Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962 (Proposition 1962:12)

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

Nr 12

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till brandlag
och brandstadga m. m.; given Stockholms slott den 29
december 1961.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid
fogade förslag till brandlag,

dels inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till brandstadga,

dels ock föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad
lydelse av 79 § kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753).

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att 1944 års brandlag och brandstadga skall ersättas
med en ny brandlag och en ny brandstadga. Enligt förslaget skall lagstiftningen
— i motsats till vad som gäller f. n. — genomgående vara tilllämplig
inom hela riket utan skillnad mellna stadssamhällen och landsbygd.
Författningsbestämmelserna skall liksom hittills kompletteras genom
lokala brandordningar, som antages av kommunernas fullmäktige, samt genom
råd och anvisningar från statens brandinspektion.

Brandförsvaret skall i fred alltjämt vara en angelägenhet för de borgerliga
primärkommunerna. En strävan i förslaget är att bereda kommunerna möjlighet
att i större utsträckning än hittills anpassa brandförsvarets organisation
efter de lokala förhållandena. En indelning i större kommuner än de
nuvarande kommer att underlätta önskvärda rationaliseringar och vara till
gagn för brandförsvaret men kan icke motivera att man slopar borgarbrandkårerna
och helt övergår till heltidsanställda brandkårer. De nuvarande obligatoriska
reservbrandstyrkorna skall, under benämningen brandvärn, finnas
1—Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 12.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

endast i sådana kommuner där behov av dem föreligger. Som hittills skall
uttagning ske på grundval av tjänsteplikt. Skyldigheten för uttagen personal
att deltaga i brandövning föreslås ökad från 15 till 20 timmar.

Skogsbrandförsvaret föreslås i alla kommuner bli samordnat med bygdebrandförsvaret
under brandchefens högsta befäl. I övrigt möjliggör förslaget
att skogsbrandförsvarets nuvarande organisation bibehålies.

Bättre utbildning föreslås för huvuddelen av brandbefälet. Särskilt gäller
detta brandchefer och vice brandchefer på landsbygden, vilkas utbildning
förlängs från 3 till 8 veckor. Härmed sammanhänger att brandsyneförfarandet
rationaliseras så att brandsyn förrättas av brandchefen eller annat brandbefäl
ensam samt, på eldstäder och annat som skall sotas, av den skorstensfejarmästare
som enligt förslaget skall finnas för varje kommun. Brandsynenämnderna
avskaffas sålunda. Vidare skall brandsynen koncentreras på
sådana byggnader och andra anläggningar, som utgör den största brandfaran
samt brandsynefristerna avpassas därefter.

Sotning, som är föreskriven till skydd mot brand, skall utföras genom försorg
av skorstensfejarmästaren. Förslaget innebär sålunda att ordnad sotning
genom yrkesutbildad person införes även på landsbygden.

Som en följdändring till den nya brandlagstiftningen föreslås att ur 79 g
kommunallagen utmönstras möjligheten att bilda municipalsamhälle för
brandförsvarsändamål samt att regler i samband därmed ges för avvecklingen
av nu befintliga sådana municipalsamhällen.

Den nya brandlagstiftningen samt ändringen i 79 § kommunallagen föreslås
skola träda i kraft den 1 januari 1963.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

Förslag

till

Brandlag

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Varje kommun skall i enlighet med bestämmelserna i denna lag hålla
ett brandförsvar, som tillfredsställer skäliga anspråk på trygghet mot skada
av brand.

Förvaltningen av brandförsvarets angelägenheter skall handhavas av den
kommunala nämnd, som kommunens fullmäktige bestämma (brandstyrelse).

2 §.

I kommuns brandförsvar skall ingå brandstyrka av betryggande storlek
och sammansättning. Brandstyrkan skall bestå av en brandchef, en eller
flera vice brandchefer, brandkår samt, där så erfordras, brandvärn, grundat
på tjänsteplikt.

Brandchef, vice brandchef samt personal i kommunal brandkår skall
vara heltidsanställd eller hava förbundit sig att fullgöra brandtjänst såsom
deltidsanställd vid sidan av annan sysselsättning.

För kommun skall därjämte finnas skorstensfejarmästare.

3 §•

Kommun är skyldig att anskaffa och underhålla materiel, byggnader
och andra för brandförsvaret erforderliga anordningar, skogsbrandtorn
likväl undantagna, samt draga försorg om nödig vattentillgång för släckning
av brand, allt dock endast i den mån oskälig kostnad icke åsamkas kommunen.

4 §.

Länsstyrelsen äger helt eller delvis befria kommun från skyldighet att
hålla brandkår med därtill hörande materiel, byggnader och anordningar,
såframt kommunen träffat avtal om betryggande släckningshjälp från kommunal
brandkår i annan kommun eller från annan brandkår. Sådan brandkår
skall anses som kommunal brandkår i kommunen.

Kungi. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

5 §.

I kommun skall brandsyn hållas och sotning verkställas i enlighet med
vad som föreskrives i brandstadgan.

6 §•

Om brand tagit eller hotar att taga större omfattning eller den kommunala
brandkåren tillfälligt icke kan ingripa mot brand, är annan kommun
pliktig att lämna släckningshjälp i den utsträckning brandchefen i den
kommunen prövar möjlig utan att skälig hänsyn till dess egen säkerhet
åsidosättes. Framställning om släckningshjälp skall göras av brandchefen
eller, om hans beslut ej hinner avvaktas, av den som är i hans ställe.

För kostnad, som åsamkats kommun i anledning av framställning om
släckningshjälp, är kommunen berättigad att erhålla skälig ersättning.
Kunna kommunerna icke enas om ersättningen, skall denna fastställas av
länsstyrelsen i det län, där hjälpen lämnats.

7 §•

När så erfordras för släckning av brand är envar, som under kalenderåret
fyller lägst sexton och högst sextiofem år och som vistas i orten, pliktig
att, i den mån kroppskrafter och hälsotillstånd tillåta, medverka vid släckningen.

Bland de i kommunen bosatta sålunda tjänstepliktiga må lämpliga personer
tagas i anspråk för tjänst i brandvärnet. För sådan tjänst skola i
första hand frivilliga uttagas. Den som uttagits är skyldig att deltaga i
brandövning under högst tjugu timmar årligen samt är för medverkan vid
brandsläckning berättigad till skälig ersättning av kommunen. Uttagning
verkställes av brandstyrelsen.

8 §•

Ägare eller innehavare av byggnad, upplag eller annan anläggning är
skyldig att anskaffa och underhålla erforderliga brand- och livräddningsredskap
ävensom att i övrigt vidtaga nödiga åtgärder för att förebygga och
bekämpa brand, i den mån de ej medföra oskälig kostnad. För tillsyn efter
brand skall ägaren eller innehavaren tillhandahålla erforderlig personal.

Sker skogsavverkning invid järnväg på kortare avstånd från närmaste
järnvägsspår än trettio meter och vidtagas ej erforderliga åtgärder för att
förhindra att ökad fara för skogsbrand uppkommer genom avverkningen, må
åtgärderna vidtagas av länsstyrelsen eller järnvägsförvaltningen. Kostnaderna
skola åvila järnvägsförvaltningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962 5

9 §.

För det kommunala brandförsvaret erforderlig anordning må anbringas
å annan tillhörig mark eller byggnad, såframt oskäligt intrång icke orsakas
därigenom. Beslut om sådan åtgärd meddelas av brandstyrelsen.

Kommunen skall svara för kostnad och skada, som åsamkas genom åtgärd
som avses i första stycket. Vid bestämmande av ersättning härför skall
hänsyn tagas till den nytta åtgärden kan medföra för den ersättningsberättigade.
Är kostnaden eller skadan ringa, utgår ej ersättning. Kan enighet
ej nås om ersättningen, skall denna fastställas av länsstyrelsen.

10 §.

Ej må någon så handhava eld eller brandfarligt föremål att brand lätt
kan uppstå.

11 §•

Uppstår brand eller är överhängande fara därför och kan ej den, som
varsnar branden eller faran eller eljest får kunskap därom, genast släcka
branden eller undanröja faran, skall han varsko dem, vilkas liv eller egendom
är i fara, samt tillkalla hjälp.

12 §.

Den som för befälet vid brand må för släckning eller räddning företaga
sådant ingrepp i annans rätt, som bedömes nödvändigt. Han äger sålunda
bland annat bereda brandstyrka tillträde till fastighet, avspärra brandplatsen,
nyttja brunn, vattenledning, redskap, telefon, hästar och fordon,
fälla träd, anlägga moteld samt riva eller undanskaffa byggnad, upplag eller
annan egendom.

Ingrepp av ringa omfattning må jämväl företagas av annan, som deltager
i släcknings- och räddningsarbetet, därest befälhavarens föreskrift
icke lämpligen kan inhämtas.

13 §.

Den som deltagit i eller på annat sätt varit verksam för släckning av
brand eller som deltagit i övning med brandstyrka må av statsmedel erhålla
ersättning för skada, som därvid åsamkats honom.

Ersättning av statsmedel må jämväl utgå för deltagande i eller annan
verksamhet för släckning av skogsbrand. Härjämte må av statsmedel belöning
tilldelas den, som vid släckning av skogsbrand visat rådighet och nit.

Närmare bestämmelser om ersättning och belöning enligt denna paragraf
meddelar Konungen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 12 år 1962
14 §.

Underlåter någon att fullgöra vad som åligger honom enligt 8 § första
stycket första punkten, äger länsstyrelsen förelägga vite. Föreläggande må
allt efter omständigheterna riktas mot ägaren eller innehavaren eller ock
mot dem båda. Tillhandahålles icke personal för tillsyn efter vad i samma
stycke andra punkten sägs, må tillsynen på ägarens eller innehavarens bekostnad
utföras genom brandchefens försorg.

Föreläggande mot ägare må förbindas med åläggande för honom att vid
överlåtelse omedelbart meddela länsstyrelsen uppgift om den nye ägaren.

15 §.

över brandstyrelses beslut enligt 7 § och 9 § första stycket må besvär anföras
hos länsstyrelsen.

Talan mot beslut, som enligt denna lag meddelas av länsstyrelsen, föres
hos Konungen.

16 §.

Den som utan giltigt skäl uteblir från brandövning eller brandsläckning,
vartill han kallats genom brandlarm eller på annat sätt, eller lämnar honom
anvisat arbete eller eljest icke åtlyder vad brandbefäl i och för tjänsten
befallt eller som bryter mot 10 eller 11 § eller som hindrar eller söker
hindra åtgärd, som avses i 12 §, dömes till dagsböter.

Arbetsgivare eller arbetsledare, som vägrar anställd nödig ledighet för
deltagande i brandövning eller brandsläckning eller därmed sammanhängande
arbete, dömes, såframt ledigheten kunnat medgivas utan synnerlig olägenhet,
till dagsböter.

Den som genom brandlarm eller på annat sätt obehörigen åstadkommer
brandstyrkas utryckning eller samling, dömes till dagsböter eller fängelse
i högst sex månader och vare skyldig att ersätta därav föranledd kostnad.

17 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas
i brandstadgan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1963, från och med vilken dag
brandlagen den 15 juli 1944 (nr 521) skall upphöra att gälla.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum, som ersatts
genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

Förslag

till

Brandstadga

Härigenom förordnas som följer.

Om brandordning och brandstyrelse
1 §•

För kommun skall finnas brandordning, upptagande de bestämmelser,
som utöver vad i brandlagen och denna stadga föreskrives äro erforderliga
för ordnande av brandförsvaret i kommunen.

Brandordning må ej innehålla bestämmelse om förhållande, som regleras
genom annan allmän författning än brandlagen och denna stadga. Vid
meddelande av bestämmelse i brandordning skall tillses, att därigenom icke
lägges onödigt tvång på allmänheten eller eljest göres obefogad inskränkning
i den enskildes frihet.

2 §•

Brandordning antages av kommunens fullmäktige. Beslut om antagande
av brandordning skall underställas länsstyrelsens prövning. Vägras fastställelse,
skola skälen därtill angivas. Underlåta fullmäktige att antaga
brandordning av innehåll, som länsstyrelsen finner erforderligt, har länsstyrelsen
att förordna i ämnet men skall i så fall underställa sitt beslut Konungens
prövning.

Då brandordning fastställts, skall länsstyrelsen på kommunens bekostnad
ofördröjligen införa meddelande om fastställelsen i länskungörelserna.
Ett exemplar av brandordningen skall insändas till statens brandinspektion.
Det åligger kommunens styrelse att ombesörja, att kungörelse om
fastställelsen anslås samt införes i den eller de tidningar, där kommunala
meddelanden intagas, och att tryckta exemplar av brandordningen finnas att
tillgå för allmänheten.

Vad sålunda stadgats skall äga tillämpning jämväl i fråga om ändring i
eller tillägg till brandordning.

3 §.

1 mom. Ledamöter och suppleanter i särskild brandstyrelse väljas av
kommunens fullmäktige till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter
må dock icke vara under fem. Valet skall vara proportionellt, därest

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

det begäres av minst så många väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles,
om samtliga väljandes antal delas med det antal personer valet avser,
ökat med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt val är särskilt stadgat.
Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall tillika bestämmas den
ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

Beträffande särskild brandstyrelse skola bestämmelserna i 32—42 §§
kommunallagen rörande kommunens styrelse ävensom i 45 g andra och
tredje styckena samma lag i fråga om där avsedd nämnd äga motsvarande
tillämpning; dock att för särskild brandstyrelse i Stockholm skola gälla
bestämmelserna i 51 § 1 mom. kommunallagen för Stockholm samt därutöver
vad stadsfullmäktige med iakttagande av stadgandena i samma lag
föreskriva.

Brandstyrelses protokoll behöver ej upptaga annat än förteckning å
närvarande ledamöter samt för varje ärende beslutet och skälen därför.

2 mom. Vid sammanträde med brandstyrelsen äger brandchefen rätt
att deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt att få sin mening antecknad
till protokollet.

Om brandstyrka och brandbefäl

4 §•

I brandordningen skola intagas bestämmelser angående bland annat

1) den kommunala brandstyrkans organisation;

2) det lägsta antal befattningshavare som skall finnas med angivande om
de skola vara heltidsanställda eller deltidsanställda;

3) det lägsta antalet frivilliga eller tjänstepliktiga i brandvärn; samt

4) det lägsta antal övningar som skall hållas med brandstyrkan.

Om kommun skall hava brandchef eller vice brandchef gemensamt med
annan kommun, skall detta framgå av brandordningen.

Har kommun jämlikt 4 § brandlagen helt eller delvis befriats från skyldigheten
att hålla brandkår, skall av brandordningen framgå i vilken utsträckning
och inom vilka områden brandsläckningen i kommunen skall
ombesörjas enligt släckningsavtal.

5 §•

Kommun skall hålla sådan brandberedskap, att första utryckning för
brandsläckning ständigt kan ske inom en efter kommunens förhållanden
godtagbar tid. I brandordningen skall denna tid angivas samt bestämmelser
intagas om det lägsta antal brandbefäl och brandmän, som erfordras
för beredskapen.

6 §.

Uttagning av tjänstepliktiga till brandvärnet skall ske namneligen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962 9

7 §.

1 mom. För heltidsanställt brandbefäl skola följande kompetensföreskrifter
gälla.

Brandchef och sådan vice brandchef, som ej tillika är brandmästare,
ävensom andra därmed jämförliga befattningshavare skola hava avlagt
brandingenjörsexamen vid statens brandskola. Länsstyrelsen äger dock,
när särskilda skäl äro därtill, för viss kommun medgiva, att till dylik befattning
må utses jämväl den som avlagt brandmästarexamen vid skolan.

Brandmästare skall hava avlagt lägst brandmästarexamen vid statens
brandskola.

Brandförman skall hava avlagt lägst brandförmansexamen vid statens
brandskola.

2 mom. För deltidsanställt brandbefäl skola följande kompetensföreskrifter
gälla.

Brandchef och vice brandchef skola hava avlagt brandingenjörs- eller
brandmästarexamen eller hava genomgått brandbefälskurs A vid statens
brandskola. Övrigt deltidsanställt befäl vid kommunal brandkår skall hava
genomgått lägst brandbefälskurs C vid statens brandskola.

Länsstyrelsen må dock för viss kommun medgiva, att krav på utbildning
vid statens brandskola uppställas endast för brandchefen och en vice
brandchef samt att därvid brandbefälskurs B är tillfyllest.

Utan hinder av vad nu sagts må kommun med länsstyrelsens medgivande
förordna lämplig person att uppehålla brandchefstjänst för tid, intill
dess tjänsten kan besättas med behörig person.

3 mom. Brandordningen skall innehålla bestämmelser om den kompetens,
som fordras för kommunens brandbefäl.

4 mom. Om utbildningen vid statens brandskola meddelas föreskrifter i
stadgan för skolan.

8 §•

1 mom. Ledningen av kommuns brandförsvar skall, närmast under
brandstyrelsen, utövas av brandchefen.

Det åligger brandchefen att vårda sig om att kommunens brandförsvar är
ändamålsenligt ordnat samt att göra de framställningar om anslag av allmänna
medel och om ändringar i eller tillägg till brandordning och reglementen,
som erfordras härför.

2 mom. Det ankommer på brandchefen

1) att biträda myndigheter och enskilda inom kommunen med råd och
anvisningar;

2) att föra befäl över kommunens brandstyrka samt tillse att den erhåller
erforderlig övning;

3) att tillse att föreskriven brandberedskap upprätthålles;

4) att tillse att kommunens brandalarmeringsanordningar fungera samt
1* — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 12.

Kungi. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

att dess brand- och livräddningsredskap och övrig utrustning städse äro i
gott skick och förvaras på därför bestämda platser; samt

5) att skaffa sig god kännedom om skogarna i kommunen jämte i dem befintliga
vattentillgångar.

3 mom. Brandchefen skall i övrigt övervaka efterlevnaden av brandlagen,
denna stadga, brandordningen samt andra föreskrifter, som röra brandförsvaret.
Finner brandchefen för särskilt fall omedelbar åtgärd nödvändig för
att förhindra brand, åligger det honom att meddela föreskrift därom.

4 mom. Vice brandchef skall biträda brandchefen och vid förfall träda
i hans ställe.

9 §•

1 mom. Då släckningshjälp erhållits, skall den befälhavare som erhållit
hjälpen utöva befälet.

Brandchefen eller den som är i hans ställe äger befälsrätt över brandkår,
som jämte kommunens brandstyrka deltager i brandsläckning inom
anläggning, för vars skydd kåren är uppsatt.

Utan hinder av vad sålunda stadgats må överenskommelse träffas om
vem som skall utöva befälet.

2 mom. Har brand tagit eller hotar den att taga större omfattning, äger
länsstyrelsen förordna särskild befälhavare.

3 mom. För släckning av brand, som tagit eller hotar att taga större omfattning,
skall befälhavaren, om så erfordras, göra framställning om militärhandräckning
hos länsstyrelsen eller annan myndighet som, enligt vad
därom är särskilt stadgat, är behörig att begära sådan handräckning.

4 mom. Brandchefen eller den som är i hans ställe skall underrätta polischefen
om brand eller överhängande fara därför samt vid polisutredning i
samband med brand lämna den hjälp, som är möjlig.

10 §.

I brandordningen eller i särskilt reglemente skola närmare bestämmelser
meddelas om brandpersonalens åligganden samt vad som har samband därmed.

Om vissa för brandförsvaret erforderliga anordningar

11 §■

Det åligger kommun bland annat

1) att, där till följd av bebyggelsens art och omfattning eller eljest möjligheterna
för allmänheten att genom telefon alarmera brandstyrkan icke
äro tillfyllest, träffa särskilda anordningar för alarmeringen; samt

2) att träffa särskild anordning för inkallande av brandkårspersonalen.
Närmare bestämmelser härom samt om de övriga anordningar, som äro

erforderliga för brandförsvaret i kommunen, skola införas i brandordningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962 11

Om brandsyn
12 §.

1 mom. Regelbunden brandsyn förrättas med de tidsmellanrum brandchefen
bestämmer å sådana byggnader, upplag och andra anläggningar,
vilka äro särskilt brandfarliga eller där brand kan utgöra fara för ett större
antal människor, över dylika anläggningar skall brandchefen fortlöpande
föra förteckning, upptagande den synefrist, som skall gälla i varje särskilt
fall.

Regelbunden brandsyn förrättas av brandchefen eller av brandbefäl, som
han förordnar därtill.

Vid regelbunden brandsyn skall, med undantag av vad som är föremål för
eldstadsbrandsyn enligt 2 mom., undersökas

1) huruvida de föreskrifter blivit iakttagna, som meddelats för att förebygga
brand, för att vid brand rädda liv och egendom samt för att underlätta
brandsläckning;

2) huruvida brandfarlig felaktighet finnes å elektrisk installation eller
annorstädes åbyggnad, upplag eller anläggning; samt

3) huruvida i övrigt anordning eller förhållande förefinnes, som kan
utgöra fara för brand eller medföra svårighet att vid brand utföra släckning
samt räddning av liv och egendom.

2 mom. Eldstadsbrandsyn förrättas av skorstensfejarmästaren i samband
med föreskriven sotning.

Vid eldstadsbrandsyn skall undersökas, huruvida brandfarlig felaktighet
finnes å eldstad eller annat, som enligt gällande föreskrifter skall sotas, samt
å skorsten och tak med därtill hörande byggnadsdelar.

3 mom. Särskild brandsyn för undersökning, som avses i 1 mom. tredje
stycket, förrättas av brandchefen eller brandbefäl, som han förordnar därtill,
samt för undersökning, som avses i 2 mom. andra stycket, av skorstensfejarmästaren.
Särskild brandsyn hålles, när brandchefen eller länsstyrelsen
finner erforderligt.

A mom. Vid brandsyn å egendom, som är försäkrad mot skada av brand,
äger brandförsäkringsinrättning, hos vilken egendomen är försäkrad, på
begäran vara tillstädes genom ombud med rätt att göra erinringar men
ej att deltaga i besluten.

13 §.

1 mom. Befinnes vid brandsyn, att ägare eller innehavare av byggnad,
upplag eller annan anläggning icke iakttagit vad som jämlikt lag eller författning
åligger honom med avseende å brandförsvaret, skall föreläggande
meddelas en av dem eller båda att inom viss tid vidtaga rättelse. Föreläggande
mot ägare må förbindas med åläggande för honom att vid överlåtelse
meddela brandsyneförrättaren uppgift om nye ägaren.

Innan brandsyneföreläggande meddelas angående åtgärd av byggnads -

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

teknisk art, skall samråd med byggnadsnämnden äga ruin, försåvitt icke
samråd är utan betydelse.

Har föreläggande givits, skall å förut angiven tid efterbesiktning förrättas
på föranstaltande av den, som givit föreläggandet. Befinnes därvid föreläggandet
icke hava efterkommits, skall anmälan göras hos länsstyrelsen
för den åtgärd, som kan påkallas av förhållandena.

2 mom. Befinnes vid brandsyn synnerlig fara för brand vara för handen,
åligger det brandsyneförrättare att genast meddela föreskrift om omedelbar
åtgärd för undanröjande av faran.

14 §.

Vid brandsyn och efterbesiktning skall föras protokoll. Däi-est protokollet
innefattar anmärkning, skall avskrift därav så snart ske kan tillställas
den, som anmärkningen rör.

Om sotning

15 §.

Vid sotning skola eldstad och annan kanalansluten förbränningsanordning,
vilka icke äro inrättade för eldning uteslutande med gas, jämte tillhörande
rökkanaler samt imkanaler rengöras.

Om den tid, som må förflyta från en sotning till nästa, skola bestämmelser
intagas i brandordningen. Tiden skall för olika slag av eldstäder, förbränningsanordningar,
rökkanaler och imkanaler bestämmas med hänsyn till
bränsleslag, eldningssätt och andra på sotbildning och därav föranledd
brandfara inverkande omständigheter samt må icke utsträckas längre än
till två år. Brandchefen må dock, om särskilda skäl i visst fall äro därtill,
efter skorstensfejarmästarens hörande besluta om annan sotningsfrist.

16 §.

I brandordningen skall införas bestämmelse, huruvida kommunen skall
utgöra ett eller flera sotningsdistrikt eller jämte annan kommun ingå i sådant
distrikt.

För varje sotningsdistrikt skall finnas en skorstensfejare, som avlagt mästarexamen
för skorstensfejare vid statens brandskola.

När skorstensfejare för sotningsdistrikt skall utses, skall kungörelse därom
införas i allmänna tidningarna med angivande av den tid, inom vilken
ansökan skall ingivas. Inkommer ej ansökan från skorstensfejare med
mästarexamen, äger länsstyrelsen medgiva att sökande med annan utbildning
utses.

17 §.

Föreskriven sotning skall verkställas av distriktets skorstensfejarmästare
eller på hans ansvar av skorstensfejare, som är anställd för att biträda

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

honom. Annan må ej verkställa sådan sotning, såframt icke brandchefen
efter skorstensfejarmästarens hörande för särskilt fall medgiver undantag.

18 §.

Vid föreskriven sotning skall undersökas, huruvida å byggnadsdelar, som
enligt 12 § skola bliva föremål för eldstadsbrandsyn, finnes felaktighet, som
kan utgöra brandfara, varjämte uppmärksamhet skall ägnas åt annat, som
kan utgöra föremål för undersökning vid brandsyn. Upptäckes felaktighet
eller iakttages armat missförhållande och äger skorst en sf ej ar mästaren ej
själv meddela föreläggande om rättelse, skall brandchefen ofördröjligen
underrättas.

19 §•

1 mom. Skorstensfejarmästare för sotningsdistrikt åligger bland annat

1) att på anmodan av brandchefen eller ägare eller innehavare av byggnad
och annan anläggning göra de undersökningar och besiktningar av eldstäder,
förbränningsanordningar, rökkanaler och iinkanaler, som erfordras
för att utröna brandfara;

2) att föra förteckning över de byggnader och andra anläggningar i
sotningsdistriktet, inom vilka sotning skall ske, samt att där anteckna verkställda
förrättningar, iakttagna felaktigheter och missförhållanden samt
vidtagna åtgärder, ävensom att på anfordran uppvisa förteckningen för
brandchefen;

3) att tillse att arbete, som han eller hans biträden utför, verkställes med
varsamhet och omtanke så att skada eller olägenhet ej uppstår;

4) att på anmodan biträda vid släckning av soteld; samt

5) att på kallelse av brandchefen eller den som för befälet vid brand biträda
vid annan brandsläckning.

2 mom. Angående skorstensfejarmästarens åligganden i övrigt må bestämmelser
meddelas i brandordningen eller i reglemente.

20 §.

För kommun skall finnas sotningstaxa, upptagande de avgifter som ägare
och innehavare av byggnad, annan anläggning eller lägenhet hava att erlägga
för sotnings-, undersöknings- och besiktningsarbete, som utföres av
skorstensfejare.

Sotningstaxa antages och fastställes på sätt stadgas om brandordning.

Om vissa åtgärder mot brand

21 §.

Arbetsgivare och arbetstagare böra samverka i syfte att främja brandförsvaret
på arbetsplatsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

22 §.

Vill någon företaga kolning, tjärbränning eller hyggesbränning eller ock
svedja eller bränna gräs, halm, ris eller ljung eller för annat ändamål uppgöra
eld utomhus på plats, där elden lätt kan sprida sig och medföra brands
fara, åligger honom att dessförinnan, genom grävning eller på annat sätt,
vidtaga de särskilda åtgärder, som kunna anses erforderliga för att hindra
eldens spridning. Sådan eld må ej övergivas, förrän den blivit fullständigt
släckt.

I brandordningen må om så erfordras föreskrivas skyldighet för den som
vill uppgöra eld på plats, som avses i första stycket, att anmäla det till brandchefen.

23 §.

Envar enligt 7 § brandlagen tjänstepliktig är efter kallelse till skogsbrandsläckning
pliktig att, försedd med tillgängliga släckningsredskap, genast begiva
sig till anvisad plats och deltaga i släckningsarbetet. Befinner sig tjänstepliktig
i närheten av brandstället, skall han, så snart han fått kännedom
om branden, utan kallelse skynda dit och deltaga i arbetet.

Om tillsyn över brandförsvaret m. m.

24 §.

Länsstyrelsen skall tillse att brandförsvaret inom länet är tillfredsställande
ordnat.

Vid sin tillsyn över att kommuner, brandsyneförrättare och särskilda befattningshavare
fullgöra sina åligganden med avseende å brandförsvaret äger
länsstyrelsen förelägga vite.

Tillsyn över brandförsvaret inom riket utövas av statens brandinspektion.

25 §.

Brandchef, brandsyneförrättare, skorstensfejare och annan som har att
utöva tillsyn över brandförsvaret skall för fullgörande av tillsynen äga tillträde
till byggnad och lägenhet samt upplag och annan anläggning ävensom
rätt att där företaga undersökning eller utföra arbete, vartill hans åligganden
giva anledning. Vägras tillträde utan godtagbart skäl, skall handräckning
lämnas av polismyndigheten. Tillsyn och arbete skola utföras på sådant
sätt att minsta möjliga olägenhet vållas allmänheten.

Den som har eller haft att utöva tillsyn eller anlitats som biträde i tillsynsverksamheten
må ej obehörigen röja eller utnyttja yrkeshemlighet eller
annat förhållande, varom han fått kännedom i denna verksamhet.

Om ansvar och besvär

26 §.

Till dagsböter dömes, om ej gärningen är belagd med straff i annan för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

fattning, den som icke låter verkställa föreskriven sotning, när han enligt
17 § andra punkten fått medgivande att själv ombesörja sådan sotning, samt
den som bryter mot bestämmelserna i 23 §.

27 §.

Bryter någon mot bestämmelse i brandordning och skall förseelsen enligt
stadgande däri föranleda ansvar, dömes, om ej gärningen är belagd med straff
i annan författning, till böter, högst trehundra kronor. Har förseelsen avsett
åliggande av större vikt eller har därigenom förorsakats avsevärd skada
eller olägenhet, skola dagsböter ådömas.

28 §.

Bryter någon mot bestämmelserna i 25 § andra stycket, dömes till dagsböter
eller fängelse i högst ett år.

Förseelsen må av allmän åklagare åtalas endast efter angivelse av målsäganden.

29 §.

Över beslut vid brandsyn samt över brandchefs beslut jämlikt 15 § andra
stycket sista punkten och 17 § andra punkten må besvär anföras hos länsstyrelsen.

Talan mot beslut, som länsstyrelse meddelat på grund av denna stadga
eller brandordning, må föras hos Konungen.

Särskilda bestämmelser

30 §.

Vad som föreskrives i denna stadga eller i brandordning gäller även byggnad,
upplag eller anläggning, som tillhör eller innehaves av staten.

31 §.

När kommun utsett brandchef, vice brandchef eller skorstensfejarmästare,
skall anmälan härom göras till länsstyrelsen med uppgift om hans
namn, adress och telefonnummer.

32 §.

Den som enligt 12 § är eller kan bliva behörig att förrätta brandsyn må ej
driva handel med brand- eller livräddningsredskap; eller
vara kommissionär eller agent för annan, som driver sådan handel, eller
för försäkringsinrättning i vad denna meddelar försäkringar, som hava
samband med brand; eller

vara delägare i handelsbolag eller styrelseledamot i aktiebolag eller förening,
som har till huvudsaklig uppgift att driva handel med brand- eller
livräddningsredskap.

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962
övergångsbestämmelser

33 §.

Denna stadga träder i kraft den 1 januari 1963.

Genom stadgan upphävas brandstadgan den 15 juli 1944 (nr 522) samt
vad i övrigt finnes i allmän författning, brandordning eller andra särskilda
föreskrifter stridande mot bestämmelserna i denna stadga.

Förekommer i lag eller eljest hänvisning till föreskrift, som ersatts genom
bestämmelse i denna stadga, skall den bestämmelsen i stället gälla.

34 §.

1 mom. För brandbefälstjänst gällande kompetensbestämmelse, som jämlikt
denna stadga intages i brandordning, skall icke tillämpas å brandbefäl,
som innehar tjänsten vid stadgans ikraftträdande.

Den som före den 1 januari 1948 erhållit befattning som brandbefäl må
utan hinder av kompetensbestämmelserna i denna stadga kunna utses till
annan brandbefälsbefattning. Utses sådant brandbefäl till brandchef eller
vice brandchef skall beslutet underställas länsstyrelsen för prövning av
den utseddes lämplighet för tjänsten.

2 mom. Vid tillämpningen av denna stadga skall den som genomgått
brandchefskurs kategori I vid statens brandskola anses hava där avlagt
brandingenjörsexamen, den som genomgått brandmästarkurs kategori I
vid skolan anses hava där avlagt brandmästarexamen samt den som genomgått
brandförmanskurs kategori I vid skolan anses hava där avlagt
brandförmansexamen.

I övrigt skall för brandbefäl med kompetens enligt föreskrifterna i brandstadgan
den 15 juli 1944 gälla

att brandchefskurs kategori II vid statens brandskola anses motsvara
brandbefälskurs A vid skolan samt

att envar av brandchefskurs kategori III samt brandmästar- och brandförmanskurs
kategori II vid statens brandskola anses motsvara brandbefälskurs
B vid skolan.

3 mom. Har skorstensfejare före denna stadgas ikraftträdande godkänts
eller anställts för visst sotningsdistrikt, må godkännandet ej återkallas eller
anställningsavtalet hävas med mindre skorstensfejaren finnes icke vidare
vara lämplig.

Den som före den 1 januari 1948 vunnit godkännande eller anställning
såsom skorstensfejare för sotningsdistrikt må utan hinder av kompetensbestämmelserna
i denna stadga utses till skorstenfejarmästare i annat
sotningsdistrikt.

35 §.

Utan hinder av det i 32 § stadgade förbudet må den, som vid denna stadgas
ikraftträdande är anställd inom brandförsvaret och som då enligt äldre be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

stämmelser var oförhindrad att bedriva och jämväl bedrev verksamhet, som
avses med förbudet, fortsätta därmed.

36 §.

Tjänstgöringstiden för ledamöter och suppleanter i särskild brandstyrelse,
vilka valts med tillämpning av äldre bestämmelser, skall upphöra med utgången
av år 1963. Nya val i enlighet med denna stadga skola äga rum år

Förslag till brandordning skall med iakttagande av denna stadgas föreskrifter
hava upprättats och underställts länsstyrelsens prövning senast den
1 januari 1965. Brandordning, avsedd att träda i kraft den 1 januari 1963
eller därefter, må jämväl före sistnämnda dag antagas och fastställas i enlighet
med bestämmelserna i denna stadga.

Intill dess ny brandordning trätt i kraft, skall hittills gällande brandordning
lända till efterrättelse, i den mån den icke strider mot brandlagen eller
denna stadga.

Beslut, förordnande eller föreskrift, som meddelats med stöd av sådant
stadgande i äldre brandstadgan, vilket ersatts genom bestämmelse i nya
stadgan, skall alltjämt gälla, intill dess annorlunda förordnas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 79 § kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753)

Härigenom förordnas, att 79 § kommunallagen den 18 december 1953 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

79 §.

(Nuvarande lydelse)

Har Konungen förordnat, att för
område på landet, som ej utgör egen
kommun, skall lända till efterrättelse
vad om stad är föreskrivet i byggnadslagen
och byggnadsstadgan eller
i brandlagen och brandstadgan,
må Konungen, där särskilda skäl
därtill äro, besluta att området skall
utgöra ett municipalsamhälle, vilket
äger att oberoende av kommunen i
övrigt självt vårda de angelägenheter,
som föranledas av sådana bestämmelsers
tillämpning inom samhället.

Ej må

(Föreslagen lydelse)

Har Konungen förordnat, att för
område på landet, som ej utgör egen
kommun, skall lända till efterrättelse
vad om stad är föreskrivet i byggnadslagen
och byggnadsstadgan, må
Konungen, där särskilda skäl därtill
äro, besluta att området skall utgöra
ett municipalsamhälle, vilket äger
att oberoende av kommunen i övrigt
självt vårda de angelägenheter, som
föranledas av sådana bestämmelsers
tillämpning inom samhället.

särskilt municipalsamhälle.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1963.

Vad i 33 § lagen den 13 juni 1919
(nr 293) om ändring i kommunal
och ecklesiastik indelning är stadgat
skall gälla i tillämpliga delar, då municipalsamhälle
upphört eller fått
sina uppgifter inskränkta till följd
av att brandlagen den 15 juli 1944
(nr 521) och brandstadgan den 15
juli 1944 (nr 522) upphört att gälla.

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

Utdrag av protokollet över inrikesårenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1 december
1961.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,
Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om reviderad
brandlagstiftning m. m. samt anför därvid följande.

I. Inledning

Brandförsvaret har varit reglerat ända sedan landskapslagarnas tid. I 1734
års lag upptogs i byggningabalken skilda regler om brandförsvaret i bygd
och om brandförsvaret i skog. År 1874 utfärdades dock de första bestämmelserna
rörande brandförsvaret i städerna i en brandstadga för rikets städer.
Den ersattes av 1923 års brandstadga, som innehöll bestämmelser även för
landsbygden men icke föreskrev skyldighet för landskommunerna att hålla
brandförsvar. År 1914 utfärdades en lag om förekommande och släckning av
skogseld, som förutsatte att skogsbrandförsvaret åtminstone i regel ej skulle
åsamka kommunerna kostnader. Denna lag ersattes av 1937 års lag om förekommande
och släckning av skogseld, vilken skärpte kraven på kommunerna.
1923 års brandstadga och 1937 års skogseldslag ersattes den 1 januari
1945 av brandlagen och brandstadgan den 15 juli 1944 (nr 521 och 522). Den
huvudsakliga nyheten i sistnämnda lagstiftning, vars syfte var att stärka
brandförsvaret, var införandet av ovillkorlig skyldighet även för landskommunerna
att hålla bygdebrandförsvar.

1944 års brandlagstiftning har sedan sin tillkomst endast obetydligt ändrats.
På kommunalt håll har emellertid efter hand framkommit en allmänt
omfattad åsikt, att en reform borde genomföras i syfte att begränsa kommunernas
kostnader för brandförsvaret genom att utforma detta på ett från
ekonomisk synpunkt mera ändamålsenligt sätt.

Med anledning härav tillkallade dåvarande chefen för inrikesdepartementet
under 1954 tio sakkunniga för att verkställa översyn av brandlagstiftningen
och brandförsvarets organisation jämte därmed sammanhängande

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

spörsmål. De sakkunniga, vilka antog benämningen 195k års brandlagsrevision1
och som i det följande benämnes brandlagsrevisionen, avgav den
25 oktober 1960 ett betänkande med titeln »Reviderad brandlagstiftning»
(SOU 1960: 34) med förslag till bl. a. ny brandlag och ny brandstadga. Samtidigt
överlämnades en stencilerad redogörelse för en på de sakkunnigas
uppdrag utförd s. k. operationsanalys på brandförsvarets område.

Yttranden över brandlagsrevisionens förslag har efter remiss avgivits av
chefen för försvarsstaben, fortifikationsförvaltningen, arbetarskyddsstyrelsen,
civilförsvarsstyrelsen, riksbrandinspektören, styrelsen för statens brandskola,
telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, statskontoret, statens
organisationsnämnd, domänstyrelsen, skogsstyrelsen — efter hörande
av samtliga skogsvårdsstyrelser och med bifogande av yttranden från skogsvårdsstyrelserna
i Kalmar, Gävleborgs och Norrbottens län —, statens elektriska
inspektion, överståthållarämbetet — med bifogande av yttranden från
stadsfullmäktige, polismästaren och brandchefen i Stockholm —, samtliga
länsstyrelser, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund,
Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen (gemensamt
yttrande), Sveriges fastighetsägareförbund, Svenska kommunalarbetareförbundet,
Svenska brandbefälets riksförbund, Borgarbrandmännens riksförbund,
Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund och Svenska skorstensfejeriarbetareförbundet
(gemensamt yttrande), Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Landsbygdens brandförsäkringsbolags förening, Svenska
brandskyddsföreningen och Svenska brandkårernas riksförbund (gemensamt
yttrande, Svenska brandingenjörsföreningen, Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Svenska petroleum institutet, Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund
samt Sveriges akademikers centralorganisations
(SACO) allmänna tjänstemannaförbund. Vid länsstyrelsernas yttrande
har fogats yttranden från samtliga länsbrandinspektörer utom länsbrandinspektörerna
i Jönköpings, Kalmar, Göteborgs och Bohus, Örebro och Västernorrlands
län (länsbrandinspektören i Göteborgs och Bohus län har dock
deltagit i länsstyrelsens handläggning av ärendet), från länsskogsbrandinspektörerna
i Kopparbergs, Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län
samt från tre länsarkitekter, sexton städer, fyra köpingar, sju landskommuner,
två byggnadsnämnder, fyra brandchefer, en skorstensfejaremästare,
fyra brandkårsförbund, fem länsavdelningar av Svenska landskommuner -

1 De sakkunniga har utgjorts av landshövdingen E.A. Westling (ordförande; avliden år 1957),
landshövdingen A.V. R. Tottie (ordförande fr. o. m. den 12 november 1957), f- d. ledamoten av
riksdagens första kammare förre stationsmästaren H. Rudolf Anderberg, ledamöterna av riksdagens
första kammare förre förmannen E. Hjalmar Nilsson och lantbrukaren O. Ferdinand
Nilsson, ledamöterna av riksdagens andra kammare kammarherren James I.A. Dickson, pastorn
G. Ruben Swedberg (avliden år 1957) och folkskolläraren John R. Anderson (fr. o. m. den 5 juli
1957) samt brandchefen i Örebro K.-M. Grönlund, brandchefen i Härnösand V. Tell, brandchefen
i Kärna kommun fanjunkaren Gösta Pettersson och ombudsmannen i svenska kommunalarbetareförbundet
Axel Peterson. Rektorn vid statens brandskola civilingenjören Swen
Hultqvist har såsom expert biträtt de sakkunniga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

nas förbund, ett brandstodsbolag samt en krets av Sveriges skorstensfejaremästares
riksförbund. Därjämte har Samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna
i rikets större städer inkommit med ett yttrande över betänkandet.

I de väsentliga frågorna om brandlagstiftningen och brandförsvarets
organisation ansluter sig remissinstanserna i allmänhet till brandlagsrevisionens
förslag. I flera yttranden påpekas emellertid att förslaget i vissa
delaT torde få jämkas på grund av den förestående kommunreformen.

Sedan nu omförmälda frågor ytterligare övervägts inom inrikesdepartementet,
anhåller jag att få upptaga dem till närmare behandling.

II. Huvuddragen av gällande brandlagstiftning

Brandlagen innehåller grundläggande bestämmelser om kommuners och
enskildas skyldigheter med avseende på brandförsvaret. Brandstadgan, som
kompletterar brandlagen, är uppdelad på tre avdelningar, varav den första
innehåller bestämmelser för stad, den andra bestämmelser för landsbygd
och den tredje allmänna bestämmelser, gemensamma för stad och landsbygd.
För varje kommun skall finnas en av länsstyrelsen fastställd brandordning,
upptagande kompletterande bestämmelser för kommunens brandförsvar.

Enligt brandingen skall varje borgerlig primärkommun hålla ett brandförsvar,
som tillfredsställer skäliga anspråk på trygghet mot skada av brand.
Lagens bestämmelser för stad skall äga tillämpning å municipalsamhälle
som självt handhar sitt brandförsvar. I princip är skogsbrandförsvaret samordnat
med bygdebrandförsvaret. Anser kommun, att skogsbrandförsvaret
bör ordnas för sig, kan en sådan ordning genomföras; härför fordras länsstyrelsens
godkännande.

Högsta tillsynsmyndigheter för brandförsvaret är Kungl. Maj:t och länsstyrelserna.
Vid deras sida står en riksbrandinspektör för hela riket samt
en länsbrandinspektör för varje län jämte en särskild länsskogsbrandinspektör
för vissa län.

I varje kommun skall finnas brandstyrka av betryggande storlek och
sammansättning. I stad, köping och municipalsamhälle skall brandstyrkan
utgöras av yrkesbrandkår eller av borgarbrandkår, bestående av personer,
som förbundit sig att vid sidan av annan sysselsättning fullgöra brandtjanst,
eller, om länsstyrelsen så medgiver, av frivillig brandkår, som gentemot
kommunen åtager sig att svara för brandsläckning. I landskommun skall
brandstyrkan bestå av borgarbrandkår eller frivillig brandkår. Kommun
är under vissa förutsättningar skyldig att lämna annan kommun släckningshjälp.
Den förbindelse, som en frivillig brandkår ikläder sig, måste därför
innefatta även skyldighet att fullgöra denna kommunens förpliktelse. Till
kommuns brandstyrka skall både i stad och landskommun höra erforderlig
reservbrandstyrka, grundad på tjänsteplikt. Från skyldigheten för kommun

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

att hålla brandkår äger länsstyrelsen medge befrielse, om kommunen träffat
avtal om betryggande släckningshjälp från brandkår i annan kommun.

Förvaltningen av brandförsvarets angelägenheter i kommun skall handhavas
av det kommunala förvaltningsorgan som kommunens beslutande
organ utser. Särskild brandslyrelse kan tillsättas. Närmast under detta förvaltningsorgan
skall ledningen av kommunens brandförsvar utövas av en
brandchef. Är skogsbrandförsvaret ordnat för sig, tillkommer ledningen
därav en skogsbrandfogde eller, om kommunen är uppdelad i skogsbrandrotar,
en fogde för varje rote.

Kommun är skyldig att anskaffa och underhålla materiel och andra för
brandförsvaret erforderliga anordningar, brandtorn likväl undantagna,
samt draga försorg om nödig vattentillgång för släckning av brand, dock
allenast i den mån oskälig kostnad därigenom icke åsamkas kommunen.
Vidare skall brandsyn hållas och sotning verkställas i enlighet med därom
i brandstadgan och brandordning meddelade föreskrifter.

Inom brandförsvaret föreligger medborgerlig tjänsteplikt: envar, som
under kalenderåret fyller lägst 16 och högst 65 år och som vistas i orten, är
pliktig att i den mån kroppskrafter och hälsotillstånd tillåter medverka vid
släckning av brand då så erfordras. Bland de tjänstepliktiga uttages lämpliga
personer för brandtjänst i reservbrandstyrkan. För sådan tjänst bör i första
hand frivilliga ifrågakomma. I brandlagen stadgas vidare skyldighet för
ägare av byggnad, upplag eller annan anläggning att anskaffa och underhålla
erforderliga brand- och Iivräddningsredskap samt alt vidtaga andra för
brandförsvaret erforderliga åtgärder, i den mån de ej medför oskälig kostnad,
ävensom att tillhandahålla erforderlig arbetskraft för tillsyn, röjning eller
annat dylikt arbete efter brand. Det åligger envar att handskas varsamt med
eld samt att vid inträffad eldsvåda eller brandfara, om han ej själv kan bemästra
situationen, varsko dem, vilkas liv eller egendom är i fara, samt tillkalla
hjälp. Uttrycklig bestämmelse är meddelad om befogenhet för brandbefäl
att vid släckning eller räddning göra sådana ingrepp i annans rätt, som
vid skäligt bedömande kan finnas erforderliga. Å andra sidan kan den, som
deltagit eller på annat sätt varit verksam vid släckning av brand eller som
deltagit i övning med brandkår, av statsmedel erhålla ersättning för skada,
som därvid åsamkats honom. Sådan ersättning kan också utgå för deltagande
i släckning av skogsbrand.

Åsidosätter kommun eller ägare av byggnad, upplag eller annan anläggning
sina skyldigheter enligt brandlagen, äger länsstyrelsen förordna om
rättelse, eventuellt vid äventyr av vite. överträdelser av reglerna om tjänsteplikt
eller andra i brandlagen meddelade föreskrifter om enskilds plikter
med avseende å brandförsvaret straffas med dagsböter.

Brandstadgan innehåller bl. a. kompetensföreskrifter för brandbefäl. Den
närmare innebörden av dessa framgår av stadgan den 23 januari 1942
(nr 21) för statens brandskola. Vidare ges i brandstadgan allmänna bestäm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

melser om brandsyn, sotning och besiktning. Allmän brandsyn skall årligen
hållas av en nämnd, bestående i stad av brandchefen eller annat brandbefäl,
skorstensfejaren i sotningsdistriktet samt en av byggnadsnämnden förordnad
person, i landskommun av brandchefen eller brandbefäl som ordförande
jämte en eller två därtill lämpliga personer, som utses av den förvaltande
myndigheten. I stad med yrkesbrandkår må i brandordningen stadgas, att
brandchef eller brandbefäl ensam äger verkställa brandsyn samt att skorstensfejare
äger ensam utföra den del av brandsynen, som är eldstadsbesiktning.
I stad skall finnas yrkesutbildad skorstensfejare med ensam behörighet
att utföra föreskriven sotning. På landsbygden åligger det fastighetsägare att
tillse att föreskriven sotning verkställes, om ej annat bestämts i brandordningen.
Närmare bestämmelser om varje kommuns brandförsvar skall
intagas i den för kommunen gällande brandordningen, som på förslag av
kommunens beslutande organ fastställes av länsstyrelsen. Brandstadgan
innehåller föreskrifter om brandordnings antagande och innehåll. Däri skall
bl. a. finnas bestämmelser angående vilka slag av brandstyrkor, som skall
finnas i kommunen, antalet brandbefäl och brandmän, antalet övningar,
brandstyrkans och befälets åligganden, brandsyn, sotning m. m. Till kommunernas
och länsstyrelsernas ledning vid upprättande av brandordningar
har riksbrandinspektören med biträde av sakkunniga på Kungl. Maj :ts
uppdrag utarbetat normalbrandordningar (SOU 1945: 18—20), som bl. a.
innehåller exempel på brandkårernas och reservbrandstyrkornas numerär
och organisation i städer och landskommuner av olika storlek och karaktär,
brandchefs skyldigheter, brandredskapens omfattning i byggnader, sotningsfrister
samt åtgärder till förekommande av brandfara och bekämpande av
brand.

Tillämpningsbestämmelser till brandlagstiftningen återfinns bl. a. i instruktionerna
för riksbrandinspektören, för länsbrandinspektörerna och för
länsskogsbrandinspektörerna, kungörelsen den 30 juni 1947 om ersättning
för verksamhet vid brandsläckning m. m. och kungörelsen den 26 maj 1954
om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under verksamhet vid
brandsläckning m. m.

Bestämmelser rörande brandförsvaret återfinns även i andra författningar.
I lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs
drift ges föreskrifter om brandskada. Strafflagen innehåller stadganden
om mordbrand, allmänfarlig vårdslöshet och skadegörelse. Vissa regler
om handhavande av brandfarliga varor finns i förordningen den 7 oktober
1921 angående eldfarliga oljor, som den 1 juli 1962 ersätts av förordningen
den 1 december 1961 om brandfarliga varor, förordningen den 10
juni 1949 om explosiva varor samt förordningen den 3 juni 1932 med vissa
bestämmelser angående biografer och filmförevisning. Vidare märks stadgan
den 8 juni 1917 angående hotell- och pensionatrörelse, arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949 och arbetarskyddskungörelsen den 6 maj 1949,

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

förordningen den 31 december 1915 angående användande av militär personal
till upprätthållande av allmän ordning samt för eldsläckning och
andra dylika ändamål samt cirkuläret den 5 mars 1920 till länsstyrelserna
angående ersättande av kostnader för militärhandräckning för släckning
av skogseld. Av stor betydelse för det förebyggande brandförsvaret är slutligen
byggnadslagstiftningen och byggnadsstyrelsens med stöd därav utfärdade
anvisningar.

III. Allmänna synpunkter på revision av brandlagstiftningen

B randlag srevisionen

Om brandförsvarets kostnader och effektivitet anför
brand lagsrevisionen till en början, att de värden, som skyddas av landets
brandförsvar uppgår till drygt 300 miljarder kronor. De brandskador som
ersätts genom försäkring uppgår till omkring 125 miljoner kronor per år, vartill
kommer skador på oförsäkrad egendom till okänt belopp. Produktionsbortfall
och andra olägenheter till följd av brand kan uppskattas till omkring
50 miljoner kronor årligen. Kostnaderna för att förebygga och bekämpa
brand ntgöres årligen av statsverkets kostnader, för vilka på elfte
huvudtiteln brukar upptagas 1,5 iniljon kronor, kommunernas kostnader
omkring 90 miljoner kronor, brandförsäkringsinrättningarnas administrationskostnader
ungefär samma belopp samt slutligen fastighetsägares och
andras kostnader för förebyggande brandförsvarsåtgärder, vilka ej låter sig
beräknas.

Brandlagsrevisionen konstaterar, att brandförsvarskostnadernas andel av
kommunernas sammanlagda utgifter är förhållandevis blygsam, högst 2 procent,
men att trots detta kommunernas brandförsvarskostnader ökat från
23,5 miljoner kronor år 1945 till 98,1 miljoner kronor år 1956; omräknat i
1945 års penningvärde blir kostnaden för år 1956 likväl 58,4 miljoner kronor.
Två tredjedelar av kommunernas brandförsvarskostnader belöper på
städerna och en tredjedel på köpingarna och landskommunerna. I städerna
utgör personalkostnaderna huvuddelen av brandförsvarskostnaden. Bortsett
från penningvärdesförändringen har kostnadsökningen flera orsaker: ökningen
av antalet yrkesbrandkårer och antalet heltidsanställda befattningshavare,
förändringar i löne- och tjänstgöringsförhållanden samt den år 1945
införda skyldigheten för landskommunerna att hålla brandförsvar.

