Kungl. Maj.ts proposition nr 127 (Proposition 1955:127)

Kungl. Maj.ts proposition nr 127

Nr 127

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i 11 kap. vattenlagen; given Stockholms slott
den 25 februari 1955.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i 11 kap. vattenlagen.

GUSTAF ADOLF

Herman Zetterberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till omorganisation av vattenöverdomstolen,
som utgör andra instans för vattenmål. För närvarande består vattenöverdomstolen
av en avdelning av Svea hovrätt, förstärkt med en ledamot
av kammarkollegiet. Enligt förslaget skall i domstolen ingå tekniskt
sakkunniga ledamöter, benämnda vattenrättsråd, medan kammarkollegiets
representation skall upphöra. Domstolen blir domför med fyra ledamöter,
av vilka minst tre är lagfarna. Det är avsett att domstolen i mål, där tekniska
frågor av någon betydelse är föremål för bedömande, normalt skall
bestå av tre lagfarna ledamöter jämte två vattenrättsråd. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1055. 1 samt. Nr 127

Kungl. Maj.ts proposition nr 127

Förslag

till

Lag

om ändring i 11 kap. vattenlagen

Härigenom förordnas, dels att It kap. 16, 106 och 108 §§ vattenlagen den
28 januari 1918 (nr 523)1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande
angives dels ock att i samma kap. skall införas en ny paragraf, betecknad
106 a §, av nedan angiven lydelse.

(Gällande lydelse.)

Vid utövandet av sin verksamhet
som vattenöverdomstol skall Svea
hovrätt bestå av ordföranden å en av
hovrättens divisioner såsom ordförande,
tre andra ledamöter i hovrätten
samt en ledamot i kammarkollegiet.

Är fråga allenast om ledighet för
vattenrättsdomare, vattenrättsingenjör
eller vattenrättssekreterare eller
om förordnande av ställföreträdare
för dem eller om föreläggande att i
vattenmål inkomma med handlingar
eller om utsättande av ny tid eller
beviljande av anstånd med avseende
å ingivande av handling eller vidtagande
av annan åtgärd i dylikt mål,
må hovrätten vara sammansatt såsom
vid handläggning av andra mål
än vattenmål.

Konungen bestämmer, i vilken omfattning
åtgärd, som avser allenast
måls beredande, må vidtagas av hovrättsledamot
i vattenöverdomstolen
eller av tjänsteman vid denna. 1

(Föreslagen lydelse.)

§•

För fullgörande av Svea hovrätts
uppgift såsom vattenöverdomstol skola,
förutom lagfarna ledamöter enligt
vad i rättegångsbalken sägs, finnas
vattenrättsråd. Dessa skola vara
i vattenfrågors tekniska behandling
sakkunniga och erfarna. Vattenrättsråd
utnämnas av Konungen.

Vattenöverdomstolen vare domför
med fyra ledamöter, av vilka minst
tre äro lagfarna. Ej må flera än fem
sitta i rätten.

Konungen bestämmer, i vilken omfattning
åtgärd, som avser allenast
måls beredande, må vidtagas av lagfaren
ledamot i vattenöverdomstolen
eller av tjänsteman vid denna.

1 Senaste lydelse, se SFS 1946:839.

Kungl. Maj.ts proposition nr 127
(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

106

Bestämmelserna i 43 och 44 §§,
45 § 1 mom. samt 57, 58, 62—64,66,
67 och 97 §§ skola i tillämpliga delar
gälla om -vattenöverdomstolen och
måls behandling därstädes. Vad i
97 § föreskrives om sökande, kärande
eller klagande skall avse den, som
i vattenöverdomstolen fullföljt talan;
har i brottmål talan fullföljts av den
tilltalade och är han häktad, skall
dock kostnad, som eljest skulle åligga
honom, gäldas av statsverket.

§•

Bestämmelserna i 43 och 44 §§,
45 § 1 mom. samt 57, 58, 62—64, 66,
67 och 97 §§ skola i tillämpliga delar
gälla om vattenöverdomstolen och
måls behandling därstädes.

Vattenöverdomstolen må, där så
finnes lämpligt, uppdraga åt vattenrättsråd
att verkställa undersökning
å stället. Finnes önskvärt, att lagfaren
ledamot är närvarande vid undersökningen,
äge vattenöverdomstolen
förordna härom. I fråga om undersökning,
som nu sagts, skall vad
i 45 § 2 mom. och 97 § stadgas äga
motsvarande tillämpning.

Då på grund av bestämmelserna i
första eller andra stycket stadgandena
i 97 § tillämpas å mål i vattenöverdomstolen,
skall vad i nämnda
§ föreskrives om sökande, kärande
eller klagande avse den, som i vattenöverdomstolen
fullföljt talan.

Med avseende å gottgörelse åt sakkunnig,
som tillkallats av vattenöverdomstolen,
samt ersättning för sådan
på uppdrag av vattenöverdomstolen
hållen undersökning, som avses i
45 § 1 inom., äge domstolen, efter
vad med hänsyn till omständigheterna
finnes skäligt, förordna, att kostnaden
skall förskjutas av allmänna
medel och gäldas av statsverket. Lag
samma vare beträffande sådan kostnad
för vattenöverdomstolens syn å
stället eller för undersökning enligt
andra stycket av denna §, som eljest
skulle åligga part.

106 a §.

Utredning, som av vattenrättsråd
verkställts beträffande fråga av teknisk
beskaffenhet, må ej läggas till

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

(Gällande lydelse.)

108

Talan mot---högsta dom stolen.

Vad i 103—106 §§ är stadgat angående
rättegången i vattenöverdomstolen
skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om högsta domstolen.

(Föreslagen lydelse.)

grund för vattenöverdomstolens dom
eller beslut, med mindre parterna beretts
tillfälle att yttra sig över utredningen.
Vad sålunda stadgats
skall dock ej gälla, om utredningen
i allenast oväsentlig mån avviker
från vad tidigare framkommit i målet.

§•

Talan mot---— högsta domsto len.

Vad i 103—106 §§ är stadgat angående
rättegången i vattenöverdomstolen
skall i tillämpliga delar gälla
i fråga om högsta domstolen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1955.

Med avseende å mål, som före
nämnda dag inkommit till vattenöverdomstolen,
skall, om tillämpning
av nya lagen skulle förorsaka väsentligt
dröjsmål med avgörandet, äldre
lag i stället gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

Utdrag av protokollet över justitiedcpartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 17 december 1954.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam,
Lindström, Lange.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam
beredning med cheferna för kommunikations-, finans- och jordbruksdepartementen
fråga om överinstanserna i vattenmål m. in. samt anför
därvid följande.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 20 september 1951 tillkallade
jag den 9 oktober 1951 en särskild sakkunnig, häradshövdingen
O. Riben, för att biträda med utredning rörande — såvitt nu är i fråga —
instansordningen i vattenmål och därmed sammanhängande spörsmål. I direktiven
för utredningsmannen framhölls att en betydande balans uppstått
i vattenöverdomstolen, som utgör andra instans för vattenmålen, samt att
risk förelåge för att i fortsättningen en betydande balans skulle uppstå även
i sista instansen. Möjligheten att för vattenmålen övergå till en domstolsordning
med endast två instanser borde därför icke lämnas ur räkningen. Vidare
kunde man överväga att på något sätt begränsa rätten att fullfölja talan
i vattenmål. I direktiven påpekades ytterligare att överinstanserna i vattenmål,
till skillnad från domstolarna i första instans, icke inom sig ägde tillgång
till teknisk sakkunskap samt att frågan, huruvida tekniker regelmässigt
borde i en eller annan form medverka i överrättsprocessen i vattenmål,
nära sammanhängde med spörsmålet om instansordningens utformning.

Utredningsmannen har till fullgörande av sitt uppdrag den 3 april 1954
avgivit ett betänkande angående instansordningen i vattenmål m. m. (SOU
1954: 9). Vid betänkandet har fogats förslag till lag om ändring i 11 kap.
vattenlagen.

Over betänkandet med därvid fogat lagförslag har efter remiss yttranden
avgivits av vattenöverdomstolen, kammarkollegiet, vattenfallsstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statskontoret, statens lönenämnd
och statens organisationsnämnd samt länsstyrelserna i Norrbottens,
Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands och Kopparbergs län. Vattenöver -

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

domstolen har vid sitt utlåtande fogat yttranden av vattenrättsdomarna F.
Löwing och E. Sjöberg vid Norrbygdens vattendomstol, N. Viklund och
I. Ahlström vid Mellanbygdens vattendomstol, G. Schirén vid Österbygdens
vattendomstol, A. Thelin vid Söderbygdens vattendomstol och N. Lindberg
vid Västerbygdens vattendomstol samt vattenrättsingenjörerna A. Eriksson,
P. E. Svensson, G. Zickerman, H. Hartzell, S. Nilsson och G. Aspegren.

Vidare har yttranden inkommit från svenska vattenkraftföreningen, Sveriges
advokatsamfund, riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges juristförbund,
svenska väg- och vattenbyggares riksförbund, svenska teknologföreningen,
föreningen statens lantbruksingenjörer och svenska flottledsförbundet.
Indalsälvens regleringsförening u. p. a. och Ljungans regleringsförening
u. p. a. har anslutit sig till svenska vattenkraftföreningens yttrande.

Sedan ärendet härefter ytterligare beretts inom justitiedepartementet, anhåller
jag nu att få upptaga detsamma till behandling.

I. Nuvarande instansordning na. in.

Bestämmelser om domstolsorganisation och instansordning för vattenmålen
har meddelats i 11 kap. vattenlagen. Under förarbetena till vattenlagen
var frågorna om domstolsorganisationen och instansordningen föremål för
mycket ingående överväganden, och starkt delade meningar kom till uttryck,
särskilt beträffande instansordningen och därmed sammanhängande spörsmål.
En utförlig redogörelse för förarbetena i de delar som i detta sammanhang
är av intresse lämnas i betänkandet, vartill må hänvisas. Frågan
om instansordningen i vattenmål och vad därmed sammanhänger har jämväl
efter vattenlagens genomförande varit föremål för diskussion i olika sammanhang.
Bl. a. har frågan berörts i ett av vattenrättsdomarna i riket i december
1925 avgivet yttrande till Kungl. Maj :t rörande möjligheten att genom
organisatoriska förändringar i vattendomstolarnas verksamhet nedbringa
kostnaderna för dessa, med anledning varav vattenöverdomstolen den
10 maj 1926 avgivit utlåtande. Några väsentliga ändringar i bestämmelserna
bär icke vidtagits, utan de är i huvudsak oförändrade sedan år 1918, bortsett
från den revision som påkallats av reformerna inom det allmänna rättegångsväsendet
och genomförts samtidigt med dessa.

Domstolsorganisationen i vattenmålen består, enligt den ordning som sålunda
nu gäller, av tre instanser.

Första instans är vattendomstol, som består av en vattenrättsdomare,
två vattenrättsingenjörer och två vattenrättsnämndemän. I vissa enklare
mål är vattendomstolen beslutför med vattenrättsdomaren och vattenrättsnämndemännen
samt allenast en vattenrättsingenjör. Vattenrättsdomare
skall vara lagkunnig, i domarevärv erfaren man. Vattenrättsingenjörema
skall vara i vattenfrågors tekniska behandling sakkunniga och erfarna
män. Vattenrättsnämndemännen skall vara allmänt betrodda, om sin orts
förhållanden kunniga män.

I fråga om vattenrättsingenjörerna stadgades ursprungligen i vattenlagen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

att den ene skulle ha sakkunskap särskilt beträffande byggande i vatten
(vattenbyggnadsteknisk ingenjör) och den andre särskilt i frågor om torrläggning
av mark (agrikulturteknisk ingenjör). I samband med att bestämmelser
om åtgärder till motverkande av vattenförorening år 1941 upptogs i
vattenlagen överflyttades nämnda stadgande till administrativa föreskrifter
om tjänstgöringen vid vattendomstolarna. Samtidigt gavs möjlighet att i
mål om grundvatten eller avloppsvatten förordna ingenjör med särskild
sakkunskap i det ifrågavarande ämnet att tjänstgöra såsom vattenrättsingenjör
i stället för antingen den byggnadstekniske eller den agrikulturtekniske
ingenjören.

Antalet vattendomstolar är för närvarande fem. Gränserna för deras domsområden
följer vattendelare mellan olika vattensystem.

Andra instans i vattenmål är vattenöverdomstolen, som utgöres
av en avdelning av Svea hovrätt, förstärkt med en ledamot av kammarkollegiet.

Sista instans är högsta domstolen i vanlig sammansättning. Vattenmålen
fördelas mellan domstolens olika avdelningar på samma sätt som
andra mål.

I fråga om fullfölj dsrätt gäller för vattenmål samma regler som för mål,
vilka tillhör allmän domstols prövning. Rätten att fullfölja talan till vattenöverdomstolen
är sålunda, såvitt angår huvudsakliga avgöranden, icke
underkastad några inskränkningar, under det att för fullföljd till högsta
domstolen gäller reglerna om prövningstillstånd i 54 kap. 9—12 §§ rättegångsbalken.

Vad angår anlitandet av sakkunniga i vattenmål gäller, enligt en allmän
hänvisning i 11 kap. 1 § vattenlagen, rättegångsbalkens regler om sakkunniga.
Detta innebär bl. a., att av vattendomstol eller högre instans tillkallad
sakkunnig i princip icke äger deltaga i domstolens enskilda överläggningar
eller över huvud ställa sin sakkunskap till domstolens tjänst i andra former
än dem lagen anvisar för upptagande av sakkunnigbevisning. Om för
bedömande av mål vid vattendomstol erfordras särskild teknisk utredning
eller vidlyftigare värdering, äger vattenrättsdomaren, där så befinnes lämpligt,
uppdraga åt sakkunnig att efter förberedande undersökning avgiva utlåtande
i målet. Närmare föreskrifter har meddelats om kungörande av
undersökningen och om det sätt, på vilket utlåtandet skall hållas tillgängligt
för parterna. (Se 11 kap. 45 § 1 mom. samt 81 och 92 §§ vattenlagen.)
Nu berörda bestämmelser äger motsvarande tillämpning i mål vid vattenöverdomstolen
och högsta domstolen (11 kap. 106 och 108 §§ vattenlagen).

I mål vid vattendomstol kan vattenrättsdomaren uppdraga åt vattenrättsingenjörerna
eller en av dem att, med eller utan biträde av vattenrättsnämndemännen
eller en av dem, verkställa undersökning å stället. I enklare
fall kan sådant uppdrag lämnas åt vattenrättsnämndemännen eller en
av dem. (Se 11 kap. 45 § 2 mom. samt 81 och 92 §§.) Någon motsvarande
tillämpning för överinstansernas del av nu berörda bestämmelser kan med
hänsyn till dessa domstolars sammansättning icke ifrågakomma.

Kangl. Maj.ts proposition nr 127

Såsom förut nämndes ingår en ledamot av kammarkollegiet i vattenöverdomstolen.
Kammarkollegiet är tillika verksamt vid vattenmålens behandling
såsom företrädare för allmänna intressen. Vattenlagens bestämmelser
härom återfinnes i 11 kap. 35 § och 10 kap. 42 §. Enligt det förra lagrummet
skall vattenrättsdomaren i ansökningsmål om vattenbyggnads- och
vattenregleringsföretag utan dröjsmål insända ett exemplar av ansökningshandlingarna
jämte kungörelsen i målet till kammarkollegiet, som har att,
där det prövas nödigt, föra talan för tillgodoseende av de allmänna intressen,
som kan vara i fråga. Enligt det senare lagrummet, vilket tillkom i
samband med 1920 års lagstiftning om torrläggningsföretag, har kollegiet
motsvarande uppgift vid syneförrättningar rörande sjösänkningar in. in.
Skyldigheten att översända ansökningshandlingar och kungörelse till kammarkollegiet
åligger här förrättningsmannen. I kungörelsen den 23 december
1918 angående bevakande av det allmännas talan i vattenmål stadgas
att, där det enligt vattenlagen tillkommer myndighet, som Kungl. Maj :t därtill
utser, att föra talan för bevakande av viss bygds intressen eller eljest
för bevakande av det allmännas rätt, det åligger kammarkollegiet att bevaka
dylik talan. Stadgandet syftar på vissa bestämmelser i 4 kap. vattenlagen
om nyprövning m. m. Enligt kungörelsen äger kollegiet även eljest, då
enligt vattenlagen fråga om allmänt intresse förekommer, föra talan för det
allmänna. Med stöd av denna bestämmelse kan kollegiet även utan samband
med ansökningsmål föra talan t. ex. om meddelande av vattenhushållningsbestämmelser
till skydd för allmänna fiskeintressen eller om åtgärder till
motverkande av vattenförorening. Såväl för nu nämnda fall som då kollegiet
jämlikt 11 kap. 35 § vattenlagen beslutat bevaka det allmännas talan i
vattenmål gäller enligt samma kungörelse, att dylik talan skall utföras av
kollegiets advokatfiskal som dess ombud. Förordnande att utföra talan kan
dock i särskilda fall av kollegiet meddelas annan person, som finnes därtill
lämplig.

Under senare år har arbetsbalansen i vattenöverdomstolen successivt
ökats. Utvecklingen belyses av att balansen vid årsskiftet 1942/43 uppgick
till 40 mål, medan den vid årsskiftet 1953/54 stigit till 96 mål. I själva
\ er ket har balansen stigit åtskilligt mer än som framgår av denna jämförelse,
i det de särskilda målen numera i större utsträckning än tidigare
är av vidlyftig och komplicerad beskaffenhet. Den ökade balansen har medfört
en märkbar förlängning av den tid som förflyter mellan vattendomstolens
och vattenöverdomstolens avgöranden. Medan denna tid för de av vattenöverdomstolen
under år 1942 avgjorda målen uppgick till i medeltal
335 dagar, var motsvarande siffra för år 1953 icke mindre än 716 dagar.
För de största målen har tidsutdräkten varit betydligt större.

Den 1 november 1954 var i vattenöverdomstolen anhängiga sammanlagt
111 mål. Akterna i dessa mål upptog sammanlagt omkring 170 000 sidor.

I högsta domstolen har balansen ej visat samma oroväckande stegring,
men i vissa fall har även där förekommit avsevärd tidsutdräkt med av -

Kungl. Maj.ts proposition nr 127

görandet av målen. Enligt uppgift i betänkandet hade sålunda av de mål,
som den 31 december 1953 väntade på avgörande i högsta domstolen, fem
inkommit år 1950 eller tidigare.

Den 1 november 1954 var i högsta domstolen anhängiga sammanlagt 13
vattenmål, omfattande tillhopa omkring 50 600 sidor.

II. Huvudgrunderna i förslaget

Utredningsmannen. I sitt betänkande har utredningsmannen till en början
upptagit frågan, huruvida inskränkning i rätten att fullfölja
talan mot vattendomstolarnas domar bör övervägas.
Utredningsmannen redogör i detta avseende för förarbetena till vattenlagen
och vissa senare framkomna förslag och konstaterar i anslutning till denna
redogörelse, att det varken i samband med vattenlagens tillkomst eller senare
ifrågasatts att göra vattendomstolarna till enda instans och att en så
radikal åtgärd knappast på allvar kunde diskuteras. Vad problemet i praktiken
gällde vore sålunda om den fullföljdsrätt som måste finnas borde på
något sätt begränsas. Därvid hade man främst att uppmärksamma möjligheten
och lämpligheten av att uppställa regler av innebörd, att endast rättsfrågor
skulle få dragas under högre rätts prövning. Utredningsmannen har i
detta avseende kommit till det resultatet, att det av rent principiella skäl
icke kunde anses försvarligt att betaga parterna i vattenmål möjlighet att få
alla materiella avgöranden av vattendomstolen prövade i åtminstone en högre
instans. Härtill komme, att även praktiska svårigheter förelåge vid genomförandet
av en sådan begränsning. Rätts- och sakfrågor vore så intimt knutna
till varandra att det icke läte sig göra att uppdraga en klar gräns dem
emellan. Att i lagen söka definiera de frågor, som vore att hänföra till den
ena eller andra kategorien, och att härtill anknyta regler för fullföljdsrätten
torde sålunda vara praktiskt utsiktslöst. Det vore enligt utredningsmannens
mening ej heller lämpligt att ordna en särskild prövning av frågan,
huruvida talan skulle få fullföljas från vattendomstol till högre instans.

Utredningsmannen har därefter i betänkandet upptagit spörsmålet om
instansordningen i vattenmål till ingående övervägande. Härvid
påpekar utredningsmannen till en början, att alternativen till den nuvarande
ordningen med tre instanser vore dels inrättande av en särskild
överdomstol, som skulle utgöra andra och sista instans, och dels fullföljd
från vattendomstolarna direkt till högsta domstolen. Han upptager först till
granskning alternativet med en särskild överdomstol såsom andra och sista
Tnstans och ställer frågan, huruvida det vore försvarligt att skilja den allmänna
rättsskipningens högsta instans från all befattning med vattenmål,
d. v. s. avskära parterna från möjligheten att i sista hand fullfölja dessa
mål till högsta domstolen. Enligt utredningsmannens mening måste denna
fråga, med hänsyn till vikten av en enhetlig rättstillämpning, besvaras nekande.
Utredningsmannen anför härom:

Kungl. Maj.ts proposition nr 127

Detta sammanhänger med de i 11 kap. vattenlagen givna reglerna om vilka
tragor som tillhöra vattendomstols prövning. Vissa mål — de i 17 § uppräknade
— äro vattenmål i egentlig mening och skola alltid handläggas vid
vattendomstoL Enligt 20 och 21 §§ kan emellertid vattendomstol under vissa
lorutsattmngar upptaga även andra mål, som i princip tillhöra allmän domstols
provning men som på ett eller annat sätt röra vattenförhållanden; där
sa sker, räknas även dylikt mål som vattenmål. Slutligen stadgas i 22 §, att
vattendomstol, i den mån det tinnes lämpligen kunna ske, äger pröva även
sadana invändningar i vattenmål, vilka röra rättsförhållanden som ej skola
bedömas efter vattenlagen, ävensom yrkanden vilka ha samband med den
ansökan eller talan varom i målet huvudsakligen är fråga, dock att vattendomstolen
ej får inlåta sig på fråga om äganderätt till fastighet eller omfattningen
av fastighets ägoområde. Denna utsträckning av vattendomstolens
kompetens till andra områden än den egentliga vattenrättens har, såsom
redan vattenrätts- och dikningslagskommittéerna framhöllo, en avgörande
betydelse för frågan om instansordningen.

Efter genomgång av ett antal rättsfall, som belyste sambandet mellan vattendomstolarnas
och de allmänna domstolarnas rättsskipning, har utredningsmannen
vidare anfört:

Om högsta domstolen genom inrättande av en fristående och i sista
instans dömande vattenöverdomstol skildes från all befattning med vatfenmålen,
skulle det lätt kunna inträffa, att ett avgörande av den ena av
dessa domstolar komme att avvika från vad den andra i ett liknande fall
unnit lagligt eller rättvist. Även om den ifrågasatta vattenöverdomstolen
rekryterades med jurister av samma höga klass som högsta domstolens
ledamöter, skulle sådana divergenser med all sannolikhet "uppstå. Ur den
rattssokande allmänhetens synpunkt vore ett dylikt förhållande mycket
otillfredsställande, varjämte villrådighet måste uppstå inom de lägre instanserna,
som icke skulle få den ledning för sina avgöranden som högsta
domstolens praxis nu utgör.

