemedlade, barnrika familjer ävensom tilläggslån
för egnahem, beviljade av förutvarande egnahemsnämnden, böra avskrivas.
Nämnden framhåller beträffande tilläggslånen till flerfamiljshus, att hyrorna
vid krav på förräntning av dessa lån icke blott komma att stiga mer i hus
med lägre standard än i hus med högre utan komma att i huvudsak drabba
landsbygden och då främst Norrland. I fråga om tilläggslånen till egnahem
åt mindre bemedlade, barnrika familjer finner nämnden det orimligt, att dessa
skola behandlas ogynnsammare än de barnrika familjerna i hyreshus. Yad
slutligen beträffar tilläggslånen för egnahem beviljade av egnahemsnämnderna
framhåller länsbostadsnämnden, att, då familjebostadsbidrag och
bränslebidrag icke kunna utgå till familjer boende i dessa fastigheter och då
fastigheterna i övrigt icke uppfylla nu gällande standardkrav, fastigheterna
äro synnerligen svårsålda. Nämnden kan därför icke för sin del anse, att fastigheterna
i fråga undergått en sådan betydande värdestegring, att författningens
bestämmelser i detta avseende kunna anses uppfyllda.
Departementschefen.
De bestämmelser angående äldre tertiärlån och tilläggslån, som nu äro
aktuella, gälla såväl egnahem som flerfamiljshus. De avse dels ränte- och
amorteringsvillkoren för räntebärande tertiärlån, dels skyldighet för låntagare
att under vissa förutsättningar återbetala beviljad kapitalsubvention
i form av tilläggslån eller räntefri, stående del av tertiärlån på de villkor
Kungl. Maj:t bestämmer.
Bostadsutredningen har i huvudsak föreslagit, att beträffande de tertiärlån
och tilläggslån som under budgetåret 1952/53 ha utestått i tio år ställ
ning icke nu skall tagas till ränte- och amorteringsvillkoren. Överenskom
melser borde om möjligt träffas med vederbörande låntagare om att upp
skjuta prövningen av frågan huruvida tilläggslån och räntefiia, stående delar
av tertiärlån skola förräntas och amorteras eller avskrivas. Som ett slags
kompensation åt låntagarna borde i förekommande fall medgivas att annuiteten
å tertiärlån tills vidare skulle förbli oförändrad.
Flertalet remissorgan ha tillstyrkt bostadsutredningens förslag eller endast
haft smärre invändningar att göra. Tveksamhet till förslaget har dock yppats
i några yttranden. Statskontoret har ansett att de lån som ha subventions
-
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
karaktär böra — med undantag för tilläggslån till hyreshus för barnrika
familjer — förräntas och amorteras efter den första tioårsperiodens utgång.
Vad först angår tilläggslån till flerfamiljshus må erinras om att det vid
behandlingen av frågan vid förra årets riksdag förutsatte*, att bostadsutredningen
skulle framlägga förelag i ämnet i sådan tid, att ett principbeslut
kunde fattas av innevarande åns riksdag. Det framhölls, att endast tre lån
till ett sammanlagt belopp av 38 000 kronor krävde beslut i förevarande hänseende
under budgetåret 1951/52.
Då bostadsutredningen ännu icke framlagt förelag beträffande den framtida
hyrespolitiken och grunderna för kapitalsubventionema till nybyggda
hus torde det slutliga ståndpunktstagandet till frågan få uppskjutas ännu
ett år. Ett beslut beträffande de lån, som under nästa budgetår ha utestått
i tio år, måste dock fattas. Härvid bör beaktas möjligheten av att sådan
ställning till hyrespolitiken kan komma att tagas, att beviljade tilläggslån
böra förräntas och amorteras. För att inte föregripa utvecklingen anser jag
därför att de tilläggslån, -som aktualiseras under nästa budgetår, icke böra
avskrivas. Det synes lämpligt att räntan fastställes till 3,5 % och att lånen
amorteras på 20 år. Intill dess för berörda fastigheter sådana hyreshöjningar
medgivas, som medföra att fastigheternas nettoavkastning ökar, böra emellertid
förfallande räntor och amorteringar efterskänkas.
Beträffande kapitalsubventionen till egnahem och tvåfamiljshus i form av
räntefri, stående del av tertiärlån samt tilläggslån synas de av bostadsutredningen
lämnade uppgifterna rörande de årliga kapitalkostnaderna för dylika
vid olika tidpunkter uppförda hus ge stöd för uppfattningen att krav kan
ställas på återbetalning av lämnad subvention. Den allmänna bostadskostnadsnivån
har otvivelaktigt stigit så mycket att utrymme finns för fönäntning
och amortering av ifrågavarande lån till hus som uppfördes för tio år sedan.
Ett uttryck för kostnadsstegringen äro de stigande försäljningspriserna för
egnahem. Förhållandena torde dock icke vara likartade på alla orter. På de
flesta större och medelstora orter torde en markerad tendens till stegring av
kostnadsnivån ha gjort sig gällande, medan så antagligen inte har varit fallet
på flertalet mindre orter och på landsbygden. Det är osäkert, hur bostadskostnader
och försäljningspriser komma att utveckla sig under den närmaste
tiden. Vidare torde avseende -böra fästas därvid att olika slag av fastighetsutgifter
— framför allt för bränsle — ha ökat under den senaste tiden.
•lag anser därför, att egnahemsägama icke f. n. -skola avkrävas ränta och
amortering å tilläggslån och räntefria, stående delar av tertiärlån, som utestått
under tio år. Å andra -sidan förefaller det knappast välbetänkt att- nu
avskriva dessa lån. Med hänsyn till att frågan om kapitalsubventioner till
bostadsbyggandet är föremål för prövning av bostadsutredningen föreslår
jag, att de lån, -som under nästa budgetår komma att ha utestått under tio år,
under ytterligare ett år skola vara räntefria och stående.
Vad härefter angår räntebärande tertiärlån anser jag, att några särskilda
skäl för att ompröva givna bestämmelser i fråga om förräntning och amorte
-
24
Iiungl. Maj:Is proposition nr 128.
ring knappast kunna anföras. I fråga om flerfamiljshus kan visserligen åberopas,
att driftkostnaderna ha tenderat att stiga under senare år, varför
utrymmet för amortering av lånen är knappt tilltaget. Det bör emellertid
beaktas, att en ökning av fastighetsutgifterna, som sammanhänger med den
allmänna pris- och kostnadsfördyringen, kan berättiga fastighetsägaren till
hyreshöjning. Frågan om s. k. generell hyreshöjning jämlikt 5 § hyresregleringslagen
prövas varje år på grundval av särskilda av hyresrådet utförda
fastighetsomkostnadsundersökningar.
I anledning av vad bostadsutredningen anfört därom att den höjning av
annuiteten å tertiärlån, som inträder efter de tio första åren, kan betyda en
ökning av kapitalkostnaderna för flerfamiljshus med drygt 9 %, anser jag, att
det kan ifrågasättas om icke amorteringsbestämmelserna ärö mindre lämpligt
utformade. Önskvärt vore om ökningen av kapitalkostnaderna kunde begränsas.
Om statens berättigade anspråk på säkerhet för beviljade lån kunna
tillgodoses, även om amorteringstiden något förlänges, varigenom annuiteten
å statslånet inte behöver höjas så mycket som tidigare bestämts, torde intet
vara att erinra mot en viss jämkning i gällande bestämmelser. Med undantag
för flerfamiljshus av trä äro amorteringstiderna för äldre tertiärlån kortare
än de amorteringstider, som nu gälla för nya tertiärlån och egnahemslån.
I propositionen nr 124 till 1951 års riksdag föreslogs, att amorteringstiden
för äldre tertiärlån skulle förlängas så mycket, att vid en samtidig sänkning
i förekommande fall av räntan från 4,5 till 4 % annuiteten å tertiärlånet skulle
kunna hållas oförändrad. Förslaget godtogs icke av riksdagen, som ansåg att
frågan borde prövas i samband med att ställning togs till kapitalsubventionerna.
Om mitt förslag i det föregående beträffande tilläggslån och räntefria,
stående delar av tertiärlån godtages, torde jämväl ståndpunkt nu böra tagas
till annuiteten å tertiärlån. På grund av vad förut anförts föreslår jag, att för
tertiärlån som utestått under tio år amorteringstiden förlänges så, att den
kommer att i huvudsak överensstämma med de amorteringstider som numera
gälla för nya lån. För nybyggnad av flerfamiljshus bör alltså amorteringstiden
fastställas till i fråga om hus av sten 40 år och beträffande hus av trä
oförändrat 30 år. För nybyggnad av egnahem och tvåfamiljshus bör amorteringstiden
förlängas så mycket att annuiteten kan hållas oförändrad. Amorteringstiden
blir härvid omkring 25 år, vilket ansluter till gällande bestämmelser
för egnahemslån till nybyggnad. För ombyggt flerfamiljshus bör amorteringstiden
kunna fastställas till 30 år och för ombyggt egethem eller tvåfamiljshus
till 25 år.
I fråga om de tertiärlån som här avses har för tio år lämnats en garanti beträffande
räntorna på underliggande krediter. Den garanterade räntan är
3,5 % för primärlån och däremot svarande ränta för sekundärlån. För närvarande
överensstämmer ränteläget i huvudsak med de garanterade räntorna.
I avvaktan på bostadsutredningens slutliga ställningstagande till låne- och
bidragsfrågorna anser jag, att i förekommande fäll räntegarantien bör förlängas
att gälla till utgången av nästa budgetår.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
25
III. FÖRBÄTTRINGSLÅN.
I bostadsutredningens promemoria med förslag till provisoriska åtgärder
för bostadsbyggandet (S1/s 1951) uttalade utredningen i samband med framläggandet
av förslag om böjning av den räntefria, stående delen av egna
hemslån, att utredningen i kommande förslag till revision av bidragsformer
och -villkor skulle återkomma till frågorna rörande bl. a. förbättringslån.
I sin förutnämnda promemoria den 13 december 1951 har utredningen framlagt
förslag beträffande denna långivning.
Gällande bestämmelser.
Bestämmelserna om förbättringslån återfinnas i kungörelsen nr 546/1948
om egnahemslån och förbättringslån, i vilken med avseende å förbättringslån
ändringar gjorts genom kungörelserna nr 390/1949 och nr 332/1950.
Förbättringslån kan utgöra enbart amorteringslån och får då icke överstiga
75 % av den godkända kostnaden för förbättringen. Lånet kan också utgöra
såväl amorteringslån som stående lån. Lån kan i detta fall beviljas intill
90 % av kostnaden. Om hela lånet är räntefritt och stående, får det som regel
icke överstiga 80 % av kostnaden. Dylikt lån får ej heller överstiga följande
belopp i kronor:
Företaget avser | Finfamilj 8-lius | Tvåfamiljshue |
a) enbart anordnande av ledningar |
|
|
av vattentäkt ...................... | 1200 | 1800 |
b) enbart annat förbättringsarbete c) såväl förbättringsarbete under | 2 800 | 4 200 |
a) som annat förbättringsarbete .... | 4 0001 | tiOOO1 |
1 Å vaije del av arbetet må belöpa högst de under a) och b) angivna |
Till annat förbättringsarbete kunna hänföras elektriska installationer, enk
lare centralvärmeinstallationer samt därutöver annan mindre genomgripande
förbättring av bostaden och dess utrustning.
Storleken av det räntefria, stående lånet eller den räntefria, stående delen
av lånet, som alltså i regel icke får överstiga 80 % av kostnaden, fastställes
efter en individuell behovsprövning. Den del av lånet, som icke utgöres
av räntefri, stående del, löper med 3 % ränta. Annuiteten för denna del avlånet
skall så bestämmas, att lånet blir slutamorterat inom det antal år,
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
som det lånebeviljande organet bestämmer, dock högst 25 år. I regel fastställes
en amorteringstid av 5 eller 10 år.
Förbättringslångivniiigen under budgetåren 1949/50 och 1950/51.
Bostadsutredningen har i sin promemoria redovisat uppgifter om förbättringsl&ngivningen
under budgetåren 1949/50 och 1950/51. I detta sammanhang
torde de viktigaste av dessa uppgifter få återgivas.
De under budgetåret 1949/50 beviljade lånen utgjorde till 85 % räntefria,
stående lån. Lån bestående av såväl amorteringsdel som räntefri, stående
del utgjorde 14 % av samtliga och lån, som i sin helhet voro amorteringslån,
knappt 1 % av samtliga. För lån beviljade under budgetåret 1950/51 voro
motsvarande procenttal respektive 79, 20 och 1. Sammanlagt beviljades under
budgetåret 1949/50 5 712 lån och under budgetåret 1950/51 7 259 lån.
I följande tablå redovisas dels för vilka ändamål lånen beviljats, dels den
genomsnittliga, godkända kostnaden för de olika slagen av förbättringsarbeten.
Ett och samma lån kan avse två eller flera förbättringsarbeten av
olika slag.
|
| Förbättringsarbetets art | ||||||
| Samt- liga | bygg- nadsar- beten | målning, tapet- sering | förbätt-ring av | utvändiga | sanitär installa- tion | central- värme | elektrisk installa- tion |
|
|
|
| ayIopp |
|
|
| |
Antal lån |
|
|
|
|
|
|
|
|
1949/50 .............. | 5 712 | 362 | 201 | 1186 2 363 | 1 854 | 426 1296 | 233 529 | 3 648 3 371 |
1950/51 .............. | 7 259 | 867 | 584 | 3 799 | ||||
Genomsnittlig, kostnad kr. |
|
|
|
|
|
|
|
|
1949/50 .............. | 1200 | 1650 | 500 | 700 | 1350 | 550 | 1700 | 600 |
1950/51 .............. | 1750 | 1950 | 550 | 650 | 1400 | 550 | 1850 | 650 |
Under budgetåret 1949/50 avsågo närmare två tredjedelar av samtliga lån
elektriska installationer, en tredjedel avsåg utvändiga anordningar för vatten
och avlopp och en femtedel förbättring av vattentäkt. Lån för övriga ändamål
förekommo endast i relativt ringa omfattning. Under budgetåret 1950/51
har förbättringslångivningen i större utsträckning varit inriktad på vattenoch
avloppsanordningar och förbättringsåtgärder avseende byggnaden. Sålunda
avsåg icke fullt hälften av samtliga lån elektriska installationer, drygt
hälften utvändiga anordningar för vatten och avlopp och en tredjedel förbättring
av vattentäkt. Lån avseende byggnadsarbeten hade något mer än
fördubblats i förhållande till budgetåret 1949/50, medan samtidigt totala antalet
lån endast ökat med drygt en fjärdedel.
Bostadsutredningen har lämnat följande uppgifter om hur många lån som
avse ett eller flera särskilt angivna förbättringsarbeten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
27
1949/50 1950/51
1. | Enbart elektrisk installation .................. | Antal lån 3 307 | % 57.9 | Antal lån 2 571 | % 35.4 |
2. | Enbart utvändiga anordningar för vatten och | 1453 | 25.4 | 2 428 | 33.6 |
3. | = 2, samt därutöver sanitär installation — | 254 | 4.4 | 721 | 9.9 |
4. | Övriga .......................................... | 698 | 12.3 | 1539 | 21.2 |
|
| 5 712 | 100. o | 7 259 | lOO.o |
De högsta genomsnittskostnaderna redovisas för centralvärmeanläggningar
och byggnadsarbeten. Då utvändiga anordningar för vatten och avlopp samt
förbättring av vattentäkt i regel förekomma samtidigt, komma de genomsnittliga
kostnaderna för en sådan kombination av förbättringsåtgärder att uppgå
till i runt tal 2 000 kronor. Stora variationer föreligga mellan de olika länen
beträffande genomsnittskostnaderna för ett och samma förbättringsarbete.
Sålunda varierar genomsnittskostnaden beträffande utvändiga anordningar
för vatten och avlopp från 700 kronor till 2 700 kronor och beträffande förbättring
av vattentäkt från 300 kronor till 1500 kronor. Mellan de olika
lånen finnas ännu större variationer i kostnaderna.
Det räntefria, stående lånets respektive den räntefria, stående delens storlek
i procent av de godkända kostnaderna för förbättringsföretaget framgår
av följande tablå.
% av kostnad | 1949/50 Antal lån % | 1950/51 Antal lån % | ||
1—9 | 15 | 0.3 | n | 0.2 |
10-19 | 150 | 2.6 | 159 | 2.2 |
20-29 | 498 | 8.8 | 639 | 8.9 |
30—39 | 617 | 10.9 | 896 | 12.4 |
40-49 | 668 | 11.8 | 998 | 13.8 |
50—59 | 899 | 15.8 | 1 194 | 16.5 |
60—69 | 782 | 13.8 | 1 003 | 13.9 |
70—79 | 1 017 | 17.9 | 1 145 | 15.8 |
80 | 872 | 15.4 | 1 026 | 14.2 |
81— | 154 | 2.7 | 153 | 2.1 |
| 5 672 | lOO.o | 7 224 | lOO.o |
Bostadsutredningen framhåller, att fördelningen av lånen i förhållande till
kostnaden icke enbart är ett resultat av behovsprövningen. I den mån man
vid tillämpningen av de riktlinjer, som gälla för behovsprövningen, kommit
till ett större lån eller del av lån i kronor räknat än vad som kan beviljas
enligt författningen, har sålunda redovisats den procentsats, som motsvarar
maximibidraget i förhållande till kostnaden, och ej den, som blev ett resultat
av behovsprövningen.
För att närmare klarlägga, i vilken utsträckning bestämmelserna om maximibidrag
ha inneburit en begränsning av det räntefria lånet respektive delen
28
Kungl. Maj-.ts proposition nr 128.
av lånet i förhållande till vad som eljest kunde ha beviljats med hänsyn till
behovsprövning och godkänd kostnad, har utredningen gjort vissa sammanställningar.
Uppgifterna avse lån till enfamiljshus, beviljade under såväl
budgetåret 1949/50 som budgetåret 1950/51. Lånen ha uppdelats i tre grupper:
a) enbart anordnande av ledningar för vatten och avlopp eller förbättring
av vattentäkt (i vissa fall även sanitär installation); maximibidrag 1 200
kronor;
b) enbart annat förbättringsarbete; maximibidrag 2 800 kronor;
c) såväl förbättringsarbete under a) som annat förbättringsarbete; maximibidrag
4 000 kronor.
Beträffande dessa sammanställningar anför utredningen i huvudsak följande.
Av sammanställningarna framgår, att det till övervägande del är lån avseende
vatten och avlopp samt förbättring av vattentäkt (grupp a), beträffande
vilka det räntefria beloppet begränsats genom maximibidraget. Av
dylika lån beviljade under budgetåret 1949/50 hade inemot 20 % och av lån
beviljade under budgetåret 1950/51 drygt 30 % maximibidrag. Av lån avseende
annat förbättringsarbete än vatten och avlopp eller förbättring av vattentäkt
(grupp b) ha knappt 1 % respektive 3 % maximibidrag. Bland dessa lån
dominera sådana, vilka avse elektrisk installation och för vilka kostnaderna
således icke äro så höga, att det räntefria beloppet kan begränsas av maximibidraget
på 2 800 kronor. De lån i grupp c — 3 % respektive 7 % av samtliga
—, vilka ha maximibidrag, ha såväl maximibidrag på 1 200 kronor för
vatten och avlopp eller förbättring av vattentäkt som maximibidrag på 2 800
kronor för annat förbättringsarbete. Utöver detta antal kunna sådana lån
finnas, vilka visserligen icke ha ett sammanlagt maximibidrag på 4 000 kronor
men som ha maximibidrag för antingen vatten och avlopp samt förbättring
av vattentäkt eller annat förbättringsarbete.
För samtliga tre grupper har andelen lån med maximibidrag ökat från
budgetåret 1949/50 till budgetåret 1950/51, vilket torde vara en följd av byggnadskostnadsstegringen.
Av motsvarande uppgifter för lån avseende tvåfamiljshus framgår, att
rnaximibidragen för dessa hus i betydligt mindre utsträckning än för enfamiljshusen
inneburit en begränsning av det räntefria lånet respektive delen
av lånet. Sålunda ha endast lån i grupp a begränsats av det för denna grupp
gällande maximibidraget på 1 800 kronor. Under budgetåret 1949/50 hade
4 % och under budgetåret 1950/51 7 % maximibidrag.
Bostadsutredningens förslag.
Bostadsutredningen framhåller till en början, att dess förslag beträffande
förbättringslångivningen har provisorisk karaktär. Utredningen anser, att
bestämmelserna om förbättringslån sedermera måste överses i anledning av
1946 års vatten- och avloppssakkunnigas nyligen avlämnade betänkande (SOU
1951: 26). I detta betänkande föreslås, att bestämmelserna om statens stöd
till vatten- och avloppsanläggningar samlas i en och samma författning. Förbättringslån
skulle således icke längre kunna beviljas till anordnande av
vatten- och avloppsledningar eller förbättring av vattentäkt. De sakkunniga
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 12S.
liade beträffande de s. k. individuella bidragen till vatten- och avloppsanläggningar
föreslagit, att de skulle utgå efter behovsprövning, att de normalt ej
skulle överstiga 75 % av anläggningskostnaden och att bidrag ej skulle uppgå
till mer än 2 500 kronor för varje hushåll, som betjänades av anläggningen.
Utredningen framhåller, att vid avvägningen av maximibidraget i samband
med förbättringslån gränsdragningen mellan förbättringslån och egnahemslån
till ombyggnad måste beaktas. Höjdes icke maximibidragen, komme stödet
till förbättringsarbeten att bli avsevärt mindre än det från den 1 januari
1952 gällande stödet i form av egnahemslån till mera genomgripande ombyggnad.
Därigenom skulle således mera genomgripande ombyggnad med
stöd av egnahemslån befrämjas.
I denna fråga framhåller utredningen ytterligare följande.
Syftet med det statliga stödet till förbättring av bostadsförhållandena pa
landsbygden är i första hand att höja standarden upp till den nivå, som
ansetts böra gälla för stadssamhällena. En väsentlig och varaktig förbättring
av bostadsförhållandena skall befordras. Stödet till nybyggnad och genomgripande
ombyggnad i form av egnahemslån och familj ebostadsbidrag kommer
därvid i första hand. Det är emellertid ofrånkomligt, att alla de som bebo
undermåliga bostäder på landsbygden icke inom en nära framtid kunna förhjälpas
till en fullt tillfredsställande bostad. Vid 1950 års riksdag förordade
därför departementschefen en viss utvidgning av tillämpningsområdet för
förbättringslån. önskvärdheten av en sådan utvidgning underströks ånyo av
statsutskottet vid 1951 års riksdag. Denna utvidgning innebär bl. a., att förbättringslån
skall kunna beviljas till bostäder av låg klass, i den mån ägarens
ekonomiska resurser äro så begränsade, att han icke har möjlighet att bära
kostnaderna för en annars fullt motiverad, mera genomgripande ombyggnad
med stöd av egnahemslån. Trots den utvidgade subventionen i samband med
egnahemslån till ombyggnad torde de höjda byggnadskostnaderna medföra,
att i åtskilliga fall kostnaderna för genomgripande ombyggnad bli alltför höga
i förhållande till egnahemsägarnas ekonomiska resurser. För att icke lägga
hinder i vägen för denna utvidgning av förbättringslångivningen är en höjning
av maximibeloppen motiverad.
Det bör emellertid understrykas, att en sådan utvidgning av tillämpningsområdet
för förbättringslån innebär ett avsteg från den av statsmakterna
fastslagna huvudregeln för statens stöd åt förbättringen av bostadsförhållandena
på landsbygden. Ett sådant avsteg kan vara motiverat i nuvarande läge
med starkt stegrade byggnadskostnader och en begränsad ram för investeringar
i nybyggnad och mera genomgripande ombyggnad. I samband med
den allmänna översynen av statens stöd till ombyggnad och förbättring ämnar
utredningen taga upp frågan om avgränsningen av de områden, där egnahemslån
respektive förbättringslån skola komma till användning, till omprövning.
Utredningen anser det önskvärt, att gällande bestämmelser beträffande
tillämpningsområdet för egnahemslån till mera genomgripande ombyggnad
och för förbättringslån tillämpas relativt fritt. Länsbostadsnämnderna torde,
sedan de numera hade erhållit en ganska omfattande erfarenhet, ha utbildat
en praxis, i vilken all rimlig hänsyn togs till de olika omständigheter, som
kunde föreligga i de enskilda fallen. Det nuvarande läget syntes ge fog fölen
ökad smidighet i den praktiska tillämpningen.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
I fråga om byggnadskostnadsstegringens storlek framhåller utredningen.
Byggnadskostnadsstegrmgen mellan den 1 januari 1950 och den 1 juli 1951
togs som utgångspunkt för bostadsutredningens förslag om höjning av den
räntefria, stående delen av egnahemslånet. Byggnadskostnadsstegrmgen under
denna period synes även böra beaktas vid höjningen av maximibidragen. I
bostadsutredningens promemoria med förslag till provisoriska åtgärder för
bostadsbyggandet redovisades en kostnadsstegring under denna period för
ett enfamiljs trähus på ca 40 %, för ett enfamiljs stenhus på ca 35 % och för
»gårdar på landsbygden» på ca 50 %. Variationerna i dessa procenttal beringades
i huvudsak av variationer i vikten för trä. Då skäl syntes föreligga för
en relativt stor möjlighet till anpassning, räknades i kalkylerna beträffande
subventionsbehovet med en kostnadsstegring på 30 %. För olika slag av förbättringsarbeten
varierar helt naturligt kostnadsstegringen med hänsyn till
i vilken omfattning olika material komma till användning och med hänsyn
till relationen mellan materialkostnader och arbetslöner. För förbättringsarbeten
liksom för ombyggnadsarbeten synes man böra räkna med en kostnadsstegring
av minst samma storleksordning som den, vilken antagits för
egnahem, d. v. s. ca 30 %. Att i samma utsträckning som vid nybyggnad
räkna med en anpassning genom mera omsorgsfull planering och teknisk
rationalisering torde icke vara möjligt vid förbättrings- och ombyggnadsarbeten.
En kostnadsstegring på inemot 50 % för dylika arbeten torde icke
bli ovanlig.
Utredningen anser, att den minsta höjningen av maximibeloppen för förbättringsbidragen
till egnahem skulle vara en rent indexmässig höjning av
beloppen med 30 % och med avrundning uppåt till närmaste 100-tal kronor
från 1 200 kronor till 1 600 kronor respektive från 2 800 kronor till 3 700 kronor
eller sammanlagt från 4 000 kronor till 5 300 kronor. En sådan höjning skulle
innebära, att relativt lika stora bidrag kunde beviljas vid en kostnadsstegring
på 30 % som före byggnadskostnadsstegrmgen. I de fall, där maximalt bidrag
utginge och lånet i övrigt utgjordes av amorteringslån, ökade således kapitalkostnaderna
lika mycket som den antagna byggnadskostnadsstegrmgen.
Utredningen konstaterar, att en höjning av maximibidragen till sammanlagt
5 300 kronor skulle innebära ett avsteg från den hittills gällande överensstämmelsen
mellan maximibidragets storlek och storleken av kapitalsubventionen
i samband med egnahemslån till ombyggnad. Man borde icke lägga
hinder i vägen för den av statsmakterna förordade utvidgningen av tillämpningsområdet
för förbättringslån, i syfte att ett förbättringslån skulle kunna
beviljas till en mindre förbättring i stället för ett egnahemslån till en mera
genomgripande ombyggnad. Det funnes därför anledning att ur denna synpunkt
närmare jämföra gällande bestämmelser och föreslagna bestämmelser
beträffande förbättringslån och egnahemslån.
För en sådan jämförelse har utredningen antagit vissa kostnader för ett
ombyggnadsarbete och vissa kostnader för ett sådant förbättringsarbete,
vilket kan tänkas som ett alternativ till den mera genomgripande ombyggnaden.
I förbättringslånefallet har antagits, att den räntefria, stående delen
efter behovsprövning skall kunna utgå med 80 % av kostnaden. Byggnadskostnadsstegringen
har antagits uppgå till 30 %. Resultatet av jämförelserna
återgives i följande tablå.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
31
Jämförelser mellan kostnader för ombyggnad och förbättring ar enfamiljshus.
Egnahemslån till ombyggnad | Foro byggnads-kostnadsstcgringen | Vid en byggnadskost-nadsstegring på 30 % |
Ombyggnadskostnad.................... | ........ 20 000 | 26 000 |
Egnahemslån (40 % av kostnaden) ____ | ........ 8 000 | 10 400 |
Därav räntefri, stående del.......... | ........ 4 (MW)1 | 7 8002 |
amorteringsdel ................ | ........ 4 000 | 2 600 |
Bottenlån (50 % av kostnaden) ........ | ........ 10 000 | 13 000 |
Kapitalkostnad för egnahemslån (amorterings -
tid 20 år; annuitet 6.6 9 %) .. |
|
| 268 |
| 174 | |
bottenlån (3 % ränta) |
|
|
| 300 |
| 390 |
Summa kapitalkostnad | 568 |
| 564 | |||
Index för kapitalkostnad ...... |
|
| 100 |
| 99 | |
Förbättring slån | i | ii | I: A | 1: B | II: A | II: B |
Förbättringskostnad ____ Förbättringslån (90 % av | 10 000 | 5 000 | 13 000 | 13 000 | 6 500 | 6 500 |
kostnaden).............. Därav räntefri, stående | 9 000 | 4 500 | 11 700 | 11 700 | 5 850 | 5 850 |
del.................... | 4 000 | 4 000 | 5 300 | 6 700 | 5 200 | 5 350:! |
amorteringsdel.. | 5 000 | 500 | 6 400 | 5 000 | 650 | 500 |
Kapitalkostnad (För alt. I |
|
|
|
|
|
|
15 års amorteringstid, |
|
|
|
|
|
|
för alt. II 10 års |
|
|
|
|
|
|
amorteringstid, annui-tet 11,65 ............ | 417 | 58 | 533 | 417 | 76 | 58 |
Index för kapitalkostnad | 100 | 100 | 128 | 100 | 131 | 100 |
Som framgår av tablån komma icke kapitalkostnaderna för ombyggnadsföretaget
att bli högre vid den högre kostnadsnivån. De från och med den
1 januari 1952 gällande nya reglerna för egnahemslån till ombyggnad innebära
således vid den antagna byggnadskostnadsstegringen på 30 %, att hela kapitalkostnadsstegringen
elimineras.
Beträffande kostnaden för förbättringsarbeten framhåller utredningen.
Före byggnadskostnadsstegringen uppgingo kapitalkostnaderna — under
förutsättning av de gjorda antagandena om amorteringstiderna — för ett
alternativt förbättringsarbete med en kostnad på 10 000 kronor (alt. I) till
ca tre fjärdedelar av kapitalkostnaderna för ett dubbelt så dyrt ombyggnads
-
1 20 % av kostnaden dock högst 4 000 kronor.
* 30 ^ av kostnaden dock högst 8 000 kronor.
8 Vid denna kostnad pä. 6 500 kronor kommer don rttntefria, stående delen på 5 350 kronor
att uppgå till 82 % av kostnaden.
32 Kungl. Maj-.ts proposition nr 128.
arbete. Emellertid kan vid ombyggnadsfallet familjebostadsbidrag utgå,
vilket gör, att ett så dyrbart förbättringsarbete icke är något realistiskt alternativ
till ett ombyggnadsarbete, då syftet med att alternativt kunna bevilja
förbättringslån skulle vara att möjliggöra för egnahemsägare med begränsade
ekonomiska resurser att få en mera tillfällig förbättring. För ett förbättringsarbete
på 5 000 kronor (alt. II) — d. v. s. en fjärdedel av ombyggnadsarbetets
kostnad — uppgå däremot kapitalkostnaderna endast till en tiondel av om
byggnadsarbetets kostnader.