Det har icke visat sig möjligt att finna det belopp, vartill brandförsvarskostnaderna
vid en viss tidpunkt bör uppgå för att summan av dem och de
totala skadorna skall bli den lägsta möjliga. Brandlagsrevisionen påvisar
emellertid, att kommunernas brandförsvarskostnader under tiden 1947—
1956 stigit i nära nog samma takt som värdet av all brandförsäkrad egendom
så att förhållandet mellan nämnda kostnader och värde hållit sig i det närmaste
konstant. Relationen mellan brandskadeersättningar och försäkringsbestånd
har under den angivna tidsperioden avsevärt förbättrats, vilket

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

brandlagsrevisionen anser tyda på att brandskadorna i landet relativt sett
minskat. Orsaken till denna förbättring får, i den mån den ej sammanhänger
med ändringar i försäkringsbeståndet och alltså endast är skenbar,
sökas — förutom i förbättrat byggnadssätt — såväl i den genom 1944 års
brandlagstiftning tillkomna upprustningen av brandförsvaret som i de insatser,
som gjorts av olika organisationer, sammanslutningar och försäkringsinrättningar.
Att närmare ange i vilken grad det kommunala brandförsvaret
här medverkat är ej möjligt.

Brandlagsrevisionen fastslår däremot, att kostnadsstegringen för det kommunala
brandförsvaret ter sig rimlig, om den sätts i samband med de värden
detta brandförsvar haft att skydda. Operationsanalysen ger ej något
kvantitativt underlag för en radikalt ny kurs inom brandförsvaret. Brandlagsrevisionen
finner de företagna undersökningarna närmast ge vid handen,
att några avsevärda förändringar i samhällets utgifter för brandförsvaret
f.n. ej är påkallade, samt utgår i sina förslag från att brandförsvarets
nuvarande effektivitet icke bör minskas men i stort sett ej heller behöver
ökas utöver vad som kan rymmas inom nuvarande kostnadsram.

Brandlagsrevisionen föreslår ej några ändringar beträffande brandförsvarets
uppgifter i stort. Dessa är förebyggande av brand samt
släckning av brand och i samband därmed stående räddning av liv och egendom.
I betänkandet redogöres ingående för sådan ambulans- och räddningstjänst,
som ej har samband med brandförsvar men som i stor utsträckning
ombesörjes av de kommunala brandkårerna. Brandlagsrevisionen uttalar,
att kommunerna enligt kommunallagen är oförhindrade att genom brandförsvaret
fullgöra sådana uppgifter, men föreslår icke någon lagstiftning i
ämnet. Det understrykes också, att brandförsvarets i brandlagstiftningen
och de med stöd därav antagna brandordningarna närmare angivna uppgifter
avser endast åtgärder mot brandfara men däremot exempelvis icke åtgärder
i hälsovårdens eller bränsleekonomins intressen.

I frågan om den lämpligaste storleken av de områden, inom vilka
brandförsvarets uppgifter bör fullgöras, erinrar brandlagsrevisionen om att
även efter 1952 års kommunreform det ofta framhållits att många av kommunerna
är för små för att inom sig tillåta en rationell organisation av
brandförsvaret. I operationsanalysen behandlas områdenas storlek främst
med hänsyn till släcknings- och brandkårsorganisatton och de ekonomiska
överväganden om risker, skador och brandförsvarskostnader som förekommer
i samband därmed. Brandlagsrevisionen påpekar emellertid, att även
det förebyggande brandförsvarets organisation har betydelse vid bedömningen
av frågan om den lämpligaste indelningen i brandförsvarsområden.

I operationsanalysen uttalas, att utredningsmaterialet icke medger någon
beräkning av den optimala utsträckningen av ett släckningsområde, att de
naturliga släckningsområdena — varmed avses ett område som erhålles vid
tillämpning av principen att brand skall släckas av den brandkår som på

Kungl. Maj. ts proposition nr 12 år 1962

kortaste tid kan komma till brandplatsen — för de existerande brandkårerna
väsentligen ligger innanför respektive kommungränser (med undantag
för Stockholms- och Göteborgsområdena) samt att den kommunala indelningen
därför synes böra bibehållas som grund för indelningen i släckningsområden.
En reservation göres dock för kretsbildning omkring vissa städer
och köpingar med små administrativa områden.

Brandlagsrevisionen framhåller, att operationsanalysen bygger på förhållanden,
som rådde vid mitten av 1950-talet, och att dess resultat därför
icke helt kan läggas till grund för en organisation, som är avsedd att bestå
under en tid av stark expansion och stora förändringar på samhällslivets
och samhällsplaneringens områden. Brandlagsrevisionen fortsätter.

Brandförsvaret är beroende av samhällsutvecklingen i stort och måste anpassas
efter denna. I detta hänseende märkas bl. a. förbättrade kommunikationer,
ökat fordonsbestånd, landsbygdens avfolkning samt kortare arbetstid
och ökad fritid. Operationsanalysen får emellertid anses visa, att det
i regel icke är ekonomiskt att helt övergå till brandkårer med uteslutande
heltidsanställd personal ens inom regioner bestående av ett flertal kommuner,
av vilka ingen redan tidigare har sådan brandkår. Visserligen kunna
den kortare arbetstiden, de ökade möjligheterna att utnyttja fritiden och
dennas därav föranledda större värde samt kraven på bättre och därmed
längre utbildning för brandpersonalen medföra, att den deltidsanställda
personalen kommer att bli svårare att rekrytera och allt dyrbarare. Hittillsvarande
erfarenheter tyda emellertid på att kostnaderna för den heltidsanställda
brandpersonalen öka i motsvarande grad. Brandlagsrevisionen finner
därför för sin del, att brandkårerna alltjämt i flertalet fall måste bygga
på deltidsanställd personal så länge sådan över huvud går att rekrytera.
Som framgår av operationsanalysen kunna borgarbrandkårerna icke stationeras
på de matematiskt fördelaktigaste platserna utan måste med hänsyn
just till rekryteringen förläggas till tätorterna. Det är härvid ofrånkomligt
att antalet borgarbrandkårer då stundom kan förefalla väl stort, men
särskilt i Skåne-länen har man ej heller, enligt vad som angående förhållandena
år 1954 uttalas i operationsanalysen, dragit den fulla konsekvensen
av kommunsammanslagningarna och avvecklat uppenbart överflödiga
grupper av borgarbrandmän. Till en del har detta sin förklaring i att
man ej velat upplösa de gamla frivilliga brandkårerna. Sedan år 1954 torde

ock en viss rationalisering på detta område ha ägt rum.---F. n. pågår

en utveckling mot kretsbildning omkring tätorter med brandkårer som ha
ständig vakthållning, något som bestyrker riktigheten av vad i operationsanalysen
sägs om lämpligheten av kretsar omkring vissa tätorter. I en del
sådana kretsar har man ock genom släckningsavtal skapat en gemensam
brandkår för hela kretsen. Å andra sidan äro vissa kommuner, särskilt de
största städerna, så stora att det icke är organisatoriskt lämpligt eller ekonomiskt
att till dem ansluta angränsande landsbygdsområden.

I betänkandet konstateras, att det icke är möjligt att erhålla något entydigt
svar på frågan om lämpligaste storleken för brandförsvarets verksamhetsområden.
Det förefaller emellertid som om de nuvarande kommunerna
i stor utsträckning utgör ekonomiskt rationella områden. Eftersom
det likväl förekommer att bränder släcks av annan brandkår än den

Kangl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

som har närmast till brandplatsen och då vissa uppgifter, som ej direkt
avser brandsläckning, t. ex. alarmering samt viss materielhållning och materielvård,
med fördel handhaves gemensamt, är i åtskilliga fall större
områden än de nuvarande kommunerna lämpliga som underlag för brandförsvarets
uppgifter.

Det primärkommunala huvudmannaskapet för brandförsvaret
bör enligt förslaget bibehållas. Därvid åberopas resultatet av operationsanalysen,
den nu aktuella nya kommunindelningen och omöjligheten att
anordna specialkommuner för brandförsvaret. Tanken att överföra brandförsvaret
på staten eller landstingen avvisas under hänvisning till hemortsintressets
särskilda betydelse för brandförsvaret, statsfinansiella skäl
och landstingens övriga uppgifter. Brandlagsrevisionen tillägger, att det
på vissa håll föreliggande behovet av större områden för brandförsvaret
i förening med bibehållet kommunalt huvudmannaskap förutsätter ett inom
dessa områden vidgat samarbete mellan berörda kommuner. På grund härav
och med hänsyn till den förut berörda samhällsutvecklingen och dess
betydelse för brandförsvarets organisation och verksamhet försöker förslaget
förena ett bibehållet kommunalt huvudmannaskap med möjligheten
till en fortgående utveckling och förändring inom den föreslagna lagstiftningens
ram samt undvika att låsa utvecklingen i ett snart passerat
stadium ävensom lämna utrymme för lokala olikheter.

Den statliga tillsynen över brandförsvaret skall enligt förslaget
liksom hittills främst utövas av länsstyrelserna med biträde av särskild
expertis. Såsom central rådgivande instans skall alltjämt finnas en statens
brandinspektion med en riksbrandinspektör som chef.

Den föreslagna lagstiftningens disposition överensstämmer
såtillvida med gällande författningskomplex som förslaget omfattar
en brandlag och en brandstadga samt förutsätter utfärdandet av kommunala
brandordningar. Brandstadgan skiljer sig däremot enligt förslaget
från den gällande däri, att kommunernas olika administrativa natur
icke ligger till grund för bestämmelserna. Brandlagsrevisionen anför härom.

De skilda bestämmelserna, vilka komma till uttryck i brandstadgans olika
avdelningar för stad och för landsbygd och som tidigare hade motsvarigheter
i lagstiftningen om allmän ordning och hälsovård, motiveras av att
förhållandena i stad och på landet förr voro så väsentligt olika; först genom
1944 års brandlagstiftning infördes skyldighet för landsbygden att
vidmakthålla ett brandförsvar. Den tätortsbildning, som under de senaste
decennierna uppstått inom många landskommuner, vilka tidigare i huvudsak
varit glest bebyggda, ävensom den inkorporering, som tillfört åtskilliga
städer och köpingar mycket stora områden av ren glesbygd, liksom
ock storkommunindelningen 1952 ha medfört, att i brandförsvarsavseende
skillnaden mellan städer och köpingar samt landskommuner i

viss mån utplånats. —--Inom åtskilliga av tätorterna på landet äro

förhållandena sådana, att det ur brandförsvarssynpunkt erfordras ett
brandförsvar av samma omfattning som i de mindre städerna och kö -

Kungl. Maj. ts proposition nr 12 år 1962

pingarna, under det att för betydande delar av stadsområdena icke föreligger
behov av annat brandförsvar än sådant som anses tillräckligt för
den rena landsbygden i landskommun. Jordbrukets mekanisering samt
tendensen att förlägga industrier och höghus på landsbygden äro omständigheter,
som bidraga till att minska skillnaden mellan stadssamhällen och
landskommuner.

Då sådana förhållanden som befolknings- och bebyggelsetäthet, bebyggelsens
art samt förekomsten av särskilt brandfarliga anläggningar såsom
vissa industrier och upplag, eller med andra ord brandfaran och skyddsbehovet,
i första hand böra ligga till grund för avgörandet hur brandförsvaret
skall ordnas i en kommun, anser brandlagsrevisionen att den nuvarande
uppdelningen av bestämmelserna efter kommunernas administrativa
karaktär icke är lämplig.

Efter mönster av de nya ordnings- och hälsovårdslagstiftningarna föreslår
därför brandlagsrevisionen i brandlag och brandstadga i princip gemensamma
bestämmelser för alla kommuner. Detta förslag innefattar också
att municipalsamhällena för brandförsvar avvecklas. Revisionen har
icke funnit lämpligt eller möjligt att bygga olika författningsbestämmelser
om brandförsvaret på skillnaden mellan tätbebyggelse och glesbebyggelse.
Områden för vilka fastställts stadsplan eller byggnadsplan kan, där
bebyggelse kommit till stånd inom dem, variera från de minsta tätorter
till de största städer med helt olika krav på brandförsvar. Det inom hälsovården
och byggnadsväsendet föreliggande behovet att bl. a. av ekonomiska
skäl redan på ett tidigt stadium av tätortsutvecklingen reglera förhållandena
gör sig för brandförsvaret gällande endast inom det förebyggande
brandförsvaret och då främst i fråga om bebyggelseplanering och
byggnadssätt, ämnen som icke omfattas av brandlagstiftningen. På grund
härav och då brandlagsrevisionen anser att brandlagstiftningen bör vara
en ram, inom vilken kommunerna bereds största möjliga frihet att anpassa
brandförsvaret efter de lokala förhållandena, innehåller brandlagsrevisionens
författningsförslag icke någon motsvarighet till den nya hälsovårdsstadgans
uppdelning med strängare bestämmelser för s. k. hälsovårdstätort.

Brandlagsrevisionen framhåller, att förslaget om gemensamma bestämmelser
för alla kommuner givetvis icke innebär att alla kommuner skall
ha samma eller likartat brandförsvar. Det är tvärtom angeläget att brandförsvaret
icke göres vidlyftigare eller mera kostnadskrävande än som föranledes
av förhållandena i det särskilda fallet. Brandförsvaret bör därför
utformas efter varje enskild kommuns behov. Brandlagsrevisionen föreslår,
att liksom hittills för varje kommun skall finnas en brandordning,
som innehåller bestämmelser om kommunens brandförsvar. Till ledning
för kommunernas upprättande av brandordningar bör genom statens brandinspektions
försorg utarbetas exempel på brandordningar för olika typer
av kommuner.

Vad gäller brandlagstiftningens förhållande till an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

nan lagstiftning så berör brandlagsrevisionen icke närmare fredsbrandförsvarets
ställning och uppgifter inom civilförsvaret. Brandlagsrevisionen
anser dessa förhållanden icke böra påverka organisationen av
ett på kommunal grund vilande fredsbrandförsvar. Civilförsvarets brandtjänst
bör anpassas efter den utformning av fredsbrandförsvaret, som från
kommunala tekniska och ekonomiska synpunkter är i fredstid ändamålsenligast.
Rationaliseringar inom det kommunala fredsbrandförsvaret får
i princip icke hindras av civilförsvarets intressen.

Om förhållandet till lagstiftningen om brandfarliga varor anför brandlagsrevisionen.

Såväl gällande oljeförordning som framlagda förslag till ny förordning
om brandfarliga varor bygger på tanken, att ifrågavarande föreskrifter avse
åtgärder till skydd mot brandfara. Såtillvida är alltså denna lagstiftning att
anse som ett område av brandförsvaret, som utbrutits till särskild reglering.

-----Det pågående arbetet på ändrad lagstiftning om brandfarliga varor

avser bl. a. att göra denna speciella lagstiftning tillämplig på flera slag av
brandfarliga vätskor och varor än som för närvarande är fallet. Lagstiftningen
är likväl icke, och föreslås ej heller bli utformad sa, att den allmänna
brandlagstiftningen undantages från tillämpning i de hänseenden, som beröras
av den speciella förordningen om brandfarliga varor.

Remissyttrandena

I fråga om den allmänna inställningen till revision
av brandlagstiftningen iakttages en allmän uppfattning hos remissinstanserna,
att brandlagsrevisionens förslag speglar utvecklingen inom
brandförsvaret under de senaste 15 åren samt ej innebär några genomgripande
nyheter. Förslaget anses i stort sett tillgodose kommunernas på praktisk
erfarenhet grundade önskemål och vara väl ägnat att inom kommunerna
genom brandordningar skapa möjligheter att anpassa brandförsvaret
efter rådande lokala förhållanden. En godtagbar avvägning anses i
allmänhet ha åstadkommits mellan behovet av ett effektivt brandförsvar
och intresset av att brandförsvarskostnaderna icke blir orimligt höga.

En länsbrandinspektör och fjorton kommuner tillstyrker förslaget utan
närmare motivering, medan återstoden av remissinstanserna yttrar sig säiskilt
om eller anmäler avvikande mening i speciella frågor. Såväl myndigheterna
som kommunerna och deras förbund ävensom personalorganisationerna
och brandförsäkringsföretagen ansluter sig emellertid i allmänhet till
förslagets huvudgrunder. Förslaget anses sålunda i de flesta väsentliga hänseenden
lämpligt och väl ägnat att läggas till grund för ny lagstiftning om
brandförsvaret.

Endast Örebro läns avdelning av Svenska landskommunernas förbund
anser förslaget böra överarbetas innan det lägges till grund för lagstiftning
och anför till stöd härför i huvudsak, att en förhoppning om att de många
små landsbygdsbrandkårerna skulle kunna ersättas av färre slagkraftiga

Kungl. Majus proposition nr 12 år 1962

och snabba brandkårer på centrala platser icke infriats samt att förslaget
präglas av en skärpning av de bestämmelser som gäller för landskommunerna.

Ett tjugotal remissinstanser, däribland riksbrandinspektören samt sex
länsstyrelser och åtta länsbrandinspektörer, uttalar sig särskilt om betydelsen
av den förestående kommunreformen, vilken därvid allmänt anses bli
till gagn för brandförsvaret. Länsbrandinspektörerna i Stockholms och
Hallands län samt brandstyrelsen i Lidköping anser emellertid resultatet av
kommunindelningen böra avvaktas innan den nya brandlagstiflningen
genomföres, och länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller, att en indelning i
större kommuner skulle komma att väsentligt påverka brandförsvarets ordnande
inom de ökade kommunområdena. Norrbottens länsavdelning av
Svenska landskommunernas förbund förutsätter att de kommuner som beröres
av kommunsammanslagningar får erforderlig dispens från kostnadskrävande
brandförsvarsanordningar intill dess deras framtida kommunala
ställning blir avgjord.

Endast få remissinstanser uttalar sig om brandförsvarets kostnader
och effektivitet. Länsstyrelserna i Västmanlands och
Kopparbergs län delar brandlagsrevisionens uppfattning att effektiviteten ej
bör minskas men i stort sett ej heller behöver ökas utöver vad som kan rymmas
inom nuvarande kostnadsram, och länsstyrelsen i Jämtlands län upplyser,
att erfarenheterna från länet ger vid handen alt de kommunala insatserna
för brandförsvaret får anses stå i god relation till kravet på ett
effektivt brandförsvar. Länsstyrelsen i Kristianstads län uttalar, att rationaliseringsarbetet
inom brandförsvaret icke kunnat ske utan ett visst motstånd
från de mindre enheternas och även allmänhetens sida samt att detta
utgör grunden till att rationaliseringen ej kommit så långt som önskvärt
varit. Länsbrandinspektören i Hallands län finner, att några lättnader av betydelse
icke är att vänta i fråga om personalkostnaden, som är brandförsvarets
största utgiftspost, att rekommendationerna om kommunal samverkan
endast obetydligt inverkar på ekonomin samt att utredningen visar
att några påtagliga utgiftsminskningar ej är att vänta.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att brandförsvarets effektivitet
på en del håll på landsbygden tenderar att icke motsvara kostnaderna, vilket
bör ses mot bakgrunden av de helt ändrade förhållanden, som inträtt efter
brandkårernas tillblivelse. Länsstyrelsen fortsätter.

Ofta har brandkåren varit resultatet av berömvärd pionjäranda samt frivillig
insats och offervilja, såväl personellt som materiellt. Mera allmän uppslutning
kring företaget har kunnat ernås genom att den huvudsakliga
nyttan av brandkåren begränsats till den egna allra närmaste omgivningen,
såsom socknen, samhället eller grupp av byar. Först långt senare har brandförsvaret
på den egentliga landsbygden blivit en gemensam kommunal angelägenhet.
Det ligger i sakens natur, att ett anpassande av ett på detta sätt
från början uppbyggt brandförsvar efter nu som rationella ansedda prin -

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

ciper är en grannlaga procedur, som helst bör få mogna fram. Efter landsbygdsbrandkårernas
kommunalisering från och med år 1945 har frivillighetens
ersättande med avtalsenliga borgarbrandmannalöner medfört avsevärt
stegrade personalkostnader; ett förhållande, som flerstädes föranlett
rationalisering bl. a. genom samordning av bygdebrandförsvaret med skogsbrandförsvaret.
Kommunreformen 1952 medförde i och för sig icke någon
större nedskärning av antalet brandkårer. Åtskilligt finns därför nu att vinna
genom rationalisering.

Frånvaron av kommunala rationaliseringsinitiativ i större utsträckning
under senare år torde icke helt bero på att man velat avvakta brandlagsrevisionens
resultat utan torde också sammanhänga med att man saknat
underlag för jämförelse med kommunens faktiska brandförsvarskostnader.
Utredning om den ungefärliga årskostnaden för ett godtagbart annat alternativ
till brandförsvarets ordnande föreligger nämligen icke.

Endast länsbrandinspektören i Östergötlands län, fullmäktige i Norrköping
och Svenska kommunalarbetareförbundet anser ambulans- och räddningstjänst
böra regleras i brandlagstiftningen som en av brandförsvarets
uppgifter. Riksbrandinspektören, länsstyrelsen i Skaraborgs län
och länsbrandinspektören i Gävleborgs län förordar med hänvisning till rådande
oklarhet att en utredning företages om samhällets olycksberedskap,
och länsstyrelsen i Gävleborgs län ifrågasätter om ej kommunerna kunde
antaga särskilda, från brandordningarna fristående föreskrifter i ämnet.

Brandlagsrevisionens åsikt att brandförsvarets uppgifter icke bör omfatta
åtgärder i hälsovårdens intresse delas ej av samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna
i rikets större städer, som framhåller, att nämnda åsikt
kan komma att medföra allvarliga svårigheter i samarbetet mellan brandmyndigheterna
och hälsovårdsnämnderna, samt föreslår att brandsyneoch
sotningsbestämmelserna utformas så att även andra risker än brandfara
uppmärksammas och anmäls. Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund
och Svenska skorstensfejeriarbetareförbundet biträder däremot brandlagsrevisionens
uppfattning.

Frågan om brandförsvarets verksamhetsområden sammankopplas
i remissyttrandena med den förestående kommunindelningen.
Sålunda uttalar bl. a. riksbrandinspektören, länsstyrelsen och
länsbrandinspektören i Uppsala län samt länsbrandinspektören i Kopparbergs
län att större kommuner medför möjligheter att anställa bättre utbildat
brandbefäl. Riksbrandinspektören anför även, att antalet nu förefintliga
avtal på brandförsvarets område är mycket betydande och kan väntas
öka, om brandlagsrevisionens intentioner beaktas, samt alt större kommuner
med färre avtal skulle innebära en rationellare lösning i fråga om
brandförsvarets organisationsproblem, i vart fall för ett mycket stort antal
kommuner. Riksbrandinspektören uttalar vidare.

Av stor betydelse, då det gäller brandkårernas möjligheter att åstadkomma
en effektiv släckningsinsats, är framför allt avståndet från brandstationen
till brandplatsen. Den s. k. insatstiden bör med andra ord vara den kortast

Kungi. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

möjliga. Man avser härvid det antal minuter det tar från det larm inkommer
till brandstationen till dess första vattenstrålen riktas mot branden. Insatstiden
brukar variera från dagen till natten liksom från en brandkårstyp
(t. ex. yrkesbrandkår) till en annan (t. ex. borgarbrandkår). Då det gäller
frågan om avståndet från brandstationen till brandplatsen, brukar man anse
10 å 15 km vara en övre gräns för att önskvärda insatstider skall hållas. Av
ett studium av vissa uppgifter som av indelningssakkunniga lämnats i fråga
om centralortskommunernas andel av kommunalblockens folkmängd år
1959 framgår, att nära tre fjärdedelar (72 %) av landets befolkning bor
inom 10 km från kominunalblockcentra och ytterligare 10 % bor inom 10—
15 km från dessa centra, d. v. s. på de platser inom en blivande storkommun
där brandstationen i regel kan antagas komma att finnas. Vid detta förhållande
skulle centralorten normalt kunna tillgodose behovet av släckningshjälp
inom den blivande kommunen utan att särskilda brandkårsavdelningar
(bibrandkårer) av denna orsak skulle behöva inrättas. Däremot kan koncentrationen
av ett stort antal invånare till en centralort givetvis i åtskilliga
fall (de större städerna) kräva inrättande (bibehållande) av brandkårsavdelningar,
förlagda till olika brandstationer inom centralorten. Som
indelningssakkunniga framhållit bör emellertid uppmärksammas, att angivna
befolkningsförhållanden varierar i olika delar av landet.

Länsstyrelsen i Kristianstads län konstaterar, att brandförsvaret inom
länet tillfredsställande kunnat lösa sina uppgifter, men det hade synts
länsstyrelsen önskvärt, om brandförsvaret kunnat anknytas till större kommunala
enheter än de nuvarande. Länsstyrelsen och länsbrandinspektören i
Stockholms län menar, att kommunerna för närvarande icke alltid är tillräckligt
stora för att utgöra verksamhetsområde för ett rationellt brandförsvar,
och samma uppfattning hävdas av länsstyrelsen och länsbrandinspektören
i Blekinge län, länsbrandinspektören i Kristianstads län samt
länsstyrelserna i Malmöhus och Hallands län.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län går på samma linje och anför.

I och för sig är emellertid brandförsvaret enligt länsstyrelsens mening
ingen självklar kommunal uppgift utan den organisationsform bör väljas
som kan väntas medföra de flesta fördelarna. Av största betydelse därvidlag
är utformningen av lämpliga områden, inom vilka brandförsvarsverksamheten
skall bedrivas. Den på brandlagsrevisionens initiativ utförda operationsanalysen
kan inte sägas utgöra någon tillförlitlig grundval för ett bedömande
av områdenas lämpliga storlek och utformning. Dels behandlade
den endast släckning sområdenas utformning och dels kunde hänsyn
icke tagas till brandbelastningen. För alt erhålla en rationell organisation
av brandförsvaret inom verksamhetsområdena, måste dessutom kostnaderna
för verksamheten beaktas. Det kan ur sistnämnda synpunkt enligt länsstyrelsens
mening ifrågasättas om inte många av de nuvarande kommunerna

utgöra för små enheter.---Antalet överenskommelser om samverkan

på brandväsendets område mellan kommunerna tyder jämväl härpå.----

Med hänsyn till vad i brandlagsrevisionens betänkande anförts om lämpligheten
av kretsbildning omkring tätorter med brandkårer som har ständig
vakthållning, synes den nu ifrågasatta kommunreformen i stor utsträckning
kunna bidraga till att skapa lämpliga verksamhetsområden, vilket synes vara

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

en förutsättning för att brandförsvaret skall i framtiden kunna bibehållas
som en primärkommunal uppgift.

Icke någon av remissinstanserna gör erinran mot förslaget att huvudmannaskapet
för brandförsvaret skall bibehållas hos primärkommunerna.
Väl diskuteras i några yttranden lämpligheten av att anförtro det
åt landstingen, varvid fördelarna med större släckningsområden, central
alarmering och samordnade inköp understryks, men med hänsyn till landstingens
huvudsakliga uppgifter på andra områden anser man sig ej kunna
förorda en sådan lösning.

Förslaget att den statliga tillsynen, utövad främst av länsstyrelserna
och med statens brandinspektion som central rådgivande instans,
skall bestå möter ej någon erinran i remissvaren.

Lagstiftningens disposition beröres av länsstyrelsen i Hallands län,
som ifrågasätter lämpligheten av att behålla systemet med särskilda brandordningar
för varje kommun samt fortsätter.

Framförallt ur den enskildes synpunkt är det dock önskvärt, om föreskrifterna
om brandförsvaret samlas i lagen och brandstadgan. De viktigaste
mera generella föreskrifterna som avses ingå i brandordningen bör
intagas i stadgan. Övriga föreskrifter torde utan olägenhet kunna överföras
till den anvisningssamling, som förutsättes utfärdas av statens brandinspektion.
En dylik ordning torde innebära en eftersträvansvärd förenkling. Länsstyrelsen
föreslår därför, att det överväges, huruvida icke möjligheter förefinnas
att konstruera brandlagstiftningen på samma sätt som exempelvis
byggnadslagstiftningen.

Liknande synpunkter anför länsbrandinspektörerna i Hallands och Skaraborgs
län, vilka påpekar att endast ett fåtal medborgare känner till förekomsten
av brandordningar och dessas innehåll.

Brandlagsrevisionens uttalande att brandlagen och brandstadgan bör utgöra
den ram, inom vilken kommunerna skall ordna sitt brandförsvar, biträdes
av remissinstanserna. Allmänt vitsordas, att utvecklingen nu medfört
att skillnaden mellan stad och landsbygd icke bör läggas till grund för författningsbestämmelsernas
närmare utformning. Någon erinran mot förslaget
att municipalsamhällena för brandförsvar skall avvecklas göres ej.

Angående förhållandet mellan brandförsvar och civilförsvar
yttrar civilförsvarsstyrelsen.

Styrelsen delar revisionens uppfattning, att civilförsvarets speciella intressen
icke bör tillåtas hindra lämpliga rationaliseringar inom det kommunala
fredsbrandförsvaret med kostnadsbesparingar som följd. Styrelsen
förutsätter därvid som självklart, att rationaliseringarna icke i något fall
kommer att medföra en effektivitetsminskning, utan räknar tvärtom med
att härigenom skall i åtskilliga fall möjliggöras ett bättre och effektivare
fredsbrandförsvar till gagn även för krigsbrandförsvaret. Vid detta sitt
ställningstagande har styrelsen icke bortsett från den eventualiteten, att
genom en rationaliserad fredsorganisation de personella och materiella
brandresurserna i kvantitativt hänseende i vissa fall kan minskas; nack 2

— Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 12.

Kungi. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

delarna härav torde emellertid för civilförsvarets del kunna uppvägas av
kvalitetsförbättringar.

Liknande synpunkter anför riksbrandinspektören. Länsstyrelsen i Gävleborgs
län anser brandlagsrevisionens åsikt, att civilförsvarets brandtjänst
bör anpassas efter den utformning av fredsbrandförsvaret som från kommunala
synpunkter är i fredstid ändamålsenligast, icke adekvat. Civilförvarets
brandtjänst måste enligt länsstyrelsen otvivelaktigt anpassas efter de
uppgifter, som denna tjänstegren skall kunna lösa i krig och som icke alltid
är desamma som i fred; att sedan civilförsvaret utnyttjar fredsbrandförsvarets
personal och materiel i sin organisation är en helt annan sak. Kan man,
utan att eftersätta kraven på effektivitet och ekonomisk bärkraft inom det
kommunala fredsbrandförsvaret, organisera detta för en snabbare övergång
till lämpliga civilförsvarsenheter, så bör detta göras, menar länsstyrelsen och
tillägger att detta ingalunda innebär att rationaliseringen inom det kommunala
fredsbrandförsvaret skulle hindras av civilförsvarets intressen.

Departementschefen

Ett för hela landet ordnat brandförsvar tillskapades först genom 1944
års alltjämt gällande brandlagstiftning. Huvudsyftet med denna lagstiftning,
som tillkom under intryck av de förhållanden som rådde under andra
världskriget, var att öka brandförsvarets effektivitet. De statistiska och
andra undersökningar, som varit tillgängliga eller utförts under brandlagsrevisionens
utredningsarbete, får också anses visa att detta syfte i allt
väsentligt nåtts.

Vad som från kommunernas sida tilldragit sig särskild uppmärksamhet
och även föranlett den genom brandlagsrevisionen företagna utredningen
är emellertid frågan huruvida denna effektivitet icke vunnits till priset
av för höga kostnader. Som brandlagsrevisionen framhåller borde brandförsvarets
totalkostnader i princip avvägas så, att summan av dem och de
totala skadorna blir den lägsta möjliga. Det får nu konstateras att, av olika
skäl, denna avvägning icke kan praktiskt genomföras. Faran för liv och lem
gör också att värdet av sådana beräkningar förringas.

Brandlagsrevisionen har kommit till den slutsatsen att någon nämnvärd
minskning av samhällets utgifter för brandförsvaret f. n. inte är
möjlig men att någon mera betydande ökning av dessa utgifter å andra
sidan inte erfordras. Denna av åtskilliga remissinstanser vitsordade uppfattning
synes under föreliggande förhållanden få godtagas såsom grund
för brandförsvarets framtida ordnande. I detta sammanhang vill jag också
framhålla, att några väsentliga anmärkningar mot det sätt på vilket brandförsvaret
ombesörj es av de därför närmast ansvariga myndigheterna, kommunerna
och deras befattningshavare, icke kommit till min kännedom.
Jag ansluter mig sålunda till brandlagsrevisionens uppfattning att brandförsvarets
nuvarande effektivitet icke bör minskas men i stort sett ej heller
behöver ökas utöver vad som kan rymmas inom nuvarande kostnadsram.

Kangl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

Brandlagsrevisionens förslag bygger väsentligen på den bestående brandförsvarsorganisationens
grund, och revisionen uttalar att de nuvarande kommunerna
i stor utsträckning förefaller att utgöra ekonomiskt rationella områden
för brandförsvaret. Av remissyttrandena framgår emellertid klart att
kommunerna i de södra delarna av landet anses vara för små för att bilda
underlag för ett rationellt brandförsvar. Naturligt är att en sådan uppfattning
främst kommer till synes i de landsdelar, där avstånden är korta och
vägförhållandena goda. Det anförda bestyrker emellertid också riktigheten
av brandlagsrevisionens uppfattning att det icke är möjligt att få något
entydigt svar på frågan om lämpligaste storleken för brandförsvarets verksamhetsområden.
Nödvändigheten av korta insalstider gör att man sannolikt
även i blivande storkommuner måste räkna med att ha brandstyrkan
stationerad på olika platser inom kommunen och det förefaller därvid troligt
att man av ekonomiska skäl i avsevärd omfattning alltjämt får ha
brandkårer med deltidsanställd personal.

Även om jag således, med avseende på såväl det släckande som det förebyggande
brandförsvaret, biträder den från flera håll uttalade meningen att
en indelning i större kommuner kommer att underlätta önskvärda rationaliseringar
och vara till gagn för brandförsvaret, vill jag understryka att en
ny kommunindelning icke kan motivera att man slopar borgarbrandkårerna
och helt övergår till heltidsanställda brandkårer.

Några remissinstanser har tagit upp frågan huruvida det bör anstå med
revisionen av brandlagstiftningen tills en ny kommunindelning genomförts.
Enligt den på mitt förslag nyligen framlagda propositionen 1961: 180 skall
emellertid den nya kommunindelningen komma till stånd på frivillig väg,
varför reformen inte torde kunna bli helt genomförd på åtskilliga år. Frivilligt
samgående mellan kommunerna förutsättes taga sin början med
ökat samarbete inom olika kommunala verksamhetsgrenar på grundval
av planer, som för detta ändamål skall finnas för varje län. Den föreslagna
nya brandlagstiftningen är enligt min mening ägnad att underlätta kommunalt
samarbete inom brandförsvaret. I likhet med brandlagsrevisionen
anser jag vidare, att brandlagstiftningen bör utformas som en allmän ram,
inom vilken brandförsvarets organisation skall kunna anpassas såväl efter
samhällsutvecklingen i stort och den nya kommunindelningen som efter
lokala olikheter. På grund härav och då flera av de föreslagna rationaliseringsåtgärderna,
vilka kräver omfattande författningsändringar, är så
angelägna att de ej bör uppskjutas, anser jag att den nya brandlagstiftningen
nu bör genomföras utan uppskov. Detta medför givetvis att sådana
brandförsvarsåtgärder som är direkt beroende av kommunindelningen bör
vidtagas med beaktande av den indelningsplan, som enligt förenämnda proposition
skall upprättas och fastställas för varje län.

Den vid remissbehandlingen uttalade uppfattningen att brandlagsrevi -

Kungl. Maj. ts proposition nr 12 år 1962

sionens förslag i allt väsentligt är lämpligt att läggas till grund för ny
brandlagstiftning kan jag biträda. Jag anser sålunda att även den nya lagstiftningen
bör bygga på bibehållet primärkommunalt huvudmannaskap
samt på den befintliga organisationen. I flera viktiga avseenden föreslås
emellertid ändringar i rationaliseringssyfte. Innan jag går närmare in på
dessa särskilda frågor vill jag i detta sammanhang beröra ytterligare några
allmänna grunder för brandlagstiftningen.

Brandförsvarets uppgifter i stort bör enligt min mening liksom hittills
omfatta förebyggande av brand samt släckning av brand och i samband
därmed stående räddning av liv och egendom, och endast dessa uppgifter
bör regleras i brandlagstiftningen och brandordningarna. Kommunernas
handhavande av sådana uppgifter som ambulans- och räddningstjänst bör
bedömas efter kommunallagens bestämmelser om den kommunala kompetensen,
och frågan om vilka kommunala organ som bör ombesörja sådan
verksamhet tillhör kommunernas eget avgörande. Att nu, såsom förts på
tal i några remissyttranden, föreslå lagstiftningsåtgärder i detta ämne anser
jag ej lämpligt. Likaså ansluter jag mig till brandlagsrevisionens uppfattning,
att brandlagstiftningen och brandordningarna endast bör innehålla
sådana bestämmelser som avser åtgärder mot brand men däremot exempelvis
icke, som i ett yttrande föreslås, även åtgärder i hälsovårdens intresse. I anslutning
härtill vill jag understryka att ett förtroendefullt samarbete mellan
brandmyndigheterna och övriga kommunala myndigheter såsom hälsovårdsnämnden
och byggnadsnämnden icke får hindras av att de olika myndigheternas
uppgifter och befogenheter är avgränsade i författningarna.

Det av remissinstanserna biträdda förslaget att den statliga tillsynen
genom länsstyrelserna med särskild expertis samt genom statens brandinspektion
skall bestå överensstämmer med min uppfattning. Vissa av
dessa frågor kommer att behandlas i 1962 års statsverksproposition.

Brandlagstiftningen är till sin formella natur väsentligen en speciell kommunallagstiftning,
varigenom statsmakterna ålägger kommunerna att sörja
för ett betryggande brandförsvar. Härav följer att denna lagstiftning ånger
den nedre gränsen för vad som kan anses betryggande. Eftersom detta växlar
på grund av kommunernas olika storlek och struktur kan, såsom brandlagsrevisionen
med remissinstansernas instämmande anför, lagstiftningen
blott bli en ram, inom vilken kommunerna har att anordna sitt brandförsvar.
Brandlagstiftningen bör alltså alltjämt ha karaktären av ramlagstiftning.
Denna bör liksom hittills bestå av en brandlag, innehållande huvuddragen
av de bestämmelser som anger kommunernas och den enskildes skyldigheter
och rätten till vissa ersättningar i samband därmed, samt av en
brandstadga med närmare föreskrifter i de hänseenden som anges i lagen
och vilka kan göras gemensamma för alla kommuner. Då riksdagen hörts
angående den gällande brandstadgan förordar jag att så sker även med
den nu föreslagna, särskilt som den innehåller bestämmelser, som får anses

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

ingripa i enskildas förhållanden och som angår kommunerna och skall
tillämpas av kommunala myndigheter. I framtiden torde emellertid Kungl.
Maj :t utan riksdagens hörande få vidtaga ändringar av mindre räckvidd.
Enligt allmänna regler torde Kungl. Maj :t äga dispensera från föreskrift i
en författning av brandstadgans karaktär. Självfallet kan sådan dispens
komma i fråga endast i undantagsfall och efter ingående utredning i varje
särskilt ärende.

Jag delar brandlagsrevisionens av remissinstanserna biträdda uppfattning
att anledning numera ej finns att vid utformningen av dessa rambestämmelser
göra skillnad mellan kommuner av olika administrativ natur.
Av detta framgår, att jag inte heller anser det längre finnas skäl att vidmakthålla
möjligheterna till municipalsamhällsbildning för brandförsvarsändamål.
De municipalsamhällen som nu förvaltar såväl brandförsvarsangelägenheter
som byggnadsväsendet skulle då få sina uppgifter inskränkta
och de samhällen som endast har brandförsvarsuppgifter upphöra.

Gemensamma författningsbestämmelser för alla kommuner innebär
uppenbarligen ej att alla kommuner skall ha likartat brandförsvar. Detta
måste i stället utformas efter varje kommuns förhållanden och därför nödvändigtvis
bli mycket skiftande i olika kommuner och landsdelar. De
bestämmelser som gäller om brandförsvaret i varje kommun kommer i
främsta rummet att avse kommunens skyldigheter. I viss ehuru mindre
utsträckning kan även bestämmelser som endast riktar sig till allmänheten
bli olika i skilda kommuner. Vissa föreskrifter, exempelvis om sotning,
angår både de kommunala myndigheterna och de enskilda. Nu berörda bestämmelser
bör enligt min mening lämpligen återfinnas i en kommunal urkund
och jag anser därför i likhet med brandlagsrevisionen och flertalet
remissinstanser att de kommunala brandordningarna bör bibehållas. Den
tanke, som förts fram i några yttranden, att ersätta brandordningarna med
anvisningar av statens brandinspektion, kan jag ej ansluta mig till, eftersom
här är fråga om föreskrifter som måste vara bindande och brandinspektionens
anvisningar endast bör vara rådgivande. Förslaget innebär likväl
i flera hänseenden att brandordningarna kan göras betydligt mindre
omfattande än f. n. I likhet med vad nu gäller torde brandordningarna böra
underställas länsstyrelsen för fastställelse, eftersom detta är den viktigaste
formen för tillsynen över det kommunala brandförsvarets effektivitet. Exempel
på brandordningar torde få utarbetas av statens brandinspektion.

Beträffande förhållandet mellan brandförsvar och civilförsvar delar jag
brandlagsrevisionens av civilförsvarsstyrelsen och riksbrandinspektören
biträdda uppfattning, att civilförsvarets speciella intressen icke får hindra
lämpliga rationaliseringar inom det kommunala fredsbrandförsvaret. Som
anmärkes från något håll måste givetvis civilförsvarets brandtjänst anpassas
efter sina krigsuppgifter och har då att bygga på det förefintliga
fredsbrandförsvaret. I den mån brandförsvaret, utan eftersättande av vad

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

som för kommunerna i fredstid är mest rationellt, kan anpassas efter civilförsvarets
behov, bör så ske. Samarbete vid planläggningen är sålunda
på detta område önskvärt.

Jag delar slutligen även brandlagsrevisionens uppfattning om den allmänna
brandlagstiftningens tillämplighet inom det speciella område som
regleras i lagstiftningen om brandfarliga varor. Här uppkommande samarbetsfrågor
är reglerade i sistnämnda lagstiftning.

IV. Särskilda frågor

1. Samordning av bygdebrandförsvar och skogsbrandförsvar

Gällande bestämmelser m. m.

Frågan om samordning av bygde- och skogsbrandförsvar var föremål
för ingående överväganden i samband med tillkomsten av gällande brandlag,
som härutinnan utgör en kompromiss mellan skilda meningar. Dessa
överväganden måste i viss utsträckning ses mot den bakgrunden, att skogsbrandförsvaret
sedan den 1 januari 1939, då 1937 års skogseldslag trädde
i kraft, varit organiserat i alla kommuner, medan bygdebrandförsvar för
alla kommuner på landsbygden tillkom först vid gällande brandlags ikraftträdande
den 1 januari 1945.

Av 1 § gällande brandlag följer, att skogsbrandförsvaret i allmänhet ingår
som en del i det samlade kommunala brandförsvaret. Kommun äger dock
besluta, att brandförsvaret såvitt angår skydd mot skogsbrand skall ordnas
för sig. Sådant beslut skall för att vara gällande godkännas av länsstyrelsen.
Område för vilket särskilt skogsbrandförsvar avses (skogsbrandrote)
skall, om det ej omfattar kommunen i dess helhet, till gränserna anges
i beslutet, och må även, efter överenskommelse, bestå av områden av olika
kommuner. Om skogsbrandrote består av del av en kommun, bildas icke
någon specialkommun utan alla kommunmedlemmar deltar i kostnaderna
för det särskilda skogsbrandförsvaret. Någon särskild form för samverkan
mellan kommuner, som utgör eller ingår i gemensam skogsbrandrote, är
ej fastställd. Är skogsbrandförsvaret ordnat för sig, tillkommer ledningen
därav en skogsbrandfogde eller, om kommunen är uppdelad i flera skogsbrandrotar,
en fogde för varje rote. Skogsbrandfogde lyder icke under kommunens
brandchef. Där flera rotar finns, är varje skogsbrandfogde självständig
såväl i förhållande till de övriga som i förhållande till brandchefen.

Vid början av 1950-talet hade huvuddelen av kommunerna söder om linjen
Karlstad—Gävle bygdebrandförsvaret och skogsbrandförsvaret samordnade,
medan norr därom skogsbrandförsvaret i de flesta kommuner var ordnat
för sig. År 1954 förekom särskilt skogsbrandförsvar allenast i 169 kommu -

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

ner i hela landet, främst i Kopparbergs, Gävleborgs och Norrbottens län. Sedan
år 1954 har blott obetydliga förändringar ägt rum, varför man kan
räkna med att samordningsfrågan f. n. berör omkring 150 kommuner.
På sina håll har emellertid framträtt en tendens att, där skogsbrandförsvaret
är ordnat för sig, utse brandchefen eller vice brandchefen att tillika
vara skogsbrandfogde. I dessa fall har man redan i praktiken tagit ett stort
steg på vägen mot samordning.

Brandlag srevisionen

Skogsbrandstatistiken, som efter 1910 är någorlunda tillförlitlig, visar att
skogsbränderna alltsedan dess avsevärt minskat i omfattning. Den genomsnittliga
årsavbränningen per 100 000 hektar skog framgår av följande i
betänkandet redovisade tablå.

30,1 ha

9.0 ha
13,6 ha

9,5 ha

7.0 ha

1910-talet

1920-talet

1930-talet

1940-talet

1950-talet (t. o. m. 1956)

Frågan om samordning av bygde- och skogsbrandförsvaret får enligt
brandlagsrevisionen främst bedömas efter i vilken utsträckning brandkår
kan antagas bli använd vid skogsbrandsläckning. Ju oftare så sker, desto
större krav bör ställas på förberedande samordning av brandkårernas och
den särskilda skogsbrandsläckningspersonalens verksamhet vid släckningen
och på såvitt möjligt enhetliga befälsförhållanden.

De tekniska betingelserna för brandkårernas medverkan vid skogsbrand
är, fortsätter brandlagsrevisionen, numera helt andra än vid 1944 års lagstiftning.
Skogsvägnätet har sålunda utbyggts avsevärt, jeepar och andra
fordon med god framkomlighet på mindre goda vägar och i terrängen har
anskaffats samt bärbara motorsprutor konstruerats och införlivats med det
kommunala brandförsvaret. Riksskogsbrandstatistiken visar även att brandkårskostnadernas
andel i den totala skogsbrandsläckningskostnaden i stort
sett ökat år från år också i skogslänen, med undantag dock för Norrbottens
län. Likaså framgår av statistiken att användningen av motorsprutor vid
skogsbrandbekämpning efter 1944 blivit allt vanligare.

Brandlagsrevisionen finner därför, att de släckningstekniska förhållandena
numera medfört, att brandkårer används vid skogsbrand i sådan
utsträckning att enhetlig organisation och ledning av allt brandförsvar
inom en kommun är påkallade. De skäl av teknisk art, som vid gällande
brandlags tillkomst anfördes mot samordning av bygde- och skogsbrandförsvar,
har numera förlorat i styrka. Härtill kommer, att från kommunalt håll

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

framkommit önskemål om den förenkling i förvaltnings- och organisationshänseende,
som skulle följa av en samordning. I Västernorrlands län, där
samtliga kommuner fattat beslut om samordning, har som skäl härför
framhållits önskvärdheten av enhetliga befälsförhållanden för att undvika
kompetenskonflikter. Det vill alltså synas som om anordningen med
särskilt skogsbrandförsvar icke alltid är ägnad att — såsom avsikten varit
— motverka svårigheter i fråga om befälsrätt och ansvar inom kommunernas
brandförsvar.

På grund härav föreslår brandlagsrevisionen samordnat bygde- och skogsbrandförsvar
inom alla kommuner samt understryker därvid, att skogsbrandförsvaret
vid bedömandet av denna organisationsfråga icke setts allenast
som en detalj i förhållande till bygdebrandförsvaret. Ehuru det kan
ligga nära till hands att vid samordning utgå från bygdebrandförsvarets
förhållanden, är det angeläget att skogsbrandförsvarets intressen i minst
lika hög grad beaktas och kanske i vissa fall sätts i främsta rummet i sådana
kommuner, där skogen såsom brandrisk är av samma vikt som annan
egendom eller t. o. m. bedömes viktigare än denna.

Allt brandförsvar inom en kommun föreslås alltså stå under enhetlig
ledning av brandchefen. Med den förbättrade utbildning, som brandlagsrevisionen
också föreslår, anser den landsbygdens brandchefer i allmänhet böra
bli mera skickade än de skogssakkunniga att leda släckning av skogsbrand,
och det särskilt i sådana allt vanligare fall där brandkår medverkar.
Sakkunskap på det skogliga området erfordras emellertid dels när det
gäller planläggning av skogsbrandförsvaret, dels när det gäller att bedöma
inom vilka områden och skogsbestånd släckningen av ekonomiska skäl
bör koncentreras. Inom kommuner, där skogen utgör den väsentliga brandrisken,
är det av dessa och liknande skäl särskilt lämpligt att söka såsom
brandchef förvärva en skogssakkunnig person. Om detta ej är möjligt, bör
brandchefen försäkra sig om medverkan från skogliga befattningshavare
vid planläggningen av skogsbrandförsvaret. För att försäkra kommunen
om sådan sakkunskap även vid skogsbrandsläckning, bör dessa befattningshavare
i vart fall tagas i anspråk såsom befäl i den för sådan släckning avsedda
organisationen, exempelvis såsom skogsbrandförmän. Utvägen att tillsätta
en skogssakkunnig vice brandchef med särskild uppgift att ägna
sig åt skogsbrandförsvaret kan stundom visa sig lämplig. Över huvud taget
bör varje kommun i den nu behandlade befälsfrågan välja den utväg som
med hänsyn till dess förhållanden är möjlig och lämplig.

I brandordningen bör framgå hur befälsförhållandena är ordnade, och
länsstyrelserna har att tillse, att skogsbrandförsvarets intressen beaktas
i lika mån som bygdebrandförsvarets. I sak medför förslaget förändring
endast på befälssidan. Organisationen med särskilt uttagen skogsbrandsläckningspersonal,
där sådan erfordras, samt dess indelning, utrustning
och arbetssätt avses icke ändras. Brandlagsrevisionen föreslår benämningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

skogsbrandvärn för denna personal i den mån den utgöres av för ändamålet
särskilt uttagna tjänstepliktiga. Vid bekämpning av skogsbrand kan
skogsbrandvärnet allt efter förhållandena komma att arbeta som första och
enda släckningsenhet, som komplement till brandkår eller som reserv.

Remissyttrandena

Förslaget om samordning av skogsbrandförsvaret med bygdebrandförsvaret
beröres i 21 remissyttranden. Meningarna är delade i denna fråga
och särskilt myndigheterna i Gävleborgs och Norrbottens län ställer sig
avvisande.

De myndigheter, som tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran,
är riksbrandinspektören, som understryker vikten av tillgång till skoglig
sakkunskap i ledningen för skogskommunernas brandförsvar, länsstyrelserna
i Värmlands, Örebro, Kopparbergs och Västernorrlands län, vilken sistnämnda
länsstyrelse konstaterar att alla kommuner i länet beslutat om samordning
och att därför förslaget bekräftar där rådande praxis, samt skogsvårdsstyrelsen
i Kalmar län, länsskogsbrandinspektören i Kopparbergs län
samt länsbrandinspekiörerna i Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs,
Gävleborgs och Norrbottens län. Sistnämnde länsbrandinspektör anför, att
svårigheterna för ett samordnat brandförsvar ej torde vara större i Norrbottens
län än i andra samt att resultatet av samordning torde bli likvärdigt,
om ej bättre, därest brandcheferna i likhet med skogsbrandfogdarna biträdes
av praktiskt och släckningsvant skogsfolk och den nuvarande släckningsorganisationen
bibehålies.

Några myndigheter tillstyrker förslaget men med vissa önskemål om
kompletteringar. Sålunda anför domänstyrelsen.

En samordning av kommunernas brandförsvar under enhetlig ledning
är lämplig, om brandförsvaret organiseras med vederbörlig hänsyn till
skogsbrandförsvaret. Skogskommunerna äro i regel så stora till ytvidden, att
brandchefen eller annat befäl vid brandkåren i många fall icke har möjlighet
att på ett tidigt stadium ingripa och leda släckningsarbetet vid skogsbrand.
Inom skogskommunerna finns det således fortfarande behov av lokalt
skogsbrandbefäl, som kan ingripa utan allt för långa och tidsödande förflyttningar.
Därtill kommer att, även om utbildningen av landsbygdens brandchefer
förbättras, skogssakkunniga fortfarande torde vara bättre kvalificerade
som skogsbrandbefäl på grund av den grundliga träning dessa få
vid hyggesbränning. I Norrlands skogskommuner är man nämligen fortfarande
i stor utsträckning hänvisad till att släcka skogen enligt den »torra
metoden». Under katastrofår måste denna metod tillgripas överallt. Styrelsen
anser därför, att särskilda bestämmelser om skogsbrandfogdar fortfarande
böra upptagas i brandlag och brandstadga. Detta bör icke vara något hinder
för att bygde- och skogsbrandförsvaret samordnas under enhetlig ledning.
Denna samordning bör dock i första hand gälla organiserandet av
brandförsvaret. För ledning av släckningsarbetet böra i första hand skogs 2*

— Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 12.

