Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963 (Proposition 1963:126)

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963

Nr 126

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i arbetarskgddslagen den 3 januari 1949 (nr

1), m. m.; given Stockholms slott den 22 mars 1963.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1) och

2) lag om tillfälliga bostäder vid skogs- och flottningsarbete m. m. (skogsförläggningslag).

GUSTAF ADOLF

Sven Aspling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att arbetarskyddslagen, vars tillämpningsområde
hittills varit begränsat i huvudsak till rörelse, skall bli i princip tillämplig
på all verksamhet, vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares
räkning. Vissa undantag föreskrives dock. Bl. a. göres undantag för arbete
i arbetsgivarens hushåll och för den egentliga militärtjänsten.

Vidare föreslås befogenhet för arbetarskyddsstyrelsen att utfärda föreskrift
om s. k. typgodkännande av maskiner, redskap o. dyl. till förhindrande
av att farliga sådana anordningar tages i bruk.

Propositionen innehåller också förslag till en ny skogsförläggningslag
med höjda standardkrav i fråga om skogsförläggningarna. 1

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 saml. Nr 126

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

Förslag

till

Lag

om ändring i arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1)

Härigenom förordnas, att 1, 2, 3, 16, 23, 27, 45, 51, 56, 57, 59, 61, 72 och
73 §§ arbetarskyddslagen den 3 januari 19491 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

1 §•

(Föreslagen lydelse)

Denna lag äger, med de inskränkningar
nedan angivas, tillämpning
å varje rörelse, industriell eller icke,
vari arbetstagare användes till arbete
för arbetsgivares räkning, ävensom
å hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning
eller annat dylikt särskilt
arbetsföretag, vari arbetstagare
användes på sådant sätt.

I denna

Denna lag äger, med de inskränkningar
nedan angivas, tillämpning å
varje verksamhet, vari arbetstagare
användes till arbete för arbetsgivares
räkning.

arbetets utförande.

2 §.

Utöver vad i 1 § sägs skall denna
lag, där ej nedan annorlunda stadgas,
äga tillämpning å

1) arbete, som två eller flera personer
för gemensam räkning utföra
under sådana förhållanden, att om
arbetstagare funnits anställd i rörelsen
eller företaget lagen enligt 1 §
skulle ägt tillämpning därå;

2) arbete, som elev utför vid sådan
anstalt för yrkesutbildning eller avdelning
därav, beträffande vilken
Konungen förordnat att lagen skall
gälla; 1

Utöver vad i 1 § sägs skall denna
lag, där ej nedan annorlunda stadgas,
äga tillämpning å

1) arbete, som två eller flera personer
för gemensam räkning utföra
under sådana förhållanden, att om
arbetstagare funnits anställd lagen
enligt 1 § skulle ägt tillämpning
därå;

2) arbete, som elev utför vid sådan
undervisnings- eller utbildnings anstalt
eller avdelning därav, beträffande
vilken Konungen förordnat att
lagen skall gälla;

1 Senaste lydelse av 73 § se SFS 1962:248.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

(Gällande lydelse)

3) arbete, som värnpliktig i denna
sin egenskap utför under sådana förhållanden,
att lagen enligt 1 § skulle
ägt tillämpning därå, om arbetet utförts
av arbetstagare för arbetsgivares
räkning; samt

4) arbete, som på fångvårds-,
tvångsarbets- eller fattigvårdsanstalt,
allmän alkoholistanstalt eller sinnessjukhus
eller annan anstalt för vård
av sinnessjuka intagen person efter
anvisning av anstaltsledningen utför
på anstalten.

I fall — —-------arbe

(Föreslagen lydelse)

3) arbete, som värnpliktig i denna
sin egenskap utför under sådana
förhållanden, att lagen enligt 1 §
skulle ägt tillämpning därå, om arbetet
utförts av arbetstagare för arbetsgivares
räkning; samt

4) arbete, som på fångvårds- eller
tvångsarbetsanstalt, arbetshem som
avses i lagen om socialhjälp, allmän
vårdanstalt för alkoholmissbrukare
eller sinnessjukhus eller annan anstalt
för vård av sinnessjuka intagen
person efter anvisning av anstaltsledningen
utför på anstalten.

t utföres.

3 §.

Från lagens tillämpning undantagas a)

arbete, som utföres i arbetstagarens
hem eller eljest under sådana
förhållanden, att det ej kan anses
tillkomma arbetsgivaren att vaka
över arbetets anordnande;

b) arbete, som utföres av medlem
av arbetsgivarens familj, såframt arbetet
är förlagt till arbetsgivarens
hem eller är att hänföra till jordbruk
eller någon dess binäring, vilken icke
bedrives såsom självständigt företag,
eller till byggnadsarbete för jordbruk
eller sådan dess binäring, som nyss
nämnts; samt

c) arbete, som är att hänföra till
skeppstjänst.

Från lagens tillämpning undantagas a)

arbete, som utföres i arbetstagarens
hem eller eljest under sådana
förhållanden, att det ej kan anses
tillkomma arbetsgivaren att vaka
över arbetets anordnande;

b) arbete, som utföres av medlem
av arbetsgivarens familj, såframt
arbetet är förlagt till arbetsgivarens
hem eller är att hänföra till jordbruk
eller någon dess binäring, vilken icke
bedrives såsom självständigt företag,
eller till byggnadsarbete för jordbruk
eller sådan dess binäring, som
nyss nämnts;

c) arbete, som utföres i arbetsgivarens
hushåll; samt

d) arbete, som är att hänföra till
skeppstjänst.

Från lagens tillämpning undantages
vidare övning inom krigsmakten
eller civilförsvaret eller eljest för totalförsvarets
ändamål, så ock annat
arbete inom krigsmakten eller civil -

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

(Gällande lydelse)

Konungen må föreskriva särskilda
villkor för arbetstagares användande
till arbete, som finnes medföra synnerlig
fara för ohälsa eller olycksfall,
eller förordna att arbetstagare ej må
användas därtill.

(Föreslagen lydelse)
försvaret än sådant som utföres under
väsentligen samma förhållanden
som motsvarande arbete i annan
verksamhet.

§•

Konungen må föreskriva särskilda
villkor för arbetstagares användande
till arbete, som finnes medföra
särskild fara för ohälsa eller olycksfall.
Finnes arbete medföra synnerlig
fara för ohälsa eller olycksfall,
må Konungen förordna att arbetstagare
ej må användas därtill.

23 §.

Minderårig må icke användas till
arbete med mindre han fyllt eller
under kalenderåret fyller fjorton år
samt — där fråga ej är om arbete under
ferietid — inhämtat den för folkskolan
bestämda lärokursen eller
däremot svarande kunskaper och
färdigheter eller ock erhållit behörigt
tillstånd att lämna folkskolan.

Arbetarskyddsstyrelsen må —

27 §.

Minderårig må —--i arbetsboken.

45 §.

Tillverkare eller försäljare av
maskin, redskap eller annan teknisk
anordning ävensom den, vilken upplåter
sådan anordning till begagnande,
skall tillse, att anordningen, då
den avlämnas för att tagas i bruk
inom riket eller här utställes till försäljning
eller i reklamsyfte, är försedd
med nödiga skyddsanordningar

Minderårig må icke användas till
arbete med mindre han fyllt eller
under kalenderåret fyller fjorton år
samt — där fråga ej är om arbete
under ferietid — fullgjort sin skolplikt
eller ock erhållit behörigt tillstånd
att avsluta sin skolgång.

— sig skolundervisningen.

Vad sålunda stadgats skall ej gälla
arbete, som fortgår under högst
tre dagar och medför ringa ansträngning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

(Gällande lydelse)
och även i övrigt erbjuder betryggande
säkerhet mot ohälsa och
olycksfall, så ock tillhandahålla för
anordningens användning och skötsel
erforderliga föreskrifter.

Utför någon

(Föreslagen lydelse)
och även i övrigt erbjuder betryggande
säkerhet mot ohälsa och
olycksfall, så ock tillhandahålla för
anordningens montering, användning
och skötsel erforderliga föreskrifter.

När särskilda skål äro därtill, må
arbetar sky ddsstyr elsen föreskriva,
att anordningen därjämte skall vara
försedd med skylt eller annan märkning
upptagande tillverkarens namn
och annan uppgift som styrelsen finner
erforderlig.

Arbetarskyddsstyrelsen må ock,
när särskilda skäl äro därtill, beträffande
visst slag av anordning, som i
första stycket sägs, föreskriva att anordningen
skall vara godkänd av styrelsen,
innan den avlämnas för att
tagas i bruk inom riket eller här utställes
till försäljning eller i reklamsyfte.

- föreskrifter iakttagas.

51 §.

Den som---------honom kunnigt.

Vad nu sagts skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om läkare,
som har eller haft att verkställa besiktning
eller undersökning enligt
denna lag eller med stöd av densamma
meddelad föreskrift.

Vad nu sagts skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om ledamot
och ersättare i yrkesinspektionens
förtroenderåd ävensom i fråga om
läkare, som har eller haft att verkställa
besiktning eller undersökning
enligt denna lag eller med stöd av
densamma meddelad föreskrift.

Där så prövas nödigt till förebyggande
av att tillverkare, försäljare
eller upplåtare av maskin, redskap
eller annan teknisk anordning, utan
att iakttaga vad i 45 § första stycket
är stadgat, avlämnar anordningen för

§•

Där så prövas nödigt till förebyggande
av att tillverkare, försäljare
eller upplåtare av maskin, redskap
eller annan teknisk anordning, utan
att iakttaga vad som är stadgat i 45 §
första stycket eller föreskrivits med

Kungi. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

(Gällande lydelse)
att tagas i bruk inom riket eller här
utställer densamma till försäljning
eller i reklamsyfte, äger arbetarskyddsstyrelsen,
efter det tillfälle beretts
tillverkaren, försäljaren eller
upplåtaren att yttra sig i ärendet,
förbjuda denne att avlämna eller utställa
anordningen, med mindre de
åtgärder vidtagas, som styrelsen finner
erforderliga.

Om synnerliga

(Föreslagen lydelse)
stöd av andra eller tredje stycket
nämnda paragraf, avlämnar anordningen
för att tagas i bruk inom riket
eller här utställer densamma till
försäljning eller i reklamsyfte, äger
arbetarskyddsstyrelsen, efter det tillfälle
beretts tillverkaren, försäljaren
eller upplåtaren att yttra sig i ärendet,
förbjuda denne att avlämna eller
utställa anordningen, med mindre
de åtgärder vidtagas, som styrelsen
finner erforderliga,
idet upprätthålles.

57 §.

Åsidosätter installatör, som avses
i 45 § andra stycket, vad där stadgas,
äger arbetarskyddsstyrelsen, om så
finnes påkallat, föreskriva villkor
att av honom iakttagas vid utförande
av installationsarbete eller förbjuda
honom att vidare utföra visst slag
av sådant arbete. Innan föreskrift
eller förbud meddelas, skall tillfälle
beredas installatören att yttra sig i
ärendet.

Åsidosätter installatör, som avses
i 45 § fjärde stycket, vad där stadgas,
äger arbetarskyddsstyrelsen, om så
finnes påkallat, föreskriva villkor att
av honom iakttagas vid utförande av
installationsarbete eller förbjuda honom
att vidare utföra visst slag av
sådant arbete. Innan föreskrift eller
förbud meddelas, skall tillfälle beredas
installatören att yttra sig i ärendet.

59 §.

På anmodan------sådan undersökning.

Den som------sådan undersökning.

Underlåter någon------vidtaga åtgärden.

över föreläggande eller förbud
som meddelats av yrkesinspektör må
klagan föras hos arbetarskyddssty -

Undersökning enligt denna paragraf
skall, där arbetarskyddsstyrelsen
så föreskriver, bekostas av arbetsgivaren
eller, i fall som avses i
andra stycket, tillverkaren, försäljaren
eller upplåtaren.

§•

Talan mot föreläggande eller förbud
som meddelats av yrkesinspektör
föres genom besvär hos arbetar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

(Gällande lydelse)

relsen inom två veckor från den dag
klaganden erhöll del av detsamma.
Underrättelse härom skall lämnas då
föreläggandet eller förbudet meddelas.

Angående klagan-------

Arbetarskyddsstyrelsen äger i den
utsträckning styrelsen finner lämpligt
överlämna åt yrkesinspeklör att
enligt de närmare föreskrifter styrelsen
utfärdar medgiva undantag,
varom stadgas i 23 eller 29 §.

(Föreslagen lydelse)
skyddsstyrelsen. I yrkesinspektörens
beslut skall givas till känna vad den
som vill fullfölja talan har att iakttaga.

---i 73 §.

§•

Arbetarskyddsstyrelsen äger i den
utsträckning styrelsen finner lämpligt
överlämna åt yrkesinspektör att
enligt de närmare föreskrifter styrelsen
utfärdar medgiva undantag, varom
stadgas i 23, 24 eller 29 §.

över arbetarskyddsstyrelsens---

Talan mot beslut av arbetarskyddsstyrelsen
i annan fråga, som omförmäles
i denna lag, eller mot länsstyrelses
beslut i sådan fråga föres genom
besvär hos Konungen i den ordning,
som år bestämd för överklagande
av förvaltande myndigheters och
ämbetsverks beslut.

§•

- ej föras.

Talan mot beslut av arbetarskyddsstyrelsen
i annan fråga, som omförmäles
i denna lag, eller mot länsstyrelses
beslut i sådan fråga föres genom
besvär hos Konungen.

Denna lag tråder i kraft den 1 januari
1966.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

Förslag

till

Lag

om tillfälliga bostäder vid skogs* och flottningsarbete m. m.
(skogsforläggningslag)

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser
1 §•

Denna lag äger enligt vad nedan sägs tillämpning å arbete inom skogsbruket
ävensom å flottnings-, flottläggnings-, flottledsbyggnads- och vägarbete.

2 §.

Bedrives arbete, som avses i denna lag, på sådant avstånd från ställe,
där bostad finnes att tillgå, att det icke skäligen kan fordras att arbetstagarna
skola begiva sig dit för att erhålla inkvartering, skall arbetsgivaren
sörja för att arbetstagarna äga tillgång till bostad å eller i närheten
av arbetsstället. Användas hästar vid arbetet och finnes icke inom skäligt
avstånd från arbetsstället tillgång till erforderligt stallrum, skall genom
arbetsgivarens försorg å eller i närheten av arbetsstället jämväl tillhandahållas
stallrum.

Anvisar arbetsgivare, ändå att sådant fall som nu är sagt ej föreligger,
åt arbetstagare bostad i byggnad, som icke stadigvarande användes för bostadsändamål,
eller stallrum i byggnad, som icke stadigvarande nyttjas till
stall, är arbetsgivaren pliktig sörja för att bostaden eller stallet uppfyller
föreskrifterna i denna lag.

3 §.

I denna lag förstås med arbetstagare envar, som utför arbete för annans
räkning utan att i förhållande till denne vara att anse såsom självständig
företagare, och med arbetsgivare envar, för vilkens räkning arbete utföres
av sådan arbetstagare utan att mellan dem står någon tredje person,
vilken såsom självständig företagare åtagit sig att ombesörja arbetets utförande.
Vid flottningsarbete skall dock såsom arbetsgivare städse anses
flottningsförening, när flottning sker i allmän flottled, samt eljest den som
i flottleden innehar flottningsrätten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963 9

Beskaffenheten av bostäder och stall m. m.

4 §•

Bostad, som avses i denna lag, skall motsvara de fordringar, som med
hänsyn till den tid och de förhållanden under vilka bostaden kan förväntas
bliva använd, skäligen kunna ställas på en tillfällig bostad. Därvid skall särskilt
iakttagas vad nedan stadgas.

Avståndet mellan golv och innertak må ej understiga 2,2 meter. Utrymmet
i bostaden skall vara minst 10 kubikmeter för varje inkvarterad person.
I avskilt sovrum skall utrymmet vara minst 8 kubikmeter för varje person.
Sovplats skall vara så anordnad och utrustad, att den erbjuder goda möjligheter
till vila. I samma rum må i regel ej inrymmas sovplatser för flera
än fyra personer. Bostaden skall kunna hållas tillfredsställande uppvärmd
samt vara försedd med lämpliga anordningar för luftväxling. Erforderlig utrustning
för belysning och renhållning skall finnas att tillgå.

Vidare skall bostaden vara försedd med erforderliga utrymmen för förvaring
av livsmedel samt kläder och övriga personliga tillhörigheter ävensom
med särskild tvättplats. Till bostaden skall höra avskilt utrymme för
torkning av kläder.

Inkvarteras sex eller flera arbetstagare, vilka avse att bilda matlag, skola
anordningar vidtagas för gemensam mathållning.

5 §•

Stall, som avses i denna lag, skall med hänsyn till den tid och de förhållanden,
under vilka stallet kan förväntas bliva använt, erbjuda tillräckligt
utrymme samt lämpliga temperatur- och fuktighetsförhållanden.

Därvid skall särskilt iakttagas, att avståndet mellan spiltgolv och innertak
ej må understiga 2,2 meter samt att till stallet skola höra lämpligt utrymme
för förvaring av foder ävensom särskilt utrymme för torkning av
seldon och hästtäcken.

6 §■

Arbetarskyddsstyrelsen äger, där det i visst fall finnes påkallat av särskilda
skäl, medgiva undantag från vad i 4 § andra—fjärde styckena samt
5 § andra stycket sägs.

Arbetarskyddsstyrelsen äger i den utsträckning styrelsen finner lämpligt
överlämna åt skogsyrkesinspektör att enligt de närmare föreskrifter
styrelsen utfärdar medgiva undantag som avses i denna paragraf. 7

7 §•

Dricks- och tvättvatten av lämplig beskaffenhet skall finnas att tillgå
inom skäligt avstånd från bostad och stall.

Vid bostad skola finnas avträde samt, där så erfordras, lämpligt utrymme
för förvaring av ved.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

Där så skäligen kan påfordras, skall finnas från bostaden avskilt utrymme
för skötsel och förvaring av motorsågar och liknande redskap.

8 §•

Arbetstagare åligger att, i vad på honom ankommer, medverka till vården
av bostad och stall, som ställas till hans förfogande, samt till att ordning
och sundhet iakttagas.

Skyddsombud och skyddskommitté
9 §.

Skyddsombud, som utsetts enligt 40 § arbetarskyddslagen, skall företräda
arbetstagarna jämväl i frågor rörande bostäder och stall, som avses
i denna lag. Skyddskommitté, som tillsatts enligt 41 § arbetarskyddslagen,
skall verka för att bostäder och stall äro av god beskaffenhet samt för att
ordning och sundhet iakttagas.

Vad i arbetarskyddslagen och med stöd därav utfärdade föreskrifter
stadgas med avseende å skyddsombud och skyddskommitté skall i tillämpliga
delar gälla även i frågor rörande bostäder och stall som nu sagts.

Vissa skyldigheter för tillverkare och försäljare

10 §.

Den som tillverkar eller försäljer bostad eller stall för ändamål som angives
i denna lag skall tillse, att byggnaden, då den avlämnas för att tagas
i bruk inom riket eller här utställes till försäljning eller i reklamsyfte, uppfyller
de fordringar som gälla enligt denna lag.

Tillsyn å lagens efterlevnad
11 §.

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av arbetarskyddsstyrelsen
samt, under dess överinseende och ledning, av skogsyrkesinspektionens eller,
beträffande vägarbete utan samband med skogsbruk eller lottning, av
den allmänna yrkesinspektionens befattningshavare.

Vad i lagen stadgas om skogsyrkesinspektör skall i fråga om vägarbete
som nyss sagts äga motsvarande tillämpning å yrkesinspektör.

Närmare bestämmelser om tillsynens organisation meddelas av Konungen.

12 §.

Den som har att utöva tillsyn å efterlevnaden av denna lag skall, närhelst
han så påfordrar, äga tillträde till bostad och stall, som äro under -

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

kastade hans tillsyn, ävensom rätt att där företaga undersökning, vartill
hans tjänsteåligganden kunna giva anledning.

Arbetsgivare och den som å arbetsställe företräder honom samt tillverkare
och försäljare, som avses i 10 §, äro pliktiga att på anfordran lämna
tillsynsorgan de upplysningar, som erfordras för tillsynens behöriga utövande.

13 §.

Åsidosätter i annat fall än som avses i 16 § arbetsgivare något av vad i
2, 4, 5 eller 7 § stadgas, äger skogsyrkesinspektören, där så prövas nödigt,
skriftligen förelägga arbetsgivaren att inom utsatt skälig tid vidtaga sådan
åtgärd att det åsidosatta stadgandet iakttages eller ock skriftligen förbjuda
honom att efter utsatt skälig tid bedriva visst arbete eller använda
viss bostad eller visst stall utan att iakttaga visst vid förbudets meddelande
angivet villkor. Innan föreläggande eller förbud meddelas, skall tillfälle att
avgiva yttrande beredas arbetsgivaren och, där fråga är om åtgärd beträffande
bostad eller stall, som upplåtits till arbetsgivaren, jämväl upplåtaren.

Medför arbetsgivares underlåtenhet att iakttaga vad enligt 2, 4 eller 5 §
åligger honom synnerlig olägenhet, äger skogsyrkesinspektören utan att
avbida vederbörandes yttrande meddela förbud, som avses i första stycket,
att träda i kraft omedelbart och gälla tills vidare, intill dess annorlunda
förordnas, ävensom där så finnes påkallat låta genom polismyndighetens
försorg på arbetsgivarens bekostnad vidtaga nödiga åtgärder för att
säkerställa att förbudet upprätthålles.

År i fall, som avses i första eller andra stycket, fråga om åtgärd beträffande
bostad eller stall, som upplåtits till arbetsgivaren, äger skogsyrkesinspektören
meddela förbud mot upplåtelse av bostaden för inkvartering
av arbetstagare eller av stallet för inhysande av hästar, intill dess med bostaden
eller stallet vidtagits viss angiven åtgärd.

14 §.

Föreligga sannolika skäl till antagande att bostad eller stall, som icke
uppfyller fordringarna enligt 4, 5 eller 7 §, kommer att användas för ändamål
som angives i denna lag, äger skogsyrkesinspektör skriftligen förelägga
ägaren att innan byggnaden tages i bruk vidtaga sådan åtgärd, att nämnda
fordringar uppfyllas, eller ock skriftligen förbjuda honom att använda eller
upplåta byggnaden utan att iakttaga visst vid förbudets meddelande angivet
villkor. Innan föreläggande eller förbud meddelas, skall tillfälle att
avgiva yttrande beredas ägaren.

15 §.

Arbetarskyddsstyrelsen äger utan föregående beslut av skogsyrkesinspektör
förordna om åtgärd, som avses i 13 och 14 §§.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

16 §.

Underlåter flottningsförening att enligt vad i denna lag sägs uppföra
bostad för flottningsarbetare, skall skogsyrkesinspektören, där så prövas
nödigt, anmäla förhållandet till arbetarskyddsstyrelsen, som mot föreningen
äger föra talan vid vattendomstol. Om sådan talan skall gälla vad i 6 kap.
17 § vattenlagen är stadgat.

Försummar flottningsförening att underhålla bostad för flottningsarbetare,
har skogsyrkesinspektören att göra anmälan härom till länsstyrelsen;
och skall i fråga om länsstyrelsens behandling av sådan anmälan gälla
vad i lagen om allmän flottled stadgas om underhåll av skyddsbyggnader.

17 §.

Där så prövas nödigt till förebyggande av att tillverkare eller försäljare
av bostad eller stall, utan att iakttaga vad i 10 § är stadgat, avlämnar
byggnaden för att tagas i bruk inom riket eller här utställer densamma till
försäljning eller i reklamsyfte, äger arbetarskyddsstyrelsen, efter det tillfälle
beretts tillverkaren eller försäljaren att yttra sig i ärendet, förbjuda
denne att avlämna eller utställa byggnaden, med mindre de åtgärder vidtagas,
som styrelsen finner erforderliga.

18 §.

I fall som avses i 13 § skall vad där stadgats icke äga tillämpning å verksamhet,
som bedrives av staten. Finner arbetarskyddsstyrelsen, i anledning
av anmälan från skogsyrkesinspektör eller eljest, i avseende å sådan
verksamhet missförhållande föreligga som i nämnda lagrum sägs, skall
styrelsen hos den myndighet, vilken har överinseende över verksamheten,
påkalla erforderlig åtgärd. Vidtages ej sådan åtgärd, må styrelsen underställa
ärendet Konungens prövning.

Föreläggande eller förbud, som avses i 14 §, må ej riktas mot staten.

19 §.

Talan mot föreläggande eller förbud som meddelats av skogsyrkesinspektör
föres genom besvär hos arbetarskyddsstyrelsen. I skogsyrkesinspektörens
beslut skall givas till känna vad den som vill fullfölja talan har att
iakttaga.

Angående talan mot arbetarskyddsstyrelsens beslut stadgas i 23 §.

Särskilda bestämmelser
20 §.

Underlåter någon att ställa sig till efterrättelse förbud eller föreläggande,
som meddelats med stöd av 13, 14, 15 eller 17 §, dömes till dagsböter eller, där

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963 13

omständigheterna äro synnerligen försvårande, till fängelse i högst sex
månader.

21 §.

Där någon mot bättre vetande lämnar arbetarskyddsstyrelsen eller skogsyrkesinspektör
oriktig uppgift angående vidtagande av åtgärd, varom anvisning
lämnats honom jämlikt denna lag, dömes till dagsböter.

Har någon för annans räkning mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift,
som avses i denna paragraf, dömes ock till ansvar som nu sagts.

22 §.

Beträffande verksamhet, som bedrives av staten, skall vad i denna lag
är stadgat om arbetsgivare samt om tillverkare eller försäljare, som avses
i 10 §, gälla arbetsföreståndaren.

23 §.

Talan mot beslut av arbetarskyddsstyrelsen i ärende, som avses i denna
lag, föres genom besvär hos Konungen.

24 §.

Till ledning vid tillämpningen av denna lag äger arbetarskyddsstyrelsen
meddela råd och anvisningar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964. Fråga om undantag från
lagens bestämmelser må dock behandlas redan före nämnda dag.

Genom denna lag upphäves lagen den 25 maj 1951 (nr 305) om tillfälliga
bostäder vid skogs- och flottningsarbete m. m. (skogsförläggningslag).

Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts
genom bestämmelse i den nya lagen, skall den bestämmelsen i stället
tillämpas.

Föreläggande eller förbud, som meddelats med stöd av 22 § lagen den
25 maj 1951 (nr 305), skall såvitt angår tid efter den nya lagens ikraftträdande
anses hava meddelats jämlikt motsvarande bestämmelse i den
nya lagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1 februari

1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange,

Kung, Skoglund, Edenman, af Geijerstam, Hermansson, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för socialdepartementet, statsrådet Aspling, fråga om vissa ändringar
i arbetarskgddslagstiftningen samt anför.

Nu gällande arbetarskyddslag är — liksom tidigare lagstiftning på området
— i huvudsak tillämplig endast på rörelse, vilket innebär att bl. a.
den egentliga statliga och kommunala förvaltningsverksamheten faller
utanför. Frågan om en utsträckning av tillämpningsområdet har länge varit
aktuell, men statsmakterna har av skilda skäl stannat för den begränsning
som återfinns i den nuvarande lagen. År 1958 hemställde emellertid
riksdagen (L2U B 13; rskr B 115) att Kungl. Maj:t måtte framlägga förslag
om sådan ändring i arbetarskyddslagen, att lagens tillämpningsområde utvidgades
till att i princip omfatta all statlig och kommunal verksamhet. Sedan
arbetarskyddsstyrelsen därefter fått i uppdrag att utreda frågan, har
styrelsen i skrivelse den 29 maj 1962 föreslagit, att lagens tillämpningsområde
utvidgas till att avse all verksamhet, i vilken arbetstagare användes
för arbetsgivares räkning.

Vidare har arbetarskyddsstyrelsen i skrivelse den 8 november 1960 hemställt
om vissa andra ändringar i arbetarskyddslagen, varjämte arbetarskyddsverkets
organisationsutredning i sitt betänkande Lokala skyddstjänstemän
samt arbetarskyddsstyrelsens organisation (SOU 1959:9) föreslagit
tillägg till viss bestämmelse i lagen.

Slutligen har arbetarskyddsstyrelsen i skrivelse den 28 september 1962
framlagt förslag till ny skogsförläggningslag.

över arbetarskyddsstyrelsens skrivelse den 29 maj 1962 har, efter remiss,
yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet, fångvårdsstyrelsen, överbefälhavaren,
socialstyrelsen, byggnadsstyrelsen, statskontoret, universitetskanslersämbetet,
skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, statspolisintendenten,
statens brandinspektion, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Södermanlands, Jönköpings, Blekinge, Malmöhus, Älvsborgs, Örebro,
Gävleborgs och Västerbottens län, domkapitlen i Uppsala ärkestift samt
i Linköpings, Lunds, Karlstads och Luleå stift, Svenska arbetsgivareför -

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963

eningen, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation,
Sveriges akademikers centralorganisation, Statstjänstemännens riksförbund,
Försvarsväsendets underbefälsförbund, Svenska landstingsförbundet,
Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund.

över skrivelsen den 8 november 1960 har remissyttranden avgivits av socialstyrelsen,
riksförsäkringsanstalten, arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrelsen,
statens institut för folkhälsan, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för
yrkesutbildning, kommerskollegium, giftstadgeutredningen, Svenska arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen i Sverige, Sveriges industriförbund,
Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges färgfabrikanters förening,
Förste provinsialläkarnes förening, Svenska provinsialläkarföreningen,
Svenska skolläkarföreningen samt Tjänstemännens centralorganisation.

Remissyttranden över det av arbetarskyddsverkets organisationsutredning
avgivna betänkandet har inkommit från riksförsäkringsanstalten, arbetarskyddsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, statskontoret, statens organisationsnämnd,
statens provningsanstalt, medicinalstyrelsen, statens institut för
folkhälsan, statens lönenämnd, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen
i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers
centralorganisation samt Föreningen Sveriges skyddstjänstemän.

Efter remiss har yttranden över förslaget till ny skogsförläggningslag avgivits
av arbetsmarknadsstyrelsen, domänstyrelsen, skogsstyrelsen, medicinalstyrelsen,
veterinärstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelserna
i Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Jämtlands, Gävleborgs,
Kopparbergs och Värmlands län, Landsorganisationen i Sverige, Föreningen
skogsarbeten, Värmlands och Västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening,
Svenska lantarbetsgivareföreningen, Svenska skogsarbetareförbundet,
Svenska lantarbetareförbundet, Trävaruindustridepartementet inom
Sveriges arbetares centralorganisation, Riksförbundet landsbygdens folk,
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och Sveriges skogsägareförbund.

I åtskilliga fall har vid remissyttrandena fogats utlåtanden från underlydande
organisationer m. fl.

Jag anhåller att nu få upptaga hithörande frågor till närmare behandling.

Gällande bestämmelser
Arbetarskyddslagen

Arbetarskgddstagen den 3 januari 1949 (nr 1; ändr. 1950: 70, 1955: 100,
1958: 111 och 1962: 248) innehåller i första kapitlel bestämmelser som anger
lagens tillämpningsområde. Enligt 1 § första stycket äger
lagen tillämpning på varje rörelse, industriell eller icke, vari arbetstagare

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963

användes till arbete för arbetsgivares räkning, likaså på hus-, väg- eller
vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt särskilt arbetsföretag,
vari arbetstagare användes på sådant sätt. I lagen förstås med arbetstagare
var och en, som utför arbete för annans räkning utan att i förhållande till
denne vara att anse såsom självständig företagare, och med arbetsgivare
var och en för vars räkning arbete utföres av sådan arbetstagare utan att
mellan dem står någon tredje person, vilken som självständig företagare åtagit
sig att ombesörja arbetets utförande (1 § andra stycket).