Vid en böjning av maximibidraget till 5 300 kronor skulle kapitalkostnaderna
i båda alternativen öka med ca 30 % och sålunda motsvara byggnadskostnadsstegringen
(alt. I: A och II: A). Utgår man från förändringarna i
kapitalkostnaderna, skulle således vid den antagna höjningen av maximibidraget
möjligheterna att utföra ett förbättringsarbete bli relativt mindre än
möjligheterna att utföra ett ombyggnadsarbete. Skola kapitalkostnaderna
kunna hållas oförändrade, bör således maximibidraget höjas. Enligt alternativ
I: B bör maximibidraget höjas till 6 700 kronor. Enligt alternativ II: B
tömmer den erforderliga höjningen att vid den antagna kostnaden innebära,
att bidraget något överstiger 80 % av kostnaden.
Utredningen vill med denna jämförelse mellan kapitalkostnaderna för en
ombyggnad och en förbättring visa, att en höjning av räntefritt, stående förbättringslån
från 4 000 kronor till 5 300 kronor är för liten. Den anser, att
en höjning till minst 6 000 kronor torde mera motsvara en sådan normal förbättringskostnad,
som är ett realistiskt alternativ till en ombyggnadskostnad.
En sådan höjning motsvarade även en indexmässig höjning av bidraget med
50 %, vilken höjning icke torde vara så ovanlig beträffande kostnaderna för
förbättringsarbeten.
Beträffande de olika delposterna framhåller utredningen, att nu gällande
maximibidrag i betydligt större utsträckning inneburit en begränsning av de
annars möjliga bidragen till anordnande av ledningar för vatten och avlopp
och/eller förbättring av vattentäkt än av bidragen till andra slag av förbättringsarbeten.
Beloppet på 1 200 kronor torde sålunda vara fel avvägt i förhållande
till kostnaderna för ifrågavarande arbeten. Detta bestyrktes även
av vatten- och avloppssakkunnigas förslag, vilket innebure, att bidrag skulle
kunna beviljas med maximalt 2 500 kronor och samtidigt högst 75 % av kostnaden.
Skäl syntes sålunda kunna anföras för en relativt större höjning av
detta belopp än av det andra delbeloppet på 2 800 kronor.
Utredningen föreslår, att maximibidraget till enfamiljshus höjes från totalt
4 000 kronor till totalt 6 000 kronor. Delbeloppet för anordnande av ledningar
för vatten och avlopp eller förbättring av vattentäkt föreslås höjt från
1 200 kronor till 2 000 kronor och delbeloppet för annat förbättringsarbete
från 2 800 kronor till 4 000 kronor. Utredningen förordar vidare, att det i
särskilda fall skall finnas en möjlighet att bevilja ett högre bidrag för vattenoch
avloppsledningar och förbättring av vattentäkt än på 2 000 kronor. Bidraget
borde dock icke i något fall överstiga 2 500 kronor. Bland de omständigheter,
som kunde motivera ett högre bidrag än 2 000 kronor’, nämner utredningen
särskilt kostsam brunnsborrning. Utredningen förutsätter emellertid,
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
att denna höjning av maximibidraget för vatten- och avloppsanläggningar
icke skall få den effekten, att bidrag till separata anläggningar komma att
beviljas i större utsträckning än för närvarande, så att därigenom möjligheterna
för anordnande av gemensamhetsanläggningar minskas.
Beträffande tvåfamiljshus föreslår utredningen som allmän regel, att maximibidragen
skola vara desamma som förordats för enfamiljshusen. Utredningen
erinrar om att den högre kapitalsubventionen till ny- och ombyggnad
av tvåfamiljshus slopats fr. o. m. budgetåret 1951/52. Utredningen anför
ytterligare härom.
Den allmänna motiveringen för slopandet av den högre kapitalsubventionen
för tvåfamiljshusen, nämligen den att tvåfamilj shusens bättre ekonomi
torde medgiva rimliga bostadskostnader även vid en subvention, som relativt
sett är lägre än den som utgår till enfamiljshus, torde i princip även gälla
sådana tvåfamiljshus, vilka beviljas förbättringslån. Yidare hade förbättringsbidrag,
som uppgått till belopp motsvarande maximibeloppen, utgått i betydligt
mindre omfattning för tvåfamiljshusen än för enfamiljshusen.
Utredningen framhåller vidare, att det bör finnas en möjlighet att bevilja
något högre maximibidrag än enligt den allmänna regeln. Sålunda borde, om
vid behovsprövningen konstaterades, att ägaren icke hade något mera avsevärt
ekonomiskt utbyte av den andra lägenheten, bidrag kunna beviljas med
belopp upp till sammanlagt 8 000 kronor respektive 2 700 kronor för ledningar
för vatten och avlopp eller förbättring av vattentäkt och 5 300 kronor
för annat förbättringsarbete.
De föreslagna ändringarna i bestämmelserna om förbättringslån böra enligt
utredningen träda i kraft den 1 juli 1952. Beträffande före denna tidpunkt
meddelade beslut borde omprövning av låneärendet kunna ske, såvitt lånet
ej utbetalats.
Yttrandena.
Det av bostadsutredningen framlagda förslaget om höjning av maximibeloppen
för räntefri, stående del av förbättringslån samt räntefritt,
stående förbättringslån har i alla väsentliga delar så gott som enhälligt tillstyrkts
av remissinstanserna. Sålunda ha socialstyrelsen, b o stads styr elsen,
hyresrådet, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen (LO),
Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund helt anslutit
sig till förslaget. Tjänstemännens centralorganisation (TCO) vill heller
icke motsätta sig förslaget men erinrar i sammanhanget om att organisationen
vid avgivandet av yttrande över bostadsutredningens promemoria den 31
augusti 1951 med förslag till provisoriska åtgärder för bostadsbyggandet
förutsatte, att utredningens arbete skulle så påskyndas, att definitiva åtgärder
skulle kunna beslutas vid 1952 års riksdag. Numera har emellertid — fortsätter
organisationen — utredningen reviderat sin plan för det fortsatta arbetet
och dess slutliga förslag beräknas kunna behandlas först av 1953 års
3—317 52 Bihang till riksdagens protokoll 1052. 1 sand. Nr 128.
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
riksdag. TCO understryker än en gång betydelsen av att bostadspolitikens
bela problemkomplex snarast blir föremål för en mer definitiv prövning, senast
under år 1953.
Statskontoret finner goda skäl för en jämkning av maximibeloppen för förbättringslån,
avseende enbart anordnande av ledningar för vatten och avlopp
eller förbättring av vattentäkt. I övrigt syntes behovet icke lika påkallat.
Därest emellertid —- som utredningen föreslagit — en förenkling skulle kunna
ske genom slopande av särskilda bidragsmaxima för tvåfamiljhusen, vill statskontoret
icke motsätta sig utredningens förslag. Bärande skäl för en utvidgning
av låneverksamheten i särskilda fall utöver de angivna maximibeloppen kan
statskontoret däremot icke finna föreligga. Detta skulle jämväl innebära en
onödig komplicering av förfarandet.
Länsbostadsnämnderna ha i huvudsak tillstyrkt utredningens förslag. Länsbostadsnämnden
i Älvsborgs län förklarar, att en ändring i nu gällande bestämmelser
är önskvärd icke endast vad beträffar storleken av förbättringsbidraget
utan även med avseende å dettas fördelning på olika förbättringsdetaljer.
Sålunda synes det nämnden motiverat, att vatten- och avloppsanläggningar,
centralvärmeanläggningar och elektriska installationer jämställas, då
det gäller bidragets storlek. Beträffande höjningen av maximibeloppen vill
nämnden framhålla, att den av utredningen beräknade indexmässiga höjningen
med 30 % torde motsvara kostnadsstegringen och att den för närvarande synes
tillfyllest. En ytterligare höjning torde enligt nämnders mening icke vara
motiverad av önskemålen om en utvidgning av tillämpningsområdet för förbättringslån
och torde dessutom försvåra överförande av vissa projekt från
förbättringslån till egnahemslån för ombyggnad. Nämnden vill icke motsätta
sig en utvidgning av tillämpningsområdet för förbättringslån eller en mer fri
tillämpning av gällande bestämmelser utan vill endast understryka, att en
höjning av stödet till förbättringsarbeten upp i nivå med det som gäller för
egnahemslån kan försvåra ett förverkligande av den bostadspolitiska målsättningen.
Länsbostadsnämnden i Gävleborgs län ställer sig tveksam till en höjning
av maximibeloppet med mer än 30 %.
Beträffande förbättringslån till enfamiljshus ifrågasätta länsbostadsnämnderna
i Gotlands och Kalmar län behovet av en höjning av »bidraget» till
»andra förbättringsarbeten» till 4 000 kronor. Nämnden i Gotlands län befarar
att en sådan höjning skulle medföra en konservering av ett sämre bostadsbestånd
och även vara alltför konkurrenskraftig i förhållande till det mer effektiva
och ändamålsenliga egnahemslånet för ombyggnad.
I fråga om tvåfamiljshus framhålla länsbostadsnämnderna i Älvsborgs och
Gävleborgs län, att de ej finna motiverat med högre »bidrag» för sådana hus
än för enfamiljshus. Länsbostadsnämnden i Östergötlands län ifrågasätter om
speciella bestämmelser för tvåfamiljshus behöva tillskapas. Nämnden har icke
i något fall hittills ansett sig böra utlämna större räntefri, stående del av förbättringslån
eller större räntefritt, stående lån till ägare av tvåfamiljs
-
35
Kungl. Alaj:ts proposition nr 12S.
hus än till ägare av enfamiljshus. Länsbostadsnämnden i Kronobergs län
anser, att möjligheten att höja den räntefria, stående delen eller lånet
till högst 8 000 kronor för tvåfamiljshus icke bör komma till förrän hela
lånefrågan reviderats och det kan prövas om motsvarande bestämmelse
kan få tillämpning även beträffande ombyggnad med stöd av egnahemslån.
Länsbostadsnämnden i Örebro län förordar, att räntefri, stående del av
förbättringslån eller räntefritt, stående lån upp till 8 000 kronor endast beviljas
för sådana tvåfamiljshus, vars sammanlagda bostadsyta överskrider i egnahemslån
ekungörelsen för enfamiljshus angiven maximiyta. Som motivering
härför anför nämnden följande:
En ändring av lånebestämmelserna, som möjliggör beviljande av förbättringsbidrag
med belopp upp till 80 % av produktionskostnaderna eller högst
8 000 kronor, skulle få till följd, att förbättringslånealternativet framstode
som betydligt mera gynnsamt än det statliga stödet i form av egnahemslån,
vars räntefria, stående del i allmänhet kan utgå med högst 30 % av ombyggnadskostnaden.
Det är nämndens bestämda uppfattning, att ett alltför
förmånligt förbättringsstöd till dylika mindre tvåfamiljshus lätt kan tendera
till ett omotiverat fjärmande från den av statsmakterna fastslagna huvudregeln
för det statliga stödet åt förbättringen av främst landsbygdens bostadsförhållanden.
Nämnden framhåller slutligen, att det inom Örebro län i intet fall förekommit,
att »förbättringsbidrag» för tvåfamiljshus beviljats med nu högsta
möjliga belopp av 6 000 kronor.
Länsbostadsnämnden i Göteborgs och Bohus län föreslår, att det, då synnerliga
skäl föreligga, göres möjligt att kunna bevilja subventionens maximibelopp
till förbättringsföretag, som på grund av ömmande sociala omständigheter
äro särskilt angelägna. Nämnden avser i detta sammanhang närmast
åldringar, som äro medellösa och som bebo usla bostäder. Ur det allmännas
synpunkter måste det i dylika fall i regel vara billigare att lämna 6 000 kronor
till en begränsad upprustning med »andra förbättringsarbeten» av ett litet
bostadshus än att vederbörande helt skall tagas om hand av det allmänna på
ålderdomshem eller motsvarande, vilket på landsbygden är det vanligtvis enda
förekommande alternativet. Att i exceptionella fall få tillämpa en dylik bidragsgivning
är för nämnden mera angeläget än att till tvåfamiljshus få lämna
subventionsbelopp på 8 000 kronor.
Bostadsstyrelsen och flera av länsbostadsnämnderna ha uppehållit sig vid
den av utredningen berörda frågan om utvidgning av tillämpningsområdet
för förbättringslån. Det stora flertalet yttranden gå här i positiv riktning,
men det saknas heller icke representanter för den uppfattningen, att
man bör iakttaga försiktighet.
Till de positivt inställda hör bostadsstyrelsen, som dock framhåller, att en
utvidgning av förbättringslångivningen redan skett i viss utsträckning. Styrelsen
har vid sina kontakter med länsbostadsnämnderna ofta kommit in på
frågan såväl vid bedömningen av enskilda ärenden som vid mera principiella
överläggningar, och det är uppenbart, att man genom en modifierad tillämp
-
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
ning av gällande bestämmelser i åtskilliga fall kunnat tillgodose ett trängande
behov. Med hänsyn till frågans natur har styrelsen hittills icke funnit möjligt
att utfärda detaljerade anvisningar i ämnet. Styrelsen avser emellertid
att i avvaktan på utredningens allmänna översyn av hithörande problem närmare
följa utvecklingen hos de olika länsbostadsnämnderna och lämna anvisningar
om så befinnes erforderligt.
Tillfredsställelse med utredningens uttalande om en friare tillämpning av
gällande bestämmelser uttalas också av länsbostadsnämnderna i Göteborgs
och Bohus samt Värmlands län. Båda nämnderna ge samtidigt uttryck för
sitt missnöje med de nuvarande lånebestämmelserna. Nämnden i Göteborgs och
Bohus län framhåller därvidlag följande:
I denna fråga vill nämnden inledningsvis understryka behovet av att dels
den oklara § lo i lånekungörelsen får en mera koncis och byggnadstekniskt
klar formulering, dels allmänna (ej blott interna) tillämpningsföreskrifter utfärdas
En stor del av den irritation, som kunnat förmärkas kring denna låneform,
kan nämligen återföras på det förhållandet, att förbättringsprogram, som
icke kunnat godtagas för belåning, i verkligheten utarbetats i samråd med förmedlingsorgan,
som i god tro givit felaktig vägledning. Att oklar författningstext
och avsaknaden av anvisningar är en väsentligt bidragande orsak härtill
torde icke kunna förnekas.
I fråga om utökningen av tillämpningsområdet finner länsbostadsnämnden
i Göteborgs och Bohus län, att det bör vara angeläget, att utökningen så avpassas,
att de utlånade medlen användas på ett sätt, som är försvarligt även
med hänsyn till den bostadspolitiska verksamhetens huvudlinje i fråga om
standardhöjning. Detta syntes kunna uppnås om den inriktades på s. k. etappbyggande,
d. v. 6. sådana företag där den aktuella förbättringen inginge som
ett första led i en kvalificerad ombyggnad.
Nämnden framhåller slutligen, att den för att ha en mall för gränsdragningen
mellan egnahemslån och förbättringslån under senare år tillämpat en praxis,
som framgår av följande sammanställning.
Ärendena hänföras på grund av husens beskaffenhet till endera av följande
två grupper:
1. Hus som det icke är försvarligt att bygga om.
a) Är skälet härför en på lång sikt felaktig eller tveksam lokalisering kan
förbättringslån beviljas till ett begränsat förbättringsprogram omfattande
jämväl byggnadsarbeten.
b) Är skälet byggnadens storlek eller dess byggnadstekniska beskaffenhet
och är en nybyggnad med hänsyn till de personliga förutsättningarna icke
genomförbar tillämpas förbättringslån som under a).
c) Är slutligen skälet det, att huset icke är särskilt bristfälligt, och ett ombyggnadsprogram
därför icke uppnaeligt eller försvarligt, lämnas förbättringslån
till installationsarbeten enligt 15 § st. a.
2. Övriga hus.
a) För dessa hus undersökas i första hand möjligheterna för en kvalificerad
ombyggnad med tillhjälp av egnahemslån.
b) Skulle ett ombyggnadsprogram vara tveksamt eller oförsvarligt med
hänsyn till ägarens resurser lämnas förbättringslån till en första etapp i en
kvalificerad ombyggnad.
37
Kungl. Maj.ts proposition nr 128.
c) Skulle slutligen ägarens ekonomi vara mycket svag och samtidigt ett
etappbygge relativt kostbart lämnas förbättringslån till ett försvarligt men
begränsat förbättringsarbete, oberoende av om det kan infogas i ett program
för kvalificerad ombyggnad eller ej.
Den utvidgning av förbättringslånets tillämpningsområde, som nämnden
vill förorda, skulle hänfört till ovanstående schema innebära dels att förbättringslån
i fall 1 c finge lämnas även till byggnadsarbeten i de fall det gäller
att avhjälpa en eller annan allvarlig brist, dels en förskjutning från fall 2 a
till fall 2 b. Det förutsattes härvid att förbättringslån icke skall kunna beviljas
till sådana ombyggnader, som endast i mindre omfattning skilja sig från
kvalificerade ombyggnader. Dylika fall böra givetvis förbehållas för egnahemslån.
Länsbostadsnämnden i Värmlands län anser det icke som någon överdrift
att göra gällande att nuvarande förbättringslånebestämmelser, under den tid
de tillämpats, utgjort en källa till besvikelse för åtskilliga, som mera ingående
lärt känna bestämmelsernas innebörd och kunnat jämföra dem med äldre
stadganden av liknande karaktär. Nämnden anför vidare:
I skilda sammanhang har det sålunda från olika håll framhållits för nämnden,
att gällande kungörelse medfört en beklaglig försämring av villkoren för
den allmänhet, som ser sig hänvisad söka statligt stöd för att kunna genomföra
angelägna bostadsförbättringsåtgärder. Det har vidare gjorts gällande att
till äldre låneformer — bostadsanskaffningslån, förbättringsbidrag, nybyggnadslån
etc. — knutna stadganden smidigare än de nuvarande anpassade sig
till ett framför allt på landsbygden förekommande behov. Såvitt nämnden kan
bedöma, är den främsta anledningen till missnöjet att söka i det svalg som nu
är befäst mellan egnahemslånebestämmelserna beträffande ombyggnad å ena
sidan och förbättringslånebestämmelserna å andra sidan.
Länsbostadsnämnden i Norrbottens län har den bestämda uppfattningen,
att förbättringslånen böra ges större utrymme i det bostadspolitiska programmet.
Nämnden redogör sålunda för sina önskemål:
Utan att ge avkall på bostadspolitikens målsättning är det och kommer
det i praktiken alltid att bli så att det behövs bostäder av något varierande
standard. På landsbygden förekommer dessutom fall, där man på grund av
mindre god lokalisering för närvarande tvingas göra investeringar, som skulle
kunna undvikas, om förbättringslånekungörelsen kunde ges en friare och mer
gynnsam utformning. Nämnden vill framföra som ett önskemål, att egnahemslånekungörelsen
och förbättringslånekungörelsen vid den bebådade allmänna
omprövningen utformas på sådant sätt att nämnden i sin verksamhet ges
möjlighet att genomföra de aktuella företagen med minsta möjliga investering
fråii det allmänna, samtidigt som de lånesökande erhålla den bästa och för
dem förmånligaste hjälpen. För närvarande föreligger icke denna möjlighet
om gällande bestämmelser skola följas.
Länsbostadsnämnden i Skaraborgs län, som anser att utvidgningen bör ske
med största försiktighet och inom vissa gränser, strikt angivna beträffande
arbetsomfattning, för att nämnderna skola ha möjlighet att avstyra olämplig
användning av förbättringslånemöjligheterna, framlägger följande synpunkter
på denna fråga.
Man kan dela upp det befintliga äldre bostadsbeståndet i 3 grupper, dels
sådana bostadshus som beträffande storlek, beskaffenhet och framtida värde
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
äro lämpliga att bygga om med egnahemslån, dels sådana som på grund av
sin storlek, brister i planlösning och våningshöjd m. m. icke kunna för rimlig
kostnad byggas om så att de fylla fordringarna för egnahemslån men kunna
ge en duglig bostad för avsevärd tid om de förses med vatten och avlopp,
värme och diverse mindre kompletteringar exempelvis beträffande köket. Den
tredje gruppen utgöres av bostadshus, som äro av sådan beskaffenhet att en
investering icke är försvarbar annat än under särskilda omständigheter exempelvis
då det är behov av och möjligt att med måttlig kostnad åstadkomma
en »pensionärsbostad».
Den först nämnda gruppen bör som regel ombyggas med egnahemslån. Det
förekommer dock fall, exempelvis då ekonomien är svag och bostadsrabatter
icke kunna utgå, där sökanden av ekonomiska skäl icke kan gå in för fullständig
ombyggnad. I sådana fall kan förbättringslånet vara lämpligt som en
etapp, så planerad, att det mesta möjliga av investeringen kan tillgodogöras
vid fortsatt och fullständig ombyggnad enligt reglerna för egnahemslån, varvid
de båda lånen sammanslås till ett egnahemslån. Företaget bör dock vara
av sådan omfattning att bostadsproblemet löses för tid, som kan anses nödvändig
för att sökanden skall kunna konsolidera sin ekonomi och slutföra
företaget.
För andra gruppen skulle en utvidgning av förbättringslånets tillämpningsområde
vara lämplig. Sålunda kan det ofta visa sig önskvärt att badrum får
anordnas vilket icke bör hindras av bestämmelserna att värmeledningen skall
vara en enklare sådan. Därest förbättringslånets tillämpningsområde skall
utvidgas, vilket i många fall kan vara önskvärt, är det nödvändigt att som
ovan redan antytts formerna begränsas och preciseras, helst genom att bostadsstyrelsen
utarbetar vissa typexempel.
För den tredje gruppen synes förbättringslån till vatten och avlopp, värme,
elektrisk installation samt övriga arbeten i begränsad omfattning liksom hittills
böra förekomma endast i särskilda fall.
Förespråkare för en försiktig hållning vid utvidgning av tillämpningsområdet
äro också länsbostadsnämnderna i Malmöhus och Gävleborgs län. Den
förstnämnda av dessa framhåller, att en alltför generös tillämpning av bestämmelserna
skulle kunna leda till stor skada. De psykologiska följderna av
en vidgad tillämpning borde observeras. Nämnden anför härom vidare följande.
Allmänheten får icke bibringas den uppfattningen att statsmakterna anser
att det räcker om landsbygdens bostäder få en »halvdan» upprustning med
stöd av förbättringslån. •—- Genom en enkel komplettering av länsbostadsnämndernas
rapportskyldighet till bostadsstyrelsen bör åtminstone omfattningen
av förbättringsföretag av mera betydande storleksordning (minst 10 000
kronor) lätt kunna följas innan sedvanlig statistisk redovisning efter slutligt
beslut sker. Skulle en kraftig ökning av dylika ärenden registreras under det
närmaste året bör detta uppfattas som ett uttryck för behov av skyndsam
ändring av egnahemslånebestämmelserna.
Länsbostadsnämnden i Gävleborgs län ger följande uttryck för sin försiktighet.
Det hade enligt nämndens mening varit till fördel om resultatet av den allmänna
översynen av statens stöd till ombyggnad och förbättring kunnat avvaktas
innan tillämpningsområdet för förbättringslån utvidgas på sätt nu
föreslagits. Bland annat hade det varit av intresse att få utrönt lämpligheten
av en begränsning av giltighetstiden av ränte- och amorteringsfriheten även
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
för förbättringslån av viss minimistorlek. Å andra sidan är det i dagens läge
otvivelaktigt av stor betydelse att möjligbeter skapas för en relativt fri tilllämpning
av hithörande bestämmelser. Nämnden fäster då avseende icke enbart
vid den inträffade kostnadsstegringen utan även vid det förhållandet,
att den pågående avfolkningen av landsbygden gör att större investeringar i
ombyggnadsföretag emellanåt kunna framstå som mindre motiverade ur ekonomisk
synpunkt än ett förbättringsföretag av tillräcklig storlek.
I fråga om de av utredningen föreslagna övergångsbestämmelserna
ha erinringar anförts endast av ett par länsbostadsnämnder. Länsbostadsnämnden
i Gotlands län anser, att en tid, som icke infaller i byggnadssäsongen,
är lämpligare för tillämpning av övergångsbestämmelserna och föreslår därför
den 1 januari 1951 i stället för den 1 juli samma år. Länsbostadsnämnden
1 Hallands län föreslår däremot, att omprövning skall kunna verkställas av
beslut som meddelats tidigast den 1 januari 1952. Dock borde det långivande
organet givas möjlighet att i enstaka fall tillämpa de nya lånebestämmelserna
retroaktivt från och med den av utredningen föreslagna tidpunkten. En
ändring av förslaget i detta avseende torde underlätta en smidigare övergång
från den ena låneformen till den andra genom att de irritationsmoment som
vid dylika övergångar gjorde sig gällande kunde dämpas ner till ett minimum.
Länsbostadsnämnden i Västerbottens län föreslår, att den del av förbättringslånet,
som kan utlämnas utan inteckningssäkerhet, höjes till
2 000 kronor. Länsbostadsnämnden i Uppsala län förmodar, att en sådan höjning
kommer att ske.
Bostadsstyrelsen framhåller slutligen i sitt yttrande, att den utveckling på
det ekonomiska området, som föranlett utredningens förslag om en höjning
av den räntefria, stående delen av förbättringslånet, givetvis också inverkar
på den behovsprövning, som är föreskriven för sådana lån. Styrelsen redogör
för de nu gällande av styrelsen utfärdade anvisningarna rörande denna
behovsprövning. Enligt dessa anvisningar ha länsbostadsnämnderna att ta
hänsyn till olika faktorer, vilka kunna behandlas räknemässigt, såsom inkomst,
hemmavarande barn med egen inkomst, minderåriga barn, förmögenhet samt
vissa andra särskilda faktorer. För hemmavarande barn med inkomst antages
en årlig inkomst av 200 kronor och för varje minderårigt barn en årlig kostnad
av 250 kronor. I fråga om förmögenheten skiljes mellan likvida medel och
låsta tillgångar. Relationen mellan dessa delar utgör 4:1, vilket innebär, att
1 000 kronor likvida medel jämställes med 4 000 kronor låsta tillgångar. Om
sökandens tillgångar efter omräkning till likvida medel utgöra endast 3 000
kronor, bör helt bortses från dessa. För att uttrycka den vikt förmögenhetsfaktorn
bör tillmätas är denna ställd i relation till inkomstfaktorn. Härvid
tillämpas relationen 1 : 5, d. v. s. en förmögenhet å 5 000 kronor inverkar på
bidragsprocenten lika mycket som 1 000 kronor i inkomst. Sammanfattningsvis
kan nämnas att inkomstfaktorn (I) sättes lika med den beskattningsbara inkomsten,
vartill läggas 200 kronor för varje hemmaboende barn med egen
inkomst och avdragas 250 kronor för varje minderårigt barn. Förmögenhetsfaktorn
(F) är lika med summan av likvida medel och en fjärdedel av låsta
40 Iiungl. Maj:ts proposition nr 128.
tillgångar, varifrån dragas 3 000 kronor. Den sammanlagda faktorn, kallad S,
F
blir alltså I + —.
o
Bostadsstyrelsen påpekar att, om den i anvisningarna nämnda S-faktom
uppnått ett värde överstigande 2 000 kronor, bär enligt tidigare gällande praxis
bidrag icke utgått, såvida ej de övriga faktorerna givit anledning till annat.
Styrelsen bär emellertid genom beslut den 22 oktober 1951 böjt detta gränsvärde
till 3 000 kronor, varvid styrelsen syftat till att återställa det tidigare
förbållandet mellan realinkomst och möjligbet att erbålla förbättringsstöd.
Länsbostadsnämnden i Kopparbergs län framhåller, att vid tillämpning av
erbållna föreskrifter rörande behovsprövning för räntefritt, stående lån eller
räntefri, stående del av förbättringslån förekomma åtskilliga ärenden, som
måste avslås. Med bänsyn till gällande föreskrifter är det inte möjligt att
lämna enbart amorteringslån. Genom omprojektering ha vissa företag överförts
till ombyggnad, men i ett icke obetydligt antal fall gälla dock avslagsärendena
sådana objekt, där övergång till egnahemslån varit utesluten, vilket
inneburit, att sökanden blivit nödsakad att avstå ifrån en i och för sig nödvändig
förbättringsåtgärd, enär lånemöjligbet saknats. Enligt länsbostadsnämndens
mening skulle åtskilliga av dessa svårigheter elimineras, därest
antingen det för bidrag tillämpade lägsta procenttalet kunde utgå inom ett
visst intervall, exempelvis vid S-faktor mellan 3 000—5 000 kronor, eller ock
viss uppmjukning av bestämmelserna beträffande s. k. 75 *-igt förbättringslån
genomfördes.
Departementschefen.
För förbättring av bostadsförhållandena på landsbygden lämnar staten
stöd dels i form av egnahemslån till nybyggnad och genomgripande ombyggnad
av egnahem och tvåfamiljshus, dels i form av förbättringslån för upprustning
av sådana bus. Tyngdpunkten ligger på egnahemslånen. Tanken har
varit att bostadsstandarden på landsbygden skulle höjas upp till den nivå,
som redan gäller för nybyggnadsverksamheten i städerna. Därför har såsom
villkor för egnahemslån uppställts höga krav på bostädernas storlek samt utrustning
med olika bekvämligheter. Även om det har förutsatts att ny- och
ombyggnadsverksamheten på landsbygden skulle få stor omfattning, har det
från början stått klart, att en allmän, mera avsevärd förbättring av förhållandena
på landsbygden kan åstadkommas först så småningom. Eftersom
alltså icke alla de hus på landsbygden, som äro av låg klass, under överskådlig
tid kunna ombyggas eller ersättas genom nybyggnad, har det befunnits
önskvärt, att staten medverkar i fråga om mindre kostnadskrävande
upprustning av dylika hus. Förbättringslånen fylla denna uppgift.
Under de senaste åren ha förutsättningarna för ny- och ombyggnadsverksamheten
på landsbygden onekligen försämrats. Förhållandena på byggnadsmarknaden,
främst knappheten på arbetskraft, ha framtvingat en minskning av
bostadsbyggandet. De starkt höjda byggnadskostnaderna ha försvårat för hus
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 128. 41
håll med små inkomster att bestrida årskostnaderna för ett ny- eller ombyggt
bostadshus.
Stegringarna av byggnadskostnaderna motverkas delvis av de höjningar
av de statliga kapitalsubventionerna i form av räntefri, stående del av egnahemslån,
vilka genomfördes den 1 januari 1952. Till ny- och ombyggnad kan
beviljas en subvention av 8 000 kronor per hus mot tidigare 4 000 kronor
per hus.
I anledning av det förslag om ifrågavarande höjning av kapitalsubventionerna,
vilket framlades i propositionen nr 217 till 1951 års riksdag, uttalade
jag, att stor försiktighet alltjämt bör iakttagas i fråga om egnahemsbyggande
under nuvarande förhållanden.
I utlåtande nr 155 i anledning av propositionen nr 124 till 1951 års riksdag
angående anslag för budgetåret 1951/52 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner behandlade statsutskottet frågan
om förbättringslångivningens omfattning. Utskottet ansåg bland annat, att
det syntes önskvärt med en utvidgning av långivningen till sådan upprustning
av bostäder av låg klass, som visserligen icke medförde att fullgoda
bostäder erhölles men innebure att allvarliga brister kunde avhjälpas till
eu med hänsyn till användningstiden rimlig kostnad. Utskottet förutsatte, att
Kungl. Maj:t följde utvecklingen och om anledning därtill förelåge vidtoge
för jämkningar i stödets inriktning erforderliga åtgärder. Det borde vidare
enligt statsutskottets mening tagas under övervägande, huruvida icke på
grund av de begränsade möjligheterna att på kort sikt förbättra bostadsförhållandena,
egnahemslån till kostnadskrävande ombyggnad borde undvikas
och i stället den på mindre men synnerligen angelägen upprustning av bostäder
av låg klass inriktade förbättringslångivningen utvidgas. Ett särskilt
skäl härför i nuvarande läge ansåg utskottet vara, att de höjda byggnadsmaterialpriserna
medförde, att i åtskilliga fall kostnaderna för genomgripande
ombyggnad bleve alltför höga i förhållande till egnahemsägarnas ekonomiska
resurser. Riksdagen godkände vad utskottet sålunda anfört.