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

sakkunniga tagas i anspråk och organisationen med särskilt uttagen skogsbrandsläckningspersonal
under benämningen skogsbrandvärn i enlighet
med revisionens förslag bibehållas, där sådan organisation erfordras.

Skogsstyrelsen anser den föreslagna allmänna samordningen kunna accepteras
under den uttryckliga förutsättning, som brandlagsrevisionen själv
angivit, nämligen att skogsbrandförsvarets intressen i minst lika hög grad
skall beaktas och kanske i vissa fall sältas i främsta rummet i sådana kommuner,
där skogen såsom brandrisk är av samma vikt som annan egendom
eller t. o. m. bedöms viktigare än denna. Styrelsen tillstyrker i princip
förslaget men föreslår följande kompletteringar: 1) föreskrift bör finnas
att brandchef eller vice brandchef i skogskommun skall äga bestyrkt
kunnighet i och erfarenhet av skogsbrandbekämpning, 2) länsstyrelsens rätt
att avgöra tillsättning av dessa chefer bör kvarstå, 3) skogskommuns skyldighet
att organisera ett godtagbart brandvärn bör närmare preciseras i
brandlag eller brandstadga, och 4) länsbrandinspektör bör -— därest länsskogsbrandinspektörerna
utgår ur organisationen — åläggas att i frågor
rörande skogsbrandförsvaret samråda med skoglig myndighet. T. f. länsskogsbrandinspektören
i Västerbottens län tillstyrker förslaget med samma
önskemål om kompletteringar som skogsstyrelsen samt tillägger bl. a.,
att skogsvägnätet under det senaste årtiondet utbyggts i så snabb takt att
även i Norrlands inland förhållandevis stor del av skogsmarken blivit åtkomlig
med släckningsfordon.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län, som upplyser att samtliga 34 landskommuner
i länet har skogsbrandförsvaret ordnat för sig med sammanlagt 43
skogsbrandrotar, uttalar oro för att vid samordning skogsbrandförsvaret
skulle komma att eftersättas vid planläggningen för kommunernas brandförsvar,
samt är starkt betänksam mot den föreslagna generella samordningen;
i vart fall måste, anser länsstyrelsen, starkare författningsmässigt
reglerade garantier skapas för att skogsbrandförsvaret blir i erforderlig
mån tillgodosett vid samordning, varvid bl. a. länsstyrelsens möjlighet att
pröva valet av brandchefer och vice brandchefer bör kvarstå. Skogsvårdsstyrelscn
och t. f. länsskogsbrandinspektören i Gävleborgs län anser fara
föreligga att skogsbrandorganisationen vid samordning kommer att betraktas
som en detaljfråga, till vilken mindre hänsyn tages än till bygdebrandförsvaret,
samt fortsätter.

Även utredningen har påtalat faran av detta och sagt att skogsbrandförsvarets
intressen skall beaktas i minst lika hög grad som bygdebrandförsvarets.
Detta låter sig väl sägas i en utredning, men i praktiken torde risken
vara mycket stor, att skogsbrandförsvarets intressen åsidosättes. Enligt
styrelsens mening torde sålunda den särskilda skogsbrandorganisationen
böra bibehållas åtminstone inom de skogrika delarna av landet, där skogen
såsom brandrisk är av samma vikt som annan egendom eller t. o. m. bedömes
viktigare än denna. Skulle detta ej låta sig göra, måste garantier skapas
för att skogsbrandorganisationens intressen ej eftersättas, exempelvis genom

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

bestämmelser att skogligt fackkunnig person skall ingå i såväl kommunernas
brandstyrelse som bland brandorganisationens personal.

Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län avstyrker förslaget och påpekar,
att detta län fortfarande intager en särställning vad gäller brandkårsmedverkan
vid skogsbrand. Förslaget att brandchef eller vice brandchef bör
vara skogligt sakkunnig anser styrelsen icke vara realistiskt, då det sannolikt
torde bli svårt att finna någon som besitter nödiga såväl skogliga
som brandtekniska kvalifikationer. Länsskogsbrandinspektören i Norrbottens
län, som likaledes ställer sig avvisande till förslaget, påpekar, att det
avgörande för länets del är vattenbristen, som nödvändiggör användning
av den torra släckningsinetoden, samt gör med bestämdhet gällande att,
oaktat länets vägnät under senare år utbyggts i rask takt, alltjämt större
delen av länets skogar ligger oåtkomliga för motorsprutor. Länsstyrelsen
i Norrbottens län anser vad skogsvårdsstyrelsen och länsskogsbrandinspektören
i länet anfört utgöra ett klart belägg för att den av brandlagsrevisionen
åberopade motiveringen för samordning icke i något avseende
är tillämplig på detta län. Skogsbrandförsvaret är ordnat för sig i
länets 25 landskommuner. Länsstyrelsen upplyser, att skogsbilvägarna utbyggts
från 38 mil år 1945 till 300 mil år 1960 men att de ännu är långt
ifrån tillräckliga. Länsstyrelsen kan ej vitsorda påståendet att samordningsförslaget
i sak medför ändring endast på befälssidan. Det kan knappast
förutsättas att brandchefer och vice brandchefer, som har sitt uppdrag
som bisyssla, skall kunna eller vilja fullgöra även de tidskrävande och
ansvarsfulla arbetsuppgifter, som ledningen av skogsbrandförsvaret medför,
och de saknar också den utbildning och erfarenhet som fordras för att
kunna taga ledande befattning med skogsbrandförsvaret. Länsstyrelsen uttalar,
att det skulle vara oförsvarligt att tillstyrka samordning i ett sådant
län som Norrbottens, där betingelserna för en sådan organisation helt saknas.

Departementschefen

Allmän enighet råder om riktigheten av brandlagsrevisionens uttalande
att skogsbrandförsvarels intressen i minst lika hög grad som bygdebrandförsvarets
måste beaktas i sådana kommuner, där skogen såsom brandrisk
är av samma vikt eller viktigare än annan egendom. Jag vill understryka,
att denna uppfattning måste ligga till grund vid prövningen av
frågan om brandförsvarets organisation. Både vid tillkomsten av nu gällande
brandlagstiftning och i förevarande ärende har såsom skäl mot ett
samordnat bygde- och skogsbrandförsvar anförts, att vid skogsbrand ofta
måste användas en speciell släckningsmetod, den s. k. torra metoden, och
särskilt uttagen personal under skogssakkunnigt befäl.

Såsom framgår av vad som anförts av brandlagsrevisionen och i remisssvaren
växlar metoderna för skogsbrandsläckning efter de lokala förhål -

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

landena. En allmän tendens synes dock vara att skogsbrandsläckning med
brandkårer och motorsprutor under normala förhållanden ökar på bekostnad
av den torra metoden. Förklaringen härtill är vägnätets utbyggnad samt
tekniska framsteg på materielområdet. Att döma av skogsbrandstatistiken
är släckning med brandkårer och motorsprutor, där denna metod kan användas,
effektivare än den torra metoden. Den pågående utvecklingen är
därför i skogsbrandförsvarets intresse och bör såvitt möjligt understödjas.
A andra sidan vill jag understryka vad särskilt remissmyndigheterna i Norrbottens
län framhåller, att den torra släckningsmetoden med hänsyn till
väg- och vattenbrist icke kan överges. Jag vill emellertid framhålla att även
den torra metoden kan dra fördelar av teknikens utveckling framförallt
i fråga om alarmering, samband och maskinella hjälpmedel för grävning
och anordnande av brandgator m. m. I dessa hänseenden bör lämpligen
planläggning och materielanskaffning i stor utsträckning ske gemensamt
för kommunens hela brandförsvar.

Vad beträffar släckningspersonalen vid skogsbrand förutsätter brandlagsrevisionen
att särskilt uttagen personal — under benämningen skogsbrandvärn
— alltjämt skall finnas i skogskommunerna. Vikten härav
understrykes också av flera remissinstanser. Förslaget är, av andra skäl,
uppmjukat i förhållande till gällande lag på det sättet att särskilt uttagen
personal behöver finnas endast i kommun där så erfordras. För min del
vill jag uttala att sådant behov måste anses föreligga i alla kommuner där
skogen är av någon mera väsentlig betydelse som brandrisk.

Även om jag sålunda delar åsikten att den torra metoden alltjämt ofta
måste tillämpas och särskild personal härför organiseras, finner jag mot
bakgrunden av det anförda att behovet av planlagt samarbete mellan skogsbrandförsvar
och bygdebrandförsvar blir alltmer framträdande. I likhet
med brandlagsrevisionen anser jag denna omständighet i och för sig utgöra
skäl för enhetlig administration och ledning av skogskommunernas
brandförsvar.

Såsom domänst3''relsen anfört är skogskommunerna i regel så stora till
ytvidden att brandchefen eller annat befäl vid brandkåren i många fall ej
kan ingripa i släckningsarbetet på ett tidigt stadium. Detta kan emellertid
även gälla vid bygdebrand inom vidsträckta kommuner, där brandavdelningar
finns stationerade på skilda håll. Behovet av lokalt brandbefäl är
därför enligt min mening icke något skäl mot en enhetlig högsta ledning
av kommunens brandförsvar.

Att samordnat skogs- och bygdebrandförsvar icke medför svårigheter
i fråga om befälsrätt och ansvar bestyrkes enligt min mening av de erfarenheter
som numera föreligger från de kommuner och län, där samordning
mera allmänt förekommer. Från kommunalt håll har vid remissbehandlingen
ej gjorts någon erinran mot brandlagsrevisionens förslag. För egen
del anser jag, att anordningen med flera inbördes oberoende högsta chefer

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

inom en kommuns brandförsvar icke kan vara ändamålsenlig när det gäller
att på bästa sätt använda kommunens samfällda resurser.

Jag biträder alltså brandlagsrevisionens av flertalet remissinstanser tillstyrkta
förslag om total samordning av skogsbrandförsvar och bygdebrandförsvar.
Av vad jag förut anfört framgår, att denna ändring ej i och för
sig innebär något ställningstagande till frågan om vilken släckningsmetod
som i ett givet fall bör användas eller om skogsbrandvärn bör organiseras.
Ej heller möter hinder att bibehålla indelningen i skogsbrandrotar. På fältet
skulle någon ändring alltså ej behöva göras i organisationen. Endast
i fråga om det högsta centrala befälet över och ansvaret för kommunens
brandförsvar innebär förslaget någon mera väsentlig förändring. Att det
högsta befälet ligger hos brandchefen anser jag önskvärt även med tanke
på en sannolik utveckling mot heltidsanställda brandchefer, vilka förutsätts
vara yrkesmän med gedigen utbildning inom brandförsvarets alla grenar.

Jag delar vidare brandlagsrevisionens av remissinstanserna biträdda
mening att skogssakkunniga personer där så är möjligt bör anlitas som
brandchefer eller vice brandchefer i skogskommunerna. I vissa yttranden
påyrkas författningsmässiga garantier för att så sker. Då skogskommunerna
knappast kan definieras i lagstiftningen, ligger det enligt min mening
närmast till hands att i den brandordning, som enligt vad jag förordar
även framgent skall finnas i varje kommun, intaga erforderliga bestämmelser
om brandchefens kompetens. Mot en ovillkorlig bestämmelse
i brandordningen av innebörd exempelvis att en vice brandchef skall vara
skogssakkunnig talar dock att man ej kan förutsätta att någon lämplig och
villig sådan person alltid finns att tillgå. Som brandlagsrevisionen anför får
varje kommun här välja den utväg, som med hänsyn till dess förhållanden
är lämplig och möjlig. Där personer med erfarenhet av skogsbrandsläckning
icke kan anlitas som brandchefer eller vice brandchefer, är det angeläget
att sådana personer i vart fall ingår i skogsbrandvärnet.

Det i några skogliga myndigheters remissyttranden framställda förslaget
att i skogsbrandförsvarets intresse behålla nuvarande bestämmelser att
kommunalt beslut om utseende av brandchef och vice brandchef skall underställas
länsstyrelsen kan jag inte biträda. En sådan länsstyrelseprövning
skulle enligt min mening vara ett obefogat ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten
i sådana fall då kommunen utselt en befattningshavare,
som uppfyller stadgade kompetenskrav. I den utbildning, som är avsedd att
ligga till grund för dessa krav, skall även ingå skogsbrandsläckning. Några
anmärkningar mot det sätt varpå brandbefälet skött sina åligganden i sådana
skogskommuner, där brandförsvaret är samordnat, har ej kommit
till min kännedom, och jag utgår därför ifrån att kommunerna vid utseende
av brandbefäl även framdeles kommer att beakta skogsbrandförsvarets
intressen.

Såväl enligt gällande ordning som enligt vad jag förordar skall brand -

Kungl. Maj. ts proposition nr 12 år 1962

ordningen innehålla bestämmelser om den kommunala brandstyrkans organisation
och det lägsta antal befattningshavare som skall finnas. I
brandordning bör sålunda alltjämt enligt min mening anges om skogsbrandvärn
skall förekomma, vilken personal, inbegripet befäl, som skall
ingå däri, samt de platser där brandvärnet skall vara stationerat m. m. Eftersom
brandordningen avses skola underställas länsstyrelsens prövning,
tillgodoses härigenom det av bl. a. skogsstyrelsen uttalade önskemålet om
närmare precisering av skogskommuns skyldighet att organisera ett godtagbart
skogsbrandvärn.

2. Kommunal samverkan inom brandförsvaret

A. Gällande bestämmelser m. m.

Gällande brandlag anvisar vissa samverkansformer, nämligen
kommunalförbund, avtal om betryggande släckningshjälp till kommun
som befrias från skyldighet att själv hålla brandkår samt skogsbrandrotes
bildande av områden av skilda kommuner. Däremot saknas i lagen
bestämmelser för det fall att kommun med bibehållande av egen brandkår
kompletterar denna med avtal om släckningshjälp från annan kommun.
Brandlagens 9 § — som också avser samverkan — gäller icke detta fall
utan behandlar särskild rekvisition av släckningshjälp vid redan inträffad
brand. Det sagda innebär emellertid icke att kommuner saknar möjlighet
att träffa avtal i de hänseenden, som icke regleras av lagen.

Antalet kommunalförbund för brandförsvar är f. n. endast 8. Släckningsavtal
förekommer betydligt rikligare. År 1954 var 92 kommuner jämlikt
3 § brandlagen helt befriade från skyldigheten att hålla brandkår, och
brand släckningen ombesörjdes i dem enligt avtal av brandkår i annan kommun.
Därjämte föreligger ett ej ringa antal mer eller mindre formlösa avtal
mellan kommunerna eller deras brandchefer, avseende icke blott brandsläckning
utan även åtskilligt annat samarbete, exempelvis i fråga om
alarmering, utbildning, övningar, materiel och utrustning. Enligt indelningssakkunniga
fanns år 1960 ej mindre än 166 släckningsavtal. Ett förhållandevis
stort antal av släckningsavtalen berör kommuner med yrkesbrandkår.

1944 års brandlag är ej helt främmande för tvångssamverkan.
Beslut enligt 1 § andra stycket om särskilt skogsbrandförsvar innefattar
även bestämmande av skogsbrandrotes utsträckning och sådant bestämmande
kan ankomma på länsstyrelsen. I övrigt saknas möjlighet att tvinga
kommunerna till samverkan. Den tekniska och administrativa sakkunskap
och den överblick över brandförsvarsförhållandena inom ett län, som kan
erfordras när fråga om kommunal samverkan blivit aktuell, tillgodoses ge -

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

nom att länsbrandinspektörerna enligt sin instruktion har att organisera
samverkan mellan länets brandkårer.

Den interkommunala avtalsrätten är icke reglerad i lag. På detta område
anses dock allmänt gälla, att förvaltningsuppgifter, som enligt lag
eller författning skall handhavas av var kommun för sig genom dess egna
organ, icke får genom avtal överlåtas till annan kommun eller annat organ,
såvida det icke är uttryckligen medgivet. För gällande brandlagstiftning
innebär detta följande. Brandlagen är uppbyggd så att den i 1 § uppställer
en allmän skyldighet för varje kommun att hålla ett brandförsvar.
Den närmare innebörden härav klarlägges i 3, 4, 7, 8 och 9 §§. Av dem
framgår, att kommunerna skall ombesörja brandförsvaret medelst följande
egna organ: kommunal förvaltningsmyndighet för brandförsvaret, brandchef
och vice brandchef, skogsbrandfogde och vice skogsbrandfogde i förekommande
fall, brandstyrka i form av brandkår och reservbrandstyrka,
brandsyneförrättare eller brandsynenämnd samt, i stad, godkänd skorstensfejare.
Endast i ett av dessa fall medger lagen undantag: 3 § brandlagen
möjliggör befrielse från kommuns skyldighet att hålla egen brandkår, såframt
släckningsavtal träffas med brandkår i annan kommun eller med
brandkår under ledning av enskild sammanslutning eller enskilt företag
(frivillig brandkår). Sådan befrielse från skyldighet att hålla brandkår
lämnas av länsstyrelsen, och avtalet underkastas därigenom myndighetsprövning.
I den mån brandförsvarsavtal eljest kan förekomma saknas bestämmelser
om sådan prövning. Ej heller finns bestämmelser om att sådana
avtal skall intagas i brandordningen.

Bestämmelsen i 9 § brandlagen om släckningshjälp innebär att efter
framställning av brandchef i kommun, där brand tagit eller hotar att taga
större omfattning, annan kommun är pliktig lämna släckningshjälp i den
utsträckning brandchefen i den kommunen prövar möjlig utan att skälig
hänsyn till dess egen säkerhet åsidosättes. Denna bestämmelse tillkom genom
1944 års brandlagstiftning för att säkerställa inbördes hjälp mellan
kommuner i de situationer, då eld kommit lös. Den avser sålunda icke något
på förhand planerat samarbete. Motivet för dylik hjälpskyldighet är att
varje kommun icke utan oskäliga kostnader kan hålla ett brandförsvar, som
förslår i varje situation.

Föreskrifter om brandförsvarsavtals innehåll saknas f. n. helt. Riksbrandinspektören
har emellertid utfärdat anvisningar om släckningsavtal.

B. Brandlagsrevisionens förslag och yttrandena däröver
1. Samverkansbehov och samverkansformer

Brandlag srevisionen

Behov av samverkan mellan kommuner inom brandförsvaret kommer
liksom hittills att i ej ringa omfattning föreligga, därest det kommunala

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

huvudmannaskapet bibehålies, uttalar brandlagsrevisionen, som emellertid
ej närmare berör betydelsen i detta hänseende av en kommunindelningsreform.

Bibehållet kommunalt huvudmannaskap för brandförsvaret bör i största
möjliga utsträckning motsvaras av kommunal självbestämmanderätt. På
detta område torde de allmänna intressena icke vara så starka eller ha
blivit av kommunerna så illa tillgodosedda, att ett så betydande ingrepp
i den kommunala självstyrelsen, som föreskrifter om tvångssamverkan
skulle innebära, är motiverat. Brandlagsrevisionen föreslår därför icke
någon form av tvångssamverkan. Härvid har revisionen även beaktat, att
behov av eller möjlighet till samverkan i många fall icke föreligger samt
att särskilt under senare år ett ökat samarbete utvecklat sig på frivillig väg.
Särskilt gäller detta den organisation i brandförsvarskretsar, som blivit en
följd både av energiskt bedriven konsulentverksamhet i frivillig regi och av
att flera kommuner anslutit sig till en gemensam alarmeringscentral.

Brandlagsrevisionen anser att avtal för brandförsvarets del är att föredra
framför kommunalförbund men framhåller, att kommunalförbund
möjliggör skapandet av gemensam organisation med enhetlig ledning för
det i förbundet ingående området samt att denna samverkansform numera
ökat i användbarhet, särskilt för sådana ekonomiskt förhållandevis mindre
betydande förvaltningsgrenar som brandförsvaret, eftersom kommunalförbund
samtidigt kan handha flera kommunala uppgifter. Vilka typer av
avtal som bör användas måste enligt brandlagsrevisionen bli beroende av
de deltagande kommunernas inbördes storlek, art och ekonomi samt övriga
i de enskilda fallen föreliggande omständigheter.

Med hänsyn till det kommunala brandförsvarssamarbetets i många fall
stora betydelse föreslår brandlagsrevisionen, att länsstyrelsen direkt tar
befattning med denna organisationsuppgift och att länsbrandinspektören
därvid medverkar som länsstyrelsens expert. Därmed avses likväl icke någon
skyldighet för kommunerna att deltaga i eller organisera samverkan.
När fråga uppkommit om kommunal samverkan, bör länsstyrelsen, om så
erfordras, föranstalta om och leda överläggningar med berörda parter för att
vinna de från kommunernas och länets synpunkter bästa lösningarna. Länsstyrelsen
kan som grund för detta arbete ha av länsbrandinspektören uppgjorda
förslag till släcknings- och andra planer inom länet eller delar därav.

Remissyttrandena

Riksbrandinspektören uttalar att, även om en ny kommunindelning kommer
till stånd, anledning föreligger alt räkna med behov för framtiden av
brandförsvarsavtal för särskilda fall om ock i väsentligt mindre omfattning
än för närvarande. Liknande synpunkter anför länsstyrelsen i Kopparbergs
län, och länsstyrelsen och länsbrandinspektören i Gävleborgs län framhåller,
att kommunindelningsreformen automatiskt löser många av de samarbets<

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

frågor, som brandlagsrevisionen berört. Länsstyrelsen i Kristianstads län
anser att vidgad interkommunal samverkan onekligen skulle medföra ökade
möjligheter till rationalisering men konstaterar, att kommunerna icke synes
vara alltför hågade att söka sådan samverkan trots uppenbara ekonomiska
fördelar och trots att brandförsvarets effektivitet troligen skulle öka. Länsbrandinspektören
i Hallands län redovisar liknande iakttagelser sålunda.

Samarbete har sedan länge förordats av länsstyrelsen och även i viss utsträckning
genomförts. Man kan därför icke säga att revisionen här framför
något nytt, utan fastmer att lagtexten nu rekommenderar vad som varit
praxis under en följd av år, framtvingat av ekonomiska och rationella skäl.
Att samverkan icke blivit i högre grad praktiserad, beror till stor del på en
obenägenhet hos kommunerna att söka hjälp utanför egen gräns eller allmän
opposition ute i de olika kommundelarna mot att försvaga sitt brandförsvar
genom sammanslagning av två eller flera brandkårer till en. Sparsamhetsskälen
har fått vika för sådana mänskliga faktorer som trygghetskänsla
och lokalpatriotism.

Beträffande samverkansformerna anser riksbrandinspektören och styrelsen
för Svenska stadsförbundet, att avtal är att föredra framför kommunalförbund.

I ett tiotal remissvar beröres frågan om tvångssamverkan. Länsstyrelsen
och länsbrandinspektören i Uppsala län anser det betydelsefullt, att länsstyrelserna
enligt förslaget skall ägna uppmärksamhet åt erforderlig samverkan,
men konstaterar att länsstyrelsen icke har någon tvångsmöjlighet
samt anser det böra övervägas om ej länsstyrelsen härvidlag borde ha större
befogenheter. Brandchefen i Visby påpekar, att måhända många gånger mera
ekonomiska fördelar kunde vinnas genom att vissa samverkansbeståmmelser
göres obligatoriska. Länsstyrelsen och länsbrandinspektören i Blekinge
län samt länsbrandinspektören i Malmöhus län anser möjlighet böra ges
länsstyrelsen att ålägga kommunerna att deltaga i eller organisera samverkan.
Länsbrandinspektören i Kristianstads län förmodar, att avsaknaden
av tvingande lagbestämmelser på detta område kan komma att utgöra en
brist.

Länsstyrelserna i Kristianstads och Västernorrlands län samt styrelsen för
Svenska stadsförbundet avvisar tanken på tvångssamverkan liksom även
länsstyrelsen i Kopparbergs län, som anför att underlåtenhet att medverka
till att ett samgående kommer till stånd, då detta är rationellt, i de flesta
fall medför ökade förpliktelser för berörda kommuner, vilket i allmänhet
torde utgöra nog kraftig påtryckning på kommunerna.

2. Brandförsvarsavtal

Brandlagsrevisionen

Brandförsvarsavtal bör enligt förslaget vara tillåtna icke blott i de fall att
lagen, såsom beträffande hållandet av brandkår, medger undantag från en
kommunen ålagd skyldighet utan även beträffande uppgifter och verksam -

Kungl. Maj. ts proposition nr 12 år 1962

hetsgrenar, där avtal icke åsidosätter dylik skyldighet. I den föreslagna lagen
stadgas därför, att kommuner må träffa överenskommelser, som erfordras
för brandförsvarets ändamålsenliga ordnande, såvitt annat ej stadgas.
Sistnämnda reservation syftar på de organ som kommunen enligt brandlagen
är skyldig att själv hålla. Brandiagsrevisionen utvecklar den närmare
innebörden härav på följande sätt.

Skyldigheten för kommun att ha brandchef och vice brandchef utesluter
icke att kommuner träffa överenskommelse om att till brandchcf utse samma
person. Varje kommun måste då själv i laga ordning utse vederbörande till

sin brandchef. Motsvarande gäller i tillämpliga delar skorstensfejare.---

Det är icke möjligt att träffa avtal med annan kommun om att denna skall
hålla brandvärn. Detta bygger f. ö. på tjänsteplikt, som är anknuten till bosättning
inom kommunen. Icke heller kan genom avtal med annan kommun
dennas brandchef göras behörig att —om han ej tillika är brandchef i
kommunen -— där förrätta brandsyn och utfärda brandsyneförelägganden.
Däremot möter ej hinder att genom avtal med annan kommun försäkra sig
om tillgång till dess befattningshavare såsom sakkunniga vid brandsyn eller
andra förrättningar. Det sistnämnda gäller även vid överenskommelser om
gemensamma övningar eller gemensam utbildning. Avtal, som gå ut på
upplåtande av anläggningar eller tillhandahållande av materiel eller liknande
tjänster, äro väl förenliga med lagstiftningen. Det kan sålunda ofta
vara lämpligt med överenskommelser om rätt för landskommuner att utnyttja
en närliggande stadsbrandkårs verkstäder, reservslangförråd och
specialutrustning såsom rökskyddsmateriel, skumsläckningsanordningar och
belysningsmateriel. Även i fall där utbildning och övning ej bedrivas gemensamt,
kan det vara rationellt med gemensamma övningsanordningar såsom
övningshus, övningsfält och lektionsutrymmen. Också alarmeringens
ordnande är---väl ägnat för kommunala avtal om samverkan.

Brandiagsrevisionen erinrar om att bestämmelserna om släckningshjälp
är en minimiföreskrift om kommuns skyldighet att lämna annan
kommun sådan hjälp. Kommunerna är oförhindrade att åtaga sig längre
gående förpliktelser, vilket i flera fall skett. Ett sådant utvidgat åtagande
torde emellertid oftast få karaktären av en mer eller mindre fast överenskommelse
mellan två eller flera kommuner, och man har då att göra med ett
släckningsavtal. Annorlunda uttryckt innebär detta, att utrymmet för tillgripande
av släckningshjälpskyldigheten blir mindre ju flera på förhand
ingångna släckningsavtal som finns. En omfattande släckningshjälp enligt
9 § brandlagen kan också medföra ökade sammanlagda kostnader eller orättvis
fördelning av kostnaderna mellan kommuner. Den skulle nämligen
kunna leda till att den egna brandkåren — med oförändrade och för hela
kommunens behov beräknade fasta kostnader — blir overksam och att
kommunen i stället nödgas betala släckningsräkningar till grannkommunerna.
I de fall åter, där den egna brandkåren faktiskt är otillräcklig för
ett område av kommunen och där den utvidgade släckningshjälpen därför
skulle bli vanligen förekommande, skulle denna medföra att den hjälpande
kommunen finge betala en del av den hjälpta kommunens fasta kostnader,

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

i vart fall så länge ej dessa täcktes av släckningsersättningen, vilket f. n. ej
är fallet. Slutligen måste också undvikas, att onödigt inånga brandkårer
kommer tillstädes vid en brand. För att likväl icke ett oöverskådligt eller
svårhanterligt nät av överenskommelser och avtal skall försvåra överblicken
och göra verksamheten alltför tungrodd, bör en viss begränsning ske, varvid
hj älpskyldigheten bibehåller sin betydelse.

I betänkandet lämnas härefter en ingående redogörelse för de fall då
släckningsavtal anses böra ingås. Angående detaljerna må här hänvisas
till betänkandet s. 85—88. I sammanfattning är de angivna avtalsfallen
följande. Först märks avtal, varigenom kommun helt befrias från
skyldigheten att hålla brandkår. Denna möjlighet anses böra bibehållas såsom
medel att bilda de brandförsvarskretsar, som enligt operationsanalysen
är rationella i och omkring vissa tätorter. Därjämte bör kommun kunna
befrias från brandkårsskyldighet för viss del av kommunområdet i sådana
fall där den geografiska beskaffenheten och kommunikationsförhållandena
medför att brandkåren ej med rimliga kostnader kan så dimensioneras och
stationeras att den förmår ombesörja släckningen inom den egna kommunens
avlägset belägna delar, som ligger närmare en grannkommuns brandkår.
Nu nämnda avtalstyper innebär, att den hjälpande brandkåren skall
ombesörja all släckning inom området och medför oftast att denna kår måste
utökas. Andra typer av släckningsavtal innebär hjälp i form av en första
utryckning inom viss del av kommunen med en mindre, på förhand bestämd
styrka, eller till någon enstaka byggnad eller anläggning på långt avstånd
från kommunens egen brandkår i sådana fall där särskild snabbhet eller
tillgång till speciell materiel är av vikt. Vidare märks överenskommelser
mellan en stad, som har både yrkes- och borgarbrandkår, samt kringliggande
kommuner, innebärande att staden slopar sin borgarbrandkår och får
utnyttja grannkommunernas brandkårer för borgarbrandkårsuppgifter,
samt slutligen avtal om att betala sådan släckningshjälp, som utsändes från
gemensam kretsalarmeringscentral.

De angivna formerna av släckningsavtal bör enligt förslaget prövas i
första hand och släckningshjälp endast användas i sådana samverkanssituationer,
som ej är på samma sätt förutsebara till följd av geografiska och
andra förhållanden.

Brandförsvars a vtal anser brandlagsrevisionen böra, för att utgöra
tillfredsställande underlag för det med avtalet avsedda samarbetet, innehålla
föreskrifter om den verksamhet som samarbetet skall omfatta och,
vid släckningsavtal, det område som beröres samt om fortlöpande samråd
mellan kommunernas brandmyndigheter. Vid släckningsavtal uppmärksammas
vem som skall vara behöing att tillkalla den hjälpande brandkåren,
dennas storlek, materielhållningens fördelning mellan avtalsparterna med
hänsyn bl. a. till brandvärnets behov samt avtalets giltighet vid inträde av
civilförsvarsberedskap. Avtalen måste även reglera kommunernas ekono -

Kungl. Maj. ts proposition nr 12 år 1962

miska mellanhavanden. Vidare kan behov föreligga att i avtal bestämma om
försäkring av brandpersonal. Om icke annat sägs, skall tvister om avtal avgöras
av allmän domstol. Det kan därför stundom vara lämpligt att uttryckligen
bestämma att sådan tvist skall avgöras av skiljemän. Av stor betydelse
är slutligen klara regler rörande den ordning i vilken avtalet kan bringas
att upphöra. Uppsägningstiden bör fastställas under beaktande av att brandförsvarets
funktionsduglighet hinner säkras i god tid före avtalets eventuella
upphörande.

Det bör enligt brandlagsrevisionen ankomma på statens brandinspektion
att i samråd med Svenska brandkårernas riksförbund och kommunförbunden
utarbeta närmare anvisningar om innehållet i olika typer av brandförsvarsavtal.

Avtal, som inverkar på organisation och sammansättning i stort av den
kommunala brandstyrkan, skall enligt förslaget framgå av brandordningen.
Därvid behöver givetvis icke i denna intagas avtalets alla bestämmelser om
materiel och ekonomiska mellanhavanden.

Remissyttrandena

De av brandlagsrevisionen föreslagna reglerna för tillåtligheten av brandförsvarsavtal
möter i allmänhet ingen erinran. Några remissinstanser uppmärksammar,
att släckningsavtal men icke andra överenskommelser enligt
förslaget till brandlag skall godkännas av länsstyrelsen, och önskar därför
bestämmelser om länsstyrelsens godkännande av
brandf örsvarsavtal.

I denna riktning uttalar sig riksbrandinspektören. Länsbrandinspektören
i Uppsala län anser viktigt att avtal underställs länsstyrelsen för juridisk
prövning. Liknande synpunkter anför länsbrandinspektörerna i Östergötlands
och Kronobergs län. I vissa yttranden förordas bestämmelse om att
avtal skall anmälas till länsstyrelsen. Hit hör länsstyrelsen i Örebro län,
länsbrandinspektören i Kopparbergs län samt länsstyrelsen i Västerbottens
län, som anför att länsstyrelsen genom en sådan anmälan får möjlighet att
bedöma organisationens lämplighet från början och kan se till att denna
blir ändamålsenlig.

Brandlagsrevisionens förslag beträffande släckningsavtal och
släckningshj älp anser länsbrandinspektören i Skaraborgs län icke
tillfredsställande. Han yttrar i denna del.

Det för en utomstående obegripliga missförhållandet, att den brandkår,
som ligger närmast till eller är bäst utrustad för en effektiv släckningsinsats,
inte har rätt att omedelbart ingripa vid eldsvåda på grund av att eldsvådan
ligger på fel sida om en kommungräns (utom eget släckningsområde), är
icke tillrättat i förslaget till ny brandlagstiftning. Lagtextens rekommenderade
samverkan torde icke kunna tolkas så att det kan förhindra de kommuner,
som anse detta fördelaktigt, att underdimensionera sitt brandförsvar
förlitande sig på i lagen fastslagna möjligheter att erhålla släckningshj älp

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

från annan kommun. Härvid utnyttjas i praktiken grannkommunens (speciellt
städers och köpingars) goda och kostsamma brandförsvar utan att
kommunen ekonomiskt behöver medverka.

Svenska petroleum institutet understryker den ömsesidiga släckningshjälpens
betydelse i samband med ett effektivt brandsläckningssystem för
oljedepåerna och anser det vara ett oeftergivligt krav att närliggande yrkesbrandkårer
får direkt alarmeras utan hänsyn till kommungränserna. Örebro
läns avdelning av Svenska landskommunernas förbund anmärker att alternativet
släckningsavtal i lagtexten endast medtagits som en undantagsbestämmelse
från huvudregeln att kommun skall hålla egen brandkår, trots
att flera hundra kommuner anlitat avtalsvägen. Länsavdelningen anser att
avtalsalternativet bör i lagtext och blivande normalbrandordning upptagas
som fullt likvärdigt med egen brandstyrka.

Angående avtal om gemensam brandchef uttalar länsbrandinspektörcn
i Kopparbergs län, att en sådan brandchef säkerligen får så
mycket att göra att han måste vara heltidsanställd samt att sådant avtal
därför bör föranleda större kompetenskrav. Örebro läns avdelning av Svenska
landskommunernas förbund föreslår med åberopande av ekonomiska skäl,
att kommuner, som befrias från att hålla brandkår, även skall befrias från
skyldigheten att utse egen brandchef. Gentemot möjligheten att i sådant fall
till brandchef utse avtalspartnerns brandchef anför avdelningen, att det från
lönesynpunkt icke är särskilt lockande för en kommun att »vid sidan om»
släckningsavtal träffa en personlig uppgörelse med en grannkommuns
brandchef. Länsstyrelsen i Örebro län uttalar i detta sammanhang, att en
brandchef icke genom avtal mellan kommuner skall kunna åläggas att vara
brandchef jämväl i annan kommun, att brandchefsbefattningen måste anses
skola tillsättas efter ansökan samt att det är naturligt att en brandchef som
åtager sig en större arbetsuppgift kompenseras härför genom löneökning.
Länsstyrelsen anmärker också, att en brandchef redan genom ett släckningsavtal
kan förorsakas större arbetsbörda utan att han därför kommer i åtnjutande
av löneförbättring.

Den i betänkandet ej berörda frågan om brandsläckning på
entreprenad upptages av fyra länsstyrelser och nio länsbrandinspektörcr
samt av Svenska brandbefälets riksförbund, som anser överlåtelse av
brandsläckningsverksamhet till privata företag olämplig för vårt land och
därvid anför.

Det synes uppenbart, att det icke är vare sig lämpligt eller möjligt att i
lagstiftning förbjuda sådan överlåtelse. I Danmark bedriver en privat firma
på ett fullt godtagbart sätt brandkårsverksamheten i flertalet av landets
städer, varvid brandchefen ofta innehar befattning som stadsarkitekt,
stadsingenjör eller dylikt. Det är dock att märka, att företaget kunnat bygga
upp sin verksamhet under en tidsperiod, då kommunerna, i likhet med
svenska förhållanden, saknade egentligt brandförsvar, vilket medfört möjlighet
till successiv och därmed ekonomisk uppbyggnad. Dylika förutsätt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

ningar torde saknas här i landet. Då ett privatföretag självfallet drives i rent
kommersiellt syfte, och då det torde vara uteslutet att brandkårerna reellt
kan drivas billigare i privat än i kommunal regi, måste, därest sådant erbjudande
lämnas, kompenserande intäkter erhållas i samband med annan av
företaget driven verksamhet, som genom den goodwill brandkårsverksamlieten
ger kan stimuleras. Genom brandchefens dubbelanställning — som
chef i ett vinstkrävande företag och som kommunal befattningshavare med i
lagstiftning ålagda skyldigheter — torde pliktkollisioner vara oundvikliga.
Härtill kommer möjligheten av konkurs och dylikt samt brandpersonalens
privata anställningskaraktär med åtföljande konsekvenser vid arbetskonflikter.

Av de övriga remissinstanserna uttalar sig en länsstyrelse och en länsbrandinspektör
för samt en länsstyrelse och tre länsbrandinspektörer mot
entreprenadsystemet, medan de återstående efterlyser klarhet i frågan. Utöver
vad som framgår av Svenska brandbefälets riksförbunds yttrande redovisas
i remissvaren i huvudsak följande skäl mot systemets lämplighet.
B rand släckning bör i princip åvila det allmänna. Om den privata brandkårens
chef utses till kommunens brandchef, kan han icke å kommunens
vägnar kontrollera att entreprenören fullgör sina skyldigheter enligt avtalet.
Om åter till brandchef utses någon annan person, uppkommer en icke önskvärd
åtskillnad mellan förebyggande och släckande brandförsvar. Såsom
kommunal befattningshavare och brandsyneförrättare får en brandohef icke
vara anställd i ett företag, som handlar med brandmateriel. Stor omsättning
på personalen kan befaras, vilket är menligt för utbildning och släckningsresultat.
Vid krig eller beredskap kan kommunen komma att stå utan
brandkår.

Angående brandförsvar savtals innehåll anför riksbrandinspektören.

Det är ofta förenat med icke obetydliga svårigheter att i varje särskilt fall
få till stånd avtal, som på ett juridiskt oantastligt sätt täcka alla olika
förekommande samverkansformer, samt att, då det gäller de ekonomiska
uppgörelserna mellan de avtalsslutande kommunerna, det i flertalet fall är
svårt för att inte säga omöjligt att åstadkomma »rättvisa» avtal, d.v.s. avtal
som betalas exakt för vad de ge men intet därutöver. Risk föreligger att en
kommun kan få betala mer än vad tjänsten i sig själv rimligen bör anses
värd.

C. Departementschefen

Såsom anförts inledningsvis förordar jag, att det kommunala huvudmannaskapet
för brandförsvaret bibehålies. Av brandlagsrevisionens förslag
och remissyttrandena framgår klart, att behovet av samverkan mellan
kommunerna är framträdande om det bedöms med utgångspunkt i att
nuvarande kommuner kommer att bestå. Givet är att, såsom påpekas i några
yttranden, en indelning i större kommuner automatiskt skulle lösa många
av samarbetsfrågorna även på brandförsvarets område. Även vid en ny

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

kommunindelning har man dock anledning räkna med ett behov av brandförsvarsavtal.
Förut har jag nämnt, att ett första steg mot en sådan indelning
avses bli ökat samarbete mellan kommunerna under en övergångstid.
Vidare vill jag påpeka, att den planläggning som avses bilda underlag
för en ny kommunindelning har att taga hänsyn till kommunala uppgifter av
förhållandevis betydligt större omfattning och därför för indelningsfrågans
lösning mera avgörande än brandförsvaret samt att på grund härav och med
hänsyn till de speciella betingelserna för brandförsvarets verksamhet det
icke får förutsättas att storkommunernas områden överallt kan utformas på
det sätt som är lämpligast för brandförsvaret. Det är sålunda enligt min
uppfattning grundad anledning att i detta sammanhang ingående behandla
samverkansfrågorna.

I några yttranden framkommer tanken att länsstyrelserna skulle få befogenhet
att ålägga kommunerna att samverka. Som skäl härför anföres
främst att andra än ekonomiska synpunkter stundom hindrat en samverkan,
som skulle kunnat medföra ekonomiska fördelar. Jag finner ej anledning
frångå brandlagsrevisionens förslag, som bygger på åsikten att
kommunalt huvudmannaskap i möjligaste mån bör motsvaras av kommunal
självbestämmanderätt. Bestämmelser om tvångssamverkan anser jag sålunda
ej påkallade. Som länsstyrelsen i Kopparbergs län anför bör insikten om
de besparingar som kan ske genom samverkan vara tillfyllest för att stimulera
till kommunal samverkan.

Att länsstyrelserna skall ägna uppmärksamhet åt att erforderlig samverkan
kommer till stånd mellan kommunernas brandförsvar och taga direkt
befattning med denna organisationsuppgift är enligt min mening helt riktigt.
Däremot anser jag det inte motiverat, att av alla de många viktiga uppgifter,
som länsstyrelsen har på brandförsvarets område, i lagen särskilt
ange samverkansfrågorna som föremål för länsstyrelsernas tillsyn.

Brandlagsrevisionens förslag bygger på grundtanken att avtal får träffas
om alla sådana uppgifter och verksamhetsgrenar som lagen ej direkt ålägger
kommunerna att ombesörja med egna organ. Förslaget till brandlag innehåller
därför en bestämmelse att kommuner må träffa överenskommelser
för att genomföra den samverkan, som erfordras för brandförsvarets ändamålsenliga
ordnande, såvitt annat ej stadgas. De egna organ som kommunerna
enligt förslaget skall vara skyldiga att ha är brandstyrelse, brandchef,
vice brandchef, kommunal brandkår samt brandsyneförrättare och skorstensfejare.
Endast från skyldigheten att hålla kommunal brandkår föreslås
en undantagsmöjlighet, nämligen i det fall att avtal träffats om betryggande
släckningshjälp från annan brandkår. Myndighetsprövning av brandförsvarsavtal
avses liksom f. n. förekomma blott i detta sistnämnda fall. Vid
remissbehandlingen har dessa huvudlinjer för lagstiftningens utformning i
huvudsak godtagits.

För egen del anser jag nämnda grundtanke i brandlagsrevisionens förslag

Kungi. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

riktig. Den överensstämmer med vad som får anses vara en allmän princip
inom kommunalrätten. På grund härav torde det icke vara nödvändigt att
i brandlagen införa en särskild bestämmelse om kommuns befogenhet
att med de av revisionen angivna inskränkningarna träffa brandförsvarsavtal.
Frånvaron av en dylik bestämmelse har icke heller hittills hindrat ingående
av en mängd praktiskt betydelsefulla brandförsvarsavtal.

Bland de viktigaste brandförsvarsavtalen märks i första hand släckningsavtalen.
En allmän princip bör enligt förslaget vara att släckningsavtal
skall träffas i sådana fall då samverkanssituationerna är förutsebara
till följd av geografiska och andra förhållanden, medan den tillfälliga släckningshjälpen,
som kommunerna är skyldiga att vid inträffad brand lämna
varandra, bör förbehållas övriga fall. Till denna princip, som bygger på en
strävan att rättvist mellan kommunerna fördela även fasta kostnader för
normala brandförsvarsåtgärder samt taga i anspråk hjälpskyldigheten blott
i särskilda fall, för vilka en kommuns brandförsvar icke utan oskälig kostnad
kan dimensioneras, ansluter jag mig. Jag vill emellertid samtidigt understryka
vikten av att avtalen inom ett område ej blir så många och oöverskådliga,
att snabbheten och effektiviteten därigenom äventyras. En utveckling
mot större kommuner minskar å andra sidan faran härför.

På grund av släckningsavtalens stora betydelse och då hållandet av kommunal
brandkår är en av de grundläggande kommunala skyldigheterna för
upprätthållande av ett betryggande brandförsvar anser jag i likhet med
hrandlagsrevisionen och remissinstanserna, att länsstyrelseprövningen av
släckningsavtal bör bibehållas såsom förutsättning för befrielse från nämnda
skyldighet. Av brandordningarna bör framgå i vilken utsträckning och
inom vilka områden brandsläckning inom en kommun skall ombesörjas enligt
släckningsavtal. Prövningen av avtalet bör därvid ske i samband med
fastställelse av brandordningen eller av ändring däri.

Ett specialfall av släckningsavtal är det av flera remissinstanser nämnda
danska systemet med överlåtelse av brandsläckning på entreprenad till ett
privat företag. Huruvida sådana avtal är förenliga med gällande svensk
brandlagstiftning är en öppen fråga. Lagens ordalydelse utgör väl i och
för sig ej hinder mot entreprenadavtal men tydligt är att lagstiftaren ej
räknat med denna möjlighet.

Systemet med entreprenadbrandkårer har icke prövats i vårt land. Att
det i stor omfattning tillämpas i Danmark sammanhänger sannolikt med
den tätare bebyggelsen, den större folktätheten och de kortare köravstånden.

I den mån entreprenadbrandkårerna i vårt land skulle bygga på heltidsanställd
personal förefaller det tveksamt om de kunde bli ekonomiskt
möjliga i sådana områden som icke anses kunna bära upp en heltidsanställd
kommunal brandkår. Det bör nämligen uppmärksammas att kravet på utryckningsberedskap
begränsar möjligheten för personalen att jämväl handha
andra räddnings- och serviceuppgifter. Något underlag för besvarande

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

av den av Svenska brandbefälets riksförbund antydda frågan huruvida
en entreprenadbrandkår reellt kan drivas billigare än en kommunal brandkår
föreligger emellertid f. n. icke.

Entreprenadsystemet medför enligt min mening lätt en viss sammanblandning
av offentliga angelägenheter och privat förvärvsverksamhet. Den
offentliga tillsynen över kommunernas brandförsvar vid detta system garanteras
visserligen därigenom, att även denna form av släckningsavtal
skulle förutsätta länsstyrelsens prövning och godkännande som villkor för
befrielse från skyldigheten att hålla egen kommunal brandkår. Olägenheterna
ligger emellertid främst på det lokala och praktiska planet och gäller
framför allt brandchefernas ställning. En grundsats i svenskt brandförsvar
är att det släckande och det förebyggande brandförsvaret såvitt möjligt
ombesörjes av samma organisation och personal. En brandsyneförrättare
med praktisk erfarenhet av brandsläckning och i samband därmed stående
räddning av liv och egendom har lättare alt rätt bedöma lämpliga
brandskyddsåtgärder, och omvänt får brandsyneförrättaren en god förhandskännedom
om de objekt i vilka han kan få släcknings- och räddningsuppgifter.
Den svenska brandbefälsutbildningen bedrives så att personalen
blir skickad att fullgöra båda dessa uppgifter. För min del anser jag den
nämnda grundsatsen alltjämt böra tillämpas. Det är då mindre lyckligt om
entreprenadavtal skulle medföra att det släckande brandförsvaret komme
att ledas av befälhavaren för den privata brandkår, som omfattas av avtalet,
medan den kommunale brandchefen endast skulle ombesörja det förebyggande
brandförsvaret. Skulle å andra sidan brandchefen i detta fall
även vara ansvarig för det släckande brandförsvaret ligger en nackdel däri
att han icke gentemot en entreprenadbrandkår kan få samma inflytande på
personalens anställning, utbildning och tjänstgöringsförhållanden som i en
av kommunen anställd brandkår. Även andra svårigheter kan uppkomma i
befälsfrågan, exempelvis när det gäller att tillkalla och föra befälet över
släckningshjälp.

För att bibehålla det önskvärda sambandet mellan släckande och förebyggande
brandförsvar kunde då i stället övervägas att till kommunal brandchef
utse den hos entreprenadföretaget anställde befälhavaren för dess
brandkår. Visserligen bör, som jag närmare utvecklar i det följande, formellt
hinder ej möta häremot, därest han uppfyller stadgade kompetenskrav
och utses i laga ordning. Emellertid måste en kommun, som sålunda överlåter
brandsläckningen på ett privat företag, utöva en fortlöpande tillsyn
över att brandförsvarets effektivitet vidmakthålles. Detta är cn skyldighet
som kommunen i brandlagen är ålagd och som den icke kan avhända sig
ansvaret för genom släckningsavtal. För att denna tillsyn i sina enskildheter
och fortlöpande skall kunna genomföras så, att kommunen får valuta
för vederlaget till entreprenören, synes erforderligt att den utföres av en
brandtekniskt sakkunnig person. Denna sakkunskap kan i en kommun

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

i allmänhet icke representeras av någon annan än brandeliefen. För min
del anser jag självklart att brandchefens skyldighet att tillse att entreprenören
fullgör sina skyldigheter gentemot kommunen enligt avtalet är oförenlig
med hans ställning såsom anställd hos entreprenören. Vidare bör uppmärksammas,
att de på detta område förekommande privata företagen driver
rörelse med försäljning av brandsläckningsmateriel m. m. Den svenska
brandlagstiftningen intar i princip den ståndpunkten att anställning i sådant
företag är oförenlig med tjänst inom brandförsvaret. Jag anser denna
princip riktig och finner särskilt angeläget att den, som i egenskap av offentlig
myndighet i samband med brandsyn har att utfärda föreskrifter om
vilka brandredskap o. dyl. som skall hållas av enskilda, intar en i detta hänseende
oberoende ställning.

Med hänsyn till det anförda förefaller det mindre troligt att kommunerna
skall finna det ändamålsenligt att överlåta brandsläckningen till privata
entreprenörer. Om likväl sådana avtal, genom att de visas vara ekonomiskt
gynnsamma för kommunerna, skulle bli aktuella, får det närmare
undersökas huruvida garantier för effektivitet, tillsyn och ojävighet föreligger.

En annan för brandförsvaret mycket betydelsefull typ av avtal är överenskommelse
mellan kommuner att till brandchef utse samma person. Här vill
jag till en början i anledning av ett remissyttrande understryka vad brandlagsrevisionen
uttalar om att sådant avtal icke innebär befrielse för någon
av kommunerna från skyldigheten att i laga ordning och enligt brandordningens
bestämmelser utse vederbörande till kommunens brandchef.
Uppenbart är enligt min mening även, att en brandchef icke genom sådant
avtal mellan kommuner kan åläggas att vara brandchef jämväl i annan
kommun samt att här som eljest ansvar, utbildning och arbetsuppgifternas
storlek får bestämma lönen.

Såsom påpekas i ett yttrande kan kompetenskraven behöva ställas högre
på en befattningshavare som är brandchef i två eller flera kommuner. Det
kan i vissa fall övervägas att heltidsanställa en sådan brandchef. Enligt
brandlagsrevisionens förslag, som jag biträder, skall brandordningen innehålla
bestämmelser om den kompetens som fordras för kommunens brandbefäl.
För att länsstyrelsen vid fastställelse av brandordning skall kunna bedöma
dessa frågor i hela deras vidd synes av brandordningen böra framgå
huruvida brandchefen skall vara gemensam för två eller flera kommuner.
Anmärkas må att enligt brandlagsrevisionens av remissinstanserna därutinnan
biträdda förslag motsvarande ordning är tänkt i fråga om skorstensfejare
så att brandordningen skall innehålla bestämmelse huruvida
kommunen skall jämte annan kommun ingå i sotningsdistrikt.

Utöver vad nu behandlats kan givetvis förekomma samverkan av stor
betydelse för brandförsvaret, exempelvis anordnande av gemensam alarmering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

Även om en sådan allmän myndighetskontroll av brandförsvarsavtalen,
som förordas i några remissyttranden, skulle medföra garantier mot avtal
i strid med gällande kommunalrättsliga bestämmelser och eljest underlätta
den statliga tillsynen över brandförsvaret, vill jag likväl icke i vidare mån
än jag tidigare anfört tillstyrka en sådan kontroll. Lagligheten av kommunala
beslut om avtal kan prövas om kommunalbesvär anföres däröver. Den
juridiska prövning av avtalen, som erfordras enligt några yttranden, anser
jag kunna undvaras, om myndigheterna står till förfogande med rådgivning.
Även kommunförbunden torde vara villiga att medverka härtill. I
övrigt vill jag ifråga om brandförsvarsavtals innehåll hänvisa till brandlagsrevisionens
detaljerade redogörelse och därvid särskilt understryka
vikten av klara regler om den ordning i vilken avtalen kan bringas att
upphöra.

