Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966 (Proposition 1966:128 - höst)

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

Nr 128

Knngl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
vissa gemensamhetsanläggningar m. m., given Stockholms
slott den 30 september 1966.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till

1) lag om vissa gemensamhetsanläggningar;

2) lag om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar
;

3) lag angående ändrad lydelse av 56 § lagen den 31 mars 1955 (nr 183)
om bankrörelse;

4) lag angående ändrad lydelse av 28 § lagen den 3 juni 1955 (nr 416)
om sparbanker;

5> lag angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 25 maj 1956 (nr 216)
om jordbrukskasserörelsen;

6) förordning angående ändring i förordningen den 29 november 1963
(nr 573) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar; 7)

förordning angående ändring i förordningen den 29 november 1963
(nr 575) om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar
med syfte att reglera frågor om samverkan mellan fastigheter för
utförande, underhåll och drift av anläggningar, som är av stadigvarande
betydelse för fastigheterna. Som exempel anges i förslaget parkeringsanläggningar,
förbindelseleder, gårdsutrymmen, lekplatser, anordningar till skydd
mot grundvatten, ledningar, värmeanläggningar och tvättstugor.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1.966. 1 samt. Nr 12S

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

Meningen är, att det skall bli möjligt att skapa ett i princip oupplösligt
samband mellan anläggningen och de anslutna fastigheterna. Eu sådan
fastighet får alltså inte överlåtas eller ens säljas exekutivt utan att
delaktigheten i anläggningen följer med. I första hand avses, att ett frivilligt
samgående skall få starkare rättsverkningar än f. n. I vissa fall skall
fastighet dock kunna anslutas även utan ägarens samtycke. Utrymme för
anläggningen skall också under vissa förutsättningar kunna tas i anspråk
tvångsvis. Förslaget innehåller vidare närmare bestämmelser om de berörda
fastighetsägarnas inbördes rättigheter och skyldigheter i övrigt.

För prövning av att förutsättningarna för att inrätta en gemensamhetsanläggning
föreligger föreslås en förrättningsform, som i åtskilliga hänseenden
påminner om förrättningar enligt lagstiftningen om fastighetsbildning
och om enskilda vägar. Byggnadsnämnden får ett avgörande inflytande
på frågan om anläggningen skall komma till stånd.

När det gäller bedrivandet av den gemensamma verksamheten organiseras
fastighetsägarna i en samfällighet. Reglerna för den har utformats
efter mönster av de bestämmelser som gäller liknande sammanslutningar
enligt t. ex. vattenlagen och lagen om enskilda vägar. Flera betydelsefulla
förenklingar föreslås emellertid.

För att få medel till verksamheten skall samfälligheten ha rätt att taxera
ut bidrag från delägarna. Samfälligheten skall i viss omfattning äga åtnjuta
förmånsrätt för fordran på bidrag före inteckningar i delägarnas
fastigheter. Reglerna härom är sammanförda i en särskild förmånsrättslag.
De nya bestämmelserna föranleder följdändringar i lagstiftningen om banker
och vissa andra kreditinrättningar.

I detta sammanhang föreslås också regler för lån från sparbanker och
jordbrukets kreditkassor mot säkerhet av företagsinteckning. Förslaget är
föranlett av den nya lagstiftningen om företagsinteckning.

Samtliga förslag avses träda i kraft den 1 januari 1967.

Kangl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

1) Förslag
till
Lag

om vissa gemensamhetsanläggningar

Härigenom förordnas som följer.

Grundläggande bestämmelser
1 §•

Efter prövning vid förrättning enligt denna lag kan inrättas för två
eller flera fastigheter gemensam anläggning av stadigvarande betydelse för
dem, såsom parkeringsanläggning, förbindelseled, gårdsutrymme, lekplats,
anordning till skydd mot grundvatten, ledning, värmeanläggning eller tvättstuga
(gemensamhetsanläggning). Lagen gäller dock ej anläggning för vattenförsörjning
eller avlopp och ej heller anläggning, vars inrättande gemensamt
för två eller flera fastigheter kan enligt särskilda bestämmelser
prövas av domstol eller annan myndighet.

Lagens bestämmelser om fastighet äga motsvarande tillämpning på
tomträtt, som är inskriven, och på sådan rätt till ofri tomt i stad som utgör
fast egendom. Som ägare anses innehavaren av rättigheten. I fråga
om upplåtelse av utrymme för anläggning och ersättning med anledning
därav likställes område, som ej ingår i fastighetsindelningen, med fastighet.
Den som innehar fastighet med fideikommissrätt eller eljest utan vederlag
besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande utan att
äganderätten tillkommer någon anses vid lagens tillämpning som fastighetens
ägare.

2 §.

I gemensamhetsanläggning deltaga de fastigheter vilkas ägare äro ense
därom.

Fastighet inom stadsplan eller byggnadsplan skall deltaga oberoende av
ägarens samtycke, om ägaren till annan fastighet, som är belägen inom
sådant område och skall deltaga, yrkar det och anläggningen är av synnerlig
vikt för ändamålsenligt utnyttjande av vardera fastigheten. Fastighet
inom stadsplan eller byggnadsplan skall vidare deltaga, om ägaren yrkar
det och anläggningen är av synnerlig vikt för fastighetens ändamålsenliga
utnyttjande.

Föreligga enligt vad ovan sagts förutsättningar för inrättande av gemensamhetsanläggning
för två eller flera fastigheter, kan ägaren till annan
fastighet få denna ansluten till anläggningen, om ökad kostnad eller annan
olägenhet, som är av betydelse, icke därigenom uppstår för någon av de
andra fastigheterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

3 §•

För gemensamhetsanläggning behövligt utrymme skall vid förrättningen
bestämmas i fastighet för vilken anläggningen är avsedd eller i annan
fastighet och är därigenom att anse som upplåtet för anläggningen. Utrymmet
får tagas i anspråk utan hinder av den rätt till fastigheten som kan
tillkomma annan.

Utan fastighetsägarens medgivande får annat utrymme ej bestämmas än
som fordras med hänsyn till sådan fastighet som kan anslutas enligt 2 §
andra stycket och ej heller utrymme tagas i anspråk i fastighet som därigenom
skulle åsamkas betydande olägenhet, utan att anläggningen behöves
för bebyggelse, som är av större omfattning eller eljest av väsentlig
betydelse från allmän synpunkt, och anläggningen icke kan utföras på
annat sätt utan att kostnaden ökas avsevärt.

Det i andra stycket föreskrivna kravet på medgivande från fastighetsägaren
gäller även innehavare av annan särskild rätt till fastigheten än
rätt för fordran i den mån hans rätt beröres av upplåtelsen.

4 §•

För upplåtelse i fastighet av utrymme för gemensamhetsanläggning samt
för annat intrång, som orsakas fastigheten genom anläggningens utförande
eller begagnande, skall ersättning utgå till fastighetens ägare. Motsvarande
rätt till ersättning tillkommer innehavare av annan särskild rätt till
fastigheten än rätt för fordran. Även annan skada som genom upplåtelsen
uppkommer för ägaren eller för innehavaren av rättigheten skall ersättas.

5 §•

De fastigheter för vilka gemensamhetsanläggning inrättas utgöra en
samfällighet för anläggningens utförande, underhåll och drift.

Fastighet tillkommande rätt till anläggningen, rätten i samfälligheten
däri inbegripen, hör till fastigheten.

6 §•

Gemensamhetsanläggning skall förläggas och utföras på sådant sätt att
dess ändamål kan vinnas med minsta intrång och olägenhet utan oskälig
kostnad. Åtgärd för att underlätta framtida tillbyggnad eller ökat utnyttjande
av anläggningen får vidtagas, om åtgärden föranleder endast ringa
ökning av kostnaden.

Anläggning får ej inrättas i strid mot fastställd plan eller bestämmelser
för markens bebyggande eller så att ändamålsenlig bebyggelse eller lämplig
planläggning försvåras.

7 §•

Kostnaderna för gemensamhetsanläggnings utförande, underhåll och drift
skola fördelas mellan ägarna till de fastigheter, som äro anslutna till anläggningen,
efter andelstal, bestämda enligt vad som är skäligt med hänsyn
till det behov som beräknas bli tillgodosett för varje fastighet genom
anläggningen. Andelstalet för varje fastighet fastställes vid förrättningen.
Kan genom mätning eller på liknande sätt bestämmas i vilken omfattning
anläggningen under viss tid utnyttjats för varje fastighet, äger dock samfälligheten,
om särskilda skäl icke föranleda annat, besluta att underhålls -

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1906

och driftskostnader som belöpa på nämnda tid skola fördelas efter ^aije
fastighets utnyttjande av anläggningen.

Vid förrättningen skall bestämmas i vad mån bidrag till kostnaderna
skall kunna utgå ur de anslutna fastigheterna med sådan förmånsrätt som
avses i lagen den 1966 (nr ) om förmånsrätt för fordringar

enligt denna lag. Sådan förmånsrätt får fastställas att i varje ansluten
fastighet gälla intill belopp, som motsvarar den ökning av fastighetens värde
anslutningen beräknas medföra, dock högst vad som belöper på fastigheten
av den beräknade kostnaden för anläggningens utförande och längst under
den tid anläggningen med sedvanligt underhåll kan antagas bevara sitt värde
väsentligen oförminskat.

Övergår fastighet till ny ägare, svarar denne, utom i fall som anges i
26 § första stycket, icke för bidrag som förfallit till betalning före den
bestämda tillträdesdagen eller, om han inropat fastigheten på exekutiv auktion,
före försäljningsdagen.

8 §•

Gemensamhetsanläggning skall brukas i överensstämmelse med sitt ändamål
och de närmare förskrifter som meddelas för att vinna detta. Kan
anläggning ej helt tillgodose de anslutna fastigheternas behov, skall begränsning
av deras rätt att utnyttja anläggningen bestämmas efter andelstalen.

9 §•

Därest rörande fastighet träffas överenskommelse om eller lämnas medgivande
till åtgärd som avses i denna lag, skall avgörandet vid förrättningen
grundas härpå. Vad nu sagts gäller dock ej i den mån åtgärden strider
mot beslut i fråga som avses i 17 § andra stycket eller bestämmelse i 7 §
andra stycket åsidosättes och ej heller i det fall att fastigheten häftar för
fordran eller annan rättighet, såvida innehavare av sådan fordran eller
rättighet icke samtycker till åtgärden eller denna är väsentligen utan betydelse
för hans rätt.

Förrättning

10 §.

Framställning om förrättning göres av ägaren till fastighet, som uppges
vara i behov av den med framställningen avsedda anläggningen, eller av
byggnadsnämnden.

Vid förrättningen får talan föras av ägaren till fastighet, som saken kan
angå. I fråga om fastighet, i vilken utrymme för anläggningen kan bli upplåtet,
äger även innehavare av annan särskild rätt till fastigheten än rätt
för fordran föra talan i den mån hans rätt beröres.

11 §•

Framställning om förrättning göres skriftligen hos länsstyrelsen i det
län där fastighet, som saken kan angå, är belägen.

1 framställningen skall anges den anläggning som avses bli inrättad.

Är det uppenbart, att framställningen icke kan upptagas till prövning,
skall den omedelbart avvisas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

12 §.

Avvisas ej framställning om förrättning, förordnar länsstyrelsen förrättningsman.

Till förrättningsman utses person, som äger den kunskap och erfarenhet
som uppdraget kräver samt även i övrigt är lämplig till detta.

13 §.

Om förrättningsmannen finner, att medverkan av gode män behöves,
eller om sakägare påkallar sådan medverkan och oskäligt dröjsmål icke
föranledes därav, skall förrättningsmannen biträdas av två gode män.
Dessa utses av förrättningsmannen bland dem som äro valda till nämndemän,
ägodelningsnämndemän eller gode män vid lantmäteriförrättningar.
Gode männen behöva dock ej deltaga i handläggningen beträffande fråga
av förberedande natur eller i åtgärd under förrättningen, för vilken deras
medverkan uppenbart saknar betydelse.

Deltaga gode män, äga bestämmelserna i det följande om förrättningsman
motsvarande tillämpning på honom jämte gode männen, om annat ej
framgår.

Bestämmes att gode män skola medverka, rubbas icke därigenom vad
som dessförinnan beslutats eller verkställts under förrättningen.

14 §.

Förrättningsmannen skall utreda vilka som äro sakägare och i förrättningsprotokollet
anteckna dem och de förhållanden på vilka deras ställning som
sakägare grundas.

15 §.

Förrättningen sker vid sammanträde med sakägarna. Åtgärder av förberedande
art få dock vidtagas och beslut meddelas i annan ordning än
vid sammanträde. Förekomma ej stridiga intressen i saken eller är det
uppenbart att anläggningen icke kan tillåtas, fordras ej sammanträde.

Vid sammanträde skola sakägarna erhålla tillfälle att utveckla sin talan
och förebringa utredning, som är av betydelse för de vid sammanträdet
behandlade frågorna.

Sammanträde hålles där fastigheterna äro belägna men får, när det
kan ske utan olägenhet, hållas på annan plats.

16 §-

Förrättningsmannen skall söka åstadkomma överenskommelse mellan
sakägarna. Sådan överenskommelse skall upprättas skriftligen samt undertecknas
av sakägarna och bestyrkas av förrättningsmannen. Den skall
fogas vid förrättningsprotokollet.

17 §''

Föreligga från andra synpunkter än som avses i 6 § andra stycket förutsättningar
för att inrätta gemensamhetsanläggning, skall förrättningsmannen,
innan saken slutligen prövas, hänskjuta ärendet till byggnadsnämnden
för prövning enligt angivna lagrum. Förrättningsmannen skall
därvid lämna byggnadsnämnden uppgift om de fastigheter för vilka anläggningen
är avsedd samt sådan beskrivning av anläggningen med angivande
av läge, storlek och beskaffenhet i övrigt som fordras för nämndens
bedömande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

Finner byggnadsnämnden, att hinder mot anläggningen ej möter enligt
6 § andra stycket, skall nämnden lämna medgivande till anläggningen.
Även om denna strider mot plan eller bestämmelser för markens bebyggande,
får sådant medgivande lämnas, när särskilda skäl föreligga och byggnadsnämnden
äger medge avvikelse från planen eller bestämmelserna enligt
vad som i allmänhet gäller.

"Talan mot beslut, varigenom byggnadsnämnden vägrat medgivande till
anläggningen eller vid sådant medgivande fogat villkor som innefattar avvikelse
från förrättningsmannens förslag, föres hos länsstyrelsen genom
besvär. Länsstyrelsen äger icke mot byggnadsnämndens mening medge
anläggningen i strid mot fastställd generalplan eller stadsplan.

18 §.

Har medgivande enligt 17 § helt eller delvis vägrats eller möter annat
hinder mot anläggningens inrättande, skall förrättningsmannen så snart
det kan ske besluta att inställa förrättningen. Föreligga förutsättningar
för att inrätta anläggningen, skall saken avgöras genom anläggningsbeslut.

1 anläggningsbeslut skall anges

1. anläggningens läge, storlek och huvudsakliga beskaffenhet i övrigt;

2. de fastigheter för vilka anläggningen är gemensam;

3. utrymme som upplåtes för anläggningen;

4. ersättning för upplåtelse av utrymme och för annat intrång genom
anläggningens utförande eller begagnande;

5. ersättning för annan skada som genom upplåtelsen uppkommer för
ägaren till fastigheten eller innehavare av annan särskild rätt till denna
än rätt för fordran;

6. varje ansluten fastighets andelstal;

7. det belopp för vilket förmånsrätt får åtnjutas i varje fastighet och
den tid under vilken det får ske;

8. för den händelse anläggningen skall vara av begränsad varaktighet,
den tid under vilken den skall bestå;

9. om med anläggningens utförande skall kunna anstå mer än fem år
från den dag beslutet vinner laga kraft, den tid inom vilken anläggningen
senast skall vara utförd.

19 §.

Förrättningsmannen och särskilt tillkallad sakkunnig äga erhålla ersättning,
innefattande skäligt arvode och gottgörelse för behövliga kostnader.
Gode männen äga erhålla ersättning enligt de bestämmelser som gälla för
gode män vid lantmäteriförrättningar. Ersättningarna utom arvode till förrättningsmannen
skola när det påfordras utges i förskott av den som gjort
framställning om förrättningen.

Förrättningskostnaderna skola, om anläggningsbeslut meddelas, bäras
av ägarna till de anslutna fastigheterna efter varje fastighets andelstal.
Inställes förrättning, skola kostnaderna betalas av den som gjort framställning
om förrättningen eller, om byggnadsnämnden påkallat förrättningen,
av kommunen. När det är skäligt på grund av särskilda omständigheter,
få kostnaderna dock fördelas på annat sätt.

Beslut i fråga som avses i denna paragraf meddelas i samband med anläggningsbeslutet
eller beslutet om förrättningens inställande. Beträffande
förskott kan beslut meddelas även under förrättningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

20 §.

Bestämmelserna i 2 kap. 2 § första stycket, 4, 8, 9 och It §§, 3 kap. 1 §,
2 § första stycket och andra stycket första punkten, 3 och 4 §§, 6 § första
stycket, 8, 9 och 13 §§, 16 kap. 2 § samt 18 kap. 3 § första stycket lagen
den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet äga motsvarande
tillämpning på förrättning enligt denna lag.

Utöver den rätt som enligt 2 kap. 11 § lagen om delning av jord å landet
tillkommer förrättningsmän och sakkunniga äga dessa, i den mån det behöves
för förrättningens utförande, erhålla tillträde till byggnad, som beröres
av förrättningen.

Om anläggningsbeslut eller beslut om förrättningens inställande icke
meddelas vid sammanträde, skall det meddelas på tid och plats som tillkännagivits
vid sammanträde eller varom sakägarna underrättats skriftligen
eller i annan ordning som bestämts vid sammanträde. Detsamma
gäller beslut, beträffande vilket besvärstiden räknas från dagen för beslutets
meddelande. Beslutet skall innehålla underrättelse om vad som skall
iakttagas för fullföljd av talan. Om anläggningsbeslut skall förrättningsmannen
omedelbart underrätta byggnadsnämnden.

21 §.

Talan mot beslut, som meddelats av förrättningsmän, föres genom besvär
hos den ägodelningsrätt inom vars domkrets fastigheterna äro belägna
eller, om fastigheterna ligga inom skilda domkretsar, hos den av ägodelningsrätterna
inom vars domkrets huvuddelen ligger. Mot beslut, varigenom
jäv mot förrättningsmän ogillats, föres dock talan hos ägodelningsdomaren.
Klagande skall inkomma med besvärsinlaga till ägodelningsdomaren
inom trettio dagar från den dag då anläggningsbeslutet eller beslutet
om förrättningens inställande meddelades eller, när under förrättningen
meddelats beslut, varigenom jäv mot förrättningsmän ogillats eller sakkunnig
tillkallats eller fråga om förskjutande av ersättning till förrättningsman
eller sakkunnig prövats, från den dag då detta beslut meddelades.

Byggnadsnämnden äger föra talan mot anläggningsbeslut på den grund
att beslutet strider mot avgörande i fråga som avses i 17 § andra stycket.

I fråga om förfarandet i målet och talan mot beslut som meddelas "i detta
gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet beträffande avslutad
jorddelningsförrättning eller, om talan avser beslut om ogillande av jäv
mot förrättningsmän, bestämmelserna i 21 kap. 29 § andra stycket och
50 § lagen om delning av jord å landet. Mot ägodelningsrätts beslut i dit
fullföljd fråga om tillkallande av sakkunnig får talan ej föras.

Samfällighet

22 §.

Samfällighet förvaltas av fastighetsägarna efter vad de gemensamt bestämma.

Kär fastighetsägare begär det, skola fastighetsägarna genom beslut på
sådan samfällighetsstämma som anges nedan utse styrelse för handhavande
av samfällighetens angelägenheter samt antaga firma, under vilken
verksamheten skall bedrivas, ävensom bestämma den ort där styrelsen

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

skali ha sitt säte. Styrelsen skall bestå av en eller flera ledamöter. Firman
skall uttrycka samfällighetens ändamål och vara lämplig i övrigt samt
tydligt skilja sig från andra förut anmälda eller registrerade firmor. Styrelsens
säte skall förläggas till ort inom det län där fastigheterna eller
huvuddelen av dem är belägen. Beslutet skall anmälas till länsstyrelsen
i det län där samfällighetens styrelse skall ha sitt säte. Vid anmälan skall
fogas styrkt avskrift av det stämmoprotokoll som upptager beslutet samt
av anläggningsbeslutet jämte bevis, att detta vunnit laga kraft eller ändå
skall lända till efterrättelse. När anmälan behörigen skett, kan samfälligheten
förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter. Endast styrelsen äger
därefter företräda samfälligheten i förhållande till tredje man. Beträffande
samfälligheten gälla i övrigt bestämmelserna i 23—34 §§.

23 §.

Fastighetsägarna äga skilja styrelseledamot från hans uppdrag före utgången
av den tid för vilken han blivit utsedd. Skiljande från styrelseuppdrag,
val av ny styrelseledamot och annan ändring i förhållande som
tidigare anmälts skola anmälas till länsstyrelsen.

Styrelsen äger utse särskild firmatecknare, om fastighetsägarna ej beslutat
annat. Bemyndigande att teckna firma kan av styrelsen återkallas
när som helst. Styrelsen skall till länsstyrelsen anmäla särskilt utsedd
firmatecknare och återkallelse av bemyndigande att teckna firma.

24 §.

Det åligger styrelsen att i överensstämmelse med fastighetsägarnas beslut,
i den mån dessa icke strida mot lag eller mot anläggningsbeslutet,
utöva de befogenheter som tillkomma samfälligheten i förhållande till fastighetsägarna,
ombesörja arbete som fordras för samfälligheten, tillse att
de förmåner som samfälligheten har till uppgift att bereda fastighetsägarna
komma dessa till godo utan att någon fastighetsägare missgynnas, uttaga
fastighetsägarnas bidrag, låta föra samfällighetens räkenskaper enligt vad
som i allmänhet gäller om bokföring och i övrigt handha samfällighetens
angelägenheter.

Som styrelsens beslut gäller den mening om vilken de flesta röstande
förena sig vid sammanträde. Vid lika röstetal avgöres val genom lottning
och gäller i andra frågor den mening som biträdes av ordföranden vid
sammanträdet.

Styrelseledamot äger ej taga befattning med angelägenhet, vari han äger
ett väsentligt intresse som strider mot samfällighetens.

25 §.

Om fastighetsägarna ej besluta annat, uttaxeras deras bidrag genom att
styrelsen årligen upprättar och på samfällighetsstämma ger fastighetsägarna
del av debiteringslängd, upplagande det belopp som skall uttaxeras, vad
därav belöper på varje fastighetsägare och tiden för inbetalningen.

Förslå ej tillgängliga medel till betalning av klar och förfallen skuld för
vilken samfälligheten svarar, åligger det styrelsen att ofördröjligen upprätta
och på stämma ge fastighetsägarna del av särskild debiteringslängd samt
att omedelbart uttaga vad som fordras.

lj- Biliang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 128

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

och uttaga erforderligt belopp. Även om sådan försummelse ej föreligger,
skall syssloman förordnas när det fordras för att förmånsrätt för skulden
enligt lagen om förmånsrätt för fordringar enligt denna lag skall kunna
göras gällande. Om förmånsrätt kunnat göras gällande på borgenärens föranstaltande,
får bidrag som utgått med förmånsrätt ej sammanblandas med
andra tillgångar i samfälligheten eller tagas i mät för annan borgenärs
fordran. Syssloman äger av samfälligheten uppbära arvode, som bestämmes
av länsstyrelsen.

26 §.

Kan bidrag, som påförts ägare till fastighet enligt 25 §, ej uttagas hos
honom, fördelas bristen mellan övriga fastighetsägare i förhållande till deras
inbördes bidragsskyldighet. För brist från fastighet, som övergått till ny
ägare annorledes än genom försäljning på exekutiv auktion, är dock den
nye ägaren ansvarig före ägarna till övriga fastigheter, om bidraget förfallit
till betalning inom ett år före den bestämda tillträdesdagen och icke kan
utgå med förmånsrätt i fastigheten enligt lagen om förmånsrätt för fordringar
enligt denna lag. Bristen fördelas genom ny debiteringslängd. Inbetalas
bidraget senare helt eller delvis från den fastighet, vars ägare det påförts
i debiteringslängd enligt 25 §, skall det influtna beloppet tillgodoräknas
ägarna till de fastigheter, från vilka bristen täckts, i förhållande till vad
som utgått från varje fastighet.

Anser fastighetsägare att uttaxering eller fördelning ej överensstämmer
med lag eller med beslut som fattats med stöd därav, äger han väcka talan
om rättelse inom fyra veckor från den dag då debiteringslängden framlades
på stämma.

Om rätten ej i samband med talan som avses i andra stycket förordnar
annat, får debiterat och till betalning förfallet belopp uttagas enligt utsökningslagens
bestämmelser om fordran för vilken betalningsskyldighet ålagts
genom dom som äger laga kraft.

27 §.

Fastighetsägares rätt att deltaga i handhavandet av samfällighetens angelägenheter
utövas på samfällighetsstämma.

Den som underlåtit att i rätt tid fullgöra sin bidragsskyldighet får deltaga
i förhandlingarna men äger ej rösträtt, innan han fullgjort vad han
eftersatt.

Fastighetsägare eller annan får icke, själv eller genom ombud eller som
ombud, deltaga i behandling av angelägenhet, vari han äger ett väsentligt
intresse som strider mot samfällighetens.

28 §.

Fastighetsägarna kallas till samfällighetsstämma av styrelsen. I kallelse
skall anges vilka ärenden som skola behandlas samt tid och plats för stämman.
Kallelse skall ske i så god tid före stämman att fastighetsägarna erhålla
skäligt rådrum.

Finnes ej styrelse eller underlåter styrelsen att utfärda kallelse till stämma
i enlighet med vad som kan ha bestämts därom, skall länsstyrelsen på
anmälan av fastighetsägare utlysa stämman. Om minst en femtedel av samtliga
röstberättigade fastighetsägare, med uppgift om de ärenden som skola
behandlas, hos styrelsen påfordrar att stämma hålles, skall styrelsen inom
en vecka utfärda kallelse. Sker det ej, skall länsstyrelsen på anmälan av
fastighetsägare utlysa stämma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

På fastighetsägares begäran skall förrättningsmannen i samband med
förrättningens slutförande hålla sammanträde med fastighetsagarna tor
utseende av styrelse. Sådant sammanträde anses som stamma. Beslut som
fattas därvid gäller dock endast under förutsättning att anlaggmngsbeslutet
vinner laga kraft eller ändå skall lända till efterrättelse.

29 §•

Varje röstberättigad fastighetsägare, som själv eller genom ombud ar
närvarande på samfällighetsstämma, äger rösträtt i förhållande till det tor
hans fastighet bestämda andelstalet. Dock får ej någons röstetal överstiga
en femtedel av det sammanlagda röstetalet för samtliga på stämman nar varande

röstberättigade fastighetsägare. . ...

Som stämmans beslut gäller den mening som erhållit det högsta röstetalet
utom i fall för vilka fastighetsägarna bestämt annat. Vid lika röstetal
avgöres val genom lottning och gäller i andra frågor den mening som
biträdes av de flesta röstande eller, vid lika antal röstande, av stammans

ordförande. ... ...

Över beslut som fattas på stämma skall genom styrelsens forsorg loras
protokoll, vilket skall hållas tillgängligt för fastighetsägarna senast tva
veckor efter stämman.

30 §.

Styrelsen är skyldig att på samfällighetsstämma lämna de upplysningar
om samfällighetens verksamhet som fastighetsägare begär och som kunna

vara av betydelse för fastighetsägarna.

Oavsett om för samfälligheten meddelats särskilda bestämmelser angående
revision, äger fastighetsägare, som hos styrelsen påkallar granskning
av samfällighetens böcker, räkenskaper eller andra handlingar, få del av
dessa på lämpligt sätt.

31 §.

Anser styrelseledamot eller fastighetsägare, att beslut som fattats på samfällighetsstämma
icke tillkommit i behörig ordning eller eljest strider mot
]ao- eller mot anläggningsbeslutet, äger han vid rätten föra talan mot stammobeslutet.
Grundas talan på att beslutet icke tillkommit i behörig ordning
eller att det eljest kränker endast fastighetsägares rätt, skall talan väckas
inom fyra veckor från beslutets dag vid påföljd att beslutet eljest är gällande.
... .

När talan väckts, äger rätten förordna att beslutet tills vidare ej lar verkställas.
_ .. ...

Dom, varigenom stämmobeslut upphävts eller ändrats, galler aven tor

fastighetsägare som ej fört talan.

32 §.

Angående skyldighet för styrelseledamot eller annan som ägt företräda
samfälligheten eller revisor eller tastighetsägarc att ersätta skada, som han
tillskyndat samfälligheten, fastighetsägare eller tredje man, samt angående
talan om sådan ersättning äger vad som för motsvarande fall är föreskrivet
i fråga om ekonomisk förening tillämpning.

33 §.

Skall styrelse utses men har del ej skett eller har styrelseledamot avgått
eller hans uppdrag i annat fall upphört och är styrelsen ej ändock beslutför,

Iiiingl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

äger länsstyrelsen, på yrkande av någon vilkens rätt är beroende av att
behörig styrelse finnes, förordna syssloman att antingen ensam eller jämte
de styrelseledamöter som kunna finnas handha sanifällighetens angelägenheter
och företräda samfälligheten såsom styrelse.

Handhas sanifällighetens angelägenheter på sådant sätt att anläggningen
icke kan utnyttjas i den omfattning anläggningsbeslutet anger, äger länsstyrelsen
på begäran av fastighetsägare förordna syssloman att omhänder -ha förvaltningen. Sådant förordnande får meddelas endast om fastighetsägaren
visar att stämmobeslut påkallats i syfte att åstadkomma rättelse
utan att sådan likväl kommit till stånd inom skälig tid. Underlåtes åtgärd,
som fordras för att undvika betydande skada eller olägenhet, kan likväl
syssloman förordnas omedelbart, om stämmobeslut ej kan avvaktas med
hänsyn till sakens brådskande beskaffenhet.

Syssloman äger av samfälligheten uppbära arvode, som bestämmes av
länsstyrelsen.

34 §.

Kallelse och annat meddelande anses ha kommit till fastighetsägares
kännedom, om handlingen avlämnats på posten i betalt brev, ställt till
fastighetsägarens vanliga adress eller till hans fastighet om annan adress
ej är känd.

Verkställighet m. m.

35 §.

o Beslut, som meddelats av förrättningsman och som vunnit laga kraft,
får med iakttagande av bestämmelserna i det följande verkställas såsoni
lagakraftvunnen dom.

Ha besvär anförts mot anläggningsbeslut, äger rätten förordna, att beslutet
utan hinder av den förda talan skall lända till efterrättelse från dag,
som rätten bestämmer med iakttagande av att fastighetsägare eller annan
vars rätt beröres får skäligt rådrum. Sådant förordnande får meddelas
endast på yrkande av någon som ställer betryggande säkerhet för den ersättning,
som kan komma att bestämmas utöver vad anläggningsbeslutet
föreskriver, jämte ränta samt för det skadestånd, som han kan bli skyldig
att utge, om beslutet ändras på annat sätt.

Förordnande enligt andra stycket får meddelas utan huvudförhandling.
Innan förordnande meddelas, skola sakägarna erhålla tillfälle att yttra sig.
Rätten skall i samband med målets avgörande pröva, om förordnandet alltjämt
skall bestå. Talan mot ägodelningsrätts beslut under rättegången i fråga
som avses här föres särskilt. Mot hovrätts beslut i fråga angående förordnande
enligt andra stycket får talan ej föras.

36 §.

Ersättning enligt 4 § skall erläggas inom tre månader efter det att anläggningsbeslutet
vann laga kraft. Har enligt 35 § andra stycket förordnats,
att anläggningsbeslut skall lända till efterrättelse utan hinder av förd talan,
skall den däri bestämda ersättningen erläggas inom tre månader efter
det att förordnandet vann laga kraft. Om ersättningen slutligt bestämmes
till högre belopp, gäller om erläggande av det överskjutande beloppet vad

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

som är föreskrivet i första punkten här ovan. Erlägges ersättning efter Lid
som nu angivits eller, om tillträde skett tidigare, efter tiden härför, skall
därjämte utges sex procent årlig ränta, i förra fallet från den bestämda
tidens utgång och i senare fallet från tillträdesdagen. Ersättning, ränta
däri inbegripen, utges till den ersättningsberättigade, om annat ej följer
av andra stycket nedan.

Om fastighet på vilken anläggningen skall inrättas häftar för fordran,
skall förrättningsmannen eller, när anläggningsbeslutet meddelats av domstol,
denna förordna att sådan ersättning som enligt 4 § utgår för upplåtelse
av utrymme till anläggningen och annat intrång genom anläggningens utförande
eller begagnande jämte ränta skall nedsättas hos länsstyrelsen för
fördelning. Detta gäller dock icke, om ersättningens utbetalande till den
därtill berättigade medgivits av samtliga fordringshavare eller är väsentligen
utan betydelse för dem. I fråga om ordningen för och verkan av fördelningen
äga bestämmelserna om upplåtelse av nyttjanderätt eller servitutsrätt
enligt lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation motsvarande
tillämpning. Har förordnande om nedsättning meddelats men fördelning
ännu ej skett, utgör förordnandet ej hinder mot utbetalning till den ersättningsberättigade,
om medgivanden från fordringshavarna företetts hos
länsstyrelsen.

Innan ersättning till fullo erlagts i föreskriven ordning, får upplåtet utrymme
ej tillträdas utan medgivande av den vilkens rätt beröres. Har enligt
35 § andra stycket förordnats, att anläggningsbeslut skall lända till efterrättelse
utan hinder av förd talan, fordras för tillträde att den i detta beslut
bestämda ersättningen erlägges. Vad sålunda erlagts får sedermera ej återkrävas.

37 §.

Har inom ett år efter det att anläggningsbeslutet vunnit laga kraft ersättningen
för upplåtet utrymme ej till fullo erlagts i föreskriven ordning och
har ej heller någon som i beslutet tillerkänts sådan ersättning begärt verkställighet
av beslutet i denna del, är beslutet förfallet.

Anläggningsbeslutet är likaledes förfallet, om anläggningen ej utförts
inom fem år efter det att beslutet vunnit laga kraft eller inom den längre
tid som bestämts i anläggningsbeslutet. Vid förrättning, som begärts före
tidens utgång, får dock anstånd med anläggningens utförande medges för
ytterligare högst fem år. Tid för talan mot beslut i fråga som avses här
räknas från dagen för beslutet.

Erlagd ersättning får ej återkrävas på den grund att anläggningsbeslutet
förfallit till följd av bestämmelse här ovan.

38 §.

Angående anläggningsbeslut, som vunnit laga kraft eller som ändå skall
lända till efterrättelse, skall anteckning göras i fastighetsboken för varje
fastighet som beröres av beslutet. Har beslutet förfallit eller av annan anledning
upphört att gälla, skall även detta på anmälan antecknas.

Kungl. Mcij.ts proposition nr 128 år 1966

Verkan av ändrade förhållanden

39 §.

Inträda, sedan anläggningsbeslut vunnit laga kraft, ändrade förhållanden
av beskaffenhet att i väsentlig mån inverka på fråga, som avgjorts genom
beslutet, kan frågan prövas vid ny förrättning.

Vid den nya förrättningen får vid bedömande av fråga om fastighets
fortsatta anslutning till anläggningen eller om minskning av fastighets andelstal
hänsyn ej tagas till sådan ändring av fastighetens bebyggelse eller
användning som kan antagas ha skett i syfte att erhålla utträde eller nedsättning
av fastigheten åvilande bidragsskyldighet.

Är vid den nya förrättningen endast fråga om ändring, som icke påverkar
bebyggelsens utformning eller markanvändningen i övrigt, får frågan avgöras
utan att byggnadsnämndens medgivande enligt 17 § inhämtas.

40 §.

Beslutas ändring angående vilka fastigheter som skola vara anslutna
till anläggning och är den till anläggningen knutna samfälligheten sådan
att den kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter, skall prövas, huruvida
den skall bestå med den jämkning som ändringen medför eller om den
skall upplösas.

41 §.

Anslutes fastighet till befintlig anläggning, är fastighetens ägare enligt vad
som bestämmes vid förrättningen skyldig att, lika med övriga fastighetsägare,
efter andelstal bidraga till betalningen av samfällighetens förbindelser
i den mån dessa icke överstiga värdet av anläggningen och tillgångarna i
samfälligheten. Är värdet högre än beloppet av samfällighetens förbindelser,
är fastighetens ägare skyldig att till övriga fastighetsägare utge på fastigheten
belöpande andel av skillnaden. Vid prövningen skall anläggningens
värde uppskattas med hänsyn till kostnaden för anläggningens utförande
efter skäligt avdrag för förslitning och minskad användbarhet.

Första stycket äger motsvarande tillämpning, om andelstalet för fastighet
som redan är ansluten höies.

42 §.

Förklaras fastighet ej längre skola vara ansluten till anläggning, skall
fastighetens ägare enligt vad som bestämmes vid förrättningen befrias från
skyldighet att tillsammans med övriga fastighetsägare efter andelstal bidraga
till betalningen av samfällighetens förbindelser till den del dessa icke
överstiga värdet av anläggningen och tillgångarna i samfälligheten. I den
mån samfällighetens förbindelser överstiga nämnda värde eller om brist uppkommer
genom att bidrag till dessa eller i första punkten avsedda förbindelser
ej kan uttagas hos annan fastighetsägare, har ägaren till fastigheten
dock även efter det att dess anslutning till anläggningen upphört samma betalningsansvar
som dessförinnan. Är värdet av anläggningen och tillgångarna
i samfälligheten högre än samfällighetens förbindelser, är fastighetens
ägare berättigad att erhålla på fastigheten belöpande andel av skillnaden.
Vid tillämpningen av detta stycke skall anläggningens värde uppskattas enligt
bestämmelserna i 41 §.

Sker utdebitering hos ägare till fastighet, som ej längre är ansluten till

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

anläggningen, skall han kallas till stämma vid vilken debiteringslangden
framlägges. Beträffande honom gälla de på ägare till ansluten fastighet tillämpliga
bestämmelserna i fråga om behörighet att klandra uttaxeringen och

förpliktelse att erlägga debiterat belopp. . .

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning, om andels talet

för fastighet som redan är ansluten sänkes.

43 §.

Förutom i fall som avses i 40 § skall samfällighet upplösas, om anläggningsbeslutet
förfallit eller tiden för anläggningens bestånd utgått eller torordnande
meddelats om att anläggningen skall upphöra.

Samfällighet, som är sådan att den kan förvarva rättigheter och lklada sig
skyldigheter, får ej upplösas, innan all dess skuld blivit betald eller de medel
som fordras för betalningen blivit nedsatta i förvar hos länsstyrelsen. Om
tillgångarna överstiga skulderna vid samfällighetens upplösning, skall överskottet
enligt beslut på samfällighetsstämma skiftas mellan fastighetsägarna
efter vad som finnes skäligt. Skiftas samfällighetens tillgångar, innan all
skuld blivit betald eller nedsättning skett, svara fastighetsägarna för skulden
solidariskt såsom för egen skuld. I samband med samfällighetens upplösning
får kallelse sökas på dess okända borgenärer. Därvid äga de i forordningen
den 4 mars 1862 (nr 10 s. 1) om tioårig preskription och om
kallelse å okända borgenärer meddelade bestämmelserna om sådan kallelse
motsvarande tillämpning. . ..

När samfällighet som avses i andra stycket upplösts, skall fastighetsägare
eller annan som haft att ombesörja skifte anmäla detta till länsstyrelsen och
lämna denna styrkt avskrift av skifteshandlingen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Vid tillämpning av 2 § jämställes avstyckningsplan med byggnadsplan.

2) Förslag
till
Lag

om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa
gemensamhetsanläggningar

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Har ägare till fastighet påförts bidrag till samfällighet enligt 25 eller
26 § lagen den 1966 (nr ) om vissa gemensamhetsanlägg ningar,

^äger samfälligheten, när anläggningsbeslutet vunnit laga kraft, ur
fastigheten i vems hand den än är njuta betalning för bidraget med samma
förmånsrätt som enligt 17 kap. 6 § handelsbalken tillkommer enskild
ränteägare för avgäld av fast egendom, i den mån bidraget faller inom det
belopp och förmånsrätten göres gällande inom den tid som fastställts i anläggningsbeslutet.
Har ägaren påförts flera bidrag och överstiga dessa sam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

manlagt nämnda belopp, äger tidigare påfört bidrag företräde framför senare
påfört. Förmånsrätten skall anses ha gjorts gällande inom den i anläggningsbeslutet
angivna tiden, såframt yrkande om förmånsrätt framställts
vid exekutiv försäljning av fastigheten i anledning av utmätning, som
skett före tidens utgång, eller under konkurs på grund av ansökan, som
gjorts dessförinnan.

2 §•

Har samfälligheten upptagit lån eller eljest iklätt sig förbindelse, skall
med styrelsens samtycke borgenären på yrkande antecknas som innehavare
av fordringen i fastighetsboken för varje i samfälligheten ingående fastighet,
dock högst till belopp, för vilket samfälligheten får åtnjuta förmånsrätt
enligt 1 §. Därefter får såvitt avser belopp, som svarar mot fordringen,
samfällighetens förmånsrätt göras gällande endast av syssloman, som enligt
lagen om vissa gemensamhetsanläggningar på borgenärens begäran
förordnats att uttaga medel till betalning av klar och förfallen skuld. Förmånsrätt
får ej atnjutas till större andel av det i anläggningsbeslutet medgivna
beloppet i var och en av fastigheterna än som motsvarar vad som
belöper på fastigheten av fordringens belopp. Efter medgivande av borgenären
får förmånsrätt göras gällande utan hinder av att syssloman ej förordnats
enligt vad nu sagts.

För flera borgenärer får anteckning ej ske till högre sammanlagt belopp
i varje fastighet än som fastställts i anläggningsbeslutet. Yrkas sådan anteckning
av flera borgenärer samtidigt, njuta de lika rätt.

3 §•

Har vid försäljning av fastighet på exekutiv auktion yrkats betalning
med förmånsrätt för bidrag, skall när auktionen vunnit laga kraft det belopp
intill vilket förmånsrätt får åtnjutas i fastigheten minskas med bidragets
belopp. Efter anmälan av auktionsförrättaren skall inskrivningsdomaren
göra anteckning därom i fastighetsboken.

Samfällighetens styrelse äger med samtycke av den som är antecknad
i fastighetsboken som borgenär besluta, att det belopp intill vilket förmånsrätt
får åtnjutas skall minskas med en viss, för alla fastigheter lika
stor andel, minst en femtedel, av det ursprungliga beloppet för varje fastighet.
Sedan anteckning om sådant beslut på begäran av stvrelsen gjorts i
fastighetsboken, gäller minskningen i fråga om bidrag som påföres därefter.

4 §•

Lagens bestämmelser om fastighet äga motsvarande tillämpning på
tomträtt som är inskriven och på sådan rätt till ofri tomt i stad som utgör
fast egendom. Såvitt angår tomträtt gäller dock förmånsrätten efter
den förmånsrätt som tillkommer jordägaren för avgäld.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 dr 1966

3) Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 56 § lagen den 31 mars 195a (nr 183)

om bankrörelse

Härigenom förordnas, att 56 § lagen den 31 mars 1955 om bankrörelse1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

56 §.

Bankaktiebolag må-------— j— dock

1. stat, kommun--------särskild säkerhet;

1 a. samfällighet som avses i lagen
den 1966 (nr

) om vissa gemensamhetsanläggningar
kunna erhålla kredit till belopp,
för vilket förmånsrätt åtnjutes
på grund av lagen den
1966 (nr ) om förmånsrätt för
fordringar enligt nyssnämnda lag,
om förmånsrätten får göras gällande
på bankbolagets föranstaltande;

2. kortvarig kredit--------anses föreligga;

3. av vederhäftig-------- — erhållits; samt

4. annan kredit---------femtontusen kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

4) Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 28 § lagen den 3 juni 1955 (nr 416)

om sparbanker

Härigenom förordnas, att 28 § lagen den 3 juni 19o5 om sparbanker- skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (höreslagen lydelse)

28 §.

Sparbanks utlåningsrörelse---sparbankens verksamhetsområde.

Lån må-------i checkräkning.

Lån utan särskild säkerhet må be- Lån utan särskild säkerhet må beviljas
till belopp i varje särskilt fall viljas till belopp i varje särskilt fall

1 Senaste lydelse av 56 § se 1962:615.

2 Senaste lydelse av 28 § se 1965: 220.

Kiingl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

(Nuvarande lydelse)

I övrigt äger sparbank utlämna
lån allenast mot fullgod säkerhet av
pant eller borgen. Mot inteckning i
fartyg eller förlagsinteckning eller
inteckning i jordbruksinventarier
må lån ej utlämnas, sparbank dock
obetaget att mottaga sådan säkerhet
tillika med annan i och för sig fullgod
säkerhet, som nyss nämnts. Lån
mot pant av aktier eller förlagsbevis
må utlämnas högst till sammanlagt
belopp motsvarande hälften av sparbankens
fonder, dock att sparbank
icke må som pant mottaga aktie i
bolag, vars verksamhet huvudsakligen
består i att förvalta eller driva
handel med aktier eller som idkar
emissionsrörelse, eller förlagsbevis,
som sådant bolag eller sparbanken
själv utställt. Ej heller må sparbank
som pant godtaga bevis om tillskott
till garantifond eller grundfond i
sparbanken.

Vad i---------är

(Föreslagen lydelse)

av högst femtusen kronor eller det
högre belopp, dock högst femtontusen
kronor, som må vara bestämt i
reglementet. Lån som här avses må
beviljas till ett sammanlagt belopp
motsvarande högst en femtedel av
sparbankens fonder. Utan hinder av
vad nu sagts må lån utan särskild
säkerhet beviljas dels annan sparbank
eller kommun eller därmed
jämförlig samfällighet, dels samfällighet
som avses i lagen den
1966 (nr ) om vissa gemensamhetsanläggningar,
om lånet ej överstiger
belopp för vilket förmånsrätt
åtnjutes på grund av lagen den

1966 (nr ) om förmånsrätt
för fordringar enligt nämnda
lag och förmånsrätten får göras
gällande på sparbankens föranstaltande.

I övrigt äger sparbank utlämna
lån allenast mot fullgod säkerhet av
pant eller borgen. Mot inteckning i
fartyg må lån ej utlämnas, sparbank
dock obetaget att mottaga sådan säkerhet
tillika med annan i och för
sig fullgod säkerhet, som nyss
nämnts. Lån mot pant av aktier eller
förlagsbevis må utlämnas högst till
sammanlagt belopp motsvarande
hälften av sparbankens fonder, dock
att sparbank icke må som pant mottaga
aktie i bolag, vars verksamhet
huvudsakligen består i att förvalta
eller driva handel med aktier eller
som idkar emissionsrörelse, eller
förlagsbevis, som sådant bolag eller
sparbanken själv utställt. Ej heller
må sparbank som pant godtaga bevis
om tillskott till garantifond eller
grundfond i sparbanken.

ansvarig.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1988

5) Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 25 maj 1956 (nr 216)

om j ordbrukskasserörelsen

Härigenom förordnas, att 37 § lagen
rörelsen skall erhålla ändrad lydelse

(Nuvarande lydelse)

Kreditkassa må icke bevilja kredit,
utan att säkerhet som av kassan
prövas betryggande ställes antingen
i fast eller lös egendom eller ock i
fordringsrätt jämväl mot annan än
den, åt vilken krediten beviljas. Mot
inteckning i jordbruksinventarier
må kredit ej beviljas, kassan dock
obetaget att mottaga sådan säkerhet
tillika med annan i och för sig fullgod
säkerhet. Jordbrukskassa må
bevilja kredit mot förlagsinteckning
allenast om annan i och för sig fullgod
säkerhet ställes eller centralkassan
för varje särskilt fall lämnat
medgivande.

Lån mot---------

Utan hinder av vad i första stycket
stadgas må kommun eller annan därmed
jämförlig samfällighet ävensom
allmän kassa eller inrättning, vars
reglemente blivit fastställt av
Konungen, så ock bankaktiebolag
eller sparbank kunna erhålla kredit
ulan särskild säkerhet. Vad i första
stycket stadgas skall ej heller avse
lån, för vars fulla gäldande staten
eller kommun eller därmed jämförlig
samfällighet är ansvarig.

den 25 maj 1956 om jordbrukskassepå
sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse)

§.

jordbrukets kreditkassa.

Utan hinder av vad i första stycket
stadgas må kommun eller annan därmed
jämförlig samfällighet ävensom
allmän kassa eller inrättning, vars
reglemente blivit fastställt av
Konungen, så ock bankaktiebolag
eller sparbank kunna erhålla kredit
utan särskild säkerhet. Även samfällighet
som avses i lagen den

1968 (nr ) om vissa gemensamhetsanläggningar
må utan särskild
säkerhet kunna erhålla kredit
till belopp, för vilket förmånsrätt åtn
jutes på grund av lagen den

1966 (nr ) om förmånsrätt
för fordringar enligt nämnda
lag, om förmånsrätten får göras gällande
på kreditkassans föranstaltande.
Vad i första stycket stadgas skall

Kungl. Maj ds proposition nr 128 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ej heller avse lån, för vars fulla gäldande
staten eller kommun eller
därmed jämförlig samfällighet är
ansvarig.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

6) Förslag
till

Förordning

angående ändring i förordningen den 29 november 1963 (nr 573)
om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och
om stadshypoteksföreningar

Härigenom förordnas, dels att 12, 14, 21, 23, 28 och 30 §§ förordningen
den 29 november 1963 om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och
om stadshypoteksföreningar skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives, dels att i förordningen skall införas en ny paragraf, betecknad
30 a §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12 S.

Kassan må--------

Förfallotiden för------

Utöver dessa lån må kassan utlämna
lån till föreningarna motsvarande
sådana lån för kostnader
under byggnadstiden (byggnadskreditiv)
som avses i 28 § tredje
stycket.

Lånesumman skall ----— —

(sammansatta lån).

- — kassans förbindelser.

Utöver dessa lån må kassan utlämna
lån till föreningarna motsvarande
dels sådana lån för kostnader
under byggnadstiden (byggnadskreditiv)
som avses i 28 § tredje
stycket, dels lån enligt 30 a §.
---med lånesumman.

§■

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1906

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Medlem i förening är fastighetsägare
eller tomträttshavare, som
hos föreningen häftar för lån för
vilket föreningen erhållit medel från
kassan.

Förening må, bortsett från placeringen
av den i 32 § angivna säkerhetsfonden,
meddela lån endast mot
säkerhet av inteckning i fast egendom
eller tomträtt. Härvid skall iakttagas,
att den fasta egendomen eller
den med tomträtt upplåtna fastigheten
är belägen inom föreningens
verksamhetsområde, att därå finnes
uppförd byggnad, som är nöjaktigt
brandförsäkrad och som huvudsakligen
är avsedd för bostadsändamål
eller till affärslokaler, samt att, då
fråga är om lån mot säkerhet av inteckning
i tomträtt, kassans styrel -

Svenska bostadskreditkassans eller
kassans egna obligationer eller genom
utlåning mot fullgod säkerhet
av sådana obligationer eller av inteckning
i fast egendom i stad eller
tomträtt till i stad belägen fastighet
eller mot sådan förmånsrätt som
åtnjutes på grund av lagen den
1966 (nr ) om förmånsrätt för
fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar
och som
får göras gällande på kassans föranstaltande.

§•

Stadshypoteksförening har till ändamål
att, i enlighet med bestämmelserna
i denna förordning och i reglemente
som utfärdas av Kungl.
Maj :t, tillhandahålla lån mot säkerhet
av inteckning i fast egendom eller
tomträtt eller lån för vilket förmånsrätt
åtnjutes på grund av lagen
om förmånsrätt för fordringar enligt
lagen om vissa gemensamhetsanläggningar.

§•

Medlem i förening är fastighetsägare,
tomträttshavare eller i 30 a §
angiven samfällighet, som hos föreningen
häftar för lån för vilket föreningen
erhållit medel från kassan.

§•

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

(Nuvarande lydelse)

se godkänt det gällande tomträttsavtalet.
Som byggnad, huvudsakligen
avsedd för bostadsändamål, anses
jämväl för flera sådana byggnader
gemensam anläggning för värme,
varmvatten, tvätt eller annat liknande
ändamål.

(Föreslagen lydelse)

het av inteckning i tomträtt, kassans
styrelse godkänt det gällande tomträttsavtalet.
Som byggnad, huvudsakligen
avsedd för bostadsändamål,
anses jämväl för flera sådana byggnader
gemensam anläggning för värme,
varmvatten, tvätt eller annat
liknande ändamål,
brandförsäkring,
för lånet.

--kreditivets belopp.

I fråga —------— på

För att--

Säkerhet, som

30 §.

Inteckning i----------på brandförsäkring.

Vad sålunda---------- lånets belopp.

För annat---------av uppskattningsvärdet.

Inteckning, som —---------i anspråk.

Har i---------denna uppföres.

Får beträffande den fasta egendomen
eller tomträtten åtn jutas förmånsrätt
på grund av lagen om förmånsrätt
för fordringar enligt lagen
om vissa gemensamhetsanläggningar,
skall vid beviljandet av lån mot
inteckningssäkerhet anses som om
lånesökanden till belopp, för vilket
sådan förmånsrätt får åtnjutas, erhållit
lån mot säkerhet av inteckning
med bästa förmånsrätt.

30 a §.

Åt samfällighet, som avses i lagen
om vissa gemensamhetsanläggningar,
får förening meddela lån till belopp
för vilket förmånsrätt får åtnjutas
på grund av lagen om förmånsrätt
för fordringar enligt lagen
om vissa gemensamhetsanläggningar,
om förmånsrätten får göras gällande
på föreningens föranstaltande.
För sådant lån gälla följande särskilda
bestämmelser.

Alla eller flertalet av de fastigheter
som utgöra samfälligheten skola
vara belägna inom föreningens
verksamhetsområde och i övrigt uppfylla
bestämmelserna i 28 § om beby99else-
Består gemensamhetsanläggning
helt eller delvis av byggnad,
skall denna vara nöjaktigt brandförsäkrad.
1 fråga om lån för anlägg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ning, till vilken är ansluten fastighet
som äges av kommun, får förening, i
den omfattning och på de villkor
Kungl. Maj.t bestämmer, efterge
kravet på brandförsäkring.

Åt samfällighet för ej lämnas lån
till högre belopp än det vartill med
hänsyn till 30 § första, andra, tredje
och femte styckena lån mot inteckningssäkerhet
sammanlagt kunnat
lämnas för de fastigheter som utgöra
samfälligheten.

Lån får meddelas även i form av
byggnadskreditiv. Föreskrifterna i
första, andra och tredje styckena
äga därvid motsvarande tillämpning.

Bestämmelserna i denna paragraf
om fastighet äga motsvarande tilllämpning
på tomträtt, som är inskriven,
under förutsättning att kassans
styrelse godkänt det gällande tomträttsavtalet.
De äga vidare tillämpning
på sådan rätt till ofri tomt i
stad som utgör fast egendom.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1967.

7) Förslag
till

Förordning

angående ändring i förordningen den 29 november 1963 (nr 575) om
Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar

Härigenom förordnas, dels att 12, 14, 21, 23, 28 och 30 §§ förordningen
den 29 november 1963 om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels
att i förordningen skall införas en ny paragraf, betecknad 30 a §, av nedan
angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12 §.

Ivassan må — — — —■ — — —■ — fyrtio ai.

Utöver dessa lån må kassan utläm- Utöver dessa lån må kassan ul na

lån till föreningarna motsvaran- lämna lån till föreningarna motsvade
sådana lån för kostnader un- rande dels sådana lån för kostna -

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

der byggnadstiden (byggnadskredi- der under byggnadstiden (byggtiv)
som avses i 28 § tredje stycket, nadskreditiv) som avses i 28 § tredje
stycket, dels lån enligt 30 a §.
Lånesumman skall---------— med lånesumman.

14 S.

Inflyta medel till kassan, som
denna icke genast kan använda till
infriande av sina förbindelser eller
till utlåning åt föreningarna, äger
kassan göra sådana medel räntebärande
genom insättning hos svenskt
bankaktiebolag eller hos svensk
sparbank eller på postgiro eller genom
placering i svenska statsobligationer
eller andra svenska statspapper,
i Sveriges allmänna hypoteksbanks
eller Konungariket Sveriges
stadshypotekskassas obligationer eller
genom utlåning mot fullgod säkerhet
av sådana obligationer eller
av inteckning i fast egendom i stad
eller tomträtt till i stad belägen fastighet.

Medlem i förening är fastighetsägare
eller tomträttshavare, som hos
föreningen häftar för lån för vilket

§•

Bostadskreditförening har till ändamål
att, i enlighet med bestämmelserna
i denna förordning och i
reglemente som utfärdas av Kungl.
Maj :t, tillhandahålla lån mot säkerhet
av inteckning i fast egendom
eller tomträtt eller lån för vilket
förmånsrätt åtn jutes på grund av
lagen om förmånsrätt för fordringar
enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar.

§.

Medlem i förening är fastighetsägare,
tomträttshavare eller i 30 a §
angiven samfällighet, som hos för -

Knngl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

(Nuvarande lydelse)

föreningen erhållit medel från kassan.

Förening må, bortsett från placeringen
av den i 32 § angivna säkerhetsfonden,
meddela lån endast mot
säkerhet av inteckning i fast egendom
eller tomträtt. Härvid skall
iakttagas, att den fasta egendomen
eller den med tomträtt upplåtna fastigheten
är belägen inom föreningens
verksamhetsområde, att därå finnes
uppförd byggnad, som är nöjaktigt
brandförsäkrad och som huvudsakligen
är avsedd för bostadsändamål
eller till affärslokaler, samt att, då
fråga är om lån mot säkerhet av inteckning
i tomträtt, kassans styrelse
godkänt det gällande tomträttsavtalet.
Som byggnad, huvudsakligen
avsedd för bostadsändamål, anses
jämväl för flera sådana byggnader
gemensam anläggning för
värme, varmvatten, tvätt eller annat
liknande ändamål.

(Föreslagen lydelse)

eningen häftar lör lån för vilket
föreningen erhållit medel från kassan.

Förening må, bortsett från placeringen
av den i 32 § angivna säkerhetsfonden
samt långivning enligt
30 a §, meddela lån endast mot säkerhet
av inteckning i fast egendom
eller tomträtt. Härvid skall iakttagas,
att den fasta egendomen eller
den med tomträtt upplåtna fastigheten
är belägen inom föreningens
verksamhetsområde, att därå finnes
uppförd byggnad, som är nöjaktigt
brandförsäkrad och som huvudsakligen
är avsedd för bostadsändamål
eller till affärslokaler, samt att, då
fråga är om lån mot säkerhet av
inteckning i tomträtt, kassans styrelse
godkänt det gällande tomträttsavtalet.
Som byggnad, huvudsakligen
avsedd för bostadsändamål, anses
jämväl för flera sådana byggnader
anläggning för värme,
tvätt eller annat lik -

gemensam
varmvatten,
nande ändamål.

I frå°a________på brandförsäkring.

För att--------för lånet.

Säkerhet, som-------kreditivets belopp.

30 §.

Inteckning i---------på brandförsäkring.

Lån må--------styrelse meddelar.

Inteckning, som--------* anspråk.

[jar j________denna uppföres.

Får beträffande den fasta egendomen
eller tomträtten åtnjutas förmånsrätt
på grund av lagen om förmånsrätt
för fordringar enligt lagen
om vissa gemensamhetsanläggningar,
skall vid beviljandet av lån mot
inteckningssäkerhet anses som om
lånesökanden till belopp, för vilket
sådan förmånsrätt får åtnjutas, erhållit
lån mot säkerhet av inteckning
med bästa förmånsrätt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

30 a §.

Åt samfällighet, som avses i lagen
om vissa gemensamhetsanläggningar,
får förening meddela lån till belopp,
för vilket förmånsrätt får åtnjutas
på grund av lagen om förmånsrätt
för fordringar enligt lagen
om vissa gemensamhetsanläggningar,
om förmånsrätten får göras gällande
på föreningens föranstaltande.
För sådant lån gälla följande särskilda
bestämmelser.

Alla eller flertalet av de fastigheter
som utgöra samfälligheten skola
vara belägna inom föreningens verksamhetsområde
och i övrigt uppfylla
bestämmelserna i 28 § om bebyggelse.
Består gemensamhetsanläggning
helt eller delvis av byggnad, skall
denna vara nöjaktigt brandförsäkrad.
/ fråga om lån för anläggning,
till vilken är ansluten fastighet som
åges av kommun, får förening, i den
omfattning och på de villkor Kungl.
Maj:t bestämmer, efterge kravet på
brandförsäkring.

It samfällighet får ej lämnas lån
till högre belopp än det vartill med
hänsyn till 30 § första och fjärde
styckena lån mot inteckningssäkerhet
sammanlagt kunnat lämnas för
de fastigheter som utgöra samfälligheten.

Lån får meddelas åven i form av
byggnads kreditiv. Föreskrifterna i
första, andra och tredje styckena
äga därvid motsvarande tillämpning.

Bestämmelserna i denna paragraf
om fastighet äga motsvarande tilllämpning
på tomträtt, som är inskriven,
under förutsättning att kassans
styrelse godkänt det gällande
tomträttsavtalet. De äga vidare tilllämpning
på sådan rätt till ofri tomt
i stad som utgör fast egendom.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1967.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

Utdrag av protokollet över jnstitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms
slott den 17 december 1965.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Kling, Edenman, Johansson,
Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,
Gustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om lagstiftning
rörande vissa gemensamhetsanläggningar och anför.

Inledning

Under de senaste årtiondenas bebyggelseutveckling har i allt större omfattning
inrättats vissa anläggningar, som är avsedda att tjäna flera fastigheter
gemensamt, såsom parkeringsanläggningar, utfartsvägar inom byggnadskvarter,
gårdsutrymmen, lekplatser, ledningar och värmeanläggningar.
Behovet av samverkan har uppkommit såväl vid exploatering av obebyggda
områden som vid sanering av bebyggelsen i tätorternas centrala delar. Det
har aktualiserats av den stadsbyggnadstekniska utvecklingen över huvud
och framför allt av de numera höga kraven på rationellt utnyttjande av tillgänglig
mark. Av väsentlig betydelse är också, att stora kostnadsbesparingar
ofta kan vinnas genom samverkan. Det anses emellertid, att gällande
lagstiftning inte tillfredsställande löser de olika problem som uppkommer
vid ett samgående av detta slag. Det allmänna har inte något ansvar
för att de ifrågavarande anläggningarna inrättas och vidmakthålls såsom
förhållandet är med exempelvis gator och andra allmänna platser. Anläggningarna
faller även utanför tillämpningsområdet för den speciallagstiftning
som gäller på vissa områden, såsom vattenlagens bestämmelser om
vattenreglerings- och dikningssamfälligheter, lagstiftningen om enskilda
vägar in. fl.

Behovet av särskilda bestämmelser har under senare år uppmärksammats
i flera sammanhang. Lagberedningen har sålunda behandlat frågan
dels preliminärt i en promemoria ar 1952, som sändes ut på remiss, och

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1Ö66

dels i sitt år 1960 avgivna förslag till jordabalk m. m. (.SOU 1960:24—26).
Sistnämnda förslag innehåller i 22 kap. bestämmelser om samfällighetsrätt
och samfällighetsavtal. De tar uteslutande sikte på frivilliga överenskommelser
om samverkan mellan fastigheter. Bestämmelserna har upptagits i
19 kap. i det reviderade förslag till jordabalk som avlämnades av jordabalksutredningen
år 1963 (SOU 1963: 55). Jag avser att inom kort anmäla ett
förslag på grundval av detta. Ämnet har vid skilda tillfällen behandlats även
trän bl. a. saneringssynpunkt i samband med reformarbetet på byggnadslagstiftningens
område. Frågor om samverkan mellan fastigheter har sålunda
berörts i anslutning till andra utredningsuppdrag av 1942 års stadsplaneutredning
i betänkande år 1945 (SOU 1945: 15), av bostadssociala utredningen
i betänkande år 1947 (SOU 1947: 26), av byggnadsstyrelsen och bostadsstyrelsen
i gemensamt betänkande år 1954 (SOU 1954:31) och av
1951 års byggnadsutredning i betänkande år 1957 (SOU 1957:21). I den
mån förslag till bestämmelser framlagts i dessa sammanhang har bestämmelserna
till skillnad från de av lagberedningen föreslagna även innehållit
möjlighet att tvinga fastighetsägare att ansluta sig till en gemensamhetsanläggning.
Förslagen har inte lett till lagstiftning.

Frågan om gemensamhetsanläggningar togs på nytt upp av byggnadsstvrelsen,
lantmäteristyrelsen, byggnadsutredningen, 1954 års fastighetsbildningskommitté
och Svenska stadsförbundet i gemensam framställning den
13 juni 1958 till chefen för kommunikationsdepartementet om utredning
av vissa frågor inom byggnadslagstiftningen och angränsande rättsområden.
I framställningen påpekades behovet av lagstiftning angående vissa,
särskilt inom stadsplaneområden aktuella frågor om servitut och annan
markupplåtelse liksom angående sådana gemensamma anläggningar som
anordnas pa annat sätt än genom kommuns försorg, t. ex. gemensam gård,
lekplats, parkeringsplats och värmecentral. Näringslivets byggnadsdelegation
och Sveriges fastighetsägareförbund anförde i gemensam skrivelse den
28 juli 1958 vissa synpunkter i ämnet och förklarade sig instämma i syftet
med framställningen. Kungl. Maj :t beslöt den 19 december 1958, att skrivelserna
skulle överlämnas till fastighetsbildningskommittén för att behandlas
i samband med dess uppdrag att utreda frågan om ny fastighetsbildningslagstiftning
och därmed sammanhängande spörsmål. Kommittén fann lämpligt
ätt i ett särskilt avsnitt av utredningsarbetet behandla problemen angående
gemensamhetsanläggningarna och avgav år 1963 betänkande i ämnet
med förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar in. in. (SOU 1963:
23). Av kommittén utarbetade förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar
och till lag om förmånsrätt för fordringar enligt nyssnämnda lag
torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

Yttranden över betänkandet har efter remiss avgivits av Svea hovrätt,
hovrätten över Skåne och Blekinge, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Stockholms, Östergötlands, Göteborgs och Bohus, Örebro samt Västernorr -

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 är 1966

lands län, bankinspektionen, bostadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
lantmäteristyrelsen, statens institut för byggnadsforskning, vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, lagberedningen, expropriationsutredningen,
parkeringskommittén, 1962 års fritidsutredning, Svenska stadsförbundet,
Svenska kommunförbundet, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan,
Sveriges allmänna hypoteksbank, Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund, Hyresgästernas riksförbund,
Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens folk, Svenska kommunaltekniska
föreningen, Sveriges lantmätareförening, Svenska arkitekters
riksförbund, Föreningen Sveriges stadsarkitekter, Svenska väg- och vattenbyggares
riksförbund, Svenska teknologföreningen, Sveriges allmännyttiga
bostadsföretag (SABO), Svenska riksbyggen, Hyresgästernas sparkasse- och
byggnadsföreningars riksförbund u. p. a. (HSB:s riksförbund), Handelskamrarnas
nämnd, Sveriges advokatsamfund och Föreningen för samhällsplanering.
Näringslivets byggnadsdelegation, som också beretts tillfälle att
yttra sig, har avstått därifrån under hänvisning till vad vissa andra remissinstanser
anfört.

Av överståthållarämbetet har överlämnats yttrande från stadskollegiet i
Stockholm, av länsstyrelsen i Stockholms län yttranden från lansarkitekten,
överlantmätaren, vägförvaltningen, länsingenjören i Stockholms och Gotlands
län samt Stockholms stads och läns bostadsnämnd, av länsstyrelsen i
Östergötlands län yttranden från överlantmätaren, länsbostadsnämnden,
länsläkaren, länsingenjören och byggnadsnämnden i Norrköping, av länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län yttranden från överlantmätaren, länsarkitekten,
stadskollegiet i Göteborg, drätselkammaren i Uddevalla samt
kommunalnämnderna i Partilie och Södra Sotenäs kommuner, av länsstyrelsen
i Örebro län yttranden från länsarkitekten, överlantmätaren samt
byggnadsnämnderna i Örebro och Karlskoga, av länsstyrelsen i Västernorrlands
län yttranden från länsarkitekten, överlantmätaren, vägförvaltningen,
stadsfullmäktige i Härnösand och Sundsvall, kommunalfullmäktige i Njuiunda
kommun samt kommunalnämnden i Själevads kommun, av lantbruksstyrelsen
yttranden från lantbruksnämnderna och hushållningssällskapen
i Stockholms län och stad samt i Södermanlands, Malmöhus, Hallands,
Göteborgs och Bohus ävensom Västerbottens län samt av lantmäteristyrelsen
yttranden från överlantmätarna i 22 län.

Jag anhåller nu att få ta upp frågan om lagstiftning rörande vissa ge inensamhetsanläggningar

till behandling.

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

Möjligheter enligt gällande rätt att genomföra samverkan mellan

fastigheter

Gällande lagstiftning innehåller åtskilliga regler om samverkan mellan
fastigheter i olika hänseenden. Man kan skilja mellan sådana samverkansformer
som kräver beslut av något det allmännas organ och som innefattar
ett större eller mindre mått av tvång samt sådana som stöder sig på en helt
frivillig uppgörelse mellan två eller flera fastighetsägare.

Exempel på den förstnämnda av dessa båda grupper finns inom fastighetsbildningslagstiftningen.
Enligt 10 kap. lagen den 18 juni 1926 (nr 326)
om delning av jord å landet kan vid laga skifte mark och vattenområden i
viss utsträckning undantas för skiftesdelägarnas gemensamma behov. Även
\id andra former av fastighetsbildning och vid tillämpning av lagen den 12
maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad kan motsvarande åtgärd
förekomma. I princip är denna samfällighetsbildning oberoende av medgivande
från fastighetsägarnas sida. Angående förvaltningen av vad som undantagits
för gemensamt behov finns ej några regler i fastighetsbildningslagstiftningen
utan erforderliga föreskrifter meddelas, i den mån frågan
inte reglerats i annan ordning, i lagen den 13 juni 1921 (nr 299) om förvaltning
av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och
rättigheter. Om delägarna inte kan enas om användning eller tillgodogörande
av den samfällda egendomen, kan fråga därom enligt sistnämnda
lag tas upp och avgöras vid sammanträde med delägarna inför en av rätten
forordnad ordförande. Delägarna kan därvid besluta, att samfälligheten
skall ställas under förvaltning för gemensam räkning. Har det skett, skall
delägarna anta reglemente, som anger grunderna för förvaltningen. Reglementet
skall underställas rättens prövning. Förvaltningen ombesörjs av
en eller flera sysslomän, valda enligt grunder som anges i reglementet.
Kan bestämmelse ej träffas om förvaltning i nu angiven ordning, äger envar
a'' delägarna påkalla att ägan ställs under förvaltning av god man som utses
av rätten. De förvaltningsregler för vilka nu redogjorts är tillämpliga även
på samfällda ägor, som vid annan laga delning än laga skifte eller vid sämjedelning
undantagits för gemensamt behov eller som uteslutits från delningen,
liksom på mark, som i andra fall är gemensam för två eller flera
fastigheter med i övrigt skilda ägor. Detsamma gäller rättigheter och förmåner,
som är samfällda för två eller flera fastigheter. Om sålunda servitut
bildats till förmån för flera fastigheter, kan förvaltning enligt lagen anordnas
för gemensamt utnyttjande av servitutet. Så har t. ex. skett i fråga
om utnyttjande av gemensam värmecentral, tvättstuga, lekplats och liknande
anläggningar, som utförts med stöd av servitut.

Även utanför den egentliga fastighetsbildningslagstiftningen förekommer
i stor utsträckning samverkansregler av tvångsmässig karaktär.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 196G

Sålunda ger lagen den 5 maj 1960 (nr 130) om fiskevårdsområden möjlighet
för fiskerättsägare och vissa med dem jämställda rättighetshavare att
bilda sammanslutning, kallad fiskevårdsområde, för att ordna fiskeförhållandena
och främja fiskerättsliavarnas gemensamma intressen. Beslut härom
meddelas av länsstyrelsen. På avgörande punkter är länsstyrelsen därvid
hunden av delägarnas beslut. Sålunda krävs för tillkomsten av fiskevårdsområde
viss anslutning av delägarna. I regel skall förrättning ske. Vidare
skall stadgar fastställas. Fiskevårdsområde skall bildas för viss tid,
minst tio och högst tjugofem år, som i visst fall kan förlängas. Nya delägare
är i princip bundna av tidigare beslut. Tillkomsten av fiskevårdsområde
inverkar inte på bestående äganderättsförhållanden, men den enskilda fiskerättshavaren
blir vid utövandet av fisket bunden av stadgarna och delägarnas
beslut.

Enligt lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt kan ägarna av särskilda
fastigheter, vilkas ägor bildar ett sammanhängande område, för att
befrämja jaktvården på området besluta att ägorna skall utgöra jaktvårdsområde.
För beslutets giltighet fordras fastställelse av länsstyrelsen. Kan
samtliga fastighetsägare ej enas om att jaktvårdsområde skall bildas och
om vissa närmare grunder för verksamheten, skall särskild prövning ske
genom en av länsstyrelsen förordnad förrättningsman. I sådant fall fordras
viss kvalificerad majoritet av fastighetsägarna för att jaktvårdsomrade
skall bildas. Beslutet skall innehålla de huvudsakliga grunderna för verksamheten
på området. I övrigt saknas bestämmelser om förvaltningen.

Häradsallmänning tillhör enligt lagen den 18 april 1952 (nr 166) om häradsallmänningar
ägarna till de fastigheter inom häradet som är satta i mantal
eller med vilka är förenad rätt till delaktighet i allmänningen enligt vad
som bestämts vid jorddelning. Denna delaktighet åtnjuts efter oförmedlade
hemmantalet eller, i fråga om fastigheter för vilka rätten till delaktighet bestämts
vid jorddelning, efter den därvid stadgade grunden. Delägare får ej
på annan överlåta sin rätt till delaktighet i allmänningen annat än gemensamt
med själva fastigheten. Överlåtelse i strid häremot är ogiltig. Förvaltningen
av häradsallmänning ombesörjs av en allmänningsstyrelse, och delägarnas
beslutanderätt utövas på allmänningsslämma. Vidare skall finnas
särskilt reglemente, vartill delägarna gör upp förslag som underställs Kungl.
Maj :ts prövning.

Vattenlagen den 28 juni 1918 (nr 523) innehåller flera exempel på tvångsvis
anordnad samverkan mellan fastigheter. I 3 kap. behandlas det fallet alt
någon vill till gemensamt gagn för sig och annan reglera valtnets avrinning
ur sjö eller annan vattensamling eller i vattendrag för att åstadkomma
bättre hushållning med vattnet eller eljest för att bereda ökad möjlighet att
utnyttja vattenkraft eller han vill göra det både för sådant ändamål som
nu sagts och för torrläggning av mark. Den som önskar detta äger påfordra
att övriga som har gagn av företaget i något av nu angivna hänseenden

32 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

skall ta del i kostnaden, om mer än hälften av den beräknade båtnaden belöper
på egendom, som tillhör honom själv eller honom och andra som förenar
sig med honom om företaget. Kommer vattenreglering till stånd, skall
alla strömfall, för vilka regleringen medför båtnad, liksom all den mark
som vinner stadigvarande torrläggning genom företaget utgöra en samfällighet
med skyldighet i princip för delägarna att ta del i kostnaden för företaget,
var och en efter värdet av båtnaden för hans egendom. Sådan ägare
till strömfall som ej är sökande eller skall anses likställd med sökanden, är
emellertid inte skyldig att ta del i kostnaden för företaget, förrän han begagnar
den genom regleringen vunna förbättringen. Den på hans fall belöpande
andelen i kostnaden skall tills den erläggs av honom betalas av övriga
delägare i samfälligheten efter vanliga fördelningsnormer. Delaktigheten
i samfälligheten med åtföljande skyldighet att bidra till kostnaderna
är oskiljaktigt förenad med äganderätten till de i samfälligheten ingående
fastigheterna. Ansökan om vattenreglering görs hos vattendomstol och prövas
av denna antingen omedelbart eller efter förrättning av synemän genom
underställning av deras utlåtande. Sedan medgivande till vattenreglering
erhållits, skall stadgar antas och styrelse utses för att handha företagets
angelägenheter.

En liknande samfällighetsbildning möter i 7 kap. vattenlagen, som reglerar
torrläggning av mark genom dikning, vattenavledning eller invallning.
Vill någon ta upp dike för torrläggning av sin mark och önskar annan delta
i dikningen, äger den senare fordra, att dikningen utförs så, att största
möjliga båtnad bereds hans mark, under förutsättning dock att det är förenligt
med dikningens ändamål och hinder ej möter till följd av markens
beskaffenhet eller läge eller av att kostnaderna skulle ökas oskäligt. År dike,
som någon vill ta upp, till båtnad även för annans mark, är denne skyldig
att ta del i dikningen. All mark, för vilken dikningen medför båtnad och
vars ägare skall ta del däri, utgör en samfällighet. Delägare är i princip
skyldig att ta del i kostnaderna för samfällighetens torrläggning efter värdet
av den båtnad som bereds hans mark. Ansökan om dikning skall inges
till länsstyrelsen och prövas vid syneförrättning. Synemännens utlåtande
skall i vissa fall underställas vattendomstolens prövning. Reglerna om dikning
skall med iakttagande av vissa ytterligare bestämmelser tillämpas även
på vattenavledning. Sådan föreligger i första hand när någon vill för torrläggning
av sin mark sänka eller tappa ur sjö eller annan vattensamling,
fördjupa, utvidga eller räta älv, å eller annat vattendrag eller eljest avleda
vatten därifrån. Vad som gäller om vattenavledning skall i princip tillämpas
även på invallning, dvs. åtgärd varigenom vall eller annan byggnad
uppförs i syfte att vinna torrläggning vid eller i vattendrag, sjö eller annan
vattensamling eller havet. I fråga om invallning skall emellertid vissa särskilda
bestämmelser tillämpas. Bl. a. gäller här en mera begränsad skyldighet
att delta i företaget. Beträffande samfällighetens organisation och verk -

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

samhetsformer gäller samma regler för dikning, vattenavledning och invallning.
De överensstämmer i stort sett med bestämmelserna för vattenreglering.

Vattenlagen innehåller slutligen i 8 kap. föreskrifter om samfällt avledande
av kloakvatten och industriellt avloppsvatten. Är företag som avses
med dessa föreskrifter gemensamt för två eller flera samhällen, skall som
regel det samhälle som är bäst lämpat därför åläggas att handha företagets
angelägenheter mot ersättning för den del av utgifterna som skall åvila den
eller de övriga deltagarna. Motsvarande regel gäller i fråga om företag, som
är gemensamt för två fastigheter. Är företaget gemensamt för flera än två
fastigheter, skall styrelse utses och kan deltagarna anta stadgar. I sådant
fall omhänderhas företaget således av en samfällighet. För denna gäller i
det väsentliga samma bestämmelser som för vattenreglering.

1 nära samband med 8 kap. vattenlagen står lagen den 3 juni 1955 (nr
314) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Denna ersätter vattenlagen
i fråga om vissa större avloppsföretag, när det gäller anslutningsrätt,
anslutningstvång och kostnadsfördelning. Lagen åsyftar att inom sådant
samhälle som avses i 8 kap. vattenlagen reglera vattenförsörjnings- och avloppsfrågorna
på ett enhetligt sätt såvitt angår förhållandet mellan den som
omhänderhar en allmän vatten- och avloppsanläggning — huvudmannen
— och ägarna till de fastigheter som anslutits eller ifrågasätts bli anslutna
till anläggningen. Den samverkan som avses i 1955 års lag sker inte genom
samfällighetsbildning utan verksamheten omhänderhas av huvudmannen,
som ombesörjer anläggningens utförande och fullgör övriga till anläggningen
hänförliga uppgifter. Huvudmannen har möjlighet att få fastighet ansluten
till företaget mot ägarens vilja, om ändamålet med sådan anslutning ej kan
vinnas för fastigheten med större fördel på annat sätt.

Lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar reglerar samverkan
mellan fastigheter för att tillgodose behovet av väg. Enligt 2 kap.,
som gäller enskilda vägar i allmänhet, är fastighetsägare pliktig att mot ersättning
upplåta mark till väg för annan fastighet, om vägen är av synnerlig
vikt för dennas ändamålsenliga brukande och inte kan lända till märkligt
men för den fastighet som vägen skall gå över. Under liknande villkor
föreligger skyldighet att upplåta redan befintlig väg till begagnande för
annan fastighet. Om en väg, som någon vill bygga för sin fastighet, kommer
att bli av synnerlig vikt även för brukandet av annan fastighet, är den
sistnämnda fastighetens ägare pliktig att delta i byggandet. Men även ägare
till befintlig väg eller den som fått sådan väg upplåten åt sig kan tvinga
andra att medverka, i det att också vägunderhåll och vinterväghållning utgör
ett gemensamt åliggande för ägarna till alla fastigheter som har nytta
av vägen den lid marken är bär resp. snötäckt. Väghållningsbördan fördelas
mellan flera väghållningsskyldiga efter den omfattning i vilken de beräknas
komma att begagna vägen. Dock får inte på någon fastighet läggas

2 Jlihang till riksdagens protokoll 1066. 1 samt. Nr 12S

Knngl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

större andel än som svarar mot fastighetens nytta av vägen. I fråga om
formerna för arbetet med vägbyggnad, vägunderhåll och vinterväghållning
gäller att detta utförs antingen gemensamt efter andelstal eller efter vägdelning.
Skall väghållningen genomföras enligt gemensamhetssystemet, bildar
fastigheterna en vägsamfällighet, organiserad i stort sett som samfälligheter
för vattenreglering. Frågor om rättigheter och skyldigheter enligt lagen prövas
vid förrättning genom en av länsstyrelsen utsedd förrättningsman med
biträde i vissa fall av två gode män. Förrättningsmännens beslut kan överklagas
hos ägodelningsrätt. Enligt lagens 3 kap. kan vägfrågorna ordnas på
annat sätt för område med tätare bebyggelse. Väghållningen inom sådant
område anförtros efter förrättning åt samfällighet av delvis annat slag än
förut nämnts. Sådan samfällighet — vägförening — omfattar i regel ett
stort antal fastigheter. I fråga om fördelning av väghållningsbördan och i
vissa andra hänseenden gäller därför regler, som innebär avsevärda förenklingar
i jämförelse med bestämmelserna om enskilda vägar i allmänhet.
Reglerna får sin särskilda prägel även genom det starka allmänna intresset
av att samhällsbildningen inom tätbebyggelsen ordnas på ett ändamålsenligt
sätt. Ett uttryck härför är det avgörande inflytande länsstyrelsen äger
på frågorna om vägförenings bildande och om dess väghållning.

Enligt lagen den 2 juni 1933 (nr 269) om ägofred kan bestämmas, att
vissa sakägare gemensamt skall hålla stängsel eller utföra arbete för upplåten
betesmarks inhägnande och anordnande för betesbruk. När detta blivit
i laga ordning bestämt — genom förrättning eller dom eller genom skriftlig
överenskommelse — bildas en samfällighet. Är sakägarna flera än två, skall
för samfälligheten utses styrelse. Vidare kan sakägarna anta stadgar. I fråga
om samfällighetsförvaltningen i övrigt hänvisas i allt väsentligt till bestämmelserna
om vattenreglering.

Utmärkande för de nu nämnda, på vissa särskilda ändamål inriktade samverkansinstituten
är, att gemenskapen konstitueras mellan fastigheterna
som sådana och därför i princip ej upphävs genom växlingar i äganderätten.
Regleringen innehåller vidare ett tvångsmoment, i det att fastighet under
vissa förutsättningar kan mot ägarens bestridande anslutas till ett gemensamt
företag eller utnyttjas för annan fastighet. Utanför denna speciallagstiftning
finns möjligheter att i viss utsträckning lösa samverkansfrågor
genom avtal. Detta kan ske i fråga om varje nyttighet av betydelse för en
fastighets tillgodogörande. Det är huvudsakligen sådana uppgörelser på frivillighetens
väg som för närvarande står till buds, när någon vill anordna
gemensam utfartsväg, lekplats, parkeringsplats, värmeanläggning eller annan
anläggning av det slag som det här är fråga om. En samverkan i dessa
fall kan dock inte på samma sätt som inom speciallagstiftningen knytas till
de berörda fastigheterna. Inte heller föreligger möjlighet att på rättslig
väg tvinga någon att ansluta sig eller ställa mark till förfogande.

Som exempel på avtal av hithörande slag kan nämnas upplåtelse av rätt

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

till elektrisk kraft från sådan starkströmsanläggning som avses i lagen den
22 juni 1920 (nr 474) med vissa bestämmelser om registrering av elektriska
anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft m. m. Fastän det ej är någon
förutsättning för upplåtelsen, att denna sker till förmån för flera fastigheter,
torde starkströmsanläggningar regelmässigt vara avsedda att utnyttjas
av ett flertal. Här föreligger därför i praktiken en samverkan mellan fastigheter.
Abonnents rätt till elektrisk kraft kan i vissa fall vinna sakrättsligt
skydd genom inteckning i kraftleverantörens fastighet. Även utan inteckning
är rättigheten, om den är skriftligen upplåten, gällande mot den som
förvärvar fastigheten genom frivillig överlåtelse. Utom denna sakrättsverkan
innehåller 1920 års lag vissa bestämmelser, som tryggar abonnent i det
fall att kraftleverantören till följd av ekonomiskt obestånd eller annat förhållande
ej iakttar sin leveransskyldighet, överexekutor äger då förelägga
anläggningens ägare att vid vite fullgöra skyldigheten eller i vissa fall förordna
om särskild förvaltning av anläggningen, s. k. tvångsförvaltning.

Av mera allmänt intresse och av särskild betydelse i detta sammanhang
är servitutet som medel att på frivillig väg trygga samverkan mellan
fastigheter.

Lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) om servitut förutsätter, att det på en
fastighet — den tjänande — kan läggas besvär och last till förmån för annan
fastighet — den härskande — såsom angående väg, vattens ledning eller
uppdämning, ledning för överförande av kraft, skogsfång, mulbete, torv-,
ler- eller grustäkt, utsikt eller fönster. Åtskilliga andra ändamål är tänkbara,
t. ex. just de i förevarande sammanhang särskilt aktuella som går ut
på att anordna gemensamma parkeringsanläggningar, lekplatser, värmecentraler
etc. Servitutet ger möjlighet för envar av de fastigheter som avses
bli betjänade av en sådan anläggning att för dess utförande och bibehållande
ta i anspråk utrymme utanför den egna fastigheten eller, om en anläggning
redan är färdigställd, ta den i anspråk. De härskande fastigheternas
rättsställning kan förstärkas, så att servitutet blir gällande även om den
tjänande fastigheten efter överlåtelse byter ägare. Sådan sakrättslig verkan
erhåller servitutet främst genom inteckning i den tjänande fastigheten eller
genom förbehåll om servitutets bestånd vid överlåtelse. Vid försäljning i
den ordning utsökningslagen bestämmer äger rättigheten ej under alla förhållanden
bestånd mot köparen. Faller servitutet inom det vid auktionen
bestämda lägsta budet, sker försäljning alltid med förbehåll om servitutets
bestånd. I annat fall kan servitutet komma att uppoffras vid exekutionen.
Så blir fallet om det fordras för att tillgodose intressenter med bättre rätt.
Det sakrältsliga skyddet är således här svagare utvecklat än i fråga om rätt
att ta mark i anspråk enligt speciallagstiftningen, t. ex. för dike eller väg.
Undantag gäller dock för vissa servitut med särskilt stark ställning, t. ex.
fastighetsbildningsservitut. Det sagda avser förhållandet till den tjänande
fastigheten. Servitutets anknytning till den härskande fastigheten bibehålls

Kungl. Mcij.ts proposition nr 128 år 1966

orubbad under servitutels giltighetstid. En byggnad eller annan anläggning,
som den härskande fastighetens ägare uppfört på den tjänande fastigheten
med stöd av servitutet, blir tillbehör till den härskande fastigheten.

Med servitut kan inte förenas skyldighet för den tjänande fastighetens
ägare att utföra positiva prestationer i vidare mån än att han kan genom
avtalet åläggas att underhålla väg, byggnad eller inrättning, som fordras för
rättighetens begagnande. Om ett servitutsavtal innehåller föreskrift om positiva
prestationer utöver underhållsskyldighet, kan därför avtalet i princip
inte intecknas såvitt det avser sådan föreskrift. Viss oklarhet tycks dock
råda i denna del.

Beträtlande mark, som upplåtits med tomträtt, har frågor om gemensamhetsanläggningar
ofta fått sin lösning genom tomträttskontrakten. Ett visst
stöd härför har ansetts ligga i föreskriften i 4 kap. 4 § lagen den 14 juni
1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom, att upplåtelsehandlingen
skall ange — utöver ändamålet med upplåtelsen och avgäldens belopp
— de närmare föreskrifter om fastighetens användning och bebyggelse
samt bestämmelser i övrigt som skall gälla i fråga om tomträtten. Under
förarbetena till 1953 års ändringar i tomträttslagstiftningen uttalades, att
det här kunde vara fråga inte bara om positiva åtgärder, t. ex. skyldighet
att på fastigheten utföra och underhålla vissa anläggningar eller uppföra
vissa byggnader, utan även om inskränkningar i dispositionsrätten, t. ex.
att viss del av tomten inte fick bebyggas eller träd ej fällas utan fastighetsägarens
samtycke (NJA II 1953 s. 346 f.). I enlighet härmed brukar i kontrakt
om tomträtt i fastighet, där en för flera fastigheter gemensam värmecentral
skall vara belägen, stadgas bl. a., att i byggnad på tomten skall finnas
lämplig pannanläggning för leverans av värme och varmvatten till vissa
angivna fastigheter, att tomträttshavaren skall vara skyldig att leverera
värme och varmvatten till dessa fastigheter och att med deras innehavare
söka träffa avtal om parternas inbördes rättigheter och skyldigheter i fråga
om värmecentralen och dess drift samt att, om sådant avtal inte kan träffas
eller godtas av upplåtaren, tomträttshavaren är skyldig att ställa sig upplåtarens
— dvs. stadens — beslut i frågan till efterrättelse. Vidare föreskrivs
vissa sanktioner för att garantera värmecentralens drift. Tomträttskontrakt
om sådan fastighet som skall betjänas av anläggning på annan fastighet brukar
innehålla bl. a., att i byggnaden inte får finnas pannanläggning för tillgodoseende
av byggnadens behov av värme och varmvatten, att tomträttshavaren
är skyldig att ta emot leverans av värme och varmvatten från den
gemensamma värmecentralen och att med innehavaren av den fastighet på
vilken centralen är belägen söka träffa avtal rörande parternas inbördes
rättigheter och skyldigheter samt att, om sådant avtal inte kan träffas eller
godtas av upplåtaren, tomträttshavaren skall ställa sig stadens beslut i frågan
till efterrättelse. Kontraktet innehåller även i detta fall föreskrifter om
sanktioner motsvarande dem i kontrakt om anläggningsfastigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

Det nu beskrivna tillvägagångssättet att lösa frågorna om gemensamhetsanläggningar
i tomträttskontrakt innebär att fastställandet av parternas
rättsförhållanden får samma sakrättsliga verkan som själva tomträtten.
Till skillnad från vad som gäller vid servitut vinner även anspråk på positiva
prestationer sakrättsligt skydd.

Ett annat tillvägagångssätt att lösa fråga om gemensamhetsanläggning är
att utföra denna på särskild fastighet, som är avsedd endast för detta ändamål.
Fastigheten med tillhörande anläggning ägs av en ekonomisk förening,
i vilken som medlemmar ingår ägarna till de fastigheter som skall betjänas
av anläggningen. Föreningen, som bygger och underhåller anläggningen
samt ombesörjer driften av företaget, är i sådant fall en rent personell association,
där medlemmarnas inbördes rättsförhållanden inte kan på något
verkligt betryggande sätt anknytas till deras fastigheter. Viss sakrättslig
verkan kan åstadkommas därigenom, att medlemmarna åtar sig att vid överlåtelse
av fastighet göra förbehåll om skyldighet för den nya ägaren att inträda
som medlem i föreningen. Detta åliggande sanktioneras ofta genom
en klausul, att underlåtenhet medför skadestånd, för vars erläggande inteckningssäkerhet
skall ställas.

Exempel finns också på att samverkan ordnas genom en kombination av
några av de nu nämnda metoderna. En lösning genom servitut jämte föreningsbildning
är exempelvis inte ovanlig.

Slutligen har fastighetsägare som önskar samverkan möjlighet att träffa
avtal om nyttjanderätt, som inte utgör tomträtt, eller annat avtal, som inte
ryms under någon av de tidigare nämnda avtalstyperna. Sådant avtal har verkan
endast mellan de berörda fastighetsägarna personligen. I många fall
kan önskemål om sakrättsligt skydd nöjaktigt uppfyllas genom föreskritt
om skyldighet att vid överlåtelse av fastighet ålägga köparen att biträda
avtalet. Sådan skyldighet kan sanktioneras genom särskilda villkor för fastighets
belåning eller genom fordran på vitesinteckning eller annan säkerhet.

Allmän motivering

Fastighetsbildningskommitténs förslag

Kommittén anger den föreliggande uppgiften omfatta sådana gemensamhetsanläggningar
som inte är reglerade i speciallagstiftningen. I första hand
avses anläggningar inom områden med tätare bebyggelse, såsom gemensamma
gårdar, lekplatser, parkeringsplatser, värmecentraler och liknande. Någon
inskränkning till vissa, för närvarande särskilt aktuella företag åsyftas
inte. Även anläggningar av andra typer faller inom uppdraget, om de på
liknande sätt som dessa är ägnade alt stadigvarande öka möjligheterna att
självständigt utnyttja de särskilda fastigheterna. Kommittén finner det inte

38 Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

vara avsett att göra någon inskränkning till områden med stadsplan eller
byggnadsplan.

Liksom kommitténs översyn av gällande regler om fastighetsbildning och
därmed sammanhängande frågor tar den nu ifrågavarande uppgiften sikte
på att behandla problemen från övervägande privaträttslig synpunkt. Detta
utesluter enligt kommittén inte, att skäl kan åberopas för att ge kommunala
organ ett betydande inflytande över det sätt på vilket vissa gemensamhetsföretag
kommer till utförande. Kommittén finner emellertid ej anledning att
föreslå ändringar i de offentligrättsliga bestämmelser som berör ägares
möjligheter att utnyttja sin fastighet. Vad särskilt gäller anläggningar för
uppställning av fordon erinrar kommittén om att enligt föreskrifterna i
53 § 3 mom. byggnadsstadgan fastighetsägares skyldighet att anordna uppställningsplatser
för fordon är begränsad till den egna fastighetens område.
Detta kan enligt kommittén i vissa fall synas göra regler om fastighets anslutning
till en gemensamhetsanläggning mindre effektiva. Kommittén
avstår likväl från att framlägga förslag till ändrad lydelse av dessa föreskrifter,
i första hand för att inte föregripa parkeringskommitténs utredning
av parkeringsfrågan i hela dess vidd.

Behovet av lagstiftning

Kommittén uttalar, att de anläggningar som åsyftas med uppdraget genomgående
är av den beskaffenhet att de utgör ett nödvändigt eller åtminstone
önskvärt komplement till en fastighet vid dess utnyttjande för avsett
ändamål. Det är uppenbart att en bostadsfastighet kräver tillgång till utfartsled
och i allmänhet även parkeringsutrymme, värme och varmvatten. Ägarens
möjligheter att ge fastigheten en rationell användning kan ytterligare
vidgas genom anläggningar av annat slag, t. ex. lekplats och tvättstuga. Alla
dessa anläggningstyper representerar ej i och för sig några nyheter utan ingår
sedan lång tid tillbaka i ordinär bostadsstandard. Motsvarande gäller om
fastigheter avsedda för andra ändamål, t. ex. industri- och jordbruksfastigheter,
låt vara att olika anläggningars inbördes angelägenhetsgrad kan vara en
annan än beträffande bostadsfastigheter. Medan tidigare varje fastighet försågs
med särskild utfart, parkeringsanläggning, värmecentral osv., har under
de senaste årtiondena strävats mot allt större anläggningar avsedda att
tillgodose behovet för flera fastigheter gemensamt. Ett samgående av detta
slag kan ibland sträcka sig över hela kvarter eller ännu större områden.

Denna utveckling från individualism mot kollektivitet måste enligt kommittén
främst ses mot bakgrund av den allmänna bebyggelseutvecklingen
och de nyare stadsplanetekniska strävandena. Sedan några årtionden pågår
en genomgripande omdaning av bebyggelsen inom våra stadssamhällen, och
inom tidigare obebyggda områden förekommer en livlig exploateringsverksamhet.
Till följd av den starka befolkningstillväxten i städer och andra tät -

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

orter har det främst gällt att tillgodose behovet av bostäder. När sanering
tidigare kommit till utförande, har den i regel skett genom ombyggnad av
enstaka fastigheter. Erfarenheten har emellertid visat, att det för sanering i
önskad utsträckning krävs större företagsenheter, som omfattar hela byggnadskvarter
eller än större områden. Sådan s. k. områdessanering har därför
ansetts vara en uppgift, som för närvarande ter sig alltmera trängande.

Kommittén påpekar vidare, att den sålunda fortskridande nya bebyggelsen
även till sin närmare utformning äger en annan karaktar än tidigare.
Utvecklingen följer helt andra mönster inte bara i fråga om byggnadernas
tekniska beskaffenhet utan även och framför allt beträffande funktionell
utformning och stadsplaneteknisk standard. Nya stadsplaneideal framträder.
Den slutna bebyggelsen med kringbyggda gårdar och avskilda tomter har avlösts
av ett öppnare byggnadssätt. I ytterområdena ligger huskropparna ofta
helt åtskilda. Tomterna blir allt större, och man söker av ekonomiska skal
även ge enheterna för bebyggelsens projektering eller utförande okad utsträckning.
Vidare eftersträvas numera en rationell differentiering av bebyggelsen
efter olika ändamål, samtidigt som man söker genomföra en ändamålsenlig
lokalisering även med hänsyn till bebyggelsens karaktär i ovngt,
t. ex. genom att fördela enfamiljs- och flerfamiljshus på skilda områden.
Behovet att ordna bebyggelsen efter grundligt genomtänkt planläggning gor
sig alltmera gällande, och såväl den översiktliga planläggningen genom generalplan
som den närmare utformningen genom detaljplan får allt större
betydelse. Detta sammanhänger med nödvändigheten att på ett så effektivt
sätt som möjligt utnyttja den för bebyggelse avsedda marken.

Den nya syn på stadsbyggnadstekniska frågor som sålunda gör sig gällande
avser enligt vad kommittén framhåller också ändamål, som i viss män
ligger vid sidan om det primära tillgodogörandet av själva byggnaderna men
som måste tillgodoses för att fastigheterna skall komma till lämplig användning.
Strävandena tar sålunda sikte även på att undanröja bristfälligheter i
trafiktekniskt hänseende liksom bristen på tillräckliga och lämpliga utrymmen
för parkering, lek och rekreation. Inte minst hänsynen till den
växande trafiken har föranlett ett krav på att bebyggelsen tillgodoser behovet
av trafikleder och uppställningsplatser för motorfordon. Gatornas betydelse
har på senare tid undergått en viss förskjutning. Tidigare anspråk pa
gatumarken för parkering, lastning och lossning får stå tillbaka for kravet
på allmän framkomlighet. Detta gör det nödvändigt att differentiera gatunätet
i ett system av gator för snabbare genomfartstrafik samt lokalgator för
förbindelse mellan genomfartslederna inbördes och mellan genomfartsled
och de särskilda fastigheterna. Av trafiksäkerhetsskäl måste tomterna utmed
genomfartsgatorna beläggas med förbud mot utfart till dessa och i stället
erhålla förbindelse med någon av lokalgatorna. Därvid måste ofta angränsande
tomtmark tas i anspråk. Sådana privata förbindelsevägar vid sidan av
gatunätet framtvingas ej endast av utfartsförbud utan även av andra fakto -

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

rer, såsom när en byggnad uppförs på gård inuti ett slutet byggnadskvarter
eller när kvarteren görs mycket stora.

Våra dagars stadsbyggande är emellertid, erinrar kommittén vidare, inte
begränsat till markplanet och utrymmet däröver. Kravet på hög exploatering
av den dyrbara tomtmarken har framtvingat, att även utrymmet under
markytan tas i anspråk för bebyggelse i ökad omfattning. Till denna utveckling
har också andra faktorer bidragit, såsom behovet av utrymme för underjordiska
trafikmedel och skyddsrum. Det börjar sålunda bli vanligt, att
byggnader utförs med flera källarvåningar. Djupbyggandet är även föranlett
av behov att tillgodogöra sig mark utanför de egna gränserna för ändamål,
som för närvarande kan främjas genom servitutsbildning. Det kan här vara
iråga om snedpålning för att förbättra dåliga grundförhållanden eller om
ledningar eller anordningar för trafikändamål, t. ex. utfart genom en byggnad
på grannfastighet under markplanet. Med de höga fordringar som måste
ställas på markanvändning har det också synts irrationellt att låta tillgänghgt
utrymme under allmänna platser, gator eller andra trafikleder ligga
outnyttjat. Det blir därför vanligt att i större utsträckning än tidigare förlagga
lagerlokaler, ledningar och andra anläggningar för kringliggande fastigheters
behov utanför den egentliga kvartersmarken, under de omgivande
områdenas marknivå.

Den nya synen på stadsbyggandet påverkar enligt kommittén i väsentlig
mån frågan om lämpligaste sättet att tillgodose fastigheternas behov av anläggningar
för sådana ändamål som avses med kommitténs uppdrag. Eu ordning
med anläggningar för parkering, värme, lek och rekreation osv. särskilt
för varje fastighet innebär enligt kommittén numera i regel inte någon rationell
lösning. Hoga krav på tillvaratagande och funktionellt utnyttjande av
tillgängliga utrymmen leder med nödvändighet till ett samgående i betydelsefulla
hänseenden mellan fastigheter inom stadssamhällena. Genom att gemensamhetsanläggningar
inrättas kan utrymmen frigöras för andra ändamål.
Det förekommer även, att ett samgående indirekt framtvingas genom att detaljplan
ej möjliggör separata anläggningar av visst slag. I enlighet med de
stadsbyggnadstekniska synpunkter som sålunda utvecklats har redan en
mångfald gemensamhetsföretag kommit till stånd inom tätorterna. Det kan
enligt kommittén med säkerhet antas, att utvecklingen inom överskådlig tid
kommer att i allt snabbare takt fortgå i denna riktning.

Det sagda gäller tätorterna, där det allmännas intresse av ändamålsenlig
planläggning gör sig starkast gällande. Kommittén finner, att detta allmänna
intresse i första hand berör områden med stadsplan men att det i samma
män kan avse byggnadsplaneområden. Vilketdera av dessa planinstitut som
kommer till användning i visst fall beror inte sällan på andra faktorer än
typen av bebyggelse. Gemensamhetsanläggningar utanför den gällande speciallagstiftningen
förekommer också redan i stor utsträckning inom byggnadsplaneområden.
Exempel därpå utgör gemensamma parkeringsplatser

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

och panncentraler i radhusbebyggelse. Inom glesbygderna är förhållandena
helt andra. Antingen det gäller områden för vilka utomplansbestämmelser
fastställts eller andra glesbygder föreligger visserligen även här ett visst allmänt
intresse av att bebyggelsen ordnas på ändamålsenligt sätt, men det är
här i regel mindre framträdande och får därför vid bedömande av behovet
av gemensamhetsanläggningar i regel stå tillbaka för rent privatekonomiska
intressen.

Kommittén anför, att inrättandet av gemensamhetsanläggningar säkerligen
i stor utsträckning grundas på överväganden av vad som är ekonomiskt
fördelaktigt för den enskilde fastighetsägaren. En större gemensam anläggning
anses nämligen i allmänhet vara jämförelsevis billigare än en mindre
separat. Redan kostnaden för anläggningens utförande blir ofta avsevärt
lägre för varje deltagande fastighet, men framför allt kan ett samgående
medföra besparingar i fråga om underhåll och drift. Särskilt de kraftigt
stegrade lönekostnaderna har gjort det alltmer angeläget att genomföra rationaliseringar
i förvaltningen av fastigheter. Att samverkan medför besparingar
är emellertid ej någon helt undantagslös erfarenhet. Förhållandena i
det enskilda fallet kan ibland leda till motsatt resultat. Ägaren till den mark
som i övrigt skulle vara mest lämpad för anläggningens placering kan betinga
sig en ersättning för rätten att ta marken i anspråk som är alltför hög
för att ett ekonomiskt tillfredsställande resultat av samverkan skall uppnås.
Vidare kan beskaffenheten av den tilltänkta marken göra det nödvändigt att
utföra alltför dyrbara arbeten för grundförbättring. Det kan också undantagsvis
förhålla sig så, att de ekonomiska erfarenheterna av samverkan i fråga
om anläggningar av viss typ är mindre goda eller i varje fall ojämna. Åtminstone
i fråga om vissa värmecentraler är det sålunda enligt kommittén
omtvistat, om några större fördelar kan vinnas med anläggningar av större
omfattning. Trots de i regel gynnsamma verkningarna av ett samgående på
detta område är det enligt kommittén ej helt uteslutet att erfarenheterna i
framtiden blir de motsatta. Den tekniska utvecklingen kan tänkas medföra
en förskjutning från kollektivitet åter mot individualism. Även om en sådan
förskjutning enligt kommitténs bedömande inte förefaller sannolik, är
det särskilt med hänsyn till att det ofta gäller betydande investeringsobjekt
ofrånkomligt att vid bedömande av det enskilda fallet låta även den troliga
utvecklingen ingå i det ekonomiska övervägandet.

Av nu angivna stadsbyggnadstekniska och ekonomiska skäl har enligt
kommittén utanför den gällande speciallagstiftningen tillkommit ett stort
antal gemensamhetsföretag, som avser olika slags anläggningar av stadigvarande
betydelse för fastigheter. Även med den gjorda reservationen för den
framtida utvecklingen kan man enligt kommittén såvitt avser anläggningar
i allmänhet med säkerhet räkna med att strävandena mot gemenskap kommer
att inom överskådlig tid fortgå och alltmera intensifieras.

2f Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 12S

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

Efter att ha erinrat om några av de viktigaste av de nu förekommande
anläggningstyperna och särskilt uppehållit sig vid de trafiktekniska problemen
och parkeringsfrågan finner kommittén det klart framgå att de gemensamhetsanläggningar
som faller utanför speciallagstiftningens tillämpningsområde
utgör en realitet av stor praktisk betydelse. Med hänsyn härtill
är det enligt kommittén av vikt, att rättsreglerna på detta område motsvarar
högt ställda krav på ändamålsenlighet, rättssäkerhet och enkelhet. Så är
emellertid enligt kommittén för närvarande ej fallet. Den tekniska utvecklingen
har fortlöpt så snabbt att regelsystemet inte hunnit anpassa sig
efter de ändrade faktiska förutsättningarna. Detta har medfört att tillkomsten
av gemensamhetsföretag inte kunnat främjas i önskvärd omfattning
och att svårigheter uppkommit vid tillämpningen av nuvarande bestämmelser.

Gemensamhetsanläggningar kan enligt vad kommittén erinrar alltid
komma till stånd genom avtal mellan intresserade fastighetsägare. Där frivillighet
inte kan uppnås i alla hänseenden, är emellertid möjligheten till
samverkan stängd. Men även om överenskommelse kan träffas, medför
nuvarande ordning vissa olägenheter. En med stöd av avtalet uppförd
anläggning är sålunda i regel tillbehör till den fastighet på vilken den
är belägen och kan inte utan vidare användas som säkerhet för andra lån
än sådana som upptas av nämnda fastighets ägare själv. Avtal i allmänhet
erhåller inte heller verkan mot ny ägare till en i företaget ingående fastighet
utan åtagande av denne. I sistnämnda avseende intar visserligen
avtal om nyttjanderätt en något förmånligare ställning genom att det kan
förlänas sakrättsligt skydd bl. a. genom inskrivning. Å andra sidan är
nyttjanderättsavtalets användbarhet i stadsbebyggelse inskränkt genom
bestämmelsen, att avtalet i regel ej är bindande för längre tid än 25 år.
Kommittén finner det tydligt, att överenskommelser av detta slag inte
kan i någon mera betydande omfattning tjäna som grund för samverkan
när det gäller dyrbara anläggningar, som skall äga bestånd för lång tid.

I stället har därför ofta tillgripits servitutsavtal. Sådant avtal har viss
sakrättslig effekt och erbjuder dessutom den fördelen att en med stöd
av servitutsavtalet uppförd anläggning på annans mark blir tillbehör till
den härskande fastigheten och därigenom kan utnyttjas av denna fastighets
ägare för kredit. Men även servitutsavtalet är behäftat med allvarliga
olägenheter. Det sakrättsliga skyddet är sålunda inte av samma styrka som
enligt speciallagstiftningen. Vidare är möjligheten att ålägga den tjänande
fastighetens ägare positiva prestationer mycket begränsad. Någon lösning
av det inbördes förhållandet mellan flera servitutsberättigade tillhandahålls
över huvud inte. Ofta är en gemensamhetsanläggning, t. ex. en
gårdsplats, utsträckt över flera fastigheters områden, vilket gör det nödvändigt
att stifta ett stort antal servitut, ett i varje fastighet samt vart och
ett med de övriga fastigheterna såsom härskande. Dylika ömsesidiga ser -

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

vitut innebär inte någon enkel lösning och medför dessutom risk för ogynnsamma
rättsverkningar vid exekution, eftersom de kan ligga med olika
rätt i de skilda fastigheterna. Härtill kommer att avtalsservitut inom den
egentliga stadsbebyggelsen kan motverka genomförandet av ny eller ändrad
stadsplan. För enskilt tillgodogörande inom stadsplan av utrymme
under gata är servitut sannolikt inte möjligt för närvarande, eftersom
servitut ansetts kunna upplåtas endast i fastighetsenhet som ingår i fastighetsindelningen.
För att komma till rätta med problemet har på några
håll valts metoden att gatan, till den de! den är avsedd att underbyggas
för enskilt ändamål, läggs ut som kvartersmark. Denna får då inte bebyggas
i vidare mån än att den jämte bredvidliggande gatumark kan hållas
tillgänglig för allmän trafik. Detta tillvägagångssätt är emellertid enligt
kommittén inte alltid någon lämplig lösning.

Beträffande servitut som bildas vid jorddelningsförrättning framträder
enligt gällande rätt i huvudsak samma svårigheter som vid avtalsservitut.
Dessutom är, påpekar kommittén, själva servitutsbegreppet snävare inom
fastighetsbildningslagstiftningen än enligt servitutslagen. Är fråga om
sådant officialservitut i stadssamhälle, tillkommer faktorer som ytterligare
begränsar servitutets användbarhet. Servitut kan sålunda över huvud inte
stiftas enbart genom tomtindelning. Stundom förfars i fråga om ännu ej
tomtindelad mark visserligen så, att de till tomter avsedda områdena först
avstyckas och servitut bildas i samband därmed, varefter styckningslotterna
utan omfördelning av marken blir föremål för tomtindelning. Denna
metod är dock såväl kostnadskrävande som tidsödande och därför föga
ändamålsenlig, även om 1959 års ändringar i byggnadslagstiftningen medfört
vidgade möjligheter till dispens från förbudet att bygga på ej tomtindelad
mark inom byggnadskvarter. Vidare kan servitut av förevarande
slag inte bildas genom fristående åtgärd utan det måste ske i samband med
att fastighetsindelningen ändras t. ex. genom avstyckning eller laga skifte.

Även andra möjligheter som för närvarande står till buds måste enligt
kommitténs mening betraktas som nödfallslösningar. Möjligheten att avsätta
område såsom samfällt för två eller flera fastigheter är inskränkt
till fall då ett nära nog totalt utnyttjande av mark för anläggningen krävs
eller eljest kan ske. Den är dessutom utesluten i samband med tomtindelning
och avstyckning i stad. Bysamfällighetslagen ger ej någon fullständig
reglering av företagets förvaltning och är dessutom föråldrad i vissa delar.
Vad slutligen angår tomträttsinstitutet har detta visserligen i praktiken
visat sig kunna erbjuda en användbar lösning. Dess tillämpningsområde
är emellertid begränsat till sådana fastigheter som tillhör kronan eller kommun
eller eljest är i allmän ägo samt, i undantagsfall, fastigheter som tillhör
stiftelse. Att tillämpa tomträttsinstitutet enbart i syfte att åstadkomma
en lösning av samverkansproblemen lärer ej komma i fråga i någon större
utsträckning. Men även där tointrättsupplåtelse redan föreligger möter

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

enligt kommittén svårigheter att genomföra en lösning inom rimlig tid
efter det att behov därav uppkommit. Kommittén nämner i anslutning härtill
att upplåtelser som skett enligt 1953 års lagstiftning avser obestämd
tid. Enda möjligheten att i efterhand låta tomträtten reglera ett företag
för gemensamhetsanläggning torde i praktiken vara att överenskommelse
om ändring av tomträttsavtalet träffas. Kommittén finner därför tomträttsinstitutet
knappast vara ägnat att ge någon generell och slutgiltig lösning
av samverkansfrågorna.

Till ytterligare belysning av behovet av lagstiftning hänvisar kommittén
till de remissyttranden som avgavs över lagberedningens promemoria år
1952. Inte i något av yttrandena bestreds att sådant behov förelåg. Även
de remissinstanser som förhöll sig tveksamma eller avvisande till promemorieförslaget
vitsordade — låt vara med förbehåll — att behovet fanns.
Från några håll uttalades därjämte önskemål om komplettering med möjligheten
att tvångsvis genomföra en samfällighetsbildning av angivet slag.
Lagberedningen fann också remissbehandlingen styrka lämpligheten av
en reglering med syfte att förläna sakrättslig verkan åt en på avtal grundad
anordning för samverkan mellan olika fastigheter. Beredningen gick dock
inte önskemålen om tvångsregler till mötes, eftersom de stred mot den allmänna
uppläggningen av beredningens förslag däri, att de förutsatte prövning
av offentlig myndighet.

Även inom riksdagen har frågan varit föremål för uppmärksamhet. Sålunda
uttalade tredje lagutskottet år 1959 vid behandlingen av förslaget
till ändrad byggnadslagstiftning (utlåtande 1959:26 s. 89), att det förelåg
ett mycket starkt behov av bestämmelser, som gjorde det möjligt att
gemensamt för ett eller flera kvarter anordna t. ex. planteringar, lekplatser,
parkeringsplatser, samlingslokaler, tvättstugor och panncentraler.
Efter påpekande av vissa olägenheter av gällande ordning framhöll utskottet,
att det ej torde vara någon tvekan om att lagstiftningen här företedde
en brist, som med det snaraste måste fyllas.

Under hänvisning till det anförda finner fastighetsbildningskommittén
klart framgå, att gällande rätt ej uppfyller skäliga fordringar på regler inom
ifrågavarande viktiga rättsområde. Framkomna önskemål om reformer
synes enligt kommittén också ha vunnit allmän anslutning. Kommittén
anser därför, att det uppenbart föreligger ett starkt behov av nya, mera
tidsenliga regler för samverkan av hithörande slag.

Allmänna riktlinjer

Sakrättslig verkan

Att regler saknas, enligt vilka ifrågavarande gemensamhetsanläggningar
kan garanteras bestå för framtiden, är enligt kommittén den allvarligaste
bristen i nuvarande regelsystem. Visserligen finns det lösningar, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

erbjuder visst skydd mot att gemensamhetsföretag upplöses utan att detta
är sakligt befogat, men dessa lösningar har uppbyggts efter helt andra
förutsättningar än som är för handen på det här aktuella området och deras
tillämpning är förenad med svåra komplikationer. I övrigt är fastighetsägare
som önskar samverkan med andra för närvarande hänvisad att
söka uppnå överenskommelse utanför kretsen av de avtalstyper som är
utrustade med sakrättslig verkan. Sådan överenskommelse gäller inte mot
ny ägare utan att denne förbinder sig att respektera avtalet. Någon säkerhet
för att sådan förbindelse avges föreligger ej ens om avtalet objektivt

sett är fördelaktigt för fastighetens ägare.

Kommittén har sökt finna en lösning, som förhindrar sådana konsekvenser.
Detta kräver att avtal om samgående erhåller sakrättslig verkan, dvs. etfektivt
knyts till samtliga deltagande fastigheter. Endast om rätten att utnvttja
anläggningen och skyldigheten att bidra till företagets kostnader bringas
att åtfölja varje ansluten fastighet i vilkens hand den än befinner sig,
kan företagets bestånd säkerställas. Att detta bör eftersträvas har ej heller
framkallat meningsskiljaktigheter under lagstiftningsfrågans tidigare behandling.
För denna ståndpunkt talar enligt kommittén otvivelaktigt goda
skäl. Från allmän synpunkt anses det sålunda vara av yttersta vikt, att
planer för bebyggelsen blir varaktigt genomförda. Detta kan ej ske utan att
också i bebyggelsen ingående gemensamma anläggningar blir bestående så
länge det anses ändamålsenligt. Att beslutad samverkan tryggas för framtiden
ligger även i de enskilda delägarnas intresse. Genom en fastighets utträde
minskas nämligen det ekonomiska underlaget för företaget i dess helhet.
Eftersom det normalt kan förutsättas att ett samgående medför besparingar,
ökas dessutom vid utträde bidragsbördan för de kvarvarande delägarna.
En rätt för någon att utan tvingande skäl få sambandet mellan anläggningen
och hans fastighet upplöst skulle därför innebära en möjlighet att
otillbörligt övervältra ett ekonomiskt ansvar på meddelägarna.

Visserligen har det, enligt vad kommittén har sig bekant, i tiåga om do
gemensamhetsföretag som hittills bildats ej i större utsträckning förekommit
att det ifrågavarande sambandet på detta sätt blivit upplöst. Det förhållandet
att tillämpningen av gällande regler synbarligen inte föranlett svårare
rättsförluster anses emellertid ej utan vidare göra ett förbättrat sakrättsskydd
obehövligt. Viss betydelse för den gynnsamma utvecklingen måste
otvivelaktigt tillmätas de på avtal grundade påtryckningsmedel — lånevillkor,
vitesinteckningar in. m. — med vilka hittills tillämpade nödfallslösningar
ofta förbundits. Ä andra sidan är det enligt kommittén inte lämpligt
att lita enbart till sådana avtalssanktioner. Möjligheterna att utnyttja dessa
kan nämligen inte med säkerhet antas vara kända för alla berörda fastighetsägare.
Betydande rättsförluster kan därför uppstå om sanktion av förbiseende
inte kommit till användning. Ytterligare framhålls, all - frånsett tomträttsfallet
— någon längre tids erfarenhet ännu ej föreligger i det nu ak -

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

tuella hänseendet. De erfarenheter som likväl står till buds kan vidare häntöras
till en tid av uppåtgående konjunkturer. I ett annat, mindre gynnsamt
läge är det inte säkert att den bidragsskyldighet som företaget måste bygga
på blir fullgjord i samma omfattning som hittills.

Den allvarligaste olägenheten av det bristfälliga sakrättsskyddet är emellertid
enligt kommittén, att annars intresserade fastighetsägare avhålls från
att sätta i gång nödvändiga anläggningsföretag. Att gemensamhetsanläggningar
hittills inrättats endast i jämförelsevis ringa omfattning utanför områden
som upplåtits med tomträtt beror enligt kommittén till övervägande
del på de begränsade möjligheterna att trygga företagens bestånd. Det ligger
i sakens natur, att en fastighetsägare ej är benägen att satsa erforderligt kapital
till en anläggning, om det inte föreligger säkerhet för att anläggningen
blir till nytta under en ej alltför kort tid. Särskilt i fråga om sådana större
anläggningar som krävs för ändamålsenlig bebyggelse i samband med saneringar
eller nyexploatering av större områden är det av yttersta vikt för bebyggelsens
genomförande att gemensamhetsföretagen blir effektivt knutna
till de särskilda fastigheterna. Ett förbättrat sakrättsskydd är således huvudvillkoret
för eu utveckling mot allt flera och större anläggningsföretag.

När det härefter gäller att bedöma på vilket sätt ett sakrättsskydd bör anordnas,
anser kommittén det ligga nära till hands att anknyta till någon av
de lösningar som valts på närbesläktade områden. Härvid framträder enligt
kommittén två huvudformer. Den ena, som främst representeras av tvångssamfälligheter
enligt vattenlagen, lagen om enskilda vägar m. fl., innebär att
den gemensamma anläggningen är i princip oskiljaktigt förbunden med varje
deltagande fastighet. Enligt den andra kan en mera begränsad sakrättsverkan
åstadkommas genom inskrivning.

Att anknytningen mellan anläggningen och de särskilda fastigheterna görs
oskiljaktig innebär, att rätten att utnyttja anläggningen och plikten att bidra
till kostnaderna utformas som tillbehör till fastigheterna på liknande
sätt som ett föremål är tillbehör till fastighet enligt 1895 års lag angående
vad till fast egendom är att hänföra. Vid frivillig eller exekutiv'' försäljning
av fastigheten medföljer således delaktigheten i anläggningen, och delaktigheten
kan ej utmätas eller försäljas för sig. Genom att äganderätten till fastigheten
och delaktigheten i företaget sålunda följs åt måste detta alternativ
uppenbarligen få stor betydelse ej endast för fastighetens ägare utan även för
innehav aie av begränsade sakrätter i fastigheten. Fastighetens värde påverkas
naturligen i hög grad av möjligheterna att utnyttja anläggningen liksom av
den bidragsskyldighet som följer med anslutningen till företaget. En spekulant
på fastigheten vid exekutiv auktion torde därför bestämma sitt bud med
hänsyn till angivna faktorer, och det bud som antas blir omedelbart avgörande
för den omfattning i vilken inteckningshavare och därmed jämställda
rättighetshavare erhåller betalning eller blir tillgodosedda i övrigt. Kommit -

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

ten anser därför, att förevarande lösning måste förknippas med villkor om

visst skydd för nämnda slag av rättsägare.

Den andra möjligheten innebär att sakrättslig verkan vinns genom inteckning
på sätt som för närvarande kan ske med avtal om nyttjanderätt,
servitut osv. Skyddet är emellertid här ej av samma valör som vid tvångssamfälligheterna,
eftersom en intecknad rättighet kan bli uppoffrad, om det
krävs för att tillgodose rättsägare med bättre förmånsrätt. Ett på detta sätt
anordnat sakrättsligt skydd föreslås av lagberedningen tillkomma även en
samfällighetsrätt som upplåtits med stöd av 22 kap. i 1960 års förslag till
jordabalk. Det mellan de berörda fastigheternas ägare ingångna samfallighetsavtalet
kan nämligen genom inskrivning i fastigheterna erhålla samma
rättsverkan som för närvarande tillkommer inteckning för nyttj anderätt eller
servitut. Att lagberedningens förslag inte bygger på en obegränsad sakrättsverkan
efter mönster av speciallagstiftningens tvångssamfälligheter sammanhänger
med de föreslagna bestämmelsernas syfte och allmänna uppläggning.
Utgångspunkten för förslaget är nämligen behovet av en friare och
enklare reglering än speciallagstiftningens, vilken med hänsyn till tvångsmomentet
och inteckningshavarnas ställning gör det nödvändigt att anord"
na en obligatorisk prövning genom offentlig myndighet av företagets tillåtlighet
och vissa grundläggande villkor för detsamma. I enlighet härmed bygger
lagberedningens förslag helt på en mellan fastighetsägarna ingången frivillig
uppgörelse, som ej för sin giltighet mellan parterna själva behöver bli
föremål för myndighets bedömande. Sådant erfordras ej heller med hänsyn
till uppgörelsens sakrättsliga verkan, eftersom samfällighetsavtalet genom
inteckning inplaceras i den ordinära förmånsrättsordningen, således efter
tidigare meddelade inteckningar och före senare tillkommande. Faller inteckningen
vid exekution inom det vid försäljningen bestämda lägsta budet, skall
samfällighetsrätten förbehållas vid försäljningen. Är så ej fallet eller ar
rättigheten ointecknad, skall egendomen i första hand utropas med förbehåll
om rättens bestånd, men visar det sig att ett utrop utan sådant förbehåll
föranleder ett högre bud får rätten i princip vika. Även om detta system således
ej ger någon absolut trygghet för samfällighetsrättens bestånd, vilar
det på den i och för sig naturliga principen, att rättigheten normalt kan förväntas
erhålla det sakrättsliga skydd som den förtjänar. Oavsett en fastighets
tidigare inteckningsbelastning och samfällighetsrättens förmånsläge
torde man nämligen kunna räkna med att en spekulant vid exekutiv auktion
är beredd att acceptera förbehåll om en samfällighetsrätt, som anses värdefull
för fastigheten.

Enligt fastighetsbildningskommittén står det klart, att en sakrättslig reglering
i enlighet med lagberedningens förslag erbjuder en förbättring i
förhållande till gällande rätt. I okomplicerade fall skulle den föreslagna anordningen
utgöra ett nöjaktigt alternativ, enligt vilket sakägarna kunde på

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

ett enkelt sätt ordna samverkansfrågorna genom överenskommelse. Kommittén
finner det emellertid angeläget att det sakrättsliga skyddet görs så
starkt som möjligt. Risken för att delaktigheten i anläggningsföretaget efter
fastighets överlåtelse upphör att gälla kan aldrig elimineras utan att delaktigheten
förlänas egenskap av tillbehör till fastigheten. Framför allt i fråga
om storre anläggningar, som kräver betydande kostnader, är det av vikt
att skapa regler, som garanterar företagets bestånd. Eftersom den önskade
lagstiftningen främst aktualiserats av mycket omfattande bebyggelseprojekt
inom tätorterna, har kommittén ansett sig ha särskild anledning att
överväga ett starkare sakrättsligt skydd än det lagberedningens förslag erbjuder.
Kommittén erinrar om att också vissa av de remissmyndigheter
som yttrade sig över beredningens promemoria år 1952 uttalade sig i denna
riktning (SOU 1960:25 s. 457). Svenska bankföreningen anförde beträffande
den inverkan en samfällighetsrätt kunde tänkas utöva på kreditgivarnas
ställning, att det i vissa fall framstod som angeläget för kreditgivarna att
samfällighetsrättens fortsatta bestånd kunde anses tryggat. Det framhölls,
att om delaktigheten i samfälligheten var av väsentligt värde för en fastighet,
exempelvis i fråga om gemensam värmecentral, det visserligen tedde
sig troligt att fastigheten kom att säljas med förbehåll om rättighetens bestånd
men från kreditgivarnas synpunkt borde rättigheten för säkerhets
skull inneha ett betryggande prioritetsläge. Man fick därför räkna med att
kreditinstituten kom att vid belåning av inteckningar i fastigheter, som ingår
i samfällighet av verklig betydelse för fastighetens värde, såsom villkor
for krediten uppställa, att samfällighetsrätten åtnjuter ett betryggande
läge i samtliga de i samfälligheten ingående fastigheterna. Även bortsett
från detta kreditgivarintresse togs under remissbehandlingen av lagberedningens
promemoria upp till övervägande det faktum att en samfällighetsrätt
ofta kan vara av väsentlig betydelse för fastigheten och därför bör
åtnjuta en så trygg position som möjligt. Från denna synpunkt erinrade
exempelvis överståthållarämbetet om att enligt promemorieförslaget fordrades,
att samfällighetsanordningen skulle vara till nytta för de i samfälligheten
ingående fastigheterna. I fråga om vissa slag av anläggningar, exempelvis
värmeanläggningar, gällde vidare att sedan de en gång kommit till
stånd de utgjorde en nödvändig förutsättning för fastigheternas beboelighet.
Med hänsyn därtill var det enligt ämbetets mening betänkligt, att en exekutiv
auktion lätt kunde bringa samfällighetsrätten att upphöra. Olägenheten
därav framträdde särskilt om värmeverket var inrymt i den exekutivt
försålda fastigheten. Denna situation skulle i allmänhet undvikas, om samfällighetsrätten
ägde förmånsrätt framför fordringsrätter. Möjligheten att
bereda samfällighetsrätten sådan förmånsställning borde därför enligt ämbetets
mening undersökas.

Fastighetsbildningskommittén ansluter sig till dessa remissyttranden. Enligt
kommittén talar goda skäl för en fastare anknytning i sakrättsligt hän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

seende än lagberedningens förslag innebär. Den vägledande principen bör
enligt kommittén vara att sambandet mellan en fastighet och anläggningen ej
kan upplösas så länge anläggningen är till nytta för fastigheten.

Krav på objektiv prövning

Kommittén finner att, om delaktigheten i företaget läggs med bästa rätt
i de anslutna fastigheterna, en prövning bör ske, så att delaktigheten inte
försätter rättsägare med företrädesrätt efter delaktigheten i ett sämre läge
än tidigare. En delaktighet, som åtföljer fastigheten i vems hand denna än
befinner sig, kan nämligen i hög grad påverka budgivningen vid exekutiv
auktion på fastigheten. Även om ett gemensamhetsföretag normalt vilar
på förväntningen att samgåendet medför fördelar, är det inte utan vidare
säkert, att förväntningen infrias. Fick sakägarna med bindande verkan för
tredje man fritt avtala om de med anläggningsföretaget förenade rättigheterna
och skyldigheterna, kunde det därför inträffa att en fastighets värde
minskades och att det bud som blev gällande vid exekutionen inte var tillräckligt
för att förnöja rättsägare, som annars skulle ha fått full betalning
ur köpeskillingen. Vill man eftersträva en lösning, som innefattar företrädesrätt
före redan existerande gravationer i fastigheterna, är det därför
enligt kommitténs mening nödvändigt att göra anordningens giltighet beroende
av att det objektivt konstateras, att någon försämring av berörda
rättsägares ställning ej inträder. Om samtliga rättsägare samtyckt till anordningen,
saknas skäl till särskild prövning; uppgiften blir då i stället den
rent formella att konstatera att erforderliga medgivanden finns.

En lösning, som innebär att en objektiv prövning skall ske av den sökta
gemensamhetsbildningens innebörd, anknyter till speciallagstiftningens bestämmelser
om obligatorisk prövning vid särskild förrättning eller inför
domstol. En sådan metod har visserligen av lagberedningen ansetts mindre
önskvärd men är enligt kommitténs mening knappast ägnad att inge starkare
betänkligheter. Det innebär sålunda enligt kommittén inte någon olägenhet,
om rättsordningen tillhandahåller ytterligare ett system för inrättande
av gemensamhetsanläggningar vid sidan av jordabalksförslagets. Kär
beredningen anfört, att de fall då prövningsmöjlighet för närvarande ej står
till buds är av synnerligen skiftande beskaffenhet och att det knappast kan
förväntas att de skall upptas till behandling i speciallagstiftningen, vilar
resonemanget enligt kommittén uppenbarligen på förutsättningar, som ändrats
genom det uppdrag som lämnats kommittén. Kommittén ifrågasätter
även riktigheten av vad beredningen uttalar därom, att en utveckling i riktning
mot specialreglering ej heller får anses önskvärd, eftersom det inte
finns anledning anta att de intressen som det här är fråga om skulle på
ett bättre sätt kunna tillgodoses av myndigheterna än på grundval av de intresserades
avtalsfrihet. För att trygga anläggningsföretags bestånd mera

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

effektivt än som är möjligt enligt lagberedningens förslag, krävs enligt kommittén
oundgängligen ett ökat beaktande av motstående intressen och därmed
också en prövning från det allmännas sida. Om prövningen anförtros
särskild förrättningsman, torde förfarandet enligt kommittén, särskilt i
okomplicerade fall, kunna anordnas i jämförelsevis enkla former och därför
inte behöva avskräcka sakägare, som överväger att påkalla tillämpning
av en lagstiftning med den av kommittén antydda innebörden.

Frånsett dessa mera principiella synpunkter finner kommittén en ordning
med prövning genom förrättningsman vara ägnad att rent praktiskt
underlätta tillkomsten av angelägna samverkansföretag. Tillgången till en
på området sakkunnig person, som verkar efter rent objektiva riktlinjer,
kan vara till avsevärd hjälp, när det gäller att klarlägga de faktorer — ekonomiska,
planläggningstekniska etc. — som kan inverka på innehållet i den
samverkan som önskas genomförd. Erfarenheten visar också, att svårigheter
ofta möter att fa till stånd en fullständig anslutning från alla dem, vilkas
fastigheter utgör ett ändamålsenligt underlag för en gemensamhetsbildning.
Även om man skulle nöja sig med en rent avtalsmässig samverkan
utan starkare sakrättslig effekt än som avsågs i lagberedningens förslag,
menar kommittén, att det skulle vara till avsevärd fördel om en fastighetsägare
kunde påkalla medverkan av förrättningsman för att erhålla förslag
till gemensamhetsföretagets anordnande och ledning av erforderliga förhandlingar
mellan berörda sakägare. Betydelsen av en sådan rådgivande
funktion förminskas ej genom att den sakrättsliga anknytningen görs fastare.
Förrättningsmannens medverkan bör i detta fall ej inskränkas till att
bifalla eller avslå en begäran om att förläna en träffad uppgörelse verkan
mot nya fastighetsägare utan snarare inriktas på att leda förhandlingarna
mellan sakägarna och på olika sätt positivt verka för en överenskommelse.
Att tillgodose detta önskemål är inte på samma sätt möjligt inom ramen
för ett förfarande vid domstol, länsstyrelse eller annan myndighet. Ett sådant
förfarande är enligt kommittén mindre rationellt även från den synpunkten
att det som regel torde förutsätta att sökanden eller annan åläggs
att svara för erforderlig utredning. I fråga om stora företag kan denna bli
mycket omfattande och dyrbar utan att ändå bli helt fullständig.

Med hänsyn till de speciella krav som sålunda måste ställas på prövningstörfarandet
finner kommittén en prövning genom särskilt förordnad förrättningsman
vara den praktiskt enda framkomliga vägen. Förrättningsmän anlitas
redan för närvarande med tillfredsställande resultat såsom beslutande
organ på angränsande rättsområden. Både inom fastighetsbildningen och,
i synnerhet, vid tillämpningen av lagen om enskilda vägar ställs förrättningsmannen
inför problem av huvudsakligen samma karaktär som här kommer i
fråga. Det gäller bl. a. frågor om tvångsanslutning, fördelning av bidragsplikt
och ersättningar för markupplåtelse. Vad särskilt angår ersättningsfrågorna

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

kunde det visserligen, anför kommittén, i och för sig anses ligga närmare till
hands att låta dem ankomma på expropriationsdomstol eller annan domstol.
En sådan anordning skulle emellertid leda till avsevärda komplikationer i
andra hänseenden. En uppdelning av prövningen mellan skilda instanser är
också med hänsyn till det starka sambandet mellan de olika frågorna enligt
kommitténs mening inte praktiskt möjlig att genomföra. Kommittén
erinrar vidare om att den som är missnöjd med förrättningsmans avgörande
har rätt att fullfölja talan i judiciell väg.

Trots att starka skäl talar för ett enhetligt förrättningsförfarande, kan enligt
kommittén en förrättningsprövning som omfattar samtliga uppkommande
frågor väcka betänkligheter med hänsyn till vissa allmänna intressen.
Med tanke på att flertalet hithörande anläggningar är belägna inom tätbebyggelseområden,
är det av stor betydelse att byggnadsnämnden får skäligt
inflytande på det sätt på vilket anläggning kommer till stånd. De anläggningar
som det här är fråga om utgör i flertalet fall byggnader och berörs
därför av byggnadsnämndernas verksamhet både i fråga om bebyggelseplaneringen
och beträffande prövningen av frågor om byggnadslov, dispenser
och liknande. Det är därför av stor vikt att nämnderna inkopplas på ett tidigt
stadium. Härigenom förebyggs, att det otta tidsödande och kostnadskrävande
arbetet med prövningen, huruvida anläggningen skall inrättas,
blir utan nytta därför att anläggningen senare visar sig vara oförenlig med
detaljplan eller hindras av att byggnadslov vägras. Ett väsentligt inflytande
för byggnadsnämnd på gemensamhetanläggningarnas utformning är därför
enligt kommittén i hög grad berättigat.

Byggnadsnämndens medverkan bör enligt kommittén inte begränsas till en
rätt att avge yttrande till förrättningsmannen eller överklaga dennes avgörande.
Nämnden bör anförtros ett såväl reellt som formellt inflytande vid
bedömandet. När det gäller uppdelningen mellan nämndens och förrättningsmannens
kompetensområden är det enligt kommittén naturligt, att byggnadsnämnden
prövar företaget från de synpunkter nämnden vanligen har
att anlägga. Däremot bör byggnadsnämnden inte bedöma sådana judiciella
frågor som spörsmålen om ersättning för upplåtet utrymme eller om fördelning
av bidragsplikten. I dessa liksom övriga privaträttsliga hänseenden bör
avgörandet ankomma på förrättningsmannen. Även för dennes prövning
kommer emellertid synpunkter av allmän natur att få betydelse. De olägenheter
som kan följa av att förrättningsmannen och byggnadsnämnden kommer
till motsatta ståndpunkter i en och samma fråga kan enligt kommittén
elimineras genom att byggnadsnämnden i princip erhåller oinskränkt rätt
att förhindra tillkomsten av anläggningar som inte bör tillåtas från de allmänna
synpunkter nämnden har att bevaka, medan bedömandet i övrigt
tillkommer förrättningsmannen. Nämnden bör enligt kommittén inte ha
möjlighet att framtvinga anläggningens inrättande mot den uppfattning som

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

godtagits under förrättningen. En sådan ordning skulle, menar kommittén,
vara oförenlig med det för kommittén vägledande syftet att få en reglering
av privaträttslig karaktär.

Behov av tvångsregler

Förrättningsprövningen har enligt kommittén inte till enda syfte att möjliggöra
det sakrättsliga sambandet och att tillhandahålla ett serviceorgan.
Kommittén erinrar om att det ofta möter svårigheter att åstadkomma fullständig
enighet i uppkommande frågor. De överväganden som måste ske kan
enligt kommittén i synnerhet beträffande större företag vara mycket svåröverskådliga
och invecklade. Det är därför förklarligt, om en och annan fastighetsägare
ej utan vidare är benägen att biträda en överenskommelse. Även
anordningar, som objektivt sett är välgrundade, kan till följd av ovisshet
om den framtida utvecklingen eller av ovidkommande skäl röna motstånd
från sakägares sida. Med hänsyn härtill måste det enligt kommittén övervägas,
om det för inrättandet av en gemensamhetsanläggning skall behöva
krävas att överenskommelse träffas mellan samtliga de fastighetsägare för
vilka ett samgående skulle medföra avsevärda fördelar. Anses lagstiftningen
böra främja tillkomsten av gemensamma anläggningar, bör det enligt kommittén
åtminstone i vissa uppenbara fall kunna tänkas möjlighet att till det
gemensamma företaget ansluta en fastighet utan medgivande från ägarens
sida. Kommittén erinrar om att det i samband med flera tidigare utredningar
och reformförslag understrukits vikten av att en reglering beträffande gemensamhetsanläggningar
medger att fastighet ansluts till företaget även mot
ägarens bestridande. Kommittén nämner vissa av 1942 års stadsplaneutredning
och 1951 års byggnadsutredning gjorda uttalanden om lagstiftning rörande
bl. a. gemensamma gårdar samt byggnadsstyrelsens remissyttrande
över lagberedningens promemoria av år 1952.

Kommittén säger sig visserligen ha eftersträvat en lösning som bygger på
fastighetsägarnas frivilliga medverkan, men erfarenheten visar enligt kommittén
att det inte låter sig göra att helt lita till frivillighet. Redan existensen
av tvingande regler har, även om de inte behöver träda i tillämpning, sin
stora betydelse i detta sammanhang genom att de utgör ett underlag för frivilliga
uppgörelser, som annars i många situationer sannolikt inte skulle
komma till stånd. Men tall förekommer även, då sakägare över huvud ej är
villig att ingå avtal om inrättande av en gemensamhetsanläggning, fastän
fördelarna av ett samgående är uppenbara. Kommittén erinrar om att situationen
stundom är den, att enighet om samgående i princip föreligger men
delade meningar råder om de närmare villkoren. Att lagstiftningen här måste
tillhandahålla regler, som innebär en skälig avvägning mellan olika synpunkter,
synes kommittén uppenbart. Att låta hänsynen till en enstaka fas -

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

tighetsägare, vilkens anslutning det gäller, gå före alla andra intressen kan
ej komma i fråga. Det allmänna önskemålet att fastställda planer inom rimlig
tid blir genomförda kräver sålunda enligt kommitténs mening, att man i
viss utsträckning bortser från sakägarnas individuella önskningar. Men även
till skydd för andra enskilda måste fordras att en vägran att frivilligt ansluta
sig i någon mån grundas på objektiva skäl. Med hänsyn till den naturliga
intressegemenskap som i många fall råder inom en grupp fastigheter
skulle det, menar kommittén, verka stötande, om enstaka fastighetsägare
kunde till de övrigas nackdel utan fog vägra att ansluta sig till ett för samtliga
nyttigt anläggningsföretag. Risken att någon, genom att ställa oskäliga
villkor för frivillig medverkan, skulle erhålla en alltför stark ställning i förhållande
till de övriga kan inte heller uteslutas.

Av dessa skäl finner sig kommittén inte kunna uppställa ett generellt
krav på samstämmighet i alla uppkommande frågor. Kommittén understryker
emellertid, att skälen för anslutning utan samtliga sakägares medgivande
måste vara av betydande styrka. Med hänsyn till att det här gäller ett ingrepp
i enskildas intressen till förmån för andra enskilda bör åtgärden ej få
vidtas utan att det framstår som ovedersägligt att fastigheterna genom anslutning
till den gemensamma anläggningen vinner avsevärda fördelar. En
alltför långt driven tillämpning av möjligheten till tvångsanslutnmg kan enligt
kommittén också medföra risk för att ändamålet på längre sikt motverkas.
Till förmån för en restriktiv tillämpning talar också att prövningen
i stor utsträckning avser framtida förhållanden och därför kompliceras av
osäkerhet om den riktning utvecklingen kommer att ta.

De skäl som talar för att en fastighetsägares vägran att delta i ett gemensamt
företag ej alltid bör få hindra fastighetens anslutning till företaget
äger sin huvudsakliga betydelse för städer och andra samhällen med tätare
bebyggelse. Inom glesbygderna är enligt kommittén behovet av att tillgänglig
mark blir fullt utnyttjad ej lika trängande. Den naturliga intressegemenskapen
mellan grannfastigheter är vidare här mindre framträdande.
Detsamma gäller det allmännas intresse. Kommittén anser därför att tillräcklig
anledning ej finns att tillåta fastighets anslutning mot ägarens vilja
även inom glesbebyggelseområden. Kommittén förordar därför den begränsningen
att anslutningsregeln skall gälla enbart fastighet inom område med
stadsplan eller byggnadsplan. Skäl för tillämpning av regeln torde visserligen,
tillägger kommittén, ofta finnas även utom detaljplanerat område i
och med att tätbebyggelse redan uppkommit eller en utveckling i denna
riktning fortskrider. När denna utveckling nått så långt att tätbebyggelse är
att vänta inom nära förestående tid, finns emellertid förutsättningar för
upprättande av detaljplan och därmed tillämpning av anslutningsregeln.

Vidare anser kommittén det ofrånkomligt att som förutsättning för fastighets
anslutning kräva, att anslutningen uppbärs av ett intresse hos åtminstone
någon fastighetsägare, som själv skall ingå i det gemensamma

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

företaget. Fastighet bör därför ej få anslutas mot ägarens bestridande, utan
att förslag därom framställts eller biträtts av ägare till fastighet, som skall
ingå i företaget.

