Kungl. Maj.ts proposition nr 123 (Proposition 1947:123)

Kungl. Maj.ts proposition nr 123.

Nr 123.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående pension eller
understöd åt vissa i statens tjänst anställda personer
m. fl.; given Stockholms slott den 7 mars 1947.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredraganden under punkterna
l:o—19 :o hemställt.

GUSTAF.

John Ericsson.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7 mars
1947.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Quensel, Danielson, Vougt, Myrdal, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Statsrådet Ericsson anmäler uppkomna frågor om pension eller understöd
åt vissa i statens tjänst anställda personer m. fl. och anför därvid:

1 :o.

Förrådsunderofficeren vid Strönisliolnis ridskola Carl Algot Tlieodor Isen.

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Isén är född den 9 december 1887 och således 59 år gammal;
att han den 1 november 1908 antagits till volontär vid dåvarande livregementets
dragoner;

Bihang till riksdagens protokoll 19i7. 1 sand. Nr 123.

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

att han den 1 november 1911 befordrats till distinktionskorpral, från vilken
beställning han avgick den 15 maj 1915;

att Isén efter avgången från sistnämnda beställning kvarstått såsom furir
i reserven, där han den 15 december 1920 förordnats till sergeant och den
1 november 1934 till fanjunkare;

att han den 17 augusti 1921 anställts såsom tjänstförrättande förvaltare
samt från och med den 1 september samma år förordnats till förvaltare vid
Strömsholms ridskola;

att han under tiden 24 januari 1940—30 september 1942 varit inkallad
till krigstjänstgöring med placering i sin befattning såsom förvaltare vid ridskolan
och därunder åtnjutit krigsavlöning såsom fanjunkare i reserven;

att han den 1 oktober 1942 förordnats i arvodesbefattning såsom förrådsunderofficer
vid ridskolan;

att han såsom förvaltare vid ridskolan intill den 1 oktober 1942 — med
undantag för tid varunder han åtnjutit krigsavlöning — uppburit ett årligt
arvode å 1 950 kronor jämte dyrtidstillägg samt fri bostad och bränsle samt
planteringsland, varjämte han erhållit beklädnadsersättning med 120 kronor
för år, vilken ersättning från och med budgetåret 1937/38 inräknades i arvodet,
som därigenom höjdes till 2 070 kronor;

att han såsom förrådsunderofficer uppbär arvode, motsvarande nettolön
i löneklass 8 i den i militära avlöningsreglementet intagna löneplanen Uo,
jämte rörligt tillägg och kristillägg;

att han, som fullgjort honom i egenskap av underofficer i reserven åliggande
fredstjänstgöring, från och med avskedet från sin nuvarande arvodesbefattning
är berättigad till reservpension enligt 1912 års reservbefälsförordning
med 200 kronor för år jämte tilläggsförmåner;

samt att han beräknas lämna sin anställning såsom förrådsunderofficer
med utgången av september 1947.

Chefen för Strömsholms ridskola har hos Kungl. Maj:t hemställt, att Isén
vid sitt avsked måtte erhålla pension enligt bestämmelserna för fanjunkare
på aktiv stat.

Försvarets civilförvaltning har tillstyrkt utverkande av pension åt Isén samt
därvid anfört, bland annat, följande:

Försvarets civilförvaltning vill erinra, att vissa icke pensionsavgångna underofficerare
i reserven, vilka varit förordnade såsom rullföringsbiträden
mot ersättning av i staterna för rullföringsbefälhavare med biträden uppförda
arvoden och sedermera förordnats såsom expeditionsunderofficerare i arvodesbefattningar
vid organisationen för de värnpliktigas inskrivning och
redovisning, beviljats pensioner av riksdagen. Sålunda medgav 1945 års
riksdag (prop. nr 53 p. 2; bankoutsk. uti. nr 13 p. 2; riksd. skr. nr 122), att
envar av f. rullföringsbiträdena, fanjunkaren i Jämtlands fältjägarregementes
reserv J. Bengtsson, fanjunkaren i Bohusläns regementes reserv G. F. T.
Thunander och fanjunkaren d förutvarande Västmanlands regementes reserv
A. H. Lindgren finge uppbära en årlig pension, Bengtsson och Lindgren å
1 200 kronor och Thunander å 1 128 kronor. Ifrågavarande rullföringsbiträden
hade innehaft manskapsanställning och varit förordnade som rullfö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

ringsbiträden och expeditionsunderofficerare Thunander i sammanlagt 28 år,
Bengtsson i sammanlagt 34 år och Lindgren i sammanlagt 36 år.

Med hänsyn härtill och då Iséns anställnings- och avlöningsförhållanden
äro i stort sett likartade med ovannämnda rullföringsbiträdens, synes det
skäligt, att jämväl Isén tillerkännes någon årlig pension vid avgång från den
av honom nu innehavda arvodesbefattningen.

Vad angår pensionsbeloppets storlek torde detsamma — vid det förhållandet
att Isén vid beräknad avgång ur tjänst den 1 oktober 1947 kommer att
kunna åberopa en sammanlagd statsanställning med effektiv tjänstgöring av
omkring 32 ar 7 månader — böra i likhet med vad som bestämts för ovannämnda
Bengtsson och Lindgren bestämmas till 1 200 kronor, vilket belopp
dock torde i anslutning till uttalandena i propositionerna 1946: 5 och 1946: 72
böra höjas med förslagsvis 20 procent.

Statskontoret har i likhet med försvarets civilförvaltning funnit skäligt, att
Isén tillförsäkras årlig pension. I fråga om pensionsbeloppets storlek har
statskontoret anfört, att ämbetsverket icke hade något att erinra emot att
pensionen bestämdes enligt de grunder, som civilförvaltningen föreslagit, dock
att pensionsbeloppet med hänsyn till kungörelsen den 31 maj 1946 (nr 402)
angående omreglerad tjänstepension syntes böra fastställas till 1 752 kronor
för år jämte rörligt tillägg och kristillägg.

I överensstämmelse med statskontorets förslag hemställer jag, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att förrådsunderofficeren vid Strömsholms ridskola Carl
Algot Theodor Isén må från och med månaden näst efter den,
varunder han lämnar sin anställning, under sin återstående
livstid från anslaget till diverse pensioner och understöd
m. m. uppbära en årlig pension av 1 752 kronor.

2:o.

Förre ombudet hos pensionsstyrelsen Karl August Karlsson. Av handlingarna
i ärendet inhämtas,

att Karlsson är född den 12 januari 1873 och således 74 år gammal;

att han under tiden 1 november 1913—30 juni 1946 varit pensionsstyrelsens
ombud i distrikt, omfattande större delen av Kronobergs län (från och med
den 1 januari 1918 i 75 pensionsdistrikt inom Sunnerho- och Växjöområdena i
nämnda län);

att han för uppdragets fullgörande åtnjutit arvode, uppgående till 1 800
kronor för år under tiden 1 januari 1920—30 juni 1927, 3 000 kronor för år
under liden 1 juli 1927—30 juni 1939, 3 300 kronor för år under tiden 1 juli
1939—30 juni 1942, 3 600 kronor för tiden 1 juli 1942—30 juni 1943 samt
3 400 kronor för år under tiden därefter;

att uppdraget såsom pensionsstyrelsens ombud utgjort hans huvudsakliga
sysselsättning och förvärvskälla alltifrån år 1918;

Jiungl. Maj:ts proposition nr 123.

samt att han varit ledamot av 1920 års kommitté för socialförsäkringens
organisation ävensom innehaft åtskilliga andra uppdrag av allmän natur.

I skrivelse den 22 maj 1942 hemställde pensionsstyrelsen hos Kungl. Maj :t,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen tillerkänna Karlsson pension av
statsmedel på grund av hans ifrågavarande förordnande såsom styrelsens
ombud. I häröver avgivet utlåtande anförde statskontoret, att då befattning
såsom pensionsstyrelsens ombud syntes få anses vara av den beskaffenhet,
att pension å densamma i princip icke borde utgå, ämbetsverket med hänsyn
jämväl till de konsekvenser, ett bifall till framställningen med säkerhet skulle
komma att medföra, icke kunde förorda, att pension av statsmedel i förevarande
fall utverkades. I betraktande av de i ärendet föreliggande särskilda
omständigheterna ansåge sig statskontoret emellertid kunna förorda, att en
gratifikation, förslagsvis å 1 500 kronor, tillerkändes Karlsson vid avgång från
befattningen. Genom beslut den 13 november 1942 fann Kungl. Maj.t framställningen
ej föranleda annan åtgärd än att Kungl. Maj:t med hänsyn till i
ärendet föreliggande särskilda omständigheter förordnade, att till Karlsson
skulle efter det hans förordnande såsom pensionsstyrelsens ombud upphört
utbetalas en gratifikation å 1 500 kronor.

Frågan om beredande av pension åt Karlsson på grund av hans förenämnda
uppdrag var föremål för prövning av 1943 års riksdag i anledning av
två då väckta likalydande motioner. Bankoutskottet anförde därvid följande
(utsk. uti. nr 31, p. 12):

Såsom statskontoret anfört, torde befattning såsom pensionsstyrelsens ombud
icke vara av beskaffenhet att böra grunda rätt till pension. På grund
härav kan utskottet — även med beaktande av Karlssons mångåriga väl vitsordade
tjänstgöring — icke tillstyrka bifall till det i motionerna väckta förslaget.
Det må framhållas, att ett tillmötesgående av förslaget icke torde kunna
undgå att medföra konsekvenser beträffande såväl vissa av pensionsstyrelsens
övriga ombud som jämväl andra befattningshavargrupper med likartade
tjänstgöringsförhållanden.

Med hänsyn till det anförda och då Karlsson enligt beslut av Kungl. Maj :t
tillerkänts en avskedsgratifikation av 1 500 kronor, hemställde utskottet, att
motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

I anledning av väckta motioner var frågan om pension åt Karlsson föremål
för prövning jämväl vid 1946 års riksdag. Bankoutskottet (utsk. uti. nr 30,
I). 11) anförde därvid i huvudsak följande:

I sin egenskap av pensionsstyrelsens ombud lärer Karlsson intaga en sär^
ställning såtillvida, att hans förordnande omfattat en längre tidrymd och ett
vidsträcktare verksamhetsområde än vad fallet är beträffande övriga styrelsens
ombud. Härtill kommer, att enligt vad som från pensionsstyrelsens rida
vitsordats Karlsson städse utfört det på honom ankommande arbetet på ett
ur styrelsens synpunkt synnerligen förtjänstfullt sätt. Under sådana förhållan -

Kungl. Maj.ts proposition nr 123.

d.en h.a!’ utskottet vid den förnyade prövning utskottet ägnat förevarande pensionsfråga
kommit till den uppfattningen, att vissa skäl kunna tala för beredandet
åt Karlsson av en årlig pension av statsmedel under hans återstående
livstid. Emellertid är utskottet icke berett att nu framlägga förslag i sådant
avseende, utan torde pensionsfrågan lämpligen böra framläggas för riksdagen
efter en förnyad prövning av Kungl. Maj:t. Utskottet finner sig därför
icke böra förorda bifall till motionerna.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Hos Kungl. Maj:t har därefter pensionsstgrelsen i skrivelse den 7 juni
1946, i anledning av en av Karlsson hos styrelsen gjord ansökning, gjort
förnyad framställning om beredande åt Karlsson av pension av statsmedel,
att utgå från och med juli månad 1946. Styrelsen har därvid överlämnat en
förteckning rörande de av styrelsens 76 ombud, vilka i en följd innehaft ombudsförordnande
sedan tid före den 1 januari 1930, ävensom framhållit, att
av förteckningen framginge, att ehuru två ombud innehaft förordnande under
lika lång tid som Karlsson, så hade dock ombudsskapet icke för något
ombud varit den huvudsakliga sysselsättningen och förvärvskällan under
lika lång tid som för Karlsson.

Statskontoret har i utlåtande över pensionsstyrelsens sistnämnda framställning
vidhållit sin i tidigare yttrande hävdade uppfattning, att befattningen
som pensionsstyrelsens ombud icke vore av beskaffenhet att böra föranleda
pension av statsverket. Med hänsyn härtill och till de konsekvenser,
som ett bifall till framställningen skulle medföra, måste ämbetsverket alltjämt
motsätta sig, att pension bereddes Karlsson. Om Kungl. Maj:t däremot
skulle finna, att en något förhöjd gratifikation borde tillerkännas Karlsson
med hänsyn till hans långa tjänstetid och jämförelsevis stora arbetsbörda,
hade ämbetsverket icke något att erinra däremot.