3. Kommunal brandstyrka

Gällande bestämmelser

Brandlagens 3 § innehåller två definitioner: yrkesbrandkår, varmed förstås
kommunal brandkår, bestående av heltidsanställd personal,
samt borgarbrandkår, varmed förstås kommunal brandkår bestående
av personal, som förbundit sig att vid sidan av annan sysselsättning
fullgöra brandtjänst. Sistnämnda personal är alltså deltidsanställd. Enligt
1945 års normalbrandordning för städerna skall yrkesbrandkårs numerär
beräknas så att minst en utryckningsenhet, bestående av minst ett befäl
och fem man, ständigt är disponibel för omedelbar utryckning. I enlighet
härmed rekommenderas, att yrkesbrandkår i de minsta städerna, där sådan
kår erfordras, skall bestå av två brandförmän och åtta brandmän; härtill
kommer brandchef och vice brandchef, alltså inalles tolv heltidsanställda
befattningshavare. Med de tjänstgöringstider, som f. n. gäller för dessa städers
yrkesbrandkårer, är detta antal befattningshavare ett minimum, därest
nämnda utryckningsstyrka skall kunna hållas.

När det i samband med lagstiftning på brandförsvarets område gällt att
ange de faktorer, som påverkar brandförsvarets omfattning och kvalitet,
har ett av syftena varit att bestämma i vilka kommuner yrkesbrandkår erfordras.
Gällande brandlag säger härom endast, att brandstyrkan skall vara
av betryggande storlek och sammansättning. Enligt normalbrandordningen
för städerna skall i samhälle med mer än 12 000 invånare ävensom i samhälle
med mindre invånarantal, där byggnadssätt, anhopning av industrier
eller andra på brandfaran inverkande omständigheter gör sådant motiverat,
finnas yrkesbrandkår jämte borgarbrandkår.

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

Övergången från borgarbrandkår till yrkesbrandkår har för de berörda
medelstora städerna visat sig medföra avsevärda kostnader. För de flesta av
dessa städer har det icke varit möjligt att på en gång åtaga sig en sådan
ökad utgift för brandförsvaret. För att komma till rätta med denna svårighet
har man anlitat olika utvägar, nämligen dels att successivt heltidsanställa
brandpersonal såsom förstärkning av borgarbrandkåren, dels att
reducera den ständigt utryckningsberedda styrkan av heltidsanställd personal
från normalbrandordningens ett befäl och fem man till ett befäl och
två, tre eller fyra man.

Brandlagen föreskriver skyldighet att medverka vid brandsläckning för
envar, som under kalenderåret fyller lägst 16 och högst 65 år och som vistas
i orten. Den på tjänsteplikt grundade reservbrandstyrkan är obligatorisk
i alla kommuner, även sådana, vilkas brandsläckning enligt avtal
fullgöres av annan kommun. Grunden härtill angavs vid lagens tillkomst
vara, att även en slagkraftig yrkes- eller borgarbrandkår under påfrestande
förhållanden kunde behöva tillgång till reservpersonal, samt att reservstyrkan
även ägde betydelse med hänsyn till beredskapen för krig.

I normalbrandordningarna rekommenderas, att reservbrandstyrkan skall
bestå av, i mindre städer och tätorter samt landskommuner 15—30 man, och
i större städer minst 40 man. Härtill kommer i vissa kommuner för skogsbrandsläckning
särskilt uttagna uppbådare, skogsbrandförmän och beredskapsmän
till erforderligt antal. Den som uttagits till reservbrandstyrka
är skyldig att deltaga i brandövning under högst femton timmar årligen.

Enligt gällande brandstadgas bestämmelser för städer och med dem jämförliga
samhällen skall i brandordningen intagas bestämmelser angående
det lägsta antal brandbefäl och brandmän, som ständigt skall vara berett till
en första utryckning. Utom för yrkesbrandkårer saknas föreskrifter om innebörden
av denna beredskapsskyldighet. Normalbrandordningen
för städerna ger likväl vissa anvisningar, i huvudsak innebärande att två
tredjedelar av brandpersonalen skall befinna sig inom visst område, t. ex. en
stads hela område, det planlagda området, släckningsområde eller annat i
särskild ordning avgränsat beredskapsområde.

Landskommuns brandordning behöver icke innehålla föreskrift om minsta
utryckningsberedda styrka. I normalbrandordningarna för landsbygden
sägs endast, att personalen bör vara bosatt så nära som möjligt intill den
plats där brandredskapen förvaras. En undersökning av förhållandena 1954
visade, att 448 kommuner på landet hade beredskap av innebörd, att en bestämd
del av personalen skulle befinna sig inom visst område.

I avlöningsreglementena för borgarbrandpersonal skiljes mellan beredskapstjänst
med skyldighet att under fritid från ordinarie anställning eller
sysselsättning befinna sig inom angivet beredskapsområde samt vakttjänst,
innebärande antingen skyldighet att under fritid vara inom hörhåll för
larmanordning i hemmet eller vakttjänstgöring på brandstationen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 12 år 1962

Brandlagsrevisionen

Den i operationsanalysen utförda undersökningen bestyrker uppfattningen
att i vart fall för städernas del invånarantalet icke är ett tillförlitligt mått
på förekomsten av brännbara värden och därmed ej heller kan utgöra
ensam grund för bestämmande av brandförsvarets kvalitet. Brandlagsrevisionen
hyser därför den åsikten, att det icke är möjligt att finna och i författning
ange någon schematisk faktor, efter vilken brandförsvarsbehovet
eller behovet av heltidsanställd personal kan bedömas,
och föreslår därför ej någon ändring i brandlagens nuvarande lydelse, enligt
vilken brandstyrkan skall vara av betryggande storlek och sammansättning.
Frågeställningen bör i detta sammanhang icke vara i vilka kommuner
yrkesbrandkår erfordras, varvid med yrkesbrandkår skulle förstås
någon på förhand generellt given minimistyrka, utan i stället i vilken utsträckning
heltidsanställd personal erfordras och utan oskälig kostnad för
kommunen bör anställas.

Övergången från deltidsanställda till heltidsanställda brandmän sammanhänger
dels med skillnaden i effektivitet, dels med utryckningsfrekvensen.
Vad först angår effektiviteten så kan värdet av yrkesbrandmannens gedignare
utbildning och större erfarenhet icke siffermässigt anges; det torde
också skifta allt efter den aktuella brandens art och omfattning. Man får i
allmänhet räkna med att yrkesbrandmännens insatstid blir kortare. Om i en
kommun den deltidsanställda brandpersonalen kan bibringas god utbildning
och dess insatstid göras tillräckligt kort, behöver yrkesbrandkår icke
uppsättas av effektivitetsskäl. Måhända kan man, uttalar brandlagsrevisionen,
i större utsträckning än nu är fallet nöja sig med att heltidsanställa
befäl samt viss personal för tillsyn av lokaler och materiel. Borgarbrandkårernas
användning begränsas alltså genom kravet på viss insatstid samt
kravet på utbildning och erfarenhet.

En annan begränsning av möjligheten att använda borgarbrandkår följer
av borgarbrandmännens ordinarie sysselsättning. Det har i detta hänseende
ibland ansetts, att borgarbrandmän icke bör störas i sitt ordinarie
arbete mer än högst fem gånger i månaden. Att på detta sätt ange ett bestämt
mått ställer sig givetvis svårt; det blir beroende av sysselsättningens
art och, i förekommande fall, av arbetsgivarens möjligheter och vilja att
avvara sin personal för utryckning.

Huvudsakligen inom och i anslutning till vissa tätorter är det ekonomiskt
rationellt att hålla yrkesbrandkår. Övergång från borgarbrandkår till
yrkesbrandkår sker f. n. i intervallet 10 000—20 000 invånare. I operationsanalysen
uttalas, att den omständigheten att en landskommunkrets med
20 000 invånare generellt icke kan »bära upp» en yrkesbrandkår ej visar
att det skulle vara felaktigt att inom städerna införa yrkesbrandkår vid storleksordningen
10 000—20 000 invånare. Livräddningsproblemen, värdeanhopningen
och riskförhållandena i övrigt inom städerna kan nämligen med -

Kungl. Maj. ts proposition nr 12 år 1962

fora att även en obetydlig skillnad i utryckningstid och släckningsinsats
får ansenliga konsekvenser. Utryckningsstatistiken säges emellertid tyda
på att en noggrann granskning av städerna inom det nämnda intervallet
skulle ge till resultat att vissa yrkesbrandkårer borde bytas mot borgarbrandkårer
och omvänt.

Brandlagsrevisionens slutsats blir, att en på deltidsanställd personal
byggd brandkår är tillfyllest upp till den gräns, där antingen effektiviteten,
varmed förstås såväl insatstidens längd som den enskilde borgarbrandmannens
utbildning och erfarenhet, eller antalet utryckningar per år kräver
heltidsanställda befattningshavare i utryckningsenheterna. Allt efter
de olika kommunernas art, bestånd av brandfarliga objekt och andra förhållanden
torde än den ena, än den andra begränsningen av borgarbrandkårs
användning först sätta in. En kommun bör icke anses skyldig att på en
gång uppsätta en brandkår, vars utryckningsenheter helt består av heltidsanställd
personal. Den utveckling inom en kommun, som föranleder krav
på effektivare brandförsvar, sker i allmänhet successivt. Den på senare
tid allt vanligare utvägen att successivt i takt med de ökade brandriskerna
heltidsanställa brandpersonal bör därför godkännas och understödjas.

Brandlagsrevisionen anser kravet på borgarbrandkår i yrkesbrandkårskommun
icke böra vara oeftergivligt samt uttalar, att den kombination av
olika slags personal och släckningsenheter bör tillämpas, som i varje kommun
befinnes mest rationell med hänsyn till där rådande möjligheter och förhållanden.
Kommunerna bör därför i dessa hänseenden beredas större frihet
än som f. n. är fallet och icke bindas av så schematiska bestämmelser
som återfinns i 1945 års normalbrandordningar, även om dessa under senare
tid tillämpats mindre strikt. I stället bör till länsstyrelsernas och kommunernas
ledning utarbetas olika typfall för skilda brandförsvarsbehov,
kommuntyper och organisationsformer, varvid skillnad icke bör göras mellan
kommuner av olika administrativ natur.

Någon ändring i tjänsteplikten med avseende på dess art och
omfattning föreslås icke. Den inom brandförsvaret särskilt uttagna tjänstepliktiga
personalens eventuella betydelse med hänsyn till beredskapen för
krig bör enligt brandlagsrevisionens mening icke inverka på det här aktuella
bedömandet av kommunernas i fredstid erforderliga brandförsvar.
Att av endast civilförsvarsskäl fordra en på tjänsteplikt grundad reservorganisation
i varje kommuns fredsbrandförsvar bör därför icke komma i fråga.

De nuvarande reservbrandstyrkorna utgör dels brandförsvarsreserv i
egentlig mening, dels primära brandsläckningsenheter. Såsom reserv används
de främst i kommuner med en effektiv kommunal brandkår. Särskilt
i de större städerna, där erfarenheten visar att tillräckligt antal tjänstefria
yrkesbrandmän med relativt kort varsel kan inkallas till tjänstgöring vid
större bränder och där som reserv därjämte anses böra finnas en borgar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

brandkår, är reservbrandstyrka enligt brandlagsrevisionens mening icke
erforderlig såsom reservorganisation.

I betänkandet anföres, att reservbrandstyrkan i flertalet kommuner kommer
till föga eller ingen användning, medan tidsåtgång och kostnader för
övningar och rullföring icke är obetydliga. År 1954 deltog reservbrandstyrkan
icke i någon utryckning i 916 av landets dåvarande 1 017 brandkommuner.
Hela antalet utryckningar utgjorde omkring 12 000 och reservbrandstyrkor
deltog blott i 328 av dessa.

Inom skogsbrandförsvaret utgör däremot den i reservbrandstyrkan enligt
gällande ordning ingående särskilda skogseldsläckningspersonalen icke någon
reserv utan en organisation för förstahandsinsats. Åtminstone är detta
tanken, även om numera brandkårerna i allt större utsträckning själva eller
jämsides med skogsbrandpersonalen ombesörjer skogsbrandbekämpning.
Brandlagsrevisionen anser skäl ej föreligga att frångå möjligheten för kommunerna
att med tjänstepliktiga organisera särskilda skogsbrandsläckningsenheter
samt finner vidare, att släckningsenheter med tjänstepliktig
personal i större utsträckning än f. n. bör kunna användas för förstahandsinsats
även mot bygdebrand. I fiskelägen, fjällbyar och andra sådana bebyggelseområden,
som icke inom rimlig tid kan nås av den i kommunens
centrala del stationerade kommunala brandkåren och i vilka en borgarbrandkårsavdelning
av ekonomiska skäl icke kan upprätthållas, utgör sådana
enheter en ekonomiskt möjlig komplettering av den kommunala brandkåren.
Eftersom intresset av den egna hemortens brandförsvar i dessa fall
kan antagas göra sig särskilt gällande, synes jordmånen för frivillig verksamhet
här vara god. Kommunerna kan stödja en sådan för dem gynnsam
utveckling genom att verka för bildande av frivilliga släckningsenheter och
förse dem med sådan släckningsmateriel, som erfordras och som kan skötas
av personal med den blygsammare utbildning, som här kan komma i
fråga. Också brandkårsförbunden kan på detta område göra en värdefull
insats.

Med hänsyn till de primäruppgifter, som kan tillkomma ifrågavarande
enheter, föreslås benämningen brandvärn. Liksom hittills bör brandvärnet
i första hand rekryteras med frivilliga. Brandlagsrevisionen föreslår en sådan
utformning av brandlagen, att möjligheten för varje kommun att uttaga
brandvärn i princip bibehålies men får bli beroende av om i det enskilda
fallet föreligger behov därav.

Undersökningen av gällande bestämmelser visar enligt brandlagsrevisionen,
att innebörden och omfattningen av beredskapsskyldighet
e n är oklara i städerna, att beredskapsskyldighet ej föreligger på landet,
att särskilda svårigheter och kostnader är förknippade med beredskap
och vakt under semestertid samt att terminologien på detta område är svävande.

Brandlagsrevisionen erinrar om att utgångspunkten vid bedömning av

64 Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

det totala personalbehovet bör vara den erforderliga utryckningsberedskapen.
För att brandpersonal skall kunna sägas vara ständigt beredd till utryckning
måste uppenbarligen fordras dels att vederbörande befattningshavare
befinner sig inom hörhåll för larm — vare sig detta sker genom
telefon, tyfon eller särskild signalanläggning — dels att han efter att ha
hört larmet kan inställa sig på den plats, där brandredskapen förvaras,
inom sådan tid att den utryckningsenhet han tillhör kommer till brandplatsen
tillräckligt snabbt för att där kunna göra en effektiv insats. En beredskap,
som innebär, att viss del av personalen låt vara inom hörhåll för
larm vistas någonstädes inom ett vidsträckt beredskapsområde, förtjänar
icke namnet, därest icke varje brandman har möjlighet att snabbt inställa
sig. Än mindre kan man tala om beredskap om denna personal ej är inom
hörhåll för larm. Med beredskap bör sålunda från kommunens och brandkårens
synpunkt förstås att en utryckningsstyrka inom en efter varje orts
förhållanden och brandrisker m. m. rimlig tid kan rycka ut och göra en
effektiv insats. Denna insatstid kan icke generellt bestämmas, vare sig för
tätorter eller landsbygd, utan måste för varje ort bli beroende å ena sidan
av areal, bebyggelse, brandriskers belägenhet, kommunikationer och andra
på brandfaran och släckningsmöjligheterna inverkande omständigheter
samt å andra sidan de ekonomiska resurser som står till buds. Inom varje
kommun får med ledning av centralt utarbetade anvisningar och under
länsstyrelsens överinseende göras en bedömning av vad som är erforderligt
och möjligt. Från den enskilde borgarbrandmannens synpunkt bör med
beredskap förstås skyldighet att vistas på plats där han kan höra larm och
varifrån han kan inställa sig inom en tid, som medger att utryckningsenhetens
önskvärda insatstid kan hållas. Storleken av ett efter dessa grunder
bestämt beredskapsområde avgöres av larmanordningarnas effektivitet och
av kommunikationsförhållandena.

En beredskap av nu angiven innebörd bör enligt förslaget finnas i alla
kommuner oavsett deras administrativa beskaffenhet, alltså även i landskommunerna.
Detta innebär icke att alla kommuner behöver ha lika effektiv
beredskap utan att tvärtom en avvägning efter varje kommuns särskilda
förhållanden, inbegripet förekommande samverkan med andra kommuner,
här bör göras. En viss beredskap upprätthålles redan nu i större delen av
rikets landskommuner. Ehuru det för närvarande förhåller sig så att de
brandmän, som hör ett larm, skall inställa sig oavsett om de har beredskap
eller icke, och att förslaget därför icke är alltför ingripande, kan givetvis
en beredskapsskyldighet av föreslagen omfattning medföra rekryteringssvårigheter
och bli betungande för vissa kommuner. Brandlagsrevisionen
anser emellertid, att man är mera betjänt av en mindre beredskapsenhet
med relativt kort insatstid än av en större del av personalen vistande inom
ett vidsträckt beredskapsområde utan skyldighet att vara inom hörhåll för
larm. Nuvarande föreskrifter om att två tredjedelar av kåren skall befinna

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

sig inom kommunen eller motsvarande beredskapsområde bör kunna ersättas
med anvisningar om en mindre del av kåren i sådan beredskap att effektiv
insatstid ernås av den första utryckningsenheten.

Utryckningsenhetens — beredskapsenhetens — storlek blir bl. a. beroende
dels av beskaffenheten hos de tänkbara brandriskerna dels av tillgången
på släckningsmatcriel och vatten. Under semestertid bör för att
undgå alltför höga kostnader för kommunen en minskad beredskap få
medgivas så att utryckningsenheten då hålles på ett godtagbart minimum,
där så bedömes kunna ske utan allvarlig fara. I brandordningen bör anges
beredskapsenhetens eller enheternas storlek med rätt för brandchefen att
tillfälligt medge lägre beredskap.

Remissyttrandena

Brandlagsrevisionens rekommendation om successiv heltidsanställning
av brandpersonal lämnas i huvudsak utan erinran. Riksbrandinspektören
finner förslaget i dessa hänseenden både motiverat och
lämpligt och delar brandlagsrevisionens åsikt att brandkårerna alltjämt i
flertalet fall måste bygga på deltidsanställd personal så länge sådan över
huvud går att rekrytera. Styrelsen för Svenska stadsförbundet instämmer
till fullo i revisionens uttalande att frågeställningen icke bör vara i vilka
kommuner yrkesbrandkår erfordras, varvid med yrkesbrandkår skulle förstås
någon på förhand generellt given minimistyrka, utan i stället i vilken
utsträckning heltidsanställd personal erfordras och utan oskälig kostnad
för kommunen bör anställas. Styrelsen delar revisionens uppfattning att
yrkesbrandkår icke alltid av effektivitetsskäl behöver uppsättas och att man
måhända i större utsträckning än nu är fallet kan nöja sig med att heltidsanställa
befäl samt viss personal för tillsyn av lokaler och materiel.
Länsstyrelserna i Kopparbergs och Gävleborgs län framhåller de ökande
svårigheterna att rekrytera lämplig deltidsanställd personal, vilket kan leda
antingen till kvalitetsförsämring inom borgarbrandkårerna eller heltidsanställning
i fall då detta eljest ej skulle vara rationellt. Lånsbrandinspektören
i Gävleborgs län anser ej ekonomiskt möjligt eller praktiskt lämpligt
att övergå från deltids- till heltidsanställd personal vid brandkårerna på
landsbygden ens vid sammanslagning av ett flertal kommuner.

Riksbrandinspektören, länsbrandinspektörerna i Uppsala och Kopparbergs
län samt Svenska brandskyddsföreningen och Svenska brandkårernas
riksförbund anmärker, att snabbare övergång till brandkår med heltidsanställd
personal kan fordras vid höghusbyggen.

Riksbrandinspektören yttrar härom.

Dock förekommer understundom att behov kan föreligga att uppsätta en
»yrkesbrandkår» på en gång. Så är bl. a. förhållandet, då inom en kom 3

— Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 12.

K un f/I. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

mun planeras ett antal höga bostadshus. En »borgarbrandkår» saknar
möjlighet att tillfredsställande klara brandsläckningen på sådana höjder
liksom framförallt livräddningen. Det måste alltså förutsättas att framdeles
krav kan framkomma om inrättande av en brandstyrka av sådan storlek
att en beredskap om t. ex. minst 1+5 ständigt kan hållas. Inrättande
av en stor och brandfarlig industri i en kommun behöver däremot inte
medföra nu angivna konsekvens. I sådant fall kan en särskild industribrandkår
inrättas.

Att organisationen för den med tjänsteplikt uttagna personalen
benämnes brandvärn i stället för reservbrandstyrka möter ej erinran i remissvaren
och Svenska brandbefälets riksförbund anser uttrycket välfunnet.
Riksbrandinspektören, som anser frivilligandan inom brandförsvaret
böra uppmuntras, uttalar att frivilliga brandkårer i gynnsamma fall kan
tänkas framväxa ur brandvärnet och att denna nya benämning måhända
skall ha lättare att draga till sig människor, särskilt ungdom, än vad reservbrandstyrkorna
haft.

Remissinstanserna ansluter sig till förslaget att brandvärnet icke skall
vara obligatoriskt i varje kommun utan uppsättas blott där så erfordras.
Riksbrandinspektören finner förslaget att använda brandvärnet i större
utsträckning än för närvarande för förstahandsinsats även mot bygdebrand
lämpligt men ifrågasätter om icke utbildningstiden bör ökas från
15 till 20 timmar. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att brandvärnet
kan göra betydelsefulla insatser i vidsträckta och glesbefolkade kommuner.
Skogsstyrelsen och t. f. länsskogsbrandinspektören i Västerbottens län
finner brandvärnet nödvändigt för skogskommunerna och efterlyser mera
koncisa föreskrifter härom än vad som återfinnes i förslaget till brandlag.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser den nuvarande åldersgränsen
65 år för hög och finner knappast lämpligt eller påkallat att den som uppnått
60 års ålder skall vara skyldig underkasta sig utbildning och tjänstgöring
i brandvärn.

Av de remissinstanser som uttalar sig angående förslaget om beredskapsskyldighet
även för landsbygdens brandkårer tillstyrker riksbrandinspektören,
länsstyrelserna i Uppsala, Hallands och Värmlands län,
lånsbrandinspektören i Uppsala län samt Svenska försäkringsbolags riksförbund
förslaget. Riksbrandinspektören yttrar.

Betydelsen av att ha fått fastslaget att en beredskap (= larmberedskap)
bör finnas i alla kommuner oavsett deras administrativa beskaffenhet kan
icke överskattas. Riksbrandinspektören hyser den uppfattningen att det
torde bli ofrånkomligt att i varje fall under »sommarhalvåret», t. ex. den
1 april—den 30 september, förstärka nu angivna beredskap. En sådan förstärkning
skulle innebära att man höll i beredskap en liten men effektiv
släckningsstyrka men med krav på skyldighet för ytterligare personal, t. ex.
V3 av hela styrkan, att, t. ex. lördagar kl. 13—måndagar kl. 07.00, alltid
vistas inom beredskapsområdet. Därest så icke sker, föreligger risk att erforderlig
förstärkning icke kan erhållas under kritiska perioder. Under

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

andra tider i veckan under sommarhalvåret samt under vinterhalvåret
torde anledning finnas anta att personalen de facto vistas inom det område
där den normalt brukar uppehålla sig.

Länsbrandinspektören i Norrbottens län anför, att den föreslagna beredskapen
i stort sett redan är ordnad i de kommuner, där den deltidsanställda
personalen är organiserad i sitt fackförbund, samt att merkostnaden för
beredskapen åtminstone indirekt i viss mån kompenseras av reducerade
försäkringskostnader. Fullmäktige i Åtvidaberg finner frågan om utökad
beredskap för landskommunerna svår att lösa på grund av svårigheterna
att på dagtid samla borgarbrandkåren vid eventuell brand men delar brandlagsrevisionens
uppfattning att de nuvarande bestämmelserna om två tredjedelar
av kåren inom kommunens beredskapsområde kan ersättas med anvisningar
om en mindre del av kåren i sådan beredskap att effektiv insatstid
ernås av den första utryckningsenheten. Svenska brandskgddsföreningen
och Svenska brandkårernas riksförbund, med vilka Landsbggdens brandförsäkringsbolags
förening instämmer, anser den föreslagna beredskapsbestämmelsen
från brandförsvarets synpunkt önskvärd men finner tänkbart
att rekryteringen av deltidsanställd personal kan komma att allvarligt försvåras
på vissa orter och bestämmelsen därigenom få motsatt verkan mot
den avsedda. Även länsbrandinspektören i Östergötlands län och brandchefen
i Södei-hamn påpekar rekryteringssvårigheterna.

Örebro läns avdelning av Svenska landskommunernas förbund anser det
föreslagna skärpta beredskapskravet icke skäligt.

Den föreslagna rätten för brandchefen att tillfälligt medge lägre beredskap
under semestertid avstyrkes av riksbrandinspektören och de sju
länsstyrelser och elva länsbrandinspektörer, som yttrar sig härom, ävensom
av Svenska brandskyddsföreningen och Svenska brandkårernas riksförbund.
Härvid anför remissinstanserna dels att brandfaran ej är mindre
under semestertid, då reparationer förekommer inom industrin och skogsbrandrisken
är störst, dels att en sänkning av beredskapen under det godtagbara
minimum, som får antagas råda under övriga delar av året, icke
är motiverad. Länsstyrelserna i Västernorrlands och Norrbottens län anser
ej lämpligt att tillerkänna en kommunal befattningshavare, brandchefen,
rätt att medge undantag från vad länsstyrelsen genom fastställelse av brandordning
förordnat om beredskapen. Brandchefen i Visby påpekar risken för
mindre önskvärda påtryckningar på brandchefen från såväl kommunala
förvaltningar som personalorganisationer. Vissa av remissinstanserna föreslår
att undantagsbestämmelsen utgår.

Departementschefen

Såväl enligt gällande lag som enligt förslaget skall kommunens brandstyrka
vara av betryggande storlek och sammansättning. Såsom allmän

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

grundsats gäller likväl att tryggheten icke får köpas till priset av oskäliga
kostnader. Från kostnadssynpunkt är det av avgörande betydelse om
brandpersonalen är heltidsanställd eller deltidsanställd. Brandlagsrevisionen
påpekar att gränsdragningen mellan städer där borgarbrandkår är tillfyllest
och städer där yrkesbrandkår erfordras medfört svårigheter av
skilda slag. Övergången från den ena formen till den andra kan innebära
stora kostnadsökningar.

Brandlagsrevisionens slutsats att en på deltidsanställd personal byggd
brandkår är tillfyllest upp till den gräns, där antingen effektiviteten eller
antalet utryckningar nödvändiggör heltidsanställda befattningshavare möter
ej någon erinran i remissbehandlingen. Enligt min mening måste i varje
särskild kommun undersökas vilka krav på snabb insats av brandkåren och
teknisk kunnighet hos personalen som föranleds av de i kommunen befintliga
brandriskerna och med hänsyn till den släckningsmateriel som erfordras
för dessa risker. Därefter bör utrönas om dessa krav kan tillgodoses med
deltidsanställd personal. Som brandlagsrevisionen anför kan därvid befinnas
att det blir erforderligt att heltidsanställa några få befattningshavare för
att brandstyrkan skall bli effektiv. Jag vill sålunda ansluta mig till brandlagsrevisionens
av remissinstanserna biträdda mening att deltidsanställd
personal av kostnadsskäl alltjämt i stor utsträckning måste anlitas så länge
sådan går att rekrytera samt att heltidsanställning i allmänhet bör ske successivt
i den mån behovet därav framträder genom utvecklingen i kommunen.
Frågeställningen yrkesbrandkår eller ej mister därvid i allmänhet sin
aktualitet. Med anledning av bl. a. riksbrandinspektörens påpekande om
brandsläckning och livräddning i höghus vill jag dock framhålla att en
snabbare övergång från borgarbrandkår till effektivare brandkårsformer
i vissa fall kan bli nödvändig.

Självfallet bör den organisation av brandstyrkan och den kombination av
olika slags personal tillämpas som i varje kommun är mest rationell. Som
brandlagsrevisionen föreslår torde det få ankomma på statens brandinspektion
att utarbeta olika typfall för skilda brandförsvarsbehov, kommuntyper
och organisationsformer. Att dessa anvisningar bör göras mindre
schematiska än nuvarande normalbrandordningar framgår enligt min mening
redan därav att dessa under senare år tillämpats mindre strikt.

I likhet med brandlagsrevisionen och remissorganen anser jag att behov
av tjänsteplikt inom brandförsvaret alltjämt föreligger, samt att möjligheten
att till vissa släckningsenheter uttaga tjänstepliktiga måste bestå.
Benämningen brandvärn i stället för reservbrandstyrka på sådan särskilt uttagen
personal har vunnit allmänt gillande och jag finner den lycklig av
både sakliga och psykologiska skäl. Förslaget att brandvärn skall organiseras
endast i kommun där behov föreligger, varvid civilförsvarets behov
icke skall inverka, biträdes av remissorganen. Angående nödvändigheten av
brandvärn i skogskommuner kan jag hänvisa till vad jag förut anfört. I

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

övrigt anser jag i likhet med brandlagsrevisionen samt riksbrandinspektören
och länsstyrelsen i Kopparbergs län att brandvärn kan vara lämpligt
i avlägsna eller svårtillgängliga kommundelar, där av ekonomiska skäl borgarbrandkårsavdelningar
ej kan uppsättas, samt att brandvärnet även bör
kunna i större utsträckning än f. n. utnyttjas för förstahandsinsats.

Så som nu gäller bör brandvärnet i första hand uttagas bland frivilliga.
I själva verket torde någon tvångsuttagning till reservbrandstyrkorna icke
hittills ha förekommit. Då man sålunda torde kunna räkna med att brandvärnet
frivilligt rekryteras bland personer, som är intresserade för hemortens
brandförsvar, anser jag hinder ej möta att i enlighet med riksbrandinspektörens
förslag öka utbildningstiden från 15 till 20 timmar årligen,
trots att ersättning för deltagande däri ej skall utgå. Med anledning av ett
yttrande om åldersgränserna för tjänsteplikten vill jag framhålla att ej
heller enligt min mening brandvärnspersonalen bör uttagas bland medborgare
som närmar sig den övre åldersgränsen 65 år. Däremot bör denna gräns,
som gäller jämväl för civilförsvarsplikt, kunna kvarstå för den inom
brandförsvaret allmänt gällande tjänsteplikten, som omfattar även annat än
att deltaga i brandvärn.

Brandlagsrevisionens förslag innebär, att varje kommun ålägges att tillse
att brandkåren har godtagbar utryckningsberedskap. Främst för landsbygden
betyder detta en skärpning av gällande bestämmelser, men remissorganen
har i allmänhet tillstyrkt förslaget ehuru på sina håll med viss tveksamhet
med hänsyn till befarade rekryteringssvårigheter. I likhet med
brandlagsrevisionen anser jag att utryckningsberedskapen är en avgörande
faktor vid bestämmande av det totala personalbehovet i den kommunala
brandstyrkan. Redan av denna orsak föreligger enligt min mening starka
skäl att i varje kommun noga pröva vilken utryckningsberedskap som med
hänsyn till de i kommunen rådande förhållandena krävs och kan åstadkommas
utan oskälig kostnad. Av vad brandlagsrevisionen anför synes framgå
att frånvaron av beredskapsföreskrifter ibland kan medföra att befintlig
organisation i form av personal och materiel icke kan göra en mot kostnaderna
svarande nytta, emedan den kommer för sent till brandplatsen. En
sådan ordning är uppenbarligen icke förenlig med god ekonomi. Utryckningsstyrkan
bör självfallet ha sådan beredskap att den kan komma till
brandplatsen tillräckligt snabbt för att kunna göra en effektiv insats. Denna
grundsats måste följas även om den leder till rekryteringssvårigheter. Dessa
kan f. ö. i viss utsträckning minskas genom att beredskapsstyrkan förses
med lämplig materiel och göres mindre än f. n.

Jag biträder förslaget att brandordningen bör innehålla bestämmelse om
det antal brandbefäl och brandmän som erfordras för godtagbar beredskap.
En sådan bestämmelse kommer uppenbarligen att ange det minimum,
som kan godtagas. På grund härav kan jag ej biträda brandlagsrevisionens
av flera remissinstanser avstyrkta förslag att den i brandordningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

sålunda bestämda beredskapen skulle få minskas under semestertid genom
beslut av brandchefen. Däremot bör enligt min mening hinder ej möta att
i brandordning föreskriva olika beredskapsminimum för sommar- och vinterhalvåren.

4. Brandsyn

Gällande bestämmelser

Brandlagen föreskriver, att brandsyn skall hållas i enlighet med de föreskrifter
Kungl. Maj:t meddelar, och brandsynens omfattning
regleras i brandstadgan. Enligt 11 och 34 §§ brandstadgan skall allmän
brandsyn å samtliga byggnader, upplag och andra anläggningar äga rum
årligen. Den myndighet, som förvaltar brandförsvarets angelägenheter, må
efter brandchefens hörande medge, att mindre eller avsides belägen byggnad
eller annan anläggning icke skall omfattas av den allmänna brandsynen,
varvid myndigheten tillika skall bestämma, om och huru ofta brandsyn å
sådan anläggning skall ske. De föreskrifter, för vilka nu redogjorts, gäller
för alla kommuner. I kommun med yrkesbrandkår må enligt 11 § 4 mom.
brandstadgan i brandordningen stadgas, att brandchefen äger för särskilda
fall besluta, att byggnad, upplag eller annan anläggning icke årligen skall
undergå brandsyn. Brandchefens beslutanderätt kan begränsas i brandordningen.
Normalbrandordningen gör också undantag för anläggning av industriell
beskaffenhet och för särskilt eldfarliga anläggningar samt rekommenderar
brandsyn i bostadshus inom stads centrala delar minst vart tredje år
och eljest minst vart femte år.

Stockholms stad har erhållit sådan dispens från brandstadgans brandsynebestämmelser
att allmän brandsyn — med undantag för eldstadsbesiktning
utförd av skorstensfejare — allenast omfattar eldfarliga inrättningar,
varulager och upplag i enlighet med en hos brandchefen förd och fortlöpande
kompletterad förteckning över dessa.

I fråga om brandsyneförrättare gäller likaledes skilda bestämmelser
för kommuner med yrkesbrandkår samt övriga kommuner. I de
förra må jämlikt 11 § 4 mom. brandstadgan i brandordningen stadgas, att
brandchefen eller efter hans förordnande annan av brandbefälet ensam
äger verkställa brandsyn samt att den del av brandsyn, som utgöres av s. k.
eldstadsbesiktning, må i samband med sotning utföras av skorstensfejare.
Dessa bestämmelser tillämpas i alla kommuner, där så lagligen kan ske. I
kommuner utan yrkesbrandkår skall brandsyn förrättas av en nämnd. I
stad, köping och municipalsamhälle skall denna bestå av brandchefen eller
efter hans förordnande annan av brandbefälet såsom ordförande, skorstensf
ej aren i sotningsdistriktet samt en av byggnadsnämnden förordnad person,
vilken bör ha byggnadsteknisk utbildning. I landskommuner skall nämnden

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

bestå av brandchefen eller efter hans förordnande av annan av brandbefälet
såsom ordförande samt en eller två därtill lämpliga personer, som utses av
den myndighet som förvaltar brandförsvarets angelägenheter. Har myndigheten
indelat sådan kommun i flera brandsynedistrikt, äger myndigheten
utse lämplig person, som ej är brandbefäl, till ordförande i brandsynenämnd.
Om skorstensfejare finns i landskommun, är han oftast ledamot i
brandsynenämnden.

Brandsyneförrättare äger meddela föreläggande om rättelse samt
föranstalta om efterbesiktning. Sådant föreläggande må dock ej ske vid
vite. Efterkomines ej föreläggandet, skall brandsyneförrättaren göra anmälan
hos länsstyrelsen, som äger meddela vitesföreläggande. Brandsyneförrättares
föreläggande får överklagas genom besvär hos länsstyrelsen.
Besvären har karaktären av förvaltningsbesvär.

B randlag srevisionen

I betänkandet redovisas en från skilda håll framförd uppfattning att kraven
på brandsyn i bostadshus är för stränga samt att brandsyn med nämnd
är en alltför tungrodd och i förhållande till effektiviteten dyrbar organisationsform.
Detta har lett till dispensframställningar och till att brandsyn
ej alltid helt sker i enlighet med brandstadgans föreskrifter: sålunda förekommer
att brandsyn förrättas av endast en person, brandbefäl eller skorstensfejare,
och att den eller de övriga ledamöterna i brandsynenämnden
medverkar blott formellt eller att ledamöterna mellan sig fördelar de objekt
som skall bli föremål för brandsyn.

Den skillnad i fråga om brandsynens omfattning som f. n.
råder mellan kommuner med och utan yrkesbrandkår bygger enligt brandlagsrevisionen
på tanken att brandsyn ej behöver ske så ofta i orter där en
slagkraftig brandkår snabbt kan ingripa mot brand. Häremot anföres, att risken
för brands spridning är större i tätorterna. Man är ense om att man
på landsbygden måste lita mera till förebyggande än till släckande brandförsvar,
eftersom de långa avstånden oftast medför att släckningen ej blir
tillräckligt effektiv i den byggnad eller anläggning där branden börjat.
Dessa synpunkter leder till förslag om i princip samma brandsynefrister
för byggnader och anläggningar av samma art, oberoende av om de är
belägna i tätort eller glesbebyggelse.

Brandsynebestämmelserna är i förslaget utformade så, att de inom sin
ram rymmer de särskilda åtgärder och föreskrifter, som kan föranledas av
brandorsakernas statistiskt och erfarenhetsmässigt kända växlande betydelse
i skilda delar av landet. Särskilt gäller detta de båda mest framträdande
brandorsakerna eldstäder och elektricitet. I enlighet härmed bör det i
första hand ankomma på kommunerna att bestämma om nämnda åtgärder
och föreskrifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

Brandlagsrevisionen anser, att en rationellare användning av de för
brands3^nearbetet tillgängliga resurserna kan vinnas, om de olika byggnadernas
och anläggningarnas brandfarlighet i större utsträckning än f. n. lägges
till grund för bestämmande av synefristerna. I kommuner med yrkesbrandkår
har med stöd av gällande bestämmelser en sådan uppdelning redan
kommit till stånd och förslaget innebär, att detta nu blir regel för alla kommuner.
En uppdelning av byggnader och anläggningar i riskklasser bör ske
med utgångspunkt dels från faran för brands uppkomst och spridning, dels
från en eventuellt utbruten brands risker för liv och egendom. Därvid bör
vissa objekt, där brandfaran eller skaderisken är särskilt framträdande, bli
föremål för en med jämna mellanrum — årligen eller med längre frist —
återkommande brandsyn (regelbunden brandsyn). Resurserna kan härigenom
koncentreras på dessa objekt. Brandlagsrevisionen förordar, att statens
brandinspektion upprättar en sammanställning av de typer av bjrggnader
och anläggningar som — med olika brandsynefrister — bör bli föremål
för regelbunden brandsyn samt att det skall ankomma på brandchefen i
varje kommun att med ledning av denna sammanställning klassificera de
olika byggnaderna och anläggningarna i kommunen. För övriga byggnader
och anläggningar, främst huvuddelen av alla bostadshus, föreslår brandlagsrevisionen,
att de blir föremål för särskild brandsyn, när så erfordras
av speciella skäl. För dem är eljest enligt brandlagsrevisionens mening den
tillsyn tillfyllest, som skall ske i samband med sotning som utföres av
skorstensfejare. Särskild brandsyn skall enligt förslaget liksom hittills äga
rum, när brandchefen finner erforderligt. Sådan brandsyn kan avse alla
byggnader och anläggningar inom kommunen, sålunda även sådana, som är
upptagna på förteckningen för regelbunden brandsyn. Det ankommer på
brandchefen att på eget ansvar avgöra, om förhållandena i visst fall är sådana,
att särskild brandsyn är påkallad. Såsom eldstadsbrandsyn betecknar
brandlagsrevisionen undersökning, huruvida å eldstad, mur, rör, skorsten
och tak samt därtill hörande byggnadsdelar finns felaktighet, som kan medföra
brandfara. Det är här fråga om samma undersökning, som enligt gällande
bestämmelser och enligt förslaget skall utföras av skorstensfejaren
vid föreskriven sotning. Denna undersökning kommer att ske på de tider,
som följer av sotningsfristerna, d. v. s. i allmänhet åtminstone vartannat år
och i många fall mycket oftare.

Den föreslagna ordningen innebär, att regelbundet återkommande fullständig
brandsyn icke vidare kommer att ske i bostadshus i allmänhet. I
den mån sådana byggnader sotas genom skor stensfej arens försorg, vilket
enligt förslaget blir det vanliga i hus med eldstäder i alla kommuner, blir de
emellertid föremål för skorstensfejare^ ständigt återkommande undersökning
och tillsyn i förening med skyldigheten att för brandchefen anmäla
felaktigheter och missförhållanden.

Syftet med en nämnd för brandsyn är enligt brandlagsrevisionen bl. a. att

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

såvitt möjligt skapa garanti dels för att fastighetsägare och andra icke utsätts
för mera ingripande och dyrbara åtgärder än vad som med en sakkunnigt
utförd rimlig avvägning mellan risker och kostnader kan åstadkommas,
dels för att kravet på godtagbar säkerhet icke eftersättes genom
obehörig påverkan på brandsynef örrättare. Är syneförrättare
en inom brandförsvaret heltidssysselsatt person, föreligger knappast någon
risk för obehörig påverkan. Även eljest måste förutsättas, att brandbefäl och
andra till brandsyneförrättare utsedda personer icke tages bland sådana som
kan befaras vara mottagliga för ovidkommande skäl. Något fall, där sådan
påverkan förekommit, är icke bekant. Brandlagsrevisionen anser att denna
synpunkt icke behöver tillmätas någon betydelse i den praktiska tillämpningen
eller vid bedömandet huruvida enmansbrandsyn lämpligen kan förekomma
i större utsträckning än f. n.

Risken för att en ensam brandsyneförrättare skall föreskriva felaktiga
eller onödigt ingripande åtgärder är givetvis beroende av förrättningsmannens
kompetens för sin uppgift. I kommuner, där brandsyneföremål av mera
invecklad eller speciell beskaffenhet förekommer, har brandchefen och
kanske även underlydande brandbefäl merendels erforderlig kompetens. I
kommuner, där så icke är fallet, är å andra sidan svårigheterna större att få
kompetenta brandsynenämndsledamöter till brandbefälets hjälp. Härtill
kommer, att de personer som är lämpliga för sådant uppdrag ofta icke kan
ställa sig till förfogande på grund av bristande tid. De flesta åtgärder av
mera ingripande eller kostnadskrävande art, vilka kan bli föremål för
brandsynebeslut, avser ändring i byggnad eller anläggning. Brandlagsrevisionen
föreslår att byggnadsnämnden skall beredas tillfälle att yttra sig,
innan brandsyneföreläggande meddelas om sådan åtgärd, som innebär
väsentlig ändring av byggnad eller för vilken erfordras byggnadslov. Härigenom
skulle skapas en viss garanti för att brandsyneförrättare icke kräver
oriktiga eller onödiga åtgärder.

Brandlagsrevisionen föreslår på grund av de sålunda anförda skälen och
då brandsyneföreläggande icke enligt förslaget, lika litet som i gällande rätt,
kan ske vid vite eller gå i omedelbar verkställighet, att brandsyn i princip
skall ske såsom enmansförrättning. För att även i landskommunerna underlätta
ett sådant system föreslår brandlagsrevisionen en viss förbättring av
brandbefälets utbildning. Enmansbrandsynen bör nämligen med undantag
för eldstäder m. m. i princip utföras av brandchefen eller efter hans förordnande
av annan av brandbefälet. Med den reducering av den regelbundna
brandsynen, som förslaget innebär, bör kommunens brandbefäl väl hinna
med brandsyneförrättningarna.

För att likväl möjliggöra för kommun att då så av särskilda skäl finnes
önskvärt tillsätta brandsynenämnd föreslår brandlagsrevisionen, att det i
brandordningen må bestämmas, att brandsyn skall förrättas av nämnd,
bestående av brandchefen eller efter hans förordnande annan av brand3*—Bihang
till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 12.

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

befälet såsom ordförande samt en eller två därtill lämpliga personer, som
utses av brandstyrelsen.

Enligt förslaget skall utbildad skorstensfejare finnas i alla kommuner.
På grund härav föreslås att den nu i yrkesbrandkårsstäder föreliggande
möjligheten att uppdraga eldstadsbrandsynen åt skorstensfejaren införes
för alla kommuner. Härigenom kan skor stensf ej arens kompetens och lämplighet
för uppgiften bli föremål för särskild prövning i varje kommun för
sig, varvid kommunen i brandordningen kan bestämma att eldstadsbrandsynen
skall förrättas av distriktets skorstensfejare i samband med föreskriven
sotning. Av praktiska skäl synes denna ordning bli den vanligast förekommande.
I behörigheten att förrätta brandsyn ingår utfärdande av förelägganden
och föranstaltande om efterbesiktning.

En av ledamöterna i brandlagsrevisionen, riksdagsmannen Ferdinand
Nilsson, biträder icke förslaget att brandsyn i princip skall förrättas av
tjänstemän och det kommunala lekmannainflytandet genom brandsynenämnden
reduceras. Reservanten anser brandsynenämnd böra vara huvudalternativ
samt föreslår, att kommunens brandstyrelse i stället för brandsyneförrättare
skall besluta de förelägganden som kan erfordras till följd av
anmärkning vid brandsyn.

Brandlagsrevisionens förslag innebär ingen ändring i vad f. n. gäller om
förelägganden och besvär.

Rem iss y 11 rand ena

Förslaget till rationalisering av brandsyneförfarandet möter i allmänhet
ingen erinran i remissvaren. Sålunda uttalar riksbr andinspektör en.

De grundläggande principerna för brandsyneverksamheten, varom brandlagsrevisionen
framlagt förslag, synes i allt väsentligt kunna godtagas. Behovet
av nya föreskrifter har ingenstans i brandlagstiftningen varit så påkallat
som i fråga om brandsynen. Den nuvarande brandsyneorganisationen
som syftar till en detaljerad, tätt återkommande kontroll av all bebyggelse
är tungrodd och onödigt kostnadskrävande. Ej heller torde verksamheten
regelmässigt bedrivas på det av lagstiftningen angivna sättet eller i avsedd
omfattning. Den nu föreslagna lösningen synes, såvitt riksbrandinspektören
kunnat finna, skapa säkrare garantier för att man till rimliga kostnader
verkligen kan -— i lämpliga former —- uppnå de mål som bör eftersträvas på
området.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund fäster sig speciellt vid
det föreslagna nya brandsynesystemet och anser brandlagsrevisionens uppfattning
i detta avseende välmotiverad. En viss tveksamhet uttalar däremot
järnvägsstyrelsen, som betraktar brandsynen som en rättighet eller förmån
för ägare av byggnad, upplag eller annan anläggning och som finner det
föreslagna ändrade brandsyneförfarandet synbarligen kunna innebära en
försämring. Genom en kvalitativt bättre brandsyn — i vissa fall kompletterad
med intern tillsyn — torde man enligt styrelsen dock kunna motverka

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962 75

de olägenheter, som eventuellt kan ligga i att brandsyn sker med längre intervaller.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter lämpligheten av att begränsa
brandsynens omfattning så kraftigt som brandlagsrevisionen förordat.

Systemet med brandsyneobjektens indelning i riskklasser godtages i princip
i yttrandena. Överståthållarämbetet redogör för den sedan 1952 jämlikt
särskild dispens i Stockholm förekommande begränsade brandsynen av
innebörd i huvudsak att i bostadsfastigheter endast eldstadsbesiktning förekommer
samt upplyser, att detta förfarande icke medfört någon olägenhet.

Några remissinstanser berör sättet för brandsynefristernas bestämmande.
Riksbrandinspektören ifrågasätter om dessa frister icke, i likhet med sotningsfristerna,
kunde intagas i blivande normalbrandordningar i förening
med en möjlighet för statens brandinspektion att efter hand göra de ändringar
som kan bli aktuella. Länsbrandinspektören i Östergötlands län understryker,
att antalet riskklasser bör starkt begränsas. Länsstyrelsen i Kopparbergs
län gör ej erinran mot förslaget att brandsynefristerna ej skall intagas
i författningstexten utan bestämmas med ledning av anvisningar från statens
brandinspektion men understryker vikten av att anvisningarna får en
sådan utformning att icke andra avvikelser än sådana som betingas av lokala
förhållanden kommer i fråga. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser
önskvärt, att brandsyn å likartade byggnader och anläggningar sker med
regelbundna tidsintervaller inom alla kommuner, samt föreslår att den
längsta tid, inom vilken brandsyn skall förrättas, inskrives i brandstadgan.

Frågan om brandsynef örrättare behandlas av ett stort antal
remissinstanser. Flertalet av dem biträder majoritetsförslaget att brandsynen
i princip bör vara en enmansförrättning av fackmän utan medverkan
av lekmän. Länsstyrelsen i Örebro län tolkar den allmänna uppfattningen,
när den anför att frågan om brandsyn synes vara ett ärende av främst teknisk
art, varför skäl att kräva lekmannainflytande saknas, samt att brandsyneförrättningen,
ehuru en kommunal uppgift, ej heller torde kunna anses
vara av sådant slag att det med hänsyn till den kommunala självstyrelsen
finnes skäl för lekmannamedverkan.

Länsstyrelsen i Blekinge län ifrågasätter däremot om icke vid brandsyn
lekmannainflytandet bör behållas och även utvidgas i linje med reservantens
förslag. Samma uppfattning har Skaraborgs och Jämtlands länsavdelningar
av Svenska landskommunernas förbund.

Riksbrandinspektören, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Kopparbergs
och Gävleborgs län samt fullmäktige i Åtvidaberg går längre än förslaget
och anser brandsynenämnd över huvud taget icke böra bibehållas.
Riksbrandinspektören anför.

Brandsyn med nämnd bör under alla förhållanden anses som ett passerat
stadium. Revisionens motivering för nämndinstitutionens bibehållande

Kungi. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

kan riksbrandinspektören icke finna bärande. Anmärkas bör i detta sammanhang,
att revisionen i brandsyneärenden föreslagit samråd i vissa fall med
byggnadsnämnd. Därigenom synes ytterligare skäl för bibehållande av
brandsynenämnd bortfalla. Vad reservanten för sin del framhållit i frågan
kan måhända ur vissa synpunkter anses bestickande men får likväl sägas
strida mot pågående utveckling på såväl nu föreliggande som på andra
samhällsområden. Ytterligare må här framhållas, att, enligt föreliggande
förslag till förordning om brandfarliga varor, brandchef skall vara skyldig
mottaga anmälan om innehav m. m. av sådana varor. En av brandchefen i
anledning av sådan anmälan företagen besiktning torde i formellt hänseende
vara att jämställa med särskild brandsyn. Föreläggande kan sålunda
lämnas i vanlig ordning. Skulle nu särskild brandsynenämnd förordnas,
skall sålunda nämndens övriga ledamöter tillkallas för att deltaga i brandsynen.
Detta synes inte rimligt. All brandsyn bör sålunda vara enmansbrandsyn.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län upplyser, att många kommuner
i länet framfört önskemål om att brandsyn måtte få förrättas i enlighet med
brandiagsrevisionens förslag med motiveringen att effektiviteten icke anses
minska genom enmansförrättning men att kommunerna därigenom besparas
kostnader för arvoden, förlorad arbetsförtjänst, resor och eventuella
traktamenten för personer ingående i brandsynenämnden. Länsstyrelsen i
Örebro län samt länsbrandinspektörcrnu i Älvsborgs, Kopparbergs och
Västerbottens län avstyrker uttryckligen reservantens förslag.

I fråga om eldstadsbrandsyn anser riksbrandinspektören, att skorstensfejare^
rätt att utföra denna bör framgå av brandstadgan, enär rimlig anledning
saknas att — sedan förslag nu framlagts om obligatorisk sotning
genom utbildad skorstensfejare i hela landet — göra det möjligt för kommunerna
att betaga dessa yrkesutövare den till synes självklara rätten att
utan inskränkning utföra eldstadsbrandsynen. Denna uppfattning biträdes
av styrelsen för statens brandskola, länsbrandinspektören i Hallands län
samt Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund och Svenska skorstensfejeriarbetareförbundet.
De sistnämnda organisationerna finner en kompetensjämförelse
ge vid handen, att skorstensfejaren normalt är den i kommunen
bäst kvalificerade för att verkställa eldstadsbrandsyn och framhåller
som anmärkningsvärt, att som motiv för ifrågavarande bestämmelses utformning
angivits att just skorstensf ej arens kompetens och lämplighet bör
vara föremål för särskild prövning. Organisationerna förordar också, att
möjligheten till eldstadsbrandsyn såsom enmansförrättning av brandbefäl
utgår.

Besvär över beslut vid brandsyn bör enligt brandstyrelsen i Sandviken
anföras hos brandstyrelsen. Länsstyrelserna i Örebro och Gävleborgs län
anser däremot en sådan ordning olämplig.

