Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1968 (Proposition 1968:128 - höst)

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1968

Nr 128

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 22 juni 1950 (nr 382J om
svenskt medborgarskap, m. m.; given Stockholms slott
den 28 juni 1968.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att

dels godkänna

1) den i New York den 30 augusti 1961 avslutade konventionen om begränsning
av statslöshet,

2) den i Strasbourg den 6 maj 1963 avslutade konventionen om begränsning
av fall av flerfaldigt medborgarskap och om militära förpliktelser i fall
av flerfaldigt medborgarskap,

dels antaga härvid fogade förslag till lag angående ändring i lagen den 22
juni 1950 (nr 382) om svenskt medborgarskap.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner 1961 års FN-konvention
om begränsning av statslöshet och 1963 års europarådskonvention om begränsning
av fall av flerfaldigt medborgarskap och om militära förpliktelser
i fall av flerfaldigt medborgarskap. Vidare föreslås ändringar i 1950 års lag
om svenskt medborgarskap.

Den viktigaste förändringen är att det enligt förslaget skall bli lättare för
medborgare i annat nordiskt land att vinna svenskt medborgarskap. Sålunda
föreslås att kravet på hemvisttid vid förvärv av svenskt medborgarskap efter
anmälan enligt 10 § medborgarskapslagen sänks från tio till sju år samt att
den undre åldersgränsen för sådan anmälan sänks från 21 till 18 år och att
den övre åldersgränsen slopas. Förslaget innebär vidare att förlust av

1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 128

Knngl. May.ts proposition nr 128 år 1968

svenskt medborgarskap på grund av preskription enligt 8 § första stycket
medborgarskapslagen inte skall inträda för den som under sammanlagt
minst sju år har haft hemvist i annat nordiskt land. I propositionen förulskickas
att Kungl. Maj :ts praxis i naturalisationsärenden kommer att ändras
så, att för bifall till ansökan om naturalisation av medborgare i annat nordiskt
land normalt inte skall krävas, som f. n., fem års utan endast tre års
hemvist i Sverige.

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1969.

Kung!. Maj. ts proposition nr 128 år 1068

Förslag

i i till

Lag

angående ändring i lagen den 22 juni 1950 (nr 382) om svenskt

medborgarskap

Härigenom förordnas, att 3, 8 och 10 §§ lagen den 22 juni 1950 om svenskt
medborgarskap skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 §•

Utlänning, som oavbrutet haft sitt
hemvist i riket från det han fyllt
sexton år och dessutom tidigare haft
sitt hemvist här under sammanlagt
minst fem år, förvärvar svenskt
medborgarskap genom att, efter det
han fyllt tjuguett år men innan han
fyllt tjugutre år, hos länsstyrelsen i
det län där han är kyrkobokförd
skriftligen anmäla sin önskan att
bliva svensk medborgare. Den som
icke är medborgare i någon stat eller
styrker, att han skulle förlora sitt utländska
medborgarskap genom att
förvärva svenskt medborgarskap, må
dock göra sådan anmälan redan då
han fyllt aderton år, om han vid tiden
för anmälan har sitt hemvist i
riket sedan fem år och dessutom tidigare
haft sitt hemvist här under
sammanlagt minst fem år.

Då riket-------------annan stat.

Utlänning, som är född här i riket
och oavbrutet här haft sitt hemvist,
förvärvar svenskt medborgarskap
genom att, efter det han fyllt tjuguett
år men innan han fyllt tjugutre
år, hos länsstyrelsen i det län där
han är kyrkobokförd skriftligen anmäla
sin önskan all bliva svensk
medborgare. Den som icke är medborgare
i någon stat eller styrker,
att han skulle förlora sitt utländska
medborgarskap genom att förvärva
svenskt medborgarskap, må dock
göra sådan anmälan redan då han
fyllt aderton år.

Svensk medborgare,--------

När någon enligt första stycket
förlorar svenskt medborgarskap,
medför detta förlust av sådant medborgarskap
även för hans barn, som
förvärvat medborgarskapet till följd
av att han varit svensk medborgare.

- medborgarskapet bibehålies.

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

om icke förlusten skulle leda till att
barnet kominer att sakna medborgarskap.

10 §.

Konungen äger,-------

a) Vid tillämpning av 1 § första
stycket punkt 2 samt 3 § likställes
födelse i fördragsslutande stat med
födelse här i riket.

Såvitt angår 3 och 4 §§ likställes
hemvist intill tolv års ålder i fördragsslutande
stat med hemvist här
i riket.

b) Medborgare i fördragsslutande
stat som

1. förvärvat medborgarskapet på
annat sätt än genom naturalisation;

2. fyllt tjuguett men ej sextio år;

3. sedan tio år har hemvist här i
riket; samt

4. icke under denna tid dömts till
frihetsstraff,

förvärvar svenskt medborgarskap
genom att hos länsstyrelsen i det län
där han är kyrkobokförd skriftligen
anmäla sin önskan härom. Vid sådant
förvärv av medborgarskap skall
vad i 5 § stadgas äga motsvarande
tillämpning.

c) Den som--------------

---i fråga.

a) Vid tillämpning av 1 § första
stycket punkt 2 likställes födelse i
fördragsslutande stat med födelse
här i riket.

I fråga om anmälan enligt 3 § likställes
hemvist i fördragsslutande
stat med hemvist i riket i den mån
hemvisttiden infallit före sexton års
ålder och tidigare än fem år före
anmälan.

Såvitt angår 4 § likställes hemvist
intill tolv års ålder i fördragsslutande
stat med hemvist i riket.

Bestämmelsen i 8 § första stycket
äger ej tillämpning på den som under
sammanlagt minst sju år haft hemvist
i fördragsslutande stat.

b) Medborgare i fördragsslutande
stat som

1. förvärvat medborgarskapet på
annat sätt än genom naturalisation;

2. fyllt aderton år;

3. sedan sju år har hemvist här i
riket; samt

4. icke under denna tid dömts till

fängelse,

motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
19 april 1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Länge, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric
Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman,
Moberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändringar i lagen
den 22 juni 1950 om svenskt medborgarskap, m. m. och anför.

Inledning

I en år 1960 antagen rekommendation hemställde Nordiska rådet att regeringarna
i Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige skulle söka underlätta
för nordiska medborgare att förvärva medborgarskap i annat nordiskt
land, bl. a. genom jämkning av kravet på viss tids uppehåll i landet.
Rekommendationen behandlades på ett nordiskt justitieministermöte i
Helsingfors i januari 1961, varvid man enades om att göra en samnordisk
utredning på grundval av rekommendationen. 1 överensstämmelse härmed
tillkallades sakkunniga i Danmark, Finland, Norge och Sverige för att i samarbete
göra denna översyn av den nordiska medborgarskapslagstiftningen.
I Sverige utsågs landshövdingen Martin Wahlbäck till sakkunnig (direktiv
se riksdagsber. 1962: I Ju 44).

Frågan om underlättande för nordiska medborgare att vinna medborgarskap
i annat nordiskt land togs upp på nytt vid Nordiska rådets session år
1964. I en då antagen resolution hemställde rådet att regeringarna i de nordiska
länderna skulle genomföra sådana ändringar i gällande bestämmelser
och praxis rörande förvärv av medborgarskap att det för nordiska medborgares
möjlighet att vinna medborgarskap i annat nordiskt land genom naturalisation
uppställdes krav på högst tre års hemvist.

Vid en av Förenta Nationerna i augusti 1961 anordnad konferens om eliminering
eller begränsning av framtida statslöshet avslutades en konvention
om begränsning av statslöshet. Konventionen, som är dagtecknad den 30

Kungl. Majrts proposition nr 128 år 1968

augusti 1961, har undertecknats av Dominikanska republiken, Frankrike,
Israel, Nederländerna och Storbritannien. Hittills har endast Storbritannien
ratificerat konventionen. Vid ett nordiskt justitieministermöte i Reykjavik
i september 1962 beslöts att hänskjuta frågan om de nordiska länderna
bör tillträda konventionen till utredning av de sakkunniga som utsetts att
se över medborgarskapslagstiftningen. Dessa fick också i uppdrag att undersöka
vilka ändringar i denna lagstiftning som krävs vid ett eventuellt tillträde.

De sakkunniga har överlämnat ett den 1 september 1965 dagtecknat gemensamt
betänkande med titeln »Underlättande för nordiska medborgare
att vinna medborgarskap i annat nordiskt land m. m.» Betänkandet är utgivet
i Nordisk udredningsserie (NU 1965: 8). De sakkunnigas lagförslag
torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av riksåklagaren
(RÅ), Göta hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen,
riksförsäkringsverket, centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden
(CFU), arbetsmarknadsstyrelsen, statens utlänningskommission,
utlänningsnämnden, överståthållarämbetet (ÖÄ), länsstyrelserna i Stockholms,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands samt Norrbottens län,
utlänningsutredningen, Sveriges advokatsamfund och Norden svensk förening
för nordiskt samarbete. RÅ har bifogat yttranden av överåklagarna
i Stockholms, Göteborgs och Malmö åklagardistrikt samt Föreningen Sveriges
statsåklagare. ÖÄ samt länsstyrelserna i Malmöhus och Norrbottens
län har överlämnat yttranden av polischeferna i Stockholms, Malmö, Hälsingborgs,
Luleå och Haparanda polisdistrikt.

Inom Europarådet avslutades den 6 maj 1963 en konvention om begränsning
av fall av flerfaldigt medborgarskap och om militära förpliktelser i fall
av flerfaldigt medborgarskap. Konventionen har undertecknats av Belgien,
Frankrike, Italien, Nederländerna, Norge, Storbritannien, Förbundsrepubliken
Tyskland och Österrike men har hittills ratificerats endast av Frankrike
och Italien. Den har trätt i kraft den 28 mars 1968. Landshövdingen
Wahlbäck har som svensk sakkunnig för översyn av medborgarskapslagstiftningen
den 11 mars 1966 avgett yttrande i frågan om svensk anslutning
till konventionen i vad avser de regler som har till ändamål att begränsa
antalet fall av flerfaldigt medborgarskap.

1961 års FN-konvention och 1963 års europarådskonvention torde i engelsk
och fransk originaltext jämte översättning till svenska få fogas till
statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2 och 3.

Nordiska departementsöverläggningar angående de förslag som lagts fram
i det gemensamma betänkandet och angående frågan om tillträde till europarådskonventionen
har ägt rum i Stockholm den 28 februari 1967 och i
Köpenhamn den 31 januari 1968.

Jag vill också nämna att landshövdingen Wahlbäck, som hade fått i upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

drag att överväga även vissa decentraliseringsfrågor, den 11 mars 1966 avlämnade
betänkandet »Decentralisering av naturalisationsärenden m. m.»
(SOU 1966: 20). Till de förslag som har lagts fram i det betänkandet avser
jag att återkomma i annat sammanhang.

Gällande svensk rätt m. m.

Gällande bestämmelser om svenskt medborgarskap återfinns, förutom i
33 § regeringsformen, i lagen den 22 juni 1950 (nr 382) om svenskt medborgarskap.
Lagen tillkom i samarbete med Danmark och Norge, i vilka
länder samma år antogs medborgarskapslagar, som i sakligt hänseende nära
överensstämmer med den svenska.

Den nordiska medborgarskapsrätten bygger sedan gammalt på härstamningsprincipen
(jus sanguinis), som innebär att föräldrarnas medborgarskap
och inte födelseorten är avgörande för ett barns medborgarrättsliga
ställning. I stället för eller vid sidan av denna princip tillämpas i vissa andra
länder territorialprincipen (jus soli), enligt vilken medborgarskap förvärvas
på grund av födelse inom landets territorium.

1 § medborgarskapslagen anger i vilka fall barn förvärvar svenskt medborgarskap
vid födelsen. Enligt bestämmelsen gäller olika regler för barn
i äktenskap och barn utom äktenskap. Barn i äktenskap förvärvar svenskt
medborgarskap vid födelsen om fadern är svensk medborgare, medan barn
utom äktenskap blir svensk medborgare vid födelsen om modern har svenskt
medborgarskap. 1 båda fallen saknar det betydelse var barnet är fött.
Från huvudregeln att moderns nationalitet inte är bestämmande för vilket
medborgarskap barn i äktenskap förvärvar vid födelsen finns ett undantag.
Om fadern inte har medborgarskap i någon stat eller om barnet
inte förvärvar hans medborgarskap vid födelsen, får nämligen barn i äktenskap
svenskt medborgarskap om modern är svensk medborgare. En förutsättning
för tillämpning av denna bestämmelse är dock att barnet har
fötts här i riket. På grund av samhörigheten mellan de nordiska länderna
har i 10 § a) öppnats möjlighet att i vissa avseenden likställa födelse eller
hemvist här i riket med födelse eller hemvist i Danmark, Finland, Island
eller Norge. För tillämpningen av bestämmelserna, liksom av 10 § i övrigt,
krävs dock att avtal träffats därom med de andra länderna. Sedan sådant
avtal har träffats mellan Danmark, Norge och Sverige, har Kungl. Maj :t i
kungörelse den 22 december 1950 (nr 664) förordnat om tillämpning i förhållande
till Danmark och Norge av 10 § medborgarskapslagen. I nu förevarande
avseende gäller därför att födelse i Danmark eller Norge likställs
med födelse här i riket.

I 2 $ medborgarskapslagen behandlas förvärv av svenskt medborgarskap
genom legitimation. Ingår svensk man äktenskap med utländsk kvinna med -

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

för det att före äktenskapet fött barn till makarna blir svensk medborgare,
om barnet vid den aktuella tidpunkten är ogift och inte har fyllt 18 år.

Enligt 3 § första stycket förvärvar utlänning, som är född i Sverige och
oavbrutet har haft sitt hemvist här, svenskt medborgarskap genom att, efter
det han har fyllt 21 år men innan han har fyllt 23 år, anmäla sin önskan
därom hos länsstyrelsen i det län där han är kyrkobokförd. Om vederbörande
inte är medborgare i någon stat eller styrker att han skulle förlora
sitt utländska medborgarskap genom att förvärva svenskt, får anmälan
göras redan då han har fyllt 18 år. Till grund för bestämmelsen ligger den
uppfattningen att utlänningar, som har bott här ända från födelsen till
vuxen ålder, därigenom har knutits så starkt till vårt land, att de skäligen
bör ha rätt att bli svenska medborgare om de så önskar. Man brukar säga
att förvärvet sker genom s. k. increscens eller inväxande i samhället. Enligt
10 § a) likställs vid tillämpning av 3 § födelse och hemvist intill tolv års
ålder i annat nordiskt land (f. n. endast i Danmark och Norge ) med födelse
och hemvist här i riket. I 3 § andra stycket har tagits in en bestämmelse,
enligt vilken 3 § under krig sätts ur kraft i förhållande till medborgare
i fientlig stat och statslösa som senast varit medborgare i sådan
stat.

4 § innehåller regler som i viss utsträckning gör det möjligt för förutvarande
svenska medborgare att återfå medborgarskapet på enklare sätt än
genom naturalisation enligt 6 §. Bestämmelsen är tillämplig bara på personer
som blivit svenska medborgare vid födelsen och som oavbrutet har haft
sitt hemvist här i riket intill 18 års ålder. Om en sådan person har förlorat
sitt svenska medborgarskap, kan han återvinna det genom att anmäla sin
önskan därom till länsstyrelsen under förutsättning att han vid tiden för anmälan
har hemvist här sedan minst två år. Är han utländsk medborgare,
måste han också styrka att han genom återvinningen förlorar det utländska
medborgarskapet. Vid tillämpning av 4 § likställs enligt 10 § a) hemvist i
annat nordiskt land (f. n. endast Danmark och Norge) intill tolv års ålder
med hemvist här i riket. Har den som förlorat sitt svenska medborgarskap
samtidigt förvärvat medborgarskap i annat nordiskt land och därefter oavbrutet
varit medborgare i sådan stat, återvinner han enligt 10 § c) sitt
svenska medborgarskap genom att anmäla sin önskan därom till länsstyrelsen,
sedan han tagit hemvist här i riket. I det fallet kan anmälan alltså
göras omedelbart efter hemvisttagandet. Det krävs inte heller att det förlorade
svenska medborgarskapet har förvärvats vid födelsen. Bestämmelsen
i 10 § c) gäller ännu bara i förhållande till medborgare i Danmark och Norge,
eftersom avtal om paragrafens tillämpning som tidigare nämnts hittills
har träffats endast med dessa länder.

När någon blir svensk medborgare med stöd av 3 eller 4 § eller 10 § c),
medför det i vissa fall alt hans eller hennes ogifta barn under 18 år också
får svenskt medborgarskap. Bestämmelser härom ges i 5 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

Enligt 33 § regeringsformen får utländsk man eller kvinna upptas till
svensk medborgare genom naturalisation i den ordning och under de villkor,
som bestäms genom särskild lag. Naturalisationsärenden prövas av
Kungl. Maj :t i den mån annat ej föreskrivs i den särskilda lagen. Villkor
för naturalisation är enligt 6 § första stycket medborgarskapslagen att den
sökande har fyllt 18 år, att han sedan sju år har hemvist här i riket, att
han har fört en hederlig vandel samt att han har möjlighet att försörja sig
och sin familj. Även om dessa villkor ej är uppfyllda kan emellertid enligt
andra stycket i samma paragraf naturalisation äga rum, om det med hänsyn
till sökandens förhållanden föreligger särskilda skäl härför. Som exempel
på sådana särskilda skäl nämns i lagen, att det skulle medföra gagn för
riket att sökanden upptas till svensk medborgare, att sökanden förut har
ägt svenskt medborgarskap eller alt sökanden är gift med svensk medborgare.
När sökanden är dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, kan avvikelse
ske från villkoret om minst sju års hemvist i riket även om annat
särskilt skäl inte föreligger. I praxis sker sådan avvikelse, innebärande alt
vistelsetiden för nordiska medborgare i regel avkortas ett par är eller mer.
Om utlänning inte förlorar sitt utländska medborgarskap genom naturalisationen
utan att den utländska regeringen eller annan myndighet medger
det, kan som villkor för att sökande tas upp till svensk medborgare ställas,
att han inom viss tid styrker att sådant medgivande har lämnats. I naturalisationsärende
bestämmer Kungl. Maj:t om naturalisationen skall omfatta
även sökandens ogifta barn under 18 år.

Förutom att medborgare i de andra nordiska länderna har heretts en
gynnad ställning i fråga om villkoren för naturalisation, har de i 10 § b)
tillagts rätt att genom ensidig förklaring förvärva svenskt medborgarskap,
såvida de uppfyller vissa villkor. Som tidigare nämnts är dock bestämmelserna
i 10 § f. n. tillämpliga endast i förhållande till medborgare i Danmark
och Norge. Medborgare i någon av dessa stater förvärvar enligt 10 § b)
svenskt medborgarskap genom att hos vederbörande länsstyrelse anmäla
sin önskan därom under förutsättning att han har förvärvat det danska
eller norska medborgarskapet på annat sätt än genom naturalisation, att han
har fyllt 21 men inte 60 ar samt att han sedan tio år har hemvist här i
riket och inte under denna tid har dömts till frihetsstraff.

Hittills har behandlats de bestämmelser, som anger hur svenskt medborgarskap
förvärvas. De närmast följande paragraferna, 7—9 §§, innehåller
regler om i vilka fall svenskt medborgarskap förloras.

Enligt 7 § förloras svenskt medborgarskap av den som förvärvar utländskt
medborgarskap efter ansökan eller uttryckligt samtycke eller genom
alt inträda i allmän tjänst i annan stat. Ogift barn under 18 år, som blir
utländsk medborgare genom att föräldrarna förvärvar utländskt medborgarskap
på något av dessa sätt, förlorar sitt svenska medborgarskap under
förutsättning att föräldrarna har vårdnaden om barnet. Är det bara

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1968

en av föräldrarna som förlorar sitt svenska medborgarskap till
följd av förenämnda bestämmelser, följer barnet honom i medborgarrättslist
avseende endast om den föräldern ensam har vårdnaden
eller om vårdnaden utövas gemensamt och den andre inte är svensk medborgare.
Vidare gäller enligt 7 § att ogift barn under 18 år, som blir utländsk
medborgare genom alt föräldrarna ingår äktenskap med varandra,
förlorar sill svenska medborgarskap. Bestämmelsen är emellertid försedd
med ett betydelsefullt undanlag. Har barnet hemvist här i riket inträder
nämligen förlusten endast om barnet innan det fyllt 18 år flyttar ur riket
och då fortfarande har utländskt medborgarskap.

Den i 8 § upptagna förlustgrunden brukar benämnas preskription av medborgarskap.
Den innebär att svensk medborgare, som är född utom riket
och som aldrig har haft hemvist här och inte heller har uppehållit sig här
under förhållanden som tyder på samhörighet med Sverige, förlorar sitt
svenska medborgarskap när han fyller 22 år. Förlusten inträder automatiskt,
när de angivna förutsättningarna föreligger. Kungl. Maj:t kan dock
på ansökan medge att medborgarskapet får behållas. När någon förlorar
svenskt medborgarskap på grund av denna bestämmelse, medför det förlust
av det svenska medborgarskapet även för hans barn, som fått svenskt
medborgarskap genom honom. Förlusten inträder oavsett barnets ålder och
civilstånd.

I de situationer, som avses i 7 och 8 §§, förloras medborgarskapet automatiskt
och således oberoende av den berördes önskemål. 9 § innehåller
bestämmelser om befrielse från svenskt medborgarskap efter ansökan. Den
som är eller önskar bli utländsk medborgare kan enligt paragrafen av Kungl.
Maj :t befrias från sitt svenska medborgarskap. Sådant beslut får inte meddelas,
om sökanden därigenom skulle bli statslös. Är han ännu inte utländsk
medborgare, skall därför som villkor för befrielsen föreskrivas, att
han inom viss tid förvärvar medborgarskap i annan stat.

Utöver de nu nämnda bestämmelserna innehåller medborgarskapslagen
regler av huvudsakligen processuell natur samt övergångsbestämmelser.

Det kan här nämnas att Sverige har anslutit sig till en i Haag år 1930 antagen
konvention för lösande av vissa konflikter mellan medborgarskapslagar
(SÖ 1937: 9). Konventionen innehåller, förutom vissa grundsatser av
allmän folkrättslig natur, bestämmelser om befrielse från medborgarskap,
gift kvinnas medborgarskap, barns medborgarskap och adoptions inverkan
i medborgarskapsrättsligt avseende.

Såväl den danska lagen den 27 maj 1950 om dansk infpdsret som den
norska lagen den 8 december 1950 om norsk riksborgarrett överensstämmer
i sakligt "hänseende helt med den svenska medborgarskapslagen bortsett
från att den danska lagen saknar föreskrifter om villkoren för naturalisation.
Detta sammanhänger med att den danska grundlagen kräver lagstiftningsmaktens
medverkan i varje särskilt naturalisationsärende.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1968

I Finland gäller lagen den 9 maj 1941 om förvärvande och förlust av
finskt medborgarskap, vars regler i olika hänseenden skiljer sig från de övliga
ländernas. Den finska medborgarskapslagstiftningen är emellertid föremål
för översyn av en den 8 oktober 1959 tillsatt kommitté. Kommittén torde
inom kort komma att lägga fram ett förslag till ny finsk medborgarskapslag,
som i väsentliga delar överensstämmer med de danska, norska
och svenska lagarna.

Bestämmelser om isländskt medborgarskap finns i lagen den 28 december
1952 om isländsk riksborgarrätt, som i stort sett ansluter sig till de
dansk-norsk-svenska lagarna. Liksom i Danmark krävs i Island lagstiftningsmaktens
medverkan i varje särskilt naturalisationsärende.

Lättnader för medborgare i annat nordiskt land att vinna
svenskt medborgarskap

Det nordiska betänkandet

De sakkunniga konstaterar inledningsvis, att de särregler om nordiska
medborgares ställning i medborgarskapshänseende som finns i de år 1950
tillkomna lagarna utgörs dels av undantagsbestämmelser till de allmänna
reglerna om naturalisation i den norska och svenska lagen (6 §), dels av bestämmelser
bl. a. om förvärv av medborgarskap genom anmälan (10 §).
Frågan huruvida de år 1950 införda reglerna bör vidareutvecklas anser de
sakkunniga böra bedömas med hänsyn till de erfarenheter, som har vunnits
av reglernas tillämpning, och de allmänna förutsättningar, som i dagens
läge linns för ett vidgat nordiskt samgående på medborgarskapslagstiftningens
område.

Beträffande tillämpningen av 1950 års lagar i fråga om naturalisation
av nordiska medborgare påpekar de sakkunniga, att i Norge har kravet på
vistelsetid i praxis sänkts de senaste åren från tidigare fem till fyra år. I
Sverige krävs enligt de sakkunniga som regel fem års hemvist, medan lagstiftningsmakten
i Danmark normalt naturaliserar nordiska medborgare

, o

törst efter sju års hemvist i landet. I alla tre länderna naturaliseras nordiska
kvinnor, gifta med inhemska män, i allmänhet redan efter ungefär ett års
hemvist. Den finska medborgarskapslagen kräver för naturalisation normalt
fem års hemvist i landet men i praxis tillämpas en kortare tid för nordiska
medborgare.

De sakkunniga framhåller att den i 10 § b) i de danska, norska och svenska
medborgarskapslagarna införda möjligheten att förvärva medborgarskap
genom anmälan har utnyttjats i betydande omfattning. Erfarenheterna
av tillämpningen av dessa nya regler har enligt de sakkunniga varit goda.

I fråga om de allmänna förutsättningarna för en fortsatt reformering av

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

den nordiska medborgarlagstiftningen konstaterar de sakkunniga, att det
under den tid som har förflutit sedan tillkomsten av 1950 ars lagar liar uppnåtts
betydande resultat vad gäller strävandena att skapa betingelser för
att den som är medborgare i ett nordiskt land skall känna sig hemmastadd
i hela Norden. I det sammanhanget pekas på införandet av passfriheten
inom Norden, nordiska medborgares rätt att ulan särskilt tillstånd uppehålla
sig, bosätta sig och ta arbete i de olika länderna samt deras rätt i allmänhet
till samma sociala förmåner som tillkommer vistelselandets egna
medborgare. Mot bakgrunden av denna utveckling och med hänsyn till det
vidgade nordiska samarbetet på snart sagt alla samhällslivets områden finner
de sakkunniga det naturligt och önskvärt, att de nämnda strävandena
ges ökat stöd genom en ytterligare revidering av den nordiska medborgarskapslagstiftningen.
Vid en sådan revidering bör man enligt de sakkunniga
gå vidare på de vägar, som öppnades i 1950 års lagar, och söka underlätta
nordiska medborgares förvärv av annat nordiskt medborgarskap i första
hand genom att sänka kraven på viss tids hemvist i vistelselandet.

Med hänsyn till att det måste finnas ett visst underlag för den provning
av sökandens kvalifikationer som skall äga rum i naturalisationsärenden
finner de sakkunniga, alt kravet på uppehållstid inte kan sättas alltföi
lågt. De anser emellertid att en prövningstid av tre år i allmänhet bör vara
tillräcklig. De danska, norska och svenska sakkunniga har därför enats om
att rekommendera att kravet på uppehållstid vid naturalisation enligt 6 §
av nordiska medborgare i normalfallen inte sätts högre än tre år. Redan gällande
lydelse av paragrafen lämnar utrymme för en sådan praxis. De sakkunniga
anser därför inte någon ändring av bestämmelsens avtattning vara
påkallad.

De sakkunniga har vidare enats om alt föreslå, att kravet på uppehållstid
vid anmälan enligt 10 § b) sänks från tio till sju år. I samband härmed
framhålls att en väsentlig sänkning av uppehållstiden enligt 10 § b) kan
antagas medföra, alt möjligheten till förvärv av medborgarskap genom anmälan
kommer att utnyttjas i vidgad omfattning. En sådan utveckling bedömer
de sakkunniga som på längre sikt naturlig och önskvärd. Eftersom
flen aktuella översynen av medborgarskapslagstiftningen inte har av setts
syfta till en radikal ändring av den nuvarande ordningen, bör emellertid
förhållandet mellan de berörda uppehållstiderna inte rubbas alltför mycket.

Den nuvarande lydelsen av 10 § b) utesluter vissa åldersgrupper från
möjligheten till medborgarskapsförvärv genom anmälan, nämligen personer
under 21 och över 60 år. I syfte att vidga tillämpningsområdet för bestämmelsen
förordar de danska, norska och svenska sakkunniga, att den
undre åldersgränsen sätts vid 18 år och att kravet på viss maximiålder slopas
helt.