Förvaltningsformer

En lagstiftning enligt kommitténs riktlinjer kommer enligt kommittén
att innehålla två slags regler, nämligen dels regler för förhållandet mellan
å ena sidan ägarna till de fastigheter som skall tillgodogöra sig anläggningen
och å andra sidan ägaren till den mark där anläggningen kan tänkas bli
förlagd, dels regler för förhållandet mellan de förstnämnda inbördes. I sistnämnda
avseende fordras utom föreskrifter om fördelningen av rättigheter
och skyldigheter mellan de anslutna fastigheternas ägare i fråga om anläggningens
byggande och utnyttjande även bestämmelser om formerna för
företagets verksamhet. Kommittén finner här väsentligen två lösningar möjliga.
Den ena innefattar en samfällighetsbildning av huvudsakligen samma
typ som förekommer enligt vattenlagen och lagen om enskilda vägar och
som föreslås i 22 kap. i lagberedningens förslag till ny jordabalk. De till företaget
anslutna fastigheternas ägare ingår således i denna egenskap i en association,
som ombesörjer anläggningens utförande och underhåll samt övriga
med företaget förenade angelägenheter. I fråga om äganderätten till
själva anläggningen gäller, att anläggningen utgör tillbehör till varje fastighet,
som är ansluten till det gemensamma företaget. Anläggningen ägs
således ej av samfälligheten utan samfällt av delägarna i densamma. Anläggningen
kan därför ej intecknas av samfälligheten utan ingår i stället till
viss andel i varje ansluten fastighets kreditvärde. Den andra lösningen bär
till syfte att åstadkomma en förvaltningsform, som inte kräver de anslutna
fastighetsägarnas kontinuerliga medverkan på samma sätt som i en
association genom utseende av styrelse, bevakande av viktigare frågor på
stämma med delägarna etc. Ett alternativ till samfällighetsbildning är att
låta ägare till viss fastighet — inom eller utom kretsen av de till företaget
knutna fastigheterna — såsom ägare även till själva anläggningen mot ersättning
tillhandahålla den avsedda nyttigheten. På detta sätt kan samtliga
rättigheter och skyldigheter mellan berörda fastighetsägare regleras redan
vid företagets tillkomst och behålla sin giltighet för framtiden. För ägare
till de fastigheter som enbart skall betjänas av anläggningen blir det då i
regel inte fråga om annan fortlöpande medverkan än att till huvudmannen
erlägga bidrag till verksamheten.

Enligt kommitténs mening är båda dessa organisationsformer förknippade
med fördelar. Kommittén ger i princip ej någotdera alternativet företräde
framför det andra. Kommittén anser, att ett stort mått av valfrihet mellan
de båda förvaltningsformerna bör medges. Detta motiveras också av
att behovet av rättslig reglering tar sikte på anläggningar av vitt skilda ty -

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

per och av olika storlek. Vad som är en ändamålsenlig organisation för utförande
och drift av en parlceringsanläggning för ett eller flera byggnadskvarters
behov är säkerligen ej alltid lämpligt för en enkel biluppställningsplats,
som är gemensam för 2—3 villafastigheter. Valfriheten är dock ej
helt obegränsad. Förvaltning genom huvudman anses av principiella skäl
böra inskränkas till det fall att den tilltänkte huvudmannen själv vill ata sig
att fullgöra uppdraget. Att genom beslut av myndighet tvinga någon att i
egenskap av ägare till viss fastighet mot sin vilja driva verksamhet av ifrågavarande
slag anser kommittén varken möjligt eller lämpligt. Motsvarande
betänkligheter gör sig däremot inte gällande vid en association, som
ju verkar genom särskilda organ, utsedda efter frivilligt åtagande. Även
om således avsikten ej är att ge försteg åt samfällighet framför förvaltning
genom huvudman, innebär nyssnämnda begränsning att samfällighetsbildning
är den form som i motsats till huvudmannaförvaltning alltid skall stå
till buds.

Skälen till att kommittén medger en vidsträckt valfrihet mellan de båda
förvaltningsalternativen bör enligt kommitténs mening vara vägledande även
för den närmare gestaltningen av varje alternativ för sig. Med hänsyn till
att företaget är i princip oupplösligt förbundet med de särskilda fastigheterna
är det visserligen nödvändigt att skapa visst skydd för innehavare av begränsade
rättigheter i fastigheterna, men i övrigt synes det i stort sett kunna
överlämnas åt fastighetsägarna själva att förvalta anläggningen på det
sätt de finner lämpligt. Är de ense om förvaltningen, saknas skäl att frånsett
behovet av skydd för inteckningshavare och därmed jämställda sakrättsägare
— låta någon utomstående ingripa i företagets skötsel. Föreligger däremot
ej enighet, fordras särskilda lagregler för konfliktens lösning. Med
hänsyn till lagstiftningens tvångskaraktär är regler nödvändiga även för
att hindra att en majoritet missbrukar sina befogenheter i syfte att få anläggningen
nedlagd och företaget upplöst. Att upplösning i regel ej bör få
ske utan ny prövning är en nödvändig följd av regleringens allmänna syfte
att säkerställa företagets bestånd så länge anläggningen är till gagn för
anslutna fastigheter.

I fråga om hnvudmannaorganisationen tänker sig kommittén, att de närmare
villkoren för anläggningens skötsel, huvudmannens rätt till gottgörelse
och de anslutna fastighetsägarnas rätt att utnyttja anläggningen skall
regleras genom avtal mellan samtliga fastighetsägare. Avtalsfrihet bör i
princip råda. Den enda begränsningen, som betingas av hänsynen till inteckningshavare
och därmed likställda rättsägare, bör enligt kommittén utgöras
av en föreskrift om att avtalet ej far erhalla sakrättslig verkan, utan
att dessa rättsägare godkänt avtalet eller detta är väsentligen utan betydelse
för deras säkerhet. Detta bedömande kräver å andra sidan, att avtalet
innehåller nöjaktiga bestämmelser i alla de frågor som kan bli aktuella
under företagets bestånd. Direkta lagbestämmelser om vad avtalet skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

innehålla torde därför kunna undvaras. Genom det sätt på vilket huvudmannaförvaltningen
salunda anordnas kan sakägarnas behov av en förvaltningsform
som är mest ändamålsenlig och bekväm för dem anses tillgodosett.
Att genom lagregler differentiera formerna för en anläggnings handhavande
genom huvudman är därför enligt kommittén ej påkallat.

När det gäller samfällighetsbildning blir enligt kommittén läget ett annat.
En association kräver med nödvändighet lagreglering. En sådan kan utformas
på olika sätt. Gällande rätt ger i fråga om såväl samfälligheter som
rent personella sammanslutningar av typen bolag, föreningar etc. flera exempel
på att samverkansformer kan göras mer eller mindre detalj reglerade.
Kommittén finner det angeläget att anpassa det associationsrättsliga systemet
efter olika slags företag, så att ett företag ej underkastas mera ingående
bestämmelser än som är erforderliga med hänsyn till omständigheterna. Så
enkla och smidiga former som möjligt är vad kommittén velat uppnå. Samtidigt
gör lagstiftningens allmänna karaktär och den starka sakrättsliga anknytningen
det nödvändigt att i viss mån inskränka sakägarnas frihet att
ordna sina mellanhavanden. Syftet att vinna en smidig förvaltningsorganisation
har kommittén sökt förverkliga genom att ge samfällighetsbildningen
ett varierande innehåll allteftersom kravet på utförliga regler blir mer eller
mindre framträdande.

I enlighet med allmänna associationsrättsliga grundsatser är det samfälliglietens
delägare som ytterst äger beslutanderätt i de gemensamma angelägenheterna.
I brist på särskilda regler skulle fullständig enighet mellan delägarna
krävas i samtliga uppkommande frågor. Detta är emellertid inte
någon ändamålsenlig anordning. Kommittén finner det nödvändigt att liksom
vid andra förekommande associationstyper meddela en bestämmelse,
enligt vilken giltigt beslut av delägarna kan åstadkommas utan att enighet
uppnås. Redan enkel majoritet bör enligt kommittén som regel vara tillräcklig
för beslut. Att dessutom låta en av delägarna vald styrelse ombesörja
samfällighetens löpande verksamhet är ett ytterligare medel att säkerställa
en effektiv förvaltning. På dessa grundsatser vilar kommitténs förslag till
samfällighetsbildning i dess fullt utvecklade form.

Delägarstämmans beslut kan, påpekar kommittén, ej endast avse åtgärder
i förekommande konkreta situationer utan även gälla sådana normer
för samfällighetens verksamhet som anses behövliga för komplettering av
eljest gällande föreskrifter. Beslut av sådan normerande karaktär torde
vanligen utformas som stadgar. Kommittén har övervägt att — i likhet med
vad som gäller på vissa angränsande områden — göra stadgar obligatoriska,
varigenom man skulle vinna att åtskilliga regler, som annars borde
upptas i själva lagen, kunde få sin plats i stadgarna. Detta skulle emellertid
göra det nödvändigt att anordna något slags prövning av stadgarnas innehåll
och därför i många fall te sig omständligt. Kommittén har velat undvika
detta och föreslår därför, att stadgar inte skall vara obligatoriska. Vill

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

delägarna på stämma anta stadgar, står det dem fritt, men stadgarna
skall då ej granskas av myndighet utan är delägarnas privata mellanhavande
och behandlas över huvud på samma sätt som andra stämmobeslut.

Vid sidan av den förenkling som förslaget innebär genom att stadgar kan
undvaras har kommittén även på annat sätt velat ge delägarna frihet att
besluta om formerna för verksamheten. Med tanke på mycket enkla gemensamhetsföretag
— t. ex. då två fastigheter skall tillsammans utnyttja
en ledning eller utfartsväg — kan det enligt kommittén ej anses lämpligt
att ovillkorligen upprätthålla kravet att samfälligheten organiseras med
styrelse, stämma etc. Att ange närmare kriterier på den omfattning ett företag
bör äga för att erhålla sådan fastare organisation är emellertid förenat
med betydande svårigheter, och kommittén avstår därför från att ange någon
närmare begränsning i detta avseende. Enligt förslaget bör delägarna
få möjlighet att träffa en helt formlös överenskommelse om företagets skötsel.
Men inte ens överenskommelse skall krävas. Tillvägagångssättet kan
exempelvis bli det, att någon delägare åtar sig att ombesörja verksamheten
mot att han får ta ut av de övriga vad han behöver för att täcka kostnaderna.
Med hänsyn till att en överenskommelse av detta slag, när sådan träffas,
inte publiceras eller prövas till sitt innehåll finner kommittén det emellertid
erforderligt att starkt begränsa överenskommelsens verkan. Den kan inte
göras bindande längre än delägarna själva respekterar den. Delägare, som
önskar få till stånd en fastare organiserad samfällighetsbildning, föreslås
därför få ovillkorlig rätt därtill. Eftersom ny ägare till ansluten fastighet
således ej blir bunden av en träffad överenskommelse, lider ej inteckningshavare
eller andra rättsägare någon skada. Inlåter sig samfälligheten i rättshandlingar
skyddas medkontrahenten genom att samtliga vid rättshandlingen
medverkande delägare blir solidariskt ansvariga för samfällighetens
förbindelser. Eftersom samfälligheten i detta fall ej utrustas med särskilda
organ som företräder densamma och majoritetsbeslut av delägare inte har
avsedd verkan, fordras att samtliga delägare gemensamt medverkar för att
samfälligheten som sådan skall bli bunden. En samfällighetsbildning av denna
mindre utvecklade typ erinrar således — frånsett de fall där överenskommelse
ej ingås — närmast om det enkla bolaget.

Finansieringsfrågan

Den som omhänderhar det gemensamma företagets angelägenheter, dvs.
huvudman eller samfällighet, bör enligt kommittén äga uppbära bidrag från
de anslutna fastigheternas ägare till anläggningens utförande, underhåll
och drift. Avgörande för om fastighetsägarnas bidragsplikt kan realiseras
är, att viss säkerhet föreligger. Kommittén erinrar om att vissa möjligheter
att säkerställa denna skyldighet kan skapas genom rätt till avstängning
och, vid ordinär samfällighetsbildning, genom subsidiärt solidariskt ansvar

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

för delägarna. Dessa medel är dock enligt kommittén knappast tillräckliga
för alla situationer. I sin diskussion av vilken ytterligare säkerhet som kan
visa sig erforderlig anför kommittén, att problemet är av betydelse inte bara
för huvudmannen eller samfälligheten när det gäller bidragen till verksamheten
utan även för tredje man, när lån tas eller andra förbindelser ingås
för det gemensamma företaget.

För det fallet att anläggningen omhänderhas av huvudman har kommittén
övervägt möjligheterna att stärka huvudmannens säkerhet för utfående av
törfallna bidrag till verksamheten genom att tillerkänna honom panträtt i
de anslutna fastigheterna med företräde framför inteckningar i dessa. På
skäl som närmare redovisas i betänkandet har kommittén emellertid ansett
sig inte böra föreslå några regler därom.

Vid samfällighetsbildning är läget enligt kommittén ett annat. Visserligen
kan i frivilligfallen uppkomma ett val mellan kreditupptagning genom samlällighetens
försorg och separatbelåning genom de särskilda fastigheternas
ägare. Med hänsyn till att samfälligheten har karaktär av tvångssammanslutning
tordras emellertid en lösning, som inte görs beroende av att överenskommelse
kan träffas om säkerheten. Det ankommer närmast på samiällighetens
styrelse att tillhandahålla den säkerhet som betingas av borgenären.
Kommittén erinrar om att samfälligheten inte kan tillhandahålla
inteckningar i anslutna fastigheter i annan mån än delägarna frivilligt erbjuder
dem som säkerhet. Samfälligheten har nämligen regelmässigt inte
själv någon inteckningsbar tillgång. Det skulle, uttalar kommittén, kunna
tänkas att ålägga delägarna skyldighet att tillhandahålla inteckningssäkerhet,
men denna utväg anses medföra svåra komplikationer. Om varje fastighet
skulle utgöra säkerhet endast för så stor del av krediten som motsvarar
fastighetens primära andel av bidragsskyldigheten, skulle följden bli att någon
säkerhet ej återstod för infriande av fastighetens subsidiärt solidariska
ansvar. Och skulle hela beloppet belasta var och en av de delägande fastigheterna,
skulle utrymmet för belåning för andra ändamål bli alltför beskuret.
Därtill kommer enligt kommittén svårigheterna att på lämpligt sätt säkerställa
att delägarna verkligen uppfyller sin skyldighet att prestera erforderliga
inteckningar. Kommittén har därför undersökt, om säkerhet kan
skapas på annat sätt än genom inteckning.

Kommittén har sålunda övervägt möjligheten att — efter mönster i exempelvis
lagstiftningen om enskilda vägar — förstärka den föreslagna rätten
för samfälligheten att uttaxera bidrag från de anslutna fastigheterna
med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken, dvs. rätt före inteckningar.
Kan samfälligheten i något fall inte få ut den på viss fastighet belöpande
delen av bidragsfordringen, tjänar de övriga fastigheternas subsidiäransvar
som ytterligare skydd. Förutom att den tillgodoser borgenärens intressen
innefattar förmånsrätten emellertid även en spärr mot ett alltför vidsträckt
subsidiäransvar. Innehavare av inteckningar och därmed jämställda sak -

Kangl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

rätter i de anslutna fastigheterna kan åtminstone formellt tyckas komma i
sämre läge om en sådan förmånsrätt införs. Denna försämring måste dock
enligt kommittén antas bli uppvägd av den värdeökning som gemensamhetsanläggningen
medför för fastigheterna. I de fall då en gemensamhetsanläggning
inrättas på grund av överenskommelse bör för dess sakrättsliga giltighet
krävas, att de nu nämnda rättsägarna godkänt överenskommelsen eller
att denna är väsentligen utan betydelse för deras säkerhet. I övriga fall, menar
kommittén, innebär villkoren för tvångsanslutning krav på sådana fördelar
att en ökning av fastighetens värde måste förutsättas. En garanti för
att värdeökningen är minst lika stor som de förmånsberättigade bidragsfordringarnas
belopp ligger i den prövning som skall ske av förrättningsman
eller domstol. Eftersom redan anknytningen mellan anläggningen och de
anslutna fastigheterna samt därmed även den framtida bidragsskyldigheten
till samfälligheten ligger med bästa rätt i dessa, kan man vidare i konsekvensens
namn göra gällande, att även de vid varje särskild tidpunkt förfallna
bidragen bör utgå med samma förmånsrätt.

Det kan enligt kommittén emellertid inte bestridas, att en förmånsrätt för
bidragsfordringarna framför inteckningar kan vara ägnad att väcka vissa
betänkligheter. Bidragsbeloppen kan här i många fall bli stora och få avsevärt
större ekonomisk betydelse än t. ex. bidrag till vägsamfällighet. Betänkligheterna
blir än större om förmånsrätten — sasom vanligen är fallet pa angränsande
rättsområden -— utformas som en s. k. tyst förmånsrätt och således
inte framgår av faslighetsböckerna. Med hänsyn härtill har kommittén
sökt införa både begränsningar av förmånsrättens omfattning och vissa villkor
i övrigt för dess utövning. Genom att ange klara gränser för förmånsrättens
utövning avser kommittén att undanröja olägenheterna av att utgående
belopp kan variera starkt och att rättigheten därför kan leda till ovissa
konsekvenser för övriga rättsinnehavare i fastigheterna. När det gäller frågan,
hur en lämplig gränsdragning bör ske, anför kommittén, att behovet av
kreditsäkerhet framför allt gör sig gällande i fråga om kostnaderna för anläggningens
utförande. Kommittén förordar, att förmånsrätten i första hand
begränsas till den beräknade anläggningskostnaden, fördelad mellan de anslutna
fastigheterna efter den norm som allmänt gäller fördelning av bidragsskyldigheten.
En sådan avgränsning är enligt kommittén att föredra
framför principen att låta det genom anläggningens inrättande ökade kreditvärdet
hos varje särskild fastighet vara avgörande. Denna ökning måste enligt
kommittén antas regelmässigt bli större än vad som belöper på fastigheten
av anläggningskostnaden och leda till att förmånsrätten kommer att
åtnjutas i vidare omfattning än som kan anses påkallat av behovet. Å andra
sidan saknas enligt kommittén skäl att som villkor för förmånsrätten uppställa
krav på att bidragsbeloppet alltid skall avse just kostnaden för anläggningens
utförande. Mot en sådan inskränkning talar framför allt praktiska
skäl. Ett exekutionsförfarande bör nämligen inte belastas med en prövning

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

av vad fordringen i själva verket avser. Hinder bör därför inte möta att
förmånsrätten gäller även för fordran, som avser underhålls- eller driftskostnad.
Detta är särskilt motiverat i sådana fall då avstängning av speciella
skäl inte kan komma i fråga.

Den förordade begränsningen till ett högsta belopp är emellertid enligt
kommittén inte tillräcklig. Även en begränsning av giltighetstiden bör ske.
En inskränkning till ett år från fordringens förfallodag, som är vanlig i hithörande
sammanhang, anser kommittén dock för snäv. Av praktiska skäl
anses inte heller den amorteringstid som kan ha bestämts för anläggningskostnaden,
böra vara avgörande. En lämpligare avgränsning finner kommittén
vara att förmånsrätten får åtnjutas under hela den tid som anläggningskostnaden
motsvaras av ett värde i anläggningen vid normalt underhåll av
denna. Kommittén törordar, att viss tid för förmånsrättens giltighet skall
föreskrivas i förrättningsmannens beslut om anläggningens inrättande.

Kommittén anser det ofrånkomligt, att den för varje ansluten fastighet
sålunda angivna ramen för utövandet av förmånsrätten blir föremål för lämplig
publicitet. Sådan kan enligt kommittén vinnas genom anteckning om förmånsrätten
och dess begränsningar i fastighetsboken. Härigenom kommer
uPPgifter i dessa hänseenden att inflyta även i gravationsbevis.

I enlighet med det anförda förordar kommittén införande av en förmånsrätt
av begränsad räckvidd för samfällighets bidragsfordringar enligt 17 kap.
6 § handelsbalken.

Lagteknisk utformning

Kommittén behandlar i ett särskilt avsnitt frågan, hur erforderliga regler
lämpligen bör inpassas i det gällande rättssystemet. Kommittén erinrar om
att gällande speciallagstiftning på angränsande områden omfattar en mångfald
skilda lagar om tvångssamfälligheter som till stora delar överensstämmer
med en reglering efter de av kommittén uppdragna riktlinjerna. Det
kunde därför finnas skäl att överväga, om inte lagstiftningen på något av de
närliggande områdena skulle kunna kompletteras med nödvändiga särbestämmelser
angående de gemensamhetsanläggningar som behandlas av kommittén.
Så har skett i ett tidigare lagförslag av 1951 års byggnadsutredning.
Detta hade dock ett mera begränsat syfte. Fastighetsbildningskommitténs
uPP§ift avser en allsidig utredning av rättsfrågorna vid gemensamma anläggningar
och kräver enligt kommittén en noggrann kartläggning även i
detaljfrågor. En jämförelse med andra slag av tvångssamfälligheter inom
speciallagstiftningen visar för övrigt, att gällande regler ej annat än i
mindre utsträckning kan utnyttjas vid utformningen av kommitténs förslag.
Kommittén menar det därför vara ofrånkomligt att huvudbestämmelserna
enligt förslaget upptas i en fristående lag om vissa gemensamhetsanläggningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

Reglerna om förmånsrätt för samfällighets bidragsfordringar bör enligt
kommittén ej upptas i huvudförslaget utan i likhet med vad som skett i andra
liknande sammanhang få sin plats i en fristående lag. I anslutning därtill
föreslås vissa jämkningar i lagstiftningen om banker och andra kreditinrättningar.

Remissyttrandena

Allmänna synpunkter

Förslaget får allmänt ett gynnsamt mottagande av remissinstanserna.

ÖverståthåUarämbetet anför, att från de synpunkter ämbetet har att företräda
den föreslagna lagstiftningen synes ägnad att smidigt lösa de frågor
som kan aktualiseras i samband med tillkomsten och driften av gemensamhetsanläggningar
av förevarande slag. Ämbetet tillstyrker, att förslaget läggs
till grund för lagstiftning i ämnet. Samma uppfattning uttalar länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län. Förslaget hälsas med tillfredsställelse av länsstyrelsen
i Örebro län.

Liknande omdömen uttalas även från kommunalt håll. Stadskollegiet i
Stockholm finner förslaget kunna underlätta bildandet av ändamålsenliga gemensamhetsanläggningar
och betraktar det som ett värdefullt hjälpmedel
att förmå enskilda att medverka till en rationell och ändamålsenlig bebyggelse
inom staden. Förslaget ses av kollegiet som ett led i den fortgående moderniseringen
och kompletteringen av byggnads- och fastighetsbildningslagstiftningen.
En lagstiftning i enlighet med förslaget kommer visserligen inte
att inverka på användningen av tomträttsinstitutet, med vars hjälp man
smidigt och ändamålsenligt kan ordna rättsförhållanden som annars ter sig
svåröverkomliga, men den föreslagna lagen torde enligt kollegiet kunna medverka
till att sådana svårigheter bemästras när det gäller fastigheter under
enskild äganderätt. Att en lagstiftning enligt förslaget kommer till stånd anser
kollegiet vara både ett kommunalt intresse och ett önskemål från de enskilda
fastighetsägarnas organisationer. Stadskollegiet i Göteborg anför, att
det endast kan hälsas med tillfredsställelse att ökad möjlighet till samverkan
av ifrågavarande slag kommer till stånd och att det framlagda förslaget
allsidigt och ändamålsenligt löser de aktuella spörsmålen.

Lantmäteristyrelsen anser förslaget i sina huvuddrag väl avvägt och lämpligt
utformat samt därför böra läggas till grund för lagstiftning.

Svenska bankföreningen gillar förslaget om införande av ett lagreglerat
förrättningsförfarande, som möjliggör alt samfällighetsrättigheter av nu ifrågavarande
slag kan erhålla sakrättsligt skydd och få karaktär av fastighetstillbehör.
Även Svenska sparbanksföreningen betecknar den sakrättsliga konstruktionen
i förslaget som en principiellt sett lämplig lösning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

Allmän tillfredsställelse med förslaget kommer till uttryck även i yttrandena
från Svenska kommunaltekniska föreningen, Sveriges lantmätareförening,
Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund och Svenska arkitekters
riksförbund.

Svenska riksbyggen framhåller, att förslagets genomförande skulle innebära
en avsevärd förbättring av kommunernas möjligheter att genomföra
framför allt den komplicerade förnyelsen av städernas saneringsmogna kärnor.

Föreningen för samhällsplanering finner de föreslagna reglerna underlätta
såväl en lämplig utformning av stadsplaner för nya områden som en förbättring
av förhållandena inom äldre stadspartier.

Sveriges advokatsamfund tillstyrker förslaget helt. Stadsfullmäktige i Härnösand,
kommunalfullmäktige i Njurunda kommun samt kommunalnämnderna
i Partille och Södra Sotenäs kommuner lämnar förslaget helt utan erinran.

Viss betänksamhet kommer till synes i yttrandena från Svea hovrätt och
bankinspektionen. Hovrättens invändningar tar framför allt sikte på förslagets
generella omfattning, som förmenas medföra allvarliga olägenheter.
Även i övrigt är förslaget enligt hovrättens mening i behov av omarbetning.
Det anses därför i allt fall inte utan ytterligare överväganden kunna läggas
till grund för lagstiftning i ämnet. Skulle de fortsatta övervägandena leda till
att en på tvångsreglering byggd lagstiftning anses böra få en så generell tilllämpning
som kommittén förordar finner hovrätten emellertid att lagen kan
utformas i huvudsaklig överensstämmelse med förslagets grunddrag.

Mest kritisk är lagberedningen, som helt allmänt konstaterar att förslaget
inte verkar övertygande. Vad gäller betänkandet som helhet gör dock inte
heller beredningen gällande, att de föreslagna reglerna inte bör kunna läggas
till grund för lagstiftning efter viss omarbetning.

1 fråga om behovet av lagstiftning godtar samtliga remissinstanser
i allt väsentligt vad fastighetsbildningskommittén anfört. Belysande
för flertalet remissmyndigheters inställning är byggnadsstyrelsens
yttrande i denna del. Styrelsen anför, att under den tid som förflutit sedan
styrelsen m. fl. år 1958 hemställde om en särskild utredning angående bl. a.
gemensamhetsanläggningar behovet av sådana anläggningar och nödvändigheten
av en ändamålsenlig form för deras rättsliga reglering blivit allt
påtagligare. Behovet har accentuerats av den snabbt fortskridande utvecklingen
på de byggnads- och trafiktekniska områdena. Jämsides härmed har
enligt styrelsen kraven på ett rationellt markutnyttjande ökat och strävandena
att genom samverkan minska kostnaderna för såväl de enskilda som
för kommunerna gjort sig alltmera gällande. Behovet av gemensamhetsanläggningar
framträder särskilt inom de större tätorterna men är obestridligt
även inom de mindre orterna. Svea hovrätt finner att en reglering av vissa
former av gemensamhetsanläggningar måste vara en angelägen lagstift -

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

ningsuppgift men hyser viss tvekan, om behovet bär den generella omfattning
som kommittén antagit.

Vad angår lagstiftningens föremål ansluter sig det övervägande
antalet remissinstanser till kommitténs ståndpunkt. Enligt Svea hovrätt
framstår det däremot som tveksamt, om det är tillrådligt att låta en lag
stiftning på området få eu så generell omfattning som kommittén föieslar
Hovrätten finner motiveringen ej innehålla någon närmare analys av vad
som lämpligen bör gälla i fråga om särskilda i lagtexten exemplifieiade
typer av gemensamhetsanläggningar och menar, att kommitténs bestämning
av tillämpningsområdet kan medföra risk för ogynnsamma vei Ilningar,
särskilt med avseende på reglerna om tvångsanslutning, upplåtelse
av utrymme för gemensamhetsanläggning, det i princip oupplösliga sambandet
mellan anläggningen och de anslutna fastigheterna samt förmånsrätt
för vissa fordringar. Hovrätten ifrågasätter, om man inte i stället bör toi tsälta
på den redan beträdda vägen med speciallagstiftning angående gemensamhetsanläggningar
för särskilda ändamål av större allmän betydelse.
Upphöjs de i lagberedningens förslag till jordabalk förordade bestämmelserna
om samfällighetsrätt och samfällighetsavtal till lag, finns enligt hovrätten
ändå möjlighet att vinna sakrättsligt skydd för frivillig samverkan beträffande
gemensamhetsanläggningar, som inte regleras i speciallagstiftningen.
Man kan också, anför hovrätten, tänka sig möjligheten att en lag på giundval
av kommitténs förslag begränsas till vissa typer av gemensamhetsanläggningar,
för vilka behovet av lagstiftning är särskilt påfallande och där enligt
redan vunna erfarenheter de ekonomiska riskerna i särskilda fall bedöms
vara ringa. En begränsning av lagstiftningen till att avse endast gemensamhetsanläggningar
väsentligen avsedda för bostadsbebyggelse förtjänar
också att övervägas. Det är enligt hovrätten främst beträffande sådan
bebyggelse som sociala skäl talar för en tvångsreglering; särskilt för
sanering av äldre bostadsbebyggelse föreligger uppenbara behov av lagstiftning
på området. I vissa hänseenden torde man också som en ersättning för
generell lagstiftning kunna tänka sig att vidga kommunernas ansvar för
gemensamhetsanläggningar, t. ex. så att stadsplanesamliälle åläggs skyldighet
att iordningställa och underhålla trafikleder inom byggnadskvarter av
större omfattning. Hovrätten anför vidare, att kommitténs förslag å andra
sidan medför betydande fördelar från lagteknisk synpunkt. Det aktuella
behovet av lagstiftning om gemensamhetsanläggningar för olika ändamål
kan nämligen vara svårt att överblicka. Framför allt undgår man, om
förslaget genomförs, framlida krav på lagändringar, som den tekniska
utvecklingen annars med säkerhet kommer att medföra. Dessa skäl kan
enligt hovrätten tala för att en generell lagstiftning på området bör godtas
under förutsättning att den ges en sådan utformning att berättigade
krav på rättssäkerhet för fastighetsägare och inteckningshavare blir
tillgodosedda. Lagberedningen finner, att den allmänna syftningen gör det

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

svårt att överblicka konsekvenserna av förslaget och att det därför bör
övervägas att tills vidare inskränka tillämpningsområdet till sådana anläggningar
som för närvarande bedöms som särskilt angelägna. Handelskamrarnas
nämnd framhåller, att de gemensamhetsanläggningar som berörs av
förslaget är av mycket växlande natur, från gemensamma cykelstall, lekplatser
eller mindre garage i villaområden till omfattande parkeringsanläggningar
eller invallningsåtgärder i städernas centra. I förstnämnda fall kan
enligt nämnden anläggningar tillkomma utan att några långtgående krav
behöver ställas på de berörda fastighetsägarna. I de sistnämnda fallen åter
blir anspråken på deras resurser och förmåga att medverka ofta betydande.
På motsvarande sätt torde behovet av otficialprövning och av medverkan
av byggnadsnämnderna växla. Många gånger torde helt frivilliga uppgörelser
kunna åstadkommas om gemensam drift av vissa mindre betydande
anläggningar. För dessa fall kan enligt nämnden diskuteras, om officialprövning
genom särskilt förordnad förrättningsman över huvud är av
behovet påkallad. I andra situationer däremot, då fråga är om mera omlattande
anläggningar eller där tvångsanslutning är nödvändig, torde ett
förfarande i stort sett baserat på den föreslagna lagstiftningen men med
vissa av nämnden förordade ändringar böra träda i tillämpning. I de fall
slutligen då det gäller betydande anläggningar som förorsakar sådana ingrepp
i enskild rätt som avses i 3 § andra stycket andra punkten i kommitténs
förslag torde det enligt nämnden i realiteten knappast längre vara fråga
om en privaträttslig utan om en rent offentligrättslig reglering, som i hög
grad förutsätter byggnadsnämndens initiativ och medverkan. Genom att utmönstra
sådana gemensamhetsanläggningar ur förslaget skulle detta i hög
giad förenklas och få en för de enskilda fastighetsägarna bättre avpassad
utformning. Det skulle därigenom också bli mera lockande för dem att utnyttja
det nya instrumentet. Även byggnadsstyrelsen nämner eu differentiering
etter liknande tankegångar som en tänkbar lösning.

I fråga om lagstiftningens tillämplighet både i tätorter och i
glesbebyggelse framhåller lantmäteristyrelsen, att erforderlig uppmärksamhet
bör ägnas åt de särskilda behoven på landsbygden och i de
mindre tätorterna. En särskild anledning härtill är enligt styrelsen, att det
allmännas engagemang när det gäller anläggningar av ifrågavarande slag
är betydligt mindre här än inom de större tätorterna, samtidigt som behovet
av mindre, gemensamma anläggningar blir allt större även på landsbygden.
Det gäller bebyggelse såväl för lielårsbostäder och fritidsbebyggelse
som för jordbruk. Hithörande frågor är, framhåller styrelsen, endast i
jämförelsevis ringa utsträckning reglerade i lag, t. ex. lagen om enskilda
vägar, och problemen måste till väsentlig del lösas genom insatser av fastighetsägarna
själva. Enligt styrelsen torde en annan ordning i detta hänseende
inte vara möjlig inom avsevärd tid.

Länsarkitekten i Stockholms län är däremot tveksam i fråga om möjlig -

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

heten att till en gemensamhetsanläggning ansluta även fastighet utanför
detaljplanelagt område. Han påpekar, att genom sådan möjlighet en fastighets
samverkan med en grupp av fastigheter kan bindas innan det genom
planläggning enligt byggnadslagen prövats, om samverkan på lämpligare sätt
kunnat åstadkommas med en annan grupp av fastigheter. Även länsstyrelsen
i länet är inne på tanken, att möjligheten att ansluta fastighet utanför
detaljplanelagt område skulle kunna innebära ett föregripande av erforderlig
planläggning, och ifrågasätter om följderna av den föreslagna gränsdragningen
mellan detaljplanelagt område och annat område i tillräcklig omfattning
beaktats i betänkandet.

Lantbruksstyrelsen avstyrker, att lagen görs tillämplig på anläggningar
för jordbruksdrift, såsom andelsladugårdar, lagerhus och torkanläggningar.
Styrelsen anför, att någon diskussion eller behandling av synpunkter avseende
jordbruket över huvud inte redovisats i betänkandet och att anläggningar
av nyssnämnda slag för vissa led i jordbruksproduktionen har helt
andra funktioner än sådana stadigvarande serviceanläggningar som lagen i
huvudsak behandlar. Styrelsen menar, att det föreslagna judiciella systemet
med fast sakrättslig bindning till ifrågavarande fastigheter, domstolsprövning
etc. inte tar hänsyn till den rörlighet och anpassningsbarhet från driftsekonomiska
synpunkter och struktursynpunkt som måste eftersträvas inom
modernt jordbruk. Med hänsyn till att driftsanläggningar för jordbruk ofta
är mycket kapitalkrävande anser styrelsen en tillämpning av den föreslagna
förmånsrättslagen ofta inte kunna komma i fråga. De nu tillämpade formerna
för samgående — upprättande av en företagsekonomisk kalkyl och
bildande av en sammanslutning, vanligen i form av ekonomisk förening eller
enkelt bolag — är enligt styrelsens mening väl lämpade för ändamålet och
innebär en smidigare anordning än det av kommittén föreslagna förfarandet.
Stockholms läns och stads lantbruksnämnd anser det med hänsyn till
det ökade behovet inom jordbruket att snabbt kunna anpassa driften till varierande
marknadsförhållanden tveksamt, om gemensamhetsanläggningar
för jordbruksändamål kan få en tillräckligt stadigvarande betydelse för att
motivera den sakrättsliga effekt som den föreslagna lagen avser. Lantbruksnämnden
och hushållningssällskapet i Göteborgs och Bohus län uttalar med
åberopande av liknande synpunkter, att de regler som gäller för gemensamma
anläggningar inom tätbebyggelse ej utan vidare torde vara lämpliga
även för jordbrukets företag. Stockholms läns och stads hushållningssällskap
är inne på liknande tankegångar men har med hänsyn till att tvångsreglerna
ej är tillämpliga utanför detaljplan inte något alt erinra mot de
nya möjligheter som förslaget erbjuder. Eu klart positiv inställning till
förslaget bär lantbruksnämnden och hushållningssällskapet i Södermanlands
län, som framhåller betydelsen av ett starkt sakrättsskydd och anser en utveckling
i denna riktning nödvändig inom dagens jordbruk. Samma ståndpunkt
synes hushållningssällskapet i Hallands län samt lantbruksnämnden

3 Bibang till riksdagens protokoll 1!)Ci6. 1 samt. Nr 128

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

och hushållningssällskapet i Västerbottens län inta, liksom även lantbruksnämnden
och hushållningssällskapet i Malmöhus län, vilka emellertid betonar
vikten av att hänsyn tas till jordbrukets framtida utveckling och till
behovet av att kunna genomföra förändringar på ett smidigt sätt.

Kommitténs tanke, att en lagstiftning på området bör utformas som eu
övervägande privaträttslig reglering, vinner anslutning
från flertalet remissinstansers sida. I åtskilliga yttranden framförs dock invändningar
i detta hänseende. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser sålunda,
att i den mån allmänna åtgärder är behövliga för att få till stånd
vissa gemensamhetsanläggningar, t. ex. lekplatser, detta bör ske inte genom
privaträttsliga tvångsregler utan genom vidgade skyldigheter för kommunen
att anskaffa sådana anläggningar. Svea hovrätt anför, att man i vissa
hänseenden torde kunna tänka sig att vidga kommunernas ansvar för
gemensamhetsanläggningar, t. ex. så att stadsplanesamhälle åläggs skyldighet
att iordningställa och underhålla trafikleder inom byggnadskvarter
av större omfattning. Lagberedningen menar, att kommittén gått alltför lätt
förbi de stora praktiska besvärligheter som är förenade med den föreslagno,
privaträttsligt utformade ordningen. Beredningen pekar härvid bl. a. på
svårigheterna att få lämpliga förrättningsmän, risken för att genomförandet
av upprättade förslag kan stoppas genom klagomål som drar ut på tiden
och svårigheten att säkra erforderlig sakkunskap i samfälligheternas ledning.
Enligt beredningen har däremot kommunerna erforderlig organisation,
sakkunnig personal och en erfarenhet i fråga om vissa slags anläggningar
som inte kan finnas inom kvarterssamfälligheter.

Sveriges fastighetsägareförbund befarar, att byggnadsnämnderna och övriga
kommunala instanser kommer att betrakta en lag om gemensamhetsanläggningar
som ett komplement till byggnadslagstiftningen och som ett
instrument för anordnande av tvångssamfälligheter på kommunalt initiativ.
Med hänsyn till förslagets huvudsyfte att skapa förutsättningar för
giltigheten för framtiden av rent privaträttsliga överenskommelser, synes
det förbundet därför böra understrykas att tillkomsten av en lagstiftning i
huvudsaklig överensstämmelse med förslaget inte får innebära, att det träffats
något avgörande i frågan om en gränsdragning mellan allmänna och
enskilda intressen när det gäller anordnande av utfarter och omfattningen
av skyldigheten för fastighetsägare att anordna garage och parkeringsplatser.
Handelskamrarnas nämnd finner det tvångsmässiga inslaget i den föreslagna
lagstiftningen så betydande och de kommunala befogenheterna så
vittgående att förslaget knappast kan sägas ha fått den åsyftade övervägande
privaträttsliga karaktären.

Enligt länsarkitekten i Göteborgs och Bohus län har däremot utredningen
till följd av att spörsmålen behandlats från övervägande privaträttslig synpunkt
inte blivit nog allsidig och förslaget inte fått den räckvidd som med
hänsyn till plangenomförandet i vissa fall torde vara påkallat. Parkerings -

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

kommittén, Svenska stadsförbundet, drätselkammaren i Uddevalla, Svenska
arkitekters riksförbund, SABO och Föreningen för samhällsplanering ger
klart uttryck åt den uppfattningen att de offentligrättsliga synpunkterna
inte blivit tillräckligt beaktade och att det kommunala inflytandet bort göras
starkare. Stadsförbundet betonar, att användbarheten av den föreslagna
lagstiftningen inte bör överskattas. I den intensivare tätortsbebyggelsen är
enligt förbundet de samhälleliga intressena av planmässighet och funktionsduglighet
samt god stadsmiljö alltför starka för att komplicerade samordningsfrågor
i någon stor omfattning skall kunna lösas på privaträttslig väg.
Inom sitt användningsområde synes dock lagförslaget lösa samordningsproblemen
på ett ändamålsenligt sätt. Stadsfullmäktige i Sundsvall anser
önskvärt, att byggnadsnämnden i samband med beslut om byggnadslov kan
föreskriva att den berörda fastigheten skall delta i viss gemensamhetsanläggning.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län har ingen erinran häremot
under förutsättning att ägare till fastighet, som uppenbart berörs av anläggningen,
skriftligen biträtt ett sådant villkor till byggnadslovet.

En mellanståndpunkt intar byggnadsstyrelsen, som ifrågasätter om det
inte för samhällsbyggandet hade varit önskvärt att byggnadsnämndens befogenheter
kunnat gå längre än enligt förslaget. För den praktiska planläggningen
är det uppenbarligen synnerligen angeläget att redan under pågående
planarbete med säkerhet kunna bedöma möjligheterna av sådana
lösningar som bygger på en gruppvis samverkan av det slag som lagen åsyftar.
I nuvarande läge innan utredningar inom närliggande rättsområden
har hunnit slutföras — styrelsen syftar därvid i främsta rummet på det
arbete som nu bedrivs inom parkeringskommittén — synes dock starka
skäl tala för fastighetsbildningskommitténs förslag att utforma lagen på
huvudsakligen privaträttslig grund.

En liknande uppfattning framförs av parkeringskommittén.

Förslagets betydelse som medel att underlätta stadsplans upprättande
och genomförande ej minst i saneringssyfte,
betonas av länsarkitekterna i Örebro och Västernorrlands län, stadskollegicrna
i Stockholm och Göteborg, drätselkammaren i Uddevalla, Föreningen
för samhällsplanering, Svenska riksbyggen, Svenska teknologföreningen,
Svenska arkitekters riksförbund och Föreningen Sveriges stadsarkitekter.
Stadskollegiet i Stockholm uttalar att det kan antas, att stadsplanens intentioner
i många fall kommer att realiseras genom initiativ från enskilda
fastighetsägares sida i den föreslagna lagstiftningens former utan sådana
insatser från stadens sida som aktualiseras t. ex. vid inlösen enligt 45 §
byggnadslagen. I varje fall skulle staden kunna begränsa sin insats till inlösen
av en av de berörda fastigheterna och därefter påfordra att anläggningen
anordnas med stöd av bidrag från alla de övriga fastigheter som
skall anslutas. Det kan enligt kollegiets mening dessutom tänkas, alt redan
vetskapen om stadens möjlighet att ingripa kan utgöra ett påtrycknings -

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

medel för berörda fastigheters ägare att själva föranstalta om anläggningens
inrättande. Stadskollegiet i Göteborg framhåller, att förslaget gör det
möjligt att koncentrera den allmänna lekplatsverksamheten till större och
för allmänheten attraktiva anläggningar, medan det lokala lekplatsbehovet
kan ordnas enligt de föreslagna lagbestämmelserna. Handelskamrarnas
nämnd menar däremot, att en lagstiftning av ifrågavarande natur över huvud
inte bör få utnyttjas i saneringssyfte utan att för sådant ändamål uteslutande
bör anlitas de härför avsedda instituten, såsom expropriation och
ändrad tomtindelning.

Svea hovrätt understryker, att den av kommittén förordade lagstiftningen
självfallet inte får tas till intäkt för en övervältring av ansvaret
för vissa gemensam hetsan läggningar från kommunerna
till de enskilda fastighetsägarna. Hovrätten anför
härvid, att den moderna stadsbyggnadstekniken kan medföra att byggnadskvarter
görs mycket stora, varvid vägar inom kvarteret får samma funktion
som gator inom äldre kvarter med sluten bebyggelse. Det vore föga
rationellt att låta nya metoder för utformning av stadsplaner medföra, att
gatuhållningen till viss del i realiteten överförs från kommunal till enskild
regi. En övervältring av kostnaderna för gatuunderhållet på fastighetsägarna
inom vissa kvarter ställer också dessa i sämre läge än andra fastighetsägare
inom kommunen.

Liknande synpunkter framhålls av överståthåUarämbetet, länsarkitekten
i Stockholms län, bgggnadsstgrelsen, lagberedningen, Svenska väg- och vattenbyggares
riksförbund och Sveriges fastighetsägareförbund.

Vad angår förslagets samband med andra aktuella lagstiftningsfrågor
ifrågasätter bankinspektionen starkt lämpligheten
av att man bryter ut ifrågavarande komplex ur jordabalksförslaget och genomför
en särskild lagstiftning i ämnet före antagandet av den nya jordabalken,
vars regler i olika avseenden intimt sammanhänger med de nu förevarande
lagreglerna och torde få betraktas som primära i förhållande till
dessa. Redan av den anledningen bör enligt inspektionen anstå med förslaget
till dess det kan insättas i sitt rätta sammanhang. Länsarkitekten i Göteborgs
och Bohus län uttrycker likaledes betänkligheter mot att en lagstiftning
på detta begränsade område föregriper den nya jordabalks- och fastighetsbildningslagstiftningen.
Lagberedningen understryker betydelsen av att
vid den fortsatta behandlingen av förslaget hänsyn tas till den förestående
jordabalksreformen och menar att det i lagtekniskt hänseende är nödvändigt
att jordabalkens regler blir primära och speciallagstiftningen kompletterande.
Väg förvaltningen i Stockholms län — som begränsar sitt yttrande
till anläggningar för parkering och anser att lagen om enskilda vägar bör
med vissa förenklingar kunna läggas till grund för en reglering — uttalar,
att reglernas utformning torde ankomma på parkeringskommittén och att
dennas förslag bör avvaktas innan en partiell reform verkställs.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller däremot, att den föreslagna
lagstiftningen synes kunna utan avsevärd olägenhet genomföras
utan avvaktan på ny fastighetsbildningslagstiftning, jordabalk och parkeringslagstiftning.
Väsentligen samma ståndpunkt intar stadskollegiet i
Stockholm samt överlantmätarna i Jönköpings och Kalmar län. Parkeringskommittén
menar att någon lagstiftning om samfällighetsrätt och samfällighetsavtal
på grundval av lagberedningens förslag i ämnet inte längre är aktuell.
Parkeringskommittén avser att i sitt blivande betänkande lägga fram
förslag till en mera fullständig lösning av parkeringsfrågan.

Svenska riksbyggen framhåller, att en lag om vissa gemensamhetsanläggningar
inte kan få avsedd betydelse i hela sin vidd förrän en ändring sker
av bestämmelserna i 53 § 3 mom. byggnadsstadgan, så att fastighetsägares
skyldighet att anordna parkeringsutrymme inte som för närvarande begränsas
till den egna fastigheten. En sådan ändring, vilken betraktas som
angelägen, bör kunna ske utan att avvakta parkeringskommitténs slutliga
förslag. Även Föreningen Sveriges stadsarkitekter finner det önskvärt, att
nämnda bestämmelser i byggnadsstadgan revideras i detta sammanhang.
Föreningen för samhällsplanering har däremot förståelse för kommitténs
ståndpunkt att avstå från förslag i detta avseende för att inte föregripa
parkeringskommitténs arbete. Fastighetsbildningskommitténs ståndpunkt
synes även godtas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och överlantmätaren
i Kopparbergs län.

När det gäller förslagets tillämpning på gemensamma utfarter erinrar
stadskollegiet i Stockholm, att förslaget inte löser alla problem, men kollegiet
förutsätter att lagstiftningsarbetet kommer att fortsättas och ge en mera
fullständig lösning av utfartsfrågan för fastigheter, som blockerats av utfartsförbud.

Beträffande den föreslagna regleringens utformning i stort
ansluter sig parkeringskommittén till den valda metoden att uppta bestämmelserna
i en fristående lag. Överlantmätarna i Gotlands, Älvsborgs samt
Göteborgs och Bohus län ger däremot uttryck åt viss tvekan på denna punkt
och menar, att det från vissa synpunkter är önskvärt att de nya reglerna
mera ansluter sig till befintlig lagstiftning eller rent av fogas in i denna.

Överlantmätaren i Kalmar län anser det vara en stor förtjänst hos förslaget,
att det fått en utformning, som dels medger att reglerna används inte
bara på kända behov utan också på tänkbara nya sådana, dels lämnar vägen
öppen för alternativa lösningar i viss utsträckning. SABO anser det påtagligt,
att kommittén sökt uppfylla de krav på smidiga lagbestämmelser som måste
upprätthållas för att ändamålsenliga lösningar i olika fall skall kunna åstadkommas,
och understryker betydelsen av att ett stort mått av frihet medges
beträffande regleringen av intressenternas mellanhavanden.

Mera kritiska synpunkter framförs i andra yttranden. Svea hovrätt —
som finner lagen kunna utformas i huvudsaklig överensstämmelse med för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

slagets grunddrag — uttalar sålunda, att den omständigheten att lagen avses
skola tillämpas i fråga om gemensamhetsanläggningar av i hög grad
olika art och omfattning synes ha föranlett kommittén att i olika hänseenden
ge de föreslagna bestämmelserna en utformning som medger en i hög
grad differentierad tillämpning. Enligt hovrättens mening bör emellertid
den ovisshet som råder i fråga om lagstiftningens tillämpningsområde föranleda
en sådan utformning av lagtexten att den ger en fast ledning för
rättstillämpningen. Även i övrigt bär lagen för att tillgodose rättssäkerhetens
krav ges ett mera restriktivt innehåll än kommittén förordar, främst
med hänsyn till att förslaget omfattar också gemensamhetsanläggningar av
mindre betydelse från allmän synpunkt. Bankinspektionen framför den allmänna
reflektionen att den föreslagna lagtexten ej ger tillräcklig ledning
för sakägare och förrättningsmän att bedöma konsekvenserna av en gemensamhetsanläggnings
inrättande. Inspektionen framhåller vidare, att de associationsrättsliga
sidorna av problemet inte blivit tillräckligt belysta och att
de i motiven anförda synpunkterna i flera fall inte fått komma till uttryck
i lagtexten såsom skulle ha varit önskvärt. Liknande synpunkter uttalas av
överlantmätaren i Blekinge län. Länsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasätter
om inte de komplicerade reglerna medför att lagen i praktiken kommer
att bli tillämpad endast i fråga om områden och objekt, där väsentliga
ekonomiska intressen föreligger. Sveriges lantbruksförbund anser lagförslaget
synnerligen svåröverskådligt och på vissa punkter oklart.

Lagberedningen, som anser förslaget i stort sett metodiskt uppbyggt, anmärker
att hänvisningarna till jorddelningslagen i stora stycken gör förslaget
mycket svårtillgängligt och kan befaras snart få ändrat innehåll genom
revision av jorddelningslagen. Beredningen erinrar vidare om att kommittén
i avsnittet om samfällighetsförvaltning bär begränsat de associationsrättsliga
bestämmelserna till vad som ansetts oundgängligen nödvändigt för
att inte göra lagen alltför svåröverskådlig men påpekar att mot detta intresse
av lagtextens koncentration måste vägas vikten av att gällande rätt
i tillräcklig omfattning kan utläsas av lagreglerna. Beredningen ifrågasätter
därför ett flertal kompletteringar. Det framhålls vidare, att kommitténs förslag
och jordabalksförslaget tillsammans innefattar inte mindre än fem metoder
att tillgodose behovet av ändamålsenliga förvaltningsformer. För allmänheten
blir det omöjligt att tillägna sig kunskap om de olika regelkomplexen,
och en så komplicerad ordning som skulle bli rådande efter båda
förslagens genomförande kan enligt beredningen inte vara godtagbar. Byggnadsstyrelsen
anför att bestämmelserna — inte minst de som avser förvaltningen
av en anläggning — kan befaras komma att verka komplicerade och
svåra att tillämpa samt att kompletteringar och ändringar senare kan visa
sig erforderliga.

Med hänsyn till den stora betydelse som en lagstiftning av ifrågavarande
innehåll måste tillmätas framför allt för ett effektivare bostadsbyggande

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

anser länsstyrelsen i Stockholms län det angeläget att lagförslagets
fortsatta behandling om möjligt påskyndas så att
bestämmelserna snarast kan träda i kraft. Behovet av skyndsamhet betonas
även av bl. a. länsstyrelserna i Östergötlands, Göteborgs och Bohus samt
Örebro län, lantmäteristyrelsen och stadskollegiet i Stockholm. Sveriges
lantmätareförening anser skyndsamhet med lagens genomförande vara av
så stor vikt att jämkningar som kräver tidsödande utredningar bör anstå

och inte försena lagens ikraftträdande.

Liknande synpunkter framför bl. a. stadskollegiet i Stockholm, Svenska
kommunaltekniska föreningen, Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund
samt Svenska telmologföreningen.

Den sakrättsliga konstruktionen

Remissorganen godtar med få undantag principen om ett oupplösligt samband
mellan gemensamhetsanläggningen och de anslutna fastigheterna. Att
ett sådant samband i vissa fall är motiverat framgår enligt Svea hovrätt redan
därav, att det sedan länge accepterats i speciallagstiftningen. Det torde
också, anför hovrätten, stå klart att ett sådant samband är motiverat i fråga
om vissa på senare tid tillkomna typer av gemensamhetsanläggningar, som
är nödvändiga för de anslutna fastigheternas brukande och som därför bl. a.
av hänsyn till fastighetskrediten inte kan tillåtas frångå dessa fastigheter.
Överståthållarämbetet delar kommitténs uppfattning, att ett förbättrat sakrättsskydd
är ett huvudvillkor för en utveckling mot flera och större gemensamhetsanläggningar
av här ifrågavarande beskaffenhet, och framhåller, att
nödvändigheten och önskvärdheten av en sådan utveckling är allmänt omvittnad.
Stadskollegiet i Stockholm anser, att frågan om erforderligt sakrättsskydd
har erhållit en lämplig lösning i förslaget. Samma åsikt framförs av
länsstyrelsen i Stockholms län, parkeringskommittén, Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan. Bostadsstyrelsen
framhåller, att anordningen med ett i princip oupplösligt samband mellan
de berörda fastigheterna är av synnerligen stort värde från kreditsynpunkt.
Svenska bankföreningen uttalar likaledes sitt gillande av ett lagreglerat förfarande,
som möjliggör att samfällighetsrättigheter av nu ifrågavarande slag
kan erhålla sakrättsligt skydd och få karaktären av fastighetstillbehor. Sveriges
fastighetsägareförbund framhåller, att en på sunda ekonomiska principer
grundad anläggning förhöjer en ansluten fastighets kreditvärde, och
anser det värdefullt att samfällighetsrätten utgör tillbehör till varje ansluten
fastighet och följaktligen inte går förlorad vid en försäljning av fastigheten.
Den sakrättsliga reglering kommittén föreslår måste enligt förbundet
öka benägenheten hos banker, hypoteksföreningar, försäkringsbolag och
andra kreditgivare att lämna inteckningslån på så förmånliga villkor som
möjligt. Sveriges lantbruks förbund tillstyrker likaledes den sakrättsliga reg -

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

lermgen och framhåller att det är en kännbar brist för permanenta gemensamhetsanlaggningar
i dag, att föreningsrättens huvudprincip om det fria
utträdet gor anläggningens effektiva bestånd i realiteten beroende av fastighetsägarens
personliga inställning.

Även byggnadsstyrelsen anser, att förslaget innebär en godtagbar lösning
av de sakrättsliga frågorna. Styrelsen är dock medveten om svårigheten alt
finna den ändamålsenligaste formen för en reglering, som är gemensam för
anläggningar av alla de skiftande slag och dimensioner som förekommer,
och anger som tänkbar lösning en sådan differentiering av lagstiftningen att
de enklare fallen, där frivilliga överenskommelser kunnat träffas, följer de
riktlinjer som uppdragits av lagberedningen i 22 kap. förslaget till jordabalk.
Svenska kommunförbundet, som är inne på en liknande tankegång, anser
visserligen att förslaget tillgodoser kravet på garanti för att en gemensamhetsanläggning
består för framtiden men känner sig inte helt övertygat om
att förslaget ger den enklast möjliga lösningen.

Vissa risker med den föreslagna anordningen påpekas av Svea hovrätt.
Enligt hovrätten torde man i allmänhet kunna räkna med att nyttan av en
gemensamhetsanläggning för de anslutna fastigheterna mer än väl uppväger
belastningen i form av bidragsskyldighet och att anslutningen sålunda är
till fördel även från kreditsynpunkt. Risk för felkalkyler föreligger dock alltid,
hur noggrant en prövning än görs. Mest betydelsefull är enligt hovrätten
kanske risken för att den tekniska utvecklingen skall gå fortare än man
räknat med och snabbt göra en ifrågasatt anläggning föråldrad och oekonomisk.
Även andra ekonomiska bakslag kan drabba en anläggning, t. ex. på
grund av fördyrade byggnadskostnader till följd av att en entreprenör går i
konkurs eller missgrepp i förvaltningen under den fortsatta driften. I sådana
fall kan vid exekutiv auktion en köpare tvingas att med hänsyn till anslutningen
bestämma sitt bud väsentligt lägre än annars och inteckningar
eller andra sakrätter som tillkommit tidigare än anslutningen bli nödlidande.
For att delaktighet i gemensamhetsanläggning skall ges en så fördelaktig
ställning som kommittén föreslår, bör enligt hovrätten krävas att risken för
misstag i särskilda fall är ringa. Huruvida detta kan antas bli fallet finner
hovrätten emellertid svårt att bedöma, eftersom betänkandet ej innehåller
någon undersökning av de ekonomiska förutsättningarna för de typer av gemensamhetsanläggningar
som avses med förslaget. Hovrätten över Skåne och
Blekinge anser, att man inte helt kan bortse från riskerna för fastighetskrediten.
Ett visst skydd för kreditgivare torde dock enligt hovrätten ligga däri,
att företagets ändamålsenliga utförande utreds av en kompetent person. Av
stor betydelse för kreditgivare och framtida köpare är att genom förrättningen
förutsättningarna för gemensamhetsanläggningen och detaljerna i dess
utförande inflyter i en offentlig handling. De risker i övrigt som företaget
kan medföra för kreditgivare är enligt hovrättens mening knappast av annan
art än som kan uppkomma vid byggnads- eller anläggningsföretag på fastig -

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

hetens eget område. Kreditgivares utvägar att skydda sig däremot, t. ex. genom
krav på försäkring, torde alltså bli desamma.

Att den föreslagna sakrättskonstruktionen kan medföra risker betonas
starkast av lagberedningen, som yttrar bl. a. att en anläggning som från
början har varit en tillgång för en fastighet på grund av ändrade förhållanden
kan bli en belastning för denna. Planerad bebyggelse inom ett kvarter
fullföljs kanske ej. Anläggningen kan på grund av den tekniska utvecklingen
förlora sitt värde. Den inflyttning som pågår till vissa större befolkningscentra
kan medföra, att det ekonomiska underlaget för en gemensamhetsanläggning
i ett avfolkningsområde blir så försvagat att anläggningens
fortsatta drift utgör en börda för anslutna fastigheter osv. Den mera automatiska
sanering i fråga om onyttiga samfällighetsanläggningar, med vilken
lagberedningen i sitt förslag har ansett sig kunna räkna, kommer inte att
förekomma i här förevarande fall. Det måste alltså på annat sätt skapas
garantier för att fastigheterna inte kommer att belastas av mer eller mindre
onyttiga anläggningar och skulder för dem. Enligt beredningens mening
synes konstruktionen av ansvaret för gälden i en samfällighet, som är juridisk
person, kunna medföra allvarliga komplikationer för delägarna, även
om beredningen finner det svårt att riktigt bedöma hur förslaget skulle
komma att verka. Beredningen pekar på den situationen där samfälligheten
alltjämt svarar för gäld trots att samtliga delägares bidragsskyldighet utnyttjats
så långt deras egendom förslår och de anslutna fastigheterna därefter
har övergått på nya ägare. På grund av samfällighetens principiella
oupplöslighet kan dessa, som egentligen ej svarar för gälden, enligt beredningen
likväl få stå för de gamla skulderna, om samfälligheten alls skall
kunna fungera. Det sagda kan enligt beredningen medföra, att fastigheterna,
när samfälligheten har dåliga affärer, blir praktiskt taget osäljbara och att
ägarna ad infinitum svarar personligen för förfallande gäld. Det vidsträckta
personliga betalningsansvar som de anslutna fastigheternas ägare
kan iklädas i förening med samfällighetens principiella oupplösbarhet synes
över huvud betänkligt. Detta gäller så mycket mera som delägarens
möjligheter att effektivt påverka förvaltningen är begränsade. Beredningen
pekar i detta sammanhang på att inteckningshavare, hyresgäster o. a. kan
bli lidande. I fråga om hyresgästerna anför beredningen, att kommittén
alldeles har förbigått dessas ställning, när hyresvärden inte själv skall
fullgöra skyldigheten att tillhandahålla värme, tvättstuga, gårdsutrymme
och liknande. Hyresgästerna står i kontraktsförhållande endast till värden
och kan ej med åberopande av kontraktet vända sig mot samfälligheten eller
sådan huvudman som nämns i förslaget. Man frågar sig, anför beredningen,
om hyresgästerna, när de ej får vad de skall ha, njuter inte bara
rätt till nedsättning i hyran utan även rätt till skadestånd av värden, när det
är samfälligheten eller huvudmannen som har försummat sig.

Bankinspektionen framhåller som sin bestämda uppfattning, att inteck 3|

llihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 12S

Kungi. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

ningshavarnas intressen inte har blivit tillräckligt beaktade i förslaget. Det
kan enligt inspektionens mening inte vara godtagbart att på förrättningsmannen
lägga så vidsträckta befogenheter soin kommittén föreslår, när det
gäller att bedöma deras rätt. För att bättre skydda inteekningshavarna borde
dessa ges ställning som verkliga sakägare.

Behovet av tvångsregler

Några invändningar riktas ej mot kommitténs principiella inställning, att
gemensamhetsanläggningar i första hand bör främjas påfrivillig väg.
Att vissa tvångsregler likväl inte kan helt undvaras synes också godtas av
samtliga remissorgan utom hovrätten över Skåne och Blekinge, som anför,
att man måste hysa allvarliga betänkligheter mot att ta upp regler om
tvångsanslutning i en lag med så allmänt innehåll som den föreslagna. Det
kan väl sägas att regler om tvångsanslutning av fastighet till gemensamma
företag finns i andra lagar som behandlar speciella områden av samverkan
mellan fastigheter. Det är dock i sådana fall fråga om ändamål som är av
grundläggande betydelse för fastigheternas brukande och där syftet inte
kan nås utan en medverkan av alla. Den av kommittén föreslagna lagen är
avsedd att äga tillämpning på en rad uppräknade, mycket heterogena typer
av anläggningar och även andra liknande som har stadigvarande betydelse
för två eller flera fastigheter. Det är enligt hovrätten uppenbart att en tvångsrätt
inte bör införas inom ett så vidsträckt område. Det kan väl sägas att,
om ett företag är av stor omfattning och berör ett mycket stort antal fastigheter,
någon eller några enstaka fastighetsägare inte bör få omöjliggöra
företaget genom att motsätta sig detta. Den föreslagna tvångsrätten går
emellertid avsevärt längre. Den skulle kunna brukas för syften som inte är
av den vikt att samhället bör ställa tvångsmakt till förfogande. Enligt hovrättens
mening kan det inte heller anses att en tvångsrätt är behövlig. Hovrätten
vill alltså avstyrka bestämmelserna om tvångsanslutning i den föreslagna
lagen. Hovrätten lämnar härvid öppet om det på någon särskild
punkt kan finnas skäl att införa regler härom, t. ex. vid anordnande av
skydd mot grundvatten. I övrigt är det hovrättens uppfattning att i den mån
allmänna åtgärder är behövliga för att få till stånd vissa gemensamhetsanläggningar,
t. ex. lekplatser, detta bör ske inte genom privaträttsliga tvångsregler
utan genom vidgade skyldigheter för kommunen att anskaffa sådana
anläggningar.

Vad beträffar tvångsreglernas utformning i stort ansluter
sig flertalet remissorgan till kommittéförslaget.

I några yttranden — bl. a. från stadskollegiet i Stockholm, parkeringskommittén,
Svenska stadsförbundet och länsarkitekten i Västernorrlands
lån — anses tvångsmöjligheterna alltför inskränkta.

Andra remissorgan ifrågasätter om inte tvångsregleringen går för långt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

Svea hovrätt menar, att tvångsanslutning av fastigheter måste godtas i
fråga om vissa typer av gemensamhetsanläggningar, som ännu inte reglerats
i speciallagstiftning. Betänkandet ger emellertid enligt hovrättens mening
inte tillräcklig ledning för bedömning av frågan, huruvida varje typ av gemensamhetsanläggning
som omfattas av förslaget är av sådan art att det i
vissa fall kan finnas skäl att ansluta fastighet mot ägarens vilja. Bankinspektionen
understryker betydelsen av att möjligheten till tvångsanslutning
begagnas med stor varsamhet. Att en gemensamhetsanläggning bildas
mot flertalet av de berörda fastighetsägarnas önskan bör enligt inspektionens
uppfattning inte få förekomma annat än i rena undantagsfall. Byggnadsstyrelsen
anmärker, att det kan bli förenat med betydande svårigheter
att framtvinga en väl fungerande anläggning, om en eller flera av de berörda
fastigheternas ägare inte är villiga att medverka. Lagberedningen ställer frågan,
om man inte beträffande smärre anläggningar bör kunna reda sig utan
tvångsåtgärder. Och i fråga om stora anläggningar framstår tvångsingripanden
enligt beredningen som betänkliga. Handelskamrarnas nämnd framhåller,
att ett visst mått av tvång torde vara ofrånkomligt för att man skall
uppnå det syfte som avses med lagstiftningen. Steget därifrån och till den
lösning kommittén föreslår är dock enligt nämnden långt.

Svenska försäkringsbolags riksförbund vill starkt ifrågasätta, om en
tvångsregel av så långtgående beskaffenhet som den föreslagna är lämplig
och rimlig. Förbundet pekar särskilt på svårigheten att finna kvalificerade
förrättningsmän och risken för i viss mån subjektiva bedömningar medförande
ekonomiska konsekvenser av väsentlig omfattning för tvingade fastigheter.
Liknande synpunkter uttalas av Svenska sparbanksföreningen. Enligt
dess mening kan visserligen principen om tvångsanslutning godtas men
förslagets regler i detta avseende synes vara ägnade att i ej oväsentlig mån
förringa värdet av det i motiv och lagtext klart uttalade syftet, att frågan
om att skapa en gemensamhetsanläggning i första hand skall lösas genom
frivillig överenskommelse mellan delägarna.

Sveriges fastighetsägareförbund framhåller att den tveksamhet som måste
anses föreligga om förslaget torde bero på att det inte kan uteslutas att en
köpare av en förfallen fastighet i ett större byggnadskvarter gör ansträngningar
att påtvinga närliggande fastigheter någon form av gemensamhetsanläggning,
som inte tidigare varit aktuell. Det kan i ett sådant fall enligt förbundets
mening te sig stötande, att ett anläggningsbeslut skall kunna genomdrivas.
Förbundet påpekar vidare risken för att prövningen kan komma
att bli alltför diskretionär och finner det angeläget med en försiktig tilllämpning
i sådana fall då en allmän uppslutning kring anläggningsföretaget
inte kan åstadkommas. Enligt förbundet torde det böra övervägas ytterligare,
om det är möjligt att i högre grad än som skett i förslaget utforma
lagen och motiven på sådant sätt att det än mera otvetydigt än nu kommer
till uttryck att det närmast är fråga om alt uppnå bättre förutsättningar än

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

för närvarande att anordna gemensamma anläggningar genom överenskommelser
mellan fastighetsägarna.

Även Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan
ställer sig tveksamma till frågan, om ett verkligt behov av
tvångsanslutningsmöjligheter föreligger, men vill likväl inte motsätta sig
tvångsanslutningsregler, om deras tillämpning förutsätter frivillig anslutning
från en majoritet av de fastighetsägare som berörs av företaget.

Grundsatsen om tvångsreglernas tillämplighet endast
inom områden med stadsplan och byggnadsplan kritiseras
av några remissorgan. Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller
sålunda, att det även utanför stadsplan och byggnadsplan finns och kan
väntas tillkomma en hel del tätbebyggelse och att behovet av gemensamhetsanläggningar
för sådan bebyggelse ofta kan vara lika stort som för annan
tätbebyggelse. Man torde enligt länsstyrelsen också få räkna med att den
eftersläpning av detaljplanläggningen som föreligger på många orter inte
kommer att bli hävd inom avsevärd tid. Samma uppfattning framför lantmäteristyrelsen
samt överlantmätarna i Östergötlands, Kronobergs, Gävleborgs
och Norrbottens län. Även Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund
ifrågasätter, om det finns anledning upprätthålla en åtskillnad av
ifrågavarande slag mellan tätort och glesbygd. Det generella kravet på anläggningens
synnerliga vikt för fastighetens ändamålsenliga brukande torde
enligt förbundets mening vara det korrektiv som bäst reglerar tvångsanslutningsföreteelserna.
Så som lagförslaget utformats kan själva plangränsen
på ett olyckligt sätt komma att begränsa möjligheterna att skapa
naturliga samverkansområden av den anledningen att vissa intressenters
fastigheter av en tillfällighet hamnar utanför det planlagda området. Förbundets
åsikt delas av överlantmätaren i Stockholms län och Svenska teknologföreningen.
Även Sveriges lantmätareförening finner, att lagens användbarhet
blir starkt begränsad genom tvångsreglernas tillämplighet endast
inom område med stadsplan eller byggnadsplan, och anser, att — om
en spärregel verkligen skulle vara behövlig — en begränsning, som anknyter
till byggnadslagens tätbebyggelsebegrepp, utgör en lämpligare lösning.

Önskemål om att tvångsreglerna görs tillämpliga inom område med tätbebyggelse
över huvud framförs även av länsarkitekten och överlantmätaren
i Västernorrlands län samt av fritidsutredningen.

Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter, om följderna av den föreslagna
gränsdragningen mellan detalj planelagt område och annat område
beaktats i tillräcklig omfattning i betänkandet.

Stockholms läns och stads lantbruksnämnd vill inte förorda någon ändring
i förslaget på ifrågavarande punkt men anser att fall kan förväntas,
där företrädet för tätbebyggelseintresset kan verka stötande. Med avseende
på exempelvis skärgårdsfastigheters behov av parkerings- och upplagsplatser
på fastlandet gäller sålunda enligt förslaget, att fritidsboende inom så -

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

dant område av ö för vilket byggnadsplan gäller bär möjlighet att mot markägares
bestridande få mark på fastlandssidan upplåten för ändamålet, medan
innehavarna av fastigheter inom ej planlagda områden — dit väl den
bofasta befolkningens innehav i allmänhet hör — saknar denna möjlighet.

Övriga remissorgan lämnar förslaget utan erinran på denna punkt. Länsstyrelsen
i Västernorrlands län uttalar att, fastän vissa skäl talar för en
uppmjukning av ifrågavarande begränsning, det för närvarande främst
med hänsyn till önskemålet att erhålla en klar avgränsning av tillämpningsområdet
för tvångsbestämmelsen — inte bör göras någon ändring i vad
utredningen bär har föreslagit. Byggnadsstyrelsen anser övervägande skäl
tala för att tvång inte tillgrips i andra fall än där behovet av en gemenskap
manifesterats i eller harmonierar med en fastställd detaljplan. Även
Sveriges allmänna hypoteksbank och Sveriges lantbruksförbund avvisar uttryckligen
tanken på tvångsanslutning utanför stadsplan och byggnadsplan.

Den föreslagna regeln att tvångsanslutning ej får ske utan
att förslag därom framställts eller biträtts av ägare
till fastighet som skall ingå i företaget anses i några
remissyttranden ej innefatta tillräckligt skydd för den enskilde. Sålunda
ifrågasätter byggnadsnämnden i Norrköping om det är nödvändigt att ge
en enda intressent möjlighet att tvångsvis få en gemensamhetsanläggning
till stånd. Svenska sparbanksföreningen, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
Svenska bostadskreditkassan, Svenska försäkringsbolags riksförbund
och Handelskamrarnas nämnd förordar krav på majoritet av berörda
fastighetsägare som villkor för tvångsanslutning.

Sveriges fastighetsägareförbund framhåller svårigheterna att närmare
ange på vilket sätt en ordning med majoritetskrav skulle kunna genomföras.
Ett krav på majoritet bland fastighetsägarna måste därtill enligt förbundet
befaras komma att verka så, att de materiella reglerna till skydd för minoriteten
får mindre betydelse. Eftersom ett krav på majoritet sålunda skulle
kunna leda till att förrättningsmannen, så snart majoritet föreligger, kan
anse sig ha mindre anledning att tillmäta de materiella förutsättningarna
avgörande betydelse, frånträder förbundet tanken på viss majoritet för att
förrättning skall komma till stånd.

Länsarkitekten i Örebro län, statens institut för byggnadsforskning, parkeringskommittén,
Svenska stadsförbundet, stadskollegiet i Stockholm, Föreningen
Sveriges stadsarkitekter och Föreningen för samhällsplanering anför
kritik i motsatt riktning och anser, att det bör övervägas att åtminstone
för vissa fall helt slopa kravet på fastighetsägares frivilliga medverkan.
Stadsförbundet finner det sålunda böra övervägas att för samordningsfall
av hög angelägenhetsgrad tillerkänna det allmänna eu rätt att genomdriva
sammanslutning av fastigheter enligt lagförslagets regler även när ingen
av de berörda fastighetsägarna velat ställa sig bakom en tvångsmässig samordning.
Lagstiftningen skulle därigenom få en något större användbarhet

''8 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

för sådana fall där byggnadsnämnden finner en gemensamhetsanläggning
vara det rätta sättet att någorlunda snabbt uppnå en i och för sig nödvändig
modernisering av bebyggelsen, lösa ett parkeringsproblem, befria en gata
från utfarter eller dylikt. Eftersom förslaget medger en tvångsanslutning
av samtliga berörda fastigheter utom en, kan en sådan utvidgning enligt förbundet
knappast anses principiellt utesluten. Att ingen av fastighetsägarna
är positivt intresserad är enligt förbundet självfallet en komplikation praktiskt
sett, men organiserandet av samfälligheten är å andra sidan endast
ett alternativ som får vägas emot andra sätt att ingripa när en anläggning
bedöms vara nödvändig.

Byggnadsstyrelsen ifrågasätter också, om det inte för sainhällsbyggandet
är önskvärt att byggnadsnämndens befogenheter går längre än enligt förslaget.
Styrelsen anser dock kravet på fastighetsägares medverkan åtminstone
tills vidare böra godtas. Styrelsen hänvisar därvid till sin uppfattning,
att i nuvarande läge starka skäl talar för en lagstiftning på huvudsakligen
privaträttslig grund.

Prövningsförfarandet

Att fråga om gemensamhetsanläggnings inrättande skall prövas vid förrättning
och att förfarandet därvid anordnas på sätt kommittén föreslagit
godtas allmänt i remissyttrandena. Annan form för prövningen än
förrättning förordas endast i ett fåtal yttranden. Svenska försäkringsbolags
riksförbund finner det sålunda tveksamt om förrättningsmän med den
mångskiftande kompetens som kan krävas kommer att stå till förfogande.
När det gäller upplåtelse av utrymme och ersättning därför anser förbundet
det inte vara någon väsentlig skillnad i förhållande till ärenden angående
expropriation och föreslår därför att förrättningen till den del den avser sådana
frågor handläggs i den ordning som föreskrivs i expropriationslagen.
Lansarkitekten i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter om inte handläggningen
borde ske hos länsstyrelsen, eventuellt efter förberedande utredning
av särskild sakkunnig. Länsarkitekten i Örebro län anser det självklart, att
länsstyrelsen bör vara fastställelsemyndighet. Han åberopar därvid det organiska
sambandet med planverksamheten.

I några yttranden ifrågasätts den föreslagna förrättningsinstansens lämplighet
med hänsyn till frågornas svårhetsgrad. Sålunda framhåller parkeringskommittén,
att många av de grundläggande bestämmelserna i lagförslaget
är mycket allmänt hållna med vagt formulerade huvudregler, undantag
och »undantag från undantag» samt att en tillämpning av dessa bestämmelser
i praktiken måste komma att ställa stora krav på förrättningsmannens
erfarenhet och kunnande, inte bara i lantmäteritekniskt hänseende
utan också i fråga om rättsliga och ekonomiska förhållanden. Samma
åsikt framförs av länsarkitekten i Göteborgs och Bohus län, stadskollcgiet

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

i Göteborg, Svenska kommunaltekniska föreningen och Svenska teknologföreningen.
Även Handelskamrarnas nämnd anser det föreslagna prövningsförfarandet
förhållandevis schematiskt och menar, att de förrättningsmän
som kan komma i fråga inte sällan torde sakna erforderlig kompetens att
bedöma de synnerligen komplicerade avvägnings- och ersättningsfrågor som
kan uppkomma. Svea hovrätt finner det likaså tveksamt, om tillräckligt antal
förrättningsmän kommer att stå till förfogande för den stundom mycket
komplicerade prövningen. Lagberedningen framhåller, att en förrättningsmannaprövning
av så mångskiftande och krävande art som enligt föreliggande
förslag ej finns på andra håll och att svårigheterna att få lämpliga
förrättningsmän är påfallande. Liknande synpunkter anförs av Svenska
kommunförbundet.

Kravet på enkelhet och snabbhet i förfarandet betonas av flera
remissorgan, som från denna synpunkt framför vissa anmärkningar mot
förslaget. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser, att förfarandet är relativt
komplicerat, särskilt för sådana fall då endast ett fåtal fastighetsägare
berörs och gemenskapen är av enkel beskaffenhet. Lagberedningen menar,
att förfarandet kan bli omfattande, tidsödande och dyrbart. Risken för tidsutdräkt
och ökade kostnader påpekas även av stadskollegiet i Stockholm,
Svenska kommunförbundet samt länsarkitekten i Göteborgs och Bohus län.
Enligt HSB.s riksförbund är det uppenbart, att proceduren kan bli tämligen
tidskrävande. Mot bakgrund av att en gemensamhetsbildning, som
grundar sig på servitut eller nyttjanderätt, otvivelaktigt kan genomföras på
avsevärt kortare tid vill förbundet förorda att proceduren för fastställelse
av frivilliga uppgörelser i möjligaste mån förenklas. Som en tänkbar förenkling
anger förbundet, att länsstyrelsen får rätt att förordna förrättningsmän
för viss tidsperiod, t. ex. i städer och större samhällen, och att dessa
förrättningsmän ges befogenhet att törordna om förrättning och meddela
anläggningsbeslut i de fall då frivilliga uppgörelser föreligger. En ännu större
förenkling skulle enligt förbundet kunna åstadkommas, om en överenskommelse
kunde vinna fastställelse utan förrättning och anläggningsbeslut.
Fastställelseverkan skulle måhända kunna anknytas till inskrivningsdomarens
anteckning i fastighetsboken angående överenskommelsen. En sådan
ordning skulle dock enligt förbundet förutsätta, att inskrivningsdomarens
prövning såvitt angår innehavare av begränsad rätt i fastigheten måste inskränkas
till inteckningshavare och rättsägare som vunnit utmätning. Förbundet
erinrar om att en prövning av detta slag utförs av inskrivningsdomaren,
när tomträttsupplåtelse enligt den före 1953 års lagstiftning gällande
lagen ändras och bringas i överensstämmelse med den nya lagen.

Överlantmätaren i Gotlands län ifrågasätter likaledes om förrättningsformen
skall vara nödvändig i de allra enklaste fallen men framhåller samtidigt
att en förrättning i dessa fall torde bli ytterligt enkel och föga kostnadskrävande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

Svenska kommunförbundet framför tanken på att vissa förrättningsmän
mer eller mindre fast knyts till länsstyrelserna och bl. a. får till uppgift att
mot särskild ersättning lämna service av olika slag — t. ex. rådgivning och
medlingsverksamhet — åt fastighetsägare, som är intresserade av ett gemensamt
projekt.

I några remissyttranden påpekas behovet av ytterligare vägledning
för förrättnings männens verksamhet. För att
de angelägna och ekonomiskt betydelsefulla problem som kan uppkomma
vid förrättningarna skall få så goda lösningar som möjligt och för att förrättningsverksamheten
skall kunna bedrivas rationellt och med betryggande
säkerhet torde det enligt lantmäteristyrelsen vara erforderligt, att vissa föreskrifter
eller i varje fall råd och anvisningar utfärdas till ledning för förrättningsmännen.
Detta framhålls som speciellt önskvärt i fråga om förfarande
och värderingsfrågor. Vidare är det enligt styrelsen angeläget, att förrättningsmännen
hos ett centralt organ kan få tillgång till service i olika
avseenden, t. ex. beträffande frågor som kräver speciell sakkunskap. Eftersom
den föreslagna lagen är att anse som ett viktigt komplement till fastighetsbildningsinstituten
enligt gällande lagstiftning, är lantmäteristyrelsen
beredd att medverka beträffande utarbetandet av erforderliga råd och anvisningar.
Önskvärdheten av kompletterande anvisningar till förrättningsmännen
framhålls även av överlantmätarna i Blekinge och Kristianstads län,
Svenska kommunaltekniska föreningen, Svenska väg- och vattenbyggares
riksförbund, Svenska teknologföreningen och SABO.

I frågan om byggnadsnämndens inflytande kommer delade
meningar till uttryck. Flertalet remissorgan ansluter sig dock till kommittéförslaget.
Stadskollegiet i Stockholm anser sålunda att det väsentliga inflytande
som förslaget tilldelar nämnden ter sig väl motiverat. Samma åsikt har
Föreningen Sveriges stadsarkitekter. Stadskollegiet i Göteborg finner likaledes,
att det allmännas intressen tillvaratas på ett tillfredsställande sätt genom
det avgörande inflytande som byggnadsnämnden föreslås få.

Några remissorgan — bl. a. statens institut för byggnadsforskning, parkeringskommittén,
Svenska stadsförbundet, stadskollegiet i Stockholm och
Föreningen för samhällsplanering — anser, att byggnadsnämndens inflytande
bör förstärkas.

Stockholms läns och stads lantbruksnämnd ifrågasätter rent av om inte
intresset från allmän synpunkt kan vara vidare än vad byggnadsnämnden
i egenskap av kommunalt organ kan representera. En parkeringsanläggning
för befolkningen på en skärgårdsö kan exempelvis behöva förläggas
inom en annan kommun, där ett exklusivt utnyttjande av marken till förmån
för en viss grupp kan bli till förfång för denna kommuns innevånare.
Även andra exempel på fall, där allmänna intressen av mycket vid innebörd
kan behöva bevakas, torde kunna anföras.

I motsatt riktning uttalar sig bl. a. lantmäteristyrelsen, Svenska försök -

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 ur 1966

ringsbolags riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund, Riksförbundet
landsbygdens folk, Sveriges lantmätareförening, Svenska teknologföreningen,
Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund, HSB:s riksförbund samt
Handelskamrarnas nämnd. De anser att byggnadsnämndens inflytande enligt
förslaget är alltför långtgående. Enligt Handelskamrarnas nämnd rimmar
de vidsträckta befogenheter som tilläggs byggnadsnämnden inte med de
privaträttsliga syften förslaget har att tillgodose. Byggnadsnämnden har, uttalas
det, redan enligt byggnadslagstiftningen långtgående möjligheter att
ingripa reglerande på byggenskapen inom kommunen och verka för tillkomsten
av sådana gemensainhetsanläggningar som har ett betydande allmänt
intresse. Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund påpekar att i
många samhällen byggnadsnämnden saknar kompetent personal, som kan
förväntas bedöma hithörande frågor rätt. Enligt förbundet måste det också
förutsättas — vilket även bör förtydligas — att nämnden skall handlägga
endast frågor inom sitt kompetensområde. Riksförbundet landsbygdens
folk erinrar om att tvångsanslutning ej skall komma i fråga utanför stadsplan
och byggnadsplan. Förbundet finner det därför onödigt betungande
med de regler som föreslagits för byggnadsnämnds medverkan. Enligt förbundets
mening bör sådan medverkan begränsas till områden med fastställd
generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser. Inom
områden med utomplansbestämmelser bör medverkan dock kunna undvaras
i fråga om ekonomibyggnader för jordbruk, skogsbruk eller därmed
jämförlig näring. Samma uppfattning har överlantmätaren i Jämtlands län.

I några remissyttranden påpekas behovet av samordning mellan
förfarandet vid fastighetsbildning och förrättning
enligt kommittéförslaget. Enligt Svenska kommunaltekniska
föreningen hade det varit synnerligen önskvärt, om utredningen kunnat
finna former som möjliggjort inrättandet av gemensamhetsanläggningar
i anslutning till planerad eller pågående fastighetsbildning.

Önskemål om gemensam förrättning för fastighetsbildning och inrättande
av gemensamhetsanläggning framförs även av byggnadsnämnden i Örebro

och_i fråga om tvångsfallen — av stadskollegiet i Stockholm. När parterna

är ense, bör enligt kollegiet överenskommelse kunna träffas i anslutning
till ett förslag till fastighetsbildning under villkor att den föreslagna fastighetsindelningen
blir genomförd. Denna överenskommelse kan därefter biläggas
fastighetsbildningsärendet, som enligt gällande lagstiftning blir föremål
för fastställd seprövning. Fastställelsemyndigheten kan därigenom, menar
kollegiet, lätt övertyga sig om att den avsedda fastighetsbildningen
korresponderar mot en gemensamhetsanläggning, varom enighet nåtts. Sedan
fastighetsindelningen fastställts kan »gemensamhetsförrättning» företas.

LanImäterisiyrelsen finner likaledes en nära samordning, såväl materiellt
som tidsmässigt, av fastighetsindelningsfrågan och frågan om inrättande av

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

gemensamhetsanläggning i betydande utsträckning vara ofrånkomlig. Enligt
styrelsen är det därför nödvändigt att möjliggöra villkorsbundna beslut
om inrättande av gemensamhetsanläggning. Det är vidare erforderligt med
ett klarläggande, att möjlighet finns att förordna förrättningsman och påbörja
förrättning även i anslutning till planerad fastighetsbildning. Liknande
synpunkter framförs av Svenska teknologföreningen.

Behovet att kunna samordna förrättning enligt den föreslagna lagen med
fastighetsbildningen påpekas även av överlantmätarna i Jönköpings, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs, Örebro samt Gävleborgs län, byggnadsnämnden
i Norrköping, Sveriges fastighetsägareförbund samt Svenska väg- och vattenbyggares
riksförbund.

Förvaltningsformer

Även förslaget att det gemensamma företaget skall omhänderhas
av huvudman eller av samfällighet tillstyrks
eller lämnas utan erinran av flertalet remissorgan. Lagberedningen anmärker
dock som förut nämnts, att förslaget och jordabalksförslaget tillsammans
innehåller inte mindre än fem metoder att tillgodose hithörande behov.
Det förefaller beredningen som om dessa olika möjligheter kunde med
fördel reduceras till två alternativ.

Vad därefter beträffar vardera förvaltningsformen för sig uttalar stadskollegiet
i Stockholm, att bestämmelserna om huvudman förefaller riktiga.
Erfarenheten visar enligt kollegiet, att åtminstone samfälligheter som
bildas enligt 2 kap. lagen om enskilda vägar inte alltid fungerar tillfredsställande,
vilket framför allt gäller samfälligheter där delägarna är få eller
det förvaltade objektet är litet. I sådana fall synes en anordning med huvudman
vara betydligt effektivare än samfällighetsbildning. SABO anser, att huvudmannaalternativet
öppnar möjligheter till lösningar som bör finnas, om
tillkomsten av gemensamhetsanordningar skall främjas. Parkeringskommittén
anför, att det inom parkeringskommittén framhållits som önskvärt
med en närmare undersökning om möjlighet kan beredas kommun att
inträda som huvudman, fastän kommunen ej är ägare av fastighet, som ingår
i gemensamhetsföretaget. Ett sadant övertagande av ansvaret från kommunens
sida lär nämligen i praktiken inte sällan ha blivit nödvändigt i fråga
om nu existerande typer av gemensamhetsföretag, när dessa råkat i ekonomiskt
trångmål.

En något mera reserverad hållning intar överlantmätaren i Malmöhus län,
vilken påpekar att konsekvenserna är svåra att överblicka t. ex. vid oförmåga
hos huvudmannen att fullgöra sina åligganden, exekutiv försäljning
av huvudmannens fastighet, avstyckning från huvudmannens fastighet
m. m. Anordningen bör dock prövas. Särskilt vid exploatering av mark för
bebyggelse ligger det enligt överlantmätaren nära till hands att redan på ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

tidigt stadium, när alla fastigheterna är i en ägares hand, reglera förvaltningen
genom huvudman. Svea hovrätt menar, att ifrågavarande förvaltningsform
otvivelaktigt är förbunden med åtskilliga praktiska fördelar. Det
kan dock medföra betydande risker främst för fastighetskrediten att med
äganderätten till en fastighet förena skyldighet att fullgöra positiva prestationer
i sådan utsträckning som följer av förslaget. En lösning torde stå att
finna i vidgade möjligheter att övergå från huvudmannaförvaltning till samfällighetsförvaltning.
Stadskollegiet i Göteborg ifrågasätter, om förvaltning
genom huvudman kommer att få någon större praktisk betydelse, när en
förutsättning måste vara att huvudmannen binder sig genom ett avtal, som
endast i undantagsfall kan upphävas eller ändras. Speciellt gäller detta när
han skall ha skyldighet att utföra viss arbetsprestation, t. ex. leverera värme
från en gemensam värmecentral.

Bostadsstgrelsen, Svenska sparbanksföreningen, Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan avstyrker reglerna
om förvaltning genom huvudman.

Bostadsstgrelsen anför att den gemensamma anläggningen i huvudmannafallet
är tillbehör till huvudmannens fastighet. Som kreditobjekt torde
anläggningen i och för sig ha endast ett begränsat värde. Ej heller torde de
anslutna fastigheternas ägare vara benägna att anlita sina fastigheter som
kreditobjekt för den gemensamma anläggningen, eftersom delaktigheten i
denna saknar egenskapen av tillbehör till deras fastigheter. Kommittén bär
i fråga om huvudmannafallet på tal om bidrag framhållit, att det mest
lämpliga ofta torde vara att bidragets storlek bestäms på grundval av en
rent affärsmässig uppgörelse, varigenom huvudmannen betingar sig sådana
bidrag som kan tillgodose hans anspråk på såväl gottgörelse för nedlagda
kostnader som skälig affärsvinst. Bostadsstyrelsen framhåller i anslutning
härtill, att även om vid tidpunkten för anläggningsbeslutet en viss affärsvinst
kan bedömas komma att tillföras huvudmannen här ofta blir fråga
om anläggningar av sådan beskaffenhet att de ursprungliga betingelserna
snabbt kan förändras på grund av tekniska och ekonomiska framsteg, exempelvis
central uppvärmning av bostäder genom atomkraft. Av denna anledning
kan det i samband med ett anläggningsbeslut visa sig vanskligt för
förrättningsmannen att med någorlunda säkerhet förutspå det ekonomiska
utbytet på lång sikt. En fclkalkyl kan föranleda serier av komplikationer
genom att huvudmannen inte fullföljer avtalet på ett tillfredsställande sätt.
Enligt bostadsstyrelsens mening kan det inte med tillräckligt starka skäl
göras gällande, att alternativet med huvudman måste stå till buds av den
anledningen att ägaren till fastigheten med den gemensamma anläggningen
hävdar, att han önskar äga anläggningen. Denna anläggning är, framhåller
styrelsen, närmast kollektivets egendom och finansieras av de betjänade
fastigheterna. Genom att låta alternativet huvudmannaförvaltning bortfalla
skulle man också uppnå en välmotiverad begränsning av förrättningsman -

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

nens åligganden. De frågeställningar i fråga om belåningsmetodik och säkerhet
som sannolikt skulle komma att bli aktuella vid alternativet huvudmannaförvaltning
och vid övergång från dylik förvaltning till samfällighet
och vice versa elimineras, om enbart samfällighet står till buds såsom
förvaltningsform. Slutligen framhåller bostadsstyrelsen, att samfällighetsalternativet
kan komma att förete stora likheter med huvudmannafallet.
Om sålunda delägarna skulle finna det ändamålsenligt att anförtro förvaltningen
åt en eller flera av dem på grund av ådagalagd sakkunskap, särskilt
värdefull för viss typ av anläggning, kan samfälligheten uppdra åt vederbörande
att för samfällighetens räkning handha vissa specifierade uppgifter
under vis* tid. Den som erhåller sådant uppdrag torde i fråga om uppgifterna
kunna jämställas med huvudman enligt förslaget, men ändrade
förhållanden i en framtid går sannolikt lättare att reglera än vid regelrätt
huvudmannaförvaltning.

Liknande synpunkter anförs av Svenska sparbanksföreningen, som särskilt
uppehåller sig vid svårigheterna att utnyttja de olika fastigheterna som
kreditsäkerhet, liksom av Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och
Svenska bostadskreditkassan.

Att förvaltning genom samfällighet är den mest ändamålsenliga
metoden framhålls uttryckligen av bostadsstyrelsen, Svenska sparbanksföreningen,
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan.
Denna förvaltningsform synes enligt kassornas uppfattning medföra
ökad stabilitet och säkerhet i fråga om rättsförhållandet mellan de i
gemenskapen ingående parterna och därmed också ett säkrare underlag vid
bedömandet av uppkommande kreditfrågor. Kassorna finner det böra särskilt
understrykas, att varje i gemenskapen ingående fastighet vid denna
förvaltningsform äger del i anläggningen och att denna delaktighet i samfälligheten
är direkt förenad med äganderätten till fastigheten. Till den
värdeökning som själva anslutningen till gemensamhetsanläggningen innebär
kommer sålunda det värdetillskott som ligger i att delaktigheten i anläggningen
är ett tillbehör till fastigheten och därigenom stärker denna som
belåningsobjekt. Samfällighetsformen överensstämmer väl med den praxis
som f. n. tillämpas åtminstone när fråga är om en gemensam anläggning
av vital betydelse för fastigheter med skilda ägare. Kreditinstituten — och
även den statliga lånemyndigheten — kräver nämligen då i allmänhet, att
en ekonomisk förening bildas med uppgift att handha förvaltningen av den
gemensamma anläggningen. Det har visat sig praktiskt och lämpligt att bereda
i gemenskapen ingående intressenter möjlighet att på årsstämmor och
styrelsesammanträden diskutera och fatta beslut i frågor av större betydelse
för anläggningens ändamålsenliga drift.

överlantmätaren i Jönköpings län anser att, om ifrågavarande sammanslutning
av fastigheter skall benämnas samfällighet, den bör erhålla en sådan
benämning — t. ex. anläggningssamfällighet — som skiljer den från
samfälligheter enligt andra lagar.

Iiiingl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

Kreditsäkerhet för finansieringen av gemensamhetsanläggning

Frågan om finansieringen av gemensamhetsanläggning anser Svenska
riksbyggen inte bereda några större problem, eftersom cirka 90 % av bostadsproduktionen
genomförs med stöd av statliga lån. I flera remissyttranden
diskuteras däremot frågan ingående. Flertalet remissorgan synes ansluta
sig till kommitténs överväganden angående det lämpligaste sättet att
finansiera gemensamhetsanläggningarna.

När det gäller samfällighetsbildning knyter sig intresset till den särskilda
förmånsrätt som föreslås tillkomma samfällighetens bidragsfordringar.
Av de remissorgan som särskilt uppehåller sig vid denna fråga förklarar
sig länsstyrelserna i Stockholms samt Göteborgs och Bohus län
inte ha något att erinra mot kommitténs förslag, medan bankinspektionen,
lagberedningen och Sveriges lantbruksförbund uttalar sig i avstyrkande
riktning. Svea hovrätt, bostadsstyrelsen, Svenska bankföreningen, Svenska
sparbanksföreningen, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska
bostadskreditkassan, Sveriges allmänna hypoteksbank och Svenska försäkringsbolags
riksförbund godtar förmånsrättskonstruktionen med vissa
jämkningar.

Bankinspektionen ifrågasätter lämpligheten av att tillskapa en speciell
förmånsrätt framför den som tillkommer vanliga fordringsinteckningar.
Verkningarna av denna förmånsrätt synes ovissa och otillräckligt utredda,
något som enligt inspektionen är desto mer beklagligt som förmånsrätter
av denna art alltid inneburit ett orosmoment inom fastighetskreditgivning en.

Lagberedningen anser, att den föreslagna förmånsrätten endast skenbart
anknyter till 17 kap. 6 § handelsbalken och att den reellt konstruerats
på ett helt nytt sätt. Att över huvud införa en ny betydelsefull förmånsrätt
av hittills okänd typ med den föreslagna prioriteten är enligt beredningens
mening vanskligt. Det virrvarr som nu utmärker 17 kap. 6 § handelsbalken
jämte därtill anslutande lagar hade bort utredas och ordnas — vilket beredningen
sett som sin uppgift — innan saken ytterligare förvärras. Om det
anses nödvändigt att en ny säkerhetsform skapas, bör betänkligheterna
på den punkten visserligen vika, men större möda måste nedläggas på att
nyheten blir sakligt tillfredsställande utformad. Mot det sätt på vilket
den föreslagna förmånsrätten utformats kan enligt beredningen goras
mycket allvarliga erinringar. Beredningen finner, att förslaget är utomordentligt
ingripande och bryter med alla hittills tillämpade regler. Beredningen
karakteriserar det som lösligt och svajande till sina verkningar.
Den nya förmånsrätten är enligt beredningen i sak vida riskablare för inteckningshavare
och andra än de nuvarande mera blygsamma rättigheter
som njuter sagda förmånsställning. Beredningen känner sig ej heller övertygad
om att förslaget om förmånsrätt är oundgängligen nödvändigt. Kre -

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

dit bör i normala fall kunna ordnas med hjälp av inteckningar, lättast
kanske när ett helt kvarter blir föremål för nybyggnad, men även annars
finns naturligtvis oftast utrymme härför. Vid eventuell förrättning får,
sager beredningen, prövas om säkerheterna är sådana att de kan godtas.
Eftersom det i viss utsträckning är fråga om angelägenheter som hittills
skötts av kommunerna och dessa regelmässigt bär ansvaret för planutformningen
och har intresse av planernas genomförande med förutsatta
gemensamhetsanläggningar, borde det enligt beredningen i mån av behov
kunna ordnas med borgen av kommunen eller med kommunal kredit. Samtidigt
kunde, om så ansågs erforderligt, i ökad utsträckning öppnas möjlighet
för kommunerna att -— efter mönster av exempelvis 1955 års lagstiftning
om allmänna vatten- och avloppsanläggningar — i egen regi genomföra
angelägna projekt.

Etter en jämförelse med den förmånsrätt som tillkommer vägsamfällighet
och vägförening erinrar beredningen om att de med förmånsrätt förenade
belopp som hänför sig till gemensamhetsanläggningar i många fall
kan få avsevärt större ekonomisk betydelse än exempelvis just bidrag till
vägsamfällighet. Förmånsrätten enligt förslaget kommer att kunna innebära
en kapitalbelastning på respektive fastigheter med betydelsefulla
konsekvenser i fråga om det pris som en köpare är beredd att erlägga för
fastigheten. Detta återverkar i sin tur på fastighetens allmänna kreditvärdighet.
En spekulant på fastigheten måste, menar beredningen, räkna med
att förmånsrätten i sin helhet kan komma att las i anspråk när som
helst under den i anläggningsbeslutet angivna tiden. Även om skuldbelastningen
i samfälligheten för ögonblicket är ringa, kan det vara förenat
med avsevärda svårigheter att förvissa sig om anläggningens tillstånd och
samfällighetens ekonomi i övrigt för att bedöma, om en ökad skuldbelastning
kan vara relativt nära förestående eller ej. Beredningen pekar också
på ovissheten i vad mån subsidiäransvaret kan komma att aktualiseras och
pa det förhållandet att, om samfälligheten skulle brista i amorteringen
av ett lån för vilket det föreskrivits att vid underlåten delbetalning hela
lånet skall vara förfallet till betalning, ett mycket stort belopp kan vara
att utdebitera på en gång. Härtill kommer det osäkerhetsmoment som följer
av att förrättningsmannen efter inträde av ändrade förhållanden har möjlighet
att företa omprövning av gemensamhetsbildningen. Denna allmänna
osäkerhet om förmånsrättens reella innebörd gör, att förmånsrätten kan
komma att bedömas som en avsevärt större belastning på fastigheten än den
realiter är. Detta medför i sin tur den betänkliga konsekvensen att en mot
den uppskattade risken svarande del av fastighetens kreditvärde kommer
att vara bundet och oåtkomligt som kreditobjekt för fastighetsägaren. I
den mån förmånsrätten är outnyttjad kan den sägas utgöra en dold (ehuru
osäker) tillgång, över vilken varken fastighetsägaren eller dennes borgenärer
kan förfoga. Den dag förmånsrätten upphör utan att ha behövt tas i an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

språk kommer däremot hela dess värde dåvarande fastighetsägaren till
godo, dock ej som ett ägarhypotek — inteckningshavarna blir i första hand
gynnade — utan som en värdestegring på fastigheten. Beredningen menar,
att det inte är sörjt för att gravationsbevis blir rättvisande i fråga om förmånsrätten,
och gör gällande, att särskilda problem inställer sig vid exekutiv
försäljning av ansluten fastighet. Vidare pekas på vad bestämmelserna
i 107 § 2), 117 § och 134 § utsökningslagen innehåller beträffande fordran,
för vilken förmånsrätt föreligger enligt 17 kap. 6 § handelsbalken. Dessa
regler kan enligt beredningen ej gärna tillämpas på den av fastighetsbildningskommittén
föreslagna förmånsrätten.

Sveriges lantbruksförbund ifrågasätter, om anordningen med särskild
förmånsrätt är befogad, och anser att ett samgående ej utgör någon motivering
till att fastighetsägarnas tidigare kreditgivare skall komma i sämre
läge än om varje fastighetsägare täckt behovet ensam. Förslaget öppnar
enligt förbundet en ny kreditmöjlighet för personer, som i övrigt är så
starkt skuldsatta att de inte utan stöd av en lagstiftning av det föreslagna
slaget skulle kunnat få ytterligare kredit. Förbundet kan heller inte
dela kommitténs uppfattning, att en gemensamhetsanläggning alltid höjer
de deltagande fastigheternas egenvärde med deras andel i anläggningens
kostnad. Uppfattningen torde enligt förbundet vila på ett förbiseende. Generellt
sett torde nämligen på sin höjd en mycket ringa del av gemensamhetsinvesteringen
slå ut i ökat värde hos de individuella fastigheterna. I
allt fall gäller detta utan tvekan inom jordbruket. Förbundet anser därför
att fastighetsägare med behov av gemensamhetsanläggningar bör hänvisas
till att finansiera dessa med sedvanlig förmånsrätt.

Även flertalet av de remissorgan — Svea hovrätt och företrädare för
kreditväsendet — som anser sig kunna godta förmånsrätten med vissa
jämkningar anför principiella betänkligheter mot att en ny pant- och
förmånsrätt, som kan komma att bli av avsevärt större ekonomisk betydelse
än någon av de nu förefintliga förmånsrätterna enligt 17 kap. 6 §
handelsbalken, inskjuts att gälla före fordringsinteckningar.

Svea hovrätt påpekar, att trågan om den föreslagna förmånsrätten kommer
att medföra risker för den sedvanliga fastighetskrediten är beroende
på i vad mån den ökade belastningen på fastigheterna till följd av förmånsrätten
uppvägs av att anslutningen till en gemensamhetsanläggning ökar
fastigheternas värde. Rent generellt kan väl antas, att värdet ökar i tillräcklig
grad på grund av anslutningen. I det särskilda fallet kan risken
för felkalkyler — eller ekonomiska misslyckanden av annan art — dock
inte uteslutas. Särskilt med hänsyn till att förmånsrätten kan komma att
bestå under en ej obetydlig och därför måhända svåröverskådlig tidrymd
måste risken för felkalkyler stundom vara avsevärd. Väl kan det sägas att
menliga verkningar kan inträda för inteckningshavare och därmed jämställda
redan på grund av anslutningens sakrättsliga karaktär. Hovrätten an -

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

ser emellertid, att på grund av förmånsrätten inteckningshavarna vid exekutiv
auktion riskerar, utöver att köparen nedsätter sitt bud med hänsyn till
fastigheten framdeles åvilande förpliktelser, även att köpeskillingen helt
eller delvis tas i anspråk för att täcka förfallen gäld till samfälligheten.

Svenska bankföreningen finner förslaget väl ägnat att underlätta finansieringen
av gemensamhetsanläggningar och medge en förhandsbedömning
av de maximala riskerna vid belåning av delägarfastigheterna. Svenska
sparbanksföreningen anser, att en förmånsrätt av detta slag kan fordras
för att ge nödig stadga åt samfälligheten. Svenska försäkringsbolags riksförbund
betecknar förmånsrätten som ett i och för sig praktiskt arrangemang.
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan
tar hänsyn till angelägenheten av att erhålla en effektiv lösning
av de med gemensamhetsanläggningar sammanhängande problemen och
menar att de villkor med vilka kommittén sökt kringgärda förmånsrätten
onekligen innebär ett visst skydd för inteckningshavare. Även Sveriges
allmänna hypoteksbank beaktar de särskilda villkor som uppställts i syfte
att begränsa risken för försämring av tredje mans rättsställning.

Vad därefter angår begränsningarna av förmånsrättens
utövning föranleder den föreslagna maximeringen till anläggningskostnaden
i några fall avvikande meningar.

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan
känner sig sålunda ej övertygade om riktigheten av kommitténs uppfattning,
att fastighetens värdeökning regelmässigt blir större än vad som
motsvarar fastighetens andel i anläggningskostnaderna. Kassorna finner det
möjligt, att värdeökningen ofta överstiger eller åtminstone motsvarar fastighetens
andel i anläggningskostnaderna, men anser det inte osannolikt, att
fall också kommer att inträffa när värdeökningen understiger denna andel.
I sådana fall skulle inteckningshavare komma i sämre läge. Reglerna bör
därför enligt kassorna utformas så, att förmånsrätt inte får åtnjutas för
högre belopp än som motsvarar den av förrättningsmannen beräknade ökningen
av fastighetsvärdet, dock högst fastighetens andel i anläggningskostnaden.
Möjligheterna att utnyttja förmånsrätten även för andra fordringar
än sådana som avser att täcka anläggningskostnaden inger enligt kassorna
särskilt allvarliga betänkligheter. Vid en exekutiv auktion, som kommer till
stånd på grund av en fordran med förmånsrätt enligt förslaget, skulle samtliga
fastighetsinteckningar komma att falla utom lägsta budet och bli kontant
betalda. I andra sammanhang har också framhållits, att kreditinstitut
som ägnar sig åt långfristig fastighetsbelåning kan förorsakas ränteförluster,
när de tvingas ta emot förtidsbetalning av lån i ett fallande ränteläge. Det
torde, uttalar kassorna, inte heller kunna uteslutas, att en förmånsrätt av
den föreslagna typen i vissa lägen skulle kunna inbjuda till manövrer i
syfte att vinna befrielse från låneengagemang, som inte längre framstår som
fördelaktiga för låntagaren. Inteckningshavares rätt enligt 87 § utsöknings -

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

lagen att utlösa och träda i stället för den som påkallat auktionen kan inte
anses vara en tillfredsställande utväg att motverka de konsekvenser som här
berörts. Den inskjutna förmånsrätt som kommittén föreslår bör enligt kassornas
uppfattning inte ges större räckvidd än som kan anses erforderligt för
att uppnå det med förmånsrätten avsedda syftet, nämligen att ge större stadga
åt samfälligheten och skapa möjligheter att lånevägen finansiera kostnaderna
för uppförandet av gemensamhetsanläggningen. Endast sådana
fordringar som avser finansiering av anläggningskostnaderna bör därför
kunna göras gällande med förmånsrätt.

Sveriges allmänna hgpoteksbank och Svenska sparbanksföreningen föreslår
likaledes, att förmånsrätt inte skall få åtnjutas med högre belopp än
som motsvarar den av förrättningsmannen beräknade ökningen av varje ansluten
fastighets värde, dock högst fastighetens andel i den beräknade anläggningskostnaden.
Sparbanksföreningen åberopar särskilt hänsynen till
att förmånsrätten inte skall äventyra delägarens möjligheter till krediter för
den egna fastighetens övriga behov. Det är enligt föreningen inte osannolikt,
att den kreditgivare som skall lämna lån till komplexet i dess helhet — dvs.
både till samfälligheten och till de olika fastigheterna — som villkor för kreditgivningen
kan komma att fordra, att förmånsrätten begränsas till det belopp
kreditgivaren finner lämpligt efter sin uppskattning av värdeökningen.
Föreningen kan därför inte instämma i kommitténs uttalande, att ökningen
av delägarfastighetens kreditvärde regelmässigt blir större än vad som av
anläggningskostnaden belöper på fastigheten. Värdeökningen måste komma
att variera från fall till fall efter omständigheterna och blir ofta i sista hand
beroende av den belåningsvärdering kreditgivaren gör. Föreningen finner
också anledning till tvekan om lämpligheten av att inom förmånsrätten
rymma även andra fordringar än sådana som avser kostnaderna för anläggningens
utförande. I ett fall, där ett lån till en gemensamhetsanläggning
på vanligt sätt säkerställs av inteckningar i de särskilda anslutningsfastigheterna,
har övriga långivare i respektive fastigheter möjligheter att
genom kompletterande pantförskrivningar av framförliggande hypotek skaffa
sig garanti för att säkerheten för deras fordringar i förmånsrättshänseende
följer de värdeförändringar som sammanhänger med fastighetens
ökande ålder. Om »bottenhypoteket» för anläggningen däremot utgörs av
en inskjuten förmånsrätt, har efterföljande kreditgivare att räkna med
denna förmånsrätt som en till beloppet konstant blockering under hela
den tid förmånsrätten enligt anläggningsbeslutet skall bestå, oavsett hur
stora de reella fordringar är för vilka förmånsrätten kan göras gällande.
Detba kan komma att betyda, att man på långivarsidan hellre ser att säkerhet
för anläggningskrediten består av inteckningar och att långivaren uppställer
som villkor för en beviljad anläggningskredit, att någon sådan förmånsrätt,
varom här är fråga, inte får konstitueras. Föreningen gör i denna
del det påpekandet, att förmånsrätten, sedd enbart från kreditgivnings -

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

synpunkt, i många fall torde kunna undvaras — möjligheten för kreditgivaren
att i stället välja inteckningsbelåning står ju alltid till buds — och
att utvecklingen härvidlag kan komma att gå i en annan riktning än vad
kommittén avsett.

Sistnämnda synpunkt anför även Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och Svenska bostadskreditkassan. De framhåller, att lånefinansiering
av gemensamhetsanläggningar även framdeles lämpligen bör ske genom separat
belåning av de anslutna fastigheterna och att den inskjutna förmånsrätten,
med den begränsning som enligt kassornas mening bör ges åt densamma,
därigenom synes kunna undvaras helt.

Den föreslagna begränsningen av förmånsrättens giltighetstid
berörs i några yttranden.

Sveriges allmänna hypoteksbank finner det vara ägnat att inge betänkligheter
att några garantier inte finns för att den beräknade värdeökningen består
under hela den tid under vilken förmånsrätten får åtnjutas och framhåller,
att betydande svårigheter torde uppkomma för inteckningshavarna
att utöva kontroll över att anläggningen verkligen utförs och att underhållet
sker på tillbörligt sätt.

Några remissorgan gör i likhet med lagberedningen invändningar från
den synpunkten att ett oförändrat maximibelopp under hela giltighetstiden
kan medföra även vissa andra olägenheter. Svea hovrätt framhåller sålunda,
att ju längre tid som förflyter efter anläggningsbeslutet det blir desto svårare
att bedöma, till vilket belopp förmånsrätten kan komma att göras gällande
under återstående giltighetstid. Särskilt gäller detta med hänsyn till
det subsidiära ansvaret. Den osäkerhet som vållas därav måste, menar hovrätten,
exempelvis påverka en spekulant på fastigheten. Finns ett fastställt
belopp, för vilket förmånsrätt gäller, torde köparen vara benägen att räkna
med att hela detta belopp kan komma att tas ut ur fastigheten, även om endast
en mindre del av förmånsrättens giltighetstid återstår. Hovrätten anser
att, om bedömningen är oriktig, köparen på längre sikt gör en vinst med det
belopp varmed köpeskillingen objektivt sett bort ökas. Sker förvärvet vid
exekutiv auktion, torde ovissheten om den reella belastningen på fastigheten
i allmänhet gå ut över inteckningshavarna. Hovrätten förordar att förmånsrätten
får gälla för ett successivt minskande belopp. Förmånsrätten bör då
anknytas till en avskrivningsplan för anläggningen, i förekommande fall
till särskilda avskrivningsplaner exempelvis för byggnader och maskiner.
Det belopp för vilket förmånsrätt ursprungligen gäller minskas därvid årligen
med ett lämpligt avskrivningsbelopp, till dess anläggningen kan beräknas
vara helt avskriven och någon förmånsrätt inte vidare skall äga
rum. Av naturliga skäl bör förmånsrätten ej gälla under alltför lång tid
och det synes därför lämpligt att i detta hänseende räkna med kortare avskrivningstid
än som i och för sig är ekonomiskt försvarligt. Förmånsrät -

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

tens närmare omfattning i det enskilda fallet får liksom enligt kommitténs
förslag bestämmas i anläggningsbeslutet.

Ett system med successiv minskning av förmånsrättsbeloppet förordas
även av länsstyrelsen i Östergötlands län och av Svenska försäkringsbolags
riksförbund, som uttalar att förslaget i första hand för låntagarna innebär
att de inte kan utnyttja de »ägarehypotek» som uppkommer genom amortering
och att ett ytterligare argument för successiv nedskrivning av förmånsrätten
är att långivarna regelmässigt tillämpar skilda räntesatser, beroende
på lånets placering inom olika skikt av taxeringsvärdet.

Lagberedningen är inne på samma linje. En tänkbar möjlighet att undanröja
en del av de värsta olägenheterna med kommitténs förslag är sålunda
enligt beredningen att efter mönster av lagen om kronans förmånsrätt för avdikningslån
bestämma årliga annuiteter som antecknas vid inskrivningen.

Andra jämkningar föreslås också. Bostadsstyrelsen anser, att förmånsrätten
för sådana bidragsfordringar som avser underhålls- och driftskostnader
bör bringas i överensstämmelse med 17 kap. 6 § handelsbalken såtillvida,
att förmånsrätten inte skall gälla, när beloppet stått oguldet längre tid än ett
år efter förfallodagen. Svenska bankföreningen yrkar komplettering med bestämmelser,
att anmäld förmånsrätt kan helt eller delvis avanmälas av samfällighetens
styrelse. Därigenom kan delägarna, efter hand som anläggningskostnaderna
amorteras, få ökat utrymme för att utnyttja sina fastigheter
som kreditunderlag. Samma anordning förordas av Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan. De uttalar att,
om kassornas förslag att förmånsrätt skall få åtnjutas endast för fordran
som härrör ur anläggningskostnaderna vinner gehör, förmånsrätten inte
längre torde tjäna något behov, sedan dessa kostnader täckts genom separatbelåning
av fastigheterna. Behov av en möjlighet att låta ur fastighetsboken
avföra anteckning om förmånsrätt torde för övrigt också föreligga,
om samfälligheten av någon anledning skulle komma att upplösas. Svenska
sparbanksföreningen önskar en möjlighet att avföra anteckningen, när förmånsrätten
upphört att gälla.

Svenska försäkringsbolags riksförbund erinrar om vissa problem i anslutning
till pantsättning av värdehandlingar inom den s. k. livförsäkringsfonden
(274 och 276 §§ lagen om försäkringsrörelse). Bland sådana värdehandlingar
får ingå inteckningslån inom två tredjedelar av taxeringsvärdet. Förbundet
anser, att inskrivning av en sådan förmånsrätt som förslaget innehåller
uppenbart kommer att försämra inteckningslånens läge. Detta medför
administrativa besvär med justering av räntesatser och omfördelning av de
pantsatta tillgångarna. Förbundet påpekar vidare, att förmånsrätten inte omfattar
ränta på lånat belopp, och uttalar, att det av praktiska skäl synes böra
ske en modifikation av förslaget så att t. ex. två ars ränta på lånfången summa
kommer att omfattas av förmånsrätten.

Knngl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

Departementschefen

Allmänt

Våra dagars bebyggelseutveckling präglas i åtskilliga hänseenden av nya
värderingar både i fråga om markens användning för skilda ändamål och
beträffande sättet att realisera dessa ändamål. Framför allt ställer tätbebyggelsen
ökade krav på att tillgänglig mark utnyttjas rationellt. Detta medför
ökat behov av planläggning och av större möjligheter att få fastställda
planer snabbt genomförda. Även inom glesbebyggelse framtvingar näringslivets
strukturomvandling och befolkningsomflyttningen från landsbygd till
tätorter en förändrad syn på frågan, hur fastighetsbeståndet bör vara beskaffat
för att utnyttjas på bästa sätt.

Ett utmärkande drag i utvecklingen är, att fastigheterna i högre eller
lägre grad blir beroende av varandra och av tillgången till nyttigheter, som
inte står till buds inom de egna gränserna. En strävan till samverkan över
fastighetsgränserna gör sig gällande som medför behov av fasta anläggningar
för gemensamt bruk vid sidan av de anordningar som inrättas genom
kommunens försorg, såsom gator, andra allmänna platser, allmänna
vatten- och avloppsanläggningar m. fl. Sådana gemensamhetsanläggningar
som nu är i fråga utgör inte någon nyhet utan har förekommit sedan
gammalt både i städerna och på landsbygden. Intresset av gemensamhetsanläggningar
har emellertid på senare tid blivit starkare än tidigare och
kommit att inriktas på ändamål som tidigare mera sällan tillgodosågs genom
samgående. Företeelsen torde få ses som en följd av den stadsbyggnadstekniska
utvecklingen över huvud och framför allt de ökade kraven på
rationellt utnyttjande av tillgänglig mark. Genom samverkan kan också
vinnas betydande kostnadsbesparingar.

Behovet av samverkan gör sig gällande både vid nyexploatering av obebyggd
mark och vid sanering av redan bebyggda områden framför allt i
städer och andra tätorter. En viktig grupp av gemensamhetsanläggningar
inom tätbebyggelse betingas av biltrafikens utveckling. Inom byggnadskvarteren
behövs ofta gemensamma utfarter från de särskilda tomterna
till gatunätet liksom förbindelser mellan tomterna inbördes. Vidare är
parkeringsproblemet särskilt aktuellt. Efterfrågan på uppställningsplatser
för bilar har stigit i en utsträckning som inte på långt när motsvaras av
tillgången på parkeringsplatser och garage. Parkeringsfrågan utreds för närvarande
i hela sin vidd genom den år 1960 tillsatta parkeringskommittén
men bör uppmärksammas även i förevarande sammanhang. Ett annat betydelsefullt
ändamål som kan vara ägnat att främjas genom samverkan
är anordnande av lekplatser för barnen. Behovet av sådana platser avskilda
från utrymmen för trafik och parkering kan göra det nödvändigt
med anläggningar som är gemensamma för flera fastigheter. Andra be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

hov som lämpligen kan tillgodoses genom samverkan är gårdsutrymmen
för olika ändamål, såsom för mattpiskning, vädring av kläder eller vila
och rekreation eller för att främja goda ljusförhållanden eller liknande
önskemål.

Även ledningar av olika slag är ofta till nytta för flera fastigheter samtidigt.
Gemensamma ledningar för vattenförsörjning, avlopp, elektricitet
och liknande ändamål förekommer sedan länge. De är i regel anordnade
genom det allmännas försorg. På senare tid har emellertid i stor utsträckning
tillkommit gemensamma ledningar även i enskild regi. Tunnlar
(kulvertar) för ledningar av olika slag anordnas också genom samgående
mellan flera fastigheter. De förläggs ofta till utrymmet under gata. Vanliga
gemensamma anläggningar är vidare sådana för värme och varmvatten.
Andra exempel utgör tvättstugor, bastuanläggningar, ventilationssystem och
kylanläggningar. Där bebyggelse sker under grundvattennivån uppkommer
särskilda problem i den mån källarlokaler eller andra djupt liggande utrymmen
inte kan hållas torra genom permanent bortpumpning av grundvatten,
dag- eller dräneringsvatten. Anordningar för att isolera sådana utrymmen
från vattnet utförs ofta gemensamt för flera fastigheter.

Vid sidan av nu nämnda typer, vilka så gott som uteslutande är hänförliga
till tätbebyggelse, kan nämnas sådana till landsbygden hänförliga anläggningar
som lagrings- och torkutrymmen, maskincentraler in. m. för jordbruket,
liksom elektriska anläggningar, badhus och bryggor.

Gemensamhetsanläggningar av de slag jag nu har nämnt är av stor praktisk
och ekonomisk betydelse. Det är därför angeläget att rättsordningen
innehåller för sådana anläggningar lämpade regler, vilka motsvarar de krav
som skäligen bör uppställas för att tillgodose allmänna och enskilda intressen.
Som framgår av kommitténs framställning torde gällande rätt på
detta område inte uppfylla sådana krav. Detta synes ha lett till att gemensamhetsanläggningar
inte har kommit till stånd i önskvärd omfattning och
till att i den mån anläggningar har inrättats tillämpningssvårigheter och
risk för rättsförluster har uppkommit. Enligt kommittén föreligger ett
starkt behov av nya, mera tidsenliga regler, avsedda att lösa de särskilda
problem som uppkommer vid samverkan av här ifrågavarande slag. Denna
uppfattning har vunnit allmän anslutning under remissbehandlingen och
jag vill också för egen del ansluta mig därtill.

Den av kommittén föreslagna regleringen synes i väsentliga delar innefatta
en realistisk avvägning mellan allmänna och enskilda intressen på detta
område. Förslaget har också bemötts övervägande positivt under remissbehandlingen,
och kommitténs lösningar av huvudfrågorna har godtagits
av det stora flertalet remissinstanser. Jag anser förslaget väl ägnat att
läggas till grund för lagstiftning.

I några remissyttranden bär anförts betänkligheter mot att en lagstiftning
om gemensamhetsanläggningar genomförs före tillkomsten av en ny

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

jordabalk. Jag kan inte dela denna uppfattning. Nu förevarande förslag har
utarbetats fristående från jordabalksförlaget och tillgodoser ett starkt behov,
önskemål om att lagstiftningen kommer till stånd utan dröjsmål har också
framförts av åtskilliga remissinstanser. Jag anser det därför inte tillrådligt
att avvakta jordabalksförslagets genomförande. Inte heller av hänsyn till
nya regler om fastighetsbildning eller om parkering finner jag ett uppskov
påkallat. Jag ansluter mig vidare till kommitténs uppfattning, att varken
ändringar i byggnadslagstiftningen eller jämkningar i andra offentligrättsliga
regler, som är av betydelse för inrättande av gemensamhetsanläggningar,
behöver ske i detta sammanhang. Till de problem angående gemensamma
utfarter som har behandlats av fastighetsbildningskommittén i betänkandet
»Nya medel för plangenomförande» (SOU 1963: 78) och som har berörts i
några remissyttranden över det nu aktuella betänkandet får jag anledning
återkomma i annat sammanhang.

I fråga om lagstiftningens föremål synes till en början allmän
enighet råda om att den nya regleringen inte skall avse vare sig sådana
anläggningar som det allmänna bär ansvaret för eller sådana som omfattas
av redan gällande speciallagstiftning. Däremot råder delade meningar i frågan,
om en ny lagstiftning skall som kommittén har föreslagit göras tillämplig
på alla slag av gemensamhetsanläggningar i övrigt eller om den skall begränsas
till vissa särskilt angivna typer. I några remissyttranden har sålunda
ifrågasatts, om inte lagstiftningen borde inskränkas till ett fåtal anläggningstyper,
för vilka en reglering framstår som särskilt angelägen.

Vid bedömande av denna fråga måste beaktas, att flertalet typer av anläggningar
som förekommer inom tätorterna redan nu torde betraktas som
mer eller mindre oumbärliga för stora delar av bebyggelsen där. Tanken
att generellt utsträcka det allmännas ekonomiska ansvar till gemensamhetsanläggningar
av nu förevarande slag är enligt min mening inte realistisk.
Ä\en om ufvecklingen skulle leda till ökade kommunala åtaganden rörande
vissa anläggningstyper, synes en lagstiftning av nu ifrågavarande karaktär
inte kunna undvaras inom överskådlig tid. När det gäller att närmare bestämma
tillämpningsområdet möter betydande svårigheter att göra en angelägenhetsgradering
av skilda anläggningstyper och användningsområden.
De anläggningar som kommer i fråga är nämligen av skiftande slag och behovet
varierar med hänsyn både till ändamålet och till de berörda fastigheternas
läge, beskaffenhet och användning. Det snabba tekniska framåtskridandet
kan på kort tid medföra helt nya typer av anläggningar och
samtidigt ändrade värderingar i fråga om sådana som redan finns. Som
exempel kan nämnas anläggningar för fritidsverksamhet. Sådana anses
numera erforderliga i en helt annan utsträckning än för endast några år
sedan. Om tillämpningsområdet begränsas till vissa särskilt angivna typer
av anläggningar, får man räkna med att utvecklingen kommer att föranleda
behov av tid efter annan återkommande lagändringar. Jag anser därför att

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

någon inskränkning i det av kommittén föreslagna tillämpningsområdet
inte bör ske. Det bakom nyssnämnda remisskritik liggande intresset att en
anläggning inte blir underkastad mera långtgående regler än som är nödvändigt
synes kunna tillgodoses genom en differentiering av bestämmelserna
på lämpligt sätt. Jag vill också erinra om de ytterligare möjligheter till
samverkan som skapas genom det nya institutet samfällighetsrätt enligt det
förslag till jordabalk som jag inom kort kommer att anmäla för remiss till
lagrådet.

Även kommitténs ståndpunkt att inte föreslå någon inskränkning i lagstiftningens
regionala tillämplighet har med endast få undantag godtagits
av remissinstanserna. Att lagstiftningen skall vara tillämplig inom tätbebyggelse
kan det inte råda någon tvekan om. Ett visst behov av lagregler
torde som kommittén anfört finnas även för områden med glesbebyggelse,
låt vara att det inte är lika starkt där som inom tätbebyggelse. Att intressegemenskapen
mellan fastigheterna i allmänhet är mindre framträdande i
glesbygderna har beaktats genom att reglerna där föreslås bli mindre långtgående.
Förslaget innebär sålunda, att anläggningar utom detaljplaneområden
skall kunna inrättas endast efter frivillig överenskommelse. Härigenom
reduceras avsevärt betydelsen av de invändningar som grundas pa att
jordbrukets anläggningar fullgör helt andra funktioner än övriga hithörande
typer och att reglerna för dem bör medge en smidigare anpassning
till ändrad produktionsinriktning än kommittéförslaget möjliggör. Att märka
är vidare, att förslaget även i denna del har tillstyrkts av det övervägande
antalet remissinstanser, av vilka flera uttryckligen har framhållit betydelsen
av ett starkt sakrättsskydd även för gemensamhetsanläggningar inom
jordbruket. Med hänsyn härtill finner jag det inte lämpligt att från lagstiftningens
tillämpning utestänga någon kategori av fastighetsägare som
önskar en gemenskap med de rättsverkningar, främst i sakrättsligt hänsenende,
som förslaget innebär. Inte heller anser jag de erinringar bärande som
tar sikte på att förslaget skulle på ett olämpligt sätt föregripa erforderlig
planläggning. Jag vill här hänvisa till de vidsträckta möjligheter förslaget
ger samhället att förhindra anläggningar som är olämpliga från allmän
synpunkt.

I fråga om lagstiftningens föremål vill jag i övrigt peka på det av kommittén
föreslagna kravet, att anläggningen skall vara av stadigvarande betydelse
för två eller flera fastigheter. De ändamål anläggningarna är avsedda
att tjäna sammanfaller väsentligen med dem som nu utmärker servitutet
och som enligt lagberedningens förslag till jordabalk skall kunna tillgodoses
genom servitut eller det nya institutet samfällighetsrätt. Även för dessa
rättigheter liksom vissa andra därmed jämförliga särskilda rättigheter är
utmärkande att de skall tjäna ändamål av stadigvarande betydelse för fast
egendom. Av särskilt intresse i detta sammanhang är den av lagberedningen
föreslagna samfällighetsrätten. Som redan har framgått sammanfal -

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

ler tillämpningsområdet för samfällighetsrätten i jordabalksförslaget till väsentliga
delar med tillämpningsområdet för den nu ifrågavarande lagstiftningen
om gemensamhetsanläggningar. Vissa skiljaktigheter föreligger dock
mellan de båda förslagen. Främst märks, att jordabalksförslaget avser enbart
frivillig samverkan och sålunda har uteslutande privaträttslig karaktär.
Kommitténs förslag är visserligen också av privaträttslig natur men har
dessutom vissa offentligrättsliga inslag, framför allt genom det inflytande
som tillerkänns byggnadsnämnden. Lagberedningens samfällighetsinstitut
förutsätter inte för sin tillämpning någon objektiv materiell prövning genom
något det allmännas organ. Delaktigheten i företaget kan därför inte garanteras
ligga med bästa rätt i de anslutna fastigheterna utan får det förmånsrättsläge
som i varje särskilt fall kan tillkomma den på grund av inskrivning.
I dessa hänseenden erbjuder kommitténs förslag en mera omfattande
och långtgående reglering. Nämnda skiljaktigheter förlänar de båda
instituten olika karaktär. Fastän de till stor del är avsedda att tjäna samma
syften torde de komma att behövas vid sidan av varandra. Flertalet
skiljaktigheter mellan förslagen i delar där överensstämmelse bör kunna
råda, såsom i fråga om de associationsrättsliga bestämmelserna om samfällighet,
kan elimineras. Jag finner det därför inte behöva befaras att
rättsreglerna, såsom uttalats i vissa yttranden, blir alltför komplicerade
och svåra att överblicka genom att två regelkomplex kommer att gälla vid
sidan av varandra.

Såvitt angår lagstiftningens allmänna karaktär har flertalet remissinstanser
biträtt kommitténs förslag till en övervägande privaträttslig
reglering.

Från några håll har under remissbehandlingen emellertid anförts, att behovet
av sådana anläggningar som förslaget avser bör tillgodoses genom det
offentligas forsorg. Även om det inte kan uteslutas att förutsättningar för
ett vidgat kommunalt engagemang kan vara för handen i några fall, är
enligt min mening tiden inte mogen för en lagstiftning som generellt ålägger
kommunerna att ombesörja eller ekonomiskt svara för gemensamhetsanläggningar
av hithörande slag. Fn sådan lagstiftning torde inte heller vara
påkallad från den synpunkten att anläggningarna annars inte kan förväntas
komma till stånd i tillräcklig omfattning eller med nöjaktig garanti för den
fortsatta verksamheten. Farhågor i denna riktning vinner inte stöd i erfarenheterna
från den samverkan som redan bedrivs utan stöd av särskilda
regler eller från tillämpningen av gällande samverkansregler inom speciallagstiftningen
på vissa närbesläktade områden. Visserligen medför den föreslagna
lagstiftningen i många fall betydligt större krav på delägarna än som
nu vanligen ställs i fråga om deras ekonomiska ansvar. Riskerna för rättslorluster
kan emellertid som framgår av kommitténs förslag motverkas genom
särskilda anordningar. Jag vill därför även i denna del biträda kommitténs
ståndpunkt.

Kungl. Mcij.ts proposition nr 128 år 1966

Förslagets utformning på privaträttslig grund innebär emellertid inte, att
viktiga allmänna intressen lämnas utan beaktande. Som jag redan har
nämnt utmärks förslaget av vissa offentligrättsliga drag. Jag vill också helt
allmänt ansluta mig till tanken, att fråga om inrättandet av en geinensainhetsanläggning
prövas vid särskild förrättning efter en noggrann avvägning
mellan allmänna och enskilda intressen. Det gäller att tillgodose de enskilda
fastighetsägarnas behov av samgående på sådant sätt att det är
förenligt med viktiga allmänna intressen. Denna inriktning hos förslaget
motsägs inte av den betydelse förslaget kan få som medel att genomföra
bebyggelseplanering och därmed även sanering av äldre byggnadsbestånd.
Förslagets betydelse för saneringsändamål bör dock inte överskattas. Endast
i begränsad omfattning torde nämligen saneringssyftet kunna tillgodoses
enbart genom inrättande av gemensamhetsanläggning. Däremot
kan pekas på de stora fördelar som förslaget medför såtillvida som det
allmännas insatser i åtskilliga fall kan avsevärt inskränkas, t. ex. genom
att markinlösen enligt 45 § byggnadslagen kan undvikas. Kommunens
resurser kan därigenom komma andra angelägna ändamål till godo. Men
även för den enskilde torde anslutning till en gemensamhetsanläggning
oftast framstå som ett gynnsamt alternativ till tvångsinlösen från det
allmännas sida.

I några yttranden har vidare påpekats risken för eu övervältring från
kommunerna på de enskilda fastighetsägarna av ansvaret för vissa geinensamhetsanläggningar.
En sådan övervältring skulle kunna ske t. ex. genom
att stadsplanerna utformas med mycket stora byggnadskvarter och endast
ett fåtal gator, så att det blir nödvändigt med ett större nät av enskilda förbindelseleder
inom kvarteren än som är normalt. Härtill vill jag framhålla,
att en sådan plan kan vara mindre väl förenlig med byggnadslagstiftningen
och att därför vid fastställelseprövningen särskild uppmärksamhet bör
ägnas åt berörda frågeställning. Att tendenser i angivna riktning framträder
kan inte uteslutas, och fastighetsägarna inom området kan därför
ibland få särskild anledning att bevaka sina intressen. Varken detta förhållande
eller den omständigheten att prövningen i ärende om planfastställelse
kan bli mera maktpåliggande bör enligt min mening förhindra
förslagets genomförande. Ofta träffas för övrigt avtal mellan markägaren
och kommunen om exploateringen i de här aktuella fallen.

Någon anledning att för närvarande utöver kommitténs förslag ge det
allmänna medel att tvångsvis genomdriva sådana gemensamhetsanläggningar
som de enskilda skall bära det fulla ekonomiska ansvaret för anser
jag inte föreligga. I den mån en lösning efter de av kommittén uppdragna
riktlinjerna visar sig otillräcklig står expropriation eller inlösen enligt
byggnadslagen till buds.

Beträffande den lagtekniska utformningen ansluter jag mig
till kommitténs ståndpunkt att erforderliga bestämmelser bör upptas i en ny

4 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 128

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

fristående lag. Jag finner det också lämpligt att frågorna om förmånsrätt
för fordran på bidrag från de till en gemensamhetsanläggning anslutna fastigheterna
skiljs ut från övriga bestämmelser och behandlas i en lag för sig i
överensstämmelse med vad som tidigare har skett i liknande lagstiftningsfrågor.

Den sakrättsliga konstruktionen

Av kommitténs utredning och remissbehandlingen framgår att avsaknaden
av sakrättslig anknytning mellan en gemensamhetsanläggning och de
därtill anslutna fastigheterna utgör en av bristerna i gällande rätt. Garantier
bör därför skapas för att anläggningen står till de berörda fastigheternas
förfogande så länge behov föreligger. Kommitténs förslag innebär också, att
den sakrättsliga anknytningen får sådan styrka att sambandet mellan anläggningen
och de anslutna fastigheterna inte kan brytas annat än om en
objektiv prövning visar att tillräckliga skäl inte längre finns för gemenskapens
upprätthållande. Detta möjliggörs genom att anläggningens inrättande
sker på grundval av prövning och beslut vid föiTättning av därtill förordnad
förrättningsman. Rätten till utrymme för den gemensamma anläggningen
får liksom andra servitutsrättigheter som tillskapas genom förrättning,
t. ex. jorddelningsservitut och rätt till enskild väg, bästa rätt i den fastighet
på vilken anläggningen är belägen. Varje ansluten fastighets delaktighet
i den gemensamma anläggningen med därtill knutna rättigheter och
skyldigheter är vidare enligt den föreslagna lagen förenad med äganderätten
till fastigheten och kvarstår sålunda även efter fastighetens försäljning på
exekutiv auktion. Till denna regel ansluter sig särskilda bestämmelser om
att de bidrag till företaget som åvilar delägarna i samfällighet, vilken är
organiserad som juridisk person, häftar vid resp. fastigheter med förmånsrätt
enligt 17 kap. 6 § handelsbalken, dvs. med rätt framför inteckningar.
Dessa sakrättsliga verkningar ger varje delägare trygghet för att
den krets av fastigheter som bildar det ekonomiska underlaget för anläggningen
i princip står kvar för framtiden. Därmed elimineras bl. a.
risken för en oförutsedd ökning av bidragsskyldigheten. Tillgången till
den gemensamma anläggningen är i förening med en sådan stark sakrättslig
anknytning ägnad att stärka delägarnas möjligheter att utnyttja
sina fastigheter som kreditobjekt. Eftersom fastigheterna kan förutsättas
i allmänhet stiga i värde genom anläggningens inrättande, skapas utrymme
för kredit som i regel åtminstone motsvarar kostnaderna för uppförande
av den gemensamma anläggningen. Med en sådan lösning av det
sakrättsliga problemet förenar förslaget vissa regler till skydd för den
som har begränsad rätt till fastigheten. Det krävs sålunda antingen att de
förpliktelser som en anslutning medför är väsentligen utan betydelse för
sådan rättshavares rätt eller att han godkänner anslutningen. Förslaget

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

upptar därjämte regler om publicitet angående gemensamhetsbildningen
genom anteckning i fastighetsboken. Spekulanter på fastigheterna och tilltänkta
långivare får därigenom erforderliga upplysningar för sin prövning
av fastighetens värde som överlåtelse- eller kreditobjekt.

Flertalet remissinstanser har biträtt kommitténs förslag i dessa delar. De
invändningar som har kommit till uttryck i remissyttrandena går främst ut
på att risk föreligger för att det gemensamma företaget missköts eller att anläggningen
till följd av den snabba tekniska utvecklingen blir föråldrad och
oekonomisk. Farhågor av detta slag bör emellertid inte överdrivas och de
motsägs också av erfarenheterna från samverkan på angränsande specialreglerade
områden. Visserligen kan sådana anläggningar som det nu är
fråga om många gånger bli betydligt mera kapitalkrävande än t. ex. en
gemensam väg, men de risker som kan följa därav torde ha blivit tillbörligt
beaktade genom särskilda bestämmelser till skydd för delägarminoriteten.
Jag vill också erinra om de möjligheter som finns till omprövning av
företaget vid ny förrättning, när ändrade förhållanden inträder. Helt torde
väl de anmärkta riskerna inte kunna undvikas. En viss mindre risk måste
emellertid enligt min mening godtas med hänsyn till de väsentliga fördelar
från allmän och enskild synpunkt som normalt står att vinna med ett
samgående i hithörande angelägenheter. Jag ansluter mig därför liksom
flertalet remissinstanser till kommitténs förslag i denna del.

I några yttranden förordas sådan differentiering av sakrättsskyddet att
mindre komplicerade fall, där i regel frivillig uppgörelse kan nås, får följa
enklare regler, utformade lämpligen i överensstämmelse med jordabalksförslaget.
Genom inskrivning eller genom förbehåll vid överlåtelse skulle
för dessa fall en begränsad sakrättslig verkan kunna åstadkommas utan förrättning.
En sådan ordning skulle emellertid innebära, att man fick två
system av väsentligt olika innehåll både i fråga om de materiellträttsliga
reglerna och beträffande reglerna om förfarandet. Detta synes göra lagstiftningen
onödigt komplicerad. Jag vill också påpeka att en förrättning
i okomplicerade fall kan genomföras både snabbt och enkelt. Enligt min
mening finns därför inte skäl att komplettera kommitténs förslag med särskilda
regler för nyssnämnda fall. När frivillig överenskommelse kan träffas
och en begränsad sakrättsverkan anses till fyllest torde för övrigt det
samfällighetsinstitut som jag ämnar föreslå i jordabalken med fördel kunna
användas.

Behovet av tvångsregler

Det är självfallet önskvärt, att inrättandet av en gemensamhetsanläggning
grundas på en överenskommelse mellan alla berörda fastighetsägare.
Med hänsyn till de många olika intressen som kan göra sig gällande här
måste man emellertid räkna med att fullständig samstämmighet inte kan

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

uppnås i alla lägen, där ett samgående objektivt sett ter sig fördelaktigt
för alla berörda parter. Det synes olägligt om en från allmän synpunkt
ändamålsenlig bebyggelseutveckling skulle hindras endast därför att någon
fastighetsägare av oförstånd eller av mer eller mindre ovidkommande
skäl motsätter sig ett samgående som är till nytta både för honom själv
och för andra. Bestämmelser torde därför böra införas som gör det möjligt
att i vissa fall inrätta en gemensamhetsanläggning även när enighet
inte kan uppnås. Tvångsregler av detta slag bör emellertid inte gå längre
än som fordras för att de skall tillgodose enskilda intressen. De skall således
inte syfta till att främja önskemål från det allmännas sida som går
därutöver. Något det allmännas organ eller annan utomstående skall t. ex.
inte kunna framtvinga en anläggning som vissa enskilda fastighetsägare
ensamma skall svara för. En tvångsreglering bör för att vara effektiv avse
både möjligheten att ta i anspråk utrymme som fordras för en gemensamhetsanläggning
och möjligheten att ansluta en fastighet till anläggningen.

I det förra hänseendet har kommittén föreslagit regler enligt vilka en servitutsrätt
skall kunna upplåtas för att säkra erforderligt utrymme för anläggningen.
Sådana regler har motsvarighet i gällande speciallagstiftning på
angränsande områden och är behövliga även här. I likhet med flertalet remissinstanser
ansluter jag mig i huvudsak till kommitténs förslag i denna
del. Frågan om en fastighets anslutning mot ägarens bestridande bör som
kommittén och flertalet remissinstanser förordat bedömas med hänsyn till
anläggningens betydelse för fastigheten. Anslutningsfrågan bör vidare lösas
enhetligt för samtliga anläggningstyper. En differentiering av regeln
med hänsyn till varje särskild typs angelägenhetsgrad synes varken behövlig
eller möjlig. Av vad jag tidigare anfört torde framgå, att jag avvisar
tanken på ett kommunalt ansvar för dessa gemensamlietsanläggningar
som ett generellt alternativ till tvångsregler av förevarande slag.

Kommittén har föreslagit en begränsning av tvångsanslutningsreglernas
tillämplighet till områden med stadsplan eller byggnadsplan. Mot denna begränsning
har i några yttranden framförts invändningen, att den är för snäv
med hänsyn till att detaljplanläggningen för närvarande inte hinns med
inom alla områden, innan behovet av gemensamhetsanläggningar inträder.
Inom glesbebyggelse torde emellertid behovet av ett samgående endast sällan
vara så framträdande att en fastighetsägare bör kunna tvinga in en annan
i en gemensamhet som avses här. En begränsning synes därför erforderlig.
Att, som föreslås i några yttranden, därvid anknyta till begreppet
tätbebyggelse torde emellertid ge en alltför oklar gränsdragning i
detta sammanhang, eftersom begreppet tätbebyggelse är knutet just till
nödvändigheten av särskilda anordningar för att tillgodose gemensamma behov.
Den av kommittén föreslagna och av flertalet remissinstanser godtagna
lösningen att anknyta till stadsplan eller byggnadsplan synes däremot

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966 101

innebära en både sakligt tillfredsställande och klar avgränsning, som jag vill
ansluta mig till.