För egen del anser jag, att pension principiellt icke bör tillkomma arvodestagare
av det slag, varom här är fråga, och jag finner det angeläget, att icke
prejudikat skapas av annan innebörd. I enlighet härmed har jag hyst starka
betänkligheter mot förslaget att utverka pension åt Karlsson. Den i ärendet
föreliggande utredningen har emellertid bibragt mig den uppfattningen, att
Karlsson med hänsyn till längden och omfattningen av sin tjänstgöring såsom
pensionsstyrelsens ombud och den insats han gjort inom pensionsförsäkringens
område intager en särställning och att ett tillmötesgående av
framställningen om pension åt Karlsson sålunda icke i och för sig kan utgöra
stöd för anspråk på pension av andra arvodestagare av samma eller
liknande kategori. Jag finner mig därför kunna tillstyrka, alt förslag förelägges
riksdagen om pension åt Karlsson, och vill jag såsom skälig pension förorda
ett belopp av 1 200 kronor jämte rörligt tillägg och kristillägg. Med
hänsyn till den Karlsson förut tillerkända gratifikationen synes pensionen
böra få av Karlsson tillträdas först den I juli 1947.

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att förre ombudet hos pensionsstyrelsen Karl August Karlsson
må, räknat från och med den 1 juli 1947, under sin åter-»
stående livstid från anslaget till diverse pensioner och understöd
m. m. uppbära en årlig pension av 1 200 kronor.

3:o.

l:e inspektören hos statens arbetsmarknadskommission Axel Vidar Borgström,
kansliskrivaren hos kommissionen Helga Paulina Johansson och expeditionsvakten
hos kommissionen Klas Fredrik Sigfrid Karström. Av handlingarna
i ärendet inhämtas,
beträffande Borgström,

att han är född den 22 september 1880 och således 66 år gammal;
att han under tiden 10 januari—15 november 1922 varit anställd såsom
biträdande arbetsledare, redogörare och arbetsledare vid södra Sveriges statsarbeten; att

han sedan den 27 juni 1932 innehaft anställning först hos statens arbetslöshetskommission
samt sedermera hos statens arbetsmarknadskommission; att

han härvid tjänstgjort under tiden 27 juni 1932—19 september 1933
såsom platsledare tillika redogörare vid en av arbetslöshetskommissionens arbetsplatser
samt därefter vid arbetslöshets- respektive arbetsmarknadskommissionens
kansli, därvid han innehaft befattning såsom l:e ingenjör från
och med den 1 maj 1940 och såsom l:e inspektör (arbetschef) från och med
den 1 mars 1945;

att han under sin tjänstgöring vid arbetslöshets- respektive arbetsmarknadskommissionens
kansli haft att utöva tillsynen över den tekniska och ekonomiska
skötseln av kommissionens arbetsplatser, huvudsakligen i norra Sverige,
och i anslutning härtill företagit inspektionsresor till dessa arbetsplatser,
ävensom haft att granska kostnadsförslag, ritningar samt hyres- och
andra kontrakt avseende de inspekterade arbetsplatserna, att i samråd med
intendenturtjänsten göra erforderliga materielinköp för arbetsplatsernas
räkning samt att verkställa diverse utredningar m. m. rörande dessa;

att hans avlöning under åren 1937—1946 uppgått till i medeltal 10 234
kronor för år, varå från och med år 1941 utgått visst dyrtidstillägg, utgörande
från och med den 1 juli 1942 125 kronor för månad;

samt att han beräknas komma att lämna sin anställning hos statens arbetsmarknadskommission
med utgången av juni månad år 1947;
beträffande Johansson,

att hon är född den 11 augusti 1882 och således 64 år gammal;
att hon sedan den 28 februari 1931 varit anställd hos statens arbetslöshetskommission
respektive statens arbetsmarknadskommission, därvid hon

Kungl. Maj.ts proposition nr 123.

innehaft befattning såsom kontorsbiträde från och med den 1 maj 1940,
såsom kanslibiträde från och med den 1 mars 1942 och såsom kansliskrivare
(kanslist) från och med den 1 oktober 1943;

att hon förestår arbetsmarknadskommissionens kanslis registratur, där all
till kommissionen ankommande icke hemligstämplad post fördelas på byråer
och sektioner, diariestämplas och föres i ett centralt diarium;

att hennes avlöning under åren 1937—1946 uppgått till i medeltal 4 063
kronor för år, varå från och med år 1941 utgått visst dyrtidstillägg, utgörande
från och med den 1 juli 1942 17 procent;

samt att hon beräknas komma att lämna sin anställning hos statens arbetsmarknadskommission
med utgången av juni månad 1947; och
beträffande Karström,

att han är född den 9 november 1887 och således 59 år gammal;
att han under tiden 22 augusti 1918—13 mars 1920 varit anställd såsom
arbetare vid flottans station och varv i Stockholm;

att han sedan den 12 september 1932 varit anställd hos statens arbetslöshetskommission
respektive statens arbetsmarknadskommission, därvid han
intill den 1 maj 1940 tjänstgjort såsom förrådsvaktmästare och därefter innehaft
befattning såsom expeditionsvakt;

att hans avlöning under åren 1937—1946 uppgått i medeltal till 3 778 kronor
för år, varå från och med år 1941 utgått visst dyrtidstillägg, utgörande
från och med den 1 juli 1942 17 procent;

att han på grund av lungsjukdom, för vilken han åtnjutit tjänstledighet
sedan den 24 april 1946, enligt intyg av läkare sannolikt är för all framtid
oförmögen till arbete;

samt att han beräknas komma att lämna sin anställning vid statens arbetsmarknadskommission
med utgången av juni månad 1947.

Hos Kungl. Maj:t har statens arbetsmarknadskommission hemställt om
utverkande av pension åt Borgström, Johansson och Karström.

Statskontoret har tillstyrkt, att de ifrågavarande befattningshavarna måtte
komma i åtnjutande av pension med följande belopp, nämligen Borgström
3 060 kronor, Johansson 1 368 kronor och Karström 1 248 kronor, i samtliga
fall jämte rörligt tillägg och kristillägg. I avseende å beräkningen av
pensionsbeloppen har statskontoret framhållit, att vid avvägningen av pensioner
åt arbetsmarknadskommissionens befattningshavare jämförelse borde
göras med de löner och de pensionsunderlag, som gällde för statliga befattningshavare
i pensionsberättigande anställning med motsvarande arbetsuppgifter,
och har statskontoret i anslutning härtill beträffande pensionerna
åt Borgström, Johansson och Karström anfört följande:

Vad Borgström beträffar utgör hans genomsnittliga grundlön under de
sista tio åren 10 234 kronor för år. Då Borgström, liksom de övriga i framställningen
avsedda anställningshavama, senast varit stationerad i Stockholm,
motsvarar denna lön närmast lön i 29 löneklassen å G-ort i 1925 års
civila löneplan, vilken löneklass utgör slutlöneklassen i 27 lönegraden för
extra ordinarie tjänstemän. Om pensionen skulle bestämmas uteslutande med

Kunql. Maj.ts proposition nr 123.

hänsyn tagen till avlöningsförmånernas storlek, skulle alltså pensionsunderlaget
för Borgström närmast bliva det för lönegrad Eo 27 enligt allmänna
tjänstepensionsreglementet gällande eller 6 696 kronor. Enligt statskontorets
mening är Borgströms tjänst dock närmast att jämföra med extra ordinarie
befattning i lönegrad 26. Pensionsunderlaget för sistnämnda lönegrad utgör
enligt allmänna tjänstepensionsreglementet 6 360 kronor. Då Borgströms anställningstid
i statlig tjänst utgör 15 år 10 månader 11 dagar, synes hans pension
alltså böra fastställas till (6 360-— 56/i2oX 6 360 = 6 360 — 2 968 =
3 392; 3 392 — 339: 20=) 3 052 kronor eller avrundat 3 060 kronor förutom
rörligt tillägg och kristillägg.

Johansson har under de sista 10 åren uppburit en grundlön av i genomsnitt
4 063 kronor för år, vilket belopp närmast motsvarar löneklass 14 å
G-ort enligt 1925 års civila löneplan. Denna löneklass utgör slutlöneklassen
i lönegrad 11 för extra ordinarie tjänstemän. Med hänsyn till arten av de med
hennes befattning förenade arbetsuppgifterna förefaller denna löneställning
väl avvägd. Då tjänstepensionsunderlaget i lönegrad Eo 11 enligt allmänna
tjänstepensionsreglementet utgör 2 760 kronor och då Johansson kan räkna
en statlig anställningstid av 16 år 4 månader 1 dag, torde hennes pension
alltså höra bestämmas till (2 760 — 54/i2o X 2 760 = 2 760 — 1 242 =
1518; 1 518—151:80=) 1 366 kronor eller efter avrundning 1 368 kronor
jämte rörligt tillägg och kristillägg.

Den av Karström uppburna grundlönen uppgår i genomsnitt till 3 778 kronor
för år, vilket belopp närmast motsvarar G-ortslönen i löneklass 12 i 1925
års civila löneplan. Nämnda löneklass utgör högsta löneklassen i lönegrad
Eo 9, vilken löneställning emellertid torde vara för hög för att böra tagas till
utgångspunkt vid beräkningen av Karströms pension. Enligt statskontorets
mening, som bestyrkts av de upplysningar arbetsmarknadskommissionen under
hand lämnat beträffande Karströms arbetsuppgifter, bör till utgångspunkt
vid beräkningen av honom tillkommande pension närmast tagas pensionsunderlaget
i lönegrad Eo 5, 2 076 kronor. Karström räknar vid sin av
sjukdom förorsakade förtidsavgång ur tjänsten den 30 juni 1947 en statlig
anställningstid av 16 år 4 månader 12 dagar. Därest han kvarstått i tjänst
till utgången av det kalenderhalvår, varunder han fyllt 63 år — den för
expeditionsvakter i civila statsförvaltningen gällande pensionsåldern —
skulle han kunnat tillgodoföra sig sammanlagt 19 år 10 månader 12 dagar. I
enlighet med de beräkningsgrunder, som tillämpas i fråga om sjukpension,
torde pensionen till Karström böra bestämmas av sist angivna antal tjänstår.
Pensionen skulle därvid bliva (2 076 — 4%2oX 2 076= 2 076 — 692 =
1 384; 1384—138:40=) 1 245 kronor eller efter avrundning 1 248 kronor
förutom rörligt tillägg och kristillägg.

Med biträdande av statskontorets förslag hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,

att l:e inspektören hos statens arbetsmarknadskommission
Axel Vidar Borgström, kansliskrivaren hos kommissionen
Helga Paulina Johansson och expeditionsvakten hos kommissionen
Klas Fredrik Sigfrid Karström må från och med månaden
näst efter den, varunder de lämna sina anställningar,
under återstående livstiden från anslaget till diverse pensioner
och understöd m. m. uppbära årliga pensioner med följande
belopp, nämligen Borgström 3 060 kronor, Johansson
1 368 kronor och Karström 1 248 kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 123.

4:o.

Platsledaren hos statens arbetsmarknadskommission ingenjören Karl
Alfred Wernström. Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Wernström är född den 12 oktober 1880 och således 66 år gammal;
att han sedan den 21 juni 1921 i oavbruten följd tjänstgjort till hösten
1921 vid skogssällskapets statsarbeten, under tiden därefter till april 1924 vid
södra Sveriges statsarbeten samt från sistnämnda tidpunkt hos statens arbetslöshetskommission
respektive statens arbetsmarknadskommission;

att han innehaft befattning såsom platsledare, tidvis även såsom redogörare,
vid såväl särskilda arbetsplatser som större komplex av statliga beredskapsarbeten
samt den 1 januari 1932 befordrats till högre platsledare;

att han under tiden april 1942—december 1944 tjänstgjort såsom biträdande
inspektör vid vissa i arbetsmarknadskommissionens regi bedrivna omfattande
försvarsarbeten;

att hans kontanta avlöning under de senaste tio åren utgjort grundlön om i
medeltal 7 065 kronor för år, vartill från och med år 1940 kommit dyrtidstillägg,
för närvarande utgående med 22 procent, varjämte han åtnjutit bostadsersättning,
vilken -— bortsett från viss förhöjning för åren 1945 och 1946,
då han varit bosatt i Stockholm — utgått med 775 kronor för år;

samt att han beräknas lämna sin anställning med utgången av juni 1947.

