Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1963 (Proposition 1963:125)

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1963

Nr 125

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa frågor
rörande jordbrukets och trädgårdsnäringens rationalisering,
m.m.; given Stockholms slott den 29 mars 1963.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

• i; ? i ■ ■ f fri/ it; /t;; rf io 1 \ i ?•/t''» *K.m

Under Hans Maj:ts

Min allemådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

BERTIL

t* nc;7h •>-*•.)v - » Mm ; 7i-f- a*,* ?!•.>''* v"ulin*> k

Eric Holmqvist

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås med hänsyn till det trängande behovet av en
intensifierad strukturrationalisering inom det svenska jordbruket att,
utöver vad som föreslagits eller bebådats i statsverkspropositionen, cirka
40 miljoner kr. ställs till förfogande för rationaliseringsverksamheten.
Bland annat förordas, att jordfonden tillförs ytterligare 20 miljoner kr.
För att angelägna rationaliseringsåtgärder inte skall hämmas framläggs
samtidigt förslag att för innevarande budgetår vissa kreditgarantiramar
ökas med sammanlagt 12 miljoner kr.

För det statliga kreditstödet till förvärv och drift av jordbruksföretag
föreslås ändrade bestämmelser i syfte att ge detta stöd en tidsenlig och
rationaliseringsbefrämjande utformning. I anslutning därtill förordas vissa
jämkningar i fråga om det ekonomiska stödet till jordbrukets yttre och
inre rationalisering.

Slutligen framläggs i propositionen förslag till nya bestämmelser för
statlig lånegaranti till förvärv och drift av trädgårdsföretag.

1 Biliang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 125

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1963

TJtdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29
mars 1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Edenman, Johansson,

af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter vissa frågor rörande
jordbrukets och trädgårdsnäringens rationalisering, m. m. samt anför därvid.

I. Inledning

Lantbruksstyrelsen har med skrivelser den 27 januari och den 6 februari
1962 överlämnat två promemorior med vissa förslag rörande dels stödet till
jordbrukets rationalisering, dels jordbruksegnahemslångivningen. över promemoriorna
har yttranden avgetts av statskontoret, lantmäteristyrelsen,
skogsstyrelsen, styrelsen för lantbrukshögskolan, Hushållningssällskapens
förbund, Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk.

Lantbruksstyrelsen har vidare efter samråd med 1960 års jordbruksutredning
den 23 augusti 1962 överlämnat en promemoria med förslag till vissa
författningsändringar rörande lånegarantigivningen till jordbrukare m. m.
Häröver har remissyttranden avgetts av statskontoret, fullmäktige i riksbanken,
lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen, styrelsen för lantbrukshögskolan,
samtliga lantbruksnämnder och flertalet hushållningssällskap, Sveriges
lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk och Hushållningssällskapens
förbund.

Lantbruksstyrelsen har i samband med anslagsäskandena för budgetåret
1963/64 föreslagit vissa ytterligare ändringar i bestämmelserna för stödet
till jordbrukets rationalisering.

Trädgårdsnäringsutredningen har den 13 november 1962 överlämnat betänkande
(stencilerat) med förslag angående visst kreditstöd på trädgårdsområdet.
över betänkandet har yttranden avgetts av statskontoret, riksrevisionsverket,
lantbruksstyrelsen, kommerskollegium, styrelsen för lantbrukshögskolan,
Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens
folk, Svenska lantarbetareförbundet, Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund,
Sveriges yrkesfruktodlares riksförbund och Svenska plantskolornas
riksförbund. Kommerskollegium har till sitt remissyttrande fogat yttranden
av ett antal handelskammare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1963

I årets statsverksproposition (bil. Itp. 17) har det sammanlagda behovet
för nästa budgetår av statlig kreditgaranti för lån avseende olika ändamål
i samband med jordbrukets och trädgårdsnäringens rationalisering m. m.
beräknats till 79 000 000 kr. Jag torde nu få återkomma härtill. I detta
sammanhang bör vidare behandlas fråga om viss ökning av de för innevarande
budgetår fastställda kreditgarantiramama för lån till rationaliseringsåtgärder
på jordbrukets område.

Slutligen avser jag att i detta sammanhang framlägga förslag om vissa
anslagsökningar i fråga om det statliga stödet till jordbrukets rationalisering.

II. Vissa frågor rörande det statliga stödet till jordbrukets rationalisering

Gällande bestämmelser m. m. Statligt stöd i samband med förvärv eller
arrende av jordbruk utgår enligt kungörelsen den It juni 1948 (nr 366;
omtryck 1961: 177) angående den statliga jordbruksegnahemsverksamheten
(jordbruksegnahemskungörelsen).

Den statliga jordbruksegnahemsverksamheten, som bedrivs av lantbruksnämnderna
under lantbruksstyrelsens tillsyn och ledning, syftar till att
underlätta för mindre bemedlade och obemedlade att förvärva eller arrendera
jordbruk. För detta ändamål beviljas bl. a. statlig garanti för lån, avsedda
att användas för köp av jordbruksfastighet (jordbruksegnahemslån)
och för att anskaffa driftsinventarier (driftslån). Lantbruksnämnderna skall
även i nyss nämnt syfte handha erforderlig jordförmedling och vid behov
anskaffa jord genom köp.

Enligt beslut av 1959 års riksdag (prop. 148; JoU 30; rskr. 284) skall
jordbruksegnahemsverksamheten inriktas på att underlätta förvärv av
brukningsenheter, som har förutsättningar att bestå som självständiga enheter
på längre sikt. Förvärv av stödjordbruk får främjas endast under
vissa i kungörelsen närmare angivna förutsättningar. Stöd må, endast om
synnerliga skäl föranleder det, lämnas för förvärv av brukningsenhet som
är större än att den huvudsakligen kan skötas av två män utan anlitande
av arbetskraft utanför deras familjer.

För att garanti för jordbruksegnahemslån skall kunna beviljas fordras
vidare bl. a. att sökanden är känd för skötsamhet och ekonomisk förtänksamhet
samt äger erforderlig yrkeskunskap och i övrigt kan antas ha förutsättningar
och vilja att genomföra det åsyftade företaget och därunder göra
rätt för sig. Vidare skall kostnaderna för förvärvet av brukningsenheten
vara skäliga med hänsyn till den avkastning och nytta i övrigt, som kan
påräknas av brukningsenheten under en följd av år.

Jordbrukare, som övertar sådan brukningsenhet och som uppfyller villkoren
för att erhålla jordbruksegnahemslån, kan erhålla statlig garanti för
driftslån. Då särskilda omständigheter föranleder det, kan driftslån lämnas
även i samband med att lånegaranti beviljas för yttre rationalisering genom
förvärv av tillskottsjord. Såsom villkor för att erhålla driftslån gäller vidare
att, då ej särskilda förhållanden till annat föranleder, brukaren inte tidigare
bedrivit verksamhet som självständig jordbrukare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1963

Genom beslut av 1960 års riksdag (prop. 1, IX ht p. 16; JoU 22; rskr. 304)
öppnades möjlighet att bevilja garanti för driftslån även i samband med
övergång helt eller i väsentlig utsträckning till eller startande av specialproduktion
på jordbruksfastighet.

Härutöver gäller att sammanslutning för gemensam animalieproduktion
och sambruksförening under vissa i kungörelsen närmare angivna förutsättningar
kan erhålla lånegaranti för att tillgodose behovet av driftskredit.

Garanti beviljas inte för lån, vilket sökanden kan erhålla som bottenlån.
Därutöver kan garanti för jordbruksegnahemslån beviljas till hela köpeskillingen.
Driftslån till enskild person får inte överstiga 20 000 kr. Låntagare
skall ställa säkerhet, som befinns tillfredsställande ur det allmännas
synpunkt.

Amortering av lånen skall ske efter plan, som skall göras upp med beaktande
av sökandens betalningsförmåga och den avkastning, som kan erhållas
av brukningsenheten. Amorteringen av jordbruksegnahemslån skall
påbörjas senast under sjätte året efter första lyftningsdagen och amorteringstiden
får ej överstiga 30 år. Längsta amorteringstiden för driftslån till
enskild jordbrukare utgör 15 år. Amorteringsfrihet kan, då särskilda omständigheter
föranleder det, medges för driftslån under högst två år från
första lyftningsdagen. För såväl jordbruksegnahemslån som driftslån gäller
att, om det med hänsyn till särskilda förhållanden anses påkallat, låntagare
under högst två år från första lyftningsdagen kan beviljas anstånd med att
erlägga ränta. Härvid skall den upplupna räntan vid anståndstidens slut
läggas till den beviljade lånesumman.

Den jordförmedling, som lantbruksnämnderna skall bedriva inom ramen
för jordbruksegnahemsverksamheten, har kommit att få en jämförelsevis
liten omfattning. Den statliga lånegarantin för jordbruksegnahemslån och
driftslån har i stället blivit det helt dominerande medlet i verksamheten.
Lånegarantigivningens omfattning och lånens genomsnittliga storlek under
senare år framgår av följande sammanställning. I

År	Lånegaranti för
jordbruksegnahemslån	driftslån
Antal	Belopp, milj. kr.	Genomsnitt-ligt låne-belopp, kr.	Antal	Belopp, milj. kr.	Genomsnitt-ligt låne-belopp, kr.
1950	1654	22,3	13 500	1 028	6,8	6 600
1957	990	23,3	23 600	614	6,1	9 900
1958	837	18,7	22 300	530	5,3	10 000
1959	787	18,4	23 400	562	6,4	11 300
1960	760	21,4	28 000	529	7,1	13 500
1961	785	23,9	30 400	586	8,3	14 100

I medeltal bär ca 60 procent av antalet inkomna ansökningar om lånegaranti
beviljats. Summan beviljade lånegarantier för driftslån fördelade
sig omkring 1950 ungefär lika på jordägare och arrendatorer. Nu erhåller
arrendatorerna nära två tredjedelar av garantibeloppen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 dr 1963

I efterföljande tabell har under andra halvåret 1962 beviljade garantier
för
nas storlek.

Åker ha	Antal jordbruksegnahemslån	Antal drifts- lån
Skog, ha	Summa
—10,0	10,1—40,0	40,1—80,0	80,1—
—10,0	42	48	24	14	128	51
10,1—20,0	63	64	25	9	161	104
20,1—30,0	46	34	7	5	92	74
30,1—	25	21	6	3	55	68
Summa	176	167	62	31	436	2971

1 Härtill kommer 27 driftslån som beviljats i samband med yttre rationalisering.

De bestämmelser, som reglerar de statliga insatserna för jordbrukets
rationalisering, återfinns i kungörelsen den 11 juni 1948 (nr 342; omtryckt
1959:246, ändrad 1961: 176, 1961:648 och 1962:97) angående statligt stöd
till jordbrukets yttre och inre rationalisering m. m. (rationaliseringskungörelsen).
I fråga om bestämmelsernas innebörd torde få hänvisas till kungörelsen.

Lantbruksstyrelsens förslag. Styrelsen berör i fråga om lånegarantigivningen
enligt jordbruksegnahemskungörelsens
bestämmelser inledningsvis de erfarenheter som vunnits av verksamheten.
De förluster för statsverket, som långivningen har medfört, anses
måttliga i förhållande till långivningens omfattning. Låneverksamheten
har i allmänhet lyckats väl och har bidragit till att ett stort antal dugande
personer med otillräckliga egna kapitaltillgångar kunnat etablera sig som
egna jordbrukare. I en del fall har dock låntagare misslyckats som egna
företagare och upphört med jordbruket, vilket lett till förluster för såväl
låntagare som garantigivare. Sådana misslyckanden har främst uppstått, då
brukarens kvalifikationer felbedömts och då brukning,senheten erbjudit ett
för svagt produktionsunderlag. På grund härav bör vid en översyn av bestämmelserna
särskilt brukarens kvalifikationer och brukningsenhetens beskaffenhet
ägnas uppmärksamhet.

Vid en sådan översyn bör också samordningen mellan jordbruksegnahemsverksamheten
och övrig statlig verksamhet med syfte att främja jordbrukets
rationalisering ägnas största uppmärksamhet. Den som förvärvat
jordbruk med stöd av jordbrukscgnahemslån bör kunna påräkna, att berörda
myndigheter medverkar i den framtida utvecklingen av hanrs företag.
Innan lånegaranti beviljas, måste sålunda ställning tas till om lantbruksnämnden
skall satsa på en brukningsenhet eller om nämnden skall verka för
att enheten disponeras för förstärkning av andra jordbruk. En mera direkt
positiv effekt i rationaliscringsverksamheten erhålls, när ett jordbruksegna -

Kungl. Alaj.ts proposition nr 125 dr 1963

hemslån möjliggör för en jordbrukare att flytta över från en ej utvecklingsbar
till en bestående enhet, varvid den förra blir disponibel för rationaliseringsändamål.

Lantbruksstyrelsen föreslår först att ändamålet med jordbruksegnahemsverksamheten
vidgas från att avse att hjälpa mindre bemedlade och obemedlade
att anskaffa jordbruk till att i mån av tillgång på medel underlätta
för lantbrukare och blivande lantbrukare med otillräckligt eget kapital att
förvärva eller arrendera jordbruk. Såsom motiv härför anför styrelsen i
huvudsak följande.

Sedan 1959 beviljas lånegaranti för jordbruksegnahemslån och driftslån
utom till enfamiljs- även till tvåfamiljsjordbruk. Särskilt de sistnämnda kräver
stor kapitalinsats — för ett mellansvenskt jordbruk om 50 ha nämns
beloppet 400 000 kr. I södra Sveriges slättbygder är kapitalbehovet än större.
I dagens läge är därför ofta även lantbrukare med ett relativt stort eget
kapital beroende av lånegaranti för att kunna överta ett ändamålsenligt
jordbruk.

Liksom hittills torde kunna förekomma att medgivna garantiutrymmen
blir otillräckliga för att tillgodose i och för sig kvalificerade anspråk på
garanti. Det bör därför anges i författningen att lånegaranti beviljas endast
i mån av tillgång på medel.

Sasom en anpassning till de faktiska förhållandena bör lånegarantigivningen
anges 50m det viktigaste hjälpmedlet i jordbruksegnahemsverksamheten.
I mån av tillgång på personal bör dock lantbruksnämnd även i fortsättningen
handha jordförmedling samt, då särskilda skäl talar därför, anskaffa
jord genom köp för jordbruksegnahemsändamål.

Jordförmedlingsverksamheten har i flertalet län jämförelsevis liten omfattning.
Lånegarantigivningen har i stället kommit att bli det helt dominerande
medlet i verksamheten. Vid sidan härav bör dock lantbruksnämnderna
även i fortsättningen kunna medverka med jordförmedling, bl. a. i
syfte att frigöra mark för rationaliseringsändamål. I

I fråga om brukning senheternas beskaffenhet föreslår lantbruksstyrelsen
att —- för att nå en närmare anpassning till bestämmelserna i rationaliseringskungörelsen
— verksamheten i fortsättningen inriktas på brukningsenheter,
som antingen i befintligt skick eller efter förestående rationalisering
kan skötas av en eller två män utan anlitande av arbetskraft utanför
deras familjer och tillika kan bereda samma arbetsinkomst, som erbjuds
inom jämförbara näringsgrenar. Härom anför styrelsen bl. a. följande.

Det har i en del fall ansetts att den nu gällande bestämmelsen är alltför
obestämd och inte ger tillräcklig ledning för att avgöra om belåning skall
ske eller ej. Med hänsyn till de allt större kraven på hög produktivitet och
en ändamålsenligt uppbyggd — ofta starkt specialiserad — produktionsapparat
i jordbruket är det sannolikt, att brukningsenhetens beskaffenhet
och driftens anpassning till de föreliggande förutsättningarna kommer att
få ännu större betydelse i framtiden än nu.

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1963

Enligt lantbruksstyrelsen är det anledning att iaktta stor försiktighet vid
kreditgivning avseende stödjordbruk. Från flera län har framhållits att
intresset för förvärv av stödjordbruk avtar. Bl. a. rationaliseringen i skogsbruket
med övergång till helårsanställd arbetskraft gör det svårt att bedöma
den framtida tillgången på arbetstillfällen i en bygd. Det bör dock enligt
styrelsen inte komma i fråga att nu helt slopa garantigivningen vid övertagande
av stödjordbruk.