Vidare skall lagen äga tillämpning på 1) arbete som två eller flera personer
för gemensam räkning utför under sådana förhållanden att, om arbetstagare
funnits anställd i rörelsen eller företaget, lagen enligt 1 § skulle
ägt tillämpning på arbetet, 2) arbete som elever utför vid sådan anstalt för
yrkesutbildning eller avdelning därav, beträffande vilken Kungl. Maj :t förordnat
att lagen skall gälla, 3) arbete som värnpliktiga i denna sin egenskap
utför under sådana förhållanden, att lagen enligt 1 § skulle ägt tillämpning
på arbetet, om detta utförts av arbetstagare för arbetsgivares räkning,
samt 4) arbete som på fångvårds- eller tvångsarbetsanstalter, allmänna vårdanstalter
för alkoholmissbrukare, sinnessjukhus eller vissa andra anstalter
intagna personer efter anvisning av anstaltsledningen utför på anstalten
(2 § första stycket). I dessa fall skall vad i lagen sägs om arbetstagare äga
motsvarande tillämpning på den som utför arbetet och vad som är föreskrivet
om arbetsgivare gälla den som driver den verksamhet, vari arbetet utföres
(2 § andra stycket).

Från lagens tillämpning undantages å andra sidan a) arbete som utföres
i arbetstagarens hem eller eljest under sådana förhållanden, att det inte
kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, b)
arbete som utföres av medlem av arbetsgivarens familj, om arbetet är förlagt
till arbetsgivarens hem eller är att hänföra till jordbruk med binäringar
m. m., samt c) arbete som är att hänföra till skeppstjänst (3 §). På
jordbruk jämte därtill hörande binäringar m. m. skall vissa bestämmelser i
lagen, som rör minderåriga, inte äga tillämpning. Nämnda bestämmelser
jämte vissa andra stadganden i lagen äger inte heller tillämpning på elever
vid anstalter för yrkesutbildning, på värnpliktiga eller på dem som är intagna
på anstalt (4 §).

Bedrives i visst fall arbete, som eljest inte är underkastat arbetarskyddslagen
och inte heller är att hänföra till skeppstjänst, under sådana förhållanden,
att därmed sysselsatta personer utsättes för allvarlig fara för ohälsa
eller olycksfall, kan Kungl. Maj :t förordna, att lagen i erforderlig omfattning
skall tillämpas på det arbetet samt meddela de föreskrifter som kan erfordras
(5 §).

Lagens andra kapitel innehåller allmänna föreskrifter om
åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall.

Kangl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

Arbetsgivare är pliktig att iakttaga allt som med hänsyn till arbetets natur
och de förhållanden under vilka arbetet bedrives samt arbetstagarens ålder,
yrkesvana och övriga förutsättningar för arbetet skäligen kan erfordras för
att förebygga att hos honom sysselsatt arbetstagare ådrager sig ohälsa i
följd av arbetet eller drabbas av olycksfall i arbetet. Arbetstagaren å sin
sida är pliktig att använda de skyddsanordningar som finns och att noga
följa i lagen eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter och även i övrigt
iaktta tillbörlig försiktighet och medverka till att ohälsa och olycksfall förekommes
(7 §).

Arbetslokal skall vara inrättad i enlighet med vad därom kan vara föreskrivet
(8 §). Vidare skall i erforderlig utsträckning arbetstagarna på eller
invid arbetsstället ha tillgång till dricks- och tvättvatten, toaletter, plats för
ombyte, förvaring och torkning av kläder samt lämplig måltidsplats. Där så
kan anses behövligt skall lämplig plats för vila eller utrymme, som erbjuder
tillfredsställande skydd mot köld och nederbörd, stå till arbetstagarnas
förfogande (9 §). Det skall vara sörjt för tillräckligt luftutrymme,
tillfredsställande luftväxling, tillräcklig och tjänlig belysning
samt lämplig värme- och fuktighetsgrad inom arbetslokalerna. Vidare skall
det finnas lämpliga anordningar för att hindra att damm, rök, gas eller ånga
sprides i skadlig eller besvärande mängd eller att arbetstagarna skadas genom
att utsättas för buller, skakningar eller annan liknande olägenhet. På
arbetsställe skall ordning och renlighet iakttagas. Arbetet skall anordnas
så, att det kan utföras på sätt, som inte är onödigt tröttande (10 §).

Till förekommande av olycksfall i arbetet skall motorer och vissa angivna
maskinella anordningar, ångpannor och andra tryckkärl samt lyft- och
transportanordningar vara försedda med erforderliga skyddsanordningar
och även i övrigt vara så utförda och anordnade, att de erbjuder betryggande
säkerhet. Åtgärder skall också vidtagas till undvikande av skada
genom fall, nedstörtande föremål, ras, splitter, farliga ämnen med flera
särskilt angivna omständigheter (11 §).

Vidare finns bestämmelser om personlig skyddsutrustning (.12 §) och om
första hjälpen vid olycksfall (13 §).

Kungl. Maj:t äger föreskriva särskilda villkor för arbetstagarnas användande
till arbete, som finnes medföra synnerlig fara för ohälsa eller olycksfall,
eller förordna att arbetstagare ej må användas till sådant arbete (16 §).

I tredje kapitlet återfinns särskilda bestämmelser om arbetstiden
och dess förläggning. Inledningsvis fastslås att arbetstagare, med
vissa angivna undantag, äger rätt till raster. Härmed menas avbrott i arbetstiden,
vilkas varaktighet är på förhand bestämda och under vilka arbetstagaren
fritt förfogar över sin tid och inte är skyldig att kvarstanna på arbetsstället
(17 §). Vidare stadgas att arbetstagaren vid vissa ansträngande sysselsättningar
även äger rätt till arbetspauser (18 §).

Arbetstagare skall åtnjuta erforderlig ledighet för nattvila. I denna ledig2
— Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 sand. Nr 126

Kungi. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

het skall ingå tiden mellan klockan 24 och klockan 5. Härifrån får avvikelse
ske, där visst arbete med hänsyn till sin natur, allmänhetens behov eller annan
särskild omständighet måste fortgå även nattetid eller eljest bedrivas
å tid före klockan 5 eller efter klockan 24. Även s. k. nödfallsarbete får bedrivas
å tid mellan klockan 24 och klockan 5. Arbetstagare i överordnad
ställning kan, där det finnes påkallat, användas till arbete å tid mellan
klockan 24 och klockan 5 utan hinder av nu nämnda bestämmelser (19 §).

När särskilda skäl föranleder därtill, kan arbetarskyddsstyrelsen medge
att arbetstagare användes till arbete å tid mellan klockan 24 och klockan 5
i vidare utsträckning än som följer av tidigare nämnda bestämmelser. Sådant
undantag må också medges av arbetarskyddsstyrelsen, då det av uttalande
av arbetstagarorganisationer eller annorledes framgår att det stora
flertalet av de arbetstagare, som skulle beröras av undantaget, finner detta
önskvärt, samt ohälsa eller överansträngning inte skäligen kan befaras
uppkomma därigenom (20 §).

För varje period om sju dagar skall arbetstagare, där ej särskilt förhållande
tillfälligtvis påkallar undantag, åtnjuta minst 24 timmars sammanhängande
ledighet. Sådan veckovila skall såvitt möjligt förläggas till
söndag och till samma tider för alla vid ett arbetsställe anställda. Från detta
stadgande kan arbetarskyddsstyrelsen, efter hörande av vederbörande sammanslutningar
av arbetsgivare och arbetstagare, medge undantag för visst
slag av arbete eller visst arbetsställe. Göres inskränkning i den avsedda veckovilan,
skall motsvarande frihet från arbete såvitt möjligt beredas (21 §).

Lagens fjärde kapitel handlar om minderårigas användande
i arbete. Med minderårig avses den som inte fyllt 18 år. Kapitlet inledes
med vissa bestämmelser om minimiålder och fullgjord skolplikt.
Sålunda får ingen användas till arbete tidigare än under det kalenderår då
han fyller 14 år samt — där fråga ej är om arbete under ferietid — förrän
han inhämtat den för folkskolan bestämda lärokursen eller däremot svarande
kunskaper och färdigheter eller erhållit behörigt tillstånd att lämna
folkskolan. Från detta stadgande må arbetarskyddsstyrelsen medge undantag
i fråga om lätt arbete, som kan antagas inte inverka menligt på den
minderåriges hälsa eller kroppsutveckling eller hans förmåga att tillgodogöra
sig skolundervisningen (23 §). Arbetarskyddsstyrelsen kan överlämna
åt yrkesinspektör att medge undantag som här sagts (72 §).

Minderårig, som inte fyllt eller under kalenderåret fyller 15 år, får inte
användas till hantverks- eller industriellt arbete, byggnadsarbete, arbete i
gruva, stenbrott eller grustag eller på annat dylikt arbetsställe, skogsavverknings-
eller kolningsarbete eller arbete med transport av personer eller gods
eller arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse. Detta stadgande gäller
dock inte uträttande av bud eller ärenden eller lättare distributionsarbete. Såvitt
angår arbete under ferietid äger arbetarskyddsstyrelsen i fråga om visst
slag av arbete, som är att anse som synnerligen lätt, meddela undantag från

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

detta förbud. Styrelsen kan också i särskilda fall medge afl minderårig som
fyllt eller under kalenderåret fyller 14 år, användes till arbete som omfattas
av förbudet, om det finnes påkallat av hänsyn till den minderåriges yrkesutbildning
eller det eljest kan anses vara till gagn för honom (24 §).

Vidare stadgas förbud mot att använda minderårig till arbete, som under
jord bedrives i gruva, stenbrott eller annan jämförlig arbetsplats. I
vissa angivna fall kan arbetarskyddsstyrelsen medge undantag från detta
förbud (25 §).

Det åligger arbetsgivare att särskilt tillse, att minderårigs användande
till arbete inte medför fara för olycksfall eller för överansträngning eller
annan menlig inverkan på den minderåriges hälsa eller kroppsutveckling
samt att den minderårige inte användes till arbete, som innebär våda i
moraliskt avseende. Finnes minderårigs användande till visst slag av arbete
medföra synnerlig fara i något sådant avseende, kan Kungl. Maj :t föreskriva
särskilda villkor för att den minderårige skall få användas därtill
eller förordna att han inte får användas därtill (26 §).

Minderårig får inte användas till arbete utan att arbetsbok för honom
avlämnats till arbetsgivaren. Arbetsboken skall innehålla uppgifter om
ålder och skolförhållanden samt läkarintyg. Läkarintyget får inte vara
äldre än ett år, om inte den minderåriges anställning avser kortare tid än
en månad eller det är fråga om arbete under ferietid (27 §).

En gång varje kalenderår skall vid arbetsställe, där minderårig användes
till arbete, företagas läkarbesiktning av den eller de minderåriga.
Vad nu sagts äger inte tillämpning på skogsarbete och inte heller på
flottningsarbete utom när det gäller arbete vid skiljeställe. Läkarbesiktningen
förrättas av läkare, som länsstyrelsen förordnar. Kostnaden för besiktningen
skall, utom såvitt angår resekostnads- och traktamentsersättning
till läkaren, bestridas av arbetsgivaren, som också är skyldig att sörja för att
lämplig lokal för besiktningen finns att tillgå (28 §). När det är fråga om
arbete, som medför synnerligen ringa ansträngning eller fortgår endast under
kortare tid av året, må arbetarskyddsstyrelsen medge befrielse från
läkarbesiktning. Har sådan befrielse medgivits, får den minderårige användas
till arbete utan hinder av att läkarintyget i arbetsboken är äldre än
ett år (29 §). Minderårig får inte användas till arbete i strid mot innehållet
i läkarintyg, som är infört i hans arbetsbok, om inte arbetarskyddsstyrelsen
funnit skäl medge det (30 §).

Beträffande minderårigs arbetstid gäller att den inte får
uppgå till mer än 10 timmar om dygnet eller 54 timmar i veckan. Vid nödfallsarbete
kan dock minderårigs arbetstid få utsträckas därutöver. I sådant
fall har arbetsgivaren att senast inom två dygn från arbetets början
göra anmälan till arbetarskyddsstyrelsen. Arbetet får inte fortsätta utöver
nämnda två dygn utan att tillstånd sökts hos styrelsen. Där så eljest prövas
nödvändigt i särskilt fall, kan arbetarskyddsstyrelsen medge att arbets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

tiden under kortare tid utsträckes utöver den lagstadgade (31 §). Arbetsgivaren
är skyldig lämna den minderårige ledighet för deltagande i skolundervisning
m. m. (32 §).

Enligt 33 § skall minderårig arbetstagare för nattvila beredas oavbruten
ledighet från arbetet under minst 11 timmar varje dygn. I denna ledighet
skall ingå, om den minderårige ej fyllt 16 år, tiden mellan klockan 19 och
klockan 6 samt eljest tiden mellan klockan 22 och klockan 5 eller, i den utsträckning
arbetarskyddsstyrelsen så medgivit beträffande viss ort, visst
slag av arbete eller visst arbetsställe, annan tid om sju timmar i följd mellan
klockan 22 och klockan 7. Även från nattarbetsförbudet finns möjlighet
till avvikelse för nödfallsarbete. Vidare kan arbetarskyddsstyrelsen i vissa
fall medge undantag även eljest från nämnda förbud (33 §).

I femte kapitlet finns särskilda bestämmelser om kvinnors användande
i arbete. Efter en lagändring 1962 kvarstår av dessa bestämmelser
ett förbud mot kvinnors användande till arbete under jord i gruva
eller stenbrott, med vissa möjligheter till undantag (34 §), samt bestämmelser
angående ledighet för barnsbörd och amning (35 §). Vidare kan,
om visst slag av arbete medför synnerlig fara för olycksfall när kvinna användes
därtill eller är synnerligen ansträngande eller hälsofarligt för kvinna,
Kungl. Maj :t föreskriva särskilda villkor för kvinnas användande till sådant
arbete eller förordna att hon inte får användas därtill (38 §).

Lagens sjätte kapitel innehåller regler angående samverkan mellan
arbetsgivare och arbetstagare. Inledningsvis stadgas att
arbetsgivare och hos honom sysselsatta arbetstagare skall, för att åstadkomma
sunda och säkra arbetsförhållanden på arbetsstället, under arbetsgivarens
ledning i samverkan bedriva ett på lämpligt sätt organiserat skyddsarbete
(39 §). På arbetsställe, där det regelbundet sysselsättes minst fem
arbetstagare, skall, om ej särskilt förhållande berättigar till undantag,
bland arbetstagarna utses ett eller flera skyddsombud att företräda arbetstagarna
i frågor rörande sundhet och säkerhet i arbetet. Skyddsombud bör,
där så finns påkallat, utses även på arbetsställe med mindre än fem arbetstagare.
Val av skyddsombud förrättas av arbetstagarna eller av lokal
organisation, genom vilken de kan anses företrädda. Arbetarskyddsstyrelsen
kan i vissa fall medge att organisation som nyss sagts utser skyddsombud
utanför kretsen av arbetstagare vid arbetsstället. För skyddsombud
bör ersättare utses (40 §). Vid arbetsställe, där det regelbundet sysselsättes
minst 50 arbetstagare, skall finnas en av företrädare för arbetsgivaren
och av skyddsombud sammansatt skyddskommitté. Om så finnes påkallat,
bör skyddskommitté tillsättas även på arbetsställe med mindre antal arbetstagare
(41 §). I 42—44 §§ finns bestämmelser, som är avsedda att garantera
att skyddsombud inte hindras att fullgöra sina uppgifter.

Lagens sjunde kapitel stadgar skyldighet för tillverkare eller försäljare
av maskiner, redskap eller andra tekniska anord -

Kungi. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

ningar att tillse, att sådan anordning, då den avlämnas för att tagas i
bruk inom riket eller här utställes till försäljning eller i reklamsyfte, är försedd
med nödiga skyddsanordningar och även i övrigt erbjuder betryggande
säkerhet mot ohälsa och olycksfall, ävensom att tillhandahålla för anordningens
användning och skötsel erforderliga föreskrifter. Vad nu sagts gäller
även den som upplåter anordningen till begagnande. Utför någon såsom
självständig företagare installation av sådan anordning, skall han tillse, att
föreskrivna skyddsanordningar uppsättes samt att för installationen i övrigt
gällande föreskrifter iakttages (45 §). I 46 § stadgas vissa särskilda skyldigheter
för ägare och nyttjanderättshavare till grustag. Enligt särskild bestämmelse
i lagens inledningskapitel (6 §) äger arbetarskyddslagen tilllämpning
i nu avsedda fall även om det inte är fråga om verksamhet som
omfattas av lagen.

Åttonde kapitlet handlar om tillsyn å lagens efterlevnad.
Sådan tillsyn utövas av arbetarskyddsstyrelsen och, under dess överinseende
och ledning, av yrkesinspektionens befattningshavare och kommunala tillsynsmän.
Inspektionens befattningshavare utgöres av yrkesinspektörer och
dem underordnad personal. Kungl. Maj :t kan också förordna, att tillsyn å
visst slag av verksamhet skall utövas av specialinspektör (47 §). Det åligger
hälsovårdsnämnd att utse en eller flera lämpliga personer att för viss
tid eller tills vidare utöva den kommunala tillsynen (48 §).

Den som har att utöva tillsyn å efterlevnaden av arbetarskyddslagen eller
med stöd av lagen meddelade föreskrifter skall, närhelst han så påfordrar,
äga tillträde till arbetsställe, som är underkastat hans tillsyn, ävensom rätt
att där företa undersökning som hans tjänsteåligganden kan ge anledning
till. Arbetsgivare är pliktig att på anfordran lämna tillsynsorganet de upplysningar
som erfordras för tillsynens utövande (50 §). Bestämmelser om
tystnadsplikt återfinns i 51 §. I 52 § stadgas att i statens eller kommuns
tjänst anställd läkare, som får kännedom om förhållande, vilket strider mot
lagen eller med stöd därav meddelad föreskrift, skall göra anmälan därom
hos tillsynsorganet. Vidare stadgas att tjänsteläkare, skolstyrelse, hälsovårdsnämnd,
byggnadsnämnd och polismyndighet skall lämna tillsynsorganet
upplysningar och biträde.

Om det vid ett arbetsställe råder missförhållande i något avseende, som
behandlas i stadgandena i andra kapitlet rörande åtgärder till förebyggande
av ohälsa och olycksfall, och missförhållandet inte innebär överträdelse av
någon särskilt straffbelagd föreskrift, äger yrkesinspektören skriftligen förelägga
arbetsgivaren att inom utsatt skälig tid vidtaga viss åtgärd för att
avhjälpa missförhållandet. Yrkesinspektören kan också skriftligen förbjuda
arbetsgivaren att efter utsatt skälig tid bedriva visst arbete eller använda
viss arbetslokal, maskin, redskap eller annat hjälpmedel, visst ämne eller
material eller viss arbetsmetod utan att iakttaga visst angivet villkor. Innan
föreläggande eller förbud meddelas, skall tillfälle att avge yttrande be -

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963

redas arbetsgivaren (53 § första stycket). Medför missförhållandet synnerlig
fara för arbetstagares liv eller hälsa, kan yrkesinspektören utan att
avbida sådant yttrande meddela förbud, som träder i kraft omedelbart och
gäller intill dess annorlunda förordnas. Om så finnes påkallat, kan yrkesinspektören
låta genom polismyndighetens försorg och på arbetsgivarens
bekostnad vidtaga nödiga åtgärder för att säkerställa att förbudet upprätthålles
(53 § andra stycket). I fråga om lokal som arbetsgivaren fått till sig
upplåten kan yrkesinspektören meddela förbud mot upplåtelse, intill dess
viss åtgärd vidtagits med lokalen (53 § tredje stycket). Arbetarskyddsstyrelsen
äger utan föregående beslut av yrkesinspektör förordna om åtgärd
som nu sagts (53 § fjärde stycket). Därest arbetsgivaren åsidosätter bestämmelserna
om arbetstidens längd och förläggning eller använder minderårig
till arbete som är riskabelt för denne, kan arbetarskyddsstyrelsen meddela
arbetsgivaren föreskrifter till tryggande av att de åsidosatta bestämmelserna
iakttages. Arbetsgivaren skall ha haft tillfälle att yttra sig i ärendet
(54 §).

Vad i det föregående sagts om föreläggande, förbud och föreskrift gäller
icke verksamhet, som bedrives av staten. Finner arbetarskyddsstyrelsen i
anledning av anmälan från yrkesinspektör eller eljest att det i statlig verksamhet
föreligger missförhållande, som skulle kunna föranleda ingripande
om arbetsgivaren varit enskild, skall styrelsen hos den myndighet, som
har överinseende över verksamheten, påkalla erforderlig åtgärd. Vidtages
ej sådan åtgärd, må styrelsen underställa ärendet Kungl. Maj :ts prövning
(60 §).

Om arbetsgivare använder minderårig till arbete utan att denne undergått
föreskriven läkarbesiktning, kan yrkesinspektören enligt 55 § skriftligen
förbjuda arbetsgivaren att efter utsatt skälig tid använda den minderårige
i arbetet utan att denne undersökts av läkare och intyg rörande undersökningen
införts i arbetsboken.

Till förebyggande av att tillverkare, försäljare eller upplåtare av maskin,
redskap eller annan teknisk anordning avlämnar anordningen i strid mot
bestämmelserna i 45 §, äger arbetarskyddsstyrelsen, efter det vederbörande
beretts tillfälle till yttrande, förbjuda honom att avlämna eller utställa anordningen,
med mindre de åtgärder vidtages, som styrelsen finner erforderliga
(56 § första stycket). Om synnerliga skäl föreligger får styrelsen
utan att avbida yttrande meddela sådant förbud att träda i kraft omedelbart
och gälla intill dess annorlunda förordnas. Där så finnes påkallat kan styrelsen
låta genom polismyndighets försorg och på bekostnad av tillverkaren,
försäljaren eller upplåtaren vidtaga nödiga åtgärder för att säkerställa
att förbudet upprätthålles (56 § andra stycket). I huvudsak motsvarande
bestämmelser angående installatör av teknisk anordning finns i 57 §, och
58 § innehåller bestämmelser om åtgärder mot ägare och innehavare av
grustag, som inte iakttager sina skyldigheter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

Till utrönande huruvida ämne eller material, som arbetsgivare använder
eller framställer i sin verksamhet, innebär fara för att hos honom sysselsatt
arbetstagare ådrager sig ohälsa eller drabbas av olycksfall, är ai betsgivaren
skyldig att på anmodan av arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör föranstalta
om undersökning av ämnet eller materialet eller tillhandahålla erforderliga
prov för sådan undersökning. Underlåter arbetsgivaren att efterkomma
sådan anmodan, äger arbetarskyddsstyrelsen förelägga honom
vite. Motsvarande stadgas beträffande tillverkare, försäljare eller upplåtare
av teknisk anordning (59 §).

Lagens nionde kapitel innehåller ansvarsbestämmelser. Arbetsgivare,
som använder minderårig eller kvinna till arbete i strid mot de
särskilda bestämmelserna till skydd för dessa arbetstagarkategorier, straffas
med dagsböter (62 §). Underlåter någon att ställa sig till efterrättelse honom
meddelat förbud, föreläggande eller föreskrift, är straffet dagsböter
eller, där omständigheterna är synnerligen försvårande, fängelse i högst
sex månader (63 §). Till böter högst 300 kr. dömes arbetsgivare som försummar
att göra anmälan angående övertidsarbete för minderåriga. Lämnar
han oriktig uppgift i sådan anmälan, straffas han med dagsböter (64 §).
Den som mot bättre vetande lämnar arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör
oriktig uppgift angående vidtagande av åtgärd, varom anvisning
lämnats honom, straffas med dagsböter. Detsamma gäller, om tillverkare,
försäljare eller upplåtare av teknisk anordning mot bättre vetande lämnar
arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör oriktig uppgift beträffande anordningen
(65 §). Dagsböter är också straffet för arbetsgivare, som åsidosätter
skyldigheten att sörja för att lämplig lokal finns att tillgå för läkarbesiktning
av minderåriga (66 §).

Arbetstagare är underkastad ansvar enligt lagen, om han olovligen och
utan giltigt skäl borttagit skyddsanordning eller försatt den ur bruk. Han
kan då ådömas böter upp till 200 kr. (67 .§).

I lagens tionde och sista kapitel återfinns vissa särskilda bestämmelser.
Beträffande verksamhet, som bedrives av staten, skall vad i
lagen är stadgat om arbetsgivare samt om tillverkare, försäljare eller upplåtare
av teknisk anordning i stället gälla arbetsföreståndaren (70 § första
stycket). I fråga om verksamhet, som bedrives av kommun, stadgas att
vad som är föreskrivet beträffande arbetsgivare skall gälla arbetsföreståndare,
såvitt angår efterlevnaden av lagens bestämmelser angående minderåriga
och kvinnor samt föreskrift eller förbud som meddelats arbetsgivaren
jämlikt 54 eller 55 §. Därest arbetarskyddsstyrelsen på framställning
av enskild arbetsgivare godtagit viss person såsom arbetsföreståndare
i hans ställe, gäller samma regler som för kommunal verksamhet (70 §
andra stycket).

Enligt 71 § skall i den slutliga handläggningen hos arbetarskyddsstyrelsen
av ärenden rörande tillämpning av lagen eller med stöd av denna med -

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

delade föreskrifter i vissa fall deltaga särskilda ledamöter, utsedda efter
förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare. Bestämmelserna
i 73 § innebär att arbetarskyddsstyrelsens beslut i bl. a. vissa ärenden
rörande minderåriga inte kan överklagas, medan däremot talan mot
övriga beslut av styrelsen får föras genom besvär hos Kungl. Maj :t.

Slutligen innehåller lagen bemyndigande för Kungl. Maj:t att meddela
närmare föreskrifter angående lagens tillämpning och för arbetarskyddsstyrelsen
att meddela råd och anvisningar till ledning vid lagens tillämpning
(74 och 75 §§).

Den viktigaste av de tillämpningsföreskrifter, som utfärdats till arbetarskyddslagen,
är arbetarskydds kungörelsen den 6 maj 1949 (nr 208).

Skogsförläggningslagen

Lagen den 25 maj 1951 (nr 305) om tillfälliga bostäder vid skogs- och
flottningsarbete m. m. (skogsförläggningslag) äger enligt 1 § tillämpning
på arbete med skogsavverkning och försågning av virke i direkt samband
därmed ävensom på skogsvårds-, kolnings-, flottnings-, flottläggnings-, flottledsbyggnads-,
väg- och vattenavledningsarbete.

Därest arbete som nu sagts bedrives på så stort avstånd från ställe där
bostad finnes, att det inte skäligen kan fordras att arbetstagarna skall bege
sig dit för inkvartering, skall arbetsgivaren sörja för att arbetstagarna har
tillgång till bostad på eller i närheten av arbetsstället. Användes hästar
vid arbetet och finns inte inom skäligt avstånd från arbetsstället tillgång
till stall, skall genom arbetsgivarens försorg även tillhandahållas stall på
eller i närheten av arbetsstället (2 § första stycket). Om arbetsgivaren utan
att vara skyldig därtill ändå anvisar arbetstagare bostad i byggnad, som
inte stadigvarande användes för bostadsändamål, eller stallrum i byggnad,
som inte stadigvarande nyttjas till stall, är arbetsgivaren pliktig att
sörja för att bostaden eller stallet uppfyller föreskrifterna i lagen (2 §
andra stycket). Bedrives arbetet på sådant avstånd från bostaden, att arbetstagarna
inte lämpligen kan intaga middagsmålet där, skall arbetsgivaren, om
det kan anses påkallat även med hänsyn till omständigheterna i övrigt, tillhandahålla
raststuga på eller invid den plats där arbetet bedrives
(3 §).

Enligt 4 § har begreppen arbetstagare och arbetsgivare samma innebörd
som i arbetarskyddslagen med det tillägget att i fråga om flottningsarbete
flottningsföreningen alltid skall anses vara arbetsgivare, när flottning sker
i allmän flottled, och eljest den som innehar fiottningsrätten i flottleden.

De närmast följande bestämmelserna i lagen handlar om bostädernas
beskaffenhet. Inledningsvis stadgas att bostaden skall erbjuda
tillräckligt utrymme, tillfredsställande skydd mot köld och fukt ävensom
goda möjligheter till vila samt i övrigt motsvara de fordringar, som med

Kungl. Mcij:ts proposition nr 126 år 1963

hänsyn till yrkets behov samt den tid och de förhållanden, under vilka den
kan förväntas bli använd, skäligen kan ställas på en tillfällig bostad. Under
den varmare årstiden får inkvartering ske i tält, om det bara gäller några
få nätter (5 §). I fråga om bostad, som användes under någon längre tid,
skall enligt 6 § särskilt iakttagas, att på varje inkvarterad person skall finnas
ett utrymme av minst 7 nU, att avståndet mellan golv och innertak
inte får understiga 2 m, att rumshöjden ej får understiga 2,35 m, om det
finns både över- och undersängar, samt att bostaden skall vara försedd med
erforderligt utrymme för förvaring av livsmedel, kläder och övriga personlig
tillhörigheter. I 7 § stadgas beträffande bostad, som användes under
den kallare årstiden, att den skall vara försedd med tillfredsställande anordningar
för uppvärmning och luftväxling, att den skall vara tillfredsställande
varmbonad, att fönstren skall ha dubbla rutor, att det skall finnas
förstuga eller dubbla ytterdörrar samt att, om bostaden är avsedd för
fyra eller flera arbetstagare, till bostaden skall höra varmbonat torkrum av
erforderlig storlek och med tillfredsställande luftväxling. Bostad vid skiljeställe
eller flottläggningsplats skall alltid vara försedd med tillräckligt stort
torkrum (8 §). Bostad, som användes vid arbete med skogsavverkning eller
försågning av virke eller vid kolnings-, flottläggnings-, flottledsbyggnadseller
vägarbete eller vid flottningsarbete vid skiljeställe och som är avsedd
för åtta eller flera arbetstagare, skall vara försedd med kök och avskilt
utrymme för kocka samt inredd så, att gemensam mathållning kan anordnas.
Är bostaden avsedd för flera än tolv arbetstagare, skall den vara
försedd med matrum (9 §). I bostad, som användes vid arbete som nyss
sagts, får ej i något rum inkvarteras fler än tolv arbetstagare (10 §). Dricksvatten
av lämplig beskaffenhet skall tillhandahållas inom skäligt avstånd
från bostad och stall. På lämpligt avstånd från bostaden skall finnas avträde
(11 §).

Arbetarskyddsstyrelsen äger under vissa omständigheter medge undantag
från stadgandena i 6—10 §§ eller överlämna åt skogsyrkesinspektör att
enligt de närmare föreskrifter styrelsen utfärdar medge sådant undantag
(12 §).

I 13 § finns bestämmelser om stallens beskaffenhet. Ett skogsstall
skall, allt efter vad som kan anses påkallat med hänsyn till omständigheterna,
erbjuda tillräckligt utrymme och tillfredsställande skydd mot
köld och fukt. Avståndet mellan spiltgolv och innertak får inte understiga
2,2 in. Beträffande stall, som användes den kallare årstiden, skall särskilt
iakttagas, att det skall vara uppdelat på två eller flera rum, om det är avsett
för fler än tre hästar, att fönstren skall ha dubbla rutor, att det skall ha
tillfredsställande anordningar för luftväxling samt att vid stallet skall finnas
foderbod. Enligt 14 § kan undantag medges från dessa bestämmelser i
samma ordning som gäller i fråga om bostäder.

På varje arbetsställe bör bland arbetstagarna utses ett eller flera

Knngl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963

skyddsombud (15 § första stycket). Skyddsombud har att framföra
arbetstagarnas önskemål beträffande bostäder och stall och bör verka för
goda levnadsförhållanden inom förläggningen samt söka vinna arbetstagarnas
medverkan därtill. Finner skyddsombud att viss åtgärd bör vidtagas,
skall han göra framställning därom hos arbetsgivaren eller den som på arbetsstället
företräder arbetsgivaren. Den som mottagit sådan hänvändelse
skall utan dröjsmål lämna ombudet besked i frågan. Beaktas inte framställningen
inom skälig tid, äger ombudet påkalla ingripande av skogsyrkesinspektören.
Vid inspektion skall tillsynsorganet om möjligt bereda
skyddsombud tillfälle att närvara. Tillsynsorganet är pliktigt att kostnadsfritt
tillställa skyddsombud avskrift av råd, anvisning eller annat skriftligt
meddelande rörande arbetsstället, som avlåtits till arbetsgivaren (16 §).

Lagen innehåller vidare bestämmelser om utseende av skyddsombud (15 §
andra och tredje styckena) samt om garantier för att skyddsombud inte
hindx-as i sin verksamhet (17—19 §§). Nu nämnda bestämmelser överensstämmer
med dem som återfinns i arbetarskyddslagen.