Bostadsutredningen har funnit en relativt fri tillämpning av bestämmelserna
beträffande förbättringslån önskvärd, men anser att länsbostadsnämnderna
ha utbildat en praxis, i vilken all rimlig hänsyn tages till de olika omständigheter,
som kunna föreligga i de enskilda fallen.
I yttranden över bostadsutredningens förevarande promemoria ha flera
länsbostadsnämnder ansett angeläget att tillämpningsområdet för förbättringslån
utvidgas samt att genom anvisningar större klarhet skapas beträffande
i vilka fall förbättringslån skall kunna beviljas. Några nämnder ha
dock ställt sig avvisande till en utvidgning av denna långivning.
Enligt min mening tala starka skäl för en utvidgning av stödet till upprustning
och förbättring av bostäder, främst på landsbygden. Byggnadskostnaderna
synas sålunda ha nått en sådan höjd att försiktighet bör iakttagas i
fråga om såväl nybyggnad som ombyggnad av egnahem och tvåfamiljshus.
I större och medelstora samhällen bör flerfamiljshusproduktionen givas före
-
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
träde. Så torde för övrigt redan vara förhållandet i många orter. För landsbygdens
och småorternas del är emellertid av naturliga skäl uppförandet av
flerfamiljshus aktuellt endast i undantagsfall. Egnahemsbyggandet måste
där fortgå, men det bör i ökad utsträckning kompletteras med en förbättringsverksamhet,
i första hand inriktad på upprustning av äldre bostäder
med allvarliga brister.
För att utvidga förbättringsverksamheten på landsbygden och småorter
synas olika jämkningar i bestämmelserna rörande förbättringslån böra vidtagas
i vad det gäller tillämpningsområdet för långivningen, maximibeloppen
och behovsprövningen.
Tillämpningsområdet. I första hand bör bidrag (räntefritt, stående förbättringslån)
liksom också räntebärande förbättringslån kunna beviljas för upprustning
av hus, vilka äro av låg klass. Bidragen böra icke såsom hittills
i huvudsak har varit fallet begränsas till hus, som icke skola bestå på
längre sikt. Även i sådana fall, där en genomgripande ombyggnad kan framstå
som lämplig, bör hinder icke möta att lämna förbättringslån till en mindre
upprustning. Så långt möjligt bör dock, såsom understrukits av länsbostadsnämnden
i Göteborgs och Bohus län, tillses att upprustningen genomföres
på sådant sätt att en framtida mera genomgripande ombyggnad underlättas.
Maximibeloppen. För räntefritt, stående förbättringslån böra maximibeloppen
höjas icke endast med hänsyn till byggnadskostnadsstegringen utan
också för att underlätta genomförandet av mera kostnadskrävande upprustnings-
och förbättringsarbeten. Den av bostadsutredningen föreslagna uppräkningen
av maximibeloppen till 6 000 kronor per hus, vilken synes grundad
enbart på stegringen av byggnadskostnaderna, torde i så fall vara otillräcklig.
Jag anser, att ifrågavarande maximibidrag böra höjas till 8 000 kronor,
d. v. s. för egnahem med 4 000 kronor och för tvåfamiljshus med 2 000 kronor,
varigenom liksom tidigare varit fallet överensstämmelse kommer att
råda mellan maximibeloppen för räntefri, stående del av egnahemslån och
räntefritt, stående förbättringslån. I anslutning härtill torde för arbeten, som
avse enbart anordnandet av vatten och avlopp eller förbättring av vattentäkt
räntefritt, stående förbättringslån böra kunna beviljas med högst 2 400 kronor
i stället för som för närvarande med högst 1 200 kronor för enfamiljshus och
1 800 kronor för tvåfamiljshus. För annat förbättringsarbete bör kunna beviljas
högst 8 000 kronor oavsett om det omfattar anordnandet av vatten och
avlopp eller ej. Mitt förslag innebär att samma maximibelopp skola gälla
för såväl egnahem som tvåfamiljshus.
Statsutskottet har i utlåtande i anledning av propositionen nr 217 till
1951 års riksdag (uti. nr 192) ansett det önskvärt, att frågan om att i särskilda
fall medgiva räntefri, stående del av egnahemslån med förhöjt belopp,
t. ex. 9 000 kronor, snarast blir föremål för prövning. Om ändamålsenliga
former kunde finnas för ett dylikt stöd, borde övervägas att öppna
en möjlighet redan för nästa budgetår att lämna dylikt stöd. Statsutskottet
har i detta sammanhang framhållit, att inom utskottet den tanken har
Kungi. Maj:ts proposition nr 12S.
43
framförts, att ekäl kunna föreligga att i (särskilda fall lämna ett utvidgat
stöd, t. ex. då fråga är om egnahem, som skola innehålla förutom en vanlig
familjebostad en mindre lägenhet avsedd för ålderstigna föräldrar. Yad utskottet
sålunda anförde godkändes av riksdagen.
Vissa skäl kunna onekligen anföras för att räntefri, stående del av såväl
förbättringslån som egnahemslån till tvåfamiljshus i särskilda fall skall kunna
utgå med högre belopp än 8 000 kronor. Bostadsutredningen har ansett att
behov av utvidgat stöd kan föreligga, då fråga är om upprustning av tvåfamiljshus,
vars ägare icke har något mera avsevärt ekonomiskt utbyte av
den andra lägenheten. Jag har inte blivit övertygad om att de fall utredningen
åsyftat böra givas en undantagsställning. Andra fall kunna tänkas, där motiven
för ett utvidgat stöd äro minst lika starka. Jag är inte heller beredd
att taga slutlig ställning till frågan i vilka former kapitalsubvention med
belopp överstigande 8 000 kronor bör kunna utgå. Frågan torde få aktualiseras
i samband med den prövning av grunderna för kapitalsubventionerna till
ny- och ombyggnad av bostadshus, vilken är avsedd att verkställas nästa år.
För budgetåret 1952/53 torde alltså något undantag icke böra göras från
regeln, att räntefri, stående del av förbättringslån och egnahemslån kan beviljas
med högst 8 000 kronor.
Behovsprövningen. Bäntefritt, stående förbättringslån beviljas efter behovsprövning.
Närmare bestämmelser rörande denna- prövning ha icke fastställts
av riksdagen. Det har förutsatts (statsutskottets uti. nr 212/1948 i
anledning av propositionen nr 231 till 1948 års riksdag), att slutlig ställning
till grunderna för behovsprövningen skall tagas först sedan viss erfarenhet
har vunnits rörande förbättringsverksamheten. Bostadsstyrelsen har till länsbostadsnämndernas
ledning utfärdat anvisningar rörande behovsprövningen,
för vilka jag förut har redogjort.
Vissa enkla grunder för behovsprövningen torde nu böra fastställas. För
att garantera stadga i behovsprövningen böra sålunda vissa inkomst- och
förmögenhetsstreck bestämmas, vilka dock icke böra vara absolut bindande
för länsbostadsnämnderna.
Bostadsstyrelsens anvisningar beträffande prövningen av behovet av förbättringslån
innebära att ramen för långivningen ur inkomstsynpunkt är betydligt
snävare än den som gäller för familjebostadsbidrag. Eftersom enligt
styrelsens anvisningar behovsprövningen skall ha karaktär av en kombinerad
inkomst- och förmögenhetsprövning finnes emellertid icke någon fast inkomstgräns
angiven. I fall då enbart den taxerade inkomsten tages i betraktande
vid behovsprövningen skulle gränsen ligga vid 3 000 kronor beskattningsbar
inkomst.
Om förbättringsverksamheten såsom jag har förordat skall utvidgas och
delvis ersätta ny- och ombyggnad, bör förbättringslån kunna beviljas även i
fall då den beskattningsbara inkomsten betydligt överstiger 3 000 kronor.
Jag föreslår, att gränsen sättes vid 5 000 kronor beskattningsbar inkomst. I
det följande kommer jag att behandla frågan om höjning av inkomststrecken
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
för f amil jebostadsb idrag, varvid jag kommer att förorda att strecket för familjebostadsbidrag
till tvåbarnsf amil jer sättes vid 6 000 kronor beskattningsbar
inkomst. Streckens höjd i detta senare fall är delvis beroende av att det
är fråga om familjer med behov av en relativt stor bostad, som också kan
antagas betinga en relativt hög hyra. Det synes därför motiverat, att inkomststrecket
för förbättringslån ligger något lägre än för familjebostadsbidrag till
tvåbarnsfamiljer. I enskilda fall bör dock lån kunna beviljas, även om inkomsten
något överstiger 5 000 kronor beskattningsbar inkomst.
Det synes tveksamt, huruvida förbättringslångivningen bör begränsas med
hänsyn till förmögenhet. Innehavet av förmögenhet påverkar vederbörandes
inkomstförhållanden endast i de fall förmögenheten är jämförelsevis betydande.
Förmögenhetens storlek utgör inte någon tillförlitlig mätare av
tillgången på likvida medel. Innehav av mera betydande förmögenhet torde
dock som regel utesluta behov av statligt bidrag för förbättrings- och upprustningsarbeten,
varom här är fråga. Det synes lämpligt föreskriva, att räntefritt,
stående förbättringslån som regel skall kunna beviljas endast den som
icke har skattepliktig förmögenhet. Liksom i fråga om inkomsten bör beträffande
förmögenheten i särskilda fall undantag kunna medgivas.
Fn fråga, som hittills icke torde ha ägnats särskild uppmärksamhet, är i
vad mån behovet av statligt stöd till förbättring och upprustning av bostäder
bör utmätas med beaktande av förbättringskostnadens storlek. I fråga om
arbeten, som draga en jämförelsevis låg kostnad, torde behovet av statligt
stöd vara mindre i förhållande till kostnaden än då fråga är om mera kostnadskrävande
arbeten. Huruvida en familj med en beskattningsbar inkomst
av t. ex. 4 500 kronor, alltså nära det föreslagna inkomststrecket, är i behov
av bidrag till ett förbättringsarbete, som kostar endast t. ex. 2 000 kronor,
kan synas tveksamt. Ett räntebärande lån skulle medföra relativt små årliga
kostnader, vilka måhända — särskilt om bostadskostnaden förut har varit
låg — icke kunna betraktas som oöverkomliga för familjen. Behovet av statligt
bidrag kan däremot vara påtagligt, om det för en familj i samma inkomstläge
vore fråga om ett förbättringsarbete som drar en kostnad av t. ex. 10 000
kronor. Några generella regler för behandlingen av denna fråga torde svårligen
kunna uppställas. Något absolut hinder bör alltså icke resas mot att
bevilja räntefritt, stående lån i förstnämnda fall. Principen bör emellertid
vara att i första hand förbättring och upprustning av bostäder av låg klass
skall befordras, vilket innebär att långivningen bör ta sikte på mera kostnadskrävande
upprustningsarbeten. Eftersom medelstillgången torde bli begränsad,
kan det till och med visa sig olämpligt att stimulera till mindre förbättringar
av hus, som i stort sett äro tillfredsställande. Jag förutsätter, att
länsbostadsnämnderna komma att iaktta försiktighet vid prövningen av låneansökningar,
som avse sådana smärre förbättringsarbeten.
Särskilda frågor. Mitt förslag beträffande tillämpningsområdet för förbättringslån
innebär, att länsbostadsnämnderna i betydligt större utsträckning
än hittills skulle kunna medverka till förbättring och upprustning av äldre
45
Kunyl. Maj:ts proposition nr 128.
hus på landsbygden och i småorter. I fråga om flertalet hus av låg klass skulle
kunna utgå förbättringslån för upprustningsarbeten. Verksamhetens omfattning
kommer att bli bestämd av medelstillgången. Jag har förut framhållit,
att långivningen bör ta sikte på mera omfattande upprustning av bostäder
av låg klass och först i andra hand avse småförbättringar av hus, som i stort
sett äro acceptabla. Det synes vidare angeläget, att åldringarnas bostadsproblem
i detta sammanhang särskilt uppmärksammas. För ordnande av åldringarnas
bostadsfråga torde för landsbygdens del men också på många småorter
upprustning av äldre bostäder kunna utgöra ett värdefullt komplement
till pensionärshemsverksamheten. Många åldringar torde föredra att kvarbo
i sina gamla bostäder framför att flytta till pensionärshem, därest deras bostäder
rustas upp och förses med moderna bekvämligheter, främst vatten och
avlopp samt ändamålsenlig uppvärmningsanordning. Ur samhällets synpunkt
är det också önskvärt att de gamla bostäderna utnyttjas, framför allt med hänsyn
till den rådande bostadsbristen. För kommunerna, vilka som regel få bära
en stor del av de årliga kostnaderna för pensionärshem, torde den föreslagna
upprustningsverksamheten innebära ekonomiska fördelar.
I detta sammanhang anmäler sig emellertid en viktig fråga. För närvarande
skall för förbättringslån lämnas godtagbar säkerhet, i första hand i form av
inteckning, dock att räntefritt lån som icke överstiger 1 200 kronor kan utlämnas
utan säkerhet. I många fall torde den lånesökande icke kunna prestera
säkerhet i form av inteckning. Det hinder för förbättring av bostadsförhållandena
— särskilt på landsbygden —, som betingas härav, kan för närvarande
icke mera allmänt undanröjas. Det ankommer på 1948 års sakkunniga
angående vissa bostadsförbättringsfrågor att framlägga förslag i denna fråga.
Vissa provisoriska åtgärder torde emellertid redan nu böra vidtagas. Vid bestämmandet
av det belopp — högst 1 200 kronor — som kan utlämnas utan
säkerhet har särskilt avseende fästs vid att i fråga om enfamiljshus till anordnande
av vatten och avlopp kan utgå räntefritt, stående förbättringslån
med högst 1 200 kronor. Enligt mitt förut framförda förslag skall till
anordnande av vatten och avlopp kunna lämnas ett belopp av högst 2 400
kronor. Länsbostadsnämnderna i Uppsala och Västerbottens län ha ansett
en uppräkning av det belopp, som kan beviljas utan säkerhet, önskvärd, medan
bostadsstyrelsen funnit det böra anstå med en ändring av ifrågavarande
bestämmelse. Med hänsyn till att — såsom jag förut har utvecklat —
en utvidgning av förbättringslångivningen i nuvarande läge är påkallad, anser
jag, att räntefritt, stående lån skall kunna utlämnas utan säkerhet intill
ett belopp av 2 400 kronor. Då fråga är om upprustning av bostäder åt
åldringar, varmed bör avses icke endast folkpensionärer, torde ytterligare
åtgärder vara nödvändiga i här förevarande hänseende. I de fall inteckning
icke kan lämnas, bör beträffande den del av lån, som överstiger 2 400
kronor, gälla, att denna kan utlämnas utan säkerhet, därest vederbörande
kommun åtager sig att svara för hälften av de förluster, som kunna
uppkomma på ifrågavarande lånedel. Kommunerna ha, såsom jag förut
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 128.
nämnt, ett intresse av att åldringarnas bostadsfråga — då så är lämpligt —
löses genom upprustning av gamla bostäder. Jag förutsätter därför, att kommunerna
skola visa sig villiga att medverka på bär angivet sätt i de fall så
befinnes nödvändigt. Alltfort bör för lån över 500 kronor föreskrivas ett personligt
betalningsansvar för låntagaren.
Jag får i detta sammanhang erinra om att räntefritt, stående förbättringslån
som regel kan utgå med belopp motsvarande högst 80 % av kostnaden för
förbättringsarbetet. Därest ömmande omständigheter föreligga, kan lån utgå
med högre procent, varvid dock återstående del av kostnaden, i den mån
denna inte täcks genom sökandens eget arbete eller på annat sätt, skall bestridas
av kommunen. För att stödet till åldringar skall bli effektivt, torde i
vissa fall krävas ekonomiska insatser av kommunerna.
De krav på säkerhet för förbättringslån, som skola ställas, ha tillkommit
enbart för att förhindra missbruk, närmast i samband med överlåtelse av fastighet.
Om räntefritt förbättringslån i enlighet med mitt förslag skall kunna
beviljas med ett så stort belopp som 8 000 kronor, kunna fall tänkas, där vid
överlåtelse av fastighet det icke är rimligt vare sig att låta hela lånet förbli
räntefritt eller att omedelbart återkräva detsamma. Länsbostadsnämnderna
böra därför ha rätt att pröva, huruvida och i vad mån så avgörande förändringar
inträtt i fråga om de förutsättningar för låns beviljande, vilka förelågo
vid låneansökans ingivande, att räntefritt, stående lån skall löpa med
ränta och amorteras. Käntan bör i förekommande fall utgöra 3 % och amorteringstiden
bestämmas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.
Vidare bör som en huvudregel gälla, att viss del av lånet — förslagsvis motsvarande
Vio per år — skall betraktas som avskriven. Om efter det att ett
räntefritt, stående lån utestått t. ex. under fem år, fastigheten överlåtes till
person som icke är i behov av statligt bidrag skall halva lånet anses avskrivet
och återstoden förräntas och amorteras på förut angivna villkor. Efter tio år
bör räntefritt, stående förbättringslån — på sätt nu gäller — avskrivas.
Såsom bostadsutredningen har föreslagit, böra de nya bestämmelserna om
förbättringslån träda i kraft den 1 juli 1952, varvid i fråga om före denna tidpunkt
meddelade beslut låneärendet bör kunna omprövas, såvitt lånet inte
är utbetalt.
IV. FAMILJEBOSTADSBIDRAG OCH BRÄNSLEBIDRAG
M. M.
Bostadsutredningen har funnit det nödvändigt att i avvaktan på den allmänna
omprövningen av bostadsrabattsystemet bryta ut vissa frågor rörande
i första, hand inkomststrecken och inkomstprövningen för familjebostadsbidragen,
vilka frågor särskilt med hänsyn till inkomstutvecklingen påkalla uppmärksamhet
redan nu. Utredningen har i sin förutnämnda promemoria den
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
47
13 december 1951 med förslag till vissa bostadspolitiska åtgärder förordat
eu böjning av inkomststrecken. Samtidigt har utredningen föreslagit vissa
anordningar avsedda som en lösning av det s. k. tröskelproblemet. I sistnämnda
fråga har även 1949 års skatteutredning uttalat sig i sitt betänkande
angående den statliga direkta beskattningen (SOU 1951:51).
Gällande bestämmelser.
Enligt kungörelsen om familjebostadsbidrag och bränslebidrag (SFS 1948:
547) må bidrag beviljas endast under förutsättning att familjeförsörjarens
eller, i förekommande fall, mannens och hustruns sammanlagda beskattningsbara
inkomst jämlikt 1947 års förordning om statlig inkomstskatt vid taxeringen
under året före det, för vilket bidrag sökes, eller, därest uppgift därom
kan erhållas, under löpande år icke överstiger för familj med två barn
4 000 kronor och för familj med flera barn nämnda belopp ökat med 1 000
kronor för varje barn utöver två.
Den inkomstgräns, som tillämpas vid beviljandet av bidrag, är sålunda för
en tvåbamsfamilj 4 000 kronor beskattningsbar inkomst vid senaste taxering
till statlig inkomstskatt, för en trebarnsfamilj 5 000 kronor, för en fyrabamsfamilj
6 000 kronor o. s. v.
I fråga om avvecklingen av redan erhållet bidrag gäller med avseende på
inkomsten följande.
Vart femte år skall förmedlingsorganet taga under omprövning, huruvida
bidrag må utgå även i fortsättningen. Om den till statlig inkomstskatt beskattningsbara
inkomsten i genomsnitt för de senaste fem åren överstiger
gällande inkomststreck, skall bidraget upphöra att utgå från tidpunkt, som
bestämmes av förmedlingsorganet.
Beslut av förmedlingsorganet på grund av dessa bestämmelser skola underställas
det bidragsbeviljande organet för godkännande.
Här må även erinras om avvecklingsreglerna vid förändring av barnantalet.
Vid minskning av antalet barn under 16 år skall sänkningen av bidraget
inträda från och med ingången av påföljande år. Då barnantalet nedgått till
ett, må familjen under ytterligare högst två år åtnjuta familjebostadsbidrag
och bränslebidrag.
Bostadsutredningens förslag.
Inkomstgränsens innebörd.
Undersökningar rörande barnfamiljernas inkomster ha utförts av 1949 års
skatteutredning samt inom bostadsstyrelsen. Med ledning härav har bostadsutredningen
beräknat, att ca 75 % av familjerna med två eller flera minderåriga
barn voro bidragsberättigade med hänsyn till inkomsten under bidragsgivningens
första budgetår, d. v. s. 1948/49. Detta skulle motsvara drygt
300 000 familjer.
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
Utredningen anför härom bl. a.:
Barnfamiljerna ha i skatteutredningens undersökning fördelats efter den
beskattningsbara inkomsten för år 1948. Uppgifter om 1948 års inkomster
lågo i huvudsak till grund för bidragsgivningen under budgetåret 1949/50,
d. v. s. det andra budgetåret efter bidragsbestämmelsernas ikraftträdande
den 1 juli 1948. Under det första budgetåret — 1948/49 — lågo således uppgifter
om inkomsterna under år 1947 till grund för bidragsgivningen.
I följande tablå redovisas det relativa antalet barnfamiljer under inkomststrecken
samt medianinkomsterna.
| Familj | er med följande antal barn | Samt- | ||
| 2 | 3 | 4 | 5 eller | liga |
Inkomststreck, kr1 ........................ | 4 000 | 5 000 | 6 000 | (7 000) |
|
Medianinkomst, kr1 |
|
|
|
|
|
Landsbygd ............................ | 2 130 | 2 030 | 1840 | 1790 | 2 060 |
Städer ................................ | 3 940 | 3 960 | 3 620 | 3 150 | 3 900 |
Hela riket.............................. | 2 930 | 2 770 | 2 400 | 2 160 | 2 810 |
Procentuella antalet familjer under resp. in- |
|
|
|
|
|
komststreck |
|
|
|
|
|
Landsbygd ............................ | 79''8 | 84-7 | 90-7 | 95 6 | 83-o |
Städer ................................ | Öl 1 | 64''2 | 74 7 | 85-8 | 56-8 |
Hela riket.............................. | 66 5 | 76 7 | 85''6 | 93-2 | 71e |
1 Avser beskattningsbar inkomst. |
|
|
|
|
|
I fråga om de i tablån meddelade uppgifterna anföres i huvudsak.
Medianinkomsten sjunker med ökande barnantal. Då inkomststrecken äro
högre ju flera barn som finnas i familjen, medför detta, att det relativa antalet
barnfamiljer, som med hänsyn till inkomsten äro berättigade till familjebostadsbidrag,
ökar med stigande barnantal — från 67 % för tvåbamsfamiljer
till 93 % för familjer med fem eller flera barn.
En avsevärd skillnad föreligger mellan inkomstfördelningarna för barnfamiljerna
i städer och på landsbygd. Barnfamiljerna i städerna ha inemot
dubbelt så hög medianinkomst (beskattningsbar inkomst) som barnfamiljerna
på landsbygden. Ändå större differenser föreligga mellan landets olika
delar, t. ex. övre Norrlands landsbygd och Stockholm. Ojämnheterna i inkomstfördelningen
för barnfamiljer i olika delar av landet innebära, att inkomststrecken
komma att »skära av» mycket olika relativa delar av barnfamiljer
i de olika delarna av landet. Av familjer med två barn uteslutas sålunda
vid en inkomstgräns på 4 000 kronor 11,3 % på övre Norrlands landsbygd
och 69 % i Stockholm enligt 1948 års inkomster.
Inom bostadsstyrelsen ha utförts vissa beräkningar avseende förändringarna
i inkomstfördelningen för gifta inkomsttagare under perioden 1947—
1951. De beräknade inkomstfördelningarna äro, uttalar bostadsutredningen,
mycket approximativa med hänsyn till den starka inkomstökning som ägt
rum, men de torde dock möjliggöra vissa allmänna slutsatser om de relativa
förändringarna under denna period. Inkomstfördelningarna avse samtliga
Kungl. Maj:ts proposition nr 128. 49
gifta inkomsttagare, således oavsett förekomsten av minderåriga barn eller
dessas antal.
Av dessa beräkningar drar utredningen slutsatsen, att inkomststrecket för
tvåbarnsfamiljer 1947 för hela riket låg betydligt över medianinkomsten. Det
skar igenom ett relativt tunt skikt av inkomstfördelningen, vilket innebar
att antalet gränsfall icke var så stort. År 1951 låg däremot enligt utredningens
beräkningar inkomststrecket under medianinkomsten och närmare
denna än 1947. Samtidigt kom inkomststrecket att skära genom den tjockaste
delen av fördelningen; antalet gränsfall blev maximalt.
För att få samma andel bidragsberättigade år 1951 som år 1947 erfordras
enligt utredningens mening en höjning av inkomststrecken med ca 3 000 kronor.
För att få samma andel år 1951 som år 1950 erfordras en höjning med
ca 2 000 kronor.
Med utgångspunkt från inkomstfördelningen för barnfamiljer i städerna
har bostadsutredningen vidare gjort vissa beräkningar av det relativa antalet
barnfamiljer med tillräcklig hyresbetalningsförmåga, varmed utredningen förstår
de familjer som kunna betala hyran för en med hänsyn till utrymmesstandarden
tillfredsställande, modem bostad med högst 20 % av sin inkomst.
Utredningen finner, att den totala andelen familjer med tillräcklig hyresbetalningsförmåga
ökat under tiden 1947—1950 med anledning dels av inkomststegringen,
dels av familj ebostadsbidragens införande. Mellan 1950
och 1951 komme emellertid utvecklingen att gå i motsatt riktning. Orsakerna
härtill vore, att antalet familjer, som genom inkomststegringen kommit
över de för familjebostadsbidragen gällande inkomststrecken, hade ökat,
samt att hyrorna i lägenheter byggda under 1951 hade stigit med anledning
av de stegrade byggnadskostnaderna och bränslepriserna.
En höjning av inkomststrecken skulle innebära, att ett antal familjer
genom familj ebostadsbidragen finge tillräcklig hyresbetalningsförmåga enligt
den norm utredningen använt. Utredningen finner, att inkomststrecken för
familjer med två och tre barn måste höjas med ca 1 500 kronor för att man
skall uppnå samma andel familjer med tillräcklig hyresbetalningsförmåga år
1951 som år 1950. För familjer med högre barnantal kunde samma andel icke
uppnås ens vid en höjning av inkomststrecken.
För att belysa den faktiska inkomstfördelningen bland bidragstagarna
redovisar bostadsutredningen inkomstuppgifter för de familjer, som erhållit
slutligt besked om familjcbostadsbidrag under budgetåren 1949/50 och 1950/51.
Uppgifterna återfinnas i följande tablå. Utredningen anför härom bl. a.:
4—317 52 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 128.
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
Familjer, som erhållit sl ulligt beslut om familjebostads bidrag under budgetåren
1949/50 och 1950/51 fördelade efter inkomst.
|
| Antal bi | dragsberättigade barn |
| ||||
Beskattningsbar inkomst, kronor | 2 | 3 | 4 |
| 5 | |||
| Tidpunkt för slut'' | igt beslut, budgetåret |
| |||||
| 1949/50 | 195 ''/51 | 1949 50 | 1950 51 | 1949/50 | 1950/51 | 1949/50 | 1950/51 |
—1000 | 12 7 | 11 6 | 147 | 12-8 | 18 8 | 177 | 25 i | 23-5 |
1000 - 2 000 | 18-4 | 16 3 | 174 | 15''6 | 18-8 | 16 7 | 17-4 | 17-7 |
2 000—3 000 | 35-6 | 36-2 | 28-2 | 29-s | 26-7 | 27-8 | 22 5 | 28-4 |
3 000-4 000 | 31i | 34 9 | 25-2 | 26 4 | 19-8 | 20.7 | 18 9 | 159 |
4 000 - 5 000 | 2-2 | 0 9 | 13 6 | 15''3 | 109 | 11-2 | 9 8 | 7-4 |
5 000- 6 000 | — | Oi | 0 9 | 0 6 | 4-6 | 5 6 | 3-6 | 52 |
6 000—7 000 | — | — | — | — | 04 | 02 | 2-6 | 1-8 |
7 000—m | — | — | — | — | — | o-i | Öl | Öl |
Summa | 100''o | 100 o | 100-o | 100-o | 10o-o | lOOo | 100-0 | lOOo |
Medianinkomst, kr | 2 550 | 2 640 | 2 660 | 2 740 | 2 510 | 2 560 | 2 310 | 2 260 |
Antal familjer | 7 525 | 8 794 | 5 343 | 4 628 | 2 038 | 1 690 | 725 | 617 |
16 319 | 9 971 ■ | 3" | "28 | 1 312 |
|
| Antal | bidragsberättigade | barn |
| |
Beskattningsbar inkomst, kronor | 6 | 7 eller flera | Samtliga | |||
Tidpunkt för slutligt beslut, budgetåret | ||||||
| 1949/50 | 1950/51 | 1949/50 | 1950/51 | 1949 50 | 1950/51 |
—1000 | 26 l | 22-9 | 39-3 | 35 7 | 15-2 | 13 6 |
1000 -2 000 | 257 | 199 | 23-o | 21-1 | 18-3 | 16* |
2 000-3 000 | 20-4 | 27-7 | 19 7 | 22i | 31o | 32-7 |
3 000—4 000 | 17-4 | 17.0 | 9-6 | 12-7 | 26-7 | 29-6 |
4 000-5 000 | 4''6 | 5-2 | 5*i | 4-2 | 7-5 | 64 |
5 000-6 000 | 2 7 | 4-0 | 2 2 | 1-4 | 1-1 | 1 i |
6 000-7 000 | 1-6 | 2 6 | ii | 1-4 | 0 2 | 0 2 |
7 OuO—(« | 1-5 | 0’7 | — | 1-4 |
| 0-1 |
Summa | 100 o | 100 o | 100 o | 100-0 | 100 o | 100 o |
Medianinkomst, kr | 1940 | 2 240 | 1 450 | 1670 | 2 550 | 2 630 |
Antal familjer | 265 | 271 | 178 | 213 | 16 074 | 16 213 |
536 | 391 | 32 287 |
Öl
Xungl. Maj.ts proposition nr 128.
Antalet dylika familjer uppgår till drygt 32 000. Totala antalet familjer
som vid utgången av budgetåret 1950/51 beviljats familjebo-stadsbidrag uppgick
till ca 47 000. Antalet familjer isom vid samma tid hade familjebidrag
enligt de äldre bestämmelserna var ca 18 000.
För dem som erhållit slutligt beslut under budgetåret 1949/50 avse inkomstuppgifterna
till -större delen 1948 års inkomster och i övrigt 1947 års
inkomster. För dem som erhållit beslut under budgetåret 1950/51 avse uppgifterna
till större delen 1949 års inkomster och i övrigt 1948 års inkomster.
De högre medianinkomsterna för familjer, som erhållit bidrag under budgetåret
1950/51, äro en följd av den allmänna höjning av inkomstnivån, som
ägt rum från år 1947 till år 1949. Denna genomsnittliga höjning av bidragstagarnas
inkomster har inneburit en större koncentration av bidragstagare
till inkomstklasserna närmast under inkomststrecket.