Beträffande alternativet med fullföljd från vattendomstolarna direkt till
högsta domstolen anför utredningsmannen:

P®4 Illå tiU en början erinras om det resultat, vartill diskussionen om full toljdsratten---ledde

fram, eller att rätten att i en instans överklaga

vattendomstolarnas domar principiellt bör vara obegränsad. Detta innebär
bl. a., att den ifrågasatta rätten att draga vattendomstolarnas avgöranden
under högsta domstolens omedelbara prövning icke borde få göras beroende
av särskilt prövningstillstånd. Något dylikt var ej heller avsett, då fullföljd
av vattenmålen direkt till högsta domstolen diskuterades i samband med
vattenlagens tillkomst och under dess första tillämpningstid; det nuvarande
generella kravet på fullföljdstillstånd upptogs ju i lagstiftningen först långt
senare (1945). Genom den väldiga ansvällning av vattendomstolarnas verksamhet,
som ägt rum under de senaste 10 å 15 åren, har emellertid frågan
fatt helt andra dimensioner än tidigare. Uppfattningen om vad som är
högsta domstolens egentliga uppgift har också undergått en förskjutning.
Såsom det väsentliga i högsta domstolens verksamhet framstår numera icke
sa mycket tillgodoseendet av medborgarnas anspråk på rättsskydd i de
enskilda fallen som fastmer främjandet i stort av en enhetlig, juridiskt
fullgod rättstillämpning. I betraktande av det sagda kan en oinskränkt rätt
till fullföljd från vattendomstolarna direkt till högsta domstolen enligt utredningsmannens
mening numera över huvud icke diskuteras såsom ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

praktiskt reformalternativ. En sådan ordning skulle med största sannolikhet
icke kunna genomföras utan en ökning av justitierådens antal och skulle
under alla omständigheter innebära misshushållning med den liogt kvalificerade
arbetskraften.

Utredningsmannen har även betonat att man, även om vattenmålen vid
fullföljd till högsta domstolen skulle — trots de principiella betänkligheterna
mot inskränkningar i fullföljdsrätten — underkastas tillståndsprövning på
samma sätt som nu vore fallet beträffande de från vattenöverdomstolen
fullföljda målen, måste räkna med ogynnsamma verkningar på högsta domstolens
arbete i stort. Såsom ett skäl för mellaninstansens avskaffande hade
i vattenrättsdomarnas yttrande år 1925 anförts, att flertalet av de vattenmål,
som droges under mellaninstansens prövning, jämväl torde fullföljas
till högsta domstolen. Detta hölle i varje fall numera icke streck. Under senare
tid hade i genomsnitt endast ungefär en fjärdedel av de av vattenöverdomstolen
avgjorda målen fullföljts till högsta domstolen. Utredningsmannen
har vidare anfört:

Givetvis är frågan om den arbetsökning, som ändringen i instansordningen
skulle medföra för högsta domstolens vidkommande, icke besvarad enbart
med en hänvisning till denna relation, som endast avser antalet mai.
Även andra faktorer spela in. Å ena sidan utgöres utan tvivel en förhållandevis
stor del av de vattenmål, som dragas under högsta domstolens provning,
av omfattande och invecklade mål, vilket innebär, att frekvensen av
sådana mål, relativt sett, är högre i högsta domstolen än i vattenoverdomstolen.
Å andra sidan är det t. ex. i stora kraftverks- och regleringsmål,
som fullföljas till högsta domstolen, vanligt att fullfölj den endast avser
en mindre del av det ''frågekomplex, som varit föremål for vattenoverdomstolens
prövning. Därtill kommer, att målen i vattenöverdomstolen ofta »hylsas»
på ett sätt, som i hög grad underlättar deras behandling i högsta domstolen,
vare sig denna stannar vid avslag på en ansökan om proyningstillstand
eller omfattar en fullständig prövning efter det sådant tillstand beviljats.
Vilken betvdelse man än vill tillmäta den ena eller andra av de nu anlorda
synpunkterna torde det emellertid vara klart, att fullföljd av \u enma en
direkt till högsta domstolen — låt vara med den spärr, som kravet pa prövningstillstånd
innebär — skulle betyda, att vattenmålen komme att utgöra
en mycket avsevärd del av högsta domstolens arbetsborda. Ett sadant toihållande
skulle göra det naturligt att kräva särskild sakkunskap och erfarenhet
på vattenrättens område hos ett flertal av högsta domstolens ledamöter.
Med allt erkännande av vattenfrågornas stora betydelse i det moderna
samhället lär man icke kunna förneka, att dessa konsekvenser av
den ändrade instansordningen skulle innebära en snedbelastning av a

domstolen, vilken menligt skulle inverka på dess möjlighet att pa ett tillfredsställande
sätt fullgöra sina uppgifter i hela rättslivets tjänst.

Utredningsmannen diskuterar även möjligheterna att anförtro tillståndsprövningen
åt ett organ utanför högsta domstolen och anför i detta sammanhang
följande.

De betänkligheter med hänsyn till den ökade belastningen på högsta domstolen,
som ett avskaffande av mellaninstansen i vattenmål ar ägnat att
väcka även om särskilt tillstånd kräves för fullföljden till högsta domstolen,
skulle till viss grad elimineras om man kunde lägga tillståndsprövning -

Kungl. Maj. ts proposition nr 127

en i händerna på ett organ utanför själva domstolen. Detta synes icke vara
någon alldeles orimlig tanke. Det skulle sålunda kunna ifrågasättas att för
vattenmalens del återuppliva ordningen med ett kollegium av tre revisionssekreterare.
Åt ett sådant kollegium — där helst samtliga ledamöter borde
a vattenrattshg utbildning — skulle kunna anförtros att avgöra fråean
om prövningstillstånd. Högsta domstolen såsom sådan skulle då icke behöva

beviljats111118 ™ed andra vattenmål än sådana> i vilka prövningstillstånd

Ehuru det organ, som enligt den nu skisserade ordningen skulle behandla
ansökningar om prövningstillstånd, med ett visst fog skulle kunna sägas
utgöra en särskild instans mellan vattendomstolarna och högsta domstolen,
ar det sannolikt att systemet skulle möjliggöra ett snabbare slutligt avgörande
av yattenmålen än ett system med tre fullständiga instanser medger.
Provmngskollegiet skulle ju icke behöva utarbeta någon dom, och den revisionssekreterare,
som läst in målet för fullföljdsprövning, borde givetvis
aven vara föredragande i högsta domstolen.

Å andra sidan är det uppenbart att starka skäl tala emot en dylik ordmng.
De prindpmlla betänkligheterna mot att över huvud inskränka rätten
till tullioljd från vattendomstolarna ha redan framhållits. Vidare är
?.. pyet™ 1 och for sig mindre tilltalande att införa en annan ordning
tor iuUfotjdsprovning i vattenmål än i andra mål. Avsikten med vad här
antorts har endast varit att anvisa den enligt utredningsmannens mening
enda praktiskt tänkbara utvägen att inskränka de egentliga domstolsinstansernas
antal i vattenmål till två.

Utredningsmannen, som i detta sammanhang jämväl ägnat uppmärksamhet
åt frågan om en eventuell ändring av domstolsorganisationen för
skiftesmål, har på de anförda skälen ansett, att den nuvarande instansordningen
för vattenmålen bör bibehållas. I

I betänkandet har utredningsmannen vidare till behandling upptagit frågan
om högre rätts tillgång till teknisk sakkunskap.
Härvid redogöres för övervägandena i denna fråga såväl vid tillkomsten
av vattenlagen som vid senare tillfällen. Av redogörelsen framgår, hurusom
meningarna starkt brutit sig under förarbetena till vattenlagen. Bl. a.
hade förelegat skiljaktiga uttalanden i frågan inom lagrådet, där två ledamöter
förordat att mellaninstansen skulle utrustas med särskild teknisk
sakkunskap och två ledamöter hyst motsatt uppfattning. En femte, särskilt
tillkallad sakkunnig teknisk ledamot, som förordat tvåinstanssystem, hade
ansett att överinstansen borde utrustas med särskilda tekniker. Vidare hade
Irågan diskuterats i det av vattenrättsdomarna år 1925 avgivna yttrandet
och i vattenöverdomstolens däröver avgivna remissutlåtande ävensom i
processlagberedningens betänkande med förslag till lag om införande av
nya rättegångsbalken m. m. (SOU 1944: 10).

För sin del har utredningsmannen efter mycken tvekan stannat för den
meningen, att vattenöverdomstolen borde utrustas med egen teknisk expertis
samt att teknikerna, i den mån de deltoge i målens behandling, skulle
ha ställning såsom ledamöter av domstolen. Beträffande skälen för denna
ståndpunkt har utredningsmannen i huvudsak hänvisat till de utta -

Kungl. Maj.ts proposition nr 127

landen till förmån för tekniker i högre instans, som gjorts inom lagrådet
-vid granskningen av 1917 års vattenlagsförslag och i vattenöverdomstoiens
remissutlåtande den 10 maj 1926.

De uttalanden, till vilka utredningsmannen sålunda hänvisat, innehöll i
huvudsak följande. Lagrådsledamöterna von Seth och Planting-Gyllenbåga
anförde att, om hovrätt gjordes till andra instans i vattenmål, det borde
sörjas för att vid prövningen av mål, i vilka tekniska frågor förekomme, åt
hovrätten kunde beredas en sådan sammansättning, att den tekniska sakkunskapen
bleve lika starkt företrädd där som i vattendomstolen. Därförutan
syntes fara föreligga såväl att hovrättens prövning komme att tendera
till att inskränkas till huvudsakligen en granskning från formella synpunkter
som att dess beslut, i den mån desamma berörde de tekniska frågorna,
i allmänhetens ögon komme att sakna den auktoritet som vore önskvärd.
Visserligen skulle hovrätten kunna genom infordrande av yttranden från sakkunniga
myndigheter i viss mån ersätta sin egen brist på teknisk sakkunskap,
men dels kunde det ifrågasättas, om icke därigenom nämnda myndigheter
skulle få sin redan förut stora arbetsbörda ökad på ett sätt, som kunde
vålla svårigheter, och dels torde det ofta kunna inträffa, att även de tekniska
myndigheternas uttalanden utsattes för en kritik av parterna av beskaffenhet,
att hovrätten i allt fall tvingades att taga ställning mellan olika uppfattningar
från tekniskt sakkunnigt håll. — Den särskilt tillkallade tekniska
ledamoten i lagrådet, överstelöjtnanten Ekdahl, betonade, att man icke kunde
bortse från det förhållandet, att den mängd av synnerligen komplicerade
tekniska frågor av stor och för saväl det allmänna som parterna omfattande
ekonomisk betydelse och räckvidd, vilka komme att utgöra de speciella detaljerna
i vattenmålen, måste i grunden förstas vid deras rättsliga behandling.
— I vattenöverdomstolens yttrande underströks, att den tekniska sakkunskap,
som kunde vara av nöden för ett måls behöriga avgörande, tillfördes
vattenöverdomstolen på ett bättre sätt, om den sakkunnige hade till
uppgift att, efter samarbete med de rättsbildade ledamöterna, under domareansvar
deltaga i målens avgörande, än om han deltoge allenast i överläggningen
och ej hade att ansvara för annat än sina uttalanden om vissa sidor
av de föreliggande frågorna. Sambandet mellan de tekniska och de juridiska
spörsmålen i vattenmål gjorde det olämpligt att utskilja de tekniska spörsmålen.
Det vore ej uteslutet, att en sakkunnig, som hade att taga hänsyn
även till de rent rättsliga momenten i en tvistefråga, bedömde densamma på
ett annat och riktigare sätt än den som hade att uttala sig allenast såsom
tekniker.

Utredningsmannen — som utgått från att teknikertjänsterna borde besättas
med personer som förvärvat grundlig erfarenhet av vattenmål under
Ijänstgöring såsom vattenrättsingenjörer — har till närmare utveckling av
sin åsikt anfört:

Utvecklingen under de senaste decennierna har ingalunda gjort behovet
av teknisk expertis i vattenöverdomstolen mindre kännbart. Att talan full -

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

följes i tekniska frågor av invecklad beskaffenhet och stor ekonomisk räckvidd
synes tvärtom under senare år ha blivit allt vanligare. Bland vattenöverdomstolens
nuvarande ledamöter — även bland dem, som fått en betydande
praktisk träning under flerårig tjänstgöring vid vattendomstol —
är det, enligt vad utredningsmannen inhämtat, en allmän uppfattning, att
vattenöverdomstolens utrustande med teknisk expertis är en nödvändig förutsättning
för att domstolen nöjaktigt skall kunna fylla sin uppgift.

F. n. förekommer det---i ganska stor utsträckning, att vattenöver domstolen

remitterar mål för yttrande antingen till vattenrättsdomaren efter
vattenrättsingenjörernas hörande eller till annan myndighet, tillkallar
enskild sakkunnig eller återförvisar mål till vattendomstolen. Förvisso vore
det ett misstag att tro, att alla sådana åtgärder skulle kunna undvikas
om vattenöverdomstolen utrustades med egna tekniker. Remiss till offentlig
myndighet (annan än vattenrättsdomaren) eller anlitande av enskild sakkunnig
har i åtskilliga fall avsett frågor, vilka legat utanför den sakkunskap
som ingenjörer i vattenöverdomstolen skulle ha representerat — det
förutsättes här, att sådana ingenjörer skola företräda samma ämnesområden
som vattenrättsingenjörerna — såsom fiskefrågor eller mera speciella
geologiska frågor. Och i återförvisningsfallen har situationen kanske oftast
varit sådan, att återförvisning — alldeles oavsett överinstansens kompetens
i tekniskt avseende — enligt allmänna processuella grundsatser varit motiverad
därav att målet genom ny teknisk utredning eller på annat sätt kommit
i nytt läge efter vattendomstolens dom. Å andra sidan finns det otvivelaktigt
flera exempel på att anlitande av sakkunnig eller återförvisning
kunde ha undvikits om vattenöverdomstolen varit utrustad med egen teknisk
expertis. I än högre grad gäller det sistnämnda remisserna till vattenrättsdomaren.
En genomgång av de sammanlagt 203 mål, som avdömdes i
vattenöverdomstolen under åren 1949—1953, har sålunda givit vid handen,
att dylik remiss förekommit i 14 av målen och att i 9 av dessa fall remiss
sannolikt ej skulle ha kommit i fråga, om vattenöverdomstolen haft egna
tekniker att tillgå. Då sådana åtgärder---mestadels förekomma i stör re

och ur allmän synpunkt viktigare mål, är deras fördröjande inverkan på
rättsskipningen i själva verket förtjänt av större uppmärksamhet än deras
frekvens rent siffermässigt ger vid handen. Ifråga om återförvisningarna är
det utan vidare klart, att de i allmänhet betyda ett avsevärt dröjsmål med
målens avgörande. I betraktande av vad nu anförts är det tydligt, att även
önskemålet om en snabbare prövning av vattenmålen i högre rätt talar för
att vattenöverdomstolen utrustas med egna tekniker.

Systemet med remisser från vattenöverdomstolen till underinstansen har
blivit föremål för kritik även från den synpunkt, som i detta avseende framfördes
av departementschefen vid återremissen till lagrådet av det överarbetade
vattenlagsförslaget, d. v. s. att vattendomstolens ledamöter a priori
finge antagas vara benägna att försvara den ståndpunkt, de intagit i
den överklagade domen. Från liknande synpunkter har det ansetts olämpligt
att — såsom ofta sker — vederbörande föredragande under hand inhämtar
upplysningar och förklaringar av någon eller några vattenrättsingenjörer,
i allmänhet de som deltagit i avgörandet eller någon av dem.
Det torde icke finnas anledning antaga annat än att vattenrättsingenjörerna
vid besvarande av såväl remisser som underhandsförfrågningar städse
strävat att bortse från prestigehänsyn o. d. och vinnlagt sig om ett objektivt
bedömande. Likväl måste det erkännas vara en svaghet hos den nuvarande
ordningen, att den i så avsevärd utsträckning tvingar överinstansen
att på det ena eller andra sättet söka stöd hos den tekniska sakkunskapen
i den lägre instansen. Jämväl från nu antydda synpunkter måste
det — både principiellt och med hänsyn till de psykologiska verkningarna

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

utåt — anses som en betydande vinning att vattenöverdomstolen erhåller
egen teknisk expertis.

Utredningsmannen anser att vissa argument som vattenrättsdomarna i
sitt förslag år 1925 anförde mot upptagande av tekniker i vattenöverdomstolen
— ökad fullföljdsfrekvens i tekniska frågor, minskad auktoritet för
vattendomstolarna m. in. — förlorat det mesta av sin tyngd i och med att
talan för närvarande faktiskt i mycket stor utsträckning fullföljdes mot
vattendomstolarnas avgöranden i tekniska frågor trots att vattenöverdomstolen
saknade teknisk expertis. I varje fall torde dessa synpunkter numera
icke ha den betydelse, att de borde hindra en reform, som av andra skäl
vore högeligen önskvärd.

Utredningsmannen berör i detta sammanhang även ett uppslag, att teknikerna
i överdomstolen icke nödvändigtvis behövde vara bisittare i domstolen
utan möjligen skulle kunna utgöra ett slags rådgivande organ vid sidan
av denna. Utredningsmannen anser dock att ett sådant arrangemang icke
är att rekommendera samt anför i detta sammanhang:

Då de särskilda bestämmelserna om rätt för vattendomstolarna och överinstanserna
i vattenmål att tillkalla sakkunnigt biträde upphävdes i samband
med nya rättegångsbalkens införande, torde tanken ha varit den, att
speciell sakkunskap, i den mån den icke vore företrädd bland domstolens
egna ledamöter, i vattenmål liksom i andra mål skulle få anlitas endast i
de former, som rättegångsbalkens bestämmelser om sakkunnigbevisnmg
angiva och som bl. a. tillförsäkra parterna möjlighet att taga del av och bemöta
allt vad den sakkunnige anför. Denna grundsats måste anses vara
riktig och bör i ny lagstiftning icke frångås. Om det, såsom här antages, ar
påkallat att bereda vattenöverdomstolen tillgång till teknisk sakkunskap pa
ett smidigare och mindre formbundet sätt än reglerna om sakkunnigbevisning
medgiva, bör man taga steget fullt ut och låta teknikerna fatta sin
ståndpunkt under domaransvar, givetvis med individuell rösträtt. Detta
ståndpunktstagande kan icke begränsas till tekniska frågor, utan de tekniska
ledamöterna måste, liksom vattenrättsingenjörerna i första instans,
deltaga i avgörandet av målen i hela deras vidd.

Några särskilda åtgärder för att bereda högsta domstolen tillgång till teknisk
sakkunskap föreslås ej av utredningsmannen, som härom anför.

Ehuru utan tvivel de skäl, som tala för tekniska ledamöter i vattenöverdomstolen,
i viss mån kunna åberopas även för högsta domstolens del, ligger
det i öppen dag, att principen om denna domstol såsom en instans for
prövning huvudsakligen av rättsliga spörsmål svårligen kan förenas med
upptagande av ett tekniskt sakkunnigelement i domstolen. Det kan tillagdas
att om vattenöverdomstolen utrustas med teknisk expertis, högsta domstolen
med all sannolikhet kommer att bli mycket återhållsam med beviljande
av prövningstillstånd i vattenmål och praktiskt taget aldrig meddela
sådant tillstånd i mål, där tvistefrågorna huvudsakligen ligga pa det tekniska
planet.

Beträffande formen för teknikers medverkan såsom ledamöter i vattenöverdomstolen
diskuterar utredningsmannen tre olika utvägar och behandlar
först möjligheten alt vid vattenöverdomstolen inrätta erforderligt antal
fasta ingenjörsbefattningar. Härom anför utredningsmannen:

Kungl. Maj.ts proposition nr 127

Mot denna lösning kan invändas, att en tillfredsställande rekrytering av
ingenjörsbefattningar i vattenöverdomstolen sannolikt kommer att möta
vissa svårigheter. Tillgången på ingenjörer med sådan utbildning och erfarenhet,
som bör fordras av den som i domarställning skall deltaga i handläggningen
av vattenmål, är över huvud tämligen begränsad. Särskilt måste
detta gälla i fråga om tekniker, lämpade för tjänstgöring i vattenöverdomstolen,
dels på grund av de högre anspråk, som i princip måste ställas på
sådana tekniker, och dels därför att man beträffande dem knappast kan
vara berättigad att — såsom man i viss mån kan göra beträffande vattenrättsingenjörer
— räkna med att en nytillträdande ingenjör med goda personliga
förutsättningar under sin tjänstgöring vid domstolen tämligen snart
skall inhämta vad som kan brista i praktisk erfarenhet. Tjänstgöring vid
vattenöverdomstolen kan nämligen i detta hänseende icke få samma utbildningsvärde
som tjänstgöring vid vattendomstolarna, vilka stå i mera
omedelbar kontakt med det praktiska livet och vilkas ingenjörer ha goda
möjligheter att kontinuerligt följa planläggning och utförande av större
företag inom respektive domsområden. Man kan knappast heller vänta, att
rekryteringen av ingenjörstjänsterna vid vattenöverdomstolen skall underlättas
av att dessa i och för sig — d. v. s. frånsett löneförmånerna — anses
mera lockande än vattenrättsingenj örstjänsterna. Snarare kan det förmodas,
att många dugande ingenjörer skola finna arbetet vid vattendomstolarna
erbjuda större intresse. Detta arbete ger domstolarnas tekniker stora
möjligheter att inverka på företagens utformning och att medverka till en
godvillig lösning av uppkommande intressekonflikter efter praktiska linjer.
I vattenöverdomstolen kommer det att finnas betydligt mindre utrymme
för sådana självständiga, »skapande» insatser från ingenjörernas sida. Även
om det visar sig möjligt att besätta tjänsterna i vattenöverdomstolen med
lämpliga krafter, kvarstår f. ö. det förhållandet, att innehavarna av dessa
tjänster få ganska ringa kontakt med praktisk ingenjörsverksamhet. Häri
ligger otvivelaktigt en viss risk för att deras tekniska tänkande med tiden
kan bli föråldrat och opraktiskt. I den mån vattenöverdomstolens domar
kornine att präglas därav skulle det naturligtvis kunna inverka ogynnsamt
även på vattendomstolarnas praxis.

En annan utväg är enligt utredningsmannen att tekniska ledamöter för
varje särskilt fall tillkallas ur en på förhand bestämd krets. Eif system med
tillfällig adjunktion av olika, erkänt framstående och praktiskt verksamma
tekniker kunde synas bättre än något annat vara ägnat att hålla vattenöverdomstolen
å jour med den tekniska utvecklingen. Systemet gåve även möjlighet
till större differentiering av den tekniska sakkunskapen i vattenöverdomstolen
än om denna representeras av några få fast anställda personer.
Å andra sidan finner utredningsmannen det vara tydligt, att medlemmarna
av en större krets av tekniker, som alternerande tjänstgör i vattenöverdomstolen,
icke kan förvärva samma förtrogenhet med de i vattenmålen förekommande
problemen som fast anställda tekniker. Härom yttrar utredningsmannen
:

Dessa problem äro i stor utsträckning till sina huvuddrag desamma i olika
mål men uppträda i ständigt nya variationer. Erfarenheten har därför
i vattenmålen lika stor betydelse som den framstående tekniska skickligheten.
En närliggande synpunkt, som icke heller bör förbises, är den ömsesidigt
uppfostrande inverkan av samarbetet mellan jurister och tekniker.

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

De juridiska och de tekniska frågorna i vattenmålen äro, såsom flera gånger
framhållits, ofta invävda i varandra, och där både jurister och tekniker
ha säte i domstolen främjas ett gott resultat av verksamheten i hög grad
av att juristerna tillägna sig åtminstone elementära tekniska kunskaper
och å andra sidan teknikerna göra sig förtrogna med juridiska tankegångar.
Det är tydligt, att förutsättningarna för en dylik ömsesidig uppfostran
äro bättre om de tekniska ledamöterna äro permanenta än om de ständigt
växla. Vad slutligen angår den möjlighet till större differentiering av
den tekniska sakkunskapen, som det nu diskuterade alternativet för teknikerfrågans
lösning erbjuder, bör betydelsen därav icke överdrivas. Man
måste nämligen fasthålla vid att endast representanter för sådan teknisk
sakkunskap, som vid vattendomstolarna företrädes av vattenrättsingenjörerna,
skola kunna ifrågakomma såsom ledamöter i vattenöverdomstolen.
Erfordras i vattenöverdomstolen tillgång till särskild expertis inom andra
områden — t. ex. elektroteknik, geologi, limnologi — bör detta behov liksom
vid vattendomstolarna tillgodoses genom tillkallande av sakkunniga
enligt 40 kap. rättegångsbalken.

