Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958 (Proposition 1958:126 - a)

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

Nr 126

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om
allmän sjukförsäkring, m. m.; given Stockholms slott
den 21 mars 1958.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring, och

2) lag angående ändring i lagen den 21 maj 1954 (nr 266) om moderskapshjälp,

dels antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 18 maj 1956
(nr 293) om ersättning åt smittbärare,

2) förordning om sjukhjälp i vissa fall åt svenska medborgare, som icke
äro bosatta i riket, och

3) förordning om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ förordningen den 4 juni
1954 (nr 519) angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel,

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Torsten Nilsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att den tid under vilken tilläggssjukpenning i
sjukpenningklasserna 4—13 utgår med oreducerat belopp skall förlängas
från f. n. 90 till 180 dagar av varje sjukperiod. Den kostnadsökning, som
härigenom uppkommer finansieras enligt hittills tillämpade grunder, dvs.
genom arbetsgivarbidrag och sjukförsäkringsavgifter. Någon höjning av
arbetsgivarbidraget, som visar överskott, erfordras ej, men en höjning av
avgifterna blir måhända nödvändig i en del fall.

Vårdavgifterna för salspatienter på sjukvårds- och förlossningsanstalter

1—Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 126

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

förutsättes bli höjda från f. n. i allmänhet 3 kr. till 5 kr. om dagen. En
följd av denna åtgärd blir att det överskottsproblein, som uppkommit genom
att folkpensionen för långtidspatienter på sinnessjukhus och kronikeranstalter
betydligt överstiger vårdavgifterna, får en temporär lösning. Patienter,
vilka är utförsäkrade från den allmänna sjukförsäkringen och inte
är berättigade till någon form av folkpension, förutsättes skola erhålla
sjukhusvård utan avgift. Vidare skall för utlandssvenskar samt utlänningar,
som på grund av överenskommelse med främmande makt är berättigade
till ersättning för sjukhusvård från allmän sjukkassa utan att
vara medlemmar i sådan kassa, i regel endast uttagas inomlänsavgift.

I syfte att eliminera verkningarna av de höjda sjukhusavgifterna för
folkpensionärer, som inte är kroniskt sjuka, föreslås folkpensionärernas
sjukhjälpstid i vad avser ersättning för sjukhusvård förlängd till 180 dagar
i de fall då den nu är 90 dagar.

Genom höjningen av vårdavgifterna på sjukhusen och förlängningen av
folkpensionärernas sjukhjälpstid åsamkas sjukkassorna ökade utgifter för
sjukvårdsförsäkringen. Med hänsyn härtill föreslås att arbetsgivarbidraget
till sjukförsäkringen omfördelas. Bidraget till försäkringen för tilläggssjukpenning,
vilket f. n. utgör en procent av arbetstagarnas årslöner och
som hittills visat överskott och vid oförändrad procentsats kan antagas
göra så även i fortsättningen, föreslås sänkt till 0,85 procent av lönerna.
I stället skall enligt förslaget arbetsgivarnas bidrag till sjukvårdsförsäkringen,
som f. n. uppgår till 0,1 procent av arbetstagarnas årslöner, höjas
till 0,25 procent. I samband härmed föreslås ändrade regler för fördelningen
av sistnämnda bidrag mellan de olika centralsjukkassorna samt
rörande ansvarsfördelningen mellan lokal- och centralsjukkassor.

I likhet med vad som skett med överskotten å arbetsgivarbidragen för
åren 1955 och 1956 skall enligt förslaget motsvarande överskott för åren
1957 och 1958 överföras till allmänna sjukförsäkringsfonden.

Förslag framlägges om att utlandssvenskar vid tillfällig vistelse i Sverige
skall bli berättigade till sjukhjälp från allmän sjukkassa i form av
ersättning för sjukvård enligt i huvudsak samma regler som nu på grund
av överenskommelse med Danmark, Island och Norge gäller för sjukkassemedlemmar
i dessa länder. Någon avgift skall således inte uttagas av de
sjukhjälpsberättigade. Utlandssvenskarna blir enligt förslaget berättigade
till läkemedelsförmåner på samma sätt som personer, vilka omfattas av
sjukförsäkringen.

Slutligen föreslås, att den tid av sex månader, efter vilken rätten till sjukhjälp
f. n. preskriberas, skall förlängas till två år.

I lagen om moderskapshjälp och lagen om ersättning åt smittbärare föreslås
ändringar, som i huvudsak är en följd av ändringarna i sjukförsäkringslagen.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1959.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring

Härigenom förordnas beträffande lagen den 3 januari 1947 om allmän
sjukförsäkring1, dels att talet »90» i huvudet till den i 22 § tredje stycket
intagna tabellen skall utbytas mot »180», dels att orden »av nittio dagar»
i femte stycket samma paragraf skola utgå, dels ock att 29, 30, 38, 39, 58,
86 och 110 §§ skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Sjukhjälp i form av sjukpenning
eller ersättning för sjukhusvård utgår
vid varje sjukdom för högst sjuhundratrettio
dagar. Sådan sjukhjälp
utgår dock vid varje sjukdom
för högst nittio dagar för tid efter
utgången av den månad, varunder
försäkrad fyllt sextiosju år; och för
den som åtnjuter folkpensionsförmån
i annan form ån ålderspension
utgår sjukhjälpen för högst nittio
dagar efter utgången av den månad,
varunder han börjat uppbära sådan
förmån. Uppbär den som är sjukpenningförsäkrad
enligt 7 § första
stycket annan folkpensionsförmån
än ålderspension redan före sjukdomens
första sjukperiod, skall
ifrågavarande tid av nittio dagar
räknas från utgången av den månad,
varunder han börjat uppbära dylik
förmån med ett till följd av ändrade

(Föreslagen lydelse)

§•

Sjukhjälp i form av sjukpenning
eller ersättning för sjukhusvård utgår
vid varje sjukdom för högst sjuhundratrettio
dagar. Den som fyllt
sextiosju år eller åtnjuter annan
folkpensionsförmån än ålderspension
äger dock, för tid efter utgången av
den månad då han uppnått nämnda
ålder eller börjat uppbära förmånen,
vid varje sjukdom åtnjuta sjukhjälp
som nyss nämnts för högst etthundraåttio
dagar, sjukpenning likväl för
högst nittio dagar. Är den, som redan
före sjukdomens första sjukperiod
uppbär annan folkpensionsförmån
än ålderspension, sjukpenningförsäkrad
enligt 7 § första

stycket, skall nämnda tid av etthundraåttio
dagar ej räknas förrän
från utgången av den månad, varunder
han börjat uppbära dylik
förmån med ett till följd av ändra -

1 Senaste lydelse, se beträflande 22, 30, 39 och 58 §§ SFS 1953:569, beträffande 29, 86 och
110 §§ SFS 1956:74 och beträffande 38 § SFS 1955:402.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

inkomstförhållanden ökat belopp. de inkonistförhållanden ökat belopp.

Från den----—-----minst hälften.

Vid tillämpning-------- nämnda tid.

Framställning om sjukhjälp skall
göras, beträffande sjukpenning inom
sex månader från den dag sjukpenningen
avser samt i fråga om annan
sjukhjälp inom samma tid från det
den försäkrade guldit det belopp,
varför ersättning begäres, allt vid
äventyr att rätten förloras.

Underlåter någon--—----

Arbetsgivare är pliktig att erlägga
bidrag till kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen
och försäkringen
för tilläggssjukpenning. Bidraget
skall för varje kalenderår utgöra,
såvitt angår sjukvårdsförsäkringen
en tiondels procent och beträffande
försäkringen för tilläggssjukpenning
en procent, allt av den lön i penningar
eller naturaförmåner, som
arbetsgivaren under året utgivit till
sådana hos honom anställda arbetstagare,
som äro obligatoriskt försäkrade
enligt lagen om yrkesskadeförsäkring.
Härvid skall hänsyn icke
tagas till arbetstagare, som jämlikt
28 § undantagits från försäkringen
för tilläggssjukpenning eller som är
utländsk sjöman, vilken ej är mantalsskriven
i riket, och ej heller till
arbetstagares lön i vad lönen överstiger
femtontusen kronor för år
räknat. För beräkning av naturaförmåner
skall gälla vad i 8 § sägs.

§•

Framställning om sjukhjälp skall
göras, beträffande sjukpenning inom
två år från den dag sjukpenningen
avser samt i fråga om annan sjukhjälp
inom samma tid från det den
försäkrade guldit det belopp, varför
ersättning begäres, allt vid äventyr
att rätten förloras,
sjukhjälpen vägras.

§•

Arbetsgivare är pliktig att erlägga
bidrag till kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen
och försäkringen för
tilläggssjukpenning. Bidraget skall
för* varj e kalenderår utgöra, såvitt angår
sjukvårdsförsäkringen tjugofem
hundradels procent och beträffande
försäkringen för tilläggssjukpenning
åttiofem hundradels procent, allt av
den lön i penningar eller naturaförmåner,
som arbetsgivaren under
året utgivit till sådana hos honom
anställda arbetstagare, som äro obligatoriskt
försäkrade enligt lagen om
yrkesskadeförsäkring. Härvid skall
hänsyn icke tagas till arbetstagare,
som jämlikt 28 § undantagits från
försäkringen för tilläggssjukpenning
eller som är utländsk sjöman, vilken
ej är mantalsskriven i riket, och ej
heller till arbetstagares lön i vad
lönen överstiger femtontusen kronor
för år räknat. För beräkning av naturaförmåner
skall gälla vad i 8 §

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

(Nuvarande lydelse)

Grundas försäkringsavgift, som arbetsgivaren
skall erlägga jämlikt
lagen om yrkesskadeförsäkring, å
särskild beräkning av arbetstagares
lön, skall den sålunda beräknade
lönen ligga till grund jämväl vid beräkningen
av bidrag som i denna
paragraf sägs.

Angående debitering ------

(Föreslagen lydelse)
sägs. Grundas försäkringsavgift, som
arbetsgivaren skall erlägga jämlikt
lagen om yrkesskadeförsäkring, å
särskild beräkning av arbetstagares
lön, skall den sålunda beräknade
lönen ligga till grund jämväl vid
beräkningen av bidrag som i denna
paragraf sägs.

— därom förordnar.

Beloppet av de i 38 § avsedda bidrag,
som belöpa å ett kalenderår,
skall i den ordning Konungen bestämmer
fördelas mellan centralsjukkassorna
i förhållande till, såvitt
angår sjukvårdsförsäkringen
antalet medlemmar vid utgången av
kalenderåret och beträffande försäkringen
för tilläggssjukpenning centralsjukkassornas
och till dem anslutna
lokalsjukkassors utgifter för
tilläggssjukpenning under kalenderåret;
dock äger Konungen med riksdagen
bestämma, att viss del av bidragen
skall ingå till en fond att förvaltas
enligt grunder, som fastställas
i enahanda ordning. I

§•

Beloppet av de i 38 § avsedda bidrag,
som belöpa å ett kalenderår,
skall i den ordning Konungen bestämmer
fördelas mellan centralsjukkassorna.
Såvitt angår sjukvårdsförsäkringen
skall fördelningen
ske i förhållande till centralsjukkassornas
och till dem anslutna lokalsjukkassors
utgifter under kalenderåret
för sjukhusvård och för
ändamål som avses i il § första
stycket a), ökade med de ä samma
år belöpande utgifter för läkemedel,
som åvila kassorna. Beträffande
försäkringen för tilläggssjukpenning
skall fördelningen ske i förhållande
till centralsjukkassornas
och till dem anslutna lokalsjukkassors
utgifter för tilläggssjukpenning
under kalenderåret. Konungen äger
dock med riksdagen bestämma, att
viss del av bidragen skall ingå till
en fond att förvaltas enligt grunder,
som fastställas i enahanda ordning.

I avräkning--------— Konungen utfärdar.

58 §.

Allmän sjukkassa — — — —---denna lag.

I den — — —----Konungen bestämmer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

(Nuvarande lydelse)

Därest överenskommelse, som
Konungen träffar med främmande
stat, berör allmän sjukkassa, är
kassan pliktig att utöva verksamhet
i enlighet med vad överenskommelsen
innehåller.

Allmän sjukkassa

(Föreslagen lydelse)

Därest förordnande meddelas beträffande
sjukhjålp till svensk
medborgare som icke är bosatt här
i riket eller med främmande stat
träffas överenskommelse som berör
allmän sjukkassa, är sådan kassa
pliktig att utöva verksamhet i enlighet
med vad förordnandet eller
överenskommelsen innehåller.
för kassan.

86 §.

Lokalsjukkassa ansvarar för utgivandet
av ersättning enligt sjukvårdsförsäkringen.
Av utgifterna
härför, dock ej utgifter enligt 18 §,
äger kassan att från vederbörande
centralsjukkassa återfå tre fjärdedelar
eller, i fråga om sjukvårdsersättning
till barn, som i 6 § sista
stycket avses, hela beloppet.

Med avseende-----— ---sålunda ansvarar.

Vid tillämpningen — —-----— motsvarande tillämpning.

110

Konungen äger träffa övenskommelse
med främmande makt om
tillämpning av denna lag helt eller
delvis å personer, som utan att vara
svenska medborgare vistas här i
riket och å vilka lagen ej eljest är
tillämplig.

§•

I fråga om sjukhjålp till svensk
medborgare, som icke år bosatt här
i riket, förordnar Konungen med
riksdagen.

Konungen äger ock träffa överenskommelse
med främmande makt
om tillämpning av denna lag helt
eller delvis å personer, som utan
att vara svenska medborgare vistas
här i riket och å vilka lagen ej eljest
är tillämplig.

Denna lag tråder i kraft den 1 januari
1959.

1 fall då sjukperiod löper vid
ikraftträdandet skall 22 § i dess nya

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

lydelse tillämpas, såframt icke tillläggssjukpenningen
dessf örinnan
börjat utgå med det lägre beloppet.

Bestämmelserna i 29 § första
stycket nya lydelsen skola äga tilllämpning
jämväl å sjukdom, som
inträffat före den 1 januari 1959, såframt
icke sjukhjälpstiden enligt
bestämmelsernas äldre lydelse utlöpt
dessförinnan.

Den som vid utgången av år 1958
är frivilligt försäkrad för sjukpenningtillägg
enligt 47 § första stycket
äger utan hinder av vad i 49 § första
stycket år stadgat rätt att, i den mån
de nya bestämmelserna så medgiva,
övergå till högre sjukpenningtillägg,
såvida framställning därom göres
senast den 30 juni 1959.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 21 maj 1954 (nr 266) om moderskapshjälp

Härigenom förordnas, att 7, 15 och 16 §§ lagen den 21 maj 1954 om moderskapshjälp
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Tilläggspenning utgår

Tilläggspenning utgår tidigast från
och med den fyrtiofemte dagen före
den beräknade tidpunkten för nedkomsten
och senast från och med
förlossningsdagen så länge kvinnan
utan avbrott avhåller sig från förvärvsarbete,
dock högst för nittio
dagar, med samma belopp för dag,
som kvinnan äger uppbära i tillläggssj
ukpenning för de första nittio
dagarna av en och samma sjukperiod.
Från och med den tjugoåttonde
dagen efter förlossningsdagen
utgår tilläggspenning endast
om kvinnan har eller på grund av
sjukdom är förhindrad att hava barnet
i sin vård.

Tilläggspenning utgår-----

(Föreslagen lydelse)

för tilläggssjukpenning.

Tilläggspenning utgår tidigast
från och med den fyrtiofemte dagen
före den beräknade tidpunkten för
nedkomsten och senast från och
med förlossningsdagen så länge
kvinnan utan avbrott avhåller sig
från förvärvsarbete, dock högst för
nittio dagar, med samma belopp för
dag, som kvinnan äger uppbära i
lilläggssjukpenning för de första
etthundraåttio dagarna av en och
samma sjukperiod. Från och med
den tjugoåttonde dagen efter förlossningsdagen
utgår tilläggspenning
endast om kvinnan har eller på
grund av sjukdom är förhindrad att
hava barnet i sin vård.

-— allmännas bekostnad.

7 §•

15 §.

Framställning om moderskapshjälp
skall göras inom sex månader,
beträffande ersättning för förlossningsutgifter
från den dag då det
belopp guldits, för vilket ersättning
begäres, i fråga om grundpenning

Framställning om moderskapshjälp
skall göras inom två år, beträffande
ersättning för förlossningsutgifter
från den dag då det belopp
guldits, för vilket ersättning begäres,
i fråga om grundpenning från

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 ar 1958
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

från förlossningsdagen samt såvitt
angår barntillägg och tilläggspenning
från den dag ersättningen avser, allt
vid äventyr att rätten förloras.

Underlåter kvinna----— —

För utgivandet av moderskapslijälp
till kvinna, som är försäkrad
i såväl lokal- som centralsjukkassa,
svarar lokalsjukkassan med rätt för
denna att från centralsjukkassan
återfå tre fjärdedelar av vad som utgivits
jämlikt 3 § och hela det belopp,
som utgivits jämlikt 5, 6 och 7 §§.

förlossningsdagen samt såvitt angår
barntillägg och tilläggspenning från
den dag ersättningen avser, allt vid
äventyr att rätten förloras,
moderskapshjälpen vägras.

§•

För utgivandet av moderskapshjälp
till kvinna, som är försäkrad
i såväl lokal- som centralsjukkassa,
svarar lokalsjukkassan med rätt för
denna ätt från centralsjukkassan
återfå fyra femtedelar av vad som
utgivits jämlikt 3 § och hela det belopp,
som utgivits jämlikt 5, 6 och
7 §§•

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1959.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 18 maj 1956 (nr 293)
om ersättning åt smittbärare

Härigenom förordnas, att 3 och 8 §§ lagen den 18 maj 1956 om ersättning
åt smittbärare skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

3 §.

Ersättningen åt den som är sjuk
penningförsäkrad jämlikt lagen om
allmän sjukförsäkring utgår för dag
räknat med det högsta belopp som
han vid sjukdom är berättigad att
uppbära i sjukhjälp på grund av den
obligatoriska och frivilliga sjukpenningförsäkringen
för dag under de
första nittio dagarna av en sjukperiod,
för vilka sjukpenning utgår;
dock att ersättning åt den som åtnjuter
annan inkomst av förvärvsarbete
än inkomst av tjänst alltid
skall bestämmas till det belopp för
dag räknat som skulle hava utgått
till honom, därest hela hans årsinkomst
av förvärvsarbete utgjort inkomst
av tjänst.

Ersättningen åt-------sagda dag.

Den som-------om arbetsinkomst.

Ersättningen åt den som är sjukpenningförsäkrad
jämlikt lagen om
allmän sjukförsäkring utgår för dag
räknat med det högsta belopp som
han vid sjukdom är berättigad att
uppbära i sjukhjälp på grund av den
obligatoriska och frivilliga sjukpenningförsäkringen
för dag under de
första etthundraåttio dagarna av en
sjukperiod, för vilken sjukpenning
utgår; dock att ersättning åt den
som åtnjuter annan inkomst av förvärvsarbete
än inkomst av tjänst
alltid skall bestämmas till det belopp
för dag räknat som skulle hava
utgått till honom, därest hela hans
årsinkomst av förvärvsarbete utgjort
inkomst av tjänst.

8 §.

Framställning om ersättning skall
göras skriftligen och senast inom
sex månader från den dag ersättningen
avser, vid äventyr att rätten
till ersättning förloras; Konungen

Framställning om ersättning skall
göras skriftligen och senast inom
två år från den dag ersättningen avser,
vid äventyr att rätten till ersättning
förloras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

dock obetaget att, då särskilda skäl
därtill föranleda, besluta att framställning
må upptagas till prövning
ändå att den göres senare.

Vid framställningen------om ingripandet.

Därest sökanden-----— nyssnämnda tid.

Denna lag tråder i kraft den 1
januari 1959.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

Förslag

till

Förordning

om sjukhjälp i vissa fall åt svenska medborgare, som icke äro bosatta i riket

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Svensk medborgare, som icke är bosatt i riket men vistas härstädes, äger
vid sjukdom erhålla sjukhjälp från allmän sjukkassa enligt vad nedan
stadgas.

2 §.

Sjukhjälp enligt denna förordning utgår i form av ersättning för utgifter,
som avses i 14—17 §§ lagen om allmän sjukförsäkring, ävensom för
kostnad, som avses i 18 § nämnda lag, i den mån ersättning för sådan
kostnad är tillförsäkrad samtliga försäkrade i den centralsjukkassa, som enligt
vad i 3 § sägs skall bekosta hjälpen.

Sjukhjälp utgår endast om vårdbehovet uppkommit under vistelse i riket.
Föreligger rätt till ersättning för vården jämlikt annan svensk lagstiftning
eller utländsk lagstiftning eller på grund av överenskommelse med
främmande makt, skall sjukhjälpen minskas med vad som i motsvarande
hänseende utgår i sådan ersättning.

3 §•

Sjukhjälp, som avses i denna förordning, utgives av sjukkassa för den
ort, där vården erhålles. Lokalsjukkassa äger återfå sålunda utgiven sjukhjälp
av den centralsjukkassa, till vilken den är ansluten.

Kostnaden för utgiven sjukhjälp skall belasta sjukvårdsförsäkringen i
vederbörande centralsjukkassa.

4 §.

Beträffande sjukhjälp enligt denna förordning skall i tillämpliga delar
gälla vad som stadgas i 14—18, 29, 30, 32, 59, 87, 101—103 och 105—107 §§
lagen om allmän sjukförsäkring.

5 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av
denna förordning, meddelas av Konungen eller efter Konungens bemyndigande
av riksförsäkringsanstalten.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1959.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) angående
kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel

Härigenom förordnas, att 2 och 3 §§ förordningen den 4 juni 1954 angående
kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Den som är försäkrad jämlikt lagen
om allmän sjukförsäkring och
som lider av långvarig och allvarlig
sjukdom äger, där Konungen i fråga
om sjukdomen så bestämt, utan
kostnad erhålla läkemedel, som
enligt vad Konungen förordnat
skall tillhandahållas kostnadsfritt
vid sådan sjukdom.

I annat fall än som avses i 2 §
äger vid sjukdom den som är försäkrad
jämlikt lagen om allmän
sjukförsäkring vid inköp av läkemedel,
som enligt apoteksvarustadgan
den 14 november 1913 (nr 308) är
att hänföra till apoteksvara eller som
utan att utgöra apoteksvara innehåller
gift av första klassen, åtnjuta
nedsättning av fastställt pris för läkemedlet
med hälften av det belopp,
varmed priset må överstiga tre kronor.
Har under en formel förskrivits
flera läkemedel, skall prisnedsättningen
avse den sammanlagda
kostnaden. Är förskrivning avsedd
att expedieras mer än en gång, skall

(Föreslagen lydelse)

Svensk medborgare så ock den
som, utan att vara svensk medborgare,
är försäkrad jämlikt lagen om allmän
sjukförsäkring äger, därest han
lider av långvarig och allvarlig sjukdom,
i fråga om vilken Konungen så
bestämt, utan kostnad erhålla läkemedel,
som enligt vad Konungen förordnat
skall tillhandahållas kostnadsfritt
vid sådan sjukdom.

§•

I annat fall än som avses i 2 § äger
vid sjukdom svensk medborgare vid
inköp av läkemedel, som enligt apoteksvarustadgan
den 14 november
1913 (nr 308) är att hänföra till apoteksvara
eller som utan att utgöra
apoteksvara innehåller gift av första
klassen, åtnjuta nedsättning av
fastställt pris för läkemedlet med
hälften av det belopp, varmed priset
må överstiga tre kronor. Har under
en formel förskrivits flera läkemedel,
skall prisnedsättningen avse den
sammanlagda kostnaden. Är förskrivning
avsedd att expedieras mer
än en gång, skall nedsättningen hänföra
sig till varje expedition.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

(Nuvarande lydelse)
nedsättningen hänföra sig till varje
expedition.

Vad nu sagts om den som år försäkrad
jämlikt lagen om allmän
sjukförsäkring skall ock gälla den
som, utan att vara försäkrad enligt
nämnda lag, här i riket är i allmän
eller enskild tjänst.

Från prisnedsättning-----

(Föreslagen lydelse)

Vad nu sagts om svensk medborgare
skall ock gälla annan, under
förutsättning att han är försäkrad
jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring
eller, utan att så år fallet,
här i riket är i allmän eller enskild
tjänst.

— stycket avses.

Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1959.

Kungl. Maj:ts proposition nr i26 år 1958

Utdrag av protokollet över socialår end en, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7 mars
1958.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Andersson,
Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,
Netzén, Johansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson, fråga om ändring i sjukförsäkringslagen
m. m. samt anför.

Inledning

Den allmänna sjukförsäkringen har nu varit i funktion i något mer än
tre år. Under denna tid har åtskilliga önskemål om ändring i bestämmelserna
rörande försäkringen framkommit. Vissa ändringar av förhållandevis
mindre räckvidd har också vid olika tillfällen vidtagits i sjukförsäkringslagen
efter dess ikraftträdande. På vissa andra, likaledes mera avgränsade
områden har det ansetts befogat att igångsätta utredningar angående omgestaltning
av gällande bestämmelser. Jag vill sålunda erinra om att utredning
genom skilda sakkunniga för närvarande pågår rörande sjukkassetaxan,
läkemedelsförmånerna samt sjukförsäkringslagens bestämmelser om
ersättning för resor till och från läkare och sjukvårdsinrättningar.

Statsmakterna har sålunda inte stått främmande för att sjukförsäkringen
måste underkastas en fortlöpande översyn. Samtidigt har det stått klart, att
en mera genomgripande revision av sjukförsäkringslagen borde vidtagas,
sedan ytterligare erfarenheter vunnits rörande dess verkningar. Vid behandlingen
i statsrådet av propositionen nr 55 till årets riksdag, vari principerna
för en allmän pensionsreform angives, framhöll jag, att denna allmänna
översyn av sjukförsäkringslagen bör komma till stånd i samband
med att samordningsproblemen på socialförsäkringsområdet som följd av
en beslutad pensionsreform blir aktuella.

Den omständigheten att den allmänna revisionen av sjukförsäkringslagen
bör anstå till dess samordningsfrågorna inom socialförsäkringen i
hela dess vidd kan prövas behöver inte medföra att den redan beträdda
vägen med reformer på vissa begränsade avsnitt övergives. Om behovet av
ändring är mera framträdande och lösningen av de nyss berörda samord -

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

ningsproblemen inte föregripes genom ändringen, är det enligt min mening
naturligt att man fortsätter på de partiella reformernas väg. För närvarande
föreligger vissa sådana reformbehov, vilka redan nu synes böra upptagas till
prövning.

Härvid syftar jag i första hand på vissa frågor, som behandlas i en inom
social- och inrikesdepartementen upprättad, den 21 december 1957 dagtecknad
promemoria. I promemorian framlägges bl. a. förslag om utsträckning
av den tid, under vilken den högre tilläggssjukpenningen enligt 22 §
sjukförsäkringslagen utgår, från 90 till 180 dagar. Vidare anses en höjning
böra ske av vårdavgiften för salspatienter på sjukhus. Som en konsekvens
härav föreslås vissa ändringar i sjukförsäkringslagen, innebärande bl. a.
en förlängning av sjukhjälpstiden för folkpensionärer och en omfördelning
av arbetsgivarbidraget mellan sjukvårdsförsäkringen och försäkringen
för tilläggssjukpenning. Genom den föreslagna höjningen av vårdavgiften
erhålles en provisorisk lösning av ett sedan länge uppmärksammat problem,
som uppkommit genom att långtidspatienter på sinnessjukhus och
andra sjukvårdsinrättningar på grund av de nuvarande låga vårdavgifterna
får ett betydande överskott på sin folkpension, vilket de i många fall inte
har möjlighet att själva tillgodogöra sig.

Ett annat aktuellt spörsmål rörande ändrade regler på sjukförsäkringens
fält står i samband med utvecklingen av det internationella socialpolitiska
samarbetet. Vid 1956 års riksdag fattades beslut om viss av detta samarbete
föranledd ändring i sjukförsäkringslagen. I samband med att förslag
härom framlades (prop. 22/1956) yttrade min företrädare i ämbetet,
att förda förhandlingar med främmande stater aktualiserat frågan om utlandssvenskarnas
skydd genom socialförsäkringen under tider, då de mer
eller mindre tillfälligt vistades i Sverige utan att vara bosatta här. Min
företrädare förklarade sig ha för avsikt att senare ta initiativ till en utredning
av denna fråga. Så skedde genom att han, enligt bemyndigande
den 11 maj 1956, tillkallade generaldirektören Åke Natt och Dag att biträda
med utredning av frågan om den allmänna sjukförsäkringens tillämpning
å utlandssvenskarna.

Utredningsmannen — som vid uppdragets fullgörande biträtts av följande
experter, nämligen inspektören hos Stockholms stads sjukhusavgiftsdelegerade
Å. Blom, byråchefen i riksförsäkringsanstalten F. B. J. Broberg,
t. f. byråchefen i statens utlänningskommission S. E. F. Bundsen, landskamreraren
i Örebro län A. E. Morén och assessorn i kammarrätten S. F.
von Otter — framlade den 14 februari 1957 betänkande (stencilerat) med
förslag rörande sjukförsäkring för utlandssvenskarna.

Slutligen har riksförsäkringsanstalten, efter av Kungl. Maj :t den 10
januari 1958 erhållet uppdrag, inkommit med utredning och förslag rörande
ändrade bestämmelser om preskription av rätt till sjukhjälp m. m.

Den förut nämnda departementspromemorian samt betänkandet med för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958 17

slag rörande sjukförsäkring för utlandssvenskarna har remissbehandlats i
vanlig ordning.

över promemorian har yttranden inkommit från statskontoret, försäkringsrådet,
riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, medicinalstyrelsen,
statens avtalsnämnd, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas
förbund, Svenska landstingsförbundet, Svenska sjukkasseförbundet, Socialförsäkringsbolagens
förening, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam,
Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation
(SACO), De lungsjukas riksförbund och De blindas förening
u. p. a. Dessutom har från Svenska fabriksarbetareförbundet inkommit en
skrift beträffande frågan om tiden för oreducerad tilläggssjukpenning.

Yttranden över betänkandet har avgivits av statskontoret, statistiska centralbyrån,
riksskattenämnden, kommerskollegium, Svenska sjukkasseförbundet
och Utlandssvenskarnas förening, varvid kommerskollegium vid sitt
yttrande fogat utlåtande från Sveriges allmänna exportförening.

Jag anhåller nu att få till närmare behandling upptaga de frågor, som
jag i det föregående berört.

Gällande bestämmelser m. m.

S jukförsäkringslagen

Försäkring enligt lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring1
(nr 1; ändr. 733/48, 621/50, 569/53, 244/54, 267/54, 518/54, 397/55, 402/55,
74/56 och 627/56) avser att vid sjukdom bereda sjukhjälp dels i form av
ersättning för utgifter för sjukvård och dels i form av sjukpenning. Försäkringen
är i vissa avseenden obligatorisk, i andra frivillig. På grund av
den obligatoriska försäkringen utgives även moderskapshjälp enligt vad
därom är stadgat i lagen om moderskapshjälp.

Försäkringen sker i allmänna sjukkassor (2 §). Dessa är av två slag, centralsjukkassor
och lokalsjukkassor. För varje landstingsområde samt varje
stad, som ej deltager i landsting, skall finnas en centralsjukkassa. Centralsjukkasseområde,
som ej utgöres enbart av stad, skall vara indelat i lokalsjukkasseområden,
omfattande en eller flera kommuner. För varje lokalsjukkasseområde
skall finnas en lokalsjukkassa. Den skall vara ansluten
till den centralsjukkassa, inom vars verksamhetsområde lokalsjukkasseområdet
är beläget (3 §).

Riksförsäkringsanstalten är tillsynsmyndighet för de allmänna sjukkassorna.

Beträffande den obligatoriska sjukförsäkringen bör följande
nämnas i detta sammanhang. 1 2

1 Denna lag benämnes i det följande SFI..

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 126

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

I fråga om försäkringspliktens omfattning stadgas, att
varje svensk medborgare, som är bosatt i riket, från och med ingången av
kalendermånaden näst efter den, varunder han fyllt sexton år, genom medlemskap
i allmän sjukkassa skall vara försäkrad enligt lagen. Detsamma
gäller den, som ej är svensk medborgare, under förutsättning att han är
såväl bosatt som mantalsskriven i riket. Undantagna från försäkringsplikt
är a) de som åtnjutit sjukhusvård under minst sjuhundratrettio dagar i
följd, så länge sjukhusvård därefter pågår, b) de som är omhändertagna på
vårdanstalt för psykiskt efterblivna eller som är intagna i fångvårds- eller
tvångsarbetsanstalt för tid, som kan antagas komma att omfatta minst
två år, samt c) om Konungen eller efter hans bemyndigande tillsynsmyndigheten
så bestämmer, de som är sjukförsäkrade enligt utländsk lag.
Annan än försäkringspliktig får ej vara medlem i allmän sjukkassa (5 §).

Försäkring sker i sjukkassan för den kommun, där vederbörande är mantalsskriven.
Är försäkringspliktig inte mantalsskriven inom riket, skall
han vara medlem i kassan för den kommun, där han är bosatt vid kalenderårets
ingång eller vid den senare tidpunkt, då försäkringsplikt inträder.
Medlem i lokalsjukkassa är genom dennas anslutning till centralsjukkassa
även medlem i den senare (9 §).

Varje medlem i allmän sjukkassa är sjukvårdsförsäkrad. Medlemmens
sjukvårdsförsäkring omfattar även hans här i riket bosatta barn,
adoptivbarn och fosterbarn, som är under 16 år, såframt ej beträffande
dem föreligger förhållande, som, om de uppnått nämnda ålder, hade medfört
undantag från försäkringsplikt. I fråga om barnens sjukvårdsförsäkring
gäller vissa specialregler, som bl. a. syftar till att förhindra, att barn
dubbelförsäkras eller faller utanför försäkringen (6 §).

Sjukvårdsförsäkringens förmåner utgöres av ersättning för utgifter för
läkarvård och sjukhusvård ävensom i samband därmed företagna resor.
Läkarvården ersättes med 3/« av den försäkrades utgifter för vården, dock
högst med 3A av belopp, som för vården upptagits i en av Kungl. Maj:t
fastställd taxa (14 §). Resor till och från läkare ersättes i regel med 3/,
av resekostnaden i vad den överstiger visst belopp (16 §). För sjukhusvård
utgår i allmänhet ersättning med belopp som motsvarar avgiften på
allmän sal vid hemortssjukhus. Konungen äger utfärda taxa för beräkning
av ifrågavarande ersättning (15 §). Resa för intagning på sjukhus ersättes
i princip helt, medan återresa ersättes i vad kostnaden överstiger visst
belopp (17 §). Om sjukkassan med tillsynsmyndighetens medgivande så
beslutat, ersättes kostnader för sjukgymnastik och vissa andra behandlingar
samt konvalescentvård (18 §).

Försäkrad, som under vistelse utom riket blir i behov av sjukvård, äger
erhålla ersättning för utgifter för sjukvård utomlands enligt särskilda regler,
upptagna i kungörelsen den 3 juni 1955 (nr 404) angående sjukhjälp
utom riket enligt lagen om allmän sjukförsäkring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

Sj ukpenningförsäkringen omfattar sjukkassemedlemmar
med minst 1 200 kronors årsinkomst av förvärvsarbete samt dessutom vissa
gifta eller tidigare gifta kvinnliga kassamedlemmar utan sådan inkomst
(7 §). Alla sjukpenningförsäkrade medlemmar är tillförsäkrade grundsjukpenning
med 3 kr. om dagen (22 § 1 st.). Till grundsjukpenningen
utgår i förekommande fall barntillägg (24 §). De medlemmar, vilkas årsinkomst
av tjänst uppgår till minst 1 800 kr., är därjämte försäkrade
för tilläggssjukpenning som utgår med varierande belopp, beroende på vilken
sjukpenningklass medlemmen placerats i på grund av den för honom
beräknade årsinkomsten av tjänst. Högsta tilläggssjukpenning är 17 kr.
och lägsta en krona. Efter 90 dagar sker viss reduktion av sjukpenningen,
dock inte i de lägsta klasserna (22 §). Av följande, i 22 § SFL intagna
tabell framgår sjukpenningklasserna och beloppet av hel sjukpenning i
varje sjukpenningklass.