Kommittén har vidare föreslagit, att tvångsanslutning inte får ske utan
alt förslag därom framställs eller biträds av ägare till annan fastighet,
som skall anslutas till anläggningen. På denna punkt råder delade meningar
bland remissinstanserna. I några yttranden åberopas behovet av rättsskydd
för den enskilde till stöd för krav på majoritet av berörda fastighetsägare
för att eu tvångsanslutning skall få ske. Jag vill här liksom flera remissinstanser
erinra om de av kommittén påpekade svårigheterna att fullt
godtagbart ange hur en majoritet skall beräknas. Vidare kan ett majoritetskrav
lätt leda till att de sakliga skälen för en tvångsanslutning blir undanskymda
och i stället vunnen majoritet uppfattas som avgörande. För den
enskildes rättsskydd torde det vara av större vikt att en objektiv prövning
sker av de materiella villkoren för tvångsanslutning. Jag biträder därför i
likhet med flertalet remissorgan kommitténs förslag i denna del. Däremot
kan jag, som redan torde ha framgått, inte ansluta mig till det i några yttranden
framförda önskemålet, att en tvångsanslutning skall kunna ske utan
att någon av de övriga fastighetsägarna önskar det. En sådan bestämmelse
skulle komma i strid med den övervägande privaträttsliga karaktär reglerna
bör äga.

Prövningsförfarandet

De sakrättsliga verkningar som enligt det förut sagda bör t Öl j a med en
gemensamhetsanläggning liksom möjligheterna till tvångsanslutning föiutsätter
en prövning genom myndighet. I likhet med kommittén och flei talet
remissinstanser anser jag att denna prövning bör ske vid en offentlig förrättning
i överensstämmelse med vad som nu gäller på angränsande områden.
Denna prövningsform torde vara den lämpligaste även för hithörande
frågor. I några remissyttranden uttalas dock farhagor för att tillräckligt
antal förrättningsmän med erforderlig kompetens inte skall stå till förfogande.
Dessa farhågor torde vara överdrivna. Som förrättningsmän kommer
i första hand i fråga lantmätare, mätningsmän och andra som är förordnade
för fastighetsbildningsåtgärder. De har i regel förvärvat omfattande
erfarenhet från andra liknande förrättningar, t. ex. enligt lagen om
enskilda vägar, och torde snart bli förtrogna med de nya problem som den
nu ifrågavarande lagstiftningen medför. Jag ansluter mig därför till kommitténs
förslag. Jag anser också liksom kommittén, att samtliga uppkommande
frågor av privaträttslig natur bör prövas vid förrättningen och att
inte några spörsmål, t. ex. om upplåtelse av utrymme för anläggningen
eller om ersättning för sådan upplåtelse, skall hänskjutas till exproprialionsdomstol
eller annan instans. Den i förslaget upptagna möjligheten att
föra talan mot förrättningen hos ägodeluingsrätlen innebär en ytterligare

102 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

garanti för att rättssäkerhetssynpunkterna blir beaktade. Inte heller vill
jag förorda att, som ifrågasatts under remissbehandlingen, reglerna differentieras
så att frivilliga överenskommelser kan få åsyftad sakrättsverkan
utan förrättning men efter fastställelse av inskrivningsdomaren.

Att jag således helt biträder kommittéförslaget i förevarande del hindrar
inte att jag anser, att den kritik som har förts fram vid remissbehandlingen
bör beaktas så långt möjligt inom ramen för förslaget. I enlighet med vad
lantmateristyrelsen anfört bör sålunda för att stärka förrättningsmännens
kompetens råd och anvisningar utarbetas och kurser anordnas. Det torde
kunna förväntas, att en enkel och praktisk förrättningsmetodik utvecklas
allteftersom erfarenheter vinns.

Enligt kommittéförslaget får byggnadsnämnden ett bestämmande inflytande
på förrättningen såtillvida att den kan hindra att den sökta anläggningen
kommer till stånd. Däremot kan den inte framtvinga en anläggning.
Denna ståndpunkt har godtagits av flertalet remissorgan. Även jag anser angeläget
att byggnadsnämnden i egenskap av företrädare för kommunens bebySoelseP°litiska
strävanden erhåller ett starkt inflytande på prövningen.
De möjligheter byggnadslagstiftningen tillhandahåller är som kommittén
närmare har utvecklat inte till fyllest.

Från en del håll har dock gjorts gällande, att byggnadsnämnden tilldelas
en alltför passiv roll. Det har också under remissbehandlingen anförts,
alt byggnadsnämndens ställning enligt förslaget är alltför stark. I samband
därmed har bl. a. sagts, att nämnden på vissa orter saknar kompetent
personal för att bedöma hithörande frågor. Jag finner för min del
att kommitténs avvägning på denna punkt bör godtas. GemensamhetsanläS8mn§
bör inte kunna framtvingas mot alla berörda fastighetsägares
vilja. Inte heller finns det skäl att generellt inskränka nämndens inflytande
eller att begränsa dess medbestämmanderätt till vissa planområden
eller till anläggningar utanför jordbruk, skogsbruk eller därmed jämförlig
näring. Med en sådan begränsning skulle nämndens möjligheter att påverka
bebyggelseutvecklingen bli alltför beskurna. En senare planläggning
skulle kunna föregripas och strävandena att åstadkomma en från
allmän synpunkt lämplig tätbebyggelse skulle kunna motverkas.

1 överensstämmelse med vad som har framhållits i några remissyttranden
vill jag betona vikten av att prövningen samordnas med planläggningsarbetet.
Det är sålunda av betydelse, att man vid utformning av sådan detaljplan
som förutsätter inrättande av gemensamhetsanläggning beaktar
möjligheterna att få planen genomförd inom skälig tid även såvitt det gäller
denna anläggning. Redan vid planläggningsarbetet bör därför undersökas
vilka förutsättningar som finns för anläggningens inrättande. En sådan
samordning kan ske utan stöd av lagbestämmelser. En sammankoppling
även i formellt hänseende torde däremot f. n. inte kunna ske, eftersom

103

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

en sådan ordning skulle komma i konflikt med viktiga allmänna principer
i byggnadslagstiftningen.

Under remissbehandlingen har också berörts frågan om samordning mellan
inrättandet av gemensamhetsanläggning och fastighetsbildningen. Behovet
av en ifrågasatt anläggning hänför sig ofta inte till den gällande fastighetsindelningen
utan till en planerad sådan. Självfallet måste i sådant
fall hänsyn tas till den planerade ändringen av fastighetsindelningen. Även
en sådan samordning kan enligt min mening ske utan särskilda lagregler.
Förrättningar för gemensamhetsanläggningens inrättande och för fastighetsbildningen
bör kunna genomföras parallellt, ofta av samma förrättningsman.
Att införa regler om formell sammankoppling av förrättningarna
möter däremot med nuvarande fastighetsbildningslagstiftning stora
svårigheter. Frågan kan komma i ett annat läge, om en ny fastighetsbildningslagstiftning
medför att fastighetsbildning till skillnad från vad som
nu gäller alltid skall ske vid förrättning. Jag är inte beredd att nu förorda
en ändring av förslaget på denna punkt. Inte heller anser jag mig i nuvarande
läge kunna biträda ett under remissbehandlingen framfört förslag,
att beslut om inrättande av gemensamhetsanläggning skall kunna göras
beroende av att viss ändrad fastighetsindelning kommer till stånd.

Förvaltningsformer

För omhänderhavande av en gemensamhetsanläggning har kommittén
föreslagit två alternativa förvaltningsformer — huvudmannaförvaltning
och samfällighetsbildning. Av dessa är den senare formen den vanliga inom
speciallagstiftningen. Erfarenheterna från närbesläktade rättsområden av
denna förvaltningsform är goda. Den bör också med en lämplig differentiering
av reglerna i huvudsaklig överensstämmelse med de av kommittén
givna riktlinjerna kunna i önskvärd mån anpassas till de skiftande behov
som här kan uppkomma i olika fall. I likhet med flertalet remissinstanser
ansluter jag mig därför i huvudsak till kommitténs förslag angående samfällighetsbildning.

Med huvudmannaalternativet har kommittén velat för frivilligfallen tillhandahålla
en lösning som medger de berörda fastighetsägarna stor valfrihet
när det gäller att närmare anordna förvaltningen. Åtminstone för
okomplicerade fall innebär denna form för andra deltagande parter än
huvudmannen normalt inte annan kontinuerlig medverkan än att de fullgör
sin bidragsskyldighet mot huvudmannen. Även i denna del har förslaget
lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. I åtskilliga remissyttranden
har dock framförts starka erinringar mot huvudmannaalternalivet.

För att mer än en förvaltningsform skall anses påkallad bör enligt min

104

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

mening fordras, att det beträffande olika slags gemensamhetsanläggningar
kan föreligga skilda behov och önskemål av sådan styrka att de motiverar
väsentligt skilda förvaltningsformer. Det av mig biträdda förslaget till samfällighetsbildning
öppnar emellertid möjlighet att anordna förvaltning genom
samtällighet på sådant sätt att det i praktiken nära nog överensstämmer
med huvudmannaalternativet. Styrelsen för samfälligheten kan sålunda
bestå av en enda person och möjlighet finns att besluta att stämma
skall hållas med flera års mellanrum. Ordningen behöver alltså inte bli
särskilt betungande. Ännu friare är möjligheterna att anordna förvaltning
genom samfällighet, om denna inte ges karaktär av juridisk person. Samfällighetsinstitutet
synes därför i erforderlig omfattning kunna tillgodose
behovet av smidiga regler i förevarande hänseende.

En olikhet mot samfällighetsalternativet som kan böra beaktas är, att
\id huvudmannaförvaltning anläggningen tillhör enbart huvudmannens fastighet,
medan den vid samfällighetsbildning tillhör samtliga anslutna fastighetei.
Denna olikhet synes dock ej ha någon större praktisk betydelse
med hänsyn till den starka sakrättsliga anknytning som enligt kommitténs
förslag skall gälla även vid huvudmannaalternativet. De anslutna fastighetei
nas kreditvärden torde sålunda inte påverkas av om den ena eller
andra formen kommer till användning. Från denna synpunkt står alltså
inte någon fördel att vinna med huvudmannaförvaltning.

Avtal om förvaltning genom huvudman innebär, att fastighetsägarnas
rättigheter och skyldigheter i detalj blir fastlagda från början och i princip
blir oförändrade under hela tiden för företagets bestånd. Kommittéförslaget
uppställer stränga förutsättningar för att avtalet skall få upphävas eller
andras. Det kan emellertid ifrågasättas om fördelarna av att samverkansfrågoina
salunda blir slutgiltigt reglerade redan vid företagets igångsättande
uppväger de olägenheter som följer av svårigheterna att få en ändring
till stånd, när ändrade förutsättningar har inträtt. Eftersom avtalet påverkar
fastigheternas kreditvärden, kan dessa olägenheter också drabba
inteekningshavare och likställda rättsägare. Den osäkerhet som sålunda är
föi enad med huvudmannainstitutet torde vara ägnad att minska dess praktiska
betydelse. Även i andra hänseenden anses olägenheter följa med huvudmannaformen.
Kommittéförslaget erbjuder en viss garanti för företagets
skötsel genom möjligheten att få syssloman förordnad för förvaltningen.
Värdet härav kan emellertid bli tämligen skenbart till följd av svårigheter
för sysslomannen att få medel till företaget och arvode för sitt uppdrag.
Dessa svårigheter, som blir särskilt framträdande i händelse av huvudmannens
konkurs, kan medföra obenägenhet att åta sig uppdrag som
syssloman. Särskilda problem uppkommer vidare vid omprövning av avtalet
om förvaltning genom huvudman, framför allt om det blir nödvändigt
att övergå från sådan förvaltning till samfällighetsbildning. För sådant
fall fordras vissa regler om skyldighet för samfälligheten alt utge er -

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 är 1966

sättning till huvudmannen med anledning av anläggningens övertagande
från denne. Dessa bestämmelser synes komplicerade och kan befaras ge
anledning till svårbedömda tvister. Konsekvenserna av att anläggningen
upphör att vara tillbehör till huvudmannens fastighet och i stället blir
tillbehör till de i samfälligheten ingående fastigheterna kan också vara
svåra att överblicka. Anläggningens övergång kan också medföra förändringar
i finansieringsmöjligheterna, exempelvis genom uppsägning av löpande
lån för räntehöjning eller annan förändring av villkoren.

En under remissbehandlingen påpekad fördel som skulle kunna vinnas
genom huvudmannaförvaltning är att därmed kan förenas möjlighet för
kommun att inträda som huvudman även när kommunen inte äger någon
av de berörda fastigheterna. En sådan ordning torde emellertid inte böra
komma i fråga, eftersom den skulle strida mot det privaträttsliga syftet
med den ifrågavarande lagstiftningen och dessutom nödvändiggöra avsteg
frän dess regler om sakrättsliga verkningar.

Med hänsyn till att några nämnvärda fördelar sålunda inte står att vinna
med alternativet huvudmannaförvaltning anser jag att lagstiftningen
inte bör betungas med denna form vid sidan av samfällighetsbildning. Som
jag antytt kan fastighetsägarna dock inom samfällighetsbildningens ram
träffa överenskommelse som i praktiken ger nära nog samma resultat som
huvudmannaförvaltning. En sådan överenskommelse kan naturligtvis också
innebära, att en kommun ombesörjer förvaltningen och detta även om kommunen
inte äger någon av de berörda fastigheterna.

Jag finner inte behov föreligga att, som föreslagits i ett remissyttrande,
införa en särskild beteckning för samfällighet enligt den nya lagen.

Finansieringsfrågan

För sådan samverkan som avses här krävs att erforderliga medel kan
anskaffas till anläggningens utförande och övriga med företaget förenade
kostnader. Kommittéförslaget ger därför i överensstämmelse med samfällighelslagstiftningen
på angränsande områden samfälligheten rätt att uttaxera
erforderliga medel från delägarna. Samfälligheten äger också inom
ramen för sina uppgifter ta upp lån och ingå andra förbindelser. Det ankommer
i sista hand på delägarna att infria dessa. Av betydelse är självfallet
att betryggande säkerhet kan skapas för att delägarna fullgör sin
skyldighet att betala förfallna bidrag.

Kommittéförslaget innebär inte bara att delägarna skall svara personligen
för sin bidragsskyldighet utan också att fullgörandet av denna skyldighet
säkerställs genom pant- och förmånsrätt i de anslutna fastigheterna
enligt 17 kap. 6 § handelsbalken, dvs. med rätt framför inteckningar. Förslaget
att de anslutna fastigheterna skall tjäna som säkerhet för bidragsskyldigheten
har knappast föranlett några invändningar. Däremot har det

4| liihang till riksdagens protokoll 19GU. 1 samt. Nr 12S

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

sätt på vilket problemet lösts i förslaget blivit utsatt för stark kritik på sina
håll. De allra flesta remissinstanserna och bland dem samtliga de företrädare
för fastighetskreditinrättningar som yttrat sig har dock i allt väsentligt
biträtt förslaget.

Som alternativ till kommitténs förslag framförs en ordning med vanlig
inteckningssäkerhet. Sådan säkerhet kan utnyttjas genom att varje delägare
överlämnar inteckning i sin fastighet till samfälligheten och denna
i sin tur använder inteckningen som säkerhet för lån hos tredje man. Separatbelåning
kan också tänkas ske sålunda, att varje delägare själv tar
lån mot inteckning och därefter överlämnar de upplånade medlen till samfälligheten.
Båda dessa tillvägagångssätt står till buds utan att särskilda
lagregler i ämnet fordras. En förutsättning är dock i normala fall, att de
anslutna fastigheternas kreditvärden har ökats genom anläggningens tillkomst.
Säkerhet genom inteckningar kan i princip alltid komma till användning,
när delägarna är ense om att tillhandahålla sådan i tillräcklig omfattning.
Företrädesvis torde detta tillvägagångssätt bli aktuellt vid exploatering
av obebyggd mark som från början är i en ägares hand. I andra fall kan
det möta svårigheter att få garantier för att inteckningssäkerhet tillhandahålls
i erforderlig omfattning. Som kommittén antytt är det över huvud
inte möjligt att skapa effektiva sanktioner vid delägares underlåtenhet att
lämna sådan säkerhet. Inte heller kan någon form av tvångsinteckning tillgripas,
eftersom det skulle nödvändiggöra djupgående ingrepp i centrala
regler inom intecknings- och utsökningsrätten och kräva ett omfattande
utredningsarbete, något som inte kan komma i fråga i detta jämförelsevis
begränsade sammanhang. Det synes därför inte återstå annat än att pröva
utvägen med särskild förmånsrätt framför intecknad gäld i enlighet med
kommitténs förslag.

De principiella invändningar som har gjorts mot denna lösning får vägas
mot behovet av en effektiv reglering. I detta hänseende är situationen enligt
min mening sådan att ändamålet med den föreslagna lagstiftningen inte
kan vinnas utan att de särskilda fastigheternas bidragsskyldighet säkerställs
med en pant- och förmånsrätt i fastigheterna framför inteckningar.
En från något håll framförd tanke på att i stället utnyttja kommunal kredit
eller borgen synes i nuvarande läge inte genomförbar. Vidare uppfyller
den av kommittén föreslagna ordningen enligt min mening de krav som
rimligen kan ställas på hänsyn till inteckningshavare och andra rättsägare.
Förmånsrätten har sålunda begränsats dels till ett på visst sätt bestämt
högsta belopp för varje ansluten fastighet och dels till att gälla en viss
längsta tid. Beloppet är så bestämt att den nedflyttning i förmånsrättsläge
som drabbar redan beviljade inteckningar kompenseras av den värdeökning
som gemensamhetsanläggningen kan beräknas medföra för de anslutna
fastigheterna. Tiden är så avpassad att nämnda värdeökning kan beräknas
bestå under hela denna tid. Genom dessa begränsningar och den publicitet

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966 107

som föreslås i form av anteckning i fastighetsboken torde tillbörlig hänsyn
till innehavare av begränsad rätt till fastigheten vara iakttagen.

Mot förslaget har invänts, att det skulle väsentligt avvika från systematiken
i gällande förmånsrättsordning och att det med hänsyn till pågående
omarbetning av förmånsrättsreglerna i 17 kap. handelsbalken inte bör genomföras
nu. Härtill vill jag säga, att den föreslagna förmånsrätten ej är
uttryck för någon ny princip utan är av samma slag som den som nu tillkommer
vissa fordringar och andra förmåner enligt 17 kap. 6 § första stycket
handelsbalken. Den synes utan svårighet kunna inpassas i gällande
systematik. Den ifrågavarande lagstiftningen är avsedd att tillgodose ett
starkt praktiskt behov och kan inte anstå i väntan på den pågående översynen
av förmånsrättsordningen. Med smärre jämkningar i kommittéförslaget
— till vilka jag återkommer i specialmotiveringen — torde förmånsrättskonstruktionen
även kunna utan svårighet samordnas med gällande
utsökningsrättsliga bestämmelser.

Vad angår den under remissbehandlingen anmärkta risken för att de
kalkyler som läggs till grund för bestämmandet av gränserna för förmånsrättens
utövning visar sig felaktiga vill jag erinra om vad jag tidigare sagt
med anledning av de olägenheter som har ansetts följa av förslagets sakrättsliga
verkningar över huvud.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört ansluter jag mig i allt väsentligt till
den av kommittén föreslagna regleringen av förmånsrätten. Vissa jämkningar
synes dock böra ske. När det gäller begränsningen till visst högsta
belopp har kommittén föreslagit, att för varje ansluten fastighet gränsen
skall bestämmas till vad som belöper på fastigheten av den beräknade kostnaden
för anläggningens utförande. Jag är ense med kommittén om en
sådan begränsning. Men i likhet med några remissinstanser anser jag, att regeln
bör kompletteras med en föreskrift om att beloppet inte i något fall
får överstiga den beräknade ökningen av fastighetens värde.

Någon ytterligare begränsning av förmånsrätten, så att den skulle få
avse enbart kostnader för anläggningens utförande, torde inte vara påkallad
av hänsyn till inteckningshavarnas säkerhet. En sådan ytterligare
begränsning torde inte heller vara praktiskt genomförbar. På denna punkt
ansluter jag mig till kommittén.

Under remissbehandlingen har också påtalats olägenheterna av att maximibeloppet
består oförändrat under förmånsrättens hela giltighetstid. Jag
vill instämma i de synpunkter som därvid har anförts om angelägenheten av
att gränsen för förmånsrättens utövning inte görs mera vidsträckt än nödvändigt.
I den mån behovet av förmånsrätten minskar eller bortfaller genom
inbetalningar av bidrag till företaget bör motsvarande kreditutrymme
kunna av fastighetsägaren utnyttjas för andra ändamål. Även för inteckningshavarna
är den av kommittén föreslagna ordningen till nackdel, i det
att deras säkerhet kommer i sämre läge än nödvändigt. Förhållandet kan

108

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

leda till att fastigheten vid exekutiv auktion måste säljas till det lägre pris
som bestäms med utgångspunkt från att förmånsrättsbeloppet till fullo
motsvaras av gäld. En försäljning skulle därför kunna leda till en oskälig
vinst för köparen på inteckningshavarnas eller — om köpesumman förslår
till deras förnöjande — säljarens bekostnad.

Olika metoder för att komma till rätta med problemet har diskuterats i
remissyttrandena. En metod bygger på en i förväg gjord uppdelning av förmånsrättsbeloppet
i årliga avbetalningar och leder således till successiv
minskning i överensstämmelse med t. ex. lagen den 14 juni 1929 (nr 164)
om kronans förmånsrätt för avdikningslån. Denna metod tillåter emellertid
inte att förmånsrättsbeloppet minskas i takt med den ekonomiska utvecklingen
inom samfälligheten. Den har vidare den olägenheten att den inte
medger samfällighetens borgenärer att med utnyttjande av förmånsrätten
ta ut hela fordringsbeloppet på en gång. Ett annat system går ut på att förmånsrättsbeloppet
minskas successivt enligt en fastställd avskrivningsplan.
En sådan ordning förefaller alltför stel och torde ofta medföra behov av
omprövning vid ny förrättning. En begränsning slutligen till endast ett år,
som också har föreslagits på något håll, kan som kommittén har framhållit
inte komma i fråga.

En framkomlig väg synes emellertid vara att samfälligheten får möjlighet
att låta förmånsrätten upphöra etappvis, varom anmälan görs för varje
gång hos inskrivningsdomaren. Den enskilda delägaren blir visserligen
med en sådan ordning bunden av majoritetens uppfattning men torde ha
goda möjligheter att påverka de övriga delägarna åtminstone i sådana fali
då samfällighetens kreditbehov minskar väsentligt. Att majoriteten här blir
bestämmande står i överensstämmelse med vad som gäller i andra frågor.
För att förmånsrätten skall få avlyftas bör fordras, att åtgärden inte avser
bara småbelopp eller vidtas i strid mot grundprinciperna i den föreslagna
förmånsrättslagen. Vissa förutsättningar bör därför uppställas för att ett
beslut om avveckling skall få giltighet och föranleda anteckning i fastighetsboken.
Till dessa detaljfrågor vill jag återkomma i specialmotiveringen.

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

109

Specialmotivering

1) Förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar

Allmänna bestämmelser
1 §•

Genom denna paragraf fastslås till en början den föreslagna lagens tilllämpningsområde.
Första stycket innehåller en exemplifiering av de anläggningar
som kommer i fråga jämte grundvillkoret, att de skall vara av
stadigvarande betydelse för berörda fastigheter. I andra stycket görs undantag
främst för sådana anläggningar som avses i gällande speciallagstiftning.
Enligt tredje stycket äger lagens bestämmelser om fastighet och dess ägare
motsvarande tillämpning på bl. a. tomträtt och dess innehavare.

Kommittén. Avgörande för vilka anläggningstyper som lagen skall omfatta
bör enligt kommittén vara behovet av en lagreglering. Lagen bör sålunda
framför allt avse vissa trafikleder inom byggnadskvarter, biluppställningsplatser,
gårdsutrymmen, lekplatser, ledningar och ledningstunnlar,
värmeanläggningar, tvättstugor samt anordningar till skydd mot grundvatten.
Även sådana typer som förekommer inom glesbebyggelse, t. ex. anläggningar
inom jordbruket (andelsladugårdar, lagrings- och torkanläggningar),
privatägda ledningsnät för distribution av elektrisk ström, badhus och bryggor
avses. Enligt kommittén är det väl i och för sig önskvärt att så noggrant
som möjligt precisera samtliga de anläggningstyper på vilka lagen
bör tillämpas. Därigenom skulle en enhetlig lagtillämpning underlättas. En
uttömmande och detaljerad uppräkning skulle emellertid enligt kommittén
bli otymplig och dessutom svår att genomföra med hänsyn till det stora
antalet anläggningstyper. Den medför även att varje ny typ av anläggning,
för vilken lagen anses ändamålsenlig, skulle föranleda behov av lagändring.
Kommittén förordar därför en mera allmänt hållen regel, som anger
de viktigaste typerna som exempel. Härigenom vinns en smidigare lagtilllämpning
och en följsam anpassning till utvecklingen. Utgångspunkten för
en sådan regel bör enligt kommittén vara att lagstiftningen skall avse endast
anläggningar som kan sägas komplettera fastighetsägarens möjligheter
att utnyttja sin fastighet på ändamålsenligt sätt. Om en anläggning
inte med ett naturligt betraktelsesätt framstår som ett verkligt komplement
till själva fastigheten utan mera åsyftar att tjäna ett ändamål, som är av
begränsad räckvidd eller endast anknyter till den tillfälliga ägarens personliga
förhållanden, saknas bärande skäl att åstadkomma en sakrättslig bindning
mellan det gemensamma företaget och anslutna fastigheter. Det använda
begreppet anläggning utmärks enligt kommittén av att det skall vara

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

fråga om ett objekt, som utgör resultatet av en medveten verksamhet och
som regelmässigt utgör tillbehör till fastighet enligt 1895 års lag angående
vad till fast egendom är att hänföra.

Även inom gränserna för ett sålunda angivet område kan enligt kommittén
förekomma variationer i fråga om den angelägenhetsgrad som bör fordras
för att eu anläggning skall knytas till en fastighet. Kommittén erinrar
här om lagberedningens förslag till bestämmelser om samfällighetsrätt och
samfällighetsavtal i jordabalksförslaget (SOU 1960: 25 s. 462 f.) och menar,
att det av beredningen där uppställda kravet på att det gemensamma ändamålet
skall vara av stadigvarande betydelse för flera fastigheter bör vara
vägledande även här.

Kommittén anför vidare, att som ytterligare förutsättning bör anges att
anläggningen är avsedd för två eller flera fastigheter gemensamt.

I enlighet med det anförda föreslår kommittén som första stycke i paragrafen
en bestämmelse av innehåll, att det gemensamt för två eller flera fastigheter
må enligt vad i lagen stadgas inrättas parkeringsanläggning, trafikled,
gårdsutrymme, lekplats, anordning till skydd mot grundvatten, ledning,
värmeanläggning, tvättstuga eller liknande anläggning av stadigvarande betydelse
för fastigheterna.

Med trafikled förstås varje anordning för gång- eller fordonstrafik. Uttrycket
parkeringsanläggning innefattar inte bara garage och parkeringshus
utan även biluppställningsplatser av enklaste slag. I övrigt anser kommittén
att någon tvekan inte behöver råda om de angivna exemplens innebörd.
Även om det i något fall skulle uppkomma ovisshet huruvida en sökt anläggning
kan hänföras till något av de uppräknade slagen, får detta i allmänhet
endast begränsad betydelse med hänsyn till den allmänna förutsättningen
att anläggningen skall vara av stadigvarande betydelse för fastigheter.
Endast om anläggningen trots att den uppfyller nämnda förutsättning
är av en typ, som inte kan anses jämförlig med något av de angivna exemplen,
saknas enligt kommittén möjligheter att tillämpa lagen.

Enligt den föreslagna lydelsen omfattar första stycket även sådana gemensamhetsanläggningar
som för närvarande behandlas inom speciallagstiftningen.
Detta är emellertid inte avsett. Vid den närmare avgränsningen mot
sådana anläggningar uppkommer enligt kommittén särskilda problem när
det gäller vatten- och avloppsanläggningar samt skyddsrum.

I fråga om vatten- och avloppsanläggningar erinrar kommittén om att
det vid tillkomsten av 1955 års lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar
rådde delade meningar om lagens tillämpningsområde och att lagen
kom att omfatta i huvudsak endast de större anläggningar som omhänderhas
av kommun eller också av annan, om anläggningen med hänsyn till beby§gelsens
omfattning, de sanitära förhållandena och omständigheterna i
övrigt prövas vara av väsentlig betydelse från allmän synpunkt. Vad angår
sådana gemensamma anläggningar för vatten och avlopp som faller utan -

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

för tillämpningsområdet för 1955 års lag anser kommittén det visserligen i
och för sig önskvärt att anläggningarna blir föremål för en rättslig reglering.
Det måste emellertid enligt kommittén beaktas, att statsmakterna ganska
nyligen har funnit tillräckliga skäl för särskild lagstiftning beträflande anläggningar
av denna typ saknas och att det därefter inte synes ha framkommit
något som föranleder ändring i denna ståndpunkt. Ett förslag som omfattar
även vissa slags vatten- och avloppsanläggningar skulle vidare, menar
kommittén, komma i konflikt med bestämmelser på centrala vattenrättsliga
områden. Alldeles bortsett från de olägenheter som kunde uppstå därigenom
skulle vatten- och avloppsanläggningarnas hänförande till förslaget under
alla omständigheter nödvändiggöra ett omfattande utredningsarbete i
vattenrättsligt avseende, som knappast kan komma i fråga i detta sammanhang.
Med hänsyn till det anförda avstår kommittén från att i detta sammanhang
reglera sådana gemensamma vatten- och avloppsanläggningar
som faller utanför 1955 års lag. I den mån servisledningar eller andra komplement
inte anses tillhöra en vatten- och avloppsanläggning, bör däremot
enligt kommittén hinder inte möta mot en samverkan enligt förslagets regler.

När det gäller gemensamma skyddsrum som iordningställs i enskild regi
erinrar kommittén om vissa bestämmelser i civilförsvarslagen den 22 april
1960 (nr 74). Eftersom förevarande paragraf uppställer krav på att en
anläggning skall vara av betydelse för fastigheter men de av civilförsvarslagen
reglerade skyddsrummen skall inrättas för anläggningar eller byggnader,
skall skyddsrum i princip hållas utanför förslaget. Emellertid, anför
kommittén vidare, tillämpas civilförsvarslagens bestämmelser om gemensamma
skyddsrum endast i de fall då skyldighet för enskild att anordna
skyddsrum över huvud är för handen. Härav följer att, när sådan
skyldighet inte föreligger, ett anordnande av gemensamt skyddsrum — anslutet
till fastigheter — formellt omfattas av kommitténs förslag. Någon
egentlig olägenhet synes dock enligt kommittén inte uppkomma därigenom.
Frivilligt samgående torde knappast hittills ha förekommit för detta ändamål.
Fallet synes ha föga praktisk betydelse.

Den nödvändiga avgränsningen gentemot vatten- och avloppsanläggningar
och redan specialreglerade anläggningar av annat slag anser kommittén
kunna vinnas genom en föreskrift i andra stycket av paragrafen, att den
föreslagna lagen inte skall gälla anläggning för vattenförsörjning eller avlopp
och inte heller annan anläggning, som enligt vad särskilt är stadgat må
efter myndighets eller domstols prövning inrättas gemensamt för fastigheter.

Kommittén anser det inte erforderligt alt föreskriva under vilka förutsättningar
det skall anses, att endast en anläggning eller flera anläggningar föreligger.
Denna fråga torde enligt kommittén i praktiken lösas efter vad som
befinnes mest naturligt och ändamålsenligt. Anordning vars huvudsakliga

112

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

uppgift är att möjliggöra eller underlätta utnyttjandet av eu gemensamhetsanläggning
bör ingå som en del av denna och inte betraktas som en
självständig anläggning. Att en parkeringsanläggning jämte anslutande
enskild tillfartsväg eller för anläggningen nödvändig vatten- och avloppsledning
normalt utgör en enda anläggning torde ligga i sakens natur på
samma sätt som en värmeanläggning måste anses omfatta även gemensamma
ledningar från anläggningen till de särskilda fastigheterna. Frågan är
för övrigt enligt kommittén inte av någon större praktisk vikt ens i de komplicerade
fallen, eftersom bedömandet oftast inte får någon betydelse för
sakägarnas materiella rättsläge.

Enligt vad kommittén erinrar utgörs intressenterna i företaget i första
hand av fastigheter. Viss närbesläktad lagstiftning har emellertid gått längre
och utsträckt kretsen av tänkbara intressentobjekt till andra kategorier
än fastigheter. Kommittén diskuterar i dessa sammanhang även frågan
vem som skall företräda ansluten fastighet, ägaren eller innehavare av begränsad
rätt. I dessa hänseenden erinrar kommittén om 1 § andra stycket
och 5 § lagen om enskilda vägar, 24 och 25 §§ lagen om allmänna vattenoch
avloppsanläggningar, 8 kap. 54 § och 14 kap. 2 § vattenlagen samt 22
kap. 2 § andra stycket lagberedningens förslag till jordabalk, vilka lagrum
bl. a. omfattar gruva, byggnad och industriell anläggning på annans grund
samt ägare till sådan byggnad eller anläggning, fideikommisshavare m. fl.
Beträttande Irågan, i vad mån en utvidgning i samma riktning bör ske även
inom förevarande område, tar kommittén till en början upp sådana situationer
då någon ägare till fastigheten inte finns. Så är fallet beträffande
fideikommiss och vissa på testamente grundade nyttjanderätter (jfr 12 kap.
2 § ärvdabalken). I analogi med bestämmelser på andra håll i lagstiftningen
töreslår kommittén en bestämmelse i tredje stycket sista punkten av förevarande
paragraf, att den som innehar fastighet med fideikommissrätt eller
eljest utan vederlag besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande
utan att äganderätten tillkommer annan vid lagens tillämpning skall
anses som fastighetens ägare.

Kommittén finner visserligen även i övrigt, att skäl kan åberopas för att
till en gemensamhetsanläggning kunna knyta en vidare krets av förmögenhetsobjekt
och personer än fastigheter och deras ägare. Olägenheterna av en
sådan utvidgning är emellertid enligt kommittén påtagliga. Av stor betydelse
är risken för att en motsatsställning uppkommer mellan fastighetens ägare
och dess innehavare. Den vägledande grundsatsen bör vara att de till varje
ansluten fastighet hänförliga rättigheterna och skyldigheterna såvitt möjligt
koncentreras till en enda person, som uppenbarligen i regel bör vara fastighetsägaren.
För denna ståndpunkt talar det förhållandet att gemensamhetsanläggningar
av ifrågavarande slag i övervägande antalet fall och framför
allt inom tätbebyggelseområdena torde komma att bli av genomgripande
ekonomisk betydelse för berörda fastigheter.

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 dr 1066

De skäl som framför allt talar mot en utvidgning sammanhänger emellertid
med kommittéförslagets lösning av de sakrättsliga problemen, närmare
bestämt med det förhållandet att förfallna bidrag till en enligt förslaget bildad
samfällighet föreslås häfta vid de anslutna fastigheterna med bästa förmånsrätt.
Kommittén anser nämligen ett sakrättsligt ansvar av detta slag
nödvändigt för att tillgodose samfällighetens borgenärer och för att begränsa
övriga delägares ansvar. Uppkommer vid uttagande av debiterat belopp
brist hos någon av de anslutna, blir nämligen de övriga solidariskt ansvariga
för bristen (27 § andra stycket i kommittéförslaget). Det är tydligt att, om
betalningsskyldigheten hänför sig till byggnad på annans grund eller till annat
objekt i vilket nämnda förmånsrätt inte får åtnjutas, risken för alt brist
uppstår och därmed för att det subsidiärt solidariska ansvaret utlöses kan
inträda lättare än annars; för ägarens förbindelser till samfälligheten åtnjuts
inte bättre rätt i egendomen än som tillkommer andra oprioriterade
fordringar. En möjlighet att förhindra sådana verkningar skulle vara att efter
förebild i lagen om enskilda vägar som villkor för ingående av förbindelser
föreskriva skyldighet att ställa säkerhet för den del av gälden som belöper
på annan intressent än fastighet. Men underlåtenhet att uppfylla detta
krav medför den påföljden att förbindelser inte kan ingås eller att avtal
därom blir ogiltiga. Resultatet blir då inte det önskade, eftersom samfälligheten
nödgas anskaffa erforderliga medel genom uttaxering från delägarna.
Detta innebär, att den befarade bristsituationen kan inträda betydligt tidigare
än annars.

Att en samfällighets bidragsfordringar skall utgå med bästa förmånsrätt
i anslutna fastigheter eller andra objekt är därför en grundsats som enligt
kommittén måste upprätthållas över hela linjen. Det kan emellertid inte
komma i fråga att på detta sätt göra en fastighet sakrättsligt ansvarig för
förbindelser, som åvilar innehavare av en begränsad rätt. Undantag härifrån
kan enligt kommittén medges endast i fråga om fideikommisshavare eller
innehavare av annan på testamente grundad besittningsrätt, när det
inte finns någon ägare till fastigheten. En utväg kunde tyckas vara att det
sakrättsliga ansvaret inte läggs på fastigheten utan på själva den begränsade
rätten. Denna är som regel av lös egendoms natur. Som förutsättning bör
dock gälla, att rättigheten har ett mera betydande ekonomiskt värde och på
grund därav kan erbjuda tillfredsställande säkerhet för de med förmånsrätt
utrustade förpliktelsernas infriande. Detta är fallet med tomträtt, till vilken
efter inskrivning även hör byggnader och andra objekt som annars utgör
tillbehör till fastigheten. Huruvida även andra begränsade sakrätter, i. ex.
en arrenderätt, i allmänhet äger något större värde från kreditsynpunkt, är
däremot mera ovisst. Det väsentliga värdet torde som regel ligga i åbyggnaderna.

Oavsett hur det förhåller sig därmed är det emellertid, erinrar kommittén,
för närvarande inte möjligt att annat än i undantagsfall låta ett objekt av

114

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

lös egendoms natur med förmånsrätt häfta för ägarens skuld. Kommittén
anser det stå klart, att betydande svårigheter uppkommer redan när det gäller
att söka lösa det vid 1961 års riksdag aktualiserade spörsmålet om utnyttjande
av byggnad på annans grund som säkerhet för ordinär kredit. Innan
detta spörsmål har blivit löst, är det enligt kommitténs mening över
huvud inte — och särskilt inte i detta begränsade sammanhang — tänkbart
att föreslå regler, som går vida längre och avser att möjliggöra att egendomen
tvångsvis tas i anspråk som säkerhet. En utvidgning i detta hänseende
bör därför, menar kommittén, i princip inte komma i fråga för närvarande.
Detta kan motiveras även med att något mera påtagligt behov därav inte synes
ha framträtt annat än undantagsvis. Därtill kommer, att i många fall
den möjligheten står öppen att byggnadens ägare i avtal med fastighetsägaren
förbinder sig att i förhållande till denne helt eller delvis svara för de
ekonomiska förpliktelser gentemot företaget som belöper på fastigheten.

I fråga om inskriven tomträtt liksom beträffande ofria tomter i stad som
enligt 5 § 1895 års lag utgör fast egendom är emellertid förhållandena sådana
att kommittén anser sig böra föreslå undantag från den allmänna grundsatsen.
I båda dessa fall är ett utsträckande av intressentskapet påkallat av
ett väsentligt behov, och rättighetshavarens ställning är också praktiskt taget
lika stark som under vanliga förhållanden en ägares. Här möter inte
heller samma svårigheter från sakrättslig synpunkt som i övriga situationer.
Tomträtt kan ju t. ex. frivilligt upplåtas som säkerhet, och det innebär
knappast ett alltför långtgående avsteg, om tomträtten bringas att med bästa
rätt hätta för förfallna bidrag till samfällighet. Kommittén påpekar vidare,
att byggnader och annat som normalt utgör tillbehör till fastighet tillhör
tomträtten sedan denna har inskrivits. Vad angår ofri tomt i stad är den
särskilda rätten därtill av fast egendoms natur, och reglerna om förmånsrätt
är därför utan vidare möjliga att tillämpa.

På grund av det anförda upptar kommittén i första punkten av tredje
stycket bestämmelse att, om i fastighet upplåtits tomträtt, som är inskriven,
eller fråga är om sådan rätt med avseende på ofri tomt i stad som anses utgöra
fast egendom, vad i lagen stadgas om fastighet och dess ägare skall
äga motsvarande tillämpning på rättigheten och dess innehavare.

En ytterligare utvidgning föreslås i tredje stycket andra punkten. Enligt
denna skall, såvitt gäller upplåtelse av utrymme för anläggning och ersättning
med anledning därav, lika med fastighet anses område som inte ingår i
fastighetsindelningen. Bestämmelsen åsyftar framför allt att undanröja de
olägenheter som det innebär att det för närvarande inte är möjligt att på
tillfredsställande sätt tillgodose behovet att förlägga gemensamhetsanläggningar
i gatumark under markplanet. Fastän gatumark och annan mark
som redovisas i bihang B eller C till fastighetsregistret inte utgör fastigheter
i egentlig mening, skall en anläggning således kunna förläggas till sådan
mark och samtliga de bestämmelser i förslaget som avser upplåtelse av ut -

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

rymme och ersättning med anledning därav bli tillämpliga på marken. I övrigt
råder däremot inte likställighet mellan mark av detta slag och fastighet.
Gatumark kan därför t. ex. inte anslutas till en gemensamhetsanläggning.
Något mera påtagligt behov därav torde enligt kommittén för närvarande inte
föreligga.

Remissyttrandena. Den av kommittén tillämpade metoden att genom en
allmänt hållen regel ange vilka anläggningstyper som bör omfattas
av lagstiftningen godtas i princip av remissinstanserna. Lantmäteristyrelsen
anser det sålunda ändamålsenligt, att det grundläggande rekvisitet
för att en anläggning skall omfattas av lagen är att anläggningen är av stadigvarande
betydelse för två eller flera fastigheter, och understryker att de
i 1 § anförda exemplen bör anses endast som vägledande. Även överlantmätaren
i Jönköpings län finner det önskvärt, att reglerna får så vid tillämpning
som behovet ger anledning till. överlantmätaren i Örebro län anser det
sätt på vilket tillämpningsområdet har angivits medföra svårigheter att överblicka
konsekvenserna av förslaget från rättssäkerhetssynpunkt. Eftersom
en uttömmande uppräkning av anläggningstyper skulle vara förenad med
stora svårigheter, måste emellertid enligt överlantmätaren den av kommittén
föreslagna allmänna bestämningen av gemensamhetsobjekten accepteras.
Svenska teknologföreningen förutsätter likaledes, att uppräkningen i 1 §
inte är fullständig. Föreningen påpekar, att det skulle vara till stor nytta för
lagtillämpningen om ett auktoritativt uttalande gjordes angående de olika
samverkansbehov som lagen omfattar.

Uttrycket trafikled kritiseras av Sveriges fastighetsägareförbund,
som anser uttrycket ha en i detta sammanhang allttör vidsträckt innebörd.
Rent kommunikationstekniskt torde enligt förbundet uttrycket närmast föra
tanken till större kommunikationsleder, t. ex. huvudleder eller genomfartsleder
såsom Ivlarastrandsleden eller Essingeleden. Det måste också anses innefatta
järnvägsled, kanal och flygled. Med förslaget kan emellertid inte vara
avsett att genomföra någon utökning av skyldigheten för ägare av fastigheter
att ordna trafikleder. Förbundet anser, att »trafikled» bör ersättas med
något uttryck som bättre motsvarar vad det här närmast gäller, t. ex. »utfart».
Även länsarkitekten i Stockholms län framhåller att »trafikled», som
i byggnadslagstiftningen används för större väg av allmän betydelse, bör
utbytas mot ett ord som anger det avsedda syftet att karakterisera ett relativt
begränsat kommunikationsutrymme inom kvartersmark.

I åtskilliga yttranden berörs frågan om behovet av lagreglering beträffande
vissa andra typer av anläggningar än som kommittén
behandlat närmare. Länsstyrelsen och överlantmätaren
i Västernorrlands län anser den föreslagna lagen vara tillämplig på s. k. virkesavlägg
invid allmän väg eller flottled. Vägförvaltningen i länet menar,
att ett främjande av tillkomsten av gemensamma timmeravlägg skulle vara

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

av stor betydelse från trafik- och trafiksäkerhetssynpunkt. Upplagsplatser
nämns även av överlantmätaren i Älvsborgs län. Stadsfullmäktige i Sundsvall
anför, att den enklaste och vanligaste typen av gemensamhetsanläggningar
är hägnaden mellan byggnadstomter och att det beträffande sådan
anläggning föreligger ett klart behov av lagstiftning. Det förefaller närmast
självklart att hägnad bör tas med bland de uppräknade typexemplen. Även
Sveriges lantmätareförening anser lämpligt att hägnad omnämns särskilt i
lagen eller i anvisningar till denna. Länsstyrelsen i Västernorrlands län menar
emellertid, att hägnad inte är av sådan stadigvarande betydelse för en
fastighet att den bör omfattas av det sakrättsskydd som den föreslagna lagen
lämnar. Stängselskyldigheten bör därför regleras i annat sammanhang.
Fritidsutredningen, Sveriges lantmätareförening, Svenska väg- och vattenbyggares
riksförbund samt Svenska teknologföreningen understryker betydelsen
av att lagen blir tillämplig på anläggningar som betjänar fritidsbebyggelse,
t. ex. småbåtshamnar, friluftsbad och vissa parkeringsplatser.

Enligt Svea hovrätt kan det — trots vad som sägs i motiveringen — ifrågasättas
om kommittén med uttrycket liknande anläggning verkligen
har avsett någon begränsning av lagens tillämpningsområde. Det är
emellertid, menar hovrätten, inte uteslutet att det valda uttrycket i rättstilllämpningen
kommer att ges en kraftigt begränsande innebörd. Man kan t. ex.
fråga sig, om en kompostanläggning vid fritidsbebyggelse eller en idrottsplats
kan anses vara en anläggning liknande de av kommittén exemplifierade
typerna. Stadgandet synes hovrätten lämpligen böra innehålla, att gemensamt
för två eller flera fastigheter må enligt vad i lagen stadgas inrättas
anläggning av stadigvarande betydelse för fastigheterna, såsom parkeringsanläggning
etc. En liknande uppfattning framförs av överlantmätaren i Jönköpings
län. Även länsstyrelsen i Västernorrlands län önskar ett klarläggande
av vad som menas med »liknande anläggning». Lantbruksstyrelsen,
som enligt vad som har nämnts i den allmänna motiveringen avstyrker att
lagen görs tillämplig på anläggningar för jordbruksdrift, anser att sådana
anläggningar inte omfattas av lagtexten och att det därför är till fyllest med
ett klart uttalande vid förslagets genomförande, att lagen inte skall vara
tillämplig på driftsanläggningar för jordbruk.

Parkeringskommittén anser villkoret att anläggning skall vara av stadigvarande
betydelse för fastigheter oklart såtillvida att det inte
därav framgår, om innebörden är både att ange på vilka typer av anläggningar
lagen är tillämplig och att beträffande samtliga anläggningstyper uppställa
ett materiellt rekvisit för fastigheternas rätt att vinna anslutning.

Enligt överlantmätaren i Älvsborgs län kunde det ha varit önskvärt atl
begreppet fastighet hade blivit på ett eller annat sätt klart definierat.
Han menar att i förslaget sannolikt avses registerfastighet.

Ett flertal remissmyndigheter — bland dem Svea hovrätt, länsstyrelsen i
Stockholms län, lantmäteristyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, lag -

117

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

beredningen, Sveriges lantmätareförening, Svenska väg- och vattenbyggares
riksförbund och Svenska teknologföreningen — påpekar behovet av lagieglering
i fråga om sådana anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp som inte är reglerade i 1955 års lag om allmänna vattenoch
avloppsanläggningar. Lantmäteristyrelsen anser de skäl som kommittén
har anfört för att frågor rörande gemensamma vatten- och avloppsanläggningar
inte skall kunna regleras av den nu föreslagna lagen inte övertygande.
Så är fallet beträffande uttalandena, att konflikt skulle uppstå med bestämmelser
på centrala vattenrättsliga områden och att ett omfattande utredningsarbete
i vattenrättsligt avseende skulle nödvändiggöras. De vattenoch
avloppsanläggningar som lämpligen bör tas med i nu förevarande
sammanhang aktualiserar knappast andra vattenrättsliga frågekomplex
än dem som bör ha beaktats vid 1955 års lagstiftning. Vid tillkomsten av
denna lagstiftning ansågs en avsevärd risk föreligga för felbedömningar
och därmed för felinvesteringar i sådana anläggningar inom glesbygden.
Med hänsyn härtill ansågs lagreformen böra begränsas till att gälla i huvudsak
endast de större anläggningarna. Sedan mitten av 1950-talet har
väsentligt ändrade utvecklingstendenser framträtt beträffande bebyggelsen
på landsbygden. Härtill har främst bidragit den starkt ökande efterfrågan
på fritidsbostäder. Med hänsyn till omfattningen av fritidsbebyggelsen och
eftersom ett kommunalt engagemang otvivelaktigt många gånger kan vara
förenat med betydande svårigheter synes mycket kunna vinnas genom införande
av privaträttsliga regler av nu förevarande beskaffenhet.

I flertalet av nyssnämnda yttranden förordas likaledes, att det under lagstiftningsfrågans
vidare behandling övervägs att utvidga den föreslagna
lagen till att omfatta även de nu ifrågavarande vatten- och avloppsanläggningarna.
Länsstyrelsen i Stockholms län anser sig dock med hänsyn till
de av kommittén redovisade synpunkterna inte böra framställa något direkt
yrkande i denna riktning men föreslår att frågan blir föremål för vidare
utredning. Inte heller väg- och vattenbyggnadsstgrelsen anser sig kunna ta
ställning till frågan, om en lösning bör ske genom komplettering av 1955
års lag — vilket enligt styrelsen måhända ligger närmast till hands — eller
genom utvidgning av den nu föreslagna lagen eller pa annat sätt. Styrelsen
säger sig vilja förorda att frågan om en reglering av de mindre gemensamhetsanläggningarna
för vatten och avlopp ytterligare övervägs i lämpligt
sammanhang och om möjligt inom en inte alltför lång tid. Länsingenjören
i Östergötlands län anser, att avsaknaden av bestämmelser av ifrågavarande
slag inte har någon större betydelse men att om så skulle bli fallet frågan
måhända bör lösas genom ändring i speciallagarna för vattenfrågor.

Länsarkitekten i Västernorrlands län ifrågasätter, om skyddsrum
helt bör falla utanför den föreslagna lagen. Han menar, att en ökad samordning
av stadsplaneringen och civilförsvarsplaneringen troligen är samhällsekonomiskt
önskvärd.

118

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

Vad i övrigt angår förslagets avgränsning mot speciallagstiftningen
påpekar länsstyrelsen i Östergötlands län, att gemensamhetsanläggning
utanför stadsplanelagda områden enligt förslaget inte kan
omfatta väg och att vägfrågor i sådana fall i stället skall behandlas enligt
lagen om enskilda vägar. Eftersom en gemensamhetsanläggning, t.ex. för
parkering, emellertid ofta förutsätter även samfälld väg för berörda fastigheter
och eftersom fastigheter, som har en i lagen angiven gemensamhetsanlaggning,
också annars har gemensam väg som lämpligen bör handhas
tillsammans med anläggningen, synes det länsstyrelsen lämpligt, att lagen
om vissa gemensamhetsanläggningar när så finnes påkallat kan tillämpas
även på enskilda vägar för fastigheter som ingår i samfällighet enligt nämnda
lag. Länsstyrelsen framhåller i sammanhanget önskvärdheten av att man
snarast undersöker, om inte lagen om enskilda vägar kan omarbetas så att
lagen om vissa gemensamhetsanläggningar med vissa förenklingar blir tilllämplig
även på vägsamfälligheter. Även enligt överlantmätaren i länet synes
det nödvändigt att kunna ordna uttagandet och underhållet av tillfartsvägar
till en i lagen avsedd gemensamhetsanläggning i samband med ordnandet
av huvudanläggningen även när det inte är fråga om stadsplanelagd
mark. Ett liknande betraktelsesätt synes fritidsutredningen anlägga, då den
påpekar önskemålet att driva samordningen av gemensamma förvaltningsfrågor
inom byggnadsplan därhän att ett enda organ kan omhänderha samtliga
sådana frågor inom området.

överlantmätarna i Kronobergs, Värmlands och Norrbottens län framhåller
önskvärdheten av att gemensamhetsanläggning kan inrättas även för
byggnad på ofri grund. Detta sägs vara av särskild betydelse inom
områden med fritidsbebyggelse. Detsamma anför Svenska väg- och vattenbyggares
riksförbund, som uttalar att en lösning i stil med lagen om enskilda
vägar måhända skulle prövas, och Svenska teknologföreningen, som
menar att en sådan lösning inte behöver vara utesluten annat än när ett
stort lånebehov för anläggningen föreligger.

Hovrätten över Skåne och Blekinge finner regeln att område, so in
ej ingår i fastighetsindelningen, skall i vissa hänseenden
vara likställt med fastighet vara för snävt utformad. Enligt hovrätten kan
fall tänkas, da skälen för anslutning av sadan mark till en gemensamhetsanläggning
kan vara desamma som i fråga om fastighet.

Ett förtydligande av nyssnämnda regels innebörd från eu annan synpunkt
önskas av stadskollegiet i Göteborg och byggnadsnämnden i Örebro.
Eftersom kommun för upplåtelse på allmän plats synes behörig endast att
ta upplåtelseavgift i enlighet med bestämmelserna i lagen den 31 maj 1957
(nr 259) om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän
plats, m. m., kan man enligt dessa remissorgan fråga sig, om detta
skulle innebära att förrättningsmannen inte kan tillämpa ersättningsbestämmelserna
i förslagets 4 § när det gäller att ta i anspråk gatumark i

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966 119

markplanet. Detta skulle innebära att kommun blev tvungen att upplåta
marken gratis.

Beträffande regelns tillämpning inom jordregisterområden anmärker
överlantmätaren i Göteborgs och Bohus län, att man inom sådana områden
inte brukar använda uttrycket »område som ej ingår i fastighetsindelningen»
utan att ett förtydligande synes önskvärt, om regeln är avsedd att tilllämpas
även på områden som är samfällda för fastigheter i jordregistret.
Länsstyrelsen i länet anser, att områden av sistnämnda slag lämpligen bör
likställas med område som inte ingår i fastighetsindelning och att lagtexten
bör förtydligas i detta hänseende.

Stadgandet i sista punkten att den, som — frånsett fideikommissfallet
utan vederlag besitter fastighet på grund av testamentariskt
förordnande utan att äganderätten tillkommer
annan, vid lagens tillämpning skall anses som fastighetens
ägare torde enligt lagberedningen komma att ta över föreskriften i 18 kap.

4 § 5. föräldrabalken, att god man vid behov skall förordnas för att bevaka
blivande ägares rätt. En motsvarande reglering gäller visserligen enligt lagen
om enskilda vägar (t. ex. 16 § första stycket jämfört med 5 § andra
stycket), men de förpliktelser som den blivande ägaren kan iklädas enligt
förslaget kan, framhåller beredningen, bli ojämförligt mycket mera omfattande
än som torde vara fallet enligt nämnda lag, och det kan därför vara
stötande att lämna den blivande ägarens intressen utan beaktande. Detta
gäller särskilt vid frivilliga överenskommelser, där förrättningsmannens
prövning inskränkts avsevärt. Även Svea hovrätt erinrar på denna punkt om
möjligheten att låta blivande ägares intressen tillvaratas av god man enligt
nyssnämnda föreskrift i föräldrabalken.

Departementschefen. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen
bör den föreslagna lagstiftningens tillämpningsområde inte inskränkas
i förhållande till kommitténs förslag. Lagen bör sålunda i princip omfatta
de av kommittén behandlade anläggningstyperna och gälla utan begränsning
inom både tät- och glesbebyggelse. Tillämpningsområdet bör
självfallet bestämmas på ett så otvetydigt sätt som möjligt utan att fördenskull
en smidig anpassning till den fortgående utvecklingen försvåras. Den
av kommittén valda metoden med en mera allmänt hållen regel, som belyses
med vissa exempel, synes vara den enda praktiskt möjliga lösningen.
Den torde inte behöva föranleda några farhågor från rättssäkerhetssynpunkt.
I likhet med kommittén finner jag det lämpligt att i ett forsta stycke
ange de allmänna förutsättningarna för lagens tillämpning och i ett
andra stycke göra undantag för sådana typer av anläggningar som regleras
i speciallagstiftningen eller som av annan orsak bör hållas utanför lagen.

Det av kommittén i första stycket föreslagna kravet, att anläggningen
skall vara av stadigvarande betydelse för fastigheter, synes allmänt ha god -

120

Kungi. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

tagits av remissinstanserna. Det är också enligt min mening ett lämpligt
rekvisit för lagens tillämpning. Det utgör inte någon nyhet utan gäller redan
i fråga om servitut. Det överensstämmer också med det rekvisit som i lagberedningens
förslag till jordabalk uppställs i fråga om såväl servitut och
samfällighetsrätt som andra därmed jämförliga rättigheter till förmån för
fast egendom. Vid sidan av detta krav bör som kommittén föreslagit till ledning
för tillämpningen göras en exemplifiering av vilka anläggningstyper
som avses. Om som exempel utväljs de mera representativa bland de anIaggningar
som är i behov av lagreglering, torde vinnas ett tillräckligt vidsträckt
tillämpningsområde. En viss begränsning utöver den som följer av
kravet på stadigvarande betydelse är avsedd med exemplifieringen, i det att
vid sidan av de i paragrafen särskilt uppräknade typerna skall kunna komma
i fråga endast sådan anläggning som — med kommitténs lydelse — kan
sägas utgöra »liknande anläggning». Jag är ense med kommittén om att en
viss sådan ytterligare precisering är lämplig. Avsikten därmed bör främst
vara att utmärka, att det skall vara fråga om ett ändamål som, utöver att
det är av stadigvarande betydelse, är av mera central vikt för en fastighets
utnyttjande. Det behöver inte gälla en typ av anläggning som är nödvändig
löi ett rationellt utnyttjande av fastigheten men den bör vara av en betydande
angelägenhetsgrad. Möjligen kan ett bättre uttryck för denna innebörd
erhållas genom att ordet »liknande» i kommittéförslaget ersätts med
uttrjcket »därmed jämförlig». Jag förordar en sådan jämkning av lydelsen
i första stycket.

Villkoret, att anläggningen skall vara av stadigvarande betydelse för
fastigheter, bör, i motsats till vad kommittén synes ha menat, innefatta
ett krav på att anläggningen i det enskilda fallet måste konstateras vara
av stadigvarande betydelse för ifrågavarande fastigheter. Ett förtydligande
torde böra göras på denna punkt.

På den exemplifiering som gjorts av kommittén har under remissbehandlingen
framförts vissa synpunkter.

Mot uttrycket trafikled har från ett par håll anmärkts, att det är för vittomfattande.
Jag vill hålla med om att en term, som bättre uttrycker det
ifrågavarande ändamålet, nämligen att tillgodose ett enskilt trafikbehov av
begränsad omfattning, är att föredra. Som en remissinstans har påpekat används
termen trafikled i en viss betydelse i byggnadslagen. Att här använda
samma term med annan innebörd synes mindre lämpligt. Det möter
dock vissa svårigheter att finna eu benämning, som kan godtas från dessa
synpunkter utan att föranleda missförstånd i andra avseenden. Termen utfart,
som har förordats i något remissyttrande, är t. ex. inte tillräckligt vidsträckt.
Ordet förbindelseled synes bättre motsvara vad som åsyftas. Jag
förordar, att termen trafikled ersätts med förbindelseled.

Med anledning av vad som har anförts i några remissyttranden vill jag

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

anföra, att s. k. virkesavlägg och liknande upplagsplatser, som har karaktär
av verkliga anläggningar, liksom vissa hägnader synes kunna ha sådan stadigvarande
betydelse för fastigheter att de omfattas av den föreslagna lagen.
De torde inte behöva särskilt omnämnas i lagtexten. Däremot kan en
idrottsanläggning normalt inte anses vara av den betydelse för särskilda
fastigheter att den omfattas av lagen.

Som har framhållits i några yttranden torde även vissa anläggningar för
fritidsbebyggelse vara av stadigvarande betydelse för fastigheter och föranleda
behov av regler av nu ifrågavarande slag. De bör också omfattas av
lagen. Jag anser det emellertid obehövligt att vidga exemplifieringen till
sådana anläggningstyper som t. ex. bryggor, småbåtshamnar och friluftsbad.
Bryggor står förbindelseleder nära, vilket bl. a. framgår av att de i
visst fall omfattas av vägbegreppet i lagen om enskilda vägar. Steget är inte
heller långt till hamnanläggningar. Friluftsbad torde i många fall kunna
anses jämförliga med lekplatser och därför bli föremål för lagens tillämpning.
Men även i andra fall kan de vara av den betydelse för vissa fastigheter
att de omfattas av lagen.

I likhet med kommittén anser jag att även anläggningar för jordbruksdrift,
t. ex. lagrings- och torkanläggningar, faller in under den föreslagna
regleringen. Något särskilt omnämnande i lagtexten av dessa typer torde
inte behövas.

Någon precisering utöver det anförda av de anläggningstyper på vilka
lagen skall tillämpas torde inte behövas. Spörsmålet får överlämnas åt rättstillämpningen.
Viss ledning torde som förut har antytts kunna erhållas av
de riktlinjer som redan tillämpas i fråga om servitut. Att märka är dock
den förut nämnda begränsning av tillämpningsområdet som följer av
exemplifieringen och det i anslutning därtill uppställda kravet på jämförlig
anläggning.

Vad därefter gäller avgränsningen gentemot redan specialreglerade anläggningar
ansluter jag mig till den utformning kommittén har gett regeln i
andra stycket. Beträffande sådana enskilda vatten- och avloppsanläggningar
som inte omfattas av lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar
torde ytterligare erfarenheter böra avvaktas innan frågan om deras anordnande
blir löst genom enhetlig lagstiftning. En sådan kräver särskilda
överväganden. Det fordras sålunda en ingående undersökning, om de nu
aktuella bestämmelserna om gemensamhetsanläggningar i och för sig är
lämpade även för dessa anläggningar och på vilket sätt bestämmelserna
kan inpassas i det vattenrättsliga regelsystemet. Ett utredningsarbete
av detta slag skulle på ett olyckligt sätt fördröja genomförandet av nu
föreliggande förslag.

Sådana skyddsrum som är föremål för närmare reglering i civilförsvarslagen
faller som kommittén bar påpekat utom förslaget. Någon anledning att

122 Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

i detta sammanhang vidga möjligheterna att samordna inrättandet av skyddsrum
med bebyggelseplaneringen och med förefintliga medel att genomföra
fastställda planer anser jag inte föreligga.

Den föreslagna regeln i andra stycket medför, att lagen inte omfattar sådan
självständig väganläggning som faller inom tillämpningsområdet för
lagen om enskilda vägar. Som har påpekats under remissbehandlingen kan
en sådan väg och en gemensamhetsanläggning enligt förevarande förslag
tänkas komma att betjäna samma fastigheter. Praktiska skäl kan då tala för
att anläggningarna handhas gemensamt. Det är dock fördenskull inte nödvändigt
att låta den nya lagen omfatta väg som nu har nämnts. Även utan
stöd av särskild lagföreskrift torde erforderlig samordning kunna ske, t. ex.
genom att samma personer utses till styrelseledamöter i de båda associationerna
och genom att förvaltningsåtgärderna samordnas på lämpligt sätt.
I sådana fall då vägen har till huvudsakligt syfte att möjliggöra tillträde
till en gemensamhetsanläggning enligt förslaget bör den i enlighet med
vad kommittén har uttalat i regel anses ingå i anläggningen. Någon tilllämpning
av lagen om enskilda vägar kommer då inte i fråga. Jag finner
inte heller anledning att nu förorda en vidgning av den föreslagna
lagen till att omfatta vägsamfälligheter eller att nu behandla frågan om
samordning av gemensamma förvaltningsfrågor inom byggnadsplaneområde
hos ett enda organ.

I likhet med kommittén anser jag, att lagstiftningen i första hand bör
gälla samverkan mellan fastigheter, företrädda av sina ägare. Termen fastighet
tas därvid i samma betydelse som den har i allmänhet inom fastighetsrätten,
dvs. registerfastighet. Likaså ansluter jag mig till kommitténs
förslag, att bestämmelserna om fastighet och dess ägare skall äga motsvarande
tillämpning på inskriven tomträtt och sådan rätt till ofri tomt
i stad som utgör fast egendom samt på innehavare av dessa rättigheter.
Jag är inte beredd att vidga tillämpningsområdet så, att en gemensamhetsanläggning
skall kunna inrättas till förmån för byggnad på ofri grund.
Även på denna punkt biträder jag kommitténs förslag.

Även när det gäller områden som inte ingår i fastighetsindelningen är jag
ense med kommittén. Sådant område skall sålunda inte kunna anslutas till
en gemensamhetsanläggning men vara likställt med fastighet i fråga om
upplåtelse av utrymme och ersättning med anledning därav. Det torde
vara klart, att lagen om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser
å allmän plats, m. m., inte hindrar vare sig upplåtelse av utrymme
enligt förslaget eller tvångsförvärv över huvud med därav följande
ersättningsskyldighet enligt vanliga regler. Uttrycket »område som ej ingår
i fastighetsindelningen» har i detta sammanhang samma betydelse
som vanligen tilläggs uttrycket, främst enligt lagen om fastighetsbildning
i stad. Bestämmelsen torde knappast få betydelse annat än i fråga om
gator, allmänna platser och andra i bihang C till fastighetsregistret upptag -

123

Kungl. Maj. ts proposition nr 12S år 1966

na områden. Upplåtelse av utrymme från samfälld mark och ersättning
med anledning därav torde nämligen, oavsett om marken redovisas i fastighetsregister
eller jordregister, böra anknytas till de fastigheter för vilka området
är samfällt.

Tredje styckets sista punkt innehåller i överensstämmelse med kommittéförslaget
bl. a. bestämmelse att den som utan vederlag besitter fastighet på
grund av testamentariskt förordnande utan att äganderätten tillkommer annan
vid lagens tillämpning skall anses som fastighetens ägare. Till skillnad
från motsvarande regel i lagen om enskilda vägar är bestämmelsen inskränkt
till sådana fall då någon ägare inte finns. Därmed torde i tillbörlig mån ha
beaktats, att förslaget kan medföra mera långtgående verkningar än lagen
om enskilda vägar. Någon anledning att vid tillämpning av den föreslagna
lagen låta nyttjanderättshavaren stå tillbaka för god man som kan ha
förordnats enligt 18 kap. 4 § 5. föräldrabalken anser jag däremot inte
föreligga. Enligt min mening talar starka praktiska skäl för att nyttjanderättshavaren
i denna situation får ensam företräda fastigheten inte bara
vid förvaltningsåtgärder i allmänhet utan även i fråga om överenskommelser
enligt förslaget.

2 §•

Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen bör en fastighet i
vissa fall kunna mot ägarens vilja anslutas till en gemensamhetsanläggning.
Bestämmelser härom föreslås i denna paragraf. Bestämmelserna
möjliggör anslutning även av sådan fastighet som inte har ett omedelbart
behov av tillgång till anläggningen men beräknas få det senare.

Kommittén. Kommittén finner en lämplig avvägning kunna åstadkommas,
om för fastighets anslutning mot ägarens vilja fordras att anläggningen är
av synnerlig vikt för ändamålsenligt utnyttjande av fastigheten. Denna förutsättning
överensstämmer nära med det villkor som gäller för tvångsanslutning
till vägbyggnadsföretag enligt 2 kap. lagen om enskilda vägar.

Den föreslagna regeln innebär, att bedömningen inte under alla förhållanden
skall hänföras till fastigheten sådan den utnyttjas vid tiden för prövningen
utan bedömningen skall anknytas till ett rimligt och lämpligt användningssätt.
Häri ligger en begränsning av möjligheterna att ansluta en
fastighet mot ägarens vilja. Är fastigheten belägen inom område med detaljplan,
torde i regel ett ändamålsenligt utnyttjande föreligga, om fastigheten
används för det i planen angivna ändamålet. Anläggningens betydelse för en
fastighet bör sättas i relation också till viss utnyttjandegrad. Man behöver
inte alltid räkna med ett optimalt ekonomiskt tillgodogörande av fastigheten,
utan hänsyn skall tas till en rimlig grad av utnyttjande. 1 fråga om bebyggda
fastigheter synes man i regel äga räkna med den omfattning i vilken
dessa utnyttjas vid tiden för prövningen. Gäller det fastigheter, som är obe -

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

byggda eller står inför snar ny- eller ombyggnad, kan visserligen den bebyggelserätt
som medges i detaljplan tas som utgångspunkt för bedömandet.
Vid tvekan, om den medgivna rätten kommer att begagnas till fullo,
kan det emellertid finnas anledning att kalkylera med en lägre grad av
utnyttjande, dock inte lägre än som med hänsyn till omständigheterna anses
ekonomiskt försvarligt och rimligt.

Mot bakgrund av det utnyttjande som sålunda anses ändamålsenligt för
fastigheten skall prövas, om anläggningen är av synnerlig vikt för densamma.
Detta krav innebär en väsentlig skärpning av det rekvisit som uppställs
i 1 §. När förutsättningen skall anses uppfylld får avgöras med hänsyn
till den föreliggande situationen i dess helhet.

Kommittén finner det tydligt, att det måste finnas ett verkligt behov för
fastigheten att ha tillgång till en anläggning av den typ som det är fråga om.
Är fastigheten redan utrustad med separat anläggning av samma slag eller
ingår den redan i ett gemensamhetsföretag med det ifrågavarande ändamålet,
är något behov i regel inte för handen. Av största betydelse för frågan
om det faktiska behovet är även planläggningen av bebyggelsen inom det
aktuella området. Det möter inte något hinder att i stadsplan eller byggnadsplan
meddela föreskrifter, som i hög grad påverkar frågan om behovet
av en gemensamhetsanläggning. Om exempelvis planen för visst kvarter innehåller
förbud för två eller flera fastigheter vid gata att ha utfart till gatan,
torde i den mån bebyggelse därefter blir aktuell fastigheternas behov
av gemensam utfart genom kvarterets inre få anses klarlagt. Även annars
kan en plan vara så utformad att vissa ändamål inte i praktiken kan tillgodoses
utan samverkan mellan en grupp av fastigheter.

Det faktiska behovet är emellertid enligt kommitténs uppfattning inte tillräckligt.
I kravet på synnerlig vikt ligger i princip även en fordran på vissa
ekonomiska fördelar. För att en fastighetsägare skall åläggas att ingå i ett
gemensamt företag måste därför konstateras, att anslutningen för fastigheten
medför en besparing i jämförelse med de kostnader som skulle uppkomma,
om fastighetens behov i likvärdig mån tillgodosågs på annat sätt. Denna
besparing får emellertid i regel inte vara alltför obetydlig. Uttrycket synnerlig
vikt innebär i stället att kostnadsminskningen skall vara avsevärd.
Vid bedömande härav skall hänsyn tas till samtliga med företaget förenade
kostnader, således inte bara kostnaden för anläggningens utförande i inskränkt
mening utan också utgifter för rätt att ta i anspråk utrymme för anläggningen
liksom drifts- och underhållskostnader. Endast om den på fastigheten
belöpande andelen av samtliga dessa kostnader avsevärt understiger
de utgifter som ägaren annars skulle behöva vidkännas för att få tillgång
till en anläggning för samma ändamål kan det anses motiverat att ansluta
fastigheten mot ägarens vilja.

De båda förutsättningarna faktiskt behov och ekonomiska fördelar kan

125

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

inte alltid särskiljas strikt. Det avgörande bör då vara, om det efter ett
samlat övervägande av dessa krav kan konstateras att anläggningen är av
sådan väsentlig betydelse för fastigheten som åsyftas. Är detaljplanens utformning
sådan att ägaren till viss fastighet inte har annat val än att ingå
i ett gemensamhetsföretag, torde större rent ekonomiska fördelar inte kunna
fordras än att kostnaderna åtminstone inte blir högre än annars.

Kommittén anser anslutningsregeln höra gälla enbart fastighet inom
område med stadsplan eller byggnadsplan. För anslutningsregelns tillämpning
är det tillräckligt att endast en del av fastigheten ligger inom planområdet.

Kommittén behandlar i paragrafen även det fallet att en anläggning bör
utföras så att den täcker behovet inte bara för sådana fastigheter som redan
från början är betjänta av anläggningen utan även för sådana fastigheter
som beräknas bli det senare. En gemensamhetsanläggning skall i vanliga fall
dimensioneras så, att den så nära som möjligt motsvarar de anslutna fastigheternas
behov. Att dessutom tillskapa en reserv för andra fastigheters behov
kan i regel inte komma i fråga. Med hänsyn till de ständigt fortgående
förändringarna av byggnadsbeståndet och växlingarna i fråga om fastigheternas
användningssätt måste man emellertid enligt kommittén räkna med
förskjutningar beträffande fastigheters behov av en gemensamhetsanläggning.
Kommitténs förslag innehåller i överensstämmelse härmed regler,
enligt vilka omprövning av bl. a. anslutningsfrågan kan ske, om väsentligt''ändrade
förhållanden har inträtt i något hänseende som är av betydelse
för frågans bedömande. Befinnes vid sadan ny piövning att fastighet,
som tidigare har stått utanför företaget, bör anslutas även mot ägarens vilja,
måste tillses att fastighetens behov av anläggningen blir tillgodosett utan
att de övrigas möjligheter att utnyttja anläggningen försämras. Gemensamhetsanläggningens
kapacitet kan då behöva vidgas till att motsvara även den
nytillträdande fastighetens behov. Inte sällan drar en sådan tillbyggnad
kostnader, som ter sig oproportionerligt höga i jämförelse med de ökade
möjligheterna till utnyttjande. Tillbyggnaden kan t. ex. kräva mark, som
betingar avsevärt högre pris än den på vilken den ursprungliga anläggningen
har uppförts. Om däremot vidgningen hade beaktats från början, skulle
anläggningen kanske ha kunnat omdisponeras så att den dyrare marken
inte hade behövt tas i anspråk. Framför allt går man vid en successiv utbyggnad
miste om många av de fördelar som i allmänhet vinns genom att
en uppgift fullgörs i ett sammanhang, såsom att kostnaden för planläggning
och administration kan hållas lägre och byggnadskostnaderna minskas genom
att arbetskraften utnyttjas mera rationellt. Att man av dessa skäl ofta
önskar ge anläggningarna större dimensioner än som föranleds av det
aktuella behovet ligger även i linje med den tidigare berörda utvecklingen
mot allt mera omfattande enheter för bebyggelsens projektering. Fall av

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

överdimensionering torde framför allt bli vanliga i samband med sanering,
som inte alltid kan genomföras på en gång beträffande hela det område
som saneringsplanen omfattar.

Det anförda ger enligt kommittén vid handen, att behov av en rättslig
reglering av frågan föreligger. Det problem som framför allt uppkommer
sammanhänger med svårigheten att anskaffa kapital till den merkostnad
som normalt krävs för att göra anläggningen större än dagsläget kräver.
Skillnaden mellan kostnaden för sådan anläggning och kostnaden för en
anläggning avsedd endast för de fastigheter som har ett omedelbart behov
därav är, sett på kort sikt, inte någon fördelaktig investering utan utgör
ett kapital som under viss tid inte erhåller någon förräntning. De ursprungligen
deltagande fastigheternas ägare kan därför inte antas vara benägna
att utan vidare bidra till merkostnaden. Dessa nackdelar motverkas emellertid
av att anläggningens överskottskapacitet i vissa fall kan utnyttjas
ekonomiskt under den övergångstid som förflyter till dess anläggningen i
sin helhet kan tas i anspråk. Dessutom medför en samtidig utbyggnad ofta
ekonomiska fördelar, som — under förutsättning att de ursprungligen deltagande
fastighetsägarna får ersättning för nedlagd merkostnad av de senare
inträdande fastigheternas ägare —- på längre sikt kommer samtliga
berörda till godo. Av dessa skäl torde de ursprungligen deltagande fastighetsägarna
i viss utsträckning anse det förenligt med sina intressen att förskjuta
merkostnaden. I dessa frivilligfall (jfr 17 §) krävs enligt kommittén
inte någon lagreglering av frågan. Men viljan och förmågan att tillskjuta
erforderligt kapital torde vara i hög grad varierande. Därför krävs eu
reglering, som inte stannar vid ett frivilligt åtagande. De skäl som talar
för den allmänna regeln om fastighets anslutning mot ägarens vilja kan
åberopas till stöd för att en anläggning i vissa fall ges större omfattning
än som påkallats av det aktuella behovet. I den mån en på detta sätt utbyggd
anläggning objektivt -sett erbjuder mera avsevärda fördelar i jämförelse
med en anläggning, som har utformats endast efter det mera omedelbara
behovet, är det enligt kommittén knappast orimligt att sakägare,
som inte önskar medverka till en större utbyggnad, kan åläggas bidra till
merkostnaden.

Utgångspunkten för en reglering av denna fråga är att en utbyggnad av
anläggningen utöver det omedelbara behovet medför en merkostnad, som
visserligen på längre sikt innebär en besparing men vid tiden för anläggningens
inrättande kan te sig som en oräntabel investering och därför framstå
som en ogynnsam belastning för fastigheterna. Man kan vidare inte
räkna med att kostnaden kommer att täckas av bidrag från kommunen
eller annan, som står utanför de berörda fastigheternas krets. Det gäller således
att mellan dessa fastigheter fördela den ifrågavarande kostnadsbördan
på sätt som överensstämmer med rättvisa och billighet samt dessutom
bidrar till att i lämplig omfattning främja önskvärda överdimensioneringar

127

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 11)66

Kommittén menar att en försiktig modifikation i det allmänna kravet för
anslutning enligt första stycket kan tillåtas för att göra det möjligt att redan
från början mot ägarens bestridande ansluta sådan fastighet som med säkerhet
kan väntas bli knuten till företaget efter någon tid. Efter anslutningen
skall sådan fastighet behandlas på samma sätt som den vars behov av anläggningen
redan har inträtt. Detta innebär bl. a., att fastighetens ägare
redan från början blir i princip skyldig att bidra till företagets samtliga
kostnader.

En förutsättning för att fastighet på detta sätt skall kunna anslutas till en
gemensamhetsanläggning mot ägarens bestridande i annat fall än då kravet
på synnerlig vikt är uppfyllt måste enligt kommittén uppenbarligen vara
att genom överdimensioneringen vinns fördelar som inte är bara obetydliga.
Endast där läget är sådant att en tillbyggnad med anledning av nya fastigheters
anslutning inte gärna är möjlig att genomföra utan att de sammanlagda
kostnaderna avsevärt ökas eller annan därmed jämförbar situation
föreligger bör det komma i fråga att ansluta fastighet, för vars ändamålsenliga
utnyttjande gemensamhetsanläggningen inte omedelbart är av synnerlig
vikt.

Enligt kommitténs mening kan det inte anses stridande mot en fastighetsägares
berättigade intressen, om anslutning mot hans vilja kan ske utan att
kravet på synnerlig vikt är uppfyllt, bara detta krav kommer att uppfyllas
inom nära förestående tid. I sådant fall måste nämligen den väntade vinsten
av överdimensioneringen oftast uppväga den förlust som fastighetsägaren
lider genom att tvingas bidra till det gemensamma företaget innan han erhåller
full valuta därför. En förutsättning är dock att uttrycket inom nära
förestående tid inte får en alltför vidsträckt innebörd. Med hänsyn till de
ofta mycket skiftande förhållandena låter det sig dock knappast göra att
ange tidsfaktorn mera exakt. Det ligger i sakens natur, att någon längre
tidrymd inte kan komma i fråga, eftersom det i sådant fall inte är möjligt
att med tillräcklig grad av säkerhet bedöma, om anläggningens betydelse för
fastigheten verkligen kommer att inträda.

Kommittén stannar emellertid inte vid den nu nämnda vidgningen. Det
måste enligt kommittén även kunna tänkas fall, där kravet på synnerlig vikt
varken är uppfyllt eller kan väntas bli det inom nära förestående tid men
där likväl starka skäl talar för att en anslutning bör kunna framtvingas för
att avsevärda fördelar av en överdimensionering skall vinnas. Kommittén
åsyftar därvid ett mera allmänt ekonomiskt övervägande än som kan anses
tillåtet i de tidigare behandlade fallen. Framför allt avses sådana fall då anläggningens
överskottskapacitet med fördel kan utnyttjas under mellantiden
av utomstående. Därigenom kan en fastighets bidragsplikt måhända rent av
uppvägas av intäkterna från detta utnyttjande. När eu fastighets begagnande
av den gemensamma anläggningen inte ens kan sägas vara nära förestående,
är visserligen utrymmet lör oförutsedda händelser störie än i öviiga

128

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

fall och prövningen ofta förbunden med vanskligheter. Där vinsten av eu
överdimensionering är så betydande, att det måste vara till uppenbar fördel
för fastigheten att tillhöra företaget trots den osäkerhetsfaktor som en något
längre tids dröjsmål med utnyttjandet innebär, synes det emellertid försvarligt
att låta en omedelbar anslutning ske, under förutsättning alt bidragsskyldigheten
inte framstår som oskäligt betungande för fastigheten
med hänsyn till dess ekonomiska bärkraft. Sistnämnda förutsättning, som
inte uppställs för övriga anslutningsfall, har i denna mera allmänt utformade
typsituation ansetts inte kunna undvaras utan risk för rättsosäkerhet.
Kommittén påpekar, att risker av detta slag motverkas även av den möjlighet
till omprövning som enligt förslaget föreligger när väsentligt ändrade
förhållanden har inträtt. Visar det sig, att de förväntningar på vilka ett beslut
bygger sedermera inte infrias, kan således fastigheten efter ny förrättning
uteslutas ur företaget, samtidigt som ägaren kan erhålla viss gottgörelse
för nedlagda kostnader (39 och 42 §§ i kommittéförslaget).

I enlighet med det anförda upptas i paragrafens andra stycke regler om
anslutning, när gemensamhetsanläggning inte kan utan avsevärd merkostnad
eller olägenhet byggas ut annorledes än i ett sammanhang. Den enligt
första stycket gällande förutsättningen, att fastigheten skall vara belägen
inom område med stadsplan eller byggnadsplan, avser även anslutning enligt
andra stycket. Ett ytterligare villkor är, att den allmänna anslutningsregelns
förutsättningar är uppfyllda i fråga om åtminstone någon av de fastigheter
som skall delta i företaget. Att framtvinga en anläggning för en
grupp fastigheter, av vilka ingen har något omedelbart behov av densamma,
bör enligt kommittén inte komma i fråga.

I tredje stycket av paragrafen upptas ytterligare en förutsättning för att
fastighet skall få anslutas mot ägarens bestridande. Där stadgas att det får
ske endast om förslag därom har framställts eller biträtts av ägare till fastighet,
som skall ingå i företaget. Bestämmelsen innefattar enligt kommittén
ett komplement till de tidigare reglerna i paragrafen om fastighets anslutning
men tar samtidigt sikte på ett specialfall av det mera vidsträckta
problemet om förrättningsprövningens beroende av sakägarnas talan, eu
fråga som i betänkandet belyses närmare i anslutning till 14 §.

I paragrafens fjärde stycke erinras om anslutning i vissa andra fall efter
frivillig medverkan, som regleras i 17 §.

Remissyttrandena. Angående uttrycket synnerlig vikt anmärker
Svea hovrätt, att vad kommittén anför därom synes utvisa att förutsättningarna
för tvångsanslutning är tämligen vidsträckta. Med hänsyn till de olika
typer av gemensamhetsanläggningar som kan komma i fråga är det enligt
hovrätten måhända svårt att avväga förutsättningarna för tvångsanslutning
mera ingående än kommittén har gjort. Hovrätten vill dock understryka,
att vid prövning av frågan om tvångsanslutning en viss differentiering är

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

nödvändig efter den ifrågavarande anläggningstypens större eller mindre
vikt från allmän synpunkt och att det sålunda måste fordras väsentligt
mera för att en fastighetsägare skall mot sin vilja anslutas till en gemensam
tvättstuga än när fråga är om trafikleder inom ett byggnadskvarter.

Överlantmätaren i Norrbottens län betonar sambandet mellan
ifrågavarande stadgande och detaljplan. Han anser det
principiellt riktigt att det för tvångsanslutning bör fordras såväl ett påtagligt
faktiskt behov som ekonomiska fördelar och vidare full bevisning om
existensen av nämnda fördelar. I praktiken blir det emellertid, anför han,
sannolikt i stor utsträckning stads- eller byggnadsplanens bestämmelser och
anvisningar som bör vara utslagsgivande. Som kommittén påpekar möter
det inte hinder att i stadsplan eller byggnadsplan meddela föreskrifter, som
i hög grad påverkar frågan om behovet av en gemensamhetsanläggning. Tillkomsten
av anläggningen framstår i dessa fall som ett direkt led i plangenomförandet.
Utredningen och bevisningen både om behovet och om den ekonomiska
fördelen bör då också i princip hänföras till planläggningsproceduren.
Prövningen i anläggningsärendet blir närmast en tillämpningsfråga, låt
vara förenad med bedömning av yrkanden mera i detalj rörande gemensamhetskretsens
omfattning etc. Skulle krav ställas på självständig och allsidig
sakbevisning i anläggningsärendet, bryts det naturliga sambandet mellan
planläggning och plangenomförande. Utformningen av motiven förefaller
kunna ge upphov till en mera restriktiv tillämpning än vad som synes önskvärt
och erforderligt.

Överlantmätaren i Värmlands län är inne på samma tankegång och anser,
att en i fastställd stads- eller byggnadsplan anvisad gemensamhetsanläggning
för två eller flera fastigheter alltid bör få komma till stånd på yrkande
av en berörd fastighets ägare samt att en prövning, huruvida synnerlig
vikt respektive betydande olägenhet föreligger, är befogad endast om
bestämd plananvisning inte finns. Liknande synpunkter anför Föreningen
Sveriges stadsarkitekter. Av rättssäkerhetsskäl bör det vidare enligt föreningen
göras ett tillägg till byggnadslagen om skyldighet för byggnadsnämnden
att vid kallelse för behandling av stadsplan, som förutsätter gemensamhetsanläggning,
särskilt underrätta berörda markägare härom.

Beträffande del fallet då endast en del av fastighet ligger
inom planområde ifrågasätter lagberedningen, om det inte för tilllämpning
av tvångsregeln bör krävas att gemensamhetsanläggningen får betydelse
för just den del av fastigheten som ligger inom detaljplanerat område.
Beredningen finner det å andra sidan naturligt, att vid angelägenhetsprövningen
hänsyn tas endast till den delen av fastigheten. Beredningen
påpekar vidare, att med kommitténs ståndpunkt kan från anläggningen uteslutas
fastighetsdelar, för vilka en anslutning enligt 2 § eljest skulle framstå
som naturlig.

överlantmätaren i Gotlands län anser, att det i 2 g bör utsägas att tvångs5
Bihang till riksdagens protokoll 1900. 1 snml. .Yr I2S

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

förfarandet är tillämpligt endast inom fastställd stadsplan eller byggnadsplan
och att av ålder bestående stadsplan i detta fall skall anses jämställd
med fastställd plan.

Regleringen av det s. k. överdimensioneringsfallet vinner i
allmänhet anslutning från remissinstansernas sida.

Regeln om anslutning av fastighet när anläggningen förväntas inom nära
förestående tid bli av synnerlig vikt för fastighetens ändamålsenliga utnyttjande
godtas dock inte av Svea hovrätt. Om den planläggning som utgör förutsättning
för tvångsanslutning är riktigt utförd, bör enligt hovrättens mening
behovet av en gemensamhetsanläggning i allmänhet uppkomma ungefär
samtidigt för de fastigheter som kan tänkas bli anslutna. Och om den
tidpunkt då behovet kommer att inträda är mer eller mindre omedelbart förestående
torde fallet med en rimlig tolkning av 2 § första stycket kunna
föras in under huvudregeln där.

Svenska sparbanksföreningen anser, att ifrågavarande tvångsmöjlighet
sträcker sig längre än nöden kräver och att regelns tillämpning, särskilt i
fråga om större och mera kostnadskrävande anordningar, kan komma att
framstå som stötande.

Svenska försäkringsbolags riksförbund menar emellertid, att tvångsanslutning
i detta fall måhända bör tolereras. Enligt Handelskamrarnas nämnd
bör tvångsanslutning komma i fråga endast när det är fråga om en så nära
förestående tid att utvecklingen kan bedömas med säkerhet. Sveriges fastighetsägareförbund
påpekar, att det säkerligen kommer att medföra betydande
kostnader, om en anläggning redan efter en kortare tid skall bli föremål
för om- och tillbyggnad, när önskemål kommer fram om anslutning av ytterligare
fastigheter. Såvitt förbundet kan bedöma, bör man därför inte motsätta
sig den överdimensionering som kommittén förordar och som blir aktuell
vid utförande av många anläggningar i dagens samhälle.

Vad därefter angår frågan om anslutning av fastigheter, som inte ens inom
nära förestående tid får behov av anläggningen, anser Svea hovrätt, att
tvångsanslutning över huvud inte bör komma i fråga. Hovrätten menar, att
den tekniska och ekonomiska utvecklingen går så snabbt att det i en sådan
situation nära nog regelmässigt måste framstå som osäkert, om fastigheten
någonsin kan dra nytta av anläggningen. Det ter sig inte rimligt att en fastighet
under sådana förhållanden skall nödgas erlägga bidrag till anläggningen.
Kommittén har visserligen anfört, att anläggningens överdimensionering
kan under mellantiden ekonomiskt tillgodogöras genom att nyttigheter
tillhandahålls utomstående mot vederlag. Ingenstädes framgår emellertid,
att sådant vederlag skall tillgodoräknas fastighet som inte själv kan
tillgodogöra sig anläggningen. Några garantier för att en minoritet av fastighetsägare,
som ännu inte kan utnyttja anläggningen, lyckas nå en fördelning
av underhålls- och driftskostnader efter utnyttjandet (6 §) synes
inte heller föreligga.

131

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

Även överlantmätaren i Jönköpings län, Handelskamrarnas nämnd och
Svenska försäkringsbolags riksförbund anser att ifrågavarande anslutningsmöjlighet
bör slopas, främst med hänsyn till den ökade osäkerhet vid bedömningen
som föreligger i detta fall. Riksförbundet påtalar att, eftersom
orden »till uppenbar fördel» måste tolkas som ett mindre krav än uttrycket
»av synnerlig vikt», bestämmelsen i andra stycket andra ledet i själva verket
upphäver den grundläggande regeln i första stycket.

Sveriges fastighetsägareförbund ställer sig tveksamt till förslaget i denna
del. Man bör emellertid enligt förbundet inte förbise, att ganska inskränkande
bestämmelser skall gälla som villkor för anslutning i förevarande
situation. Trots detta torde det ofta bli svårt att avgöra frågan om en
anslutning kan vara förenad med krav på rättvisa och billighet i sådana
fall då anslutningen skulle innebära att en fastighet får tillskjuta kapital
och bidra till löpande utgifter för företaget även om det kan dröja ganska
länge, innan anslutningen blir aktuell. I sådana fall skulle man enligt förbundets
mening kunna tänka sig att i stället tillämpa 39 § och följande
paragrafer i förslaget rörande verkan av ändrade förhållanden.

Länsstyrelsen i Örebro län anser det angeläget, att innebörden av uttrycken
»inom nära förestående tid» och »därav föranledd kostnad icke framstår
som oskäligt betungande med hänsyn till fastighetens ekonomiska bärkraft»
närmare klargörs i motiven, överlantmätaren i länet ifrågasätter,
om inte viss hänsyn skäligen bör tas till den inverkan investeringskostnaden
kan ha på fastighetsägarnas ekonomi. Ett krav i detta hänseende kan för
övrigt anses motiverat även vid tillämpning av första stycket.

Svea hovrätt framhåller, att stadgandet i tredje stycket kan ge anledning
till tolkningssvårigheter. Hinder bör väl inte föreligga att den som föreslår
tvångsanslutning för annan fastighetsägare själv skall anslutas mot sitt
bestridande, bara det någonstans i kedjan finns en fastighetsägare som
samtycker till anslutning. Men fråga uppkommer om det är tillräckligt att
denne ansluts enligt 17 § tredje stycket i förslaget, dvs. enligt eget medgivande
utan att anläggningen är av synnerlig vikt för hans fastighet. Så
torde inte böra vara fallet. I 2 § tredje stycket bör enligt hovrätten kunna
utsägas, att förslag om tvångsanslutning skall framställas eller biträdas av
ägare till fastighet, som skall ingå i företaget och för vars ändamålsenliga
utnyttjande anläggningen är av synnerlig vikt.

Svenska försäkringsbolags riksförbund förordar sådan modifikation av
förslaget att »lagen även kan bli tillämplig på befintliga anläggningar, så
alt deltagare i befintlig överenskommelse om anläggning icke kan åberopa
denna överenskommelse mot att densamma anpassas till den föreslagna lagens
bestämmelser».

Departementschefen. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen är
det självfallet önskvärt, alt inrättandet av eu gemensamhetsanläggning

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

grundas på överenskommelse mellan berörda fastighetsägare. Den föreslagna
lagen har också främst till ändamål att främja frivillig samverkan.
För samgående på frivillig väg är det i princip tillräckligt att gemensamhetsanläggningen
uppfyller de krav som ställs i 1 §. Som jag
har sagt bör det emellertid också finnas möjlighet att tvångsvis ansluta
en fastighet till en gemensamhetsanläggning. För en sådan anslutning
bör krävas starka skäl. En betydande skärpning av villkoren enligt 1 §
bör därför göras för sådant fall. Kommittén har i huvudbestämmelsen
om tvångsanslutning — första stycket i paragrafen — föreslagit, att anläggningen
skall vara av synnerlig vikt för den ifrågavarande fastighetens
ändamålsenliga utnyttjande. Detta villkor ansluter sig nära till motsvarande
krav i 10 § första stycket lagen om enskilda vägar. Det har godtagits av flertalet
remissinstanser, och jag finner mig också kunna godta det. Om den
närmare innebörden bär kommittén utvecklat vissa synpunkter, som enligt
min mening bör vara vägledande för tillämpningen. Jag anser det alltså liksom
kommittén riktigt, att man i princip bör kräva både att fastigheten har
ett verkligt behov av den nyttighet som avses med anläggningen och att
samgåendet medför en väsentlig besparing av kostnaderna för att tillgodose
detta behov. Eftersom kravet på synnerlig vikt förekommer även i lagen om
enskilda vägar, kan vid tillämpningen erhållas viss ledning av den praxis
som har utbildats i anslutning till nämnda lag. Med hänsyn till att den föreslagna
lagstiftningen omfattar anläggningar av mycket skiftande slag blir
det emellertid också nödvändigt att i tillämpningen ge förutsättningen för
tvångsanslutning en differentierad innebörd. Detta betingas även av andra
faktorer. Möjligheterna att tvångsvis genomföra samverkan torde sålunda
i allmänhet vara mera gynnsamma beträffande obebyggd mark än när det
gäller redan bebyggda fastigheter. För att en sådan fri prövning skall kunna
godtas måste under alla omständigheter fordras en betryggande marginal
mot felkalkyler. Att detta iakttas är av särskild vikt för att förhindra, att en
fastighet påtvingas en anslutning vars ekonomiska konsekvenser den inte
kan bära. Däremot är den tillfälliga ägarens ekonomi i princip ovidkommande.
Skulle utredningen ge anledning till antagande att ägaren inte kan bidra
till det gemensamma företaget, kan det dock även vara skäl att ompröva
uppgjorda kalkyler.

Om den mark som berörs av det gemensamma företaget har blivit föremål
för planläggning, måste planen beaktas. En fastställd plan kan sålunda påverka
bedömandet av frågorna, på vilket sätt en fastighet bör utnyttjas och
vilket behov av tillgång till gemensamhetsanläggning fastigheten har. Ibland
kan planen också mera direkt ange eller åtminstone förutsätta en anläggning
med viss lokalisering och utformning. Att planläggningen på detta sätt får
ett starkt inflytande på gemensamhetsbildningar är enligt min mening
angeläget och gör den nu aktuella lagstiftningen till ett betydelsefullt medel

Kungl. Maj.ts proposition nr V28 år l''J66

133

för plangenomförande. De möjligheter som härigenom erbjuds för en plans
realiserande måste beaktas vid själva planläggningsarbetet.

Detta minskar emellertid inte betydelsen av förrättningsmannens prövning,
vilken bör vara formellt fristående i förhållande till planläggningsförfarandet.
En fastställd plans verkan bör liksom annars i huvudsak vara begränsad
till att hindra bebyggelse som är olämplig från allmän synpunkt.
Planens fastställande erbjuder därför inte någon säkerhet för att den medgivna
bebyggelserätten blir fullt utnyttjad. Mot bakgrund härav synes det
för närvarande inte möjligt att tillgodose de i några remissyttranden framförda
önskemålen, att det alltid bör utgöra en garanti för en gemensamhetsanläggnings
tillkomst att anläggningen har medgivits eller förutsatts i planen.
För att så skall kunna ske måste gemensamhetsbildningen såväl materiellt
som formellt inordnas i planläggningsproceduren. Detta kräver en
omdaning av byggnadslagstiftningen, som inte kan komma i fråga i detta
sammanhang.

Av det sagda följer, att det inte finns anledning att som har ifrågasatts i
något remissyttrande föreskriva skyldighet för byggnadsnämnden att i
planärende av hithörande slag utfärda kallelser i vidare mån än som gäller
för närvarande.

Enligt vad jag har anfört i den allmänna motiveringen ansluter jag
mig till kommitténs förslag att begränsa tillämpningsområdet för bestämmelserna
om tvångsanslutning till fastigheter inom stadsplan och byggnadsplan.
Denna begränsning har i ett remissyttrande föranlett tvekan, om regeln
bör gälla utan modifikationer även när endast en del av fastigheten
ligger inom detaljplaneområdet. Med hänsyn bl. a. till att en gemensamhetsanläggning
skall inrättas för fastigheter enligt gällande fastighetsindelning
bör enligt min mening ett sådant fall i princip inte föranleda något avsteg
från regelns tillämpning på fastigheten i dess helhet. Vid prövningen av
anslutningsfrågan får givetvis hänsyn tas till den betydelse för fastigheten
i dess helhet som den inom planområdet belägna delen har.

Under remissbehandlingen har yrkats, att med fastställd stadsplan skall
likställas av ålder gällande stadsplan. Härtill vill jag nämna, att bestämmelsen
i 79 § första stycket andra punkten stadsplanelagen den 29 maj 1931
— vilket lagrum alltjämt gäller enligt 159 § byggnadslagen -— torde innebära
att nu ifrågavarande lagstiftning blir tillämplig på sådan stadsplan
som består av ålder.

Kommittén har ägnat stor uppmärksamhet åt frågan, om en anläggning
i vissa fall bör ges sådan omfattning att den kan tjäna även fastigheter, för
vilka behovet kan väntas bli aktuellt först om någon tid. Att behovet av en
gemensamhetsanläggning uppkommer samtidigt för alla fastigheter som
lämpligen bör anslutas därtill är ingalunda säkert. Regeln i paragrafens
första stycke medger emellertid inte att en fastighet tvångsansluts utan att

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

kravet på synnerlig vikt är uppfyllt redan vid tiden för prövningen. Särskilda
regler krävs för att man med sikte på framtiden skall kunna tillvarata
fördelarna av en lämplig överdimensionering.

Kommittén har föreslagit en bestämmelse i andra stycket som möjliggör,
att en fastighet kan tvångsanslutas även när anläggningen kan väntas
inom nära förestående tid bli av synnerlig vikt för fastighetens ändamålsenliga
utnyttjande. Därutöver fordras enligt kommittéförslaget att anläggningen
inte utan avsevärd merkostnad eller olägenhet kan utbyggas annat
än i ett sammanhang. Detta förslag har med enstaka undantag godtagits
av remissinstanserna. Den överdimensionering av anläggningen som blir
en följd av att till densamma ansluts även sådana fastigheter som nu
nämnts kan enligt min mening inte anses gå längre än som är nödvändigt
och rimligt. Jag biträder därför kommitténs förslag i denna del.

Att utsträcka möjligheten till tvångsanslutning även till fastigheter, om
vilka inte ens kan sägas att anläggningen blir av synnerlig vikt inom nära
förestående tid, ter sig mera tveksamt. För sådana fall ligger tanken på en
successiv utbyggnad, som beslutas vid ny förrättning med stöd av 39 § i förslaget,
i allmänhet närmare till hands. Om det står utom tvivel att en omedelbar
anslutning under alla förhållanden kommer att bli till avsevärd nytta
för en fastighet, synes man emellertid inte böra avstå från fördelarna av
en överdimensionering som täcker även den fastighetens behov. En förutsättning
bör dock vara, att den omedelbara anslutningen inte medför en
oskälig belastning för fastigheten. Kommitténs förslag innehåller en bestämmelse
om anslutning även i detta fall. Bestämmelsen innebär, att
tvångsanslutning av en fastighet skall kunna ske, om den är till uppenbar
fördel för fastigheten och därav föranledd kostnad inte är oskäligt betungande
med hänsyn till fastighetens ekonomiska bärkraft. Förslaget har godtagits
av flertalet remissinstanser. Jag vill också ansluta mig till en sådan bestämmelse.
Även här bör en första förutsättning vara, att anläggningen inte
utan avsevärd merkostnad eller olägenhet kan byggas ut annat än i ett sammanhang.
Dessutom bör som kommittén också menar kravet på anläggningens
betydelse för fastigheten sättas ännu högre än i de tidigare behandlade
fallen. Det är emellertid tveksamt om den av kommittén föreslagna lagtexten
ger tydligt uttryck för en sådan skärpning. Det av kommittén föreslagna
kravet på uppenbar fördel kan som påpekas i ett remissyttrande uppfattas
som ett lägre krav än det som ligger i det för de tidigare behandlade fallen
föreskrivna villkoret om synnerlig vikt för fastigheten. Ett klarare uttryck
för vad som avses torde erhållas med en lydelse, enligt vilken det är uppenbart
att anslutningen senare blir av synnerlig vikt för fastigheten. Jag förordar
en jämkning av lydelsen i enlighet härmed.

Enligt tredje stycket i kommitténs förslag fordras ytterligare för tvångsanslutning,
att ägaren till åtminstone någon fastighet som skall ingå i företaget
önskar åtgärden. I ett remissyttrande har förordats en skärpning av

135

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

denna bestämmelse så, att förslaget om anslutning måste ha framställts
eller biträtts av ägare till fastighet för vars ändamålsenliga utnyttjande anläggningen
är av synnerlig vikt. En sådan skärpning är enligt min mening
onödigt långtgående och bör inte ske. Det bör vara tillräckligt, att den fastighet
vars ägare framställer eller biträder förslag om annan fastighets tvångsanslutning
kan anslutas med stöd av 17 § tredje stycket, dvs. enligt egen
önskan. För tydlighets skull vill jag framhålla, att den nu behandlade regeln
inte utgör hinder mot att en fastighet med ägarens samtycke ansluts enligt
första eller andra stycket utan annan fastighetsägares medverkan.

Det i kommittéförslagets tredje stycke föreskrivna villkoret är gemensamt
för första och andra styckenas fall. Det synes vara att föredra att detta betydelsefulla
villkor kommer till uttryck redan i första stycket, så att samtliga
förutsättningar för det där behandlade huvudfallet av tvångsanslutning
kan utläsas direkt av första stycket. Andra stycket får därmed tydligare karaktär
av undantagsregel. Som ett tredje stycke följer därefter hänvisningen
i kommittéförslagets fjärde stycke. I enlighet härmed har 2 § utformats i
departementsförslaget. Vissa redaktionella jämkningar har samtidigt företagits.

Med anledning av vad som har anförts i ett remissyttrande vill jag slutligen
påpeka, att den föreslagna lagstiftningen avses kunna bli tillämplig
inte bara på anläggningar som utförs med stöd av de nya reglerna utan
även på anläggningar som har tillkommit i annan ordning. Självfallet betyder
detta inte, att fastighetsägare, som ingått överenskommelse om en
äldre anläggning, alltid måste finna sig i att hans fastighet ansluts enligt
lagen eller att nya fastigheter kommer att ingå i gemenskapen.

3 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelser om upplåtelse av utrymme för
gemensamhetsanläggning. Under vissa förutsättningar kan utrymme tas
i anspråk mot fastighetsägarens bestridande.

Kommittén. När det gäller att säkra erforderligt utrymme för en gemensamhetsanläggning
är enligt kommittén två huvudlösningar tänkbara. Antingen
kan mark avstås med äganderätt eller kan upplåtelse ske av en begränsad
rätt liknande servitut e. d. Det övervägande antalet gemensamhetsanläggningar
är enligt kommittén av jämförelsevis begränsad omfattning
och deras utrymmesbehov kan därför lämpligen tillgodoses genom upplåtelse
av en begränsad rätt. Kommittén anser därför riktigast att behovet
av utrymme tillgodoses genom en begränsad rätt av servitutskaraktär. Paragrafens
första stycke innehåller bestämmelse om skyldighet för den berörda
fastighetens ägare att upplåta erforderligt utrymme. Denna skyldighet innebär
till eu början, att han måste avslå från sin rådighet. Upplåtelsen kan
emellertid medföra även annat intrång. Enligt kommitténs förslag förelig -

136 Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

ger skyldighet att tåla alla åtgärder, som påkallas av anläggningens utförande
och företagets verksamhet i övrigt. Som exempel på sådana åtgärder
nämns i lagtexten rivning eller förändring av befintlig bebyggelse. Åtgärder
som inte är nödvändiga för anläggningens ändamål är däremot inte
tillåtna. Upplåtelsen kan göras tidsbegränsad. Den kan t. ex. bestämmas
att gälla viss tidrymd som har angivits för anläggningsföretagets bestånd.

De inskränkningar som föranleds av upplåtelsen drabbar i första hand
ägaren till den fastighet på vilken anläggningen inrättas. Men utom ägaren
berörs andra rättighetshavare. Det kan vara fråga om innehavare av nvttjanderätt,
servitutsrätt eller rättigheter av annat slag, antingen de åtnjuter
sakrättsligt skydd eller inte. Kommittén finner det tydligt, att sådana rättigheter
måste vika i den mån de berörs av upplåtelsen. Den föreslagna lagtexten
föreskriver sålunda skyldighet för fastighetens ägare och innehavare
av annan rätt till fastigheten att underkasta sig de av upplåtelsen föranledda
inskränkningarna.

Det ligger enligt kommittén i sakens natur, att anläggningens inrättande
regelmässigt måste innebära ett visst men för fastigheten. Kommittén är
angelägen att söka begränsa olägenheterna så långt det är möjligt. Intresset
härav tillgodoses i viss utsträckning redan genom den allmänna planläggningsregeln
i 5 §, som inte tillåter att de negativa verkningarna för
fastigheten blir större än som är nödvändigt för att vinna anläggningens
ändamål. Men eftersom nämnda bestämmelse enbart går ut på en bedömning
av uppkommande intrång och olägenheter i relation till de med upplåtelsen
förenade fördelarna, utgör den inte något hinder mot att anläggningen
absolut sett medför synnerligen genomgripande verkningar för befintlig
bebyggelse. Med hänsyn härtill är det enligt kommittén av vikt att
undersöka i vad mån det vid sidan av den allmänna regeln i 5 § bör införas
även en absolut begränsning av olägenheterna för den fastighet där
anläggningen önskas bli utförd. Exempel på en sådan regel utgör 6 § lagen
om enskilda vägar, enligt vilken eu förutsättning för upplåtelse av mark
för vägbyggande är att detta inte kan lända till märkligt men för den fastighet
över vars område vägen skall gå.

I den mån en anläggning direkt framgår av detaljplan eller dess inrättande
åtminstone indirekt erhåller stöd i sådan plan finns enligt kommittén
knappast något behov av ytterligare skydd för den enskilda markägaren.
De inskränkningar i hans möjligheter att bebygga och använda
marken som kan uppkomma därigenom har beaktats vid planläggningen
och bör lika litet som sådana begränsningar i allmänhet grunda något anspråk
från markägarens sida till följd av att inskränkningarna anses medföra
skada eller olägenhet för denne. Den enskilde bör i detta fall vara i
tillräcklig mån tillgodosedd genom det rättsskydd byggnadslagstiftningen
ger.

I övriga fall, dvs. då det antingen är fråga om en anläggning utom de -

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 ur 1966

taljplaneområde eller gäller en anläggning inom sådant område men utan
stöd i planen, blir enligt kommittén frågan om behovet av en skyddsregel
aktuell. Visserligen är det tänkbart, att ett nöjaktigt skydd för markägaren
i flertalet fall kan åstadkommas enbart genom 5 §:ns regel jämte bestämmelse
om ersättning för skada och annan olägenhet till töljd av anläggningen.
Kommittén menar dock att en sådan ordning är förenad med vissa
olägenheter och inte bör komma i fråga.

Kommittén avvisar också tanken på att tillerkänna markägaren rätt att
påkalla att hela fastigheten inlöses, dvs. en rätt motsvarande den som tillkommer
honom enligt 12 § första stycket expropriationslagen och 24 §
lagen den 30 juni 1943 om allmänna vägar. En sådan lösning är enligt
kommittén förenad med åtskilliga olägenheter. Den rimmar dessutom illa
med det förhållandet att nämnda bestämmelse i expropriationslagen inte är
tillämplig i fråga om inlösen enligt byggnadslagen av mark som ingår i
stadsplan (141 § första stycket byggnadslagen). Även själva behovet av en
sådan inlösenregel kan enligt kommittén starkt ifrågasättas, eftersom markägaren
erhåller gottgörelse för inte bara den rättighet han upplåter utan
även annat intrång på fastigheten liksom för personlig skada till följd av
upplåtelsen. Detsamma gäller innehavare av begränsad sakrätt i fastigheten.

Vad det här gäller är enligt kommittén inte behovet av skydd mot
ekonomisk förlust utan frågan, i vad mån en fastighetsägare skall vara
skyldig att, till förmån för en gemensamhetsanläggning, tåla intrång i
sin rätt. Kommittén erinrar bl. a. om att den grund som motiverar ingrepp
enligt expropriationslagen utgörs av ett allmänt intresse av närmare
angivet slag. På nu ifrågavarande område torde en rätt att ta i
anspråk utrymme endast delvis uppbäras av allmänna hänsyn. Det är
snarare den naturliga intressegemenskapen mellan en grupp varandra
närbelägna fastigheter som rättfärdigar såväl tvånget att i viss utsträckning
vara ansluten till en gemensamhetsanläggning som skyldigheten att
upplåta utrymme för anläggningen. Ju större fördelar som det gemensamma
företaget totalt sett kan erbjuda, desto starkare är skälen för att tillåta
intrång på fastighet i vilken anläggningen är avsedd att inrymmas och
desto mera ingripande kan intrånget få göras. Att en gemensam parkeringsplats
prövas vara av synnerlig vikt för enbart två mindre fastigheter bör
således enligt kommittén knappast motivera, att en tredje fastighets ägare
skall vara pliktig att tillhandahålla mark för anläggningen under sådana
förhållanden att något mera avsevärt men tillskyndas honom. Men om det
gäller en mera omfattande anläggning med en större krets av anslutna
fastigheter, kan det med hänsyn till att betydande fördelar anses förknippade
med företaget vara påkallat att underkasta en fastighet ett större
ingrepp.

Kommittén anser sig med hänsyn härtill inte kunna undvara vissa absoluta
spärregler för det intrång som får göras och vars överskridande såle 5f

Bihang till riksdagens protokoll 1966. / samt. .Yr 128

138

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

des skall medföra att anläggningen inte kan komma till stånd, i varje fall
inte på föreslaget sätt. Kommittén föreslår som huvudregel i paragrafens
andra stycke, att utrymme inte får upplåtas så, att därigenom kan antas
uppkomma betydande olägenhet för fastighet som avses med upplåtelsen.

Att olägenheten skall vara betydande innebär enligt kommittén, att markägaren
bör få acceptera ett intrång, som håller sig inom rimliga gränser.
Vidare framhåller kommittén, att olägenheten skall vara en omedelbar
följd av anläggningens inrättande. Ordet »därigenom» markerar, att kausalsammanhang
fordras mellan upplåtelsen och intrånget. Om fastighetsägarens
rådighet begränsas till följd av något annat förhållande, t. ex.
ingripande av hälsovårdsnämnd eller av detaljplan eller dess genomförande,
är regeln inte tillämplig. Vad särskilt beträffar planfallet framgår
av planen vilka inskränkningar som skall gälla i fråga om bebyggelse
eller användning. Om inrättandet av en anläggning på visst sätt äger stöd
i planen, saknar förrättningsmannen enligt kommittén anledning att själv
i sak pröva om företagets verkningar bör tillåtas. Hans bedömande kan
då inskränkas till att konstatera att de begränsningar i ägarens rådighel
som följer av planen inte blir överskridna.

Bestämmelsen innebär vidare, att endast skadeverkningar som drabbar
den fastighet på vilken anläggningen skall inrättas eller vars mark annars
fordras för densamma skall beaktas. Att även ta hänsyn till anläggningens
verkningar på andra fastigheter skulle medföra särskilda komplikationer
och som regel inte heller motsvara samma starka behov som en skyddsregel
till förmån för de av anläggningen mera omedelbart berörda fastigheterna.
Utomstående fastighets intressen tillgodoses i viss utsträckning för
övrigt genom regeln i 5 § om sättet för anläggningens förläggande och utförande.
I den mån ytterligare behov av rättsskydd i något fall skulle
uppkomma kan talan härom föras vid domstol på grund av allmänna
grannelagsrättsliga principer.

En spärregel enligt det anförda innebär enligt kommittén i de flesta
fall en rimlig avgränsning av det men som en anläggning bör tillåtas
medföra. I vissa situationer kan regeln emellertid tänkas förhindra även
verkligt angelägna gemensamhetsföretag, för vilka ingen annan lösning
står till buds än en sådan som innefattar ett långtgående ingrepp. Hänsynen
till allmänna och enskilda intressen kan här motivera ett starkare ingrepp
än nyssnämnda regel medger. Detta gäller särskilt vissa saneringsfall,
då saneringsmogen fastighet är till hinder för företagets genomförande
i önskad utsträckning. Även om en gemensamhetsanläggning på fastigheten
praktiskt taget skulle utplåna dennas bebyggelse, kan det i vissa
situationer vara motiverat att fastighetsägarens intresse får vika. I åtskilliga
sådana fall kan spärregeln leda till att man nödgas avstå från
den lämpligaste lokaliseringen av anläggningen. Hänsynen till en saneringsmogen
byggnad kan sålunda medföra att en ytterst angelägen gemensam -

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

hetsanläggning antingen inte kan komma till stånd eller också måste
lokaliseras på ett sätt som föranleder betydligt högre kostnader för företaget.
Att detta inte innebär en ändamålsenlig reglering är enligt kommittén
uppenbart. En undantagsregel krävs därför. För att ett ingrepp
skall få ske med vidsträcktare verkningar än som är tillåtna enligt huvudregeln
bör enligt kommittén ytterligare krävas att ett starkt allmänt intresse
talar för att anläggningen kommer till utförande. Detta är särskilt
motiverat, om ingreppet kan leda till att en byggnad totalt utplånas och
fastigheten efter upplåtelsen inte lämpligen kan utnyttjas för vare sig
det ursprungliga ändamålet eller annat ändamål. Det bör enligt kommitténs
mening i allmänhet vara fråga om en anläggning som är avsedd fölen
mera omfattande bebyggelse och som motsvarar ett verkligt angeläget
behov för denna. Men även i vissa andra situationer kan det allmännas
intresse göra sig gällande, t. ex. när sådan bebyggelse av något mindre
omfång som har behov av anläggningen är av betydelse för vissa särskilda
samhällsfunktioner, tillgodoseendet av trafiksäkerheten, brandskyddet etc.

För nu nämnda situationer föreslår kommittén en undantagsbestämmelse,
enligt vilken upplåtelse av utrymme för anläggningen får ske trots
att betydande olägenhet kan antas uppkomma, om företaget prövas erforderligt
för bebyggelse som är av större omfattning eller eljest av betydelse
från allmän synpunkt. Dessutom fordras, att anläggningen inte
kan utan avsevärd ökning av kostnaderna utföras på sätt som medför
mindre olägenhet än nu har sagts. Genom denna undantagsregel bör det
enligt kommittén vara möjligt att komma till rätta med ifrågavarande
saneringsproblem i alla sådana situationer då problemet över huvud lämpligen
bör lösas i detta sammanhang. Att mera generellt på detta sätt utnyttja
en lagstiftning om gemensamhetsanläggningar i saneringssyfte är
däremot enligt kommittén inte lämpligt. I stället bör andra utvägar användas,
t. ex. expropriation eller ändrad tomtindelning.

Enligt förslaget kan anläggningen i princip inrymmas i vilken fastighet
som helst. En begränsning till de anslutna fastigheterna skulle enligt kommittén
alltför mycket kringskära möjligheterna att lokalisera anläggningen
på ändamålsenligt sätt. Den skulle vidare motverka bl. a. önskemålen
att kunna ta i anspråk utrymme i gata under markplanet. Enligt kommittén
erhåller markägaren tillräckligt skydd för sina intressen genom
den allmänna planläggningsregeln i 5 § samt spärreglerna i förevarande
paragraf och ersättningsbestämmelsen i 4 §.

Kommittén anför vidare, att upplåtelse mot ägarens bestridande inte
skall kunna komma i fråga i andra fall än när det påkallas för att tillgodose
behovet hos fastighet som kan tvångsanslutas enligt 2 § i förslaget.
Fastighetsägare, som i andra fall går samman frivilligt om en
gemensamhetsanläggning, kan sålunda inte ensidigt bestämma att anläggningen
skall förläggas till mark utanför deras fastigheter.

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

Kommittén har även övervägt att vid sidan av bestämmelserna om
upplåtelse för ny anläggning föreskriva skyldighet för innehavare av äldre
anläggning att låta anläggningen tas i anspråk. I många fall skulle det
säkerligen, menar kommittén, vara av värde för det gemensamma företaget
att kunna ta anläggningen i anspråk. Kommittén avstår emellertid
från att föreslå någon särskild regel därom. En ändamålsenlig lösning
torde nämligen i flertalet fall kunna uppnås enligt övriga bestämmelser i
förslaget.

Remissyttrandena. Den föreslagna regleringen i denna paragraf godtas
av flertalet remissorgan.

I frågan, om utrymme för anläggningen i princip bör säkerställas genom
begränsad rätt eller genom äganderätt, erinrar överlantmätaren
i Värmlands län, att tomtindelning någon gång har använts med syfte
att genomföra en gemensamhetsanläggning så att särskild tomt (gemensamhetstomt)
har utlagts för anläggningen, överlantmätaren finner det
naturligt att så sker för vissa slag av gemensamhetsanläggningar och uttalar,
att det i sådant fall otvivelaktigt är önskvärt att gemensamhetstomten
förvärvas med äganderätt av den sammanslutning för vilken anläggningen
inrättas. Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund anser, att
målsättningen bör vara att en för sig bestående fastighet bildas för anläggningen
och att en bestämmelse med denna innebörd bör övervägas.

Frågan om tvångs upplåtelse av utrymme berörs i några yttranden.

Hovrätten över Skåne och Blekinge avstyrker den föreslagna skyldigheten
att upplåta erforderligt område för gemensamhetsanläggningar. Hovrätten
anser det inte riktigt att tillägga enskild fastighetsägare en sådan allmänt
hållen expropriationsrätt gentemot sina grannar. I den mån tvångsregler
fordras för att skapa utrymme för gemensamhetsanläggningar bör de enligt
hovrätten inordnas i expropriationslagen och, åtminstone i huvudsak, gå ut
på ett avstående till stat eller kommun enligt nämnda lag.

Svea hovrätt erinrar om att redan den omständigheten att två fastighetsägare
samverkar kan medföra att de erhåller en expropriationsrätt som de
var för sig saknar. Motsvarande synes gälla t. o. m. om två fastigheter är i
samma ägares hand. Enligt hovrätten kan väl den omständigheten att samverkan
fordras tala för att fråga är om ändamål av större vikt än som kan
ifrågakomma för en ensam fastighetsägare, men med hänsyn till förslagets
omfattande syfte vet man inte något med säkerhet därom. Hovrätten anser
det med hänsyn till att förslaget avser ett flertal typer av gemensamhetsanläggningar
tveksamt, om utrymme tvångsvis bör få tas i anspråk från utomstående
fastighet. Det kan knappast antas att hithörande ändamål alltid är
av den betydelse från allmän synpunkt att en expropriationsrätt ter sig motiverad
vid jämförelse med t. ex. byggnadslagens och expropriationslagens

141

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

regler. Enbart den omständigheten att fastigheter samverkar för ett ändamål
som är av synnerlig vikt för deras ändamålsenliga nyttjande kan inte
anses utgöra tillräckligt skäl för att en utomstående fastighets ägare skall
tvingas avstå utrymme för företagets räkning. Hovrätten förordar därför att
expropriationsrätten enligt förslaget begränsas till att avse fastighet som
skall vara ansluten till anläggningen. Skulle fastighet där anläggningen är
inrymd framdeles uteslutas från företaget, bör hinder inte föreligga att anläggningen
får vara kvar. Frågan om möjligheterna att utnyttja utrymme i
gata under markplanet är av samma vikt för enskilda fastigheter och bör
lösas inom fastighetsbildningens och byggnadslagstiftningens ram, förslagsvis
på det sättet att kommunen berättigas ta mark inom byggnadskvarter i
anspråk för gatuändamål ned till visst i stadsplan bestämt djup.

Liknande synpunkter framförs av lagberedningen, som avstyrker att en
expropriationsrätt mot utomstående för enskilt behov införs utan att den
begränsas till erforderlig utfartsväg, framdragande av ledningar eller annat
ändamål som är av avsevärd betydelse även från allmän synpunkt.

Länsarkitekten i Stockholms län framhåller, att skyldigheten för fastighetsägare
och innehavare av begränsad rätt att tåla rivning av befintlig bebyggelse
innebär en markant utvidgning av möjligheterna till ingrepp i den
enskilda fastighetsägarens dispositionsrätt. Han erinrar om att det för ett
föreläggande om rivning enligt byggnadsstadgan fordras antingen att rivning
av skadad eller vanvårdad byggnad från ekonomisk synpunkt framstår som
ett rimligare alternativ än att återställa den i godtagbart skick eller också
att sökande av byggnadslov för nybyggnad skriftligen samtycker till rivning.

Åtskilliga remissorgan — bland dem lantmäteristgrelsen, lagberedningen
och expropriationsutredningen — anser, att begränsningen av befogenheten
att mot markägarens vilja ta utrymme i
anspråk till att avse de fall där förutsättningarna för
tvångsanslutning enligt 2 § är uppfyllda hör komma till
tydligt uttryck i lagtexten.

Stockholms läns och stads hushållningssällskap förordar sådan ändring av
förslaget att fastighet utanför planlagt område inte skall kunna bli föremål
för tvångsupplåtelse.

Sveriges fastighetsägareförbund anför i anslutning till att enligt förslaget
även begränsade rättigheter måste vika, att kommittén inte har berört sådana
komplikationer som kan uppkomma vid konflikt med annan
lagstiftning. Förbundet anser sig böra erinra om att det inte är
självklart att eu hyresnämnd eller, där hyresregleringen har upphört i
orten och besittningsskyddslagen gäller, vederbörande domstol skulle godkänna
uppsägning av en hyresgäst från t. ex. ett källarutrymme, som
måste tas i anspråk för det gemensamma företaget. Förbundet menar, att
ett företag kan omintetgöras enbart därigenom.

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

Föreningen för samhällsplanering finner det vara en brist, att förslaget
inte stadgar skyldighet för innehavare av äldre anläggning att låta
anläggningen tas i anspråk.

Expropriationsutredningen anser det önskvärt med sådant förtydligande
av förslagets innebörd att det framgår att förrättningsmans beslut om upplåtelse
enligt förevarande paragraf kan grundas antingen på överenskommelse
mellan berörda sakägare enligt 17 § eller också — vid markägarens bestridande
— omedelbart på 3 §.

Expropriationsutredningen tar vidare upp ett uttalande i motiven, att hänsyn
inte får tas till skadeverkningar på annan fastighet än
den som avses med upplåtelsen. Utredningen förutsätter här,
att begreppet fastighet inte får en alltför snäv innebörd. Utgångspunkten för
såväl det nu ifrågavarande bedömandet som bestämmandet av ersättning för
skada och intrång på restfastighet bör väl i regel vara den officiella fastighetsindelningen.
Men stundom kan det enligt utredningen vara påkallat att
göra avsteg från denna princip, t. ex. med hänsyn till rådande brukningsförhållanden.
Överlantmätaren i Jönköpings län anser kommitténs skäl för
att man inte skall beakta skadeverkningar för annan fastighet än sådan som
avses med upplåtelsen otillfredsställande.

I fråga om andra stycket finner Svea hovrätt det inte böra tillåtas, att utrymme
tvångsvis upplåts på sådant sätt att därav kan uppkomma betydande
olägenhet för fastigheten. Hovrätten anser att upplåtelse i sådant
fall i stället bör regleras i expropriationslagen eller byggnad slagen, varvid
vikten av en gemensamhetsanläggning för visst ändamål kan bedömas
från allmän synpunkt. Samma åsikt hyser Handelskamrarnas nämnd, som
anser det obefogat att åberopa ett starkt allmänt intresse som grund för en
tvångsupplåtelse av ifrågavarande innebörd. Även HSB.s riksförbund vill
ifrågasätta om inte expropriation bör ske i dessa fall och anser att det bör
kunna införas rätt för grupp av fastighetsägare att begära expropriation.

Lagberedningen uttalar, att motiveringen synes ge vid handen och starka
skäl talar för att undantag bör medges — förutom när fråga är om bebyggelse
av större omfattning —- endast om företaget prövas erforderligt för bebyggelse
av avsevärd betydelse från allmän synpunkt.

Parkeringskommittén betecknar spärreglerna som föga preciserade och
ifrågasätter deras värde. Även överlantmätaren i Jönköpings län anser förutsättningarna
för upplåtelse, som kan antas medföra betydande olägenhet,
vara för oklara och ifrågasätter, om inte för sådan upplåtelse bör fordras att
anläggningen i detaljplan eller tomtindelning har angivits som en förutsättning
för genomförandet.

Lagberedningen finner det angeläget, att ingrepp inte utan tvingande skäl
sker i miljöer av värde från historisk, naturvårds- eller allmänt kulturell
synpunkt. Utöver vad som gäller enligt byggnadslagen, lagarna om byggnadsminnen
och om fornminnen samt naturskyddslagen (numera naturvårdslagen)
bör enligt beredningen en allmän skyddsföreskrift tas in i förevarande

143

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

lagrum. Till jämförelse nämner beredningen 2 kap. 12 § andra stycket vattenlagen.
Skyddsbehovet gör sig enligt beredningen kanske särskilt gällande
när det är fråga om rivning eller förändring av befintlig byggnad.

Kommitténs avvisande hållning till tanken att låta markägaren i vissa fall
påkalla totalinlösen av fastigheten kritiseras i några yttranden.
Hovrätten över Skåne och Blekinge menar att, om fastigheten blir praktiskt
taget oanvändbar för annat ändamål, det torde bli omöjligt att sälja
den. Även om fastighetsägaren får ersättning för ekonomisk förlust kvarstår
en uppenbar olägenhet för honom, om man tvingar honom att behalla äganderätten
till en fastighet som han varken kan använda eller sälja. Hovrätten
vill därför med tanke på sådana fall då fastighet på grund av upplåtelse av
utrymme för gemensamhetsanläggning tillskyndas betydande olägenhet förorda
en motsvarighet till inlösenreglerna i 12 § första stycket expropriationslagen
och 24 § lagen om allmänna vägar. Regier av detta slag förordas också
av lagberedningen. Beredningen finner det vara ovisst om den föreslagna lagstiftningen
innehåller garantier motsvarande dem som har motiverat att
stadgandet i 12 § första stycket expropriationslagen inte har gjorts tillämpligt
på inlösen enligt hyggnadslagen. Även expropriationsutredningen ifrågasätter
om den föreslagna lagstiftningen inte bör innehålla motsvarighet
till nämnda stadganden och åberopar därvid, att befogenheten att tvångsvis
ta i anspråk utrymme enligt förslaget inte är begränsad till områden
som omfattas av byggnadslagens inlösenregler. Uppkommande olägenheter
är — i den mån de över huvud kan förutses — stundom av sadan art att
de svårligen kan kompenseras genom en penningersättning. Expropriationsutredningen
förklarar sig emellertid vara medveten om att införandet av
bestämmelser av antytt innehåll skulle komma att måhända avsevärt komplicera
lagstiftningen. Med hänsyn till frågans betydelse bör hithörande
problem likväl uppmärksammas under det fortsatta lagstiftningsarbetet.
Parkeringskommittén anser motiveringen till förslaget i denna del inte vara
helt övertygande och ifrågasätter, om marklösen inte bör kunna påfordras
i undantagsfall. En liknande uppfattning framförs av överlantmätaren i
Värmlands län. Svenska försäkringsbolags riksförbund finner det rimligt
att möjlighet öppnas till inlösen av fastighet, som bär upplåtits i större omfattning.
I samma riktning uttalar sig Sveriges fastighetsägareförbund, som
framhåller att en totalinlöscn av marken visserligen skulle i ekonomiskt
hänseende bli mera betungande för företaget men att, om intrånget i
övrigt är betydande, även den ersättning som enligt förslaget skall utges
till markägaren måste bli avsevärd.

Departementschefen. Kommitténs förslag innebär, att utrymme för en gemensamhetsanläggning
skall upplåtas med begränsad rätt av servitutskaraktär.
Inlösen med äganderätt avses inte. Genom eu sådan ordning
vinns framför allt, att den berörda marken inte behöver tas i anspråk i
större omfattning än som fordras för att ändamålet skall uppnås. Detta

144 Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

erbjuder fördelar i första hand för de i gemenskapen ingående fastighetsägarna,
i det att deras ersättningsskyldighet regelmässigt blir mindre omfattande
än om de nödgas lösa marken med äganderätt. Men även för ägaren
till marken och andra berörda rättsägare torde fördelar följa, i det
att marken till den del den inte berörs av upplåtelsen i allmänhet kan användas
för annat ändamål och att marken återgår till ägaren om upplåtelsen
upphör. Detta synes angeläget med hänsyn till de höga krav på markutnyttjande
som numera upprätthålls i tätbebyggelseområdena. Under förutsättning
att tillbörligt rättsskydd i övrigt bereds den enskilde vill jag därför
i likhet med flertalet remissinstanser ansluta mig till kommittéförslaget
i denna del.

Det är inte alltid säkert att upplåtelseregeln behöver träda i tillämpning.
Har erforderligt utrymme redan blivit säkerställt i annan ordning med
samma sakrättsliga verkan som enligt förslaget — t. ex. genom fastigiietsbildningsservitut
eller utläggande av samfälld ägolott — behövs inte någon
särskild upplåtelse. Kan frivillig överenskommelse träffas om överlåtelse
av erforderlig mark med äganderätt behövs inte heller någon upplåtelse
enligt förevarande paragraf. Det sistnämnda kan bli aktuellt t. ex.
när anläggningen kräver ett totalt utnyttjande av marken.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna i 3 § medger, att utrymme
för anläggningen tas i anspråk tvångsvis. Betänkligheter häremot torde
inte kunna anföras från den synpunkten att det är fråga om tvångsförvärv
till förmån för enskild. Möjligheten till sådant tvångsförvärv
utgör inte någon nyhet utan förekommer i speciallagstiftningen på angränsande
områden. Den synes vara att föredra framför en ordning som,
enligt vad som har förordats i ett remissyttrande, innebär att erforderlig
mark avstås eller upplåts till förmån för stat eller kommun med stöd av
expropriationslagen. Denna lags bestämmelser är över huvud inte lämpade
för tvångsförvärv i hithörande situationer. Särskilda svårigheter uppkommer
också med en sådan ordning med hänsyn till önskvärdheten av garanti
för att det allmänna verkligen utnyttjar sina tvångsmöjligheter och därefter
ställer erforderligt utrymme till samfällighetens förfogande.

I ett remissyttrande har mot kommittéförslaget invänts, att det innebär
en markant utvidgning av de möjligheter till ingrepp i fastighetsägares
dispositionsfrihet som föreligger på grund av byggnadsstadgans bestämmelser
om rivning. Härtill vill jag anföra att en sådan utvidgning är
nödvändig för att tillgodose de särskilda ändamål som det här är fråga om.
Nämnda bestämmelser i byggnadsstadgan bör inte få inverka här.

Kommittén har som huvudvillkor för upplåtelse uppställt, att därigenom
inte kan antas uppkomma betydande olägenhet för fastigheten. Detta villkor
synes innefatta en lämplig begränsning och har också godtagits av flertalet
remissinstanser. Jag biträder förslaget i denna del.

Flertalet remissinstanser delar också kommitténs mening, att denna regel

145

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 ur 1006

inte kan göras helt undantagslös. När det gäller anläggningar för sådan
bebyggelse till vilken starka allmänna intressen hänför sig — antingen därför
att den är mera omfattande eller därför att den skall tillgodose viktiga
allmänna funktioner — vill det också synas som om ett ovillkorligt
hävdande av huvudregeln skapar alltför små möjligheter att åstadkomma
en ändamålsenlig bebyggelseutveckling. Om i ett sådant fall omständigheterna
dessutom är sådana att den ifrågasatta lösningen är den praktiskt
sett enda utvägen, torde den enskilde rättsägarens intressen böra vika. Jag
ansluter mig därför i princip till kommitténs förslag även såvitt det medger
upplåtelse i en sådan situation. För att tydligare utmärka, att det allmänna
intresset i dessa undantagsfall måste vara av en betydande styrka
förordar jag den jämkningen av den av kommittén föreslagna lydelsen i
andra stycket att, frånsett det fall då företaget krävs för bebyggelse av
större omfattning, företaget skall fordras för annan bebyggelse av väsentlig
betydelse från allmän synpunkt. Till den närmare redaktionella utformningen
av paragrafen återkommer jag senare.

Som jag redan har antytt anser jag det inte föreligga någon anledning
att i expropriationslagen eller byggnadslagen reglera sådan upplåtelse som
nu är i fråga. Till skillnad från flertalet där behandlade fall avser nu ifrågavarande
lag enskilda ändamål. Att kräva stöd i detaljplan synes av olika skäl
likaså mindre lämpligt. Men jag ansluter mig till kommitténs uppfattning
att om sådant stöd föreligger hinder för upplåtelsen inte möter från nu
ifrågavarande synpunkt. Det i ett remissyttrande framförda önskemålet om
en allmän skyddsföreskrift synes mig inte heller böra föranleda särskilda bestämmelser
i detta sammanhang. De intressen som det här är fråga om torde
få anses skäligen tillgodosedda genom bestämmelserna i 5 § om anläggningens
lokalisering och utformning samt genom reglerna i 15 § om
byggnadsnämndens vetorätt.

När det gäller paragrafens tillämpningsområde kan det vara tveksamt,
om rätten till tvångsförvärv bör begränsas till mark, som tillhör ansluten
fastighet, eller om den skall kunna omfatta även utomstående fastighet.
Invändningarna i ett par remissyttranden mot den mera vidsträckta rätten
synes under alla förhållanden kunna beaktas såtillvida att man i första
hand bör undersöka möjligheterna att lokalisera anläggningen till någon
av de fastigheter för vilka den är avsedd. I allmänhet torde det också bli
möjligt att undgå att ta i anspråk en utomstående fastighet. I denna riktning
verkar den allmänna regeln i 5 § första punkten, enligt vilken anläggningens
lokalisering och utformning skall ske på sådant sätt att ändamålet
kan utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet.
Det torde emellertid inte kunna bestridas, att en regel som inte medger
att anläggningen förläggs till utomstående fastighet undantagsvis kan
komma att binda förrättningsmannen onödigt hårt i valet mellan olika alternativ.
Man bör också hålla i minnet att situationen kan vara sådan att

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

gällande detaljplan förutsätter en utomstående fastighet som enda alternativ.
Vidare föreligger det tidigare nämnda behovet av att kunna inrätta
anläggningen i gatumark, som ju enligt förslaget inte kan ingå i kretsen
av anslutna fastigheter. Dessa omständigheter talar starkt för att utrymme
bör kunna tas i anspråk även utanför de anslutna fastigheternas krets. Ett
betydelsefullt villkor för tvångsupplåtelse är enligt huvudregeln, att betydande
olägenhet inte kan antas uppkomma för fastigheten därigenom. I de
undantagsfall då upplåtelse enligt förslaget får ske trots sådan olägenhet
beror detta på hänsyn till starka allmänna intressen, något som även på
andra områden anses kunna motivera tvångsförvärv. Vidare får ingreppet
inte ske utan att detta är den enda praktiska möjligheten att inrätta gemensamhetsanläggningen
på sätt som är försvarligt med hänsyn till kostnaderna.

Av dessa skäl anser jag mig inte böra frångå kommitténs förslag om
möjligheter till upplåtelse även från utomstående fastighet.

Liksom kommittén anser jag, att hänsyn i regel inte bör i detta sammanhang
tas till verkningarna för annan fastighet än den i vilken upplåtelsen
skall ske. I undantagsfall synes dock liksom vid expropriation fastighetsbegreppet
i detta sammanhang kunna fattas något mera vidsträckt än annars.
Hänsyn skall sålunda kunna tas till verkningarna för en brukningsenhet
som består av flera registerfastigheter.

Av kommitténs motiv framgår, att mark inte skall kunna tas i anspråk
mot tastighetsägarens bestridande i annat fall än när det krävs för att tillgodose
behovet för fastighet som kan anslutas tvångsvis. Mot denna ståndpunkt,
som förhindrar tvångsupplåtelse från en fastighet enbart på grund
av överenskommelse mellan ägarna till vissa andra fastigheter, synes någon
erinran inte kunna göras. Som flera remissinstanser påpekat har denna
grundsats dock inte kommit till klart uttryck i den av kommittén föreslagna
lagtexten. Vidare torde den av kommittén åsyftade innebörden, att förrättningsmannens
beslut om upplåtelse kan grundas antingen på överenskommelse
enligt 17 § eller — vid markägarens bestridande — omedelbart på
förevarande paragraf, inte ha blivit tillräckligt tydlig. Jag vill därför förorda,
att i paragrafen införs en särskild bestämmelse av innehåll, att utrymme
inte får tas i anspråk mot fastighetsägarens bestridande i vidare mån än
som fordras för fastighet vilken kan anslutas enligt 2 §. Som framgår av
lydelsen medger bestämmelsen, att en upplåtelse sker mot markägarens bestridande
till förmån för fastighet som på ägarens önskan ansluts enligt
17 § tredje stycket, under förutsättning att anslutningen varken kräver ett
mera vidsträckt utrymme eller medför ett mera intensivt utnyttjande än
som föranleds av övriga anslutna fastigheter.

Fastän endast fastighet inom stadsplan eller byggnadsplan kan tvångsanslutas
till anläggningen enligt 2 § i förslaget, innebär 3 § att även fastighet
utanför detaljplaneområde kan tas i anspråk för utrymme mot ägarens vil -

147

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

ja. Det blir då i regel fråga om fastigheter helt nära planområden. Antalet
sådana fall torde knappast bli stort. Där situationen likväl uppkommer,
skulle det otvivelaktigt kunna bli till olägenhet, om markägaren kunde
hindra anläggningens tillkomst. Det kan inte alltid vara lämpligt att man
för att undgå sådana olägenheter skall bestämma planområdets gränser så,
att det blir uteslutet att mark utanför området kommer att beröras av de
allmänna intressen som ligger bakom planläggningen. Av dessa skäl finner
jag inte anledning att frångå förslaget i detta hänseende.

I ett remissyttrande har berörts den konflikt som kan uppkomma mellan
den föreslagna lagen och annan lagstiftning, särskilt reglerna om besittningsskydd
för hyresgäst. Med anledning härav vill jag erinra om att samma
problem uppkommer vid expropriation och andra tvångsförvärv. Jag
finner ej skäl att införa särskilda bestämmelser i detta hänseende.

Angående skyldigheten för innehavare av äldre anläggning att låta denna
tas i anspråk synes anledning saknas att som har förordats i ett remissyttrande
införa särskilda regler. Jag godtar kommitténs ståndpunkt även i
denna del. Om anläggningen inte kan bli föremål för upplåtelse enligt denna
paragraf, bör den således inte få övertas av det gemensamma företaget
annat än efter frivillig uppgörelse.

Den här förut behandlade undantagsregeln om möjlighet att ta i anspråk
utrymme även när betydande olägenhet kan antas uppkomma för fastigheten
aktualiserar den av kommittén och flera remissinstanser diskuterade
frågan, om fastighetsägare bör få rätt att påkalla inlösen, när fastigheten
drabbas av ett mera betydande intrång. En bestämmelse härom kan motiveras
av att det är oskäligt att tvinga en fastighetsägare att behålla en fastighet,
som i fortsättningen får väsentligt inskränkt användning. Bestämmelser
om rätt för fastighetsägare att påkalla inlösen av fastighet, när ett
ingrepp föranleder synnerligt men vid fastighetens nyttjande, finns på åtskilliga
håll i lagstiftningen. Sådan rätt föreligger sålunda enligt 12 § första
stycket expropriationslagen och 9 kap. vattenlagen. Vidare finns bestämmelser
härom i t. ex. 24 § lagen om allmänna vägar och 26 § naturvårdslagen.
Även byggnadslagen innehåller vissa bestämmelser om lösningsplikt
(21 och 48 §§). Som regel kommer lösningsplikten enligt de nämnda bestämmelserna
att åvila det allmänna eller också enskilda subjekt med betydande
resurser. I nu förevarande sammanhang är förhållandena andra.
En lösningsplikt här skulle åvila enskilda fastighetsägare i skiftande ekonomiska
förhållanden. Den kan bli väsentligt mera betungande än som svarar
mot deras behov av utrymme och som står i proportion till företaget.
Svåra överväganden med hänsyn till enskilda intressen på ömse sidor blir
nödvändiga. Detta gör det mycket tveksamt om en bestämmelse om lösningsplikt
bör införas. Härtill kommer att en sådan regel torde få praktisk
betydelse endast inom områden med stadsplan eller byggnadsplan. Endast
där torde nämligen komma i fråga alt tillämpa undantagsregeln om alt

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

utrymme för en gemensamhetsanläggning får las i anspråk trols att betydande
olägenhet uppkommer. Vidare är det huvudsakligen endast där som
det kommer i fråga att ta i anspråk utrymme mot fastighetsägarens bestridande.
Till jämförelse kan nämnas, att den som äger mark som är avsedd
för enskilt bebyggande men som blir underkastad bebyggelseinskränkning
genom planläggning saknar rätt att påkalla inlösen av marken. Sådan inskränkning
kan ske t. ex. genom en planbestämmelse, som förbjuder att marken
bebyggs så att det hindrar tillkomsten av en gemensamhetsanläggning.
När det gäller inlösen enligt byggnadslagen av mark inom stadsplan saknas
också rätt att påkalla utvidgning av ianspråktagandet till att omfatta återstoden
av fastighet. Enligt 141 § byggnadslagen är nämligen 12 § första stycket
expropriationslagen inte tillämpligt inom stadsplan. Skälet härtill är att planen
antas medge en ändamålsenlig användning av all mark inom stadsplaneområdet
och att i regel även vad som kan återstå av fastighet efter
expropriation kan få sådan användning att den inte blir onyttig. I fråga om
en gemensamhetsanläggning som har stöd i stadsplan skulle alltså införandet
av en lösningsplikt för delägarna i det gemensamma företaget komma i
strid med nyssnämnda princip. Inom byggnadsplan saknas regler om inlösen.
De skäl som uppbär bestämmelsen i 141 § byggnadslagen bör emellertid
äga motsvarande betydelse beträffande anläggning som har stöd i byggnadsplan.
Vad nu sagts om anläggning som har stöd i stadsplan eller byggnadsplan
kan visserligen inte anföras i fråga om en anläggning som inte
är förutsatt i planen. Det torde dock kunna antas att, om en anläggning
inom planområdet fordrar stort utrymme eller i övrigt kan föranleda betydande
olägenhet för den berörda fastigheten, den i allmänhet har blivit uppmärksammad
i planen. Om detta likväl inte har skett, bör förrättningsmannens
bedömande enligt förevarande paragraf och byggnadsnämndens prövning
utgöra ett godtagbart skydd för fastighetsägarens berättigade intressen.
Med hänsyn till det sagda bör enligt min mening inte f. n. införas
någon bestämmelse om rätt att påkalla inlösen av fastighet eller fastighetsdel.