De allvarligaste betänkligheterna mot systemet med en krets av tekniker
vilka alternerande skulle tjänstgöra i vattenöverdomstolen ligger enligt utredningsmannens
uppfattning emellertid icke på det plan, som nu berörts,
utan hänför sig dels till möjligheten för vattenöverdomstolen att i erforderlig
omfattning och på tider, som passar domstolen, disponera teknikernas
arbetskraft och dels till garantierna för sådana tillfälligt tillkallade ledamöters
oberoende och objektivitet. Utredningsmannen utvecklar närmare
dessa synpunkter på följande sätt:

Om det skall vara någon verklig mening med det avsedda arrangemanget,
måste de ifrågavarande ingenjörerna vara första rangens krafter inom sina
respektive fack. Man måste då också förutsätta, att de komma att vara
strängt upptagna personer, vilka ingalunda när som helst sta till förfogande
för tjänstgöring i vattenöverdomstolen. Det är att märka, att deras medverkan
i vattenöverdomstolens arbete — om den skall bli till åsyftad nytta
— icke kan inskränkas till åhörande av föredragningar och eventuella
huvudförhandlingar samt deltagande i efterföljande överläggningar. Föredragandena
måste också ha tillfälle att rådgöra med ingenjörerna under
inläsningen av målen och kanske i vissa fall delvis överlata föredragningen
till dem. Under dessa förhållanden får det väl sägas ligga i öppen dag, att
hela systemet skulle bli synnerligen tungrott. Risken är stor för att målens
avgörande ideligen skulle fördröjas till följd av att ingenjörerna icke stode
till förfogande å önskad tid.

1 viss mån skulle naturligtvis möjligheten för vattenöverdomstolen att i
erforderlig utsträckning och å passande tider disponera ingenjörernas arbetskraft
bli beroende av den ersättning dessa erhölle för sitt arbete. Men
även om de ekonomiska förmånerna — inom ramen för vad som rimligen
kan ifrågakomma — bestämdes tämligen frikostigt, torde man i verkligheten
icke böra räkna med att de flitigt anlitade och väl betalda tekniker,
det här vore fråga om, regelmässigt skulle låta tjänstgöringen i vattenöverdomstolen
gå före andra arbetsuppgifter. Svårigheterna skulle således icke
kunna undanröjas på denna väg.

Förutom svårigheterna att få organisationen att fungera någorlunda smidigt
i yttre måtto har man, såsom redan antytts, att beakta risken för sidoinflytandcn
eller obehöriga hänsynstaganden. Givetvis kan det sägas, att

2 Hihany till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 127

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

personlig integritet hos domstolens ledamöter närmast är en fråga om karaktärsegenskaper
och att organisationsformen i detta hänseende spelar en
underordnad roll. Det torde dock vara allmänt erkänt, att just den stadigvarande
tjänstgöringen såsom domare är ägnad att skapa och vidmakthålla
en vana vid objektivt bedömande, vilken utgör en av de viktigaste förutsättningarna
för en god rättsskipning. Lagstiftaren bör därför endast med
stor försiktighet anlita utvägen att låta personer utanför domstolsväsendet
tillfälligt fullgöra domaruppgifter. I förevarande fall har man att räkna
med att åtskilliga, kanske de flesta av dem som tillfälligt komrae att
tjänstgöra i vattenöverdomslolen skulle vara konsulterande ingenjörer.
Utanför vattendomstolarna torde nämligen den sakkunskap och erfarenhet,
som erfordras för det tekniska bedömandet av vattenmål, vara bäst
företrädd inom denna kår. En konsulterande ingenjör har emellertid enligt
sakens natur en mängd ekonomiska och personliga förbindelser med olika
företag och intressegrupper. Det lär icke kunna förnekas, att sådana förbindelser
— även om de icke utgöra formellt domarjäv — kunna innebära
påfrestningar på vederbörandes självständighet. Den omständigheten att
de flesta av landets mera framstående konsulterande ingenjörer inom vattenbyggnads-
och närliggande branscher icke äro självständiga företagare
utan äro knutna till någon av de fåtaliga större ingenjörsfirmorna på området,
gör givetvis förhållandena i detta hänseende särskilt ömtåliga.

I detta sammanhang må uppmärksamheten fästas på bestämmelsen i
5 § sista stycket vattendomstolsstadgan, som innehåller förbud för vattenrättsingenjörer
att åtaga sig enskilt uppdrag rörande företag eller åtgärd,
som kan antagas komma under vattendomstols bedömande. Syftet med bestämmelsen
torde närmast vara att förebygga, att vattenrättsingenjörerna
till följd av enskilda uppdrag bli jäviga att handlägga förekommande mål,
vilket givetvis, om det inträffade ofta, skulle medföra oreda, tidsutdräkt
och betydande extrakostnader. Att förbudet gäller alla företag eller åtgärder,
som kunna antagas komma under vattendomstols — oavsett vilkens
— bedömande, bör ses mot bakgrunden av att vattenrättsingenjörerna, till
skillnad från vattendomstolarnas juridiska befattningshavare, äro anställda
vid samtliga vattendomstolar gemensamt. I verkligheten har detta generella
förbud icke blott den effekten, att det förhindrar uppkomsten av
jävssituationer — denna sida av saken är kanske rentav i praktiken mindre
betydelsefull, i det att redan vattenrättsingenjörernas stora arbetsbörda utgör
ett faktiskt hinder för dem att i nämnvärd omfattning åtaga sig privata
uppdrag — utan det har även betydelse så till vida, att vattenrättsingenjörernas
fria och obundna ställning i förhållande till kraftindustrin liksom
till andra företag eller intressegrupper står utom diskussion. Med hänsyn
till de under senare tid alltmer skärpta motsättningarna speciellt mellan
kraftindustrin, å ena sidan, samt jordbruks-, fiske- in. fl. bygdeintressen, å
andra sidan, är detta icke utan värde. För de ingenjörer, som enligt det nu
diskuterade alternativet för vattenöverdomstolens utrustande med teknisk
sakkunskap skulle kunna kallas att tjänstgöra därstädes, skulle icke blott
intet motsvarande förbud gälla, utan systemet skulle tvärtom förutsätta,
att kanske de flesta av dessa ingenjörer huvudsakligen skulle ägna sig just
åt sådan verksamhet som är vattenrättsingenjörerna förbjuden. Denna
olikhet skulle helt visst på många håll — och icke utan fog — föranleda
den reflexionen, att garantierna för tekniska domstolsledamöternas oberoende
ställning i förhållande till partsintressen av olika slag vore betydligt
svagare i överinstansen än vid vattendomstolarna.

Den tredje utväg som utredningsmannen diskuterar är att på ett eller
annat sätt utnyttja vattenrättsingenjörerna för tjänstgöring jämväl i vat -

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

tenöverdomstolen. Genom ett sådant arrangemang — som givetvis skulle
förutsätta en ökning av antalet vattenrättsingenjörer — skulle man enligt
utredningsmannen å ena sidan i stort sett undgå den risk för ett otidsenligt
och opraktiskt bedömande av de tekniska problemen, som under ogynnsamma
förhållanden kan vara förbunden med systemet med särskilda, heltidsanställda
ingenjörer. Man skulle heller icke behöva hysa någon tvekan
om att de tekniska ledamöterna intoge en fri och oberoende ställning i förhållande
till alla partsintressen. I och för sig måste det naturligtvis också
anses som en fördel, att dessa ledamöter komme att ha särskild förtrogenhet
just med sådana spörsmål, som vanligen förekommer i vattenmål. Å
andra sidan föreligger enligt utredningsmannen betydande nackdelar med
en sådan anordning. Utredningsmannen anför:

En adjunktion av vattenrättsingenjörer i vattenöverdomstolen är emellertid
så till vida mindre tilltalande, som den i viss mån skulle utsudda
skiljelinjen mellan instanserna. Saken kan också uttryckas så, att man med
en dylik lösning av teknikerfrågan icke råder bot på utan tvärtom understryker
den svaghet i den nuvarande ordningen, som ligger i att vattenöverdomstolen
är hänvisad till att söka stöd hos den tekniska sakkunskapen
i underinstansen. Utan tvivel skulle det ifrågasatta systemet på många
håll ge upphov till misstankar om att vattenrättsingenjörerna såsom ledamöter
av vattenöverdomstolen icke skulle kunna hålla sig opåverkade av
kollegialitet och prestigehänsyn. Redan förekomsten av sådana misstankar
skulle, oavsett om de i verkligheten ägde någon grund, vara i högsta grad
olycklig. Flera vattenrättsingenjörer ha även för utredningsmannen förklarat,
att de skulle finna det mindre angenämt att på detta sätt »sitta till
doms över sina kolleger».

Härtill komma de praktiska svårigheterna att ordna tjänstgöringen i vattenöverdomstolen
så, att den blir till avsedd nytta utan att samtidigt arbetet
vid vattendomstolarna utsättes för alltför svåra störningar. Den planläggning
på längre sikt av detta arbete, vilken är en förutsättning för att
verksamheten skall kunna bedrivas med nödig effektivitet, kräver i och för
sig hänsynstagande till en mängd förhållanden, som stundom äro svåra att
överblicka. Särskilt gäller detta de nordliga vattendomstolarna, där ingenjörerna
i stor utsträckning äro sysselsatta med undersökningar enligt 11
kap. 45 § vattenlagen, vilka ofta måste utföras vid en viss bestämd årstid
och beträffande vilka det ej sällan är omöjligt att på förhand bedöma, hur
lång tid de komma att kräva. Det är uppenbart, att problemet ytterligare i
hög grad kompliceras, om vattenrättsingenjörerna skola tjänstgöra även i
vattenöverdomstolen. Svårigheterna torde bli ungefär lika stora vare sig
ingenjörerna skola tillkallas från fall till fall för särskilda mål eller tjänstgöringen
bindes vid ett på förhand uppgjort tidsschema så att två ingenjörer
— en vattenbyggnadstekniker och eu agrikulturtekniker — avdelas att
under viss tid enbart tjänstgöra i vattenöverdomstolen för att efter tjänstgöringsperiodens
slut avlösas av ett annat ingcnjörspar. Däremot är det tydligt,
att en avsevärd förenkling av samordningsproblemet vinnes, om man
nöjer sig med atl i erforderlig mån förstärka den uppsättning av vattenrättsingenjörer,
som finnes vid de i Stockholm förlagda vattendomstolarna, och
därefter endast anlita dessa domstolars ingenjörer för tjänstgöring i vattenöverdomstolen.
Detta skulle emellertid innebära, alt Slockholmsingenjörerna
finge en viss särställning i förhållande till sina kolleger vid de andra
vattendomstolarna, vilket i och för sig vore mindre tilltalande. Därtill kommer,
alt vattenöverdomstolen icke skulle få tillfälle alt tillgodogöra sig de

Kungl. Maj.ts proposition nr 127

norrländska vattenrättsingenjörernas erfarenhet. Då kraftverks- och sjöregleringsmål
från Norrland — som inrymma problem av helt annan art
och storleksordning än flertalet andra vattenmål — utgöra en mycket stor
del av vattenöverdomstolens arbetsbörda, skulle det sistnämnda betyda,
att den speciella fördel, som anlitandet av vattenrättsingenjörer för tillgodoseende
av vattenöverdomstolens behov av teknisk sakkunskap angivits
innebära, i viss mån ginge förlorad.

I valet mellan de tre nu diskuterade utvägarna har utredningsmannen
stannat för inrättande av fasta ingenjörsbefattningar. De olägenheter, som
vore förbundna med de båda övriga utvägarna vore enligt utredningsmannens
uppfattning så stora, att man hellre borde skrinlägga tanken på tekniker
i vattenöverdomstolen än ordna frågan enligt någotdera av dessa alternativ.
Utredningsmannen anser, att riskerna för en otillfredsställande rekrytering
av fasta ingenjör stjänster och för att innehavarna av sådana
tjänster skulle förlora kontakten med den tekniska utvecklingen i väsentlig
mån torde kunna elimineras genom goda lönevillkor och en lämplig ordning
för tjänsternas tillsättande.

Sedan utredningsmannen sålunda kommit till det resultatet, att det nuvarande
treinstanssystemet bör bibehållas och mellaninstansen, d. v. s. vattenöverdomstolen,
förstärkas med fasta tekniska ledamöter, har han undersökt,
huruvida begränsning av möjligheterna att erhålla
prövningstillstånd i vattenmål bör övervägas. Utredningsmannen
föreslår emellertid icke någon lagändring på denna punkt.
Den enda utväg att begränsa fullföljdsmöjligheterna, som på allvar kunde
övervägas, är enligt utredningsmannens mening att inskränka fullföljdsrätten
till sådana fall, som angives i 54 kap. 10 § första stycket 1. rättegångsbalken,
d. v. s. prejudikatfallen. Utredningsmannen uttalar, att goda skäl
utan tvivel kunde anföras för en dylik åtgärd. Om vattenöverdomstolen förstärktes
med tekniker och i övrigt omorganiserades efter de riktlinjer som
utredningsmannen angivit, komme vattenöverdomstolen icke endast att ha
större förutsättningar än högsta domstolen att bemästra tekniska frågor ulan
över huvud att vara betydligt mera förtrogen med den praktiska verklighet
varom i vattenmålen vore fråga. Det vore också tydligt, att de hänsyn till
rättstillämpningens enhet, som närmast varit bestämmande för utredningsmannens
ståndpunkt att högsta domstolen borde bibehållas såsom högsta instans
i vattenmål, åtminstone i huvudsak skulle bli tillgodosedda även om
möjligheterna att draga vattenmål under högsta domstolens prövning begränsades
till mer eller mindre utpräglade prejudikatfall. Emellertid skulle en
sådan inskränkning i fullföljdsmöjligheterna sannolikt få ganska liten reell
betydelse. Utredningsmannen anför härom närmare:

Sedan vattenöverdomstolen förstärkts med tekniker, torde man---

kunna utgå från att högsta domstolen, även om nuvarande fullföljdsregler
bibehållas, i regel kommer att vägra prövningstillstånd om sådant begäres
för vinnande av ändring i vattenöverdomstolens bedömande av en
teknisk fråga. Bevisfrågor av annan art spela i vattenmålen i allmänhet en

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

underordnad roll. Det återstår att bedöma, vilken betydelse avskärandet av
möjligheten till prövningstillstånd jämlikt rättegångsbalken 54 kap. 10 §
första stycket 2. skulle tå beträffande rättsfrågor i vidsträckt bemärkelse.
Därvid är att märka att vattenrätten — främst till följd av den pågående
forcerade utbyggnaden av våra vattenkrafttillgångar, som skapat en mängd
av lagstiftaren icke förutsedda eller i varje fall icke närmare reglerade
problem — är stadd i snabb utveckling genom domstolarnas praxis. Denna
utveckling, som säkerligen kommer att fortgå, innebär i själva verket,
att rättsfrågorna i vattenmål i mycket stor utsträckning äro av den art,
att vid fullföljd till högsta domstolen prejudikatdispens är motiverad. Varken
ur synpunkten av arbetsbesparing för högsta domstolen eller med tanke
på tidsvinst för parterna torde därför avskärandet av möjligheten till ändringsdispens
vara av den betydelse, att fördelarna uppväga betänkligheterna
mot att för en viss kategori av mål göra avsteg från de allmänna fullföljdsreglerna.

Slutligen behandlas i betänkandet spörsmålet om kammarkollegiets
representation i vattenöver domsto len. Et tei en
närmare redogörelse för innehållet i vattenlagens förarbeten i detta avseende
och för kollegiets ställning såsom företrädare för allmänna intressen
i vattenmål framhåller utredningsmannen, att den administrativa erfarenhet
som tillförts vattenöverdomstolen genom kollegiets representation i
densamma utan tvivel varit till nytta. Säkerligen hade även vederbörande
kammarråds deltagande i rättsskipningen främjat en enhetlig praxis. Om nu
tekniker, såsom utredningsmannen föreslagit, skulle deltaga i vattenöverd
om stolens arbete, komine emellertid frågan i viss mån i ett nytt läge. Utredningsmannen
anför:

Till en början må anmärkas, att uppslaget att placera en ledamot av
kammarkollegiet i vattenöverdomstolen först framfördes i samband med
att ett förslag om tekniska ledamöter i vattenöverdomstolen avvisades. Kollegiets
representation i vattenöverdomstolen framstår därför rent faktiskt
— ehuru något dylikt aldrig utsädes — i viss man som en ersättning för
den uteblivna tekniska representationen. Redan detta förhållande ger anledning
att ställa frågan, huruvida man kan förvänta, att medverkan av
ett kammarråd i vattenöverdomstolen även efter dess förstärkning med
tekniker skall bli till så stor nytta, att det är motiverat att bibehålla den
nuvarande ordningen i detta avseende. Utredningsmannen är böjd att besvara
denna fråga nekande. Teknikerna komma att tillföra domstolen en
sakkunskap, vilken även om den är av annan art än den i kammarkollegiet
företrädda, liksom denna kommer att bilda en motvikt till det rent domstolsjuridiska
tänkandet. Att en sådan motvikt finnes är med hänsyn till
vattenmålens beskaffenhet säkerligen nyttigt, men det kan icke sägas vara
annat än naturligt och riktigt, att i en överrätt det domstolsjuridiska elementet
erhåller en dominerande ställning. Samtidigt är det angeläget att
undvika den omgång och lungroddhet, som ett alltför stort ledamotsantal
medför.

En domförhetsregel av innehåll att, jämte de två tekniska ledamöterna,
i vattenöverdomstolen skola sitta tre andra hovrättsledamöter förefaller
från nu antydda synpunkter att vara tämligen väl avvägd. Om dessutom
en ledamot av kammarkollegiet fortfarande skulle ingå i domstolen, skulle
det sammanlagda antalet ledamöter bli sex. Eu så vidlyftig organisation

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

skulle sannolikt icke visa sig gynnsam för effektiviteten i arbetet. Därjämte
vore det med hänsyn till önskvärdheten av en dominerande ställning för
domstolsj uristerna mindre tillfredsställande, att endast hälften av ledamöterna
komme att tillhöra denna kategori. Att genom sänkning av antalet
domstolsj urister till två nedbringa ledamotsantalet till fem får från samma
synpunkt betraktas som uteslutet. En ökning av domstolsjuristernas antal
till fyra och därmed av det totala ledamotsantalet till sju — varigenom
relationen mellan de olika elementen i domstolen bleve mera tillfredsställande
— skulle å andra sidan göra organisationen ännu mera tungrodd.
Utredningsmannen stannar sålunda för att vattenöverdomstolen i mål, där
tekniska ledamöter deltaga, bör ha den först angivna sammansättningen.

I mål, som i vattenöverdomstolen handläggas utan medverkan av tekniker,
torde liksom hittills fyra hovrättsledamöter böra deltaga. Från de
synpunkter, som i det föregående anlagts på frågan om domstolens storlek
och sammansättning, möter intet hinder mot att i sådana mål alltjämt
låta även en ledamot av kammarkollegiet ingå i domstolen. Då emellertid
jämförelsevis fa mål torde komma att handläggas utan tekniker och då
behovet av administrativ sakkunskap och erfarenhet snarast torde komma
att i allmänhet bli mindre framträdande i dessa mål än i dem där tekniker
deltaga, vore det ganska meningslöst att bibehålla kollegiets representation
enbart i de förra målen.

Såsom ett ytterligare skäl mot bibehållande av den nuvarande ordningen anför
utredningsmannen kollegiets ställning såsom företrädare för allmänna
intressen i vattenmålen. Härom anföres följande:

o Kollegiets dubbelställning i fråga om vattenrättsskipningen påtalades,
såsom av förut lämnad redogörelse framgår, redan under utskottsbehandlingen
av yattenlagsförslaget. Anmärkningen föranledde dock icke riksdagen
att frångå förslaget i denna del. I praktiken torde dubbelställningen
länge knappast ha betraktats såsom något problem. Utan tvivel sammanhängde
detta med att kollegiet endast i förhållandevis ringa utsträckning
förde talan för allmänna intressen i vattenmålen. Där sådan talan fördes,
inskränkte den sig f. ö. ofta till en formell bevakning av det allmännas rätt
med avseende å bygdekraft, åtgärder till fiskets skydd m. m. Under senare
tid ha emellertid motsättningarna mellan främst de stora kraftföretagen
men även vattenförorenande industrier in. fl., å ena sidan, samt allmänna
intressen av olika slag, å andra sidan, i hög grad skärpts, och kollegiets
verksamhet för tillvaratagande av dessa intressen har i motsvarande mån
intensifierats. Det principiellt otillfredsställande i kollegiets dubbelställning
är därför mera iögonenfallande nu än tidigare. Enligt utredningsmannens
uppfattning är systemet med kollegiets representation i vattenöverdomstolen
redan på grund av denna utveckling — alltså oberoende av vattenöverdomstolens
omorganisation i övrigt — moget att avvecklas.

Yttrandena. Beträffande frågan om inskränkning i rätten att
fullfölja talan mot vattendomstolarnas domar har utredningsmannens
ståndpunkt — innebärande att någon sådan inskränkning
ej bör genomföras — vunnit anslutning i flertalet remissyttranden. Vattenrättsdomaren
Löwing har emellertid förordat begränsning i rätten för sökande,
som tagit i anspråk tillstånd att verkställa arbete å annans mark
eller eljest vidtaga åtgärd till förfång för annan, att annat än i fall då överprövning
vore av intresse från prejudikatsynpunkt fullfölja talan i fråga

Kungl. Maj.ts proposition nr 127

om villkor som förknippats med tillståndets meddelande. Vattenrattsdomaren
Viklund uppger att inom Mellanbygdens vattendomstol framförts tanken
att låta alla ersättningsfrågor prövas vid syneförrättning, som därefter
kunde överklagas hos vattendomstolen. Härigenom skulle möjlighet skapas
för att ersättningsfrågorna bleve prövade i två instanser och det principiella
hindret mot att stadga förbud mot fullföljd av ersättningsfrågor till vattenöverdomstolen
i någon mån försvagas. Kammarkollegiet anser att spörsmålet,
huruvida fullföljden i ansökningsmål kunde begränsas till att avse frågor
om vattendomstolen bedömt de administrativa och rättsliga problemen
riktigt, icke borde avfärdas utan ett allvarligt försök till lösning. En sådan
anordning skulle innebära att kassationsprincipen accepterades och att de
materiella ändringar i avgörandet, som bleve följden av den ändrade utgången
i överinstansen, skulle efter återförvisning verkställas av vattendomstolen.
Slutligen har statskontoret uttalat att det från rent organisatoriska
synpunkter hade varit önskvärt om åtgärder i riktning mot en begränsning
av fullföljdsrätten hade kunnat förordas med hänsyn till de lättnader, som
härigenom — totalt sett — skulle komma att inträda i överinstansernas
arbetsbörda.

Vad angår frågan om instansordningen i vattenmål har utredningsmannens
förslag om bibehållande av den nuvarande ordningen med
tre instanser tillstyrkts eller lämnats utan erinran i det övervägande antalet
yttranden. Bland dem som uttalat sig i denna riktning märkes särskilt vattenöverdomstolen,
som anfört, att det visserligen kunde ifrågasättas, huruvida
den vinst i rättssäkerhet som en domstolsordning med tre instanser
medförde stode i rimligt förhållande till det mycket omfattande arbete som
nedlades på målen, och att ett förverkligande av tanken att mratta en särskild
överdomstol såsom andra och sista instans onekligen skulle erbjuda
fördelar från åtskilliga synpunkter. Ej minst komme i betraktande att en
sådan anordning skulle leda till ett snabbare slutligt avgörande av vattenmålen.
Med hänsyn till vikten av enhetlig rättstillämpning mötte det dock
enligt vattenöverdomstolens mening betänkligheter att avskära högsta domstolen
från prövning av vattenmålen, och från dessa betänkligheter torde i
vart fall för närvarande icke kunna bortses. Därest vattenöverdomstolen
organiserades tillfredsställande, torde för övrigt den nuvarande tidsutdräkten
med vattenmålens avgörande kunna avsevärt minskas. Vattenöverdomstolen
_ som på de av utredningsmannen anförda skälen avstyrkt fullföljd

från vattendomstolarna direkt till högsta domstolen — har darfor utgått
från att den nuvarande instansordningen borde bibehållas. Å andra sulan
har vattenöverdomstolen ansett att möjlighet borde hållas öppen för en framtida
lösning som innefattade förkortning av instansordningen. Eftei en
längre tids rättstillämpning kunde väl tänkas att vattenöverdomstolen, eventuellt
sedan ytterligare organisatoriska förändringar vidtagits med stöd av
vunnen erfarenhet, kommit att intaga sådan ställning att den kunde utgöra
sista instans i vattenmålen. Det vore därför av vikt att den nu förestående

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

omorganisationen genomfördes med sådan grundlighet och omsorg som måste
vara en förutsättning för den sålunda i utsikt ställda utvecklingen.