Sjukpen- ningklass nr	Årsinkomsten av tjänst uppgår	De första 90 dagarna av en sjukperiod för vilka sjukpenning utgår	Följande dagar av sjukperioden
till kr	men ej till kr	Grund- sjukpen- ning kr	Tilläggs- sjukpen- ning kr	Summa kr	Grund- sjukpen- ning kr	Tilläggs- sjukpen- ning kr	Summa kr
1	2	3	4	5	6	7	8	9
1........		1 800	3		3	3		3
2........	1800	2 400	3	1	4	3	1	4
3........	2 400	3 000	3	2	5	3	2	5
4........	3 000	3 600	3	3	6	3	2	5
5........	3 600	4 200	3	4	7	3	3	6
6........	4 200	5 000	3	5	8	3	3	6
7........	5 000	5 800	3	6	9	3	4	7
8........	5 800	6 800	3	7	10	3	4	7
9........	6 800	8 400	3	9	12	3	5	8
10........	8 400	10 200	3	11	14	3	6	9
11........	10 200	12 000	3	13	16	3	7	10
12........	12 000	14 000	3	15	18	3	8	11
13........	14 000	—	3	17	20	3	9	12

Vid beräkningen av den tid av 90 dagar, varefter tilläggssjukpenningen
utgår med lägre belopp i 4:e—13:e sjukpenningklasserna, skall medräknas
tid, för vilken sjukpenning utgivits under de 60 dagar, som närmast
föregått sjukperioden (22 § 5 st.).

Det ankommer på vederbörande sjukkassa att besluta, huruvida medlem
skall vara sjukpenningförsäkrad och, om så finnes vara fallet, placera honom
i den sjukpenningklass han skall tillhöra. Kassan har också att i förekommande
fall ändra klassplaceringen. Beslut härom träder i kraft tidigast
vid nästa månadsskifte. Ändring av klassplacering får dock ej ske under
pågående sjukdom, såvida inte medlemmen är utförsäkrad eller, då fråga
är om yrkesskada, samordningstiden gått till ända (11 §).

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

Under lid för sjukhusvård utbytes sjukpenningen mot hempenning.
Denna motsvarar sjukpenningen minskad med tre kr., dock med högst
hälften av sjukpenningen (25 §).

Sjukhjälp i form av sjukpenning (hempenning) eller ersättning för
sjukhusvård utgives för högst 730 dagar vid varje sjukdom. I syfte att
undvika sammanträffande av sjukhjälp och folkpension i alltför stor omfattning
är dock denna regel modifierad för folkpensionärer i allmänhet.
För dessa är sålunda sjukhjälpstiden beträffande nyssnämnda förmåner
vid varje sjukdom begränsad till högst 90 dagar efter utgången av den
månad varunder försäkrad antingen fyllt 67 år eller börjat uppbära folkpension
i annan form än ålderspension (invalidpension, sjukbidrag, änkepension
eller hustrutillägg). För förvärvsarbetande folkpensionärer, som
ej är ålderspensionärer, gäller en förmånligare bestämmelse. — Den som
är utförsäkrad i fråga om sjukpenning och ersättning för sjukhusvård
vid en sjukdom får räkna ny sjukhjälpstid för en annan sjukdom, såvida
den inte inträffar under tid, för vilken sjukpenning eller ersättning för
sjukhusvård utgives för den tidigare sjukdomen (29 §).

Rätten till sjukhjälp preskriberas efter sex månader, räknat i fråga om
sjukpenning från den dag sjukpenningen avser och beträffande annan sjukhjälp
från det den försäkrade guldit det belopp, för vilket han begär ersättning
(30 §).

Den obligatoriska försäkringen finansieras genom sjukförsäkringsavgifter,
arbetsgivarbidrag och statsbidrag.

För de allmänna sjukkassornas medlemmar föreligger skyldighet att
erlägga avgifter dels för sjukvårdsförsäkringen, dels för försäkringen för
grundsjukpenning och dels för försäkringen för tilläggssjukpenning. Avgifterna,
som fastställes av tillsynsmyndigheten efter vederbörande kassas
hörande, skall var för sig vara så avvägda, att de i förening med andra
för ifrågavarande del av sjukkasseverksamheten tillgängliga medel kan
antagas förslå till infriande av förfallna utfästelser, förvaltningskostnader
och övriga utgifter ävensom till erforderlig fondhildning. Avgifterna för
sjukvårdsförsäkringen skall tillika förslå till de utgifter för läkemedel, som
enligt vad statsmakterna därom särskilt förordnar skall åvila kassorna.
Den som är medlem i såväl lokal- som centralsjukkassa skall erlägga avgift
till båda kassorna. Sjukförsäkringsavgifterna upptages i samband med
uppbörden av de allmänna skatterna (33—36 §§).

Arbetsgivarna bidrar till kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen och försäkringen
för tilläggssjukpenning. Bidraget skall för varje kalenderår utgöra,
till sjukvårdsförsäkringen 0,1 procent och till försäkringen för tillläggssjukpenning
1 procent av den lön i penningar eller naturaförmåner,
som arbetsgivaren under året utgivit till sådana hos honom anställda arbetstagare
vilka är obligatoriskt försäkrade enligt lagen om yrkesskade -

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

försäkring. Vid bidragsberäkningen tages inte någon hänsyn till arbetstagares
lön i vad denna överstiger 15 000 kr. för år räknat (38 §).

Arbctsgivarbidrag, som belöper på ett kalenderår, skall i den ordning
Kungl. Maj :t bestämmer fördelas mellan centralsjukkassorna i förhållande
till, såvitt angår sjuk vårdsförsäkringen antalet medlemmar vid utgången
av kalenderåret och beträffande försäkringen för tilläggssjukpenning centralsjukkassornas
och till dem anslutna lokalsjukkassors utgifter för detta
ändamål under kalenderåret. Statsmakterna äger dock bestämma, att viss
del av bidragen skall fonderas (39 §).

Ansvaret för utgivna förmåner fördelas mellan lokalsjukkassa och vederbörande
centralsjukkassa. Lokalsjukkassan ansvarar sålunda för utgivande
av ersättning enligt sjuk vårdsförsäkringen. Av utgifterna härför —
med undantag av utgifterna för vissa sjukvårdande åtgärder — äger kassan
från vederbörande centralsjukkassa återfå tre fjärdedelar eller, i fråga
om sjukvårdsersättning till barn under 16 år, som inte är försäkrade på
grund av någon medlems sjukförsäkring, hela beloppet (86 §).

Till de allmänna sjukkassorna utgår statsbidrag i form av sjukhjälpsbidrag,
medlemsbidrag, avgiftslindringsbidrag och avgiftsersättningsbidrag
(40—44 §§). Statsbidraget avser bl. a. inte tilläggssjukpenningen och
ersättning för sjukhusvård.

Den frivilliga försäkringen innebär, att sjukpenningförsäkrad
medlem, som åtnjuter annan inkomst av förvärvsarbete än inkomst
av tjänst, genom frivilliga avgifter äger försäkra sig hos den centralsjukkassa
han tillhör för erhållande av visst tillägg till den sjukpenning, som
utgives på grund av den obligatoriska försäkringen. Tillägget får uppgå
till högst så stort belopp, att sjukpenningen jämte tillägget motsvarar sjukpenningen
i den sjukpenningklass medlemmen skulle ha tillhört, om hela
hans årsinkomst av förvärvsarbete varit inkomst av tjänst. På grund av
sjukpenningskalans utformning gäller ett högre maximum för tillägget
under de första 90 dagarna än för tiden därefter. Vidare kan en del kategorier
sjukpenningförsäkrade kvinnliga sjukkassemedlemmar, vilka i regel
icke är försäkrade som förvärvsarbetande, frivilligt försäkra sig hos vederbörande
centralsjukkassa för erhållande av visst sjukpenningtillägg. Slutligen
kan sådan sjukkassemedlem, vilken till följd av studier eller annan
utbildning, som beräknas pågå minst ett halvt år, icke eller endast i ringa
utsträckning ägnar sig åt förvärvsarbete, hos centralsjukkassan teckna frivillig
försäkring för erhållande av viss sjukpenning eller visst tillägg till
den sjukpenning, som han äger uppbära på grund av den obligatoriska försäkringen
(47—48 §§).

Frivillig försäkring får i allmänhet meddelas endast om medlemmen
ej fyllt femtiofem år och har god hälsa (49 §). Under det första halvåret
efter lagens ikraftträdande dispenserades från nämnda krav (120 §).

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

Avgifterna till den frivilliga försäkringen skall beräknas och efter centralsjukkassans
hörande fastställas av tillsynsmyndigheten (52 §).

Jämväl till den frivilliga försäkringen utgår visst statsbidrag (53 §).

Beträffande den frivilliga försäkringen skall i övrigt åtskilliga stadganden
om den obligatoriska försäkringen i tillämpliga delar lända till efterrättelse
(54 §).

Konungen äger träffa överenskommelse med främmande makt
om tillämpning av lagen helt eller delvis å personer, som utan att vara
svenska medborgare vistas här i riket och å vilka lagen ej eljest är tilllämplig
(110 §).

Lagen om moderskapshjälp

Enligt lagen den 21 maj 1954 om moderskapshjälp (nr 266; ändr. 403/55)
äger kvinna, som är försäkrad jämlikt SFL, på grund av den obligatoriska
försäkringen enligt nämnda lag erhålla moderskapshjälp (1 §).

Moderskaphjälp utgöres av ersättning för förlossningsutgifter samt moder
skapspenning (2 §).

Till förlossningsutgifter hänföres utgifter för läkarvård, som är erforderlig
vid förlossning annorstädes än å förlossningsanstalt, ävensom för
vård å förlossningsanstalt samt för resor till och från sådan anstalt.
Moderskapspenning utgår i form av grundpenning, vilken under vissa villkor
förhöjes genom barntillägg, varjämte tilläggspenning i regel utgår till
kvinnor, som är försäkrade för lilläggssjukpenning enligt SFL. Tilläggspenning
utgår med samma belopp, som kvinnan äger uppbära i tilläggssjukpenning
för de första 90 dagarna av en och samma sjukperiod. Moderskapsförsäkringens
förmåner beräknas i huvudsak på samma sätt som
motsvarande förmåner inom sjukförsäkringen (3—10 §§).

Vid bestämmande av sjukförsäkringsavgift, som medlem i allmän sjukkassa
är pliktig att erlägga för den obligatoriska sjukförsäkringen, skall
avgift för sjukvårdsförsäkringen avse jämväl ersättning för förlossningsutgifter,
avgift för försäkringen för grundsjukpenning avse jämväl grundpenning
och barntillägg samt avgift för försäkringen för tilläggssjukpenning
avse jämväl tilläggspenning (11 §).

Till kostnaderna för tilläggspenning utgår bidrag från arbetsgivare med
0,04 procent av den lön, som arbetsgivaren under året utgivit till hos
honom anställda arbetstagare. I övrigt skall beträffande dessa bidrag tilllämpas
vad som gäller om arbetsgivarbidrag till försäkringen för tilläggssjukpenning
enligt SFL (12 §).

Till vissa av de allmänna sjukkassornas utgifter för moderskapshjälp
utgår statsbidrag (13 §).

Lokalsjukkassa svarar i förekommande fall för utgivande av moder -

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

skapshjälp med rätt att av centralsjukkassan återfå tre fjärdedelar av ersättning
för förlossningsutgifter och hela det belopp, som utgivits i form
av moderskapspenning (16 §).

Läkemedelsförmåner

Enligt förordningen den 4 juni 1954 angående kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel (nr 519; ändr. 76/56) äger den, som är försäkrad jämlikt
SFL, i vissa fall rätt att vid långvarig och allvarlig sjukdom erhålla
läkemedel kostnadsfritt. Som förutsättning härför gäller bl. a., att såväl
sjukdomen som läkemedlet upptagits i en av Kungl. Maj:t fastställd förteckning.
Sådan förteckning har fastställts genom kungörelse den 4 juni
1954 (nr 520; ändr. 492/57). I övriga fall äger en sjuk person, som är försäkrad
enligt SFL, rätt att vid inköp av läkemedel, som är att hänföra till
apoteksvara eller som innehåller gift av första klassen, åtnjuta nedsättning
av fastställt pris för läkemedlet med hälften av det belopp, varmed
priset må överstiga tre kr. Sistnämnda förmån tillkommer även den som,
utan att vara försäkrad enligt SFL, här i riket är i allmän eller enskild
tjänst (2 och 3 §§).

Kostnaden för tillhandahållande av läkemedel enligt förordningen bestrides
till viss del med statsmedel och i övrigt av de allmänna centralsjukkassorna
(5 §).

Konungen äger träffa överenskommelse med främmande makt om tilllämpning
av förordningen helt eller delvis å personer, som utan att vara
svenska medborgare vistas här i riket och å vilka förordningen ej eljest
är tillämplig (7 §).

Lagen om yrkesskadeförsäkring

Försäkring enligt lagen den 14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring1 (nr
243; ändr. 399/55 och 75/56) är dels obligatorisk och dels frivillig. Den
obligatoriska försäkringen omfattar i princip alla arbetstagare samt dessutom
vissa yrkesutbildningselever och därmed jämförliga personer. Försäkringen
bedrives av riksförsäkringsanstalten och vissa ömsesidiga försäkringsbolag.

Den obligatoriska försäkringen, som bekostas av arbetsgivarna,
avser yrkesskador, dvs. olycksfall i arbetet ävensom vissa yrkessjukdomar.
Försäkringsförmånerna avser läkarvård, tandläkarvård, sjukhusvård,
resor, läkemedel, proteser in. m. samt sjukpenning, barntillägg,
livränta till invalid och efterlevande samt begravningshjälp.

Yrkesskadeförsäkringen har samordnats med sjukförsäkringen. Samordningen
innebär alt personer, som är både sjukförsäkrade och obligatoriskt
yrkesskadeförsäkrade, vid yrkesskada får ersättning från yrkesskade- 1

1 Denna lag benämnes i det följande YFL.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

försäkringen först sedan viss tid, den s. k. samordningstiden, gått till ända.
Under samordningstiden skall som regel sjukhjälp utgå från allmän sjukkassa
enligt bestämmelserna i SFL (SFL 31 §). Samordningstiden omfattar
som regel tiden t. o. m. 90 :e dagen efter det yrkesskadan inträffade.
Om skadan medför rätt till livränta, upphör dock samordningstiden senast
den dag livränterätten inträder (YFL 11 §).

Sjukpenningen från yrkesskadeförsäkringen är till storleken beroende
av den sjukpenningklass, till vilken den skadade med hänsyn till sin årliga
arbetsförtjänst är att hänföra (13 § 2 st.). Sjukpenningklasserna och beloppet
av hel sjukpenning inom varje klass framgår av följande i 13 § intagna
tabell.

	Den skadades årliga arbetsförtjänst uppgår	Beloppet av hel sjukpenning
S j ukpenningklass nr	till kr	men ej till kr	för tid t. o. m. den månad under vilken den skadade fyller 67 år kr	för tid därefter kr
i..................		1 800	3	3
2..................	1 800	2 400	4	4
3..................	2 400	3 000	5	5
4..................	3 000	3 600	6	5
5..................	3 600	4 200	7	6
6..................	4 200	5 000	8	6
7..................	5 000	5 800	9	7
8..................	5 800	6 800	10	7
9..................	6 800	8 400	12	8
10..................	8 400	10 200	14	9
11..................	10 200	12 000	16	10
12..................	12 000	14 000	18	11
13..................	14 000	—	20	12

Enligt särskilt stadgande (13 § 5 st.) får sjukpenning inte i något fall
utgå efter lägre sjukpenningklass än den, till vilken den skadade hör enligt
22 § SFL, och inte heller med lägre belopp än som skulle ha utgått i
sjukpenning från sjukkassan, om skadan inte utgjort yrkesskada.

Frivillig försäkring kan tecknas av envar, antingen enskilt
eller kollektivt genom arbetsgivare, yrkes- eller fackorganisation eller utbildningsanstalt
(45 §). Den frivilliga yrkesskadeförsäkringen avses i princip
skola komplettera sjukförsäkringen och den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen.
Vid skada, som omfattas av den frivilliga yrkesskadeförsäkringen,
skall ersättning från sjukförsäkringen utgå även efter samordningstidens
slut, dock inte längre än till dess rätt till livränta från yrkesskadeförsäkringen
inträder. Åtskilliga för den obligatoriska försäkringen meddelade
bestämmelser länder i tillämpliga delar till efterrättelse för den frivilliga
(46—48 §§).

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

Folkpensioneringslagen m. m.

Lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering (nr 431; ändr. 221/47,
527/47, 732/48, 264/50, 157/51, 332/51, 396/52, 291/53, 134/54, 394/55, 400/55,
265/56, 168/57 och 172/57) skiljer mellan å ena sidan ålderspension, som
utgår efter det att den pensionsberättigade fyllt 67 år, samt å andra sidan
invalidpension, sjukbidrag och änkepension, vilka förmåner utgår för tid
dessförinnan.

Ålderspensionen utgöres i första hand av allmän ålderspension.
Denna är till storleken oberoende av vederbörandes inkomst och förmögenhet
och uppgår för år räknat till 1 360 kr. för gift pensionsberättigad,
vars make jämväl åtnjuter ålderspension eller invalidpension (sjukbidrag)
vari ingår tilläggspension eller till vars hustru utgår hustrutillägg, 1 500 kr.
för gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter invalidpension (sjukbidrag)
som utgöres av enbart grundpension, samt 1 700 kr. för annan pensionsberättigad.

Invalidpension eller sjukbidrag utgår till den, vars arbetsförmåga
är på visst sätt nedsatt, samt består av grundpension och tilläggspension.
Grundpensionen utgör 200 kr. om året och utgår utan hänsyn
till vederbörandes inkomst och förmögenhet. Tilläggspensionen däremot
är inkomstprövad och utgör högst 1 160 kr. om året för gift pensionsberättigad,
vars make åtnjuter ålderspension eller tilläggspension eller
vars hustru uppbär hustrutillägg, 1 300 kr. för gift pensionsberättigad,
vars make åtnjuter enbart grundpension, samt 1 500 kr. för annan pensionsberättigad.

Änkepension utgår enligt huvudregeln till änka, som fyllt 55 år,
under förutsättning att hon uppnått denna ålder senast under det kalenderår,
varunder mannen avlidit, och att hon varit gift med honom minst
fem år. Änkepensionen, som i sin helhet är inkomstprövad, uppgår till
högst 1 360 kr. om året.

Hustrutillägg utgår utom i vissa undantagsfall endast till pensionsberättigad
mans hustru, om hon fyllt 60 år och makarna varit gifta
minst fem år. Hustrutillägget, som i sin helhet är inkomstprövat, uppgår
till högst 1 360 kr. om året.

Vid folkpensioneringslagens tillämpning kan, när särskilda skäl föranleder
därtill, gift pensionsberättigad anses såsom ogift ävensom ogift pensionsberättigad,
som sedan avsevärd tid sammanlever med annan under
äktenskapsliknande förhållanden, anses såsom gift med denne. Gift pensionär,
som mera varaktigt vårdas på anstalt, erhåller som regel pension
efter samma grunder som ogift person.

Såväl ålderspension, tilläggspension, änkepension som hustrutillägg höjes
genom indextillägg och s. k. standardtillägg, varjämte kommunalt bostadstillägg
kan utgå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

I fråga om indextillägg gäller, att socialstyrelsen skall verkställa
beräkning av förhållandet mellan det allmänna prisläget under varje månad
och prisläget i december 1951. På grundval härav fastställer Kungl. Maj:t
senast den 5 i andra månaden efter den, som beräkningen avser, det procenttal
(pensionspristalet), som utmärker angivna förhållande. Sålunda
fastställt pensionspristal skall gälla under tredje månaden efter den, som
beräkningen avser. För varje hel mångfald av tre, varmed pensionspristalet
överstiger 100, utgör indextillägget för år räknat 40 kr. för gift pensionsberättigad,
vars make åtnjuter ålderspension eller tilläggspension
eller vars hustru uppbär hustrutillägg, ävensom för änkepensionsberättigad
och för hustru, som uppbär hustrutillägg, samt 50 kr. för annan pensionsberättigad.

Pensionspristalet har för april 1958 fastställts till 121. På grund härav
är antalet indextillägg fr. o. m. nämnda månad sju.

Standardtillägg utgår enligt lagen den 1 juni 1956 (nr 264) om
höjning av folkpensioner m. m. med 160 kr. om året för gift pensionsberättigad,
vars make åtnjuter ålderspension eller tilläggspension eller vars
hustru uppbär hustrutillägg, ävensom för änkepensionsberättigad och för
hustru, som uppbär hustrutillägg, samt 200 kr. för annan pensionsberättigad.

Inberäknat index- och standardtillägg utgör sålunda ålderspensionen fr. o.
m. april i år för makar, som båda åtnjuter denna förmån, tillhopa 3 600
kr. och för ensamstående 2 250 kr. Till samma belopp uppgår invalidpensionen
och sjukbidraget i fält då full tilläggspension utgår. Beloppet av
full änkepension jämte index- och standardtillägg utgör 1 800 kr.

I detta sammanhang kan anmärkas, att förslag framlagts för årets riksdag
(prop. nr 55) om höjning av standardtilläggen fr. o. m. juli 1958 med
belopp motsvarande tre indextillägg.

Varje kommun äger besluta, att kommunalt bostadstillägg
skall utgå i kommunen. Därvid äger kommunen bestämma såväl tilläggets
storlek som grunderna i övrigt för beräkningen av tillägget. I sistnämnda
avseende gäller dock vissa begränsningar. Bland dessa märks, att inkomstprövning
av tillägget enligt folkpensioneringslagens bestämmelser är obligatorisk.
De kommunala bostadstilläggen, som införts i praktiskt taget
alla kommuner, trädde i stället för de tidigare s. k. statliga bostadstilläggen.
I samband med omläggningen, som ägde rum år 1953, tillkom en övergångsbestämmelse,
vars innebörd i stort sett är, att folkpensionär som vid
1953 års utgång uppbar statligt bostadstillägg med visst belopp har rätt
att även i fortsättningen enligt tidigare regler erhålla detta belopp under
namn av kommunalt bostadstillägg. Det statliga bostadstillägget, som var
inkomstprövat, utgjorde för ogift pensionär maximalt respektive 150, 300,
450 och 600 kr. i bostadskostnadsgrupperna II—V.

Utöver de förut berörda förmånerna utgår under vissa förutsättningar
blindtillägg och vårdtillägg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

Personer, som vårdas på anstalter, är om man bortser från det
kommunala bostadstillägget, i allmänhet berättigade till folkpension på
samma grunder som övriga pensionärer. Vid utarbetandet av grunderna för
de kommunala bostadstilläggen diskuterades ingående frågan om anstaltsvårdades
rätt till sådana tillägg. De allra flesta av rikets kommuner stannade
för att undantaga folkpensionärer på sjukvårdsanstalter från rätt till
kommunalt bostadstillägg. I några fall likställdes dock de anstaltsvårdade
med övriga pensionärer, medan i vissa andra fall de anstaltsvårdades rätt
till bostadstillägg begränsades till belopp, som motsvarade det tidigare statliga
tillägget. Det sistnämnda är fallet i t. ex. Stockholm, där ogift pensionär,
som är intagen på sjukvårdsanstalt, erhåller 600 kr. om året eller samma
belopp som det tidigare statliga tillägget; detta belopp utgår även i fall, då
nyssnämnda övergångsbestämmelse inte är tillämplig.

För vissa grupper av anstaltsvårdade finns särskilda bestämmelser i folkpensioneringslagen.
Enligt 17 § i lagen skall sålunda folkpension som överstiger
200 kr. om året nedsättas till detta belopp för tid, under vilken pensionstagaren
är intagen i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt eller hålles
häktad eller eljest är på statens bekostnad intagen i anstalt eller ock endast
tillfälligt vistas utom anstalten. I här avsedda fall äger pensionsstyrelsen
medge nära anhörig, vilken för sitt uppehälle är beroende av folkpensionen,
rätt att uppbära denna eller del därav. Nedsättning av folkpension
jämlikt nu åberopade lagrum förekommer i relativt sett mycket liten utsträckning.

För tid, under vilken pensionsberättigad är intagen i ålderdomshem eller
därmed jämställt hem eller mot avgift, som av kommun erlägges, åtnjuter
vård eller försörjning å annan anstalt, har kommunen enligt 18 § 2 mom.
folkpensioneringslagen rätt att uppbära honom tillkommande folkpension
samt därav tillgodogöra sig i förra fallet kostnaderna för vården eller försörjningen
och i senare fallet utgiven dagavgift och annan vårdkostnad.
Kommunen är dock skyldig att av pensionsbeloppet månatligen tillhandahålla
den pensionsberättigade 30 kr. såsom fickpengar. Kan den pensionsberättigade
på grund av sitt tillstånd inte begagna sig av kontanta medel,
skall kommunen använda motsvarande belopp för ökande av pensionstagarens
trivsel eller eljest till hans personliga nytta. Samma rätt att uppbära
folkpension tillkommer landstingskommun eller annan som driver epileptikeranstalt
såvitt angår den som åtnjuter kostnadsfri vård på anstalten.
Motsvarande gäller vidare enligt 22 § lagen den b juni 195b (nr b83) om
undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna beträffande den som
erhåller kostnadsfri vård å sådan anstalt.

Kostnaderna för folkpensionerna bestrides av staten men kommunerna
bidrar till de inkomstprövade förmånerna och vårdtilläggen.
Kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna regleras genom lagen
den 30 juni 19b7 om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen
(nr 398; ändr. 266/50, 159/51, 397/52 och 135/54).

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

Sjukhuslagen

Enligt 20 § lagen den 20 december 19W om vissa av landsting eller kommun
drivna sjukhus (nr 1044; ändr. 795/43 och 129/46) ankommer det på
den som driver sådant sjukhus att bestämma efter vilka grunder och till
vilket belopp legosängsavgift skall erläggas för den som är intagen på
sjukhuset. Om avgiften sättes till lägre belopp för sjuka från det egna landstingsområdet
eller den egna kommunen än för andra sjuka skall de som är
bosatta inom landstingsområdet eller kommunen vid tiden för intagningen
alltid hänföras till den första gruppen.

Konventioner m. m.

Sverige har under senare år ingått en del överenskommelser med andra
länder på det sociala området. I detta sammanhang synes det erforderligt
att lämna en redogörelse för en del av dessa överenskommelser, såvitt angår
sjukförsäkringen.

Konventionen den 15 september 1955 mellan Sverige, Danmark, Finland,
Island och Norge om social trygghet trädde i kraft den 1 november 1956,
varom kungörelse utfärdades den 5 oktober 1956 (nr 491). Enligt konventionen
skall för medborgare i ett av de fördragsslutande länderna i fråga
om inträde i och förmåner från sjukförsäkringen i ett annat av länderna
samma villkor och regler gälla som för landets egna medborgare. Sett från
den svenska sjukförsäkringens synpunkt innebär detta, att det krav på
mantalsskrivning i riket, som gäller för utlänningars tillhörighet till försäkringen,
slopats såvitt angår medborgare i våra nordiska grannländer.
För den, som är medborgare i något av de nordiska länderna, är alltså bosättning
i Sverige tillfyllest för att grunda rättighet och skyldighet att tillhöra
den svenska försäkringen. Även personer, som tillfälligt uppehåller sig
i annat land än det där de är bosatta, kan enligt konventionen tillerkännas
vissa förmåner. Den som är sjukhjälpsförsäkrad i ett av de fördragsslutande
länderna och under tillfällig vistelse i ett annat av länderna plötsligt
blir sjuk och i behov av läkarvård eller sjukhusvård, äger sålunda rätt till
sjukhjälp från sjukförsäkringen i vistelselandet på de villkor och enligt
de regler som förutsättes bli fastställda i särskild överenskommelse. Sjukkassa,
som utgivit sjukhjälp under tillfällig vistelse, är icke berättigad till
gottgörelse härför från den sjukkassa, där vederbörande är försäkrad, och
äger ej heller uttaga avgift av den försäkrade.

1 anslutning till konventionen har träffats en överenskommelse den 19
december 1956 mellan Sverige, Danmark, Island och Norge om överflyttning
mellan sjukkassor samt om sjukhjälp under tillfällig vistelse. Kungörelse
härom utfärdades den 18 januari 1957 (nr 10). Enligt överenskommelsen,
som trädde i kraft den 1 januari 1957, gäller beträffande sjukhjälp under
tillfällig vistelse, att därest en person, vilken är sjukhjälpsförsäkrad i ett
av länderna, under tillfällig vistelse eller på genomresa i något av de andra

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

länderna plötsligt blir sjuk och i behov av läkarvård eller sjukhusvård,
sjukkassa i det land, där vården erhålles, skall vara skyldig utgiva sjukhjälp
till honom. Sjukhjälpen avser ej sjukpenning eller däremot svarande
förmåner men omfattar alla andra förmåner, som vederbörande kassa enligt
gällande bestämmelser utger till sina egna medlemmar, exempelvis ersättning
för läkarvård, sjukhusvård, läkemedel, fysikaliska behandlingar och
resor.

Konventionen den 9 juni 1956 mellan Konungariket Sverige och Förenade
Konungariket Storbritannien och Nordirland om social trygghet trädde i
kraft den 1 juni 1957, varom kungörelse utfärdades den 10 maj 1957 (nr
154). Konventionen avser bl. a. medicinska förmåner. Härmed åsyftas, vad
angår Sverige, sjukvårdsförmåner enligt SFL samt kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel. Medborgare i det ena landet skall, där ej annorlunda
stadgas i konventionen, i fråga om skyldigheter och rättigheter enligt det
andra landets lagstiftning vara likställd med detta lands egna medborgare.
I Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland bosatt brittisk
medborgare, som icke är medlem i svensk sjukkassa, skall under vistelse
i Sverige äga åtnjuta samma medicinska förmåner som här bosatt svensk
medborgare utan skyldighet att erlägga avgifter till den svenska sjukförsäkringen.
Motsvarande rätt att komma i åtnjutande av brittiska medicinska
förmåner tillkommer svensk medborgare, som är bosatt i Sverige
men tillfälligt vistas i Förenade Konungariket.

Folkbokföring sförordningen

Av det föregående framgår, att frågan om en person är bosatt i Sverige
är av betydelse för huruvida han är försäkringspliktig enligt SFL samt att
mantalsskrivningsorten eller i vissa fall bosättningsorten är avgörande för
vilken sjukkassa den försäkrade skall tillhöra och att bosättningsorten kan
vara avgörande för legosängsavgiftens storlek. Bestämmelser om kyrkobokföring
och mantalsskrivning, däri inbegripet regler rörande den närmare
innebörden av begreppet bosatt, återfinnes i folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr 469; ändr. 41/50, 394/51, 684/51, 336/52, 93/53,
139/55, 229/56 och 58/57).

I fråga om kyrkobokföringen är huvudregeln, att envar skall bokföras
i lorsamlingsboken (kyrkobokföras) i den församling (kyrkobokföringsort)
och å den fastighet, där han är bosatt. Utlänningar, tillhörande främmande
makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens
eller konsulatets betjäning, så ock deras utländska familjemedlemmar
och utländska tjänare skall dock inte kyrkobokföras här i riket
(13 § 1 inom.).

Vad begreppet bosättning beträffar, har det med hänsyn till de mångskiftande
förhållandena inom det moderna samhällslivet icke befunnits
möjligt att i lagstiftningen lämna en fullt uttömmande definition därav

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

eller beskrivning av vad som förstås med uttrycket bosatt. Vissa grundprinciper
och närmare regler har dock angivits till ledning för bedömandet.
Detta har skett genom att den nyssnämnda huvudregeln i 13 § 1 mom.
närmare utvecklats i de följande momenten av samma paragraf.

Beträffande innehållet i dessa bestämmelser må anföras följande. En
person skall i allmänhet anses bosatt å den fastighet, där han regelmässigt
vistas under nattvilan eller motsvarande vila (dygnsvilan) (2 mom.). Vad
nu sagts skall dock inte föranleda, att någon anses bosatt å fastighet, där
han under vistelse vid läroanstalt för erhållande av undervisning tillbringar
sin dygnsvila, så länge han kan anses ha sitt egentliga hem annorstädes,
såsom hos föräldrar eller andra anhöriga eller, om han är gift, hos familjen
(5 mom.).

Från huvudregeln i 13 § 1 mom., att envar skall kyrkobokföras, där han
är bosatt, gives — vid sidan av de förut angivna särskilda föreskrifterna
beträffande vissa utlänningar — en del undantag i 14 §. Av denna paragraf
framgår bl. a., att den som är anställd i rikets tjänst å utländsk ort
skall med sin familj och svenska betjäning kyrkobokföras här i riket, i regel
i Storkyrkoförsamlingen i Stockholm (2 inom.). Vidare stadgas, att den
som saknar känt hemvist skall, till dess han skall överföras till bok över
obefintliga, kyrkobokföras i den församling, där han senast mantalsskrivits.
Från församlingsboken skall till boken över obefintliga överföras de
personer, vilkas vistelseort, sedan de mantalsskrivits såsom saknande känt
hemvist, ännu vid nästa mantalsskrivning är okänd. Sjöman får dock ej
överföras, så länge han kvarstår inskriven å sjömanshus. Från församlingsboken
skall vidare avföras den, som avlidit eller kyrkobokförts i annan
församling, ävensom den, som enligt inkommet utvandringsbevis lämnat
landet eller som enligt skriftlig anmälan eller vid två mantalsskrivningar

i följd vunnen säker upplysning är stadigvarande bosatt å utrikes ort
(8 mom.).

Vad angår mantalsskrivningen, skall enligt 36 § fysisk person mantalsskrivas
i det mantalsskrivningsdistrikt och å den fastighet, där han den
1 november förrättningsåret rätteligen skall anses kyrkobokförd. Mantalsskrivningsdistrikt
utgöres av kommun eller i vissa fall del därav.

Tilläggssj ukpenningen

Utredning av riksförsäkringsanstalten

På uppdrag av Kungl. Maj :t har riksförsäkringsanstalten verkställt utredning
angående kostnaderna samt konsekvenserna i övrigt, därest tillläggssjukpenning
enligt 22 § SFL får utgå med oreducerat belopp under
hela sjukhjälpstiden. Från anstaltens utredning, som innefattas i en den
12 oktober 1956 dagtecknad skrivelse, må här återges följande.

Kostnadsökningen om den ifrågasatta reformen genomföres från

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

och med år 1958 eller 1959 har riksförsäkringsanstalten uppskattat till omkring
55 milj. kr. per år. Med hänsyn till att tilläggssjukpenningförsäkringen
som helhet betraktad dittills lämnat ett icke obetydligt överskott
skulle endast en del av den beräknade kostnadsökningen behöva täckas
genom avgiftsökning. En fullständig omprövning av i första hand centralsjukkassornas
avgifter blir dock enligt riksförsäkringsanstaltens mening
sannolikt erforderlig.

Vad beträffar konsekvenserna i övrigt framhåller anstalten,
att risken för missbruk av försäkringen kommer att öka, om den nuvarande
högre sjukpenningen skall utgå under hela sjukhjälpstiden. Anstalten
påpekar vidare, att placeringen i sjukpenningklass sker efter i viss
mån schematiska grunder. Rena tillfälligheter kan få till följd att försäkrad
placeras i en annan sjukpenningklass än den han rätteligen borde tillhöra.
En felbedömning från sjukkassans sida kan få samma följd. De ekonomiska
konsekvenserna av en felplacering kan för den enskilde och för sjukkassan
få väsentligt större betydelse, om den nuvarande högre sjukpenningskalan
tillämpas för hela sjukhjälpstiden. Efter ett genomförande av den ifrågasatta
reformen kommer vidare en för hög placering i sjukkassan att i regel
få till följd, att vid yrkesskada yrkesskadeförsäkringsinrättningen måste
utgiva sjukpenning med högre belopp än del, som skulle ha utgivits, om
klassplaceringen varit riktig. Den ifrågasatta ändringen av 22 § SFL skulle
inverka även på den frivilliga försäkringen enligt samma lag. På denna
punkt förutsätter riksförsäkringsanstalten att möjligheten att välja ett
sjukpenningtillägg för de 90 första sjukpenningdagarna och ett annat för
tiden därefter skulle bibehållas, även om tilläggssjukpenningen gjordes
enhetlig för hela sjukhjälpstiden. Beträffande YFL framhålles, dels att
den frivilliga försäkringen enligt nämnda lag i fråga om sjukpenningen
kan påverkas av ändring av 22 § SFL och dels att en omprövning av samordningstidens
längd inte bör ske annat än i samband med en omprövning
av samtliga bestämmelser, som står i förbindelse med samordningen.

