Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1970 (Proposition 1970:127)

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1970

Nr 127

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen (1969: 36) om telefonavlyssning
vid förundersökning angående grovt narkotikabrott
m. m.; given Stockholms slott den 17 april 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogat förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen
(1969: 36) om telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott
m. m.

GUSTAF ADOLF

Lennart Gei jer

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att 1969 års lag om telefonavlyssning vid förundersökning
angående grovt narkotikabrott m. m. erhåller fortsatt giltighet till
utgången av j uni 19 71.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 127

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1970

Förslag

till

Lag

om fortsatt giltighet av lagen (1969: 36) om telefonavlyssning vid
förundersökning angående grovt narkotikabrott m. m.

Härigenom förordnas, att lagen (1969:36) om telefonavlyssning vid för
undersökning angående grovt narkotikabrott m. m., vilken lag gäller till ut
gången av juni 1970, skall äga fortsatt giltighet till utgången av juni 1971.

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1970

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
3 april 1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Länge, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,
Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg,
Lidbom.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om fortsatt giltighet
av lagen om telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott
m. m. och anför.

Inledning

I en proposition som bifölls av 1968 års riksdag (prop. 1968: 7, SU 37,
rskr 98, 2LU 1, rskr 81) drogs riktlinjer upp för samhällets bekämpande av
den illegala narkotikahanteringen och av det tilltagande missbruket av narkotiska
preparat.

Ytterligare åtgärder vidtogs på ett flertal områden genom lagstiftning
som antogs av 1969 års riksdag. I detta sammanhang antogs bl. a. lagen
(1969: 36) om telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott
m. m. (telefonavlyssningslagen), jfr prop. 1969: 5, 1LU 16, rskr 81.
Lagen är tidsbegränsad och gäller till utgången av juni 1970.

Rikspolisstyrelsen har i skrivelse den 6 mars 1970 till chefen för justitiedepartementet
lämnat en redogörelse för den hittillsvarande tillämpningen
av lagen och för det nuvarande läget inom den illegala narkotikahanteringen
samt till Kungl. Maj :ts prövning överlämnat frågan om förlängning
av telefonavlyssningslagen.

Efter remiss har yttranden över skrivelsen avgetts av justitiekanslern
(JK), riksåklagaren (RÅ), Svea hovrätt, Stockholms rådhusrätt, socialstyrelsen
och Sveriges advokatsamfund.

Gällande ordning

Ingrepp i telefonhemligheten får företas endast i mycket begränsad utsträckning.
Allmänna bestämmelser om telefonavlyssning finns i 27 kap.
16 § rättegångsbalken (RB). Enligt dessa bestämmelser får avhörande av

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1970

telefonsamtal medges endast när någon kan skäligen misstänkas för brott,
för vilket inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år. Sådant tillstånd
får meddelas endast av rätten på yrkande av undersökningsledaren
eller åklagaren. Som förutsättning gäller att åtgärden skall vara av synnerlig
betydelse för utredningen. Beslutet får avse samtal till och från telefonapparat,
som innehas av den misstänkte eller kan antas komma att begagnas
av honom. Tillståndet skall meddelas att gälla viss tid, högst en vecka, från
den dag då tillståndet delgavs telefonanstaltens föreståndare. Beträffande
granskning av uppteckning som gjorts när samtal avlyssnats skall vad som
föreskrivs i 27 kap. 12 § RB om undersökning och granskning av enskild
handling äga tillämpning. Hänvisningen innebär bl. a. att uppteckningen
inte får närmare undersökas av annan än rätten, undersökningsledaren eller
åklagaren. Dock får sakkunnig eller annan som anlitas för eller hörs under
utredningen granska uppteckningen efter anvisning av rätten, undersökningsledaren
eller åklagaren. Av 27 kap. 16 § RB följer slutligen att, i den
mån uppteckningen innehåller något som inte är av betydelse för utredningen,
skall den efter granskningen omedelbart förstöras.

Bestämmelser om telefonavlyssning finns även i 5 § lagen (1952:98)
med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål, vilken lag är
tillämplig endast när fråga är om vissa brott mot rikets säkerhet. Dessa bestämmelser
bygger på RB:s bestämmelser i ämnet men går avsevärt längre
än dessa.

