Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 196,1 (Proposition 1963:127)

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 196,1

Nr 127

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
behörighet att utöva tandläkaryrket m. m.; given Stockholms
slott den 15 mars 1963.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om behörighet att utöva tandläkaryrket och

2) lag angående ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr
408) om behörighet att utöva läkaryrket.

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att 1951 års lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten
ersättes med en ny lag om behörighet att utöva tandläkaryrket.
I förslaget har bestämmelserna för tandläkaryrket så långt det varit
möjligt utformats i överensstämmelse med vad som gäller för läkaryrket.
Därjämte tar förslaget sikte på att från svensk sida underlätta genomförandet
av en gemensam nordisk arbetsmarknad för tandläkare.

Den föreslagna lagstiftningen avses skola träda i kraft den 1 januari
1964.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 127

Kungl. Mnj. ts proposition nr 127 år 1963

Förslag

till

Lag

om behörighet att utöva tandläkaryrket

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Behörig att utöva tandläkaryrket är

a) den som är legitimerad enligt 3 §;

b) den som enligt 9 § är förordnad att uppehålla statlig eller kommunal
tandläkartjänst; samt

c) i den utsträckning, som för varje fall särskilt angives, den som enligt
10 § innehar begränsad behörighet att utöva tandläkaryrket.

2 §•

Den som genomgått av medicinalstyrelsen för ändamålet föreskriven utbildning
må biträda behörig utövare av tandläkaryrket med utförande av
tand- och munhygienisk behandling.

3 §•

Legitimation såsom tandläkare meddelas av medicinalstyrelsen.

Den som inom riket avlagt tandläkarexamen, så ock den som utom riket
avlagt tandläkarexamen och härstädes genomgått av Konungen föreskriven
efterutbildning skall på ansökan erhålla legitimation såsom tandläkare,
om ej sådana omständigheter föreligga som enligt vad i denna lag sägs
kunna föranleda att legitimation återkallas.

Äger utomlands examinerad tandläkare framstående skicklighet och särskild
erfarenhet inom tandläkaryrket, må Konungen medgiva, att legitimation
såsom tandläkare meddelas honom utan att han genomgått efterutbildning,
som avses i andra stycket.

4 §•

Har legitimerad tandläkare genom dom, som vunnit laga kraft,

dömts till frihetsstraff eller avsatts eller suspenderats från tjänst som
tandläkare för brott, som han förövat under utövning av tandläkaryrket,

dömts till straffarbete för annat brott,

fällts till ansvar för medverkan till obehörig utövning av tandläkaryrket
eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1963

fällts till ansvar för obehörig utövning av läkaryrket, för hälsofarligt
kvacksalveri eller för brott, som avses i 10 § lagen om förbud i vissa fall
mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område, eller för medverkan
till brott som nu sagts,

äger medicinalstyrelsen återkalla hans legitimation, om han genom brottet
visat sig icke vara skickad att utöva tandläkaryrket.

5 §•

Har legitimerad tandläkare ådagalagt grov oskicklighet vid utövning av
tandläkaryrket eller eljest visat sig uppenbart olämplig såsom tandläkare
utan att det föreligger sådant fall som avses i 4 §, äger medicinalstyrelsen
återkalla hans legitimation.

Har tandläkare vunnit legitimation i Sverige på grundval av auktorisation
i annat nordiskt land och fråntages tandläkaren denna auktorisation,
skall medicinalstyrelsen återkalla legitimationen.

6 §•

Blir legitimerad tandläkare på grund av sinnessjukdom eller annan rubbning
av själsverksamheten ur stånd att nöjaktigt utöva tandläkaryrket,
skall medicinalstyrelsen ofördröjligen återkalla hans legitimation, om ej
särskilda skäl föranleda annat.

Föreligger grundad anledning till antagande att tandläkares legitimation
bör återkallas av skäl som avses i första stycket, äger medicinalstyrelsen
förordna, att han skall undergå läkarundersökning i den utsträckning som
erfordras för att hans förmåga att utöva tandläkaryrket skall kunna bedömas.

Har medicinalstyrelsen förordnat om läkarundersökning som avses i
nästföregående stycke, äger styrelsen tillika återkalla legitimationen för
tiden intill dess ärendet slutligt avgöres. Vägrar den som skall undersökas
att inställa sig till undersökning, skall polismyndighet på styrelsens begäran
lämna erforderlig handräckning.

7 §•

Legitimation för tandläkare, som Konungen förordnat till innehavare av
tandläkartjänst, må icke återkallas så länge tandläkaren innehar tjänsten;
dock må legitimationen återkallas för tid, då han på grund av ådömd suspension
icke är i tjänst, så ock för tid, då han av anledning som i 6 §
första stycket sägs icke uppehåller sin befattning.

8 §■

Har tandläkares legitimation återkallats, skall medicinalstyrelsen på hans
begäran åter meddela honom legitimation, när förhållandena medgiva det.

Kungl. Ma j. ts proposition nr 127 år 1963

9 §•

Förordnande att uppehålla tjänst, som medför behörighet att utöva tandläkaryrket,
meddelas av medicinalstyrelsen eller, efter styrelsens bemyndigande,
av annan myndighet.

10 §.

Begränsad behörighet att utöva tandläkaryrket meddelas av Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande, av medicinalstyrelsen.

11 §•

Tandläkare, som icke äger särskild skicklighet och erfarenhet inom viss
gren av tandläkaryrket, må icke för allmänheten tillkännagiva, att han är
specialist inom den grenen av tandläkaryrket eller eljest äger särskild kunnighet
däri.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, medicinalstyrelsen fastställer
villkoren för rätt att tillkännagiva specialitet enligt denna paragraf.

12 §.

Utövar någon, som ej är behörig att utöva tandläkaryrket, detta yrke mot
ersättning, dömes för obehörig utövning av tandläkaryrket till dagsböter
eller fängelse.

Detsamma skall gälla, om behörig utövare av tandläkaryrket eller i 2 §
omförmäld medhjälpare mot ersättning utövar tandläkaryrket i vidare mån
än behörigheten gäller.

Tandläkare, som bryter mot föreskriften i 11 § första stycket, dömes till
dagsböter.

13 §.

Beslut, som medicinalstyrelsen meddelat med stöd av denna lag, skall
lända till omedelbar efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.

14 §.

Utan hinder av vad som stadgas i denna lag äger läkare utöva sådan
verksamhet inom tandläkaryrket, som hans utbildning medgiver och omständigheterna
kräva.

15 §.

Konungen äger meddela närmare bestämmelser för tillämpningen av denna
lag.

Örergångabestämmelser

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964, då lagen den 18 maj 1951
(nr 233) om behörighet att utöva tandläkarkonsten skall upphöra att gälla.

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1963

Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum i den äldre lagen,
som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall i stället den bestämmelsen
gälla.

Den som vid lagens ikraftträdande är legitimerad tandläkare skall anses
som legitimerad tandläkare enligt denna lag.

Äger någon vid lagens ikraftträdande generell behörighet jämlikt 1 §
första stycket 2) i den äldre lagen, skall han anses såsom legitimerad tandläkare
enligt denna lag; och skall medicinalstyrelsen på ansökan utfärda
legitimationsbevis för honom. Detsamma skall gälla den som innehar Konungens
eller medicinalstyrelsens särskilda tillstånd att utan begränsning
utöva tandläkarkonsten och som till följd därav äger generell behörighet
enligt 1 § första stycket 4) i den äldre lagen. Den som eljest vid lagens
ikraftträdande är behörig jämlikt 1 § första stycket 4) i den äldre lagen
skall vara bibehållen And sin behörighet. Behörigheten skall härvid anses
såsom begränsad behörighet enligt den nya lagen.

Har med stöd av den äldre lagen legitimation återkallats för obestämd
tid eller för alltid, skall fråga om återvinnande av legitimationen prövas
enligt 8 § i den nya lagen. Har enligt den äldre lagen legitimation återkallats
för viss tid, skall legitimationen åter meddelas enligt vad som bestämts
vid återkallandet; och skall legitimationen därefter anses meddelad
enligt den nya lagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1963

Förslag

till

Lag

''-''i ......• • ■ ; •••.-''* • • .> •.■■ • ■

angående ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr 408)
om behörighet att utöva läkaryrket

Härigenom förordnas, att 3 och 6 §§ lagen den 30 juni 1960 om behörig

het att utöva läkaryrket skola erhålla
(Nuvarande lydelse)

Har legitimerad läkare genom
dom, som vunnit laga kraft,

dömts till frihetsstraff eller avsatts
eller suspenderats från tjänst
som läkare eller tandläkare för brott,
som han förövat under utövning av
läkaryrket eller tandläkarkonsten,
dömts till straffarbete för annat
brott eller

fällts till ansvar för medverkan
till obehörig utövning av läkaryrket
eller tandläkarkonsten eller för medverkan
till hälsofarligt kvacksalveri
eller för medverkan till brott, som
avses i 10 § lagen om förbud i vissa
fall mot verksamhet på hälso- och
sjukvårdens område,

äger medicinalstyrelsen återkalla
hans legitimation, om han genom
brottet visat sig icke vara skickad
att utöva läkaryrket.

Legitimation för läkare, som Konungen
eller medicinalstyrelsen för -

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse)

§•

Har legitimerad läkare genom
dom, som vunnit laga kraft,

dömts till frihetsstraff eller avsatts
eller suspenderats från tjänst som
läkare för brott, som han förövat
under utövning av läkaryrket,

dömts till straffarbete för annat
brott eller

fällts till ansvar för medverkan
till obehörig utövning av läkaryrket
eller för medverkan till hälsofarligt
kvacksalveri eller för medverkan till
brott, som avses i 10 § lagen om förbud
i vissa fall mot verksamhet på
hälso- och sjukvårdens område, eller
ock för obehörig utövning av
tandläkaryrket eller medverkan därtill,

äger medicinalstyrelsen återkalla
hans legitimation, om han genom
brottet visat sig icke vara skickad
att utöva läkaryrket.

§•

Legitimation för läkare, som Konungen
eller medicinalstyrelsen för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1963

(Nuvarande lydelse)
ordnat till innehavare av läkar- eller
tandläkartjänst, må icke återkallas
så länge läkaren innehar tjänsten;
dock må legitimationen återkallas
för tid, då han på grund av
ådömd suspension icke är i tjänst,
så ock för tid, då han av anledning
som i 5 § första stycket sägs icke
uppehåller sin befattning.

(Föreslagen lydelse)
ordnat till innehavare av läkart jänst,
må icke återkallas så länge läkaren
innehar tjänsten; dock må legitimationen
återkallas för tid, då han på
grund av ådömd suspension icke är
i tjänst, så ock för tid, då han av
anledning som i 5 § första stycket
sägs icke uppehåller sin befattning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964.

Kungl. Maj. ts proposition nr i Ti år 1963

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8
februari 1963.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,
Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson,
af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om ny lagstiftning
angående behörighet att utöva tandläkaryrket in. m. samt anför.

1. Inledning

Gällande lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten är utfärdad den
18 maj 1951. Lagen ansluter sig nära till den vid dess tillkomst gällande
1915 års lag om behörighet att utöva läkarkonsten. Sistnämnda lag har numera
ersatts av bl. a. lagen den 30 juni 1960 om behörighet att utöva Iäkaryrket,
vilken skiljer sig från den äldre lagstiftningen i såväl sakligt som
formellt hänseende.

Under framhållande att det är önskvärt att regleringen av tandläkaryrket
även i fortsättningen så långt det är sakligt möjligt överensstämmer med
motsvarande reglering för läkaryrket framlade medicinalstyrelsen den 20
oktober 1962 förslag till lag om behörighet att utöva tandläkaryrket.

År 1957 antog Nordiska rådet en rekommendation (nr 7) till regeringarna
om att vidtaga åtgärder för att skapa en gemensam arbetsmarknad för läkare
och tandläkare. Den svenska regeringen utsågs att vara koordinerande
och initiativtagande vid det fortsatta arbetet med rådets rekommendation.
För ändamålet tillsattes en internordisk kommitté, benämnd Nordiska kommittén
för utredning av frågan om gemensam nordisk arbetsmarknad för
läkare och tandläkare* 1, vilken den 7 maj 1962 avgav betänkande med förslag
till överenskommelse mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige om
gemensam nordisk arbetsmarknad för tandläkare (NU 1962:6). Förslaget
bygger på uppfattningen att förutsättningar föreligger för införandet av en

1 Från svensk sida har såvitt avser den gemensamma arbetsmarknaden för tandläkare deltagit
såsom ledamöter av kommittén statssekreteraren C. G. Persson, medicinalrådet O. Osvald och
byråchefen H. Rahm samt såsom experter landstingsdirektören H. O. F. Gröndal och direktören

i Sveriges tandläkarförbund I. Oldmark.

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1903

för dessa länder gemensam sådan marknad. Den kan emellertid icke förverkligas
utan ändringar i ländernas lagstiftning.

Över båda förslagen har efter remiss yttranden avgivits av följande myndigheter
och organisationer: kanslern för rikets universitet med bifogande
av yttranden från lärarkollegierna vid tandläkarhögskolorna i Stockholm
och Malmö, farmaceutiska institutet, försvarets sjukvårdsstyrelse, riksförsäkringsverket,
arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrelsens nämnd för
utländska läkare, statens utlänningskommission, statens pensionsanstalt,
överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Östergötlands län med bifogande av
yttrande från landstingets förvaltningsutskott, länsstyrelsen i Kristianstads
län med bifogande av yttranden från tandvårdsinspektören och länsläkaren,
länsstyrelsen i Västernorrlands län med bifogande av yttranden från landstingets
förvaltningsutskott och länsläkaren, länsstyrelsen i Jämtlands län,
länsstyrelsen i Norrbottens län med bifogande av yttrande från landstingets
förvaltningsutskott, kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket
(ÖHS-kommittén), utredningen om översyn av bestämmelserna i § 28
regeringsformen om svenskt medborgarskap såsom villkor för erhållande
av statstjänst, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, Sveriges
tandläkarförbund och svenska tandläkaresällskapet, apotekarsocietetens
direktion samt svenska sjukkasseförbundet.