Som framgår av vad jag har anfört vid förevarande paragraf biträder jag
i allt väsentligt kommitténs förslag. En viss redaktionell omarbetning synes
dock böra ske. Det torde sålunda vara att föredra att huvudvillkoret för
upplåtelse av utrymme i fastighet, nämligen att betydande olägenhet för
fastigheten inte får antas uppkomma därigenom, kommer till uttryck redan
i första stycket. Delta blir därigenom huvudregel, medan andra stycket
får karaktär av undantagsregel för de fall då utrymme kan tas i anspråk
trots att betydande olägenhet kan antas uppkomma. I första stycket torde
också böra utsägas att upplåtelse skall ske i fastighet, antingen sådan för
vilken anläggningen är avsedd eller annan fastighet.

I första stycket av kommittéförslaget anges innebörden av upplåtelsen
vara att fastighetens ägare och innehavare av annan rätt till fastigheten är

149

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 ur 19C>(>

skyldiga att tåla rivning eller förändring av befintlig bebyggelse samt andra
åtgärder som påkallas av anläggningens utförande och företagets verksamhet
i övrigt. Därmed utmärks, att utom ägaren även innehavare av begränsad
rättighet till fastigheten måste vika i den mån rättigheten berörs av upplåtelsen.
Denna företrädesrätt för här ifrågavarande servitutsrätt torde
kunna uttryckas enklare, exempelvis i ordalag liknande dem som används
om vägrätt i lagen om allmänna vägar.

Den av mig i det föregående förordade bestämmelsen, att utrymme inte får
tas i anspråk mot fastighetsägarens bestridande i vidare mån än som fordras
för fastighet som kan anslutas enligt 2 §, synes vara av den betydelse att
den bör komma till uttryck redan i första stycket i anslutning till huvudregeln
om upplåtelse.

Enligt det anförda innehåller första stycket i departementsförslaget i en
första punkt bestämmelse, att det utrymme som behövs för anläggning skall
upplåtas i fastighet för vilken anläggningen är avsedd eller annan fastighet,
om betydande olägenhet för fastigheten ej kan antas uppkomma därigenom.
Därefter ges i en andra punkt uttryck för den företrädesrätt som tillkommer
upplåtelsen. Den innehåller, att utrymmet får tas i anspråk utan hinder av
den rätt till fastigheten som kan tillkomma annan. Som tredje punkt tillfogas
bestämmelsen, att utrymme inte får tas i anspråk mot fastighetsägarens
bestridande i vidare mån än som fordras för fastighet vilken kan
anslutas enligt 2 §.

Efter denna omredigering av första stycket innehåller andra stycket -—
enligt vad jag har anfört i det föregående och med en mindre redaktionell
jämkning av kommitténs lydelse — undantagsregeln, att utrymme får tas i
anspråk utan fastighetsägarens medgivande även om betydande olägenhet
kan antas uppkomma för fastigheten, om anläggningen fordras för bebyggelse
av större omfattning eller annan bebyggelse av väsentlig betydelse
från allmän synpunkt samt anläggningen inte kan utföras på annat sätt utan
att kostnaden ökas avsevärt.

4 §•

Paragrafen innehåller bestämmelser om ersättning för intrång och annan
skada som orsakas av att utrymme för anläggning tas i anspråk.

Kommittén. I överensstämmelse med gängse expropriationsrättsliga principer
föreslår kommittén bestämmelser i första stycket, att fastighetsägare
är berättigad till ersättning dels för upplåtelse av utrymme till anläggningen,
dels för annat intrång som orsakas fastigheten av anläggningens
utförande eller begagnande och dels för skada som i övrigt uppkommer för
ägaren genom upplåtelsen. Kommittén avser att de vid expropriationslagens
tillämpning utbildade principerna i allmänhet skall komma till användning
vid ersättningens bestämmande. Vissa avvikelser blir emellertid nödvändiga
med hänsyn till att situationen delvis är en annan vid upplåtelse för ända -

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

mål som är gemensamt för flera fastigheter än vid ianspråktagande enligt
expropriationslagen. Det kan sålunda enligt kommittén i allmänhet inte
komma i fråga att vid ersättningens bestämmande avräkna den nytta som
kan uppkomma för den ersättningsberättigades fastighet till följd av dennas
anslutning till det gemensamma företaget.

Enligt första stycket skall vidare utgå sex procent årlig ränta på ersättningen.
Bestämmelsen står i nära överensstämmelse med vad som gäller på
vissa närbesläktade områden, t. ex. 55 § expropriationslagen och 19 § lagen
om allmänna vägar. I likhet med sistnämnda bestämmelse räknar förslaget
räntan från den dag då utrymmet tas i anspråk. Utgångspunkten för expropriationslagens
ränteberäkning är densamma endast vid förhandstillträde.
I övrigt hänför den sig till ersättningens förfallodag. Kommitténs
ståndpunkt är betingad av bestämmelsen i förslagets 37 § första stycket, enligt
vilken beslut om anläggningens inrättande förfaller, om ersättningen
inte har erlagts inom ett år efter det beslutet vunnit laga kraft. Så länge
själva ersättningsfrågan är svävande, bör enligt kommittén inte heller den
tilläggsförpliktelse som skyldigheten att utge ränta innebär inträda. Den ersättningsberättigade
markägaren torde i regel inte lida någon förlust genom
att han nödgas behålla rådigheten över utrymmet under en större eller
mindre del av den tid då frågan om anläggningsföretagets inrättande alltjämt
är svävande. Är fastigheten bebyggd, torde ägaren oftast kunna fortsätta
att utnyttja den till dess utrymmet faktiskt tas i anspråk. Och är marken
obebyggd, synes han i normala fall knappast hysa något intresse för
att göra sådana investeringar i fastigheten som krävs för att denna skall
ge något större ekonomiskt utbyte, innan det har blivit slutligen avgjort om
utrymmet skall tas i anspråk eller inte.

Kommittén framhåller vidare, att en upplåtelse med därav föranledda
olägenheter i hög grad kan drabba även andra rättsägare i fastigheten, t. ex.
innehavare av nyttjanderätt eller servitut. I överensstämmelse med expropriationslagen
innehåller andra stycket, att sådan rättsägare äger samma
rätt till ersättning och ränta som enligt första stycket tillkommer fastighetsägaren.
Självständigt anspråk på ersättning som avses här tillkommer
endast innehavare av nyttjanderätt, servitut och liknande rättigheter, medan
däremot innehavare av sakrättsligt skyddad fordringsrätt är hänvisad
till gottgörelse ur den ersättning som tillkommer markägaren (36 §).

För tydlighets skull erinrar kommittén om att ersättningsreglerna inte
omfattar andra fastigheter än sådana som blir föremål för upplåtelse enligt
3 §. Uppkommer till följd av anläggningsföretaget skada på annan fastighet,
kan gottgörelse utgå enligt vanliga grannelagsrättsliga regler.

Remissyttrandena. Kommitténs ståndpunkt, att endast företrädare
för fastighet som blir föremål för upplåtelse är
berättigade till ersättning, kritiseras av några remissinstanser.

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

överlantmätaren i Jönköpings län anser att ersättning bör utgå även för
intrång på annan fastighet, som berörs av anläggningen, och för skada som
kan uppkomma för fastighetens ägare. Även överlantmätaren i Gävleborgs
län finner det betydligt mera praktiskt, om samtliga ersättningsanspråk som
orsakas av en anläggning kunde regleras i ett sammanhang enligt den föreslagna
lagens regler. Av samma mening är Svenska kommunaltekniska föreningen,
som anser den föreslagna ordningen böra tillämpas endast i den
mån oförutsedda skador inträffar under arbetet med företaget.

Expropriationsutredningen anför däremot, att ägare av helt utomstående
grannfastighet inte bör kunna med stöd av 4 § i förslaget göra gällande
anspråk på intrångsersättning till följd av anläggningens drift. Eftersom
författningstexten kan ge utrymme för en häremot stridande tolkning,
bör enligt utredningen ordalagen jämkas något.

Svea hovrätt anmärker, att paragrafens avfaltning inte ger någon ledning
för bedömning av frågan efter vilka normer ersättning
för upplåtelse av utrymme skall beräknas. Att
de vid expropriationslagens tillämpning utbildade principerna skall komma
till användning med vissa avvikelser bör enligt hovrätten komma till
uttryck i lagtexten (jfr 137 § byggnadslagen). Stadskollegiet i Stockholm
finner det lämpligt att ta upp en bestämmelse motsvarande 7 § expropriationslagen
eller en uttrycklig hänvisning till detta lagrum. Sveriges fastighetsägareförbund
ifrågasätter likaledes, om inte särskild hänvisning
bör göras till tillämpliga bestämmelser i expropriationslagen eller, om lagtekniska
svårigheter möter däremot, om det inte bör anges att ersättningen
skall prövas enligt grunderna i nämnda lag.

I fråga om möjligheten att vid ersättningens bestämmande avräkna
nytta från skada finner stadskollegiet i Stockholm inte något tydligt sammanhang
mellan å ena sidan det av kommittén gjorda uttalandet, att situationen
här delvis är en annan än vid ianspråktagande enligt expropriationslagen,
därför att fråga är om upplåtelse för ändamål som är gemensamt
för flera fastigheter, och å andra sidan den därav dragna slutsatsen,
att kompensation för nyttan i allmänhet inte kan komma i fråga. Enligt
kollegiets mening bör snarare föreskrifterna i 2 § första och andra styckena
om anläggningens synnerliga vikt eller fördel för fastighet föranleda
slutsatsen, att sådan kompensation i regel kommer i fråga för fastighet,
som är ansluten till anläggningen. Hur därmed än kan förhålla
sig, bör ersättningsfrågan inte överlämnas åt rättstillämpningen med de
knapphändiga motivuttalanden soin förekommer i betänkandet.

Beträffande utgångspunkten för beräkning av ränta påpekar
Svea hovrätt, alt sakägaren har möjlighet att indriva ersättningen
så snart denna har förfallit till betalning. Han bör då inte heller gå miste
om ränta för tid varunder huvudmannen eller samfälligheten har försummat
att utge ersättningen. Skulle sakägaren avstå från att göra anspråk på

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

ersättning torde därav självfallet följa att ränta inte heller skall utgå.
Eftersom ersättning skall erläggas inom tre månader från det att anläggningsbeslutet
har vunnit laga kraft (36 §), bör enligt hovrätten skyldighet
att betala ränta inträda sedan denna tid har förflutit, jfr 48 och 55 § g
expropriationslagen. Samma utgångspunkt för ränteberäkningen förordas av
lagberedningen.

Departementschefen. I överensstämmelse med vad som gäller vid expropriation
bör som kommittén har förordat endast intrång och skada på den
fastighet i vilken utrymme för anläggningen tas i anspråk grunda rätt till
ersättning enligt den föreslagna lagen. Ett förtydligande härom synes böra
göras. Jag förordar därför att första stycket första punkten får den lydelsen
att ägaren till fastighet, i vilken utrymme för anläggning upplåts, är berättigad
till ersättning för upplåtelsen och för annat intrång, som orsakas fastigheten
genom anläggningens utförande eller begagnande. Angåe‘nde den
närmare innebörden av fastighetsbegreppet i detta sammanhang hänvisar
jag till vad jag anfört under 3 §. I övrigt föreslår jag endast en mindre jämkning
i första stycket av huvudsakligen redaktionell natur.

När det gäller ersättningsskyldighetens omfattning delar jag kommitténs
mening, att vanliga expropriationsrättsliga grundsatser bör komma
till användning. Som kommittén framhåller föranleds vissa modifikationer
bl. a. av att det är fråga om ingrepp i enskilds rätt till förmån för andra
enskildas intressen och, när upplåtelsefastigheten själv ingår i företaget,
av att upplåtelsen tillgodoser ett ändamål som är gemensamt för denna
och övriga fastigheter. I sistnämnda situation är det med hänsyn till att
nyttan är gemensam för de anslutna fastigheterna inte skäligt att, enligt
expropriationslagens princip om avräkning av nytta från skada, reducera
ersättningsbeloppet enbart med den nytta som tillkommer upplåtelsefastigheten.
Genom att i stället oreducerad ersättning utgår från samtliga anslutna
fastigheters ägare kommer nyttan att slås ut på dessa efter vanliga fördelningsnormer.
Även i övrigt torde vissa avvikelser från vad som gäller
i fråga om expropriationsersättning vara påkallade. Det bör kunna överlämnas
åt rättstillämpningen att med beaktande av lagstiftningens syfte
och funktion ta ställning till frågan i vad mån avvikelser från de expropriationsrättsliga
principerna är motiverade.

Den rätt till ränta på ersättningsbeloppet som föreslås har främst sin
grund i att den fastighetsägare som berörs av upplåtelsen eller annan ersättningsberättigad
bör ha ersättning för den förlust som drabbar honom genom
att han efter det att utrymmet har tagits i anspråk inte längre äger
disponera över egendomen som förut. Före ianspråktagandet kan han i regel
utnyttja egendomen på huvudsakligen samma sätt som tidigare och torde
då inte böra äga uppbära ränta. I överensstämmelse härmed synes den
av kommittén föreslagna utgångspunkten för ränteberäkningen böra följas.

153

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

Flertalet remissinstanser har också stannat för denna lösning. Att som förordas
i ett par yttranden låta ränta utgå redan från för fallodagen, fastän
tillträde ännu inte har skett, synes vara mindre tilltalande med hänsyn även
till att det vid nämnda tidpunkt är ovisst om upplåtelsen alls kommer till
stånd.

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen i andra stycket om rätt
till ersättning för innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt har
inte föranlett erinran under remissbehandlingen. Jag vill också ansluta mig
till förslaget i denna del. Bestämmelsen avser innehavare av nyttjanderätt,
servitut och liknande rättigheter men däremot inte innehavare av fordran
för vilken fastigheten svarar. Sistnämnda rättighetshavare äger enligt 36 §
erhålla gottgörelse ur den ersättning som tillkommer fastighetsägaren.

De rättighetshavare som avses här är desamma som de vilka enligt 8 §
tredje stycket andra punkten äger föra talan vid förrättningen. För att utmärka
att fråga är om andra rättighetshavare än innehavare av fordringsinteckning
eller annan rättighet till betalning ur fastigheten har kommittén
här liksom i 8 § valt uttrycket »innehavare av nyttjanderätt eller annan
särskild rätt», ett uttryck som förekommer på åtskilliga håll i lagstiftningen.
Expropriationsutredningen har gjort anmärkning häremot och anfört,
att uttrycket »särskild rätt» torde inbegripa även fordringsrätt som häftar
vid fastigheten på grund av inteckning eller av annan anledning. Det är riktigt,
att uttrycket »särskild rätt» förekommer i expropriationslagen i sådan
mera vidsträckt betydelse. Med hänsyn härtill kan möjligen någon oklarhet
vara förenad med uttrycket »nyttjanderätt eller annan särskild rätt».
Jag förordar därför att sistnämnda uttryck här och i 8 § ersätts med uttrycket
»annan särskild rätt till fastigheten än för fordran».

5 §•

I paragrafen ges vissa allmänna riktlinjer för det sätt på vilket en gemensamhetsanläggning
skall planläggas och utföras.

Kommittén. Kommittén anser det tillräckligt alt i lagtexten ange en allmän
grundsats till ledning för frågans bedömning. Delvis efter förebilder
i närbesläktad lagstiftning stadgas sålunda i paragrafens första punkt,
att anläggning skall förläggas och utföras på sådant sätt att ändamålet
med den kan utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet.

Ett specialfall inträffar när det, utan att överdimensionering skall företas
enligt 2 § andra stycket, kan väntas att nya fastigheter kommer alt inträda
och det anses vara en fördel att redan vid anläggningens utförande
vidta vissa åtgärder som kan underlätta en senare utvidgning. Som
exempel nämns, att en parkeringsanläggning som utförs helt inom en
fastighets gränser kan väntas bli utsträckt senare, så att det blir nödvändigt
att ta i anspråk även mark tillhörande fastighet, vilken genom en

154 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

brandmur skiljs från förstnämnda fastighet. Om muren redan vid parkeringsanläggningens
tillkomst utförs så, att den lätt kan öppnas i samband
med den tänkta utvidgningen av anläggningen, kan vissa merkostnader
undvikas. En sådan åtgärd torde i allmänhet inte kunna omfattas
av det ändamål anläggningen skall främja för redan anslutna fastigheter.
Med hänsyn till kostnaderna för åtgärden torde därför för dess
tillåtlighet fordras en komplettering av den allmänna regeln om sättet för
anläggningens utförande. Av samma skäl bör skyldigheten att genom
sådan åtgärd förbereda en kommande utbyggnad hållas inom tämligen
snäva gränser. Enligt kommitténs mening är åtgärden egentligen inte
motiverad i andra fall än när den är jämförelsevis enkel att vidta i samband
med anläggningens byggande och dessutom inte föranleder annat
än obetydlig merkostnad.

Enligt det anförda föreslår kommittén en tilläggsbestämmelse enligt
vilken det även må vidtas åtgärd till underlättande av framtida tillbyggnad
eller ökat utnyttjande av anläggningen, om av åtgärden föranledd
merkostnad är endast ringa. Eftersom syftet bara är att underlätta en utvidgning
i framtiden dras en gräns mot det i 2 § andra stycket behandlade
fallet att anläggningen bör utbyggas i ett sammanhang. Bestämmelsens
avfattning medger ett visst mått av diskretionär prövning. Frågan
huruvida en merkostnad är ringa bör bedömas inte bara med hänsyn
till kostnadens absoluta belopp utan även i jämförelse med totalkostnaden
för anläggningen och — framför allt — i förhållande till de fördelar
som åtgärden kan antas medföra.

Kommittén påpekar, att paragrafen är avsedd att tillämpas inte bara av
förrättningsmannen utan även efter förrättningens slutförande av sakägarna
själva. I den mån frågan inte har blivit föremål för överenskommelse
mellan dem, anger regeln på vilket sätt förrättningsresultatet skall omsättas
i praktiken.

Remissyttrandena. Beträffande den i andra punkten upptagna förutsättningen,
att åtgärd för underlättande av framtida tillbyggnad eller ökat utnyttjande
av anläggningen får föranleda endast ringa merkostnad, framhåller
lagberedningen, att det är önskvärt att denna begränsningsregel görs
mindre stelt bunden till merkostnadens faktiska belopp. Beredningen påpekar
även, att frågan om överdimensioneringen har ett nära samband med
frågan vilken värderingsnorm som skall tillämpas enligt 41 §.

Departementschefen. Den i första punkten angivna principen för det sätt
på vilket anläggningen skall förläggas och utföras har motsvarigheter i annan
närbesläktad lagstiftning och bör inskrivas även i förevarande lag.

Med anledning av lagberedningens invändning mot andra punkten vill

155

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

jag erinra om kommitténs uttalande, att frågan huruvida en merkostnad är
ringa bör bedömas inte bara med hänsyn till kostnadens absoluta belopp
utan även i jämförelse med totalkostnaden för anläggningen och i förhållande
till de fördelar som åtgärden kan antas medföra. Enligt min mening
ger den föreslagna lydelsen tillräckligt utrymme för en fri bedömning. Från
nämnda synpunkt torde därför inte föreligga någon anledning till ändrad
lydelse. Jag föreslår endast en redaktionell jämkning. Den av beredningen
berörda värderingsnormen i 41 § återkommer jag till vid behandlingen av
sistnämnda paragraf.

6 §■

Paragrafen innehåller de grundläggande bestämmelserna om den bidragsplikt
som åvilar fastighetsägarna. När samfälligheten är organiserad
som juridisk person tas bidragen ut genom uttaxering enligt bestämmelser
i 25 §. Det sker genom att styrelsen upprättar debiteringslangd och
på samfällighetsstämma ger fastighetsägarna del därav. Det belopp som
upptagits i debiteringslängden tas därefter ut hos fastighetsägarna genom
styrelsens försorg. Som har framgått av den allmänna motiveringen
har säkerhet för att fastighetsägarna fullgör sin bidragsskyldighet ansetts
böra skapas genom särskilda bestämmelser om att fastigheterna skall
svara för bidragen. Sådana bestämmelser har i kommitténs förslag tagits
upp i den särskilda lagen om förmånsrätt för fordringar enligt nu förevarande
lag om vissa gemensamhetsanläggningar. Enligt dessa bestämmelser
äger samfälligheten för tillskott som fastighetsägarna skall utge
på grund av uttaxeringen samma förmånsrätt som enligt 17 kap. 6 §
handelsbalken tillkommer enskild ränteägare för avgäld av fast egendom.
Den särskilda lagen föreskriver vidare vissa gränser för förmånsrätten i
fråga om det belopp intill vilket förmånsrätten får åtnjutas i varje särskild
fastighet och den tid under vilken det får ske. Dessa bestämmelser
om förmånsrättens gränser har i departementsförslaget fått sin plats i
förevarande 6 § bland övriga grundläggande bestämmelser om bidrag till
anläggningen. I redaktionellt hänseende har det medfört, att bestämmelserna
om själva bidragsskyldigheten, vilka upptagits i första och
andra styckena av 6 § i kommitténs förslag, förts samman till ett första
stycke i paragrafen och bestämmelserna om förmånsrättens gränser tagits
in som ett andra stycke. Som tredje stycke följer därefter bestämmelser
motsvarande dem i tredje stycket av kommitténs förslag.

Kommittén. Kommittén föreslår att bidragsskyldigheten skall fullgöras
genom penningbidrag och diskuterar närmare frågorna, vilka fastighctei
bidragsskyldigheten bör åligga och hur ansvaret skall fördelas mellan dem.

Beträffande den förstnämnda frågan finner kommittén det ligga i sakens

156

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

natur, alt ansvaret bör åvila alla de fastigheter som är anslutna till anläggningen
men inte fastighet som står utanför. I enlighet därmed föreslår kommittén
i paragrafens första stycke en bestämmelse, att ägarna till de fastigheter
som är anslutna till anläggningen skall gemensamt bidra till de
med företaget förenade kostnaderna.

Angående fördelningen av kostnaderna är enligt kommittén två huvudlösningar
tänkbara. Enligt den ena tas kostnaderna ut efter en mera schematiskt
angiven regel, som grundas på de olika fastigheternas på förhand
uppskattade, inbördes relationer med avseende på företaget. Den andra
möjligheten innebär, att fördelningen sker på grundval av en i efterhand
gjord mätning av varje fastighets faktiska utnyttjande av anläggningen under
viss tidsperiod till vilken kostnaderna kan hänföras. Bägge metoderna
har både fördelar och nackdelar. Metoden att lägga det verkliga tillgodogörandet
till grund för bedömandet kan leda till det mest rättvisa resultatet
men kan i vissa fall motverka önskemålen att göra en fastighets anslutning
effektiv och är i andra fall över huvud inte möjlig att tillämpa. En mera
schematisk regel, som bygger på beräkningar i förväg, är därför oundviklig
i många fall och kan även annars vara att föredra. Kommittén eftersträvar
en reglering, som ger utrymme åt båda metoderna för att åstadkomma eu
kostnadsfördelning, som medför det med hänsyn till varje särskilt företag
mest skäliga resultatet.

Etter redogörelse för de fördelningsnormer som har kommit till användning
i lagstiftningen på angränsande rättsområden och i de samverkansfall
som på grund av avtal förekommer utanför speciallagstiftningen anför kommittén
att en fördelningsnorm som bygger på fastighetstaxeringen kan lämnas
ur räkningen. Övriga tänkbara möjligheter är i stort sett att hänföra
till två grunder, antingen fastigheternas nytta (båtnad) av gemensamhetsanläggningen
eller deras beräknade användning av den. Att nyttan och den
beräknade användningen uppfattas som skilda grunder framgår enligt kommittén
exempelvis av bestämmelsen i 11 § lagen om enskilda vägar enligt
vilken den beräknade användningen gäller som huvudregel, medan nyttan
utgör maximeringsnorm. Med det resonemang som ligger till grund för
nämnda bestämmelse skulle det enligt kommittén ligga nära till hands att
låta nyttan vara avgörande för fördelningen av anläggningens byggnadskostnad
och låta den beräknade användningen bestämma fördelningen av
utgifter för underhåll och drift. Det är emellertid enligt kommittén angeläget
att undvika en differentiering av fördelningsnormen med hänsyn till
skilda slags kostnader. En enhetlig fördelningsnorm bör eftersträvas som
i huvudsaklig överensstämmelse med både nyttan och den beräknade an\ändningen
ger uttryck för tanken, att kostnadsfördelningen bör ske enligt
vad som är skäligt med hänsyn till den betydelse gemensamhetsanläggningen
har för varje ansluten fastighet. Mot användningen av begreppet nvtta

157

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1066

talar enligt kommittén den särskilda innebörd begreppet har kommit alt fä
i rättstillämpningen på närbesläktade områden. Vidare har varken nyttan
eller den beräknade användningen tillräckligt omfattande innebörd för att
täcka samtliga fall som kan uppkomma enligt kommitténs förslag.

Kommittén anser i stället övervägande skäl tala för att fördelningen
grundas på det faktiska behov som varje fastighet kan beräknas få av anläggningen.
Den av kommittén föreslagna huvudregeln i andra stycket om
fördelningen lyder därför, att bidragsskyldigheten fördelas mellan fastigheterna
efter vad som prövas skäligt med hänsyn till deras beräknade behov
av anläggningen. Innebörden är, att det efter ett objektivt bedömande
skall avgöras, i vilken omfattning fastigheten beräknas behöva tillgång till
anläggningen. Regeln ansluter i praktiken nära till en fördelning efter nytta
och torde i de flesta fall ge väsentligen samma resultat som en sådan
fördelning. Vid förrättningen skall bestämmas särskilda andelstal för samtliga
deltagande fastigheter (16 § andra stycket). Senare inträffande omständigheter
som berör fastigheten skall i princip inte beaktas. Om de medför
en mera stadigvarande förändring av behovet, kan de dock utgöra anledning
till omprövning av fördelningsfrågan vid ny förrättning.

Den andra metoden, som innebär fördelning av bidragsskyldigheten efter
det verkliga tillgodogörandet, torde enligt kommittén komma till användning
endast vid vissa typer av anläggningar, där det över huvud är möjligt att
göra en mätning av varje fastighets utnyttjande, t. ex. vid värmeanläggningar,
parkeringsanläggningar och tvättstugor. I fråga om trafikleder, lekplatser,
invallningar och liknande anläggningstyper torde däremot av praktiska
skäl vara uteslutet att bestämma i vilken utsträckning varje deltagande fastighet
har tagit anläggningen i bruk.

Kommittén anser även andra omständigheter kunna föranleda, att sistnämnda
fördelningsnorm i många fall ter sig mindre lämplig än en schematisk
regel som tar sikte på det i förväg beräknade behovet. Eftersom konstaterandet
av det verkliga tillgodogörandet oftast inte kan göras förrän kostnaden
har uppstått och fordran därpå förfallit till betalning, kan tillvägagångssättet
inte komma till användning i sådana fall då medel inte finns tillgängliga
för att täcka kostnaden. Man förlorar också den förenkling som
det innebär att slippa bestämma utnyttjandet i efterhand.

Möjligheterna att fördela kostnaderna efter det verkliga tillgodogörandet
måste enligt kommittén underkastas ytterligare begränsningar för att förhindra
att reglerna om anslutningstvång kringgås. Detta tvång, som väsentligen
tar sig uttryck i en skyldighet att bidra till företagets kostnader, skulle
förlora i betydelse, om det var möjligt att undgå denna skyldighet genom
att underlåta att begagna anläggningen. Kommittén söker därför på lämpligt
sätt inskränka möjligheterna att fördela kostnaderna på grundval av
mätning i efterhand. Regeln om fördelning på denna grund begränsas enligt

158

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

förslaget till att avse endast underhålls- och driftskostnader. I fråga om
byggnadskostnaden, som även innefattar bl. a. ersättning för upplåtet utrymme
till anläggningen, föreslås däremot fördelning efter andelstal.

Huruvida en regel om fördelning efter det verkliga utnyttjandet bör begränsas
även av andra skäl är enligt kommittén en fråga, som inte bör underkastas
detaljreglering utan får avgöras på grundval av ett allmänt lämplighetsövervägande
med hänsyn till omständigheterna vid varje särskilt
företag. Detta kan leda till att regeln görs tillämplig på enbart underhållseller
enbart driftskostnaden eller till viss del på båda.

Som undantag från huvudregeln om fördelning efter fasta andelstal föreslår
kommittén bestämmelsen att, om det genom mätning eller på liknande
sätt kan bestämmas i vilken omfattning anläggningen under viss tid
har utnyttjats för varje fastighet, på nämnda tid belöpande underhålls- och
driftskostnad må i den mån så finnes lämpligt täckas genom särskilda bidrag
motsvarande varje fastighets sålunda bestämda utnyttjande av anläggningen.
Att avgöra i vilka fall bestämmelsen skall komma till användning
är enligt kommittén i första hand anförtrott sakägarna själva, dock med
den begränsning som följer av att samfällighets beslut som inte står i överensstämmelse
med lagens regler kan förklaras ogiltigt efter prövning vid
domstol.

Av vad jag tidigare har anfört framgår, att kommittén föreslår särskilda
bestämmelser om förmånsrätt för tillskott som skall utges av fastighetsägarna
på grund av uttaxering enligt 25 §, motsvarande 26 § i kommitténs
förslag. Som också redan framgått anser kommittén, att denna förmånsrätt
bör vara underkastad vissa begränsningar i fråga om omfattning
och varaktighet. Förmånsrätten skall sålunda i varje särskild fastighet
få åtnjutas till belopp, som har angivits i meddelat anläggningsbeslut
och befunnits motsvara vad som belöper på fastigheten av den
beräknade kostnaden för anläggningens utförande. Vidare får förmånsrätt
inte göras gällande längre än den genom beslutet fastställda tid under
vilken anläggningen med sedvanligt underhåll kan antas bevara sitt värde
väsentligen oförminskat. Förmånsrätten avser såväl primärt som subsidiärt
ansvar för tillskott till samfälligheten. Härav följer bl. a. att de fastställda
maximibeloppen inte får överskridas ens vid utkrävande av delägares
subsidiärt solidariska ansvar enligt 26 §, motsvarande 27 § i kommitténs
förslag.

Inskränkningarna i förmånsrätten tar närmast sikte på det fall då överenskommelse
mellan delägarna inte kan uppnås i frågan och denna därför
måste regleras i lagen. Föreligger överenskommelse om att samfällighetens
bidragsfordringar inte skall vara förenade med särskild förmånsrätt eller
att de skall utgå med förmånsrätt i mindre omfattning än som följer av
lagens regler, saknas enligt kommittén anledning att frånkänna överenskommelsen
verkan för framtiden. Men kommittén menar att något hinder

159

Kungl. Maj.ts proposition nr 12S år 19 ti ti

inte heller bör föreligga mot att delägarna med verkan för framtiden
kommer överens om att förmånsrätt skall åtnjutas i större omfattning än
lagen anger. De invändningar som kan resas däremot med hänsyn till
tredje mans berättigade anspråk på rättsskydd är inte av principiellt annan
karaktär än de som gäller andra frågor rörande vilka frivillig uppgörelse
med sakrättslig effekt är tillåten. Att kommittén sålunda anser en
vidsträckt dispositionsfrihet böra råda även i fråga om förmånsrätten
kommer till uttryck i 16 och 17 §§ i förslaget. Det högsta belopp och den
längsta tid för vilka förmånsrätt får åtnjutas i varje fastighet skall bestämmas
vid förrättningen och enligt 16 § tas upp i anläggningsbeslutet.
Till följd därav kan de också bli föremål för överenskommelse enligt 17 §
med därav följande prövning av dess innehåll med hänsyn till inteckningshavares
och därmed jämställda rättsägares intressen.

Kommittén behandlar därefter frågan om bidragsskyldighetens fullgörande
i samband med att ansluten fastighet byter ägare, överlåtare och förvärvare
kan visserligen genom avtal bestämma vem av dem som slutligt
skall svara för bidraget, men deras överenskommelse kan enligt kommittén
inte gälla i förhållande till samfälligheten. Såvitt angår exekutiv försäljning är
frågan enligt kommittén löst genom 134 § utsökningslagen. Enligt detta lagrum
är egendomen när köparen har fullgjort sin betalningsskyldighet, i hans
hand fri från ränta, utskyld eller annan för egendomen utgående avgift, som
har förfallit till betalning före försäljningsdagen. Även vid annan överlåtelse
anser kommittén bidragsfordringens förfallodag böra vara avgörande. Det kan
emellertid enligt kommittén vara tveksamt om förfallodagen skall jämföras
med tidpunkten för äganderättsövergången eller med tillträdesdagen. I nära
överensstämmelse med vad som gäller enligt exempelvis 5 § fjärde stycket
lagen om enskilda vägar och 25 § andra stycket lagen om allmänna vattenoch
avloppsanläggningar anser kommittén den avtalade tillträdesdagen böra
markera gränsen mellan gammal och ny ägares skyldigheter. I enlighet därmed
föreslår kommittén som tredje stycke i paragrafen bestämmelsen att,
om fastighet överlåts annorledes än genom inrop på exekutiv auktion, nye
ägaren inte svarar för bidrag som har förfallit till betalning innan han skall
tillträda fastigheten, om annat ej följer av 27 § andra stycket i förslaget.
Undantaget är betingat av det subsidiärt solidariska ansvar som åvilar delägare
enligt 27 § andra stycket och innebär, att detta ansvar inte får aktualiseras
innan det har konstaterats att brist uppstått även hos den nye ägaren.
I denna särskilda situation svarar denne alltså även för belopp som har
förfallit till betalning före tillträdesdagen. Ansvaret är dock begränsad till
bidrag som har förfallit till betalning inom ett år före tillträdesdagen och
som inte skall utgå med särskild förmånsrätt i fastigheten.

Remissyttrandena. 1 fråga om bidragsskyldighetens fördelning
enligt huvudregeln uttalar stadskollegiet i Stockholm, att i

160

Kungl. M(tj:ls proposition nr 128 år W66

själva verket inte det rent faktiska behovet utan ett på mer eller mindre
bärkraftiga grunder uppskattat behov blir vägledande för andelstalet och att
skillnaden mellan ett sålunda uppskattat behov och det rent faktiska behovet
många gånger kan vara ej obetydligt. Det kan då, menar kollegiet,
framstå som tveksamt om det för gemensamhetsanläggningar bör införas eu
ny princip för kostnadsfördelningen. I stället för att förlita sig på möjligheten
att ändra andelstalet synes en mera varaktig grund för detta böra eftersträvas.
Kollegiet anser, att av betänkandet inte framgår annat än att nyttan
är den lämpligaste grunden för att uppnå en sådan varaktighet och att den
också synes möjliggöra en mera rättvis beräkning av de belopp som senare
tillkommande fastighetsägare skall erlägga vid inträde i samfällighet.

Frågan i vilka fall bidragsskyldighetens fördelning efter det
faktiska utnyttjandet av anläggningen skall kunna påkallas berörs
i ett par yttranden. Svea hovrätt framhåller, att det inte finns några
garantier för att en minoritet av fastighetsägare kan genomdriva en fördelning
efter det faktiska utnyttjandet ens om denna metod objektivt sett är
synnerligen lämplig. I allt fall om bestämmelserna i 2 § om överdimensionering
skulle lagfästas, synes det hovrätten ofrånkomligt att någon form av
minoritetsskydd införs i detta hänseende. Vid förrättningen bör enligt hovrättens
mening kunna prövas, om denna metod kan användas beträffande
underhålls- och/eller driftskostnader, varefter ett visst mindretal fastishetsägare
ges rätt att kräva tillämpning av metoden. Lagberedningen erinrar
om att enligt kommitténs motiv avgörandet av frågan, i vilka fall den
faktiska användningen skall bestämma underhålls- och driftskostnaden, är
anförtrott sakägarna. Samfällighetsbeslut som inte står i överensstämmelse
med lagens regler skall emellertid kunna förklaras ogiltigt av domstol. Med
den vaga formulering stadgandet har fått torde enligt beredningen delägares
möjlighet att erhålla ändring i ett av samfälligheten fattat beslut vara synnerligen
begränsad. I många fall — främst i fråga om anläggningar av den
typ där driftskostnaden står i nära relation till den faktiska förbrukningen,
t. ex. värme- och varmvattencentraler — kan det uppenbarligen vara lämpligt,
att åtminstone sådan kostnad fördelas efter en erfarenhetsmässigt beräknad
normalförbrukning. Det kan t. o. m. framstå som direkt obilligt, att
driftskostnaden fördelas efter andelstalet. Sålunda torde, fortsätter beredningen,
ägaren av en fastighet som har anslutits enligt 2 § andra styeket
normalt inte böra behöva bidra till kostnaden för t. ex. eldningsolja för en
värmeanläggning innan anläggningen är till faktisk båtnad för hans fastighet.
Enligt beredningens mening bör därför i stadgandet utsägas att, om det
genom mätning eller på erfarenhet grundad uppskattning kan beräknas i
vilken omfattning anläggningen under viss tid utnyttjas för varje fastighet,
den på samma tid belöpande underhålls- och driftskostnaden skall, om inte
särskilda skäl är däremot, täckas genom särskilda bidrag motsvarande varje
fastighets sålunda beräknade utnyttjande av anläggningen. Det bör enligt be -

161

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

redningen ankomma på förrättningsmannen att i anläggningsbeslutet ange,
om kostnaderna skall fördelas på detta sätt. Därvid bör också normerna för
beräkningen bestämmas. Bestämmelse härom skulle lämpligen kunna införas
i 16 § sista stycket. Stadgandet i 6 § andra stycket andra punkten bör
självfallet få tillämpas, även om förrättningsmannen inte har föreskrivit
något därom i anläggningsbeslutet men det längre fram skulle visa sig att
mätning eller uppskattning kan ske.

Enligt beredningens mening bör inte — som andra punktens formulering
närmast ger vid handen — en förutsättning för tillämpningen vara, att
en exakt bestämning av det faktiska utnyttjandet kan ske, utan en uppskattning
efter erfarenhetsmässigt uppställda normer bör kunna godtas.

I fråga om möjligheterna för delägarna att komma överens om att förmånsrätt
skall åtnj utas i större omfattning än lagen anger framkommer
kritiska synpunkter i ett par yttranden. Sålunda finner Svea hovrätt,
att denna möjlighet inte framgår av förmånsrättslagens text och att en så
viktig fråga bör regleras i nämnda lag. Hovrätten anser kommitténs ståndpunkt
i denna fråga inte heller vara sakligt tillfredsställande. Visserligen
skall överenskommelsens innehåll prövas med hänsyn till inteckningshavares
och därmed jämställda rättsägares intressen. Det måste emellertid
för rättsägarna eller förrättningsmannen vara svårt att bedöma verkningarna
av förmånsrätten på längre sikt. Risk föreligger också att sakägarna
kommer överens om förmånsrätt för större belopp än lagen medger i avsikt
att tillskapa säkerhet för ovidkommande kredit. Är sakägarna överens, möter
det i regel inte heller några svårigheter för dem att ordna säkerhet genom
inteckningar. Sakägarna bör därför inte tillåtas att överenskomma om
större omfattning av förmånsrätten än lagen anger. Ett undantagsstadgande
av detta innehåll krävs i 17 § i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar.

Uppfattningen delas av lagberedningen.

Beredningen anser vidare att bestämmelserna om gränser för förmånsrättens
utövning hör till de föreskrifter om förrättningen som bör tas upp i
lagen om vissa gemensamhetsanläggningar. I förmånsrättslagen bör enligt
beredningen, såvitt nu är i fråga, endast anges att förmånsrätt i varje särskild
fastighet får åtnjutas till belopp och för tid som har angivits i anläggningsbeslut.

Angående den föreslagna regeln i tredje stycket om bidragsskyldighetens
fullgörande när fastighet byter ägare erinrar lagberedningen,
att bestämmelsen inte är tillämplig, när fastighet förvärvas genom inrop på
exekutiv auktion. Beredningen antar, att kommittén menar att det i sådant
fall följer av 134 § utsökningslagen att köparen inte häftar för bidrag som
förfallit till betalning före försäljningsdagen. Enligt beredningen är det i
sak inte något att erinra mot alt man låter försälj ningsdagen vara avgörande
i detta fall. Stadgandet i 134 § utsökningslagen reglerar emellertid enligt
sin ordalydelse inte frågan om köparens rent personliga betalningsskyl6
Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. .Yr 128

162

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1066

dighet. Det är därför enligt beredningen lämpligt att låta den avsedda lösningen
komma till direkt uttryck i lagtexten. Beredningen hänvisar i detta
sammanhang till motsvarande regel i 7 kap. 60 § vattenlagen.

Departementschefen. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen i första
stycket om skyldighet för de till anläggningen anslutna fastigheternas ägare
att bidra till kostnaderna har inte föranlett erinran under remissbehandlingen.
En uttrycklig bestämmelse av detta innehåll synes dock inte behövlig.
Lagtexten torde kunna ta sikte direkt på kostnadernas fördelning mellan
de anslutna fastigheternas ägare. I denna del innehåller kommitténs förslag
dels en huvudregel, enligt vilken en schematisk fördelning sker efter en
på förhand bestämd fördelningsgrund, och dels en kompletterande regel om
fördelning efter de olika fastigheternas i efterhand konstaterade utnyttjande
av anläggningen.

Som schematisk fördelningsgrund föreslår kommittén fastigheternas beräknade
behov av anläggningen. Mot denna lösning har i ett remissyttrande
anförts, att det inte som kommittén har tänkt sig är det rent faktiska behovet
som blir vägledande utan ett på mer eller mindre bärkraftiga grunder
uppskattat behov och att skillnaden mellan ett sålunda uppskattat behov och
det rent faktiska behovet många gånger kan vara betydande. Den lämpligaste
grunden för kostnadsfördelningen anses i stället vara nyttan. Härtill
vill jag säga att varje i förväg gjord beräkning måste bygga på eu schematisk
uppskattning. Det gäller också vid en fördelning efter nytta. Mot en regel
om sådan fördelning kan anmärkas, att begreppet nytta inte synes ha en
fullt enhetlig innebörd och inte heller är tillräckligt vidsträckt för att passa
in på alla här uppkommande situationer. Den vanligaste innebörden av begreppet
— nämligen fastighets båtnad eller värdeökning på grund av anläggningen
— erbjuder det sålunda vissa svårigheter att tillämpa på sådana
anläggningar beträffande vilka båtnaden inte alltid kan bedömas utan att det
först konstateras i vilken omfattning anläggningen får utnyttjas för fastighetens
räkning. Detta gäller i all synnerhet om den sistnämnda frågan såsom
enligt förslaget i princip bör lösas efter samma grund som fördelningen av
bidragsplikten. Jag ansluter mig därför till kommitténs ståndpunkt, att fördelning
av bidragsskyldigheten enligt huvudregeln skall ske med ledning av
eu på objektiva grunder gjord uppskattning av de olika fastigheternas behov
av anläggningen. Att behovet inte behöver uppskattas annat än i relativa
tal betyder inte att en fastighetsägare saknar skydd mot att tvingas
erlägga högre bidrag än som svarar mot företagets absoluta nytta för hans
fastighet. Ett sådant skydd ligger i 2 §, enligt vilken fastigheten inte kan
anslutas mot ägarens vilja, om bidragsskyldigheten får sådan omfattning att
anläggningen inte kan anses vara av synnerlig vikt för fastigheten.

Mot den föreslagna bestämmelsen om fördelning efter det verkliga utnyttjandet
har inte heller gjorts erinringar som föranleder jämkning av för -

163

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

slaget. Med hänsyn till att bestämmelsen avser högst skiftande situationer
kan förutsättningarna för dess tillämpning knappast anges närmare än som
har skett och ett lämplighetsövervägande inte heller undvaras. Vad kommittén
har utvecklat till stöd för förslaget talar enligt min mening mot att som
det har föreslagits från något håll under remissbehandlingen ge ett generellt
företräde för principen om fördelning efter det verkliga utnyttjandet, när
sådan fördelning är tänkbar. Att binda möjligheten till kostnadsfördelning
av förevarande slag genom förrättningsbeslut synes vara en mindre smidig
lösning. Om utvecklingen föranleder önskemål om att övergå till fördelning
enligt huvudregeln, kan nämligen detta inte tillgodoses utan ny förrättning.
Kravet på minoritetsskydd får anses vara skäligen tillgodosett genom de
allmänna reglerna om styrelsens ansvarighet och om klander av beslut på
samfällighetsstämma. Huruvida minoriteten på grund av nämnda regler
skall få till stånd en ändring till sin fördel måste i fråga om förval tningsåtgärder
i allmänhet självfallet ofta bli beroende av lämplighetsöverväganden.
Den här aktuella situationen kan enligt min mening inte anses inta
någon särställning. Inte heller förslagets bestämmelser om överdimensionering
av gemensamhetsanläggning föranleder att kommitténs ståndpunkt i
förevarande avseende bör frångås.

Vid beräkning av det faktiska utnyttjandet bör självfallet — liksom då
sådan beräkning f. n. sker vid samverkan på grund av avtal —• komma
till användning metoder, som erbjuder en så säker bedömning som möjligt
utan att de fördenskull är onödigt kostnadskrävande. Detta torde
leda till att, som påpekas i ett remissyttrande, erfarenhetsmässigt uppställda
normer ofta tillämpas. Att så får ske överensstämmer enligt min uppfattning
också med den av kommittén föreslagna lagtexten.

Andra stycket innehåller enligt vad jag anfört inledningsvis till paragrafen
bestämmelser om förmånsrätt i de anslutna fastigheterna enligt lagen
om förmånsrätt för fordringar enligt nu förevarande lag för bidrag till kostnader
som avses i första stycket. Sådan förmånsrätt får fastställas att gälla
intill visst belopp och under viss längsta tid. I fråga om dessa begränsningar
av förmånsrättens omfattning kan jag i huvudsak hänvisa till vad jag har
anfört i den allmänna motiveringen. Därav framgår, att förmånsrättsbeloppet
enligt min mening bör bestämmas så att det i varje fastighet motsvarar
den ökning i fastighetens värde anslutningen beräknas medföra, dock högst
vad som belöper på fastigheten av den beräknade kostnaden för anläggningens
utförande. Tiden kan längst avse den tid under vilken anläggningen med
sedvanligt underhåll kan antagas bevara sitt värde väsentligen oförminskat.
Det är det belopp och den tid som fastställts vid förrättning enligt lagen och
anges i anläggningsbeslut enligt 16 § som blir bestämmande för förmånsrättens
gränser. Med anledning av några detaljanmärkningar under remissbehandlingen
vill jag anföra ytterligare några synpunkter. Kommittéförslaget
ger utrymme för frivilliga överenskommelser om förmånsrätten i princip

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

oberoende av de föreslagna begränsningarna av rättighetens omfattning. Att
detta är möjligt följer av att förmånsrättens gränser skall anges i anläggningsbeslut
och av att sådant beslut under vissa förutsättningar skall grundas
på överenskommelse. En överenskommelse rörande förmånsrätt har i
princip inte andra verkningar för tredje man än en överenskommelse i något
annat hänseende. Uttalandena i ett par remissyttranden är emellertid
ägnade att föranleda viss försiktighet, när det gäller att avgöra i vad mån
avtal om förmånsrätt skall erhålla sakrättslig verkan. Är det fråga om
uppgörelse, som innebär att förmånsrätt skall åtnjutas i mindre omfattning
än förevarande paragraf medger, saknas anledning att inte låta uppgörelsen
få sakrättsliga verkningar enligt de allmänna reglerna i 17 §. Med hänsyn
till att förmånsrätt före inteckningar inte bör komma i fråga utan tvingande
skäl anser jag det emellertid tveksamt om anordningen bör få komma
till användning i större omfattning än som följer av förevarande paragraf.
Något behov härav synes knappast vara för handen, eftersom det i dessa
fall nästan alltid torde vara möjligt att anskaffa säkerhet av konventionellt
slag. Härtill kommer de betänkligheter som kan göras gällande mot att fastighet
tillåts bli föremål för en direkt kapitalbelastning, som — med hänsyn
till reglerna om oskadlighetsprövningen — i enstaka fall måhända kan
medföra risk för att vederbörande rättsägare tillskyndas viss, låt vara
obetydlig förlust. Att överenskommelse skall få sakrättsverkan redan när
den befinnes vara väsentligen utan betydelse för tredje mans säkerhet kan
sålunda just i detta hänseende komma att uppfattas som i viss mån stötande.
På nu anförda skäl anser jag mig böra föreslå ett förbud mot överenskommelse
om förmånsrätt i vidare omfattning än som medges enligt
förevarande paragraf. Förslagets 17 § andra stycket torde därför böra
kompletteras med en föreskrift om att överenskommelse inte får läggas till
grund för anläggningsbeslutet om den innebär att förmånsrätten får åtnjutas
för högre belopp än som motsvarar den ökning av fastighetens värde
anslutningen till anläggningen medför eller som belöper på fastigheten av
den beräknade kostnaden för anläggningens utförande eller under längre
lid än anläggningen med sedvanligt underhåll kan antas bevara sitt värde
väsentligen oförminskat.

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen i tredje stycket om betalningsskyldigheten
när ansluten fastighet har bytt ägare lämnar det fall att
fastigheten säljs på exekutiv auktion utanför. Kommittén har menat, att
detta fall regleras i 134 § utsökningslagen. Som lagberedningen emellertid
har påpekat i sitt remissyttrande omfattar detta lagrum enligt sin ordalydelse
inte köparens personliga betalningsskyldighet. I enlighet med vad lagberedningen
har förordat torde det böra införas en särskild föreskrift om att
för sälj ningsdagen är avgörande även för den personliga betalningsskyldigheten,
när fastighet säljs på exekutiv auktion. Jag förordar, att bestämmelsen
i tredje stycket ändras i enlighet härmed.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966 165

7 §•

Paragrafen innehåller en allmänt hållen regel om hur en gemensamhetsanläggning
skall brukas.

Kommittén. En reglering av det sätt på vilket en anläggning får utnyttjas
är enligt kommittén naturligen beroende av de faktiska möjligheter som
finns att tillgodogöra sig anläggningar av olika slag. Att meddela enhetliga
bestämmelser för alla företag som faller inom lagens tillämpningsområde är
inte möjligt utan en ingående detaljreglering. En sådan reglering måste
emellertid anses vara mindre önskvärd från skilda synpunkter och skulle
för övrigt knappast kunna göras fullständig. Bestämmelser i själva lagen om
anläggningens utnyttjande anser kommittén väsentligen kunna inskränkas
till att fastslå den allmänna principen, att nyttjandet skall ske i överensstämmelse
med anläggningens ändamål och de närmare föreskrifter som
meddelas för att vinna detta. Det är uppenbart att detta även innebär, att de
närmare föreskrifterna inte får stå i strid med ändamålet.

Är anläggningens kapacitet otillräcklig för de anslutna fastigheternas
behov, fordras någon form av ransonering för att garantera varje fastighet
ett visst minimiutnyttjande av anläggningen. Kommittén anser en regel
därom påkallad. Enligt paragrafens andra punkt må sålunda i den mån
det anses erforderligt anläggningens utnyttjande för varje ansluten fastighet
begränsas efter vad som prövas skäligt med hänsyn till fastighetens beräknade
behov av anläggningen.

Kommittén har även övervägt att av andra skäl begränsa rätten att utnyttja
anläggningen. Kommittén diskuterar sålunda närmare möjligheten
att genom avstängning påverka en fastighetsägare som har försummat sin
bidragsskyldighet att fullgöra denna och kommer till att avstängning kan
antas utgöra ett verksamt påtryckningsmedel i fråga om bidrag till anläggningens
underhåll och drift. Bidragen till byggnadskostnaden är däremot
enligt kommittén praktiskt taget helt säkrade genom förmånsrätten för uttaxerade
belopp och det subsidiärt solidariska betalningsansvaret.

Efter att närmare ha berört frågans behandling i andra sammanhang
anser sig kommittén inte böra uppställa något förbud mot avstängning. Sådan
åtgärd kan därför enligt kommittén tillgripas i den mån allmänna
rättsgrundsatser medger det. Kommittén erinrar om att möjligheterna att i
praktiken genomföra en avstängning i viss mån är varierande med hänsyn
till varje anläggnings karaktär. Inskränkningar i dessa möjligheter blir
nödvändiga t. ex. när åtgärden innefattar något mera än passivitet från den
avstängandes sida.

Remissyttrandena. Betydelsen av avstängningsmöjligheten understryks
av stadskollegiet i Göteborg. Kollegiet hänvisar till att man i fråga
om värmecentraler har kunnat konstatera stora nackdelar av eu skyldighet

166

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

att leverera värme till sådana fastigheter vilkas ägare underlåter att betala
fastställda avgifter.

Lagberedningen påpekar, att avstängning inte är tillåten i många fall och
inte utan vidare torde kunna tillgripas, om åtgärden skulle innebära besittningsrubbning
för en fastighetsägare eller hans hyresgäster. Eftersom en
aktsam samfällighetsstyrelse för att undgå skadeståndsansvar torde tillgripa
avstängning endast i klara fall, torde enligt beredningen det praktiska
värdet av avstängningsmöjligheten ofta bli ringa, om inte frågan regleras.

Departementschefen. Kommitténs förslag i förevarande paragraf, som inte
har föranlett några erinringar under remissbehandlingen, ansluter jag mig
till i princip. Jag föreslår en mindre jämkning av andra punkten. Liksom
kommittén anser jag också, att möjlighet till avstängning bör finnas
när en fastighetsägare försummar sin bidragsskyldighet. Denna möjlighet,
som föreligger utan stöd av särskild föreskrift, är väl inte obegränsad.
Frågan torde dock inte böra närmare regleras i detta sammanhang
utan får överlämnas åt praxis.

Förrättning

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen skall frågan om att inrätta
en gemensamhetsanläggning prövas vid förrättning genom särskild förrättningsman.
Bestämmelser härom meddelas i 8—20 §§.

8 §■

Denna paragraf innehåller huvudregeln, att frågan huruvida en anläggning
skall inrättas prövas vid förrättning. Vidare innehåller paragrafen bestämmelser
om vem som äger påkalla förrättning och vem som äger föra
talan vid förrättningen.

Kommittén. Som första stycke i paragrafen föreslår kommittén regeln,
att fråga huruvida anläggning skall inrättas enligt lagen prövas vid förrättning
i den ordning som föreskrivs i det följande.

Andra stycket innehåller bestämmelser om vem som äger ta initiativ till
förrättning. Sådan rätt tillkommer i första hand ägare till fastighet, som
uppges vara i behov av anläggningen. Av naturliga skäl kan inte fordras
mer än att sökanden själv påstår, att anläggningen tillgodoser ett behov
för hans fastighet. Initiativrätt bör enligt kommittén tillkomma även byggnadsnämnden
i orten. Från det allmännas synpunkt är det ofta angeläget,
att en gemensamhetsanläggning kommer till stånd, och en initiativrätt för
det allmänna anses därför ha goda skäl för sig. Med hänsyn till de ändamål
byggnadsnämnden bär att fullfölja anser kommittén det lämpligt, att
nämnden anförtros uppgiften att utöva initiativrätten. En sådan rätt är av
särskild betydelse i det fall då åtminstone någon ägare inom det aktuella

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966 167

området är intresserad av en samverkan men av olika skäl inte är benägen
att stå som initiativtagare.

Kommittén påpekar att betydelsen av byggnadsnämndens initiativrätt
är väsentligt inskränkt genom andra regler i förslaget. Nämnden har sålunda
inte befogenhet att få en gemensamhetsanläggning inrättad mot alla
enskilda intressenters önskan (2 § tredje stycket). När förfarandet väl har
påbörjats, har nämnden inte heller någon rätt att föra talan i egentlig mening.
Det kan dock ofta vara lämpligt att låta någon representant för
nämnden framföra sina synpunkter vid sammanträde under förrättningen
eller att samråda med nämnden på annat sätt.

Vad därefter angår frågan, vem som skall äga föra talan vid förrättningen,
anser kommittén huvudregeln böra vara, att talerätt tillkommer
ägare till fastighet som saken kan angå. Detta innebär enligt kommittén en
skärpning i förhållande till regeln i andra stycket men överensstämmer
med allmänna grundsatser om saklegitimation, enligt vilka talerätt tillkommer
den som är bärare av ett rättsligt skyddat intresse i en aktuell fråga.
Medan det för initiativrätt är tillräckligt att sökanden påstår att hans fastighet
är i behov av anläggningen, fordras för talerätt att det på objektiva
skäl kan konstateras en viss sannolikhet för att anläggningsföretaget kommer
att beröra den fastighet vederbörande företräder, antingen så att anläggningen
kan komma att tillgodose fastighetens behov eller så att fastigheten
kan fordras för anläggningens inrymmande. Att utsträcka kretsen av
taleberättigade till innehavare av mera begränsade rättigheter än äganderätt
bör enligt kommittén av olika skäl inte förordas. Det måste enligt kommittén
vara till fördel för förrättningshandläggningen att varje fastighet
därvid erhåller endast en företrädare.

Kommittén anser dock, att undantag från huvudregeln måste medges i
fråga om sakrättsägare i fastighet, där anläggningen skall inrymmas. Huvudregeln
gäller även här beträffande innehavare av fordringsinteckningar.
Sådana rättsägare äger inte självständig rätt till ersättning för upplåtelse
av utrymme till anläggningen utan erhåller i stället gottgörelse ur den ersättning
som tillkommer fastighetsägaren. Däremot bör enligt kommittén
nyttjanderättshavare, servitutshavare och liknande rättsägare, vilka har en
självständig rätt till ersättning, inte förvägras att uppträda som sakägare
vid förrättningen för att bevaka sin rätt. Deras talerätt är emellertid inte
begränsad till ersättningsanspråk. Synpunkter från dessa rättsägare kan
vara av stor betydelse även när det gäller anläggningens lokalisering och
upplåtelsens omfattning. Å andra sidan bör talerätten inte sträcka sig längre
än det intresse som uppbär den. Är t. ex. en nyttjanderätt begränsad till
en mindre del av fastighet, bör rättighetshavarens befogenhet att föra talan
vid förrättningen vara beroende av att nyttjanderättens utövning påverkas
av de väckta frågorna.

Enligt det anförda föreslår kommittén i tredje stycket bestämmelser av

168

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

innehåll, att rätt att föra talan vid förrättningen tillkommer ägare till fastighet
som saken kan angå samt i fråga om fastighet där anläggningen
kan komma att inrymmas även innehavare av nyttjanderätt eller annan
särskild rätt såvitt rättigheten berörs.

Remissyttrandena. Åtskilliga remissinstanser anser det önskvärt att flera
olika anläggningar skall kunna inrättas vid en och
samma förrättning. Till denna grupp hör lantmäteristyrelsen, överlantmätaren
i Värmlands län, Svenska stadsförbundet och Sveriges lantmätareförening,
vilka också förutsätter att sådan gemensam handläggning
kan ske enligt förslaget. Sveriges fastighetsägareförbund, Svenska
kommunaltekniska föreningen och Svenska teknologföreningen anser ifrågavarande
möjlighet böra komma till klart uttryck i lagtexten.

Förslaget om byggnadsnämndens initiativrätt vinner anslutning
från flertalet remissinstansers sida. Föreningen för samhällsplanering
finner det sålunda önskvärt, att kommunerna genom byggnadsnämnderna
får möjlighet att ta initiativ, som främjar en samverkan över fastighetsgränserna.
Länsarkitekten i Örebro län uttalar, att det förhållandet att
frågan om bildande av samfällighet är att betrakta som en planfråga måste
medföra att den myndighet som har att dana och övervaka den bostadssociala
miljön även äger befogenhet att tillse att intentionerna vid en planläggning
kan genomföras. Även med hänsyn till det många gånger akuta
behovet av en förbättring från bostadssocial synpunkt av kvartersmiljön
i äldre stadsdelar kan enligt länsarkitekten initiativrätt för byggnadsnämnden
inte undvaras. En sådan rätt är fullt i analogi med vad som gäller om
tomtindelning enligt byggnadslagstiftningen i dess numera ändrade lydelse.

Svea hovrätt avstyrker förslaget i denna del. Eftersom byggnadsnämnden
varken har befogenhet att få en gemensamhetsanläggning inrättad mot
alla enskilda intressenters önskan eller ens har någon talerätt i egentlig
mening vid förrättningen, synes det hovrätten helt omotiverat att nämnden
skall kunna få eu förrättning till stånd som måhända ingen av intressenterna
önskar. Det torde enligt hovrätten inte bli så svårt att finna
någon enskild fastighetsägare som är beredd att stå som sökande, om verkligt
intresse finns för en gemensamhetsanläggning. Riksförbundet landsbygdens
folk anser det knappast föreligga skäl att tillerkänna nämnden
initiativrätt. Inte heller överlantmätaren i Gävleborgs län anser tillräcklig
anledning finnas att ge byggnadsnämnden sådan rätt. Han anser det däremot
ofta påkallat att nämnden på ett tidigt stadium, t. ex. i samband med
prövning av planförslag, låter utreda förutsättningarna för sådan gemensamhetsanläggning
som kan vara av betydelse för planens utformning.
Särskilt stadgande härom torde inte behövas. Överlantmätaren i Jämtlands
län och Sveriges fastighetsägareförbund anser det tveksamt, om initiativrätt
bör tillkomma byggnadsnämnden.

169

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

Överlantmätaren i Östergötlands län anser det med hänsyn till stadgandet
i förslagets 2 § tredje stycket tvivelaktigt om byggnadsnämndens initiativrätt
får någon större praktisk betydelse.

När det gäller kretsen av taleberättigade anser överlantmätaren i
Värmlands län det kunna ifrågasättas, om inte ägaren till den fastighet
som saken kan angå bör tillerkännas befogenhet att i samtliga fall ensam
tala och svara vid förrättningen. Särskilt om den föreslagna bestämmelsen
i tredje stycket andra punkten skall tolkas så, att bl. a. samtliga
hyresgäster skall kallas till förrättning, kan detta enligt överlantmätarens
mening i vissa fall, t. ex. då fråga är om anordnande av gemensam parkeringsplats
på mark till ett flertal hyresfastigheter, befaras komplicera ärendets
handläggning så att eftersträvansvärda frivilliga överenskommelser
endast sällan kan erhållas. Sveriges lantmätareförening anser bestämmelsen
oklar och kunna föranleda tolkningssvårigheter. Man kan enligt föreningen
t. ex. fråga sig, om vanliga hyresförhållanden skall inrymmas eller inte.

Expropriationsutredningen anför, att under begreppet särskild rätt
torde falla även fordringsrätt som på grund av inteckning
eller eljest häftar vid fastighet. Den av kommittén föreslagna
regeln i tredje stycket sista punkten torde enligt utredningen innebära, att
även exempelvis inteckningshavare kan föra talan vid förrättningen, något
som uppenbarligen inte har åsyftats.

Bankinspektionen anser däremot, att man bör ge inteckningshavarna
ställning som verkliga sakägare för att skydda dem bättre. Detta skulle enligt
inspektionen innebära, att inteckningshavarna alltid fick tillfälle att
yttra sig före förrättningens avslutande. Även Svenska bankföreningen förordar,
att inteckningshavare får tillfälle att yttra sig före förrättningsmannens
avgörande.

Parkeringskommittén anser att byggnadsnämndens inflytande
inte är tillräckligt långtgående enligt förslaget. Kommittén föreslår
en bestämmelse om att byggnadsnämnd alltid skall kallas till förrättning
eller i allt fall underrättas därom, oavsett om kommunen är sakägare.
Eftersom ärendet ändå skall hänskjutas till nämndens prövning enligt 15 §,
är det enligt kommittén lämpligt att nämnden på detta sätt bereds tillfälle
att om den så önskar framföra synpunkter och eventuella jämkningsförslag
redan i samband med förrättningen. Rätt för byggnadsnämnden att
föra talan vid förrättningen förordas av länsstyrelsen och länsarkitekten
i Västernorrlands län, stadskollegiet i Stockholm samt stadsfullmäktige
i Sundsvall. Stadskollegiet i Stockholm framhåller, att kravet på
kommunal äganderätt till mark som villkor för att kommunen skall få
föra talan vid förrättningen kan medföra olägenheter. Det kan nämligen
förhålla sig så att kommunen inte är ägare av fastighet som saken kan
angå men har lösningsrätt till sådan fastighet, exempelvis enligt byggnadslagen.
Föreligger sådant fall, tvingas kommunen att begagna sin lösnings Bihang

till riksdagens protokoll 1906. 1 samt. .Yr 12S

170 Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

rätt för att kunna delta i förrättningen. Förrättningsmannen bör rimligen
kunna förväntas avvakta att denna förutsättning för kommunens talerätt
inträder. Med expropriationsförfarandets nuvarande anordning kan detta
dröjsmål bli betydande. De övriga berörda fastighetsägarnas intressen torde
inte trädas för när, om med hänsyn till det anförda i 8 § tas in en
bestämmelse, enligt vilken rätt att föra talan vid förrättningen tillkommer
kommun som äger rätt att lösa fastighet som saken kan angå (eller att
lösa nyttjanderätt eller annan särskild rätt med avseende på fastighet vari
gemensamhetsanläggningen kan komma att inrymmas). En sådan bestämmelse
skulle täcka även det fall att kommun inte äger mark som är avsedd
till gata eller annan sådan allmän plats och upplåten till allmänt begagnande.
Från stadens synpunkt bör enligt kollegiet en kommande bearbetning
av lagen i första hand gå ut på att ge staden ökade möjligheter
att medverka till att gemensamhetsanläggningar kommer till stånd utan
att staden behöver göra den stora insats som fastighetsförvärv innebär.

Departementschefen. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen anser
jag, att den prövning som skall föregå inrättandet av en gemensamhetsanläggning
bör ske vid en offentlig förrättning i överensstämmelse med
vad som nu gäller på angränsande områden. Jag biträder sålunda den av
kommittén föreslagna regeln härom i första stycket.

I åtskilliga remissyttranden har framförts önskemål om att flera anläggningar
skall kunna inrättas vid en och samma förrättning. Dessa önskemål
är väl beaktansvärda men särskilda bestämmelser om sådan gemensam
handläggning skulle enligt min mening komplicera lagtexten utan
att så mycket skulle kunna vinnas därmed. Hinder föreligger inte mot att
behandla flera anläggningsprojekt gemensamt när detta är ändamålsenligt,
fastän det får ske vid formellt skilda förrättningar. Det är självfallet
tvärtom lämpligt att förrättningar som berör samma fastigheter handläggs
parallellt av samma förrättningsman. Om förhållandena är sådana att en
anläggning utgör en nödvändig förutsättning för en annan, torde anläggningarna
ofta kunna betraktas som en enda anläggning. Det är t. ex. fallet
när en parkeringsanläggning kräver anslutande tillfart, ett tall som jag
redan tidigare har berört under 1 §. Jag är sålunda inte beredd att i detta
sammanhang föreslå särskilda regler om kumulation av förrättningar.

Jag ansluter mig också till den av kommittén föreslagna bestämmelsen
i andra stycket om rätt att påkalla förrättning. Angående byggnadsnämndens
initiativrätt får jag hänvisa till vad jag har anfört i den allmänna motiveringen
om byggnadsnämndens inflytande. Denna rätt för byggnadsnämnden
kan få betydelse t. ex. när de enskilda inte utan vidare inser fördelarna
av ett samgående eller när ansökan från enskilt håll om en i och
för sig angelägen förrättning underlåts av oföretagsamhet eller andra ovidkommande
skäl. Tillräckligt skydd för den enskilde mot missbruk av det

171

Iiungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

allmännas initiativrätt torde ligga i att förrättningskostnaderna i princip
kommer att åvila kommunen, om förrättningen inte leder till att anläggningen
inrättas.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna i tredje stycket angående
rätt att föra talan vid förrättningen har godtagits av flertalet remissinstanser.
Enligt bestämmelsen i andra punkten tillkommer talerätt även
innehavare av nyttjanderätt, servitut och därmed jämställda rättigheter i
fastighet, i vilken anläggningen kan komma att inrymmas. Bestämmelsen
motiveras bl. a. av dessa rättsägares självständiga rätt till ersättning med
anledning av upplåtelsen.

Jag anser mig kunna i sak biträda kommitténs förslag i dessa delar. Farhågor
torde inte behöva hysas för att nämnda utsträckning av talerätten till
vissa rättighetshavare skall medföra komplikationer i praktiken. Däremot
bör i överensstämmelse med vad som i allmänhet gäller i förrättningssammanhang
innehavare av fordringsinteckningar och andra rättigheter till
betalning ur fastighet inte erhålla talerätt. Inte heller bör som det har förordats
i ett par remissyttranden införas föreskrift om att inteckningshavarna
alltid skall underrättas om förrättningen för att få tillfälle att yttra sig
före dess avslutande. En sådan föreskrift skulle innebära en onödig belastning
på förfarandet. Nämnda rättsägares intressen torde vara tillräckligt tillgodosedda
genom förrättningsmannens prövning och i fall av överenskommelse
mellan sakägarna kravet på godkännande eller särskild oskadlighetsprövning.
Innehavare av fordringar i fastighet som blir föremål för
upplåtelse har vidare rätt till gottgörelse ur det hos länsstyrelsen nedsatta
ersättningsbeloppet till fastighetsägaren.

På skäl som jag anfört i anslutning till 4 § bör den redaktionella jämkningen
vidtas att uttrycket »innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild
rätt med avseende å sådan fastighet» ersätts med »innehavare av
annan särskild rätt till fastigheten än för fordran».

Jag förordar också viss jämkning när det gäller att ange den fastighet
för Ailken rättighetshavarna skall få föra talan enligt tredje stycket andra
punkten. Självfallet bör krävas, att det på något sätt har aktualiserats att
inrätta anläggningen på fastigheten i fråga. Det bör sålunda inte vara tillräckligt
att det över huvud kan bli tal om att förlägga anläggningen dit.

Det av mig biträdda förslaget innebär, att byggnadsnämnden liksom vid
fastighetsbildningsförrättning inte har ställning som sakägare. Som kommittén
har påpekat utesluter dock förslaget inte, alt företrädare för nämnden
får framföra sina synpunkter vid förrättningssammanträde. Självfallet
kan det vara lämpligt att förrättningsmannen samråder med nämnden.
Någon särskild bestämmelse därom torde dock inte behövas. Jag vill erinra
om att förrättningsmannen enligt 14 § i förslaget skall inhämta byggnadsnämndens
medgivande till gemensamhetsanläggning, varigenom nämnden
får tillfälle alt bevaka det allmännas intresse. Nämnden har också enligt
20 § rätt att i vissa hänseenden föra talan mot anläggningsbeslut.

172 Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 196G

9 §.

Paragrafen innehåller vissa bestämmelser angående ansökan om förrättning.

Departementschefen. Kommitténs förslag till bestämmelser i denna paragraf
har inte föranlett erinran under remissbehandlingen. Enligt paragrafen
skall ansökan om förrättning göras skriftligen hos länsstyrelsen i det län
där fastighet som anläggningen avser är belägen. Både fastighet för anläggningens
inrymmande och fastighet som önskas ansluten till anläggningen
kan grunda forum för ansökan. Vidare föreskrivs, att sökanden
skall ange den anläggning han önskar få till stånd. Om länsstyrelsen finner
det uppenbart att ansökningen inte kan tas upp till prövning, skall ansökningen
omedelbart avvisas.

Paragrafen överenstämmer sålunda i huvudsak med bestämmelserna angående
ansökan om förrättning enligt 2 kap. lagen om enskilda vägar. Till
skillnad från vad som gäller om sådan ansökan och ansökan om andra
förrättningar föreskrivs inte någon skyldighet för sökanden att uppge vilka
fastigheter ärendet kan angå eller ägarna till dessa fastigheter och andra
sakägare. Några önskemål om komplettering i dessa hänseenden har inte
framförts under remissbehandlingen. Jag anser mig därför kunna godta
förslaget. Det är dock önskvärt att sökanden lämnar uppgifter i nämnda
hänseenden för att underlätta förrättningsmannens utredningsarbete.

10 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om förordnande av förrättningsman.

Kommittén. Om ansökan inte avvisas enligt 9 §, skall länsstyrelsen enligt
första stycket av förevarande paragraf förordna förrättningsman. I fråga
om kravet på förrättningsmannens kompetens har kommittén med hänsyn
till de skilda typer av anläggningar som kan komma i fråga valt en tämligen
allmänt hållen avfattning. Enligt paragrafens andra stycke skall sålunda
till förrättningsman utses sådan person, lantmätare eller annan, som
finnes äga erforderlig kunskap och erfarenhet samt även i övrigt vara lämplig
till uppdraget. Att lagtexten särskilt nämner lantmätare — varmed i
detta sammanhang avses även stadsingenjör —- beror inte bara på att personer
tillhörande denna kategori ofta torde bli anlitade som förrättningsmän
och att förrättningar av förevarande slag inte sällan äger ett nära samband
med fastighetsbildningsverksamheten utan även på att kommittén
har velat utmärka, att förrättningsmannen som regel bör ha högskolekompetens.
Förutom lantmätare kan i många fall komma i fråga även andra
personer, som inom ramen för dessa allmänna kompetenskrav har de nödvändiga
kvalifikationerna i fråga om den anläggningstyp som är i fråga.

173

Kungl. Maj:Is proposition nr 128 år 1966

Kommittén understryker emellertid, att det varken är nödvändigt eller tillräckligt,
att en förrättningsman själv äger fullständig sakkunskap på alla
fält som berörs av det sökta företaget. Sådan sakkunskap kan ofta tillföras
utredningen på annat sätt, t. ex. genom att särskilda experter tillkallas.

Kommittén beaktar, att det ibland kan vara förenat med vissa svårigheter
för länsstyrelsen att finna den för uppdraget lämpligaste personen.
Det kan därför finnas skäl att — vid sidan av den möjlighet länsstyrelsen
har att skaffa upplysningar genom sakkunniga myndigheter — underlätta
för länsstyrelsen att regelmässigt få anvisning på tillgängliga personer
med erforderliga kvalifikationer. Detta syfte kan enligt kommittén
nås genom att något ansvarigt organ får rätt att avge förslag på förrättningsman.
Kommittén anser att en sådan rätt bör ges byggnadsnämnden.
Denna får genom sin verksamhet regelmässigt god kännedom om vilka personer
som i skilda ställningar tar befattning med frågor som har samband
med nämndens verksamhet.

I enlighet härmed föreslår kommittén en bestämmelse i tredje stycket
att, om byggnadsnämnden har föreslagit viss förrättningsman, denne skall
förordnas om inte hinder möter enligt andra stycket eller i övrigt eller också
särskilda skäl föranleder annat. Nämnden har sålunda inte ålagts skyldighet
att föreslå förrättningsman. Men det kan förväntas att en byggnadsnämnd,
som från länsstyrelsen erhåller en begäran om förslag på lämplig förrättningsman,
i mån av möjlighet avger sådant förslag ulan åläggande. Detta
bör å andra sidan förutsätta, att länsstyrelsen i allmänhet är berättigad och
förpliktad att följa förslaget. I annat fall skulle behov av särskild bestämmelse
i ämnet falla bort. Skulle det allmänna kompetenskravet i undantagsfall
inte vara uppfyllt i fråga om den som har föreslagits eller möter
annat hinder, skall länsstyrelsen oberoende av byggnadsnämnden pröva vem
som bör utses. Till särskilda skäl mot byggnadsnämndens förslag kan höra
att konkurrens råder mellan en av byggnadsnämnden anvisad person och
någon som har föreslagits av sökanden eller annan och båda är kompetenta
Länsstyrelsen skall då självständigt pröva bådas lämplighet och utse den
som bäst motsvarar de uppställda fordringarna.

Remissyttrandena. Regeln om förrättningsman s kompetens
kritiseras i några yttranden. Stadslcollegiet i Stockholm anser, att förslaget
genom att särskilt nämna lantmätare ger intryck av att personer med denna
utbildning anses böra framför andra komma i fråga som förrättningsmän.
För en sådan bedömning talar dock enligt kollegiet knappast vare sig
uppdragets innehåll — huvudsakligen byggnadslekniska, ekonomiska och
juridiska frågor — eller karaktären av de anläggningar som vanligen kommer
i fråga. Den särskilda rekommendationen av endast en yrkesgrupp bör
därför enligt kollegiet utgå. Kompetenskraven måste dock hållas på hög
nivå som kommittén har avsett. Svenska stadsförbundet menar att, om det

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

över huvud skall anses befogat att i lagen markera att förrättningsmannen
bör ha liögskolemässig utbildning, detta bör göras på annat sätt än genom
att endast nämna lantmätarekompetensen. Svenska väg- och vattenbgggares
riksförbund anser, att förrättningsmannen bör väljas bland högskoleutbildade
ingenjörer med rik fastighetsrättslig erfarenhet eller mätningsmannakompetens
och att stadgandet bör omformuleras i enlighet därmed. Svenska
teknologföreningen menar, att ett kompetenskrav av sistnämnda slag bör
inskrivas i motiven. Länsarkitekten i Västernorrlands län anser det inte
erforderligt med särskild anvisning i lagen. Han anför, att utom lantmätare
(stadsingenjör) även annan typ av förrättningsman — fastighetschef, jurist
etc. — kan vara lämplig. Byggnadsnämnderna i Karlskoga och Norrköping
liksom stadskollegiet i Göteborg framhåller, att stadsingenjör eller mätningsman
har mera ingående erfarenhet av fastighetsbildning i större städer,
där frågan om gemensamhetsanläggningar framför allt blir aktuell, och
därmed är lämpligare än lantmätare.

Överlantmätaren i Örebro län anser däremot, att man från allmänna
rättssäkerhetssynpunkter i princip inte kan godta kommunal tjänsteman
som förrättningsman. Det torde nämligen inte bli ovanligt att kommunen
själv eller en dess stiftelse är sakägare vid förrättningen. Ifrågavarande
stycke bör därför omformuleras så att i första hand lantmätare i den statliga
lantmäteriorganisationen eller expropriationstekniker förordnas som
förrättningsmän. Överlantmätaren i Kronobergs län menar, att vederbörande
förrättningsman för fastighetsbildning i de allra flesta fall är den
mest lämpliga förrättningsmannen, men vill inte motsätta sig den föreslagna
formuleringen. Enligt överlantmätarens mening bör dock länsstyrelsen,
innan förordnande utfärdas, inhämta yttrande av överlantmätaren i
länet. Av liknande mening är överlantmätaren i Gävleborgs län.

Den av kommittén föreslagna regeln i tredje stycket om länsstyrelsens
bundenhet till byggnadsnämnds förslag till förrättningsman
har föranlett erinringar. Enligt Svea hovrätt saknas
anledning att i något fall binda länsstyrelsen vid förslag av byggnadsnämnden.
Länsstyrelsen torde nämligen vara i stånd att själv bedöma frågan
och torde inte lämna ett välmotiverat förslag av byggnadsnämnden utan
avseende. Förslaget ger enligt hovrättens mening alltför stor övervikt åt
allmänna intressen, särskilt med hänsyn till att byggnadsnämnden äger
en självständig prövningsrätt enligt 15 §. Sveriges fastighetsägareförbund
menar likaså, att byggnadsnämnden får en alltför vidsträckt befogenhet i
förhållande till såväl sakägarna som länsstyrelsen när det gäller att utse
förrättningsman. Förbundet föreslår en sådan utformning av bestämmelserna
att till förrättningsman skall utses den person som sakägarna föreslår
eller, om flera förslag föreligger, den som flertalet har enat sig om, såvida
inte enligt paragrafens andra stycke eller eljest hinder möter däremot
eller särskilda skäl föranleder annat.

175

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

Även länsstyrelserna i Stockholms och Örebro lön, lantmäteristyrelsen,
överlantmätarna i Stockholms, Östergötlands, Örebro, Gävleborgs och Jämtlands
län, lagberedningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Riksförbundet
landsbygdens folk, Sveriges lantmätareförening, Svenska väg- och
vattenbyggares riksförbund, Svenska teknologföreningen och Handelskamrarnas
nämnd förordar, att bestämmelsen utgår.

Svenska stadsförbundet anser däremot att förslaget inte är tillräckligt
långtgående på denna punkt. För att hindra att kostnader läggs ned på att
förbereda tillkomsten av en gemensamhetsanläggning, som enligt byggnadsnämnden
inte kan komma till stånd eller inte kan ha den placering
eller utformning som initiativtagarna och förrättningsmannen har tänkt sig,
bör enligt förbundet ansökan om förrättning inges till byggnadsnämnden,
som med eget yttrande vidarebefordrar den till länsstyrelsen. Därigenom
får byggnadsnämnden också möjlighet att utöva den befogenhet att föreslå
lämplig förrättningsman som har tillagts nämnden. Av samma mening är i
allt väsentligt stadskollegiet i Stockholm, expropriationsutredningen och
Hyresgästernas riksförbund.

Åsikten delas inte av överståthållarämbctet. Med hänsyn till den aktiva
roll förrättningsmannen är avsedd att tilldelas bland annat i fråga om upprättande
av förslag till gemensamhetsföretagens anordnande synes det
ämbetet knappast motiverat med ett uttalande i sakfrågan av byggnadsnämnden
redan på det första förberedande stadiet.

Byggnadsnämnden i Norrköping menar, att ärendena i de flesta fall skulle
kunna handläggas lika väl och utan tidsutdräkt, om i stället för länsstyrelsen
byggnadsnämnd fick pröva ansökan och förordna förrättningsman.

Departementschefen. De av kommittén föreslagna bestämmelserna i första
och andra styckena om att förrättningsman skall förordnas av länsstyrelsen
och om förrättningsmans kompetens överensstämmer med motsvarande
regel i 19 § första stycket lagen om enskilda vägar. De har
lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Det av kommittén uppställda
kompetensvillkoret anger, att kravet på förrättningsmannens kunskaper
och erfarenheter måste sättas högt. Samtidigt begränsar det inte
valet av förrättningsman till personer med kompetens enbart inom fastighetsbildningsverksamheten
utan möjliggör förordnande av den som med
hänsyn till den sökta anläggningens art och övriga omständigheter är
mest lämpad för uppdraget. Detta synes böra komma till klarare uttryck
i lagtexten. Jag förordar därför, att i överensstämmelse med vad som
anförts i några remissyttranden hänvisningen till lantmätare får utgå.
Den förefaller onödig. Därmed avser jag emellertid inte någon sänkning
av kompetenskravet. Något jävsförhållande torde inte kunna anses föreligga
på den grund att förrättningsmannen är anställd hos kommun,
som äger av förrättningen berörd fastighet.

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

Enligt tredje stycket i kommittéförslaget skall den som byggnadsnämnden
har föreslagit till förrättningsman förordnas, om inte hinder möter eller
särskilda skäl föranleder annat. Denna bestämmelse har utsatts för stark
kritik under remissbehandlingen. Det kan väl också ifrågasättas om det
föreligger något behov av en sådan bestämmelse. Länsstyrelsen torde utan
särskild föreskrift beakta varje välmotiverat förslag på förrättningsman.
Det torde därför inte heller behöva införas någon bestämmelse liknande
den i 19 § tredje stycket lagen om enskilda vägar, enligt vilken länsstyrelsen
skall till förrättningsman förordna den som samtliga uppgivna
sakägare förenat sig om, såvida inte övriga bestämmelser i samma paragraf
föranleder annat eller i övrigt laga hinder möter. Att låta byggnadsnämnden
få ett avgörande inflytande på valet av förrättningsman skulle
också med hänsyn till det inflytande som i övrigt tillkommer nämnden
enligt förslaget alltför mycket kunna binda förrättningsmannen i hans
prövning. Det synes angeläget att undvika en ordning som skulle kunna ge
sakägare anledning att betrakta förrättningsmannen som en företrädare
för byggnadsnämnden och därigenom föranleda tvivelsmål om hans objektivitet.
Jag förordar därför att tredje stycket i kommitténs förslag får utgå.
Det är emellertid ofta lämpligt, att länsstyrelsen remitterar inkomna ansökningar
till byggnadsnämnden för att få synpunkter på valet av förrättningsman.

I några remissyttranden har föreslagits, att ansökan om förrättning skall
inges till byggnadsnämnden för att av denna vidarebefordras med eget
yttrande till länsstyrelsen. Syftet därmed skulle vara att nämnden, förutom
att den får tillfälle att föreslå förrättningsman, får möjlighet att på
ett tidigt stadium förhindra att kostnader läggs ned på ett projekt, som
nämnden inte anser sig kunna godkänna. En sådan anordning skulle emellertid
d viss mån föregripa förrättningsmannens prövning och därför vara
mindre väl förenlig med principen att den grundläggande prövningen skall
ske vid förrättning. Jag kan därför inte tillstyrka den föreslagna ordningen.

11 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelser om biträde av gode män vid
förrättning.

Kommittén. Kommittén anser det önskvärt, alt lekmannainflytandet får
visst utrymme vid förrättningsprövningen. I överensstämmelse med vad
som gäller på vissa andra områden föreslås därför, att förrättningsinstansen
i vissa fall skall kunna förstärkas med två gode män. Som sådana skall
anlitas de som är valda att tjänstgöra som gode män vid förrättningar för
fastighetsbildning. Därigenom vinns, att värdefulla erfarenheter från ett
närbesläktat rättsområde kommer förrättningsprövningen till godo, samtidigt
som särskilda regler och val av gode män kan undvaras.

Medverkan av gode män är enligt kommittén inte påkallad eller ens

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

ändamålsenlig vid alla förrättningar eller i alla skeden av förrättningen.
Gode männens deltagande bör inriktas på de materiellträttsliga frågorna
och särskilt de verkligt tvistiga spörsmålen. Att dra upp en klar gräns för
deras medverkan går dock inte. Kommittén har valt att lösa frågan efter
mera allmänna riktlinjer. Avgörande bör enligt kommittén i första hand
vara, om deltagandet påkallas av förrättningsmannen eller av sakägare.
Är det förrättningsmannen som anser det erforderligt med gode män, bör
de tillkallas utan ytterligare villkor. Att ge även sakägare en oinskränkt
rätt att påfordra gode mäns deltagande anser kommittén däremot inte
möjligt. Förslaget innehåller, att sakägare inte kan påkalla gode mäns
biträde, om oskäligt dröjsmål skulle föranledas därav. Vidare får sakägare
inte påfordra medverkan av gode män beträffande frågor av förberedande
natur eller sådan åtgärd under förrättningen beträffande vilken det är
uppenbart att deras medverkan skulle sakna betydelse.

I andra stycket förklaras, att vad som sägs om förrättningsman i det
följande skall, när gode män deltar, äga motsvarande tillämpning på dem.
Om det först under förrättningens gång bestäms att gode män skall medverka,
rubbas inte därigenom vad som har beslutats eller verkställts desstörinnan
under förrättningen. Föreskrift därom upptas i ett tredje stycke.

Remissyttrandena. Överlantmätaren i Östergötlands län anser, att gode
männen bör i överensstämmelse med vad som gäller enligt lagen om enskilda
vägar kunna utses även bland nämndemän och ägodelningsnämndemän.
Svenska försäkringsbolags riksförbund förordar, att gode männen
får utses med beaktande av det enskilda ärendets beskaffenhet utan begränsning
till viss krets av personer.

I fråga om villkoret att oskäligt dröjsmål inte får föranledas av gode
mäns medverkan påpekar Svea hovrätt, att motsvarighet därtill saknas i
exempelvis 2 kap. 1 § jorddelningslagen och 20 § lagen om enskilda vägar.
Hovrätten menar, att det aldrig torde behöva föranleda större omgång att
tillkalla gode män. Villkoret bör därför enligt hovrätten utgå. Av samma
mening är överlantmätaren i Jönköpings län.

Sveriges fastighetsägareförbund anser, att av sakägarna framförda förslag
till gode män inte bör frångås utan att särskilda skäl föranleder därtill.
I varje fall synes det förbundet kunna föreskrivas, att förrättningsmannen
vid utseendet av gode män skall ta skälig hänsyn till önskemål
av sakägare. Hyresgästernas riksförbund anser en lämpligare ordning
än den av kommittén föreslagna vara att förrättningsmannen biträdes av
två personer, som med hänsyn till ärendets karaktär utses av byggnadsnämnden.

Departementschefen. Enighet synes råda om att gode män skall kunna
biträda vid förrättningen, .lag finner också en sådan ordning lämplig. Kommittén
har föreslagit, alt gode männen skall utses bland dem som är valda

178

Iiiingl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

att tjänstgöra som gode män vid förrättningar för fastighetsbildning. Detta
har av ett par remissinstanser ansetts innebära en för snäv begränsning av
den krets ur vilken gode männen kan tas. Kommittén har inte närmare angivit
skälen för sin begränsning, som avviker från motsvarande reglering i
lagen om enskilda vägar. Att som föreslås i ett yttrande avstå från all begränsning
av personkretsen är enligt min mening att gå för långt med tanke
på de krav som måste ställas på gode männen i fråga om både insikter och
vana att tjänstgöra som förrättningsman. Däremot torde såsom förordas i
ett annat yttrande kretsen böra utvidgas till att omfatta även nämndemän
och ägodelningsnämndemän. Därigenom vinns överensstämmelse med lagen
om enskilda vägar och större säkerhet för att en förrättning inte blir fördröjd
till följd av brist på lämpliga gode män. I likhet med kommittén anser
jag det lämpligt att gode männen utses av förrättningsmannen och inte av
t. ex. byggnadsnämnden, vilket har föreslagits i ett remissyttrande. För att
handläggningen skall kunna fortgå så smidigt som möjligt bör förrättningsmannen
vara fri i sitt val av gode män. Detta hindrar dock inte att han såvitt
möjligt tar hänsyn till sakägarnas önskemål.

Liksom kommittén anser jag att gode män bör medverka så snart förrättningsmannen
finner att det behövs. Kommittéförslaget innehåller också
rätt för sakägare att påkalla biträde av gode män. Två undantag gäller
dock. Det ena är att förrättningsmannen skall kunna avvisa ett yrkande
om biträde av gode män, om oskäligt dröjsmål föranleds därav. Mot detta
undantag har under remissbehandlingen gjorts invändning från ett par
håll. För egen del finner jag en skyldighet för förrättningsmannen att i alla
lägen tillkalla gode män på sakägares begäran kunna föra för långt. Man
hör inte bortse från risken att en sådan begäran kan oskäligt fördröja förrättningen.
För att undvika sådana olägenheter finner jag mig böra godta
kommitténs förslag på denna punkt. Det är dock tydligt att bestämmelsen
måste tillämpas med försiktighet. I regel torde en framställning om biträde
av gode män inte behöva föranleda dröjsmål med förrättningen annat än
när den görs under eller helt kort före ett sammanträde. Men även om dröjsmål
sålunda förorsakas, är det ingalunda säkert att det kan betraktas som
oskäligt. För att så skall vara fallet måste i allmänhet ett klart illojalt
syfte antas föreligga. Det andra undantaget, som avser frågor av förberedande
natur eller åtgärder för vilka medverkan av gode män uppenbart
saknar betydelse, har inte föranlett erinran under remissbehandlingen.
Jag biträder förslaget även i denna del. Regeln torde dock böra gälla också
för det fall att förrättningsmannen tagit initiativ till medverkan av gode
män. Jag förordar, att lydelsen jämkas i enlighet härmed.

Även i övrigt ansluter jag mig till vad kommittén har föreslagit i förevarande
paragraf.

12 g.

I denna paragraf meddelas vissa bestämmelser om formerna för förrättningen.

179

Kungl. Maj:is proposition nr 128 år 1966

Kommittén. I första stycket fastslås till eu början, att förfarandet i princip
skall vara muntligt och äga rum i form av sammanträde med sakägarna.
Regeln innebär, att förrättningsmannens samtliga åtgärder i princip
skall verkställas vid sammanträde. Från denna princip stadgas emellertid
vissa undantag. Utan samband med sammanträde får vidtas åtgärder av förberedande
art och företas sådan handläggning som endast innefattar meddelande
av beslut. Att avgöra vilka åtgärder som skall anses vara av förberedande
art torde i allmänhet inte möta större svårigheter. Dit kan inte i något
fall hänföras den grundläggande utredning som avses i 14 § första stycket
och som skall föregå ärendets hänskjutande till byggnadsnämnden.

Ytterligare modifikationer av den allmänna regeln kan enligt kommittén
vara motiverade av sakens beskaffenhet. Råder full enighet mellan sakägarna
och kommer deras uppgörelse inte i strid med något allmänt intresse,
blir ett sammanträde med sakägarna knappast till någon nytta utan får
endast formell karaktär. För den s. k. oskadlighetsprövning som måste ske
för att överenskommelsen skall kunna läggas till grund för ett anläggningsbeslut
och medföra sakrättslig verkan är det för förrättningsmannen ofta
tillräckligt med skriftliga uppgifter. Något sammanträde påkallas då inte.
Kommittén tillfogar därför en bestämmelse av innehåll att, om inte stridiga
intressen förekommer i saken, förrättningen får helt handläggas utan sammanträde.

Om förrättningsmannen på grundval av den hos honom framlagda utredningen
finner det uppenbart, att hinder mot förrättningen är för handen,
bör han enligt kommitténs mening kunna underlåta att kalla till sammanträde.
En regel föreslås därom.

Närmare regler om förhandlingsordningen vid sammanträde anser kommittén
inte vara behövliga och för övrigt knappast möjliga att uppställa
med hänsyn till att förhållandena är alltför skiftande i olika fall. Att sakägarna
alltid skall beredas tillfälle att framställa sina yrkanden samt yttra
sig över vad som förekommit är emellertid tydligt, liksom också att de
skall få förebringa bevis och annan utredning, som är av beskaffenhet att
kunna tas upp vid förrättningen och av betydelse för de vid sammanträdet
behandlade frågorna. I andra stycket av paragrafen meddelas bestämmelse
med denna innebörd.

Enligt paragrafens sista stycke skall sammanträde hållas där de fastigheter
företaget avser är belägna, om förrättningsmannen inte finner det
utan olägenhet kunna hållas på annan plats.

Remissyttrandena. Lagberedningen anför, att bestämmelsen om att förrättning
kan helt handläggas utan sammanträde när stridiga intressen inte
förekommer i saken står i formell strid mot 14 § i förslaget, enligt vilken
förrättningsmannen skall efter överläggning med sakägarna utreda förutsättningarna
för att inrätta den sökta anläggningen.

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

Överlantmätaren i Hallands län menar, att förrättning under alla förhållanden
bör handläggas vid sammanträde.

Departementschefen. Kommitténs förslag i förevarande paragraf har
under remissbehandlingen lämnats utan erinran så när som på det nyssnämnda
önskemålet om obligatoriskt sammanträde. Jag biträder förslaget
i sak. Att under alla förhållanden kräva sammanträde med sakägarna är
enligt min mening att onödigt tynga förrättningsproceduren i enkla fall.
Jag förordar vissa redaktionella jämkningar. Lagberedningens anmärkning
att paragrafen står i formell strid mot 14 § bör föranleda en jämkning
i sistnämnda paragraf.

13 §.

Enligt denna paragraf skall förrättningsmannen utreda vilka som är
sakägare.

Kommittén. Frågan vilka som äger föra talan vid förrättningen och sålunda
enligt vanlig terminologi är att betrakta som sakägare är enligt kommittén
av den vikt att förrättningsmannen genom särskild föreskrift har
ålagts skyldighet att vidta åtgärder för att vinna klarhet därom. Att låta
frågan vara beroende av påpekande eller invändning från de vid förrättningen
deltagande enskilda personernas sida anses inte böra komma i fråga.
Som skäl härtill framhåller kommittén svårigheterna att konstruera effektiva
sanktioner till skydd för den som rätteligen varit att anse som sakägare
men inte fått tillfälle att bevaka sin rätt. Förrättningsmannen skall
sålunda enligt första stycket första punkten i kommitténs förslag utreda
vilka som är sakägare och verkställa erforderliga anteckningar om dem
och om de förhållanden på vilka deras ställning som sakägare grundas.
För att undersökningen skall bli till avsedd nytta bör den företas redan
under början av förrättningen. Med hänsyn till att sakägarna kan växla
under förrättningens gång kan det dock ofta bli nödvändigt med vissa
kompletteringar.

Förrättningsmannen skall utnyttja alla upplysningskällor som står till
buds. Starka praktiska skäl talar emellertid för att förrättningsmannen i
allmänhet bör kunna godta de upplysningar om äganderättsförhållandena
som erhålls från fastighetsboken. Dess ägareuppgifter äger vitsord även i
andra betydelsefulla sammanhang. Den förordade lösningen måste dock
enligt kommittén begränsas så att den inte tillämpas i sådana fall då fastighetsbokens
uppgifter inte återspeglar de aktuella ägareförhållandena och
dessa blir upplysta för förrättningsmannen. Att i sådant fall den verkliga
ägaren skall upptas som sakägare är enligt kommittén självfallet. Kommittén
föreslår därför som tillägg till huvudregeln en föreskrift, att som
ägare till fastighet må vid förrättningen anses den som senast har fått lag -

181

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

fart på fastigheten, om det inte visas att denna tillhör annan. Motsätlningsvis
kan härav dras den slutsatsen att förrättningsinannen, när det är fråga
om fastighet som kan representeras av innehavare av nyttjanderätt eller
annan särskild rätt såsom sakägare, inte är berättigad att nöja sig med
uppgifterna i fastighetsboken. Denna behöver ju inte uppta samtliga rättighetshavare
av detta slag.

Enligt föreskrift i paragrafens andra stycke skall förrättningsinannen
göra sådan anmälan som avses i 18 kap. 4 § föräldrabalken för att god man
skall utses att bevaka bortovarande sakägares rätt.

Remissyttrandena. Svea hovrätt anför, att det kan bli vanskligt för förrättningsmannen
att utröna vilka som kan vara innehavare av begränsade
sakrätter i fråga om fastighet från vilken utrymme skall upplåtas och som
på grund därav kan vara berättigade till ersättning. I fråga om rättigheter
som inte är intecknade torde förrättningsmannen främst få lita på fastighetsägarens
uppgifter. Det kan enligt hovrätten ifrågasättas om det inte
efter''mönster från expropriationslagen (22 §) bör stadgas skyldighet för
ägare till fastighet, från vilken upplåtelse av utrymme kan komma i fråga,
att uppge innehavare av begränsade sakrätter samt en därmed förbunden
skadeståndsskyldighet vid försummelse. Upplysningsplikten bör enligt hovrätten
i så fall inträda efter föreläggande från förrättningsmannen.

I anslutning till bestämmelsen, att som ägare till fastighet får vid förrättningen
i princip anses den som senast har fatt lagfart pa fastigheten,
uttalar lagberedningen att avsikten självfallet inte kan vara, att bestämmelsen
skall göra inskränkning i föreskriften i 1 § tredje stycket om att
den som utan vederlag besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande
utan att äganderätten tillkommer annan skall vid lagens tillämpning
anses som fastighetens ägare. Bestämmelsen bör enligt beredningens
mening inte heller vinna tillämpning, när annan har sökt lagfart men ansökningen
ännu inte har prövats eller den förklarats vilande.

Svea hovrätt, lantmäteristyrelsen och lagberedningen påpekar, att bestämmelsen
i andra stycket är överflödig med hänsyn till hänvisningen i
19 § till 3 kap. 1 § jorddelningslagen.

Departementschefen. I likhet med kommittén anser jag, att frågan vilka
som är sakägare bör utredas genom förrättningsmannens försorg. Motsvarande
skyldighet åvilar förrättningsmannen vid fastighetsbildningsförrättning.
Som jag har framhållit vid 9 § är det önskvärt, att sökanden redan i
ansökningen om förrättning lämnar så fullständiga uppgifter som möjligt
om vilka fastigheter ärendet kan angå och om vilka som är ägare till dessa
fastigheter eller är sakägare på annan grund enligt vad som följer av 1 §
tredje stycket och 8 § tredje stycket andra punkten. Jag är inte beredd att
som det har föreslagits i ett remissyttrande här förorda bestämmelser om

182

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

skyldighet för ägare till fastighet som avses i sistnämnda lagrum att uppge
innehavare av annan särskild rätt till fastigheten än för fordran och om
skadeståndsplikt vid försummelse i uppgiftsskyldigheten.

Den av kommittén föreslagna presumtionsregeln, att den som senast har
fått lagfart på fastighet får anses som fastighetens ägare vid förrättningen,
stämmer mindre väl överens med vad som annars gäller om lagfarts
legitimerande verkan. Även utan särskilt stadgande torde förrättningsmannen
oftast ha anledning att godta fastighetsbokens uppgifter om de
aktuella äganderättsförhållandena. Jag förordar därför, att bestämmelsen
får utgå.

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen i andra stycket, som avser
god man för hortovarande, torde som några remissinstanser har anmärkt
böra utgå. Hänvisningen i 19 § till 3 kap. 1 § jorddelningslagen omfattar
motsvarande regel i sistnämnda lag.

14 och 15 §§.

Enligt 14 § skall förrättningsmannen göra en förberedande utredning om
förutsättningarna för den sökta anläggningen och om han inte finner hinder
möta mot företaget hänskjuta ärendet till byggnadsnämnden. I 15 §
meddelas bestämmelser om byggnadsnämndens prövning.

Kommittén. Den första uppgiften under förfarandet bör vara att få till
stånd en preliminär inventering av skilda yrkanden och uppslag till lösningar.
I enlighet härmed stadgas i 14 § första stycket, att förrättningsmannen
skall efter överläggning med sakägarna utreda förutsättningarna
för inrättande av den sökta anläggningen. Denna undersökning skall i första
hand avse en fullständig kartläggning av de olika faktorer som kan inverka
på bedömandet enligt förslagets allmänna materiella regler. Förrättningsmannen
har emellertid skyldighet att under utredningsarbetet få belyst
även det material som har betydelse för byggnadsnämndens vetorätt. Om i
god tid sådana hinder mot företaget beaktas som kan komma att uppställas
av byggnadsnämnden, kan förrättningsmannen och sakägarna vinna
avsevärda besparingar i fråga om tid och kostnader genom att förbereda
alternativa lösningar.

Enligt kommitténs mening är det av största vikt, att den preliminära utredningen
sker i nära samverkan med sakägarna. Överläggningar med dessa
anges i lagtexten som en obligatorisk skyldighet för förrättningsmannen.
Några närmare regler om det sätt på vilket sakägarnas deltagande bör anordnas
meddelas inte utöver den allmänna föreskriften i 12 § om förhandlingsordningen
vid sammanträde. Förrättningsmannen har således stor
frihet att gestalta sättet för sakägarnas medverkan efter vad som i det enskilda
fallet är ändamålsenligt.

Förrättningsmannens utredning kan, erinrar kommittén, ge till resultat

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

antingen att han anser hinder föreligga mot anläggningens inrättande eller
att han finner anläggningen böra komma till stånd. I det förstnämnda fallet
skall han enligt 16 § första stycket inställa förrättningen så snart det kan
ske. Förutsättning är dock, att hinder föreligger enligt förslagets inledande
allmänna bestämmelser. Föreligger däremot hinder enbart av anledning,
som det tillkommer byggnadsnämnden att beakta, bör förrättningsmannen
inte äga inställa förrättningen utan nämndens hörande och mot
dess uppfattning. Även om han i regel kan förutsättas ha god kännedom
om de aktuella planläggningsfrågorna och liknande frågor, kan inte bortses
från möjligheten, att han och byggnadsnämnden har skilda uppfattningar
i konkreta frågor. Skulle det visa sig, att förrättningsmannen anser
hinder mot företaget möta från plansynpunkt men att byggnadsnämnden
har motsatt åsikt, är det inte rimligt att förrättningsmannen kan förhindra
en anläggning som bör tillåtas med hänsyn till de inledande materiella
reglerna i förslaget.

Om förrättningsmannen anser anläggningen böra komma till stånd, skall
han sammanfatta och redovisa utredningens resultat. Har sakägarna träffat
överenskommelse i uppkommande frågor, bör förrättningsmannen redovisa
denna (jfr 17 §). I annat fall skall han framlägga sitt eget bedömande
i salten. Syftet med redovisningen är att ge byggnadsnämnden erforderligt
underlag för dess prövning. Kommittén anser lämpligt att utredningsresultatet
i allmänhet får karaktären av ett regelrätt förslag om anläggningens
inrättande, i vilket intas även de närmare villkor som enligt
lagstiftningen skall fastställas för företaget. I 14 § andra stycket föreskrivs
därför att, om hinder mot företaget inte föreligger enligt de tidigare
bestämmelserna i förslaget, förrättningsmannen har att hänskjuta ärendet
till byggnadsnämnden för inhämtande av medgivande enligt 15 § och
att därvid överlämna förslag till företagets anordnande. Sådant förslag kan
enligt kommittén innehålla antingen en bestämd utformning av företaget
eller också alternativa lösningar.

I fråga om de krav som bör ställas på innehållet i förrättningsmannens
förslag bör enligt kommittén den naturliga utgångspunkten vara, att förslaget
skall innehålla så mycket som fordras för att byggnadsnämnden
skall kunna ta ståndpunkt till det. Att utredningen skall vara fullständig
är visserligen av betydelse för det fortsatta förrättningsförfarandet men bör
inte föranleda, att det avgivna förslaget redovisar även sådana rent privaträttsliga
frågeställningar — t. ex. bidragsskyldighetens fördelning —
som saknar betydelse för nämndens bedömning. Inte heller synes det påkallat
att kräva en beskrivning av byggnadstekniska eller liknande detaljer
i fråga om anläggningar, för vilkas utförande byggnadslov fordras. Väl
kan det i många fall vara lämpligt att frågan om byggnadslov prövas i
samband med nämndens bedömande enligt de här föreslagna reglerna, och
under förutsättning att utredningen är fullständig i båda dessa hänseen -

184

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

den möter inte heller hinder att ärendena upptas till behandling samtidigt.
Härigenom undgås den risk som annars kan föreligga, nämligen att byggnadsnämnden
vägrar byggnadslov sedan den en gång lämnat sitt medgivande
till anläggningen enligt nu ifrågavarande lagstiftning. I andra
situationer kan det emellertid befinnas mindre lämpligt att belasta utredningen
rörande samverkansfrågorna med detaljerade byggnadstekniska
undersökningar. Kommittén finner sig med hänsyn till de i hög grad skiftande
fall som kan uppkomma inte böra förorda några lagbestämmelser om
gemensam behandling vid byggnadsnämnden av båda ärendena. På grund
av det anförda förordar kommittén i fråga om innehållet av förrättningsmannens
förslag endast föreskriften, att förslaget skall innehålla uppgift
om de fastigheter för vilka anläggningen är avsedd samt sådan beskrivning
av anläggningen med hänsyn till läge, storlek och beskaffenhet i övrigt
som kan anses erforderlig för nämndens bedömande.

Kravet på förslag till byggnadsnämnden anses inte behöva upprätthållas,
när förrättningsmannen själv bedömer läget så att nämnden kommer
att vägra medgivande. Till bestämmelserna i andra stycket fogas ett stadgande
med denna innebörd. Där förutsättningar för byggnadsnämndens
medgivande enligt förrättningsmannens mening saknas, bör det enligt kommittén
vara tillräckligt, att han till nämnden överlämnar utredningsresultatet
i befintligt skick och därvid på lämpligt sätt klargör anledningen
till sitt ställningstagande. Skulle nämnden i något fall ha annan mening
än förrättningsmannen, bör denne dock vara skyldig att på anmaning
av nämnden upprätta vederbörligt förslag.

Byggnadsnämndens uppgift bör enligt kommittén vara att i fråga om
det föreslagna anläggningsföretaget bevaka de synpunkter nämnden vanligen
har att anlägga. I första hand skall nämnden tillse, att företaget inte
kommer i strid med gällande byggnadslagstiftning och med stöd därav
fastställda planer eller meddelade bestämmelser om bebyggelsen inom det
berörda området. Av särskild betydelse är härvid stadsplan eller byggnadsplan.
Att en anläggning står i överensstämmelse med gällande detaljplan
är emellertid inte tillräckligt. Ofta är planen nämligen föråldrad och föremål
för omarbetning som ännu inte resulterat i planändring. Det kan då
inte vara rimligt att lämna den fortgående utvecklingen utan beaktande.
Även när det är fråga om tätbebyggelse på ännu inte planlagd mark fordras
ett bevakande från det allmännas sida av att anläggningsföretaget utformas
på ändamålsenligt sätt. Kommittén föreslår som huvudregel i 15 §
första stycket, att om anläggningens inrättande inte strider mot fastställd
plan eller bestämmelser, som gäller för markens bebyggande, och inte
heller annars föranleder från allmän synpunkt olämplig bebyggelse eller
markanvändning i övrigt, byggnadsnämnden skall lämna medgivande till
företaget.

Självfallet är det, anför kommittén vidare, önskvärt att byggnadsnämn -

185

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

dens prövning enligt förevarande förslag så långt möjligt samordnas med
den prövning som skall ske enligt byggnadslagstiftningen av byggnadsnämnden
eller annan byggnadsreglerande myndighet. Det måste vara angeläget
att förhindra att exempelvis en anläggning tillåts enligt förevarande
paragraf men byggnadslov senare vägras. Att obligatoriskt sammankoppla
de båda prövningarna bör emellertid enligt kommittén inte komma i fråga.
För att vinna överensstämmelse med de krav som gäller enligt byggnadslagstiftningen
anser kommittén förslaget böra kompletteras med en motsvarighet
till de dispensmöjligheter som föreligger enligt nämnda lagstiftning.
I 15 § första stycket föreslås sålunda en bestämmelse, att om företaget
strider mot fastställd plan eller byggnadsreglerande bestämmelser,
byggnadsnämnden kan lämna medgivande, när särskilda skäl är därtill.
Sådana särskilda skäl föreligger enligt kommittén när dispens från något
i byggnadslagstiftningen upptaget förbud har meddelats av byggnadsnämnden
eller annan myndighet, t. ex. länsstyrelsen. I tveksamma situationer kan
det ofta vara lämpligt att nämnden avvaktar slutligt avgörande om dispens.
Annars kan nämnden genom samråd med den andra myndigheten i allmänhet
få tillräckligt underlag för att självständigt pröva dispensfrågan.

Om de angivna förutsättningarna inte är uppfyllda, skall byggnadsnämnden
vägra medgivande. Hinder föreligger inte att förbinda ett medgivande
med inskränkande villkor. Denna möjlighet torde kunna bli av
praktisk betydelse för att vinna tid. Förrättningsmannen behöver då inte
göra upp och till nämnden överlämna ett nytt förslag. Det förutsätts dock,
att villkorligt medgivande kommer till användning bara i sådana fall då
utsikter till undanröjande av det påtalade hindret verkligen föreligger.
För att förvissa sig härom kan det ofta vara lämpligt att nämnden samråder
med förrättningsmannen, innan den meddelar sitt beslut.

Kommittén anser det erforderligt med särskilda regler om rätt att överklaga
byggnadsnämndens beslut. Bestämmelserna om det kommunala besvärsinstitutets
inskränkning till särskilda besvärsgrunder blir härigenom
inte tillämpliga. Omprövning bör kunna ske av avgörandet i hela dess vidd.
Fn oinskränkt möjlighet till fullföljd kan emellertid föranleda vissa olägenheter.
De dubbla besvärsvägar som blir följden av att såväl byggnadsnämndens
som förrättningsmannens beslut kan överklagas är sålunda ägnade att i
viss mån komplicera och fördröja prövningsförfarandet. Enligt kommittén
kan det inte möta betänkligheter att avskära besvärsrätten, när nämnden
bär lämnat ett medgivande, som helt överensstämmer med förslaget. Om
nämnden däremot har vägrat alt lämna medgivande, utgör detta ett absolut
hinder mot den föreslagna gemensamhetsanläggningen. Det kan då inte
komma i fråga att avskära besvärsrätt för rättsägare, som avgörandet
går emot. Detsamma bör gälla ett medgivande, som har förbundits med
inskränkande villkor innebärande avvikelse från förrättningsmannens förslag.
Enligt det anförda stadgas i andra stycket av 15 §, att talan mot

186

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

byo§nadsnämnds beslut får föras, om nämnden har vägrat medgivande till
företaget eller vid sådant medgivande fogat villkor som innefattar avvikelse
från förrättningsmannens förslag.

I överensstämmelse med byggnadslagstiftningens regler föreslår kommittén,
att besvär över byggnadsnämndens beslut skall anföras hos länsstyrelsen.
Särskilda regler om besvärstid är enligt kommittén inte erforderliga.
Besvärstiden är därmed normalt tre veckor, räknat från det klaganden
fick del av beslutet. Kommittén hänvisar här till lagen den 4 juni
1954 (nr 355) om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut.
Kommittén menar, att besvär över länsstyrelsens beslut bör anföras hos
Kungl. Maj :t, men föreslår inte någon bestämmelse härom.

Även länsstyrelsen har befogenhet att när särskilda skäl är därtill lämna
medgivande, trots att företaget strider mot fastställd plan eller bestämmelser
som gäller för markens bebyggande. För att så skall få ske krävs
enligt kommittén i princip att vederbörande myndighet enligt byggnadslagstiftningen
har meddelat dispens från gällande förbud eller i allt fall att
sådan dispens kan med säkerhet påräknas. En kompletterande regel anses
emellertid påkallad med tanke på ett speciellt fall. I syfte att säkerställa
kommunernas s. k. planmonopol upptar 71 § 1 mom. andra stycket byggnadsstadgan
en föreskrift, enligt vilken klagan inte får föras över byggnadsnämnds
beslut varigenom medgivande till avvikelse från fastställd
generalplan eller stadsplan har vägrats, vederbörande dock obetaget att
söka medgivande till åtgärden hos Kungl. Maj :t. För att samordna den föreslagna
lagen med byggnadslagstiftningen när det gäller skyddet för det
kommunala planmonopolet inför kommittén i paragrafens andra stycke
en motsvarighet till nämndens vetorätt enligt byggnadsstadgan. Den föreslagna
bestämmelsen lyder, att i den mån byggnadsnämndens beslut grundats
på att företaget skulle strida mot fastställd generalplan eller stadsplan,
länsstyrelsen inte får med frångående av byggnadsnämndens mening
medge företaget. Stadgandet hindrar inte under alla omständigheter
länsstyrelsen från att ändra överklagade beslutet. Om länsstyrelsen finner
skäl till viss ändring, som byggnadsnämnden i avgivet yttrande samtycker
till, kan det inte anses att länsstyrelsen frångår byggnadsnämndens
mening. Kommittén erinrar vidare om att nämndens vetorätt är begränsad
till länsstyrelsens handläggning. Det möter inte hinder för Kungl. Maj :t
vid prövning av länsstyrelsens beslut att medge ett företag, som strider
mot fastställd generalplan eller stadsplan, trots att byggnadsnämnden
inte har velat lämna något medgivande. I denna del överensstämmer förslaget
med 71 § byggnadsstadgan.

Remissyttrandena. Som jag har nämnt i anslutning till 12 § anser lagberedningen,
att den där upptagna möjligheten att handlägga förrättning
utan sammanträde, när stridiga intressen inte förekommer, formellt std -

187

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

der mot 14 § första stycket, enligt vilket förrättningsmannens utredning
skall ske efter överläggning med sakägarna.

Stadskollegiet i Göteborg och byggnadsnämnden i Örebro ifrågasätter,
om det inte med hänsyn till önskvärdheten av en aktiv kommunal markpolitik
och därmed följande behov av insyn i och inflytande på prisbildningen
på mark kan vara lämpligt att kommunens fastighetsförvaltande
organ hörs av förrättningsmannen angående ersättningar för markupplåtelser
oavsett om kommunen är sakägare eller inte.

I fråga om skyldigheten att inhämta byggnadsnämnds
medgivande och utformningen av nämndens vetorätt
godtas förslaget av flertalet remissorgan.

Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar sålunda att, fastän byggnadsnämndens
prövning kan medföra viss tungroddhet i förfarandet, fördelen
med en kommunal medverkan genom byggnadsnämnden är tillräckligt betydelsefull
för att motivera en bestämmelse om skyldighet att inhämta
nämndens medgivande.

Sveriges fastighetsägareförbund finner det i någon mån tveksamt om
en förhandsprövning av byggnadsnämnden fordras men framhåller vissa
fördelar med den föreslagna ordningen. Förbundet har kommit till att
en prövning på förhand av byggnadsnämnden skulle kunna vara av värde
för fastighetsägare, för vilka ett besked från byggnadsnämnden enligt 15 §
skulle komma att utgöra ett slags klarsignal. För att bestämmelserna i 15 §
skall fylla sin funktion torde man emellertid böra utgå ifrån att byggnadsnämndens
medgivande enligt detta lagrum bör kunna uppfattas som
ett förhandsbesked att byggnadslov kommer att lämnas till företaget, i den
mån detta står i huvudsaklig överensstämmelse med förrättningsmannens
enligt 14 § upprättade förslag. Medgivande enligt 15 § bör då, menar förbundet,
också kunna utgöra ett förhandsbesked om att hinder inte heller
kommer att föreligga med hänsyn till möjligen uppkommande frågor om
fastighetsbildning. Även överlantmätaren i Gävleborgs län anser att det,
när byggnadsnämnden lämnar medgivande, under alla omständigheter bör
vara fullt klarlagt, att hinder inte senare uppkommer i sådant avseende som
byggnadsnämnden eller annan myndighet har att pröva. Bl. a. bör, menar
överlantmätaren, länsstyrelsens dispens ha inhämtats, när sådan fordras.
Stadskollegiet i Göteborg framhåller att, eftersom byggnadsnämndens medgivande
till en gemensamhetsanläggning i realiteten kommer att utgöra ett
förhandsbesked om eventuellt erforderligt byggnadslov, det synes nödvändigt
alt nämndens bedömningar i de båda fallen samordnas. Enligt byggnadsstyrelsen
kan en omständlig och tidsödande procedur bli följden av
besvär över såväl byggnadsnämndens som förrättningsmannens beslut. Styrelsen
delar dock kommitténs uppfattning, att det inte torde vara möjligt
att slopa någon av dessa processvägar.

Svenska riksbyggen menar, att kommitténs synpunkter i kommentaren

188

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

till 15 § bör tillämpas med försiktighet. De slutliga anvisningarna till byggnadsnämnden
bör utformas så, att nämnden för sitt slutliga ställningstagande
ändå bör vara beroende av samfällighetens möjligheter att finansiellt
och förvaltningsmässigt genomföra utbyggnaden.

En avvisande hållning mot den föreslagna ordningen för byggnadsnämndens
medverkan kommer till synes i lantmäteristyrelsens yttrande.
Enligt styrelsen talar starka skäl för att förrättningsmannens ansvar beträffande
bevakningen av allmänintressena vid förrättningen bör vara av
samma karaktär som vid en fastighetsbildningsförrättning. Ett ärende av
det slag som avses i lagförslagets 15 § första stycket första punkten bör i
vart fall inte behöva hänskjutas till byggnadsnämnden. En dubbelprövning
skulle innebära ett tungt förfarande och medföra risk för förseningar. Bedömningen
av huruvida en begärd fastighetsbildning strider mot plan eller
bestämmelser angående markens bebyggande och användning eller eljest
kan föranleda från allmän synpunkt olämplig bebyggelse eller markanvändning
har ju i princip vid fastighetsbildningsförrättning ansetts kunna
anförtros förrättningsmannen. Denne samråder därvid normalt med byggnadsnämnden
och, om så av särskilda skäl synes erforderligt, länets planmyndigheter.
Dessutom underrättas byggnadsnämnden obligatoriskt om
förrättningssammanträdena och har stora möjligheter att där göra sina
synpunkter och erinringar gällande. Ett likartat förfaringssätt bör vara
det ändamålsenligaste i fråga om förrättning för gemensamhetsanläggning.
Däi-jämte utgör nämndens byggnadslovsprövning en särskild garanti för
att de synpunkter nämnden har att företräda blir beaktade. Ofta torde dock
denna prövning, som avser även detaljerna i utförandet, inte kunna utan
olägenheter samordnas tidsmässigt med en prövning enligt förslagets 15 §.
Om det likväl skulle anses att en anordning med medgivande av byggnadsnämnden
bör lagfästas, bör enligt styrelsen beaktas att en dubbelprövning
på sätt kommittén har föreslagit synes mera befogad när ett företag strider
mot plan eller bestämmelser av angiven art än i övriga fall. Den särskilda
prövningen som i sådant fall måste ske, kan nämligen i ej oväsentlig mån
vara beroende av frågor om ändring av plan eller upprättande av ny plan
för det aktuella området. Företag av gemensamhetskaraktär på landsbygden
torde många gånger vara av den natur att i samband med deras inrättande
erforderliga anläggningar och anordningar kan åstadkommas utan att
plantekniska frågor och därmed sammanhängande problem uppkommer.
Det måste då anses oegentligt, att byggnadsnämnden skall lämna sitt medgivande.
En begränsning av de fall då byggnadsnämndens medgivande
fordras bör sålunda i allt fall ske. Styrelsen anser att begränsningen bör
ske till det i 15 § första stycket andra punkten berörda fallet, när företaget
strider mot plan eller vissa bestämmelser. Lantmäteristyrelsens uppfattning
delas i allt väsentligt av överlantmätarna i Stockholms, Jönköpings,
Kronobergs, Malmöhus, Värmlands, Jämtlands och Norrbottens län. Riks -

189

Kungl. Maj.ts proposition, nr 128 år 1966

förbundet landsbygdens folk, Svenska kommunaltekniska föreningen, Sveriges
lantmätareförening och Svenska teknologföreningen.

HSB:s riksförbund föreslår en bestämmelse, att remiss av anläggningsförslag
till byggnadsnämnd inte behöver ske, om förrättningsmannen finner
det vara uppenbart att några invändningar från plansynpunkt inte kan
anföras mot anläggningens inrättande. Även överlantmätaren i Malmöhus
län menar, att reglerna om byggnadsnämndens prövning bör väsentligt uppmjukas.
Han anser det i allt fall inte nödvändigt att nämnden skall förpröva
sådan gemensamhetsanläggning för vars utförande byggnadslov inte fordras.
Liknande synpunkter anför överlantmätarna i Östergötlands och Jönköpings
län samt Svenska kommunaltekniska föreningen. Sveriges lantbruksförbund
påpekar, att byggnadsnämnden för närvarande inte har någon befattning
med jordbrukets anläggningar utanför planlagda områden, och
anser det därför obefogat att här införa eu skyldighet att beträffande jordbruksföretag
inhämta nämndens godkännande.

Handelskamrarnas nämnd framhåller, att sökande till byggnadslov har
ett på äganderätt eller dispositionsrätt grundat anspråk på att erhålla
byggnadslov, om laga hinder däremot inte möter. Visserligen kan byggnadsnämnden
genom byggnadsförbud förhindra markens utnyttjande enligt
gällande stadsplan, men de fall då byggnadsförbud får tillgripas är noggrant
preciserade i lagstiftningen, och genom tidsbegränsande regler har
också garantier uppställts till skydd för den enskildes rätt. Lagförslaget innebär
i sistnämnda hänseenden ett avsteg från hittillsvarande rättsprinciper,
som är så vittsyftande att det inte kan godtas. Självfallet kan en gemensamhetsanläggning
inte få komma till stånd, om den befinnes strida
mot gällande detaljplanering. Det bör därför ankomma på vederbörande
förrättningsman att konstatera, att så inte är fallet. Om det kan anses tillräckligt
med ett sådant konstaterande eller om frågan bör underställas
byggnadsnämndens prövning lämnas därhän. Men om byggnadsnämnden,
trots att anläggningen inte strider mot fastställda planer eller bestämmelser,
anser den »ur allmän synpunkt olämplig», bör detta inte få medföra
att nämnden vägrar medgivande till företaget i annan ordning än som i
allmänhet gäller i fråga om byggnadslov. Prövningen bör sålunda ha karaktär
av hinderslöshetsprövning. Finner byggnadsnämnden därvid att gällande
detaljplan bör ändras och byggnadsförbud utfärdas, bör också detta
ske i den ordning byggnadslagstiftningen föreskriver. Handelskamrarnas
nämnd förordar, att förslagets 15 § utformas i överensstämmelse därmed.

Liknande synpunkter anför Svea hovrätt och lagberedningen, som framhåller
att någon allmän prövningsrätt utöver vad som följer av byggnadslagstiftningen
inte bör tillkomma byggnadsnämnden.

Att byggnadsnämnden, om företaget strider mot plan eller bebyggelsereglerande
bestämmelser, skall få lämna medgivande när särskilda
skäl är därtill, kritiseras av Svea hovrätt, länsstyrelsen och över -

190

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

lantmätaren i Östergötlands län, länsstyrelsen och överlantmätaren i Göteborgs
och Bohus län, överlantmätarna i Jönköpings, Värmlands och Gävleborgs
län samt lagberedningen. De anser att i detta fall medgivande bör ankomma
på eller frågan underställas myndighet, som är behörig att företa
motsvarande prövning enligt byggnadslagstiftningen. Föreningen Sveriges
stadsarkitekter uttalar, att stadgandet förefaller omotiverat och att, om
kommitténs avsikt skulle vara att just för gemensamhetsanläggningar tillförsäkra
nämnden rätt att frångå stadsplanen i vidsträcktare avseenden än
byggnadslagen förutsätter, föreskrift därom bör meddelas genom ändring
i byggnadslagstiftningen.

Lagberedningen erinrar om byggnadsstadgans föreskrifter i 57 § att, om
åtgärd för vilken byggnadslov söks enligt bestämmelse i lag eller författning
dessutom är beroende på tillstånd av annan myndighet, byggnadsnämnden
skall hänvisa vederbörande att söka sådant tillstånd. Vidare har
nämnden i vissa fall afl hänvända sig till länsstyrelsen för att erhålla för
prövningen erforderliga upplysningar. Behov av dessa bestämmelser finns
uppenbart även enligt förslaget.

Länsarkitekten i Örebro län anser det önskvärt att samfällighet kan bilda
fristående tomt. Lagförslaget bör därför även medföra ändring i fastighetsbildningslagen
och byggnadslagen på så sätt att tomt skall kunna bildas
utan belägenhet vid gata och utan att vara avsedd för bebyggande. Överlantmätaren
i Gävleborgs län ifrågasätter, om det i 33 § byggnadsstadgan
uppställda kravet att varje i tomtindelning ingående fastighet skall ha erforderlig
förbindelse med gata anses fyllt genom att tomterna ges utfart
via en tänkt gemensam väg inom kvarteret. På liknande sätt kan fråga uppkomma
om tillämpning av bestämmelsen om väg i 19 kap. 12 § första
stycket jorddelningslagen när det gäller avstyckning av tomtplats inom
byggna(isplan. Sådana frågor fordrar enligt överlantmätaren en närmare utredning.
Även byggnadsnämnden i Karlskoga menar, att byggnadslagen
och fastighetsbildningslagen saknar de mot förevarande lagförslag svarande
föreskrifter som skulle kunna göra det till fullo användbart. Skall t. ex.
gemensamhetsanläggningar av skilda slag genomföras helt i överensstämmelse
med bestående stadsplan och fastighetsindelning torde enligt byggnadsnämnden
svårigheter i många fall kunna uppstå för anläggningarnas
rationella utformning, bl. a. på grund av att byggnad för sådant ändamål
inte kan uppföras över tomtgräns.

Länsläkaren i Östergötlands län föreslår föreskrift om att byggnadsnämnd
skall inhämta hälsovårdsnämnds yttrande, innan medgivande till
företaget lämnas.

Den i 15 § andra stycket andra punkten intagna bestämmelsen om viss
begränsning av länsstyrelsens prövningsrätt kritiseras
av Handelskamrarnas nämnd. Nämnden kan inte acceptera, att länsstyrelsen
inte skulle äga pröva besvär över ett av byggnadsnämnden vägrat med -

191

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

givande till en gemensamhetsanläggning i de fall då nämnden gör gällande
att företaget skulle strida mot fastställd generalplan eller stadsplan. Den
omständigheten att 71 § 1 mom. andra stycket byggnadsstadgan innehåller
en föreskrift om att klagan inte får föras över byggnadsnämnds beslut, varigenom
medgivande till avvikelse från fastställd generalplan eller stadsplan
har vägrats, kan sålunda inte åberopas i förevarande sammanhang. Riktigheten
av byggnadsnämndens motivering måste kunna prövas.

Överlantmätaren i Gotlands län anser bestämmelsen rimligen böra gälla
även fastställd byggnadsplan, även om formuleringen därigenom kommer
att avvika från föreskriften i 71 § 1 mom. andra stycket byggnadsstadgan.

Departementschefen. Kommitténs förslag innebär, att förrättningsmannen
i en första etapp skall utreda förutsättningarna för den sökta anläggningen.
Ändamålet med denna utredning är närmast att den skall tjäna som
underlag för byggnadsnämndens prövning. Enligt förslaget krävs nämligen
för att en anläggning skall få komma till stånd, att byggnadsnämnden
lämnar sitt medgivande till företaget. Leder utredningen till att förrättningsmannen
anser hinder föreligga mot anläggningen, skall han inställa
förrättningen så snart det kan ske. Bestämmelse därom finns i 16 §
första stycket andra punkten i kommitténs förslag. Men anser han att
anläggningen bör komma till stånd, skall han enligt 14 § andra stycket
överlämna ärendet till byggnadsnämnden för prövning. Denna prövning
sker i princip från de synpunkter byggnadsnämnden vanligen har att anlägga
med hänsyn till byggnadslagstiftningen och utfärdade bestämmelser
angående bebyggelsen inom det berörda området. Om byggnadsnämnden
finner, att anläggningens inrättande inte strider mot fastställd plan eller
meddelade bestämmelser för markens bebyggande och inte heller annars
föranleder bebyggelse eller markanvändning i övrigt som är olämplig från
allmän synpunkt, skall byggnadsnämnden enligt 15 § första stycket lämna
medgivande till anläggningen. Även om denna strider mot plan eller bestämmelser
som nyss har nämnts, kan medgivande lämnas när särskilda
skäl föreligger. Denna ordning för frågans behandling förutsätter, att förrättningsmannens
preliminära utredning innehåller så mycket som fordras
för att byggnadsnämnden skall kunna företa sin prövning. Kommittén har
ansett det lämpligt att förrättningsmannens utredning utmynnar i ett förslag
till företagets anordnande. Detta förslag skall enligt föreskrift i 14 §
andra stycket innehålla uppgift på de fastigheter som anläggningen är avsedd
för och sådan beskrivning av anläggningen till läge, storlek och beskaffenhet
i övrigt som kan anses erforderlig för nämndens bedömande.
Anser förrättningsmannen, att förutsättningar saknas för byggnadsnämndens
medgivande, behöver han dock inte upprätta sådant förslag utan kan
överlämna sin utredning i det skick han finner lämpligt. Han måste dock
under alla förhållanden hänskjuta frågan till byggnadsnämndens prövning

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

så snart han inte finner hinder föreligga enligt bestämmelserna i förslagets
inledande paragrafer eller bestämmelserna för frivilligfallen i 17 §.

Vägrar byggnadsnämnden helt eller delvis medgivande till anläggningen,
skall förrättningsmannen efter omständigheterna inställa förrättningen eller
lämna nytt förslag till byggnadsnämnden. Lämnar byggnadsnämnden medgivande
utan villkor, skall förrättningsmannen på grundval av medgivandet
företa slutlig prövning av frågan om anläggningens inrättande och meddela
beslut därom. Sådant beslut benämns i förslaget anläggningsbeslut och
skall ha visst innehåll enligt bestämmelser i 16 §.

Den av kommittén sålunda föreslagna ordningen för ärendets prövning
har godtagits av flertalet remissinstanser. I åtskilliga remissyttranden har
emellertid invänts, att den är onödigt omständlig genom den särskilda prövning
som skall ske hos byggnadsnämnden. Det har därvid anförts, att det
liksom vid fastighetsbildningsförrättningar och andra liknande förrättningar
borde räcka med förrättningsmannens prövning även i de hänseenden
byggnadsnämnden skall bevaka. Nämndens intressen anses kunna bli
tillräckligt beaktade genom att nämnden liksom vid andra förrättningar
får tillfälle att framföra sina synpunkter under förrättningens gång och
dessutom äger besvärsrätt. I synnerhet den omständigheten att byggnadsnämndens
beslut om vägrat medgivande får överklagas enligt bestämmelse
i 15 § andra stycket anses kunna föranleda fördröjning av ärendets handläggning
och därmed stora olägenheter, eftersom ett snabbt förfarande
ofta är påkallat i dessa sammanhang.

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen anser jag det angeläget
att byggnadsnämnden får ett starkt inflytande på prövningen av hithörande
ärenden. Detta krav är enligt min mening till fullo uppfyllt genom den av
kommittén föreslagna ordningen för byggnadsnämndens medverkan. Jag
vill hålla med remisskritiken om att önskemålen att förhindra anläggningar
som strider mot det allmännas intresse av en lämplig utformning av bebyggelsen
och en ändamålsenlig markanvändning över huvud i viss utsträckning
kan tillgodoses genom de möjligheter till kontroll byggnadslagstiftningen
erbjuder. Kravet på byggnadslov kan väl anses innefatta ett
effektivt skydd för det allmännas intresse i många fall, eftersom åtskilliga
gemensamhetsanläggningar torde vara hänförliga till byggnader i byggnadslagstiftningens
mening. Men den planpolitiska kontrollen kommer enligt
min mening att med en sådan ordning insättas på ett alltför sent stadium.
Detta medför risk för att det ofta omfattande och kostsamma förrättningsarbetet
inte leder till åsyftat resultat därför att erforderligt byggnadslov
för anläggningen senare vägras. Med anledning härav torde, såsom
också kommittén har menat, byggnadsnämndens medverkan böra påkallas
redan i samband med förrättningen och samordnas med förrättningsprövningen
på sådant sätt att förrättningsresultatet kommer att stå i överensstämmelse
med nämndens ståndpunkt. Att ge byggnadsnämnden samma
ställning som vid fastighetsbildningsförrättningar är enligt min mening inte

193

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1066

tillräckligt i förevarande sammanhang. Från nämnden bör kunna krävas
ett besked i sådana former att någorlunda säker garanti erhålls för att
nämnden vid den efterföljande prövningen angående byggnadslov ställer sig
positiv till företaget. Alla anläggningar är visserligen inte av den karaktär
att byggnadslov krävs, men antalet torde vara tillräckligt stort för att motivera
en ordning som i praktiken innebär att byggnadsnämndens beslut
kan uppfattas som ett förhandsbesked om att byggnadslov kommer att meddelas.
Full säkerhet i detta hänseende kan dock inte erhållas. Den utredning
som underställs byggnadsnämndens prövning behöver nämligen inte
vara så fullständig och detaljerad som fordras i ett ärende om byggnadslov.
Att ställa lika höga krav på den preliminära utredning som det här
är fråga om skulle i många fall fördyra och fördröja förfarandet avsevärt.
Förhållandena torde vara alltför skiftande för att ett allmänt krav på
fullständighet i nämnda hänseende skall anses motiverat. Av dessa skäl
bör inte heller som det har förordats från något håll under remissbehandlingen
byggnadsnämndens prövning enligt förevarande förslag fastare
samordnas med prövningen angående byggnadslov eller därav påkallade
ändringar i byggnadslagstiftningen göras.

Mot en närmare samordning mellan förslaget och byggnadslagstiftningen
talar även att det här är fråga om delvis andra problem än som behandlas i
nämnda lagstiftning. Till en början kan erinras om det redan berörda förhållandet
att en gemensamhetsanläggning inte alltid kräver byggnadslov.
Men även när sådant fordras är det i första hand inte fråga om själva utförandet
av anläggningen utan om det förstadium som gemensamhetsbildningens
konstituerande innebär. Byggnadsnämndens prövning enligt förslaget
uppbärs därför inte alltid av samma syfte som byggnadslagstiftningens
bestämmelser. Som exempel kan nämnas, att en vägran att lämna medgivande
till en gemensamhetsanläggning kan grundas på andra allmänna
synpunkter än sådana som utgör giltig anledning att avslå ansökan om
byggnadslov. Här är närmast fråga om ett fritt bedömande av företagets
förenlighet med det allmännas intresse i bebyggelsesammanhang, sådant det
kommer till uttryck inte bara i fastställda planer utan även i kommunens
bebyggelsepolitiska strävanden över huvud. Särskilda regler fordras därför
som i formellt avseende bör hållas åtskilda från byggnadslagstiftningen.

Å andra sidan anser jag att en samordning i materiellt hänseende självfallet
bör åstadkommas så långt möjligt. Vid tillämpning av den av kommittén
föreslagna dispensregeln bör i väsentliga delar gälla de av kommittén
angivna riktlinjerna för bedömandet av frågan, huruvida särskilda skäl talar
för ett medgivande. Eftersom nämndens uppgift är att bevaka allmänna
synpunkter på bcbyggelseutformning och markanvändning över huvud,
måste i bedömandet också anses ingå ett hänsynstagande till att gemensamhetsanläggningens
utförande enligt särskilda bestämmelser är beroende på
tillstånd av annan myndighet. Det kan därför vara lämpligt, att nämnden

7 Bihang till riksdagens protokoll 19GG. 1 samt. Xr 12S

194

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

samråder med sådan myndighet eller avvaktar dess beslut i vederbörlig ordning.
Någon motsvarighet till bestämmelserna i 57 § byggnadsstadgan torde
inte behöva införas i förslaget. Utan stöd av särskild föreskrift synes byggnadsnämnden
också böra inhämta yttrande från hälsovårdsnämnden, när
det finnes lämpligt.

I enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen bör bestämmelsen
om byggnadsnämndens prövning inte begränsas till vissa områden
eller till bebyggelse eller anläggningar av visst slag. Jag är inte heller
beredd att i enlighet med vad som har förordats från några håll under remissbehandlingen
föreslå en begränsning sålunda, att kravet på nämndens
medgivande inte skall gälla andra fall än sådana då anläggningen strider mot
plan eller bebyggelsereglerande bestämmelser.

På grund av det anförda finner jag mig kunna godta de av kommittén
föreslagna bestämmelserna i 14 § andra stycket om förrättningsmannens
skyldighet att inhämta byggnadsnämndens medgivande och formerna härför
liksom också — låt vara med viss modifikation — bestämmelserna i 15 §
första stycket angående omfattningen av nämndens vetorätt. Den i kommitténs
förslag upptagna dispensregeln ger byggnadsnämnden möjlighet att
lämna medgivande även när motsvarande dispens enligt byggnadslagstiftningen
ankommer på Kungl. Maj :t eller länsstyrelsen. Som påpekas i flera
remissyttranden, får detta anses mindre lämpligt. Bestämmelsen bör därför
begränsas till de fall då nämnden har dispensrätt även annars. I övriga situationer
bör dispens sökas hos vederbörande myndighet enligt vanliga regler.
Vidare vill jag med anledning av vad som har anförts i ett remissyttrande
påpeka, att nämnden inte har att bedöma en samfällighets ekonomiska möjligheter
att genomföra företaget i vidare mån än att nämnden bör tillse att
anläggningen är försvarlig från samhällsekonomisk synpunkt. Det närmare
bedömandet tillhör förrättningsmannens prövning.

Vad närmare angår den utredning genom förrättningsmannens försorg
som skall föregå byggnadsnämndens prövning kan jag i allt väsentligt ansluta
mig till vad kommittén anfört härom i sitt betänkande (s. 162—164).

Som kommittén har framhållit är det av betydelse att förrättningsmannen
håller nära kontakt med sakägarna och bedriver förrättningen huvudsakligen
i form av förhandlingar med dessa. Enligt 12 § skall också förrättningen
som regel ske vid sammanträde med sakägarna. Som förut berörts
fordras dock inte sammanträde i alla situationer. Enligt 12 § kan
sammanträde sålunda undvaras bl. a. när stridiga intressen inte förekommer
i saken. Med hänsyn härtill bör den av kommittén i 14 § första stycket
föreslagna lydelsen, enligt vilken förrättningsmannens utredning skall ske
efter överläggning med sakägarna, jämkas. För bättre överensstämmelse
med 12 § förordar jag, att 14 § första stycket får den lydelsen att förrättningsmannen
skall utreda förutsättningarna för att inrätta den sökta anläggningen
och därvid i lämplig omfattning överlägga med sakägarna.

195

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

I ett remissyttrande har förordats, att förrättningsmannen skall från kommunens
fastighetsförvaltande organ inhämta upplysningar till grund för bestämmandet
av ersättning enligt 4 §. Jag finner inte anledning att meddela
särskild föreskrift härom. Förrättningsmannen har frihet att här liksom
i andra hänseenden utnyttja alla de upplysningskällor som står till buds.

Av den föregående redogörelsen framgår, att förrättningsmannen efter
sin preliminära utredning skall inställa förrättningen så snart det kan ske,
om han finner hinder möta mot företaget. I annat fall skall han enligt 14 §
andra stycket hänskjuta ärendet till byggnadsnämnden. Bestämmelsen om
att han skall inställa förrättningen är i kommitténs förslag intagen i 16 §,
där den finns som andra punkt i första stycket. Anledningen till denna placering
torde vara att kommittén har velat i 16 § samla alla bestämmelser om
förrättningsmannens avgöranden i huvudsaken. Enligt min mening är det
dock naturligare att 14 § lämnar besked om vad förrättningsmannen skall
göra, om han redan efter sin preliminära utredning anser hinder möta mot
förrättningen. Det synes nämligen vara en fördel att där få besked om vad
förrättningsmannen skall vidta för åtgärd både när han anser hinder möta
mot förrättningen och när han anser att så inte är fallet. Jag förordar därför,
att nyssnämnda bestämmelse i 16 § flyttas till 14 § andra stycket. I enlighet
härmed upptar departementsförslaget som första punkt i andra stycket
av 14 § bestämmelsen, att om hinder mot anläggningens inrättande möter
enligt bestämmelserna i det föregående eller i 17 § — dvs. i frivilligfallen
— förrättningen skall inställas så snart det kan ske. Som andra punkt
följer därefter bestämmelsen, att föiTättningsmannen i annat fall skall hänskjuta
ärendet till byggnadsnämnden för prövning enligt 15 § och därvid
lämna förslag till anläggningens anordnande.

Tredje punkten är oförändrad i sak. Enligt fjärde punkten i kommitténs
förslag kan förrättningsmannen underlåta att uppgöra särskilt förslag, om
enligt hans mening förutsättningar saknas för byggnadsnämndens medgivande.
För att undvika att bestämmelsen inger föreställningen att ärendet
i sådant fall över huvud inte behöver hänskjutas till byggnadsnämnden har
ordet uppgöra ersatts med ordet lämna. I övrigt har vissa redaktionella jämkningar
skett.

Beträffande innehållet i 15 § vill jag utöver vad jag har anfört i det föregående
uttala, att jag i sak ansluter mig till kommitténs förslag i 15 § andra
stycket angående talan mot byggnadsnämndens beslut. Jag biträder även
vad kommittén har anfört om behovet av inskränkning i länsstyrelsens
prövningsbefogenhet, när anläggningen strider mot fastställd generalplan eller
stadsplan, för att överensstämmelse skall vinnas med 71 § 1 mom. andra
stycket byggnadsstadgan. Den av kommittén föreslagna lydelsen av andra
punkten ger emellertid intryck av att länsstyrelsens prövningsrätt är begränsad
så snart byggnadsnämnden funnit anläggningen strida mot fastställd
generalplan eller stadsplan. Detta är dock inte meningen. Inskränk -

196

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

ningen bör innebära endast att länsstyrelsen inte äger mot nämndens mening
medge anläggningens inrättande i strid mot planen. Jag förordar, att lydelsen
jämkas i enlighet härmed. Jag anser det inte böra komma i fråga att nu
utvidga bestämmelsen till att omfatta även byggnadsplan.