Beträffande den undre åldersgränsen påpekar de sakkunniga att 18 år
är den ålder från vilken enligt 1950 års lagar barn allmänt tillerkänns en i

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

töi hållande till föräldrarna självständig ställning i medborgarskapshänseende.
Några olägenheter torde enligt de sakkunnigas mening inte vara förenade
med att låta den åldern bilda utgångspunkt även för förvärv genom
anmälan enligt 10 § b).

Bakom den nuvarande regeln att anmälan inte får göras av den som har
tyll t 60 år ligger tanken, att vederbörande bör ha kommit till landet vid sådan
ålder att han har kunnat göra en längre tids insats i arbetslivet. Enligt
de sakkunniga tiar detta skäl för en övre åldersgräns betydelse främst om
förvärv av medborgarskap utgör förutsättning för att vederbörande skall
bli berättigad till olika sociala förmåner. Situationen är emellertid numera
den att en nordisk medborgare, som vistas i annat nordiskt land än sitt
hemland, äger komma i åtnjutande av flertalet av de rättigheter och förmåner,
som tillkommer landets egna medborgare. I den mån särskilda villkor
uppställs härför anknyter dessa som regel inte till medborgarskapet
ulan till andra förhållanden, exempelvis den tid vederbörande har varit bosatt
i landet. De sakkunniga framhåller vidare att det endast i undantagstall
kan antagas förekomma, att personer i närheten av eller i pensionsålder
bryter upp från sin miljö i ett nordiskt land för att bosätta sig i ett
annat. Som ett annat skäl för att slopa kravet på viss maximiålder i anmälningsfallen
anför de sakkunniga att nordiska medborgare, som vid förhållandevis
hög ålder flyttar in i annat nordiskt land än hemlandet, som regel
torde kunna vinna medborgarskap i inflyttningslandet enligt de allmänna
reglerna om naturalisation.

De ändringsförslag som hittills har berörts har alla syftat till att göra det
lättare för nordiska medborgare att förvärva medborgarskap i annat nordiskt
land än hemlandet. De danska, norska och svenska sakkunniga tar
slutligen upp en av de bestämmelser i 1950 års lagar som behandlar förlust
av medborgarskap, nämligen 8 §. Enligt den gäller att den som är född utom
sitt medborgarland och aldrig har haft hemvist i detta och inte heller har
uppehållit sig där under förhållanden, som tyder på samhörighet med landet,
förlorar sitt medborgarskap när han fyller 22 år, om han inte på dessförinnan
gjoid ansökan har fatt tillstånd att behålla det. De sakkunniga
erinrar om att hemvist i annat nordiskt land vid tillämpningen av vissa av
bestämmelserna om förvärv av medborgarskap (3 och 4 §§ i 1950 års lagar)
likställs med hemvist i det land vars medborgarskap vederbörande önskar
erhålla. Vid tillämpning av 8 § tillmäts däremot hemvist i annat nordiskt
land ingen betydelse. Enligt de sakkunnigas uppfattning finns det emellertid
anledning att också i de fall som avses i 8 § ta hänsyn till samhörigheten
mellan de nordiska länderna. De sakkunniga föreslår därför, att till 10 §
togas en bestämmelse om att den som under minst sju år har haft hemvist
i annat nordiskt land skall undantas från tillämpning av 8 §.

I det svenska lagförslaget har vidare ordet »frihetsstraff» i 10 § b) 4. ersatts
med »fängelse».

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

Att de sakkunniga i händelse av tillträde till FN-konventionen om begränsning
av statslöshet föreslår även andra ändringar i 10 § kommer att
beröras i det följande.

I betänkandet anges att de finska sakkunniga har en positiv inställning
till de ändringsförslag som de danska, norska och svenska sakkunniga har
enats om och att det kan förväntas att den finska medborgarskapskommitténs
förslag till ny finsk medborgarskapslag i väsentliga delar kommer att
överensstämma med de danska, norska och svenska lagarna.

Remissyttrandena

De sakkunnigas förslag till lättnader för medborgare i nordiskt land att
förvärva medborgarskap i annat sådant land har genomgående fått ett
positivt mottagande av remissinstanserna. Endast länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohns län samt polismästarna i Hälsingborg och Haparanda ger uttryck
för tvekan inför den föreslagna liberaliseringen.

De remissorgan som tillstyrker förslagen eller lämnar dem utan erinran
ansluter sig i allmänhet till de skäl som har redovisats i betänkandet. Några
instanser anför emellertid mer speciella synpunkter.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller att den gemensamma nordiska arbetsmarknaden
bar medfört en ökad rörlighet av arbetskraft över gränserna
mellan de nordiska länderna. På den svenska arbetsmarknaden fanns i
januari 1966 omkring 100 000 medborgare från de nordiska grannländerna
mot knappt hälften så många år 1950. Enligt styrelsens uppfattning är det
angeläget att anpassningen till svenska förhållanden av denna arbetskraft
underlättas på allt sätt. Styrelsen räknar med att en uppmjukning av villkoren
för nordiska medborgare att erhålla svenskt medborgarskap sannolikt
kommer att medföra en snabbare slutlig anpassning av de nordiska arbetstagarna
i vårt land och därmed bidra till en minskning av den relativt
stora rörligheten bland vissa grupper av dem.

Polismästaren i Stockholm anser förslagen vara välkomna från polisiär
synpunkt. Den föreslagna sänkningen av kravet på uppehållstid vid naturalisation
kommer att underlätta polisens arbete, samtidigt som tre år torde
vara en fullt tillräcklig tid för bedömningen av sökandens vandel. Ändringarna
av 10 § b) kan förväntas medföra att fler nordbor utnyttjar rätten alt
förvärva medborgarskap genom anmälan. En sådan utveckling skulle också
innebära en önskvärd lättnad i polisens arbete med utredningar i medborgarskapsärenden.

Några remissinstanser anser att förslagen inte är tillräckligt långtgående.
Föreningen Norden ger uttryck för den principiella inställningen att det inte
bör vara avsevärt svårare för en nordbo att förvärva medborgarskap i ett
nordiskt grannland än det är att vid flyttning inom ett land bli medlem L
bosättningskommunen. För en långtgående liberalisering talar vidare den

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1968

rörlighet av arbetskraften inom Norden som redan finns och som kan förutses
komma att öka under de närmaste åren. Föreningen hemställer att
kraven på hemvist i Sverige vid naturalisation och anmälan sänks mer än
vad som föreslagits, nämligen till två respektive fem år. Riskerna för missbruk
vid en sådan förkortning av hemvisttiderna framstår som tämligen
obetydliga. Föreningen anser vidare att eventuella meningsskiljaktigheter
mellan de nordiska länderna inte bör hindra Sverige från att genomföra en
mera långtgående reform av nuvarande regler. Länsstyrelsen i Norrbottens
lan anser alt möjligheterna att genom anmälan erhålla medborgarskap blir
onödigt beskurna även om de föreslagna lättnaderna genomförs. För att
utjämna skillnaden i kraven på hemvisttid vid naturalisation och vid anmälan
och därigenom vidga möjligheterna att använda det enklare och
snabbare anmälningsförfarandet förordar länsstyrelsen, att kravet på hemvisttid
i 10 § b) sänks till sex eller möjligen fem år. Även utlänningsutredningen
sätter i fråga om inte uppehållstiden i del senare fallet borde bestämmas
till fem år. Utredningen menar att den förordade liden sju år förefaller
godtyckligt vald, medan en rad skäl kan åberopas till stöd för en
tidsgräns av fem år. Det pekas på den nordiska konventionen om social
trygghet, enligt vilken medborgare i ett nordiskt land är berättigad till allmän
ålderspension i annat nordiskt land, om han har vistats i detta minst
fem år innan ansökningen görs (art. 4).1 Vidare får medborgare i ett nordiskt
land, vilken har vistats oavbrutet i annat nordiskt land under minst fem
åi, enligt konventionen inte sändas hem på grund av socialhjälp som lämnas
honom medan han vistas i sistnämnda land (art. 21). Utredningen åberopar
också att utlänning, som har varit bosatt i Sverige sedan minst fem år
tillbaka, inte får utvisas eller förvisas om inte särskilda skäl föreligger för
åtgärden.

De remissinstanser som ställer sig tvekande inför en uppmjukning av lagstiftningen
på detta område anför olika skäl för sin uppfattning. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län sätter i fråga om inte fem år är en minimitid
för alt man i naluralisalionsärendena skall kunna pröva om en sökande
har blivit mera varaktigt knuten till inflyttningslandet och framhåller att
sökandena i vissa fall tillhör arbetsmarknadens mera rörliga kategorier.
Länsstyrelsen anser det vidare vara riktigt att del för medborgarskapsförvärv
genom anmälan krävs längre vistelsetid än vad som normalt fordras för
naturalisation. Polismästaren i Hälsingborg menar att den fria reserätten,
den gemensamma arbetsmarknaden och gällande sociallagstiftning i praktiken
har gjort Norden till ett enda land i det avseende som avses i medborgarskapslagarna
och att det därför knappast är påkallat att nu ändra reglerna
för nordbors förvärv av medborgarskap. Polismästaren i Haparanda
anser att gällande lag och framför allt tillämpningen därav är synnerligen

1 Enligt överenskommelse den 2 februari 1967 mellan de nordiska länderna har i artikel
4 i konventionen gjorts den ändringen att vistelsekravet sänkts till tre år, se SFS 1967:113.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

liberal. Han framhåller att den statistik över nordiska medborgarskapsförvärv
som redovisas i betänkandet också visar att Sverige är i högsta grad
den givande parten i det nordiska samarbetet och finner det vara föga ändamålsenligt
att ytterligare mjuka upp reglerna på detta område.

Beträffande utformningen av ändringsförslagen ifrågasätter Göta hovrätt
om inte det sänkta kravet på uppehållstid vid naturalisation av nordisk
medborgare borde få komma till uttryck i själva lagtexten. Även Föreningen
Norden anser det vara av vikt att tidsfristen skrivs in i lagen. Det är inte
tillfredsställande att den förmånsställning som generellt skall tillkomma
nordiska medborgare skall kvarstå som undantag från en huvudregel med
vida strängare krav.

Från åklagarhåll har vissa betänkligheter förts fram mot det i 10 § b)
upptagna villkoret att invandraren under hemvisttiden i Sverige inte får ha
dömts till »fängelse». Det har ansetts inkonsekvent att hinder för att erhålla
medborgarskap genom anmälan skall föreligga endast om brottsligheten har
resulterat i åtal och utdömande av påföljd. Sålunda framhåller Rå att villkoret
till följd av bestämmelsen i 36 kap. 6 § brottsbalken även inbegriper
sådana fall, då påföljden utgörs av villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse,
internering och, med viss begränsning, överlämnande till särskild
vård, men inte omfattar fall där beslut har fattats att enligt lagen den 20
mars 1964 med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare eller jämlikt
20 kap. 7 § punkt 3 eller 4 rättegångsbalken inte åtala för brott. Med
tillämpning av nämnda lagrum kan beslut att inte väcka åtal meddelas även
vid relativt kvalificerad brottslighet. Frågan om sådant beslut skall meddelas
blir ofta beroende av om lämpliga åtgärder kan vidtas mot den brottslige
utan att lagföring sker vid domstol. Vid likartad brottslighet kan alltså
hinder föreligga för den ene att förvärva medborgarskap genom anmälan,
medan denna möjlighet står öppen för den andre enbart av den anledningen
att lämplig behandlingsform har kunnat ordnas för denne utan lagföring.
RÅ erinrar dock om att denna ordning råder enligt gällande lagstiftning.
Överåklagaren i Stockholms åldagardistrikt ställer sig också tveksam till
att låta villkorlig dom och skyddstillsyn undantagslöst utgöra hinder mot
förvärv genom anmälan, eftersom dessa påföljder kan avse relativt ringa
brottslighet.

Departementschefen

På medborgarskapsrättens område har det skandinaviska lagstiftningssamarbetet
gamla anor. Redan den svenska lagen den 1 oktober 1894 om förvärvande
och förlust av medborgarerätt byggde sålunda på ett förslag av en
dansk-norsk-svensk kommitté. Också lagen den 23 maj 1924 om förvärvande
och förlust av svenskt medborgarskap var ett resultat av skandinaviskt

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1968

samarbete. Samma är förhållandet med vår nu gällande lag av den 22 juni
1950 om svenskt medborgarskap.

Det skandinaviska samarbetet har inte bara medfört den fördelen att de
nuvarande medborgarskapslagarna i Danmark, Norge och Sverige i sakligt
hänseende är nära nog helt överensstämmande. Det har också lett till att
man i vissa fall vid bestämmelsernas utformning har kunnat ta hänsyn till
den gemenskap i fråga om språk och kultur och den likhet beträffande
samhällsförhållanden, som råder mellan de nordiska länderna. Detta har
i 1950 års lag kommit till uttryck främst genom särbestämmelser för nordbor,
som dels ger dem en mer gynnad ställning än andra vad beträffar hemvistvillkoret
vid naturalisation, dels öppnar möjlighet för dem att under
vissa villkor förvärva svenskt medborgarskap genom ensidig förklaring.

Enligt 6 § medborgarskapslagen kan utlänning upptas till svensk medborgare,
naturaliseras, om han 1) har fyllt 18 år, 2) sedan sju år har hemvist
här i riket, 3) har fört en hederlig vandel och 4) har möjlighet att försörja
sig och sin familj. Föreligger det med hänsyn till sökandens personliga
förhållanden särskilda skäl för att denne upptas till svensk medborgare,
kan naturalisation beviljas även om de angivna villkoren inte är uppfyllda.
1 andra stycket andra punkten sägs att avvikelse från kravet på sju
års hemvist får göras även om annat särskilt skäl inte föreligger, när sökanden
är dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare. Någon i lagen angiven
minimitid gäller sålunda inte för medborgare i annat nordiskt land.
Nordiska medborgare naturaliseras i Sverige söm regel efter fem års hemvist.
1 Norge och Finland synes kravet på hemvisttid i motsvarande fall sättas
något lägre, medan man i Danmark normalt kräver sju års hemvist.
Såväl i Danmark och Norge som i Sverige brukar nordiska kvinnor, gifta
med inhemska män, naturaliseras efter ännu kortare uppehållstid i inflyttningslandet.

Enligt tillgängliga uppgifter förvärvades svenskt medborgarskap genom
naturalisation under åren 1966 och 1967 av 604 resp. 392 danska medborgare,
3 577 resp. 2 908 finska medborgare och 318 resp. 250 norska medborgare.

Bestämmelser om nordbors förvärv av medborgarskap genom ensidig
förklaring återfinns i 10 § b) i 1950 års danska, norska och svenska
medborgarskapslagar. Eftersom Finland och Island inte deltog i det samarbete
som föregick tillkomsten av dessa lagar, har tillämpligheten av
bestämmelserna i 10 § — såvitt gäller den svenska lagen — gjorts beroende
av att Kungl. Maj:t efter avtal med Danmark, Finland, Island
eller Norge förordnar om tillämpning av en eller flera av bestämmelserna.
Sedan sådant avtal träffats med Danmark och Norge, har genom särskild
kungörelse år 1950 förordnats om tillämpning av samtliga bestämmelser
i paragrafen i förhållande till dessa länder. Något avtal har däremot
2 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 128

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

inte träffats med Finland och Island. Enligt 10 § b) gäller sålunda f. n,, att
dansk eller norsk medborgare, som förvärvat sitt danska eller norska medborgarskap
på annat sätt än genom naturalisation, blir svensk medborgare
genom att skriftligen anmäla sin önskan därom till länsstyrelsen i det län,
där han är kyrkobokförd, under förutsättning att han har fyllt 21 men inte
60 år samt att han har hemvist här i riket sedan tio år och inte under denna
tid har dömts till frihetsstraff. Trots att kravet på hemvisttid i 10 § b> således
är avsevärt högre än det som gäller för nordbor vid naturalisation har
anmälningsförfarandet anlitats i betydande omfattning. Sålunda förvärvades
t. ex. under åren 1966 och 1967 svenskt medborgarskap efter beslut av
länsstyrelse av 611 resp. 697 danska och 374 resp. 447 norska medborgare
eller under båda åren av tillhopa 2 129 danska och norska medborgare. I
dessa siffror ingår dock även förvärv enligt 3 och 4 §§ samt 10 § c). Det
alldeles övervägande antalet utgörs emellertid av fall enligt 10 § b). Som
framgår av vad jag nyss redovisat förvärvades under samma år svenskt
medborgarskap genom naturalisation av tillsammans 1 564 danska och
norska medborgare.

Under den tid som har förflutit sedan tillkomsten av den nuvarande medborgarskapslagen
har samhörigheten de nordiska länderna emellan ytterligare
befästs på olika sätt. Vid skilda tillfällen har röster också höjts för att
man bör gå vidare på den inslagna vägen alt bereda nordbor särskilda förmåner
i medborgarskapsrältsligt avseende. På grundval av en rekommendation
av Nordiska rådet år 1960 tillkallades följande år sakkunniga i Danmark,
Finland, Norge och Sverige för att i samarbete se över medborgarskapslagstiftningen
i syfte att undersöka möjligheterna att underlätta för
nordiska medborgare att förvärva medborgarskap i annat nordiskt land,
bl. a. genom jämkning av kravet på viss tids uppehåll i landet.

I det betänkande som lades fram år 1965 förordar de danska, norska och
svenska sakkunniga enhälligt, att hittills tillämpad praxis i naturalisationsärenden
liberaliseras så att kravet på uppehållstid vid naturalisation av
nordiska medborgare i normalfallen inte sätts högre än tre år. De föreslår
vidare att medborgarskapsförvärv genom anmälan enligt 10 § b) skall kunna
göras redan efter sju års hemvist samt att den undre åldersgränsen i anmälningsfallen
skall sättas vid 18 år och den övre gränsen slopas. De sakkunniga
förordar slutligen att till 10 § fogas en ny bestämmelse av innebörd,
att förlust av medborgarskap enligt reglerna i 8 § inte skall inträda
för den som under minst sju år har haft hemvist i fördragsslutande nordisk
stat.

Vid remissbehandlingen har de framlagda förslagen fått ett så gott som
enhälligt stöd. Vid nordiska departementsöverläggningar har konstaterats
att samtliga berörda regeringar är beredda att förelägga sina parlament förslag
till ändringar i medborgarskapslagstiftningen efter de linjer som de
sakkunniga dragit upp.

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1968

Den förordade sänkningen av kravet på hemvisttid vid naturalisation av
nordiska medborgare har föranlett erinringar endast från ett par remissinstanser.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter sålunda om
inte det nuvarande kravet i praxis på fem år måste upprätthållas, om man
skall kunna bedöma huruvida sökanden på ett mera varaktigt sätt har blivit
knuten till landet. Föreningen Norden hävdar å andra sidan, att en tvåårig
hemvisttid borde vara tillräcklig.

Vid tillkomsten av den nu gällande medborgarskapslagen uttalade dåvarande
departementschefen, att han ansåg att naturalisation av nordiska medborgare
i allmänhet inte borde beviljas tidigare än efter tre års hemvist i
Sverige (prop. 1950: 217 s. 41). Han förklarade sig emellertid inte vara beredd
att ta ställning till om det kunde vara lämpligt att som regel tillämpa
en så kort hemvisttid. I sitt av riksdagen godkända utlåtande över den då
framlagda propositionen anförde första lagutskottet, att det var önskvärt
om den normala tiden för sådan naturalisation inte nämnvärt kom att överstiga
den minimitid på tre år som departementschefen både angett (1LU
1950: 27 s. 32). Jag vill i detta sammanhang också erinra om att Danmark,
Finland, Island, Norge och Sverige enligt artikel 3 i den samarbetsöverenskommelse
som länderna ingick i Helsingfors den 23 mars 1962 har åtagit
sig att söka underlätta för medborgare i ett nordiskt land att förvärva medborgarskap
i annat nordiskt land.

Vid tillämpningen av 1950 års lag bar hittills, som förut nämnts, i normalfallen
krävts att sökanden har haft hemvist i riket i fem år. Tiden måste
nu anses vara mogen för att låta en mer liberal inställning slå igenom i
praxis. Alt så sker ter sig naturligt och önskvärt mot bakgrund av den utveckling
mot en allt närmare samhörighet de nordiska länderna emellan,
som har ägt rum inom andra områden av samhällslivet.

Jag förordar alltså att nuvarande praxis i naturalisationsärenden ändras
så alt för bifall till ansökan om naturalisation av medborgare från annat
nordiskt land normalt inte krävs längre tids hemvist i Sverige än tre år. En
motsvarande sänkning av hemvistkravet torde komma att genomföras i övriga
nordiska länder. Kortare lid än tre år torde böra godtagas endast i rena
undantagsfall, såvida sökanden inte är gift med svensk medborgare. Förekommer
i det särskilda fallet anledning att ifrågasätta lämpligheten av alt
sökanden upptas till svensk medborgare, kan självfallet hemvistkravet
skärpas. Den nuvarande avfattningen av 6 § lämnar utrymme för en tilllämpning
i enlighet med vad jag här har förordat. Paragrafens lydelse behöver
därför inte ändras. Jag finner inte skäl att, som ett par remissinstanser
föreslagit, skriva in den nu angivna regeln i lagtexten.

Det ligger i sakens natur, att kravet på hemvisttid i anmälnings fallen
måste vara högre än vad som normalt krävs vid naturalisation. I likhet med
de sakkunniga och en nära nog enhällig remissopinion anser jag emellertid,
att det nuvarande kravet i 10 § b ) på tio års hemvist bör kunna mildras. Re -

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1968

dan vid tillkomsten av medborgarskapslagen diskuterades om man inte
skulle bestämma en kortare tid, men av försiktighet stannade man för en
tioårstid. Hur långt man skall gå vid en sänkning av tidskravet kan vara
tveksamt. Några remissinstanser har uttalat sig för en sänkning till fem
eller sex år. Vid de nordiska departementsöverläggningar som har hållits i
saken har man särskilt från dansk sida varit obenägen att gå längre än de
sakkunniga har föreslagit, nämligen till sju år. Som skäl för att iaktta en
viss återhållsamhet har åberopats framför allt att förevarande bestämmelse
är konstruerad så att den ger den, som uppfyller de angivna förutsättningarna,
en ovillkorlig rätt att efter ensidig förklaring förvärva medborgarskap
i inflyttningslandet. Att någon prövning alltså inte kan ske av vederbörandes
kvalifikationer i det enskilda fallet motiverar, har det sagts, att de generella
villkoren inte mjukas upp alltför mycket. Vidare har pekats på att
det i paragrafen upptagna vandelsvillkoret är utformat så att det är tidpunkten
för domen och inte för straffets verkställande, som bildar utgångspunkt
för beräkningen. Kriminellt belastade personer kan därför få tillgodoräkna
sig anstaltsvistelser av varierande längd som hemvisttid enligt bestämmelsen.
Jag anser mig kunna i stort sett instämma i dessa synpunkter.
I varje fall finns det enligt min mening inte anledning att från svensk sida
verka för en sådan sänkning av hemvistkravet i anmälningsfallen att den
nordiska rättsenheten på området kommer i fara. Jag förordar därför, att
de sakkunnigas förslag följs också i denna del och att möjlighet att förvärva
svenskt medborgarskap genom anmälan enligt 10 § b) alltså ges den som
sedan sju år har hemvist här i riket.

De sakkunnigas förslag att sänka den undre åldersgränsen för anmälan
enligt 10 § b) från 21 till 18 år och att slopa den övre gränsen har vunnit
allmänt gillande bland remissinstanserna. Inte heller jag hyser några betänkligheter
mot en sådan utvidgning av tillämpningsområdet för ifrågavarande
förvärvsform och biträder därför försilaget även i detta hänseende.
Motsvarande ändringar torde komma att genomföras i övriga nordiska medborgarskapslagar.

Enligt 10 § b) punkt 4 kan anmälningsförfarandet begagnas endast om
vederbörande inte har dömts till frihetsstraff under de tio år, som ligger närmast
före tiden för anmälningen. I betänkandet har den svenske sakkunnige,
uppenbarligen som en följd av sammanslagningen av straffarbete och
fängelse till ett enhetligt frihetsstraff, föreslagit att ordet »frihetsstraff» i
den svenska medborgarskapslagen ersätts av »fängelse». Detta har föranlett
några påpekanden från åklagarhåll om den materiella innebörden av föreskriften.
RÅ framhåller sålunda, att villkoret — på grund av bestämmelsen
i 36 kap, 6 § brottsbalken — innebär, att också den som har fått villkorlig
dom eller dömts till skyddstillsyn, ungdomsfängelse, internering eller, om
det inte har förordnats annorlunda i domen, överlämnande till särskild

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

vård är utesluten från möjligheten att förvärva svenskt medborgarskap genom
anmälan. Däremot kan anmälningsförfarandet användas även om åklagare
under den aktuella tiden har beslutat att enligt 1964 års lag med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare eller enligt bestämmelserna
i 20 kap. 7 § 3. och 4. rättegångsbalken inte väcka åtal för brott, trots att
det i sådana fall kan vara fråga om relativt kvalificerad brottslighet.

Jag medger att konstruktionen av bestämmelsen kan antagas ibland leda
till sakligt otillfredsställande resultat genom att omständigheter, som egentligen
är ovidkommande i medborgarrättsligt hänseende, blir avgörande för
om anmälningsförfarandet kan anlitas eller ej. Ett tänkbart alternativ till
den nuvarande ordningen är att utforma vandelsvillkoret så att möjligheten
att genom anmälan förvärva medborgarskap står öppen endast för den
som under hemvisttiden inte har begått brott av viss svårhetsgrad, t. ex. brott
som kan medföra fängelse. Vilken påföljd eller annan åtgärd, som faktiskt
kommer till användning i det aktuella fallet, skulle med andra ord lämnas
därhän. En regel av det slaget skulle emellertid innebära en inte oväsentlig
skärpning av vandelsvillkoret jämfört med vad som nu gäller, eftersom
straffskalorna för åtskilliga brott är mycket vida. En sådan skärpning anser
jag mig inte kunna acceptera. Den skulle också avlägsna den svenska bestämmelsen
från vad som nu gäller enligt de danska och norska medborgarskapslagarna.
Enligt min mening talar övervägande skäl för att behålla det
nuvarande systemet, vars olägenheter torde vara av mindre praktisk betydelse.
Jag föreslår alltså den justering av lagtexten på denna punkt som har
förordats i betänkandet.

Vid prövning av förutsättningarna för förvärv av svenskt medborgarskap
likställs i viss utsträckning hemvist i annat nordiskt land med hemvist här
i riket. Bestämmelser härom finns intagna i 10 § a). Enligt 8 § förlorar
svensk medborgare, som är född utom riket samt aldrig har haft hemvist
här och inte heller har uppehållit sig här under förhållanden som tyder på
samhörighet med Sverige, sitt svenska medborgarskap när han fyller 22 år,
om han inte på ansökan som gjorts dessförinnan har fått Kungl. Maj :ts tillstånd
alt behålla det. Om vederbörande har haft hemvist längre eller kortare
tid i annat nordiskt land saknar därvidlag betydelse. De danska, norska och
svenska sakkunniga anser emellertid, att det finns anledning att också i ett
sådant fall ta hänsyn till samhörigheten mellan de nordiska länderna, och
föreslår därför, att den som under minst sju år har haft hemvist i annat
nordiskt land undantas från tillämpning av 8 §. Under remissbehandlingen
har någon erinran inte gjorts mot detta förslag. Även jag vill ansluta mig
till förslaget. Detta torde komma att genomföras också i Danmark och
Norge.

Om 10 § ändras i enlighet med vad jag har föreslagit, blir det senare aktuellt
att träffa nytt avtal mellan de nordiska länderna om tillämpning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

paragrafens bestämmelser. Det torde då bli tillfälle att pröva möjligheterna
att inlemma också Finland och Island i kretsen av fördragsslutande stater.

Vid de nordiska departementsöverläggningarna har från dansk, norsk
och svensk sida nåtts enighet om att ändringarna i 1950 års medborgarskapslagar
bör genomföras den 1 januari 1969. I Finland torde en ny medborgarskapslag
komma att träda i kraft redan den 1 juli 1968. Jag föreslår
att de förut förordade ändringarna i den svenska medborgarskapslagen
träder i kraft den 1 januari 1969.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

Tillträde till FN-konventionen och därav föranledd lagstiftning
Konventionens huvudsakliga innehåll

Under åren 1959 och 1961 anordnades i FN:s regi en konferens om eliminering
eller begränsning av framtida statslöshet. Sedan konferensen i augusti
1961 antagit en konvention om begränsning av statslöshet, öppnades
konventionen för undertecknande under tiden den 30 augusti 1961—den
31 maj 1962. Den har undertecknats av Dominikanska republiken, Frankrike,
israel, Nederländerna och Storbritannien. Av dessa har hittills endast
Storbritannien ratificerat konventionen. Annan stat än sådan som har undertecknat
konventionen kan ansluta sig till den. Något sådant tillträde har
ännu inte skett. Konventionen träder i kraft två år efter dagen för depositionen
av det sjätte ratifikations- eller anslutningsinstrumentet.