Inrättande av en särskild överdomstol såsom andra och sista instans förordas
av vattenrättsdomarna Thelin och Schirén. Dessa båda vattenrättsdomare
har anfört att risken för bristande enhetlighet i allmänjuridiska frågor
icke kunde bli stor. Man vore enligt deras mening berättigad utgå ifrån
att den särskilda överdomstolen komme att hålla kontakt med rättstillämpningen
och rättsutvecklingen inom högsta domstolen och i allmänt juridiska
frågor icke avvika från dess praxis. De verkliga prejudikatfallen
bland de allmänjuridiska frågorna vore få inom vattenrättsskipningen. Förhållandena
i de mål där sådana frågor förekomme vore så skiftande, att
sällan uppträdde. Den sista instansens avgöranden finge
därför enligt dessa vattenrättsdomares uppfattning icke heller sådan räckvidd,
att man behövde befara att någon villrådighet skulle uppstå hos underinstanserna
eller hos de rättssökande. Omprövningen i två överinstanser
toge vanligen så lång tid, att varken sökande eller skadelidande vore betjänta
av en dylik ordning. I tider av icke stabilt penningvärde bleve dröjsmålen
med det slutliga avgörandet särskilt otillfredsställande. Långa uppskov
med det slutliga avgörandet vore synnerligen menliga för rättssäkerheten.
Under inga omständigheter vore risken för bristande enhetlighet i
rättstillämpningen så stor, att den kunde få hindra den angelägna och avsevärda
tidsvinst som tillkomsten av en enda överinstans skulle medföra. Behovet
av ett snabbare avgörande av vattenmålen framträdde enligt dessa
vattenrättsdomares mening nu starkare än någonsin tidigare och kunde tillgodoses
på ett tillfredsställande sätt endast om antalet instanser begränsades
till två. Vattenrättsdomaren Sjöberg har anfört liknande synpunkter.
Han framhåller att utredningsmannen icke närmare undersökt omfattningen
av risken för bristande enhetlighet i allmänjuridiska frågor och hur den
i möjlig män skulle kunna minskas. Det syntes ej vara uteslutet att man
genom särskilda bestämmelser rörande sammansättningen av vattenöverdomstolen
såsom sista instans kunde nedbringa risken. I spetsen för dömande
avdelning kunde ställas en framstående jurist — lämpligen ett justitieråd
med erfarenhet huvudsakligen från de allmänna domstolarna och
et kunde förekrivas att — därest vattenöverdomstolen komme att arbeta
pa skilda avdelningar — tveksamma principiella frågor skulle hänskjutas
till plenum. Utredningsmannen hade icke utrett de fördelar som möjligen
vore att förvänta av att vattenöverdomstolen bleve sista instans. Sedan vattenoverdomstolen
efter omorganisation fått ökad kapacitet kunde det, om
systemet med tre instanser bibehölles, förväntas att högsta domstolens syssande
med vattenmål komme att öka. Med den ringa ledning som vattenlagen
ofta gåve för bedömning av förhållanden, som knappast varit förutsedda
vid lagens tillkomst, och med den forcerade utbyggnad av vattenkraften
som för närvarande påginge torde nämligen principiella frågor av
rent vattenrattslig natur i fortsättningen i ökat antal komma under den
högsta instansens prövning. Såsom utredningsmannen framhållit torde vat -

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

tenöverdomstolen, sedan den omorganiserats, icke endast ha stöire förutsättningar
än högsta domstolen att bemästra tekniska frågor utan över huvud
taget vara betydligt mera förtrogen med den praktiska verklighet varom
i vattenmålen vore fråga. Utöver större snabbhet torde således en inskränkning
av instanserna till två medföra ökad säkerhet för ett rätt bedömande
av vattenmålen i sista instans. Enligt Sjöbergs mening borde ny utredning
verkställas, som allsidigt belyste möjligheterna att ombilda vattenöverdomstolen
till sista instans i vattenmål. Även vattenrättsdomaren Ahlström,
svenska väg- och vattenbyggares riksförbund samt svenska teknologföreningen
har uttalat sig för att vattenöverdomstolen borde vara sista instans.

Sveriges juristförbund ifrågasätter om icke en framkomlig väg vore att
sammansmälta vattenöverdomstolen med högsta domstolen på det sätt, att
en specialavdelning av högsta domstolen utgjorde enda instans över vattendomstolarna.
Förbundet anför härom:

Vid denna specialavdelning borde finnas dels ledamöter med särskild kännedom
om vattenrätten och grundlig erfarenhet av vattenmålens behandling,
vilka ledamöter skulle vara fast anknutna till specialavdelningen, dels
ledamöter utan sådana specialkunskaper och som tillfördes avdelningen i
enlighet med de av högsta domstolen tillämpade reglerna om justitierådeiis
cirkulation mellan avdelningarna, dels ock tekniska ledamöter. I vattenmåls
avgörande borde deltaga förslagsvis två vattenrättsspecialister, ett justitieråd
utan särskild vattenrättslig utbildning och två tekniker, vilka sistnämnda
kunde beredas ställningen av »tekniska justitieråd» efter mönster av
motsvarande anordning i regeringsrätten. Vattenmålens föredragning borde,
liksom f. n. i högsta domstolen, ombesörjas av revisionssekreterare med vattenrättslig
utbildning.

Den sålunda skisserade instansordningen skulle vara ägnad att i väsentlig
mån befordra snabbheten i vattenrättskipningen, samtidigt som behovet
av vattenrättsutbildade domstolsjurister skulle minskas. De av utredningsmannen
påvisade olägenheterna med en från högsta domstolen skild
slutinstans för vattenmålen skulle även undvikas; av vikt därutinnan vore
icke minst att möjligheten att till högsta domstolen in pleno hänskjuta vissa
avgöranden skulle stå öppen även i fråga om vattenmålen. Genom att övriga
avdelningar av högsta domstolen helt befriades från prövning av vattenmål
skulle de av utredningsmannen befarade menliga verkningarna av
en fullföljd av dylika mål direkt till högsta domstolen icke heller behöva
uppkomma; de icke vattenrättsspecialiserade justitierådens befattning med
vattenmål skulle i stället för att väsentligt ökas i någon mån nedbringas.
— Förbundet är dock medvetet om att en lösning av förevarande frågor i
enlighet med vad här antytts kan väntas ge upphov till åtskilliga svårigheter
av såväl principiell som praktisk natur och i allt fall kräver ytterligare
omsorgsfullt övervägande. I nuvarande situation är det emellertid, såsom
framgår av betänkandet, oundvikligt att åtgärder ofördröjligen vidtagas för
förstärkning av vattenöverdomstolen.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län framför, liksom juristförbundet, tanken
att en specialavdelning i högsta domstolen skulle vara andra och sista
instans i vattenmål.

Statskontoret har i avseende å instansordningen gjort samma uttalande
som beträffande frågan om inskränkning i rätten att fullfölja talan mot
vattendomstolarnas domar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

Såvitt angår frågan om högre rätts tillgång till teknisk sakkunskap
har de flesta remissinstanserna anslutit sig till utredningsmannens
åsikt, att vattenöverdomstolen bör utrustas med sådan sakkunskap.

Vattenöverdomstolen anför att det bland vattenöverdomstolens ledamöter
på senare tid rått en allmän uppfattning om att vattenöverdomstolens utrustande
med teknisk expertis utgör en nödvändig åtgärd för att denna domstol
nöjaktigt skall kunna fylla sin uppgift. Vattenöverdomstolen ansåge sig
på grund av sin erfarenhet helt kunna instämma i uppfattningen, att en
oundgänglig förutsättning för att vattenöverdomstolen skulle kunna bli en
verklig överinstans med avgöranden av auktoritativ kraft vore att domstolen
i tekniskt avseende icke vore sämre rustad än de underinstanser, vilkas domar
skulle omprövas. Det vore därför enligt vattenöverdomstolens mening
ofrånkomligt att vattenöverdomstolen bereddes tillgång till teknisk sakkunskap
även under andra former än som vore möjligt med stöd av vattenlagen
och rättegångsbalkens regler om bevisning genom sakkunnig.

Behovet av att vattenöverdomstolen utrustas med teknisk expertis understrykes
starkt i ett flertal andra av de avgivna remissyttrandena.

En avvisande hållning till förslaget intages av en skiljaktig ledamot av
vattenöverdomstolen (kammarrådet Åberg), vattenrättsdomaren Löwing,
vattenrättsingenjörerna Eriksson och Aspegren, kammarkollegiet, statskontoret,
länsstyrelserna i Västerbottens och Jämtlands län samt svenska flottledsforbundet.
Kritiken går i huvudsak ut på — förutom att behovet av teknisk
expertis i vattenöverdomstolen ifrågasättes — att förslagets genomförande
skulle medföra nackdelar för vattendomstolarna och att risk kunde
föreligga för att vattenrättsskipningens tyngdpunkt bleve förskjuten till
vattenöverdomstolen.

Behovet av teknisk expertis i vattenöverdomstolen ifrågasättes av kammarkollegiet,
som framhåller att utredningsmannen i huvudsak motiverat
sitt förslag med en hänvisning till vad som anförts inom lagrådet vid granskningen
av 1917 års sakkunnigförslag samt till vattenöverdomstolens remissutlåtande
över 1925 års organisationsförslag. Det vore följaktligen inga nya
skäl som aberopats utan desamma, som tidigare av statsmakterna underkänts.
Utredningsmannen hade emellertid gjort gällande, att det under senare
år blivit allt vanligare att talan fullföljdes i tekniska frågor av invecklad
beskaffenhet och stor ekonomisk räckvidd. Kollegiet kunde icke vitsorda
detta uttalande, som icke stöddes av någon statistisk eller annan utredning.
Enligt kollegiets uppfattning vore fullföljd i tekniska frågor sällsynt.
För att få en någorlunda grundad uppfattning beträffande frekvensen
av fullföljder i tekniska frågor hade kollegiet gått igenom av vattenöverdomstolen
avgjorda mål under tiden den 1 juli 1951—den 30 juni 1954 och
därvid funnit att endast ett fåtal av fullföljderna avsett tekniska frågor.
Kollegiet anför vidare:

Till undvikande av oklarhet hade det varit önskvärt, att utredningsmannen
närmare angivit vad han avsett med uttrycket »tekniska frågor». Av
hans uppgifter förefaller det som om han ansåge en fråga vara en »teknisk

Kungl. Maj. ts proposition nr 127

fråga», så snart i bevisningen inginge jämväl ett element av teknisk natur
och att alla sådana frågor skulle kräva en vattenrattsingenjor för sitt bedömande.
Detta lärer emellertid icke vara riktigt. På de i vattenoverdomstolen
tjänstgörande juristerna måste ställas den fordran att de skola ha eller
förvärva sig så pass kännedom om förhållandena inom jordbruk, skogsbruk
och fiske, vattenbyggnad, elektroteknik, vattenreningsteknik, fastighetsvärdering
in. in. att de äro i stånd att följa och mot varandra vaga av parterna
åberopade uppgifter och utredningar. Kraven äro visserligen speciella men
torde i fråga om tekniskt kunnande icke överskrida dem, som kunna komma
att ställas på en domare t. ex. vid bedömande av en leveranstvist eller en
patenttvist.

Kollegiet finner av utredningsmannens uppgifter framgå att remisser i
vattenöverdomstolen förekomme i ett i förhållande till hela antalet mål ganska
ringa antal fall samt att minskningen av antalet remisser endast skulle
bli obetydlig, om vattenöverdomstolen erhölle egna tekniker. Enligt kollegiets
mening vore det tydligt, att minskningen i antalet remisser icke kunde
åberopas såsom något avgörande skäl för vattenöverdomstolens utrustande
med egna tekniker. Kollegiet har ej heller kunnat biträda utredningsmannens
åsikt, att det skulle vara en svaghet hos den nuvarande ordningen att
vattenöverdomstolen vid behov anlitade vattenrättsingenjörerna. Ett legaliserande
och en viss utvidgning av nuvarande praxis i fråga om vattenrättsingenjörernas
anlitande i vattenöverdomstolen för biträde åt föredragandena
ansåge kollegiet vara önskvärt.

Kammarrådet Åberg har anfört i stort sett likartade synpunkter.

Svenska flottledsförbundet uttalar att det tekniska arbetet i vattenöverdomstolen
regelmässigt bleve av liten omfattning i jämförelse med arbetet i
vattendomstolen. Vattenöverdomstolens behov av teknisk expertis borde enligt
förbundets mening kunna tillgodoses på så sätt att vattenöverdomstolen
förordnade om sakkunnigutlåtande i den män så erfordrades.

Vattenrättsdomaren Löwing har i sin argumentering utgått från vad utredningsmannen
anfört därom att vattenöverdomstolens lagmans- och vattenrättsingenjörstjänster
borde tillsättas med ordinarie vattenrättsdomare

och erfarna vattenrättsingenjörer. Löwing yttrar:

Utredningsmannens uppfattning att en effektiv förstärkning av vattenöverdomstolen
skulle ernås, om — därest nu detta skulle kunna genomföras,
vilket ingalunda är klart — där placerades såsom lagmän en eller tva vattenrättsdomare
med ingående erfarenhet av större vattenmål och såsom
tekniskt sakkunniga ledamöter två eller eventuellt fyra av vattendomstolarnas
bästa vattenrättsingenjörer, skall ingalunda jävas. Det faller emellertid
i ögonen att en sådan förstärkning sker så att säga på vattendomstolarnas
bekostnad och där — genom ledamotsbyten i större mål — skulle åstadkomma
enorma förluster av arbetseffekt, vartill komma de betänkliga vådor
ur rättssäkerhetens synpunkt, som följa därav att långvariga måls slutförande
måste anförtros åt ledamöter, som träda till först på ett sent stadium
av målens behandling och kanske långt efter det företag fullbordats.

Framför allt under nuvarande förhållanden är det ytlerst viktigt att de
norrländska vattendomstolarnas arbete icke störes eller försvåras och att i
varje fall omflyttning av ledamöter, som ur rättsskipningens synpunkt aro
särskilt värdefulla, icke sker. Eu försvagning av den första instansen med -

Kungl. Maj:ts proposition nr 227

för sannoHlit ökad tillströmning av mål till vattenöverdomstolen i sådan
omtattning att svårigheterna där ännu mera ökas.

T anslutning till utredningsmannens utttalande, att vattenöverdomstolens
förstärkning med ingenjörer skulle leda till en mera ingående och utökad
prövning av målen, framhåller Löwing, att det vore uppenbart att detta icke
kunde leda till en snabbare rättsskipning i högre instans eller någon minskning
av arbetsbalansen. I stället förelåge risk för att tyngdpunkten i vattenrättsskipningen,
som givetvis borde ligga i första instans, glede över på den
andra instansen. Det vore ingalunda säkert att detta ledde till en rättsskipning
av högre kvalitet. Löwing anför vidare följande.

I viktiga hänseenden ha överinstanserna — även om de utrustas med
egen teknisk sakkunskap — väsentligt svårare än vattendomstolarna atl
samla mångsidig erfarenhet inom vattenrättens område. Detta beror framfor
allt darpå att överinstanserna genom sin placering i Stockholm och genom
sitt arbetssätt icke på samma sätt som vattendomstolarna ha möjlighet
att i bygden göra sig förtrogna med förhållandena före företagens tillkomst,
under deras utförande och efter deras avslutande. Vad särskilt angar
norrländska förhållanden må påpekas, att iakttagelser vid syner och
undersökningar ofta måste avse förhållandena icke bara under vinter och
sommar utan även under övergångstiderna på våren och hösten, allt därtill
under ar av olika nederbördstyper. Vattenöverdomstolen tar endast befattning
med fullföljda frågor, vilket innebär en stark begränsning av möjligheterna
att förvärva en överblick över vattenrättsskipningens problem. I de
tlesta fall får överdomstolen icke någon befattning med vattenmålen, förrän
företagen redan äro utförda. Det är uppenbart att överdomstolen i många
hanseenden har sämre möjligheter än en vattendomstol att fylla de uppgifter
och krav, som måste ställas på en specialdomstol i första instans.

I fortsättningen anför Löwing vissa ytterligare skäl mot förslaget. Han
uttalar sålunda, att det ej vore i allo tilltalande att i vattenöverdomstolen
använda sig av ingenjörer utan att samtidigt ha tillgång till personer med
ingående praktisk erfarenhet och kännedom om folkets levnadsförhållanden.
Därest i vattenöverdomstolen placerades vattenrättsingenjörer, vilka
tjänstgjort i Norrland, komme dessa i stor omfattning och för lång tid
framåt att vara jäviga alt tjänstgöra på grund av den befattning de tidigare
tagit med mål i första instans. Emot vattenöverdomstolens utrustande med
särskild teknisk sakkunskap talade jämväl, att svårigheter kunde föreligga
att hävda sådana sakkunnigas oberoende av utomstående intressen av statlig
eller privat natur. 1 detta sammanhang framhåller Löwing att de i vattenlagen
före nya rättegångsbalken förefintliga olika formerna för samarbete
med sakkunniga bättre än nuvarande eller föreslagen ordning motsvarade
vad som vore ändamålsenligt i vattenmål och borde återupplivas.
Vidare anser Löwing, att i den mån juridiska ledamöter och särskilda föredragande
i vattenöverdomstolen i allt större utsträckning kunde rekryteras
av personal, som i första instans förvärvat förtrogenhet med vattenmål, behovet
av särskilda tekniska sakkunniga inom vattenöverdomstolen minskade.
Därest man ville förhindra anhopning av mål i överinstanserna borde
man utrusta domstolarna i första instans så att behovet av omprövning i

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

högre instans så mycket som möjligt minskades samt begränsa vattenöverdoinstolens
uppgifter.

Jämväl länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län framhåller
de ogynnsamma följderna för vattendomstolarna, därest dessa skulle berövas
sina bästa tekniska krafter, och påpekar risken för att, med ökad fullfölj
dsfrekvens, eftersläpningen i vattenöverdomstolen snarare komme att
öka än minska.

Vattenrättsdomaren Lindberg anser i likhet med vattenrättsdomaren Löwing,
att den före rättegångsbalkens genomförande förefintliga möjligheten
att tillkalla särskild sakkunnig, med vilken domstolen kunde konferera
vid överläggning till dom, borde återupplivas.

Vad beträffar formen för teknikernas medverkan i vattenöverdomstolen
har den av utredningsmannen förordade lösningen med fasta ingenjörsbefattningar
vunnit stöd i det övervägande antalet remissyttranden. Utvägen
att för varje särskilt fall tillkalla tekniska ledamöter ur en på förhand bestämd
krets har icke funnit någon avgjord förespråkare, medan från ett pal
håll föreslagits att man skulle utnyttja vattenrättsingenjörerna för tjänstgöring
jämväl i vattenöverdomstolen.

Systemet med fasta ingenjör sbefattningar har förordats av vattenöverdomstolen,
som — efter att ha uttalat att tillkallande av tekniska ledamöter för
varje särskilt fall icke borde komma i fråga — ingående övervägt de två
övriga utvägarna. Vid valet mellan dessa gällde det enligt vattenöverdomstolens
mening närmast att undersöka, i vilken omfattning behov av teknisk
expertis förelåge i vattenöverdomstolen. Det vore enligt vattenöverdomstolens
mening givet, att behovet icke vore detsamma som i vattendomstolarna.
Tyngdpunkten i vattenrättsskipningen låge hos och borde även i fortsättningen
vara förlagd till vattendomstolarna. Vattendomstolarnas ingenjörer
hade på grund av sin lokala stationering i allmänhet bättre möjligheter
att förvärva erforderlig kännedom om faktiska förhållanden än som stode
i vattenöverdomstolen tjänstgörande ingenjörer till buds. I fall då vattendomstolens
prövning av behov av förebyggande åtgärder eller värdering av
skador utgjort en förhandsbedömning, medan vid vattenöverdomstolens
handläggning företaget vore utfört, bleve förhållandet emellertid det motsatta,
och vattenöverdomstolen borde då, så framt den icke hade sämre förutsättningar
än vattendomstolen att bedöma förhållandena, i allmänhet göra
undersökning å platsen så snart skäl till ändring av vattendomstolens dom
förefunnes eller verklig ovisshet rådde huruvida vattendomstolens dom vore
riktig. Att behov av tekniker i vattenöverdomstolen förelåge i de fall då i
vattenöverdomstolen förebringades ny teknisk utredning eller målet på
annat sätt i teknisk fråga kommit i nytt läge vore uppenbart. Redan med
hänsyn till det anförda ansåge vattenöverdomstolen sig ha anledning utgå
ifrån att behovet av tekniker i vattenöverdomstolen bleve så stort, att en
anordning med fasta tekniker vore att föredraga framför det andra alternativet.
Vidare kunde framhållas att talan i tekniska frågor -— vilka under
senare år blivit alltmera komplicerade och från ekonomisk synpunkt fått

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

allt större betydelse — fullföljdes i allt större utsträckning samt att rena
värderingsfrågor förvånansvärt ofta droges under vattenöverdomstolens bedömande.
En väsentlig orsak till att avgöranden i tekniska frågor överklagats
i den utsträckning som skett torde vara bristen på enhetliga principer
vid bedömandet. Vattenöverdomstolen ansåge att, därest den utrustades med
tekniker, en av dess viktigaste uppgifter bleve att verka för åstadkommande
av en enhetlig praxis i tekniska frågor. För att kunna på bästa sätt fullgöra
denna uppgift borde vattenöverdomstolen utrustas med fasta tekniker;
det vore icke tänkbart, att ett system med adjunktion av vattenrättsingen jörer

— vilket skulle i viss mån utsudda skiljelinjen mellan instanserna_

skulle tillföra vattenöverdomstolen nödig auktoritet i förhållande till vare
sig vattendomstolarna eller parterna. En särställning för stockholmsingenjörerna
vore redan i och för sig mindre tilltalande. — Även rent praktiska
skäl talade enligt vattenöverdomstolens mening starkt emot att vattendomstolarnas
ingenjörer skulle tjänstgöra jämväl i vattenöverdomstolen. De
praktiska betänkligheterna skulle visserligen avsevärt reduceras om sådan
adjunktion — i motsats till vad vattenöverdomstolen antagit — kunde inskränkas
till sådana fall då det uppenbarligen förelåge anledning till ändring
i en teknisk fråga. Att innan ett mål föredragits inför vattenöverdomstolen
avgöra huruvida anledning till ändring förelåge — ett avgörande som skulle
åvila referenten i målet, eventuellt efter samråd med lagmannen — kunde
enligt vattenöverdomstolens mening emellertid, särskilt om det måste ske
utan teknisk hjälp, bli förenat med stora svårigheter, och en dylik anordning
forutsatte under alla förhållanden att referenten, för att taga ställning
till denna procedurfråga, tvingades att penetrera målet grundligt. Om anledning
till ändring i den tekniska frågan uppenbarades först sedan föredragningen
av målet påbörjats eller kanske avslutats, skulle tillkallandet
av tekniker medföra att målet finge föredragas på nytt. — Vattenöverdomstolen
har vidare anfört, att den vore fullt medveten om att en organisation
med fasta tekniker vore förenad med vissa nackdelar. Det kunde hållas för
sannolikt att ökad fullföljdsfrekvens uppstode, och det vore uppenbart att
man, därest till fasta tekniker i vattenöverdomstolen utsåges vattenrättsingenjörer,
under en ganska lång tid framåt finge räkna med jävssituationer
på grund av ingenjörernas befattning med målen i vattendomstolarna. Ej
heller kunde man bortse från att svårigheter kunde uppkomma vid rekryteringen
av dessa ingenjörsbefattningar. Å andra sidan kunde förväntas, att
tillgången till fasta tekniker komme att innebära tidsvinst vid målens beredande.
Jävssvårigheterna vore av övergående natur och kunde bemästras
genom tillfällig adjunktion. Man kunde också hoppas, att en lämplig lönesattning
och det förhållandet att tjänstgöringen vore förlagd till Stockholm
skulle göra det möjligt att få tjänsterna besatta med kvalificerad personal.