I anslutning till 15 § har några remissinstanser framfört önskemål om
vissa följdändringar i byggnadslagstiftningen och reglerna om fastighetsbildning.
Behovet av en mera genomförd samordning med förstnämnda lagstiftning
bör enligt min mening prövas i samband med en allmän översyn
av byggnadslagen och byggnadsstadgan. I samband med den pågående fastighetsbildningsreformen
kan vissa frågor böra tas upp som har anknytning
till detta reformarbete. Även med oförändrade regler på dessa områden kan
man nöjaktigt komma till rätta med uppkommande svårigheter. Det i 33 §
byggnadsstadgan uppställda kravet, att varje i tomtindelning ingående fastighet
skall ha erforderlig förbindelse med gata, torde få anses uppfyllt, om
en gemensam utfartsväg anordnas inom kvarteret. I själva verket förhåller
det sig så att just nämnda föreskrift i byggnadsstadgan ofta utgör ett avgörande
skäl för att en sådan väg bör inrättas. Kravet att styckningsdel skall
äga rätt till nödiga vägar får likaså anses uppfyllt, om inom stadsplan väg
inrättas gemensamt för fastighet motsvarande styckningsdelen och andra
fastigheter. Som förut har framhållits är förslaget inte tillämpligt på väg
utom stadsplan. Där gäller i stället lagen om enskilda vägar. Vad slutligen
angår de svårigheter som har antagits uppkomma genom förbudet mot byggande
över tomtgräns vill jag framhålla att det i princip torde saknas anledning
att åsidosätta detta förbud vid gemensamhetsanläggning lika väl som
beträffande annan byggnad. Även om det således bör eftersträvas, att en
inom byggnadskvarter planerad anläggning i dess helhet förläggs inom eu
enda tomt, torde man inte kunna undvara en möjlighet att låta anläggningen
sträcka sig över flera tomters områden när speciella omständigheter föreligger.
Vad nu sagts får anses äga motsvarande tillämpning på andra förbudsregler
i byggnadslagstiftningen.

16 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om förrätlningsmannens slutliga
prövning sedan byggnadsnämnden har tagit ställning.

Kommittén. Sedan definitivt beslut har meddelats enligt föregående paragraf,
skall förrättningsmannen företa slutlig prövning. Om byggnadsnämndens
medgivande till företaget har vägrats, bör detta ofta vara en anledning
att avbryta förrättningen och besluta om dess inställande. Förrättningsmannen
har emellertid möjlighet i vissa fall att genom förändring av den
föreslagna anordningen undanröja uppkommet hinder och till byggnadsnämnden
inkomma med nytt förslag. Kommittén anser att förrättningsmannen
bör få rätt att med hänsyn till omständigheterna i det särskilda
fallet välja mellan att inställa förrättningen och att göra upp nytt förslag.

197

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 11)68

I enlighet härmed föreslår kommittén bestämmelse i första stycket, att om
medgivande enligt 15 § har vägrats helt eller delvis, förrättningsmannen
kan efter omständigheterna inställa förrättningen eller till byggnadsnämnden
överlämna nytt förslag till företagets anordnande.

Bestämmelsen förutsätter, att förrättningsmannen anser villkoren för
anläggningens inrättande från privaträttslig synpunkt vara uppfyllda. I annat
fall saknas anledning att koppla in byggnadsnämnden. Om hinder mot
företaget möter redan på grund av de i förslagets inledande avsnitt eller
i 17 § föreskrivna villkoren, bör förrättningsmannen avbryta utredningsarbetet
så snart det kan ske och meddela beslut om förrättningens inställande.
Har ett absolut hinder uppstått, skall förrättningsmannen således inte
vidare lägga ned arbete på att göra utredningen fullständig i övriga hänseenden.
I enlighet härmed föreslår kommittén, att i en andra punkt av
första stycket tas upp en bestämmelse, enligt vilken förrättningen skall
inställas så snart det kan ske, när hinder mot företaget möter av annan
anledning än ställningstagande enligt 15 §.

Om däremot anläggningen bör komma till stånd, skall förrättningsmannen
på grundval av medgivande enligt 15 § företa slutligt bedömande av
uppkommande frågor och meddela beslut om anläggningens inrättande (anläggningsbeslut).
Att medgivande därvid skall föreligga enligt lagakraftvunnet
avgörande följer enligt kommittén av allmänna rättsprinciper och
anses inte behöva stadgas uttryckligen.

Kommittén framhåller, att anläggning sbeslutet jämte lagens regler utgör
själva grunden för företagets verksamhet. Av beslutets innehåll bör därför
fordras, att det anger förrättningsmannens uppfattning i de för företaget
mest väsentliga frågorna, som uppkommer vid förrättningen. Förrättningsmannens
avgöranden i andra frågor skall följaktligen i princip tas upp i
fristående beslut. Det gäller t. ex. förrättningskostnaderna (18 §).

Anläggningsbeslutet skall enligt kommitténs förslag till en början ange
anläggningens läge, storlek och huvudsakliga beskaffenhet i övrigt. Förslaget
anger inte några närmare riktlinjer för vilken grad av utförlighet som
beslutet bör äga i dessa hänseenden. Frågan måste bedömas med hänsyn
till arten av varje företag för sig. Ett krav motsvarande vad som fordras i
samband med att byggnadslov'' meddelas är enligt kommittén självfallet
alltför långtgående. Detaljutformningen får i stället ankomma på den huvudman
eller samfällighet som skall omhänderha företagets angelägenheter.
Beslutet skall vidare ange de fastigheter som ansluts till anläggningen.
I detta hänseende är förrättningsavgörandet av väsentlig betydelse och ändring
i fråga om kretsen av fastigheter, som utgör underlaget för anläggningens
verksamhet, bör enligt kommittén inte få ske ulan ny förrättning.
Ett noggrant fastställande av omfattningen av det utrymme som enligt 3 §
skall upplåtas för anläggningen är av'' största vikt för den fortsatta verksamheten
liksom för bedömandet av'' ersättningsfrågan. Sådant utrymme

198 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 19(i(>

och ersättning med anledning av upplåtelsen skall också redovisas i anläggningsbeslutet.
Att upplåtelsens omfattning utmärks på karta eller annan
särskild beskrivning torde ofta vara nödvändigt eller åtminstone önskvärt.
Med hänsyn till de i hög grad skiftande fall som kan förekomma anser
kommittén dock uttryckligt stadgande därom inte böra föreslås. Ersättningen
kan antingen avse sj älva upplåtelsen av utrymme och annat intrång,
som orsakas fastighet, eller också gälla skada, som annars uppkommer för
ägaren. Ersättning för skada av sistnämnda slag skall enligt bestämmelsen
alltid tas upp för sig, medan övriga båda poster kan slås samman. Anledningen
till att gottgörelse för personlig skada skall anges separat är att
den följer delvis andra regler i fråga om sättet för beloppets erläggande.
Enligt 36 § andra stycket skall nämligen ersättning av detta slag inte som
andra ersättningsbelopp nedsättas hos länsstyrelsen. Vidare skall anläggningsbeslutet
uppta den andel som skall anses motsvara varje deltagande
fastighets beräknade behov av anläggningen (andelstal). I anläggningsbeslutet
skall också tas in de begränsningar som skall gälla i fråga om möjligheterna
för samfällighet att åtnjuta särskild förmånsrätt i anslutna fastigheter
för bidrag till samfälligheten.

Utöver de nämnda obligatoriska uppgifterna kan anläggningsbeslutet enligt
paragrafens tredje stycke innehålla vissa föreskrifter om tillämpningen
av sådan begränsning av anläggningens utnyttjande som avses i 7 §.

Som det har framhållits i annat sammanhang bör enligt kommittén en
samverkan kunna göras tidsbegränsad. Utan uttryckligt stadgande skall
enligt kommittén en sådan begränsning utmärkas i anläggningsbeslutet.

Slutligen påpekar kommittén att, eftersom anläggningsbeslut är termen
för beslut om anläggningens inrättande, även domstols avgörande med denna
innebörd är att anse som anläggningsbeslut och skall äga det i paragrafen
föreskrivna innehållet.

Remissyttrandena. Enligt överlantmätaren i Gävleborgs län är det förhållandet
att besvär över inställd förrättning kan leda till att domstol meddelar
anläggningsbeslut inte förenligt med vedertagen innebörd av att förrättning
inställs. Överlantmätaren menar, att det är mera följdriktigt om
förrättningsmannens utredning får utmynna i ett utlåtande i likhet med
vad som gäller enligt lagen om enskilda vägar.

1 fråga om kravet på den utförlighet med vilken anläggningens beskaffenhet
bör anges i anläggningsbeslutet anför Svenska försäkringsbolags riksförbund
vissa erinringar mot kommitténs uttalande i motiven, att ett krav
motsvarande vad som fordras i samband med att byggnadslov meddelas
självfallet är alltför långtgående. Förbundet anser en utförlig beskrivning
av anläggningen vara av intresse av flera skäl, nämligen dels för bedömande
av vissa andra av de beslut som förrättningsmannen skall fatta enligt
16 § och dels för kreditbedömningen.

199

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

Sveriges fastighetsägareförbund anser det i förevarande paragraf böra anges
att över anläggningens område skall upprättas karta utvisande för fastighetsindelningen
gällande planer med tillhörande bestämmelser. Tekniska
ritningar och besiktningar bör enligt förbundet också vara med i förrättningshandlingarna.
Även överlantmätaren i Jönköpings län framhåller behovet
av karta, som anger upplåtelsens omfattning.

Lagberedningen anser uttrycket personlig skada missvisande, eftersom
det enligt beredningen närmast torde associeras med begreppet personskada.

Om anläggningen skall vara av begränsad varaktighet, är detta enligt
lagberedningen av så central betydelse att tidsbegränsningen bör tas in i
anläggningsbeslutet. Föreskrift därom bör inflyta i lagtexten.

Förslaget att anläggningsbeslutet inte skall innehålla förrättningsmannens
avgöranden i vissa särskilda frågor — t. ex. angående förrättningskostnaderna
— kritiseras av lagberedningen. Förslaget skiljer sig enligt beredningen
från den i bl. a. 17 kap. 13 § tredje stycket rättegångsbalken upptagna
regeln, att beslut, som meddelas i samband med dom eller slutligt beslut,
skall upptas däri. Som motiv till rättegångsbalkens bestämmelse har
anförts, att det uppenbart inte är lämpligt att de båda avgörandena i formellt
hänseende åtskils. Även i fråga om beslut av förrättningsman måste
det vara till fördel, om alla hans samtidiga avgöranden finns i en och samma
handling. En uppdelning i skilda beslut kan medföra rättsförlust i frågor
som inte har upptagits i anläggningsbeslutet, vilket beslut av naturliga
skäl främst tilldrar sig sakägarnas intresse. Bakom kommitténs ståndpunktstagande
kan antas ligga önskemålet att anläggningsbeslutet inte belastas
med ställningstaganden som saknar relevans för framtiden. Detta
syfte kan enligt beredningen i huvudsak uppnås genom att beslutet indelas
i skilda avsnitt med särskilda rubriker. I den mån skilda beslut skall få
meddelas samtidigt blir det ett väsentligt intresse, att vederbörande ägodelningsrätt
tolkar fullföljd talan med största möjliga välvilja. Det är
emellertid ytterst tveksamt, om domstolarna blir så liberala på denna punkt
(jfr NJA 1962 s. 660). Det bör också enligt beredningen vara medgivet att
i en och samma besvärsinlaga föra talan mot exempelvis såväl anläggningsbeslut
som beslut i ersättningsfråga.

Departementschefen. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen i första
stycket, att förrättningsmannen efter omständigheterna får inställa förrättningen
eller lämna nytt förslag till byggnadsnämnden, om denna helt eller
delvis har vägrat medgivande enligt 15 §, har i allmänhet lämnats utan erinran
under remissbehandlingen. Från något håll bär dock invänts, att uttrycket
inställa förrättningen används något oegentligt i förslaget, i det att
därmed avses också ett ogillande i sak av den gjorda ansökningen. Som
kommittén anfört torde det emellertid vara praktiskt lämpligt att denna

200

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

situation behandlas på samma sätt som den då förrättningen avbryts på
grund av hinder för själva förfarandet. Förrättningen bör sålunda inte i någotdera
fallet göras mera omfattande än som behövs för att få klarlagt att
förutsättningar saknas för anläggningens inrättande. Någon olägenhet torde
inte vållas genom att förrättningsmannens handläggning i båda fallen utmynnar
i att förrättningen inställs. Enligt min mening kan det inte, som en
remissinstans menat, komma i fråga att ägodelningsrätten efter besvär mot
beslut om förrättnings inställande själv meddelar anläggningsbeslut. I stället
bör ägodelningsrätten återförvisa målet till förrättningsmannen för ny
behandling enligt riktlinjer som meddelas av rätten. Jag biträder sålunda
i sak kommitténs förslag i första stycket första punkten.

I enlighet med vad jag har anfört i anslutning till 14 § bör den av kommittén
föreslagna bestämmelsen i 16 § första stycket andra punkten flyttas
till 14 § andra stycket.

Den av kommittén föreslagna termen anläggningsbeslut förefaller mig vara
en uttrycksfull och lämplig benämning på beslut om inrättande av gemensamhetsanläggning.
Den torde vara att föredra framför den annars i
liknande sammanhang brukade och av en remissinstans förordade termen
utlåtande.

Självfallet kan kraven på anläggningsbeslutets innehåll sättas mer eller
mindre högt. Det torde ligga i sakens natur att beslutet skall ge klart besked
om vilka fastigheter som skall anslutas, om upplåtelse av utrymme
och ersättning med anledning därav, om fastigheternas andelstal och om
gränserna för utövningen av den speciella förmånsrätten. I fråga om sättet
att bestämma anläggningens läge, storlek och beskaffenhet i övrigt är det
inom vissa gränser tänkbart med mera ungefärliga angivelser. Genom att
tillämpa sådana kan man på ett önskvärt sätt inskränka förrättningsarbetets
omfattning och inom den givna ramen bereda samfällighetsdelägarna
möjlighet att själva påverka anläggningens detaljutformning. Jag ansluter
mig till kommitténs överväganden i denna del. Jag anser mig inte böra förorda,
att härvid generellt upprätthålls samma krav på fullständighet som
förutsätts för byggnadslov. Inte heller är jag beredd att föreslå krav på att
karta upprättas. Förrättningsmannen bör enligt min mening ha fria händer
att åskådliggöra förrättningsresultatet på det sätt som han anser lämpligast
i det enskilda fallet. Detta torde emellertid i många fall leda till att karta
eller skiss som utvisar upplåtelsens omfattning och anläggningens utformning
fogas till anläggningsbeslutet.

Uttrycket personlig skada har kritiserats av lagberedningen, som menar
att det närmast för tanken till personskada. För att undvika sådant missförstånd
förordar jag, att ifrågavarande avsnitt av uppräkningen av de moment
anläggningsbeslutet skall innehålla delas upp så, att beslutet i anslutning
till lydelsen av 4 § kommer att ange dels utrymme som upplåts för

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

201

anläggningen, dels ersättning för upplåtelsen av utrymme och för annat intrång
som genom anläggningens utförande eller begagnande orsakas fastighet
i vilken upplåtelse sker, dels ersättning för annan skada som genom upplåtelsen
uppkommer för ägaren till fastigheten eller innehavare av annan
särskild rätt till denna än för fordran.

Med hänsyn till gemensamhetsanläggningarnas karaktär ligger det i sakens
natur, att ett anläggningsbeslut är avsett att gälla under en längre tid.
Kommittéförslaget synes medge både att beslutet gäller för framtiden eller
till dess det genom nytt förrättningsbeslut upphävs eller ändras och att det
består under viss i förväg bestämd tid. I likhet med kommittén finner jag
möjligheten till tidsbegränsning kunna vara av värde i vissa situationer.
Som lagberedningen har förordat torde sådan tidsbegränsning vara av den
betydelse att den bör komma till uttryck i anläggningsbeslutet. Jag föreslår
därför att en kompletterande föreskrift härom införs. Likaså förordar
jag att, om anläggningen inte skall vara utförd inom fem år efter det att beslutet
vinner laga kraft, beslutet skall innehålla uppgift om den tid inom vilken
anläggningen skall utföras. Föreskrift härom bör införas med hänsyn
till förfalloregeln i 37 § andra stycket. Till skillnad från kommittén anser
jag, att den vid förrättningen bestämda tiden skall anges i själva anläggningsbeslutet.

Vad slutligen beträffar kommitténs förslag att anläggningsbeslutet inte
skall omfatta sådana avgöranden som ligger utanför de materiella frågorna
har lagberedningen anfört, att alla av förrättningsmannen samtidigt meddelade
beslut bör efter mönster från rättegångsbalkens bestämmelser tas in i
en och samma handling. Även enligt min mening talar goda skäl för att någon
formell skillnad inte görs mellan olika delar av förrättningsmannens
avgörande. Det kan emellertid som kommittén menar vara praktiskt att som
anläggningsbeslut beteckna endast sådana avgöranden i sak som avses i förevarande
paragraf. Någon tvekan behöver då inte uppkomma om vad som
innefattas i ordet anläggningsbeslut i det följande eller i övrigt där det
kommer till användning. Med hänsyn härtill anser jag mig kunna godta
kommitténs förslag. För att såvitt möjligt undgå risken för misstag i fullföl
jdshänseende bör beslut som förrättningsmannen meddelar i andra frågor
i samband med anläggningsbeslutet tas upp i omedelbar anslutning till
detta i protokollet eller den särskilda handling som kan ha upprättats. I
samma syfte vill jag förorda en komplettering av de föreslagna bestämmelserna
i 19 § sista stycket om meddelande av beslut, så att de kommer att
omfatta inte bara anläggningsbeslut och beslut om förrättnings inställande
utan även beslut, som meddelas i samband med sådant beslut, och beslut
mot vilket talan förs särskilt. Detta innebär, att varje beslut av nu angivna
slag skall meddelas vid sammanträde eller på annan tid och plats som har
tillkännagivits vid sammanträde eller som förrättningsmannen underrättat

Tf Ilihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Xr 12$

202

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

sakägarna om skriftligen eller i annan vid sammanträde beslutad ordning.
Denna föreskrift i förening med reglerna om fullföljd i 20 § i förslaget torde
kunna ge tillräcklig säkerhet.

17 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om överenskommelse mellan sakägarna
och om frivillig anslutning i andra fall.

Kommittén. I första stycket av paragrafen föreslås bestämmelse om skyldighet
för förrättningsmannen att söka åstadkomma överenskommelse mellan
sakägarna. Det är enligt kommittén oftast lämpligt att överenskommelse
tas in i skriftlig, av sakägarna underskriven handling, vilket är ägnat att
förebygga tvister om dess innebörd. Kommittén anser emellertid med hänsyn
till de vitt skiftande fall som kan uppkomma, att tillräckliga skäl inte
finns att meddela en obligatorisk föreskrift därom. Även muntlig överenskommelse
är därför giltig enligt förslaget men dess innehåll bör enligt
kommittén säkras för framtiden genom anteckning antingen i förrättningsprotokollet
eller i annan handling, som underskrivs av förrättningsmannen
och biläggs övriga handlingar.

Enligt andra stycket av paragrafen skall överenskommelsen under vissa
förutsättningar läggas till grund för anläggningsbeslutet. Detta innebär att
förrättningsmannen i princip är förhindrad att — i de hänseenden som regleras
i uppgörelsen — grunda anläggningsbeslutet på ett eget bedömande
enligt lagens materiella regler. Med några modifikationer innebär förslaget
således, att överenskommelsen skall fastställas att gälla för framtiden, oavsett
om innehållet står i samklang med dessa regler eller inte. För att erhålla
avsedd sakrättsverkan måste den emellertid inskränkas till de frågor
som skall tas in i anläggningsbeslutet. Att den kan begränsas till någon eller
några av dessa frågor följer av första stycket. Sakägarna kan också avtala
att gemensamhetsanläggning inte skall komma till stånd. Något anläggningsbeslut
skall då inte heller meddelas utan förrättningen måste inställas.

Från allmän synpunkt måste fordras, att en överenskommelse inte avviker
från den prövning som har skett genom byggnadsnämnden. Regeln, att
överenskommelsen skall läggas till grund för anläggningsbeslutet, modifieras
därför så att den inte gäller, när överenskommelsen strider mot beslut
som avses i 15 §.

Även hänsyn till tredje mans intresse kräver enligt kommittén, att en
överenskommelse inte utan vidare förlänas sakrättslig verkan. Genom att
överenskommelsen knyts direkt till de berörda fastigheterna kan den åstadkomma
minskning av fastigheternas värden och därmed skada för innehavare
av fordringsinteckningar eller andra begränsade sakrätter i fastigheterna.
Visserligen torde det i allmänhet förhålla sig så, att sakägarnas intressen
i allt väsentligt sammanfaller med nu nämnda rättsägares, men detta

203

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

kan inte alltid antas vara fallet. Man kan enligt kommittén inte heller bortse
från risken, att en sakägare saknar förmåga att på bästa sätt tillvarata de
till hans fastighet knutna intressena.

I gällande lagstiftning på närbesläktade områden kommer, erinrar kommittén,
olika metoder till användning, när det gäller att skydda tredje man.
Enligt 34 § fjärde stycket lagen om enskilda vägar är sålunda träffad förening
inte gällande, om den finnes uppenbarligen till skada för fastighet betunga
denna med förpliktelse i avsevärt högre grad än som skall åligga fastigheten
enligt grunderna i lagens 2 kap. överenskommelsens innehåll skall
alltid prövas av förrättningsmannen. Med bestämmelsen avses enligt kommittén
inte bara att skydda befintliga inteckningar i fastigheterna utan
även att tillgodose de intressen som representeras av spekulanter på fastigheterna
eller tilltänkta långivare, vilka fordrar säkerhet i fastigheterna. En
annan metod kommer till användning i 8 kap. 4 § jorddelningslagen, med
vilken kan jämföras 13 kap. 2 a § samma lag. Om vid frivilligt ägoutbvte
en äga som skall ingå i utbytet hör till fastighet, som på grund av inteckning
eller eljest häftar för fordran eller annan rättighet, får utbytet inte
ske utan att innehavare av sådan fordran eller rättighet lämnar medgivande
därtill eller det är uppenbart, att utbytet inte kan lända honom till skada.
Enligt detta alternativ är förrättningsmannen inte skyldig att beakta andra
intressen än dem som tillkommer innehavare av vissa befintliga sakrätter
och är också befriad från prövning av överenskommelsens innehåll i den
mån medgivanden från dessa rättsägare föreligger.

Kommittén framhåller, att med dess strävan att i rimlig omfattning främja
frivilliga uppgörelser det är mest förenligt att låta överenskommelser få
avsedd sakrättslig verkan så långt det är möjligt utan att tredje mans berättigade
intressen åsidosätts. I valet mellan de nyssnämnda metoderna anser
kommittén en ordning i huvudsaklig överensstämmelse med den för ägoutbyte
gällande vara att föredra. I enlighet därmed föreslås i paragrafens
andra stycke, att om överenskommelsen berör fastighet, som på grund av
inteckning eller eljest häftar för fordran eller annan rättighet, överenskommelsen
inte får läggas till grund för anläggningsbeslutet, utan att innehavaren
av sådan fordran eller rättighet godkänt överenskommelsen eller denna
är väsentligen utan betydelse för hans säkerhet. De sakrätter som avses
med bestämmelsen är enligt kommittén inte bara intecknade rättigheter
utan även sådana som grundas på It kap. 2 § jordabalken eller äger förmånsrätt
på grund av utmätning av fastigheten eller utan inteckning åtnjuter
bättre förmånsrätt än nu sagts. Det åligger förrättningsmannen alt ex
officio införskaffa utredning om vilka rättighetshavare av hithörande slag
som kan finnas. Kommittén framhåller, att exempelvis ointecknade nyttjanderätter
eller avkomsträtter, som inte åtnjuter skydd enligt It kap. 2 § jordabalken,
ansetts inte vara av sådan beskaffenhet att fastighet kan sägas
häfta därför. Kommittén hänvisar här till lagrådets yttrande i samband med

204 Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

en år 1951 företagen ändring i 8 kap. 4 § jorddelningslagen (NJA II 1952
s. 129 f.).

Kommittén liar ansett det lämpligt att i någon mån efterge det stränga
krav på bevisning som måste uppfyllas vid frivilligt ägoutbyte, när det gäller
att bedöma om menliga verkningar följer av åtgärden. Medan det i ägoutbytesfallet
fordras, att det är uppenbart att utbytet inte kan lända rättsägaren
till skada, är det enligt kommitténs förslag tillräckligt att överenskommelsen
är väsentligen utan betydelse för hans säkerhet. Jämkningen
har sin motsvarighet i en år 1947 företagen ändring i 8 § första stycket och
14 § tredje stycket andra punkten lagen den 18 juni 1926 (nr 336) om sammanläggning
av fastigheter å landet. Angående skälen till denna ändring
hänvisar kommittén till lagrådets och föredragande departementschefens
uttalanden i ärendet (NJA II 1948 s. 54 f. och 65).

Kommittén har övervägt möjligheten att utvidga regleringen av frivilligfallen
till att avse även ensidiga dispositioner. Kommittén menar nämligen,
att det inte finns anledning att frånkänna sådana dispositioner varje sakrättslig
effekt. Det är dock enligt kommittén lämpligt att begränsa en reglering
i ämnet till det fall då sakägare erbjuder att hans fastighet får anslutas
till gemensamhetsanläggningen, trots att förutsättningar för tvångsanslutning
enligt 2 § saknas. Skulle en disposition gå ut på något annat, t. ex. att
utge högre bidrag än som motsvarar fastighets andelstal eller att ersättning
för upplåtet utrymme sätts till alltför lågt belopp, bör enligt kommittén avseende
inte fästas därvid utan att överenskommelse kan uppnås. För att ett
erbjudande skall beaktas, bör enligt kommittén ytterligare fordras, att fastighetens
anslutning inte medför någon försämring för de övriga anslutna i
form av ökad bidragsskyldighet eller annan olägenhet av betydelse. I enlighet
därmed är regeln i paragrafens tredje stycke utformad. Även på sådan
anslutning skall andra styckets regler om villkoren för att överenskommelse
skall erhålla verkan för framtiden äga tillämpning. Anslutningen får således
inte stå i strid med byggnadsnämndens prövning. Vidare skall på vanligt
sätt bedömas, om anslutningen är väsentligen utan betydelse för sakrättsinnehavares
säkerhet.

Remissyttrandena. Parkeringskommittén gör anmärkning mot att frivilligfallen,
som i betänkandet anges som det normala, inte regleras i de inledande
allmänna bestämmelserna utan behandlas i avsnittet om förrättning
och i 17 §, som trots sin placering innehåller även materiella villkor
för anslutning. En läsare som snabbt vill orientera sig i lagen genom att
studera de inledande bestämmelserna kan därför få den felaktiga uppfattningen
att lagens egentliga syfte är att reglera tvångssamfälligheter. Sveriges
lantbruksförbund anför, att förslaget genom sin redigering praktiskt taget
döljer, att det innehåller ett frivilligalternätiv.

Beträffande formen för överenskommelse mellan sakägarna anser

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

205

Svea hovrätt att den i överenstämmelse med vad som regelmässigt gäller
på angränsande rättsområden bör vara skriftlig och att överenskommelsen
skall undertecknas av sakägarna och bestyrkas av förrättningsmannen. Av
samma mening är lagberedningen och överlantmätaren i Gotlands län.

Svea hovrätt och lagberedningen anser vidare, att överenskommelse om
åtnjutande av förmånsrätt i större omfattning än lagen medger inte bör
läggas till grund för anläggningsbeslut. Denna mening utvecklas närmare i
anslutning till 6 §.

Svenska försäkringsbolags riksförbund vänder sig mot att inteckningshavares
och liknande rättighetshavares godkännande inte behöver inhämtas,
när överenskommelse är väsentligen utan betydelse för deras säkerhet. Förbundet
anser, att det för långivarna inte är möjligt att till förrättningsmännen
överlämna frågan, vad som skall anses vara väsentligen utan betydelse
för deras säkerhet. Långivarna måste enligt förbundet ovillkorligen höras i
ärendet.

Svea hovrätt påpekar risken för att felkalkylerade anläggningar kommer
till stånd vilka allvarligt kan påverka rättighetshavarnas ställning. Det bör
därför i allmänhet krävas, att berörda rättighetshavare biträder överenskommelsen
för att denna skall bli gällande. Enligt hovrätten bör detta kunna
underlåtas endast om det är uppenbart att överenskommelsen är utan
betydelse för deras säkerhet. Av samma mening är bostadsstyrelsen, Svenska
sparbanksföreningen, Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan.

Lagberedningen anser, att det liksom vid sammanläggning av fastigheter
i tveksamma fall är lämpligt att inteckningshavare bereds tillfälle att yttra
sig. Frågan om talerätt för innehavare av begränsade sakrätter bör därför
enligt beredningen övervägas närmare. Beredningen erinrar vidare om att
ett särskilt skydd för innehavare av begränsade sakrätter mot överenskommelser
till deras nackdel tillskapats i 59 § expropriationslagen liksom i 9
kap. 73 § vattenlagen och att inteckningshavare enligt 21 § lagen om allmänna
vägar har subsidiär talerätt mot väghållare.

Svenska bankföreningen är tveksam inför förslaget, att kreditgivare i sista
hand inte skall få annat skydd för sin säkerhet än som innefattas i en
s. k. oskadlighetsprövning. Föreningen vill likväl inte motsätta sig en sådan
ordning, om inteckningshavare som så önskar får tillfälle att yttra sig
före förrättmingsmannens avgörande.

Parkeringskommittén anmärker, att den föreslagna bestämmelsen i
tredje stycket första punkten i och för sig kan läsas så, att lagen
här öppnar möjlighet för en fastighetsägare att få sin fastighet ansluten
till ett företag utan att rekvisitet »stadigvarande betydelse» föreligger, bara
anslutningen kan ske utan olägenhet för övriga deltagare. Parkeringskommittén
anser vidare att hänvisningen till 2 § är något otydlig och menar,
att med uttrycket »fastighet, som icke jämlikt 2 § skall anslutas till före -

206

Iiiingl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

taget», även skulle kunna avses sådan fastighet för vilken de materiella
förutsättningarna för tvångsanslutning föreligger men vars anslutning inte
påyrkats av annan sakägare.

Departementschefen. Som jag tidigare har framhållit är syftet med den nu
ifrågavarande lagstiftningen i första hand att främja frivillig samverkan
för inrättande av gemensamhetsanläggningar med de verkningar, främst i
sakrättsligt hänseende, som den föreslagna lagen möjliggör. Det skulle då
också som anförts i ett par remissyttranden vara önskvärt, att regleringen
av frivilligfallen kunde få en mera framskjuten plats än kommittén har
föreslagit. Övervägande skäl synes dock tala för den av kommittén valda
placeringen. Denna överensstämmer med den ordning som i allmänhet
redan har kommit till användning i närbesläktad lagstiftning. Det torde
även vara till fördel att ramen för den tvångsmässiga regleringen först klaras
ut i iagen, innan frågan om överenskommelser behandlas. Därigenom
kan undvikas vissa upprepningar. Det kan också sägas, att den som ställs
inför frågan om han skall ingå i gemenskap som här avses först bör få
lagstiftningens innebörd och särskilt tvångsregleringens räckvidd klara för
sig, innan han kan ta ställning till om han vill biträda en överenskommelse
i ämnet eller inte.

I likhet med kommittén anser jag det önskvärt att förrättningsmannen
söker få till stånd överenskommelse mellan sakägarna. Jag biträder sålunda
den av kommittén föreslagna bestämmelsen härom i första stycket första
punkten.

Enligt kommittéförslaget gäller inte något formkrav för överenskommelsen.
Det krävs endast att den antecknas i förrättningsprotokollet eller i
annan handling, som underskrivs av förrättningsmannen och biläggs övriga
handlingar. Mot denna ordning har anförts kritik av några remissinstanser,
som har förordat krav på att överenskommelsen skall upprättas skriftligen
samt undertecknas av sakägarna och bestyrkas av förrättningsmannen. En
sådan ordning överensstämmer med vad som gäller om förening enligt fastighetsbildningslagstiftningen
och lagen om enskilda vägar liksom om överenskommelse
vid syneförrättning enligt vattenlagen och ägofredslagen. Den
rättshandling det i nu förevarande sammanhang är fråga om synes mig vara
av sådan betydelse och kunna avse sådana invecklade frågor att det är angeläget
att så långt möjligt förebygga tvist om rättshandlingens innebörd
och även hos sakägarna inskärpa rättshandlingens vikt. Med hänsyn härtill
saknas enligt min mening anledning att nu frångå det i andra liknande
sammanhang gällande formkravet. Frågan om formkravet torde få tas
upp till övervägande i större sammanhang senare i samband med ny lagstiftning
om fastighetsbildning. Jag förordar därför den ändringen i första
stycket i kommitténs förslag att där tas in bestämmelse om att överenskommelse
mellan sakägarna skall upprättas skriftligen samt undertecknas

207

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1968

av sakägarna och bestyrkas av förrättningsmannen. överenskommelsen skall
fogas vid förrättningsprotokollet.

Rn överenskommelse mellan sakägarna skulle sakna mening, om den inte
fick läggas till grund för anläggningsbeslutet. Jag biträder därför kommitténs
förslag att så skall ske i princip. I stort sett kan jag också ansluta
mig till kommittéförslaget i fråga om de förutsättningar under vilka överenskommelsen
skall kunna få denna verkan. Det är sålunda enligt min mening
klart, att ett anläggningsbeslut inte kan grundas på en överenskommelse
som strider mot byggnadsnämndens prövning enligt 15 §.

I likhet med kommittén anser jag vidare, att en överenskommelse inte kan
förlänas sakrättslig verkan utan att inteckningshavares och därmed jämställda
rättighetshavares intressen skyddas i tillbörlig grad. Ett generellt
krav på medgivande från sådana rättighetshavare kan emellertid enligt min
mening inte komma i fråga. Visserligen anser jag som kommittén, att förrättningsmannen
i första hand bör söka inhämta medgivanden från berörda
rättsägare. Att införa en skyldighet till detta skulle emellertid i åtskilliga
fall bli onödigt tyngande för förrättningen. En oskadlighetsprövning genom
förrättningsmannens försorg bör därför kunna ske. En sådan anordning
förekommer sedan länge på närbesläktade områden utan att den föianlett
några olägenheter. En fullt tillfredsställande ordning synes erhållas
med den av kommittén valda lösningen i anslutning till bestämmelserna
för sammanläggning av fastigheter. En överenskommelse bör sålunda kunna
godtas, när den finnes vara väsentligen utan betydelse för rättighetshavarens
rätt. Detta hindrar självfallet inte, att förrättningsmannen bereder
rättighetshavare tillfälle att yttra sig så snart han anser det lämpligt och
det går att genomföra. Angående verkan av att fordringshavare avstår från
ersättning enligt 4 § får jag hänvisa till 36 §.

I fråga om kretsen av de rättighetshavare som avses kan jag ansluta mig
till vad kommittén har anfört om innebörden av sådan fordran eller annan
rättighet för vilken fastighet sägs häfta.

I ett par remissyttranden har gjorts gällande, att det inte är lämpligt att
sakägarna tillåts att genom överenskommelse grunda pant- och förmånsrätt
för samfällighet i större omfattning än som är medgivet enligt kommitténs
förslag i 1 § i den särskilda förmånsrättslagcn. Som jag har anfört
i anslutning till 6 § delar jag denna mening och förordar sålunda den
ytterligare begränsningen av bestämmelsen i andra stycket att överenskommelse
inte får läggas till grund för anläggningsbeslutet, om den innebär
att förmånsrätt får åtnjutas för högre belopp än som motsvarar den ökning
av fastighetens värde som anslutningen till anläggningen medför eller som
belöper på fastigheten av den beräknade kostnaden för anläggningens utförande
eller under längre tid än anläggningen med sedvanligt underhåll kan
antas bevara sitt värde väsentligen oförminskat.

Tredje stycket i kommitténs förslag möjliggör, all en fastighetsägare fri -

208

Knngl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

villigt ansluter sin fastighet till en gemensamhet sanläggning även om överenskommelse
inte träffas. Till denna bestämmelse ansluter jag mig i sak.
De anmärkningar av närmast redaktionell art som har gjorts i ett remissyttrande
torde inte böra föranleda annan jämkning i den av kommittén
föreslagna lydelsen än att denna förenklas så att den omfattar alla sådana
lramställningar om frivillig anslutning som inte leder till överenskommelse.
Därigenom kommer det för regelns tillämpning inte att krävas någon utredning
om att förutsättningar för tvångsanslutning saknas. Är sådana förutsättningar
för handen, kan fastigheten självfallet i stället anslutas enligt
2 §. Under alla förhållanden måste det grundläggande kravet i 1 § på stadigvarande
betydelse gälla.

Från övriga fastigheters synpunkt innebär bestämmelsen en tvångsregel, i
det att de måste finna sig i den begärda anslutningen, om denna inte kan
antas medföra ökad kostnad eller annan olägenhet av betydelse för dem.
Med hänsyn härtill kan som anförts i ett remissyttrande övervägas om
inte bestämmelsen bör inflyta i 2 §. Med hänsyn till att dess tillämpning är
avhängig av godkännande eller oskadlighetsprövning enligt andra stycket
har jag emellertid ansett mig kunna godta, att den upptas i förevarande paragraf.

18 §.

I denna paragraf meddelas bestämmelser om förrättningskostnaderna.

Kommittén. Den av länsstyrelsen utsedde förrättningsmannen bör enligt
kommittén erhålla skälig ersättning av sakägarna för sitt arbete med uppdragets
fullgörande och för resekostnader och andra utlägg. Detsamma bör
gälla den som anlitas som sakkunnig vid förrättningen.

I fråga om gode män anser kommittén lämpligt att ersättning utgår enligt
de bestämmelser som gäller för gode män vid förrättningar för fastighetsbildning.

Övriga kostnader kan avse utredning, som har införskaffats av förrättningsmannen,
eller kallelser eller annat som fordras för att förrättningen
skall kunna genomföras, allt i den mån de inte täcks av den ersättning som
tillkommer förrättningsmannen. Enligt kommittén skall även dessa kostnader
betalas av sakägarna.

I enlighet med det anförda föreslår kommittén regler om i vilka fall sakägarna
skall svara för förrättningskostnad. Motsättningsvis följer av dessa
regler, att sakägare liksom i allmänhet vid förrättningar av jämförbar karaktär
inte är berättigad till ersättning för sådana kostnader som han själv
har haft för utredning eller arbete med talans väckande eller utförande.
Behovet av en regel om rätt till sådan ersättning blir, menar kommittén,
mindre framträdande med hänsyn till att erforderliga utredningar enligt
förslaget skall verkställas genom förrättningsmannens försorg. En bestäm -

209

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

melse av detta slag skulle för övrigt enligt kommittén kunna medföra
frestelse för sakägarna att i alltför stor omfattning själva föranstalta om
utredningar, vilket skulle medföra risk för kraftig stegring av förrättningskostnaderna.

Från denna princip skulle enligt kommittén möjligen kunna göras undantag
för sådan sakägare som representerar fastighet för anläggningens inrymmande.
Eftersom upplåtelse av utrymme har karaktär av expropriation,
är det inte otänkbart att i överensstämmelse med expropriationslagen tillerkänna
sådan sakägare ersättning för kostnaderna i denna del. Men om fastigheten
samtidigt skall vara ansluten till det gemensamma företaget, uppkommer
enligt kommittén svårigheter att i kostnadshänseende skilja mellan
frågan om upplåtelsen och övriga frågor vid förrättningen. En rätt till
ersättning för kostnaderna skulle för övrigt, menar kommittén, inte kunna
få annat än begränsad tillämpning och egentligen komma att avse endast
utredningskostnader för ersättning enligt 4 §. När det gäller anläggningens
lokalisering och upplåtelsens omfattning uppstår kostnader även för övriga
sakägare, och en rätt till kostnadsersättning för ägare till fastighet, varifrån
upplåtelsen sker, skulle kunna på ett otillbörligt sätt gynna denne. Men även
i fråga om storleken av ersättning enligt 4 § är situationen mindre jämförbar
med expropriation än med vissa andra fall av tvångsingripande, där den
enskilde inte är berättigad till ersättning för sina kostnader. Kommittén
påpekar särskilt, att de tvångsmöjligheter som föreligger enligt förslaget
kan utnyttjas inte bara mot den ersättningsberättigade utan även mot ersättningsskyldig,
vilkens fastighet ansluts mot hans bestridande. Det synes
kommittén inte tillfredsställande att göra skillnad mellan dessa båda.

Beslut om ersättningar till förrättningsmannen och särskild sakkunnig
skall enligt kommitténs förslag meddelas vid förrättningen. I fråga om andra
slags kostnader, t. ex. ersättningar till gode män, fordras däremot inte att
de prövas vid förrättningen. Förrättningsmannens medverkan krävs beträffande
dem endast när det gäller kostnadernas fördelning enligt tredje stycket.

Angående frågan av vem och på vilket sätt ersättning skall tillhandahållas
saknas enligt kommittén anledning att uppställa regler, som alltför mycket
binder de berörda intressenterna till en viss ordning. Valrätt bör föreligga
för den ersättningsberättigade att antingen ta ut beloppet av sökanden, som
är pliktig att förskjuta det om så påkallas (andra stycket), eller att vända
sig direkt till den eller de sakägare som slutligen skall svara för beloppet
(tredje stycket). Endast i ett hänseende är valrätten begränsad, nämligen i
fråga om arvode till förrättningsmannen. Denne måste avvakta förrättningens
slutförande innan han kan få sitt arvode. Däremot är han berättigad
att förskottsvis få ersättning för sina utlägg. Har sökanden ålagts att förskjuta
ersättningsbelopp, skall talan mot beslutet föras särskilt (20 §).

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

Angående ersättningens fördelning mellan sakägarna gäller enligt tredje
stycket, att beslut skall meddelas i samband med förrättningens slutförande,
dvs. när förrättningen inställs eller anläggningsbeslut tillkännages.

Skall en anläggning inrättas, bör förrättningskostnaderna enligt kommittén
i princip bäras gemensamt av ägarna till de fastigheter som ansluts till
anläggningen och fördelas i förhållande till de fastställda andelstalen (tredje
styckets första punkt). Inställs förrättningen skall enligt förslaget sökanden
som tappande part som regel bära alla kostnader. När byggnadsnämnden
är sökande gäller samma grundsats med den modifikationen att ersättningsplikten
åvilar kommunen. Mellan flera sökande bör enligt kommittén
kostnadsfördelningen avgöras med hänsyn till den omfattning i vilken envar
av dem föranlett kostnader och till vad som i övrigt kan anses skäligt.
Kommittén menar, att begreppet sökande bör ges en fri tolkning och att exempelvis
även sakägare som biträtt den ursprunglige initiativtagarens talan
eller fört självständig talan som går ut på en mera omfattande gemenskap
än denne begärt, betraktas som sökande och får svara för kostnaderna vid
inställd förrättning.

Dessa regler kan emellertid enligt kommittén inte tillämpas undantagslöst.
I tredje stycket sista punkten föreslås därför möjlighet till jämkning
när det är skäligt på grund av särskilda omständigheter. Skyldigheten att
betala förrättningskostnad kan då bestämmas på annat sätt än enligt huvudreglerna.
Som exempel på tillämpning av undantagsregeln nämner kommittén
att en sakägare gör sig skyldig till vårdslöshet eller försummelse och
därigenom föranleder onödig kostnad eller att förrättning har inställts
först efter ett på omfattande utredningar grundat, synnerligen komplicerat
bedömande.

Remissyttrandena. Stadsfullmäktige i Sundsvall anmärker, att i fråga om
kommunal befattningshavare reglerna om ersättning till förrättningsmannen
kan komma i konflikt med det kommunala tjänstereglementet.

Beträffande skyldigheten att svara för arvode till förrättnings
mannen anser Svea hovrätt det förtjäna övervägas, om inte
arvodet skulle kunna förskotteras av allmänna medel i sådana fall då det avsociala
skäl är särskilt önskvärt att en gemensamhetsanläggning kommer till
stånd, dvs. främst för bostadsbebyggelse.

Att sakägarnas egna kostnader för utredning och utförande
av talan vid förrättningen inte skall ersättas enligt förslaget kritiseras i
några yttranden. Mot kommitténs uttalande, att situationen här är mindre
jämförbar med expropriation än med vissa andra fall av tvångsingripande
där den enskilde inte är berättigad till ersättning för sina kostnader, vänder
sig Svea hovrätt och anför, att situationen tvärtom är mycket nära jämförbar
med vanliga typer av expropriation. Ägaren till fastighet, från vilken ut -

211

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

rymme kan komma att tas i anspråk, lär inte kunna åtnöjas med den utredning
som förrättningsmannen kan förebringa utan måste i allmänhet vara
verksam för att införskaffa utredning såväl för bedömande av frågan om
utrymme bör tas i anspråk från hans fastighet som angående vilken ersättning
som i sådant fall bör utgå. I allt fall får part, som fullföljer talan mot
förrättningsmannens beslut, i rättegången själv i stor utsträckning svara för
utredningen. Hela förfarandet kan lätt snedvridas om inte erforderlig utredning
förebringas redan vid förrättningen. Både ägaren till fastigheten och
innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt bör enligt hovrätten
vara berättigade till ersättning för kostnader som uppkommit för dem vid
förrättningen. Svårigheterna att särskilja dessa kostnader från andra kostnader
i anledning av förrättningen bör inte överskattas. Det av kommittén
åberopade skälet att en sådan reglering är orättvis mot övriga sakägare, är
enligt hovrättens mening inte bärande.

Även hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller önskvärdheten av att
den som, utan att själv få någon nytta av en gemensamhetsanläggning,
tvingas upplåta utrymme åt sådan tillerkänns rätt att av samfälligheten erhålla
ersättning för kostnader vid förfarandet och förordar en regel motsvarande
67 § expropriationslagen. Av samma uppfattning är lagberedningen,
Sveriges fastighetsägareförbund och Svenska väg- och vattenbyggares
riksförbund. I fråga om kostnader för utredning angående ersättning enligt
4 § anser även expropriationsutredningen, att en regel som inte under några
omständigheter medger kostnadsersättning stundom kan leda till stötande
resultat.

Överlantmätaren i Örebro län förordar också en bestämmelse motsvarande
67 § expropriationslagen. Viss skälighetsprövning bör dock kunna ske i
fråga om ersättning till anlitat biträde. Svenska teknologföreningen understryker,
att tvångsupplåtelse enligt förslaget är ett så kraftigt ingrepp i den
enskilda äganderätten att fastighetsägaren med fog kan göra gällande att
han inte skall behöva belastas med kostnader för att kunna bevaka sina intressen.
Det bör därför speciellt i sådana fall ankomma på förrättningsmannen
att göra en så allsidig och grundlig utredning som möjligt. Även Stockholms
läns och stads hushållningssällskap menar, att det knappast är skäligt
att en fastighetsägare skall behöva betala hela kostnaden för sådana utredningar
som han i viss mån blivit tvingad att utföra. Huvuddelen eller förslagsvis
75 procent bör betalas av den gemensamma anläggningens intressenter.

I fråga om begreppet sökande framhåller lagberedningen, att det av
kommittén åsyftade resultatet, åtminstone såvitt angår den slutliga kostnadsfördelningen,
i och för sig synes kunna nås genom en tillämpning av
tredje stycket sista punkten och således utan någon utvidgning av sökandebegreppet.

Den av kommittén föreslagna undantagsregeln i tredje stycket sista

212 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

punkten anses av Svea hovrätt vara alltför allmänt hållen för att kunna ge
någon ledning.

Departementschefen. De av kommittén föreslagna bestämmelserna i första
stycket om ersättning till förrättningsmannen, sakkunniga och gode män
har inte föranlett någon erinran under remissbehandlingen. Inte heller jag
finner anledning till erinran i sak i denna del. Bestämmelsernas förenlighet
med kommunala anställningsvillkor i fall då förrättningsmannen är kommunal
befattningshavare får beaktas i annan ordning.

Skyldigheten att utge ersättning för förrättningskostnad begränsas enligt
kommitténs förslag till i första hand ersättningar till förrättningsmän
och sakkunniga samt till kostnader för kallelser och annat som fordras
för förrättningen. Att kostnader av detta slag skall ersättas av sakägarna
har vid remissbehandlingen inte föranlett någon invändning. Däremot har
i åtskilliga remissyttranden förordats, att även vissa sakägare skall äga
rätt till ersättning för kostnader med anledning av förrättningen. Sådan
rätt anses sålunda böra tillkomma sakägare, som representerar fastighet
i vilken utrymme önskas upplåtet.

Vissa skäl synes väl tala för att sådan sakägare får rätt till ersättning
för nedlagda kostnader. Detta gäller i synnerhet när fastigheten inte skall
anslutas till gemensamhetsanläggningen. Situationen har då vissa likheter
med expropriation. Det förefaller emellertid inkonsekvent att sådan
sakägare skall äga rätt till kostnadsersättning men den som blir föremål
för anspråk på tvångsanslutning enligt 2 § inte skall äga samma rätt. 1
fråga om sådan fastighet som även skall anslutas till företaget uppkommer
svårigheter att urskilja den del av kostnaden som belöper på upplåtelsen.
För flertalet fall torde inte heller finnas behov av en kostnadsregel,
eftersom förrättningsarbetet i princip har karaktär av officialutredning
genom förrättningsmannens försorg.

Med hänsyn till det anförda är jag inte beredd att här frångå den vid
liknande förrättningar gällande principen, att sakägare inte äger rätt till
ersättning för kostnader vid förrättningen.

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen i andra stycket, enligt vilken
sökanden kan åläggas förskjuta förrättningskostnaderna utom arvodet
till förrättningsmannen, anser jag mig kunna biträda i sak. Att som förordas
i ett remissyttrande införa skyldighet för det allmänna att i vissa
fall förskjuta arvodet bör enligt min mening inte komma i fråga.

Vad angår den av kommittén angivna innebörden av begreppet sökande
är det visserligen riktigt, som påpekats i ett remissyttrande, att det åsyftade
resultatet delvis kan nås även utan denna begreppsbestämning med tillämpning
av tredje stycket sista punkten. Bestämmelsen är emellertid inte tilllämplig
beträffande skyldigheten att förskjuta ersättning enligt andra styc -

213

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

ket. Den av kommttén förordade metoden synes även ge bättre ledning för
tillämpningen när förrättning inställs i vanliga fall.

Till innehållet i de av kommittén föreslagna bestämmelserna i tredje stycket
om fördelningen av förrättningskostnaderna kan jag också ansluta mig.
Med hänsyn till de många skiftande fall som kan uppkomma anser jag i
likhet med kommittén att undantagsregeln i sista punkten är lämplig. Det
synes inte kunna undvikas att den blir tämligen allmänt hållen. En begränsning
till fall av vårdslöshet skulle bli alltför snäv. I vilken utsträckning
bestämmelsen skall tillämpas i övrigt torde få överlämnas åt praxis.

19 §.

Paragrafen innehåller vissa ytterligare detalj bestämmelser om förrättningsförf
arandet.

Kommittén. Utöver de i det föregående upptagna reglerna om förrättningen
fordras enligt kommittén ytterligare bestämmelser i åtskilliga ämnen. Vissa
av dessa kan regleras i administrativ ordning, medan andra torde böra
intas i själva lagen. Till de sistnämnda hör bl. a. frågor om edgång, jäv,
kallelser och kungörelse till förrättningssammanträde, protokoll, anlitande
av särskilda sakkunniga, rätt att beträda mark som berörs av förrättningen
och meddelande av beslut. Nämnda frågor har i viss närbesläktad lagstiftning
—. t. ex. j orddelningslagstiftningen och lagen om enskilda vägar —
blivit föremål för tämligen utförlig reglering. Kommittén har undersökt
möjligheterna att utnyttja dessa regler i förevarande sammanhang. Bestämmelserna
är visserligen i stor utsträckning föråldrade och i behov av översyn
men kan likväl utan större olägenheter komma till användning vid
förrättningar enligt förslaget, åtminstone till dess en översyn skett.

Kommittén förordar en hänvisning till ifrågavarande bestämmelser i
1926 års jorddelningslag, till vilken 1917 års lag om fastighetsbildning i
stad i allt väsentligt ansluter. En sådan hänvisning upptas i första stycket
av paragrafen. Den omfattar 2 kap. 2 § första stycket samt 4, 8, 9 och 11 §§,
3 kap. 1 §, 2 § första stycket och andra stycket första punkten, 3 och 4 §§,
6 § första stycket samt 8, 9 och 13 §§, 16 kap. 2 § och slutligen 18 kap. 3 §
jorddelningslagen.

Av hänvisningen till 2 kap. 2 § första stycket jorddelningslagen följer,
att förrättningsmannen äger anlita biträde av sakkunnig. Tillkallande av
sådan torde i allmänhet påyrkas av sakägare men är inte beroende därav
utan kan ske även på förrättningsmannens eget initiativ. Bestämmelsen innebär
att det är förrättningsmannen som utser sakkunnig. Häri skiljer sig
förslaget från lagen om enskilda vägar, enligt vilken förordnande av sakkunnig
meddelas av länsstyrelsen efter framställning av förrättningsman -

214

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

nen. Kommittén menar, att någon risk för att förrättningsmannen skall
anlita sakkunniga utan att skäl därtill föreligger knappast finns. Enligt
kommittén finns inte heller anledning att låta hänvisningen omfatta jorddelningslagens
bestämmelser om att tillkallande av sakkunnig skall ske på
sammanträde och att fråga om sådant förordnande skall underställas lantmäteristyrelsens
prövning, när sakägare är missnöjd med beslutet. Enligt
kommittéförslaget kan sakägare däremot vid ägodelningsrätten föra särskild
talan mot beslut om tillkallande av sakkunnig (20 §).

Bestämmelserna i 2 kap. 4 och 9 §§ samt 3 kap. 8 och 9 §§ jorddelningslagen
behandlar jäv mot förrättningsman och sakkunnig samt förfarandet
i jävsfrågor. I 2 kap. 8 § samma lag finns regler om ed av god man.

Enligt 2 kap. It § jorddelningslagen äger förrättningsmän, sakkunniga
och hantlangningsmanskap beträda den mark som berörs av förrättningen
och där göra vissa markeringar. Till denna bestämmelse fogar kommittén
i andra stycket av förevarande paragraf en tilläggsbestämmelse, enligt vilken
befogenheterna utsträcks till att avse rätt att vinna tillträde till byggnader
som berörs av förrättningen.

Enligt hänvisningen till 3 kap. 1—3 §§ jorddelningslagen med vissa undantag
skall utfärdas kungörelse och kallelser till det första förrättningssammanträdet.
Med hänsyn till att byggnadsnämnden bortsett från initiativrätten
avses göra sitt inflytande gällande genom prövning av förrättningsmannens
förslag enligt 15 § omfattar hänvisningen inte jorddelningslagens
föreskrift i 2 § andra stycket andra punkten, att byggnadsnämnden
skall underrättas om tid och ställe för första sammanträdet. Som kommittén
har framhållit i anslutning till 8 §, kan det likväl ofta och särskilt när
nämnden tagit initiativet till förrättningen vara lämpligt att förrättningsmannen
samråder med nämnden och även att denna under hand får uppgift
om förrättningssammanträde, så att representant för nämnden kan få
tillfälle att framföra sina synpunkter.

I 3 kap. 4 § jorddelningslagen behandlas verkan av förrättningsmans
eller sakägares utevaro. Om samtliga sakägare infinner sig, kan förrättningen
äga rum trots brist i kungörelse- och kallelseförfarandet. Vid sakägares
utevaro är frågan om förrättningens genomförande däremot beroende
av att kungörande har skett i laga ordning. Att vederbörliga kallelser
utsänts är däremot i princip inte erforderligt. Bestämmelsen i 3 kap. 4 §
andra stycket jorddelningslagen om kallelse till nytt sammanträde avser
egentligen endast det fall då lantmätaren har uteblivit men bör enligt kommittén
kunna erhålla motsvarande tillämpning annars när förrättning
måste uppskjutas till nytt sammanträde (jfr 3 kap. 11 § andra stycket).

I 3 kap. 6 § första stycket jorddelningslagen meddelas bestämmelser om
protokoll vid förrättningen.

Har fastighet övergått till ny ägare under förrättningens gång, skall enligt
hänvisningen till 3 kap. 13 § jorddelningslagen den nya ägaren prin -

215

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

cipiellt vara bunden av den tidigare ägarens ståndpunktstaganden i samma
mån som denne själv varit bunden.

Av återstående bestämmelser i jorddelningslagen, till vilka förevarande
paragraf hänvisar, innehåller 16 kap. 2 § vissa föreskrifter om utlämnande
av förrättningshandlingarna efter förrättningens avslutande och 18 kap.
3 § vissa bestämmelser om beslut när förrättnmgsmännen stannar i olika
meningar och om underrättelse angående fullföljd mot vissa beslut. Kommittén
påpekar, att en tillämpning av 18 kap. 3 § andra stycket på nu
ifrågavarande förrättningar leder till att förrättningsmannen skall underrätta
sakägarna om vad som skall iakttas för fullföljd av talan, när någon
är missnöjd med beslut mot vilket talan skall föras särskilt. Detta gäller
oavsett om beslutet meddelats vid sammanträde eller inte. Vidare framhåller
kommittén vikten av att förrättningsmannen i erforderlig utsträckning
anger skälen till sina beslut.

Någon motsvarighet till det i 18 kap. 3 § omnämnda underställningsinstitutet
bör enligt kommittén av flera skäl inte upptas i förslaget. Det
ankommer följaktligen i princip på förrättningsmannen att, när det finnes
påkallat, själv ta ställning till alla sådana frågor som är av betydelse för
det aktuella bedömandet, oavsett om frågan är sådan att den annars vanligen
tillhör domstols eller förvaltningsmyndighets kompetensområde.

Hänvisning görs inte till 16 kap. 1 § jorddelningslagen, som innehåller
vissa bestämmelser om förrättningens avslutande och underrättelse om vad
som skall iakttas för fullföljd av talan. Kommittén föreslår i stället i tredje
stycket av förevarande paragraf vissa bestämmelser, som åsyftar att på
motsvarande sätt bereda möjlighet för den som är missnöjd med anläggningsbeslut
eller beslut om förrättningens inställande, att iaktta föreskriven
besvärstid och för fullföljd annars föreskrivna villkor. Sådana beslut som
nu nämnts skall sålunda meddelas på sammanträde eller på dag, som har
angivits vid sammanträde eller om vilken sakägarna har underrättats
skriftligen eller i annan, vid sammanträde beslutad ordning. Vidare skall
beslutet innehålla underrättelse om vad som sikall iakttas för fullföljd av
talan. — Förslaget innehåller inte någon regel om skyldighet för förrättningsmannen
att underrätta även byggnadsnämnden om beslutet. Bestämmelse
därom bör meddelas i administrativ ordning.

Remissyttrandena. Mot den föreslagna hänvisningen till vissa bestämmelser
i jorddelningslagen gör överlantmätaren i Västernorrlands län den allmänna
anmärkningen att dessa bestämmelser i stor utsträckning är föråldrade
och i behov av översyn.

Lagberedningen gör invändning mot att det skall ankomma pa förrättningsmannen
alt utse sakkunnig. Beredningen erinrar om att det enligt
22 § första stycket lagen om enskilda vägar är länsstyrelsen som på
begäran av förrättningsmannen och efter prövning av åtgärdens behövlig -

216

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

het förordnar sakkunnig, och menar att det är naturligt att tillämpa samma
ordning här. Beredningen hänvisar även till 10 kap. 3 § andra stycket
och 46 § vattenlagen.

I anslutning till reglerna om jäv ifrågasätter överlantmätaren i Kopparbergs
lån. om byggnadsnämnd bör få föreslå stadsingenjör so-m förrätlningsman
i de säkerligen mycket talrika fall då staden i egenskap av markägare
eller på annan grund är sakägare vid förrättningen.

Beträffande kallelse till förrättning anser länsstyrelsen i Västernorrlands
län och stadsfullmäktige i Sundsvall, att hänvisning bör göras till bestämmelserna
om avstyckning i stället för bestämmelserna om laga skifte.
Även enligt lantmäteristyrelsen kan de i 19 kap. 7 § jorddelningslagen
givna reglerna tas till mönster. Därigenom skulle vinnas möjlighet att inom
städerna tillämpa el t kallelseförfarande, som överensstämmer med det vid
fastighetsbildningsförrättningar i allmänhet tillämpade. En liknande ståndpunkt
intar Svenska kommunaltekniska föreningen. Överlantmätaren i
Norrbottens län anser det helt allmänt inte tilltalande att på ett nytt viktigt
rättsområde ens som provisorium införa jorddelningslagens föråldrade
och klart otillräckliga regler för utlysande av förrättning. Han anser det
lämpligare att nu utforma tidsenliga bestämmelser, som senare kan ersättas
med hänvisning till den väntade nya fastighetsbildningslagen.

I fråga om hänvisningen till 18 kap. 3 § jorddelningslagen anmärker
lagberedningen, att enligt nämnda lag beslut regelmässigt torde meddelas
vid sammanträde med sakägarna och att det därför kan presumeras,
att sakägarna får kännedom om beslutet, men att enligt 12 § första stycket
i förslaget sådan handläggning som endast avser meddelande av beslut får
företas utan sammanträde. Eftersom besvärstiden skall räknas från beslutets
dag, bör enligt beredningen till undvikande av rättsförlust gälla, att
sakägarna antingen vid sammanträde eller i annan ordning underrättas om
att beslut kommer att meddelas, dagen därför och platsen där beslutet hålls
tillgängligt. Överlantmätaren i Göteborgs och Bohus län är inne på en liknande
tankegång och anser att den i 18 kap. 3 g jorddelningslagen föreskrivna
skyldigheten för förrättningsmannen att tillkännage vad den med
beslutet missnöjde har att iaktta för fullföljd av talan får till följd, att
beslut om tillkallande av sakkunnig liksom annat beslut, som kan klandras
inom viss tid från den dag beslutet meddelades, bör meddelas vid sammanträde
med sakägarna.

Lagberedningen förmodar, att kommittén vid urvalet av de lagrum i jorddelningslagen
som skall vinna tillämpning även beaktat sitt kommande förslag
till ny lagstiftning på fastighetsbildningens område. Med utgångspunkt
från nu gällande bestämmelser kunde enligt beredningens mening annars
ifrågasättas, om inte även andra lagrum med fördel hade kunnat tas med
Som exempel nämner beredningen 3 kap. 7 § jorddelningslagen (jfr 30 §
lagen om enskilda vägar).

217

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

Departementschefen. De bestämmelser angående förrättningsförfarandet
som kommittéförslaget i denna paragraf hänvisar till är otvivelaktigt föråldrade
och torde inte alltid leda till de lämpligaste lösningarna i förevarande
sammanhang. För att få den bästa ordningen skulle krävas tämligen
omfattande kompletteringar av förslaget. Med hänsyn till den förestående
reformen av fastighetsbildningslagstiftningen torde dock en sådan komplettering
inte böra ske nu. De smärre olägenheter förslaget kan komma att
medföra under en övergångstid synes böra godtas med hänsyn till de
avsevärda fördelar från lagteknisk synpunkt som förslaget erbjuder. Efter
genomförandet av en ny fastighetsbildningslagstiftning kan ny hänvisning
utan större svårighet göras till denna. Jag biträder alltså kommitténs förslag
angående bl. a. sakkunnig och kallelse till förrättningen.

På en punkt vill jag dock förorda en ändring i kommittéförslaget. Den i
18 kap. 3 § andra stycket jorddelningslagen meddelade bestämmelsen om
fullföljdshänvisning i samband med att sådant beslut meddelas mot vilket
talan skall föras särskilt torde som lagberedningen har anmärkt utgå från
att beslutet meddelas vid sammanträde. Eftersom beslut enligt förevarande
förslag kan komma att meddelas även i annan ordning än vid sammanträde,
bör sakägarna för att kunna iaktta fullfölj dsföreskrifterna få underrättelse
om att beslut kommer att meddelas, tiden för beslutet och platsen där det
hålls tillgängligt. Jag förordar i detta syfte en jämkning i första stycket och
en komplettering av tredje stycket. Enligt vad jag anfört under 16 § bör
bestämmelserna vidare omfatta beslut, som meddelas i samband med anläggningsbeslut
eller beslut om förrättnings inställande.

Någon anledning att i förslaget ta upp motsvarigheter till de ytterligare
föreskrifter jorddelningslagen innehåller om förfarandet finns inte enligt
min mening. Vissa ytterligare regler torde få meddelas av Kungl. Maj :t.

20 §.

I denna paragraf meddelas bestämmelser om besvär mot förrättningsmannens
beslut.

Kommittén. Med hänsyn till de utpräglat privaträttsliga frågor som förrättningsmannen
har att avgöra är det enligt kommittén naturligt att hans
beslut får överklagas på judiciell väg och inte i administrativ ordning. Mest
ändamålsenligt anser kommittén vara att utnyttja den instansordning som
gäller för överklagande av förrättningar enligt fastighetsbildningslagstiftningen
och 2 kap. lagen om enskilda vägar, alltså ägodelningsrätt, hovrätt
och högsta domstolen. Denna ordning är enligt kommittén att föredra även
framför möjligheten att låta prövningen ankomma på expropriationsdomstol.
Denna är inte någon besvärsinstans, och dess anlitande i förevarande
sammanhang skulle förutsätta en tämligen vidlyftig reglering av förfarandet.
Kommittén erinrar vidare om att det ingår i kommitténs huvudupp -

218 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

drag att företa en översyn av det judiciella förfarandet vid fastighetsbildning
och att de reformer som därvid kommer att föreslås naturligen bör
paverka ä\en lösningen av motsvarande frågor vid bildande av gemensamhetsanläggningar.
Förevarande förslag kan emellertid inte anstå i väntan
på nya regler om fastighetsbildning.

I paragrafens första stycke fastslås, att talan mot beslut som har meddelats
av förrättningsman förs genom besvär hos ägodelningsrätt. Behörig är
ägodelningsrätten i den domkrets där de fastigheter som saken angår är
belägna. En komplikation uppkommer, när fastigheterna är belägna inom
två eller flera domkretsar. Efter övervägande av olika lösningar anser kommittén
sig inte kunna förorda något alternativ, som innebär att behörighetsfrågan
skulle kunna besvaras enbart genom lagens regler. Kommittén
tänker därvid särskilt pa sådana situationer då förrättningsmannen
hai funnit anläggning inte kunna komma till stånd och kretsen av de fastigheter
som skulle kunna anslutas inte är fastställd. Det synes kommittén
mera ändamålsenligt att låta förrättningsmannen bestämma och i fullfölj dshänvisningen
ange vilken ägodelningsrätt som skall ta upp besvären till
prövning. Att i lagtexten ge närmare anvisningar härom är enligt kommittén
knappast erforderligt i vidare mån än att valet bör begränsas till någon
av de domkretsar där fastighet, som berörs av saken, är belägen.

Kommittén anser det böra eftersträvas ett enhetligt besvärsförfarande
för alla frågor som kan bli föremål för överklagande. Principen bör enligt
kommittén gälla även i förhållandet mellan förrättningsbeslut, som meddelats
vid skilda tidpunkter. Den anvisade ordningen kommer i förslaget
till uttryck genom att rättsmedlet alltid är besvär och genom att utgångspunkten
för besvärstiden enligt huvudregeln är enhetlig. Den hänför sig
till meddelandet av det slutliga beslut varigenom förrättningsmannen skiljer
förrättningen från sig.

Denna princip kan emellertid inte upprätthållas utan undantag. Har invändning
om jäv mot förrättningsman ogillats, skall denne likväl fortfara
med sin befattning till dess annorlunda förordnas (19 § i förslaget, jämföid
med 3 kap. 9 § andra stycket jorddelningslagen). Med hänsyn därtill
är det av största vikt att den som är missnöjd med avgörandet så snabbt
som möjligt får jävsfrågan prövad vid domstol. Han bör därför äga rätt
att föra talan mot förrättningsmannens beslut utan att avvakta förrättningens
slutförande. Särskild talan torde också böra få föras mot beslut om
tillkallande av sakkunnig. Eftersom därigenom regelmässigt uppkommer
en kostnad, skulle annars den som anser sakkunnigutredningen onödig
över huvud inte kunna få rättelse till stånd. Att så kan ske är enligt kommittén
av vikt inte minst med hänsyn till att behovet av sakkunniga enligt
förslaget synes kunna bli större än i andra liknande sammanhang. Särskild
talan anser kommittén vara så mycket mera motiverad i detta fall
som förslaget föreskriver sådan talan även mot beslut i fråga om förskju -

219

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

tande av ersättning till den sakkunnige. En överprövning fristående från det
slutliga avgörandet anser kommittén påkallad också när det gäller förskjutande
av ersättning till förrättningsman. Det är därvid utan betydelse, om
beslutet innebär att förskott skall utgå eller inte. Att talan i de nu uppräknade
undantagsfallen skall föras fristående utmärks i förslaget genom att
fullföljdstiden räknas från dagen för beslutets meddelande.

Besvärstidens längd föreslås utgöra trettio dagar. Detta gäller såväl vid
särskild talan som när tiden skall räknas från förrättningens slutförande.
Förrättningen är enligt kommittén att anse som slutförd i och med att anläggningsbeslut
eller beslut om förrättningens inställande meddelas.

Frågan vem som äger anföra besvär är frånsett en bestämmelse i andra
stycket om byggnadsnämndens klagorätt ej uttryckligen reglerad i förslaget.
Allmänna grundsatser om saklegitimation blir därför att tillämpa.

I paragrafens andra stycke föreslås en bestämmelse om att byggnadsnämnden
får föra talan mot anläggningsbeslut under åberopande av att det
strider mot avgörande i fråga som avses i 15 §. Utom i detta materiella hänseende
är en besvärsrätt för nämnden enligt kommittén motiverad av att
kommunen kan komma att åläggas skyldighet att utge kostnader för inställd
förrättning som påkallats av nämnden. Med hänsyn härtill föreskrivs
i samma stycke därjämte, att byggnadsnämnden får överklaga beslut om
åläggande av detta slag.

I fråga om förfarandet vid ägodelningsrätten och talan mot dess beslut
skall enligt tredje stycket i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat
angående klagan över avslutat laga skifte. Detta innebär att vissa regler
i 21 kap. jorddelningslagen blir tillämpliga. Vidare kommer på grund avhänvisning
i 21 kap. 1 § tredje stycket nämnda lag rättegångsbalkens bestämmelser
i vissa delar att tillämpas. Angående beslut om ogillande avjäv
mot förrättningsmannen påkallas en särreglering för att främja eu
snabb prövning och för att i överensstämmelse med vad som annars är vedertaget
förbjuda vidare klagan över besvärsinstansens avgörande. Förslaget
tar därför upp en hänvisning till 21 kap. 29 § andra stycket och 50 § jorddelningslagen.
Kommittén anser det också av starka praktiska skäl befogat
alt avskära klagorätten beträffande ägodelningsrättens beslut i dit
fullföljd fråga angående tillkallande av sakkunnig. Eu sådan begränsning,
som har motsvarighet i t. ex. 22 § första stycket lagen om enskilda vägar,
är oberoende av om förrättningsmannen beslutat tillkalla sakkunnig och
talan alltså fullföljts särskilt eller om cn begäran angående sakkunnig avslagits
och talan förts i samband med besvär mot det slutliga förrättningsavgörandet.

Remissyttrandena. Svea honrätt ställer sig tveksam till förslaget om ä g odelningsrätt
som bcsvärsinstans. Enligt hovrätten är f. n. expropriationsdomstolarna
genom förhandenvaron av expropriationstekniker mest

220 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

lämpade att pröva frågor på den föreslagna lagstiftningens område. Eftersom
dessa i stor utsträckning kan antas bli av teknisk karaktär, är det
en lördel att teknisk sakkunskap ingår i domstolen. För mål som det här
blir fråga om skulle efter ändring av 16 § expropriationslagen särskilda
expropriationstekniker med erforderlig sakkunskap kunna utses. Expropriationsdomstolarna
är enligt hovrätten i synnerhet lämpade att pröva frågor
om ersättning för upplåtet utrymme. I anslutning till kommitténs erinran
om sitt uppdrag att företa en översyn av det judiciella förfarandet vid
fastighetsbildning nämner hovrätten domstolskommitténs arbete, som får
betydelse även för ägodelningsrätterna och expropriationsdomstolarna. Pågående
utredningsarbete kan enligt hovrätten tänkas medföra, att förutsättningarna
för bedömning av frågan, vilka domstolar som bör pröva besvär
över förrättning enligt kommitténs förslag, blir väsentligt ändrade.
Med hänsyn därtill vill hovrätten inte motsätta sig, alt prövningen under
en övergångstid får ankomma på ägodelningsrätterna.

Överlantmätaren i Östergötlands län menar, att ägodelningsrätterna i regel
saknar större erfarenhet av saväl bebyggelseplanering som frågor rörande
gemensamhetsanläggningars tekniska utförande, och anser det önskvärt
att överprövningen kan förläggas till expropriationsdomstolen. I så fall
bör kretsen av expropriationstekniker utökas med personer, som besitter
god erfarenhet i bebyggelseplanering och gemensamhetsanläggningars tekniska
utförande.

I fråga om besvärsforum när berörda fastigheter ligger inom flera
domkretsar tramhåller lagberedningen, att förrättningsmannens val av
ägodelningsrätt självfallet måste grundas på ett objektivt övervägande av
anknytningsmomenten till de domstolar som kan komma i fråga. Det hade
enligt beredningen varit önskvärt, att motiven innehållit någon ledning för
denna prövning.

Lagberedningen anser vidare, att bestämningen av klagotiden i
dagar är föråldrad, och töreslår, att tiden efter mönster av rättegångsbalken
anges i veckor, lämpligen fyra veckor. Beredningen delar kommitténs
uppfattning, att särskild talan mot beslut under förrättningen inte
bör vara medgiven i andra fall än kommittén har föreslagit, men anser all
regeln bör komma till klart uttryck i lagtexten.

Beträffande kretsen av dem som skall äga fullföljdsrätt anser
lagberedningen, som förut nämnts, att talerätt kan böra tillerkännas innehavare
av begränsade sakrätter och att problemkomplexet bör övervägas
närmare. Även bankinspektionen, Sveriges allmänna hypoteksbank och
Svenska försäkringsbolags riksförbund anser inteckningshavare böra få
rätt att föra talan mot förrättningsmannens avgörande.

Svea hovrätt påpekar, att genom hänvisning till jorddelningslagens bestämmelser
bl. a. allmänna bestämmelser om ersättning för rättegångskostnad
blir tillämpliga i rättegången. Hovrätten ifrågasätter, om inte ägare till

221

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

fastighet, från vilken utrymme upplåtits, liksom också innehavare av nyttjanderätt
eller annan särskild rätt till fastigheten bör — efter mönster från
expropriationslagstiftningen — oavsett utgången som huvudregel erhålla
ersättning för sina kostnader i anledning av upplåtelsen. Av samma mening
är hovrätten över Skåne och Blekinge och lagberedningen.

Departementschefen. Kommitténs förslag, att besvär över förrättningsmannens
beslut skall anföras hos ägodelningsrätten bär godtagits av flertalet
remissinstanser. Även för egen del kan jag ansluta mig till detta förslag.
Resultatet av pågående reformarbete inom fastighetsbildnings- och expropriationslagstiftningen
kan dock komma att kräva ett förnyat bedömande av
denna fråga.

När berörda fastigheter ligger inom skilda domkretsar, skall förrättningsmannen
enligt förslaget ange i fullfölj dshänvisningen vilken domstol
som är behörig. Självfallet bör som lagberedningen framhållit detta val
grundas på ett bedömande av vilka anknytningsmoment som väger tyngst.
Att ge närmare föreskrifter för bedömningen synes vanskligt. I allmänhet
bör valet falla på den ägodelningsrätt inom vars domkrets största delen
av den berörda marken är belägen. En bedömning efter denna grund bereder
dock svårigheter i vissa fall och särskilt när förrättningen inställs utan
att fastighetsunderlaget för det sökta företaget har blivit närmare bestämt.
Förrättningsmannen bör därför inte vara alltför bunden av formella regler.

I likhet med kommittén anser jag att besvär stiden bör liksom i jorddelningslagen
bestämmas till 30 dagar. Att särskild talan får föras endast mot
vissa beslut torde med tillräcklig tydlighet framgå av den föreslagna lagtexten.

I överensstämmelse med vad som allmänt gäller i förrättningssammanhang
tillkommer rätt att föra talan mot förrättningsmannens beslut sakägarna
vid förrättningen men inga andra. Någon anledning att här förorda
en annan lösning synes inte föreligga. En utsträckning av fullfölj dsrätten
till innehavare av fordringsinteckningar och liknande rättigheter skulle
för övrigt stöta på stora praktiska problem med hänsyn till svårigheterna
att kunna nå alla dessa rättighctshavare med underrättelse om meddelade
beslut. För andra än sakägare återstår i vissa fall möjligheten till domvillobesvär.

Jag biträder också den av kommittén föreslagna bestämmelsen i andra
stycket om besvärsrätt för byggnadsnämnden, vilken bestämmelse även har
godtagits under remissbehandlingen.

Vad slutligen angår frågan om ersättning för kostnader i målet vid ägodelningsrätten
och i överinstanserna innebär kommittéförslaget, att sakägare
får sådan ersättning enligt allmänna regler om rättegångskostnad.
Någon skillnad görs inte mellan å ena sidan ägaren och innehavare av
begränsade rättigheter till fastighet, som blir föremål för upplåtelse av ut -

222 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

rymnie, och å andra sidan övriga sakägare. I sistnämnda hänseende råder
överensstämmelse med den ståndpunkt jag har tagit till regleringen i 18 §
om kostnader med anledning av förrättningen.

I övrigt biträder jag liksom remissinstanserna kommittéförslaget i denna
del. Vissa smärre redaktionella jämkningar har företagits.

Samfällighet

Departementschefen. Kommitténs förslag innehåller efter de nu behandlade
bestämmelserna angående de grundläggande materiella reglerna och
lörrättningsförfarandet ett avsnitt av associationsrättsligt innehåll. Detta är
i kommitténs förslag upptaget i 22—34 §§ under rubriken Om samfällighet.
Som framgår av den allmänna motiveringen anser jag den föreslagna lagstiftningen
böra innehålla bestämmelser om endast en förvaltningsform för
gemensamhetsanläggningar, nämligen samfällighetsbildning. De av kommittén
föreslagna bestämmelserna i 21 § om huvudmannaförvaltning utgår därför
i departementsförslaget. Till följd härav blir paragrafnumreringen i det
löljande till och med 31 § förskjuten ett steg i förhållande till numreringen
i kommittéförslaget. Därefter återvinns parallellitet med kommittéförslaget
trån och med 33 § genom att en ny paragraf har införts i departementsförslaget
närmast efter 31 §. Den sista paragrafen i kommitténs förslag, 44 §,
har också bestämmelser om huvudmannaförvaltning och saknar därför motsvarighet
i departementsförslaget.

Som jag också har antört i den allmänna motiveringen sammanfaller de
ändamål gemensamhetsanläggningar enligt förevarande lagförslag är avsedda
att tjäna väsentligen med de ändamål som skall kunna tillgodoses med
det av lagberedningen föreslagna institutet samfällighetsrätt. I båda fallen
förutsätts, att samfälligheter med egen rättssubjektivitet kan uppkomma.
Det synes lämpligt att den associationsrättsliga regleringen är så långt
möjligt densamma i båda fallen. Den av kommittén föreslagna regleringen
överensstämmer också väsentligen med motsvarande bestämmelser i lagberedningens
förslag till jordabalk (SOU 1960: 24 och 25). I sistnämnda förslag
år dessa bestämmelser intagna i 22 kap. 3 § och 13—32 §§. De är oförändrade
i jordabalksutredningens reviderade förslag till jordabalk (SOU
1963: 55), där de finns i motsvarande paragrafer i 19 kap. Under remissbehandlingen
av jordabalksförslaget har dessa bestämmelser lämnats utan
erinran. Jag har sökt att i löreliggande departementsförslag ge de associationsrättsliga
bestämmelserna sådant innehåll att de kan passa även samfälligheter
enligt jordabalksförslaget. Huruvida de slutligen skall ha sin plats
i förevarande lag eller i jordabalken eller i båda torde få avgöras vid den
kommande behandlingen av förslaget till jordabalk. När jag i det följande
hänvisar till jordabalksförslaget avser jag lagberedningens förslag.

223

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966
21 §.

Paragrafen, som motsvarar 22 § i kommitténs förslag och 22 kap. 3 § i
jordabalksförslaget, innehåller den grundläggande regeln, att de fastigheter
för vilka anläggning skall vara inrättad utgör en samfällighet och att varje
fastighets delaktighet i samfälligheten är förenad med äganderätten till fastigheten.
Till dessa regler fogas en bestämmelse att anläggningen hör till
fastigheterna.

Kommittén. För uppkomst av en samfällighet fordras enligt kommitténs
förslag endast, att beslut om anläggningens inrättande har vunnit laga kraft
eller i övrigt kan verkställas samt att avtal om huvudmannaförvaltning inte
fastställts. Att de fastigheter som anslutits till anläggningen tillhör skilda
ägare är inte nödvändigt. Paragrafens första stycke fastslår att, om inte
annat följer av 21 § i kommitténs förslag, de fastigheter för vilka anläggning
skall vara inrättad utgör en samfällighet för anläggningens utförande,
underhåll och drift samt för ombesörjande av företagets angelägenheter i
övrigt. Bestämmelsens innehåll överensstämmer i det väsentliga med motsvarande
bestämmelser om tvångssamfälligheter enligt annan lagstiftning.

Att samfällighetens uppgift i förslaget anges vara anläggningens utförande,
underhåll och drift samt ombesörjande av företagets angelägenheter i
övrigt innebär enligt kommittén, att samfällighetens verksamhet skall begränsas
till det ändamål anläggningen har att tillgodose. Utan uttrycklig
föreskrift gäller således, att samfälligheten inte äger utöva verksamhet som
går utöver det för anläggningen uppställda syftet.

Enligt paragrafens andra stycke är varje fastighets delaktighet i samfälligheten
förenad med äganderätten till fastigheten och får inte överlåtas
för sig. I sakens natur ligger, att det inte heller är möjligt att vid överlåtelse
av fastigheten undanta delaktigheten från den nya ägarens förvärv.
Härigenom ges uttryck åt gemenskapens sakrättsliga konstruktion.

Att delaktighet i samfälligheten är förenad med äganderätten till varje
ansluten fastighet får betydelse även för själva anläggningens ställning i
sakrättsligt hänseende. Eftersom den rätt till utrymme för anläggningen
som upplåts enligt 3 § i förslaget är av servitutskaraktär, blir allmänna
regler om servitutsinstitutet att tillämpa i den mån inte avvikande bestämmelser
uppställts. Enligt dessa allmänna regler anses också utan särskild
lagföreskrift gälla, att byggnader och andra anläggningar som uppförts på
den tjänande fastigheten för tillgodogörande av en servitutsrätt är alt anse
såsom hörande till den härskande fastigheten, om de tillhör dennas ägare.
Med hänsyn därtill utgör en med kommitléförslaget avsedd anläggning,
som ju tillhör de anslutna fastigheternas ägare gemensamt, tillbehör till
samtliga dessa fastigheter. Om anläggningen är inrymd i enbart någon av
dessa eller i utomstående fastighet saknar betydelse i detta sammanhang.

224

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

Remissyttrandena. Att samfällighet inte får utöva verksamhet, som går
utöver syftet med anläggningen, bör enligt lagberedningens mening utsägas
i lagtexten liksom skett i 50 § första stycket sista punkten lagen om enskilda
vägar.

Länsstyrelsen, överlantmätaren och länsarkitekten i Västernorrlands län,
fritidsutredningen och Svenska teknologföreningen anser det böra klart utsägas,
att två eller flera anläggningar kan utföras och förvaltas av en och
samma samfällighet. Enligt överlantmätarens mening bör för detta krävas
endast, att det är fråga om anläggningar som är knutna till samma eller i
stort sett samma fastighetsgrupp. Sveriges lantmätareförening utgår från
att förslaget inte hindrar en fri kombination av olika anläggningar för en
grupp av fastigheter.

Lantmäteristyrelsen anser det böra övervägas, om inte förvaltningen av
en gemensamhetsanläggning för flera olika ändamål skall kunna ske inom
ramen för en och samma samfällighet, även om de i samfälligheten ingående
fastigheternas andelstal i de skilda nyttigheterna skulle vara olika.
Styrelsen anser erfarenheterna från tillämpningen av lagen om enskilda
vägar tala för att en sådan anordning kan fungera väl. I samma riktning
uttalar sig Svea hovrätt och lagberedningen.

Enligt länsstyrelsen i Stockholms län är det från allmän och praktisk
synpunkt önskvärt, att såväl nu förekommande som föreslagna former av
samverkan mellan fastigheter i största möjliga utsträckning kan samordnas
på sådant sätt att endast ett gemensamt organ inom varje område är erforderligt.
Länsstyrelsen förklarar sig dock vara väl medveten om att det
omfattande reformarbete som detta skulle medföra kräver lång tid och att
det skulle avsevärt försena förslagets genomförande.

Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge hör bestämmelsen i andra stycket
inte till förvaltningsformerna utan är av grundläggande betydelse för
det ämne lagen avser att reglera och bör därför flyttas fram till lagens inledning.

Svea hovrätt, lagberedningen och Sveriges fastighetsägareförbund anser
det erforderligt med en uttrycklig bestämmelse om att anläggning utgör
tillbehör till samtliga anslutna fastigheter, även om den är inrymd i enbart
någon av dessa eller i utomstående fastighet.

Lagberedningen framhåller vidare, att kommittén endast i ringa mån
uppmärksammat exekutionsrättsliga frågor och inte gått in på konkursrättsliga
aspekter, frånsett förmånsrätt. Beredningen pekar på flera frågor
som den finner outredda i sammanhanget och som här tas upp i det följande
vid behandlingen av 22 §.

Departementschefen. Av vad jag har anfört i den allmänna motiveringen
framgår, att jag stannat för samfällighetsbildning som enda form för ge -

225

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

mensamhetsanläggnings förvaltning. Jag biträder den av kommittén föreslagna
grundregeln härom i paragrafens första stycke. Bestämmelsen motsvarar
bl. a. 50 § första stycket lagen om enskilda vägar. Med hänsyn till att
det av kommittén föreslagna alternativet huvudmannaförvaltning utgår,
krävs en mindre jämkning i den av kommittén föreslagna lydelsen. Eftersom
samfällighetens syfte anges vara anläggningens utförande, underhåll
och drift samt ombesörjande av övriga angelägenheter som rör anläggningen,
torde det av lagtexten framgå, att samfälligheten inte äger utöva verksamhet
som faller utanför detta syfte. Något behov av särskild föreskrift härom
torde därför inte föreligga.

I anslutning till 8 § har jag anfört, att en och samma förrättning kan
avse endast en anläggning. På samma sätt bör enligt min mening en och
samma samfällighet avse endast en anläggning. Svårigheterna att åstadkomma
en samordning här synes inte vara mindre än när det gäller samordning
på förrättningsstadiet. En samordning här skulle nödvändiggöra
mera utbyggda och komplicerade regler än som annars är påkallat och som
förekommer i liknande sammanhang, t. ex. i lagen om enskilda vägar. Kommitténs
förslag har också godtagits av flertalet remissinstanser. Även utan
särskilda regler kan en långtgående samordning ske i praktiken genom att
samma personer utses till styrelse i de olika samfälligheterna och sammanträden
hålls gemensamt. Vissa förvaltningsåtgärder torde också kunna vidtas
jämsides med varandra.

Enligt andra stycket i kommitténs förslag är varje fastighets delaktighet
i samfälligheten förenad med äganderätten till fastigheten och får inte
överlåtas för sig. Bestämmelsen är ett uttryck för gemenskapens sakrättsliga
karaktär. Med hänsyn till den betydelse bestämmelsen sålunda har
finns väl vissa skäl för att som förordas i ett remissyttrande flytta fram
bestämmelsen till den centrala regleringen i de inledande paragraferna.
Det är emellertid först sedan det har fastslagits, att ifrågavarande fastigheter
bildar en samfällighet, som det kan bli tal om varje särskild fastighets delaktighet
i samfälligheten. Bestämmelsen torde därför böra behålla sin
plats i förevarande paragraf.

Kommittén har med åberopande av allmänna regler om servitutsförhållanden
ansett anläggningen höra till de anslutna fastigheterna, oavsett om den
är inrymd i någon av dessa eller i utomstående fastighet. Enligt min mening
bör en uttrycklig bestämmelse införas härom, som täcker alla här uppkommande
fall. Jag förordar, att en sådan bestämmelse tas upp sist i paragrafen
med innehåll att anläggningen hör till fastigheterna.

Till vissa exekutionsrättsliga frågor som berörts av lagberedningen i dess
remissyttrande återkommer jag i det följande, främst vid behandlingen av
22 §.

8 Bihang till riksdagens protokoll 1906. 1 samt. Nr lss

226 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

22 §.

I denna paragraf, som motsvarar 23 § i kommittéförslaget och 22 kap. 13 §
i jordabalksförslaget, meddelas vissa grundläggande bestämmelser om samfällighetens
förvaltning.

Kommittén. Enligt förslaget skall de i samfälligheten ingående fastigheterna
representeras av sina ägare, vilka i överensstämmelse med en i hithörande
sammanhang gängse terminologi betecknas som delägare i samfälligheten.
Även om beslutanderätten således ytterst utövas av delägarna,
föreligger i övrigt olika möjligheter att organisera samfälligheten. Kommittén
tänker sig två former av samfällighetsbildning. Den ena och enklaste
formen är förvaltning enbart genom delägarna själva. Den andra innebär
samfällighetens utformning på sådant sätt som allmänt anses känneteckna
en juridisk person.

I första stycket första punkten fastslås det förstnämnda alternativet genom
bestämmelsen, att samfällighetens förvaltning kan ombesörjas av delägarna
så som de kan komma överens. Närmare regler om detta förvaltningsalternativ
är enligt kommittén inte erforderliga. Delägarna äger full
frihet att organisera verksamheten så som de finner lämpligast. Eftersom
någon prövning inte sker av uppgörelsens innehall, måste dess verkan bli
synnerligen begränsad framför allt av hänsyn till tredje man. På en ö\erenskommelse
mellan delägarna är enligt kommittén allmänna associationsrättsliga
grundsatser tillämpliga, sådana de har kommit till uttryck bl. a. i
bestämmelserna om enkla bolag. Att en grundläggande, uttrycklig eller
tyst överenskommelse — motsvarande bolagsavtal vid enkelt bolag - föreligger
är emellertid inte nödvändigt enligt kommitténs förslag. En utomstående,
som i egenskap av borgenär eller i övrigt företar rättshandling med
delägare, skyddas genom att den eller de som han ingår rättshandlingen
med ådrar sig personligt ansvar för dess verkningar.

Den nu nämnda organisationsformen är enligt vad kommittén anför i och
för sig möjlig att tillämpa i fråga om alla slags gemensamhetsföretag enligt
förslaget. Beträffande större anläggningar krävs emellertid en högre
grad av effektivitet än som är möjlig, när enighet fordras för varje åtgärd
som skall vara bindande för samfälligheten i dess helhet. Möjligheter måste
också finnas att komma fram till ett beslut, när meningsskiljaktighet uppkommer
mellan delägarna. Det förhållandet att samfälligheten i sin helhet
inte under alla omständigheter svarar för ingångna förbindelser är även
ägnat att minska tredje mans benägenhet att inlåta sig på mera omfattande
ekonomiska mellanhavanden med företaget. Det är därför enligt kommittén
erforderligt att vid sidan av den förvaltningsform som avses i första stycket
första punkten ge möjlighet att inrätta samfälligheter som är juridiska personer.
Som sådana anses bl. a. tvångssamfälligheter enligt vattenlagen och
lagen om enskilda vägar liksom även de i 22 kap. lagberedningens förslag

227

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

till jordabalk föreslagna samfälligheterna. Kommitténs förslag ansluter på
alla mera väsentliga punkter till bestämmelserna för dessa associationstyper.
Samfällighetens tillgångar är sålunda i alla de här aktuella fallen oåtkomliga
för de enskilda delägarna liksom för deras rättsinnehavare och
borgenärer. Förfoganden över egendomen kan ske endast för gemensam
räkning. Samfälligheten kan i stället ha egna borgenärer, och styrelsen
äger i princip behörighet att ingå förbindelser på samfällighetens vägnar
liksom att i övrigt företräda samfälligheten i förhållande till tredje man.
Endast samfälligheten är berättigad att av delägarna utkräva bidrag till
verksamheten, och bidragen skall alltså erläggas till samfälligheten och inte
direkt till tredje man.

I andra och tredje styckena av paragrafen samt i 24—34 §§ föreslår
kommittén sådana bestämmelser angående samfällighets organisation och
verksamhet som ger sammanslutningen ställning av självständigt rättssubjekt.
I fråga om rättskapacitetens inträde uppställer förslaget som första
förutsättning, att styrelse skall finnas. De övriga bestämmelserna ansluter
sig i första hand till detta villkor.

Enligt första stycket andra punkten skall två förutsättningar vara uppfyllda
för att styrelse skall finnas för samfällighet. Den ena är, alt de i
samfälligheten ingående fastigheterna inte är i samma ägares hand. Den
andra är, att någon delägare begärt att styrelse skall utses. Som framgår av
den allmänna motiveringen avvisar kommittén tanken på obligatorisk styrelse
i alla samfälligheter eller i samfälligheter med visst minsta antal delägare.
Varje delägare kan i stället genom att påkalla tillsättande av styrelse
upphäva samfällighetsförvaltning enligt första stycket första punkten.
Eftersom förvaltning av detta slag inte underkastas någon prövning med
hänsyn till tredje mans intresse, kan den enligt kommittén inte förlänas
verkan mot ny ägare till ansluten fastighet. På grund av nödvändigheten
att åstadkomma en lösning av uppkomna meningsskiljaktigheter, kan den
inte heller göras bindande för fastighetsägare, som själv biträtt anordningen.
Denne har alltså möjlighet att få ett beslut i en omtvistad fråga till
stånd genom att påkalla tillsättandet av styrelse. Hans blotta begäran därom
är tillräcklig. I fråga om mera omfattande samfälligheter torde det redan
frän början vara tydligt, att en organisation enligt första stycket första
punkten inte kan komma i fråga. Slutligen påpekar kommittén, att borgenär
är förhindrad att påverka samfällighetens organisation genom att få
styrelse utsedd. Han kan själv bedöma risken för insolvens hos delägare,
som han träder i förbindelse med. Borgenärens intresse torde därför bli
fullt tillgodosett genom hans möjlighet att träda tillbaka, om lian anser
risken alltför stor. Skulle borgenären i enlighet därmed avböja den tilltänkta
rättshandlingen, kan detta emellertid innefatta ett skäl för delägare
att begära styrelse.

I överensstämmelse med vanliga associationsrättsliga principer föreslås

228

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

i andra stycket, att styrelse skall utses av delägarna på stämma. Antalet styrelseledamöter
är inte angivet i förslaget utan stämman får avgöra det.
Har viss mandattid inte bestämts av delägarstämman, får uppdrag som styrelseledamot
anses gälla tills vidare. Även om ledamot utsetts för viss tid,
bör han med hänsyn till uppdragets karaktär inte ha något ovillkorligt
anspråk på att få sitta kvar under hela mandattiden. Förslaget innehåller
därför en föreskrift att styrelseledamot kan av delägarna skiljas från uppdraget,
även om den tid för vilken han har utsetts inte gått till ända.

Kommittén anser det vidare ofrånkomligt, att samfällighet av nu ifrågavarande
slag förses med en klargörande benämning. Föreskrifter om sådan
benämning eller firma meddelas i paragrafens tredje stycke. Enligt dessa
skall delägarna i samband med att styrelse utses första gången bestämma
den firma som verksamheten skall bedrivas under.

I fråga om firmans innehåll föreskrivs, att firman skall uttrycka samfällighetens
ändamål och vara lämplig i övrigt samt tydligt skilja sig från
andra förut anmälda eller registrerade firmor. Utan uttrycklig föreskrift
torde länsstyrelsen i samband med anmälan enligt förslagets 24 § ha att
verkställa viss prövning av firmans innehåll. I fråga om det fall då firma
är förväxlingsbar med äldre firma kan som ytterligare sanktion tänkas
domstols dom på förbud mot firmans användande och skadestånd till den
som lider förfång genom att firman används.

Kommittén anser det inte erforderligt med särskilda regler för övriga frågor
som har samband med de nu behandlade föreskrifterna, t. ex. angående
kvalifikationskrav på styrelseledamot, styrelsens säte och firmateckningsrätt.
Allmänna associationsrättsliga principer blir därför tillämpliga.

Remissyttrandena. Lagberedningen anför vissa synpunkter på frågan om
samfälligheten som juridisk person eller inte. Beredningen erinrar
om att kommittén förutsätter, att en samfällighet inte blir juridisk
person utan att styrelse utsetts och behörig anmälan om styrelsevalet gjorts.
Om delägarna själva ombesörjer förvaltningen, skulle samfälligheten inte
kunna vara bärare av rättigheter eller skyldigheter. Beredningen befarar, att
man kanske inte kommer ifrån problemet så lätt. Till jämförelse nämner
beredningen, att dödsbo räknas som juridisk person även när dödsbodelägarna
själva handhar förvaltningen. Även förvaltning av delägare är, menar
beredningen, ett slags förvaltning, även om den fordrar enhällighet hos
delägarna. En för samfälligheten gemensam förmögenhetsmassa kan också
finnas, framhåller beredningen. Om den tillhör samfälligheten eller de enskilda
delägarna beror på om man anser att samfälligheten är juridisk person
eller inte. Beredningen frågar vidare, vilka gemensamma tillgångar som
skall anses vara tillbehör till fastigheter som ingår i samfällighet, dels när
samfälligheten är juridisk person och dels när så inte är fallet. Det är —
förutom inneliggande kontanter — åtskilligt som kan vara lös egendom

229

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

men som eventuellt kan bli fast egendom under förutsättningar som inte
är närmare utredda. Om en samfällighet inte är juridisk person, blir lös
egendom föremål för samäganderätt, men det är oklart vilka som blir samägare
-— dvs. om andelsrätten i lös egendom utan vidare följer fastighetsöverlåtelse.
Om samfälligheten är juridisk person, ingår den lösa egendomen
i samfällighetens bo. Dessa spörsmål blir enligt beredningen avgörande
för utmätning för den ena eller den andra delägarens skulder liksom för
bestämmande av vad som ingår i konkursbo. I 2 kap. 1 § i förslaget till jordabalk
finns en bestämmelse som har samband med hithörande spörsmål.
Vidare frågar sig beredningen, hur delägarnas ansvar för gäld skall regleras.
Om de anses personligt solidariskt ansvariga för lån, kommer ansvaret
att fortbestå även om fastigheterna byter ägare. Efter växling blir andra
personer i fortsättningen solidariskt ansvariga för ny gäld. Hur detta skall
förenas med 6 § tredje stycket är enligt beredningen rätt svårförståeligt. Att
tala om samfällighet både när den skall vara juridisk person och när så
inte blir fallet är enligt beredningen uppenbart missvisande och kan för fastighetsägare,
som inte inser vådorna, medföra svåra följder. I allt fall bör
skillnaden i fråga om ansvaret för samfällighetens förbindelser komma
till tydligt uttryck i lagtexten. Beredningen hemställer vidare, att kommittéförslaget
ändras så att styrelse alltid skall finnas när delägarna är flera än
två. Därmed undanröjs också, menar beredningen, åtskillig oklarhet om
vilka som skall anses ha del i anskaffad lös egendom, när fastighet bytt
ägare m. m. Andel i sådan lös egendom torde inte utan vidare följa fastighetsinnehavet.
Också den frågan uppkommer enligt beredningen, om tillbehörsbegreppet
i fråga om fast egendom blir analogiskt tillämpligt på tillbehör
till gemensam anläggning. Antagligen bör man anta detta men i så
fall inställer sig spörsmålet, i vad mån undantag följer av att annan än fastighetsägaren
är ägare till egendomen. Vidare, anför beredningen, har nog
menige man svårt att förstå att, om tre delägare utser sig själva till styrelse
och gör anmälan därom för registrering — och därmed enligt kommitténs
mening bildar en juridisk person — de i princip inte svarar personligen för
samfällighetens skulder men att, om de i sämja sköter angelägenheterna
utan att kalla sig styrelse, de blir solidariskt ansvariga för alla samfällighetens
skulder, ett ansvar från vilket de vid överlåtelse av fastigheterna
inte kan befrias utan borgenärens medgivande.

Svenska sparbanksföreningen anser det önskvärt att samfälligheten alltid
ges karaktären av juridisk person för att erforderlig stadga åt samfällighetsformen
skall vinnas. I samma riktning uttalar sig Konungariket Sveriges
stadslujpotekskassa och Svenska bostadskreditkassan.

Lagberedningen påpekar att, om samtliga fastigheter har kommit i eu
ägares hand sedan en juridisk person väl konstituerats, detta inte bör föranleda
att den juridiska personen måste upplösas.

Svea hovrätt och lagberedningen anser, att den föreslagna skyldigheten

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

för länsstyrelsen att pröva firmas innehåll bör grundas på uttrycklig bestämmelse
i ämnet.

Några remissorgan yrkar införandet av vissa kompletterande föreskrifter
angående samfällighetsorganisationen.

Svea hovrätt anser sålunda, att kommitténs hänvisning till allmänna
associationsrättsliga principer när det gäller bl. a. kvalifikationskrav på styrelseledamot,
styrelsens säte och firmateckningsrätt inte ger tillräcklig ledning
för bedömning av de frågor som kan uppkomma. Vissa grundläggande
bestämmelser utöver de av kommittén föreslagna bör enligt hovrätten tas in
i lagtexten. Hovrätten anser det viktigt att samfälligheten beslutar och till
länsstyrelsen anmäler var styrelsen skall ha sitt säte. Detta underlättar
val av forum, om talan skall föras mot samfälligheten. Även valet av behörig
länsstyrelse för anmälan enligt förslaget kan enligt hovrätten göras
beroende av var styrelsen har sitt säte. Beslut angående firmateckning är
också enligt hovrätten av den vikt att det bör framgå av lagtexten om det
ankommer på delägarstämman eller styrelsen att fatta sådant beslut. Beslutet
bör ges publicitet genom anmälan till länsstyrelsen. I fråga om kvalifikationskrav
på ledamot av styrelsen uttalar Svenska riksbyggen, att — i
analogi med lagen om ekonomiska föreningar, vari stadgas att styrelseledamot
skall vara medlem av föreningen — torde avses att styrelseledamot
i samfällighet skall vara delägare i den. Det synes emellertid som om
även ägare till fastighet, som inte ingår i samfälligheten men vars mark tagits
i anspråk för gemensamhetsanläggningen, borde kunna få utöva visst
inflytande och sålunda ingå som styrelseledamot. Att platsen för styrelsens
säte skall registreras anser även lagberedningen, som vidare ifrågasätter, om
inte de i jordabalksförslaget öppnade möjligheterna att för ordna särskild
firmatecknare och att anta och granska stadgar bör stå till buds även
här. Med hänsyn till att stadgar inte skall vara obligatoriska anser länsstyrelsen
och överlantmätaren i Östergötlands län erforderligt, att bestämmelser
angående t. ex. antalet styrelseledamöter och revisorer samt tid för
räkenskapsavslutning tas in i lagen med förklaring att bestämmelserna
skall gälla, om inte annat föreskrivs i stadgar.

Departementschefen. Kommitténs förslag till samfällighetsbildning innefattar
två former. Antingen kan samfälligheten organiseras som juridisk
person med särskilt förvaltningsorgan i form av styrelse och möjlighet att
självständigt ingå förbindelser och förvärva egendom eller också kan den
behållas i en enklare form utan rättssubjektivitet och särskilt förvaltningsorgan.
I det senare fallet omhänderhas förvaltningen av samtliga delägare
i förening och dessa svarar för ingångna förbindelser med sina egna tillgångar.

Den sålunda föreslagna ordningen har godtagits av remissinstanserna
med endast få undantag. Av dem som ställt sig kritiska har Svenska spar -

231

Kungl. Maj:ts proposition nr i28 år 1066

banksföreningen, samt stadshypoteks- och bostadskreditkassorna förordat,
att samfälliglieten alltid skall organiseras som juridisk person. Lagberedningen
bär ifrågasatt om inte samfälligheten är juridisk person även när
styrelse ej utsetts och anmälts enligt 23 §. Beredningen har vidare med utgångspunkt
från kommitténs lösning invänt bl. a., att det är missvisande att
tala om samfällighet både när den är juridisk person och när så inte ar
fallet, vilket kan medföra svåra följder för fastighetsägare som inte inser
vådorna. Enligt beredningen bör styrelse alltid finnas, när delägarna är
flera än två.

I fråga om tvångssamfälligheter på angränsande områden finns i vissa
fall endast möjligheten att konstituera samfälligheten som juridisk person
med särskild styrelse. Det gäller t. ex. samfälligheter enligt 3 kap. vattenlagen
och lagen om enskilda vägar. För exempelvis torrläggningssamfällighet
enligt 7 kap. vattenlagen samt stängsel- och betessamfälligheter enligt
ägofredslagen är dock en anordning med styrelse ej obligatorisk, när deltagarnas
antal stannar vid två. Även lagberedningens förslag till jordabalk
innehåller i fråga om det nya institutet samfällighetsrätt valmöjlighet för
delägarna när deras antal inte överstiger två. I det ursprungliga förslag angående
samfällighetsrätt som togs upp i beredningens promemoria år 1952
gjordes inte någon skillnad mellan olika fall utan samfälligheten skulle
alltid utgöra ett självständigt rättssubjekt med särskilt organ som ägde företräda
den såväl inåt som utåt. Detta förslag utsattes emellertid för kritik
under remissbehandling av promemorian. Med anledning härav jämkades
det slutliga förslaget. Beredningen anförde i anslutning därtill, att samfällighetens
underkastelse under mera ingripande associationsrättsliga regler
kunde komma att te sig oproportionerligt betungande i fall då samfällighetsförhållandet
var av allra enklaste beskaffenhet, dvs. när fastigheterna
ägdes av en och samma person eller delägarna inte var flera än två.

Liknande skäl har varit avgörande för kommittén, när den i fråga om
samfällighet enligt förevar ande förslag inte ovillkorligen upprätthållit kravet
att samfälligheten organiseras som självständigt rättssubjekt med styrelse
m. m. Kommittén har emellertid ansett det vara förenat med betydande
svårigheter att närmare ange den omfattning i fråga om deltagarantalet eller
i övrigt som ett företag bör äga för att erhålla en sådan fastare organisation
och har därför avstått från att ange någon närmare begränsning. Enligt
kommitténs förslag kan därför i samtliga fall varje delägare begära att
styrelse utses och därmed åstadkomma att samfälligheten får rättssubjektivitet.
Även om den enklare formen är avsedd för fall av enkel beskaffenhet,
är det alltså inte uteslutet att den kommer till användning även i större
förhållanden.

Den valmöjlighet kommittéförslaget sålunda erbjuder i fråga om samfällighetens
organisation utgör som framgår av det anförda i princip inte
någon nyhet. Den förekommer i andra sammanhang, låt vara i begränsad

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

omfattning. Lagberedningen har i sin remisskritik framför allt menat, att
valmöjligheten medför ovisshet i fråga om gäldsansvarigheten och äganderätten
till egendom som förvärvas. För egen del anser jag att några avgörande
betänkligheter mot förslaget inte behöver möta i dessa hänseenden.
Själva anläggningen liör enligt den tillagda regeln därom i 21 § till samtliga
anslutna fastigheter. Detta gäller oavsett samfällighetens ställning i associationsrättsligt
hänseende. Detsamma torde gälla egendom som förvärvas till
anläggningen och är av sådan beskaffenhet att den enligt den särskilda lagstiftningen
om vad som är fast egendom blir tillbehör till anläggningen. Enligt
förslaget blir samfällighetens ställning som självständigt rättssubjekt
fullt genomförd genom anmälan om styrelse. Detta står i överensstämmelse
med vad som gäller i fråga om andra liknande samfälligheter. I de fall då
samfälligheten är juridisk person blir den egendom som förvärvas för dess
räkning och ej anses som tillbehör till fast egendom samfällighetens tillhörighet.
På samma sätt svarar samfälligheten för de förbindelser som ingås
för dess räkning av därtill behörig företrädare. I de fall då samfälligheten
inte är juridisk person blir sådan egendom som delägarna förvärvar tillsammans
och som inte utgör tillbehör till fast egendom föremål för delägarnas
samäganderätt. I regel får förvärvet anses ha skett för det gemensamma ändamålet,
varigenom reglerna om enkla bolag blir tillämpliga. Möjligheten att
välja mellan de båda organisationsformerna torde inte heller behöva betyda
några större olägenheter för tredje man. År han i den tron att samfälligheten
utgör en juridisk person måste han liksom i fråga om andra juridiska
personer förvissa sig om att den som han träder i förbindelse med är behörig
företrädare för samfälligheten. En undersökning på denna punkt kan
leda till att han får veta att personen i fråga inte är behörig att företräda
samfälligheten eller att samfälligheten över huvud inte är organiserad som
juridisk person. I det förra fallet kan han vända sig till behörig person och i
det senare fallet får han vända sig till samtliga fastighetsägare såvida han
inte nöjer sig med att endast någon eller några ikläder sig förpliktelse utan
att binda de övriga.

I fråga om gäldsansvaret framträder skillnaden mellan de båda organisationsformerna
särskilt när ansluten fastighet byter ägare. I det fall då samfälligheten
är juridisk person utgör ägarbytet intet problem. Samfälligheten
svarar i egenskap av självständigt subjekt som förut för skulden i fråga.
Men om samfälligheten inte utgör juridisk person, kvarstår den förra ägarens
ansvar oförändrat, om inte annat avtalas med borgenären. Att den förre
ägarens ansvar inte utan vidare bör kunna avlyftas från honom är tydligt.

I de flesta fall torde det emellertid kunna träffas uppgörelse med borgenären
om att den nya fastighetsägaren får överta den förra ägarens betalningsansvar.

De anläggningar som kommer i fråga enligt den föreslagna lagstiftningen
torde kunna bli av mycket varierande omfattning. Med hänsyn härtill har

233

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

kommitténs strävan att så långt möjligt differentiera den associationsrättsliga
regleringen enligt min mening goda skäl för sig. Därigenom kan tillgodoses
fastighetsägarnas önskemål i varje särskilt fall om en just för deras
företag lämpad förvaltningsform. Alternativet huvudmannaförvaltning kan
också därmed lättare undvaras.

Med hänsyn till det anförda ansluter jag mig till kommitténs förslag, att
samfälligheten antingen skall kunna organiseras som juridisk person med
särskilt förvaltningsorgan eller också skall kunna bestå utan rättssubjektivitet.
Jag anser det också vara en smidig och lämplig ordning att inte dra
någon bestämd gräns mellan de fall då den ena eller den andra organisationsformen
skall användas. Frågan torde i praktiken få en naturlig lösning
i varje särskilt fall. Att märka är att varje fastighetsägare i samfällighet
som saknar rättssubjektivitet är oförhindrad enligt förevarande paragraf
att när som helst påkalla att styrelse utses och därigenom åstadkomma att
samfälligheten får ställning som juridisk person. Som lagberedningen har
påpekat torde den omständigheten att samtliga anslutna fastigheter övergår
i en ägares hand inte medföra, att samfällighetens ställning som juridisk
person upphör.

Jag biträder även de av kommittén föreslagna bestämmelserna i andra
och tredje styckena av paragrafen om styrelse och firma. Någon uttrycklig
skyldighet för länsstyrelsen att företa granskning och prövning av firmans
innehåll torde inte behöva föreskrivas. Viss sådan skyldighet torde ändå åligga
länsstyrelsen. Den av ett par remissinstanser förordade tillsynsplikten
synes sträcka sig utöver vad som gäller enligt allmänna firmarättsliga regler.
Dessa torde nämligen innebära, att registreringsmyndigheten inte är skyldig
att utsträcka granskningen till annat register än det egna. Även med hänsyn
till att firmalagstiftningen f. n. är föremål för översyn torde några nyheter
nu inte böra införas.

I några remissyttranden har framförts önskemål om ytterligare bestämmelser
av associationsrättsligt innehåll. Liksom kommittén anser jag det
önskvärt att bestämmelser av detta slag så långt möjligt undviks, så att lagmaterialet
inte blir alltför omfattande. Åtskilliga frågor synes som kommittén
menat kunna lösas enligt allmänna associationsrättsliga regler eller, där
sådana inte ger erforderlig ledning, kunna överlämnas åt rättstillämpningen.
På vissa punkter torde dock kompletteringar böra göras för att nå ertorderlig
tydlighet eller en lämpligare ordning än kommittén har tänkt sig.

Vad beträffar de under remissbehandlingen berörda frågorna ansluter
jag mig till kommitténs mening, att någon föreskrift om stadgar inte torde
behövas. Fördelarna av att stadgar skall granskas och fastställas genom
myndighet motsvarar knappast olägenheterna av den omgång eu sådan ordning
medför. Därtill kommer att den föreslagna lagstiftningen i följande
paragrafer innehåller bestämmelser i de hänseenden där stadgar skulle kunna
bli av värde som skydd för en minoritet av fastighetsägare. Det står dock

8f Bihang till riksdagens protokoll 1906. 1 samt. Nr 128

234

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

självfallet fastighetsägarna fritt att anta stadgar, om de anser det lämpligt.
Sådana stadgar skall inte granskas av myndighet utan får samma karaktär
som andra stämmobeslut, fastän av normerande innebörd.

Inte heller finner jag anledning att uppställa särskilda fordringar på
styrelseledamots kompetens. Även andra än fastighetsägarna kan ingå i styrelsen.

Däremot bör enligt min mening delvis i överensstämmelse med vad som
också förordas i jordabalksförslaget intas särskilda föreskrifter om firmatecknare.
Jag föreslår bestämmelser härom i 23 §. Vidare anser jag det erforderligt
att förslaget kompletteras med bestämmelser angående styrelsens
säte och anmälan därom. Sådana bestämmelser torde likaså få tas in i 23 §.

Till övriga kompletteringar som jag anser böra göras i anslutning till
jordabalksförslaget återkommer jag i det följande vid respektive paragrafer.

23 §.

Paragrafen, som motsvarar 24 § i kommitténs förslag och 22 kap. 14 och
15 §§ i jordabalksförslaget, föreskriver att anmälan skall göras till länsstyrelsen
om styrelseval och vissa andra uppgifter om samfälligheten och att
styrelsen därefter i stället för delägarna företräder samfälligheten. Vidare
upptas bestämmelser om särskild firmatecknare.

Kommittén. För att reglerna om styrelse och övriga bestämmelser som
ger samfälligheten en fastare organisation skall träda i tillämpning, synes
enligt kommittén inte fordras annat än att utseendet av styrelsen får viss
publicitet. Kommittén upptar på grund härav i paragrafens första stycke
en bestämmelse, att anmälan om styrelseval skall göras till länsstyrelsen.
Anmälan skall vara åtföljd av anläggningsbeslut jämte bevis, att beslutet
vunnit laga kraft, och av stämmoprotokoll utvisande vem eller vilka som
utsetts till styrelse och samfällighetens firma. Detsamma bör gälla ändring
av styrelsens sammansättning och av firman. Enligt förslaget skall därför
anmälan på samma sätt göras om ändring i sådan fråga. Anläggningsbeslutet
behöver därvid av naturliga skäl inte företes, men stämmoprotokoll
som utvisar den företagna ändringen skall bifogas.

Frågan om rättsverkningarna av att anmälan gjorts om styrelseval regleras
i paragrafens andra stycke. Sedan anmälningen behörigen skett, äger
endast styrelsen företräda samfälligheten i förhållande till tredje man.
Därigenom regleras således styrelsens behörighet. Dess befogenheter behandlas
i 25 § i kommittéförslaget. Av stadgandet följer motsättningsvis,
att styrelseledamöter eller delägare som företar rättshandling för samfällighetens
räkning, innan vederbörlig anmälan har skett, ådrar sig personligt
och solidariskt ansvar för därigenom uppkommande förbindelser. Detta synes
kommittén vara ett mera adekvat och verksamt medel att framtvinga,
att anmälan om styrelseval sker och samfälligheten därmed erhåller rätts -

235

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

subjektivitet, än en föreskrift liknande den i lagen om enskilda vägar, att
arbete dessförinnan inte får verkställas på annans mark eller åtgärd annars
vidtas till förfång för annan.

Remissyttrandena. Svea hovrätt anför att, om ändring i styrelsens sammansättning
inträder sedan anmälan om styrelseval behörigen skett, samlalligheten
torde bli bunden av rättshandling som den tidigare styrelsen
företagit mot tredje man i god tro, innan ändringen behörigen anmälts. Hovrätten
hänvisar för jämförelse till 204 § aktiebolagslagen och 105 § lagen
om ekonomiska föreningar. Kommitténs motiv ger enligt hovrätten intryck
av att tredje man även i denna situation skulle ha att hålla sig endast till de
handlandes personliga ansvar.

Lagberedningen fäster uppmärksamheten på vissa konkursrättsliga frågor.
Beredningen anför, att risken för att samfälligheten skall komma i
konkurs kanske inte är stor men inte kan uteslutas. Därvid kan en särskilt
besvärlig situation uppkomma. Samfälligheten kan nämligen upplösas
bara efter ny förrättning och då i huvudsak endast om behov av anläggningen
inte finns. Om anledning till anläggningens upphörande inte föreligger
enligt 39 §, måste samfälligheten alltså fortbestå oavsett konkursen.
En ekonomisk förening anses däremot enligt 94 § första stycket lagen om
ekonomiska föreningar upplöst, när konkursen har avslutats och överskott
inte finns. Svårigheter uppkommer vidare beträffande den fortsatta driften
såväl under konkursen som därefter.

Departementschefen. Mot de av kommittén föreslagna bestämmelserna i
första stycket angående anmälan till länsstyrelsen om styrelseval och firma
har jag inte något att invända i sak. Som jag har anfört vid 22 § bör emellertid
bestämmelserna kompletteras med föreskrifter angående styrelsens säte
och anmälan därom. Jag förordar sålunda att till första stycket fogas föreskrift,
att anmälan skall göras till länsstyrelsen i det län där samfällighetens
styrelse enligt beslut på samfällighetsstämma skall ha sitt säte och att styrelsen
inte får ha sitt säte utanför det län där fastigheterna eller större delen
av dem är belägen. Denna bestämmelse överensstämmer i sak med motsvarande
regel i jordabalksförslaget. Med uttrycket »större delen» av fastigheterna
avses större delen av deras sammanlagda areal. Som Svea hovrätt har
påpekat i anslutning till 22 § är styrelsens säte av betydelse även för forum
i rättegång. Uppgift om orten för styrelsens säte bör framgå av det vid anmälan
fogade stämmoprotokollet. Lagtexten bör kompletteras även i detta
hänseende.

I likhet med kommittén anser jag, att personligt och primärt solidariskt
betalningsansvar bör inträda för dem som för samfällighetens räkning företar
rättshandling i förhållande till tredje man, innan anmälan om styrelseval
skett i behörig ordning och alltså rättssubjektivitet vunnits. Motsvaran -

236

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

de gäller enligt uttryckliga regler i lagarna om aktiebolag (28 §) och om
ekonomiska föreningar (3 §) innan registrering har skett. Den nu avsedda
verkan, som överensstämmer med allmänna rättsgrundsatser, torde följa
motsättningsvis av förevarande paragrafs andra stycke. En uttrycklig lagregel
härom enligt vad som har förordats i ett remissyttrande torde inte vara
erforderlig.

Kommittén synes mena, att samma verkan inträder även vid underlåtenhet
att anmäla ändring av styrelsens sammansättning. Sådan innebörd bör
dock bestämmelsen inte ha. Den bör avse endast det fall då styrelseval
första gången sker och alltså rättssubjektivitet förvärvas. Jag förordar ett
förtydligande i detta avseende. Sedan samfälligheten en gång vunnit rättskapacitet,
bör tredje man kunna utgå från att anmälda uppgifter om styrelsen
är riktiga. Samfälligheten får därför avses bunden av rättshandlingar,
som ingåtts av behörigen anmäld styrelse, såvida ej tredje man insett eller
bort inse att styrelsen fått ändrad sammansättning.

I anslutning till lagberedningens uttalanden angående vissa konkursrättsliga
frågor vill jag erinra om att, eftersom samfällighetens karaktär av juridisk
person enligt förslaget är beroende av att styrelse utses, samfällighet
utan styrelse knappast torde kunna försättas i konkurs. Samfällighet med
styrelse och därmed rättskapacitet kan däremot försättas i konkurs. De möjligheter
förslaget ger samfälligheten att skaffa fram medel till betalning av
förfallen gäld torde dock praktiskt taget utesluta konkurs. Skulle sådan likväl
inträffa, måste gemensamhetsbildningen självfallet bestå som förut utan
hinder av konkursen. En konkurs kan dock tillfälligt minska eller upphäva
möjligheterna att driva verksamheten. Något behov av särskilda regler för
konkursfallet torde emellertid inte föreligga. I samfällighetens konkursbo
ingår inte själva anläggningen men samtliga tillgångar av lös egendoms natur.
Visserligen synes uttaxering inte kunna verkställas genom något konkursboets
organ, men i den mån medel kan komma att inflyta genom uttaxering
i vanlig ordning tillfaller medlen konkursboet.

Enligt 3 § i förslaget till den särskilda förmånsrättslagen kan en borgenär
genom anteckning i fastighetsboken hindra att förmånsrätten utan hans
medverkan görs gällande till det belopp som motsvarar hans fordran. Syftet
med regeln är att en uttaxering som görs för att betala borgenärens fordran
skall komma honom och inte andra borgenärer till godo. Undantag gäller
dock när syssloman enligt 25 § i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar
förordnats att utdebitera medel för betalning av klar och förfallen skuld.
Om belopp som uttaxeras av sysslomannen och tas ut på grund av förmånsrätten
skulle tillfalla konkursboet, skulle detta innebära att borgenärens
rätt försämrades. Med hänsyn härtill anser jag, att till samfälligheten influtna
medel som har utgått med förmånsrätt, när denna kunnat göras gällande
på borgenärens föranstaltande, inte bör ingå bland samfällighetens
tillgångar. En regel härom bör lämpligen tas in i 25 § sista stycket.

237

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

Som jag har anfört vid 22 § bör som har förordats under remissbehandlingen
förslaget kompletteras med bestämmelser om särskild firmatecknaie. Jag
föreslår, att till andra stycket fogas bestämmelser, att styrelsen äger utse
särskild firmatecknare, om inte fastighetsägarna beslutat annat på samfällighetsstämma,
och att styrelsen skall anmäla särskilt utsedd firmatecknare
till länsstyrelsen. Vidare föreskrivs, att bemyndigande att teckna firma kan
återkallas när som helst och att även sadan återkallelse skall anmälas till
länsstyrelsen. Dessa bestämmelser avviker från jordabalksförslaget såtillvida
att firmatecknare utses av styrelsen och inte på samfällighetsstämma. Den
lösning jag förordat överensstämmer bättre med vad som gäller enligt lagarna
om aktiebolag och om ekonomiska föreningar och förtjänar enligt min
mening företräde från praktisk synpunkt. Självfallet kan tva eller flera,
inom eller utom styrelsen, utses att teckna firman i förening.

24 §.

Paragrafen, som motsvarar 25 § i kommittéförslaget och 22 kap. 17 § och
18 § första och andra styckena i jordabalksförslaget, behandlar styrelsens
uppgifter och befogenheter i förhållande till fastighetsägarna och innehåller
dessutom vissa allmänna regler om styrelsens funktioner.

Kommittén. Styrelsen, som är samfällighetens verkställande organ, skall
enligt första stycket i paragrafen handha samfällighetens angelägenheter.
Lagtexten innehåller utöver denna allmänt hållna uppgift en exemplifierande
uppräkning av styrelsens åligganden. Bland dessa anges särskilt skyldigheten
att tillse att de förmåner som samfälligheten har till uppgift att
bereda delägarna kommer dessa till godo, utan att någon delägare missgynnnas,
samt att ta ut delägarnas bidrag. Det ligger enligt kommittén i
sakens natur, att delägarstämman såsom samfällighetens beslutande organ
kan och bör fastställa de närmare riktlinjer för företagets verksamhet som
fordras utöver föreskrifterna i lagen och anläggningsbeslutet. Styrelsen
skall därför i princip följa antagna stadgar och andra beslut av delägarna.
Emellertid är det, erinrar kommittén, i associationsrätten en vanlig princip,
att styrelsen i viss mån äger självständig ställning i förhållande till delägarna
och får en kontrollerande funktion i syfte att förhindra verkställighet
av sådana delägarbeslut som är behäftade med felaktigheter av grövre beskaffenhet.
Enligt kommittén bör styrelsen vara berättigad och förpliktad
att åsidosätta stämmobeslut i den mån det strider mot lag eller mot anläggningsbeslutet.
Första stycket är utformat i överensstämmelse härmed.

I fråga om styrelseledamöternas ansvarighet har kommittén övervägt att
införa särskilda bestämmelser i huvudsak motsvarande exempelvis 3 kap.
21 § vattenlagen och 55 § lagen om enskilda vägar. Sådana bestämmelser
innefattar emellertid enligt kommittén inte någon fullständig reglering av
ansvarigheten. Samma ordning synes kommittén i allt väsentligt komma

238 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

att gälla även utan särskilt lagstöd. Med hänsyn därtill avstår kommittén
från att föreslå särskilda regler i ämnet. Av allmänna principer anser kommittén
följa, att styrelseledamöter, som genom att överskrida sin befogenhet
eller på annat sätt uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndar delägarna
i samfälligheten skada, ådrar sig solidariskt skadeståndsansvar. Enligt kommittén
torde det gälla även att ledamöterna på grund av uppsåt eller
vårdslöshet kan bli ansvariga gentemot enskild delägare eller annan
tredje man, åtminstone när de till stöd för sina åtgärder inte kan åberopa
beslut av delägarstämma. Att ansvar ibland kan inträda även när sådant
stöd föreligger torde framgå av förevarande paragrafs första stycke och
allmänna skadeståndsprinciper.

Kommittén anser, med hänsyn till att samfälligheterna kan vara av synnerligen
skiftande karaktär, skäl saknas att meddela obligatoriska föreskrifter
om sådant dechargeförfarande som gäller exempelvis enligt aktiebolagslagen
och lagen om ekonomiska föreningar. Den ordinära vägen att
inom tioårspreskriptionens ram föra skadeståndstalan vid domstol bör i
princip kunna anses tillräcklig. Är målsäganden delägare i samfälligheten,
underlättas hans möjligheter att komma till sin rätt genom den befogenhet
att erhålla upplysningar och att granska samfällighetens handlingar som
tillförsäkras honom i 31 § i kommitténs förslag. Ä andra sidan möter enligt
förslaget inte hinder att delägarna i stadgar eller i annan ordning beslutar
om särskilda, mera utbyggda former för ansvarets utkrävande.

Enligt paragrafens andra stycke skall styrelsens beslut bestämmas genom
enkel majoritet av de vid sammanträde närvarande ledamöterna. Vid lika
rösttal gäller i allmänhet den mening som biträds av den vid sammanträdet
fungerande ordföranden. Val avgörs dock i sådant fall genom lottning.

Frågan om styrelsens beslutförhet lämnas i förslaget oreglerad. För giltigt
beslut förutsätts i princip, att samtliga ledamöter deltar i avgörandet.
Det möter dock inte hinder, att delägarna i stadgar eller på annat sätt beslutar
avvikelse härifrån och således medger ett lägre antal deltagande ledamöter
för beslutmässighet.

Tredje stycket innehåller en jävsregel, som har motsvarighet på flera
andra håll, såsom i 86 § aktiebolagslagen, 3 kap. 19 § andra stycket vattenlagen
och 54 § sista stycket lagen om enskilda vägar. Den föreskriver, att
styrelseledamot inte får ta befattning med angelägenhet, vari han företräder
ett intresse, som väsentligt strider mot samfällighetens. Bestämmelsen
överensstämmer i stort med nyssnämnda motsvarigheter i annan lagstiftning
men företer också avvikelser i vissa hänseenden. Den innebär bl. a. en
begränsning av jävet till fall av mera påtaglig betydelse.

Remissyttrandena. Svea hovrätt anser en uttrycklig bestämmelse om skadeståndsansvar
för styrelseledamöter vara ägnad att för dem understryka
deras ansvar. Hovrätten anser vidare, att det bör övervägas ytterligare, om

239

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

inte ett dechargeförfarande bör inskrivas i lagtexten. Lagberedningen framhåller,
att ledamöterna i en samfällighetsstyrelse i själva lagen bor erhalla
klara uppgifter om sin ansvarighet, och anser det lämpligt med eu hänvisning
till 106—109 §§ lagen om ekonomiska föreningar. Aven stadskod -qiet i Stockholm anser, att en ansvarsregel bör skrivas in i lagen, o egi
hänvisar särskilt till att avfattningen av 26 § sista stycket sista punkten i
kommittéförslaget kan tänkas utesluta samfällighetens ratt att av styrelseledamöterna
söka åter vad den fått utge till syssloman, som tillsatts nar

försummelse ligger styrelsen till last. ,.f), c

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan
anser förslaget böra kompletteras med bestämmelser om styrelsens beslutförhet.

Departementschefen. De av kommittén föreslagna reglerna i första stycket
om styrelsens uppgifter och befogenheter överensstämmer i allt väsentligt
med vad som gäller på angränsande rättsområden och ar så fU so“ h^‘
lydande med motsvarande regler i jordabalksförslaget. Jag bitrader liksom
remissinstanserna förslaget i denna del. Med hänsyn till att. stadgar inte
är obligatoriska för något fall enligt förslaget förordar jag till undvikande
av missförstånd på den punkten en redaktionell jämkning sålunda att hanvisningen
till antagna stadgar får utgå. Någon ändrad innebord avses inte
därmed. Har stadgar antagits skall de givetvis också beaktas. I fråga om
styrelseledamots ansvar och formerna för dess utkrävande kan jag in e e a
kommitténs uppfattning, att en tillfredsställande lösning erhålls uteslutande
med tillämpning av allmänna regler i förening med vissa särskilda bestämmelser
i kommittéförslaget. Jag förordar därför en särskild bestämmelse om
skadeståndsskyldighet i enlighet med jordabalksförslaget, som i denna del
hänvisar till vad som är föreskrivet om ekonomiska föreningar. Den or e
kunna tas in i en särskild paragraf närmast efter 31 §.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna i andra och tredje styccena
om styrelsebeslut och jäv för styrelseledamot företer vissa smärre avvikelser
från motsvarande bestämmelser i jordabalksförslaget. De har lamnats
utan erinran under remissbehandlingen. Jag finner mig kunna godta innehållet
i andra stycket. Ytterligare föreskrifter om beslutförhet torde vara
obehövliga. Jävsregeln i tredje stycket torde dock böra utformas i narmare
anslutning till motsvarande regel i jordabalksförslaget, vilken överensstämmer
med motsvarande bestämmelser på andra håll i lagstiftningen, ag orordar
sålunda den lydelsen att styrelseledamot ej äger ta befattning me
angelägenhet vari han äger ett väsentligt intresse som strider mot samfallig lietens.

25 §.

Paragrafen, som motsvarar 26 § i kommitténs förslag och 22 kap. 19 § i
jordabalksförslaget, innehåller bestämmelser om uttaxering av bidrag fri n

fastighetsägarna.

240

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

ommittén. Fastän det tillkommer styrelsen att vidta åtgärder för att
delagarna skall utge erforderliga bidrag för samfällighetens verksamhet,
synes det kommittén uppenbart att styrelsen inte kan få handla helt oberoende
av delagarna. Med hänsyn till de skiftande förhållanden som kan
föreligga bor delägarna få möjlighet att på stämma besluta om erforderliga
begränsningar av styrelsens ordinarie uttaxeringsbefogenhet. Delägarna bör
exempelvis kunna fatta beslut om att utgifts- och inkomststat skall upprättas
och godkännas på stämma. Möjlighet bör även finnas för delägarna
a bestamma lättnader i villkoren för uttaxering, t. ex. genom att ordinarie
uttaxering sker med vissa års mellanrum. En dylik dispositionsfrihet inskriys
! forsta stycket av paragrafen. Om delägarna inte har beslutat annat,
skall däremot uttaxering av bidrag ske genom att styrelsen årligen upprattar
och pa stamma för granskning framlägger debiteringslängd som upptar
det belopp som skall uttaxeras, vad som därav belöper på varje delägare
och tiden för inbetalningen.

Kommittén anser sig emellertid inte kunna stanna vid denna ordinära
möjlighet att ta ut bidrag av delägarna. Hänsyn till borgenärerna fordrar
att deras beta^mgsanspråk säkerställs oberoende av delägarnas ståndpunkt
i sadana fall då medel till betalning inte finns tillgängliga. I likhet
med annan lagstiftning, t. ex. 62 § första stycket lagen om enskilda vägar,
oreskriver paragrafens andra stycke skyldighet för styrelsen att när tillganghga
medel inte förslår till betalning av klar och förfallen gäld oförr
oj ligen upprätta och för granskning på stämma framlägga särskild debiteringslangd
och att omedelbart ta ut vad som fordras.

Denna extraordinära uttaxeringsrätt anser kommittén vara av den vikt
att den bor forses med vissa sanktioner. Bestämmelser därom meddelas i
tredje stycket som innehåller att, om styrelsens ledamöter har försununat att
verkställa uttaxering enligt andra stycket, de är solidariskt betalningsskyldiga
for galden. År försummelsen uppenbar, skall länsstyrelsen på borgenärens
yrkande förordna syssloman att utdebitera och ta ut erforderligt
belopp. Syssloman skall utses även i ett annat fall, vilket sammanhänger
med den speciella förmånsrätt som kommittén föreslår. Angående denna
bestämmelse hanvisar kommittén till sina uttalanden i anslutning till den
föreslagna lagen om förmånsrätt för fordringar enligt nu förevarande lag
Syssloman ager av samfälligheten uppbära arvode, som bestäms av länsstyrelsen.
Aven i dessa hänseenden råder till stor del överensstämmelse
med annan lagstiftning, t. ex. 62 § första stycket lagen om enskilda vägar.

Remissyttrandena. Svea hovrätt önskar sådant förtydligande i tredje stycket
att det klart kan utläsas under vilka omständigheter förordnande av
syssloman skall anses erforderligt när det gäller uttaxering av bidrag med
åberopande av förmånsrätt.

241

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

Departementschefen. I 6 § i förslaget regleras fördelningen av fastighetsägarnas
bidragsskyldighet i stort mellan fastighetsägarna. Denna skyldighet
fullgörs efter uttaxering enligt närmare regler i förevarande paragraf. Vad
kommittén har föreslagit i första stycket om ordinarie uttaxering och i andra
stycket om extraordinarie uttaxering för betalning av klar och förfallen
skuld överensstämmer med jordabalksförslaget. Bestämmelserna har lämnats
utan erinran under remissbehandlingen och innefattar också enligt min mening
en ändamålsenlig reglering. Även tredje styckets bestämmelser om
personligt solidariskt betalningsansvar för styrelseledamöter, som försummar
att verkställa uttaxering för betalning av klar och förfallen skuld, och
om möjlighet att vid sådan försummelse få syssloman förordnad för att ta
ut erforderligt bidragsbelopp har motsvarighet i jordabalksförslaget. Till
dessa vill jag också ansluta mig. Jag förordar dock en viss, huvudsakligen
redaktionell jämkning av kommitténs förslag. Utöver dessa bestämmelser
har kommittén föreslagit en tilläggsregel om möjlighet att utverka förordnande
av syssloman för uttaxering av bidrag med åberopande av förmånsrätt
enligt den av kommittén föreslagna särskilda lagen därom. Regeln har begränsats
till fall då sådant förordnande är nödvändigt för åtnjutande av förmånsrätten.
Denna begränsning sammanhänger med att sådant förordnande
inte alltid utgör villkor för att bidrag skall utgå med pant- och förmånsrätt.
Förordnande av syssloman är sålunda inte nödvändigt, om borgenären har
medgivit undantag enligt 3 § sista punkten i förslaget till förmånsrättslag
eller när syssloman har utsetts enligt föregående punkt i nu ifrågavarande
paragraf. Men i övriga fall torde borgenärs yrkande om syssloman i princip
böra bifallas. Jag biträder även detta förslag. Likaså ansluter jag mig till
arvodesbestämmelsen i sista punkten, vilken är densamma som i jordbalksförslaget.

Som jag har anfört vid 23 § anser jag det erforderligt med en bestämmelse
om att till samfälligheten influtna medel, som utgått med förmånsrätt när
denna kunnat göras gällande på borgenärens föranstaltande, inte skall ingå
bland samfällighetens tillgångar. En sådan bestämmelse torde böra tas upp
i sista stycket av förevarande paragraf.

26 §.

Paragrafen, som motsvarar 27 § i kommitténs förslag och 22 kap. 20 § i
jordabalksförslaget, innehåller bestämmelser om fastighetsägares talan mot
uttaxeringsbeslut och om subsidärt solidariskt ansvar fastighetsägarna emellan
för uttaxerade bidrag.

Kommittén. I huvudsaklig överensstämmelse med annan närbesläktad
lagstiftning, t. ex. 3 kap. 30 § vattenlagen och 63 § andra stycket lagen om
enskilda vägar, ger paragrafens första stycke rätt för delägare att föra talan
om rättelse inom viss tid, när han anser att uttaxering eller fördelning inte

242 Kungl. Mcij:ts proposition nr 128 år 1966

står i överensstämmelse med anläggningsbeslutet. Talan skall enligt allmänna
regler väckas genom stämning på samfälligheten vid allmän underrätt.
Om inte domstolen i målet förordnar om inhibition av verkställigheten,
är beslutet om uttaxering omedelbart exigibelt som lagakraftvunnen
dom på betalningsskyldighet. Ansvaret för förfallna bidrag till samfälligheten
är i första hand personligt och delat mellan delägarna. Dessutom häftar
deras fastigheter i viss omfattning med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 §
handelsbalken i enlighet med den av kommittén föreslagna särskilda lagen
därom.

Som ytterligare garanti för samfällighetens kreditvärdighet föreslår kommittén
efter mönster i närbesläktad lagstiftning subsidiärt solidariskt ansvar
för delägarna. De svarar alltså för brist, som kan uppkomma genom
att bidrag som enligt debiteringslängd påförts delägare ej kan tas ut hos
honom. Bestämmelse därom föreslås i paragrafens andra stycke. Bristen
fördelas mellan de övriga delägarna i förhållande till deras inbördes bidragsskyldighet.
Att bidrag inte kan uttas hos delägare, måste enligt kommittén
konstateras på betryggande sätt. Det är således inte tillräckligt, att delägaren
underlåter att betala. Vid behov måste betalningsoförmågan styrkas
genom exekution såväl i delägarens fastighet — i förekommande fall med
åberopande av den särskilda förmånsrätten — som i hans övriga egendom.
Ofta torde emellertid förhållandena vara sådana att brist kan klart konstateras
redan på ett tidigt stadium. Någon anledning att skrida till utsökning
finns då inte. Enligt förslaget är exekution inte heller någon ovillkorlig
förutsättning för att de övrigas subsidiära ansvar skall utlösas.

Det måste enligt kommittén anses i hög grad angeläget att så långt möjligt
begränsa risken för det subsidiärsolidariska ansvarets utlösande och
att i varje fall fördela denna risk på ett större antal händer. Detta har kommittén
i första hand velat uppnå genom den särskilda förmånsrätten i delägarnas
fastigheter. En annan möjlighet anser kommittén vara att när fastighet
överlåts på annat sätt än genom exekutiv försäljning låta även förvärvaren
i viss omfattning häfta personligen för tidigare förfallen gäld, innan
övriga delägares subsidiära ansvar för bristen inträder. Som undantag
från huvudregeln om det subsidiära ansvaret föreskrivs därför i en andra
punkt av andra stycket möjlighet att begränsa detta ansvar. Samtidigt utvidgas
den nya ägarens skyldighet att svara för tidigare förfallen gäld. Har
den försumliga delägarens fastighet överlåtits på annat sätt än genom exekutiv
auktion, skall huvudregeln om det subsidiära ansvaret gälla endast
om bidraget inte heller har kunnat tas ut hos den nya ägaren när det törfallit
till betalning inom ett år innan denne skolat tillträda fastigheten och
det inte får utgå med förmånsrätt i fastigheten enligt vad som är särskilt
föreskrivet därom.

För att realisera det subsidiärt solidariska ansvaret saknas enligt kommittén
skäl att upprätta ny debiteringslängd. Styrelsen kan redan med led -

243

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

ning av den ursprungliga längden fastställa de ytterligare belopp som övriga
delägare skall utge. Det bör sålunda räcka med underrättelse från
styrelsen om vad som åligger dem.

Ansvarets realiserande befriar inte den försumlige från hans betalningsskyldighet.
Denna kvarstår i princip oförändrad. I enlighet därmed föreskrivs,
att belopp som har inbetalts till täckande av brist skall, i den mån
den försumlige fullgör sin bidragsskyldighet, tillgodoräknas delägare som
gjort inbetalningen.

Remissyttrandena. Lagberedningen påpekar, att med den föreslagna formuleringen
i första stycket talerätt inte tillkommer sakägare exempelvis
när stämman beslutat om kostnadernas fördelning enligt 6 § andra
stycket andra punkten men styrelsen verkställt fördelning efter andelstalet.
Lagtexten bör enligt beredningen justeras.

Enligt Svea hovrätt kan bestämmelsen i andra stycket om fördelning
av det subsidiärt solidariska ansvaret mellan delägarna efter deras
inbördes bidragsskyldighet leda till svårigheter, om flera olika bidragsposter
utestår oguldna, eftersom bestämmelsen närmast får förstås så att
samma norm skall tillämpas som vid uttaxering av det oguldna bidraget. Det
är enligt hovrätten rimligt att det subsidiära ansvaret alltid fördelas efter
delägarnas andelstal. Även vid realiserandet av det subsidiärt solidariska
ansvaret är det enligt hovrätten erforderligt att debiteringslängd upprättas.
Eftersom exekution hos den primärt ansvariga delägaren inte är någon
ovillkorlig förutsättning för utlösande av de övriga delägarnas ansvar, kan
delade meningar råda, om det subsidiära ansvaret i visst fall skall inträda.
Delägare bör därför, menar hovrätten, ha möjlighet att föra talan mot beslut
om att det subsidiära ansvaret skall tas i anspråk. Utgångspunkt för sådan
talan bör vara framläggande av särskild debiteringslängd på stämma.
En sådan åtgärd synes hovrätten också vara lämplig som utgångspunkt, om
förmånsrätt skall tas i anspråk för utkrävande av det subsidiära ansvaret.
Även lagberedningen anmärker, att talerätt bör finnas mot beslut om fördelning
av uppkommen brist.

Svea hovrätt och lagberedningen anmärker vidare med anledning av bestämmelsen
i andra stycket andra punkten, att det bör uttryckligen — enligt
beredningen lämpligen i 6 § — utsägas i vad mån den nya ägaren skall
svara personligen även för belopp, som har förfallit under den förra ägarens
besittningstid.

Lagberedningen anför i anslutning till bestämmelsen i sista punkten om
verkan av inbetalning från försumlig delägare, att det bör klargöras hur betalningen
skall behandlas, när fastighet vars ägares subsidiärt solidariska
ansvar utkrävts inte längre tillhör samfälligheten. I den mån byte av ägare
har skett men fastigheten kvarstår i samfälligheten ger lagtexten enligt beredningen
vid handen, att den försumliges bidrag skall komma den ägare till

244

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 är 1966

del som gjort inbetalningen. Men eftersom avsikten tydligen inte är, att ett
sålunda till samfälligheten inkommet belopp skall utbetalas till delägarna
utan tillgodoräknas dem, ifrågasätts om kommittén inte har avsett att betalningen
i sådant fall skall komma den nya ägaren av fastigheten till godo.
Om en sådan ordning står i överensstämmelse med vad som torde gälla om
subsidiäransvaret för brist, som hänför sig till en före överlåtelsen gjord
uttaxering, synes dock beredningen tveksamt. I detta sammmanhang anmärker
beredningen också, att enligt lagen om enskilda vägar själva fastigheterna
anges vara medlemmar i samfällighet och att det kan ifrågasättas,
om inte den konstruktionen är att föredra framför den som valts av
kommittén.