Enligt 20 § utövas tillsyn å lagens efterlevnad av arbetarskyddsstyrelsen
samt, under dess överinseende och ledning, av skogsyrkesinspektionens
befattningshavare. Den som har att utöva tillsynen skall, närhelst
han så påfordrar, äga tillträde till bostäder och stall samt ha rätt att
där företaga undersökning. Arbetsgivare är pliktig att på anfordran lämna
tillsynsorganet de upplysningar, som erfordras för tillsynens utövande
(21 §).

Därest arbetsgivaren inte tillhandahåller bostad, raststuga eller stall i enlighet
med lagens föreskrifter, äger skogsyrkesinspektören, där så prövas
nödigt, skriftligen förelägga arbetsgivaren att inom utsatt skälig tid rätta
missförhållandet. Inspektören kan också skriftligen förbjuda arbetsgivaren
att efter utsatt skälig tid bedriva visst arbete eller använda viss bostad eller
visst stall utan att iaktta angivna villkor. Innan föreläggande eller förbud
meddelas, skall arbetsgivaren ha tillfälle att avge yttrande (22 § första stycket).
Medför i vissa särskilt angivna fall missförhållandet synnerlig olägenhet,
kan skogsyrkesinspektören utan att avvakta yttrande meddela förbud
som nyss sagts att träda i kraft omedelbart och gälla tills vidare. Om
så finns påkallat kan han därvid låta genom polismyndighetens försorg och
på arbetsgivarens bekostnad vidtaga nödiga åtgärder för att säkerställa att
förbudet upprätthålles (22 § andra stycket). Den som upplåtit en byggnad
kan av skogsyrkesinspektören förbjudas att upplåta den till bostad eller
stall, intill dess viss åtgärd vidtagits (22 § tredje stycket). Arbetarskyddsstyrelsen
må utan föregående beslut av skogsyrkesinspektör meddela förbud
eller föreläggande som nu sagts (22 § fjärde stycket).

Om flottningsförening underlåter att enligt vad i lagen sägs uppföra bostad
eller raststuga gäller särskilda bestämmelser. Då skall skogsyrkesinspektören,
om det prövas nödigt, anmäla förhållandet till arbetarskydds -

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

styrelsen, som äger föra talan mot föreningen vid vattendomstol. Försummar
flottningsförening att underhålla bostad eller raststuga för flottningsarbetare,
har skogsyrkesinspektören att göra anmälan till länsstyrelsen.
I fråga om länsstyrelsens behandling av sådan anmälan gäller vad i lagen
om allmän flottled stadgas om underhåll av skyddsbyggnader (23 §).

Yad i det föregående sagts om föreläggande och förbud skall inte gälla
verksamhet som bedrives av staten (24 §). Över föreläggande eller förbud,
som meddelats av skogsyrkesinspektör, får klagan föras hos arbetarskyddsstyrelsen
(25 §). Beslut av arbetarskyddsstyrelsen i ärende enligt skogsförläggningslagen
kan överklagas hos Kungl. Maj :t (29 §).

Slutligen innehåller lagen vissa ansvarsbestämmelser in. m.
Den som underlåter att ställa sig till efterrättelse meddelat förbud eller
föreläggande straffas med dagsböter eller, där omständigheterna är synnerligen
försvårande, med fängelse i högst sex månader (26 §). Vidare
kan dagsböter ådömas den som mot bättre vetande lämnar arbetarskyddsstyrelsen
eller skogsyrkesinspektör oriktig uppgift angående vidtagande
av åtgärd, varom anvisning lämnas honom jämlikt lagen (27 §). Beträffande
verksamhet, som bedrives av staten, skall vad som är stadgat om
arbetsgivare i stället gälla arbetsföreståndaren (28 §).

Föreliggande förslag
Arbetarskyddslagen

Utvidgning av arbetarskyddslagens tillämpningsområde

Inledningsvis erinrar arbetarskyddsstyrelsen om att arbetarskyddslagen är
tillämplig huvudsakligen på rörelse och att detta lett till en uppspaltning av
den offentliga verksamheten i ett område som faller under lagen och ett som
ligger utanför. Såvitt avser statens civila verksamhet har bl. a. arbetet inom
de affärsdrivande verkens lokala och regionala enheter, visst arbete vid
andra verk såsom arbete utfört av tullhuspaclckarlar och arbete vid sjöfartsverkets
förråd m. m. samt arbetet vid sjukhus och på apotek ansetts falla
inom lagens tillämpningsområde. Däremot har arbetet inom ämbetsverken,
undervisningsväsendet, polis- och åklagarväsendet, rättsväsendet, fångvården
samt arkiv, bibliotek och museer, ansetts falla utanför. Inom försvarsväsendet
har lagen ansetts tillämplig på exempelvis civilanställda arbetare,
under det att den egentliga militärtjänsten inte är underkastad lagen. På
kyrkans verksamhet är lagen inte tillämplig. Inom den kommunala förvaltningen
har i stort sett samma uppdelning skett som för statens del. Under
lagens tillämpningsområde har bl. a. ansetts falla el-, gas- och vattenverk,
trafikföretag, sjukhus, folktandvård och läkare, badinrättningar, barnhem,
pensionärshem och ålderdomshem samt sport- och friluftsanläggningar, medan
brandväsendet och de verksamhetsgrenar, vilkas statliga motsvarighe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

ter är undantagna, ansetts falla utanför. Styrelsen understryker, att i de
fall arbetarskyddslagen icke är tillämplig undantaget gäller samtliga arbetstagare
inom den ifrågavarande verksamheten, såsom exempelvis vaktmästare
och städerskor i ämbetsverk, skolor, fångvårdsanstalter in. m. Motsvarande
arbetstagare i verksamhet som faller under lagen, t. ex. sjukvården,
åtnjuter givetvis lagens skydd. Inom den privata sektorn har lagen inte ansetts
tillämplig på verksamhet, utövad av stiftelser och ideella eller politiska
organisationer eller liknande och inte heller på husligt arbete.

Enligt styrelsens mening råder det inte någon tvekan om att arbetarskyddslagens
bundenhet vid begreppet rörelse tvingat till gränsdragningar,
som stämmer illa överens med den i vårt land knappast ifrågasatta
grundsatsen att en lagstiftning, som har till ändamål att så långt det är
möjligt garantera den anställde sundhet och säkerhet i arbetet, i princip
bör äga allmängiltighet. Styrelsen anför, att behovet av ett i lag reglerat arbetarskydd
måhända är påtagligt mindre inom vissa verksamhetsgrenar än
inom andra, men att lämpligheten av att ställa dem utanför en skyddslag
av så allmän karaktär som arbetarskyddslagen kan diskuteras. Stannar man
ändå för en begränsning av tillämpningsområdet, bör man enligt styrelsens
mening i vart fall äga tillgång till en gränsbestämningsmetod, som
skiljer av vad som bör skiljas av men inte mer. Begreppet rörelse håller i
det avseendet inte måttet. Inom ett flertal av de verksamhetsgrenar, som blivit
undantagna från lagtillämpningen, finns arbetstagare vilkas uppgifter
inte på något sätt skiljer sig från arbetsuppgifterna för dem, som lagen omfattar.
Genom en gränsdragning, vars huvudändamål varit att frånskilja den
statliga och kommunala tjänstemannaverksamheten, har man inte endast
inkräktat på principen om skyddsintressets allmängiltighet utan också
åstadkommit en klyvning av arbetstagargrupper, för vilka ett och samma
behov av skyddsföreskrifter föreligger.

Styrelsen framhåller, att arbetarskyddet när det först aktualiserades tog
sikte på de verksamhetsformer, där arbetet var förenat med konstaterade
risker för olycksfall eller bestående ohälsa, och att skyddslagstiftningen även
i våra dagar har en viktig uppgift inom sådan verksamhet. Arbetaren vid
maskinen löper stora risker, kontoristen vid skrivbordet tämligen små, när
det gäller olycksfall. Mängden av tekniska skyddsföreskrifter för fabriksindustrien
och annan maskinell verksamhet kan därför föranleda till -— den
felaktiga — slutsatsen, att lagen inte har mycket att ge de anställda inom
mindre riskabel verksamhet. Det direkta skydd och de arbetsförhållanden
i övrigt som lagstiftningen garanterar envar arbetstagare är dock, framhåller
styrelsen, av betydande omfattning.

Arbetarskyddslagen och dess tillämpningsföreskrifter avser, heter det i
fortsättningen, att garantera den anställde största möjliga sundhet och säkerhet
i arbetet. Riktlinjerna ges i den grundläggande deklarationen i 7 §
första stycket, att arbetsgivare är pliktig att iakttaga allt som med hänsyn

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

till arbetets natur och de förhållanden, under vilka arbetet bedrives, samt arbetstagares
ålder, yrlcesvana och övriga förutsättningar för arbetet skäligen
kan erfordras för att förebygga att hos honom sysselsatt arbetstagare
ådrager sig ohälsa i följd av arbetet eller drabbas av olycksfall däri. Utöver
denna allmänna deklaration, vilken kompletteras med en förpliktelse för
arbetstagarna att i vad på dem ankommer medverka till förekommande
av ohälsa och olycksfall, innehåller arbetarskyddslagen ett stort antal mera
specificerade stadganden.

Styrelsen framhåller, att de flesta föreskrifterna i arbetarskyddslagen
saknar straffsanktion. Lagen kan därför sägas i första hand bygga på arbetsgivarnas
egna initiativ och åtgöranden. Yrkesinspektionens tillsynsuppgifter
är lika mycket av rådgivande som av övervakande natur. Inspektionen
skall genom upplysningar, råd och anvisningar hjälpa arbetsgivarna
att åstadkomma säkra och sunda förhållanden på arbetsplatsen. Först om
detta visar sig ogenomförbart på frivillighetens och övertygelsens väg, skall
de av lagen anvisade tvångsmedlen tillgripas. Den allmänna rådgivande karaktär,
som arbetarskyddslagen sålunda kan anses ha, är enligt styrelsens
åsikt inte något hinder mot utan snarast ett skäl för att lagen göres allmängiltig.
Styrelsen betonar, att det bör vara av stort värde för både arbetsgivare
och arbetstagare i alla verksamhetsformer att kunna påkalla hjälp från
erfarna och kompetenta offentliga organ för att få arbetarskyddsproblemen
lösta.

Vad angår arbetslokalernas beskaffenhet konstaterar styrelsen, att vad
arbetarskyddslagen kräver är ett iakttagande av normal sundhet och säkerhet.
Detta gäller såväl byggnadstekniska frågor som åtgärder för tillgodoseendet
av de anställdas berättigade krav på en viss sanitär standard
och på en viss arbetskoinfort i övrigt. Den anställde inom en rörelse har härigenom
betydligt större möjligheter att erhålla goda arbetslokaler än den
anställde inom en verksamhet, där man är hänvisad till vad de allmänna
byggnads- och hälsovårdsföreskrifterna kan ha att säga om arbetslokalernas
beskaffenhet. Något hållbart skäl för denna olikhet kan enligt styrelsens
uppfattning inte anses föreligga.

Lagens bestämmelser om arbetstiden och dess förläggning kan, heter det
i fortsättningen, sägas vara uttryck för allmängiltiga synpunkter på förhållandet
mellan arbete och vila, sett ur säkerhets- och hälsosynpunkt, och
bör utgöra norm vid allt arbete, som någon utför för annans räkning och
som det tillkommer arbetsgivaren att leda och övervaka. Bestämmelserna
är för övrigt förbundna med relativt långtgående undantag och dispensmöjligheter,
så att de knappast behöver verka hämmande på någon form
av verksamhet. Däremot ger de goda garantier mot ett otillbörligt utnyttjande
av arbetskraften.

De föreskrifter som reglerar minderårigas användande i arbete är, framhåller
styrelsen, medicinskt grundade, och eventuella undantag förutsätter

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

en noggrann prövning. Detta visar vilken vikt man tillmäter skyddandet av
den minderåriga arbetskraften. Styrelsen anser det därför olyckligt att man
av lagtekniska skäl tvingats ge dessa bestämmelser samma begränsade tilllämpning
som lagen i övrigt. För minderåriga arbetstagare inom exempelvis
statliga och kommunala verk och institutioner bör gälla samma skyddsföreskrifter
som för andra minderåriga arbetstagare.

Styrelsen understryker slutligen, att samverkan mellan arbetsgivare och
arbetstagare enligt arbetarskyddslagens bestämmelser därom bör vara regel
på varje arbetsplats.

Slutsatsen av arbetarskyddsstyrelsens överväganden blir, att arbetarskyddslagens
tillämpning bör utvidgas till att i princip avse varje verksamhet,
vari arbetstagare användes för arbetsgivares räkning.

Arbetarskyddsstyrelsen lämnar därefter en redogörelse för hur en utvidgning
av lagens tillämpningsområde kan komma att verka för olika
kategorier anställda. Beträffande statlig civil verksamhet upplyser
styrelsen, att av sammanlagt ca 235 000 anställda ca 175 000 redan omfattas
av lagen såsom tillhörande statens affärsdrivande verk och därmed
jämförlig verksamhet. De återstående är sysselsatta inom den egentliga
statsförvaltningen, i huvudsak ämbetsverken, undervisningsväsendet, rättsväsendet,
polis- och åklagarväsendet, fångvården samt arkiv, bibliotek och
museer. Styrelsen finner inte skäl föreligga att utesluta någon av dessa verksamhetsgrenar
från lagens tillämpningsområde. Inte heller finner styrelsen
vid en genomgång av de skilda bestämmelserna i lagen anledning att
göra några speciella undantag för statstjänst av hithörande slag. Tillräckliga
möjligheter till undantag från exempelvis stadgandena om natt- och
veckovila finns enligt styrelsens mening redan nu i lagen.

Till de frågor, som arbetarskyddsstyrelsen funnit skäl att närmare
granska för den statliga verksamhetens vidkommande, hör arbetarskyddslagens
regler om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare. Härvid
framhåller styrelsen, att den allmänna deklarationen i 39 § om att arbetsgivare
och hos honom anställda arbetstagare i samverkan skall bedriva ett
på lämpligt sätt organiserat skyddsarbete är applicerbar på all verksamhet.
Föreskrifter av motsvarande innebörd gäller, påpekar styrelsen, redan
för den civila statliga verksamheten. Styrelsen hänvisar till allmänna verksstadgan
och Kungl. Maj :ts cirkulär angående företagsnämnder m. in. inom
statsförvaltningen. Skyddsombud bör utses inom här ifrågavarande verksamhetsgrenar
lika väl som inom motsvarande privata. De närmare föreskrifterna
om skyddsombud kan enligt styrelsen tillämpas utan undantag.
Enligt 41 § lagen skall å arbetsställe, där det regelbundet sysselsattes minst
femtio arbetstagare, finnas en av företrädare för arbetsgivaren och av
skyddsombud sammansatt skyddskommitté. Kommitténs verksamhet är av
rådgivande natur och den kan inte fatta några bindande beslut i arbetar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

skyddsfrågor. Eftersom en av huvuduppgifterna för företagsnämnderna hos
de statliga myndigheterna är att verka för effektivisering av skyddsarbetet
och arbetshygienen inom respektive verk, kan det enligt styrelsen ifrågasättas
om skyddskommittéer skulle ha någon uppgift att fylla hos dessa.
Styrelsen hänvisar till att den i annat sammanhang förklarat, att företagsnämnd
kan träda i stället för skyddskommitté under förutsättning att
skyddsombud ingår som ledamöter i nämnden. Något undantag för viss
statlig verksamhet är därför enligt styrelsens mening inte påkallat.

Tillsyn å arbetarskyddslagstiftningens efterlevnad utövas av arbetarskyddsstyrelsen
samt under dess överinseende och ledning av den allmänna
yrkesinspektionen, specialinspektörer och kommunala tillsynsman. Den civila
statliga verksamhet, varom här är fråga, torde enligt styrelsen i stort
sett falla utanför specialinspektörernas tillsynsområden. Det kan tänkas
att något lokalt statligt organ är av så ringa storleksordning, att det i och
för sig skulle falla under den kommunala tillsynen. Lämpligheten härav
kan, säger styrelsen, i hög grad ifrågasättas, varför det torde få ankomma
på arbetarskyddsstyrelsen att vidtaga erforderlig jämkning av tillsynens fördelning.

Arbetarskyddsstyrelsen framhåller vidare, att vad i lagen stadgas om
tvångsmedel (föreläggande och förbud) för åstadkommande av rättelse i
missförhållande, som råder på ett arbetsställe, inte äger tillämpning på verksamhet
som bedrives av staten. I stället skall arbetarskyddsstyrelsen hos
den myndighet, vilken har överinseende över verksamheten i fråga, påkalla
rättelse och i sista hand kan styrelsen underställa ärendet Kungl. Maj :ts
prövning. Detta kan och bör enligt styrelsens uppfattning tillämpas beträffande
all civil statlig verksamhet.

Ehuru föreskrifterna i arbetarskyddslagen i huvudsak inte är straffsanktionerade,
finns det emellertid, framhåller arbetarskyddsstyrelsen, ett mindre
antal ansvarsbestämmelser. Dessa är tillämpliga även på rörelse, som bedrives
av staten. I sådant fall utkräves det ansvar, som eljest drabbar arbetsgivaren,
av en särskilt utsedd arbetsföreståndare. Bestämmelserna härom
anser styrelsen kunna tillämpas på all civil statlig verksamhet.

Den kommunala förvaltningen uppvisar, fortsätter arbetarskyddsstyrelsen,
i stort sett samma verksamhetsformer som den statliga.
Från arbetarskyddssynpunkt sett föreligger ingen skillnad mellan statlig
och kommunal förvaltningsverksamhet. Detta gäller i vart fall den allmänt
administrativa verksamheten, polis- och åklagarväsendet, rättsväsendet, undervisningsväsendet
samt bibliotek, museer och arkiv. Den kommunala
verksamhet, som utövas av skatte- och uppbördsverken, är från arbetarskyddssynpunkt
av samma karaktär som den allmänt administrativa verksamheten.
När det gäller den kommunala verksamheten torde, säger styrelsen,
endast för brandväsendet behövas en speciell undersökning av frågan
huruvida arbetarskyddslagens föreskrifter kan vinna tillämpning. Därut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 dr 1963

över tar styrelsen upp polisväsendet, som hittills varit en i stort sett kommunal
angelägenhet, till behandling i samband med den kommunala verksamheten.

Styrelsen anför, att polisväsendet vid olika tillfällen nämnts som
exempel på en verksamhet, som med hänsyn till sin speciella karaktär
inte lämpligen bör omfattas av en mera allmän skyddslagstiftning, syftande
till förebyggande av olycksfall i arbete och ohälsa till följd av arbetet.
Skälen för denna uppfattning har enligt styrelsen knappast klart
redovisats. Den förklaringen ligger nära till hands, att man dragit en parallell
med den militära verksamheten, fattat ståndpunkt med stöd av en
gängse uppfattning om denna och som följd därav inte funnit det av behovet
påkallat att närmare utreda frågan. Man har väl också påverkats av
det faktum, att skaderiskerna inom polisverksamheten, då närmast den utåt
synliga verksamheten såsom ordningspolistjänst och spaning, i första hand
hänför sig till direkta angrepp på person. Detta är skaderisker, som det inte
står i arbetarskyddslagstiftningens makt att förebygga.

Polistjänsten är sålunda, framhåller styrelsen, förenad med risker som
inte återfinnes inom annan verksamhet. Men i likhet med de flesta arbetstagare
utsättes också polismannen för risk för olycksfall och ohälsa av de
slag arbetarskyddet normalt vill förebygga. Den ständiga skifttjänstgöringen
i förening med fot- eller hilpatrullering är såväl fysiskt som psykiskt pressande.
Polismannen bör därför tillförsäkras lämpliga arbetspauser, han bör
ha möjlighet att under patrulleringsavbrott nattetid intaga förtäring och få
en stunds effektiv vila, och han skall inte under stationstjänst tvingas uppehålla
sig i lokaler, som är sanitärt undermåliga. Sammanfattningsvis konstaterar
styrelsen att det inte finns någonting i polistjänsten som är oförenligt
med gällande arbetarskyddsföreskrifter. Där bestämmelserna i sin
konkreta formulering innehåller vissa normer, som kunde vara till hinder
i polisverksamheten, t. ex. bestämmelserna om arbetstiden och dess förläggning,
ger lagen de möjligheter till undantag, som verksamheten kräver.
Några skäl att ställa polisverksamheten utanför den allmänna arbetarskyddslagstiftningen
kan sålunda enligt styrelsens mening inte anses föreligga.

Beträffande brandväsendet uttalar styrelsen, att också brandkårstjänsten
är förenad med speciella risker, som knappast återfinns inom andra
verksamhetsgrenar och som ansetts ställa hinder i vägen för dess införande
under allmänna arbetarskyddsföreskrifter. Men om man bortser från
brandkår stjänstens påtagliga osäkerhetsmoment och de kvalificerade risktagningar
som ibland kräves i samband med räddningsarbetet, uppvisar
den enligt styrelsens bedömning inga mer påtagliga olikheter i förhållande
till andra yrken sedd från arbetarskyddssynpunkt. Bestämmelserna om
exempelvis arbetslokaler, personalrum, personlig skyddsutrustning, första
hjälpen vid olycks- och sjukdomsfall samt skyddsombud kan och bör vara

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

tillämpliga på brandväsendet. De krav på skydd mot yrkesskada, som arbetarskyddet
uppställer, bör kunna göras tillämpliga i motsvarande grad
som i andra farliga yrken utan att för den skull effektiviteten hos brandförsvaret
påverkas.

Arbetarskyddsstyrelsen framhåller att lagens bundenhet vid begreppet
rörelse även i fråga om kyrkans verksamhet haft vissa icke önskvärda
följdverkningar, med hänsyn bl. a. till det stora antalet kyrkogårdsarbetare,
vilka utför ett arbete av den art som eljest naturligen hör hemma
inom lagens tillämpningsområde. För dessa torde behovet av skydd mot
olycksfall och ohälsa stå utom all diskussion. Att även klockringare och
kyrkvaktmästare har ett visst behov av skydd torde också, anser styrelsen,
stå klart. Den kyrkliga verksamheten i övrigt kan väl, anför styrelsen, inte
antagas ha något mera påtagligt skyddsbehov, men styrelsen anser inte
därför att det finns anledning att ställa någon del av den kyrkliga verksamheten
utanför arbetarskyddslagen.

I frågan om arbetarskyddslagens förhållande till försvarets verksamhet
erinrar styrelsen till en början om att, eftersom lagen är tilllämplig
endast på rörelse, den egentliga militärtjänsten inte omfattas av
lagen. Den verksamhet inom försvaret, som bedrives på väsentligen samma
sätt som civil verksamhet av motsvarande slag och som inte är att hänföra
till militär övning, betraktas däremot som rörelse och är sålunda underkastad
arbetarskyddslagens bestämmelser. Om arbetet inom dessa verksamhetsgrenar
utföres av civil eller militär eller civilmilitär personal saknar i
sammanhanget betydelse. Styrelsen erinrar om att lagen är tillämplig även
på värnpliktiga, i de fall dessa beordras utföra arbete av här omnämnt slag.

Enligt arbetarskyddsstyrelsens uppfattning föreligger principiellt sett ett
motsvarande skyddsintresse inom den egentliga militärtjänsten som inom
de delar av försvarets verksamhet, som redan är underkastade arbetarskyddslagen.
Militärtjänstens i många stycken särpräglade karaktär, dess
alldeles speciella mål och medel, gör den emellertid till en ur skyddssynpunkt
svårbedömd verksamhetsform.

All verksamhet inom försvaret har, framhåller styrelsen, som arbetshypotes
ett krigstillstånd med dess från det normala avvikande förhållanden.
För att krigsmakten skall ha möjlighet att fylla sin uppgift i krig kräves,
att verksamheten i fred i betydande utsträckning anpassas efter den
verklighet, som väntar i krig. Framför allt gäller detta den militära utbildnings-
och övningsverksamheten, vare sig den tillhör dagsrutinen inom
eller invid de fasta fredsetablissementen eller har en mera fältmässig karaktär.
Nödvändigheten av en krigsmässig utformning av verksamheten gör sig
enligt styrelsen särskilt gällande vid de olika förbandens och försvarsgrenarnas
samövningar, och det är också då som den nödvändiga realismen förutsätter
att man bortser från annars normala skyddsåtgärder. Detta gäller inte
endast åtgärder till förekommande av olycks- och sjukdomsfall i arbetet utan
3—Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 sand. AV 126

Kungi. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

i lika hög grad åtgärder, som avser att bereda den anställde sunda arbetsförhållanden
i en mera vidsträckt bemärkelse. Eftersom det moderna arbetarskyddet
också har en allmänt social målsättning, faller under begreppet
sundhet i arbetet även normal arbetskomfort. Förmåner av nu nämnda
slag är, anför styrelsen, i stor utsträckning otänkbara under fältmässigt bedrivna
militära övningar. Under sådana övningar kan den enskilde individen
ha anspråk på att inte onödigtvis utsättas för olycksfallsrisker eller risker
för bestående sjukdom, men i övrigt måste han godtaga förhållandena
sådana de är och finna sig både i strapatser av mer eller mindre riskabel
art och i frånvaron av arbetskomfort i civil mening. Det får enligt styrelsen
av anförda skäl anses uteslutet att tillämpa arbetarskyddslagens föreskrifter
på den del av den egentliga militärtjänsten, som nu berörts. Beträffande den
fast anställda militära personalens arbetsuppgifter i fred framhåller arbetarskyddsstyrelsen
att dessa till större delen är koncentrerade kring utbildningen
av åldersklassens värnpliktiga. Denna utbildning sker, konstaterar
styrelsen, i flertalet vapengrenar inom eller i omedelbar närhet av fasta
fredsetablissement. Härvid tillämpas som regel normal arbetsdag med bestämda
måltidsraster och med natt- och veckovila. Man har också möjligheter
att ordna matsalar och andra personalrum. Det man sysslar med skiljer
sig emellertid till sin karaktär så väsentligt från civilt arbete, för vilket
arbetarskyddslagen är avfattad, att det a priori förefaller tvivelaktigt, om
lagen kan eller bör göras tillämplig på denna del av den militära verksamheten.

En genomgång av arbetarskyddslagen med hänsyn till möjligheterna att
tillämpa dess bestämmelser på nu ifrågavarande del av den egentliga militärtjänsten
ger enligt styrelsen vid handen att lagen åtminstone delvis skulle
kunna göras tillämplig på viss egentlig militärtjänst. Ett sådant sätt att
lösa skyddsfrågorna inom denna verksamhet finner styrelsen dock ägnat
att väcka allvarliga betänkligheter. BI. a. skulle undantagen i förhållande
till vad som gällde för annan verksamhet bli alltför många. Tillämpandet
av en för civil verksamhet avfattad lag på rent militära förhållanden skulle
också kunna medföra konfliktsituationer därigenom att icke berättigade
jämförelser gjordes med lagens tillämpning på det civila området. Lagens
bestämmelser skulle på så sätt få olika materiell innebörd när de tillämpades
på civilt arbete och på den egentliga militärtjänsten.

Arbetarskyddsstyrelsen förordar att den egentliga militärtjänsten undantages
från lagens tillämpningsområde. De anställdas berättigade anspråk
på sunda och säkra arbetsförhållanden anser styrelsen kunna tillgodoses
genom särskilda föreskrifter, avfattade med hänsyn till den militära tjänstens
speciella förhållanden. Formellt sett innebär förslaget, framhåller
styrelsen, att arbetarskyddslagens tillämpningsområde inte utvidgas när det
gäller den militära verksamheten. Det är däremot tänkbart, att den fortskridande
mekaniseringen och annan teknisk utveckling inom försvaret i

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963

realiteten innebär, att allt flera arbetsmoment kommer att bedrivas på samma
sätt som civilt arbete av motsvarande slag och få en alltmer självständig
karaktär i förhållande till de militära övningarna. Härigenom skulle en
faktisk utvidgning av arbetarskyddslagens giltighet på det militära området
kunna uppstå, mot vilken inga erinringar torde kunna göras.

Arbetarskyddsstyrelsen framhåller, att gällande lags anknytning till begreppet
rörelse medfört att privat verksamhet bedriven av stiftelser,
ideella föreningar, fackorganisationer, politiska organisationer, välgörenhetsorganisationer
och liknande inte ansetts falla inom lagens tillämpningsområde.
I ett stort antal fall skötes nu avsedd verksamhet helt eller
delvis av avlönad arbetskraft och då föreligger alltså ett arbetsgivar-arbetstagarförhållande.
Om verksamheten bedreves i vinstsyfte, skulle den följaktligen
vara underkastad lagens bestämmelser.

Det måste enligt styrelsens mening anses otillfredsställande, att en verksamhet,
som bedrives på exakt samma sätt som näringsverksamhet i allmänhet,
skall vara undantagen från arbetarskyddslagstiftningen enbart på den
grund att den eventuella vinsten är avsedd att oavkortad gå till välgörande
eller andra ideella ändamål. Ur arbetarskyddssynpunkt är det oväsentligt
vad verksamheten tjänar för syfte. Då det är fråga om en efter affärsmässiga
principer utövad verksamhet med avlönad arbetskraft, bör man inte ge
efter på de krav arbetarskyddslagen uppställer beträffande sundhet och säkerhet
på arbetsplatsen. Någon anledning att undantaga verksamhet, utövad
av ideella föreningar och andra liknande organisationer, från arbetarskyddslagens
tillämpning anser styrelsen inte föreligga.

En utvidgning av arbetarskyddslagens tillämpningsområde till att omfatta
varje verksamhet som grundar ett arbetsgivar-arbetstagarförhållande skulle,
påpekar styrelsen, medföra att husligt arbete som i arbetsgivarens
hem utföres av hembiträden och barnsköterskor m. fl. skulle komma att
omfattas av lagen. Ur arbetstagarsynpunkt är det möjligen ett önskemål
att så bleve fallet. Arbetsgivarparten skulle däremot med säkerhet opponera
sig. Inom hemmets väggar vill man så långt möjligt vara sin egen herre,
man vill ha sitt privatliv skyddat mot insyn, och man tror sig kanske om
att själv kunna avgöra på vad sätt familjemedlemmar och anställda skall
skyddas mot olycksfall och ohälsa, orsakade av arbetsförhållandena. Hur
det än förhåller sig med det sist anförda, bör dock de förstnämnda skälen
enligt styrelsens uppfattning vara tillräckliga för att denna verksamhet
undantages från lagtillämpningen. Tillsynen å lagens efterlevnad skulle
stöta på åtskilliga svårigheter och för den inspekterande själv framstå som
en föga eftertraktansvärd sysselsättning. Styrelsen tillägger, att när det gäller
hembiträden förhållandet mellan tillgång och efterfrågan är sådant, att
man från arbetsgivarsidan gör allt man kan för att skapa säkra och trivsamma
arbetsförhållanden för den hushållshjälp man lyckats få. Vid eu
utvidgning av arbetarskyddslagens tillämpningsområde bör sålunda hushållsarbete
i arbetsgivarens hem undantagas från tillämpningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

Arbetarskyddsstyrelsens övriga förslag till ändringar i arbetarskyddslagen

Det första av de förslag till ändringar i speciella stadganden i arbetarskyddslagen,
som styrelsen framlägger, gäller även en fråga om tillämplighetsområdet,
nämligen såvitt avser yrkesutbildningselever.
Styrelsen erinrar om att lagen i princip äger tillämpning endast då det föreligger
ett arbetsgivar-arbetstagarförhållande men att vissa undantag gjorts
från denna princip. Sålunda skall lagen äga tillämpning bl. a. på arbete,
som elev utför vid sådan anstalt för yrkesutbildning eller avdelning därav,
beträffande vilken Kungl. Maj :t förordnat att lagen skall gälla. Sådant förordnande
har givits i en kungörelse den 10 juni 1949 (nr 351). Enligt särskilt
stadgande i arbetarskyddslagen skall dock bestämmelserna om raster,
natt- och veckovila, minimiålder, arbetsbok, läkarbesiktning, arbetstid m. m.
inte gälla för dessa elever. Under hänvisning till det senaste årtiondets reformer
inom skolväsendet föreslår styrelsen, att det arbete som i samband
med undervisning i yrkeskunskap eller förberedande yrkesutbildning utföres
av skolelev inom skolans lokaler skall jämställas med arbetet vid yrkesskolorna
och alltså i motsvarande mån kunna genom förordnande av
Kungl. Maj :t underkastas arbetarskyddslagen.