Statens arbetsmarknadskommission har, i anledning av en av Wernström
hos kommissionen gjord ansökning, hemställt om utverkande av pension åt
Wernström.

Statskontoret har tillstyrkt, att pension beredes Wernström. På grundval
av den förut angivna avlöning, som Wernström under de senaste tio åren i
medeltal åtnjutit i form av grundlön och bostadsersättning, har statskontoret
funnit Wernströms avlöningsförmåner närmast motsvara slutlöneklassen i
24 lönegraden för extra ordinarie tjänstemän. Med utgångspunkt från tjänstepensionsunderlaget
för sistnämnda lönegrad, 5 736 kronor, har statskontoret
beräknat pensionen åt Wernström till 4 524 kronor för år jämte rörligt tillägg
och kristillägg.

I likhet med- myndigheterna finner jag Wernström böra komma i åtnjutande
av pension efter avgången ur tjänst. Med hänsyn till inhämtade upplysningar
rörande arten av Wernströms arbetsuppgifter och för vinnande av
en rättvis avvägning mellan pensionsförmånerna för Wernström och andra
platsledare vid arbetsmarknadskommissionen, beträffande vilka tidigare framlagts
förslag om pension, finner jag mig böra förorda, alt pensionsunderlaget
för extra ordinarie tjänstemän i 21 lönegraden, 4 800 kronor, tages till utgångspunkt
för bestämmandet av pensionen åt Wernström. I enlighet härmed
och då tjänstetiden för Wernström synes kunna beräknas till 26 år, bör pensionen
bestämmas till (104/120 X 4 800 = 4 160; 4 160 — 416 =) 3 744 kronor
jämte rörligt tillägg och kristillägg. Jag hemställer sålunda, alt Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

att platsledaren hos statens arbetsmarknadskommission
Karl Alfred Wernström må från och med månaden näst efter
den, varunder han lämnar sin anställning, under sin återstående
livstid från anslaget till diverse pensioner och understöd
m. m. uppbära en årlig pension av 3 744 kronor.

5:o.

Sjukvårdsvikarien vid S:ta Gertruds sjukhus i Västervik Amelie Josefina
Bohman, född Andersson. Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Bohman är född den 14 december 1887 och således 59 år gammal;
att hon sedan den 1 juni 1924 med vissa kortare avbrott varit anställd
såsom sjukvårdsvikarie vid S:ta Gertruds sjukhus i Västervik och att anställningstiden
vid utgången av år 1947, då hon väntas lämna sin anställning,
kan beräknas till omkring 22 år 4 månader;

att Bohman åtnjutit avlöning enligt av medicinalstyrelsen för sjukvårdsvikarier
fastställda löneplaner och att avlöningen för närvarande uppgår till
1 713 kronor för år jämte rörligt tillägg och kristillägg;

samt att Bohman enligt utlåtande av läkare på grund av nedsatt arbetsförmåga
icke lämpligen bör kvarstå i tjänst efter december månad 1947, varunder
hon uppnår 60 års ålder.

Med överlämnande av en av Bohman gjord, av direktionen för S:ta Gertruds
sjukhus tillstyrkt ansökning har medicinalstyrelsen hos Kungl. Maj:t hemställt
om utverkande av pension åt Bohman.

Statskontoret har tillstyrkt, att pension beredes Bohman med 1 020 kronor
för år, och därvid i fråga om pensionsbeloppets storlek anfört följande:

Bohmans avlöningsförmåner synas närmast motsvara den avlöning en befattningshavare
i lönegrad Ek 1 löneklass f uppbär. Pensionsunderlaget för
tjänstemän i lönegraderna Ek 1—5 utgör 1 500 kronor eller samma belopp
som för icke yrkesutbildad kvinnlig arbetare enligt 1942 års tjänstepensionsreglemente
för arbetare. Pensionen åt Bohman, som vid avgången ur tjänst
kan åberopa en tjänstetid av 22 år 4 månader 16 dagar, synes därför böra
bestämmas till (1 500 — 30/120 X 1 500= 1 125; 1 125— 112: 50) = 1 013
kronor eller avrundat 1 020 kronor för år. Å pensionen böra utgå rörligt tilllägg
och kristillägg.

Med biträdande av statskontorets förslag hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,

att sjukvårdsvikarien vid S:ta Gertruds sjukhus i Västervik
Amelie Josefina Bohman, född Andersson, må från och med
månaden näst efter den, varunder hon lämnar sin anställning,
under sin återstående livstid från anslaget till diverse pensioner
och understöd m. m. uppbära en årlig pension av 1 020
kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 123.

6:o.

Verkmästaren vid väg- och vattenbyggnadsstyrclsens hamnarbeten Gustav
Adolv Karlsson. Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Karlsson är född den 16 april 1884 och således närmare 63 år gammal;
att han alltsedan den 6 juni 1918, med undantag för år 1929, då han var
permitterad på grund av arbetsbrist, innehaft anställning i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
tjänst, därvid han till och med år 1928 tjänstgjort såsom
förman vid olika hamnbyggnader samt från och med år 1930 såsom verkmästare
vid olika hamnarbetsdistrikt;

att han under tiden 11 augusti 1913—31 maj 1918 innehaft anställning hos
entreprenör för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens hamnarbeten;

att han varit hänförd till 14 lönegraden 17 löneklassen i av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
fastställd löneplan för fast anställda tjänstemän vid hamnbyråns
distriktsorganisation, vilken löneplan motsvarar löneplanen för extra
ordinarie tjänstemän i civila icke-ordinariereglementet;

samt att Karlsson enligt för honom gällande avlöningsbestämmelser är
skyldig alt avgå från tjänsten med utgången av den månad, under vilken han
uppnår 63 års ålder, eller den 30 april 1947.

Hos Kungl. Maj:t har väg- och vattenbgggnadsstgrelsen, i anledning av en
av Karlsson hos styrelsen gjord ansökning, hemställt om utverkande åt
Karlsson av pension. Pensionsbeloppet har av styrelsen på angivna gninder
beräknats till 2 208 kronor, därvid styrelsen tillgodoräknat Karlsson jämväl
förenämnda anställning hos entreprenör.

Statskontoret har tillstyrkt pension åt Karlsson med 2 772 kronor för år
och därvid i fråga om pensionsbeloppets storlek anfört i huvudsak följande:

Pensionen bör beräknas på grundval av det pensionsunderlag, som enligt
allmänna tjänstepensionsreglementet gäller för lönegraden Eo 14 eller 3 300
kronor. Karlsson räknar vid sdn avgång den 30 april 1947 en anställningstid
i statens tjänst av 27 år 10 månader 25 dagar. Till hans av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
åberopade anställning hos entreprenör för styrelsens hamnarbeten
bör enligt statskontorets mening av principiella skäl hänsyn icke tagas
vid utmätandet av hans pension. Med sedvanliga beräkningsgrunder skulj
le pensionen åt Karlsson alltså bliva (3 300 — 8/120 X 3 300 = 3 300 — 220 -3 080; 3 080 — 308 =) 2 772 kronor för år, varmed bör följa rätt till rörligt
tillägg och kristillägg.

Med biträdande av statskontorets förslag hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,

att verkmästaren vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
hamnarbeten Gustav Adolv Karlsson må från och med månaden
näst efter den, varunder han lämnar sin anställning,
under sin återstående livstid från anslaget till diverse pensioner
och understöd m. m. uppbära en årlig pension av 2 772
kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.
7 :o.

Förmannen vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsens hamnarbeten Anders
Ohlsson. Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Ohlsson är född den 4 april 1884 och således närmare 63 år gammal;
att han under tiden 20 september 1910—31 maj 1911 varit anställd vid statens
järnvägars anläggningsarbeten å linjen Jäma—Norrköping;

att han sedan den 12 juni 1925 innehaft anställning hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
därvid han till en början arbetat såsom murare samt därefter
tjänstgjort såsom förman vid hamnarbeten;

att han varit hänförd till 10 lönegraden 13 löneklassen i av väg- och vattenbvggnadsstyrelsen
fastställd löneplan för fast anställda tjänstemän vid hamnbyråns
distriktsorganisation, vilken löneplan motsvarar löneplanen för extra
ordinarie tjänstemän i civila icke-ordinariereglementet;

sam*; att Ohlsson enligt för honom gällande avlöningsbestämmelser är skyldig
att avgå från tjänsten med utgången av den månad, under vilken han
uppnår 63 års ålder, eller den 30 april 1947.

Hos Kungl. Maj:t har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, i anledning av en
av Ohlsson hos styrelsen gjord ansökning, hemställt om utverkande åt honom
av en årlig pension, vilken av styrelsen enligt angivna grunder beräknats till
1 338 kronor.

Statskontoret har tillstyrkt pension åt Ohlsson till belopp av 1 788 kronor
för år och därvid i fråga om pensionsbeloppets storlek anfört följande:

Till grund för pensionen bör läggas det för lönegraden Eo 10 enligt allmänna
tjänstepensionsreglementet gällande underlaget 2 616 kronor. Då Ohlsson
vid avgången ur tjänst den 30 april 1947 torde räkna en anställningstid
av 22 år 7 månader, skulle pensionen, efter sedvanligt avdrag för att pensionsavgifter
icke erlagts, bliva (2 616 — 29/120 X 2 616 = 2 616 — 632: 20 =
1 983; 1 983 — 198 =) 1 785 eller avrundat 1 788 kronor för år. Med pensionen
bör följa rörligt tillägg och kristillägg.

I överensstämmelse med statskontorets förslag hemställer jag, att Kungl.
Maj :t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att förmannen vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsens hamnarbeten
Anders Ohlsson må från och med månaden näst efter
den, varunder han lämnar sin anställning, under sin återstående
livstid från anslaget till diverse pensioner och understöd
m. m. uppbära en årlig pension av 1 788 kronor.

8:o.

Förre vågmästaren Gustav Robert Karlsson. Av handlingarna i ärendet
inhämtas,

att Karlsson är född den 11 juli 1877 och således 69 år gammal;

att han under tiden 15 september 1926—28 februari 1927 tjänstgjort såsom

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

entreprenör för vägarbeten inom Handbörds östra väghållningsdistrikt, under
tiden 1 mars 1927—31 december 1936 innehaft anställning såsom vägmästare
inom samma distrikt samt under tiden 1 januari 1937—31 december 1943
varit anställd såsom vägmästare hos Handbörds, Stranda och Norra Möre
vägdistrikt;

att Karlsson, som på grund av hög ålder icke kommit i fråga till någon befattning
inom den statliga, med ingången av år 1944 ikraftträdande vägorganisationen,
av vägförvaltningen i Kalmar län varit förordnad att under tiden
1 januari 1944—31 augusti 1945 uppehålla en vakant vägmästartjänst samt
av samma vägförvaltning under tiden 1 september 1945—28 februari 1946
varit anställd såsom garage- och förrådsförman med halvtidstjänstgöring;

att Karlsson, som icke innehaft med pensionsrält förenad anställning, i
samband med vägväsendets förstatligande av vägdistriktet tillerkänts en gratifikation
å 5 000 kronor;

samt att Karlssons avlöning under tiden 1 januari 1938—31 augusti 1945
utgjort 3 300 kronor för år jämte tilläggsförmåner enligt för statliga befattningshavare
gällande grunder och för tiden 1 september 1945—28 februari
1946 uppgått till 170 kronor för månad.

Karlsson har anhållit att komma i åtnjutande av pension.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har tillstyrkt utverkande av pension åt
Karlsson samt därvid anfört bland annat följande:

Tjänstårsberäkningen för den ifrågasatta pensionen synes böra omfatta
dels tiden 15 september 1926—31 augusti 1945, dels ock tiden 1 september
1945—28 februari 1946 beräknad efter halv tjänstgöringstid, eller alltså drygt
19 år. Styrelsen vill förorda, att pensionen beräknas å det pensionsunderlag,
som enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens allmänna normer för pensionering
av vägdistriktens tekniska personal högst kunnat ifrågakomma för vägmästare
eller 3 100 kronor. Med beaktande härav ävensom att Karlsson icke
själv bidragit till pensioneringskostnadema, skulle pensionen närmast uppgå
till (19/30 X 2/s X 3 100 =) 1 308 kronor för år, å vilket belopp icke böra uppbäras
rörliga tilläggsförmåner. Med hänsyn till den Karlsson av vägdistriktet
tillerkända gratifikationen bör en viss reducering av nyssnämnda pensionsbelopp
vidtagas. Styrelsen är dock icke beredd att framlägga något förslag i
detta hänseende.