Remissyttranden över nordiska kommitténs förslag har därjämte avgivits
av medicinalstyrelsen, länsarbetsnämnden i Norrbottens län, folktandvårdsstyrelsen
i Stockholm och tandvårdsinspektören i Norrköping.

Remissyttranden över medicinalstyrelsens förslag har ytterligare avgivits
av de medicinska fakulteterna i Uppsala, Lund och Göteborg, lärarkollegierna
vid karolinska institutet och medicinska högskolan i Umeå,
tandvårdsdirektören i Stockholm samt Sveriges läkarförbund. 2

2. Allmänna synpunkter på lagstiftningen om behörighet
att utöva tandläkaryrket

Huvuddragen av gällande bestämmelser

Lagen den 18 maj 1951 om behörighet att utöva tandläkarkonsten innehåller
ingen definition på denna »konst». Av allmänna tandläkarinstruktionen
den 18 maj 1951 (nr 234) framgår helt allmänt att utövande av tandläkarkonsten
innebär att i överensstämmelse med vetenskap och beprövad
erfarenhet meddela patient de råd och, såvitt möjligt, den behandling, som
patientens tillstånd fordrar. Förutom legitimerad läkare äger endast den,
som i särskild ordning vunnit behörighet därtill, mot ersättning utöva tandläkarkonsten.
Behörigheten, som kan vara generell eller också tillfällig eller
begränsad, kan vinnas endast av den som erhållit särskild utbildning. Del
föreligger således ett tandläkarmonopol.

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1963

Till reglerna om förvärv av behörighet ansluter sig stadganden om förlust
av behörighet på grund av straffdom eller sinnessjukdom. Vidare stadgas
straff för obehörig utövning av tandläkarkonsten.

Den som efter vederbörlig utbildning legitimerats såsom tandläkare i utlandet
kan icke med stöd härav vinna legitimation i Sverige. Härför fordras
svenskt medborgarskap och svensk tandläkarexamen. Svenska myndigheter
kan dock i särskild ordning meddela tandläkare med utländsk examen behörighet
att helt eller i begränsad omfattning här utöva tandläkarkonsten.
Tandläkare från de övriga nordiska länderna tjänstgör för närvarande i betydande
omfattning i Sverige. Det är därvid främst fråga om begränsade
förordnanden att tjänstgöra inom folktandvården.

I alla de nordiska länderna står tandvården och de inom denna verksamma
yrkesutövarna under tillsyn av statliga medicinalmyndigheter.

.Nordiska kommitténs förslag och yttrandena däröver

Kommittén

Nordiska kommittén erinrar om att ett nära samarbete mellan de nordiska
länderna sedan lång tid tillbaka pågår på hälso- och sjukvårdens område.

Vid nordiska rådets femte session i Helsingfors år 1957 antogs enhälligt
en rekommendation (nr 7) till regeringarna att vidtaga åtgärder, varigenom
i ett vart av de nordiska länderna en sådan ordning införes, som möjliggör
för tandläkare, vilka i annat nordiskt land har avlagt vederbörlig examen
för utövande av tandläkaryrket, att mot företeende av bevis om sin
behörighet i hemlandet och om erforderliga kunskaper i lagregler och andra
bestämmelser angående utövande av tandläkaryrket i det ifrågavarande landet
erhålla sådan behörighet även i detta land, samt att utreda möjligheterna
att undanröja de svårigheter av arbetsmarknadspolitisk natur, som
härvid kan möta.

Nordiska kommittén konstaterar att den medicinska arbetskraftens möjlighet
till fri rörlighet mellan de nordiska staterna är av stor betydelse inte
minst från utbildnings- och forskningssynpunkt. Kommittén har undersökt
om förutsättningar föreligger för införande av en för Danmark, Finland,
Norge och Sverige gemensam arbetsmarknad för tandläkare. Dessa undersökningar
hänför sig främst till utbildningsförhållandena i de olika länderna
och kommittén finner, såsom närmare utvecklas i det följande, att
sådana förutsättningar föreligger när det gäller utbildningen. Likaså framgår
av betänkandet att den offentliga tillsyn och kontroll, som erfordras på
detta område, är organiserad i alla de nämnda nordiska länderna.

Vidare har kommittén sökt klarlägga huruvida arbetsmarknadspolitiska
hinder möter mot att låta tandläkarna fritt verka i alla de nordiska länderna.
Härvid träder i förgrunden farhågorna för en ensidig tillströmning

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 är 1903

av tandläkare till det land eller de länder, som erbjuder de förmånligaste
anställnings- och avlöningsvillkoren. Detta skulle kunna medföra svårigheter
för de länder som i sådant hänseende har mindre gynnsamma förutsättningar
och där knappheten på tandläkare är framträdande. Särskilt
bör i detta sammanhang beaktas, att sistnämnda länder har att bära samma
höga utbildningskostnader både för dem, som stannar i landet, och för dem,
som föredrager att utöva tandläkarvrket i ett annat land, som kan erbjuda
bättre ekonomiska villkor. Ju mer intensifierat det nordiska samarbetet
blir, desto naturligare blir det emellertid enligt kommitténs mening att betrakta
även utbildningsplatserna som gemensamma för de nordiska länderna.
Kommittén hänför sig härefter till ett uttalande av nordiska rådets
medicinska kommitté av i huvudsak följande innehåll.

I de nordiska länderna är tandläkaryrket i allmänhet ett fritt yrke så
tillvida, som det övervägande antalet tandläkare bedriver privatpraktik.
Man har knappast anledning att räkna med att tandläkare, som avser att
bedriva privatpraktik, i större utsträckning kommer att slå sig ner i annat
nordiskt land än sitt hemland. Annorlunda är situationen för sådana tandläkare,
som ämnar ta anställning i offentlig tjänst, främst inom folktandvården
i Sverige och Norge. Intresset för att ta sådan anställning i annat
nordiskt land är också redan nu stort. Då det emellertid för denna grupp
alltid fordras ett anställningsbeslut från myndighet i det land, dit tandläkaren
söker sig, finns fullt tillfredsställande möjligheter att hålla överflyttning
av dessa tandläkare från ett land till ett annat under tillbörlig
kontroll. Skulle antalet tillsättningar av tjänster med tandäkare från annat
nordiskt land få en sådan omfattning i ett land att överflyttningen av
tandläkare blir ensidig och hotar att medföra svårigheter för ett annat nordiskt
land, bör situationen kunna lösas så att överenskommelse träffas
med myndigheterna i det land, som drar till sig tandläkare, att tills vidare
avstå från att ta arbetskraft från det andra landet i anspråk.

Nordiska kommittén finner att dessa synpunkter förtjänar avseende och
uttalar att alltför stora förskjutningar åt ett visst land i fråga om tandläkararbctskraft
måste förhindras. Redan nu är det emellertid enligt kommittén
mycket lätt för nordiska tandläkare att få anställning i den norska
och svenska offentliga tandvården. På grund härav och med hänsyn till övriga
omständigheter torde utbytet av tandläkare mellan länderna knappast
öka i någon större grad även om en fri arbetsmarknad införes. Om likväl
allvarligare störningar skulle uppstå inom ett lands tandvård på grund av
att fri arbetsmarknad införts bör det ankomma på det enligt överenskommelsen
den 22 maj 1954 mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige tillsatta
Nordiska arbetsmarknadsutskottet att föreslå de åtgärder som må
vara påkallade. Kommittén erinrar vidare om att det ingår i de centrala medicinalmyndigheternas
arbetsuppgifter att ingripa om störningar skulle
uppstå inom hälso- och sjukvården samt att störningar på arbetsmarkna -

12 Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1963

den kan undvikas genom att intagningen till de odontologiska högskolorna
regleras.

Förutsättningar föreligger således enligt kommittén för införande av en
för Danmark, Finland, Norge och Sverige gemensam arbetsmarknad för
tandläkare. En sådan kan emellertid inte förverkligas utan ändringar av
olika slag i ländernas lagstiftning, och den bör genomföras efter enhetliga
principer. För detta ändamål föreslår kommittén att en överenskommelse
träffas mellan de berörda länderna. Denna bör ange vilka villkor de fördragsslutande
staterna får uppställa för att en tandläkare skall vinna legitimation
i annat land än det där han ursprungligen legitimerats. För att
den fria marknaden skall förverkligas bör staterna i överenskommelsen
förbinda sig att vidtaga åtgärder för att undanröja förefintliga hinder mot en
gemensam arbetsmarknad.

Yttrandena

Förslaget att införa en gemensam nordisk arbetsmarknad för tandläkare
genom överenskommelse mellan de nordiska länderna lämnas utan erinran
eller tillstyrkes i väsentliga delar av samtliga remissinstanser.

De arbetsmarknadspolitiska frågorna uppmärksammas
av flera remissinstanser. Bedömningen av riskerna för ensidig tillströmning
av tandläkare till ett visst land varierar i yttrandena. Arbetsmarknadsstyrelsen
anför att man, med hittills föreliggande erfarenhet från andra yrkesområden
med likartade förhållanden och rörlig arbetskraft, kan räkna
med att omflyttningen av tandläkare mellan de nordiska länderna inte kommer
att få någon större omfattning. Eventuellt uppträdande störningar bör
enligt styrelsen därför kunna elimineras genom Nordiska arbetsmarknadsutskottets
försorg. Folktandvårdsstyrelsen i Stockholm bedömer riskerna
små och anser fortlöpande övervakning genom Nordiska arbetsmarknadsutskottet
jämte reglering av intagningen av studerande vid de nordiska
tandläkarhögskolorna utgöra tillräckliga garantier mot störningar. Att störningar
på arbetsmarknaden kan uppstå framhåller även överståthållarämbetct,
som emellertid tillfogar att de inte bör motverkas genom konkurrensbegränsande
föreskrifter utan genom aktiv nordisk arbetsmarknadspolitik.
Länsstyrelsen i Jämtlands län finner angeläget att utvecklingen noga
löljs och att de vägledande åtgärder vidtages som kan bli nödvändiga, och
Norrbottens läns lamlstinys förvaltningsutskott förutsätter att någon form
av ingripande kan ske på detta område.

Tandvårdsinspektören i Norrköping uttalar att eu strömning på kort sikt
helt efter konjunkturförändringarna i de berörda länderna inte är önskvärd
och att därför bör övervägas om inte en viss reglerande verksamhet, åtminstone
till en början, bör finnas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 är 1 963

Medicinalstyrelsens förslag och yttrandena däröver

Medicinalstyrelsen

Såsom inledningsvis anförts föreslår medicinalstyrelsen, att en ny lag
om behörighet att utöva tandläkaryrket anpassas efter 1960 års lag om behörighet
att utöva läkaryrket samt att hänsyn tages till nordiska kommitténs
förslag om överenskommelse om internordisk arbetsmarknad för tandläkare.
Så har i allt väsentligt skett i styrelsens lagförslag. Den föreslagna
lagen är liksom den gällande en behörighetslag och behandlar endast förvärv
och förlust av behörighet att utöva tandläkaryrket. Det förutsättes att
Kungl. Maj :t i administrativ ordning skall utfärda vissa tillämpningsföreskrifter
till lagen och att allmänna tandläkarinstruktionen i samband därmed
överses.

I medicinalstyrelsens förslag är den gamla beteckningen tandläkarkonsten
i analogi med motsvarande ändring i fråga om läkarna ändrad till tandläkaryrket.
Endast den som i föreskriven ordning vunnit behörighet skall
liksom hittills äga utöva detta yrke. Straff är enligt förslaget stadgat för
obehörig utövning.

Förslaget innehåller inte någon definition av begreppet tandläkaryrket,
och medicinalstyrelsen berör inte denna fråga i annan mån än som äger
samband med att läkare föreslås inte längre bli generellt behörig att utöva
tandläkaryrket. Sistnämnda förslag motiverar styrelsen dels med att det
sakligt sett är mindre tillfredsställande att tillerkänna läkare generell behörighet
att utöva ett yrke inom vilket han i väsentliga delar inte förvärvat
någon utbildning, dels med att förslaget underlättar nordisk likställighet.
I denna fråga anför medicinalstyrelsen vidare.

Att läkarna icke vidare bli behöriga att utöva tandläkaryrket får emellertid
uppenbarligen icke innebära, att läkare icke skulle äga utföra någon
som helst behandling som är att hänföra till detta yrke. Det finnes ett
gränsområde mellan läkaryrket och tandläkaryrket, för vilket båda slagen
av behörighet måste gälla. Sålunda bör läkare på grund av sin behörighet att
utöva läkaryrket även i fortsättningen få utföra behandling av akuta fall,
som exempelvis kräva tanduttagning eller annat kirurgiskt ingrepp. Detta
föreslås reglerat i 14 § i förslaget, vari stadgas, att läkare utan hinder av
bestämmelserna i lagen äger utöva verksamhet, som tillkommer honom. Att
närmare reglera vilken till tandläkaryrket hänförlig verksamhet som även
tillkommer läkare torde icke vara påkallat utan synes kunna överlåtas åt
praxis. Som en allmän regel torde kunna uppställas, att läkare, frånsett nödfall,
ej bör äga meddela sådan behandling, varför endast tandläkare erhållit
erforderlig utbildning, såsom till exempel konserverande eller restaurerande
behandling av skadade tänder eller ersättning av förlorade tänder.

Yttrandena

Behovet av ny lagstiftning på de av medicinalstyrelsen anförda
skälen vitsordas av samtliga remissinstanser, vilka också lämnar stv -

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1963

relsens förslag utan erinran eller, stundom med reservationer på särskilda
punkter, tillstyrker att det lägges till grund för lagstiftning. Svenska tandläkaresällskapet
och Sveriges tandläkarförbund framhåller dock att förslagets
verkliga innebörd väsentligen blir beroende av hur tillämpningsföreskrifterna
utformas.