Lagen är tidsbegränsad. Dess giltighetstid har successivt förlängts, senast
för tiden t. o. m. den 30 juni 1970. I proposition (1970: 100) har föreslagits
förlängning av lagen till utgången av juni 1972.

Telefonavlyssningslagen innebär att bestämmelserna i 27 kap. 16 § RB
äger motsvarande tillämpning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott
eller grov varusmuggling om smugglingen gällt narkotika som avses
i narkotikaförordningen (1962: 704), trots att för brottet är stadgat
lindrigare straff än fängelse i två år. Giltighetstiden för tillstånd till avlyssning
får dock bestämmas till högst en månad från den dag då tillståndet
delgavs telefonanstaltens föreståndare.

I samband med att telefonavlyssningslagen antogs, skärptes straffen för
grovt narkotikabrott och grov varusmuggling som gällt narkotika till maximum
sex och minimum ett års fängelse (prop. 1969: 13, 2LU 7, rskr 83,
SFS 1969:33 och 34).

Vid telefonavlyssningslagens tillkomst uttalade föredragande departementschefen
bl. a. följande. Telefonavlyssning utgör ett allvarligt ingrepp i
den personliga integriteten och bör därför användas ytterligt restriktivt.
Telefonavlyssning som ett medel för att skaffa bindande bevisning mot de
grövsta profitörerna inom narkotikabranschen är emellertid inte oförenlig
med denna inställning. Det är i praktiken inte fråga om någon stor grupp
av misstänkta som skulle bli föremål för telefonavlyssning. Det rör sig om

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1970

personer som misstänks för att ha gjort sig skyldiga till brott som i fråga
om samhällsfarlighet och hänsynslöshet är jämförliga med andra brott beträffande
vilka telefonavlyssning redan nu är tillåten. Den utbredning och
förgrovning av narkotikabrottsligheten som skett och som motiverar en
straff skärpning gör det också angeläget att polisen får tillgång till sådana
spaningsåtgärder att de grövsta brottslingarna kan avslöjas. Lagen bör göras
tidsbegränsad så att riksdagen inom relativt kort tid får tillfälle att pröva
dess verkningar.

Första lagutskottet anförde i sitt utlåtande att utskottet delar departementschefens
uppfattning att ett så allvarligt ingrepp i den personliga integriteten
som telefonavlyssning bör användas ytterligt restriktivt och tillgripas
endast när tungt vägande skäl föreligger och då kringgärdas med betryggande
rättssäkerhetsgarantier. Enligt utskottets mening är situationen
sådan att enskilda intressen i viss utsträckning bör få vika inför nödvändigheten
av att polisens spaningsarbete blir så effektivt som möjligt. Det
krav på stränga regler till skydd för rättssäkerheten, som måste uppställas
vid ingrepp i telefonhemligheten, kan enligt utskottet uppfyllas på ett tillfredsställande
sätt genom den föreslagna lagens uttryckliga anknytning till
27 kap. 16 § RB. Utskottet anförde vidare att en betydelsefull rättssäkerhetsgaranti
ligger däri att på grund av lagens tidsbegränsning redan kommande
års riksdag får tillfälle att pröva lagens verkningar om fråga uppkommer
om förlängning av giltighetstiden. I sådant fall synes det erforderligt att i
propositionen lämnas en redogörelse för de erfarenheter som vunnits av lagens
tillämpning, bl. a. huruvida den avsedda effekten nåtts.

Rikspolisstyrelsens framställning

Beträffande den hittillsvarande tillämpningen av lelefonavlyssningslagen
anför rikspolisstyrelsen att annan undersökningsledare än åklagare inte
har gjort framställning om telefonavlyssning. För att kunna i detalj följa
tillämpningen av lagen och bevaka att tillämpningen blir restriktiv anmäls
samtliga ärenden rörande ifrågasatt telefonavlyssning för rikspolischefen
innan föredragning sker för vederbörande åklagare. Vidare har —
sedan lagen trädde i kraft — vid praktiskt taget varje sammanträde med
de parlamentariska ledamöterna i rikspolisstyrelsen ingående redovisning
lämnats för utvecklingen av den grova narkotikabrottsligheten och tillämpningen
av lagen. Åtta sammanträden med rikspolisstyrelsen in pleno har
ägt rum sedan lagens ikraftträdande.

