Kungl. Maj.ts proposition nr 120.
1
Nr 120.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående understöd åt
efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer
m. fl.; given Stockholms slott den 8 mars 1940.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
under punkterna 1 :o—7 :o hemställt.
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 mars
1940.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler uppkomna
frågor örn understöd åt efterlevande till i det följande angivna personer och
anför därvid:
1 :o.
Maskinisten vid arméns intendenturförråd i Karlsborg Gustaf Bichard
Wallbergs änka. Av handlingarna i ärendet inhämtas,
att Wallberg var född den 26 januari 1876 och avled den 8 november 1938;
att han var anställd i statstjänst under sammanlagt mer än 35 år, därav
under tiden från och med den 1 maj 1912 intill avgången ur tjänst den 30
juni 1936 såsom maskinist (under tiden 1 juli 1935—30 juni 1936 såsom
maskinist av 1. klass) vid arméns intendenturförråd i Karlsborg;
Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 120. 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 120.
att han enligt stat, som av arméförvaltningens intendenturdepartement
fastställts för arméns intendenturförråd i Karlsborg, från och med den 1
juli 1935 kom i åtnjutande av lön, motsvarande 12 lönegraden i den i kungörelsen
den 22 juni 1928 (nr 215) intagna löneplanen för extra ordinarie
tjänstemän, och under de två närmaste åren dessförinnan uppbar avlöning
kontant och in natura med — oavsett dyrtidstillägg — omkring 3,075 kronor
för år;
att Wallberg, som författningsenligt icke var berättigad till tjänstepension,
från och med den 1 juli 1936 intill sin död åtnjöt av 1936 års riksdag beviljad
pension till belopp av 1,608 kronor för år (prop. nr 196, p. 10; bankoutsk.
uti. nr 51, p. 13; riksd. skr. nr 216);
att han vid sin död efterlämnade änkan Hulda Wallberg, född Johansson,
vilken är född den 9 februari 1877, samt fyra vuxna barn, därav två söner
och två döttrar;
att bouppteckningen efter Wallberg utvisade brist;
att änkefru Wallbergs arbetsförmåga på grund av sjukdom är väsentligt
nedsatt;
samt att barnen icke äro i sådana ekonomiska omständigheter, att de
kunna nämnvärt bidraga till moderns försörjning.
I en till Kungl. Maj:t ställd, den 15 juli 1939 dagtecknad skrift har änkefru
Wallberg anhållit att komma i åtnjutande av pension.
Arméförvaltningens intendentur- och civila departement hava tillstyrkt utverkande
av pension åt änkefru Wallberg till belopp av 504 kronor för år
och därvid anfört, bland annat, att pensioner åt änkor efter vid försvarsväsendet
anställda arbetare, som avgått ur tjänst före ikraftträdandet av familj
epensionsreglementet för arbetare den 1 januari 1937, i regel hade bestämts
till 384 kronor för år, samt att, enär Wallberg innehaft anställning
såsom maskinist av 1. klass, änkepensionen i förevarande fall syntes böra
fastställas till något högre belopp.
Statskontoret har anfört, att ämbetsverket icke funne sig böra göra erinran
mot vad departementen sålunda föreslagit.
I likhet med myndigheterna anser jag mig böra förorda, att pension utverkas
åt änkefru Wallberg, och jag finner icke heller anledning till erinran
mot det föreslagna pensionsbeloppet, 504 kronor för år. Pensionen synes
skäligen böra bestämmas att utgå räknat från och med den 1 januari 1939.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,
att maskinisten vid arméns intendenturförråd i Karlsborg
Gustaf Richard Wallbergs änka Hulda Wallberg, född Johansson,
må från och med den 1 januari 1939 under sin återstående
livstid, så länge hon förblir änka, från anslaget till
diverse pensioner och understöd m. m. uppbära en årlig
pension av 504 kronor.
Kungl. Maj.ts proposition nr 120.
3
2:o.
T. f. landsfiskalen Arvid Leopold Wernell änka och barn. Av handlingarna
i ärendet inhämtas,
att Wernell var född den 4 juni 1890 och avled den 14 april 1939;
att han — efter fullgjord utbildningstjänstgöring och efter att bland annat
under omkring 14 1U år hava bestritt förordnanden såsom kronolänsman
eller landsfiskal — den 10 november 1932 tillträdde befattning såsom extra
landsfiskal i Domnarvets distrikt och den 25 februari 1935 förordnades att
från och med den 1 april samma år tills vidare vara landsfiskal i Ore
distrikt med rättighet att intill dess ny lönereglering för landsfiskaler trätt
i kraft åtnjuta samtliga med tjänsten förenade löneförmåner med undantag
för ett belopp, motsvarande ordinarie innehavare av tjänsten åvilande avgift
för egen pensionering;
att han innehade sist omförmälda förordnande till sin död;
att han vid sin död efterlämnade änkan Vera Carola Wernell, född Löwenstein,
vilken är född den 19 juli 1890, samt två minderåriga döttrar,
nämligen Elisabet, född den 21 juni 1927, och Margareta, född den 18
februari 1931;
att enligt en av boutredningsmannen avgiven redogörelse för ställningen
i dödsboet efter Wernell tillgångarna uppgå till omkring 22,300 kronor
samt skulderna till omkring 14,300 kronor, till följd varav behållningen i
boet utgör omkring 8,000 kronor;
samt att änkefru Wernell enligt ett för henne utfärdat läkarintyg lider
av en lätt anemi samt har en sådan kroppskonstitution, att hon ej lämpligen
synes kunna försörja sig genom kroppsarbete.