Bland de övriga remissinstanser som tillstyrkt förslaget om inrättande av
fasta tjänster för teknikerna må nämnas svenska vattenkraftföreninqen,
som anfört följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 127

Det är ställt utom allt tvivel att i det stora flertalet av de fullföljda målen
förekomma tekniska frågor av invecklad beskaffenhet för vars bedömande
det är erforderligt med hög teknisk utbildning. Frågorna äro å andra
sidan ofta så invävda i juridiska problem att de böra bedömas i samråd
mellan jurister och tekniker på sätt som sker vid vattendomstolarna och
hos sökandena vid exempelvis planläggningen av ansökan om en sjöreglering
eller en kraftverksutbyggnad. Härvid är det av stor betydelse att juristerna
och teknikerna äro vana att samarbeta och att följa varandras tankegångar.
Det måste därför vara en fördel att ingenjör stjänsterna vid vattenöverdomstolen
bli fast knutna till domstolen och att man icke som för näivarande
förordnar en utomstående tekniker för en viss fråga, när en tekniker
befinnes oundgängligen erforderlig.

Vattenfallsstyrelsen har funnit det tveksamt, huruvida den tekniska expertisen
borde hämtas från en vidare krets av sakkunniga eller vara fast
anställd vid vattenöverdomstolen men har ej velat motsätta sig förslaget om
fast anställda tekniker.

Utvägen att utnyttja vattenrättsingenjörerna för tjänstgöring jämväl i
vattenöverdomstolen har förordats av en skiljaktig ledamot i vattenöverdomstolen
(e. o. assessorn Mellgard). Denne anser, att deltagandet av vattenrättsingenjörer
i andra instans ej borde bindas vid stela regler utan göras beroende
av vattenöverdomstolens prövning i varje särskilt fall. Det kunde anförtros
åt referenten att i samråd med ordföranden i första hand besluta om
tillkallande av vattenrättsingenjör. Tjänstgöringsskyldighet i vattenöverdomstolen
borde åvila samtliga vattenrättsingenjörer. Av praktiska skäl
bleve det emellertid givetvis i flertalet fall ingenjörer vid de till Stockholm
förlagda vattendomstolarna som komme att anlitas. Viss förstärkning av
ingenjörskrafterna vid dessa domstolar bleve därför erforderlig. Utredningsmannens
farhåga för misstankar om att vattenrättsingenjörerna såsom ledamöter
av vattenöverdomstolen icke skulle kunna hålla sig opåverkade av
kollegialitets- och prestigehänsyn vore obefogade, helst som de huvudsakligen
borde anlitas i fall, där det uppenbarligen förelåge anledning till ändring.
Då det vore ovisst hur anordningen med ingenjörer i vattenöverdomstolen
komme att fungera i praktiken vore det lämpligt att man, åtminstone
till en början, icke bunde sig för ett system med fasta ingenjörer. Med hänsyn
till det stora antal hovrättsjurister som för närvarande vore sysselsatta
inom vattenrättsskipningen i första instans kunde man räkna med att vattenöverdomstolens
samtliga hovrättsledamöter framdeles, i motsats till vad
hittills varit fallet, komme att utgöras av personer med praktisk erfarenhet
från vattendomstol, vilket antagligen komme att minska behovet av tekniska
experter i vattenöverdomstolen.

Jämväl kammarkollegiet anser att — därest tekniker över huvud taget
skulle ingå i vattenöverdomstolen — den rimliga vägen vore att lörordna
vattenrättsingenjör att vid behov tjänstgöra i vattenöverdomstolen. Skulle
detta visa sig alltför påfrestande för organisationen vid vattendomstolarna,
kunde antalet vattenrättsingenjörer något ökas. Därest erfarenheten skulle
visa att arbetet i vattenöverdomstolen beredde full och lämplig sysselsätt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 127

ning åt två eller flera tekniker, kunde en fastare anknytning av teknikerna
till vattenöverdomstolen framdeles övervägas.

Utredningsmannens standpunkt i frågan om begränsning av
möjligheterna att erhålla prövningstillstånd i vattenmål
har biträtts eller lämnats utan erinran av de flesta remissinstanserna.

Vattenöverdomstolen har, med hänsyn till den ståndpunkt domstolen intagit
till förslaget i övrigt, icke ansett sig böra förorda avsteg från de allmänna
fullföljdsreglerna. Sedan erfarenhet vunnits av överrättsprocessen efter organisationsreformens
genomförande borde det emellertid undersökas huruvida
icke fullföljden kunde begränsas till fall som avsåges i 54 kap. 10 §
första stycket 1. rättegångsbalken.

Kammarkollegiet förklarar sig ej kunna dela utredningsmannens uppfatning,
att bevisfrågor av annan än teknisk art i allmänhet skulle spela en
underordnad roll. Flertalet av de bevisfrågor, som komme under vattenöver -domstolens bedömande, vore icke av teknisk natur. Till denna grupp kunde
nämligen icke värderingsfrågor räknas. Vidare torde utredningsmannen ha
förbisett den stora grupp av administrativa frågor rörande villkoren för
byggnadslov, som alltmer syntes dragas under överinstansernas prövning
och vilka icke vore av teknisk natur. En begränsning av fullföljdsrätten till
att avse endast fall av prejudikatdispens syntes därför icke sakna praktisk
betydelse. Härvid borde dock frågan om behandlingen av de administrativa
frågorna° särskilt övervägas. — Från den rättssökande allmänhetens synpunkt
måste ifrågasättas lämpligheten av att i lagen angåves en möjlighet att
erhålla fullföljd (efter ändringsdispens) som enligt vad som vore underförstått
icke skulle i praktiken komma till användning. Parter, som ansåge
sig ha lidit materiell orätt, lockades härigenom endast att ådraga sig onyttiga
rättegångskostnader. Enligt kollegiets mening vore det psykologiskt
sett också för vattenöverdomstolen av värde att den vore klart medveten
om att den dömde i sista instans i vissa frågor.

Även beträffande frågan om kammarkollegiets representation
i vattenöverdomstolen har flertalet av remissinstanserna
stött utredningsmannens förslag.

Vattenöverdomstolen har beträffande denna fråga anfört:

Den juridiskt-administrativa sakkunskap, som representeras av en ledamot
av kammarkollegiet, är i och för sig av värde för vattenöverdomstolens
domande verksamhet. Vattenöverdomstolen vill vitsorda att den har enbart
goda erfarenheter av kammarkollegieledamöternas deltagande i vattenrättsskipningen.
Dessa ha tillfört vattenöverdomstolen icke blott administrativ
erfarenhet utan även en stor fond av praktiskt vetande på det vattenrättshga
området, och deras bedömning har, även i mål där kollegiet varit part,
stadse utmärkts av objektivitet. Emellertid kommer förevarande spörsmål
'' “ i nytt ^ge, om domstolen får sådan sammansättning att teknisk

sakkunskap blir representerad på sätt nu föreslagits. De invändningar, som
kunna resas i anslutning till det förhållandet att kammarkollegiet i vissa

Kungl. Maj.ts proposition nr 127

mål för talan för tillgodoseende av allmänna intressen i vattenmål, måste
jämväl beaktas och göra sig i själva verket gällande med ökad styrka.

Flera remissinstanser, bl. a. svenska vattenkraftföreningen, har understrukit
utredningsmannens uppfattning, att systemet med en representant
för kollegiet i vattenöverdomstolen vore moget att avvecklas, oberoende av
vattenöverdomstolens organisation i övrigt.

Till förmån för bibehållande av kollegiets representation i vattenöverdomstolen
uttalar sig i huvudsak de remissinstanser som ställt sig avvisande
till förstärkning av vattenöverdomstolen med tekniker. Uttalanden i denna
riktning föreligger sålunda från kammarkollegiet, kammarrådet Åberg, nättenrättsdomaren
Löwing, länsstyrelserna i Norrbottens och V Österbottens
län samt statskontoret.

Kammarkollegiet förklarar det viktiga vara, att det administrativa elementet
vore representerat i vattenöverdomstolen. Det kunde i allmänhet påräknas
att ledamoten från kammarkollegiet tillförde vattenöverdomstolen
— förutom allmän administrativ erfarenhet -— förtrogenhet med fastighetsförsäljning
och fastighetsvärdering, insikter i fastighets- och expropriationsrätt
samt äldre vattenrätt och slutligen en hela landet omfattande kännedom
om vattenrättsliga frågor från övervägande administrativa synpunkter.
Utredningsmannens uttalande, att ledamoten från kammarkollegiet rent
faktiskt skulle vara i viss mån en ersättning för den uteblivna expertisen
saknade enligt kollegiet grund. Kollegiet anför härom:

Vid ordnandet av den administrativa och rättsliga prövningen av vattenmålen
torde valet ha stått mellan, å ena sidan, ett koncessionssystem enligt
vilket den administrativa prövningen för byggnadslov och därmed förknippade
villkor skulle förlagts till Kungl. Maj :t eller administrativ myndighet
samt, å andra sidan, den historiskt utbildade ordningen enligt vilken även
den administrativa prövningen av vattenmålen slutligen med vissa undantag
förlagts till de allmänna domstolarna. Vattenlagen är resultatet av en
kompromiss mellan de båda åskådningarna, enligt vilken Kungl. Maj :t tilllagts
det avgörande ordet i de viktigaste administrativa frågorna nämligen
om tillstånd till större vattenbyggnadsföretag in. m. I denna kompromiss
ingick även en förstärkning av domstolarna med ett administrativt element
och detta infördes av praktiska skäl i mellaninstansen. Det torde även ha ansetts
att det var först där, som motsättningarna mellan olika intressesynpunkter
skulle komma till synes. I flertalet vattenmål råda knappast några
delade meningar om vilka villkor, som erfordras för tillgodoseende av
olika allmänna intressen. Ofta äro de ekonomiskt betydelselösa för företagaren
eller också har han själv intresse av en lämplig avvägning t. ex. när
det gäller att motverka skador på fiske eller att ersätta förlorade skönhetsvärden
med nya.

Kollegiet tillägger, att erfarenheten enligt kollegiets mening visat, att den
lösning som problemet fått år 1918 fungerat rätt tillfredsställande. Med de
mått byggandet i vatten numera antagit kunde det befaras, att domstolsprövningen
av de administrativa frågorna komme alt visa sig mindre tillfredsställande
på grund av bristande smidighet i anpassningen och svårigheten
att få till stånd ingripanden av någon verklig betydelse. Den sociala
jord lagstiftningen hade utvecklats mycket väsentligt efter vattenlagens tillit
Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 127.

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

komst, och de i samband med vattenföretag uppkommande administrativa
spörsmålen vore vittgående och svåra att komma till rätta med, samtidigt
som de vore av stor betydelse för det allmänna. Det vore angeläget, att det
snarast övervägdes att bereda möjligheter till en handläggning av dessa och
liknande frågor i friare administrativa former och att vattendomstolarnas
verksamhet på dessa områden i samma mån begränsades. Förberedelse av
större vattenmål enligt 1953 års kungörelse i ämnet torde få sina påtagliga
fördelar men vore icke till fyllest. — Innan de administrativa frågorna gallrats
bort från vattendomstolarna, förefölle det kollegiet mindre välbetänkt
att ur organisationen utmönstra ett viktigt, administrativt element. Teknikerna
hade icke någon särskild skolning i de administrativa frågor, som
uppkomme i vattenmålen. I stället vore det fara värt att de bedömde de
administrativa problemen från övervägande ekonomiska nyttighetssynpunkter,
vilka nog vid domstolsprövningen hade en underordnad betydelse. Teknikerna
utgjorde därför en dålig ersättning för administrativ erfarenhet.
I detta sammanhang anför kollegiet ytterligare:

Utredningsmannen, som tydligen inser att det ur vissa synpunkter vore
önskvärt att bibehålla den administrativa ledamoten, förmenar att detta
strandar därpå att en domförhetsregel, enligt vilken vattenöverdomstolen
skulle omfatta tre hovrättsledamöter, ett kammarråd och två tekniker, skulle
medföra en alltför tung organisation och dessutom ej bereda domstolsjuristerna
en tillräckligt dominerande ställning.

Häremot må invändas att ett stort antal, kanske flertalet mål borde kunna
avgöras utan tekniker med en domför vattenöverdomstol bestående av tre
ledamöter från hovrätten och ett kammarråd. Utredningen torde ge vid handen
att tre domstolsjurister alltid äro till fyllest. När tekniker skall ingå i
vattenöverdomstolen, bör i många fall på grund av målets beskaffenhet endast
den ene inkallas. Sex ledamöter i vattenöverdomstolen borde därför
endast behöva förekomma i undantagsfall. Är frågan av teknisk natur, torde
det för övrigt icke finnas någon bärande motivering för domstolsjuristernas
dominerande ställning. Majoriteten tillkommer dem för övrigt under alla
förhållanden på grund av ordförandens utslagsröst.

Beträffande utredningsmannens uttalande, att det principiellt otillfredsställande
i kollegiets dubbelställning blivit mera iögonenfallande än tidigare
samt att systemet med kollegiets representation i vattenöverdomstolen redan
på grund av denna utveckling -— alltså oberoende av vattenöverdomstolens
organisation i övrigt — vore moget att avvecklas anför kollegiet:

Ett tillrättaläggande är här oundgängligt. Kollegiet har icke någon »representant»
i vattenöverdomstolen och det är felaktigt att beskriva den administrative
ledamoten av vattenöverdomstolen såsom en »partsrepresentation».
Denne ledamot har samma förpliktelser att sträva efter ett objektivt
avgörande som vattenöverdomstolens övriga ledamöter och det vore
obefogat att förmena att något av de i vattenöverdomstolen tjänstgörande
kammarråden skulle så missuppfattat sin ställning att han ansett sig vara
någon partsrepresentant. Anläggandet av administrativa synpunkter är icke
liktydigt med partsinställning och representantskap.

Kollegiet gör gällande, att dess partsförhållande till de sökande i vattenmålen
endast vore formellt samt framhåller att sökanden ofta, liksom

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

kollegiet, företrädde allmänna intressen och att det regelmässigt vore ett
allmänt intresse som krävde att det sökta företaget komme till stånd; detta
allmänna intresse kunde vara så stort, att dispens medgåves från de i lagen
i allmänhet uppställda förutsättningarna för ett företags tillåtlighet. Kollegiet
fortsätter:

Tankegången blir kanske tydligare om man i stället för en kraftanläggning
tänker sig en vattentäkt, som skall förse ett stort samhälle med vatten.
För att tillgodose detta allmänna intresse kan det bliva nödvändigt att betydande
uppoffringar göras av andra allmänna och enskilda intressen. Det
gäller följaktligen att åstadkomma en förnuftig avvägning mellan de olika
mot varandra stående intressena så att alla bli, inom ramen för det möjliga
och ekonomiskt rimliga, på bästa sätt tillgodosedda. Om tillståndsfiågan
och de med tillståndet förknippade villkoren avgjordes i administrativ ordning,
skulle det icke finnas utrymme för några föreställningar om ett partsförhållande
mellan sökanden och myndigheterna. Att de administrativa avgörandena
förlagts till domstol har föranlett ett formellt partsförhallande
men ingen förändring i sak av det allmännas ställning till frågorna. I och
med att vattnets tillgodogörande i olika avseenden föranleder alltmer omfattande
ingrepp har avvägningen blivit svarare, vilket dock ej ändrar nagot
i princip. Kammarrådets uppgift är i detta avseende densamma som de övrika
ledamöternas i vattenöverdomstolen, nämligen att i möjligaste mån bidraga
till en riktig avvägning mellan olika allmänna intressen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län understryker, att den administrativa erfarenhet
som med den nuvarande ordningen tillförts vattenöverdomstolen
varit till oförneklig nytta och främjat enhetligheten i domstolens praxis.
Vidare hänvisar länsstyrelsen till önskvärdheten att kollegiet för att pa
bästa sätt kunna tillvarataga de allt större allmänna intressen som numera
stode på spel — bereddes tillfälle att följa den snabba utvecklingen inom
vattenrätten. De betänkligheter — tungrodd organisation, ineffektivitet i
arbetet —, som uttalats mot en ökning av antalet ledamöter från föreslagna
fem till sex, torde väl uppvägas av den nytta för det allmänna och de garantier
för en enhetlig rättstillämpning, som kammarrådets närvaro i domstolen
representerade. Därest emellertid länsstyrelsens ståndpunkt icke skulle
accepteras, syntes det angeläget att på annat sätt sörja för en fortlöpande
kommunikation mellan kollegiet och vattenöverdomstolen. Länsstyrelsen i
Västerbottens län anför, att de principiella betänkligheter mot rådande ordning
som redovisats i betänkandet icke förefölle vara så övertygande, att en
ändring ovillkorligen borde ske. Med hänsyn till domstolarnas uppgift i vattenmål
att ex officio beakta det allmännas intressen funnes icke anledning
att driva uppfattningen om kollegiets ställning som sökandens motpart
allt för hårt. Även vattenrättsdomaren Löwing framhåller denna synpunkt.

Departementschefen. Under senare tid har arbetsbelastningen inom vattenrättsskipningen
starkt ökats. Delta sammanhänger i främsta rummet med
den forcerade utbyggnad av våra vattenkrafttillgångar, som började redan
före det senaste världskriget och som sedermera ej visat någon avmattning.
Stegringen av arbetsbördan bär ställt ökade krav på domstolsorganisalioncn.

Kungl. Maj.ts proposition nr 127

Det är givet att dessa krav i första hand har avsett underinstanserna, d. v. s.
vattendomstolarna. Till en början sökte man bemästra svårigheterna genom
tillfälliga förstärkningar av dessa, men det visade sig snart nödvändigt att
stadigvarande utöka vattendomstolsorganisationen. År 1949 inrättades en ny
vattendomstol, och även senare har vid olika tillfällen betydande personalförstärkningar
vidtagits, senast enligt beslut vid 1954 års riksdag.

Även överinstanserna —- vattenöverdomstolen och högsta domstolen -—
har fått känning av utvecklingen i form av en så småningom alltmer ökande
arbetskvantitet och därav förorsakad arbetsbalans, huvudsakligast i vattenöverdomstolen,
med åtföljande tidsutdräkt med målens avgörande. För att
möta de ökade kraven har provisoriska förstärkningar av vattenöverdomstolen
vidtagits. Det har emellertid nu visat sig erforderligt att tillgripa mera
genomgripande åtgärder för att man även i fråga om överinstanserna skall
kunna bemästra läget. I denna situation syntes det lämpligt att icke enbart
utreda behovet av ökad personaluppsättning utan även undersöka, huruvida
den nuvarande ordningen för fullföljd från vattendomstolarna vore ändamålsenlig
och om icke en effektiv förbättring av läget kunde åstadkommas
genom en ändrad instansordning. För att saken skulle bli grundligt belyst
har genom en särskild sakkunnig verkställts utredning angående överinstanserna
i vattenmålen och därmed sammanhängande spörsmål. I det betänkande,
som denne nu avgivit och som varit föremål för remissbehandling, har
såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen upptagits en rad olika
spörsmål angående ändringar i den nuvarande ordningen.

Utredningsmannen har till en början — med sikte på att nedbringa arbetsbelastningen
för överinstanserna och främja ett snabbare slutligt avgörande
av vattenmålen — undersökt möjligheterna till inskränkning i rätten
att fullfölja talan mot vattendomstolarnas domar.
Sådan inskränkning föreligger för närvarande icke i något avseende. Utredningen
har på denna punkt icke lett till något reformförslag. I betänkandet
har utvecklats, hurusom både principiella och praktiska skäl talar mot en
ändring i den gällande ordningen. Utredningsmannens ståndpunkt har vunnit
anslutning hos flertalet remissinstanser, och även jag vill förorda, att
den nuvarande oinskränkta befogenheten för parterna i vattenmål att fullfölja
talan till vattenöverdomstolen bibehålies. Från en vattendomstol har
framförts det uppslaget, att ersättningsfrågor först skulle prövas vid syneförrättning,
som kunde överklagas hos vattendomstol som sista instans. En
sådan ordning skulle dock icke tillgodose det behov av enhetlighet i tillämpningen,
som föreligger även beträffande värderingsfrågor, och det skulle för
övrigt bereda svårigheter att avgränsa de frågor som på detta sätt skulle behandlas
i särskild ordning. Uppslaget förefaller därför knappast realiserbart.

I detta sammanhang må emellertid framhållas, att viss begränsning i de
praktiska möjligheterna till fullföljd av talan från vattendomstolen kan föreligga
med hänsyn till reglerna om skyldighet för sökande i vattenmål att

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

gälda fastställda ersättningar, så snart han utnyttjar tillståndsbeslut som
ej vunnit laga kraft. Vidare kan i vissa fall risken för en klagande att få stå
för rättegångskostnaden i den högre instansen verka avhållande på lusten att
fullfölja talan. Till dessa frågor skall jag återkomma senare i annat sammanhang.

Den viktigaste av de frågor som utredningsmannen haft att undersöka avser
själva instansordningen i vattenmål. För närvarande överklagas
vattendomstolarnas domar hos den för hela riket gemensamma vattenöverdomstolen,
som utgör en avdelning av Svea hovrätt. Från vattenöverdomstolen
kan talan — efter särskild tillståndsprövning enligt samma grunder
som gäller för vanliga mål — fullföljas till högsta domstolen. I direktiven
för utredningen uttalades, att det kunde ifrågasättas, huruvida den vinst i
rättssäkerhet som överrättsprövningen medförde stode i rimligt förhållande
till det mycket omfattande arbete som nedlades på målen och om icke för
denna speciella art av mål en domstolsordning med tre instanser utgjorde
en onödigt stor apparat. Det framhölls även, att av de båda tänkbara alternativen
— att vattenöverdomstolen skulle bli sista instans och att målen skulle
fullföljas från vattendomstolarna direkt till högsta domstolen — det förra
alternativet syntes ligga närmast till hands.

Vid sina överväganden av denna fråga har utredningsmannen ganska bestämt
avvisat utvägen att skapa ett tvåinstanssystem genom att låta målen
fullföljas direkt från vattendomstol till högsta domstolen. I detta avseende
ansluter jag mig utan större tvekan till utredningsmannens ståndpunkt. Det
kan icke heller anses vara en praktiskt framkomlig väg att söka skapa en
andra och sista instans för vattenmålen i form av en specialavdelning, anknuten
till högsta domstolen. De förslag härom, som framkommit under remissbehandlingen,
torde alltför mycket avvika från hittills godtagna organisationsformer
för att kunna komma i fråga.

Av betydligt större intresse är alternativet att helt avskilja vattenmålen
från högsta domstolen och låta vattenöverdomstolen — på lämpligt sätt omorganiserad
— utgöra sista instans. Även till detta alternativ har utredningsmannen
intagit en negativ hållning. Han har vid sitt ställningstagande fäst
avgörande vikt vid det förhållandet, att vattendomstolarnas kompetens omfattar
ej blott den egentliga vattenrätten utan även betydelsefulla delar av
andra rättsområden och sålunda ej är klart avgränsad från de allmänna domstolarnas
kompetens. Detta har lett till slutsatsen att vattenmålen ej bör
avskiljas från högsta domstolen. I sina motiv har utredningsmannen bl. a.
betonat risken för att — om högsta domstolen skildes från all befattning med
vattenmålen — ett avgörande av högsta domstolen kunde komma att skilja
sig från ett avgörande i den domstol som dömde såsom sista instans i vattenmål.

För egen del anser jag, att det i och för sig finns goda skäl för att här
välja den mera radikala lösningen och tillerkänna vattenöverdomstolen —

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

som är gemensam för hela riket — ställning såsom sista instans. Man måste
fråga sig, om den med nödvändighet tungrodda och dyrbara apparat, som
prövningen genom tre instanser av de ofta synnerligen vidlyftiga och komplicerade
vattenmålen utgör, verkligen är nödvändig för att vattenrättsskipningen
skall fungera på ett tillfredsställande sätt. De för rättsskipningen
tillgängliga personalresurserna skulle sannolikt utan egentligt men för rättssäkerheten
kunna utnyttjas på ett mera rationellt sätt, om prövningen finge
anses avslutad i och med att vattenöverdomstolen sagt sitt ord. Å andra
sidan ligger det i sakens natur, att ett system med en särskild överinstans
icke kan innefatta fullt ut lika säkra garantier för de rättssökande som ett
system med möjlighet att därutöver fullfölja talan i högsta domstolen, och
den verkställda utredningen synes ha ådagalagt, att vattenmålen icke i så
hög grad skiljer sig från de allmänna målen, att det kan anses som en naturlig
sak att giva dem en särställning beträffande möjligheterna till överprövning.
Vid övervägande av dessa motsatta synpunkter har jag stannat för
att åtminstone för närvarande släppa tanken att få till stånd ett snabbare
slutförande av vattenmålen genom att helt avskära dem från fullföljdsrätt
till högsta domstolen. Möjligheten att där begära överprövning av vattenöverdomstolens
avgöranden bör således alltjämt stå öppen.