Klara behörighetsbestämmelser som gör det lättare än hittills att beivra
obehörig utövning av tandläkaryrket efterlyses av Västernorrlands läns
landstings förvaltningsutskott, som föreslår att detta sker genom tilllämpningsföreskrifter.

Avgränsningen gentemot läkaryrket behandlas av flera
remissinstanser vilka alla tillstyrker förslaget att läkares generella behörighet
att utöva tandläkaryrket skall upphävas. Överståthållarämbetet åberopar
till stöd härför den högt drivna specialiseringen och det rent tekniska
förfarandets framträdande roll. Medicinska fakulteten i Uppsala uttalar att
verksamheten inom gränsområdet av läkaryrket och tandläkaryrket svårligen
låter sig reglera i detalj utan synes kunna överlåtas åt praxis. Karolinska
institutets lärarkollegium understryker att förslaget inte innebär förbud
för läkare att behandla vissa sjukdomar och skador också i munnen
och dess omgivningar. Samma uppfattning har Sveriges läkarförbund, som
förutsätter alt förslaget tolkas så att någon konfliktsituation eller tveksamhet
inte uppstår beträffande läkarnas behöriga verksamhet på detta
gränsområde mellan medicin och odontologi.

Någon klar definition av det gränsområde, för vilket både läkar- och
tandläkarbehörigliet gäller, finnes inte i förslaget, uttalar länsstyrelsen i
Jämtlands län, som förutskickar att viss oklarhet kommer att råda i detta
avseende men likväl anser det kunna överlåtas åt praxis att reglera vilken
till tandläkaryrket hörande verksamhet, som även tillkommer läkare. Tolkningssvårigheterna
i samband med nämnda gränsdragning understryks av
medicinska fakulteten i Lund, som inte vill överlämna denna fråga åt praxis
utan i stället förordar att en samarbetsgrupp av läkare och tandläkare anförtros
att utarbeta förslag till riktlinjer för gränsdragningen.

Upphävandet av läkares generella rätt att utöva tandläkaryrket får enligt
riksförsäkringsverkets mening inte medföra rätt eller skyldighet för
sjukkassorna att vid prövning av försäkrads rätt till läkarvårdsersättning
bedöma huruvida läkare, som vidtagit viss inom tandläkaryrket fallande
åtgärd, härigenom överskridit sin befogenhet.

Depa rtemen t schefen

En ny lagstiftning om behörighet att utöva tandläkaryrket har under de
senaste åren aktualiserats av den nya lagen om behörighet att utöva läkaryrket
och av framlagda förslag om en gemensam nordisk arbetsmarknad
för tandläkare.

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1963

Den gällande lagen om behörighet att utöva tandläkarkonsten bygger väsentligen
på 1915 års numera upphävda läkarlag. Såsom medicinalstyrelsen
anfört är det önskvärt att tandläkarlagen såvitt möjligt anpassas
till de nya bestämmelserna för läkare. Härigenom blir det framför allt möjligt
att skapa tidsenligare regler om förvärv och förlust av legitimation och
av speciell behörighet.

En gemensam nordisk arbetsmarknad grundar sig på principen om den
nordiska gemenskapen och önskvärdheten av att stärka banden mellan
de nordiska länderna. Fördelar står uppenbarligen att vinna vid en mera
planmässigt utbyggd samverkan på nu ifrågavarande område. Det större
underlag som Norden bildar ger möjlighet till ökad specialisering på särskilda
områden och till utjämning av resurser i lägen, då ett land är särskilt
ansträngt. Kommer den av nordiska kommittén rekommenderade
överenskommelsen till stånd undanröjs en del av hindren för en nordisk
arbetsmarknad. Även om jag i detta sammanhang inte har anledning att
taga slutlig ställning till kommitténs förslag, synes det mig dock angeläget
att en ny lag om tandläkares behörighet från början utformas så att den
inte hindrar strävandena att åstadkomma en gemensam nordisk arbetsmarknad
för tandläkare. Vid detta ställningstagande har jag beaktat att
enligt vad kommitténs förslag och yttrandena däröver ger vid handen möjligheter
finns att undvika sådana störningar på arbetsmarknaden, som kan
bli en följd av nordiskt utbyte av tandläkare.

På de anförda skälen anser jag att en ny lag om behörighet att utöva
tandläkaryrket bör utfärdas. Lagens huvudsyfte bör alltjämt vara att så
långt möjligt förhindra osakkunniga personers verksamhet på tandvårdens
område. Detta sker genom att lagen ger bestämmelser om förvärv och förlust
av behörighet samt stadgar straff för den som obehörigen utövar tandläkaryrket.

Medicinalstyrelsens lagförslag innehåller ingen definition av begreppet
tandläkaryrket utöver vad som följer av att verksamheten, i analogi med
läkarlagen, betecknas som yrke. En definition fanns i 1861 års ordning för
tandläkarkonstens utövning, men under förarbetena till 1951 års tandläkarlag
konstaterades att det erbjöd stora svårigheter att lämna en exakt
definition. Såsom framgår av medicinalstyrelsens förslag och såsom förordats
i flertalet yttranden bör gränsdragningen mellan läkares och tandläkares
behörighet kunna överlåtas åt praxis. Jag biträder den av styrelsen
uppställda allmänna regeln alt läkare, frånsett nödfall, inte bör få meddela
behandling för vilken endast tandläkare erhållit erforderlig utbildning. Utbildningsbestämmelserna
för tandläkare synes därför kunna tjäna till ledning
vid liehörighetsbedömningen. I tveksamma fall föreligger möjligheten
att inhämta medicinalstyrelsens yttrande. I fall där allmänhetens rätt till
ersättning för viss behandling är beroende av om denna utgör läkar- eller
tandläkarvård synes det faktiska förhållandet huruvida behandlingen läm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 dr 1963

nats av läkare eller tandläkare få bli avgörande och särskild prövning av
behörigheten inte behöva ske annat än i uppenbara fall av behörighetsöverskridanden.

I fråga om avgränsningen i övrigt av tandläkaryrket föreligger numera
en fast praxis, som väsentligen innebär att arbete i patientens mun eller på
patienten är förbjudet för lekmän. Denna praxis i förening med möjligheten
att i tveksamma fall inhämta medicinalstyrelsens yttrande anser jag
tillfyllest.

3. Förvärv av behörighet att utöva tandläkaryrket
Gällande bestämmelser

För rätt att verka som tandläkare inom svensk tandvård fordras behörighet
att utöva tandläkarkonsten. Bestämmelserna härom i 1951 års tandläkarlag
innebär att sådan behörighet tillkommer, förutom den som vunnit
svensk legitimation som läkare, följande fyra kategorier:

1) den som vunnit svensk legitimation som tandläkare,

2) den som, utan att vara legitimerad tandläkare, innehar tandläkarbefattning,
vartill han blivit utnämnd av Kungl. Maj :t,

3) den som, utan att vara legitimerad tandläkare, är förordnad av medicinalstyrelsen
att tjänstgöra såsom vikarie å tandläkartjänst inom folktandvården,
samt

4) den som av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av
medicinalstyrelsen erhållit särskilt tillstånd att inom riket utöva tandläkarkonsten.

Behörigheten att utöva tandläkarkonsten kan i vissa fall begränsas antingen
till omfattningen — nyssnämnda kategori 2) -— eller till såväl omfattning
som tid och ort — kategori 4).

Vidare äger Kungl. Maj :t förordna, att den som genomgått erforderlig
utbildning får biträda behörig utövare av tandläkarkonsten med att utföra
tand- och munhygienisk behandling.

Legitimation, som på ansökan meddelas av medicinalstyrelsen, kan enligt
behörighetslagen endast vinnas av svensk medborgare, som avlagt svensk
tandläkarexamen. Uppfyller sökanden dessa krav, skall styrelsen meddela
bevis om legitimation, om omständigheterna inte är sådana, att sökandens
legitimation skulle ha återkallats, om han varit legitimerad.

Särskilt tillstånd att med generell behörighet utöva tandläkarkonsten har
i ett antal fall beviljats utländska tandläkare, som under lång tid tjänstgjort
inom svensk folktandvård.

Begränsad behörighet har i praxis beviljats i stor omfattning. I Kungl.
brev den 4 december 1953 har nämligen medicinalstyrelsen bemyndigats att
under vissa förutsättningar meddela utländska tandläkare tillstånd att utöva
tandläkarkonsten inom folktandvården, och dylikt tillstånd har för

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1963

närvarande inemot 200 tandläkare med utländsk examen. Begränsningen
hänför sig här sålunda till verksamhetsområdet. För närvarande fordras
enligt Kungl. brev den 23 november 1962 för sådant tillstånd att den utländske
tandläkaren under minst tre år med goda vitsord uppehållit tandläkartjänst
inom folktandvården. Genom detta system, som icke innebär
behörighet att utöva privatpraktik, har utländska tandläkare beretts möjlighet
att erhålla fasta tjänster inom den offentliga tandvården. Ett annat
slag av begränsad behörighet är det som medicinalstyrelsen meddelar med
stöd av Kungl. Maj :ts beslut den 28 december 1956, nämligen rätt att under
förordnande såsom assistent eller amanuens vid tandläkarhögskola utöva
tandläkarkonsten vid högskolan.

Nordiska kommitténs förslag och yttrandena däröver

Kommittén

Av nordiska kommitténs betänkande framgår, att den utbildningstid,
som fordras för att vinna obegränsad behörighet att utöva tandläkaryrket, är
i Danmark sju år, vari ingår två års tjänstgöring som klinisk assistent hos
auktoriserad tandläkare, i Finland fem år, i Norge fyra år samt i Sverige

1 regel fem år. Inom kommittén råder enighet om att den grundläggande tandläkarutbildningen
i stort sett är likvärdig i dessa länder. För att eu tandläkare
från ett nordiskt land skall kunna tillåtas att fritt utöva sitt yrke i
annat nordiskt land, är det enligt kommittén nödvändigt att han visar sig
ha inhämtat erforderliga kunskaper angående där gällande författningar av
betydelse för tandläkares verksamhet. Härmed åsyftas närmast vad som
motsvarar det i svensk tandläkarexamen ingående ämnet social odontologi
samt reglerna om sjuk- och tandvårdsorganisationen ävensom tandläkares
rätt att förskriva och använda läkemedel. Denna efterutbildning bör enligt
kommittén vara ovillkorlig.

Ett från danskt håll framställt krav på praktisk tjänstgöring, motiverad
av att den egentliga tandläkarutbildningen inte ger tillräcklig praktisk erfarenhet,
avvisar kommittén på följande grunder.

Den planerade gemensamma odontologiska arbetsmarknaden bygger på
att den grundläggande odontologiska utbildningen är likartad. Sedan det
konstaterats, att så är fallet, torde kravet på viss tjänstgöring i det nya
landet icke motiveras ur rent odontologisk synpunkt. Tandläkaryrket utövas
på ungefär samma sätt i Danmark, Finland, Norge och Sverige. Läroböckerna
skrives många gånger gemensamt, vilket bidrager till en likartad
uppfattning och syn på tandvården i stort.

En praktisk tjänstgöring kan emellertid avse icke blott de rent odontologiska
förhållandena utan även eu acklimatisering i vad gäller förhållandet
till den sociala administrationen, till patienterna och över huvud taget
till hela det sätt — i alla dess detaljer — på vilket tandläkaren utövar sitt
yrke. Kommittén anser emellertid, att ej heller acklimatiseringsskälen motiverar
krav på praktisk tjänstgöring. Eu annan sak är, att en tids föregående
tjänstgöring — antingen i offentlig tandvård eller såsom assistent hos eu

2 — B ihan g till riksdagens protokoll 1963. 1 sand. AV 12 7

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1963

privatpraktiserande tandläkare — ur den enskilde tandläkarens synpunkt är
synnerligen värdefull. I realiteten torde frågan om den praktiska tjänstgöringen
vara av mera teoretisk art. Med hänsyn bl. a. till de stora kostnader,
som är förknippade med öppnandet av egen verksamhet, lärer knappast någon
tandläkare vara beredd att utan en tids föregående anställning där
öppna egen praktik i ett grannland. Även om kommittén sålunda ej anser
krav på praktisk tjänstgöring böra uppställas vill kommittén likväl mot
bakgrunden av det sagda såsom en rekommendation uttala, att en tids sådan
tjänstgöring bör fullgöras av de nordiska tandläkare, som avser att slå
sig ned i ett grannland.

Rätten att utöva tandläkaryrket i annat land bör enligt kommittén grundas
på den i hemlandet avlagda examen samt på där sedermera vunnen
och bibehållen obegränsad ius practicandi innefattande bland annat, att
för tandläkaren inte gäller några inskränkningar i rätten att från apotek
förskriva läkemedel. Vidare bör fordras, att han är medborgare i någon av
de fördragsslutande staterna samt genomgått av kommittén förordad tillläggsutbildning
i författningskunskap. Kommittén har med hänsyn härtill
funnit, att det är nödvändigt att kräva nationell legitimation för tandläkare,
varom här är fråga. I anslutning härtill har kommittén övervägt frågan
huruvida legitimationen skall meddelas automatiskt, när tandläkaren visar
sig uppfylla de villkor i fråga om legitimation i hemlandet och genomgången
efterutbildning i vistelselandet, som kan vara föreskrivna, eller om meddelandet
av legitimation därjämte skall göras beroende av lämplighetsprövning.
Kommittén ifrågasätter vid sitt ställningstagande starkt det berättigade
i en sådan prövning och framhåller att alltför stor makt därigenom koimne
att läggas i administrativa myndigheters hand. Det måste här hågkommas,
anför kommittén, att det är fråga om rätt till allmän praktik. Då det gäller
tillträde till tjänster, finns givetvis alltid möjligheter att anställa en prövning
av vederbörandes duglighet. I princip bör det enligt kommitténs mening
inte heller komma ifråga, att andra eller större krav ställs på grannländernas
tandläkare än på de egna. Kommittén anser med hänsyn härtill,
att registreringsmyndighetens prövning skall vara begränsad till samma
förhållanden, som prövas beträffande inhemska tandläkare. Härav följer
vidare, att legitimationen inte bör vara inskränkt till tiden.