Änkefru Wernell har hos Kungl. Majit anhållit, att pension av statsmedel
måtte utverkas åt henne och de två döttrarna.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län har i utlåtande den 2 maj 1939 hemställt
om utverkande av pension åt änkefru Wernell och hennes barn med
belopp, som skulle hava tillkommit dem, därest Wernell vid sin död varit
ordinarie landsfiskal, samt därvid anfört i huvudsak följande:
I avvaktan på omorganisation av åklagarväsendet har Kungl. Majit genom
cirkulär den 5 december 1924 förordnat, att ledigblivna landsfiskalstjänster
icke finge besättas med ordinarie innehavare utan skulle tillsättas medelst
förordnande tills vidare. Genom brev den 9 oktober 1936 har Kungl. Majit
dock medgivit, att de tjänstemän, vilka senast år 1931, efter landsfiskalstjänsts
behöriga kungörande, förordnats att tills vidare uppehålla sådan
tjänst, finge utnämnas till landsfiskaler samt alltså komma i åtnjutande av
rätt till egen pension och familjepension. Då Wernell emellertid först år
1935 förordnades att tills vidare vara landsfiskal, kunde bestämmelserna i
sistnämnda Kungl. Majits brev icke tillämpas för honom. Wemells änka
och harn äga sålunda icke någon författningsenlig rätt till pension.
Med hänsyn till vittgående konsekvenser synes det länsstyrelsen allenast
i rena undantagsfall höra förekomma, att efterlevande till i statens tjänst an
-
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 120.
ställda personer, vilka icke av staten tillförsäkrats rätt till familjepension,
ändock beredas sådan förmån.
I nu ifrågavarande fall föreligga dock särskilda omständigheter. Sålunda
hade Wernell sedan år 1932 haft stadigvarande anställningar inom härvarande
fögderiförvaltning och var dessförinnan i åtskilliga år i landsstatstjänst.
Hans tjänst emeri ter torde hava varit av den omfattning, att han,
vid en omorganisation av landsfiskalstjänsterna enligt senast framlagt förslag,
kunnat påräkna utnämning å ordinarie tjänst. Under dessa förhållanden
anser länsstyrelsen det synnerligen behjärtansvärt, om Wernells efterlevande
änka och minderåriga barn kunde tillerkännas pension eller understöd
med belopp, som skulle hava tillkommit dem, därest Wernell vid sin
död varit ordinarie landsfiskal. Då behållningen i dödsboet efter Wernell
synes vara ringa samt Wernells änka torde sakna möjligheter att genom
eget arbete försörja sig och makarnas barn, framstår behovet av understöd
såsom synnerligen nödvändigt.
Statskontoret har i utlåtande den 17 maj 1939 anfört, att det icke kunde
anses styrkt, att änkefru Wernell, som ej uppnått högre ålder än 48 år, vore
för framtiden oförmögen att genom eget arbete bereda sig sitt uppehälle, och
att ämbetsverket därför funne sig icke kunna tillstyrka, att änkepension utverkades
åt henne. Däremot ville statskontoret icke motsätta sig, att vart och
ett av makarna Wernells två minderåriga barn erhölle understöd i form av
uppfostringsbidrag. Beträffande storleken av uppfostringsbidragen funne
statskontoret med hänsyn till omständigheterna i förevarande fall skäligt förorda
ett belopp av 384 kronor för år.
På grund av föreliggande förhållanden anser jag mig böra förorda, att
understöd beredes Wernells familj i form av såväl pension åt änkan som
uppfostringsbidrag åt barnen. Understöden synas dock icke böra bestämmas
till belopp, som skulle hava tillkommit de efterlevande, därest Wernell varit
ordinarie landsfiskal. Jag vill för min del förorda, att änkepensionen bestämmes
till 804 kronor för år och att såsom uppfostringsbidrag för vartdera
barnet får utgå ett belopp av 300 kronor för år. Jag hemställer alltså,
att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,
att t. f. landsfiskalen Arvid Leopold Wernells änka Vera
Carola Wernell, född Löwenstein, och makarnas minderåriga
barn Elisabet och Margareta må från och med den 1
maj 1939 från anslaget till diverse pensioner och understöd
m. m. uppbära, änkan en årlig pension av 804 kronor under
sin återstående livstid, så länge hon förblir änka, samt vartdera
barnet ett årligt uppfostringsbidrag å 300 kronor till
och med utgången av det kalenderår, varunder barnet uppnår
18 års ålder.