De nu anförda synpunkterna gör sig gällande även beträffande frågan om
begränsning av möjligheterna att erhålla prövningstillstånd
i vattenmål. Den omständigheten att man för vattenmäiens del
bibehåller ett system med tre instanser för att tillförsäkra dessa mål en
lika fullgod behandling som de allmänna rättegångsmålen, utesluter visserligen
icke att man kan överväga en sådan begränsning. Det ligger därvid
nära till hands att tänka sig en ordning, enligt vilken prövningstillstånd
kunde erhållas endast då prövning hos högsta domstolen påkallas för enhetlig
lagtolkning eller rättstillämpning eller med hänsyn till att talans prövning
eljest skulle ha synnerlig betydelse utöver det mål, varom är fråga
(de s. k. prejudikat- och intressefallen). Men även här anmäler sig betänkligheter
mot att sätta vattenmålen i en särställning i jämförelse med de allmänna
rättegångsmålen. Såsom en konsekvens av ståndpunkten, att de båda
kategorierna i princip bör behandlas lika, bör parterna i vattenmålen vid
ansökan om prövningstillstånd äga möjlighet att åberopa samma grunder
som gäller i allmänhet.

Ett framträdande drag i den nuvarande rättegångsordningen för vattenmålen
är att underrätterna —- d. v. s. vattendomstolarna — inom sig äger
tillgång till kvalificerad teknisk sakkunskap, medan överinstanserna
arbetar utan tekniker. Redan under förarbetena till vattenlagen var frågan
om överinstansernas organisation i detta avseende föremål för livlig diskussion.
Det väsentligaste motivet till att man slutligen stannade för den

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

ordning som nu gäller torde ha varit, att man räknade med att de tekniska
frågorna skulle bli så auktoritativt bedömda vid prövningen i vattendomstolen,
att sådana frågor i praktiken icke skulle komma att fullföljas i någon
större utsträckning. Denna förväntan torde ha visat sig i stort sett riktig
beräffande det för vattenrättsskipningen lugna skedet under 1920- och
1930-talen. På senare tid har emellertid läget blivit ett annat. Målen har i
ökad utsträckning blivit av vidlyftig och komplicerad beskaffenhet, och vid
fullföljd till vattenöverdomstolen har omprövning i stor omfattning begärts
icke blott beträffande frågor av huvudsakligen rättslig karaktär utan även
beträffande sådana i vattenmålen uppkommande spörsmål, som i avsevärd
mån kräver ett tekniskt bedömande. Denna utveckling har otvivelaktigt
ställt vattenöverdomstolen inför svåra problem. Vill man bereda parterna i
vattenmålen möjligheter till en fullgod överprövning av vattendomstolarnas
avgöranden, synes det erforderligt att förstärka denna domstol med kvalificerad
teknisk expertis, och det torde vara riktigast att detta sker i den formen
att till domstolen knytes fasta befattningshavare med teknisk kompetens,
vilka ingår såsom ledamöter av domstolen. Jag vill sålunda på denna
punkt ansluta mig till utredningsmannens förslag, som livligt tillstyrkts
bl. a. av vattenöverdomstolen själv. De från några håll uttalade farhågorna
för att tyngdpunkten i vattenrättsskipningen skulle alltför mycket förskjutas
från vattendomstolarna till vattenöverdomstolen anser jag överdrivna.
Mot förslaget har vidare bl. a. framhållits att vattendomstolarna kunde
förlora sina bästa tekniska krafter genom att dessa i första hand skulle komma
i fråga för befattningarna i vattenöverdomstolen. Ej heller denna invändning
torde ha särskilt stor bärkraft. Det bör vara möjligt att tillgodose såväl
vattendomstolarnas som vattenöverdomstolens behov av kvalificerad teknisk
expertis.

I likhet med utredningsmannen anser jag, att särskilda åtgärder för att
förse högsta domstolen med teknisk sakkunskap vid behandlingen av vattenmålen
ej är påkallade. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att det
givetvis är vanskligt att på förhand bedöma, vilken inverkan vattenöverdomstolens
förstärkning med tekniker kan komma att fa beträffande högsta
domstolens praxis i fråga om beviljande av prövningstillstånd. Men det torde
vara berättigat att antaga, att vattenöverdomstolen efter denna förstärkning
skall vinna en ökad auktoritet, som tar sig uttryck i att parterna mera
sällan finner anledning att fullfölja talan i rent tekniska frågor.

Det må nämnas att under remissbehandlingen ifrågasatts ett återupplivande
av den före nya rättegångsbalkens genomförande förefintliga möjligheten
— för såväl vattendomstolarna som överinstanserna — att tillkalla
särskild sakkunnig med befogenhet att deltaga i överläggningen till dom.
Förslag i denna riktning har framförts även tidigare (se prop. 1954: 23 s.
74). En sådan ordning innebär en ganska markerad principiell avvikelse
från rättegångsbalkens reglering av sakkunniginstitutet, och ehuru vissa
praktiska fördelar måhända stode att vinna därmed, är jag ej beredd att
upptaga detta förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

Vad slutligen angår frågan om kammarkollegiets representation
i vattenöverdomstolen vill jag betona, att kollegiets representant
i domstolen enligt samstämmiga vittnesbörd gjort en god insats
inom vattenrättsskipningen. Det synes emellertid stå ganska klart, att denna
representation icke lämpligen bör bibehållas, sedan vattenöverdomstolen
kompletterats med tekniska ledamöter. Såsom utredningsmannen framhållit
skulle en sammansättning med såväl tekniker som en administrativ ledamot
jämte de lagfarna ledamöterna ge upphov till en mindre lämplig organisation.
Bortsett från att det kan diskuteras, huruvida det i princip är
lämpligt att kollegiet med sin uppgift att bevaka vissa allmänna intressen i
vattenmål förenar representantskap i vattenöverdomstolen, bör alltså, såsom
en konsekvens av förstärkningen med tekniker, någon ledamot av kammarkollegiet
icke vidare ingå i vattenöverdomstolen.

Av det anförda framgår, att jag — efter den belysning som de här föreliggande
problemen fått genom den verkställda utredningen — ej kan
tillstyrka någon annan reform i fråga om överinstanserna i vattenmål än
att vattenöverdomstolen förses med tekniska ledamöter och att i samband
därmed kammarkollegiets representation i nämnda domstol upphör. Efter
denna omorganisation torde vattenöverdomstolen bli i stånd att arbeta
mera effektivt än hittills, men de svårigheter som uppkommit för domstolen
genom den starkt ökade arbetsbelastningen kan ej till fullo bemästras genom
en reform av denna innebörd. Åtgärder torde därför få vidtagas även för
utökning av själva personaluppsättningen, så att domstolen kan arbeta på
flera avdelningar. Detta ärende kommer att anmälas i 1955 års statsverksproposition.

I det följande behandlas de ändringar i 11 kap. vattenlagen som påkallas
av den förordade ändringen i vattenöverdomstolens sammansättning.
Reformen kräver därjämte viss omarbetning av den i administrativ ordning
utfärdade arbetsordningen för rikets hovrätter.

III. Specialmotivering till lagförslaget

I enlighet med vad i det föregående anförts bär upprättats förslag till lag
om ändring i 11 kap. vattenlagen. Beträffande de föreslagna lagändringarna
får jag, utöver vad som framgår av den tidigare framställningen, anföra
följande.

16 §

I sin gällande lydelse innehåller denna paragraf en regel om vattenöverdomstolens
sammansättning (ordföranden å en av Svea hovrätts avdelningar
såsom ordförande, tre andra ledamöter i hovrätten samt en ledamot i
kammarkollegiet). Andra stycket innehåller en särregel om vattenöverdomstolens
sammansättning vid behandlingen av vissa ärenden, avseende frågor

Kungl. Maj. ts proposition nr 127

av administrativ natur eller angående måls beredande m. m., och i tredje
stycket har Kungl. Maj:t fått bemyndigande att bestämma, i vilken omfattning
förberedande åtgärder må vidtagas av hovrättsledamot i vattenöverdomstolen
eller tjänsteman vid denna.

Utredningsmannen har föreslagit, att vattenöverdomstolen skall vara dornför
med tre lagfarna och två tekniska ledamöter; dock att i mål, för vars
bedömande tillgång till särskild teknisk sakkunskap icke finnes erforderlig,
vattenöverdomstolen skulle vara domför med fyra lagfarna ledamöter.
Utredningsmannen — som utgått från att den ene teknikern skulle representera
vattenbyggnadsteknisk och den andre agrikulturteknisk sakkunskap
■— utvecklar närmare sitt förslag på följande sätt:

I den mån ej målen i vattenöverdomstolen handläggas helt utan tekniska
ledamöter, torde båda teknikerna alltid böra deltaga, alltså även i mai dar
de tekniska frågorna helt eller övervägande ligga inom det ena specialområdet.
Det är nämligen av stor betydelse att den tekniker, som har att i
första hand taga ställning till de tekniska frågorna i ett mal, får tillfälle
att diskutera dessa med en annan — likaledes under domaransvar arbetande
— tekniker, som även kan kontrollera den förres beräkningar o. s. v.
Jämväl med hänsyn till samspelet mellan det juridiska och det tekniska
elementet i domstolen är det av värde, att teknikerna äro tva. Det ligger
nämligen i sakens natur, att ett juristkollegium, som endast har tillgång
till en teknisk expert, i allmänhet tämligen kritiklöst följer dennes mening
i tekniska frågor, även om experten i verkligheten gjort sig skyldig till en
felbedömning. Tjänstgör däremot två tekniker i domstolen, bil juristerna
i händelse av meningsskiljaktighet mellan teknikerna tvingade att soka bilda
sig en egen uppfattning om vilken mening som är bast grundad. Med
någon tillspetsning kan man därför säga att, om teknikerna äro tva i stallet
för endast en, så stärker detta i själva verket på ett önskvärt satt det
juridiska elementets ställning gentemot det tekniska.

Vidare har utredningsmannen framhållit, att det tekniska elementet i
vattenöverdomstolen icke borde vara svagare organiserat än i underinstansen.
För vattendomstolarna gällde såsom huvudregel, att två ingenjörer
skulle tjänstgöra i domstolen. Med en ingenjör vore vattendomstolen domför
allenast där anläggning, företag eller åtgärd, varom i målet vore fråga,
vore utan nämnvärd inverkan å vattenförhållandena och ej heller berörde
motstående intresse av någon betydelse (11 kap. 2 § första stycket vatten -

lagen). Utredningsmannen anför vidare:

I behandlingen av mål, där en mera utpräglad intressemotsättning föreligger,
skola alltså alltid två ingenjörer deltaga, även om de tekniska frågorna
i målet helt ligga på den ene ingenjörens specialområde. För målens
behandling i vattenöverdomstolen bör samma grundsats uppehållas. Fn bestämmelse,
motsvarande den för vattendomstolarna gällande, att bagatellmål
kunna handläggas med endast en ingenjör, skulle knappast få någon
praktisk betydelse, eftersom redan den omständigheten, att ett mål tulltoljes
till vattenöverdomstolen, visar förefintligheten av eu utpräglad intressemotsättning.
I mål där de tekniska frågorna helt eller övervägande ligga
inom det ena specialområdet — t. ex. det vattenbyggnadstekniska — ar
det givetvis i och för sig mindre rationellt, att en av ingenjörerna företrä -

Kungl. Maj.ts proposition nr 127.

der det andra specialområdet. Denna anmärkning träffar i någon mån även
den gällande ordningen vid vattendomstolarna men får obestridligen större
tyngd när det gäller tekniker i vattenöverdomstolen, eftersom det är "anska
vanligt att mål, i vilka vattendomstolen haft att taga ställning till en mängd
tekniska frågor av skiftande beskaffenhet, fullföljas endast i någon speciell
Iråga. Betydelsen av anmärkningen bör dock ej överdrivas.

I det vid betänkandet fogade lagförslaget har första stycket i 16 § omredigerats
med anledning av att tekniker skulle ingå i vattenöverdomstolen,
medan å andra sidan det i domstolen nu deltagande kammarrådet skulle
upphöra att vara ledamot däri. Enligt förslaget skall i lagrummet stadgas,
att för deltagande i Svea hovrätts verksamhet såsom vattenöverdomstol skall
vid hovrätten vara anställda, förutom lagfarna ledamöter enligt vad i rättegångsbalken
sägs, ledamöter med synnerlig sakkunskap och erfarenhet i
vattenfrågors tekniska behandling (tekniska ledamöter). Utredningsmannen
har till förslaget gjort följande kommentar:

Hänvisningen till rättegångsbalken avser 2 kap. 3 § första stycket, enligt
vdket,{ hovratt skola finnas president, en eller flera lagmän samt hovrättsråd,
alla lagfarna. Antalet tekniska ledamöter, som skola vara anställda vid
Svea hovrätt i dess egenskap av vattenöverdomstol, har icke — lika litet
som antalet lagmän och hovrättsråd vid de olika hovrätterna — ansetts
behova angivas i lag utan endast i den årliga personalförteckningen, till vilken
arbetsordningen för hovrätterna hänvisar.

Det nuvarande andra stycket i 16 § har i förslaget fått utgå. Utredningsmannen
anför härom:

Den praktiska innebörden av stadgandet är att ledamoten av kammarkollegiet
icke behöver närvara vid behandling av där uppräknade frågor.
AY dYssa aro. fråg0I\ om ledigheter och förordnanden vid vattendomstolarna
. n*or? tm administrativa ärenden. Bestämmelser om hovrätts sammansättning
vid behandling av administrativa ärenden, vilka avse de allmänna
domstolarna, äro numera icke upptagna i lag utan endast i hovrätternas arhetsordnmg.
Det torde icke finnas någon anledning att bibehålla en annan
tortattningstekmk i fråga om ärenden, vilka vattenöverdomstolen har att
tian dl agga i egenskap av chefsmyndighet för vattendomstolarna. Om det anses
lämpligt att de tekniska ledamöterna i större eller mindre utsträckning
elrias från deltagande i behandlingen av sådana administrativa ärenden,
som handlaggas på avdelning eller i plenum, kan detta ske genom bestämmelser
i arbetsordningen. De till den dömande verksamheten hänförliga fråg°f;
so,n uppräknas i nuvarande andra stycket, avser endast åtgärder för
måls beredande. Stadgandet har i denna del ingen praktisk betvdelse vid
Sldan av bestämmelsen i paragrafens sista stycke, vilken bibehållits i sak
oforandrad i förslaget.

I stallet för det nuvarande andra stycket, som sålunda fått utgå, har i
förslaget införts särskilda domförhetsregler i överensstämmelse med utredningsmannens
förut återgivna överväganden. De föreslagna domförhetsreglerna
innehåller i motsats till det nuvarande första stycket ingenting om
ordförandeskapet i vattenöverdomstolen. Utredningsmannen har påpekat,
att säl skild föreskrift i detta hänseende redan med nu gällande arbetsordning
som stadgade, att Svea hovrätts verksamhet som vattenöverdom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

stol skulle utövas av en bestämd avdelning av hovrätten finge anses
överflödig och givetvis bleve det i lika hög grad, om arbetsordningen ändrades
därhän, att verksamheten skulle utövas av två bestämda avdelningar.
Beträffande tekniska ledamöter stadgas i förslaget endast att de tekniska
ledamöterna skall vara två. Föreskrifter om de olika ämnesområden de
skall representera bör enligt utredningsmannen upptagas i arbetsordningen
(jfr, beträffande vattenrättsingenjörerna, It kap. 2 § vattenlagen och 3 §
vattendomstolsstadgan).

Vattenöverdomstolen har biträtt utredningsmannens uppfattning beträffande
domförheten. På grund av den skarpa motsättning, som numera rådde
mellan skilda intressen i vattenmål, vore det icke lämpligt, vare sig sakligt
eller med hänsyn till allmänhetens förtroende för rättsskipningen, att
låta endast den vattenb^ggnadstekniska eller den agrikulturtekmska expertisen
bli företrädd i vattenöverdomstolen. Vattenöverdomstolen fortsätter.

I överensstämmelse med utredningsmannen vill vattenöverdomstolen vidare
framhålla att, därest vattenöverdomstolen göres domfor med, iorutom
de juridiska ledamöterna, endast en tekniker, detta kommer att medtora
en icke önskvärd försvagning av vattenöverdomstolens organisation i jämförelse
med vattendomstolarnas samt dessutom vara agnat att försvagandet
juridiska elementet gentemot det tekniska. Såsom utredningsmannen påpekat
torde en bestämmelse, motsvarande den för vattendomstolarna gallande,
nämligen att bagatellmål kunna handläggas med endast en ingenjör, knappast
få någon praktisk betydelse för vattenöverdomstolens del.

Kammarkollegiet finner det knappast motiverat att i ett vattenmål i överinstansen
engagera två tekniker av den anledningen, att motsättningarna
mellan uppfattningarna hos en vattenbyggnadstekniker och en agrikulturtekniker
skulle leda till ömsesidig kritik och teknikerna därigenom balan -

sera varandra. Kollegiet fortsätter:

Uttalandet att ett juristkollegium tämligen kritiklöst skulle följa en tekniker,
även om denne i verkligheten gjort sig skyldig till en felbedömning,
förefaller vara en omotiverad underskattning av de Övriga ledamöternas
omdöme och pliktkänsla. Varje ledamot är givetvis skyldig att bilda sig en
egen uppfattning i målet i hela dess vidd, vare sig han ar tekniker eller icke.

Utredningsmannen medger att det skulle vara mindre rationellt att ha tva
tekniker i ett mål, där fullföljden endast avser en speciell fråga, men framhåller
att betydelsen av en dylik anmärkning icke bor överdrivas, bragan ai
emellertid av icke ringa betydelse, eftersom ett stort antal mål endast ror
speciella frågor. Kollegiet anser det meningslöst att ha med en •vattenbyggnadstekniker,
när målet i vattenöverdomstolen galler endast t. ex. omfattningen
av jordbruksskador, eller eu agrikulturtekmker, nar målet ror t ex.
beräkning av ersättningskraft och tvisten gäller avskrivningstiden for olika
delar av anläggningen.

Departementschefen. Av skäl som närmare utvecklats i den allmänna
motiveringen bör sammansättningen av vattenöverdomstolen ändras så, att
i domstolen ingår dels lagfarna ledamöter och dels ledamöter med teknisk
sakkunskap. Möjlighet bör finnas alt uppdela domstolen på en eller flera

Kungl. Maj:ts proposition nr 127.

skelningar av hovrätten. För de tekniska ledamöterna vill jag föreslå benämningen
vattenrättsråd. Denna benämning torde alltså böra användas i
lagtexten i stället för uttrycket teknisk ledamot. Vattenrättsråden skall utnämnas
av Konungen. Det synes ej behövligt att angiva att vattenrättsråden
skali ha »synnerlig» sakkunskap och erfarenhet. Utan att det behöver
komma till särskilt uttryck i lagtexten är det givet, att man bör eftersträva
att till vattenöverdomstolen förvärva tekniker med höga kvalifikationer.

I fråga om domförheten anser jag det icke tillrådligt att uppställa så stela
regler som utredningsmannen föreslagit. Inom en så liten organisation som
det har galler skulle, med den av utredningsmannen föreslagna ordningen,
möjligheterna att bedriva arbetet effektivt alltför mycket begränsas. Då vattenrattsråden
är på resa för undersökning på platsen eller eljest upptagna
av utredning i vidlyftiga mål, skulle domstolens arbete med en stor del av
målen fördröjas, om det ovillkorligen krävdes att vattenrättsråden skulle
deltaga i alla mål utom sådana där teknisk sakkunskap icke finnes vara erforderlig.
Man torde alltså få nöja sig med att låta domstolen efter eget bedömande
utnyttja vattenrättsrådens arbetskraft och kunnande. I anslutning
till bestämmelsen i 2 kap. 4 § rättegångsbalken om hovrätts domförhet kan
det därför lämpligen stadgas allenast att vattenöverdomstolen är domför
med fyra ledamöter och att högst fem må sitta i rätten. Det bör dock uttryckligen
föreskrivas, att minst tre av ledamöterna skall vara lagfarna. Med denna
ordning kan sammansättningen anpassas efter vad som finnes lämpligt
i varje särskilt fall. Det är givet att i mål, där tekniska frågor av någon betydelse
är föremål för bedömande, den normala ordningen bör vara att två
vattenrättsråd ingår i domstolen jämte tre lagfarna ledamöter.

Regler om vattenöverdomstolens organisation och domförhet bör i enlighet
med det nu anförda upptagas i första och andra styckena av 11 kap. 16 §
vattenlagen. Nuvarande andra stycket kan av skäl som utredningsmannen
anfört utgå ur paragrafen. Tredje stycket kvarstår i sin nuvarande lydelse
med endast en formell ändring.

106 §

Förevarande paragraf har i sin gällande lydelse i första stycket ett stadgande,
som gör åtskilliga av de beträffande förfarandet i vattenmål gällande
reglerna tillämpliga å förfarandet i vattenöverdomstolen. Bland dessa
regler återfinnes 97 §, som handlar om skyldighet för sökande i ansökningsmal
att förskjuta vissa kostnader m. m. Däremot är de särskilda reglerna
om rättegångskostnad vid vattendomstol (65 och 93 §§) ej tillämpliga å
rattegången i vattenöverdomstolen. Härom gäller således, enligt hänvisningen
i 11 kap. 1 § vattenlagen, de allmänna reglerna i rättegångsbalken. Andra
stycket i 106 § innehåller en regel om att kostnad för sakkunnig eller
särskild undersökning i vattenöverdomstolen i vissa fall skall enligt vattenoverdomstolens
bestämmande förskjutas och gäldas av statsverket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

Utredningsmannen har i sitt betänkande upptagit frågan om vattenöverdomstolens
arbetsformer efter den föreslagna omorganisationen och därom
anfört följande.

Tvistemål, som fullföljas från de allmänna domstolarna, skola normalt
även i högre rätt avgöras efter huvudförhandling. De möjligheter hovrätt
har att avgöra sådana mål på handlingarna äro ganska snävt begiänsad^
(50 kap. 21 § rättegångsbalken). För vattenmål gälla enligt It kap. 105 §
vattenlagen liberalare regler. Dessa mål må i vattenöverdomstolen avgöras
utan huvudförhandling, där sådan finnes sakna betydelse för prövningen.
Ha parterna å ömse sidor begärt huvudförhandling, skall dock sadan äga
rum, om den ej uppenbarligen skulle vara utan betydelse. Bevis genom syn
på stället får enligt samma lagrum upptagas i vattenöverdomstolen, allenast
om synnerliga skäl därtill äro.

I praktiken avgöras de allra flesta vattenmål i vattenöverdomstolen pa
handlingarna. Sålunda förekonuno under åren 1948—1953 blott fem huvudförhandlingar,
varav tre i förening med syn på stället. Vid utsättandet av de
sistnämnda huvudförhandlingarna torde synen ha betraktats såsom det primära,
under det att möjligheten till muntlig förhandling spelat en mera
underordnad roll. Enbart syn har under nämnda tid hållits i två mål.

Att förfarandet i vattenöverdomstolen av praktiska skäl icke kan göras
muntligt i samma utsträckning som i vanliga vädjande mål är uppenbart.
Även efter genomförandet av den här föreslagna omorganisationen måste
avgörandet i allmänhet grundas huvudsakligen på en föredragning av handlingarna.
Emellertid blir vattenöverdomstolen genom tillgången till teknisk
sakkunskap otvivelaktigt bättre skickad såväl att träda i direkt kontakt
med parterna och deras representanter som att anställa iakttagelser på platsen.
Detta betyder i åtskilliga fall ökade möjligheter för domstolen att bilda
sig en riktig uppfattning om tvistefrågorna i målen. Dessa möjligheter böra
— inom ramen för vad personalresurserna medge — också begagnas i den
mån det kan anses försvarligt med hänsyn till kostnaderna i det särskilda
fallet. Därvid är att märka, att vattenmålen ej sällan röra så stora värden,
att kostnadssynpunkten — oavsett om kostnaderna skola bäras av part eller

bestridas med statsmedel---icke rimligen bör få hindra, att dom stolslörfarandet

gestaltas på det sätt som bäst tjänar utredningen.