Kommittén föreslår för realiserandet av den gemensamma nordiska arbetsmarknaden
för tandläkare, att en överenskommelse träffas mellan de
berörda regeringarna. I det förslag till överenskommelse, som kommittén utarbetat,
behandlas frågorna om vinnande av behörighet i artiklarna 1—3,
vilka har följande lydelse:

Artikel 1

Medborgare i fördragsslutande stat, som avlagt

dansk »tandlaegeeksamen» och fullgjort föreskriven assistenttjänstgöring
eller

finsk odontologie licentiatexamen eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1963

norsk »odontologisk embetseksamen» (»tannlegeeksamen») eller
svensk tandläkarexamen

och som i följd därav vunnit och fortfarande äger obegränsad legitimation
såsom tandläkare i den stat, där examen avlagts, skall äga rätt att under
de i denna överenskommelse angivna förutsättningarna vinna legitimation
såsom tandläkare i övriga fördragsslutande stater.

Samma rätt skall ock tillkomma medborgare i fördragsslutande stat, som
avlagt tandläkarexamen i icke-nordiskt land och som efter prövning vunnit
obegränsad legitimation i den nordiska stat, där han är medborgare.

Artikel 2

Såsom villkor för meddelande av legitimation enligt artikel 1 må fördragsslutande
stat kräva, att tandläkaren visar sig hava inhämtat erforderliga
kunskaper angående där gällande författningar av betydelse för
tandläkares verksamhet.

Artikel 3

Medborgare i fördragsslutande stat, som önskar utöva tandläkaryrket i annan
fördragsslutande stat, har att till den centrala medicinalmyndigheten
i sistnämnda stat ingiva bevis om att han uppfyller villkoren i artiklarna
1 och 2.

Sökande, som uppfyller nyssnämnda villkor, skall meddelas legitimation
såsom tandläkare, därest icke sådana förhållanden föreligga, att om sökanden
varit legitimerad tandläkare legitimationen kunnat återkallas.

Underrättelse om sålunda meddelad legitimation skall tillställas den centrala
medicinalmyndigheten i den eller de stater, där tandläkaren tidigare
vunnit legitimation. De centrala medicinalmyndigheterna skola lämna varandra
de ytterligare upplysningar, som i anledning av en sökt legitimation
befinnas erforderliga.

Yttrandena

Kommitténs uttalande att den grundläggande tandläkarutbildningen
i stort sett är likvärdig i Danmark, Finland, Norge och
Sverige godtages av medicinalstyrelsen, universitetskanslern och Norrbottens
läns landstings förvaltningsutskott, som med hänvisning till sin kontakt
med en hel del tandläkare från andra nordiska länder förklarar att
belägg saknas för tron att svenska tandläkares utbildning skulle vara överlägsen
andra nordiska odontologers. Svenska tandläkaresällskapet och Sveriges
tandläkarförbund har inget att erinra mot att utbildningen i respektive
stater trots föreliggande olikheter i kursplanerna av praktiska skäl betraktas
som likvärdig.

En avvikande uppfattning tillkännager lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan
i Stockholm, som anför.

Lärarkollegiet, som i förevarande sammanhang sett sin uppgift allenast
vara att granska dansk, finsk och norsk tandläkarutbildning till vinnande
av klarhet, huruvida denna utbildning i något av dessa länder är mindre
tillfredsställande anordnad än i Sverige, har härvid funnit, att kunskapsfordringarna
såväl i röntgendiagnostik som (beträffande Finland) i barn -

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1063

tandvård äro väsentligt mindre än i Sverige, och likvärdighet på dessa områden
kan därför ej för närvarande anses föreligga. Härtill kommer de särskilda
svårigheter vid bedömningen, som äro förenade med att den norska
tandläkarutbildningen är fyraårig.

Genom försorg av de nordiska tandläkarhögskolornas rektorskonvent
verkställes för närvarande en utredning om olikheterna i examenskraven
inom tandläkarutbildningen i de länder, det här är fråga om, i syfte att vinna
en utjämning av de skillnader, som äro väsentliga. Intill dess denna utredning
slutförts och klarhet vunnits om förekommande olikheters betydelse,
synas nordiska tandläkare böra medgivas utöva sitt yrke i annat nordiskt
land först efter individuell dispens.

Då väl en sådan utjämning, som kan komma att bedömas som väsentlig
i sammanhanget, kommit till stånd, synes överenskommelse mellan de fyra
berörda länderna, i huvudsak överensstämmande med det uppgjorda förslaget,
böra ingås.

I fråga om tilläggsutbildningen godtages förslaget av medicinalstyrelsens
nämnd för utländska läkare, medan däremot Norrbottens
läns landstings förvaltningsutskott vill tänka sig en något mera omfattande
sådan utbildning i form av eu obligatorisk kurs. Svenska tandläkaresällskapet
och Sveriges tandläkarförbund anser att kunskaper angående författningar
av betydelse för tandläkarverksamheten skall dokumenteras vid
särskild prövning.

I kommitténs uppfattning att praktisk tjänstgöring inte bör
krävas för legitimation instämmer medicinalstyrelsen och länsarbetsnämnden
i Norrbottens län, som, oavsett de danska bestämmelserna härom, anser
sådant krav utgöra hinder mot förverkligandet av en fri arbetsmarknad.

Praktisk tjänstgöring bör fordras anser länsstyrelsen i Jämtland län, som
anför.

Flera skäl tala för att åtminstone något års tjänstgöring lämpligen inom
statlig eller kommunal tandvård bör uppställas som krav, innan fullständig
legitimation i vistelselandet meddelas. Det kan bl. a. befaras, att den grupp
tandläkare, som söker sig till annat land, till stor del kommer att bestå
av sådana, som inte riktigt funnit sig till rätta i hemlandet. Drivkraften kan
då till väsentlig del antas ligga i en önskan att alltefter de ekonomiska konjunkturerna
söka sig till de bästa inkomstmöjligheterna. Eu viss prövotid
synes i sådana fall vara välmotiverad. Föreskrift om något års tjänstgöring
inom av det allmänna driven tandvård skulle även kunna bidraga till att i
sin mån häva bristen på tandläkare inom denna sektor av tandvården. Inte
minst den svenska folktandvården kämpar med stora svårigheter, när det
gäller att få tandläkartjänsterna besatta. Inom Jämtlands län var medelvakanstalet
under femårsperioden 1957—1961 sju, vilket inte minst för de
perifera delarna av länet medförde mycket betydande svårigheter. Den förbättring,
som inträtt det senaste året till stor del på grund av landstingets
stipendiegivning till studerande vid tandläkarhögskolorna, förefaller vara
av tillfällig art. Tendenserna pekar nu åter mot högre vakanstal. Kravet på
provtjänstgöring skulle sålunda tjäna det dubbla syftet att dels ge möjlighet
till acklimatisering, som även kunde innebära viss allmän lämplighetsprövning,
och dels tillföra den allmänna sektorn i de olika länderna
välbehövlig arbetskraft.

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1963

Liknande synpunkter har länsläkarcn i Västernorrlands län. Svenska
tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkarförbund anser att viss praktisk
tjänstgöring inom offentlig tandvård med begränsad legitimation bör
krävas innan fullständig legitimation meddelas.

En förutsättning för att nordiska medborgare med examen från
i c k e-n ordiskt land skall omfattas av förslaget är enligt medicinalstyrelsens
nämnd för utländska läkare, att enhetliga regler finns för den
särskilda prövning som här föreslås äga rum. En överenskommelse i detta
ämne måste därför träffas mellan de nordiska länderna innan dessa tandläkare
kan omfattas av reglerna för en gemensam nordisk marknad för
tandläkare.

Medicinalstyrelsens förslag och yttrandena däröver

Medicinalstyrelsen

Förslaget innebär, att behörighetsformerna begränsas till tre: legitimation,
förordnandebehörighet och begränsad behörighet. Följaktligen utgår
nu gällande bestämmelse om att behörighet tillkommer den, som utan
att vara legitimerad tandläkare innehar tandläkarbefattning, vartill han
utnämnts av Kungl. Maj :t. Detta stadgande har endast i sällsynta fall haft
praktisk betydelse, och dylika fall bör i fortsättningen kunna tillgodoses genom
legitimation med stöd av en bestämmelse om rätt för Kungl. Maj :t alt
medgiva utomlands examinerad tandläkare legitimation i vissa fall genom
dispens. Vidare upphör möjligheten för Kungl. Maj :t att meddela särskilt
tillstånd innebärande generell rätt att utöva tandläkaryrket. Förslaget bygger
nämligen liksom läkarlagen på principen att legitimation skall vara den
enda formen för generell behörighet att utöva tandläkaryrket.

Kravet på svenskt medborgarskap som villkor för legitimation har utgått
i förslaget. Medicinalstyrelsen åberopar som skäl härför vad som anfördes
till stöd för motsvarande ordning beträffande läkarna, nämligen dels
att svenskt medborgarskap inte kan sägas innebära några garantier för
vederhörandes kunnighet och skicklighet eller moraliska kvalifikationer
för yrket, dels att denna reform möjliggör en önskvärd förenkling av auktorisationssystemet
och dels att därigenom undanröjs ett av hindren för
en gemensam nordisk arbetsmarknad på detta område.

För att tandläkare med utländsk examen skall erhålla legitimation här
i riket krävs enligt förslaget att han genomgått av Kungl. Maj :t föreskriven
cfterutbildning. Om han undantagsvis äger framstående skicklighet och
särskild erfarenhet inom yrket, bör dock Kungl. Maj :t äga medgiva att han
vinner legitimation utan att genomgå eflerutbildning. Omfattningen av erforderlig
cfterutbildning får enligt förslaget anges i tillämpningsföreskrifterna.
Någon fordran på praktisk tjänstgöring som villkor för legitimation av
tandläkare med utländsk examen uppställes inte i styrelsens förslag.

22 Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1963

Legitimation som tandläkare kan enligt förslaget meddelas endast av medicinalstyrelsen,
under det att förordnande att uppehålla statlig eller kommunal
tandläkartjänst kan meddelas både av styrelsen och, efter dess bemyndigande,
av hälsovårdsstyrelse eller annan myndighet. I sistnämnda
hänseende innefattar förslaget en nyhet. Delegering bör enligt styrelsens
uppfattning förbindas med erforderliga krav beträffande kompetens m. m.
för dem, som må förordnas, t. ex. tandläkarstuderande på visst stadium
av studierna.

Begränsad behörighet att utöva tandläkaryrket meddelas enligt förslaget
av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av medicinalstyrelsen.
Detta innebär ingen ändring i vad nu gäller. Härutöver upptager
förslaget en särskild bestämmelse, enligt vilken Kungl. Maj :t äger förordna
att den som genomgått för ändamålet erforderlig utbildning må biträda behörig
utövare av tandläkaryrket med att utföra tand- och munhygienisk
behandling. I gällande lag återfinns samma bestämmelse. Med stöd av denna
har Kungl. Maj :t genom beslut den 26 maj 1961 bemyndigat medicinalstyrelsen
att — försöksvis under en tidsperiod av längst tre år — meddela
individuella tillstånd åt tandsköterskor att efter erforderlig utbildning utföra
lokal kariesförebyggande behandling av tänder med utnyttjande företrädesvis
av fluorföreningar. De skall därvid iaktta de föreskrifter, som
styrelsen kan finna erforderligt meddela, och behandlingen sker inom skoloch
ungdomstandvården efter tandläkares anvisningar.

Yttrandena

I remissyttrandena görs inga invändningar mot principen att legitimation
skall vara den enda formen för generell behörighet att utöva tandläkaryrket
eller mot förslaget att i enlighet härmed förenkla auktorisationsbestämmelserna.

Remissinstanserna uppehåller sig huvudsakligen vid frågorna om utländsk
tandläkares behörighet. Medicinalstyrelsens förslag att svenskt
medborgarskap inte vidare skall utgöra förutsättning för legitimation
möter ingen erinran. Förslaget tillstyrks av statens utlänningskommission,
som dock framhåller att anställande av utlänning i ordinarie eller
extra ordinarie tandläkarbefattning kan medföra olägenheter för planläggningen
av det totala försvaret, samt av lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan
i Stockholm och utredningen om översyn av bestämmelserna i § 28 regeringsformen
om svenskt medborgarskap såsom villkor för erhållande av
statstjänst.

I fråga om den utbildning som skall krävas för utlännings
legitimation såsom tandläkare i Sverige förutsätter lärarkollegiet vid
tandläkarhögskolan i Malmö att den tandläkarexamen han avlagt utom riket
skall vara ungefär likvärdig med svensk tandläkarexamen. Utländsk

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1063

tandläkarexamen, som inte står i nivå med denna, bör enligt lärarkollegiet
endast få tillgodoräknas vid avläggande av svensk tandläkarexamen enligt
vad som särskilt stadgas därom.

Stadsförbundet anför under hänvisning till nordiska kommitténs förslag
att för utländska tandläkares legitimation i Sverige bör krävas inte bara
att han avlagt tandläkarexamen utomlands och genomgått föreskriven efterutbildning
här utan även att han fullgjort den praktiska tjänstgöring som i
hemlandet fordras för legitimation.