Riksförsäkringsanstalten erinrar om att en tillämpning av SFL:s nuvarande
högre sjukpenningskala för hela sjukhjälpstiden måste få till följd
att ändringar vidtages i reglementen och avtal, som reglerar samordningen
mellan sjuklöner från arbetsgivare och sjukförsäkringens sjukpenningförmåner.
Vidare måste en anpassning ske av den kontanta hjälp, som vid
sjukdom lämnas av försäkringsinrättningar, understödsföreningar och
andra organ.

Ett genomförande av den ifrågasatta sjukpenningförhöjningen kan enligt
riksförsäkringsanstaltens mening komma alt försvåra genomförandet av
andra angelägna och kostnadskrävande reformer inom sjukförsäkringen.

Yttranden över riksförsäkringsanstaltens utredning

över riksförsäkringsanstaltens utredning har yttranden avgivits av statskontoret,
försäkringsrådet, riksräkenskapsverket, statens avtalsnämnd,

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska sjukkasseförbundet,
Socialförsäkringsbolagens förening, Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Folksam, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska lantarbetsgivareföreningen,
Handelns arbetsgivareorganisation, Landsorganisationen
i Sverige, TCO, Statstjänstemännens riksförbund och SACO.

Endast Landsorganisationen och tre reservanter i för säkring srådet samt
— med visst förbehåll — Svenska stadsförbundet förordar att den ifrågasatta
reformen genomföres nu. Av de återstående remissorganen är en
grupp mer eller mindre negativt inställd till en sådan reform, medan
resten visserligen är positivt inställd till tanken på att ta bort reduktionen
av sjukpenningen efter 90 dagar men anser att detta inte bör ske för närvarande.

Till förstnämnda grupp hör Svenska lantarbetsgivareföreningen, som anser
att de vid lagbestämmelsens tillkomst av departementschefen redovisade
skälen1 för en reduktion av sjukpenningen efter 90 dagar alltjämt
äger giltighet. Svenska försäkringsbolags riksförbund är av samma mening
samt anför i övrigt huvudsakligen följande skäl mot att nu ändra ifrågavarande
bestämmelse. Kostnadsökningen kan inte beräknas med någon säkerhet.
Missbruksrisken bör beaktas. Anpassningsproblem skulle uppstå
i förhållande till bl. a. yrkesskadeförsäkringen, den frivilliga sjukpenningförsäkringen
enligt 47 § SFL samt försäkringar meddelade av enskilda försäkringsanstalter
in. fl. organ. En ny utvidgning av den allmänna sjukförsäkringen
skulle göra det av nämnda anstalter genomförda omläggningsarbetet
beträffande äldre försäkringar delvis onyttigt och kräva en ny
anpassning efter andra riktlinjer med åtföljande kostnader för försäkringstagarna.
Anpassningsmöjligheterna är särskilt begränsade i fråga
om den långa sjukförsäkringen, eftersom denna är ouppsägbar. Beträffande
den kollektivt bedrivna sjuk- och invalidpensioneringen genom SPP blir
det nödvändigt med nya förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter,
ändring av försäkringsvillkor och avgifter för de försäkrade etc. En ny anpassning
skulle medföra irritation bland tjänstemännen. Vidare erfordras
ändringar i pensions- och anställningsreglementen och kollektivavtal, med
allt det tidskrävande och kostsamma arbete detta skulle medföra. Höjda
avgifter till den allmänna sjukförsäkringen tar i anspråk en större andel
av det s. k. försäkringsavdraget, varigenom allmänhetens förmåga och
vilja att skaffa sig ett kapitalförsäkringsskydd kommer att påverkas. Förbundet
understryker slutligen önskvärdheten av att en total översyn av
sociallagstiftningen i och för samordning av de olika grenarna snarast
kommer till stånd.

Till de negativt inställda hör även Handelns arbetsgivareorganisation,

1 Ang. dessa hänvisas till prop. nr 178/1953 sid. 142. Jfr även socialförsäkringsutredningens
förslag och remissyttrandena däröver (nämnda prop. sid. 73 och 108—109) samt andra lagutskottets
utlåtande nr 35/1953 sid. 76—77.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

som anser anledning saknas att redan nu, innan sjukförsäkringsreformens
verkningar kan överblickas, vidtaga ytterligare förbättring av ersättningen.
Enligt organisationens mening synes det lämpligast att vänta med den
ifrågasatta förbättringen till dess besked erhållits om vad bl. a. en eventuell
pensionsreform kommer att innebära. Organisationen förklarar sig
även anse att det bör ankomma på den enskilde att skaffa sig det utsträckta
skydd vid långvariga sjukdomar, som han anser erforderligt. Sistnämnda
åsikt delas av Svenska arbetsgivareföreningen, som vidare anser
det naturligt att levnadsstandarden vid långvariga sjukdomar ändras efter
de rådande förhållandena. Enligt föreningens mening kan man ej bortse
från ökad missbruksrisk. Det bör ej komma i fråga att låta försäkringen
kompensera en mycket stor del av inkomstbortfallet under den senare delen
av sjukhjälpstiden, om man inte minskar sjukpenningen under den första
tiden. Föreningen anser det vidare uppenbart olämpligt att företaga en
väsentlig ändring av sjukförsäkringens förmånssystem, innan förhållandet
mellan socialförsäkringsgrenarna kunnat allsidigt omprövas och innan
klarhet vunnits om den väntade pensionsreformens innebörd.

Med hänsyn till att säkra hållpunkter för kostnadsberäkningarna ännu
saknas och till att kostnadsökningen vid ett genomförande av sjukpenningförhöjningen
torde kunna komma att försvåra ett genomförande av andra
angelägna och kostnadskrävande reformer inom sjukförsäkringen, t. ex. en
rationell samordning med folkpensioneringen, anser riksräkenskapsverket
att höjningen inte bör göras nu. Inte heller statskontoret finner det välbetänkt
att redan nu ändra sjukpenningens storlek efter 90 dagar. Ämbetsverket,
som anser att man har alltför kort tids erfarenhet av sjukförsäkringens
verkningar och att risken tör missbruk av försäkringen torde komma
att öka, understryker i övrigt bl. a. riksförsäkringsanstaltens uttalande
att den ifrågasatta höjningen av sjukpenningen kan komma att försvåra
genomförandet av andra angelägna och kostsamma reformer inom sjukförsäkringen.
När tillräckliga erfarenheter vunnits bör enligt statskontorets
mening en översyn av sjukförsäkringen i dess helhet komma till
stånd.

Enligt försäkringsrådct (majoriteten), som också avstyrker att den ifrågasatta
ändringen av 22 § SFL nu genomföres, är knappast sjukpenning
utan i stället livränta eller pension den rätta ersättningsformen för de
långdragna och kroniska sjukdomsfallen efter invaliditetstillståndets inträdande.
Att låta tilläggssjukpenning utgå med oreducerat belopp under
hela sjukhjälpstiden synes innebära ett föregripande av lösningen av eu
eftersträvad samordning mellan sjukförsäkringen samt folkpensioneringen
och den allmänna pensionsförsäkringen. Rådet upplyser att den ifrågasatta
lagändringen i flera fall än nu sker skulle medföra högre ersättning
enligt SFL än enligt YFL även med bortseende från alt sjukpenning men
ej livränta är skattefri. Enligt rådets mening kan det ifrågasättas om ett
3 — fiihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 126

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

genomförande av föreliggande kostnadskrävande förslag framstår som
det mest angelägna av önskemålen om sjukförsäkringens förbättring.

Socialförsäkringsbolagens förening förordar uppskov med ställningstagandet.
Till stöd härför åberopas bl. a. att statsmakternas beslut angående
förbättrad pensionering bör avvaktas. Vidare framhålles att om den ifrågasatta
lagändringen nu genomföres arbetsgivare, försäkringsinrättningar
m. fl. förorsakas förnyade anpassningssvårigheter vid en tidpunkt, då omställningen
efter den allmänna sjukförsäkringens införande just hunnit
avslutas. Sjukförsäkringen har dessutom varit i kraft alltför kort tid för att
dess verkningar i olika hänsenden skall kunna bedömas. Merkostnaderna
vid den ifrågasatta höjningen av sjukpenningnivån kan inte beräknas med
någon säkerhet. Ökad missbruksrisk kan vidare befaras och verkningarna
vid avvikelser från rätt sjukpenningintervall i det enskilda fallet förstoras.

Statens avtalsnämnd anser, att det i princip är riktigt och lämpligt att
genomföra höjningen av sjukpenningen efter 90 dagar. Om inte särskilt
undantag kan göras i lagen, bör ändringen emellertid inte genomföras före
den 1 januari 1960, emedan nu gällande huvudavtal för de kollektivavtalsanställda
arbetarna i statens tjänst inte kan uppsägas dessförinnan.

Statstjänstemännens riksförbund uttalar, att den ifrågasatta höjningen
av tilläggssjukpenningen inte medför någon förmån för statstjänstemännen.
En jämkning av sjukförsäkringsavgifterna torde emellertid medföra
omedelbara konsekvenser inom den statliga lönerörelsen och därmed även
för den privata sektorn. Enär sjukvårdsutgifterna tenderar att stiga så
kraftigt att avgifterna för sjukvårdsförsäkringen redan nu i många fall är
mindre bärkraftiga, anser riksförbundet det knappast välbetänkt att ta en
övergångsvis uppkommen — icke fixerbar — försäkringsvinst till intäkt
för ett ekonomiskt utrymme att höja sjukpenningtillägget. Eventuell vinst
bör i första hand få täcka ökade sjukvårdskostnader. Om tilläggssjukpenningen
nu uppräknas på ifrågasatt sätt, kan med säkerhet förutses, att
krav omedelbart reses på förmånligare sjukförsäkring i övrigt. Den tänkta
höjningen av tilläggssjukpenningen kan komma att försvåra genomförandet
av andra angelägna och kostnadskrävande reformer inom sjukförsäkringen.
En mera omfattande översyn av sjukförsäkringslagstiftningen är erforderlig
redan på grund av samordningsproblemen, översynen bör ske i sinom
tid. Att i nuvarande läge — i avvaktan på resultatet av allmänna pensionsberedningens
betänkande —- göra en allmän översyn eller ens en punktjustering
av det ifrågasatta slaget anser förbundet icke böra ifrågakomma.

Enligt SACO är bestämmelsen om sänkning av tilläggssjukpenningen
efter 90 dagar otillfredsställande, eftersom den kännbart drabbar dem som
mer än de kortlidssjuka är i behov av verksamt ekonomiskt stöd. Om en
höjning av tilläggssjukpenningen efter 90 dagar kombinerades med en förlängning
av karenstiden, skulle sannolikt den totala risken för missbruk
minska i stället för öka. En förlängning av karenstiden är påkallad även

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

av hänsyn till angelägenheten av att starkt hegränsa statens utgifter. Organisationen,
som sålunda är positiv till att tilläggssjukpenningen får utgå med
oreducerat belopp under hela sjukhjälpstiden men förutsätter att denna
reform kombineras med en ökning av karenstiden, hemställer om utredning
av dessa och vissa därmed sammanhängande problem.

Svenska landstingsförbundet betraktar det som i och för sig önskvärt
att tilläggssjukpenningen kan utgå med oförminskat belopp under hela
sjukhjälpstiden. Efter tre månaders sjukdom föreligger nämligen regelmässigt
behov av större sjukpenning än dessförinnan. Med hänsyn till andra
önskemål om reformer bör emellertid frågan upptagas till prövning först
i samband med en allmän översyn av SFL.

Enligt Folksam synes riksförsäkringsanslaltens uppskattning av kostnadshöjningen
tämligen väl svara mot Folksains erfarenhet. Folksam delar
inte uppfattningen att en höjning av tilläggssjukpenningen skulle innebära
speciella risker för missbruk av försäkringen. Höjningen bör enligt Folksams
mening ses som en naturlig och behovsmässigt motiverad utbyggnad
av den allmänna sjukförsäkringen. Frågan om en sådan utbyggnad är
emellertid såväl materiellrättsligt som administrativt så intimt knuten till
trågan om ersättningarnas storlek och formerna för dessas bestämmande
inom invalidpensioneringen och yrkesskadeförsäkringen, att den enligt
Folksams mening inte bör lösas innan frågan om en samordning mellan
de tre aktuella socialförsäkringsgrenarna blivit ordentligt utredd.

Svenska sjukkasseförbundet anser det ofrånkomligt att avgiftsökningen
på grund av den ifrågasatta reformen måste bli relativt stor i kassor med
höga sjuktal. Det finns enligt förbundets mening välgrundad anledning förmoda,
att övergång till reducerad tilläggssjukpenning i många fall framtvingar
återgång i arbete av ekonomiska skäl tidigare än som medicinskt
sett är lämpligt. Förbundet anser att befarad risk för att vissa försäkrade
kan komma att missbruka en försäkringsreform, som innebär en stor social
förbättring för en betydande grupp försäkrade, inte i och för sig bör utgöra
anledning till att avstå från reformen. Riksförsäkringsanstaltens påpekande
av de vidgade konsekvenserna av »felaktig» klassplacering, om reformen
genomföres, synes förbundet i främsta rummet utgöra ett argument
för att genom ändring av 11 § SFL utöka kassornas befogenheter att rätta
dylika klassplaceringar. Med oförändrad tilläggssjukpenning under hela
sjukhjälpstiden skulle man undgå fall där yrkesskadad, till följd av att
han inom 60 dagar före skadans inträffande lidit av sjukdom som medfört
rätt till sjukpenning från allmän sjukkassa, under längre eller kortare
period under samordningstiden får reducerad tilläggssjukpenning. Oreducerad
tilläggssjukpenning skulle vidare innebära betydande förenklingar
på det administrativa området. För den dominerande delen av de löneanställda
skulle en böjning av sjukpenningnivån efter DO sjukhjälpsdagar
betyda eu viktig och behövlig förbättring av försäkringen. Skuldsättning

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

eller socialhjälp hör nämligen enligt sjukkassornas erfarenheter för närvarande
långt ifrån till undantagen. Vederbörande är säkerligen beredda
att betala erforderlig avgiftshöjning. Sjukkasseförbundet vill på dessa
skäl oreserverat tillstyrka att reformen genomföres. Därmed bör emellertid
enligt förbundets mening anstå till dess en omprövning av SFL i dess
helhet eller i vart fall såvitt avser vissa angivna bestämmelser kan verkställas.

TCO säger sig inte underskatta svårigheterna vid en förlängning av tiden
för den högre tilläggssjukpenningen. Organisationen anser emellertid, att
frågan är av sådan betydelse att den bör ytterligare utredas i samband med
utredningen om invalidpensioneringen.

Eftersom den nuvarande sänkningen av tilläggssjukpenningen efter 90
dagar drabbar de långtidssjuka, dvs. dem vilkas ekonomi ändock blivit hårt
ansträngd till följd av sjukdomen, måste det enligt Svenska stadsförbundets
mening betraktas som mycket önskvärt att reformen genomföres. De av
riksförsäkringsanstalten redovisade omständigheterna mot reformen synes
företrädesvis ligga på det administrativa planet och inte vara av den art
att de bör utgöra hinder för reformens genomförande. Denna reform får
emellertid enligt förbundet inte hindra eller uppskjuta andra angelägna
reformer inom socialförsäkringen.

Enligt tre reservanter i försäkring srådet (herrar Bormann, Sölvén och
Danielson) är en rikligare tilltagen sjukpenning ägnad att undanröja
eller lindra olägenheter genom bristen på billiga och ändamålsenliga vårdoch
upptagningsanstalter för långvarigt sjuka. Reformen skulle bereda
väg för en bättre genomförd samordning och rationalisering av socialförsäkringsgrenarna.
Med hänsyn till överskotten synes kostnadsskäl inte behöva
lägga hinder i vägen för reformen. Att risken för missbruk av försäkringen
skulle öka kan knappast grundas på erfarenheten från sjuk- och
yrkesskadeförsäkringarna på senare år.

Landsorganisationen förklarar sig inte ha ansett de skäl, som motiverade
reduktionen av sjukpenningen efter 90 dagars sjukhjälpstid, som
särskilt övertygande. Numera finnes enligt organisationens mening goda
skäl att helt avskaffa skillnaderna i förmånshänseende vid sjukdom och
yrkesskada. Det kan nämligen inte anses rimligt att långvarigt sjuka ganska
snabbt skall få ökade ekonomiska svårigheter. En avskaffad reduktion
skulle vidare betyda en förenkling i sjukkassornas arbete. Det kan inte
heller anses särskilt praktiskt att försäkringstagarna genom att anlita privata
försäkringsbolag skaffar sig det kompletterande skydd efter 90 dagar,
som de anser sig behöva. Kostnadsskäl kan inte anföras, då tilläggssjukpenningförsäkringen
både 1955 och 1956 arbetat med överskott. Ett ytterligare
skäl för den ifrågasatta reformen är, anför Landsorganisationen, att
även om beslut i pensionsfrågan skulle fattas inom relativt kort tid så
måste man utgå ifrån att arbetet med utarbetandet av nya sjuk- och inva -

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

liditetsregler tar så lång tid i anspråk, att sådana regler inte kan få praktisk
betydelse förrän några år in på 60-talet.

Departementspromemorian

I promemorian konstateras till en början, att vad som anförts av riksförsäkringsanstalten
och i de yttranden, som avgivits över dess utredning,
ger vid handen, att åtskilliga skäl kan anföras mot att nu helt slopa regeln
i 22 § SFL om nedsättning av tilläggssjukpenningen efter
den nittionde sjukpenningdagen av en sjukperiod.
Sålunda erinras om att det bland annat framhållits, att en sådan åtgärd
skulle föregripa resultatet av den numera påbörjade utredningen om utformningen
av socialförsäkringsskyddet vid invaliditet och samordningen
mellan detta försäkringsskydd och motsvarande skydd vid sjukdom. Enbart
detta skäl måste anses ha sådan styrka, att det synes välbetänkt att
inte utsträcka tiden för den högre sjukpenningen från 90 till maximalt
730 dagar.

Emellertid ifrågasättes det i departementspromemorian, om man inte
utan större olägenheter skulle kunna i någon mån utsträcka den tid av 90
dagar, efter vilken tilläggssjukpenningen reduceras. Redan en utsträckning
av ifrågavarande tid med några månader skulle innebära ett värdefullt
tillskott till försörjningsresurserna för dem, som drabbas av långvarig
sjukdom. Det anses näppeligen med fog kunna göras gällande, att en
så begränsad reform skulle föregripa en önskvärd samordning mellan de
olika socialförsäkringsgrenarna. Inte heller ur kostnadssynpunkt anses det
böra medföra några betänkligheter att genomföra en dylik reform. Det
inedgives, att en förlängning med några månader av tiden för den högre
sjukpenningen torde medföra en del anpassningsproblem i förhållande till
andra försäkringar, avlöningsbestämmelser m. in. Dessa problem bedöms
emellertid ge anledning till mindre svårigheter än om den högre sjukpenningen
—- såsom förutsatts i riksförsäkringsanstaltens utredning —
skulle utgå under hela sjukhjälpstiden och anses i vart fall inte böra få
hindra en i och för sig önskvärd reform.

För en utsträckning av tiden för den högre sjukpenningen anföres i promemorian
även ett speciellt skäl. Om en person, som uppburit sjukpenning
från allmän sjukkassa under viss tid, inom 60 dagar därefter råkar ut
för en yrkesskada, kan detta enligt de nuvarande reglerna i 22 § SFL
resultera i att han under samordningstiden först får en högre och sedan
en lägre sjukpenning, varefter han efter samordningstidens utgång får en
högre sjukpenning från yrkesskadeförsäkringsinrättningen. Att sjukpenningen
sålunda kan reduceras under viss del av samordningstiden, vilket
påtalats i Svenska sjukkasseförbundets yttrande och även varit föremål
för riksdagens uppmärksamhet (andra lagutskottets utlåtande nr 5 år
1957), får anses vara en mindre tillfredsställande konsekvens av samord -

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

ningen mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna. Även om denna konsekvens
endast ytterst sällan inträder, får det anses tacknämligt om den
kan undanröjas utan komplicerande lagbestämmelser. Detta är möjligt om
tiden för den högre sjukpenningen enligt 22 § SFL förlänges med minst 60
dagar.

De anförda skälen talar enligt promemorian för att tiden för den högre
sjukpenningen förlänges i vart fall till 150 dagar. Emellertid anses det
möjligt att utan olägenheter sträcka sig något längre. En i nuvarande
läge skälig avvägning anses vara att låta den högre sjukpenningen utgå
under ett halvt år.

På grund av vad sålunda anförts föreslås i promemorian sådan ändring
av 22 § SFL, att tiden för den högre sjukpenningen utsträckes från 90 till
180 dagar.

Bifalles detta förslag, får personer, som tecknat frivillig försäkring
enligt 47 § 1 st. SFL, automatiskt möjlighet att erhålla det högre
tillägget i 180 dagar. Möjlighet bör emellertid enligt promemorian — i analogi
med vad som föreslagits av riksförsäkringsanstalten — alltjämt föreligga
att välja ett sjukpenningtillägg för de 90 första dagarna och ett
annat för tiden därefter. För tiden mellan den 90 :e och 181 :a dagen kommer
då att föreligga valrätt mellan det tillägg, som tagits för tiden dessförinnan,
och det, som tagits för tiden därefter. Därjämte föreslås, att
genom ett övergångsstadgande dispens från de i 49 § 1 st. stadgade åldersoch
hälsovillkoren lämnas frivilligt försäkrad, som omedelbart före ikraftträdandet
av den ifrågasatta lagändringen är tillförsäkrad det för honom
högsta möjliga sjukpenningtillägget för tiden efter de första 90 sjukpenningdagarna
och som önskar att ett för nämnda dagar gällande högre
tillägg skall utgå under 180 dagar. Det anses nämligen kunna förutsättas,
att en sådan försäkrad i regel skulle ha tillförsäkrat sig sistnämnda tillägg
för längre tid än 90 dagar, om han haft möjlighet härtill. Det erinras om alt
dispens från berörda villkor lämnades (120 § 1 st.) samtliga sjukkassemedlemmar,
som gjorde framställning om frivillig försäkring under de
första sex månaderna efter SFL:s ikraftträdande. En motsvarande tidsbegränsning
anses böra föreskrivas i här föreliggande fall. I

I promemorian uttalas vidare, att det som en konsekvens av den föreslagna
ändringen i 22 § SFL bör vidtagas en justering i 13 § 5 st.
Y F L. Den där upptagna bestämmelsen att sjukpenning ej i något fall
må utgå med lägre belopp än som skolat utgå från allmän sjukkassa om
skadan ej utgjort yrkesskada kan leda till att yrkesskadeförsäkringsinrätfning,
till följd av att den skadade i den allmänna sjukkassan är placerad
i för hög sjukpenningklass, måste utge sjukpenning med högre belopp än
som är motiverat med hänsyn till hans inkomstförhållanden. Hittills har

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

dock en sådan konsekvens för försäkringsinrättningarna inträffat endast
i undantagsfall, beroende på att, om skadan ej varit yrkesskada, sjukpenningen
från sjukkassan skulle ha utgått med det lägre beloppet, vilket
— trots den felaktiga klassplaceringen — i regel understigit sjukpenningen
efter den rätta klassen från yrkesskadeförsäkringen. Om den förordade
höjningen av sjukpenningen inom sjukförsäkringen genomföres,
kommer en för hög klassplacering i sjukkassan i regel att få till följd, att
vid yrkesskada yrkesskadeförsäkringsinrättningen måste utge sjukpenning
med högre belopp än det, som skulle ha utgivits om klassplaceringen
i sjukförsäkringen varit riktig. För att denna följd inte skall inträda föreslås
ifrågavarande stadgande i YFL bli omformulerat så att det endast avser
tid efter utgången av den månad under vilken den skadade fyllt 67 år.
Härigenom kommer stadgandet alt täcka just de fall, för vilka det från
början var avsett. Enligt förarbetena (prop. 60/1954 s. 228) infördes stadgandet
nämligen för att 67-åringar och äldre vid yrkesskada liksom vid
annan sjukdom skulle få sjukpenning i 90 dagar efter den förmånligare
kolumnen i sjukpenningskalan.

Merkostnaden för sjukkassorna om tiden för den
högre sjukpenningen förlänges till 180 dagar uppskattas
i promemorian till omkring 20 milj. kr. om året. Kostnadsökningen drabbar
försäkringen för tilläggssjukpenning, vilken finansieras dels genom arbetsgivarbidrag
och dels genom avgifter från de tilläggssjukpenningförsäkrade.
Arbetsgivarbidragel till denna del av försäkringen har beräknats täcka ca
60 procent av utgifterna. Med utgångspunkt härifrån skulle av nämnda
merkostnad ca 12 milj. kr. om året bekostas genom arbetsgivarbidrag och
återstoden eller ca 8 milj. kr. om året genom försäkringsavgifter. Frågan
om finansieringen behandlas i ett kommande avsnitt. Här må blott nämnas,
att någon ökning av arbetsgivarbidraget till tilläggssjukpenningen inte
erfordras med hänsyn till det överskott som uppstår med detta bidrags
nuvarande storlek.

Yttranden över departementspromemorian

De i promemorian framförda förslagen tillstyrkes eller lämnas i
huvudsak utan erinran av försäkringsrädet (majoriteten), mcdicinalstyrcslen,
statens avtalsnämnd, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas
förbund, Svenska landstingsförbundet, Svenska sjukkasseförbundet,
Folksam, Landsorganisationen och De lungsjukas riksförbund.

I avstyrkande riktning går yttrandena från statskontoret, riksförsäkringsansttdlen,
Socialförsäkringsbolagens förening, Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Svenska arbetsgivareföreningen, TCO och SACO.

Behovet av en utsträckning av tiden för den högre
tilläggssjukpenningen vitsordas allmänt i remissyttrandena.

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

Sålunda yttrar statens avtalsnämnd, att förslaget härom är riktigt och
lämpligt, eftersom det främst är vid en längre sjukfrånvaro, som de ekonomiska
konsekvenserna blir mera kännbara. De lungsjukas riksförbund
anser det knappast på något annat område av sjukförsäkringen finnas
större behov av förbättring än på det förevarande. Även från håll, där man
av olika anledningar inte anser sig kunna biträda förslaget att nu öka tiden
för den högre sjukpenningen, uttalas principiell sympati för förbättrade
sjukpenningförmåner vid sjukdom av längre varaktighet. I sådan riktning
yttrar sig statskontoret, som dock menar, att de betydande kostnadsökningar,
som en sådan reform medför, är ägnade att äventyra eller i vart
fall försvåra genomförandet av andra likaledes angelägna reformer inom
sjukförsäkringen. Liknande uppfattning hyser Svenska försäkringsbolags
riksförbund, som anför, att det torde vara mera påkallat att vidtaga förbättringar
på andra punkter inom sjukförsäkringen, och pekar på hemmafruarnas
sjukpenning, frågan om ersättning för profylaktisk vård m. m.
och resekostnadsbestämmelserna. TCO uttalar, att det utan tvivel föreligger
behov av förstärkt ekonomiskt stöd genom sjukpenningförsäkringen vid
längre sjukdomar för löntagare, som inte är tillförsäkrade annan ersättning
vid sjukdom, exempelvis i form av sjuklön. Svenska arbetsgivareföreningen
framhåller, att enligt dess redan vid SFL:s tillkomst framförda
uppfattning sjukförsäkringen bort utformas som ett skydd främst
vid långvariga sjukdomar och att i sådant syfte karenstiden bort vara
lång och sjukpenningen lägre i början och högre under senare delen av en
sjukperiod.

Å andra sidan yppar för säkring srådet (majoriteten), som inte vill motsätta
sig promemorieförslaget, viss tveksamhet rörande angelägenheten av
den föreslagna ändringen och framhåller, att det inte framgår av promemorian
varför den nu ifrågasatta reformen bör givas företräde framför
andra förslag alt effektivisera sjukpenningförsäkringen.

Flera av de tillstyrkande remissorganen framhåller som sin primära
uppfattning, att den högre sjukpenningen bör utgå under hela sjukhjälpstiden
730 dagar. Denna uppfattning företrädes av tre reservanter i försäkringsrådet
(hrr Bormann, Sölvén och Danielson), Svenska stadsförbundet,
Svenska landstingsförbundet, Folksam, Landsorganisationen och De lungsjukas
riksförbund. Bland de avstyrkande remissorganen har SACO samma
principiella inställning.

I flertalet yttranden betonas, att tiden för den högre sjukpenningen inte
får utsträckas i sådan grad, att samordningen mellan sjukförsäkringen och
en eventuell omgestaltad invalidpensionering försvåras. Riksförsäkringsanstalten
anser, att om nämnda tid begränsas till 180 dagar något föregripande
av samordningen inte torde ske. På liknande sätt uttalar sig försäkringsrådet
och Svenska sjukkasseförbundet. Den i promemorian gjorda
avvägningen av den tid, under vilken den högre sjukpenningen bör utgå,

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

godtages av Svenska stadsförbundet, ehuru lörbundet inte är övertygat om
att samordningssynpunkten motiverar en så snäv begränsning av tiden för
den högre sjukpenningen som föreslås i promemorian. Förbundet påpekar,
att reformen under alla omständigheter innebär en inte obetydlig förbättring
i förhållande till vad som nu gäller. Sistnämnda synpunkt anföres
också av Landsorganisationen, som dock menar, att eftersom en utbyggd
invalidpensionering inom ett blivande pensionssystem inte kan komma till
stånd förrän om åtskilliga år, rimlig anledning saknas att de långtidssjuka
i avbidan på samordningsproblemens lösning skall få sin levnadsstandard
sänkt. Som en övergångsanordning anser organisationen att oreducerad
sjukpenning bör utgå under halva sjukhjälpstiden eller 360 dagar. De
lungsjukas riksförbund understryker, att en reform i enlighet med förslaget
i promemorian kommer att avsevärt förbättra de långvarigt sjukas
läge. Föreningen anför, att en stor del av de tuberkulossjuka har en sjuktid
av omkring sex månader. Antalet tuberkulossjuka, som får oreducerad
sjukpenning under hela sjuktiden, kommer således att öka, och även de,
vilkas sjuktid överstiger 180 dagar, kommer att ha motsvarande nytta av
förbättringen.

Svenska försäkringsbolags riksförbund är icke övertygat om att reformens
begränsade omfattning inte skulle föregripa en önskvärd samordning
mellan olika socialförsäkringsgrenar, och liknande uppfattning uttalas av
fyra reservanter i försäkringsrådet (hrr Blomkvist, Lundberg, Kuylenstierna
och Åberg) och av TCO. Sistnämnda organisation liksom SACO
anser, att frågan bör lösas i samband med ställningstagandet till socialförsäkringsskyddet
vid invaliditet. Svenska arbetsgivareföreningen förmodar,
att en förlängning av den tid under vilken oreducerad sjukpenning
utgår sannolikt skulle försvåra samordningsspörsmålen inom socialförsäkringen.

En förlängning av tiden för den högre tilläggssjukpenningen är enligt
statskontorets mening en åtgärd av den omfattning och vikt, att den allvarligt
föregriper den omprövning av SFL i dess helhet, som ställts i utsikt
sedan tillräcklig erfarenhet av lagens verkningar vunnits. Samma åsikt
uttalas av riksförsäkringsanstalten, som förmenar, att i avvaktan på den
kommande allmänna översynen av SFL andra ändringar än sådana, som
avser detaljer och är av ringa ekonomisk betydelse, bör vidtagas endast om
angelägenhetsgraden odiskutabelt är så betydande, att översynen inte lämpligen
kan inväntas. Svenska sjukkasseförbundet vidhåller sin tidigare uttalade
principiella uppfattning, att genomförandet av en enhetlig sjukpenning
bör ske i samband med en mera omfattande revision av SFL, men
vill inte motsätta sig promemorieförslaget. Även Svenska landskommunernas
förbund och Svenska landstingsförbundet skulle gärna ha sett, att
frågan om tiden för den högre sjukpenningen tagits upp i samband med
den allmänna översynen av SFL.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

Som ett avgörande skäl för att någon förlängning av tiden för den högre
sjukpenningen inte bör företagas åberopas i vissa yttranden att sjuklönebestämmelser
och enskilda sjukförsäkringar, som kompletterar den
obligatoriska försäkringen, är uppbyggda med utgångspunkt från de nuvarande
reglerna om sjukpenning i SFL och att den anpassning, som blir
nödvändig om dessa regler ändras, medför stora olägenheter. De synpunkter,
som härvidlag anföres, utvecklas av Svenska försäkringsbolags riksförbund
på följande sätt.

I stor utsträckning är meddelade försäkringar ouppsägbara (s. k. lång
sjukförsäkring), innebärande att försäkringsgivaren icke har möjlighet
att ensidigt uppsäga eller ändra försäkringarna. Ändringar som kunnat
vidtagas med anledning av införandet av den allmänna sjukförsäkringen
har genomförts men detta har medfört väsentliga kostnader, vilka i sista
hand drabbat försäkringstagarna. För en begränsad reform av den art som
föreslagits skulle kostnaderna för en anpassning icke stå i rimlig proportion
till reformens betydelse, i all synnerhet som man kan befara att reformen
endast skulle innebära ett provisorium inför bl. a. den allmänna
pensionsförsäkringens genomförande och att alltså en ny kostnadskrävande
anpassning kommer att bli nödvändig inom ett fåtal år. Om anpassning
icke kan vidtagas, uppkommer stor risk för överförsäkring och i övrigt
olämpligt avvägda försäkringar.

Vid den kollektiva sjuk- och invalidpensioneringen, som bedrives genom
Svenska Personal-Pensionskassan (SPP), skulle resultatet, om man icke
vidtog någon anpassning i samband med genomförande av den föreslagna
regeln, bli att nettoinkomsten under de i regel tre månader (d. v. s. fjärde
till och med sjätte månaderna), då den högre sjukpenningen utgår samtidigt
med pensionen från SPP, genomgående skulle komma att ligga högre än
nettoinkomsten under aktivtiden. Detta innebär givetvis en högst olämplig
avvägning av ersättningsbeloppen. Anpassning måste således ske men en
sådan ändring kan i praktiken knappast göras utan medverkan från arbetsmarknadens
parter. Trots att avgiftsjusteringarna torde komma att bli
mycket små framtvingas således på grund av de olämpliga konsekvenserna
en dyrbar omläggning. Dylika omläggningar som ofta måste ske efter
schablon, är dessutom impopulära åtgärder och vållar lätt — som visade sig
vid den allmänna sjukförsäkringens införande — stor irritation bland de
försäkrade.

Behovet av anpassning uppstår givetvis icke endast beträffande dem,
som har försäkringar som komplement till den allmänna sjukförsäkringen.
Det gäller även alla som i egenskap av stats- eller kommunalanställda eller
eljest är tillförsäkrade sjuklön- och sjukpensionsförmåner, vilka skulle
komma att kollidera med den utökade sjukhjälpen från sjukkassorna.

Uttalanden av likartad innebörd göres av statskontoret, Socialförsäkringsbolagens
förening, Svenska arbetsgivareföreningen och SACO. Riksförsåkringsanstalten
yttrar, att olägenheterna i form av anpassningsproblem
för andra försäkringar kommer att väga förhållandevis tyngre vid en
ändring av begränsad omfattning och av mera provisorisk natur än vid
införandet av oreducerad sjukpenning under hela sjukhjälpsliden. Vidare
uteblir den administrativa vinst, som skulle bli en följd särskilt för sjuk -

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 ur 1958

kassorna om 90-dagarsregeIn helt slopades. Riksförsäkringsanstalten anser
sig även böra framhålla, att de i promemorian föreslagna ändiingarna
skulle för såväl sjukkassor som tillsynsmyndighet medföra en icke obetydlig
belastning av administrativ natur, som det i rådande läge är angeläget
undvika. Även om den allmänna sjukförsäkringen administrativt sett nu
kan sägas vara i funktionsdugligt skick, återstår nämligen mycket arbete,
innan allt blivit som det bör vara. Folksam påpekar, att varje provisorisk
lösning av frågan om tiden för den högre sjukpenningen medför omfattande
och kostnadskrävande anpassning av kompletterande anordningar
såsom försäkringar och sjuklöneavtal. Med hänsyn härtill förutsätter Folksam
att en vidare utsträckning av ersättningstiden inte kommer att ske
i etapper utan att denna fråga löses definitivt och i ett sammanhang vid
en tidpunkt, då förutsättningar finnes för en rationell samordning mellan
sjukförsäkring, invalidpensionering och yrkesskadeförsäkring.