Totalt har domstol i 23 ärenden meddelat tillstånd till telefonavlyssning
enligt lagen. Inte i något fall har domstol lämnat åklagares framställning
om tillstånd utan bifall. I fyra ärenden avser meddelade tillstånd nu pågående
förundersökningar, medan tillstånden i övriga ärenden har upphört
att gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1970

Normalt har varje ärende omfattat endast en person. Så är fallet med
20 ärenden. Av övriga tre ärenden har två vardera omfattat två personer
och ett ärende fyra personer. Sammanlagda antalet uppgår alltså till 28
personer. Endast för fyra kvarstår avlyssningen.

Avlyssningsperioderna har varierat i längd. Den kortaste perioden har
omfattat endast en vecka. Den längsta perioden har — efter domstolens
förlängning av tillståndet — sträckt sig över fem månader. Genomsnittstiden
ligger uppskattningsvis på 1—2 månader.

I 15 av 19 avslutade ärenden (i fortsättningen kallade de 15 ärendena)
har medgiven avlyssning lett till spaningsresultat som haft helt avgörande
betydelse för utredningen och som annars inte skulle ha kunnat uppnås
ens med mycket stora och tidsödande spaningsinsatser.

I två av de övriga avslutade ärendena framkom uppgifter som visade
att illegal handel med narkotika pågick. Inför domstol hållbar bevisning ansågs
emellertid inte kunna förebringas, varför avlyssningen upphörde utan
att ärendena gick till åtal. I återstående två avslutade ärenden framkom
under avlyssningen inte något som tydde på illegal narkotikahantering,
varför även i dessa ärenden avlyssningen upphörde utan vidare åtgärd. I
annat sammanhang har det dock visat sig att misstanken i ett av sistnämnda
två ärenden var befogad. Av 19 avslutade ärenden har således endast
ett ärende inte lett till verifiering i någon form av de misstankar som i inledningsskedet
legat till grund för domstolens beslut om avlyssning.

Sammanlagt har ett 80-tal personer dömts eller på annat sätt lagförts för
grova narkotikabrott i samband med utredningarna i de 15 ärendena. Ytterligare
ett antal personer undergår rättspsykiatrisk undersökning på grund
av misstanke om sådana brott och slutligen är ett tiotal personer häktade i
sin frånvaro i dessa ärenden. De allra flesta av dessa personer torde befinna
sig utomlands.

Störa kvantiteter illegal narkotika har smugglats och/eller sålts av dem
som dömts eller häktats i de 15 ärendena. En överslagsberäkning tyder
på att till de inblandade bevisligen kan härledas mer än 200 kg cannabisharts,
tiotals kg råopium, åtskilliga tusen doser LSD samt centralstimulantia
som — omräknat i tabletter — motsvarar minst en miljon tabletter. Sistnämnda
siffra är endast en mycket försiktig uppskattning; de verkliga kvantiteterna
ligger troligen betydligt över miljonen.

I samband med de uppföljande utredningarna av de 15 ärendena har
även annan grov brottslighet uppdagats. Som exempel kan nämnas att i
ett ärende beslagtogs 60 tändkapslar, 6 kg dynamit, 1 pistol med ammunition,
falska legitimationshandlingar, 52 000 kr. i kontanter jämte värdehandlingar
och annat stöldgods till ett värde av cirka 140 000 kr. Stöldgodset
kunde härledas till inbrottskupper där gods och kontanter till ett
värde av 350 000 kr. stulits. Uppgifter, som framkommit vid telefonavlyssning
och som tytt på annan brottslighet än narkotikabrott, har dock själv -

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1970

fallet inte föranlett någon åtgärd från polisens sida. Endast sådana andra
brott, som uppdagats genom konventionella spaningsmetoder, har föranlett
ingripanden.