Som förutsättning för lånegaranti i fråga om stödjordbruk bör gälla dels
att brukningsenheten är lämplig för sitt ändamål, dels att det kan bedömas
föreligga varaktiga förtjänstmöjligheter utanför jordbruket. Ett stödjordbruk
torde i regel endast kunna anses lämpligt för sitt ändamål, om byggnaderna
är i sådant skick, att behov av nyinvesteringar av någon betydenhet
inte beräknas uppstå under tiden för tillträdarens innehav. När tveksamhet
råder i fråga om huruvida varaktiga förtjänstmöjligheter föreligger utanför
jordbruket, bör lantbruksnämnden samråda med länsarbetsnämnden.

För sådan investering, vartill statligt stöd utgår enligt rationaliseringskungörelsen,
krävs i regel investeringskalkyl. Ekonomisk kalkyl behöver
emellertid inte föreligga för att enskild jordbrukare skall erhålla garanti
för jordbruksegnahemslån och driftslån. Endast sammanslutning för gemensam
animalieproduktion och sambruksförening måste förete ekonomisk
plan, innan lånegaranti beviljas. Lantbruksstyrelsen uttalar att, därest tillräckliga
resurser för företagsekonomisk driftsplanering ställs till förfogande,
intet finns att erinra mot föreskrift att godkänd företagsekonomisk
driftsplan skall föreligga, innan garanti beviljas för jordbruksegnahemslån
och driftslån. Styrelsen motiverar detta förslag på i huvudsak följande sätt.

För den enskilde jordbrukaren innebär beslut om arrende eller förvärv
av brukningsenhet ett ekonomiskt avgörande av vittgående betydelse. Det
är därför i hög grad önskvärt, att blivande jordbrukare allmänt kan beredas
möjlighet att anlita sakkunskap för att upprätta företagsekonomisk driftsplan
för brukningsenhet, som han planerar att överta. Härigenom skulle
jordbrukaren få en god inblick i de ekonomiska förutsättningarna för sitt
blivande företag. Då möjligheterna att erhålla sakkunnig hjälp med driftsekonomisk
planering f. n. är otillräckliga, framstår det dock som olämpligt
att nu föreskriva sådan plan såsom villkor för lånegaranti.

För att jordbruksegnahemslån eller driftslån skall beviljas ställs vissa
krav på brukarens kvalifikationer. Bl. a. skall sökande äga erforderliga yrkeskunskaper.
Hittills bar i flertalet fall endast krävts goda insikter i praktiskt
jordbruksarbete. Då det här behandlade lånestödet numera utgår till
en- och tvåfamiljsjordbruk, vilka kan ha en stor omsättning, måste höga
krav ställas i fråga om ekonomisk planering, gott tekniskt utbyte i produktionen
m. in. Styrelsen föreslår därför, att vid prövning av ansökningar om
garanti för jordbruksegnahemslån och driftslån efter hand allt större vikt
läggs även vid sökandens grundläggande teoretiska yrkesutbildning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1963

En tämligen lång övergångstid behövs, innan krav om grundläggande
yrkesutbildning kan införas i jordbruksegnahemskungörelsen. I annat fall
kan planerna på ett kännbart sätt rubbas för de personer, som avsett att
överta jordbruk under de närmaste åren. Lantbruksstyrelsen kunde till en
början utfärda anvisningar till lantbruksnämnderna innebärande att vid
i övrigt lika förutsättningar sökande med grundläggande yrkesutbildning
skall äga företräde till statlig garanti för jordbruksegnahemslån och driftslån.
Kravet på yrkesutbildning skulle redan efter ett par år skärpas ytterligare,
varefter kravet kunde fastställas i författningen.

Beträffande garanti för jordbruksegnahemslånen föreslår styrelsen slutligen
att möjlighet öppnas att låta sådan garanti övertas av ny ägare som
förvärvat fastigheten för kompletteringsändamål.

Lantbruksstyrelsen föreslår vidgade möjligheter att bevilja driftslån i syfte
att stimulera till en utökning av produktionsunderlaget vid jordbruksföretag.
En sådan utökning kan ske genom storleksrationalisering och specialisering.

Möjlighet bör därför öppnas att bevilja lånegaranti för driftslån dels då
jordbrukare, som äger brukningsenhet, utvidgar denna genom arrende av
tillskottsjord, dels då arrendator utvidgar den brukade arealen genom förvärv
eller arrende av tillskottsjord. Sådan lånegaranti bör dock endast ifrågakomma
då tillskottsjorden utgör lämplig utökning av den tidigare innehavda
brukningsenheten samt då sannolika skäl talar för att sambruket
kan bli bestående på lång sikt.

De nämnda formerna för arealkomplettering ger inte samma bestående
resultat som sammanläggningar. Om en brukare får arrendera tillskottsmark,
vilket ofta är enda möjligheten att öka arealen, blir emellertid utvecklingen
på längre sikt i flertalet fall den, att arrendatorn förvärvar den
arrenderade marken. TilLskottsarrendet blir sålunda det första steget mot
en varaktig komplettering. Formen med tillskottsarrende har även fördelar
genom att den kan underlätta jordbrukarens kapitalanskaffning. Enligt en
av Jordbrukets utredningsinstitut utförd undersökning skedde under åren
1951—1956 arealutvidgningar mer än dubbelt så ofta genom arrende som
genom förvärv av tillskottsjord. Utvecklingen synes gå mot att det blir allt
vanligare att utöka arealen vid mindre jordbruk genom tillskottsarrende.

Styrelsen anser det vidare finnas anledning att vidga möjligheterna att
bevilja driftslån i samband med att brukare övergår från en mindre till en
större brukningsenhet.

Enligt nu gällande bestämmelser beviljas garanti för driftslån endast om
brukaren inte tidigare varit verksam som självständig jordbrukare, såvida
inte särskilda skäl föranleder till annat. Det förhållandet att en småbrukare
övertar en bärkraftig brukningsenhet har som regel ansetts utgöra sådant
särskilt skäl. Det är med hänsyn till den allmänna utvecklingen i jordbruket
i högsta grad betydelsefullt att främja storleksrationaliseringen. Denna rationalisering
bör vid sidan av övriga stödformer främjas även genom att
jordbrukare erhåller ökade möjligheter att erhålla lånegaranti för driftslån

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1963

i samband med övertagande av större brukningsenhet än den tidigare innehavda.
Det bör även stå öppet för lantbruksnämnd att bevilja lånegaranti
för nytt driftslån, avsett att komplettera tidigare innehaft, ännu ej slutamorterat
driftslån. Summan av det tidigare innehavda och det nya driftslånet
bör dock inte få överstiga gällande maximibelopp för driftslån.

Styrelsen föreslår också att ändamålet med de nuvarande driftslanen för
övergång till eller startande av specialproduktion vidgas till att avse genomförande
av mera genomgripande driftsomläggning.

De nu gällande bestämmelserna om driftslån vid övergång till specialproduktion
infördes 1960. Efterfrågan på garantier för sådana driftslån har
varit liten, vilket förklaras av att det tar viss tid innan kännedomen om
en ny låneform sprids mera allmänt. Det är emellertid ingen tvekan om att
det föreligger och under överskådlig framtid kommer att föreligga ett stort
behov av driftsrationalisering genom specialisering. För att begreppet specialproduktion
inte skall missförstås och, som ofta skett, ges en snäv tolkning
bör en omformulering ske, så att det framgår att specialiserad produktion
i allmänhet avses. Som förufsättning för lånegaranti för ändamålet
bör gälla att den avsedda specialiseringen innebär en betydande driftsomläggning,
att denna är företagsekonomiskt välbetänkt och att omläggningen
kräver en avsevärd kapitalinsats.

Det är enligt lantbruksstyrelsen av stort intresse att få olika former av
gemensam animalieproduktion prövade i praktiken, så att erfarenheter kan
samlas inför en möjlig framtida utveckling på området. För att underlätta
detta föreslår styrelsen att brukare, som inträder som medlem i sammanslutning
för gemensam animalieproduktion må kunna beviljas garanti för
lån, som upptas för att erlägga kontant insats i föreningen. Nytillträdande
brukare bör även kunna få överta till tidigare brukare för ändamålet beviljad
lånegaranti.

Med hänsyn till gemensamhetsföretagets fortbestånd är det önskvärt, att
insatskapitalet täcker en betydande del av dess kapitalbehov. Fn kontant
inbetalning av relativt stora insatser kan ställa sig svårt för dem, som vid
inträdet i det gemensamma företaget inte samtidigt kan avyttra en djurbesättning
eller på annat sätt anskaffa medel.

Mot bakgrunden av det ökande kapitalbehovet i jordbruket föreslår lantbruksstyrelsen
att maximibeloppet för driftslån till enskild jordbrukare höjs
till 40 000 kr. I undantagsfall och då särskilda skäl föreligger bör dock
garanti för driftslån på högst 50 000 kr. kunna beviljas. Såsom sådant särskilt
skäl bör kunna godtas att brukaren avser att tillämpa en driftsform,
som anses kunna bli av värde i den fortsatta rationaliseringsverksamheten.

Styrelsen anser det inte möjligt eller lämpligt att höja maximibeloppet
för driftslån till sådan storlek, att det täcker hela behovet av driftskapital
vid tvåfamiljs jordbruk. Med hänsyn till inkomstvariationerna och därmed
förenade risker torde det få förutsättas att den person, som övertar ett sådant
jordbruk, förfogar över ett ej obetydligt eget kapital.

Kungi. Maj.ts proposition nr 125 dr 1963

I sammanhanget uttalar styrelsen att enligt en vid lantbrukshögskolans
institution för driftsekonomi nyligen utförd undersökning är den marginella
produktiviteten av jordbrukets maskiner låg. Särskilt vid mindre jordbruk
men även i en del fall vid större jordbruk finns ofta ett ur ekonomisk synpunkt
överdimensionerat inventariebestånd. Detta beror i flertalet fall på
en alltför splittrad produktion och en benägenhet hos jordbrukarna att
skaffa egna maskiner även i fall, där det varit fördelaktigare att utnyttja
förhyrda maskiner eller att gemensamt anskaffa sådana, övermekaniseringen
bör ägnas uppmärksamhet i den allmänna jordbruksupplysningen.
Vid handläggning av ärenden rörande driftslån bör lantbruksnämnderna
också ha vissa möjligheter att motverka mindre välbetänkt maskinanskaffning.

I samband med den föreslagna höjningen av maximibeloppet för driftslån
föreslår styrelsen, att den längsta amorteringstiden utsträcks, förslagsvis
till 20 år. Detta skulle förebygga de svårigheter, som eljest kan uppstå
för låntagarna att under en start- och uppbyggnadsperiod fullgöra betalningsskyldigheten.
Samtidigt anser styrelsen att möjligheten att medge anstånd
med räntebetalning under högst två år för jordbruksegnahemslån och
driftslån kan utgå. Tillräcklig lindring under den första lånetiden anses
kunna nås genom att medge amorteringsfrihet under viss tid.

Vad gäller stödet enligt rationaliseringskungörelsen
föreslår lantbruksstyrelsen att garanti för lån till yttre rationalisering bör
få lämnas för inköp av mark avsedd att sambrukas med varaktigt arrenderad
brukningsenhet, vilken arrendatorn synes ha förutsättningar att förvärva
framdele,s. Främst avses sådana fall då arrendator brukar fastighet,
som ägs av dödsbo i vilket han är delägare eller av föräldrar, och då den
troliga utvecklingen blir att arrendatorn framdeles kommer att få förvärva
fastigheten. Då salubjuden tillskottsmark lämpar sig för sambruk med den
arrenderade brukningsenheten och dennas ägare inte önskar förvärva marken,
framstår det ofta som lämpligt att arrendatorn förvärvar marken. Härför
är han ofta beroende av kreditstöd i form av lånegaranti.

Enligt bestämmelserna i 8 § rationaliseringskungörelsen må lånegaranti
lämnas för förvärv av mark för rationaliseringsändamål. Med hänsyn till
definitionen på yttre rationalisering i kungörelsens 4 § är det dock tveksamt,
om stöd kan lämnas till arrendators kompletteringsförvärv. En ändring
kan ske antingen så att i 4 § ordet fastighetsregleringsåtgärder ersätts
med åtgärder, eller också så att 8 § kompletteras med en särbestämmelse
beträffande arrendators förvärv.

Lantbruksstyrelsen föreslår vidare, att lånegaranti till yttre rationalisering
skall kunna beviljas även då ansökan härom inkommit efter genomförandet
av den yttre rationaliseringen.

Den som förvärvar tillskottsmark kan enligt gällande bestämmelser i regel
endast erhålla lånegaranti, då ansökan görs i direkt anslutning till förvärvet.
Det kan i en del fall vara svårt för jordbrukaren att före förvärvet tillräck -

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 dr 1963

ligt klart överblicka, vilka ytterligare kostnader för anläggningar och driftsanpassning,
som tillskottsförvärvet kommer att föra med sig. Härav följer
att det även viss tid efter förvärvet kan uppstå behov av mera långsiktig
kredit för förvärvets finansiering.

Kostnaderna för att upprätta företagsekonomisk driftsplan i samband med
yttre och inre rationalisering bör enligt styrelsen få inräknas i de kostnader,
som läggs till grund för beräkning av statsbidrag och lånegaranti. För att
statligt ekonomiskt stöd skall utgå till inre rationaliseringsåtgärd krävs
bl. a. att åtgärden är lönsam. Till grund för lantbruksnämndernas bedömanden
i dessa ärenden skall som regel läggas investeringskalkyl. Dessa kalkyler
har visat sig värdefulla i nämndernas verksamhet. Med hänsyn, till den begränsade
tillgången på personal är det nödvändigt att göra kalkylerna enkla
och föga arbetskrävande. Vid större investeringar har det visat sig önskvärt
att driftsförhållandena på brukningsenheten analyseras genom driftsplanering,
varvid flera olika driftsalternativ undersöks. Särskilt önskvärt är detta,
när flera åtgärder aktualiseras samtidigt, t. ex. vid yttre rationalisering genom
mera omfattande förvärv av tillskottsmark. Det kan då vara aktuellt
både att uppföra eller bygga om ekonomibyggnader och att rationalisera
driften på ett eller annat sätt. Rörande upprättandet av driftsplanerna anför
styrelsen bl. a. följande.

Nya planeringsmetoder har på senare tid framkommit, varigenom det
blivit betydligt mindre arbetskrävande än tidigare att utföra driftsplanering.
Det är enligt lantbruksstyrelsen angeläget att de nya metoderna så mycket
som möjligt tillämpas i lantbruksnämndernas och hushållningssällskapens
verksamhet. Driftsplaneringen torde främst komma att utföras av hushållningssällskapens
ekonomikonsulenter samt av tjänstemän vid lantbruksnämnderna.
Sådan planering bör kunna komma till stånd i allt större utsträckning
efter hand som tillgången på kunnig personal ökar.

I anslutning till förslaget om vidgat stöd till arealkompletteringar genom
bl. a. arrende föreslår lantbruksstyrelsen, att ekonomiskt stöd bör få lämnas
till investeringar i byggnader och fasta anläggningar, som skall betjäna
både ägd och arrenderad areal, i sådana fall då lantbruksnämnden bedömer
åtgärden angelägen ur rationaliseringssynpunkt.

Även om det är mycket sannolikt att ett arrenderat markområde kommer
att sammanföras med ägd mark eller att arrendet blir bestående, är det
alltid i viss mån osäkert alt investera i t.ex. ekonomibyggnader avpassade för
större areal än den ägda. Ur rationaliseringssynpunkt är det emellertid i
många fall önskvärt alt investeringar kommer till stånd på brukningsenheter
av sådan beskaffenhet. Särskilt gäller detta i trakter med ett allmänt
nedgånget fastighetsbestånd, där det ofta är önskvärt att effektivt kunna
stödja de dugliga brukare, som är inriktade på att genom successiva förvärv
och arrenden göra sina brukningsenheter lönsamma.

Vidare föreslår lantbruksstyrelsen i detta sammanhang att, om lämplig
yttre rationalisering eller driftsomläggning genomförts, statsbidrag må

Kurtgl. Maj.ts proposition nr 125 år 1963

kunna beviljas till att uppföra eller förbättra ekonomibyggnad eller annan
fast anläggning, oaktat statsbidrag tidigare beviljats till sådana åtgärder
vid brukningsenheten.