Beträffande den yrkespraktik som skolans elever erhåller i näringslivet
anför styrelsen, att enligt dess praxis elever i försöksskolans årskurs 9 y betraktas
som arbetstagare enligt 1 § arbetarskyddslagen. I dessa fall har
alltså lagen ansetts tillämplig i full utsträckning. Något skäl att frångå
denna uppfattning anser styrelsen inte föreligga. Motsvarande bör enligt
styrelsen gälla även för de folltskoleelever som erhåller yrkespraktik ingående
i ämnet yrkeskunskap men däremot inte för de elever, som i försöksskolans
årskurs 8 eller i folkskolans sista årskurs erhåller praktisk
yrkesorientering ute i näringslivet.

De i arbetarskyddslagens fjärde kapitel upptagna särbestämmelserna för
minderårigas användande i arbete föreslås av styrelsen bli
ändrade i vissa avseenden. Styrelsen påpekar, att den generella minimiålder,
vilken en minderårig måste ha uppnått för att över huvud taget få
användas till arbete, är 14 år, medan för industriellt arbete och därmed
jämförliga, i lagen uppräknade arbeten minimiåldern är 15 år. Vidare skall
den minderårige ha fullgjort sin skolplikt före anställningens början. Vissa
möjligheter till undantag finns, och styrelsen meddelar för närvarande dispenser
för skolelever, som inte uppnått respektive åldersgränser men som
skall ha i skolförfattningarna avsedd yrkespraktik i näringslivet. Enligt
styrelsens uppfattning kan arbetet med sökande och beviljande av dispenser
i dessa fall med fog betraktas som onödigt, och styrelsen föreslår därför
att de angivna bestämmelserna om åldersgränser och fullgjord skolplikt
inte skall gälla i fråga om den yrkespraktik som beredes genom skolans
försorg.

Beträffande den särskilda minimiåldern 15 år för industriellt och lik -

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 dr 1963

nande arbete anför arbetarskyddsstyrelsen, att den sjuåriga skolformen på
sina håll kommer att finnas kvar under så gott som hela 1960-talet och att
det alltså kan förmodas att 14-åringar i viss utsträckning kommer att användas
i sådant arbete. Antalet ansökningar om undantag från regeln om
15 år som minimiålder har dock hittills varit synnerligen ringa i förhållande
till antalet barn, som lämnat skolan vid 14 års ålder. Detta tyder
enligt styrelsens uppfattning på att 14-åringar användes till sådant arbete
utan att erforderligt medgivande sökts. Styrelsen föreslår därför, att i lagrummet
intages en bestämmelse av innebörd att styrelsen får befogenhet
att meddela generell dispens för viss ort eller visst skoldistrikt, där endast
sjuårig skolplikt finns.

Styrelsen berör vidare stadgandet om att en minderårig inte får användas
till arbete utan att arbetsbok avlämnas till arbetsgivaren. Arbetsboken
skall innehålla uppgift om den minderåriges namn, ålder och skolförhållanden
samt läkarintyg angående hans hälsotillstånd och kroppsutveckling.
Företer den minderårige sjuklighet, svaghet eller bristande kroppsutveckling,
skall i läkarintyget angivas i vilket avseende så är fallet ävensom
under vilka villkor han ändå får användas till arbete. Det åligger i första hand
skolläkaren att utfärda sådant intyg. Arbetsgivaren skall, om anställningen
varar minst en månad, i arbetsboken anteckna arbetsstället, verksamhetens
art samt den minderåriges anställningsdag, sysselsättning och arbetstid.
Arbetsboken avser att möjliggöra en kontroll av de förhållanden, varunder
minderåriga användes till arbete, och av deras hälsotillstånd.

Föreskriften om avlämnande av arbetsbok är obligatorisk och gäller allt
arbete, varå arbetarskyddslagen är tillämplig, med undantag av sådant arbete
för vilket bestämmelserna om minderåriga inte gäller. Möjligheter till
eftergift från föreskriften finns inte. Det har emellertid, anför styrelsen, i
olika sammanhang ifrågasatts huruvida arbetsboken alltid har en uppgift
att fylla, när det gäller minderårig som är elev i skola där statsunderstödd
skolhälsovård är anordnad. Sålunda har skolöverstyrelsen i en framställning
till Kungl. Maj :t år 1950 framhållit, att utfärdandet av läkarintyg
i arbetsböcker medför en stor arbetsbelastning för skolläkarna och framlagt
olika förslag att minska detta arbete. Ett förslag avsåg att arbetarskyddslagen
skulle ändras så, att arbetsbok inte skulle erfordras för arbete av kortare
varaktighet, förslagsvis tre veckor. I utlåtande över skolöverstyrelsens
framställning avvisade arbetarskyddsstyrelsen förslaget om en treveckorsgräns,
enär en sådan gräns skulle vara omöjlig att övervaka. Styrelsen föreslog
i stället, att arbetsbok inte skulle erfordras i fråga om arbete, som under
skoltermin eller jullov utföres av elev vid folkskola eller annan allmän
läroanstalt. Någon sådan ändring vidtogs dock inte. Vidare har riksförbundet
för sockersjuka, med hänsyn till de olägenheter avlämnandet av arbetsbok
kan medföra för sockersjuka minderåriga, år 1955 föreslagit att arbetsbok
inte skulle behövas vid kortvariga anställningar.

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963

Styrelsen finner de angivna synpunkterna värda att beaktas. Det torde få
anses, säger styrelsen, att besväret med att begära och utfärda arbetsbok
för skolelever oftast inte står i rimlig proportion till den betydelse arbetsboken
har från arbetarskyddssynpunkt. Den behövliga förenklingen kan
uppnås på olika sätt. Man kan, såsom arbetarskyddsstyrelsens överläkare
föreslagit, för alla skolelever ersätta arbetsboken med en enklare handling,
ett arbetstillstånd, upptagande uppgifter om den minderåriges namn
och ålder och den skola, där han är elev, samt utlåtande av skolläkaren
huruvida den minderårige inte eller endast under vissa villkor må användas
till visst slag av arbete. Även utfärdandet av ett sådant enkelt arbetstillstånd
skulle dock medföra ett visst arbete för skolan och särskilt för skolläkaren.

En annan möjlighet, som enligt styrelsens mening bör övervägas, är att
ändra lagen så, att arbetsbok eller arbetstillstånd ej alls skall behöva avlämnas
för elev i skola, där statsunderstödd skolhälsovård är anordnad.
Styrelsen hänvisar till att enligt folkskolestadgan eleverna i första årskursen
— samt övriga nyinskrivna elever — skall läkarundersökas i början
av läsåret. Därutöver skall eleverna undersökas minst två gånger under
skoltiden. Klena, sjuka och sjukdomshotade barn, s. k. kontrollbarn,
skall undersökas så ofta skolläkaren finner erforderligt.

I fråga om elever, vilka erhåller yrkespraktik i näringslivet, synes enligt
styrelsens mening mycket litet vara att invända mot att kravet på arbetsbok
slopas. För att en minderårig skolelev eljest skall få ta arbete under
skoltermin fordras, framhåller arbetarskyddsstyrelsen i fortsättningen, på
grund av lagens krav på fullgjord skolplikt att medgivande av arbetarskyddsstyrelsen
eller yrkesinspektör inhämtas. Innan sådant medgivande
lämnas, får skolan yttra sig. Härvid begäres skolläkarens utlåtande, om
eleven är kontrollbarn eller klassläraren eljest har anledning förmoda att
eleven är sjuk eller klen. Beslutet om medgivande utfärdas i två exemplar,
varav det ena skall företes för arbetsgivaren. Även i detta fall anser sig
styrelsen med stor säkerhet kunna antaga, att eleven icke kommer att
sysselsättas med arbete, som är olämpligt med hänsyn till hans hälsotillstånd.
Arbetsbok eller arbetstillstånd synes således kunna undvaras även
för arbete under skoltermin.

När det gäller elevers arbete under ferietid sker, anför styrelsen, den
medicinska yrkesrådgivningen i samband med utfärdande av arbetsbok och
någon annan form än anteckning i arbetsbok eller arbetstillstånd är knappast
tänkbar. I fråga om så kortvarigt arbete som under jul- och påskloven
kan enligt styrelsens mening hälsorisken för den minderårige antagas vara
obetydlig. Från denna synpunkt skulle det alltså kunna vara obehövligt
att kräva arbetsbok eller arbetstillstånd i dessa fall. Om ingen form av arbetspass
behöver uppvisas av den minderårige, bortfaller emellertid en viktig
möjlighet att kontrollera hans ålder. Styrelsen finner sig ändå böra före -

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963

slå, att varken arbetsbok eller arbetstillstånd skall erfordras för arbete under
jul- eller påsklov. För arbete under sommarferien är det däremot enligt
styrelsens uppfattning erforderligt med en medicinsk kontroll, så att
den minderårige icke användes till arbete, varav hans hälsa kan ta skada.

I dylika fall bör dock arbetsboken kunna ersättas med ett enkelt avfattat arbetstillstånd.

Med stöd av det anförda föreslår styrelsen, dels att arbetsbok inte skall
behöva avlämnas för minderårig, som är elev i skola där statsunderstödd
skolhälsovård är anordnad, om eleven erhåller yrkespraktik i näringslivet
eller med tillstånd av arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör tagit anställning
under skolterminen eller tagit anställning under jul- eller påsklov,
dels att för elev i skola som nyss sagts arbetsboken vid arbete under sommarlovet
ersättes med ett arbetstillstånd, innehållande uppgift om den
minderåriges namn, ålder och skola ävensom de föreskrifter angående den
minderåriges användande i arbete, som skolläkaren finner skäl att meddela.

Arbetarskyddsstyrelsen tar vidare upp arbetarskyddslagens bestämmelse
om att vid arbetsställe, där minderårig användes till arbete, 1 ä k a r besikt
n i n g i regel skall företagas å de minderåriga en gång varje kalenderår.
Styrelsen erinrar om att föreskrifter angående läkarbesiktning av
minderåriga arbetstagare fanns redan i lagen den 17 oktober 1900 om minderårigas
och kvinnors användande i industriellt arbete och att de i stort
sett oförändrade överfördes till 1912 års lag om arbetarskydd. Skyldigheten
var där begränsad till industriellt och visst likartat arbete. I 1949 års lag
utsträcktes besiktningsskyldigheten till att avse i princip alla minderåriga.

I fortsättningen redogör styrelsen för en undersökning, utförd av bl. a.
styrelsens överläkare, rörande betydelsen av nuvarande bestämmelser om
läkarbesiktning. Undersökningen omfattade genomgång av 4 337 arbetsböcker,
vilka insänts till arbetarskyddsstyrelsen under åren 1949—1952. Utredningen
visade, att en förhållandevis ringa andel, 5—10 procent, av de
minderåriga var behäftade med sådana svagheter i hälsotillståndet, som
motiverade remiss till annan läkare och uppställande av villkor för den
minderåriges användande till arbete. Vidare framkom att om sådant villkor
vid ett tillfälle föreskrivits för någon, det i stor utsträckning fått kvarstå
vid senare undersökningstillfällen, under det att för de en gång »friskförklarade»
endast i mycket ringa utsträckning, högst 1 procent av fallen, sedermera
uppställts något villkor. Endast i omkring 0,2 promille av fallen
hade besiktningsläkaren utfärdat förbud för den minderårige att vidare arbeta.
I omkring 6 procent av fallen hade läkaren uppställt villkor för det
fortsatta arbetet. Man fann dock, att dessa villkor som regel träffat minderåriga,
som tidigare visat någon svaghet eller något sjukdomstillstånd. De
som utförde undersökningen drog den slutsatsen, fortsätter styrelsen, att
de former, under vilka den nu förekommande läkarbesiktningen sker, inte
är adekvata och rationella. De föreslog en effektivisering av besiktnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

systemet, som gick ut på att de vid den grundläggande läkarundersökningen
friskförklarade minderåriga skulle befrias från de årliga besiktningarna
tills vidare och att de vid den första undersökningen icke friskförklarade
skulle i likhet med de s. k. kontrollbarnen inom skolhälsovården — vid
mera ingående besiktningar än hittills kontrolleras med lämpliga tidsmellanrum.
Därvid borde tillses, att villkor för arbetet följdes, att nödvändiga
medicinska undersökningar utfördes osv. Härigenom skulle, ansåg man,
åstadkommas ett rationellare utnyttjande av besiktningsläkarnas arbetskraft
med färre besiktningar av friska barn och ett effektivare omhändertagande
av de klena.

Arbetarskyddsstyrelsen finner för sin del den refererade undersökningen
tyda på att den årliga besiktningen av minderåriga enligt nuvarande system
är en alltför omfattande och kostsam organisation i förhållande till de vunna
resultaten. Styrelsen föreslår därför att en reform vidtages. Till en början
framhåller styrelsen, att det icke synes erforderligt med besiktning av minderåriga
arbetstagare, som är elever i skola, där statsunderstödd skolhälsovård
är anordnad. Dessa bör därför erhålla befrielse från den årliga läkarbesiktningen.
Deras hälsotillstånd får nämligen anses underkastat betryggande
kontroll genom skolhälsovården. Undantaget från besiktning bör
gälla arbete under ferietid oavsett anställningens längd lika väl som arbete
under skoltermin vare sig det är fråga om yrkespraktik eller om annat arbete,
som den minderårige med vederbörligt tillstånd tagit under terminen.
\ ad gäller minderåriga, som inte längre går i skola eller som är elever
i skola, där statsunderstödd skolhälsovård inte är anordnad, bör enligt styrelsens
mening de som är fullt friska befrias från besiktning. Beslut om sådan
befrielse bör fattas av besiktningsläkaren vid besiktningstillfället och
bör gälla intill nästa besiktning. För fattande av ett sådant beslut bör det,
fortsätter styrelsen, inte vara nödvändigt att besiktningsläkaren sammanträffar
med den minderårige, utan läkaren kan nöja sig med att ta del av
läkarintyg och andra anteckningar i arbetsboken och höra sig för hos arbetsgivaren
om den minderåriges allmänna tillstånd, sjukdomsfrekvens
m. m. Beslutet bör antecknas i den minderåriges arbetsbok.

För minderåriga, som enligt läkarintyg i arbetsboken eller eljest lämnade
upplysningar eller gjorda iakttagelser är eller kan befaras vara sjuka,
klena eller sjukdomshotade, s. k. kontrollbarn, anser styrelsen, att en utvidgning
av läkarkontrollen bör ske. Dessa minderåriga bör besiktigas varje
kalenderår, och i besiktningen bör ingå en noggrann undersökning av den
minderårige. Om besiktningsläkaren finner erforderligt att hänvisa den
minderårige till annan läkare, sjukhus, dispensär e. d. för fortsatt utredning
av hans hälsotillstånd, bör den undersökande läkaren vara skyldig
underrätta besiktningsläkaren om resultatet av undersökningen. Denne bör
i sin tur överväga vilka åtgärder, som kan föranledas av undersökningsresultatet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

Arbetarskyddsstyrelsen behandlar vissa frågor rörande maskiner,
redskap och andra tekniska anordningar och erinrar om
att det enligt 45 § arbetarskyddslagen åligger tillverkare, försäljare eller
upplåtare att tillse, att anordningen, då den avlämnas för att tagas i bruk
inom riket eller här utställes till försäljning eller i reklamsyfte, är försedd
med nödiga skyddsanordningar och även i övrigt erbjuder betryggande säkerhet
mot ohälsa och olycksfall. Tillverkaren, försäljaren eller upplåtaren
är även skyldig att tillhandahålla för anordningens användning och skötsel
erforderliga föreskrifter. Styrelsen påpekar, att det vid tillkomsten av
lagen diskuterades om 45 § även skulle innehålla föreskrifter om märkning.
Denna skulle innebära att den tekniska anordningen skulle vara försedd
med skylt eller instämpling, angivande tillverkarens namn samt annan
uppgift, som arbetarskyddsstyrelsen kunde finna skäl föreskriva. Som
exempel på vad som borde förstås med »annan uppgift» angavs uppgift om
högsta tillåtna tryck för ångpanna, högsta tillåtna belastning för lyftanordning
eller högsta tillåtna varvantal för slipskiva, svänghjul e. d., ävensom
viktuppgift på maskin, redskap etc.

Styrelsen anför, att den i sitt arbete funnit det vara en brist, att möjlighet
inte förelegat för styrelsen att med bindande verkan föreskriva, att
maskin eller annan teknisk anordning skall vara försedd med skylt e. d.
upptagande uppgifter av det slag som nyss antytts. Detta har särskilt gällt
sådana farliga maskiner och redskap som slipmaskiner, excenterpressar,
bultpistoler och motorgräsklippare. Det skulle också kunna vara till nytta,
om en anordning var försedd med märkning, utvisande att den undergått
av arbetarskyddsstyrelsen föreskriven provning eller att den av styrelsen
blivit godkänd från arbetarskyddssynpunkt. Från flera håll har till styrelsen
framförts önskemål om sådan märkning. Styrelsen finner det för egen
del angeläget, att 45 § kompletteras med ett stadgande om att styrelsen,
då särskilda skäl föreligger, kan föreskriva att maskin, redskap eller annan
teknisk anordning vid leveransen eller då den här utställes till försäljning
eller i reklamsyfte skall vara försedd med skylt eller annan märkning,
upptagande de uppgifter styrelsen finner påkallade.

Styrelsen anför vidare, att det vid utarbetandet av anvisningar till skydd
mot olycksfall vid vissa särskilt farliga maskiner visat sig föreligga ett behov
av att kunna föreskriva, att maskinen skall vara godkänd av arbetarskyddsstyrelsen,
innan den avlämnas för att tagas i bruk, s. k. typgodkännande.
Så har varit fallet beträffande t. ex. bultpistoler och motorgräsklippare.
Lagen ger emellertid inte stöd för en sådan föreskrift, varför styrelsen
fått nöja sig med att ge en rekommendation. Styrelsen hemställer att lagen
ändras så, att styrelsen får befogenhet att, när särskilda skäl föreligger, föreskriva
att maskin, redskap eller annan teknisk anordning skall vara godkänd
av styrelsen, innan den avlämnas för att tagas i bruk inom riket eller
här utställes till försäljning eller i reklamsyfte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

Det har även i flera fall visat sig önskvärt, fortsätter styrelsen, att maskin
eller annan teknisk anordning vid leverans åtföljes ej endast av föreskrifter
om anordningens användning och skötsel utan även av föreskrifter
om dess montering. Med anledning härav föreslår styrelsen, att 45 § kompletteras
i detta avseende.

Lokala skyddstjänstemän

Enligt sina direktiv hade arbetarskyddsverkets organisationsutredning
bland annat att överväga huruvida det vore möjligt och lämpligt att bygga
ut arbetarskyddslagstiftningen med föreskrift att företag av viss storlek
eller med viss tillverkning skulle vara skyldigt att ha särskild personal
anställd enbart för säkerhetsuppgifterna.

Utredningen erinrar till en början om föreskriften i 39 § arbetarskyddslagen,
att arbetsgivare och arbetstagare under arbetsgivarens ledning i
samverkan skall bedriva ett på lämpligt sätt organiserat skyddsarbete.
I författningsbestämmelserna beröres frågan om skyddstjänstemän, fortsätter
utredningen, endast i 62 § arbetarskyddskungörelsen, där det stadgas
att arbetsgivare, som ej själv helt leder skyddsarbetet på arbetsstället,
skall uppdraga åt en eller flera personer (skyddsinspektör, personalkonsulent
eller annan hos arbetsgivaren anställd) att i arbetsgivarens ställe i
större eller mindre utsträckning handlägga frågor rörande arbetets sundhet
och säkerhet. Där så skett, skall arbetsgivaren underrätta skyddsombuden
därom samt om den ordning, vari hänvändelse till arbetsgivaren skall göras
i skyddsfrågor. Bestämmelsen innebär, framhåller utredningen, ej någon
skyldighet för arbetsgivaren att anställa en särskild person för handläggande
av skyddsfrågorna utan ger honom blott en anvisning om att han
på visst sätt kan slippa att personligen leda skyddsarbetet.

Utredningen anför, att det ökade intresset för arbetarskyddet tagit sig
uttryck ej blott i förbättrade skyddsanordningar och sanitära förhållanden
på arbetsplatserna utan även i en allt vidare spridd insikt om vikten av en
effektivt organiserad lokal skyddstjänst. Organisationsformerna härvidlag
är av varierande art. Som regel har, framhålles det, inom de största företagen
särskild skyddspersonal engagerats, som centralt eller i samverkan
med de olika avdelningarnas skyddskommittéer tar upp skyddsproblemen
till behandling. Vid en rundfråga som utredningen gjort bland yrkesinspektörerna
har spontant framhållits det stora värde för arbetarskyddet,
som ett ökat anställande av skyddstjänstemän skulle innebära. Utredningen
förklarar sig obetingat dela denna uppfattning men uttalar — efter ett ingående
resonemang — att den inte anser det tillrådligt att införa en obligatorisk
skyldighet för vissa företag att ha enbart för skyddsarbetet avsedd
personal anställd. Däremot föreslår utredningen ett tillägg till 39 § arbetarskyddslagen,
varigenom arbetsgivare rekommenderas att anställa skydds -

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

tjänstemän, där det kan anses erforderligt med hänsyn till arbetsstyrkans
omfattning eller driftens art.

Skogsförläggningslagen

Arbetarskyddsstyrelsen har till grund för sitt förslag, som utarbetats i
samråd med arbetsmarknadsparterna på skogsbrukets område, lagt en omfattande
undersökning angående behovet av skogsförläggningar och skogsstall
samt av raststugor och s. k. personalrum. Även beskaffenheten av de
anläggningar av detta slag, som är i bruk, har undersökts. Styrelsen framhåller,
att det fasta bilvägnätet i skogarna kraftigt utbyggts under senare
år och att det dessutom ofta anläggs tillfälliga s. k. bilbasvägar i samband
med vinterdrivningarna. Härigenom har numera skapats förutsättningar för
skogsarbetarna att vid flertalet arbetsplatser dagligen färdas mellan hemmet
och arbetsplatsen med bil. Dessa förhållanden har, heter det i fortsättningen,
minskat behovet av förläggningar på eller i närheten av arbetsplatserna
och har dessutom möjliggjort en övergång från fasta eller monteringsbara
hus till i helt skick transportabla byggnader med 2—4 sovplatser.

Förläggningsbehovet har under den gångna tioårsperioden varit i stadigt
sjunkande men kurvan nedåt torde, såvitt styrelsen kan bedöma, ganska
snabbt nå sitt minimum. De som framdeles fortfarande kommer att bo i
förläggning utgöres av arbetstagare med så långt avstånd till hemmet, att
daglig färd är utesluten, samt kvarvarande hästskötare, som ej har möjlighet
att utnyttja daglig hästtransport och som på grund av att de måste ta
vård om hästen i skogsstall inte kan fara hem dagligen. De förläggningar,
som enligt styrelsen kan beräknas komma till användning är transportabla
enheter, under det att fasta förläggningar av nu gängse typ förmodligen
blir utnyttjade i allt mindre utsträckning. Samtidigt torde det inte vara uteslutet
med en utveckling i riktning mot större, permanenta förläggningar
med fast anställd personal, s. k. skogsstationer. För stallens del förespår
styrelsen en så gott som total övergång till transportabla byggnader.

Någon tillförlitlig uppgift om storleken av kommande förläggningsbehov
är, säger styrelsen, inte möjlig alt erhålla. En undersökning i Norrbottens
län visar, att antalet förläggningar på tio år gått ner från 1 227 till 730
samtidigt som antalet inkvarterade per förläggning minskat f rån 7 ä 8 till
4. Det nuvarande antalet förläggningar inom det nordsvenska området beräknar
styrelsen till 7 000 å 8 000, men detta antal kan förmodas sjunka
väsentligt. Behov av tillfälliga bostäder för skogsarbetarna på eller invid
avlägset belägna arbetsplatser kommer dock med största sannolikhet att
kvarstå inom överskådlig tid. I det sydsvenska området förekommer förläggningar
endast undantagsvis. Vid en bedömning av antalet befintliga
skogsstall kommer styrelsen till C 000 å 7 000. Det kommande behovet är
helt beroende på i vilken omfattning hästar kommer alt användas för

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963

skogskörslor samt möjligheterna till daglig hästtransport. Styrelsen hyser
dock ingen tvekan om att behovet kommer att kraftigt minska.

Till belysning av den övergång till transportabla byggnader, som ägt rum,
redovisar arbetarskyddsstyrelsen en sammanfattning av uppgifter från ett
antal skogsförvaltningar. Denna visar att andelen transportabla bostäder
stigit från ca 3 till ca 50 procent under den senaste tioårsperioden. Motsvarande
siffror är för stallens vidkommande 5 respektive 50 procent. Vid en
fältundersökning, som styrelsen lät verkställa vintern 1962, befanns det att
av samtliga undersökta bostäder 39 procent var transportabla. Motsvarande
siffra för stallens del var 38 procent. Fördelen med transportabla
byggnader är, framhåller styrelsen, att tillgängliga byggnader kan utnyttjas
bättre samtidigt som avståndet mellan förläggning och arbetsplats kan göras
avsevärt kortare. Även de transportabla byggnaderna har emellertid
vissa svagheter. Vid konstruerandet av dem är man bunden av vissa maximimått,
betingade exempelvis av vägtrafikförordningen, broöverbyggnadernas
och vägportarnas lägsta höjd över vägbanan samt framkomligheten
på skogsvägarna. En annan olägenhet med dessa små byggnader är svårigheten
att erhålla ett tillfredsställande uppvärmningssystem. Numera finns
emellertid, anför styrelsen, lämpliga värmekällor i marknaden och skogsyrkesinspektionen
brukar lämna anvisningar härom.

Vad beträffar beskaffenheten av befintliga bostäder och stall inom skogsbruket
redovisar arbetarskyddsstyrelsen vissa i skilda sammanhang utförda
undersökningar, bl. a. en för styrelsens räkning verkställd stickprovsundersökning
inom det nordsvenska skogsområdet. Sammanfattningsvis anser
sig styrelsen kunna konstatera, att huvudparten av byggnaderna i stort sett
uppfyller kraven i den nuvarande skogsförläggningslagen men att en viss
eftersläpning alltjämt förekommer. Styrelsen framhåller dock, att arbetsgivarna
i många fall redan nu tillhandahåller byggnader, där standarden
är högre än vad som krävs enligt skogsförläggningslagen. Beträffande förläggningarna
vid flottleder och skiljeställen, vilka också omfattas av lagen,
har någon särskild undersökning inte gjorts, men dessa är enligt skogsvrkesinspektionens
erfarenhet i allmänhet tillfredsställande och ibland av
mycket god beskaffenhet.

När det gäller behovet av lagstiftning på förevarande område
konstaterar arbetarskyddsstyrelsen, att skogsarbetarna nu har betydligt
större möjligheter än tidigare att bo i sina hem även under arbete på mera
avlägsna arbetsplatser och att de i ökad omfattning utnyttjar denna möjlighet.
En inte obetydlig del av skogs- och flottningsarbetarna måste dock
alltjämt under vissa arbetsperioder begagna tillfälliga bostäder — förläggningar.
Då dessa arbetare jämför sina bostadsförhållanden med de arbetstagares,
vilka har förmånen att kunna bo i sina hem eller i förläggningar av
den bättre standard, som erbjudes vid t. ex. vissa anläggningsarbeten, uppstår
naturligt nog önskemål om bättre förläggningar. Gällande lag ger dock

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

inte stöd för åtgärder, som kan leda till väsentliga förbättringar, varför en
revision av lagen nu synes nödvändig. Den sannolika minskningen i fråga
om behovet av förläggningar bör även innebära att bostäder med betydligt
högre standard än den, som konstaterats i flertalet förläggningar, bör kunna
tillhandahållas.

Styrelsen diskuterar i detta sammanhang, huruvida inte hälsovårdsstadgan
är tillämplig på skogsförläggningarna, och dryftar även möjligheten
att ersätta skogsförläggningslagen med bestämmelser i arbetarskyddslagen
och lagen om djurskydd.

Efter en genomgång av vissa motivuttalanden till den första lagen av
1919 med bestämmelser om skogsförläggningar och till 1958 års hälsovårdsstadga
yttrar styrelsen att det av dessa uttalanden framgår, att hälsovårdsstadgan
främst är avsedd att tillämpas på det fasta bostadsbeståndet. Den
tar vidare huvudsakligen sikte på de rent sanitära förhållandena, varför
man knappast med stöd av densamma har möjlighet att kräva åtgärder, som
avser att bereda de i en skogsförläggning inkvarterade några förmåner därutöver.
Skogsförläggningslagen avser däremot inte blott att tillförsäkra de
inkvarterade en hygieniskt tillfredsställande bostad utan dessutom sådana
anordningar, som bereder goda möjligheter till vila, som underlättar livsföringen
i den tillfälliga bostaden och som ger en viss trivsel under fritiden.
En jämförelse mellan hälsovårdsstadgans och skogsförläggningslagens
bestämmelser i fråga om utrymmen, värme- och ventilationsförhållanden,
utrustning m. m. visar enligt styrelsen att hälsovårdsstadgans tilllämpning
på skogsförläggningarna inte skulle medföra några möjligheter
till skärpta krav på desamma. I stället skulle svårigheter uppstå för de
inkvarterade att få stöd för sina önskemål om sådana anordningar, som
ej har med de rent bostadshygieniska förhållandena att göra.

Hälsovårdsstadgans bestämmelser om hållande av djur syftar, framhåller
styrelsen, endast till att sanitär olägenhet inte skall uppstå. Skogsförläggningslagens
stadganden om skogsstall avser däremot att hästarna skall
få vila under goda stallförhållanden och därvid få sådan vård, att hästägaren-arbetstagaren
skall kunna få ut bästa möjliga arbete av sin häst.

Ytterligare framhåller styrelsen, att arbetstagarna helt naturligt vill ha
så rymliga, varma, välutrustade och trivsamma förläggningar och så goda
skogsstall som möjligt, under det att arbetsgivarna har intresse av att förläggningskostnaderna
inte blir för höga. Som följd härav kan vissa intressemotsättningar
inte undvikas. Längre gående och mera detaljerade föreskrifter
än som finnes i hälsovårdsstadgan är därför nödvändiga som ledning
för förläggningarnas anordnande. Slutligen ger skogsförläggningslagen
bättre ledning vid tillverkning av skogsförläggningar och skogsstall än
hälsovårdsstadgan.

Om skogsförläggningslagen skulle ersättas med bestämmelser i arbetarskyddslagen
och i lagen om djurskydd måste, anför styrelsen, ändringar

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

vidtagas i dessa lagar. I arbetarskyddslagen måste införas bestämmelser
om skyldighet att tillhandahålla skogsförläggningar och om dessa förläggningars
standard. Arbetarskyddslagen har emellertid avseende på arbetsplatsens
beskaffenhet och skogsförläggningarna har inte ansetts höra till
arbetsplatsen. Skogsförläggningslagen avser vidare att tillförsäkra de i tillfällig
bostad inkvarterade arbetstagarna ej blott skydd mot ohälsa utan
dessutom en bostadsstandard, som är avsedd att möjliggöra en viss trivsel
under fritiden. Bestämmelser av den art skogsförläggningslagen innehåller
låter sig därför inte lämpligen inordnas i en lagstiftning av arbetarskyddslagens
natur. Även lagen om djurskydd måste i vissa avseenden kompletteras,
om den skall kunna tillämpas på skogsstallen med samma verkan som
skogsförläggningslagen. Någon egentlig fördel med nämnda ändringar anser
styrelsen inte kunna påvisas vare sig i fråga om bestämmelsernas effekt
eller tillsynens utövande.

Av anförda skäl förordar arbetarskyddsstyrelsen, att en särskild skogsförläggningslag
alltjämt skall finnas.

Det lagförslag styrelsen framlägger går i huvudsak ut på att de i
skogsförläggningslagen angivna standardkraven på bostäder och stall
höjes. Vidare föreslås att till lagen fogas en bestämmelse, motsvarande
stadgandet i 45 § arbetarskyddslagen, om skyldighet för tillverkare, försäljare
och upplåtare av nu avsedda byggnader att tillse att dessa, då de levereras
eller utställes, uppfyller lagens fordringar.

Lagförslagets närmare innehåll torde kunna redovisas i specialmotiveringen.