En rad organiserade smugglings- och försäljningsligor har avslöjats med
hjälp av telefonavlyssning. Några exempel må nämnas. En organisation —
som sysslade med smuggling och försäljning av cannabisharts, opium och
LSD — omfattade minst 29 medlemmar. Av dessa är cirka 20 dömda medan
7 är anhållna eller häktade i sin frånvaro. En annan liga — som handlade
med centralstimulantia — hade ungefär 15 medlemmar. De allra flesta av
dessa är nu dömda. En tredje organisation — även denna sysselsatt med
centralstimulantia — har hittills endast delvis kunnat lagforas. Knappt ett
15-tal personer har dömts.

Det hittills sagda visar att lagen tillämpats med synnerligen stor restriktivitet
och endast i särskilt angelägna fall där mycket starka misstankar
förelegat om illegal handel med narkotika i stor skala. Rent allmänt torde
kunna sägas att polisen under lagens hittillsvarande tillämpningstid kunnat
kartlägga och hindra den illegala narkotikahandeln på ett sätt som
tidigare inte varit möjligt.

Narkotikabeslagen och de ingripanden i övrigt som polisen gjort mot vittförgrenade
försäljningsorganisationer har påtagligt avspeglats i tillgången
på narkotika på den illegala marknaden. För närvarande torde brist råda på
vissa slag av narkotika — i synnerhet synes detta vara fallet i fråga om
centralstimulerande medel.

Emellertid måste konstateras att det fortfarande förekommer organiserad
smuggling till och distribution av narkotika i landet. Efterfrågan på
narkotika är alltjämt så stor och priserna följaktligen så höga att Sverige
fortfarande utgör en mycket attraktiv marknad för försäljning i stor skala
av illegal narkotika. Även om en rad välorganiserade smugglings- och försäljningsorganisationer
avslöjats under det gångna året, är det för polisen
känt att ytterligare sådana organisationer opererar på den svenska marknaden.
Härtill kommer — med hänsyn till de stora ekonomiska vinstintressen
som ligger i den illegala narkotikahandeln — att nya organisationer
är beredda att arbeta sig in på marknaden så snart en marknadsandel blir
ledig till följd av att en organisation avslöjats. Som exempel på beloppens
storlek kan nämnas att en enda organisation under enbart cirka sex månader
år 1969 illegalt som betalning för narkotika utförde valuta från Sverige
till Västtyskland för ett belopp som uppgick till ungefär 500 000 kr. Totalt
torde valutautflödet årligen uppgå till åtskilliga miljoner kr. Vid inköpskällan
på den europeiska kontinenten kostar fenmetralin 90 kr. per kg under
det att kilopriset i Stockholm f. n. är — lågt räknat — cirka 90 000 kr. Vid
vissa tider har kilopriset i de yttersta leden uppgått till 250 000 kr. och mer.

De organisationer eller syndikat som arbetar i Sverige — i synnerhet sådana
som sysslar med centralstimulantia av olika slag — är ytterst välorga -

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1970

niserade. I toppen på varje organisation sitter alltid en enda chef, som under
sig har ett antal sous-chefer. Dessa svarar var och en för sin del av organisationen.
Chefen har ingen personlig befattning med narkotika utan den sysslan
sköts helt av sous-cheferna. Ofta har han en rörelse av oskyldigt slag
som kamouflage för sin egentliga verksamhet. Han har alltid förbindelse
med en storleverantör av narkotika som befinner sig utomlands.

Sous-cheferna har under sig en kedja av underleverantörer som var och
en har hand om allt mindre narkotikapartier ju längre ned i kedjan de
befinner sig. Ytterst få medlemmar är narkomaniserade. Endast i de yttersta
leden torde missbruk förekomma. De olika leden i kedjan känner sällan till
någon annan i organisationen än den som befinner sig närmast över och
under dem. Chefen är så gott som alltid okänd för alla utom sous-cheferna.

Organisationerna är således mycket professionellt uppbyggda. Även deras
sätt att arbeta är professionellt. Kontroller för att upptäcka eventuell
skuggning är rutin. Täckord och olika former av kod är vanliga. Personliga
möten undviks. Brevlådor av olika slag används. Avlyssning av polisradionätet
utnyttjas.