Kungl. Maj:ts proposition nr 120.
5
3:o.
Avdelningschefen hos statens arbetslöshetskommission Sven Vilhelm
Köersner änka. Av handlingarna i ärendet inhämtas,
att Köersner var född den 6 maj 1887 och avled den 9 april 1939;
att han under tiden 29 maj 1922—31 mars 1924 var ekonomichef vid södra
Sveriges statsarbeten;
att han från och med den 1 april 1924 intill sin död innehade befattning
såsom kamrerare och chef för kamerala avdelningen vid arbetslöshetskommissionens
kansli;
att hans avlöningsförmåner från och med den 1 juli 1933 uppgingo till
12,000 kronor för år;
att han vid sin död efterlämnade änkan Elin Kristina Köersner, född
Håkansson, vilken är född den 28 juli 1892;
att bouppteckningen efter Köersner utvisade en behållning av omkring
5,800 kronor;
att efter Köersners frånfälle till änkan utbetalats omkring 10,000 kronor
på grund av två av Köersner tecknade livförsäkringar, till vilka änkan insatts
såsom förmånstagare;
samt att enligt ett den 22 september 1939 dagtecknat läkarintyg änkefru
Köersners arbetsförmåga på grund av sjukdom är för framtiden nedsatt till
en tredjedel av den för fullt arbetsför person normala arbetsförmågan.
I skrivelse den 30 juni 1939 har statens arbetslöshetskommission hemställt
örn utverkande av pension åt änkefru Köersner.
Statskontoret har i ett den 19 juli 1939 dagtecknat utlåtande — under framhållande,
bland annat, att änkefru Köersner såvitt visats icke vore oförmögen
att genom arbete försörja sig — förklarat sig icke kunna för närvarande
tillstyrka, att pension utverkades åt henne. Därest Kungl. Maj:t likväl
skulle finna tillräckliga skäl föreligga att för riksdagen framlägga frågan om
beredande av pension åt änkefru Köersner, syntes det ämbetsverket, att pensionsbeloppet
borde bestämmas till 804 kronor för år.
Med hänsyn till vad i ärendet — efter det statskontoret avgivit sitt avstyrkande
utlåtande — blivit utrett rörande änkefru Köersners arbetsförmåga
vill jag icke motsätta mig, att pension utverkas åt henne med det i statskontorets
utlåtande omförmälda beloppet, 804 kronor. Jag hemställer alltså, att
Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att avdelningschefen hos statens arbetslöshetskommission
Sven Vilhelm Köersners änka Elin Kristina Köersner, född
Håkansson, må från och med den 1 maj 1939 under sin återstående
livstid, så länge hon förblir änka, från anslaget till
diverse pensioner och understöd m. m. uppbära en ärlig pension
av 804 kronor.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 120.
4:o.
Redogöraren hos statens arbetslöshetskommission Gösta Albin Annerfeldts
änka. Av handlingarna i ärendet inhämtas.
att Annerfeldt var född den 10 maj 1895 och avled den 9 juni 1937;
att han, som under tiden 8 februari 1915—31 oktober 1918 innehade
fast anställning vid Vendes artilleriregemente, var anställd vid södra Sveriges
statsarbeten under tiden 15 augusti 1922—30 juni 1924 samt hos statens
arbetslöshetskommission under tiden 5 mars—10 september 1925 och från
ingången av år 1926 intill sin död;
att han under den tid, varunder han sålunda tjänstgjorde vid södra Sveriges
statsarbeten och hos arbetslöshetskommissionen, innehade olika befattningar
såsom platsledare, biträdande platsledare, redogörare m. m.;
att hans avlöningsförmåner från augusti 1932 utgjordes av kontant lön
med 425 kronor i månaden jämte fri bostad och vedbrand;
att han vid sin död såsom dödsbodelägare efterlämnade änkan Hilda
Gharlotta Annerfeldt, född Mattsson, vilken är född den 7 januari 1890,
samt döttrarna Göta Elna Boél, född den 2 februari 1919, Berta Sofia
Hillevi, född den 9 januari 1921, Britta Andréa, född den 8 juni 1926, och
Barbro Albina, född den 11 april 1937;
att den efter Annerfeldt upprättade bouppteckningen utvisade en behållning
av omkring 370 kronor;
samt att änkefru Annerfeldt, som saknar egna tillgångar, icke har att
påräkna bidrag till sitt uppehälle av barnen.
I ett för änkefru Annerfeldt den 4 september 1939 utfärdat läkarintyg
uttalas, att hennes arbetsförmåga på grund av sjukdom (kronisk deformerande
inflammation i höger knäled) torde få anses vara varaktigt nedsatt
till mindre än en tredjedel av normal arbetsförmåga, att hon icke torde
kunna åtaga sig något förvärvsarbete samt att hon finge anses vara för
framtiden varaktigt oförmögen att försörja sig genom arbete.