Departementschefen

En av de väsentliga nyheterna i brandlagsrevisionens förslag är en ra -

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

tionalisering av brandsyneförfarandet, både i fråga om brandsynens omfattning
och brandsyneförrättare. Förslaget bygger på uppfattningen, att
resurserna bör koncentreras där de bäst behövs samt att brandsynen främst
omfattar tekniskt betonade åtgärder, som bör ombesörjas av härför särskilt
utbildad personal. Vid remissbehandlingen har klart framkommit, att
det nu gällande brandsynesystemet på landsbygden, som närmast beröres
av förslaget, är varken praktiskt eller ekonomiskt lämpligt samt att brandlagsrevisionens
förslag i denna del är väl ägnat att läggas till grund för en
reform. Jag kan ansluta mig till denna uppfattning.

önskemålet att koncentrera resurserna där de bäst behövs tillgodoses i
förslaget genom en indelning av brandsyneobjekten i riskklasser med regelbunden
brandsyn i sådana byggnader, upplag och andra anläggningar,
som är särskilt brandfarliga eller där brand kan medföra fara för ett
större antal människor, medan det stora flertalet bostadshus endast blir
föremål för tillsyn i samband med sotning. En sådan ordning, som redan
är genomförd helt i Stockholm och delvis i andra städer med yrkesbrandkår,
godtages i allmänhet av remissorganen. Då systemet, där det redan
tillämpas, slagit väl ut förordar jag att det nu genomföres i alla kommuner.
Tiden mellan förrättningarna i regelbunden brandsyn bör för olika byggnader
och anläggningar i enlighet med förslaget bestämmas av brandchefen
med ledning av anvisningar av statens brandinspektion.

Även behovet av särskild brandsyn skall enligt förslaget liksom enligt
gällande bestämmelser bedömas av brandchefen.

I fråga om eldstadsbrandsynens föremål och utförande i samband med
sotning förekommer i remissyttrandena inga erinringar mot förslaget, som
i huvudsak innebär att det nu i städer med yrkesbrandkår gällande systemet
genomföres i alla kommuner. I dessa hänseenden biträder jag förslaget
och finner likaledes lämpligt att skorstensfejarnas allmänna skyldighet
att ägna uppmärksamhet åt brandfara och vid behov göra anmälan till
brandchefen bibehålies såsom ett viktigt led särskilt i tillsynen över sådana
byggnader och anläggningar, som ej blir föremål för regelbunden brandsyn.

Såsom brandlagsrevisionen framhåller är brandsyn ett ärende av teknisk
art, som bör ombesörjas såsom enmansförrättning av fackman. Styrelsen
för Svenska landskommunernas förbund och så gott som samtliga övriga
remissinstanser har här ej gjort någon erinran. För egen del anser jag att
lekmannamedverkan icke krävs för en så beskaffad kommunal uppgift.
Fackkunskaperna representeras på detta område av brandbefälet, särskilt
om detta i enlighet med förslaget får bättre utbildning, samt av skorstensfejarmästaren
och byggnadsnämnden på deras områden.

Förslagets huvudregel är att all brandsyn skall förrättas av brandbefälet.
För att skorstensfejaren i sotningsdistriktet skall bli behörig att förrätta
eldstadsbrandsyn förutsättes särskild bestämmelse härom i brandordningen.
I detta hänseende delar jag skorstensfejarorganisationernas

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

uppfattning att skorstensfejarmästaren normalt blir den i kommunen
bäst kvalificerade att förrätta eldstadsbrandsyn. På grund härav och då sådan
brandsyn av praktiska och ekonomiska skäl bör ske i samband med
sotning förordar jag i likhet med även riksbrandinspektören och st3rrelsen
för statens brandskola att i den blivande brandstadgan fastslås, att eldstadsbrandsynen
skall utföras i samband med föreskriven sotning av de
utbildade skorstensfejare, som enligt vad jag i annat sammanhang förordar
skall finnas i alla kommuner. Då begreppet eldstadsbrandsyn förutsättes
bli klart definierat i brandstadgan synes icke behöva uppkomma svårigheter
med gränsdragningen mellan brandchefens och skorstensfejarens
behörighet. Det måste givetvis förutsättas att dessa båda brandsynemyndigheter
i tveksamma fall samråder. Den nämnda arbetsfördelningen bör enligt
min mening ej innebära hinder för brandchefen såsom ansvarig för kommunens
hela brandförsvar att tillse att även eldstadsbrandsyn utföres i föreskriven
ordning.

Brandlagsrevisionen föreslår ytterligare en undantagsbestämmelse från
huvudregeln, nämligen så att i brandordning skall kunna bestämmas att
brandsyn skall förrättas av en nämnd. På de skäl jag förut anfört anser
jag att brandsynenämnd överhuvudtaget icke bör bibehållas. Jag förordar
alltså att principen om enmansbrandsyn får bli allmänt gällande.

Det av några remissinstanser väckta förslaget att frångå gällande ordning
för brandsyneföreläggande och besvär däröver kan jag icke tillstyrka, då det
skulle innebära tillskapande av en mot kommunalrättsliga grunder stridande
och praktiskt olämplig kommunal besvärsinstans.

5. Sotning

Gällande bestämmelser

Brandlagen föreskriver endast att sotning skall verkställas i enlighet
med de föreskrifter Kungl. Maj :t meddelar. Föreskrifterna återfinns i brandstadgan.

När under senare delen av 1800-talet näringsfriheten genomfördes, stadgades
undantag för skorstensfejaryrkets utövande i stad. Denna undantagsbestämmelse
återfinnes i 1864 års alltjämt gällande näringsfrihetsförordning.
Yrkets utövande i stad är reglerat i brandlagstiftningen. Enligt
16 § brandstadgan skall i stad finnas en yrkesutbildad skorstensfejare, som
godkänts eller anställts av staden. I förhållande till allmänheten innebär
sådan auktorisering av skorstensfejare att annan ej får
verkställa föreskriven sotning, såframt ej i särskild ordning undantag medgivits,
att straff är stadgat för den som vägrar skorstensfejare tillträde för
utförande av sådan sotning, att skorstensfejaren är berättigad till polishandräckning
för att vinna sådant tillträde samt att ersättning för sotning
skall utgivas enligt en av offentlig myndighet fastställd sotningstaxa.

Gentemot kommunen har en auktoriserad skorstensfejare i princip en

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

tryggad ställning på det sättet att enligt 18 § andra stycket brandstadgan
godkännandet må återkallas eller anställningsavtalet hävas allenast om
skorstensfejaren finnes icke vidare vara lämplig. Denna bestämmelse har
ansetts innebära, att godkännande icke kan återtagas genom ett beslut att
kommunalisera sotningen i kommunen, varigenom godkänd skorstensfejare
skulle övergå till att bli kommunalanställd. Den särställning, som
sålunda på grund av brandsäkerhetshänsyn tillerkänts skorstensfejaren och
som har sin orsak däri att han i viss mån fullgör en myndighetsfunktion,
motsvaras av särskilda för honom gällande skyldigheter. Sålunda åligger
honom vid straffansvar att tillse att föreskriven sotning verkställes samt
att vid sotning undersöka eldstäder m. m. och underrätta brandchefen om
iakttagna felaktigheter, ävensom åtskilliga andra i brandordningarna upptagna
skyldigheter. Vidare är han bunden av sotningstaxans bestämmelser
om ersättning för utfört arbete.

Brandchefen må efter skorstensfejarens hörande för särskilda fall medge
sådant undantag från s o t n i n g s m o n o p o 1 e t, att annan än skorstensfejaren
äger verkställa föreskriven sotning, varmed förstås sådan
sotning som är bestämd i brandordningen. Omfattningen av denna undantagsrätt
framgår ej av brandstadgans förarbeten.

På landsbygden åligger det fastighetsägaren eller, om fastigheten ar utarrenderad,
arrendatorn att vid äventyr av bötesstraff tillse att föreskriven
sotning verkställes. I själva verket har emellertid även på landsbygden
införts ordnad sotning. År 1954 hade sålunda 811 landskommuner och municipalsamhällen
godkänd eller anställd skorstensfejare för hela kommunen
eller del därav, medan endast 39 landskommuner saknade sådan.

För stad gäller att i brandordningen skall införas bestämmelse huruvida
staden skall utgöra ett eller flera sotningsdistrikt. För varje distrikt
skall finnas en auktoriserad skorstensfejare.

Om den tid, som för olika slag av eldstäder jämte rökgångar må förflyta
från en sotning till nästa, skall bestämmelser intagas i brandordningen. I
samband med tidigare lagstiftning på brandförsvarets område har diskuterats
huruvida sotningsfristerna borde anges i författning eller
bestämmas lokalt. Man har därvid med hänsyn till förekommande lokala
olikheter i fråga om eldning stannat för det senare alternativet. Gällande
brandstadga föreskriver endast en maximifrist om två år för städerna, medan
för landsbygden icke gäller någon sådan frist. Anvisningar om sotningsfrister
återfinns i 1945 års normalbrandordningar. I stort sett är dessa
frister dubbelt så långa på landsbygden som i städerna. I sådana landskommuner,
som har auktoriserad skorstenfejare, tillämpas dock i stor utsträckning
de för städerna gällande kortare fristerna. Normalbrandordningarnas
sotningsfrister är av olika längd alltefter eldstädernas ändamål
och art, bränsleslag och eldningsintensitet. I städerna äger brandchefen,
efter skorstensfej arens hörande, medge undantag från stadgad sotningsfrist.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

Enligt 22 § 1 mom. brandstadgan antages sotningstaxa av stadsfullmäktige
samt skall, för att vara gällande, fastställas av länsstyrelsen,
varjämte i brandordningarna stadgas, att skorstensfejaren erhåller betalning
för utfört sotnings-, besiktnings- och liknande arbete enligt antagen
och fastställd taxa. Motsvarande bestämmelser återfinns i brandordningarna
för landskommuner med auktoriserad sotning.

Brandlagsrevisionen

Brandlagsrevisionen anser, att behovet av sotning från brandförsvarssynpunkt
i princip är detsamma på landsbygden och i tätorterna, samt
föreslår därför och med hänsyn till övriga uppgifter inom det förebyggande
brandförsvaret i samband med sotning, att även för landsbygdens del föreskriven
sotning skall få utföras endast av yrkesutbildad skorstensfejare.
Av den hittillsvarande utvecklingen framgår, att ett sådant system nu är
genomförbart, och förslaget innebär i huvudsak blott ett lagfästande av
rådande förhållanden. Med föreskriven sotning förstås även i förslaget endast
sådan sotning, som föreskrives i brandordningen eller genom brandchefens
beslut om sotningsfrist i visst fall. Annan rengöring, exempelvis
värmeekonomisk eller sanitär, står det envar fritt att utföra själv eller
med hjälp av annan än skorstensfejaren eller hans biträden.

Förslaget avser, att skorstensfejaren liksom f. n. skall uppbära vissa
offentliga funktioner inom brandsynearbetet, såväl fortlöpande tillsyn i förening
med skyldighet att underrätta brandchefen om iakttagna fel och
missförhållanden som eldstadsbrandsyn. På grund av denna sin delvis
offentligrättsliga ställning bör skorstensfej aren vara auktoriserad
av kommunen samt icke utan sakliga skäl kunna berövas sin
näringsrätt. Detta innebär dels att endast skorstensfejaren — och, på hans
ansvar, hos honom anställd personal — må verkställa föreskriven sotning,
om ej undantag medgivits i särskild ordning, dels att godkännande av
skorstensfejare ej må återkallas eller anställningsavtal med skorstensfejare
hävas med mindre han på objektiva grunder finnes icke vidare vara
lämplig.

Två fall av undantag från sotningsmonopolet behandlas i
betänkandet. Det första gäller större bostadsföretag, industrier och anläggningar,
exempelvis vid försvaret, där såväl värmeekonomiska skäl som
frågor om de olika sotningsförrättarnas kompetens medfört önskemål om
att få ombesörja sotningen med egen maskinistpersonal. Brandlagsrevisionen
föreslår, att föreskriven sotning i dylika fall skall få ske genom vederbörandes
egen försorg, om blott garanti föreligger för att sotningen blir
från brandfaresynpunkt sakkunnigt utförd. Hinder bör ej heller möta mot
att i erforderliga fall ge dispensen det innehållet, att en sotningsförrättning
varje eller vartannat år skall utföras av auktoriserad skorstensfejare.
Det andra undantagsfallet avser bebyggelse av utpräglad glesbygdskarak -

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

tär, stundom på stort avstånd från kommunens centrala delar, där det av
ekonomiska skäl i vissa fall kan tänkas bli mindre rationellt med auktoriserad
sotning. För sådana byggnader eller områden föreslås därför, att
föreskriven sotning skall få verkställas av annan än kommunens skorstensfejare.
Det blir här främst fråga om enstaka bostadshus, där den
enskilde själv utför sotningsarbetet. Då byggnader av denna art icke enligt
förslaget blir föremål för regelbunden brandsyn samt till följd av det nu
behandlade undantaget ej heller för skorstensfej arens tillsyn i samband med
sotning, får erforderlig kontroll av sotningen ske genom särskild brandsyn.

Den sist berörda undantagsmöjligheten är främst betingad av ekonomiska
skäl. Dess tillämpning sammanhänger med sotningsdistriktets vidsträckthet
och bebyggelseförhållanden samt med dess lönsamhet för en
skorstensfejerirörelse. Brandlagsrevisionen anser därför att rätten att medge
undantag hör, efter skorstensfejarens hörande, anförtros brandstyrelsen.
Av praktiska skäl förordas att även det första undantagsfallet handläggs
i samma ordning.

Brandlagsrevisionen utgår från att en indelning isotningsdistrikt
alltjämt skall ske och att i varje distrikt skall finnas en auktoriserad skorstensfejare.
Storleken av ett sotningsdistrikt bör enligt revisionen beräknas
med ledning av antalet eldstadsförsedda byggnader och avståndet mellan
dessa. På landsbygden kan distrikten ej göras alltför stora: avstånden blir
då för långa — och sotningen därmed dyrbar — och ortskännedom och
kontakt med andra kommunala myndigheter försvåras. Mot alltför små
distrikt talar de därav följande mindre resurserna att anskaffa och hålla
erforderlig teknisk utrustning. Mångfalden av inverkande omständigheter
medför, att indelningen i sotningsdistrikt måste grundas på en i varje särskilt
fall uppgjord ekonomisk kalkyl. Klart är att förhållandena stundom
medför att flera kommuner erfordras för att bilda ett bärkraftigt sotningsdistrikt.
I dessa fall är önskvärt, att kommunerna samverkar i ett gemensamt
sådant distrikt genom att förena sig om alt godkänna eller anställa
samma skorstensfejare. Allmänna bestämmelser om kommunal samverkan
på brandförsvarets område blir härvid tillämpliga.

I betänkandet redovisas ett flertal tidigare företagna utredningar om
sotbildning och sotningsfrister. Emellertid konstateras, att
förekommande frister till stor del grundas på erfarenhetsmässiga bedömanden
beträffande olika typer av bebyggelse, eldstäder och bränsle samt att
erfarenheten på detta område vid skilda tillfällen åberopats som skäl för än
den ena, än den andra sotningsfristen. Också utomlands grundas sotningsfristerna
främst på erfarenhet och tradition. Brandlagsrevisionen har därför
undersökt möjligheten att företaga en tekniskt-vetenskaplig och statistisk
undersökning av de faktorer, som påverkar sotningsbehovet, men har därvid
funnit att en sådan skulle bli synnerligen omfattande, tidsödande och dyrbar
samt att det är ytterst osäkert om den skulle leda till användbara re -

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

sultat. Det förhåller sig nämligen så att ett stort antal varierande faktorer inverkar
på sotbildning och därav föranledd brandfara. Brandlagsrevisionen
nödgas därför konstatera, att något ytterligare vetenskapligt underlag för
bestämning av de sotningsfrister som erfordras från brandförsvarssynpunkt
icke f. n. synes kunna erhållas.

Brandorsakerna eldstäder och uppvärmningsanordningar svarar enligt
brandorsaksstatistiken för omkring en tredjedel av alla bränder och för en
fjärdedel av utbetalade brandförsäkringsersättningar. Dessa förhållanden
visar enligt brandlagsrevisionen att sotningen är en viktig angelägenhet i
det förebyggande brandförsvaret. Även om man på lång sikt har att emotse
väsentliga förändringar i samband med övergång till fjärrvärmeanläggningar
och till atombränsle, synes man för de närmaste decennierna böra räkna med
ett sotningsbehov för brandförsvarsändamål av i stort sett nuvarande omfattning.

Frågan om sotningsbehov och sotningsfrister har två sidor. Den ena avser
sotbildningen, som beror av bränsleslag, eldstäders och rökkanalers ändamål
och beskaffenhet samt eldningssätt och eldningsintensitet. Brandlagsrevisionen
lämnar en ingående redogörelse för hur dessa faktorer bör påverka
sotningsfristerna och upplyser i samband därmed, att statistiska undersökningar
i stort sett visar, att brandskador, som äger samband med eldstäder
och uppvärmning, är mer beroende av årstiden och temperaturen än
andra brandskador. Tillräckliga skäl att föreskriva kortare sotningsfrister
i kallare delar av landet än i övriga delar kan å andra sidan knappast statistiskt
påvisas. En annan sak är att eldningssäsongens varierande längd i
skilda delar av landet kan medföra behov av ett större antal sotningar per
år i f. ö. likartade sotningsobjekt i de kallare landsdelarna.

Sotningsfristernas andra sida sammanhänger med att sotbildningen icke
är beroende av huruvida den eldstadsförsedda byggnaden är belägen i tätort
eller på landsbygden. Risken för att sotet antändes och skadar byggnaden
är icke mindre på landsbygden än i stad eller annan tätort. Där frånvaron
av byggnadsbestämmelser och nybyggnadskontroll medfört sämre eldstadsoch
skorstensbestånd, är snarare motsatsen fallet. När det gäller den av sotbildning
föranledda brandrisken i den enskilda byggnad, om vars sotning
fråga är, synes därför skäl ej föreligga för annan sotningsfrist på landsbygden
än i tätorter. Sotningsbehovet kan emellertid bedömas med hänsyn
till faran för en skorstensbrands spridning till angränsande bebyggelse.
Denna fara är avsevärt större i tätorter, vilket är grunden till de skilda sotningsfristerna
för eljest likartade sotningsobjekt i stadssamhällen och på
landsbygden. Där större värden finns att skydda anses strängare bestämmelser
motiverade. Förekomsten av en brandkår, som snabbt kan komma
tillstädes, minskar å andra sidan farorna vid en skorstensbrand i tätorterna,
medan däremot på landsbygden de längre avstånden och utryckningstiderna

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

motiverar ett omsorgsfullare förebyggande brandförsvar, i vilket sotningen
är ett betydelsefullt led.

Brandlagsrevisionen finner de nu berörda förhållandena i princip böra
leda till att samma sotningsfrister tillämpas för tätorter och landsbygd.
Maximifristen bör därvid, i enlighet med vad som nu gäller för de förra,
bestämmas till två år, med undantagsmöjlighet för särskilda fall. Brandlagsrevisionen
har emellertid icke funnit sig i stånd att lämna några på kännedom
om sotbildningen grundade detaljerade allmängiltiga anvisningar om
sotningsfristernas längd vid olika betingelser. Något utredningsmaterial,
som från sotbildnings synpunkt motiverar rekommendationer om avsevärt
ändrade sotningsfrister, föreligger icke. Det får därför liksom f. n. överlåtas
på kommunerna att lokalt, i brandordningen, bestämma erforderliga
sotningsfrister med ledning av centralt utarbetade anvisningar.

Emellertid kan särskilda skäl föreligga såväl för frångående i visst fall av
den bestämda fristen som för medgivande av längre frist än två år. Sotbildningen
och därav föranledd brandfara kan i enskilda fall påverkas av orsaker
som ej låter sig allmänt anges i brandordning. I dylika fall kan det finnas
anledning att förkorta eller förlänga fristen. I sportstugor, sommarstugor
och annan bebyggelse, som huvudsakligen användes under den varma
årstiden och där eldning sker blott i ringa omfattning varje år, kan sotningsfristen
stundom utan fara förlängas utöver två år. För dessa och liknande
fall föreslår brandlagsrevisionen en undantagsbestämmelse. Fråga om
undantag bör på grund av dess tekniska art prövas av brandchefen, icke
av den förvaltande myndigheten, som f. n. är fallet enligt normalbrandordningarna
för landskommunerna.

Brandlagsrevisionen föreslår, att varje kommun skall vara skyldig att antaga
sotningstaxa, oberoende av om sotningen bedrives som enskild
näring eller är kommunaliserad. Eftersom sotningen i princip ej får bedrivas
av annan än auktoriserad skorstensfejare och hans biträden, erfordras
liksom hittills, att avgifterna för föreskriven sotning och andra förrättningar,
som byggnadens ägare eller innehavare är skyldig att av brandsäkerhetshänsyn
underkasta sig eller låta företaga, fastställs under medverkan av kommunens
beslutande myndighet. Numera finns för skilda kommuntyper normalsotningstaxor,
vilkas tillämpning blir föremål för förhandlingar mellan
kommunerna och skorstensfejaremästarnas organisation. Då besvärsmöjligheten
alltid står öppen, erfordras enligt brandlagsrevisionens mening däremot
icke att fullmäktiges beslut om antagande av sotningstaxa underställes
länsstyrelsen för fastställelse.

Den omständigheten att ett av skorstensfejare utfört arbete är prissatt i
sotningstaxa innebär enligt vad som anförs av brandlagsrevisionen icke, att
därmed blivit avgjort att det alltid ankommer på ägaren eller innehavaren
av eldstadsförsedd byggnad att utge ersättning för arbetet. Ej heller reglerar
sotningstaxa skorstensfej arens skyldigheter gentemot de enskilda eller kom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

munen. Syftet med sotningstaxa är icke att besvara dylika rättsliga frågor
utan endast att med bindande verkan ange priset på olika förekommande
arbeten.

Remissyttrandena

Förslaget att sotning även på landsbygden skall få utföras blott av yrkesutbildad
auktoriserad skorstensfejare möter ej erinran i något
yttrande.

Det föreslagna starka skyddet för godkänd skorstensfejares ställning gentemot
kommunen kan enligt styrelsen för Svenska landskommunernas förbund
diskuteras, och styrelsen påpekar, att sådana skorstensfejare som är
anställda i en kommun ej bör intaga en särställning i vad gäller kommunens
möjligheter till uppsägning av anställningsavtalet samt att för flera
andra kommunala befattningshavare med lika ömtåliga arbetsuppgifter som
skorstensfejarnas endast gäller de kommunala tjänstereglementenas bestämmelser
om uppsägning och entledigande. Liknande synpunkter anför styrelsen
för Svenska stadsförbundet.

De föreslagna undantagen från sotnings monopolet beröres
ingående av några remissinstanser. Avstyrkande yttranden lämnas av
länsbrandinspektörerna i Hallands, Kopparbergs och Västerbottens län samt
av Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund och Svenska skorstensfejeriarbetareförbundet.
Några av dessa remissinstanser gör de allmänna invändningarna
att enskild fastighetsägares framställning om dispens endast
betingas av önskan att nedbringa sotningskostnaden, att skor stensf ej arens
åtgärder i egenskap av brandmyndighet kan föranleda försök att dispensvägen
undgå dennes sotningsförrättningar samt att brandbefälet ej är kompetent
att kontrollera medgiven enskild sotning, en kontroll som helst bör
ske i samband med sotningsarbete.

Vad gäller undantaget för de större anläggningarna finner Sveriges skorstensfejaremästares
riksförbund och Svenska skorstensfejeriarbetareförbundet
förslaget innebära en väsentlig men oklar utvidgning av nuvarande
dispensregel, som anses omfatta endast större friliggande värmeanläggningar
och fristående skorstenar. Dispensfrågan har enligt förbunden aktualiserats
av önskemål om bättre avvägning mellan den hela anläggningen omfattande
sotning, som erfordras från brandskyddssynpunkt och som skall verkställas
av skorstensfejaren, samt den sotning av enbart värmepannor, som bör göras
av värmeekonomiska skäl och som maskinistpersonal kan utföra. Förbunden
fortsätter.

Någon utvidgning av de dispensmöjligheter, som tidigare funnits, är icke
erforderlig och icke heller lämplig ur brandskyddssynpunkt. Problemställningen
är snarare att avväga den rätta fristen för den föreskrivna sotningen,
vilken alltid bör utföras av vederbörande skorstensfejare. Denne blir
därigenom i tillfälle att även verkställa effektiv eldstadsbrandsyn och att

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

kontrollera den av maskinistpersonalen företagna sotningen. Det är av den
allra största betydelse att klart begränsa dispensområdet, emedan det icke
kan förväntas att man lokalt äger tillräckliga insikter för att bedöma dessa
frågor. Risken för ett felaktigt handhavande av dispensrätten är i annat fall
utomordentligt stor och kan verka uppluckrande på sotningsväsendets funktion
och dess brandskyddsändamål. Ävenså måste beaktas de ekonomiska
konsekvenser ett dylikt handhavande medför för sotningsrörelserna, emedan
arbetsmängden i stort sett är statisk.

Länsbrandinspektören i Hallands län anser att kontroll genom auktoriserad
skorstensfejare i varje fall bör ske årligen eller i undantagsfall vartannat
år.

Industriella anläggningar, där sotning rimligtvis kan antagas bli från
brandskyddssynpunkt sakkunnigt utförd, bör enligt Sveriges industriförbund
och Svenska arbetsgivareföreningen däremot icke alls omfattas av sotningsmonopolet
eller i vart fall regelmässigt få dispens. Den mångfald av
eldstäder och rökgångar, som förekommer inom industrin, utgöres enligt
organisationerna till betydande del av mycket speciella och komplicerade
samt mycket stora anläggningar, för vilkas skötsel fordras kvalificerad personal,
som vanligen är kompetent att även ombesörja erforderlig sotning.
Sveriges fastighetsägareförbund anför, att alltför täta sotningar, främst vid
oljeeldning, medför indirekta kostnader genom att anläggningarnas injustering
ofta rubbas i samband med sotning. Med hänsyn härtill och då
sotbildning i pannorna sker snabbt finner förbundet önskvärt att sotning
av själva pannan får överlåtas till pannskötare eller servicefirma.

Undantaget beträffande viss glesbebyggelse avstyrkes av länsbrandinspektören
i Hallands län, som anför att ifrågavarande fastigheter skulle undandragas
kontroll, råd och anvisningar i fråga om eldning och skötsel av pannorna
samt att sotningstaxorna är så uträknade att de täcker även enstaka
byggnader i sotningsdistriktets utkanter, samt av länsbrandinspektören i
Västerbottens län, som anser förslaget i denna del vara till men för brandförsvaret.
Även Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund och Svenska
skorstensfejeriarbetareförbundet förklarar behov ej föreligga av denna undantagsmöjlighet
samt tillägger, att dess tillämpning alltid skulle bli föremål
för meningsskiljaktigheter och att här berörda fastighetsägare ej kan
utföra sotningen på godtagbart sätt.

Förslaget att undantag i de berörda fallen skall medges av brandstyrelsen
tillstyrkes av länsbrandinspektören i Stockholms län, medan riksbrandinspektören,
länsstyrelsen i Jönköpings län och länsbrandinspektören i Västmanlands
län under åberopande av dessa frågors huvudsakligen tekniska
karaktär föreslår att undantag skall beviljas av brandchefen. Sveriges industriförbund
och Svenska arbetsgivareföreningen, som anser att endast
möjligheten att utföra sotningen på ett från brandfaresynpunkt sakkunnigt
sätt får vara avgörande vid dispensprövningen, påpekar att enligt förslaget

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

endast kommunalbesvär skulle kunna anföras mot brandstyrelsens beslut,
vilket icke kan anses tillfredsställande med hänsyn till begränsningarna
i denna besvärsprövning.

Brandlagsrevisionens uttalande om indelningen i sotningsdistrikt
har lämnats utan erinran.

Endast förhållandevis få remissinstanser uttalar sig om sotningsbehov
och sotningsfrister. Riksbrandinspektören, brandchefen i
Stockholm, t. f. brandchefen i Uppsala samt länsstyrelsen och länsbrandinspektören
i Kopparbergs län ävensom Sveriges skorstens fe jure mästares riksförbund
och Svenska skorstensfejeriarbetareförbundet ansluter sig till de av
brandlagsrevisionen anförda allmänna synpunkterna och förslaget om gemensamma
sotningsfrister för alla kommuner, varvid de sistnämnda förbunden
anser de nu för städerna gällande fristerna böra vara vägledande.

Sveriges fastighetsägareförbund anser att det hade varit av stort värde
om en förnyad teknisk utredning verkställts rörande sotningsbehovet och
konstaterar, att man även i fortsättningen får räkna med att olika kommuner
i sina brandordningar kommer att intaga skiftande sotningsfrister.
Det synes förbundet lämpligare om fristernas längd fått bestämmas av riksbrandinspektören
eller länsbrandinspektör.

Förslaget om rätt för brandchefen att besluta om annan sotningsfrist än
den i brandordning bestämda möter ej erinran.

I förslaget att sotningstaxa icke skall underställas länsstyrelsen
för fastställelse instämmer länsstyrelserna i Gävleborgs och Våsternorrlands
län samt Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund och Svenska skorstens
fejeriarbetareförbundet, vilka båda sistnämnda påpekar att besvärsmöjlighet
bör föreligga för skorstensfejare med avseende å kommun, som ingår
i hans distrikt men vari han icke är medlem.

överståthållarämbetet anför däremot.

Då sotningstaxan icke plägar uppgöras efter ren självkostnadsprincip
för de olika sotningsobjekten utan viss indirekt subventionering av vissa
objekt kan förekomma, anser överståthållarämbetet en viss statlig kontroll
alltjämt påkallad. Anledning förefinnes ej heller att i detta fall avvika från
de grunder för lokal normgivning och taxebeslut, som eljest gälla (jfr t. ex.
25 § allmänna ordningsstadgan). I allt fall synes nödvändigt att grundtaxan
fastställes av länsstyrelsen. Mindre betänkligheter föreligga mot att de procentuella
tillägg, som tillkomma som följd av kostnadsförändringar, få gälla
utan underställning.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län ifrågasätter om ej underställningen bör
bibehållas för att skapa enhetlighet i taxesättningen. Sveriges industriförbund
och Svenska arbetsgivareföreningen erinrar att länsstyrelsens nuvarande
fastställelseprövning icke är begränsad på det sätt som prövningen
av de kommunalbesvär som — i enlighet med förslaget — skulle kunna
anföras mot fullmäktiges beslut. Organisationerna, som anser skäl ej kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

anföras för att inskränka länsstyrelsens prövning, hemställer därför att
gällande bestämmelse om fastställelse bibehålies.

Departementschefen

Som brandlagsrevisionen konstaterat på grundval av brandorsaks- och
brandskadestatistik är sotningen en viktig angelägenhet i det förebyggande
brandförsvaret och behovet av sotning detsamma i tätorter och glesbygd.
Regelbunden sotning bör därför ■— i enlighet med brandlagsrevisionens under
remissbehandlingen i denna del helt biträdda förslag — verkställas i alla
byggnader där brandfarlig sotbildning kan förekomma samt i princip få
ombesörjas endast av yrkesutbildad skorstensfejare och hans personal.
Föreskrifter av denna innebörd bör ingå i brandstadgan, vilket formellt
betyder en utvidgning i jämförelse med vad som nu gäller men reellt i stort
sett blott innebär ett lagfästande av rådande förhållanden. Jag vill här
tillägga, att en sådan ordning för sotningen utgör förutsättning för mitt
förslag i det föregående att eldstadsbrandsyn i alla kommuner skall förrättas
av skorstensfejare.

Efter sotningsgöromålens omfattning bör en indelning ske i sotningsdistrikt,
varvid kommunen antingen kan utgöra eget sotningsdistrikt eller
indelas i flera distrikt eller tillsammans med en eller flera kommuner ingå
i ett distrikt. För varje sotningsdistrikt bör såsom brandlagsrevisionen
— likaledes utan erinran under remissbehandlingen — förutsatt finnas en
auktoriserad skorstensfejare. I det fall att sotningsdistriktet omfattar flera
kommuner, måste dessa alltså samsas om en skorstensfejare och samverkansfrågan
synes böra lösas på det sättet att kommunerna enas om att till
skorstensfejare utse samma person.

Den auktoriserade skorstensfejaren får sålunda, vare sig han är kommunalanställd
eller enskild företagare, i viss mån en offentligrättslig ställning
med uteslutande rätt att ombesörja föreskriven sotning och eldstadsbrandsyn
m. m. samt med vissa häremot svarande i författning bestämda
skyldigheter. Härutinnan föreslås ingen principiell ändring i vad som gäller
f. n. Numera föreligger ordnad utbildning och förslaget innebär att alla
skorstensfejare för sotningsdistrikt skall ha i brandstadgan föreskriven
kompetens. Alla personer med denna kompetens blir behöriga att komma
i fråga som skorstensfejare för sotningsdistrikt. Någon särskild reglering
i näringsfrihetsförordningen rörande rätten att utöva skorstensfej aryrket
erfordras enligt min mening därför numera icke för att systemet med skorstensfejare
för sotningsdistrikt skall fungera på ett för brandförsvaret och
de berörda skorstensfejarna betryggande sätt. Vid kommande revision av
näringsfrihetsförordningen bör detta beaktas. Såsom anföres i kommunförbundens
remissyttranden bör kommunalanställda skorstensfejare ej
intaga särställning i vad gäller kommunens möjligheter till uppsägning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

anställningsavtalet utan jämställas med exempelvis brandchefer och andra
tjänstemän. De kommunala tjänstereglementena bör därför enligt min mening
uttömmande reglera anställda skorstensfejares tjänsteförhållanden.

Jag anser på grund av det anförda även anledning saknas att för de
skorstensfejare, som är enskilda näringsidkare, föreskriva särskild form
för deras antagande till skorstensfejare för sotningsdistrikt och att därpå
grunda en i författning bestämd rätt att bibehålla denna syssla. Det får
ankomma på brandstyrelsen att bestämma om vederbörande skall anställas
eller om avtal skall träffas med en skorstensfejare att han skall ombesörja
föreskriven sotning m. m. inom distriktet såsom enskild företagare med
därav följande rättigheter och skyldigheter. Behörigheten som skorstensfejare
för distriktet grundas i senare fallet på avtalet. Tjänstereglementenas
bestämmelser om uppsägning av anställda skorstensfejare får motsvarighet
i de villkor som kommer att gälla om avtalets upphörande och varom förhandlingar
får föras. Jag förutsätter att organisationerna på ömse sidor
kommer att genom samarbete få till stånd ett normalavtal för enskild skorstensfejare
för sotningsdistrikt. Avtalsfriheten begränsas endast av brandlagstiftningens
och brandordningens bestämmelser om sotning. Sådana skorstensfejare
som auktoriserats enligt nu gällande föreskrifter bör bibehållas
i den ställning de därigenom erhållit, vilket torde kunna ske genom särskilda
övergångsbestämmelser.

Brandlagsrevisionen föreslår två möjligheter till sådant undantag från
sotningsmonopolet att fastighetsägaren själv får ombesörja föreskriven sotning.
Det första avser vissa större anläggningar, där man kan räkna med
att sotningen genom fastighetsägarens försorg blir sakkunnigt utförd. Det
andra avser enstaka mindre byggnader, där man med hänsyn till bl. a. långa
avstånd befarar att sotning genom skorstensfejarens försorg blir oekonomisk.
I detta fall säges intet om möjligheten för fastighetsägaren att utföra
sotningen på sakkunnigt sätt; kontroll förutsätts ske genom särskild
brandsyn.

För min del anser jag brandsäkerhetshänsyn i detta avseende böra vara
avgörande. Vad gäller undantaget för enstaka, avlägset belägna bostadshus
framgår av remissyttrandena att sotningstaxorna är utformade under hänsynstagande
till även sådana sotningsobjekt, varför ekonomiska skäl ej
bör få grunda undantagsmedgivande. Viss möjlighet till undantag för objekt
som nu sagts bör dock finnas med hänsyn till de praktiska svårigheter, som
kan finnas att överallt upprätthålla sotningsmonopolet vid alla tillfällen.
Jag förutsätter att denna möjlighet behöver utnyttjas endast i sällsynta
fall. Därvid bör bestämmas att sotning genom skorstensfejarens försorg
skall ske exempelvis en gång årligen eller vartannat år. Om denna regel
tillämpas i sådana fall, där undantag medgivits, behöver det icke befaras
att framställningar om undantag föranleds av en önskan att undgå skorstensfejarens
brandsyneförelägganden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

Undantaget för större, främst industriella anläggningar är föremål för
delade meningar hos remissorganen. I princip vill jag ansluta mig till brandlagsrevisionens
uppfattning, att föreskriven sotning skall få ske genom vederbörandes
egen försorg, om blott garanti föreligger för att sotningen blir
sakkunnigt utförd. Kontroll härav måste ske med lämpliga mellanrum.
Denna bör få formen av eldstadsbrandsyn och som jag i det föregående anfört
kan sådan bäst ske i samband med sotning och bör alltså utföras av
skorstensfejaren. Av skorstensfejareorganisationernas yttrande synes framgå,
att en översyn av vissa sotningsfrister, främst för friliggande större
värmeanläggningar, kan göra utrymmet för undantagsmöjligheten mindre.
Jag vill understryka att undantag även i dessa fall bör förbindas med krav
på sotning och eldstadsbrandsyn genom skorstensfejaren exempelvis en
gång varje eller vartannat år.

Då som jag förut anfört undantagen för enstaka avlägsna byggnader lär
bli sällsynta och då det andra undantagsfallet främst är en teknisk fråga
ansluter jag mig till de remissinstanser som i motsats till förslaget förordar,
att undantag skall beviljas icke av brandstyrelsen utan såsom f. n. av brandchefen.
Då brandsäkerhetshänsyn enligt min förut uttalade mening här bör
vara avgörande är det såsom anföres i ett yttrande även angeläget att besvärsprövningen
icke begränsas enligt reglerna om kommunalbesvär.

En sedan gammalt svår och omstridd fråga är sotningsfristernas längd.
Brandlagsrevisionens ingående undersökningar ger vid handen, att något
utredningsmaterial, som motiverar från sotbildningssynpunkt avsevärt ändrade
sotningsfrister icke står till buds samt att en särskild vetenskaplig
undersökning i detta ämne av olika skäl sannolikt icke skulle leda till användbara
resultat. Vissa allmänna synpunkter på de faktorer som ligger
till grund för sotbildningen och därmed får betydelse för sotningsfristerna
anföres likväl i betänkandet jämte i vissa avseenden kritik mot det sätt på
vilket dessa frister är bestämda i nuvarande normalbrandordningar. Vid
remissbehandlingen har även framställts anmärkningar mot att sotningsfristerna
för likartade objekt är väsentligt olika i skilda kommuner.

Med hänsyn till vad som förekommit anser jag att en allmän översyn
av sotningsfristerna bör verkställas av statens brandinspektion. Till brandlagsrevisionens
av remissinstanserna biträdda förslag att sotningsfristerna
i princip bör vara lika långa för en viss anläggning, oavsett om denna är belägen
i tätort eller glesbebyggelse ansluter jag mig. Jag anser också viktigt
att sotningsfristerna bedömes enbart från synpunkten av det sotningsbehov
för brandskyddsändamål, som föreligger under eldningssäsongen. I den mån
icke de särskilda anläggningarnas skick och eldningssättet föranleder annat
bör likformighet mellan kommunernas sotningsfrister eftersträvas.

Gällande lagstiftnings ståndpunkt att sotningsfristerna icke lämpligen
kan intagas i brandstadgan finner jag i likhet med brandlagsrevisionen ej
anledning frångå. En bestämmelse om maximifrist bör dock alltjämt ingå

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

i stadgan. Med hänsyn till sotningsfristernas ekonomiska betydelse ej blott
för kommunerna utan även för allmänheten, som har att bekosta sotningen,
samt för skorstensfejerirörelserna och indelningen i sotningsdistrikt anser
jag lämpligt att fristerna som hittills bestäms i brandordningarna. Den likformighet,
som enligt vad jag nyss anfört är önskvärd, kan därvid tillgodoses
genom att efter den förut nämnda översynen rekommendationer om sotningsfrister
införs i de exempel på brandordningar, som avses bli utarbetade
av statens brandinspektion.

Brandlagsrevisionens av remissorganen biträdda förslag att varje kommun
skall vara skyldig att antaga sotningstaxa, avsedd att med
bindande verkan ange priset på olika förekommande, av skorstensfejare
utförda arbeten, kan jag biträda. Brandlagsrevisionens uttalanden om sotningstaxans
rättsliga natur, som innebär bl. a. att sådan taxa icke reglerar
frågor om betalningsskyldighet och ej heller andra skorstensfejarens skyldigheter
gentemot kommunen eller allmänheten än i fråga om prissättningen,
ansluter jag mig till.

Gällande bestämmelser om att sotningstaxa för att vara gällande skall
fastställas av länsstyrelsen är ett led i statsuppsikten. Det av brandlagsrevisionen
som skäl för slopande av denna underställning anförda förhållandet
att sotningstaxorna numera grundas på normalsotningstaxor, tillkomna
efter förhandlingar mellan kommunernas och skorstensfejaremästarnas
organisationer, anses av flera remissinstanser ej avgörande. Såsom
överståthållarämbetet anför är sotningstaxans innehåll av betydelse för sotningskostnadernas
fördelning på skilda sotningsobjekt. På grund härav och
då, såsom påpekas i några yttranden, kommunalbesvär ej medger samma
fullständiga prövning som underställning, anser jag sotningstaxorna alltjämt
böra bli föremål för statlig kontroll i form av underställning och fastställelse
av länsstyrelsen.

6. Industribrandförsvar

Gällande bestämmelser m. m.

Gällande brandlagstiftning innehåller icke särskilda föreskrifter om industribrandförsvar.
Enligt 11 § första stycket brandlagen åligger det ägare av
byggnad, upplag eller annan anläggning att anskaffa och underhålla erforderliga
brand- och livräddningsredskap ävensom att i övrigt vidtaga nödiga
åtgärder till förebyggande och bekämpande av brand, i den mån de ej medför
oskälig kostnad. Tillämpningen av denna bestämmelse skall enligt förarbetena
ske med måttfullhet och med iakttagande av att kostnaderna för
brandskyddsåtgärderna står i rimligt förhållande till de värden, som skall
skyddas. I normalbrandordningarna återfinnes en bestämmelse om skyldighet
att anskaffa och underhålla brand- och livräddningsredskap som
gäller även för fabriker och eldfarliga inrättningar och upplag. Ett av statens

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

brandinspektion år 1959 utgivet meddelande (1959: 2) om brandsläckning
inom upplag ovan jord för eldfarlig olja innehåller slutligen anvisningar om
brandförsvarets dimensionering i förhållande till brandrisker och om kostnadsfördelningen
mellan oljeupplagsägare och kommuner i fråga om brandförsvarsåtgärder.

Det har intill de senaste åren varit främst på brandförsäkringsgivarnas
tillskyndan som industrin organiserat brandkårer och anskaffat brandsläckningsanordningar.
Detaljerade försäkringsvillkor härom är utarbetade. De
innebär bl. a. att hållandet av industribrandkår kan medföra rabatt på
brandförsäkringspremien. År 1956 fanns i landet omkring 550 industribrandkårer,
huvudsakligen vid industrier på landsbygden. Inställningen till
industribrandkårerna torde f. n. vara skiftande: en del företag uppsätter
egna kårer, andra åter, som redan har sådana, finner dem trots premierabatten
—- vilken många gånger kan bli lika fördelaktig genom andra
anordningar — alltför dyrbara och önskar avveckla dem. Stundom uppstår
svårigheter att rekrytera industribrandkårer, emedan jourtjänsten anses
alltför mycket inkräkta på fritiden.

Lydelsen av 11 § gällande brandlag har i allmänhet icke ansetts möjliggöra
för länsstyrelserna att förordna om skyldighet för ägare av en
industri eller annan anläggning att för dennas brandförsvar uppsätta
industribrandkår. Frågan härom har dock icke vid något tillfälle
varit föremål för rättslig prövning. Däremot har stadgandet i praxis ansetts
möjliggöra föreläggande för ett företag att anordna brandbevakning.

Samverkan mellan industribrandkår och kommunalt
brandförsvar kan endast förekomma på frivillig väg. Enligt
3 § gällande brandlag må kommuns brandkår utgöras av brandkår under
ledning av enskilt företag, vilken gentemot kommunen åtagit sig att svara
för brandsläckning. Försäkringsvillkoren för premierabatt åt företag med
eget brandförsvar föreskriver att släckningsavtal, innebärande att företagets
brandsläckningsanordningar helt eller delvis skall användas utanför anläggningens
fabriks- och bostadsområde, icke må träffas utan försäkringsgivarens
medgivande. Dock må brandkåren och dess materiel tillfälligtvis användas
för brandsläckning även utanför detta område under förutsättning
att vid varje dylik utryckning tillses, att skydd finns kvar för anläggningen.
År 1954 utgjordes den kommunala brandkåren av enbart industribrandkår
i 20 kommuner, varav 12 landskommuner och municipalsamhällen. Avtalad
samverkan mellan kommunal brandkår och industribrandkår förekom i
ytterligare 188 kommuner. Härutöver förekommer i skilda former samarbete
och samverkan utan särskilda avtal.

Den offentliga tillsynen å industribrandförsvaret är icke
särskilt reglerad i brandlagstiftningen. Såvitt gäller skydd mot personskada,
som kan vållas genom brand eller explosion, förekommer särskild, på arbetarskyddslagstiftningen
grundad tillsyn genom yrkesinspektionen. F. ö.

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

sker samhällets kontroll i form av besiktningar av brandchef och, i särskilda
fall, av länsbrandinspektör, samt framför allt genom brandsyn. Genom
brandkårsförbundens konsulenter sker vidare en viss tillsyn över industribrandförsvaret.

Enskild tillsyn sker bl. a. på grund av brandförsäkringsvillkoren. Dessa
innehåller bestämmelser om brandskyddsledare, brandskyddskommitté,
brandskyddskontrollanter, kontroll och rapportering. Syftet med brandskyddskommittéerna
är att företagare, arbetsledning och arbetare genom
samarbete skall söka undanröja brandriskerna på arbetsplatserna.

B randlag srevisionen

Antalet bränder i industrier och upplag utgör årligen omkring en sjundedel
av hela antalet. Industriernas och upplagens andel av hela antalet försäkringsobjekt
har under de senaste tjugo åren ökat med omkring 15 procent.
Denna ökning motsvaras icke av en liknande stegring av ersättningsbeloppens
andel. Brandskadorna å industrier och upplag synes sålunda
relativt sett ha minskat något. I detta sammanhang måste särskilt observeras,
att brandskadeersättningarna ingalunda täcker alla de indirekta skador
som blir följden av ett genom brand vållat avbrott eller inskränkning i
driften vid en industri. Industribrandförsvaret blir på grund härav även en
fråga om säkerhet för ostörd produktion och om arbetarskydd. Under de
senaste årtiondena har industri- och förrådsbyggnader alltmer blivit av
obrännbart slag. Samtidigt har emellertid andra förändringar skett inom
industrin, vilka i viss utsträckning motverkar förbättringarna i byggnadshänseende.
Drifts- och lagringsrationaliseringen har sålunda tillskapat nya
brandfaremoment samtidigt som risken för mycket stora förluster vid varje
enskild industribrand ökat. Storbränderna — varmed i allmänhet förstås
bränder med ersättningsbelopp överstigande 100 000 kronor -— utgör varje
år mindre än en procent av totala antalet bränder men orsakar mer än hälften
av utbetalade brandskadeersättningar. Industribrandförsvarets ekonomiska
betydelse samt det förhållandet att en stor del av våra industrier är
belägna i landskommuner och mindre städer, vilka icke med det kommunala
brandförsvarets resurser kan helt ombesörja industribrandförsvaret, har
medfört, att dess organisation och ställning tilldragit sig ökat intresse.

I betänkandet framhålles, att lagens oklarhet i fråga om vidden av de
enskildas och främst då företagens skyldigheter stundom känts som en svårighet
för sådana med blygsamma ekonomiska resurser utrustade kommuner,
inom vilka finns en större industrianläggning, vars brandförsvar kommunen
ej kunnat åtaga sig ensam utan oskälig kostnad. Särskilt i vissa
landskommuner inom industrilänen har därvid oenighet om kostnadsfördelning
och ersättning kunnat leda till att en befintlig och från kommunens
och samhällets synpunkt önskvärd industribrandkår nedlagts.
Den omständigheten att industribrandkårer huvudsakligen förekommer på

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

grund av brandförsäkringsgivarnas bestämmelser har också ansetts förenad
med nackdelar. Sålunda anses nämnda bestämmelser vagt utformade och
kontrollen över deras efterlevnad icke alltid tillfyllest. Där högsta premierabatt
redan åtnjutes på grund av förekomsten av en industribrandkår, som
från samhällets synpunkt icke är tillräckligt effektiv för anläggningens
brandförsvar, kan intresse saknas att åstadkomma en förbättring. Vidare
medför industribrandkårernas anknytning till försäkringsförhållandena
särskilda svårigheter vid oförsäkrade anläggningar.

Frågan om offentlig myndighets befogenhet att avgöra behovet och storleken
av industribrandkår gäller enligt brandlagsrevisionen främst anläggningar
på landsbygden och i mindre samhällen, där anläggningen utgör en
mera särpräglad brandrisk än vad fallet är i en större stad eller industrikommun.
Även om brandförsvaret i princip i första hand är en kommunal
angelägenhet, är det icke rimligt att det kommunala brandförsvaret i en
sådan kommun skall med avsevärda kostnader för kommunen så dimensioneras,
utrustas och utbildas, att det kan ensamt svara för brandsläckning
inom anläggningen. De släckningsanordningar m. m., som erfordras för
anläggningen, kan vara av speciell art eller ha sådan anknytning till anläggningen
att de ej kan användas inom övriga delar av kommunen. Släckningspersonalen
kan behöva utbildas särskilt med hänsyn härtill.

Brandlagsrevisionen föreslår därför, att vederbörande industriers och
anläggningars skyldigheter även bör i särskilda fall kunna omfatta, utöver
anskaffning och underhåll av materiel, hållandet av en personell organisation
för brandsläckning. Revisionen anser att 11 § gällande brandlag enligt
sin lydelse eller sina förarbeten i och för sig torde möjliggöra en sådan utvidgad
tillämpning. Den omständigheten, att anläggningen måhända representerar
en betydande del av kommunens skatteunderlag — åtminstone om
inkomsten av rörelsen redovisas inom kommunen — och alltså skattevägen
bidrager till det kommunala brandförsvaret, bör ej medföra att skyldigheten
att uppsätta en industribrandkår anses utgöra ett principiellt avsteg från
rådande ordning på detta område. 11 § gällande brandlag bygger nämligen
redan på principen, att envar ägare av byggnad, upplag eller annan anläggning
är skyldig att, oavsett sitt bidrag till kommunalskatten, själv vidtaga
nödiga åtgärder till förebyggande och bekämpande av brand, i den mån de
ej medför oskälig kostnad. Den föreslagna utvidgade tillämpningen utgör
blott en gradskillnad, betingad av varje anläggnings storlek, brandfarlighet,
belägenhet och betydelse.

En särskild bedömning förutsättes skola ske från fall till fall. Här som
eljest får iakttagas, att oskälig kostnad icke föranledes. Detta medför att
hänsyn måste tagas till företagsekonomiska synpunkter på uppsättande av
industribrandkår, vilket måhända kan medföra att samhällskravet på en
sådan ej kan förverkligas. Över huvud torde kostnadsfrågan medföra, att
blott större anläggningar kan komma i fråga. Å andra sidan kan tänkas fall,

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

där en kostnad, som icke rimligen kan bäras av kommunen, icke behöver
framstå såsom oskälig för det företag, som har en anläggning inom kommunen.
Vidare bör beaktas att uppsättande av en industribrandkår samt en
sådans verksamhet förutsätter medverkan av och positiv inställning hos de
anställda, som skall rekrytera kåren. De är nämligen icke jämlikt brandlagstiftningen
skyldiga att medverka i denna sin egenskap. Behovet av industribrandkår
skall enligt förslaget slutligen — även från samhällets synpunkt
— bedömas allenast med hänsyn till anläggningens eget brandförsvarsbehov.
Det kan sålunda exempelvis ej bli fråga om att ålägga ett företag att medelst
industribrandkår ombesörja brandsläckning inom angränsande bostadsbebyggelse,
låt vara att denna växt upp som en följd av företagets verksamhet.

Även staten såsom ägare av företag och civila och militära anläggningar
omfattas av den här föreslagna skyldigheten.

Inom brandlagsrevisionen har övervägts huruvida ej den samverkan
mellan industribrandkår och kommunalt brandförsvar,
som i skilda former förekommer redan nu, kunde breddas, till båtnad
för såväl kommuner som företag. Olika synpunkter har därvid framkommit.
I vissa kommuner utgör en industri eller motsvarande anläggning
den huvudsakliga brandrisken. Landskommunernas brandförsvar är på sina
håll dyrbart i förhållande till utryckningsfrekvensen. Genom ökad användning
av industribrandkårer skulle dessa få möjlighet till flera övningar och
större brandsläckningsvana, varvid de även skulle bättre kunna fylla sin
primära uppgift inom industrien. Redan gällande brandlagstiftning ger
kommunerna möjlighet att träffa släckningsavtal och f. ö. samverka med
industribrandförsvaret i den utsträckning som finnes rationell. För att få
närmare kännedom om varför samverkan trots detta icke kommit till stånd
i större utsträckning än som skett har brandlagsrevisionen tagit upp denna
fråga vid överläggningar med representanter för arbetsmarknadens och
industrins organisationer, försäkringsinrättningarna och brandförsvarsorganisationerna.
Residtatet härav redovisas i betänkandet på följande sätt.