De lungsjukas riksförbund framhåller, att det rent administrativa merarbete,
som uppstår för skilda organisationer och på det samhälleliga planet
på grund av förändringarna i lagstiftningen, inte kan vara av den storleksordning,
att de bör hindra en sakligt sett så välmotiverad förbättring
som den föreslagna.

Statskontoret förmenar, att den för den högre tilläggssjukpenningen gällande
tiden fastställts under hänsynstagande till den mellan sjukförsäkringen
och yrkesskadeförsäkringen bestämda samordningstiden och att
en utsträckning av den förstnämnda tiden därför kan komma att aktualisera
jämväl frågan om en omprövning av samordningstidens längd och
därmed sammanhängande problem. Eftersom samordningstiden i YFL lämnats
orubbad medför ett genomförande av förslaget enligt försäkringsrådets
mening en ökad splittring på sjuk- och yrkesskadeförsäkringens
område. Fyra reservanter i försäkringsrädet (hrr Blomkvist, Lundberg,
Kuylenstierna och Åberg) yttrar sig på liknande sätt som statskontoret och
gör gällande att ett genomförande av promemorians förslag utan ökad
samordning med yrkesskadeförsäkringen innebär att man bryter sönder
en förut antagen princip.

Mot de i promemorian framförda förslagen rörande den frivilliga
försäkringen enligt SFL göres invändning av Svenska sjukkasseförbundet,
som inte anser sig kunna biträda förslaget om att möjlighet
skall föreligga även i fortsättningen att välja ett sjukpenningtillägg för de
första 90 dagarna av en sjukperiod och ett annat för tiden därefter. Förbundet
fortsätter.

Då ett genomförande av förslaget om 180 dagars högre tilläggssjukpenning
automatiskt skapar en valmöjlighet vid 180 dagar, synes detta enligt
förbundets mening vara tillfyllest. Redan genom möjligheterna att dels
välja olika karenstider och dels välja sjukpenningtillägg, som är lägre än

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

det högsta möjliga, har den, som önskar teckna frivillig försäkring så
många valmöjligheter, att en utökning av dessa synes förbundet vara obefogad.
Vid den omräkning av avgifterna för den frivilliga försäkringen,
som förbundet förutsätter kommer att ske före reformens genomförande,
är det icke osannolikt — med hänsyn till de överskott denna gren av sjukförsäkringen
hittills gett — att den utökning av försäkringsrisken, som
förlängningen av tiden för det högre sjukpenningtillägget innebär, kan
ske med en relativt måttlig höjning av avgifterna. Om så blir fallet, torde
det antal försäkrade, som genom övergångsbestämmelser kommer att bibehålla
högre sjukpenningtillägg under endast 90 dagar, bli mycket ringa.

Förslaget om ändrad lydelse av 13 § YFL godtages av alla
remissorgan utom riksförsäkringsanstalten, som yttrar, att det måste vara
en riktig princip, att sjukpenning enligt sjukförsäkringens regler utgör
minimiersättning för de yrkesskadade. Den i promemorian föreslagna förlängningen
av den tid, under vilken de högre tilläggssjukpenningarna utgår,
medför visserligen, att överkompensation kan uppkomma i något
större utsträckning än hittills, men anstalten kan icke finna, att detta förhållande
utgör något bärande skäl för en lagändring, som strider mot den
nyssnämnda principen.

I fråga om de i promemorian gjorda beräkningarna rörande kostnaderna
för reformen gör låksförsäkringsanstalten ingen erinran. Enligt
Folksams uppfattning synes den i promemorian uppskattade kostnaden
20 milj. kr. om året innehålla en betydande säkerhetsmarginal. En undersökning,
omfattande cirka 200 000 kollektivt försäkrade i Folksam, ger
vid händen, att kostnaden för sjukersättning mellan 90 :e och 180 :e dagen
utgör ungefär 25 procent av kostnaden för ersättningen mellan 90 :e och
730 :e dagen. Enligt riksförsäkringsanstaltens beräkning, vilken tämligen
väl överensstämmer med Folksams erfarenhet, skulle en förlängning av
tiden för den högre sjukpenningen till 730:e dagen medföra en merkostnad
av 55 milj. kr. per år. Om man använder procenttalet från Folksams
undersökning skulle merkostnaden för den nu föreslagna reformen ej
behöva överstiga 15 milj. kr. per år.

Departementschefen

Såsom jag redan inledningsvis berört är det min uppfattning, att en allmän
översyn av SFL bör komma till stånd i samband med att samordningsfrågorna
inom vårt socialförsäkringssystem i dess helhet tages upp
till prövning sedan ett positivt beslut fattats i pensionsfrågan. Vidare har
jag framhållit, att sådana partiella reformer på sjukförsäkringsområdet,
som är angelägna och inte kan befaras försvåra en kommande samordning
med andra socialförsäkringsgrenar, bör kunna genomföras utan att
resultatet av den allmänna översynen behöver avvaktas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 ur 1058

S F L : s sjukpenningskala är så konstruerad, atl tilläggssjukpenningen
— om man bortser från de lägsta sjukpenningklasserna reduceras
efter de törsta DO sjukpenningdagarna. Anledningen till att denna
anordning valts torde främst vara att söka i önskemålet om att begränsa
kostnaderna för försäkringen. Sedan det visat sig att törsäkringen för
tilläggssjukpenning lämnar ett inte obetydligt överskott är det naturligt
att tanken på en förbättring av skyddet vid sjukdomar, som föranleder
arbetsoförmåga i mer än 90 dagar, tilldragit sig särskilt intresse. Redan
1956 verkställde riksförsäkringsanstalten på uppdrag av Ivungl. Maj:t en
utredning angående förutsättningarna för alt låta tilläggssjukpenningen
utgå med oreducerat belopp under hela sjukhjälpstiden 730 dagai. I den
nu föreliggande departementspromemorian tages frågan om utsträckning
av tiden för den högre sjukpenningen ånyo upp till behandling men när
från den utgångspunkten att det med hänsyn till betydelsen av att inte
försvåra samordningen med andra socialförsäkringsgrenar inte är möjligt
att låta oreducerad sjukpenning utgå under hela sjukhjälpstiden.

Vid remissbehandlingen såväl av riksförsäkringsanstaltens utredning som
av departementspromemorian har det från många håll vitsordats, att behovet
av en förbättring av förmånerna vid långtidssjukdomar är framträdande.
Denna åsikt delas även av remissorgan, som av olika anledningar
inte nu vill förorda någon åtgärd på denna punkt. I viss motsats härtill
har i några fall ifrågasatts om en utsträckning av tiden för den högre sjukpenningen
är den mest angelägna reformen på sjukförsäkringsområdet för
närvarande.

För min del finner jag det ställt utom varje tvivel att en sjukdom, som
varar under längre tid, utsätter den sjukes och hans familjs ekonomi for
en mera betydande påfrestning än en sjukdom av kortare varaktighet.
Visserligen har det sagts, att en längre tids sjukdomstillstånd bör medföra
att den sjuke anpassar sig efter en levnadsstandard på lägre nivå.
Detta resonemang tar sikte på det fallet att den senare delen av sjukdomstiden
får ses som en övergång till ett invaliditetstillstånd, under vilket någon
förmåga till förvärvsarbete i huvudsak inte kommer att föreligga.
I alla de lägen då en långvarig sjukdom går till hälsa och återvunnen
arbetsförmåga är detta sätt att se uppenbarligen inte tillämpligt. Tvärtom
framstår det som väl så rimligt alt sjukförsäkringen bereder den hårdare
drabbade långvarigt sjuke tillfredsställande kompensation för hans av
sjukdomen orsakade försämrade ekonomiska standard som att den korttidssjuke
på motsvarande sätt kompenseras.

Behovet av en förbättring av sjukpenningförmånerna vid längre tids
sjukdom synes det mig således inte behöva råda någon tvekan om. Frågan
blir då bur långt man bör utsträcka den lid, under vilken oreducerad
sjukpenning utgår. Det skall inte bestridas att skäl kan andi agas för att
denna lid, såsom i vissa remissyttranden hävdas, bör sammanfalla med

46 Kung!, itlaj.ts proposition nr 126 år 1958

sjukhjälpstiden 730 dagar. Emellertid är det uppenbart, att en sjukdom
som varat så lång tid som upp emot två år i allmänhet redan övergått i
invaliditet. Även innan sjukdomstiden nått sådan längd har ett mera kroniskt
tillstånd ofta inträtt. Härvid är man inne på det fält som kan sägas
höra invalidpensioneringen till. Om man vill hålla dörren öppen för en
rationell samordning mellan olika grenar i ett nytt socialförsäkringssystem,
måste man därför tydligen sätta liden för den högre sjukpenningen
så att sjukförsäkringen inte griper in på områden, som vid en sådan samordning
anses böra falla under andra försäkringsgrenar. I departementspromemorian
anföres, att en tid av 180 dagar för den oreducerade tilläggssjukpenningen
inte gärna kan antagas komma att föregripa de kommande
samordningsfrågorna. Denna uppfattning synes också vara den allmänna
i remissyttrandena, även om man på ett par håll inte känner sig övertygad
om att ens en så måttlig utsträckning av tiden som föreslagits utesluter
risken för svårigheter vid samordningen.

För egen del känner jag mig i likhet med flertalet remissorgan övertygad
om att det inte behöver befaras att samordningsproblemen kompliceras
av att oreducerad sjukpenning utgår under 180 dagar. Skyddet vid
sjukdomar, som inte varat längre tid än ett halvt år, torde näppeligen
kunna sägas vara en uppgift för någon annan socialförsäkringsgren än
sjukförsäkringen. Jag kan i detta sammanhang erinra om att man inom
folkpensioneringen i fall av sådan bristande försörjningsförmåga på grund
av sjukdom eller lyte, som inte kan anses varaktig, ansett pensioneringen
■ i form av sjukbidrag — böra träda till först efter en karenstid av
just sex månader. Vid en begränsning av tiden för den högre sjukpenningen
till 180 dagar lär också den fara för missbruk, som påtalades i
samband med utredningen rörande förutsättningarna för att slopa varje
nedsättning av tilläggssjukpenningen, vara av mindre betydelse. Beträffande
en i remissmaterialet framskymtande uppfattning, att en utökning
av tiden för oreducerad tilläggssjukpenning från 90 till 180 dagar bör
leda till att även en motsvarande förlängning av samordningstiden mellan
sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen överväges, vill jag framhålla,
att den omständigheten att tiden i båda fallen f. n. är 90 dagar inte
innebär att det skulle föreligga något sådant inbördes samband mellan
90-dagarsregeln inom sjukpenningförsäkringen och samordningstiden, att
tiden för den högre sjukpenningen inte skulle kunna utsträckas utan en
motsvarande förlängning av samordningstiden.

Oaktat behovet av förbättrat sjukpenningskydd vid längre tids sjukdom
får anses klarlagt och en sådan reform synes kunna genomföras utan att
bli till förfång ur samordningssynpunkt kan det naturligtvis ändå tänkas,
att åtgärder i detta hänseende inte borde vidtagas. Under remissbehandlingen
av departementspromemorian har det sålunda gjorts gällande, att
reformen är av så genomgripande betydelse för sjukförsäkringen att den

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 195S

bör genomföras först i samband med en framtida allmän revision av SFL.
Vidare har det påpekats, att en förbättring av försäkringen för tilläggssjukpenning
inkräktar på möjligheterna att vidtaga andra önskvärda reformer
på sjukförsäkringsområdet.

Självfallet utgör den omständigheten att en allmän översyn av SFL planeras
en viktig anledning till återhållsamhet med ändringar dessförinnan.
Det bör dock erinras om att det kan dröja flera år innan översynen lämnar
resultat. Såsom jag förut uttalat är det inte min uppfattning att varje
ändring av SFL skall uppskjutas under denna tid. I det föregående har
jag uppställt vissa krav för att partiella reformer av sjukförsäkringen
skall anses berättigade, nämligen att de skall ha hög angelägenhetsgrad
och kunna genomföras utan att föregripa en kommande omgestaltning
av socialförsäkringssystemet. Eftersom den nu aktuella förbättringen på
sjukpenningområdet synes uppfylla dessa krav, ser jag inte något hinder
för att genomföra densamma utan att invänta den allmänna översynen
av SFL.

Vad angår frågan om inte andra förbättringar av sjukförsäkringen är
mer angelägna än den nu föreslagna är en jämförelse av angelägenhetsgraden
hos olika reformbehov alltid vansklig. Jag ämnar inte heller ge
mig in på någon sådan. Vad jag i det föregående anfört ger dock enligt
min mening klart belägg för att förlängningen av tiden för oreducerad
sjukpenning står högt på listan över önskvärda reformer. I detta sammanhang
bör man heller inte bortse från att en förbättring av förmånerna
från försäkringen för tilläggssjukpenning bör äga ett visst företräde med
hänsyn till att denna försäkring visat sig gå med överskott, som kan bidra
till finansiering av reformen.

Som ett skäl för att uppskjuta den föreslagna ändringen har i en del
remissyttranden åberopats, att en kostnadskrävande och för de enskilda
irriterande omlägggning av enskilda försäkringsanordningar, som kompletterar
den allmänna sjukförsäkringen, blir en följd av förslagets genomförande.
Motsvarande gäller i viss mån om bestämmelser i avtal och reglementen
m. in. angående lön vid sjukdom. Utan att på något sätt vilja underskatta
de svårigheter, som härvidlag kan uppstå, anser jag dock att dessa
invändningar inte har den styrka att de bör stå hindrande i vägen för en från
andra synpunkter önskvärd reform.

Jag förordar således, att det i departementspromemorian framförda förslaget
lägges till grund för lagstiftning. Till frågan om kostnaderna för
reformen återkommer jag i ett följande avsnitt.

En följd av att oreducerad sjukpenning får utgå under 180 dagar inom
den obligatoriska försäkringen blir, att det inom den frivilliga försäkringen
enligt 47 § 1 st. SFL blir möjligt att försäkra sig för det
högre sjukpenningtillägget under lika lång tid.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 ur 1958

Enligt vad som upplysts sätter alla hittills tecknade försäkringar gränsen
mellan två olika stora tillägg vid 90 dagar. I likhet med vad som förutsättes
i promemorian anser jag, att någon ändring av dessa försäkringar
inte bör göras utan de försäkrades samtycke. Det bör således ankomma
på de försäkrade själva att avgöra, huruvida de vill utnyttja de möjligheter
till utvidgning av försäkringsskyddet, som den ändrade lagstiftningen
erbjuder. En förutsättning härför är enligt lagens 49 §, att vederbörande
ej fyllt 55 år och har god hälsa. I promemorian föreslås att dispens från
ifrågavarande villkor lämnas personer, som vid lagändringens ikraftträdande
är frivilligt försäkrade för det för dem högsta möjliga sjukpenningtillägget
för tiden efter de första 90 dagarna av en sjukperiod. Härvid
förutsättes dock att framställning om utvidgning av försäkringen göres
inom ett halvår efter lagändringens ikraftträdande. Jag ansluter mig till
detta förslag.

I promemorian föreslås, att även nytillträdande försäkrade skall få försäkra
sig för ett sjukpenningtillägg för de första 90 dagarna av en sjukperiod
och ett annat för tiden därefter. Häremot har jag inte något att
erinra. I motsats till vad som förutsatts i promemorian anser jag det
emellertid inte behövligt att av denna anledning ändra 47 § SFI-. De i
detta lagrum upptagna regler, som det här är fråga om, sätter nämligen
endast en övre gräns för den frivilliga försäkringens omfattning. Lagstiftningen
hindrar således inte den, som vill teckna försäkring, att välja
vilket tillägg som helst, om blott maximigränsen ej överskrides. Visserligen
följer av sjukpenningskalans konstruktion att den som vill till fullo utnyttja
möjligheterna att erhålla frivillig försäkring måste teckna sig för
ett högre tillägg för de första 180 dagarna av en sjukperiod än för tiden
därefter, men lagen lägger inte hinder i vägen för att försäkringsskyddet
begränsas exempelvis så, att det högre tillägget utgår för ett mindre antal
dagar än 180. En annan sak är att det av praktiska skäl inte är möjligt
att tillgodose alla individuella önskemål om variationer innanför maximigränsen.
Försäkringen måste av naturliga skäl inrikta sig på att inom den
ram, som lagstiftningen uppdrar, erbjuda den berörda allmänheten valrätt
mellan vissa typer av försäkringar. Det torde få ankomma på riksförsäkringsanstalten
att utfärda de föreskrifter, som i detta avseende kan anses
erforderliga. Jag förutsätter, att den möjlighet som nu föreligger att försäkra
sig för ett tillägg för de första 90 dagarna och för ett annat för
tiden därefter härvid bibehålies.

Såsom en konsekvens av förlängningen av tiden för den högre sjukpenningen
enligt SFL föreslås slutligen i promemorian viss ändring i
13 § Y F L. Enligt femte stycket i detta lagrum får sjukpenning från

yrkesskadeförsäkringen ej i något fall utgå efter sjukpenningklass med
lägre nummer än den sjukpenningklass, till vilken den skadade hör enligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

22 § SFL, och inte heller med lägre belopp än som skulle ha utgått i sjukpenning
från sjukkassa, om skadan inte utgjort yrkesskada. Det sista ledet
av denna bestämmelse får ses mot bakgrunden av att den 90 dagar långa
samordningstiden mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen
börjar löpa dagen efter det yrkesskadan inträffade, medan den tid av 90
dagar, under vilken den högre tilläggssjukpenningen utgår, tar sin början
vid karenstidens slut, d. v. s. i regel på tredje dagen efter den då skadan
inträffade. Tiden för den högre sjukpenningen utlöper således i de flesta
fallen två dagar senare än samordningstiden. Eftersom sjukpenningen
enligt YFL nedsättes fr. o. in. månaden efter den då den skadade fyller 67
år, skulle det om den berörda regeln inte funnes kunna inträffa att en
skadad folkpensionär fick högre sjukpenning blott i 88 dagar. Om den
skadade inte varit sjukskriven alla dagar under samordningstiden skulle
han få den högre sjukpenningen ännu kortare tid än 88 dagar. Bestämmelsen
i 18 § 5 st. leder även till att en skadad, som är placerad i högre sjukpenningklass
enligt SFL än som är motiverat enligt ^ FL, erhåller sjukpenning
från yrkesskadeförsäkringen efter den högre klassen. Om en yrkesskadad
vid skadans inträffande varit placerad i för hög sjukpenningklass
i sjukkassan, kan bestämmelsen i 13 § medföra, att yrkesskadeförsäkringsinrättning
måste utge sjukpenning med högre belopp än som är motiverat
med hänsyn till den skadades inkomstförhållanden. Även om sjukkassan
placerar vederbörande i lägre sjukpenningklass efter samordningstidens
utgång måste sjukpenningen från yrkesskadeförsäkringsinrättningen utgivas
med lägst det belopp, som enligt den högre sjukpenningklassen skulle
utgått från sjukkassan vid annan sjukdom än yrkesskada. Vid sådan sjukdom
skulle nämligen sjukpenningklassen på grund av bestämmelserna i
11 § 3 st. SFL ej ha fått ändras under sjukperioden. Hittills har det saknat
större praktisk betydelse att yrkesskadeförsäkringen på detta sätt kunnat
få utge högre ersättning än som motiveras av den skadades inkomstförhållanden,
eftersom sjukpenning enligt SFL nedsättes efter 90 dagar.
När nu nedsättningen föreslås skola ske först etter 180 dagar, blir förhållandet
ett annat. För att förhindra att yrkesskadade på detta sätt drar
fördel av en oriktig placering i sjukpenningklass inom sjukförsäkringen
föreslås i promemorian att det senare ledet i den förevarande bestämmelsen
begränsas alt avse personer över 67 år. Förslaget i promemorian torde
ha tillkommit särskilt med tanke på de fall, då placeringen i för hög sjukpenningklass
beror på försummelse från den försäkrades eller sjukkassans
sida. Emellertid kan det också inträffa, att eu person enligt de för
placeringen i sjukpenningklass i sjukkassa gällande, mera schablonmässiga
reglerna fullt riktigt är placerad i en högre klass än som befinnes
motiverad inom yrkesskadeförsäkringen. Om sjukkassan efter samordningstidens
utgång omplacerar vederbörande i en lägre klass skulle en
dylik omplacering inte ha fått någon verkan under sjukdomstiden, savida
4 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 126

Kungl. Mnj.ts proposition nr 126 år 1958

det varit frågan om annan sjukdom än yrkesskada. Det synes då mindre
tilltalande, att den omständigheten att yrkesskada föreligger skall försätta
den försäkrade i sämre läge än om han lidit av vanlig sjukdom. Ett påpekande
i denna riktning har också gjorts i riksförsäkringsanstaltens remissyttrande.
Med hänsyn till det anförda är jag inte beredd att förorda
att den i promemorian föreslagna ändringen nu genomföres.

Vårdavgifter in. in.

Utgående vårdavgifter vid olika anstalter

Den omständigheten att i den allmänna sjukförsäkringen infördes ersättning
för utgifter för sjukhusvård aktualiserade frågan om vårdavgifternas
storlek på olika anstalter fr. o. in. den 1 januari 1955. Ett primärt
önskemål var därvid att komma Tram till så enhetliga avgifter som möjligt.
Avgiftssättningen hade tidigare varierat avsevärt inom olika vårdgrenar
och inom olika sjukvårdsområden. Nu gäller i stort sett följande.

Ä de statliga kroppssjukhusen är dagavgiften å allmän säl sedan den
1 januari 1955 tre kr. I allmänhet var avgiften högre tidigare.

För salspatienterna vid statens sinnessjukhus är avgiften tre kr. om
dagen. Samma avgift gällde vid de statliga sinnessjukhusen redan före den
1 januari 1955, dock att avgiften då i vissa fall kunde nedsättas till hälften.

För patienterna vid de kommunala sinnessjukhusen i storstäderna —
Stockholm, Göteborg och Malmö — är dagavgiften respektive tre kr., tre
kr. 40 öre och fyra kr. 50 öre. I Stockholm var dagavgiften före den 1 januari
1955 fyra kr. 45 öre; i de övriga städerna föranledde sjukförsäkringsreformen
inte någon ändring i avgiftssättningen vid ifrågavarande sjukhus.

Vid landstingsdrivna lasarett, sjukstugor, tuberkulosanstalter, hem för
kroniskt sjuka samt vårdhem för lättskötta sinnessjuka gäller i allmänhet
en dagavgift å tre kr. Denna avgiftssättning, som genomfördes fr. o. m.
1955, innebar en höjning av vårdavgiften å statsbidragsberättigade kronikeranstalter,
där avgiften tidigare var maximerad till en krona 50 öre om
dagen, och en minskning av avgiften för folkpensionärerna på vårdhemmen
för lättskötta sinnessjuka, för vilka pensionärer vårdavgiften tidigare motsvarade
folkpensionen efter avdrag för fickpengar.

Undantag från de allmänna avgiftsreglerna tillämpas i vissa fall. Detta
gäller särskilt för självbetalande patienter å allmän sal vid tuberkulosvårdsanstalter.
Omfattas dessa patienter ej av den allmänna sjukförsäkringen
eller har sjukhjälpstiden för ifrågavarande sjukdom gått till ända,
lämnas vården avgiftsfritt av vissa landsting medan andra medger avgiftsnedsättning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

Vård å allmänt rum å epidemisjukhus är kostnadsfri.

För vård å pensionsstyrelsens sjukvårdsanstalter är avgiften tre kr. om
dagen.

För folkpensionär, som kostnadsfritt vistas å icke statlig anstalt för psykiskt
efterblivna, tillgodogör sig landstinget eller i vissa fall anstalten
folkpensionen, dock med skyldighet att tillhandahålla vederbörande fickpengar
om minst 360 kr. för år räknat eller använda motsvarande belopp
för ökande av hans trivsel eller eljest till hans personliga nytta. Kan den
vårdade på grund av sitt tillstånd ej tillgodogöra sig nämnda belopp på sätt
nu sagts, må beloppet nedsättas, dock lägst till 200 kr. För vård på vårdanstalt
av psykiskt efterblivna över 21 år erlägges vårdavgift som fastställes
av medicinalstyrelsen. Avgiften har fr. o. m. den 1 januari 1957
bestämts till 2 100 kr. om året; dock att för folkpensionär avgiften får —
med visst förbehåll — uttagas med det högre belopp varmed pensionen
kan utgå. Avgiften var tidigare 1 800 kr. Som skäl för höjningen åberopades
att folkpensionen höjts. Den höjda vårdavgiften motsvarade vid
årsskiftet 1956/57 exakt då utgående folkpension. Vidare gäller fr. o. in.
den 1 januari 1958 att för tid, under vilken folkpensionär åtnjuter kostnadsfri
vård å icke statlig anstalt för epileptiker, äger den som driver anstalten
uppbära pensionären tillkommande folkpension samt därav tillgodogöra
sig kostnaderna för vården, dock med skyldighet att tillhandahålla
honom fickpengar med 360 kr. om året eller till hans nytta använda motsvarande
belopp. För vård på epileptikeranstalt av den som fyllt 21 år får
uttagas patientavgift med belopp motsvarande allmän ålderspension för
ogift med frånräknande av fickpenningbeloppet 360 kr. om året.

I detta sammanhang kan nämnas att å ålderdomshem intagna numera
som regel betraktas såsom inackorderingar. För inackordering på ålderdomshem
uttages i allmänhet en vårdavgift, som motsvarar folkpensionen
med avdrag för ett för personliga behov reserverat belopp (fickpengar) av
minst 360 kr. om året. Förändringar i pensionens storlek på grund av standard-
och indextillägg återverkar i dessa fall mer eller mindre automatiskt
på inackorderingsavgiften. Det råder med andra ord ett intimt samband
mellan inackorderingskostnaden och pensionärens förmåga att betala för sig.

Tidigare behandling av frågor rörande folkpension för anslaltsvårdade

Redan vid 1936 års riksdag påtalades i en motion att flertalet av de å
vårdhem för lättskötta sinnessjuka intagna var berättigade till folkpension,
vilken ofta uppgick till belopp, som icke obetydligt översteg dåvarande
vårdavgift, 50 öre per dag. Sedermera har frågan om överskottsproblemet
för de anstaltsvårdade varit föremål för behandling i riksdagen ett flertal
gånger. För vissa begränsade områden har bestämmelser genomförts för
alt lösa problemet.

52 Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

En mera allmän översyn av hithörande frågor verkställdes av särskilt
tillkallade sakkunniga för anstaltsvårdades rätt till folkpension. De sakkunniga
diskuterade i sitt den 8 november 1951 avgivna betänkande (SOU
1951:47) olika metoder att lösa överskottsproblemet. En allmän höjning
av vårdavgifterna fann de sakkunniga vara en ur principiella synpunkter
olämplig metod att lösa överskottsproblemet. Bibehållandet av låga avgifter
ingick nämligen som ett led i den allmänna sociala politik, som syftade
till att från den enskilde medborgaren och dennes anhöriga avlasta större
delen av särskilda kostnader i samband med sjukdom och andra slumpvis
drabbande olyckor. Att genom tvingande bestämmelser ålägga kommunala
och statsunderstödda enskilda anstalter att vidtaga dylika höjningar ansågs
redan med hänsyn härtill inte kunna ifrågakomma. Dessutom skulle
en allmän höjning av avgifterna för sjukvård på anstalt stå i direkt strid
med det av statsmakterna vid 1946 års riksdag fattade principbeslutet om
fri sjukhusvård.

Även metoden att tillämpa andra vårdavgifter för folkpensionärer än
för övriga vårdtagare hade enligt de sakkunniga uppenbara olägenheter i
skilda hänseenden. De sakkunniga förordade därför att man valde metoden
att under tiden för pensionärernas vård på anstalt låta pensionen utgå med
belopp, motsvarande vårdavgiften jämte vad som kunde anses skäligt för
bestridande av personliga utgifter. Vid sjukhusvård samt i övrigt avgiftsbelagd
vård på statlig, kommunal eller statsunderstödd enskild anstalt
borde folkpensionen, så långt den därtill förslog, utgå med belopp motsvarande
dels indexreglerade fickpengar, dels i andra hand den av anstalten
betingade vårdavgiften.

Det förutsattes av de sakkunniga, att kommunerna liksom dittills skulle
fastställa så höga avgifter vid ålderdomshemmen, att inte något överskottsproblem
uppstod i dessa fall. Beträffande kommunernas övriga anstalter —
i regel statsunderstödda fattigvårdsanstalter för vård av kroniskt sjuka —
anfördes att principiella invändningar knappast kunde göras mot metoden
att införa högre avgifter för folkpensionärer än för andra intagna personer.
De sakkunniga avvisade emellertid med hänsyn till vissa gränsdragningsproblem
och önskvärdheten av att ha ett enhetligt system tanken på principiella
särbestämmelser för primärkommunala anstalter.

Behovet av fickpengar vid vissa anstalter, främst anstalter för vård av
sinnessjuka, var enligt de sakkunnigas mening varierande. Det förordades
därför, att all utbetalning av folkpension för de pensionsberättigades personliga
behov bringades att upphöra för pensionärer, som vårdades på dylika
statliga, kommunala och statsunderstödda enskilda anstalter, samt att i
stället anstalterna genom uppräkning av statliga bidrag eller anslag sattes
i stånd att med egna medel tillgodose sådana ändamål. För pensionärer på
fattigvårdsanstalter, anstalter för kroniskt sjuka och andra kroppssjukhus
med undantag av sanatorier ansåg de sakkunniga att det dåvarande fick -

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

penningbeloppet borde bibehållas i princip men uppräknas i förhållande till
den levnadskostnadsstegring, som ägt rum sedan 1946, då lagen om folkpensionering
antogs.

De sakkunnigas betänkande har remissbehandlats, men statsmakterna
har inte tagit ställning till det.

I en av medicinalstyrelsen den 8 december 1954 till Kungl. Maj :t ingiven
skrivelse med förslag till vårdavgifter fr. o. in. den 1 januari 1955 vid bl. a.
statens sinnessjukhus aktualiserades ånyo överskottsproblemet. Medicinalstyrelsen
föreslog, att vårdavgiften skulle bibehållas vid tre kr. om dagen.
Med hänsyn till storleken av då gällande pensionsbelopp (1 800 kr. om året
för ogift pensionär, bortsett från bostadstillägg) borde dock avgiften fastställas
till högst fyra kr. om dagen för samtliga folkpensionärer, som inte
var berättigade till ersättning för sjukhusvård från sjukkassa (dvs. utförsäkrade
pensionärer).

Under remissbehandlingen väckte förslaget att placera patienter, som
åtnjöt folkpension, i en annan och högre avgiftsklass än övriga patienter
stark kritik. Genom beslut den 27 maj 1955 föreskrev Kungl. Maj:t att
avgiften å allmän sal vid statens sinnessjukhus t. v. skulle utgöra tre kr.
om dagen.

Riksdagens revisorer har i sin den 31 oktober 1957 avgivna särskilda
berättelse om anstaltsvårdades rätt till folkpension m. m. framhållit att de
senare årens successiva förbättringar av folkpensionerna och de samtidigt,
trots de avsevärt stegrade vårdkostnaderna, i stort sett oförändrade vårdavgifterna
ytterligare accentuerat det sedan länge besvärliga överskottsproblemet.
Frågan kommer f. ö. att i en nära framtid bli än mer brännande,
därest beslut fattas om de väsentliga förbättringar av folkpensioneringen,
vilka allmänna pensionsberedningen enhälligt föreslagit. Med en lösning
av överskottsproblemet kan enligt revisorernas mening inte längre anstå.
Revisorerna anser det uppenbart, att en helt ny utredning i ämnet är påkallad.

Anledning torde saknas att här närmare redovisa den tidigare behandlingen
av hithörande frågor och de synpunkter som därvid framkommit.
I detta avseende hänvisas i stället till det år 1951 avgivna betänkandet och
till riksdagens revisorers nyssnämnda skrivelse.

Departementspromemorian

Beträffande det s. k. överskottsproblemet inom folkpensioneringen uttalas
i promemorian inledningsvis, att detsamma främst gäller sådana folkpensionärer,
som är intagna på sinnessjukhus eller hem för kroniskt sjuka.
Den vårdavgift som uttages av dem uppgår i regel till tre kr. om dagen, dvs.
1 095 kr. om året. Deras folkpension är f. n. i allmänhet 2 200 kr. om året
jämte i vissa fall kommunalt bostadstillägg. De personer det här gäller har
ofta inte behov av eller ens möjlighet att för egen del förbruka skillnaden

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

mellan folkpensionen och vårdavgiften. Det har ansetts otillfredsställande,
att det allmänna bestrider både kostnaderna för folkpensionen och så gott
som helt och hållet de faktiska kostnaderna för anstaltsvården — vilka
numera uppgår till högst avsevärda belopp — med påföljd, att för den
anstaltsvårdades del betydande belopp hopsamlas. I många fall förhåller
det sig så, att den anstaltsvårdade måste vistas återstoden av sitt liv på
anstalt. I promemorian framhålles, att skillnaden mellan folkpensionen och
vårdavgiften kommer att ökas om den planerade höjningen av folkpensionen
kommer till stånd. Härvid erinras om att enligt allmänna pensionsberedningens
förslag folkpensionen fr. o. m. den 1 juli 1958 kommer att
utgöra 2 350 kr. eller — om ytterligare ett indextillägg tillkommer på grund
av ökning av pensionspristalet — 2 400 kr. om året.

Förutsättningarna för att lösa ifrågavarande problem, vilket alltså kommer
att förstoras under den närmaste tiden, kan enligt promemorian nu
sägas vara annorlunda och bättre än då betänkandet om de anstaltsvårdades
rätt till folkpension m. in. avgavs år 1951. Den mest väsentliga förändringen
ligger däri att man frångått 1940 års principbeslut om fri sjukhusvård
och infört ersättning för utgifter för sjukhusvård som en sjukförsäkringsförmån.
Av betydelse är också, framhålles det, att de statliga
folkpensionerna numera är i princip enhetliga över hela landet.

I fortsättningen uttalas, att den lösning, som nu ligger närmast tillhands,
är att generellt höja vårdavgiften för sals patienter på
olika sjukvårdsanstalter (inklusive förlossningsanstalter). En sådan höjning
anses motiverad redan därav att betydande kostnadsstegringar inträtt
sedan de nuvarande avgifterna fastställdes. Till följd av dessa kostnadsstegringar
har huvudmännen funnit sig nödsakade att höja avgifterna
för vård å enskilt rum, varjämte vissa utredningar påbörjats om höjning
jämväl av avgifterna för vård å allmän säl. Höjes salsavgifterna över lag
till fem kr. per dag, vilket i och för sig bedöms såsom rimligt, kommer
skillnaden mellan folkpensionen och vårdavgiften att reduceras med i regel
730 kr. om året och för år räknat bli 525 kr. vid en folkpension om 2 350
kr. och 575 kr. vid en folkpension om 2 400 kr. Dessa skillnadsbelopp uppgår
till ung. 22 resp. 24 procent av pensionen. Som jämförelse namnes, att det
fickpenningbelopp, som skall tillhandahållas folkpensionärer på ålderdomshem,
från början motsvarade 20 procent av pensionen.