Statskontoret har anfört, att ämbetsverket icke ville motsätta sig, att Karlsson
trots den honom tillerkända engångsersättningen erhölle en årlig pension
av statsmedel. Såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhållit, borde
pensionen avvägas med beaktande av engångsersättningen. Genom inbetalning
av det erhållna ersättningsbeloppet, 5 000 kronor, till pcnsionsstyrelsens frivilliga
försäkring hade Karlsson kunnat erhålla en genast utgående livränta
å 421 kronor. Vid sådant förhållande syntes det av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
framräknade pensionsbeloppet 1 308 kronor för år böra nedsättas,
förslagsvis med i runt tal 400 kronor. Statskontoret ville alltså föreslå, att
pensionen åt Karlsson fastställdes till 908 kronor för år, med vilket belopp
icke borde följa några dyrtidsförmåner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

Även jag finner mig kunna tillstyrka, att pension av statsmedel beredes
Karlsson. I fråga om storleken av pensionen ansluter jag mig till statskontorets
förslag, dock att pensionsbeloppet för vinnande av delbarhet med tolv
synes böra avrundas till 900 kronor. Pensionen synes böra utgå från och med
den 1 juli 1946. Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
medgiva,

att förre vågmästaren Gustav Robert Karlsson må, räknat
från och med den 1 juli 1946, under sin återstående livstid
från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m. uppbära
en årlig pension å 900 kronor, varå rörliga tilläggsförmåner
icke skola utgå.

9:o.

Förre vägarbetaren Jakob Olof Olofsson. Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Olofsson är född den 8 augusti 1862 och således 84 år gammal;

alt han under åren 1902—1922 tjänstgjort vid domänverket såsom extra
kronojägare och extra bevakare under en sammanlagd tid av inemot 14 år;

att han dessutom under sommarmånaderna åren 1902—1916 arbetat med
gruslastning m. m. åt statens järnvägar;

alt han sålunda intill 60 års ålder varit anställd i statens tjänst under en
tid av över 15 år;

att hans avlöning under åren 1917—1921 uppgått i medeltal till omkring
2 700 kronor för år;

att han under tiden juli 1924—juli 1942 varit anställd såsom vägarbetare
vid Gällivare väghållningsdistrikt respektive vägdistrikt under en sammanlagd
tid av omkring 10 år 7 månader;

samt att Olofsson är obemedlad.

Olofsson har hos Kungl. Maj:t gjort framställning om erhållande av pension.

Domänstyrelsen har framhållit, att Olofsson författningsenligt icke äger
rätt till pension på grund av sin anställning vid domänverket, enär några å
honom tillämpliga pensionsbestämmelser icke funnits meddelade vid den tidpunkt,
då berörda anställning upphörde, samt att Olofsson icke heller kan
komma i åtnjutande av pension såsom vägarbetare, enär han lämnat denna
sin anställning redan år 1942. Med hänsyn till den långa tid, varunder Olofsson
arbetat i det allmännas tjänst, hade domänstyrelsen emellertid för sin
del intet att erinra emot att han komme i åtnjutande av skäligt understöd.

Statskontoret har avstyrkt framställningen samt därvid anfört, bland annat,
följande:

Kungl. Maj.ts preposition nr 123.

Såsom domänstyrelsen framhållit kan Olofsson på sina anställningar hos
domänverket och vid vägväsendet författningsenligt icke grunda någon rätt
till pension av statsmedel.

Hittills gjorda framställningar om pension åt vägarbetare, som i likhet med
Olofsson slutat sin anställning vid vägväsendet före år 1943, ha i princip avvisats.
Endast i några enstaka fall har pension ansetts höra komma i fråga. Det
har därvid gällt vägarbetare, vilka kunnat åberopa särskilt lång anställning
— omfattande 28—42 år — i statens tjänst samt hos väghållningsdistrikt och
vägdistrikt (se bankoutskottets uti. nr 37 vid 1946 års riksdag).

Enligt utredningen i ärendet har Olofsson varit anställd under åren 1902—
1922 hos domänverket samt åren 1924—1942 vid vägväsendet. Under denna
tid har emellertid hans tjänstgöring omfattat endast omkring 24 år, därav
18 år före fyllda 70 år. Vid sådant förhållande förefinnas enligt statskontorets
mening icke tillräckliga skäl för att göra avsteg från ovannämnda principiella
ståndpunkt för Olofssons vidkommande.

Statskontoret har vid avgivandet av sitt utlåtande utgått från att Olofssons
anställningstid i statens tjänst uppgår till allenast omkring 13 år 4 månader.
Ifrågavarande anställningstid synes mig emellertid med stöd av förebragt utredning
böra beräknas till minst 15 år. Med hänsyn till detta arbete i direkt
statstjänst, vilket Olofsson fullgjort då han befunnit sig i ålder mellan 40 och
60 år, och den därefter fullgjorda tjänstgöringen vid vägväsendet med en effektiv
tjänstetid av över 10 år, synes det mig skäligt, att Olofsson kommer
i åtnjutande av någon pension av statsmedel. Pensionen, som torde böra utgå
från och med den 1 juli 1946, synes mig lämphgen böra fastställas till samma
belopp, som av 1946 års riksdag tillerkänts de i statskontorets utlåtande avsedda
vägarbetarna, eller 768 kronor för år, å vilket belopp rörliga tilläggsförmåner
icke må utgå.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,

att förre vägarbetaren Jakob Olof Olofsson må, räknat
från och med den 1 juli 1946, under sin återstående livstid
från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m. uppbära
en årlig pension av 768 kronor, varå rörliga tilläggsförmåner
icke skola utgå.

10:o.

Förra visitatrisen vid centraltulikaniniaren i Malmö Ida Eleonora österlund,
född Hansson. Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att österlund är född den 11 juni 1886 och således 60 år gammal;
att hon varit anställd vid centraltullkammaren i Malmö dels såsom städerska
under tiden oktober 1919—november 1939 med en daglig arbetstid,
som uppskattats till högst 2 timmar under tiden före den 1 januari 1930,
högst 3 timmar under tiden januari—mars 1930 och högst V2 timme under
tiden därefter intill november 1939, dels ock såsom visitalris under tiden

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

februari 1930—10 september 1945 med en beräknad daglig arbetstid av
högst 2 timmar jämte 3 timmars beredskapstjänst i hemmet för tiden februari
1930—augusti 1939, omkring 3 timmar jämte 2 timmars beredskapstjänst
i hemmet under tiden september 1939—9 april 1940 samt 4 å 5 eller —
under vissa tidsperioder — 3 timmar jämte 2 timmars beredskapstjänst i
hemmet för tid därefter;

att hon sedan den 10 september 1945 icke kunnat tjänstgöra på grund av
sjukdom;

att hon såsom visitatris haft att vara tillstädes vid vissa båt- och färjelägenheter
för förrättande av kroppsundersökning å kvinnliga resande samt
vid beredskapstjänsten i hemmet haft skyldighet att vara tillgänglig per telefon
och efter kallelse inställa sig för tjänstgöring;

att den årliga ersättningen för städningsarbetet under åren 1920—1929
varierat mellan 480 och 600 kronor och under åren 1930—1939 utgjort lägst
180 och högst 325 kronor, varjämte hon under senare år uppburit visst tilllägg
för storstädning;

att ersättningen för visitationsarbetet, som från början utgick med 3 kronor
för dag, från och med år 1932 för varje anbefalld inställelse för visitation
utgått med 5 kronor, därest visitation kommit till stånd, och i annat fall med
2 kronor, dock med den begränsningen, att sammanlagda ersättningen för
månad räknad icke fått överstiga ett belopp i kronor, motsvarande tre gånger
månadens dagantal;

att å nyssnämnda ersättningsbelopp från och med den 1 november 1941
utgått förhöjning med 20 procent;

att ersättningen för visitationsarbete, varom här är fråga, numera blivit
väsentligt höjd;

att österlunds ersättning för städnings- och visitationsarbetet under åren
1931—1944 utgjort i medeltal omkring 1 200 kronor för år, varjämte under
åren 1943 och 1944 utgått vissa mindre gratifikationer, avseende, bland annat,
ersättning för hållande av telefon i hemmet;

samt att hon, som sedan år 1938 är frånskild och icke är berättigad till
underhåll av frånskilde maken, är att anse såsom medellös.

Genom beslut den 8 februari 1946 har statens pensionsanstalt, som icke
synes hava tagit hänsyn till den av Österlund fullgjorda beredskapstjänsten
i hemmet, förklarat sig förhindrad tilldela Österlund pension enligt bestämmelserna
i kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 696) med föreskrifter angående
pensionering av viss arbetarpersonal i statens tjänst, enär hon enligt anstaltens
förmenande icke innehaft sådan anställning i statens tjänst, som utgjort
hennes huvudsakliga sysselsättning och förvärvskälla.

Hos Kungl. Maj:t har österlund hemställt att bliva tillerkänd pension av
statsmedel.

Generaltullstyrelsen har — under framhållande av att anställningen som
visitatris även förutsatt viss beredskapstjänst i hemmet samt med hänsyn
till föreliggande ömmande omständigheter -— tillstyrkt pension åt österlund.

Kungl. Maj.ts proposition nr 123.

Statskontoret har anfört, att då sökandens dagliga tjänstgöringstid, om hela
hennes anställningstid toges i betraktande, genomsnittligt icke varit av sådan
omfattning, som plägade krävas för beviljande av riksdagspension, ämbetsverket
icke ansåge sig kunna tillstyrka pension åt sökanden. Med hänsyn till
hennes långa anställningstid ville ämbetsverket emellertid förorda, att en
gratifikation å förslagsvis 600 kronor tillerkändes henne.

I likhet med generaltullstyrelsen anser jag skäligt, att vid bedömande av
föreliggande pensionsfråga hänsyn — förutom till den effektiva tjänstgöring
österlund fullgjort vid centraltullkammaren i Malmö — i viss mån tages
till den tid, varunder hon i form av beredskapstjänst i hemmet stått till verkets
förfogande. I anledning härav finner jag mig kunna förorda, att förslag
förelägges riksdagen om beredande åt österlund av en mindre pension, och
vill jag för egen del föreslå, att pensionsbeloppet fastställes till 378 kronor
jämte rörligt tillägg och kristillägg, att utgå från och med den 1 juli 1946.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att förra visitatrisen vid centraltullkammaren i Malmö Ida
Eleonora Österlund, född Hansson, må, räknat från och med
den 1 juli 1946, under sin återstående livstid från anslaget
till diverse pensioner och understöd m. m. uppbära en årlig
pension av 378 kronor.

11 :o.

Biträdande läraren i ryska språket vid Lunds universitet Mihaii Handamirov.
Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Handamirov, som är svensk medborgare, är född den 20 juli 1883 och
således 63 år gammal;

att han sedan år 1918 vid Lunds universitet meddelat undervisning i ryska
språket i egenskap av biträdande lärare;

att han under läsåren 1924/1925—1945/1946 varit skyldig att vid universitetet
meddela offentlig undervisning minst 2 timmar i veckan men att denna
undervisning i verkligheten varit vida större (under de senaste tio åren i medeltal
4 å 5 timmar i veckan), varförutom han haft att meddela enskild kostnadsfri
undervisning, vilken under de senaste tio åren omfattat i medeltal
omkring 350 lektioner för läsår;

att han under innevarande läsår är skyldig att meddela offentlig undervisning
minst 6 timmar i veckan samt därutöver enskild kostnadsfri undervisning
under tillhopa minst 299 timmar;

att Handamirov under tiden före läsåret 1924/25 åtnjutit avlöning med växlande
belopp, högst 2 400 kronor för år;

att han under sistnämnda läsår, då statsmakterna för första gången beviljade
anslag till undervisning i ryska språket vid Lunds universitet genom
Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 123. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

biträdande lärare, åtnjöt ett arvode å — förutom dyrtidstillägg — 2 500 kronor
(varav 1 000 kronor arvode på stat och 1 500 kronor från humanistiska
sektionens docentstipendiefond);

att avlöningen därefter successivt stigit och för läsåren 1945/1946 och 1946/
1947 bestämts till 7 600 kronor respektive 8 000 kronor (av sistnämnda belopp
utgöra 6 000 kronor å universitetets stat upptaget arvode och 2 000 kronor
ersättning ur humanistiska sektionens docentstipendiefond);

att han intill år 1943 haft mindre inkomst av viss tillfällig verksamhet;

samt att universitetstjänsten måste betraktas såsom hans huvudsakliga sysselsättning.