Enighet visade sig därvid i stort sett råda om att samverkan borde eftersträvas
i de fall, då det ur olika synpunkter kunde te sig ändamålsenligt för
båda de berörda parterna. En del begränsande faktorer uppgåvos emellertid
föreligga. Sålunda anfördes bl. a., att industribrandförsvarets materiel och
organisation kunde vara av speciell, efter företagets art avpassad natur och
därför mindre lämplig för bygdens brandförsvar. Utryckningsfrekvensen
inom kommunen i övrigt ansågs vara av stor betydelse. Det vore vanskligt
om industribrandkåren ofta ryckte ut utanför industrin och därvid lämnade
denna med försvagat skydd. För att industrin i sådana fall skulle erhålla
erforderligt skydd måste industribrandkåren byggas ut avsevärt, vilket
kunde medföra orimliga kostnader samt personalsvårigheter. I sistnämnda
hänseende märkas framför allt de ökade krav på beredskap under icke
arbetstid som föranledas av brandförsvaret utanför industrin. Vid anläggningar
med skiftarbete föreligga särskilda förhållanden. Slutligen framhölls,

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

att det med hänsyn till brandförsvarsorganisationen i krigstid vore olämpligt
att binda det kommunala brandförsvaret till en industri. Från industrihåll
underströks på skäl av nu anförd art, att företagen icke kunde övertaga
eller ersätta det kommunala brandförsvaret samt att tvångsreglerad samverkan
icke under några omständigheter borde tillgripas. Samtidigt framhölls,
att industribrandkårerna i allmänhet bruka rycka ut till bistånd vid
brand utanför industriområdet utan därom i förväg träffade avtal. Samarbete
borde därför liksom hittills baseras på frivillig grund.

Vid övervägande av hithörande frågor har brandlagsrevisionen på grund
av vad sålunda förekommit och då en industribrandkår principiellt icke bör
annat än på frivillig väg dimensioneras för andra behov än anläggningens
eget skydd, stannat för att på detta område lika litet som beträffande kommuner
inbördes föreslå någon möjlighet att framtvinga släckningsavtal eller
andra former av organiserad samverkan. Länsstyrelserna bör vid fullgörande
av uppgiften att ägna uppmärksamhet åt erforderlig samverkan söka intressera
även industribrandkårernas huvudmän och företrädare för brandkårer
vid statliga anläggningar att medverka inom brandförsvaret där så befinnes
möjligt och lämpligt.

Beträffande tillsynen över industribrandförsvaret fastslås
i betänkandet, att åtskilliga brandchefer på landsbygden f. n. icke är
tillräckligt utbildade för att på ett tillfredsställande sätt kunna i förekommande
fall omhänderha det förebyggande brandförsvaret inom större industrier
och anläggningar. I fråga om den offentliga tillsynen hänvisar brandlagsrevisionen
till sina förslag om rationaliserat brandsyneförfarande.

Mot bakgrunden av att intresset för samarbete på arbetsplatserna genom
brandskyddskommittéer och andra åtgärder på sina håll är ringa uttalar
brandlagsrevisionen, att de följder av en industribrand, som drabbar egendom,
produktion och sysselsättning, i lika hög grad som risken för personskada
är något som angår den enskilde arbetstagaren, ehuru det givetvis
också är fråga om företagets ekonomiska intressen. Den till äventyrs på sina
håll förekommande uppfattningen att brandskyddet är av mindre betydelse
än arbetarskyddet bör därför ej ens från den enskildes synpunkt vara vägledande.
Eftersom den mänskliga faktorn enligt erfarenheten är orsak till
flertalet bränder, erfordras ett ständigt pågående förebyggande brandskyddsarbete
på arbetsplatserna. För att detta skall bli effektivt krävs i de flesta
fall, att arbetsgivare och arbetstagare gemensamt deltar i denna verksamhet.
Brandlagsrevisionen har kommit till uppfattningen att verksamheten
om möjligt bör intensifieras och samarbetet understödjas.

Brandlagsrevisionen upptar härefter frågan huruvida detta bör ske genom
lagstiftning och finner därvid till en början, att det interna förebyggande
industribrandförsvaret inom ramen för arbetstagarnas skydd mot personskada
genom brand kan tillgodoses av de tillsyns- och samarbetsorgan, som
skall finnas enligt arbetarskyddslagen. Arbetsgivare, skyddsombud, skyddskommittéer
och yrkesinspektörer kan sålunda, med nämnda begränsning

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

till personskyddet, taga befattning med brandskyddsfrågor inom företag,
där arbetarskyddslagen är tillämplig. Brandlagsrevisionen anser det uteslutet
att i fråga om skyddet mot skada till följd av brand tänka sig en utvidgning
av arbetarskyddslagstiftningen att avse även skada å egendom.
Ej heller är det lämpligt att i brandlagstiftningen intaga särskilda detaljerade
bestämmelser om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare för
industribrandskydd på arbetsplatserna. Svårigheter med avgränsningen mot
arbetarskyddsmyndigheternas befogenheter skulle sannolikt följa av en
sådan särskilt lagreglerad ordning. Brandlagsrevisionen har kommit till
slutsatsen, att man både av principiella och praktiska skäl bör undvika dubbelorganisation
och skilda bestämmelser för skyddsarbetet inom företagen,
och föreslår därför, att skyddskommittéerna och skyddsombuden på sätt
arbetarskyddslagstiftningen medger ägnar ökat intresse åt industribrandförsvar
samt att i den blivande nya brandstadgan intages en erinran om att
arbetsgivare och arbetstagare i erforderlig omfattning bör samverka i syfte
att befrämja brandförsvaret å arbetsplatsen.

Brandchefer och yrkesinspektörer bör enligt förslaget gemensamt verka
för att arbetsgivare, skyddsombud och skyddskommittéer i erforderlig omfattning
intresserar sig för brandförsvaret på arbetsplatserna.

Remissyttrandena

Riksbrandinspektören uttalar att brandlagsrevisionen med all rätt ägnat
stor uppmärksamhet åt industribrandförsvaret samt hälsar de härom framlagda
förslagen med tillfredsställelse. Riksbrandinspektören anser icke
lämpligt eller erforderligt att nu föreslå mera vittgående föreskrifter ifråga
om industribrandförsvaret än vad revisionen gjort. Länsstyrelsen i Kristianstads
län understryker vikten av att industriernas brandskydd icke eftersättes
samt fortsätter.

Det har i vissa sammanhang diskuterats, huruvida icke samhället borde
givas större möjligheter till effektiv kontroll av industriernas brandskydd.
För länets del vill emellertid länsstyrelsen framhålla, att det från industriernas
sida aldrig rests några hinder, då tillsynsmyndigheten önskat ökad insyn
i ett företags brandförsvar eller velat med företagsledningen diskutera brandförsvaret
och därmed sammanhängande frågor. Tvärtom kan länsstyrelsen
vitsorda, att samarbetet i dessa ärenden varit gott. Att lagstiftningsvägen
tillskapa ökade kontrollmöjligheter i förevarande hänseende synes därför
länsstyrelsen obehövligt.

Förslaget om skyldighet att hålla industribrandkår är
föremål för delade meningar. Riksbrandinspektören, järnvägsstyrelsen,
länsstyrelserna i Skaraborgs, Blekinge och Värmlands län, länsbrandinspektören
i Gävleborgs län och Svenska brandbefälets riksförbund tillstyrker
förslaget eller lämnar det utan erinran. Järnvägsstyrelsen understryker vikten
av att förordnande om skyldighet att hålla brandkår endast ges efter
ytterst noggrann prövning från fall till fall och endast då förutsättningar

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

därför verkligen är för handen samt anför vidare.

Ur materiell synpunkt torde uppsättandet av en industribrandkår på
mänga håll inte bereda alltför stora svårigheter (även om man för att nå
det verkliga syftet kan bli nödsakad att anskaffa »utryckningsfordon»),
eftersom de industrier och anläggningar det kan bli fråga om sannolikt har
skyldighet att organisera verkskydd och därmed också att anskaffa brandmateriel.
— — -— De verkliga svårigheterna torde uppstå, när man skall
ordna beredskapen. Det kan därvid komma att visa sig omöjligt att överhuvud
rekrytera personal till industribrandkåren, när det blir tal om passnings-
eller jourtjänst under icke arbetstid.

Tveksamhet huruvida det kan anses riktigt att lagstifta om skyldighet för
ägare eller innehavare av enskilt företag att hålla brandkår yppas av länsstyrelsen
i Västernorrlands län, som anför.

Brandlagsrevisionen bygger sitt ställningstagande bland annat på det
resonemanget att det »kunna tänkas fall, där en kostnad, som icke rimligen
kan bäras av kommunen, icke behöver framstå såsom oskälig för det företag,
som har en anläggning inom kommunen». Länsstyrelsen anser att
sådana fall torde vara så sällsynta att resonemanget framstår som teoretiskt
och knappast vara ägnat att ge stöd åt en lagskrivning, som för den enskilde
innebär en så väsentlig pålaga, som den brandlagsrevisionen föreslår. Länsstyrelsen
vill framhålla några ytterligare synpunkter. Brandlagsrevisionen
föreslår icke någon skyldighet för de i respektive företag anställda att ingå
i sitt företags industribrandkår. Någon garanti skapas således icke för att
en ägare av ett företag skall kunna efterkomma ett åläggande att hålla
brandkår. Vidare kan anföras, att företag hittills på brandförsäkringsgivarnas
tillskyndan organiserat brandkårer. Dessa åtgärder stimuleras därigenom
att de kan medföra rabatt å försäkringspremierna.

Även länsstyrelsen i Norrbottens län hyser viss tvekan inför förslaget men
vill ej motsätta sig det med hänsyn till fördelarna för det allmänna. Också
denna länsstyrelse påpekar, att de anställda ej är skyldiga att ingå i företagets
industribrandkår och framhåller de därav följande svårigheterna.
Svenska brandskyddsföreningen och Svenska brandkårernas riksförbund,
i vilkas yttranden Svenska försäkringsbolags riksförbund och Landsbygdens
brandförsäkringsbolags förening instämmer, uttalar att hithörande frågor
hittills synes ha kunnat lösas genom frivilliga åtaganden samt att detta förfarande
också i fortsättningen bör utnyttjas i första hand och åtgärder av
författningsmässig art behöva förekomma endast i undantagsfall. Svenska
petroleum institutet anser förslaget kunna i vissa fall leda till att kommuner
skulle kunna underlåta att uppfylla sina normala förpliktelser och i stället
lita till industribrandkåren, varav också kan följa en olycklig splittring av
det brandförebyggande arbetet.

Förslaget avstyrkes av Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen,
som anför, att antalet arbetsställen inom industrin med över
100 anställda enligt senaste företagsräkning utgjorde omkring 1 570 samt
att antalet industribrandkårer, 550 år 1956, mot denna bakgrund framstår
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 12.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

som betydande. Organisationerna påpekar, att brandlagsrevisionen, som ej
undersökt behovet av industribrandkårer, ej heller synes göra gällande att
industrin i större utsträckning än f. n. borde hålla egna brandkårer. Det får
därför, säger organisationerna, förutsättas att förslaget icke syftar till någon
större ökning av antalet industribrandkårer. Även om bestämmelsen har ett
mera begränsat syfte finner de båda organisationerna likväl skälen för den
icke övertygande. Det anses ej rimligt att underlätta för kommunerna att
genom släckningsavtal flytta över brandförsvaret på en industri, och svårigheterna
i samband med kostnadsfördelningen bör därför ej utgöra skäl för
tvångsbestämmelser. Ej heller vitsordas att sambandet mellan försäkringsvillkoren
och hållandet av industribrandkår innebär några större olägenheter
eller att försäkringsgivarnas kontroll, som sker genom inspektion vartannat
år, icke är tillfyllest. Organisationerna anför vidare följande.

Brandförsvaret måste uppenbarligen, såsom brandlagsrevisionen påpekar,
i första hand vara en kommunal angelägenhet. Lika klart anser organisationerna
det emellertid vara —■ med hänsyn till industrins andel i kommunens
skatteunderlag, vilken särskilt på landsbygden och även i åtskilliga
samhällen ofta är mycket betydande — att kommunens brandförsvar måste
avpassas även efter de inom kommunen belägna industriernas behov av
brandskydd. Med den planerade storkoinmunreformen torde utvecklingen
för övrigt gå vidare mot större och mer ekonomiskt bärkraftiga enheter med
bättre möjligheter men också större behov av att hålla en välorganiserad
brandkår. Naturligtvis kan kommunen dock ej åläggas att svara för oskäliga
kostnader för sådana släckningsanordningar m. m. som erfordras för en
industri och är av speciell art eller har sådan anknytning till anläggningen,
att de ej kan användas inom övriga delar av kommunen. Någon skyldighet
för kommunen härtill torde emellertid ej heller föreligga enligt gällande

bestämmelser. — ---I de fall då kommunens brandförsvar icke erbjuder

ett fullgott skydd för en industriell anläggning på grund av dess speciella
behov, har företaget uppenbarligen ett starkt intresse av att komplettera
detta med egna brandförsvarsåtgärder i rimlig omfattning. I praktiken torde
detta också ske i erforderlig utsträckning. Något påtagligt behov av att låta
offentlig myndighet avgöra behovet och storleken av industribrandkår torde
sålunda i praktiken icke föreligga.

Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen påpekar
ytterligare, att kostnaderna för materielanskaffning, utbildning och övning
för industribrandkårer blir stora. De största svårigheterna ligger emellertid
i att få personalen att åtaga sig beredskapstjänstgöring på fritid. Att beakta
och väga dessa svårigheter vid prövning av frågan om hållande av industribrandkår
torde enligt organisationerna ställa sig nästan omöjligt för en
offentlig myndighet. Detsamma gäller den företagsekonomiska bedömningen
huruvida industribrandförsvaret bör tillgodoses genom brandkår
eller andra tänkbara anordningar. Slutligen anför organisationerna, att företagens
intresse för brandskyddet enligt vad erfarenheten visat varit av stor
betydelse för industribrandkårernas effektivitet, samt framhåller värdet av
frivillighet i detta sammanhang. Möjligheterna att med tvingande föreskrif -

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 är 1962

ter och offentlig kontroll ernå samma praktiska resultat som med det nuvarande
systemet kan därför ifrågasättas.

Brandlagsrevisionens uppfattning att samverkan genom tvångsbestämmelser
icke är påkallad möter ej någon erinran i remissvaren.

Tillsynen över industribrandförsvaret beröres av några
få remissinstanser. Arbetarskyddsstijrelsen lämnar en ingående redogörelse
för förhållandet mellan brandförsvar och arbetarskydd och anför därvid i
huvudsak följande. Styrelsen vitsordar att arbetarskyddslagstiftningens bestämmelser
om åtgärder till förekommande av ohälsa och olycksfall också
avser skydd mot personskador, som kan föranledas av brand. När det gäller
inrättandet av arbetslokaler och anordnande av utrymningsvägar, brandsäkra
trappor o. d. och skyldighet att hålla brand- och livräddningsredskap
skall enligt särskilda bestämmelser i arbetarskyddslagstiftningen iakttagas
vad som stadgas i byggnads- och brandlagstiftningen. Detta utesluter ej att
åtgärder för skydd mot personskada vid eventuell brand kan påfordras av
styrelsen eller yrkesinspektör med stöd av arbetarskyddslagen; likaså kan
yrkesinspektör med stöd av samma lag kräva rättelse av missförhållande. —
Att söka draga någon bestämd gräns mellan arbetarskydd och brandförsvar,
när det gäller industribrandskyddet, torde stöta på stora svårigheter. Det är
emellertid viktigt att dubbelarbete undvikes och att därför samarbete äger
rum mellan vederbörande tillsynsmyndigheter. Redan nu förekommer ett
betydelsefullt sådant samarbete. Den föreslagna revisionen av brandlagstiftningen
föranleder i detta hänseende icke några betänkligheter från styrelsens
sida. —- Arbetarskyddsstyrelsen har intet att eiinra mot förslaget i fråga
om samarbetet på arbetsplatserna i brandförsvarssyfte men betonar att förslaget
måste betraktas endast som en rekommendation, då enligt styrelsens
mening skyddsombud och skyddskommittéer icke rimligen kan påtvingas
uppgifter som väsentligen kan hänföras till brandskyddet. Sveriges industriförbund
och Svenska arbetsgivareföreningen gör ej erinran mot förslagets
rekommendationer om ökad samverkan på arbetsplatserna i brandskyddets
intresse och de föreslagna formerna härför samt upplyser, att arbetarskyddsnämnden
f. n. förbereder åtgärder för att aktivera och informera arbetarskyddets
folk i brandskyddsfrågor och för att ge exempel på olika organisatoriska
former för samverkan.

De par t em en t sch ef en

Av vad brandlagsrevisionen anför framgår enligt min mening klart att
förebyggande av storbränder inom industrin är en av de allra angelägnaste
och kostnadsmässigt betydelsefullaste åtgärderna inom brandförsvaret. Följderna
av industribränder motiverar konstaterandet, att industribrandförsvaret
också är en fråga om säkerhet för ostörd produktion och om arbetarskydd.
Dessa förhållanden liksom en stor industribrands inverkan på ar -

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

betstillgången i en ort medför därför att industribrandförsvaret i alldeles
särskilt hög grad måste anses som en angelägenhet av stor vikt för alla samhällsmedlemmar
och för kommuner och företag.

Utgående från en sådan uppfattning, som jag för min del anser riktig, diskuterar
brandiagsrevisionen skilda möjligheter till förstärkning av industribrandförsvaret
och framlägger på vissa punkter förslag härom. Till en början
vill jag i detta sammanhang påpeka, att den tidigare nämnda rationaliseringen
av brandsyneförfarandet på sådant sätt att resurserna koncentreras
på de brandfarligaste objekten är ägnad att främst komma industribrandförsvaret
till godo. Jag anser vidare ett nära samarbete mellan
brandchefen och byggnadsnämnden angeläget, och utbytet av sådant samarbete
kommer att förbättras om brandcheferna såsom jag föreslår erhåller
bättre utbildning. Den planläggning redan på ritningsstadiet som härigenom
kan komma till stånd är likaledes av stor betydelse, när det gäller
att förebygga industribränder.

Brandlagsrevisionens förslag att vissa större industrier och anläggningar
skall kunna åläggas att till sitt eget skydd uppsätta industribrandkårer är
föremål för delade meningar, varvid de remissorgan som avstyrker förslaget
anför såväl principiella som praktiska invändningar. För min del anser jag
att brandförsvaret liksom f. n. i främsta rummet bör vara en kommunal
angelägenhet. Å andra sidan bör gällande skyldighet för ägare av byggnad,
upplag eller annan anläggning att vidtaga nödiga åtgärder till förebyggande
och bekämpande av brand icke inskränkas. Detta innebär skyldighet att anskaffa
släckningsanordningar och annan utrustning som erfordras för anläggningens
speciella förhållanden. Av Sveriges industriförbunds och Svenska
arbetsgivareföreningens yttrande framgår, att företagen därutöver har ett
starkt intresse av att komplettera det kommunala brandförsvaret med egna
åtgärder i rimlig omfattning samt att så redan sker i praktiken, vilket medfört
att antalet industribrandkårer överstiger 500.

Några remissorgan understryker brandlagsrevisionens påpekande att de
i företaget anställda icke i denna egenskap är skyldiga att ingå i en industribrandkår.
Detta är enligt min mening obestridligt och jag anser ej heller
tänkbart att införa en sådan skyldighet. I några yttranden framhålles att
beredskapsskyldigheten redan nu medför rekryteringssvårigheter. Av ekonomiska
skäl skulle icke annat än i speciella undantagsfall kunna tänkas att
en industribrandkår utgjordes av annan än i företaget anställd personal.
Eftersom sålunda garanti skulle saknas för ett företags möjligheter att till
rimlig kostnad efterkomma ett myndighetsföreläggande att uppsätta indus
tribrandkår, finner jag för min del att underlag saknas för en lagstiftning
om sådan skyldighet.

Jag anser på grund av det anförda att gällande bestämmelser om de enskildas
skyldigheter i fråga om brandförsvar i nu berörda hänseenden tills
vidare bör bestå oförändrade, vilket enligt min mening innebär att enskild

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 är 1962

icke kan åläggas att hålla brandkår. Jag förutsätter dock att man, med insikt
om industribrandförsvarets stora betydelse, på industrihåll skall finna
angeläget att ge sitt bidrag till effektiviteten.

I frågan om samverkan mellan industribrandkårer och kommunalt brandförsvar
anser jag i likhet med brandlagsrevisionen och remissorganen icke
föreligga skäl att införa möjlighet att tvångsvis få till stånd släckningsavtal
eller andra former av organiserad samverkan. Tvångsvisa släckningsavtal
utan möjlighet att tvinga företag att hålla industribrandkårer skulle f. ö.
vara ägnade att motverka intresset att uppsätta eller bibehålla sådana kårer.

Vissa delar av den offentliga tillsynen har jag berört inledningsvis. Brandlagsrevisionens
detaljerade utredning om arbetarskyddslagstiftningens tilllämpning
inom industriernas brandförsvar såvitt avser personskada samt
därav följande behov av samarbete mellan brand- och arbetarskyddsmyndigheter
föranleder icke någon erinran från arbetarskyddsstyrelsen, som
vitsordar att betydelsefullt sådant samarbete redan nu förekommer. Jag vill
för min del tillstyrka att de resurser som här står till buds i möjligaste mån
utnyttjas för brandförsvaret.

I likhet med brandlagsrevisionen och remissorganen anser jag vidare
viktigt att en ständigt fortgående intern tillsyn kommer till stånd på sådant
sätt att alla anställda engageras däri. Som skäl för att icke söka vinna detta
resultat med särskild lagstiftning anför brandlagsrevisionen dels svårigheterna
med avgränsningen mot arbetarskyddet, dels dettas möjligheter att
genom skyddsombud och skyddskommittéer engagera sig även i brandskyddsuppgifter.
För att täcka även sådana arbetsplatser, där arbetarskyddslagstiftningen
ej gäller, föreslås dock även en erinran i brandlagstiftningen
om att arbetsgivare och arbetstagare i erforderlig omfattning bör samverka
i syfte att befrämja brandförsvaret på arbetsplatsen. Denna ordning för ett
förbättrat internt brandförsvar inom industrierna tillstyrkes av Sveriges
industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen. För egen del hyser jag
en viss tvekan om dessa åtgärder blir tillräckliga. Jag anser det emellertid
icke möjligt att inom brandlagstiftningen gå längre än arbetarskyddslagstiftningen
och ge bindande föreskrifter om skyldighet att i brandförsvarssyfte
samverka på arbetsplatserna. Icke heller synes det böra ankomma på
lagstiftningen att meddela detaljerade ordningsföreskrifter för olika anläggningar.
Till en viss del kan det åsyftade resultatet nås genom de allmänna
bestämmelserna om straff för vårdslöshet med eld eller brandfarliga
föremål. Jag har emellertid kommit till uppfattningen att den viktigaste
och tjänligaste åtgärden på detta område är att hos de anställda sprida upplysning
och kunskap om förekommande risker och följderna av brand. På
dessa skäl och då, såsom framgår av yttrandet från industrins och arbetsgivarnas
organisationer, parterna på arbetsmarknaden själva förbereder
åtgärder i detta syfte anser jag frivilligheten på detta område vara att föredraga
och biträder sålunda brandlagsrevisionens förslag.

102 Kanyl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

7. Kompetens- och utbildningsfrågor

Gällande bestämmelser

Om den utbildning, som brandbefäl skall äga, förordnar enligt brandlagen
Kungl. Maj:t. Kompetensbestämmelserna, som återfinnes i 7 och 30 §§
gällande brandstadga, bygger dels på skillnaden mellan stad och land, dels
ock, beträffande stad, på skillnaden mellan yrkesbrandkår och borgarbrandkår.
I stadssamhällen skall allt brandbefäl ha utbildning vid statens brandskola,
på landsbygden däremot endast brandchefen. Kompetensbestämmelserna
hänvisar till olika kurser vid statens brandskola, och deras närmare
innebörd framgår därför av de i skolans stadga givna föreskrifterna om
inträdeskrav till de olika kurserna och om läroämnena i dessa.

Vid yrkesbrandkår skall brandchef samt vice brandchef, som icke tilllika
är brandmästare, ävensom andra därmed jämförliga befattningshavare
(oftast benämnda brandkaptener) ha genomgått brandchefskurs kategori 1
vid statens brandskola. Inträdeskravet är i princip studentexamen med godkända
betyg i det skriftliga provet i modersmålet samt i matematik, fysik
och kemi enligt fordringarna för examen på reallinjen. För s. k. långvägare
fordras godkänt betyg i samma ämnen enligt fordringarna i nämnda examen.
Kursen, som omfattar både teoretisk utbildning vid brandskolan och
praktisk tjänst vid yrkesbrandkår, varar sammanlagt omkring 18 månader.
Brandmästare vid yrkesbrandkår skall ha genomgått brandmästarekurs
kategori I vid brandskolan. Inträdeskrav är genomgången godkänd brandförmanskurs
kategori I och kurstiden är omkring lö veckor. Brandförman
vid yrkesbrandkår skall ha genomgått brandförmanskurs kategori I, som
omfattar omkring 14 veckor. Bestämmelser om utbildning för obefordrade
brandmän saknas. Denna ombesörjes av de olika yrkesbrandkårerna själva.

Vid borgarbrandkårerna i städer och köpingar skall brandchef samt vice
brandchef, som icke tillika är brandmästare, ha genomgått brandchefskurs
kategori 1 eller kategori II vid brandskolan. Vice brandchef, som tilllika
är brandmästare, skall ha genomgått antingen någon av nämnda kurser
eller brandmästarekurs kategori I. Länsstyrelsen äger för särskilda fall
förordna om högre eller lägre kompetens. Brandchefskurs kategori II omfattar
6 veckor teoretisk undervisning och 6 veckor tjänstgöring vid yrkesbrandkår.
Brandmästare och brandförmän skall ha genomgått brandmästax-e-
och brandförmanskurs kategori II, som omfattar en veckas praktisk
tjänstgöring och tre veckors teoretisk undervisning vid brandskolan.

För landskommunerna erfordras endast, att brandchefen genomgått
lägst brandchefskurs kategori III, som omfattar två eller tre veckors regionalt
anordnad utbildning. Länsstyrelsen kan förordna om andra kompetenskrav.

Tillsynen över att brandchefer och vice brandchefer med stadgad kompetens
utses inom kommunerna sker genom att kommunalt beslut härom

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

skall underställas länsstyrelsen, som har att pröva den utseddes lämplighet.
Den som utsetts av kommunen skall förordnas av länsstyrelsen, om ej
särskilda skäl är däremot.

Brandchef och vice brandchef kan inneha sin syssla antingen såsom
kommunalt förtroendeuppdrag eller som kommunal anställning. Förtroendeuppdrag
som brandchef eller vice brandchef, varmed följer skyldighet
att genomgå föreskriven utbildning, är varje medborgare i kommunen i
princip skyldig att åtaga sig och fullgöra under bestämd tid.

Enligt brandstadgan gäller slutligen även, att skorstensfejare för sotningsdistrikt
i stad skall ha genomgått kurs för skorstensfejaremästare vid statens
brandskola. Inträdeskravet till denna kurs, som omfattar sex veckor,
är genomgången gesällkurs om 8 veckor samt två års praktisk verksamhet
i yrket.

För tillgodoseende av äldre befattningshavares rättsställning innehåller
1944 års brandstadga övergångsbestämmelser.

B randlagsre visionen

I fråga om sättet för bestämmande av kompetenskraven bör enligt brandlagsrevisionen
följande allmänna synpunkter vara vägledande.
Den utbildning och kompetens som skall krävas av brandpersonalen och
främst då brandcheferna i kommunerna måste bli beroende av de särskilda
förhållanden inom varje kommun, som inverkar på brandfara och släckningsmöjligheter.
Den nu gällande uppdelningen på stad och land kan därför
icke lämpligen läggas till grund för olika krav på utbildning. En undersökning
av förhållandena måste göras i varje kommun för sig. Kompetenskraven
bör icke anknytas till brandkårstyp. I stället bör enligt förslaget i
brandordningen bestämmas vilken kompetens kommunens brandchef och
övrigt brandbefäl skall ha. Härigenom kommer kompetensfrågan under
länsstyrelsens prövning i samband med fastställelse av eller ändring i brandordningen.

På grund av de växlande förhållandena och därav följande nödvändighet
att för varje kommun särskilt i brandordningen ange brandbefälets kompetens
kunde övervägas att i brandlagstiftningen helt slopa föreskrifterna
om kompetens. Brandlagsrevisionen anser emellertid att det särskilt för de
inom brandförsvaret heltidsverksamma befattningshavarna, som alltså har
brandförsvaret till yrke, är ett rättssäkerhetsintresse att veta att endast en
viss utbildning i princip meriterar till vissa tjänster samt att på förhand
kunna bedöma hur många sådana tjänster som står till buds. Också för länsstyrelserna,
som har att tillse att kommunerna vidmakthåller ett effektivt
brandförsvar, är vägledande författningsbestämmelser ett stöd. Kommunerna
själva får vidare genom dessa bestämmelser garantier för likformig
bedömning över hela riket av likartade kommuner. Slutligen är det för ut -

104

Kungl. Maj. ts proposition nr 12 år 1962

bildningsanstalten uppenbarligen av vikt av organisatoriska och ekonomiska
skäl att kunna på förhand med någon grad av säkerhet bedöma utbildningsbehovet.
Från dessa synpunkter förefaller det brandlagsrevisionen
lämpligare att kompetensbestämmelserna liksom för närvarande åtminstone
i vissa huvuddrag anges i brandstadgan än att de skall sökas endast i de
lokala brandordningarna. Den föreslagna brandstadgans kompetensföreskrifter
anknyts till behovet av heltidsanställd eller deltidsanställd personal.
Däremot föreslås icke skilda bestämmelser för kommuner av olika administrativ
beskaffenhet.

I frågan om underställning av beslut om utseende av
brandchef och vice brandchef erinrar brandlagsrevisionen,
att det vid gällande lags tillkomst ansågs att länsstyrelsen med hänsyn till
sin tillsyn över brandförsvaret borde äga inflytande på den för dettas effektivitet
så viktiga frågan, vilka personer som skulle handha den närmaste
ledningen av brandförsvaret i kommunerna. Brandlagsrevisionen anser
emellertid att det från effektivitetssynpunkt numera icke erfordras underställning
såvitt kommunen utser en person som uppfyller de i författning
angivna formella kompetenskraven. Däremot bör i fall, då avsteg göres från
dessa krav, vare sig på grund av särskilda undantagsföreskrifter eller till
följd av äldre bestämmelsers giltighet, en prövning av den sakliga kompetensen
göras av länsstyrelsen i dess egenskap av tillsynsmyndighet. Förslaget
innebär sålunda att förordnande som brandchef och vice brandchef
skall meddelas av vederbörande kommunala organ.

Om brandchefs sysslorna som kommunala förtroendeuppdrag
uttalar brandlagsrevisionen att brandförsvarets effektivitet
icke främjas genom att dessa befattningshavare utses tvångsvis. Så har veterligen
heller aldrig skett. Allt flera av dem, även de deltidsanställda, tillsätts
numera som tjänstemän med nppsägningsrätt och har sina anställningsförhållanden
reglerade enligt centrala överenskommelser. Brandchefssysslan
blir enligt brandlagsrevisionen alltmer tekniskt betonad och därför
mindre lämpad att uppehållas som kommunalt förtroendeuppdrag. Genomföres
förslaget om längre utbildning för brandcheferna kan vidare den
medborgerliga skyldigheten att åtaga sig dessa sysslor samt att undergå utbildning
knappast längre behållas. Brandlagsrevisionen föreslår på grund av
det anförda att brandchefer och vice brandchefer i alla kommuner skall
vara heltids- eller deltidsanställda tjänstemän.

De av brandlagsrevisionen föreslagna allmänna grunderna för bestämmande
av kompetenskraven medför icke några genomgripande förändringar
för städerna och köpingarna. För huvuddelen av landskommunerna föreslås
däremot krav på väsentligt bättre utbildning för brandchefen
än för närvarande ävensom krav på viss utbildning även för övrigt brandbefäl.
Till grund för sina förslag om utbildning och kompetenskrav och
därmed sammanhängande kostnadsberäkningar har brandlagsrevisionen

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

redovisat följande ungefärliga uppdelning av kommunerna i riket, varvid
med kommun jämställts kommunalförbund eller region av två eller flera
kommuner, vilka till följd av avtal har gemensam brandchef.

I omkring 85 kommuner äro förhållandena sådana att heltidsanställda
hrandchefer och vice brandehcfer erfordras. Dessa kommuner utgöras i
huvudsak av nuvarande städer, köpingar och landskommuner med yrkeshrandkår
ävensom vissa kommuner, främst mindre städer, med heltidsanställd
brandchef men allenast borgarbrandkår. Huvuddelen av dessa
brandchefer bör ha högre brandteknisk utbildning. I de mindre av nu
ifrågavarande kommuner, nämligen sådana där brandchefen bör vara heltidsanställd
men brandkåren består av huvudsakligen deltidsanställd personal,
kan dock utbildningskravet med länsstyrelsens medgivande sättas
något lägre så att det där må anses tillfyllest att brandchefen är en yrkesman
med utbildning motsvarande i stort sett de nuvarande yrkesbrandmästarnas.

I alla övriga kommuner är det tillfyllest med deltidsanställda brandchefer
och vice brandchefer. I huvuddelen av dessa eller omkring 60 städer, 90
köpingar och 350 landskommuner böra brandchefen och vice brandchefen
äga god teoretisk utbildning i brandsläckning och i förebyggande brandförsvar,
en utbildning motsvarande den som nu gäller för brandcheferna
i städer och köpingar med borgarbrandkår. För närvarande finnas omkring
800 landskommuner. Av de återstående 450 kunna omkring 200 i framtiden
antagas ha släckningsavtal med någon av de övriga kommunerna
(år 1960 omkring 100) eller ingå i kommunalförbund eller ock bli administrativt
sammanlagda med annan kommun. 1 härefter återstående omkring
250 landskommuner kunna brandriskerna och de ekonomiska resurserna
antagas vara sådana att något lägre krav på brandchefernas utbildning där
kunna uppställas. Det gäller här främst kommuner av utpräglad glesbygdskaraktär
utan industrier eller andra särskilt brandfarliga anläggningar.

De föreslagna kompetensbestämmelserna hänvisar till olika examina och
kurser vid statens brandskola. I fråga om denna utbildning framlägger
brandlagsrevisionen vissa ändringsförslag, som i huvudsak innebär följande.

Heltidsanställd brandchef och vice brandchef samt därmed jämförliga
befattningshavare skall ha avlagt brandingenjörsexamen vid statens
brandskola. Huvuddelen av dessa brandbefäl skall vara chefer för brandkårer
bestående av heltidsanställd personal och försedda med dyrbar teknisk
utrustning, de skall svara för brandförsvaret inom större industrier, inom
oljehanteringen och vid omfattande byggnadsverksamhet, de skall utbilda
underställd personal och tjänstgöra som lärare vid brandskolans centrala
och regionala kurser samt rekrytera länsbrandinspektörstjänsterna. Få
grund härav och med hänsyn till den tekniska utvecklingen under de 20 år
som gått sedan nuvarande utbildningsbestämmelser tillkom, föreslår brandlagsrevisionen,
att undervisningen lägges på ett något högre plan än f. n.
För att detta skall kunna ske med bibehållande av samma lärotid som gäller
för den nuvarande brandcliefskurs kategori I — vilket av rekryteringsskäl
anses önskvärt — föreslås, att inträdeskraven ökas med ämnena mekanik
4* — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 12.

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

och hållfasthetslära och, för s. k. långvägare, ett främmande språk samt
att den teoretiska undervisningen vid brandskolan förlängs och den i utbildningen
ingående praktiska tjänstgöringen i motsvarande mån förkortas.

Heltidsanställd brandmästare skall ha avlagt brandingenjörs- eller brandmästarexamen
vid statens brandskola. Undervisningen föreslås förlängd från
16 till 20 veckor. Skälen härtill är dels att undervisning numera behövs i
vissa läroämnen som ej återfinns på gällande läroplan, nämligen arbetsledarekunskap,
arbetarskydd, yrkeshygien, radiakskydd och kommunalkunskap,
dels att enligt förslaget denna examen skall ge behörighet såsom heltidsanställd
brandchef i sådana kommuner, främst mindre städer, där chefen
men ej övrig personal anses behöva vara heltidsanställd och där brandingenjörsexamen
ej erfordras.

För heltidsanställd brandförman föreslås brandförmansexamen, som motsvarar
nuvarande brandförmanskurs kategori I. Brandlagsrevisionen har
närmare övervägt hur en från skilda håll önskad yrkesutbildning vid brandskolan
av obefordrade heltidsanställda brandmän skulle kunna ordnas och
har därvid i första hand undersökt möjligheterna att sammanslå den nuvarande
brandförmanskursen kategori I med en tilltänkt brandmannautbildning
samt i den sistnämnda meddela viss befälsutbildning. Det har därvid
visat sig, att den nuvarande undervisningstiden i förmanskursen är ett
minimum samt att man får räkna med fördubblat antal elever. I denna utbildningsfråga
har brandlagsrevisionen överlagt med företrädare för Svenska
stadsförbundet, som därvid avvisat den tänkta brandmannautbildningen och
som skäl härför anfört.

Kommunerna bekosta icke utbildning för andra kommunala tjänster. Särskilda
skäl att på förevarande område göra ett undantag föreligga ej. Risken
för prejudicerande verkan måste beaktas. Under en övergångstid av fem
till tio år bli kostnaderna särskilt höga genom att även äldre brandmän
jämsides med nyantagna måste utbildas. Kommunernas allmänna finansiella
situation är f. n. sådan att nya utgifter böra undvikas. Möjligheten av skärpta
lönekrav från den utbildade obefordrade personalen kan icke förbises ävensom
risken att vissa befattningshavare efter på kommunens bekostnad erhållen
utbildning lämna kommunens tjänst. Grunderna för befordran till
brandförman bli andra, vilket kan medföra svårigheter. En viss lokal utbildning
blir erforderlig även med utbildning vid brandskolan. Lokal utbildning
medför vinsten att eleverna under utbildningstiden kunna användas
som släckningsberedskap.

En central brandmannautbildning vid brandskolan skulle enligt brandlagsrevisionen
visserligen vara ägnad att öka brandförsvarets effektivitet.
Några vägande anmärkningar mot den nuvarande utbildningsstandarden
hos yrkesbrandkårerna torde dock ej kunna framställas och brandlagsrevisionen
anser sig icke kunna bortse från den argumentering som förts av
stadsförbundet, vilket representerar huvudparten av de kommuner som är
huvudmän för den här berörda personalen. Däremot föreslår brandlags -

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

revisionen att kortare regionala kurser i brandsläekningslära för heltidsanställda
brandmän anordnas av brandskolan.

En av brandlagsrevisionens ledamöter, ombudsmannen Axel Peterson, är
icke ense med övriga ledamöter samt påyrkar att regelbunden yrkesutbildning
för heltidsanställda brandmän sker efter de av brandlagsrevisionen
övervägda grunderna.

I fråga om den deltidsanställda personalen uttalar brandlagsrevisionen
att behovet av förbättrad utbildning framför allt är angeläget för
landsbygdens brandchefer och erinrar därvid om att de nuvarande bestämmelserna
tillkom före 1952 års kommunindelning. Genom denna har varje
brandchef fått ett flera gånger större och i många fall mera differentierat
område att ansvara för. Den nya byggnadslagstiftningen och den nya lagstiftningen
om brandfarliga varor kommer att medföra ökade krav på
brandchefens medverkan i det förebyggande brandförsvaret. Den tekniska
utvecklingen i och för sig i förening med tendensen att förlägga industrier
och andra anläggningar till landskommunerna är likaledes skäl för förbättrad
utbildning. En förutsättning för att all brandsyn skall kunna ske såsom
enmansförrättning är vidare att landsbygdens brandchefer får bättre utbildning
i förebyggande brandförsvar.

Brandlagsrevisionen föreslår därför att huvuddelen av de deltidsanställda
brandcheferna och vice brandcheferna skall ha en kompetens, motsvarande
i stort sett den nuvarande brandchefskurs kategori II. För städer och köpingar
med borgarbrandkår medför detta ingen ändring i vad som gäller
f. n. För landskommunerna innebär förslaget en skärpning. Här märkes
dock att många brandchefer i sådana kommuner redan nu har genomgått
denna kurs samt att även vice brandcheferna där har erhållit någon utbildning.
Vidare innebär förslaget att kompetenskraven kan sättas lägre i vissa
kommuner med mindre brandrisker. Som en utgångspunkt för sina bedömningar
har brandlagsrevisionen som tidigare nämnts beräknat de sistnämnda
till omkring 250 stycken.

För brandchefer och vice brandchefer i huvuddelen av kommuner med
deltidsanställda sådana befattningshavare (omkring 60 släder, 90 köpingar
och 350 landskommuner, tillhopa 500 kommuner) föreslår brandlagsrevisionen
sålunda en till brandskolan förlagd brandbefälskurs A om 8 veckor.
Såsom inträdeskrav uppställs viss föregående tjänst som brandman
eller brandbefäl vid brandkår. Brandlagsrevisionen föreslår vidare att de
nuvarande brandmästare- och brandförmanskurs kategori II samt brandchefskurs
kategori III slopas och ersätts med en gemensam utbildning. För
tillträde till denna uppställs samma fordringar som för brandbefälskurs A
och den omfattar 3 veckors teoretisk undervisning vid regionalt av brandskolan
anordnade kurser. För dem soin skall bli brandchefer och vice brandchefer
vid de förut nämnda omkring 250 landskommunerna skall denna
kurs föregås av en utav brandskolan anordnad särskilt tillrättalagd brev -

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

kurs i förebyggande brandförsvar. Den som tillfredsställande fullföljt såväl
denna brevkurs som den föreslagna regionala treveckorskursen vid
brandskolan skall anses ha genomgått brandbefälskurs B, medan allenast
treveckorskursen benämnes brandbefälskurs C. Sistnämnda kurs är avsedd
för lägre befäl vid de kommuner med deltidsanställd personal, där särskild
utbildning för sistnämnda befäl anses erforderlig. Detta torde liksom för
närvarande vara fallet främst i hithörande mindre städer och i köpingarna
samt i åtskilliga av de förut nämnda 350 landskommuner, där brandchefen
och vice brandchefen skall ha genomgått brandbefälskurs A.

Brandlagsrevisionen räknar med att kommunernas ökade kostnader för
brandbefälsutbildningen skall uppvägas av den kostnadsminskning som
möjliggöres genom slopande av brandsynenämnden och förenkling av brandsyneförfarandet.

Förslaget innehåller övergångsbestämmelser, som tillgodoser de nuvarande
befattningshavarnas ställning och befordringsmöjligheter.

Remissyttrandena

Förslaget att kompetensbestämmelserna för brandbefäl i sina huvuddrag
skall framgå av brandstadgan och för varje kommun anges i brandordningen
samt grundas på brandrisker och övriga brandtekniska förhållanden
inom kommunen ävensom anknytas till behovet av heltidsanställd och
deltidsanställd personal möter ej erinran i remissvaren. Tillstyrkande yttranden
i dessa avseenden lämnas av riksbrandinspektören och styrelsen för
statens brandskola, länsstyrelsen i Gävleborgs län och styrelsen för Svenska
stadsförbundet. Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund finner
förslaget i fråga om utbildning av brandpersonal välmotiverat.

Förslaget att kommunalt beslut om utseende av brandchef
och vice brandchef icke skall underställas länsstyrelsens
prövning i sådana fall där de formella kompetensbestämmelserna följts behandlas
av ett stort antal remissinstanser. Förslaget tillstyrkes eller lämnas
utan erinran av länsstyrelserna i Stockholms, Blekinge och Västernorrlands
län, brandchefen i Stockholm, drätselkammaren i Uppsala, fullmäktige i
Löftadalen, Skene och Hedemora — medan brandstyrelserna i Skene och
Hedemora förordar bibehållande av gällande bestämmelse —, styrelsen för
Svenska stadsförbundet, som uttalar att nuvarande länsstyrelseprövning allmänt
uppfattats som ett ingrepp i kommunernas självbestämmanderätt,
samt av Borgarbrandmänncns riksförbund. Styrelsen för Svenska landskommunernas
förbund har ej yttrat sig på denna punkt.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar tveksamhet om ej nuvarande
bestämmelse bör behållas, och förslaget avstyrkes av riksbrandinspektören,
länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Kristianstads,
Hallands, Skaraborgs, Örebro och Västerbottens län, av de 16 länsbrandinspektörer,
som yttrar sig i denna fråga, av t.f. brandchefen i Upp -

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

sala, Älvsborgs läns brandkårsförbund, Dalarnas brandkårsförbund, Svenska
brandbefälets riksförbund, Svenska brandskyddsföreningen och Svenska
brandkårernas riksförbund, TCO, Svenska petroleum institutet samt SACO:s
allmänna tjänstemannaförbund.

De skäl, som anförs av sistnämnda remissinstanser för att behålla underställningen
av tillsättningsbesluten är i huvudsak följande. Brandchefer och
vice brandchefer har vittgående befogenheter och stort ansvar och kraven
på lämplighet ökar. Att vara förordnad av länsstyrelsen ger vederbörande
styrka och stöd samt eu självständigare och mer auktoritativ ställning. Med
länsstyrelsernas ansvar för brandförsvarets effektivitet bör de ha inflytande
på tillsättningen av nämnda chefer. Frågor om samverkan och utseende av
gemensam brandchef för flera kommuner medför att kompetens- och lämplighetsfrågorna
får särskild vikt. Slutligen är det för civilförsvaret, som är
en statlig verksamhet vari brandcheferna har betydelsefulla uppgifter, ett
starkt intresse av att lämpliga personer utses.

Länsstyrelsen i Kalmar län yttrar.

Det har inom detta län vid ett par tillfällen under senaste år förekommit,
att kommun till brandchef utsett person, vilken visserligen ägt formell kompetens
men av andra orsaker varit i så hög grad olämplig, att länsstyrelsen
vägrat att utfärda förordnande. Vad som i dessa fall förekommit har varit
av så graverande art, att länsstyrelsen bestämt avråder från föreslagen ändring
av 5 § i gällande brandlag. Länsstyrelsens prövning bör omfatta icke
blott granskning av den utseddes formella kompetens utan även lämplighet
i övrigt. Föreskrift om underställning av beslut om utseende av brandchef
och vice brandchef bör bibehållas som en garanti för att brandförsvarets
ledning i kommunerna utövas av därtill skolade och lämpliga personer.

Också länsstyrelsen i Kristianstads län meddelar att enstaka fall förekommit,
då länsstyrelsen icke kunnat förordna den av kommunen valde
brandchefen på grund av förhållanden rörande dennes person, om vilka
kommunen ej haft kännedom. Länsbrandinspektörerna i Hallands och Västmanlands
län upplyser, att även kommunala förtroendemän anser önskvärt
att brandcheferna förordnas av länsstyrelsen.

Den föreslagna förbättrade utbildningen för heltidsanställda
brandchefer, vice brandchefer och därmed likställda befattningshavare
tillstyrkes av styrelsen för statens brandskola, med vilken riksbrandinspektören
instämmer, samt av Svenska brandbefälets riksförbund, TCO
och SACO:s allmänna tjänstemannaförbund. Styrelsen för Svenska stadsförbundet
finner de anförda skälen för förbättrad utbildning vara av den
art att styrelsen icke, även om den ej har någon direkt erfarenhet av alt
nuvarande högre brandchefsutbildning skulle vara otillräcklig, kan bortse
därifrån och vill därför ej motsätta sig förslaget. Länsbrandinspektörerna i
Stockholms och Östergötlands län samt t. f. brandchefen i Uppsala befarar,
att de skärpta inträdeskraven kan komma att medföra rekryteringssvårigheter.

110

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

Förbättrad brandmästareutbildning i enlighet med förslaget tillstyrkes
av riksbrandinspektören, styrelsen för statens brandskola och Svenska
brandbefälets riksförbund. Styrelsen för Svenska stadsförbundet vill ej motsätta
sig förslaget och tar därvid hänsyn dels till önskemålet om en breddning
av kunskapsstoffet, dels till att yrkesbrandmästare föreslås att i vissa
fall bli behörig såsom heltidsanställd brandchef.

Frågan om utbildning av heltidsanställda obefordrade brandmän tilldrar
sig stort intresse hos flera remissinstanser, varvid det övervägande flertalet
anser sådan utbildning av olika skäl önskvärd. Hit hör riksbrandinspektören,
styrelsen för statens brandskola, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,
Södermanlands, Göteborgs och Bohus samt Gävleborgs län, länsbrandinspektörerna
i Stockholms, Uppsala, Hallands, Värmlands och Kopparbergs
län, Svenska brandbefälets riksförbund, TCO och Svenska kommunalarbetareförbundet.
De anförda skälen är i huvudsak teknikens utveckling mot
svårskött och dyrbar materiel, de personliga riskerna för brandmännen,
svårigheten att vid små brandkårer anordna motsvarande utbildning och
den relativt ringa kostnaden för en central brandmannautbildning. Styrelsen
för statens brandskola anför, att förslaget om inskränkning i brandsyneverksamheten
möjliggör en sådan förkortning av en kombinerad brandförmans-
och brandmannautbildning, att denna sannolikt kan genomföras
inom ramen för nuvarande kostnad för enbart brandförmansutbildningen.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter om icke nuvarande
14 veckors brandförmansutbildning kunde behållas men uppdelas med 7
veckor för alla yrkesbrandmän och 7 veckor för dem som skall avlägga förmansexamen.

Styrelsen för Svenska stadsförbundet finner ej anledning frångå den
ståndpunkt, som under utredningen intagits av företrädare för förbundet.

Förslaget om den deltidsanställda personalens utbildning
tillstyrkes av de flesta av de remissinstanser som yttrar sig på denna
punkt. Sålunda tillstyrker styrelsen för statens brandskola, riksbrandinspektören,
länsstyrelsen i Kopparbergs län, som särskilt påpekar sambandet
med den föreslagna enmansbrandsynen, länsstyrelsen i Gävleborgs län, styrelsen
för Svenska stadsförbundet, som konstaterar att förslaget i stort sett
ej innebär någon skärpning för städer och köpingar, samt styrelsen för
Svenska landskommunernas förbund, som finner förslaget välmotiverat.
Länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasätter, med hänsyn särskilt till den
tekniska utvecklingen på brandförsvarets område, om ej brandbefälet bör
genomgå en något längre teoretisk utbildning än de föreslagna brandbefälskurserna
A och B, och länsbrandinspektören i Kronobergs län anser
uppenbart att de deltidsanställda brandcheferna icke kommer att erhålla en
tillfredsställande utbildning samt påpekar att skäl saknas att denna kategori,
som i sitt dagliga arbete ofta ställs inför kvalificerade uppgifter, skall
ha så väsentligt kortare utbildning än t. ex. skorstensfejaremästare eller

111

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

heltidsanställda brandförmän. Liknande synpunkter anför länsbrandinspektören
i Hallands län, Älvsborgs läns brandkårsförbund, Svenska brandbefälets
riksförbund och SACO:s allmänna tjänstemannaförbund. En blivande
indelning i större kommuner kan enligt Svenska brandbefälets riksförbund
komma att medföra att den föreslagna utbildningen icke blir aktuell för
många av brandcheferna i de nuvarande mindre landskommunerna under
det att den blir otillräcklig för befattningshavarna i de blivande huvudorterna,
där utbildnings- och kompetenskrav nödvändigtvis måste skärpas.

Länsstyrelsen i Kronobergs län meddelar, att det redan nu i vissa kommuner
visat sig svårt att finna personer, som är lämpliga och villiga att
vid sidan av ordinarie arbete åtaga sig uppdrag som brandchef, samt anser
det därför ej vara välbetänkt att ytterligare skärpa kompetenskraven utan
att först avvakta verkningarna av tillämpningen av övergångsbestämmelserna
till den föreslagna lagstiftningen. Rekryteringssvårigheterna påpekas
även av länsbrandinspektören i Hallands län.

Beträffande de deltidsanställda obefordrade brandmännen föreslår länsstyrelsen
i Jönköpings län att de bereds möjlighet att genomgå kortare regionala
kurser i brandsläekningslära, och Borgarbrandmännens riksförbund
anser denna kategori böra erhålla statlig yrkesutbildning i form av korrespondensundervisning
i förening med avläggande av teoretiska och praktiska
prov.

Förslaget att brandchef ssysslan icke längre skall kunna utgöra
ett kommunalt förtroendeuppdrag föranleder ingen erinran
från remissinstansernas sida.

Departementschefen

För att brandförsvaret skall bli effektivt fordras uppenbarligen att brandpersonalen
är utbildad för sina uppgifter, men här som eljest måste tillses
alt effektiviteten ej föranleder oskäliga kostnader. Utbildningskostnaderna
berör såväl staten som kommunerna. Brandlagsrevisionens av remissorganen
biträdda förslag, att kravet på personalens utbildning och kompetens skall
göras beroende av den enskilda kommunens brandrisker och andra på
brandförsvaret inverkande förhållanden, är enligt min mening ägnat att
underlätta den nämnda avvägningen. Jag anser därför i likhet med brandlagsrevisionen
och remissorganen riktigt att icke anknyta kompetenskraven
—- liksom ej heller övriga författningsbestämmelser om brandförsvaret —
till kommunernas administrativa beskaffenhet. Icke heller bör författningsföreskrifterna
bygga på olika brandkårstyper, eftersom någon bestämd gräns
mellan olika typer ofta icke kan dragas. Detta gäller även kompetensföreskrifterna.
Det blir därför enligt min mening nödvändigt och lämpligt att
såsom brandlagsrevisionen föreslår kompetenskraven för personalen i varje
kommun bestäms i brandordningen. Statsuppsikten över effektiviteten sker

112 Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

därvid genom att brandordningen skall prövas och fastställas av länsstyrelsen.