På grund av vad sålunda anförts föreslås i promemorian, att vårdavgifterna
för salspatienter på sjukvårds- och förlossningsanstalter höjes
till fem kr. per dag. Avgiftsändring bör dock enligt förslaget inte ske i
fråga om anstalter för psykiskt efterblivna och för epileptiker; där kan
nämligen överskottsproblemet sägas redan vara löst genom den metod
för fastställande av vårdavgiften, som nu gäller och får anses vara den
lämpligaste. Även från epidemivårdanstalter bör man enligt förslaget
bortse vid avgiftsändringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 10ö8 55

Sammanfattningsvis anföres, att den angivna metoden att höja dagavgiften
till fem kr. i dagens läge kan sägas innebära en någorlunda tillfredsställande
lösning på ifrågavarande överskottsproblem. Det påpekas
emellertid, att eftersom avsikten är att under loppet av 1960-talet successivt
höja folkpensionerna måste lösningen betraktas som ett provisorium.

Kostnaden för en förhöjning av vårdavgifterna kommer i regel att bestridas
av sjukkassorna eller av folkpensionsmedel. Sättes dagavgiften till
fem kr., beräknas kostnadsökningen för sjukkassorna uppgå till ca 32
milj. kr. för år.

I promemorian påvisas vidare, att höjningen av vårdavgifterna innebär
ett betydande inkomsttillskott för sjukhushuvudmännen — främst staten,
landstingen och städerna utom landsting. Inkomsttillskottet uppgår inte
endast till förut nämnda 32 milj. kr. utan det torde röra sig om ett långt
större belopp, grovt räknat 60 milj. kr. Med hänsyn härtill synes det enligt
promemorian rimligt, att sjukhushuvudmännen i samband med den förordade
avgiftshöjningen beslutar avgif tsnedsättning för vissa
patientgrupper. Härom anföres i promemorian.

a) Å sjukvårdsanstalt intagen patient kan vara utförsäkrad från allmän
sjukkassa i fråga om ersättning för sjukhusvård vid den aktuella
sjukdomen utan att vara berättigad till något slag av folkpensionsförmån.
Särskilt de lungsjuka är aktuella i detta sammanhang. Avgiftshöjningen
bör inte få avse sådana fall. I stället bör man för dem övergå till att, såsom
nu tillämpas av vissa sjukhushuvudmän, inte ta ut någon avgift alls.

b) I de fall, då allmän sjukkassa på grund av konvention är skyldig
att betala ersättning för kostnader för sjukhusvård här i landet åt sådana
patienter, som inte är medlemmar i sjukkassan, bör inte få debiteras högre
avgift än för inomlänspatient. Med hänsyn till att bosättningsbegreppet
ibland tolkas olika inom sjukförsäkringen och vid debitering av sjukhusavgifter
bör patient, som på grund av konvention skall omfattas av den
svenska sjukförsäkringen därest han är bosatt här i riket, vid debitering
av sjukhusavgifter alltid betraktas såsom bosatt härstädes, om vederbörande
sjukkassa med tillämpning av konventionen inskrivit honom
som kassamedlem.

c) Utomlands bosatta svenska medborgare, som här i landet vårdas jtå
sjukvårds- eller förlossningsanstalt, bör inte få debiteras högre avgift än
inomlänspatient.

Storleken av de minskade inkomster, som ifrågavarande avgiftsnedsättningar
kommer att medföra för sjukhushuvudmännen, har inte närmare
kunnat anges vid tiden för promemorians upprättande. Det anses dock
med all säkerhet röra sig om mycket obetydliga belopp jämfört med de
ökade inkomster, som föranledes av avgiftshöjningen.

Beträffande frågan hur höjningen och i angivna fall sänkningen bör
genomföras framhålles i promemorian följande. Det ankommer på vederbörande
huvudman att besluta om ändring av dagavgifterna. Då statligt
driftbidrag utgår till anstalt, för vilken annan än staten är huvudman.

56 Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

och statsbidragsbestämmelserna förutsätter att dagavgiften är lägre än
fem kr., bör statsbidragsbestämmelserna ändras så att de inte hindrar
den här förordade avgiftshöjningen. I fråga om sjukkassornas skyldighet
att utge ersättning för sjukhusvård föreskrives i 15 § SFL bl. a., att
Kungl. Maj :t äger fastställa taxa för beräkning av dylik ersättning. Denna
fullmakt har hittills inte utnyttjats och det förutsättes, att beslut om höjning
av vårdavgifterna i enlighet med vad som föreslagits inte tas till intäkt
för att utfärda dylik taxa. Vidare förutsättes, att sjukhushuvudmännen
beslutar om avgiftsnedsättning i de fall, där sådan avsetts komma till
stånd. Skulle mot förmodan så ej bli fallet torde särskilda åtgärder få
övervägas.

Vidare nämnes i promemorian, att de ökade dagavgifterna å sjukvårdsanstalterna
leder till ökade utgifter för yrkesskadeförsäkringen samt enligt
militärersättningsförordningen och vissa andra författningar om ersättning
av statsmedel. För yrkesskadeförsäkringen antages utgiftsökningen
röra sig om 150 000 kr. om året, medan ökningen såvitt avser de särskilda
ersättningsförfattningarna torde gälla så små belopp, att de inte påverkar
beräkningen av vederbörliga anslag.

Slutligen uppmärksammas i promemorian, att en höjning av dagavgifterna
medför behov av en viss utsträckning av den för folkpensionärer
i allmänhet gällande sjukhjälpstiden
om 90 dagar, såvitt angår sjukhjälp i form av ersättning för sjukhusvård.
Om dagavgifterna höjes utan att sagda sjukhjälpstid förlänges, kommer
nämligen folkpensionärer, som för övergående sjukdomar vårdas på sjukhus
i mer än 90 dagar, i sämre läge än nu genom att de efter sjukhjälpstidens
utgång själva får betala den högre dagavgiften.

I detta sammanhang erinras i promemorian om att socialförsäkringsutredningen
i sitt i maj 1956 dagtecknade slutbetänkande (IV: Statistisk
undersökning rörande vårdtider å ltroppssjukhus i Malmö) uttalade, att
det med hänsyn till pensionsfrågans läge inte annat än om synnerligen
starka skäl skulle föreligga var motiverat att, med bibehållande av nuvarande
samordningsregler i övrigt, ändra det antal dagar, vartill sjukförsäkringens
sjukhjälpstid för folkpensionärer i allmänhet är maximerad.
Några sådana skäl ansågs dock inte ha framkommit genom den
i betänkandet redovisade undersökningen.

Socialförsäkringsutredningens uttalande får, frainhålles det i promemorian,
ses mot bakgrunden av att den för folkpensionärer i allmänhet
stadgade sjukhjälpstiden om 90 dagar gäller sjukhjälp i form av såväl
sjukpenning som ersättning för sjukhusvård. En förlängning av denna
sjukhjälpstid, såvitt angår sjukpenning, skulle onekligen föregripa utredningen
om samordning mellan sjukförsäkring och folkpensionering. Däremot
torde en förlängning av sjukhjälpstiden i fråga om sjukhusvårdsersättning
inte få denna konsekvens. Verkställda undersökningar har en -

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 ur 1958

ligt promemorian visat, att ett system med olika maximum för sjukhjälpstiden
vid sjukpenning och vid sjukhusvård kan administrativt bemästras.
Något hinder mot att förlänga sjukhjälpstiden enbart såvitt rör ersättning
för sjukhusvård anses därför inte föreligga.

Med utgångspunkt från de uppgifter, som lämnats i den av socialförsäkringsutredningen
redovisade statistiska undersökningen, dragés i promemorian
den slutsatsen att en höjning av dagavgiften förefaller att motivera
endast en mindre förlängning av sjukhjälpstiden för sjukhusvården.
Hur långt man skall sträcka sig kan givetvis vara föremål för delade
meningar. Det bör beaktas, att en mera avsevärd förlängning resulterar
i en ökning av de överskottsmedel, som enligt vad förut sagts bör reduceras.
En lämplig avvägning anses vara att — i analogi med vad som föreslagits
beträffande sjukpenningskalan —- förlänga ifrågavarande sjukhjälpstid
från 90 till 180 dagar. Denna förlängning antages komma att öka
sjukkassornas sjukhusvårdsutgifter med ca 4 milj. kr. om året.

Yttranden

Förslaget om höjning av vårdavgifterna vid sjukvårdsanstalterna
tillstyrkes av statskontoret, pensionsstyrelseni medicinalstyrelsen,
Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund,
Svenska landstingsförbundet, Socialförsäkringsbolagens förening,
Folksam, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen och SACO
samt a v s t y r k e s av riksförsäkringsanstalten, Svenska sjukkasseförbundet
och De lungsjukas riksförbund.

Den ökning av kostnaderna för sjukhusens drift, som inträffat sedan de
nuvarande avgifterna fastställdes, åberopas av statskontoret, Svenska stadsförbundet
och Svenska landstingsförbundet som skäl för en höjning av
dessa avgifter. Landstingsförbundet anför vissa uppgifter angående utvecklingen
av dagkostnaderna vid lasaretten. Enligt dessa uppgifter utgjorde
nämnda kostnader 28 kr. 40 öre år 1950 för att därefter öka till
85: 90 år 1951, 40: 90 år 1952, 42: 00 år 1953, 43: 40 år 1954, 47: 20 år 1955
och 51: 00 år 1956. För år 1957 föreligger ännu inte några siffror men med
hänsyn till lönekostnadernas stegring anser sig förbundet kunna uppskatta
dagkostnaden till omkring 57 kr., och för 1958 antages kostnaden komma
att uppgå till omkring 60 kr. Förbundet påpekar, att den nuvarande dagavgiften
å allmän sal 3 kr. i många fall tillämpats sedan 10—15 år tillbaka, då
dagkostnaderna blott var en bråkdel av de nuvarande.

önskvärdheten av att överskottsproblemel inom folkpensioneringen snarast
bringas till någon form av lösning erkännes över lag i yttrandena.
Svenska landstingsförbundet anlör, efter att ha erinrat om att statsrevisorerna
i sin förut omnämnda, år 1957 avgivna berättelse förordat eu utredning
av frågan, att eu temporär lösning i avvaktan på en sådan utredning
kan ernås genom eu höjning av legosängsavgifterna. Härigenom erbjudes
enligt förbundets mening den smidigaste och i dagens läge lättast

58 Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

framkomliga vägen för problemets lösning. Även statskontoret, pensionsstyrelsen.
Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund
anser att genom höjningen av vårdavgifterna en godtagbar provisorisk
lösning av överskottsproblemet åstadkommes. Pensionsstyrelsen behandlar
närmare frågan om det överskott — normalt 575 kr. om året
— som därest vårdavgifterna höjes i överenstämmelse med förslaget alltjämt
uppkommer för anstaltsvårdade folkpensionärer. Styrelsen yttrar.

En viss uppfattning av detta överskjutande belopps skälighet erhålles
genom jämförelse med det fickpenningbelopp, som enligt 18 § 2 mom.
lagen om folkpensionering skall tillhandahållas folkpensionär på bl. a.
ålderdomshem. Detta belopp är nu 360 kr. om året men skulle med hänsyn
till folkpensionens beräknade storlek i juli 1958 bli 480 kr., om det uppräknades
till det ursprungligen gällande procenttalet i förhållande till den
totala pensionen. Det måste emellertid påpekas att det ingalunda är givet
att en sådan uppräkning generellt bör ske. Bland annat blir jämförelsen
missvisande i fall där pensionstagarens kroppsliga eller själsliga tillstånd
omöjliggör för honom att tillgodogöra sig fickpengar eller deras värde. Vidare
må framhållas att hittills ingen uppräkning skett av det i 17 § folkpensioneringslagen
upptagna beloppet, 200 kr., för den som är på statens
bekostnad intagen å anstalt eller tillfälligt vistas utom densamma. Dessutom
tillkommer ofta för anstaltsvårdade folkpensionärer ett visst kommunalt
bostadstillägg.

Den i förslaget åberopade motiveringen för en höjning av vårdavgifterna
för salspatienter på sjukvårds- och förlossningsanstalter utgör enligt
Svenska sjukkasseförbundets uppfattning inte tillräckligt bärande skäl för
eu sådan åtgärd. Det problem, som uppstår beträffande vissa sjukhusvårdade
pensionärer i fråga om pensionsöverskott, bör kunna lösas utan att
så generellt verkande åtgärder vidtages som förslaget innebär. Den lämpligaste
lösningen synes förbundet vara, att sjukvårdsanstalterna beträffande
folkpensionärerna bestämmer en högre vårdavgift att utgå efter viss tids
vård. Redan nu tillämpas för övrigt vid vissa sjukvårdsanstalter olika avgifter
för olika kategorier vårdade. De successiva förändringar av vårdavgifterna,
som får antagas komma att ske i samma mån som folkpensionsbeloppen
förändras för att förhindra att nya överskottsproblem uppstår,
anses även lättare kunna genomföras, om frågan löses enligt de linjer
förbundet förordar.

De lungsjukas riksförbund framhåller, att det förhållandet att en anstaltsvårdad
pensionär får ett överskott på sin pension sedan vårdavgiflerna
betalats inte alltid bör föranleda att överskottet indrages. Förbundet
anser, att det ur många synpunkter skulle vara att föredra, att samhället
innehöll överskottet men att den vårdades formella rätt till det kvarstod
till hans död. Genom oavbrutna framsteg på den medicinska vetenskapens
område kan nämligen personer med obotlig sjukdom som kräver ständig anstaltsvård
plötsligt bli tillgängliga för behandling som leder till tillfrisk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 12li år 1958

nande. I sådana fall bör på pensionen uppkommet överskott få brukas av
pensionstagaren efter utskrivningen. Det måste betraktas som värdefullt,
om sparade medel vid sådana tillfällen finns att ta i bruk. Höjningen av
vårdavgifterna däremot finner förbundet vara ett alltför hårdhänt och
osmidigt vapen. Förbundet anser vidare, att det för samhället är skäligen
betydelselöst om patienten till en faktisk vårdkostnad på omkring 50
kr. bidrar med 3 eller 5 kr. men att en avgiftshöjning för patienten kan
verka ytterst betungande. Visserligen beaktas i promemorian detta problem
genom att avgiftsbefrielse föreslås för sådana utförsäkrade som inte har
folkpension. Med hänsyn till erfarenheterna av landstingens ställningstagande
hittills i fråga om avgiftsnedsättning för utförsäkrade tvivlar emellertid
förbundet starkt på möjligheterna att skapa säkra garantier härvidlag.
De blindas förening anser, att promemorieförslaget innebär en försämring
av särskilt den blinda husmoderns ställning. Eftersom storleken
av blinda husmödrars folkpension i hög grad är beroende av makens inkomst,
är det inte säkert att deras folkpension under alla förhållanden är
större än den föreslagna högre vårdavgiften. Föreningen föreslår därför,
att den som endast uppbär blindtillägg jämte invalidpensionens grundbelopp
inte skall betraktas som folkpensionär.

Förslaget om avgiftsnedsättning för vissa patientgrupper
har blivit föremål för närmare granskning av Svenska landstingsförbundet.
I dess yttrande erinras om att landstingen för tuberkulösa,
som är utförsäkrade, redan vidtagit åtgärder i avgiftslindrande syfte efter
något skiftande linjer. Flertalet landsting har godtagit ett av förbundsstyrelsen
framlagt förslag, innebärande att vårdavgiften å allmän sal å landstingens
tuberkulossjukvårdsanstalter skall utgöra en krona per dag för
självbetalande patient, som icke äger uppbära ersättning för vården av
sjukkassa eller försäkringsbolag. I ett par fall har hithörande patienter
helt befriats från avgift. Dessa bestämmelser omfattar även folkpensionärer.
Enligt förbundets mening talar skäl för den i promemorian föreslagna ordningen
att alla å sjukvårdsanstalt intagna patienter, som är utförsäkrade
från allmän sjukkassa utan att vara berättigade till någon form av folkpension,
skall erhålla avgiftsfri vård. En förutsättning bör dock vara att
annan ej är skyldig att erlägga avgiften för patienten. Förbundet anser
emellertid inte den föreslagna ordningen tillfyllest för tuberkulösa, som
åtnjuter folkpension. Dessa folkpensionärer har oftast försörj ningsskyldighet
och är tvungna att under sjukhusvistelsen behålla sin bostad utanför
sjukhuset. För dem är alltjämt de bestämmelser, som landstingen nu praktiserar,
av behovet påkallade, åtminstone tills vidare till dess folkpensionen
undergått eu mera avsevärd höjning. Möjligt är att samma problem kan
föreligga beträffande andra sjuka folkpensionärer, som vårdas på akutsjukhus
för relativt långvariga sjukdomar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

Vad angår förslaget om att endast inomlänspatientavgift skall uttagas
dels för utlänningar, som inte är medlemmar i allmän sjukkassa men som
på grund av konvention är berättigade till ersättning för sjukvård från
sådan kassa, och dels för utomlands bosatta svenska medborgare är landstingsförbundet
mera tveksamt. I yttrandet heter det.

Detta förslag bryter mot den princip, varpå avgiftsfinansieringen av
sjukhusvård bygger och som finnes kodifierad i gällande sjukhuslag. 1 enlighet
härmed erlägges inomlänspatientavgift av den som är bosatt inom
sjukvårdsområdet, medan övriga patienter har att erlägga en annan och
väsentligt högre avgift, för närvarande 50 kr. per dag. Man har härvid utgått
från det betraktelsesättet, att landstingsskatten utgör en i hälsans dagar
erlagd försäkringspremie, som berättigar vederbörande att vid behov
av sjukhusvård erhålla sådan efter en relativt låg taxa. Ur denna synpunkt
ter det sig inkonsekvent, att en person — utlänning eller svensk — som ej
är bosatt inom riket och följaktligen ej erlagt någon landstingsskatt, skall
erhålla sjukvård till samma låga kostnad som en inom sjukvårdsområdet
bosatt.

Liksom man beträffande vissa slag av inom landet bosatta patienter sökt
lösa frågan om en rimlig avgift vid vård utom hemlänet genom det s. k.
utomlänsavtalet, varigenom hemlandstinget åtagit sig huvudparten av avgiftskostnaden,
tala skäl för att beträffande här ifrågavarande patientkategorier,
vilka sakna hemlandsting, staten inträder i dettas ställe. Därigenom
skulle också en mera rättvis kostnadsfördelning ernås.

Även om de principiella skälen sålunda föranleder tveksamhet vill förbundet,
med hänsyn till önskvärdheten av att hithörande frågor, särskilt
utlandssvenskarnas problem, bringas till snar lösning och i betraktande
av sakens tämligen underordnade betydelse i ekonomiskt avseende, inte
motsätta sig promemorians förslag. Förbundet godtar också förslaget i
fråga om utlänningar, som på grund av konvention skall inskrivas som medlemmar
i sjukkassa, om de bosätter sig här i riket. Förbundet utgår från att
ändring i 20 § sjukhuslagen erfordras för genomförande av promemorians
förslag rörande avgiftssättningen för särskilda patientgrupper.

Svenska stadsförbundet intar i huvudsak samma hållning som landstingsförbundet.
I själva remissyttrandet har förbundet inte fattat slutlig
ståndpunkt till om förbundet vill ansluta sig till promemorieförslaget om
vårdavgifterna för utlänningar, som utan att vara sjukkassemedlemmar har
rätt till ersättning för sjukvård från sjukkassa, och för utlandssvenskar.
Förbundet har nämligen i yttrandet förutsatt, att frågan göres till föremål
för förhandlingar mellan berörda parter. Vissa underhandlingar i ämnet
har därefter förts med deltagande av företrädare för stadsförbundets styrelse
och förbundets sjukvårdsdelegation. Med hänsyn till önskvärdheten
av att inte komplicera sjukförsäkringen har styrelsen, utan att frångå förbundets
i remissyttrandet angivna principiella inställning, förklarat sig villig
att rekommendera förbundets medlemmar att tillämpa de avgiftsnedsättningar,
som föreslås i promemorian. Härvid har förutsatts, att utlands -

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

svenskar, vars vårdbehov uppkommit utom riket, inte skall vara berättigade
till avgiftsnedsättning, om de kan erhålla tillfredsställande sjukhusvård
i det land, där de är bosatta, och får denna vård ersatt av socialförsäkringen
i hosättningslandet. Styrelsen har vidare, i betraktande av att
hållpunkter saknas för att bedöma de ekonomiska konsekvenserna av
ifrågavarande avgiftsnedsättningar, förbehållit sig rätt att ompröva sitt ställningstagande
sedan sjukhushuvudmännen vunnit viss tids, förslagsvis 3
års, erfarenhet av systemet. Likaså har styrelsen utgått från att några konventioner,
som kan leda till att utlänningar blir berättigade till avgiftsnedsättning
då vårdbehovet uppkommit utom riket, inte träder i tillämpning
under denna tid. •—• Tillfogas må, att Göteborgs stads representant i sjukvårdsdelegationen
förordat, att full utomlänsavgift skulle erläggas för alla
utom riket bosatta patienter, men att han förutsatt, att samtliga sjukhushuvudmän
skulle komma att följa styrelsens rekommendation.

Hiksförsäkringsanstalten anför beträffande förslaget om avgiftsbefrielse
för patienter, som är utförsäkrade från allmän sjukkassa utan att vara
berättigade till något slag av folkpensionsförmån, att man av praktiska
skäl från nämnda rätt till avgiftsbefrielse icke torde kunna utesluta sådana
personer under 67 år, som ej åtnjuter folkpensionsförmån men skulle erhålla
sådan, därest ansökan därom gjordes. En följd härav skulle bliva, att
folkpension söktes endast i de fall, då pensionen för dag räknat kunde
beräknas överstiga vårdavgiften. De problem, som härigenom skulle uppkomma,
synes enligt anstaltens mening böra närmare utredas. I varje fall
bör klart uttalas, vilka kategorier som omfattas av avgiftsbefrielsen.

Det i promemorian framförda förslaget om att sjukhjälpstiden
för folkpensionärer, såvitt angår ersättning för sjukhusvård,
skall utsträckas från 90 till 180 dagar tillstyr kes eller lämnas utan
erinran av pensionsstgrelsen, medicinalstyrelsen, Svenska stadsförbundet,
Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet, Svenska
sjukkasseförbundet, Socialförsäkringsbolagcns förening, Folksam,
Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen och De lungsjukas
riksförbund.

Förslaget a v styrkes av statskontoret, riksförsäkringsanstalten och
SACO. Av dessa anser statskontoret, att en förlängning av sjukhjälpstiden
för folkpensionärerna i och för sig är hefogad och lämplig men att spörsmålet
bör övervägas först i samband med en allmän översyn av SFL. Därvid
bör tillses, att kostnaderna för åldringsvården, som är en kommunal
angelägenhet, ej genom utsträckning av sjukhjälpstiden överflyttas
på sjukförsäkringen. Statskontoret erinrar i detta sammanhang om att
folkpensionärerna inte är avgiftspliktiga för sin sjukvårdsförsäkring. I
samband med en eventuell utvidgning av folkpensionärernas sjukvårds -

62 Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

förmåner torde emellertid enligt ämbetsverkets mening krav på en omprövning
härutinnan kunna resas.

Riksförsäkringsanstalten finner behovet av den föreslagna reformen
obetydligt och anför.

Den nuvarande vårdavgiften för salspatienter — tre kronor per dag —
torde lågt räknat ungefär motsvara den inbesparing av utgifter för kost,
som en sjukhuspatient gör. För de enbart sjukvårdsförsäkrade — till denna
kategori hör flertalet folkpensionärer — kan det därför sägas uppkomma
en besparing på tre kronor för varje dag sjukhusvårdsersättning
utgår. Vid utförsäkring uteblir denna besparing, men något större behov av
sjukhjälp kan ändock ej sägas föreligga, så länge vårdavgiften endast är
tre kronor. Höjes vårdavgiften till fem kronor, ökas visserligen sjukhjälpsbehovet,
men detta torde ändock icke kunna rubriceras som stort. Den besparing,
som uppkommer under de 90 dagar, då sjukhusvårdsersättning
utgår, motsvarar ju i stort sett merkostnaden på två kronor per dag under
mer än fyra månader efter utförsäkringsdagen. Det bör vidare beaktas,
att en utsträckning av folkpensionärernas sjukhjälpstid, såvitt avser ersättning
för sjukhusvård, skulle få till följd, alt den redan nu invecklade
sjukförsäkringsadministrationen bleve ännu mer svårbemästrad.

Med hänsyn till vad som i promemorian anföres om det överskott, som
uppstår på folkpensionen till följd av skillnaden mellan denna och vårdavgifterna,
anser SACO inte motiverat att förlänga sjukhjälpstiden för
folkpensionärerna.

De part em en t schef en

Vårdavgifterna för salspatienter vid våra sjukvårds- och förlossningsanstalter
utgår som bekant i regel med mycket låga belopp. Detta gäller
såväl statens som städernas och landstingens anstalter. I normalfallen
uppgår dagavgiften så gott som genomgående till 3 kr. Vård enligt epidemilagen
å allmänt rum på epidemisjukhus är kostnadsfri. De avgifter, som
sjukhushuvudmännen uppbär, drabbar i allmänhet inte patienten utan
ersättes av den allmänna sjukförsäkringen. I de fall då den sjuke är utförsäkrad
erhåller han oftast folkpension, med vilken vårdavgiften kan betalas.

De nyssnämnda dagavgifterna för salspatienter motsvarar endast en
bråkdel av de verkliga vårdkostnaderna, vilka under senare år oavlåtligt
stegrats. Den nuvarande avgiftssättningen gjordes i samband med SFL:s
ikraftträdande men innebar i många fall inte någon ändring i förhållande
til] vad som gällt tidigare. Avgifterna kvarstår således på en nivå, som
fastställdes då de verkliga kostnaderna för vården inte var på långt när
så höga som nu. Det må erinras om att enligt Svenska landstingsförbundets
yttrande över departementspromemorian den verkliga dagkostnaden för
en salspatient vid landstingens lasarett, som utgjorde 28 kr. 40 öre 1950
och 43 kr. 40 öre 1954, stigit till 51 kr. 60 öre 1956 och till omkring 57 kr.
1957 och väntas öka till ungefär 60 kr. innevarande år. Dessa siffror, som
torde äga sin motsvarighet även beträffande övriga sjukvårds- och för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

iossningsanstalter, utgör enligt min mening redan i sig själva ett starkt skäl
för en höjning av vårdavgifterna. En höjning till föreslagna 5 kr. om dagen
framstår i nuvarande läge som skälig.

Höjes vårdavgifterna medför detta för de patienter, som åtnjuter folkpension,
att en större del av pensionen åtgår för att betala kostnaderna
på anstalten. När det gäller långtidspatienter på sinnessjukhus och kronikeranstalter
uppkommer f. n. ett betydande överskott å folkpensionen.
För år räknat uppgår i regel vårdavgiften till 1 095 kr. och folkpensionen
till 2 200 kr. Det årliga överskottet å dessa patienters folkpension belöper
sig sålunda nu till 1 105 kr., ett belopp som patienterna själva ofta inte
kan utnyttja utan som sparas för att slutligen tillfalla arvingarna. Detta
bär särskilt med hänsyn till att det allmänna genom de låga avgifterna
subventionerar anstaltsvistelsen ansetts otillfredsställande. Problemet har
också sedan länge varit uppmärksammat, och olika riktlinjer för frågans
lösning har ifrågasatts.

Bl. a. har det föreslagits, att folkpensionen för ifrågavarande pensionstagare
skulle nedsättas till belopp, motsvarande vårdavgifterna. Å andra
sidan har den möjligheten framkastats, att vårdavgiften för långtidspatienter
med folkpension kunde fastställas till samma belopp som pensionen
med skyldighet för anstalten att tillhandahålla den sjuke fickpengar till
visst belopp. Denna metod kan f. n. sägas vara tillämpad såväl i fråga om
vårdanstalterna för psykiskt efterblivna och epileptikeranstalterna som de
kommunala ålderdomshemmen. För dem som åtnjuter kostnadsfri vård
på icke statlig vårdanstalt för psykiskt efterblivna eller för epileptiker äger
sålunda den som driver anstalten att uppbära folkpensionen med skyldighet
att tillhandahålla den vårdade fickpengar till ett belopp av 360 kr. om
året eller att använda motsvarande belopp till hans nytta. För psykiskt
efterblivna kan nämnda belopp nedsättas. Då avgift utgår för vården å
ifrågavarande anstalter, dvs. efter det den vårdade fyllt 21 år, är avgiftsbeloppet
i princip lika stort som pensionen med avdrag för fickpengar. På
ålderdomshemmen uttages i allmänhet inackorderingsavgift, motsvarande
folkpensionen med ett avdrag för fickpengar. I enlighet härmed har kommunen
rätt att uppbära den inackorderades folkpension och gottgöra sig
för kostnaderna för vården eller försörjningen, varvid kommunen är skyldig
att månatligen tillhandahålla den pensionsberättigade 30 kr. eller använda
motsvarande belopp för ökande av hans trivsel eller eljest till hans
personliga nytta.

Båda de bär skisserade metoderna har föranlett betänkligheter i vissa
hänseenden. Den nu föreslagna höjningen av vårdavgifterna reducerar
emellertid överskottsproblemet högst väsentligt. Vården av eu helårspatient
kommer efter höjningen att i allmänhet ta 1 825 kr. av folkpensionen
i anspråk. Om man utgår från att folkpensionerna höjes på sätt
Kungl. Maj :t i proposition nr 55 föreslagit årets riksdag och dessutom

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

beaktar att ytterligare ett indextillägg kommer att utgå fr. o. m. april i år,
kommer folkpensionen för ogift pensionär bortsett från kommunalt bostadstillägg
att fr. o. m. den 1 juli 1958 uppgå till 2 400 kr. Med frånräknande
av fickpenningbeloppet, som i överensstämmelse med förslaget i nyssnämnda
proposition förutsättes höjt till 40 kr. i månaden, begränsas överskottet för
anstaltsvårdade folkpensionärer av förevarande kategori till 95 kr. om
året eller ca 8 kr. i månaden. Såsom en temporär lösning av överskottsproblemet
synes således avgiftshöjningen motsvara rimliga anspråk. I den
mån folkpensionerna, såsom förutsättes, i fortsättningen ytterligare förbättras,
blir naturligtvis överskottsproblemet ånyo aktualiserat. Den nu
föreslagna höjningen av vårdavgifterna undanröjer därför på längre sikt
inte behovet av en mera definitiv lösning av överskottsproblemet, men den
gör det möjligt att komma tillrätta med olägenheterna i väntan på att frågan
om den slutliga lösningen prövas.

På grund av det anförda anser jag i likhet med det övervägande antalet
remissorgan, att promemorieförslaget om en höjning av vårdavgifterna
för salspatienter på sjukvårds- och förlossningsanstalter till 5 kr. bör följas.
Självfallet åsyftas därmed inte någon ändring i vad som nu gäller beträffande
kostnadsfri vård å epidemivårdanstalt. Inte heller avgifterna på
anstalter för psykiskt efterblivna eller epileptiker beröres av mitt förslag.

Om det som förut angivits får anses vara en fördel att de höjda vårdavgifterna
tar en större del av folkpensionen i anspråk för pensionärer,
som mera stadigvarande är omhändertagna på anstalt, är motsatsen förhållandet
när det gäller folkpensionärer, som måste söka sjukhusvård för
mera akuta sjukdomar. Eftersom för folkpensionärerna sjukhjälpstiden i
fråga om sjukhusvård enligt SFL i regel är begränsad till 90 dagar, skulle de
högre kostnaderna för vården få betalas av folkpensionärerna själva vid sjukdomar,
som varar mer än 90 dagar. Det framstår därför som önskvärt att
mildra denna konsekvens av den föreslagna avgiftshöjningen. Jag finner
därvid den i promemorian föreslagna och i så gott som samtliga remissyttranden
förordade utsträckningen av folkpensionärernas sjukhjälpstid
till 180 dagar, såvitt angår ersättning för sjukhusvård, vara en lämplig
åtgärd.

Även utanför folkpensionärernas krets finns såsom i promemorian påpekats
vissa långtidssjuka, främst tuberkulospatienter, vilka själva får betala
sina vårdavgifter på grund av att de är utförsäkrade från sjukförsäkringen
och för vilka avgifterna kan vara betungande. Detta gäller redan med avgifternas
nuvarande storlek. Sjukhushuvudmännen har därför hittills vidtagit
vissa åtgärder i avgiftslindrande syfte. I samband med den nu förordade
höjningen av vårdavgifterna har huvudmännens organisationer godtagit den
i promemorian föreslagna principen att vårdavgift inte skall uttagas av salspatienter,
som är utförsäkrade från den allmänna sjukförsäkringen och som
inte är berättigade till någon form av folkpension. Jag hälsar med tillfreds -

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

ställelse att så skett, och jag anser mig kunna utgå ifrån att denna regel om
avgiftsbefrielse inte skall behöva leda till svårigheter vid tillämpningen såsom
i ett remissyttrande befarats. Självfallet föreligger inte hinder för sjukhushuvudmännen
att medge avgiftsbefrielse eller avgiftsnedsättning även
i andra fall än de här berörda. Jag vill i detta sammanhang erinra om att psykiskt
efterblivna patienter under 21 år, som vårdas å statens sinnessjukhus,
erlägger vårdavgift med 3 kr. per dag medan motsvarande klientel, som omhändertas
genom landstingens försorg, åtnjuter kostnadsfri vård. Frågan
om avgiftsbefrielse för nämnda patienter på statens sinnessjukhus, vilka i
regel inte omfattas av sjukförsäkringen, torde få närmare prövas och avgöras
av Kungl. Maj :t.

I departementspromemorian har förslaget om avgiftshöjning förknippats
med vissa önskemål om att sjukhushuvudmännen i fortsättningen skall
tillämpa inomlänsavgifter för vissa patientgrupper, för vilka vårdavgiften
nu beräknas efter utomlänstaxan. Dessa grupper är dels utländska medborgare,
som på grund av överenskommelse med främmande makt är berättigade
till ersättning för sjukhusvård från allmän sjukkassa utan att
de är medlemmar av sådan kassa, och dels svenska medborgare, som är
bosatta utomlands och således inte omfattas av den allmänna sjukförsäkringen,
ehuru de som jag i ett kommande avsnitt ämnar föreslå i stor utsträckning
ändå blir berättigade till sjukhjälp, däribland ersättning för
sjukhusvård, från allmän sjukkassa. I sammanhanget föreslås också i promemorian,
att utländska medborgare, som enligt konventionsbestämmelser
är sjukförsäkrade här i landet, i avgiftshänseende skall behandlas
som härstädes bosatta svenska medborgare. Sjukhushuvudmännens organisationer
har förklarat sig villiga att rekommendera de sålunda föreslagna
avgiftsnedsättningarna. Såsom ett villkor för avgiftsnedsättning för utlandssvenskar
i de fall, då rätt till ersättning från sjukförsäkringen inte är för
handen, synes dock böra fordras, att vederbörande inte i det land, där han
eller hon är bosatt, kan erhålla tillfredsställande sjukhus- eller förlossningsvård,
som ersättes av socialförsäkringen i bosättningslandet. Av det
föregående framgår, att Svenska stadsförbundet, med hänsyn till ovissheten
angående de ekonomiska konsekvenserna för förbundets medlemmar av avgiftsnedsättningarna,
förbehåller sig rätt att ompröva sitt ställningstagande
sedan några års erfarenhet vunnits. Detta finner jag rimligt. Det torde vidare
förhålla sig så, att några nya konventioner av det slag stadsförbundet
omnämner inte kan väntas komma i tillämpning innan den ifrågasatta tidpunkten
för nämnda omprövning är inne.

Såväl höjningen av vårdavgifterna som avgiftsnedsättningarna ankommer
på beslut av anstalternas huvudmän. Någon ändring i sjukhuslagen torde
inte erfordras för att städerna och landstingen skall kunna träffa beslut om
den avsedda utvidgade tillämpningen av inomlänstaxan. I vissa fall synes
såsom i promemorian förutskickas ändring få ske i gällande statsbidrags5
— Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 126

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

bestämmelser m. m. Den Kungl. Maj :t i 15 § SFL lämnade fullmakten att
fastställa taxa för beräkning av den ersättning för sjukhusvård, som sjukförsäkringen
har att utge, torde med den ståndpunkt sjukhushuvudmännens
företrädare intagit till de föreliggande förslagen inte nu behöva utnyttjas.

Sjukförsäkring för utlandssvenskar

Utredningsmannens förslag

I enlighet med sina direktiv har utredningsmannen i stort sett begränsat
utredningen till spörsmålet om sjukförsäkringsskydd för utlandssvenskar
under tid då de vistas i Sverige utan att likväl vara bosatta här.