Enligt bestämmelserna i 14 § rationaliseringskungörelsen må bidrag till
uppförande eller förbättring av ekonomibyggnad eller annan fast anläggning
utgå med högst ett belopp motsvarande dels 25 procent av den godkända
kostnaden upp till en sammanlagd kostnad av 5 000 kr. eller, om
åtgärden uppenbarligen behövs till följd av nyligen genomförd eller nära
förestående yttre rationalisering av mera väsentlig omfattning och kapitalkrävande
natur, 10 000 kr., dels ock med 15 procent av överskjutande kostnad.
Dock må statsbidrag normalt för en och samma brukningsenhet ej
utgå med mer än 8 000 kr. Har tidigare enligt samma kungörelse utgått
statsbidrag till sådan åtgärd på brukningsenheten, skall vid bidragsbeloppets
bestämmande tas hänsyn jämväl till kostnaden för den åtgärden.

Vad gäller hänsynstagande till det förhållandet att bidrag redan tidigare
utgått till byggnadsåtgärd uttalade dåvarande departementschefen i prop.
1947: 75, s. 274, att huvudsynpunkten bör vara att vid prövning av frågan
om avskrivningslån för att förbättra ekonomibyggnaderna på utvidgad
fastighet bör bortses från de avskrivningslån, som tidigare kan ha utgått
till förbättringsåtgärder vilka ej längre är av värde för driften av den utvidgade
fastigheten. Sedan den yttre rationaliseringen numera inriktats på
större enheter än tidigare, har det blivit allt vanligare, att den i uttalandet
förutsatta situationen uppstår. I avsaknad av uttryckliga bestämmelser har
lantbruksnämnderna hittills sällan utnyttjat angivna möjlighet. Styrelsen
anser det angeläget, att lämpliga yttre rationaliseringsåtgärder och därmed
sammanhängande driftsomläggningar främjas och underlättas genom mindre
restriktiv tillämpning i detta hänseende. Även i samband med driftsomläggningar,
som innebär övergång helt eller i väsentlig utsträckning till
specialproduktion, kan tidigare gjorda byggnadsinvesteringar bli av ringa
eller intet värde för den fortsatta driften. Styrelsen anser det vara lika angeläget,
att lantbruksnämnderna ges möjlighet att i dylika fall bevilja bidrag
till erforderliga ny- eller ombyggnader, oavsett om bidrag till byggnadsinvesteringar
tidigare utgått till samma enhet.

För att kunna åstadkomma en fortgående förenkling av det administrativa
arbetet föreslår lantbruksstyrelsen slutligen, att de båda statsbidragsformerna,
avskrivningslån och direkt bidrag, jämställs i författningen.

I 26 § rationaliseringskungörelsen stadgas att statsbidrag, där ej annat
följer av vad i 33 § sägs, skall utgå såsom avskrivningslån ur jordbrukets
avskrivningslånefond. Styrelsen erinrar om, att ett avskrivningslån i realiteten
är avsett att utgöra bidrag till låntagaren, att det utbetalas endast
efter utförandet av den förbättringsåtgärd, för vilken det beviljats, samt att
skyldighet att återbetala beviljat avskrivningslån endast kan inträda i vissa
särskilt angivna situationer. Erfarenheterna har visat, att det i det övervägande
antalet fall ej föreligger något praktiskt behov av att använda avskrivningslåneformen.
Då en åtgärd är utförd, kan i allmänhet bidraget utbetalas
utan särskilda villkor. Vidare talar för att formen med avskrivningslån
endast skall behöva användas i begränsad omfattning det förhållandet,
att statsbidrag till inre rationalisering minskats till att i regel utgå med

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1963

belopp motsvarande högst 25 procent av den godkända kostnaden för åtgärden
och att det därför knappast är möjligt att genom bidraget bereda sig
vinst vid överlåtelser av brukningsenhet. Däremot kan avskrivningslåneformen
vara motiverad som ett medel att trygga att kostnadskrävande anläggningar
underhålls. Vid yttre rationalisering kan avskrivningslån fylla en
uppgift som medel att förebygga spekulation med tillskottsjord.

Ehuru avskrivningslåneformen sålunda i vissa situationer är motiverad,
kan statsbidrag till inre rationalisering i det övervägande antalet fall utan
olägenhet utgå i form av direkta bidrag. Enligt de anvisningar, som nu gäller
för lantbruksnämnderna, bör bidrag till inre rationalisering i allmänhet
utgå som direkt bidrag, då det ej överstiger 5 000 kr., men som avskrivningslån,
då bidraget uppgår till högre belopp och avser företag, som kräver
mer avsevärt underhåll för att syftet ej skall förfelas.

Yttranden. Remissinstanserna har på flertalet punkter tillstyrkt lantbruksstyrelsens
förslag till ändrade bestämmelser för lånegarantigivningen
enligt jordbruksegn ahemsk ungör el sen. Av de
allmänna synpunkter på förslagen, som har framkommit, torde få återges
följande.

Fullmäktige i riksbanken utgår ifrån att det inte varit lantbruksstyrelsens
mening att genom de föreslagna ändringarna vidga möjligheterna för en ökad
relativ skuldsättning, om man därmed avser skuldsättningen i relation till
en fastighets avkastningsförmåga, utan att syftet varit att gynna både tillkomsten
av större och bärkraftigare jordbruksenheter och en effektivisering
i allmänhet av jordbruksdriften. För att främja dessa syften bör
vederbörande myndigheter få större frihet än hittills att inom ramen för
allmänna regler bedöma lånegarantiärenden.

Hushållningssällskapens förbund anför, att kapitalbehovet vid ett jordbruk
under senare år har ökat på ett mycket påtagligt sätt. De av lantbruksstyrelsen
föreslagna ändringarna torde underlätta kapitalanskaffningen och
undanröja vissa av de mest påtagliga svagheterna i det nuvarande, statliga
kreditstödet. Enligt Sveriges lantbruksförbund synes de föreslagna ändringarna
vara ägnade att avsevärt förbättra jordbrukarnas möjligheter att utnyttja
den statliga lånegarantin.

Lantbruksnämnden i Uppsala län anser, att den fortlöpande anpassningen
av jordbruksegnahemskungörelsens av sociala skäl betingade bestämmelser
till rationaliseringskungörelsens mera strängt jordbruksekonomiska villkor
är önskvärd ur såväl det allmännas som den enskilde brukarens synpunkt.
Det kan redan nu ifrågasättas, om inte de båda kungörelserna kunde arbetas
ihop till en gemensam författning. Lantbruksnämnden i Kalmar län påpekar
att den statliga kreditgivningen stegvis har förändrats från eu huvudsakligen
socialt inriktad till eu alltmera företagsekonomiskt grundad långivning.
De nya förslagen går i samma riktning. Förslagen innehåller också en saklig
nyhet, nämligen den samtida uppmärksamheten av driftsrationaliseringen
och fastighetsrationaliseringen. Hushållningssällskapet i Västmanlands län
ifrågasätter om inte lånegarantigivningen hör följas upp genom något slag
av insyn under lånetiden. Ändrade driftsförhållanden kan helt ändra underlaget
för den lämnade lånegarantin, varför ny driftsplan kan behöva upprättas
och underställas den garantibeviljande myndigheten.

Kungl. Maj ds proposition nr 125 dr 1963

Förslaget att vidga ändamålet med jordbrukegnahemsverksamheten
till att i mån av tillgång på medel underlätta för lantbrukare
och blivande lantbrukare med otillräckligt eget kapital att förvärva
eller arrendera jordbruk tillstyrks genomgående. Skogsstyrelsen diskuterar
förslaget ingående och uttalar därvid följande.

Med uttrycket otillräckligt eget kapital torde avses att köparens egna tillgångar
inte täcker skillnaden mellan köpeskillingen och det lån mot botteninteckning,
som kan erhållas. Även om denna skillnad kan uppgå till avsevärda
belopp, torde en person med ett eget kapital om 50 000 till 100 000 kr.
kunna finansiera ett förvärv utan statlig kreditgaranti. Utan denna garanti
tvingas han dock utnyttja låneformer med högre räntesats och kortare
amorteringstid än garantilånens. Den föreslagna ändringen innebär enligt
styrelsen inte bara en anpassning till grunderna för rationaliseringsverksamheten
utan i viss mån en ändring av principerna för det statliga stödet.
Verksamheten, som hittills haft en social inriktning, förändras och får
mera karaktär av allmänt stöd till jordbruksnäringen.

Sveriges lantbruks förbund och Riksförbundet Landsbygdens folk tillstyrker
förslaget, men tillägger, att jordbruksegnahemsverksamheten med hänsyn
till sin stora betydelse för jordbruket inte bör få begränsas av brist på
medel. Även från några lantbruksnämnder har framhållits nödvändigheten
av tillräckliga lånegarantiramar, så att avslag på grund av brist på medel
sällan skall behöva förekomma.

Lantbruksstyrelsens uttalande att lånegarantigivningen bör anges som
det viktigaste hjälpmedlet i jordbruksegnahemsverksamheten har inte
föranlett någon erinran i remissyttrandena.

Flertalet remissinstanser tillstyrker de föreslagna kraven på brukningsenheternas
beskaffenhet. Fullmäktige i riksbanken uttalar
sålunda att en friare ändamålsprövning och en vidgad garantigivning
bör medföra stramare krav rörande de ekonomiska förutsättningarna i det
enskilda fallet. Fullmäktige understryker att verksamheten bör inriktas
på verkligt bärkraftiga jordbruk. Lantbruksnämnden i Jönköpings län anser
det angeläget att stränga krav i allmänhet ställs på beskaffenheten av belåningsobjektet.
Ibland kan det dock vara ändamålsenligt och rationaliseringsbefrämjande
att belåna ett ofullständigt jordbruk, som bedöms komma
att bilda kärna i en framtida bärkraftig brukningsenhet. Detta gäller t. ex.
i byar med endast ofullständiga jordbruk, där innehavarna är gamla.

Annan uppfattning redovisas endast av lantbruksnämnden i Älvsborgs
läns södra område, som tills vidare inte önskar någon ändring i de nuvarande
bestämmelserna. Gallringen bland objekten i småbruksbygder blir
hård, om inte undantag av sociala skäl medges.

De flesta remissinstanserna ansluter sig till lantbruksstyrelsens uppfattning,
att försiktighet bör iakttas vid kreditgivning till stödjordbruk. Lantbruksnämnden
i Värmlands län konstaterar att intresset för förvärv av stödjordbruk
avtar. Det intresse som finns beror för övrigt ofta på att köp av

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 dr 1963

stödjordbruk är enda möjligheten att skaffa billig bostad och samtidigt erhålla
hög belåning. En i viss mån avvikande uppfattning hyser skogsstyrelsen.
Styrelsen anser att förvärv av stödjordbruk bör underlättas, då behov
av deltidsanställda skogsarbetare även i fortsättningen kommer att finnas
i viss utsträckning. Sveriges lantbruks förbund delar inte helt lantbruksstyrelsens
negativa inställning till stödjordbrukens framtida betydelse och
anser därför att förvärv av stödjordbruk liksom hittills bör kunna underlättas.
Riksförbundet Landsbygdens folk tillstyrker inte en så långt gående
restriktivitet i långivningen till stödjordbruk, som lantbruksstyrelsen förordar.
Bl. a. lantbruksnämnderna och hushållningssällskapen i Gotlands,
Våsternorrlands, Västerbottens och Norrbottens län samt i Älvsborgs läns
södra område anser att det på grund av speciella förhållanden i dessa län
ur samhällelig synpunkt är nödvändigt att kunna belåna stödjordbruk liksom
andra mindre jordbruk.

Till lantbruksstyrelsens önskemål om utökad driftsplanering i samband
med ärenden rörande jordbruksegnahemslån och driftslån ansluter sig
remissinstanserna i huvudsak.

Statskontoret anser att, om den driftsekonomiska planeringen kan genomföras
på ett ekonomiskt och organisatoriskt tillfredsställande sätt, bör lantbruksstyrelsens
krav på driftsplanering tillgodoses. Statskontoret skisserar
ett förslag, som innebär att tillgänglig personal vid lantbruksnämnder och
hushållningssällskap med hjälp av kalkylavdelningen och specialrådgivarorganisationen
vid lantbrukshögskolan skall kunna utföra de ökade arbetsuppgifter,
som följer med en på föreslaget sätt utökad driftsplanering. Kostnaden
per driftsplan beräknas stanna vid 200—300 kr.

Lantbrukshögskolans lärarkollegium anser det vara svårt att genomföra
en så omfattande driftsplanläggning, som lantbruksstyrelsen önskar, även
om varje län får en ekonomikonsulent. För Hushållningssällskapens förbund
framstår det som allt mera önskvärt och behövligt att bestämmelser om
investeringskalkyler införs även i jordbruksegnahemskungörelsen. Härvid
aktualiseras behovet av ökade resurser för företagsekonomisk rådgivning.
Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk anser liksom
lantbruksstyrelsen att frågan bör vila tills tillräckliga resurser kan
ställas till förfogande.

Många hushållningssällskap och lantbruksnämnder anser att driftsekonomiska
kalkyler bör läggas till grund för bedömningen av låneärenden. I
det sammanhanget har från flertalet nämnder och sällskap bristen på
driftsekonomiska rådgivare påtalats. I flera yttranden har konstaterats att
det med nuvarande personalresurser inte är möjligt att utarbeta fullständiga
driftsplaner för alla låneobjekt och att någon bestämmelse därom inte
nu bör införas i författningen.

Den föreslagna skärpningen i kravet på brukarens kvalifikationer,
särskilt beträffande yrkesutbildningen, tillstyrks av samtliga remissinstanser.

Fullmäktige i riksbanken framhåller att i den mån de belånade jordbrukens
storlek ökar högre krav bär ställas på jordbrukarens personliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1963

förutsättningar och på hans insats av eget kapital. Skogsstyrelsen ansluter
sig till lantbruksstyrelsens förslag och tillägger att yrkesutbildningen bör
vara anpassad efter det företag, som den lånesökande skall överta. Det är
viktigt att skogsutbildningen är tillräcklig, särskilt i de fall skogsbruket
dominerar. Även lantbruksnämnden i Jämtlands län betonar behovet av
skoglig utbildning.

Lantbrukshögskolans lärarkollegium, som är medvetet om svårigheterna
att redan nu införa krav om teoretisk yrkesutbildning i författningen, anser
det dock rimligt att ställa ett sådant krav för större lånegarantier. Riksförbundet
Landsbygdens folk ställer sig helt positivt till vissa krav på yrkesutbildning
i samband med lånegarantigivningen, men räknar med en förhållandevis
lång övergångstid. Man bör inte föreskriva någon viss form av grundläggande
yrkesutbildning, då det finns olika utbildningsvägar. Lantbruksnämnden
i Jönköpings län finner det inte heller välbetänkt att stipulera
viss bestämd yrkesutbildning. Det betydelsefulla är att sökanden äger erforderlig
yrkeskunskap och ej på vilket sätt han har förvärvat den.

Förslagen om vidgade möjligheter att bevilja drift s1
å n tillstyrks eller lämnas utan erinringar av de flesta remissinstanserna.
Lantmäteristyrelsen tillstyrker i princip förslagen, men anför därvid följande.

På kortare sikt torde behovet av storleksförbättringar på ett godtagbart
sätt kunna tillgodoses genom sido- och tilläggsarrenden. På längre sikt
måste emellertid denna form av arealutvidgning betraktas som en nödlösning,
som är förenad med allvarliga olägenheter. Styrelsen, tillstyrker ändå
med hänsyn till att här nämnda former för storleksrationalisering ofta är
de enda möjliga.

Styrelsen för lantbrukshögskolan tillstyrker med följande motivering.

Utvecklingen mot ett ökat antal jordbruk, bestående av såväl ägd som arrenderad
mark, är företagsekonomiskt betingad. Utbuden pa mark täcker
inte efterfrågan, varför arrende måste tillgripas. Det är angeläget att markanskaffning
och därmed sammanhängande investeringar understöds från
samhällets sida även vid sambruk av ägd och arrenderad mark. Riskerna
för att dessa markkompletteringar inte skulle ge samma bestående resultat
som sammanläggningar är små. Den snabba tekniska och ekonomiska utvecklingen
kräver för övrigt stor rörlighet i fastighetssystemet, varför bestående
arealgränser i många fall inte är önskvärda ur rationaliseringssynpunkt.