Kanslern för rikets universitet har — med anledning av en av större akademiska
konsistoriet i Lund hos kanslern gjord framställning — hemställt, att
pension till skäligt belopp måtte utverkas åt Handamirov, och har kanslern
därvid vitsordat, att Handamirow fullgjort sina arbetsuppgifter vid Lunds
universitet på ett förtjänstfullt sätt.

Statskontoret har med hänsyn till vad i ärendet blivit upplyst angående
Handamirovs verksamhet såsom biträdande lärare vid universitetet i Lund
funnit sig böra tillstyrka, att pension av statsmedel beredes honom, då han
efter uppnådd ålder av 65 år frånträder sin befattning. I fråga om pensionsbeloppets
storlek har ämbetsverket anfört följande:

Vad beträffar pensionens storlek vill statskontoret — som finner omständigheterna
i föreliggande fall i huvudsak likartade med dem, som förelågo beträffande
docenten E. T. A. Akmar, vilken genom beslut av 1942 års riksdag
tilldelades en årlig pension av 2 508 kronor (prop. nr 155, p. 8; bankoutsk. uti.
nr 15, p 10; riksd. skr. nr 135) — föreslå, att pensionen fastställes till nämnda
belopp eller, efter omräkning jämlikt kungörelsen den 31 maj 1946, nr 402,
till 3 000 kronor jämte därå belöpande rörligt tillägg och kristillägg.

Med biträdande av statskontorets förslag hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,

att biträdande läraren i ryska språket vid Lunds universitet
Mihail Handamirow må från och med månaden näst efter den,
varunder han lämnar sin anställning, under sin återstående
livstid från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m.
uppbära en årlig pension av 3 000 kronor.

12:o.

Förre eleven vid östra realskolan i Göteborg filosofie kandidaten Gunnar
Johannes Fröberg.

I en till Kungl. Maj:t ställd, den 29 november 1945 dagtecknad skrift har
förre eleven vid östra realskolan i Göteborg filosofie kandidaten Gunnar Johannes
Fröberg — med förmälan att han, som är född den 23 juni 1900, i
april 1913 såsom lärjunge i sagda skola under deltagande i en gymnastiklektion
genom olycksfall drabbats av en ryggrads- och ryggmärgsskada, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

lett till fullständig invaliditet — gjort framställning om utbekommande av årligt
understöd av statsmedel under återstående livstiden.

Beträffande omständigheterna i samband med olycksfallet har Fröberg
i förenämnda skrivelse meddelat följande:

Den ifrågavarande gymnastiklektionen ägde rum i skolans gymnastiksal,
och eleverna i klassens tre avdelningar — sammanlagt ett 90-tal — deltogo.
Övningarna gällde redskapsgymnastik och utfördes i mindre grupper under
gymnastiklärarens överinseende och under ledning av vissa av denne därtill
utsedda elever, s. k. »troppchefer». Den grupp jag tillhörde stod i begrepp att
börja öva klättring i repstegar. Jag hade ett finger ombundet, beroende på
någon tillfällig blessyr, och visade detta för troppchefen, som likväl ansåg att
jag kunde deltaga i övningen. När turen kom till mig, började jag alltså
klättra uppför en fritt hängande repstege, men hejdade mig ungefär halvvägs.
På troppchefens tillrop »ända upp» fortsatte jag mot taket, men då jag skulle
gripa den näst högsta tvärribban, förlorade jag taget och föll handlöst i golvet,
ett fall på mer än sex meter. Någon undersökning från skolans eller polisens
sida rörande det inträffade företogs icke. Olyckshändelsens förlopp kan därför
ej styrkas medelst utdrag ur skolans journaler eller genom polisrapport.

På grund av den ådragna skadan var Fröberg sängliggande under omkring
fyra år under de efter olyckan närmast följande fem åren, och var han därunder
tidvis förlamad i underkroppen. År 1918 hade rörelseförmågan återkommit
i sådan grad, att han kunde återupptaga skolgången, och våren 1923
avlade han studentexamen vid Göteborgs högre latinläroverk.

Efter studentexamen idkade Fröberg studier, främst avseende moderna
språk, vid Göteborgs högskola och avlade där filosofie kandidatexamen i
februari 1929.

Under år 1926 hade Fröberg åter fått starka känningar av ryggskadan,
och har han i skrivelsen till Kungl. Maj:t lämnat följande huvudsakliga redogörelse
för den följande sjukdomsutvecklingen ävensom angående sin förmåga
till förvärvsarbete och sina ekonomiska förhållanden:

I anledning av försämringen i hälsotillståndet år 1926 föreskrev studentkårens
dåvarande läkare vila och stillhet med mesta möjliga sängläge. Redan
då jag avlagt min fil. kand. examen insåg jag, att jag ej skulle orka med
ett fulltidsarbete (jag hade annars tänkt att bli läroverkslärare), och då jag
fick ett anbud att tillträda en befattning vid brasilianska konsulatet i Göteborg
(som är yrkeskonsulat med infödd konsul), där tjänstgöringen skulle
omfatta endast cirka 4 timmar dagligen, antog jag därför detta anbud. Jag
anställdes såsom sekreterare (»auxiliar-interprete»), och då jag vid konsulsskiften
o. d. även förestod konsulatet erhöll jag senare utnämning såsom
icke avlönad vicekonsul (definitiv utnämning och exekvatur år 1934).

Vid sidan av konsulatarbetet både jag under några år cirka 5 veckotimmars
undervisning — under lästerminema — i fransk handelskorrespondens
vid Filip Holmqvists Handelsinstitut i Göteborg, men läsåret 1935—1936
orkade iag ej längre helt sköta detta ulan fick lidvis ha vikarie. Vid början
av höstterminen 1936 nödgades jag definitivt avsäga mig detta arbete. Min
rygg beredde mig allt större svårigheter, trots att jag under sommaren hade
en längre sjukledighet från konsulatet.

ökade smärto- och trötthetssymptom hösten 1938 föranledde, att läkare
i början av 1939 föreskrev anläggande av ortopedisk korsett, men den allmänna
försämringen fortsatte. Under år 1940 inträdde svårigheter att gå,

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

varför jag alltid måste anlita droskbil för att komma till arbetsplatsen. Under
de första månaderna 1941 ökade försämringen snabbt, och den intagning
på serafimerlasarettets neurologavdelning, som jag avtalat, fick jag påskynda,
då jag fick allt svårare att gå. När jag den 3 mars 1941 for till
Stockholm, buro benen mig ej längre.

Efter undersökning å serafimerlasarettets neurologiska avdelning ansågs
operation nödvändig, och sådan företogs å dess neurokirurgiska klinik men
utföll ej gynnsamt. När jag efter åtskilliga månaders efterbehandling utskrevs
från sjukhuset på hösten 1941, var jag fortfarande sängliggande samt
lam i så gott som hela underkroppen med även inre organ påverkade av
förlamningen — bl. a. blåsförlamning. För övrigt plågades jag av smärtor av
växlande art. I allt detta har ingen förändring inträtt sedan sjukhustiden
1941.

På grund av förlamningen är jag i min livsföring helt beroende av hjälp;
redan att utan bistånd vända mig i sängen är svårt och ofta ogörligt. Sedan
hemkomsten från sjukhuset har därför för min vård måst anställas en särskild
vårdarinna med enklare sjukvårdsutbildning. Hon måste bo i mitt hem
— som jag delar med en syster och vår moder — då min vård även kräver
ständig nattpassning. På grund av smärtorna i underkroppen lider jag av
svår sömnlöshet. Vidare måste även extra sjukvårdshjälp regelmässigt anlitas
för att biträda med sådan skötsel, där två personer erfordras. Familjemedlemmarna
orka nämligen icke biträda härmed. För att söka förbättra
allmäntillståndet vistas jag under somrarna på landet, vilket drar störa kostnader
för sommarbostad, sjukvagnar, ambulanser och medföljande vårdarinna.
Härtill komma kostnader för regelbunden konsultation och vård av
läkare samt för medicin. Ständig medicinering erfordras bl. a. dels mot en
genom förlamningen uppkommen, kronisk urinvägsinfektion, dels för att
lindra smärtor och kramptillstånd.

Beträffande mina ekonomiska omständigheter gäller, att jag icke uppbär
någon livränta eller annat understöd på grund av olycksfallet. Genom brasilianske
konsulns välvilja har jag fått behålla viss del av avlöningen såsom
ett understöd. För närvarande uppbär jag sålunda femtio kronor för månad.
Detta understöd kommer emellertid enligt vad jag underrättats om att snart
indragas. Min anställning vid konsulatet var icke pensionsberäthgande. Av
ett mindre sparkapital beräknas under år 1946 komma att återstå omkring
fyra tusen kronor. Att detta kapital icke redan blivit förbrukat beror väsentligen
på att kostnaderna för hyra, uppehälle m. m. bestritts av nnn syster,
som är lärarinna vid härvarande kommunala mellanskola. Hon har även
att’ bidraga till försörjningen av vår moder, som instundande mars uppnår
80 års ålder. Min fader, förre föreståndaren vid Willinska skolan i Göteborg,
är död sedan år 1928. o

Enligt vad jag erfarit har Kungl. Maj:t och riksdagen i nagra tall lamnat
understöd åt förutvarande elever vid statliga läroanstalter, vilka i likhet med
mig genom olycksfall under sin skolgång ådragit sig skador, som blivit till
hinder för deras försörjning. På grund av min invaliditet föreligger för mig
icke någon möjlighet att genom eget arbete sörja för mitt uppehälle. När
mitt sparkapital tagit slut, kommer jag därför att helt falla min syster till
last. Det synes mig därför som om i mitt fall sådana omständigheter skulle
föreligga, som motivera att staten av billighetsskäl träder hjälpande emellan.

Riktigheten av de av Fröberg lämnade uppgifterna är vitsordad bland annat
av stadsdistriktsläkaren i Göteborg Bertil Johanson, som intygat, att
Fröberg sedan mars 1941 är ständigt sängliggande på grund av förlamning

Kungl. Maj.ts proposition nr 123.

i underkroppen, att sjukdomen kompliceras av biåsförlamning jämte smärtor
av olika art, speciellt smärtsamma reflexkontraktioner i benen, vilka
verka störande på sömnen samt allmänt nedsättande, samt att någon förbättring
ej kan förväntas och att den totala invaliditeten sålunda är livsvarig.

Riksförsäkringsanstalten har i skrivelse den 29 januari 1946 yttrat sig i
fråga om de grunder, efter vilka eventuellt årligt understöd åt Fröberg skulle
kunna beräknas, och anför härom följande:

Enligt vid ansökan fogade läkarintyg är Fröberg på grund av den vid
olycksfallet ådragna rygg- och ryggmärgsskadan för framtiden oförmögen
till arbete.

Beträffande olycksfall i arbete gällde vid tiden för olycksfallet lagen den
5 juli 1901 om ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete. Enligt
4 § i nämnda lag utgick vid förlust av arbetsförmågan en årlig livränta å
300 kronor. Numera utgår därjämte livräntetillägg, motsvarande 125 procent
av livräntan enligt lagen. Dyrtidstillägg å sagda livränta och tillägg utgår
för närvarande med 20 procent till och med den 31 december 1946. Livräntan,
inklusive livränte- och dyrtidstillägg, utgör sålunda vid förlust av
arbetsförmågan för närvarande 810 kronor för år.

Beträffande olycksfall och sjukdom under militärtjänstgöring gällde vid
tiden för olycksfallet kungl. förordningen den 18 juni 1909 om ersättning
för kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, i dess ursprungliga lydelse.
Vid förlust av arbetsförmågan utgick enligt 4 § i förordningen en årlig
livränta å 450 kronor. Numera utgår därjämte förhöjning med 100 procent
av ersättning för kroppsskada, som uppkommit före ingången av år 1921.
Dyrtidstillägg å sagda livränta och å ersättningsförhöjningen utgår för närvarande
med 40 procent till och med den 31 december 1946. Livräntan jämte
ersättningsförhöjningen och dyrtidstillägget uppgå sålunda vid förlust av
arbetsförmågan för närvarande sammanlagt till 1 260 kronor för år.