Departementschefen. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen i första
stycket om talan mot uttaxering eller fördelning av bidragsbelopp har under
remissbehandlingen inte föranlett annan erinran än att lagberedningen
ansett, att bestämmelsen är för snäv genom att den hänvisar enbart till anläggningsbeslutet.
Den beaktar t. ex. inte det fallet att fördelningen strider
mot beslut om fördelning efter annan grund än andelstalet enligt bestämmelserna
i 6 §. Med anledning härav förordar jag sådan jämkning i första
stycket första punkten att talan får föras när uttaxeringen eller fördelningen
inte överensstämmer med lag eller med beslut som fattats med stöd
därav. Denna lydelse ansluter närmare till motsvarande regler i 3 kap. 20 §
vattenlagen och 63 § andra stycket lagen om enskilda vägar. Kommitténs
förslag i första punkten skiljer sig från vad som gäller för liknande samfälligheter
enligt nyssnämnda lagar även såtillvida att preskriptionstiden
för talan är bestämd till sex veckor i stället för 30 dagar. I jordabalksförslaget
föreslås däremot en sådan kortare preskriptionstid. Den är där bestämd
till en månad. Kommittén har inte anfört något skäl för den längre
preskriptionstiden. Jag kan inte heller finna någon anledning till avvikelse
från vad som enligt det sagda gäller i andra liknande sammanhang. Jag förordar
därför att tiden i nära anslutning till jordabalksförslaget bestäms till
fyra veckor.

Andra punkten i kommittéförslaget överensstämmer helt med motsvarande
bestämmelse i jordabalksför slaget och är i sak oförändrad i departementsförslaget.

Liksom bestämmelserna om uttaxering i 25 § är den av kommittén föreslagna
bestämmelsen i andra stycket första punkten av förevarande paragraf
om delägarnas subsidiärt solidariska ansvar av största betydelse som skydd
för tredje man, som träder i affärsförbindelse med samfälligheten. Jag ansluter
mig till denna bestämmelse, som är likalydande med motsvarande regel
i jordabalksförslaget. En fördelning av det subsidiära ansvaret efter fasta
andelstal i varje situation i enlighet med vad som har förordats i ett remissyttrande
skulle leda till orättvisor i de fall då det primära ansvaret skall

245

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

fördelas efter det verkliga utnyttjandet av anläggningen. Den av mig biträdda
ordningen torde inte som befaras i remissyttrandet medföra nämnvärda
olägenheter när flera bidragsposter utestår obetalda. Utan större svårigheter
torde det även då kunna avgöras hur mycket av uppkommen brist i en fastighet
som belöper på den ena eller den andra bidragsposten. Jag anser det
inte heller nödvändigt med en föreskrift att ny debiteringslängd skall upprättas
för realiserande av det subsidiära ansvaret. Förslaget överensstämmer
bär med lagen om enskilda vägar och jordabalksförslaget.

Andra stycket andra punkten i kommittéförslaget innehåller en särbestämmelse
angående ansvaret för brist, när den försumliga fastighetsägarens
fastighet övergår på annan. Här föreskrivs att, om den försumliges fastighet
överlåtits på annat sätt än genom inrop på exekutiv auktion, det subsidiärt
solidariska ansvaret för övriga fastighetsägare skall inträda endast om bidraget
inte heller har kunnat tas ut hos den nya ägaren, när det förfallit till
betalning inom ett år innan denne skolat tillträda fastigheten och det inte
får utgå med förmånsrätt i fastigheten enligt de särskilda bestämmelserna
därom. Denna bestämmelse har inte föranlett erinran i sak. Däremot har anmärkts,
att den regel om utsträckt ansvar för ny ägare som bestämmelsen
innehåller bort komma till direkt uttryck i lagtexten, förslagsvis i 6 §. Jag
ansluter mig till den föreslagna regeln i sak. I enlighet med kommittéförslaget
har i 6 § sista stycket gjorts anmärkning om det undantagsfall som kan
uppkomma vid brist hos den föregående ägaren. Med hänsyn härtill anser
jag mig kunna godta den utformning kommittéförslaget har fått i denna
del. En annan utformning stöter på vissa lagtekniska svårigheter.

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen i andra stycket sista punkten,
att belopp som fastighetsägare har inbetalt på grund av sitt subsidiära
ansvar skall tillgodoräknas honom i den mån den försumlige sedermera
fullgör sin bidragsskyldighet, ger uttryck för en riktig princip. Som lagberedningen
påpekat i sitt remissyttrande lämnar den emellertid rum för
tvivel om den rätta innebörden i vissa situationer. Om fastighet, vars ägare
medverkat till att täcka brist, har utträtt ur samfälligheten, skulle innebörden
nämligen kunna anses vara den att fastighetens ägare blev utesluten från
möjlighet att på samma sätt som de i samfälligheten kvarstående fastigheternas
ägare återfå belopp som avses här. Detta kan inte vara rimligt. En
svårighet uppkommer även när fastighet väl står kvar i samfälligheten men
byter ägare sedan det subsidiära ansvaret infriats. Den av kommittén föreslagna
lydelsen synes närmast innebära, att den som var ägare vid tiden för
inbetalningen också är berättigad till andel i belopp som senare intlyter från
den försumlige fastighetsägaren. Lämpligheten av en sådan regel kan ifrågasättas.
överlåtelse av fastigheten kan ske med beaktande av att bristbelopp
kan komma alt inflyta. En överlåtare har sålunda möjlighet att vid överlåtelsen
beakta de utsikter som kan finnas att för fastighetens räkning återfå
utgivet belopp av den försumliga fastighetsägaren. Det synes därför mest

246

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

rimligt, att den nya fastighetsägaren får tillgodoräkna sig beloppet. Det
resultat, som jag enligt det anförda kommit till i båda de angivna situationerna,
torde kunna uppnås genom en omformulering av sista punkten sålunda
att, om bidraget helt eller delvis inbetalas från den fastighet vars ägare
det påförts i debiteringslängden, det influtna beloppet skall tillgodoräknas
ägarna till de fastigheter, från vilka bristen täckts, i förhållande till vad som
utgått från varje fastighet. Jag vill förorda, att lagtexten jämkas i enlighet
härmed.

27 §.

Paragrafen, som motsvarar 28 § i kommitténs förslag och 22 kap. 24 och
25 §§ i jordabalksförslaget, behandlar fastighetsägares rätt att delta i handhavandet
av samfällighetens angelägenheter.

Kommittén. I första stycket fastslås att delägares inflytande över samfällighetens
angelägenheter utövas på stämma, vilken således är samfällighetens
beslutande organ. Enligt andra stycket förutsätts för rösträtt på
stämma, att delägaren har fullgjort sin bidragsskyldighet till samfälligheten.
Trots att så inte skett äger han emellertid delta i förhandlingarna utan att
utöva rösträtt.

Tredje stycket innehåller en jävsregel för delägare motsvarande den som
enligt 25 § tredje stycket i kommitténs förslag gäller för styrelseledamot.
Regeln avviker från sistnämnda bestämmelse såtillvida, att jävet gäller
även det vanliga fallet att delägaren uppträder genom ombud eller som ombud
för annan. Delägarjäv föreligger exempelvis beträffande den som också
är styrelseledamot i de fall då stämman behandlar fråga om skadeståndsskyldighet
för honom eller väljer revisor.

Departementschefen. Kommitténs förslag i förevarande paragraf överensstämmer
i huvudsak med motsvarande bestämmelser i jordabalksförslaget.
Jävsregeln företer dock samma avvikelse som jävsregeln för styrelseledamot
i 24 § sista stycket. Förslaget har inte föranlett erinran under remissbehandlingen.
Jag anser mig även för egen del kunna godta det med undantag
för jävsregeln, som bör utformas i överensstämmelse med vad jag förordat
i fråga om j ävsregeln i 24 § sista stycket.

28 §.

I paragrafen, som motsvarar 29 § i kommitténs förslag och 22 kap. 28 § i
jordabalksförslaget, meddelas vissa bestämmelser om utlysande av samfällighetsstämma.

Kommittén. Uppgiften att utsätta tid och plats för stämma och att ombesörja
kallelser till delägarna bör enligt kommittén i första hand tillkomma
styrelsen. Bestämmelse därom upptas i paragrafens första stycke. Det -

247

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

ta innehåller även vissa bestämmelser om kallelsens innehåll och om tid för
dess utfärdande. I kallelsen skall sålunda anges vilka ärenden som skall behandlas
på stämman samt tid och plats för stämman. Kallelse skall vidare
ske i så god tid före stämman att delägarna får skäligt rådrum.

Frågan, när styrelsen skall kalla till stämma, behöver enligt kommittén
inte regleras omedelbart i lagtexten men blir i viss mån besvarad genom
paragrafens andra stycke. Styrelsen bör anordna stämma, så snart någon
sådan fråga aktualiserats som delägarna enligt styrelsens bedömande bör
ta ställning till och vars avgörande inte lämpligen kan anstå till senare tillfälle.
Ofta torde emellertid frågan om stämmas hållande komma att regleras
i antagna stadgar eller i andra beslut av delägarna. Förslaget anses emellertid
inte böra sakna vissa garantier för att stämma utlyses i behövlig omfattning.
Behov av sådana garantier föreligger till en början i det fall då styrelse
inte finns, fastän sådan skolat utses enligt 23 § första stycket i kommitténs
förslag. Dessutom bör delägare ha rätt att få till stånd stämma, när
styrelse finns men underlåter att utfärda vederbörliga kallelser. Även i övrigt
bör delägarna enligt kommittén tillerkännas en självständig rätt att
påkalla stämma. En ovillkorlig rätt för varje delägare att påfordra stämma
anses dock förenad med vissa risker. Men om minst en femtedel av
samtliga röstberättigade stöder framställning om stämma, bör presumtion
kunna anses föreligga för att yrkandet inte saknar grund. I överensstämmelse
därmed äger enligt förslaget en sålunda bestämd krets av delägare
ovillkorlig rätt att hos styrelsen påfordra stämma. Sådan begäran skall åtföljas
av uppgift på de ärenden som skall behandlas. Om styrelsen underlåter
att utfärda kallelse inom en vecka efter det att framställningen inkommit,
skall stämman likväl utlysas. Uppgiften att kalla till stämma, som inte
utlyses av styrelsen, bör enligt kommittén anförtros länsstyrelsen.

Enligt kommittén kan utvägen att vända sig till länsstyrelsen te sig onödigt
omständlig, när det är fråga om att omedelbart vid företagets igångsättande
utse styrelse. Kommittén föreslår därför en bestämmelse i paragrafens
tredje stycke, att förrättningsmannen skall på delägares begäran hålla
sammanträde med delägarna för utseende av styrelse i samband med förrättningens
slutförande. Sådant sammanträde skall anses som stämma. Att
styrelse blivit utsedd vid sådan stämma innebär emellertid inte, att gemensamhetsföretagets
verksamhet kan påbörjas genast. Styrelsens befogenheter
måste begränsas av de allmänna förutsättningarna för verkställighet av
anläggningsbeslutet. Detta måste först vinna laga kraft eller ändå kunna
verkställas. Beslut på stämma inför förrättningsmannen är därför enligt
förslaget gällande endast under förutsättning att anläggningsbeslut vinner
laga kraft eller eljest kan verkställas.

Remissyttrandena. Enligt länsstyrelsen och överlantmätaren i Östergötlands
län är det önskvärt att den i första stycket angivna tiden för kallelse

248

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

utformas mera exakt, förslagsvis minst en vecka före sammanträdet, om
inte annat bestämts i stadgar.

Departementschefen. De av kommittén föreslagna bestämmelserna i första
och andra styckena överensstämmer väsentligen med motsvarande paragraf
i jordabalksförslaget. Bl. a. är bestämmelsen i första stycket, att kallelse
skall ske i så god tid före stämman att fastighetsägarna erhåller skäligt rådrum,
densamma i båda förslagen. Andra styckets bestämmelser om möjlighet
för fastighetsägare att i olika fall efter anmälan få stämma utlyst av
länsstyrelsen motsvaras i jordabalksförslaget av regler om rätt för fastighetsägare
att själv utfärda kallelse. Den av kommittén föreslagna ordningen
med anmälan till länsstyrelsen har sin motsvarighet i lagen om ekonomiska
föreningar (59 §). Från sistnämnda lag skiljer sig dock kommitténs förslag
i viss mån när det gäller kravet på viss anslutning enligt andra punkten, i
det att framställning till styrelsen skall ha gjorts av minst en femtedel av
samtliga röstberättigade fastighetsägare för att stämma skall utlysas.

De nu nämnda bestämmelserna i kommitténs förslag anser jag mig kunna
godta i sak. Det föreslagna kravet på iakttagande av skäligt rådrum vid kallelse
till stämma medger ett smidigt hänsynstagande till det aktuella ärendets
större eller mindre vikt och föreliggande behov av ett snabbt avgörande.
Det synes därför vara att föredra framför krav på kallelse inom viss i lagen
fixerad tid.

Jag biträder även de av kommittén föreslagna bestämmelserna i tredje
stycket om stämma inför förrättningsmannen, vilka har lämnats utan erinran
under remissbehandlingen. De innebär en ändamålsenlig ordning, som
kan ge fastighetsägarna tillfälle att få råd och hjälp av förrättningsmannen
med vissa förvaltningsfrågor.

29 och 30 §§.

Dessa paragrafer, som motsvarar 30 och 31 §§ i kommitténs förslag och
22 kap. 26 och 27 §§ i jordabalksförslaget, innehåller närmare bestämmelser
om rösträtt och majoritetsbeslut m. m. på samfällighetsstämma samt
om rätt för fastighetsägare att få upplysningar av styrelsen om samfällighetens
verksamhet och att få ta del av samfällighetens räkenskaper och
andra handlingar.

Departementschefen. Kommitténs förslag överensstämmer i förevarande
delar i huvudsak med motsvarande bestämmelser i jordabalksförslaget.
Detta innehåller dock ej någon motsvarighet till andra stycket i 31 § i
kommittéförslaget. De av kommittén föreslagna bestämmelserna har godtagits
under remissbehandlingen och föranleder inte heller erinran från
min sida.

249

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966
31 §.

Paragrafen, som motsvarar 32 § i kommitténs förslag och 22 kap. 29 § i
jordabalksförslaget, innehåller bestämmelser om klandertalan mot beslut
som fattats på samfällighetsstämma.

Kommittén. För fullgörandet av samfällighetens uppgifter är det av vikt,
att frågan om giltigheten av stämmobeslut inte blir svävande under någon
längre tid och att man förhindrar, att ett avgörande som legat till grund
för betydelsefulla förvaltningsåtgärder blir upphävt eller ändrat först långt
efteråt. Genom reglerna i förevarande paragraf har kommittén åsyftat att
framtvinga klarhet i giltighetsfrågan inom viss kortare tid efter beslutets
fattande. I nära överensstämmelse med 58 § lagen om enskilda vägar föreskrivs
i första stycket att, om delägare anser att beslut som fattats på
stämma inte tillkommit i behörig ordning eller annars kränker hans rätt
som delägare i samfälligheten, han äger föra talan mot beslutet. Sådan talan
skall väckas inom sex veckor från beslutets dag vid påföljd att beslutet
annars är gällande. Talan, som skall riktas mot samfälligheten, förs enligt
gängse regler efter stämning vid allmän underrätt.

Klanderrätten åsyftar att skydda delägare mot övergrepp av stämman.
Området för klanderpreskriptionen är därför begränsat till de fall då talan
grundas på kränkning av sådana regler som avser att bereda skydd åt delägarna
i denna egenskap, dvs. bestämmelser i lag eller i anläggningsbeslutet
vilka avser tillkomsten av stämmobeslut eller annars rör endast delägarnas
rätt och vilka därför kan åsidosättas med samtliga delägares samtycke.
Man kan i dessa fall med fog likställa en delägares underlåtenhet att föra
talan inom föreskriven tid med ett godkännande av beslutet.

Enligt paragrafens andra stycke äger domstol i mål av förevarande slag
förordna om inhibition av stämmobeslutets verkställande. I tredje stycket
föreskrivs att dom, varigenom beslutet har upphävts eller ändrats, gäller
även för delägare som inte fört talan. Dessa regler äger motsvarigheter i annan
lagstiftning, t. ex. 69 § lagen om ekonomiska föreningar.

Paragrafen åsyftar enligt kommittén inte en uttömmande behandling av
alla de fall då stämmobeslut kan vara ogiltiga. Har så väsentliga felaktigheter
förekommit att ett hållet sammanträde ej ens kan betraktas som
stämma, är reglerna om klanderpreskription inte tillämpliga. Talan om att
sammankomsten ej är stämma kan vid behov utan tidsbegränsning föras
enligt vanliga regler om fastställelsetalan. Nullitet föreligger emellertid på
grund av allmänna rättsregler även i andra fall, då fel av grövre beskaffenhet
vidlåder ett beslut. Det blir här särskilt fråga om att stämmobeslut är
rättsstridigt därför att det innebär ett åsidosättande av sådana föreskrifter
som avser att skydda tredje man eller som är givna i ett allmänt intresse.
Det gäller in. a. o. regler, vilka är tvingande på det sättet att de inte kan
åsidosättas ens med samtycke av alla delägare i samfälligheten. I de situa -

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

tioner då nullitet föreligger är talan vid domstol inte nödvändig för att delägare
skall göra ogiltigheten gällande men han har stundom ett starkt intresse
av att få fastställt att nullitet är för handen. Delägaren är då berättigad
att utan stöd av särskild lagregel väcka talan därom utan att vara bunden
till viss tid.

Remissyttrandena. Lagberedningen anser, att bestämmelsen om delägares
klagorätt har blivit knapphändig och att den i stället bör utformas i överensstämmelse
med antingen 22 kap. 29 § jordabalksförslaget eller 58 §
första stycket lagen om enskilda vägar.

Departementschefen. Mot kommitténs förslag i första stycket om preskription
av rätt till talan mot stämmobeslut i sådana fall då beslutet inte har
tillkommit i behörig ordning eller det annars kränker endast fastighetsägares
rätt är enligt min mening intet att erinra i sak. Jag delar också kommitténs
mening, att rätt till talan mot stämmobeslut, som anses vara en nullitet, kan
grundas på allmänna regler och inte är inskränkt till viss tid. Även om det
sålunda kan göras gällande att lagbestämmelser inte är erforderliga för
nullitetsfallens del, talar enligt min mening vissa skäl för att i paragrafen
ta in en allmän regel om rätt till talan mot beslut, som anses inte ha tillkommit
i behörig ordning eller annars strider mot lag eller mot anläggningsbeslutet.
Jag förordar därför i överensstämmelse med vad lagberedningen
har anfört i sitt remissyttrande, att första stycket i paragrafen utformas
enligt motsvarande bestämmelser i jordabalksförslaget, vilka har sin
förebild i lagarna om aktiebolag (138 §) och om ekonomiska föreningar
(69 §). Första stycket i departementsförslaget innehåller i enlighet härmed
först en allmän regel om rätt för styrelseledamot eller fastighetsägare att
vid rätten föra talan mot beslut, som han anser inte ha tillkommit i behörig
ordning eller av annat skäl strida mot lag eller mot anläggningsbeslut, och
därefter en regel om talerättspreskription när talan grundas på att beslutet
inte har tillkommit i behörig ordning eller det på annat sätt kränker endast
fastighetsägares rätt. Reglernas innebörd torde härigenom bli lättare att uppfatta,
samtidigt som de får redaktionell överensstämmelse med andra motsvarande
regler.

Den av kommittén föreslagna preskriptionsfristen, sex veckor, är kortare
än i lagarna om aktiebolag och om ekonomiska föreningar, vilka har en tremånader
sfr ist. Jag anser också, att tiden kan sättas kortare i förevar ande
sammanhang, där det i regel blir fråga om ett mera begränsat antal delägare.
Härigenom kommer bestämmelsen också i närmare överensstämmelse
med motsvarande reglering i vattenlagen och lagen om enskilda vägar, vilka
har en preskriptionstid om trettio dagar. Liksom i 26 § torde tiden här böra
bestämmas till fyra veckor.

Jag biträder de av kommittén föreslagna bestämmelserna i andra och

251

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

tredje styckena, vilka har lämnats utan erinran under remissbehandlingen
och överensstämmer med motsvarande regler i j ordabalksförslaget.

32 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i kommitténs förslag men svarar
mot 22 kap. 30 § i jordabalksförslaget. Den innehåller vissa bestämmelser
om skadeståndsansvar för styrelseledamot m. fl. och om talan angående
sådant ansvar.

Departementschefen. Som framgår av de under 24 § återgivna remissyttrandena
har önskemål framförts om särskilda bestämmelser angående skadeståndsansvar
för styrelseledamöterna i samfällighet. Jordabalksförslaget
innehåller också en regel i ämnet. I stort kan väl som kommittén anfört allmänna
principer anses ge ledning för omfattningen av styrelseledamöternas
skadeståndsansvar. Jag anser emellertid i likhet med lagberedningen att
samma reglering bör gälla här som vid ekonomiska föreningar. Jag förordar
därför i överensstämmelse med 22 kap. 30 § i jordabalksförslaget, att bestämmelserna
i fråga om ekonomisk förening skall äga tillämpning angående
skyldighet för styrelseledamot, likvidator eller annan som ägt företräda
samfälligheten eller revisor eller fastighetsägare att ersätta skada som vållats
samfällighet en, fastighetsägare eller tredje man liksom angående talan
om sådan ersättning.

De bestämmelser i lagen om ekonomiska föreningar som avses med denna
regel är 106—109 §§ om skadeståndsskyldighet samt 63—66 §§ och 95 §
om talan för utkrävande av ansvarigheten. Förstnämnda paragrafer innehåller
utöver huvudregeln om skadeståndsskyldighet bl. a. vissa regler om
jämkning av skadeståndet och om solidariskt ansvar. Enligt de senare paragraferna
gäller vissa preskriptionstider för talan, högst två år, när det inte
är fråga om brottslig gärning.

33 §.

Paragrafen, som motsvarar 33 § i kommitténs förslag och 22 kap. 16 §
i jordabalksförslaget, innehåller regler om förordnande av syssloman i vissa
fall.

Kommittén. Förordnande av syssloman enligt första stycket har till syfte
att, när beslutför styrelse ej finns, garantera att de åt styrelsen vanligen
anförtrodda funktionerna upprätthålls. Eftersom åtgärden att utse styrelse
enligt 23 § första stycket är beroende av delägares begäran, anser kommittén
följdriktigt att även förordnande av syssloman i detta fall förutsätter
sådan begäran. I överensstämmelse med annan liknande lagstiftning föreslås,
att länsstyrelsen skall utse syssloman.

Andra stycket tar sikte på att fulltalig styrelse visserligen finns men att

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

delägare är missnöjd med det sätt på vilket samfällighetens angelägenheter
omhänderhas. Sysslomannaförordnande får dock i detta fall inte meddelas,
utan att sökanden visar att stämmobeslut har påkallats för att åstadkomma
rättelse men sådan likväl inte kommit till stånd inom skälig tid. Denna begränsning
kan dock enligt kommittén inte upprätthållas i vissa lägen, när
tiden inte medger att stämma hålls. Är det fråga om underlåtenhet att vidta
åtgärd, som fordras för att undvika betydande skada eller olägenhet, kan
nämligen syssloman förordnas omedelbart om stämmobeslut inte kan avvaktas
med hänsyn till sakens brådskande beskaffenhet.

Med hänsyn till arten av den bedömning som skall föregå ett förordnande
av syssloman enligt andra stycket anser kommittén, att prövningen bör ankomma
på domstol eller överexekutor i stället för länsstyrelsen. Till förmån
för överexekutor talar enligt kommittén, att beslut om tvångsförvaltning
av anläggning som avses i 1920 års lag med vissa bestämmelser om
registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft
m. m. ankommer på överexekutor. Vidare och framför allt vinns överensstämmelse
med överexekutors prövning enligt 191 § utsökningslagen. I
rättspraxis har detta lagrums tillämpningsområde utvidgats till att omfatta
inte bara olovliga besittningsrubbningar utan även handräckning i flera
andra fall, när den mot vilken åtgärden riktas har underlåtit att uppfylla en
förpliktelse. Med hänsyn därtill kan det enligt kommittén stundom tänkas
vara tillräckligt att meddela sådan handräckning i stället för att utse syssloman.
Sistnämnda utväg synes böra reserveras främst för de situationer
då ett övertagande av de ordinära samfällighetsorganens uppgifter krävs för
längre tid. I betraktande av den valrätt mellan olika möjligheter som sålunda
kan vara befogad är det enligt kommittén lämpligt att samma myndighet
— överexekutor — får vara verksam i båda fallen.

Har syssloman förordnats enligt andra stycket, är han underkastad samma
begränsningar i sin handlingsfrihet som andra samfällighetsorgan och
således hänvisad till gängse möjligheter att få anspråk tvångsvis realiserade.
I de brådskande fall då syssloman enligt vad nyss har föreslagits kan förordnas
utan att avvakta stämmobeslut skulle enligt kommittén ändamålet
med förordnandet ofta kunna bli förfelat, om sysslomannen inte fick möjlighet
att på ett mera skyndsamt sätt få sitt anspråk realiserat, exempelvis
när det gäller att bryta lås för att vinna tillträde till en värmeanläggning.
Kommittén föreslår, att sysslomannen i sådana fall skall kunna vända sig
direkt till utmätningsman, som på sysslomannens framställning äger meddela
erforderlig handräckning.

Enligt tredje stycket äger syssloman uppbära arvode av samfälligheten.
Arvodet bestäms av den myndighet som har förordnat sysslomannen. För
att få ut arvodet är denne liksom när det gäller att ta ut medel till samfällighetens
verksamhet berättigad att tillämpa vanliga regler om uttaxering.

253

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

Remissyttrandena. Lagberedningen anser det med hänsyn till 24 § andra
stycket i kommittéförslaget uppenbart, att även annan än delägare kan ha
intresse av att behörig styrelse finns. Första stycket bör enligt beredningen
justeras i enlighet därmed.

I anslutning till förslaget, att överexekutor skall förordna syssloman enligt
andra stycket, framhåller beredningen, att överexekutorsinstitutionen
enligt beredningens åsikt bör avskaffas. Beredningen finner det därför angeläget,
att inte nya uppgifter läggs på överexekutor. För övrigt är det mera
naturligt att länsstyrelse, som bl. a. skall förordna förrättningsman och
således får andra funktioner enligt lagförslaget, också förordnar syssloman.
Beredningen förordar, att paragrafen ändras i enlighet därmed. En
konsekvens därav blir att talan mot beslutet inte kommer att prövas av
hovrätt utan i administrativ ordning.

Departementschefen. När det gäller första styckets regel om förordnande
av syssloman i fall då styrelseledamots uppdrag har upphört anser jag det
inte finnas skäl att begränsa rätten att påkalla sådant förordnande till de anslutna
fastigheternas ägare. Även hyresgäster och andra rättsägare i en fastighet
har ett legitimt intresse av att samfälligheten förvaltas effektivt. Att
så sker är av särskild betydelse för inteckningshavarna med hänsyn till den
föreslagna förmånsrätten enligt 17 kap. 6 § handelsbalken. Jag förordar därför,
att förordnande skall kunna begäras inte bara av fastighetsägare utan
också av annan, vilkens rätt är beroende av att behörig styrelse finns. Samma
utvidgning bör enligt min mening göras för det fall då styrelse inte utses
fastän det skall ske. I sistnämnda situation fordras dock, att fastighetsägare
redan har påkallat styrelse enligt 22 § första stycket.

Jag delar lagberedningens uppfattning, att det bör ankomma på länsstyrelsen
och inte på överexekutor att förordna syssloman i fall som avses i
andra stycket. Kommitténs förslag bör jämkas i enlighet härmed. Den nyss
föreslagna utvidgningen i fråga om rätten att begära syssloman enligt första
stycket bör få en motsvarighet i andra stycket.

I övrigt föranleder kommittéförslaget i denna del inte någon erinran i
sak från min sida.

34 §.

Paragrafen, som motsvarar 34 § i kommitténs förslag och 22 kap. 32 § i
jordabalk sförslaget, behandlar frågan när kallelse skall anses ha kommit
till fastighetsägares kännedom.

Kommittén. Kallelse och annat meddelande skall enligt denna paragraf
anses ha kommit till delägares kännedom, om handlingen avlämnats i hans
hemvist eller på posten i betalt brev, ställt till delägarens vanliga adress,
eller, om annan adress inte är känd, till hans fastighet. Bestämmelsen av -

254

Kungi. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

ser inte att uttömmande reglera frågan, hur delgivning med delägare skall
ske. Den vill endast anvisa en delgivningsmetod, som innefattar en rimlig
avvägning mellan kravet på ett enkelt förfarande och hänsynen till den enskildes
rättssäkerhet. Även delgivning i annan ordning kan accepteras. Om
exempelvis stämman har beslutat om delgivning på annat sätt, kan denna
ordning vara tillfyllest under förutsättning att betryggande garantier för
dess tillförlitlighet kan anses föreligga.

Remissyttrandena. Lagberedningen anser, att kallelse inte bör få lämnas
i hemvistet, eftersom vederbörande kan vara bortrest och ha givit anvisning
om ettersändning av posten. Det är bättre att kallelse sänds med posten,
även om inte heller denna form alltid är betryggande. I övrigt bör lagrummet
enligt beredningen utformas i anslutning till 22 kap. 32 § jordabalksförslaget.

Departementschefen. Jag biträder kommitténs förslag, att delgivning av
kallelse eller annat meddelande till fastighetsägare skall anses ha skett när
handlingen har avlämnats på posten i betalt brev. I överensstämmelse med
vad lagberedningen har anfört i sitt remissyttrande anser jag det inte tillrådligt
att anse behörig delgivning ha skett genom att handlingen avlämnats
i fastighetsägarens hemvist. Det är nämligen inte säkert att fastighetsägaren,
när han reser bort, har möjlighet att anordna privat eftersändning genom
någon, som har tillträde till hans hemvist. Jag förordar, att förslaget
jämkas i enlighet härmed. I övrigt har jag intet att erinra mot den av kommittén
föreslagna bestämmelsens innehåll, som inte synes avvika från jordabalksförslaget
i denna del.

Verkställighet m. m.

35 §.

Paragrafen innehåller vissa bestämmelser om verkställighet av förrättningsmans
beslut.

Kommittén. Enligt första stycket gäller i fråga om varje beslut, som har
meddelats av förrättningsman och som vunnit laga kraft, att det får med
iakttagande av bestämmelserna i det följande verkställas såsom lagakraftvunnen
dom. Särskild uppmärksamhet förtjänar enligt kommittén det beslut
varigenom en samverkan enligt förslaget konstitueras — anläggningsbeslutet.
Beträffande detta gäller otvivelaktigt den i statusfrågor allmänt
tillämpliga grundsatsen, att beslutet inte länder till efterrättelse förrän det
vunnit laga kraft. Någon föreskrift därom fordras därför inte.

En undantagslös tillämpning av principen kan emellertid enligt kommittén
leda till mindre tillfredsställande resultat. Från allmän och enskild syn -

255

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

punkt angelägna gemensamhetsföretag skulle därigenom kunna fördröjas
avsevärd tid på grund av överklaganden i frågor av ringa vikt. Kommittén
anser det därför böra eftersträvas, att anläggningsbeslut i fall av antydd natur
skall kunna verkställas även innan det vunnit laga kraft. Behovet av en
sådan lösning gör sig inte gällande med samma styrka i alla situationer som
kan uppkomma. Kommittén anser det finnas skäl att modifiera huvudprincipen
endast i en bestämd situation, nämligen när motstånd mot ianspråktagande
av det i anläggningsbeslutet bestämda utrymmet kommer från rättsägare,
som berörs av upplåtelsen. Kommittén anser det salunda erfordeiligt
att genom en uttrycklig lagregel tillerkänna dem som skall anslutas till företaget
befogenhet att under vissa förutsättningar ta avsett utrymme i anspråk
även mot vederbörande rättsägares bestridande, innan slutlig prövning har
ägt rum.

En sådan befogenhet bör enligt kommittén förutsätta, att besvärstiden
utgått. Vidare bör i fråga om föremålet för besvären krävas, att dessa avser
själva upplåtelsen eller ersättning därför. En ytterligare förutsättning är
enligt förslaget, att den som yrkar förtida verkställighet förbinder sig både
att förskjuta den ersättning som kan komma att bli slutligt bestämd jämte
föreskriven ränta och att vid bifall till besvären ersätta skada till följd av
att anläggningsbeslutet verkställts och vidare ställer betryggande säkerhet
för förskott och ersättning som nu sagts.

Under dessa förutsättningar äger enligt paragrafens andra stycke ägodelningsrätten
förordna, att anläggningsbeslutet utom beträffande ersättning
enligt 4 § får lända till omedelbar efterrättelse. Av bestämmelsens formulering
framgår, att ägodelningsrätten inte är ovillkorligen skyldig att
förordna om förtida verkställighet. Verkställighetsfrågan bör uppenbart
prövas även med hänsyn till att ett verkligt behov föreligger av att anläggningsbeslutet
realiseras omedelbart. Yrkandet bör därför avslas, om det
inte kan anses sakligt motiverat från denna synpunkt. Vidare påpekar
kommittén, att det i lagtexten anges att ett av ägodelningsrätten meddelat
förordnande äger rättsverkan i fråga om anläggningsbeslutet i dess helhet
utom beträffande ersättningsfrågan. Som framgår av 36 § första stycket
skall ersättningen betalas inom tre månader efter det att anläggningsbeslutet
vunnit laga kraft. Att ersättningsfrågan har undantagits från omedelbar
exigibililet sammanhänger bl. a. med de i 36 § reglerade formerna för
ersättningens betalning. Ersättningsskyldigheten skall nämligen ofta fullgöras
genom att beloppet sätts ned hos länsstyrelsen för vidare fördelning
på närmare angivet sätt. I den mån den slutgiltigt bestämda ersättningen
blir högre än den av förrättningsmannen beslutade skulle det således bli
fråga om att tillämpa nedsättningsförfarandet flera gånger. Kommittén
anser det angeläget, att detta förfarande begränsas till ett enda tillfälle
liksom att de olägenheter undviks som kan bli följden av att den ersättningsberättigade
måste betala tillbaka ersättning helt eller delvis, när så -

256 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

dan inte skall utgå enligt den slutliga prövningen. Den ersättningsberättigades
intressen tillgodoses enligt kommittén i tillräcklig grad genom att
han får betryggande säkerhet för det ersättningsbelopp som kan komma
att bestämmas och i sinom tid ränta enligt 4 § från den dag när utrymmet
togs i anspråk. Vid avgörandet huruvida erbjuden säkerhet kan anses betryggande
får ägodelningsrätten inte bygga enbart på det av förrättningsmannen
bestämda ersättningsbeloppet. Rätten måste också beakta möjligheten
att ersättningen kan höjas vid den slutliga prövningen eller i högre
rätt. Några mera ingående utredningar i ersättningsfrågan bör dock inte
företas på detta stadium. Med hänsyn till svårigheten att förutse till vilket
belopp ersättningen slutligen kommer att bestämmas är det angeläget, att
endast säkerhet som erbjuder tillräckligt vid marginal godtas. Att säkerheten
inte utan vidare måste motsvara hela det belopp som har fordrats är
enligt kommittén å andra sidan tydligt.

En modifikation i den uppställda regeln bör enligt kommittén göras,
när ersättningsberättigad sakägare samtycker till att utrymme för anläggningen
får tillträdas utan att någon förbindelse avges till skydd för honom.
I andra stycket tilläggs därför en föreskrift, att efter medgivande av den
vilkens rätt berörs därav, utrymme får tas i anspråk utan hinder av att sådan
förbindelse inte har lämnats beträffande honom tillkommande ersättning.

Slutligen påpekar kommittén, att paragrafen endast avser verkställighet
av förrättningsmannens beslut. Några motsvarande regler beträffande ägodelningsrätts
eller annan domstols anläggningsbeslut eller annat avgörande
har inte ansetts behöva tas upp i förslaget. Kommittén anser allmänna
regler i ämnet vara tillfyllest. Kommittén hänvisar därom till 17 kap. 14 §
rättegångsbalken och 3 kap. utsökningslagen.

Remissyttrandena. Svea hovrätt, lagberedningen och Hyresgästernas riksförbund
anser behov finnas av en bestämmelse, enligt vilken ersättningsberättigad
sakägare kan liksom enligt 38 § expropriationslagen sätta som
villkor för förhandstillträde, att sökanden nedsätter visst belopp hos länsstyrelsen.
Samma önskemål anför expropriationsutredningen. Denna framhåller,
att behovet av förhandstillträde bl. a. kan göra sig gällande i fråga
om utrymmen som disponeras av bostadshavare och rörelseidkare. Omständigheterna
kan därvid vara sådana att skyldighet att avträda utrymmet
inte rimligen bör kunna åläggas sakägaren, innan åtminstone viss ersättning
har utgivits. Behov av en sådan regel torde enligt utredningen också
finnas i fråga om förtida verkställighet av ägodelningsrätts eller hovrätts
utslag. Med hänsyn till bestämmelsen i 36 § om förfallotid för utdömd ersättning
torde sakägare nämligen sakna möjlighet att enligt utsökningslagens
regler erhålla förtida verkställighet av utslag i ersättningsfrågan. Expropriationsutredningen
framhåller vidare, att erlagd förskottsbetalning

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966 257

bör göras definitiv i så måtto, att den inte får återkrävas i den mån den
överstiger slutligt utdömt ersättningsbelopp eller skadestånd.

Lagberedningen påpekar, att besvär mot anläggningsbeslutet kan ha anförts
även av annan än den som föranlett att förbindelse har avgivits och säkerhet
ställts. Även när sådana besvär leder till att anläggningen inte kommer
till stånd, måste rimligen avgiven förbindelse och däremot svarande
säkerhet innefatta åtagande att ersätta skada till följd av det överklagade
beslutets verkställande. Lagtexten bör enligt beredningen jämkas därefter.

Enligt Svea hovrätt är det erforderligt med uttrycklig bestämmelse om
hur frågan om interimistiskt förordnande skall handläggas. Hovrätten anser,
att prövningen bör kunna verkställas av ägodelningsdomaren. Mot ägodelningsrättens
förordnande, att anläggningsbeslutet får lända till efterrättelse,
bör särskild talan få föras i likhet med vad som i allmänhet gäller
om interimistiska beslut (jfr 39 § expropriationslagen). Liknande synpunkter
anförs av lagberedningen. Denna framhåller även, att beslut enligt
förevarande bestämmelse bör få meddelas utan huvudförhandling. Det bör
föreskrivas, att tillfälle att yttra sig skall beredas den som kan beröras av
beslutet. Dessutom bör enligt beredningen finnas rätt till särskild talan
mot beslutet.

Departementschefen. Jag ansluter mig helt till den av kommittén angivna
principen, att anläggningsbeslut kan verkställas först sedan det har vunnit
laga kraft. Jag är också ense med kommittén och remissinstanserna om att
denna grundsats inte kan upprätthållas utan undantag. Konstruktionen av
lagförslagets materiella bestämmelser medför dock vissa svårigheter, när
det gäller att utforma en undantagsregel. Huvudprincipen torde som kommittén
har föreslagit böra vara att den eller de fastighetsägare som önskar påskynda
gemensamhetsbildningen får göra detta på egen risk och alt särskilda
regler fordras endast för att bereda tillträde till utrymme för anläggningen.
Den av kommittén föreskrivna prövningen av behovet och lämpligheten av
förtida verkställighet liksom skyldigheten att ställa betryggande säkerhet
för blivande ersättningar synes i och för sig erbjuda tillräckligt skydd för
ersättningsberättigad sakägare. Denne får enligt 4 § även gottgörelse för
ränteförlust. Rätt för den ersättningsberättigade att få förskottsbetalning
i överensstämmelse med vad som gäller vid förtida tillträde enligt expropriationslagen
torde dock inte böra införas. En sådan ordning skulle som
kommittén påpekat föranleda flera nedsättningsförfaranden. Förutom de
olägenheter som följer därav kan komplikationer uppkomma när nedsatt
och fördelad ersättning har utgått med för högt belopp och skall återbetalas.
Den i expropriationslagen gällande principen om förbud mot återkrav av
erlagd förskottsbetalning bör nämligen enligt min mening inte göras tilllämplig
i förevarande fall. Det skulle kunna oskäligt betunga de anslutna
lastigheternas ägare. Även om den ersättningsberättigade således inte äger

9 Bihang till riksdagens protokoll tOGG. i samt. År 12S

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

utfå något ersättningsbelopp, innan anläggningsbeslutet i sin helhet vunnit
laga kraft, är det tydligt att fastighetsägarnas intresse av förtida verkställighet
bör vägas mot sakägarens behov av ersättning. Är det fråga om ett
större belopp, måste det fordras tungt vägande skäl för ett förordnande
om omedelbar verkställighet. I överensstämmelse med vad lagberedningen
anför i sitt remissyttrande anser jag, att förbindelse och säkerhet som avses
i andra stycket bör gälla även för det fall att anläggningsbeslutet upphävs
efter besvär av annan än den till vars förmån förbindelsen har avgivits
och säkerheten ställts. Lagtexten bör jämkas i enlighet härmed.

Som också påpekats under remissbehandlingen, fordras beträffande
handläggningen av fråga om interimistiskt förordnande vissa särskilda föreskrifter
i överensstämmelse med vad som gäller för motsvarande fall på
andra områden. Förordnande bör sålunda kunna meddelas utan huvudförhandling,
sedan sakägarna har fått tillfälle att yttra sig. Vidare bör talan
mot ägodelningsrättens beslut under rättegången i här avsedd fråga få föras
särskilt. Frågan bör inte kunna föras längre än till hovrätten. Dess beslut
bör alltså inte få överklagas. Jag förordar, att tredje stycket kompletteras
med bestämmelser enligt vad jag nu har anfört.

I övrigt har jag inte något att erinra mot kommitténs förslag i denna del.

36 §.

Paragrafen reglerar tid och sätt för erläggande av ersättning enligt 4 §
liksom viss rättsverkan av betalning.

Kommittén. Efter förebild i 48 § expropriationslagen föreskrivs i första
stycket, att ersättning enligt 4 § jämte ränta skall betalas inom tre månader
efter det att anläggningsbeslutet vunnit laga kraft. Angående ränta får bestämmelsen
betydelse endast när förhandstillträde har skett.

I fråga om sättet för ersättningens betalning bör enligt kommittén erforderliga
regler utformas med hänsyn till bestämmelserna om själva ersättningsskyldigheten.
Enligt dessa tillkommer rätt till ersättning för upplåtet
utrymme omedelbart, förutom ägaren till den fastighet varifrån upplåtelsen
sker, endast innehavare av nyttjanderätt, servitut eller annan särskild
rätt till fastigheten men inte innehavare av sakrättsligt skyddad fordringsrätt.
Sådan innehavare är i stället hänvisad till gottgörelse ur den ersättning
som tillkommer markägaren. I fråga om uppdelning av utgående ersättningar
mellan den omedelbart berättigade samt innehavare av fordringsinteckningar
och därmed jämställda bör enligt kommittén vanliga expropriationsrättsliga
principer tjäna som utgångspunkt för regleringen.

Nedsättning av ersättningsbeloppet hos länsstyrelsen är enligt kommittén
motiverat endast när innehavare av fordringar kan lida förlust genom att
ingreppet minskar fastighetens värde så, att fordringshavarna kan antas
inte med säkerhet få betalt för sina fordringar vid exekution. Är situatio -

259

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

nen sådan att samtliga fordringshavare önskar behålla sin betalningsrätt i
fastigheten eller kan det annars på objektiva skäl konstateras, att någon
förlustrisk inte uppkommer, finns inte anledning att tvinga vederbörande
att ta emot betalning. En betalning före förfallotiden kan nämligen i många
fall medföra nackdelar för borgenären. Därtill kommer, att nedsättning och
fördelning hos länsstyrelsen alltid innebär en mera omständlig procedur än
betalning direkt.

Kommittén anser sig därför inte kunna godta ett system med obligatorisk
nedsättning. Att som frågan är löst i 20 och 21 §§ lagen om allmänna
vägar låta de ersättningsskyldiga på eget ansvar pröva i vilka fall värdeminskning
kan antas uppstå och nedsättning därför bör företas är enligt
kommittén inte heller tänkbart på förevarande område. Enligt lagen om
allmänna vägar är den ersättningsskyldige pliktig att ersätta förlust för
fordringshavarna till följd av att nedsättning inte skett. Ansvaret för en
felbedömning kan med en sådan ordning bli mycket tyngande för de anslutna
fastighetsägarna. Kommittén finner mest ändamålsenligt att överlämna
prövningen åt förrättningsmannen. Häftar fastigheten på grund av
inteckning eller på annan grund för fordran, skall förrättningsmannen därför
enligt paragrafens andra stycke förordna att ersättning, som inte utgör
gottgörelse för personlig skada, jämte ränta skall betalas genom beloppets
nedsättande hos länsstyrelsen för fördelning. Detta skall dock inte gälla, om
samtliga fordringshavare medger att ersättningen betalas ut till den därtill
berättigade eller utbetalningen är väsentligen utan betydelse för dem. När
anläggningsbeslutet meddelas av domstol, ankommer motsvarande prövning
på denna. Belopp, som enligt det sagda inte skall nedsättas, utbetalas
enligt första stycket direkt till den ersättningsberättigade. Kommittén har
genom lagtextens avfattning velat utmärka, att direktbetalning skall vara
huvudregel och företas så snart förrättningsmannen inte meddelat förordnande
av annan innebörd.

I fråga om ordningen för och verkan av länsstyrelsens fördelning skall
bestämmelserna om expropriationsersättning äga motsvarande tillämpning.

Den föreslagna befogenheten för fordringshavarna att med bibehållen
rätt avstå från nedsättning och fördelning hos länsstyrelsen anses vara av
den betydelse för att nå önskvärd förenkling att kommittén har ansett sig
böra utsträcka befogenheten även till tid, när förordnande om nedsättning
redan har meddelats men fördelning ännu inte skett. Även om fordringshavarna
inte under själva förrättningen ansett sig kunna avstå från alt få betalning
ur utgående ersättning, kan de säkerligen ofta när de har fått tillfälle
att överblicka förrättningsresultatet komma att föredra, att rätten till
betalning ur fastigheten kvarstår. Enligt andra styckets sista punkt skall
meddelat förordnande följaktligen, om fördelning ännu inte skett, inte hindra
utbetalning direkt till den ersättningsberättigade, om medgivande från
fordringsinnehavarna företetts hos länsstyrelsen. Alt samtligas medgivan -

260

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 är 1966

den ansetts erforderliga — i detta fall liksom enligt första punkten — sammanhänger
med att fördelning måste omfatta alla fordringshavare och att
verkan av åtgärden blir densamma som vid expropriation i allmänhet, nämligen
att rätten till betalning ur fastigheten upphör (24 § inteckningsförordningen).
Fordringshavare, som vid fördelning avstår honom tillkommande
belopp till förmån för den enligt 4 § berättigade sakägaren, går miste om
beloppet.

Verkan av att betalning fullgörs i vederbörlig ordning är enligt paragrafens
tredje stycke, att upplåtet utrymme får tas i anspråk. Sakägare
vilkens rätt berörs av upplåtelsen kan således vägra tillträde till utrymmet
innan betalning erlagts. Därigenom vinns ett i flertalet fall effektivd sanktionsmedel
för ersättningsskyldighetens fullgörande. Undantag från regeln
gäller av naturliga skäl, när vederbörande sakägare medger tillträde, trots
att betalning inte skett. En reservation görs i lagtexten vidare för det fall
att förtida tillträde ägt rum enligt 35 § andra stycket.

Remissyttrandena. Stads kollegiet i Stockholm anser, att frågan huruvida
ersättning enligt 4 § skall utgå på en gång eller i form av löpande avgifter
behöver övervägas ytterligare. Enligt kollegiet kan periodiska avgifter te sig
naturligare, när det gäller ersättning för upplåtelse av utrymme. Detta sammanhänger
enligt kollegiet med att inteckningshavare och andra innehavare
av särskild rätt endast undantagsvis kan anses lida skada genom anläggningens
tillkomst och därmed hindra utbetalning direkt till den ersättningsberättigade
sakägaren. Får ersättningen erläggas i periodiska belopp,
kan den enligt kollegiet på ett enkelt sätt indrivas genom avdrag från fastighetens
bidrag till samfälligheten. Sambandet mellan ersättningen och
bidraget framträder även genom att både ersättningens belopp och det andelstal
som ligger till grund för fastighets bidrag, skall bestämmas i anläggningsbeslutet.

Enligt lagberedningen kan den i första stycket bestämda tiden för ersättningens
betalning ibland vara för knapp med hänsyn bl. a. till att det
kan ta tid att ordna krediter och skaffa fram erforderlig säkerhet samt
dessutom i förekommande fall konstituera en samfällighet. En utsträckning
av tiden kan å andra sidan med förslagets nuvarande utformning medföra
bl. a. ränteförlust för den ersättningsberättigade. Denna olägenhet kan
emellertid enligt beredningen undvikas genom viss ändring av 4 § första
stycket sista punkten enligt vad beredningen anmärkt i anslutning till
nämnda paragraf.

Svea hovrätt lutar åt att skyldighet att nedsätta ersättningen hos länsstyrelsen
bör föreskrivas som huvudregel efter mönster från expropriationslagen.

Bostadsstyrelsen och Svenska sparbanksföreningen önskar skärpning av
regeln om oskadlighetsprövning, så att det för underlåtenhet att nedsätta

261

Kungl. J\Iaj:ts proposition nr 128 år 1966

ersättning skall fordras att direktbetalning är uppenbarligen utan betydelse
för fordringshavarna.

Expropriationsutredningen ansluter sig till kommitténs ståndpunkt i
nämnda hänseende men anser en officialprövning knappast vara överflödig,
när medgivanden lämnats av fordringsägarna. Om nämligen dessa,
såsom det är avsett i förslaget, bibehålls vid sin intecknings- eller förmånsrätt,
fastän de genom sina medgivanden avstått från betalning, kan enligt
expropriationsutredningen avståendet tänkas lända till men för rättigheter i
sådan egendom som är gemensamt intecknad med den fastighet upplåtelsen
avser.

I fråga om verkan av fördelning av nedsatt ersättningsbelopp bör enligt
expropriationsutredningen gälla vad som föreskrivs för det fall att nyttjanderätt
eller servitutsrätt upplåts genom expropriation. Utredningen anser
författningstexten böra jämkas i överensstämmelse därmed.

Lagberedningen anmärker här liksom vid 16 § på uttrycket »personlig
skada», som enligt beredningen för tanken till personskada.

Svea hovrätt förordar, att sista punkten i andra stycket får utgå. Enligt
hovrätten är det onödigt att sedan beslut en gång fattats i nedsättningsfrågan
belasta ärendet med ytterligare prövning.

Departementschefen. Kommitténs förslag innebär, att ersättningen för
upplåtelse av utrymme till anläggningen skall utgå på en gång. Stadskollegiet
i Stockholm har däremot förordat, att ersättningen bör kunna få utgå
i form av löpande avgifter. En sådan ordning kan självfallet innebära stora
fördelar för de ersättningsskyldiga. Det kan dock knappast vara rimligt att
kräva att den ersättningsberättigade skall nöja sig med att få ersättningen
i delposter, sedan han har nödgats avstå utrymmet. Samfälligheten torde
också som regel ha goda möjligheter att genom lån framskaffa hela ersättningsbeloppet
på en gång. Jag är med hänsyn härtill inte beredd att frångå
kommitténs förslag, som överensstämmer med vad som annars gäller i liknande
sammanhang och som har godtagits av remissinstanserna i övrigt.

Den av kommittén föreslagna förfallotiden om tre månader från det anläggningsbeslutet
vunnit laga kraft överensstämmer med vad som gäller
enligt expropriationslagen. Även på denna punkt har förslaget godtagits under
remissbehandlingen så när som på att i ett yttrande har förordats en utsträckning
av tiden. Jag kan inte anse, att tillräckliga skäl finns att frångå
kommitténs förslag på denna punkt.

I fråga om det sätt på vilket ersättningen skall betalas bör huvudregeln
lämpligen ta sikte på den situation som blir den vanligaste och som medger
den enklaste lösningen. Med hänsyn till att upplåtelse enligt huvudregeln
i 3 § skall ske så att betydande olägenhet inte uppkommer, torde nedsättning
i flertalet fall inte vara sakligt motiverad. Man synes därför böra undvika
den omgång som nedsättningsförfarandet innebär och de olägenheter

262

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

som det medför för borgenärerna genom att dessa måste ta emot förtidsbetalning.
Jag biträder därför den av kommittén föreslagna och av remissinstanserna
med endast ett undantag godtagna ordningen, att direktbetalning
skall vara huvudregel. Nedsättning skall alltså förutsätta ett särskilt
beslut därom. Sådant skall meddelas sedan det beträffande skuldbelastad
fastighet har konstaterats, att upplåtelsen medför risk för att fastighetens
kreditvärde försämras. Denna oskadlighetsprövning synes böra ske efter
samma riktlinjer som vid överenskommelse enligt 17 §. Anledning torde
saknas att som förordats i ett par remissyttranden uppställa strängare krav
här än enligt nyssnämnda paragraf. Inte heller anser jag det påkallat att till
skillnad från vad som gäller i andra liknande sammanhang fordra oskadlighetsprövning
även när fordringshavarna har lämnat medgivanden till att ersättningen
får betalas ut till den eller de ersättningsberättigade. Är en inteckning
gällande även i annan fastighet, som dessutom besväras av inteckningar
med sämre rätt, torde oskadlighetsprövning inte behöva ske med hänsyn
särskilt till den rätt som tillkommer dessa särinteckningshavare.

Anmärkningen mot uttrycket personlig skada torde här liksom i 16 § böra
föranleda en jämkning av lagtexten.

Hänvisningen i andra stycket till expropriationslagstiftningen angående
ordningen för och verkan av fördelning av nedsatta medel bör som expropriationsutredningen
anfört jämkas till att avse fall av upplåtelse av nyttjanderätt
eller servitut enligt expropriationslagen.

I likhet med kommittén anser jag att direkt betalning bör kunna ske med
fordringshavarnas medgivande även sedan förordnande om nedsättning
har meddelats. Jag biträder därför den av kommittén föreslagna bestämmelsen
härom i andra stycket sista punkten.

Till den föreslagna bestämmelsen i tredje stycket, vilken har lämnats
utan erinran under remissbehandlingen, ansluter jag mig likaså.

Utom de jämkningar jag nämnt har jag ansett vissa redaktionella jämkningar
böra göras i den av kommittén föreslagna lydelsen.

37 §.

Enligt denna paragraf förfaller anläggningsbeslut under vissa betingelser.

Kommittén. Första stycket i paragrafen innehåller bestämmelsen, att anläggningsbeslutet
är förfallet, om inte ersättning för upplåtet utrymme betalts
i föreskriven ordning inom ett år efter det att anläggningsbeslutet
vunnit laga kraft. Grunden till denna bestämmelse är enligt kommittén vikten
av att betalning kan framtvingas. Det kan inte ske enbart genom att
vägra att ställa upplåtet utrymme till förfogande, om nämligen de anslutna
fastigheternas ägare av någon anledning inte är intresserade av att få an -

263

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

läggningen till stånd. Befogenheten att driva in ersättningen bör dock enligt
kommittén inte få kvarstå under någon mera avsevärd tid. Efter viss tids
förlopp bör det enligt kommittén kunna fordras av den ersättningsberättigade,
att han vidtar åtgärder för beloppets utkrävande vid äventyr att
rätten därtill och därmed frågan om anläggningens inrättande förfaller.
Även den situationen bör uppmärksammas när markägaren eller jämställd
rättighetshavare bestritt att upplåtelse får ske och alltjämt vidhåller denna
ståndpunkt. Är även de till företaget anslutna fastigheternas ägare ointresserade
av att genomföra anläggningsbeslutet och låter detta komma till uttryck
genom att underlåta att erlägga betalning, bör resultatet bli att beslutet
efter viss tid förfaller. Den tid inom vilken förfallopåföljd bör inträda
torde enligt kommittén kunna bestämmas till ett år efter det att beslutet
vunnit laga kraft.

I andra stycket föreslås en förfalloregel, som har till syfte att förhindra
att anläggningsbeslutet, oavsett om ersättningen betalts, blir gällande under
en mera avsevärd tidrymd utan att någon bryr sig om att genomföra
det. Anläggningsbeslut skall enligt denna regel vara förfallet, om anläggningen
inte har kommit till utförande inom fem år sedan beslutet vunnit laga
kraft eller inom den längre tid som bestämts vid anläggningsbeslutets meddelande.
Innebörden av att beslutet förfaller torde enligt kommittén i huvudsak
följa av allmänna rättsprinciper. För att undanröja varje ovisshet om
dess verkningar i fråga om uppburen ersättning föreskrivs uttryckligen, att
skyldighet att återbetala ersättningen inte föreligger.

Inträdet av förfallopåföljden kan enligt förslaget förhindras genom att
anstånd med anläggningens utförande utverkas. Sådant anstånd får medges
av förrättningsman, som på vanligt sätt förordnas av länsstyrelsen. Tiden
för anståndet anses inte böra regleras i vidare mån än att den inte får överstiga
ytterligare fem år. Självfallet får tiden inte sättas längre än som kan
anses oundgängligen nödvändigt. Förutsättning för åtgärden är, att förordnande
av förrättningsman begärs före förfallotidens utgång.

Utan särskild föreskrift torde enligt kommittén förslagets vanliga regler
om förrättningsförlarandet vinna tillämpning vid anståndsprövningen. Någon
motsvarighet till anläggningsbeslut finns dock inte. Med hänsyn till
att besvärstiden enligt 20 § räknas från det anläggningsbeslutet meddelats
fordras därför en särregel för detta fall. Tiden räknas enligt förslaget
oavsett huruvida begäran om anstånd har bifallits eller avslagits från dagen
för beslutet i anståndsfrågan.

Remissyttrandena. Svea hovrätt anser, att förfallopåföljd enligt första
stycket bör göras beroende av att sakägare inte gjort anspråk på ersättningen
inom viss tid och inte av att de ersättningsskyldiga underlåtit att
betala ersättningen.

264 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

Departementschefen. I likhet med kommittén och remissinstanserna anser
jag det rimligt, att anläggningsbeslut skall vara förfallet såväl när ersättiiing
enligt 4 § inte har erlagts inom viss kortare tid som när beslutet, oavsett
om betalning skett, inte har bringats i verkställighet efter en längre tids
förlopp. Att i det förstnämnda fallet utgångspunkten för tidsberäkningen
enligt förslaget är beslutets lagakraftvinnande överensstämmer med vad
som gäller i andra liknande sammanhang. Den föreslagna ettårstiden bör
enligt min mening anses tillräcklig. Även i övrigt biträder jag kommitténs
förslag i förevarande paragraf med den jämkningen att, om förrättningsmannen
anser tiden för anläggningens utförande enligt andra stycket
böra sättas längre än fem år, den längre tiden skall tas in i själva anläggningsbeslutet.
Detta överensstämmer med ett av mig förordat tillägg till 16 §.

38 §.

Paragrafen föreskriver anteckning i fastiglietsboken om anläggningsbeslut.

Kommittén. Med hänsyn främst till de ifrågavarande anläggningarnas
ofta avsevärda betydelse ur fastighetskreditens synvinkel anser kommittén
ofrånkomligt, att behovet av publicitet tillgodoses genom att anläggningsbeslutet
blir antecknat i fastighetsbok. Uppgift om beslutet kommer
då också att inflyta i gravationsbevis. En bestämmelse om anteckning i fastighetsboken
föreslås därför i förevarande paragraf.

Sådan anteckning bör enligt kommittén inte få ske, förrän den eftersträvade
sakrättsliga effekten verkligen inträder. Bestämmelsen förutsätter
därför, att anläggningsbeslutet vunnit laga kraft eller ändå får verkställas.

Remissyttrandena. Lagberedningen påpekar, att någon inskrivning inte
kommer att ske enligt förslaget, när fastighet utträder, men att det bör stå
fastighetens ägare fritt att inge beslut enligt 42 § till inskrivningsdomaren
för erforderliga anteckningar.

överlantmätaren i Älvsborgs län anser det oklart, om något exemplar av
förrättningshandlingarna kommer att tillföras inskrivningsdomarens arkiv.

överlantmätarna i Kronobergs, Örebro, Kopparbergs och Gävleborgs län
samt Svenska kommunaltekniska föreningen anser, att gemensamhetsbildning
bör antecknas även i fastighetsregister. Åsikten delas av lantmäteristyrelsen,
som emellertid anser sig inte f. n. böra framlägga förslag i ämnet
utan hänvisar till pågående utredning angående fastighetsregister.

Departementschefen. I likhet med remissinstanserna biträder jag kommitténs
förslag, att anteckning skall göras i fastighetsboken om anläggningsbeslut.
Bestämmelsen innebär, att anteckning skall ske om varje an -

265

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

läggningsbeslut, således både det ursprungligen meddelade och nytt sådant
som kan tillkomma senare med anledning av förändring i de anslutna fastigheternas
krets eller av väsentligt ändrade förhållanden i övrigt. Därigenom
kommer således anteckning att ske även i det fall som berörts i ett
remissyttrande, nämligen att en fastighet utträder ur samfälligheten.

Om anläggningsbeslut förfaller eller det av annan anledning upphör att
gälla, bör på anmälan göras anteckning i fastighetsboken även om detta. Jag
förordar att en särskild bestämmelse tillfogas härom.

Närmare bestämmelser om sådana anteckningar bör utfärdas av Kungl.
Maj :t.

Verkan av ändrade förhållanden
39 §.

Paragrafen innehåller vissa bestämmelser om ny förrättning, när ändrade
förhållanden har inträtt som i väsentlig mån inverkar på fråga som avgjorts
genom anläggningsbeslutet.

Kommittén. Huvudprincipen måste vara att anläggningsbeslut, som har
vunnit laga kraft, äger giltighet för framtiden eller den tid som bestämts i
beslutet. En orubblighetsgrundsats bör emellertid här lika litet som annars
upprätthållas helt utan undantag. Vilken ändring som helst kan å
andra sidan inte få tas i betraktande. Till en början framhåller kommittén
den begränsningen att det skall vara fråga om nya eller ändrade förhållanden
av rent faktisk natur och således inte bara om ett annat bedömande
av föreliggande fakta. Vidare bör enligt kommittén beaktas hänsynen till
de med prövningen förenade kostnaderna och de enskilda fastighetsägarnas
intresse av trygghet mot rubbning av bestående rättsförhållanden. För omprövning
bör därför fordras en mera väsentlig ändring. Denna ståndpunkt
har också kommit till uttryck i första stycket av paragrafen. Där föreskrivs
att, om ändrade förhållanden av beskaffenhet att i väsentlig mån inverka på
fråga som avgjorts genom anläggningsbeslutet inträder sedan beslutet vunnit
laga kraft, frågan får tas upp till prövning vid ny förrättning.

Angående de materiella villkor som skall tillämpas vid omprövningen
avser förslaget att i princip samma regler skall gälla som vid anläggningens
inrättande. Frågor om anslutning av nya fastigheter skall således bedömas
på grundval av bestämmelserna i 2 §, i första hand förutsättningen att anläggningen
skall vara av synnerlig vikt för fastigheternas ändamålsenliga
utnyttjande. Vid den nya förrättningen skall dessutom prövas, om de i företaget
ingående fastigheterna skall kvarstå eller utträda ur gemenskapen.

När fastighet utträder ur gemenskapen knyter sig ett särskilt intresse
till frågan, i vad mån de övriga fastigheterna bör skyddas mot eventuellt
förfång till följd av åtgärden. I allmänhet torde kostnaderna för det gemen 9|

Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 128

266

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

samma företaget bli högre för var och en av de kvarvarande fastigheterna
nnder förutsättning att förhållandena i övrigt blir oförändrade. Enligt kommittén
bör den naturliga utgångspunkten vara att låta de föreliggande förhållandena
på vanligt sätt bestämma i vad mån en tidigare anordnad gemenskap
skall bestå för framtiden. Ett bortfall av en eller annan fastighet
behöver i och för sig inte göra det nödvändigt att öka de övrigas bidragsbörda.
Endast när bidragsskyldigheten stegras ända därhän att det uppställda
kravet på synnerlig vikt inte vidare kan anses uppfyllt beträffande
de återstående fastigheterna uppkommer svårigheter. Enligt kommittén saknas
emellertid anledning att inte dra den naturliga och i överensstämmelse
med förslagets grundtankar stående konsekvensen, nämligen att den eller
de fastigheter som berörs av det ändrade bedömandet medges utträde ur
gemenskapen. Kommittén anser inte skäl finnas till särreglering annat än i
de verkligt illojala fallen. På samma sätt som fastighets utträde bör en
minskning av fastighetens andelstal behandlas. I enlighet med det anförda
föreskrivs i paragrafens andra stycke, att vid bedömande av fråga om fastighets
fortsatta anslutning till anläggningen eller om minskning av fastighets
andelstal hänsyn inte får tas till sådan ändring av fastighetens bebyggelse
eller användning som kan antas ha skett i syfte att erhålla utträde eller
nedsättning av fastigheten åvilande bidragsskyldighet.

I övrigt anser kommittén att särregler inte är behövliga för bedömningen
av grunderna för företagets fortsatta verksamhet.

Kommittén behandlar i detta sammanhang även det fallet att en till företaget
ansluten fastighet berörs av ändring i fastighetsindelningen. I den
mån sådan åtgärd innebär en väsentlig ändring i de förhållanden som ligger
till grund för den ursprungliga förrättningsprövningen, kan åtgärden liksom
varje annat faktum föranleda omprövning av anläggningsbeslutet vid
ny förrättning. Att sådana alltid påkallas är emellertid inte säkert. Man
måste enligt kommittén i allt fall räkna med att det förflyter viss tid från
det den ändrade fastighetsindelningen genomförs till dess det nya anläggningsbeslutet
vinner laga kraft eller ändå kan verkställas. Det kan därför
synas, som om det åtminstone för denna övergångstid skulle vara nödvändigt
med regler, enligt vilka det redan från den nya fastighetsindelningens
genomförande kan fastslås, vilken ställning den eller de fastigheter som
berörts av åtgärden får i gemensamhetsföretaget.

Kommittén har övervägt en regel att, när fastighet som ingår i företaget
varit föremål för åtgärd varigenom fastighetsindelningen ändrats, ägarens
rättigheter och skyldigheter inom företaget skall hänföras till den eller de
fastigheter till vilka den ursprungliga fastighetens mark har övergått. Av en
reglering i ämnet bör enligt kommittén kunna fordras, att den någorlunda
varaktigt löser den aktuella frågan och därmed åtminstone i viss, inte alltför
obetydlig utsträckning gör ny förrättning obehövlig. Det möter emellertid
svårigheter att åstadkomma detta i förevarande sammanhang. Frågan bör i

267

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

stället lösas antingen inom ramen för ny lagstiftning om fastighetsbildning
eller annars i större sammanhang omfattande alla de fall där fastighetsbildningsåtgärd
kan påverka till fastighet anknutna rättigheter och således
exempelvis även gemensamhetsbildningar enligt vattenlagen, lagen om enskilda
vägar osv. I avvaktan på en sådan mera generell lösning torde enligt
kommittén särskilda regler i förslaget kunna undvaras. Att den ursprungliga
fastighetens rättigheter och skyldigheter inom företaget skall hänföras till
den eller de nya fastigheter till vilka dess mark övergått torde i allmänhet
gälla utan uttrycklig bestämmelse. I delningsfallet innebär detta, att
alla de nybildade fastigheterna formellt står kvar i gemenskapen. I praktiken
torde ofta komma att träffas överenskommelse mellan deras ägare
om fördelningen av rätten att utnyttja anläggningen och av bidragsskyldigheten.
Annars torde de i första hand få underkasta sig samfällighetens beslut.
Om de inte nöjer sig därmed, finns i sista hand möjligheten att få
till stånd ny förrättning enligt förevarande paragraf.

Eftersom förslaget i princip räknar endast med fastigheter enligt gällande
fastighetsindelning, kan enbart administrativt bildade tomter inte anslutas
till en gemensamhetsanläggning. Även om det i och för sig är önskvärt att
det kan ske, skulle eu sådan möjlighet vara oförenlig med den konstruktion
förslaget fått från sakrättslig synpunkt och nödvändiggöra speciella regler
av komplicerad natur. Behovet att kunna anknyta en gemensamhetsanläggning
till ännu inte rättsligen bestående fastigheter inom tomtindelat område
kan beräknas bli avsevärt reducerat i och med eu ny fastighetsbildningslagstiftning,
varigenom möjligheterna att på ett enkelt sätt genomföra
tomtindelning torde komma att underlättas.

Även i fråga om själva prövningsförfarandet torde enligt kommittén annars
gällande regler i förslaget i huvudsak vara till fyllest. Förslaget bygger
på tanken att prövningen skall ske vid samma slags förrättning som skall
föregå anläggningens inrättande. Reglerna därom är så avfattade att de är
tillämpliga även på ny förrättning. Även när det är fråga om ny förrättning
skall anläggningsbeslutct begränsas till de i 16 § angivna frågorna eller utmynna
i fastställelse av avtal enligt 21 §. Förrättningsmannens prövning av
de följdfrågor som regleras i 40 -44 §§ berör däremot inte på samma sätt
som hans avgörande i förutnämnda hänseenden grundvalen för den framtida
verksamheten. Avgörandena av dessa frågor anses därför böra meddelas
fristående i förhållande till anläggningsbeslutct.

Endast i ett hänseende föreslår kommittén undantag från vanliga regler
om förrättningsförfarandet, nämligen i fråga om förrättningsmannens skyldighet
enligt 14 § att inhämta byggnadsnämndens medgivande till företaget.
Åtskilliga av de förrättningar som avser omprövning av tidigare meddelade
anläggningsbcslut torde nämligen enligt kommittén komma att begränsas
till ändring i fastigheternas andelstal och liknande frågor, som oftast saknar
intresse för byggnadsnämnden. Med hänsyn diirlill föreslås i paragra -

268

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

fens andra stycke en bestämmelse att, om endast ändring som inte påverkar
bebyggelsens utformning eller markanvändningen i övrigt avses, byggnadsnämndens
medgivande enligt 15 § inte behöver inhämtas.

Remissyttrandena. Svea hovrätt anser, att bestämmelserna i förevarande
avsnitt om verkan av ändrade förhållanden i särskilt hög grad kan befaras
medföra tillämpningssvårigheter. Bl. a. i fråga om de ekonomiska uppgörelser
som ett beslut om ändring nödvändiggör ger förslaget enligt hovrätten
ett till synes alltför vidsträckt utrymme för skälighetsprövning.

Svenska riksbyggen menar, att ifrågavarande paragrafer kunde ha fått en
klarare utformning.

Lantmäteristyrelsen framhåller, att det för många fall skulle ha varit
önskvärt om någon automatiskt verkande regel kunnat utformas, som medgivit
en anpassning utan vidare till ändrade förhållanden. Styrelsen kommer
emellertid till att denna utväg inte är framkomlig utan att frågan
måste lösas vid förrättning.

överlantmätaren i Blekinge län anser förrättningsformen alltför tung när
det är fråga om smärre jämkningar.

Även fritidsutredningen ifrågasätter en förenkling och gör anmärkning
mot att det enligt förslaget i allmänhet krävs ny förrättning för att åstadkomma
en anpassning av förvaltningssystemet till även så normala och förutsebara
företeelser som att nya fastigheter bildas inom ett exploateringsområde
och behöver inträda i samfällighet eller att viss fastighet av någon
anledning behöver utträda. Enligt fritidsutredningen är det önskvärt att
samfällighetens styrelse får ökade möjligheter att ombesörja sådana anpassningsåtgärder.
Detta förutsätter i sin tur att man vid den grundläggande
förrättningen har möjlighet att fixera ändamål och område för samfällighetsbildningen
samt tillämpa en s. k. rörlig fördelningsnorm beträffande
de med anläggningen förenade kostnaderna. Utredningen menar, att en sådan
anordning bör kunna utformas med anpassningsreglerna för vägförening
som förebild och kan få särskild betydelse inom sådana tätbebyggelseområden
för fritidsändamål som exploateras successivt. Av samma uppfattning
är Sveriges lantmätareförening.

Länsstyrelsen i Örebro län anser kompletterande bestämmelser böra meddelas
om förfarandet för det fall att en i samfälligheten ingående fastighet
delas upp på ett flertal fastigheter. När det gäller att från en ansluten fastighet
avstycka ett område, som uppenbart inte bör vara anslutet till anläggningen,
bör enligt överlantmätaren i Blekinge län ett intyg av den förrättningsman
som handlägger avstyckningen vara tillräckligt för att inte
anläggningsbeslutets inskrivning i stamfastigheten skall föras över på det
avstyckade området, överlantmätaren i Örebro län menar, att ny förrättning
inte rimligen bör komma i fråga vid varje ändring av bestående fastighetsindelning
utan att förslaget bör kompletteras i dessa hänseenden.

269

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

Förslaget att samma regler i princip skall gälla vid
omprövning som vid anläggningens inrättande berörs
av bl. a. Svea hovrätt, som framhåller att det vid omprövning kan uppstå
åtskilliga frågor för vilka reglerna om inrättande av ny anläggning knappast
passar. Till en början kan enligt hovrätten frågas, vem som äger begära
ny förrättning. Självfallet torde ägare till fastighet, som ingår i löretaget,
äga påkalla ny förrättning, även om ordalagen i 8 § andra stycket inte passar
så bra, om ägaren önskar utträda ur gemensamhetsföretaget. Men fråga
uppstår om ägare till utomstående fastighet skall äga påkalla ny förrättning
för att få sin fastighet ansluten till bestående anläggning. Att så får ske synes
i och för sig rimligt och vinner stöd av ordalydelsen i 8 § andra stycket;
förutsättning är givetvis att väsentligt ändrade förhållanden inträtt. Det kan
vidare ifrågasättas, om det skall krävas att anläggningen är av synnerlig
vikt för den utomstående fastighetens ändamålsenliga utnyttjande, för att
anslutning skall få ske, eller om det är tillräckligt att ägaren själv begär anslutning.
Sistnämnda ståndpunkt torde äga företräde under förutsättning
att skyddsreglerna i 17 § tredje stycket iakttas. Svårigheter uppstår vid anslutningsfrågans
bedömning med hänsyn till vad kommittén anför i motiveringen
om prövningen vid den ursprungliga förrättningen, när tastighet
redan är utrustad med separat anläggning av den typ som det är fråga
om eller ingår i ett existerande gemensamhetsföretag med det ifrågavarande
ändamålet. Att de anslutna fastigheterna redan har en anläggning,
bör givetvis inte få hindra att utomstående fastighet ansluts till denna.
Men om anläggningen för att kunna tillgodose även den utomstående fastighetens
behov måste utvidgas, torde prövningen få ske på samma sätt som
om frågan gällde en ny anläggning, varvid de anslutna fastigheterna i regel
inte kan tvingas till utvidgning mot sin vilja. Hovrätten frågar sig slutligen
om kostnaderna för ny förrättning, som verkställts på ansökan av ägaren
till utomstående fastighet och endast har föranlett denna fastighets anslutning,
skall bäras av företaget i dess helhet. Dessa frågor måste under det
fortsatta lagstiftningsarbetet göras till föremål för ytterligare överväganden
och eventuellt föranleda särskild reglering.

Även lagberedningen finner det oklart vem som äger påkalla ny förrättning.
Närmast till hands synes enligt beredningen ligga, att initiativrätt bara
skall tillkomma dem som är anslutna till företaget och att förrättning sålunda
inte får påkallas av ägare till fastighet som önskar vinna anslutning.
Denne måste då vara hänvisad till att begära förrättning enligt 1 §, om initiativ
inte tas från ägaren till ansluten fastighet. Därvid torde de fastigheter
som är anslutna till anläggningen knappast kunna tvångsanslutas enligt
2 §, eftersom deras behov redan är tillgodosett. I motiven har om de materiella
villkor som skall tillämpas vid omprövningen omtalats, att i princip
samma regler skall gälla som de vilka bestämt anläggningens inrättande.
Måhända anser kommittén också, att en sådan regel som den om initiativ -

270

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

rätten till den ursprungliga förrättningen (8 § andra stycket) direkt eller
analogivis är att tillämpa. I den mån initiativrätt avses tillkomma fastighetsägare
som önskar vinna anslutning kan emellertid andra frågor uppkomma.
Det kan t. ex. itrågasättas, om det är rimligt att ägarna av redan anslutna
fastigheter inte skall tå ersättning av sökanden för sina kostnader vid den
nya förrättningen. Frågan om initiativrätten torde få göras till föremål för
ytterligare överväganden. I övrigt anser beredningen det angeläget, att omprövningen
inte görs mera omfattande än sakägarna — i vidsträckt mening
■— begär eller som annars är nödvändigt för att ett nytt anläggningsbeslut
skall bli funktionsdugligt.

Lantmäteristyrelsen anser det också vara av största vikt, att alla förenklingsmöjliglieter
beträffande förrättningsförfarandet tillvaratas. Enligt
styrelsens mening bör byggnadsnämndens formella medgivande i princip
inte fordras i dessa fall.

Svenska riksbyggen menar, att avsaknaden av exempel på skäl för utträde
ur samfällighet kan skapa osäkerhet och ge anledning till tvister.

Departementschefen. Även om den sannolika utvecklingen i framtiden har
blivit tillbörligt beaktad vid gemensamhetsanläggningens inrättande, är det
klart att nya omständigheter kan komma att göra en omprövning nödvändig.
Det av kommittén för sådan prövning uppställda och av övervägande antalet
remissinstanser godtagna kravet, att ändrade förhållanden har inträtt av
beskaffenhet att i väsentlig mån inverka på förut avgjord fråga, innefattar
enligt min mening en lämplig avvägning mellan intresset av det tidigare avgörandets
orubblighet och hänsynstagandet till den fortgående utvecklingen.
Regeln överensstämmer i huvudsak med motsvarande bestämmelse i 2 kap.
lagen om enskilda vägar (65 §), vilken dock kräver att de ändrade förhållandena
inverkar i synnerlig mån på tidigare avgjord fråga. Att omprövning
alltid skall ske vid förrättning synes också befogat med hänsyn till att det
gäller frågor som kan vara av samma betydelse här som vid den ursprungliga
förrättningen. Någon möjlighet att vid det senare tillfället urskilja frågor
av större eller mindre vikt torde inte finnas. Samma princip synes även
böra upprätthållas vid ändringar i fastighetsindelningen. Som kommittén
har anfört föreligger vissa svårigheter att lösa sistnämnda problem genom
en automatiskt verkande regel. Jag är därför inte beredd att nu förorda
någon ändring i kommittéförslaget på denna punkt. Frågan kan kanske
komma i ett annat läge efter tillkomsten av en ny lagstiftning om fastighetsbildning.

I fråga om tillvägagångssättet vid den nya förrättningen utgår kommittéförslaget
från att vanliga regler i princip skall komma till användning. Jag
ansluter mig till denna princip.

Vid förrättningen skall således, om överenskommelse inte kan uppnås, prö -

271

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

vas huruvida förutsättningar för anslutning enligt 2 § alltjämt är för handen
och även övriga materiella regler tillämpas så som om något tidigare anläggningsbeslut
inte hade meddelats. Även frågan, om ändrade förhållanden
inträtt av sådan beskaffenhet att de bör påverka det tidigare anläggningsbeslutet,
prövas av förrättningsmannen. Mot fastighets utträde eller minskning
av fastighets andelstal uppställs inga särskilda hinder, såvida det inte
är fråga om de i paragrafens andra stycke reglerade illojala fallen. Uppkommande
frågor om anslutning av ny fastighet skall på vanligt sätt bedömas
med utgångspunkt i anläggningens betydelse för fastigheten. Att
fastighetens tillkomst medför behov av utbyggnad av anläggningen utgör
således i och för sig inte något hinder mot anslutningen. Inte heller innebär
förslaget något principiellt förbud mot att ny fastighet ansluts på grund av
ägarens frivilliga erbjudande enligt 17 § tredje stycket. Även om en utbyggnad
skulle bli nödvändig i denna situation, är anslutningen möjlig under förutsättning
att ökad bidragsskyldighet eller annan olägenhet av betydelse inte
uppkommer för de redan anslutna fastigheterna.

Även i fråga om förfarandet skall de tidigare behandlade bestämmelserna
tillämpas med undantag för kravet på byggnadsnämnds medgivande.
Detta krav efterges i viss omfattning. Sådan eftergift bör dock inte komma
i fråga när det gäller ändring, som påverkar bebyggelsens utformning eller
markanvändningen i övrigt. Även bortsett från frågan om medgivande från
byggnadsnämnden torde handläggningen vid den nya förrättningen i praktiken
bli avsevärt enklare och snabbare än vid den ursprungliga. Detta beror
på att prövningen ofta kan inskränkas till viss eller vissa frågor och
på att man i stor omfattning kan bygga på tidigare förebragt utredningsmaterial.
Ansökan om förrättning bör kunna göras med stöd av 8 § av såväl
ägaren till ansluten fastighet som ägaren till utomstående fastighet,
som uppges vara i behov av anläggningen. Uppgift om detta behov torde i
förstnämnda fall få anses framgå av det tidigare anläggningsbeslutet. Några
särskilda regler om förrättningskostnaderna synes knappast påkallade, när
förrättningen har inletts med anledning av att ägare till utomstående fastighet
begärt anslutning. Det kan ibland vara fullt rimligt, att sökanden får svara
för större delen av kostnaderna även när i sådant fall förrättningen resulterar
i ett anläggningsbeslut. Ett avgörande av kostnadsfrågan i enlighet
härmed möjliggörs också genom undantagsregeln i 18 § tredje stycket sista
punkten. I flertalet situationer torde emellertid förhållandet bli sådant att
den nya fastighetens tillträde blir till fördel även för de redan anslutna fastigheterna.
En kostnadsfördelning efter samtliga fastigheters inbördes behov
av anläggningen kan då innebära en ändamålsenlig lösning.

I övrigt föranleder kommitténs förslag i denna del inte anledning till annan
erinran än att bestämmelsen i första stycket andra punkten angående
huvudmannaalternativet får som tidigare nämnts utgå.

272

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966
40 §.

Paragrafen innehåller, att det vid ändring i de anslutna fastigheternas
krets skall prövas, om ny samfällighet skall bildas eller om den gamla skall
bestå med beslutad ändring.

Kommittén. Vad som vid ändring i tidigare anläggningsbeslut närmast
pakallar uppmärksamhet är enligt kommittén frågan, om samfälligheten
skall bestå med den beslutade ändringen eller om den skall upplösas och
ny samfällighet bildas. Kommittén framhåller, att åtskilliga ändringar inte
är av den karaktär att en upplösning av samfälligheten är påkallad. Enbart
jämkning av fastigheters andelstal eller utvidgning av anläggningen med
därav föranledd ny upplåtelse av utrymme torde sålunda inte innefatta anledning
att bilda en helt ny samfällighet. En så ingripande åtgärd bör enligt
kommittén komma i fråga endast vid ändring beträffande de i företaget
ingående fastigheterna. Denna ståndpunkt överensstämmer nära med regleringen
av motsvarande situation i 66 § första stycket lagen om enskilda
vägar. Kommittén uppställer som allmän förutsättning för att frågan skall
få tas upp kravet, att det vid den nya förrättningen beslutas ändring angående
vilka fastigheter som skall ingå i samfälligheten.

Även när det är fråga om växling beträffande de i företaget ingående fastigheterna
torde det enligt kommittén ofta — särskilt om ändringen endast
avser enstaka fastighet —- te sig lämpligt att samfälligheten får kvarstå med
de modifikationer som betingas av ändringen. Någon särskild föreskrift
krävs då inte för att fastslå, att samfälligheten skall bibehållas. Kommittén
påpekar emellertid att också sådana situationer kan inträffa då samfällighetens
upplösning måste anses vara det mest ändamålsenliga förfaringssättet.
Det är dock förenat med betydande svårigheter att ange bestämda förutsättningar
för den ena eller den andra lösningen. Kommittén anser, att något
behov av sådana närmare riktlinjer för övrigt knappast föreligger. Det resultat
som en ändring i fråga om fastighetsanslutningen kan medföra för
fastigheternas ekonomiska mellanhavanden avses nämligen — delvis till
skillnad från en tillämpning av lagen om enskilda vägar — bli väsentligen
detsamma, oavsett vilken möjlighet som väljs. Hur man här bör gå till väga
är i stället en rent praktisk fråga, vilken bör lösas efter vad som är mest
ändamålsenligt i varje särskilt fall. Vid mera genomgripande förändringar
i anläggningens fastighetsunderlag kan det ofta vara lämpligt att upplösa
samfälligheten. Ett skäl mot upplösning kan å andra sidan vara, att samfälligheten
har en betydande skuldbörda. Svårigheterna att på kort tid infria
alla förbindelser — en åtgärd som enligt 43 § andra stycket utgör villkor
för upplösningen — kan ofta medföra, att åtgärden ter sig som en utväg
som bör tillgripas i sista hand.

Kommittén föreslår därför inte någon inskränkning i förrättningsmannens
möjligheter att vid den nya förrättningen pröva, om ny samfällighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966 273

skall bildas eller om den äldre skall äga bestånd med den beslutade ändringen.

Remissyttrandena. Lagberedningen ställer sig skeptisk till tanken att låta
samfälligheten fortbestå av hänsyn till att samfällighetens skulder inte
skall behöva betalas på en gång. Under alla omständigheter måste enligt
beredningen något slags bouppteckning upprättas, så att ovisshet inte kommer
att råda om de olika fastigheternas ansvar.

Departementschefen. I likhet med kommittén anser jag det vara rimligt
att frågan, om samfälligheten skall bestå med beslutade ändringar eller om
den skall upplösas och ersättas med ny samfällighet, får tas upp till prövning
endast när det vid den nya förrättningen beslutas ändring i kretsen av
anslutna fastigheter. Andra ändringar torde inte böra föranleda att samfälligheten
upplöses. Som kommittén har menat torde det vara lämpligt att
inte meddela några närmare bestämmelser för förrättningsmannens prövning
av nämnda fråga. Resultatet torde i allmänhet bli detsamma vilken väg som
än väljs. Praktiska skäl får därför bli avgörande. Upplösning torde komma
att tillgripas endast om mera betydande förändringar har skett i fastighetsunderlaget
eller om i övrigt särskilda skäl föreligger. Eftersom en upplösning
av samfällighet enligt vad som föreslås i 43 § första stycket förutsätter, att
alla skulder betalas eller erforderliga medel sätts ned i förvar hos länsstyrelsen,
torde en upplösning ofta inte komma i fråga. När samfälligheten består,
fordras naturligen ett klarläggande av de olika fastigheternas inbördes
gäldsansvar. Särskilda lagregler i detta hänseende är dock enligt min
mening inte behövliga.

41 §.

Paragrafen innehåller vissa bestämmelser om verkningarna av att ytterligare
fastighet ansluts till anläggningen.

Kommittén. När till en gemensamhetsanläggning ansluts fastighet, som
förut inte ingått i företaget, aktualiseras frågan, om fastighetens ekonomiska
förpliktelser skall begränsas till framdeles uppkommande kostnader eller
om de skall avse även någon del av vad som nedlagts tidigare. Åtminstone
såvitt gäller utgifterna för anläggningens utförande skulle det, menar kommittén,
i många fall te sig från rättvisesynpunkt mindre tillfredsställande,
om nytillträdande fastighet blev delaktig i de tillgångar som varit gemensamma
för tidigare anslutna fastigheter utan att samtidigt bli påförd retroaktiv
bidragsplikt i fråga om viss del av dessa kostnader. Enligt kommitténs
mening bör som allmän princip gälla, att den nytillträdande fastigheten i
förhållande till de övriga åläggs viss bidragsskyldighet motsvarande relationen
mellan fastighetens andelstal och de övrigas.

274

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 dr 1966

Även om grundsatsen således bär till syfte att i viss mån bereda gottgörelse
för de utgifter som belastat tidigare anslutna fastigheter, ligger det enligt
kommittén i sakens natur, att de i företaget nedlagda kostnaderna inte
utan begränsningar kan läggas till grund för bestämmandet av bidragsskyldighetens
omfattning. En principiellt riktig utgångspunkt synes däremot
kunna erhållas, om skyldigheten knyts till värdet av anläggningen och övriga
tillgångar i samfälligheten, exempelvis fonderade medel eller för verksamheten
erforderliga inventarier. Begreppet värde är emellertid ingalunda entydigt.
En närmare bestämning av dess innebörd är därför enligt kommittén
erforderlig åtminstone såvitt avser den viktigaste tillgången, nämligen själva
anläggningen. Att anläggningens värde i regel inte kan vara liktydigt med
försäljningsvärdet följer av att något sådant i allmänhet knappast kan anses
föreligga eller i allt fall måste sättas betydligt lägre än som kan anses skäligt
i detta sammanhang. Detta beror i sin tur främst på att anläggningen är i
princip oskiljaktigt förenad med de i gemenskapen ingående fastigheterna
och därför inte kan säljas fristående. Att å andra sidan lägga anläggningens
återanskaffningsvärde till grund för ersättningen skulle säkerligen i flertalet
fall medföra en alltför omfattande bidragsplikt för den nytillträdande
fastigheten. Detta skulle i sin tur vara ägnat att motverka intresset hos
ägare till utomstående fastigheter att ansluta sig till samfälligheten. För
frågan, vilken värdenivå som kan anses skälig, finner kommittén i stället en
lämplig riktpunkt i vattenlagens bestämmelser om vattenreglering med
tvångsdelaktighet. Enligt 3 kap. 6 § vattenlagen åligger det i princip delägare,
som efter vattenregleringens utförande inträder som deltagare i företaget,
att bidra till nedlagda anläggningskostnader men inte att ta del i sådana
utgifter för underhåll och drift som gjorts före inträdet. Är vid denna tid
byggnad eller annan anläggning, som utförts för företaget, i sådant skick
att dess värde kan anses väsentligt minskat äger vattendomstolen på yrkande
föreskriva, att den kostnad som han skall ta del i skall beräknas till mindre
belopp än det som anläggningskostnaden uppgått till.

Enligt kommittén bör eftersträvas ett värde, som i princip motsvarar
kostnaden för anläggningens utförande efter reduktion för slitage och annan
värdeminskning under tiden fram till den nya fastighetens tillträde.
Till kostnad för utförandet av anläggningen bör räknas inte bara själva
byggnadskostnaden utan även övriga utgifter som har föranletts av anläggningens
färdigställande, exempelvis ersättningar enligt 4 § och administrationskostnader
under byggnadstiden. I övrigt åsyftar kommittén beträffande
anläggningskostnadens omfattning visserligen i princip, att de faktiskt
nedlagda utgifterna skall vara avgörande. Det är emellertid enligt
kommittén uppenbart att, om anläggningens utförande i det enskilda fallet
dragit kostnader som väsentligt överstiger vad som fordrats för en anläggning
av den i anläggningsbeslutet angivna beskaffenheten, hänsyn
inte kan få tas till det överskjutande beloppet. Annars skulle följderna av

275

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

en felinvestering komma att delvis övervältras på den nytillträdande fastighetens
ägare. Å andra sidan är det enligt kommittén klart att, om viss
utgift av speciella skäl inbesparats eller hållits lägre än annars, detta inte
alltid bör medföra att ersättningen bestäms till motsvarande lägre belopp.
Om sakägarna exempelvis vid den ursprungliga förrättningen kommit överens
om att ersättning för upplåtet utrymme till anläggningen inte skall
utgå och överenskommelsen ansetts böra godtas med hänsyn till villkoren
i 17 §, synes den anläggningskostnad som skall ligga till grund för nytillträdande
fastighets bidragsskyldighet i allmänhet böra beräknas som om
även en till skäligt belopp uppskattad ersättning enligt 4 § ingått i kostnaden.
Av ersättningens begränsning till anläggningskostnaden följer, att
hänsyn i och för sig inte skall tas till tidigare nedlagda underhålls- eller
driftskostnader. Åtminstone i fråga om underhållet kommer emellertid
använda medel regelmässigt att beaktas på det sättet att de motverkar den
reduktion som enligt den angivna huvudprincipen annars skall företas med
anledning av slitage. Har för underhållet avsedda medel fonderats och ännu
inte kommit till användning, utgör de i stället en tillgång vid sidan av anläggningen
och bör därför omfattas av ersättningsregeln. Vad slutligen
angår den reduktion som anläggningskostnaden skall underkastas bör hänsyn
tas endast till sådana värdeminskningsfaktorer som föranlett att anläggningen
kommit att få den faktiska beskaffenhet den äger vid den nya
fastighetens tillträde. Utom slitage blir enligt kommittén fråga om att anläggningens
användbarhet nedsatts särskilt till följd av den tekniska utveckling
som ägt rum under mellantiden. Det förhållandet att den allmänna
prisnivån har förändrats efter anläggningens utförande synes däremot inte
i och för sig utgöra anledning till jämkning av bidragsskyldigheten. Det är
dock inte uteslutet, att prisutvecklingen kan tillmätas viss betydelse vid den
skälighetsprövning som torde vara oundgänglig, t. ex. så att en penningvärdeförsämring
i viss mån tillåts neutralisera sådan värdeminskning som
beror på att anläggningen är i sämre skick än tidigare.

I överensstämmelse med det anförda skall enligt paragrafens första stycke
den retroaktiva bidragsplikten utgöra en del av värdet av tillgångarna i
samfälligheten, vilken del bestäms efter den nytillträdande fastighetens
andelstal. Anläggningens värde skall därvid uppskattas till kostnaden för
anläggningens utförande efter skäligt avdrag för förslitning och minskad
användbarhet. I lagtexten görs dock förbehåll för det fall att överenskommelse
träffats angående bidragspliktens omfång.

När det gäller frågan på vilket sätt bidragsskyldigheten bör få göras gällande
anser kommittén övervägande skäl tala för att den nytillträdande fastigheten
i första hand görs ansvarig för samfällighetens gäld upp till det belopp
som anger måttet på bidragsskyldigheten. Utan särskilt stadgande svarar
fastigheten inte för gäld som samfälligheten har ådragit sig före tillträdet.
Först i den mån gäldbeloppet inte förslår, bör fastighetsägaren förplik -

^76 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

tas utge kontantbidrag. Sådant bidrag bör enligt kommittén erläggas direkt
till de övriga delägarna och således inte till samfälligheten. Paragrafens andra
stycke upptar en regel i överensstämmelse därmed.

Remissyttrandena. Regeln att anläggningens värde skall uppskattas till
kostnaden för anläggningens utförande efter skäligt avdrag för förslitning
och minskad användbarhet kritiseras av några remissinstanser. Svea hovrätt
anknyter till kommitténs uttalande, att enligt förslaget hänsyn i princip inte
skall tas till förändringar i den allmänna prisnivån. På grundval av de erfarenheter
som hittills vunnits angående penningvärdets utveckling ifrågasätter
hovrätten, om inte denna ståndpunkt leder till obilliga resultat. Om en
utomstående fastighetsägare vinner anslutning till en bestående anläggning
mot de förut anslutna fastighetsägarnas vilja, synes det hovrätten rimligt att
hans bidragsskyldighet bestäms med hänsyn till anläggningens värde i befintligt
skick. Särskilt bör denna lösning väljas, om som hovrätten förordar
förtida anslutning av fastigheter för att möjliggöra överdimensionering enligt
2 § inte tillåts. Enligt hovrättens mening bör frågan om värdering av anläggning,
när nya fastigheter ansluts, bli föremål för ytterligare överväganden.
Det är därvid inte säkert, att samma principer bör gälla för värdering av anläggningen
i de fall som avses i 42 och 44 §§. Det kan t. ex. när ansluten fastighet
utträder ur företaget vara naturligt, att ägarens rätt till återbäring endast
skall avse faktiskt nedlagda kostnader. Även lagberedningen anmärker,
att den föreslagna regeln medför att i tider av fallande penningvärde den
nytillträdande gynnas på de tidigare delägarnas bekostnad och i motsatt fall
missgynnas samt finner en rimligare ram för bidragsplikten vara anläggningens
värde i befintligt skick i överensstämmelse med föreskrifterna i 8 kap.
12 § vattenlagen. I samma riktning uttalar sig Sveriges lantmätareförening,
som anser förslaget kunna motverka önskemålet att redan från början få
hela det slutliga fastighetsunderlaget som bas för en anläggning. Liknande
synpunkter anför Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund, som föreslår
sådan omarbetning av paragrafen att kostnaderna mera rättvist drabbar
de anslutna fastigheterna, vare sig dessa ingått i den ursprungliga förrättningen
eller tillkommit senare. Stadskollegiet i Stockholm förordar, att ersättningen
beräknas efter fastighetens nytta av anläggningen.

Lagberedningen anser vidare, att det bör klargöras om fastighet som åläggs
ansvar för samfällighetens förbindelser endast svarar primärt för dessa eller
om den liksom tidigare delägare även har ett subsidiärt ansvar.

Departementschefen. I likhet med kommittén och flertalet remissinstanser
anser jag det rimligt, att ägaren till nytillträdande fastighet får lämna bidrag
till övriga delägare för de förmåner gemenskapen erbjuder. Bidraget bör
i princip bestämmas så att det motsvarar vad som belöper på fastigheten av
värdet av anläggningen och tillgångarna i samfälligheten. Frågan hur anläggningens
värde skall beräknas erbjuder dock vissa svårigheter. I enlig -

277

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

het med vad kommittén anfört torde en värdering inte kunna anknyta till anläggningens
försäljningsvärde eller återanskaffningsvärde. Att utan särskilda
kriterier objektivt ange anläggningens bruksvärde för anslutna fastigheter
torde också i regel vara förenat med nästan oöverstigliga svårigheter.
Däremot synes en säkrare mätare på värdet kunna erhållas, om man som
kommittén föreslår grundar bedömningen på kostnaden för anläggningens
utförande med skäligt avdrag för förslitning och minskad användbarhet.
Den av kommittén föreslagna ordningen synes i själva verket utgöra den
enda metod, som möjliggör ett någorlunda säkert bedömande. Under remissbehandlingen
har invänts, att den av kommittén föreslagna regeln på ett
otillbörligt sätt gynnar den nytillträdande därigenom att förändringar i
penningvärdet i princip inte skall påverka ersättningens storlek. Även enligt
min mening är det rimligt att sådana förändringar skall beaktas vid bedömandet
av ersättningsfrågan i hela dess vidd och inte bara, som kommittén
förordat, när det gäller att beräkna avdraget för förslitning och minskad
användbarhet. Med hänsyn härtill anser jag en sådan jämkning av lagtexten
böra ske att ersättningens bestämmande inte behöver knytas omedelbart till
den faktiskt utgivna kostnaden. Detta är önskvärt också med tanke på de
av kommittén påpekade fallen då anläggningskostnaden varit onormalt hög
eller låg. De i kommitténs förslag i övrigt angivna grunderna för bestämmande
av bidragsskyldigheten anser jag mig kunna godta. Eftersom emellertid
själva anläggningen som tidigare anförts inte utgör tillgång hos samfälligheten
men dess värde självfallet skall läggas till grund för uppskattningen,
förordar jag sådan redaktionell jämkning i första stycket första punkten att
anläggningen nämns särskilt vid sidan av samfällighetens tillgångar.

Enligt andra stycket i kommittéförslaget skall den nytillträdande fastighetens
bidragsskyldighet i första hand utkrävas genom att fastigheten åläggs
svara för samfällighetens förbindelser intill beloppet av bidragsskyldigheten.
För vad som därefter kan återstå av bidragsbeloppet skall tillskott utges
till övriga fastighetsägare. I likhet med remissinstanserna anser jag en sådan
ordning ändamålsenlig. Någon anledning att inte tillämpa de tidigare
behandlade reglerna för bidragsskyldighetens utkrävande synes inte föreligga.
Den nytillträdande fastighetens ägare ansvarar sålunda både primärt
för det fastställda beloppet och subsidiärt solidariskt för uppkommande
brist. Det torde framgå av paragrafen, sammanställd med 26 § andra stycket.

42 §.

Paragrafen behandlar möjligheterna för utträdande fastighets ägare att
återfå kostnader, som för fastighetens räkning nedlagts på anläggningen,
samt fastighetens fortsatta ansvar för samfällighets förbindelser.

Kommittén. Vad först beträffar frågan, om någon ekonomisk uppgörelse
bör ske mellan utträdande delägare och de kvarvarande, avser kommittén
inte att ålägga den utträdande någon ersättningsskyldighet på den grund att

278

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

samfällighetens fastighetsunderlag minskas och bidragsplikten för de återstående
delägarna därigenom kan komma att stegras. Tvärtom kan det, menar
kommittén, i många fall vara rimligt att den utträdande i någon mån
återfår sina insatser i företaget. Angående omfånget av denna rätt till ersättning
anser kommittén den principiella utgångspunkten böra vara densamma
som enligt nästföregående paragraf, nämligen den efter fastighetens andelstal
bestämda delen av värdet av anläggningen och övriga tillgångar i samfälligheten.
Anläggningens värde skall därvid liksom enligt nämnda paragraf
uppskattas till kostnaden för anläggningens utförande efter skäligt avdrag
för förslitning och minskad användbarhet. Uppskattningen skall hänföra sig
till tiden för prövningen av utträdesfrågan. Avdrag skall därför göras för förslitning
och minskad användbarhet, som uppkommit fram till nämnda tidpunkt.
Vidare gör kommittén förbehåll för det fall att överenskommelse
har träffats.

Principens tillämpning kan emellertid enligt kommittén i vissa fall leda
till mindre tillfredsställande resultat och bör därför underkastas vittgående
modifikationer. Att full ersättning skall utgå t. ex. när den utträdande fastighetens
ägare inte har infriat sin bidragsskyldighet bör inte komma i fråga.
Kommittén anser även den situationen böra uppmärksammas då han själv
påfordrat anläggningens inrättande och föranlett att andra fastigheter anslutits
mot sina ägares bestridande. Det bör då enligt kommittén kunna fordras,
att han själv också svarar för viss del av nedlagda kostnader för den
händelse det sedermera skulle visa sig att verksamheten inte blir så lönsam
som antagits från början. Även annars är omständigheterna i samband med
fastighets utträde enligt kommittén så mångskiftande att det inte är lämpligt
att alltför mycket binda bestämmandet av ersättningens omfattning. Ersättningsfrågan
bör prövas tämligen fritt med hänsyn till de i varje särskilt
fall föreliggande omständigheterna. Den uppställda huvudprincipen bör endast
tjäna som maximeringsnorm. Skall fastigheten enligt andra stycket
svara även efter utträdet för samfällighetens förbindelser, bör ersättningens
högsta belopp ytterligare begränsas med vad som belöper på fastigheten primärt
av den totala skuldsumman. På denna tankegång vilar de i paragrafens
första stycke upptagna reglerna.

Kommittén anser det även utan lagbestämmelse tydligt, att något ansvar för
förbindelser, som samfälligheten ikläder sig efter det att fastighetens anslutning
upphört, inte kan åläggas fastigheten. I fråga om gäld som har uppkommit
dessförinnan aktualiseras däremot problemet, om fastighetens ansvar
skall helt eller delvis bestå. Kommittén anser det ofrånkomligt med ett fortsatt
gäldsansvar och stöder sig därvid på en förebild i 59 § lagen om enskilda
vägar. Huvudskälet är, att en regel av motsatt innebörd inte i tillräcklig
grad skulle skydda samfällighetens borgenärer.

Det kan enligt kommittén å andra sidan inte bestridas, att principen
kan medföra vissa olägenheter för den utträdande fastigheten. Såvitt av -

279

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

ser det primära ansvaret är dessa olägenheter visserligen ofta mindre
framträdande. I den mån fastighetsägaren enligt paragrafens första stycke
är berättigad till gottgörelse skall fastigheten åvilande gäldsansvar utnyttjas
för avräkning på gottgörelsens belopp. Annars torde hinder inte
möta, att fastighetsägaren avlyfter primäransvaret genom att efter frivillig
överenskommelse med kvarvarande delägare erlägga återstående
skuldbelopp. Annat är förhållandet med det subsidiära ansvar som inträder
enligt 27 § andra stycket Aid brist hos delägare. Från detta ansvar
bör enligt kommittén befrielse inte kunna vinnas vare sig genom avräkning
enligt första stycket eller genom överenskommelse om betalning av
primärbeloppet. Det kan vid tiden för utträdet ofta inte bedömas i vad
mån det subsidiära ansvaret kommer att aktualiseras. Att fastighetsägaren
då skulle till någon del infria detta är därför inte tänkbart. Inte
heller möjligheten att låta fastigheten på ägarens begäran stå kvar i
gemenskapen, till dess all gäld infriats, kan enligt kommittén komma i
fråga. Därigenom skulle fastigheten nämligen -— i strid mot bestämmelsens
ändamål att slutreglera fastighetens mellanhavande med de övriga
— belastas även med alla nya förbindelser som samfälligheten ikläder
sig. Dessutom skulle regeln inte vara förenlig med bestämmelsen i 17 §
tredje stycket, enligt vilken möjligheterna för fastighetsägare att frivilligt
ansluta sig till en anläggning utan att överenskommelse kan uppnås med
övriga intressenter är underkastade vissa begränsningar. Kommittén avvisar
även den alternativa lösningen att den utträdande skulle äga påfordra
att gäld, för vilken hans fastighet svarar endast subsidiärt, betalas omedelbart.
För denna ståndpunkt talar enligt kommittén sålunda, att borgenären
inte alltid kan antas vara benägen att ta emot förtida betalning.
Vidare kan anföras, att skyldigheten för de kvarstående delägarna att
på detta sätt anskaffa medel före förfallotiden ofta kan te sig alltför betungande.
I jämförelse därmed bör enligt kommitténs mening den utträdandes
intresse att bli befriad från det subsidiära gäldsansvaret få vika.
Detta är, anför kommittén, ytterligare motiverat av att till följd av vissa
andra möjligheter, som förslaget erbjuder i syfte att trygga borgenärernas
intresse, risken för subsidiäransvarets utkrävande i praktiken torde
bli tämligen obetydlig. Av särskild vikt i detta sammanhang är, att samfällighets
bidragsfordringar föreslås utgå med förmånsrätt före inteckningar
i anslutna fastigheter.

Bortsett från möjligheten att avräkna primäransvaret från ersättning
enligt första stycket anser kommittén således skäl saknas till undantag
från den allmänna principen om utträdande fastighets gäldsansvar. Ansvaret
böra vara bestämt till så stor del av den kvarstående förbindelsens belopp
som motsvarar tidigare gällande fördelningsgrund. I enlighet därmed föreslås
i paragrafens andra stycke en föreskrift att fastighet, som utträder
ur samfällighet, därefter i oförändrad omfattning svarar för samfällig -

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

hetens förbindelser, i den män dessa inte skall gå i avräkning enligt
första stycket. Av formuleringen torde enligt kommittén framgå, att
ansvar enligt bestämmelsen föreligger endast när en före utträdet uppkommen
förbindelse verkligen åvilat fastigheten. Därigenom är från regelns
tillämpning uteslutna sådana förbindelser som samfälligheten ådragit
sig innan fastighetens anslutits.

Eftersom utträdande fastighets ägare inte längre är delägare i samfälligheten,
fordras särskilda bestämmelser om att de vanliga reglerna
om delägares rättigheter och skyldigheter är tillämpliga på honom när
det gäller att realisera ifrågavarande gäldsansvar. Därför tillfogas i andra
stycket en föreskrift att, om uttaxering sker på fastigheten, ägaren skall
kallas till den stämma vid vilken debiteringslängden läggs fram för granskning.
Beträffande honom skall vidare i fråga om behörighet att klandra
uttaxeringen och förpliktelse att erlägga debiterat belopp gälla vad som
är föreskrivet om delägare.

Remissyttrandena. Svea hovrätt anser prövningen, om och till vilket belopp
tillskott skall återbäras, bli mycket svår att fullgöra. Hovrätten påpekar
att någon närmare ledning för frågans bedömande inte erhålls vare
sig i lagtexten eller i motiveringen. Resultatet av prövningen måste ofta
bli tämligen godtyckligt. Hovrätten ifrågasätter, om någon skälighetsprövning
över huvud är erforderlig. Återbäringsskyldigheten bör i detta
fall, om överenskommelse inte träffas, alltid kunna fastställas till det
belopp som anges i första stycket sista punkten. De av kommittén anförda
exemplen synes hovrätten inte tala däremot. Har den utträdande
fastighetens ägare inte infriat på honom belöpande bidragsskyldighet,
kan oguldna belopp självfallet kvittningsvis avräknas på ersättning som
tillkommer honom. Visar det sig att anläggning, som den utträdande
själv påfordrat, inte blivit så lönsam som från början antagits, lärer detta
medföra att anläggningens värde måste nedsättas på grund av minskad
användbarhet.

När det gäller den utträdande fastighetsägarens subsidiära ansvar anser
lagberedningen den föreslagna konstruktionen innebära viss fara för
den utträdande. Om primäransvaret till någon del består, blir han visserligen
kallad till stämma, vid vilken debiteringslängd läggs fram för granskning.
För fördelning av brist hos någon delägare fordras emellertid enligt
förslaget inte sammanträde mellan delägarna. Om bara subsidiär ansvarighet
återstår för den utträdande, är det sålunda inte sörjt för att
han får tillfälle att på stämma påverka frågan eller ens får kännedom
om den ursprungliga uttaxeringen innan klagotiden gått till ända. Inte
heller i övrigt får han enligt förslaget tillfälle att delta i handläggningen
av sainfällighetens angelägenheter. I fråga om räntor på gamla lån kan

281

Iiiingl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

det vara obilligt, att det subsidiära ansvaret består. Samfälligheten bör
inte rimligtvis äga förnya gamla lån med bibehållande av ansvaret för
fastighet som utträtt.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser begränsningen av den utträdandes
gäldsansvar till förbindelser, som uppkommit under tiden för fastighetens
anslutning till samfälligheten, böra komma till tydligare uttryck
i lagtexten. Detsamma anför lagberedningen. Den senare anser det vidare
opraktiskt att inte föreskrifterna i 34 § i kommittéförslaget blir tillämpliga
vid uttaxering på fastighet som har utträtt.

Departementschefen. Reglerna i första stycket om återbäringsskyldighet
vid utträde bör ses som en motsvarighet till bidragsplikten vid inträde
enligt närmast föregående paragraf. Jag ansluter mig till kommitténs av
flertalet remissinstanser stödda uppfattning om behovet av sådana bestämmelser
och till det föreslagna innehållet i dessa. Härav följer, att jag
anser de i 41 § angivna, i jämförelse med kommittéförslaget något omformulerade
grunderna för uppskattning av anläggningens värde i princip böra
vara tillämpliga även vid utträde. En mera vidsträckt återbäringsskyldighet
skulle kunna motverka intresset att förhindra utträde, som inte är sakligt
motiverat, och synes inte heller böra komma i fråga av andra orsaker. Jag
anser att kommittén har anfört goda skäl för uppfattningen att den föreslagna
värdenivån skall innefatta en maximinorm och att förrättningsmannen
skall äga frihet att med beaktande av omständigheterna i det särskilda fallet
fastställa återbäringsskyldigheten till belopp under den angivna nivån. Behov
av en sådan möjlighet föreligger otvivelaktigt också i andra fall än de då
fastighetsägaren har underlåtit att fullgöra sin bidragsskyldighet. Även på
grund av hans förhållande i övrigt i samband med anläggningens inrättande
och företagets bestånd torde det, som kommittén också berört, kunna vara
rimligt att hans rätt till ersättning vid utträde i viss mån reduceras. Utträdets
verkningar för de kvarstående delägarna synes stundom också kunna
utgöra ett motiv för att bestämma lägre ersättning än annars.

Att ansvaret för samfällighetens skulder inte upphör för fastigheten i
och med dess utträde torde som kommittén utvecklat vara ofrånkomligt i
fråga om såväl det primära som det subsidiära ansvaret. Utöver de av kommittén
anförda olägenheterna, vilka ansetts inte kunna undvikas, synes
inga risker för den utträdande befaras till följd av att subsidiäransvaret
består efter utträdet. Att den utträdande inte svarar för några förbindelser
som uppkommit efter utträdet — vare sig de grundar sig på förnyelse
av äldre lån eller på annat — torde böra komma till tydligare uttryck i lagtexten.
Att den utträdandes ansvar för samfällighetens förbindelser anges
gälla i oförändrad omfattning synes knappast med tillräcklig tydlighet utmärka,
att ansvaret inte avser förbindelser som uppkommit före fastig -

282

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

hetens anslutning. Även i detta hänseende bör därför ett förtydligande av
lagtexten ske. Jag förordar en jämkning av andra stycket i enlighet med
vad jag nu anfört.

Den i 34 § i förslaget intagna delgivningsbestämmelsen blir tillämplig även
i fråga om kallelse på ägare till fastighet, som utträtt ur samfälligheten.

I övrigt finner jag inte skäl till erinran mot kommitténs förslag i förevarande
paragraf i vidare mån än att viss redaktionell jämkning påkallas
i första stycket dels av att anläggningen som jag tidigare nämnt inte ingår
bland samfällighetens tillgångar och dels av att huvudmannaalternativet
utgått i departementsförslaget.

43 §.

Paragrafen behandlar vissa frågor om betalning av gäld och fördelning av
behållning i samband med samfällighets upplösning.

Kommittén. Angående förutsättningarna för upplösning anser kommittén
särskilda bestämmelser inte erforderliga. Upplösning skall enligt kommittén
självfallet äga rum, när de i 22 § uppställda kraven på samfällighetsbildning
inte längre är uppfyllda. Samfälligheten kan som regel inte upplösas utan
att förrättningsman meddelat förordnande därom. Undantag därifrån föreligger
emellertid när anläggningsbeslutet förfallit enligt 37 § eller när beslutet
gjorts tidsbegränsat och tiden gått ut.

Med vissa undantag är enligt kommittén speciella bestämmelser inte heller
erforderliga i fråga om det sätt på vilket likvidationen skall genomföras.
I allmänhet torde styrelsen kunna vidta alla behövliga åtgärder. Det blir
därvidlag framför allt aktuellt att indriva samfällighetens utestående fordringar,
betala skulderna och fördela överskottet på delägarna. Med hänsyn
till att förslaget är tillämpligt på företag av mycket olikartad beskaffenhet
avvisar kommittén tanken på ett obligatoriskt likvidationsförfarande genom
särskilt utsedda likvidatorer. Hinder möter emellertid inte att det i stadgar
för samfälligheten tas in bestämmelser om att likvidatorer skall utses och
om hur likvidationen närmare skall gå till.

De lagbestämmelser som anses erforderliga är till väsentlig del förestavade
av intresset att så långt möjligt förhindra, att gäld står kvar sedan samfälligheten
upplösts. Enligt andra stycket får sålunda samfälligheten inte
upplösas, innan all gäld blivit till fullo betald eller erforderliga medel blivit
nedsatta i förvar hos länsstyrelsen. Styrelseledamöter och likvidatorer, som
enligt stadgarna utsetts att ombesörja avvecklingen, är på vanligt sätt ansvariga
för att denna föreskrift iakttas. I vissa fall kan emellertid ovisshet råda,
om samfälligheten är belastad med gäld utöver de förbindelser som är kända
för styrelseledamöter eller likvidatorer. För att vinna klarhet om att ytterligare
gäld inte föreligger och därmed säkerhet för att hinder mot upplösning
inte är för handen enligt andra stycket, föreskrivs i första stycket möjlighet

283

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

att söka kallelse på samfällighetens okända borgenärer. Bestämmelserna i
förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om kallelse å
okända borgenärer skall därvid äga tillämpning.

Om tillgångarna överstiger skulderna, skall överskottet enligt tredje stycket
i första hand fördelas efter överenskommelse mellan dem som vid tiden
för upplösningen är delägare i samfälligheten. Kan överenskommelse inte
uppnås, skall fördelningen ske efter vad som kan anses skäligt. I regel torde
fastigheternas andelstal utgöra en lämplig fördelningsnorm. Olika omständigheter
kan emellertid föranleda en jämkning. Kommittén vill därför
inte som allmän regel binda fördelningen till andelstalen. En jämkning kan
te sig motiverad exempelvis när en fastighet är belastad med gäld i förhållande
till samfälligheten i större omfattning än de övriga. Däremot synes
en avvikelse inte böra tillåtas enbart på den grund att viss delägare underlåtit
att erlägga uttaxerade bidragsbelopp. I sådant fall bör styrelsen i första
hand utnyttja möjligheten att på vanligt sätt driva in samfällighetens fordran.
Slutligen påpekar kommittén, att frågan om överskottets fördelning enligt
förslaget inte behöver prövas av förrättningsman. Om sådan prövning
inte påfordrats, bör tvisten kunna tas upp av allmän domstol.

Vid upplösning skall enligt 24 § första stycket sista punkten anmälan göras
till länsstyrelsen.

Remissyttrandena. Svea hovrätt anser, att bestämmelserna i paragrafens
första och andra stycken inte bör tillämpas i fråga om annan samfällighet
än sådan som är att anse som juridisk person.

Lagberedningen framhåller, att de ekonomiska åtagandena enligt förslaget
ofta blir avsevärt mera omfattande än som är normalt enligt lagen om enskilda
vägar och att bl. a. därför mera ingående föreskrifter om likvidation
är önskvärda. Borgenärernas intresse är vidare enligt beredningen inte tillgodosett
med att styrelseledamöter och eventuella likvidatorer blir ansvariga
för skada som uppkommer genom att samfälligheten upplöses innan all
gäld betalts. I överensstämmelse med 22 kap. 21 § jordabalksförslaget bör
därför tas in en föreskrift om att delägarna svarar solidariskt för borgenärs
fordran såsom för egen skuld. Beredningen erinrar även om bestämmelserna
om dödsbodelägares ansvar enligt 21 kap. 12 och 17 §§ ärvdabalken.

Svea hovrätt förordar —- efter mönster av 88 § lagen om ekonomiska föreningar
— en bestämmelse att, om skifte sker annorledes än som sägs där
eller nedsatta medel inte lämnar tillgång till gälds betalning, den som uppburit
något vid skiftet skall i händelse av samfällighetens oförmåga att fullgöra
sina förbindelser vara skyldig att återbära vad han erhållit.

Hovrätten anser det vidare knappast framgå av 24 § första stycket andra
punkten, alt som det sägs i motiven anmälan skall göras till länsstyrelsen vid
upplösning av samfällighet. Hovrätten förordar en uttrycklig bestämmelse
därom i förevarande paragraf. Även lagberedningen förordar en sådan be -

284

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

stämmelse. Denna bör enligt beredningen också innehålla föreskrift om att
styrkt avskrift av skifteshandlingen skall fogas vid anmälan.

Departementschefen. De av kommittén föreslagna reglerna för samfällighets
upplösning överensstämmer väsentligen med motsvarande bestämmelser
i lagen om enskilda vägar (64 §). De torde kunna anses tillräckligt omfattande
för att man i flertalet fall skall komma till rätta med de mera väsentliga
problemen. Som lagberedningen påpekat i sitt remissyttrande kan
emellertid de ekonomiska åtagandena enligt förslaget i många fall väntas bli
avsevärt mera omfattande än som är fallet enligt lagen om enskilda vägar.
Till borgenärernas skydd torde enligt vad beredningen förordat böra införas
vissa närmare föreskrifter i anslutning till motsvarande bestämmelser
i jordabalksförslaget, där de upptagits i 22 kap. 21 §. Paragrafen bör sålunda
enligt min mening kompletteras med en bestämmelse av innebörd att,
om skifte sker innan borgenärerna blivit förnöjda eller medel därför blivit
nedsatta, fastighetsägarna svarar solidariskt för kvarstående skulder. Om
en sådan bestämmelse införs, torde inte dessutom finnas behov av någon
särskild bestämmelse om att den som har uppburit egendom skall återbära
denna i den mån det fordras för att betala skulden.

Eftersom paragrafen förutsätter att samfälligheten har egna tillgångar och
skulder, torde det utan särskild begränsning i lagtexten stå klart, att ifrågavarande
regler gäller endast samfällighet, som har karaktär av juridisk person.

Vad angår bestämmelsen i tredje stycket i kommittéförslaget om fördelning
av befintligt överskott synes de av kommittén i motiven uppdragna riktlinjerna
böra vara vägledande för tillämpningen. I den mån samfällighet har
fordran på fastighetsägare, bör självfallet möjligheten till kvittning utnyttjas.

I likhet med kommittén anser jag det lämpligt, att anmälan om samfällighetens
upplösning skall göras till länsstyrelsen. Eftersom denna situation
väsentligt skiljer sig från den som närmast avses med föreskriften om anmälan
i 23 § första stycket sista punkten, bör i överensstämmelse med vad
som förordats i ett par remissyttranden en särskild bestämmelse införas här
om skyldighet att i sådant fall göra anmälan till länsstyrelsen. Bestämmelsen
bör också som lagberedningen förordat innehålla, att när anmälan sker
styrkt avskrift av skifteshandlingen skall lämnas till länsstyrelsen. Även
dessa tilläggsföreskrifter bör utformas i nära anslutning till motsvarande
regler i 22 kap. 21 § i jordabalksförslaget.

Utöver det anförda bör enligt min mening paragrafen underkastas en redaktionell
omarbetning. Huvudregeln i paragrafen torde vara den i andra
stycket, att samfällighet inte får upplösas, innan all dess skuld har betalts
eller de medel som fordras för betalningen blivit nedsatta i förvar hos länsstyrelsen.
Denna regel bör därför tas upp först i paragrafen. Omedelbart

285

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

därefter torde i samma stycke böra följa bestämmelsen i tredje stycket i
kommittéförslaget om skifte mellan delägarna av eventuellt överskott. I
ett andra stycke bör följa den av mig förordade regeln om solidariskt ansvar
för delägarna i fall av skifte, innan all skuld blivit betald eller nedsättning
enligt första stycket skett, och i anslutning därtill bestämmelsen
i första stycket i kommittéförslaget om tillämpning av preskriptionsförordningens
bestämmelser om kallelse på okända borgenärer. Slutligen upptas
i ett tredje stycke de av mig föreslagna bestämmelserna om anmälan till
länsstyrelsen om samfällighetens upplösning och om ingivande dit av skifteshandlingen.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Kommittén. Kommittén anser inte behov finnas av särskilda övergångsbestämmelser
utöver en föreskrift, att avstyckningsplan vid tillämpning av
2 § skall jämställas med byggnadsplan. Fastän möjligheten att tillskapa
nya avstyckningsplaner har tagits bort genom 1947 års ändringar i fastighetsbildningslagstiftningen,
äger vissa äldre sådana planer alltjämt giltighet
och från och med den 1 januari 1948 också byggnadsreglerande verkan
(168 § byggnadslagen). En anledning därtill har varit de olägenheter som
i annat fall skulle ha inträtt därigenom att det blivit nödvändigt att omedelbart
efter ikraftträdandet av nämnda lagändringar upprätta ett stort
antal byggnadsplaner; byggnadsplaneinstitutet har närmast ansetts tillgodose
det behov som föranlett avstyckningsplan. Det synes kommittén med
hänsyn därtill lämpligt att låta även reglerna i förslaget om fastighets anslutning
mot ägarens bestridande — vilka regler i övrigt är begränsade
till stadsplane- och byggnadsplaneområden — omfatta mark inom godkänd
avstyckningsplan.

Remissyttrandena. Överlantmäiaren i Skaraborgs län avstyrker bestämmelsen
och framhåller, att man ju siktar mot att avstyckningsplaner undan
för undan och helst så snabbt som möjligt skall ersättas av byggnadsplan.
Detta motverkas av förslaget som har en på avstyckningsplan konserverande
verkan. Skulle så vara att tvångsregeln behöver komma i tillämpning
inom avstyckningsplan, vilket sannolikt blir mindre vanligt på grund av det
okomplicerade byggnadssätt som sådana planer är avsedda för, bör avstyckningsplanen
omarbetas till byggnads- eller stadsplan.

Departementschefen. Den nya lagstiftningen bör träda i kraft den 1 juli
1966.

Till följd av vad byggnadslagstiftningen innehåller om verkan av avstyckningsplan
kommer sådan plan att tillmätas betydelse enligt förslaget när det
gäller att avgöra huruvida den sökta gemensamhetsanläggningen bör tillåtas

286

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

med hänsyn till föreliggande allmänna intressen. Detta följer av förslagets
15 §. Mot bakgrund härav är det knappast rimligt, om avstyckningsplan
skall sakna varje betydelse vid bedömande av frågan om fastighets anslutning
mot ägarens vilja. Planens existens får anses ge vid handen, att det
föreligger en sådan starkare intressegemenskap inom området som uppbär
reglerna i 2 § om tvångsanslutning. Härtill kommer, att det allmännas
planläggningsresurser för närvarande är hårt ansträngda och därför inte
medger att avstyckningsplanerna ersätts med byggnadsplan i den takt som
skulle vara önskvärd. Att framtvinga byggnadsplan enbart för att möjliggöra
tvångsanslutning enligt förslaget bör knappast komma i fråga annat
än i mycket begränsad omfattning. Av dessa skäl biträder jag kommitténs
förslag på förevarande punkt.

2) Förslag till lag om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa
gemensamhetsanläggningar

1 §•

Paragrafen innehåller grundläggande regler om förmånsrätt för samfällighets
fordran på bidrag från fastighetsägarna.

Kommittén. I första stycket fastslår kommittén, att förmånsrätten skall
gälla tillskott som på grund av uttaxering enligt 26 § i förslaget till lag om
vissa gemensamhetsanläggningar, motsvarande 25 § i departementsförslaget,
skall utges av delägare i samfällighet. Förmånsrätt är utesluten i sådana fall
då samfällighet saknar styrelse och förvaltningen således helt ombesörjs av
delägarna själva. Förmånsrätten är densamma som den vilken enligt 17 kap.
6 § handelsbalken tillkommer enskild ränteägare för avgäld av fast egendom.
Objekt för förmånsrätten är i första hand de i samfälligheten ingående
fastigheterna. Förmånsrätten utgör ett komplement till samfällighetens
rätt att uttaxera bidrag från delägarna. En förutsättning för utövandet
av förmånsrätten är således, att ett personligt betalningsansvar till samfälligheten
föreligger. Att detta ansvar åvilar ansluten fastighets aktuella
ägare är däremot inte nödvändigt. När fastigheten överlåtits på annat sätt
än genom exekutiv auktion, svarar sålunda den nya ägaren i princip inte
för bidrag, som förfallit till betalning innan han skall tillträda fastigheten,
men fastigheten häftar likväl med förmånsrätt för den förra ägarens
bidragsskuld. Detta följer av hänvisningen till 17 kap. 6 § handelsbalken,
enligt vilket lagrum företrädet till betalning ur egendomen gäller oavsett
vem som är ägare. Det är emellertid inte alltid nödvändigt, att fastigheten
är ansluten till anläggningen. Har fastighet utträtt ur företaget, svarar den
alltjämt i oförändrad omfattning för samfällighetens förbindelser i den
mån dessa inte skall avräknas från fastighetsägaren tillkommande ersättning
enligt 42 § i förslaget till lag om vissa gemensamhetsanläggningar.

287

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

Enligt kommitténs mening saknas anledning att behandla detta fall på annat
sätt än när fastigheten fortfarande är ansluten. Förmånsrätt bör därför
kunna göras gällande i fastigheten så länge denna över huvud svarar
för samfällighetens förbindelser. Detta möjliggörs genom den i nyssnämnda
42 § andra stycket upptagna föreskriften, att det beträffande utträdande
fastighets ägare skall i fråga om förpliktelse att erlägga debiterat belopp
gälla vad som är stadgat om delägare. Förmånsrätten avser både det
primära och det subsidiära ansvaret för bidrag till samfälligheten. Därav
följer bl. a., att maximibeloppen inte heller får överskridas när delägares
subsidiärt solidariska ansvar utkrävs.

Enligt andra stycket i kommitténs förslag får förmånsrätt i varje särskild
fastighet åtnjutas till belopp som angivits i meddelat anläggningsbeslut
och befunnits motsvara vad som belöper på fastigheten av den beräknade
kostnaden för anläggningens utförande. Den får vidare inte göras gällande
längre än den genom beslutet fastställda tid under -vilken anläggningen
med sedvanligt underhåll kan antas bevara sitt värde väsentligen
oförminskat.

Remissyttrandena. Under åberopande av att förmånsrätten enligt motiveringen
avser även det subsidiära ansvaret för tillskottet till samfälligheten
finner Svea hovrätt erforderligt att det subsidiära ansvaret görs gällande genom
uttaxering på grund av särskild debiteringslängd så att man vinner en
klar utgångspunkt för förmånsrätten.

Lagberedningen anser, att det uppenbarligen inte kan vara rimligt att förmånsrätten
efter den angivna tidens utgång förfaller utan vidare, om en syssloman
har satt i gång ett exekutivt förfarande före tidens utgång men detta
inte har hunnit slutföras. Det måste enligt beredningen vara tillräckligt, om
förfarandet påbörjas före utgången av tiden för förmånsrättens bestånd och
sedan i normal ordning fullföljs till sitt slut.

Departementschefen. Rörande skälen till den i paragrafens första stycke
upptagna grundläggande bestämmelsen om särskild förmånsrätt kan jag
hänvisa till vad jag anfört i den allmänna motiveringen härom. Enligt vad
jag uttalat vid behandlingen av 26 § i förslaget till lag om vissa gemensamhetsanläggningar
anser jag, att särskild debiteringslängd inte behövs vid
utkrävande av det subsidiära ansvaret.

I enlighet med vad jag anfört vid behandlingen av 6 § i förslaget till lag
om vissa gemensamhetsanläggningar bör föreskrifterna om hur gränserna
för förmånsrätten i fråga om belopp och tid skall bestämmas ha sin
plats i nämnda paragraf. I förevarande 1 § i den särskilda förmånsrättslagen
bör endast ske hänvisning till vad som angivits i anläggningsbeslut
angående det högsta belopp intill vilket förmånsrätten får göras gällande
och den längsta tid under vilken det får ske. Angående innebörden av att

288

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

förmånsrätten kan göras gällande endast under den tid som har angivits
i anläggningsbeslutet finner jag det rimligt, att rättigheten bevaras under
hela det exekutiva förfarande i vilket den åberopas och att det följaktligen
bör vara tillräckligt att förfarandet har inletts genom utmätning eller konkursansökan
inom den fastställda tiden, lag utgår från att detta även har
varit kommitténs mening, fastän tidsbegränsningen inte utmärks i lagtexten
på sådant sätt. Så har för övrigt inte heller skett i exempelvis 17 kap.
6 § första stycket första punkten handelsbalken eller lagen den 3 september
1939 om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om enskilda vägar.
I andra bestämmelser — t. ex. 17 kap. 6 § första stycket tredje punkten
handelsbalken — har emellertid en motsvarande tidsbestämning anknutits
till utmätning eller ingivande av konkursansökan. Ovisshet skulle
därför kunna uppstå med den av kommittén föreslagna lydelsen. I överensstämmelse
med vad lagberedningen anfört i sitt remissyttrande förordar
jag den lydelsen att förmånsrätten inte får göras gällande senare
än i samband med utmätning som sker eller i konkurs som begärs inom
den i anläggningsbeslutet angivna tid under vilken förmånsrätten längst
får åtnjutas.

2 §•

Paragrafen innehåller vissa bestämmelser om anmälan till inskrivningsdomaren
som villkor för förmånsrätt enligt den föreslagna lagen.

Kommittén. Omfattningen av den förmånsrätt samfällighet får åtnjuta i varje
deltagande fastighet skall anges i anläggningsbeslutet. Därav följer dock
enligt kommittén inte med nödvändighet, att förmånsrätt generellt bör få göras
gällande ens inom de sålunda utstakade gränserna. Det torde väl i allmänhet
bli möjligt att redan under förrättningen ta åtminstone preliminär ställning
till samfällighetens kreditbehov och sättet för att tillgodose detta. Det
bör emellertid inte bortses från att det i andra situationer kan vara förenat
med svårigheter att på detta tidiga stadium träffa ett mera bestämt avgörande
och att det därför kan vara olämpligt att belasta förrättningsförfarandet
med utredning i dessa hänseenden. Med tanke på situationer av denna
karaktär finner kommittén mindre lämpligt att låta den i anläggningsbeslutet
fastställda förmånsrätten bli obetingat gällande. Detta är motiverat inte
bara av allmänna fastighetskreditsynpunkter. Enligt dessa måste det för
tillämpning av en företrädesrätt till betalning som avviker från vad som
gäller i allmänhet krävas, att företrädesrätten i det enskilda fallet är påkallad
av ett starkt behov. Det bör även beaktas, att den särskilda förmånsrätten
minskar möjligheterna att utnyttja fastigheterna som säkerhet
för kredit till andra ändamål.

Den särskilda förmånsrätten bör därför enligt kommittén få åtnjutas endast
om samfälligheten anmäler önskemål därom. Uppenbarligen bör frågan

289

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

om förmånsrätt av hänsyn till tredje man inte få hållas svävande under någon
längre tidrymd. Förslaget stadgar på grund därav, att en anmälan för
att få avsedd verkan skall göras inom viss kortare tid från det att anläggningsbeslutet
har vunnit laga kraft. Kommittén finner en tid av sex månader
lämplig. Härigenom erhålls viss överensstämmelse med den tid som enligt
11 kap. 2 § jordabalken i fråga om landet gäller för innehavare av rätt
till ogulden köpeskilling, om han vill bevara den företrädesrätt som tillkommer
honom. Den föreslagna anordningen torde enligt kommittén inte medföra
några större olägenheter för tredje man. På grund av den anteckning
som enligt 38 § lagen om vissa gemensamhetsanläggningar alltid skall ske
i fastighetsboken om anläggningsbeslutet har tredje man nämligen anledning
räkna med att förmånsrätt kan komma att aktualiseras. Den som har
att bedöma vilken grad av säkerhet som representeras av en ansluten fastighets
inteckningar vet således under sexmånaderstiden att förmånsrätt
kan komma att göras gällande och får avvakta tidens utgång, om han vill
skaffa sig full visshet.

På grund av det anförda föreskrivs i paragrafen att, om samfällighet vill
åtnjuta förmånsrätt enligt förslaget, styrelsen har att inom sex månader
från det att anläggningsbeslutet har vunnit laga kraft göra anmälan därom
hos inskrivningsdomaren i den domkrets där de fastigheter som ingår
i företaget är belägna och därvid förete beslutet jämte lagakraftbevis.

Att förmånsrätten tas i anspråk i full omfattning är enligt kommittén
inte nödvändigt. Hinder möter således inte, att samfällighetsstyrelsen i
sin anmälan preciserar önskemålen till visst lägre belopp eller till kortare
tid än som anges i anläggningsbeslutet. Därvid måste emellertid förutsättas,
att fastigheterna behandlas likformigt. Det kan exempelvis inte
komma i fråga att samfälligheten tillerkänns förmånsrätt i full omfattning
beträffande vissa fastigheter och helt avstår från rättigheten i fråga
om andra. Anmälan, som avser att förmånsrätt skall utnyttjas endast till viss
del, får därför enligt förslaget godtas bara under förutsättning att den önskade
förmånsrätten i var och en av fastigheterna står i samma förhållande
till den omfattning som har medgivits i anläggningsbeslutet. Lagtexten lämnar
vidare möjlighet för styrelsen att vid ett eller flera tillfällen inom den
angivna tiden göra flera anmälningar, av vilka var och en avser en del av
det sammanlagda förmånsrättsbeloppet i varje fastighet. Detta förfaringssätt
kan få särskild betydelse, när samfälligheten önskar ikläda sig förbindelser
gentemot flera borgenärer. Vad angår forumfrågan påpekar kommittén,
att lagtexten inte ger någon särregel för det fall då de anslutna fastigheterna
ligger i skilda domkretsar. Av paragrafen torde emellertid framgå,
att anmälan skall göras till inskrivningsdomaren i varje domkrets, inom
vilken fastighet är belägen, och att förmånsrätt inte får åtnjutas i någon
fastighet innan anteckningar har skett i fastighetsboken för samtliga. För
att anmälan skall anses gjord i rätt ordning måste självfallet krävas inte

10 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 128

290

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

bara att dessa villkor har iakttagits utan också att förmånsrätten till sin
omfattning håller sig inom den ram som har angivits i anläggningsbeslutet.

Remissyttrandena. Bostadsstyrelsen ifrågasätter, om inte fristen för anmälan
om åtnjutande av förmånsrätt bör kunna begränsas till två månader.

Svenska sparbanksföreningen uttrycker önskemål om kompletterande
bestämmelser, som garanterar att kända inteckningshavare och därmed
jämställda innehavare av rättighet i delägarfastighet blir underrättade så
snart särskild förmånsrätt har konstituerats i fastigheten. I samma riktning
uttalar sig Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Svenska
bostadskreditkassan.

Departementschefen. Kommitténs förslag innebär, att förmånsrätten inte
inträder omedelbart i och med att samfälligheten bildas utan att det
dessutom förutsätts en hos inskrivningsdomaren gjord anmälan från
samfälligheten om att rättigheten önskas konstituerad. Denna anordning,
som har godtagits vid remissbehandlingen, föranleder inte någon erinran
från min sida.

Den av kommittén föreslagna sexmånadersfristen synes lämpligt avvägd.
En mera avsevärd förkortning av tiden skulle knappast överensstämma
med syftet att ge möjlighet för delägarna att fullständigt överblicka
förrättningsresultatet.

Tanken att inteckningshavare och därmed jämställda rättighetshavare
skulle underrättas om vederbörligen gjord anmälan till inskrivningsdomaren
synes — även om hänsyn endast skulle tas till inteckningshavare som har
antecknats i fastighetsboken — vara alltför långtgående och inte heller
överensstämma med de regler förslaget i övrigt innehåller till skydd för
tredje man. Genom den anteckning i fastighetsboken som skall ske
enligt 38 § förslaget till lag om vissa gemensamhetsanläggningar sätts rättighetshavarna
i tillfälle att själva bevaka sin rätt. Genom att avvakta
huruvida anteckning enligt förevarande paragraf sker inom sexmånaderstiden
kan tredje man sålunda skaffa sig klarhet om vilken prioritet hans
egen rättighet får.

Paragrafen har i departementsförslaget undergått vissa redaktionella
jämkningar, varvid bl. a. särskilt beaktats att fastigheterna kan lyda under
flera inskrivningsdomare. Närmare föreskrifter om anmälan bör utfärdas
av Kungl. Maj :t.

3 §.

I denna paragraf meddelas vissa bestämmelser om anteckning i fastighetsboken
om borgenärs innehav av fordran på samfälligheten och verkan
därav.

291

Kungl. Maj ds proposition nr 128 år 1966

Kommittén. De medel som inflyter genom att förmånsrätten realiseras
kan av styrelse resp. syssloman användas för betalning av skuld eller för
kontant betalning. Tredje man, med vilken samfälligheten har ingått rättshandling
eller i förhållande till vilken samfälligheten annars är betalningsskyldig,
har enligt huvudregeln inte något anspråk på att tillgodogöra sig
uttaxerade medel framför övriga borgenärer. I vissa fall har tredje man
emellertid enligt kommittén ett intresse av att få garantier för att medlen
verkligen kommer honom till godo och kan, om detta intresse inte blir
beaktat, antas bli obenägen att bevilja kredit till samfälligheten. Detta gäller
särskilt affärsbank, sparbank eller annat rättssubjekt, som enligt särskilda
bestämmelser inte får bevilja kredit utan säkerhet av närmare angiven
beskaffenhet. Ett rättsskydd för borgenären i detta hänseende är enligt
kommittén oundgängligen erforderligt för att samfällighet skall få tillräckliga
kreditmöjligheter, i första hand för att ta upp lån till anläggningskostnaden.

Att uppställa en regel, som på lämpligt sätt tillgodoser det uppställda
syftet, är emellertid enligt kommittén förenat med svårigheter till följd
av själva samfällighetskonstruktionen. Eftersom borgenären inte får träda
i förbindelse med delägarna själva, behövs en anordning, varigenom
borgenären kan påverka samfälligheten så att den vid utövandet av förmånsrätten
och vid användningen av uttaxerade medel i första hand tillgodoser
borgenärens anspråk.

Kommittén anser det lämpligt att bygga rätten att göra förmånsrätt gällande
på innehavet av det av inskrivningsdomaren utfärdade beviset om
anteckning enligt 2 §. Samfällighetens styrelse, som i egenskap av sökande
i inskrivningsärendet är skyldig att lösa beviset, kan då antingen behålla
beviset och aktualisera förmånsrätten på vanligt sätt eller överlämna
beviset till tredje man, som därigenom tillförsäkras uteslutande rätt att
påverka utövningen av förmånsrätten. I sistnämnda situation är befogenheten
att göra förmånsrätt gällande således betagen styrelsen. Å andra
sidan kan, som förut bär berörts, befogenheten att utöva förmånsrätt inte
tillkomma någon utanför samfälligheten själv. En framkomlig väg är enligt
kommittén att förbehålla befogenheten åt särskild syssloman. Syssloman
skall enligt kommittéförslaget i visst fall kunna, oberoende av frågan
om förmånsrätt, på borgenärs yrkande utses av länsstyrelsen att utdebitera
och ta ut bidragsbelopp. Sådan syssloman bör enligt kommittén äga behörighet
att göra förmånsrätt gällande för borgenären tillkommande fordringsbelopp.
Att försummelse är för handen bör emellertid inte uppställas
som någon ovillkorlig förutsättning, och syssloman med nämnda uppgift
bör kunna utses också i andra fall. Även om styrelsen i vederbörlig ordning
företar uttaxering, är del därför inte säkert, att influtna medel överlämnas
till den borgenär om vilkens förnöjande det är fråga. Stadgandet i
26 § kompletteras med anledning därav med en föreskrift, att syssloman

292

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

kan förordnas även om försummelse från styrelsens sida inte föreligger.
Ett villkor för detta är emellertid, att förordnandet är erforderligt för åtnjutande
av förmånsrätt för gäldens belopp på sätt stadgas i förmånsrättslagen.

Förevarande paragraf avser således den situation då samfälliglieten vill
ta upp lån eller annars ikläda sig förbindelse och styrelsen till borgenären
överlämnar bevis om anteckning enligt 2 §. Har så skett, får förmånsrätt
i vad avser förbindelsens belopp därefter göras gällande endast av
syssloman, som enligt särskilda bestämmelser på borgenärens begäran
har förordnats att utdebitera medel till betalning av klar och förfallen
gäld.

Av bestämmelsens lydelse framgår, att innehavet av det av inskrivningsdomaren
utfärdade beviset utgör villkor för att utöva förmånsrätten
antingen beviset finns hos styrelsen eller hos en för ändamålet utsedd syssloman.
Å andra sidan finner kommittén inte anledning att konstruera beviset
som ett s. k. presentationspapper och det fordras således inte, att
handlingen företes. En dylik konstruktion skulle nödvändiggöra en tämligen
vidlyftig reglering motsvarande vad som gäller beträffande vissa
fordringsbevis, vilkas företeende utgör villkor för rätt till betalning. Exempelvis
skulle det bli nödvändigt att anordna ett särskilt dödningsförfarande
för att skydda innehavaren mot förlust genom att handlingen förkommer.
Det är således enligt förslaget möjligt för den som åberopar
förmånsrätten att även på annat sätt än genom att förete beviset styrka
att han innehar handlingen. Har handlingen förkommit, är det tillräckligt
att den som gör rättigheten gällande visar att han har fått handlingen
i sin besittning och att den inte har lämnats vidare. Kommittén
finner en mera utförlig reglering i förevarande hänseende kunna undvaras
så mycket hellre som förmånsrätten i första hand är avsedd att
täcka bidrag till anläggningskostnaden och att man åtminstone inte sedan
bidragsskyldigheten blivit slutligen fullgjord i denna del torde behöva
räkna med att ett bevis av detta slag i större utsträckning byter innehavare.
Å andra sidan framhåller kommittén att hinder inte föreligger att
bevis, sedan det har återställts till samfälligheten, efter det att lånet har
infriats, på nytt utges vid upptagande av annan förbindelse. Har bidrag
på den förre borgenärens föranstaltande utgått med förmånsrätt, skall
förmånsrättens belopp reduceras enligt 4 §, och detta skall även antecknas i
fastighetsboken. Kommittén finner med hänsyn därtill inte anledning att
lämna föreskrift även om att beviset skall förses med påskrift om reduktionen.