Sveriges lantbruksförbund anser att sambruk av ägd och arrenderad mark
utgör en smidig form för anpassning av brukningsenheterna till olika förutsättningar.
Förbundet tillstyrker därför liksom Riksförbundet Landsbygdens
folk förslagen. Även flertalet lantbruksnämnder och hushållningssällskap
delar lantbruksstyrelsens uppfattning. Lantbruksnämnden i Kalmar
län konstaterar dock att förslaget om driftslån i samband med sidoarrenden
främjar en utvidgning av arrendesystemet, vilket den jordpolitiska lagstiftningen
söker motverka. Nämnden avstyrker därför förslaget. Hushållningssällskapet
i Kalmar län anser, att behovet och lämpligheten av den föreslagna
ändringen bör ytterligare utredas. Även lantbruksnämnderna i Hal -

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1963

lands län och i Älvsborgs läns södra område ifrågasätter lämpligheten av
förslaget, eftersom det skulle kunna medföra att lämpliga kompletteringsköp
försenas eller inte alls kommer till stånd.

Förslaget om höjning av maximibeloppet för driftslån
tillstyrks genomgående av remissinstanserna. Sveriges lantbruksförbund och
Riksförbundet Landsbygdens folk ifrågasätter om inte maximibeloppet generellt
bör höjas till 50 000 kr. med hänsyn till det stora kapital, som behövs
för att ett familjejordbruk skall uppnå konkurrenskraft. Lantbruksnämnden
i Jönköpings län lämnar ett alternativt förslag, innebärande att det maximala
lånebeloppet fastställs till exempelvis 20 000 kr. ökat med hälften av
överstigande behov. Därigenom anser nämnden större rättvisa kunna ernås
mellan olika sökanden.

Flera lantbruksnämnder påpekar, att säkerhetsfrågan kommer i ett helt
annat läge efter en höjning av det maximala lånebeloppet. Det kan komma
att bli svårt för lånesökanden att prestera godtagbar säkerhet.

Förslaget om förlängning av amorteringstiden för driftslån tillstyrks
eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Dock avstyrks
förslaget av fullmäktige i riksbanken, som anför att en inriktning mot en
effektivare jordbruksdrift bör leda till ökad amorteringsförmåga. Fullmäktige
erinrar också om att den för driftslån nu medgivna amorteringstiden
väsentligt överskrider vad som i andra delar av näringslivet anses
tillrådligt för motsvarande kredit. Liknande uppfattning hyser statskontoret.

Skulle en liberalisering av amorteringsbestämmelserna anses angelägen
i samband med en höjning av lånemaximum, bör detta enligt statskontoret
ske genom att bestämmelsen om amorteringsfri tid jämkas.

I frågan om möjligheten till anstånd med räntebetalningen
på jordbruksegnahemslån och driftslån bör stå kvar eller inte råder delade
meningar bland remissinstanserna. I flera yttranden tillstyrks lantbruksstyrelsens
förslag. Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens
folk anser dock att möjlighet till anstånd med räntebetalningarna bör
ges även i fortsättningen. Lantbruksnämnden i Västmanlands län anför att
för en nystartad jordbrukare, som erhållit maximalt driftslån, kan räntefrihet
under de båda första åren ur likviditetssynpunkt betyda mer än en till
20 år förlängd amorteringstid.

Förslaget om att garanti för lån till yttre rationalisering

1 vissa fall skall få lämnas vid köp av mark som komplettering till arrenderad
brukningsenhet tillstyrks med tvekan av lantmäteristyrelsen. Innan garanti
beviljas, bör klarläggas om inte den arrenderade marken kan förvärvas till
rimligt pris. Hushållningssällskapens förbund hyser betänkligheter mot den
föreslagna ändringen. Förhållandena skulle kunna kompliceras avsevärt,

2 Biliang till riksdagens protokoll 11)63. 1 sand. Nr 125

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1963

om förvärv av den arrenderade fastigheten inte kommer till stånd. Förslaget
tillstyrks däremot av statskontoret, skogsstyrelsen, styrelsen för lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök, Sveriges lantbruksförbund och
Riksförbundet Landsbygdens folk.

De remissinstanser, som yttrat sig om förslaget att lånegaranti för yttre
rationalisering skall kunna beviljas även viss tid efter tillskottsförvärv, har
tillstyrkt detsamma.

Lantbruksstyrelsens förslag om statligt stöd till kostnaderna för upprättande
av företagsekonomisk driftsplan har allmänt biträtts.
Statskontoret tillstyrker, att ett principiellt krav på fullständig ekonomisk
driftsplanering uppställs som villkor för statligt ekonomiskt stöd till
investeringar i lantbruk. Kostnaderna för sådan planering är måttliga i
förhållande till de investeringsbelopp som förekommer. Hushållningssällskapens
förbund anser att behovet av företagsekonomisk planering har blivit
allt större. Sveriges lantbruksförbund anser att en rätt utförd driftsplanering
för jordbruket och jordbrukarna innebär en vinning. Åven styrelsen för
lantbrukshögskolan, lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen och Riksförbundet
Landsbygdens folk tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.

Statskontoret tillstyrker förslaget om att ekonomiskt stöd under vissa förutsättningar
skall få lämnas till investeringar i byggnader
och fasta anläggningar, som skall betjäna både ägd och arrenderad
areal. Det bör dock krävas att arrendet är bestående eller att annan
lämplig mark kan arrenderas under den avskrivningstid man räknar med.
Lantmäteristyrelsen anser att övervägande skäl talar för förslaget. Dock
förutsätts bl. a. att anläggningarna ligger på den ägda fastigheten. Hushållningssällskapens
förbund framhåller, att ärenden rörande stöd till inre rationalisering
i de fall förslaget avser måste handhas med särskild noggrannhet.

III. Det statliga kreditstödet till trädgårdsnäringen

Gällande bestämmelser m. m. Statligt stöd till rationalisering inom trädgårdsnäringen
utgår enligt kungörelsen den 3 juni 1955 (nr 354; nytryck
1962: 170) angående statligt stöd till trädgårdsnäringens rationalisering
eller, såvitt gäller företag av sådan storlek att de är av industriell karaktär,
enligt kungörelsen den 3 juni 1960 (nr 372) om statligt kreditstöd till
hemslöjd, hantverk och småindustri. Kreditstöd utgår vidare vid förvärv
eller arrende av trädgårdsföretag enligt kungörelsen den 11 juni 1948
(nr 366; nytryck 1961: 177) angående den statliga jordbruksegnahemsverksamheten,
vari trädgårdsskötsel jämställs med jordbruk.

Syftet med: stödverksamheten enligt kungörelsen angående statligt stöd
till trädgårdsnäringens rationalisering är att främja strävandena att höja
näringens effektivitet och därigenom skapa tillfredsställande försörjnings -

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1963

möjligheter för dess utövare. Bestämmelserna för stödet har i väsentliga
delar ändrats genoin beslut av 1962 års riksdag (prop. 99; JoU 15; rskr
252). Stöd kan utgå i form av lånegaranti och statsbidrag.

Lånegaranti eller statsbidrag kan erhållas för att genomföra rationaliseringsåtgärder,
vilka är ägnade att effektivisera och förbilliga driften och
mera varaktigt förbättra ekonomibyggnader eller tekniska anordningar.
Stöd må endast lämnas till företag som uppenbart kan vid rationell drift
bestå på lång sikt och vars tillkomst eller fortvaro är önskvärd från allmän
synpunkt.

Lånegaranti må beviljas för högst ett belopp som motsvarar kostnaden
för åtgärden. Ett och samma företag må dock ej erhålla garanti för högre
belopp än 100 000 kr. med mindre Kungl. Maj:t på grund av särskilda
skäl medger annat. Amortering skall påbörjas senast under fjärde året
efter första lyftningsdagen och amorteringstiden må ej överstiga 20 år.
Om med hänsyn till särskilda förhållanden så finns påkallat må anstånd
med att erlägga ränta medges under högst två år efter första lyftningsdagen.

Statsbidrag må utgå till enskild person eller sammanslutning, som äger
eller brukar trädgårdsföretag, under förutsättning att företaget ej är
större än att för driften erfordras, förutom brukaren och tillfällig arbetskraft,
högst två helårsanställda arbetare. Bidrag må utgå med högst 25
procent av kostnaden för rationaliseringsåtgärden upp till ett sammanlagt
kostnadsbelopp av 10 000 kr. och med högst 15 procent av överskjutande
kostnad, dock att statsbidrag för ett och samma företag normalt ej må
utgå med mer än 8 000 kr.

Stödgivningen omhänderhas av lantbruksstyrelsen.

Under de senaste tre budgetåren beviljades statlig garanti för lån om
500 000 kr. i genomsnitt per år. I samband med att de nya bestämmelserna
trädde i kraft den 1 juli 1962 har efterfrågan på lånegaranti och statsbidrag
ökat avsevärt. Sålunda har under sista halvåret 1962 sammanlagt
inkommit 56 ansökningar om lånegaranti eller statsbidrag avseende totalt
ett belopp av 1 413 000 kr. Härtill kommer tio ansökningar, som förelåg
den 1 juli 1962 och som avsåg ett totalbelopp av 250 000 kr. Från den
1 juli t. o. m. den 31 december 1962 har lånegarantier beviljats för 628 550
kr. och statsbidrag med 106 300 kr.

Enligt kungörelsen angående den statliga jordbruksegnahemsverksamlieten
kan förvärv eller arrende av trädgårdsföretag underlättas genom
att kreditgaranti beviljas för lån avseende förvärv av företag och för driftslån.
Lånegarantiverksamheten beträffande trädgårdsföretag enligt denna
kungörelse har dock haft förhållandevis liten omfattning.

Trädgårdsnäringsutrvdiiingens förslag. Utredningen framhåller till en
början att den av 1962 års riksdag beslutade vidgningen av stödet till
trädgårdsnäringens rationalisering utgör en viktig förutsättning för en

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1963

förbättring av förhållandena inom näringen. En intensifierad rationaliseringsverksamhet
på trädgårdsområdet framstår som särskilt angelägen
med hänsyn till den starka konkurrensen från utlandets sida och den
ytterligare skärpning av konkurrensförhållandena, som en vidgad marknad
kan väntas medföra. Samtidigt tyder utvecklingslinjerna i fråga om
förbrukningen på ett i framtiden väsentligt vidgat avsättningsutrymme
för trädgårdsprodukter inom landet. En konkurrenskraftig svensk trädgårdsnäring
har goda förutsättningar att öka försäljningen på den inhemska
marknaden. Många svenska trädgårdsföretag är emellertid dåligt rustade
för att kunna hävda sig vid ändrade marknadsbetingelser. Det är av vikt
ur såväl det allmännas som näringens synpunkt att en rationalisering av
sådana företag främjas. Denna rationalisering kan ske bl. a. genom förbättring
eller nybyggnad av växthus och andra anläggningar, varvid uppnås
lägre produktionskostnader genom ett bättre utnyttjande av arbetskraften
och andra produktionsmedel. Rationaliseringen kan även få formen
av en genomgripande driftsomläggning för övergång till specialiserad
produktion. Utredningen understryker, att utvecklingen på trädgårdsområdet
— liksom på jordbruksområdet — går mot större företagsenheter.
För att uppnå en effektiv användning av resurserna måste rationaliseringen
av ett trädgårdsföretag ofta förknippas med en utbyggnad.
Kapitalbehovet blir i dessa fall särskilt framträdande.

Den ur samhällsekonomiska synpunkter önskvärda rationaliseringen av
trädgårdsföretagen kan i många fall hämmas av svårigheterna att tillgodose
behovet av driftsmedel. Likaledes kan effektiviseringen av trädgårdsnäringen
hindras av svårigheter att anskaffa erforderligt kapital vid förvärv
eller arrende av trädgårdsföretag. Detta kan leda till avsevärda
svårigheter för dem, som vill starta egen rationell verksamhet. Ett vidgat
kreditstöd är därför av stor betydelse för att förbättra trädgårdsnäringens
konkurrensförmåga.

Viss möjlighet att erhålla statliga garantier för förvärvs- och driftslån
till trädgårdsföretag föreligger f. n. inom ramen för bestämmelserna i
jordbruksegnahemskungörelsen. Den av lantbruksstyrelsen föreslagna ändringen
av bestämmelserna i jordbruksegnahemskungörelsen har utformats
med hänsyn till förhållandena på jordbruksområdet. Utredningen föreslår
att motsvarande kreditstöd till trädgårdsnäringen omläggs, så att en anpassning
sker till denna närings speciella förhållanden.

I fråga om den allmänna utformningen av kreditstödet i form av förvärvslån
och driftslån anser utredningen det lämpligt, att stödet för trädgårdsnäringens
del lämnas inom den årligen fastställda kreditgarantiramen
för trädgårdsnäringens rationalisering och att garantier beviljas av
lantbruksstyrelsen. Härigenom uppnås önskvärd samordning i handlägg -

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1963

ningen av olika stödåtgärder för trädgårdsnäringens effektivisering och
rationalisering. Syftet med garantigivningen bör enligt utredningen vara
att genom stöd till rationaliseringsåtgärder på trädgårdsnäringens område
främja strävandena att höja näringens effektivitet och därigenom skapa
tillfredsställande försörjningsmöjligheter för dess utövare.

Såsom allmänt villkor för att statlig garanti för förvärvslån
och driftslån skall få beviljas bör enligt utredningen gälla att garanti endast
bör lämnas till företag, som uppenbart kan vid rationell drift bestå
på lång sikt och vars tillkomst och fortvaro är önskvärd från allmän
synpunkt. Lånegaranti bör vidare endast beviljas i fråga om företag,
som kan möjliggöra en rationell produktion. Lånegarantier bör kunna
utgå beträffande företag med, förutom brukaren och tillfällig arbetskraft,
högst två helårsanställda arbetare. Stöd till större företag än nu nämnda
bör — med hänsyn till kreditramens begränsade utrymme —- endast
lämnas om särskilda skäl härtill föranleder.

I anslutning till kraven på företagets beskaffenhet föreslår utredningen
att, innan garanti beviljas, en investeringskalkyl bör upprättas genom
lantbruksstyrelsens försorg, såvida ej företagets lönsamhet är uppenbar.
Enligt utredningens mening hade det varit en fördel, om det såsom villkor
för lånegaranti hade kunnat föreskrivas upprättande av en grundlig
företagsekonomisk driftsplan. Den expertis, som kan bistå vid utformningen
av sådana driftsplaner, är emellertid alltför fåtalig. Utredningen
har därför inte ansett sig böra föreslå detta såsom regelmässigt villkor för
lånegaranti. I de fall resurserna medger och den garantibeviljande myndigheten
påkallar det eller sökanden finner det önskvärt, bör en driftsplan
upprättas. Kostnaderna härför bör innefattas i det lånebelopp, för
vilket garanti beviljas.

En viktig förutsättning för att den insats, som sker genom statlig garantigivning,
skall kunna leda till avsett resultat är att vissa krav ställs på
låntagarens allmänna personliga kvalifiktioner och yrkeskunnighet. Genom
den utbyggnad av yrkesutbildningen på trädgårdsområdet, som har
beslutats av 1962 års riksdag, torde utbildningen vid trädgårdsskolor i
allt större utsträckning bli ett normalt led i anskaffandet av yrkeskunskaper
på trädgårdsområdet. Vid bedömningen av ansökningar om lånegarantier
bör stor vikt läggas vid sökandens yrkesskicklighet. Hänsyn
bör härvid ej endast tas till yrkespraktik utan även, i efter hand allt mera
vidgad utsträckning, till yrkesutbildningen vid kurser och trädgårdsskolor.

Statlig garanti bör ej beviljas för lån, vilket sökanden kan erhålla som
bottenlån. Hänsyn bör vidare tas till sökandens tillgång till eget kapital.
För dessa lånegarantier bör vidare gälla vad i §§ 8, 10, 11, 14 och 15 i
trädgårdsnäringens rationaliseringskungörelse anges beträffande långivare,
ansökningsförfarande, säkerhet, vissa förbehåll och övertagandet
av lånegaranti vid företagets övergång till ny ägare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1963

Statlig garanti för d r i f t s 1 å n bör enligt utredningen kunna utgå till
enskild person eller sammanslutning, som bedriver eller avser att bedriva
trädgårdsrörelse, vid genomgripande driftsomläggning eller storleksrationalisering.
Vidare bör sådan garanti — liksom på jordbruksområdet —
kunna lämnas i anslutning till förvärv eller arrende av företag. Ett sådant
övertagande står nämligen ofta i samband med eu rationalisering av driften.
Garanti bör kunna beviljas för det lånebelopp, som prövas oundgängligen
erforderligt för att anskaffa nödiga driftsinventarier samt för
att bestrida andra nödvändiga utgifter för alt igångsätta verksamheten
efter genomgripande driftsomläggning eller storleksrationalisering samt
efter förvärv eller arrende av ett trädgårdsföretag. Lånegaranti bör dock
maximalt utgå för ett lånebelopp av 40 000 kr. för ett och samma företag.