All narkotika på den illegala marknaden i Sverige smugglas in i landet.
När det gäller centralstimulantia synes narkotika f. n. ytterst komma från
företag i Italien. Genom bulvanköp och liknande kommer substanserna sedan
i händerna på internationella smugglare som på järnväg eller annat sätt
för narkotika norrut genom Europa. Partierna kan uppgå till 40—50 kg per
gång. Någonstans på den norra delen av den europeiska kontinenten — under
det senaste året oftast i Nordtyskland — sker omlastning. Med hjälp av
maskiner fylls substanserna på kapslar. Storgrossisterna, som har kontakt
med organisationschefer i Sverige, underrättar sedan dessa om att narkotika
finns till salu, varefter beställningar kommer från Sverige. Sedan smugglas
narkotika i partier om 10 000—20 000 kapslar per gång (omräknat i tablettform
ungefär 100 000—300 000 tabletter) till Sverige där partierna tas om
hand av den beställande organisationen för försäljning på den svenska marknaden.
Härefter för kuriren tillbaka likvid för tidigare levererade partier till
grossisten.

Den svenska polisen har på olika sätt lyckats kartlägga centralstimulantians
ursprung och spridningsvägar till Sverige. Emellertid kan något effektivt
internationellt polissamarbete inte etableras för att stoppa den från utlandet
dirigerade smugglingen till Sverige, eftersom de substanser det här
rör sig om sällan klassas som narkotika utanför Skandinavien. Till följd
av skillnaderna mellan den svenska lagstiftningen och lagstiftningen i centralstimulantians
ursprungs- och transitoländer är den svenska polisen hänvisad
till att sätta in sina motåtgärder först sedan narkotika är på väg in
i landet. Om de insmugglade partierna inte kan tas genast vid ankomsten
till Sverige är risken stor för en omedelbar spridning på den illegala marknaden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1970

Vad hittills sagts har belyst den professionalisering som den illegala hanteringen
av centralstimulantia undergått under senare tid. Det måste konstateras
att vi på detta område numera har en organiserad brottslighet av
helt internationellt slag. Emellertid har även den andra stora delen av narkotikamarknaden
— den som omfattar handeln med cannabis —- förändrats
under år 1969. Förändringarna i den delen omfattar inte så mycket formerna
för handeln som mera de slag av narkotika som omsätts. Tydliga
tecken kan iakttas som tyder på en förskjutning bland cannabismissbrukarna
till betydligt farligare preparat som exempelvis LSD. Antalet beslag
av LSD har ökat påtagligt enbart under andra halvåret 1969. Det verkar
som om vissa cannabismissbrukare söker sig över till de starkare — och
betydligt farligare — upplevelser som LSD ger.

Vidare har observationer gjorts som kan peka på att heroin börjar vinna
terräng i Sverige. Tecknen är ännu så länge inte helt säkra, men det kan
misstänkas att utländska syndikat undersöker den svenska marknaden för
att se om avsättningen kan bli lönsam.

Då det gäller LSD och heroin är både ursprungsländer och smuggelvägar
mycket ofullständigt kartlagda. Troligen har något bestämt mönster ännu
inte hunnit utveckla sig.

Mot bakgrunden av det nu sagda — den välorganiserade distributionen
av centralstimulantia, skillnaderna i lagstiftning i fråga om handeln med
centralstimulantia, den begynnande övergången från cannabis till andra
hallucinogener, heroinets uppdykande och den ofullständiga kartläggningen
av spridningsvägarna för LSD och heroin —- anser rikspolisstyrelsen
att polisens aktion mot den illegala narkotikahanteringen måste fortsätta
med all kraft. Den minsta försvagning av polisens insatser — vare sig det
gäller personella eller materiella insatser — kommer ofelbart att ge till
resultat att den effektiva kontroll, som polisen f. n. ändock har över marknaden,
går förlorad.

Enligt rikspolisstyrelsens bedömning är det inte möjligt att med enbart
konventionella spaningsmetoder ens något så när behålla greppet över den
grova illegala narkotikahanteringen. Med enbart vanliga spaningsmetoder,
skulle krävas spaningsinsatser av sådan storleksordning att det måste anses
helt orealistiskt att tillföra polisen sådana resurser. Ändå skulle man inte
komma åt de ledande profitörerna.

Mot samhällets intresse av att komma till rätta med den grova narkotikabrottsligheten
måste självfallet noga vägas individens rätt till så stor integritet
som möjligt. Det sätt på vilket telefonkontroll använts under det
gångna året kan inte enligt rikspolisstyrelsens mening anses ha obehörigen
kränkt individens integritet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1970

Remissyttrandena

Samtliga remissinstanser har tillstyrkt förlängning av lagens giltighetstid.