Som har berörts i annat sammanhang, är det enligt förslaget möjligt
att beträffande samma fastigheter få flera originalbevis avseende skilda
belopp. Denna möjlighet torde komma att utnyttjas främst d sådana fall
då samfälligheten lånar upp medel till anläggningskostnaden på flera

293

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

håll. Varje borgenär kan då betinga sig särskilt bevis beträffande sin
fordran hos sarafälligheten. Självfallet möter inte hinder att, om flera
borgenärers fordringar förfaller ungefär samtidigt, samma person utses
till syssloman och detta oavsett om det sker genom ett eller flera förordnanden.

Även om borgenären genom innehav av beviset har fått garantier för
att samfällighetens vanliga organ, styrelsen, inte kan göra förmånsrätten
gällande till skada för borgenären, skulle det enligt kommitténs
mening föra för långt om sysslomannaförordnande alltid skulle krävas
för åtnjutande av förmånsrätt i det enskilda fallet. Med hänsyn därtill har
i en andra punkt intagits stadgande om rätt för borgenären att medge
undantag från föreskrifterna i paragrafen. Genom att vid exekution styrka
sådant medgivande får styrelsen således befogenhet att själv göra
förmånsrätten gällande utan hinder av att det av inskrivningsdomaren
utfärdade beviset har överlämnats till borgenären.

Remissyttrandena. I fråga om de rättsverkningar som följer av innenavet
av inskrivningsdomarens bevis om anteckning rörande förmånsrätten finner
Svea hovrätt den föreslagna konstruktionen omöjlig att tillämpa, om beviset
inte görs till ett verkligt presentationspapper. Den föreslagna förmånsrätten
torde enligt hovrätten få sådan betydelse från kreditsynpunkt att
rättsosäkerhet måste följa av de regler som kommittén förordar. Hovrätten
motsätter sig därför bestämt att förslaget i denna del upphöjs till lag.

Inte heller bankinspektionen finner de ifrågavarande bevisen godtagbara.

Lagberedningen anser det uteslutet, att bevis tillskapas av det slag som
kommittén har föreslagit och avstyrker bestämt hela arrangemanget. Det
ligger enligt beredningen i öppen dag att en ny form av viktiga dokument
inte kan införas på så lösa grunder som här bär skett. Det slags dokument
som kommittén skapat kräver ett nytt regelsystem för vad som skall gälla
vid överlåtelse m. m. Hittills gällande system för skuldebrev o. 1. passar inte.
Med beredningens alternativ för förmånsrätt förfaller troligen hela frågan.
Lämpligare torde vara, att fordringsägaren får möjlighet att anteckna sitt
innehav av fordran i fastighetsboken. Beredningen hänvisar i detta sammanhang
till 1934 års lag om anteckning om innehav av fordringshandling samt
30 kap. 21 § jordabalksförslaget. Beredningen anmärker vidare, att medan
en vanlig fordringsinteckning vid exekutiv försäljning av fastigheten beaktas
utan bevakning, bevakning måste ske beträffande fordran som åtnjuter
förmånsrätt på grund av bevis som det här är fråga om. Riskerna för rättsförlust
framstår enligt beredningen som uppenbara.

Departementschefen. Med hänsyn till att samfällighetens borgenäier inte
har möjlighet att själva träda i kontakt med fastighetsägarna behövs särskilda
regler för att säkerställa att medel, som samfälligheten tar ut un -

294 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

der åberopande av den särskilda förmånsrätten, verkligen kommer borgenären
till godo. Säkerhet för att så sker kommer självfallet ofta att betingas
som ett villkor för kredit till samfälligheten och nödvändiggörs även av
att lagstiftningen i fråga om banker och vissa andra kreditinrättningar
uppställer krav på säkerhet av viss beskaffenhet. Enligt reglerna i förevarande
paragraf i kommitténs förslag kan borgenären under vissa förutsättningar
utverka förordnande för syssloman att vid uttaxering för samfällighetens
räkning åberopa förmånsrätten och överlämna influtna medel
till borgenären. Samfällighetens vanliga organ är då i motsvarande
mån förhindrade att göra förmånsrätten gällande. Som förutsättning bär
uppställts att samfälligheten till borgenären har överlämnat av inskrivningsdomaren
utfärdat bevis om den anteckning som enligt 2 § förmånsrättslagen
skall ske om samfällighetens önskan att åtnjuta förmånsrätten.
Beviset har dock inte konstruerats som en bärare av rättighet och dess
företeende utgör således inte villkor för att borgenären skall äga ensam
föranstalta om att förmånsrätten görs gällande. Detta innebär att borgenären
även på annat sätt kan visa att beviset har överlämnats.

Enighet synes råda om behovet av att borgenär i vissa fall får garanti för
att medel, som vid exekution har härflutit ur fastighet med utnyttjande av
den särskilda förmånsrätten, verkligen kommer honom till godo. Den kritik
som i några yttranden har riktats mot att borgenärens rätt att råda över
förmånsrättens utövning görs beroende av att det av inskrivningsdomaren
utfärdade beviset överlämnas till honom visar emellertid att den av kommittén
föreslagna ordningen inte är lämplig för att skapa sådan garanti.
Med hänsyn till förmånsrättens betydelse från ekonomisk synpunkt är det
nämligen nödvändigt att, om befogenheten att föranstalta om rättighetens
utövning skall knytas till viss handling, dennas verkningar i olika hänseenden
regleras uttömmande. Detta kräver dock att det införs särskilda
regler, som skulle komplicera lagstiftningen avsevärt. Vidare kan med visst
fog göras gällande, att det med hänsyn till de av inskrivningsdomaren utfärdade
bevisens primära funktion ter sig egendomligt, att dessa bevis förlänas
de rättsverkningar som kommittén åsyftar. Dessa rättsverkningar
skulle inte heller komma att framgå av bevisens lydelse. Detta kan ge upphov
till rättsosäkerhet.

Det anförda föranleder mig att undersöka möjligheterna att på annat sätt
åstadkomma en motsvarande garanti för borgenären. Som en utväg erbjuder
sig härvid den i ett yttrande framförda tanken att låta en på borgenärens
yrkande gjord anteckning i fastighetsboken om fordringsinnehavet vara avgörande
för rådigheten över förmånsrätten. Att på detta sätt göra rådigheten
beroende av myndighets anteckning kan visserligen medföra viss
tungroddhet. Den ökade belastningen av fastighetsböckerna måste i och för
sig också betraktas som en nackdel. Dessa olägenheter bör emellertid enligt
min mening få vika för den ökade klarhet om reglernas innebörd som

295

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

vinns genom anordningen. Jag förordar därför sådan ändring av paragrafen
att åsyftad rättsverkan knyts till att borgenären på yrkande blivit antecknad
som innehavare av fordringen i fastighetsboken för varje i samfälligheten
ingående fastighet. I övrigt synes den av kommittén föreslagna
anordningen kunna godtas. I fråga om rättsverkningarna kan i detta sammanhang
erinras om den av mig förordade kompletteringen av 25 § tredje
stycket i förslaget till lag om vissa gemensamhetsanläggningar med en bestämmelse
av innehåll att bidrag som har utgått med förmånsrätt i förevarande
situation inte ingår bland samfällighetens tillgångar.

Som påpekas i ett remissyttrande kräver åtnjutande av förmånsrätten bevakning
vid exekution. Sådan bevakning är emellertid en förutsättning för
utövandet av samtliga rättigheter enligt 17 kap. 6 § handelsbalken. Någon
anledning att för det här aktuella fallet införa en avvikande ordning föreligger
enligt min mening inte.

4 §•

Paragrafen innehåller vissa bestämmelser angående minskning av förmånsrätt
sbeloppet.

Kommittén. Uttrycklig lagreglering påkallas enligt kommittén i första
hand av frågan om verkan av att tillskott utgått med förmånsrätt. Därvid
erinrar kommittén om att rättigheten enligt allmänna regler kan realiseras
endast genom fastighets försäljning i den ordning utsökningslagen stadgar.
Den utmätningsvis sålda fastigheten blir i köparens hand — sedan denne
har fullgjort sin betalningsskyldighet — fri från bidrag, som har förfallit
till betalning före försäljningsdagen. Det följer av 134 § utsökningslagen.
Dessutom krävs emellertid att ställning tas till trågan, om förmånsrätt skall
få åtnjutas till oförminskat belopp även för framdeles förfallande bidrag.

Med den förmånsrättsliga reglering som gällande rätt tillhandahåller på
vissa angränsande områden torde, uttalar kommittén, anledning där saknas
att begränsa möjligheterna att åtnjuta förmånsrätt i framtiden på den grund
att visst bidrag redan har utgått med företräde framför andra fordringar.
Förmånsrätt för vägsamfällighets bidragsfordringar är sålunda inte inskränkt
till visst belopp men blir å andra sidan gällande endast ett år efter
förfallodagen. Enligt kommitténs förslag kan förmånsrätt i allmänhet tas
i anspråk under avsevärd tid och begränsningen till visst belopp, i regel motsvarande
vad som belöper på fastighet av den beräknade anläggningskostnaden,
skulle uppenbarligen bli utan värde som spärregel för den händelse
samfälligheten skulle vid flera tillfällen äga göra förmånsrätt gällande intill
maximibeloppet. Det är följaktligen, med den konstruktion förmånsrätten
har fått i förslaget, ofrånkomligt att reducera beloppet i samma män
som rättigheten tas i anspråk. Detta kommer också till uttryck i paragrafens
första punkt.

296

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

Paragrafen innehåller vidare en bestämmelse om anteckning i fastighetsbok
om sådan reduktion som här avses. Efter anmälan från auktionsförrättaren
skall sålunda inskrivningsdomaren enligt förslaget i fastighetsboken
göra anteckning därom. Kommittén finner däremot inte anledning att meddela
föreskrift om att anteckning om förmånsrätt skall avföras ur boken
i det fall då fastighet efter utträde ur samfälligheten eller efter dennas upplösning
inte vidare skall häfta för bidrag till samfälligheten.

Remissyttrandena. Lagberedningen uttalar i huvudsak följande. Regeln i
134 § utsökningslagen torde normalt medföra, att fastigheten — oavsett om
köpeskillingen har räckt till betalning för det bevakade beloppet eller inte —
därefter inte belastas till den del bevakning har kunnat ske. Enligt 4 § förmånsiättslagen
skall dock — som en följd av att samfälligheten förfogar
över förmånsrätten under hela dess löptid i den mån betalning inte har
skett efter exekutiv försäljning — inskränkning i beloppet av den förmånsrätt
som får åtnjutas i fastigheten ske bara i den mån bidrag har utgått
genom den exekutiva auktionen. En sådan konstruktion är främmande
för utsökningslagens metodik. Det bör påpekas, att det inte torde vara orealistiskt
att räkna med att vid försäljning av fast egendom i konkurs fordringar
med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken kan bli utan betalning,
t. ex. efter tillämpning av den anslutningsrätt som enligt 114 § utsökningslagen
i konkurs tillkommer bl. a. borgenärer med förmånsrätt enligt
17 kap. 4 § handelsbalken. Risken för att sådana förmånsberättigade tränger
ut borgenärer med sämre förmånsrätt har ofta påvisats. I en av beredningen
nyligen företagen cnquete rörande reformbehovet i fråga om förmånsrättsordningen
har saken ytterligare påtalats från flera håll. Om man i stället
anser, att hela förmånsrättsbeloppet bör bevakas, oavsett hur mycket som är
förfallet, uppstår andra svårigheter. I den mån bevakning har skett torde
enligt reglerna i 134 § utsökningslagen vid utebliven likvid förmånsrätten i
motsvarande mån böra upphöra. I den mån däremot betalning erhålls står
det i vida fältet, vartill betalningen skall användas i den mån den inte för
stunden motsvaras av någon gäld som skall likvideras. Kommittén torde
avse, att en bevakning av sådan omfattning inte behövs, eftersom förmånsi
ätten skall kvarsta oförändrad i den mån reglerna i 4 § förmånsrättslagen
inte föranleder annat. I viss utsträckning kan självfallet vid auktionen sådana
upplysningar beträffande samfälligheten lämnas av auktionsförrättaren
att ovissheten om förmånsrättens reella belastningsvärde minskas. Det
förefaller dock inte sannolikt, att därigenom nackdelarna av förmånsrättens
säregna konstruktion skall kunna elimineras. Beredningen anser att,
om förmånsrätt skall finnas intill ett visst kapitalbelopp, detta belopp bör
vid exekutiv auktion vara fixt och utgå i sin helhet. En köpare måste försiktigtvis
räkna med belastning intill kapitalbeloppet och detta kommer därför
under alla omständigheter att dra ned köpeskillingen. Det synes vara att

297

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 ur 1966

föredra, att hela beloppet tas upp i borgenärsförteckningen och får utgå kontant
i avräkning på fastighetens andel i samfällighetens skuld, om köparen
inte får överta betalningsansvaret. För att genomföra ett sådant system måste
emellertid utsökningslagen omarbetas och ändringar vidtas i kommitténs
huvudförslag. Kommittén har inte beaktat det fallet att ersättning utfaller
vid expropriation eller liknande förfarande som rör ansluten fastighet. Det
är svårt att se, hur man här skall kunna åstadkomma någon rationell ordning
med kommitténs förslag. Om förmånsrätten tillkommer samfälligheten
frågar man sig sålunda, hur pengarna skall användas. Spörsmålen bör klargöras.

Av vad som anförts i det föregående framgår, att några remissorgan uttrycker
önskemål om kompletterande bestämmelser, enligt vilka anteckning
om förmånsrätt kan avföras ur fastighetsboken.

Departementschefen. I likhet med kommittén anser jag att de föreslagna
begränsningarna i fråga om förmånsrättens utövning gör det nödvändigt
med en kompletterande regel enligt vilken förmånsrättsbeloppet skall
minskas i samma mån som bidrag utgår med förmånsrätt. Bestämmelsen
i 134 § utsökningslagen — enligt vilken fastighet i köparens hand blir
fri från bidrag, som har förfallit till betalning före försäljningsdagen —
innebär emellertid, att verkan av exekutionen inträder oavsett om bevakning
har skett eller inte. Förmånsrättsbeloppet bör därför minskas med det
förfallna bidragets storlek även när bevakning har underlåtits och bidraget
därför inte bär utgått ur fastigheten. Jag vill således förorda sådan
jämkning av lagtexten att den ifrågavarande minskningen görs beroende
endast av att fastighet, som häftar för förmånsberättigat bidrag, har
sålts på exekutiv auktion som har vunnit laga kraft. Härav följer också, att
jag inte är beredd att tillmötesgå lagberedningens önskemål om att förmånsrätten
genom exekution skall upphöra även till den del den inte
motsvarar förfallet bidrag till samfälligheten.

Vad angår spörsmålet om vilken inverkan tvångsförvärv av fastighet
får på förmånsrätt i fastigheten kan hänvisas till bestämmelse i 49 § andra
stycket expropriationslagen. Enligt denna förändras inte fastighets ansvar
för fordringar med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § första stycket handelsbalken
genom expropriationen. På grund av hänvisningar gäller nämnda
regel i expropriationslagen även tvångsförvärv enligt viss annan lagstiftning.

Jag är ense med kommittén om att problemet om att avföra förmånsrättsanteckning
ur fastighetsboken inte bör tas upp i detta sammanhang
såvitt gäller situationer, där förmånsrätten upphör efter fastighets utträde
eller samfällighets upplösning. Frågan om anteckningens borttagande
får emellertid avsevärt större räckvidd om man — utanför exekutionsfallens
ram — godtar tanken på att förmånsrättsbeloppet skall kunna

10f Ilihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 128

298

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

nedbringas redan med anledning av att samfällighetens behov av ifrågavarande
säkerhet minskas och delägarnas behov av större kreditutrymme
för annat ändamål ökas. Av vad jag har anfört i den allmänna motiveringen
framgår att de olägenheter som kan uppkomma för den händelse förmånsrättsbeloppet
består oförändrat under förmånsrättens hela giltighetstid
enligt min mening bör undanröjas genom att ge samfälligheten
möjlighet att få till stånd en reduktion av förmånsrättens belopp. Jag förordar,
att bestämmelser i detta ämne tas upp i ett andra stycke av förevarande
paragraf.

I den mån samfällighetens styrelse gör anmälan därom skall inskrivningsdomaren
enligt förslaget sålunda i fastighetsboken anteckna beslut som
styrelsen fattat om minskning av förmånsrättsbeloppet i de olika fastigheterna.
Eftersom samfälligheten inte rimligen bör kunna åstadkomma sådan
minskning till skada för borgenär, som enligt 3 § har tillerkänts rådighet
över förmånsrättens utövning, förutsätter inskrivningsdomarens anteckning
att borgenären har samtyckt till åtgärden. Förslaget innebär att samfällighetens
beslut i princip skall vara avgörande för den omfattning i vilken reduktionen
skall ske. För att undvika att inskrivningsdomarens medverkan
påkallas för mindre väsentliga jämkningar uppställs krav på att nedsättningen
skall avse minst en femtedel av det ursprungliga förmånsrättsbeloppet
i varje fastighet. Vidare fordras att minskningen berör samtliga fastigheter
likformigt i den meningen att den står i samma förhållande till det
ursprungliga beloppet i var och en av fastigheterna. Härigenom erhålls en
motsvarighet till det krav på likformighet som enligt 2 § andra punkten
gäller anmälan om utnyttjande av förmånsrätt. Hänsyn skall vid beräkningen
inte tas till reduktion enligt paragrafens första stycke på annat sätt än
att förmånsrättsbeloppet efter minskning enligt andra stycket självfallet
aldrig kan överstiga vad som återstår efter reduktion av förstnämnda slag.

5 §.

Enligt denna paragraf likställs bl. a. tomträtt i princip med fastighet vid
tillämpning av förevarande lagförslag.

Kommittén. Har i fastighet upplåtits tomträtt som blivit inskriven eller är
det fråga om sådan rätt till ofri tomt i stad som anses utgöra fast egendom,
skall enligt 1 § tredje stycket i den föreslagna lagen om vissa gemensamhetsanläggningar
vad som föreskrivs i lagen om fastighet äga motsvarande
tillämpning på rättigheten. För att uppnå överensstämmelse i detta hänseende
mellan huvudförslaget och förslaget till förmånsrättslag har kommittén
i en första punkt av förevarande paragraf tagit upp en bestämmelse,
som såvitt avser förmånsrättens objekt likställer de nyssnämnda
särskilda rättigheterna med fastighet.

Andra punkten föranleds av den konkurrenssituation som uppkommer
genom att såväl bidrag till samfälligheten som tomträttsavgäld till

299

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

fastighetsägaren utgår med samma förmånsrätt. Eftersom avgälden ingår
i tomträttens innehåll och för övrigt underlåtenhet att betala avgälden inte
får utgöra anledning för ägaren att häva tomträttsavtalet, bör avgälden enligt
kommitténs mening utgå framför övriga anspråk av hithörande karaktär.
Kommittén föreslår därför, att samfälligheten skall åtnjuta förmånsrätt
efter den jordägaren tillkommande förmånsrätten för avgäld.

Departementschefen. Mot innehållet i kommitténs förslag i denna del finner
jag inte anledning till erinran. Vissa redaktionella jämkningar har gjorts.

3)—5) Förslag till följdändringar i lagstiftningen om vissa kreditinstitut

Kommittén. Den föreslagna särskilda förmånsrättskonstruktionen utgör
enligt kommitténs mening i och för sig tillräcklig säkerhet för samfälligheten
och därmed i flertalet fall även när det gäller dess möjligheter att
erhålla kredit. På grund av speciella föreskrifter i annan lagstiftning är
dock rätten att bevilja lån inskränkt beträffande vissa kreditinstitut. Dessa
inskränkningar kan enligt vad kommittén påpekar verka i två riktningar.
Enligt åtskilliga bestämmelser får lån över huvud inte beviljas utan
att säkerhet av konventionellt slag —- inteckning eller borgen — ställs. I
andra fall finns tämligen restriktiva regler om längsta lånetid och om
skyldighet för långivaren att vid lämnande av långfristiga lån göra förbehåll
om rätt att uppsäga lånet före lånetidens utgång. Dessa inskränkningar
skulle komma att drabba även samfälligheter av här ifrågavarande
slag och föranleda att dessa blev hetagna möjligheterna att utnyttja
huvuddelen av lånemarknaden. En svårighet uppkommer genom att den
panträtt som enligt den föreslagna förmånsrättslagen skall gälla i de anslutna
fastigheterna inte tillkommer borgenären utan samfälligheten, låt
vara att rättigheten är avsedd att i praktiken säkerställa även borgenären.
Emellertid anvisar 3 § förmånsrättslagen en metod, genom vilken borgenären
kan tillförsäkras ensamrätt att få till stånd uttaxering av samfällighets
bidragsfordran med åtnjutande av förmånsrätten. Denna anordning
synes utgöra ett minst lika starkt skydd för borgenären som en
säkerhet av konventionellt slag. Kommittén föreslår därför komplettering
av den för vissa kreditinstitut gällande lagstiftningen med regler, enligt
vilka det angivna tillvägagångssättet likställs med säkerhet av gängse
beskaffenhet.

Remissyttrandena. Förslaget föranleder i dessa delar inte några erinringar.

Hyresgästernas riksförbund framhåller, att de föreslagna ändringarna
angående kreditinstituten innebär en nödvändig anpassning till en pågående
utveckling så att instituten även framgent kan fylla sina uppgifter
som kreditgivare till bostadsbyggandet.

300

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

Departementschefen. Av vad jag har anfört i anslutning till 3 § i den särskilda
förmånsrättslagen framgår, att samfällighets borgenärer enligt min
mening bör genom att i fastighetsboken bli antecknade som fordringshavare
lå möjlighet att avgöra huruvida samfällighetens förmånsrätt skall kunna
göras gällande eller inte. Den av mig föreslagna kompletteringen i 25 § tredje
stycket i förslaget till lag om vissa gemensamhetsanläggningar innebär, att
borgenär som skyddat sig genom sådan anteckning kan förhindra att belopp
som uttaxerats för betalning av hans fordran och som tas ut ur fastigheten
med förmånsrätt tillfaller övriga borgenärer. De garantier som bereds borgenär
härigenom får anses erbjuda minst samma skydd som säkerhet på grund
av inteckning. Såvitt angår de inskränkningar som för affärsbanker, sparbanker
och vissa andra kreditinstitut gäller beträffande rätten att bevilja
lån utan säkerhet anser jag därför det av kommittén föreslagna tillvägagångssättet
böra likställas med ställande av säkerhet av konventionellt sias.
Jag ansluter mig således till kommitténs ståndpunkt i detta hänseende. De
av kommittén föreslagna ändringarna i sparbankslagstiftningen kräver viss
omarbetning med anledning av att bestämmelserna för sparbanker om pantsäkerhet
som förutsättning för beviljande av lån med längre uppsägningstid
än sex månader har ändrats. Förslagen till ändringar beträffande hypoteksinstituten
behöver inte tas upp nu, eftersom lagrådsgranskning inte är erforderlig
i denna del. Jag har för avsikt att närmare behandla de frågor som
uppkommer beträffande de avsedda hypoteksinstituten i samband med att
jag anmäler lagrådets utlåtande i ärendet.

Hemställan

I enlighet med vad som anförts i det föregående har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till

1) lag om vissa gemensamhetsanläggningar;

2) lag om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsan
läggn ingår;

3) lag angående ändrad lydelse av 56 § lagen den 31 mars 1955 (nr 183)
om bankrörelse;

4) lag angående ändrad lydelse av 28 § lagen den 3 juni 1955 (nr 416)
om sparbanker;

5) lag angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 25 maj 1956 (nr 216)
om jordbrukskasserörelsen.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som
bilaga l1.

1 Ur bilagan har uteslutits förslagen under 3) — 5). Ändringsförslaget under 3) är likalydande
med det vid propositionen fogade förslaget. Ändringarna i förslagen under 4) och 5) är likalydande
med de ändringar i 28 § tredje stycket lagen om sparbanker och 37 § tredje stycket
lagen om jordbrukskasserörelsen som upptagits i de vid propositionen fogade förslagen. Vissa
redaktionella jämkningar har dock företagits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966 SOI

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen inåtte
för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Stig Granqvist

302

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

Bilaga 1

1) Förslag
till
Lag

om vissa gemensamhetsanläggningar

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser
1 §•

Enligt denna lag får inrättas parkeringsanläggning, förbindelseled, gårdsutrymme,
lekplats, anordning till skydd mot grundvatten, ledning, värmeanläggning,
tvättstuga eller därmed jämförlig anläggning av stadigvarande
betydelse för två eller flera fastigheter.

Lagen gäller ej anläggning för vattenförsörjning eller avlopp och ej heller
annan anläggning som enligt särskilda bestämmelser får inrättas gemensamt
för fastigheter efter domstols eller annan myndighets prövning.

Lagens bestämmelser om fastighet äga motsvarande tillämpning på tomträtt
som är inskriven och på sådan rätt till ofri tomt i stad som utgör fast
egendom. Som ägare anses innehavaren av rättigheten. I fråga om upplåtelse
av utrymme för anläggning och ersättning med anledning därav likställes
område som ej ingår i fastighetsindelningen med fastighet. Den som
innehar fastighet med fideikommissrätt och annan som utan vederlag besitter
fastighet på grund av testamentariskt förordnande utan att äganderätten
tillkommer någon anses vid lagens tillämpning som fastighetens ägare.

2 §.

År anläggningen av synnerlig vikt för ändamålsenligt utnyttjande av fastighet
inom stadsplan eller byggnadsplan, skall fastigheten även utan ägarens
samtycke anslutas till anläggningen, om ägaren till annan fastighet
som skall anslutas begär det eller biträder förslag därom.

Kan anläggning ej utan avsevärd merkostnad eller olägenhet utbyggas
annat än i ett sammanhang, skall på begäran av ägaren till fastighet som
skall anslutas eller på förslag som biträdes av ägaren till sådan fastighet anslutas
även annan fastighet inom stadsplan eller byggnadsplan än som
avses i första stycket, om anläggningen kan antagas inom nära förestående
lid bli av synnerlig vikt för fastighetens ändamålsenliga utnyttjande eller
om det är uppenbart att anslutning senare blir av synnerlig vikt för fastigheten
och kostnaden med anledning därav ej är oskäligt betungande med
hänsyn till fastighetens ekonomiska bärkraft.

Om anslutning i annat fall än som avses i första eller andra stycket meddelas
bestämmelser i 17 §.

303

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

3 §-

Det utrymme som behöves för anläggning skall upplåtas i fastighet för
vilken anläggningen är avsedd eller annan fastighet, om betydande olagenhet
för fastigheten ej kan antagas uppkomma därigenom. Utrymmet far taöas
i anspråk utan liinder av den rätt till fastigheten som kan tillkomma annan.
Mot fastighetsägarens bestridande får utrymme ej tagas i ansprak i vidare
mån än som fordras för fastighet vilken kan anslutas enligt 2 §.

Även om betydande olägenhet kan antagas uppkomma for fastigheten, tar
utrymme tagas i anspråk utan fastighetsägarens medgivande, om anläggningen
fordras för bebyggelse av större omfattning eller annan bebyggelse
av väsentlig betydelse från allmän synpunkt samt anläggningen icke kan
utföras på annat sätt utan att kostnaden ökas avsevärt.

4 §-

Ägaren till fastighet, i vilken utrymme för anläggning upplåtes, är berättigad
till ersättning för upplåtelsen och för annat intrång, som orsakas fastigheten
genom anläggningens utförande eller begagnande. Aven annan
skada som genom upplåtelsen uppkommer för ägaren skall ersattas. Pa ersättningsbelopp
skall utgå sex procent årlig ränta från den dag da utrymmet
togs i anspråk till dess betalning sker.

Samma rätt till ersättning och ränta tillkommer innehavare av annan

särskild rätt till fastigheten än för fordran.

5 §‘

Anläggning skall förläggas och utföras på sådant sätt att dess ändamål
kan vinnas med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad. Åtgärd
för att underlätta framtida tillbyggnad eller ökat utnyttjande av anläggningen
får vidtagas, om åtgärden föranleder endast ringa merkostnad.

6 §.

Kostnaderna för anläggningens utförande, underhåll och drift fördelas
mellan ägarna till de fastigheter som äro anslutna till anläggningen efter vad
som är skäligt med hänsyn till fastigheternas behov av anläggningen. Kan
uenom mätning eller på liknande sätt bestämmas i vilken omfattning^ anläggningen
under viss tid utnyttjats för varje fastighet, får dock underhålls-och
driftskostnad som belöper på nämnda tid, i den mån det är lämpligt, fördelas
efter varje fastighets utnyttjande av anläggningen.

Bidrag till kostnader som avses i första stycket kunna, enligt vad som
an«es i lagen den 1966 (nr 000) om förmånsrätt för ford ringar

enligt denna lag, utgå ur de anslutna fastigheterna med förmånsrätt.
Sådan förmånsrätt får fastställas att i varje ansluten fastighet galla mtill
belopp som motsvarar den ökning av fastighetens värde anslutningen beräknas
medföra, dock högst vad som belöper på fastigheten av den beräknade
kostnaden för anläggningens utförande, och längst under den tid som anläggningen
med sedvanligt underhåll kan antagas bevara sitt värde väsentligen
oförminskat.

Övergår fastighet till ny ägare, svarar denne med det undantag som loljer
av 26 § andra stycket icke för bidrag som förfallit till betalning innan
han skall tillträda fastigheten eller, om han inropat fastigheten på exekutiv
auktion, före försälj ningsdagen.

304

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

7 §•

Anläggning skall brukas i överensstämmelse med sitt ändamål och de
närmare föreskrifter som meddelas för att vinna detta. Om utnyttjandet av
anläggningen måste begränsas, skall detta ske efter fastigheternas beräknade
behov av anläggningen.

Förrättning
8 §‘

Fråga huruvida anläggning får inrättas enligt denna lag prövas vid förrättning.

Förrättning sker efter ansökan av ägaren till fastighet, som uppges vara
i behov av anläggningen, eller av byggnadsnämnden.

Talan vid förrättningen får föras av ägare till fastighet som saken kan
angå. I fråga om fastighet, i vilken utrymme för anläggningen avses bli
upplåtet, äger även innehavare av annan särskild rätt till fastigheten än för
fordran föra talan i den mån hans rätt beröres.

9 §.

Ansökan om förrättning göres skriftligen hos länsstyrelsen i det län där
fastighet som anläggningen avser är belägen.

Sökanden skall i ansökningen ange den anläggning han önskar få till
stånd.

Är det uppenbart att ansökningen icke kan upptagas till prövning, skall
den omedelbart avvisas.

10 §.

Avvisas ej ansökan om förrättning, förordnar länsstyrelsen förrättningsman.

Till förrättningsman utses person, som äger den kunskap och erfarenhet
som uppdraget kräver samt även i övrigt är lämplig till detta.

11 §•

I den mån förrättningsmannen finner att medverkan av gode män behöves
eller om sakägare påkallar sådan medverkan och oskäligt dröjsmål icke
föranledes därav, skall förrättningsmannen biträdas av två gode män. Dessa
utses av förrättningsmannen bland dem som äro valda till nämndemän eller
agodelningsnämndemän eller till gode män vid förrättningar för fastighetsbildning.
Gode män skola dock ej deltaga i handläggningen beträffande
fråga av förberedande natur eller åtgärd under förrättningen för vilken
deras medverkan uppenbart saknar betydelse.

Bestämmelserna i det följande om förrättningsman äga motsvarande tilllämpning
på gode männen, om annat ej framgår.

Bestämmes att gode män skola medverka, rubbas icke därigenom vad som
dessförinnan beslutats eller verkställts under förrättningen.

12 §''

Förrättningen sker vid sammanträde med sakägarna. Utan sammanträde
fa dock åtgärder av förberedande art vidtagas och beslut meddelas. Förekomma
ej stridiga intressen i saken eller är det uppenbart att anläggningen
icke kan tillåtas, fordras ej sammanträde.

305

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

Vid sammanträde skola sakägarna erhålla tillfälle att utveckla sin talan
och förebringa utredning, som är av betydelse för de vid sammanträdet
behandlade frågorna.

Sammanträdet hålles där fastigheterna äro belägna men får när det kan
ske utan olägenhet hållas på annan plats.

13 §.

Förrättningsmannen skall utreda vilka som äro sakägare och i förrättningsprotokollet
anteckna dem och de förhållanden på vilka deras ställning
som sakägare grundas.

14 §.

Förrättningsmannen skall utreda förutsättningarna för att inrätta den
sökta anläggningen och därvid i lämplig omfattning överlägga med sakägarna.

Möter mot anläggningens inrättande hinder enligt bestämmelserna i det
föregående eller i 17 §, skall förrättningen inställas så snart det kan ske.
I annat fall skall förrättningsmannen hänskjuta ärendet till byggnadsnämnden
för prövning enligt 15 § och därvid lämna förslag till anläggningens
anordnande. Förslaget skall innehålla uppgift om de fastigheter för vilka
anläggningen är avsedd samt sådan beskrivning av anläggningen med angivande
av läge, storlek och beskaffenhet i övrigt som fordras för nämndens
bedömande. Förrättningsmannen äger dock underlåta att lämna sådant
förslag, om han anser att förutsättningar saknas för byggnadsnämndens
medgivande.

15 §.

Strider anläggningen icke mot fastställd plan eller bestämmelser för markens
bebyggande och föranleder den ej heller i övrigt bebyggelse eller markanvändning
som är olämplig från allmän synpunkt, skall byggnadsnämnden
lämna medgivande till anläggningen. Även om denna strider mot plan
eller bestämmelser för markens bebyggande, får sådant medgivande lämnas,
när särskilda skäl föreligga och byggnadsnämnden äger medge avvikelse
från planen eller bestämmelserna enligt vad som i allmänhet gäller.

Talan mot beslut, varigenom byggnadsnämnden vägrat medgivande till
anläggningens inrättande eller vid sådant medgivande fogat villkor som
innefattar avvikelse från förrättningsmannens förslag, föres hos länsstyrelsen
genom besvär. Länsstyrelsen äger icke mot byggnadsnämndens mening
medge anläggningens inrättande i strid mot fastställd generalplan eller stadsplan.

16 §.

Har medgivande enligt 15 § helt eller delvis vägrats, skall förrättningsmannen
inställa förrättningen eller lämna nytt förslag till byggnadsnämnden.

Har medgivande enligt 15 § lämnats, skall förrättningsmannen slutligt
pröva, om anläggningen får inrättas. I beslut om anläggningens inrättande
(anläggningsbeslut) skall anges

1. anläggningens läge, storlek och huvudsakliga beskaffenhet i övrigt;

2. de fastigheter som anslutas till anläggningen;

3. utrymme som upplåtes för anläggningen;

4. ersättning för upplåtelse av utrymme och för annat intrång som ge -

306 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

nom anläggningens utförande eller begagnande orsakas fastighet, i vilken
upplåtelse sker;

5. ersättning för annan skada som genom upplåtelsen uppkommer för
ägaren till fastigheten eller innehavare av annan särskild rätt till denna än
för fordran;

6. den andel som motsvarar varje deltagande fastighets beräknade behov
av anläggningen (andelstal);

7. det högsta belopp för vilket förmånsrätt enligt lagen om förmånsrätt
för fordringar enligt denna lag får åtnjutas i varje fastighet och den längsta
tid under vilken det får ske;

8. för den händelse anläggningen skall vara av begränsad varaktighet,
den tid under vilken den skall bestå;

9. om anläggningen ej skall vara utförd inom fem år efter det att beslutet
vinner laga kraft, den tid inom vilken anläggningen skall utföras.

I anläggningsbeslutet skola föreskrifter meddelas om tillämpningen av
sådan begränsning av anläggningens utnyttjande som avses i 7 §, om skäl
föreligga.

17 §.

Träffas överenskommelse, skall den läggas till grund för anläggningsbeslutet,
om den ej strider mot medgivande enligt 15 § eller innebär att förmånsrätt
får åtnjutas för högre belopp eller längre tid än som anges i 6 §
andra stycket. Berör överenskommelsen fastighet, som häftar för fordran
eller annan rättighet, får överenskommelsen ej läggas till grund för anläggningsbeslutet
utan att innehavaren av sådan fordran eller rättighet godkänt
överenskommelsen eller denna är väsentligen utan betydelse för hans
rätt.

Fastighetsägare äger få sin fastighet ansluten till anläggningen, om anslutningen
ej kan antagas medföra ökad kostnad eller annan olägenhet av
betydelse för övriga fastigheter som skola anslutas. Bestämmelserna i andra
stycket om överenskommelse äga motsvarande tillämpning på sådan anslutning.

18 §.

Förrättningsmannen och särskilt tillkallad sakkunnig äga erhålla skälig
ersättning för sitt uppdrag och ersättning för sina kostnader. Ersättningen
bestämmes vid förrättningen. Gode män erhålla ersättning enligt de bestämmelser
som gälla för gode män vid förrättningar för fastighetsbildning.

Ersättningen utom arvode till förrättningsmannen skall utges av sökanden
i förskott när det påfordras.

Förrättningskostnader som avses i första stycket skola i samband med
anläggningsbeslut fördelas mellan ägarna till anslutna fastigheter i förhållande
till varje fastighets andelstal. Inställes förrättning, skola uppkomna
kostnader betalas av sökanden eller, om byggnadsnämnden påkallat förrättningen,
av kommunen. När det finnes skäligt på grund av särskilda omständigheter,
får förrättningskostnad dock fördelas på annat sätt.

307

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

19 §•

Bestämmelserna i 2 kap. 2 § första stycket, 4, 8, 9 och 11 §§, 3 kap. 1 §,
2 § första stycket och andra stycket första punkten, 3 och 4 §§, 6 § första
stycket, 8, 9 och 13 §§, 16 kap. 2 § samt 18 kap. 3 § första stycket lagen
den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet äga motsvarande
tillämpning på förrättning enligt denna lag. Bestämmelsen i 3 kap. 4 g
fjärde stycket nämnda lag om verkan av sökandens utevaro från törsta
sammanträdet gäller dock ej.

Utöver den rätt som enligt 2 kap. 11 § lagen om delning av jord å landet
tillkommer förrättningsmän och sakkunniga äga dessa i den mån det
behöves för förrättningens utförande erhålla tillträde till byggnad som beröres
av förrättningen.

Om anläggningsbeslut eller beslut om förrättningens inställande icke meddelas
vid sammanträde, skall det meddelas på tid och plats som tillkännagivits
vid sammanträde eller varom sakägarna underrättats skriftligen eller
i annan ordning som bestämts vid sammanträde. Beslutet skall innehålla
underrättelse om vad som skall iakttagas för fullföljd av talan mot beslutet.
Detsamma gäller beslut, som meddelas i samband med avgörande som nu
sagts, och beslut, mot vilket talan föres särskilt.

20 §.

Talan mot beslut som meddelats av förrättningsmän föres genom besvär
hos ägodelningsrätten. Om fastigheterna ligga inom flera domkretsar, föres
talan "hos den ägodelningsrätt som förrättningsmannen angivit i meddelad
fullfölj dshänvisning. Klagande skall inge besvär sinlaga till ägodelningsdomaren
inom trettio dagar från den dag då anläggningsbeslutet meddelades
eller förrättningen inställdes eller, när särskilt beslut meddelats om ogillande
av jäv mot förrättningsmän eller tillkallande av sakkunnig eller i
fråga om förskjutande av ersättning till förrättningsmän eller sakkunnig,
då beslutet meddelades.

Byggnadsnämnd äger föra talan mot anläggningsbeslut under åberopande
av att beslutet strider mot avgörande i fråga som avses i 15 § liksom mot
beslut varigenom kommunen ålagts skyldighet att ersätta kostnad för inställd
förrättning som påkallats av nämnden.

I fråga om förfarandet i målet och talan mot beslut som meddelas i detta
gälla i tillämpliga delar bestämmelserna om klagan över avslutat laga skifte.
Avse besvären beslut om ogillande av jäv mot förrättningsmannen, äga
bestämmelserna i 21 kap. 29 § andra stycket och 50 § lagen om delning av
jord å landet motsvarande tillämpning. Mot ägodelningsrätts beslut i dit
fullföljd fråga om tillkallande av sakkunnig får talan ej föras.

Samfällighet

21 §.

De fastigheter för vilka anläggning skall vara gemensam utgöra en samfällighet
för anläggningens utförande, underhåll och drift samt för ombesörjande
av övriga angelägenheter som röra anläggningen.

Varje fastighets delaktighet i samfälligheten är förenad med äganderätten
till fastigheten och får ej överlåtas för sig. Anläggningen hör till fastigheterna.

308

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

22 §.

Samfällighet^! förvaltas av fastighetsägarna efter vad de gemensamt bestämma.
Om de fastigheter som ingå i samfälligheten ej äro i samma ägares
hand, skall dock på fastighetsägares begäran styrelse utses för handhavande
av samfällighetens angelägenheter. För sådant fall gälla bestämmelserna
nedan i denna paragraf och i 23—34 §§.

Styrelsen består av en eller flera ledamöter och utses av fastighetsägarna
på samfällighetsstämma. Fastighetsägarna äga skilja styrelseledamot från
hans uppdrag före utgången av den tid för vilken han blivit utsedd.

När styrelse utses första gången, skola fastighetsägarna bestämma den
firma under vilken verksamheten skall bedrivas. Firman skall uttrycka samfällighetens
ändamål och vara lämplig i övrigt samt tydligt skilja sig från
andra förut anmälda eller registrerade firmor.

23 §.

Anmälan om styrelseval skall göras till länsstyrelsen i det län där samfällighetens
styrelse enligt beslut på samfällighetsstämma skall ha sitt säte.
Styrelsen får ej ha sitt säte utanför det län där fastigheterna eller större
delen av dem är belägen. Vid anmälan skall fogas styrkt avskrift av anläggningsbeslutet
jämte bevis, att beslutet vunnit laga kraft, samt av stämmoprotokoll
utvisande vem eller vilka som utsetts till styrelse, den ort där
styrelsen skall ha sitt säte och samfällighetens firma. Sker ändring i något
av dessa förhållanden, skall detta anmälas på samma sätt.

Sedan anmälan om styrelseval enligt första stycket skett första gången,
äger endast styrelsen företräda samfälligheten i förhållande till tredje man.
Styrelsen äger utse särskild firmatecknare, om ej fastighetsägarna beslutat
annat på samfällighetsstämma. Bemyndigande att teckna firma kan av
styrelsen återkallas när som helst. Styrelsen skall till länsstyrelsen anmäla
särskilt utsedd firmatecknare och återkallelse av bemyndigande att teckna
firma.

24 §.

Styrelseledamot äger ej taga befattning med angelägenhet, vari han äger
ett väsentligt intresse som strider mot samfällighetens.

25 §.

Om fastighetsägarna ej besluta annat, uttaxeras deras bidrag genom att
styrelsen årligen upprättar och på samfällighetsstämma ger fastighetsägar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966 309

na del av debiteringslängd, upptagande det belopp som skall uttaxeras, vad
därav belöper på varje fastighetsägare och tiden för inbetalningen.

Förslå ej tillgängliga medel till betalning av klar och förfallen skuld för
vilken samfälligheten svarar, åligger det styrelsen att ofördröj ligen upprätta
och på stämma ge fastighetsägarna del av särskild debiteringslängd
samt att omedelbart uttaga vad som fordras.

Försumma styrelsens ledamöter vad som åligger dem enligt andra stycket,
äro de solidariskt ansvariga för skulden. Är försummelsen uppenbar,
skall länsstyrelsen på borgenärens yrkande förordna syssloman att debitera
och uttaga erforderligt belopp. Även om sådan försummelse ej föreligger,
skall syssloman förordnas när det fordras för att förmånsrätt för
skulden enligt lagen om förmånsrätt för fordringar enligt denna lag skall
kunna göras gällande. Bidrag som utgått med förmånsrätt ingår ej bland
samfällighetens tillgångar, om förmånsrätten kunnat göras gällande på
borgenärens föranstaltande. Syssloman äger av samfälligheten uppbära arvode,
som bestämmes av länsstyrelsen.

26 §.

Anser fastighetsägare att den uttaxering eller fördelning som verkställts
enligt 25 § ej överensstämmer med lag eller med beslut som fattats med
stöd därav, äger han väcka talan om rättelse inom fyra veckor från den dag
då debiteringslängden framlades på stämma. Om rätten ej förordnat annat,
får debiterat och till betalning förfallet belopp uttagas enligt utsökningslagens
bestämmelser om fordran för vilken betalningsskyldighet ålagts genom
dom som äger laga kraft.

Kan bidrag som påförts fastighetsägare enligt debiteringslängd ej uttagas
hos honom, fördelas bristen mellan övriga fastighetsägare i förhållande
till deras inbördes bidragsskyldighet. Brist från fastighet som övergått på
ny ägare annorledes än genom försäljning på exekutiv auktion får dock uttagas
hos övriga fastighetsägare endast om den ej kan uttagas hos den nye
ägaren samt avser bidrag som förfallit inom ett år innan denne skolat tillträda
fastigheten och ej får utgå med förmånsrätt i fastigheten enligt lagen
om förmånsrätt för fordringar enligt denna lag. Inbetalas bidraget helt eller
delvis från den fastighet vars ägare det påförts i debiteringslängden, skall
det influtna beloppet tillgodoräknas ägarna till de fastigheter, från vilka
bristen täckts, i förhållande till vad som utgått från varje fastighet.

27 §.

Fastighetsägares rätt att deltaga i handhavandet av samfällighetens angelägenheter
utövas på samfällighetsstämma.

Den som underlåtit att i rätt tid fullgöra sin bidragsskyldighet får deltaga
i förhandlingarna men äger ej rösträtt, innan han fullgjort vad han
eftersatt.

Fastighetsägare eller annan får icke, själv eller genom ombud eller som
ombud, deltaga i behandling av angelägenhet, vari han äger ett väsentligt
intresse som strider mot samfällighetens.

28 §.

310

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

Finnes ej styrelse eller underlåter styrelsen att utfärda kallelse till stämma
i enlighet med vad som kan ha bestämts därom, skall länsstyrelsen på
anmälan av fastighetsägare utlysa stämman. Om minst en femtedel av
samtliga röstberättigade fastighetsägare, med uppgift på de ärenden som
skola behandlas, hos styrelsen påfordrar att stämma hålles, skall styrelsen
inom en vecka utfärda kallelse. Sker det ej, skall länsstyrelsen på anmälan
av fastighetsägare utlysa stämma.

På fastighetsägares begäran skall förrättningsmannen i samband med
förrättningens slutförande hålla sammanträde med fastighetsägarna för
utseende av styrelse. Sådant sammanträde anses som stämma. Beslut som
fattas därvid gäller dock endast under förutsättning att anläggningsbeslutet
vinner laga kraft eller ändå kan verkställas.

29 §.

Varje röstberättigad fastighetsägare, som själv eller genom ombud är
närvarande på samfällighetsstämma, äger rösträtt i förhållande till det
för hans fastighet bestämda andelstalet. Dock får ej någons röstetal överstiga
en femtedel av det sammanlagda röstetalet för samtliga på stämman
närvarande röstberättigade fastighetsägare.

Som stämmans beslut gäller den mening som erhållit det högsta röstetalet,
om ej fastighetsägarna för visst fall bestämt annat. Vid lika röstetal avgöres
val genom lottning och gäller i andra frågor den mening som biträdes
av de flesta röstande eller, vid lika antal röstande, av ordföranden.

Över beslut som fattas på stämma skall genom styrelsens försorg föras
protokoll, vilket skall hållas tillgängligt för fastighetsägarna senast två veckor
efter stämman.

30 §.

Styrelsen är skyldig att på samfällighetsstämma lämna de upplysningar
om samfällighetens verksamhet som fastighetsägare begär och som kunna
vara av betydelse för fastighetsägarna.

31 §.

Anser styrelseledamot eller fastighetsägare, att beslut som fattats på
samfällighetsstämma icke tillkommit i behörig ordning eller av annat
skäl strider mot lag eller mot anläggningsbeslutet, äger han vid rätten föra
talan mot stämmobeslutet. Grundas talan på att beslutet icke tillkommit i
behörig ordning eller att det på annat sätt kränker endast fastighetsägares
rätt, skall talan väckas inom fyra veckor från beslutets dag vid påföljd att
beslutet eljest är gällande.

När talan väckts, äger rätten förordna att beslutet tills vidare ej får verkställas.

Dom, varigenom stämmobeslut upphävts eller ändrats, gäller även för
fastighetsägare som ej fört talan.

32 §.

Angående skyldighet för styrelseledamot, likvidator eller annan som ägt
företräda samfälligheten eller revisor eller fastighetsägare att ersätta ska -

311

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år W66

da, som vållats samfälligheten, fastighetsägare eller tredje man, samt angående
talan om sådan ersättning äger vad som för motsvarande fall är
föreskrivet i fråga om ekonomisk förening tillämpning.

33 §.

Skall styrelse utses men har det ej skett eller har styrelseledamot avgått
eller hans uppdrag i annat fall upphört och är styrelsen icke beslutför ändå,
äger länsstyrelsen på yrkande av någon vilkens rätt är beroende av att behörig
styrelse finnes förordna syssloman att antingen ensam eller jämte de styrelseledamöter
som kunna finnas handha samfällighetens angelägenheter
och företräda samfälligheten såsom styrelse.

Handhas samfällighetens angelägenheter på sådant sätt att anläggningen
icke kan utnyttjas i den omfattning anläggningsbeslutet anger, äger länsstyrelsen
på begäran av fastighetsägare eller annan vilkens rätt är beroende
därav förordna syssloman att omhänderha förvaltningen. Sådant förordnande
får meddelas endast om sökanden visar att stämmobeslut påkallats
i syfte att åstadkomma rättelse utan att sådan likväl kommit till stånd inom
skälig tid. Underlåtes åtgärd, som fordras för alt undvika betydande skada
eller olägenhet, kan likväl syssloman förordnas omedelbart, om stämmobeslut
ej kan avvaktas med hänsyn till sakens brådskande beskaffenhet. Under
samma förutsättning äger utmätningsmannen på framställning av syssloman
meddela erforderlig handräckning.

Syssloman äger av samfälligheten uppbära arvode, som bestämmes av
länsstyrelsen.

34 §.

Kallelse och annat meddelande anses ha kommit till fastighetsägares kännedom,
om handlingen avlämnats på posten i betalt brev, ställt till
fastighetsägarens vanliga adress eller till hans fastighet om annan adress ej
är känd.

Verkställighet m. m.

35 §.

Beslut, som meddelats av förrättningsman och som vunnit laga kraft, får
med iakttagande av bestämmelserna i det följande verkställas såsom lagakraftvunnen
dom.

Ha besvär anförts mot anläggningsbeslut i fråga om upplåtelse av utrymme
för anläggningen eller om ersättning för sådan upplåtelse, äger ägodelningsrätten
förordna, att beslutet skall lända till omedelbar efterrättelse
utom beträffande ersättningen. Sådant förordnande får meddelas endast på
yrkande av någon som förhinder sig att dels förskjuta den ersättning som
kan komma alt bestämmas för upplåtelsen jämte ränta och dels vid bifall
till anförda besvär ersätta skada till följd av att beslutet verkställts samt
därjämte ställer betryggande säkerhet för förskottet och ersättningen för
skada. Om den som kan äga rätt till ersättning medger det, får dock utrymme
tagas i anspråk utan hinder av att förbindelse ej lämnas för honom
tillkommande ersättning.

Förordnande enligt andra stycket får meddelas utan huvudförhandling.
Innan förordnandet meddelas, skola sakägarna erhålla tillfälle att yttra sig.
Ägodelningsrätlen skall i samband med målets avgörande pröva, om förordnandet
alltjämt skall bestå. Talan mot ägodelningsrättens beslut under

312

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

rättegången i fråga som avses här föres särskilt. Mot hovrättens beslut i frågan
får talan ej föras.

36 §.

Ersättning enligt 4 § jämte ränta skall erläggas inom tre månader efter
det att anläggningsbeslutet vunnit laga kraft och utges till den ersättningsberättigade,
om annat ej följer av andra stycket nedan.

, Häftar fastighet på vilken anläggningen skall inrättas för fordran, skall
förrättningsmannen eller, när anläggningsbeslutet meddelats av domstol,
denna förordna att sådan ersättning som enligt 4 § utgår för upplåtelse av
utrymme till anläggningen och annat intrång genom anläggningens utförande
eller begagnande jämte ränta skall nedsättas hos länsstyrelsen för fördelning.
Detta gäller dock icke, om ersättningens utbetalande till den därtill
berättigade medgivits av samtliga fordringshavare eller är väsentligen
utan betydelse för dem. I fråga om ordningen för och verkan av fördelningen
äga bestämmelserna om upplåtelse av nyttjanderätt eller servitutsrätt
enligt lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation motsvarande
tillämpning. Har förordnande om nedsättning meddelats men fördelning
ännu ej skett, utgör förordnandet ej hinder mot utbetalning till den ersättningsberättigade,
om medgivanden från fordringshavarna företetts hos länsstyrelsen.

Innan ersättning till fullo erlagts i föreskriven ordning, får upplåtet utrymme
ej tillträdas utan att den vilkens rätt beröres lämnat medgivande
därtill eller förordnande meddelats enligt 35 § andra stycket.

37 §.

Har ersättning för upplåtet utrymme ej erlagts i föreskriven ordning inom
ett år efter det att anläggningsbeslutet vunnit laga kraft, är beslutet förfallet.

Anläggningsbeslut är likaledes förfallet, om anläggningen ej utförts inom
fem år efter det att beslutet vunnit laga kraft eller inom den längre tid som
bestämts i anläggningsbeslutet. Har ersättning enligt 4 § erlagts, behöver
den ej återbetalas på den grund att anläggningsbeslutet sålunda förfaller.
Vid förrättning, som begärts före tidens utgång, får dock anstånd med anläggningens
utförande medges för ytterligare högst fem år. Tid för talan
mot beslut i fråga som avses här räknas från dagen för beslutet.

38 §.

Angående anläggningsbeslut, som vunnit laga kraft eller som ändå får
verkställas, skall på anmälan göras anteckning i fastighetsboken för varje
fastighet som beröres av beslutet. Har beslutet förfallit eller av annan anledning
upphört att gälla, skall även detta på anmälan antecknas.

Verkan av ändrade förhållanden
39 §.

Inträda, sedan anläggningsbeslut vunnit laga kraft, ändrade förhållanden
av beskaffenhet att i väsentlig mån inverka på fråga, som avgjorts genom
beslutet, kan frågan med iakttagande av bestämmelserna i det följande
upptagas till prövning vid ny förrättning.

Vid den nya förrättningen får vid bedömande av fråga om fastighets

313

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

fortsatta anslutning till anläggningen eller om minskning av fastighets
andelstal hänsyn ej tagas till sådan ändring av fastighetens bebyggelse eller
användning som kan antagas ha skett i syfte att erhålla utträde eller nedsättning
av fastigheten åvilande bidragsskyldighet. För ändring, som icke
påverkar bebyggelsens utformning eller markanvändningen i övrigt, fordras
ej byggnadsnämndens medgivande enligt 15 §.

40 §.

Beslutas ändring angående vilka fastigheter som skola ingå i samfälligheten,
skall vid den nya förrättningen prövas, om samfälligheten skall bestå
med den beslutade ändringen eller om den skall upplösas och ny samfällighet
bildas.

41 §.

Skall i samfälligheten ingå fastighet som icke deltagit förut, är fastighetens
ägare skyldig att i förhållande till övriga fastighetsägare bidraga med
en efter fastighetens andelstal bestämd del av värdet av anläggningen och
tillgångarna i samfälligheten, om annat ej överenskommits. Anläggningens
värde skall därvid uppskattas med hänsyn till kostnaden för anläggningens
utförande efter skäligt avdrag för förslitning och minskad användbarhet.

Fastigheten svarar intill beloppet av bidraget enligt första stycket för de
förbindelser som åvila samfälligheten. Beloppet av fastighetens ansvarighet
skall fastställas vid förrättningen. Är bidragsbeloppet större än förbindelserna,
skall fastighetens ägare utge tillskott till övriga fastighetsägare med
överskjutande belopp.

42 §.

Skall i annat fall än som avses i 43 § fastighet ej längre vara ansluten
till anläggningen, prövar förrättningsmannen med hänsyn till omständigheterna
huruvida och med vilket belopp tillskott, som uppburits från fastigheten,
skall återbäras till dess ägare. Har överenskommelse om återbäringsskyldigheten
träffats, skall den läggas till grund för beslutet. I övrigt får
återbäringsskyldigheten icke fastställas till högre belopp än som motsvarar
vad som belöper på fastigheten av anläggningens värde enligt 41 § och av
tillgångarna i samfälligheten efter avdrag av fastigheten i första hand
åvilande förbindelser.

Fastighet, som utträtt ur samfälligheten, svarar fortfarande för de förbindelser
som uppkommit för samfälligheten under den tid då fastigheten
varit ansluten till anläggningen i den mån dessa ej avräknas till följd av
första stycket. Sker uttaxering för sådan förbindelse, skall ägaren kallas till
stämma vid vilken debiteringslängden framlägges för fastighetsägarna. Beträffande
honom gälla bestämmelserna om ägare till fastighet som är ansluten
till anläggningen i fråga om behörighet att klandra uttaxeringen och
förpliktelse att erlägga debiterat belopp.

43 §.

Samfällighet får ej upplösas, innan all dess skuld blivit betald eller de
medel som fordras för betalningen blivit nedsatta i förvar hos länsstyrelsen.
Om vid samfällighetens upplösning tillgångarna överstiga skulderna och
överenskommelse om fördelningen av överskottet ej träffats, skall överskottet
fördelas mellan fastighetsägarna efter vad som är skäligt.

Skiftas samfällighets tillgångar, innan all skuld blivit betald eller nedsätt -

314

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

ning enligt första stycket skett, svara fastighetsägarna för skulden solidariskt
såsom för egen skuld. I samband med samfällighetens upplösning får
kallelse sökas på dess okända borgenärer. Därvid äga de i förordningen den
4 mars 1862 (nr 10 s. 1) om tioårig preskription och om kallelse å okända
borgenärer meddelade bestämmelserna om sådan kallelse motsvarande tilllämpning.

När upplösning skett, skall fastighetsägare eller annan som haft att ombesörja
skifte anmäla detta till länsstyrelsen och lämna denna styrkt avskrift
av skifteshandlingen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

Vid tillämpning av 2 § jämställes avstyckningsplan med byggnadspian.

2) Förslag
till
Lag

om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhets anläggningar Härigenom

förordnas som följer.

1 §•

För bidrag, som på grund av uttaxering enligt 25 § lagen den

1966 (nr 000) om vissa gemensamhetsanläggningar skall utges av delägare
i samfällighet, äger denna på de villkor som föreskrivas i det följande
samma förmånsrätt i delägarens fastighet som enligt 17 kap. 6 § handelsbalken
tillkommer enskild ränteägare för avgäld av fast egendom.

Förmånsrätten gäller i varje fastighet intill belopp som fastställts i anläggningsbeslut
enligt nämnda lag och får ej göras gällande senare än i
samband med utmätning som sker eller i konkurs som begäres inom den i
anläggningsbeslutet angivna tid under vilken förmånsrätten längst får åtnjutas.

2 §•

Vill samfällighet åtnjuta förmånsrätt, skall styrelsen inom sex månader
från det anläggningsbeslutet vunnit laga kraft anmäla detta till inskrivningsdomaren
eller, om fastigheterna äro belägna i två eller flera inskrivningsdomares
områden, inskrivningsdomarna och därvid förete beslutet
jämte lagakraftbevis. Anmälan som avser utnyttjande av förmånsrätt endast
till viss del får ej godtagas, utan att den önskade förmånsrätten står i
samma förhållande till den i anläggningsbeslutet medgivna omfattningen i
var och en av fastigheterna. Har anmälan gjorts i föreskriven ordning, skall
i fastighetsboken för varje fastighet antecknas till vilket belopp och under
hur lång tid förmånsrätt får åtnjutas i fastigheten. Innan sådan anteckning
skett för varje fastighet, får förmånsrätten ej göras gällande.

3 §.

Har samfälligheten upptagit lån eller eljest iklätt sig förbindelse, skall
borgenären på yrkande antecknas som innehavare av fordringen i fastig -

315

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

hetsboken för varje i samfälligheten ingående fastighet. Därefter får såvitt
avser förbindelsens belopp förmånsrätt göras gällande endast av syssloman,
som enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar på borgenärens
begäran förordnats att utdebitera medel till betalning av klar och förfallen
skuld. Borgenären äger dock medge undantag från denna bestämmelse.

4 §•

Häftar fastighet för bidrag för vilket förmånsrätt åtnjutes och säljes fastigheten
på exekutiv auktion som vinner laga kraft, minskas det belopp intill
vilket förmånsrätt gäller i fastigheten med bidragets belopp. Efter anmälan
från auktionsförrättaren skall inskrivningsdomaren göra anteckning därom
i fastighetsboken.

Har samfällighetens styrelse beslutat, att förmånsrättsbeloppet skall minskas
med lika stor del, minst en femtedel, av det ursprungliga beloppet i
var och en av fastigheterna och har den som är antecknad i fastighetsboken
som borgenär samtyckt till åtgärden, skall inskrivningsdomaren på anmälan
av styrelsen göra anteckning om beslutet i fastighetsboken.

5 §.

Bestämmelserna om fastighet i denna lag äga motsvarande tillämpning
på tomträtt som är inskriven och på sådan rätt till ofri tomt i stad som
utgör fast egendom. Såvitt angår tomträtt gäller dock förmånsrätten efter
den förmånsrätt som tillkommer jordägaren för avgäld.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

316

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

Bilaga 2

Fastighetsbildnmgskommitténs f örslag till
Lag om vissa gemensamhetsanläggningar
Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §•

Gemensamt för två eller flera fastigheter må enligt vad i denna lag stadgas
inrättas parkeringsanläggning, trafikled, gårdsutrymme, lekplats, anordning
till skydd mot grundvatten, ledning, värmeanläggning, tvättstuga eller
liknande anläggning av stadigvarande betydelse för fastigheterna.

Lagen gäller ej anläggning för vattenförsörjning eller avlopp och ej heller
annan anläggning, som enligt vad särskilt är stadgat må efter myndighets
eller domstols prövning inrättas gemensamt för fastigheter.

År fastighet upplåten med inskriven tomträtt eller är fråga om sådan rätt
med avseende å ofri tomt i stad, som anses utgöra fast egendom, skall vad
om fastighet och dess ägare i denna lag stadgas äga motsvarande tillämpning
å rättigheten och dess innehavare. Lika med fastighet skall, såvitt
gäller upplåtelse av utrymme för anläggning och ersättning med anledning
därav, anses område, som ej ingår i fastighetsindelningen. Den, som innehar
fastighet med fideikommissrätt eller eljest utan vederlag besitter fastighet
på grund av testamentariskt förordnande utan att äganderätten tillkommer
annan, skall vid lagens tillämpning anses såsom fastighetens ägare.

2 §•

Är anläggning, som avses i denna lag, av synnerlig vikt för ändamålsenligt
utnyttjande av fastighet inom stadsplan eller byggnadsplan, skall
fastigheten anslutas till anläggningen ändå att fastighetens ägare ej samtyckt
därtill.

Kan anläggning icke utan avsevärd merkostnad eller olägenhet utbyggas
annorledes än i ett sammanhang, skall jämte fastighet, varom stadgas i
första stycket, anslutas även annan inom stadsplan eller byggnadsplan belägen
fastighet, därest anläggningen förväntas inom nära förestående tid
bliva av synnerlig vikt för fastighetens ändamålsenliga utnyttjande eller
ock ett omedelbart deltagande i företaget eljest är till uppenbar fördel för
fastigheten samt därav föranledd kostnad icke framstår som oskäligt betungande
med hänsyn till fastighetens ekonomiska bärkraft.

Fastighet må ej anslutas enligt vad nu sagts, utan att förslag därom
framställts eller biträtts av ägare till fastighet, som skall ingå i företaget.

Om anslutning i andra fall än som avses i denna paragraf meddelas bestämmelser
i 17 §.

3 §.

För anläggning skall utrymme i erforderlig omfattning upplåtas med
skyldighet för ägare till fastighet, varifrån upplåtelsen sker, och innehavare

317

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

av annan rätt med avseende å fastigheten att tåla rivning eller förändring
av befintlig bebyggelse så ock andra åtgärder, som påkallas av anläggningens
utförande och företagets verksamhet i övrigt.

Utrymme må ej så upplåtas, att därigenom kan antagas uppkomma betydande
olägenhet för fastighet, som avses med upplåtelsen, med mindre
företaget prövas erforderligt för bebyggelse av större omfattning eller eljest
av betydelse från allmän synpunkt. För upplåtelse i sådant fall fordras tilllika,
att anläggningen icke kan utan avsevärd ökning av kostnaderna utföras
på sätt, som medför mindre olägenhet än nu sagts.

4 §•

För upplåtelse av utrymme till anläggning så ock för annat intrång, som
orsakas fastighet av anläggningens utförande eller begagnande, är fastighetens
ägare berättigad till ersättning. Uppkommer eljest genom upplåtelsen
skada för ägaren, skall ersättning även därför utgivas. Å ersättning
skall utgå sex procent årlig ränta från den dag, då utrymmet togs i anspråk.

Enahanda rätt till ersättning jämte ränta tillkommer innehavare av
nyttjanderätt eller annan särskild rätt med avseende å fastigheten.

5 §•

Anläggning skall förläggas och utföras på sådant sätt, att ändamålet med
densamma kan utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet.
Därvid må jämväl vidtagas åtgärd till underlättande av framtida tillbyggnad
eller ökat utnyttjande av anläggningen, om av åtgärden föranledd
merkostnad är allenast ringa.

6 §.

Ägarna till de fastigheter, vilka äro anslutna till anläggningen, skola gemensamt
bidraga till de med företaget förenade kostnaderna.

Skyldighet, som nu avses, skall mellan fastigheterna fördelas efter vad
med hänsyn till deras beräknade behov av anläggningen prövas skäligt. Kan
genom mätning eller på liknande sätt bestämmas i vilken omfattning anläggningen
under viss tid utnyttjats för varje fastighet, må dock å nämnda
tid belöpande underhålls- och driftskostnad i den mån så finnes lämpligt
täckas genom särskilda bidrag motsvarande varje fastighets sålunda bestämda
utnyttjande av anläggningen.

Överlåtes fastighet annorledes än genom inrop å exekutiv auktion, svarar
nye ägaren, där ej annat följer av 27 § andra stycket, icke för bidrag, som
förfallit till betalning innan han skall tillträda fastigheten.

7 §■

Anläggning skall brukas i överensstämmelse med sitt ändamål och de
närmare föreskrifter, som meddelas för att vinna detta. I den mån så anses
erforderligt må anläggningens utnyttjande för varje ansluten fastighet begränsas
efter vad med hänsyn till fastighetens beräknade behov av anläggningen
prövas skäligt.

Om förrättning

8 §•

Fråga, huruvida anläggning skall inrättas enligt denna lag, prövas vid
förrättning i den ordning här nedan stadgas.

318

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

Förrättning må påkallas av ägare till fastighet, som uppgives vara i behov
av anläggningen, så ock av byggnadsnämnden.

Rätt att föra talan vid förrättningen tillkommer ägare till fastighet, som
saken kan angå. Såvitt avser fastighet, vari anläggningen kan komma att
inrymmas, må ock innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt
med avseende å sådan fastighet föra talan i vad rättigheten beröres.

9 §•

Ansökan om förrättning göres skriftligen hos länsstyrelsen i det län, där
fastighet som anläggningen avser är belägen.

Sökanden skall i ansökningen angiva den anläggning han önskar få till
stånd.

Finnes uppenbart, att ansökningen icke kan upptagas till prövning, skall
densamma omedelbart avvisas.

10 §.

Där ansökan om förrättning ej avvisas, skall länsstyrelsen förordna förrättningsman.

Till förrättningsman utses sådan person, lantmätare eller annan, som
finnes äga erforderlig kunskap och erfarenhet samt jämväl i övrigt vara till
uppdraget lämplig.

Har byggnadsnämnden föreslagit viss förrättningsman, skall han förordnas,
om ej enligt andra stycket eller eljest hinder däremot möter eller
särskilda skäl annat föranleda.

11 §•

I den mån det av förrättningsmannen finnes erforderligt eller av sakägare
påkallas och oskäligt dröjsmål icke föranledes därav skall förrättningsmannen
biträdas av två gode män, som av honom utses bland dem,
vilka äro valda att tjänstgöra såsom gode män vid förrättningar avseende
fastighetsbildning. Medverkan av gode män må dock ej av sakägare påfordras
i vad avser handläggning av frågor av förberedande natur eller vidtagande
av sådan åtgärd under förrättningen, för vilken deras medverkan
eljest uppenbarligen skulle sakna betydelse.

Vad nedan i denna lag stadgas om förrättningsman skall, då gode män
deltaga, äga motsvarande tillämpning jämväl å dem.

Bestämmes, att gode män skola medverka, rubbas icke därigenom vad
dessförinnan under förrättningen beslutats eller verkställts.

12 §.

Förrättningen skall handläggas vid sammanträde med sakägarna. Utan
samband med sammanträde må dock åtgärder av förberedande art vidtagas
samt sådan handläggning företagas, som allenast innefattar meddelande av
beslut. Förekomma ej i saken stridiga intressen, må förrättningen helt handläggas
utan sammanträde. Finnes uppenbart, att företaget icke kan tillåtas,
är sammanträde ej heller erforderligt.

Vid sammanträde skola sakägarna erhålla tillfälle att anföra vad de akta
nödigt samt att förebringa utredning, som är av betydelse för de vid sammanträdet
behandlade frågorna.

o Sammanträde skall hållas där de fastigheter företaget avser äro belägna,
såframt icke förrättningsmannen finner det utan olägenhet kunna hållas
annorstädes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

319

13 §.

Förrättningsmannen skall utreda vilka som äro sakägare samt verkställa
erforderliga anteckningar om dessa och om de förhållanden, på vilka deras
ställning som sakägare grundas. Såsom ägare till fastighet må vid förrättningen
den anses, som senast erhållit lagfart å fastigheten, såvida ej visas
att denna tillhör annan.

För utseende av god man att bevaka bortovarande sakägares rätt skall
förrättningsmannen göra sådan anmälan, som avses i 18 kap. 4 § föräldrabalken.

14 §.

Förrättningsmannen skall efter överläggning med sakägarna utreda förutsättningarna
för inrättande av den sökta anläggningen.

Föreligger ej i avseende, varom ovan är stadgat, hinder mot företaget, har
förrättningsmannen att hänskjuta ärendet till byggnadsnämnden för inhämtande
av medgivande jämlikt 15 § och att därvid överlämna förslag till
företagets anordnande. Förslaget skall innehålla uppgift å de fastigheter,
för vilka anläggningen är avsedd, samt sådan beskrivning av anläggningen
med hänsyn till läge, storlek och beskaffenhet i övrigt, som kan anses erforderlig
för nämndens bedömande. Förrättningsmannen må dock, där
förutsättningar för byggnadsnämndens medgivande enligt hans mening saknas,
underlåta att uppgöra särskilt förslag.

15 §.

Finnes anläggningens inrättande icke strida mot fastställd plan eller bestämmelser,
som gälla med avseende å markens bebyggande, och ej heller
eljest föranleda från allmän synpunkt olämplig bebyggelse eller markanvändning
i övrigt, skall byggnadsnämnden lämna medgivande till företaget.
Om företaget strider mot plan eller bestämmelser som nu sagts, må
sådant medgivande dock lämnas, då särskilda skäl äro därtill.

Har byggnadsnämnden vägrat medgivande till företaget eller vid sådant
medgivande fogat villkor, som innefattar avvikelse från förrättningsmannens
förslag, må talan mot beslutet föras genom besvär hos länsstyrelsen. I
den mån överklagade beslutet grundats därå, att företaget skulle strida mot
fastställd generalplan eller stadsplan, må länsstyrelsen ej med frångående
av byggnadsnämndens mening medgiva företaget.

16 §.

Har medgivande jämlikt 15 § blivit helt eller delvis vägrat, må förrättningsmannen
efter omständigheterna inställa förrättningen eller till byggnadsnämnden
överlämna nytt förslag till företagets anordnande. Möter
eljest hinder mot företaget, skall förrättningen så snart ske kan inställas.

Finnes anläggningen böra komma till stånd, har förrättningsmannen att
på grundval av medgivande jämlikt 15 § företaga slutligt bedömande av uppkommande
frågor samt meddela beslut om anläggningens inrättande (anläggningsbeslut).
Detta skall angiva

anläggningens läge, storlek och huvudsakliga beskaffenhet i övrigt;

de fastigheter, vilka anslutas till anläggningen;

utrymme, som upplåtes för anläggningen, samt ersättning med anledning
av upplåtelsen, därvid gottgörelse för personlig skada och annan ersättning
skola upptagas för sig;

320

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

den andel, som skall anses motsvara varje deltagande fastighets beräknade
behov av anläggningen (andelstal); samt

det högsta belopp och den längsta tid, för vilka förmånsrätt enligt vad
därom är särskilt stadgat må åtnjutas i varje fastighet.

Där så finnes påkallat, äger förrättningsmannen i anläggningsbeslutet
meddela föreskrifter angående tillämpningen av sådan begränsning av anläggningens
utnyttjande, varom stadgas i 7 §.

17 §.

Förrättningsmannen skall söka åstadkomma överenskommelse mellan
sakägarna. Då i viss fråga sådan överenskommelse träffas, skall den antecknas
i förrättningsprotokollet eller i annan handling, som underskrives
av förrättningsmannen och bilägges övriga handlingar.

Överenskommelse som nu sagts skall läggas till grund för anläggningsbeslutet
utom då densamma prövas strida mot beslut, som avses i 15 §.
Berör överenskommelsen fastighet, som på grund av inteckning eller eljest
häftar för fordran eller annan rättighet, må överenskommelsen ej heller
läggas till grund för anläggningsbeslutet, såvida icke innehavaren av sådan
fordran eller rättighet godkänt överenskommelsen eller denna är väsentligen
utan betydelse för hans säkerhet.

Om ägare till fastighet, som icke jämlikt 2 § skall anslutas till företaget,
likväl förklarar sig vilja deltaga däri, skall fastigheten anslutas, därest anslutningen
icke för övriga fastigheter, för vilka anläggningen skall inrättas,
kan antagas medföra ökad bidragsskyldighet eller annan olägenhet av betydelse.
Jämväl vad i nästföregående stycke stadgas om överenskommelse
skall äga motsvarande tillämpning å anslutning, varom nu är fråga.

18 §.

Den av länsstyrelsen utsedde förrättningsmannen är, liksom särskilt tillkallad
sakkunnig, berättigad till skälig ersättning för sitt uppdrag; sådan
ersättning bestämmes vid förrättningen. Gode män ersättas i enlighet med
vad för gode män vid förrättningar avseende fastighetsbildning stadgas.

Ersättning, som avses i första stycket och ej utgör arvode till den av länsstyrelsen
utsedde förrättningsmannen, samt kostnader för kallelser eller annat,
som erfordras för förrättningen, skola där så påkallas förskjutas av
sökanden.

Förrättningskostnad, som sägs i denna paragraf, skall i samband med
beslut om anläggnings inrättande fördelas mellan ägarna till de fastigheter,
som anslutits till anläggningen, i förhållande till varje fastighets andelstal.
Inställes förrättning, skola "uppkomna kostnader gäldas av sökanden eller,
då byggnadsnämnden påkallat förrättningen, av kommunen. Där det på
grund av särskilda omständigheter finnes skäligt, må dock skyldighet att
gälda förrättningskostnad bestämmas på annat sätt än sålunda stadgats.

19 §.

Bestämmelserna i 2 kap. 2 § första stycket, 4 §, 8 §, 9 § och It §, 3 kap.
1 §, 2 § första stycket och andra stycket första punkten, 3 §, 4 §, 6 § första
stycket, 8 §, 9 § och 13 §, 16 kap. 2 § samt 18 kap. 3 § lagen om delning av
jord å landet skola äga motsvarande tillämpning å förrättning enligt denna
lag. Vad i 3 kap. 4§ fjärde stycket nämnda lag stadgas om verkan av sökandens
utevaro från första sammanträdet skall dock ej gälla.

Utöver den rätt, som enligt 2 kap. 11 § förutnämnda lag tillkommer för -

321

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

rättningsmän och sakkunniga, äga dessa i erforderlig omfattning vinna
tillträde till byggnader, som beröras av förrättningen.

Anläggningsbeslut och beslut om förrättningens inställande skola meddelas
å sammanträde eller annorledes å dag, som angivits vid sammanträde
eller om vilken sakägarna underrättats skriftligen eller i annan, vid sammanträde
beslutad ordning. Beslutet skall innehålla underrättelse om vad
som skall iakttagas för fullföljd av talan däremot.

20 §.

Mot beslut, som meddelats av förrättningsman, föres talan genom besvär
hos ägodelningsrätten i den domkrets, där de fastigheter som saken angår
äro belägna eller, om fastigheterna ligga inom flera domkretsar, hos ägodelningsrätten
i den av dessa, som av förrättningsmannen angivits i meddelad
fullfölj shänvisning. Klaganden har att till ägodelningsdomaren inkomma
med besvärsinlaga inom trettio dagar från den dag, då anläggningsbeslutet
meddelades eller förrättningen inställdes. Mot beslut om ogillande
av jäv mot förrättningsman eller tillkallande av sakkunnig eller i
fråga om förskjutande av ersättning till förrättningsman eller sakkunnig
skall besvärstiden dock i stället räknas från den dag, då beslutet meddelades.

Av byggnadsnämnd må klagan föras över anläggningsbeslut under åberopande
av att beslutet strider mot avgörande i fråga, som avses i 15 §, så
ock över beslut, varigenom kommunen ålagts skyldighet att ersätta kostnad
för inställd förrättning, som påkallats av nämnden.

I fråga om förfarandet i målet och talan mot däri meddelade beslut skall
i tillämpliga delar gälla vad angående klagan över avslutat laga skifte är
stadgat. Avse besvären beslut om ogillande av jäv mot förrättningsmannen,
skola bestämmelserna i 21 kap. 29 § andra stycket och 50 § lagen om
delning av jord å landet äga motsvarande tillämpning. Mot ägodelningsrätts
beslut i dit fullföljd fråga om tillkallande av sakkunnig må klagan ej föras.

Om huvudman

21 §.

Hava ägarna till de fastigheter, som beröras av anläggningen, vid förrättningen
träffat avtal om att ägaren till en av fastigheterna skall såsom
anläggningens huvudman och ägare på de villkor avtalet innehåller ombesörja
anläggningens utförande, underhåll och drift samt tillhandahålla
anslutna fastigheter den med anläggningen avsedda nyttigheten, skall förrättningsmannen
under de i 17 § andra stycket sista punkten stadgade
förutsättningarna i anläggningsbeslutet fastställa avtalet. Där utrymme för
anläggningen upplåtes från annan fastighet än sådan som skall vara ansluten
till företaget, erfordras ej att fastighetens ägare biträtt avtalet, med
mindre han skall vara huvudman.

Rätten till den med anläggningen avsedda nyttigheten och plikten att
bidraga till företaget äro, sedan fastställelse jämlikt första stycket skett,
förenade med äganderätten till varje fastighet, för vilken anläggningen inrättats,
och må cj för sig överlåtas. Anläggningen skall efter fastställelsen
anses utgöra tillbehör till huvudmannens fastighet.

Där företagets angelägenheter handhavas på sådant sätt att anläggningen
icke kan utnyttjas i den omfattning anläggningsbeslutet angiver, äger

11 Bihang till riksdagens protokoll 19G6. I samt. Nr 12S

322

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

övei exekutor på begäran av ansluten fastighets ägare förordna syssloman
att omhänderhava förvaltningen. Underlåter huvudmannen åtgärd, som
erfordras för undvikande av betydande skada eller olägenhet, och är saken
av brådskande beskaffenhet, må utmätningsmannen på framställning
av syssloman meddela erforderlig handräckning. Sysslomannen äsjer av
huvudmannen uppbära arvode, vilket bestämmes av överexekutor.

Om samfällighet

22 §.

De fastigheter, för vilka anläggning skall vara inrättad, utgöra, där ej
annat följer av 21 §, en samfällighet för anläggningens utförande, underhall
och drift ävensom för ombesörjande av företagets angelägenheter i
övrigt.

Varje fastighets delaktighet i samfälligheten är förenad med äganderätten
till fastigheten och må ej för sig överlåtas.

23 §.

Samfällighetens förvaltning må ombesörjas av delägarna på sätt dessa
kunna överenskomma. På delägares begäran skall dock, där ej de i samfälligheten
ingående fastigheterna äro i samme ägares hand, utses stvrelse
för handhavande av samfällighetens angelägenheter; och skall för sådant
fall tillika gälla vad nedan i denna paragraf samt i 24—34 §§ stadgas.

Styrelse skall utses av delägarna å stämma och bestå av en eller flera
ledamöter. Ändå att den tid, för vilken styrelseledamot blivit utsedd, ej
gått till ända, må han av delägarna skiljas från uppdraget.

I samband med att styrelse första gången utses skola delägarna bestämma
den firma, under vilken verksamheten skall bedrivas. Firman skall uttrycka
samfällighetens ändamål och vara i övrigt lämplig samt tydligt
skilja sig från andra förut anmälda eller registrerade firmor.

24 §.

Anmälan om styrelseval skall göras till länsstyrelsen samt vara åtföljd
av anläggningsbeslut jämte bevis, att beslutet vunnit laga kraft, samt av
stämmoprotokoll utvisande vem eller vilka som utsetts till styrelse ävensom
samfällighetens firma. Om ändring i fråga, som nu sagts, skall på
enahanda sätt anmälan göras.

Sedan anmälan om styrelseval behörigen skett, äger allenast styrelsen i
förhållande till tredje man företräda samfälligheten.

25 §.

Styrelsen åligger att i överensstämmelse med antagna stadgar och andra
beslut av delägarna, i den mån vad sålunda bestämts icke finnes stridande
mot lag eller mot anläggningsbeslutet, utöva de befogenheter, som tillkomma
samfälligheten i förhållande till delägarna, ombesörja arbete, som erfordras
för samfälligheten, tillse att de förmåner, som samfälligheten har till uppgift
att bereda delägarna, komma dessa till godo utan att någon delägare
missgynnas, uttaga delägarnas bidrag, låta föra samfällighetens räkenskaper
på sätt om bokföring är i allmänhet stadgat och i övrigt handhava samfällighetens
angelägenheter.

Såsom styrelsens beslut gäller den mening, om vilken vid sammanträde

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

323

de flesta röstande förena sig. Äro rösttalen lika, avgöres val genom lottning;
i andra frågor gäller den mening, som biträdes av ordföranden ''sid
sammanträdet.

Styrelseledamot må icke taga befattning med angelägenhet, vari han
företräder ett intresse, som väsentligt strider mot samfällighetens.

26 §.

Uttaxering av delägarnas bidrag skall, där ej delägarna annorledes beslutat,
verkställas sålunda att styrelsen årligen upprättar och å stämma
för granskning framlägger debiteringslängd, upptagande det belopp som
skall uttaxeras, vad därav belöper å varje delägare samt tiden för inbetalningen.

Finnas tillgängliga medel ej förslå till betalning av klar och förfallen
gäld, för vilken samfälligheten svarar, åligger styrelsen att ofördröjligen
upprätta och för granskning å stämma framlägga särskild debiteringslängd
samt att omedelbart uttaga vad som erfordras.

Prövas i fall som avses i andra stycket försummelse ligga styrelsens
ledamöter till last, äro de en för alla och alla för en betalningsskyldiga för
gälden. Är försummelsen uppenbar, skall länsstyrelsen på borgenärens
yrkande förordna syssloman att utdebitera och uttaga erforderligt belopp.
Ändå att försummelse ej föreligger, skall syssloman förordnas enligt vad
nu sagts, där det prövas erforderligt för åtnjutande av förmånsrätt för
gäldens belopp på sätt stadgas i lagen om förmånsrätt för fordringar enligt
denna lag. Sysslomannen äger av samfälligheten uppbära arvode, som
bestämmes av länsstyrelsen.

27 §.

Anser delägare att den uttaxering eller fördelning, som verkställts enligt
26 §, icke överensstämmer med anläggningsbeslutet, äger han väcka
talan om rättelse inom sex veckor sedan debiteringslängden framlades å
stämma. Angående uttagandet av utdebiterat och till betalning förfallet bidrag
gäller, om ej rätten i samband med talan som nu sagts förordnat annat,
vad i utsökningslagen är stadgat i fråga om fordran, för vilken betalningsskyldighet
ålagts genom dom som äger laga kraft.

Kan ej bidrag, som enligt debiteringslängd påförts delägare, uttagas hos
honom, skall bristen fördelas mellan övriga delägare i förhållande till
deras inbördes bidragsskyldighet. Har den försumlige delägarens fastighet
överlåtits annorledes än genom inrop å exekutiv auktion, skall dock vad
nu sagts gälla endast om bidraget icke heller kunnat uttagas hos nye
ägaren, där det förfallit till betalning inom ett år innan denne skolat tillträda
fastigheten och där det ej må utgå med förmånsrätt i fastigheten
enligt vad därom är särskilt stadgat. Belopp, som inbetalats till täckande
av brist, skall, i den mån den försumlige fullgör sin bidragsskyldighet,
tillgodoräknas delägare, som gjort inbetalningen.

28 §.

Delägares rätt all deltaga i handhavandet av samfällighetens angelägenheter
utövas å stämma.

Den, som underlåtit att i rätt tid fullgöra sin bidragsskyldighet, må deltaga
i förhandlingarna men äger ej rösträtt, innan vad sålunda eftersatts
blivit fullgjort.

Ej må någon, själv eller genom ombud eller såsom ombud för annan,

324 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

deltaga i behandling av angelägenhet, vari han företräder ett intresse, som
väsentligt strider mot samfällighetens.

29 §.

Styrelsen skall kalla delägarna till stämma. I kallelsen skola angivas vilka
ärenden som skola behandlas å stämman jämte tid och plats för stämmans
hållande. Kallelse skall ske i så god tid före stämman, att delägarna
erhålla skäligt rådrum.

Finnes ej styrelse eller underlåter styrelsen att utfärda kallelse till stämma
i enlighet med vad därom må hava bestämts, har länsstyrelsen att på
anmälan av delägare utlysa stämman. Vad nu sagts skall även eljest gälla,
om styrelsen underlåter att utfärda kallelse inom en vecka efter det att
minst en femtedel av samtliga röstberättigade delägare, med uppgift å de
ärenden som skola behandlas, hos styrelsen påfordrat hållande av stämma.

På delägares begäran har förrättningsmannen att i samband med förrättningens
slutförande hålla sammanträde med delägare för utseende av
styrelse. Sammanträde, som nu sagts, skall anses såsom stämma. Av delägarna
därvid fattat beslut är dock gällande endast under förutsättning att
anläggningsbeslutet vinner laga kraft eller eljest kan verkställas.

30 §.

Envar röstberättigad delägare, som själv eller genom ombud är närvarande
å stämma, äger därvid rösträtt i förhållande till det för hans fastighet
bestämda andelstalet. Dock må ej någons rösttal överstiga en femtedel
av det sammanlagda rösttalet för samtliga å stämman närvarande röstberättigade
delägare.

Som stämmans beslut gäller, om ej delägarna för vissa fall bestämt
annat, den mening, som erhållit det högsta rösttalet. Äro rösttalen lika,
avgöres val genom lottning; i andra frågor gäller den mening, som biträtts
av de flesta röstande eller, vid lika antal röstande, av ordföranden.

över beslut, som fattas å stämma, skall genom styrelsens försorg föras
protokoll, vilket senast två veckor efter stämman skall hållas tillgängligt
för delägarna.

31 §.

I den mån det av delägare begäres är styrelsen skyldig att å stämma lämna
de upplysningar angående samfällighetens verksamhet, som kunna
vara av betydelse för delägarna.

Oavsett om för samfälligheten meddelats särskilda bestämmelser angående
revision, äger delägare, som hos styrelsen påkallar granskning av samfällighetens
böcker, räkenskaper och andra handlingar, på lämpligt sätt
få del av dessa.

32 §.

Anser delägare, att beslut som fattats å stämma icke tillkommit i behörig
ordning eller eljest kränker hans rätt såsom delägare i samfälligheten,
äger han föra talan mot beslutet. Talan skall väckas inom sex veckor
från beslutets dag vid påföljd att beslutet eljest är gällande.

Då talan väckts, äger rätten förordna att beslutet tills vidare ej må verkställas.

Dom, varigenom stämmobeslut upphävts eller ändrats, gäller även för
delägare, som ej fört talan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

325

33 §.

Skali styrelse utses men har så ej skett eller har styrelseledamot avgått
eller hans uppdrag eljest upphört och är styrelsen ej ändock beslutför,
äger länsstyrelsen på yrkande av delägare förordna syssloman att antingen
ensam eller jämte de styrelseledamöter, som må finnas, handhava samfällighetens
angelägenheter och såsom styrelse företräda denna.

Där företagets angelägenheter handhavas på sådant sätt att anläggningen
icke kan utnyttjas i den omfattning anläggningsbeslutet angiver, äger
överexekutor på delägares begäran förordna syssloman att omhänderhava
förvaltningen. Förordnande, som nu sagts, må dock ej meddelas, med
mindre sökanden visar att stämmobeslut påkallats i syfte att åstadkomma
rättelse utan att sådan likväl kommit till stånd inom skälig tid. Underlåtes
åtgärd, som erfordras för undvikande av betydande skada eller olägenhet,
må likväl, där med hänsyn till sakens brådskande beskaffenhet stämmobeslut
ej kan avvaktas, syssloman förordnas omedelbart. Under enahanda
förutsättning äger utmätningsmannen på framställning av syssloman
meddela erforderlig handräckning.

Syssloman, som avses i denna paragraf, äger av samfälligheten uppbära
arvode, vilket bestämmes av den myndighet, som förordnat sysslomannen.

34 §.

Kallelse och annat meddelande skall anses hava kommit till delägares
kännedom, om handlingen avlämnats i hans hemvist eller å posten i betalt
brev, ställt till delägarens vanliga adress, eller, om annan adress ej är
känd, till hans fastighet.

Om verkställighet m. m.

35 §.

Beslut, som meddelats av förrättningsman och som vunnit laga kraft,
må med iakttagande av vad nedan i denna lag stadgas verkställas såsom
lagakraftvunnen dom.

Har mot anläggningsbeslut besvär anförts i fråga om upplåtelse av utrymme
för anläggningen eller om ersättning för sådan upplåtelse, äger
ägodelningsrätten förordna, att beslutet utom i vad avser ersättningen må
lända till omedelbar efterrättelse. Sådant förordnande må meddelas endast
då yrkande därom framställts av någon, som förbinder sig såväl att förskjuta
den ersättning, vilken kan komma att bestämmas, jämte ränta som
att vid bifall till besvären gottgöra skada till följd av att beslutet verkställts
samt tillika ställer betryggande säkerhet för utgivande av förskott och gottgörelse
som nu sagts. Dock må efter medgivande av den, vilkens rätt därav
beröres, utrymme tagas i anspråk utan hinder av att sådan förbindelse ej
lämnats i vad avser honom tillkommande ersättning.

Då förordnande jämlikt andra stycket meddelats, skall ägodelningsrätten
i samband med målets avgörande pröva, om förordnandet alltjämt
skall lända till efterrättelse.

36 §.

Ersättning enligt 4 § jämte ränta skall gäldas inom tre månader efter det
att anläggningsbeslutet vunnit laga kraft och, där ej annat följer av vad nedan
sägs, utgivas till den ersättningsberättigade.

Häftar fastighet, vari anläggningen skall inrymmas, på grund av inteclc -

326

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

ning eller eljest för fordran, skall förrättningsmannen eller, då anläggningsheslutet
meddelats av domstol, denna, såvida icke ersättningens utbetalande
till den därtill berättigade medgivits av samtliga fordringshavare eller är väsentligen
utan betydelse för dem, förordna att ersättning, som icke utgör
gottgörelse för personlig skada, jämte ränta skall gäldas genom beloppets
nedsättande hos länsstyrelsen för fördelning. I fråga om ordningen för och
verkan av fördelningen skall vad angående expropriationsersättning är stadgat
äga motsvarande tillämpning. Har förordnande meddelats men fördelning
ännu ej skett, må förordnandet ej utgöra hinder mot utbetalning till
den ersättningsberättigade, om medgivanden från fordringsinnehavarna företetts
hos länsstyrelsen.

Innan ersättning till fullo guldits i den ordning sålunda föreskrivits, må,
utom i fall som avses i 35 § andra stycket, upplåtet utrymme ej tillträdas
med mindre den, vilkens rätt därav beröres, lämnat medgivande därtill.

37 §.

Har ersättning för upplåtet utrymme ej i föreskriven ordning guldits inom
ett år efter det att anläggningsbeslutet vunnit laga kraft, är beslutet förfallet.

Anläggningsbeslut är likaledes förfallet, om anläggningen ej kommit till
utförande inom fem år, sedan beslutet vunnit laga kraft, eller inom den
längre tid, som bestämts vid anläggningsbeslutets meddelande; skyldighet
att återgälda uppburen ersättning jämlikt 4 § föreligger därvid ej. Vid förrättning,
som begärts före tidens utgång, må dock medgivas anstånd med anläggningens
utförande på ytterligare högst fem år. Tid för talan mot beslut i
fråga, som här avses, räknas från dagen för beslutet.

38 §.

Rörande anläggningsbeslut, som vunnit laga kraft eller eljest må verkställas,
skall efter anmälan enligt vad därom är särskilt stadgat anteckning göras
i fastighetsboken för varje av beslutet berörd fastighet.

Om verkan av ändrade förhållanden

39 §.

Inträda, sedan anläggningsbeslut vunnit laga kraft, ändrade förhållanden
av beskaffenhet att i väsentlig mån inverka på fråga, som avgjorts genom beslutet,
må frågan med iakttagande av vad nedan stadgas upptagas till prövning
vid ny förrättning. Avses allenast ändring eller upphävande av avtal,
som fastställts jämlikt 21 §, må omprövning dock ej ske med mindre förutsättningarna
för avtalet väsentligt rubbats till följd av omständighet, som
vid avtalets ingående icke rimligen bort förutses.

Vid den nya förrättningen må vid bedömande av fråga om fastighets fortsatta
anslutning till anläggningen eller om minskning av fastighets andelstal
hänsyn ej tagas till sådan ändring av fastighetens bebyggelse eller användning,
som kan antagas hava skett i syfte att erhålla utträde eller nedsättning
av fastigheten åvilande bidragsskyldighet. Avses allenast ändring,
som icke påverkar bebyggelsens utformning eller markanvändningen i övrigt,
erfordras ej att byggnadsnämndens medgivande jämlikt 15 § inhämtas.

327

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

40 §.

Beslutas ändring rörande vilka fastigheter som skola ingå i samfällighet,
skall vid den nya förrättningen prövas, huruvida ny samfällighet skall bildas
och den äldre upplösas eller ock sistnämnda samfällighet skall äga bestånd
med den beslutade ändringen.

41 §.

Skall i samfällighet ingå fastighet, vilken förut icke deltagit i företaget, är
fastighetens ägare, där ej annat överenskommits, skyldig att i förhållande
till övriga delägare bidraga med en efter fastighetens andelstal bestämd del
av värdet å tillgångarna i samfälligheten. Anläggningens värde skall därvid
uppskattas till kostnaden för anläggningens utförande efter skäligt avdrag
för förslitning och minskad användbarhet.

I enlighet med vad nu sagts skall vid förrättningen fastställas i vad mån
fastigheten skall svara för förbindelser, som åvila samfälligheten, så ock huruvida
och med vilket belopp fastighetens ägare därutöver har att utgiva tillskott
till övriga delägare.

42 §.

Skall i annat fall än som avses i 43 § fastighet ej längre vara ansluten till
anläggning, har förrättningsmannen att med hänsyn till omständigheterna
pröva, huruvida och med vilket belopp tillskott, som uppburits från fastigheten,
skall återbäras till dess ägare. Återbäringsskyldighet skall dock, där
överenskommelse träffats, bestämmas i enlighet med denna och må eljest
icke fastställas till högre belopp än som motsvarar vad å fastigheten belöper
av anläggningens jämlikt 41 § uppskattade värde eller, om samfällighet bildats,
av tillgångarna i denna efter avdrag av fastigheten i första hand åvilande
förbindelser.

Fastighet, som utträder ur samfällighet, svarar därefter i oförändrad omfattning
för samfällighetens förbindelser, i den mån dessa ej skola gå i avräkning
jämlikt första stycket. Sker fördenskull uttaxering å fastigheten,
skall ägaren kallas till den‘stämma, vid vilken debiteringslängden framlägges
för granskning; och skall beträffande honom med avseende å behörighet att
klandra uttaxeringen och förpliktelse att erlägga debiterat belopp gälla vad
om delägare är stadgat.

43 §.

Skall samfällighet upplösas, må kallelse sökas å dess okända borgenärer,
därvid de i förordningen om tioårig preskription och om kallelse å okända
borgenärer rörande dylik kallelse meddelade bestämmelserna skola äga motsvarande
tillämpning.

Ej må samfälligheten upplösas, innan all dess gäld blivit till fullo gulden
eller de för betalningen erforderliga medlen blivit nedsatta i förvar hos länsstyrelsen.

Därest vid samfällighetens upplösning tillgångarna överstiga skulderna,
skall överskottet, om ej de som vid tiden för upplösningen äro delägare träffat
överenskommelse därom, mellan dem fördelas efter vad som prövas skäligt.

44 §.

Upptages fråga angående omprövning av avtal enligt 21 § och kan överenskommelse
i frågan cj uppnås eller kan ingången överenskommelse icke fastställas,
har förrättningsmannen att, där så kan ske utan oskälig försämring
för sakägare, förordna om fortsatt giltighet av det tidigare avtalet med den

328

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

jämkning, som kan föranledas av de ändrade förhållandena. I annat fall
skall han upphäva avtalet och förordna att anläggningen skall övertagas av
samfällighet.

Då anläggning skall övertagas av samfällighet eller av annan fastighets
ägare såsom huvudman än den, vartill anläggningen tidigare hört, åligger
det, om ej annat överenskommits, samfälligheten eller den nye huvudmannen
att ersätta den förre anläggningens jämlikt 41 § uppskattade värde, där
ej ersättningen finnes böra skäligen jämkas med hänsyn främst till de bidrag,
som ma hava utgivits till täckande av kostnad för anläggningens utförande.

Ej må ägare till fastighet, som tidigare icke varit ansluten till anläggningen,
förpliktas utgiva bidrag till infriande av samfällighet åvilande ersättningsskyldighet
jämlikt andra stycket.

Denna lag träder i kraft den

Avstyckningsplan skall vid tillämpning av 2 § jämställas med byggnadsplan.

Fastighetsbildningskommitténs förslag till

Lag om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhets»

anläggningar

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

För tillskott, som på grund av uttaxering jämlikt 26 § lagen om vissa gemensamhetsanläggningar
skall utgivas av delägare i samfällighet, äger denna
på de villkor här nedan stadgas enahanda förmånsrätt i delägarens fastighet
som den, vilken enligt 17 kap. 6 § handelsbalken tillkommer enskild
ränteägare för avgäld av fast egendom.

Förmånsrätt, som här avses, må i varje särskild fastighet åtnjutas till belopp,
som angivits i meddelat anläggningsbeslut och befunnits motsvara vad
å fastigheten belöper av den beräknade kostnaden för anläggningens utförande.
Ej må förmånsrätt göras gällande längre än den genom beslutet fastställda
tid, varunder anläggningen med sedvanligt underhåll kan antagas bevara
sitt värde väsentligen oförminskat.

2 §•

Om samfällighet önskar komma i åtnjutande av förmånsrätt enligt denna
lag, har styrelsen att inom sex månader från det anläggningsbeslutet vunnit
laga kraft göra anmälan därom hos inskrivningsdomaren i den domkrets, där
de i företaget ingående fastigheterna äro belägna, och därvid förete beslutet
jämte lagakraftbevis. Anmälan, vilken avser utnyttjande av förmånsrätt allenast
till viss del, må ej godtagas, med mindre den önskade förmånsrätten i
var och en av fastigheterna står i samma förhållande till den i anläggningsbeslutet
medgivna omfattningen. Har anmälan rätteligen gjorts, skall i fas -

329

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

tighetsboken för varje fastighet antecknas i vad mån förmånsrätt må åtnjutas
i fastigheten. Innan anteckning sålunda skett, må förmånsrätten ej göras
gällande.

3 §•

Vill samfälligheten upptaga lån eller eljest ikläda sig förbindelse och överlämnar
styrelsen till borgenären erhållet bevis om anteckning jämlikt 2 §,
må förmånsrätt i vad avser förbindelsens belopp därefter göras gällande allenast
av syssloman, som enligt vad särskilt stadgats på borgenärens begäran
förordnats att utdebitera medel till betalning av klar och förfallen gäld. Borgenären
äger dock medgiva undantag från vad sålunda föreskrivits.

4 §•

Där vid exekutiv auktion, som vunnit laga kraft, bidrag utgått med förmånsrätt
enligt vad nu sagts, skall beloppet av den förmånsrätt, som må åtnjutas
i fastigheten, minskas i motsvarande mån. Efter anmälan från auktionsförrättaren
har inskrivningsdomaren att i fastighetsboken göra anteckning
härom.

5 §•

Är fastighet upplåten med inskriven tomträtt eller är fråga om sådan rätt
med avseende å ofri tomt i stad, som anses utgöra fast egendom, skall vad
om fastighet i denna lag stadgas äga motsvarande tillämpning å rättigheten.
Såvitt angår tomträtt skall dock förmånsrätt, som här avses, åtnjutas efter
den jordägaren tillkommande förmånsrätten för avgäld.

Denna lag träder i kraft den

11-j- Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 128

330

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj. t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
13 maj 1966.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Kling, Edenman, Johansson, Hermansson,

Aspling, Palme, Lundkvist, Gustafsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om regler för lån
från sparbanker och jordbrukets kreditkassor mot säkerhet av företagsinteckning
och anför.

Inledning

Efter förslag i prop. 1966:23 har riksdagen (LSU 28, rskr 146) beslutat
lag om företagsinteckning. Lagen är avsedd att träda i kraft den 1 januari
1967 och ersätta bl. a. förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1) angående
förlagsinteckning och lagen den 3 juni 1932 (nr 171) om inteckning i jordbruksinventarier.
Enligt en övergångsbestämmelse gäller föreskrift i annan
författning om förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier även
i fråga om företagsinteckning, om inte annat föreskrivs eller framgår av
omständigheterna.

Lagen grundas på förlagsinteckningskommitténs betänkande »Företagsinteckning»
(SOU 1964: 10). Utan att framlägga särskilt förslag påtalade
kommittén att de nya reglerna om företagsinteckning kräver ändring av 37 §
lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelsen (JL). I propositionen
(s. 135) framhåller föredragande departementschefen att eftersom
bestämmelserna i 37 § JL över huvud inte kan tillämpas på företagsinteckning
en lagändring är nödvändig i samband med reformen av förlagsinteekningsinstitutet.
Vidare sägs att chefen för finansdepartementet ämnar
senare anmäla denna fråga.

Inom finansdepartementet har gjorts en promemoria (stencil Fi 1966: 3)
med förslag till ändrad lydelse av 37 § JL till följd av de nya reglerna om
företagsinteckning.

över promemorian har efter remiss yttranden avgetts av bankinspektionen,
fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, kreditinsti -

331

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

tututredningen, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen och
Sveriges jordbrukskasseförbund.

Samtidigt med sitt remissyttrande över nyssnämnda promemoria har
Svenska sparbanksföreningen i framställning till Kungl. Maj :t hemställt
om sådan ändring av 28 § lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker
(SpL) att sparbank skall kunna lämna kredit mot säkerhet av enbart företagsinteckning.

Gällande ordning

Första styciket i 37 § JL stadgar i första punkten att kreditkassa inte får
bevilja kredit utan att säkerhet, som av kassan prövas betryggande, ställs
antingen i fast eller lös egendom eller också i fordringsrätt även mot annan
än den åt vilken krediten beviljas. Kredit får enligt andra punkten inte beviljas
mot inteckning i jordbruksinventarier, men kassa har rätt att ta emot
sådan säkerhet tillsammans med annan i och för sig fullgod säkerhet. Enligt
tredje punkten slutligen får jordbrukskassa bevilja kredit mot förlagsinteckning
bara om annan i och för sig fullgod säkerhet ställs eller centralkassan
i varje särskilt fall lämnat medgivande. I övrigt finns i 37 § JL ytterligare
bestämmelser om säkerheter vilka emellertid saknar intresse i förevarande
sammanhang.

Enligt 28 § tredje stycket SpL får sparbank lämna ut lån till visst belopp
utan särskild säkerhet. I övrigt måste sparbank — jämlikt fjärde stycket i
samma paragraf — för beviljad kredit betinga sig säkerhet i form av pant
eller borgen. Vidare stadgas i sistnämnda stycke att lån inte får lämnas ut
mot bl. a. förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier. Det står
dock sparbank fritt att motta sådan säkerhet tillsammans med annan i och
för sig fullgod säkerhet.

Promemorian

Det påpekas i promemorian att det nya institutet företagsinteckning kommer
att ersätta både förlagsinteckningsinstitutet och institutet inteckning i
jordbruksinventarier. Del nya institutet sägs innebära förbättringar i skilda
hänseenden av inteckningshavarens ställning jämfört med nuvarande förhållanden.
Sålunda avses företagsinteckning bl. a. medföra förmånsrätt inte
bara i näringsidkarens konkurs utan också vid utmätning. Det antas emellertid
att inteckningssäkerheten ter sig mycket olika beroende på vad slags
objekt inteckningen omfattar i det särskilda fallet.

Att principiellt diskvalificera företagsinteckningssäkerheten som sådan
genom att — vid sidan om det generella kravet på att kreditgivningen skall
grundas på fullgod säkerhet — uppställa särregler för belåning av företags -

332

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

inteckning är mindre tilltalande, framhålls det i promemorian. Å andra
sidan, heter det vidare, kan sägas att den nu uppkomna säkerhetsfrågan bör
avgöras provisoriskt i avvaktan på kreditinstitututredningens överväganden
i denna del och att provisoriska regler inte bör utformas på ett sätt som
alltför starkt avviker från nuvarande bestämmelser. Den sistnämnda svnpunkten
förefaller enligt promemorian mindre tungt vägande.

I promemorian förordas en lösning för jordbrukets kreditkassor enligt vilken
andra och tredje punkterna i 37 § första stycket JL upphävs med verkan
fr. o. m. den 1 januari 1967, alltså samtidigt med att de nya reglerna om företagsinteckning
träder i kraft. Enligt denna lösning kommer det sålunda
inte att finnas något lagligt hinder för kreditkassa att lämna lån mot säkerhet
av företagsinteckning.

I promemorian berörs även motsvarande regler i 28 § SpL. Det framhålls
dock att ändring av SpL inte fordras som konsekvens av förslaget till
lag om företagsinteckning, eftersom förlagsinteckning och inteckning i jordbruksinventarier
behandlas lika i SpL. Den synpunkten framförs att det med
hänsyn till de nya reglerna om företagsinteckningens rättsliga ställning kan
synas naturligt att ompröva säkerhetsbestämmelserna i 28 § fjärde stycket
SpL. Frågan bör emellertid enligt promemorian först prövas av kreditinstitututredningen.

Svenska sparbanksföreningens framställning

Sparbanksföreningen erinrar inledningsvis om gällande bestämmelser i
28 § SpL som stadgar förbud för sparbank att lämna ut lån mot säkerhet
av enbart förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier. Föreningen
påpekar att det nya företagsinteckningsinstitutet kommer att ge
inteckningshavaren väsentligt förbättrad ställning. Särskilt betydelsefullt
är, framhålls det, att företagsinteckningen avses medföra förmånsrätt även
vid utmätning. Ett visst skydd har också skapats för inteckningshavaren
vid överlåtelse av den verksamhet som berörs av företagsinteckningen.
Föi eningen åberopar slutligen innehållet i den departementspromemoria
som är aktuell i förevarande sammanhang.

Remissyttrandena över promemorian

Den i promemorian föreslagna lösningen för jordbrukets kreditkassor
har tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Vissa allmänna
synpunkter framhålls av ett par remissinstanser.

Bankinspektionen hänvisar till att inspektionen i samband med remissbehandlingen
av JL föreslog att kredit mot förlagsinteckning som enda säkerhet
inte skulle få lämnas av jordbrukskassa utan medgivande för varje sär -

333

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

skilt fall av centralkassans styrelse bl. a. av det skälet att prövningen av
förlagsintecknings värde som kreditsäkerhet ofta inrymde juridiskt-teknislta
överväganden, som inte gärna kunde anförtros en jordbrukskassa. Sedan
inspektionen avgav detta yttrande — i april 1955 — har emellertid
jordbrukskassorna utvecklats snabbt och varit föremål för eu omfattande
teknisk och personell upprustning. Härtill kommer att värdet av det nya
institutet företagsinteckning som säkerhet för kredit generellt sett kommer
att vara större än av den nuvarande förlagsinteckningen genom förbättringar
i olika avseenden. Flertalet kassor torde i dagens läge enligt inspektionen
ha goda förutsättningar att ta det större ansvar i fråga om
kreditprövning, som utlåning mot säkerhet av företagsinteckning ställer.
Bankinspektionen tillstyrker på grund härav att de nuvarande begränsningarna
i rätten att belåna förlagsinteckning och inteckning i jordbruksinventarier
utgår samt att 37 § JL får den lydelse som föreslagits i promemorian.
Inspektionen förutsätter emellertid att de större krav, som måste ställas i
fråga om prövningen av lånesökandens kreditvärdighet vid utlåning mot företagsinteckning
som enda säkerhet, kommer till uttryck i de av riksorganisationen
meddelade utlåningsbestämmelserna. Inspektionen anser det vara
lämpligt att föreskrifter meddelas, som under en övergångstid tills närmare
erfarenheter vunnits av det nya institutet lägger den faktiska prövningen på
vederbörande centralkassa. I sådana föreskrifter bör också framhållas vikten
av att kredittagarens verksamhet noga följs under lånets löptid. Riksbanksfullmäktige
anför att fullmäktige vill ansluta sig till förslaget även om den
i promemorian föreslagna ändringen är vidsträcktare än vad som i och för
sig motiveras av den direkta anledningen till densamma. Förslaget sägs vara
ägnat att minska den formella detaljbundenhet i kreditprövningsärenden
som knappast fyller ett sakligt ändamål.

Några remissinstanser berör även företagsinteckningens ställning som säkerhet
för lån från sparbank. Att Svenska sparbanksföreningen tar upp
frågan är naturligt. Föreningen hänvisar till sin särskilda framställning i
ämnet. Kreditinstitututredningen framhåller att utredningen med hänsyn
till företagsinteckningens rättsliga ställning anser det naturligt att säkerhetsbestämmelserna
i 28 § SpL omprövas. Utredningen föreslår att fjärde
stycket i nämnda paragraf ändras så att nuvarande särbestämmelser om
sparbanks rätt att lämna ut lån mot pant av förlagsinteckning och inteckning
i jordbruksinventarier utgår ur SpL. Enligt bankinspektionens mening
föreligger inga sakliga motiv för att behandla frågan om företagsinteckningens
värde som säkerhet för kredit på annat sätt i sparbankslagsliftningen
än i jordbrukskasselagstiftningen.

334

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

Departementschefen

Av min redogörelse framgår att den reform av förlagsinteckningsinstitutet
som avses träda i kraft den 1 januari 1967 nödvändiggör ändrade regler
lör utlämnande av lån mot säkerhet för jordbrukets kreditkassor. I den promemoria
som upprättats inom finansdepartementet föreslås att kreditkassa
skall fritt få bedöma om den nya säkerheten företagsinteckning, som kan
meddelas i näringsverksamhet av olika slag och således även i jordbruk, utgör
betryggande säkerhet i det särskilda fallet. Förslaget har i princip godtagits
av samtliga remissinstanser. Bankinspektionen har emellertid förutsatt
att Sveriges jordbrukskasseförbund kommer att meddela särskilda bestämmelser
av innehåll att centralkassorna under en övergångstid intill dess
närmare erfarenheter vunnits får behålla den faktiska prövningen. Jag ansluter
mig till inspektionens uppfattning. Med anledning av inspektionens
uttalande vill jag härjämte understryka att den i promemorian föreslagna
lösningen lägger ett större ansvar i kreditprövningshänseende på kreditkassorna.
Företagsinteckning i jordbruk kan lika litet som företagsinteckning
i annan näringsverksamhet utan vidare godtas som fullgod säkerhet. Dess
värde som säkerhet kan uppenbarligen komma att starkt variera med arten
och omfattningen av den intecknade egendomen. Värdet måste därför avgöras
efter en noggrann prövning av omständigheterna i det särskilda fallet.
Vidare torde det i många fall bli erforderligt att i någon form fortlöpande
följa den näringsverksamhet som avses med inteckningen.

De för jordbrukets kreditkassor föreslagna reglerna om belåning av företagsinteckning
bör — som Svenska sparbanksföreningen begärt — göras
tillämpliga även på sparbankerna. Detta innebär i förhållande till kreditkassorna
ett något större avsteg från de principer som f. n. gäller. Emellertid
har såväl bankinspektionen som kreditinstitututredningen tagit upp
denna fråga i sina remissyttranden över departementspromemorian och förbehållslöst
uttalat sig mot ett förbud för belåning av företagsinteckning. Författningsmässigt
kan frågan lösas så att orden »eller förlagsinteckning eller
inteckning i jordbruksinventarier» i andra punkten i 28 § fjärde stycket SpL
får utgå. Därmed torde, med hänsyn till paragrafens konstruktion, lagligt
hinder inte möta för sparbank att lämna lån mot säkerhet av företagsinteckning.
Även för sparbankerna gäller dock givetvis vad jag nyss anfört om
det större ansvar i kreditprövningshänseende som de nya bestämmelserna
kommer att medföra. För sparbankerna finns inte något organ som motsvarar
Sveriges jordbrukskasseförbund och som skulle kunna meddela särskilda
bestämmelser om tillämpningen av företagsinteckningsinstitutet i säkerhetshänseende.
Det tillkommer emellertid bankinspektionen som tillsynsmyndighet
att se till att sparbankerna inte ägnar sig åt kreditgivning som äventyrar
deras säkerhet.

335

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet
upprättats förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 28 § lagen den 3 juni 1955 (nr kl6)
om sparbanker;

2) lag angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 25 maj 1956 (nr 216)
om jordbrukskasserörelsen.

Författningsförslagen torde som bilaga1 få togas vid statsrådsprotokollet
i detta ärende.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen för det i
87 § regeringsformen angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Bo Josephson

1 Bilagan har uteslutits här. Däri upptagna ändringsförslag är likalydande med de ändringar
i 28 § fjärde stycket SpL och 37 § första stycket JL som upptagits i de vid propositionen
fogade förslagen.

336

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 6 maj 1966.

Närvarande:

justitierådet

regeringsrådet

justitierådet

Edling,

Hegrelius,

Petrén,

JoäCHIMSSON.

Enligt lagrådet den 9 februari 1966 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 17 december 1965, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till 1) lag om vissa gemensamhetsanläggningar, 2)
lag om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar,
3) lag angående ändrad lydelse av 56 § lagen den 31 mars 1955
(nr 183) om bankrörelse, 4) lag angående ändrad lydelse av 28 § lagen den
3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker samt 5) lag angående ändrad lydelse
av 37 § lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelsen.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av extra rådmannen Anders Hedström.

Lagförslagen föranledde följande lagrådets yttrande:

Förslaget till lag om vissa gemensamhetsanläggningar

Det institut, som upptages i lagförslaget, avser anläggning som skall vara
gemensam för två eller flera fastigheter. Enligt de huvudprinciper, på vilka
förslaget vilar, avses att inrättande av anläggning skall kunna i första hand
grundas på överenskommelse mellan de berörda fastighetsägarna. Kan enighet
ej uppnås, föreligger viss möjlighet till tvångsåtgärder. Genom att byggnadsnämnden
inkopplas skall säkerställas, att planpolitiska synpunkter beaktas.
Anläggningen skall vara sakrättsligt knuten till de fastigheter, för
vilka den är gemensam, och den skall, liksom de rättigheter och skyldigheter
som följer med den, vara oupplösligt förbunden med fastigheterna, så
länge anläggningen består. Bidrag till anläggningen kan utgå ur fastigheterna
med förmånsrätt före inteckningar. För att ombesörja anläggningens utförande,
underhåll och drift skall de deltagande fastigheterna utgöra en
samfällighet, vilken kan ges sådan organisation att den utgör en juridisk
person. Fråga om inrättande av gemensamhetsanläggning prövas enligt för -

Kungl. Mnj.ts proposition nr 128 år 1966

337

slaget vid särskild förrättning, och det vid denna fattade beslutet utgör grunden
för åtskilliga av de rättsverkningar som följer med en gemensamhetsanläggning.

De huvudprinciper på vilka förslaget sålunda vilar är enligt lagrådets
mening godtagbara; i vissa icke oväsentliga hänseenden kommer dock jämkningar
att föreslås. Det sätt på vilket förslagets grunder kommit till uttryck
i den remitterade lagtexten kan icke anses helt tillfredsställande. De tre
första avdelningarna i lagen avser allmänna bestämmelser, förrättning och
samfällighet. Grundläggande regler återfinnes inom ett vart av dessa avsnitt.
Så kan nämnas, att läsaren först i avsnittet om förrättning erhåller
upplysning om betydelsen av träffade överenskommelser och därmed om
den dispositionsfrihet som tillkommer fastighetsägarna. Regler om tvångssamverkan
upptages främst i 2 § under allmänna bestämmelser men för
visst fall i 17 § tredje stycket bland reglerna om förrättningsförfarandet.
Grundsatsen om att planpolitiska intressen skall beaktas behandlas bland
bestämmelserna om formen för byggnadsnämndens medverkan. I de allmänna
bestämmelserna ges ej någon klar regel om det sakrättsliga sambandet
mellan anläggningen och de deltagande fastigheterna. Bestämmelse
i detta ämne återfinnes först i 21 § i avdelningen om samfällighet. Genom
att den regel, enligt vilken frågan om anläggnings inrättande skall prövas
vid förrättning, meddelas först i avdelningen om förrättning saknas möjlighet
att i de skilda bestämmelserna i första avdelningen ange, om sådan
bestämmelse skall kunna tillämpas blott vid förrättningen eller om den innefattar
föreskrift om vad fastighetsägarna skall kunna besluta på egen
hand. Med hänsyn till de förhållanden som nu antytts måste den föreslagna
lagen och särskilt dess första avdelning anses tämligen svårtillgänglig. Enligt
lagrådets mening skulle förslaget bli väsentligt tydligare och mera lättförståeligt,
om samtliga de grundläggande bestämmelserna upptoges i första
avdelningen. De ändringar från dispositionssynpunkt lagrådet vill förorda
kan sammanfattas sålunda.

Stadgandet i 1 § första stycket bör endast upptaga bestämmelser om
vilka anläggningar lagstiftningen avser.

I 2 § upptages reglerna om rätt och skyldighet att deltaga i anläggning.
Därvid bör av stadgandet framgå, att fastighetsägarna kan frivilligt samverka.
Även det fall av samverkan som behandlas i 17 § tredje stycket av
det remitterade förslaget bör upptagas i 2 §. Till denna kan också överflyttas
regeln i 8 § att fråga om inrättande av gemensamhetsanläggning
prövas vid förrättning.

Reglerna i 3 § utbygges så att det av dem klart framgår, att det är genom
förrättningsbeslutet som upplåtelse av utrymme för anläggningen kommer
till stånd.

Efter 4 §, vars räckvidd bibehålies oförändrad, inskjutes en paragraf —
betecknad 5 § och närmast motsvarande 21 § i förslaget — vilken anger, att

338

Knngl. Mcij:ts proposition nr 128 år 1966

de deltagande fastigheterna utgör en samfällighet, samt fastslår den sakrättsliga
ställning som skall tillkomma anläggningen och den därmed förenade
rätten i samfälligheten.

Som ett nytt stycke fogas till det remitterade förslagets 5 § — vilken erhåller
beteckningen 6 § ■— regler om vad som är att iaktta med hänsyn till
planpolitiska intressen. Viss motsvarighet till reglerna finns i förslagets 15 §.

Stadgandena i förslagets 6 och 7 §§ bibehålies med oförändrad räckvidd
och erhåller beteckningarna 7 och 8 §§.

Härefter upptages ett som 9 § betecknat stadgande, vari regleras i vad
mån träffade överenskommelser och gjorda medgivanden skall ligga till
grund för avgörandet vid förrättningen. Bestämmelsen motsvarar i väsentliga
avseenden 17 § andra stycket och tredje stycket sista punkten i det remitterade
förslaget.

Med det vidgade innehåll första avdelningen i lagen vid bifall till lagrådets
förslag erhåller synes överskriften till avdelningen lämpligen kunna ändras
till »Grundläggande bestämmelser».

Avdelningen om förrättning kommer att omfatta de i förslaget under
8—20 §§ behandlade reglerna, i den mån de ej överflyttats till den första
avdelningen. Reglerna kan uppdelas på paragrafer med beteckningarna
10—21 §§. Sålunda bör förslagets stadganden i 8—11 §§ upptagas i 10—13 §§
och reglerna i förslagets 12 och 13 §§, vilka av skäl nedan anföres bör byta
plats, i 14 och 15 §§. Vad som efter överflyttningen till första avdelningen
återstår av förslagets 17 §, nämligen anmaningen till förrättningsmannen
att verka för överenskommelser och föreskrifterna om formen för dessa, kan
lämpligen införas i 16 §. Reglerna om sättet för byggnadsnämndens medverkan
— i förslaget behandlat i 14 och 15 §§ — kan upptagas i 17 §. I detta
avsnitt återstående paragrafer i förslaget, nämligen 16 § och 18—20 §§, bör
få sin motsvarighet i 18—21 §§.

Vad som upptagits i det remitterade förslagets 21 §, den första i avdelningen
om samfällighet, har föreslagits överflyttat till första avdelningen.
Avdelningen om samfällighet kommer alltså att börja med 22 § i förslaget,
vilket stadgande bibehåller sin beteckning.

De närmare uttalanden som föranledes av de skilda stadgandenas utformning
kommer att göras vid de särskilda paragraferna i enlighet med dispositionen
och nummerordningen i det remitterade förslaget.

Den lydelse av lagförslagets två första avdelningar lagrådet förordar framgår
av en till detta protokoll fogad Bilaga. Utöver de ändringar i förhållande
till det remitterade förslaget som är direkt berörda i lagrådets uttalanden
har vidtagits vissa j ämkningar av redaktionell natur.

1 §•

Bestämmelsen i första stycket synes ge vid handen, att området för lagens
tillämpning begränsats till anläggningar, som är av stadigvarande betydelse

339

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

för två eller flera fastigheter och därjämte kan hänföras till eller är jämförliga
med de typer som anges i uppräkningen. Av motiven till lagrummet
framgår emellertid, att även anläggningar, som enligt vanligt språkbruk
knappast kan anses jämförliga med de uppräknade, skulle kunna
komma i fråga. Lagrådet har icke någon invändning i salt mot den åsyftade
omfattningen. För att samtliga avsedda anläggningar skall inrymmas under
lagrummet, synes detta böra få en sådan utformning, att förutsättningen
»stadigvarande betydelse för fastigheterna» blir det egentliga rekvisitet
medan uppräkningen upptages såsom en exemplifiering, avsedd att närmare
belysa innebörden av detta. Visserligen blir tillämpningsområdet därigenom
måhända något vidsträcktare än motiven ger anledning till, men detta torde
ej behöva inge några betänkligheter, särskilt som förslaget för tvångsanslutning
uppställer det skärpta kravet, att anläggningen skall vara av synnerlig
vikt för ändamålsenligt utnyttjande av fastigheten.

I texten synes även benämningen gemensamhetsanläggning böra införas.

2 §•

I överensstämmelse med vad lagrådet anfört vid lagens rubrik förordar
lagrådet, att paragrafen måtte inledas med ett första stycke, däri anges att
gemensamhetsanläggning må efter prövning vid förrättning inrättas för
fastigheter, vilkas ägare är ense därom eller för vilka skyldighet att deltaga
följer av bestämmelserna nedan i paragrafen.

Enligt första stycket i det remitterade förslaget gäller, att tvångsanslutning
får påkallas icke blott av ägare till fastighet, som kan bli tvångsansluten,
utan även av fastighetsägare, som på egen önskan äger få sin fastighet
ansluten enligt 17 § tredje stycket. Förutsättning för anslutning i
sistnämnda fall är, att anslutningen icke kan antagas medföra ökad kostnad
eller annan olägenhet av betydelse för övriga fastigheter som skall ingå i
företaget. Intet krav ställes på att anläggningen skall vara av synnerlig
vikt för ändamålsenligt utnyttjande av fastigheten; det räcker att anläggningen
är av sådan betydelse för denna som avses i 1 § första stycket.
Ej heller fordras att fastigheten är belägen inom område med stadsplan
eller byggnadsplan. Av första stycket i förevarande paragraf synes
vidare framgå, att gemensamhetsanläggning kan komma till stånd
även om endast en av fastigheterna kan tvångsanslutas. Den angivna
regleringen medför, att fastighetsägare, som vill få en gemensamhetsanläggning
till stånd med anslutning av hans fastighet, ehuru anläggningen icke
är av synnerlig vikt för denna, kan vinna sitt syfte, så snart någon enda
fastighet finns som kan tvångsanslutas enligt denna paragraf. En sådan
ordning är icke tillfredsställande. För en fastighet, som kan anslutas enligt
17 § tredje stycket, kan behovet av anläggningen vara förhållandevis ringa,
och på grund härav och med hänsyn till de i C> § föreslagna reglerna om
skyldighet alt deltaga i kostnaderna för anläggningens utförande, underhåll

340 Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

och drift kan ägaren i många fall deltaga utan risk att belastas med kännbara
kostnader. Den tvångsanslutna fastighetens ägare kan då tvingas att
ensam svara för huvudparten av kostnaderna. Det skydd för denne fastighetsägare,
som ligger i kravet att anläggningen skall vara av synnerlig
vikt för hans fastighet, synes i detta fall icke tillräckligt. Den föreslagna
regleringen torde för övrigt icke vara nödvändig. Det torde sällan förekomma,
att en gemensamhetsanläggning är särskilt angelägen, om den är av synnerlig
vikt för blott en fastighet. Och är anläggningen av sådan vikt för två
eller flera fastigheter, torde i regel kunna påräknas, att yrkande om tvångsanslutning
framställes av ägare till fastighet, som kan tvångsanslutas. Lagrådet
förordar på grund härav, att gemensamhetsanläggning icke skall kunna
komma till stånd tvångsvis, om icke minst två fastigheter kan tvångsanslutas,
samt att behörighet att påkalla tvångsanslutning icke skall tillkomma
annan än den, vilkens egen fastighet kan tvångsanslutas.

Vid bifall till vad lagrådet sålunda hemställt kan förslagets bestämmelser
i första stycket upptagas i ett nytt andra stycke med innehåll att fastighet
inom område med stadsplan eller byggnadsplan är skyldig att deltaga i
gemensamhetsanläggning, om ägaren till annan fastighet inom sådant område
yrkar det samt anläggningen är av synnerlig vikt för ändamålsenligt
utnyttjande av vardera fastigheten.

Förslaget uppställer jämförelsevis stränga villkor för tvångsanslutning
av fastighet; det kräves att anläggningen skall vara av synnerlig vikt
för ändamålsenligt utnyttjande av fastigheten. Helt naturligt gäller som
huvudregel, att detta villkor skall vara uppfyllt redan vid tidpunkten för
anläggningens tillkomst. Från denna regel stadgar emellertid förslaget
vissa undantag. Sålunda skall i vissa fall, då en överdimensionering av anläggningen
anses önskvärd för att tillgodose ett för vissa fastigheter förutsett
men ännu ej inträtt behov av anläggningen, anslutning av sådan
fastighet kunna framtvingas, fastän anläggningen först framdeles blir av
synnerlig vikt för fastigheten. Förslaget ger härvid skilda regler för det fall
att villkoret om synnerlig vikt kan antagas bli uppfyllt inom nära förestående
tid och det fall att så först senare blir förhållandet.

Det är naturligtvis från ekonomisk synpunkt ofta önskvärt, att en gemensamhetsanläggning
redan från början kan dimensioneras så, att den utan
tillbyggnad förmår betjäna även de fastigheter, vilka med en större grad
av säkerhet kan antagas framdeles få behov av anläggningen. Om ägaren
till sådan fastighet själv anser det med sina intressen förenligt att omedelbart
ansluta fastigheten till anläggningen, bör därför hinder häremot ej
uppställas. En regel om tvångsanslutning i dylika fall synes däremot förenad
med stora vanskligheter. Förslaget bygger ju på den principen, att en
anslutning till företaget skall medföra en förmån för fastigheten av minst
sådan storlek att den uppväger de kostnader för företaget som kommer att
åvila fastigheten. Emellertid kan, åtminstone för en tid, belastningen på fas -

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

341

tigheten bli större än värdeökningen, om fastigheten ingår i företaget, ehuru
den ännu ej har något behov av anläggningen. Då kostnaderna ej till fullo
motsvaras av någon ökning av belåningsunderlaget, kan särskilda svårigheter
uppstå att finansiera den på fastigheten belöpande kostnaden för
anläggningens utförande. Den möjligheten kan ej heller uteslutas, att anläggningen
ej såsom antagits kommer att bli av synnerlig vikt för fastighetens
ändamålsenliga utnyttjande; på sätt i ett remissyttrande framhållits
kan så tänkas bli fallet särskilt i tider med en snabb teknisk utveckling.
Anslutningen till anläggningen skulle i sådant fall kunna medföra
en avsevärd förlust för fastighetens ägare och innebära risk för inteckningshavarna.
Och vad särskilt angår driftskostnaderna för anläggningen
måste det som regel framstå som obilligt att belasta en fastighet därmed
för en längre tid, under vilken den ej har någon nytta av anläggningen.

De vanskligheter som sålunda är förbundna med en tvångsanslutning av
fastighet innan något behov av anläggningen inträtt för fastigheten är självfallet
större ju mer avlägsen tidpunkten härför beräknas vara. Enligt lagrådets
mening är dessa vanskligheter i de fall, när anslutningen ej ens inom
en nära förestående tid kan antagas bli av synnerlig vikt för fastigheten, så
betydande att mot fastighetsägarens vilja en anslutning ej bör kunna framtvingas.
Tvekan kan däremot råda beträffande de fall, när anslutningen
kan antagas bli av synnerlig vikt inom den närmaste framtiden. Försiktigheten
synes dock bjuda, att ej heller i dessa fall framtvinga en anslutning
— som ju kan bli till skada för fastighetens ägare — med mindre behovet
är så aktuellt att fastigheten redan i och med anläggningens inrättande kan
sägas ha avsedd nytta av densamma. För sist angivna fall — vilka att döma
av förslagets motivering ansetts hänförliga under undantagsstadgandet i paragrafens
andra stycke — fordras emellertid icke någon särregel. I dessa
fall får huvudregeln i första stycket anses tillämplig; denna måste nämligen
anses ha den innebörden att, om behov att utnyttja anläggningen visserligen
ännu icke inträtt men är att förvänta inom kort, anläggningen redan
vid sin tillkomst är av synnerlig vikt för fastigheten och anslutningsskyldighet
således föreligger.

Med hänsyn till det anförda förordar lagrådet, att andra stycket i det remitterade
förslaget utgår.

I ett tredje stycke i paragrafen bör såsom angivits vid lagens rubrik upptagas
en motsvarighet till regeln i 17 § tredje stycket första punkten i det
remitterade förslaget om förutsättningarna för att en fastighet på önskan
av dess ägare skall vinna anslutning till en anläggning.

3 §•

På sätt angivits vid lagens rubrik bör av paragrafen framgå, att upplåtelse
av utrymme för anläggning kommer till stånd genom förrättningsbeslutet.
Önskvärd klarhet synes vinnas, om detta och upplåtelsens verkan med

342 Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

avseende på andra särskilda rättigheter till fastigheten regleras i ett första
stycke, medan i ett andra stycke upptages de bestämmelser som begränsar
möjligheterna att besluta om upplåtelse. Det förslag till utformning av paragrafen
som lagrådet förordar innebär i sak avvikelse från det remitterade
förslaget endast såvitt gäller frågan om begränsning i möjligheten att göra
upplåtelser med hänsyn till tidigare upplåtna särskilda rättigheter till fastigheten.

I sistnämnda hänseende må anföras att, när tvångsupplåtelse skall ske
mot fastighetsägaren, den utan vidare skall gälla även mot innehavare av
särskild rätt till fastigheten. Förutom fastighetens ägare kan då innehavare
av särskild rätt till fastigheten, dock ej innehavare av rätt för fordran, enligt
8 § föra talan vid förrättningen och därvid göra gällande exempelvis att
förutsättning för tvångsupplåtelse ej föreligger. Fastighetsägaren och, med
angivna undantag, innehavare av särskild rätt till fastigheten är således likställda.
Är åter fråga om frivillig upplåtelse, synes enligt 3 § medgivande
krävas blott av fastighetsägaren. Kommer överenskommelse med denne om
upplåtelse till stånd, får det med stöd härav tillkomna förrättningsbeslutet
verkan även mot innehavare av annan särskild rätt till fastigheten än rätt
för fordran. Innehavare av sådan rätt torde vid förrättningen väl äga föra
talan om ersättning, men han kan ej förhindra en av fastighetsägaren medgiven
upplåtelse. Detta skall gälla, även om de eljest stadgade villkoren för
tvångsupplåtelse ej föreligger. Enligt lagrådets mening är det otillfredsställande,
att innehavare av annan särskild rätt till fastigheten än rätt för fordran
sålunda göres beroende av fastighetsägarens förfogande. Lagrådet hemställer
därför, att förevarande paragraf ges sådan avfattning att därav framgår,
att frivillig upplåtelse förutsätter medgivande av, utom fastighetsägaren,
även innehavare av annan särskild rätt till fastigheten än rätt för fordran.

Enligt vad departementschefen uttalar vid 1 § avses med termen fastighet
registerfastighet. I uttalanden vid förevarande paragraf samt 4 § framhåller
han, att fastighetsbegreppet i dessa sammanhang kan fattas något
mera vidsträckt än annars. I och för sig är mindre tillfredsställande, att ett
och samma uttryck har olika innebörd på skilda ställen i samma lag. Med
hänsyn till den växlande innebörd uttrycket fastighet redan har inom gällande
lagstiftning med expropriationsrättsligt innehåll synes emellertid
vanskligt, att i en lag inom nämnda rättsområde genomföra en strikt terminologi.
Den mindre tillfredsställande ordningen torde därför få godtagas.

Om i förevarande paragraf begreppet fastighet skall kunna omfatta ej
blott registerfastighet utan även med denna sambrukade fastigheter, torde
möjligheterna till ianspråktagande som regel bli större än vad eljest skulle
bli fallet; vad som är en betydande olägenhet för en registerfastighet kan
vara av relativt begränsad vikt för ett fastighetskomplex, vari registerfastigheten
ingår. Enligt lagrådets mening bör i dylikt fall det ifrågasatta in -

343

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

greppets betydelse kunna bedömas mot bakgrunden av hela komplexet endast
såframt det framstår som praktiskt taget uteslutet, att registerfastigheten,
däri ingreppet skall göras, skulle kunna brytas ut ur komplexet och
bli en brukningsenhet för sig.

4 §.

Av skäl som lagrådet anför vid 36 § bör bestämmelsen om ränta icke upptagas
här. Den omformulering i övrigt av paragrafen lagrådet föreslår är av
redaktionell natur.

Angående utformningen av 5 § enligt lagrådets paragrafföljd hänvisas till
vad som anföres vid 21 §.

5 §■

Till förevarande paragraf — vilken av skäl som anförts vid lagens rubrik
bör erhålla numret 6 — torde böra fogas ett andra stycke upptagande det
av lagrådet vid 14 och 15 §§ förordade stadgandet om beaktande av planpolitiska
synpunkter.

6 §.

Fördelningen av kostnaderna för anläggning avses enligt förslaget skola
som regel ske efter det andelstal, som jämlikt 16 § skall vid förrättningen
fastställas efter varje deltagande fastighets beräknade behov av anläggningen.
Detta torde komma till tydligare uttryck, om i första punkten av förevarande
paragraf anges, att fördelningen skall ske efter vad som är skäligt
med hänsyn till det behov, som beräknas bli genom anläggningen tillgodosett
för varje fastighet, och termen andelstal införes redan i detta sammanhang.
Med hänsyn till den av lagrådet föreslagna dispositionen i övrigt bör
här även intagas föreskriften att andelstalet för varje fastighet skall fastställas
vid förrättningen.

Beträffande underhålls- och driftskostnaderna bör av skäl som framgår
av motiven till förslaget möjlighet finnas att fördela dessa efter anläggningens
utnyttjande för varje fastighet. Under förutsättning att det genom mätning
eller på liknande sätt kan avgöras i vilken omfattning utnyttjandet under
viss tid ägt rum, bör denna fördelningsgrund få användas, så snart särskilda
skäl inte föranleder till annat. Det bör uttryckligen anges, att samfälligheten
själv äger besluta när så skall ske. Andra punkten av första
stycket torde böra utformas i enlighet härmed.

Vad gäller bestämmelserna i andra stycket hänvisas till vad lagrådet anför
vid förmånsrättslagen. De av lagrådet förordade jämkningarna i andra
och tredje styckena är av formell natur. Paragrafen erhåller enligt lagrådets
förslag beteckningen 7 §.

7 §•

Med hänsyn till att begreppet andelstal föreslagits bli infört i nästföregående
paragraf och efter viss jämkning av redaktionell art torde andra punk -

344

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

ten av förevarande paragraf — betecknad 8 § enligt lagrådets förslag —
kunna ges lydelsen, att om anläggning ej helt kan tillgodose de anslutna
fastigheternas behov, begränsning av deras rätt att utnyttja anläggningen
skall bestämmas efter andelstalen.

Enligt vad som framgår av 16 § sista stycket i det remitterade förslaget
skall närmare föreskrifter om hur begränsningen skall genomföras kunna
meddelas vid förrättningen och intagas i anläggningsbeslutet. Sker det, lärer
verkan vara, att ändring av ransoneringsreglerna ej kan komma till
stånd utan att ny förrättning företages vid vilken anläggningsbeslutet jämkas.
Att upptaga dylika regler i anläggningsbeslutet synes medföra en bindning,
som utom i något undantagsfall är hårdare än vad som kan anses
lämpligt. Lagrådet förordar därför, att den i 16 § sista stycket upptagna regeln
utgår. Detta hindrar ej, att förrättningsmannen under förrättningen
klarlägger förhållanden av betydelse för hur begränsningen skall genomföras.
Själva avgörandet i ransoneringsfrågan, vilket enligt det remitterade
förslaget ansetts som regel skola ankomma på delägarna, får med denna
lösning städse vila på dem.

Lagrådet hänvisar beträffande 9 § enligt lagrådets paragraf följd till vad
som anföres vid 17 §.

8 §•

Föreskriften i första stycket av förevarande paragraf bör såsom förordats
vid lagens rubrik flyttas till 2 §. Föreslagna jämkningar i paragrafen i övrigt
— motsvarande 10 § i lagrådets förslag -— är av redaktionell art.

10 §.

Denna paragraf motsvaras av 12 § enligt lagrådets paragraf följd.

De avgöranden, som vid delade meningar mellan sakägarna skall träffas
vid förrättningen, kan vara synnerligen maktpåliggande och verkningarna
för den enskilde betydande. Det kan gälla till en början skyldigheten att deltaga
i en gemensamhetsanläggning, vidare skyldigheten att avstå utrymme
för anläggningen och än vidare frågan om ersättning i anledning av beslutad
upplåtelse. En och samma fastighetsägare kan på envar av dessa punkter
ha ett från annan fastighetsägare avvikande intresse och utgången kan
självfallet gå honom emot i dem alla. Med hänsyn till den betydelse avgörandet
kan ha är av vikt, att förrättningsmannen intager en fri ställning och
kan omfattas med förtroende från alla håll. Man kan inte bortse från risken,
att ibland förrättningsmannen ej komme att åtnjuta ett odelat förtroende,
om till förrättningsman vid en förrättning, som berör kommun tillhörig
fastighet, skulle utses en hos kommunen anställd befattningshavare.
Anledning saknas emellertid att ifrågasätta annat än att länsstyrelsen vid
utfärdande av förordnande kommer att beakta spörsmål av nu antydd art.

345

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966
11 §•

Enligt förevarande paragraf — i lagrådets paragraf följd 13 § — skall i
vissa fall gode män medverka vid förrättning. Till god man skall kunna
utses bl. a. den som är vald till god man vid förrättningar för fastighetsbildning.
Härmed torde avses gode män, som valts enligt 6 kap. 4 § lagen om
fastighetsbildning i stad eller 2 kap. 6 § lagen om delning av jord å landet.
I 18 § första stycket innehåller det remitterade förslaget bl. a., att gode män
skall erhålla ersättning enligt de bestämmelser som gäller för gode män vid
förrättningar för fastighetsbildning. Vad som härmed åsyftas torde vara bestämmelserna
i kungörelsen den 30 november 1962 angående ersättning
till gode män vid lantmäteriförrättningar. Lagrådet hemställer med hänsyn
till det anförda, att uttrycket förrättningar för fastighetsbildning i förevarande
paragraf utbytes mot ordet lantmäteriförrättningar. Motsvarande ändring
bör göras i 18 §.

I första stycket sista punkten sägs, att gode män icke skall deltaga i handläggningen
beträffande fråga av förberedande natur eller åtgärd under förrättningen,
för vilken deras medverkan uppenbart saknar betydelse. Avfattningen
kan anses giva vid handen, att hinder skall föreligga mot gode mäns
deltagande i sådan handläggning och att gode män, som biträder vid ett
sammanträde, alltså skall avträda, om handläggning av sagda slag skulle
äga rum. Detta torde ej vara avsett. Lagrådet hemställer, att ordet skola
ersättes med behöva.

Lagrådet föreslår härutöver vissa redaktionella jämkningar.

12 och 13 §§.

Förslagets bestämmelser i 13 § om förrättningsmannens utredning till
fastställande av vilka som är sakägare torde lämpligen böra placeras före
12 §, vars innehåll förutsätter att sakägarna är kända och kallade till sammanträde.
Lagrådet förordar därför, att dessa paragrafer byter plats, varvid
de erhåller beteckningarna 14 och 15 §§ i lagrådets paragrafföljd.

Såsom angives vid 17 § bör reglerna i dess första stycke överflyttas till
en särskild paragraf med beteckningen 16 §.

14 och 15 §§.

I 14 § första stycket stadgas, att förrättningsmannen skall utreda förutsättningarna
för den sökta anläggningen och därvid i lämplig omfattning
överlägga med sakägarna. Att detta skall gälla torde vara klart även utan
uttrycklig bestämmelse. Sakägarnas rätt att yttra sig i samband med förrättningsmannens
utredning torde för övrigt framgå redan av 12 § andra
stycket i förslaget. Lagrådet hemställer, att första stycket i 14 § utgår.