Längsta amorteringstiden för driftslån bör enligt utredningen fastställas
till 15 år. Amorteringsfrihet bör därjämte kunna medges under högst två
år från första lyftningsdagen. Därest så med hänsyn till särskilda förhållanden
finns påkallat, bör kunna medges att låntagaren under viss
tid, högst två år från första lyftningsdagen, ej skall vara skyldig att
gälda ränta på uppburet belopp. Sålunda upplupen ränta bör vid anståndstidens
slut läggas till den beviljade lånesumman.

Utredningen föreslår vidare att statlig garanti för förvärvslån
bör kunna lämnas för att underlätta för trädgårdsodlare och blivande
trädgårdsodlare med otillräckligt eget kapital att förvärva trädgårdsföretag.
Sådan garanti bör beviljas endast under förutsättning, att kostnaderna
för förvärvet av företaget är skäliga med hänsyn till den avkastning, som
kan påräknas av företaget på längre sikt.

Enligt beslut av 1962 års riksdag utsträcktes amorteringstiden för trädgårdsrationaliseringslån
till högst 20 år. Den längsta amorteringstiden
för lån för förvärv av trädgårdsföretag bör enligt utredningens mening
likaledes fastställas till 20 år, varvid amorteringen bör — liksom i fråga
om rationaliseringslån — påbörjas senast under fjärde året från lyftningsdagen.
Liksom i fråga om rationaliseringslån och driftslån bör även
i fråga om förvärvslån kunna medges, att låntagaren under viss tid, högst
två år från första lyftningsdagen, ej skall vara skyldig att gälda ränta på
uppburet belopp. Upplupen ränta bör vid anståndstidens slut läggas till
den beviljade lånesumman.

I detta sammanhang föreslår utredningen, att lånegarantiramen
för trädgårdsnäringens rationalisering höjs från nuvarande 3 000 000 kr.
till 6 000 000 kr.

Den av 1962 års riksdag beslutade ändringen av villkoren för trädgårdsnäringens
rationaliseringslån har medfört starkt ökad efterfrågan på
statliga lånegarantier. Enbart under sista halvåret 1962 har således inkommit
ej mindre än 56 ansökningar om lånegarantier och statsbidrag

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1963

för att genomföra rationaliseringar. De av utredningen föreslagna, vidgade
garantimöjligheterna beräknas medföra betydligt ökad efterfrågan.
Enligt utredningens förslag uppgår maximibeloppet för garanti för driftslån
till 40 000 kr. Redan vid ett 50-tal ansökningar om sådana lånegarantier
kan det totala garantibeloppet komma att uppgå till närmare 2 000 000
kr. Härtill kommer de lånegarantier, som kommer att sökas i samband
med förvärv av trädgårdsföretag.

Yttranden. Trädgårdsnäringsutredningens förslag om ökat kreditstöd
till näringen har föranlett övervägande positiva uttalanden av remissinstanserna.
Statskontoret finner sålunda inte anledning till erinran mot
förslagen, men säger sig samtidigt inte kunna överblicka medföljande
risker för felinvesteringar mot bakgrunden av strävandena mot en integrerad
europamarknad. Lantbruksstyrelsen påpekar, att en anledning till
att nuvarande möjlighet att erhålla förvärvslån och driftslån endast utnyttjats
i ringa utsträckning kan vara att denna möjlighet inte varit allmänt
känd. Det är också förenat med betydligt större ekonomiska risker
att lämna stöd till övertagande av trädgårdsföretag än i fråga om jordbruk.
Det är dock enligt styrelsen av betydelse för den svenska trädgårdsnäringens
konkurrenskraft inför en eventuellt förestående europamarknad,
att trädgårdsodlare i ökad utsträckning kan få stöd i form av garanti
för förvärvslån och driftslån i föreslagna fall. Under förutsättning att
förslagen innebär en anpassning av motsvarande bestämmelser på jordbruksområdet
till förhållandena inom trädgårdsnäringen, har kommerskollegium
intet att erinra. De av kommerskollegium hörda handelskamrama
tillstyrker i allmänhet förslagen.

Kritiska synpunkter anförs av Svenska lantarbetareförbundet, som anser
det nödvändigt att en betydande sanering kommer till stånd inom trädgårdsnäringen,
innan man bestämmer sig för formen för vidgat stöd från
det allmännas sida. De i första hand befolknings- och försvarspolitiska
skälen för stödet till jordbruket föreligger endast i ringa omfattning, när
det gäller trädgårdsnäringen. Ett ökat stöd till denna näring kan snabbt
leda till en ökad produktion av knappast önskat slag. Dessa och liknande
svårigheter medför att frågan om kreditstödet till trädgårdsnäringen inte
kan utformas genom att överföra motsvarande principer inom jordbruksnäringen.
Smålands och Blekinges handelskammare ifrågasätter lämpligheten
av att ytterligare liberalisera kreditgivningen till trädgårdsrationaliseringen.
Liknande uppfattning hyser Handelskammaren för Örebro
och Västmanlands lan.

Förslaget om att överföra li a n d 1 ä g g ningen av ärende n r örande
förvärvs- och driftslån till lantbruksstyrelsen tillstyrks
i de yttranden, där frågan berörts. Lantbruksstyrelsen finner det sålunda
önskvärt att samordna handläggningen av de olika stödåtgärderna för

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1963

trädgårdsnäringens effektivisering och rationalisering. Efter att ha diskuterat
tre möjligheter till samordning stannar styrelsen för att tillstyrka
utredningens förslag.

Den första möjligheten är att till lantbruksnämnderna överföra administrationen
av trädgårdsnäringens rationaliseringsstöd. På grund av
önskemålet om en enhetlig bedömning och det förhållandevis ringa antalet
ärenden förordar styrelsen inte en sådan omläggning. I den mån verksamheten
ökar, blir skälen för en decentralisering dock starkare. Den
andra möjligheten är att bibehålla nuvarande ordning, men föreskriva
att lantbruksnämnds beslut om förvärvs- och driftslån till trädgårdsföretag
skall underställas lantbruksstyrelsens prövning. Därigenom skulle
dock inte vinnas någon egentlig decentralisering och inte heller skulle
arbetsbördan lättas för nagon instans. Den tredje möjligheten är den
av utredningen föreslagna centraliseringen till lantbruksstyrelsen. Det
förutsätts härvid att utredningen av ärendena kommer att åvila hushållningssällskap
och lantbruksnämnder. Den speciella sakkunskap, som
erfordras för att bedöma trädgårdsärendena, representeras nämligen av
de specialkonsulenter inom hushållningssällskapsorganisationen, som skall
finnas placerade i Stockholm och Malmö. Styrelsen kan lättare än lantbruksnämnderna
halla behövlig kontakt med dessa konsulenter.

KommerskoIIegium anser, att vid den av utredningen föreslagna centrala
handläggningen det torde föreligga bättre möjligheter att överblicka de
förändringar för trädgårdsnäringen, som sammanhänger med förverkligandet
av de europeiska marknadsplanerna. Även stödet till de större
trädgårdsföretagen, som nu utgår enligt 1960 års kungörelse om statligt
kreditstöd till hemslöjd, hantverk och småindustri, borde inrymmas i den
verksamhet som föreslås förlagd till lantbruksstyrelsen.

De allmänna villkor för kreditstödet, som utredningen
föreslagit, tillstyrks i allmänhet av remissinstanserna. Svenska lantarbetareförbundet
anser det dock vara i det närmaste omöjligt att bedöma, om ett
trädgårdsföretag kan bestå på lång sikt.

De krav, som enligt utredningen bör ställas på företag, vartill lånegaranti
beviljas, understryks av bl. a. lantbruksstyrelsen och kommerskollegium.
Flera handelskammare anser att även företag med mer än två anställda
bör komma i åtnjutande av stödet. Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund
framhåller att trädgårdsföretag, som förutom brukaren sysselsätter två
anställda, inte utgör några stora företag jämfört med jordbruksföretag
med lika stor arbetsstyrka. Detta bör enligt förbundet beaktas vid bedömning
av de särskilda skäl, som föreslås motivera undantag från huvudregeln
om en storleksbegränsning av företagen. Fn omprövning av storleksgränsen
kan bli aktuell i samband med en anslutning till EEC.

Utredningens förslag om investeringskalkyl och driftsplan tillstyrks
eller lämnas utan erinran av remissinstanserna.

Behovet av utbildning och yrkeskunskaper understryks i flera yttranden.
Sveriges yrkesfruktodlares riksförbund anser, att krav på yrkes -

Kungl. Mcij.ts proposition nr 125 år 1963

kunskaper bör ställas i enlighet med utredningens förslag, när fråga är
om lån i samband med att odlare startar eget företag. Däremot bör vid
bedömning av låneansökningar från den nu aktiva odlarkåren, som har
mångårig praktisk erfarenhet, inte fästas för stort avseende vid den teoretiska
utbildningen. Efter hand som den beslutade omorganisationen av
undervisningen på trädgårdsområdet ger bättre möjligheter till en ändamålsenlig
utbildning kan kravet skärpas.

Utredningens förslag beträffande d r i f t s 1 å n tillstyrks överlag, bl. a.
av lantbruksstyrelsen. Styrelsen tillägger dock följande rörande driftslån
i samband med driftsomläggning.

I vissa fall kan det vara önskvärt att lämna driftslån i samband med
driftsomläggning. Dock framställs inom trädgårdsnäringen en mängd
olika produkter. Företagsledaren måste följa utvecklingen och efter skiftningar
i odlingsbetingelser och marknadsläge undan för undan ställa om
produktionen. Sådan omställning kan bli aktuell flera gånger under ett
trädgårdsföretags livslängd. Innan beslut om stöd till driftsomläggning
fattas, bör därför av sökande framlagd driftskalkyl noggrant prövas.

Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund utgår från att garantilån skall
kunna erhållas både till sådana utgifter, som erfordras för att genomföra
en genomgripande driftsomläggning och för de nödvändiga driftsutgifter,
som kan följa efter driftsomläggningen.

Förslaget att driftslån maximalt bör utgå med 40 000 kr. tillstyrks i allmänhet.
Dock förordar Sveriges lantbruksförbund, Gotlands handelskammare
och Handelskammaren i Gefle att gränsen sätts vid 50 000 kr. Även
Sveriges handelstrådgårdsmästareförbund befarar att en övre gräns av
40 000 kr. kommer att visa sig vara väl låg. Utvecklingen bör därför noggrant
följas och lånetaket höjas, om behov därav visar sig. Lantbruksstyrelsen
tillstyrker utredningens förslag på denna punkt. Enligt från trädgårdsekonomiska
byrån vid Alnarp inhämtade uppgifter överstiger nämligen
behovet av driftskapital vid företag av här ifrågavarande storlek
som regel inte 40 000 kr.

Mot förslagen till bestämmelser för amortering och räntebetalning å
driftslån invänder Gotlands handelskammare, som förordar en längsta amorteringstid
av 20 år i likhet med vad som gäller för trädgårdsrationaliseringslån.
Smålands och Blekinge handelskammare samt Handelskammaren i
Gefle ifrågasätter behovet och lämpligheten av anstånd med räntebetalningen.

De föreslagna bestämmelserna rörande förvärvslå n biträds i regel
av remissinstanserna. Förutom Svenska lantarbetareförbundet, vilket såsom
i det föregående nämnts ställer sig avvisande till den föreslagna vidgningen
av kreditstödet, anmäler dock de båda sydligaste handelskamrarna tveksamhet
i fråga om förvärvslånen.

Kungi. Maj:ts proposition nr 125 år 1963

Smålands och Blekinge handelskammare ifrågasätter sålunda lämpligheten
av att kreditstöd lämnas för nyetablering av trädgårdsrörelse. Handelskammaren
anser det också tveksamt, om kreditstöd bör lämnas för
förvärv av redan bestående företag i andra fall än då förvärvet avser sammanföring
av företag i rationaliseringssyfte. Även Skånes handelskammare
anser det tveksamt om kreditstöd bör lämnas för nyetablering i branschen.

Slutligen tillstyrks förslaget om att höja garantiramen för lån till
trädgårdsnäringens rationalisering till 6 000 000 kr. av de remissinstanser,
som yttrat sig i frågan.

IV. Lantbruksstyrelsens anslagsskrivelse rörande lånegarantiramar
för budgetåret 1963/64

För innevarande budgetår må lånegaranti beviljas intill ett sammanlagt
belopp av 68 000 000 kr. I årets statsverksproposition (bil. 11 p. 17) har
det sammanlagda behovet av statlig kreditgaranti för lån avseende olika
ändamål i samband med jordbrukets och trädgårdsnäringens rationaliring
m. m. för nästa budgetår beräknats till 79 000 000 kr., vilket innebär
en ökning med 11 000 000 kr. i förhållande till innevarande budgetår.

Yrkanden. Lantbruksstyrelsen hemställer, att statlig kreditgaranti
under budgetåret 1963/64 får beviljas med sammanlagt 93 000 000 kr. med
fördelning på ändamål enligt följande sammanställning (miljoner kr.).

Ändamål	1960/61	1961/62	1962/ 63 fast- ställd ram	1963/64
fast- ställd ram	jäm- kad ram	bevil-jad ga-ranti	fast- ställd ram	jäm- kad ram	bevil-jad ga-ranti	förslag	ökning eller minsk- ning
1.	Yttre rationalisering	14	15,1	13,9	15	18,5	17,7	18	28	+ 10
2.	Inre rationalisering	1 ■	8,5	8,0	12	11	10,5	10	12	+ 2
3.	Driftsrationalisering
	avseende startande av
	specialproduktion		1,0	0,0	3	0,5	0,2	3	—	— 3
4.	Driftslån vid förvärv
	eller arrende av jord-
	bruk	6	8,5	8,0	7	7	6,9	8	12	+ 4
5.	Jordbruksegnahems-
	lån	20	22,9	22,1	20	20	19,6	20	25	+ 5
6.	Lagerhus, m. m.	4	4	4,0	4	4	4,0	4	10	+ 6
7.	Auktionshallar för
	trädgårdsprodukter	—	—	—	2	2	0,2	2	2	—
8.	Trädgårdsnäringens
	rationalisering	2	2	0,6	2	2	1,6	3	4	+ 1
		62	62	56,6	65	65	60,7	68	93	+ 25

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1963

Motiv. De för budgetåret 1961/62 ursprungligen medgivna beloppen
för lånegarantier avseende yttre rationalisering, jordbruksegnahemslån och
driftslån har visat sig otillräckliga. Höjning av ramen för lån till yttre
rationalisering har medgetts. Detta har varit möjligt genom att garantiutrymmet
för lån till inre rationalisering och för lån till driftsrationalisering
avseende övergång till specialproduktion inte utnyttjats helt.

1. Lånegarantigivningen till yttre rationalisering har stigit kraftigt.
Möjligheterna till yttre rationalisering kan väntas fortsätta att öka genom
att mindre jordbruk inom allt flera områden upphör. Bristande garantiutrymme
bör inte tillåtas hindra den angelägna strukturomvandlingen.

2. Omkring hälften av ökningen av garantigivningen till inre rationalisering
under budgetåret 1961/62 hänför sig till de bättre jordbrukslänen
i södra Sverige. Långivningen har där stigit särskilt till täckdikning och
till ekonomibyggnader. En betydande höjning i Norrland hänför sig till
de objekt, som utvalts för koncentrerade rationaliseringsinsatser. Fortsatt
ökning av garantigivningen är att vänta, bl. a. i samband med att nyssnämnda
verksamhet byggs ut. Vidare är flera projekt för gemensam animalieproduktion
under utredning. Kungl. Maj:t bör äga befogenhet att,
om förhållandena ger anledning därtill, medge jämkning i fördelningen
mellan ramarna för yttre och inre rationalisering.

3 och 4. Styrelsen föreslår att de båda garantiramarna för driftslån
sammanförs. Styrelsen anför härom i promemorian av den 27 januari
1962.