Konventionens regler är fördelade på 21 artiklar. De centrala bestämmelserna
återfinns i artiklarna 1—9. De fyra första artiklarna syftar till att
skapa möjlighet för den som är statslös att förvärva medborgarskap, medan
artiklarna 5—9 avser att förhindra att statslöshet uppkommer. I de
Övriga artiklarna behandlas bl. a. frågor om medborgarskap vid överförande
av territorium från en stat till en annan, om biläggande av uppkommande
tvister och om möjlighet att göra förbehåll. Dessutom förekommer sedvanliga
slutbestämmelser.

Konventionsbestämmelserna är i vissa delar tämligen invecklade och svårtillgängliga.
Detta torde få ses mot bakgrund av att det gällt att åstadkomma
en reglering, som ger åsyftad effekt både mot sådana länder som bygger
sin medborgarskapslagstiftning på härstamningsprincipen och mot sådana
som i första hand tillämpar territorialprincipen.

Enligt art. 1 mom. 1 skall fördragsslutande stat bevilja på dess territorium
född person medborgarskap, om denne annars skulle bli statslös. Medborgarskapet
skall beviljas antingen automatiskt vid födelsen på grund av bestämmelse
i lag (a) eller efter ansökan (b). För bifall till ansökan får föreskrivas
endast vissa bestämda villkor som anges i art. 1 mom. 2. Det är sålunda
tillåtet att kräva att ansökningen görs under en period, som bestäms
av den fördragsslutande staten och som skall börja löpa senast när den
slatslöse fyller 18 år och upphöra tidigast när han fyllt 21 år. Han skall
dock alltid tillförsäkras en tid av ett år, under vilken han kan göra ansökan
på egen hand utan att behöva inhämta samtycke därtill. Vidare kan krävas
att sökanden har varit stadigvarande bosatt på den fördragsslutande statens
territorium i sammanlagt högst tio år, varav högst fem år omedelbait före
tidpunkten för ansökan. Slutligen kan som villkor ställas att sökanden alltid
har varit statslös och alt han varken har övertygats om brott mot all -

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

män säkerhet och ordning eller har för annat brott dömts till frihetsstraff
i fem år eller mer. Som framgått av det sagda syftar reglerna i första och
andra momenten till att garantera medborgarskap åt personer, födda i länder
som tillämpar härstamningsprincipen av föräldrar med annan nationalitet
än födelselandets.

I art. 1 mom. 3 föreskrivs att i fördragsslutande stat i äktenskap fött barn
skall förvärva medborgarskap i staten vid födelsen, om barnets moder är
medborgare där och barnet annars skalle bli statslöst.

Art. 1 mom. 4 och 5 samt art. 4 reglerar fördragsslutande stats förpliktelser
i vissa fall gentemot personer, som har fötts i annan fördragsslutande
stat (art. 1 mom. 4 och 5) eller i annan än fördragsslutande stat (art. 4)
och som inte förvärvat medborgarskap i födelsestaten. Bestämmelserna går
i huvudsak ut på att fördragsslutande stat skall bevilja sådan person medborgarskap,
om hans föräldrar var medborgare i staten vid tiden för hans
födelse och om han i annat fall skulle bli statslös. Hade föräldrarna inte
samma medborgarskap vid den aktuella tidpunkten, skall frågan om barnet
i medborgarskapshänseende skall följa fadern eller modern bedömas enligt
ifrågavarande stats nationella lag.

Enligt art. 2 skall hittebarn, som anträffas på fördragsslutande stats territorium,
intill dess motsatsen kan bevisas, anses ha blivit fött där av föräldrar
som äger medborgarskap i staten.

För bedömande av fördragsslutande stats förpliktelser på grund av konventionen
skall enligt art. 3 födelse ombord på fartyg eller luftfartyg anses
ha ägt rum på territoriet till den stat, vars flagga fartyget för eller där luftfartyget
är registrerat.

Art. 5 och 7 innehåller bestämmelser, som är avsedda att motverka att
statslöshet uppkommer på grund av de fördragsslutande staternas nationella
lagstiftning om förlust av medborgarskap i samband med förändring av
en persons status, naturalisation i annat land m. m. Beträffande det närmare
innehållet i artiklarna kan hänvisas till konventionstexten.

I art. 6 stadgas att, om lagen i fördragsslutande stat föreskriver förlust
av medborgarskap för make eller barn som biperson till den som förlorar
sitt medborgarskap, frågan om sådan förlust skall inträda skall vara beroende
av om bipersonen innehar eller förvärvar annat medborgarskap.

Art. 8 och 9 innehåller bestämmelser om berövande av medborgarskap,
s. k. expatriering. I art. 8 mom. 1 föreskrivs att fördragsslutande stat inte
får beröva en person hans medborgarskap, om det skulle leda till att han
blir statslös. Från denna huvudregel medges emellertid vissa undantag i
följande moment. Enligt mom. 2 får sålunda en person berövas sitt medborgarskap
dels när det föreligger vissa enligt art. 7 tillåtna förlustgrunder,
dels när medborgarskapet erhållits genom osanna uppgifter eller bedrägligt
förfarande. I mom. 3 föreskrivs att fördragsslutande stat, som vid tiden för

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1968 25

undertecknande eller ratificering av konventionen eller tillträde till denna
har regler om expatriering i sin nationella lagstiftning, kan förbehålla sig
rätt att också i fortsättningen använda sig av institutet i vissa särskilt angivna
fall. Under dessa betingelser medger konventionen att fördragsslutande
stat expatrierar den som i strid med sin lojalitelsplikt mot staten a) har,
med åsidosättande av uttryckligt förbud av staten, gjort eller fortsatt alt
gorå tjänster åt annan stal eller uppburit eller fortsatt att uppbära ekonomiska
förmåner från sådan stat eller b) bar uppfört sig på sätt som allvarligt
står i strid med statens vitala intressen. Medborgarskap får också, under
de förut nämnda förutsättningarna, fråntagas den som har avlagt trohetsed
till annan stat eller formellt förklarat sig underkasta sig annan stals överhöghet
eller klart ådagalagt sitt beslut att vägra underkasta sig den fördragsslutande
statens överhöghet.

Bestämmelserna i mom. 2 och 3 kompletteras med en föreskrift i mom. ''i,
att ingen får berövas sitt medborgarskap utan att ha beretts möjlighet att
bli hörd av domstol eller annat oavhängigt och opartiskt organ.

I art. 9 sägs att fördragsslutande stat inte får beröva någon person eller
grupp av personer deras medborgarskap på grund av deras ras eller av etniska,
religiösa eller politiska skäl.

Art. 10 innehåller regler som syftar till att motverka statslöshet när ett
territorium övergår från en stat till en annan.

Art. 11—21 behandlar frågor av huvudsakligen formell natur. Beträffande
innehållet i dessa artiklar kan hänvisas till konventionstexten. Här kan
dock nämnas att det enligt art. 17 inte är möjligt att göra förbehåll beträffande
andra artiklar än art. 11, 14 och 15.

Det nordiska betänkandet

De sakkunniga undersöker först vilka ändringar som behöver göras i de
danska, norska och svenska medborgarskapslagarna av år 1950, om konventionen
skall tillträdas, och redovisar därefter sin inställning till frågan
om tillträde bör ske. Från finsk sida framhålls alt ett finskt tillträde till
konventionen inte behöver medföra någon ändring i den gällande medborgarskapslagstiftningen
och att det förslag till ny finsk medborgarskapslag
som den i Finland tillsatta kommittén för översyn av den finska lagstiftningen
på området skall lägga fram torde komma att överensstämma med
konventionens regler.

De förpliktelser som konventionen i art. 1 mom. 1 och 2 lägger på fördragsslutande
stat i förhållande till personer, födda på dess territorium av
föräldrar som inte är medborgare där, kräver enligt de sakkunnigas mening
ändringar i 1950 års nordiska medborgarskapslagar, om tillträde skall
ske. De sakkunniga erinrar om att dessa lagar inte upptar någon möjlighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

för sådana personer att förvärva danskt, norskt eller svenskt medborgarskap
vid födelsen. De anser sig inte heller kunna förorda någon ändring av
lagarnas utformning i det avseendet.

Den i art. 1 mom. 1 (b) angivna möjligheten att under vissa villkor förvärva
medborgarskap i födelsestaten efter ansökan, som inte får avslås, har
däremot redan en motsvarighet i bestämmelserna i 3 § om förvärv av medborgarskap
genom s. k. increscens. Paragrafen ger således statslös och annan
utlänning, som uppfyller de däri uppställda villkoren, rätt att — såvitt
gäller den svenska lagen — bli svensk medborgare efter anmälan. Som
villkor gäller bl. a. att vederbörande oavbrutet har haft hemvist i riket alltifrån
födelsen, medan det enligt konventionen inte är tillåtet att fordra
längre tids hemvist än tio år, av vilka högst fem år i följd får krävas ligga
omedelbart före tidpunkten för ansökningen.

En anpassning av 1950 års lagar till konventionsbestämmelserna i denna
del kan enligt de sakkunniga ske antingen genom att det för den som alltid
varit statslös införs särskilda regler som gör det möjligt för honom att
förvärva medborgarskap på förmånligare villkor än som annars gäller eller
genom att kravet på uppehållstid i riket för alla förvärv enligt 3 § ändras
så att det överensstämmer med vad som får föreskrivas enligt konventionen.
Med hänsyn till uppbyggnaden av 1950 års lagar bör enligt de sakkunniga
den förstnämnda lösningen inte väljas, om i stället de statslösas
möjligheter att förvärva medborgarskap kan främjas genom att de allmänna
reglerna om medborgarskapsförvärv, gällande såväl statslösa som medborgare
i främmande stat, ges en så liberal utformning att konventionens
krav uppfylls.

Enligt de danska, norska och svenska sakkunnigas bedömning skiljer sig
det krav på hemvist som får uppställas enligt konventionen praktiskt sett
inte från det nuvarande uppehållskravet i 3 § i fråga om det antagande om
ett inväxande i samhället som ligger bakom kravet i denna paragraf. Om en
väsentlig del av den i konventionen föreskrivna tioårsperioden infaller under
den period av vederbörandes uppväxttid, som är av särskild betydelse
för hans inväxande i samhället, anser de sakkunniga ändamålet med uppehållskravet
i 3 § tillgodosett. De framhåller att denna period innefattar
framför allt åren närmast före det han uppnår vuxen ålder, eftersom den
påverkan han då mottager är särskilt betydelsefull för hans utveckling som
individ och samhällsmedborgare. De sakkunniga finner med dessa utgångspunkter
att 3 § utan olägenhet bör kunna ändras så att den ger utlänning,
som har fyllt 21 men inte 23 år, rätt att efter anmälan förvärva svenskt medborgarskap,
om han har haft sitt hemvist i riket från det han fyllt 16 år
och dessförinnan i ytterligare minst fem år. Den som är statslös eller styrker
att han skulle förlora sitt utländska medborgarskap genom att förvärva
svenskt medborgarskap, bör enligt de sakkunniga, liksom hittills, få göra
anmälan redan då han fyllt 18 år. En förutsättning härför skall dock vara,

Aungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968 27

att han omedelbart före anmälningen oavbrutet har haft sitt hemvist i riket
sedan fem ar och dessförinnan i ytterligare minst fem år

Om 3 § ändras i enlighet med det anförda, anser de sakkunniga att också

f-Tu Pn SC * bÖF UpPgeS'' Detta krav får närmast ses som en

följd av det nuvarande villkoret att vederbörande under hela sitt liv fram

dl liden for anmälan oavbrutet skall ha haft hemvist i landet. Enligt de sakkunmgas
mening grundar födelse i visst land i och för sig inte någon särskdd
anknytning till landet. Som en följd av förslaget att upphäva kravet
pa o e se i ri <et \id increscens förordar de att hänvisningen i 10 § a) första
stycket till 3 § utgår. ö 8

Enligt 10 § a) andra stycket likställs vid tillämpning av 3 § hemvist intill
to v ars ålder i fordragsslutande nordisk stat med hemvist här i riket De
sakkunniga påvisar att ett bibehållande av den regeln skulle få mindre önskvärda
verkningar, om hemvistkravet i 3 § ändras i enlighet med konventioncns
krav. Det skulle exempelvis innebära att en person, som under sina
fem forsta levnadsår har bott i Danmark eller Norge och därefter i utomnordiskt
land till dess han strax före 16 års ålder bosätter sig i Sverige

möi 1 rni fÖTnVa SVenSkt medb0rgarskaP 3 §• medan samma

ojh het inte skulle sta öppen för den som bott i Danmark eller Norge

tran det han var nio år gammal intill dess han kort före fyllda 16 år bosat
er sig i Sverige. Den som vid 21 års ålder sammanhängande haft hemvis
i Noiden i tolv ar skulle således bli sämre ställd än den som haft hemvisi
dar i bara tio år, varav fem i de tidigaste barnaåren. För att förhindra
sadana konsekvenser av reglernas utformning förordar de sakkunniga att
om 3 § andras pa satt som tidigare angetts — också den aktuella bestämmelsen
i 10 § a) jämkas så att vid tillämpning av 3 § hemvist i fördragsslutande,
nordisk stat tidigare än fem år före anmälan likställs med
hemvist i den stat, dar anmälan görs, dock endast i den mån den hänför sig
tul tid innan vederbörande har fyllt 16 år.

Regeln i art. 1 mom. 3 överensstämmer enligt de sakkunniga med vad
^ m galler enligt 1 § forsta stycket punkt 2 i 1950 års medborgarskapsla Art.

2 om hittebarn och art. 3 om verkan i medborgarskapshänseende av
o else ombord pa fartyg eller i flygplan strider enligt de sakkunnigas bedömning
inte heller mot vad som nu gäller i Danmark, Norge och Sverige.
Aven övriga konventionsbestämmelser, som har till ändamål att göra det

nilm Tr SOm,är 8t8tSlÖS att fÖrvärva medborgarskap, nämligen art.

1 nom /, och 5 samt art. 4, vilka är ägnade att tjäna som komplement till

finner d" 0m, 1°™™ ^ medb°rgarskap som bygger på territorialprincipen,
finner de sakkunniga lata sig väl förena med 1950 års lagar.

Av de regler i konventionen som är avsedda att förhindra uppkomst av
statsloshet till följd av bestämmelser om förlust eller berövande av medborgar^,
, ar det endast art. 6 s„m enlig, de sakkunniga kommer i kol

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

flikt med 1950 års medborgarskapslagar. Dessa lagar anses alltså uppfylla
de krav som art. 5 och 7—.9 ställer.

I art. 6 sägs att om lagen i fördragsslutande stat föreskriver förlust av
medborgarskap för make eller barn som biperson till den som förlorar eller
berövas medborgarskap, bipersonens förlust skall bli beroende av om han
innehar eller förvärvar annat medborgarskap. En förlustsituation av det slag
som avses i artikeln regleras i 8 § andra stycket i 1950 års lagar. Enligt
denna bestämmelse förlorar barn sitt medborgarskap under angivna betingelser,
även om det skulle leda till statslöshet för barnet. Tillträde till konventionen
förutsätter därför enligt de sakkunniga att till 8 § andra stycket
fogas ett tillägg av innebörd att där avsedd förlust inte skall inträda, om
förlusten skulle leda till statslöshet för barnet. De sakkunniga medger att
en sådan ändring skulle komma att innebära att medborgarskap behålls
också i fall, där den berördes anknytning till medborgarlandet är svag eller
i praktiken obefintlig. De framhåller emellertid att ändringen inte kan antas
få större praktisk betydelse och finner den därför böra kunna accepteras.

De sakkunniga framhåller att konventionen avser endast sådana personer
som i formell mening saknar medborgarskap. Den stora grupp av vissa
flyktingar och andra som kan betraktas som faktiskt statslösa omfattas inte
av åtagandena i konventionen. Denna innebörd av statslöshetsbegreppet i
konventionen begränsar enligt de sakkunniga dess räckvidd och betydelse.

I frågan om det — bl. a. mot denna bakgrund — finns tillräckliga skäl
att tillträda konventionen är meningarna delade bland de sakkunniga.

De danska sakkunniga anser att bestämmelserna i art. 8 mom. 3 om visst
undantag från förbudet alt beröva en person hans medborgarskap strider
mot nordisk rättsuppfattning och principerna i gällande medborgarskapslagar.
De framhåller vidare att de i momentet använda formuleringarna är
så flytande, att de i realiteten inte medför den åsyftade begränsningen av
möjligheterna att beröva medborgarskap på politiska grunder. Särskilt gäller
det regeln alt expatriering kan ske av personer som har uppfört sig på
sätt som allvarligt strider mot statens vitala intressen. De danska sakkunniga
finner det därför något betänkligt att tillträda konventionen.

De finska sakkunniga konstaterar alt en del av konventionsbestämmelserna
är sådana att det inte förefaller de sakkunniga önskvärt alt införliva dem
med finsk lagstiftning. Delta gäller exempelvis art. 3, art. 7 mom. 4 samt
art. 8 mom. 2 och 3. Mot andra bestämmelser, t. ex. art. 1 mom.
4 och art. 4 mom. 1, kan enligt finsk mening anmärkas, att de
är oklart formulerade och att deras tillämpning därför kan förväntas medföra
svårigheter. De finska sakkunniga påpekar slutligen alt gällande finsk
lagstiftning om medborgarskap redan nu är i så hög grad ägnad att effektivt
hindra uppkomsten av statslöshet, att det skulle innebära ett steg bakåt

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

att omfatta principerna i konventionen. De finner sig därför inte kunna förorda
en finsk anslutning till den.

De norska och svenska sakkunniga framhåller att statslöshet för den enskilde
individen ofta torde innebära svårigheter och lidanden i sådan grad,
att det principiellt är önskvärt att stödja alla strävanden att motverka statslöshet.
Enligt dessa sakkunniga bör därför en anslutning ske, om inte särskilda
skäl talar däremot. Ett sådant skäl är, om avsevärda ingrepp skulle
behöva göras i den nordiska medborgarskapslagstiftningen. Så är emellertid
inte fallet. Tillträde bör uppenbarligen inte heller ske om den i konventionen
intagna regleringen skulle kunna anses stå i strid med grundläggande
principer i den nordiska lagstiftningen. I detta hänseende berör de sakkunniga
bestämmelserna i konventionens art. 8 och uttalar därvid följande.

Bestämmelser om berövande av medborgarskap finns inte i de nordiska
medborgarskapslagarna. Det kan under sådana förhållanden ligga nära till
hands att under hänvisning till reglerna i art. 8 mom. 3 avvisa konventionen
som i denna del oförenlig med de principer som upprätthålls i den nordiska
medborgarskapslagstiftningen. Det hade därför uppenbarligen varit att föredra,
om man i konventionen kunnat avstå från nämnda undantag från regeln
om förbud mot berövande av medborgarskap. Att detta inte varit möjligt
bör emellertid inte åberopas som skäl för att inte tillträda konventionen.
Det bör nämligen beaktas att bestämmelserna i mom. 3 har en restriktiv
utformning och att de tillsammans med mom. 1 har en inskränkande innebörd
med avseende på möjligheterna att beröva någon hans medborgarskap.
Ett tillträde till konventionen bör under sådana förhållanden inte kunna
uppfattas som ett sanktionerande av principer, som är främmande för
den nordiska medborgarskapslagstiftningen. Det skulle för övrigt vara
olyckligt om man, som protest mot mindre tilltalande men för den interna
lagstiftningen inaktuella konventionsregler, inte skulle komma att stödja
andra i och för sig värdefulla bestämmelser.

Av anförda skäl förordar de norska och svenska sakkunniga att de nordiska
länderna tillträder konventionen och att man genomför de ändringar
i 1950 års lagar som föranleds därav. Enligt de sakkunniga bör emellertid
rådande skandinaviska rättsenhet på medborgarskapslagstiftningens område
inte spolieras. De anser därför att tillträde till konventionen och därav
betingade ändringar i 1950 års lagar för varje lands del bör göras beroende
av att också de övriga tillträder konventionen.

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

Remissyttrandena

I frågan om Sverige bör tillträda FN-konventionen om begränsning av
statslöshet och genomföra de i detta sammanhang föreslagna ändringarna i
medborgarskap slagstiftningen råder delade meningar bland remissinstanserna.

Vissa remissinstanser, såsom hovrätten för Nedre Norrland, rikspolisstyrelsen,
socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, länsstyrelsen i Värmlands län
och Sveriges advokatsamfund, förklarar — utan att ange någon motivering
— sig tillstyrka de föreslagna ändringarna i medborgarskapslagarna eller
lämna dem utan erinran.

Utlännings ut redning en anser frågan om tillträde till FN-konventionen
ytterst vara av politisk natur och finner inte anledning att uttala sig härom.

Bland de remissinstanser som har uppehållit sig närmare vid frågan har
utlänningsnämnden och länsstyrelsen i Stockholms län anslutit sig till de
norska och svenska sakkunnigas förslag, att de nordiska länderna bör tillträda
konventionen men alt tillträde bör ske endast under förutsättning att
samtliga nordiska länder fattar beslut härom.

Något fler instanser ställer sig dock tvekande inför en svensk anslutning
till konventionen. Dessa åberopar i allmänhet att konventionens bestämmelser
i art. 8 är helt oförenliga med svensk och nordisk rättsuppfattning och
att en anslutning till konventionen skulle komma att uppfattas som att
dessa principer accepterades. Uttalanden av denna eller liknande innebörd
görs av RÅ, Göta hovrätt, utlänningskommissionen samt länsstyrelserna i
Göteborgs och Bohus län samt Norrbottens län. En direkt avvisande hållning
intar ÖÄ som förklarar sig dela de danska sakkunnigas synpunkter.

Till de negativt inställda remissorganen hör också CFU, som finner konsekvenserna
av den föreslagna ändringen i 8 § mindre önskvärda och anser
att behovet av vidgade möjligheter för statslösa att förvärva medborgarskap
kan tillgodoses genom naturalisationsförfarandet. Nämnden sätter i fråga
om inte konventionsbestämmelserna i detta avseende låter sig inrymmas
under 6 §. Frågan om anslutning till konventionen och genomförande av
de föreslagna lagändringarna bör enligt nämndens mening ställas på framtiden
och göras beroende av att konventionen vinner en mera allmän anslutning
utanför Norden.

De remissinstanser som har närmare angett sin ställning till de sakkunnigas
förslag lämnar i regel de lagändringar som har förordats utan erinran.
Vissa av remissinstanserna ger också uttryck för den uppfattningen att dessa
ändringar bör genomföras, även om konventionen inte tillträds. Det förutsätts
dock att motsvarande lagändringar vidtas i Danmark och Norge. Sådana
uttalanden görs av utlänningsnämnden och länsstyrelsen i Norrbottens
län. Länsstyrelsen anser att bestämmelser i syfte att begränsa och förhindra
statslöshet bör kunna föras in i de nordiska lagarna utan att man genom

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

alt tillträda konventionen sanktionerar principer som är främmande för
vår uppfattning. Utlänningsnämnden framhåller i detta sammanhang atl,
om man skapar en enhetlig nordisk lagstiftning, som uppfyller konventionens
minimikrav på skydd mot statslöshet, frågan om de nordiska länderna
skall ge sitt stöd åt de internationella strävandena genom att underteckna
konventionen synes bli av mer sekundärt intresse.

Andra remissinstanser riktar kritik mot de sakkunnigas förslag till ändringar
i 3 § medborgarskapslagarna. Utlånningsutredningen — som förklarar
sig inte ha någon erinran mot att statslösa får möjlighet att förvärva
svenskt medborgarskap på de villkor som anges i konventionen — anser att
de sakkunnigas förslag utan bärande skäl har gjorts mer långtgående än
som betingas av hänsyn till konventionen. Utredningen betonar att förslaget
innebär ett avsteg från de principer som alltsedan 1894 års medborgarrättslag
bar legat till grund för bestämmelserna om förvärv av medborgarskap
genom s. k. increscens. I betänkandet har inte utretts vilka verkningar som
ändringsförslaget kan komma alt medföra i olika avseenden. Utredningen
erinrar om att bestämmelserna i 3 § innebär en ovillkorlig rätt för en utlänning
att erhålla medborgarskap, om de i lagrummet upptagna villkoren
är uppfyllda. Även om det vid första påseendet inte förefaller troligt att
verkningarna av förslaget kommer att bli särskilt stora, anser utredningen
sig inte kunna ta ställning till frågan om reglerna för medborgarskapsförvärv
genom increscens bör mildras för alla utlänningar eller om lättnaderna
bör begränsas till den kategori — de statslösa — som konventionen avser.
Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län gör invändningar i sak mot
den föreslagna avfattningen av 3 §. Enligt länsstyrelsens mening skapar de
föreslagna femårs-reglerna inte samma garanti för ett kontinuerligt inväxande
som de nuvarande bestämmelserna. Med hänsyn till att den förra hälften
av lioårs-perioden inte synes behöva ha omedelbar tidsmässig anknytning
till den senare hälften, kan i ett konkret fall ett från skolutbildningsoch
allmän inväxningssynpunkt betänkligt vakuum föreligga, omfattande
en följd betydelsefulla år före 16-årsåldern. Länsstyrelsen anser vidare att
de föreslagna reglerna kommer att orsaka ett ökat utredningsarbete vid
kontrollen av uppgifterna i anmälningarna. Likartade synpunkter anförs
av polismästaren i Hälsingborg, som förordar krav på att utlänningen skall
ha vistats här från fyllda tio år eller möjligen — med hänsyn till inträdet
av skolplikt — från sju års ålder.

Departementschefen

Som förut nämnts bygger medborgarskapslagstiftningen i olika länder på
skilda huvudprinciper i fråga om förvärv av medborgarskap, nämligen härstamningsprincipen
eller territorialprincipen. De konflikter som till följd
härav lätt uppstår mellan medborgarskapslagstiftningen i skilda länder

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1968

kan för den enskilde leda till otillfredsställande resultat med avseende på
hans medborgarrättsliga status. Det kan sålunda inträffa att reglerna verkar
så att en person inte får medborgarskap i någon stat. Resultatet kan emellertid
också bli det motsatta, nämligen att en person blir att anse som medborgare
i två eller flera stater på samma gång. Det är uppenbart att nackdelar
i båda fallen uppkommer för den berörde.

Inte minst när det gäller statslöshet kan olägenheterna i vissa fall bli
ytterst kännbara och det är angeläget att ansträngningar görs för att komma
till rätta med sådana problem. Olika möjligheter står därvid till buds. En
utväg är att genom internationella överenskommelser och intern lagstiftning
skapa en i ekonomiskt och socialt hänseende mera tryggad ställning
för de statslösa. Genom sådana åtgärder har redan åtskilligt åstadkommits
för att bereda statslösa ett rättsskydd som nära överensstämmer med det
som normalt brukar vara förenat med ett medborgarskap i vistelselandet.
Någon slutgiltig lösning på problemen lär dock inte kunna nås på denna väg.
För att nå det målet torde det vara nödvändigt att inrikta ansträngningarna
på att undanröja eller i varje fall begränsa förekomsten av statslöshet. Detta
kan främst ske genom internationella överenskommelser på medborgarskapsrättens
område.

FN-konventionen utgör en sådan överenskommelse. Dess syfte är att begränsa
statslöshet genom att på olika sätt underlätta för personer, som enligt
nationella lagar i allmänhet skulle vara statslösa, att erhålla medborgarskap.
Konventionen får särskild betydelse för barn soin riskerar att bli
statslösa. Vidare innehåller konventionen bestämmelser, som har till ändamål
att förhindra att personer med medborgarskap i någon stat förlorar
detta utan att samtidigt förvärva annat medborgarskap.

De danska, finska, norska och svenska sakkunniga tar i sitt betänkande
upp frågan om nordiskt tillträde till konventionen. De lägger också fram
förslag till de ändringar i de danska, norska och svenska medborgarskapslagarna,
som enligt deras mening bör göras i händelse av tillträde. 1 sistnämnda
hänseende är de danska, norska och svenska sakkunniga ense om
att en anpassning till konventionens krav kan ske genom vissa ändringar
av 3 och 8 §§ i dessa lagar och att det i och för sig inte möter några betänkligheter
att genomföra dessa ändringar. Jag återkommer senare till dessa
frågor.