I skrivelse den 21 januari 1938 hemställde statens arbetslöshetskommission
om utverkande av pension åt änkefru Annerfeldt och hennes barn.
Statskontoret anförde i utlåtande den 18 februari 1938 över omförmälda
framställning, att med hänsyn till änkefru Annerfeldts ålder och då hon
icke, såvitt visats, vore för framtiden oförmögen att genom arbete försörja
sig, statskontoret icke ansåge tillräckliga skäl föreligga att bereda henne
pension av statsmedel. På grund av föreliggande omständigheter ville statskontoret
däremot icke motsätta sig, att årligt uppfostringsbidrag utverkades
för vart och ett av de tre yngsta barnen med ett belopp av förslagsvis
240 kronor.
I proposition nr 249, punkt 8, till 1938 års riksdag framlade Kungl.
Maj:t förslag örn uppfostringsbidrag till belopp av 300 kronor åt vart och
ett av makarna Annerfeldts tre yngsta döttrar. Däremot fann Kungl. Maj:t
Kungl. Maj.ts proposition nr 120.
7
arbetslöshetskommissionens framställning i fråga om pension åt änkefru
Annerfeldt icke böra för det dåvarande föranleda någon Kungl. Maj:ts
åtgärd. Kungl. Maj:ts i nyssnämnda proposition framlagda förslag bifölls
av riksdagen (bankoutsk. uti. nr 32, p. 11; riksd. skr. nr 195).
I en till Kungl. Maj:t ställd, den 28 november 1939 dagtecknad ansökning
har änkefru Annerfeldt anhållit att komma i åtnjutande av pension.
Statens arbetslöshetskommission har i utlåtande över berörda ansökning
förklarat sig icke hava något att erinra mot att pension utverkades åt änkefru
Annerfeldt.
Statskontoret, som ej ansett det i ärendet styrkt, att änkefru Annerfeldt
— vilken ej uppnått högre levnadsålder än 50 år — vore för framtiden ur
stånd att försörja sig genom arbete, har funnit sig icke för närvarande
kunna tillstyrka bifall till den av änkefru Annerfeldt gjorda ansökningen.
Med hänsyn till den i ärendet förebragta utredningen rörande änkefru
Annerfeldts nuvarande hälsotillstånd och arbetsförmåga vill jag icke numera
motsätta mig, att pension utverkas åt henne. Pensionen synes mig
skäligen böra bestämmas till 660 kronor för år, att utgå från och med den
1 januari 1940. Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen
medgiva,
att redogöraren hos statens arbetslöshetskommission Gösta
Albin Annerfeldts änka Hilda Charlotta Annerfeldt, född
Mattsson, må från och med den 1 januari 1940 under sin
återstående livstid, så länge hon förblir änka, från anslaget
till diverse pensioner och understöd m. m. uppbära en årlig
pension av 660 kronor.
5:o.
Docenten greve Gunnar Gabriel Oxenstiernas dotter. Av handlingarna
i ärendet inhämtas,
att greve Oxenstierna var född den 28 juni 1897 och avled den 25 september
1939;
att han efter avlagda examina och disputation för doktorsgrads vinnande
förordnades till docent i teoretisk filosofi vid universitetet i Uppsala den
27 december 1926;
att han uppehöll professuren i ämnet under tiden 23 september 1931—28
februari 1934;
att han från och med ingången av år 1927 intill sin död — med undantag
för nyss angivna tid, varunder han uppehöll professur — åtnjöt med
undervisningsskyldighet förenat docentstipendium, vilket under tiden intill
utgången av år 1935 utgjorde 6,000 kronor för år och under tiden därefter
mellan 2,400 och 3,300 kronor för år;
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 120.
att han icke hade någon befattning utanför universitetet;
att han vid sin död efterlämnade änkan grevinnan Miliza Oxenstierna,
född Homjakoff, vilken är född den 12 april 1899, samt en dotter Louise
Gabriella, född den 3 oktober 1936;
att behållningen i boet efter greve Oxenstierna utvisade brist;
samt att grevinnan Oxenstierna med sin dotter efter mannens frånfälle
varit bosatt hos sina föräldrar i Tallinn, vilka båda äro ålderstigna och leva
under knappa ekonomiska förhållanden.
Med anledning av en av professorn Å. E. V. Holmbäck hos drätselnämnden
vid Uppsala universitet gjord framställning har drätselnämnden, efter
inhämtande av yttrande från humanistiska sektionen, hos större akademiska
konsistoriet hemställt örn vidtagande av åtgärd för beredande av pension åt
greve Oxenstiernas efterlevande.
Sedan större akademiska konsistoriet därefter hos kanslern för rikets
universitet anhållit örn utverkande av pension åt grevinnan Oxenstierna med
600 kronor för år samt av uppfostringsbidrag åt makarna Oxenstiernas
dotter med 384 kronor för år, har kanslern för rikets universitet hos Kungl.