Principerna för efter utbildning av tandläkare med utländsk
examen bör enligt medicinalstyrelsens nämnd för utländska läkare vara
desamma som för efterutbildningen av utländska läkare. Efterutbildningens
art och omfattning bör således bestämmas efter individuell prövning av
kvalifikationer med ledning av förebragta bevis om examen och fullgjorda
tjänstgöringar. Karolinska institutets lärarkollegium anser, att vederbörande
svenska myndigheter i varje enskilt fall bör pröva om den utländske
tandläkaren besitter erforderlig och med svensk tandläkare jämbördig yrkesskicklighet.
Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm föreslår
att inom medicinalstyrelsen inrättas en nämnd för utländska tandläkare.

Med hänsyn till nordiska kommitténs förslag anser överståthållarämbetet
att det i medicinalstyrelsens förslag uppställda kravet på efterutbildning bör
begränsas att avse författningskunskap av betydelse för tandläkares verksamhet.
Att de båda förslagen i nämnda hänseende inte står i överensstämmelse
med varandra menar även tandvårdsdirektören i Stockholm och
stadsförbundet.

Den föreslagna möjligheten för Kungl. Maj :t att dispensera från
kravet på efterutbildning möter ingen erinran. Länsstyrelsen
i Jämtlands län framhåller att det för tillämpningen blir nödvändigt med
klara föreskrifter om hur framstående skicklighet och särskild erfarenhet
skall kunna fastslås och vilken grad av skicklighet och erfarenhet som
skall krävas. Det torde enligt länsstyrelsen få ankomma på medicinalstyrelsen
att i särskild nämnd eller på annat sätt svara för att största möjliga
enhetlighet skapas vid de helt säkert många gånger svåra bedömningar
som måste ske.

Enligt lagen om behörighet att utöva läkaryrket fordras för motsvarande
dispens förutom framstående skicklighet även särskild klinisk erfarenhet,
framhåller svenska tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkarförbund.
Eftersom legitimationen både för läkare och tandläkare utgör grunden för
den rent praktiskt-kliniska yrkesutövningen, talar enligt organisationerna
goda skäl för att särskild klinisk erfarenhet stadgas även för tandläkare.

Förslaget att, såsom hittills, icke legitimerade personer skall kunna ges
förordnandebehörighet godtages av remissinstanserna. Möjligheten
för medicinalstyrelsen att till annan myndighet delegera rätten att
meddela sådant förordnande hälsas med tillfredsställelse av tandvurdsdirek -

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1963

tören i Stockholm och länsstyrelsen i Jämtlands län, vilken tillägger att
medicinalstyrelsen måste fastställa vilka kompetenskrav som skall gälla för
dem som må förordnas. Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott
framhåller vikten av att landsting får tillfälle att yttra sig i de fall förordnanderätt
föreslås bli delegerad till annat organ än hälsovårdsstyrelse.

Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm utgår från att sådant
förordnande, som medför behörighet att utöva tandläkaryrket, skall få meddelas
även av myndighet (lärarkollegium, kollegienämnd) vid tandläkarhögskola,
dels då tandläkarstuderande på senare stadium av studierna under
viss tid önskar uppehålla eljest vakant assistent- eller amanuenstjänst, dels
då utländsk odontolog, som för viss tid vistas för vidareutbildning vid högskolan,
behöver utföra patientbehandling och av högskolemyndigheten bedömes
kapabel härtill.

Mot medicinalstyrelsens delegationsrätt hyser svenska tandläkaresällskapct
och Sveriges landläkarförbund starka betänkligheter och anför.

Utbildningsförhållandena i andra länder varierar ---— fortfarande

så starkt, att det många gånger är svårt att bedöma det sakliga värdet av eu
utländsk sökandes meriter. Förutom tandläkarhögskolorna torde för närvarande
endast medicinalstyrelsen besitta den kännedom om studieförhållandena
utomlands, som krävs för en reell bedömning. Därtill kommer att
den enskilde huvudmannen i valet mellan att ha en tjänst obesatt eller
besatt med en okvalificerad befattningshavare ställs inför ett svårt avgörande,
där kraven på befattningshavarens kompetens lätt kommer i andra
hand. —- — — Ur patientvårdande synpunkt är ett avkall på kvalitetskraven
högst olyckligt, och organisationerna kan därför icke tillstyrka, att
förordnanderätten skall kunna delegeras till mindre sakkunnig instans än
medicinalstyrelsen.

Utförande av tand- och munhygienis k behandling innebär
enligt universitetskanslern utövning av tandläkaryrket och behörigheten
kan därför regleras enligt den bestämmelse, som gäller begränsad behörighet.
Samma uppfattning har karolinska institutets lärarkollegium och
lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm. I sistnämnda yttrande
anförs härom.

Det ligger i sakens natur, att den biträdande medicinalpersonalen, i detta
fall examinerade och behöriga tandsköterskor, skall såsom assistans åt
tandläkaren (tandvårdsinspektören m. fl.) kunna få utföra vad den blir
anvisad av sin chef under dennes ledning och ansvar. Enligt lärarkollegiets
åsikt är eu i lag given särskild föreskrift icke nödvändig för att exempelvis
åstadkomma, att en tandsköterska med erforderlig utbildning och med iakttagande
av utfärdade anvisningar under ansvarig ledning får med utnyttjande
företrädesvis av fluorföreningar utföra lokal kariesförebyggande
behandling av tänder inom skol- och ungdomstandvården. Införes en utbildning
av tandhygienister och introduceras därmed en sådan yrkeskår på
arbetsmarknaden, synas dess arbetsuppgifter böra närmare beskrivas och
begränsas, på samma sätt som behörigheten för vissa sjuksköterskor, i
särskilda föreskrifter av Kungl. Maj :t eller medicinalstyrelsen och sålunda
icke i behörighetslagen för tandläkare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1963

Departementschefen

De av medicinalstyrelsen föreslagna formerna för behörighet
att utöva tandläkaryrket överensstämmer med behörighetsgrunderna för
läkaryrket. Remissinstanserna har på denna punkt inte gjort någon erinran
mot förslaget och jag kan för egen del tillstyrka det. Innebörden av
det sålunda förenklade auktorisationsförfarandet är att legitimation blir
den enda formen för generell behörighet och omfattar förutom svenskar
med svensk tandläkarexamen såväl utlänningar med svensk tandläkarexamen
som personer — svenskar eller utlänningar — med utländsk tandläkarexamen.
Legitimationen ersätter för de båda sistnämnda kategorierna
det nuvarande systemet med Kungl. Maj :ts eller medicinalstyrelsens tillstånd
att i obegränsad utsträckning utöva tandläkarkonsten och utnämning
av Kungl. Maj :t till tandläkarbefattning.

Beträffande förutsättningarna för legitimation innebär
den föreslagna ordningen att kravet på svenskt medborgarskap måste
slopas. Medicinalstyrelsen föreslår också att så sker, och på de skäl styrelsen
redovisar biträder jag delta förslag.

Avgörande för frågan om legitimation skall beviljas blir sålunda endast
sökandens förutsättningar i fråga om utbildning och färdighet inom tandläkaryrket.

Att svensk tandläkarexamen bör vara tillräcklig för legitimation råder
inga delade meningar om. Anledning saknas därför att i detta hänseende
överväga någon ändring i vad som gäller för närvarande.

Vad beträffar personer som avlagt utländsk tandläkarexamen instämmer
remissinstanserna i medicinalstyrelsens uppfattning att efterutbildning
krävs. Angående arten och omfattningen av denna efterutbildning yppas
däremot skilda meningar. Såsom uttalats från något håll kan utländska
tandläkarexamina i vissa fall antagas inte vara likvärdiga med svensk examen.
Jag anser att den kunskapsnivå, som krävs för svensk landläkarexamen,
i stort sett måste vara normerande för vad som skall krävas av de i
vårt land praktiserande tandläkarna, oavsett var de examinerats. Detta
medför, att den efterutbildning som tandläkare med utländsk examen
måste undergå i Sverige, får anpassas efter olika utländska examinas kvalitet.
Härav följer att lagens bestämmelse om efterutbildning ingalunda
kan begränsas till att avse enbart författningskunskap för tandläkare. Såsom
skett beträffande läkarna blir det nödvändigt att sammanföra de utländska
tandläkarexamina i skilda grupper med olika efterutbildningskrav.
Av de framlagda förslagen och yttrandena däröver anser jag dock
kunna konstateras, att den grundläggande tandläkarutbildningen i de nordiska
länderna utom Island är så likartad att den teoretiska efterutbildningcn
för tandläkare med sådan utbildning i huvudsak kan begränsas
till att avse författningar av betydelse för tandläkares verksamhet i Sverige.

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1963

Beträffande frågan om praktisk tjänstgöring såsom villkor för legitimation
framkommer olika uppfattningar i förslagen och remissyttrandena.
Nordiska kommittén uppställer inte krav på praktisk tjänstgöring men
föreslår inte heller att enbart examen i hemlandet skall vara tillfyllest utan
anser att därjämte skall fordras vunnen obegränsad legitimation i hemlandet.
Eftersom för dansk tandläkares obegränsade behörighet fordras två
års assistenttjänstgöring, innebär detta att praktisk tjänstgöring fordras
endast av tandläkare med dansk examen, trots att studietiden för denna
är lika lång som för finsk och svensk examen och längre än för norsk. Å
andra sidan uttalar kommittén den rekommendationen att en tids praktisk
tjänstgöring bör fullgöras av de nordiska tandläkare, som avser att slå sig
ned i ett grannland. Medicinalstyrelsen, som i sitt förslag inte närmare berör
denna fråga, uttalar i sitt utlåtande över nordiska kommitténs förslag,
att praktisk tjänstgöring inte bör krävas för legitimation. I andra remissyttranden
förordas praktisk tjänstgöring, varvid som skäl åberopas dels
önskemålet att tandläkaren i fråga får mer utbildning och tillfälle att acklimatisera
sig, dels intresset att tillgodose folktandvårdens behov av tandläkare.

Det skiftande innehållet i olika utländska tandläkarexamina och de växlande
utländska villkoren för obegränsad legitimation medför att inte heller
frågan om praktisk tjänstgöring skall fordras kan besvaras så generellt
att föreskrift härom kan införas i lag. Huvudprincipen bör självfallet
vara att legitimation inte beviljas annan än den som nått den kunskapsnivå,
som svensk tandläkarexamen representerar. Härför kan i vissa fall behövas
praktisk tjänstgöring såsom ett led i den kompletterande utbildningen. Kravet
på likvärdighet med svensk tandläkarexamen torde i huvudsak uppfyllas
av dem som avlagt tandläkarexamen i Danmark, Finland och Norge. När
det gäller danska tandläkare blir frågan om praktisk tjänstgöring skall
fordras för svensk legitimation avhängig av den överenskommelse som kan
komma att träffas mellan de båda länderna rörande gemensam arbetsmarknad
för tandläkare. I fråga om dem som avlagt tandläkarexamen i våra
nordiska grannländer skulle alltså för legitimation i Sverige inte krävas praktisk
tjänstgöring, försåvitt sådan inte fordras med hänsyn till internordiska
överenskommelser. Tandläkare med annan utländsk examen bör i allmänhet
genomgå den kompletterande tandläkarutbildning och fullgöra den
tandläkartjänstgöring som i varje särskilt fall finnes erforderlig med hänsyn
till hans examen samt utbildning och tjänstgöring i övrigt. Riktlinjerna
för all efterutbildning — vari således kan ingå praktisk tjänstgöring — bör
vara att tandläkarens kunnighet och skicklighet bringas att motsvara vad
den svenska utbildningen för tandläkare syftar till.

En närmare reglering av efterutbildningskraven för olika grupper tandläkare
med utländsk examen torde, såsom skett beträffande läkarna, höra
äga rum i administrativ ordning. På en särskild, till medicinalstyrelsen

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1063

knuten prövningsnämnd för utländska tandläkare bör i avbidan på resultatet
av den pågående översynen av medicinalstyrelsens organisation lämpligen
ankomma, förutom tillämpningen av fastställda generella utbildningsbestämmelser,
att ge de kompletterande föreskrifter rörande efterutbildning,
som kan befinnas erforderliga i de individuella fallen.

Genom den sålunda skisserade ordningen kan tillgodoses det i vissa yttranden
framförda önskemålet om särskild eller individuell prövning av
de utländska tandläkarnas kunskaper. Inom ramen för efterutbildningen
blir det nämligen möjligt att genom tentamina eller på annat lämpligt sätt
kontrollera att vederbörande tillgodogjort sig de för hans grupp stadgade
kunskapsfordringarna och praktiska erfarenheterna.

Såsom medicinalstyrelsen föreslagit och såsom gäller för läkare bör Kungl.
Maj :t ha möjlighet att dispensera från kravet på efterutbildning. Dispensmöjligheten
bör emellertid vara inskränkt till sådana fall, då vederbörande
besitter framstående skicklighet och särskild erfarenhet såsom tandläkare.
Att på förhand fastställa grunderna för bedömningen av dessa sannolikt
sällsynta fall torde inte vara erforderligt.

Legitimation bör kunna vägras, om sådana omständigheter föreligger som
bör föranleda att legitimation återkallas. Någon annan prövning av legitimationssökandes
allmänna lämplighet anser jag inte erforderlig. Svenska
medborgare och utlänningar bör i detta avseende behandlas på samma sätt
och någon särskild lämplighetsprövning av den som söker svensk legitimation
på grund av tandläkarutbildning i annat nordiskt land bör alltså inte
ske.

Liksom hittills bör möjlighet föreligga att förordna därtill skickade
personer utan legitimation att utöva tandläkaryrket
i statlig eller kommunal tandläkartjänst. Det gäller här studerande, som
ännu inte avslutat sin utbildning men kommit så långt i denna att deras
tjänster kan tagas i anspråk för vikariat eller tillfälliga uppgifter inom tandvården,
samt personer med utländsk examen som ännu inte erhållit svensk
legitimation eller som mera tillfälligt tjänstgör här i landet. Kompetensvillkoren
för dessa förordnanden bör framgå av de bestämmelser, som gäller
för de olika tjänsterna och för vikariat på dessa.