Om vattenöverdomstolen håller huvudförhandling, behöver fördenskull
icke hela utredningen i målet framläggas vid huvudförhandlingen. Stadgandet
i It kap. 58 § vattenlagen, enligt vilket vattendomstols utslag skall grundas
å vad vid syn eller annan förhandling förekommit inför vattendomstolen
och handlingarna i övrigt innehålla, skall nämligen på grund av hänvisningen
i 106 § samma kap. äga motsvarande tillämpning i vattenöverdomstolen.
Möjlighet finnes sålunda att i varje särskilt fall begränsa huvudförhandlingen
till sådana frågor, där en muntlig förhandling kan vara till
nytta. I detta sammanhang må uppmärksamheten även fästas på stadgandet
i 105 § andra stycket. Enligt detta stadgande må, när huvudförhandling
äger rum, utredningen i den omfattning vattenöverdomstolen bestämmer
framläggas genom domstolens försorg. En mer eller mindre utförlig föredragning
i parternas närvaro av vad handlingarna innehålla i en viss fråga
kan alltså lämnas såsom underlag för ett följande meningsutbyte och bidraga
till att göra detta mera lättfattligt och koncentrerat, över huvud torde
huvudförhandlingar i vattenöverdomstolen i allmänhet icke alltför strängt
böra bindas vid (let vanliga schemat för huvudförhandling i fullföljda tvistemål.
De böra i stället få karaktären av en tämligen fri diskussion rörande
de i det särskilda fallet aktuella tekniska och juridiska spörsmålen en

Kungl. J\laj:ts proposition nr 127

diskussion som givet-vis skall följa en viss plan och försiggå i ordnade former.
Det bör anses naturligt att — såsom ofta sker vid vattendomstolarna
även domstolens olika ledamöter deltaga i diskussionen och begära de
närmare upplysningar rörande bl. a. tekniska frågor, som de finna behövliga.
En huvudförhandling av denna karaktär kan sannolikt i åtskilliga fall ge
ledamöterna ett bättre grepp om målen än enbart en föredragning ''kan göra.

Med hänsyn bl. a. till kostnaderna är den uppenbart, att vattenöverdomstolen
även i sin nya gestalt bör iakttaga återhållsamhet beträffande utsättande
av syner på platsen (med domfört antal ledamöter). Bestämmelsen
att bevis genom syn på stället må upptagas allenast om synnerliga skäl därtill
äio synes därför kunna bibehållas.---Däremot kommer det säker ligen

att visa sig lämpligt, att vattenöverdomstolens tekniker i ganska stor
utsträckning företaga undersökningar på platsen. Om teknikerna skola
bli till avsedd nytta, torde i själva verket en stor del av deras tid böra ägnas
åt sadana undersökningar. Särskilda bestämmelser i ämnet, motsvarande
dem som för vattendomstolarnas del upptagits i 11 kap. 45 § 2 mom., äro
erforderliga. Bestämmelserna torde böra ge vattenöverdomstolen möjlighet
att föl ordna, att även en lagfaren ledamot — i allmänhet givetvis referenten
— skall närvara vid undersökningen.

I detta sammanhang har utredningsmannen även uppmärksammat frågan
om parternas skyldighet att bära kostnaden för syner och undersökningar

1 vattenöverdomstolen. Angående detta spörsmål har utredningsmannen anfört
följande.

Beträffande rättegången i första instans gäller enligt 11 kap. 97 § vattenlagen
att sökande i ansökningsmål — respektive kärande i stämningsmål
och klagande i besvärs- och underställningsmål — är pliktig att förskjuta
vissa kostnader, bl. a. gottgörelse åt sakkunnig, som tillkallas av domstolen,
och eisattmng för undersökning, som enligt 45 § 1 mom. företages av sådan
sakkunnig, samt gottgörelse ( = reseersättning -f- traktamente) åt vattendomstolens
ledamöter och sekreterare för inställelse vid domstolens sammantrade,
där detta hålles vid syn å stället, eller vid undersökning enligt 45 g

2 mom. Parts skyldighet att förskjuta reseersättning åt domstolens ledamöter
och sekreterare gäller dock endast resa från den järnvägs- eller
angbatsstation, som ligger närmast sammanträdesplatsen; resan i övrigt
betalas av statsmedel. Huruvida kostnad, som part förskjutit, skall helt
eller delvis ersättas honom av annan part, avgöres enligt de regler, som för
ohka slag av vattenmål gälla beträffande rättegångskostnader i allmänhet.
Detta betyder, att kostnaden i ansökningsmål mestadels stannar på sökanden
(65 g), medan den i stämningsmål i princip skall bäras av den tappande
parten (1 § sista stycket, jfrt med 18 kap. 1 § rättegångsbalken). Angående
besvärs- och underställningsmål, se 93 g.

Bestämmelserna i ll kap. 97 g skola enligt 106 g i tillämpliga delar gälla
rattegangen i vattenöverdomstolen. Vad i det förra lagrummet föreskrives
011j, so^an<ie, kärande eller klagande skall därvid tillämpas å den som i
vattenöverdomstolen fullföljt talan. Visst undantag från vad sålunda stad''7,
er beträffande kostnad, som föranledes av att vattenöverdomstolen
tillkallar sakkunnig. Vattenöverdomstolen har nämligen möjlighet att, efter
vad med hänsyn till omständigheterna finnes skäligt, förordna, att gottgorelse
åt den sakkunnige och ersättning för undersökning å platsen som
foretages av denne, skall förskjutas av allmänna medel och gäldas av statsverket
I motiven till denna undantagsbestämmelse, som tillkom vid departementsbehandlingen
av förslaget till ändringar i vattenlagen i samband med
nya rattegangsbalkens ikraftträdande, erinrade departementschefen om att

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

kostnaden för sakkunnigt biträde åt vattenöverdomstolen dittills betalats av
det allmänna. Enligt förslaget skulle vattenlagens särskilda bestämmelser
om tillkallande av sakkunniga upphävas och nya rättegångsbalkens regler i
ämnet bli tillämpliga även i vattenmål. Om övergången till det nya systemet
skulle medföra, att ersättning till sakkunnig i vattenöverdomstolen alltid
skulle förskjutas av den som fullföljt talan och i allmänhet slutligen gäldas
av tappande part, kunde detta enligt departementschefens mening vara förenat
med vissa olägenheter. Särskilt i fall då i ansökningsmål talan fullföljdes
av någon sökandens motpart syntes möjlighet böra finnas alt låta ersättning
till sakkunnig bestridas av det allmänna, men även eljest när sakkunnig
tillkallades för att vattenöverdomstolen skulle kunna bedöma en teknisk
fråga, kunde det vara påkallat, att det allmänna svarade för kostnaden.
Även kostnad för undersökning på platsen, som den sakkunnige utförde,
borde i de åsyftade fallen kunna åläggas statsverket.

Om nu i lagen införas bestämmelser om undersökning på platsen genom
vattenöverdomstolens tekniska ledamöter eller en av dem, eventuellt med
biträde av en lagfaren ledamot, bör i konsekvens med de ovan relaterade
föreskrifterna huvudregeln beträffande ersättning till deltagarna i undersökningen
vara den, att ersättningen skall förskjutas av den som fullföljt
talan i vattenöverdomstolen och slutligen gäldas av den i vattenöverdomstolen
tappande parten. I fråga om parts skyldighet att förskjuta och gälda
resekostnad bör sådan undersökning — i analogi med vad som gäller för
rättegången i första instans — vara jämställd med syn av domstolen i dess
helhet. Skyldigheten skall alltså ej avse längre resa än från närmaste järnvägs-
eller ångbåtsstation. De skäl, som föranlett den särskilda bestämmelsen
i 11 kap. 106 § rörande gottgörelse åt av vattenöverdomstolen tillkallad
sakkunnig och ersättning för undersökning, som företages av sådan sakkunnig,
torde vidare motivera, att vattenöverdomstolen jämväl beträffande
undersökningar på platsen, verkställda av domstolens egna tekniker, får
möjlighet att efter skälighetsprövning lägga kostnaden — även i den män
den i princip skall bäras av part — på statsverket. Då någon skillnad ej
heller i detta hänseende bör föreligga mellan sammanträde med syn (med
fulltalig domstol) och undersökning, bör den erforderliga bestämmelsen i
ämnet avse båda slagen av förrättningar. Att bestämmelsen i fråga om sammanträde
med syn kommer att innebära en ändring i förhållande till vad
som nu gäller framgår av det ovan anförda. Med hänsyn till att det kräves
synnerliga skäl för att vattenöverdomstolen skall få hålla syn blir dock
denna ändring av ganska liten praktisk betydelse. Skulle ändringen verka i
den riktningen, att vattenöverdomstolen bleve något mera benägen än hittills
att anse synnerliga skäl för syn föreligga, torde detta icke behöva ingiva
några betänkligheter.

Enligt det anförda har utredningsmannen föreslagit, att i 106 § skall inlagas
bestämmelser om undersökning på stället genom vattenöverdomstolens
tekniska ledamöter eller en av dem, eventuellt i närvaro jämväl av en
lagfaren ledamot. Bestämmelserna ansluter sig nära till vad 45 § 2 mom. innehåller
om undersökning på stället genom vattenrättsingenjörerna eller en
av dem och hänvisar delvis till nämnda lagrum. Vidare har i förslaget undantagsregeln
beträffande gottgörelse åt sakkunnig utsträckts att gälla såväl
kostnad för undersökning å platsen enligt de föreslagna bestämmelserna
som kostnad för syn av vattenöverdomstolen i domför sammansättning. I
anslutning till dessa kompletteringar av 106 § har vissa formella jämkningar
i lagrummet vidtagits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

Vid remissbehandlingen har utredningsmannens förslag beträffande undersökning
på platsen genom de tekniska ledamöterna allmänt tillstyrkts.
Pa flera hall understrykes betydelsen av att de tekniska ledamöterna verkställer
sadana undersökningar. Kndast kammarkollegiet ställer sig avvisande.
Kollegiet finner förslaget i denna del strida mot principerna för handläggningen
inom en kollegial domstol, där alla ledamöterna bör ha samma
möjligheter att bilda sig en uppfattning om frågorna och icke behöva lita
på vissa ledamöters bättre information. Teknikerna skulle härigenom få en
alltför auktoritativ ställning gentemot övriga ledamöter. Förhållandena kunde
enligt kollegiets mening icke jämföras med förhållandena i vattendomstolen,
där alla ledamöter besökte platsen och hade möjlighet att genom
självsyn bilda sig en uppfattning, om icke i alla detaljer så dock i huvudsak.

Vattenrättsdomaren Lindberg har uttalat, att det — åtminstone för vattendomstolarnas
del — borde skapas möjlighet att i samband med överläggning
till dom verkställa kompletterande undersökning på platsen utan den
stora apparat och den kostnad för parterna som följde av att kallelse till
undersökningar och protokollföring däröver måste ske.

Sveriges advokatsamfund anser, att skyldigheten att förskjuta kostnad
för syn eller undersökning borde åvila sökanden även då talan fullföljts av
motpart samt att motparten borde åläggas återbetalningsskyldighet allenast
då den fullföljda talan varit uppenbart ogrundad. För en ekonomiskt mindre
välsituerad part, till vilken kategori i varje fall majoriteten av sakägarna i
de stora ansökningsmålen vore att hänföra, kunde förskotteringsskyldigheten
bli oskäligt betungande och kanske till och med äventyra partens möjligheter
att fullfölja talan till vattenöverdomstolen. Länsstyrelsen i Jämtlands
län och vattenrättsdomaren Viklund framför samma synpunkter. Vattenöverdomstolen
har funnit en lagändring i den angivna riktningen påkallad
men har förordat att spörsmålet, då det nära sammanhängde med
frågan vem som slutligen skulle gälda rättegångskostnad i överinstans, icke
upptoges i förevarande sammanhang utan gjordes till föremål för särskild
utredning.

Riksförbundet landsbygdens folk anser att sökanden borde svara för samtliga
rättegångskostnader i vattenöverdomstolen och hänvisar till expropriationslagens
reglering av motsvarande fråga (se 67 § expropriationslagen).

Slutligen må anmärkas, att vattenrättsdomaren Ahlström framfört det förslaget,
att vattendomstols och vattenöverdomstols resekostnader även i vad
de avsåge resa från järnvägs- eller ångbåtsstation närmast sammanträdesplatsen
borde läggas å statsverket. Den nuvarande regeln ledde emellanåt
till ett tidsödande uträkningsarbete för att fördela kostnaderna på särskilda
parter i de olika mål, i vilka förrättning hållits under en domstolsresa. Vattenöverdomstolen
tillstyrker ändring i enlighet med denne vattenrättsdomares
förslag.

Departementschefen. Vid vattendomstol kan vattenrättsingenjörerna eller
en av dem få i uppdrag att, med eller utan biträde av vattenrättsnämnde -

Kungl. Maj ds proposition nr 127

männen, verkställa särskild undersökning å stället. Denna möjlighet, som
grundas på en bestämmelse i It kap. 45 § 2 mom. vattenlagen, ar av stor
praktisk betydelse och utnyttjas flitigt. Om vattenöverdomstolen utrustas
med fasta tekniker, står det tämligen klart att en motsvarande möjlighet
bör beredas även inom denna instans. Såsom framhållits av utredningsmannen
och även understrukits i flera remissutlåtanden bör de tekniska ledamöterna
i väsentlig omfattning ägna sig åt sådana undersökningar. I nära överensstämmelse
med vad utredningsmannen föreslagit bör sålunda i 106 § införas
ett stadgande om att vattenöverdomstolen må uppdraga åt vattenrättsråd
att verkställa undersökning å stället. Som regel torde det vara tillfyllest
att undersökningen verkställes av ett av vattenrättsråden, men i komplicerade
fall kan det tänkas att undersökningen kräver närvaro av två vattenrättsråd.
Även lagfaren ledamot bör kunna närvara, när så finnes lämpligt.

1 fråga om underrättelse till parterna och beträffande protokoll bör därvid
de i 45 § 2 mom. stadgade grunderna gälla.

En vattenrättsdomare har i detta sammanhang väckt tanken, att det borde
skapas möjlighet att i samband med överläggning till dom verkställa
kompletterande undersökning på platsen utan den omgång och den kostnad
för parterna som följer av att kallelse till undersökningar och protokollföring
däröver måste ske. Detta förslag — som även avser vattendomstolarna och
som torde ha större aktualitet för dem än för vattenöverdomstolen — kan
måhända ha praktiska motiv för sig, men av principiella skäl är jag ej
beredd att framlägga förslag om en lagregel i detta avseende.

I fråga om kostnaderna för undersökningar, som verkställes av vattenöverdomstolens
tekniska ledamöter, har utredningsmannen föreslagit att
såsom huvudregel skall gälla samma grundsats som för närvarande galler
för undersökning genom sakkunnig, utsedd av vattenöverdomstolen, nämligen
att kostnaden skall förskjutas av den som fullföljt talan i vattenöverdomstolen
och slutligen gäldas av den tappande parten. Den i nuvarande
andra stycket av 196 § upptagna undantagsregeln, som ger vattenoverdomstolen
möjlighet att bestämma, att kostnad för sakkunnig och särskild
undersökning i vissa fall skall förskjutas och gäldas av statsverket, har i
samband härmed i förslaget utsträckts att gälla jämväl undersökningar genom
de tekniska ledamöterna och syn av vattenöverdomstolen i dess helhet.
Vid remissbehandlingen av förslaget har emellertid från flera håll framkommit
yrkanden om att sökande i ansökningsmål skall — oberoende av
partsställningen i vattenöverdomstolen — i princip vara skyldig att förskjuta
och gälda kostnad för syn eller undersökning. En remissinstans har
gått ytterligare ett steg och begärt att sökande regelmässigt skall åläggas
att betala alla rättegångskostnader i vattenöverdomstolen.

Det gäller här att taga ställning till i vad mån den för rättegången vid vattendomstolarna
gällande grundsatsen att sökanden i ansökningsmål i princip
är skyldig att gälda alla med målets behandling förenade kostnader såväl
kostnader för syner och särskilda undersökningar som motparternas rättegångskostnader
— bör tillämpas jämväl vid överrattsprocessen. Jag vill

4 llihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sand. Nr 127

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

erinra om att motsvarande spörsmål beträffande expropriationsmålen i samband
med 1949 års ändringar i expropriationslagstiftningen erhöll sin lösning
i den riktningen, att den som utsättes för ett expropriationsförfarande
i princip är berättigad till ersättning för sina kostnader såväl vid expropriationsdomstolen
som i överinstanserna. Här gäller alltså en annan ordning
än för xattenmålen, beträffande vilka rätten till ersättning för kostnader
i högre rätt är, liksom i de allmänna rättegångsmålen, beroende av utgången
av rättegången därstädes. Det kan givetvis ifrågasättas, om det är
befogat att upprätthålla denna skillnad mellan expropriationsmålen och de
med dem i regel tämligen likartade ansökningsmålen enligt vattenlagen. De
skäl som föranlett den för expropriationsmålen gällande ordningen (jfr
andra lagutskottets uti. 1949:34) torde göra sig gällande även beträffande
vattenmålen. Risken att få stå för dryga rättegångskostnader är sannolikt
ett starkt avhållande moment, då en ekonomiskt mindre välsituerad sakägare
skall taga ställning till om han skall fullfölja talan mot vattendomstolens
dom. Frågan är emellertid mera komplicerad för vattenmålen än för
expropriationsmålen. Bl. a. torde böra beaktas att även sökanden i ansökningsmål
i ett viktigt avseende lider faktisk inskränkning i sina möjligheter
att utnyttja överrättsprocessen, nämligen i det fall då han tager ett av
vattendomstol meddelat tillstånd i anspråk innan tillståndsbeslutet vunnit
laga kraft. Han är då pliktig att gälda de i tillståndsbeslutet föreskrivna
ersättningarna utan möjlighet att återkräva dem, om de vid fullföljd till
högre instans skulle bestämmas till lägre belopp. Rättegångskostnadsfrågan
torde böra ses i belysning av spörsmålet om eventuell revision av vattenlagens
regler i detta avseende. Jag vill nämna att 1945 års vattenlagssakkunniga
för ett par år sedan framlagt förslag om en sådan revision, till vilket
förslag ställning ännu ej har tagits. Det må även anmärkas att det visat sig
finnas en ganska stark opinion för en uppmjukning av expropriationslagens
regel beträffande rättegångskostnaderna i överinstanserna (se tredje lagutskottets
uti. 1953: 31). Jag anser mig på grund av det anförda ej kunna utan
en grundligare undersökning taga ställning till det här föreliggande problemet.
Jag vill sålunda i detta sammanhang begränsa mig till att föreslå lagändring
i överensstämmelse med utredningsmannens förslag. Detta innebär,
som förut nämnts, att kostnad för undersökning genom vattenöverdomstolens
tekniska ledamöter skall liksom kostnader för annan av domstolen föranstaltad
sakkunnigutredning i princip förskjutas av den som fullföljt talan
i ^attenöverdomstolen och slutligen — enligt de allmänna grunderna i rättegångsbalken
— gäldas av den som tappar där, och vidare att den nuvarande
undantagsregeln, som ger vattenöverdomstolen möjlighet att i vissa fall bestämma
att undersökningskostnad skall förskjutas och gäldas av statsverket,
utsträckes att gälla undersökning genom de tekniska ledamöterna och
syn av vattenöverdomstolen i dess helhet.

Vid remissbehandlingen har även i detta sammanhang framförts det förslaget,
att de nuvarande reglerna om gäldandet av resekostnad vid syn och
undersökning skulle förenklas till undvikande av tidsödande uträknings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

arbete. Detta förslag synes beaktansvärt, men jag anser mig ej böra upptaga
detsamma utan att det föreligger någon undersökning om dess ekonomiska
konsekvenser.

Enligt det nu anförda har 106 § omarbetats i de avseenden utredningsmannen
föreslagit. I samband härmed har den i stadgandet upptagna särskilda
regeln beträffande kostnad i brottmål, där den tilltalade är häktad,
fått utgå, eftersom den uppenbarligen saknar praktisk betydelse.

106 a §

Denna paragraf saknar motsvarighet i vattenlagen i dess nuvarande lydelse.

Utredningsmannen har framhållit, att ett tekniskt element i en domstol
innebär en möjlighet för införande i målen — så att säga på en bakväg
— av teknisk utredning och tekniska resonemang, som icke korame under
parternas granskning före domens meddelande. Härom anför utredningsmannen: Det

förekommer sålunda ej sällan, att vattendomstolarnas avgöranden i
tekniska frågor icke följa de linjer, som under målets behandling uppdragits
av parterna och deras sakkunniga, utan grundas pa av vattenrattsingenjörerna
självständigt företagna utredningar och beräkningar. Vid fullföljd
till högre instans finns därvid möjlighet för den klagande parten att
kritisera vattendomstolens bedömning och att inkomma med utredning till
stöd för partens egna synpunkter, vilket allt kan granskas och bemotas av
motparten. Om nu tekniker skola vara ledamöter även i yattenoverdomstolen
kunna de på samma sätt komma med nya synpunkter pa fullföljda
tekniska frågor och föreslå problemlösningar, som ej tidigare vant på tal.
Om detta material kominer till parternas kännedom först genom yattenöverdomstolens
dom, kunna de icke förrän i högsta domstolen kritisera
detsamma och bemöta det med egna utredningar.

Utredningsmannen har påpekat, att i princip numera ny utredning och
bevisning icke får förebringas i högsta domstolen. I 55 kap. 13 § nya rättegångsbalken
stadgades sålunda, att part i tvistemål ej finge i högsta domstolen
till stöd för sin talan åberopa omständighet eller bevis, som ej tidigare
förebragts, med mindre han gjorde sannolikt, att han ej kunnat åberopa
omständigheten eller beviset vid lägre rätt eller eljest haft giltig ursäkt
att ej göra det. Utredningsmannen fortsätter:

I den här tänkta situationen — då vattcnöverdomstolens dom grundas på
material, som domstolsteknikerna framlagt vid domstolens interna överläggningar
— skulle givetvis part, som fullföljde talan till högsta domstolen,
anses ha giltig ursäkt för att han ej tidigare åberopat den utredning och
bevisning, han i målets nya läge ville begagna sig av. Det kan emellertid
icke anses tillfredsställande, att själva domstolsorgamsationen — narmare
bestämt förekomsten av tekniska ledamöter i mellamnstansen — på detta
sätt framtvingar avsteg från en deklarerad huvudprincip för instansordningen.
Bestämmelser om teknikers deltagande i rättsskipningen i vattenö
ver dom stolen böra därför kompletteras med ett stadgande av innehall att,
om vattenöverdomstolen vid överläggning till dom finner, att teknisk utred -

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

ning eller beräkning, som parterna ej förut haft tillfälle att yttra sig över,
bör läggas till grund för domen, sådant tillfälle skall beredas dem innan
domen beslutas.

Vattenöveidomstolen har uttalat, att av den föreslagna bestämmelsens utformning
icke otvetydigt framginge i vilken utsträckning bestämmelsen vore
avsedd att tillämpas. Vattenöverdomstolen yttrar:

Därest avsikten är att ålägga vattenöverdomstolen skyldighet att i varje
tall, då vattenöverdomstolens tekniker vid sina beräkningar kommit till
annat resultat än vattendomstolens tekniker eller parterna, låta parterna
yttra sig över beräkningarna, skulle bestämmelsen komma att medföra -—
torutom ökat arbete för vattenöverdomstolen och parterna samt stegrade
rättegångskostnader —- icke oväsentligt uppskov med avgörandet av målen.
~ '' '' Med hänsyn till nu anmärkta förhållanden finner vattenöverdom stolen

det olämpligt att i vattenlagen införa en bestämmelse med så vidsträckt
räckvidd. Därest åter den föreslagna bestämmelsen är avsedd att tilllampas
endast i sådana sällan förekommande fall, då vattenöverdomstolens
avgörande i en teknisk fråga grundas på en av domstolens tekniker åstadkommen
utredning som är för parterna helt främmande, göra sig de anförda
betänkligheterna mot bestämmelsen icke gällande med sådan styrka att bestämmelsen
kan anses olämplig. Den bör då emellertid erhålla en sådan utformning
att av densamma med full tydlighet framgår att den avser endast
sådana undantagsfall som nyss sagts.