Majit hemställt örn avlåtande av proposition till riksdagen i enlighet med
större akademiska konsistoriets förslag.
I sin nyssnämnda framställning har professorn Holmbäck anfört i huvudsak
följande:
Greve Oxenstiernas efterlevande hade icke författningsenlig rätt till pension.
Oxenstierna hade visserligen haft möjlighet att ingå i universitetets
pensionsinrättning för tjänstemäns änkor och barn, men av denna möjlighet
begagnade han sig icke. Med hänsyn till att befordringsförhållandena
vid universiteten äro synnerligen ovissa på grund av att tjänstålder endast
räknas som supplementär befordringsgrund och enär ända till helt nyligen
den, som ingick i pensionsinrättningen, icke erhöll någon del av sina avgifter
tillbaka, örn han utträdde ur denna, avstod det stora flertalet docenter
från möjligheten att tillhöra pensionsinrättningen, och Oxenstierna bildade
i detta hänseende icke något undantag. Från och med den 1 juli 1939
har pensionsinrättningen övertagits av statsverket, och möjlighet för Oxenstierna
att därefter inträda i någon statlig pensionskassa Ilar icke funnits.
Såväl med hänsyn till den långa tid Oxenstierna verkat vid universitetet
som docent och t. f. professor som till den ekonomiska ställningen i hans
dödsbo torde det emellertid kunna anses skäligt, att hans änka och barn
erhålla pension. I detta hänseende må erinras om att 1931 års riksdag tilldelat
änkan efter docenten vid Lunds universitet J. E. Sköld en årlig pension
av 600 kronor samt vart och ett av makarna Skölds tre minderåriga barn
ett årligt uppfostringsbidrag å 384 kronor. Liknande beslut fattade samma
års riksdag även i fråga om docenten vid Uppsala universitet A. F. Söderströms
efterlevande. Skölds änka var då beslutet fattades 38, Söderströms
änka 37 år gammal. Änkefru Söderström hade avlagt filosofisk ämbetsexamen
samt genomgick provår vid högre allmänt läroverk. Varken Sköld
eller Söderström hade tjänstgjort såsom docent så lång tid som Oxenstierna.
Statskontoret har anfört, att då greve Oxenstiernas anställning vid universitetet
i Uppsala icke omfattat längre tid än från docentutnämningen år
Kungl. Maj:ts proposition nr 120.
9
1926 intill dödsfallet den 25 september 1939 och således varit av jämförelsevis
kort varaktighet, tvekan syntes kunna råda, huruvida understöd av statsmedel
borde lämnas i förevarande fall. I enlighet med de principer, riksdagen
under de senare åren följt vid behandling av frågor av liknande art,
ansåge statskontoret det under alla förhållanden uteslutet att, såsom i ärendet
hemställts, pension skulle kunna tillerkännas Oxenstiernas änka, då hon
endast vore 40 år gammal och, såvitt handlingarna utvisade, arbetsför. Vad
beträffade makarnas minderåriga dotter ville statskontoret emellertid med
hänsyn till de ömmande omständigheter, som syntes vara för handen,
icke motsätta sig, att bidrag till hennes uppfostran finge utgå av statsmedel.
I likhet med vad som skett i vissa tidigare fall syntes uppfostringsbidraget
därvid böra bestämmas till 384 kronor för år.
För egen del biträder jag den av statskontoret i ärendet intagna ståndpunkten
och hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen
medgiva,
att docenten vid universitetet i Uppsala greve Gunnar Gabriel
Oxenstiernas och hans efterlämnade änka Miliza
Oxenstiernas, född Homjakoff, minderåriga dotter Louise
Gabriella må från och med den 1 oktober 1939 till och
med utgången av det kalenderår, varunder hon uppnår 18
års ålder, från anslaget till diverse pensioner och understöd
m. m. uppbära ett årligt uppfostringsbidrag å 384 kronor.
6:o.
Vaktmästaren vid förutvarande sjätte dövstumskoldistriktets skola i
Gävle Lars Hellbergs änka. Av handlingarna i ärendet inhämtas,
att Hellberg var född den 19 december 1860 och avled den 17 februari
1939;
att han var anställd såsom vaktmästare vid förutvarande sjätte dövstumskoldistriktets
skola i Gävle från och med den 1 augusti 1892 till och med
den 30 september 1930 eller under en tid av 38 år 2 månader och att han
under omkring hälften av denna tid tillika i viss utsträckning tjänstgjorde
såsom slöjdlärare vid skolan;
att Hellbergs avlöningsförmåner såsom vaktmästare senast utgjordes av
kontant lön å 2,020 kronor för år jämte dyrtidstillägg enligt för statens befattningshavare
vid nyreglerade verk gällande grunder ävensom naturaförmåner,
uppskattade till ett årligt värde av 500 kronor;
att han vid avgången ur tjänst av dövstumskoldistriktet tillerkändes en
årlig pension av 1,800 kronor jämte dyrtidstillägg enligt för f. d. befattningshavare
i statens tjänst gällande grunder;
Bihang lill riksdagens protokoll 19 W. 1 sami. Nr 120.