Som bakgrund till sina överväganden har utredningsmannen berört frågan
om antalet utomlands boende svenska medborgare. Enligt en av Utlandssvenskarnas
förening år 1953 gjord beräkning skulle antalet svenska
medborgare utom rikets gränser sannolikt inte understiga 190 000. Av
dessa skulle i runda tal 30 000 befinna sig i Europa, varav i Skandinavien
utom Sverige 20 000, 1 000 i Asien, 2 500 i Afrika, 142 000 i Förenta
staterna, 6 000 i Canada, 4 000 i Sydamerika samt 2 000 i Australien och
Nya Zeeland. Eftersom svenska medborgare utomlands inte är föremål för
någon registrering, måste en uppskattning av deras antal bli tämligen
osäker. Enligt utredningsmannens mening torde man dock våga antaga,
att föreningens siffror jämförelsevis riktigt avspeglar de förhållanden,
från vilka man har att utgå när det gäller att bedöma storleksordningen
av det föreliggande problemet. Av de utomlands boende svenskarna kommer,
anför utredningsmannen, endast en mindre del att kunna bli omfattade
av en eventuell försäkring, enär denna inte skulle bli tillämplig på andra än
dem som besöker Sverige. Någon närmare beräkning angående storleken
av sistnämnda kategori synes enligt utredningsmannens uppfattning
knappast möjlig.

Inledningsvis behandlar utredningsmannen frågan, huruvida sjukförsäkringsbehovet
för utomlands boende svenska medborgare vid mer eller mindre
tillfälligt uppehåll här i landet bör tillgodoses genom en obligatorisk
eller en frivillig försäkringsform.

Såsom förut framhållits föreligger enligt SFL sjukförsäkringsplikt för
svenska medborgare endast under förutsättning att de är bosatta i Sverige.
Djupast bottnar väl, anför utredningsmannen, denna regel till stor del
däri att bosättning härstädes uppfattas som ett kännetecken på nära
samhörighet med det svenska samhället. Det anses därför helt naturligt, att
här bosatta svenska medborgare blir föremål för den sociala omvårdnad,
som tar sig uttryck i sjukförsäkringsplikten. Annorlunda är läget för de
utomlands bosatta svenskarna. Visserligen är väl dessa många gånger med
andra band än bostaden mer eller mindre knutna till hemlandet. Särskilt

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

torde detta vara fallet, när det är fråga om bosättning i ett annat nordiskt
land. Vidare har överhuvud utlandssvenskarnas anknytning till hemlandet
vunnit i både styrka och omfattning under senare år genom utvecklingen
på det internationella kommunikationsväsendets område. Emellertid synes
man, uttalar utredningsmannen, alltjämt få anse, att svenskar, som lämnat
Sverige genom att bosätta sig utomlands, i stort sett inte bevarat sådant
nära samband med hemlandet, att det av samhörighetsskäl finnes tillräckligt
fog att underkasta dem försäkringsplikt, låt vara blott vid tillfälligt
besök i hemlandet.

Spörsmålet kan också ses från en annan synpunkt, anför utredningsmannen,
som fortsätter.

Utlandssvenskar, som komma till Sverige på tillfälligt besök, torde mestadels
göra detta för att de önska tillbringa semester eller annan ledighet här
i och för rekreation eller sammanträffande med släkt och vänner e. dyl. Man
synes ha rätt att räkna med att utlandssvenskarna vid dessa besök insjukna
i blott ett förhållandevis litet antal fall. Drabbas de sålunda av sjukdom,
lär väl mera sällan hända, att de just på grund härav få gå förlustiga någon
väsentligare inkomst. De ekonomiska följderna av sjukdomen begränsa sig
i regel till utgifter i anledning av sjukvård. Ifrågavarande utgifter kunna
förutsättas icke ofta behöva bli av sådan storleksordning, att de framstå
som mera kännbara. I de jämförelsevis få fall, där sjukhusvård kräves, bli
utgifterna dock större. Då utlandssvenskar komma hit i tillfälliga uppdrag
för andras räkning, torde de i allmänhet från arbetsgivares eller annans
sida vara vid sjukdom tillförsäkrade förmåner i en eller annan form. Slutligen
må i detta sammanhang framhållas, att om en i utlandet bosatt
svensk medborgare kommer till Sverige för att tillträda tjänst eller eljest
stanna här, han — därest det ej rör sig om blott tillfällig vistelse här —
regelmässigt snarast bör anses såsom bosatt i riket. Därmed blir han omfattad
av den nu gällande obligatoriska sjukförsäkringen.

De administrativa åtgärderna med avseende på en obligatorisk sjukförsäkring
för utlandssvenskar skulle enligt utredningsmannens mening bli
förenade med mycket betydande svårigheter. En förutsättning för att på
ett rationellt sätt ordna debitering och uppbörd av försäkringsavgift är
sålunda till en början, yttrar utredningsmannen, att de försäkringspliktiga
kan registreras. Eftersom någon allmän registrering av i Sverige tillfälligt
vistande utlandssvenskar inte äger rum, finge den erforderliga registreringen
grundas på anmälningsskyldighet för de försäkringspliktiga. I och för
sig skulle hinder ej möta mot en sådan skyldighet, även om den helt säkert
för mången skulle framstå som besvärande eller opåkallad. Utredningsmannen
finner betänkligheterna vara större i fråga om möjligheterna att kontrollera
anmälningsskyldighetens fullgörande. Registreringen inom den allmänna
sjukförsäkringen är föremål för fortlöpande kontroll och komplettering
med hjälp av folkbokföringen. Det samarbete, som för ändamålet
äger rum mellan sjukförsäkrings- och folkbokföringsmyndigheterna, är
uteslutet inom en försäkring för utlandssvenskar, som ju i regel icke folk -

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

bokföres här i riket. Möjligheten att för debitering samt uppbörd och indrivning
av sjukförsäkringsavgifter anlita skatte- och uppbördsmyndigheterna
betingas av att denna verksamhet kan kombineras med nämnda myndigheters
arbete med de allmänna skatterna. Eftersom de utomlands bosatta
svenskarna endast undantagsvis är underkastade skattskyldighet här
i landet, skulle vid försäkringsskyldighet för dem som tillfälligt vistas i Sverige
uppbörd och indrivning av försäkringsavgifterna med största sannolikhet
inte kunna ske i tillbörlig utsträckning. Speciella svårigheter skulle
uppstå om dylika åtgäi’der bleve aktuella sedan vederbörande återvänt till
bosätlningslandet. Utredningsmannen har inte varit främmande för tanken
att för de i det föregående nämnda ändamålen anlita biträde av tulleller
passmyndigheterna vid de försäkringspliktigas resor in i och ut ur
riket. Ett förverkligande av detta uppslag har dock befunnits medföra
alltför stora hinder vid gränskontrollen.

Utredningsmannen har efter övervägande av de anförda omständigheterna
vid valet mellan obligatorisk och frivillig försäkring funnit det från flera
synpunkter lämpligast att stanna för det senare alternativet. Beträffande
frågan huruvida en frivillig försäkring för utlandssvenskar skulle kunna
anordnas inom ramen för den frivilliga försäkringen enligt SFL erinrar
utredningsmannen om att sistnämnda försäkring har karaktären av en
tilläggsförsäkring för vissa bestämda kategorier av personer, som är obligatoriskt
sjulcförsäkrade och sålunda medlemmar i allmän sjukkassa. Genom
försäkringen lämnas sjukpenningtillägg eller i somliga fall sjukpenning
men icke sjukvårdsförmåner. Utlandssvenskarna skulle inte förvärva
medlemskap i sjukkassa genom obligatorisk försäkring, och den frivilliga
försäkringen för dem bör uppenbarligen omfatta sjukvårdsförmåner. Med
hänsyn härtill finner utredningsmannen, att försäkringen för utlandssvenskarna
bör ske i annan ordning och att en särskild lag bör utfärdas i ämnet.

Utredningsmannen föreslår sålunda, att utlandssvenskar får möjlighet
att om de så önskar försäkra sig i allmän sjukkassa för tid, varunder de
tillfälligt vistas i Sverige. Av administrativa skäl föreslås, att försäkringen
skall ske i de allmänna centralsjukkassorna.

Försäkringen bör enligt utredningsmannens uppfattning i princip kunna
omfatta hela tiden för den tillfälliga vistelsen i Sverige. Främst av administrativa
skäl föreslås dock, att försäkringen får avse en eller flera, högst
sex månader i taget.

Utredningsmannen anser inte lämpligt, att rätten att teckna försäkring
göres beroende av att sökanden inte uppnått viss ålder och att han har god
hälsa, såsom fallet är beträffande den frivilliga försäkringen enligt SFL.
Vad angår försäkringen för utlandssvenskar skulle enligt utredningsmannens
uppfattning sådana villkor avsevärt försvåra administrationen och
motverka försäkringens syfte. Emellertid torde, anför utredningsmannen,
behov komma att föreligga att annorledes söka begränsa försäkringsgiva -

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

rens risker. Man kan enligt utredningsmannens mening inte helt bortse från
att utlandssvenskar i viss utsträckning skulle kunna komma att i anledning
av sjukdom, som drabbat dem utom Sverige, tillfälligt söka sig till
hemlandet i syfte att tillgodogöra sig med försäkringen förenade förmåner.
En dylik utveckling skulle inte stå i god överensstämmelse med försäkringens
ändamål och skulle vara ägnad att förrycka densamma. Utredningsmannen
har därför övervägt att föreslå en bestämmelse av innehåll, att
ersättning från försäkringen ej skall utgå vid sjukdom, som uppstått utomlands.
Efterlevnaden av en dylik bestämmelse skulle dock komma att stöta
på så stora svårigheter, att utredningsmannen låtit tanken förfalla och i
stället förordar en regel av innehåll att ersättning skall utgå endast om
vårdbehovet uppkommit under tid då försäkringen är gällande. Dessutom
föreslås, att försäkringen skall träda i kraft först å åttonde dagen efter tecknandet.
Utredningsmannen erinrar i detta sammanhang om att därest en
i utlandet bosatt svensk medborgare, som utomlands drabbats av sjukdom,
flyttar till Sverige och bosätter sig här, blir han försäkringspliktig enligt
SFL och kan komma i åtnjutande av förmåner enligt nämnda lag oavsett
tidpunkten för vårdbehovets uppkomst och utan särskild väntetid.

I fråga om de försäkringsförmåner, som den tilltänkta sjukförsäkringen
för utlandssvenskar bör innefatta, uppehåller sig utredningsmannen
först vid spörsmålet huruvida däri bör ingå rätt till sjukpenning.
Med hänsyn till vad utredningsmannen i det föregående anfört om att utlandssvenskar,
som drabbas av sjukdom under besök i hemlandet, i allmänhet
inte torde som följd därav få vidkännas inkomstbortfall av någon
betydenhet finner utredningsmannen, att det inte föreligger tillräckliga skäl
att låta försäkringsskyddet omfatta sjukpenning.

Försäkringen föreslås sålunda endast avse att bereda de försäkrade vissa
sjukvårdsförmåner. I detta hänseende anser utredningsmannen, att det är
naturligt att i görligaste mån skapa likställighet mellan försäkringen för
utlandssvenskar och sjukvårdsförsäkringen enligt SFL. Bestämmelserna
om sjukvårdsförsäkringen i nämnda lag och i anslutning därtill utfärdade
föreskrifter föreslås därför i tillämpliga delar vinna efterföljd. Överensstämmelse
mellan SFL och sjukförsäkringen för utlandssvenskar kommer
sålunda enligt förslaget att råda i fråga om ersättning för läkarvård och
sjukhusvård samt i samband därmed företagna resor ävensom ersättning
för kostnader för sjukgymnastik och andra behandlingar samt konvalescentvård.

Utredningsmannen behandlar vidare spörsmålet huruvida förmåner
vid barnsbörd bör inbegripas i försäkringen för utlandssvenskar. På
i huvudsak samma skäl, som utredningsmannen tidigare anfört för att inte
låta försäkringsskyddet omfatta sjukpenning, avvisar han tanken på att
försäkringen skall medföra rätt till moderskapspenning. Däremot skulle

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

det enligt utredningsmannens uppfattning stå i överensstämmelse med den
föreslagna försäkringens karaktär av sjukvårdsförsäkring, att den lämnade
ersättning för förlossningsutgifter enligt grunderna i lagen om moderskapshjälp.
Emellertid torde det, anför utredningsmannen, i regel förhålla
sig så, att om en i utlandet bosatt svensk kvinna föder barn under tillfällig
vistelse här i landet, har vårdbehovet förutsetts före resan hit. Med
hänsyn härtill och till önskvärdheten att begränsa försäkringsgivarens risker
och möjligheterna till obehörigt utnyttjande av försäkringen finner utredningsmannen
övervägande skäl tala för att densamma ej bör omfatta
ersättning för förlossningsutgifter.

Vad angår frågan om läkemedelsförmåner åt utlandssvenskar
under tillfällig vistelse i Sverige erinrar utredningsmannen om att
läkemedel inte utlämnas kostnadsfritt till utomlands bosatta svenskar och
att de blir berättigade till prisnedsättning å läkemedel endast under förutsättning
att de innehar allmän eller enskild tjänst i Sverige. På grund av
konventioner med andra länder kan dock förmånligare regler gälla för
utlandssvenskar i detta avseende. Utredningsmannen finner det naturligt,
att utlandssvenskar, som begagnar sig av den föreslagna sjukvårdsförsäkringen,
kommer i åtnjutande av samma rätt till läkemedelsförmåner
som de som är försäkrade enligt SFL. Med hänsyn bl. a. till svårigheterna
att beträffande utlandssvenskar utöva kontroll av att de på grund av tillhörighet
till den för dem avsedda försäkringen eller eljest äger rätt till läkemedelsförmåner
föreslår emellertid utredningsmannen, att samtliga utlandssvenskar
under tillfällig vistelse härstädes skall erhålla rätt till såväl
kostnadsfria läkemedel som prisnedsättning å läkemedel.

Då det gäller att söka beräkna de kostnader, som den föreslagna
sjukförsäkringen för utlandssvenskarna kommer att medföra, stöter man,
framhåller utredningsmannen, på synnerligen stora svårigheter. Sålunda
finnes inga uppgifter om hur många utlandssvenskar som årligen besöker
Sverige eller hur lång tid deras vistelse varar. Inte heller låter sig anslutningen
till den föreslagna frivilliga försäkringen på förhand nöjaktigt beräkna.
Om således av dessa skäl några kostnadsberäkningar i egentlig mening
inte kunnat utföras, har utredningsmannen för att likväl genom viss
jämförelse söka erhålla åtminstone någon uppfattning om kostnadernas
ungefärliga storleksordning införskaffat uppgifter om vissa av sjukkassornas
utgifter för åren 1955 och 1956 i anledning av dåvarande överenskommelse
mellan Sverige, Danmark, Island och Norge rörande överflyttning
mellan sjukkassor samt om sjukhjälp vid tillfällig vistelse. Härvid har
inhämtats, att sjukkassornas sammanlagda bokförda utgifter för utbetald
sjukhjälp enligt överenskommelsen vid tillfällig vistelse utgjort i runt tal
65 000 kronor för år 1955 och 51 000 kronor för de tre första kvartalen 1956.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

Denna sjukhjälp utgöres i stort sett av samma slags förmåner, som försäkringen
för utlandssvenskar avses skola omfatta. I de nämnda kostnaderna
ingår sjukkassornas utgifter för sjukhjälp åt svenska medborgare, bosatta och
sjukhjälpsförsäkrade i Danmark, Island eller Norge, under deras tillfälliga
vistelse härstädes. Av de omkring 190 000 svenska medborgare, som är bosatta
utomlands, torde högst 20 000 uppehålla sig i de tre sistnämnda länderna.
Trots att de anförda siffrorna inte ger möjligheter till direkt jämförelse,
anser sig utredningsmannen dock våga dra den slutsatsen, att de sammanlagda
kostnaderna för utlandssvenskarnas sjukförsäkringsskydd i vart
fall inte gärna kan komma att överstiga den obligatoriska sjukförsäkringens
kostnader för sjukhjälp vid tillfällig vistelse på grund av den nyssnämnda
överenskommelsen eller dess efterföljare. I detta sammanhang anmärker
utredningsmannen, att vissa grupper utlandssvenskar, bl. a. de som omfattas
av den berörda överenskommelsen, knappast får något behov av den
föreslagna frivilliga försäkringen, varför man torde kunna bortse från dem
när det är fråga om denna försäkrings ekonomi.

Utredningsmannen föreslår, att sjukförsäkringen för utlandssvenskar
finansieras genom avgifter av de försäkrade. Förslaget på denna punkt
torde få utförligare behandlas i ett kommande avsnitt.

Beträffande vissa särskilda grupper av utomlands bosatta
svenska medborgare framlägger utredningsmannen förslag
om speciella former för tillgodoseende av deras behov av sjukförsäkringsskydd.

Härvid framhåller utredningsmannen, att det av konventionen mellan Sverige
och Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland följer, att
i Storbritannien och Nordirland bosatta personer vid tillfällig vistelse i Sverige
blir sämre ställda, därest de är utlandssvenskar, än om de är brittiska
medborgare. Motsvarande förhållande kan tänkas uppstå genom att ytterligare
konventioner med liknande innehåll ingås mellan Sverige och främmande
stater. I fall, varom här är fråga, synes det utredningsmannen ej vara
skäligt, att i vederbörande främmande länder bosatta utlandssvenskar skall
nödgas att vid tillfällig vistelse här i landet teckna frivillig försäkring för
uppnående av likställighet i förmånsluinseende med de främmande ländernas
medborgare. Utredningsmannen föreslår därför bestämmelser av innehåll,
att i sådana fall likställighet skall vinnas utan att försäkring tecknas.
En förutsättning bör dock alltid vara, att vårdbehovet uppkommit under
den tillfälliga vistelsen i Sverige. I likhet med vad för närvarande är fallet,
då allmän sjukkassa jämlikt konvention utger ersättning till utlandssvensk,
som ej är försäkrad i sådan kassa, bör utgifter på grund av nyss
nämnda bestämmelser belasta sjukvårdsförsäkringen i den centralsjukkassa,
inom vars område ersättningen utbetalats.

Kungi. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

Även för vissa utomlands tjänstgörande statstjänstemän samt för sjömän
föreslår utredningsmannen specialregler. Frågan om sjukförsäkringsskydd
för dessa kategorier behandlas av utredningsmannen såsom ett problem
angående tillämpningen av bosättningsbegreppet inom den allmänna sjukförsäkringen.

Utredningsmannen erinrar till en början om att svensk medborgare
skall vara bosatt här i landet för att tillhöra sjukförsäkringen samt uttalar,
att bedömandet av huruvida detta villkor är uppfyllt i allmänhet kan ske
med ledning av folkbokföringsförordningens bestämmelser om att en person
skall anses bosatt där han regelmässigt vistas under dygnsvilan. I vissa
fall synes dock enligt utredningsmannens uppfattning vissa kompletterande
regler erforderliga. Sålunda anser han bl. a., att personer, som avses i 14 §
2 mom. folkbokföringsförordningen, dvs. sådana som är anställda i rikets
tjänst på utländsk ort jämte deras familjer och svenska betjäning, samt
å svenskt sjömanshus inskrivna sjömän vid tillämpning av SFL bör anses
bosatta i Sverige. Ett tillägg av detta innehåll till 5 § SFL föreslås därför.
Beträffande motiven för den föreslagna lagändringen anför utredningsmannen,
att en sådan avvikelse från bosättningsbegreppet, som nu föreslås
i fråga om de i 14 § 2 mom. folkbokföringsförordningen omförmälda
personerna, enligt förarbetena till SFL inte ansetts böra göras. Att förslaget
trots detta framlägges beror, fortsätter utredningsmannen, dels på
önskemål från ifrågavarande persongrupp att -— särskilt med tanke på
barnens studievistelse i Sverige -—■ bli omfattad av den svenska sjukförsäkringen
dels på att enligt huvudregeln i den nordiska konventionen om
social trygghet större delen av personalgruppen skall omfattas av lagstiftningen
i hemlandet. Angående den föreslagna bestämmelsen avseende sjömän
erinrar utredningsmannen om att den överensstämmer med ett under
förarbetena till SFL (prop. 312/1946 s. 166) gjort uttalande samt med nuvarande
praxis. Tvekan kan, yttrar utredningsmannen, möjligen råda
rörande lämpligheten av att bosättning här i landet skall anses föreligga i
de fall, då sjömannen har sitt egentliga hemvist utomlands. Enligt utredningsmannens
mening synes dock administrativa skäl tala för att sjömannen
också i dessa sällsynta fall bör anses bosatt i Sverige.

Yttranden

Samtliga remissorgan, som uttalat sig i själva sakfrågan, har ställt sig
positiva till tanken på införande av sjukförsäkringsskydd för utlandssvenskar
under tillfällig vistelse i hemlandet.

Förslaget om en särskild frivillig sjukvårdsförsäkring
för utlandssvenskar i allmänhet har i princip godtagits utom av Svenska
sjukkasseförbundet, som i detta avseende anmält en avvikande mening.
Förbundet delar visserligen utredningsmannens uppfattning att ett egentligt
försäkringsskydd för utlandssvenskarna av praktiska skäl ej gärna kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 ur 1958

anordnas annat än såsom en frivillig försäkring och har i huvudsak ingenting
att erinra mot den av utredningsmannen föreslagna utformningen av en
sådan försäkring. Enligt förbundets mening kan det dock ifrågasättas, om
inte spörsmålet om sjukförsäkringsskydd för utlandssvenskarna bör lösas
utan tillskapandet av en särskild försäkring. Till stöd för denna uppfattning
anför förbundet.

Ett svaghetsmoment hos den föreslagna försäkringen ligger redan i frivilligheten
såsom sådan. Visserligen medför valfriheten den fördelen, att
de som till äventyrs icke äro i behov av ett försäkringsskydd, ej onödigtvis
tvingas vara med i försäkringen. Men frihet att avstå från försäkringen
medför även, att mången, som vid sjukdom skulle vara i stort behov av dess
förmåner, underlåter att skydda sig. I samma mån som denna uraktlåtenhet
att ansluta sig till försäkringen blir vanlig, kommer det problem, som
föranlett den förevarande utredningen, att i stort sett förbli olöst. Många
utlandssvenskar, som komma till Sverige för att vistas här tillfälligt, skulle
alltså komma att stå utan skydd vid sjukdom.

Det torde vidare ligga i sakens natur, att anslutningen till en frivillig försäkring
av det slag, varom här är fråga, skulle komma att bli ringa. Inte ens
den mest intensiva reklam torde kunna förväntas mera väsentligt ändra på
detta faktum. Utredningsmannen föreslår, att även de utlandssvenskar, som
äro bosatta i länder med vilka Sverige träffat sjukförsäkringsöverenskommelse,
skulle få teckna den frivilliga försäkringen. Så torde dock knappast
komma att ske i nämnvärd omfattning med hänsyn till den rätt till sjukvårdsförmåner,
som enligt förut berörda särskilda regler i de flesta fall
ändå skulle tillkomma dem. Den nuvarande aktiviteten på konventionsområdet
torde få förväntas redan inom en nära framtid ge upphov till
ytterligare socialförsäkringsöverenskommelser. Därmed komma även de
utlandssvenskar, som kunna finna anledning att intressera sig för att
teckna försäkringen, att steg för steg antalsmässigt reduceras. Behovet av
försäkringen kommer i samma mån gradvis att minskas.

Mot bakgrunden av vad här anförts beträffande anslutningen till och
behovet av en särskild frivillig försäkring för utlandssvenskarna vid tillfällig
vistelse i Sverige, synes det administrativa bestyr, som blir erforderligt
vid försäkringens igångsättande och fortsatta handhavande att bli
oproportionerligt stort. Slutligen kommer den här ifrågavarande försäkringen
kostnadsmässigt att bli av försvinnande liten betydelse.

På grund av det anförda förordar förbundet, att alla utlandssvenskar
anslutes till den allmänna sjukförsäkringen genom att rätt till sjukvårdsförmåner
på vissa villkor tillerkännes dem utan tecknande av försäkring.
Härigenom skulle jämväl behovet av den av utredningsmannen föreslagna
särskilda ordningen för utlandssvenskar, som är bosatta i vissa konventionsländer,
bortfalla. Den förordade rätten för utlandssvenskar till sjukvårdsförmåner
under tillfällig vistelse i Sverige föreslås av förbundet reglerad
i huvudsaklig överensstämmelse med vad som för motsvarande fall gäller
enligt den nordiska sjukförsäkringsöverenskommelsen.

Beträffande den närmare utformningen av den föreslagna frivilliga försäkringen
ställer sig Utlandssvenskarnas förening kritisk till bestämmel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

serna om att ersättning skall utgå endast om vårdbehovet uppkommit under
tid då försäkringen är gällande samt att försäkringen träder i kraft
först fr. o. in. åttonde dagen efter tecknandet. Angående den förstnämnda
regeln anför föreningen.

Utredningsmannen har motiverat bestämmelsen beträffande vårdbehovets
uppkomst med att det ej skulle stå i god överensstämmelse med ändamålet
med försäkringen, om sådan meddelades åt utlandssvenskar, som resa hem
i syfte att söka vård för sjukdom, som inträffat under deras vistelse utom
Sverige. Föreningen vill härtill framhålla, att många utlandssvenskar finna
det självklart att vid sjukdom —- detta särskilt om det gäller allvarlig eller
långvarig sjukdom — bege sig hem till Sverige, där de kunna få fullgod vård,
vilket många gånger icke står dem till buds i utlandet, och därtill åtnjuta
denna vård i för dem van miljö. Vidare förtjänar påpekas att vid vistelse i
vissa för svenskar ovana klimat — i varje fall om vistelsen sträcker sig
över en längre tidsperiod — dessa kan ådraga sig klimatsjukdomar, vilka
endast kunna effektivt hävas genom behandling i nordiskt klimat, vilket
torde innebära att den sjuke i regel söker sig till hemlandet. Det skulle
rimma illa med vårt lands strävan att söka ge bästa möjliga omvårdnad åt
sina medborgare, om dessa icke skulle kunna i dylika fall påräkna samma
förmånliga omvårdnad —- även vad kostnaderna beträffa — som hemmasvenskarna.
Det bör i detta sammanhang även påpekas, att utlandssvenskarna
i många fall äro verksamma i länder, långt avlägsna från hemlandet och
därför i stort undandragna det skydd och de förmåner hemmasvensken
åtnjuter. Detta till trots arbeta de flesta just för det svenska samhället genom
att företräda svensk handel och svensk industri.

Utlandssvenskarnas förening framför också önskemål om att den föreslagna
försäkringen skall innefatta rätt till ersättning för f ö r 1 o s sningsutgifter.
Föreningen anför, att eftersom vården vid barnsbörd
endast i ett fåtal länder når upp till svensk standard, är det naturligt
att blivande mödrar vid förestående barnsbörd beger sig hem till Sverige.
Familjerna får därvid svara för resekostnaderna själva, och föreningen
finner det vara att onödigt fördyra barnafödseln att inte lämna ersättning för
förlossningsutgifterna, då det ju ändå gäller svenska medborgare, som i
trygghet vill föda nya svenska medborgare.

Mot utredningsmannens förslag att samtliga utlandssvenskar, oavsett
tillhörighet till den frivilliga försäkringen, skall bli berättigade till kostnadsfria
och prisnedsatta läkemedel reses invändningar av statskontoret,
som anser, att en förutsättning för att en utlandssvensk skall få rätt
till läkemedelsförmåner bör vara att vederbörande tecknat försäkring.

Departementschefen

Den obligatoriska allmänna sjukförsäkringen omfattar med få undantag,
som i detta sammanhang är utan intresse, alla svenska medborgare, som
är bosatta här i riket. Sådana svenska medborgare, som är bosatta i främmande
länder, är inte underkastade sjukförsäkringsplikt och har ej heller

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

möjlighet att frivilligt ansluta sig till det svenska sjukförsäkringssystemet.
Denna ordning framstår i många avseenden som naturlig. De svenskar,
som har sitt hemvist utom rikets gränser, de s. k. utlandssvenskarna, bildar
med hänsyn till sin anknytning till hemlandet inte någon enhetlig grupp.
Bland dem finns personer, som blivit så rotfasta i bosätlningslandet, att
medborgarskapet är nära nog den enda förbindelselänken med Sverige,
medan andra endast för någon kortare tid är bosatta utomlands och i
övrigt står i nära förbindelse med hemlandet. Det är givet, att inte samma
synpunkter gör sig gällande i fråga om alla utlandssvenskar då man
har att bedöma i vad mån det svenska samhällets anordningar för social
omvårdnad bör utsträckas till dem. Vad särskilt angår skyddet vid sjukdom
torde det framstå som opåkallat att utsträcka den obligatoriska sjukförsäkringen
till att omfatLa sådana utlandssvenskar, som inte upprätthåller
någon närmare kontakt med hemlandet. I vissa andra fall kan det
i och för sig sägas föreligga skäl att låta utlandssvenskar bli delaktiga av
den förmån, som den allmänna sjukförsäkringen innebär. Detta gäller särskilt
då vederbörande är verksam i något svenskt företag utomlands eller
eljest företräder svenska intressen. Självfallet skulle det dock innebära stora
svårigheter att på ett rättvist och ändamålsenligt sätt dra upp gränserna
för vilka utlandssvenskar, som borde tillhöra den allmänna sjukförsäkringen.
Vidare skulle, såvitt angår förhållandena utomlands, sådana praktiska
spörsmål som registreringen av de försäkrade, avgiftsindrivning och
sjukkontroll bli förenade med betydande svårigheter. Av skäl som här
antytts framstår det krav på bosättning i Sverige, som gällande lagstiftning
uppställer för svenska medborgares tillhörighet till försäkringen, som
en i stort sett väl motiverad regel.

Speciella synpunkter gör sig emellertid gällande i fråga om utlandssvenskarnas
skydd vid sjukdom under tillfällig vistelse i Sverige. Utlandssvenskar
på besök i hemlandet får vid sjukdomsfall, som föranleder sjukhusvård,
för närvarande vidkännas vårdavgifter, som för många är mycket
betungande. Detsamma gäller i fall då barn till utlandssvenskar vistas i hemlandet
för studier och blir i behov av sjukhusvård. Därest de förslag som framlagts
i det föregående genomföres, kommer visserligen vårdavgifterna i fall
som de antydda framdeles att bestämmas till samma jämförelsevis låga belopp
som för här i landet bosatta svenskar, men enligt min mening framstår
det likväl som en brist i vårt sociala trygghetssystem att någon motsvarighet
till det skydd, som sjukförsäkringen bereder härstädes bosatta svenska
medborgare, inte finns för utlandssvenskar, som uppehåller sig i riket.
Efter SFL:s tillkomst har denna fråga kommit i en i viss mån ny belysning
genom utvecklingen på det internationella socialpolitiska området. Enligt
den i anslutning till 1955 års nordiska konvention om social trygghet träffade
överenskommelsen om överflyttning mellan sjukkassor och sjukhjälp
vid tillfällig vistelse äger sålunda personer, som är medlemmar i dansk,

Rungi. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

isländsk eller norsk sjukkassa, oavsett nationalitet, vid tillfällig vistelse i
Sverige från den svenska sjukförsäkringen erhålla ersättning för utgifter
för sjukvård. Den år 1956 ingångna konventionen med Storbritannien och
Nordirland tillerkänner motsvarande förmån åt brittiska medborgare vid
tillfällig vistelse i Sverige. Svenska medborgare, som är bosatta i Storbritannien
och Nordirland, får däremot vid besök i Sverige själva stå för eventuella
sjukvårdskostnader.

När således medborgare i främmande länder i viss utsträckning har rätt
till ersättning från den svenska sjukförsäkringen vid tillfällig vistelse härslädes
■— ett förhållande som kan tänkas vinna större utbredning genom
överenskommelser med ytterligare stater — har frågan om utlandssvenskarnas
sjukförsäkringsskydd då de tillfälligt vistas i hemlandet fått ökad
aktualitet. Problemet har också med den stegrade internationella samfärdseln
efter krigsslutet fått större betydelse. Dessa omständigheter har ansetts
motivera en utredning av spörsmålet i hela dess vidd. Utredningen
har lett till att vissa förslag till lösning av frågan framlagts.

Vad angår utlandssvenskarna i allmänhet har utredningsmannen föreslagit,
att de skall få möjlighet att för tid varunder de tillfälligt vistas i Sverige
teckna försäkring avseende samma förmåner, som ingår i den allmänna sjukförsäkringens
sjukvårdsförsäkring. För detta ändamål skulle inrättas en särskild,
till den allmänna sjukförsäkringen anknuten frivillig försäkring, som
skulle meddelas av de allmänna centralsjukkassorna och finansieras med
avgifter av de försäkrade själva. Förslaget har vunnit remissorganens gillande
utom i ett fall. Svenska sjukkasseförbundet har sålunda ansett, att
frågan bör lösas på annat sätt än genom tillskapandet av en särskild försäkring.
Förbundet menar, att den av utredningsmannen föreslagna försäkringen
inte skulle få någon nämnvärd anslutning och på grund härav inte
utgöra någon verklig lösning av det föreliggande problemet. Utvecklingen på
konventionsområdet kan enligt förbundets mening väntas leda till att antalet
personer, som har intresse av den frivilliga försäkringen, gradvis minskas.
Mot bakgrunden av det anförda finner förbundet, att det administrativa bestyret
med den föreslagna försäkringen blir oproportionerligt stort. Med hänsyn
härtill och då frågan kostnadsmässigt är av liten betydelse föreslår förbundet,
att alla utlandssvenskar skall bli berättigade till sjukvårdsförmåner
vid tillfällig vistelse här i landet på samma sätt, som nu gäller för medlemmar
av svensk nationalitet i danska, isländska och norska sjukkassor, och
som av utredningsmannen föreslås för svenskar, bosatta i länder med vilka
Sverige ingått överenskommelser av samma typ som den brittiska konventionen
om social trygghet.

För egen del finner jag de av Svenska sjukkasseförbundet anförda synpunkterna
beaktansvärda. Genom den förut berörda överenskommelsen med
Danmark, Island och Norge är det sörjt för att svenska medborgare, som är
bosatta i dessa länder, i allmänhet är tillförsäkrade sjukhjälp från svensk

Kungi. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

sjukkassa vid tillfällig vistelse här i riket utan att särskild försäkring behöver
tecknas härstädes. Härigenom är sjukförsäkringsfrågan löst för viktiga
grupper av de utlandssvenskar, som på grund av bosättning i relativ närhet
till Sverige kan väntas i större utsträckning besöka hemlandet. Vid bifall
till utredningsmannens tidigare refererade förslag blir förhållandet detsamma
beträffande ännu en grupp av utlandssvenskar, nämligen sådana som är
bosatta i Storbritannien och Nordirland. Det är sannolikt, att den vidare utvecklingen
på konventionsområdet leder till att svenskar, som är bosatta i
andra förhållandevis närbelägna länder än de förut nämnda, på motsvarande
sätt kan beredas sjukhjälp vid tillfällig vistelse i Sverige. Det måste därför
noga övervägas, om det är lämpligt att för det tämligen ringa antal i mera
avlägsna länder bosatta svenskar, som kan antagas komma till Sverige på
tillfälliga besök, tillskapa en särskild försäkringsform med åtföljande
administrativt arbete. Detta är så mycket mera tveksamt som den föreslagna
försäkringen just på grund av sin frivilliga karaktär kan befaras
inte motsvara sitt syfte att bereda skydd i de fall, då detta verkligen är påkallat.
Mot Svenska sjukkasseförbundets förslag att bereda alla utlandssvenskar
sjukhjälp vid tillfällig vistelse härstädes på i huvudsak samma
sätt som utredningsmannen förordat beträffande svenskar, bosatta i vissa
konventionsländer, kan enligt min mening egentligen endast resas den invändningen
att sjukförsäkringen inte bör svara för sjukhjälp åt personer,
som inte genom avgiftsbetalning bidrar till kostnaderna för densamma.
Även om säkra hållpunkter saknas för att beräkna de kostnader, som en
på detta sätt anordnad förmån kan antagas medföra för den allmänna
sjukförsäkringen, torde man dock, såsom Svenska sjukkasseförbundet anfört,
kunna utgå från att de blir av mycket ringa betydelse. Från denna
synpunkt torde således några betänkligheter inte behöva hysas. Större vikt
bör tillmätas den mera principiella sidan av saken. Onekligen kan det
anses strida mot försäkringstanken att ålägga försäkringen förpliktelser
gentemot personer, som inte omfattas av densamma och som inte betalar
försäkringsavgifter. I det sistnämnda hänseendet föreligger dock redan nu
vissa undantag i SFL. Sålunda omfattar sjukvårdsförsäkringen vissa grupper,
som är befriade från avgiftsskyldighet. Detta gäller bl. a. personer,
vilkas till statlig inkomstskatt taxerade inkomst inte uppgår till 1 200
kronor, samt folkpensionärer. Det bör därför enligt min mening inte föreligga
något binder för att på det mycket begränsade område, som det här
är fråga om, göra ett ytterligare undantag från försäkringsprincipen, helst
som undantaget främst är betingat av administrativa skäl.