I frågan om lämpligheten av en nordisk anslutning har de sakkunniga
olika uppfattningar. Meningsskiljaktigheterna föranleds främst av de bestämmelser
om möjlighet för stat att beröva en person hans medborgarskap
som har tagits in i art. 8 i konventionen. I första momentet av artikeln
anges som huvudregel, att fördragsslutande stat inte skall beröva en person
hans medborgarskap, om han därigenom skulle bli statslös. I mom. 2 och
3 medges emellertid vissa undantag från denna regel. Enligt mom. 3 kan
sålunda fördragsslutande stat vid undertecknande eller ratificering av kon -

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

ventionen eller tillträde till denna förklara, att staten ämnar behålla rätt
att på vissa i konventionen angivna grunder expatriera medborgare, under
föutsättning att statens nationella lagstiftning vid den aktuella tidpunkten
innehåller bestämmelser därom. Om des-sa villkor är uppfyllda, kan expatriering
ske av exempelvis den som i strid med sin lojalitetsplikt mot
fördragsslutande stat har uppfört sig på ett sätt som allvarligt står i strid
med statens vitala intressen.

De danska sakkunniga finner dessa bestämmelser om expatriering stridande
mot nordisk rättskänsla och mot principerna i 1950 års medborgarskapslagar
och hyser därför betänkligheter mot att tillträda konventionen.
Inte heller de finska sakkunniga anser sig kunna förorda en anslutning
till konventionen. De norska och svenska sakkunniga uttalar sig däremot
för ett tillträde under förutsättning att det kan ske utan att den nordiska
rättsenheten på medborgarskapslagstiftningens område äventyras. Även de
norska och svenska sakkunniga reagerar mot bestämmelserna i art. 8 mom.
3 men påpekar att syftet med reglerna i art. 8 är att begränsa expatrieringsinstitutets
användning och att ett tillträde till konventionen under sådana
förhållanden inte bör kunna uppfattas som att konventionsstaten sanktionerar
principer, som är främmande för den nordiska medborgarskapslagstiftningen.

Även bland de remissinstanser som har yttrat sig i frågan råder delade
meningar om lämpligheten av en svensk anslutning till konventionen. Ett
par instanser ansluter sig till den uppfattning som de norska och svenska
sakkunniga gett uttryck åt. En direkt avvisande hållning i tillträdesfrågan
intas av en remissinstans. Övriga remissinstanser framhåller i allmänhet,
utan att för egen del ta definitiv ståndpunkt i saken, att starka betänkligheter
kan anföras mot ett tillträde. Inställningen motiveras i det stora
flertalet yttranden med att de regler som konventionen innehåller om expatriering
är främmande för nordisk rättsuppfattning. I några fall har
tvekan också uttryckts inför de ändringar av medborgarskapslagen som ett
tillträde till konventionen kräver.

Vid de nordiska departementsöverläggningarna rörande medborgarskapslagstiftningen
framkom att man i Norge är inställd på att tillträda konventionen,
medan man i Danmark och Finland preliminärt intar en motsatt
ståndpunkt. Bland representanterna från de nordiska länderna rådde emellertid
allmän enighet om att den nordiska rättsenheten på förevarande område
borde bevaras, även om länderna stannade för olika beslut i anslutningsfrågan.
Man uttalade sig därför för att samtliga länder, också sådana
som inte ämnade tillträda konventionen, skulle genomföra de lagändringar
som en anslutning till konventionen förutsätter.

Med hänsyn till de svåra påfrestningar som avsaknaden av ett medborgarskap
ofta måste innebära för den enskilde är det enligt min mening synnerligen
angeläget att ansträngningar görs för att i möjligaste mån reducera

3 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 128

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

förekomsten av statslöshet. FN-konventionen är ett led i sådana strävanden
och bör därför i och för sig hälsas med tillfredsställelse, även om dess
verkningar, som de sakkunniga påpekat, kommer att bli begränsade eftersom
det är endast ett relativt ringa antal personer som är statslösa de jure.
De grundläggande bestämmelserna i konventionen synes också förtjänta av
det stöd som ett tillträde till konventionen kan innebära.

Den avvisande hållning i tillträdesfrågan som flera remissinstanser har
intagit har sin grund i bestämmelserna i art. 8. Det har under hänvisning
till dessa gjorts gällande att ett svenskt tillträde till konventionen skulle
kunna uppfattas som att principer som är oförenliga med vår rättsuppfattning
därigenom skulle komma att sanktioneras.

Sådana bestämmelser om expatriering som avses i 3 mom. saknas i den
nordiska medborgarskapslagstiftningen. Jag är också av åsikten att bestämmelserna
strider mot svensk rättsuppfattning. Därmed är emellertid inte
sagt att de behöver stå i vägen för en svensk anslutning till konventionen.
Från svensk synpunkt hade det visserligen varit önskvärt om bestämmelsen
i 3 mom. om undantag från expatrieringsförbudet hade kunnat få utgå. Det
ligger emellertid i sakens natur, att konventionstexter i allmänhet inte kan
få ett innehåll som i alla avseenden överensstämmer med varje särskilt lands
önskemål och intressen. Om resultat skall kunna nås på det internationella
planet, blir det därför ibland nödvändigt att acceptera att en konvention, vars
huvudsakliga innehåll man vill stödja, på en eller annan punkt är mindre
tillfredsställande utformad. De nu aktuella bestämmelserna i mom. 3 är
så konstruerade att de öppnar möjlighet för fördragsslutande stat att under
vissa förutsättningar fortsätta att tillämpa i staten gällande expatrieringsbestämmelser
också efter konventionens ikraftträdande, trots att expatriering
enligt huvudregeln i artikeln inte får tillgripas, om åtgärden
skulle leda till statslöshet för den berörde. För svenskt vidkommande saknar
undantagsbestämmelserna aktualitet. Under sådana förhållanden kan
det enligt min mening inte anses att en svensk anslutning till konventionen
rimligen skulle kunna ses som ett uttryck för att bestämmelserna
gillas. Att dessa ingår i konventionen bör därför inte hindra en anslutning
från svensk sida.

Under hänvisning till vad jag sålunda har anfört förordar jag att Sverige
tillträder konventionen.

Som de sakkunniga har funnit synes 1950 års lagar i flertalet avseenden
redan uppfylla de krav som konventionen ställer. Det torde sålunda
vara endast art. 1 mom. 1 och 2 samt art. 6 som kräver ändringar i den
danska, norska och svenska medborgarskapslagstiftningen.

Art. 1 mom. 1 och 2 ålägger fördragsslutande stat att bevilja på dess territorium
född person medborgarskap, om denne annars skulle bli statslös.
Medborgarskapet skall beviljas antingen automatiskt vid födelsen eller
efter ansökan. Väljs det senare alternativet får för bifall till ansökan inte

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1968

uppställas andra villkor än att sökanden är i viss ålder, mellan 18 och 21
år, att han varit stadigvarande bosatt i staten viss tid, som får bestämmas
till högst tio år, varav högst fem år omedelbart före tidpunkten för ansökningen,
att han varken liar övertygats om brott mot allmän säkerhet
och ordning eller har för annat brott ådömts frihetsstraff i fem år eller
mera samt att han alltid har varit statslös. De danska, norska och svenska
sakkunniga har föreslagit, att en anpassning av 1950 års lagar till konventionens
krav i denna del åstadkoms genom vissa ändringar i 3 § om förvärv
av medborgarskap på grund av increscens. Sålunda förordar de att det
nuvarande kravet på oavbrutet hemvist i riket från födelsen till dess anmälan
görs, ersätts med ett krav på endast tio års sammanlagt hemvist för
den som gör anmälan i åldern 18—21 år. Av hemvisttiden skall minst fem
år ligga i liden omedelbart före anmälan. Om den anmälande har haft
hemvist här i riket i olika omgångar måste alltså det sista hemvisttagandet
ha ägt rum senast vid 16 års ålder. Även om anmälan görs först
mellan 21 och 23 års ålder, vilket alltjämt bör vara möjligt enligt de sakkunnigas
mening, skall enligt förslaget den anmälande ha haft hemvist
här från det han fyllt 16 år och dessförinnan sammanlagt minst fem
år. För den som väntar med att göra anmälan till efter det han fyllt 21 år
kommer alltså att krävas längre sammanlagd hemvisttid här i riket än
tio år. Förslaget innebär vidare att mildringen av kravet på hemvisttid
kommer inte enbart statslösa utan också andra utlänningar till godo. Också
i ett par andra hänseenden föreslår de sakkunniga ändringar, som i och
för sig inte är betingade av konventionens krav. De föreslår sålunda att det
nuvarande villkoret i 3 § att den anmälande skall vara född här i riket
uppges och att hemvist i fördragsslutande nordisk stat tidigare än fem
år före anmälan, dock längst intill 16 års ålder, skall likställas med hemvist
här i riket vid tillämpning av 3 §. I sistnämnda avseende gäller f. n.
enligt 10 § a) andra stycket att hemvist i fördragsslutande nordisk stat
intill tolv års ålder likställs med hemvist här i riket.

De sakkunnigas förslag har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan
erinran i remissyttrandena. Några remissinstanser har emellertid anmält
tveksamhet inför den förordade sänkningen av hemvistkravet i 3 §. En
remissinstans sätter i fråga om inte konventionens krav kan uppfyllas
genom tillämpning av naturalisationsreglerna i 6 §. På ett annat håll har,
med hänvisning till att verkningarna av förslaget inte blivit närmare belysta,
diskuterats om inte de ändrade reglerna borde göras tillämpliga endast
pa statslösa. Vidare har framhållits att de föreslagna bestämmelserna
gör det möjligt att förvärva svenskt medborgarskap genom anmälan också
i fall då vederbörande har varit bosatt utomlands under en följd av från
inväxningssynpunkt betydelsefulla år före 16-årsåldern.

De nuvarande reglerna i 3 § är avsedda som ett komplement till den
i 1 § fastslagna härstamningsprincipen. Till grund för bestämmelserna

36 Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1968

ligger uppfattningen att en person, som är född här i landet och har
vuxit upp och fått sin utbildning här, rimligen skall ha en ovillkorlig
rätt att bli svensk medborgare om han själv önskar det. Det kan vid
första påseendet förefalla som om de sakkunnigas förslag i förevarande
del skulle innebära en så avsevärd uppluckring av de nuvarande villkoren
att tanken bakom bestämmelserna i 3 § till väsentlig del går förlorad.
De sakkunniga har emellertid menat att födelse i ett land i och för sig
inte grundar någon särskild anknytning till det landet och att ändamålet
med det nuvarande hemvistkravet i paragrafen blir tillgodosett, även om
kravet mildras i enlighet med deras förslag. Jag kan i stort sett instämma
i detta resonemang. Det synes mig sålunda obestridligt att en person, som
uppfyller de i förslaget angivna villkoren, måste anses ha en så stark anknytning
till vårt land att det ter sig rimligt att han kan erhålla svenskt
medborgarskap efter ensidig viljeförklaring och således oberoende av om
han uppfyller de för naturalisation gällande villkoren i fråga om vandel
och försörjningsförmåga. Av denna inställning följer att jag ansluter mig
till de sakkunnigas förslag att de mildrade reglerna skall gälla inte enbart
statslösa utan även andra utlänningar. Därigenom vinner man också
en inte oväsentlig fördel från handläggningsteknisk synpunkt, eftersom det
i vissa fall kan vara förenat med betydande svårigheter att avgöra om en
person är statslös eller inte. Jag förordar alltså att villkoren för medborgar
skap sförvärv enligt 3 § ändras i enlighet med de sakkunnigas förslag.
I anslutning härtill bör också de i 10 § a) andra stycket upptagna bestämmelserna
om rätt att vid tillämpning av 3 § tillgodoräkna hemvisttid
i fördragsslutande nordiskt land ändras på sätt de sakkunniga har föreslagit.

Om kravet på födelse här i landet för förvärv av medborgarskap genom
increscens släpps, bör bestämmelsen i 10 § a) första stycket om att
födelse i nordisk stat likställs med födelse här i riket vid tillämpning av
3 § utgå.

Art. 6 i konventionen avser att förhindra statslöshet genom förlust av
medborgarskap. Om lagen i fördragsslutande stat föreskriver förlust av
medborgarskap för make eller barn som biperson till den som förlorar eller
berövas medborgarskap, skall enligt artikeln frågan huruvida bipersonen
skall förlora sitt medborgarskap bli beroende av om lian innehar eller
förvärvar annat medborgarskap. En bestämmelse, som inte står i överensstämmelse
med denna regel, finns i 8 § andra stycket medborgarskapslagen.
Enligt huvudregeln i första stycket i denna paragraf förlorar svensk
medborgare, som är född utom riket, sitt svenska medborgarskap, när han
fyller 22 år om han aldrig har haft hemvist här och inte heller har uppehållit
sig här under förhållanden som tyder på samhörighet med Sverige.
Har han barn som förvärvat svenskt medborgarskap till följd av att han

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

varit svensk medborgare, gäller enligt andra stycket att också barnen i
sådana fall förlorar sitt medborgarskap.

För att uppfylla konventionens krav i förevarande hänseende föreslår
de sakkunniga att till 8 § andra stycket fogas ett tillägg av innebörd att
där avsedd förlust inte skall inträda, om förlusten skulle leda till statslöshet
för barnet. Förslaget har föranlett erinran endast från en remissinstans,
som finner det olämpligt att förlust av medborgarskap enligt 8 §
första stycket inte skulle omfatta senare generationer, eftersom barnens
anknytning till Sverige i fall som avses i paragrafen kan antas vara ännu
mindre än föräldrarnas. Jag vill inte förneka att det kan finnas fog för
denna ståndpunkt. Mot förslaget kan också anföras att det, som jag tidigare
har antytt, i vissa fall kan vara svårt att konstatera om en person
innehar eller förvärvar utländskt medborgarskap. De invändningar som
sålunda kan riktas mot förslaget har emellertid enligt min mening inte
sådan tyngd att de bör få hindra en svensk anslutning till konventionen,
i all synnerhet som den praktiska betydelsen av tillägget till 8 § torde bli
mycket begränsad. Jag förordar därför att sakkunnigförslaget följs även
i denna del.

Sammanfattningsvis kan således konstateras att ett svenskt tillträde till
konventionen föranleder ändring i 3 och 8 §§ samt att dessutom 10 § bör
justeras i vissa hänseenden. Med hänsyn till vad som förekommit vid de
nordiska departementsöverläggningarna i saken kan förutsättas att motsvarande
ändringar kommer att genomföras i de danska och norska medborgarskapslagarna,
även om dessa länder eller något av dem inte skulle
tillträda konventionen. Jag förordar i överensstämmelse härmed att de av
mig nu föreslagna ändringarna i medborgarskapslagen genomförs även om
Sverige inte skulle tillträda konventionen.

Som förut har nämnts träder konventionen i kraft två år efter dagen för
depositionen av det sjätte ratifikations- eller anslutningsinstrumentet. Hittills
har endast ett land, Storbritannien, deponerat sådant instrument. Konventionen
kan således inte träda i kraft förrän tidigast om två år. De föreslagna
ändringarna i den svenska medborgarskapslagen bör dock genomföras dessförinnan.
Något hinder häremot föreligger inte. Under hänvisning till vad
jag har anfört i fråga om ikraftträdandet av de i föregående avsnitt förordade
ändringarna i medborgarskapslagen föreslår jag att också förevarande
ändringar sätts i kraft den 1 januari 1969.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

Tillträde till europarådskonventioner!

Konventionens huvudsakliga innehåll

På uppdrag av Europarådets ministerkommitté utarbetade en expertkommitté,
bestående av representanter för flertalet av rådets medlemsstater,
vid sammanträden under åren 1959—1962 ett utkast till en konvention om
begränsning av fall av flerfaldigt medborgarskap och om militära förpliktelser
i fall av flerfaldigt medborgarskap. Sedan utkastet godkänts av ministerkommittén,
öppnades konventionen för undertecknande av Europarådets
medlemsstater den 6 maj 1963. Konventionen undertecknades därvid
av Österrike, Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Italien, Holland,
Norge och Storbritannien. Den trädde i kraft den 28 mars 1968, sedan den
ratificerats av Frankrike och Italien.

Konventionen innehåller fyra kapitel jämte ett tillägg. Kap. I (art. 1—4)
upptar regler om begränsning av fall av flerfaldigt medborgarskap, kap.
II (art. 5—6) regler om militära förpliktelser vid flerfaldigt medborgarskap,
kap. III (art. 7) regler om konventionens tillämpning och kap. IV
(art. 8—13) regler om undertecknande m. m. I tillägget anges i vilka avseenden
fördragsslutande stat kan göra förbehåll beträffande konventionens
bestämmelser.

Art. 1 innehåller den grundläggande principen att medborgare i fördragsslutande
stat, som till följd av uttrycklig viljeförklaring förvärvar medborgarskap
i annan sådan stat genom naturalisation, option eller återvinning
skall förlora sitt tidigare medborgarskap. Regeln gäller både myndiga
och omyndiga. För omyndiga är den emellertid inte ovillkorlig utan förutsätter,
dels att omyndiga enligt lagen i medborgarlandet kan förlora medborgarskapet
under ifrågavarande betingelser, dels att den omyndige ägt
rättslig handlingsförmåga eller varit lagligen företrädd. Vidare föreskrivs
i artikeln att omyndiga barn, som inte är eller har varit gifta, skall förlora
sitt tidigare medborgarskap, om de på grund av bestämmelse i lag blir
medborgare i annan fördragsslutande stat till följd av att deras föräldrar
förvärvar medborgarskap där genom naturalisation, option eller återvinning.
Är det bara den ene av föräldrarna som förlorar sitt tidigare medborgarskap,
bestämmer lagen i den stat där den omyndige är medborgare om
han skall följa den föräldern i medborgarrättsligt avseende eller inte.

Enligt tillägget kan fördragsslutande stat förbehålla sig rätt att göra förlust
av medborgarskap enligt art. 1 beroende av det villkoret att vederbörande
har eller vid senare tidpunkt tar sitt varaktiga hemvist utanför statens
territorium. Vidare kan konventionsstat förbehålla sig rätt att tillåta
sina medborgare att behålla tidigare medborgarskap, om den fördragsslutande
stat där medborgarskap söks på förhand lämnar sitt samtycke där -

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

till. Vissa undantag från tillämpningen av reglerna i art. 1 är också medgivna
för gift kvinnas vidkommande.

Medan art. 1 vill förebygga uppkomsten av fyrfaldiga medborgarskap
syftar art. 2 till att skapa förutsättningar för att den som redan är medborgare
i mer än en stat skall kunna avsäga sig ett eller flera av dessa
medborgarskap. För att avsägelse skall leda till befrielse från medborgarskap
fordras enligt artikeln samtycke av den eller de konventionsstater
vars medborgarskap vederbörande önskar uppge. Sådant samtycke får inte
vägras den som har förvärvat medborgarskap på grund av bestämmelse i
lag, om han sedan tio år har haft sitt varaktiga hemvist utanför ifrågavarande
stats territorium och han dessutom vid den aktuella tiden har sådant
hemvist i den fördragsslutande stat där han önskar förbli medborgare. För
reglernas tillämplighet på omyndiga gäller motsvarande begränsningar
som enligt art. 1.

Mot art. 2 kan enligt tillägget göras visst förbehåll i fråga om gift kvinnas
medborgarskap.

Enligt art. 3 får fördragsslutande stat inte ta ut någon särskild skatt eller
avgift vid avsägelse av medborgarskap. Att konventionsbestämmelserna
inte skall utgöra hinder mot tillämpning av regler, som är ägnade att på
ett mer effektivt sätt begränsa förekomsten av fyrfaldiga medborgarskap,
sägs i art. 4.

Kapitlet om militära förpliktelser vid flerfaldigt medborgarskap inleds
i art. 5 med grundsatsen att den som är medborgare i två eller flera fördragsslutande
stater inte skall åläggas att fullgöra militärtjänst i mer än
en av dessa stater. Det förutsätts att den närmare regleringen av hur frågan
skall lösas görs till föremål för särskilda överenskommelser mellan berörda
stater. I den mån sådana överenskommelser inte föreskriver annat skall
enligt art. 6 följande regler gälla för den som är medborgare i två eller flera
konventionsstater. Var och en skall vara skyldig att fullgöra militärtjänst
i den fördragsslutande stat där han har sitt varaktiga hemvist. Vederbörande
skall emellertid ha rätt att, innan han har fyllt 19 år, välja att i stället
fullgöra sina militära förpliktelser i annan fördragsslutande stat, där han
också är medborgare, under förutsättning att militärtjänstgöringen där är
minst samma längd och effektivitet som i hemvistlandet. Det är således inte
tillåtet att utnyttja valmöjligheten för att komma undan lindrigare. Den som
har sitt varaktiga hemvist i fördragsslutande stat, där han inte är medborgare,
eller i annan fördragsslutande stat, skall kunna välja att fullgöra militärtjänst
i någon av de fördragsslutande stater där han är medborgare. Den
som enligt nu angivna regler skall fullgöra militärtjänst i viss fördragsslutande
stat i enlighet med den statens lagstiftning, skall anses ha fullgjort
sina militära förpliktelser gentemot varje annan fördragsslutande stat, där
han också är medborgare. Enligt förarbetena till artikeln har bestämmelsen
utformats med tanke på att den avses omfatta även den situationen att en

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

konventionsstat frikallar eller befriar en medborgare från hans militärtjänstgöring.

Art. 6 innehåller också regler om vad som skall gälla för personer som
har fullgjort sin militärtjänst före konventionens ikraftträdande och för
dem som efter fullgjord grundutbildning i en konventionsstat tar varaktigt
hemvist i annan sådan stat. Slutligen slås fast, att tillämpningen av bestämmelserna
i artikeln inte i något avseende skall inverka på individens
medborgarskap och att fördragsslutande stat inte skall vara bunden av bestämmelserna
i händelse av allmän mobilisering.

Enligt art. 7 kan fördragsslutande stat förklara att den tillträder konventionen
endast med avseende på reglerna i andra kapitlet. Det är däremot
inte möjligt att ansluta sig enbart till reglerna i första kapitlet.

I fjärde kapitlet (art. 8) föreskrivs att inga andra förbehåll beträffande
konventionen skall vara tillåtna än som anges i tillägget. I övrigt innehåller
kapitlet sedvanliga slutbestämmelser. Enligt dessa är konventionen öppen
för undertecknande av Europarådets medlemsstater. Den skall ratificeras
eller godkännas. Sedan den har trätt i kraft, vilket skedde den 28
mars 1968, blir den tillämplig på nytillträdande stater en månad efter deponeringen
av anslutningsinstrumentet. Stat som inte är medlem av Europarådet
kan inbjudas att ansluta sig till konventionen (art. 11). Vidare
kan nämnas att konventionen gäller utan tidsbegränsning men att konventionsstat
äger säga upp konventionen hos Europarådets generalsekreterare
(art. 12).

De förbehåll som enligt tillägget får göras beträffande konventionsbestämmelserna
är begränsade till art. 1 och 2.

Den sakkunnige

Den sakkunnige har i sitt yttrande över konventionen bara behandlat bestämmelserna
i första kapitlet. Enligt hans mening överensstämmer dessa
regler till sitt syfte väl med bestämmelserna i den svenska medborgarskapslagen.
Han förordar därför, i vad avser reglerna i första kapitlet, en svensk
anslutning till konventionen.

På en punkt föreligger dock, påpekar den sakkunnige, en teknisk skillnad
som bör observeras. Av art. 2 följer att fördragsslutande stat inte skall kunna
vägra medborgare, som har även annat medborgarskap, att bli befriad från
medborgarskapet i staten, om han sedan tio år har haft sitt varaktiga hemvist
utanför staten och tillika har sådant hemvist i den stat, i vilken han
ämnar behålla medborgarskap. Enligt 9 § medborgarskapslagen kan Kungl.
Maj :t i motsvarande fall efter ansökan befria vederbörande från hans svenska
medborgarskap. Ovillkorlig rätt till sådan befrielse föreligger alltså inte.
Enligt den sakkunniges bedömande synes det emellertid knappast finnas
anledning att i det i art. 2 nämnda fallet vägra medborgare i fördragsslutan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

de stat befrielse från hans svenska medborgarskap. En anslutning till konventionen
utan ändring av 9 § medborgarskapslagen torde enligt den sakkunnige
medföra att Kungl. Maj :t i det angivna fallet inte kan utnyttja den
diskretionära prövningsmöjlighet som paragrafen annars lämnar utrymme
för utan blir bunden av konventionsåtagandet. Den sakkunnige anser att
denna konsekvens kan accepteras.

Departementschefen

Med hänsyn till att ett medborgarskap medför inte bara rättigheter utan
också skyldigheter gentemot medborgarstaten är det tydligt att flerfaldigt
medborgarskap kan vålla den enskilde allvarliga olägenheter. En ledande
princip för vår medborgarskapslagstiftning har därför sedan gammalt varit
att i möjligaste mån söka förhindra uppkomsten av dubbla eller fyrfaldiga
medborgarskap. Eftersom varje land i princip har exklusiv behörighet att
avgöra frågor om medborgarskap i det egna landet och de olika rättsordningarna
inte är uppbyggda efter enhetliga normer, kan emellertid en mera
effektiv reglering av hithörande spörsmål åstadkommas endast genom internationella
överenskommelser. Det förhållandet att de skilda principer som
har upptagits i olika staters medborgarskapslagstiftning i allmänhet är
starkt grundade i landets tradition och politiska förhållanden medför dock
att det inte heller på denna väg har varit möjligt att uppnå annat än tämligen
begränsade resultat. Den i Haag år 1930 antagna och av Sverige senare
ratificerade konventionen för lösande av vissa konflikter mellan medborgarskapslagar
torde sålunda knappast kunna anses innebära någon genomgripande
lösning av de mera betydelsefulla konflikterna på medborgarskapsrättens
område.

Inte heller europarådskonventionen kan göra anspråk på att representera
någon slutgiltig lösning på problemen, om därmed avses att helt eliminera
förekomsten av flerfaldiga medborgarskap. Den torde dock på ett verksamt
sätt kunna bidra till en begränsning av sådana fall. Enligt min mening finns
det därför från svensk synpunkt anledning att verka för att den vinner så
vidsträckt anslutning som möjligt.

En person som är medborgare i mer än en stat kan uppenbarligen lätt
ställas inför konfliktsituationer av olika slag. Ett av de mest betydelsefulla
exemplen är risken för honom att bli ålagd militärtjänstgöring i två eller
kanske ännu flera stater. Europarådskonventionens andra kapitel innehåller
regler som avser att förhindra sådana konsekvenser av medborgarskapslagstiftningen.
Bestämmelserna kan betraktas som en vidareutveckling av de
idéer som kommit till uttryck i ett vid Haag-konferensen år 1930 antaget
protokoll angående värnplikt i vissa fall av dubbelt medborgarskap, till vilket
protokoll Sverige har anslutit sig (SÖ 1937: 6).

Den grundläggande bestämmelsen i europarådskonventionens förevarande

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

del är upptagen i art. 5. Där föreskrivs att den som är medborgare i två eller
flera fördragsslutande stater inte skall åläggas att fullgöra militärtjänst i
mer än en av dessa stater. Den närmare reglering som fordras för att uppnå
detta resultat skall enligt konventionen i första hand kunna bestämmas genom
särskilda överenskommelser mellan berörda stater. I art. 6 anges emellertid
vissa principer som skall gälla i den mån annat inte har bestämts i
sådana överenskommelser. Enligt artikeln skall envar vara skyldig att fullgöra
militärtjänst i den fördragsslutande stat där han har sitt varaktiga
hemvist. Emellertid skall det stå vederbörande fritt att, innan han har fyllt 19
år, välja att i stället fullgöra sina militära förpliktelser i annan fördragsslutande
stat, där han också är medborgare. Förutsättning är dock att militärtjänstgöringen
i den senare staten är av minst samma längd och effektivitet
som hemvistlandets. I övrigt innehåller artikeln bl. a. bestämmelser om
vad som skall gälla för den som har sitt varaktiga hemvist i annan stat än
konventionsstat eller i konventionsstat där han inte är medborgare. Den som
skall fullgöra militärtjänst i viss fördragsslutande stat enligt de angivna
reglerna skall därmed anses ha fullgjort sina militära förpliktelser också
gentemot varje annan fördragsslutande stat, där han är medborgare.

Konventionens regler om de militära förpliktelserna bygger på principen
att person med flerfaldigt medborgarskap skall fullgöra militärtjänst endast
i en stat. Enligt konventionen skall den enskilde i stor utsträckning få möjlighet
att själv avgöra i vilken stat han skall fullgöra tjänstgöringen. Dessa
grundtankar bakom konventionen kan stödjas från svensk sida. Chefen för
försvarsdepartementet har vid samråd i saken förklarat att det från de synpunkter
som han har att företräda inte föreligger något hinder mot att Sverige
tillträder konventionen. Denna får också ses som ett värdefullt komplement
till det förut nämnda Haag-protokollet och till den överenskommelse
om förhållandet mellan värnplikt och medborgarskap som träffades år 1956
mellan Danmark, Norge och Sverige och som kommer att beröras i det följande.