Jämföres familjer med olika antal bara, finner man, att medianinkomsten
är högre för trebamsf amil jer än för tvåbamsfamiljer, vilket förefaller naturligt
med hänsyn till att inkom-ststrecket är högre. Från och med familjer
med tre barn sjunker emellertid medianinkomsten vid ökat barnantal, trots
att de högre inkomststrecken möjliggöra för familjer med högre inkomster att
få bidrag. Att medianinkomsten sjunker, sammanhänger med den i det föregående
för samtliga barnfamiljer konstaterade minskningen av medianinkomsterna
vid ökat barnantal.
Utredningen har även gjort ett försök till jämförelse mellan bidragstagarnas
fördelning efter inkomst och samtliga bidragsberättigade barnfamiljers
fördelning efter inkomst. Av denna jämförelse säges framgå, att barnfamiljer
med upp till 2 000 kronor i beskattningsbar inkomst i relativt mindre grad
än barnfamiljer med inkomster över 2 000 kronor erhållit familjebostadsbidrag.
Fördelningen av bidragstagare med inkomster över 2 000 syntes i stort
se^t ansluta sig till fördelningen av samtliga barnfamiljer med inkomster över
detta belopp.
Utredningen finner på grundval av sina undersökningar en höjning av inkomststrecken
motiverad. Utredningen anför härom ytterligare följande.
Även om en höjning av inkomststrecken enligt utredningens mening är
fudt motiverad, bör önskvärdheten av en -sådan höjning avvägas mot angelägenheten
av vissa utvidgningar av bostad-srab-attsystemet. Detta med hänsyn
bl. _a. till den ur stat-sfinansiella synpunkter begränsade ramen för utgiftsökningar.
De utvidgningar, som kunna ifråga-komma beträffande familjebostadsbidragen,
äro dels bidrag till familjer boende i lägenheter färdigställda
före den 1 januari 1948, dels bidrag till familjer med ett minderårigt
barn. Den »klyfta», som består däri att dessa två grupper av familjer icke
kunna få bidrag, har successivt något minskats till följd av att inkomststegringen
minskat den andel av flerbarnsfamiljerna, som är bidrags-berättigad.
En höjning av inkomst-strecken innebär, att denna klyfta åter vidgas. I synnerhet
begränsningen av bidragsgivningen till lägenheter färdigställda efter
den 1 januari 1948 har framstått som mycket irriterande och godtycklig. En
utvidgning av bidragsgivningen till någon av des-sa två grupper, som nu äro
utestängda, är emellertid enligt utredningens mening av den -arten att behandlingen
därav bör hänskjutas till den allmänna omprövningen av bostadsrabattsystemet.
En höjning av inkomststrecken redan från och med budgetåret
1952/53 innebär icke, att man binder -sig före denna omprövning.
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
Storleken av den höjning av inkomststrecken, som anses böra ske, finner
utredningen emellertid bero på konstruktionen av inkomstgränsema. Utredningen
föreslår därvidlag vissa ändringar avsedda att lösa det s. k. tröskelproblemet.
Tröskelproblemet.
Bostadsutredningen anför inledningsvis vissa allmänna synpunkter på
denna fråga.
Under senare år har det s. k. tröskelproblemet i samband med inkomstprövade
sociala förmåner livligt diskuterats. Detta problem består däri att
vid en viss mindre inkomstökning sociala förmåner kunna bortfalla, ofta till
betydande belopp. Inkomstökningen kan därför i realiteten komma att innebära
en minskning av den faktiskt disponibla inkomsten. Problemet har
aktualiserats på grund av de generella inkomsthöjningama och den av inkomsthöjningarna
betingade förskjutningen av inkomstfördelningens tyngdpunkt
mot de inkomstklasser, där olika sociala förmåner kunna bortfalla.
Utredningen erinrar om att i olika sammanhang under de senaste åren förslag
framkommit om att reglerna för bidragsgivningen måtte så uppmjukas,
att bidraget icke helt indrages vid de nu fixerade inkomstgränsema utan avpassas
så, att det sker en successiv minskning av bidragsbeloppen vid stigande
inkomst. Samtidigt påpekas, att Stockholms stad infört en ordning
enligt vilken familjer med en inkomst något överstigande de för familjebostadsbidragen
gällande inkomstgränserna kunna erhålla reducerade bidrag.
Vidare redogör utredningen för den praxis som tillämpas av bostadsstyrelsen
i fråga om den fortlöpande granskningen av inkomsterna för familjer,
som erhållit bidrag. Härom anföres i huvudsak följande.
Med anledning av en interpellation i riksdagen redovisade bostadsstyrelsen
i november 1950 den praxis, som tillämpades av styrelsen i fråga om
indragning av bidrag på grund av inkomstförbättring under löpande femårsperiod.
Enligt styrelsens mening syntes bestämmelserna ge fog för den
tolkningen, att beviljat bidrag kunde indragas även under löpande femårsperiod,
om inom en familj, som erhållit bidrag, mannens eller i förekommande
fall mannens och hustruns sammanlagda inkomst avsevärt överstigit
inkomstgränsen, särskilt om inkomsthöjningen kunde anses bliva bestående.
Om femårsprövningen strikt tillämpades, skulle en familj, vilken vid tiden
för beviljande av bidraget haft en inkomst, som icke överstigit inkomstgränsen,
men som sedan ökat inkomsten till det dubbla eller mera, få behålla
bidraget under fem år. Däremot skulle en annan familj, vilken såväl
vid det tillfälle, då ansökan om bidrag ingivits, som under de följande fem
åren haft en inkomst, som endast obetydligt överstigit inkomstgränsen, icke
komma i åtnjutande av bidrag. Enligt styrelsens uppfattning kunde en sådan
tillämpning av bestämmelserna icke vara rimlig. Styrelsen meddelade vidare,
att ett flertal förmedlingsorgan uttalat, att bidraget borde upphöra att utgå,
så snart inkomsten överstigit den för familjen gällande inkomstgränsen med
belopp varierande mellan 500 och 1 500 kronor.
På grundval av de erfarenheter, som vunnits, hade styrelsen uppställt
följande huvudregler för indragning av bidrag på grund av inkomstförbättring
under löpande femårsperiod.
a. Bidraget upphör att utgå i de fall mannens eller, i förekommande fall,
53
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
mannens och hustruns sammanlagda beskattningsbara inkomst under två på
varandra följande år överstigit den i författningen angivna inkomstgränsen
med mera än 50 %, d. v. s. uppgått till mera än för familj med 2 barn 6 000
kronor, för familj med 3 barn 7 500 kronor, för familj med 4 barn 9 000
kronor o. s. v.
b. Om inkomsten under ett år överstiger inkomstgränsen med mera än
100 %, upphör bidraget att utgå, såvida inkomsthöjningen icke kan bedömas
vara av tillfällig karaktär (t. ex. skogsförsäljning, realisationsvinst).
Bostadsutredningen ger vidare en kort sammanfattning av den redogörelse
för det s. k. tröskelproblemet, som lämnats av 1949 års skatteutredning. Ur
bostadsutredningens sammanfattning må här återgivas följande.
Skatteutredningen har funnit, att ett samtidigt bortfall av flera förmåner
förorsakat av inkomstökning torde vara m3’eket sällan förekommande, men
utredningen framhåller att förlusten av någon bidragsform och då framför
allt av familjebostadsbidraget kan medföra svårigheter för den enskilde.
Utredningen framhåller, att »tröskelproblemet» kan ses även som ett problem
om uteblivna förmåner för dem, som på grund av en något för hög inkomst
äro uteslutna från bidrag. Även på denna punkt är enligt utredningen
»tröskelproblemet» i stort sett koncentrerat till familjebostadsbidraget.
Utredningen framhåller, att den metod, som vanligen brukar ifrågakomma
för att förhindra olämpliga verkningar av en inkomstgräns, är den s. k. trappstegsmetoden,
vilken innebär, att förmånen sjunker med stigande inkomst.
Olägenheterna med en sådan anordning ligga främst på det administrativa
planet: en gradvis reducering av bidraget leder lätt till ett invecklat och svåröverskådligt
system, som likväl, när det omsättes i praktiken, icke alltid tillgodoser
en materiell rättvisa. Man har här att väga olika intressen mot varandra.
Ett mera komplicerat system bör helt naturligt icke tillgripas utan
tvingande skäl. Utredningen anser det böra övervägas, om icke denna metod
bör införas för familjebostadsbidragen.
Utredningen anför, att det har ifrågasatts, att »tröskelproblemet» skulle
kunna bringas i annat och bättre läge, om skatteplikt infördes för bidragen.
Utredningen har emellertid funnit, att beskattningen av familjebostadsbidragen
endast i mycket ringa mån kan utjämna inkomsttröskeln, och är av
den uppfattningen, att vinsterna av en beskattning icke stå i proportion till
do komplikationer, som skulle vållas därav.
Bostadsutredningen har prövat olika möjligheter att lösa det s. k. tröskelproblemet
genom en sådan utformning av bidragsbestämmelsema att bidraget
successivt sjunker, när inkomsten överstiger det för helt bidrag fastställda inkomststrecket.
Den del av inkomstskalan, inom vilken reducerade bidrag
kunde utgå, kallar utredningen totalintervall.
Storleken av totalintervallet borde enligt utredningens mening avvägas
mot bakgrunden av marginalskattens storlek i olika inkomstlägen. Man borde
sträva efter att den disponibla inkomsten, d. v. s. den inkomst som står till
inkomsttagarens förfogande sedan direkta skatter fråndragits men sociala förmåner
tillagts, skulle stiga vid stigande bruttoinkomst. Utredningen nämner
såsom ett exempel, att om för en tvåbamsfamilj med lägsta bidrag totalintervallet
sattes till 1 000 kronor skulle detta innebära, att av en inkomsthöjning
inom detta intervall 27 % skulle belöpa på skatt, 39 % på bortfallande bidrag
och 34 % på en höjning av den disponibla inkomsten.
54
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 128.
Utredningen finner, att totalintervallet måste göras större ju större bidraget
är, enär eljest familjer med många barn skulle komma i ett sämre
läge än övriga familjer. För att tillgodose önskemålet, att andelen disponibel
inkomst av en viss inkomstökning inom intervallen icke varierar för mycket
mellan familjer med olika antal barn, kunde man låta bidraget reduceras med
eu viss, för samtliga familjegrupper gällande bråkdel av den inkomst, som
överskjuter det för helt bidrag fastställda inkomststreeket. Om en sådan reduktionsregel
tillämpades tämligen exakt inom hela totalintervallet, skulle emellertid
enligt utredningens mening avsevärda'' administrativa olägenheter uppstå.
För praktiskt taget samtliga bidragstagare varierade inkomsten mer eller
mindre från ett år till ett annat. Detta medförde, att bidragsbeloppen varje
år måste ändras för nästan samtliga bidragstagare.
Utredningen har därför funnit, att det totala intervallet borde uppdelas i
delintervall. Administrativa skäl talade för att göra dessa delintervall relativt
stora, men lösningen av tröskelproblemet försämrades, ju längre delintervallen
gjordes. Utredningen anför ytterligare i denna fråga bl. a.
Delintervallen synes lämpligen böra bestämmas i jämna 100-tal kronor, och
reduktionen av bidraget vid passerandet av en intervallgräns bör likaledes
ske med ett jämnt belopp, t. ex. 200 kronor eller 100 kronor. Till reduktionstalet
Va kan då svara ett delintervall på 400 kronor, vilket innebär, att bidraget
reduceras med 200 kronor och att minimibidraget likaledes är 200 kronor. Då
erhålles ingen lösning av tröskelproblemet för tvåbarnsfamiljer med lägsta
bidraget (385 kronor), eftersom det icke skulle erhållas någon grupp med
reducerat bidrag inom denna kategori. Sänkes minimibidraget till 185 kronor
eller därunder, fås en, men endast en grupp med reducerat bidrag (185 kronor)
för tvåbarnsfamiljer med lägsta bidraget. Om redulitionstalet 1/s väljes, synes
alltså ett delintervall för inkomsten på 400 kronor (kombinerat med ett minimibidrag
av högst 185 kronor) utgöra maximum, om man som minimikrav för
lösning av tröskelproblemet uppställer det villkoret — vilket synes rimligt
— att inom varje kategori bidragsberättigade skall kunna finnas åtminstone
en grupp med reducerat bidrag. Till reduktionstalet Vs kan svara ett delintervall
på 300 kronor. Bidraget reduceras då med 100 kronor vid passerandet av
en intervallgräns, och minimibidraget blir 100 kronor. För familjer med lägsta
bidrag erhållas två delintervall, i vilka bidrag utgår med respektive 285 kronor
och 185 kronor.
Även med intervall av den storleksordning, som här har nämnts, får man
emellertid räkna med ett betydande administrativt merarbete, eftersom ett
stort antal bidragstagare varje år får antagas passera gränserna. Det bör dock
framhållas, att man här icke bör ta sikte på de generella inkomstförskjutningar,
som sammanhänga med förändringar i penningvärdet. Dessa böra
mötas med ändringar av inkomststrecken.
Förslag rörande inkomsts tre ck och inkomstprövning.
Efter att ha diskuterat olika tänkbara lösningar och deras konsekvenser
ur rättvisesynpunkt och administrativ synpunkt framlägger utredningen sitt
förslag rörande inkomststreck och inkomstprövning.
Härvid erinrar utredningen till en början om att den funnit en höjning
55
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 128.
av inkomststrecken med 3 000 kronor erforderlig för att återställa samma
andel bidragsberättigade som under budgetåret 1948/49. Frågan måste emellertid
enligt utredningens uppfattning bedömas något annorlunda, om ett
system med reducerade bidrag införes. Vidare anför utredningen bl. a.
Fn lösning av tröskelproblemet framstår visserligen icke som lika angelägen
som en höjning av inkomststrecken. Det kan därför ifrågasättas, om ett sådant
system bör införas redan från och med budgetåret 1952/53 före den allmänna
omprövningen av bostadsrabattsystemet, i vilken fråga utredningen räknar
med att kunna framlägga förslag i sådan tid, att eventuella nya bestämmelser
kunna införas från och med budgetåret 1953/54. Det är emellertid enligt utredningens
mening uppenbart, att allvarliga missförhållanden äro förbundna
med de nuvarande bestämmelserna om inkomststreck och inkomstprövning.
De kommunala myndigheterna, som ha den närmaste erfarenheten härav, ha
också funnit, att bestämmelserna böra omprövas. Därom vittnar de i det föregående
nämnda framställningarna från rikets tre största städer. 1949 års skatteutredning,
som funnit att tröskelproblemet i huvudsak kan lokaliseras till
bestämmelserna för familjebostadsbidragen, har förutsatt, att bostadsutredningen
tager upp detta problem till behandling. Ett system med reducerade
bidrag, gällande från och med budgetåret 1952/53, kommer visserligen icke att
omedelbart kunna tillämpas för familjer, som redan åtnjuta familjebostadsbidrag,
med hänsyn till att reglerna för femårsprövning gälla för dessa och
att de tidigast beviljade bidragen därför löpa oförändrade intill utgången av
budgetåret 1952/53. Däremot kommer möjligheten att bevilja reducerade bidrag
redan från och med budgetåret 1952/53 att innebära eu lösning av den
sidan av tröskelproblemet, som hittills framkallat den mesta irritationen och
som består däri, att hushåll med en inkomst något över inkomststrecket icke
kan få bidrag, medan hushåll, som har fått bidrag, behåller detta även sedan
inkomsten betydligt överskridit detta streck. Med hänsyn till vad som här
anförts har utredningen ansett sig böra föreslå, att ett system med reducerade
bidrag införes redan från och med budgetåret 1952/53.
Utredningen framhåller, att det framstått som angeläget att utforma detta
system så att den allmänna omprövningen av bostadsrabatterna icke föregripes.
Utredningen har sökt avväga de olika synpunkter, främst sociala och
administrativa, som kunna läggas på lösningen av tröskelproblemet. Förslaget
kunde alltså betraktas som eu kompromiss.
Körande de principer, som tillämpats vid förslagets uppgörande, anför utredningen.
Vid passerandet av en intervallgräns reduceras bidraget med ett belopp
motsvarande det utgående familjebostadsbidraget per barn, d. v. s. med 130
kronor för familjer i hyreslägenheter respektive med belopp mellan 130 kronor
och 175 kronor för familjer i nybyggda enfamiljshus, finansierade med egnahemslån.
Vid passerandet av totalintervallets övre gräns bortfaller den sista
delen av hela bidraget, vilket motsvarar det utgående bränslebidraget, d. v. s.
ett belopp varierande mellan 125 och 225 kronor. Ett belopp motsvarande
bränslebidraget utgår således i det sista delintervallet. Att bygga upp systemet
på belopp motsvarande familjebostadsbidraget per barn och bränslebidraget
är eu fördel ur administrativa synpunkter, då de reducerade bidragsbeloppen
i regel komma att överensstämma med de hela bidragsbelopp, som
utgå för olika familjetyper. Enligt dessa regler för bidragets successiva reducering
och bortfall kommer antalet delintervall för do olika familjetyperna
56
Eungl. Maj:ts proposition nr 128.
att vara lika mänga som antalet barn i familjen. Vid bestämmandet av delintervallens
längd har valts den principen, att det bortfallande bidraget skall
utgöra Vs av delintervallet. Ett bidragsbelopp på 130 kronor motsvarar enligt
denna princip ett delintervall på ca 400 kronor och ett bidragsbelopp på 175
kronor ett delintervall på ca 500 kronor.
Bidragsbeloppen enligt detta system redovisas av utredningen i följande
tablå. Utredningen föreslår, att delintervall av 400 kronor skola gälla för familjer
i hyreslägenheter med ett fast bidrag av 130 kronor per barn, medan delintervall
av 500 kronor skola, oberoende av bidragets storlek i de enskilda
fallen, gälla för familjer i egnahem. I anslutning till tablån anför utredningen
bl. a.
Utöver de i tabellen redovisade kombinationerna av familjebostadsbidrag
och bränslebidrag finnas bidragsbelopp för egnahemsägare, vilka äro sammansatta
av ett familjebostadsbidrag liggande mellan 130 kronor och 175
kronor i kombination med ett bränslebidrag på 175, 200 eller 225 kronor. —
För familjer med fem eller flera barn förekomma icke i praktiken bidragsbelopp,
där bränslebidraget uppgår till 125 kronor och 150 kronor. Dessa bränslebidrag
avse tvårumslägenheter och familjer av denna storlek beviljas icke
bidrag, om de bo i en tvårumslägenhet. — För familjer med två barn har en
a^else gjorts från den grundläggande principen beträffande antalet delin tervall.
För att icke to talinte rvallet skall bli för kort, d. v. s. 800 kronor eller
1 000 kronor med två delintervall, har förutsatts att ett belopp motsvarande
bränslebidraget skall utgå i två delintervall. Totalintervallet skulle då bli detsamma
för två- och trebarnsf amil jer, d. v. s. 1 200 kronor eller 1 500 kronor. —
För att icke totalintervallet skall bli alltför långt för familjer med stort barnantal,
vilket skulle innebära att bidrag skulle kunna utgå i relativt höga inkomstlägen,
förutsättes att detta icke i något fall skall kunna vara längre
än 2 400 kronor eller 3 000 kronor, d. v. s. samma som för familjer med sex
barn. För familjer med sju eller flera barn kommer således allt det som återstår
av bidraget att falla bort, när inkomsten passerar det sjätte delin te rvallets
övre gräns. I tabellen har förutsatts en höjning av inkomststrecken
med 2 000 kronor.
Rörande förslagets konsekvenser ur rättvisesynpunkt framhåller utredningen
bl. a., att tvåbamsfamilj erna skulle komma i ett bättre läge än familjer
med tre eller flera barn, eftersom de skulle få samma totalintervall som trebarnsfamiljema.
Detta borde dock accepteras. Familjer med sju eller flera
barn skulle alla genom den föreslagna konstruktionen med en maximigräns
för totalintervallet komma i ett sämre läge än övriga. Detta kunde dock accepteras
med hänsyn till att dessa familjer vore få och att bidragsboitfallet bleve
aktuellt i ett inkomstläge av ca 17 000 kronor.
För att ytterligare belysa förelagets konsekvenser har utredningen beräknat
hur stor del av en inkomstökning, som i olika fall skulle återstå såsom disponibel
inkomst efter avdrag för skatt och bortfallande förmåner. Av en inkomstökning,
som är lika med totalintervallet, skulle under vissa antaganden
rörande marginalskattens storlek, för exempelvis en tvåbamsfamilj med 130
kronor i bidrag per barn, återstå högst 42 och lägst 34 % i disponibel inkomst,
för en trebamsfamilj högst 30 och lägst 22 %. För en tvåbamsfamilj med 175
57
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
kronor i bidrag per barn bleve motsvarande siffror 39 och 36 %, för en trebarnsfamilj
26 och 23 %. Variationerna, inom varje grupp berodde på att
bränslebidragen vore olika stora.
Bidragsbelopp enligt bostadsntredningens förslag.
Inkomstintervall/beskattningsbar inkomst |
| 130 | kr per barn |
| 175 | kr per barn | |||
Delintervall: 400 kr (hyres-lägenheter) | Delintervall: | Bränslebidrag | |||||||
500 kr (egnahem) | 125 | 150 | 175 | 200 | 225 | 175 | 200 | 225 | |
2 barn |
|
|
|
|
|
|
|
| |
— 6 000 | — 6 000 | 385 | 410 | 435 | 460 | 485 | 525 | 550 | 575 |
6 001— 6 400 | 6 001- 6 500 | 255 | 280 | 305 | 330 | 355 | 350 | 375 | 40o |
6 401— 6 800 6 801— 7200 | 6 501— 7 000 7 001— 7500 | 1125 | 150 | 175 | 200 | 225 | 175 | 200 | 225 |
3 barn |
|
|
|
|
|
|
|
| |
— 7 000 | — 7 000 | 515 | 540 | 565 | 590 | 615 | 700 | 725 | 750 |
7 001— 7 400 | 7 001- 7 500 | 385 | 410 | 435 | 460 | 4f5 | 525 | 550 | 575 |
7 401- 7 800 | 7 501- 8 000 | 255 | 2ö0 | 305 | 330 | 355 | 350 | 375 | 400 |
7 801— 8200 | 8 001— 8500 | 125 | 150 | 175 | 200 | 225 | 175 | 200 | 225 |
4 barn |
|
|
|
|
|
|
|
| |
— 8 000 | — 8 000 | 645 | 670 | 695 | 720 | 745 | 875 | 900 | 925 |
8 001- 8 400 | 8 001— 8 500 | 515 | 540 | 565 | 590 | 615 | 700 | 725 | 750 |
8 401— 8 800 | 8 501— 9 000 | 385 | 410 | 435 | 460 | 485 | 525 | 550 | 575 |
8 801— 9 200 | 9 001- 9 500 | 255 | 280 | 305 | 330 | 355 | 350 | 375 | 400 |
9 201— 9 600 | 9 501—10 000 | 125 | 150 | 175 | 200 | 225 | 175 | 200 | 225 |
3 ba rn |
|
|
|
|
|
|
|
| |
— 9 000 | — 90 00 | (775 | (800 | 825 | 850 | 875 | 1050 | 1075 | 1100 |
9 001- 9 400 | 9 001— 9 500 | 645 | 670 | 695 | 720 | 745 | 875 | 900 | 925 |
9 401— 9 800 | 9 501-10 000 | 515 | 540 | 565 | 590 | 615 | 700 | 725 | 750 |
9 801—10 200 | 10 001-10 500 | 385 | 410 | 435 | 460 | 485 | 525 | 550 | 575 |
10 201- 10 600 | 10 501-11000 | 255 | 280 | 305 | 330 | 355 | 350 | 375 | 400 |
10 601—11 000 | 11 001 -11500 | 125) | 150) | 175 | 200 | 225 | 175 | 200 | 225 |
6 barn |
|
|
|
|
|
|
|
| |
—10000 | — 10 000 | (905 | (930 | 955 | 980 | 1005 | 1 225 | 1250 | 1 275 |
10 001-10 400 | 10 001-10 500 | 775 | 800 | 825 | 850 | 875 | 1050 | 1075 | 1100 |
10 401-10 800 | 10 501-11000 | 645 | 670 | 695 | 720 | 745 | 875 | 900 | 925 |
10 801—11 200 | 11001-11 500 | 515 | 540 | 565 | 590 | 615 | 700 | 725 | 750 |
11 201—11600 | 11501—12 000 | 385 | 410 | 435 | 460 | 485 | 525 | 550 | 575 |
11 601—12 000 | 12 001-12 500 | 255 | 280 | 305 | 330 | 355 | 350 | 375 | 400 |
12 001 —12400 | 12 501—13 000 | 125) | 150) | 175 | 200 | 225 | 175 | 200 | 225 |
Utredningens förslag innebär, att reducerat bidrag skall kunna utgå även
till familj, som tidigare icke haft bidrag. Härigenom bleve ytterligare eu
andel av barnfamiljerna bidragsberättigad. Om detta system lades ovanför
de nuvarande inkomststrecken höjda med 3 000 kronor, komme den totala
andelen bidragsberättigade familjer enligt utredningens beräkningar att bli
större än under bidragsgivningens första år. Utredningen föreslår en höjning
med 2 000 kronor och anför härom i huvudsak följande.
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
Med hänsyn till det anförda och till att de förslag, som nu framläggas,
äro provisorier, har utredningen icke ansett sig böra föreslå en höjning med
3 000 kronor av inkomststrecken för helt bidrag. Efter en avvägning av de
olika möjligheter som finnas har utredningen stannat för att föreslå en höjning
med 2 000 kronor. Eu höjning med detta belopp innebär, att i stort sett
samma andel blir berättigad till helt bidrag som under innevarande budgetår
och att således den inflatoriska höjningen av inkomstnivån mellan åren 1950
och 1951 kompenseras. Den totala andelen bidragsberättigade familjer kommer
vidare i stort sett att bli densamma som under bidragsgivningens första
budgetår.
I fråga om den fortlöpande inkomstprövningen har utredningen framhållit
följande.
Ett system med inkomstintervall och reducerade bidrag torde vidare förutsätta
en årlig inkomstprövning. Göres icke en sådan, kvarstår fortfarande
den del av tröskelproblemet, vilken skulle undanröjas, om även reducerade
bidrag finge beviljas. För bidragstagarna torde en årlig inkomstprövning icke
innebära någon avsevärd nackdel, då de vid en sådan icke kunna förlora
hela bidraget utan endast en del av detsamma. En årlig inkomstprövning innebär
icke något större administrativt merarbete, då inkomstuppgifter årligen
insändas till bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna och en dylik prövning
redan nu sker i enlighet med den praxis som utbildats.
Med hänsyn till vad som anförts föreslår utredningen, att reglerna för den
fortlöpande inkomstprövningen ändras därhän, att en årlig inkomstprövning
införes beträffande de bidrag, som beviljas från och med budgetåret 1952/53.
I särskilt yttrande ha utredningens ledamöter herrar Fredricsson och Hedén
anfört, att de med stor tveksamhet anslutit sig till förslaget rörande inkomstgränsernas
höjning. De hade ansett, att man redan nu bort föreslå en höjning
av inkomststrecken med 3 000 kronor jämte ett system med reducerade bidrag
härutöver.
Familjebidrag.
Utredningen har vidare övervägt, huruvida de föreslagna nya reglerna för
familj eb ostad sb i d rag borde bli tillämpliga även på de familjebidrag till
mindre bemedlade, bamrika familjer, som beviljats i enlighet med 1935 och
1938 års kungörelser. Utredningen anför härom bl. a.
Efter den 1 juli 1948 beviljas icke familjebidrag annat än i vissa undantagsfall.
För närvarande ha ca 18 000 familjer familjebidrag, varav ca 14 000
i egnahem och ca 4 000 i hyresbostäder. Familjebidragen i hyresbostäder
överföras successivt till familjebostadsbidrag och under loppet av år 1952;
komma förmodligen dessa 4 000 bidrag att minska avsevärt på grund härav.
Familjebidrag i egnahem ha icke ansetts kunna överföras till familjebostadsbidrag,
vilket sammanhänger med bostadsanskaffningslånets konstruktion.
Dessa bidrag avvecklas endast i relativt långsam takt i den mån barnantalet
minskar eller inkomsten blir för hög.
I de för familjebidragen gällande författningarna finnas icke några särskilda
inkomststreck angivna. Vid bedömande av frågan, huruvida familj är
att anse som mindre bemedlad, skall hänsyn främst tagas till familjens sammansättning
och samlade inkomst. Hemmavarande barns inkomster skola
alltså även beaktas. Efter den 1 juli 1948 har vid den fortlöpande inkomst
-
59
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
prövningen, som sker årligen, anknutits till de för familj ebostadsbidragen
gällande inkomststrecken. Om inkomsten överskrider dessa inkomststreck med
ett mindre belopp, indrages icke bidraget, om det kan antagas vara fråga
om en tillfällig inkomststegring. Vid denna anknytning till inkomststrecken
för familjebostadsbidragen synes man i princip ha gått ifrån begreppet mindre
bemedlad familj. Med hänsyn till den praxis, som sålunda utformats, vill utredningen
föreslå, att bostadsstyrelsen efter den 1 juli 1952 anknyter till de
inkomststreck, vilka utredningen föreslagit skola gälla för familj ebostadsbidragen.
Däremot finner utredningen övervägande skäl tala emot att införa ett
system med reducerade bidrag även för familjebidragen. Utredningen hänvisar
i detta sammanhang till att familjebidragen äro under avveckling och
till att utredningen, i enlighet med sitt uppdrag att undersöka möjligheterna
till administrativa lättnader vid bidragsgivningen, eventuellt kunde finna det
möjligt att föreslå ett överförande av dessa bidrag till familj ebostadsbidrag.
Införandet av ett system med reducerade familjebidrag skulle förutsätta författningsändring,
då i motsats till vad som nu gäller vissa inkomststreek och
intervallgränser måste angivas.
Familjebostadsbidrag för fosterbarn.
Enligt nu gällande bestämmelse räknas till barn, för vilka familjebostadsbidrag
kan utgå, »även adoptivbarn, så ock fosterbarn, som på grund av släktskapsförhållande
eller av annan anledning försörjes utan ersättning».
I praktiken har i synnerhet under senare år, anför bostadsutredningen,
begränsningen till sådana fosterbarn, som försörjas utan ersättning, ofta visat
sig svårtolkad och svårtillämpad. Utredningen finner det rimligt att jämställa
familjebostadsbidraget med det allmänna barnbidraget, vilket utgår till den
faktiska vårdnadshavaren av barnet oavsett om fosterlega utgår. Vidare erinrar
utredningen om den utveckling, som fosterbarnsvården och fosterbarnskontrollen
genomgått under senare år, framför allt genom barnavårdsförfattningama
av år 1945.
Utredningen föreslår, att till barn skall utan inskränkning räknas adoptivbarn
och fosterbarn.
Bidrag till ensamstående moder med ett minderårigt barn.
Bostadsutredningen påpekar, att familjebostadsbidrag enligt gällande kungörelse
må utgå för familj med minst två minderåriga barn. Det hade vid
bestämmelsernas tillkomst förutsatts, att bidrag skulle kunna utgå till ensamstående
mödrar med minst två minderåriga barn på samma villkor som beträffande
andra hushåll. Av de IG 212 familjer, som erhållit slutligt besked
om familjebostadsbidrag under budgetåret 1950/51, hade 379 utgjorts av ensamstående
kvinna med barn, 31 av ensamstående man med barn och de övriga
av man och hustru jämte barn.
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
Utredningen framhåller, att nnder senare år i olika sammanhang föreslagits,
att bidragsgivningen skulle utsträckas till ensamstående mödrar med endast
ett minderårigt barn. Stockholms stad hade funnit ett stöd till de ensamstående
mödrarna vara så angeläget, att staden i avvaktan på en utvidgning
av de statliga familjebostadsbidragen beslutat att tills vidare från och med
den 1 juli 1950 utlämna kommunala bostadsbidrag till ensamstående mödrar
med ett minderårigt barn.