I betänkandet anföres olika skäl för att kompetensföreskrifter, trots den
nämnda prövningen för varje särskild kommun, åtminstone i sina huvuddrag
bör återfinnas i lagstiftningen. Så är fallet f. n. och någon avsökande
mening härom anmäles ej av remissorganen. För min del anser jag på de
skäl brandlagsrevisionen närmare utvecklat, främst då behovet av vägledning
för länsstyrelserna och önskemålet om likformig bedömning av likartade
kommuner, lämpligt att denna ordning behålles.

En grundtanke i förslaget är att sådana befattningshavare, som till följd
av brandförsvarsförhållandena och därav följande arbetsuppgifter i en kommun
behöver ägna hela sin tid åt brandförsvaret, d. v. s. vara heltidsanställda,
bör ha gedignare utbildning än deltidsanställda. Om göromålens mängd
ökar lär i allmänhet på detta område även deras svårighet öka samtidigt
som de blir mera mångskiftande. Jag anser därför att denna grundtanke,
som innebär att arbetsuppgifternas art och omfång bestämmer utbildningskravet,
är riktig. Behovet av heltidsanställd eller deltidsanställd personal
återspeglar sålunda enligt min mening i de flesta fall vad som i en viss kommun
erfordras i utbildningshänseende. På grund härav finner jag förslaget
att i lagstiftningen anknyta kompetensbestämmelserna till detta behov
välgrundat. Systemet är enligt förslaget uppbyggt så att inom envar av grupperna
heltids- och deltidsanställda som huvudregel föreskrives att brandchefen
och vice brandchefen skall ha den inom gruppen förekommande
högsta utbildningen med rätt för länsstyrelsen att i särskilda fall medge att
en viss inom gruppen förekommande lägre utbildning är tillfyllest. För min
del anser jag förslaget på ett lämpligt sätt tillgodose behovet av vissa normer
i förening med möjlighet till lokal anpassning.

De skäl som av flera remissinstanser anförts för att behålla underställning
av kommunala beslut om tillsättning av tjänst som brandchef och
vice brandchef anser jag icke bärande. Om dessa befattningshavare, såsom
jag förordar, får bättre utbildning kommer deras ställning allmänt sett att
stärkas. Kompetenskraven för dessa tjänster blir som nämnt prövade av
länsstyrelsen i samband med fastställelse av brandordning, också i sådana
fall där en befattningshavare skall vara gemensam för två eller flera kommuner.
Om de formella kompetensbestämmelserna iakttagits, föreligger
därför ej skäl att med hänsyn till intresset att till tjänsten förvärva en tillräckligt
kunnig och erfaren person låta länsstyrelsen överpröva tillsättningsbesluten,
en ordning som numera icke heller förekommer i fråga om några
andra jämförbara kommunala befattningshavare. Det måste vidare förutsättas
att kommunerna själva vidtager de åtgärder, som i undantagsfall
kan visa sig nödvändiga om en brandchef eller vice brandchef på grund av
personliga förhållanden befinnes olämplig för sin syssla. Även om formella
kompetenskrav gäller för en viss tjänst kan dock avsteg därifrån få före -

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

komma, om en sökande på grund av övergångsbestämmelser kan åberopa
äldre föreskrifter, som befriar honom från de formella kraven. Jag biträder
brandlagsrevisionens förslag att länsstyrelseprövningen av den faktiska
kompetensen i sådana fall bör ersätta de formella kompetenskraven.

Brandlagsrevisionen har som framgår av den förut lämnade redogörelsen
försökt att med utgångspunkt i rådande kommunindelning göra en överslagsberäkning
av behovet av heltidsanställda och deltidsanställda brandchefer
och vice brandchefer. Resullatet är i stort sett alt omkring 85 kommuner,
främst städer, behöver heltidsanställda chefer. I några yttranden
framhålles att en ny kommunindelning medför andra resultat. Som jag
tidigare anfört anser jag en väsentlig fördel av större kommuner för brandförsvarets
del ligga i möjligheten till heltidsanställning av brandchefer i
större utsträckning än f. n. Jag räknar därför med att en ny kommunindelning
kommer att medföra en förskjutning mot brandchefer med bättre utbildning.
Svårigheterna att här göra en mera detaljerad förutsägelse framgår
redan därav att enligt de gångna årens erfarenheter man icke ens vid
bestående kommunindelning kan på längre sikt helt förutse utbildningsbehovet
inom brandförsvaret. Jag finner emellertid, att brandlagsrevisionens
förslag om olika typer av brandbefälsutbildning och om sättet att bestämma
vilka kompetenskrav, som skall gälla i en viss kommun, är väl ägnat att
täcka även de förändrade förhållanden som kan följa av en indelning i
större kommuner.

De föreslagna kompetensbestämmelserna får sitt innehåll genom föreskrifterna
om den utbildning, som skall förekomma vid statens brandskola.
Såsom brandlagsrevisionen förutsätter torde det liksom hittills få ankomma
på Kungl. Maj :t att meddela närmare bestämmelser om utbildningen.

1 fråga om utbildningen av de heltidsanställda brandcheferna och vice
brandcheferna möter vid remissbehandlingen ingen annan erinran än att
man på sina håll befarar rekryteringssvårigheter på grund av förslaget om
ökade inträdeskrav. Dessa ökade krav avser främst kunskaper i ämnena
mekanik och hållfasthetslära. Efter vad jag inhämtat föreligger möjligheter
att bereda aspiranterna tillfälle att inhämta dessa kunskaper under
första delen av utbildningen och jag anser därför nämnda farhåga icke böra
hindra en enligt min mening önskvärd reform av den högsta brandbefälsutbildningen.
Med hänsyn till de föreslagna arbetsuppgifterna för heltidsanställda
brandmästare anser jag i likhet med remissorganen den föreslagna
förlängningen av deras utbildning motiverad.

I frågan om statlig utbildning av obefordrade heltidsanställda brandmän
föreligger delade meningar. Vid remissbehandlingen uttalar ett stort antal
remissorgan sin anslutning till reservantens önskemål om sådan utbildning.
Olika förslag till lösning av denna fråga framläggs i yttrandena. Jag har
föranstaltat om närmare utredning bl. a. rörande möjligheterna att få till
stånd en enhetlig utbildning av den obefordrade heltidsanställda brandperso -

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

nalen och innan denna utredning slutförts, är jag icke beredd att taga ställning
i frågan.

Vad beträffar det deltidsanställda brandbefälet innebär förslaget ökade
krav på kommunerna, dels så att brandcheferna i huvuddelen av landskommunerna
skall undergå två månaders utbildning i stället för tre veckors, dels
så att motsvarande utbildning även fordras för vice brandchef. Det föreslås
vidare, att krav på en kortare utbildning skall införas för det lägre befälet
i vissa kommuner. Behovet av en förbättrad utbildning efter dessa grunder
vitsordas allmänt av remissorganen. Särskilt vill jag anmärka att styrelsen
för Svenska landskommunernas förbund samt den berörda personalens egen
organisation finner förslaget välmotiverat. Jag är ense med brandlagsrevisionen
om att redan 1952 års kommunindelning samt den tekniska utvecklingen
ävensom brandchefernas göromål inom byggnads- och oljeområdena
gör en sådan förbättring nödvändig. Som jag tidigare anfört anser jag också
förbättrad utbildning av denna personal angelägen för att rationalisering av
brandsyneförfarandet skall bli möjlig. De invändningar som gjorts vid remissbehandlingen
avser dels rekryteringssvårigheter, som anses motivera
lägre krav än de föreslagna, dels en ny kommunindelning, som anses böra
medföra högre krav på den deltidsanställda personalen. Enligt min mening
finns det i fråga om utbildningens längd en gräns över vilken man ej kan
räkna med att kunna rekrytera deltidsanställd personal. Den föreslagna
åttaveckorsutbildningen för deltidsanställda brandchefer och vice brandchefer
motsvarar vad som nu fordras för sådana chefer i städer med borgar -brandkår. Några rekryteringssvårigheter har där icke förmärkts. Där förhållandena
är sådana, exempelvis i blivande storkommuner, att åttaveckorsutbildningen
anses otillräcklig lär man ha kommit nära den gräns där åtminstone
brandchefen bör heltidsanställas och alltså vara en yrkesman. Jag
anser därför de av brandlagsrevisionen föreslagna utbildningskurserna till
sin längd och sitt innehåll vara väl ägnade att tillgodose de behov som kan
uppkomma både i nuvarande kommuner och i blivande storkommuner.

Med ställningstagandet till frågan om utbildning av deltidsanställda obefordrade
brandmän torde lämpligen böra anstå tills motsvarande fråga för
den heltidsanställda personalen är mogen för avgörande.

8. Ersättning för brandsläckningskostnadcr

Gällande bestämmelser m. m.

Brandsläckning är i princip en kommunal uppgift och kostnaderna därför
åvilar kommunen. Ersättning för släckningskostnad kan icke uttagas av
den som vållat branden eller av den brunna egendomens ägare. I viss utsträckning
har emellertid dels staten, dels vissa brandförsäkringsinrättningar
åtagit sig att svara för brandsläckningskostnader.

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

Enligt 15 § brandlagen må den, som deltagit i eller på annat sätt -varit
verksam för släckning av brand eller som deltagit i övning med brandkår,
av statsmedel kunna få ersättning för skada, som därvid åsamkats honom.
Ersättning av statsmedel må jämväl kunna utgå för deltagande i eller annan
verksamhet för släckning av skogsbi-an d. Närmare bestämmelser i
clessa hänseenden meddelas, såvitt gäller kroppsskada, i kungörelsen den
26 maj 1954 (nr 492) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under verksamhet vid brandsläckning m. in., och, såvitt gäller sakskada
samt ersättning för verksamhet för släckning av skogsbrand, i kungörelsen
den 30 juni 1947 (nr 343) om ersättning för verksamhet vid brandsläckning
m. m. Till sistnämnda kungörelse har riksbrandinspektören utfärdat tillämpningsföreskrifter
(statens brandinspektions cirkulär nr 12). Huvudgrunderna
för dessa ersättningar är följande.

Ersättning av statsmedel utgår dels till uppbådade tjänstepliktiga, dels
till kommunal brandstyrka och frivillig brandkår. Såsom allmän inskränkning
gäller att sådan ersättning ej må utges till den som — enligt föreskrifter
i brandordning, instruktion, reglemente eller dylikt, enligt särskilt avtal
eller eljest, t. ex. på grund av försäkring — av annan än statsverket erhållit
eller är berättigad till gottgörelse för sakskada eller verksamhet. Detta
medför att de personer, som kan erhålla ersättning enligt kungörelsen, främst
är uppbådad personal, ej tillhörig kommunal brandstyrka eller frivillig
brandkår. Ersättningen för själva deltagandet i skogsbrandsläckning beräknas
därvid efter visst belopp per timme, f. n. 4 kronor 50 öre, för arbete
som pågått minst två timmar i följd. Till kommunal brandstyrka och frivillig
brandkår — egentligen till kommunen respektive den frivilliga brandkårens
huvudman -— utgår ersättning för skogsbrandsläckningskostnader,
avseende gottgörelse till personalen för utfört arbete samt ersättning för
använd släckningsmateriel m. m., enligt av riksbrandinspektören i en s. k.
normaltaxa fastställda grunder; för kostnader av ringa omfattning, f. n.
under 500 kronor, utgår dock ej ersättning.

Ytterligare en för samtliga här behandlade fall gällande inskränkning
är att ersättning av statsmedel ej må utgå till ägare av eller nyttjanderättsliavare
till skogsmark, vilken berörts eller hotats av skogsbrand, eller till
den som haft annat dylikt omedelbart intresse av brandens släckning, ej
heller till sådan persons familjemedlemmar. Detta gäller sålunda exempelvis
även när kommunal brandstyrka släckt brand i kommunägd skog men
däremot icke i annan inom kommunen belägen skog.

Enligt en inbördes överenskommelse mellan flertalet större i riket verksamma
brandförsäkringsanstalter utbetalar dessa släckningskostnadsersättning
till kommunal brandkår, som släckt bygdebrand å försäkrad egendom,
belägen i landskommun. Emedan stålens egendom icke är försäkrad,
kan kommunerna icke komma i åtnjutande av dylik ersättning vid
brand i staten tillhörig oförsäkrad egendom. Också staten är tillförsäkrad

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 11)02

det kommunala brandförsvarets tjänster. Statsverkets årliga kostnad för
brandförsvar under elfte huvudtiteln utgör numera omkring 1,5 miljon
kronor, medan kommunernas brandförsvarskostnader uppgår till omkring
90 miljoner. Bortsett från skog utgår icke allmän kommunalskatt för huvuddelen
av statlig egendom och verksamhet. Sålunda är försvarets, undervisningsväsendets,
fångvårdens och den allmänna statsförvaltningens byggnader
och anläggningar liksom statens järnvägars, postverkets och televerkets
anläggningar och rörelse undantagna från kommunalskatt. Vid brand
i dylika byggnader och anläggningar har kommunerna drabbats av stundom
höga släckningskostnader. Detta har betraktats som orättvist med tanke
på att staten icke betalar kommunalskatt samt att försäkringsinrättningarna
när det gäller landskommuner, för vilka släckningskostnaderna är mest betungande,
betalar dessa vid brand i försäkrad egendom.

Denna fråga har behandlats i motioner till 1948 och 1957 års riksdagar.
I utskottsutlåtande! uttalades 1948, att det syntes strida mot billighet att
kommunerna skulle svara för kostnader för släckning av brand i staten tillhörig
egendom. Riksdagen hemställde på förslag av utskottet om utredning
av frågan. I anledning av 1957 års motioner anfördes i ett remissyttrande,
att eftersom försäkringsgivarnas bidrag vore fullt frivilliga det icke vore
logiskt att i lag införa ersättningsskyldighet för staten; riktigare syntes
vara att de statliga verken bemyndigades att efter prövning i varje särskilt
fall utge skälig ersättning. Eftersom frågan då var föremål för utredning
av brandlagsrevisionen, ansåg utskottet något nytt initiativ icke påkallat och
riksdagen anslöt sig till denna uppfattning.

Brandlagsrevisionen

I betänkandet erinras om att statens deltagande i kostnaderna för förebyggande
och bekämpning av skogsbrand motiveras ej endast av att
skogen utgör en av landets mest betydande naturtillgångar utan även av
att det, bl. a. till följd av allemansrätten att vistas i skog och mark, för den
enskilde skogsägaren är betydligt svårare än för ägare av byggnader och
anläggningar att skydda sin egendom mot uppkomst och spridning av brand.
Det främsta skälet till statens medverkan är emellertid nu som förr risken
för att skogsbrand sprids över stora områden så att skogarna inom flera
kommuner och ofta kommuner utan större ekonomiska resurser, hotas av
branden, låt vara att detta skäl numera, när kommunerna är större till sin
yta samt skogsbrandbekämpningen blivit effektivare, måhända något förlorat
i betydelse.

När det gäller uppbådad tjänstepliktig personal har sedan gammalt ansetts,
att viss ersättning bör utgå för deltagande i skogsbrandsläckning.
Släckningsarbetet har förmenats tyngst drabba personer, som själva ej äger
skog, och som regel endast en förhållandevis liten samhällsgrupp, nämligen
de i skogen sysselsatta. Detta förhållande ävensom intresset att icke genom

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

alltför restriktiva ersättningsgrunder skapa ovillighet att biträda vid sådan
släckning har föranlelt den alltjämt gällande tjänstepliktens förening med
viss ersättningsrätt. Brandlagsrevisionen anser att, även om uppbådad personal
numera anlitas i mindre utsträckning för skogsbrandsläckning, de
sålunda anförda skälen för viss ersättning alltjämt är gällande i förekommande
fall. Revisionen föreslår sålunda icke några ändringar i vad som
nu gäller i denna del. Icke heller i fråga om ersättning till kommunal brandstyrka
och frivillig brandkår föreslår brandlagsrevisionen någon ändring i
de nuvarande huvudgrunderna. Det har blivit allt vanligare att organiserade
brandkårer ensamma ombesörjer eller i vart fall medverkar i skogsbrandsläckning.
Härigenom har skogsbränderna kunnat begränsas effektivare än
med endast uppbådad personal. Den omständigheten att släckningskostnaderna
därigenom stundom blivit högre bör därför enligt brandlagsrevisionen
icke tagas till intäkt för att nu begränsa statens medverkan. Likaså bör
alltjämt ersättning utgå även då kommunal brandstyrka släckt skogsbrand
inom den egna kommunen. Risk föreligger eljest för att man underlåter att
kalla på brandkåren eller kallar annan kommuns brandkår med därav följande
olägenheter för släckningsarbetet. Den allmänt gällande principen
om att ersättning icke bör utges till den, som deltager i släckning av brand
i sin egendom, bör likväl alltjämt iakttagas beträffande såväl fysiska personer
som kommuner och juridiska personer.

I frågan om ersättning för släckningskostnader vid brand i statens
egendom finner brandlagsrevisionen ej möjligt att avgöra huruvida statens
obeskattade egendom är av större omfattning än som motsvaras av de
statliga brandförsvarskostnadernas storlek i förhållande till de kommunala
brandförsvarskostnaderna. Vissa omständigheter anses dock tyda på att
så äx fallet. I betänkandet redogöres för bränder i statlig egendom, vid
vilka kommuner fått vidkännas avsevärda kostnader. Främst gäller detta
landskommuner, som nödgats tillkalla släckningshjälp från annan kommun.
Enligt uppgift har i ett sådant fall en kommun fått utbetala ett belopp motsvarande
50 kronor per hushåll.

Brandlagsrevisionen föreslår därför, att kommunerna i viss utsträckning
bereds ersättning av statsmedel för släckningskostnader uppkomna vid
brand i statlig egendom. Ersättningsrätten grundas enligt förslaget icke på
det förhållandet, att försäkringsinrättningarna utger släckningskostnadsersättning
till landskommunerna, utan på att staten i avsevärd omfattning
är fri från gäldande av kommunalskatt men ändock äger åtnjuta det kommunala
brandförsvarets tjänster. Bortsett från skog, där ersättning av statsmedel
redan utgår av andra skäl, är det huvudsakligen sådan statlig egendom
som ej är kommunalskattepliktig som drabbas av bränder. Ersättning
bör enligt förslaget också utgivas för släckningskostnader i städerna. Bagatellfall,
som icke är nämnvärt betungande för kommunerna, bör likväl
undantagas så som fallet är med skogsbrandsläckningskostnader. Statsver -

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

kets kostnader för släckning i statlig egendom beräknas i betänkandet till
omkring en halv miljon kronor årligen.

Remissyttrandena

Om skogsbrandsläckningskostnaderna uttalar sig endast
få remissinstanser. Statskontoret ifrågasätter om icke med hänsyn till utvecklingen
mot större och bärkraftigare kommunenheter och ett enhetligare
brandförsvar ändringar i begränsande syfte bör vidtagas i de grunder som
avser statens medverkan; sålunda synes exempelvis ersättning av statsmedel
ej böra utgå till kommunal brandstyrka, som bekämpat skogsbrand inom
den egna kommunen. Den i betänkandet hävdade principen att ersättning ej
bör utges till den som deltagit i släckning av brand i sin egen egendom
delas icke av t. f. länsskogsbrandinspektören, skogsvårdsstyrelsen och länsstyrelsen
i Gävleborgs län, som anför.

Starka skäl tala mot detta ställningstagande. Med den utveckling som
skett i fråga om vägnätets utbyggnad å skogarna har allmänheten i allt
större utsträckning kommit att förlägga sin fritidsverksamhet i naturen
och skogarna, vilket i och för sig får betraktas som en lycklig utveckling.
Härigenom har emellertid riskerna för brand i skog och mark väsentligt
ökat samtidigt som skogsägarnas möjligheter att övervaka sin egendom försvårats.
Särskilt större skogsägare (bolag m. m.) med skogsmark på en
mångfald ställen tvingas att upprätthålla en ständig beredskap under för
skogsbrand riskabla perioder. Längs vissa järnvägssträckningar förekommer
exempelvis dagliga antändningar, vilka påtvinga skogsägarna en kraftig
beredskap och ständiga skogsbrandsläckningar, utan att de härför erhålla
någon ersättning. Därest icke heller i fortsättningen ersättning kommer
att utgå vid släckning av skogsbrand å egen mark torde följden bliva,
att skogsägarna i största utsträckning kommer att stänga av sina skogsbilvägar
för allmänheten, för att i viss mån eliminera riskerna för skogsbränder
och vidare kan intresset från skogsägarnas sida minska, då det gäller
att deltaga i skogsbrandsläckningsarbetet. Det torde få betraktas som ett
rättvist krav, att skogsägaren och hans folk kan erhålla ersättning för sitt
arbete även om branden råkar vara på egen mark, givetvis under förutsättning
att icke slarv eller underlåtenhet från skogsägarens sida har förorsakat
branden.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller betydelsen av att man vid
översyn av hithörande ersättningsbestämmelser beaktar, att en kommun
med ett snabbt och effektivt brandförsvar icke kommer i sämre ersättningsläge
än en kommun, som på grund av en mindre ändamålsenlig brandförsvarsorganisation
redovisar större släckningskostnader.

Förslaget att kommunerna skall få ersättning av statsmedel för kostnader
för brandsläckning i statens egendom tillstyrkes
av riksbrandinspektören, länsstyrelserna i Stockholms, Kopparbergs och
Gävleborgs län samt brandchefen i Stockholm ävensom av järnvägsstyrelsen,
som upplyser att den efter prövning från fall till fall ersatt kommun,
som haft avsevärda utlägg för brandsläckning, oaktat gällande lagstiftning

Kungi. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

119

måste tolkas så att formell rätt eller skyldighet att utge ersättning cj föreligger.
Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund gör ej erinran mot
förslaget.

överståtliållaråmbetet påpekar att enligt förslaget ersättning skulle kunna
utgå även i Stockholm, som i egenskap av administrativt centrum företer
en koncentration av statliga byggnader, samt fortsätter.

Även om det skulle kunna tänkas uppkomma fall, där släckningsarbete
i statlig egendom finge sådan omfattning att kostnaderna kunde betraktas
som betungande, även ställda i relation till stadens löpande kostnader för
brandkåren, måste överståthållarämbetet ställa sig tveksamt beträffande
lämpligheten av att isolerat på detta område lagfästa en ny statsbidragsrätt.
Erinras må att hela frågan om städernas rättigheter och skyldigheter
i förhållande till staten är föremål för särskild utredning.

Förslaget avstyrkes av statskontoret, som finner de av brandlagsrevisionen
anförda skälen ej bärande. Domänstyrelsen upplyser, att domänverkets
fastigheter icke är undantagna från kommunal skatt, att en stor del av domänverkets
byggnader är brandförsäkrade, att ersättning därför utgår från
försäkringsinrättningarna samt att brandrisken och brandfrekvensen i verkets
byggnader på grund av brandskyddsanläggningarnas goda standard är
låg. Domänstyrelsen finner med anledning härav att kommuner icke bör
beredas ersättning av statsmedel för kostnader, åsamkade genom släckning
av brand å domänfondens fastigheter med undantag av skogsbrandsläckningskostnader.
Svenska försäkringsbolags riksförbund framhåller, att
brandlagsrevisionen synes ha utgått ifrån att brandförsäkringsbolagen även
i fortsättningen kommer att lämna landskommunerna släckningskostnadsbidrag,
samt upplyser i anledning härav att frågan angående denna bidragsgivning
f. n. är under omprövning.

Departementschefen

Kostnaderna för släckning av skogsbrand drabbar kommunerna mycket
olika och rent allmänt torde kunna påstås, att de kommuner som får vidkännas
dessa kostnader är de som bäst är i behov av statligt bidrag. För
min del anser jag de skäl, som sedan gammalt anförts och av brandlagsrevisionen
närmare redovisas, alltjämt motivera statens medverkan på detta
område. Den av statskontoret påpekade utvecklingen mot större och bärkraftigare
kommuner utgör därför enligt min mening ej skäl att slopa
släckningskostnadsersättningen av statsmedel men bör beaktas vid bestämmandet
av den lägsta kostnad, under vilken ersättning till brandstyrka av
praktiska skäl ej bör utgå.

Ersättning till kommunal brandstyrka vid skogsbrandsläckning även inom
den egna kommunen är enligt min uppfattning motiverad för att icke kommuner
med ett snabbt och effektivt brandförsvar skall komma i sämre läge

120

Kungl. Maj. ts proposition nr 12 år 1962

än kommuner med mindre ändamålsenligt brandförsvar och för att en snabb
insats skall säkerställas. Jag kan sålunda på denna punkt icke biträda statskontorets
önskemål om ändring i ersättningsgrunderna. Icke heller i den
av myndigheterna i Gävleborgs län närmare berörda frågan om ersättning
till enskilda, som haft kostnader för släckning i egen skog, finner jag anledning
frångå nu gällande ersättningsgrunder.

Jag föreslår sålunda inga principiella ändringar i de grunder som f. n.
gäller för statens bidrag till kostnader i samband med brandsläckning. Liksom
hittills bör i lagstiftningen endast anges dessa grunder såsom en ram,
inom vilken ersättning av statsmedel må utgå, medan det torde få överlämnas
åt Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga tillämpningsbestämmelser.

Förslaget om kommuns rätt till släckningskostnadsersättning av statsmedel
efter brand i statlig egendom är föremål för delade meningar. I likhet
med statskontoret finner jag för min del det förhållandet att kommunalskatt
ej utgår för viss statlig egendom icke utgöra en bärande grund för sådan
ersättningsrätt. Brandlagsrevisionens motsatta tankegång har också medfört
att dess förslag går längre än vad som i och för sig erfordras för att
tillgodose de i detta sammanhang framkomna önskemålen; förslaget omfattar
nämligen även ersättningsrätt för städerna och även beträffande sådan
statlig egendom, där försäkringsinrättningarna betalar släckningskostnaderna.
Uppenbart är att grunden till de kommunala önskemålen om ersättning
av statsmedel är försäkringsinrättningarnas släckningskostnadsbidrag.
Såsom framgår av Svenska försäkringsbolags riksförbunds yttrande
är frågan om denna bidragsgivning f. n. under omprövning. Om den bortfaller
— något som det tillkommer försäkringsinrättningarna att själva avgöra
— kan icke längre en jämförelse mellan dem och staten åberopas.
Följden blir emellertid att brandförsvarskostnaderna i landskommunerna
ökar. Jag anser dock på grund av det anförda icke lämpligt att på detta
område nu lagfästa en helt ny statsbidragsform.

Endast i undantagsfall torde kostnaderna för släckning av brand i statlig
egendom bli orimligt betungande för landskommunerna, och dessa fall lär
bli allt sällsyntare i den mån kommunerna genom en ny kommunindelning
blir bärkraftigare. Likväl kan enstaka fall tänkas uppkomma där sådana
kostnader blir så betydande för kommunens ekonomi att statligt bidrag till
släckningskostnaderna får anses skäligt. Jag anser dock icke lämpligt att
meddela särskilda bestämmelser härom utan förordar att det får ankomma
på statsmakterna att efter framställning och prövning av de föreliggande
omständigheterna från fall till fall avgöra i vad mån ersättning bör utgå.

9. Brandordning

Gällande bestämmelser

Enligt brandstadgan skall för varje kommun finnas brandordning, upptagande
de bestämmelser, som utöver vad i allmän lag eller brandstadgan

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

121

eller eljest i vederbörlig ordning föreskrivits är erforderliga för ordnande av
kommunens brandförsvar. Brandordningarna, vilkas uppställning och allmänna
innehåll grundas på brandstadgans föreskrifter och på normalbrandordningarna,
upptar såväl bestämmelser som angår kommunen och dess
myndigheter som föreskrifter för allmänheten. I brandordning må för
överträdelse av dess stadganden föreskrivas bötesstraff.

Beslut av kommunens fullmäktige om antagande av brandordning skall
underställas länsstyrelsens prövning. Beslutet skall antingen oförändrat
fastställas eller ogillas. Vägras fastställelse skall skäl därtill anges. Om särskild
brandstyrelse tillsättes, skall brandordningen innehålla föreskrifter
om brandstyrelsens sammansättning och arbetsformer m. m. Så har i stor
utsträckning skett och föreskrifterna skiljer sig i olika hänseenden från
motsvarande bestämmelser för kommunens styrelse i kommunallagen.

De i brandordningarna upptagna ämnen, som angår kommunerna och
brandmyndigheterna, är vidare brandstyrkans organisation och numerär,
brandchefens åligganden, vissa för brandförsvaret erforderliga anordningar
såsom brandredskap, alarmeringsanordningar och brandposter, förfarandet
vid brandsyn och sotning jämte sotningsfrister samt åtgärder vid brand.
Bestämmelserna om solningsfristerna berör emellertid även allmänheten,
främst fastighetsägare, och detsamma gäller vad som sägs om åtgärder vid
brand. Vidare finns i brandordningarna bestämmelser om allmänhetens
skyldigheter att hålla brandredskap, att tåla vissa åtgärder samt vidta åtgärder
för att förekomma brandfara och att medverka vid brandsläckning.

I anslutning till normalbrandordningarna återfinns sålunda i brandordningarna
ofta en föreskrift av innehåll att den som vill ha upplag eller
förråd utöver normalt husbehov av lätt brännbara ämnen skall inhämta
brandchefens tillstånd. Enligt 33 § 2 inom. gällande brandstadga
må i landskommuns brandordning intagas anvisningar om vad som bör
iakttagas vid byggande och underhåll av hus med eldstad
för att förebygga brand. Syftet härmed är att möjliggöra tillämpning
av byggnadstekniska brandskyddsbestämmelser inom områden och på byggnader,
som eljest icke omfattas av byggnadsstadgans motsvarande bestämmelser.
Med stöd härav innehåller landskommunernas brandordningar åtskilliga
anvisningar, som bör iakttas vid uppförande av skorstenar, eldstäder,
tak, golv m. m. I normalbrandordningen för städerna heter det, att den
som anordnar teater-, biograf- eller cirkusföreställning, konsert, basar eller
därmed jämförlig offentlig tillställning är pliktig att anordna
den brandbevakning samt att i övrigt vidtaga de åtgärder, som brandchefen
föreskriver i syfte att hindra att brand uppkommer, samt alt brandchefen
eller den han förordnar äger närvara vid sådan tillställning.

B randlags revisionen

Med hänsyn till kommunernas skiftande karaktär och andra lokala för -

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

hållanden kan enligt brandlagsrevisionens mening icke komma i fråga att i
brandstadgan meddela allmängiltiga bestämmelser i sådana ämnen som
brandstyrkans storlek och sammansättning, beredskap, för brandförsvaret
erforderliga anordningar, sotningsfrister, skogsbrandförsvar m. m. Brandlagsrevisionen
föreslår därför, att varje kommun liksom enligt gällande lagstiftning
skall vara skyldig att antaga brandordning. Denna skall liksom
f. n. underställas länsstyrelsen, som har att pröva såväl de beslutade föreskrifternas
laglighet som deras lämplighet ävensom huruvida eljest skäl
föreligger att vägra fastställelse. Vid fastställelseprövningen har länsstyrelsen
att utan ändring fastställa eller också vägra fastställa den underställda
brandordningen. Det tillkommer alltså icke länsstyrelsen att fastställa en
brandordning med däri av länsstyrelsen företagna ändringar, med undantag
dock för redaktionella ändringar utan saklig betydelse. Vägras fastställelse
skall skälen därtill anges. Om fullmäktige därefter icke fattar nytt beslut i
ärendet och länsstyrelsen anser den ifrågasatta föreskriften i brandordningen
erforderlig, får länsstyrelsen enligt förslaget själv förordna i ämnet,
men förordnandet skall då underställas Kungl. Maj :ts prövning.

För brandstyrelse skall enligt förslaget gälla kommunallagens bestämmelser
om kommunens styrelse och några föreskrifter i brandordningarna
om brandstyrelses sammansättning, arbetsformer o. dyl. blir därför ej erforderliga.

Brandordning skall enligt förslaget upptaga de bestämmelser, som utöver
vad i brandlagen och brandstadgan föreskrives är erforderliga för brandförsvarets
ordnande i kommunen. Härmed avses att brandordning icke får
inskränka eller mildra lagens eller stadgans föreskrifter samt att i brandordning
ej skall återges sådana föreskrifter. Vidare får, uttalar brandlagsrevisionen,
ej intagas andra bestämmelser än sådana som erfordras för
brandförsvaret.

Ej heller får enligt förslaget i brandordning intagas bestämmelse om förhållande,
som regleras i annan allmän författning än brandlagen och brandstadgan.
Brandförsvarsåtgärder behandlas i ett flertal allmänna författningar,
främst byggnadslagstiftningen, civilförsvarslagstiftningen, stadgan
angående hotell- och pensionatrörelse, förordningarna angående eldfarliga
oljor, explosiva varor och biografer och filmförevisning. Såvitt gäller upplag
eller förråd av eldfarlig olja eller explosiv vara är genom allmänna
författningar noga reglerat, i vilken utsträckning tillstånd till eller
anmälan om förvaring erfordras och det kan enligt brandlagsrevisionen icke
anses tillåtet att genom bestämmelse i brandordning skärpa de föreskrifter
som sålunda gäller. Därest en bestämmelse av denna art bedöms erforderlig
i brandordning, bör den därför förses med reservation för upplag och förråd,
som är underkastade kontroll i allmän författning.

Byggnadsbestämmelser bör enligt förslaget icke intagas i
brandordningarna. Brandlagsrevisionen anför härom följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1062

123

Den nya förenklade byggnadslagstiftningen innebär, att alla författningsbestämmelser
om byggande böra såvitt möjligt återfinnas i denna lagstiftning,
varvid alla bestämmelser av mera speciell eller teknisk natur böra ha
sin plats i anvisningar till byggnadsstadgan. Gällande brandstadgas och
brandordningarnas hithörande stadganden innebära en i brandförsvarssyfte
gjord utvidgning av byggnadslagstiftningens tillämplighetsområde, åtminstone
i praktiken ehuru icke formellt genom att anvisningarna i brandordning
ej få göras bindande. Eftersom även brandskyddssynpunkterna beaktats
vid de överväganden, som ligga till grund för byggnadslagstiftningen, är det
mindre lämpligt att genom brandlagstiftningen utvidga byggnadsbestämmelsernas
tillämplighetsområde. Brandlagsrevisionen anser därför att brandlagstiftningen
icke vidare bör innehålla några byggnadsföreskrifter. De byggnadsföretag,
för vilka icke fordras byggnadslov enligt byggnadsstadgan,
torde numera i de flesta fall bli föremål för kontroll på grund av författningar
och föreskrifter om lån och om bidrag av statsmedel till uppförande
av bostäder och andra byggnader. Brandlagsrevisionens förslag till brandstadga
innehåller på grund härav icke någon mot 33 § 2 inom. gällande
brandstadga svarande bestämmelse. Eftersom byggnadsbestämmelsernas tilllämplighetsområde
är reglerat i allmän författning — byggnadsstadgan —
få brandordningarna icke vidare innehålla längre gående föreskrifter. Till
allmän författning räknas visserligen icke byggnadsstyrelsens anvisningar
till byggnadsstadgan. Brandordningarna torde likväl icke böra innehålla
detaljerade föreskrifter av teknisk natur angående byggnaders utförande
och konstruktion, helst som byggnadsstyrelsens anvisningar — som utarbetas
i samråd med riksbrandinspektören — härutinnan torde bli tillfyllest.

Angående bestämmelser om offentliga tillställningar uttalar
brandlagsrevisionen, att anordnare av sådan enligt allmänna ordningsstadgan
är pliktig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter med avseende
å ordning och säkerhet som polismyndigheten meddelar samt att sådana
föreskrifter även kan avse brandsäkerhetsåtgärder. Då dylika föreskrifter
icke regleras i allmänna ordningsstadgan och alltså ej i allmän författning,
möter enligt brandlagsrevisionen ej hinder att intaga sådana i brandordning,
där de har sin naturliga plats.

Brandlagsrevisionen understryker vidare vikten av att icke genom bestämmelser
i brandordning göres större inskränkning i allmänhetens handlingsfrihet
än som måste anses motsvara ett verkligt behov från brandförsvarssynpunkt.

I övrigt skall enligt förslaget liksom f. n. i brandordning intagas bestämmelser
om brandstyrka och brandbefäl, om vissa för brandförsvaret erforderliga
anordningar samt om brandsyn och sotning jämte sotningsfrister.
Nyheter i förslaget är att brandordning skall innehålla bestämmelser om
brandstyrkans ulryckningsberedskap samt om den kompetens som fordras
för kommunens brandbefäl. Vissa i de nuvarande brandordningarna upptagna
bestämmelserna om vad som åligger allmänheten till förekommande
och släckning av brand har i förslaget överflyttats till brandstadgan. En
gemensam ansvarsbestämmelse för överträdelser av sådana föreskrifter i

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

brandordning, som där är särskilt straffbelagda, intages enligt förslaget i
brandstadgan.

Brandlagsrevisionen uttalar, att ett genomförande av dess förslag kommer
att kräva omarbetning av brandordningarna, samt föreslår, att statens
brandinspektion får i uppdrag att med biträde av särskilda sakkunniga och
i samverkan med kommunförbunden avge förslag till exempel på brandordningar
för olika typer av kommuner. I avbidan på att sådana förslag blir
fastställda och tills kommunerna hinner underställa länsstyrelserna förslag
till nya brandordningar får hittills gällande brandordningar lända till efterrättelse
i den mån de ej strider mot den nya lagen eller stadgan. Denna övergångstid
föreslår brandlagsrevisionen bli två år.

Remissyttrandena

Förslagen om brandordnings antagande, fastställelse och allmänna innehåll
möter ej erinran i remissvaren och detsamma gäller förslaget att kommunallagen
blir tillämplig på brandstyrelse. Länsbrandinspektören i Hallands
län anser brandordning icke böra innehålla sådant som kan medföra
rättsliga åtgärder gentemot allmänheten.

Förslaget att byggnadsbestämmelser icke vidare skall kunna
intagas i brandordning biträds av byggnadsstyrelsen, som utgår från att
byggnadsstadgan och anvisningarna till denna blir normgivande för brandmyndigheterna
även i fråga om sådana byggnader, för vilka byggnadslov ej
fordras, samt av domänstyrelsen, som anser det vara en fördel att vid projektering
av byggnad kunna återfinna samtliga byggnadsbestämmelser, även
i vad gäller brandsäkerhetshänsyn, i byggnadsförfattningarna. Riksbrandinspektören
erinrar om att byggnadslov normalt ej fordras för lantbrukets
ekonomibyggnader samt om vederbörande departementschefs uttalande vid
behandlingen av 1959 års byggnadslagstiftning alt de särskilda krav, som
måste uppställas bl.a. från brandförsvarssynpunkt även på dylika byggnader,
utan olägenhet torde kunna tillgodoses genom de speciella författningarna
på detta område. Riksbrandinspektören fortsätter i anslutning
härtill.

Därmed torde få avses brandsyneförfarande, vilket emellertid av naturliga
skäl endast kan ifrågakomma sedan den aktuella byggnaden uppförts. För
att komma till rätta med detta problem lagstiftningsvägen hade det — även
ur andra synpunkter, då det gäller bebyggelse på vissa delar av landsbygden
— varit av värde om nuvarande regler i 33 § brandstadgan kunnat bibehållas.
Sådana normer finnas i regel intagna i vederbörande kommunala
brandordning och de ha otvivelaktigt varit av visst värde ur brandförsvarets
synpunkt under de gångna 15 åren. Nu är det emellertid uppenbarligen
icke möjligt att längre förfara på hittillsvarande sätt, då alla byggnadsbestämmelser
av praktiska skäl ansetts böra återfinnas i en och samma lagstiftning.
För att åtminstone i någon mån söka komma till rätta med problemet
har statens brandinspektion, såvitt angår lantbrukets ekonomibygg -

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

nader, utfärdat vissa anvisningar (1961:4). Med hänsyn till denna frågas
stora betydelse är det enligt riksbrandinspektörens mening angeläget att
finna en utväg, som gör det formellt möjligt att på den enskilde ställa åtminstone
några elementära krav i nu ifrågavarande hänseende.

För bibehållande av byggnadsbestämmelser i brandlagstiftningen eller i
brandordningarna uttalar sig länsstyrelsen och länsbrandinspektören i Södermanlands
län, styrelsen för Svenska landskommunernas förbund, som
med åberopande av nyssnämnda departementschefsuttalande anser en lucka
i lagen uppkomma beträffande lantbrukets ekonomibyggnader, därest ej
byggnadslagstiftningen ändras eller vissa byggnadstekniska bestämmelser
införes i brandordningarna, Svenska brandbefälets riksförbund, SACO:s
allmänna tjänstemannaförbund samt Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund
och Svenska skorstensfejeriarbetareförbundet, vilka båda sistnämnda
anför.

Det kan icke vara ändamålsenligt att den byggande först vid brandsyn
skall möta krav om utförandet av från brandskyddssynpunkt så väsentliga
byggnadsdelar som exempelvis eldstäder, rök- och ventilationskanaler.
Emedan brandskyddssynpunkterna övervägts vid utformningen av de byggnadstekniska
brandskyddsbestämmelserna i anvisningarna till byggnadsstadgan,
kommer föreläggande vid brandsyn att basera sig på dessa regler.
Den byggande bör därför icke minst av ekonomiska skäl kunna kräva att
det i förväg klart säges ut att han har att iakttaga dessa särskilda bestämmelser.
En annan sak är att den som erhåller beställning att uppföra här
ifrågavarande anordningar icke torde kunna göras ansvarig för ett felaktigt
utförande, därest regler för utförandet icke angives. — Det är sålunda nödvändigt
att brandförfattningarna innehåller erforderliga föreskrifter rörande
byggande, som icke omfattas av byggnadsregleringen. På samma sätt som
för närvarande kan detaljbestämmelser intagas i brandordning och lämpligast
ske genom hänvisning till kapitel i anvisningarna till byggnadsstadgan.

Departementschefen

Såsom jag tidigare anfört anser jag erforderligt att vid sidan av brandlagen
och brandstadgan även framdeles ha lokala brandordningar. Jag har
också uttalat att brandordningarna bör underställas länsstyrelsen för prövning
och fastställelse. Brandlagsrevisionens förslag om förfarandet härvidlag
ansluter sig helt till motsvarande bestämmelser i allmänna ordningsstadgan
och 1958 års hälsovårdsstadga. En sådan likformighet inom den
specialreglerade förvaltningen finner jag önskvärd. Jag biträder även förslaget
att kommunallagens bestämmelser om kommunens styrelse skall bli
tillämpliga på särskild brandstyrelse, om sådan tillsättes. Härigenom kan
brandordningarnas omfång minskas.

Ett intresse kan stundom föreligga att i brandordning ha föreskrifter,
som från teknisk eller ekonomisk synpunkt befordrar en ändamålsenlig
kommunal verksamhet men som går utöver vad som från brandförsvarssynpunkt
är påkallat. Jag vill därför i likhet med brandlagsrevisionen fram -

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1!)62

hålla, att andra bestämmelser än sådana som erfordras för brandförsvaret
ej får intagas i brandordning. Likaså är det enligt min mening klart att
brandordningen icke får inskränka lagstiftningens bestämmelser. Ej heller
är det lämpligt att, såsom f. n. i ej ringa omfattning förekommer, sådana
bestämmelser återges i brandordningen. Ett eventuellt önskemål att tillhandahålla
alla för kommunen gällande brandförsvarsbestämmelser i en
enda urkund torde utan olägenheter kunna tillgodoses på annat sätt.

Enligt förslaget får i brandordning ej heller intagas bestämmelser om förhållanden
som regleras i annan allmän författning än brandlagen och brandstadgan.
Denna princip, som gäller även för hälsovårdsordningar, är enligt
min mening riktig. Principen leder till att bestämmelserna i författningarna
om explosiva och brandfarliga varor icke får skärpas i brandordning, vilket
även står i överensstämmelse med vad som förekommit under förarbetena
till den nya förordningen om brandfarliga varor (prop. 1961: 173).

Den nämnda principen innebär enligt brandlagsrevisionen även att byggnadsbestämmelser
ej har sin plats i brandordning. Eftersom byggnadslagstiftningen
ej gäller ekonomibyggnader för jordbruk, skogsbruk och jämförliga
näringar men ett från brandskyddssynpunkt tillfredsställande byggnadssätt
där är viktigt, förordar några remissinstanser att nuvarande möjligheter
att i brandordning ge byggnadsbestämmelser bibehålls. Jag vill
emellertid för min del ansluta mig till brandlagsrevisionens av flera remissinstanser,
däribland byggnadsstyrelsen och riksbrandinspektören, biträdda
uppfattning, som grundas på att behovet av byggnadstekniska brandskyddsbestämmelser
av statsmakterna beaktats vid byggnadslagstiftningens tillkomst
och bestämmandet av dess tillämplighetsområde samt att alla
byggnadsbestämmelser av praktiska skäl bör återfinnas i en och samma
lagstiftning. En hänvisning i brandordning till byggnadsstyrelsens anvisningar
skulle enligt min mening innebära ett kringgående och en otillåten
skärpning av byggnadslagstiftningen.

På grund härav finner jag i likhet med riksbrandinspektören att endast
åtgärder vid brandsyn står till buds, om man, såsom anfördes vid tillkomsten
av 1959 års byggnadslagstiftning, inom brandlagstiftningens ram skall
tillgodose kravet på här berörda byggnaders brandskydd. Såsom påpekas i
några yttranden är det en avgörande nackdel, att krav på byggnadsåtgärder
framställs först sedan byggnaden uppförts. Svårigheten ligger sålunda i att
hos dem, som bygger utan att byggnadslov fordras, på förhand sprida
kännedom om de krav på brandsäkerhet som också i sådana fall måste
uppställas. Den enligt nuvarande brandstadga givna möjligheten att i landskommuns
brandordning intaga byggnadsanvisningar, vilka som brandlagsrevisionen
anför icke kan få bindande verkan, är att förstå som ett försök
i denna riktning. Stor betydelse har här också de villkor som stadgas
för erhållande av lån till uppförande av ekonomibyggnader för jordbruket.

Vid behandlingen av 1959 års byggnadsstadga synes man ha ansett vissa

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

127

minimifordringar i brandskyddshänseende böra gälla även för jordbrukets
ekonomibyggnader och andra byggnader, för vilka ej fordras byggnadslov,
och detta är enligt min mening oundgängligt. Mot denna bakgrund får bedömas
vad som vid brandsyn på en byggnad av nu aktuell art kan anses
som nödig åtgärd och skälig kostnad. Till en början vill jag uttala att brandchefen
på samma sätt som byggnadsnämnden i detta hänseende måste betraktas
som en kommunal myndighet, som har att tillhandagå allmänheten
med erforderlig service. Om den som ämnar uppföra en byggnad, för vilken
byggnadslagstiftningen formellt icke gäller, i enlighet härmed rådfrågar
brandchefen, bör denne givetvis i allt väsentligt söka tillse att byggnadsstyrelsens
anvisningar till byggnadsstadgan följes såvitt de har betydelse för
den planerade byggnadens brandskydd. Vid brandsyn kan däremot av kostnadsskäl
icke krävas ombyggnadsåtgärder utan huvudsakligen komma i
fråga mindre ändringar eller kompletteringar, exempelvis när det gäller
rökkanaler, eldstäder, bränsleförråd och pannrum. I den mån det är möjligt
bör givetvis även sådana åtgärder vidtagas i enlighet med byggnadsstyrelsens
anvisningar. Vidare bör vid brandsyn kunna krävas goda utrymningsmöjligheter
för människor och djur. I den mån byggnadstekniska förhållanden
gör dylika åtgärder otänkbara av kostnadsskäl blir det nödvändigt
att mera inrikta sig på sådana åtgärder, som kan vidtagas i efterhand,
vilket främst gäller alarmerings-, livräddnings- och släckningsanordningar.
Sammanfattningsvis vill jag sålunda uttala att det för den byggande allmänheten
bör klargöras att även i fall, där byggnadslov ej fordras, vissa elementära
krav på brandskyddsåtgärder kan uppställas av brandmyndigheten
och att det därför är i den byggandes intresse att i god tid utnyttja den
service som denna myndighet kan ge. En erinran härom synes kunna intagas
i brandordningarna.

Angående bestämmelser i brandordningen för att trygga brandsäkerheten
vid offentliga tillställningar vill jag understryka vikten av att de ej utformas
så att anordnaren nödgas vända sig till någon annan myndighet än
polismyndigheten för att få underrättelse om vad som åligger honom. I
första hand bör sålunda dessa frågor lösas genom samarbete mellan polisoch
brandmyndigheterna. Endast för kommunen allmängiltiga brandskyddsbestämmelser
om offentliga tillställningar, till vilka polismyndigheten kan
hänvisa, har sin plats i brandordningen.

Liksom i fråga om allmän ordning och hälsovård är det angeläget att icke
på brandförsvarets område genom bestämmelse i brandordning lägges onödigt
tvång på allmänheten eller eljest göres obefogade inskränkningar i den
enskildes frihet.

Jag ansluter mig vidare till brandlagsrevisionens ståndpunkt att sådana
bestämmelser, som f. n. återfinns i brandordningarna men som kan anses
vara av generell karaktär, i den mån de erfordras bör överflyttas till de för
brandförsvaret gällande författningarna. F. n. är överträdelse av alla i

128

Kungl. Maj. ts proposition nr 12 år 1962

brandordningarna meddelade föreskrifter straffbelagda. Detta är enligt min
mening icke lämpligt och jag ansluter mig därför till brandlagsrevisionens
förslag att det särskilt bör anges vilka brandordningsföreskrifter som skall
föranleda straff vid överträdelse samt att en för sådana fall avsedd gemensam
bötesbestämmelse meddelas i brandstadgan.

Ett genomförande av den föreslagna nya brandlagstiftningen gör som
brandlagsrevisionen påpekar omarbetning av brandordningarna nödvändig.
Vid denna omarbetning är det även nödvändigt att så långt möjligt beaktas
den planering, som enligt vad jag föreslagit, samtidigt skall ske i fråga om
kommunindelningen. Därjämte bör som brandlagsrevisionen framhåller på
statens brandinspektion ankomma att utarbeta exempel på brandordningar
för olika typer av kommuner. En övergångstid av två år, efter vilken de nya
brandordningarna skall vara fastställda, finner jag lämplig.

V. Specialmotivering till författningsförslagen

I enlighet med det anförda har på grundval av brandlagsrevisionens förslag
inom inrikesdepartementet utarbetats förslag till brandlag, brandstadga
och lag om ändrad lydelse av 79 § kommunallagen den 18 december
1953 (nr 753). Brandlagsrevisionens förfaltningsförslag torde få bifogas
detta protokoll som bilaga A. Jag övergår nu till att behandla de särskilda
bestämmelserna i departementsförslagen.

1. Förslaget till brandlag
1 §•

Paragrafens första stycke har samma lydelse som 1 § första stycket gällande
brandlag. Med kommun förstås borgerlig primärkommun. Uttrycket
brandförsvar avser såväl brandförebyggande verksamhet som släckning och
begränsning av brand och i samband därmed förekommande räddning av
liv och egendom. Till förebyggande brandförsvar räknas även föreskriven
sotning. När det gäller att fastställa vilka anspråk som skäligen kan ställas
på det kommunala brandförsvaret skall även de enskildas samt statens och
kommunernas skyldighet att trygga sin egendom mot brand beaktas. I brandlagen
och den med stöd därav utfärdade brandstadgan utvecklas närmare
vad som i olika hänseenden skall anses motsvara skäliga anspråk.

Vid total samordning av skogsbrandförsvar med bygdebrandförsvar samt
då municipalsamhällen för brandförsvar förutsätts icke vidare skola förekomma
föreligger ej längre behov av gällande lags bestämmelser i dessa
ämnen. Enligt 1957 års kommunalförbundslag skall, om kommunalförbund
handhar angelägenhet som det enligt särskild författning åligger kommunen
att vårda, författningens bestämmelser om kommun ha avseende å för -

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

bundet. På grund härav erfordras icke längre i brandlagen en särskild bestämmelse
härom. Att kommuner även i andra former äger samverka för
brandförsvarets ordnande är förut nämnt.

Uttrycket brandstyrelse i andra stycket är en teknisk term för den kommunala
nämnd, som enligt kommunens fullmäktiges bestämmande skall
handha förvaltningen av brandförsvarets angelägenheter. Till brandstyrelse
kan utses kommunens styrelse eller annan kommunal nämnd eller också
kan en särskild brandstyrelse tillsättas. Närmare bestämmelser om särskild
brandstyrelse ges i brandstadgan. I förvaltningen av brandförsvarets angelägenheter
ingår bl. a. uppgiften att utse brandchef och vice brandchef. De i
5 § nuvarande lag upptagna bestämmelserna härom saknar därför motsvarighet
i lagförslaget.

2 §.