I ett avseende har styrelsen funnit, att bestämmelserna i nuvarande skogsförläggningslag
kan ersättas med arbetarskyddslagens föreskrifter, nämligen
i fråga om skyldighet för arbetsgivarna att hålla raststugor. Härför
behövs enligt styrelsen inget tillägg till arbetarskyddslagen, utan denna
skyldighet torde följa redan av innehållet i 9 § sistnämnda lag. Följden av
att stadganden i detta avseende nu förekommer i båda lagarna har enligt
styrelsens erfarenhet medfört, att skogsarbetarna blivit i viss mån missgynnade
i förhållande till andra arbets tagargrupper. De krav, som kan
ställas med stöd av nuvarande skogsförläggningslag, leder nämligen inte till
lika goda hygieniska anordningar som de, vilka numera jämlikt arbetarskyddslagen
och arbetarskyddskungörelsen tillhandahålles rid andra arbeten.
Styrelsen påpekar, att behovet av raststugor ökat samtidigt som användningen
av tillfälliga förläggningar inom skogsbruket minskat i omfattning.
En skogsförläggning ligger i allmänhet på eller nära invid arbetsplatsen
och kan därför ofta uppsökas av skogsarbetarna även vid måltidsvila.
För de skogsarbetare, som dagligen färdas mellan hemmet och arbetsplatsen,
är det däremot i regel nödvändigt att åtminstone vintertid ha tillgång
till ett skyddat utrymme för måltidsvila på arbetsplatsen. I och med
att en relativt kort färd till fots, med cykel eller på skidor har ersatts av en

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

betydligt längre färd med motorfordon, uppstår emellertid för skogsarbetaren,
förutom behovet av rum för måltidsvila, ett behov av möjlighet att
byta kläder och tvätta sig vid arbetsplatsen, dvs. en för skogsbruket anpassad
motsvarighet till industriens personalrum. Olika anordningar för
att tillgodose detta behov provas för närvarande inom storskogsbruket.

Yttranden

Arbetarskyddslagen

Utvidgning av arbetarskyddslagens tillämpningsområde

Förslaget om att arbetarskyddslagens tillämpningsområde utvidgas till
att i princip omfatta varje verksamhet, vari arbetstagare användes till arbete
för arbetsgivares räkning, vinner anslutning från samtliga remissorgans
sida. Sålunda förklarar sig skolöverstyrelsen livligt tillstyrka förslaget
i vad avser styrelsens ämbetsområde. Överståthållarämbetet yttrar, att
en utvidgning av lagens tillämpningsområde synes vara av värde därigenom
att de anställda som beröres får större möjligheter att aktualisera
nödvändiga förbättringar av arbetsförhållandena och större möjligheter att
få dessa förbättringar genomförda. Enligt länsstyrelsen i Jönköpings län
har arbetarskyddsstyrelsen övertygande visat att lagens tillämpningsområde
knappast står i överensstämmelse med det faktiska skyddsbehovet. Länsstyrelsen
i Malmöhus lån understryker det naturliga och rimliga i att man
inom lagstiftningen på ifrågavarande område söker hålla jämna steg med
den industriella och sociala utvecklingen. Varje anställd bör enligt länsstyrelsens
mening kunna göra anspråk på sunda arbetsförhållanden och lagstiftningen
bör inte från sitt tillämpningsområde utesluta någon verksamhetsform,
där missförhållanden kan bli aktuella. Landsorganisationen hälsar
förslaget med stor tillfredsställelse och hänvisar till att organisationen vid
tidigare tillfällen, då frågan om en utvidgning av tillämpningsområdet varit
aktuell, framhållit såsom för modem uppfattning självklart att en sådan
utvidgning borde komma till stånd.

En anknytning av arbetarskyddslagens tillämpningsområde till begreppet
verksamhet torde enligt justitiekanslersämbetets mening göra frågan om innebörden
av detta begrepp aktuell i åtskilliga fall, där någon tillfälligt anlitar
en person för utförande av arbete av relativt ringa omfattning. Det
torde därför vara önskvärt, säger ämbetet, att det ifrågavarande spörsmålet
klarlägges i varje fall genom ett motivuttalande. Ämbetet vill för sin del
förorda, att dylika tillfälliga arbeten inte omfattas av lagens bestämmelser.

Vad gäller statlig civil verksamhet ställer fångvårdsstyrelsen
som villkor för ett accepterande av förslaget att någon kommunal tillsyn
inte skall ifrågaltomma. Vidare förklarar sig styrelsen förutsätta, att
stadgandet om nattvila i 19 § arbetarskyddslagen inte lägger hinder i vägen

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

för nattarbete vid fångvårdsanstalterna eller inom frivårdsorganisationerna
samt att dispens för anstalternas del kommer att lämnas från föreskriften
i 21 § om minst 24 timmars sammanhängande ledighet varje vecka. Justitiekanslersämbetet
ifrågasätter huruvida man inte, åtminstone för vissa enheter
inom förvaltningsverksamheten, borde i administrativ ordning fastställa
vem som skall vara att anse som arbetsföreståndare enligt 70 § arbetarskyddslagen.

Förden kommunala förvaltningens deltar överståthållarämbetet
upp 70 § till diskussion och förordar att paragrafen ändras så, att
vad där för statens del stadgas om att arbetsföreståndaren i alla avseenden
träder i arbetsgivarens ställe utsträckes till att gälla även den kommunala
verksamheten. Därigenom skulle man undgå flera av de tolkningsfrågor
som är förenade med den nuvarande fördelningen av det kommunala ansvaret
på organ, sammansatta av förtroendemän på den ena sidan och anställda
arbetsföreståndare på den andra. Svenska stadsförbundet uppehåller
sig vid frågan huruvida lagens bestämmelser ger tillräckliga möjligheter
till undantag, främst i fråga om nattarbete, och förklarar sig ha föredragit
mer preciserade undantagsbestämmelser i detta avseende. Svenska landskommunernas
förbund framhåller, att övervägande flertalet i landskommunal
tjänst anställda vaktmästare och städerskor arbetar på beting och har
arbetstiden preciserad endast per år. Detta innebär att arbetstagarna får
en viss frihet i fråga om arbetstidens förläggning. Förbundet utgår från att
hänsyn härtill tages vid tillämpning av lagens arbetstidsbestämmelser.

Vad beträffar polisväsendet påpekar statspolisintendenten de särskilda
krav som bl a. i vad avser arbetstidens förläggning måste kunna
ställas på polistjänsten. Intendenten förklarar sig förutsätta att det för polisens
del inte kommer att bli nödvändigt med förhandlingar enligt 21 §
andra stycket arbetarskyddslagen. Statspolisintendenten erinrar också om
att polisman enligt särskild lag är skyldig att under krig deltaga i rikets
försvar och att han därvid är att anse som krigsman. I fredstid kan i beredskapssyfte
anordnas övningar för polispersonal, vilka icke nämnvärt
skiljer sig från militära övningar, fortsätter intendenten, och vidare kan
under beredskapsförhållanden vidtagas anordningar, som inte uppfyller
skyddslagstiftningens krav. Han ifrågasätter därför, om det inte för sådana
extraordinära situationer vid fullgörande av polistjänsten i lagen borde
intagas ett undantag motsvarande det som föreslagits för försvarets del.
Samma synpunkter framföres av överståthållarämbetet.

För brandväsendets del finns enligt statens brandinspektion
intet att erinra mot förslaget, under förutsättning att de möjligheter till
undantag som lagen enligt arbetarskyddsstyrelsen ger i fråga om polistjänsten
finns även då det gäller brandkårstjänsten.

Samtliga remissorgan godtar att inom försvarets verksamhet
den egentliga militärtjänsten undantages från tillämpningen. Försvarsvä -

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

sendets underbefälsförbund förklarar sig dock förutsätta att de föreskrifter,
som skall reglera den egentliga militärtjänsten och som sålunda skall meddelas
vid sidan av arbetarskyddslagen, med avseende på sitt materiella innehåll
blir någorlunda likvärdiga med lagens stadganden. Även Statstjänstemannens
riksförbund understryker vikten av att normer och bestämmelser
avseende den egentliga militärtjänsten i största möjliga utsträckning anslutes
till vad som gäller i arbetarskyddslagstiftningen.

Det föreslagna undantaget från lagens tillämpningsområde för husligt
arbete i arbetsgivarens hem har även godtagits av så gott som samtliga
remissorgan. Socialstyrelsen hemställer dock om ytterligare utredning i syfte
att i lämpliga delar göra arbetarskyddslagen tillämplig även på husligt
arbete. Enligt styrelsen föreligger det ett klart behov av en förstärkning
av skyddet framförallt för minderåriga hembiträden. Den erfarenhet styrelsen
gjort, i samband med upplysningsverksamhet rörande innehållet i hembiträdeslagen,
utvisar att bestämmelserna i sistnämnda lag i inte obetydlig
utsträckning är okända för arbetsgivaren eller helt enkelt åsidosättes. En
tillämpning av arbetarskyddslagen förutsätter emellertid ändring i hembiträdeslagen.
Det bör givetvis ej, framhåller styrelsen, ifrågakomma att generella
inspektioner verkställes i hemmen som på andra arbetsplatser. Vad
som framförallt erfordras är enligt styrelsens mening att de anställda i husligt
arbete får en instans att vända sig till som kan taga kontakt med arbetsgivaren.

Arbetar sky ddsstyrelsens övriga förslag till ändringar i arbetarskyddslagen

Förslaget i fråga om lagens tillämplighet på yrkesutbildningselever,
innebärande att arbete, som i samband med undervisning i yrkeskunskap
eller förberedande yrkesutbildning utföres av skolelev inom
skolans lokaler, skall kunna bli underkastat vissa av lagens bestämmelser,
vinner allmän anslutning.

Likaså råder enighet om att de i lagen för minderårigas användande
i arbete uppställda reglerna om minimiålder och om
fullgjord skolplikt inte bör gälla för den yrkespraktik, som beredes genom
skolans försorg.

Samtliga remissorgan tillstyrker eller lämnar utan erinran det förslag,
som innebär att kravet på avlämnande av arbetsbok till arbetsgivaren
skall slopas för alla skolelever, vilka åtnjuter statsunderstödd skolhälsovård,
såväl när det gäller i undervisningen ingående yrkespraktik som
extraarbete under terminer eller ferier.

Vad angår arbete under sommarlovet, för vilket arbetarskyddsstyrelsen
föreslagit ett enklare avfattat s. k. arbetstillstånd i stället för arbetsbok,
ifrågasätter skolöverstyrelsen om det verkligen kan anses nödvändigt med
sådant tillstånd. Den medicinska bedömning och rådgivning, som bör ske
i vissa fall, synes styrelsen med lika god effekt kunna åstadkommas inom
4—-liihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 126

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

ramen för skolhälsovårdens vanliga verksamhet. En sådan personlig rådgivning
i de fall där det verkligen är av behovet påkallat torde, anför styrelsen,
bli av större värde och mer i samklang med skolläkares och skolsköterskors
uppfattning om skolhälsovårdens individuellt hälsovårdande
uppgift. Även Svenska skolläkarföreningen ställer sig tveksam till förslaget
om särskilt arbetstillstånd för arbete under sommarlovet. Föreningen
frågar sig om det, efter slopande av kravet på arbetsbok, är erforderligt
med en individuell medicinsk kontroll under några korta veckor på sommaren.
Eleven återkommer efter arbetet till kontroll i skolhälsovårdens
regi vid höstterminens början. Beträffande kontrollbarnen framhåller föreningen,
att de är rutinmässigt undersökta i skolan före sommarferien.
Härvid har skolläkaren givit målsmännen sina medicinska råd, vilka givetvis
även innefattar föreskrifter angående arbete på sommaren. Enligt
föreningens mening talar allt för att ett slopande av arbetsboken för arbete
under sommarlovet ej behöver kompenseras genom enklare intygande i
annan form. Föreningen anser, att det räcker med ett enkelt arbetspass
innehållande uppgifter om namn, ålder, skoltillhörighet samt målsmans
namn och adress. Förste provinsialläkarnas förening motsätter sig inte lagändringen
men säger sig betvivla, att övergången till arbetstillstånd medför
den minskning i skolläkarnas arbetsbelastning, som väl varit meningen
med förslaget. Enligt Svenska provinsialläkarföreningen kommer arbetstillstånden
oundvikligen att medföra ökning av provinsialläkarnas
redan förut stora arbetsbörda.

Förslaget om att årlig läkarbesiktning av minderåriga arbetstagare
inte längre skall erfordras tillstyrkes eller lämnas utan erinran i
alla yttranden, såvitt avser elever i skolor, där statsunderstödd skolhälsovård
är anordnad.

Även förslaget om att besiktningsläkare skall kunna ge befrielse från
besiktning av andra minderåriga arbetstagare tillstyrkes av Svenska arbetsgivareföreningen
samt Sveriges hantverks- och industriorganisalion. Enligt
Svenska provinsialläkar föreningens mening kan förslaget möjligen
medföra besparing för arbetsgivarna och tidsvinst för läkarna på stora
arbetsplatser. Många provinsialläkare har emellertid inom sitt distrikt ett
stort antal arbetsplatser med en till två minderåriga på varje. Läkarna
måste i alla fall företaga resor för besiktning eller för anteckning om befrielse,
och det är resorna som är kostnadskrävande. Föreningen ifrågasätter,
om det inte är bättre att ta steget fullt ut och låta yrkesinspektörerna
till besiktning anmäla minderåriga arbetstagare, som inte är fullt
friska.

Arbetarskyddsstyrelsens förslag avstyrkes av medicinalstyrelsen under
hänvisning bl. a. till uttalande av läkarprognosutredningen om att minderåriga
arbetstagare borde bli föremål för väsentligt bättre hälsokontroll än för
närvarande. Styrelsen bedömer tillsynen av minderåriga arbetare som en an -

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

gelägen, uppgift inom den förebyggande hälsovården, vilken bör utvidgas
till åldersgrupper över 18 år, allt eftersom skolhälsokontrollen kommer
att omfatta barn upp till IG år. Medicinalstyrelsen anser, att en inom yrkeshygieniska
avdelningen vid statens institut för folkhälsan planlagd
utredning om liälsovårdskontrollen för åldersgrupperna 16—18 år bör ta
upp frågan om intensifierad undersökning av de s. k. kontrollbarnen. En
utvidgning av undersökningsförfarandet till en noggrann läkarundersökning
av dessa barn, som arbetarskyddsstyrelsen förutsatt, kan nämligen enligt
medicinalstyrelsens mening inte ske utan att verksamheten får en
helt ny organisation. Detta gäller bl. a. beträffande genomförandet av dylika
undersökningar och resurserna härför, vilka måste vara helt andra än de
som för närvarande brukar ställas till en kringresande besiktningsläkares
förfogande. Medicinalstyrelsen anser att någon inskränkning tills vidare
inte bör göras i den undersökningsplikt som är stadgad i arbetarskyddslagen.
Styrelsen framhåller slutligen att beslut om befrielse grundat enbart
på handlingarna, vilket arbetarskyddsstyrelsens förslag förutsätter, är otillfredsställande
ur säkerhetssynpunkt. Även statens institut för folkhälsan
avstyrker förslaget i nuvarande situation. En inskränkning av besiktningsskyldigheten
anser institutet inte lämplig med hänsyn till den ökade vikt
man numera tillägger hälsokontroll inom olika grupper i samhället. Institutet
hänvisar också till den utredning som planeras inom institutets yrkeshygieniska
avdelning angående frågan hur en till lämplig placering
inom näringslivet syftande hälsokontroll bäst skall kunna utföras för de
åldersgrupper som här avses. Till dem, som avstyrker förslaget med hänvisning
till den betydelse man numera tillmäter hälsokontrollen, hör också
Landsorganisationen. Enligt Förste provinsialläkarnes förening fungerar
det nuvarande besiktningssystemet inte bra men föreningen anser inte att
arbetarskyddsstyrelsens förslag innebär en sådan förbättring att det kan
godtagas. Sålunda blir den förutsatta, intensifierade undersökningen av
kontrollbarnen möjlig endast i större industrier med väl utrustade läkarmottagningar
och kvalificerad mottagningshjälp. Vidare innebär beslut på
handlingarna om befrielse från läkarbesiktning ett betydande merarbete,
bestående i rekvisition av arbetsböcker, kontakt med arbetsgivarna m. m.
Från en del medlemmars sida har också, säger föreningen, framförts betänkligheter
såtillvida att även friska barn mycket väl kan drabbas av sjukdomar
och skador, som inte observeras av lekmannen. Föreningen framhåller
slutligen att det kan finnas risk för kontroverser mellan läkaren och
arbetsgivaren angående befrielse från läkarbesiktning. Enligt föreningens
mening bör arbetarskyddsstyrelsen få i uppdrag att omarbeta förslaget.

I samband med frågorna om minderårigas användande till arbete berör
Landsorganisationen stadgandet i 4 § första stycket arbetarskyddslagen,
enligt vilket bestämmelserna om minimiålder, fullgjord skolplikt, arbetsbok,
läkarbesiktning och nattvila ej är tillämpliga inom jordbruket

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

med binäringar. Den ganska avancerade mekaniseringen av jordbruket och
det därigenom starkt minskade antalet arbetstagare har emellertid, anför organisationen,
medfört att övertids- och skiftarbete blivit ett sätt att möta
arbetstoppama vid exempelvis sådd och skördearbete. De minderåriga inom
jordbruket med binäringar har därför enligt organisationen numera inte
på något sätt en mer gynnad ställning än arbetstagare inom andra industriella
verksamhetsområden. Organisationen framhåller vidare, att riskerna
för minderåriga vid arbete t. ex. i grustag är lika stora oavsett om detta
bedrives som självständigt företag eller som binäring till jordbruk. Enligt
organisationens mening bör de angivna undantagen från bestämmelsernas
tillämpningsområde nu slopas.

Så gott som samtliga remissorgan godtar arbetarskyddsstyrelsens förslag
om s. k. typgodkännande av maskiner, redskap och andra
tekniska anordningar ävensom förslagen om märkning av dylika
anordningar och om föreskrifter angående deras montering. Sålunda
anser Svenska arbetsgivareföreningen att förslagen i allt väsentligt överensstämmer
med nuvarande praxis. Föreningen förklarar sig utgå från att bestämmelserna
om typgodkännande inte kommer att användas i handelspolitiskt
syfte. Industriförbundet förklarar att förslagen ej ger anledning
till erinran från förbundets sida men understryker vikten av att alla eventuella
föreskrifter rörande maskiner, redskap och andra tekniska anordningar
anpassas till praxis inom industrien. Det är över huvud taget, anför
förbundet, lämpligt med samråd före utfärdandet av föreskrifter, exempelvis
med mekanförbundet. Industriförbundet framhåller också som angeläget
att sådana personella resurser ställes till förfogande för prövningen
av hithörande frågor att denna inte i onödan fördröjes. Landsorganisationen
biträder förslagen.

Däremot finner kommerskollegium starka skäl tala mot den föreslagna
bestämmelsen om typgodkännande. En sådan bestämmelse kan komma att
användas så, anför kollegium, att den hämmar den tekniska utvecklingen,
begränsar konkurrensen och leder till onödigt krångel; det kan hända att
en anordning som är fullgod ej får användas, därför att den ej hunnit godkännas.
Därför är också föreskrifter om obligatoriskt förhandsgodkännande
sällsynta. Även då det gäller farliga anordningar har man, framhåller
kollegium, hållit sig till efterhandskontroll med rätt för myndigheten att
ingripa mot missförhållanden. Systemet med förhandsgodkännande bör enligt
kollegium användas med återhållsamhet. Man får även ta hänsyn till
de internationella handelsförhållandena. Det föreslagna stadgandet är dessutom
vagt och har obegränsad räckvidd. Såvitt kollegium kan bedöma saknar
arbetarskyddsstyrelsen f. n. den personal som erfordras för förslagets
genomförande. Skall emellertid styrelsens förslag genomföras, bör beslutanderätten
ligga hos Kungl. Maj :t eller ock arbetarskyddsstyrelsen åläggas
att före beslutet samråda med kollegium.

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963

Lokala skyddstjänstemän

Förslaget från arbetarskyddsverkets organisationsutredning om att i arbetarskyddslagen
intages en rekommendation till arbetsgivare att i vissa
fall anställa skyddstjänstemän vinner så gott som allmän anslutning. Arbetarskyddsstyrelsen
ansluter sig sålunda helt till utredningens förslag och
uttalar som sin bestämda uppfattning, att de skyddsingenjörer och motsvarande
tjänstemän, som hittills verkat inom ett stort antal företag, fullgjort
sina arbetsuppgifter på ett ytterst föredömligt sätt och att de även
kunnat tillskrivas förtjänsten av att ha fört arbetarskyddet framåt inom sina
företag. Det är också påtagligt hur inom företag med organiserad skyddstjänst
den allmänna skyddsandan förts upp till en mycket hög nivå. Enligt
styrelsens mening är det naturligt, att en institution som visat sig ha
en så god effekt utbygges vidare. Det är av denna anledning som styrelsen
helt ställer sig bakom tanken på en lagstiftning på detta område. Det är
styrelsens förhoppning, att en rekommenderande lagbestämmelse också
skall visa sig tillfyllest för att skyddstjänstemannakåren snabbt skall tillväxa
till båtnad inte endast för arbetarskyddet i och för sig utan även för
företagen själva. Medicinalstyrelsen tillstyrker att man söker befordra
skyddstjänstemannainstitutionens utbyggnad på sätt utredningen föreslagit.
Enligt Landsorganisationens mening är det, med den fortgående utvecklingen
mot alltmer komplicerade tillverkningsprocesser och en alltmer
genomförd rationalisering, naturligt att arbetsgivarnas skyldighet att svara
för arbetarskyddet åtminstone vid alla större företag samt företag med
särskilda yrkesfarerisker tar sig uttryck i att särskild säkerhetspersonal
anställes. Det är utan tvekan angeläget att en utvidgning av skyddsingenjörsinstitutionen
kommer till stånd. Behovet av skyddsingenjörer är dock
så varierande från bransch till bransch och från företag till företag, att
det torde vara omöjligt att i lag meddela några enhetliga bestämmelser
under vilka förutsättningar sådan tjänsteman skall anställas. Som en första
försöksetapp i utbyggnaden av skvddsingenjörsinstitutionen kan organisationen
därför ansluta sig till utredningens förslag om att en lagbestämmelse
i ämnet ges karaktären av en rekommendation. Man synes emellertid
inte böra stanna vid en rekommendation sådan som den föreslagna. Såsom
skett i Västtyskland synes därutöver yrkesinspektionen böra åläggas att
verka för att säkerhetsingenjör anställes vid företag, där det föreligger påtagligt
behov av sådan tjänsteman. Denna inspektionens uppgift skulle
visserligen, säger organisationen, inte utövas genom någon form av föreläggande,
men en föreskrift av antytt innehåll skulle säkerligen bättre än
en blott till arbetsgivaren riktad rekommendation vara ägnad att främja
tillsättande av skyddstjänstemän i ökad omfattning. Tjänstemännens centralorganisation
säger sig för sin del kunna tillstyrka förslaget och anser
det riktigt att föreskriften utformas som en rekommendation.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

Enligt Föreningen Sveriges sky dds tjänstemän kan en utveckling mot
bättre arbetarskydd medelst flera skyddstjänstemän uppnås med hjälp
av nuvarande lagstiftning genom att de anställdas representanter i skyddskommittéerna
utnyttjar sin rättighet att för arbetsgivarnas ombud påvisa
behovet av skyddstjänstemän. Glädjande nog har, säger föreningen, utredningen
ej förordat ett obligatorium i skyddstjänstemannafrågan, utan endast
föreslagit att arbetarskyddslagen utbygges med en rekommendation
om anställande av skyddstjänstemän. Det viktigaste är enligt föreningen
att företagen löser sina skyddsproblem på ett för alla parter godtagbart
sätt. Övervakningen av att skyddsarbetet bedrives effektivt måste ske genom
myndigheternas försorg och icke genom företagens skyddstjänstemän.
Skyddstjänstemännen intar samma ställning som andra tjänstemän
inför arbetsgivaren. De arbetar på dennes uppdrag och är endast ansvariga
inför honom. Sveriges akademikers centralorganisation delar utredningens
uppfattning att det inte är tillrådligt att införa en tvingande lagregel om
att vissa företag måste ha en skyddstjänstemän anställd. Utredningen har
emellertid föreslagit en legal rekommendation härom. De skäl som anförts
härför finner organisationen dock inte vara tillräckligt vägande. Mot
bakgrunden av att en stor del av de företag, för vilka en sådan rekommendation
skulle komma att få betydelse, redan har särskilda skyddstjänstemän
anställda, vill det synas som om rekommendationen endast skulle
innebära ett konstaterande av det självklara organisatoriska förhållandet
att en arbetsgivare vid t. ex. en större arbetsplats måste delegera den omedelbara
ledningen av skyddsarbetet till en särskild tjänsteman för att kunna
fullgöra sina skyldigheter enligt arbetarskyddslagen. Den föreslagna rekommendationen
förefaller därför sakna värde.

Direkt avvisande till förslaget ställer sig Svenska arbetsgivareföreningen.
Ett införande av sådana lagbestämmelser skulle enligt föreningen kunna
utgöra inledningen till en från många synpunkter olycklig utveckling. Föreningen
reagerar kraftigt mot en princip som innebär att ett företag i lag
ålägges eller rekommenderas att ha en befattningshavare av viss typ och
med vissa bestämda arbetsuppgifter anställd. En sådan princip kan medföra
att företagen hindras från att förfoga över sina resurser på ett effektivt
sätt. Arbetsgivaren bör vara fri då det gäller ledningen av arbetarskyddet,
så att den för varje företag lämpligaste lösningen kan åstadkommas
med beaktande såväl av sundhets- och säkerhetsfrågornas art och vikt som
produktionens intressen. De föreslagna bestämmelserna skulle dessutom,
heter det i fortsättningen, med hänsyn till sitt grundsyfte -—- effektiviseringen
av arbetarskyddet — utgöra en onödig lagstiftning. Redan nu pågår
nämligen inom industrien en stark utveckling mot allt bättre arbetarskydd,
bl. a. genom anställande i större utsträckning av skyddstjänstemän,
och det är föga troligt, att utvecklingen skulle gå snabbare därest lagregler
härom infördes. Däremot skulle enligt föreningen under vissa omständig -

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

heter bestämmelserna kunna komma att ha skadeverkningar och motverka
sitt eget syfte. Detta skulle gälla om lagbestämmelserna ute i företagen
komme att kännas som ett intrång i arbetsgivarens företagsledande funktion.
Därmed skulle de försämra ett bl. a. genom arbetsmarknadsparternas
samarbete uppkommet gynnsamt psykologiskt klimat för det lokala arbetarskyddet.
Detsamma skulle bli fallet därest de komme att föranleda
en arbetsgivare att till uppfyllande av lagens bokstav anställa en skyddstjänsteman
där i själva verket andra åtgärder för att förbättra och utveckla
arbetarskyddet vore önskvärda. Ur arbetarskyddets synvinkel är det således
enligt föreningens mening gynnsammast om de nu rådande principerna
för den lokala säkerhetstjänsten inte rubbas.

Skogs förläggningslagen

Arbetarskyddsstyrelsens förslag till ny skogsförläggningslag har i sina
huvuddrag vunnit allmän anslutning bland remissorganen. I fråga om
behovet av lagstiftning anför domånstijrelsen, att en växande
del av arbetarkåren i fortsättningen kommer att tillbringa sin fritid hemma
men att man på många ställen har och fortfarande kommer att ha
behov av förläggningar. Beträffande beskaffenheten av befintliga förläggningar
hänvisar domänstyrelsen till de avsevärda förbättringar av skogsförläggningarna,
som under den senaste tioårsperioden skett i anslutning
till den allmänna standardutvecklingen. Förbättringarna har enligt styrelsen
varit av sådan omfattning att nuvarande förläggningsstandard hos
flertalet större arbetsgivare regelmässigt torde vara högre än vad gällande
lagstiftning föreskriver. Av arbetarskyddsstyrelsens utredning framgår
emellertid att betydande eftersläpningar ändock förekommer. Domänstyrelsen
finner det mot denna bakgrund riktigt att nu revidera lagen. Enligt
skogsstyrelsen kommer det fortfarande och under överskådlig tid framåt
att finnas skogs- och flottningsarbetare, som under vissa arbetsperioder
begagnar tillfälliga bostäder. På grund av skogsarbetets art och de förhållanden
varunder det utövas måste, anför styrelsen, kraven på anordningarna
för bl. a. hygien, värme och ventilation samt nattvila ställas högt för
att arbetstagarna ej skall riskera yrkessjukdomar och för tidig nedbrytning
av arbetsförmågan. Sådana yrkeshygieniska synpunkter, vilka ej synes
ha tillräckligt betonats i arbetarskyddsstyrelsens utredning, torde utgöra
ett av de viktigaste skälen för en god förläggningsstandard i skogen.
Mot bakgrunden av de antydda kraven samt den allmänt höjda bostadsstandarden
på landsbygden och kvaliteten på andra tillfälliga förläggningar
vid t. ex. anläggningsarbeten framstår emellertid ofta skogsförläggningarna
såsom mindre tillfredsställande både med hänsyn till utrymmesstandarden,
de hygieniska anordningarna och trivseln. Den nu föreslagna
revisionen av lagstiftningen torde därför vara välmotiverad, säger styrel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

sen. Medicinalstyrelsen finner en ny lagstiftning på området fullt motiverad
mot bakgrunden av de senaste decenniernas hygieniska standardhöjning
på olika områden i vårt land. Enligt veterinärstyrelsen är en mer detaljerad
särlagstiftning än den djurskyddslagen erbjuder alltjämt befogad.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att skogsarbetarna i likhet med andra
arbetstagargrupper bör ha rätt att kräva att förläggningslokalerna håller
en standard, som anpassas efter den allmänna bostadsstandarden. Nu gällande
skogsförläggningslag har visat sig inte längre utgöra ett verksamt
instrument för att påverka utvecklingen i önskvärd riktning. Enligt länsstyrelsen
i Västerbottens län kommer, såsom arbetarskyddsstyrelsen påpekat,
allt färre antal arbetare och hästar att beröras av förläggningsproblemen
men länsstyrelsen finner det dock viktigt att de förläggningar, som
måste anordnas, har en viss minimistandard och att arbetarna inom skogsbruk,
flottning och vägbyggnad kommer i åtnjutande av liknande förmåner
som arbetare inom andra branscher har. Länsstyrelsen i Gävleborgs
län finner det angeläget alt en revision av skogsförläggningslagen kommer
till stånd i huvudsak efter de riktlinjer som arbetarskyddsstyrelsen framlagt
i sitt förslag. Länsstyrelsen säger sig också dela arbetarskyddsstyrelsens
principiella inställning att bestämmelserna bör inflyta i en särskild
lag. Även länsstyrelsen i Jämtlands län anser att en särskild skogsförläggningslag
alltjämt är behövlig. Enligt länsstyrelsen i Kopparbergs län bölden
föreslagna revisionen av skogsförläggningslagen kunna påskynda eu
i hög grad angelägen höjning av skogsförläggningarnas standard.

I ett gemensamt yttrande anför Föreningen skogsarbeten samt Värmlands
och Västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening, att det sedan tillkomsten
av 1951 års skogsförläggningslag skett väsentliga förbättringar
av skogsförläggningarna. Dessa förbättringar har varit så betydande och
fått sådan omfattning, att förläggningsbeståndet till övervägande del uppvisar
en väsentligt högre standard än gällande lagstiftning föreskriver.
Det kan under dessa förhållanden enligt föreningarnas uppfattning ifrågasättas
om en speciallagstiftning på området är behövlig. Då emellertid en
viss eftersläpning synes förekomma, vill föreningarna inte motsätta sig en
sådan lagstiftning. De slutsatser arbetarskyddsstyrelsen dragit av sina fältundersökningar
anser sig föreningarna i allt väsentligt kunna godtaga.
Svenska lantarbetsgivareföreningen instämmer i vad som anföres i det nu
nämnda remissyttrandet och liknande synpunkter framföres av Sveriges
skogsägare förbund.