2
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 120.
att han vid sin död efterlämnade änkan Margareta (Margit) Kristina
Hellberg, född Engman, vilken är född den 9 november 1866, samt en dotter,
gift med en kyrkoadjunkt;
att behållningen i boet efter Hellberg uppgick till omkring 400 kronor;
samt att änkefru Hellberg är i behov av understöd.
Jämlikt av Kungl. Maj:t, nied stöd av riksdagens beslut, den 21 oktober
1938 meddelade föreskrifter rörande bestridande genom statens försorg av
pensioner åt förutvarande befattningshavare vid dövstumundervisningsväsendet
och deras efterlevande, vilka av vederbörande dövstumskoldistrikt
beviljats pension före dövstumundervisningsväsendets förstatligande den 1
juli 1938, hava de vaktmästaren Hellberg tillerkända pensionsförmånerna
från och med sistnämnda dag utbetalats från anslaget till diverse pensioner
och understöd m. m. Nyss berörda föreskrifter hava icke avseende å änkefru
Hellbergs rätt till pension, varom fråga uppkommit först efter förstatligandet.
Änkefru Hellberg har gjort framställning i syfte att komma i åtnjutande
av pension av statsmedel.
Rektorn för dövstumskolan i Gävle har meddelat, att änkefru Hellberg,
därest förstatligandet av dövstumundervisningsväsendet icke mellankommit,
av det förutvarande dövstumskoldistriktet torde hava tillerkänts årligt understöd
å 500 kronor.
Statskontoret har i utlåtande den 14 april 1939 tillstyrkt utverkande av
pension åt änkefru Hellberg genom framställning till riksdagen. Beträffande
pensionsbeloppets storlek har statskontoret anfört, att ämbetsverket
icke hade något att erinra mot skäligheten av det av skolans rektor angivna
beloppet, 500 kronor, därå dyrtidstillägg avsetts icke skola utgå. Statskontoret
har emellertid ifrågasatt, huruvida det ej vore lämpligare att i stället
låta änkefru Hellberg komma i åtnjutande av pensionsförmåner, uppdelade
i grundpension och dyrtidstillägg, samt framhållit, att grundpensionen, för
att densamma jämte dyrtidstillägg enligt dåvarande grunder skulle uppgå
till omkring 500 kronor, borde bestämmas till 384 kronor.
Skolöverstyrelsen har hemställt, att åt änkefru Hellberg måtte utverkas
en årlig pension till belopp av 500 kronor jämte dyrtidstillägg.
Det synes mig skäligt, att pension av statsmedel må kunna efter prövning
i varje särskilt fall beviljas efterlevande efter sådan genom vederbörande
dövstumskoldistrikts försorg pensionerad befattningshavare, vilken i
likhet med vaktmästaren Hellberg avlidit först efter dövstumundervisningsväsendets
förstatligande. Med hänsyn till de i nu förevarande ärende upplysta
förhållandena förordar jag, att förslag förelägges riksdagen om beredande
åt änkefru Hellberg av pension, att bestridas från anslaget till diverse
pensioner och understöd m. m. Pensionen synes mig böra, på sätt
statskontoret ifrågasatt, bestämmas att utgå med 384 kronor för år jämte
Kungl. Majlis proposition nr 120.
11
dyrtidstillägg. Den bör få åtnjutas räknat från och med den 1 mars 1939.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att vaktmästaren vid förutvarande sjätte dövstumskoldistriktets
skola i Gävle Lars Hellbergs änka Margareta
(Margit) Kristina Hellberg, född Engman, må från och med
den 1 mars 1939 under sin återstående livstid, så länge hon
förblir änka, från anslaget till diverse pensioner och understöd
m. m. uppbära en årlig pension av 384 kronor.
7 :o.
Föreståndaren för Ölands folkhögskola Gustav Rudolf Beronius’ änka.
Av handlingarna i ärendet inhämtas,
att Beronius var född den 16 februari 1868 och avled den 23 december
1930;
att han tjänstgjorde såsom förste lärare vid Tomta lantbruksskola åren
1891—1894, såsom lärare vid Gamleby folkhögskola under tiden 1 november
1898—30 juni 1906 samt såsom föreståndare för Ölands folkhögskola
från och med den 1 juli 1906 intill sin död;
att Beronius, som icke begagnade sig av förefintlig möjlighet att genom anmälan
under år 1908 till direktionen för folkskollärarnas änke- och pupillkassa
vinna inträde i denna kassa, från och med den 1 januari 1920 förvärvade
familjepensionsrätt i statens pensionsanstalt, i vilken anstalt förstnämnda
kassa då inordnats;
att Beronius vid sin död efterlämnade änkan Signe Amalia Helena Beronius,
född Höglund, vilken är född den 3 november 1882, samt barnen Signhild
Margareta och Rudolf Gustav August, födda respektive den 13 januari
1915 och den 1 maj 1919;
samt att änkefru Beronius, som lider av försvagad hälsa, saknar egna
tillgångar och är för sitt uppehälle beroende av sin pension.