Bostadsutredningen har funnit ett särskilt stöd till de ensamstående mödrarnas
bostadsförsörjning angeläget. I avvaktan på den allmänna omprövningen
av bostadsrabattsystemet borde detta stöd till ensamstående moder
med ett minderårigt barn utformas i nära anslutning till de bestämmelser,
som gälla för familj Bostadsbidrag.
Rörande de villkor, som borde gälla beträffande familjen, samt om kon
trollen av beviljade bidrag, anför utredningen i huvudsak följande:
Bidrag bör kunna utgå till ensamstående moder med ett minderårigt barn,
som helt eller delvis försörjes av modem. Till barn må även räknas adoptivbarn
och fosterbarn. Adoptivbarn och fosterbarn kunna förekomma i hushåll
med förut gift hushållsföreståndare. I enlighet med vad som nu gäller bör
även barn som fyllt 16 år kunna beaktas vid bidragsgivningen.
Då familjebostadsbidrag icke kan utgå till en familj bestående av man
och hustru jämte ett barn, bör ett villkor för bidrag till ensamstående mor vara,
att bidrag icke utgår i sådana fall, där ett äktenskapsliknande förhållande
konstaterats. Detta förutsätter en grannlaga prövning av inkommande ansökningar
om bidrag och en fortlöpande kontroll av beviljade bidrag.
Utredningen vill framhålla angelägenheten av att socialvårdsmyndigheterna
regelmässigt inkopplas vid förmedlingsorganens handläggning av bidrag till
ensamstående moder, så att missbruk av denna bidragsgivning så mycket som
möjligt undvikes. Den i förevarande sammanhang nödvändiga särskilda behovsprövningen
och fortlöpande kontrollen bör ankomma på dessa myndigheter,
vilkas tillstyrkande yttrande bör vara förutsättning för beviljande av
bidrag. Det är enligt utredningens mening angeläget, att denna kontroll utövas
så att den blir så litet störande som möjligt för den enskilde.
Vad angår inkomststrecket föreslår utredningen, att detta för ensamstående
moder med ett barn fastställes till ett belopp i beskattningsbar inkomst,
som är 1 000 kronor lägre än för familjer med två barn. Vidare föreslås, att
reducerat bidrag motsvarande bränslebidraget skall utgå inom ett totalintervall
av 1 200 kronor ovanför inkomststrecket.
Utredningen påpekar, att minimivillkoren beträffande lägenhetens storlek
för beviljande av familjebostadsbidrag är två rum och kök och en lägenhets
yta ej understigande 50 kvadratmeter. För de föreslagna bidragen till ensamstående
mödrar med ett barn bör enligt utredningens mening i huvudsak
samma villkor kunna fastställas som de för pensionärshem gällande, d. v. s.
lägenhet om minst ett rum och kokvrå. Beträffande tidpunkten för husens
färdigställande föreslås samma bestämmelser som för bidragen i övrigt, nämligen
tidigast den 1 januari 1948 respektive för flerfamiljshus förvaltade av
kommun eller allmännyttigt företag tidigast den 1 juli 1946.
61
Kungl. Maj ds proposition nr 128.
I fråga om bidragets belopp diskuterar utredningen förslag som framförts
i skilda sammanhang om att ensamstående mödrar med ett barn skulle få
relativt större bidrag än fullständiga familjer. Utredningen finner det utan
vidare klart, att för huvudparten av de ensamstående mödrarna ett relativt
stort bidrag är erforderligt för att det överhuvudtaget skall vara möjligt för
dem att anskaffa en bostad med tillfredsställande standard. Det kunde emellertid
ifrågasättas om det vore rimligt att bevilja ett sådant relativt stort
bidrag till ensamstående mödrar med inkomster närmast under det inkomststreck
som utredningen förordat. Utredningen föreslår därför, att bidraget
till ensamstående moder med ett barn fastställes till 130 kronor jämte ett
bränslebidrag. Bränslebidraget för en ettrumslägenhet föreslås bli 100, 125
respektive 150 kronor i de olika landsdelarna.
Ledamoten herr Pettersson har i ett särskilt yttrande uttalat sin tveksamhet
inför förslaget om bidrag till ensamstående moder med ett barn. I yttranrandet
uttalas vidare bl. a.:
Det synes uppenbart, att denna bidragsgivning är svårkontrollerbar på
grund av de omständigheter, som utredningen anfört, och då man nu icke är
beredd att taga upp frågan om bidrag till alla ettbamsf amil jer till prövning,
bör det enligt min mening vara lämpligare att hänskjuta frågan om bidrag
till ensamstående mödrar med ett barn till den allmänna omprövningen av
hela bostadsrabattsystemet, som utredningen skall utföra i nästa etapp av
sitt arbete.
Yttrandena.
Bostadsutredningens förslag beträffande bostadsrabatterna har föranlett
yttranden av flertalet remissorgan. Riksräkenskapsverket har dock ej uttalat
sig i frågan om bostadsrabatterna. Svenska landskommunernas förbund har
ej funnit anledning till erinringar mot förslagen. I det följande lämnas först
en redogörelse för yttrandena rörande utredningens förslag i fråga om inkomststreck
och inkomstprövning. Därefter behandlas yttrandena över förslaget
om familjebostadsbidrag för fosterbarn och sist yttrandena över förslaget
om bostadsbidrag till ensamstående mödrar med ett barn.
Bostadsutredningens förslag rörande inkomstgränser och inkomstprövning
ha i stort sett tillstyrkts i flertalet remissyttranden. Avstyrkanden
av förslagen i vissa delar förekomma dock. Tveksamhet har yppats i flera
yttranden.
Förslaget att inkomststrecken med hänsyn till inkomstutvecklingen skola
höjas med 2 000 kronor, ovanför vilka streck reducerade bidrag skola kunna
utgå, tillstyrkes av bostadsstyrelsen. Två länsbostadsnämnder ha förordat en
höjning med 3 000 kronor med hänsyn till den pågående penningvärdeförsämringen,
ytterligare två nämnder ha ansett en höjning med 3 000 kronor möjliggöra
ett uppskjutande av frågan om tröskelproblemets lösning, medan en
nämnd ifrågasätter om bidrag överhuvudtaget böra beviljas familjer med så
höga inkomster som utredningsförslaget i vissa fall skulle möjliggöra. Social
-
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
styrelsen finner det under hänvisning till vissa uppgifter rörande löneutvecklingen
tveksamt, huruvida icke redan nu inkomststrecken böra höjas med
3 000 kronor men förordar utredningens förslag om en höjning med 2 000
kronor under förutsättning att utredningen ägnar frågan fortsatt uppmärksamhet.
Statens hyresråd finner sig icke böra avstyrka utredningens förslag i denna
del. Landsorganisationen, som uttalar, att det förefaller skäligt att höja inkomststrecken
med 3 000 kronor, anser sig med hänsyn till förslaget om reducerade
bidrag kunna godtaga en höjning med 2 000 kronor. Tjänstemännens
centralorganisation har ej anfört någon erinran mot förslaget i denna del.
Hyresgästernas riksförbund anser, att inkomstgränsen bör höjas med 3 000
kronor. Även Svenska stadsförbundet förordar en höjning med 3 000 kronor
och anför såsom särskilt skäl för denna linje, att median en för nettoinkomsten
för gifta inkomsttagare i städerna enligt bostadsutredningens beräkningar
under år 1951 syntes ligga vid omkring 9 400 kronor, medan motsvarande
median för år 1947 utgjorde 6 800 kronor. Förbundet anser det dock böra
ytterligare övervägas, om höjningen av inkomststrecken bör vara lika stor
för alla grupper av bidragstagare. Föreningen Sveriges allmännyttiga bostadsföretag
ansluter sig till bostadsutredningens förslag men anser det önskvärt,
att ett system utarbetas för en relativt snabb anpassning till en ny prisnivå.
Statskontoret ifrågasätter, om en ändring av inkomststrecken bör ske i
förevarande sammanhang. Särskilt borde uppmärksammas den väsentliga reallöneökning,
som har ägt rum sedan 1948. En så stor höjning av inkomststrecken
som utredningen föreslagit erfordrades icke, om man beaktade hyresbetalningsförmågan.
En jämkning av inkomststrecken borde i varje fall i avvaktan
på utredningens slutförande ske ondast i den mån så erfordrades för
att bibehålla 1947 års relation mellan familjer med tillräcklig och otillräcklig
hyre sbetalnings fö rmåga. Såvitt statskontoret kunnat finna, skulle i så fall
erfordras en höjning av mellan 500 och 1 000 kronor för familjer med tre
eller flera barn. Jämväl Svenska arbetsgivareföreningen hänvisar till reallöneutvecklingen
och uttalar, att reallönen för arbetare sedan år 1948 intill utgången
av år 1951 stigit med minst tio procent. Föreningen motsätter sig eu
generell höjning av inkomststrecket innan den bostadspolitiska målsättningen
klarlagts men anser sig kunna förorda, att man låter bidragen utgå till nuvarande
bidragstagare förutsatt att deras inkomst icke överstiger gällande inkomststréck
med mer än som motsvarar penningsvärdeförsämringen. Sveriges
fastighetsägareförbund avstyrker förslaget om en höjning av inkomststrecket
med hänsyn till den pågående allmänna omprövningen av bostadsrabattsystemet.
Utredningens förslag om en anordning med reducerade bidrag för familjer
med inkomster närmast ovanför inkomststrecket, vilket förslag syftar till en
lösning av det s. k. tröskelproblemet, tillstyrkes av b o stads styr elsen. Styrelsen
motiverar sitt ställningstagande med dels att familjer som överskridit
inkomstgränsen icke kunna erhålla något bidrag även om överskridandet är
63
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 128.
ringa, dels att reglerna för avveckling av bidraget enligt styrelsens mening
äro mycket generösa. Detta bar medfört, att familjer i samma inkomstläge
kommit att behandlas olika. Styrelsen framhåller dock, att det föreslagna
systemet med reducerade bidrag givetvis komme att medföra en betydande
ökning av det administrativa arbetet. Bidragsbeloppen, som nu kunde hållas
i huvudet, finge uppsökas i en tabell. För alla bidrag mellan 130 och 175
kronor per barn, vilka utgjorde flertalet av de nu utgående bidragen, kunde
någon tabell icke användas, utan bidragsbeloppen måste räknas fram individuellt.
Då omprövning skulle ske varje år, bleve merarbetet i olika avseenden
betydande och felkällorna större än nu. Styrelsen beräknar det ökade personalbehovet
till fyra biträden.
Med hänsyn till dessa omständigheter har styrelsen övervägt, huruvida
man icke kunde låta frågan om tröskelproblemet anstå under ytterligare ett
år i avbidan på slutliga förslag från bostadsutredningen. Om inkomstgränserna
droges på ett annat sätt, d. v. s. icke låge i de vanligaste inkomstskikten,
kunde måhända tröskelproblemet få en enklare lösning än den nu föreslagna.
Styrelsen har dock icke funnit ett sådant uppskov försvarligt.
Bostadsstyrelsen har vidare undersökt möjligheterna att förenkla förslaget
genom att t. ex. räkna med endast ett intervall på 1 500 kronor ovanför inkomststrecken,
inom vilket intervall halvt familjebostadsbidrag skulle utgå
jämte bränslebidrag. Ett sådant system skulle emellertid enligt styrelsens
mening icke följa inkomstutvecklingen lika smidigt som det av utredningen
föreslagna systemet. Kravet på personalökning kunde emellertid vid den övervägda
anordningen beräknas till två biträden. Ett enhetligt intervall medförde
vidare, att reducerade bidrag komme att utgå med ett något större
totalbelopp än enligt utredningens förslag. Styrelsen uppskattar merutgiften
till ca en miljon kronor.
Bostadsstyrelsen har i detta sammanhang velat fästa uppmärksamheten
vid att bidragsbeloppen enligt styrelsens mening äro otillräckliga för familjer
med mycket låga inkomster. Det borde därför övervägas, om icke beloppen
borde höjas för familjer, vilkas inkomster ligga avsevärt under de föreslagna
inkomstgränserna. Ett förslag i detta ämne hade utarbetats av sociala sektionen
inom styrelsen. En tablå, utvisande det inom sociala sektionen utarbetade
förslaget till förhöjt bidrag i låga inkomstlägen och reducerat bidrag
inom endast ett intervall, återges i det följande.
Till bostadsstyrelsens utlåtande över bostadsutredningens promemoria ha
fogats särskilda yttranden av ledamöterna Johnsson och Eriksson samt av
chefen för sociala sektionen Persson. Sålunda har herr Persson såsom föredragande
i styrelsen gjort ett särskilt uttalande, i vilket herr Johnsson har
instämt. Föredraganden anser, att frågan om en lösning av det s. k. tröskelproblemet
kan anstå och med fördel behandlas samtidigt med de övriga frågor
rörande familjebostadsbidragen, som bostadsutredningen har att behandla.
Därest en lösning av tröskelproblemet nu skulle genomföras, förordar han
en metod i huvudsaklig överensstämmelse med det förslag, som utarbetats
64
Kungl. Maj:ts •proposition nr 128.
Förhöjda och reducerade bidrag.
Tablån utvisar det inom sociala sektionen utarbetade förslaget om förhöjt familjebostadsbidrag
med hälften av famljebostadsbidragets storlek när inkomsten understiger den av 1951
års bostadsutredning föreslagna inkomstgränsen, för tvåbarnsfamilj med 3 000 kronor, för trebarnsfamilj
med 3 500 kronor, för fyrabarnsfamilj med 4 000 kronor o. s. v. När den föreslagna
inkomstgränsen överskrides, bortfaller hälften av familjebostadsbidraget, medan
bränslebidraget utgår oförändrat. När inkomstgränsen är överskriden med 1 500 kronor,
bortfaller bidraget helt. Förhöjt bidrag utgår ej när antalet barn uppgår till tio, ej heller
delat bidrag.
An- | Inkomstintervall/ |
| 130 kronor per barn |
| 175 | kronor per | barn | ||
tal bi- |
|
|
| Bränslebidrag |
|
| |||
drag: | 125 | 150 | 175 | 200 | 225 | 175 | 200 | 225 | |
3 | 2 barn — 3 000 | 515 | 540 | 565 | 590 | 615 | 700 | 725 | 750 |
2 | 3 001— 6 000 | 385 | 410 | 435 | 460 | 485 | 525 | 550 | 575 |
1 | 6 001— 7 500 | 255 | 280 | 305 | 330 | 355 | 350 | 375 | 400 |
4Vä | 3 barn — 3 500 | 710 | 735 | 760 | 785 | 810 | 962: 50 | 987: 50 | 1012:50 |
3 | 3 501— 7 000 | 515 | 540 | 565 | 590 | 615 | 700 | 725 | 750 |
l1/* | 7 001 - 8 500 | 320 | 345 | 370 | 395 | 420 | 437: 50 | 462: 50 | 487:50 |
6 | 4 barn — 4 000 | 905 | 930 | 955 | 980 | 1005 | 1225 | 1250 | 1275 |
4 | 4 001— 8 000 | 645 | 670 | 695 | 720 | 715 | 875 | 900 | 925 |
2 | 8 001- 9 500 | 385 | 410 | 435 | 460 | 485 | 525 | 550 | 575 |
7Vs | 5 barn — 4 500 | 1100 | 1 125 | 1150 | 1 175 | 1200 | 1 487: 50 | 1 512: 50 | 1 537:50 |
5 | 4 501- 9 000 | 775 | 800 | 823 | 850 | 875 | 1 050 | 1 175 | 1100 |
2Va | 9 001—10 500 | 450 | 475 | 500 | 525 | 550 | 612: 50 | 637:50 | 662: 50 |
9 | 6 barn — 5 000 | 1295 | 1320 | 1345 | 1370 | 1395 | 1750 | 1775 | 1800 |
6 | 5001-10 000 | 905 | 930 | 955 | 9-4) | 1005 | 1 225 | 1250 | 1275 |
3 | 10 001-11500 | 515 | 540 | 565 | 590 | 615 | 700 | 725 | 750 |
9 | 7 barn — 5000 | 1295 | 1320 | 1345 | 1370 | 1395 | 1750 | 1775 | 1800 |
7 | 5 001-11000 | 1035 | 1060 | 1085 | 1 no | 1 135 | 1 400 | 1425 | 1450 |
3V2 | 11 001—12 500 | 580 | 605 | 630 | 655 | 680 | 787: 50 | 812: 50 | 837: 50 |
9 | 8 barn — 5 000 | 1295 | 1320 | 1345 | 1370 | 1395 | 1750 | 1775 | 1800 |
8 | 5 001—12 000 | 1 165 | 1190 | 1215 | 1240 | 1265 | 1575 | 1600 | 1625 |
4 | 12 001-13 500 | 645 | 670 | 695 | 720 | 745 | 875 | 900 | 925 |
9 | 9 barn — 13 000 | 1295 | 1320 | 1345 | 1370 | 1395 | 1750 | 1775 | 1800 |
41/* | 13 001—13 500 | 710 | 735 | 760 | 785 | 810 | 962: 50 | 987:50 | 1 012: 50 |
10 | 10 barn -14 000 | 1425 | 1450 | 1475 | 1500 | 1 525 | 1925 | 1950 | 1 975 |
65
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
inom sociala sektionen och övervägts inom styrelsen. Detta förslag tillfredsställde
rimliga krav på rättvisa och medförde för såväl centrala som lokala
bostadspolitiska organ en betydligt mindre ökning av arbetet än utredningens
förslag. Eöredraganden anser vidare en lösning av frågan om förhöjda bidrag
för familjer med mycket låga inkomster vara mer angelägen än en lösning av
frågan om reducerade bidrag för dem som överskridit inkomstgränsen.
I ett särskilt yttrande uttalar herr Eriksson, att han anser att en lösning
av tröskelproblemet icke bör uppskjutas men ansluter sig i fråga om metoden
till föredragandens förslag om ett system med ett intervall.
Flera länsbostadsnämnder ha påtalat, att förslagets förverkligande skulle
medföra ökat arbete för nämnderna. En nämnd har anfört, att bestämmelserna
om reducerade bidrag icke borde göras alltför invecklade, och en annan
nämnd finner, att frågan om en minskning av antalet intervall borde prövas
närmare.
Statens hyresråd hav tillstyrkt förslaget om reducerade bidrag och årlig
inkomstprövning, ehuru rådet funnit det kunna ifrågasättas, om icke ett avgörande
av de nu upptagna frågorna kunnat anstå till dess bostadsutredningens
allmänna omprövning av rabattfrågoma slutförts. I samma riktning uttalar
sig Svenska stadsförbundet.
Landsorganisationen framhåller, att den redan före familjebostadsbidragets
tillkomst påtalat de orättvisor, som uppstå vid en gränsdragning efter inkomst.
Organisationen har ingen erinran mot förslaget om reducerade bidrag. Detsamma
gäller Tjänstemännens centralorganisation. Organisationen hade sedan
länge haft den uppfattningen, att sociala förmåner med hänsyn till den »tröskelbildande»
effekten i princip icke borde vara inkomstprövade. Skatteutredningen
hade icke tagit upp tröskelproblemet till allsidig behandling utan
visat det ifrån sig under hänvisning till att problemet icke vore en beskattningsfråga
utan en social fråga. Bostadsutredningen hade vid sitt försök att
lösa tröskelproblemet endast tagit hänsyn till familj ebostadsbidraget. En
inkomstökning i det gränsområde det här är fråga om medför emellertid,
framhåller organisationen, konsekvenser också i form av bl. a. ökade daghemsavgifter,
ett avstående från de fria barnresorna, en sänkning av eventuella
behovsprövade studiestipendier och kan dessutom t. ex. få den följden att
barnen icke längre få åtnjuta förmånen av sommarvistelse på barnkoloni.
Givetvis förekomme det ytterst sällan att en och samma familj finge del av
alla dessa förmåner. Tröskelproblemet kunde visserligen reduceras men icke
lösas genom bostadsutredningens förslag. Organisationen förordar därför,
att en särskild utredning kommer till stånd i syfte att ingående pröva möjligheterna
att bringa tröskelproblemet till en mer definitiv lösning.
Organisationen anför ytterligare vissa allmänna synpunkter på tröskelproblemet.
Den framhåller därvid i huvudsak följande.
Det har många gånger — felaktigt — hävdats, att de inkomstprövade förmånerna
gjort, att det icke har lönat sig att sträva efter ökade inkomster.
Som ett av huvudargumenten häremot har anförts, att avvecklingsreglerna
5—317 52 Bihanq till riksdagens protokoll 11)52. 1 sand. Nr 128.
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
varit så utformade, att eu inkomstökning först efter lång tid har medfört en
sänkning av socialförmånerna. Särskilt har då hänvisats till den regel enligt
vilken rätten till familjebostadsbidrag i fråga om inkomsten underkastas prövning
vart femte år. Visserligen kan införandet av successivt reducerade bidrag
medföra, att tröskelproblemet i sin helhet nu bragts närmare sin lösning,
men den föreslagna årliga inkomstprövningen torde dock, om hänsyn
också tages till bl. a. de förmåner som förut nämnts, få till resultat att en
måttlig inkomstökning i vissa lägen kan leda till oförändrad eller sänkt »nettorealinkomst».
Speciellt som organisationen icke så mycket ser problemet som
en fråga om bortfallande förmåner utan snarare som ett problem om uteblivna
förmåner för dem, som på grund av en något för hög inkomst äro uteslutna
från bidrag, finner organisationen icke anledning föreslå ett frångående
av utredningens förslag. Organisationen finner särskilt övervägande böra
ägnas förslaget att olika inkomstintervall för de reducerade bidragen tillämpas
för egnahemsägare och övriga bidragstagare.
Svenska arbetsgivareföreningen uttalar, att det ur arbetsmarknadssynpunkt
varit lämpligare, om avtrappningen av bidragen gjorts längre och börjat vid
nuvarande inkomstgräns, 4 000 kronor beskattningsbar inkomst. Förslaget
om en ettårig inkomstprövning tillstyrkes. Hyresgästernas riksförbund och
föreningen Sveriges allmännyttiga bostadsföretag ha tillstyrkt förslagen om
reducerade bidrag och årlig inkomstprövning.
Socialstyrelsen ifrågasätter, huruvida ett system med reducerade bidrag
bör genomföras före den allmänna omprövningen av bostadsrabattsystemet,
och anser sig icke kunna tillstyrka den föreslagna ändringen beträffande den
fortlöpande inkomstprövningen. Styrelsen säger sig i likhet med bostadsutredningen
anse den nuvarande gränsdragningen mellan bidragsberättigade
och icke bidragsberättigade otillfredsställande. Detta sammanhängde emellertid
icke enbart med inkomststrecken utan även med andra villkor för bidragsgivningen,
t. ex. villkoret beträffande tiden för fastigheternas färdigställande.
I fråga om den fortlöpande inkomstprövningen uttalar styrelsen,
att den föreslagna årliga prövningen för de enskilda familjerna torde kunna
medföra en ryckighet i bidragsgivningen, som måste anses otillfredsställande.
De nuvarande bestämmelserna borde därför bibehållas oförändrade
sådana de närmare utformats i praxis. Enligt styrelsens uppfattning behöver
det av utredningen föreslagna systemet med reducerade bidrag icke nödvändigt
förbindas med en årlig inkomstprövning. Statskontoret anser tröskelproblemet
böra övervägas ytterligare under utredningens fortsättning. Sveriges
fastighetsägareförbund företräder en liknande uppfattning.
Förslaget att fosterbarn utan inskränkning skall kunna tagas i betraktande
vid bidragsgivningen tillstyrkes av socialstyrelsen. Levnadskostnaderna
vore så höga att de tillskott utöver de gängse ersättningsbeloppen till fosterföräldrar,
som familjebostadsbidrag och allmänna barnbidrag innebära, ingalunda
kunnat medföra, att vård av fosterbarn blivit ekonomiskt lönande för
fosterföräldrarna. Det vore mycket angeläget, att skillnaden i förevarande
hänseende mellan fosterbarn och övriga barn avskaffades. Jämväl bostadsstyrelsen
ansluter sig till förslaget i denna del men finner en bestämmelse
67
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
erforderlig för att avskära mycket kortvariga vårdfall. Det kunde därför ifrågasättas,
huruvida icke såsom villkor för bidrag till fosterbarn borde föreskrivas,
att vederbörande familj haft vårdnaden om barnet under viss tid, förslagsvis
sex månader. I så fall borde bidraget beviljas retroaktivt, därest
familjen även i fortsättningen hade vårdnaden om barnet. I övrigt uttalas i
remissyttrandena inga erinringar mot förslaget på denna punkt.
Bostadsutredningens förslag att familjebostadsbidrag skall kunna utgå till
ensamstående moder med ett minderårigt barn tillstyrkes av socialstyrelsen,
som i likhet med utredningen finner denna utvidgning av bidragsgivningen
så angelägen att den bör genomföras redan nu. Den grannlaga
kontroll över denna bidragsgivning, som utredningen förutsatt skola ske
genom socialvårdsorganen, finner socialstyrelsen kunna ske genom barnavårdsmännen
och därmed förlänas erforderlig smidighet och effektivitet. Styrelsen
hyser en viss tvekan om, huruvida icke inkomststrecket satts något för
högt i detta fall i jämförelse med läget för familjer med två eller flera barn.
Bostadsstyrelsen tillstyrker förslaget även i denna del. Lägenhet om rum
och kokvrå kunde visserligen knappast anses fylla de krav, som borde ställas
på en bostad för en ensamstående moder med ett barn. Med hänsyn till att
kokvrålägenheter inginge i s. k. kombinationslägenheter och numera byggdes
i större antal än tidigare borde emellertid utredningens förslag godtagas.
Styrelsen erinrar i detta sammanhang om att ensamstående moder med två
barn för att erhålla bidrag måste bo i en lägenhet med minst två rum och
kök, vilket innebär, att bostadskostnaderna för en sådan familj bli relativt
höga, även om bidrag utgår. Vid handläggningen av ifrågavarande bidragsärenden
borde kontakt hållas med socialvårdsmyndigheterna, men dessas
tillstyrkan borde icke vara eu nödvändig förutsättning för bidrag.
Chefen för sociala sektionen Persson har med instämmande av ledamoten
herr Johnsson vid ärendets föredragning i bostadsstyrelsen anfört avvikande
mening. Frågan om bidrag åt ensamstående moder med ett barn borde ytterligare
övervägas innan ett förslag framlades. Det föreslagna bidragets belopp
vore knappast tillräckligt för att möjliggöra en önskvärd förbättring av bostadsstandarden
för dessa familjer. Förevarande fråga borde övervägas i samband
med de övriga frågor, till vilka bostadsutredningen under sitt fortsatta
arbete skall ta ställning, bland dem frågan om bidrag till samtliga ettbarnsf
amil jer.
Fem länsbostadsnämnder anse, att frågan om bidrag till ensamstående
moder med ett barn icke bör avgöras nu. Ytterligare en nämnd ställer sig
tveksam med hänsyn till att det föreslagna bidraget är otillräckligt. En nämnd
framhåller, att man bör diskutera, om icke bidrag endast skall utgå till lägenheter
om minst ett rum och kök. Länsbostadsnämnden i Falun har i detta
sammanhang aktualiserat frågan om bidrag till hushåll med tuberkulos
medlem.
Landsorganisationen anför, att det med hänsyn till de ensamstående mödrarnas
som regel mycket svåra ekonomiska och sociala situation synes skäligt
68 Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
att inkomststrecket för ensamstående moder beräknades bli detsamma som
för tvåbarnsfamiljen. Tjänstemännens centralorganisation tillstyrker förslaget
på denna punkt, liksom även Svenska stadsförbundet.
Statskontoret delar i förevarande fråga den av ledamoten herr Pettersson
till utredningens förslag fogade reservationen.
Departementschefen.
För de familjebidrag till barnrika familjer, som beviljades innan de nuvarande
familjebostadsbidragen infördes, tillämpades ingen inkomstprövning
enligt i författning fastställda normer. Familjebidragen skulle emellertid
endast beviljas mindre bemedlade familjer, varvid hänsyn togs till familjens
sammansättning och samlade inkomst. Sedermera har vid den fortlöpande
behovsprövningen för familjebidragen tillämpats i stort sett de normer, som
ha gällt för familj ebostadsbidragen. Bostadssociala utredningen, som 1945
framlade förslag om familjebostadsbidrag, ansåg, att det nya bidraget tills
vidare borde utgå till familjer med två eller flera barn utan begränsning med
hänsyn till inkomsten i annan mån än som skulle följa av vissa maximibestämmelser
i fråga om bostadens storlek. Vid framläggandet av förslag om
familjebostadsbidrag m. m. 1947 gav dåvarande chefen för socialdepartementet,
statsrådet Möller, sin principiella anslutning till uppfattningen, att bidragsgivningen
icke borde vara förbunden med inkomstprövning. Med hänsyn
till att familjer med endast ett barn tills vidare skulle bli utestängda
från bidrag samt till den rådande bostadsbristen, vilken hindrade familjer
som så önskade att flytta till bidragsberättigande bostäder, fann emellertid
departementschefen, att bidrag icke borde utgå till flerbarnsfamiljer med
jämförelsevis höga inkomster. Han föreslog därför, att vissa inkomststreck
infördes. Detta blev också riksdagens beslut.
Ehuru alltjämt skäl föreligga mot en inkomstprövning av familjebostadsbidragen
ha motiven för inkomststreckens införande ej försvagats. Så länge
ettbarnsfamiljerna helt äro uteslutna från bidrag och flerbarnsfamiljerna i
stor utsträckning äro förhindrade att flytta in i bidragsberättigande lägenheter
bör inkomstprövningen bibehållas. Det har ej heller ifrågasatts, att
den skulle slopas i nuvarande läge.
1947 års beslut innebar, att inkomstgränsen för tvåbarnsfamiljer blev
4 000 kronor beskattningsbar inkomst, för trebarnsfamiljer 5 000 kronor
o. s. v. med en höjning av 1 000 kronor för varje ytterligare barn under 16
år. I propositionen nr 124 till 1951 års riksdag uttalade dåvarande departementschefen,
att den senaste utvecklingen beträffande penninginkomster och
levnadskostnader syntes innebära, att inkomstprövningen vid oförändrade
inkomststreck skulle skärpas på ett icke godtagbart sätt. Eftersom de inträdda
inkomststegringarna icke påverkade bidragsgivningen förrän resultatet
av 1951 års taxering förelåge, kunde emellertid frågan om en höjning
av inkomststrecken anstå till våren 1952, då hänsyn kunde tagas jämväl till
utvecklingen under år 1951.
69
Kungl. Maj.ts proposition nr 128.
1951 års bostadsutredning har nu framlagt förslag om en uppräkning av
inkomststrecken. Samtidigt har utredningen förordat vissa ändringar av gällande
regler för inkomstprövningen och av inkomstgränsens konstruktion.
Utredningen har i dessa frågor funnit åtgärder påkallade utan avvaktan på
den pågående allmänna omprövningen av bidragsgivningen. De sistnämnda
förslagen avse att åstadkomma en lösning av det s. k. tröskelproblemet.
Utredningen förordar en höjning av inkomststrecken med 2 000 kronor.