Svenska skogsarbetareförbundet hälsar med stor tillfredsställelse den
verkställda översynen av gällande lagbestämmelser beträffande skogsförläggningar
och enligt förbundet synes den föreslagna nya lagstiftningen
undanröja de allvarligaste bristerna på området. Enligt Riksförbundet
landsbygdens folk måste det ligga i såväl skogsägarnas som skogsarbetarnas
intresse, att arbetsförhållandena inom skogsbruket i görligaste mån

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

överensstämmer med förhållandena på den övriga arbetsmarknaden och
särskilt i fråga om förläggningarna. Den eftersläpning som konstaterats
måste enligt förbundets mening snarast inhämtas och detta torde bäst ske
genom skärpta lagbestämmelser på sätt arbetarskyddsstyrelsen föreslagit.
Förbundet är enigt med styrelsen, att utvecklingen inom skogsbruket beträffande
behovet av skogsarbetarförläggningar för såväl körare som huggare
är i starkt avtagande men att det dock alltid kommer att förefinnas
visst behov av förläggningsbostäder.

Det lagförslag, som arbetarskyddsstyrelsen framlagt, anses genomgående
väl avvägt och i allt väsentligt ägnat att ligga till grund för ny
lagstiftning i ämnet. Uttalanden med denna innebörd göres av skogsstyrelsen
samt länsstyrelserna i Västerbottens och Värmlands län. Länsstyrelsen i
Jämtlands län anser de i lagförslaget upptagna materiella föreskrifterna
om bostädernas beskaffenhet i stort sett lämpliga, dock att de mera exakta
måttangivelserna enligt länsstyrelsens mening lämpligen borde kunna
överföras till särskilda råd och anvisningar. Beträffande skogsstallarna anser
länsstyrelsen, att det framlagda lagförslaget skapar goda förutsättningar
för att komma tillrätta med rådande olägenheter. Enligt länsstyrelsen
i Gävleborgs län kan man ifrågasätta nödvändigheten av att i lagen
intaga detalj föreskrifter i den utsträckning som skett i förslaget. Om dessa
föreskrifter i stället intoges i en tillämpningsstadga, kunde de enligt länsstyrelsens
uppfattning säkerligen lättare bringas att följa den tekniska
och sociala utvecklingen.

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund finner, att de skärpningar
av kraven på skogsförläggningarnas standard, som förslaget innebär, i
stort sett motsvarar rimliga anspråk ur personalvårds- och djurskyddssynpunkt.
Förbundet önskar emellertid framhålla att vid mycket kortvariga
arbeten eller eljest där kostnaderna för förläggningar in. m. kommer att
medföra en ekonomisk belastning för arbetsgivaren, vilken inte står i rimligt
förhållande till arbetets volym, lagens utformning bör medge en tilllämpning
som tar hänsyn därtill. Både arbetstagarparten och skogsbruket
torde, framhåller förbundet, vara mest betjänta av investeringar i vägar
och samfärdsmedel, om sådana investeringar kan minska behoA’et av
skogsförläggningar. Förbundet betonar slutligen önskvärdheten av sådana
övergångsbestämmelser, alt ett ekonomiskt utnyttjande av redan anskaffad
utrustning ifråga om kojor, stall in. in. blir möjlig.

Domänstyrelsen framhåller att det inte bör ställas sådana krav på omedelbar
anpassning till den nya lagens bestämmelser att arbetsgivarna åsamkas
oskäliga kostnader. Tillsynsmyndigheten bör därför inte vara alltför
restriktiv när det gäller att dispensera från de skärpta kraven. Det torde
enligt styrelsen böra övervägas att tillföra lagförslaget övergångsbestämmelser,
som medger en successiv övergång till den nya lagens bestämmelser
under en relativt lång tidsperiod. Länsstyrelsen i Västernorrlands

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

län betonar nödvändigheten av att särskilda övergångsbestämmelser meddelas,
som medger en smidig anpassning till den nya lagens skärpta krav.
Enligt Föreningen skogsarbeten samt Värmlands och Västra Bergslagens
skogsarbetsgivareförening är det nödvändigt att erforderlig anpassning av
befintliga förläggningar till den nya lagstiftningens skärpta krav får ske
under en tillräckligt lång övergångstid. Samina synpunkter anföres av
Sveriges skogsägareförbund. Riksförbundet landsbygdens folk understryker
behovet av att man i lagtexten eller i motiven framhåller och preciserar
de skäl, som tillsynsmyndigheten skall beakta vid dispensärenden, så
att onödiga investeringar kan undvikas. Skogsstyrelsen förordar, att dispenser
övergångsvis meddelas i skälig utsträckning.

Landsorganisationen konstaterar med tillfredsställelse, att utredningens
lagförslag i vad gäller bostäder och stall synes medföra en förbättring av
nuvarande bostadsstandard och har i princip intet att erinra mot förslagets
materiella bestämmelser. Organisationen förutsätter som självfallet
att driftsekonomiska skäl inte skall kunna motivera dispens från de skärpta
standardkraven. Skulle dylika skäl vid något tillfälle visa sig äga relevans,
torde vederbörande arbetsgivare genom samgående med en eller flera andra
arbetsgivare till en brukningsenhet kunna väsentligt minska sina kostnader
i ifrågavarande avseende.

Förslaget om att bestämmelserna röx-ande raststugor utgår ur lagen
har enhälligt godtagits under remissbehandlingen. Enligt Svenska skogsarbetareförbundets
uppfattning föreligger inte längre några bärande motiv
för en särbehandling av skogsarbetarna i detta avseende. Med hänsyn inte
minst till den fysiska ansträngning som skogsarbetarna är utsatta för
måste ute på arbetsplatserna finnas anordningar, som möjliggör en ordentlig
vila och avkoppling under de nödvändiga uppehållen i arbetet under
dagen. Stor vikt måste även fästas vid att medförd mat och dryck kan uppvärmas.
Enligt förbundets mening fyller bl. a. personalvagnarna av gängse
typ i stort sett de krav, som skogsarbetarna har rätt att ställa i nämnda
avseenden. Men klart är, att även raststugor i vissa fall måste komma till
användning. Raststugorna bör emellertid numera kunna ges en helt annan
standard än tidigare. Även Svenska lantarbetareförbundet betonar värdet
av att de särskilda reglerna beträffande raststugor inom skogs- och flottningsarbetet
utgår ur skogsförläggningslagen.

Departementschefen

Arbetarskyddslagen

Utvidgning av arbetarskyddslagens tillämpningsområde

När en särskild lagstiftning med ändamål att förebygga olycksfall i arbetet
och ohälsa till följd av hälsovådliga förhållanden på arbetsplatsen

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963 59

aktualiserades i vårt land i slutet av 1800-talet bedömde man området fölen
sådan lagstiftning som förhållandevis begränsat. De missförhållanden
man på allvar börjat uppmärksamma var koncentrerade till industrien och
i första hand fabriksindustrien, där arbetarna inte åtnjöt det skydd till liv
och hälsa som de borde kunna göra anspråk på. Den första arbetarskyddslagen
i modern mening i vårt land, 1889 års lag om skydd mot yrkesfara,
blev med den utgångspunkt man sålunda hade i huvudsak tillämplig endast
på kroppsarbetare inom industrien.

I det kommittéförslag, som låg till grund för efterföljaren, 1912 års lag
om arbetarskydd, förordades att lagen skulle vara i princip tillämplig på
varje verksamhet, industriell eller ej, vari arbete utfördes för arbetsgivares
räkning. Därmed avsågs en utvidgning av tillämpningsområdet i två
avseenden, nämligen dels i fråga om de verksamhetsområden lagen hade
att reglera och dels i fråga om personkretsen. Man menade att det ur
skyddssynpunkt saknade betydelse vad ett arbete bestod i, vem som utförde
det och åt vem det utfördes. Risk för olycksfall eller ohälsa förelåg
inom de flesta verksamhetsgrenar. Därför borde en arbetarskyddslag i
princip äga tillämpning på all slags verksamhet, som grundade ett arbetsgivar-arbetstagarförhållande,
och gälla allt slags arbete. Det till lagrådet
remitterade lagförslaget anslöt sig till kommitténs förslag, men med anledning
av vad lagrådet anförde kom det slutliga förslaget och den av riksdagen
antagna lagen att i huvudsak begränsa tillämpningsområdet till rörelse.
Däremot spelade det ingen roll om rörelsen var industriell eller ej
och likaså var alla arbetstagare i en rörelse, såväl kroppsarbetare som
andra, skyddade. Som skäl mot att göra lagen tillämplig på varje verksamhet,
där någon utförde arbete för annans räkning, åberopades i främsta rummet
att det skulle vara att gå utanför gränsen för ett verkligt och påvisbart
behov. Den statliga och kommunala förvaltningen nämndes härvid
som exempel på verksamhet, vilken saknade behov av särskilda skyddsföreskrifter.
Missförhållanden inom den offentliga verksamheten, t. ex. till
följd av osunda arbetslokaler, ansågs böra avhjälpas i helt andra former
än genom kontrollföreskrifter i en författning av allmän civillags natur.

Vid tillkomsten av den nu gällande arbetarskyddslagen av år 1949 valfrågan
om en utvidgning av tillämpningsområdet till att i princip omfatta
varje verksamhet, vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares
räkning, ånyo aktuell men ett förslag härom tillbakavisades med i stort
sett samma motivering som år 1912.

Arbetarskyddslagen äger alltså tillämpning på industriella och andra
rörelser, vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares räkning.
Vidare är lagen tillämplig på hus-, väg- och vattenbyggnad samt andra sådana
arbetsföretag, vari arbetstagare användes. Med ett på detta sätt bestämt
tillämpningsområde faller den offentliga förvaltningen i egentlig mening
och viss privat verksamhet, som inte drivs i vinstsyfte, utanför lagens

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

tillämpningsområde. Å andra sidan har åtskillig statlig och kommunal
verksamhet, som står den egentliga förvaltningsverksamheten nära, ansetts
uppfylla betingelserna för att rörelse skall anses föreligga. När det
gäller verksamhet, som utövas till allmänhetens tjänst, har avgörande betydelse
tillmätts den omständigheten, att vederlag utgår för de tillhandahållna
tjänsterna, och detta även om vederlaget långt ifrån medger något
överskott på rörelsen eller ens motsvarar samhällets självkostnad. Några
exempel kan belysa det nu anförda.

I statens civila verksamhet har lagen ansetts äga tillämpning på affärsverkens
lokala och regionala enheter, på visst arbete vid andra verk, exempelvis
arbete utfört av tullpackhuskarlar och arbete vid sjöfartsverkets förråd
och byggnadsföretag, på arbetet vid vissa av universitetens institutioner,
t. ex. sådana vilkas verksamhet förutom forskning omfattar utförande
av undersökningar åt allmänheten mot betalning, på arbetet vid sjukhus
och apotek ävensom på läkares och veterinärers verksamhet. Däremot är
lagen inte tillämplig i fråga om ämbetsverken, däri inbegripet affärsverksstyrelserna,
undervisningsväsendet, rättsväsendet, polis- och åklagarväsendet,
fångvården och verksamheten vid arkiv, bibliotek och museer. När det
gäller försvaret har lagen bl. a. ansetts tillämplig på civilanställda arbetare
vid örlogsvarv, industrier och verkstäder samt vid militärförbanden. Även
arbete som utföres av militär eller civilmilitär personal blir underkastat
lagen, om det är sådant som eljest skötes av civilanställda, dock under förutsättning
att arbetet inte som militär övning ingår i den egentliga militärtjänsten
eller står i direkt samband med sådan tjänst. Den egentliga militärtjänsten
omfattas nämligen inte av lagen och inte heller annan militär
tjänst, som står i direkt samband med militär övning.

Beträffande arbetarskyddslagens tillämplighet på kommunernas verksamhet
gäller i stort sett detsamma som för den statliga civila verksamhetens
del. Bland speciellt kommunala verksamhetsgrenar har lagen ansetts
tillämplig på barnhem, pensionärshem, ålderdomshem, badinrättningar
samt sport- och friluftsanläggningar, men däremot inte på skatte- och
uppbördsväsendet och ej heller på brandförsvaret.

På kyrkans verksamhet har lagen inte ansetts tillämplig.

Den privata verksamheten är i största utsträckning sådan, som grundar
ett arbetsgivar-arbetstagarförhållande och som helt eller delvis utövas i
förvärvssyfte. Den bildar därmed huvuddelen av arbetarskyddslagens tilllämpningsområde.
Däremot faller verksamhet utövad exempelvis av stiftelser,
ideella och politiska sammanslutningar samt välgörenhetsorganisationer
utanför tillämpningsområdet. Detsamma är förhållandet med husligt
arbete i arbetsgivarens hem.

Utmärkande för gränsdragningen kring arbetarskyddslagens tillämpningsområde
är att alla arbetstagare inom en viss verksamhet, oavsett sysselsättning,
omfattas av lagens bestämmelser, om lagen bedömes vara till -

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

lämplig på verksamheten. I de fall lagen inte är tillämplig gäller undantaget
samtliga arbetstagare inom verksamheten i fråga. Så är exempelvis
vaktmästare och städerskor i ämbetsverk och skolor undantagna medan
motsatsen gäller för samma arbetstagarkategorier vid t. ex. sjukhus.

Enligt den för arbetarskyddslagens skyddsfunktion grundläggande bestämmelsen
i 7 § första stycket har arbetsgivaren skyldighet att iaktta allt
som med hänsyn till arbetets natur och de förhållanden, under vilka det
bedrives, samt arbetstagarens ålder, yrkesvana och övriga förutsättningar
för arbetet skäligen kan erfordras för att förebygga att arbetstagaren ådrager
sig ohälsa eller drabbas av olycksfall i arbetet. Till utfyllnad av denna
allmänna bestämmelse innehåller lagen ett stort antal mer specificerade
stadganden, bl. a. om direkta åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall,
om arbetstid, om minderårigas användande i arbete och om samverkan
mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Det framstår som självklart att de principer, som fått sitt uttryck i
arbetarskyddslagen och avser att garantera den anställde sundhet och säkerhet
i arbetet, bör äga allmän tillämpning. Hittills har dock den omständigheten
att behovet av ett i lag reglerat arbetarskydd bedömts vara påtagligt
mindre inom vissa verksamhetsformer än inom andra ansetts motivera
att lagen fått ett tillämpningsområde, vilket i huvudsak är begränsat
till verksamhet som har karaktär av rörelse. Härigenom har framför allt
den statliga och kommunala förvaltningen ställts utanför lagens tillämpningsområde.
De skäl som åberopats till stöd för en sådan gränsdragning,
kan enligt min mening numera inte anses tala med samma styrka som
tidigare. Inom ett flertal av de verksamhetsgrenar, som blivit undantagna
från lagtillämpningen, finns arbetstagare vilkas sysslor inte på något sätt
skiljer sig från dem som utövas av arbetstagare, vilka åtnjuter lagens
skydd. Genom en gränsdragning, vars huvudändamål varit att frånskilja
den statliga och kommunala tjänstemannaverksamheten, har man alltså
inte bara gjort ett avsteg från principen om skyddsintressets allmängiltighet
utan också åstadkommit en uppdelning av arbetstagargrupper, inom
vilka ett och samma behov av skyddsföreskrifter föreligger.

När nu arbetarskyddsstyrelsen föreslagit, att arbetarskyddslagen skall
bli i princip tillämplig på all verksamhet, vari arbetstagare användes till
arbete för arbetsgivares räkning, har förslaget vunnit enhällig anslutning
bland remissorganen och för egen del tillstyrker jag att det genomföres.
Förslaget innebär att arbetarskyddslagen — mod de särskilda undantag som
redan gäller eller som föreslås i det följande — blir tillämplig så snart)
någon anlitar en annan persons arbetskraft under sådana omständigheter
att ett arbetstagarförhållande uppkommer. Föreligger ett arbetstagarförhållande,
bör enligt min mening lagen äga tillämpning även om arbetet är
av tillfällig karaktär. Härav följer inte, att samtliga skyddsbestämmelser
skulle komma till användning i sådana fall. En stor del av bestämmelserna

Kungi. Maj. ts proposition nr 126 år 1963

är så utformade att de endast får betydelse för arbete, som är av mer stadigvarande
natur. I ett avseende torde ett undantag för arbete av helt)
tillfällig natur vara behövligt. Jag syftar på bestämmelsen i 27 § om att
en minderårig inte får användas till arbete utan att arbetsbok avlämnas
till arbetsgivaren. Härtill återkommer jag vid behandlingen av arbetarskyddsstyrelsens
övriga lagändringsförslag, som bl. a. berör detta stadgande.

Utsträckningen av arbetarskyddslagens tillämpningsområde till all verksamhet,
vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares räkning,
bör inte utesluta att undantag, om så skulle visa sig nödvändigt, helt eller
delvis göres för vissa verksamhetsformer. För statlig civil verksamhet
innebär utvidgningen i huvudsak att lagen blir tillämplig på
arbetet inom Kungl. Maj :ts kansli, centrala ämbetsverk, länsstyrelser och
lokal förvaltning, rättsväsendet, polis- och åklagarväsendet, fångvården,
tullväsendet, undervisningsväsendet samt arkiv, bibliotek och museer. Arbetarskyddsstyrelsen
har vid en genomgång av lagens bestämmelser inte
funnit skäl att göra undantag för ifrågavarande verksamhetsområden i något
avseende, och de berörda remissorganen har heller inte påfordrat några
undantagsbestämmelser. Jag ansluter mig till arbetarskyddsstyrelsens uppfattning
och vill påpeka, att några speciella undantag inte finns för den
statliga verksamhet inom t. ex. affärsverken, som redan nu faller under
lagen.

Endast i ett avseende torde det i detta sammanhang finnas anledning att
gå in på de särskilda skyddsbestämmelserna. Jag syftar på reglerna om
nattvila och veckovila, vilka bl. a. får betydelse för verksamhet som pågår
kontinuerligt såsom fallet är t. ex. inom fångvården. Enligt 19 § arbetarskyddslagen
gäller ett principiellt nattarbetsförbud, från vilket avvikelse får
ske där visst arbete med hänsyn till sin natur, allmänhetens behov eller
annan särskild omständighet måste fortgå även nattetid. För sådan avvikelse
behövs inget dispensförfarande utan arbetsgivaren träffar själv avgörandet.
Där omständigheter som nu sagts inte föreligger, kan arbetarskyddsstyrelsen
medge dispens, om det föreligger särskilda skäl eller om
det av uttalanden av arbetstagarnas sammanslutning eller sammanslutningar
framgår, att det stora flertalet arbetare som beröres är med på att
arbeta nattetid och några olägenheter för hälsan inte behöver befaras. Beträffande
regeln om 24 timmars veckovila i 21 § stadgas, att undantag utan
dispens kan göras där särskilt förhållande tillfälligt påkallar det. Annat
undantag kan medges av arbetarskyddsstyrelsen efter hörande av vederbörande
sammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare. De nu nämnda
bestämmelserna torde såsom arbetarskyddsstyrelsen funnit tillgodose det
behov av avvikelser, som kan föreligga inom den statliga civila verksamheten.

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963

Arbetarskyddslagens bestämmelser om samverkan mellan arbetsgivare
och arbetstagare innebär att på arbetsställe, där det regelbundet sysselsättes
minst fem arbetstagare, skall utses ett skyddsombud, som skall
företräda arbetarna i frågor rörande sundhet och säkerhet i arbetet. Sysselsättes
minst femtio arbetstagare på arbetsstället, skall det finnas en av
skyddsombud och företrädare för arbetsgivaren sammansatt skyddskommitté,
som skall verka för sundhet och säkerhet i arbetet. I ett av Kungl.
Maj :t utfärdat cirkulär till statsmyndigheterna angående företagsnämnder
m. m. inom statsförvaltningen föreskrives bl. a., att vid verk med i regel
minst 50 anställda skall inrättas företagsnämnd, om myndigheten eller
personalorganisationen begär det. Även eljest skall sådan nämnd inrättas,
om överenskommelse träffas mellan myndigheten och personalorganisationen.
Enligt arbetarskyddsstyrelsens mening bör företagsnämnderna kunna
fungera som skyddskommittéer under förutsättning att skyddsombud ingår
som ledamöter. Denna uppfattning har inte mött någon gensaga bland
remissorganen och jag finner förslaget lämpligt.

En ytterligare fråga, som arbetarskyddsstyrelsen särskilt diskuterat, gäller
tillsynen över arbetarskyddslagens efterlevnad. Sådan tillsyn utövas
förutom av yrkesinspektionen av kommunala tillsynsmän, utsedda av hälsovårdsnämnden.
Kommunal tillsyn skall enligt instruktionen för yrkesinspektionen
ske hos företag, som har mindre än tio anställda och som saknar
maskinell utrustning. Vissa lokala statliga organ skulle enligt denna
regel kunna falla under den kommunala tillsynen. Detta torde vara mindre
lämpligt. Det torde böra ankomma på arbetarskyddsstyrelsen att med stöd
av den befogenhet, som tillkommer styrelsen enligt nyssnämnda instruktion,
vidta sådan jämkning av tillsynens fördelning att statliga organ inspekteras
av yrkesinspektionens befattningshavare.

Enligt 70 § arbetarskyddslagen skall beträffande verksamhet, som bedrives
av staten, vad som är stadgat om arbetsgivare i stället avse arbetsföreståndaren.
Denne är bl. a. straffrättsligt ansvarig för efterlevnaden av
de lagbestämmelser som är straffsanktionerade. Justitiekanslersämbetet
ifrågasätter huruvida man inte, åtminstone för vissa enheter inom förvaltningsverksamheten,
borde i administrativ form fastställa vem som skall
vara att anse såsom arbetsföreståndare. Frågan härom torde senare få övervägas
av Kungl. Maj :t.

Den kommunala förvaltningen uppvisar i stort sett samma
huvuddrag som den statliga civila verksamheten och undantagsbestämmelser
torde lika litet erfordras för det kommunala området som för det statliga.
Enligt 1912 års arbetarskyddslag skulle kommunen såsom arbetsgivare
alltid företrädas av en arbetsföreståndare. I den nu gällande arbetarskyddslagen
gjordes eu inskränkning i arbetsföreståndarens uppgifter.
Förelägganden till avhjälpande av missförhållanden och förbud för avvärjande
av fara in. in. skall enligt gällande bestämmelser riktas mot kom -

Kungi. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

munens styrelse. Ingripanden av detta slag kan nämligen innebära krav
på åtgärder med ekonomiska konsekvenser och ansågs därför böra riktas
mot kommunens beslutande organ. Mot staten kan föreläggande och förbud
som nu sagts inte riktas. I stället sker anmälan till vederbörande myndighet
eller i sista hand till Kungl. Maj :t. Ett remissorgan förordar nu,
att man för kommunernas del återgår till bestämmelserna i 1912 års lag,
så att arbetsföreståndaren i alla avseenden träder i arbetsgivarens ställe.
Som skäl anföres, att man skulle undgå flera av de tolkningsfrågor, som
är förenade med den nuvarande uppdelningen av det kommunala ansvaret
på organ sammansatta av förtroendemän och på anställda arbetsföreståndare.
För min del finner jag skälen för den nuvarande ansvarsfördelningen
bärande och jag anser att regeln härom bör bibehållas oförändrad.

Ett verksamhetsområde, beträffande vilket stor tveksamhet yppats om
lämpligheten att låta arbetarskyddslagens bestämmelser bli gällande, är
polisväsendet. Det är sant att skaderiskerna inom den utåt synliga
polisverksamheten i första hand hänför sig till direkta angrepp på person,
som polispersonalen blir utsatt för, och att detta är skaderisker som det
inte står i arbetarskyddslagstiftningens förmåga att hindra. I likhet med
de flesta arbetstagare utsättes emellertid även polismannen för yrkesrisker
av det slag arbetarskyddet normalt vill förebygga. Något skäl till undantag
från lagens bestämmelser i vad avser polistjänsten föreligger enligt min
mening inte. Enligt den grundläggande bestämmelsen i 7 § skall vid bedömande
av vad som kan krävas i fråga om sundhet och säkerhet i arbetet
tagas hänsyn till arbetets natur och de förhållanden under vilka det
bedrives. Vad jag för den statliga förvaltningsverksamhetens del anfört
om de möjligheter, som lagen ger till avvikelser från de generella reglerna
om nattvila och veckovila, torde äga giltighet även för polisväsendets vidkommande.

För brandväsendets del gäller i stort sett samma synpunkter
som i fråga om polistjänsten. Brandmännen bör liksom polismännen i den
utsträckning det är möjligt tillförsäkras samma skydd som övriga arbetstagare.
Något undantag finner jag inte heller för brandväsendets del nödvändigt.

Vad beträffar kyrkans verksamhet har några speciella problem
i fråga om arbetarskyddslagens tillämpning inte framkommit. Något
undantag för denna verksamhet är inte aktuellt.

Angående försvarets verksamhet gäller för närvarande att
verksamhet inom krigsmakten, som bedrives på väsentligen samma sätt
som civil verksamhet av motsvarande slag och som inte står i samband
med militär övning, betraktas som rörelse och därmed är underkastad lagens
bestämmelser. Om arbetet inom dessa verksamhetsgrenar utföres av
civil, civilmilitär eller militär personal saknar därvid betydelse. Den egentliga
militärtjänsten faller däremot inte under arbetarskyddslagen.

Knngl. Maj ds proposition nr 126 år 1963

Arbetarskyddsstyrelsens förslag innebär, att arbetarskyddslagens tillämp*
ningsområde inte utvidgas när det gäller krigsmaktens verksamhet. Undantag
föreslås sålunda för militär övning och för annan verksamhet inom
krigsmakten, som inte bedrives på väsentligen samma sätt som civilt arbete
av motsvarande slag. Detta förslag, som allmänt godtagits under remissbehandlingen,
bör följas. Såsom arbetarskyddsstyrelsen anfört bör det
vara möjligt att i särskilda föreskrifter, avpassade efter militärtjänstens
speciella villkor, tillgodose önskemålet om sunda och säkra arbetsförhållanden
för krigsmaktens anställda.

Emellertid torde det inte vara lämpligt att begränsa det ifrågavarande
undantaget till krigsmakten. Vid den utbildnings- och övningsverksamhet,
som förekommer inom civilförsvaret, synes arbetarskyddslagens föreskrifter
kunna iakttagas lika litet som vid militär verksamhet av motsvarande
slag. För myndigheterna i övrigt förekommer inom totalförsvarets ram
vissa övningar, t. ex. stabstjänstövningar, vid vilka förhållandena, både vad
avser arbetslokaler och arbetstider, måste avvika från vad arbetarskyddslagen
stadgar. Undantaget bör därför avse övning, vilken bedrives såväl inom
krigsmakten och civilförsvaret som eljest för totalförsvarets ändamål, samt
arbete inom krigsmakten och civilförsvaret, som saknar motsvarighet inom
annan verksamhet. Härigenom torde bl. a. sådana med tanke på krigsförhållanden
anordnade övningar för polispersonal, som statspolisintendenten berört,
bli undantagna.

Den föreslagna utvidgningen av arbetarskyddslagens tillämpningsområde
innebär, att anställda i privat verksamhet, som inte bedrives i
förvärvssyfte, kommer att omfattas av lagen. Detta gäller exempelvis arbetstagarna
inom ideella, fackliga och politiska organisationer. Häremot
synes intet vara att erinra och någon invändning har heller inte gjorts under
remissbehandlingen.

Arbetarskyddslagens hittillsvarande begränsning till rörelse medför, att
husligt arbete i arbetsgivarens hem inte omfattas av lagen. Arbetarskyddsstyrelsen
föreslår att sådant arbete alltjämt skall falla utanför lagens
tillämpningsområde. Vägledande för styrelsens ställningstagande har
varit att privatlivet bör vara skyddat mot insyn. Tillsynen å lagens efterlevnad
skulle enligt styrelsen stöta på åtskilliga svårigheter och för den inspekterande
själv framstå som en föga eftertraktansvärd sysselsättning.
De av arbetarskyddsstyrelsen åberopade skälen har godtagits av nästan alla
remissorgan. Socialstyrelsen har emellertid hemställt om ytterligare utredning
i syfte att i lämpliga delar låta arbetarskyddslagen omfatta även husligt
arbete. Socialstyrelsen anser, att det föreligger ett klart behov av förstärkt
skydd framförallt för minderåriga hembiträden, men framhåller ntt
generella inspektioner inte bör komma i fråga i hemmen. Vad som framförallt
erfordras är att de anställda i husligt arbete får en myndighet dit de
kan vända sig. Göres arbetarskyddslagen tillämplig i fråga om husligt ar5
— Bihnng till riksdagens protokoll 1963. 1 sand. Nr 126

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

bete i arbetsgivarens hem fordras, framhåller socialstyrelsen, ändringar i
hembiträdeslagen, vilken innehåller vissa skyddsbestämmelser av samma
karaktär som arbetarskyddslagen.

Jag finner det i och för sig önskvärt att principen om arbetarskyddslagens
generella giltighet kunde beaktas även för arbetstagare, som utför husligt
arbete i arbetsgivarens hem. På grund av de speciella problem, som
skulle vara förknippade med tillsynen över lagens efterlevnad på detta
verksamhetsområde, och med hänsyn också till den särskilda hembiträdeslagstiftningen,
vilken för närvarande är föremål för utredning, finner jag
mig dock böra förorda, att arbete i arbetsgivarens hushåll undantages från
arbetarskyddslagens tillämpningsområde.

Arbetarskyddsstyrelsens övriga förslag till ändringar i arbetarskyddslagen

Som nämnts är arbetarskyddslagen i princip tillämplig endast då det
föreligger ett arbetsgivar-arbetstagarförhållande. Utöver arbetstagarna kan
yrkesutbildningselever i viss utsträckning bli omfattade av lagens
bestämmelser. Härom stadgas att lagen skall äga tillämpning på arbete,
som elev utför vid sådan anstalt för yrkesutbildning eller avdelning därav,
beträffande vilken Kungl. Maj :t förordnat att lagen skall gälla. Med stöd
härav har utfärdats en särskild kungörelse med förteckning över dylika
yrkesutbildningsanstalter (SFS 1949:351). Vad man väsentligen velat
vinna med att föra in yrkesutbildningseleverna under lagen är att huvudstadgandena
om sundhet och säkerhet i arbetet blir tillämpliga. Enligt ett
undantagsstadgande i arbetarskyddslagen gäller däremot inte beträffande
dessa elever bestämmelserna om arbetstiden och dess förläggning, om minimiålder,
arbetsbok, läkarbesiktning m. m. och ej heller de särskilda bestämmelserna
om kvinnlig arbetskraft eller bestämmelserna om samverkan mellan
arbetsgivare och arbetstagare.

Arbetarskyddsstyrelsen föreslår, att vad som gäller för dessa yrkesutbildningselever
även skall bli tillämpligt på elever i grundskolan eller motsvarande
skolform, som erhåller praktisk yrkesförberedande utbildning inom
skolans lokaler. Förslaget härom har godtagits av samtliga remissorgan och
jag tillstyrker detsamma.

För elever i årskurs 8 av grundskolan skall anordnas praktisk yrkesorientering
på arbetsplatser i näringslivet. Denna form av undervisning, som
förekommit även inom försöksskolan, har inte ansetts konstituera något
arbetsgivar-arbetstagarförhållande. Ett sådant förhållande har emellertid
ansetts föreligga i fråga om elever i försöksskolans årskurs 9 y, som erhållit
yrkespraktik i näringslivet. På dessa elever har lagen ansetts äga tilllämpning
i samma utsträckning som på övriga arbetstagare. Såvitt fråga ej
är om jordbruksarbete är bl. a. de särskilda bestämmelserna om minderårigas
användande i arbete tillämpliga i fråga om eleverna.
Arbetarskyddsstyrelsen har i sin verksamhet funnit det vara administrativt

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

onödigt tyngande och inte heller ur skyddssynpunkt nödvändigt att
samtliga bestämmelser angående den minderåriga arbetskraften gäller
i fråga om nu avsedd yrkespraktik. Även för skolelever, som under
ferier eller terminer tar anställning utanför skolundervisningens ram, kan
enligt styrelsen i vissa avseenden undantag göras från nämnda bestämmelser
utan någon försämring ur arbetarskyddssynpunkt för eleverna.