Enligt vad jag har erfarit är man i både Danmark och Norge inställda på
att ansluta sig till konventionen. För finsk del får frågan aktualitet först om
Europarådets ministerkommitté beslutar att inbjuda stat som inte är medlem
av rådet att ansluta sig.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört anser jag att Sverige bör tillträda
europarådskonventionen.

En genomgång av konventionens regler visar att dessa i allt väsentligt stämmer
väl överens med vår lagstiftning. Den i art. 1 fastslagna principen att
medborgare i fördragsslutande stat, som till följd av uttrycklig viljeförklaring
förvärvar medborgarskap i annan sådan stat genom naturalisation, option
eller återvinning, skall förlora sitt tidigare medborgarskap, motsvarar
sålunda vad som gäller enligt 7 § 1. medborgarskapslagen. Konventionens
reglering av i vilka fall ogifta barn skall följa sina föräldrar vid förvärv av

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968 43

nytt medborgarskap står också i god överensstämmelse med innehållet i
7 § 3. samma lag.

I fråga om möjligheterna för personer med flerfaldigt medborgarskap att
avsäga sig ett eller flera av dessa föreligger, som den sakkunnige har framhållit,
en teknisk skillnad mellan konventionsbestämmelserna och medborgarskapslagen.
Enligt art. 2 i konventionen får fördragsslutande stat inte
vägra en sådan person befrielse från medborgarskap, om han sedan tio år
har haft sitt varaktiga hemvist utanför staten och han dessutom vid tidpunkten
för ansökan har sitt hemvist i den stat där han vill förbli medborgare.
Enligt 9 § medborgarskapslagen kan Kungl. Maj :t på ansökan befria
utländsk medborgare från hans svenska medborgarskap. Någon ovillkorlig
räLt att få sådan ansökan beviljad ger alltså inte denna bestämmelse. Det kan
därför sättas i fråga om en anslutning till konventionen i denna del förutsätter
att 9 § ändras. I samband med ratificeringen av Haagkonventionen
uppkom samma spörsmål med anledning av en likartad regel i dess art. 6.
Dåvarande departementschefen uttalade därvid (prop. 1933: 133 s. 38) att
det med hänsyn till grunderna för den svenska lagstiftningen på området
knappast syntes kunna komma i fråga att avslå en ansökan om befrielse
från svenskt medborgarskap, när sökanden är medborgare i främmande stat
och bar sitt hemvist utom riket. Han anförde vidare att eftersom Kungl.
Maj :t dessutom tydligen var förpliktad att beakta konventionens bestämmelser
vid prövningen av sådan ansökan utan att vara bunden därtill av uttrycklig
föreskrift i svensk lag, artikeln enligt hans mening inte behövde
föranleda någon lagbestämmelse. Jag instämmer i detta resonemang och
anser till följd därav att inte heller den nu aktuella artikeln i europarådskonventionen
kräver någon ändring i medborgarskapslagen.

Konventionens art. 3, som enligt förarbetena inte avser sedvanliga expeditionsavgifter
vid beslut i medborgarskapsärenden, kommer inte i konflikt
med vår lagstiftning.

Vad sedan angår konventionens kapitel om de militära förpliktelserna
kan först erinras om att det den 3 mars 1956 träffades en överenskommelse
mellan Danmark, Norge och Sverige om förhållandet mellan värnplikt och
medborgarskap (SÖ 1956: 7). Överenskommelsen, som inom kort torde komma
att tillträdas även av Finland, bygger på samma princip som art. 5 i
konventionen. Reglerna i art. 6 blir därför inte tillämpliga i förhållandet
mellan dessa nordiska länder. Beträffande medborgare i övriga fördragsslutande
stater torde de i sistnämnda artikel upptagna bestämmelserna kunna
uppfyllas inom ramen för vår gällande värnpliktslagstiftning. Enligt 1 §
värnpliktslagen den 30 december 1941 (nr 967, omtryckt 1954:479) är
svensk man värnpliktig från och med det kalenderår under vilket han
fyller 18 år och till och med det under vilket han fyller 47 år. Är svensk
man medborgare också i främmande stat och har han hemvist i den främmande
staten, bestämmer Kungl. Maj :t om värnplikt skall åligga honom här

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

i riket. Den som styrker att han har gjort militär tjänst i utlandet kan emellertid
enligt 5 § första stycket b) helt eller delvis befrias från värnpliktstjänstgöring
här i landet. Har den utländska tjänstgöringen skett i enlighet
med konventionens bestämmelser, torde sådan befrielse alltid böra beviljas.

Som nämnts i det föregående avses konventionsstat vara skyldig att som
fullgjord militärtjänst i annan sådan stat godta även ett i den staten meddelat
beslut om frikallelse eller befrielse från militärtjänst. I dessa fall, som
endast sällan torde inträffa, synes vederbörande kunna befrias från svensk
värnpliktstjänstgöring med stöd av 5 § första stycket d) värnpliktslagen.
Enligt denna bestämmelse får sådan befrielse beviljas, när synnerliga skäl
därför visas. Den nu berörda situationen torde innefatta sådana skäl.

Med hänsyn till innehållet i art. 6 synes det lämpligast om person som avses
i denna artikel inte inkallas till militärtjänstgöring, innan han fyllt 19
år, såvida han inte dessförinnan förklarat att han inte önskar begagna sig
av sin valmöjlighet. Skulle han ha inkallats före 19-arsaldern och förklarai
han sig då vilja utnyttja sin möjlighet att välja att fullgöra militärtjänst i
annan stat, torde inkallelseordern böra återkallas.

En svensk anslutning till konventionen synes således inte kräva någon
författningsändring. Inte heller torde några förbehåll behöva göras.

Skulle det visa sig uppkomma svårigheter vid den praktiska tillämpningen
av konventionen, finns enligt art. 5 mom. 2 möjlighet för konventionsstaterna
att genom särskilda avtal närmare reglera förhållandena.

Konventionen blir bindande för Sverige en månad efter deponerandet av
det svenska anslutningsinstrumentet. Som framgått av det tidigare kräver
en svensk anslutning till konventionen inte någon författningsändring. Någon
viss tid för godkännande av konventionen behöver därför inte bestämmas.

Hemställan

På grund av de överväganden som jag har redovisat i det föregående har
inom justitiedepartementet upprättats förslag till lag angående ändring i
lagen den 22 juni 1950 (nr 382) om svenskt medborgarskap. Förslaget torde
få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 4.

Jag hemställer att lagrådets utlåtande över förslaget inhämtas enligt 87 §
regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

Förslag

til lov om aendring i lov nr 252 af 27.
maj 1950 om dansk infodsret

§3.

Udlsending, der vedblivende har
haft sin hopset her fra det fyldte 16.
år og tidligere har boet 5 år her i
riget, erhverver dansk inf0dsret
ved efter det fyldte 21. år, men inden
det fyldte 23. år overfor over0vrigheden
(i K0benhavn magistraten)
åt afgive skriftlig erklaering
herom. Godtgfires det, åt han ikke
har statsborgerret i noget land, eller
åt han vil miste sin fremmede statsborgerret
ved åt erhverve dansk indf0dsret,
kan erklseringen afgives allerede
efter det fyldte 18. år, såfremt
han ved erldseringens afgivelse vedblivende
har haft sin bopsel her i de
sidste 5 år og har boet ialt 10 år her
i riget.

Er riket i krig, kan borger i en
fjendtlig stat ikke erhvere indf0dsret
i medf0r af denne paragraf. Det
samme gaglder den, der ikke har
statsborgerret i nogen stat, men senest
har vaeret statsborger i en
fjendtlig stat.

§8.

Den, der er f0dt i udlandet og
aldrig har boet her i riget og ej heller
har opholdt sig her under forhold,
der tyder på samh0righed med Danmark,
taber sin danske indf0dsret
ved det fyldte 22. år. Det kan dog
efter ans0gning, indgivet inden dette
tidspunkt, ved kongelig resolution
tillädes, åt indf0dsretten bevares.

De sakkunnigas
Framlegg

til lov om brigde i lov av 8 desember
1950 om norsk riksborgarrett

§ 3.

Utlending som har budd i riket frå
han fyllte 16 år og tidlegare i minst
5 år, får norsk borgarrett når han
efteråt han fyllte 21 år, men för han
fyller 23 år, gjev inn skriftleg melding
til fylkesmannen om åt han vil
vera norsk borgar. Har han ikkje
borgarrett i noko land, kan han gjeva
inn slik melding så snart han har
fyllt 18 år, der som han når han gjev
inn meldinga har hatt bustad i riket
dei 5 siste åra og tidlegare har budd
her i minst 5 år til; det same gjeld
såframt han etterviser åt han misser
den framande borgarretten når han
får norsk borgarrett.

Er Noreg i krig, kan ingen borgar
i fiendestat få norsk borgarrett etter
denne paragrafen. Det same gjeld
den som er borgarrettslaus, men som
seinast hadde borgarrett i fiendestat.

§ 8.

Norsk borgar som er född i utlandet,
misser den norske borgarretten
når han fyller 22 år såframt han
för den tid aldri har budd i riket og
heller ikkje har hatt tilhelde her som
tyder på samhöyrsle med Noreg.
Men sökjer ein slik borgar, för han
fyller 22 år, om å få ha retten, kan
Kongen eller den han gjev fullmakt,
lata sökjaren få brev på det.

Kungl. Maj:Is proposition nr 128 år 1968

Bilaga 1

lagförslag

Förslag

till lag om ändring i lagen den 22 juni
1950 (nr 382) om svenskt
medborgarskap

3§.

Utlänning, som haft sitt hemvist i
riket från det han fyllt sexton år och
därförut ytterligare minst fem år,
förvärvar svenskt medborgarskap
genom att efter det han fyllt tjuguett
år men innan han fyllt tjugutre
år, hos länsstyrelsen i det län där
han är kyrkobokförd skriftligen anmäla
sin önskan härom. Den som
icke är medborgare i någon stat eller
styrker, att han skulle förlora sitt
utländska medborgarskap genom att
förvärva svenskt medborgarskap,
må dock göra sådan anmälan redan
då han fyllt aderton år, om han vid
tiden för anmälan sedan fem år haft
sitt hemvist i riket och därförut haft
hemvist här i ytterligare minst fem
år.

Då riket är i krig, äger vad i första
stycket är stadgat icke tillämpning å
den som är medborgare i fientlig
stat eller som där ägt medborgarskap
men förlorat det utan att förvärva
medborgarskap i annan stat.

8§.

Svensk medborgare, som är född
utom riket samt aldrig här haft
hemvist och ej heller uppehållit sig
här under förhållanden som tyda på
samhörighet med Sverige, förlorar
sitt svenska medborgarskap, när han
fyller tjugutvå år. På dessförinnan
gjord ansökan må dock Konungen
medgiva att medborgarskapet bibehålies.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

Taber nogen sin indf0dsret efter
denne paragraf, taber også hans
barn indfpdsretten, livis det har erhvervet
den gennem barn, medmindre
barnet derved bliver statslist.

§10.

Kongen kan efter overenskomst
med Finland, Island, Norge og Sverige
fastssette, åt en eller flere af
bestemmelserne under A—C skal
finde anvendelse. Udtrykket aftaleland
i denne paragraf omfatter den
eller de stater, med hvilke sådan
overenskomst er sluttet.

Ved anvendelsen af § 1, stk. 1, nr.
2, ligestilles fpdsel i aftaleland med
fpdsel her i riget.

Ved anvendelsen af § 3 ligestilles
bopsel i aftaleland forud for 5 år får
erklseringens afgivelse, dog tsengst
indtil det fyldte 16. år, med bopad
her i riget. Ved anvendelsen af § 4
ligestilles bopsel i aftaleland indtil
det fyldte 12. år med bopsel her i
riget.

Ved anvendelsen af § 8 ligestilles
7 års bopsel i aftaleland med bopsel
her i riget.

Statsborger i aftaleland, som

1. har erhveret statsborgerret på
anden måde end ved naturalisation,

2. er fyldt 18 år,

3. har haft fast bopsel her i riget i

de sidste 7 år og

4. ikke i lpbet af denne tid er d0mt
til frihedsstraf, arbejdshus, sikkerhedsforvaring
eller psykopatforvaring,

erhverver dansk indfpdsret ved överför
overpvrigheden (i K0benhavn
magistraten) åt afgive skriftlig erklsering
herom. Bestemmelserne i
§ 5 finder tilsvarende anvendelse.

Misser nokon norsk borgarrett etter
denne paragrafen misser likeeins
borna hans den norske borgarretten
som dei har frå han, såframt dette
ikkje ville före med seg åt barnet
vart utan borgarrett i noko land.

§ 10.

Kongen kan gjera avtale med Danmark,
Finland, Island og Sverike
om åt ei eller fleire av fyresegnene
under A, B og G her nedanför skal
gjelda. Med avtal eland er i denne
paragrafen meint stat som det er
gjort slik avtale med.

A. Å vera född i avtaleland skal etter
§ 1, fyrste leden nr. 2 vera jamnstelt
med å vera född her i riket.

Bustad i avtaleland meir enn 5 år
för melding vert gjeve, likevel seinast
för fylte 16 år, skal etter § 3
vera jamnstelt med bustad i riket.

Bustad i avtaleland til ein ålder
på 12 år skal etter § 4 vera jamnstelt
med bustad her i riket.

Fyresegna i § 8, fyrste leden gjeld
ikkje for den som i minst 7 år har
vore busett i avtaleland.

B. Borgar i avtaleland som

1. ikkje har fått borgarretten der
med borgarrettslöyve,

2. har fyllt 18 år,

3. har hatt fast bustad i riket dei
siste 7 åra og

4. ikkje i den tida er dömd til fridomsstraff
og heller ikkje til förvaring
etter straffelova § 39 eller
§ 39 a,

får norsk borgarrett når han gjev
inn melding til fylkesmannen om åt
han vil vera norsk borgar. Fyresegnene
i 5 gjeld på tilsvarande måte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

10 §.

Konungen äger, efter avtal med
Danmark, Finland, Island eller Norge,
förordna om tillämpning av en
eller flera av bestämmelserna under
a)—c) här nedan. Med fördragsslutande
stat avses i dessa bestämmelser
den eller de stater, med vilka
Sverige ingått avtal om tillämpning
av bestämmelsen i fråga.

a) Vid tillämpning av 1 § första
stycket punkt 2 likställes födelse i
fördragsslutande stat med födelse
här i riket.

Såvitt angår 3 § likställes hemvist
i fördragsslutande stat innan fem år
före anmälan, dock längst intill sexton
års ålder, med hemvist i riket.

Såvitt angår 4 § likställes hemvist
intill tolvs års ålder i fördragsslutande
stat med hemvist i riket.

Vad i 8 § första stycket stadgas
skall ej äga tillämpning å den som
under minst sju år haft sitt hemvist
i fördragsslutande stat.

b) Medborgare i fördragsslutande
stat som

1. förvärvat medborgarskapet på
annat sätt än genom naturalisation;

2. fyllt aderton år;

3. sedan sju år har hemvist här i
riket; samt

4. icke under denna tid dömts till
fängelse,

förvärvar svenskt medborgarskap
genom att hos länsstyrelsen i det län
där han är kyrkobokförd skriftligen
anmäla sin önskan härom. Vid sådant
förvärv av medborgarskap skall

4 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 128

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

Den, der har mistet dansk indf0dsret
og derefter vedblivende har
vaeret statsborger i aftaleland, generhverver
indf0dsretten, når han efter
åt have taget fast bopsel her i
riget overfor overpvrigheden (i K0-benhavn magistraten) af giver skriftlig
erklsering herom. Bestemmelserne
i § 5 finder tilsvarende anvendelse.

C. Har nokon misst den norske borgarretten
og etter den tid herre vore
borgar i avtaleland, får han norsk
borgarrett såframt han huset seg i
riket og deretter gjev inn skriftleg
melding til fylkesmannen om åt han
vil vera norsk borgar. Fyresegnene i
§ 5 gjeld på tilsvarande måte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

vad i 5 § stadgas äga motsvarande
tillämpning.

c) Den som förlorat svenskt medborgarskap
och därefter oavbrutet
varit medborgare i fördragsslutande
stat, återvinner svenskt medborgarskap
genom att, efter det han tagit
hemvist här i riket, hos länsstyrelsen
i det län där han är kyrkobokförd
skriftligen anmäla sin önskan
härom. Vid sådant förvärv av medborgarskap
skall vad i 5 § stadgas
äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

Convention on the reduction of
statelessness

The Contracting States,

Acting in pursuance of resolution
896 (IX), adopted by the General
Assembly of the United Nations on 4
December 1954,

Considering it desirable to reduce
statelessness by international agreement,

Have agreed as follows:

Article 1.

1. A Contracting State shall grant
its nationality to a person born in its
territory who would otherwise be
stateless. Such nationality shall be
granted:

(a) åt birth, by operation of law,
or

(b) upon an application being
lodged with the appropriate authority,
by or on behalf of the person
concerned, in the manner prescribed
by the national law. Subject to the
provisions of paragraph 2 of this
Article, no such application may be
rejected.

A Contracting State which provides
for the grant of its nationality
in accordance with sub-paragraph

(b) of this paragraph may also provide
for the grant of its nationality
by operation of law åt such age and
subject to such conditions as may be
prescribed by the national law.

2. A Contracting State may make
the grant of its nationality in accordance
with sub-paragraph (b) of paragraph
1 of this Article subject to
one or more of the following conditions: (a)

that the application is lodged
during a period, fixed by the Con -

Convention sur la reduction des cas
d’apatridie

Les Etats contractants,

Agissant conformément å la résolution
896 (IX) adoptée par 1’Assemblée
générale des Nations Unies
le 4 décembre 1954, et

Considérant qu’il est souhaitable
de réduire 1’apatridie par voie
d’accord international,

Sont convenus des dispositions
suivantes:

Artide premier.

1. Tout Etat contractant accorde
sa nationalité å 1’individu né sur son
territoire et qui, autrement, serait
apatride. Cette nationalité sera
accordée,

a) De plein droit, å la naissance,
ou

b) Sur demande souscrite, suivant
les modalités prévues par la législation
de FEtat en cause, auprés de
1’autorité compétente par Fintéressé
ou en son nom; sous réserve des dispositions
du paragraphe 2 du présent
article, la demande ne peut
étre rejetée.

L’Etat contractant dont la législation
prévoit Foctroi de sa nationalité
sur demande conformément au littera
b) du présent paragraphe peut
également accorder sa nationalité de
plein droit å 1’åge et dans les conditions
fixées par sa loi.

2. L’Etat contractant peut subordonner
1’acquisition de sa nationalité
en vertu du littera b) du paragraphe
1 du présent article, å une ou plusieurs
des conditions suivantes:

a) Que la demande soit souscrite
pendant une période fixée par FEtat

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

Bilaga 2

Konvention om begränsning av
statslöshet

De fördragsslutande staterna,
vilka handlar i enlighet med resolution
896 (IX), antagen av Förenta
Nationernas generalförsamling den
4 december 1954,

vilka anser det önskvärt att begränsa
statslöshet genom internationell
överenskommelse,
har överenskommit om följande:

Artikel 1.

1. Fördragsslutande stat skall bevilja
på dess territorium född person
medborgarskap, om denne eljest
skulle bliva statslös. Sådant medborgarskap
skall beviljas:

(a) enligt bestämmelse i lag vid
födelsen eller

(b) på ansökan, ställd till vederbörlig
myndighet, av sökanden själv
eller å dennes vägnar enligt vad som
föreskrives i nationell lag. Där ej annat
följer av bestämmelserna i 2
mom. i denna artikel, må sådan
ansökan icke avslås.

Fördragsslutande stat, som föreskriver
att medborgarskap skall beviljas
enligt (b) i detta moment, må
jämväl föreskriva, att medborgarskap
skall förvärvas jämlikt lag vid
sådan ålder och under sådana villkor,
varom nationell lag stadgar.

2. Fördragsslutande stat må för
förvärv av medborgarskap i enlighet
med 1 mom. (b) i denna artikel
föreskriva ett eller flera av följande
villkor:

(a) att ansökan göres under en
period, som bestämts av den för -

Kiingl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

tracting State, beginning not later
than åt the age of eighteen years and
ending not earlier than åt the age of
twenty-one years, so, however, that
the person concerned shall be allowed
åt least one year during which
he may himself make the application
without having to obtain legal authorization
to do so;

(b) that the person concerned has
habitually resided in the territory of
the Contracting State for such period
as may be fixed by that State, not
exceeding five years immediately
preceding the lodging of the application
nor ten years in all;

(c) that the person concerned has
neither been convicted of an offence
against national security nor has
been sentenced to imprisonment för
a term of five years or more on a
criminal charge;

(d) that the person concerned has
always been stateless.

3. Notwithstanding the provisions
of paragraphs 1 (b) and 2 of tliis
Article, a child horn in wedlock in
the territory of a Contracting State,
whose mother has the nationality of
that State, shall acquire åt birth that
nationality if it otherwise would be
stateless.

4. A Contracting State sliall grant
its nationality to a person who would
otherwise be stateless and who is
unable to acquire the nationality of
the Contracting State in whose territory
he was horn because he has
passed the age for lodging his application
or has not fulfilied the required
residence conditions, if the nationality
of one of his parents åt the
time of the person’s birth was that
of the Contracting State first above
mentioned. If his parents did not
possess the same nationality åt the
time of his birth, the question
whether the nationality of the person
concerned should follow that of the
father or that of tlie mother shall

contractant, période commemjant au
plus tard å l’åge de 18 ans et ne pouvant
se terminer avant 21 ans, étant
entendu toutefois que 1’intéressé
doit disposer d’au moins une année
pour souscrire sa demande personnellement
et sans habilitation;

b) Que 1’intéressé ait résidé liabituellement
sur le territoire de 1’Etat
contractant, sans toutefois que la durée
de résidence fixée par ce dernier
puisse excéder 10 ans au total, dont
5 ans au plus précédant immédiatement
le dépöt de la demande:

c) Que 1’intéressé n’ait pas été déclaré
coupable d’une infraction contre
la sécurité nationale ou qu’il n’ait
pas été condamné å une peine d’emprisonnement
d’au moins cinq années
pour fait criminel;

d) Que 1’intéressé n’ait pas acquis
å la naissance ou postérieurement
une nationalité.

3. Nonobstant les dispositions de
l’alinéa b) du paragraphe 1 et le paragraphe
2 du présent article, 1’enfant
légitime qui est né sur le territoire
d’un Etat contractant et dont la
mére posséde la nationalité de cet
Etat, acquiert cette nationalité å la
naissance si, autrement, il serait
apatride.

4. Tout Etat contractant accorde
sa nationalité å 1’individu qui,
autrement, serait apatride et dont,
au moment de la naissance, le pére
ou la mére possédait la nationalité
dudit Etat si, ayant dépassé l’åge
fixé pour la présentation de sa demande
ou ne remplissant pas les
conditions de résidence imposées, cet
individu n’a pu acquérir la nationalité
de 1’Etat contractant sur le territoire
duquel il est né. Si les parents
n’avaient pas la méme nationalité
au moment de la naissance, la législation
de 1’Etat contractant dont la
nationalité est sollicitée détermine
si 1’enfant suit la condition du pére
ou celle de la mére. Si la nationalité

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

dragsslutande staten och som skall
börja löpa ej senare än vid 18 års
ålder och sluta ej tidigare än vid en
ålder av 21 år, dock att vederbörande
skall medgivas åtminstone en tid
av ett år, under vilken han på egen
hand kan göra ansökan utan att enligt
lagen behöva inhämta samtycke
därtill;

(b) att sökanden varit stadigvarande
bosatt på den fördragsslutande
statens territorium under en av
samma stat bestämd period, icke
överstigande fem år, omedelbart
före tidpunkten för ansökan, ej heller
längre än sammanlagt tio år;

(c) att sökanden varken övertygats
om brott mot statens säkerhet
eller för brott överhuvud ådömts frihetsstraff
i fem år eller mera;

(d) att sökanden alltid varit
statslös.

3. Utan hinder av bestämmelserna
i 1 mom. (b) och 2 mom. i denna artikel
skall ett på den fördragsslutande
statens territorium i äktenskap
fött barn, vars moder äger medborgarskap
i samma stat, vid födseln
förvärva medborgarskap i den staten,
om barnet eljest skulle bliva
statslöst.

4. Fördragsslutande stat skall bevilja
en person medborgarskap, om
denne eljest skulle bliva statslös och
icke kan förvärva medborgarskap i
annan fördragsslutande stat på vars
territorium han blivit född på
grund av att han passerat åldersgränsen
för ansökan eller ej uppfyllt
kraven på bosättning, såframt en av
hans föräldrar vid tiden för hans födelse
ägde medborgarskap i förstnämnda
fördragsslutande stat. Om
föräldrarna vid tiden för hans födelse
icke ägde samma medborgarskap,
skall frågan huruvida vederbörande
i medborgarskapshänseende skall
följa fadern eller modern bedömas
efter nationell lag i förstnämnda för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

be determined by the national law of
such Contracting State. If application
för such nationality is required, the
application shall be made to the appropriate
authority by or on belialf
of the applicant in the manner prescribed
by the national law. Subject
to the provisions of paragraph 5 of
this Article, such application shall
not be refused.

5. The Contracting State may
make the grant of its nationality in
accordance with the provisions of
paragraph 4 of this Article subject
to one or more of the following conditions: (a)

that the application is lodged
before the applicant reaches an age,
being not less than twenty-three
years, fixed by the Contracting State;

(b) that the person concerned has
habitually resided in the territory of
the Contracting State for such period
immediately preceding the lodging
of the application, not exceeding
three years, as may be fixed by that
State;

Article 2.

A foundling found in the territory
of a Contracting State shall, in the
absence of proof to the contrary, be
considered to have been horn within
that territory of parents possessing
the nationality of that State.

Article 3.

For the purpose of determining
the obligations of Contracting States
under this Convention, birth on a
ship or in an aircraft shall be deemed
to have taken place in the territory
of the State whose flag the ship flies
or in the territory of the State in
which the aircraft is registered, as
the case may be.

est accordée sur demande, cette derniére
sera introduite, selon les modalités
prévues par la législation de
l’Etat en cause, auprés de l’autorité
compétente par 1’intéressé ou en son
nom. Sous réserve des dispositions
du paragraphe 5 du présent article,
cette demande ne peut étre rejetée.

5. L’Etat contractant peut subordonner
1’octroi de sa nationalité en
vertu du paragraphe 4 du présent
article aux conditions suivantes ou
å l’une d’elles:

a) Que la demande soit souscrite
avant que 1’intéressé ait atteint un
åge fixé par l’Etat contractant en
cause, cet åge ne pouvant étre inférieur
å 23 ans;

b) Que 1’intéressé ait résidé habituellement
sur le territoire de l’Etat
contractant en cause pendant une
période donnée précédanl immédiatement
la presentation de la demande,
période fixée par cet Etat
et dont la durée exigible ne peut
toutefois dépasser trois ans;

c) Que 1’intéressé n’ait pas acquis
å la naissance ou postérieurement
une nationalité.

Article 2.

L’enfant trouvé sur le territoire
d’un Etat contractant est, jusqu’å
preuve du contraire, réputé né sur
ce territoire de parents possédant la
nationalité de cet Etat.

Article 3.

Aux fins de déterminer les obligations
des Etats contractants, dans le
cadre de la présente Convention, la
naissance å bord d’un navire ou d’un
aéronef sera réputée survenue sur le
territoire de 1’Etat dont le navire bat
pavillon ou dans lequel 1’aéronef est
immatriculé.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

dragsslutande stat. Om ansökan om
medborgarskap erfordras, skall denna
göras hos vederbörlig myndighet
av sökanden själv eller å dennes
vägnar i den ordning som nationell
lag föreskriver. Där ej annat följer
av bestämmelserna i 5 mom. i denna
artikel, må sådan ansökan icke
avslås.

5. Fördragsslutande stat må för
förvärv av medborgarskap i enlighet
med 4 mom. av denna artikel föreskriva
ett eller flera av följande villkor: (a)

att ansökan göres innan sökanden
uppnår en ålder, ej under 23
år, som bestämts av den fördragsslutande
staten;

(b) att sökanden varit stadigvarande
bosatt på den fördragsslutande
statens territorium under en av
samma stat bestämd period, icke
överstigande tre år, omedelbart före
tidpunkten för ansökan;

Artikel 2.

Hittebarn, som anträffas på fördragsslutande
stats territorium, skall

— i frånvaro av bevis om motsatsen

— anses ha blivit fött på statens
territorium av föräldrar, vilka äger
medborgarskap i den staten.

Artikel 3.

För bedömande av fördragsslutande
stats förpliktelser på grund av
denna konvention skall födelse ombord
på fartyg eller luftfartyg anses
ha ägt rum på territoriet till den
stat, vars flagga fartyget för eller
där luftfartyget är registrerat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

Article 4.