JK anser att det av rikspolisstyrelsens redogörelse framgår att telefonavlyssning
använts med restriktivitet och urskilning samt att den haft en
brottsbekämpande effekt som inte varit möjlig att uppnå med andra medel.
Anledning saknas att ifrågasätta rikspolisstyrelsens bedömning av telefonavlyssningens
värde som spaningsmetod i kampen mot narkotikabrottsligheten.
Även om polisen genom att sätta in stora resurser förmått
etablera en viss kontroll över den illegala narkotikahanteringen förefaller
läget att vara så labilt, att en försvagning av polisens resurser inte bör
komma ifråga. Det kan inte nog framhävas, att telefonavlyssning innebär
ett så allvarligt ingrepp i den enskildes rätt, att den endast bör få förekomma
för att uppdaga allvarlig brottslighet som inte är åtkomlig med sedvanliga
spaningsmetoder. Såvitt känt har personer som inte begått brott inte
utsatts för vådor i integritetshänseende under den tid telefonavlyssningen
tillämpats. F. n. talar övervägande skäl för att lagen ges fortsatt tidsbegränsad
giltighet. JK följer tillämpningen av lagstiftningen om telefonavlyssning
med särskild uppmärksamhet.

RÅ framhåller, att lagen är så konstruerad att framställning till domstol
om tillstånd till telefonavlyssning alltid skall göras av åklagare och avse
visst ärende, där skälig misstanke finns mot bestämd person för särskilt
angivet brott. Telefonavlyssning kan alltså inte begagnas i allmänt spaningssyfte.
I de fall, då meddelat tillstånd till avlyssning lett till avslöjande
av narkotikabrott, har de uppgifter som kommit fram genom avlyssningen
inte åberopats som bevis i målet utan endast använts som hjälpmedel
för att få fram bevisning av mer konventionellt slag mot den misstänkte.
Enligt Rå:s cirkulär nr 56 bör distriktsåklagare som överväger att
begära tillstånd till telefonavlyssning rådgöra med vederbörande statsåklagare.
De i rikspolisstyrelsens skrivelse lämnade uppgifterna om antalet
hittills handlagda ärenden angående telefonavlyssning i narkotikamål
stämmer överens med av RÅ kända förhållanden. Möjligheten att använda
telefonavlysning vid förundersökning rörande grova narkotikabrott, där
andra spaningsmetoder gett negativt resultat, har visat sig vara av väsentlig
betydelse. De stränga förutsättningar som föreskrivits för tillämpningen och
den restriktivitet med vilken telefonavlyssning använts i praxis synes motsvara
berättigade anspråk på rättssäkerhet för den enskilde. RÅ tillstyrker
fortsatt giltighet av lagen.

Svea hovrätt framhåller att telefonavlyssning som spaningsmetod utgör
ett allvarligt ingrepp i den personliga integriteten och bör användas restriktivt.
När det gäller åtminstone de grövsta formerna av illegal narkotikahantering
bör emellertid enligt hovrättens mening polisens behov av

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1970

effektiva spaningsmetoder kunna ges företräde framför enskilda intressen.
Av rikspolisstyrelsens redogörelse framgår, att lagen om telefonavlyssning
lämnat värdefulla spaningsresultat och tillämpats med allt rimligt beaktande
av individens krav på integritet. Situationen på narkotikaområdet är
uppenbarligen sådan, att det framstår som synnerligen angeläget, att polisen
ges särskilda möjligheter att bekämpa den grova illegala narkotikahanteringen.
Hovrätten tillstyrker att lagen förlängs, förslagsvis till utgången
av juni 1972.

Stockholms rådhusrätt anser att införseln och spridningen av narkotika
i större partier, särskilt när det gäller centralstimulerande medel, på senare
tid utvecklat sig till en organiserad brottslighet som måste kräva betydande
insatser från polisen. Enligt rådhusrättens mening utmärks också denna
brottslighet av en förslagenhet i övrigt som kan leda till snabba förändringar
i tillvägagångssättet vid den illegala narkotikahanteringen med därav
följande ökade spaningssvårigheter för polisen. På grund av det anförda
och med hänsyn till narkotikamissbrukets förödande verkningar anser
rådhusrätten det vara av stor vikt att lagen får förlängd giltighetstid.