Vatt enrätts domarna Thelin och Schirén har föreslagit, att stadgandet
måtte avfattas så, att därav framginge att tillfälle till yttrande skulle beredas
part allenast i fall då ny teknisk utredning eller beräkning ledde till
ett från underinstansens bedömande avsevärt avvikande resultat. Det syntes
också lämpligt att parterna finge yttra sig i ett tidigare skede av målets
behandling än utredningsmannen tänkt sig; tillfälle till yttrande borde beredas
dem redan före överläggningen till dom så snart det inom överinstansen
ansåges kunna ifrågasättas att lägga den nya utredningen eller beräkningen
till grund för domen.

En utsträckning av parternas yttranderätt till att gälla jämväl de vattenrättsingenjörer
som deltagit i det överklagade avgörandet, föreslås av
vattenrättsdomarna Thelin och Schirén samt vattenrättsingenjörerna Hartzell,
Svensson, Nilsson och Zickerman. Även svenska väg- och vattenbyggares
riksförbund samt svenska teknologföreningen har ansett, att en dylik
rätt för vattendomstolarnas ingenjörer kunde vara av stor betydelse i de
fall, då skillnaden i uppfattning mellan de båda instanserna vore betydande
eller av principiell natur. Vattenöverdomstolen har för sin del ifrågasatt
lämpligheten över huvud av att skyldighet föreskreves för vattenöverdomstolen
att bereda vattenrättsingenjörerna tillfälle att yttra sig. Målens avgörande
komme därigenom att ytterligare fördröjas samtidigt som dessa ingenjörers
redan förut betydande arbetsbörda skulle ökas. Vattenöverdomstolen
påpekar, att någon motsvarande skyldighet icke funnes stadgad för
överinstanserna beträffande mål vid de allmänna domstolarna.

Departementschefen. Såsom utredningsmannen utvecklat kan vattenöverdomstolens
förstärkning med teknisk expertis i vissa fall medföra att nya

Kungl. Maj.ts proposition nr 127

tekniska utredningar och resonemang införes på ett sent stadium av målens
behandling. En bestämmelse bör införas, som förebygger att sådant nytt
material kommer som en överraskning för parterna i vattenöverdomstolens
dom. Jag anser dock i likhet med vattenöverdomstolen, att bestämmelsen
ej bör få fullt så vidsträckt tillämpning som utredningsmannen föreslagit.
Skyldighet att låta parterna taga del av utredningen bör sålunda föreligga
endast då i denna framförts beräkningar och synpunkter, som i väsentlig män
avviker från vad tidigare framkommit i målet. Det torde uttryckligen böra
angivas att det skall vara fråga om utredning verkställd av vattenrättsråd;
beträffande utredningar genom andra sakkunniga är det tillfyllest med reglerna
i 11 kap. 45 § 1 inom., vilka enligt 106 § gäller även för vattenöverdomstolen.
Yttranderätt bör föreligga ej endast i själva slutskedet av vattenöverdomstolens
behandling av målet utan i förekommande fall även på
ett tidigare stadium. För att markera detta torde det i utredningsmannens
förslag använda uttrycket »vid överläggning till dom» böra uteslutas.

Något stadgande om skyldighet för vattenöverdomstolen att inhämta yttrande
från vattenrättsingenjör anser jag mig ej böra fororda. Det bör som
hittills få ankomma på vattenöverdomstolen att efter omständigheterna bestämma
om yttrande från underinstansen eller ledamot av denna skall inhämtas.

108 §.

Utredningsmannen har anfört:

Enligt andra stycket av denna § i dess nuvarande lydelse skola stadgandena
i 103—106 §§, som reglera förfarandet i vattenöverdomstolen aga motsvarande
tillämpning i fråga om högsta domstolen. Upptagandet i 1 9

av bestämmelser om undersökning på stället genom vattenoverdomstolens
tekniska ledamöter har nödvändiggjort en inskränkning i hänvisningen till
nämnda paragraf, eftersom inga tekniska ledamöter skola finnas i högsta
domstolen. Ändringarna i övrigt i 106 § komma till följd av hänvisningen i
förevarande paragraf att på en punkt medföra en saklig ändring aven
högsta domstolens del, nämligen så till vida, att högsta domstolen får rnojlighet
att förordna, att sådan kostnad för av domstolen företagen syn å stallet,
som enligt huvudreglerna i 97 § skulle förskjutas och gäldas av part, i
stället skall förskjutas av allmänna medel och gäldas av statsverket. Ändringen
torde icke få någon praktisk betydelse; åtminstone har syn av högsta
domstolen i vattenmål hittills aldrig förekommit.

Departementschefen. Jag har intet att erinra mot utredningsmannens förslag.
I redaktionellt avseende torde emellertid en förenkling kunna ske så,
att det angives att 103—106 §§ i tillämpliga delar skall gälla i fråga om
högsta domstolen. Med denna formulering uteslutes undersökning enligt
106 § andra stycket i dess nya lydelse, eftersom tekniska ledamöter ej ingår
i högsta domstolen.

Övergångsbestämmelserna

Beträffande övergångsförhållandena har utredningsmannen anfört följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 127

Med hänsyn till den stora balans, som föreligger i vattenöverdomstolen,
är det önskvärt, att de nya reglerna om domstolens sammansättning m. m.
bli tillämpliga även i mål som inkommit före ikraftträdandet. Eljest skulle
i själva verket omorganisationen under flera år huvudsakligen stanna på
papperet. Å andra sidan är det uppenbart, att en ovillkorlig skyldighet
att efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande alltid tillämpa dessa i
vissa fall skulle kunna föranleda en myckenhet dubbelarbete och långvarig
tidsutdräkt. Särskilt gäller givetvis detta beträffande mål, som vid
ikraftträdandet redan helt eller delvis föredragits. Att med beaktande av
de nu anförda synpunkterna uppställa en entydig och klar och tillika praktisk
regel om vilka mål, som skola handläggas enligt de gamla respektive
de nya bestämmelserna, synes icke vara möjligt. Det är nödvändigt att i
viss mån låta avgörandet bli beroende av en lämplighetsprövning. I enlighet
härmed har för mål, vilka inkommit till vattenöverdomstolen före den
nya lagens ikraftträdande, föreslagits ett stadgande av innehåll, att lagen
skall aga tillämpning endast om därigenom ej förorsakas omgång eller olägenhet
av någon betydelse.

Departementschefen. På de av utredningsmannen anförda skälen torde
en särskild övergångsregel böra införas beträffande mål som inkommit till
vattenöverdomstolen före ikraftträdandet av den nya lagstiftningen, övergångsregeln
torde böra avfattas så, att äldre lag skall gälla för dessa mål,
om tillämpning av nya lagen skulle förorsaka väsentligt dröjsmål med avgörandet.
Jag vill emellertid betona vikten av att de nya reglerna i möjligaste
mån bringas i tillämpning även beträffande äldre mål.

Den nya lagstiftningen torde böra träda i kraft den 1 juli 1955.

I enlighet med vad jag i det föregående anfört har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till lag om ändring i 11 kap. vattenlagen.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Harriet Stangenberg.

Kungl. Maj.ts proposition nr 127

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändring i 11 kap. vattenlagen

Härigenom förordnas, dels att 11 kap. 16, 106 och 108 §§ vattenlagen den
28 juni 1918 (nr 523)1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande
angives dels ock att i samma kap. skall införas en ny paragraf, betecknad
106 a §, av nedan angiven lydelse.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

16 §.

Konungen bestämmer, i vilken omfattning
åtgärd, som avser allenast
måls beredande, må vidtagas av hovråttsledamot
i vattenöverdomstolen
eller av tjänsteman vid denna.

För fullgörande av Svea hovrätts
uppgift såsom vattenöverdomstol skola,
förutom lagfarna ledamöter enligt
vad i rättegångsbalken sågs, finnas
vatt enrätts råd. Dessa skola vara
i vattenfrågors tekniska behandling
sakkunniga och erfarna. Vattenrättsråd
utnämnas av Konungen.

Vattenöverdomstolen vare domför
med fyra ledamöter, av vilka minst
tre åro lagfarna. Ej må flera än fem
sitta i rätten.

Konungen bestämmer, i vilken omfattning
åtgärd, som avser allenast
måls beredande, må vidtagas av lagfaren
ledamot i vattenöverdomstolen
eller av tjänsteman vid denna.

1 Senaste lydelse se SFS 1946:839.

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

Bestämmelserna i 43 och 44 §§,
45 § 1 mom. samt 57, 58, 62—64, 66,
67 och 97 §§ skola i tillämpliga delar
gälla om vattenöverdomstolen och
måls behandling därstädes. Vad i
97 § föreskrives om sökande, kärande
eller klagande skall avse den, som
i vattenöverdomstolen fullföljt talan;
har i brottmål talan fullföljts av den
tilltalade och är han häktad, skall
dock kostnad, som eljest skulle åligga
honom, gäldas av statsverket.

i §.

Bestämmelserna i 43 och 44 §§,
45 § 1 mom. samt 57, 58, 62—64, 66,
67 och 97 §§ skola, såvitt angår 97 §
med iakttagande av vad nedan i denna
§ sågs, i tillämpliga delar gälla om
vattenöverdomstolen och måls behandling
därstädes.

Vattenöverdomstolen må, där så
finnes lämpligt, uppdraga åt vattenrättsråd
att verkställa undersökning
å stället. Finnes önskvärt, att lagfaren
ledamot år närvarande vid undersökningen,
äge vattenöverdomstolen
förordna härom. I fråga om undersökning,
som nu sagts, skall vad
45 § 2 mom. innehåller om underrättelse
till parterna och om protokoll
ävensom, i den mån ej annat följer
av vad nedan i denna § sägs, vad
i 97 § stadgas beträffande kostnad
för undersökning enligt nämnda
mom. äga motsvarande tillämpning.

Med avseende å gottgörelse åt sakkunnig,
som tillkallats av vattenöverdomstolen.
samt ersättning för sådan
på uppdrag av vattenöverdomstolen
hållen undersökning, som avses i
45 § 1 mom., äge domstolen, efter
vad med hänsyn till omständigheterna
finnes skäligt, förordna, att kostnaden
skall förskjutas av allmänna
medel och gäldas av statsverket. Lag
samma vare beträffande sådan kostnad
för vattenöverdomstolens syn å
stället eller för undersökning enligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 127

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

andra stycket av denna §, som eljest
skulle åligga part.

106 a §.

Sådan av vattenråttsråd beträffande
fråga av teknisk beskaffenhet
framlagd utredning, som i väsentlig
mån avviker från vad tidigare framkommit
i målet, må ej läggas till
grund för vattenöverdomstolens dom
eller beslut, med mindre parterna beretts
tillfälle att yttra sig över utredningen.

108 §

Talan mot---högsta domsto len.

Vad i 103—106 §§ är stadgat angående
rättegången i vattenöverdomstolen
skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om högsta domstolen.

Talan mot — —--högsta domsto len.

Vad i 103—106 §§ är stadgat angående
rättegången i vattenöverdomstolen
skall i tillämpliga delar gälla
i fråga om högsta domstolen.

Denna lag tråder i kraft den 1 juli
1955.

Med avseende å mål, som före
nämnda dag inkommit till vattenöverdomstolen,
skall, om tillämpning av
nya lagen skulle förorsaka väsentligt
dröjsmål med avgörandet, äldre lag
i stället gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 11 februari
1955.

Närvarande:

justitieråden Lech,

Regner,

Gösta Lind,
regeringsrådet Lorichs.

Enligt lagrådet den 14 januari 1955 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 17 december 1954, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om ändring i 11 kap. vattenlagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet P. Bergsten.

Lagrådet yttrade:

I sin ursprungliga lydelse innehöll vattenlagen såväl för vattendomstolarna
som för överinstanserna särskilda bestämmelser om rätt att tillkalla
sakkunniga. För vattenöverdomstolen föreskrevs att, om mål angick fråga
för vars bedömande fordrades särskilda fackkunskaper, domstolen ägde
till biträde åt sig tillkalla i sådant ämne sakkunnig person. Beträffande sådan
sakkunnig stadgades att han borde övervara målets föredragning och
att han ägde deltaga i överläggning rörande detsamma. Efter föredragningen
men innan målet företogs till avgörande skulle han till domstolen avgiva
skriftligt yttrande rörande de delar av målet, i vilka hans sakkunskap
tagits i anspråk.

I samband med processreformens genomförande blevo nu nämnda bestämmelser
upphävda genom lagstiftning år 1946 på förslag av processlagberedningen,
som anförde att nya rättegångsbalkens regler om sakkunniga
borde gälla även i vattenmål. Ändringen — som innebär att sakkunnig i
princip icke äger deltaga i domstolens enskilda överläggningar eller över
huvud ställa sin sakkunskap till domstolens tjänst i andra former än dem
rättegångsbalken anvisar för upptagande av bevisning — bör ses även mot
bakgrunden av beredningens allmänna uttalanden rörande avvikelser från
den allmänna domstolsorganisationen. Härom anförde beredningen bl. a.

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

(SOU 1944: 10 s. 4) att även bevisning i fråga som krävde särskild fackkunskap
borde införas i rättegången enligt de allmänna reglerna om bevisning,
varigenom den sakkunniges utredning bleve föremål för förhandling
och granskning från parternas sida och tillfälle lämnades till förebringande
av motbevisning; att utredning av detta slag tillhandahölles domstolen av
dess egna ledamöter och utan granskning från parternas sida kunde ur
rättssäkerhetens synpunkt ej anses tillfredsställande. Organisationen av vattendomstolarna,
vari vattenrättsingenjörer ingå som ledamöter, lämnades
emellertid orubbad.

Det är givet att samma principiella skäl som förestavade 1946 års lagändring
kunna anföras mot den nu föreslagna anordningen med tekniskt
sakkunniga som ledamöter av vattenöverdomstolen, ej minst med hänsyn
till gällande regler om fullföljdsrätten till högsta domstolen, vilka medföra
att vattenöverdomstolen i stor utsträckning blir sista instans i vattenmål.
Likväl finner sig lagrådet på grund av vad i remissprotokollet anförts rörande
behovet att förstärka vattenöverdomstolen ej böra ställa sig avvisande
till den föreslagna reformen. Med hänsyn till rättssäkerheten måste emellertid
tillses att parterna, då de ha verkligt intresse därav, före målets avgörande
genom lagakraftägande dom bliva i tillfälle att granska den utredning
som genom de tekniska ledamöterna framlägges i malet och utlåta
sig däröver.

I 106 a § i förslaget har upptagits en bestämmelse för det fall, att under
målets behandling i vattenöverdomstolen någon av de båda teknikerna i
domstolen rörande fråga av teknisk beskaffenhet framlägger utredning, som
i en eller annan form — t. ex. genom nya resonemang och synpunkter, nya
beräkningar eller förslag till nya problemlösningar —- i malet inför material,
som är för parterna mer eller mindre främmande. Det spörsmål paragrafen
reglerar är, huruvida dylik utredning skall få läggas till grund för vattenöverdomstolens
dom utan att parterna haft tillfälle att yttra sig däröver.
Den mening utredningsmannen härutinnan företrädde eller att så icke får
ske, utan att parterna alltid skola ha tillfälle yttra sig innan domen beslutas,
är tydligen den, som bäst låter sig förena med den princip, varåt
rättegångsbalkens regler om bevisning genom sakkunnig giva uttryck. Emellertid
är uppenbart att om man i stället för att lita till möjligheten att införskaffa
bevisning genom utomstående sakkunnig väljer utvägen att utrusta
domstolen med tekniker, parterna icke i motsvarande utsträckning
kunna beredas tillfälle att innan dom meddelas bemöta vad teknikern har
att andraga. Det är i sådant avseende tillräckligt att hänvisa till att enligt
sakens natur de tekniska ledamöternas synpunkter icke alltid iklädas skriftlig
form utan i större eller mindre utsträckning delgivas de övriga ledamöterna
allenast genom muntliga uttalanden under rättens enskilda överläggningar.

Mot eu anordning som medför att part först i högsta domstolen blir i
tillfälle att förebringa den utredning han vill åberopa gentemot nytt material
som teknisk ledamot av vattenöverdomstolen infört i målet kan, såsom

Kungl. Maj.ts proposition nr 127

utredningsmannen framhållit, anföras att en sådan anordning strider mot
rättegångsbalkens princip, att ny utredning och bevisning icke får förebringas
i högsta domstolen. Endast på grund av en undantagsbestämmelse,
enligt vilken sådant dock medgives part som gör sannolikt att han ej kunnat
åberopa de nya omständigheterna och bevisen vid lägre rätt eller eljest
haft giltig ursäkt att ej göra det, har part, som i högsta domstolen vill gendriva
den tekniske ledamotens utredning, möjlighet att där å sin sida förebringa
nytt material.

Avgörande synes emellertid böra vara vilka verkningar de olika anordningar
som äro tänkbara skulle medföra i fråga om domstolsbehandlingens
fortgång, fullföljdsförhållandena och andra praktiska spörsmål. Ifall parterna
skola få yttra sig så snart teknisk ledamots utredning avviker från
vad förut framkommit, även om det inskränker sig till mindre korrigeringar
av beräkningar som förut äro kända, skulle ofta nog olägenheten av uppskovet
med målets avgörande icke motsvaras av någon praktisk fördel. Om
det återigen även i sådana fall, då utredningen i mera betydande utsträckning
innefattar nytt tekniskt material, skall kunna förekomma, att parterna
icke före avgörandet i vattenöverdomstolen få yttra sig över utredningen,
synes detta med nödvändighet leda till att målen i större utsträckning än
eljest skulle ha skett fullföljas till högsta domstolen. Det kan nämligen förmodas,
att part som vattenöverdomstolens dom gått emot ofta redan på
grund av tänkbarheten, att utgången skulle blivit en annan, om han fått
tillfälle att bemöta den nya utredningen, finner sig föranlåten att draga
målet under högsta domstolens prövning. Och det måste antagas att i åtskilliga
sådana fall vattenöverdomstolens dom ej skulle ha överklagats,
om töre domen tillfälle beretts parterna att yttra sig över utredningen med
påföljd att vattenöverdomstolen antingen i domen tagit hänsyn till vad part
haft att invända eller, om så ej skett, genom domen klargjort att vad parten
till bemötande av utredningen förebragt icke funnits bärande.

Det säger sig självt att i de fall, då underlåtenheten att låta parterna redan
i vattenöverdomstolen yttra sig över den nya tekniska utredningen leder
till en eljest utebliven behandling av målet i högsta domstolen, den sammanlagda
tiden för domstolsbehandlingen icke genom underlåtenheten kommer
att nedgå utan tvärtom att avsevärt ökas. Härtill kommer kostnadsökningen
för parterna och olägenheten av att andra måls avgörande i högsta
domstolen fördröjes genom det arbete som måste ägnas åt det fullföljda
vattenmålet. Den menligaste påföljden är dock måhända den, att det slutiiga
avgörandet i en övervägande teknisk fråga, som förut behandlats i två
instanser med teknisk sakkunskap representerad i domstolen, kommer att
lörläggas till en domstol utan teknisk expertis. Det måste uppenbarligen
möta svårigheter för högsta domstolen att finna en sakkunnig, vars auktoritet
obestridligen är större än den som bör tillkomma teknisk ledamot av
vattenöverdomstolen. Och vad angår utvägen att infordra yttrande från vatlenöverdomstolen
eller någon av dess tekniska ledamöter, ter den sig, oavsett
huruvida denne ledamot finner sig böra hävda den ståndpunkt han

Kungl. Maj As proposition nr 127

förut intagit eller tvärtom ändrar uppfattning i anledning av utredning som
part i högsta domstolen förebragt, ur flera synpunkter mindre lycklig.

Det kan starkt ifrågasättas huruvida de olägenheter, som sålunda skulle
vara förenade med att vattenmål i ökad utsträckning fullföljdes till högsta
domstolen i tekniska frågor, vunnit tillräckligt beaktande vid utformningen
av 106a §, enligt vilken skyldighet för vattenöverdomstolen att låta parterna
yttra sig över av teknisk ledamot framlagd utredning, som lägges till grund
för domen, skulle föreligga allenast när utredningen i väsentlig mån avviker
från vad tidigare framkommit i målet. Lagrådet vill förorda att lydelsen av
paragrafen jämkas så, att däri först uttalas att utredning varom här är
fråga icke må läggas till grund för dom eller beslut med mindre parterna
beretts tillfälle att yttra sig över utredningen samt att härtill lägges att parterna
dock icke behöva höras, om utredningen i allenast oväsentlig mån avviker
från vad tidigare framkommit i målet.

Ehuru regeln i 106a § endast avser frågor av teknisk beskaffenhet följer
uppenbarligen av allmänna processuella grundsatser att samma förfarande
hör iakttagas om vattenrättsråd, t. ex. genom undersökning på stället, verkställer
utredning angående faktiska förhållanden som ej kunna sägas vara
av teknisk art.

I lagärendet hava, bland andra åtgärder till främjande av vattenmåls
snabba avgörande, varit föremål för övervägande även att göra vattenöverdomstolen
till sista instans i vattenmål eller att begränsa möjligheten att
erhålla tillstånd till prövning i högsta domstolen av dylika mål. Såväl i
dessa som andra frågor berörande instansordningen innebär emellertid förslaget
bibehållande av gällande regler, vilket synes lagrådet vara välgrundat.
I anslutning till vad i dessa hänseenden anförts vill lagrådet framhålla ett
särskilt spörsmål beträffande fullföljd till högsta domstolen som icke synes
ha berörts. Enligt 54 kap. It § rättegångsbalken gäller, att om prövningstillstånd
meddelas tillståndet gäller domen eller beslutet i dess helhet. Även
då tillstånd exempelvis föranledes av domens innehåll i en rent juridisk
fråga kommer alltså prövningen i högsta domstolen att omfatta jämväl alla
andra frågor som avses med partens fullföljda talan och detta oavsett om
mellan de olika frågorna råder sammanhang. Om prövningstillstånd kunde
meddelas beträffande viss fråga eller viss del av målet, skulle högsta domstolens
behandling av vattenmålen ej sällan kunna avsevärt beskäras. Tydligen
skulle detta vara till fördel för målens snabba behandling; och att
härigenom tekniska frågor i större utsträckning än för närvarande kunde
undantagas från högsta domstolens prövning synes i och för sig motiverat
som följd av förstärkningen av den tekniska sakkunskapen i vattenöverdomstolen.
Frågan om dylik partiell dispens synes emellertid icke kunna
lösas i detta sammanhang.

I fråga om vattenöverdomstolen torde, jämte de åtgärder i syfte att ernå
snabbare och säkrare behandling av vattenmålen som avses med förevarande
lagförslag och ett framlagt förslag om utökning av antalet lagfarna
ledamöter, även böra övervägas åtgärder för att beträffande dylika leda -

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

möter åstadkomma önskvärd kontinuitet i domstolens sammansättning. De
föreslagna förändringarna i domstolens sammansättning synas nämligen
icke få till följd att kravet på erfarenhet om vattenmål hos de lagfarna ledamöterna
erhåller mindre betydelse. Fasthellre lärer det utgöra en förutsättning
för att samarbetet mellan lagfarna och tekniska ledamöter skall
giva bästa möjliga resultat, att de lagfarna ledamöterna äga viss förtrogenhet
med de i vattenmål vanligast förekommande tekniska spörsmålen. Vidare
kommer uteslutandet av kammarkollegiets representant ur vattenöverdomstolen
att medföra ökat behov av att genom kontinuitet i dess sammansättning
säkerställa att hos de lagfarna ledamöterna finnes nödig erfarenhet
och sakkunskap även beträffande de administrativa frågor som kunna
ingå i prövningen av vattenmål.

Ur protokollet:
Harriet Stangenberg

Kungl. Maj:ts proposition nr 127

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 25 februari 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråder.

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Andersson, Norup,

Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Nordenstam, Lindström, Lange.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations-, finans- och
jordbruksdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Zetterberg, lagrådets den 11 februari 1955 avgivna utlåtande över det
till lagrådet den 17 december 1954 remitterade förslaget till lag om ändring i
11 kap. vattenlagen.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande hemställer föredraganden, att
lagförslaget, med ändring av 106 a § i överensstämmelse med lagrådets yrkande
samt med några redaktionella jämkningar i 106 §, måtte jämlikt § 87
regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Fischier