1. A Contracting State shall grant
its nationality to a person, not horn
in the territory of a Contracting
State, who would otherwise be stateless,
if the nationality of one of his
parents åt the time of the person s
birth was that of that State. If his
parents did not possess the same nationality
åt the time ot his birth, the
question whether the nationality of
the person concerned should follow
that of the father or that of the
mother shall be de termined by the
national law of such Contracting
State. Nationality granted in accordance
with the provisions of this
paragraph shall be granted:

(a) åt birth, by operation of law,
or

(b) upon an application being
lodged with the appropriate anthority,
by or on belialf of the person
concerned, in the manner prescribed
by the national law. Subject to the
provisions of paragraph 2 of this
Article, no such application may be
rejected.

2. A Contracting State may make
the grant of its nationality in
accordance with the provisions of
paragraph 1 of this Article subject
to one or rnore of the following conditions: (a)

that the application is lodged
before the applicant reaches an age,
being not less than twenty-three
years, fixed by the Contracting
State;

(d) that the person concerned lias
always been stateless.

Artide 4.

1. Tout Etat contractant accorde
sa nationalité å 1’individu qui, autrement,
serait apatride et n’est pas né
sur le territoire d’un Etat contractant,
si, au moment de la naissance,
le pére ou la mére possédait la nationalité
du premier de ees Etats. Si,
å ce moment, les parents n’avaient
pas la méme nationalité, la législation
de cet Etat détermine si l’enfant
suit la condition du pére ou
celle de la mére. La nationalité attribuée
en vertu du présent paragraphe
est accordée,

a) De plein droit, å la naissance,
ou

b) Sur demande souscrite, suivant
les modalités prévues par la législation
de l’Etat en cause auprés de
1’autorité compétente par 1’intéressé
ou en son nom; sous réserve des dispositions
du paragraphe 2 du présent
article, la demande ne peut étre
rejetée.

2. L’Etat contractant peut subordonner
1’acquisition de sa nationalité
en vertu du paragraphe 1 du présent
article aux conditions suivantes ou
å l’une d’elles:

a) Que la demande soit souscrite
avant que 1’intéressé ait atteint un
åge fixé par l’Etat contractant en
cause, cet åge ne pouvant étre inférieur
ä 23 ans;

b) Que 1’intéressé ait résidé habituellement
sur le territoire de l’Etat
contractant en cause pendant une
période donnée précédant immédiatement
la présentation de la demande,
période fixée par cet Etat et
dont la durée exigible ne peut toutefois
dépasser trois ans;

c) Que 1’intéressé n’ait pas été
déclaré coupable d’une infraetion
contrc la sécurité nationale;

d) Que l’intéressé n’ait pas acquis
å la naissance ou postérieurement
une nationalité.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968
Artikel 4.

1. Fördragsslutande stat skall bevilja
sådan person medborgarskap
som icke är född på fördragsslutande
stats territorium och eljest skulle
bliva statslös, om en av hans föräldrar
vid tiden för hans födelse ägde
medborgarskap i den fördragsslutande
staten. Om föräldrarna vid tiden
för hans födelse icke ägde samma
medborgarskap, skall frågan huruvida
vederbörande i medborgarskaps,
hänseende skall följa fadern eller
modern bedömas efter den fördragsslutande
statens nationella lag. Medborgarskap
enligt bestämmelserna i
detta moment skall beviljas:

(a) enligt bestämmelse i lag vid
födelsen eller

2. Fördragsslutande stat må för
förvärv av medborgarskap i enlighet
med 1 mom. i denna artikel
föreskriva ett eller flera av följande
villkor:

(a) att ansökan göres innan sökanden
uppnår en ålder, ej under 23
år, som bestämts av den fördragsslutande
staten;

(d) att sökanden alltid varit statslös.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

Article 5.

1. If the law of a Contracting State
entails loss of nationality as a consequence
of any changé in the personal
status of a person such as
marriage, termination of marriage,
legitimation, recognition or adoption,
such loss shall be conditional
upon possession or acquisition of
another nationality.

2. If, under the law of a Contracting
State, a child horn out of
wedlock loses the nationality of that
State in consequence of a recognition
of affiliation, he shall be given
an opportunity to recover that nationality
by written application to the
appropriate authority, and the conditions
governing such application
shall not be more rigorous than those
laid down in paragraph 2 of Article 1
of this Convention.

Artide 6.

If the law of a Contracting State
provides for loss of its nationality
by a person’s spouse or children as
a consequence of that person losing
or being deprived of that nationality,
such loss shall be conditional upon
their possession or acquisition of
another nationality.

Artide 7.

1. (a) If the law of a Contracting
State permits renunciation of nationality,
such renunciation shall not
result in loss of nationality unless
the person concerned possesses or
acquires another nationality.

(b) The provisions of sub-paragraph
(a) of this paragraph shall not
apply where their application would
be inconsistent with the principles
stated in Artides 13 and 14 of the
Universal Declaration of Human
Rights approved on 10 December
1948 by the General Assembly of the
United Nations.

2. A national of a Contracting

Artide 5.

1. Si la législation d’un Etat contractant
prévoit la perte de la nationalité
par suite d’un changement
d’état tel que mariage, dissolution du
mariage, légitimation, reconnaissance
ou adoption, cette perte doit
étre subordonnée ä la possession ou
å 1’acquisition de la nationalité d’un
autre Etat.

2. Si, conformément å la législation
d’un Etat contractant, un enfant
naturel perd la nationalité de
cet Etat å la suite d’un reconnaissance
de filiation, la possibilité lui
sera offerte de la recouvrer par une
demande souscrite auprés de l’autorité
compétente, demande qui ne
pourra étre soumise å des conditions
plus rigoureuses que celles prévues
au paragraphe 2 de 1’article premier
de la présente Convention.

Artide 6.

Si la législation d’un Etat contractant
prévoit que le fait pour un individu
de perdre sa nationalité ou
d’en étre privé entraine la perte de
cette nationalité pour le conjoint ou
les enfants, cette perte sera subordonnée
å la possession ou å 1’acquisition
par ees derniers d’une autre nationalité.

Artide 7.

1. a) Si la législation d’un Etat
contractant prévoit la répudiation,
celle-ci n’entraine pour un individu
la perte de sa nationalité que s’il en
posséde ou en acquiert une autre.

b) La disposition du littera aj du
présent paragraphe ne s’appliquera
pas lorsqu’elle apparaitra inconciliable
avec les principes énoncés aux
artides 13 et 14 de la Déclaration
universelle des droits de 1’homme
approuvée le 10 décembre 1948 par
1’Assemblée générale des Nations
Unies.

2. Un individu possédant la natio -

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

Artikel 5.

1. Om lagen i fördragsslutande
stat stadgar förlust av medborgarskap
till följd av förändring av en
persons status, såsom äktenskap,
upplösning av äktenskap, legitimation,
faderskapserkännande eller
adoption, skall sådan förlust inträda
endast om vederbörande innehar eller
förvärvar annat medborgarskap.

2. Om jämlikt lagen i fördragsslutande
stat ett utom äktenskap fött
barn förlorar medborgarskap i den
staten till följd av faderskapserkännande,
skall vederbörande beredas
tillfälle att återvinna samma medborgarskap
genom skriftlig ansökan
hos vederbörlig myndighet och skall
villkoren för sådan ansökan icke
vara strängare än de som föreskrivits
i 2 mom. i artikel 1 i denna
konvention.

Artikel 6.

Om lagen i fördragsslutande stat
föreskriver förlust av medborgarskap
för make eller barn såsom biperson
till den vilken förlorar eller
berövas medborgarskap, skall förlusten
för bipersonen inträda endast om
han innehar eller förvärvar annat
medborgarskap.

Artikel 7.

1. (a) Om lagen i fördragsslutande
stat medgiver befrielse från medborgarskap,
skall sådan befrielse
icke meddelas med mindre vederbörande
innehar eller förvärvar annat
medborgarskap.

(b) Bestämmelserna under (a)
skall icke vara tillämpliga, om deras
tillämpning skulle strida mot de
principer som fastställts i artiklarna
13 och 14 i den allmänna förklaringen
om de mänskliga rättigheterna
som godkänts den 10 december
1948 av Förenta Nationernas generalförsamling.

2. Medborgare i fördragsslutande

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

State who seeks naturalization in a
foreign country shall not lose his nationality
unless he acquired or has
been accorded assurance of acquiring
the nationality of that foreign
country.

3. Subject to the provisions of paragraphs
4 and 5 of this Artide, a
national of a Contracting State shall
not lose his nationality, so as to become
stateless, on the ground of departure,
residence abroad, failure to
register or on any similar ground.

4. A naturalized person may lose
his nationality on account of residence
abroad for a period, not less
than seven consecutive years, specified
by the law of the Contracting
State concerned if he fails to declare
to the appropriate authorily his intention
to retain his nationality.

5. In the case of a national of a
Contracting State, horn outside its
territory, the law of that State may
make the retention of its nationality
after the expiry of one year from his
attaining his majority conditional
upon residence åt that time in the
territory of the State or registration
with the appropriate authority.

6. Except in the circuinstances
mentioned in tliis Artide, a person
shall not lose the nationality of a
Contracting State, if such loss would
render him stateless, notwithstanding
that such loss is not expressly
prohibited by any other provision of
this Convention.

Article 8.

1. A Contracting State shall not
deprive a person of its nationality if
such deprivation would render him
stateless.

2. Notwithstanding the provisions
of paragraph 1 of this Artide, a per -

nalité d’un Etat contractant et qui
sollicite la naturalisation dans un
pays étranger ne perd sa nationalité
que s’il acquiert ou a recu 1’assurance
d’acquérir la nationalité de ce
pays.

3. Sous réserve des dispositions
des paragraphes 4 et 5 du présent
article, nul ne peut perdre sa nationalité,
s’il doft de ce fait devenir
apatride, parce qu’il quitte le pays
dont il posséde la nationalité, réside
å 1’étranger, ne se fait pas immatriculer
ou pour toute autre raison anaIogue.

4. La perte de la nationalité qui
affecte un individu naturalisé peut
étre motivée par la résidence å
l’étranger pendant une période dont
la durée, fixée par l’Etat contractant,
ne peut étre inférieure å sept années
consécutives, si 1’intéressé ne déclare
pas aux autorités compétentes son
intention de conserver sa nationalité.

5. En ce qui concerne les individus
nés hors du territoire de 1’Etat
contractant dont ils possédent la nationalité,
la conservation de cette
nationalité au-delå d’une date postérieure
d’un an å leur majorité peut
étre subordonnée par la législation
de l’Etat contractant å des conditions
de résidence å cette date sur le territoire
de cet Etat ou dhmmatriculation
auprés de 1’autorité compétente.

6. A 1’exception des cas prévus au
présent article, un individu ne peut
perdre la nationalité d’un Etat contractant
s’il doit de ce fait devenir
apatride, alors méme que cette perte
ne serait pas expressément exclue
par toute autre disposition de la présente
Convention.

Article 8.

1. Les Etats contractants ne priveront
de leur nationalité aucun individu
si cette privation doit le
rendre apatride.

2. Nonobstant la disposition du
premier paragraphe du présent ar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

stat, som söker naturalisation i
främmande land, skall icke förlora
sitt medborgarskap med mindre han
förvärvar eller har tillförsäkrats förvärv
av medborgarskap i det främmande
landet.

3. Där ej annat följer av bestämmelserna
i 4 och 5 mom. i denna artikel,
skall medborgare i fördragsslutande
stat icke förlora sitt medborgarskap
så att han blir statslös på
grund av avresa, bosättning utomlands,
underlåtenhet att låta sig registreras
eller på annan dylik grund.

4. Naturaliserad person må förlora
sitt medborgarskap på grund av
bosättning utomlands under en period
— minst sju år i följd -— som
närmare anges i vederbörande fördragsslutande
stats lag, om han
underlåter att hos vederbörlig myndighet
anmäla sin avsikt att behålla
sitt medborgarskap.

5. I fall när medborgare i fördragsslutande
stat är född utanför
den statens territorium, må lagen i
denna stat låta hans bibehållande av
sitt medborgarskap efter utgången
av ett år från det han uppnådde
myndig ålder bliva beroende på hemvist
vid sagda tidpunkt på statens
territorium eller på registrering hos
vederbörlig myndighet.

6. Med undantag för i denna artikel
angivna fall skall en person icke
förlora medborgarskap i fördragsslutande
stat, om han därigenom
blir statslös, oaktat sådan förlust
icke är uttryckligen förbjuden i annan
bestämmelse i denna konvention.

Artikel 8.

1. Fördragsslutande stat skall
icke beröva en person hans medborgarskap,
om sådant berövande skulle
göra honom statslös.

2. Utan hinder av bestämmelserna
i 1 mom. i denna artikel må en

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

son may be deprived of the nationality
of a Contracting State:

(a) in the circumstances in
which, under paragraphs 4 and 5 of
Article 7, it is permissible that a
person should lose his nationality;

(b) where the nationality has
been obtained by misrepresentation
or fraud.

3. Notwilhstanding tlie provisions
of paragraph 1 of this Article, a Contracting
State may retain the right
to deprive a person of his nationality,
if åt the time of signature, ratification
or accession it specifies its
retention of such right on one or
more of the following grounds, being
grounds existing in its national law
åt that time:

(a) that, inconsistently with his
duty loyalty to the Contracting State,
the person

(i) has, in disregard of an express
prohibition by the Contracting
State rendered or continued
to render services to, or received
or continued to receive emoluments
from, another State, or

(ii) has conducted himself in a
manner seriously prejudicial to
the vital interests of the State;

(b) that the person has taken an
oath, or made a formal declaration
of allegiance to another State, or
given definite evidence of his determination
to repudiate his allegiance
to the Contracting State.

4. A Contracting State shall not
exercise a power of deprivation permitted
by paragraphs 2 or 3 of this
Article except in accordance with
law, which shall provide for the person
concerned the right to a fair
hearing by a court or ether independent
body.

ticle, un individu peut étre privé de
la nationalité d’un Etat contractant:

a) Dans les cas ou, en vertu des
paragraphes 4 et 5 de 1’article 7, il
est permis de prescrire la perte de la
nationalité;

b) S’il a obtenu cette nationalité
au moyen d’une fausse déclaration
ou de tout autre aete frauduleux.

3. Nonobstant la disposition du
paragraphe 1 du présent article, un
Etat contractant peut conserver la
faeulté de priver un individu de sa
nationalité, s’il procéde, au moment
de la signature, de la ratification ou
de 1’adhésion, å une déclaration å cet
effet spécifiant un ou plusieurs motifs,
prévus å sa législation nationale
å cette date et entrant dans les catégories
suivantes:

a) Si un individu, dans des conditions
impliquant de sa part un manque
de loyalisme envers l’Etat contractant,

i) A, au mépris d’une interdiction
expresse de cet Etat, apporté
ou continué d’apporter son concours
å un autre Etat, ou recu ou
continué de recevoir d’un autre
Etat des émoluments, ou

ii) A eu un comportement de
nature å porter un préjudice grave
aux intéréts essentiels de l’Etat;

b) Si un individu a prété serment
d’allégeance, ou a fait une déclaration
formelle d’allégeance å un autre
Etat, ou a manifesté de facon non
douteuse par son comportement sa
détermination de répudier son allégeance
envers l’Etat contractant.

4. Un Etat contractant ne fera
usage de la faeulté de priver un individu
de sa nationalité dans les conditions
définies aux paragraphes 2
et 3 du présent article que conformément
å la loi, laquelle comportera
la possibilité pour 1’intéressé de faire
valoir tous ses moyens de défense
devant une juridiction ou un autre
organisme indépendant.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

person berövas medborgarskap i fördragsslutande
stat:

(a) under sådana förhållanden,
som enligt 4 och 5 mom. i artikel 7,
kan medföra att en person förlorar
sitt medborgarskap;

(b) när medborgarskap har erhållits
genom osanna uppgifter eller bedrägligt
förfarande.

3. Utan hinder av bestämmelserna
i 1 mom. i denna artikel må fördragsslutande
stat behålla rätt att
beröva en person hans medborgarskap,
om staten vid tiden för undertecknande
eller ratificering av eller
anslutning till konventionen förbehåller
sig att behålla sådan rätt på
er. eller flera av följande grunder,
vilka vid nämnda tid är inskrivna i
statens nationella lag:

(a) att, i strid med sin lojalitetsplikt
mot den fördragsslutande staten,
vederbörande

(i) har, med åsidosättande av
uttryckligt förbud av den fördragsslutande
staten, gjort eller fortsatt
att göra tjänster åt annan stat eller
uppburit eller fortsatt att uppbära
ekonomiska förmåner från annan
stat eller

(ii) har uppfört sig på sätt som
allvarligt står i strid med statens
vitala intressen;

(b) att vederbörande avlagt trohetsed
till annan stat eller formellt
förklarat sig underkasta sig annan
stats överhöghet eller klart ådagalagt
sitt beslut att vägra underkasta
sig den fördragsslutande statens
överhöghet.

4. Fördragsslutande stat skall
icke utnyttja den möjlighet att beröva
medborgarskap, som medgivits
i 2 eller 3 mom. i denna artikel,
annorledes än i överensstämmelse
med lag, som skall tillförsäkra vederbörande
rätt att bliva hörd av
domstol eller annat opartiskt organ.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 128

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

Article 9.

A Contracting State may not deprive
any person or group of persons
of their nationality on racial, ethnic,
religious or political gronnds.

Artide 10.

1. Every treaty between Contracting
States providing for the transfer
of territory shall inclnde provisions
designed to secure that no person
shall become stateless as a result of
the transfer. A Contracting State
shall use its best endeavours to
secure that any such treaty made by
it with a State which is not a party
to this Convention includes such
provisions.

2. In the absence of such provisions
a Contracting State to which
territory is transferred or which
otherwise acquires territory shall
confer its nationality on such persons
as would otherwise become
stateless as a result of the transfer
or acquisition.

Artide 11.

The Contracting States shall promote
the establishment within the
framework of the United Nations, as
soon as may be after the deposit of
the sixth instrument of ratification
or accession, of a body to which a
person claiming the benefit of this
Convention may apply for the
examination of his claim and for
assistance in presenting it to the
appropriate authority.

Artide 12.

1. In relation to a Contracting
State which does not, in accordance
with the provisions of paragraph 1
of Article 1 or of Article 4 of this
Convention, grant its nationality åt
birth by operation of law, the provi -

Article 9.

Les Etats contractants ne priveront
de leur nationalité aucun individu
ou groupe d’individus pour
des raisons d’ordre racial, ethnique,
religieux ou politique.

Artide 10.

1. Tout traité conclu entre Etats
contractants portant cession d’un
territoire doit contenir des dispositions
ayant pour effet de garantir
que nul ne deviendra apatride du
fait de la cession. Les Etats contractants
feront tout ce qui est en leur
pouvoir pour que tout traité ainsi
conclu avec un Etat qui n’est pas
partie ä la présente Convention contienne
des dispositions å cet effet.

2. En 1’absence de dispositions
sur ce point, l’Etat contractant
auquel un territoire est cédé ou qui
acquiert autrement un territoire
accorde sa nationalité aux individus
qui sans cela deviendraient apatrides
du fait de la cession ou de 1’acquisition.

Artide 11.

Les Etats contractants s’engagent
å promouvoir la création, dans le
cadre de 1’Organisation des Nations
Unies, des que possible apres le dépöt
du sixiéme instrument de ratification
ou d’adhésion, d’un organisme
auquel les personnes se
croyant en droit de bénéficier de la
présente Convention pourront recourir
pour examiner leur demande
et pour obtenir son assistance dans
1’introduction de la demande auprés
de 1’autorité compétente.

Artide 12.

1. Le paragraphe 1 de 1’article
premier ou 1’article 4 de la présente
Convention s’appliqueront, pour les
Etats contractants qui n’accordent
pas leur nationalité de plein droit å
la naissance, aux individus nés tant

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1968
Artikel 9.

Fördragsslutande stat må icke beröva
någon person eller grupp av
personer deras medborgarskap på
grund av vederbörandes ras eller av
etniska, religiösa eller politiska skäl.

Artikel 10.

1. Varje traktat mellan fördragsslutande
stater om överlåtelse av territorium
skall innehålla regler, tillkomna
i syfte att garantera att ingen
person blir statslös till följd av överlåtelsen.
För dr agsslutande stat skall
göra sitt bästa för att varje sådan
traktat, som ingåtts mellan den fördragsslutande
staten och stat som
icke anslutit sig till denna konvention,
kommer att innehålla sådana
regler.

2. Skulle sådana regler saknas
skall fördragsslutande stat, till vilken
territorium överlåtes eller som
annorledes förvärvar territorium,
ge medborgarskap åt personer, som
eljest skulle bliva statslösa till följd
av överlåtelsen eller förvärvet.

Artikel 11.

De fördragsslutande staterna skall
verka för att det, snarast efter det att
det sjätte ratifikations- eller anslutningsinstrumentet
deponerats, inom
ramen för Förenta Nationerna inrättas
ett organ, till vilket en person,
som åberopar förmånen av denna
konvention, kan hänvända sig för
undersökning av sin framställning
och för biträde med dennas befordran
till vederbörlig myndighet.

Artikel 12.

1. Reglerna i 1 mom. i artikel 1
eller i artikel 4 skall, i förhållande
till stat som inte beviljar medborgarskap
vid födelsen enligt bestämmelse
i lag, tillämpas såväl på personer
födda före som på personer

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

sions of paragraph 1 of Artide 1 or
of Artide 4, as the casc may be, shall
apply to persons born before as well
as to persons born after the entry
into force of this Convention.

2. The provisions of paragraph 4
of Artide 1 of this Convention shall
apply to persons born before as well
as to persons born after its entry
into force.

3. The provisions of Artide 2 of
this Convention shall apply only to
foundlings found in the territory of
a Contracting State after the entry
into force of the Convention för that
State.

Artide 13.

This Convention shall not be construed
as affeeting any provisions
more conducive to the reduetion of
statelessness which may be contained
in the law of any Contracting
State now or hereafter in force, or
may be contained in any other convention,
treaty or agreement now or
hereafter in force between two or
more Contracting States.

Artide. 14.

Any dispute between Contracting
States concerning the interpretation
or application of this Convention
which cannot be settled by other
means shall be submitted to the International
Court of Jnstice åt the
request of any one of the parties to
the dispute.

Artide 15.

1. This Convention shall apply to
all non-self-governing, trust, colonial
and other non-metropolitan territories
for the international relations of
which any Contracting State is responsible;
the Contracting State concerned
shall, subject to the provisions
of paragraph 2 of this Artide,
åt the time of signature, ratification
or accession, declare the non-metropolitan
territory or territories to
which the Convention shall apply

avant qu’aprés 1’entrée en vigueur de
la Convention.

2. Le paragraphe 4 de 1’article
premier de la présente Convention
s’appliquera aux individus nés tant
avant qu’aprés 1’entrée en vigueur
de la Convention.

3. L’article 2 de la présente Convention
ne s’appliquera qu’aux enfants
trouvés apres 1’entrée en
vigueur de la Convention.

Artide 13.

Les dispositions de la présente
Convention ne font pas obstacle å
1’application des dispositions plus
favorables ä la réduction des cas
d’apatridie contenues ou qui seraient
introduites ultérieurement soit dans
la législation de tout Etat contractant,
soit dans tout traité, convention
ou accord entre deux ou piusieurs
Etats contractants.

Artide 14.

Tout différend entre les Parties
contractantes relatif å Pinterprétation
ou å 1’application de la Convention
qui ne peut étre réglé par
d’autres rnoyens sera porté devant la
Cour internationale de Justice å la
demande de l’une des parties au
différend.

Artide 15.

1. La présente Convention s’appliquera
å tous les territoires non autonomes,
sous tutelle, coloniaux et
autres territoires non métropolitains
dont un Etat contractant assure les
relations internationales; l’Etat contractant
intéressé, devra, sous réserve
des dispositions du paragraphe 2 du
présent article, au moment de la signature,
de la ratification ou de
1’adhésion, indiquer le territoire ou
les territoires non métropolitains

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

födda efter konventionens ikraftträdande.

2. Reglerna i 4 mom. i artikel 1
i denna konvention skall tillämpas
på personer födda såväl före som efter
ikraftträdandet.

3. Reglerna i artikel 2 i denna
konvention skall tillämpas allenast
på hittebarn, som anträffas på fördragsslutande
stats territorium efter
det konventionen trätt i kraft i förhållande
till den staten.

Artikel 13.

Denna konvention skall icke inverka
på förmånligare bestämmelser
i syfte att begränsa statslöshet, som
kan finnas i fördragsslutande stats
nu gällande eller senare i kraft trädande
lag eller i annan konvention,
traktat eller överenskommelse, som
nu gäller eller senare träder i kraft
mellan två eller flera fördragsslutande
stater.

Artikel 14.

Tvist mellan fördragsslutande stater
rörande tolkning eller tillämpning
av denna konvention, som ej
kan biläggas på annat sätt, skall
liänskjutas till Internationella domstolen
på talan av vilken som helst
av de tvistande parterna.

Artikel 15.

1. Denna konvention skall tillämpas
på alla icke självstyrande stater,
stater under förvaltarskap, kolonier
och andra områden utanför moderlandet,
för vilkas internationella förbindelser
någon fördragsslutande
stat är ansvarig; den fördragsslutande
staten skall, med iakttagande av
bestämmelserna i 2 mom. i denna artikel,
vid tiden för undertecknande
eller ratificering av eller anslutning
till konventionen uppgiva det eller de

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

ipso facto as a result of such signature,
ratification or accession.

2. In any case in which, for the
purpose of nationality, a non-metropolitan
territory is not treated as one
with the metropolitan territory, or
in any case in which the previous
consent of a non-metropolitan territory
is required by the constitutional
laws or practices of the Contracting
State or of the non-metropolitan
territory för the application of the
Convention to that territory, that
Contracting State shall endeavour to
secure the needed consent of the
non-metropolitan territory within
the period of twelve months from
the date of signature of the Convention
by that Contracting State,
and when such consent has been
obtained the Contracting State shall
notify the Secretary-General of the
United Nations. This Convention
shall apply to the territory or territories
named in such notification from
the date of its receipt by the Secretary-General.

3. After the expiry of the twelvemonth
period mentioned in paragraph
2 of this artide, the Contracting
States concerned shall inform
the Secretary-General of the results
of the consultations with those
non-metropolitan territories for
whose international relations they
are responsible and whose consent
to the application of this Convention
may have been withheld.

Article 16.

1. This Convention shall be open
for signature åt the Headquarters of
the United Nations from 30 August
1961 to 31 May 1962.

2. This Convention shall be open
for signature on behalf of:

(a) any State Member of the
United Nations;

auxquels la présente Convention
s’appliquera ipso facto k la suite de
cette signature, de cette ratification
ou de cette adhésion.

2. Si, en matiére de nationalité,
un territoire non métropolitain n’est
pas considéré comme formant un
tout avec le territoire métropolitain,
ou si le consentement préalable d’un
territoire non métropolitain est nécessaire,
en vertu des lois ou pratiques
constitutionnelles de l’Etat
contractant ou du territoire non
métropolitain, pour que la Convention
s’applique å ce territoire, ledi t
Etat contractant devra s’efforcer
d’obtenir, dans le délai de douze
mois å compter de la date ä laquellc
il aura signé la Convention, le consentement
nécessaire du territoire
non métropolitain, et lorsque ce consentement
aura été obtenu, l’Etat
contractant devra le notifier au Secrétaire
général de 1’Organisation des
Nations Unies. Des la date de la
reception de cette notification par le
Secrétaire général, la Convention
s’appliquera au territoire ou aux
territoires indiqués par celle-ci.

3. A l’expiration du délai de douze
mois mentionné au paragraphe 2 du
present article, les Etats contractants
intéressés informeront le Secrétaire
général des resultats des consultations
avec les territoires non
métropolitains dont ils assurent les
relations internationales et dont le
consentement ponr 1’application de
la présente Convention n’aurait pas
été donné.

Article 16.

1. La présente Convention sera
ouverte å la signature au Siége de
1’Organisation des Nations Unies du
30 aout 1961 au 31 mai 1962.

2. La présente Convention sera
ouverte å la signatur:

a) De tous les Etats Meinbres de
l’Organisation des Nations Unies;

Kungi. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

område eller områden utanför moderlandet
på vilka konventionen
skall tillämpas ipso facto till följd
av nämnda undertecknande, ratificering
eller tillträde.