Till undvikande av missförstånd angående den formella handläggningen
anmärker rådhusrätten att beslut om förlängning av tillstånd till avlyssning
inte meddelats. Däremot har efter ny ansökan beviljats tillstånd till
avlyssning av telefoner för vilka redan tidigare sådant tillstånd gällt.

Även socialstyrelsen och Sveriges advokatsamfund tillstyrker fortsatt giltighet
av lagen om telefonavlyssning.

Departementschefen

Riktlinjer för att bekämpa den illegala narkotikahanteringen och narkotikamissbruket
antogs av riksdagen våren 1968. I enlighet med ett tiopunktsprogram
som fastställdes av Kungl. Maj :t i december 1968 har en omfattande
aktion bedrivits mot narkotikahanteringen och narkotikamissbruket.
Aktionen innefattar bl. a. utvidgad upplysningsverksamhet, förstärkta vårdinsatser
och en kraftansamling av polisens och tullens resurser med inriktning
på att uppdaga narkotikabrott.

Som ett särskilt medel i kampen mot narkotikamissbruket antog riksdagen
förra året telefonavlyssningslagen, som medger att telefonavlyssning
används under förundersökning när det finns skälig misstanke mot någon
för grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling som avsett narkotika.
Lagens giltighetstid begränsades till utgången av juni 1970.

Av den redogörelse som rikspolisstyrelsen nu har lämnat framgår, att domstol
har meddelat tillstånd till telefonavlyssning i 23 ärenden. Inte i något
fall har åklagares framställning lämnats utan bifall. 20 av ärendena har omfattat
en person, två ärenden har omfattat två personer och ett ärende fyra

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1970

personer. Sammanlagda antalet personer som har berörts av tillstånd till
telefonavlyssning är alltså 28. Genomsnittstiden för avlyssningen uppgår till
en å två månader. Rikspolisstyrelsen uppger att avlyssningen i 15 av 19 avslutade
ärenden har lett till spaningsresultat som har haft helt avgörande betydelse
för utredningen. I två ärenden framkom uppgifter om att illegal narkotikahandel
pågått, men på grund av bristande bevis ledde ärendena inte till
åtal. I återstående två ärenden framkom under avlyssningen inte något som
tydde på narkotikabrott. I annat sammanhang har misstanken i ett av dessa
ärenden visat sig befogad. Av 19 avslutade ärenden har sålunda endast ett
ärende inte lett till verifiering i någon form av de misstankar som legat till
grund för domstolens beslut om avlyssning. Av redogörelsen framgår vidare
att ett 80-tal personer dömts eller på annat sätt lagförts för grova narkotikabrott
i samband med utredningarna i 15 av ärendena. Ett tiotal personer
är häktade i sin frånvaro. Mer än 200 kg cannabisharts, ett tiotal kg råopium,
åtskilliga tusen doser LSD samt centralstimulantia motsvarande
minst en miljon tabletter kan bevisligen härledas till dem som dömts eller
häktats i 15 av ärendena.

När det gäller det nuvarande läget på narkotikafronten konstaterar rikspolisstyrelsen
att det torde råda brist på vissa slag av narkotika — främst
centralstimulerande medel — alt efterfrågan alltjämt är stor och priserna
höga. En rad smugglings- och försäljningsorganisationer har avslöjats
under föregående år och polisen har kännedom om ytterligare sådana organisationer
som opererar i Sverige. Verksamheten är mycket välorganiserad
och svåråtkomlig. Narkotikahandeln är en organiserad brottslighet av internationellt
slag.

Enligt rikspolisstyrelsen äger en förskjutning rum bland cannabismissbrukarna
till betydligt farligare preparat som LSD. Vissa iakttagelser tyder
även på att heroin börjar vinna insteg i Sverige. Rikspolisstyrelsen understryker
därför att polisens aktion mot narkotikabrottslighet måste fortsätta
med all kraft.