Förordnande som här avses bör liksom hittills kunna meddelas av medicinalstyrelsen.
Angående den föreslagna möjligheten för styrelsen att
delegera rätten att meddela förordnande råder delade meningar. Tandläkarorganisationerna
avstyrker under motivering att endast medicinalstyrelsen
är kompetent att bedöma kvalifikationerna hos personer med utländsk tandläkarutbildning.
Enligt min mening är delegationsmöjligheten önskvärd.
Att delegering skall kunna ske till vederbörande myndighet vid tandiäkarhögskola
att meddela förordnanden på tjänster inom läroanstalten anser jag
uppenbart. Om, såsom medicinalstyrelsen förutsätter och länsstyrelsen i
Jämtlands län anser nödvändigt, delegeringen förbindes med uppgift bo -

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1963

träffande de kompetenskrav, som måste hävdas, synes hinder inte heller
böra möta mot delegering till hälsovårdsstyrelse och motsvarande kommunala
myndigheter. Jag tillstyrker alltså medicinalstyrelsens förslag i denna
del.

Vad slutligen gäller begränsad behörighet att utöva tandlä
k a r y r k e t innebär medicinalstyrelsens förslag att sådan skall kunna
meddelas av Kungl. Maj :t eller medicinalstyrelsen i den utsträckning, som
anges för varje särskilt fall. Förslaget utgör ingen ändring av vad som hittills
gällt och jag anser att denna behörighetsform alltjämt bör finnas. Behörigheten
kan begränsas till omfattning, tid och rum.

I detta sammanhang har några remissinstanser ansett att inom ramen
för befogenheten att meddela begränsad behörighet även kan rymmas förordnande
för tandsköterskor att biträda med tand- och munhygienisk behandling,
varför någon särskild lagbestämmelse för detta ändamål inte
skulle erfordras. Uppenbart är att denna behandling — som utgör arbete
i patientens mun och på patienten — är att anse såsom utövning av tandläkaryrket.
En behörighetsbestämmelse är således erforderlig för att inte
obehörig yrkesutövning här skall anses föreligga. Behörigheten bör i motsats
till annan begränsad behörighet inte vara beroende av individuella förordnanden
utan anknytas till godkänd genomgång av viss utbildning. Det
synes lämpligen kunna överlämnas åt medicinalstyrelsen att bestämma om
denna utbildning. Med hänsyn härtill bör behörigheten liksom hittills regleras
i eu särskild lagbestämmelse.

4. Tandläkares specialistbehörighet
Rådande ordning

Några av staten utfärdade eller godkända regler för tandläkares specialistutbildning
eller rätt att annonsera specialitet finns inte. I kungörelsen
den 26 maj 1961 angående statsbidrag till folktandvården stadgas att polikliniker
för tandreglering (bettortopedi) eller annan odontologisk specialvård
må inrättas inom folktandvården. Kompetensbestämmelserna i samma
kungörelse för övertandläkare vid centraltandpoliklinik fordrar förutom
behörighet att utöva tandläkarkonsten även särskild utbildning i tandkirurgi
och käkprotetik med käkskadebehandling. I övrigt förekommer i de
författningar som angår tandvård och kostnader därför inte några särskilda
bestämmelser om specialistvård. Emellertid har Sveriges tandläkarförbund
för sina medlemmar fastställt bestämmelser angående odontologisk specialitet.
De bestämmelser som sålunda f. n. gäller är antagna den 2 december
1961 och innehåller i huvudsak följande.

Medlem av förbundet som önskar tillkännage specialitet skall göra ansökan
därom hos förbundsstyrelsen, som beslutar om tillstånd skall medges.
Sådan ansökan skall vara åtföljd av bestyrkt meritförteckning, vari samt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1963 29

liga tjänstgöringar och förordnanden skall upptagas i kronologisk ordning,
samt av tjänstgöringsbetyg och andra handlingar som sökanden önskar
åberopa.

Rätt att tillkännage specialitet kan sökas inom fyra ämnesområden, nämligen
odontologisk ortopedi (tandreglering), pedodonti (barnaålderns tandsjukdomar),
tandkirurgi och endodonti. All meritering skall fullgöras efter
erhållen legitimation och omfatta minst tre års verksamhet inom allmäntandvård,
minst tre, beträffande tandkirurgi fyra, års specialutbildning vid
specialistinstitution eller hos erkänd specialist samt minst två års specialtjänstgöring
i form av självständigt utfört praktiskt arbete inom specialområdet.
Specialutbildningen kan till viss del ersättas av vetenskapligt författarskap
inom ämnesområdet. Ordinarie professor eller laborator vid
svensk tandläkarhögskola må utan företeende av särskilda merithandlingar
beviljas rätt att tillkännage specialitet i den del av tandläkarkonsten, som
är hans undervisningsområde under förutsättning att detta ämnesområde
av förbundsstyrelsen godkänts som odontologisk specialitet.

Tillkännagivande kan ske antingen så att specialiteten anges eller så att
praktiken kungöres såsom begränsad till specialområdet. För tillkännagivandet
gäller mindre restriktiva bestämmelser för ämnena tandreglering
och barnaålderns tandsjukdomar än för de båda andra ämnena. De förstnämnda
må tillkännages i telefonkatalog, i av lokal tandläkarförening utgiven
medlemsförteckning samt under särskild rubrik i den av Svenska
tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkarförbund gemensamt utgivna
förteckningen över svenska tandläkare; därjämte får tillkännagivandet ske
på praktikdörr och brevpapper. Ämnesområdena tandkirurgi och endodonti
får tillkännages endast i den gemensamma tandläkarförteckningen.

Någon författningsmässig reglering av specialistbehörigheten har inte heller
skett i Danmark, Finland eller Norge. Liksom i Sverige har dock en
reglering därav kommit till stånd genom tandläkarorganisationernas försorg
efter i stort sett samma linjer som i Sverige.

Medicinalstyrelsens förslag och yttrandena däröver
Medicinalstyrelsen

Styrelsen föreslår att tandläkares rätt att för allmänheten tillkännage
sig såsom specialist skall regleras i behörighetslagen. Som skäl härför anför
styrelsen endast att samma ordning bör gälla för tandläkare som för läkare.
Den föreslagna bestämmelsen har också samma lydelse som motsvarande
stadgande i läkarlagen och innehåller, att tandläkare, som inte äger
särskild skicklighet och erfarenhet inom viss gren av tandläkaryrket, inte
må för allmänheten tillkännage att han är specialist inom den grenen av
tandläkaryrket eller eljest äger särskild kunnighet däri.

För prövning av tandläkares specialistkompetens bör enligt förslaget gälla
i huvudsak samma ordning som för läkare. Detta innebär att Kungl. Maj :t i
tillämpningsföreskrifter bör fastställa villkoren för tandläkares rätt alt tillkännage
specialitet, att medicinalstyrelsen bör erhålla uppdrag att utfärda
bevis om specialistkompetens för tandläkare som uppfyller nämnda villkor

30 Kungi. Maj.ts proposition nr 127 år 1903

samt att styrelsens beslutanderätt i dessa ärenden bör utövas av en särskild
nämnd för specialistbehörighet.

Yttrandeno

I remissyttrandena görs ingen erinran mot förslaget att tandläkarnas specialistbehörighet
regleras i lag.

Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm betonar vikten av att
odontologisk expertis får medverka vid utformningen och tillämpningen av
specialistbehörighetsbestämmelserna. Kollegiet anför sålunda härom.

Frågan om tandläkarens, liksom läkarens, rätt att för allmänheten tillkännagiva,
att han är specialist inom visst ämnesområde må vara ett i första
hand fackligt spörsmål och intresse, men angivandet av vad som inom tandläkarverksamheten
bör vara att anse såsom en avgränsad specialitet måste
utan tvivel huvudsakligen bygga på vetenskapliga och utbildningsmässiga
erfarenheter och rön inom odontologin och vara underkastade offentlighetens
kontroll. Lärarkollegiet finner det därför synnerligen angeläget, att
representanter för de odontologiska läroanstalterna beredas möjlighet att
redan på det förberedande stadiet samråda med medicinalstyrelsen, när det
gäller att utforma särskilt de tillämpningsföreskrifter som måste komplettera
lagbestämmelsen och som i själva verket komma att lämna de närmare
föreskrifterna om formen, förutsättningarna och områdena för specialistbehörigheten.
Det är vidare lärarkollegiets åsikt, att den särskilda
nämnd inom medicinalstyrelsen som bör få beslutanderätten om hand i
fråga om ärenden rörande specialisttillhörigheten, i all synnerhet på initialstadiet,
bör tillförsäkras erforderlig odontologisk expertis. Detta kan åstadkommas
exempelvis genom anlitande av medlem av vetenskapligt råd som
representant för odontologiskt ämne, genom samarbete med tandläkarhögskolorna
och genom adjunktion av den expert Svenska Tandläkare-Sällskapet
i varje särskilt fall utser.

Svenska tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkarförbund kan i och
för sig inte anse det av nöden att rätten att fastställa villkoren för specialistbehörighet
överflyttas från förbundet till annan instans, men vill med
hänsyn till att motsvarande gäller för läkare inte motsätta sig förslaget
under förutsättningar som redovisas på följande sätt.

Sålunda bör obetingat kraven på kompetens för erhållande av specialitet
sättas minst lika högt som enligt förbundets nuvarande bestämmelser. Vidare
förutsättes, att en nämnd för specialistbehörighet tillskapas, analog
med motsvarande nämnd för läkares specialistbehörighet, med uppgift dels
att pröva tandläkares specialistkompetens, dels att framlägga förslag till
kompetenskrav för nya specialiteter. I nämnden bör finnas representation
för dels fackorganisationen, Sveriges tandläkarförbund, dels odontologisk vetenskap.
I instruktionen för nämnden bör föreskrivas att Sveriges tandläkarförbund
skall beredas tillfälle att yttra sig över varje ansökan om specialistbehörighet.

Att tandläkarorganisationerna ges största möjliga inflytande i nämnden
finner länsstyrelsen i Jämtlands län rimligt, och medicinska fakulteten i
Uppsala anser angeläget att Sveriges läkarförbund där blir representerat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1963

Departementschefen

Som skäl för att tandläkares rätt att beteckna sig som specialist bör regleras
i lag anför medicinalstyrelsen att motsvarande ordning gäller för läkare.
Orsakerna till att dessas specialistbehörighet blivit föremål för lagstiftning
är flera. Sålunda ansågs det från ren ordningssynpunkt som ett
angeläget intresse att specialistbeteckningen motsvarades av en verklig
sakkunskap, och detta intresse ansågs kunna tillgodoses endast genom att
den som inte förvärvat de erforderliga kvalifikationerna hindrades från att
annonsera sig som specialist. Detta skäl anser jag vara tillämpligt även på
tandvårdens område. Patienterna har uppenbarligen ett intresse av att verkligen
erhålla sakkunnig behandling när de direkt vänder sig till tandläkare,
som betecknar sig som sakkunnig på visst område. Eftersom allmänhetens
förmåga att bedöma behovet av specialistvård enligt sakens natur är väsentligt
ringare på tandvårdens än på läkarvårdens område, ligger dock det
främsta intresset för allmänheten däri att tandläkarna inbördes kan remittera
fall till kolleger, vilkas specialistkompetens är auktoritativt fastslagen.

I fråga om läkarna ansågs vidare behovet av lagreglerad specialistbehörighet
framträdande vid bestämmande av taxor för läkarvård och i samband
med föreskrifter om ersättning — på grund av försäkring eller såsom anställningsförmån
— till den som anlitat specialistvård. Detta skäl gör sig f. n.
inte med samma styrka gällande inom tandvården. I detta sammanhang må
emellertid erinras om att 1961 års sjukförsäkringsutredning enligt sina direktiv
har att undersöka möjligheterna att låta den allmänna försäkringen
omfatta även ersättning för tandvård i större utsträckning än som nu är
fallet.

Av vad sålunda anförts och av det förhållandet att tandläkarnas fackliga
organisation, Sveriges tandläkarförbund, antagit och tillämpar bestämmelser
om specialistbehörighet framgår enligt min mening att behov föreligger
av en reglering på detta område. Den ordning som kommit till stånd
genom tandläkarförbundets bestämmelser tillgodoser i väsentlig utsträckning
behovet av en reglering av specialistfrågorna och den har inte, såvitt
känt, blivit föremål för anmärkningar. Jag kan emellertid för min del inte
biträda uppfattningen att specialistfrågan är ett i första hand fackligt ämne
utan anser tvärtom liksom i fråga om läkarna principiellt oriktigt att tillgodoseendet
av ett för det allmänna så betydelsefullt intresse som specialiteter
och specialistkompetens omhänderhaves av en enskild, facklig organisation,
till vilken inte alla tandläkare är anknutna. Det allmänna har här
vidare intressen som sammanhänger med att staten svarar för tandläkarutbildningen.
Även för den enskilde tandläkaren, som kvalificerat sig särskilt
inom viss gren av odontologin, synes det vara angeläget att hans rätt

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1963

att annonsera sig som specialist prövas av en myndighet som är underkastad
offentlighetens kontroll.

Jag finner därför att frågorna om olika specialiteter samt specialistkompetens
och därmed sammanhängande rätt för tandläkare att annonsera sig
som specialist bör regleras av det allmänna i samband med den nu aktuella
nya behörighetslagen. Någon erinran häremot har inte heller gjorts vid
remissbehandlingen. Bestämmelserna bör såsom medicinalstyrelsen föreslagit
utformas i överensstämmelse med vad som gäller för läkarna. Detta
innebär i huvudsak, att lagen bör förbjuda tandläkare att för allmänheten
tillkännage att han är specialist inom viss gren av tandläkaryrket eller
eljest äger särskild kunnighet däri, med mindre han — på sätt som Kungl.
Maj :t närmare föreskriver — förvärvat särskild skicklighet och erfarenhet
på området. I tillämpningsföreskrifterna bör bestämmas kompetenskraven
för olika angivna specialiteter. Då särskilda skäl föranleder det, bör specialistkompetens
kunna meddelas tandläkare, som inte uppfyller de stadgade
kompetenskraven men äger likvärdiga kvalifikationer. Ärenden om specialistbehörighet
bör inom medicinalstyrelsen handläggas av en särskild
nämnd med organisation och arbetssätt efter grunder motsvarande dem som
gäller styrelsens nämnd för läkares specialistbehörighet.