2. I de fall då ett område utanför
moderlandet i medborgarrättsligi
hänseende ej behandlas såsom etl
med moderlandet eller i de fall då
föregående samtycke enligt fördragsslutande
stats eller utanför moderlandet
beläget områdes konstitution
eller rättssedvänja kräves för konventionens
tillämpning på detta område,
skall sådan fördragsslutande
stat sträva efter att erhålla erforderligt
samtycke av området inom en tid
av tolv månader från dagen för den
fördragsslutande statens undertecknande
av konventionen; och skall
den fördragsslutande staten, när den
erhållit sådant samtycke, underrätta
Förenta Nationernas generalsekreterare
därom. Denna konvention skall
tillämpas på område eller områden,
som angivits i dylik underrättelse,
från och med den dag underrättelsen
kom generalsekreteraren till
handa.

3. Efter utgången av den i 2 mom.
i denna artikel berörda tolvmånadersperioden
skall vederbörande fördragsslutande
stater för generalsekreteraren
redogöra för resultaten av
sina framställningar utanför moderlandet
belägna områden, för vilkas
internationella förbindelser de är ansvariga
och vilka icke lämnat samtycke
till konventionens tillämpning.

Artikel 16.

1. Denna konvention skall stå
öppen för undertecknande i Förenta
Nationernas högkvarter från och
med den 30 augusti 1961 till och
med den 31 maj 1962.

2. Denna konvention skall stå
öppen för undertecknande för

(a) varje medlem av Förenta Nationerna; -

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

(b) any other State invited to
attend the United Nations Conference
on the Elimination or Reduction
of Future Statelessness;

(c) any State to which an invitation
to sign or to accede may be
addressed by the General Assembly
of the United Nations.

3. This Convention shall be ratified
and the instruments of ratification
shall be deposited with the Secretary-General
of the United Nations.

4. This Convention shall be open
for accession by the States referred
to in paragraph 2 of this Article.
Accession shall be effected by the deposit
of an instrument of accession
with the Secretary-General of the
United Nations.

Article 17.

1. Åt the linie of signalure, ratification
or accession any State may
make a reservation in respect of Artides
11, 14 or 15.

2. No other reservations to this
Convention shall be admissible.

Article 18.

1. This Convention shall cnter into
force two years after the date of the
deposit of the sixth instrument of
ratification or accession.

2. For each State ratifying or
acceding to this Convention after the
deposit of the sixth instrument of
ratification or accession, it shall
enter into force on the ninetieth day
after the deposit by such State of
its instrument of ratification or
accession or on the date on which
this convention en ters into force in
accordance with the provisions of
paragraph 1 of this Article, whichever
is the later.

b) De tout autre Etat invité k la
Conférence des Nations Unies sur
1’élimination ou la réduction des cas
d’apatridie dans Pavenir;

c) De tout autre Etat auquel
1’Assemblée générale des Nations
Unies anra adressé une invitation k
signer ou å adhérer.

3. La présente Convention sera
ratifiée et les instruments de ratification
seront déposés aupres du
Secrétaire général de 1’Organisation
des Nations Unies.

4. Les Etats visés au paragraphe 2
du présent article pourront adhérer
å la présente Convention. L’adhésion
se fera par le dépot d’un instrument
d’adhésion aupres du Secrétaire
général de 1’Organisation des Nations
Unies.

Article 17.

1. Au moment de Ia signalure, de
la ratification ou de 1’adhésion, tout
Etat peut formuler des réserves aux
artides 11, 14 et 15.

2. II ne peut étre fält d’autres
réserves å la présente Convention.

Article 18.

1. La présente Convention entrera
en vigueur deux ans apres la date
du dépot du sixiéme instrument de
ratification ou d’adhésion.

2. Pour tout Etat cpii ratifiera la
présente Convention ou y adhérera
apres le dépot du sixiéme instrument
de ratification ou d’adhésion, la Convention
entrera en vigueur le quatrevingt-dixiéme
jour apres le dépot
par cet Etat de son instrument de
ratification ou d’adhésion ou ä la
date d’entrée en vigueur de la Convention,
conformément aux dispositions
du paragraphe premier du présent
article, si cette derniére date est
la plus éloignée.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

(b) varje annan stat, som inbjudits
att deltaga i Förenta Nationernas
konferens om eliminering eller
begränsning av framtida statslöshet; (c)

varje stat, som av Förenta
Nationernas generalförsamling kan
ha inbjudits att underteckna eller
tillträda konventionen.

3. Denna konvention skall ratificeras
och ratifikationsinstrumenten
skall deponeras hos Förenta Nationernas
generalsekreterare.

4. Denna konvention skall stå öppen
för anslutning av de i 2 mom. i
denna artikel berörda staterna. Anslutning
sker genom deposition av
ett anslutningsinstrument hos Förenta
Nationernas generalsekreterare.

Artikel 17.

1. Vid tiden för undertecknande,
ratificering eller anslutning må varje
stat göra förbehåll beträffande artiklarna
11, 14 eller 15.

2. Inga andra förbehåll beträffande
denna konvention kommer att
medgivas.

Artikel 18.

1. Denna konvention skall träda i
kraft två år efter dagen för depositionen
av det sjätte ratifikations- eller
anslutningsinstrument.

2. För varje stat som ratificerar
eller tillträder denna konvention, sedan
det sjätte ratifikations- eller
anslutningsinstrument deponerats,
skall konventionen träda i kraft å
nittionde dagen efter sådan stats deposition
av sitt ratifikations- eller
anslutningsinstrument eller å den senare
dag konventionen träder i kraft
enligt bestämmelserna i 1 mom. i
denna artikel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

Article 19.

1. Any Contracting State may denounce
this Convention åt any time
by a written notification addressed
to tlie Secretary-General of the
United Nations. Such denunciation
shall lake effect for the Contracting
State concerned one year after the
date of its receipt by the SecretaryGeneral.

2. In cases where, in accordance
with the provisions of Article 15,
this Convention has become applicable
to a non-metropolitan territorv
of a Contracting State, tliat State
may åt any time thereafter, with the
consent of the territorv concerned,
give notice to the Secretary-General
of the United Nations denouncing
this Convention separately in respect
of that territory. The denunciation
shall take effect one year after the
date of the receipt of such notice by
the Secretary-General, who shall
notify all other Contracting States
of such notice and the date or receipt
thereof.

Article 20.

1. The Secretary-General of the
United Nations shall notify all Members
of the United Nations and the
non-member States referred to in
Article 16 of the following parliculars: (a)

signatures, ratifications and
accessions under Article 16;

(b) reservations under Article 17;

(d) denunciations under Article
19.

2. The Secretary-General of the
United Nations shall, after the deposit
of the sixth instrument of rati1''ication
or accession åt the latest,
hring to the attention of the General
Assembly the question of the
establishment, in accordance with

Article 19.

1. Tout Etat contractant peut
dénoncer la présente Convention å
tout moment par notification écrite,
adressée au Secrétaire général de
1’Organisation des Nations Unies. La
dénonciation prend effet, ä l’égard
de l’Etat contractant intéressé, un an
apres la date ä laquelle le Secrétaire
général en a recu notification.

2. Dans le cas oii, conformément
aux dispositions de 1’article 15, la
présente Convention aura été rendue
applicable å un territoire non métropolitain
d’un Etat contractant, ce
dernier pourra, avec le consentement
du territoire en question, notifier
par la suite ä tout moment au Secrétaire
général de l’Organisation des
Nations Unies que la Convention est
dénoncée ä 1’égard de ce territoire.
La dénonciation prendra effet un an
apres la date ou la notification sera
parvenue au Secrétaire général,
lequel informera tous les autres
Etats contractants de cette notification
et de la date ou il 1’aura recjue.

Article 20.

1. Le Secrétaire général de 1’Organisation
des Nations Unies notifiera
ä tous les Etats Membres de l’Organisation
et aux Etats non membres
mentionnés å 1’article 16:

a) Les signatures, les ratifications
et les adhésions prévues å Partiel
e 16;

b) Les réserves formulées conformément
å 1’article 17;

c) La date ä laquelle la présente
Convention entrera en vigueur en
exécution de 1’article 18;

d) Les dénonciations prévues å
1’article 19.

2. Le Secrétaire général de reorganisation
des Nations Unies devra au
plus tard apres le dépöt du sixiéme
instrument de ratification ou
d’adhésion signaler å 1’attention de
1’Assemblée générale la question de
la création, conformément å 1’article

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968
Artikel 19.

1. Varje fördragsslutande stat kan
uppsäga denna konvention genom
skriftligt meddelande, ställt till Förenta
Nationernas generalsekreterare.

Uppsägningen skall träda i kraft för
vederbörande fördragsslutande stat
ett år efter den dag generalsekreteraren
mottog meddelande därom.

2. I fall när, enligt bestämmelserna
i artikel 15, denna konvention
blivit tillämplig på område beläget
utanför fördragsslutande stat, må
nämnda stat när som helst därefter,
med vederbörande områdes
samtycke, underrätta Förenta Nationernas
generalsekreterare om uppsägning
av konventionen separat i
förhållande till ifrågavarande område.
Uppsägningen skall träda i kraft
ett år efter den dag meddelande därom
kom generalsekreteraren till
handa; och skall denne underrätta
alla fördragsslutande stater om meddelandet
och om vilken dag han mottagit
detsamma.

Artikel 20.

1. Förenta Nationernas generalsekreterare
skall underrätta alla
medlemmar av Förenta Nationerna
och de icke-medlemsstater, som angivits
i artikel 16, om följande förhållanden
:

(a) undertecknanden, ratificeringar
och anslutningar enligt artikel
16;

(b) förbehåll enligt artikel 17;

(d) uppsägningar enligt artikel
19.

2. Förenta Nationernas generalsekreterare
skall senast efter depositionen
av det sjätte ratifikations- eller
anslutningsinstrument i generalförsamlingen
upptaga frågan om inrättande,
i enlighet med artikel 11,
av ett sådant organ som anges där.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

Artide 11, of such a body as therein
mentioned.

Artide 21

This Convention shall be registered
by the Secretary-General of the
United Nations on the date of its
entry into force.

In witness whereof the undersigned
Plenipotentiaries have signed
this Convention.

Done åt New York, this thirtieth
day of August, one thousand nine
hundred and sixtyone, in a single
copy, of which the Chinese, English,
Frencli, Russian and Spanish texts
are equally authentic and which
shall be deposited in the archives
of the United Nations, and certified
copies of which shall be delivered
hy the Secretary-General of the United
Nations to all Members of the
United Nations and to the nonmember
States referred to in Artide
16 of this Convention.

11, de Forganisme qui y est mentionné.

Artide 21.

La présente Convention sera enregistrée
par le Secrétaire général de
FOrganisation des Nations Unies ä
la date de son entrée en vigueur.

En foi de quoi les plénipotentiaires
soussignés ont signé la présente
Convention.

Fait å New York, le trente aout
mil neuf cent soixante et un, en un
seul exemplaire dont les textes
anglais, chinois, espagnol, francais
et russe font également foi, qui sera
déposé aux archives de FOrganisation
des Nations Unies et dont des
copies certifiées conforines seront
transmises par le Secrétaire général
de FOrganisation des Nations Unies
å tous les Etats Membres de FOrganisation
ainsi qu’aux Etats non
membres visés ä Fartide 16 de la
présente Convention.

Kungl. RIaj:ts proposition nr 128 år 1968

Artikel 21.

Denna konvention skall registreras
av Förenta Nationernas generalsekreterare
den dag då den träder i
kraft.

Till bekräftelse härav har undertecknade
befullmäktigade ombud undertecknat
denna konvention.

Som skedde i New York den 30
augusti 1961 i ett exemplar, i vilket
de engelska, franska, kinesiska,
ryska och spanska texterna äger lika
vitsord och vilket exemplar skall deponeras
i Förenta Nationernas arkiv.
Bestyrkt avskrift därav skall av Förenta
Nationernas generalsekreterare
tillställas alla medlemmar av Förenta
Nationerna och de icke-medlemsstater,
som angivits i konventionens
artikel 16.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

Convention on reduction of cases of multiple
nationality and military obligations
in cases of multiple nationality

The niember States of the Council
of Europé, signatory hereto,

Considering that the aim of the
Council of Europé is to achieve
greater unity between its Members;

Considering that cases of multiple
nationality are liable to cause difficulties
and that joint action to reduce
as far as possible the number
of cases of multiple nationality, as
between member States, corresponds
to the aims of the Council of Europé;

Considering it desirable that persons
possessing the nationality of
two or more Contracting Parties
should be required to fulfil their military
obligations in relation to one
of those Parties only,

Have agreed as follows:

CHAPTER I.

Reduction of cases of multiple
nationality

Article 1.

1. Nationals of the Contracting
Parties who are of full age and who
acquire of their own free will, by
means of naturalisation, option or
recovery, the nationality of another
Party shall lose their former nationality.
They shall not be authorised
to retain their former nationality.

Convention sur la réduction des cas de
pluralité "de nationalités et sur les obligations
militaires en cas de pluralité
de nationalités

Les Etats membres du Conseil de
1’Europe, signataires de la présente
Convention,

Considérant que le but du Conseil
de 1’Europe est de réaliser une union
plus étroite entre ses Membres;

Considérant que le cumul de nationalités
est une source de difficultés,
et qu’un action commune en vue
de réduire autant que possible, dans
les relations entre Etats membres, les
cas de pluralité de nationalités,
répond au but poursuivi par le Conseil
de 1’Europe;

Considérant qu’il est souhaitable
qu’un individu qui posséde la nationalité
de deux ou plusieurs Parties
Contractantes n’ait å remplir ses obligations
militaires qu’å l’égard d’une
seule de ees Parties,

Sont convenus de ce qui suit:

CHAPITRE ler.

De la réduction des cas de pluralité
de nationalités

Artide ler.

1. Les ressortissants majeurs des
Parties Contractantes qui acquirérent
ä la suite d’une manifestation
expresse de volonté, par naturalisation,
option ou réintégration, la nationalité
d’une autre Partie, perdent
leur nationalité antérieure; ils ne
peuvent étre autorisés å la conserver.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

Bilaga 3

Konvention om begränsning av fall av
flerfaldigt medborgarskap och om militära
förpliktelser i fall av flerfaldigt
medborgarskap

Signatärslaterna, medlemmar av
Europarådet,

vilka beaktar att syftet med Europarådet
är att åstadkomma fastare
enhet mellan sina medlemmar;

vilka anser att fall av flerfaldigt
medborgarskap är en källa till svårigheter
och att en gemensam strävan
att så långt som möjligt begränsa
antalet fall av flerfaldigt medborgarskap
medlemsstaterna emellan sammanfaller
med Europarådets syfte;

vilka anser det önskvärt att personer,
som äger medborgarskap i två
eller flera fördragsslutande stater,
skall åläggas att fullgöra sina militära
förpliktelser gentemot endast
en av dessa stater,

har överenskommit om följande:

KAPITEL 1.

Begränsning av fall av flerfaldigt
medborgarskap

Artikel 1.

1. Myndiga medborgare i fördragsslutande
stater, som till följd
av uttrycklig viljeförklaring genom
naturalisation, option eller återvinning
förvärvar medborgarskap i annan
fördragsslutande stat, förlorar
sitt tidigare medborgarskap. Det
skall icke tillåtas dem att behålla
detsamma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

2. Nationals of the Contracting
Parties who are minors and acquire
by the same means the nationality
of another Party shall also lose their
former nationality if, where tlieir national
law provides for the loss of
nationality in such cases, they have
been duly empowered or represented.
They shall not be authorised to
retain their former nationality.

3. Minor children, other than
those who are or have been married,
shall likewise lose their former nationality
in the event of the acquisition
ipso jure of the nationality of
another Contracting Party upon and
by reason of the naturalisation or
the exercise of an option or the recovery
of nationality by their father
and mother. Where only one parent
loses his former nationality, the law
of that Contracting Party whose nationality
the minor possessed shall
determine from which of his parents
he shall derive liis nationality. In
the latter case, the said law may
make the loss of his nationality subject
to the prior consent of the other
parent or the guardian to his acquiring
the new nationality.

However, without prejudice to the
provisions of the law of each of the
Contracting Parties concerning the
recovery of nationality, the Party of
which the minor referred to in the
foregoing paragraph possessed the
nationality may lay down special
conditions on which they may recover
that nationality of their own
free will after attaining their majority.

4. In so far as concerns the loss
of nationality as provided for in the
present Artide, the age of majority
and minority and the conditions of
capacity and representation shall be
determined by the law of the Contracting
Party whose nationality the
person concerned possesses.

2. Les ressortissants mineurs des
Parties Contractantes qui acquiérent
dans les mémes conditions la nationalité
d’une autre Partie, perdent
également leur nationalité antérieure
si, leur loi nationale prévoyant la
possibilité pour les mineurs de perdre
en pareil cas leur nationalité, ils
ont été dument habilités ou représentés;
ils ne peuvent étre autorisés
å conserver leur nationalité antérieure.

3. Perdent également leur nationalité
antérieure les enfants mineurs, å
1’exclusion de ceux qui sont ou ont
été mariés, qui acquiérent de plein
droit la nationalité d’une autre Partie
Contractante au moment et par
le fait de la naturalisation, de l’option
ou de la réintégration de leurs
pére et mére. Lorsque seul le pére
ou la mére perd sa nationalité antérieure,
la loi de celle des Parties Contractantes
dont le mineur possédait
la nationalité déterminera celui de
ses parents dont il suit la condition;
dans ce dernier cas, elle pourra subordonner
la perte de sa nationalité
au consentement préalable de 1’autre
parent ou du représentant légal å
1’acquisition de la nouvelle nationalité.

Toutefois et sans prejudice des
dispositions de la législation de chacune
des Parties Contractantes relativement
au recouvrement de sa nationalité,
la Partie dont les mineurs
visés ä 1’alinéa précédent possédaient
la nationalité aura la faculté de fixer
des conditions particuliéres leur permettant,
apres leur majorité, de recouvrer
cette nationalité ä la suite
d’une manifestation expresse de volonté.

4. Pour la perte de la nationalité
prévue au présent article, la majorité
et la minorité ainsi que les conditions
d’habilitation et de représentation
sont déterminées par la loi de la
Partie Contractante dont 1’individu
posséde la nationalité.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

2. Omyndiga medborgare i fördragsslutande
stater, som på samma
sätt förvärvar medborgarskap i
annan fördragsslutande stat, förlorar
likaså sitt tidigare medborgarskap,
om deras hemlands lag innehåller
bestämmelser om förlust av medborgarskap
i sådana fall och de ägt
rättshandlingsförmåga eller varit
lagligen företrädda. Det skall icke
tillåtas dem att behålla sitt tidigare
medborgarskap.

3. Omyndiga barn, med undantag
för dem som är eller har varit
gifta, skall likaledes förlora sitt tidigare
medborgarskap, om de enligt
lag förvärvar medborgarskap i annan
fördragsslutande stat på grund
av att deras fader och moder genom
naturalisation, option eller återvinning
förvärvar medborgarskap där.

När endast en av föräldrarna förlorar
sitt tidigare medborgarskap, skall lagen
i den stat, i vilken den omyndige
ägde medborgarskap, bestämma
från vilken av föräldrarna han
skall härleda sitt medborgarskap. I
det senare fallet må nämnda lag
göra förlusten av medborgarskap
beroende av föregående samtycke till
förvärvet av nytt medborgarskap av
den andre av föräldrarna eller av
förmyndaren.

Oberoende av varje stats lagregler
om återvinning av medborgarskap
må dock stat, i vilken i föregående
stycke avsedd omyndig ägde medborgarskap,
fastställa särskilda villkor
för att bereda vederbörande möjlighet
att återvinna medborgarskapet
genom uttrycklig viljeförklaring
efter uppnådd myndighetsålder.

4.1 fråga om förlust av medborgarskap,
varom föreskrivits i denna artikel,
skall såväl myndighetsålder
och omyndighet som förutsättningar
för rättshandlingsförmåga och ställföreträdarskap
bestämmas av lagen i
den fördragsslutande stat, vari vederbörande
äger medborgarskap.

6 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 128

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

Article 2.

1. A person who possesses the nationality
of two or more Contracting
Parties may renounce one or more
of these nationalities, with the consent
of the Contracting Party whose
nationality he desires to renounce.

2. Such consent may not be withheld
by the Contracting Party whose
nationality a person of full age
possesses ipso jure, provided that
the said person has, for the past ten
years, had his ordinary residence
outside the territory of that Party
and also provided that he has his
ordinary residence in the territory of
the Party whose nationality he intends
to retain.

Consent may likewise not be withheld
by the Contracting Party in the
case of minors who fulfil the conditions
stipulated in the preceding paragraph,
provided that their national
law allows them to give up their
nationality by means of a simple
declaration and provided also that
they have been duly empowered or
represented.

3. The age of majority and minority
and the conditions for being
empowered or represented shall be
determined by the law of the Contracting
Party whose nationality the
person in question desires to renounce.

Artide 3.

The Contracting Party whose nationality
a person desires to renounce
shall not require the payment
of any special tax or charge in
the event of such renunciation.

Artide 4.

Nothing in the provisions of this
Convention shall preclude the application
of any provision more likely
to limit the occurence of multiple
nationality whether embodied or
subsequently introduced into either
the municipal law of any Contracting

Artide 2.

1. Tout individu possédant la nationalité
de deux ou plusieurs Parties
Contractantes pourra renoncer å
l’une ou aux autres nationalités qu’il
posséde, avec 1’autorisation de la
Partie Contractante å la nationalité
de laquelle il entend renoncer.

2. Cette autorisation ne sera pas
refusée par la Partie Contractante
dont le ressortissant majeur posséde
de plein droit la nationalité s’il a, depuis
au moins dix ans, sa résidence
habituelle hors du territoire de cette
Partie et å la condition qu’il ait sa
résidence habituelle sur le territoire
de la Partie dont il entend conserver
la nationalité.

L’autorisation ne sera pas refusée
par la Partie Contractante dont le
ressortissant mineur remplit les conditions
prévues å 1’alinéa précédent,
si sa loi nationale lui permet de perdre
sa nationalité sur simple déclaration
et s’il a été dument habilité
ou représenté.

3. La majorité, la minorité ainsi
que les conditions d’habilitation et
de représentation sont déterminées
par la loi de la Partie Contractante ä
la nationalité de laquelle 1’individu
entend renoncer.

Artide 3.

La Partie Contractante å la nationalité
de laquelle 1’individu désire renoncer
ne percevra, å cette occasion,
aucun droit spécial ni taxe spéciale.

Artide 4.

Les dispositions de la présente
Convention ne font pas obstacle ä
1’application des dispositions plus
favorables å la réduction des cas de
cumul de nationalités, contenues ou
qui seraient introduites ultérieurement
soit dans la législation nationa -

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968
Artikel 2.

1. Envar som äger medborgarskap
i två eller flera fördragsslutande
stater må avstå från ett eller flera
av dessa medborgarskap efter samtycke
av den fördragsslutande stat,
vars medborgarskap han önskar
uppgiva.

2. Sådant samtycke får icke vägras
av fördragsslutande stat, i vilken
myndig medborgare enligt lag
äger medborgarskap, om denne sedan
tio år har haft sitt varaktiga
hemvist utanför den statens territorium
och tillika har sitt varaktiga
hemvist på territoriet till den stat,
i vilken han ämnar behålla medborgarskap.

Ej heller får samtycke av fördragsslutande
stat vägras minderåriga
medborgare, som uppfyller villkoren
i föregående stycke, om statens
lag tillåter dem att uppgiva
medborgarskapet genom en enkel
viljeförklaring samt de ägt rättshandlingsförmåga
eller varit lagligen
företrädda.

3. Såväl myndighetsålder och
omyndighet som förutsättningar för
rättshandlingsförmåga och ställföreträdarskap
bestämmes av lagen i den
fördragsslutande stat, vars medborgarskap
vederbörande önskar uppgiva.

Artikel 3.

Fördragsslutande stat, från vars
medborgarskap någon önskar avstå,
skall icke kräva någon särskild skatt
eller avgift i samband därmed.

Artikel 4.

Bestämmelserna i denna konvention
skall icke utgöra hinder emot
tillämpning av förmånligare regler
för begränsning av fall av flerfaldigt
medborgarskap, som har inskrivits
eller sedermera kan komma att införas
antingen i någon fördragsslu -

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

Party or any other treaty, convention
or agreement between two or
more of the Contracting Parties.

CHAPTER II.

Military obligations in cases of multiple
nationality

Article 5.

1. Persons possessing the nationality
of two or more Contracting Parties
shall be required to fulfil their
military obligations in relation to
one of those Parties only.

2. The modes of application of paragraph
1 may be determined by
special agreements between any of
the Contracting Parties.

Artide 6.

Except where a special agreement
which has been, or may be, concluded
provides otherwise, the
following provisions are applicable
to a person possessing the nationality
of two or more Contracting Parties: 1.

Any such person shall be subject
to military obligations in relation
to the Party in wliose territory
he is ordinarily resident. Nevertheless,
he shall be free to cboose, up
to the age of 19 years, to submit
himself to military obligations as a
volunteer in relation to any other
Party of which he is also a national
for a total and effective period åt
least equal to that of the active military
service required by the former
Party.

2. A person who is ordinarily
resident in the territory of a Contracting
Party of which he is not a
national or in that of a State which
is not a Party may choose to perform
his military service in the terri -

le de toute Partie Contractante, soit
dans tout autre traité, convention ou
accord entre deux ou plusieurs Parties
Contractantes.

CHAPITRE II

Des obligations militaires en cas de
pluralité de nationalités

Artide 5.

1. Tout individu qui posséde la nationalité
de deux ou plusieurs Parties
Contractantes n’est tenu de remplir
ses obligations militaires qu’å 1’égard
d’une seule de ees Parties.

2. Des accords spéciaux entre les
Parties Contractantes intéressées
pourront déterminer les modalités
d’application de la disposition prévue
au paragraphe 1.

Artide 6.

A défaut d’accords spéciaux conclus
ou å conclure, les dispositions
suivantes sont applicables å 1’individu
possédant la nationalité de deux
ou de plusieurs Parties Contractantes: 1.

L’individu sera soumis aux obligations
militaires de la Partie sur
le territoire de laquelle il réside habituellement.
Néanmoins, cet individu
aura la faeulté, jusqu’å l’åge de
19 ans, de se soumettre aux obligations
militaires dans Fune quelconque
des Parties dont il posséde également
la nationalité sous forme
d’engagement volonlaire pour une
durée totale et effective au moins
égale å celle du service militaire actif
dans 1’autre Partie.

2. L’individu qui a sa résidence
habituelle sur le territoire d’une Partie
Contractante dont ii n’est pas ie
national ou d’un Etat non contractant,
aura la faeulté de choisir parmi
les Parties Contractantes dont il pos -

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

tande stats nationella lag eller i annan
traktat, konvention eller överenskommelse
mellan två eller flera
fördragsslutande stater.

KAPITEL 2.

Militära förpliktelser vid flerfaldigt
medborgarskap

Artikel 5.

1. Den som äger medborgarskap i
två eller flera fördragsslutande stater
skall icke åläggas att fullgöra militärtjänst
i mer än en av dessa stater.

2. Sätten för tillämpning av regeln
under 1. i denna artikel skall
kunna bestämmas genom särskilda
överenskommelser mellan berörda
fördragsslutande stater.

Artikel 6.

Om annat ej avtalats genom särskilda
överenskommelser, som slutits
eller kan komma att slutas, är
följande regler tillämpliga för den
som äger medborgarskap i två eller
flera fördragsslutande stater:

1. Envar skall vara skyldig fullgöra
militärtjänst i den fördragsslutande
stat, på vars territorium han
har sitt varaktiga hemvist. Icke
desto mindre skall han, innan han
uppnått en ålder av 19 år, kunna
välja att frivilligt fullgöra sina militära
förpliktelser i annan fördragsslutande
stat, i vilken han tillika
äger medborgarskap, under en period
som ifråga om längd och effektivitet
är åtminstone likvärdig den
som kräves av förstnämnda fördragsslutande
stat.

2. Den som har sitt varaktiga
hemvist på territoriet till fördragsslutande
stat, i vilken han icke äger
medborgarskap, eller till icke fördragsslutande
stat skall kunna välja
att fullgöra militärtjänst i någon av

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

tory of any Contracting Party of
which he is a national.

3. A person who, in accordance
with the rules laid down in paragraphs
1 and 2, shall fidfil his military
obligations in relation to one
Party, as prescribed by the law of
that Party, shall be deemed to have
fulfilled his military obligations in
relation to any other Party or Parties
of which he is also a national.

4. A person who, before the entry
into force of this Convention between
the Parties of which he is a national,
has, in relation to one of those Parties,
fulfilled his military obligations
in accordance with the law of that
Party, shall be deemed to have fulfilled
the same obligations in relation
to any other Party or Parties of
which he is also a national.

5. A person who, in conformity
with paragraph 1, has performed his
active military service in relation to
one of the Contracting Parties of
which he is a national, and subsequently
transfers his ordinary residence
to the territory of the other
Party of which he is a national, shall
be liable to military service in the
reserve only in relation to the latter
Party.