På grund av vad sålunda anförts förordar jag, att utlandssvenskar vid
besök i hemlandet utan försäkring blir berättigade till sjukvårdsförmåner
enligt de regler som gäller för sjukvårdsförsäkringen inom den allmänna
sjukförsäkringen. Såsom en förutsättning härför bör gälla att vårdbehovet
uppkommit under vistelsen i Sverige. Även i andra fall blir emellertid som

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

framgått av framställningen i ett tidigare avsnitt utlandssvenskarna i fortsättningen
vida gynnsammare ställda än nu genom att de i regel får ligga
på sjukvårds- och förlossningsanstalter för inomlänsavgiften fem kr. om
dagen. Med den lösning som av mig föreslagits i fråga om utlandssvenskar i
allmänhet erfordras inte någon särskild reglering för svenskar, bosatta
i vissa konventionsländer. Inte heller torde något behov av den av utredningsmannen
föreslagna utvidgningen av SFL:s tillämpningsområde föreligga.
Önskemålet om förmåner åt utlandssvenskar vid barnsbörd synes
likaså i stort sett bli uppfyllt genom den nyssnämnda avgiftsnedsättningen.

Utlandssvenskarna bör givetvis som ett komplement till sjukvårdsförmånerna
erhålla kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel vid vistelse i Sverige
på samma villkor som gäller för sjulcförsäkrade personer.

Finansieringsfrågor m. m.

Central fondering av arbetsgivarbidrag till sjukförsäkringen m. m.

I proposition nr 146 till 1956 års riksdag behandlades frågan om fondering
av arbetsgivarbidrag för år 195 5. Härvid erinrades, att
arbetsgivarbidragen till försäkringarna för tilläggssjukpenning och tilläggspenning
beräknats täcka ca 60 procent av kostnaderna för dessa försäkringar.
Kungl. Maj :t föreslog, att inkomsterna av de på år 1955 belöpande
arbetsgivarbidragen till försäkringarna i fråga skulle, i vad de översteg
60 procent av utgifterna för motsvarande ändamål, ingå till en särskild
fond, benämnd allmänna sjukförsäkringsfonden. Det efter angivna grunder
fonderade överskottet beräknades komma att uppgå till omkring 55
milj. kr. Fondens medel skulle, i den mån de ej behövde tagas i anspråk
för utbetalningar från fonden, placeras hos riksgäldskontoret mot ränta.
Någon viss regel för fondmedlens utnyttjande ansågs ej böra fastställas,
förrän ytterligare erfarenheter av den allmänna sjukförsäkringen vunnits.
Skulle, innan en sådan regel blivit fastställd, behov föreligga att utnyttja
fondmedlen, borde det få ankomma på Kungl. Maj :t att besluta härom.

Beträffande syftet med fonderingen erinrades i propositionen om vad
härom anförts i förarbetena till 39 § SFL. Avsikten var enligt förarbetena,
att medel som kunnat fonderas under år med goda ekonomiska konjunkturer
i landet och hög sysselsättningsgrad på arbetsmarknaden skulle disponeras
i utjämnande syfte under tider, då en försämring av konjunkturläget
och sysselsättningsgraden fick till följd en minskning av arbetsgivarbidragen,
vilken inte uppvägdes av någon motsvarande sänkning av
sjukkassornas utgifter i form av tilläggssjukpenning och tilläggspenning.

De i propositionen framlagda förslagen föranledde inte någon erinran
från andra lagutskottet (uti. nr 28). Med anledning av en i ämnet väckt

Kungi. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

motion anförde utskottet bl. a., att om arbetsgivarbidragen icke skulle
komma att svara mot den del av försäkringskostnaderna, som från början
avsetts, borde enligt utskottets mening, när tillräcklig erfarenhet vunnits,
en omprövning ske av de bestämmelser, som reglerar bidragens storlek,
i syfte att anpassa bidragen till vad de enligt statsmakternas mening
vid försäkringens tillkomst borde täcka.

Riksdagen biföll propositionen.

I överensstämmelse med ifrågavarande beslut har av influtna arbetsgivarbidrag,
belöpande på år 1955, avsatts 76 585 842 kr. till allmänna sjukförsäkringsfonden.

I proposition nr 130 till 1957 års riksdag föreslogs att allmänna sjukförsäkringsfonden
skulle tillföras det belopp, varmed de på år 1956
belöpande arbetsgivarbidragen till försäkringarna för tillläggssjukpenning
och tilläggspenning översteg 60 procent av de under året
i de allmänna sjukkassorna bokförda utgifterna för nämnda ändamål.
Fonderingen beräknades komma att avse ca 40 milj. kr. För förvaltningen
av de fonderade medlen samt dessas utnyttjande borde gälla samma regler
som för de på år 1955 belöpande bidrag, vilka tillförts fonden.

Med anledning av det förut citerade yttrandet av andra lagutskottet i
dess utlåtande nr 28 vid 1956 års riksdag framhölls i propositionen, att
förutsättningar för den i yttrandet avsedda omprövningen ännu inte förelåg.
Försäkringen hade nämligen varit i verksamhet endast något mer än
två år, under vilken tid sysselsättningen varit mycket god och sjukligheten
låg, och dessutom beräknades överskottet av arbetsgivarbidrag för år 1956
bli avsevärt mindre än för år 1955.

I en i anledning av propositionen väckt motion (II: 613) yrkades att
riksdagen »måtte i skrivelse till Kungi. Maj:t hemställa om en översyn
av de bestämmelser som reglerar storleken av arbetsgivarbidragen till
allmänna sjukförsäkringen, samt att, därest betydande överskott skulle
uppstå även för innevarande år, förslag om ändrade regler förelägges 1958
års riksdag».

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 27), vari andra lagutskottet
hemställde att riksdagen måtte bifalla propositionen, anförde utskottet
bl. a. följande.

Utskottet kan väl dela departementschefens åsikt att förutsättningarna
för en omprövning av arbetsgivarbidragens storlek icke för närvarande är
för handen. Därest emellertid utfallet av sjukförsäkringen även under innevarande
år skulle bli sådant att enligt hittills tillämpade grunder för överförande
av medel till allmänna sjukförsäkringsfonden fortsatt betydande
fondering skulle ifrågakomma, synes det dock motiverat att upptaga berörda
spörsmål till övervägande. Vid sådan prövning kan finnas anledning
att även beakta de ökade anspråk på försäkringen, som ett tillgodoseende
av framförda önskemål om förbättrade försäkringsförmåner kan komma
att ställa. Det må i sammanhanget erinras om att riksdagen vid 1956 års
höstsession hemställt om en utredning i svfle att pröva möjligheterna alt

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

efter vissa angivna riktlinjer förkorta eller slopa karenstiden inom sjukpenningförsäkringen
i fall av yrkesskada samt att riksförsäkringsanstalten
nyligen verkställt en utredning angående kostnaderna och konsekvenserna
i övrigt, därest tilläggssjukpenningen inom den obligatoriska sjukpenningförsäkringen
finge utgå med oreducerat belopp under hela sjukhjälpstiden.
Utskottet förutsätter att Kungl. Maj :t samt riksförsäkringsanstalten såsom
tillsynsmyndighet för den allmänna sjukförsäkringen har sin uppmärksamhet
riktad på frågan om arbetsgivarbidragens storlek och vidtager de
åtgärder som med beaktande av samtliga omständigheter kan vara motiverade
för ernående av en lämplig fördelning av kostnaderna för tilläggssjukpenning
och tilläggspenning mellan arbetsgivarna och de försäkrade. Med
hänsyn till det anförda synes det utskottet icke påkallat att riksdagen i
enlighet med det förslag som framlagts i motionen II: 613 nu gör en särskild
framställning i ämnet till Kungl. Maj :t.

I överensstämmelse med ifrågavarande beslut har i februari 1958 till den
allmänna sjukförsäkringsfonden överförts 59 247 640 kr.

Enligt en inom riksförsäkringsanstalten verkställd preliminär uppskattning
beräknas arbetsgivarbidraget för år 1957 komma att
uppgå till omkring 290 milj. kr. Den del av bidraget, som avser enbart försäkringarna
för tilläggssjukpenning och tilläggspenning, beräknas uppgå
till omkring 265 milj. kr. En beräkning av de försäkrades avgifter för år
1957 för försäkringarna för tilläggssjukpenning och tilläggspenning har
givit vid handen, att dessa avgifter torde komma att uppgå till ungefär 185
milj. kr. De allmänna sjukkassornas utgifter under år 1957 för tilläggssjukpenning
och tilläggspenning kan preliminärt beräknas uppgå till omkring
366 milj. kr.

Arbetsgivarbidrag och avgifter avseende försäkringarna för tilläggssjukpenning
och tilläggspenning, tillhopa (265 + 185) 450 milj. kr., kan sålunda
beräknas överstiga utgifterna för försäkringarna med omkring
(450—366) 85 milj. kr. Med tillämpning av motsvarande regler som för
åren 1955 och 1956 skulle, om fondering beslutades för år 1957, till allmänna
sjukförsäkringsfonden för nämnda år komma att överföras ett

Departemen ts promemorian

I promemorian påpekas, att arbetsgivarbidraget till försäkringarna för
tilläggssjukpenning och tilläggspenning för åren 1955 och 1956 betydligt
överstigit de 60 procent av utgifterna, som bidraget beräknats täcka, och
att överskottet, som uppgick till ca 76,6 milj. kr. 1955 och i promemorian
beräknas till ungefär 61,3 milj. kr. 1956, skall fonderas centralt. Trots den
ökade sjukligheten på hösten 1957 kan det enligt promemorian antagas, att
ett överskott på inemot 55 milj. kr. uppkommer på arbetsgivarbidraget för
detta år. Om central fondering enligt hittills tillämpade grunder sker även

belopp av omkring

60 • 366

45 milj. kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

för år 1957, vilket förordas i promemorian, kommer den centrala fonden
att uppgå till bortåt 200 milj. kr. Härigenom erhålles en mycket betryggande
säkerhet mot opåräknade påfrestningar. Det anmärkes i detta sammanhang,
att en betydande lokal fondering ägt rum hos sjukkassorna. Vid
utgången av 1957 kan den lokala fondering, som ägt rum under SFL:s
giltighetstid, beräknas uppgå till ca 200 milj. kr. Härtill kommer betydande
fonder, som övertagits från den frivilliga sjukförsäkringen i de tidigare
erkända sjukkassorna.

Vid ungefär oförändrad sjuklighet och oförändrade löneförhållanden kan
man enligt promemorian med nuvarande lagregler räkna med ett överskott
å ifrågavarande arbetsgivarbidrag även för 1958 och följande år. Hur stort
detta överskott blir är beroende på flera faktorer, som inte nu kan med
säkerhet bedömas, framför allt lönenivån, sysselsättningsgraden och sjukfrekvensen.
I promemorian anser man sig dock utan alltför stor risk för
felbedömning kunna räkna med att, om nuvarande regler bibehålies, överskottet
för år 1958 och de närmaste åren därefter kommer att uppgå till
minst 55 milj. kr. om året. Av detta överskott kommer ca 12 milj. kr. om
året att tagas i anspråk för att täcka kostnaderna för den förordade
utsträckningen av tiden för den högre tilläggssjukpenningen.

I promemorian erinras vidare om att enligt vad som anförts i ett tidigare
avsnitt sjukkassornas ökade utgifter för sjukhusvård
kommer att uppgå till sammanlagt omkring 36 milj. kr. om året, därest
vårdavgiften höjes till fem kr. för dag och sjukhjälpstiden för folkpensionärer
i allmänhet förlänges till 180 dagar, såvitt angår ersättning för sjukhusvård.
Enligt promemorian synes det rimligt att finansiera denna kostnadsökning
genom att ta i anspråk en del av det årliga överskott, som
enligt vad som tidigare anförts beräknas uppkomma å arbetsgivarbidraget
till försäkringarna för tilläggssjukpenning och tilläggspenning. Härför erfordras
en omfördelning av arbetsgivarbidraget till sjukförsäkringen. Hela
bidraget till sjuk- och moderskapsförsäkringen uppgår f. n. till 1,14 procent
av de anställdas på visst sätt beräknade löner. Av den beräknade lönesumman
går 1 procent till försäkringen för tilläggssjukpenning, 0,1 procent
till sjukvårdsförsäkringen och 0,04 procent till försäkringen för tilläggspenning.
Därest omfördelningen sker så, att sjukvårdsförsäkringen får
0,25 i stället för som nu 0,1 procent av den lönesumma, på vilken bidraget
beräknas, tillföres sjukvårdsförsäkringen ca 38 milj. kr. per år eller praktiskt
taget samma belopp, som behövs för att täcka de ökade kostnaderna
för sjukhusvård. I promemorian föreslås därför, att arbetsgivarbidraget till
sjukförsäkringen omfördelas så att 0,85 procent av de lönesummor, på
vilka bidraget beräknas, användes till försäkringens utgifter för tilläggssjukpenning
och 0,25 procent till utgifter för sjukvård.

Beträffande de i promemorian framförda förslagens inverkan på f ö r6
— Il i han g till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 126

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

sä k ringsavgifterna anföres, att enligt riksförsäkringsanstallens
utredning en fullständig omprövning av i första hand centralsjukkassornas
avgifter sannolikt skulle bli erforderlig, om den högre sjukpenningen
kommer att gälla hela sjukhjälpstiden. Även om reformen begränsas på sätt
i promemorian förordats, torde en omprövning av centralsjukkassornas avgifter
bli erforderlig men fallen av avgiftshöjning torde dock bli fåtaligare.
Det påpekas vidare, att också den begränsade reformen kräver nya tariffer
för den för förvärvsarbetande avsedda frivilliga försäkringen för sjukpenningtillägg.
Slutligen tillägges, att premiesatserna för den frivilliga försäkringen
enligt yrkesskadeförsäkringslagen bör överses, vilket måhända i
vissa fall kan leda till någon sänkning av premierna.

I promemorian framhålles, att ansvarsfördelningen mellan
centralsjukkassor och lokalsjukkassor för vinnande av
administrativ enkelhet är så avvägd, att det blivit möjligt att låta hela arbetsgivarbidraget
tillfalla centralsjukkassorna. Det anses inte lämpligt att
göra någon avvikelse från denna princip i fråga om det förhöjda arbetsgivarbidraget
till sjukvårdsförsäkringen. Även detta bör sålunda enligt promemorieförslaget
i sin helhet tillfalla centralsjukkassorna.

Det erinras om att för närvarande lokalsjukkassa enligt 86 § SFL äger
a*t —'' med vissa undantag — från vederbörande centralsjukkassa återfå
tre fjärdedelar av sina utgifter enligt sjukvårdsför säkringen. Om dagavgiften
på sjukhusen höjes från tre till fem kr. och hela det bidrag, som avses
kompensera sjukkassornas ökade utgifter i anledning av höjningen,
tillfaller centralsjukkassorna, skulle följden bli alt högre sjukhusvårdskostnader
än nu skulle stanna å lokalsjukkassorna, vilket i sin tur skulle leda
till avgiftshöjningar i dessa kassor. Denna icke önskvärda konsekvens undvikes,
om reglerna beträffande fördelningen av ansvaret för sjukhusvårdsersättning
ändras så, att lokalsjukkassa skall äga att från vederbörande
centralsjukkassa aterfa 85 procent av utgifterna för denna ersättning.
Emellertid har vid utarbetandet av promemorian i enkelhetens intresse
undersökts alternativet att fastställa en gemensam fördelningsgrund för
ansvaret för samtliga utgifter enligt sjukvårdsför säkringen utom utgifter
enligt 18 §. Om utgiftssiffrorna för år 1956 räknas upp med hänsyn till en
höjd sjukhusvårdsavgift enligt vad i promemorian föreslagits och fördelningsgrunden
80 ./. 20 överlag tillämpas, har det visat sig att belastningen
å lokalsjukkassorna totalt blir något mindre än om som fördelningsgrund
tillämpas 85 ./. 15 för sjukhusvården och 75 ./. 25 för sjukvården i övrigt.
Minskad belastning å lokalsjukkassorna leder till en viss i och för sig
önskvärd avgiftsutjämning mellan kassorna. Fördelningsgrunden 80 ./. 20
förordas därför i fråga om samtliga här ifrågavarande sjukvårdsutgifter.
I samband härmed föreslås att specialregeln om sjukvårdskostnader för
vissa barn, vilken visat sig vara ekonomiskt betydelselös och vålla administrativt
merarbete, skall slopas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

Kostnaderna för förlossningsutgifter enligt lagen om moderskapshjälp
föreslås fördelade enligt samma grunder som förordats beträffande sjukvårdsutgifter
enligt SFL.

Fördelningen av arbe t sgivar bidragen mellan centralsjukkassorna
sker, anföres det i promemorian, vad beträffar
arbetsgivarbidraget till sjukvårdsförsäkringen i förhållande till antalet
medlemmar vid utgången av det kalenderår, å vilket bidraget belöper, medan
arbetsgivarbidraget till försäkringarna för tilläggssjukpenning och
til läggspenning fördelas mellan centralsjukkassorna i förhållande till dessa
kassors och till dem anslutna lokalsjukkassors utgifter under kalenderåret
enligt nämnda försäkringar. Vidare erinras om att det nuvarande arbetsgivarbidraget
till sjukvårdsförsäkringen infördes med anledning av att
huvudparten av kostnaderna för läkemedelsreformen skulle bestridas av
denna försäkring och att syftet med bidraget var att nedbringa avgifterna
för försäkringen. Eftersom försäkringens kostnader för läkemedelsförmånerna
fördelas mellan centralsjukkassorna i förhållande till medlemsantalet,
framstår det som naturligt att det nu utgående arbetsgivarbidraget fördelas
efter motsvarande grund. Den i promemorian föreslagna ökningen av
arbetsgivarbidraget till sjukvårdsförsäkringen syftar i huvudsak till att
kompensera sjukkassorna för ökade utgifter för sjukhusvård. Det förefaller
därför, heter det i promemorian, ligga närmast till hands att fördela
bidragsökningen i förhållande till sjukkassornas sjukhusvårdsutgifter. Från
såväl praktisk synpunkt som rättvisesynpunkt synes det emellertid enligt
promemorian vara lämpligast att betrakta allt arbetsgivarbidrag till sjukvårdsförsäkringen
som bidrag till denna försäkring i dess helhet och sålunda
— i motsvarighet till vad som gäller arbetsgivarbidraget till tilläggssjukpenning
och tilläggspenning -—- fördela bidraget i förhållande till centralsjukkassornas
och till dem anslutna lokalsjukkassors utgifter för sjukvårdsförsäkringen
inberäknat centralsjukkassornas utgifter för läkemedelsförmånerna.
I sjukvårdsutgifterna anses likväl vid fördelningen av bidraget
inte böra medräknas utgifter för sjukvårdande åtgärder enligt 18 §
SFL, enär utgivandet av ersättning för sådana åtgärder inte utgör eu obligatorisk
prestation.

I promemorian föreslås slutligen, att det för 1957 uppkommande överskottet
å arbetsgivarbidragen skall fonderas centralt enligt
samma grunder som gäller beträffande motsvarande överskott för 1955 och
1956.

Belänkandet med förslag rörande sjukförsäkring för utlandssvenskar

Såsom i det föregående nämnts skulle enligt utredningsmannens förslag
för utlandssvenskarna inrättas en frivillig sjukförsäkring, som avsågs bli
avgiftsfinansierad. Utredningsmannen påpekade, att de allmänna sjukkassornas
utgifter i regel till vissa delar täckes av statsbidrag men att till

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 ur 1958

utgifter av de slag, som avses i den föreslagna försäkringen för utlandssvenskar,
f. n. ej utgår något statsbidrag, när utgiften föranledes av överenskommelse
med främmande makt. Utgiften belastar i dylikt fall i sin
helhet vederbörande centralsjukkassas sjukvårdsförsäkring enligt SFL.
Anledningen härtill torde, anför utredningsmannen, bl. a. ligga däri, att
kravet på en viss riskutjämning beträffande ifrågavarande, förhållandevis
ringa utgifter anses, i varje fall tills en längre tids erfarenhet vunnits, bli
vederbörligen tillgodosett genom att utgifterna belastar centralsjukkassorna
och ej lokalsjukkassorna. Med hänsyn till de i viss mån jämförbara
förhållandena beträffande försäkringen för utlandssvenskar föreslår utredningsmannen,
att åtminstone tills vidare något statsbidrag ej heller skall
utgå till denna. I den mån avgifterna till försäkringen icke skulle förslå
till bestridandet av utgifterna, föreslås överskjutande belopp skola belasta
centralsjukkassans sjukvårdsförsäkring enligt SFL.

Yttranden

I yttrandena över departementspromemorian göres ingen invändning
mot att kostnaderna för en förlängning av tiden för oreducerad
tilläggssjukpenning från 90 till 180 dagar skall bestridas
på sätt i promemorian förutsättes, dvs. efter samma principer i
fråga om kostnadsfördelningen som f. n. gäller inom försäkringen för tillläggss
j ukpenning.

Däremot anföres i vissa yttranden kritik mot vad som i promemorian
föreslås beträffande sättet för finansiering av sjukkassornas kostnader
i anledning av de högre vårdavgifterna och för
utsträckningen av sjuk hjälpstiden för folkpensionärer.

Riksförsäkringsanstälten anser sålunda, att olägenheterna av att i nuvarande
läge besluta om mera betydelsefulla ändringar i sjukförsäkringslagstiftningen
gör sig starkt gällande i fråga om förslaget till omfördelning
av arbetsgivarbidraget. Genomföres detta förslag, kommer en väsentligt
större del av arbetsgivarbidraget än f. n. att tagas i anspråk för ändamål,
som inte uteslutande avser de anställda. Härigenom minskas möjligheterna
att med hjälp av arbetsgivarbidraget förbättra de förmåner, som
allenast tillkommer de anställda, dvs. tilläggssjukpenning och tilläggspenning.
Det förhållandet, att ett uppskov med omfördelning av arbetsgivarbidraget
kan beräknas få ökad central fondering till följd, är enligt riksförsäkringsanstaltens
mening endast till fördel, enär fondbildningen inom
sjukförsäkringen ännu icke nått den storlek, som är önskvärd. Riksförsäkringsanstalten
erinrar om att enligt inom anstalten senast gjorda beräkningar
överskottet å arbetsgivarbidraget torde komma att uppgå till, för
år 1956 cirka 59 i stället för 61,3 milj. kr. och för år 1957 cirka 45 i stäl -

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 ur 1958

let för 55 milj. kr. För tid därefter torde man enligt anstaltens mening med
nuvarande bestämmelser tills vidare icke böra räkna med högre överskottsbelopp
än 50 milj. kr. per år. Även Svenska sjukkasseförbundet framhåller
betydelsen av betryggande central fondering. Förbundet ifrågasätter
vidare lämpligheten av att medel som är avsedda för sjukpenningförsäkringen
användes för annat ändamål, innan sjukpenningförsäkringen
blivit utbyggd i önskvärd omfattning. Svenska försäkringsbolags riksförbund
pekar på det diskutabla i att praktiskt taget helt ta i anspråk
ett överskott, som beräknas uppkomma på grundval av erfarenheterna från
några få år då sysselsättningen varit mycket god och sjukligheten sannolikt
lägre än normalt. Även bortsett härifrån anser förbundet, att stark
kritik kan riktas mot att låta arbetsgivarna svara för de ökade vårdkostnaderna,
vilka inte bara gäller anställda utan även företagare och folkpensionärer.
Inom privat försäkring gäller, framhålles det, den principen att
återbäringen av för mycket erlagda premier antingen lämnas till dem som
betalt för mycket eller såsom förbättrade villkor tillgodoräknas de personer
till vars förmån premien blivit erlagd. Inte heller Socialförsäkringsbolagens
förening finner det riktigt, att kostnadsökningen i samband med de föreslagna
reformerna i sin helhet bestrides av arbetsgivarbidraget, utan anser,
att kostnaden i lämplig proportion bör fördelas mellan arbetsgivarbidrag
och försäkringsavgifter. Med hänsyn till att arbetsgivarbidraget visat överskott
av en storleksordning, varmed man icke torde ha kalkylerat, då det
bestämdes, anser föreningen, att grunderna för arbetsgivarbidraget vid en
översyn av SFL bör bli föremål för omprövning. Liknande synpunkter anlägges
av Svenska arbetsgivareföreningen, som dock håller före, att genom
fonderingen av överskotten för åren 1955—1957 skapats en fond, som är
tillräcklig för att täcka underskott på grund av eventuella påfrestningar
under översebar framtid. Föreningen föreslår därför att arbetsgivarbidraget
fr. o. m. den 1 januari 1958 bestämmes till 0,8 procent till försäkringen
för tilläggssjukpenning, 0,1 procent till sjukvårdsförsäkringen och 0,04 procent
till försäkringen för tilläggspenning enligt moderskapsförsäkringen
eller tillhopa 0,94 procent. Fyra reservanter i försäkringsrådet (hrr Blomqvist,
Lundberg, Kuylenstierna och Åberg) uttalar likaså, att den gjorda
fonderingen synes betryggande och att en sänkning av arbetsgivarbidraget
bör övervägas. Även statskontoret anser, alt i den mån arbetsgivarbidragen
även i fortsättningen bedömes komma att lämna betydande överskott, en
omprövning av de bestämmelser, som reglerar bidragens storlek bör komma
till stånd.

Promemorieförslagct om central fondering av det för år 1957
uppkommande överskottet å arbetsgivarbidragen lämnas genomgående
utan erinran.

Kungl. HIaj:ts proposition nr 126 år 1958

I anslutning till sitt förslag om sjukhjälp till utlandssvenskar
i överensstämmelse med vad som enligt avtal med vissa andra stater
gäller för deras medborgare ifrågasätter Svenska sjukkasseförbundet,
om inte -—- bl. a. med hänsyn till den administrativa förenkling för sjukkassorna
som står att vinna genom att de erhåller statsbidrag till konventionskostnaderna
enligt de grunder som gäller för sjukvårdsförsäkringen
enligt SFL — frågan om statsbidrag till bestridande av nämnda kostnader
bör upptagas till ny prövning.

Departementschefen

Försäkringarna för tilläggssjukpenning enligt SFL och tilläggspenning
enligt lagen om moderskapshjälp har under de år lagarna varit i kraft
lämnat inte obetydliga överskott. Vid försäkringarnas tillkomst beräknades,
att arbetsgivarbidragen skulle svara för omkring 60 procent av kostnaderna
och de försäkrades avgifter för resten. Sedan det visat sig att de
influtna arbetsgivarbidragen för åren 1955 och 1956 väsentligt överstigit
60 procent av utgifterna för försäkringarna, har statsmakterna beslutat
att de överskjutande beloppen skall fonderas centralt. Den sålunda bildade
allmänna sjukförsäkringsfonden har på detta sätt tillförts för 1955 omkring
76,6 milj. kr. och för 1956 omkring 59,2 milj. kr. Även för 1957 uppstår
med det nyss angivna beräkningssättet ett överskott å arbetsgivarbidragen,
vilket kan uppskattas till ungefär 45 milj. kr. Om även detta
belopp fonderas centralt, sasom jag i det följande förordar, kommer således
fonden, räntor oberäknade, att uppgå till över 180 milj. kr. Tillfogas bör,
att inte heller de försäkrades avgifter till försäkringarna för tilläggssjukpenning
och tilläggspenning helt behövt tagas i anspråk för försäkringarnas
utgifter. En betydande lokal fondering har därigenom kunnat ske.

Också för de kommande åren synes man vid oförändrad lagstiftning
kunna räkna med överskott å de ifrågavarande försäkringarna. Såvitt angår
arbetsgivarbidragen torde de årliga överskotten med gällande bestämmelser
kunna väntas hålla sig i storleksordningen 50 milj. kr.

Kostnaderna för den förordade förlängningen av tiden för
oreducerad tilläggssjukpenning från 90 till 180 dagar bör
finansieras efter samma grunder som nu gäller för tilläggssjukpenningen.
Härom torde några delade meningar inte råda. Om kostnaden för reformen
i överensstämmelse med den i promemorian gjorda beräkningen uppskattas
till 20 milj. kr. om året, vilket synes innebära en viss säkerhetsmarginal,
skall sålunda 60 procent eller 12 milj. kr. bestridas med arbetsgivarbidrag
och återstoden eller 8 milj. kr. med avgifter från de försäkrade själva. För
den del av kostnadsökningen, som skall bestridas med arbetsgivarbidrag,
står eljest uppkommande överskott å dessa bidrag till buds. Vad beträffar
försäkringsavgifterna torde reformen föranleda en omprövning, som må -

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

hända i vissa fall kan medföra avgiftshöjningar. Även för de frivilliga försäkringarna
enligt SFL och YFL torde en översyn av premiesatserna få göras
som en följd av reformen.

Den höjning av vårdavgifterna vid sjukvårds- och förlossningsanstalterna,
som i det föregående förutsättes, kan för sjukkassorna beräknas
medföra ökade utgifter för sjukhusvård med omkring 32
milj. kr. om året och den i samband därmed föreslagna förlängningen av
folkpensionärernas sjukhjälpstid torde åsamka kassorna en årlig merutgift
av omkring 4 milj. kr. I promemorian föreslås, att större delen av
det överskott å arbetsgivarbidragen, som inte åtgår för den nyssberörda förbättringen
av förmånerna inom sjukpenningförsäkringen, skall tagas i anspråk
för att täcka de ökade kostnader, som höjningen av vårdavgifterna
förorsakar sjukvårdsförsäkringen. Detta förslag har i flertalet remissyttranden
lämnats utan gensaga. I flera fall har det dock föranlett erinringar.
Kritiken kan sägas följa två huvudlinjer. Den ena innebär, att den centrala
fonderingen inom sjukförsäkringen ännu inte nått en storlek, som kan anses
tillräcklig, och att kommande överskott på arbetsgivarbidragen även i
fortsättningen bör fonderas och inte tagas i anspråk för andra ändamål.
Enligt den andra huvudinvändningen förfäktas, att det inte är riktigt att
anlita bidrag från arbetsgivarna för att bekosta förmåner, som kommer
andra än arbetstagare till del. Denna uppfattning förknippas med åsikten
att i den mån den centrala fonderingen nått en tillfyllestgörande nivå —
i några yttranden hävdas att så nu är fallet — arbetsgivarbidragets storlek
bör omprövas.

I och för sig är det riktigt, att arbetsgivarnas bidragsskyldighet till sjukförsäkringen
grundas på deras ansvar för sina anställda. Det är således i
princip den på de anställda belöpande delen av kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen,
som arbetsgivarna skall bidraga till. Enär det inte är möjligt
att avgränsa sjukvårdsförsäkringens kostnader för de anställda från övriga
kostnader, utgår emellertid arbetsgivarbidraget till denna försäkring i dess
helhet. Beräkningen av detta bidrag måste i praktiken ske efter en schablon,
och i SFL har i detta hänseende valts metoden att sätta bidraget till en viss
procent av de anställdas löner. Hur stort detta procenttal skall vara är en
avvägningsfråga, som får bedömas med hänsynstagande till olika faktorer
såsom försäkringens utgifter för sjukvårdsförmånerna och den belastning,
som åvilar arbetsgivarna för andra grenar av sjukförsäkringen. För närvarande
bidrar arbetsgivarna med 0,1 procent på arbetstagarnas löner till
sjukvårdsförsäkringen och med 1 procent till försäkringen för tilläggssjukpenning.
Bidraget till sjukvårdsförsäkringen har närmast varit avsett
för försäkringens utgifter för läkemedelsförmånerna. Det är emellertid
ingalunda givet att arbetsgivarna endast bör bidraga till denna del av
sjukvårdsförsäkringens kostnader för de anställda. När sjukkassornas
utgifter för sjukvård stiger, exempelvis genom alt avgifterna på sjukhusen

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

höjes, och försäkringen för tilläggssjukpenning samtidigt inte tar hela den
därför avsedda delen av arbetsgivarbidraget i anspråk, synes det mig rimligt
att arbetsgivarbidraget omfördelas mellan de två försäkringsgrenarna
i enlighet med det ändrade lägets krav. Jag förordar därför, att arbetsgivarbidraget
i fortsättningen fördelas så, att 0,85 procent på lönerna går till
sjukförsäkringens utgifter för tilläggssjukpenning och 0,25 procent till utgifterna
för sjukvård. Till frågan om den fortsatta fonderingen torde jag
få återkomma i det följande.

Enligt 86 § SFL är ansvarsfördelningen mellan lokalsjukkassor
och centralsjukkassor så ordnad att lokalsjukkassorna
svarar för utgivandet av dels ersättning enligt sj ukvårdsförsäkringen
och dels sjukhjälp enligt sjukpenningförsäkringen för de första
90 sjukhjälpsdagarna, medan centralsjukkassorna svarar för sjukpenning
för tiden därefter. Lokalsjukkassa äger att av sin centralsjukkassa återfå
i regel 75 procent av vad kassan utgivit. På grund av denna avvägning av
lokalsjukkassornas och centralsjukkassornas inbördes ansvar har det varit
möjligt att låta hela arbetsgivarbidraget tillfalla centralsjukkassorna. Denna
i administrativt hänseende gynnsamma anordning bör bibehållas. För att
detta skall kunna ske utan att lokalsjukkassornas slutliga utgifter ökar till
följd av vårdavgifternas höjning och folkpensionärernas förlängda sjukhjälpstid
föreslås i promemorian, att lokalsjukkassorna skall slutligt svara
för 20 och centralsjukkassorna för 80 procent av de ersättningar enligt
sjukvårdsförsäkringen, som lokalsjukkassorna utger; utgifter för sjukvårdande
åtgärder enligt 18 § SFL förutsättes dock liksom hittills skola
helt stanna på lokalsjukkassorna. En motsvarande ändring föreslås
för moderskapsförsäkringens vidkommande. Likaså föreslås, att fördelningen
mellan de olika centralsjukkassorna av arbetsgivarbidraget
till sjukvårdsförsäkringen, som nu sker i förhållande till
medlemsantal, i stället skall göras med hänsyn till de årliga utgifterna för
denna försäkring och för läkemedelsförmånerna. Mot dessa förslag har jag
ingen invändning att göra. Jag förordar också, att den i 86 § intagna speciella
regeln beträffande sjukvårdsersättning till vissa barn utgår.

De ökade kostnader för sjukförsäkringen, som blir en följd av den föreslagna
sjukhjälpen till utlandssvenskarna, torde bli av förhållandevis
ringa storlek. Jag anser därför, att något statsbidrag till sjukkassorna
för dessa kostnader inte påkallas.

Höjningen av vårdavgifterna på sjukhusen kommer att medföra vissa
ökade kostnader för yrkesskadeförsäkringen och för statsverket
enligt olika författningar om ersättning av statsmedel i anledning
av kroppsskador, ådragna under tjänstgöring för det allmänna m. in. Kost -

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

nadsökningen synes för yrkesskadeförsäkringens del inte behöva leda till
höjda avgifter, och i de övriga fallen torde den inte inverka på beräkningen
av vederbörande statsanslag.