Genom beslut den 20 februari 1931 tillförsäkrade statens pensionsanstalt
änkefru Beronius och makarna Beronius’ barn en årlig avkortad familjepension
av 1,020 kronor att utgå från början av januari 1931. Sedan det
äldsta barnet den 13 januari 1936 uppnått 21 års ålder, har pensionen från
början av februari 1936 sänkts till 952 kronor. När jämväl det yngsta barnet
uppnått myndig ålder, kommer pensionen att reduceras till 680 kronor.
Beträffande beräkningen av pensionen har statens pensionsanstalt meddelat
följande:
På grund av föreskrift i § 42 a), ursprungliga lydelsen, i reglementet för
statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl. (numera statens
pensionsanstalt) den 31 december 1919 (nr 878), i vilken anstalt folkskollärarnas
änke- och pupillkassa inordnades från och med år 1920, erhöll
Beronius obligatoriskt familjepensionsrätt i anstalten från början av år 1920.
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 120.
Familjepensionsunderlaget, d. v. s. beloppet av ensam änkas pension, fastställdes
därvid till 1,260 kronor, korresponderande jämlikt den då gällande
§ 44 med det på grundval av ett delaktighetsbelopp av 6,400 kronor beräknade
tjänstepensionsunderlaget, 4,800 kronor. Genom det nya reglementet
infördes tillika den bestämmelsen, att familjepensionens belopp skulle vara
beroende av antalet tjänstår för tjänstepension (§ 34).
Då det i allmänhet förhåller sig så, att tjänste- och familjepensionsavgifter
erläggas för samma tid, men Beronius, som betalat tjänstepensionsavgifter
för tiden från 1908 års ingång, erlagt avgifter för familjepension allenast
för tiden från början av år 1920, har pensionsanstalten ansett tjänstår för
familjepension icke böra tillgodoräknas för tid före 1920 och förty jämlikt
föreskrifterna i §§ 34 mom. 1: b och 36 reglementet för statens pensionsanstalt
låtit beräkna familjepensionsunderlaget försäkringstekniskt på avgifter
för tiden efter 1920 års ingång.
Om Beronius inom behörig tid anmält sig till inträde i folkskollärarnas
änke- och pupillkassa, hade självfallet saknats anledning till annat än att
enligt den vanliga regeln tillämpa samma tjänstårsberäkning för familjepension
som för egen pension, sålunda för tiden från den 1 november 1898.
Då emellertid även under här angivna förutsättning tjänstårens antal vid
pensionsåldern, den 16 februari 1928, understigit 33, hade pensionen likväl
måst avkortas och hade i sådant fall utgjort 1,233 kronor för ensam änka
samt höjts till 1,849 kronor 50 öre för två barn under 21 år.
Änkefru Beronius har hos Kungl. Majit gjort framställning i syfte att
komma i åtnjutande av förhöjd pension.
Skolöverstyrelsen har tillstyrkt utverkande åt änkefru Beronius av tillläggspension
med skäligt belopp och därvid anfört följande:
Med hänsyn dels till Beronius’ långa tjänstetid och betydelsefulla insatser
inom folkbildningsarbetet, dels till föreliggande ömmande omständigheter
finner överstyrelsen ansökningen synnerligen behjärtansvärd. Då med
nu gällande bestämmelser en sådan minskning av familjepensionen som här
skett icke mera synes kunna komma i fråga och ansökningar av samma art
som den nu föreliggande därför icke torde vara att för framtiden förvänta,
torde bifall till ansökningen ur prejudiceringssynpunkt icke behöva medföra
betänkligheter, överstyrelsen vill i detta sammanhang även fästa uppmärksamheten
vid att folkhögskolornas lärare i fråga örn familjepension intaga en
icke oväsentligt ogynnsammare ställning än övriga närmast jämförbara lärarkategorier.
Överstyrelsen tänker härvid förnämligast därpå, att de efterlevande
till en lärare vid i § 89 av reglementet för statens pensionsanstalt omförmälda
läroanstalter erhålla full familjepension, även om tjänstinnehavaren
avlider utan att hava intjänat så många tjänstår, att de tillsammans med
de år, som återstå till pensionsåldern, uppgå till det antal, som erfordras för
full pension. Enligt överstyrelsens förmenande tala sålunda starka skäl för
bifall till framställningen.