5. Specialmotivering till författningsförslagen

I enlighet med det anförda har på grundval av medicinalstyrelsens förslag
och med beaktande av nordiska kommitténs förslag till överenskommelse
om gemensam nordisk arbetsmarknad för tandläkare inom inrikesdepartementet
utarbetats förslag till lag om behörighet att utöva tandläkaryrket
samt lag angående ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen den 30 juni
1960 (nr 408) om behörighet att utöva läkaryrket. Jag övergår nu till att
behandla de särskilda bestämmelserna i departementsförslagen, vilka såsom
bilaga torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende.

Förslaget till lag om behörighet att utöva tandläkaryrket
Lagens rubrik

Den verksamhet, som enligt vad jag i det föregående anfört bör få utövas
endast av därtill utbildade och i särskild ordning behörigförklarade tandläkare,
bör betecknas som tandläkaryrket. Då som jag tidigare nämnt lagen
främst handlar om behörighet, bör lagen betecknas lag om behörighet att
utöva tandläkaryrket.

1 §•

I denna paragraf redovisas de olika former, i vilka behörigheten att utöva
tandläkaryrket kan meddelas, nämligen såsom legitimation, förordnande -

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1963

behörighet och begränsad behörighet. Närmare bestämmelser om legitimation
återfinnes i 3 §, om förordnandebehörighet i 9 § och om begränsad behörighet
i 10 §. Härom hänvisas till den allmänna motiveringen.

Såsom jag närmare utvecklat i det föregående anser jag det inte möjligt
och inte heller erforderligt att utforma och i lagen intaga någon definition
av vad som skall anses utgöra utövning av tandläkaryrket. Ledning kan här
hämtas från bestämmelserna om odontologisk undervisning vid tandläkarhögskolorna,
allmänna tandläkarinstruktionen och andra föreskrifter på
tandvårdens område samt från den praxis som numera utbildat sig och vari
lagen inte medför någon ändring.

2 §■

Paragrafen, vars innehåll behandlats i den allmänna motiveringen, skiljer
sig såtillvida från motsvarande paragraf i gällande lag att något särskilt
förordnande inte längre skall erfordras för att behörighet skall kunna vinnas
att utföra tand- och munhygienisk behandling samt att det överlämnats
åt medicinalstyrelsen att bestämma den härför erforderliga utbildningen.

3 §•

Paragrafen motsvarar 3 § i 1951 års lag, från vilken den emellertid skiljer
sig bl. a. däri att den medger legitimation av tandläkare i väsentligt större
utsträckning än som nu är fallet. Detta sker genom att kravet på svenskt
medborgarskap slopas och genom att utländsk tandläkarexamen jämte
kompletterande utbildning enligt av Kungl. Maj :t meddelade närmare föreskrifter
jämställes med svensk tandläkarexamen. Liksom hittills skall medicinalstyrelsen
på ansökan bevilja legitimation om sökanden uppfyller
de villkor som uppställts i fråga om utbildning. Endast om sådana omständigheter
föreligger att sökanden skulle ha deslegitimerats, om han varit legitimerad
tandläkare, får legitimation vägras honom. Eftersom en ny deslegitimeringsgrund
föreslås införd enligt 5 §, nämligen grov oskicklighet
vid utövning av tandläkaryrket eller uppenbar olämplighet såsom tandläkare,
vidgas emellertid möjligheterna att vägra legitimation i förhållande
till vad som nu gäller.

4 §•

I denna paragraf regleras de deslegitimeringsgrunder, som återfinns i
4 § i 1951 års lag och 3 § läkarlagen, nämligen brottslig gärning av olika
slag.

Deslegitimering innebär att medicinalstyrelsen återkallar den beviljade
legitimationen, varefter den deslegitimerades utövning av tandläkaryrket
blir obehörig och kan bestraffas. Återkallelse!! sker på obestämd tid med
undantag för de fall då den enligt 7 § sker i samband med suspension eller
3 — Iiilumg till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. A''r 127

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1963

sinnessjukdom. Deslegitimering är enligt paragrafen liksom enligt nuvarande
lag aldrig obligatorisk i samband med brott. En förutsättning för
deslegitimering är alltid att tandläkaren genom brottet visat sig inte vara
skickad att utöva tandläkaryrket. Brotten är efter mönster av läkarlagen
uppdelade i tre grupper. Den första omfattar brott, som förövats under utövning
av tandläkaryrket. Här kan deslegitimering ske när frihetsstraff, avsättning
eller suspension följt på brottet. Deslegitimering i anledning av
brott som inte äger samband med yrkesutövningen kan ske endast om straffarbete
ådömts. Den tredje gruppen omfattar vissa brott där deslegitimering
kan ske oberoende av den ådömda påföljdens art. Det gäller här åsidosättande
av bestämmelser som givits till allmänhetens skydd mot osakkunnig
läkar- och tandläkarbehandling.

I administrativ ordning bör föreskrivas skyldighet för domstol att underrätta
medicinalstyrelsen, när legitimerad tandläkare dömts till ansvar och
deslegitimering kan följa på domen.

5 §•

Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande lag, vilken medger deslegitimering
endast vid brott och psykisk sjukdom. I paragrafen föreslås, att
deslegitimering även skall kunna ske om tandläkaren ådagalagt grov oskicklighet
vid utövning av tandläkaryrket eller eljest visat sig uppenbart olämplig
som tandläkare. Dessa deslegitimeringsgrunder infördes för läkare i
1960 års läkarlag och bör uppenbarligen även kunna komma ifråga för
tandläkare. Såsom exempel på situationer, i vilka dessa grunder är tillämpliga,
framhölls vid läkarlagens tillkomst upprepade svåra misstag vid behandling
av patienter, uppenbart charlataneri i yrkesutövningen, allvarligt
missbruk av receptskrivningsrätten och svår hemfallenhet åt sprit- eller
narkotikamissbruk, allt omständigheter som medför betydande risker för
patienterna. Det underströks emellertid, att deslegitimering enligt paragrafen
regelmässigt inte bör komma i fråga med mindre skärpt kontroll och
disciplinära åtgärder av olika slag från medicinalstyrelsens sida försökts
men visat sig resultatlösa.

Sista stycket i paragrafen — vilket motsvarar 4 § sista stycket läkarlagen
— korresponderar med det av nordiska kommittén framlagda förslaget till
överenskommelse mellan de nordiska länderna om gemensam arbetsmarknad
för tandläkare. I artikel 4 i förslaget stadgas att, om legitimation såsom
tandläkare meddelats för tandläkare, vilken ursprungligen legitimerats
i annan fördragsslutande stat, legitimationen skall återkallas, därest den
ursprungliga legitimationen återkallas eller upphör att gälla. Kommittén
har motiverat denna ordning med dels att legitimation i hemlandet skall
vara en förutsättning för förvärv av legitimation i vistelselandet, dels att
det skulle innebära en illojalitet mot det land, där den ursprungliga legiti -

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1963

mationen meddelats men sedermera återkallats, att låta legitimationen kvarstå
i annat nordiskt land.

6 §•

Paragrafen, som behandlar återkallelse av legitimation på grund av psykisk
sjukdom, innebär ej någon ändring i vad som nu gäller och motsvarar
5 § läkarlagen. Deslegitimering är inte heller i dessa fall obligatorisk
men skall regelmässigt ske.

7 §•

Enligt denna paragraf får deslegitimering ej ske av tandläkare, som förordnats
av Kungl. Maj :t till innehavare av tandläkartjänst, så länge han
innehar tjänsten och ej är suspenderad eller på grund av sjukdom, som
kan grunda deslegitimering, ledig från tjänsten. Paragrafen överensstämmer
till sitt innehåll i huvudsak med bestämmelser som f. n. finns i 4 och
5 §§ gällande lag.

I princip gäller att deslegitimering skall ske på obestämd tid, och legitimationen
kan återges enligt 8 § när förhållandena medger det. Eftersom
suspensionstid alltid är till längden bestämd, innebär förevarande paragraf
ett undantag från nämnda princip såtillvida som deslegitimering i följd
av suspension blott kan bestämmas för längst suspensionstiden. Liksom i
fråga om läkarna bör anmärkas, att deslegitimeringen i dessa fall inte får
betraktas som ett straff vid sidan av suspension; den får motiveras endast
av intresset att skydda allmänheten och att upprätthålla förtroendet för
tandläkarna. Vid kortvarig suspension torde dessa intressen mera sällan
kräva att tandläkaren deslegitimeras.

Begränsningarna i möjligheten att deslegitimera tandläkare, som är förordnad
— varmed avses alla former av tjänstetillsättning — att inneha
tjänst, gäller endast den som tillsatts av Kungl. Maj :t. Den som förordnats
av annat organ, exempelvis medicinalstyrelsen eller hälsovårdsstyrelse, kan
av medicinalstyrelsen deslegitimeras även för tid, då han innehar befattningen
och inte heller är avstängd eller ledig från tjänsten.

8 §.

Till denna paragraf finns motsvarighet i 5 § första stycket sista punkten
1951 års lag såvitt gäller den som deslegitimerats på grund av sinnessjukdom
eller annan rubbning av själsvcrksamheten. Att paragrafen nu gäller
generellt vid deslegitimering följer av att deslegitimeringen skall ske för
obestämd tid, med det undantag som stadgas i 7 §.

9 §•

Motsvarighet till paragrafen finns nu i 1 § 3) i 1951 års lag. Beträffanda
dess innehåll hänvisas till den allmänna motiveringen.

36 Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1963

10 §.

Under denna paragraf har upptagits en bestämmelse, till vilken motsvarighet
finns i 1 § andra stycket 1951 års lag. I övrigt hänvisas beträffande
denna paragraf till den allmänna motiveringen.

11 §•

Beträffande denna paragraf, som saknar motsvarighet i gällande lag,
hänvisas till vad som anförts i den allmänna motiveringen.

I samband med att kompetensvillkoren för rätt att annonsera specialitet
bestäms i administrativ ordning torde, såsom skett beträffande läkarna,
bestämmelser böra utfärdas i syfte att förhindra att den, som hittills med
fog annonserat sig som specialist men som till äventyrs inte skulle uppfylla
de stadgade villkoren, skulle göra sig skyldig till straffbar gärning genom
att fortsätta med att beteckna sig som specialist.

12 §.

Paragrafen motsvarar 6 § i gällande lag. Tillägg har dock gjorts om att
tandläkare, som obehörigen annonserar specialitet, dömes till dagsböter.
Vidare har straffskalan för övriga brott, i anslutning till motsvarande stadgande
i läkarlagen, generellt bestämts till dagsböter eller fängelse. Yrkesmässighet
i utövningen är självfallet att anse som försvårande, även om
detta inte såsom för närvarande uttryckligen stadgas i författningstexten,
men även ett enstaka brott kan med hänsyn till omständigheterna vara så
allvarligt, att fängelsestraff bör kunna komma ifråga. Straffbestämmelsen
i första stycket omfattar såväl lekmän som läkare, vilka överskrider sin
behörighet enligt 14 §, och deslegitimerade tandläkare.

13 §.

Paragrafen, som har sin motsvarighet i 12 § läkarlagen, innebär ingen
ändring i gällande rätt.

14 §.

Denna bestämmelse, som är ny, föranleds av att legitimation såsom läkare
inte längre skall automatiskt medföra rätt att utöva tandläkaryrket.
Angående paragrafen hänvisas till den allmänna motiveringen. Där framgår
att gränsen för vad som på detta område tillkommer läkare kan vara
svår att draga. Läkare, som uppenbarligen överskrider gränsen, är förfallen
till ansvar för obehörig utövning av tandläkaryrket.

15 §.

Förutom de bemyndiganden att utfärda tillämpnings- och följdförfattningar,
som intagits i särskilda paragrafer i lagen, upptages under förevarande
paragraf ett generellt stadgande att Kungl. Maj :t äger meddela
närmare bestämmelser för tillämpningen av lagen.

Kungl. Moj:ts proposition nr 127 dr 1903

Övergångsbestämmelserna

övergångsbestämmelserna är utformade efter mönster av läkarlagen.
Vad först gäller de tandläkare, som är legitimerade enligt äldre lag, stadgas
att de skall anses legitimerade enligt den nya lagen. Detta innebär att dennas
deslegitimerings- och specialistbestämmelser blir tillämpliga. Den som enligt
1 § 2) i 1951 års lag av Kungl. Maj :t utnämnts å tandläkarbefattning
och alltjämt innehar denna skall anses såsom legitimerad enligt nya lagen.

Enligt medicinalstyrelsens förslag skall vidare den som innehar särskilt
tillstånd att utan begränsning utöva tandläkarkonsten och som till följd
därav äger generell behörighet enligt 1 § 4) i den äldre lagen anses såsom legitimerad
och erhålla legitimationsbevis enligt nya lagen. Svenska tandläkaresällskapet
och Sveriges tandläkarförbund biträder inte detta förslag
utan anser sådan legitimation böra meddelas först efter prövning i varje
särskilt fall. För egen del vill jag anmärka, att skillnaden mellan dessa tandläkare,
vilka ju har oinskränkt behörighet, och legitimerade tandläkare i
huvudsak endast är formell. Som jag förut anfört är ett syfte med de föreslagna
nya auktorisationsbestämmelserna att all generell behörighet skall
meddelas i form av legitimation. Jag förordar därför att alla tandläkare med
generell behörighet enligt 1951 års lag genom en övergångsbestämmelse
tillägges legitimation. Härigenom blir också för dem deslegitimerings- och
specialistbestämmelserna tillämpliga.