Det har i den praktiska verksamheten visat sig att ändamålen med de
båda typerna av driftslån ofta sammanfaller. Vid förvärv av tillskottsmark
är det i en del fall aktuellt med driftsomläggning, varför vilken som
helst av garantiramarna kan anlitas. Även vid förvärv eller arrende av
fastighet kan det vara oklart om driftslånet skall hänföras till den ena
eller andra garantiramen. Styrelsen anser det därför vara mindre ändamålsenligt
att garantimedgivandena för driftslån fördelas på två ramar.
Det bör dock föreskrivas att vid medelsbrist i första hand behovet av
driftskredit i samband med yttre rationalisering skall tillgodoses.

Behovet av garantiutrymme för driftslån har stigit. Ytterligare ökad
efterfrågan kan väntas, om de i föregående avsnitt redovisade förslagen
godkänns. Den ifrågasatta skärpningen av kravet på brukningsenheternas
beskaffenhet kan dock verka begränsande.

5. Även om antalet ansökningar om garanti för jordbruksegnahemslån
har minskat under senare år, har behovet av garantiutrymme stadigt
ökat. Detta beror på att enligt gällande bestämmelser garanti kan beviljas
till större och därmed mera kapitalkrävande egendomar än tidigare. Köpeskillingen
för ett familjejordbruk om 30 ha åker i södra Sveriges slättbygder
torde f. n. uppgå till 250 000—300 000 kr. Även i Mellansverige är

Kungi. Maj.ts proposition nr 125 dr 1963

priset för ett bärkraftigt familjejordbruk ofta i storleksordningen 200 000
kr. Under sådana förhållanden behöver jordbrukaren lånegaranti för
jordbruksegnahemslån å 100 000 kr. eller mer, även om han har egna
tillgångar på 30 000 till 50 000 kr. Lånebehovet blir än större vid förvärv
av tvåfamiljsjordbruk.

Enligt från lantbruksnämnderna inhämtade uppgifter skulle det för
budgetåret 1961/62 ha behövts ett garantiutrymme av nära 26 000 000 kr.
för sådana ansökningar om jordbruksegnahemslån, vilka enligt gällande
bestämmelser skulle kunnat beviljas, På grund av det årligen ökande
behovet kan motsvarande utrymme för budgetåret 1963/64 beräknas överstiga
30 000 000 kr. Förslaget om att kravet på beskaffenheten hos de
brukningsenheter, som skall kunna bli föremål för egnahemsbelåning,
närmare anpassas till vad som gäller enligt rationaliseringskungörelsen
kan i viss utsträckning begränsa behovet av garantiutrymme. Garantiramen
kommer dock ändå att behöva ökas.

Möjlighet bör finnas för Kungl. Maj:t att, om förhållandena ger anledning
därtill, medge jämkning i fördelningen av garantiutrymme för jordbruksegnahemslån
och driftslån.

6. Ansökningar om garanti för lagerhus under budgetåret 1962/63 har
redan ingetts för åtta anläggningar med beräknad anläggningskostnad av
över 14 000 000 kr.

Enligt av Svenska lantmännens riksförbund företagen undersökning
framgår, att under innevarande och nästkommande budgetår ansökningar
om lånegaranti dessutom kommer att inges motsvarande en anläggningskostnad
av ca 28 000 000 kr., varav 20 000 000 kr. avser innevarande budgetår.
Garantibehovet för tiden intill den 1 juli 1964 kan sålunda uppskattas
till inemot 15 000 000 kr. Den för innevarande budgetår medgivna
ramen kommer ej ens för inneliggande ansökningar att räcka för garanti
till 35 procent av anläggningskostnaden. Då kreditgaranti för att bli av
ekonomisk betydelse bör kunna beviljas till ca 35 procent av anläggningskostnaden,
skulle för nästa budgetår behövas en ram om 11 000 000 kr.
Det kan dock antas att färdigställandet av något eller några av projekten
kan komma att förskjutas framåt i tiden. A andra sidan ingår ej i beräkningarna
några lagerhus eller sorteringscentraler för potatis.

7. Arbetet med att organisera avsättningen av trädgårdsprodukter pågår
och de i anslagsäskandena 1961 anmälda byggnadsprojekten är alltjämt
aktuella.

8. Till följd av 1960 års riksdagsbeslut om vidgning av den krets trädgårdsföretag,
som kan beviljas statligt rationaliseringsstöd, har kreditgarantier
beviljats i avsevärt större omfattning än tidigare. Fr. o. m. innevarande
budgetår gäller nya regler för verksamheten, vilka möjliggör ett
effektivare utnyttjande av kreditstödet. Tendensen visar ökad efterfrågan
på lånegarantier samtidigt som rationaliseringsprojekten blir större och
mera kostnadskrävande.

Kungi. Maj:ts proposition nr 125 år 1963

V. Departementschefen

Behovet av en intensifierad strukturrationalisering och av annan rationalisering
inom det svenska jordbruket är i dagens läge trängande. Detta
belyses bäst av att enligt senast tillgängliga uppgifter ej mindre än cirka
60 procent eller ungefär 157 000 av hela antalet brukningsenheter i landet
alltjämt har en åkerareal av mellan 2 och 10 ha. På dessa enheter och
även på sådana med betydligt större åkerareal kan vanligen varken den
mänskliga arbetskraften eller modem teknisk utrustning rationellt utnyttjas
i jordbruksdriften. Härav följer att de relativa produktionskostnaderna
blir höga och att brukarna inte får en tillfredsställande försörjning för
sig och sina familjer. Mot bakgrunden härav anser jag att det ur det allmännas,
jordbruksnäringens och konsumenternas synpunkt är utomordentligt
angeläget att i större omfattning än nu ej bärkraftiga jordbruksföretag
upphör som självständiga brukningsenheter. Den odlade jorden
bör därvid, där den ej med hänsyn bland annat till rådande överskott på
jordbruksprodukter lämpligen bör utnyttjas för annan produktion, användas
för förstärkning av andra företag. Vidare är det av stor vikt att i ökad
utsträckning avhjälpa de påtagliga brister i arronderingen, som många
företag har och som ökar produktionskostnaderna.

Såsom senast 1959 års riksdag (prop. 148; JoU 30; rskr. 284) uttalat
bör staten på olika sätt medverka till jordbrukets rationalisering. Enligt
min mening bör det också vara en angelägen uppgift för jordbrukets organisationer
att främja denna verksamhet. Inte minst viktigt anser jag vara
att organisationerna genom upplysning och rådgivning medverkar till att
göra jordbrukarna än mer rationaliseringsmedvelna. Ett aktivt intresse
från berörda jordbruksföretagare är nämligen en av förutsättningarna för
att statens stöd till rationaliseringen skall ge bästa möjliga resultat. Vid
de överläggningar, som ägt mm med företrädare för jordbmkets organisationer
och för vilka närmare redogjorts i den tidigare denna dag anmälda
propositionen angående vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbmkets
område, m. m., har också organisationerna förklarat sig vara beredda att
kraftigt stödja rationaliseringsverksamheten.

De riktlinjer för inriktningen och utformningen av den statliga verksamheten
för jordbmkets rationalisering, som fastställdes av 1959 års
riksdag, bör i avvaktan på resultatet av den översyn av jordbrukspolitiken
i stort som företas av 1960 års jordbruksutredning alltjämt vara i huvudsak
normerande för statens medverkan i rationaliseringsarbetet. För att
ytterligare främja rationaliseringsåtgärder samt förvärv och drift av
bärkraftiga jordbruksföretag har lantbruksstyrelsen, såsom nämiare
framgår av redogörelsen i det föregående, efter samråd med jordbruksutredningen
framlagt förslag till vissa ändringar i bestämmelserna för
det statliga ekonomiska stödet. Till dessa förslag, som enligt min mening

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 dr 1963

i allt väsentligt är väl grundade, återkommer jag i det följande. Samtidigt
ämnar jag behandla i det föregående återgivna, av trädgårdsnäringsutredningen
avgivna förslag till anpassning av motsvarande bestämmelser i
fråga om trädgårdsnäringen till vad som förordats beträffande jordbruket.

Statsmakterna har under senare år anvisat medel och ställt till förfogande
statlig kreditgaranti till kostnader för angelägna och lönsamma
rationaliseringsåtgärder i den utsträckning som varit möjlig vid avvägningen
av de samlade utgiftskraven. Enligt vad jag inhämtat har under
innevarande budgetår efterfrågan på det statliga ekonomiska stödet till
rationaliseringsverksamheten ökat kraftigt. Genom anspänning av alla
tillgängliga resurser inom lantbruksorganisationen är det enligt vad lantbruksstyrelsen
på min förfrågan under hand uppgett möjligt att för angivna
ändamål under nästa budgetår utnyttja cirka 40 miljoner kr. utöver
vad som föreslagits eller förebådats i årets statsverksproposition. I den
överenskommelse, som träffats vid förut nämnda överläggningar med
jordbrukets organisationer, har också förutsatts att för nästa budgetår
medelsresursema för rationaliseringsverksamheten skall ökas med angivna
belopp samt att för innevarande budgetår vissa kreditgarantiramar
skall höjas med 12 miljoner kr. Med hänsyn till detta och till behovet av
rationell planering av verksamheten anser jag att det är synnerligen
angeläget att nämnda belopp av 40 miljoner kr. står till förfogande redan
den 1 juli 1963. I det följande avser jag att framlägga förslag härom.
Tillsammans med de höjningar av anslag och kreditgarantiramar, som
angetts i statsverkspropositionen, kommer vid bifall till mina förslag
resurserna för rationaliseringen att öka med omkring 70 miljoner kr.

Ekonomiskt stöd till förvärv och drift samt vissa rationaliseringsåtgärder
i fråga om jordbruksföretag. Den statliga jordbruksegnahemsverksamheten
har enligt gällande bestämmelser till ändamål att underlätta
för mindre bemedlade och obemedlade att förvärva eller arrendera jordbruk.
För att nå detta syfte må kreditgaranti beviljas för lån dels för
förvärv av jordbruksfastigheter (jordbruksegnahemslån), dels för att anskaffa
inventarier och annan utrustning som erfordras för att igångsätta
jordbruksdrift (driftslån), dels ock för att underlätta övergång helt eller
i väsentlig utsträckning till eller startande av specialproduktion å jordbruksfastighet.
Härjämte må tecknas garanti för betalning av arrende.
Lantbruksstyrelsen har föreslagit ändringar i bestämmelserna för stödgivningen
i syfte att anpassa den efter utvecklingen och att öka dess
rationaliseringsbefrämjande effekt. Förslagen har i huvudsak tillstyrkts
av remissinstanserna.

Jag anser liksom lantbruksstyrelsen att nu gällande bestämmelser angående
det statliga ekonomiska stödet till förvärv och drift av
jordbruksfastigheter inte är helt tidsenliga. Enligt min mening

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1963

är det av särskild vikt, att detta stöd i ökad utsträckning inriktas på
sådana jordbruksföretag, som enligt nutida begrepp har eller inom nära
förestående tid kan väntas uppnå full bärkraft. Härigenom vidgas kretsen
av köpare till dessa företag och skickliga jordbrukare får möjlighet att
även om deras egna kapitaltillgångar ej är tillräckliga skaffa sig ett företag
av sådan storlek att de kan få full bärgning. En på detta sätt inriktad stödgivning
får en direkt rationaliseringseffekt i de fall, då innehavare av ett
ej utvecklingsbart ofullständigt företag erhåller hjälp att överta en bärkraftig
enhet. Vidare är det, såsom lantbruksstyrelsen framhållit, av vikt
att kreditstödet till drift av jordbruksföretag utformas så att strukturrationaliseringen
främjas. Det bör därför finnas möjlighet att bevilja
lånegaranti för ändamålet, förutom i samband med att ett jordbruksföretag
övertas av ny brukare eller att viss produktionsomläggning sker, vid arealutvidgningar
av olika slag.

Ändamålet med stödgivningen till förvärv och drift av jordbruksföretag
bör i enlighet med lantbruksstyrelsens förslag vara att i mån av tillgång
på lånegarantiutrymme underlätta för lantbrukare med otillräckligt eget
kapital att förvärva eller arrendera jordbruk. Någon särskild social inriktning
av stödgivningen är enligt min mening ej längre motiverad. Benämningen
jordbruksegnahem bör ej användas i fortsättningen.

Stödgivningen bör liksom hittills handhas av lantbruksnämnderna under
lantbruksstyrelsens ledning och tillsyn och ske i form av statlig kreditgaranti
för lån avsedda för förvärv av jordbruksfastighet (jordförvärvslån)
eller för att anskaffa driftsinventarier (driftslån). Vidare bör alltjämt
statlig garanti kunna tecknas för betalning av arrende. Däremot bör det
inte, såsom nu är fallet, åligga lantbruksnämnderna att bedriva jordförmedling
eller att anskaffa jord genom köp i primärt syfte att tillgodose
efterfrågan på jordbruksföretag. Denna verksamhet har under senare år
haft ringa omfattning och kan enligt min mening utan olägenhet upphöra.
Jag vill emellertid framhålla att om jordbruksfastighet behöver tas i anspråk
för rationaliseringsändamål kan och bör lantbruksnämnd om så
befinns lämpligt med stöd av bestämmelserna i kungörelsen den 11 juni
1948 (nr 342) angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering
m. m. (rationaliseringskungörelsen) skaffa brukaren ny och
bättre fastighet.

I fråga om de villkor, som bör gälla för garanti för jordförvärvslån,
delar jag lantbruksstyrelsens uppfattning att kravet på brukningsenhets
beskaffenhet bör anpassas till bestämmelserna härom i rationaliseringskungörelsen.
Mot bakgrunden av vad jag inledningsvis anfört om behovet
av att ej Ixirkraftiga jordbruksföretag i ökad utsträckning upphör som
självständiga brukningsenheter kan det nämligen ej komma i fråga att
stödja förvärv av sådana företag. En grundläggande förutsättning för att

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1963

garanti för jordförvärvslån skall få medges bör sålunda vara att brukningsenheten
antingen redan har sådan storlek och ägoanordning att det
bedöms sannolikt att den på lång sikt kan bestå såsom självständig enhet
och kan bereda brukaren samma arbetsinkomst, som erbjuds inom jämförbara
näringsgrenar, eller efter nära förestående yttre rationalisering
eller produktionsomläggning förutsätts komma att uppnå sådan bärkraft.
I första hand bör enligt min mening stödgivningen inriktas på lån för
förvärv av tvåfamiljsjordbruk. Förvärv av större brukningsenheter bör
stödjas endast om synnerliga skäl föranleder det.

Till förvärv av stödjordbruk bör lånegaranti i fortsättningen beviljas
endast om särskilda skäl talar härför. Jag ansluter mig nämligen till lantbruksstyrelsens
mening att stor försiktighet bör iakttas i fråga om stödgivningen
till dessa jordbruk. Lånegaranti bör i regel endast komma i
fråga då brukaren har sådan annan huvudsaklig sysselsättning, exempelvis
skogsarbete, att han under viss säsong är beroende av stödjordbruket
och att detta förhållande kan beräknas fortvara. En annan förutsättning
bör vara att stödjordbruket är av sådan beskaffenhet att omfattande investeringar
inte behöver ske under lånetiden.

Enligt beslut av 1959 års riksdag krävs för att statligt ekonomiskt stöd
skall få utgå till åtgärd för inre rationalisering att, utom i de fall då
åtgärds lönsamhet är uppenbar, investeringskalkyl upprättas. Med hänsyn
till investeringens storlek får det anses vara minst lika viktigt att en noggrann
ekonomisk bedömning av lönsamheten sker vid ett fastighetsförvärv
som vid exempelvis uppförandet av en byggnad. En sådan prövning bör
därför ske, innan garanti för jordförvärvslån beviljas. Det är enligt min
mening önskvärt att prövningen kan grundas på fullständig driftsekonomisk
plan rörande brukningsenheten. Såsom framgår av lantbruksstyrelsens
framställning och de däröver avgivna remissyttrandena kan sådan
plan numera göras för relativt liten kostnad. I årets statsverksproposition
har också framlagts förslag, som ej oväsentligt ökar tillgången till driftsekonomisk
expertis vid hushållningssällskapen och lantbruksnämnderna.
I likhet med lantbruksstyrelsen och remissmyndigheterna anser jag dock
att det ännu inte finns tillräckliga personella resurser för den omfattande
driftsplaneringsverksainhet som skulle följa av ett obligatoriskt krav på
fullständig driftsekonomisk plan i bland annat förevarande sammanhang.
Däremot bör enligt min mening redan nu för alt lånegaranti skall få beviljas
regelmässigt krävas att genom en ekonomisk kalkyl, som det bör
ankomma på lantbruksnämnden att upprätta, visats att investeringen för
förvärvet är räntabel. I de fall lantbruksnämnden anser att fullständig
driftsekonomisk plan är nödvändig för bedömningen, bör emellertid sådan
plan upprättas innan garanti beviljas. Vidare bör inom ramen för tillgängliga
resurser driftsekonomisk plan upprättas då lånesökanden begär det.
Med hänsyn till den nytta sökanden har av en fullständig driftsekonomisk

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1963

plan i jordbruksdriften bör han stå för kostnaderna för den. Dessa kostnader
bör få inräknas i lånegaranti belopp et. Det bör ankomma på lantbruksstyrelsen
att i samråd med lantbrukshögskolans företagsekonomiska
institution utarbeta lämpliga modeller för nyss nämnda planer och kalkyler.