Arbetarskyddslagens generella minimiålder för anställande av
minderårig arbetskraft är 14 år. För industriellt och därmed jämförligt arbete
är minimiåldern som regel 15 år. Vidare stadgas att minderårig arbetstagare,
där det ej är fråga om feriearbete, inte får anställas innan han fullgjort
sin skolplikt. Vissa dispensmöjligheter finns, och arbetarskyddsstyrelsen
meddelar för närvarande sådana dispenser för de skolelever, som erhåller
yrkespraktik i näringslivet. Styrelsen har föreslagit, att i lagen införes
ett generellt undantag från bestämmelserna om minimiålder och fullgjord
skolplikt, då det gäller sådan yrkespraktik som här avses. Sedan arbetarskyddsstyrelsen
avgav sitt förslag har beslut om grundskolans utformning
fattats. Sådan yrkespraktik i näringslivet, som tillämpats i försöksskolan,
skall inte ingå i grundskolans undervisning. Av arbetarskyddsstyrelsen föreslagna
undantag från bestämmelserna om minimiålder och skolplikt torde
därför inte behövas.

Jag är inte beredd att tillstyrka arbetarskyddsstyrelsens förslag om möjlighet
för styrelsen att för områden, där sjuårig skolplikt övergångsvis gäller,
lämna generell dispens från regeln om 15 år som minimiålder för industriellt
och liknande arbete.

De särskilda bestämmelserna för den minderåriga arbetskraften innebär
också, att en skolelev som är under 18 år inte får användas till arbete
utan att arbetsbok för honom avlämnats till arbetsgivaren. Denna
arbetsbok skall, utöver uppgifter om den minderåriges ålder och skolförhållanden,
innehålla läkarintyg. Från kravet på arbetsbok finns ingen dispensmöjlighet.
Skolläkarna utfärdar nu arbetsböcker för samtliga skolelever,
som erhåller i skolundervisningen ingående yrkespraktik eller som
arbetar extra under terminer eller skollov.

Arbetarskyddsstyrelsen har föreslagit, att kravet på arbetsbok slopas för
alla elever i skolor med statsunderstödd skolhälsovård, när det gäller den
yrkespraktik som är ett led i skolundervisningen. Arbetarskyddsstyrelsen
finner vidare, att kravet på arbetsbok bör kunna slopas för elever i skolor
med statsunderstödd skolhälsovård även då det gäller extraarbete under terminer
eller skollov. Styrelsen anför därvid, alt det i lagen stadgade kravet
på fullgjord skolplikt medför att eleverna inte kan ta extraarbete under termin
utan att begära tillstånd av arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör.
Innan tillstånd beviljas, inhämtas yttrande från skolan, som i sin tur i alla
tveksamma fall hör skolläkaren. Beträffande feriearbete gäller visserligen
inte kravet på fullgjord skolplikt, utan den medicinska rådgivningen sker
5* — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 sand. Nr 126

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963

där enbart i samband med utfärdandet av arbetsboken. I fråga om så kortvarigt
arbete som under jul- och påsklov torde enligt styrelsens mening hälsorisken
för den minderårige vara obetydlig. Från denna synpunkt skulle det
alltså inte vara nödvändigt med arbetsbok. Slopas kravet helt, bortfaller
emellertid möjligheten för arbetsgivaren att kontrollera den minderåriges
ålder. Styrelsen har trots detta stannat för att föreslå att kravet på arbetsbok
avskaffas i dessa fall. Vid så långvarigt arbete som kan förekomma under
sommarlovet bör enligt arbetarskyddsstyrelsens mening finnas någon
form av medicinsk rådgivning, så att den minderårige inte användes till
arbete som kan skada hans hälsa. För arbete under sommarlovet föreslår
styrelsen att arbetsboken ersättes med ett arbetstillstånd innehållande —
förutom uppgifter om den minderåriges namn, ålder och skola — de föreskrifter
angående hans användande i arbete, som skolläkaren finner skäl
att meddela.

Som jag förut nämnt är yrkespraktik i näringslivet numera inte aktuell
som ett led i skolundervisningen. Beträffande extraarbetet under terminerna
har styrelsen som ett skäl för arbetsbokens avskaffande åberopat den medicinska
kontroll som sker i samband med ansökan om dispens från kravet på
fullgjord skolplikt för minderårigas arbete. Sådan dispens erfordras emellertid
inte för elever i skolformer avsedda för barn över skolplikt^ ålder,
t. ex. gymnasiet. För dessa elevers del skulle ett slopande av arbetsboken
innebära, att de kunde ta arbete under terminerna utan garanti för att erforderlig
medicinsk prövning skett. Detta torde inte vara lämpligt. Jag delar
arbetarskyddsstyrelsens uppfattning att någon form av medicinsk kontroll
av de minderåriga är nödvändig för att de skall få ta arbete under sommarferien.
Däremot finner jag det i likhet med några remissorgan tvivelaktigt
om någonting står att vinna på att arbetsboken ersättes med ett annat dokument,
kallat arbetstillstånd. De administrativa fördelarna av ett slopande
av kravet på arbetsbok vid arbete under julferie och påsklov torde inte
överväga de nackdelar, som från kontrollsynpunkt vidlåder detta förslag.
Man får i detta sammanhang inte bortse från att arbetsgivarens skyldigheter
i fråga om den minderåriga arbetskraften kvarstår och att det för honom
torde innebära en fördel att kunna på det enkla sätt som arbetsboken möjliggör
kontrollera ålder och hälsotillstånd hos den minderårige. Trots att
remissorganen i princip inte haft något att invända mot arbetarskydd s,styrelsens
förslag finner jag, med hänsyn till det anförda och då lämpligen enhetliga
regler i största möjliga utsträckning bör gälla, att arbetsbok alltjämt
bör fordras för minderårigs arbete i samma omfattning som för närvarande.

Utsträckningen av arbetarskyddslagens tillämpningsområde till att avse i
princip varje verksamhet, vari arbetstagare användes för arbetsgivares räkning,
medför att tillfällig verksamhet, vilken inte kan betecknas såsom
rörelse och som därför hittills fallit utanför lagens tillämpningsområde, i
fortsättningen kommer att omfattas av lagen. Anlitande av minderåriga i till -

Kungi. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

fällig verksamhet torde oftast få karaktär av uppdrag så att ett arbetstagarförhållande
inte uppkommer. Verkliga anställningsförhållanden av tillfällig
natur är dock inte uteslutna. Det synes otillfredsställande att för mycket
kortvariga anställningar i verksamhet, där hälsorisken är obetydlig, uppställa
ett krav på avlämnande av arbetsbok, vilket det i praktiken förmodligen
skulle vara svårt att upprätthålla. Jag förordar därför, att arbetsbok
inte skall behövas för arbete, som fortgår under mycket kort tid och
medför synnerligen ringa ansträngning. Med arbete under mycket kort tid
bör förstås arbete, som sträcker sig över högst en eller annan dag.

Vid arbetsställe, där minderåriga användes till arbete, skall enligt 28 §
arbetarskyddslagen en gång varje kalenderår företagas läkarbesiktn
i n g av de minderåriga till utrönande av om arbetet är till men för
deras hälsa eller kroppsutveckling. Stadgandet äger inte tillämpning på
skogsarbete och ej heller på flottningsarbete utom vid skiljeställe. Besiktning
utföres av besiktningsläkare som länsstyrelsen förordnar. Anteckning
om besiktningen skall införas i arbetsböckerna. Enligt 29 § kan arbetarskyddsstyrelsen
medge befrielse från besiktning, när det är fråga om arbete,
som medför synnerligen ringa ansträngning eller fortgår under endast
kortare tid av året.

Arbetarskyddsstyrelsen har till utgångspunkt för sina förslag i fråga om
läkarbesiktningen tagit en undersökning, som omfattade genomgång av
sammanlagt ca 4 300 arbetsböcker insända till styrelsen åren 1949—1952.
Undersökningen utvisade bl. a., att en förhållandevis ringa del, 5—10 procent,
av de minderåriga var behäftade med sådana svagheter, som motiverade
uppställande av särskilda villkor för deras sysselsättning. Vidare framkom,
att om sådant villkor uppställts vid ett tillfälle, villkoret i stor utsträckning
fått stå kvar vid senare undersökningstillfällen, under det att för de en
gång »friskförklarade» endast i mycket ringa utsträckning, högst 1 procent
av fallen, sedermera uppställts något villkor.

Den sålunda verkställda undersökningen finner arbetarskyddsstyrelsen
tyda på att den årliga besiktningen av minderåriga enligt nuvarande system
är en alltför omfattande och kostsam organisation i förhållande till de vunna
resultaten. Styrelsen föreslår i första hand, att man från läkarbesiktningen
helt undantar samtliga minderåriga arbetstagare, som är elever i skola med
statsunderstödd skolhälsovård, oavsett om det är fråga om yrkespraktik
inom skolundervisningens ram eller om annat arbete. Beträffande andra
minderåriga arbetstagare föreslår styrelsen att de, som är fullt friska, befrias
från besiktning. För fattande av sådant beslut bör det enligt förslaget
inte vara nödvändigt att besiktningsläkarcn sammanträffar med den minderårige,
utan han skall kunna nöja sig med att ta del av läkarintyg och andra
anteckningar i arbetsboken och höra sig för med arbetsgivaren. För minderåriga
som är sjuka, klena eller sjukdomshotade föreslår styrelsen i gengäld
en intensifierad läkarkontroll.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

Styrelsens förslag att från läkarbesiktning undanta samtliga minderåriga
arbetstagare som är elever i skolor med statsunderstödd skolhälsovård har
godtagits av remissorganen, medan förslaget beträffande övriga minderåriga
arbetstagare rönt motstånd under remissbehandlingen. Kritiken har främst
gått ut på att allmän hälsokontroll tillmätes allt större betydelse och att
det därför synes olämpligt att nu avskaffa sådan kontroll för en grupp för
vilken den redan är lagstadgad. Vidare har det framhållits, att beslut som
bara grundas på skriftliga handlingar är otillfredsställande ur säkerhetssynpunkt,
och det har även ifrågasatts om systemet verkligen kommer att
innebära en sådan avlastning för besiktningsläkarna, att de i stället kan
ägna ökad uppmärksamhet åt de sjuka, klena och sjukdomshotade barnen.

För egen del vill jag anföra följande. Vid antagandet av nu gällande arbetarskyddslag
framhölls som ett allmänt önskemål att alla minderåriga
ställdes under fortlöpande läkartillsyn och påpekades att detta var av särskild
vikt för dem som redan inträtt i förvärvslivet. Under den tid som förflutit
därefter har frågan om allmän hälsokontroll tillmätts allt större betydelse.
Att under sådana omständigheter slopa en redan lagstadgad läkarkontroll
förefaller mig föga lämpligt. Vidare anser jag det av betydelse att de
förhållanden, under vilka den minderåriga arbetskraften sysselsättes, kan
kontrolleras vid läkarbesiktning på arbetsplatsen. Jag vill i detta sammanhang
fästa uppmärksamheten vid att två av Internationella arbetsorganisationen
år 1946 antagna konventioner, som ej ratificerats från
svensk sida, föreskriver årlig läkarbesiktning av alla arbetstagare under
18 år. Jag är inte övertygad om att arbetarskyddsstyrelsens förslag skulle
möjliggöra den intensifierade kontroll av sjuka, klena och sjukdomshotade
barn, som styrelsen syftar till. Mot bakgrund av vad jag nu anfört föreslår
jag att läkarbesiktningen bibehålies i nuvarande omfattning.

I samband med frågorna om minderårigas användande till arbete har
Landsorganisationen tagit upp det särskilda stadgande i 4 § arbetarskyddslagen
som säger, att bestämmelserna om minimiålder, fullgjord
skolplikt, arbetsbok, läkarbesiktning och nattvila inte är tillämpliga på
jordbruket med därtill hörande s. k. osjälvständiga binäringar. Landsorganisationen
pekar på mekaniseringen av jordbruket och det starkt
minskade antalet arbetstagare samt yttrar, att övertids- och skiftarbete
blivit ett sätt att möta arbetstopparna vid exempelvis sådd och skörd. De
minderåriga inom jordbruket har enligt organisationens åsikt numera inte
någon gynnad ställning framför arbetstagare inom andra områden, varför
den angivna undantagsbestämmelsen bör slopas.

Före tillkomsten av nu gällande arbetarskyddslag var arbetet inom jordbruket
med osjälvständiga binäringar endast i ett par speciella avseenden,
nämligen i fråga om användande av maskinella hjälpmedel och farliga tryckkärl,
omfattat av lagens bestämmelser. Nuvarande lag innebar alltså ur arbetarskyddssynpunkt
ett väsentligt framsteg. Den utveckling inom jord -

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

bruket som Landsorganisationen berört aktualiserar en omprövning av de
ännu återstående undantagen för denna näringsgren. Enligt vad jag erfarit
har arbetarskyddsstyrelsen uppmärksamheten riktad på denna fråga, och
jag räknar med att styrelsen för Kungl. Maj :t skall framlägga förslag till
de åtgärder, som visar sig erforderliga.

Enligt 45 § arbetarskyddslagen åligger det tillverkare, försäljare eller
upplåtare av maskiner, redskap och andra tekniska anordningar
att tillse att sådan anordning, då den avlämnas för att tagas
i bruk här i riket eller här utställes till försäljning eller i reklamsyfte, är
försedd med nödvändiga skyddsanordningar och även i övrigt erbjuder betryggande
säkerhet mot ohälsa och olycksfall. I samma lagrum stadgas
skyldighet att tillhandahålla erforderliga föreskrifter för anordningens
användning och skötsel.

Arbetarskyddsstyrelsen föreslår, att dessa bestämmelser kompletteras i
tre avseenden. När det gäller vissa särskilt farliga maskiner och redskap har
det visat sig vara eu brist att styrelsen inte kunnat med bindande verkan
föreskriva, att maskinen eller redskapet skall ha skylt eller annan märkning,
som anger tillverkarens namn samt innehåller uppgift om exempelvis
högsta tillåtna tryck, belastning eller varvantal. Styrelsen finner det angeläget
med ett stadgande om att styrelsen, när särskilda skäl föreligger, skall
kunna föreskriva att maskin, redskap eller annan teknisk anordning, då den
levereras eller utställes, skall vara försedd med skylt eller annan märkning,
angivande tillverkarens namn samt annan uppgift som styrelsen finner
erforderlig. Vidare har i fråga om sådana farliga maskiner och anordningar
visat sig önskvärt, att styrelsen kan föreskriva att maskinen eller anordningen
skall vara godkänd av styrelsen, innan den levereras eller utställes,
s. k. typgodkännande. Styrelsen föreslår en bestämmelse av denna innebörd.
Slutligen förordar styrelsen ett stadgande om skyldighet för tillverkare,
försäljare och upplåtare att tillhandahålla föreskrifter för montering av
teknisk anordning.

Arbetarskyddsstyrelsens förslag finner jag välgrundat, och jag förordar
i likhet med de flesta remissorgan att kompletteringarna av 45 § arbetarskyddslagen
kommer till stånd. Kommerskollegium har ställt sig avvisande
till förslagen om såväl märkning som typgodkännande och har uttryckt
farhågor för att bestämmelser i sistnämnda avseende kan komma att verka
hämmande på den tekniska utvecklingen, begränsa konkurrensen och leda
till onödigt krångel. Kollegiet befarar att det skulle kunna inträffa att en
anordning som är fullgod inte får användas, därför att den ej hunnit godkännas.
Med anledning härav vill jag understryka, att föreskrift om skyldighet
att inhämta typgodkännande skall kunna meddelas endast när särskilda
skäl föreligger och att arbetarskyddsstyrelsen alltså inte torde kunna
tillämpa bestämmelsen annat än när det anses nödvändigt till förebyggande
av ohälsa eller olycksfall. I detta sammanhang vill jag påpeka att i årets

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1963

statsverksproposition föreslagits en förstärkning av arbetarskyddsstyrelsens
tekniska personal med tanke bl. a. på arbete med typgodkännande.

Lokala skyddstjänstemån

Enligt 39 § arbetarskyddslagen skall arbetsgivare och arbetstagare under
arbetsgivarens ledning i samverkan bedriva ett på lämpligt sätt organiserat
skyddsarbete. Därutöver stadgas i arbetarskyddskungörelsen att arbetsgivare,
som ej själv helt leder skyddsarbetet på arbetsstället, skall uppdraga
åt en eller flera personer (skyddsinspektör, personalkonsulent eller annan
anställd) att i arbetsgivarens ställe i större eller mindre utsträckning handlägga
frågor rörande arbetets sundhet och säkerhet. Bestämmelsen innebär
ingen skyldighet för arbetsgivaren att anställa särskild person för skyddsarbetet.
Inte heller innebär den, att arbetsgivaren genom att anställa skyddstjänsteman
kan undandraga sig sitt i lagen fastslagna ansvar för skyddsarbetet.

Arbetarskyddsverkets organisationsutredning har funnit det angeläget
att flera skyddstjänstemån anställes och har föreslagit, att till 39 § arbetarskyddslagen
fogas ett stadgande, varigenom arbetsgivare rekommenderas
att anställa sådana tjänstemän, där detta kan anses erforderligt med hänsyn
till arbetsstyrkans omfattning eller driftens art.

Utredningens förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av så gott
som samtliga remissorgan. Sålunda ansluter sig arbetarskyddsstyrelsen
till förslaget och uttalar som sin bestämda uppfattning, att de skyddstjänstemän
som hittills verkat inom ett stort antal företag fullgjort sina
arbetsuppgifter på ett ytterst föredömligt sätt och att den allmänna skyddsandan
i dessa företag förts upp till en mycket hög nivå. Styrelsen anser, att
en institution som visat sig ha så god effekt bör utbyggas vidare. Landsorganisationen
finner det naturligt att arbetsgivarnas skyldighet att svara för
arbetarskyddet åtminstone vid alla större företag samt företag med särskilda
yrkesfarerisker tar sig uttryck i att särskild säkerhetspersonal anställes.
Svenska arbetsgivareföreningen har däremot ställt sig avvisande till
förslaget. Föreningen påpekar, att det inom industrien pågår en stark utveckling
mot ett allt bättre arbetarskydd, bl. a. genom anställande i större
utsträckning av skyddstjänstemån, och finner det föga troligt, att utvecklingen
skulle gå snabbare därest lagregler härom infördes. Däremot skulle
enligt föreningen den föreslagna bestämmelsen kunna få skadeverkningar
och motverka sitt eget syfte, om den ute i företagen komme att kännas som ett
intrång i arbetsgivarens företagsledande funktion.

För egen del har jag, trots det positiva mottagande utredningens förslag i
allmänhet fått under remissbehandlingen, kommit till den uppfattningen
att det i varje fall för närvarande inte föreligger något mera påtagligt behov
av den föreslagna lagbestämmelsen. Då denna givits formen av en rekommendation
förutsättes, för att den skall få önskad effekt, ett golt sam -

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963

arbete i skyddsfrågorna mellan arbetsmarknadens parter. Att ett sådant
samarbete förefinns har utredningen själv understrukit. Det har också i
många sammanhang omvittnats att det för närvarande pågår en gynnsam
utveckling av det lokala arbetarskyddet. Med hänsyn till dessa omständigheter
finner jag mig inte böra förorda, att en lagbestämmelse med föreslaget
innehåll införes. Jag utgår därvid från att man utan särskilt stadgande
kan vänta att arbetsgivarna skall visa förståelse för värdet av en utökad
skyddst j änstemannainstitution.

Skogsförläggningslagen

Nu gällande skogsförläggningslag av år 1951 äger tillämpning på arbete
med skogsavverkning och försågning av virke i direkt samband därmed samt
på skogsvårds-, kolnings-, flottnings-, flottläggnings-, flottledsbyggnads-,
väg- och vattenavledningsarbete. Lagen stadgar skyldighet för arbetsgivarna
inom nämnda verksamhetsområden att tillhandahålla tillfälliga bostäder åt
arbetstagarna och stall åt de hästar som användes i arbetet. I lagen föreskrives
viss minimistandard på dessa bostäder och stall. Vidare föreskriver
lagen skyldighet för arbetsgivarna att tillhandahålla raststugor.

Arbetarskyddsstyrelsen har, i samråd med vederbörande arbetsmarknadsparter,
framlagt förslag till ny skogsförläggningslag med höjda standardkrav
för bostäder och stall.

I fråga om behovet av lagstiftning angående skogsförläggningar
framhåller arbetarskyddsstyrelsen att det fasta bilvägnätet i skogarna
kraftigt utbyggts under senare år och att det dessutom ofta anläggs tillfälliga
s. k. bilbasvägar i samband med vinterdrivningarna. Härigenom har
numera skapats förutsättningar för skogsarbetarna vid flertalet arbetsplatser
att dagligen färdas mellan hemmet och arbetsplatsen med bil. Dessa
förhållanden har minskat behovet av förläggningar. Ett visst behov av tillfälliga
bostäder och stall kommer dock enligt styrelsens uppfattning med
största sannolikhet att kvarstå under överskådlig tid för arbetstagare med
så långt avstånd till hemmet, att daglig färd är utesluten, och för hästskötare,
som ej har möjlighet att utnyttja daglig hästtransport och som på
grund av att de måste ta vård om hästen i skogsstall inte kan fara hem dagligen.

Då de arbetare som alltjämt under vissa perioder måste bo i skogsförläggningar
jämför sina bostadsförhållanden med de arbetstagares, vilka har
förmånen att kunna bo i sina hem eller i förläggningar av den bättre standard
som eib judes vid t. ex. vissa anläggningsarbeten, uppstår naturligt
nog, framhåller arbetarskyddsstyrelsen, önskemål om bättre förläggningar.
Även om en betydande förbättring av skogsförläggningarna ägt rum, anser
sig styrelsen kunna konstatera cn viss eftersläpning i standardutvecklingen
på flera håll. Gällande lag ger dock inte stöd för åtgärder, som kan leda till

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963

väsentliga förbättringar, varför en revision av lagen nu synes nödvändig.
Den sannolika minskningen i fråga om behovet av förläggningar bör enligt
styrelsen även innebära att bostäder med betydligt högre standard än den,
som konstaterats i flertalet förläggningar, bör kunna tillhandahållas.

Arbetarskyddsstyrelsen har prövat möjligheten att införa bestämmelser
motsvarande skogsförläggningslagen i arbetarskyddslagen och lagen om
djurskydd men har funnit denna utväg mindre lämplig. Styrelsen förordar
därför, att en särskild skogsförläggningslag alltjämt skall finnas.

Arbetarskyddsstyrelsens förslag har vunnit allmän anslutning bland remissorganen,
som godtagit vad styrelsen anfört om behovet av lagstiftning
på området. Härvid har från arbetsgivarhåll framhållits att skogsförläggningarna
efter tillkomsten av 1951 års lag förbättrats så väsentligt, att förläggningsstandarden
hos flertalet större arbetsgivare regelmässigt torde vara
högre än nuvarande lag föreskriver.

För egen del finner jag mig helt kunna dela styrelsens synpunkter i fråga
om behovet av lagstiftning. Inte minst det förhållandet att antalet särskilda
skogsförläggningar minskar bör kunna möjliggöra en hög standard på de
kvarvarande förläggningarna. Styrelsen har anfört bärande skäl för att bestämmelserna
om skogsförläggningar och skogsstall bibehålies i en särskild
lag.

Det lagförslag, som styrelsen framlagt, har i huvudsak tillstyrkts
eller lämnats utan erinran och är enligt min uppfattning lämpligt utformat.
På vissa punkter är lagförslaget liksom gällande lag förhållandevis detaljerat.
Jag anser dock inte att någon fördel står att vinna med en uppdelning av
bestämmelserna på lagen och en tillämpningsförfattning, så som ifrågasatts
i några remissyttranden. Till enskildheterna i förslaget torde jag få
återkomma i specialmotiveringen.

Enligt förslaget skall, liksom enligt nu gällande lag, arbetarskyddsstyrelsen
kunna medge undantag från bestämmelserna om bostädernas och
stallens beskaffenhet, om det av särskilda skäl finnes påkallat. Arbetsgivarorganisationerna
har under remissbehandlingen framhållit, att de väsentliga
skärpningar av standardkraven, som förslaget innebär, kan få besvärande
ekonomiska och praktiska konsekvenser vid en alltför snabbt och
rigoröst genomförd anpassning av nuvarande förläggningsbestånd till den
nya standarden. Det framhålles därför som nödvändigt att erforderlig anpassning
får ske under en tillräckligt lång övergångstid samt att arbetarskyddsstyrelsen
inte är alltför restriktiv vid meddelande av dispenser. I
vissa yttranden reses krav på särskilda övergångsbestämmelser, som skulle
medge en successiv övergång till den nya lagens bestämmelser under en relativt
lång period så att ett ekonomiskt utnyttjande av redan anskaffad utrustning
blir möjligt. Från arbetstagarhåll har å andra sidan framförts
farhågor för en alltför liberal tillämpning av dispensmöjligheten. Speciellt
betonas, att driftsekonomiska skäl inte bör kunna motivera undantag från
standardkraven.

Kungi. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

Enligt min uppfattning är det angeläget att den nya lagstiftningen utan
alltför långt dröjsmål blir omsatt i praktiken. Jag är inte beredd att generellt
förorda någon övergångstid av bestämd längd för anpassning av det
nuvarande förläggningsbeståndet till de skärpta standardkrav som den nya
lagen innebär. Dispens för enskilda fall kan medges där särskilda skäl till
avvikelser från lagens standard kan anses föreligga.

I ett avseende har arbetarskyddsstyrelsen funnit att bestämmelserna i den
nuvarande skogsförläggningslagen kan ersättas med arbetarskyddslagens
föreskrifter, nämligen i fråga om skyldighet för arbetsgivaren att hålla
raststugor. Styrelsens förslag att bestämmelserna härom skall utgå
ur skogsförläggningslagen har tillstyrkts av samtliga remissorgan. Skyldigheten
att tillhandahålla raststugor torde, såsom styrelsen anför, följa av
bestämmelserna om personalutrymmen i 9 § arbetarskyddslagen även såvitt
avser sådant arbete, som omfattas av skogsförläggningslagen. Då arbetarskyddslagens
och arbetarskyddskungörelsens föreskrifter dessutom synes garantera
bättre standard på raststugorna än som följer av skogsförläggningslagen,
bör skogsförläggningslagens särskilda bestämmelser i ämnet utgå.

Specialmotivering

I överensstämmelse med de riktlinjer som angivits i det föregående har
på grundval av författningsförslag, som utarbetats av arbetarskyddsstyrelsen,
inom socialdepartementet upprättats förslag till lag om ändring i arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949 (nr 1) samt förslag till lag om tillfälliga
bostäder vid skogs- och flottningsarbete m. m. (skogsförläggningslag).
Förstnämnda förslag innehåller vissa ändringar, som inte tidigare
berörts.

Utöver vad som angivits i det föregående torde följande böra anföras rörande
förslagen.

Arbetarskyddslagen
1 §•

Beträffande denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen.

2 §•

Bestämmelsen under punkten 2) har fått en mera allmän formulering
än arbetarskyddsstyrelsen föreslagit. Därmed avses inte att under lagens
tillämpningsområde skall föras annat arbete än sådant, som är förenat med
fara av den art att anlitande av yrkesinspektionens speciella sakkunskap
kan anses påkallat för tryggande av sundhet och säkerhet i arbetet.

Ändringarna under punkten 4) är av redaktionell art. 3

3 §.

Den föreslagna formuleringen av undantaget för husligt arbete har valts
med hänsyn till, å ena sidan, att husligt arbete, som utföres i pensionats -

Kangl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963

eller liknande rörelse bedriven i arbetsgivarens hem, liksom hittills skall
falla inom lagens tillämpningsområde, och, å andra sidan, att undantaget
skall avse inte endast arbete, som utföres inom hemmets väggar, utan även
arbetsuppgifter, som fullgöres utanför hemmet, exempelvis i en kollektiv
tvättstuga eller i samband med barnpassning.

Undantagsbestämmelserna för övningar inom totalförsvaret och arbete
inom krigsmakten och civilförsvaret har behandlats i den allmänna motiveringen.

16 §.

I denna paragraf stadgas i dess nu gällande lydelse, att Kungl. Maj :t må
föreskriva särskilda villkor för arbetstagares användande till arbete, som
finnes medföra synnerlig fara för ohälsa eller olycksfall, eller förordna att
arbetstagare ej må användas därtill. Med stöd härav har utfärdats dels en
kungörelse om läkarundersökning och läkarbesiktning till förebyggande av
vissa yrkessjukdomar (SFS 1949:211), dels en kungörelse om förbud att
använda arbetstagare till målningsarbete med blyfärg (SFS 1949:210).

Arbetarskyddsstyrelsen anför, att lagstiftaren genom uttrycket »synnerlig
fara» velat begränsa antalet fall, där läkarundersökningar och besiktningar
borde påbjudas, så att sådana föreskrives endast vid risk för yrkessjukdom
av allvarligare art. Kritik har emellertid, säger styrelsen, riktats
mot bestämmelsen, vilken ansetts alltför snävt begränsa möjligheten att föreskriva
läkarundersökning som villkor för användande till visst arbete. Styrelsen
föreslår därför, att uttrycket »synnerlig fara» utbytes mot »särskild
risk» för att möjliggöra att bestämmelserna i förenämnda kungörelse
om läkarundersökning och läkarbesiktning till förekommande av vissa yrkessjukdomar
i sin tur kan göras något vidsträcktare. När det gäller förbudsfallen
har styrelsen däremot inte ansett det nödvändigt att någon ändring
göres.

Arbetarskyddsstyrelsens förslag har vunnit allmän anslutning under
remissbehandlingen. Paragrafen bör ändras så att särskilda villkor kan föreskrivas
för arbetstagares användande till arbete, som medför särskild
fara för ohälsa eller olycksfall.

23 §.

Ändringen är av formell art och sammanhänger med skollagens terminologi.

27 §.

Denna ändring har behandlats i den allmänna motiveringen.

45 §.

Beträffande denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

51 §.

Inom den allmänna yrkesinspektionens distrikt finns rådgivande organ,
kallade yrkesinspektionens förtroenderåd, i vilka bl. a. ingår företrädare
för arbetsgivare och arbetstagare.

I 6 § instruktionen för yrkesinspektionen (SFS 1957:646) stadgas, att
ledamot i förtroenderåd ej må röja eller obehörigen nyttja yrkeshemlighet,
som blivit känd för honom i förtroenderådet, och ej heller, där det ej kan
anses påkallat i rådets intresse, yppa yrkesförfarande eller affärsförhållande,
vilket sålunda blivit honom kunnigt. Någon särskild straffbestämmelse
upptages inte i instruktionen.

Såsom arbetarskyddsstyrelsen föreslagit bör tystnadsplikten m. m. för
ledamöter i yrkesinspektionens förtroenderåd liksom för övriga i tillsynen
av arbetarskyddet verksamma personer regleras i förevarande paragraf.
Åsidosättande straffas enligt 68 §.

56 §.

Paragrafen har kompletterats med hänsyn till de nytillkomna stadgandena
i 45 §.

57 §.

Ändringen i denna paragraf är av redaktionell karaktär.

59 §.

Till utrönande av huruvida ämne eller material, som arbetsgivare använder
eller framställer i sin verksamhet, innebär fara för att hos honom sysselsatt
arbetstagare ådrager sig ohälsa eller drabbas av olycksfall, är arbetsgivaren
enligt denna paragraf skyldig att på anmodan av arbetarskyddsstyrelsen
eller yrkesinspektör föranstalta om undersökning av ämnet eller
materialet eller tillhandahålla erforderliga prov för sådan undersökning.
Motsvarande stadgas beträffande tillverkare, försäljare eller upplåtare av
teknisk anordning.

Något stadgande om vem som skall bekosta undersökningen finns inte.
Enligt motivuttalanden vid tillkomsten av arbetarskyddslagen skulle kostnaden
bestridas av arbetsgivaren, särskilt i de fall då den avsåg att klarlägga
orsaken till visst olycks- eller sjukdomsfall vid arbetsstället. I de fall
undersökningen var av allmänt intresse och kunde sägas vara av betydelse
för det förebyggande arbetet i allmänhet eller det eljest kunde finnas skäligt,
borde kostnaden kunna bestridas av allmänna medel. Någon författningsföreskrift
härom ansågs dock inte behövlig.