Samtliga remissinstanser har tillstyrkt en förlängning av lagens giltighetstid.
Under remissbehandlingen har allmänt framhållits att telefonavlyssning
är ett allvarligt ingrepp i den personliga integriteten men att rikspolisstyrelsens
redogörelse visar att spaningsmetoden använts restriktivt.

Enligt en av RÅ sammanställd statistisk redogörelse över domar i narkotikamål
under år 1969 framgår att antalet personer dömda enligt narkotikastrafflagen
under de fyra kvartalen 1969 var 890, 853, 612 resp. 575, eller
sammanlagt 2 930. Antalet personer dömda för grovt narkotikabrott var
under samma tidsperioder 114, 88, 86 resp. 90, eller sammanlagt 378.

För egen del har jag samma grundinställning till telefonavlyssning som
min företrädare gav uttryck åt vid telefonavlyssningslagens tillkomst. Denna
metod för brottsspaning måste även enligt min mening utnyttjas med stor
restriktivitet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1970

Vad rikspolisstyrelsen anfört sammanställt med RÅ:s uppgifter visar att
möjligheten till telefonavlyssning använts restriktivt och med urskillning.
Det sätt på vilket telefonavlyssningslagen tillämpats under det gångna året
står därför enligt min mening i överensstämmelse med de uttalanden som
gjordes vid lagens tillkomst.

Av rikspolisstyrelsens framställning framgår att rikspolischefen i detalj
följt tillämpningen av lagen i den formen att varje ärende rörande ifrågasatt
telefonavlyssning anmälts för rikspolischefen samt att de parlamentariska
ledamöterna i rikspolisstyrelsen lämnats en fortlöpande, ingående redovisning
för utvecklingen av den grova narkotikabrottsligheten och tillämpningen
av telefonavlyssningslagen. Enligt min mening är detta tillvägagångssätt
lämpligt. Det förstärker lagens garantier för att telefonavlyssning inte används
på sådant sätt att rättssäkerheten blir åsidosatt.

När det gäller det aktuella läget på narkotikamarknaden visar rikspolisstyrelsens
redogörelse att narkotikahanteringen alltmer utvecklats mot organiserad
brottslighet av internationellt slag. Som rikspolisstyrelsen har framhållit
är det inte möjligt att under sådana förhållanden med enbart konventionella
spaningsmetoder behålla kontrollen över den grova illegala narkotikahanteringen.
Effektiviteten i polisens ansträngningar att komma åt finansiärerna
och de största langarna får inte äventyras. Erfarenheterna från
det gångna året ger enligt min mening belägg för att kraftansamlingen har
gett resultat och att inte minst telefonavlyssningen bidragit till att en rad
organiserade smugglings- och försäljningsligor kunnat avslöjas. Telefonavlyssningslagens
giltighetstid bör därför förlängas. Giltighetstiden bör tills
vidare bestämmas till utgången av juni 1971.

I enlighet med det anförda har inom jusitiedepartementet upprättats förslag
till lag om fortsatt giltighet av lagen (1969: 36) om telefonavlyssning
vid förundersökning angående grovt narkotikabrott m. m. Förslaget torde få
fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.1

Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget inhämtas enligt
87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

1 Bilagan, som är likalydande med det till propositionen fogade lagförslaget, har uteslutits här.

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1970

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 15 april 1970.

Närvarande:

f. d. justitierådet Regner,

regeringsrådet Martenius,

justitierådet Bernhard,

justitierådet Hesser.

Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över justitieärenden,
hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 3 april 1970,
hade Kungl. Maj :t förordnat, att enligt 87 § regeringsformen lagrådets utlåtande
skulle inhämtas över upprättat förslag till lag om fortsatt giltighet
av lagen om telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott
m. m.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av kammaråklagaren Gösta Welander.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Ingrid Hellström

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1970

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
17 april 1970.

Närvarande:

Statsråden Andersson, Länge, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,
Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Bengtsson, Norling, Lidbom,
Carlsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över
förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen (1969: 36) om telefonavlyssning
vid förundersökning angående grovt narkotikabrott m. m.

Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat lagförslaget utan erinran,
och hemställer, under framhållande av att ärendet bör behandlas under
riksdagens vårsession, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen
att antaga förslaget.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

KUNGL. BOKTR. STHLM 1970 700246