Ehuru lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete icke
var gällande vid tiden för olycksfallet, torde riksförsäkringsanstalten emellertid
böra omnämna, att, därest denna lag i dess ursprungliga lydelse skulle
läggas till grund för livränta åt Fröberg, densamma skulle vid förlust av
arbetsförmågan komma att utgå med 800 kronor för år jämte därå till och
med den 31 december 1946 utgående dyrtidstillägg med 20 procent, därest
Fröbergs arbetsförtjänst jämlikt de ursprungliga bestämmelserna i 9 § om
skälighetsprövning vid beräknandet av arbetsförtjänsten för minderårig fastställdes
till 1 200 kronor. Llögsta belopp, vartill arbetsförtjänsten enligt lagens
ursprungliga lydelse kunde beräknas, var 1 800 kronor.

Därjämte vill riksförsäkringsanstalten tillägga, att, därest 1916 års olycksfallsförsäkringslag
i dess nuvarande lydelse varit tillämplig med avseende på
det Fröberg övergångna olycksfallet och hans arbetsförtjänst vid fastställandet
av livränta jämlikt bestämmelserna i 9 § för skadad, som ej fyllt 18 år,
skäligen beräknats till 2 400 kronor, skulle anstalten med hänsyn till att hans
tillstånd kräver särskild vård hava tillerkänt honom livränta med 1 920 kronor
för år, motsvarande 80 procent av 2 400 kronor, däri icke inberäknat
numera utgående 20 procent dyrtidstillägg å livränta, som grundar sig på
olycksfall före den 1 januari 1941.

Principiellt finner riksförsäkringsanstalten det riktigast att, om understöd
anses böra beredas Fröberg, sådant understöd bestämmes enligt grunderna
i 1901 års olycksfallsersättningslag. I betraktande av det jämförelsevis ringa
belopp, som då skulle komma att utgå, och det förhållandet, att Fröberg hitinlills
icke åtnjutit någon ersättning för de synnerliga svåra följderna av

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

olycksfallet, är riksförsäkringsanstalten emellertid mest böjd för att tillstyrka
understöd åt Fröberg enligt grunderna i 1909 års militärersättningsförordning
i dess ursprungliga lydelse.

Skolöverstyrelsen har tillstyrkt, alt årligt understöd samt ersättning för
kostnader för läkarvård och läkemedel i anledning av olycksfallet tillerkännes
Fröberg, och därvid anfört följande:

Av handlingarna framgår, att sökanden i april 1913 i egenskap av skolpliktig
lärjunge under obligatorisk undervisning vid statlig läroanstalt genom
olycksfall ådragit sig en svår ryggrads- och ryggmärgsskada och att han till
följd därav blivit oförmögen till arbete. Sedan mars 1941 synes arbetsoförmågan
vara total. Han har dock icke åtnjutit något som helst understöd av
statsmedel utan huvudsakligen med anlitande av egna tillgångar bekostat
sitt uppehälle. Av dessa återstår nu icke tillräckligt för hans fortsatta uppehälle.
Han synes icke ha någon mot honom försörjningspliktig anförvant.

På grund härav synas överstyrelsen starka billighetsskäl tala för att staten
nu träder hjälpande emellan.

Beträffande storleken av understödet får överstyrelsen förorda det belopp,
1 260 kronor, som av riksförsäkringsanstalten i dess yttrande beräknats enligt
grunderna i 1909 års militärersättningsförordning i dess ursprungliga
lydelse. Dessutom finner överstyrelsen skäligt, att en engångsersättning beviljas
sökanden såsom hjälp till bestridandet av de direkta kostnaderna för
sjukvård, läkemedel och dylikt, förslagsvis 1 000 kronor.

Under hänvisning till statsmakteimas tidigare beslut i likartade ärenden,
exempelvis nådiga besluten den 13 september 1935 angående understöd åt
förre skoleleven K. J. H. Petersson (prop. nr 116; bankoutsk. uti. nr 45 p. 51;
riksd. skr. nr 256) och den 13 maj 1938 angående understöd åt förre seminarieeleven
B. E. L. Hellström (prop. nr 86; bankoutsk. uti. nr 17; riksd.
skr. nr 114) får överstyrelsen hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
medgiva, att till Fröberg må utgå dels ersättning för kostnader för
läkarvård och läkemedel i anledning av olycksfallet med 1 000 kronor, dels
ock från och med den 1 januari 1946 under hans återstående livstid från
anslaget till diverse pensioner och understöd m. m. årligt understöd av 1 260
kronoi.

Statskontoret har i likhet med skolöverstyrelsen ansett skäligt, att Fröberg
erhåller ett årligt understöd av statsmedel på grund av den ådragna ryggskadan.
Vad beträffar frågan om understödsbeloppets storlek har ämbetsverket
tillstyrkt, att understödet beräknas enligt de av skolöverstyrelsen förordade
grunderna. I betraktande av de ömmande omständigheterna i föreliggande
fall har statskontoret tillika ifrågasatt, huruvida icke det årliga understödet
åt Fröberg skäligen borde intill tidpunkten för den nya folkpensioneringslagens
ikraftträdande bestämmas till något högre belopp, förslagsvis
1 500 kronor.

På sätt skolöverstyrelsen erinrat har riksdagen tidigare beviljat årliga understöd
åt personer, som skadats genom olycksfall under sin skolgång. Även
i nu föreliggande ärende synas mig billighetsskäl tala för att dylikt understöd
beviljas, och jag förordar sålunda, att förslag förelägges riksdagen i sådant
syfte. Vad understödsbeloppet beträffar, synes mig mindre motiverat att i ett
fall som det förevarande, där frågan om understöd uppkommer först mer
än trettio år efter det under vederbörandes skoltid inträffade olycksfallet,

Kungl. Maj.ts proposition nr 123.

fastställa beloppet av understödet i anslutning till meddelade författningsbestämmelser
om ersättning i anledning av olycksfall i arbete eller under militärtjänstgöring,
utan synes mig en mera fri bedömning böra äga rum med
beaktande av de föreliggande omständigheterna. För egen del finner jag ett
understödsbelopp av 1 500 kronor för år vara skäligt i förevarande fall. Å
beloppet böra rörliga tilläggsförmåner icke få åtnjutas. Understödet synes
mig böra få utgå räknat från och med den 1 januari 1946. För egen del
finner jag mig icke höra förorda, att Fröberg — på isätt skolöverstyrelsen
tillstyrkt — utöver det årliga understödet kommer i åtnjutande av särskild
engångsersättning för bestridande av sjukvårdskostnader m. m.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,

att förre eleven vid östra realskolan i Göteborg, filosofie
kandidaten Gunnar Johannes Fröberg må, räknat från och
med den 1 januari 1946, under sin återstående livstid från
anslaget till diverse pensioner och understöd m. m. uppbära
ett årligt understöd av 1 500 kronor, varå rörliga tilläggsförmåner
icke skola utgå.

13:o.

Förra städerskan vid högre allmänna läroverket i Uppsala Hulda Karolina
Andersson, född Pettersson. Av handlingarna i ärendet inhämtas,
att Andersson är född den 20 november 1885 och således 61 år gammal;
att hon under omkring 9 månader av ettvart av åren 1919—1945 tjänstgjort
såsom städerska vid högre allmänna läroverket i Uppsala;

att hennes dagliga arbetstid uppgått till 5% timmar under åren 1930—1935,
4 timmar under år 1936, 3 timmar under åren 1937 och 1938 samt 4 timmar
under tiden därefter;

att arbetstiden före år 1930 icke kan exakt angivas men antages hava understigit
4 timmar;

att Andersson i ersättning för städningsarbetet under de tre senaste åren
uppburit i medeltal omkring 1 030 kronor för år;

samt att Anderssons arbetsförmåga på grund av sjukdom är väsentligt nedsatt.

Statens pensionsanstalt har enligt beslut den 17 maj 1946, enär det icke
visats, att Andersson under minst 15 år innehaft sådan anställning i statens
tjänst, som kan anses hava utgjort hennes huvudsakliga sysselsättning och
förvärvskälla, funnit sig med hänsyn till bestämmelserna i kungörelsen den
30 juni 1942 (nr 696) med föreskrifter angående pensionering av viss arbetarpersonal
i statens tjänst förhindrad att tilldela Andersson pension.

Hos Kungl. Maj:t har rektorn vid högre allmänna läroverket i Uppsala
hemställt om pension åt Andersson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

Skolöverstyrelsen har tillstyrkt, att pension tillerkännes Andersson med ett
belopp av 408 kronor för år.

Jämväl statens pensionsanstalt har förordat, att pension utverkas åt Andersson.
I fråga om pensionens belopp har pensionsanstalten — i betraktande av
att pensionens grundbelopp vid en daglig arbetstid av i medeltal 4—4 V2 timmar
och en anställningstid av 19—20 år torde hava bestämts till 432 kronor,
därest förenämnda kungörelse den 30 juni 1942 (nr 696) varit å Andersson
tillämplig — föreslagit att pensionens grundbelopp bestämdes till nämnda
belopp.

Det synes mig skäligt, att Andersson, räknat från och med den 1 juli 1946,
får komma i åtnjutande av pension med av statens pensionsanstalt föreslaget
belopp, 432 kronor. Ä nämnda belopp utgå rörligt tillägg och kristillägg.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att förra städerskan vid högre allmänna läroverket i
Uppsala Hulda Karolina Andersson, född Pettersson, må,
räknat från och med den 1 juli 1946, under sin återstående
livstid från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m.
uppbära en årlig pension av 432 kronor.

14:o.

Extra frökontrollbiträdet vid statens centrala frökontrollanstalt Nelly
Karolina Svensson. Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Svensson är född den 12 september 1886 och således 60 år gammal;

att hon sedan den 8 oktober 1928 varit anställd vid statens centrala frökon
trollanstalts filial i Alnarp, därav såsom timavlönat biträde intill den 1
juli 1942 och såsom extra frökontrollbiträde i lönegrad Ex 4 under tiden därefter; att

den effektiva tjänstetiden före den 1 juli 1942 utgjort omkring 10 år
6 månader, i anledning varav anställningstiden vid utgången av år 1947, då
det är avsett att hon skall lämna sin anställning, kan beräknas till omkring
16 år;

samt att Svensson före nyss omförmälda statliga anställning alltsedan ingången
av år 1915 tjänstgjorde vid frökontrollanstalten i Lund, vilken år
1928 ombildades till filial av statens centrala frökontrollanstalt, och därvid
innehade säsonganstälining under omkring 10 månader för år till och med
år 1917, efter vilken tid hon var årsanställd.

Hos Kungl. Maj :t har styrelsen för statens centrala frökontrollanstalt hemställt
om utverkande av pension åt Svensson. Styrelsen har därvid anfört,
att Svensson, som varit ett skickligt och plikttroget frökontrollbiträde och
ägnat större delen av sitt liv åt frökontrollarbete, endast på grund av den
tidigare ytterligt långsamma befordringsgången vid frökontrollanstalten ej
lyckats ernå en pensionsberättigande anställning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 123.

Statskontoret har tillstyrkt pension åt Svensson till belopp av 1 368 kronor
för år och därvid i avseende å beräkningen av pensionsbeloppet anfört följande: Statskontoret

föreslår, att vid bestämmande av beloppet av Svenssons pension
hänsyn tages till anställningen vid frökontrollanstalten i Lund i sådan
utsträckning, att en sammanlagd tjänstetid av 27 år tillgodoräknas henne.
För Svensson, som för närvarande åtnjuter avlöning enligt lönegrad Ex 4
löneklass 2, synes icke böra tillämpas lägre tjänstepensionsunderlag än som
gäller för befattningshavare i lönegrad Eo 1 eller 1 680 kronor. Ämbetsverket
får alltså förorda, att Svenssons pension bestämmes till (1 680 — 12/i2o X
1 680 = 1 680 — 168=1 512; 1512 — 151=) 1361 kronor eller avrundat
1 368 kronor för år. Å pensionen bör utgå rörligt tillägg och kristillägg.