Utvecklingen mot större och mera kapitalkrävande jordbruksföretag
ställer ökade krav i fråga om tekniskt och ekonomiskt kunnande på den
enskilde företagaren. Detta bör beaktas vid lånegarantigivningen beträffande
jordförvärvslån på så sätt att vid den bedömning av sökandens
personliga kvalifikationer som skall ske stor vikt fästs vid yrkesskickligheten.
Härvid bör hänsyn tas ej endast till praktiskt kunnande utan
även och efter hand i allt större utsträckning till genomgången teoretisk
yrkesutbildning. Såsom bland andra skogsstyrelsen påpekat är det vid
kombinerade jord- och skogsbruksföretag viktigt att den skogliga utbildningen
är tillräcklig. Jag vill i detta sammanhang erinra dels om de genom
beslut av 1962 års riksdag förbättrade utbildningsmöjligheterna vid
lantbrukets yrkesskolor, dels om den effektivisering som pågår av kursverksamheten
för vidareutbildning av de inom jordbruket yrkesverksamma.

Liksom hittills bör lånegaranti för jordförvärvslån kunna beviljas upp
till hela belåningsvärdet för brukningsenheten. Vid bedömning av garantibeloppets
storlek och givetvis även vid prövning av behovet av lånegaranti
över huvud taget bör hänsyn tas, förutom till sökandens eget kapital och
till möjligheterna att erhålla bottenlån, till förutsättningarna att på annat
sätt uppta lån på skäliga villkor.

I enlighet med lantbruksstyrelsens förslag bör kunna medges att lånegaranti
får övertas av ny ägare, som förvärvat brukningsenheten såsom
tillskottsjord. Med hänsyn till de krav som i det föregående uppställts på
belåningsobjektets beskaffenhet torde dock sådant medgivande få betydelse
endast beträffande garantilån, som beviljats enligt hittills gällande
bestämmelser.

Ilär ej särskilt behandlade bestämmelser rörande jordbruksegnahemslån
bör i huvudsak gälla även i fråga om jordförvärvslån.

Lånegaranti för drift slån kan enligt gällande bestämmelser beviljas dels
den som erhållit jordbruksegnahemslån, dels den som eljest förvärvar eller
arrenderar brukningsenhet, om fordringarna för att erhålla jordbruksegnahemslån
är uppfyllda, dels, då särskilda omständigheter föranleder det,
i samband med alt lånegaranti beviljas för yttre rationalisering genom förvärv
av tillskottsjord, dels åt sammanslutning för gemensam animalieproduktion
och åt sambruksförening dels ock för att underlätta övergång helt
eller i väsentlig utsträckning till eller startande av specialproduktion.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1!)03. 1 sand. Nr 125

Kungi. Mcij:ts proposition nr 125 år 1963

I fortsättningen bör givetvis garanti för driftslån kunna beviljas den som
erhåller jordförvärvslån och den som eljest förvärvar eller arrenderar brukningsenhet
under förutsättning att enhetens beskaffenhet och brukarens
kvalifikationer Ivller de krav, som uppställts för jordförvärvslån. Med
hänsyn till den synnerliga vikten av att i rådande läge främja tillkomsten
av större brukningsenheter anser jag, att möjligheterna att lämna garanti
för driftslån i samband med arealutvidgning bör ökas. I anslutning till
lantbruksstyrelsens förslag bör i detta hänseende i princip gälla att garanti
för driftslån skall kunna erhållas i samband med ändamålsenliga arealutvidgningar,
som är av minst sådan omfattning som förutsätts för tillämpning
av bestämmelserna i 14 § andra stycket rationaliseringskungörelsen
om förhöjt stöd till åtgärd för inre rationalisering. Sålunda bör sådan
garanti kunna beviljas, förutom vid förvärv av tillskottsjord till fastighet
som lånesökanden äger, vid arrende av tillskottsjord till ägd fastighet
samt vid förvärv eller arrende av tillskottsjord till arrenderad brukningsenhet.
Även om vissa betänkligheter kan resas mot storleksrationalisering
av en brukningsenhet genom arrende av mark anser jag att det, med hänsyn
till svårigheterna att i vissa fall förmå fastighetsägare, exempelvis
dödsbon, att avhända sig mark samt till angelägenheten av att få fram
större jordbruksföretag, är av vikt att vid denna form av arealutvidgning
ekonomiskt stöd kan lämnas. Givetvis måste därvid, såsom lantbruksstyrelsen
och remissinstanserna framhållit, krav ställas på att den arrenderade
marken utgör lämplig utökning av den egna brukningsenheten
och att sannolika skäl talar för att sambruket består på lång sikt. En
annan förutsättning för kreditstöd i berört fall bör vara att möjlighet
till förvärv av marken på skäliga villkor ej föreligger.

I fråga om driftslån i anslutning till inköp av tillskottsjord till arrenderad
brukningsenhet bör krävas att sannolika skäl talar för att denna
enhet framdeles kan förvärvas av arrendatorn. I första hand bör så anses
kunna vara fallet då delägare i ett dödsbo arrenderar detta tillhörig fastighet
eller då arrendatorn är arvinge till fastighetsägaren. Givetvis bör
även i här åsyftade fall ha klarlagts att förutsättningar saknas för omedelbart
förvärv av den arrenderade fastigheten.

Jag förordar också att den befintliga möjligheten att lämna garanti för
driftslån vid övergång till specialproduktion vidgas till att avse alla slag
av genomgripande produktionsomläggningar av sådan omfattning att
därigenom jordbruksföretaget omedelbart eller inom en nära framtid
når full bärkraft.

I anledning av nyssnämnda förslag bör det i fråga om garanti för driftslån
nu gällande villkoret att låntagaren inte tidigare får ha bedrivit verksamhet
som självständig jordbrukare utgå. Enligt min mening bör hinder
inte föreligga att, om gällande bestämmelser i övrigt medger det, bevilja
garanti för nytt driftslån avsett att komplettera tidigare innehaft, ännu

Kungi. Mcij.ts proposition nr 125 dr 1963

ej slutamorterat lån. Summan av utestående lånebelopp och det nya lånet
bör inte få överstiga gällande maximibelopp för driftslån.

Animalieproduktion organiserad i gemensamhetsföretag synes i vissa
fall vara en lämplig väg för familjejordbruket att nå lönsamhet i exempelvis
mjölkproduktionen. Intresset för denna produktionsform har ökat
under senare år. Jag anser för min del, att det ur rationaliseringssynpunkt
är önskvärt att sammanslutningar för gemensam animalieproduktion bildas
i ökad utsträckning. Såsom lantbruksstyrelsen anfört är det givetvis
av vikt att medlemmarnas egna insatser i sammanslutningen ej utgör allt
för liten del av dess kapital. Därest det med hänsyn till kravet på insatskapital
skulle uppstå svårighet att åstadkomma sammanslutning av erforderlig
omfattning, bör möjlighet finnas att bevilja garanti för lån till
medlemsinsats. Sådan garanti bör vid behov även kunna lämnas den som
i utträdande medlems ställe inträder i sammanslutningen. Garantibeloppet
bör i båda fallen begränsas till högst 10 000 kr.

I fråga om kreditstödet till driftslån m. m. åt sambruksförening bör ej
vidtas annan ändring än den som föreslagits i den nyligen avlåtna propositionen
angående ändring i lagen den 30 april 1948 (nr 218) om sambruksföreningar,
m. m.

För att garanti för driftslån skall få beviljas bör i samma utsträckning,
som jag förordat beträffande jordförvärvslån, krävas ekonomisk kalkyl
eller driftsekonomisk plan. Kostnaderna för den driftsekonomiska planen
bör även i detta fall få inräknas i garantibeloppet.

Storleksrationaliseringen av jordbruksföretagen medför att de blir
alltmer kapitalkrävande. Jag ansluter mig därför till lantbruksstyrelsens
och remissinstansernas uppfattning att en höjning av maximibeloppet för
driftslån till enskild person är motiverad. Beloppet är nu fastställt till
20 000 kr. Vid mina överväganden rörande höjningens storlek har jag
beaktat, att det i regel bör förutsättas att en jordbruksföretagare har tillgång
till visst eget kapital att sätta in i rörelsen. Jag har bland annat med
hänsyn härtill i likhet med lantbruksstyrelsen stannat för att maximibeloppet
bör höjas till 40 000 kr. Förslaget om att detta belopp skall få
överskridas i vissa fall är jag däremot ej beredd tillstyrka. Lånets storlek
inom maximibeloppet bör givetvis avvägas med hänsyn till förhållandena
i varje enskilt fall. Särskilt bör enligt min mening iakttas att det allmänna
inte bör medverka till en överdimensionering av maskinbeståndet. Möjligheterna
att utnyttja förhyrda maskiner eller att gemensamt anskaffa
sådana bör därför beaktas vid prövningen av lånebeloppets storlek.

I likhet med fullmäktige i riksbanken och statskontoret anser jag, att
tillräckliga skäl ej föreligger att utsträcka amorteringstiden för driftslån
till enskild person över nu gällande lid av 15 år. För atl minska de betalningssvårigheter,
som kan uppstå för företagaren under eu start- eller
uppbyggnadsperiod, vill jag däremot föreslå att det ej längre skall krävas

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1963

att särskilda omständigheter föreligger för att amorteringsfrihet under
de båda första åren av lånetiden skall kunna medges, Såsom en följd av
mitt ställningstagande i fråga om amorteringstidens längd anser jag, att
nuvarande möjlighet att medge anstånd med att erlägga ränta bör bibehållas.
Även övriga i det föregående ej särskilt berörda bestämmelser
rörande driftslån bör kvarstå i huvudsak oförändrade.

Såsom lantbruksstyrelsen förordat bör i anslutning till ändringarna i
bestämmelserna rörande stödgivningen till förvärv och drift av jordbruksföretag
företas vissa jämkningar rörande stödet till jordbrukets
yttre och inre rationalisering. Sålunda bör vad jag i det
föregående föreslagit beträffande garanti för driftslån i samband med
arealutvidgningar leda till att möjlighet införs att bevilja garanti för lån
till inköp av mark avsedd att sambrukas med arrenderad brukningsenhet.
I fråga om sambrukets varaktighet och möjligheterna för arrendatorn
att framdeles förvärva brukningsenheten bör givetvis gälla samma förutsättningar
som beträffande driftslån. En ytterligare förutsättning för
lånegaranti måste i förekommande fall uppenbarligen vara att fastighet
sbildningsfrågan kan lösas beträffande tillskottsjorden. Ej heller har
jag något att erinra mot att, då särskilda omständigheter föreligger, kreditgaranti
för lån till förvärv av lillskottsjord skall kunna beviljas även om
ansökan om garanti inges först efter genomförandet av sådan yttre rationalisering.

Vidare tillstyrker jag lantbruksstyrelsens förslag att ekonomiskt stöd
bör få lämnas till investeringar i byggnader och andra anläggningar, som
skall betjäna både ägd och arrenderad mark i det fall investeringen bedöms
angelägen ur rationaliseringssynpunkt och förvärv av den arrenderade
marken ej omedelbart kan ske. Härjämte bör, såsom bland andra statskontoret
framhållit, krävas att arrendet är bestående. Det måste även
förutsättas att investeringar i fråga om byggnader sker på den ägda
marken.

Såsom förut nämnts upprättas investeringskalkyler innan statligt stöd
lämnas till åtgärder för inre rationalisering. Av samma skäl, som jag
anfört vid behandlingen av bestämmelserna för jordförvärvslån och driftslån,
är det angeläget att vid kostnadskrävande åtgärder för yttre och inre
rationalisering sådan kalkyl utvidgas till fullständig driftsekonomisk plan.
Enligt min mening bör därför i fråga om sådan plan i nämnda sammanhang
gälla bestämmelser av motsvarande innebörd som jag förut förordat
i fråga om jordförvärvslån och driftslån. Utgifterna för att upprätta sådana
planer bör alltså få inräknas i de kostnader, som läggs till grund
för beräkning av statsbidrag och statlig lånegaranti till yttre och inre
rationalisering.

Kungi. Maj.ts proposition nr 125 dr 1963

Lantbruksstyrelsens förslag att statsbidrag till kostnader för att uppföra
och förbättra ekonomibyggnader skall kunna utgå även om bidrag tidigare
har beviljats för sådana åtgärder vid samma brukningsenhet föranleder
ingen erinran från min sida. Det torde nämligen till följd av att
under ett tidigare skede av rationaliseringsverksamheten målsättningen i
fråga om brukningsenheternas bärkraft låg betydligt lägre än den som
nu tillämpas vara nödvändigt att, då yttre rationalisering av mera väsentlig
omfattning och kapitalkrävande natur eller genomgripande driftsomläggning
skall genomföras, kunna bortse från tidigare bidrag av nämnt
slag.

Slutligen vill jag i detta sammanhang beröra tillämpningen av de så
kallade värdeutjämningsbidragen vid förvärv av tillskottsjord. Enligt 9 §
rationaliseringskungörelsen kan vid förvärv av mark för rationaliseringsändamål
utgå statsbidrag högst med belopp motsvarande skillnaden mellan
å ena sidan den av lantbruksnämnden betingade eller godkända köpeskillingen
eller motsvarande ersättning för fastigheten eller fastighetsdelen
och å andra sidan det värde fastigheten eller fastighetsdelen kan
anses äga för den brukningsenhet till vilken den skall läggas. Vid den
intensifierade strukturrationalisering som jag uttalat mig för torde det
inte sällan inträffa att fastighet, varå gjorda investeringar i byggnader och
andra anläggningar fortfarande har ett ej obetydligt värde, bedöms böra
tas i anspråk för rationaliseringsändamål och att därvid investeringarna
ej kan nyttiggöras. För att stimulera den nödvändiga rationaliseringsprocessen
bör i sådana och liknande fall enligt min mening värdeutjämningsbidrag
komma i fråga i relativt stor utsträckning.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att vidta de författningsändringar,
som föranleds av bifall till de förslag jag framlagt i detta avsnitt.

Förvärvslån och driftslån till trädgårdsföretag. Genom beslut av 1962
års riksdag (prop. 99; JoU 15; rskr. 252) ändrades bestämmelserna för
det statliga stödet till trädgårdsnäringens rationalisering så att de i huvudsak
ansluter sig till vad som gäller för jordbrukets rationaliseringsstöd.
I fråga om ekonomiskt stöd till förvärv och drift av trädgårdsföretag gäller
enligt stadgande i kungörelsen den 11 juni 1918 (nr 366) angående den
statliga jordbruksegnahemsverksamheten samma bestämmelser som för
jordbruksegnahemslån och driftslån till jordbruksföretag. Trädgårdsnäringsutredningen
har föreslagit att dessa bestämmelser för trädgårdsföretagen
ges en mera tidsenlig inriktning och anpassas till vad som gäller för
näringens rationaliseringsstöd.

För egen del anser jag, att det, med hänsyn till den starka konkurrens
från utlandets sida, som den svenska trädgårdsnäringen har att kämpa
mot, är nödvändigt med eu långtgående rationalisering av företegen inom

Kuntjl. Maj:ts proposition nr 125 år 1963

denna näringsgren. De av föregående års riksdag beslutade ändringarna
i bestämmelserna för rationaliseringsstödet till näringen har enligt vad jag
erfarit redan medfört en märkbart ökad aktivitet på området. Odlarnas
strävanden att effektivisera och förbättra företagen kan dock fortfarande
hämmas av kapitalbrist, om möjlighet ej finns att ge statligt kreditstöd
exempelvis för att anskaffa driftsinventarier i samband med omläggning
till specialiserad produktion eller utökning av företagsstorleken. Att överta
rationellt uppbyggda företag kan också med hänsyn till det stora kapital
som erfordras härför ofta ställa sig svårt för yngre trädgårdsodlare. På
grund härav bör det enligt min mening även fortsättningsvis finnas möjligheter
att till trädgårdsföretag bevilja statlig kreditgaranti för driftslån
och förvärvslån. I likhet med vad jag förut föreslagit för jordbrukets del
bör detta stöd även i vissa avseenden ges en mera rationaliseringsfrämjande
inriktning. Stödgivningen bör i princip ta sikte på redan existerande
företag. Under sådana förhållanden torde stödet inte, såsom befaras i ett
par remissyttranden, leda till en olämplig produktionsökning utan såsom
främsta effekt få en rationellare produktion.