Därvid har emellertid förutsatts att reducerade bidrag skola kunna utgå ovanför
dessa streck. Det för helt bidrag gällande inkomststrecket skulle sålunda
för en tvåbamsfamilj bli 6 000 kronor beskattningsbar inkomst, för en trebarn
sfairi il j 7 000 kronor, o. s. v. Då inkomsten överstiger dessa streck, beviljas
reducerat bidrag, vilket sjunker för varje gång inkomsten stiger
med 400—500 kronor, dock med visst undantag för tvåbarnsfamiljer. Det
högre beloppet avser egnahemsägare. Antalet »trappsteg» blir lika med antalet
barn under 16 år. Då inkomsten för två- och trebarnsfamiljerna
ligger mer än 1 200—1 500 kronor över de för helt bidrag gällande inkomststrecken,
utgår inget bidrag. För familjer med flera barn än tre utgår reducerat
bidrag även vid större överskridanden av inkomstgränsen. Den omprövning
av beviljade bidrag med hänsyn till inkomsten, som enligt nu gällande
regler för normala fall skall äga rum vart femte år, ersättes enligt förslaget
med en årlig prövning.
I fråga om de alltjämt utgående familjebidragen av äldre typ föreslår utredningen,
att bostadsstyrelsen anknyter till de för familjebostadsbidragen
gällande inkomststrecken. Däremot föreslås ej något system med reducerade
familjebidrag. Till vissa ytterligare förslag rörande bidragsgivningen återkommer
jag i det följande.
Då det gäller att bedöma hur stor höjning av inkomststrecken, som kan
vara befogad med hänsyn till utvecklingen beträffande penninginkomster
och levnadskostnader, bör i första hand beaktas den penningvärdeförsämring
som inträtt sedan 1947, då familjebostadsbidragen tillkommo. Levnadskostnadsindex
låg i december 1951 31 % högre än genomsnittet för 1947.
Det är tydligt, att en motsvarande uppräkning av inkomststrecken bör
ske. Samtidigt är det ett önskemål, att i stort sett de, vilka hittills åtnjutit
förmånen, få behålla densamma, även om eu mindre realinkomststegring
skulle ha ägt rum.
Inom bostadsutredningen ha starka sympatier funnits för en uppräkning
av inkomststrecken med 3 000 kronor med hänsyn till inkomstutvecklingen.
Samma uppfattning har framkommit i några remissyttranden. Å andra sidan
har man i vissa yttranden ifrågasatt, huruvida realinkomststegringen borde
tagas med i beräkningen. De flesta remissorganen ha dock tillstyrkt utredningens
förslag om eu höjning med 2 000 kronor med hänsyn till att ovanför inkomststrecken
reducerade bidrag föreslås utgå.
Den för den vanligaste familjetypen, tvåbamsfamilj en, nu gällande inkomstgränsen,
4 000 kronor beskattningsbar inkomst vid statsbeskattningen,
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
motsvarar ungefärligen en faktisk inkomst av 7 500 kronor. En höjning av
detta belopp med 30 % till 9 750 kronor motsvarar en beskattningsbar inkomst
vid 1952 års taxering av omkring 6 000 kronor. För en familj med större
barnantal och sålunda högre inkomstgräns motsvarar en höjning av gränsen
med 2 000 kronor eu lägre faktisk inkomststegring än 30 %, för en trebarnsfamilj
med inkomst invid inkomstgränsen sålunda omkring 26 %, för en fembarnsfamilj
ca 20 %. Med den av utredningen föreslagna uppjusteringen av
gränsen för helt bidrag skulle för de vanligaste familjetyperna och inkomstlägena
penningvärdeförsämringen under tiden 1947—1951 i stort sett kompenseras.
Jag finner mig för närvarande icke kunna tillstyrka en höjning av inkomststrecken
med mer än 2 000 kronor och godtar sålunda bostadsutredningens
förslag i denna del. I det följande kommer jag att föreslå en anordning
med reducerade bidrag vid inkomster strax ovanför de nya inkomststrecken
för helt bidrag. Härigenom torde skälig hänsyn ha tagits till levnadskostnadsstegringen.
De avvecklingsregler, som föreslås, gå ut på att i stort sett
garantera, att beviljat bidrag icke bortfaller förrän vid en påtaglig förändring
i inkomstförhållandena.
Jag kommer nu till frågan om metoderna för inkomstprövningen samt
inkomststreckens konstruktion. Bostadsutredningen uttalar, att det enligt
dess mening är uppenbart, att allvarliga missförhållanden äro förbundna med
de nuvarande bestämmelserna i dessa avseenden. Utredningen har dock ej
närmare angivit vari dessa missförhållanden bestå.
Den s. k. femårsprövning, som nu tillämpas för redan beviljade bidrag,
innebär en mycket lång eftersläpning till bidragstagarnas förmån. Från beviljandet
utgår bidraget i minst fem år, såvida icke inkomstökningen visar
sig vara exceptionellt kraftig, då bidraget kan dras in snabbare. Dessa anordningar
garantera de allra flesta bidragstagare en betydande stabilitet i
fråga om deras bostadskostnad. För närvarande påverkas bidraget för den
enskilde i långt större utsträckning av förändringar i antalet barn under 16
år än av ändrade inkomstförhållanden.
Jag kan med hänsyn härtill ej finna, att det för sådana familjer, som
redan erhållit bidrag, kan vara påkallat att ändra avvecklingsreglerna på
det sätt utredningen föreslagit. Den föreslagna årliga inkomstprövningen
måste, såsom även socialstyrelsen uttalar, medföra risk för en icke önskvärd
ryckighet i bidragsgivningen och för dessa familjer i själva verket innebära
en försämring i förhållande till nu gällande ordning.
Jag anser sålunda, att en årlig rigorös inkomstprövning icke bör förekomma.
Tänkbara fördelar av en sådan ordning skulle inte motsvara det
administrativa besväret. Å andra sidan föreligga enligt min mening skäl för
att icke heller behålla regeln om en prövning endast vart femte år, då därigenom
otvivelaktigt vissa orättvisor kunna uppkomma med hänsyn till de
många andra omständigheter än inkomstförhållanden, som reglera bidragsgivningen.
Till denna fråga återkommer jag i det följande.
Yad därefter angår frågan om inkomststreckens konstruktion innebär bo -
Kungl. Maj:ts proposition nr 128. 71
stadsutredningens förslag om reducerade bidrag, att omräkning av bidraget
skulle komma att ske vid inkomstförändringar av endast någon eller några få
procent. Förändringen av bidragsbeloppet bleve ganska obetydlig i förhållande
till familjens inkomst. Bostadsorganens arbete skulle öka avsevärt.
Ett så komplicerat system som det föreslagna kan enligt min mening icke
vara erforderligt, i synnerhet som det av utredningen förutsatts, att generella
inkomstökningar skola föranleda generella höjningar av inkomststrecken. Att
inkomstprövningen sker med hänsyn till taxeringsresultaten innebär en icke
obetydlig eftersläpning till bidragstagarens förmån. Därtill kommer att
skattelagstiftningen icke möjliggör en sådan precision och absolut rättvisa
vid fastställandet av beskattningsbar inkomst, som förslaget synes förutsätta.
Ett särskilt skäl att icke nu införa ett detaljerat system för bidragsgivningen
består däri, att en omläggning av den direkta beskattningen för närvarande
diskuteras. En skattereform kan komma att förändra innebörden av
de regler som fastställas.
Det s. k. tröskelproblemet är enligt min mening icke så mycket en fråga
om bortfallande förmåner som snarare en fråga om uteblivna förmåner.
Det berör sålunda främst de familjer, som äro helt uteslutna från bidrag på
grund av en något för hög inkomst eller på grund av att de bo i ett hus
färdigställt före de för bidragen gällande tidpunkterna eller, slutligen, på
grund av att de ha endast ett barn i den föreskrivna åldern. Bostadsutredningen
kommer att senare behandla de gällande reglerna om byggnadsår
och antalet barn. Utredningen har likväl funnit de på grund av inkomstförhållandena
uteslutna fallen kräva åtgärder redan nu.
Ehuru det är tveksamt, om denna del av tröskelproblemet bör behandlas
innan den allmänna omprövningen av bidragsgivningen verkställes, tala enligt
min mening vissa skäl för att så sker. I första hand tänker jag därvid på den
förklarliga irritation som måste uppstå bland familjer i bidragsberättigande
lägenheter, som måhända endast på grund av en tillfällighet blivit helt utestängda
från bidragsgivningen. Dessa familjer kunna antagas bli flera, när
inkomstgränsen ligger nära medianinkomsten för barnfamiljerna. Detta synes
för närvarande vara fallet i första hand beträffande tvåbarnsfamiljerna. Problemet
synes främst gälla de större städerna. En inom bostadsstyrelsen pågående
undersökning, bl. a. avseende inkomstläget bland sådana barnfamiljer,
som bo i bidragsberättigande lägenheter men på grund av inkomststrecken
ej kunna få bidrag, torde lämna material för bedömning av problemets räckvidd.
Vid beräkningen av det belopp, som ett eventuellt bidrag till sådana familjer
bör uppgå till, måste emellertid i första hand sociala synpunkter vara
avgörande. Många familjer med ett odiskutabelt behov av bidrag till sin
hyra kunna över huvud taget icke få bidrag med hänsyn till reglerna om
byggnadsår och barnantal. Bidragsbehovet bland de familjer, som ha en inkomst
något överstigande de streck jag i det föregående förordat, måste
betraktas som begränsat.
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
Den statistik över inkomstförhållandena bland bidragstagarna, som utredningen
framlagt, visar att en betydande del bar inkomster långt under de
gällande inkomststrecken. För dessa familjer torde bidragsbebovet ofta vara
större än som tillgodoses med nu utgående bidrag. Utredningen bar också
funnit, att de lägsta inkomsttagarna äro jämförelsevis mindre ofta förekommande
bland bidragstagarna än bland inkomsttagarna i allmänbet.
Bostadsstyrelsen har uttryckt den meningen, att man bör överväga en böjning
av bidragsbeloppen för familjer med inkomster avsevärt under inkomstgränsema.
Två reservanter inom bostadsstyrelsen ba ansett denna fråga viktigare
än en bidragsgivning till dem som ha inkomster omedelbart ovanför
inkomstgränserna. De ba föreslagit att bidraget — bortsett från bränslebidraget
-— böjes med 50 % för familjer i de lägsta inkomstskikten och minskas
med 50 % inom en viss marginal ovanför inkomstgränserna för helt bidrag.
Frågan om förböjt bidrag till vissa familjer torde böra avgöras i samband
med den allmänna omprövning av bostadsrabatterna, vilken det närmast ankommer
på bostadsutredningen att verkställa. Vid sina fortsatta undersökningar
bör bostadsutredningen överväga denna fråga.
Någon ytterligare utredning synes emellertid ej vara nödvändig för att
införa ett system med reducerade bidrag inom en viss marginal ovanför de
för helt bidrag gällande inkomststrecken. Med hänsyn i första hand till de
s. k. utestängda gränsfallen förordar jag därför, att en sådan anordning införes.
Härvid kan jag emellertid av förut anförda skäl ej godtaga bostadsutredningens
förslag utan förordar i princip den modifiering därav, som föreslagits
av tre reservanter inom bostadsstyrelsen. Jag anser dock, att bidraget
i sin helhet bör minskas till hälften, vilket innebär att även bränslebidraget
reduceras med 50 %. Sålunda föreslår jag, att för familj med inkomst inom
en marginal av högst 1 500 kronor beskattningsbar inkomst ovanför den för
ifrågavarande barnantal gällande gränsen reducerat bidrag skall kunna utgå
med hälften av det belopp, som skulle utgått om inkomsten legat under gränsen
för helt bidrag. Reducerat bidrag bör ej utgå, då barnantalet uppgår till
tio eller högre tal. Inkomstgränsen för helt bidrag ligger nämligen i sådant
fall så högt, att något ytterligare bidragsbehov icke rimligen kan anses föreligga
Yad
angår den fortlöpande inkomstprövningen vill jag påpeka, att nu
tillämpad praxis beträffande bidragets indragande vid särskilt stora inkomststegringar
innebär, att inkomsten, utan att anses vara endast tillfälligt höjd,
under två år efter varandra skall ha överstigit den fastställda gränsen med
minst 50 %. Om överskridandet uppgår till minst 100 %, kan indragning ske
snabbare. Jag finner den eftersläpning, som den nämnda tvåårsregeln medför,
vara av värde om man Ull undvika ryckighet och osäkerhet i bidragsgivningen.
Med hänsyn härtill föreslår jag, att reducering respektive indragning
av redan beviljat bidrag skall ske, först sedan den beskattningsbara inkomsten
vid två på varandra följande taxeringar visat sig ligga ovanför det
vid det senaste prövningstillfället gällande inkomststrecket för fullt respektive
reducerat bidrag.
73
Kungl. May.ts proposition nr 128.
Bostadsutredningen synes förutsätta, att de nya reglerna rörande inkomstprövningen
icke skulle kunna omedelbart tillämpas för familjer, som redan
erhållit bidrag. Jag delar icke denna uppfattning. De nya bestämmelserna om
inkomststreck och inkomstprövning böra alltså träda i kraft samtidigt för
alla bidragstagare.
Vid behovsprövningen av de äldre familjebidragen bör bostadsstyrelsen
i fortsättningen tillämpa de för familjebostadsbidrag uppställda reglerna för
helt bidrag. Jag delar bostadsutredningens uppfattning, att reducerade
familjebidrag ej böra utgå. När fråga uppkommer om indragning av familjebidrag
med hänsyn till inkomsten, bör bostadsstyrelsen därför ej tillämpa
denna huvudregel alltför rigoröst.
Jag övergår så till utredningens förslag, att fosterbarn utan inskränkning
skall räknas till barn, som berättiga till bidrag. Socialstyrelsen har tillstyrkt
detta förslag, och bostadsstyrelsen har kompletterat detsamma med att föreslå
ett tillägg, enligt vilket fosterbarn skall medräknas vid bidragsberäkningen
först sedan barnet vistats sex månader i hemmet, varigenom mycket kortvariga
vårdfall skulle avskäras. Jag tillstyrker på denna punkt utredningens
förslag med det av bostadsstyrelsen förordade tillägget.
Bostadsutredningen har vidare föreslagit, att familjebostadsbidrag skall
utgå till ensamstående moder med endast ett minderårigt barn. Inkomstgränsen
bör enligt förslaget ligga 1 000 kronor under den för tvåbarnsfamilj
gällande. Bidragets belopp bör vara 130 kronor jämte ett bränslebidrag.
Lägenheten bör omfatta minst ett rum och kokvrå. Med hänsyn till den
mindre ytan har bränslebidraget föreslagits bli lägre än för familjelägenheter.
Bostadsutredningen har funnit, att huvudparten av de ensamstående mödrarna
skulle behöva ett relativt stort bidrag för att kunna anskaffa en bostad
med tillfredsställande standard. Bostadsstyrelsen har bl. a. anfört, att eu
lägenhet om rum och kokvrå knappast kan anses tillfredsställande för en ensamstående
moder med ett barn. Två reservanter inom bostadsstyrelsen ha
uttalat, att det föreslagna bidraget knappast vore tillräckligt. Jag finner dessa
synpunkter beaktansvärda liksom även den av ledamoten av bostadsutredningen
herr Pettersson reservationsvis uttalade meningen, att bidragsgivningen
skulle bli svårkontrollerbar och att frågan borde upptagas av bostadsutredningen
i samband med den kommande prövningen av frågan om bidrag
till samtliga familjer med endast ett barn. Jag är sålunda icke nu beredd att
tillstyrka utredningens förslag i denna del.
De i det föregående förordade ändringarna av gällande bestämmelser böra
träda i tillämpning den 1 juli 1952. Vid den fortlöpande inkomstprövningen
av dessförinnan beviljade bidrag böra 1951 års inkomster, d. v. s. utfallet
av 1952 års taxering, och därefter följande års inkomster tagas i betraktande.
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
V. STATSBIDRAG TILL PENSIONÄRSHEM M. M.
Gällande bestämmelser.
Bestämmelserna om statsbidrag till anordnande av pensionärshem återfinnas
i kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 462), ändrad genom kungörelserna
nr 941/1939, 573/1942, 904/1947, 538/1948 och 817/1951.
Genom beslut av 1950 års riksdag (prop. nr 144, statsutskottets utlåtande
nr 135 och riksdagens skrivelse nr 342) kunna statsbidrag utgå till pensionärslägenheter
i sådana tidigast den 1 juli 1946 färdigställda flerfamiljshus, som
förvaltas av kommun eller allmännyttigt företag. Jämväl föreskrives, att företaget
skall ha finansierats med hjälp av statligt tertiärlån. Bidrag beviljas
med vissa belopp per m2 lägenhetsyta, vilka ansluta sig till storleken
av engångsbidrag, beräknade med tillämpning av gällande grunder för statsbidrag
till anordnande av pensionärshem. Hyrorna få inte sättas högre än
de som gälla i pensionärshem. I den mån till bostadsföretaget har utgått
tilläggslån, skall nyss nämnda bidrag minskas med det belopp per m2 lägenhetsyta
efter vilket tilläggslånet har beräknats. Beslutanderätten i hithörande
frågor ankommer på bostadsstyrelsen.
Bosladsslyrelsens förslag.
I en inom bostadsstyrelsen upprättad promemoria behandlas vissa i anledning
av byggnadskostnadsstegringen och de fr. o. m. den 1 januari 1952
gällande nya bestämmelserna om tilläggslån till flerfamiljshus aktuella frågor
rörande statsbidrag till pensionärshem och pensionärsbostäder.
I promemorian konstateras, att de för olika kommungrupper med hänsyn
till uttaxeringen fastställda årliga bidragsbeloppen per m2 lägenhetsyta skola,
om tilläggslån utgått till bostadsföretaget, minskas med det belopp per m2
lägenhetsyta, efter vilket tilläggslånet beräknats. De statsbidrag, som t. o. m.
år 1951 faktiskt utgått för lägenheter i kommuner med olika uttaxering och
placering i subventionsgrupp, har av styrelsen redovisats i följande tablå.
Ärligt bidrag, kronor, per in2 lägenhetsyta, i subventionsgrupp
Uttaxering kronor | 0 | 1 | 2 | 3 | 4 |
|
| (-0,40 kr) | (— 0,80 kr) | (— 1,20 kr) | (— 1,60 kr) |
Under 10 .......... | .. 3,90 | 3,50 | 3,10 | 2,70 | 2,30 |
10-10,99............ | 4,20 | 3.8 0 | 3,40 | 3,00 | 2,60 |
11 — 11,99............ | .. 4,70 | 4,30 | 3.90 | 3,60 | 3,10 |
12 — 12,99............ | .. 5,3 0 | 4,9 0 | 4,60 | 4,10 | 3,7 0 |
13 — 13,99............ | .. 6,30 | 5 90 | 5,50 | 5,io | 4,70 |
14—14,99............ | .. 7,50 | 7,10 | 6,70 | 6,80 | 5,90 |
15—15,99............ | .. 8,9 0 | 8.6 0 | 8,10 | 7,70 | 7,30 |
16—16,99............ | .. 10,60 | 10,20 | 9,80 | 9,40 | 9,00 |
17 och däröver ____ | .. 12,60 | 12,10 | 11,70 | 11,30 | 10,90 |
75
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
Beträffande konsekvenserna av den höjning av tilläggslånen, som genomfördes
den 1 januari 1952, framhåller bostadsstyrelsen i anslutning till tablån
i huvudsak följande.
Om bestämmelsen att statsbidraget skall minskas med det belopp per m2
lägenhetsyta, efter vilket tilläggslånet beräknas, skall vara oförändrad, kommer
i flertalet kommuner (d. v. s. kommuner tillhörande grupperna ovanför
de heldragna linjerna) statsbidrag till pensionärsbostäder icke längre att
kunna utgå till företag, vilka utöver tilläggslån enligt de äldre bestämmelserna
erhålla högre tilläggslån, beräknat efter 4 kronor per m2. I kommuner, där
del av bidraget kvarstår efter denna reduktion, kommer bidraget att vara så,
litet att man kan ifrågasätta dess betydelse. Denna försöksvis bedrivna bidragsgivning
skulle därför kunna slopas. Även för företag, vilka enligt övergångsbestämmelserna
erhålla tilläggslån, beräknade efter belopp upp till
4 kronor utöver tidigare gällande belopp, komma statsbidragen att bli relativt
små. En reduktion med hela det belopp per m2, efter vilket tilläggslånet
beräknas, är således icke tänkbar.
I nedanstående tablå redovisas fördelningen 1950 efter subventionsgrupp
och uttaxering av kommuner med kommunala eller allmännyttiga bostadsföretag.
|
| S nbrention sgrupp |
| Samtliga | ||
Uttaxering kronor | 0 | 1 | o | 3 | 4 | |
Under 10 ............ | 5 | 2 | 5 | 15 | 34 | 61 |
10-10,99 ............ | 5 | 1 | 8 | 21 | 18 | 53 |
11 — 11,99 ............ |
| 1 | It | 34 | 27 | 73 |
12 — 12,99 ............ |
|
|
| 19 | 13 | 32 |
13—13,99 ............ |
|
| 1 | 4 | 8 | 13 |
14—14,99 ............ |
|
|
| 2 | 9 | 11 |
15—15,99 ............ |
|
|
|
| 7 | 7 |
16—16,99 ............ 17 och däröver ...... |
|
|
|
| 5 | 5 |
Summa | 10 | 4 | 25 | 95 | 121 | 255 |
Bostadsstyrelsen anser, att en så omfattande reduktion av bidragen icke
är motiverad med hänsyn till att statens bidrag till pensionärsbostäder skall
motsvara ett engångsbidrag, beräknat med tillämpning av gällande grunder
för statsbidrag till pensionärshem. Beträffande den reduktion av statsbidragen
till pensionärsbostäder, som med tanke på statsbidragen till pensionärshem
borde företagas, framhåller styrelsen i huvudsak följande.
Enligt gällande grunder för statsbidrag till pensionärshem kompenseras
de ökade byggnadskostnaderna i en omfattning, som svarar mot den procentsats,
efter vilken statsbidraget bestämmes, d. v. s. lägst 25 % för kommuner
med en uttaxering under 10 kronor och högst 80 % för kommuner med en
uttaxering på 17 kronor eller däröver. Genom de nya bestämmelserna om tillläggslån
kompenseras byggnadskostnadsstegringen (intill ca 27 %) i sin helhet
av staten. För att statens stöd till pensionärshem och till pensionärsbostäder
vid nuvarande byggnadskostnadsnivå skall få samma storleksordning
som före byggnadskostnadsstegringen bör med hänsyn till det anförda det
årliga bidraget per m2 lägenhetsyta minskas med dels de belopp per m2 lägenhetsyta,
varmed bidragen redan tidigare minskats, d. v. s. med respektive
0: 40, 0: 80, 1: 20 och 1: 60 kronor, dels ett belopp motsvarande en med hänsyn
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
till statsbidragsprocenten varierande andel av det belopp av 4 kronor, efter
vilket det ytterligare tilläggslånet beräknas. För kommuner med uttaxering
under 10 kronor, där statsbidragsprocenten är 25, skall bidraget minskas med
75 % av 4 kronor och för kommuner med uttaxering på 17 kronor eller däröver,
där statsbidragsprocenten är 80, skall bidraget minskas med 20 % av
4 kronor.
Med tillämpning av dessa reduktionsregler beräknas bidragsbeloppen bli
följande.
_ . , Årligt bidrag, kronor, per m2 lägenhctsyta, i subventionsgrupp
Uttaxering kronor ~
Under 10 ......... | ... 0,90 | 0,50 | 0,10 | (— 0,3 0) | (“ 0,7 0) | |
10 | — 10,99........... | ... 1,28 | 0,88 | 0,48 | 0,08 | (— 0,32) |
11 | — 11,99........... | ... 1,90 | 1,50 | 1,10 | 0,70 | 0,30 |
12 | — 12,99........... | ... 2,66 | 2,2 6 | 1.86 | 1,46 | 1,06 |
13- | — i3,99........... | ... 3,90 | 3,50 | 3,10 | 2,70 | 2,30 |
14- | — 14,99........... | ... 5,4 2 | 5,02 | 4,6 2 | 4,22 | 3,82 |
15- | — 15.99........... | ... 7,18 | 6,78 | 6,38 | 5,98 | 5,58 |
16- | — 16,99........... | ... 9,32 | 8,92 | 8,52 | 8,12 | 7,72 |
17 | och däröver ... | ... 11,70 | 11,30 | 10,90 | 10,50 | 10,10 |
Bostadsstyrelsen framhåller, att även denna metod för reducering av bidragen
medför att pensionärsbostadsbidrag icke kan utgå i vissa kommuner
och att det utgår med så ringa belopp i det stora flertalet kommuner,
att bidraget icke kommer att få någon betydelse.
En annan tänkbar metod vore, anför styrelsen, att genomgående reducera
bidraget med ett och samma belopp, t. ex. med halva beloppet av 4 kronor.
Även enligt denna metod skulle emellertid bidragen bli så små i vissa kommungrupper,
att betydelsen av ett sådant bidrag kunde ifrågasättas.
Styrelsen anser därför att, om principerna för iberäkning av statsbidragen
till pensionärshem behållas oförändrade, synes det icke möjligt att vid den
nuvarande byggnadskostnadsnivån och med de nuvarande bestämmelserna
om tilläggslån så ändra bestämmelserna om statsbidrag till pensionärsbostäder,
att den före byggnadskostnadsstegringen rådande överensstämmelsen
mellan de två typerna av statsbidrag återställes, utan att bidragsgivningen
till pensionärsbostäder mer eller mindre förlorar i betydelse. Frågan bleve
då, om det nu funnes tillräckliga skäl att ändra den sakliga innebörd bestämmelserna
hittills ha haft, nämligen att bidraget i de olika kommungrupperna
med hänsyn till uttaxering och placering i subventionsgrupp utginge med
de belopp, som gällde före höjningen av tilläggslånen. I denna fråga anför
styrelsen ytterligare följande.
Ändras icke dessa belopp, kommer det vid den nuvarande byggnadskostnadsnivån
jämfört med förhållandena före byggnadskostnadsstegringen att
ur kommunernas synpunkt bli förmånligare i kostnadshänseende att anordna
pensionärsbostäder än att inrätta pensionärshem. Under förutsättning av
oförändrade maximihyror komma kommunernas kostnader för pensionärsbostäder
att öka till följd av ökade kapitalkostnader endast i den mån bygg
-
77
Kungl. Maj.ts proposition nr 128.
nadskostnaderna ha stigit med mera än 27 %. Vid anordnande av pensionärshem
komma däremot under samma förutsättning kommunernas kostnader, i
den utsträckning de äro beroende av byggnadskostnaderna, att öka mera,
då staten genom sitt bidrag endast kompenserar en så stor del av de till följd
av byggnadskostnadernas stegring ökade kostnaderna, som svarar mot den
procentsats, efter vilken statsbidraget beräknas. Beträffande såväl pensionärsbostäder
som pensionärshem få kommunerna svara för ökade driftkostnader.
Denna förskjutning i kostnadsrelationerna torde emellertid icke i och för
sig komma att medföra någon mera allmän övergång till att inrätta pensionärsbostäder
i stället för pensionärshem, bl. a. av det skälet att bidragsgivningen
till pensionärsbostäder är av försökskajraktär. Den ökning i antalet pensionärsbostäder,
som kan förväntas under det närmaste året, torde bli betingad av
en social värdering av de båda bostadsformerna. En alltför stark ökning av
antalet pensionärsbostäder torde för närvarande i viss mån hämmas, därigenom
att en pensionärsbostad om ett rum och kök icke är lika fördelaktig ur
kvotbelastningssynpunkt som en lägenhet i pensionärshem.
Bostadsstyrelsen, som erinrar om att bidragsgivningen hittills haft ringa
omfattning, har funnit, att starka skäl tala för att bidraget behålles vid det
belopp det hittills har haft och att det ej skall påverkas av höjningen av tillläggslånen.
Det framhålles härvid, att de nuvarande reglerna beträffande tillläggslån
sannolikt endast komma att gälla t. o. m. budgetåret 1952/53 och
att därefter nya bestämmelser torde komma att träda i kraft till följd av förväntade
förslag från 1951 års bostaclsutredning. Yidare anföres, att hela
bostadsrabattsystemet torde komma att prövas av bostadsutredningen.
Styrelsen föreslår sålunda eu sådan jämkning av bestämmelserna om statsbidrag
till pensionärsbostäder att bidragsbeloppen tills vidare icke ändras.
De för olika kommungrupper fastställda beloppen böra i enlighet härmed
minskas, i fall kommunen tillhör någon av subventionsgrupperna 1—4, med
belopp uppgående till 0: 40, 0: 80, 1: 20 eller 1: G0 kronor.
I anslutning till ifrågavarande förslag anför bostadsstyrelsen synpunkter
på några med bidrag till pensionärshem och pensionärsbostäder sammanhängande
frågor.
Styrelsen erinrar om att 1949 års statsbidragssakkunniga för ålderdomshem
m. m. ha föreslagit, att statsbidraget till pensionärshem skall graderas
efter antalet skattekronor per invånare i stället för efter uttaxeringen per
skattekrona. Vidare framhålles att 1950 års besparingsutredning har föreslagit
en viss utbyggnad av bidragsskalorna för det statliga stödet till pensionärshem
och pensionärsbostäder. I berörda frågor anför styrelsen ytterligare
följande.
I propositionen 1951: 124 uttalade departementschefen, att sistnämnda förslag
borde ytterligare övervägas, innan slutlig ställning kunde tagas. Med hänvisning
till att de nuvarande bidragsgrunderna icke överensstämde med den
för statsbidragsverksamheten i allmänhet tillämpade principen, att skatteunderlaget
skall vara bestämmande för bidragets storlek, uttalade departementschefen
vidare, att den av besparingsutredningen väckta frågan syntes
böra beaktas i samband med en allmän omläggning av grunderna för statsbidrag.
I motionerna I: 461 och II: 595 till 1951 års riksdag anhölls, att för
-
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
slag om ändrade grunder för statsbidrag till pensionärshem av innebörd, att
bidraget bestämdes efter skatteunderlaget måtte föreläggas 1952 års riksdag.
Statsutskottet (uti. nr 155) ansåg, att bärande skäl kunde anföras för
en översyn av de för statsbidrag till pensionärshem och pensionärsbostäder
gällande bidragsskalorna och att denna översyn borde verkställas av allmänna
statsbidragsutredningen.
Bostadsstyrelsen erinrar jämväl om att i motionerna I: 9 och II: 14 till
1951 års riksdag hemställdes om en snar utredning av frågan om en rättvisande
anpassning av hyror och bostadstillägg till de verkliga driftkostnaderna
för pensionärshem och att för riksdagen måtte framläggas de förslag,
som utredningen kunde föranleda. Statsutskottet ansåg (uti. nr 155), att den
i dessa motioner väckta frågan borde övervägas i anslutning till den av utskottet
förordade översynen av bidragsskalorna.
I anledning av att 1950 års folkpensionsrevision i sitt betänkande om avdragsregler
och bostadstillägg m. m. (SOU 1951: 45) framlagt vissa förslag,
som beröra hyressättningen för lägenheter i pensionärshem och för pensionärsbostäder,
framhåller bostadsstyrelsen följande.
Revisionens förslag att både det statliga och det särskilda bostadstillägget
skall avskaffas och ersättas med kommunalt bostadstillägg innebär, att bostadskostnadsgrupperingen
inom folkpensioneringen försvinner. Revisionen
har framhållit, att det måhända kan bli nödvändigt att, även om dess förslag
genomföres, under någon tid behålla en bostadskostnadsgruppering, då hyrorna
för lägenheter i pensionärshem och för pensionärsbostäder äro knutna
till folkpensioneringens bostadskostnadsgruppering. Revisionens förslag om
kommunalt bostadstillägg och då särskilt principerna för bestämningen av
dess storlek och för fördelningen av kostnaderna för detsamma mellan stat
och kommun synes emellertid även i och för sig ge anledning till omprövning
av gällande maximihyror. Den föreslagna reformen kan dock enligt
revisionens mening sannolikt icke genomföras förrän den 1 januari 1954.
Slutligen framhåller bostadsstyrelsen, att inom styrelsen under senare
tid ifrågasatts en viss omläggning av bidragsgivningen till pensionärshem.