Medicinalstyrelsen anför att särskilda övergångsbestämmelser inte erfordras
i anledning av att läkare inte vidare tillerkänns generell behörighet
att utöva tandläkaryrket. Jag har inhämtat, att det f. n. inte finns någon
läkare som, utan att därjämte vara legitimerad tandläkare, huvudsakligen
ägnar sig åt tandläkaryrket eller innehar tandläkartjänst. Särskilda övergångsbestämmelser
torde därför inte behövas.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen den 30 juni 1960
(nr 408) om behörighet att utöva läkaryrket

Enligt den föreslagna nya lagen om behörighet att utöva tandläkaryrket
skall, till skillnad mot vad som hittills gällt, legitimation såsom läkare inte
medföra behörighet att utöva tandläkaryrket. I 4 § i den föreslagna tandläkarlagen
upptages såsom deslegitiineringsgrund för tandläkare bl. a., att
han fällts till ansvar för obehörig utövning av läkaryrket eller medverkan
därtill. Den häremot svarande 3 § i lagen om behörighet att utöva läkaryrkel
innehåller bestämmelser, som är grundade på att läkarlegitimation
automatiskt medför tandläkarbehörighet. Sålunda kan legitimerad läkare
deslegitimeras om han dömts till frihetsstraff eller avsatts eller suspenderats
från tjänst som läkare eller tandläkare för brott som han förövat bl. a.

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1963

under utövning av tandläkarkonsten, vartill han i och för sig alltså varit
behörig.

Om genom den föreslagna lagen om behörighet att utöva tandläkaryrket
legitimerad läkares generella behörighet att utöva tandläkaryrket avskaffas,
fordras ändring av 3 § läkarlagen. Eftersom legitimerad läkare i denna sin
egenskap enligt 14 § tandläkarlagen i fortsättningen endast äger utöva tandläkaryrket
i tillfälliga nödsituationer, finns knappast anledning att i läkarlagen
ha en föreskrift som tar sikte på legitimerad läkares brott under behörig
utövning av tandläkaryrket. I stället får en deslegitimeringsgrund anknytas
till att läkare fällts till ansvar för obehörig utövning av tandläkaryrket.
Utformningen av hithörande bestämmelser i läkarlagen och tandläkarlagen
kommer härigenom att helt motsvara och komplettera varandra.

Av vad som anförts under övergångsbestämmelserna till förslaget till lag
om behörighet att utöva tandläkaryrket framgår att det inte finns några
legitimerade läkare som, privat eller såsom innehavare av tandläkartjänst,
har sin försörjning av tandläkaryrket utan att samtidigt vara legitimerade
tandläkare. Någon övergångsbestämmelse som ger möjlighet att deslegitimera
läkare, som dömts till frihetsstraff eller avsatts eller suspenderats
för brott, som han förövat under behörig utövning av tandläkaryrket, erfordras
därför inte.

De ändringar, för vilka nu redogjorts, medför vidare att tandläkartjänst
inte bör behandlas i 6 §.

6. Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över ifrågavarande, inom inrikesdepartementet upprättade förslag
till

1) lag om behörighet att utöva tandläkaryrket och

2) lag angående ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr
b08) om behörighet att utöva läkaryrket, av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Bengt Lindcberg

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1963

Bilaga

Förslag

till

Lag

om behörighet att utöva tandläkarvrket

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Behörig att utöva tandläkaryrket är

a) den som är legitimerad enligt 3 §;

b) den som är förordnad att uppehålla statlig eller kommunal tandläkartjänst;
samt

c) i den utsträckning, som för varje fall särskilt angives, den som enligt
10 § innehar begränsad behörighet att utöva tandläkaryrket.

2 §•

Den som genomgått av medicinalstyrelsen för ändamålet föreskriven utbildning
må biträda behörig utövare av tandläkaryrket med utförande av
tand- och munhygienisk behandling.

3 §•

Legitimation såsom tandläkare meddelas av medicinalstyrelsen.

4 §.

Har legitimerad tandläkare genom dom, som vunnit laga kraft,

dömts till frihetsstraff eller avsatts eller suspenderats från tjänst som
tandläkare för brott, som han förövat under utövning av tandläkaryrket,

dömts till straffarbete för annat brott eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1963

fällts till ansvar för medverkan till obehörig utövning av tandläkaryrket
eller ock för obehörig utövning av läkaryrket eller för hälsofarligt kvacksalveri
eller för brott, som avses i 10 § lagen om förbud i vissa fall mot
verksamhet på hälso- och sjukvårdens område, eller för medverkan till sådant
brott

äger medicinalstyrelsen återkalla hans legitimation, om han genom brottet
visat sig icke vara skickad att utöva tandläkaryrket.

5 §•

Har tandläkare vunnit legitimation i Sverige på grundval av auktorisation
i annat nordiskt land och fråntages tandläkaren denna auktorisation,
skall medicinalstyrelsen återkalla legitimationen.

6 §•

7 §•

Legitimation för tandläkare, som Konungen förordnat till innehavare av
tandläkartjänst, må icke återkallas så länge tandläkaren innehar tjänsten;
dock må legitimationen återkallas för tid, då han på grund av ådömd suspension
icke är i tjänst, så ock för tid, då han av anledning som i 6 § första
stycket sägs icke uppehåller sin befattning.

8 §•

Har tandläkares legitimation återkallats, skall medicinalstyrelsen på hans
begäran åter meddela honom legitimation, när förhållandena medgiva det.

Kitngl. Maj:ts proposition nr 127 år 1963 41

9 §•

Förordnande, som medför behörighet att utöva tandläkaryrket, meddelas
av medicinalstyrelsen eller, efter styrelsens bemyndigande, av annan myndighet.

10 §.

Begränsad behörighet att utöva tandläkaryrket meddelas av Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande, av medicinalstyrelsen.

11 §•

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, medicinalstyrelsen fastställer
villkoren för rätt att tillkännagiva specialitet enligt denna paragraf.

12 §.

Utövar någon, som ej är behörig att utöva tandläkaryrket, detta yrke mot
ersättning, dömes för obehörig utövning av tandläkaryrket till dagsböter
eller fängelse.

Detsamma skall gälla, om behörig utövare av tandläkaryrket eller i 2 §
omförmäld medhjälpare mot ersättning utövar tandläkaryrket i vidare
mån än behörigheten gäller.

Tandläkare, som bryter mot föreskriften i 11 § första stycket, dömes till
dagsböter.

13 §.

Beslut, som medicinalstyrelsen meddelat med stöd av denna lag, skall
iända till omedelbar efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.

14 §.

Utan hinder av vad som stadgas i denna lag äger läkare utöva sådan verksamhet
inom tandläkaryrket, som hans utbildning medgiver och omständigheterna
kräva.

15 §.

Konungen äger meddela närmare bestämmelser för tillämpningen av
denna lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1963

Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964, då lagen den 18 maj 1951
(nr 233) om behörighet att utöva tandläkarkonsten skall upphöra att gälla.
Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum i den äldre lagen,
som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall i stället den bestämmelsen
gälla.

Den som vid lagens ikraftträdande är legitimerad tandläkare skall anses
som legitimerad tandläkare enligt denna lag.

Äger någon vid lagens ikraftträdande generell behörighet jämlikt 1 § 2) i
den äldre lagen, skall han anses såsom legitimerad tandläkare enligt denna
lag; och skall medicinalstyrelsen på ansökan utfärda legitimationsbevis för
honom. Detsamma skall gälla den som innehar Konungens eller medicinalstyrelsens
särskilda tillstånd att utan begränsning utöva tandläkarkonsten
och som till följd därav äger generell behörighet enligt 1 § 4) i den äldre
lagen. Den som eljest vid lagens ikraftträdande är behörig jämlikt 1 § 4)
i den äldre lagen skall vara bibehållen vid sin behörighet. Behörigheten skall
härvid anses såsom begränsad behörighet enligt den nya lagen.

Har med stöd av den äldre lagen legitimation återkallats för obestämd
tid eller för alltid, skall fråga om återvinnande av legitimationen prövas
enligt 8 § i den nya lagen. Har enligt den äldre lagen legitimation återkallats
för viss tid, skall legitimationen åter meddelas enligt vad som bestämts vid
återkallandet; och skall legitimationen därefter anses meddelad enligt den
nya lagen.

Kungi. Maj:ts proposition nr 127 år 1963

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr 408)
om behörighet att utöva läkaryrket

Härigenom förordnas, att 3 och 6 §§ lagen den 30 juni 1960 om behörig -

het att utöva läkaryrket skola erhålla
(Nuvarande lydelse)

Har legitimerad läkare genom
dom, som vunnit laga kraft,

dömts till frihetsstraff eller avsatts
eller suspenderats från tjänst som
läkare eller tandläkare för brott, som
han förövat under utövning av läkaryrket
eller tandläkarkonsten,

dömts till straffarbete för annat
brott eller

fällts till ansvar för medverkan till
obehörig utövning av läkaryrket eller
tandläkarkonsten eller för medverkan
till hälsofarligt kvacksalveri eller
för medverkan till brott, som avses i
10 § lagen om förbud i vissa fall mot
verksamhet på hälso- och sjukvårdens
område,

äger medicinalstyrelsen återkalla
hans legitimation, om han genom
brottet visat sig icke vara skickad att
utöva läkaryrket.

Legitimation för läkare, som Konungen
eller medicinalstyrelsen förordnat
till innehavare av läkar- eller

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse)

§•

Har legitimerad läkare genom dom,
som vunnit laga kraft,

dömts till frihetsstraff eller avsatts
eller suspenderats från tjänst som
läkare för brott, som han förövat
under utövning av läkaryrket,

dömts till straffarbete för annat
brott eller

§•

Legitimation för läkare, som Konungen
eller medicinalstyrelsen förordnat
till innehavare av läkartjänst,

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 är 1963

(Nuvarande lydelse)
tundlukartjunst, må icke återkallas
så länge läkaren innehar tjänsten;
dock må legitimationen återkallas för
tid, då han på grund av ådömd suspension
icke är i tjänst, så ock för
tid, då han av anledning som i 5 §
första stycket sägs icke uppehåller
sin befattning.

(Föreslagen lydelse)
må icke återkallas så länge läkaren
innehar tjänsten; dock må legitimationen
återkallas för tid, då han på
grund av ådömd suspension icke är
i tjänst, så ock för tid, då han av anledning
som i 5 § första stycket sägs
icke uppehåller sin befattning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1964.

Kungl. Maj.ts proposition nr 127 år 1963

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den Ib mars
1963.

Närvarande:
justitieråden Romanus,

Digman,

Nordström,
regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet den 26 februari 1963 tillhandakoinmet utdrag av protokoll
över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 8
februari 1963, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till 1) lag om behörighet att utöva tandläkaryrket och 2)
lag angående ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr b08)
om behörighet att utöva läkaryrket.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsfiskalen Claes-Göran Källner.

Förslagen föranledde följande uttalande av lagrådet.

I 5 § andra stycket av förslaget till lag om behörighet att utöva tandläkaryrket
upptages ett stadgande, att om tandläkare vunnit legitimation i Sverige
på grundval av auktorisation i annat nordiskt land och denna auktorisation
fråntages honom, medicinalstyrelsen skall återkalla legitimationen. Detta
stadgande går mindre väl tillsammans med lydelsen av bestämmelserna i
3 § om villkoren för meddelande av legitimation; där angives icke något
fall då legitimation meddelas på grund av auktorisation i annat land utan
uppställes för hithörande fall krav på — förutom avlagd utländsk tandläkarexamen
—- att sökanden härstädes genomgått av Konungen föreskriven
efterutbildning.

Av den i remissprotokollet lämnade motiveringen framgår, att 5 § andra
stycket tillkommit med hänsyn till förhandlingarna om en överenskommelse
mellan de nordiska länderna rörande gemensam arbetsmarknad för tandläkare.
Enligt vad för lagrådet upplysts avses att, därest så skulle föranledas
av innehållet i en dylik överenskommelse, i de tillämpningsföreskrifter till
lagen, som Kungl. Maj :t kommer att utfärda, föreskriva att för den som
åberopar auktorisation i annat nordiskt land skall uppställas lägre krav på
efterutbildning här i landet än eljest. Bestämmelsen i 5 § andra stycket
är avsedd att för dessa fall möjliggöra tillämpning av en i det av nordiska

Kungl. Maj:ts proposition nr 127 år 1963

kommittén framlagda förslaget till överenskommelse upptagen föreskrift
om obligatoriskt återkallande av legitimation.

Något hinder kan ej anses föreligga mot att Kungl. Maj :t i tillämpningsföreskrifterna
differentierar kravet på efterutbildning på sätt nu angivits.
På grund härav och med hänsyn jämväl till de särskilda förhållanden, som
föranlett de nu ifrågavarande bestämmelserna i lagförslaget, synes lagtextens
avfattning på förevarande punkt kunna godtagas.

Jämväl i övrigt lämnas de remitterade lagförslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Birgitta Liljefors

Kungl. Maj. ts proposition nr 127 år 1963

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj. t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 15 mars

1963.

Närvarande:

Statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, lagrådets den 14
mars 1963 avgivna utlåtande över de den 8 februari 1963 till lagrådet remitterade
förslagen till

1) lag om behörighet att utöva tandläkaryrket och

2) lag angående ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen den 30 juni 1960
(nr 408) om behörighet att utöva läkaryrket.

Med förmälan att lagrådet — med visst uttalande angående 5 § andra
stycket i förslaget till lag om behörighet att utöva tandläkaryrket — lämnat
förslagen utan erinran hemställer föredraganden, att lagförslagen måtte
efter vissa redaktionella ändringar, jämlikt § 87 regeringsformen, genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Bengt Lindeberg