6. The application of this Article
shall not prejudice, in any respect,
the nationality of the persons concerned.

7. In the event of mobilisation by
any Party, the obligations arising
under this Article shall not be binding
upon that Party.

séde la nationalité celle dans laquelle
il désire accomplir ses obligations
militaires.

3. L’individu qui, conformément
aux régles prévues aux paragraphes
1 ou 2, aura satisfait å ses obligations
militaires å 1’égard d’une Partie
Contractante, dans les conditions
prévues par la législation de cette
Partie, sera considéré comme ayant
satisfait aux obligations militaires ä
1’égard de la ou des Parties dont il
est également le ressortissant.

4. L’individu qui, antérieurement
å 1’entrée en vigueur de la présente
Convention entre les Parties Contractantes
dont il posséde la nationalité,
a satisfait dans l’une quelconque
de ees Parties aux obligations
militaires prévues par la législation
de celle-ci, sera considéré comme
ayant satisfait å ees mémes obligations
dans la ou les Parties dont il
est également le ressortissant.

5. Lorsque 1’individu a accompli
ses obligations militaires d’activité
dans l’une des Parties Contractantes
dont il posséde la nationalité, en conformité
du paragraphe 1, et qu’il
transfére ultérieurement sa résidence
habituelle sur le territoire de Tautre
Partie dont il posséde la nationalité,
il ne pourra étre soumis, s’il y a
lieu, aux obligations militaires de réserve
que dans cette derniére Partie.

6. L’application des dispositions
du présent article n’affecte en rien la
nationalité des individus.

7. En cas de mobilisation dans une
des Parties Contractantes, les obligations
découlant des dispositions du
présent article ne sont pas applicables
en ce qui concerne cette Partie.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

de fördragsslutande stater, i vilka
han äger medborgarskap.

3. Den som enligt reglerna under
1. och 2. i denna artikel skall fullgöra
militärtjänst i viss fördragsslutande
stat under förhållanden, som
den staten bestämt genom lagstiftning,
skall anses ha fullgjort sina
militära förpliktelser gentemot varje
annan fördragsslutande stat, i vilken
han tillika äger medborgarskap.

4. Den som, innan denna konvention
trätt i kraft mellan de fördragsslutande
stater i vilka han
äger medborgarskap, har fullgjort
militärtjänst i en av dessa stater enligt
den statens lag, skall anses hava
fullgjort sina militära förpliktelser
gentemot varje annan fördragsslutande
stat, i vilken han tillika äger
medborgarskap.

5. Den som enligt 1. i denna artikel
har fullgjort sin grundutbildning
i fördragsslutande stat, i vilken han
äger medborgarskap, men sedermera
överflyttar sitt varaktiga hemvist
till annan fördragsslutande stats
område, i vilken han tillika äger
medborgarskap, skall vara skyldig
fullgöra repetitionsutbildning allenast
i den senare staten.

6. Tillämpning av reglerna i denna
artikel skall icke i något hänseende
inverka på de enskilda individernas
medborgarskap.

7. I händelse av allmän mobilisering
i någon fördragsslutande stat
skola förpliktelser, som härleda sig
ur reglerna i denna artikel, icke vara
bindande för den staten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

CHAPTER III.

Application of the convention
Article 7.

1. Each Contracting Party shall
apply the provisions of Chapters I
and II.

It is however understood that
each Contracting Party may declare,
åt the time of signing or åt the time
of depositing its instrument of ratification,
acceptance or accession,
that it will apply the provisions of
Chapter II only. In this case the provisions
of Chapter I shall not be applicable
in relation to that Party.

It may, åt any subsequent time,
notify the Secretary-General of the
Council of Europé that it is applying
the provisions of Chapter I as
well. This notification shall become
effective as from the date of its receipt,
and the provisions of Chapter

I shall thereupon become applicable
in relation to that Party.

2. Each Contracting Party which
has applied the provisions of the
first subparagraph of paragraph 1 of
this Article may declare, åt the time
of signing or åt the time of depositing
its instrument of ratification,
acceptance or accession that it
will apply the provisions of Chapter

II only in regard to Contracting Parties
which are applying the provisions
of Chapters I and II. In this
case the provisions of Chapter II
shall not be applicable between the
Party making such a declaration
and a Party applying the second
sub-paragraph of paragraph 1.

CHAPITRE III

De l’application de la convention
Artide 7.

1. Chacune des Parties Contractantes
applique les dispositions des
chapitres ler et II.

Toutefois, chacune des Parties
Contractantes peut, au moment de la
signature, ou au moment du dépöt
de son instrument de ratification,
d’acceptation ou d’adhésion, déclarer
qu’Elle n’appliquera que les dispositions
du chapitre II. Dans ce cas,
les dispositions du chapitre ler ne
sont pas applicables å l’égard de cette
Partie.

Elle pourra ultérieurement å tout
moment notifier au Secrétaire Général
du Conseil de 1’Europe qu’Elle
applique également les dispositions
du chapitre ler. Cette notification
prendra effet å la date de sa reception
et les dispositions du chapitre
ler deviendront alors applicables å
l’égard de cette Partie.

2. Chacune des Parties Contractantes
qui fait application des dispositions
du paragraphe 1, ler alinéa, du
présent article peut, au moment de
la signature, ou au moment du dépöt
de son instrument de ratification,
d’acceptation ou d’adhésion,
déclarer qu’Elle n’appliquera les dispositions
du chapitre II qu’å 1’égard
des Parties Contractantes qui appliquent
les dispositions des chapitres
ler et II. Dans ce cas, les dispositions
du chapitre II ne sont pas applicables
entre la Partie qui fait une telle
déclaration et une Partie qui fait
application des dispositions du deuxiéme
alinéa du paragraph 1.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

KAPITEL 3.

Konventionens tillämpning

Artikel 7.

1. Varje fördragsslutande stat
skall tillämpa reglerna i första och
andra kapitlen.

Likväl må varje fördragsslutande
stat vid tiden för undertecknande,
ratifikation eller godkännande av eller
anslutning till konventionen förklara,
att den kommer att tillämpa
endast reglerna i andra kapitlet. I
detta fall skall reglerna i första kapitlet
icke vara tillämpliga gentemot
den staten.

Sådan stat må sedermera när som
helst underrätta Europarådets generalsekreterare
om att den tillämpar
jämväl reglerna i första kapitlet.
Underrättelsen får verkan från dagen
för dess mottagande och reglerna
i första kapitlet skall då bliva
tillämpliga gentemot denna fördragsslutande
stat.

2. Varje fördragsslutande stat,
som beslutat tillämpa reglerna under
1. första stycket i denna artikel,
må vid tiden för undertecknande,
ratifikation eller godkännande av eller
anslutning till konventionen förklara,
att den kommer att tillämpa
reglerna i andra kapitlet endast
gentemot fördragsslutande stater,
vilka tillämpar reglerna i såväl första
som andra kapitlet. I detta fall
skall reglerna i andra kapitlet icke
vara tillämpliga mellan fördragsslutande
stat, som avgiver sådan förklaring,
och fördragsslutande stat, som
tillämpar reglerna under 1. andra
stycket i denna artikel.

7 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 128

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

CHAPTER IV.

Final clauses
Article 8.

1. Any Contracting Party may,
when signing this Convention or depositing
its instrument of ratification,
acceptance or accession, declare
that it avails itself of one or
more of the reservations provided
for in the Annex to the present Convention.
No other reservation shall
be permitted.

2. Any Contracting Party may
wholly or partly withdraw a reservation
it has made in accordance
with the foregoing paragraph by
means of a notification addressed to
the Secretary-General of the Council
of Europé, which shall become effective
as from the date of its receipt.

3. A Contracting Party which has
made a reservation in respect of any
provision of the Convention in
accordance with this Article may not
clairn application of the said provision
by another Party; it may, however,
if its reservation is partial or
conditional clairn tlic application of
that provision in so far as it has
itself accepted it.

Artide 9.

1. Any Contracting Party may, by
a declaration made to the SecretaryGeneral
of the Council of Europé on
signature or on depositing its instruments
of ratification, acceptance or
accession, or åt any subsequent time,
with regard to States and territories
for which it assumes international
responsibility, or for which it is empowered
to contract, define the term
”nationals” and specify the ”territories”
to which the present Convention
shall be applicable.

2. Any declaration made in accordance
with this Article may, in re -

CHAPITRE IV
Clauses finales
Article 8.

1. Chacune des Parties Contractantes
peut au moment de la signature
de la présente Convention ou au moment
du dépot de son instrument de
ratification, d’acceptation ou d’adhésion
déclarer faire usage d’une ou de
plusieurs réserves figurant å Fannexe
å la présente Convention. Aucune
autre réserve ne peut étre admise.

2. Chacune des Parties Contractantes
peut retirer en tout ou en partie
une réserve formulée par Elle en vertu
du paragraphe précédent au moyen
d’une notification adressée au Secrétaire
Général du Conseil de FEurope
et qui prenara effet å la date de
sa réception.

3. Une Partie Contractante qui,
en vertu du présent article, a fait
usage d’une réserve au sujet d’une
disposition de la Convention, ne peut
prétendre å 1’application de cette disposition
par une autre Partie. Elle
peut toutefois, si la réserve est partielle
ou conditionnelle, prétendre å
1’application de cette disposition
dans la mesure ou Elle l’a acceptée.

Artide 9.

1. Chaque Partie Contractante
pourra, par une déclaration faite au
Secrétaire Général du Conseil de
1’Europe au moment de la signature
ou du depot de son instrument de
ratification, d’acceptation ou d’adhésion,
ou å tout autre moment parla
suite, en ce qui concerne les Etats et
territoires dont elle assume la responsabilité
internationale ou pour
lesquels elle est habilitée å stipuler,
définir le terme »ressortissants» et
déterminer les »territoires» auxquels
la présente Convention sera applicable.

2. Toute déclaration en vertu du
présent article pourra étre retirée, en

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

KAPITEL 4.

Slutartiklar
Artikel 8.

1. Varje fördragsslutande stat må
vid tiden för undertecknande, ratifikation
eller godkännande av eller anslutning
till konventionen förklara,
att den begagnar sig av en eller flera
av de möjligheter till förbehåll som
lämnas i tillägget till denna konvention.
Inget annat förbehåll skall
vara tillåtet.

2. Varje fördragsslutande stat må
helt eller delvis återtaga ett förbehåll,
som gjorts jämlikt föregående
moment, genom en till Europarådets
generalsekreterare ställd underrättelse,
vilken skall äga verkan från
dagen för dess mottagande.

3. Fördragsslutande stat, som
jämlikt denna artikel gjort förbehåll
mot någon regel i konventionen, må
icke kräva tillämpning av samma regel
av annan fördragsslutande stat.
Staten må dock, om dess förbehåll
är partiellt eller villkorligt, kräva
tillämpning av regeln i den mån den
själv har godkänt densamma.

Artikel 9.

1. Varje fördragsslutande stat
må vid tiden för undertecknande, ratifikation
eller godkännande av eller
anslutning till konventionen eller
vid vilken som helst senare tidpunkt
genom en förklaring till Europarådets
generalsekreterare — i vad gäller
stater och territorier för vilka
den åtagit sig internationellt ansvar
eller för vilka den äger sluta avtal
— bestämma begreppet »medborgare»
och angiva de »territorier», på
vilka denna konvention skall vara
tillämplig.

2. Varje förklaring, som avgivits
jämlikt denna artikel, må — i vad

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1068

spect of the nationals and territories
mentioned in such declaration, be
withdrawn according to the procedure
laid down in Article 12 of this
Convention.

Article 10.

1. This Convention shall be open
to signature by the member States
of the Council of Europé. It shall be
subject to ratification or acceptance.
Instruments of ratification or acceptance
shall be deposited with the
Secretary-General of the Council of
Europé.

2. This Convention shall enter
into force one month after the date
of deposit of the second instrument
of ratification or acceptance.

3. In respect of a signatory State
ratifying or accepting subsequently,
the Convention shall come into force
one month after the date of deposit
of its instrument of ratification or
acceptance.

Article 11.

1. After this Convention has come
into force the Committee of Ministers
of the Council of Europé may
unanimously decide to invite any
State which is not a Member of the
Council to accede to it. Any State so
invited may accede by depositing its
instrument of accession with the
Secretary-General of the Council.

2. The Convention shall come into
force in respect of any State acceding
thereto one month after the date of
deposit of its instrument of accession.

Article 12.

1. This Convention shall remain
in force indefinitely.

2. Any Contracting Party may, in
so far as it is concerned, denounce
this Convention by means of a nol -

ce qui concerne les ressortissants et
territoires désignés dans cette déclaration,
aux conditions prévues par
1’article 12 de la présente Convention.

Article 10.

1. La présente Convention est ouverte
å la signature des Membres du
Conseil de 1’Europe. Elle sera ratifiée
ou acceptée. Les instruments de
ratification ou d’acceptation seront
déposés prés le Secrétaire Général du
Conseil de 1’Europe.

2. La présente Convention entrera
en vigueur un mois aprés la date du
dépot du deuxiéme instrument de ratification
ou d’acceptation.

3. A l’égard de tout signataire qui
la ratifiera ou 1’acceptera ultérieurement,
la Convention entrera en vigueur
un mois aprés la date du dépot
de son instrument de ratification ou
d’acceptation.

Article 11.

1. Aprés 1’entrée en vigueur de la
présente Convention, le Comité des
Ministres du Conseil de 1’Europe
pourra décider, å 1’unanimité, d’inviter
tout Etat non membre du Conseil
å adhérer å celle-ci. Tout Etat
ayant re£u cette invitation pourra
adhérer å la Convention en déposant
son instrument d’adhésion prés le
Secrétaire Général du Conseil de
1’Europe.

2. Pour tout Etat adhérent, la Convention
entrera en vigueur un mois
aprés la date du dépot de son instrument
d’adhésion.

Article 12.

1. La présente Convention demeurera
en vigueur sans limitation de
durée.

2. Toute Partie Contractante pourra,
en ce qui la concerne, dénoncer

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

gäller medborgare eller territorium
som nämnts i en dylik förklaring —
återkallas i enlighet med det förfarande
som föreskrives i artikel 12 i
denna konvention.

Artikel 10.

1. Denna konvention är öppen
för undertecknande av Europarådets
medlemsstater. Den skall ratificeras
eller godkännas. Instrumenten
rörande ratifikation eller godkännande
skall deponeras hos Europarådets
generalsekreterare.

2. Denna konvention träder i kraft
en månad efter den dag, då det
andra instrumentet rörande ratifikation
eller godkännande deponerats.

3. I förhållande till signatärstat,
som därefter ratificerar eller godkänner
konventionen, träder den i
kraft en månad efter dagen för deponering
av dess ratifikations- eller
godkännandeinstrument.

Artikel 11.

1. Sedan denna konvention trätt i
kraft, kan Europarådets ministerkommitté
enhälligt besluta att inbjuda
stat, som ej är medlem av rådet,
att ansluta sig till densamma.
Stat, som mottagit dylik inbjudan,
kan ansluta sig genom att deponera
sitt anslutningsinstrument hos Europarådets
generalsekreterare.

2. Konventionen skall träda i
kraft i förhållande till varje stat,
som ansluter sig till densamma, en
månad efter dagen för deponering
av dess anslutningsinstrument.

Artikel 12.

1. Denna konvention skall gälla
utan tidsbegränsning.

2. Varje fördragsslutande stat äger
för sitt vidkommande uppsäga denna
konvention genom en till Europa -

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

ification addressed to the SecretaryGeneral
of the Council of Europé.

3. Such denunciation shall take
effect one year after the date of receipt
by the Secretary-General of
such notification.

Article 13.

The Secretary-General of the
Council of Europé shall notify the
member States of the Council and
the Government of any State which
has acceded to this Convention of:

(a) any signature and any deposit
of instruments of ratification,
acceptance or accession;

(b) all dates of entry into force
of the Convention in accordance
with Artides 10 and 11 thereof;

(dt) the withdrawal of any reservation
in accordance with Article 8,
paragraph 2;

(e) any declaration or notification
received in accordance with the
provisions of Article 7 and Article 9,
paragraph 1;

(f) any notification received in
pursuance of the provisions of Article
9, paragraph 2, and of Article
12 and the date on which denunciation
takes effect.

In witness whereof, the undersigned,
being duly authorised thereto,
have signed this Convention.

Done åt Strasbourg, this 6th day
of May 1963 in English and in
French, both texts being equally
authoritative, in a single copy which
shall remain deposited in the archives
of the Council of Europé. The
Secretary-General shall transmit
certified copies to each of the signatory
and acceding Governments.

la présente Convention en adressant
une notification au Secrétaire Général
du Conseil de 1’Europe.

3. La dénonciation prendra effet
une année apres la date de la reception
de la notification par le Secrctaire
Général.

Artide 13.

Le Secrétaire Général du Conseil
de l’Europe notifiera aux Etats membres
du Conseil et au Gouvernement
de tout Etat ayant adhéré å la présente
Convention:

(a) toute signature et le dépöt de
tout instrument de ratification, d’acceptation
ou d’adhésion;

(b) toute date d’entrée en vigueur
de la présente Convention conformément
aux artides 10 et 11;

(d) le retrait de toute réserve effectué
en application des dispositions
du paragraphe 2 de 1’article 8;

(e) toute déclaration et toute notification
recues en application des
dispositions de 1’article 7 et du paragraphe
1 de 1’article 9;

(f) toute notification recue en application
des dispositions du paragraphe
2 de 1’article 9 et des dispositions
de 1’article 12, et la date å laquelle
la dénonciation prendra effet.

En foi de quoi, les soussignés, dument
autorisés ä cet effet, ont signé
la présente Convention.

Fai t å Strasbourg, le 6 mai 1963,
en francais et en anglais, les deux
textes faisant également foi, en un
seul exemplaire qui sera déposé dans
les archives du Conseil de FEurope.
Le Secrétaire Général en communiquera
copie certifiée conforme å chacun
des Gouvernements signataires
et adhérents.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

rådets generalsekreterare ställd underrättelse.

3. Uppsägningen träder i kraft
ett år efter den dag då generalsekreteraren
mottog underrättelsen.

Artikel 13.

Europarådets generalsekreterare
skall underrätta rådets medlemsstater
och regeringen i varje stat, som
anslutit sig till denna konvention,
om:

(a) undertecknande av konventionen
och deponering av ratifikations-,
godkännande- och anslutningsinstrument
;

(b) alla tidpunkter för konventionens
ikraftträdande enligt artiklarna
10 och 11;

(d) återtagande av förbehåll enligt
artikel 8 mom. 2;

(e) förklaring eller underrättelse
enligt artikel 7 och artikel 9 mom.

(f) underrättelse, enligt artikel 9
mom. 2 och artikel 12 samt dagen, då
uppsägningen träder i kraft.

Till bekräftelse härpå har undertecknade,
därtill vederbörligen bemyndigade,
underskrivit denna konvention.

Som skedde i Strasbourg den 6
maj 1963 på engelska och franska
språken vilka båda texter äger lika
vitsord, i ett exemplar, som skall deponeras
i Europarådets arkiv. Generalsekreteraren
skall tillställa varje
signatärstat och stat, som ansluter
sig, en bestyrkt avskrift därav.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1068

ANNEX

Any Contracting Party may declare
that it reserves the right:

1. to make the loss of nationality
referred to in Article 1, paragraphs
1, 2 and 3, subject to the condition
that the person concerned already
ordinarily resides or åt some time
takes up his ordinary residence outside
its territory, except where, in
the case of acquisition of a foreign
nationality of liis own free will,
such person is exempted by the competent
authority from the condition
of ordinary residence abroad;

2. not to regard a declaration
made by a woman with a view to
acquiring her husband’s nationality
hy virtue and åt the time of marriage
as an option within the meaning
of Article 1;

3. to allow any of its nationals to
retain his previous nationality if a
Contracting Party for whose nationality
he applies in the manner referred
to in Article 1 gives its prior
consent thereto;

4. not to apply the provisions of
Artides 1 and 2 when the wife of
one of its nationals has acquired another
nationality while her husband
retains the nationality of such Party.

ANNEXE

Chacune des Parties Contractantes
peut déclarer qu’Elle se réserve:

1. de subordonner la perte de sa
nationalité prévue aux paragraphes
1, 2 et 3 de 1’article ler ä la condition
que la personne intéressée réside habituellement
ou fixe sa résidence habituelle
å quelque moment que ce
soit en dehors de son territoire, å
moins que, s’agissant d’une acquisition
par manifestation expresse de
volonté, la méme personne soit dispensée
par 1’autorité compétente de
la condition de résider habituellcment
å 1’étranger.

2. de ne pas considérer coinme une
option au sens de 1’article ler, la
déclaration souscrite par la femrne
en vue d’acquérir la nationalité du
mari au moment et par 1’effet du
mariage.

3. de permettre å l’un de ses ressortissants
de conserver sa nationalité
antérieure si la Partie Contractante
dont il demande d’acquérir la nationalité,
aux termes de Farticle ler,
y consent au préalable.

4. de ne pas appliquer les dispositions
des artides ler et 2 de la présente
Convention lorsque 1’épouse de
l’un de ses ressortissants a acquis
une nouvelle nationalité, aussi longtemps
que son mari conserve la nationalité
de cette Partie.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

TILLÄGG

Varje fördragsslutande stat äger
förklara, att den förbehåller sig rätten: 1.

att göra förlust av medborgarskap,
som avses i artikel 1 mom. 1,
2 och 3 beroende av villkoret att vederbörande
redan har eller vid någon
tidpunkt tager sitt varaktiga
hemvist utanför statens territorium,
såvida icke, vid förvärv av främmande
medborgarskap genom uttrycklig
viljeförklaring, den varom fråga är
av vederbörlig myndighet dispenserats
från villkoret om varaktigt
hemvist utomlands;

2. att icke anse såsom option i
den mening som inlagts i artikel 1
kvinnas förklaring om önskan att
förvärva sin mans medborgarskap
vid tiden för och som en följd av
äktenskapets ingående;

3. att tillåta envar av sina medborgare
att behålla tidigare medborgarskap,
om fördragsslutande
stat, i vilken han söker medborgarskap
på sätt i artikel 1 avses, på förhand
lämnar sitt samtycke därtill;

4. att icke tillämpa reglerna i artiklarna
1 och 2, när hustrun till en
av dess medborgare har förvärvat
annat medborgarskap, så länge hennes
man bibehåller medborgarskap i
den staten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

Bilaga -4

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 22 juni 1950 (nr 382) om
svenskt medborgarskap

Härigenom för ordnas, att 3, 8 och 10 §§ lagen den 22 juni 1950 om svenskt
medborgarskap skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Utlänning, som dr född här i riket
och oavbrutet här haft sitt hemvist,
förvärvar svenskt medborgarskap
genom att, efter det han fyllt
tjuguett år men innan han fyllt tjugotre
år, hos länsstyrelsen i det län
där han är kyrkobokförd skriftligen
anmäla sin önskan att bliva svensk
medborgare. Den som icke är medborgare
i någon stat eller styrker,
att han skulle förlora sitt utländska
medborgarskap genom att förvärva
svenskt medborgarskap, må dock
göra sådan anmälan redan då han
fyllt aderton år.

Då riket

(Föreslagen lydelse)

§•

Utlänning, som haft sitt hemvist
i riket från det han fyllt sexton år
och dessförinnan under sammanlagt
minst fem år, förvärvar svenskt medborgarskap
genom att, efter det han
fyllt tjuguett år men innan han
fyllt tjugutre år, hos länsstyrelsen
i det län där han är kyrkobokförd
skriftligen anmäla sin önskan att
bliva svensk medborgare. Den som
icke är medborgare i någon stat eller
styrker, att han skulle förlora sitt
utländska medborgarskap genom att
förvärva svenskt medborgarskap, må
dock göra sådan anmälan redan då
han fyllt aderton år, om han vid
tiden för anmälan har sitt hemvist
i riket sedan fem år och dessutom
tidigare haft hemvist här under sammanlagt
minst fem år.
in stat.

8 §•

Svensk medborgare,-----

När någon enligt första stycket förlorar
svenskt medborgarskap, medför
detta förlust av sådant medborgarskap
även för hans barn, som förvärvat
medborgarskapet till följd av
att han varit svensk medborgare.

---medborgarskapet bibehålies.

När någon enligt första stycket förlorar
svenskt medborgarskap, medför
detta förlust av sådant medborgarskap
även för hans barn, som
förvärvat medborgarskapet till följd
av att han varit svensk medborgare,
om icke förlusten skulle leda till
att barnet kommer att sakna medborgarskap.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

(Nuvarande lydelse)

Konungen äger ,--------

a) Vid tillämpning av 1 § första
stycket punkt 2 samt 3 § likställes
födelse i fördragsslutande stat med
födelse här i riket.

Såvitt angår 3 och 4 §§ likställes
hemvist intill tolv års ålder i fördragsslutande
stat med hemvist här
i riket.

b) Medborgare i fördragsslutande
stat som

1. förvärvat medborgarskapet på
annat sätt än genom naturalisation;

2. fyllt tjuguett men ej sextio år;

3. sedan tio år har hemvist här i
riket; samt

4. icke under denna tid dömts till
frihetsstraff,

c) Bensöm--------

(Föreslagen lydelse)

§•

— i fråga.

a) Vid tillämpning av 1 § första
stycket punkt 2 likställes födelse i
fördragsslutande stat med födelse
här i riket.

Har den som gör anmälan enligt
3 § haft hemvist i fördragsslutande
stat tidigare än fem år före anmälan,
likställes sådant hemvist med
hemvist i riket, dock endast i fråga
om tid intill sexton års ålder.

Såvitt angår 4 § likställes hemvist
intill tolv års ålder i fördragsslutande
stat med hemvist i riket.

Bestämmelsen i 8 § första stycket
äger ej tillämpning på den som under
minst sju år haft hemvist i fördragsslutande
stat.

b) Medborgare i fördragsslutande
stat som

1. förvärvat medborgarskapet på
annat sätt än genom naturalisation;

2. fyllt aderton år;

3. sedan sju år har hemvist här i
riket; samt

4. icke under denna tid dömts till
fängelse,

lotsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1968

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 7 maj 1968.

Närvarande:

justitierådet Nordström
regeringsrådet Walberg
justitierådet Westerlind

lagmannen Ulveson

Enligt lagrådet den 2 maj 1968 tillhandakommet utdrag av protokoll över
justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 19 april
1968 hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle inhämtas
enligt 87 § regeringsformen över upprättat förslag till lag angående ändring
i lagen den 22 juni 1950 (nr 382) om svenskt medborgarskap.

Förslaget, som är bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Anders Wijkström.

Lagrådet yttrade:

10 §.

En jämförelse mellan 3 § första stycket i det remitterade lagförslaget och
motsvarande lagrum i de sakkunnigas förslag ger vid handen, att vissa redaktionella
ändringar vidtagits. Viktigast synes A''ara att på två ställen ordet
»sammanlagt» skjutits in framför den angivna hemvisttiden av minst fem
år. Avsikten härmed torde ha varit att ge klarare uttryck för den i remissprotokollet
uttalade tanken att regeln inte innebär krav på oavbrutet hemvist.

Någon motsvarande ändring har inte gjorts beträffande den i 10 § a)
fjärde stycket upptagna regeln om »den som under minst sju år haft hemvist
i fördragsslutande stat». Motiven utvisar ej, om avsikten varit att uppställa
krav på sju års oavbrutet hemvist i en och samma fördragsslutande
stat. Enligt vad som upplysts vid föredragningen är så inte fallet. För att
undvika felaktigt motsatsslut torde det då vara lämpligt att även i förevarande
lagrum skjuta in ordet »sammanlagt». I varje fall synes ett klargörande
motivuttalande vara på sin plats.

I övrigt lämnas förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1968

101

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
28 juni 1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Länge, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling,

Palme, Sven-Erig Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Odhnoff,

Wickman.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över
förslag till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1950 (nr 382) om
svenskt medborgarskap.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet har inte haft annat att erinra mot det remitterade lagförslaget
än att lagrådet i förtydligande syfte förordat en redaktionell jämkning i
10 § a) fjärde stycket. Vad lagrådet föreslagit bör iakttas, och därutöver
bör göras även vissa andra redaktionella jämkningar.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att

dels godkänna

1) den i New York den 30 augusti 1961 avslutade konventionen om begränsning
av statslöshet,

2) den i Strasbourg den 6 maj 1963 avslutade konventionen om begränsning
av fall av flerfaldigt medborgarskap och om militära förpliktelser i
fall av flerfaldigt medborgarskap,

dels antaga förslag till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1950
(nr 382) om svenskt medborgarskap.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.

WAHCU5 80KT8. STHLM l«8 680180

Ur protokollet:
Britta Gyllensten