Mot bakgrunden av det anförda finner jag, att de av trädgårdsnäringsutredningen
framlagda förslagen är väl ägnade att ligga till grund för
utformningen av det statliga kreditstödet till förvärv och drift av trädgårdsföretag.
Delta innebär, att jag delar utredningens uppfattning att
stödet bör anpassas till trädgårdsnäiängens speciella förhållanden och till
dess rationaliseringssträvanden och ej längre utgå enligt samma regler
som för jordbruksnäringen.

De allmänna villkoren för att garanti för förvärvslån och driftslån till
trädgårdsföretag skall få beviljas bör, såsom utredningen förutsatt, vara
i huvudsak samma, som gäller för trädgårdsnäringens rationaliseringsstöd.
Kreditstöd bör således lämnas endast till företag, som vid rationell drift
uppenbart kan bestå på lång sikt. Det bör också krävas att det ur allmän
synpunkt är önskvärt att företaget består. Vidare bör garanti i allmänhet
ej lämnas till större företag än de som — förutom brukaren och tillfällig
arbetskraft — sysselsätter högst två helårsanställda arbetare. Om särskilda
skäl, exempelvis produktionens inriktning, det föranleder bör stöd
även kunna utgå till företag som sysselsätter högst fyra helårsanställda
arbetare. Jag vill i sammanhanget erinra om att enligt kungörelsen den
3 juni 1960 (nr 372) om statligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk och
småindustri kreditstöd må lämnas för nybyggnad, tillbyggnad, ombyggnad
eller inredning av lokaler, som är nödvändiga för verksamheten, för
anskaffning av maskiner, arbetsredskap eller verktyg samt, om särskilda
skäl föreligger, för anskaffning av omsättningstillgångar.

En förutsättning för att ett företag skall kunna bestå på sikt är att
lönsamhet uppnås. För att möjligheterna härtill skall kunna bedömas

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1963

fordras ekonomiska överväganden. Jag ansluter mig därför till utredningens
förslag, att innan lånegaranti beviljas investeringskalkyl skall
upprättas, såvida inte företagets lönsamhet är uppenbar. Sådan kalkyl
bör på samma sätt, som redan gäller beträffande rationaliseringsstödet,
upprättas genom den garantibeviljande myndighetens försorg. Därest denna
finner det erforderligt eller lånesökanden önskar det, bör inom ramen
för tillgängliga resurser en fullständig driftsekonomisk plan upprättas.
Kostnaderna härför, som med hänsyn till nyttan av planen vid driften bör
åvila sökanden, bör få inräknas i det lånebelopp för vilket garanti beviljas.

Liksom fallet är beträffande motsvarande stöd på jordbrukets område
skall en bedömning av lånesökandens kvalifikationer för att sköta trädgårdsföretaget
ske. Såsom utredningen föreslagit bör härvid stor vikt
läggas vid sökandens yrkesskicklighet. Hänsyn bör inte endast tas till
yrkespraktik utan även och efter hand i allt större utsträckning till yrkesutbildning
vid trädgårdsskolor och kurser.

Kreditgaranti för driftslån bör i enlighet med utredningens förslag kunna
lämnas vid genomgripande driftsomläggning eller storleksrationalisering
av trädgårdsföretag samt i anslutning till förvärv eller arrende av sådant
företag. Jag tillstyrker även att garanti beviljas såväl enskild person som
sammanslutning, som bedriver eller avser att bedriva trädgårdsrörelse.
Vidare bör gälla att garanti för driftslån må beviljas för det lånebelopp,
som oundgängligen erfordras för att anskaffa inventarier för trädgårdsbruk,
plantmaterial m. m. samt för att bestrida andra nödvändiga driftsutgifter
för att igångsätta trädgårdsföretagets verksamhet. Jag biträder
också utredningens förslag att driftslånets storlek må uppgå till högst
40 000 kr. Det bör dock enligt min mening understrykas, att lånets storlek
skall avvägas i förhållande till behovet vid det enskilda företaget samt
att det bör krävas att lånesökanden sätter in visst eget kapital i rörelsen.
Amorteringstiden bör liksom för jordbrukets driftslån bestämmas till
högst 15 år med möjlighet att medge amorteringsfrihet under de båda
första åren av lånetiden.

Jag biträder utredningens förslag att kreditgaranti för förvärvslån bör
kunna beviljas för att underlätta för trädgårdsodlare och blivande trädgårdsodlare
med otillräckligt eget kapital att förvärva trädgårdsföretag
av i det föregående angiven beskaffenhet. Härigenom främjas yngre odlares
möjligheter att överta fullt rationella företag. Utöver de tidigare nämnda
allmänna villkoren för kreditslödet bör såsom förutsättning för garanti
gälla, att kostnaderna för förvärvet är skäliga med hänsyn till den avkastning,
som kan påräknas av företaget på längre sikt. Garantibeloppet bör
få uppgå till företagets hela belåningsvärde. Garanti bör dock ej utgå för
lån som kan erhållas som bottenlån. Även möjligheten att eljest erhålla lån
på skäliga villkor bör bedömas vid fastställande av garantibeloppets
storlek.

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1963

Den övervägande delen av ett trädgårdsföretags tillgångar utgörs av
byggnader och andra anläggningar. För att få viss överensstämmelse med
tillgångarnas ekonomiska livslängd förordar jag, att amorteringstiden för
förvärvslån fastställs till högst 20 år. Vidare bör, såsom utredningen
föreslagit, amorteringen påbörjas senast under fjärde året efter första lyftningsdagen.
Härigenom kommer amorteringsreglema att överensstämma
med dem som gäller för rationaliseringslån till trädgårdsföretag.

För såväl driftslån som förvärvslån bör, om särskilda förhållanden
motiverar det, anstånd med räntebetalningen kunna medges under de
båda första åren av lånetiden. Övriga lånetekniska bestämmelser bör
vara samma, som gäller för trädgårdsnäringens rationaliseringslån.

Lantbruksstyrelsen handlägger för närvarande ärenden rörande statligt
stöd till trädgårdsnäringens rationalisering. I syfte att uppnå en önskvärd
samordning bör enligt min mening även ärenden rörande driftslån
och förvärvslån till trädgårdsföretag handläggas av styrelsen. Styrelsen
bör härvid utnyttja den expertis, som finns vid lantbruksnämnder och
hushållningssällskap, bland annat de hos sällskapen placerade specialkonsulenterna
på trädgårdsområdet.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att vidta de författningsändringar,
som föranleds av bifall till de förslag jag här framlagt.

Anslagsfrågor m. m. I årets statsverksproposition (bil. 11 p. 15) har
vid behandlingen av anslaget till bidrag till jordbrukets rationalisering,
m. m. föreslagits att ramarna för bidrag till yttre och inre rationalisering
för nästa budgetår fastställs till 4 respektive 12 miljoner kr. Såsom jag
berört inledningsvis i detta anförande bör i syfte att öka strukturrationaliseringen
ytterligare medel ställas till förfogande för statligt stöd till
denna verksamhet. Jag vill därför förorda att med ändring av nyss nämnda
förslag, som ej behandlats av riksdagen, bidragsramarna för yttre och
inre rationalisering för budgetåret 1963/64 fastställs till 6 respektive 15
miljoner kr. Detta innebär i förhållande till innevarande budgetår en
ökning med sammanlagt 6 miljoner kr.

Den ökade strukturrationaliseringen bör för att få full effekt följas upp
genom rådgivning till berörda jordbrukare. För att under nästa budgetår
medel i erforderlig utsträckning skall finnas för intensifierad rådgivning
föreslår jag att härtill under nyss nämnt anslag såsom en särskild post
upptas 0,5 miljon kr. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att besluta om
den närmare dispositionen av medlen.

Med hänsyn till här framlagda förslag anser jag att anslaget till bidrag
till jordbrukets rationalisering, m. m. för budgetåret 1963/64 bör med
ändring av i statsverkspropositionen angivet belopp av 13 miljoner kr.
uppföras med 18,5 miljoner kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 dr 1963

Till jordfonden har i årets statsverksproposition (bil. 11 p. 171) förordats
ett anslagstillskolt av 6 miljoner kr. Såsom jag uttalade vid anmälan
av denna punkt i statsverkspropositionen har en av de effektivaste
vägarna att främja den yttre rationaliseringen visat sig vara att lantbruksnämnderna
med anlitande av medel ur jordfonden, inköper fastigheter
som bör tas i anspråk i rationaliseringssyfte. Mot bakgrunden härav
och den synnerliga angelägenheten av att varje tillfälle att åstadkomma
yttre rationalisering tas till vara vill jag förorda, att med ändring av det
i statsverkspropositionen framlagda förslaget, som ej behandlats av riksdagen,
jordfonden för budgetåret 1963/64 tillförs ej mindre än 26 miljoner
kr.

I inledningen av detta anförande har jag uttalat att den av mig förordade
ökningen av rationaliseringsverksamheten förutsätter en anspänning
av alla tillgängliga resurser inom lantbruksorganisationen. Den intensifierade
verksamheten medför ett ökat behov av expertis vid främst lantbruksnämnderna
men även hos lantbruksstyrelsen. Medelsbehovet härför
under nästa budgetår bör enligt min mening tillgodoses genom att de i
avlöningsstaterna för lantbruksnämnderna och lantbruksstyrelsen upptagna,
förslagsvis betecknade anslagsposterna till ersättningar för sakkunniga överskrids
med sammanlagt cirka 0,5 miljon kr. Därest riksdagen ej har något
att erinra mot vad jag nu anfört, torde jag sedermera få återkomma till
Kungl. Maj:t i ämnet.

Enligt vad jag inhämtat från lantbruksstyrelsen beräknas anspråken
under innevarande budgetår på kreditgaranti för lån avseende vissa ändamål
i samband med jordbrukets rationalisering väsentligt överstiga de fastställda
ramarna. För att inte angelägna och trängande rationaliseringsåtgärder
skall hämmas förordar jag, att riksdagens medgivande inhämtas
att öka garantiramarna för lån till yttre och inre rationalisering med 6
respektive 2 miljoner kr. Vidare bör ramen för jordbruksegnahemslån
enligt min mening höjas med 4 miljoner kr. Härutöver föreslår jag att,
därest riksdagen ej har något att erinra däremot, till kreditgarantiramen
för driftslån överflyttas det belopp — cirka 2,4 miljoner kr. — som ej
torde behöva tas i anspråk av ramen för lån avseende övergång helt eller
till viss del till specialproduktion. Därest så befinns påkallat bör Kungl.
Maj:t äga medge jämkning i fördelningen av de angivna lånegarantibeloppen.

I fråga om lånegarantiramarna för budgetåret 1963/6i bör för att främja
rationaliseringsverksamheten ramutrymmena för lån till yttre och inre
rationalisering ökas betydligt i förhållande till vad som medgivits för
innevarande budgetår. Jag förordar sålunda att den förstnämnda kreditgarantiramen
höjs med 15 miljoner kr. till 33 miljoner kr. och den sistnämnda
med 5 miljoner kr. till 15 miljoner kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1963

I anslutning till de i det föregående föreslagna ändringarna beträffande
kreditgarantigivningen till driftslån för jordbruksföretag bör nuvarande
ram för lån avseende övergång helt eller delvis till specialproduktion
sammanföras med driftslåneramen. För nästa budgetår föreslår jag, att
garantiramen för driftslån fastställs till 11 miljoner kr. Ramutrymmet
för jordförvärvslån bör enligt min mening upptas med 24 miljoner kr.,
vilket i förhållande till den för innevarande budgetår medgivna ramen
för jordbruksegnahemslån innebär en ökning med 4 miljoner kr.

Kungl. Maj:t bör, om förhållandena ger anledning därtill, äga medge
jämkning i fördelningen av angivna maximibelopp för lånegaranti mellan
de fyra nämnda ramarna.

För kreditgaranti för lån till uppförande av lagerhus m. in. för jordbruksändamål
har för innevarande budgetår medgetts en ram av 6 miljoner
kr., varav dock minst 2 miljoner kr. skall avdelas för lån till auktionshallar
för trådgårdsprodukter. Enligt min mening bör behovet av
kreditgaranti för lån till auktionshallar i fortsättningen tillgodoses inom
en för trädgårdsnäringens olika ändamål gemensam garantiram. Med
hänsyn härtill och då jag ej kan tillstyrka någon ökning av garantiutrymmet
för lån till lagerhus för jordbruksändamål bör härför fastställas en
ram av 4 miljoner kr.

Inom en garantiram för lån till trädgårdsnäringens rationalisering m. m.
bör rymmas behovet av kreditgaranti, förutom till trädgårdsrationalisexingslån
och till lån för att uppföra auktionshallar för trädgårdsprodukter,
till de i det föregående föreslagna driftslånen och förvärvslånen. Det bör
ankomma på lantbruksstyrelsen att utnyttja det samlade ramutrymmet
för de olika ändamålen med hänsyn till angelägenheten av de anspråk som
uppkommer. Vid mina överväganden rörande storleken för nästa budgetår
av trädgårdsnäringens garantiram har jag beaktat, att mina förslag i det
föregående rörande förvärvslån och driftslån medför ökat behov av
garantiutrymme. Å andra sidan har jag inhämtat att av det för innevarande
budgetår för trädgårdsnäringen sammanlagt medgivna garantiutrymmet
av 5 miljoner kr. hittills endast i runt tal 1 miljon kr. tagits
i anspråk. Med hänsyn härtill anser jag, att det för budgetåret 1963/64
är tillfyllest med en höjning med 1 miljon kr. till 6 miljoner kr.

Hemställan. Under åberopande av vad jag i det föregående anfört hemställer
jag, att Kungl. Maj:t måtte — i förekommande fall med ändring
av vad härutinnan förordats i statsverkspropositionen — föreslå riksdagen
att

1) godkänna i det föregående framlagda förslag rörände
det statliga stödet till förvärv, drift och rationaliseringsåtgärder
i fråga om jordbruksföretag

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 dr 1963

2) godkänna vad jag i det föregående förordat rörande
statligt stöd till förvärv och drift av trädgårdsföretag

3) medge att under budgetåret 1962/63 ytterligare statlig
kreditgaranti må beviljas för lån avseende yttre rationalisering
intill ett belopp av 6 000 000 kr., för lån till
inre rationalisering intill ett belopp av 2 000 000 kr. och
för jordbruksegnahemslån intill ett belopp av 4 000 000 kr.,
med rätt för Kungl. Maj:t att, om förhållandena skulle ge
anledning därtill, medge jämkning i angivna fördelning

4) medge att under budgetåret 1963/64 statlig kreditgaranti
må beviljas för lån avseende yttre rationalisering
intill ett belopp av 33 000 000 kr., för lån till inre rationalisering
intill ett belopp av 15 000 000 kr., för jordförvärvslån
intill ett belopp av 24 000 000 kr., och för
driftslån intill ett belopp av 11 000 000 kr. med rätt för
Kungl. Maj:t att, om förhållandena skulle ge anledning
därtill, medge jämkning i angivna fördelning

5) medge att under budgetåret 1963/64 statlig kreditgaranti
må beviljas för lån avseende uppförande av lagerhus
m. m. för jordbruksändamål intill ett belopp av
4 000 000 kr.

6) medge att under budgetåret 1963/64 statlig kreditgaranti
må beviljas för lån avseende trädgårdsnäringens
rationalisering m. m. intill ett belopp av 6 000 000 kr.

7) å riksstatens nionde huvudtitel till Bidrag till jordbrukets
rationalisering, m. m. för budgetåret 1963/64 anvisa
ett reservationsanslag av 18 500 000 kr. samt

8) å kapitalbudgeten till Jord fonden för budgetåret 1963/
64 anvisa ett investeringsanslag av 26 000 000 kr.

Med bifall till vad föredraganden sålunda
med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t
Konungen att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:

B. Siöalth