Statens pensionsanstalt har i utlåtande över ansökningen anfört, att pensionsanstalten
vid bestämmandet av pensionen åt änkefru Beronius låtit sig
ledas av den principiella inställningen, att det näppeligen kunde vara sakligt
riktigt — även örn formellt försvarbart -—- att i fråga om rätt till familjepension
likställa den, som av någon anledning uraktlåtit att begagna
sig av erbjuden möjlighet att sörja för sina eventuella efterlevandes pensionering
och sålunda ikläda sig därmed förbunden avgiftsskyldighet, med den,
som underkastat sig sådana ekonomiska uppoffringar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 120. Lo
Statskontoret har i ärendet anfört följande:
Enligt statskontorets mening giver ordalydelsen av det av statens pensionsanstalt
åberopade författningsrummet, § 34 1 morn. b) i galande reglemente
för anstalten, knappast stöd för en sådan tolkning, som kommit till
uttryck i anstaltens ifrågavarande beslut. Såvitt statskontoret kunnat tinna,
förekommer icke heller i övrigt i nämnda reglemente någon bestämmelse av
innehåll att böra föranleda avkortning av familjepension i fall som det
förevarande. Därest föreliggande pensionsfråga icke kan efter förnyad ansökning
från änkefru Beronius till statens pensionsanstalt åter bliva föremål
för prövning i vederbörlig ordning, synes det statskontoret rimligt, att
framställning göres till riksdagen om beviljande av pension till belopp motsvarande
den minskning i familjepensionen, som vederbörande av förevarande
anledning fått vidkännas.
Frågan örn beredande av tilläggspension åt änkefru Beronius har år 1939
varit föremål för riksdagens prövning med anledning av väckta motioner
(1:164 och 11:320). Bankoutskottet anförde i utlåtande (nr 58) över motionerna
följande:
De myndigheter, som avgivit utlåtande över den av änkefru Beronius hos
Kungl. Maj:t gjorda ansökningen örn förhöjd pension, hava tillkännagivit
skilda uppfattningar rörande sättet för beräkningen av familjepension at
Beronius’ efterlevande. Sålunda har statens pensionsanstalt ansett familjepensionsunderlaget
böra beräknas försäkringstekniskt på avgifter för uden
efter 1920 års ingång, vid vilken tidpunkt Beronius obligatoriskt erhöll
familjepensionsrätt i anstalten. Fran denna utgångspunkt har anstalten
fastställt pensionen till ett i förhållande till full familjepension avsevärt reducerat
belopp. Statskontoret åter har uttalat, att bestämmelserna i pensionsanstaltens
reglemente knappast gåve stöd för ett beslut om avkortning
av familjepension i fall som det förevarande. Såväl statskontoret som skolöverstyrelsen
hava ansett skäligt, att Beronius’ efterlevande finge genom särskilt
riksdagsbeslut komma i åtnjutande av tilläggspension, vilken enligt
statskontorets mening borde motsvara den minskning i familjepensionen,
som Beronius’ efterlevande fått vidkännas.
Ehuru utskottet i likhet med statskontoret och skolöverstyrelsen anser billighetsskäl
tala för att Beronius’ efterlevande beredes kompensation för den
minskning i familjepensionen, som de fått vidkännas, är utskottet icke berett
att nu taga ställning till det i motionerna väckta förslaget. Utskottet
hyser nämligen den åsikten, att förevarande pensionsfråga är av beskaffenhet
att i första hand böra bliva föremål för prövning av Kungl. Maj:t. Med
hänsyn härtill och då ärendet genom framställning från änkefru Beronius
redan är underställt Kungl. Maj:t, finner utskottet sig icke kunna förorda,
att de i ämnet väckta motionerna föranleda någon riksdagens åtgärd.
I enlighet med utskottets förslag fann riksdagen motionerna icke föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Med hänsyn till i ärendet föreliggande förhållanden — å ena sidan den
tvekan som gjort sig gällande rörande den råtta tolkningen av det författningsrum,
varå statens pensionsanstalt grundat sitt beslut örn avkortning av
pensionen åt änkefru Beronius, och å andra sidan de ömmande omständigheter
som äro för handen — anser jag mig böra förorda, att förslag föreläg
Bihang
till riksdagens protokoll 19b0. 1 sami. Nr 120. •
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 120.
ges riksdagen om beredande av förbättrade pensionsförmåner åt änkefru
Beronius. För egen del vill jag i sådant hänseende förorda, att änkefru
Beronius berättigas från statens pensionsanstalt åtnjuta en årlig tilläggspension
å 300 kronor, att utgå förslagsvis från och med den 1 juli 1939.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen medgiva,
att föreståndaren för Ölands folkhögskola Gustav Rudolf
Beronius änka Signe Amalia Helena Beronius, född Höglund,
må från^ och med den 1 juli 1939 under sin återstående
livstid, sa länge hon förblir änka, från statens pensionsanstalt
uppbära utöver henne enligt statens pensionsanstalts
beslut den 20 februari 1931 tillkommande pension — tilläggspension
till belopp av 300 kronor för år.
\ ad departementschefen ovan under punkterna 1 :o—
7.0 hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämma,
bifaller Hans Majit Konungen samt förordnar, att
proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet!
P. J. Arrhenius.
407455. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1940.