Skäl syntes sålunda kunna anföras för att statsbidraget beräknades efter ett
visst belopp per lägenhet i stället för efter en viss procent av de godkända
byggnadskostnaderna.
Styrelsen föreslår, att 1951 års bostadsutredning får i uppdrag att som
ett led i sin omprövning av bostadsrabattsystemet närmare utreda de frågor
beträffande bidragsgivningen till pensionärshem och pensionärsbostäder, som
styrelsen har redovisat.
Yttrande.
I utlåtande över bostadsstyrelsens förslag har statskontoret erinrat om att
nuvarande bestämmelser grunda sig på den förutsättningen, att statens stöd
till pensionärsbostäder i stort sett skall motsvara statsbidraget till pensionärshem.
Statskontoret anser, att det icke föreligger någon anledning att
rubba denna enligt ämbetsverkets mening självklara princip. Då bidragsgiv
-
79
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
ningen till pensionärsbostäder väsentligen syntes förlora sitt berättigande,
om hänsyn toges till den ökade tilläggslångivningen, torde det särskilda
statsbidraget för byggande av dylika bostäder kunna slopas. Skulle statsbidrag
även i fortsättningen utgå, anser statskontoret, att bestämmelserna
böra så avfattas, att statens stöd till pensionärshem och pensionärsbostäder
blir av i stort sett samma omfattning.
Departementschefen.
Bostadsstyrelsens förevarande förslag går i korthet ut på att —- i avvaktan
på en mera allmän översyn av bostadsrabatterna — statsbidrag till pensionärsbostäder
böra beviljas med de belopp, som gällde före den 1 januari
1952. Den föreskrivna reduktionen av bidragen med hänsyn till för ifrågakommande
fastigheter beviljade tilläggslån skulle alltså icke omfatta den
höjning av tilläggslånen, motsvarande det kapitaliserade värdet av ett bidrag
av 4 kronor per m2 lägenhetsyta, vilken genomfördes den 1 januari 1952. Det
är angeläget att tillkomsten av pensionärsbostäder i vanliga flerfamiljshus
underlättas. Bidragsgivningen, som har försökskaraktär, torde därför böra
fortsättas också under nästa budgetår. Jag kan alltså icke dela statskontorets
uppfattning, att ifrågavarande bidragsgivning har förlorat sitt berättigande.
De särskilda statsbidragen till dylika bostäder torde böra utgå med de ursprungligen
fastställda beloppen och reduktion för beviljade tilläggslån göras
endast med de belopp per m2 lägenhetsyta, efter vilka lånen beräknades före
den 1 januari 1952. Jag biträder alltså bostadsstyrelsens förslag.
Bostadsstyrelsen har pekat på flera aktuella frågor rörande pensionärshemsverksamheten,
som böra bli föremål för ytterligare överväganden. En
översyn av gällande bestämmelser om statsbidrag och hyror i avseende å
pensionärshem torde nu vara befogad. Såvitt möjligt böra förslag i ämnet
föreläggas nästa års riksdag. Det torde ankomma på 1951 års bostadsutredning
att överväga dessa frågor och framlägga de förslag till ändringar i gällande
bestämmelser om denna bidragsgivning, vartill förhållandena kunna
giva anledning.
VI. SÄRSKILDA FRÅGOR.
1. BOSTADSFÖRBÄTTRINGSÅTGÄRDER INOM KARESUANDO
KOMMUN.
Frågans behandling vid 1951 års riksdag.
I propositionen nr 124 till 1951 års riksdag redovisades ett förslag av bostadsstyrelsen
om särskilda åtgärder för förbättrande av bostadsförhållandena
inom Karesuando kommun. I anledning härav erinrade föredragande departementschefen
om ett av 1948 års sakkunniga för vissa bostadsförbättringsfrågor
den 5 december 1949 överlämnat betänkande angående åtgärder för
80
Kungl. Maj.ts proposition nr 128.
förbättring av bostadsförhållandena på vissa orter med särskilt höga byggnadskostnader.
Departementschefen framhöll, att uppgifter förelågo som utvisade
att i vissa delar av Norrland byggnadskostnader och inkomstförhållanden
voro sådana, att stödet till egnahem icke var fullt tillräckligt. Tveksamhet
kunde emellertid råda om hur en effektiv hjälp för de åsyftade områdena
borde ordnas. Beträffande bostadsstyrelsens förslag om åtgärder för en planmässig
förbättring av bostadsförhållandena inom Karesuando kommun framhölls,
att det icke torde kunna ifrågasättas att det var angeläget att förberedande
åtgärder vidtogos. Hinder borde icke möta att sedan förutsättningarna
blivit tillräckligt klarlagda redan under budgetåret 1951/52 vidtaga de åtgärder,
som erfordrades för ett igångsättande av verksamheten. Det borde få
ankomma på Kungl. Maj:t att pröva huruvida ett stöd i enlighet med de av
bostadsstyrelsen uppdragna riktlinjerna borde lämnas. För särskilda fall
borde möjlighet finnas att utlämna subvention i form av räntefri, stående del
av förbättringslån till belopp, som översteg i egnahemslånekungörelsen fastställda
maxima. Extra subvention i form av räntefri, stående del av egnahemslån
borde däremot icke medgivas.
Statsutskottet (uti. nr 155) tillstyrkte förslaget men förutsatte, att möjligheten
att utlämna subvention i form av räntefri, stående del av förbättringslån
till belopp, som översteg i egnahemslånekungörelsen fastställda maxima, utnyttjades
endast i särskilda fall. Även om såsom departementschefen förutsatt
någon bestämd övre gräns för subvention i dylika fall ej kunde angivas,
borde vid övervägandet av frågan beaktas vad 1948 års sakkunniga för vissa
bostadsförbättringsfrågor anfört därom, att ytterligare subvention borde utgå
med ett belopp av högst 3 000 kronor.
Vad statsutskottet anfört godkändes av riksdagen.
Genom beslut den 13 juli och den 26 oktober 1951 medgav Kungl. Maj:t,
att länsbostadsnämnden i Norrbottens län för nybyggnad och upprustning av
sammanlagt tjugo bostadshus inom Karesuando kommun finge under budgetåret
1951/52 utgiva förbättringslån med tillhopa högst 285 000 kronor. Kungl.
Maj:t sade sig framdeles på förslag av bostadsstyrelsen vilja meddela beslut
angående låntagares skyldighet att erlägga ränta och amortering å beviljat
förbättringslån. Genom det förstnämnda beslutet medgav tillika Kungl. Maj:t,
att bostadsstyrelsen för ersättning till en byggnadsförman för ledning och
övervakning av byggnadsarbetena finge under budgetåret 1951/52 av anslaget
till Bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden disponera
högst 5 000 kronor.
Genom beslut den 7 mars 1952 har Kungl. Maj:t efter förslag av bostadsstyrelsen
slutligt fastställt subventionens storlek i fråga om de tio första
husen. I fyra fall utgör den räntefria, stående delen av förbättringslånet omkring
7 000 kronor, i övriga fall är den väsentlig högre. Fyra hushåll — en
familj med 8 barn, två pensionärshushåll och en familj, där både mannen och
hustrun äro sjukliga — ha så begränsade ekonomiska resurser, att det medgivits
att hela lånet tills vidare får vara ränte- och amorteringsfritt.
81
Kungl. Maj.ts proposition nr 128.
Bostadsstyrelsens förslag.
I skrivelse den 4 februari 1952 har bostadsstyrelsen framhållit, att de upp
gifter, som styrelsen erhållit av hälsovårdsnämnden i Karesuando kommun,
tillika förmedlingsorgan i kommunen, samt länsbostadsnämnden i Norrbottens
län ge vid handen, att det fastställda byggnadsprogrammet hittills kunnat
genomföras planenligt och med en kvalitet på arbetet, vilken betecknats såsom
efter förhållandena mycket god. Ehuru kostnadsfrågan ännu icke helt kunde
överblickas, ville det synas som om de preliminära beräkningarna icke skulle
behöva justeras i annan mån än som betingades av den allmänna byggnadskostnadsstegringen.
Förberedelser i form av materialanskaffning för ytterligare
bostadsbyggande påginge inom kommunen. Bostadsstyrelsen delar förmedlingsorganets
och länsbostadsnämndens uppfattning om den ifrågasatta
verksamhetens stora betydelse samt tillstyrker, att densamma får fortsätta
även under nästkommande budgetår. Såsom länsbostadsnämnden föreslagit,
borde den nya etappen omfatta ytterligare högst tjugo hus. Enär arbetsledarens
insatser uppenbarligen haft avgörande betydelse för de hittills uppnådda,
goda resultaten, borde även i fortsättningen erforderliga medel få disponeras
till avlöning av denne.
Departementschefen.
Av de uppgifter, som hälsovårdsnämnden i Karesuando och länsbostadsnämnden
i Norrbottens län ha lämnat beträffande den hösten 1951 påbörjade
bostadsförbättringsverksamheten inom Karesuando kommun, synes framgå,
att resultaten av verksamheten hittills ha varit goda. Byggnadskostnadema ha
endast obetydligt överstigit de kostnader, som preliminärt beräknades, trots
att den allmänna kostnadsnivån har höjts betydligt efter det att kalkylerna
gjordes upp.
Numera föreligga uppgifter om behovet av subvention, vilka utvisa att i
åtskilliga fall en avsevärd del av förbättringslånet måste vara räntefri och
stående. I några fall torde låntagaren åtminstone tills vidare sakna förutsättningar
att till någon del erlägga ränta å lånet. För att såvitt möjligt reducera
subventionen bör, om vederbörandes ekonomiska förhållanden påtagligt förbättras,
den räntefiia, stående delen kunna helt eller delvis utbytas mot ett
räntebärande amorteringslån.
Vid bedömningen av bidragsfrågan bör beaktas angelägenheten av att den
gränsbefolkning det här gäller lämnas ett efter de lokala förhållandena avpassat
stöd. Jag vill även erinra om en annan omständighet av betydelse för
bedömandet av bidragsfrågan, nämligen att de hushåll som komma i åtnju
tande av bostadsförbättringsbidragen icke kunna erhålla vare sig familjebostadsbidrag
eller bränslebidrag.
Jag föreslår, att ifrågavarande bostadsförbättringsverksamhet får fortsätta
i huvudsak efter de riktlinjer som ha uppdragits av bostadsstyrelsen. Det
torde även i fortsättningen få ankomma på Kungl. Maj:t att fastställa subventionens
storlek i varje enskilt fall.
ti—8i7 m Bihan g till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. AV 128.
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
2. STATSBIDRAG TILL FISKARBOSTÄDER.
Föreliggande förslag.
1 en promemoria (skr. 2/n 1950) med förslag till åtgärder för att minska
statens utgifter på bostadsområdet ifrågasatte 1950 års besparing sutredning
ett slopande av stödet till fiskarbostäder. I proposition nr 124 till 1951 års
riksdag uttalade föredragande departementschefen, att det borde övervägas
att ersätta de särskilda bidragen med vanliga förbättringslån. Vissa särbestämmelser
beträffande stödet till fiskarbostäder sades emellertid icke kunna
undvaras. Genom beslut den 8 juni 1951 anbefallde Kungl. Maj:t bostadsstyrelsen
att inkomma med förslag angående inordnande av det statliga stödet
till fiskarbostäder i förbättringslångivningen. B o st ads styr elsen har med
skrivelse den 3 december 1951 överlämnat en promemoria över verkställd
utredning angående formerna för det statliga stödet till fiskarbostäder inom
vissa områden.
Enligt bostadsstyrelsen framgår det av den verkställda utredningen, att de
ifrågavarande statsbidragen för fiskarbostäder icke tjäna något egentligt bostadspolitiskt
ändamål utan i stället syfta till att främja fiskarbefolkningens
yrkesutövning. Det måste anses betydelsefullt, framhåller vidare styrelsen,
att det existerar en samordning mellan här ifrågavarande bidragsverksamhet
och andra statliga stödåtgärder för fisket. Styrelsen anser, att frågan om verksamhetens
överförande till fiskeristyrelsen eller annat lämpligt organ bör
närmare övervägas. Med hänsyn härtill är styrelsen ej beredd föreslå, att stödformen
inarbetas i egnahemslånekungörelsen som en form av förbättringslån.
Alldeles oavsett hur verksamheten framdeles skall bedrivas, synes det
bostadsstyrelsen motiverat med en höjning av bidragens maximibelopp. Dessa
hade icke undergått någon höjning sedan 1942, medan byggnadskostnaderna
stigit med ungefär 90 %. Styrelsen anser, att bidragen böra vara tillräckligt
höga för att ge möjlighet till bidrag med 80 % av kostnaderna, då dessa icke
överstiga vad som kan anses såsom normalt för ifrågavarande slag av byggnader.
Styrelsen godtager följande förslag till maximibelopp:
4 000 kronor för enbart bostad,
2 000 kronor för sjöbod och båthus samt
1 500 kronor för sjöbod eller båthus.
Styrelsen framhåller, att för bostad jämte sjöbod och båthus alltså skulle
kunna erhållas högst 6 000 kronor och för bostad jämte sjöbod eller båthus
högst 5 500 kronor.
Yttranden.
Bostadsstyrelsens uttalande, att frågan om den här berörda verksamhetens
överförande till fiskeristyrelsen eller annat lämpligt organ närmare borde
övervägas, har tillstyrkts av cirka hälften av de remissinstanser, som yttrat
sig i frågan, nämligen väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i
83
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
Stockholms, Gävleborgs och Västerbottens län samt lantbruksnämnderna och
hushållningssällskapen i Stockholms, TJppsala och Västerbottens län. Av
dessa remissinstanser ha några framhållit önskvärdheten av att hushållningssällskapen
få ställningen av förmedlingsorgan i respektive län. För ett bibehållande
av den nuvarande ordningen ha statskontoret, fiskeristyrelsen, lantbrukss
tyr elsen samt lantbruksnämnderna och hushållningssällskapen i Gävleborgs,
Västernorrlands och Norrbottens län ävensom länsstyrelsen i sistnämnda
län uttalat sig. Statskontoret finner en omorganisation ej motiverad,
oaktat ämbetsverket anser de här ifrågavarande bidragen ej tjäna något egentligt
bostadspolitiskt ändamål utan syfta till att främja fiskarbefolkningens
yrkesutövning. Lantbruksnämnden i Västernorrlands län grundar sin uppfattning
helt på praktiska skäl. Principiellt finner nämnden den här ifrågavarande
bidragsverksamheten böra handhas av fiskeristyrelsen eller hushållningssällskapen.
Fiskeristyrelsen motiverar sin ståndpunkt med att bidragsverksamheten
vad beträffar skärboningar är eu vanlig bostadsfråga samt att
frågan om bidrag till sjöbodar och båthus har en ytterst ringa omfattning.
I fråga om bostadsstyrelsens förslag till höjning av de nu utgående bidragsbeloppen
ha samtliga remissinstanser utom statskontoret intagit en
positiv hållning. Statskontoret ifrågasätter om icke den här ifrågavarande
understödsverksamheten är mogen att avvecklas. I vart fall borde den stödverksamhet,
som avsåg fiskarbostäder, med hänsyn till denna verksamhets
ringa omfattning, kunna avvecklas.
Departementschefen.
Såsom bostadsstyrelsen framhållit tjäna ifrågavarande statsbidrag icke
ett bostadspolitiskt ändamål. Då fråga är om fiskares bostäder böra självfallet
de vanliga låne- och bidragsformerna — egnahemslån, förbättringslån och
bostadsrabatter -—- anlitas. I den mån härutöver behov föreligger av stöd åt
fiskerinäringen torde detta stöd böra handhavas av andra organ än länsbostadsnämnderna.
Hur en omläggning av verksamheten lämpligen bör verkställas
synes icke fullt klarlagt. I avvaktan på en slutlig prövning av denna
fråga torde länsbostadsnämnderna böra handha bidragsgivningen jämväl under
nästa budgetår och bidragsvillkoren förbli oförändrade. Jag anser jämväl,
att det statliga stödet till fiskarbostäder m. m. icke bör inordnas i förbättringslångivningen.
3. ANGÅENDE BESIKTNING OCH KONTROLL AV STATSBELÅNADE
BOSTADSHUS.
Bosladestyrelsens förslag.
I en promemoria har bostadsstyrelsen upptagit vissa frågor rörande den
tekniska kontrollen av byggnadsföretag, för vilka statslån har utgått. Styrelsen
erinrar om att enligt 39 § kungörelsen nr 546/1948 om egnahemslån och
förbättringslån besiktning på sökandens bekostnad skall verkställas av ojäviga
förrättningsmän, som jämväl skola värdera byggnaden. Förmedlingsorganet
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
har att på hemställan av sökanden föranstalta om sådan besiktning och värdering.
För varje kommun skall bostadsstyrelsen eller efter styrelsens bemyn
digande länsbostadsnämnderna utse lämpligt antal sådana förrättningsmän.
Styrelsen föreslår, att slutbesiktning skall verkställas av förmedlingsorganet
på kommunens bekostnad och att intyget om besiktning skall vara
undertecknat av såväl förmedlingsorganet som den av förmedlingsorganet
anlitade kontrollanten. Styrelsen anser, att förenämnda bestämmelse i 39 §
egnahemslånekungörelsen bör ersättas med en bestämmelse, att byggnaden,
innan slutligt beslut meddelas, skall besiktigas genom förmedlingsorganets
försorg. Styrelsens förslag avser jämväl besiktning av flerfamiljshus, varför
ändring förordas även i fråga om 31 § första stycket kungörelsen nr 587/1948
om tertiärlån och tilläggslån för flerfamiljshus.
I en annan promemoria erinrar bostadsstyrelsen om att det åligger förmedlingsorganen
att kontrollera, att vid upplåtelse av lägenhet i statsbelånad
fastighet högre hyra icke uttages än det lånebeviljande organet medgivit
samt att — därest så befinnes ske och rättelse trots anmaning ej vidtages —
göra anmälan härom till det lånebeviljande organet.
Bostadsstyrelsen anför, att den kommit att påtaga sig en sistahandsgranskning
av de hyresuppgifter, som hänföra sig till tiden för vederbörande fastighets
färdigställande. Styrelsen har övervägt frågan om hyreskontrollens utflyttning
till förmedlingsorganen. Sedan numera en klarare praxis utbildats
beträffande ställningstaganden i olika detaljfrågor samt förmedlingsorganen
på särskilt de större och i sammanhanget viktigaste orterna förvärvat erfarenheter
rörande liyreskontrollen finner styrelsen icke skäl till betänkligheter
mot en utflyttning av densamma. Styrelsen har beslutat om utflyttning
av hyreskontrollen till förmedlingsorganen i samtliga kommuner. Kontrollen
skall i fortsättningen utföras såväl vid tidpunkten för husets färdigställande
som vart femte år därefter. Enligt styrelsens beslut skall utflyttningen vara
verkställd före den 1 april 1952.
Yttrande.
I utlåtande över ifrågavarande promemorior har statskontoret icke funnit
anledning till särskilt uttalande.
Departementschefen.
Det synes önskvärt, att den av bostadsstyrelsen förordade förenklingen i
fråga om byggnadskontrollen kommer till stånd. Jag föreslår, att från och
med den 1 juli 1952 den hittills utförda värderingen av statsbelånade byggnadsföretag,
som verkställts av särskilda förrättningsmän, slopas och att erforderlig
besiktning av företagen skall verkställas av förmedlingsorganen på
sätt bostadsstyrelsen föreslagit.
Yad bostadsstyrelsen anfört om hyreskontrollen föranleder icke annat
uttalande från min sida än att denna kontroll — såsom tidigare bestämts —
bör ankomma på kommunerna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
85
VII. MEDELSBEHOVET FÖR LÄNE- OCH BIDRAGSVERKSAMHETEN
UNDER BUDGETÅRET 1952/53.
I skrivelse den 27 augusti 1951 behandlade bostadsstyrelsen frågan om
anslag för nästa budgetår i vad det gäller förbättrande av bostadsförhållandena.
I statsverkspropositionen upptogos ifrågavarande anslag med preliminärt
beräknade belopp, enär vissa med förevarande låne- och bidragsverksamhet
sammanhängande faktorer voro föremål för utredning. Sistnämnda belopp
framgå av sammanställningen s. 2.
I sin promemoria den 13 december 1951 har bostadsutredningen redovisat
kalkyler rörande behovet av medel för förbättringslån samt familjebostadsbidrag
och bränslebidrag. I skrivelse den 21 januari 1952 har bostadsstyrelsen
framlagt slutliga förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1952/53 i
fråga om anslagen för förbättrande av bostadsförhållandena.
Bosladsutredningens kostnadsberäkningar.
I anledning av förut nämnda förslag beträffande förbättringslån lämnar
bostadsutredningen vissa uppgifter rörande behovet av anslag till bidrag till
främjande av bostadsbyggande på landsbygden.
För ifrågavarande ändamål disponerades under budgetåret 1949/50 8 800 000
kronor och under budgetåret 1950/51 10 470 000 kronor. För budgetåret
1951/52 har bostadsstyrelsen beräknat en medelsåtgång på 13 000 000 kronor
och för budgetåret 1952/53, under förutsättning av oförändrade lånevillkor,
en medelsåtgång på 14 000 000 kronor. Vid dessa beräkningar bär styrelsen
tagit hänsyn till den av byggnadskostnadsstegringen betingade ökningen av
förbättringsbidragens genomsnittliga storlek.
I anslutning härtill anför bostadsutredningen, att en höjning av maximibeloppen
för förbättringsbidragen (räntefritt, stående förbättringslån) kommer
att ytterligare öka bidragens genomsnittliga storlek. Bostadsutredningen
uppskattar den därav betingade ökningen av medelsbehovet till ca 1 000 000
kronor. I så fall skulle medelsåtgången under budgetåret 1952/53 komma att
uppgå till 15 000 000 kronor.
Bostadsutredningen diskuterar vidare i vad mån de av utredningen
förordade ändringarna av bestämmelserna om familjebostadsbidrag och
bränslebidrag samt förslaget om bostadsbidrag till ensamstående moder med
ett barn påverkar anslaget till hyresrabatter för mindre bemedlade, barnrika
familjer.
Bostadsutredningen erinrar om att nettoutgifterna för familjebidrag,
familjebostadsbidrag och bränslebidrag under budgetåret 1949/50 uppgingo
till 23 000 000 kronor och under budgetåret 1950/51 till 31 000 000 kronor.
För budgetåret 1951/52 hade bostadsstyrelsen beräknat nettoutgifterna till
ca 39 000 000 kronor. Nettoutgifterna hade sålunda ökat med ca 8 000 000
kronor per år. ökningstakten berodde i första hand på nytillskottet av lägen
-
86 Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
heter, vilket hade varit ungefär lika stort under åren 1949 och 1950. För år
1951 hade bostadsstyrelsen räknat med ungefär samma tillskott av lägenheter
som under de två närmast föregående åren.
Utredningen framhåller vidare, att en höjning av inkomststrecken vid en
allmän höjning av inkomstnivån, varvid förutsättes att denna höjning innebär
att andelen med hänsyn till inkomsten bidragsberättigade familjer hålles
konstant, icke kommer att på längre sikt medföra någon kostnadsökning i
förhållande till kostnaderna för en bidragsgivning vid oförändrade inkomststreck
och oförändrad inkomstnivå.
En höjning av inkomststrecken från och med budgetåret 1952/53 och införandet
av ett system med reducerade bidrag kommer enligt utredningens
mening att innebära en kostnadsökning i förhållande till kostnaderna vid
oförändrade inkomststreck. Utredningen finner det emellertid vanskligt att
ange storleken av denna kostnadsökning. Den faktiska kostnadsökningen vore,
bortsett från förändringarna i lägenhetstillskotten, i hög grad beroende av
de principer kommunerna tillämpa vid fördelningen av nytillkommande
lägenheter mellan familjer som kunna få bidrag och familjer som icke kunna
få bidrag.
Med hänsyn härtill hade det för utredningen icke framstått som möjligt
att göra någon kostnadsberäkning på kort sikt. I stället hade gjorts en uppskattning
av de relativa kostnaderna för bidragsgivningen vid en ej särskilt
angiven framtida tidpunkt, när bidragsgivningen vore i det närmaste fullt
utbyggd.
Utredningen redovisar beräkningar, som utvisa en kostnadsökning på
längre sikt av sju procent i förhållande till en bidragsgivning av nuvarande
omfattning, därest utredningens förslag genomfördes. En höjning av inkomststrecken
med 2 000 kronor utan ett samtidigt införande av reducerade bidrag
skulle icke innebära någon kostnadsökning på längre sikt i jämförelse med en
bidragsgivning av nuvarande omfattning, eftersom för närvarande 1950 års in
komster låge till grund för bidragsgivningen och en höjning med 2 000 kronor
innebure i stort sett samma andel bidragsberättigade vid 1951 års inkomster
som vid 1950 års inkomster. En höjning av inkomststrecken med 3 000 kronor
och ett samtidigt införande av reducerade bidrag skulle öka kostnaderna med
17 %. Yidare anför utredningen i denna fråga bl. a.
Bostadsutredningen har med utgångspunkt från antalet barnfamiljer år 1945
och dessas fördelning efter antalet barn gjort en beräkning av antalet med hänsyn
till inkomsten bidragsberättigade familjer förutsatt 1947 års inkomstfördelning
och oförändrade inkomststreck. Antalet dylika familjer skulle uppgå till
något över 300 000. Om familj ebostadsbidrag skulle utgå till alla dessa familjer,
skulle den årliga kostnaden kunna uppskattas till ca 180 000 000 kronor.
Motsvarande årliga kostnad skulle också erhållas förutsatt 1951 års inkomstfördelning
och med 3 000 kronor höjda inkomststreck.
Några beräkningar av de ökningar av anslagsbehovet, som ett genomförande
av utredningens förslag rörande i första hand bidrag till ensam
stående mödrar med ett barn skulle föranleda, ha icke redovisats.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
87
Bostadsstyrelsens förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1952/53.
Anslaget till kapiialmedels förluster och ränteef ter gifter å vissa bostadsbyggnadslån
bär i statsverkspropositionen i anslutning till av bostadsstyrelsen
i dess skrivelse den 27 augusti 1951 gjorda beräkningar preliminärt upptagits
till 8 000 000 kronor. Beträffande dessa beräkningar framhåller bostadsstyrelsen
i en till sin skrivelse den 21 januari 1952 fogad promemoria
i huvudsak följande.
Denna beräkning hade gjorts under förutsättning av oförändrat ränteläge
och av att de under budgetåret tillgodoförda ränteeftergifterna för flerfamiljshus
skulle avse perioden 1 juli 1951—30 juni 1952 och ränteeftergifterna
för enfamiljs- och tvåfamilj shus perioden från ränt esf egringen hösten 1950
till och med den 30 juni 1952. Styrelsen räknade därvid med att tillgodoföra
låntagarna ränteeftergifter en gång om året i samband med aviseringen av
annuiteter vid budgetårsskiftena. Erfarenheterna från den första tillgodoföringen
i samband med aviseringen av annuiteterna för tertiärlån till flerfamiljshus
per den 1 juli 1951 ha emellertid visat att ett sådant förfaringssätt
är förenat med vissa olägenheter. Styrelsen ämnar därför tills vidare
tillgodoföra låntagarna ränteeftergifter beträffande tertiärlån till flerfamiljshus
två gånger om året (den 1 juli och den 1 januari) och beträffande egnahemslån
en gång om året (den 1 juli), varvid ränteeftergifterna skulle avse
det halvår respektive år, som tilländalupit ett halvt år före tillgodoföringen.
I enlighet härmed skulle anslaget under budgetåret 1952/53 komma att belastas
med ränteeftergifter på tertiärlån avseende perioden 1 juli 1951—30
juni 1952 och på egnahemslån avseende perioden från räntestegringen till och
med den 31 december 1951, vilket beträffande perioden för egnahemslån innebär
en förkortning med ett halvt år i förhållande till den i styrelsens preliminära
beräkning angivna.
I anledning av denna utbetalningsplan beräknar styrelsen en minskning
av det preliminärt beräknade medelsbehovet för budgetåret 1952/53 med ca
1 000 000 kronor, d. v. s. från 8 000 000 kronor till 7 000 000 kronor.
I vad det gäller anslaget till hyresrabatter för mindre bemedlade, barnrilea
familjer lämnar bostadsstyrelsen vissa uppgifter rörande de av styrelsen hösten
1951 redovisade preliminära beräkningarna av medelsbehovet under budgetåret
1952/53.
I skrivelsen den 27 augusti 1951 beräknade bostadsstyrelsen med ledning
av ansökningsfrekvensen och bidragsgivningens omfattning under budgetåret
1950/51, att nettoutgifterna under budgetåret 1951/52 skulle komma att öka
med 8 000 000 kronor och under detta budgetår uppgå till sammanlagt
39 000 000 kronor. Styrelsen räknade därvid med en årlig ökning av antalet
bidrag på ca 16 000. Under första hälften av innevarande budgetår beviljades
drygt 6 000 bidrag, vilket innebär en minskning med ca 2 000 jämfört med
första hälften av närmast föregående budgetår. Totalantalet beviljade bidrag
under hela innevarande budgetår och därmed ökningen i nettoutgifterna torde
därför bli mindre än enligt styrelsens tidigare beräkning. Uppskattningsvis
torde nettoutgifterna under budgetåret 1951/52 kunna angivas till det för
budgetåret anvisade beloppet av 37 000 000 kronor.
Yidare beräknade styrelsen i avvaktan på vissa förslag från 1951 års bostadsutredning
medelsbehovet för budgetåret 1952/53 under förutsättning av att
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
inkomststrecken höjdes med 1 000 kronor från och med ingången av nämnda
budgetår. I enlighet härmed beräknades nettoutgifterna till 47 000 000 kronor,
btyrelsen hade därvid utgått från att nettoutgifterna under budgetåret 1951/52
skulle uppgå till 39 000 000 kronor. Med hänsyn till vad som ovan anförts
beträffande utgifterna under innevarande budgetår torde nettoutgifterna under
budgetåret 1952/53 under samma förutsättning nu kunna beräknas till inemot
43 000 000 kronor.
Bostadsstyrelsen erinrar om de av bostadsutredningen framlagda förslagen
beträffande bostadsbidrag till barnfamiljer. Utredningen hade icke beräknat
de av dessa förslag betingade kostnadsförändringarna på kort sikt,
t. ex. mellan budgetåren 1951/52 och 1952/53. Att beräkna nettoutgifterna
under budgetåret 1952/53 med beaktande av de av utredningen föreslagna
ändringarna vore förenat med stora svårigheter. Styrelsen uppskattar emellertid,
med hänsyn tagen till utredningens förut åsyftade förslag om bidrag till
två- och flerbarnsfamiljer, ökningen av nettoutgifterna mellan budgetåren
1951/52 och 1952/53 till 12 000 000 kronor, varav 6 000 000 kronor hänföra sig
till förslaget om reducerade bidrag. Medelsbehovet för familjebostadsbidrag
till ensamstående mödrar kunde under ett första budgetår uppskattas till högst
1 000 000 kronor, vilket motsvarade bidrag under ett år till ca 4 000 hushåll.
Bostadsstyrelsen beräknar fördenskull anslagsbehovet för nästa budgetår
till (37 000 000 + 12 000 000 + 1 000 000) 50 000 000 kronor.