Förslaget om att 1957 års överskott å arbetsgivarbidragen skall fonderas
efter samma grunder som motsvarande överskott för de båda
föregående åren har inte mött någon invändning, och för egen del vill
jag också förorda detsamma. Såsom jag tidigare omnämnt har viss kritik
riktats mot att härefter upphöra med avsättningarna till allmänna sjukförsäkringsfonden.
Härvid har det pekats på att de överskott, som uppkommit
för år 1956 och kan förväntas för år 1957, är något mindre än man vid promemorians
tillkomst hade anledning att räkna med. Även enligt min mening
finns det visst fog för att anse att den centrala fond, som bildas genom
avsättning av överskotten för åren 1955—1957, blir väl knapp. Då det
samtidigt, som jag i det följande återkommer till, av andra skäl inte torde
vara möjligt att sätta vissa av de föreslagna ändringarna i kraft före den
1 januari 1959, synes det lämpligt, att uppskjuta ikraftträdandet även av
de ändrade bestämmelserna om arbetsgivarbidragets fördelning till nämnda
tidpunkt. På detta vis kommer även överskottet för innevarande år att stå
till förfogande för fondering. Härigenom kan fonden antagas bli tillförd
ytterligare omkring 50 milj. kr. Jag föreslår därför att beslut fattas om
att jämväl uppkommande överskott å arbetsgivarbidraget för år 1958 fonderas
enligt samma grunder som motsvarande överskott för tidigare år.

Ikraftträdande

Departementspromemorian

I promemorian föreslås, att den däri förordade förbättringen av förmånerna
från sjukförsäkringen och höjningen av vårdavgifterna skall genomföras
den 1 juli 1958. Omfördelningen av arbetsgivarbidraget och den
ändrade ansvarsfördelningen mellan lokal- och centralsjukkassa anses
böra ske vid ett årsskifte. Det synes enligt promemorian möjligt att låta
de nya bestämmelserna härom lända till efterrättelse redan från den 1 januari
1958, vilket därför förordas.

Yttranden

Enligt riksförsäkringsanstaltens mening är det inte möjligt alt sedan
beslut under våren 1958 fattats om genomförande av förslagen medhinna
de åtgärder, som erfordras före ikraftträdandet, till den 1 juli 1958. Anstalten
anser därför, att besluten bör träda i kraft tidigast den 1 januari
1959. Svenska sjukkasseförbundet framhåller som önskvärt, att sjukkassorna
får en inte alltför knappt utmätt tid till förfogande för förberedelser
av administrativ art, och föreslår därför, att ändringarna i SFL träder i
kraft den 1 januari 1959.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

Svenska landstingsförbundet påpekar, att landstingen fastställt vårdavgifterna
för innevarande år och att någon ändring i avgifterna under detta
år ej torde kunna ske, om inte ett urtima landsting sammanträder och fattar
beslut härom. Härav framgår, anför förbundet, att åtminstone vad
landstingen angår den i promemorian föreslagna avgiftshöjningen som
regel icke torde kunna genomföras den 1 juli utan först vid nästa årsskifte.
Svenska stadsförbundets styrelse är villig att rekommendera, att höjningen
av vårdavgifterna genomföres den 1 juli 1958. I övrigt anföres i förbundets
yttrande, att ett ikraftträdande den 1 juli 1958 av den föreslagna ändringen
rörande tiden för utgivande av oreducerad sjukpenning kommer att ur löneoch
förhandlingstekniska synpunkter skapa betydande problem för kommunerna
i deras egenskap av arbetsgivare. Förbundet fortsätter.

I samband med genomförandet av den allmänna sjukförsäkringen skedde
nämligen en anpassning av på den kommunala arbetsmarknaden gällande
tjänsteregleinenten och kollektivavtal efter det sålunda uppkomna
nya läget på så sätt att i reglementen och avtal infördes bestämmelser om
att från de sjuklöneförmåner —• enligt gällande avtals- och reglementsbestämmelser
uppgående till 80 % av lönen under 1 års sjukledighet —
kommunerna tillförsäkrat sina anställda skulle avdragas belopp som svarade
mot den sjukpenning som utgick från sjukkassan. I anslutning till
sjukförsäkringslagens bestämmelser om full sjukpenning under viss tid
och därefter reducerad sjukpenning utformades avdragsbestämmelserna så
att för de första 90 dagarna tillämpades ett högre avdrag och för tiden därefter
ett lägre avdrag. Om tiden för full sjukpenning enligt sjukförsäkringslagen
nu ändras från 90 till 180 dagar måste uppenbarligen en motsvarande
justering äga rum av här åsyftade bestämmelser i tjänsteregleinenten och
kollektivavtal. En sådan ändring synes emellertid icke möjlig genomföra
förrän fr. o. m. årsskiftet 1958/59 bl. a. av det skälet att gällande"kollektivavtal
utlöper först vid denna tidpunkt.

Liknande synpunkter anlägges av Svenska landskommunernas förbund,
som förordar, att den föreslagna ändringen av tiden för den högre sjukpenningen
i varje fall inte genomföres tidigare än den 1 januari 1959. Statens
avtalsnämnd anför, att det kollektivavtal, som reglerar bl. a. sjukavlöning
för de statsanställda arbetarna, gäller t. o. m. den 31 december 1959
och att det därför synes vara av visst värde om utsträckningen av tiden för
den högre sjukpenningen kunde uppskjutas till efter den 1 januari 1960.

Svenska försäkringsbolags riksförbund påpekar, att om de nya bestämmelserna
angående sjukpenning träder i kraft redan den 1 juli 1958, torde
den nödvändiga anpassningen av olika förmåner vid sjukdom från försäkringsinrättningar,
understödsföreningar in. fl. i många fall inte kunna
genomföras fr. o. m. ikraftträdandet. Förbundet anser, att denna synpunkt
bör väga så tungt, att ikraftträdandet icke bör äga rum före den 1 januari
1959. Det synes då förbundet vara riktigast, att även bestämmelsen om omfördelning
av arbetsgivarbidraget träder i kraft vid samma tidpunkt. På
likartat sätt uttalar sig Socialförsäkringsbolagens förening.

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

Departementschefen

Genomförandet av den föreslagna förlängningen av tiden för oreducerad
sjukpenning torde för sjukkassornas och riksförsäkringsanstaltens vidkommande
kräva vissa förberedelser. Därjämte kan behov uppstå av att
anpassa lönebestämmelser och enskilda försäkringsavtal m. m. efter det
nya läget. I anledning av vad som i vissa yttranden anförts beträffande
avtalsbestämmelser om sjuklön vill jag dock framhålla, att dessa i flera fall
—- liksom motsvarande föreskrifter i de statliga avlöningsreglementena —
är utformade på så sätt att en utsträckning av tiden för den oreducerade
sjukpenningen inte i och för sig medför behov av ändrade bestämmelser.
Då tillräcklig tid bör stå till förfogande för förberedelser och erforderliga
anpassningsåtgärder, synes ifrågavarande lagändring inte böra sättas i kraft
förrän den 1 januari 1959.

Höjningen av vårdavgifterna på landstingens anstalter synes av Svenska
landstingsförbundets yttrande att döma inte bli genomförd före den 1
januari 1959. Inte heller för övriga anstalters del synes höjningen böra
verkställas tidigare. I det föregående har jag förordat, att det överskott,
som för 1958 kan väntas uppkomma på arbetsgivarbidraget, tillföres allmänna
sjukförsäkringsfonden. Omfördelningen av detta bidrag bör därför
anstå till nästkommande årsskifte.

Med hänsyn till det anförda synes det lämpligt, att samtliga de av mig
i de föregående avsnitten föreslagna åtgärderna träder i kraft den 1 januari
1959.

Specialmotivering

I enlighet med de riktlinjer, som uppdragits i det föregående, har inom
socialdepartementet upprättats förslag till lag angående ändring i SFL samt
till förordning om sjukhjälp i vissa fall åt svenska medborgare, som icke äro
bosatta i riket, och förordning om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ förordningen
angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel. Därjämte har i anledning
av de föreslagna ändringarna i SFL förslag uppgjorts till lag angående
ändring i lagen om moderskapshjälp och lag angående ändrad lydelse av 3
och 8 §§ lagen om ersättning åt smittbärare. Beträffande förslagen, av vilka
de som avser ändring i SFL, lagen om moderskapshjälp och lagen om ersättning
åt smittbärare jämväl behandlar en i det föregående inte berörd fråga,
torde utöver vad förut anförts böra nämnas följande.

Förslaget till lag angående ändring i SFL

22 §.

Sjukpenningens storlek i de olika sjukpenningklasserna angives i den
tabell som är intagen i denna paragraf. Tabellen innehåller en grupp av
kolumner, som utvisar storleken av sjukpenningen under de första 90 dagarna
av en sjukperiod för vilka sjukpenning utgår, och en annan, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

anger sjukpenningbeloppen under följande dagar av sjukperioden. Vid förlängning
av tiden för den högre sjukpenningen till 180 dagar bör således
talet »90» i huvudet till den förstnämnda gruppen av kolumner ersättas
med »180». Paragrafens femte stycke innehåller ett stadgande angående
beräkningen av den tid av 90 dagar, varefter tilläggssjukpenningen nedsättes.
I anledning av tidens utsträckning till 180 dagar bör formuleringen
av denna bestämmelse ändras, vilket lämpligen synes kunna ske genom att
orden »av nittio dagar» uteslutes. Ändringarna i denna paragraf har angivits
i ingressen till lagförslaget.

29 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelserna om sjukhjälpstidens längd.
Huvudregeln är att sjukhjälp i form av sjukpenning eller ersättning för
sjukhusvård vid varje sjukdom utgår för högst 730 dagar. För folkpensionärer
gäller dock, att sådan sjukhjälp får utgå för högst 90 dagar efter
utgången av den månad under vilken den försäkrade fyllt 67 år eller börjat
uppbära folkpensionsförmån i annan form än ålderspension. För förvärvsarbetande
personer, som åtnjuter invalidpension, sjukbidrag, änkepension
eller hustrutillägg, gäller under vissa förutsättningar en förmånligare regel.
Sjukhjälpstiden utgör en enhet. Om den försäkrade exempelvis uppburit
enbart sjukpenning i 200 dagar, kan han därefter erhålla ersättning för
sjukhusvård vid samma sjukdom i högst 530 dagar och vice versa. Motsvarande
gäller beträffande sjukhjälpstiden om 90 dagar.

När nu sjukhjälpstiden för folkpensionärer i allmänhet vad angår ersättning
för sjukhusvård föreslås förlängd till 180 dagar, medan tiden för sjukpenning
alltjämt förutsättes vara begränsad till 90 dagar, avses härmed inte
att göra någon ändring i principen om sjukhjälpstidens enhet. Har sålunda
en sjukpenningförsäkrad ålderspensionär först uppburit enbart sjukpenning
i 90 dagar, är han därefter vid samma sjukdom berättigad till ersättning
för sjukhusvård i högst 90 dagar.

Den föreslagna bestämmelsen innebär emellertid en viss mindre förbättring
även i fråga om rätten till sjukpenning. Om exempelvis en sjukpenningförsäkrad
ålderspensionär vid en ny sjukdom omedelbart intages på
sjukhus och vårdas där i 100 dagar får han enligt nuvarande bestämmelser
sjukpenning (hempenning) i endast 87 dagar, dvs. 90 dagar minskade med
de tre karensdagar, under vilka enbart sjukhusvårdsersättning utgår. Enligt
den föreslagna bestämmelsen utgår i sådant fall sjukpenningen i 90 dagar.
Skulle det fallet inträffa, att en folkpensionär, som inte är sjukpenningförsäkrad,
efter att ha åtnjutit ersättning för sjukhusvård i exempelvis 100
dagar tillfrisknar och går i arbete, så att han blir sjukpenningförsäkrad, äger
han, om han inom två år får ett recidiv i samma sjukdom, uppbära sjukpenning
i 80 dagar. I sistnämnda fall får han enligt nuvarande regler ingen
sjukpenning alls.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958
30 §.

I första stycket av denna paragraf föreskrives, att framställning om
sjukhjälp skall göras inom sex månader, som vad angår sjukpenning räknas
från den dag sjukpenningen avser och i fråga om annan sjukhjälp börjar
löpa från den dag den försäkrade betalat det belopp, för vilket han begär
ersättning. Iakttages inte denna tid går rätten till sjukhjälp förlorad.

På anmodan av Kungl. Maj :t har riksförsäkringsanstalten verkställt utredning
av frågan huruvida behov av ändring i förevarande bestämmelse
föreligger. Riksförsäkringsanstalten har därvid införskaffat yttrande från
samtliga centralsjukkassor, som i sin tur hört anslutna lokalsjukkassor.

Flertalet sjukkassor har ansett, att bestämmelsen behöver ändras. I fråga
om angelägenhetsgraden är emellertid uppfattningarna delade. Några centralsjukkassor
bedömer behovet vara stort. Andra är av den meningen, att
ett visst behov förefinnes, utan att uttala sig om dess styrka. Ett mindretal
kassor anser behovet av ändring ringa. Såsom skäl för ändring anföres bland
annat, att den nuvarande ovillkorliga sexmånadersfristen framkallar irritation
hos medlemmarna, vilka har svårt att förstå bestämmelsens innebörd
och acceptera dess verkningar. Flera centralsjukkassor framhåller, att
mindre stränga preskriptionsregler inte behöver befaras medföra några
nämnvärda administrativa svårigheter för sjukkassorna. Några kassor grundar
denna uppfattning på erfarenheter från de erkända sjukkassornas tid.

När det gäller frågan, hur eu ändring bör utformas, går sjukkassornas
uppfattning isär. En del kassor anser, att den nu stadgade sexmånadersfristen
blivit så allmänt känd, att en ändring av densamma varken är erforderlig
eller lämplig. En uppmjukning av bestämmelserna bör i stället
åvägabringas genom att möjlighet öppnas att efter prövning meddela
dispens. Somliga centralsjukkassor förordar en förlängning av preskriptionstiden
till ett år med möjlighet att medgiva dispens i särskilda fall,
medan andra anser, att preskriptionstiden bör förlängas till ett eller två
år utan dispensmöjlighet. Ett fåtal centralsjukkassor slutligen anser, att
den särskilda preskriptionsbestämmelsen skall slopas. Ersättningsrätten
bör enligt deras mening endast kunna gå förlorad enligt reglerna om tioårig
preskription.

Med hänsyn till den genom sjukkassorna verkställda utredningen och
mot bakgrunden av viss inom riksförsäkringsanstalten gjord undersökning
av statistisk art finner anstalten, att ett visst, ehuru icke särskilt framträdande
behov av ändring i preskriptionsbestämmelsen i förevarande paragraf
föreligger. I fråga om utformningen av en ändrad regel anför anstalten,
att införande av ett dispensinstitut ur såväl principiell soin praktiskt administrativ
synpunkt synes olämpligt. Om prövningen av dylika dispensfrågor
anförtros åt centralsjukkassorna erhållcs inte tillräcklig garanti för önskvärd
enhetlig praxis. Ett förläggande av dispensprövningen till riksförsäkringsanstalten
eller Kungl. Maj:t skulle visserligen bättre tillgodose kravet

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

på likformighet i rättstillämpningen, men ärendenas prövning skulle bl. a.
ur rättvisesynpunkt komma att bli förenad med ej ringa svårigheter. En
dylik ordning skulle också enligt riksförsäkringsanstaltens mening utgöra
en vidlyftigare administrativ apparat än ärendena motiverar. Riksförsäkringsanstalten
avstyrker därför att en villkorlig preskriptionsregel införes.
I stället förordar anstalten att en viss utsträckning göres av den ovillkorliga
preskriptionstiden å sex månader. Mot bakgrunden av den verkställda utredningen
föreslår anstalten en förlängning till två år. Överensstämmelse
uppnås därvid även med den i 29 § YFL stadgade tidsfristen.

Svenska sjukkasseförbundet, som tagit del av utredningen, har förklarat
sig tillstyrka anstaltens ändringsförslag.

För egen del kan jag också godtaga riksförsäkringsanstaltens förslag.
Stadgandet har därför ändrats i enlighet härmed.

38 §.

Genom ändringen i denna paragraf kommer den i det föregående förordade
omfördelningen av arbetsgivarbidraget till uttryck i lagtexten.

39 §.

Enligt de ändringar, som vidtagits i denna paragraf, skall den för sjukvårdsförsäkringen
avsedda delen av arbetsgivarbidraget för varje kalenderår
fördelas mellan centralsjukkassorna inte som nu efter medlemsantalet
utan i förhållande till centralsjukkassornas och till dem anslutna
lokalsjukkassors utgifter för försäkringen. Jämförelsetalen erhålles genom
att utgifterna under kalenderåret för sjukhusvård sammanlägges dels med
sådana under året bestridda utgifter, som enligt 41 § första stycket a) grundar
rätt till sjukhjälpsbidrag från staten, och dels med de på kalenderåret belöpande
utgifter för läkemedel, som skall åvila kassorna enligt förordningen
angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel.

58 §.

I denna paragraf har införts en bestämmelse om skyldighet för sjukkassa
att utgiva sjukhjälp till svenska medborgare, som inte är bosatta i riket.
Då det inte ansetts lämpligt att tynga SFL med detalj föreskrifter om sådan
sjukhjälp, har bestämmelsen erhållit fullmaktskaraktär. De närmare reglerna
om sjukhjälp åt utlandssvenskar förutsättes skola beslutas av Konungen
med riksdagen och föreslås komma att inflyta i en särskild förordning
i ämnet.

86 §.

Ändringen i denna paragraf är föranledd av vad som i det föregående
föreslagits beträffande ansvarsfördelningen mellan centralsjukkassor och
lokalsjukkassor i fråga om sjukvårdsförsäkringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

övergångsbestämmelser

Såsom tidigare nämnts föreslås de nya bestämmelserna träda i kraft den
1 januari 1959. Har en sjukperiod börjat före ikraftträdandet bör den nya
bestämmelsen om tiden för oreducerad tilläggssjukpenning gälla, under
förutsättning att tilläggssjukpenning med lägre belopp på grund av bestämmelsens
tidigare lydelse inte börjat utgå dessförinnan. På samma sätt
bör den nya regeln om förlängd sjukhjälpstid för folkpensionärer äga tilllämpning
även på sjukdom, som inträffat före ikraftträdandet, i den mån
inte sjukhjälpstiden enligt de äldre bestämmelserna redan utlöpt. Föreskrifter
härom har upptagits i 2 och 3 st. i övergångsbestämmelserna. Utan
särskilt stadgande torde gälla, att den nya preskriptionsregeln skall tilllämpas
på sjukhjälp för tid före ikraftträdandet, om inte preskription enligt
den äldre bestämmelsen inträtt dessförinnan.

Sista st. i övergångsbestämmelserna innehåller den i det föregående föreslagna
regeln om dispens från ålders- och hälsovillkoren i 49 § under första
halvåret 1959 för vissa försäkringstagare i den frivilliga försäkringen, som
vill höja sitt sjukpenningtillägg för tiden fr. o. in. den nittioförsta t. o. m.
den etthundraåttionde dagen av en sjukperiod.

Förslaget till lag angående, ändring i lagen om moderskapshjälp

7 §•

Ändringen i denna paragraf är av rent formell natur och sammanhänger
med ändringen i 22 § SFL.

15 §.

I överensstämmelse med förslag av riksförsåkringsanstalten har preskriptionstiden
undergått motsvarande förlängning som i 30 § SFL.

16 §.

Ansvarsfördelningen mellan central- och lokalsjukkassor i fråga om utgivandet
av ersättning för förlossningsutgifter har ändrats på samma sätt
som skett beträffande fördelningen av kassornas ansvar inom sjultvårdsförsäkringen
enligt SFL.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 och 8 §,§ lagen om ersättning
åt smittbärare

3 §•

Paragrafen har underkastats en ändring, som är föranledd av ändringen
i 22 § SFL. I stort sett har ändringen i förevarande paragraf endast formell

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

innebörd. När det gäller kvinnor, som tecknat frivillig försäkring jämlikt
47 § 2 st. SFL för sjukpenningtillägg med 90 dagars karenstid, medför dock
den föreslagna ändringen en förbättring av ersättningen enligt lagen om
ersättning åt smittbärare. Medan i dylika fall ersättningen f. n. är begränsad
till belopp motsvarande sjukpenning enligt den obligatoriska sjukförsäkringen,
blir i fortsättningen denna sjukpenning jämte tillägget enligt den
frivilliga försäkringen normerande för ifrågavarande ersättning.

8 §.

Denna paragraf innehåller en motsvarighet till preskriptionsbestämmelserna
i 30 § SFL och 15 § lagen om moderskapshjälp. Tiden sex månader
är dock inte som i de båda nämnda lagarna ovillkorlig, utan Konungen
kan meddela dispens.

Riksförsåkringsanstalten har ansett, att förlängningen av preskriptionstiden
till två år i 30 § SFL och 15 § lagen om moderskapshjälp inte bör
medföra att även preskriptionstiden enligt förevarande paragraf förlänges.

Eftersom det är samma organ, sjukkassorna, som skall tillämpa såväl
SFL och lagen om moderskapshjälp som lagen om ersättning åt smittbärare,
synes det mig dock lämpligast, att preskriptionstiden enhetligt bestämmes
till två år. I samband härmed bör den särskilda dispensmöjlighet,
som föreligger enligt sistnämnda lag, borttagas.

Förslaget till förordning om sjukhjälp i vissa fall åt svenska medborgare,
som icke åro bosatta i riket

I enlighet med vad som förutsättes i den föreslagna nya lydelsen av 58
§ SFL framlägges här förslag till närmare föreskrifter angående sjukhjälp
åt utlandssvenskar.

Förslaget tillerkänner i 1 § utlandssvenskar, som inte är bosatta i riket,
rätt att vid sjukdom under vistelse i Sverige erhålla sjukhjälp från allmän
sjukkassa enligt de regler som anges i de följande paragraferna.

Sjukhjälpen skall enligt 2 § 1 st. omfatta samma förmåner, som enligt
14—18 §§ SFL utges till sjukvårdsförsäkrade personer. Enligt 18 § SFL
må sjukkassa med tillsynsmyndighetens medgivande och enligt de närmare
föreskrifter, som meddelas av nämnda myndighet, besluta, att ersättning
skall utgå för försäkrads kostnader för sjukgymnastik eller eljest
behandling med bad, massage, elektricitet eller lietluft eller annan därmed
jämförlig behandling eller för konvalescentvård. Stadgandet gäller lokalsjukkassa
eller stadscentralsjulckassa. Samtliga sålunda berörda sjukkassor
har med tillsynsmyndighetens medgivande visserligen i sina stadgar
infört likalydande bestämmelser, genom vilka medlemmarna tillförsäkras
dylik ersättning. Då det emellertid — för den händelse ändring härutinnan
skulle ske — ej synes böra ifrågakomma, att utlandssvenskar från en läns -

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

centralsjukkassa erhåller vidsträcktare förmåner i förevarande avseende,
än som tillkommer samtliga i samma centralsjukkassa obligatoriskt törsäkrade,
har en uttrycklig bestämmelse härom upptagits i detta stycke.

I andra stycket av 2 § upptages vissa bestämmelser i syfte att begränsa
rätten till ersättning. Till förebyggande av att utlandssvenskar uppsöker
hemlandet endast för att komma i åtnjutande av sjukvård stadgas sålunda,
att ersättning utgår endast om vårdbehovet uppkommit under vistelsen i
Sverige. Vidare föreskrives, att ersättning skall utgå endast i den mån rätt
till ersättning för vården ej föreligger jämlikt annan svensk lagstiftning
eller utländsk lagstiftning eller på grund av överenskommelse med främmande
makt. Utlandssvenskar, som vistas i Sverige, kan bli berättigade
till ersättning för sjukvårdsutgifter enligt annan svensk lag, t. ex. lagen
om yrkesskadeförsäkring. Även utländsk sjömanslagstiftning kan vara
gällande å utlandssvensk under tillfällig vistelse härstädes. Vidare kan
utlandssvenskar ibland enligt konvention med främmande stat vid sjukdom
under vistelse i Sverige bli berättigade till försäkringsförmåner. I berörda
fall skall alltså ersättning enligt förevarande förordning utgå endast
i den mån den överstiger vad som i motsvarande hänseende utgår i annan
ordning.

Sjukhjälpen skall enligt 3 § utgivas av sjukkassan för den ort, där vården
erhålles. Lokalsjukkassa skall äga utfå sålunda utgiven sjukhjälp av vederbörande
centralsjukkassa. Vidare föreskrives, att kostnaden skall belasta
sjukvårdsförsäkringen i centralsjukkassorna.

1 4 § hänvisas till åtskilliga bestämmelser i SFL, vilka förklaras skola i
tillämpliga delar gälla beträffande här avsedd sjukhjälp. Detta gäller reglerna
om ersättning för läkarvård, sjukhusvård och resor in. in., sjukhjälpstidens
längd, tiden för ansökan om sjukhjälp och preskription av rätten härtill,
bortfall av rätten till sjukhjälp vid avsiktligt ådragen sjukdom, skyldigheten
för sjukkassor att biträda varandra med utgivande av sjukhjälp
och utövande av sjukkontroll in. in., besvär in. in., utmätningsfrihet för sjukhjälp
in. in. samt regressrätt in. in.

De tillämpningsföreskrifter, som blir erforderliga, får enligt 5 § utfärdas
av Konungen eller efter Konungens bemyndigande av riksförsäkringsanstalten.

Förslaget till förordning om ändrad hjdelse av 2 och 3 §§ förordningen
angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel

Förslaget, som innebär att utlandssvenskar på besök här i landet skall bli
berättigade till läkemedelsförmåner på samma sätt som här bosatta svenska
medborgare, torde inte tarva någon särskild kommentar.

Av de i enlighet med det anförda inom socialdepartementet upprättade
7 — Ilihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 126

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

förslagen, vilka har den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, är förslagen
till lagar angående ändring i SFL och lagen om moderskapshjälp av
den natur att lagrådets yttrande över dem bör inhämtas.

Departementschefens hemställan

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föredragande departementschefen,
att lagrådets yttrande över förenämnda inom socialdepartementet
upprättade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1917 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring, och

2) lag angående ändring i lagen den 21 maj 1951 (nr 266) om moderska
pshjälp

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Bertil Bagger-Sjöbäck * i

1 Denna bilaga har här utelämnats. De däri upptagna förslagen är — om man bortser
från förslaget till lag angående ändring i SFL och förslaget till förordning om sjukhjälp

i vissa fall åt svenska medborgare, som icke äro bosatta i riket, vilket senare underkastats
viss formell jämkning — av samma lydelse som de vid propositionen fogade förslagen.
Det genom propositionen framlagda förslaget till lag angående ändring i SFL skiljer sig
från det till lagrådet remitterade — förutom såtillvida att i det senare gjorts vissa redaktionella
ändringar — därutinnan att i anledning av vid lagrådsbehandlingen gjorda anmärkningar
dels ett i det remitterade förslaget infört nytt tredje stycke i 58 § uteslutits
och ersatts med ett nytt första stycke i 110 §, i samband varmed det nuvarande tredje
stycket i 58 § jämkats, dels ock sista stycket i övergångsbestämmelserna erhållit ändrad
lydelse. De nyssnämnda stadgandena i det remitterade lagförslaget hade följande lydelse.

58 § tredje stycket

Allmän sjukkassa är pliktig att i den mån Konungen med riksdagen därom förordnar
utgiva sjukhjälp till svensk medborgare, som icke är bosatt i riket.

övergångsbestämmelserna sista stycket

Medlem, som vid utgången av år 1958 är frivilligt försäkrad enligt 47 § första stycket
för erhållande av det för honom högsta möjliga sjukpenningtillägget för tiden efter de
första nittio dagarna av en sjukperiod, för vilka sjukpenning på grund av den obligatoriska
försäkringen utgår, äger utan hinder av att de i 49 § första stycket stadgade villkoren
ej äro uppfyllda rätt att, i den mån de nya bestämmelserna så medgiva, övergå till högre
sjukpenningtillägg för nämnda tid, såvida framställning därom göres senast den 30
juni 1959.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 är 1958

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 18 mars
1958.

Närvarande:

justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 14 mars 1958 tillhandakonimet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
7 mars 1958, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring; och

2) lag angående ändring i lagen den 21 maj 1954 (nr 266) om moderskapshjålp.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i socialdepartementet B. O. Hamdahl.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Lagrådet:

Beträffande 58 § lagen om allmän sjukförsäkring har föreslagits att som
tredje stycke införa en bestämmelse, enligt vilken allmän sjukkassa skall
vara pliktig att, i den mån Konungen med riksdagen därom förordnar, utgiva
sjukhjälp till svensk medborgare som icke är bosatt i riket. Stadgande
om rätt för Konungen att med riksdagen utfärda förordnande i ämnet torde
emellertid böra ha sin plats i den avdelning av lagen som har rubriken
Särskilda bestämmelser, förslagsvis som första stycke i 110 §. Det nuvarande
tredje stycket i 58 §, som för det fall att överenskommelse med främmande
stat berör allmän sjukkassa ålägger kassan att utöva verksamhet i enlighet
med vad överenskommelsen innehåller, torde böra utvidgas så att det kommer
alt täcka jämväl det fall att förordnande meddelats jämlikt det av lagrådet
föreslagna första stycket i 110 §.

Justitieråden Walin, Sjöwall och Hagbergh:

1 slutstadgandet till förslaget om ändring i sjukförsäkringslagen har som
sista stycke intagits bestämmelse vilken möjliggör för den som tecknat lri -

100 Kungl. Maj.ts proposition nr 126 år 1958

villig försäkring om sjukpenningtillägg att erhålla sådan försäkring oavsett
ålder och hälsotillstånd. Möjligheten står emellertid öppen allenast om han
förut tecknat sig för det för honom högsta möjliga sjukpenningtillägget för
tiden efter de första nittio dagarna. Det kan måhända bero av förbiseende att
frivillig försäkring vid lagens ikraftträdande ej gäller för högsta möjliga
belopp, och det föreslagna villkoret synes därför mindre lämpligt. Vi förorda,
att bestämmelsen utvidgas till alla fall då någon tecknat frivillig försäkring
om sjukpenningtillägg vilken var gällande vid tiden för lagändringens
ikraftträdande.

Ur protokollet:

Clas Amilon

Kungl. Mnj:ts proposition nr 126 år 1958

101

Utdrag av protokollet, hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet
å Stockholms slott den 21 mars 1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Kling, Skoglund,
Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 18 mars
1958 avgivna utlåtande över de den 7 i samma månad till lagrådet remitterade
förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring, och

2) lag angående ändring i lagen den 21 maj 1954 (nr 266) om moderskapshjälp.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden.

Beträffande det remitterade förslaget till lag angående ändring i lagen
om allmän sjukförsäkring har lagrådet ansett, att den i 58 § upptagna bestämmelsen
om att allmän sjukkassa skall vara pliktig att, i den mån statsmakterna
så förordnar, utgiva sjukhjälp till svensk medborgare, som icke
är bosatt i riket, bör utbytas mot ett motsvarande stadgande i 110 § samt
att i anledning härav det nuvarande tredje stycket i 58 § bör jämkas. Vad
lagrådet sålunda föreslagit synes böra iakttagas.

I det remitterade förslaget till lag angående ändring i lagen om allmän
sjukförsäkring har såsom sista stycke i övergångsbestämmelserna upptagits
stadgande om viss dispens från de ålders- och hälsovillkor, som enligt
49 § första stycket sjukförsäkringslagen gäller för tecknande av frivillig
försäkring. Undantaget skulle enligt förslaget endast avse personer,
som vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande är försäkrade för det för
dem högsta möjliga sjukpenningtillägget för tiden efter de första 90 dagarna
av varje sjukperiod, för vilka sjukpenning utgår enligt den obligatoriska
försäkringen. Tre av lagrådets ledamöter har anfört, att denna inskränkning
synes mindre lämplig med hänsyn till att det kan bero på
förbiseende att frivillig försäkring inte gäller för högsta möjliga belopp
vid ikraftträdandet. Dessa ledamöter förordar därför, att bestämmelsen
utvidgas till alla fall då någon tecknat frivillig försäkring, som gällde vid
lagändringens ikraftträdande. Detta förslag kan jag godtaga. Bestämmelsen
har omformulerats i enlighet härmed.

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 126 är 1958

Utöver vad nu anförts synes vissa redaktionella ändringar böra vidtagas
i det ifrågavarande lagförslaget och i förslaget till förordning om sjukhjälp
i vissa fall åt svenska medborgare, som icke äro bosatta i riket.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition
föreslå riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga förenämnda förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring, och

2) lag angående ändring i lagen den 21 maj 1954 (nr 266) om moderskapshjålp,

dels antaga inom socialdepartementet upprättade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 18 maj 1956
(nr 293) om ersättning åt smittbärare,

2) förordning om sjukhjälp i vissa fall åt svenska medborgare, som icke
äro bosatta i riket, och

3) förordning om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ förordningen den 4 juni
1954 (nr 519) angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel,

dels ock besluta att

a) allmänna sjukförsäkringsfonden skall tillföras de belopp, varmed de
på ettvart av åren 1957 och 1958 belöpande arbetsgivarbidragen till tilläggssjukpenning
enligt lagen om allmän sjukförsäkring och tilläggspenning
enligt lagen om inoderskapshjälp överstiger 60 procent av de under året i
de allmänna sjukkassorna bokförda utgifterna för nämnda ändamål, och

b) för förvaltning och utnyttjande av de sålunda fonderade medlen skall
gälla samma regler som beträffande de på åren 1955 och 1956 belöpande
arbetsgivarbidrag, vilka tillförts fonden.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Ulf Betts

Kungl. Maj:ts proposition nr 126 är 1958 103

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Propositionen.......................................................... 1

Förslag till lag angående ändring i lagen om allmän sjukförsäkring........... 3

Förslag till lag angående ändring i lagen om moderskapshjälp............... 8

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen om ersättning åt

smittbärare........ 10

Förslag till förordning om sjukhjälp i vissa fall åt svenska medborgare, som icke

äro bosatta i riket................................................... 12

Förslag till förordning om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ förordningen angående
kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel................................ 13

Utdrag av statsrådsprotokollet den 7 mars 1958............................. 15

Inledning............................................................. 15

Gällande bestämmelser in. m.............................................. 17

Sjukförsäkringslagen................................................... 17

Lagen om moderskapshjälp............................................. 22

Läkemedelsförmåner................................................... 23

Lagen om yrkesskadeförsäkring.......................................... 23

Folkpensioneringslagen m. m............................................ 25

Sjukhuslagen.......................................................... 28

Konventioner m. m.................................................... 28

Folkbokföringsförordningen............................................. 29

Tilläggssjukpenningen.................................................. 30

Utredning av riksförsäkringsanstalten.................................... 30

Yttranden över riksförsäkringsanstaltens utredning......................... 31

Departementspromemorian............................................. 37

Yttranden över departementspromemorian................................ 39

Departementschefen................................................... 44

Vårdavgifter m. m...................................................... 50

Utgående vårdavgifter vid olika anstalter................................. 50

Tidigare behandling av frågor rörande folkpension för anstaltsvårdade........ 51

Departementspromemorian.............................................. 53

Yttranden............................................................ 57

Departementschefen................................................... 62

Sjukförsäkring för utlandssvenskar........................................ 66

Utredningsmannens förslag.............................................. 66

Yttranden............................................................ 72

Departementschefen................................................... 74

Finansieringsfrågor m. m................................................ 78

Central fondering av arbetsgivarbidrag till sjukförsäkringen in. in............ 78

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 126 år 1958

Departementspromemorian............................................. 80

Betänkandet med förslag rörande sjukförsäkring för utlandssvenskar......... 83

Yttranden............................................................ 84

Departementschefen................................................... 86

Ikraftträdande......................................................... 89

Departementspromemorian............................................. 89

Yttranden........................"i.................................. 89

Departementschefen................................................... 91

Specialmotivering...................................................... 91

Förslaget till lag angående ändring i sjukförsäkringslagen................... 91

Förslaget till lag angående ändring i lagen om moderskapshjälp.............. 95

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen om ersättning åt

smittbärare......................................................... 95

Förslaget till förordning om sjukhjälp i vissa fall åt svenska medborgare, som

icke äro bosatta i riket..................................i............ 96

Förslaget till förordning om ändrad lydelse av 2 och 3 §§ förordningen angående
kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel................................ 97

Departementschefens hemställan.......................................... 98

Lagrådets yttrande..................................................... 99

Utdrag av statsrådsprotokollet den 21 mars 1958............................ 101

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM 58
803299