Arbetarskyddsstyrelsen påpekar att, eftersom en arbetsgivare enligt förevarande
stadgande kan välja mellan att själv göra undersökningen eller att
tillhandahålla erforderliga prov, han kan tänkas välja det sistnämnda alternativet,
om undersökningen är förenad med större kostnader. I sådana
6 — Rihang till riksdagens protokoll 1963. 1 sand. Nr 126

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

fall kan det, säger styrelsen, vara förenat med svårigheter att av arbetsgivaren
få ut kostnaden för undersökningen. Styrelsen anser detta otillfredsställande
och föreslår därför en uttrycklig bestämmelse i 59 § om att undersökningen
skall ske på arbetsgivarens bekostnad, såvida inte styrelsen på
grund av ett föreliggande allmänt intresse anser det skäligt, att undersökningen
bekostas av statsmedel. Motsvarande bör gälla undersökning, som
göres för tillverkares, försäljares eller upplåtares räkning.

Förslaget har föranlett erinran endast från Svenska arbetsgivareföreningen,
som anser att frågan om vem som ytterst skall svara för kostnaderna
liksom hittills bör bestämmas från fall till fall och inte regleras i lag. Något
godtagbart skäl för att kostnaderna alltid skall åvila arbetsgivaren bär inte
förebragts, säger föreningen.

Med anledning av vad arbetarskyddsstyrelsen anfört bör i denna paragraf
införas en bestämmelse om att styrelsen kan ålägga arbetsgivare, tillverkare,
försäljare eller upplåtare betalningsskyldighet för undersökning som avses
i paragrafen. I vilken utsträckning betalningsskyldighet skall åläggas bör
avgöras med utgångspunkt från nuvarande praxis. Styrelsens beslut kan givetvis
överklagas i vanlig ordning.

61 §.

Bestämmelserna om besvär över yrkesinspektörs beslut föreslås ändrade
så att de i lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande
myndighets beslut stadgade besvärstiderna blir tillämpliga.

72 §.

Paragrafen innehåller i sin nuvarande lydelse bestämmelser om att arbetarskyddsstyrelsen
kan delegera sin beslutanderätt till yrkesinspektör, när
det gäller att medge dispens enligt 23 § från kravet på en minimiålder av
14 år för användande till arbete samt enligt 29 § från regeln om läkarbesiktning
av minderårig arbetstagare. Arbetarskyddsstyrelsen har föreslagit
att styrelsen skall kunna till yrkesinspektör delegera jämväl rätten att
medge undantag från det i 24 § stadgade kravet på en minimiålder av 15
år för användande till industriellt och liknande arbete. Förslaget, som godtagits
av samtliga remissorgan, bör genomföras.

73 §.

Ändringen är redaktionell.

Skogsförläggningslagen
1 §•

Paragrafen anger skogsförläggningslagens tillämpningsområde och motsvarar
1 § gällande lag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

Den nuvarande uppräkningen av de arbeten inom skogsbruket, på vilka
lagen äger tillämpning, omfattar praktiskt taget alla arbeten inom skogsbruket,
vid vilka tillfällig bostad kan vara erforderlig. Någon anledning
att från lagens tillämpningsområde utesluta andra inom skogsbruket förekommande
arbeten synes inte föreligga. Med hänsyn härtill anges i förslaget
lagen vara tillämplig på arbete inom skogsbruket.

På flottnings-, flottläggnings- och flottledsbyggnadsarbete samt vägarbete
bör skogsförläggningslagen alltjämt vara tillämplig. Däremot har vattenavledningsarbete,
som särskilt nämnes i gällande lag, inte medtagits i
förslaget av den anledningen, att skogsdikning faller under begreppet arbete
inom skogsbruket medan vattenavledningsarbete för annat ändamål —
företrädesvis nyodling — numera inte är aktuellt.

2 §•

Paragrafen föreslås få samma utformning som 2 § gällande lag.

3 §•

Denna paragraf motsvarar 4 § gällande lag.

Arbetarskyddsstyrelsen har som 3 § föreslagit en bestämmelse om undantag
från lagstiftningens tillämpning för arbete, som utföres uteslutande av
medlem av arbetsgivarens familj, såframt arbetet bedrives på arbetsgivaren
tillhörig mark eller eljest för hans egen räkning. De förutsättningar under
vilka undantaget skall gälla synes något oklara. Med hänsyn härtill och
då avsaknaden i nuvarande lag av ett motsvarande undantag inte medfört
nämnvärda olägenheter, synes det föreslagna stadgandet inte böra medtagas. 4

4 §.

Första stycket motsvarar 5 § gällande lag och innehåller de grundläggande
principerna för anordnandet av de bostäder, som skall tillhandahållas
enligt lagen. Förläggning i tält, som enligt 5 § andra stycket i den nuvarande
lagen är medgiven under vissa omständigheter, skall i fortsättningen
kunna förekomma endast med stöd av dispens enligt 6 § i den föreslagna
lagen.

Det föreslagna andra stycket ersätter 6, 7, 8, 9 och 10 §§ i den nuvarande
lagen. Härvid har de bestämmelser om fönsters och dörrars beskaffenhet,
som nu finns i 7 §, ansetts kunna undvaras för att i stället ingå i anvisningar
till lagen.

De särskilda standardkrav, som uppställes i 6 och 7 §§ i nuvarande lag, gäller
enligt 6 § bostad som användes under någon längre tid och enligt 7 §
bostad som användes under den kallare årstiden. Svårigheter har stundom
förelegat att avgöra huruvida den tidrymd, under vilken en bostad varit
avsedd att användas, skall betraktas som »någon längre tid». Många gånger
kan ett arbete, som varit avsett att slutföras på relativt kort tid, av olika

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963

anledningar komma att pågå längre tid än beräknat. Det bör också beaktas,
att för en enskild skogsarbetare, som arbetar vid kortvarigt arbete, den totala
tid han under en säsong nödgas bo i förläggning kan vara lika lång, som
den tid andra skogsarbetare tillbringar i en och samma förläggning. Enligt
skogsyrkesinspektionens erfarenhet anordnas förläggningar numera endast
i undantagsfall för något speciellt, kortvarigt arbete. Utbyggandet av
ett nät av fasta skogsbilvägar har medfört att transportabla bostäder utan
större svårigheter kan ställas upp på eller i närheten av praktiskt taget varje
arbetsplats, även om den är av tillfällig natur. Samma bostäder användes
numera i stor utsträckning vid vinterdrivningarna och under förekommande
sommararbeten. Av det anförda torde framgå, att något motiv knappast
föreligger att i skogsförläggningslagen låta de speciella standardkraven
avse endast bostad som användes under någon längre tid och bostad
som användes under den kallare årstiden. Dessa begränsningar har därför
fått utgå ur förslaget.

De särskilda stadgandena i andra stycket innebär i allmänhet en skärpning
i förhållande till motsvarande bestämmelser i gällande lag. Undantag därvidlag
utgör bestämmelserna angående anordningar för gemensam mathållning.

I gällande lag är minimum för avståndet mellan golv och innertak 2 meter
eller, om under- och översängar användes, 2,35 meter. I förslaget angives
som minsta rumshöjd 2,2 meter. Det högre måttet 2,35 meter har inte bibehållits
med hänsyn till att det förutsättes, att sovplats inte anordnas som
översäng. En rumshöjd av 2,2 meter möjliggör en önskvärd standardisering
av tillverkningen av transportabla bostäder och stall. Enligt gällande lag får
nämligen avståndet mellan spiltgolv och innertak i skogsstall inte understiga
2,2 meter, ett mått som föreslås bibehållet i förslaget. Det förtjänar
framhållas, att fasta skogsstugor numera knappast uppföres och att transportabla
byggnader med enkelsängar mera sällan tillverkas med lägre rumshöjd
än 2,2 meter.

I fråga om utrymmet i bostaden har utvecklingen under senare år snabbt
gått mot värden, vilka väsentligt överstiger de 7 kubikmeter, som enligt 6 §
gällande lag under normala förhållanden skall komma på varje inkvarterad
person. Det synes därför vara motiverat att bringa lagbestämmelserna i
detta avseende i nivå med standardutvecklingen. Enligt förslaget skall utrymmet
per inkvarterad person vara minst 10 kubikmeter. I avskilt sovrum
skall utrymmet motsvara minst 8 kubikmeter per person.

Ett allmänt önskemål bland skogsarbetarna är att inte behöva ligga i
översäng. Ett sådant förläggningssätt innebär utan tvivel nackdelar, främst
med hänsyn till svårigheten att hålla lämplig temperatur. Detta gäller särskilt
mindre bostäder, som snabbt kyler ut, när elden slocknar i eldstaden.
I bostäder med kontinuerlig värmetillförsel blir det vid lämplig rumstemperatur
i allmänhet för varmt för dem som ligger i översängarna. Under nor -

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963

mala förhållanden bör sovplats därför icke anordnas som översäng. För
att en sovplats skall erbjuda goda möjligheter till vila erfordras därjämte
att den är tillräckligt stor samt har lämplig sängutrustning. Då behovet av
sängutrustning kan variera föreslås inte några specificerade regler i detta
hänseende. De anspråk, som ställes på sovplatserna, har i lagförslaget uttryckts
på det sättet att sovplats skall vara så anordnad och utrustad att
den erbjuder goda möjligheter till vila. Den närmare innebörden av detta
stadgande får klarläggas i anvisningar till lagen.

Vid ny- eller ombyggnad av fasta bostäder torde det enligt skogsyrkesinspektionens
erfarenhet under senare år ej annat än i undantagsfall ha
förekommit, att flera än fyra sovplatser anordnats i ett och samma rum.
I de transportabla bostäder, som numera helt dominerar vid nyanskaffning,
förekommer i intet fall flera än fyra sovplatser. Det kan därför numera
knappast anses rimligt, att arbetare som nödgas ta inkvartering i tillfällig
bostad skall bo flera än fyra i varje rum. Lagtexten är avfattad i enlighet
härmed.

Det föreslagna stadgandet i 4 § andra stycket, att bostaden skall kunna
hållas tillfredsställande uppvärmd, ersätter föreskrifterna i 7 § gällande
lag om åtgärder för varmboning av bostaden och anordningar för dess uppvärmning.
Från sistnämnda lagrum har överförts bestämmelsen om att
bostaden skall vara försedd med tillfredsställande anordningar för luftväxling.

Enligt arbetarskyddsstyrelsens anvisningar bör i skogsförläggning tillhandahållas
lampor för tillfredsställande belysning ävensom städredskap.
Det har i allmänhet visat sig svårt att få arbetsgivarna att ta på sig ansvaret
för att sådan utrustning finnes tillgänglig. Då det synes önskvärt att
utrustning av detta slag tillhör bostaden och följer densamma vid flyttningar,
föreslås att bestämmelse härom intages i lagen.

Stadgandet i 4 § tredje stycket i förslaget angående utrymme för förvaring
av livsmedel samt kläder och övriga personliga tillhörigheter är i stort
sett likalydande med motsvarande i 6 § gällande lag. I anvisningar till lagen
bör liksom nu är fallet närmare angivas vad bestämmelsen i olika avseenden
skall innebära. Stadgandet angående särskild tvättplats har ingen
direkt motsvarighet i gällande lag, men i arbetarskyddsstyrelsens anvisningar
anges att i bostad bör finnas särskild tvättplats, om möjligt förlagd till
avskilt utrymme. Skogsyrkesinspektionen har tidigare ansett det lämpligt
att förlägga tvättplatsen till torkrummet. Det har emellertid visat sig, att
fristående torkrum blivit allt vanligare och i sådant fall lämpar det sig
ej att ha tvättplatsen i torkrummet. Skogsarbetarna har då i de flesta fall
fått tvätta sig med handfatet på en stol i förläggningsrummet eller på diskbänken.
Detta kan inte anses ändamålsenligt. Förläggningarna bör framdeles
planläggas så, att särskild tvättplats finns. Dess storlek, placering och
utformning måste avgöras med hänsyn till antalet sovplatser samt den tid

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

och de förhållanden, under vilka bostaden är avsedd att användas. Närmare
bestämmelser härom bör intagas i anvisningar till lagen.

Enligt nuvarande lag kräves torkrum endast i bostad, som användes under
den kallare årstiden och som är avsedd för fyra eller flera arbetstagare,
samt för bostad vid skiljeställe eller flottläggningsplats. Nybyggda bostäder
för två eller tre man —- företrädesvis transportabla —— har under senare
år i flertalet fall utrustats med torkrum eller vid uppsättningen på
användningsplatsen kompletterats med fristående torkrum. Det synes numera
knappast föreligga något skäl att begränsa skyldigheten att tillhandahålla
torkrum vid förläggningarna till att gälla endast under den kallare
årstiden. Inom skogsbruket användes samma förläggningar såväl vinter som
sommar, och vid långvarig regnig väderlek är torkrummet lika nödvändigt
sommartid. Vad angår flottningen gäller enahanda motiv för tillhandahållande
av torkrum.

Enligt gällande lag skall torkrum vara varmbonat. I praktiken har det
dock visat sig mycket svårt att få fristående torkrum att motsvara detta krav.
Viktigare är att torkrummet är tillräckligt stort samt försett med kraftig
värmekälla och tillräckligt stora och rätt placerade ventilationsanordningar.
Kravet på att torkrum skall vara varmbonat har icke medtagits i förslaget.

I fråga om anordningar för gemensam mathållning innebär det i 4 § fjärde
stycket föreslagna stadgandet en uppmjukning jämfört med gällande lag.
Denna stadgar i 9 §, att varje bostad som är avsedd för 8 eller flera arbetstagare
vid vissa arbeten skall vara anordnad för gemensam mathållning.
Med bostad bär härvid av skogsyrkesinspektionen jämställts samling av
mindre bostäder, som tillsammans innehåller 8 eller flera sovplatser. Om
man bortser från skogsstationerna, där gemensam mathållning i regel anordnas
genom arbetsgivarens försorg, förekommer sådan mathållning numera
endast sporadiskt. Orsaken härtill torde i första hand vara, att antalet
inkvarterade per bostad och förläggning kraftigt minskat under senare
år. Vidare har utbyggnaden av vägnätet i skogarna gjort det möjligt för
de inkvarterade att oftare besöka hemmet och medföra färdiglagad mat
därifrån. Slutligen är tillgången på personer, som vill åtaga sig det krävande
uppdraget som kock eller kocka, numera mycket begränsad. Lönerna
för dessa har under senare år stigit så starkt, att skogsarbetarna i allmänhet
inte anser det ekonomiskt med gemensam mathållning. En bestämmelse
om att anordningar för gemensam mathållning skall vidtagas i det fall de
arbetstagare, som är inkvarterade i en förläggning, avser att bilda gemensamt
matlag bör dock finnas i lagen. 5

5 §•

Paragrafen motsvarar 13 § i den nuvarande skogsförläggningslagen.
Regeln i första stycket 13 § gällande lag att stall, som avses i lagen,
skall erbjuda tillfredsställande skydd mot köld och fukt har här ersatts med

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963

en föreskrift att stallet skall erbjuda lämpliga temperatur- och fuktighetsförhållanden.
Bestämmelserna i 13 § andra stycket gällande lag att fönster
skall vara anordnat med dubbla rutor samt att stall skall ha tillfredsställande
anordningar för luftväxling har uteslutits. Föreskrifter om stallstorlek,
varmboning samt ventilations- och uppvärmningsanordningar bör införas
i anvisningar till lagen.

Stadgandet i gällande lag att stall avsett för flera än tre hästar skall vara
uppdelat på två eller flera rum har uteslutits såsom ej erforderligt. Av huvudregeln
i första stycket följer, att ett stallutrymme ej bör vara större än
att hästen eller hästarna kan hålla det vid lämplig temperatur även då så
kraftig luftväxling sker, att stallet hålles tillfredsställande torrt. Om ett
stall inte motsvarar detta krav, måste stallet avdelas eller förses med uppvärmningsanordning.

Bestämmelsen i andra stycket om att avståndet mellan spiltgolv och innertak
ej får understiga 2,2 meter är oförändrad i förhållande till nuvarande
lag.

I stället för gällande lags föreskrift att foderbod skall finnas innehåller
förslaget en bestämmelse att utrymme för förvaring av foder skall höra till
stallet. I många fall användes endast ett av två stallrum i en stallbyggnad
eller ett av två stall för sitt ändamål, varvid det andra stallrummet eller stallet
lämpar sig väl för förvaring av foder.

I arbetarskyddsstyrelsens anvisningar föreskrives, att vid förläggningar
med större antal hästar särskilt torkrum för seldon bör finnas. Skogsyrkesinspektionen
anser sig emellertid icke med stöd av denna anvisning
kunna annat än i undantagsfall kräva särskilt torkrum för selar och hästtäcken.
Skyldigheten att tillhandahålla sådant torkrum föreslås nu bli inskriven
i lagen. Närmare föreskrifter bör lämnas i anvisningar.

6 §.

Paragrafen motsvarar 12 och 14 §§ i nuvarande skogsförläggningslag. 7

7 §•

Det i första stycket uppställda kravet att icke blott dricks- utan även
tvättvatten av lämplig beskaffenhet skall finnas att tillgå inom skäligt avstånd
från bostad och stall innebär en skärpning i förhållande till 11 § gällande
lag, som endast stadgar skyldighet för arbetsgivare att tillhandahålla
dricksvatten. Arbetsgivaren bör vara ansvarig för att tvättvatten av lämplig
beskaffenhet finns tillgängligt. Härigenom erhålles samstämmighet med
motsvarande stadgande i 9 § arbetarskyddslagen. I anvisningar till skogsförläggningslagen
bör angivas normalt största avstånd från bostad och
stall till vattentäkt.

I andra stycket ingår bestämmelsen i 11 § andra stycket gällande lag om
att avträde skall finnas.

Kungl. Maj. ts proposition nr 126 år 1963

Enligt tidigare praxis hade skogsarbetarna rätt till ved på rot för sitt behov
av bränsle till förläggningarna. Lämplig torrskog för detta ändamål
blir emellertid alltmer sällsynt, varför arbetsgivarna i gällande kollektivavtal
åtagit sig att tillhandahålla torr ved vid förläggningen. Det måste under
sådana förhållanden anses naturligt, att lämpligt utrymme för förvaring
av ved finnes vid förläggningen, så att den upphuggna veden kan bevaras
torr. Skyldighet att hålla sådant utrymme har stadgats i andra stycket. Med
hänsyn till att annat bränsle än ved ej sällan användes för uppvärmning
och matlagning föreslås att utrymme för vedförvaring skall finnas där så
erfordras.

Bestämmelsen i tredje stycket av denna paragraf har tillkommit med
hänsyn till att motorsågen nu praktiskt taget helt ersatt timmersvansen
och att även vid röjningar och hyggesrensningar motorredskap användes.
Detta har medfört vissa problem vid skötsel och förvaring av redskapen.
Vid justeringar och reparationer behövs vintertid ett uppvärmt utrymme.
Arbetarna har hittills oftast nödgats ta in redskapen i förläggningen, vilket
medfört obehag genom nedsmutsning och oljelukt. Vidare tillkommer den
brandrisk, som är förenad med att bensingas kan strömma ut ur redskapens
bränsletankar. Sedan några år tillverkas fristående, mindre lokaler, speciellt
inredda för nu ifrågavarande ändamål. Det synes önskvärt att dylika utrymmen
tillhandahålles där så skäligen kan påfordras.

8 §.

Gällande skogsförläggningslag lägger inget ansvar på arbetstagarna för
bostädernas och stallens vård eller för att ordning och sundhet iakttages.
Den standard, som den föreslagna lagen avser att ge skogsförläggningar och
skogsstall, synes emellertid kräva, att ett visst ansvar lägges jämväl på arbetstagarna.
Arbetarskyddsstyrelsens förslag till ett särskilt stadgande härom
har vunnit allmän anslutning från både arbetsgivarna och arbetstagarna.
Med införandet av ett sådant stadgande ernås överensstämmelse med
7 § andra stycket arbetarskyddslagen. 9

9 §•

En jämförelse mellan bestämmelserna angående skyddsombud i arbetarskydds-
och skogsförläggningslagarna ger vid handen, att dessa är i huvudsak
lika och att de i vissa fall har exakt samma lydelse.

Vissa avvikelser föreligger dock. Enligt 40 § första stycket arbetarskyddslagen
föreligger sålunda i regel skyldighet att utse skyddsombud å arbetsställe,
där minst fem arbetstagare regelbundet sysselsättes, under det att
skogsförläggningslagen endast innehåller en allmän rekommendation att
utse skyddsombud.

Arbetarskyddslagen har vidare i 41 § ett stadgande om skyddskommitté,
medan motsvarande bestämmelse saknas i skogsförläggningslagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

Slutligen saknas i skogsförläggningslagen en motsvarighet till 63 § arbetarskyddskungörelsen
med bestämmelser om kompetenskrav för skyddsombud,
om antalet skyddsombud vid visst arbetsställe samt om skyddsombud
för olika grupper av arbetstagare.

De numera rådande arbetsförhållandena inom skogsbruket samt de nya
formerna för skyddsombudsinstitutionens organisation med företagsanknutna
skyddsombud inom storskogsbruket har medfört, att samma bestämmelser
om skyddsombud och skyddskommitté bör kunna gälla likaväl i
frågor rörande skogsförläggningslagens tillämpning som beträffande själva
arbetet. Något motiv synes ej längre föreligga för särskilda, fullständiga bestämmelser
om skyddsombud i skogsförläggningslagen. Däremot bör i sistnämnda
lag intagas bestämmelser om skyddsombuds och skyddskommittés
skyldigheter med avseende på skogsförläggningar.

10 §.

Fabrikstillverkade, transportabla byggnader utgör det övervägande flertalet
av de skogsförläggningar och skogsstall, som numera nyanskaffas.
Betydelsen av att ett ansvar ålägges tillverkare och försäljare för sådana
byggnader, då dessa avlämnas för att tagas i bruk vid arbeten, å vilka skogsförläggningslagen
äger tillämpning, synes därför nu vara väsentligt större
än vid tiden för tillkomsten av gällande lag. Skogsyrkesinspektionen säger
sig visserligen ha ett gott samarbete med de större företagen på området,
men inspektionen finner då och då fabrikstillverkade bostäder och
stall, som inte i alla avseenden motsvarar stadgandena i gällande lag. Vid
en ny lagstiftning på området med väsentligt skärpta krav torde det bli
nödvändigt, att vissa skyldigheter ålägges även tillverkare och försäljare.

Med hänsyn härtill föreslås i denna paragraf en bestämmelse om skyldighet
för tillverkare och försäljare av bostad och stall att tillse att byggnaden,
då den avlämnas för att tagas i bruk inom riket eller här utställes
till försäljning eller i reklamsyfte, uppfyller lagens fordringar. En tillverkare
eller försäljare kan få överlåta en färdigtillverkad byggnad, som ej
uppfyller lagens fordringar, därest förvärvaren i det enskilda fallet utverkat
dispens enligt 6 §.

Beträffande upplåtelse av bostad eller stall torde bestämmelserna i 13 och
14 §§ i förslaget vara tillfyllest.

11 §•

Denna paragraf motsvarar 20 § gällande lag men avviker från nämnda
stadgande däri, att tillsynen å lagens efterlevnad beträffande vägarbete
utan samband med skogsbruk eller flottning föreslås bli utövad av den allmänna
yrkesinspektionens befattningshavare.

Beträffande vägarbete råder nu det förhållandet, att tillsynen å efterlevnaden
av arbetarskyddslagen utövas av den allmänna yrkesinspektionen,

Kungi. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

under det att tillsyn å efterlevnaden av skogsförläggningslagen utövas av
skogsyrkesinspektionen. Detta föranleder ett slags dubbelinspektion. Vägarbetarnas
förläggningar vid arbeten å allmänna vägar blir dock mera sällan
föremål för tillsyn av skogsyrkesinspektionen. Det synes därför mera
ändamålsenligt, att den allmänna yrkesinspektionens befattningshavare vid
besöken på arbetsställena förrättar inspektion även av förläggningarna.

12 §.

Första stycket är likalydande med 21 § första stycket gällande skogsförläggningslag.

Med hänsyn till bestämmelserna i 10 § har i andra stycket tillverkare och
försäljare ålagts samma skyldighet som arbetsgivare att lämna upplysningar
till tillsynsorgan.

13 §.

Denna paragraf överensstämmer med 22 § första—tredje styckena gällande
skogsförläggningslag. Med upplåtelse avses både upplåtelse av fast
förläggning till begagnande och upplåtelse av monteringsbar eller transportabel
byggnad.

14 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i gällande lag.

Arbetarskyddsstyrelsen anför, att vid de inspektioner, som förrättas innan
vinterdrivningarna tagit sin början, inspektionsförrättaren inte alltid
kan få kännedom om, huruvida en förläggning kommer att tagas i bruk eller
ej. Förläggningarna utnyttjas ej heller alltid av ägaren utan upplåtes kanske
till en annan arbetsgivare. Det kan då vara svårt att få besked om, vem
som under kommande säsong skall använda en förläggning. Även om inspektionsförrättaren
i det enskilda fallet känner till att förläggningen skall användas
och även vilken arbetsgivare det gäller, har han dock ingen möjlighet
att med stöd av nuvarande bestämmelser ingripa med föreläggande
eller förbud, förrän förläggningen redan tagits i bruk. Då proceduren i dylika
ärenden kan dra långt ut på tiden, händer det ibland, att arbetet på
platsen hunnit slutföras, innan meddelat föreläggande eller förbud vunnit
laga kraft. Styrelsen föreslår därför, att skogsyrkesinspektionen får möjlighet
att under vissa omständigheter ingripa med föreläggande eller förbud
redan innan en skogsförläggning tages i bruk.

Förslaget har vunnit allmän anslutning under remissbehandlingen, och
det synes lämpligt att ett stadgande av denna innebörd införes i den nya
skogsförläggningslagen. Föreläggandet eller förbudet torde, såsom styrelsen
föreslagit, böra riktas mot byggnadens ägare.

15 §.

Denna paragraf motsvarar 22 § fjärde stycket i nuvarande lag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963 87

16 §.

Paragrafen är likalydande med 23 § gällande skogsförläggningslag.

17 §.

Stadgandet i denna paragraf är nytt och sammanhänger med bestämmelserna
i 10 § angående skyldighet för försäljare och tillverkare av bostad och
stall att tillse att dessa uppfyller lagens fordringar. Det motsvarar 56 §
första stycket arbetarskyddslagen.

18 §.

Första stycket överensstämmer med 24 § i den nuvarande lagen.

I andra stycket sägs, att föreläggande och förbud enligt den föreslagna
14 § inte skall kunna riktas mot staten.

19 §.

Denna paragraf motsvarar 25 § gällande lag med den ändringen att besvärstiderna
i 1954 års lag om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets
beslut blir tillämpliga.

20—24 §§.

Bestämmelserna i dessa paragrafer överensstämmer med 26—30 §§ gällande
lag med de tillägg i fråga om straffansvaret, som föranledes av de nytillkomna
stadgandena i 10, 14 och 17 §§.

Departementschefens hemställan

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föredragande departementschefen,
att lagrådets utlåtande över förenämnda inom socialdepartementet
upprättade förslag till

1) lag om ändring i arbetarskyddslagen den 3 januari 19i9 (nr 1) och

2) lag om tillfälliga bostäder vid skogs- och flottningsarbete m. m. (skogsförläggningslag),

vilka har den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Ingemar Lindberg

1 Bilagan har här uteslutits. De däri upptagna författningsförslagen är, bortsett från redaktionella
jämkningar, likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen utom att det
stadgande, som upptages i 27 § andra stycket förslaget till lag om ändring i arbetarskyddslagen, i
den till lagrådet remitterade texten hade följande lydelse: Vad sålunda stadgats skall dock ej
gälla arbete, som fortgår under mycket kort tid och medför synnerligen ringa ansträngning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 15 mars
1963.

Närvarande:
justitieråden Romanus,

Digman,

Nordstrom,
regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet den 27 februari 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
1 februari 1963, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till 1) lag om ändring i arbetarskyddslagen den 3 januari
1949 (nr 1) och 2) lag om tillfälliga bostäder vid skogs- och flottningsarbete
m. m. (skogsförläggningslag).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Ingrid Hilding.

Förslagen föranledde följande uttalanden av lagrådet.

Förslaget till lag om ändring i arbetarskyddslagen.

27 §.

Enligt 27 § i förslaget gäller som regel, att minderårig icke må användas
till arbete —- bortsett från sådant som enligt 4 § ej omfattas av bestämmelserna
i 27 § — utan att till arbetsgivaren avlämnats arbetsbok för den minderårige.
överträdelse av denna föreskrift är enligt 62 § belagd med straff,
och straff kan ifrågakomma ej blott för arbetsgivaren utan även för den
minderåriges vårdnadshavare. Från kravet på arbetsbok har i förslaget undantagits
arbete, som »fortgår under mycket kort tid och medför synnerligen
ringa ansträngning». I motiveringen uttalar departementschefen, att med
arbete under mycket kort tid bör förstås arbete, som sträcker sig över högst
en eller annan dag.

Enligt lagrådets mening är det olämpligt att för angivande av gränsen
mellan straffritt och straffbelagt område i lagtexten begagna ett så
obestämt uttryck som »mycket kort tid»; den som ej har tillgång till motiven
lämnas i ovisshet om undantagets räckvidd. Lagrådet hemställer därför,
att tidslängden i lagtexten fixeras i dagar, förslagsvis högst tre dagar eller,
om så anses lämpligt, ett något högre dagantal. Beträffande den för undantaget
uppställda ytterligare förutsättningen, att det skall vara fråga om
arbete, som medför »synnerligen» ringa ansträngning, synes — med beak -

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

tande av vad i motiven uttalats om att därmed avses arbete där hälsorisken
är obetydlig — ordet »synnerligen» vara obehövligt. I enlighet med det anförda
bör enligt lagrådets mening undantaget angivas gälla i fråga om
arbete, som fortgår under högst tre dagar och medför ringa ansträngning.

45 §.

I anslutning till den i det nya tredje stycket intagna bestämmelsen om
förhandsgodkännande av tekniska anordningar må erinras om att för vissa
slag av sådana anordningar särskilda föreskrifter om typgodkännande eller
annat förhandsgodkännande meddelats i andra författningar, såsom i
kungörelsen den 26 april 1935 (nr 138) angående kontroll av viss elektrisk
materiel, i förordningen den 1 december 1961 (nr 568) om brandfarliga varor
samt beträffande motorfordon och viss utrustning å sådana fordon i vägtrafikförordningen.
Uppenbart är att för anordningar, beträffande vilka
dylika speciella föreskrifter om förhandsgodkännande gälla, arbetarskyddsstyrelsen
icke bör föreskriva typgodkännande jämväl enligt förevarande
stadgande för att tillgodose sådana säkerhetssynpunkter som föranlett de
särskilda kontrollbestämmelserna. Någon undantagsbestämmelse för dessa
fall synes icke vara erforderlig; jämför prop. nr 298/1948 s. 253.

Förslaget till skogsförläggningslag.

Förslaget lämnas av lagrådet utan erinran.

Ur protokollet:
Birgitta Liljefors

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22 mars

1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Skoglund, Edenman,

Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, lagrådets den 15 mars
1963 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 1 februari 1963 remitterade
förslagen till

1) lag om ändring i arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1) och

2) lag om tillfälliga bostäder vid skogs- och flottningsarbete in. m. (skogsförläggningslag).

Föredraganden anför härefter följande.

Enligt 27 § i det till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändring i arbetarskyddslagen
skall kravet på avlämnande av arbetsbok för minderårig
arbetstagare inte gälla i fråga om arbete, som fortgår under mycket kort tid
och medför synnerligen ringa ansträngning. I motiveringen har jag uttalat,
att med arbete under mycket kort tid bör förstås arbete, som sträcker sig
över högst en eller annan dag.

Lagrådet föreslår en precisering av stadgandet så att undantaget angives
gälla i fråga om arbete, som fortgår under högst tre dagar. Vidare anser lagrådet,
att den typ av arbete, för vilket undantaget skall gälla, bör beskrivas
såsom arbete, vilket medför ringa ansträngning.

Vad lagrådet sålunda föreslagit kan jag godtaga.

Mot vad lagrådet anfört vid 45 § förslaget till lag om ändring i arbetarskyddslagen
har jag ingen erinran.

Vissa redaktionella ändringar bör vidtagas i förslagen.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föredraganden, att
Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen att, jämlikt § 87
regeringsformen, antaga förenämnda förslag till

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1963

1) lag om ändring i arbetarskgddslagen den 3 januari 1949 (nr 1) och

2) lag om tillfälliga bostäder vid skogs- och flottningsarbete m. m. (skogsförläggningslag).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Ingemar Lindberg