I anslutning till statskontorets förslag hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,

att extra frökontrollbiträdet vid statens centrala frökontrollanstalt
Nelly Karolina Svensson må från och med månaden
näst efter den, varunder hon lämnar sin anställning, under
sin återstående livstid från anslaget till diverse pensioner
och understöd m. m. uppbära en årlig pension av 1 368 kronor.

15:o.

Förre skepparen Axel Olsson. Av handlingarna i ärendet inhämtas,
att Olsson är född den 15 november 1881 och således 65 år gammal;
att han, som under åren 1897 och 1899—1901 varit sin fader behjälplig
vid ombesörjandet av transporter för lotsverkets räkning och under år 1898
under en tid av sju månader tjänstgjort å ett lotsverket tillhörigt fartyg, under
åren 1902—1946 medelst en honom tillhörig motorkutter ombesörjt
transporter för lotsverkets räkning av förnödenheter och materiel till lotsoch
fyrplatser samt av materiel till lotsverkets byggnadsarbeten, företrädesvis
inom västra lotsdistriktet;

att han — i likhet med vad som gäller beträffande hos lotsverket anställda,
å verket tillhöriga motorkuttrar tjänstgörande skeppare — haft skyldighet
att under de dagar eller delar av dagar, då transporter icke förekommit,
tjänstgöra såsom byggnadsarbetare vid lotsverkets arbeten, som regelmässigt
årligen pågå under tiden april—november månader;

att hans sammanlagda tjänstgöringstid hos lotsverket efter fyllda 18 årkan
beräknas till omkring 29 år;

att den Olsson tillhöriga motorkuttem varit speciellt utrustad och inredd
med hänsyn till dess användning för lotsverkets räkning och att kuttern
allenast undantagsvis av Olsson använts under den del av året, då densamma
icke disponerats av lotsverket;

att Olsson uppburit ersättning från lotsverket — innefattande, förutom arvode
till honom själv, jämväl lega för motorkuttern samt ersättning till en hos

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

Olsson anställd, å kuttern tjänstgörande motorskötare — med belopp, som i
genomsnitt under de senaste fem åren uppgått till omkring 11 500 kronor:

att ersättningen städse avpassats så att Olssons egen arbetsförtjänst beräknats
skola i möjligaste mån motsvara den — under senare år enligt kollektivavtal
bestämda — avlöning, som under varje tidsperiod utgått till de
hos lotsverket anställda, å verket tillhöriga motorkuttrar tjänstgörande skepparna; att

sistnämnda skeppare äro underkastade 1942 års tjänstepensionsreglej
mente för arbetare och hänföras till pensionsgrupp 2, omfattande arbetare i
anställning, för vilken kräves särskild yrkesutbildning;

samt att arbetet hos lotsverket utgjort Olssons huvudsakliga sysselsättning
och förvärvskälla.

Ilos Kungl. Maj:t har lotsstyrelsen, i anledning av en av Olsson till styrelsen
ingiven ansökning, hemställt om pension åt Olsson till ett belopp av 1 464
kronor för år jämte tilläggsförmåner och därvid anfört i huvudsak följande:

Orsaken till att Olsson icke knutits fastare vid lotsverket är framför allt
att söka i den omständigheten, att det befunnits förmånligare för staten att
låta Olsson på eget ansvar och medelst den honom tillhöriga kuttern ombesörja
transporterna än att inköpa en för ändamålet lämplig motorkutter
och anställa personal för skötseln av en dylik båt.

Olsson har under en lång följd av år anlitats av lotsverket för utförande
av ett ansvarsfullt och för lotsverket betydelsefullt arbete. Lotsstyrelsen kan
vitsorda, att Olsson därvid städse fullgjort sina åligganden på ett föredömligt
och förtjänstfullt sätt. Enligt styrelsens uppfattning bör den anställningsform,
som vunnit tillämpning i detta speciella fall och som medfört, att Olsson
icke kunnat bliva underkastad tjänstepensionsreglementet för arbetare,
icke få utgöra hinder för beviljande av pension åt Olsson. Styrelsen får sålunda
livligt tillstyrka Olssons ansökning om erhållande av en årlig pension
av statsmedel. Med utgångspunkt från det pensionsbelopp, som för närvarande
tillerkännes arbetare, vilken är underkastad 1942 års tjänstepensionsreglemente
för arbetare och som hänförts till pensionsgrupp 2 av detta reglemente,
samt med hänsynstagande till den omständigheten, att Olsson icke
erlagt pensionsavgifter, får lotsstyrelsen såsom skälig pension åt Olsson förorda
ett belopp av 1 464 kronor, å vilket belopp böra få utgå enahanda tillläggsförmåner
som å pensioner enligt tjänstepensionsreglementet för arbetare.

Statskontoret har anfört, att ämbetsverket — ehuruväl ämbetsverket funne
det i viss mån tveksamt, om Olssons anställningsförhållanden varit sådana,
att statsverket borde sörja för hans pensionering — dock med hänsyn till de
i ärendet föreliggande säregna omständigheterna icke ville göra erinran mot
att pension utverkades åt Olsson. Enligt statskontorets mening borde pensionen
åt Olsson avvägas i enlighet med de grunder, som innefattas i kungörelsen
den 30 juni 1942 (nr 696; ändr. 462: 1946) med föreskrifter angående
pensionering av viss arbetarpersonal i statens tjänst. Då Olsson räknade
en tjänstetid av 29 år, borde för honom högst ifrågakomma det pensionsbelopp,
som enligt dessa bestämmelser gällde för manlig arbetare med en
tjänstetid av angivna omfattning eller 1 152 kronor för år. Med pensionen
borde följa rätt till rörligt tillägg och kristillägg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

Med biträdande av den ståndpunkt, som av statskontoret intagits i förevarande
ärende, hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att förre skepparen Axel Olsson må, räknat från och med
den 1 januari 1947, under sin återstående livstid från anslaget
till diverse pensioner och understöd m. m. uppbära en
årlig pension av 1 152 kronor.

16:o.

Förra reservpostexpeditören Aina Guméus, född Sandberg. Av handlingarna
i ärendet inhämtas,

att Guméus, som är änka, är född den 22 april 1880 och således 66 år gammal; att

hon antagits till extra ordinarie postexpeditör den 30 april 1898 samt
befordrats till extra biträde från och med den 1 april 1899;

att hon övergått till reservanställning från och med den 31 augusti 1902,
vilken anställning hon innehaft intill den 1 december 1946;

att hon under reservanställningen — med undantag för åren 1903—1910 —
under vissa tider, senast hösten år 1945, anlitats för tjänstgöringsuppdrag,
därvid hon innehaft förordnanden såsom tillförordnad postexpeditör och
sedan år 1935 haft sin tjänstgöring förlagd till Karlskrona;

att hennes sammanlagda effektiva tjänstetid uppgått till 18 år 6 månader
15 dagar;

att tjänstgöringen i medeltal för år omfattat 65 dagar under åren 1911—
1924, 221 dagar under åren 1925—1928, 132 dagar under åren 1929—1936
och 280 dagar under åren 1937—1944 samt under år 1945 uppgått till 37
dagar;

att hon i avlöning från postverket under åren 1940—1944 uppburit i medeltal
3 306 kronor för år;

samt att hon åtnjuter familjepension efter sin den 16 augusti 1935 avlidne
man, postmästaren av klass 1 B C. H. E. Guméus, vilken pension sedan den
1 juli 1946 utgår med 2 112 kronor för år jämte rörligt tillägg och kristillägg.

Generalpoststyrelsen har hos Kungl. Maj:t hemställt om utverkande åt
änkefru Guméus av en årlig pension av 1 536 kronor, att utgå från och med
den 1 december 1946, och har därvid anfört, bland annat, följande:

Generalpoststyrelsen, som med hänsyn bland annat till fru Guméus’ ålder
icke ansett sig kunna bereda henne extra ordinarie anställning i verket, därvid
även hennes pensionsfråga skulle ordnats, finner skäligt, att hon erhåller
pension av statsmedel. Med utgångspunkt från det i 1941 års allmänna tjänstepensionsreglemente
fastställda tjänstepensionsunderlaget för extra ordinarie
tjänstemän i 11 :e lönegraden, till vilken lönegrad reservpostexpeditörerna närmast
äro hänförliga, synes pensionsbeloppet böra bestämmas till 1 536 kronor,
därvid det på tjänstetiden —- 18 år 6 månader — beräknade pensionsbeloppet
minskats med 10 °/o med hänsyn därtill att pensionsavgifter icke erlagts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

Statskontoret har förklarat sig icke hava något att erinra emot, att pension
av statsmedel beredes änkefru Guméus med det av generalpoststyrelsen
föreslagna beloppet. Ämbetsverket har därvid vidare anfört följande:

Statskontoret vill emellertid erinra, att Guméus enligt uppgift såsom änka
efter postmästaren av klass 1 B C. H. E. Guméus uppbär en författningsenlig
familjepension, vilken med tillämpning av kungörelsen nr 575/1946 uppräknats
till ett årligt belopp av 2 112 kronor. I betraktande av att sagda reglering
av familjepensionen innebär en nära anpassning till den familjepension, som
skulle ifrågakommit i motsvarande befattning vid en tillämpning av 1941 års
allmänna familjepensionsreglemente, 2 340 kronor, och att denna senare
familjepension skulle vid förening med tjänstepension bliva jämlikt 18 §
nämnda reglemente föremål för viss reducering, högst en fjärdedel, torde det
kunna ifrågasättas, huruvida icke, därest en tjänstepension beviljas Guméus
i enlighet med förslaget, till henne nu utgående familjepension bör efter prövning
av Kungl. Maj:t undergå viss jämkning.

Ehuru Guméus’ tjänstgöring hos postverket varit av i viss mån sporadisk
natur och även sammanlagt icke är av mer avsevärd omfattning, vill jag icke
motsätta mig, att hon kommer i åtnjutande av pension på grund av densamma.
Det av generalpoststyrelsen ifrågasatta pensionsbeloppet synes mig emellertid
för högt i förhållande till den av Guméus fullgjorda tjänstgöringen och de av
henne åtnjutna löneförmånerna. Av praktiska skäl synes mig vidare det
avdrag, som Guméus hör vidkännas på grund av åtnjutandet av såväl tjänstesom
familjepension, böra ske i form av minskning av tjänstepensionen, och
synes avdraget böra beräknas till omkring en fjärdedel av familjepensionens
belopp. Med iakttagande härav och med beaktande av i övrigt föreliggande
förhållanden vill jag förorda, att tjänstepensionen åt Guméus bestämmes
till ett nettobelopp av 600 kronor för år jämte rörligt tillägg och kristillägg,
att utgå från och med den 1 december 1946. Jag hemställer alltså, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att förra reservpostexpeditören Aina Guméus, född Sandberg,
må, räknat från och med den 1 december 1946, under
sin återstående livstid uppbära en årlig pension av 600 kronor,
att utgå av postmedel.

17:o.

Förra platsvakten vid statens järnvägar Malvina Antoinetta Holmberg.

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Holmberg är född den 15 december 1888 och således 58 år gammal;
att hon under tiden 15 maj 1931—31 oktober 1945 varit anställd i statens
järnvägars tjänst såsom platsvakt vid Sandåkra jämvägshållplats under en
sammanlagd tid av 14 år 28 dagar;

att hon slutat sin anställning hos statens järnvägar på grund av sjukdom;
att hennes dagliga arbetstid i medeltal uppgått till omkring 7 timmar;

Kungl. Maj.ts proposition nr 123.

att hennes avlöningsförmåner under de sista fem åren av anställningstiden

1 medeltal uppgått till omkring 1 325 kronor för år;

samt att Holmbergs make, förre stationskarlen Olof Alfred Ferdinand
Holmberg, som är född år 1886 och på grund av sjukdom avgick ur statens
järnvägars tjänst år 1931, uppbär sjukpension med sammanlagt omkring

2 500 kronor för år, varjämte han på grund av olycksfall i arbete år 1909
äger uppbära en livränta å omkring 445 kronor för år.

Enär Malvina Antoinetta Holmberg icke varit anställd i statens tjänst under
en tid av fulla 15 år, har hon icke kunnat komma i åtnjutande av pension
enligt de i förevarande fall eljest tillämpliga bestämmelserna i kungörelsen
den 30 juni 1942 (nr 696) med föreskrifter angående pensionering av
viss arbetarpersonal i statens tjänst.