Anslaget till särskilda bostadsrabatter, från vilket utlämnas trekronorsbidrag
och statsbidrag till anordnande av pensionärslägenheter i flerfamiljshus,
har i statsverkspropositionen upptagits med ett preliminärt beräknat
belopp av 1 950 000 kronor. Bostadsstyrelsen beräknar nu anslagsbehovet
för nästa budgetår till endast 900 000 kronor. Härvid uppskattar styrelsen
det för innevarande budgetår disponibla beloppet till ca 2 950 000 kronor och
medelsåtgången till ca 1 600 000 kronor. A anslaget skulle sålunda vid budgetårets
utgång finnas disponibelt ett belopp av 1 350 000 kronor. För nästa
budgetår beräknar styrelsen medelsåtgången till 2 250 000 kronor, varav
150 000 kronor för bidrag till pensionärsbostäder, och anslagsbehovet till
(2 250 000 — 1 350 000) 900 000 kronor.
Yad härefter angår anslaget till bidrag till främjande av bostadsbyggande
på landsbygden, vilket i statsverkspropositionen preliminärt beräknats till
13 000 000 kronor, erinrar bostadsstyrelsen om bostadsutredningens förslag
beträffande rån tefritt, stående förbättringslån, vilket utredningen beräknat
skulle medföra en ökning av medelsbehovet för nästa budgetår av 1 000 000
kronor, samt anför ytterligare beträffande anslaget för budgetåret 1952/53.
Vid 1950 års riksdag (propositionen nr 144 och statsutskottets utlåtande
nr 135) och vid 1951 års riksdag (statsutskottets utlåtande nr 155) har behandlats
frågan om förbättringslångivningens omfattning. Med anledning
härav pågår en viss utvidgning av förbättringslångivningen på det sätt som
närmare framgår av styrelsens ovan nämnda utlåtande. I annat sammanhang
redovisar styrelsen behovet av medel under budgetåret 1952/53 för den särskilda
förbättringsverksamheten i Karesuando kommun. Vidare må erinras
om, att styrelsen i skrivelse den 3 december 1951 föreslagit en höjning av
89
Kungl. Majds proposition nr 128.
maximibeloppen lör statsbidragen till fiskarbostäder. Hur nämnda omständigheter
komma att påverka medelsbehovet under budgetåret 1952/53 är svårt
att bedöma. Uppskattningsvis torde man kunna angiva den härav betingade
ökningen i förhållande till styrelsens preliminära beräkning av medelsbehovet
till 5 000 000 kronor.
Styrelsen anser sålunda, att anslaget för budgetåret 1952/53 bör anvisas med
det i statsverkspropositionen upptagna beloppet 13 000 000 kronor.
Styrelsen anser vidare, att till bidrag till inrättande av pensionärshem skall
upptagas det i statsverkspropositionen preliminärt beräknade beloppet av
11000 000 kronor. Om medelsåtgången under innevarande budgetår anför
styrelsen i huvudsak följande.
Under tiden 1 juli—31 december 1951 har ansökningar om statsbidrag tillstyrkts
till ett sammanlagt belopp av 4 239 000 kronor, varav 244 000 avse höjningar
av tidigare tillstyrkta bidrag. Inneliggande ansökningar om statsbidrag
avse ett sammanlagt belopp av 6 070 000 kronor, varav 703 000 kronor avse
höjningar av tidigare tillstyrkta bidrag. Beloppen avseende tillstyrkta bidrag
och inneliggande ansökningar om bidrag samt det belopp av 36 000 kronor, varmed
anslaget överskridits för budgetåret 1950/51, utgöra sammanlagt 10 345 000
kronor, varemot svarar det för innevarande budgetår anvisade anslaget på
8 000 000 kronor.
Ytterligare ansökningar om höjningar väntas inkomma, och då dessa, som
styrelsen tidigare framhållit, måste tillstyrkas i första hand, kommer endast
omkring hälften av inneliggande nya ansökningar att kunna tillstyrkas under
andra halvåret av innevarande budgetår. Prövningen av inneliggande nya ansökningar
avseende i runt tal 3 000 000 kronor och alla under innevarande
halvår inkommande nya ansökningar måste således på grund av medelsbrist
uppskjutas till nästkommande budgetår.
I vad det gäller anslaget till lånefonden för bostadsbyggande lämnar bostadsstyrelsen
först vissa uppgifter rörande långivningens omfattning under
tiden 1 juli—30 november 1951. Styrelsen uttalar, att man icke med ledning
av dessa uppgifter kan direkt beräkna långivningens omfattning under
hela budgetåret på grund av dels de normala variationerna i dennas omfattning
under budgetårets olika månader, dels den sannolika eftersläpningen i
långivningen under förra hälften av budgetåret, vilken sammanhänger med
ikraftträdandet den 1 januari 1952 av de nya bestämmelserna om tilläggslån
och räntefri, stående del av egnahemslån. Följande uppgifter lämnas om de
genom preliminära och slutliga beslut beviljade lånen.
Under månaderna juli—november år 1951 beviljades genom preliminära
beslut om tertiärlån 92 000 000 kronor till 11400 lägenheter. Genom slutliga
beslut om tertiärlån beviljades under samma tid 49 000 000 kronor till 7 100
lägenheter. Att preliminärt beslut meddelats beträffande ett så betydligt
större antal lägenheter än slutligt beslut sammanhänger dels med ökad lånefrekvens,
som tagit sig uttryck i ökad preliminär långivning, dels med en något
minskad slutlig långivning till följd av eu viss avvaktande hållning från låntagarnas
sida inför de nya lånebestämmelserna. Av det slutligt beviljade lånebeloppet
utgjorde 9,i % fördjupning, vilket i genomsnitt torde motsvara inemot
3 % av avkastningsvärdet. För budgetåret 1950/51 voro motsvarande tal
respektive 6,8 % och inemot 2 %. Fördjupningsbehovet har således ökat.
Genom preliminära beslut om egnahemslån beviljades under perioden
90
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 128.
45 000 000 kronor till 2 850 lägenheter och genom slutliga beslut om dylika
lån 61 000 000 kronor till 4 250 lägenheter. Av det slutligt beviljade lånebeloppet
utgjorde 13,5 % fördjupning, vilket motsvarar en fördjupning av i
genomsnitt cirka 6,5 % av den godkända produktionskostnaden. Även beträffande
egnahemslån har fördjupningsbehovet ökat jämfört med budgetåret
1950/51, då motsvarande tal voro respektive 10 % och cirka 4,5 %.
Sammanlagt har under de fem första månaderna av budgetåret 1951/52
genom preliminära beslut om tertiärlån, egnahemslån och förbättringslån beviljats
139 500 000 kronor och genom slutliga beslut 111 100 000 kronor.
Vidare framhåller styrelsen, att under månaderna juli—november 1951
utbetalades i form av tertiärlån 60 000 000 kronor, egnahemslån 60 000 000
kronor och räntebärande förbättringslån 600 000 kronor. Sammanlagt utbetalades
således cirka 121 000 000 kronor, medan till fonden inflöto 4 000 000 kronor
i form av amorteringar och inlösta lån, varför belastningen uppgick till
117 000 000 kronor.
Beträffande utbetalningen av förskott å tertiärlån och egnahemslån under
tiden 1 juli—30 november 1951 anför styrelsen.
I form av förskott å tertiärlån ha utbetalats 16 000 000 kronor. Förskott å
egnahemslån har utbetalats med ett sammanlagt belopp av 40 000 000 kronor.
Ett mått på den utsträckning, i vilken förskott utlämnas på de preliminärt
beviljade egnahemslånen, erhålles genom att sätta utbetalningen av förskott i
relation till de preliminärt beviljade lånebeloppen under samma tidsperiod.
Under budgetårets fem första månader utgjorde det utbetalade förskottsbeloppet
89 % av det preliminärt beviljade lånebeloppet. En stark ökning av förskottsutbetalningarna
har skett jämfört med föregående budgetår. För hela
budgetåret 1950/51 var motsvarande tal 55 %. Denna relation varierade dock
avsevärt mellan budgetårets olika kvartal. Sålunda var det i form av förskott
utbetalade beloppet under fjärde kvartalet 1950 26 % större än det preliminärt
beviljade under motsvarande period. Detta torde ha betingats av den då inträffade
åtstramningen på kreditmarknaden, vilket föranledde ett stort antal
företagare, som icke tidigare räknat med att taga ut förskott, att då begära
förskottsutbetalning. Under budgetårets senare hälft stabiliserades utbetalningen
av förskott på en nivå motsvarande drygt en tredjedel av de prelijninärt
beviljade lånebeloppen. Från och med juli månad har emellertid utbetalningen
av förskott kommit att ligga på en betydligt högre nivå, motsvarande
inemot nio tiondelar av de preliminärt beviljade lånebeloppen. Denna
ökning torde till eu del vara av säsongmässig karaktär. Den preliminära långivningen
är större under våren än under hösten. Samtidigt förflyter en viss
tid mellan å ena sidan det preliminära beslutet och å andra sidan låntagarens
anspråk på förskott och utbetalningen av detsamma. Detta innebär, att under
sommaren och hösten komma förskott att utbetalas, som hänföra sig till en
större långivning än under samma tid, varför de här beräknade relationstalen
bli relativt höga. Det häa- angivna förhållandet torde emellertid icke helt
förklara den redovisade ökningen. Otvivelaktigt har det skett en reell ökning
i uttagningen av förskott, vars storlek dock icke närmare kan angivas.
I samband med utbetalning av egnahemslån inflöto sammanlagt 17 000 000
kronor av tidigare utlämnade förskott, vilket motsvarar 28 % av de utbetalade
egnahemsbeloppen.
I form av förskott på förbättringslån utbetalades 1 100 000 kronor. I samband
med utbetalning av förbättringslån inflöto 200 000 kronor av tidigare utlämnade
förskott.
91
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
Sammanlagt utbetalades i form av förskott 57 000 000 kronor och inflöto
18 000 000 kronor av tidigare utbetalda förskott, varför belastningen å förskottstiteln
uppgick till 39 000 000 kronor.
I anslutning härtill konstaterar bostadsstyreLsen, att belastningen å anslaget
under de fem första månaderna av budgetåret 1951/52 uppgick till 156 000 000
kronor.
Beträffande medelsåtgången under innevarande budgetår i dess helhet
erinras om att styrelsen i sitt utlåtande över bostadsutredningens förslag beräknade
anslagsbelastningen för detta budgetår till 350 000 000 kronor. Enligt
en nu reviderad beräkning skulle anslagsbelastningen uppgå till 380 000 000
kronor. I jämförelse med den tidigare beräkningen hade antagits en viss
minskning i utbetalningen av lån. Fördjupningsbehovet hade antagits motsvara
det behov, som konstaterats under de första fem månaderna av innevarande
budgetår. Fördjupningen hade för hela budgetåret beräknats uppgå till
sammanlagt 40 000 000 kronor. Utbetalningen av förskott hade antagits öka
med hänsyn till den ökade utbetalningen under hösten. Nettobelastningen i
samband med förskottsutbetalning hade antagits uppgå till 65 000 000 kronor.
Någon förskottsutbetalning av tertiärlån hade antagits icke skola förekomma
under senare delen av budgetåret.
Med hänvisning till att det för innevarande budgetår disponibla beloppet å
anslaget uppgår till 306 000 000 kronor beräknar styrelsen ett anslag på tillläggsstat
för budgetåret 1951/52 på (380 000 000 — 306 000 000) avrundat
75 000 000 kronor.
I vad det gäller medelsåtgången under budgetåret 1952/53 framhåller styrelsen
följande.
I sitt utlåtande över bostadsutredningens förslag uppskattade styrelsen
anslagsbelastningen under budgetåret 1952/53 till i runt tal 455 000 000 kronor.
Som departementschefen framhållit i statsverkspropositionen måste beräkningen
av anslaget bli osäker på grund av det av kreditmarknadsläget betingade
behovet av fördjupning och förskottsutbetalning. Härtill kommer svårigheten
att bedöma i vilken utsträckning de högre byggnadskostnaderna och
de nya lånebestämmelserna komma att medföra en ökad efterfrågan på statliga
lån. Styrelsen har icke ansett sig med utgångspunkt från det uppgiftsmaterial,
som framkommit sedan den ovan nämnda uppskattningen av anslagsbelastningen
gjordes, kunna närmare angiva medelsbehovet. Med hänsyn till
osäkerheten i beräkningarna synes det vara försvarligt att för budgetåret
1952/53 räkna med det i statsverkspropositionen preliminärt upptagna beloppet
av 450 000 000 kronor.
Med hänvisning till det anförda anser styrelsen, att till lånefonden för bostadsbyggande
böra anvisas dels å tilläggsstat för budgetåret 1951/52 ett belopp
av 75 000 000 kronor, dels å rikse täten för budgetåret 1952/53 ett belopp
av 450 000 000 kronor.
Styrelsen räknar med att genom preliminära lånebeslut skola komma att
disponeras i runt tal 380 000 000 kronor under budgetåret 1952/53.
Vad härefter angår anslaget till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsvcrk -
92
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
samhet har bos taxi s a ty r el sen gjort följande beräkning rörande medelsåtgången
under innevarande budgetår.
Enligt av styrelsen fastställda övergångsbestämmelser i anledning av de
ändrade villkoren för tilläggslån kan förhöjt tilläggslån utgå till företag, där
inflyttning skett tidigast den 1 januari 195i. Då den normala tiden mellan inflyttningen
och utanordningen av lånen uppgår till cirka nio månader skulle
under budgetåret 1951/52 de högre tilläggslånen kunna utbetalas till företag,
som blivit inflyttningsfärdiga under de nio första månaderna av kalenderåret
1951. Antalet lägenheter i dylika företag med statliga lån har uppskattats till
15 000. Någon ökning av den för år 1950 konstaterade lånefrekvensen har icke
antagits. För dessa lägenheter har antagits att tilläggslån komma att utbetalas
med belopp motsvarande i genomsnitt två kronor per kvadratmeter utöver tillläggslån
enligt tidigare bestämmelser. I förhöjt tilläggslån skulle detta motsvara
ett belopp av cirka 50 000 000 kronor. Det kan beräknas, att under bud
getåret 1951/52 cirka 30 000 000 kronor komma att utbetalas i tilläggslån en
ligt tidigare bestämmelser. Under innevarande budgetår skulle sålunda totalt
komma att utbetalas cirka 80 000 000 kronor.
Med hänsyn till att under innevarande budgetår finnes disponibelt ett belopp
av 115 000 000 kronor beräknar styrelsen, att vid budgetårets slut skall
kvarstå ett outnyttjat belopp av (115 000 000 — 80 000 000) 35 000 000 kronor.
Beträffande medelsåtgången under nästa budgetår anför styrelsen.
Vid beräkningen av anslagsbelastningen under budgetåret 1952/53 har sty
relsen utgått från att tilläggslån kommer att utbetalas till företag, som färdigställts
under perioden oktober 1951—september 1952. Vidare har antagits en
viss ökning av lånefrekvensen och att praktiskt taget samtliga företag erhålla
tilläggslån enligt de för företag påbörjade efter den 1 juli 1951 gällande bestämmelserna.
Utbetalningen av tilläggslån kan enligt dessa antaganden beräknas
uppgå till cirka 210 000 000 kronor. Denna beräkning måste dock betraktas
som osäker med hänsyn till de antaganden som måst göras beträffande
produktionens omfattning och lånefrekvensen.
Med beaktande av det vid budgetårets ingång outnyttjade beloppet kan anslagsbehovet
för budgetåret 1952/53 beräknas till (210 000 000 — 35 000 000)
175 000 000 kronor.
Med hänvisning till det anförda och med hänsyn till graden av osäkerhet
1 beräkningarna anser styrelsen, att anslaget för budgetåret 1952/53 bör anvisas
med det i statsverkspropositionen preliminärt beräknade beloppet av
180 000 000 kronor.
Styrelsen räknar med att genom preliminära lånebeslut skola komma att
disponeras i runt tal 210 000 000 kronor under budgetåret 1952/53.
I fråga om anslaget till lån till uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder
framhåller bostadsstyrelsen, att genom avskrivning från vidare handläggning
av ärenden rörande ännu icke utbetalda lantarbetarbostadslån beviljade
av egnahemsstyrelsen till fonden ha återförts sammanlagt cirka
2 450 000 kronor. Det för innevarande budgetår å ifrågavarande fond disponibla
beloppet utgjorde därför 7 350 000 kronor. Under detta budgetår beräknar
styrelsen medelsåtgången till 3 000 000 kronor. Vid ingången av nästa
budgetår skulle alltså finnas ett odisponerat belopp av cirka 4 350 000 kronor.
93
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
Jämväl för budgetåret 1952/53 beräknar styrelsen ett medelsbehov av 3 000 000
kronor, varför styrelsen anser, att det för nämnda budgetår icke fordras någon
medelsanvisning.
Vad slutligen angår anslaget till lån till anordnande av kollektiva tvätterier
lämnar styrelsen följande uppgifter om medelsbehovet under innevarande
budgetår.
I sin skrivelse den 27 augusti 1951 beräknade bostadsstyrelsen, att det för
budgetåret 1951/52 å anslaget disponibla beloppet, däri inräknat anslaget för
ifrågavarande budgetår, uppgick till 3 623 000 kronor. De vid ingången av budgetåret
hos styrelsen inneliggande ansökningarna om lån avsågo ett sammanlagt
lånebelopp av 2 097 000 kronor.
Under den hittills gångna delen av innevarande budgetår ha sammanlagt
712 200 kronor disponerats genom preliminära beslut om lån. Inneliggande ansökningar
om preliminära beslut i låneärenden och ansökningar om höjningar
i samband med slutliga beslut avse ett sammanlagt belopp av omkring 3 000 000
kronor. Det för innevarande budgetår disponibla beloppet å anslaget kommer
således att helt tagas i anspråk vid bifall till inneliggande ansökningar om
preliminära beslut och om höjningar av tidigare beviljade lån. I den mån något
eller några av de med inneliggande ansökningar avsedda företagen på grund
av investeringsbegränsningen icke skulle kunna igångsättas under innevarande
budgetår torde de därigenom friställda beloppen till en del komma att tagas
i anspråk för beviljandet av under vårmånaderna inkommande ansökningar om
höjningar i samband med slutligt beslut.
Med hänvisning till att byggnadskvoten för kollektiva tvätterier för år 1952
torde komma att volymmässigt sett medgiva eu lika stor byggnadsverksamhet
som under år 1951 och under hänvisning till vad styrelsen har anfört i sin
nyssnämnda skrivelse om förväntade ökade anspråk på lånemedel anser styrelsen,
att anslaget för budgetåret 1952/53 i enlighet med styrelsens preliminära
förslag bör anvisas med ett belopp av 2 000 000 kronor.
Yttrande.
I utlåtande över bostadsstyrelsens förevarande skrivelse har statskontoret
icke funnit anledning till särskilt uttalande rörande de i skrivelsen redovisade
anslagsberäkningarna.
Departementschefen.
De i det föregående förordade jämkningarna i gällande grunder för lån
och bidrag giva icke anledning till en allmän omprövning av de i statsverkspropositionen
redovisade preliminära beräkningarna av behovet av medel
för nästa budgetår å bostadsanslagen. Ej heller de av bostadsstyrelsen i dess
skrivelse med slutliga anslagsäskanden för nästa budgetår lämnade uppgifterna
rörande låne- och bidragsverksamheten föranleda annat än omräkning
av enstaka anslag. Yad gäller do särskilda anslagen får jag sålunda i detta
sammanhang föreslå följande.
Bostadsstyrelsens förslag att anslaget till kapitalmedelsförluster och ränta -
94
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
eftergifter skall upptagas med 7 000 000 kronor i stället för i statsverkspropo
sitionen preliminärt beräknade 8 000 000 kronor kan jag godtaga.
I statsverkspropositionen bar för nästa budgetår preliminärt beräknats ett
belopp av 47 000 000 kronor till hyresrabatter för mindre bemedlade, bamrika
familjer. Bostadsstyrelsen har på grundval av bostadsutredningens förut behandlade
förslag till ändringar av förevarande bidragsgivning beräknat medelsbehovet
för nästa budgetår till 50 000 000 kronor, varav ett belopp av
1 000 000 kronor avser bidrag till ensamstående mödrar med ett barn. Utredningens
förslag om reducerade bidrag beräknas öka utgifterna med 6 000 000
kronor. Vid en uppräkning av inkomststrecken med 2 000 kronor och oförändrade
bidragsgrunder i övrigt kan alltså medelsbehovet för nästa budgetår
uppskattas till 43 000 000 kronor. Mitt förslag om reducerade bidrag till familjer
i vissa inkomstlägen torde icke föranleda så stor utgiftsökning, som
bostadsstyrelsens beräkningar tyda på. Ökningen torde kunna uppskattas till
högst 4 000 000 kronor. Det sammanlagda medelsbehovet för nästa budgetårskulle
sålunda uppgå till högst (43 000 000 + 4 000 000) 47 000 000 kronor.
Jag föreslår, att anslaget i enlighet med vad som preliminärt beräknats i
statsverkspropositionen upptages med ett belopp av 47 000 000 kronor.
Bostadsstyrelsens förslag att till särskilda bostadsrabalter skall beräknas ett
belopp av 900 000 kronor kan jag godtaga.
I statsverkspropositionen har anslaget till bidrag till främjande av bostadsbyggande
på landsbygden preliminärt beräknats till 13 000 000 kronor.
I anslutning till ifrågavarande beräkning framhöll jag, att även om det icke
för närvarande vore möjligt att taga slutlig ställning till frågan vilka ändringar
i bestämmelserna rörande förbättringslån, som borde vidtagas i anledning
av stegringen av byggnadskostnadema, torde behovet av medel kunna
beräknas stiga med i varje fall 5 000 000 kronor under nästa budgetår. Mitt
förslag i det föregående beträffande förbättringslångivningen innebär, att en
betydande utvidgning av densamma bör eftersträvas under nästa budgetår.
Särskilt förmånliga lånevillkor ha förordats ifråga om upprustning av bostäder
för åldringar. På grund härav anser jag, att anslaget för budgetåret
1952/53 bör upptagas med 15 000 000 kronor. — Liksom hittills torde från
anslaget få bestridas kostnaderna för ersättningar till förmedlare av egnahem6statslån.
Bostadsstyrelsen har föreslagit att till bidrag till inrättande av pensionärshem
för nästa budgetår skall anvisas det i statsverkspropositionen preliminärt
beräknade beloppet av 11 000 000 kronor. Styrelsen har lämnat uppgifter,
av vilka framgå att anslaget för innevarande budgetår sannolikt icke helt
täcker medelsefterfrågan. Det synes tveksamt om ett belopp av 11000 000
kronor skall visa sig tillräckligt för nästa budgetår. Jag anser mig emellertid
böra godtaga styrelsens förslag.
I statsverkspropositionen har till lånefonden för bostadsbyggande beräknats
ett preliminärt belopp av 450 000 000 kronor. I sin förutnämnda skrivelse
den 21 januari 1952 har bostadsstyrelsen redovisat nya beräkningar rörande
95
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
medelsbehovet under nästa budgetår samt föreslagit, att anslaget anvisas med
det i statsverkspropositionen upptagna beloppet. Jag biträder styrelsens förevarande
förslag. Jämväl styrelsens beräkning att genom preliminära beslut
om lån, som skola utgå från lånefonden för bostadsbyggande, komma att disponeras
380 000 000 kronor under budgetåret 1952/53 kan jag godtaga.
I propositionen nr 217 till 1951 års riksdag redovisades en av bostadsstyrelsen
verkställd beräkning, som utvisade att under vissa antaganden till lånefonden
för bostadsbyggande borde anvisas ett anslag på tilläggsstat för budgetåret
1951/52 av 60 000 000 kronor. I anledning av denna beräkning framhöll
jag, att behovet av fördjupning av lån samt av förskott å lån bestämdes av
den allmänna tillgången på bostadskrediter och att säkra hållpunkter för en
bedömning av kreditmarknadens utveckling icke torde kunna erhållas. Jag
ansåg det därför icke vara möjligt att säkert avgöra, om det för innevarande
budgetår anvisade anslaget å 265 000 000 kronor komme att visa sig vara tillräckligt
och kunde fördenskull icke då tillstyrka ytterligare medelsanvisning
för budgetåret 1951/52.
I sin skrivelse den 21 januari 1952 med slutliga förslag till anslagsäskanden
för nästa budgetår har bostadsstyrelsen med anledning av uppgifter om långivningen
under innevarande budgetårs fem första månader förordat, att å
tilläggsstat för budgetåret 1951/52 anvisas ett belopp av 75 000 000 kronor.
Detta förslag kan jag godtaga.
Till tilläggslån till viss bos t ads by g gnadsverksamh e t torde i enlighet med
vad som beräknats i statsverkspropositionen böra anvisas 180 000 000 kronor.
Mot bostadsstyrelsens beräkning att under budgetåret 1952/53 genom preliminära
lånebeslut skall komma att disponeras ett belopp av 210 000 000 kronor
har jag icke någon erinran.
I statsverkspropositionen har till lån till uppförande och förbättring av
lantarbetarbostäder upptagits ett formellt belopp av 100 kronor. Bostadsstyrelsen
har funnit, att ytterligare medelsanvisning ej erfordras för nästa budgetår.
Jag föreslår, att anslaget upptages med ett belopp av 100 kronor och
förutsätter därvid att Kungl. Maj:t meddelar beslut om fortsatt disposition
av den vid utgången av innevarande budgetår befintliga reservationen.
Bostadsstyrelsen anser, att till lån till anordnande av kollektiva tvätterier
för budgetåret 1952/53 bör anvisas ett belopp av 2 000 000 kronor. För innevarande
budgetår har anvisats ett belopp av 1 500 000 kronor. Den inträffade
byggnadskostnadsstegringen motiverar en uppräkning av anslaget. Jag kan
därför godtaga styrelsens förslag.
Riksdagen har medgivit, att av det senast för budgetåret 1947/48 anvisade
investeringsanslaget till tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett
belopp av 10 000 000 kronor må disponeras jämväl under budgetåret 1951/52.
Enligt vad jag inhämtat kan beräknas, att utbetalningarna under detta budgetår
komma att uppgå till sammanlagt högst 5 000 000 kronor och att det
under nästa budgetår återstår att utbetala högst 4 000 000 kronor å ifrågavarande
äldre lån. Jag anser, att högst sistnämnda belopp av anslaget bör få
disponeras under nästa budgetår.
96
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
I detta sammanhang torde riksdagens medgivande böra inhämtas till att
räntefoten för lantarbetarbostadslån, som beviljas onder nästa budgetår, fastställes
till oförändrat 3,2 5 % i avvaktan på en slutlig prövning av frågan om
formerna för stöd till lantarbetarbostäder.
VIII. HEMSTÄLLAN.
Under åberopade av vad jag sålunda i olika hänseenden anfört hemställer
jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
I. godkänna av mig förordade ändringar i olika avseenden från
och med den 1 juli 1952 av grunderna för den statliga låne- och
bidragsverksamheten till förmån för bostadsförsörjningen;
II. medgiva, att räntefoten för lantarbetarbostadslån, vilka må
komma att beviljas under budgetåret 1952/53, bestämmes till
3,25 %\
in. medgiva att för budgetåret 1952/53
dels preliminära beslut angående lån, som skola utgå från
lånefonden för bostadsbyggande, må meddelas intill ett belopp
av 380 000 000 kronor,
dels preliminära beslut angående lån, som skola utgå från anslaget
till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet, må
meddelas intill ett belopp av 210 000 000 kronor,
dels av det senast för budgetåret 1947/48 anvisade investeringsanslaget
till tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
må disponeras ett belopp av 4 000 000 kronor;
IV. för budgetåret 1952/53 anvisa
a) å driftbudgeten under femte huvudtiteln,
1) till Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter å vissa bo
stadsbyggnadslån ett förslagsanslag av 7 000 000 kronor;
2) till Hyresrabatter till mindre bemedlade, barnrika familjer
ett förslagsanslag av 47 000 000 kronor;
3) till Särskilda bostadsrabatter ett reservationsanslag av
900 000 kronor;
4) till Bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden
ett reservationsanslag av 15 000 000 kronor;
5) till Bidrag till inrättande av pensionärshem ett reservations
anslag av 11 000 000 kronor;
6) till Bidrag till viss upplysningsverksamhet rörande byggnadstekniska
frågor ett reservationsanslag av 100 000 kronor;
b) å kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder
1) till Lånefonden för bostadsbyggande ett investeringsanslag
av 450 000 000 kronor;
97
Kungl. May.ts proposition nr 128.
2) till Lånefonden för maskinanskaffning inom byggnadsindustrien
ett investeringsanslag av 4 000 000 kronor;
c) å kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd
1) till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett
investeringsanslag av 180 000 000 kronor;
2) till Lån till uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder
ett investeringsanslag av 100 kronor;
3) till Lån till anordnande av kollektiva tvätterier ett investeringsanslag
av 2 000 000 kronor;
Y. å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1951/52
å kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder till Lånefonden
för bostadsbyggande anvisa ett investeringsanslag av 75 000 000
kronor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
J. O. Widman.
817 52 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 128.
Kungl. Maj:ts proposition nr 128.
99
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
sid.
I. BOSTADSFÖRSÖRJNINGEN OCH BYGGNADSMARKNADEN
.................................................................... 3
Bostadsmarknaden och lostadsbyggandet.................................... 3
Bostadsstyrelsens förslag till åtgärder för maskinanskaffning .............. 4
Yttrandena................................................................ 6
Departementschefen ....................................... 11
II. RÄNTE- OCH AMORTERINGSVILLKOREN FÖR ÄLDRE
TERTIÄRLÅN M. M............................................... 13
Gällande bestämmelser .................................................... 13
Frågans behandling vid 1951 års riksdag ................................ 15
Bostadsutredningens förslag................................................ 16
Yttrandena................................................................ 18
Departementschefen ........................................................ 22
III. FÖRBÄTTRING SLÅN .............................................. 25
Gällande bestämmelser .................................................... 25
Förbättringslångivningen under budgetåren 1949/50 och 1950/51 .......... 26
Bostadsutredningens förslag................................................ 28
Yttrandena................................................................ 33
Departementschefen ........................................................ 40
IV. FAMILJEBOSTADS BIDRAG OCH BRÄNSLEBIDRAG M. M. 46
Gällande bestämmelser .................................................... 47
Bostadsutredningens förslag................................................ 47
Inkomstgränsens innebörd s. 47, Tröskelproblemet s. 52, Förslag rörande
inkomststreck och inkomstprövning s. 54, Familjebidrag s. 58, Familjebostadsbidrag
för fosterbarn s. 59, Bidrag till ensamstående moder med ett
minderårigt barn s. 59.
Yttrandena ................................................................ 61
Departementschefen ........................................................ 68
V. STATSBIDRAG TILL PENSIONÄRSHEM M. M............. 74
Gällande bestämmelser .................................................... 74
Bostadsstyrelsens förslag .................................................. 74
Yttrande .................................................................. 78
Departementschefen. .....................................................79
100
Kungl. Maj.ts proposition nr 128.
Sid
VI. SÄRSKILDA FRÅGOR .............................................. 79
1. Bostadsförbättringsåtgärder inom Karesuando kommun.................. 79
Frågans behandling vid 1951 års riksdag s. 79, Bostadsstyrelsens förslag
s. 81, Departementschefen, s. 81.
2. Statsbidrag till fiskarbostäder .......................................... 82
Föreliggande förslag s. 82, Yttranden s. 82, Departementschefen s. 83.
3. Angående besiktning och kontroll av statsbelånade bostadshus............ 83
Bostadsstyrelsens förslag s. 83, Yttrande s. 84. Departementschefen s. 84.
VII. MEDELSBEHOVET FÖR LÅNE- OCH B1DRAGSVERKSAM
HETEN
UNDER BUDGETÅRET 1952/53 ...................... 85
Bostadsutredningens kostnadsberäkningar.................................... 85
Bostadsstyrelsens förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1952/53 ...... 87
Yttrande .................................................................. 93
Departementschefen. ........................................................ 93
VIII. HEMSTÄLLAN........................................................ 96
Stockholm 1052. K. L. Beckmans Boktryckeri.