Vad i 14 § andra stycket upptages om inställande av förrättning bör överflyttas
till 16 § — enligt lagrådets paragrafföljd 18 § — vilken reglerar förrättnings
avslutande i övriga fall.

346

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

Genom förevarande båda lagrum har byggnadsnämnden tillagts befogenhet
att med bindande verkan för förrättningsmannen bestämma, att gemensamhetsanläggning
ej må inrättas. Som förutsättning för denna byggnadsnämndens
vetorätt gäller, att byggnadsnämnden finner anläggningen strida
mot fastställd plan eller bestämmelser för markens bebyggande eller i
övrigt föranleda bebyggelse eller markanvändning som är olämplig från allmän
synpunkt. Förslaget i denna del innebär — utom att prövningen från
viss synpunkt utbrytes till behandling i särskild ordning — att när fråga
är om gemensamhetsanläggning planmyndigheternas prövningsrätt utsträckes
utöver vad som eljest gäller enligt byggnadslagstiftningen. Sålunda skall
enligt förslaget även anläggning inom sådana områden på landsbygden, där
byggnadslov eljest som regel ej kräves, inordnas under planmyndigheternas
kontroll. Vidare skall prövningsrätten omfatta jämväl sådana anläggningar
som ej är hänförliga till byggnader i byggnadslagstiftningens mening. Och
slutligen innebär förslaget, att byggnadsnämnden ges befogenhet att avgöra
frågan om en gemensamhetsanläggnings inrättande ej endast från de synpunkter
nämnden har att anlägga enligt byggnadslagstiftningen utan även
från ett mera allmänt betraktelsesätt eller mot bakgrunden av — som det
heter i lagtexten — huruvida anläggningen föranleder bebyggelse eller markanvändning
som är olämplig från allmän synpunkt.

Vad sålunda i remissen förordats överensstämmer i allt väsentligt med
fastighetsbildningskommitténs förslag i ämnet. Till stöd för sitt förslag
framhöll kommittén egentligen endast, att byggnadsnämnden såsom företrädare
för det allmännas intresse med avseende å markens användning
borde tillerkännas ett avgörande inflytande på frågor om gemensamhetsanläggningars
inrättande. Förutom allmänna uttalanden av denna innebörd
anförde kommittén icke några särskilda skäl för att i fråga om just gemensamhetsanläggningar
byggnadsnämndens prövningsrätt borde få ett
mer vidsträckt tillämpningsområde och vara mer vittsyftande än enligt
byggnadslagstiftningen. Även föredragande departementschefen betonar
vikten av att byggnadsnämnden erhåller ett starkt inflytande på prövningen
av frågor om gemensamhetsanläggningar samt framhåller, att denna prövning
icke alltid uppbures av samma syfte som byggnadslagstiftningens bestämmelser,
varför särskilda regler vid sidan av dessa vore erforderliga.
Några skäl i sak för den föreslagna, i förhållande till byggnadslagstiftningen
mera vidsträckta prövningsrätten lämnas dock ej. Några sådana skäl torde
det också vara svårt att finna. Ett sådant skäl skulle kunna tänkas vara,
att en gemensamhetsanläggning skulle i högre grad än en för en enda fastighet
avsedd anläggning öva inflytande på blivande markanvändning och
bebyggelse. Bärkraften av detta skäl, som under förarbetena icke närmare
belysts, är dock enligt lagrådets åsikt icke sådan att den motiverar den
föreslagna särbehandlingen av gemensamhetsanläggningar. Har förslaget
däremot sin grund i att den markpolitiska kontrollen över huvud anses
behöva skärpas, bör därför erforderliga bestämmelser införas i byggnads -

347

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

lagstiftningen och ej i en speciallagstiftning för ett särskilt slag av byggnadsföretag.
Härtill kommer, att byggnadsnämndens prövningsrätt, i den
mån den går utöver byggnadslagstiftningens regler, i förslagets lagtext är
mycket vagt utformad. Någon säker ledning för prövningsrättens närmare
innebörd lämnas ej heller i motiven. Departementschefen anför, att det
här är »närmast fråga om ett fritt bedömande av företagets förenlighet
med det allmännas intresse i bebyggelsesammanhang, sådant det kommer
till uttryck inte bara i fastställda planer utan även i kommunens bebyggelsepolitiska
strävanden över huvud». I ett annat sammanhang antydes,
att nämnden bör tillse att anläggningen är försvarlig från samhällsekonomisk
synpunkt. Även efter dessa och övriga uttalanden av departementschefen
kvarstår intrycket, att lagregeln är oklar till sin innebörd och därmed
ägnad att föranleda rättsosäkerhet.

Såsom förut nämnts innebär förslaget vidare, att den byggnadsnämnden
anförtrodda prövningen skall ingå som ett led i förrättningsförfarandet.
Skälet till denna ordning är, att den planpolitiska kontrollen skall kunna
ske på ett så tidigt stadium som möjligt, så att kostnader och arbete icke
nedlägges på ett projekt, som senare visar sig från plansynpunkt icke kunna
genomföras. Detta skäl är beaktansvärt; det bör självfallet i görligaste
mån undvikas, att en myndighet vid sin prövning finner ett företag böra
komma till stånd, medan en annan myndighet senare finner hinder mot
genomförande möta. Allvarliga olägenheter är emellertid förbundna med
den föreslagna samordningen av den judiciella och den planpolitiska prövningen.
Till en början märkes, att det måste bli mycket svårt att draga en
klar skiljelinje mellan förrättningsmannens och byggnadsnämndens kompetens.
Som exempel må nämnas, att förrättningsmannen har att pröva förutsättningen
för tvångsanslutning av fastighet — huruvida gemensamlietsanläggningen
är av synnerlig vikt för ändamålsenligt utnyttjande av fastigheten
— men att frågan om en gemensamhetsanläggnings betydelse för en
fastighet självfallet måste komma under bedömning även vid avgörandet
av anläggningens tillåtlighet från plansynpunkt. Vidare må framhållas, att
den särskilda prövningen av byggnadsnämnden är ägnad att föranleda betydande
omgång och tidsutdräkt; under tiden innan frågan om gemensamhetsanläggningens
tillåtlighet avgjorts genom beslut som vunnit laga
kraft måste förrättningen vila. Beslut av byggnadsnämnden kan överklagas
till länsstyrelsen och därifrån till Kungl Maj :t. Motsvarande olägenheter
inträffar ånyo, om talan mot förrättningen fullföljes, vilket kan ske i
första hand till ägodelningsrätten och därifrån till hovrätten och högsta
domstolen. Kompetenskonflikterna avser då domstolen och byggnadsnämnden.
Och för domstolen gäller samma regler som för förrättningsmannen i
fråga om skyldighet att underställa ärendet byggnadsnämndens prövning.
Detta innebär, att domstol — eller efter återförvisning förrättningsmannen
— i många fall är förhindrad att vidtaga ändring i meddelat anläggnings -

348

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

beslut utan att frågan ånyo prövas av byggnadsnämnden och eventuellt av
högre instanser. Om en fastighetsägare söker ändring i ett anläggningsbeslut
med yrkande att hans fastighet ej skall tvångsanslutas till anläggningen,
torde sålunda hans talan — frånsett det fall att domstolen finner någon
anläggning över huvud ej böra komma till stånd — ej kunna vinna bifall
med mindre nämnden i nytt beslut lämnat samtycke till den genom fastighetens
uteslutning ändrade anläggningen samt detta beslut vunnit laga kraft.
Och motsvarande torde gälla, om ägare av viss fastighet fullföljer talan
med yrkande att annan fastighet skall tvångsanslutas. Ett förslag, som innebär
en sådan processuell oformlighet, anser sig lagrådet icke kunna tillstyrka.

Självfallet bör eljest tillämpad planpolitisk kontroll gälla även i fråga
om gemensamhetsanläggningar. Om man ej, på grund av därmed förenade
olägenheter, vilt låta med prövningen från plansynpunkt helt anstå till dess
byggnadslov sökes, synes icke någon annan utväg stå till buds än att efter
mönster av jorddelningslagstiftningen låta frågan om anläggningens tilllåtlighet
från plansynpunkt i första hand prövas av de organ som handhar
prövningen i övrigt av frågan om anläggningens inrättande. Denna väg har
anvisats av lantmäteristyrelsen och ett flertal andra remissinstanser. Någon
fara för att planmyndigheternas synpunkter med en sådan ordning icke skulle
bli i tillbörlig grad beaktade synes ej föreligga. Naturligtvis skulle det åligga
förrättningsmannen att före ärendets avgörande inhämta yttrande från
byggnadsnämnden, och det kan förutsättas att detta endast i undantagsfall
komme att frångås. Vidare skulle nämnden ha behörighet att överklaga
beslut om gemensamhetsanläggningens inrättande. Och självfallet skulle
avgörandet vid den judiciella prövningen ej vara formellt bindande för den
slutliga bedömningen vid sökande av byggnadslov i enlighet med bestämmelserna
i byggnadslagen. Genom en lösning efter dessa linjer skulle enligt
lagrådets mening i stort sett vinnas samma fördelar som enligt det remitterade
förslaget, medan de med det senare förbundna olägenheterna väsentligen
skulle undvikas.

På grund av det anförda får lagrådet föreslå, att bland de grundläggande
bestämmelserna upptages ett stadgande av innebörd att gemensamhetsanläggning
icke må inrättas utan planpolitisk prövning. Denna prövning
bör — i anslutning till vad som gäller enligt 15 § av förslaget — i
första hand gå ut på att gemensamhetsanläggning ej får inrättas i strid
mot fastställd plan eller bestämmelser för markens bebyggande. Men vidare
bör prövningen taga sikte på att anläggningen ej försvårar en ändamålsenlig
bebyggelse eller lämplig planläggning; i princip överensstämmer en sådan
prövning med vad som gäller enligt 19 kap. 13 § jorddelningslagen. Stadgandet,
som torde infogas i 6 § enligt lagrådets paragrafföljd, bör alltså upptaga,
att gemensamhetsanläggning ej må inrättas i strid mot fastställd plan
eller bestämmelser för markens bebyggande eller så att ändamålsenlig be -

349

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

byggelse eller lämplig planläggning försvåras. Vidare bör i en särskild paragraf,
lämpligen 17 § enligt lagrådets paragraf följd, stadgas skyldighet för
förrättningsmannen att inhämta yttrande från byggnadsnämnden. Sådan
skyldighet bör finnas, när från andra än planpolitiska synpunkter förutsättningar
föreligger för att inrätta en anläggning. I samma paragraf bör föreskrifter,
nära anslutande sig till dem som upptages i 14 § i det remitterade
förslaget, meddelas om de uppgifter förrättningsmannen har att lämna byggnadsnämnden,
när yttrande inhämtas. Slutligen bör i den paragraf som reglerar
rätten att föra talan mot förrättningsmannens beslut — 21 § i lagrådets
paragrafföljd — stadgas rätt för byggnadsnämnden att föra talan mot
anläggningsbeslut för prövning av frågan huruvida reglerna om planpolitisk
kontroll iakttagits.

16 §.

Lagrådet får, bl. a. under hänvisning till vad som anförts vid 14 och 15 §§,
förorda, att i ett första stycke av förevarande paragraf — vilken enligt
lagrådets paragrafföljd erhåller beteckningen 18 § — stadgas att, om hinder
möter mot anläggningens inrättande, förrättningsmannen så snart det kan
ske skall besluta att inställa förrättningen samt att, om förutsättningar föreligger
för att inrätta anläggningen, saken skall avgöras genom anläggningsbeslut.

I ett andra stycke bör föreskrivas vad som skall anges i anläggningsbeslutet.
Med hänsyn till lagrådets uttalanden vid 7 § förordas, att den i
det remitterade förslagets sista stycke upptagna regeln får utgå. De jämkningar
lagrådet i övrigt förordar beträffande reglerna om anläggningsbeslutets
innehåll är av redaktionell art.

17 §.

Förslaget utgår från att frivillig samverkan som regel skall kunna uppnås
mellan fastigheternas ägare och att, när så skett, anläggningsbeslutet
skall grundas på den träffade överenskommelsen. Denna princip har kommit
till uttryck i förevarande paragraf.

Det är självfallet önskvärt, att överenskommelse träffas mellan alla sakägarna
och alltså anläggningen kommer till stånd helt på frivillighetens
väg. En sådan överenskommelse berör emellertid, åtminstone när den
gäller en anläggning av någon betydelse, en mångfald skiftande spörsmål.
I första hand märkes frågan om kretsen av de fastigheter, för vilka anläggningen
skall inrättas, och den närmare utformningen av anläggningen.
Men hit hör även frågor om upplåtelse av erforderligt utrymme för anläggningen
och ersättningen därför. Vidare kan pekas på spörsmålet om
fördelningen mellan de deltagande fastigheterna av kostnaderna för anläggningen.
Det måste säkerligen mången gång bli svårt att uppnå enighet
rörande samtliga de spörsmål som här uppstår, varför åtskilligt måste över -

350 Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

lämnas till förrättningsmannens avgörande. Men även en överenskommelse
rörande en viss begränsad fråga eller en viss del av ett frågekomplex
är självfallet av värde och bör läggas till grund för anläggningsbeslutet.
Enighet kan tänkas ha uppnåtts i fråga om vilka fastigheter som skall anslutas
men däremot icke om kostnadsfördelningen. Och ägaren av den
fastighet, som avses skola tagas i anspråk för upplåtelse av utrymme till anläggningen,
kan medgiva upplåtelsen och godtaga den erbjudna ersättningen
utan att överenskommelse träffas i övriga frågor rörande anläggningen.
En annan sak är, att de olika frågorna ofta kan vara så sammanvävda att
en överenskommelse i viss del förutsätter att enighet uppnås också i annan.
Även om en överenskommelse i en särskild fråga icke kan anses ingången
mellan alla intressenter å ömse sidor, bör dock ett medgivande i frågan av
sakägare på ena sidan kunna läggas till grund för avgörandet. Detta bör
framgå av lagtexten.

Såsom i remissen framhålles bör ägaren av fastighet, vilken häftar för
fordran eller annan rättighet, ej kunna förfoga över fastigheten till förfång
för innehavaren av fordringen eller rättigheten; åtgärden i fråga bör,
om den icke väsentligen är utan betydelse för hans rätt, godkännas av honom.
Till förtydligande av vad härom anföres i remissprotokollet må framhållas,
att vad nu sagts äger tillämpning bl. a. såväl i fråga om själva anslutningen
av en fastighet till en gemensamhetsanläggning och kostnadernas
fördelning som beträffande upplåtelse av utrymme i fastighet och ersättningen
härför.

Lagrådet föreslår, att stadganden i ovan angivna hänseenden upptages
såsom 9 § bland de grundläggande bestämmelserna. Den närmare utformningen
av lagtexten framgår av bilagan.

De instruktionsmässiga reglerna i första stycket torde böra upptagas
såsom en särskild paragraf med beteckningen 16 §. Regeln i tredje styckets
första punkt bör, såsom angivits vid lagens rubrik och vid 2 §, överflyttas
till detta lagrum.

18 §.

Jämlikt 3 § kan under vissa förutsättningar för gemensamhetsanläggning
erforderligt utrymme tagas i anspråk emot ägarens vilja. Enligt expropriationslagstiftningen
gäller, att den som tvingas avstå mark är berättigad att,
åtminstone i första instans, erhålla gottgörelse för sina kostnader för tillvaratagande
av sin rätt till ersättning för marken. Den föreslagna tvångsrätten
för tillgodoseende av gemensamhetsanläggnings behov av utrymme
är snarlik rätten till ianspråktagande enligt expropriationslagstiftningen.
Tillräcklig anledning att låta den mot vilken tvångsrätten riktas i kostnadshänseende
intaga en helt annan ställning än expropriat torde ej föreligga;
avgörande betydelse torde icke kunna tillerkännas det förhållandet
att förrättningsmannen ex officio skall söka införskaffa utredning i ären -

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

351

det. I fråga om gemensamhetsanläggningar avgöres emellertid, i motsats
till vad som är fallet vid expropriation enligt expropriationslagen, frågan
om tvångsrätt över huvud får tillgripas vid samma förfarande som spörsmålet
om ersättningens storlek. Då det torde vara svårt att särskilja kostnaderna
för de båda frågorna, torde rätten till gottgörelse för kostnader
böra avse båda leden. Vidare måste den, mot vilken anspråk på upplåtelse
av utrymme riktas utan att anspråket vinner bifall, likställas med den som
ålägges att upplåta utrymme. Vad nu sagts bör gälla även när fråga är om
upplåtelse av utrymme i fastighet som skall ingå i anläggningen; ersättningen
bör dock självfallet ej avse andra kostnader än sådana som hänföra
sig till själva ianspråktagandet.

Enligt remissprotokollet skulle det förefalla inkonsekvent, att nu avsedda
sakägare skulle äga rätt till kostnadsersättning men icke den som bleve
föremål för anspråk på tvångsanslutning till anläggningen. En viss principiell
skillnad förefinnes dock mellan de båda grupperna; de förra utgöres
ju av sakägare som i egenskap av upplåtare står utanför den intressegemenskap
som anläggningen skall tjäna.

På grund av det anförda får lagrådet föreslå en regel av innehåll att sakägare,
mot vilken riktas anspråk på upplåtelse av utrymme för anläggning,
är i den mån ej annat föranledes av vad i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken
stadgas berättigad till ersättning för sina kostnader i anledning härav.

Den förrättningsmannen och särskilt tillkallad sakkunnig enligt paragrafens
första stycke tillkommande rätten till ersättning för kostnader bör
lämpligen begränsas till att avse behövliga kostnader. Beträffande ersättning
till gode män bör av skäl, som angivits under 11 §, gälla bestämmelserna
om ersättning till gode män vid lantmäteriförrättningar. I andra stycket
av paragrafen har arvode till förrättningsmannen undantagits från ersättning,
som kan utgå i förskott. Avfattningen av första stycket bör jämkas
så att därav framgår, att i ersättningarna till förrättningsmannen och
särskilt tillkallad sakkunnig ingår arvode.

I paragrafen föreskrivs, att sökanden skall vara skyldig att utgiva förskott
och skall kunna åläggas att betala förrättningskostnad. Av vad föredragande
departementschefen anfört i anslutning till vissa uttalanden i det
till grund för förslaget liggande betänkandet framgår, att begreppet sökande
här har en vidsträcktare innebörd än eljest och att exempelvis sakägare,
som fört självständig talan som går ut på en mera omfattande gemenskap
än vad den ursprunglige initiativtagaren begärt, betraktas som sökande.
Om begreppet skall ha denna innebörd, bör det framgå av lagtexten. Emellertid
torde det icke finnas tillräcklig anledning att i angiven omfattning
vidga kretsen av dem, som skall vara skyldiga att utgiva förskott. Att med
sökande bör likställas den, som biträtt den ursprunglige initiativtagarens
lalan, torde vara uppenbart. När det däremot gäller slutlig betalningsskyldighet
bör kunna komma i fråga att även annan än sökanden och den som

352

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

instämmer med honom göres ansvarig. Detta kan ske med stöd av den i slutet
av paragrafen föreslagna jämkningsregeln, vid vars tillämpning kan beaktas
även vad departementschefen anfört. Lagrådet anser sig därför icke
böra föreslå någon ändring av lagtexten i nu förevarande avseende.

Ersättning till förrättningsmannen och särskilt tillkallad sakkunnig skall
enligt förevarande paragraf bestämmas vid förrättningen. Vidare framgår,
att i samband med anläggningsbeslut förrättningskostnaderna skall fördelas
på närmare angivet sätt. Inga bestämmelser ges här rörande ordningen
för meddelande av beslut om förskott eller om ersättning till gode män eller
om fördelning av förrättningskostnaderna när förrättningen inställes.
Förrättningsmannen synes sålunda i vissa fall vara oförhindrad att avgöra
ersättningsfråga genom särskilt beslut, dvs. beslut som meddelas utan samband
med anläggningsbeslut eller beslut om förrättningens inställande. Med
dessa bestämmelser bör jämföras föreskrifterna i 19 § tredje stycket och
20 § med avseende å fullföljd av talan mot förrättningsmannens beslut. Härom
synes skola gälla, att talan får föras bl. a. mot beslut, som meddelas i
samband med anläggningsbeslut eller beslut om förrättningens inställande,
ävensom mot särskilt beslut i vissa angivna fall, bland dem beslut om förskott
å ersättning. Däremot ges inga regler beträffande fullföljd av talan
mot särskilt beslut om ersättning i andra fall. Enligt den föreslagna ordningen
synes alltså kunna inträffa, att beslut om ersättning meddelas särskilt
utan att särskild talan kan föras mot beslutet. Detta lär icke vara avsett.
Behov av särskilt beslut i ersättningsfrågor torde, frånsett när fråga
är om förskott, icke föreligga annat än möjligen beträffande ersättning till
sakkunnig. Med hänsyn till sakkunnigs rätt till förskott torde dock möjlighet
till särskilt beslut om själva ersättningen kunna undvaras. Det synes
på grund av det anförda lämpligast, att förevarande paragraf avfattas så
att därav framgår att annat beslut beträffande ersättning än beslut om förskott
skall meddelas i samband med anläggningsbeslut eller beslut om förrättningens
inställande.

Förevarande paragraf, i lagrådets paragrafföljd med beteckningen 19 §,
har avfattats i enlighet med det anförda, varjämte vissa redaktionella jämkningar
vidtagits.

19 §.

Enligt första stycket första punkten i förevarande paragraf — enligt lagrådets
paragrafföljd 20 § — skall på förrättning tillämpas ett antal bestämmelser
i jorddelningslagen, däribland 3 kap. 4 §. I andra punkten undantas
dock från tillämpning en bestämmelse i nämnda paragraf. Det gäller ett
med avseende på laga skifte givet stadgande av innehåll att om sökande,
utan att ha anmält laga förfall, uteblir från första sammanträdet och icke
någon sakägare påyrkar förrättningens företagande, ansökningen om skiftet
skall anses återkallad och sökanden skall vara skjddig ersätta alla i ären -

353

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

det uppkomna kostnader. Om den beskrivna situationen inträffar vid en
förrättning enligt förslaget, kan saken med hänsyn till förslagets regler i
(ivrigt icke gärna behandlas på annat sätt än det angivna. Lagrådet förordar
därför, att undantagsbestämmelsen utgår. Därmed har ställning icke
tagits till frågan när en ansökning eljest skall anses återkallad eller verkan
därav.

I jorddelningslagen är stadgat att, om laga skifte eller avstyckning äger
rum inom ort där skyldighet föreligger att söka byggnadslov, förrättningsmannen
skall viss tid förut underrätta byggnadsnämnden om tid och ställe
för första sammanträdet eller förrättningen. Något motsvarande skall icke
gälla enligt förslaget. Enligt lagrådets mening bör skyldighet att underrätta
byggnadsnämnden ej heller föreligga för den händelse vad lagrådet föreslagit
om nämndens ställning blir iakttaget. Däremot bör i sådant fall förrättningsmannen
ha att omedelbart underrätta nämnden om anläggningsbeslutet.
En föreskrift härom kan lämpligen införas i slutet av förevarande
paragraf.

20 §.

Paragrafen, motsvarande 21 § enligt lagrådets paragrafföljd, inledes med
ett stadgande enligt vilket talan mot förrättningsmannens beslut föres hos
ägodelningsrätten. I lagtexten bör utsägas, att den ägodelningsrätt avses
inom vars domkrets fastigheterna är belägna. I fall fastigheterna ligger inom
skilda domkretsar, lämnas enligt förslaget åt förrättningsmannen att bestämma
vilken ägodelningsrätt som är behörig. Detta synes icke vara lämpligt.
I nära anslutning till 10 kap. 10 § andra stycket rättegångsbalken bör
gälla, att talan föres hos den av ägodelningsrätterna under vilken huvuddelen
av fastigheterna ligger.

Stadgandet att talan föres hos ägodelningsrätten är undantagslöst. Om
talan avser beslut om ogillande av jäv mot förrättningsman, skall emellertid
enligt sista stycket i paragrafen bestämmelserna i 21 kap. 29 § andra stycket
och 50 § lagen om delning av jord å landet äga motsvarande tillämpning.
Dessa bestämmelser avser förfarandet då i jorddelningsmål talan föres mot
beslut, varigenom jäv mot förrättningsman ogillats. Enligt det förstnämnda
stadgandet skall ägodelningsdomaren meddela beslut angående sådan talan,
och enligt 50 § får talan mot ägodelningsdomarens beslut ej föras. Uppenbarligen
är i förslaget avsett att talan mot beslut, om ogillande av jäv mot
förrättningsman skall föras hos ägodelningsdomaren. Ett stadgande, varav
detta undantag från huvudregeln om ägodelningsrätts kompetens framgår,
bör intagas i paragrafen.

Bifalles vad lagrådet under 14 och 15 §§ hemställt beträffande byggnadsnämndens
ställning, bör nämndens rätt att föra talan mot anläggningsbeslut
avse det fall, att nämnden vill vinna prövning huruvida 6 § andra stycket
i lagrådets förslag åsidosatts.

12 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 12S

354

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

I andra stycket har upptagits en regel om talerätt mot beslut, varigenom
kommunen ålagts skyldighet att ersätta kostnad för inställd förrättning som
påkallats av byggnadsnämnden. I detta fall torde emellertid kommunen
vara att anse som sakägare med avseende på kostnaderna och således ha
talerätt enligt de allmänna bestämmelserna i första stycket. Med hänsyn
härtill och då tillräckliga skäl icke åberopats att här reglera frågan om vilket
organ som äger föra talan för kommunen förordas, att stadgandet utgår.

Enligt tredje stycket första punkten skall i fråga om förfarandet i målet
vid ägodelningsrätten och talan mot beslut som meddelats i detta i tillämpliga
delar gälla bestämmelserna om avslutat laga skifte. Det synes vara
lämpligare att i nära anslutning till vad som för motsvarande fall stadgas
i 16 § andra stycket lagen den 18 april 1952 om sammanföring av samfälld
vägmark och av järnvägsmark med angränsande fastighet m. m. hänvisa
till vad som är föreskrivet beträffande avslutad jorddelningsförrättning.

21 §.

Det för gemensamhetsanläggning i sakrältsligt hänseende i första hand
utmärkande är, att rätten till det för anläggningen bestämda utrymmet
samt den däri uppförda anläggningen skall vara knuten till de fastigheter
för vilka anläggningen är gemensam. Detsamma skall visserligen gälla också
beträffande den till anläggningen knutna samfälligheten med vad däri kan
inläggas för skilda fall. Men rätten till utrymmet och själva anläggningen
får anses vara det primära. Det synes därför mindre följdriktigt att, såsom
sker i andra stycket, behandla samfällighetens sakrättsliga ställning först
och låta anläggningen komma i andra hand. Det torde även kunna vara
ägnat att föranleda missförstånd, att helt olika uttryckssätt användes för
att ange det sakrättsliga sambandet för anläggningen och för samfälligheten,
ehuru någon reell skillnad icke torde vara avsedd. Enligt lagrådets
mening skulle vad som åsyftas komma till klarare uttryck, om andra stycket
erhåller den lydelsen att envar fastighet tillkommande rätt till anläggningen,
rätten i samfälligheten däri inbegripen, hör till fastigheten. Vid 22
och 23 §§ i förslaget skall innebörden av uttrycket rätten i samfälligheten
något beröras. Det synes icke erforderligt att i lagtexten angiva att anläggningens
egenskap av tillbehör till fastigheterna ej kan upphöra på annat
sätt än genom att själva anläggningsbeslutet rubbas.

Såsom lagrådet framhållit vid lagens rubrik bör stadgandena i denna
paragraf överflyttas till första avdelningen och där upptagas som 5 §. Härvid
synes sista ledet i första stycket såsom obehövligt kunna uteslutas.

22 och 23 §§.

Enligt vad som framgår av departementschefens uttalanden skall samfälligheten
kunna vara en juridisk person men också kunna sakna sådan
egenskap. Denna skillnad är av avgörande betydelse för den rättsliga ställ -

355

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

ning som tillkommer för anläggningen tillskjutna medel samt anskaffade,
men i anläggningen ännu ej anbragta föremål. Är samfälligheten en juridisk
person, äges de av denna. Genom att varje fastighets andel i samfälligheten
är tillbehör till fastigheten är det värde medlen och föremålen representerar
bundet till fastigheten och oåtkomligt för fastighetsägarens borgenärer,
om de icke vänder sig mot själva fastigheten. Om däremot samfälligheten
saknar egenskap av juridisk person, får de medel och föremål,
som nyss nämndes, anses tillhöra fastighetsägarna och kunna direkt tagas
i anspråk av deras borgenärer. Trygghet att i detta fall medlen och föremålen
kommer fastigheten till godo saknas. Med hänsyn till att den särskilda
förmånsrätt som föreslås kan föreligga endast när samfälligheten är
juridisk person, synes emellertid berörda förhållanden icke innebära någon
ökad risk för inteckningshavarna. Den ordning som kommer att gälla, när
samfälligheten är juridisk person, måste anses äga större stadga än den
som eljest skall tillämpas. Anledning saknas att icke öppna möjlighet att
även i det fall att samtliga de anslutna fastigheterna är i en ägares hand
skapa den bättre ordning som råder, då samfälligheten är juridisk person.
Det häremot stridande, i 22 § upptagna villkoret bör enligt lagrådets mening
utgå.

Lagtexten i det remitterade förslaget anger ej med den tydlighet som är
önskvärd att samfällighet kan antingen vara eller icke vara juridisk person.
Lagrådet föreslår sådan omdisposition av bestämmelserna att det klart anges,
under vilka betingelser och vid vilken tidpunkt samfälligheten kan få
egenskapen av juridisk person. I anslutning härtill må anmärkas, att verkan
av anmälan till länsstyrelsen bör inträda icke blott då anläggningsbeslutet
vunnit laga kraft utan även då förordnande meddelats om förtida
verkställighet enligt 35 §.

Lagrådet föreslår, att 22 och 23 §§ gives följande lydelse:

22 §. Samfällighet förvaltas av fastighetsägarna efter vad de gemensamt
bestämma.

När fastighetsägare det begär, skola fastighetsägarna genom beslut på
sådan samfällighetsstämma varom nedan sägs utse styrelse för handhavande
av samfällighetens angelägenheter samt antaga firma, under vilken verksamheten
skall bedrivas, ävensom bestämma den ort, där styrelsen skall ha
sitt säte. Styrelsen skall bestå av eu eller flera ledamöter. Firman skall uttrycka
samfällighetens ändamål och vara lämplig i övrigt samt tydligt skilja
sig från andra förut anmälda eller registrerade firmor. Styrelsens säte skall
förläggas till ort inom det län där fastigheterna eller huvuddelen av dem är
belägen. Beslutet skall anmälas till länsstyrelsen i det län där samfällighetens
styrelse skall ha sitt säte. Vid anmälan skall fogas styrkt avskrift av
del stämmoprotokoll soin upptager beslutet samt av anläggningsbcslutet
jämte bevis, att detta vunnit laga kraft eller ändock skall lända till efterrättelse.
Sedan anmälan behörigen skett, kan samfälligheten förvärva rättighe -

356

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

ter och ikläda sig skyldigheter. Endast styrelsen äger därefter företräda
samfälligheten i förhållande till tredje man. Beträffande samfälligheten
gälla i övrigt bestämmelserna i 23—34 §§.

23 §. Fastighetsägarna äga skilja styrelseledamot från hans uppdrag före
utgången av den tid för vilken han blivit utsedd. Skiljande från styrelseuppdrag,
val av ny styrelseledamot och annan ändring i förhållande som tidigare
anmälts skola jämväl anmälas till länsstyrelsen.

Styrelsen äger utse särskild firmatecknare, om ej fastighetsägarna beslutat
annat. Bemyndigande att teckna firma kan av styrelsen återkallas när
som helst. Styrelsen skall till länsstyrelsen anmäla särskilt utsedd firmatecknare
och återkallelse av bemyndigande att teckna firma.

25 §.

Av skäl som anföres vid lagen om förmånsrätt för fordringar enligt förevarande
lag avstyrker lagrådet förslaget att förmånsrätt skulle kunna reserveras
för en viss samfällighetens borgenär. I överensstämmelse härmed
förordar lagrådet, att de med nämnda förslag sammanhängande bestämmelserna
i tredje styckets tredje och fjärde punkter utgår.

26 §.

Den i andra stycket förutsatta skyldigheten för ny ägare till en fastighet
att i vissa fall svara för brist, som uppkommit genom att tidigare ägare till
fastigheten underlåtit fullgöra sitt betalningsåliggande, bör uttryckligen angivas.
Fördelning av brist bör ske genom ett nytt debiteringsbeslut. Härigenom
beredes de subsidiärt ansvariga fastighetsägarna otvetydig möjlighet
att klandra ett beslut som innefattar oriktigt påförande. Nytt debiteringsbeslut
synes även erforderligt för att exekutionstitel säkert skall föreligga beträffande
dem som är betalningsskyldiga för bristen.

Om andra stycket ges det innehåll nu sagts, blir innehållet sådant att reglerna
i första stycket bör äga tillämpning även beträffande de förhållanden
som regleras i andra stycket. Reglerna i första stycket bör därför placeras
efter bestämmelserna i andra stycket, varjämte de lämpligen bör fördelas
på två stycken.

Lagrådet, som tillika föreslår vissa formella jämkningar, förordar att paragrafen
får följande lydelse:

26 §. Kan bidrag, som påförts ägare till fastighet enligt 25 §, ej uttagas
hos honom, fördelas bristen mellan övriga fastighetsägare i förhållande till
deras inbördes bidragsskyldighet. Har fastigheten övergått till ny ägare annorledes
än genom försäljning på exekutiv auktion, är dock den nye ägaren
före ägarna till övriga fastigheter ansvarig för sådant bidrag, som förfallit
till betalning inom ett år före den bestämda tillträdesdagen och som
icke kan utgå med förmånsrätt i fastigheten enligt lagen om förmånsrätt
för fordringar enligt denna lag. Bristen fördelas genom ny debiteringslängd.

357

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

Inbetalas bidraget senare helt eller delvis från den fastighet, vars ägare det
påförts i debiteringslängd enligt 25 §, skall det influtna beloppet tillgodoräknas
ägarna till de fastigheter, från vilka bristen täckts, i förhållande till
vad som utgått från varje fastighet.

Debiterat och till betalning förfallet belopp får, om ej rätten i samband
med talan som avses i andra stycket förordnar annat, uttagas enligt utsökningslagens
bestämmelser om fordran, för vilken betalningsskyldighet ålagts
genom dom som äger laga kraft.

33 §.

Behörighet att begära förordnande av syssloman, om gemensamhetsanläggning
omhänderhas på otillfredsställande sätt, har enligt andra stycket
tillagts dels ägare av ansluten fastighet och dels, utan motsvarighet i kommitténs
förslag, annan vilkens rätt är beroende därav. Av remissprotokollet
framgår icke tydligt vilka rättsägare som avses härmed. Ett faktiskt intresse
av att anläggningen icke vansköts kan visserligen föreligga även för
någon som icke är fastighetsägare. Så kan vara fallet för innehavare av särskild
rätt till ansluten fastighet och för samfällighetens borgenärer men
knappast för andra personer. Innehavare av särskild rätt torde dock vanligtvis
icke åtnjuta rättsligt skydd mot annan än fastighetens ägare, och
samfällighetens borgenärer torde lika litet som borgenärer i allmänhet kunna
grunda någon rätt enbart på det förhållandet att gäldenären försummar
förvaltningen av sin egendom. Ett uttryckligt villkor för att syssloman skall
utses är för övrigt, frånsett visst undantagsfall, att stämmobeslut påkallats
i syfte att åstadkomma rättelse utan att sådan likväl kommit till stånd inom
skälig tid. Möjlighet att påkalla sådant stämmobeslut lär icke föreligga för
annan än fastighetsägare. På grund av det anförda bör orden »eller annan
vilkens rätt är beroende därav» utgå samt ordet »sökanden» i nästföljande
mening utbytas mot »fastighetsägaren».

Stadgandet i slutet av andra stycket att utmätningsman på begäran av
syssloman skall äga meddela handräckning synes ha motiverats med att
sysslomannen kan behöva biträde för att bryta motstånd från styrelsen mot
att låta sysslomannen komma i besittning av anläggningen eller annat under
styrelsens förvaltning. Detta skäl synes icke vara tillräckligt för att införa
en särregel av ifrågavarande slag. Lagrådet hemställer därför, att bestämmelsen
utgår. I vart fall bör den förtydligas så, att det klart framgår
att handräckning blott kan meddelas mot styrelsen.

358

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966
35 §.

Helt naturligt bör en gemensamhetsanläggning icke komma till utförande,
innan alla de rättsliga frågor av vilka anläggningen är beroende blivit
slutgiltigt avgjorda. Stora värden skulle kunna gå till spillo, om sedan
en anläggning påbörjats eller fullbordats, de rättsliga förutsättningarna
för anläggningen skulle befinnas ej vara för handen. Huvudregeln bör alltså
såsom enligt förslaget vara, att anläggningsbeslut ej får verkställas innan
det tagit åt sig laga kraft.

Det kan emellertid ej bortses från att i vissa fall olägenheter kan vara
förbundna med en ordning, som undantagslöst kräver att anläggningsbeslutet
skall till alla delar ha vunnit laga kraft innan det får verkställas. Härigenom
kan en önskvärd gemensamhetsanläggning avsevärt fördröjas. Ett
avsteg från huvudregeln synes utan alltför stora olägenheter kunna genomföras
i fall, då ett anläggningsbeslut överklagats endast i en viss avgränsad
fråga, vars avgörande regelmässigt icke påverkar huvudspörsmålet om
själva anläggningen skall få komma till stånd; i en sådan situation synes
nämligen faran för att tillstånd till anläggningen icke slutligen erhålles som
ganska ringa. Som en sådan från anläggningsbeslutet i övrigt isolerad fråga
framstår i första hand spörsmålet om upplåtelse av utrymme för anläggningen
och ersättningen därför. Lagrådet anser, att den omständigheten att dessa
frågor av upplåtaren överklagats till högre rätt under vissa bestämda förutsättningar
icke bör förhindra anläggningsbeslutets genomförande. Den
reglering förslaget innehåller i detta hänseende finner lagrådet emellertid
icke tillfredsställande.

Enligt förslaget skall på yrkande av sakägare, som ställer erforderlig
säkerhet, kunna meddelas förordnande om förtida verkställighet, så snart
anläggningsbeslutet överklagats i fråga om upplåtelse av utrymme för anläggningen
eller om ersättning för sådan upplåtelse. Överklagas ett anläggningsbeslut
endast i någon annan fråga, t. ex. rörande vilka fastigheter
som skall vara anslutna till anläggningen, skulle däremot icke föreligga
möjlighet att förordna om sådan verkställighet. Detta innebär, att medan
vid separat överklagande såvitt angår fråga av sist angivet slag möjlighet
till förtida verkställighet icke står till buds, motsatsen blir fallet i och med
att beslutet därjämte överklagas såvitt angår upplåtelsen eller ersättningen
därför och detta oavsett huruvida överklagandet i sist angiven del föres
av upplåtaren eller ägare till ansluten fastighet. En sådan processuell ordning
är självfallet icke tillfredsställande. I sak kan mot förslaget anmärkas,
att det innefattar alltför svag garanti mot att ett anläggningsbeslut sättes
i verket och att de rättsliga förutsättningarna sedermera finnes brista. För
att tillbörlig säkerhet i detta hänseende skall föreligga torde åtminstone
böra krävas, att enighet om anläggningens utförande är för handen på anläggarsidan
och att alltså icke någon ägare till fastighet, som anslutits till
anläggningen eller vars anslutning ifrågasätts, överklagat anläggningsbe -

359

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

slutet; är beslutet överklagat även av sådan fastighetsägare, synes som regel
frågan om anläggningens tillblivelse så pass tveksam att det ej bör komma
i fråga att på förhand taga annans egendom i anspråk. Enighet på anläggarsidan
bör även sträcka sig därhän att fastighetsägarna är överens om
att taga de risker som är förbundna med att anläggningsbeslutet länder till
efterrättelse trots att beslutet blivit överklagat i fråga om upplåtelse av
utrymme för anläggningen eller ersättningen därför.

Genom de nu uppställda kraven skulle vissa garantier skapas för att en
fastighetsägare icke skulle behöva låta sin fastighet tagas i anspråk för
ett företag som sedermera visade sig icke kunna äga bestånd. Därmed torde
emellertid fastighetsägarens berättigade intressen icke vara tillgodosedda.
Som ytterligare villkor bör uppställas, att fastighetsägaren samtidigt med
att han nödgas upplåta utrymme i sin fastighet erhåller visst belopp i avräkning
på den ersättning som slutgiltigt kan bli bestämd. Fastighetsägaren
är icke betjänt av att först framdeles få sin gottgörelse jämte ränta utan
bör sättas i stånd att omedelbart skaffa motsvarighet till vad som upplåtits;
genom upplåtelsen kan t. ex., såsom i ett remissyttrande framhållits, fastighetsägaren
ha berövats sin bostad eller sin verkstadslokal. Vad i remissen
anförts till stöd för att — i strid mot vad som i regel gäller inom expropriationsrättslig
lagstiftning — i fråga om gemensamhetsanläggningar en
annan ordning skulle tillämpas kan lagrådet icke finna övertygande. Väl
skulle en ordning, enligt vilken ersättningen skulle utges i två omgångar
kunna föranleda flera nedsättningsförfaranden. Några olägenheter av ett
sådant system har emellertid icke försports vid expropriationslagens tillämpning.
I ett nyligen för riksdagen framlagt förslag till ändringar i denna lag
föreslås för övrigt, att expropriaten vid mera än ett tillfälle under processens
gång skall kunna utfå belopp i avräkning på den ersättning som slutgiltigt
kan bli bestämd. Som ett avgörande skäl för det remitterade förslaget torde
ej heller kunna åberopas, att en regel om förskottsbetalning förutsätter förbud
mot återkrav av guldet belopp; att det belopp anläggarna måste betala
för att i eget intresse, innan den rättsliga grundvalen för anläggningen blivit
fastställd, få taga annans egendom i anspråk i vissa situationer kan gå förlorat
är en risk som dessa få taga och står i överensstämmelse med annan
liknande lagstiftning.

Enligt expropriationslagen skall, då domstol medger förtida tillträde av
egendom, domstolen bestämma storleken av den preliminära ersättning
som skall omedelbart utgå. En motsvarande ordning synes emellertid
icke böra tillämpas enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar. I enlighet
med vad tidigare anförts bör nämligen för att utrymme skall
få tagas i anspråk innan anläggningsbeslutet vunnit laga kraft fordras,
att sådan enighet om anläggningens utförande föreligger på anläggarsidan
att beslutet av dem lämnats oklandrat. När rätten har att ta ställning till
frågan om förtida verkställighet, föreligger alltså städse ett av lägre in -

360 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

stans meddelat beslut om ersättning, som högre rätt icke utan ändring
av beslutet om själva upplåtelsen kan sänka, och det synes då naturligt att
det är detta belopp som skall utges för att anläggningsbeslutet skall få
sättas i verket.

För att utrymme skall fa tagas i anspråk i förtid bör vidare i enlighet
med gängse regler krävas, att de som framställt yrkande härom ställer säkerhet
för den ytterligare ersättning som kan bli bestämd samt för skada, som
kan tillfogas upplåtaren genom att anläggningsbeslutet eljest ändras. Därjämte
bör uppställas det villkoret att tillträde ej får ske innan upplåtaren
erhållit skäligt rådrum.

Den nu föreslagna möjligheten att meddela förordnande om anläggningsbesluts
verkställbarhet bör föreligga ej endast, då sakägare som avses i 3
eller 4 § för talan mot beslut meddelat av förrättningsman, utan även då av
lägre rätt meddelat anläggningsbeslut på grund av sådan sakägares talan
kommer under högre rätts prövning.

På grund av det anförda föreslår lagrådet, att andra och tredje styckena
erhåller följande lydelse:

Har sakägare som avses i 3 eller 4 § anfört besvär mot anläggningsbeslut,
medan ägarna till de enligt beslutet till anläggningen anslutna fastigheterna
låtit detta vinna laga kraft mot sig, äger rätten att, när skäl äro
därtill, på yrkande av de sistnämnda förordna, att beslutet utan hinder av
den däremot förda talan skall lända till efterrättelse från dag, som rätten
bestämmer med iakttagande av att förstnämnda sakägare få skäligt rådrum.
Sådant förordnande far meddelas endast om de som begära förordnandet
dessförinnan ställa betryggande säkerhet för den ersättning, som
kan komma att bestämmas utöver vad anläggningsbeslutet föreskriver, så
ock för det skadestånd, som de kunna bli skyldiga att utgiva, om beslutet
på annat sätt ändras.

Förordnande enligt andra stycket får meddelas utan huvudförhandling.
Innan förordnande meddelas, skola sakägarna erhålla tillfälle att yttra sig.
Rätten skall i samband med målets avgörande pröva, om förordnandet alltjämt
skall bestå. Talan mot ägodelningsrätts beslut under rättegången i
fråga som avses här föres särskilt. Mot hovrätts beslut i fråga om förordnande
enligt andra stycket får talan ej föras.

36 §.

Som följd av vad lagrådet förordat beträffande 35 § bör första och tredje
styckena i 36 § omarbetas på sätt framgår av nedan föreslagna lagtext.

Enligt 4 § i förslaget skall ränta å ersättning för upplåtet utrymme utgå
från den dag, då utrymmet togs i anspråk. Redan dessförinnan kan emellertid
enligt första stycket i förevarande paragraf föreligga skyldighet att
utgiva ersättningen. Med hänsyn härtill bör, på sätt även gäller enligt expropriationslagen,
rätten till ränta avse tiden från den dag då utbetalning

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966 361

skolat ske eller, om tillträde skett dessförinnan, från tillträdesdagen. Regeln
om ränta torde böra upptagas i förevarande paragraf.

Enligt andra stycket behöver nedsättning icke äga rum, om ersättningens
utbetalande till den därtill berättigade är väsentligen utan betydelse för
fordringshavarna. Departementschefen har i anslutning till denna regel uttalat,
att beslut om nedsättning skulle meddelas sedan det beträffande
skuldbelastad fastighet hade konstaterats att upplåtelsen medförde risk för
att fastighetens kreditvärde försämrades. Enligt lagrådets mening är med
detta uttalande icke uttömmande angivet i vilka fall nedsättning skall ske.
Lagrådet anser, att den angivna regeln bör givas den innebörden att nedsättning
skall äga rum ej endast när utredningen ger vid handen att risk
av betydelse för inteckningshavarna föreligger utan även när det icke blivit
klarlagt att någon sådan risk ej föreligger.

Första och tredje styckena bör lyda som följer:

36 §. Ersättning enligt 4 § skall erläggas inom tre månader efter det att
anläggningsbeslutet vann laga kraft. Har enligt 35 § andra stycket förordnats,
att anläggningsbeslut skall lända till efterrättelse utan hinder av förd
talan, skall den däri bestämda ersättningen erläggas inom tre månader efter
det att förordnandet vann laga kraft; varder sedermera ersättningen slutligt
bestämd till högre belopp, gäller om erläggande av det överskjutande
beloppet vad i första punkten här ovan är föreskrivet. Erlägges ersättning
efter tid som nu angivits eller, om tillträde skett tidigare, efter tiden härför,
skall därjämte utges sex procent årlig ränta, i förra fallet från den bestämda
tidens utgång och i senare fallet från tillträdesdagen. Ersättning,
ränta däri inbegripen, utges till den ersättningsberättigade, om annat ej
följer av andra stycket nedan.

Innan ersättning till fullo erlagts i föreskriven ordning, får upplåtet utrymme
ej tillträdas utan att den vilkens rätt beröres lämnat medgivande
därtill. Har enligt 35 § andra stycket förordnats, att anläggningsbeslut skall
lända till efterrättelse utan hinder av förd talan, fordras för tillträde att
ersättningen till det belopp som bestämts i detta beslut erlägges; och må
vad sålunda erlagts sedermera ej återkrävas.

37 §.

Innebörden av stadgandet i paragrafens första stycke torde vara, att anläggningsbeslutet
förfaller, om ersättning för upplåtet utrymme icke blivit
erlagd inom den angivna tiden, oavsett huruvida detta berott på samfälligheten
eller den ersättningsberättigade. Det kan emellertid icke anses
skäligt att låta påföljden inträda även i fall, då den ersättningsberättigade
begärt verkställighet av beslutet i vad det angår honom men verkställigheten
icke hunnit slutföras inom året. Såsom ytterligare förutsättning för att beslutet
skall förfalla bör därför i första stycket anges, att ej heller någon

362

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

som i beslutet tillerkänts här avsedd ersättning har före årets utgång begärt
verkställighet av beslutet i denna del.

Den i andra punkten av andra stycket stadgade befrielsen från skyldighet
att återbetala mottagen ersättning bör uppenbarligen avse även fall, då
beslut förfallit av anledning, som anges i första stycket. Stadgandet bör
därför lämpligen upptagas för sig i ett tredje stycke av paragrafen.

39 §.

Fråga, som avgjorts genom lagakraftvunnet anläggningsbeslut, skall enligt
förslaget kunna upptagas till ny prövning endast om det inträtt ändrade
förhållanden av beskaffenhet att i väsentlig mån inverka på frågan.
Departementschefen har inte närmare utvecklat spörsmålet om vilka ändringar
som avses skola kunna åberopas som grund för ny prövning, men
kommittén har framhållit, att det skall gälla nya eller ändrade förhållanden
av rent faktisk natur och således ej blott ett annat bedömande av redan tidigare
föreliggande fakta. Även med beaktande av fastighetsägarnas intresse
av trygghet mot att bestående rättsförhållanden rubbas, synes dock en sådan
begränsning i vissa situationer vara alltför snäv. Det torde nämligen ej sällan
bli obilligt att inte medge ny prövning i fall, då föreliggande fakta tidigare
bedömts felaktigt, t. ex. när kostnaderna för anläggnings utförande visar
sig bli avsevärt högre än man räknat med vid tiden för anläggningsbeslutet.
Likaså synes i regel tillräcklig anledning saknas att vägra ny prövning, då
samtliga fastighetsägare är ense om att anläggningen bör nedläggas eller
över huvud icke komma till utförande, i synnerhet om anläggningsbeslutet
grundats på frivillig överenskommelse mellan dem. Åt förevarande stadgande
torde därför böra givas en något mer vidsträckt tolkning än vad motiven
ger vid handen.

Vid den nya förrättningen skall enligt vad departementschefen uttalat i
princip vanliga regler komma till användning. Sålunda skall enligt uttalandet
prövas, huruvida förutsättningar för anslutning enligt 2 § alltjämt är
för handen och skall även övriga materiella regler tillämpas så som om något
tidigare anläggningsbeslut ej hade meddelats. Innebörden av uttalandet
synes vara, att man i princip skall bortse från det läge som uppkommit genom
det tidigare anläggningsbeslutet; avgörandet skall träffas som om det
ej funnits något sådant beslut och, i konsekvens därmed, ej heller någon
på grund av beslutet inrättad anläggning. Åt förslaget torde dock icke undantagslöst
kunna givas en sådan tolkning. Har exempelvis en anläggning
bestått under längre tid och tillgodoser den fortfarande de anslutna fastigheternas
behov nöjaktigt, synes det icke kunna komma i fråga att helt bortse
från det sålunda rådande läget.

I andra stycket sista punkten upptages en särregel i fråga om skyldigheten
att inhämta medgivande från byggnadsnämnden. Med hänsyn till vad
lagrådet vid 14 och 15 §§ föreslagit om den ordning i vilken byggnadsnämn -

363

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

den må göra sitt inflytande gällande måste särregeln omarbetas. Lagrådet
förordar, att en regel upptages — lämpligen såsom ett nytt tredje stycke
— av innehåll, att om vid den nya förrättningen allenast är fråga om ändring,
som icke påverkar bebyggelsens utformning eller markanvändningen i
övrigt, frågan må avgöras utan att yttrande inhämtas från byggnadsnämnden.

40 §.

Enligt 21 § i förslaget utgör de fastigheter för vilka anläggningen skall
vara gemensam en samfällighet för anläggningens underhåll och drift m. m.
Vad lagrådet tidigare anfört innefattar ej rubbning härav. Med denna uppbyggnad
måste ändring beträffande kretsen som deltager i anläggningen
avse frågan om vilka fastigheter som skall vara anslutna; ändring i angivna
hänseende får automatiskt den verkan att motsvarande ändring sker
i fråga om samfälligheten. Frågan huruvida ändringen beträffande samfälligheten
betraktas såsom en ändring av den tidigare bestående samfälligheten
eller såsom upplösning av denna och skapande av en helt ny synes
vara utan betydelse, så länge det gäller samfällighet, som icke är juridisk
person. Till samfällighet som saknar rättssubjektivitet synes nämligen enligt
förslaget icke vara knutna några särskilda rättsverkningar; inbördes
kräves enhällighet mellan samtliga delägare och i förhållande till tredje
man svarar envar delägare direkt. Annorlunda ställer sig däremot spörsmålet,
därest samfälligheten är juridisk person och följaktligen har både
rättigheter och skyldigheter såväl i förhållande till delägarna som till
tredje man. Skäl kan anföras för att i detta fall vid den nya förrättningen
beslutas, huruvida den juridiska personen skall bestå eller om den skall
upplösas med påföljd att en ny kan bildas.

Det praktiska behovet av att förordna om upplösning av den tidigare juridiska
personen framstår emellertid för lagrådet som ringa. Ett fall då det
stundom torde kunna vara lämpligt att göra så är, när samfällighetens skulder
överstiger värdet av anläggningen och tillgångarna i samfälligheten och
när därför — på sätt lagrådet berör vid 41 och 42 §§ — skilda bidrag skall
utgå från skilda grupper fastigheter. I så fall får den tidigare juridiska
personen reda upp de äldre skulderna, medan den nya juridiska personen
slipper taga befattning därmed. En annan sak är, att det vid större ändringar
kan vara lämpligt att förklara den tidigare anläggningen skola upphöra
och en ny bildas, som övertager den tidigares utrymme med vad därtill
hör. Den tidigare anläggningen kan då, om överenskommelse ej nås, bli
skyldig att enligt 3 § avstå sin rätt till utrymmet mot ersättning jämlikt 4 §.
Ett sådant förfarande innefattar emellertid ej någon tillämpning av förevarande
paragraf.

Bestämmes, att den förutvarande juridiska personen skall upplösas, måste
den likvideras. Likvidationen kan komma att taga avsevärd tid i anspråk

364 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

~ rättegång kan exempelvis pågå om betalningsskyldighet i visst hänseende
“7 °Cl1 en slutlig upplösning kan kanske komma till stånd först efter åtskilliga
år. Det är tydligt, att detta ej kan få utgöra hinder för att en ny
juridisk person bildas och omedelbart får tillträda förvaltningen av själva
anläggningen. Ordningen medför, att samtidigt två juridiska personer är
verksamma med anknytning till en och samma anläggning och att båda äger
utdebitera bidrag. De vanskligheter som kan följa med en sådan ordning
torde ej vara större än att den får anses godtagbar.

Det innehåll förevarande paragraf sålunda synes böra ha torde komma
till nöjaktigt uttryck om paragrafen erhåller följande lydelse:

§. Beslutas ändring angående vilka fastigheter som skola vara anslutna
till anläggning, skall, om den till anläggningen knutna samfälligheten är
sådan att den kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter, prövas,
huruvida den skall bestå med den jämkning som ändringen medför eller om
den skall upplösas.

41 §•

När en fastighet anslutes till en redan befintlig anläggning, bör från fastigheten
utgå gottgörelse för vad som genom anslutningen tillföres den.
Mot det remitterade förslagets grundsats att gottgörelsen skall motsvara fastighetens
efter andelstal bestämda del av värdet av anläggningen och tillgångarna
i samfälligheten är enligt lagrådets mening i och för sig intet att
erinra. Vad de föreslagna bestämmelserna i detalj innebär synes emellertid
i viss mån oklart.

Gottgörelsen skall enligt lagförslaget i första hand presteras därigenom att
fastigheten skall intill beloppet av gottgörelsen svara för de förbindelser som
åvilar samfälligheten. Vad som åsyftas är uppenbarligen, att fastigheten
skall åläggas skyldighet att intill beloppet av gottgörelsen utgiva bidrag till
samfälligheten för betalning av dess förbindelser. Oklart är emellertid om
denna primära bidragsskyldighet skall avse hela gottgörelsens belopp eller

nagot som väl är tänkbart därest samfällighetens förbindelser understiger
värdet av anläggningen och samfällighetstillgångarna — endast den på fastigheten
efter andelstal belöpande delen av förbindelserna. Ordalagen i den
förut omnämnda lagregeln liksom bestämmelsen att beloppet av fastighetens
ansvarighet skall fastställas vid förrättningen tyder närmast på att det
förstnämnda alternativet avses. Syftet torde emellertid vara, att den inträdande
fastigheten skall, sa langt det är möjligt, bli jämställd med övriga
fastigheter. Detta talar för det senare alternativet. En sådan ordning torde
också vara den som minst komplicerar administrationen inom samfälligheten.
Lagrådet förordar, att det senare alternativet skall vinna tillämpning.
Det är att märka, att om sa blir fallet, beloppet av fastighetens primära bidragsskyldighet
ej kan anges i förrättningsbeslutet. Ansvarigheten skall ju
då anknyta till beloppet av samfällighetens förbindelser den dag anslutning -

365

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

en blir gällande och detta belopp — vilket i regel torde vara ett annat än
det som föreligger då förrättningsbeslutet meddelas — kan klarläggas endast
genom ett per nämnda dag upprättat bokslut. I förrättningsbeslutet kan
alltså blott anges de grunder efter vilka fastighetens primära bidragsskyldighet
är att beräkna.

Det nyss omnämnda stadgandet synes vidare ge vid handen, att när beloppet
av gottgörelsen till fullo erlagts av den inträdande fastigheten, vidare
anspråk ej skulle kunna riktas mot fastigheten på grund av själva vinnandet
av anslutningen till anläggningen. Emellertid framhåller departementschefen,
att på fastighetens ägare skall vila ett subsidiärt solidariskt ansvar
för uppkommande brist. Det kan antagas vara åsyftat, att detta subsidiärt
solidariska ansvar i vart fall skall sträcka sig så långt som att avse de anslutna
fastigheternas bidragsskyldighet till samfälligheten för betalning av de
samfällighetens förbindelser som ligger till grund för beräkningen av den
nyanslutna fastighetens primära bidragsskyldighet. Med denna innebörd av
den subsidiära ansvarigheten kan tydligen inträffa, att om brist uppstår
hos annan fastighet, vad den nyanslutna fastigheten får betala överstiger
beloppet av gottgörelsen. Lagrådet är berett förorda den nu angivna ordningen.
Den synes emellertid ej vara förenlig med det förut angivna stadgandet
så som det utformats i lagtexten.

Om beloppet av samfällighetens förbindelser överstiger värdet av anläggningen
och samfällighetens tillgångar, kan någon primär bidragsskyldighet
svarande mot det överskjutande beloppet icke vara avsedd att läggas på den
nyanslutna fastigheten. Det måste antagas vara åsyftat, att bidragsskyldigheten
beträffande detta överskjutande belopp skall vila på de tidigare anslutna
fastigheterna. Detta innebär, att olika bidrag skall utgå ur olika grupper
av fastigheter och att följaktligen skilda debiteringslängder får upprättas
för de olika bidragen. Denna ordning får anses godtagbar. Konsekvensen
synes bjuda, att fastighet ej skall ha något subsidiärt ansvar beträffande bidrag,
som avser förbindelse för vilken fastigheten ej har att till någon del
primärt svara. Subsidiärt ansvar bör alltså ej åvila den nyanslutna fastigheten
för bidrag, som avser samfällighetens förbindelser i den mån dessa
överstiger värdet av anläggningen och samfällighetens tillgångar. Detta bör
klart framgå av lagtexten.

Om den gottgörelse, som skall presteras från den nyanslutna fastigheten,
överstiger den på fastigheten vilande skyldigheten att primärt bidraga till
betalning av förbindelsen, uppkommer en skillnad, som skall tillgodoföras
övriga fastighetsägare. Från praktisk synpunkt synes knappast vara möjligt
att tillämpa annan ordning än att skillnaden erlägges utan beaktande
av den subsidiära ansvarigheten, dvs. redan innan det är klart huruvida
brist uppstår hos annan fastighet. Detta innebär, att om den subsidiära ansvarigheten
senare verkligen aktualiseras, den inträdande fastigheten kommer
att få i bidrag till betalning av gäld och i kontantersättning erlägga be -

366

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

lopp överstigande gottgörelsen. Detta resultat måste — ehuru i och för sig
mindre tillfredsställande — godtagas såsom en följd av vad i det föregående
förordats.

Med den utformning lagrådet föreslagit av bestämmelserna i 9 § enligt
lagrådets paragrafföljd blir, utan att särskild regel därom behöver upptagas
i denna paragraf, en träffad överenskommelse om gottgörelsen i princip avgörande
för förrättningsbeslutet. Om någon av fastigheterna häftar för fordran
eller annan rättighet, skall emellertid till följd av 9 § oskadlighetsprövning
ske, och vad nyss sagts komma att gälla endast, såframt resultatet av
nämnda prövning ej lägger hinder i vägen därför. Sträng följdriktighet
skulle bjuda, att även i dessa fall möjlighet skulle finnas att nedsätta kontantbeloppet
hos länsstyrelsen för fördelning mellan inteckningshavarna
i stället för att utbetala det till fastighetsägaren. Det praktiska behovet av
denna möjlighet kan dock antagas vara ringa, och man torde därför kunna
avstå från den och därigenom undgå åtskilliga komplikationer.

När andelstalen för en förut ansluten fastighet höjes, föreligger problem
av alldeles samma slag, som när en fastighet, vilken ej förut deltagit i anläggningen,
anslutes till denna. Vad förut angivits bör vinna tillämpning
även i det nu åsyftade fallet. Det ligger i sakens natur, att därvid såsom
fastighetens andelstal skall anses endast den del av fastighetens andelstal
som innefattar höjningen.

Vad sålunda förordats synes kunna komma till uttryck genom en lagtext
av följande lydelse:

41 §. Anslutes fastighet till befintlig anläggning, är fastighetens ägare enligt
vad vid förrättningen bestämmes skyldig att, lika med övriga fastighetsägare,
efter andelstal bidraga till betalningen av samfällighetens förbindelser
i den mån dessa icke överstiga värdet av anläggningen och tillgångarna
i samfälligheten. År värdet högre än beloppet av samfällighetens
förbindelser, är fastighetens ägare skyldig att till övriga fastighetsägare
utgiva på fastigheten belöpande andel av skillnaden. Vid prövning varom
nu sagts skall anläggningens värde uppskattas med hänsyn till kostnaden
för anläggningens utförande efter skäligt avdrag för förslitning och minskad
användbarhet.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning, om andelstalet
för fastighet som redan är ansluten höjes.

42 §.

Ägaren till utträdande fastighet kan enligt det remitterade förslaget knappast
sägas vara tillförsäkrad gottgörelse för det värde från vilket han genom
utträdet avstår till förmån för övriga fastighetsägare. I överensstämmelse
med vad som föreslagits vid 41 § synes grundsatsen i förevarande fall
böra vara att utträdande fastighet skall erhålla vederlag för den på fastigheten
efter andelstal belöpande delen av anläggningens värde och tillgång -

367

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

arna i samfälligheten. Även om spörsmålet synes svårt att till alla delar
överblicka, framstår dock som möjligt att utträde av en fastighet kan medföra
rubbning av den ekonomiska grundvalen för anläggningen. En skyldighet
för de kvarstående fastigheterna att utgiva vederlag till den utträdande
kan i sådant fall framstå som omotiverad. Med dylika situationer
synes man emellertid kunna komma till rätta utan att därför behöva frångå
den förut nämnda, principiellt riktiga grundsatsen. Är sådant fall som
nyss angivits för handen, torde de svårigheter utträdet medför ofta vara
ett bevis på att värdet på anläggningen ej kan vara särskilt högt; grunden
för vederlagsanspråket är då väsentligt reducerad. Skulle exempelvis det
fallet föreligga, att efter en fastighets utträde anläggningen, kanske en
värmecentral, är väsentligt överdimensionerad för de kvarstående fastigheterna
och därmed skulle komma att innebära en belastning för dem,
finns möjligheten att förklara, att den gamla anläggningen skall upphöra
och att de fastigheter, som skall fortsättningsvis begagna värmecentralen,
bildar en ny anläggning, som för ett billigt pris övertager värmecentralen
från den tidigare anläggningen. Såvitt lagrådet kan bedöma synes övervägande
skäl tala för att låta ifrågavarande stadgande bygga på den förut
angivna grundsatsen.

Med utgångspunkt från den nu angivna uppfattningen kan bestämmelserna
i förevarande paragraf väsentligen utformas som en spegelbild av
reglerna i nästföregående paragraf. Därmed undvikes också åtskilliga oklarheter,
som vidlåder paragrafen i dess utformning enligt remissen.

Sålunda må anmärkas att — medan frågan om den utträdande fastighetens
skyldighet att bidraga till betalningen av samfällighetens skulder, i
förslaget behandlad i andra stycket, är det spörsmål som måste lösas först —
paragrafen i sitt första stycke behandlar hur det skall förfaras med en eventuellt
förefintlig skillnad mellan tillgångar och skulder; detta stycke blir
härigenom mindre lättillgängligt. — Vid beräknande av värdet av anläggningen
för bestämmande av återbäringsskyldigheten hänvisar stadgandet till
41 §. Enligt vad denna bestämmelse avses innefatta skall hänsyn tagas till
penningvärdets fall. Med den utveckling som är tänkbar beträffande penningvärdet
framstår som icke uteslutet, att värdet vid tidpunkten för en fastighets
utträde överstiger anläggningskostnaden. Enligt denna regel skulle då
kunna »återbäras» mera än vad som tillskjutits. Detta synes oförenligt med
den i paragrafen också upptagna regeln att tillskott skall återbäras. — Med
den utformning andra stycket erhållit synes, väl mot vad som är meningen,
ansvar för bidrag, vilka fastigheten enligt 41 § är skyldig att utgiva, ej vila
på fastigheten efter utträdet.

Vad gäller den närmare utformning som bör ges åt stadgandet synes de av
lagrådet vid nästföregående paragraf gjorda uttalandena vara tillräckligt
vägledande. I ett hänseende synes dock ett tillägg vara påkallat. Stadgandet

368 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

bör sålunda uttryckligen ange i vilka hänseenden skyldighet att bidraga till
betalning av samfällighetens förbindelser skall åvila fastigheten, när den
ej längre är ansluten till anläggningen. Vad som skall häfta vid fastigheten
bör vara dels primärt och subsidiärt ansvar för bidrag till betalning
av samfällighetens förbindelser i den mån de överstiga värdet av anläggningen
och tillgångarna i samfälligheten och dels subsidiärt ansvar för
bidrag till betalning av samfällighetens förbindelser inom nämnda värde.
I anslutning till vad det remitterade förslaget innehåller bör upptagas regler
som säkerställer att den ej längre anslutna fastighetens ägare får möjlighet
att klandra gjord utdebitering och som förpliktar honom att erlägga
debiterat belopp. Den utformning lagrådet förordat beträffande 26 §, innebärande
att brist skall fördelas genom ny utdebiteringslängd, säkerställer
att ägare till ej längre ansluten fastighet får möjlighet att klandra beslut,
varigenom samfälligheten ålagt honom betalningsskyldighet till infriande
av subsidiärt ansvar.

Den nu förordade ordningen bör gälla icke blott då fastighet upphör att
vara ansluten till en anläggning utan även när en kvarstående fastighets
andelstal sänkes.

Under åberopande av det anförda förordar lagrådet, att förevarande paragraf
erhåller följande lydelse:

42 §. Förklaras fastighet ej längre skola vara ansluten till anläggning,
skall fastighetens ägare enligt vad vid förrättningen bestämmes befrias från
skyldighet att samman med övriga fastighetsägare efter andelstal bidraga
till betalningen av samfällighetens förbindelser till den del dessa icke överstiga
värdet av anläggningen och tillgångarna i samfälligheten. I den mån
samfällighetens förbindelser överstiga nämnda värde eller om brist uppkommer
genom att bidrag till dessa eller i första punkten avsedda förbindelser
ej kan uttagas hos annan fastighetsägare, har ägaren till fastigheten
dock även efter det att dess anslutning till anläggningen upphört samma
betalningsansvar som dessförinnan. Är värdet av anläggningen och tillgångarna
i samfälligheten högre än samfällighetens förbindelser, är fastighetens
ägare berättigad att erhålla på fastigheten belöpande andel av skillnaden.
Vid prövning varom nu sagts skall anläggningens värde uppskattas
enligt bestämmelserna i 41 §.

Sker utdebitering hos ägare till fastighet, som ej längre är ansluten till
anläggningen, skall han kallas till stämma vid vilken debiteringslängden
framlägges. Beträffande honom gälla de på ägare till ansluten fastighet tilllämpliga
bestämmelserna i fråga om behörighet att klandra uttaxeringen
och förpliktelse att erlägga debiterat belopp.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning, om andelstalet
för fastighet som redan är ansluten sänkes.

369

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966
43 §.

Av paragrafen bör framgå i vilka fall upplösning av samfällighet kan
komina i fråga. Detta kan anges i ett särskilt första stycke, som då kommer
att avse alla slag av samfälligheter. Fortsättningen av paragrafen kommer
att gälla blott samfällighet, som är juridisk person. För tydlighets
skull bör detta utmärkas i lagtexten.

I motsvarighet till vad som tillämpas i andra liknande fall bör beslut om
skifte av överskott fattas å samfällighetsstämma. Det synes lämpligt, att en
erinran härom intas i lagtexten.

Vid beaktande av det anförda kan paragrafen givas följande lydelse:

43 §. Förutom i fall som avses i 40 § skall samfällighet upplösas, om anläggningsbeslutet
förfallit eller tiden för anläggningens bestånd utgått eller
ock förordnande meddelats om att anläggningen skall upphöra.

Samfällighet, som är sådan att den kan förvärva rättigheter och ikläda
sig skyldigheter, får ej upplösas, innan all dess skuld blivit betald eller de
medel som erfordras för betalningen blivit nedsatta i förvar hos länsstyrelsen.
Om vid samfällighetens upplösning tillgångarna överstiga skulderna,
skall överskottet enligt beslut på samfällighetsstämma skiftas mellan
fastighetsägarna efter vad som finnes skäligt. Skiftas samfällighetens tillgångar,
innan all skuld blivit betald eller nedsättning skett, svara fastighetsägarna
för skulden solidariskt såsom för egen skuld. I samband med
samfällighetens upplösning får kallelse sökas på dess okända borgenärer.
Därvid äga de i förordningen den 4 mars 1862 (nr 10 s. 1) om tioårig preskription
och om kallelse å okända borgenärer meddelade bestämmelserna
om sådan kallelse motsvarande tillämpning.

När upplösning skett av samfällighet som avses i andra stycket, skall
fastighetsägare eller annan som haft att ombesörja skifte anmäla detta till
länsstyrelsen och lämna denna styrkt avskrift av skifteshandlingen.

övergångsbestämmelser

Vid genomförandet av byggnadslagstiftningen år 1947 framhölls, att avstyckningsplaner
— liksom för övrigt byggnadsplaner som tillkommit under
den dittills gällande lagstiftningen — ej sällan vore starkt överdimensionerade.
Avstyckningsplan kan alltså ej utgöra övertygande bevis för att
tätbebyggelse är nära förestående.

Då skyldighet att underkasta sig tvångsanslulning är avsedd att vinna
tillämpning endast inom tälbebyggelseområden, kan skäl anföras mot att
i det hänseende varom nu är fråga jämställa avstyckningsplan med byggnadsplan.
Emellertid är antagligt, att med tillämpning av avstyckningsplan
uppkommit åtskillig tätbebyggelse, och när så är fallet bör skyldighet att
underkasta sig tvångsanslutning föreligga. I lagstiftningsärendet lämnas ej
någon belysning av hur det i dag, snart 20 år efter byggnadslagstiftningens

13 Iiihang till riksdagens protokoll 196G. 1 saml. .Yr läs

370

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

ikraftträdande, förhåller sig med avstyckningsplanerna. Denna ovisshet
borde rätteligen leda till att övergångsbestämmelsen, som jämställer avstyckningsplan
med byggnadsplan, skulle utgå. Särskilt med hänsyn till att
de äldre byggnadsplanerna — med vilka avstyckningsplanerna i det hänseende
varom nu är fråga företer likhet — omfattas av 2 § i lagen, synes
dock övervägande skäl tala för att den åsyftade bestämmelsen får godtagas.

Vid fråga om tvångsanslutning inom sådant område, som väl omfattas
av avstyckningsplan eller äldre byggnadsplan men där tätbebyggelse i
själva verket knappast är att förvänta, kommer de omständigheter som
här berörts att medföra att kravet på att anläggningen skall vara av synnerlig
vikt sällan kan anses vara uppfyllt.

Förslaget till lag om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa
gemensamhetsanläggningar

Gemensamhetsanläggning kan uppenbarligen icke sällan konnna att
draga betydande kostnader, och det är därför angeläget att skapa möjlighet
att lånevägen skaffa nödiga medel framför allt till kostnaderna för anläggningens
utförande. För att tvångsanslutning skall få förekomma synes
det i själva verket vara ofrånkomligt, att sistnämnda kostnader skall kunna
bestridas utan att ägaren till tvångsansluten fastighet omedelbart betungas
med bidrag därtill. Likaså torde det med hänsyn till delägarnas inbördes
förhållande vara påkallat, att godtagbar säkerhet finnes för att bidrag kan
uttagas från varje ansluten fastighet.

I nu angivet syfte har enligt förslaget samfällighet tillerkänts förmånsrätt
i delägares fastighet för bidrag, som på grund av uttaxering enligt lagen
om vissa gemensamhetsanläggningar skall utges av denne. Då förmånsrätten
skall vara densamma som enligt 17 kap. 6 § första stycket handelsbalken
tillkommer enskild ränteägare för avgäld av fast egendom, har för
att inteckningshavares rätt inte skall äventyras det belopp, för vilket förmånsrätt
må åtnjutas, måst begränsas. Jämlikt 6 § nyssnämnda lag må sålunda
förmånsrätten i varje till viss anläggning ansluten fastighet åtnjutas
endast intill belopp, motsvarande den ökning i fastighetens värde, som
anslutningen beräknas medföra, dock högst vad som belöper på fastigheten
av den beräknade kostnaden för anläggningens utförande. Ökat kreditvärde
ges åt förmånsrätten genom att i 3 § förmånsrättslagen den inskränkningen
göres i samfällighetens befogenheter, att förmånsrätten, sedan borgenär
i fastighetsboken antecknats som innehavare av viss fordran, såvitt
avser fordringens belopp ej får utan borgenärens medgivande göras gällande
av annan än särskilt utsedd syssloman.

Den sålunda föreslagna ordningen är till sina verkningar oklar i flera

Kungi. Maj.ts proposition nr 128 år 1966 371

hänseenden och skiljer sig väsentligt från det gängse förmånsrättsbegrcppet.

Till en början må framhållas, att den begränsning, som enligt 17 kap.
6 § första stycket handelsbalken ligger däri, att förmånsrätten kan göras
gällande endast under viss tid efter förfallodagen, saknas i förslaget. För
länge sedan förfallna bidrag är således förenade med förmånsrätt, om de
blott håller sig inom den angivna ramen. Även om en sådan ordning i och
för sig kan godtagas — bl. a. på grund av det föreslagna publicitetskravet
— kommer den dock att medföra komplikationer i det fall, då de oguldna
bidragen stiger till så högt belopp, att ramen överskrides. Frågan om vilka
av bidragen som då skall utgå med förmånsrätt har inte fått någon lösning
i förslaget. Så länge samfälligheten själv innehar samtliga fordringar på bidrag,
är frågan uppenbarligen av mindre intresse, eftersom samfälligheten
då själv äger avgöra beträffande vilka bidrag förmånsrätten skall åberopas.
Annorlunda är emellertid läget, om någon av fordringarna innehas av annan,
t. ex. därför att den har överlåtits av samfälligheten eller blivit utmätt
för dess skuld. Närmast till hands synes ligga, att tidigare debiterat
bidrag får företräde framför bidrag som påförts senare. Skulle ett äldre
bidrag inbetalas frivilligt, blir följden att den eller de närmast utanför ramen
liggande fordringarna helt eller delvis rymmes inom denna och till
motsvarande del blir omfattade av förmånsrätten. Möjligheten att få åtnjuta
förmånsrätt kan således komma att tilläggas en fordran, som ursprungligen
icke var förenad med sådan rätt. Detta innebär visserligen ett
avsteg från utformningen av de nuvarande förmånsrätterna enligt 17 kap.
6 § handelsbalken, vilka kan göras gällande i fråga om alla anspråk av
visst slag redan från deras uppkomst, men någon annan ordning synes
med bibehållande av förslagets grundsatser knappast kunna komma i fråga.

I anslutning härtill må framhållas, att den nu förordade prioritetsregeln
blir tillämplig också i det fall att till en anläggning är knuten en under avveckling
varande samfällighet och en ny sådan samt konkurrens om förmånsrätten
föreligger mellan anspråk på bidrag till de båda samfälliglieterna.

Förslagets bestämmelser om möjlighet att helt eller delvis för viss borgenär
reservera det belopp, för vilket samfällighet kan åtnjuta förmånsrätt
i delägarnas fastigheter, medför också konsekvenser, som är diskutabla.
Fastighetsägarna är subsidiärt solidariskt ansvariga för uttaxerade bidrag
till samfälligheten. Då avhändelse av befogenheten att göra förmånsrätten
gällande inte, såvitt framgår av förslaget, medför att denna ansvarighet på
något sätt inskränkes, äger borgenären således i princip låta framställa anspråk
på förmånsrätt i envar ansluten fastighet för hela sin fordran hos
samfälligheten, i den mån den rymmes inom det för fastigheten bestämda
förmånsrättsbeloppet. Vidare saknas bestämmelse om att det förmånsrättsbelopp
som reserverats för borgenären vid delbetalning skall nedsättas med

372

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

belopp, motsvarande denna. Den reserverade förmånsrätten blir således till
beloppet oförändrad ända tills borgenären erhållit full likvid för sin fordran.
Samfälligheten blir därför, särskilt om antalet anslutna fastigheter är
stort, i väsentligt större utsträckning än som erfordras för att säkerställa
borgenärens rätt betagen möjligheten att själv göra förmånsrätt gällande.
Endast i den mån borgenärens hela ursprungliga anspråk mot samfälligheten
understiger förmånsrättstaket i en fastighet, torde samfälligheten
själv till någon del kunna disponera över förmånsrätten i denna fastighet.
Risken för att uttaxerat bidrag ej skall kunna uttagas ur fastigheten blir
därför stor, och det kan lätt hända, att de övriga fastighetsägarnas subsidiära
betalningsansvar måste tagas i anspråk. Av samma anledning blir
möjligheten för en annan borgenär att tillförsäkra sig förmånsrätt avsevärt
begränsad. Oreglerat är också spörsmålet vilken av flera borgenärer som
skall få göra gällande förmånsrätt för och därmed åtnjuta utdelning ur det
bidrag, om vars indrivning är fråga.

I det föregående har framhållits åtskilliga olägenheter, som är förenade
med den föreslagna bestämmelsen om den för borgenär reserverade förmånsrätten,
vars konstruktion är en nyhet för svensk rätt. Ytterligare olägenheter
torde kunna påvisas. Det är måhända ej uteslutet att efter vidare
utredning — vilken uppenbarligen ej kan ankomma på lagrådet — bestämmelsen
kan givas en sådan innebörd och utformning, att en godtagbar ordning
ernås. I sitt nuvarande skick bör dock förslaget i denna del ej upphöjas
till lag.

Det synes emellertid uppenbart, att förmånsrätten även utan nämnda bestämmelse
blir av avsevärd betydelse för säkerställande av borgenärs fordran,
särskilt om den förut angivna regeln vid konkurrens mellan flera bidrag
införes. Finnes säkerhet i annan form påkallad, må erinras om att
fastighetsägarna personligen svarar för de på fastigheterna belöpande bidragen
till samfälligheten och att borgensåtagande av dem därför inte medför
någon ökad belastning.

1 §•

Under hänvisning till vad som anförts vid lagens rubrik föreslår lagrådet,
att i förevarande paragraf införes en bestämmelse av innehåll, att om
ägare av fastighet påförts flera bidrag och dessa sammanlagt överstiger
det förmånsrättsbelopp, som fastställts i anläggningsbeslutet, tidigare påfört
bidrag äger företräde framför senare påfört. Eftersom förmånsrätt även
skall kunna åtnjutas för belopp, som i anledning av att påfört bidrag ej
kunnat uttagas hos viss fastighetsägare, fördelats mellan övriga, bör hänvisningen
till lagen om vissa gemensamhetsanläggningar — särskilt efter
den av lagrådet förordade jämkningen av 26 § i samma lag — omfatta även
detta lagrum.

Biträdes vad lagrådet sålunda förordat, bör förevarande paragraf, sedan
därjämte några formella jämkningar vidtagits däri, erhålla följande lydelse:

373

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

1 §. Har ägare till fastighet påförts bidrag till samfällighet enligt 25 eller
26 § lagen den 1966 (nr ) om vissa gemensamhets anläggningar,

äger samfälligheten att ur fastigheten i vems hand den vara
må njuta betalning för bidraget med samma förmånsrätt som enligt 17
kap. 6 § handelsbalken tillkommer enskild ränteägare för avgäld av fast
egendom, i den mån bidraget faller inom det belopp och förmånsrätten
göres gällande inom den tid som fastställts i anläggningsbeslutet. Härvid
skall, om ägaren påförts flera bidrag och dessa sammanlagt överstiga nämnda
belopp, tidigare påfört bidrag äga företräde framför senare påfört. Förmånsrätten
skall anses ha gjorts gällande inom den i anläggningsbeslutet
angivna tiden, såframt yrkande om förmånsrätt framställts vid exekutiv
försäljning av fastigheten i anledning av utmätning, som skett före tidens
utgång, eller under konkurs på grund av ansökan, som gjorts dessförinnan.

2 §•

Den i förevarande stadgande föreslagna ordningen, att förmånsrätten
skall vara beroende ej blott av anläggningsbeslutet utan även av att en anmälan
göres av styrelsen hos inskrivningsdomaren, synes motiverad av
att det är önskvärt att det belopp som skall kunna utgå med förmånsrätt
ej är större än vad som är av behovet påkallat samt att detta behov ej kan
slutligen bedömas förrän efter förrättningen. Sedan i 4 § i departementsförslaget
upptagits regler om att det belopp som får utgå med förmånsrätt
kan minskas genom ett enkelt anmälningsförfarande, synes det resultat
som eftersträvas kunna nås utan det förfarande varom stadgas i förevarande
paragraf. Ett slopande av detta innebär förenkling både för samfälligheten
och inskrivningsdomaren. Det förordas, att förevarande paragraf utgår
ur förslaget.

3 §•

Av skäl som anförts vid rubriken till lagen torde denna paragraf böra
utgå.

4 §•

De bidrag till samfälligheten för vilka förmånsrätt kan åtnjutas måste
anses vara av den karaktär att de omfattas av bestämmelsen i 134 § utsökningslagen.
Av bestämmelsen följer, att bidrag, som förfallit till betalning
före dagen för den exekutiva försäljningen, icke därefter kan åtnjuta
någon förmånsrätt i fastigheten.

Det belopp intill vilket förmånsrätt får åtnjutas bar bestämts med utgångspunkt
från den kapitalökning som genom anläggningen tillföres den
anslutna fastigheten. Har den mot kapitalökningen svarande kostnaden en
gång uttagits med förmånsrätt ur fastigheten, bör rimligen icke ifrågakomma,
att ett motsvarande belopp åter skall utgå med förmånsrätt. Med
de bidrag för vilka förmånsrätt begäres lärer regelmässigt avses att bestrida

374

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

ej blott avbetalningar å anläggningskostnaden utan även löpande utgifter.
Reduktion av taket borde rätteligen endast ske, såvitt bidragen avser att
skaffa medel för anläggningskostnaden. Att i detta sammanhang på dylik
grund göra någon uppdelning av bidragen synes dock ej kunna komma i
fråga. Reduktion måste därför ske med bidragens hela belopp. I och för
sig kan skäl anföras för att nedsätta taket med hela det belopp, för vilket
förmånsrätt skulle ha kunnat göras gällande vid den exekutiva auktionen.
Det synes emellertid knappast görligt att ålägga auktionsförrättaren att
spåra upp alla sådana bidrag; att vända sig till samfälligheten är ej till
fyllest, då denna kan ha överlåtit fordringen på bidrag till någon tredje man.
Nedsättningen bör därför inskränkas till sådana bidrag, för vilka yrkats
förmånsrätt vid den exekutiva auktionen. För dylika bidrag bör nedsättning
ske, oavsett om betalning erhållits eller om bidraget, därför att priset
på fastigheten ej räckt till, blivit nödlidande.

På grund av det anförda föreslås, att första punkten i första stycket av
förevarande paragraf — vilken vid bifall till vad som förordats vid 2 och
3 §§ erhåller numret 2 — måtte ange, att om vid försäljning av fastighet
på exekutiv auktion yrkats betalning med förmånsrätt för bidrag, det belopp
intill vilket förmånsrätt får åtnjutas i fastigheten skall, sedan auktionen
vunnit laga kraft, minskas med bidragets belopp.

Därest lagrådets förslag om slopande av bestämmelserna om möjlighet
för borgenär att anteckna sin fordran i fastighetsboken biträdes, erfordras
omarbetning av de i andra stycket upptagna reglerna om minskning av
förinånsrättsbeloppet på grund av beslut av styrelsen. Av allmänna rättsgrundsatser
lär följa, att styrelsen ej bör kunna beröva ett debiterat och
till tredje man överlåtet bidrag dess förmånsrättsställning. Nedsättningen
bör därför begränsas att avse bidrag, som framdeles påföres fastighetsägarna.
Det förordas, att andra stycket erhåller den lydelsen att samfällighetens
styrelse äger besluta, att det belopp intill vilket förmånsrätt får åtnjutas
skall minskas med en viss, för alla fastigheter lika stor andel, minst
en femtedel, av det ursprungliga beloppet för varje fastighet, samt att, sedan
anteckning om sådant beslut på begäran av styrelsen gjorts i fastighetsboken,
minskningen gäller i fråga om bidrag som därefter påföres.

5 §.

Paragrafen bör vid bifall till vad som förordats under 2 och 3 §§ i det
remitterade förslaget betecknas 3 §.

Övriga lagförslag

Därest såsom lagrådet förordat vid förslaget till lag om förmånsrätt för
fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar 3 § i lagen utgår,
är frågan om ändring i förevarande lagar förfallen.

Iiungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

375

Bilaga

Grundläggande bestämmelser

1 §•

Denna lag avser för två eller flera fastigheter gemensam anläggning av
stadigvarande betydelse för dem, såsom parkeringsanläggning, förbindelseled,
gårdsutrymme, lekplats, anordning till skydd mot grundvatten, ledning,
värmeanläggning eller tvättstuga (gemensamhetsanläggning). Lagen gäller
dock ej anläggning för vattenförsörjning eller avlopp och ej heller anläggning,
vars inrättande gemensamt för två eller flera fastigheter kan enligt
särskilda bestämmelser prövas av domstol eller annan myndighet.

Lagens bestämmelser om fastighet äga motsvarande tillämpning på tomträtt,
som är inskriven, och på sådan rätt till ofri tomt i stad som utgör
fast egendom. Som ägare anses innehavaren av rättigheten. I fråga om upplåtelse
av utrymme för anläggning och ersättning med anledning därav likställes
område, som ej ingår i fastighetsindelningen, med fastighet. Den
som innehar fastighet med fideikommissrätt eller eljest utan vederlag besitter
fastighet på grund av testamentariskt förordnande utan att äganderätten
tillkommer någon anses vid lagens tillämpning som fastighetens
ägare.

2 §•

Gemensamhetsanläggning må efter prövning vid förrättning inrättas för
fastigheter, vilkas ägare äro ense därom eller för vilka skyldighet att deltaga
följer av bestämmelserna här nedan.

Fastighet inom område med stadsplan eller byggnadsplan är skyldig att
deltaga i gemensamhetsanläggning, om ägaren till annan fastighet inom
sådant område yrkar det samt anläggningen är av synnerlig vikt för ändamålsenligt
utnyttjande av vardera fastigheten.

Föreligga enligt vad ovan sagts förutsättningar för inrättande av gemensamhetsanläggning
för två eller flera fastigheter, må ägaren till annan
fastighet få denna ansluten till anläggningen, såframt icke därigenom för
någon av de övriga fastigheterna uppstår ökad kostnad eller annan olägenhet,
som är av betydelse.

3 §•

För gemensamhetsanläggning behövligt utrymme i fastighet, för vilken
anläggningen är avsedd, eller i annan fastighet skall bestämmas vid förrättningen
och är härigenom att anse som upplåtet för anläggningen. Utrymmet
får tagas i anspråk utan hinder av den rätt till fastigheten som
kan tillkomma annan.

376

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

Utan medgivande av fastighetsägaren och innehavare av annan särskild
rätt till fastigheten än rätt för fordran må för anläggning annat utrymme
ej bestämmas än som fordras med hänsyn till sådan fastighet som kan anslutas
enligt 2 § andra stycket. Ej heller må utan sådant medgivande utrymme
tagas i anspråk, om fastigheten därigenom skulle åsamkas betydande
olägenhet, med mindre anläggningen behöves för bebyggelse, som är av större
omfattning eller eljest av väsentlig betydelse från allmän synpunkt, samt
anläggningen icke kan utföras pa annat sätt utan att kostnaden ökas avsevärt.

4 §•

För upplåtelse i fastighet av utrymme till gemensamhetsanläggning samt
för annat intrång, som orsakas fastigheten genom anläggningens utförande
eller begagnande, skall utgå ersättning till fastighetens ägare. Motsvarande
rätt till ersättning tillkommer innehavare av annan särskild rätt till fastigheten
än rätt för fordran. Även annan skada, som genom upplåtelsen uppkommer
för ägaren eller för innehavaren av rättigheten, skall ersättas.

5 §•

De fastigheter för vilka gemensamhetsanläggning inrättas utgöra en samfällighet
för anläggningens utförande, underhåll och drift.

Envar fastighet tillkommande rätt till anläggningen, rätten i samfälligheten
däri inbegripen, hör till fastigheten.

6 §•

Ej må anläggning inrättas i strid mot fastställd plan eller bestämmelser
för markens bebyggande eller så att ändamålsenlig bebyggelse eller lämplig
planläggning försvåras.

7 §•

Kostnaderna för gemensamhetsanläggnings utförande, underhåll och drift
skola mellan ägarna till de fastigheter, som äro anslutna till anläggningen,
fördelas efter andelstal, bestämda enligt vad som är skäligt med hänsyn
till det behov som genom anläggningen beräknas bli tillgodosett för varje
fastighet. Andelstalet för varje fastighet fastställes vid förrättningen. Kan
genom mätning eller på liknande sätt avgöras i vilken omfattning anläggningen
under viss tid utnyttjats för varje fastighet, äger dock samfälligheten,
om särskilda skäl icke föranleda till annat, besluta att underhålls- och
driftskostnader, som belöpa på nämnda tid, skola fördelas efter varje fastighets
utnyttjande av anläggningen.

377

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

Vid förrättningen skall bestämmas i vad mån bidrag till kostnaderna
skall kunna utgå ur de anslutna fastigheterna med sådan förmånsrätt varom
stadgas i lagen den 1966 (nr ) om förmånsrätt

för fordringar enligt denna lag. Sådan förmånsrätt må fastställas att i
varje ansluten fastighet gälla intill belopp, som motsvarar den ökning av
fastighetens värde anslutningen beräknas medföra, dock högst vad som
belöper på fastigheten av den beräknade kostnaden för anläggningens utförande
och längst under den tid anläggningen med sedvanligt underhåll
kan antagas bevara sitt värde väsentligen oförminskat.

Övergår fastighet till ny ägare, svarar denne, utom i fall varom sägs i
26 § första stycket, icke för bidrag som förfallit till betalning före den bestämda
tillträdesdagen eller, om han inropat fastigheten på exekutiv auktion,
före försälj ningsdagen.

8 §•

Gemensamhetsanläggning skall brukas i överensstämmelse med sitt ändamål
och de närmare föreskrifter som meddelas för att vinna detta. Kan anläggning
ej helt tillgodose de anslutna fastigheternas behov, skall begränsning
av deras rätt att utnyttja anläggningen bestämmas efter andelstalen.

9 §■

Därest rörande fastighet träffas överenskommelse om eller lämnas medgivande
till åtgärd som avses i denna lag, skall avgörandet vid förrättningen
grundas härå. Vad nu sagts skall dock ej gälla i den mån bestämmelse i
6 § andra stycket eller 7 § andra stycket åsidosättes och ej heller i det fall
att fastigheten häftar för fordran eller annan rättighet, såvida icke innehavare
av sådan fordran eller rättighet samtycker till åtgärden eller denna är
väsentligen utan betydelse för hans rätt.

Förrättning

10 §.

Framställning om förrättning göres av ägaren till fastighet, som uppges
vara i behov av den med framställningen avsedda anläggningen, eller ock
av byggnadsnämnden.

Vid förrättningen får talan föras av ägaren till fastighet, som saken kan
angå. I fråga om fastighet, i vilken utrymme för anläggningen kan bli
upplåtet, äger även innehavare av annan särskild rätt till fastigheten än
rätt för fordran föra talan i den mån hans rätt beröres.

11 §•

Framställning om förrättning göres skriftligen hos länsstyrelsen i det
län där fastighet, som saken kan angå, är belägen.

I3f Biliang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. AV 128

378

Kungl. Maj. ts proposition nr i28 år 1966

I framställningen skall anges den anläggning som avses bli inrättad.

Är det uppenbart, att framställningen icke kan upptagas till prövning,
skall den omedelbart avvisas.

12 §.

Avvisas ej framställning om förrättning, förordnar länsstyrelsen förrättningsman.

Till förrättningsman utses person, som äger den kunskap och erfarenhet
som uppdraget kräver samt även i övrigt är lämplig till detta.

13 §.

Om förrättningsmannen finner, att medverkan av gode män behöves, eller
om sakägare påkallar sådan medverkan och oskäligt dröjsmål icke
föranledes därav, skall förrättningsmannen biträdas av två gode män. Dessa
utses av förrättningsmannen bland dem som äro valda till nämndemän,
ägodelningsnämndemän eller gode män vid lantmäteriförrättningar. Gode
männen behöva dock ej deltaga i handläggningen beträffande fråga av förberedande
natur eller i åtgärd under förrättningen, för vilken deras medverkan
uppenbart saknar betydelse.

Deltaga gode män, äga bestämmelserna i det följande om förrättningsman
motsvarande tillämpning på honom jämte gode männen, om annat ej
framgår.

Bestämmes att gode män skola medverka, rubbas icke därigenom vad som
dessförinnan beslutats eller verkställts under förrättningen.

14 §.

Förrättningsmannen skall utreda vilka som äro sakägare och i förrättningsprotokollet
anteckna dem och de förhållanden på vilka deras ställning
som sakägare grundas.

15 §.

Förrättningen sker vid sammanträde med sakägarna. Åtgärder av förberedande
art få dock vidtagas och beslut meddelas i annan ordning än vid
sammanträde. Förekomma ej stridiga intressen i saken eller är det uppenbart
att anläggningen icke kan tillåtas, fordras ej sammanträde.

Vid sammanträde skola sakägarna erhålla tillfälle att utveckla sin talan
och förebringa utredning, som är av betydelse för de vid sammanträdet behandlade
frågorna.

Sammanträde hålles där fastigheterna äro belägna men får, när det kan
ske utan olägenhet, hållas på annan plats.

16 §.

Förrättningsmannen skall söka åstadkomma överenskommelse mellan
sakägarna. Sådan överenskommelse skall upprättas skriftligen samt un -

379

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

dertecknas av sakägarna och bestyrkas av förrättningsmannen. Den skali
fogas vid förrättningsprotokollet.

17 §.

Föreligga från andra synpunkter än som avses i 6 § andra stycket förutsättningar
för att inrätta gemensamhetsanläggning, skall förrättningsmannen,
innan saken slutligen prövas, inhämta yttrande från byggnadsnämnden
huruvida med hänsyn till bestämmelserna i angivna lagrum hinder
finnes mot anläggningens inrättande.

Förrättningsmannen skall därvid lämna byggnadsnämnden uppgift om
de fastigheter för vilka anläggningen är avsedd samt sådan beskrivning av
anläggningen med angivande av läge, storlek och beskaffenhet i övrigt som
fordras för nämndens bedömande.

18 §.

Möter hinder mot anläggningens inrättande, skall förrättningsmannen så
snart det kan ske besluta att inställa förrättningen. Föreligga förutsättningar
för att inrätta anläggningen, skall saken avgöras genom anläggningsbeslut.

I anläggningsbeslut skall anges

1. anläggningens läge, storlek och huvudsakliga beskaffenhet i övrigt;

2. de fastigheter för vilka anläggningen är gemensam;

3. utrymme som upplåtes för anläggningen;

4. ersättning för upplåtelse av utrymme och för annat intrång genom
anläggningens utförande eller begagnande;

5. ersättning för annan skada som genom upplåtelsen uppkommer för
ägaren till fastigheten eller innehavare av annan särskild rätt till denna än
rätt för fordran;

6. varje ansluten fastighets andelstal;

7. det belopp för vilket förmånsrätt får åtnjutas i varje fastighet och den
tid under vilken det får ske;

8. för den händelse anläggningen skall vara av begränsad varaktighet,
den tid under vilken den skall bestå;

9. om med anläggningens utförande skall kunna anstå mer än fem år
från den dag beslutet vinner laga kraft, den tid inom vilken anläggningen
senast skall vara utförd.

19 §•

Förrättningsmannen och särskilt tillkallad sakkunnig äga erhålla ersättning,
innefattande skäligt arvode och gottgörelse för behövliga kostnader.
Gode männen erhålla ersättning enligt de bestämmelser som gälla för gode
män vid lantmäteriförrättningar. Ersättningarna utom arvode till förrättningsmannen
skola när det påfordras utges i förskott av den som gjort
framställning om förrättningen.

380

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

Sakägare, mot vilken riktas anspråk på upplåtelse av utrymme för anläggning,
är i den mån ej annat föranledes av vad i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken
stadgas berättigad till ersättning för sina kostnader i anledning
härav.

Förrättningskostnaderna och kostnad som avses i andra stycket skola,
om anläggningsbeslut meddelas, bäras av ägarna till de anslutna fastigheterna
efter varje fastighets andelstal. Inställes förrättning, skola kostnaderna
betalas av den som gjort framställning om förrättningen eller, om
byggnadsnämnden påkallat förrättningen, av kommunen. När det finnes
skäligt på grund av särskilda omständigheter, få kostnaderna dock fördelas
på annat sätt.

Beslut i fråga som avses i denna paragraf meddelas i samband med anläggningsbeslutet
eller beslutet om förrättningens inställande. Beträffande
förskott må beslut meddelas även under förrättningen.

20 §.

Bestämmelserna i 2 kap. 2 § första stycket, 4, 8, 9 och 11 §§, 3 kap. 1 §,
2 § första stycket och andra stycket första punkten, 3 och 4 §§, 6 § första
stycket, 8, 9 och 13 §§, 16 kap. 2 § samt 18 kap. 3 § första stycket lagen den
18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet äga motsvarande tillämpning
på förrättning enligt denna lag.

Om anläggningsbeslut eller beslut om förrättningens inställande icke meddelas
vid sammanträde, skall det meddelas på tid och plats som tillkännagivits
vid sammanträde eller varom sakägarna underrättats skriftligen eller
i annan ordning som bestämts vid sammanträde. Detsamma gäller beslut,
som meddelas i samband med avgörande som nu sagts, och beslut, mot
vilket talan skall föras särskilt. Beslut som avses här ovan skall innehålla
underrättelse om vad som skall iakttagas för fullföljd av talan mot beslutet.
Om anläggningsbeslut skall förrättningsmannen omedelbart underrätta
byggnadsnämnden.

21 §.

381

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

ningens inställande meddelades eller, när under förrättningen meddelats
beslut, varigenom jäv mot förrättningsman ogillats eller sakkunnig tillkallats
eller ock fråga om förskjutande av ersättning till förrättningsman eller
sakkunnig prövats, från den dag då detta beslut meddelades.

Byggnadsnämnden äger föra talan mot anläggningsbeslut på den grund
att bestämmelsen i 6 § andra stycket åsidosatts.

I fråga om förfarandet i målet och talan mot beslut som meddelas i detta
gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet beträffande avslutad jorddelningsförrättning
eller, om talan avser beslut om ogillande av jäv mot
förrättningsman, bestämmelserna i 21 kap. 29 § andra stycket och 50 § lagen
om delning av jord å landet. Mot ägodelningsrätts beslut i dit fullföljd
fråga om tillkallande av sakkunnig får talan ej föras.

Ur protokollet:
Per Bylén

382

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 2 juni 1966.

Närvarande:

justitierådet Edling,
regeringsrådet Hegrelius,
justitierådet Petrén,
justitierådet Joachimsson.

Enligt lagrådet den 31 maj 1966 tillhandakommet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 13
maj 1966, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det
i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade förslag
till 1) lag angående ändrad lydelse av 28 § lagen den 3 juni 1955 (nr 416)
om sparbanker och 2) lag angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 25
maj 1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelsen.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av kanslirådet G. Wahlgren.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Stig Granqvist

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

383

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 30 september 1966.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Kling, Edenman, Johansson
Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist
Gustafsson,

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter

dels lagrådets den 6 maj 1966 avgivna utlåtande över de till lagrådet den
17 december 1965 remitterade förslagen till

1) lag om vissa gemensamhetsanläggningar;

2) lag om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar; 3)

lag angående ändrad lydelse av 56 § lagen den 31 mars 1955 (nr 183)
om bankrörelse;

4) lag angående ändrad lydelse av 28 § lagen den 3 juni 1955 (nr 416)
om sparbanker;

5) lag angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 25 maj 1956 (nr 216)
om jordbrukskasserörelsen;

dels lagrådets den 2 juni 1966 avgivna utlåtande över de till lagrådet den
13 maj 1966 remitterade förslagen till

1) lag angående ändrad lydelse av 28 § lagen den 3 juni 1955 (nr 416)

om sparbanker;

2) lag angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 25 maj 1956 (nr 216)
om jordbrukskasserörelsen.

Föredraganden redogör för innehållet i lagrådets utlåtanden och anför.

Förslaget till lag om vissa gemensamhetsanläggningar

Lagrådet har föreslagit viss omdisposition av lagtexten i syfte att bättre
klargöra sambandet mellan de materiella reglerna och de bestämmelser som
gäller förfarandet och frågor av associationsrättslig natur. Enligt den av lagrådet
förordade ordningen blir reglerna lättare att överblicka än enligt det
remitterade förslaget, vilket i denna del utformats med lagen om enskilda

384

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

vägar som förebild. Lagrådets disposition bör därför följas. Rubriken till
lagens första avdelning bör därvid ändras på sätt lagrådet föreslagit.

Den i 1 § av det remitterade förslaget gjorda begränsningen av tillämpningsområdet
till anläggningar, som är jämförliga med de särskilt uppräknade
typerna, åsyftar att utesluta anläggningar som inte är av mera central
vikt för fastighets utnyttjande. Inte minst gäller detta sådana ännu inte
aktuella typer beträffande vilka förslagets verkningar inte kan till fullo
överblickas för närvarande. Jag vill dock hålla med lagrådet om alt en säker
gränsdragning här ter sig vansklig och att det knappast möter betänkligheter
att ta bort nämnda begränsning. Avgörande vikt kommer därmed
att fästas vid kravet på stadigvarande betydelse. En fördel kan vara att
man därigenom får en närmare anknytning till servitutet, med vilket institut
den föreslagna lagstiftningen har starka beröringspunkter. Jag förordar
därför en jämkning av lagtexten i huvudsaklig överensstämmelse med lagrådets
förslag. Enligt min mening bör dock bestämmelsen, att fråga om
inrättande av gemensamhetsanläggning prövas vid förrättning, flyttas till
1 §, så att 2 § kommer att reglera enbart vilka fastigheter som skall anslutas
till anläggningen.

Som lagrådet förordat bör 2 § omfatta även fall av frivillig samverkan
mellan fastighetsägare. Paragrafen torde böra inledas med en regel härom.
Därefter bör regleras det fall av tvångsanslutning som innebär att en fastighet
kan anslutas till anläggningen utan ägarens samtycke. Slutligen bör
upptas det fallet att någon vill få sin fastighet ansluten oavsett om övriga
deltagande fastigheters ägare går med på det. I fråga om möjligheterna till
tvångsanslutning i förstnämnda fall har lagrådet förordat vissa begränsningar
i förhållande till det remitterade förslaget. Jag delar lagrådets uppfattning,
att en gemensamhetsanläggning sällan kan betraktas som särskilt
angelägen, om den är av synnerlig vikt för bara en fastighet. Det av lagrådet
förordade kravet på att anläggningen skall vara av sådan vikt för minst två
fastigheter innebär ett något ökat skydd för den enskilde utan att fördenskull
verkligt önskvärda anläggningar torde behöva hindras. Det kan också
vara ett rimligt krav att yrkande om fastighets tvångsanslutning får framställas
endast av ägaren till sådan fastighet som kan anslutas tvångsvis.
Huvudregeln om tvångsanslutning bör därför utformas i huvudsak enligt
lagrådets förslag. Med denna ändrade avfattning bör införas en kompletterande
föreskrift, som ger klart uttryck åt att, som jag anförde i lagrådsremisser
fastighet inom stadsplan eller byggnadsplan skall med ägarens
samtycke kunna utan annan fastighetsägares medverkan anslutas, om anläggningen
är av synnerlig vikt för fastighetens ändamålsenliga utnyttjande.
TiHäggsregeln torde kunna utformas så, att fastighet inom stadsplan eller
byggnadsplan skall delta, om ägaren yrkar det och anläggningen är av synnerlig
vikt för fastighetens ändamålsenliga utnyttjande.

385

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

När det gäller överdimensioneringsfallet bör reglerna utformas så att angelägna
överdimensioneringar inte motverkas. I fråga om det fall då en anläggning
inte blir av synnerlig vikt för en fastighet förrän efter avsevärd
tid kan emellertid en tvångsanslutning av fastigheten stundom te sig vansklig.
Med hänsyn till vad lagrådet utvecklat härom anser jag mig kunna frånträda
min tidigare intagna ståndpunkt i denna del. Blir kravet på synnerlig
vikt uppfyllt för en fastighet inom den närmaste framtiden, är det däremot
fullt rimligt att ansluta fastigheten redan från början, även om ägaren inte
samtycker till åtgärden. Det torde här exempelvis bli fråga om fall, då ett
flertal fastigheter skall exploateras i ett sammanhang men byggnaderna färdigställs
i etapper inom några års förlopp. Även den fastighet som blir bebyggd
sist bör då kunna tvångsanslutas till en anläggning, som är avsedd
för samtliga fastigheter, redan i samband med att den första etappen färdigställs.
Skyldigheten att redan från början bidra till åtminstone anläggningskostnaden
uppvägs här av den särskilda besparing som vinns genom att
anläggningen på en gång byggs ut till hela sin kapacitet. Med hänsyn till att
frågan huruvida synnerlig vikt föreligger måste bedömas inte enbart efter
dagsläget utan på längre sikt anser jag det emellertid knappast behövligt
med en uttrycklig bestämmelse om anslutning i detta fall. Jag biträder därför
lagrådets förslag att paragrafens andra stycke utgår.

Även 3 § torde böra omarbetas i huvudsaklig överensstämmelse med vad
lagrådet föreslagit. Härigenom klarläggs, att frivillig upplåtelse av utrymme
kan ske oavsett om betydande olägenhet för fastigheten kan antas uppkomma
därigenom. Den av lagrådet förordade regeln, att frivillig upplåtelse
förutsätter medgivande även av innehavare av annan särskild rätt till fastigheten
än rätt för fordran, torde liksom regeln i 8 § tredje stycket om rätt
att föra talan böra begränsas till sådana fall då den särskilda rättigheten
berörs av upplåtelsen.

I anslutning till bestämmelsen i 10 § andra stycket — enligt lagrådets
paragraf följd 12 § andra stycket — har lagrådet framhållit vikten av att
länsstyrelsen vid förordnande av förrättningsman beaktar att denne bör inta
en fri ställning och omfattas med förtroende från alla håll. Lagrådet har
därvid särskilt pekat på den risk som skulle uppkomma, om till förrättningsman
vid en förrättning, som berör kommun tillhörig fastighet, skulle
utses en hos kommunen anställd befattningshavare. Jag delar självfallet
lagrådets principiella uppfattning att förrättningsmannen skall stå fri i förhållande
till de skilda intressen som kan göra sig gällande. Att som lagrådet
synes mena utesluta varje hos kommunen anställd tjänsteman från möjligheten
att bli förordnad när det gäller förrättning, som kan beröra kommunen
tillhörig fastighet, anser jag emellertid vara att gå för långt. När i
andra sammanhang kommunal befattningshavare har att fullgöra liknande
uppgifter, t. ex. förrättningar för fastighetsbildning, gäller inte någon mot -

386

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

svarande begränsning. Inom stadssamhälle torde det f. ö. oftast ligga närmast
till hands att anlita just stadsingenjör eller liknande befattningshavare
för förrättning enligt förevarande lag.

När det gäller de i li och 15 §§ upptagna bestämmelserna om byggnadsnämndens
medverkan — enligt lagrådets paragraf följd 17 § — har lagrådet
kritiserat förslaget både på grund av att nämndens prövningsrätt utsträcks
utöver vad som annars gäller enligt byggnadslagstiftningen och på grund
av att olägenheter anses förbundna med den föreslagna samordningen av
den judiciella och den planpolitiska prövningen.

Om jag till en början bortser från skillnaden mellan en formell beslutanderätt
för byggnadsnämnden och en rätt för nämnden att enbart yttra sig
kan jag inte se någon avgörande olikhet mellan det remitterade förslaget
och den ordning som gäller t. ex. enligt 19 kap. 13 § lagen om delning av jord
å landet eller 4 § andra stycket lagen om enskilda vägar. Den bevakning av
planpolitiska synpunkter som byggnadsnämnden företar vid förrättning
enligt sistnämnda lagar är sålunda inte heller begränsad till en hinderslöshetsprövning
av den art som den vilken föregår beviljande av byggnadslov,
utan den har liksom här ett vidare syfte. Beträffande förutsättningarna för
att en gemensamhetsanläggning skall tillåtas med hänsyn till allmänna intressen
anser jag de i remissen gjorda uttalandena alltjämt vägledande.
Att någon inskränkning ej skett till tätbebyggelse eller till anläggningar,
som är att anse som byggnader i byggnadslagstiftningens mening, beror på
angelägenheten av att inte en senare planläggning föregrips eller motverkas.
Har en gemensamhetsbildning ägt rum, kan den erfarenhetsmässigt liksom
servitutsbildning i många fall hindra eller försvåra genomförandet av en
sådan planläggning och en lämplig tätbebyggelse. Den oklarhet som enligt
lagrådet utmärker förslaget är enligt min mening i allt fall inte större än
den som kan föreligga med avseende på motsvarande regler inom andra områden,
t. ex. nyssnämnda bestämmelser i jorddelningslagen och lagen om
enskilda vägar. Med hänsyn till de skiftande förhållandena torde det knappast
vara möjligt att mera konkret än som skett i förslaget bestämma det
område inom vilket det allmännas intresse skall tillgodoses. Att även samhällsekonomiska
synpunkter skall beaktas vid överväganden i planfrågor
anser jag uppenbart.

Som jag förut framhållit, är det angeläget, att byggnadsnämnden får
ett starkt både reellt och formellt inflytande över det sätt på vilket gemensamhetsbildningar
sker. En rätt för nämnden att framföra synpunkter
vid förrättningen eller att avge yttrande till förrättningsmannen är enligt
min mening inte till fyllest. De olägenheter som enligt lagrådet är förenade
med den föreslagna samordningen av den judiciella och den planpolitiska
prövningen synes överdrivna. Någon egentlig kompetenskonflikt
mellan förrättningsmannen och byggnadsnämnden behöver knappast riskeras,
eftersom vardera av dem har det avgörande inflytandet inom sitt

387

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

område. Att förrättningen får vila i avvaktan på byggnadsnämndens prövning
torde normalt inte behöva medföra någon mera avsevärd tidsutdräkt.
Risken för överklagande av nämndens avgöranden lärer inte heller böra
tillmätas alltför stor vikt i detta hänseende.

Av det anförda framgår, att jag i princip inte är beredd att frångå min
tidigare intagna ståndpunkt i fråga om vetorätt för byggnadsnämnden. I
själva verket kan denna anordning även för den enskilde fastighetsägaren
bli mera fördelaktig än den av lagrådet förordade. Ett medgivande av
nämnden får nämligen en stark faktisk verkan i det senare byggnadslovsärendet
och torde i praktiken — såvitt gäller de förhållanden som prövats
i det tidigare ärendet — innebära en garanti för att byggnadslov meddelas.
Men framför allt ter sig vetorätten i förevarande situation som ett smidigare
och för den enskilde mindre betungande medel för bebyggelsepolitisk
kontroll än de mera omfattande nybyggnadsförbud som det allmänna
säkerligen skulle anse sig böra tillgripa i annat fall. Jag vill emellertid
inte motsätta mig lagrådets förslag att uttryckssättet i den materiella
regeln om byggnadsnämndens prövning bringas i närmare överensstämmelse
med vad som gäller i liknande sammanhang och att regeln förs över
till det avsnitt som innehåller grundläggande bestämmelser, enligt lagrådets
paragrafföljd 6 § andra stycket. Vid den omarbetning av lagtexten
som blir nödvändig på grund härav bör vissa förenklingar kunna göras,
särskilt genom att kravet på upprättande av ett formellt förslag av förrättningsmannen
efterges. Även utan bestämmelser om sådant särskilt förslag
och om befrielse i visst fall från skyldighet att upprätta detta torde man
kunna räkna med att förrättningsmannen på lämpligt sätt konkretiserar
frågeställningarna, när han hänskj uter ärendet till byggnadsnämnden. Som
följd härav synes även den i 16 § första stycket i det remitterade förslaget
föreskrivna valrätten för förrättningsmannen mellan att inställa förrättningen
och att lämna nytt förslag till nämnden böra slopas.

Som lagrådet anfört bör sakägares medgivande lika väl som en överenskommelse
kunna läggas till grund för förrättningsavgörandet. Det
kan som lagrådet förordat vara lämpligt att detta kommer till uttryck i
lagtexten. Med medgivande bör i detta hänseende likställas yrkande om
anslutning av egen fastighet. Bestämmelsen om verkan av en frivillig disposition
-— enligt lagrådets paragrafföljd upptagen i 9 § — får utformas
med hänsyn till den bibehållna vetorätten för byggnadsnämnden.

Vad lagrådet i anslutning till 18 § i det remitterade förslaget — enligt
lagrådets paragrafföljd 19 § — föreslagit om rätt för sakägare till ersättning
för egna kostnader vid förrättningen kan jag inte biträda. Införandet
av en sådan rätt ter sig mindre angeläget med hänsyn till förrättningens
karaktär av officialförfarande och skulle, som jag förut påpekat, också
leda till vissa inkonsekvenser. Man bör här följa den allmänna principen
i förrättningssainmanhang — även när det är fråga om tvångsförvärv av

388 Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

rätt till mark — nämligen att sakägare inte har rätt till ersättning för sina
kostnader.

Vad lagrådet i anslutning till 19 § — enligt lagrådets paragrafföljd
20 § — föreslagit om att förrättningsmannen skall underrätta byggnadsnämnden
om anläggningsbeslut synes ändamålsenligt även med den ståndpunkt
jag intagit till frågan om nämndens ställning. Jag förordar, att
paragrafen kompletteras med en sådan föreskrift.

Byggnadsnämndens rätt att föra talan mot anläggningsbeslut enligt
20 § andra stycket bör begränsas till sådana situationer då beslutet strider
mot avgörande som meddelats av nämnden eller, efter besvär över nämndens
beslut, av länsstyrelsen eller Kungl. Maj :t. Att kommunen är berättigad
att föra talan mot beslut, varigenom den ålagts skyldighet att ersätta
kostnad för inställd förrättning som påkallats av byggnadsnämnden,
torde följa av allmänna rättsgrundsatser. I enlighet med vad lagrådet anfört
bör inte i detta sammanhang meddelas bestämmelse som reglerar
frågan vilket organ som äger föra talan för kommunen. Jag förordar därför
att, som lagrådet föreslagit, ifrågavarande bestämmelse i 20 § andra
stycket i det remitterade förslaget utgår.

Bestämmelserna i 25 § tredje stycket tredje och fjärde punkterna sammanhänger
med den i 3 § förmånsrättslagen givna möjligheten för viss
samfällighetens borgenär att genom syssloman göra förmånsrätten gällande.
Eftersom jag inte är beredd att som lagrådet föreslagit slopa denna
möjlighet, bör inte heller förstnämnda bestämmelser utgå. Viss omformulering
bör dock ske i fjärde punkten i syfte att bättre klargöra separationsrättens
innebörd.

Vid bedömande av den i 35 § andra stycket reglerade frågan om verkställighet
av anläggningsbeslut, som inte vunnit laga kraft, har jag ansett
utgångspunkten böra vara att bestämmelser om sådan verkställighet utformas
restriktivt. I enlighet härmed är regeln i det remitterade förslaget
avsedd för de fall då ägaren till mark, som avses med upplåtelsen, eller
annan därav berörd sakägare överklagat förrättningsavgörande såvitt avser
frågorna om upplåtelse eller ersättning. När ingen av dessa överklagat
utan de kan antas samtycka till att det i anläggningsbeslutet bestämda utrymmet
får tillträdas, kan fastighetsägare, som är intresserad av att snabbt
få i gång verksamheten, på egen risk förbereda denna utan att anläggningsbeslutet
verkställs och därmed en samfällighet träder i funktion. När nu
lagrådet funnit den föreslagna begränsningen inte vara tillfredsställande,
vill jag dock inte motsätta mig att den slopas. Jag är emellertid inte
beredd att godta det av lagrådet förordade kravet på enighet på anläggarsidan
för att förtida verkställighet skall få ske. Om ett sådant krav uppställs,
kan en fastighetsägare genom att överklaga anläggningsbeslutet
enbart i någon detalj — t. ex. genom att yrka en obetydlig jämkning av
andelstalet för sin fastighet — hindra igångsättandet av ett från allmän

389

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

och enskild synpunkt angeläget anläggningsföretag. Därigenom skulle lagbestämmelsen
förlora mycket av sin betydelse. Enligt min mening bör ett
förordnande om förtida verkställighet därför inte vara beroende av i vilket
hänseende eller av vem besvär anförts mot anläggningsbeslutet. Lagrådets
förslag går vidare ut på att beslutet skall verkställas även såtillvida
att ersättning enligt 4 § utges. Som lagrådet anfört talar beaktansvärda
skäl för att vid förtida verkställighet den som enligt anläggningsbeslutet
berättigats till sådan ersättning i vissa fall utfår beloppet utan att behöva
vänta på att beslutet vinner laga kraft. Jag vill ansluta mig till en sådan
ordning. Erlagt belopp bör som lagrådet anfört inte kunna återkrävas
för den händelse beslutet upphävs eller ändras. Eftersom förordnande om
förtida verkställighet enligt min mening skall kunna meddelas även om
enighet inte råder därom på anläggarsidan, bör en fastighetsägare, som
inte tagit initiativ till åtgärden men som utgivit bidrag till samfälligheten,
inte slutligt bära denna kostnad för den händelse den visar sig onödig på
den grund att anläggningsbeslutet ändras. Den som begärt förordnandet
och som är skyldig att ersätta skada till följd av verkställigheten bör också
svara för kostnad som det nu är fråga om. Jag förordar, att förevarande
lagrum omarbetas i enlighet med vad jag nu har anfört och att erforderliga
följdändringar görs i 36 §.

I anslutning till 39 § anförde jag vid remissen till lagrådet, att vid ny
förrättning vanliga regler i princip skall komma till användning, att det
således skall prövas huruvida förutsättningar för anslutning alltjämt är
för handen och att även övriga materiella regler skall tillämpas så som om
något tidigare anläggningsbeslut inte hade meddelats. Avsikten med sistnämnda
uttalande har inte, såsom lagrådet antagit, varit att förrättningsmannen
skall helt bortse från en anläggning, som sedan lång tid nöjaktigt
tillgodoser vissa fastigheters behov. Meningen har endast varit att —- närmast
med anledning av vissa invändningar under remissbehandlingen —
påpeka, att fastigheter inom en redan bildad samfällighet i princip inte bör
få en mera gynnad ställning vid omprövningen än utomstående fastigheter.
Framför allt får det äldre anläggningsbeslutet enligt min mening inte
hindra, att frågan om inträde av nya fastigheter prövas efter allmänna anslutningsregler.
Befinnes den äldre anläggningen vid förrättningen vara
av synnerlig vikt även för en utomstående fastighet, skall denna således
kunna anslutas, även om detta medför någon försämring för de andra.
Naturligtvis får anslutningen inte åstadkomma, alt ett krav på synnerlig
vikt beträffande dessa inte längre blir uppfyllt. Skulle så bli fallet, får
den fastighet om vars nyanslutning är fråga hänvisas att begära inrättande
av eu annan gemensamhetsanläggning.

Bestämmelsen i 39 § andra stycket sista punkten av det remitterade
förslaget bör i anslutning till vad lagrådet anfört upptas i ett nytt tredje
stycke. Jag förordar endast en redaktionell jämkning.

390

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

I övrigt anser jag mig, frånsett smärre avvikelser i lagteknisk t hänseende,
kunna godta de ändringar lagrådet föreslagit. Vissa redaktionella
jämkningar bör dessutom vidtas.

Förslaget till förmånsrättslag

I enlighet med vad lagrådet anfört bör 1 § kompletteras med en bestämmelse
om företräde för tidigare påfört bidrag framför senare påfört
i den situation då bidragen sammanlagt överstiger det i anläggningsbeslutet
angivna maximibeloppet. Jag vill förorda att paragrafen får den av
lagrådet föreslagna lydelsen med ett tillägg som jag strax skall återkomma
till.

För att förmånsrätt skall få åtnjutas bör fordras, att anläggningsbeslutet
vunnit laga kraft. Att beslutet skall verkställas på grund av förordnande
enligt 35 § andra stycket bör således inte vara tillräckligt. Kravet
på laga kraft framgår i det remitterade förslaget av 2 §, enligt vilken
anmälan till inskrivningsdomaren om att samfälligheten vill åtnjuta förmånsrätt
skall göras inom sex månader från det anläggningsbeslutet vunnit
laga kraft. Lagrådet har emellertid föreslagit att bestämmelserna i 2 §
om anmälan till inskrivningsdomaren utgår. Jag kan biträda även detta
förslag. Men då bör nyssnämnda krav på laga kraft i stället tas upp i 1 §.
Till den av lagrådet föreslagna lydelsen av 1 § bör alltså fogas ett tillägg
härom.

Om 2 § i det remitterade förslaget utgår enligt vad jag nyss nämnde, försvinner
den där upptagna föreskriften om anteckning i fastighetsboken om
det belopp och den tid för vilken förmånsrätt får åtnjutas i varje fastighet.
Detta inverkar inte på publiciteten. Nödvändiga uppgifter kommer nämligen
att framgå av den anteckning som enligt 38 § förslaget till lag om vissa
gemensamhetsanläggningar skall göras om anläggningsbeslutet.

De invändningar lagrådet framfört mot 3 § avser vissa konkurrensfrågor,
som enligt lagrådet lämnats olösta i det remitterade förslaget. Dessa
frågor berör knappast förmånsrättslagens grundvalar och är enligt min
mening i övrigt inte av den natur att de påkallar särskild utredning. Jag
delar inte heller uppfattningen, att förslaget saknar bestämmelse om att det
förmånsrättsbelopp som reserverats för viss antecknad borgenär skall vid
delbetalning nedsättas med belopp som motsvarar denna. Att sådan nedsättning
skall ske framgår nämligen av andra punkten, som innebär att den
avsedda rättsverkan knyts till den aktuella fordringens belopp. I den mån
det i fastighetsboken för viss borgenär antecknade beloppet inte längre
motsvaras av någon fordran kan samfälligheten alltså göra förmånsrätten
gällande vid uttagandet av andra bidrag. Däremot kan, som lagrådet påpekat,
samfällighetens möjligheter att åberopa förmånsrätten för andra
ändamål inskränkas genom att förmånsrätt görs gällande vid utkrävandet

391

Kiingl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

av subsidiärt solidariskt ansvar för bidrag till täckande av en prioriterad
borgenärs fordran. Det kan ifrågasättas om inte den i fastighetsboken
antecknade borgenären härigenom får en alltför stark ställning i förhållande
till andra borgenärer, vilka är hänvisade till de medel samfälligheten
har uttaxerat i vanlig ordning. Det vill synas som om den prioriterade
borgenären kan bli behörigen tillgodosedd, även om förmånsrätten får
göras gällande för hans räkning i viss fastighet endast till så stor andel
av det i anläggningsbeslutet medgivna beloppet som motsvarar vad som belöper
primärt på fastigheten av det fordringsbelopp som alltjämt tillkommer
borgenären. Jag förordar att i lagtexten upptas en begränsning i enlighet
härmed. För inträde av de avsedda rättsverkningarna bör även fordras,
att samfällighetens styrelse lämnat sitt samtycke till anteckningen i
fastighetsboken. På grund av det anförda vill jag förorda, att 3 § i det
remitterade förslaget behålls med vissa kompletteringar. Den får beteckningen
2 §.

Lagrådet har vidare påpekat, att frågan om företrädesrätt mellan flera
i fastighetsboken antecknade borgenärer lämnats oreglerad. En bestämmelse
härom förutsätter, att borgenärer skulle kunna antecknas för belopp,
som tillhopa överstiger de för de olika fastigheterna fastställda förmånsrättsbeloppen.
Någon sådan möjlighet bör emellertid inte föreligga. Enligt
min mening bör endast så många fordringar få antecknas som ryms inom
de i anläggningsbeslutet bestämda gränserna och de fordringar som sålunda
antecknats åtnjuta lika rätt. Även med en sådan ordning kan dock konkurrens
uppkomma mellan flera borgenärer, nämligen för det fall att de
på samma inskrivningsdag yrkar att bli antecknade för belopp som tillhopa
överstiger det förmånsrättsbelopp som medgivits eller som återstår,
sedan annan borgenär redan antecknats. I detta läge torde de böra åtnjuta
lika rätt och därför anteckningen böra göras så att de vidkänns reduktion
efter förhållandet mellan fordringarnas storlek. På grund av det anförda
vill jag förorda, att bestämmelsen i paragrafens första punkt kompletteras
så att där avsedd anteckning kan ske högst till belopp, för vilket förmånsrätt
får åtnjutas enligt 1 §. Vidare bör tillfogas ett andra stycke av innehåll
att det för flera borgenärer inte får göras anteckning till högre sammanlagt
belopp i varje fastighet än som fastställts i anläggningsbeslutet
och att, om sådan anteckning ändå kommer till stånd därför att den yrkats
samtidigt av flera borgenärer, dessa äger lika rätt. Har förmånsrättsbeloppet
efter exekution eller avanmälan minskats, skall vad nu sagts om det i
anläggningsbeslutet fastställda beloppet självfallet i stället avse det belopp
till vilket minskning skett.

De ändringar lagrådet föreslagit i fråga om 4 § i det remitterade förslaget
anser jag mig kunna godta utom i vad de sammanhänger med mitt
ställningstagande till 3 § i samma förslag.

4 och 5 §§ bör betecknas 3 och 4 §§.

Härutöver bör vissa redaktionella jämkningar vidtas.

392

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

Övriga förslag

Med hänsyn till vad jag har anfört i anslutning till 3 § förinånsrättslagen
bör de följdändringar i lagarna om bankrörelse, om sparbanker och
om jordbrukskasserörelsen som upptagits i det den 17 december 1965 remitterade
förslaget genomföras.

I remiss till lagrådet den 13 maj 1966 har i anslutning till den nya lagen
om företagsinteckning föreslagits vissa ändringar i lagarna om sparbanker
och om jordbrukskasserörelsen. Förslaget har lämnats utan erinran av
lagrådet. Ändringarna avser samma paragrafer som nyssnämnda följdändringar
i lagarna om sparbanker och om jordbrukskasserörelsen och avses
träda i kraft samtidigt. Med hänsyn härtill förordar jag efter samråd
med chefen för finansdepartementet, att de genomförs i detta sammanhang.

Enligt vad jag anförde vid remissen till lagrådet den 17 december 1965
vill jag nu också efter samråd med chefen för finansdepartementet ta upp
till behandling de frågor som i anslutning till den föreslagna lagstiftningen
om gemensamhetsanläggningar uppkommer beträffande hypoteksinstituten.

Förslagen till lag om vissa gemensamhetsanläggningar och lag om förmånsrätt
för fordringar enligt nämnda lag berör hypoteksinstitutionernas
möjligheter att bidra till finansieringen av gemensamhetsanläggningar. Vidare
påverkas hypoteksinrättningarnas ställning såsom innehavare av inteckningar
i sådana fastigheter som är anslutna till en gemensamhetsanläggning.

Den förstnämnda frågan sammanhänger med att hypoteksinrättningarnas
långivning enligt gällande regler i princip får ske endast mot säkerhet
av inteckning i fast egendom eller tomträtt. Härom finns bestämmelser i
21 och 28 §§ förordningen den 29 november 1963 (nr 573) om Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar (SF),
21 och 28 §§ förordningen den 29 november 1963 (nr 575) om Svenska
bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar (BF) samt i 32 och
43 §§ förordningen den 4 mars 1955 (nr 110) om Sveriges allmänna hypoteksbank
och om landshypoteksföreningar (LF). Fastighetsbildningskommittén
föreslog ändringar i då gällande författningar angående stadshypoteks-
och bostadskreditväsendet och i LF för att öppna möjlighet att lämna
lån till samfällighet, som avses i förslaget till lag om vissa gemensamhetsanläggningar.
Enligt kommitténs förslag skulle lån kunna lämnas till belopp
för vilket förmånsrätt kunde åtnjutas i de till gemensamhetsanläggningen
anslutna fastigheterna under förutsättning att förmånsrätten kunde
göras gällande på långivarens föranstaltande. Mot kommitténs förslag gjordes
inga invändningar under remissbehandlingen.

393

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

Även enligt min mening bör den föreslagna förmånsrätten i princip få utnyttjas
för lån hos hypoteksinrättningar på det sätt kommittén föreslagit.
Från denna typ av låneverksamhet torde dock böra undantas landshypoteksväsendet.
De fastigheter som kommer i fråga som säkerhet för lån från
landshypoteksföreningarna är nämligen i allmänhet belägna utanför områden
med stadsplan eller byggnadsplan och kommer därför inte i fråga
för tvångsanslutning enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar.
Här blir det i stället fråga om gemensamhetsanläggningar på frivillighetens
väg och i fråga om sådana torde säkerhet i form av inteckningar komma att
stå till buds i behövlig utsträckning.

För stadshypoteks- och bostadskreditväsendet finns däremot ett påtagligt
behov av att kunna lämna lån mot den säkerhet som förmånsrätten
erbjuder. Den av kommittén föreslagna utvidgningen av dessa hypoteksinstitutioners
låneverksamhet till att omfatta även gemensamhetsanläggningar
bör således genomföras. Kommittéförslaget bör dock modifieras i vissa
hänseenden. För lån från hypoteksinstitutionerna ställs nämligen vissa krav
på de fastigheter som utgör säkerhet för lånen. Enligt 28 § SF och 28 § BF,
som sinsemellan är likalydande, skall sålunda vid meddelande av lån iakttas
bl. a., att fastigheten är belägen inom den långivande föreningens verksamhetsområde
och att det på fastigheten finns byggnad, som huvudsakligen
är avsedd för bostadsändamål eller till affärslokaler. För lån till eu
gemensamhetsanläggning bör på motsvarande sätt krävas, att alla eller
flertalet av de fastigheter för vilka anläggningen är avsedd uppfyller nu
nämnda villkor.

I överensstämmelse med vad kommittén föreslagit bör lån för gemensamhetsanläggning
på grundval av förmånsrätt få beviljas endast åt samfällighet
som bildas av de fastigheter för vilka anläggningen inrättas. Som
framgått av det föregående kan endast sådan samfällighet som är juridisk
person åtnjuta förmånsrätt eller förfoga över förmånsrätten. SF och BF
bygger på principen att låntagare hos stadshypoteks- eller bostadskreditförening
skall vara medlem i föreningen (23 § SF, 23 § BF). Medlemskapet
har betydelse därigenom att föreningens medlemmar är ansvariga för
föreningens förbindelser i förhållande till sina lån hos föreningen (31 §
SF, 31 § BF). Enligt nuvarande regler kan endast fastighetsägare eller
tomträttshavare vara medlem. Som kommittén föreslagit bör ändring göras,
så att även låntagande samfällighet kan vara medlem.

Vidare är att märka, att liypoteksväsendet är bundet av fasta lånegränser,
så att en fastighet får belånas endast intill viss del av värdet. Dessa
gränser är satta olika för primär- och sekundärlån. Beträffande primärlånen,
som meddelas av stadshypoteksföreningarna, skall lånesäkerheten
ligga inom hälften av det uppskattningsvärde som den långivande föreningen
åsätter fastigheten eller, om kassaslyrelsen medger det, inom 60 % av

394

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

uppskattningsvärdet. För sekundärlånen, som meddelas av bostadskreditföreningarna,
är lånegränsen satt vid 75 % av uppskattningsvärdet. Vissa
andra bestämmelser gäller dessutom.

Förslagen till lag om vissa gemensamhetsanläggningar och lag om förmånsrätt
för fordringar enligt nämnda lag innebär att en anläggning kan
finansieras genom lån mot säkerhet som har bättre rätt i de anslutna fastigheterna
än fordringsinteckningar. Enligt förslaget till lag om vissa gemensamhetsanläggningar
(7 § andra stycket) skall sålunda förmånsrätt
kunna fastställas att i varje ansluten fastighet gälla intill belopp, som
motsvarar den ökning av fastighetens värde anslutningen beräknas medföra,
dock högst vad som belöper på fastigheten av den beräknade kostnaden
för anläggningens utförande. Förslaget bygger alltså i denna del på den
värdeökning som var och en av de anslutna fastigheterna undergår genom
tillkomsten av gemensamhetsanläggningen. I princip är läget detsamma
som i fråga om andra typer av förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken.
Man torde dock inte kunna bortse från att förmånsrättsbeloppet i en fastighet
undantagsvis kan komma att ha ett värde som är jämförelsevis
högt i förhållande till fastighetens totala värde. Det kan därför finnas anledning
att i detta sammanhang jämställa belåning mot den särskilda förmånsrätten
med belåning mot inteckning med bästa rätt. Fastän det inte är sannolikt
att förmånsrättsbeloppet i praktiken blir så högt att en belåning mot
säkerhet av den särskilda förmånsrätten kan sägas komma i konflikt med
nyssnämnda regler om fasta lånegränser för hypoteksinrättningarna torde
det för säkerhets skull böra införas en bestämmelse som hindrar en belåning
på grundval av förmånsrätten utanför dessa gränser.

Förslaget om den särskilda förmånsrätten bygger som jag förut har
nämnt på den värdeökning som en gemensamhetsanläggning medför för
var och en av de anslutna fastigheterna. En belåning med utnyttjande av
den särskilda förmånsrätten kommer därför i regel inte att nämnvärt påverka
den säkerhet som tillkommer innehavare av tidigare meddelade penninginteckningar
i de anslutna fastigheterna. För hypoteksinrättningar,
som är bundna till fixa lånegränser, blir läget dock i viss mån ett annat. En
belåning med utnyttjande av den särskilda förmånsrätten kan nämligen
sägas innebära, att inteckningar som ligger närmast lånegränserna förskjuts
utanför dessa, om än obetydligt i de allra flesta fall. För att principen
om fasta lånegränser inte skall genombrytas bör hypoteksinrättning
vid meddelande av lån mot säkerhet av inteckning i fastighet, som är ansluten
till gemensamhetsanläggning, få lämna lån högst intill belopp som
tillsammans med förmånsrättsbeloppet ryms inom den föreskrivna belåningsgränsen,
60 resp. 75 % av uppskattningsvärdet. Vidare torde det böra
skapas möjlighet till uppsägning av redan meddelat inteckningslån som
till följd av den särskilda förmånsrätten kan komma att sakna betryggande
pantunderlag.

Även i övrigt bör, där så är möjligt, införas bestämmelser för lån till

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966 395

gemensamhetsanläggningar motsvarande dem som nu gäller för inteckningslån.

Sålunda bör gemensamhetsanläggning, som helt eller delvis består av
byggnad, vara nöjaktigt brandförsäkrad. Vidare bör, i analogi med vad
som gäller om inteckningslån, Kungl. Maj :t ha möjlighet att bestämma
om eftergift av brandförsäkringskravet när kommunägd fastighet belånas.

Lån till gemensamhetsanläggning bör även liksom inteckningslån få meddelas
i form av byggnadskreditiv. Därvid bör bestämmelserna om förmånsrätt
som underlag för lånet samt övriga förutsättningar för långivningen
enligt vad jag förut anfört vara uppfyllda. Några krav på extra säkerhet, i
likhet med vad som gäller byggnadskreditiv mot inteckningssäkerhet enligt
28 § tredje stycket SF och 28 § tredje stycket BF, synes emellertid inte
behöva uppställas.

Enligt 14 § SF och 14 § BF äger stadshypoteks- respektive bostadskreditkassan
rätt att göra medel, som inflyter till kassan och som inte genast
kan användas till infriande av förbindelse eller utlåning åt föreningarna,
räntebärande genom placering på närmare angivna sätt, bl. a. genom utlåning
mot fullgod säkerhet av inteckning i fast egendom i stad eller tomträtt
till i stad belägen fastighet. Med fullgod säkerhet av inteckning bör
jämställas förmånsrätt som får göras gällande på vederbörande kassas föranstaltande.

Vad jag nu har anfört föranleder vissa ändringar i SF och BF. De nya
bestämmelser som fordras för att möjliggöra lån till gemensamhetsanläggning
bör tas upp i en särskild paragraf, lämpligen närmast efter 30 § i
respektive SF och BF och betecknad 30 a §. I denna synes också böra tas
upp en bestämmelse om tillämpning på tomträtt motsvarande bestämmelsen
i 4 § första punkten i förslaget till lag om förmånsrätt för fordringar
enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar. För att förmånsrätt som
avser tomträtt skall få utgöra underlag för belåning synes vidare i likhet
med vad som f. n. gäller inteckningssäkerhet böra krävas, att kassans styrelse
godkänt det gällande tomträttsavtalet.

Vidare bör bestämmelserna i 21 § SF och 21 § BF om respektive föreningars
ändamål ändras, så att det framgår att lån får lämnas även på
grundval av sådan särskild förmånsrätt som avses här.

Bestämmelserna om medlemskap i 23 § SF och 23 § BF bör ändras i överensstämmelse
med vad jag tidigare har anfört.

Av det föregående framgår, att hypoteksinrättning vid beviljande av lån
mot inteckningssäkerhet bör ta hänsyn till det förmånsrättsbclopp som
fastställts för fastigheten. En bestämmelse härom bör meddelas i ett nytt
sista stycke i 30 § SF respektive 30 § BF. Beträffande förenings möjlighet
att säga upp krediter, som till följd av lån till samfällighet kommer att
sakna betryggande pantunderlag, kan komma att fordras ändring av gällande
reglementen för stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna. Sådan
ändring kan göras av Kungl. Maj :t utan riksdagens medverkan.

396

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

De i 14 § SF och 14 § BF upptagna bestämmelserna om placering av medel
som inflyter till kassa bör kompletteras i det hänseende som jag redan har
berört.

Slutligen bör redaktionella ändringar göras i 12 § tredje stycket och 28 §
första stycket SF samt i 12 § andra stycket och 28 § första stycket BF.

Tiden för ikraftträdandet torde böra sättas till den 1 januari 1967.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår
riksdagen att antaga förslag till

1) lag om vissa gemensamhetsanläggningar;

2) lag om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar; 3)

lag angående ändrad lydelse av 56 § lagen den 31 mars 1955 (nr 183)
om bankrörelse;

4) lag angående ändrad lydelse av 28 § lagen den 3 juni 1955 (nr £16)
om sparbanker;

5) lag angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 25 maj 1956 (nr 216)
om jordbrukskasserörelsen;

6) förordning angående ändring i förordningen den 29 november 1963
(nr 573) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar; 7)

förordning angående ändring i förordningen den 29 november 1963
(nr 575) om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Per Bylén

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966 397

Innehållsförteckning

Propositionen .................................................. 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ 1

Lagförslag.................................. 3

Förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar.............. 3

Förslag till lag om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa

gemensamhetsanläggningar .................................. 15

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 56 § lagen den 31 mars

1955 (nr 183) om bankrörelse............................■ • • • 17

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 28 § lagen den 3 juni

1955 (nr 416) om sparbanker............................... 17

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 25 maj

1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelsen .................... 19

Förslag till förordning angående ändring i förordningen den 29 november
1963 (nr 573) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar ...................... 20

Förslag till förordning angående ändring i förordningen den 29 november
1963 (nr 575) om Svenska bostadskreditkassan och om

bostadskreditföreningar ..................................... 23

Utdrag av statsrådsprotokollet den 17 december 1965 .............. 27

Inledning .................................................... 27

Möjligheter enligt gällande rätt att genomföra samverkan mellan

fastigheter................................................. 30

Allmän motivering............................................ 37

Fastighetsbildningskommitténs förslag ........................ 37

Behovet av lagstiftning.................................... 38

Allmänna riktlinjer....................................... 44

Sakrättslig verkan...................................... 44

Krav på objektiv prövning .............................. 49

Behov av tvångsregler .................................. 52

Förvaltningsformer ..................................... 54

Finansieringsfrågan..................................... 57

Lagteknisk utformning.................................. 60

Remissyttrandena .......................................... 61

Allmänna synpunkter .................................... 61

Den sakrättsliga konstruktionen............................ 71

Behovet av tvångsregler .................................. 74

Prövningsförfarandet ..................................... 78

Förvaltningsformer ....................................... 82

Kreditsäkerhet för finansieringen av gemensamhetsanläggning 85

Departementschefen ........................................ 92

Allmänt ................................................. 92

Den sakrättsliga konstruktionen............................ 98

Behovet av tvångsregler.................................... 99

Prövningsförfarandet ..................................... 101

398

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

Förvaltningsformer .......................................

Finansieringsfrågan ......................................

Specialmotivering ............................................

1) Förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar

Allmänna bestämmelser............................

Förrättning .......................................

Samfällighet ......................................

Verkställighet m. m...............................

Verkan av ändrade förhållanden ....................

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser ..........

2) Förslag till lag om förmånsrätt för fordringar enligt la gen

om vissa gemensamhetsanläggningar ............

3) —5) Förslag till följdändringar i lagstiftningen om vissa kre ditinstitut

........................................

Hemställan ..................................................

Bilaga 1. Till lagrådet remitterade lagförslag....................

Bilaga 2. Fastighetsbildningskommitténs förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar
och lag om förmånsrätt för
fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar
............................................

Utdrag av statsrådsprotokollet den 13 maj 1966 ..................

Inledning ...............................................

Gällande ordning ............................................

Promemorian ............................................

Svenska sparbanksföreningens framställning ....................

Remissyttrandena över promemorian ..........................

Departementschefen .................................

Utdrag av lagrådets protokoll den 6 maj 1966 ......................

Utdrag av lagrådets protokoll den 2 juni 1966 .....................

Utdrag av statsrådsprotokollet den 30 september 1966 ..............

103

105

109

166

222

254

265

285

286

299

300
302

316

330

331

332
332
334
336

382

383

*1ARCUS BOKTR. STHLM 1966 650711