Holmberg har hos Kungl. Maj:t anhållit att komma i åtnjutande av
pension.

J ärnvägsstyrelsen har med hänsyn till att Holmberg icke innehaft anställning
i statens tjänst under minst 15 år ansett sig icke kunna tillstyrka ansökningen.

Statens pensionsanstalt har anslutit sig till vad järnvägsstyrelsen i ärendet
anfört.

Såsom av det förut anförda framgår har Holmberg efter något över 14 års
tjänstgöring nödgats sluta sin anställning vid statens järnvägar på grund av
sjukdom. Därest denna icke mellankommit, hade Holmberg vid uppnåendet
av 60 års ålder kunnat åberopa betydligt längre tjänstetid än vad som erfordras
för pension enligt förenämnda kungörelse den 30 juni 1942, nr 696.
Med hänsyn till sålunda föreliggande förhållanden och med beaktande tilllika
av att Holmbergs arbete i statens järnvägars tjänst på grund av längden
av den dagliga arbetstiden varit av betydligt större omfattning än den tjänstgöring,
som kunnat åberopas av åtskilliga anställningshavare, som efter särskilt
medgivande av riksdagen erhållit pension, anser jag mig böra förorda,
att förslag förelägges riksdagen om beredande av pension åt Holmberg. Pensionen,
som torde böra få utgå från och med den 1 juli 1946, synes mig böra
fastställas till något lägre belopp än lägsta pension enligt nyss omförmälda
kungörelse, förslagsvis till 432 kronor för år, med rätt för Holmberg att härå
åtnjuta rörligt tillägg och kristillägg. Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,

att förra platsvakten vid statens järnvägar Malvina Antoinetta
Holmberg må, räknat från och med den 1 juli 1946,
under sin återstående livstid uppbära en årlig pension av 432
kronor, att utgå av trafikmedel.

Kungl. Maj.ts proposition nr 123.

18:o.

Förre byggmästaren vid statens vattenfallsvcrk Carl Hjalmar Rudolf
Fransson. Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att byggmästaren Fransson är född den 9 augusti 1882 och således 64 år
gammal;

att han varit anställd under tiden 11 september 1912—30 april 1913 vid
statens vattenfallsverk såsom utsättare vid Älvkarleby kraftverksbyggnad
samt under tidsperioderna 2 augusti 1916—31 mars 1923 och 13 juli 1925—
31 december 1927 såsom schaktmästare vid statens järnvägar;

att Fransson den 22 december 1939, efter 12-årig anställning vid enskild
entreprenörsfirma, blivit anställd vid statens vattenfallsverk för färdigställande
av vissa pågående förstärkningsarbeten vid Älvkarleby kraftverk samt
därefter för olika arbetsuppgifter bibehållits i vattenfallsverkets tjänst intill
utgången av mars månad 1946, då anställningen upphört i samband med att
Fransson insjuknat, dock att Fransson för ett arbete av tillfällig art ånyo
blivit anställd vid vattenfallsverket under augusti—december månader 1946;

att Franssons sammanlagda anställningstid i statens tjänst uppgår till mellan
16 och 17 år;

att han sedan den 1 januari 1942 åtnjutit en månadsavlöning av 583 kronor
50 öre jämte tjänstgöringstraktamente om 5 kronor för dag;

samt att vattenfallsstyrelsen tillerkänt Fransson pension enligt bestämmelserna
i kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 696) med föreskrifter angående
pensionering av viss arbetarpersonal i statens tjänst, vilken pension för närvarande
utgår med 696 kronor för år jämte rörligt tillägg och kristillägg.

Hos Kungl. Maj:t har Fransson — under förmenande att den honom tillerkända
pensionen icke kunde anses stå i rimlig proportion till de av honom
åtnjutna avlöningsförmånerna och de arbetsuppgifter, som ålegat honom —
hemställt att komma i åtnjutande av förbättrade pensionsförmåner.

Vattenfallsstyrelsen har i avgivet utlåtande anfört, att frågan om pensionering
av Fransson blivit aktuell i samband med att Fransson insjuknat i början
av år 1946 samt att styrelsen vid då företagen prövning av pensionsfrågan
kommit till det resultat, att de enda pensionsbestämmelser, som kunde
vara tillämpliga i förevarande fall, vore de, som innefattades i förenämnda
kungörelse den 30 juni 1942, nr 696. Därest emellertid Kungl. Maj:t skulle
finna skäligt att tillerkänna Fransson en högre pension än den vattenfallsstyrelsen
beviljat honom med stöd av nyssberörda kungörelse, hade vattenfallsstyrelsen
intet att invända däremot.

Statskontoret har förklarat sig icke vilja motsätta sig, att Fransson tillerkännes
cn tilläggspension å 504 kronor för år och har därvid anfört, bland
annat, följande:

Med hänsyn särskilt till det förhållandet, att.sökandens statsanställningar
i stort sett haft tillfällig karaktär, förefaller det statskontoret tveksamt, om

Kungl. Maj.ts proposition nr 123.

pension bör beredas sökanden i vidare mån än som redan ifrågakommit genom
tillämpning å honom av de i kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 696)
meddelade summariska pensioneringsbestämmelserna.

Å andra sidan kan emellertid icke bestridas, att den sökanden med stöd
av nämnda kungörelse tillförsäkrade pensionen, utgörande 696 kronor för år,
icke står i skäligt förhållande till de löneförmåner, sökanden åtnjutit i sin
senaste anställning hos statens vattenfallsverk. Statskontoret vill därför icke
motsätta sig, att till sökanden utgår en tilläggspension, beräknad till så stort
belopp, att de sammanlagda pensionsförmånerna komma att utgöra 1 200
kronor för år (jämte rörligt tillägg och kristillägg), eller sålunda till (1 200
— 696 =) 504 kronor. Ifrågavarande pension jämte därå belöpande tillägg
torde böra utgå av statens vattenfallsverks medel.

Jag finner mig böra förorda, att i enlighet med den av statskontoret intagna
ståndpunkten förslag förelägges riksdagen om beredande åt Fransson
av tilläggspension till belopp av 504 kronor för år jämte tilläggsförmåner.
Tilläggspensionen synes böra få av Fransson åtnjutas från och med ingången
av år 1947. Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
medgiva,

att förre byggmästaren vid statens vattenfallsverk Carl Hjalmar
Rudolf Fransson må, räknat från och med den 1 januari
1947, under sin återstående livstid uppbära — utöver honom
författningsenligt tillkommande pension — tilläggspension till
belopp av 504 kronor för år, att utgå av statens vattenfallsverks
medel.

19:o.

Flygplatsvakterna Carl Alfred Nimrod Berg och Anders Gustav Briickzén.

Av handlingarna i ärendet inhämtas,
beträffande Berg,

att han är född år 1880 och således under år 1947 uppnår 67 års ålder;
att han under tiden 1 oktober 1922—18 september 1923 tjänstgjort såsom
förman vid södra Sveriges statsarbeten;

att han under tidsperioderna 21 april 1925—1 september 1925, 29 oktober
1925—31 juli 1929 och 23 januari 1931—15 oktober 1935 varit anställd vid
statens arbetslöshetskommission, därvid han sedan den 11 december 1925
tjänstgjort såsom förman eller biträdande arbetsledare;

att han sedan den 1 oktober 1938 tjänstgjort såsom flygplatsvakt vid Exens
flygplats;

att han såsom flygplatsvakt under tiden intill den 8 april 1940 åtnjöt månatligt
arvode med 40 kronor och under liden därefter intill den 1 juli 1941
dylikt arvode med 175 kronor, varjämte han under förstnämnda tid såsom
väderleksobservatör för statens meteorologisk-hydrografiska anstalt uppbar
ett arvode å 75 kronor för månad;

att han därefter åtnjutit arvode, motsvarande under tiden 1 juli—30 sep -

Kungl. Maj:ts proposition nr 123.

tember 1941 avlöningsförmånerna för befattningshavare i 2 löneklassen och
under tiden efter sistnämnda dag avlöningsförmånerna för befattningshavare
i 4 löneklassen i civila icke-ordinariereglementet;

samt att han beräknas lämna sin anställning med utgången av juni månad
1947; och

beträffande Bruckzén,

att han är född år 1879 och således under år 1947 uppnår 68 års ålder;

att han varit fast anställd såsom manskap vid krigsmakten under åren
1899—1903;

att han under tidsperioderna 21 september 1921—3 december 1926, 2 maj
-—16 september 1927, 17 augusti—26 september 1929, 23 oktober 1929—17
januari 1930, 12 maj 1930—11 februari 1931 och 1 november 1933—20 juli
1938 varit anställd såsom arbetare, förman eller förrådsman vid ostkustbanans
järnvägsbyggnad, telegrafverket eller statens arbetslöshetskommission;

att han sedan den 1 oktober 1938 tjänstgjort såsom flygplatsvakt vid Norrtälje
flygplats;

att han såsom flygplatsvakt under tiden intill den 15 februari 1941 åtnjöt
månatligt arvode med 75 kronor och under tiden därefter intill den 1 juli
1941 med 200 kronor, varjämte han under förstnämnda tid såsom väderleksobservatör
för statens meteorologisk-hydrografiska anstalt uppbar ett arvode
av 75 kronor för månad;

att han därefter åtnjutit arvode, motsvarande under tiden 1 juli 1941—30
juni 1944 avlöningsförmånerna för befattningshavare i 2 löneklassen och
under tiden efter sistnämnda dag avlöningsförmånerna för befattningshavare
i 4 löneklassen i civila icke-ordinariereglementet;

samt att Briickzén beräknas lämna sin anställning med utgången av juni
månad 1947.

Luftfartsstgrelsen har hemställt om utverkande åt Berg och Bruckzén av
pension från och med den 1 juli 1947.

Statskontoret har tillstyrkt, att pension beredes Berg och Bruckzén vid avgång
ur tjänst, och har ämbetsverket därvid i fråga om pensionsbeloppets
storlek anfört följande:

Berg och Bruckzén åtnjuta sedan den 1 oktober 1941 respektive den 1 juli
1944 arvode, motsvarande lön enligt 4 löneklassen i civila icke-ordinariereglementets
löneplan Eo jämte därå utgående tillägg. Sagda löneklass utgör slutlöneklassen
för 1 lönegraden i samma löneplan, varför för såväl Berg som
Bruckzén bör kunna tagas i beräkning ett pensionsunderlag av 1 680 kronor.
Vid avgång ur tjänst torde Berg och Bruckzén äga tillgodoräkna anställningstid
i statens tjänst av respektive 18 år 6 månader 26 dagar och 24 år 1 månad
25 dagar. Med beaktande av att några pensionsavgifter icke erlagts synes
pensionen alltså lämpligen böra bestämmas för Berg till (1 680 — 45/120 X
1 680= 1 680—630 = 1 050; 1 050— 105 =) 945 kronor eller avrundat
948 kronor för år samt för Bruckzén till (1 680 — 23/120 X 1 680 = 1 680 —
322 = 1 358; 1 358 — 136 =) 1 222 kronor eller avrundat 1 224 kronor för år.
Å pensionsbeloppen böra utgå rörligt tillägg och kristillägg.

Kungl. Maj.ts proposition nr 123.

I likhet med ämbetsverken anser jag skäligt, att Berg och Bruckzén få
komma i åtnjutande av pension efter det de lämnat sina anställningar. Med
hänsyn därtill att anställningstiden såväl för Berg som för Bruckzén till icke
oväsentlig del infaller efter det befattningshavarna uppnått normal avgångsålder,
finner jag mig emellertid böra förorda, att de av statskontoret ifrågasatta
pensionsbeloppen något minskas, förslagsvis till 840 kronor respektive
1 092 kronor. I enlighet härmed och då pensionerna synas böra bestridas från
luftfartsfonden hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
medgiva,

att envar av flygplatsvaktema Carl Alfred Nimrod Berg
och Anders Gustav Bruckzén må från och med månaden
näst efter den, varunder han lämnar sin anställning, under
sin återstående livstid från luftfartsfonden uppbära en årlig
pension, Berg å 840 kronor och Bruckzén å 1 092 kronor.

Vad föredraganden ovan under punkterna l:o—19:o
hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämma,
bifaller Hans Maj:t Konungen samt förordnar, att proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Karl-Ingmar Edstrand.

Bihang till riksdagens protokoll 19i7. 1 sand. Nr 123.