Paragrafen, som delvis har sin motsvarighet i 3 och 4 §§ gällande brandlag,
behandlar den personal som skall finnas inom det kommunala brandförsvaret.

Enligt den nuvarande lagen skall kommuns brandstyrka utgöras av kommunal
brandkår, bestående av yrkesbrandkår eller borgarbrandkår eller
bådadera, eller under vissa förutsättningar av frivillig brandkår; till brandstyrkan
hör även reservbrandstyrka. Därjämte skall finnas brandchef och
en eller flera vice brandchefer, vilka hör till brandstyrkan men till skillnad
mot övrigt brandbefäl ej anses ingå i de olika kårerna. Denna terminologi
tjänar syftet att underlätta beskrivningen av de olika skyldigheter
som gäller i stad och på landet i fråga om brandförsvaret. Bestämmelserna
om kompetens för brandbefäl och om behörighet att förrätta enmansbrandsyn
är sålunda anknutna till brandkårstyp. Lagstiftningen anger ej
hur många befattningshavare som skall vara heltidsanställda för att en
yrkesbrandkår skall anses föreligga.

Brandlagsrevisionen

önskemålet att göra de för yrkesbrandkårskommun gällande bestämmelserna
om enmansbrandsyn tillämpliga medför på sina håll en strävan
att anse även brandkårer med få heltidsanställda befattningshavare som
yrkesbrandkårer. Eftersom lagen ej ger någon ledning, har en viss begreppsförvirring
inträtt, särskilt sedan det blivit vanligt att kommunal brandkår
består av både heltids- och deltidsanställd personal. Brandlagsrevisionen,
som finner en enhetlig terminologi inom brandförsvaret angelägen,
föreslår att behörigheten att förrätta enmansbrandsyn anknyts till den faktiska
kompetensen och att kompetenskraven grundas icke på brandkårstyp
utan på om befattningshavaren skall vara heltidsanställd eller deltidsanställd.
Behov föreligger därför ej att i lagstiftningen upptaga begreppen
yrkesbrandkår och borgarbrandkår och det är ej heller, med hänsyn till
5 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 12.

130 Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

förekomsten av blandade kårer, lämpligt att bygga några rättsverkningar
på dem.

Förslaget till brandlag innehåller därför, att brandchef, vice brandchef
samt personal i kommunal brandkår skall vara heltidsanställd eller ha förbundit
sig att såsom deltidsanställd vid sidan av annan sysselsättning fullgöra
brandtjänst. Personalen, inbegripet brandchefer och vice brandchefer,
vilka är chefer för den kommunala brandkåren och brandvärnet, indelas
sålunda i heltidsanställd, deltidsanställd och tjänstepliktig. Heltidsanställd
personal benämnes även yrkesbrandpersonal och deltidsanställd personal
borgarbrandpersonal. Med brandstyrka förstås all personal i brandförsvar,
varmed kommunen'' har befattning. Kommunal brandstyrka utgöres av
brandchef, en eller flera vice brandchefer, kommunal brandkår samt brandvärn.
Brandchef och vice brandchef tillhör den kommunala brandstyrkan
men inräknas ej i någon viss i denna styrka ingående kår; de är chefer för
och står utanför de olika kårerna och brandvärnet. Om två eller flera kommuner
träffar avtal om att till brandchef utse samma person samt meningen
är att han huvudsakligen skall ägna sig åt brandtjänst, skall han
enligt förslaget anses som heltidsanställd.

Remissyttrandena

Förslaget att ur brandförfattningarna utmönstra begreppen yrkesbrandkår
och borgarbrandkår och i stället endast indela personalen i heltidsanställd,
deltidsanställd och tjänstepliktig möts med tillfredsställelse av
de remissinstanser, som berör denna fråga. Styrelsen för Svenska stadsförbundet
påpekar, att man alltjämt måste räkna med att tjänstgöringsförhållandena
ställer sig olika i kårer med endast ett fåtal heltidsanställda
jämfört med de enligt nuvarande terminologi egentliga yrkesbrandkårerna.

Riksbrandinspektören förklarar den av brandlagsrevisionen i övrigt föreslagna
terminologin sakna hävd och föreslår i stället följande terminologi.
I det kommunala brandförsvaret ingår brandstyrelsen, brandkåren (med
bl. a. däri ingående brandstyrka) samt skorstensfejareorganisationen. I
brandkåren ingår brandchef, en eller flera vice brandchefer, övrigt brandbefäl,
övrig brandpersonal, annan personal (teknisk och administrativ) samt
brandvärnet. Till brandstyrkan räknas slutligen brandbefäl utom brandchef
och vice brandchefer samt övrig brandpersonal.

Järnvägsstyrelsen anför liknande synpunkter och föreslår att ordet
brandkår får ersätta begreppet brandstyrka, varvid med brandkår skulle
förstås brandchef och vice brandchefer, släckningsstyrkor och brandvärn.
Styrelsen anser vidare, att begreppen brandchef och brandkår bör förbehållas
det kommunala brandförsvaret och de äldre frivilliga brandkårerna.

I fråga om brandcheferna föreslår länsbrandinspektören i Kristianstads
län en uttrycklig bestämmelse om att endast en brandchef skall finnas i

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

kommunen. Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund upplyser,
att det i landskommunerna är mycket vanligt med ett flertal vice brandchefer,
vilka jämte brandchefen är kårchefer. Enligt styrelsens mening är
det önskvärt att det i en kommun finns endast en vice brandchef eller T vart
fall ej flera än det antal brandbefäl som med brandchefen alternerar i fråga
om beredskapstjänstgöringen. Styrelsen efterlyser riktlinjer på denna
punkt. Styrelsen anmärker också, att den omständigheten att brandchef
och vice brandchef anses stå utanför de olika kårerna icke bör hindra dem
från att tjänstgöra som kårchefer.

Departementschefen

Till det vid remissbehandlingen biträdda förslaget att utmönstra begreppen
yrkesbrandkår och borgarbrandkår ur författningstexten och i stället
endast indela personalen i olika kategorier, som bygger på anställningsformen,
ansluter jag mig. Jag instämmer i Svenska stadsförbundets uppfattning
att en enhetlig benämning på en viss yrkesgrupp icke behöver innebära
likartade tjänstgöringsförhållanden för alla inom gruppen.

Innebörden av begreppen kommunal brandstyrka och kommunal brandkår
bygger i förslaget på gällande lag och jag finner vad riksbrandinspektören
och järnvägsstyrelsen anfört icke utgöra skäl till ändring. Ej heller finner
jag anledning förbehålla begreppet brandkår vissa huvudmän så som styrelsen
föreslår. Enligt min mening bör i författningarna endast återfinnas sådana
begreppsbestämningar som erfordras för att ange för alla kommuner
gällande skyldigheter och för att läggas till grund för övriga bestämmelser.
Jag anser därför ej erforderligt att särskilt upptaga teknisk och administrativ
personal, som på sina håll finns anställd inom brandförsvaret, eller att
uttryckligen hänföra brandstyrelsen dit.

Det synes mig lämpligt att i lagen särskilt upptages brandchef och vice
brandchef vid sidan om brandkår och brandvärn bl. a. av det skälet att, som
jag tidigare anfört, befrielse från skyldighet att hålla brandkår eller brandvärn
icke medför befrielse från att utse kommunal brandchef. Likaså finner
jag påkallat att, om enligt mitt förslag allt brandförsvar, inbegripet skogsbrandförsvaret,
i en kommun ställes under enhetlig ledning, i lagen anges
att endast en brandchef skall finnas.

Beträffande innebörden av uttrycket heltidsanställd är jag ense med
brandlagsrevisionen och erinrar i detta sammanhang om vad jag anfört i avsnittet
om kommunal samverkan om prövning av heltidsanställning i samband
med överenskommelse mellan kommuner att till brandchef utse samma
person. Med anledning av Svenska landskommunernas förbunds yttrande om
vice brandchefer och kårchefer vill jag erinra att, enligt vad jag förordar,
vice brandchefer i princip skall ha samma utbildning som brandchefer. Detta
utgör enligt min mening skäl att som vice brandchef främst beteckna den,
som genomgått sådan utbildning eller eljest avses skola kunna träda i brand -

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

chefens ställe vid förfall. Hinder möter givetvis icke mot att brandchefen
och vice brandchef även tjänstgör som kårchefer. Det får emellertid ankomma
på kommunerna att själva avgöra dessa frågor.

Såsom jag förut anfört föreslår jag att utbildad skorstensfejare skall finnas
för alla kommuner. Det har synts lämpligt att i förevarande paragraf intaga
en bestämmelse härom.

3 §.

Paragrafen, som behandlar de anordningar för brandförsvaret som kommunen
skall hålla, har med undantag för en terminologisk jämkning samma
lydelse som 7 § gällande brandlag.

Av 4 § framgår att befrielse från skyldigheten att hålla brandkår även
kan avse därtill hörande materiel, byggnader och andra anordningar. Om
nödiga fasta vattentillgångar måste kommunen däremot alltid själv draga
försorg. Vid tillkomsten av gällande brandlag uttalades att åläggande för
kommun att utföra anläggningar för att trygga vattentillgången -— branddammar
och brandbrunnar —- med hänsyn till därmed förbundna kostnader
i regel icke syntes böra meddelas om ej bidrag till anläggningskostnaden
kunde erhållas av staten eller från annat håll. År 1960 upphörde ett sedan
1944 utgående statsbidrag för ändamålet. Brandlagsrevisionen anför att behovet
av branddammar på sina håll alltjämt är avsevärt samt att statsbidragets
upphörande icke kan få befria kommunerna från skyldigheten att sörja
för nödig vattentillgång, vilken är en väsentlig förutsättning för brandkårernas
verksamhet. Härutinnan delar jag brandlagsrevisionens uppfattning.
Omfattningen av denna skyldighet skall bedömas så att oskälig kostnad icke
åsamkas kommunerna, och bedömandet blir sålunda i fråga om åtgärder för
vattenförsörjningen detsamma som gäller övriga kommunen enligt denna
paragraf åvilande skyldigheter, nämligen att utgifterna för brandförsvaret
måste avvägas så att de står i rimligt förhållande till de värden som skall
skyddas och till kommunens ekonomiska bärkraft.

4 §.

Paragrafen behandlar befrielse för kommun från vissa av de skyldigheter,
som anges i föregående paragrafer. Enligt den nuvarande lagen äger länsstyrelsen
medge befrielse från skyldigheten för kommun att hålla brandkår,
såframt kommunen träffat avtal om betryggande släckningshjälp från brandkår
i annan kommun eller från brandkår under ledning av enskild sammanslutning
eller enskilt företag.

Brandlagsrevisionen

Enligt brandlagsrevisionen framgår icke av gällande lag hur befrielse i
samband med släckningsavtal från skyldigheten att hålla brandkår inverkar
på den kommunen enligt lagen åvilande skyldigheten att anskaffa och underhålla
materiel, byggnader och andra för brandförsvaret erforderliga anlägg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

133

ningar. Syftet med släckningsavtalet är bl. a. alt åstadkomma en rationellare
organisation, varvid en gemensam släckningsorganisation — en brandkår i
stället för två eller flera — kan medföra minskat behov av nämnda materiel
m. m. jämfört med två eller flera särskilda brandkårers behov. Uppenbart
är, fortsätter brandlagsrevisionen, att den kommun som befrias från skyldigheten
att hålla brandkår, icke är skyldig att bidra till kostnad för mer
materiel o. s. v. än som belöper på dess andel i eller behov av den gemensamma
släckningsorganisationen. Rationaliseringssyftet med avtalet skulle
eljest i viss mån förfelas. I betänkandet beröres denna fråga främst beträffande
behovet av motorsprutor, varvid brandlagsrevisionen, med utgångspunkt
i att ett avtal mellan två kommuner minskar totalbehovet av sådana
sprutor och icke innebär att den befriade kommunen skall hålla sprutor i
reserv för att fylla det ursprungliga antalet, vidare yttrar.

Den befriade kommunens skyldigheter bortfalla icke, men minska till att
motsvara dess andel i det gemensamma materielbehovet, samt fullgöras
genom vederlaget till den kommun, med vilken avtalet ingås, vare sig vederlaget
utgår i pengar eller i överlämnad materiel eller på annat sätt. Detta bör
enligt sakens natur gälla all sådan materiel, som har anknytning till en utryckande
brandkårsenhet, d. v. s. förutom sprutor även fordon, brandslang,
stegar och brandstation eller redskapsförråd. Brandlagsrevisionen föreslår
att detta kommer till uttryck i 3 § förslaget till brandlag. Däremot beröres
givetvis ej av släckningsavtalet den i 7 § gällande brandlag och 6 § förslaget
nämnda skyldigheten att draga försorg om nödig vattentillgång inom kommunen.
Ej heller befriar avtalet kommunen från skyldigheten att hålla
brandvärn. Detta medför att den materiel och utrustning, som erfordras för
dettas utbildning, övning och insats, alltjämt måste anskaffas och underhållas
av kommunen.

Om de särskilda förhållandena till civilförsvaret vid släckningsavtal mellan
kommun och industribrandkår uttalar brandlagsrevisionen.

Om i en industrikommun för civilförsvarsändamål erfordras sammanlagt
åtta motorsprutor, varav hälften enligt verkskyddsplanen kräves för industriföretaget
och hälften för kommunen i övrigt, samt om fredsbehovet är fyra
sprutor, två för kommunen och två för industrien, så är industriföretaget
jämlikt civilförsvarslagen skyldigt att bekosta de fyra verkskyddssprutorna.
Om dessa anskaffats redan i fredstid, kan det ligga nära till hands, att
företaget genom släckningsavtal övertager kommunens fredsbrandsläckning
med dessa fyra sprutor samt att kommunen befrias från skyldigheten
att hålla brandkår, inbegripet sprutor. Eftersom företaget bekostat verkskyddssprutorna,
lär hinder ej möta att använda dem på detta sätt, vilket
ock skett i några fall. Kommunen å sin sida fullgör sina skyldigheter enligt
brandlagen genom att utgiva avtalat vederlag till företaget. Vid beredskap
eller krig, då behovet av sprutor fördubblas, torde icke släckningsavtalet
utan vidare upphöra att gälla, varav följer att företaget icke plötsligt kan
förbehålla sitt verkskydd alla fyra sprutorna och ställa kommunen utan.
Avtalets bestånd medför att två av de fyra verkskyddssprutorna äro undandragna
verkskyddet och att företaget på egen bekostnad måste anskaffa för
verkskyddet erforderliga ytterligare två sprutor. Detta kan icke anses oskäligt,
eftersom företaget enligt släckningsavtalet förutsättes ha fått ersättning

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

av kommunen för det antal sprutor som belöper på dennas andel i fredsbehovet.
Skulle däremot släckningsavtalet bringas att upphöra, måste kommunen
å brandförsvarets stat anskaffa de två för fredsbrandförsvaret erforderliga
sprutorna; i gengäld upphör då skyldigheten att utgiva vederlag
till företaget. De återstående två för civilförsvarsändamål i kommunen
erforderliga sprutorna skola anskaffas enligt de i civilförsvarslagen angivna
reglerna.

Remissyttrandena

Frågan om kommun kan träffa släckningsavtal med — förutom kommunal
brandkår i annan kommun — jämväl frivillig brandkår eller industribrandkår
i annan kommun upptages av riksbrandinspektören, som anser
ordalagen närmast tyda på att så icke kan ske.

Vad brandlagsrevisionen anför om materielfrågor vid släckningsavtal och
sådana avtals betydelse för civilförsvaret möter, såvitt avser avtal mellan
kommuner, ingen erinran i remissvaren. Till revisionens uttalanden om
materielen vid släckningsavtal mellan en kommun och en industri ansluter
sig riksbrandinspektören, medan däremot länsstyrelsen i Västernorrlands
län finner revisionens uppfattning helt orimlig, eftersom en ägare av anläggning
eller byggnad, vilken med stöd av 47 § civilförsvarslagen ålagts att i
fredstid anskaffa, förvara och underhålla ett visst antal motorsprutor för
verkskyddet, skulle — genom att ingå ett frivilligt avtal med en kommun —
kunna kringgå skyldigheten enligt civilförsvarslagen och med stöd av brandlagen
försätta sig i den situationen att han vid beredskap måste anskaffa
för verkskyddet erforderliga ytterligare sprutor. Även länsstyrelsen i Norrbottens
län får av det i betänkandet anförda exemplet uppfattningen, att ett
släckningsavtal mellan en industri med verkskyddsskyldighet och en kommun,
avsett att gälla även under civitförsvarsberedskap och krig, kan inverka
menligt på civilförsvarets beredskap.

Departemen tschefen

Huvudsyftet med förevarande paragraf är att ange villkoren för de släckningsavtal,
som kan medföra befrielse helt eller delvis från skyldigheten att
hålla kommunal brandkår. Olika typer av avtal samt frågor om de huvudmän,
med vilka avtal kan träffas, har jag berört i avsnittet om kommunal
samverkan.

Möjligheten att ingå släckningsavtal med industribrandkår, frivillig brandkår
eller annan liknande brandkår bör enligt min mening icke vara beroende
av om denna är belägen i den avtalsslutande kommunen utan endast av
lämpligheten med hänsyn till geografisk belägenhet och insatstid. Det
måste emellertid uppmärksammas vilka avtal en sådan brandkår kan ha
med andra kommuner, eftersom den avtalade hjälpens effektivitet kan bli
beroende härav.

Jag biträder brandlagsrevisionens och remissorganens uppfattning, att

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

befrielse från skyldigheten att hålla brandkår även bör medföra befrielse
från skyldigheten att hålla därtill hörande byggnader, materiel och anordningar.
Detta har kommit till uttryck i lagtexten.

Vad brandlagsrevisionen anfört om innebörden i nu berörda hänseende
av släckningsavtal mellan kommuner är enligt min mening riktigt. Frågan
om släckningsavtal mellan kommun och industri, som är skyldig att ha
verkskydd, har jag berört i propositionen 1960:5 med förslag till civilförsvarslag
(s. 142). Jag uttalade där, att den omständigheten att kommun
ordnat sitt brandförsvar genom avtal med enskilt företag om anlitande av
dess brandförsvarsorganisation icke bör föranleda att detta företag till
följd av civilförsvarslagens bestämmelser drabbas av längre gående skyldigheter
än andra företag, som icke är bundna av dylika avtal, samt att i flertalet
hithörande fall förutsättningar torde finnas för en gemensam organisation
för det lokala allmänna civilförsvaret och verkskyddet, varvid
problemen finge lösas genom avtal. Jag ansluter mig till de remissinstanser
som understryker att ett släckningsavtal, avsett att gälla även under civilförsvarsberedskap,
icke får minska verkskyddets effektivitet. De åtgärder
från det avtalsslutande företagets sida, som erfordras för detta syfte, exempelvis
att hålla viss ytterligare materiel för verkskyddets brandtjänst, måste
sålunda beaktas vid bestämmande av avtalsvillkoren för att icke företaget
skall drabbas av längre gående skyldigheter än andra företag.

5 §•

Paragrafen motsvarar 8 § gällande brandlag.

6 §•

Paragrafen, som motsvarar 9 § gällande brandlag, behandlar tillfällig
släckningshjälp mellan kommuner.

Den nu gällande bestämmelsen innebär, att brandchefen i den kommun,
där brand utbrutit, äger rätt att ikläda sin egen kommun kostnaden för
hjälpen i alla de situationer där omständigheterna enligt hans bedömande
är sådana som i lagen sägs. Vidare innebär stadgandet, att den hjälpande
kommunens brandchef ovillkorligen är skyldig att komma till hjälp utan
annan inskränkning än som följer av hänsyn till den egna säkerheten.
Han äger icke pröva frågor om brandens omfattning motiverar hjälp, om
hjälpen kan beräknas hinna fram i tid o. dyl. Brandens omfattning skall
sättas i relation till den hjälpbehövande kommunens resurser. Det avgörande
är alltså hjälpbehovet. Enligt lagens ordalydelse är den kommun,
hos vilken hjälp begäres, skyldig att lämna hjälp allenast på framställning
av brandchef i den hjälpsökande kommunen. Riksbrandinspektören har
emellertid uttalat, att med brandchef i detta fall borde jämställas den av
brandbefälet — vice brandchef, brandmästare eller brandförman — som i
brandchefs ställe för befälet å en brandplats.

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962
B randlags revisionen

Brandlagsrevisionen erinrar om att bestämmelsen om släckningshjälp
är en minimiföreskrift om kommuns skyldighet att lämna annan kommun
sådan hjälp. Detta innebär att kommunerna är oförhindrade att åtaga sig
längre gående förpliktelser, något som också i flera fall skett. Revisionen anser
emellertid att släckningshjälpen främst bör komma till användning i
sådana samverkanssituationer, som icke är förutsebara till följd av geografiska
och andra förhållanden, exempelvis storbränder och flera samtidiga
bränder i en kommun samt sådana fall, där den egna brandkåren är de
facto förhindrad att ingripa. Angående behörigheten att rekvirera släckningshjälp
samt förutsättningarna härför yttrar brandlagsrevisionen.

I fråga om behörigheten lär det vara tillfyllest att denna såsom nu tillkommer
brandchef, varmed dock i enlighet med riksbrandinspektörens tolkning
bör jämställas släckningsledaren, d. v. s. den som för befälet på en
brandplats. Lagtexten har i 8 § andra stycket förslaget till brandlag omarbetats
i enlighet härmed. I detta sammanhang bör tilläggas, att lagen icke
skall förstas sa att brandchefen eller befälhavaren personligen har att framföra
sin begäran om släckningshjälp. Den brandchef — eller jourhavande
brandbefäl — som mottager en sådan framställning måste med andra ord
i princip vara berättigad att, där ej särskilda skäl annat föranleda, godtaga
en uppgift om att framställningen beslutats av behörig befattningshavare
och sker på dennes uppdrag.

Vad härefter angår förutsättningarna för hjälpskyldigheten böra såväl
storbrand som flera samtidiga bränder rymmas inom 9 § brandlagens
gällande lydelse. Brandlagsrevisionen föreslår, att härtill läggas de fall,
där den egna brandkåren är ur stånd att ingripa mot brand. En sådan
situation kan bero av orsaker som sjukdom, olycksfall, fordons- och inaterielskador,
snöhinder, ras eller andra kommunikationshinder. Tillägget avser
däremot icke fall, där den egna brandkåren till följd av för stort avstånd
ej kan ingripa snabbt nog för att göra en effektiv insats. Dylika
fall böra lösas avtalsvägen. Den utvidgning av förutsättningarna för hjälpskyldighet,
som brandlagsrevisionen sålunda föreslår, är icke av ingripande
betydelse utan innebär närmast ett lagfästande av praxis på detta område.
Då behörigheten att göra framställning om lagstadgad släckningshjälp föreslås
bibehållen inom brandbefälets krets, föreligga garantier mot de felbedömningar
av hjälpbehovet, som kunde bli en följd av att sådan behörighet
tillädes allmänheten eller en vidare krets personer.

Det bör anmärkas, att släckningshjälp icke nödvändigt behöver omfatta
en utryckande släckningsenhet utan även bör kunna bestå i tillhandahållande
av viss materiel, t. ex. skum, reservslang eller radioapparater, eller
viss specialutbildad personal.

Remissyttrandena

Brandstyrelsen i Falköping erinrar om att behov av rekvisition av släckningshjälp
kan föreligga utan att brand inträffat. Vid extrema tillfällen,
exempelvis vid pyromanbränder, storbrand o. dyl., vid vilka den egna brandkåren
är helt engagerad och ur stånd att ingripa mot ytterligare en brand,

137

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

har den allmänna regeln varit att en grannkommuns brandkår inkallats
till brandstationen för att där upprätthålla beredskap och omedelbart kunna
ingripa om ytterligare bränder skulle inträffa, och brandstyrelsen anser
därför av vikt att lagen bereder möjlighet att i dylika fall rekvirera släckningshjälp.

Departementschefen

I avsnittet om kommunal samverkan har jag berört användningen av
släckningsavtal och rekvisition av släckningshjälp och därvid anslutit mig
till uppfattningen att den lagstadgade släckningshjälpen bör förbehållas
oförutsebara fall.

Brandlagsrevisionens förslag om vissa jämkningar i behörigheten att tillkalla
släckningshjälp samt om förutsättningarna för sådan hjälp biträder
jag. Den av brandstyrelsen i Falköping berörda frågan om släckningsberedskap
vid särskilda tillfällen torde i vissa fall kunna lösas avtalsvägen. Jag
tänker särskilt på sådana redan nu förekommande fall, där en stad avtalat
med kringliggande kommuner att såsom borgarbrandkår eller eljest som
reserv få anlita dessas brandkårer. Emellertid anser jag riktigt att släckningshjälp
enligt förevarande paragraf bör få rekvireras för de berörda beredskapsbehoven.
Den föreslagna lagtexten har jämkats i överensstämmelse
härmed.

Av 4 § framgår, att som kommunal brandkår skall anses brandkår, beträffande
vilken släckningsavtal träffats. Kommunen skall alltså med sådan
brandkår kunna fullgöra den hjälpskyldighet som avses i förevarande paragraf.
Detta måste uppmärksammas när släckningsavtalet ingås.

7 §•

Paragrafen, som behandlar tjänsteplikt, motsvarar 10 § gällande brandlag.

Vissa terminologiska jämkningar har företagits. Skyldigheten att deltaga
i övning med brandvärnet är ökad från nuvarande femton till tjugo timmar.
Skälen härtill är berörda i avsnittet om kommunal brandstyrka.

8 §•

Paragrafen, som motsvarar 11 § gällande brandlag, behandlar de särskilda
brandförsvarsåtgärder, som vid sidan av det kommunala brandförsvaret
erfordras vid byggnader, upplag och andra anläggningar och som
skall vidtagas av de enskilda. Åtgärdernas omfattning är begränsad så att
de ej får medföra oskälig kostnad. Närmare föreskrifter om denna avvägning
saknas.

På grundval av 11 § i nuvarande brandlag finns i normalbrandordningarna
föreskrifter om vilka brandredskap som bör finnas i olika byggnader.
I varje byggnad skall sålunda finnas redskap — pytssprutor, brandsprutor,
vattenhinkar, stegar och kemiska brandsläckningsapparater — till ett an5*—Bihang
till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 12.

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

tal som gjorts beroende av byggnadens eller anläggningens brandförsäkringsvärde.
För större byggnader, sjukhus, ålderdomshem, fabriker, brandfarliga
upplag o. dyl. rekommenderas därutöver de redskap som föreskrivs
vid brandsyn. Ägare av byggnad, upplag eller annan anläggning har att
tillhandahålla erforderlig arbetskraft för tillsyn, röjning eller annat dylikt
arbete efter brand, vilket ej är hänförligt till eftersläckning. De gällande
bestämmelserna om enskildas skyldigheter gäller endast ägare, varmed
jämställes den som innehar egendom med fri förfoganderätt eller fideikommissrält
eller därmed jämförlig rätt. Föreläggande kan således icke
meddelas exempelvis nyttjanderättshavare.

B randlag srevisionen

Brandlagsrevisionen erinrar om att en brand kan släckas med relativt
enkla medel om släckningen påbörjas snabbt och anser därför att brandredskap
i enskilda byggnader alltjämt i vissa fall kan ha betydelse. Revisionen
anför om dessa redskap vidare.

De erfordras främst i sådana byggnader, dit brandkåren icke hinner anlända
inom mycket kort tid eller där en brand kan antagas utveckla sig särskilt
snabbt, d. v. s. på landsbygden och i vissa villasamhällen samt där
särskilt brandfarlig verksamhet bedrives. Redskapen måste alltså ha en
hög beredskap och förvaras på skilda, lätt tillgängliga platser i byggnaden.
Att hålla släckningsredskap i sådana byggnader, där de lätt bli utsatta för
åverkan eller där tillsynen av olika skäl är svår att ordna, medför icke
någon mot kostnaderna svarande nytta. Brandlagsrevisionen anser därför,
att brandordningarna i delta hänseende böra så utformas att de ge utrymme
för de olika bedömanden, som inom en kommun föranledas av
byggnadernas art och övriga nämnda omständigheter. Ur brandordningarna
böra uteslutas de nuvarande schematiska bestämmelserna om brandredskap
i förhållande till byggnadernas värde.

Också i fråga om redskapens art bör finnas utrymme för större variationer
än som framgår av normalbrandordningarna. Som exempel må nämnas
att en till tappkran ansluten slang med munstycke i fredstid kan för
vissa byggnader vara effektivare och billigare än handspruta och vattenhinkar,
eller att vid oljeeldning erfordras annat släckningsinedel än vatten.
Det bör ankomma på brandchef och brandsyneförrättare att tillse, att
lämpliga redskap och anordningar finnas, där sådana behövas. Genom
statens brandinspektions försorg böra utgivas anvisningar med exempel
på redskap m. in. för olika slag av byggnader. I brandordningarna behöver
då blott föreskrivas, att de brand- och livräddningsredskap skola finnas,
som föreskrivas vid brandsyn, samt lämnas allmänna riktlinjer för redskapshållningen
inom byggnaderna i kommunen.

Brandlagsrevisionen framhåller vidare, att brandredskap i fredstid icke
kommer att finnas i alla de byggnader, där sådana redskap blir erforderliga
för civilförsvaret. Ej heller är det för civilförsvarsändamål möjligt att bygga
på vattenledningsnätet, varför andra typer av redskap och anordningar än
de i fred tillräckliga kan behövas. Redskap, som är avsedda endast för ci -

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

139

vilförsvarsändamål, bör förvaras särskilt för att undgå förstörelse. På dessa
skäl anser brandlagsrevisionen, att i brandlagstiftningen och brandordningarna
bör anges endast den materiel, som fordras för fredsändamål. Om sådan
materiel icke är tillräcklig eller användbar för civilförsvaret, får dess
behov tillgodoses i annan ordning.

Enligt förslaget bör i brandordning kunna föreskrivas att släckningsredskap
skall vara av godkänd typ. Sådant typgodkännande bör ankomma
på statens brandinspektion, som därvid skall hålla brandchefer
och övriga berörda underrättade om förekommande godkända typer.

Brandlagsrevisionen anser att materiella bestämmelser om fördelningen
av kostnader för brandförsvarsåtgärder mellan ägare, nyttjanderättshavare
m. fl. icke erfordras i brandlagstiftningen. För dennas del är fördelningen
så beroende av omständigheter vid sidan av de allmänna intressen,
vilka denna lagstiftning främst avser alt reglera, samt av förhållandena
i enskilda fall, att den bör överlämnas åt berörda parter och i sista
hand åt rättspraxis. Förslaget är därför efter mönster av hälsovårdsstadgan
utformat så att däri blott utsäges att redskap skall finnas och åtgärder
vidtagas. Brandlagsrevisionen anför i dessa frågor ytterligare följande.

Brandlagsrevisionen anser att fördelningen av åtgärder och kostnader
mellan ägare och nyttjanderättshavare m. fl. i första hand måste bli beroende
av avtal mellan dem. För skyldigheten att bekosta brandförsvarsåtgärder
ställer det sig alltför svårt att uppställa sådana generella regler
som i likartade ämnen återfinnas i civilförsvarslagstiftningen, låt vara att
dessa i vissa fall kunna tjäna till ledning. Inom brandförsvaret ligger det
närmast till hands att ägare av byggnad bekostar sådana åtgärder, främst
av byggnadsteknisk natur, som erfordras för byggnaden eller lokalen som
sådan, oavsett vem som nyttjar den, särskilt om åtgärderna äro ägnade att
i ägarens hand höja byggnadens värde. På bedömandet kan ock inverka om
genom åtgärden skapas fast tillbehör till byggnaden. Om däremot åtgärden
erfordras mera till skydd mot brandfara föranledd av nyttjanderättshavarens
verksamhet, synes det rimligt att denne bär det ekonomiska ansvaret,
där ej annat är avtalat eller följer av lag. Särskilda skäl för en sådan lösning
föreligga beträffande anskaffning av brandredskap eller i fråga om
bevakning, som erfordras till följd av brandfarlig verksamhet. Härvid kan
ock beaktas huruvida nyttjanderättshavaren kan medföra redskapen och
använda dem i en annan byggnad. Det låter sig icke göra att i författning
meddela bestämmelser, som på ett rättvist sätt täcka alla hithörande fall.
En annan svårighet beror på det inbördes sambandet mellan å ena sidan
en byggnadsteknisk brandskyddsåtgärd och å andra sidan en förbättring
av släckningsredskapen: den ena åtgärden minskar behovet av den andra,
och valet av åtgärd kan omedvetet påverkas av åsikten om vilken part, som
är närmast att bära kostnaden för en förbättring av brandförsvaret i det
aktuella fallet. Att generellt fastslå skyldighet för ägare att bekosta brandförsvarsåtgärderna
vore till synes enklast; ägaren finge i så fall gottgöra
sig genom högre vederlag för nyttjanderätten eller på annat liknande sätt.
En sådan ordning, som närmast motsvarar den nu gällande, har emellertid
visat sig möta praktiska svårigheter. Den skulle ock kunna få orimliga

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

konskvenser samt medföra tvister i samband med förelägganden om brandförsvarsåtgärder
efter den tidpunkt, då nyttjanderättsavtalet ingåtts.

Det anförda gäller enligt förslaget också frågan om vem som skall tillhandahålla
arbetskraft för tillsyn, röjning och dylikt arbete efter brand,
som ej är hänförligt till eftersläckning. Det kan stundom vara rimligt att
den som driver rörelse i hyrd byggnad svarar härför. Han har oftast tillgång
till personal för ändamålet genom de anställda, som till följd av branden
blir utan arbetsuppgifter.

Remissyttrandena

Förslaget att de nuvarande schematiska bestämmelserna om brandredskap
i förhållande till byggnadernas värde bör uteslutas ur brandordningarna
samt att föreskrifter härom bör ges vid brandsyn biträdes av
länsstyrelsen i Kalmar län samt länsbrandinspektören i Kopparbergs län,
som påpekar att brandrisken ej står i förhållande till byggnadens värde. Länsbrandinspektören
i Östergötlands län finner någon form av anvisningar i
ämnet erforderliga samt anser att civilförsvarets synpunkter i möjlig utsträckning
bör beaktas vid bestämmande av enskilda brandredskap i
byggnader.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län upplyser, att från brandförsvarets
företrädare och från industrier och enskilda, som har att anskaffa
brandredskap, sedan många år uttalats önskemål om att, i enlighet med
förslaget, statens brandinspektion skulle handha typgodkännande
av kemiska släckningsapparater och andra släckningsredskap. Länsstyrelsen
anser brandinspektionens handhavande av denna uppgift skapa
garanti för att effektiva och lämpliga brandredskap tillverkas.

Riksbrandinspektören, järnvägsstyrelsen, tre länsstyrelser och sju länsbrandinspektörer
efterlyser klarhet beträffande innebörden av det i gällande
lag och i förslaget förekommande begreppet eftersläckning,
som skall ombesörjas och bekostas av kommunens brandförsvar, samt
gränsdragningen mellan å ena sidan eftersläckning samt å andra sidan
tillsyn, röjning och annat dylikt arbete, som den enskilde skall ombesörja
eller bekosta. Länsbrandinspektören i Stockholms län anför följande
exempel.

Vid brand i exempelvis en kolgård ligger den brinnande grytan ofta åtskilliga
meter ner i ltolbingen. Ägaren har lastmaskiner, lyftkranar etc. lätt tillgängliga,
och det är nödvändigt att dessa användas för att komma åt eldhärden.
Det synes rimligt att detta arbete utföres och bekostas av ägaren. Förhållandet
är detsamma vid brand i halmstackar, lumplager o. dyl. Ägaren
(nyttjanderättshavaren) borde sålunda vara lagligen skyldig att medverka
vid sådant arbete utan ersättning från kommunen.

141

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

Länsbrandinspektören i Skaraborgs län yttrar härom.

Uppfattningarna om vad som skall hänföras till eftersläckning äro olika.
Förenklat kan man kanske anse att så länge eld och rök är synlig skall
insatt arbete hänföras till eftersläckning och därmed kostnaderna härför
gäldas av kommunen. En sådan tolkning innebär att kommunerna påtaga
sig stora ekonomiska skyldigheter, som icke alltid ha med skadeavhj kipande
brandsläckning att göra. En ofarlig pyrande brand inuti t. ex. ett
avfallsupplag (bark, sågspån e. dyl.) kan vara synnerligen svårsläckt. En
mycket tidsödande arbetsinsats med maskinella hjälpmedel erfordras för
att nå ett slutgiltigt resultat. Kostnaderna kunna bliva avsevärda. Normalt
släckas icke här antydda pyrande bränder utan bevakas de och hållas under
kontroll till dess de självslocknar efter mycket lång tid. Kommunerna borde
i sådana fall, där branden icke kan vålla skada, ej vara ekonomiskt ansvariga
för eftersläckning och bevakning.

Svenska brandskyddsföreningen och Svenska brandkårernas riksförbund
anför, att sådana arbeten efter brand som lämpnings- och bortforslingsarbeten
ej är hänförliga till eftersläckning.

Departementschefen

Enligt förevarande bestämmelse är brandförsvaret såtillvida en enskild
angelägenhet som det åligger ägare eller innehavare av byggnad, upplag
eller annan anläggning att vidtaga och bekosta vissa åtgärder för att trygga
sin egendom mot brand. Detsamma gäller staten och kommunerna såsom
ägare och innehavare av byggnader och anläggningar.

På samma sätt som gäller för det kommunala brandförsvaret skall vid
bestämmande av de enskildas skyldigheter företagas en avvägning så att
åtgärderna ej medför oskälig kostnad. Grundsatsen är att åtgärd icke
föreskrives, vilken är mer betungande än som är skäligt med hänsyn till
det med åtgärden avsedda syftet. Intresset att bereda skydd mot skada
genom brand skall emellertid komma i främsta rummet vid avvägningen
och denna skall göras efter objektiva allmängiltiga normer. Begränsade
''ekonomiska resurser hos en viss anläggnings ägare eller viss grupp av
sådana personer får icke föranleda eftergifter i eljest gängse krav på brandsäkerhetsåtgärder
i fråga om sådana personers eller företags anläggningar.
Däremot kan åläggandena skifta med hänsyn till kommunernas struktur
och därav följande olika organisation av det kommunala brandförsvaret.
En viss växelverkan kan, såsom jag närmare utvecklat i avsnittet om industribrandförsvar,
förekomma mellan kommunalt och enskilt brandförsvar.

Den nu behandlade bestämmelsen om enskildas skyldigheter ligger till
grund för brandsyneförfarandet. Hithörande frågor måste i allmänhet i
samband med brandsyn och med länsstyrelsens tillsyn bli föremål för avgörande
från fall till fall efter de nämnda allmänna riktlinjerna för en
rättvis avvägning. I avsnittet om brandordningar har jag berört omfatt -

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

ningen av brandsyneförelägganden i byggnadstekniska och andra avseenden
i sådana fall då en byggnad eller anläggning uppförts utan att byggnadslov
varit erforderligt.

Motsvarande fråga kan bli aktuell även vid brandsyn å byggnad som
uppförts efter byggnadslov. Vid tillkomsten av gällande lag uttalades, att
det icke borde få förekomma att ett av byggnadsnämnd godkänt byggnadssätt
skulle behöva andras till följd av föreläggande, grundat på förevarande
bestämmelse. Med hänsyn till den byggandes rättssäkerhet måste denna
uppfattning i princip anses riktig. Dess tillämpning förutsätter emellertid
enligt min mening att brandteknisk sakkunskap beretts tillfälle att i samband
med byggnadsnämndens granskning särskilt tillvarataga brandsäkerhetsintresset.
Jag vill därför erinra om att det vid tillkomsten av 1959 års
byggnadsstadga ansågs ofrånkomligt att vederbörande föredragande i byggnadsnämnden
skulle tillse att nämnden finge kännedom om bl. a. brandchefens
synpunkter på frågor inom hans verksamhetsområde. Den omständigheten
att brandchefen måhända saknar byggnadsteknisk utbildning får
enligt min mening ej utgöra skäl häremot, eftersom en sådan brandchef
har möjlighet att i sin tur vända sig till högre brandteknisk sakkunskap.
Brandsynemyndighet bör sålunda icke kräva säkerhetsåtgärder utöver vad
som är uttryckligen föreskrivet i samband med byggnadslov eller i samband
därmed prövats eller eljest är gängse, utan att behov därav föreligger
på grund av särskilda omständigheter.

Förslaget att brandredskap i byggnader skall finnas endast där så erfordras
med hänsyn till fredsbrandförsvarets organisation och resurser innebär
minskade krav på de enskilda jämfört med rådande förhållanden. Någon
erinran mot förslaget har ej gjorts vid remissbehandlingen och för min
del tillstyrker jag det. Vägledning för brandsyneförrättarna torde på detta
område få ges av statens brandinspektion.

Såsom brandlagsrevisionen anför grundas civilförsvarets behov av släckningsredskap
på i viss mån andra omständigheter än fredsbrandförsvarets
och även förvaringsförhållandena är olika. Erforderlig materiel skall såväl
enligt brandlagen som enligt civilförsvarslagen bekostas av de enskilda.
Från deras synpunkt är det därför viktigt att icke betungas med inköp som
ter sig onödiga. I propositionen med förslag till civilförsvarslag (1960:5
s. 152) uttalade jag att beträffande brandmaterielen i icke oväsentlig utsträckning
en samordning med fredsbrandförsvarets utrustningsföreskrifter
torde kunna ske så att materiel, anskaffad för detta, kunde få tillgodoräknas
i civilförsvarshänseende. En sådan samordning lär utan svårighet
kunna komma till stånd tack vare det nära samarbete som i fråga om brandmateriel
råder mellan civilförsvarsstyrelsen och statens brandinspektion.

Frågan om lämpligheten och effektiviteten av olika för byggnader och
anläggningar anskaffade släckningsredskap kan givetvis bli föremål för
prövning vid brandsyn och det kan därvid befinnas att vissa redskap ej

143

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

fyller måttet. Såväl för tillverkare som för allmänheten synes det därför
vara ett intresse att på förhand veta att redskapen kan godkännas för avsett
ändamål. Jag anser emellertid icke erforderligt att på detta område införa
bestämmelser om obligatoriska godkännanden. Det torde vara tillräckligt
att statens brandinspektion, såsom redan nu förekommer, i fall av behov
utfärdar anvisningar innehållande rekommendationer till brandsyneförrättare
och enskilda om vilka redskap som kan godkännas.

Det har vid tillkomsten av gällande lag ansetts lämpligt att även eftersläckning,
som utgör ett led i själva släckningsarbetet, utföres av brandpersonalen.
Härtill ansluter jag mig och vill tillägga att anledning i och för sig
saknas att särskilt ange att eftersläckning åligger den kommunala brandstyrkan.
Angående den i några yttranden diskuterade möjligheten att få
tillgång till enskild tillhöriga maskinella hjälpmedel för att underlätta
släckningsarbetet vill jag hänvisa till den i 12 § nämnda rättigheten för
brandbefäl att företaga ingrepp i enskild rätt. Vid prövning om sådant
ingrepp —- som kan förekomma även vid sådan brandsläckning som utgör
eftersläckning — är nödvändigt får givetvis inverka att de rekvirerade
hjälpmedlen tillhör den, i vars egendom brand skall släckas. I sådant fall
utgår ej ersättning till ägaren. Personal för maskinernas betjäning kan
tagas i anspråk på grundval av tjänsteplikt. För sådana fall då brandförsäkring
finns må erinras om skyldigheten för försäkringshavare att efter
förmåga sörja för avvärjande och minskning av skadan.

När det sedan gäller åtgärder efter brand anger gällande lag såsom exempel
tillsyn och röjning. Endast sådana åtgärder efter brand vilka kan ha betydelse
för förebyggande eller bekämpande av brand bör enligt min mening
regleras i brandlagstiftningen. Detta gäller för tillsyn och bevakning i sådana
fall då risken för ny brand ej kan uteslutas. Behovet av tillsyn bör avgöras
av den som fört befälet vid brandsläckningen och han är också bäst
skickad att bestämma hur tillsynen skall ordnas. Emellertid bör brandpersonal
av praktiska och ekonomiska skäl oftast icke anlitas härför. I lagen
bör därför fastslås att ägaren eller innehavaren skall tillhandahålla eller
bekosta personal som erfordras för tillsyn. Sådana åtgärder som röjning
o. dyl. på brandplatsen efter avslutad brandsläckning har till syfte att undvika
fara för ras och olyckshändelser eller trafikhinder. Åtgärderna bör därför
ej regleras i brandlagstiftningen. Av allmänna rättsgrundsatser lär följa
att ägaren eller innehavaren i första hand är skyldig att sörja härför. I
dessa fall erforderlig tillsyn över den allmänna säkerheten ankommer på
polisen; i vissa fall kan även ingripande av byggnadsnämnd förekomma.

Brandlagsrevisionens förslag att i brandlagen icke ange om ägare eller
nyttjanderättshavare slutligen skall svara för kostnaderna för erforderliga
brandförsvarsåtgärder har ej mött någon erinran vid remissbehandlingen.
För egen del biträder jag förslaget. Motsvarande system gäller inom hälsovårdens
område och har där ej medfört svårigheter vid tillämpningen. Till

*44 Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

de processuella bestämmelser, som erfordras i detta sammanhang, återkommer
jag vid behandlingen av 14 §.

Bestämmelsen i andra stycket är oförändrad överförd från gällande lag.

9 §.

Enligt en i brandordningarna förekommande bestämmelse är fastighetsägare
skyldig att tillåta att inom fastigheten uppsättes brandskåp eller annan
för brandalarm erforderlig anordning, i den mån oskäligt intrång icke
förorsakas därigenom.

Brandlagsrevisionen

Brandlagsrevisionen anser ägare och innehavare av byggnad eller anläggning
enligt grunderna för 11 § gällande brandlag och motsvarande paragraf i
förslaget vara skyldiga att tillåta att brandskåp eller annan anordning för
brandalarm ävensom brandpostskyltar och annat dylikt uppsättes, i den
man oskälig kostnad icke förorsakas.

Remissyttrandena

Frågan beröres endast av riksbrandinspektören, som framhåller, att en
enskild icke med stöd av 11 § gällande brandlag kan åläggas att tåla sådana
åtgärder som uppsättande på byggnad eller mark av anordningar för den
kommunala brandkårsalarmeringen eller väggbrandposter, vilka av kommunen
anordnas inom enskilda fastigheter. Med upplysningen att frågan om
möjligheten att med stöd av brandlagstiftningen tvinga fastighetsägare att
tåla att alarmeringsanordning uppsättes på enskild tomtmark i praxis besvarats
nekande samt att väggbrandposter särskilt i Norrland har störa fördelar
vid kyla och snö, föreslår riksbrandinspektören att klarläggande bestämmelser
i ämnet intages i lagen.

Departementschefen

Vad riksbrandinspektören anfört visar enligt min mening, att beaktansvärda
intressen föreligger att få taga i anspråk enskild mark eller byggnad
för att där uppsätta eller bereda plats åt vissa anordningar, som erfordras
för kommunens brandförsvar. En bestämmelse härom har otvivelaktigt sin
rätta plats i brandlagen. I de flesta fall lär olägenheterna av sådant intrång
bli ringa, exempelvis då brandskåp och skyltar uppsätts. I fråga om branddammar,
väggbrandposter och larmanläggningar kan förhållandena vara
annorlunda. Oskäligt intrång får ej förorsakas. Eftersom fråga är om åtgärder,
som erfordras för det kommunala brandförsvaret — till skillnad
från åtgärder endast för byggnadens eget skydd — bör kommunen svara för
kostnad och skada som åsamkas genom åtgärden. Av samma skäl bör be -

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

slutanderätten tillkomma brandstyrelsen. Brandstyrelsens beslut kan enligt
15 § överklagas genom besvär hos länsstyrelsen. På grund härav har det
synts lämpligt att uppkommande ersättningsfrågor vid oenighet mellan
parterna också prövas av länsstyrelsen. Paragrafen har i enlighet med det
sagda utformats i nära överensstämmelse med liknande stadganden i civilförsvarslagen.

10 §.

Paragrafen motsvarar 12 § gällande brandlag. Ordet brandfarlig har i
enlighet med numera gängse språkbruk fått ersätta ordet eldfarlig. Den som
bryter mot vad här stadgas straffas enligt 16 § med dagsböter. I vissa fall
kan sådant brott föranleda ansvar enligt strafflagen (t. ex. 19 kap. 5 §)
eller lagstiftningen om brandfarliga varor. De konkurrenssituationer, som
sålunda kan uppstå, får regleras enligt allmänna straffrättsliga grunder.

11 §■

Paragrafen motsvarar med oförändrad lydelse 13 § gällande brandlag.
Den som bryter mot föreskrift i denna paragraf straffas enligt 16 § med
dagsböter.

12 §.

Paragrafen motsvarar 14 § gällande brandlag och behandlar ingrepp i enskild
rätt i samband med brandsläckning. Sådana ingrepp, på vilka anges
olika exempel i lagen, får företagas av den som för befälet vid branden, om
så bedömes nödvändigt.

Brandlag srevisionen

Brandlagsrevisionen upplyser, att paragrafen stundom ansetts kunna tilllämpas
så att även industribrandkår tillhörig materiel rekvireras, samt anser
paragrafen fastslå principen att enskilda släckningsredskap får tagas i
anspråk i nödsituationer även när det gäller bekämpning av brand i egendom
som ej tillhör redskapens ägare. På grund härav och med stöd av
tjänstepliktsbestämmelserna för dem som vistas i orten kan sålunda, anser
brandlagsrevisionen, även industribrandkårens personal beordras deltaga i
släckningen. Brandlagsrevisionen föreslår, att rekvisition av industribrandkår
regleras närmare än som följer av de bestämmelser, för vilka nu redogjorts.
Förslaget innebär att reglerna om släckningshjälp mellan kommuner
göres tillämpliga även i detta fall. Brandlagsrevisionen anför även, att
det från industrihåll erinrats om att industribrandkårerna i allmänhet lämnar
släckningshjälp utan särskilda avtal, samt anser förslaget därför i huvudsak
innebära en precisering av rådande praxis.

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

Remissyttrandena

Åtgärder enligt denna paragraf bör släckningsledaren äga låta annan genomföra
sedan han själv fattat beslut därom, anför styrelsen för statens
brandskola, som vidare anser åtgärden att spränga hus icke böra upptagas
som exempel och anför.

Sprängning som led i brandsläckningsarbete är och kan förutses förbli
ytterligt sällsynt, vilket sammanhänger med det ur brandteknisk synvinkel
betänkliga i dylika åtgärder. Styrelsen föreslår därför att orden »riva eller
spränga hus» ersättes med orden »riva eller undanskaffa byggnad eller upplag».
Därigenom skulle lagtexten här komma att ställas i samklang med
praxis på området och komma att inkludera sådana åtgärder — med brandspridningshämmande
syften — såsom t. ex. rivning (ev. genom sprängning)
av virkesstaplar vid brand i ett virkesupplag eller tappning till annan cistern
eller skyddad plats (undanskaffning) av brandfarlig vätska vid brand inom
en cisternpark.

Uppfattningen att gällande lag medger rekvisition av släckningsmateriel,
som tillhör enskild, exempelvis industriföretag, delas av länsstyrelsen i
Kristianstads län, som vidare anser utvidgning av rekvisitionsrätten till att
avse jämväl personal och egendom utanför brandorten böra övervägas.

Departementschefen

Brandlagsrevisionens förslag om särskilda bestämmelser angående rekvisition
av industribrandkår får enligt min mening ses mot bakgrunden av
förslaget att enskilda företag skulle kunna åläggas att organisera sådan
brandkår. I avsnittet om industribrandförsvar har jag icke ansett mig kunna
förorda en sådan ordning samt även biträtt brandlagsrevisionens uppfattning
att föreskrifter om tvångssamverkan mellan kommunalt brandförsvar
och industribrandkårer icke är påkallade. På grund härav och då, såsom
framhålls i betänkandet, frivillig släckningshjälp från industribrandkårerna
i allmänhet kan påräknas anser jag för min del icke erforderligt att för
rekvisition av industribrandkår meddela särskilda bestämmelser utöver vad
som gäller om tjänsteplikt och nödrättsingripanden. För rekvisitionsrätten
föreligger enligt förevarande paragraf ingen sådan begränsning till brandorten
som gäller för tjänsteplikten.

Lagtextens lydelse har jämkats i enlighet med erinringarna från styrelsen
för statens brandskola. Uppenbart är att befälhavaren icke personligen måste
genomföra de olika åtgärder som kan komma i fråga utan att han har att
besluta och bära ansvaret för åtgärderna, vilkas utförande han äger överlåta
åt annan personal.

13 §.

Paragrafen motsvarar med oförändrad lydelse, frånsett en terminologisk
jämkning, 15 § gällande brandlag. I avsnittet om brandsläckningskostnader
har anförts att grunderna för här berörda ersättningar icke avses bli ändrade.

147

Kungi. Maj. ts proposition nr 12 år 1962

14 §.

I 8 § anges icke vilka enskilda som skall vidtaga och bekosta där angivna
brandförsvarsåtgärder. På grund härav erfordras till förvaltningsmyndigheternas
och brandsyneförrättarnas ledning processuella bestämmelser som
anger mot vem ett föreläggande att vidtaga viss åtgärd eller lyda förbud skall
riktas. Till grund för sådana bestämmelser kan ligga andra synpunkter än
de som avgör fördelningen mellan de enskilda, exempelvis ägare och innehavare,
av den materiella skyldigheten. Här träder effektivitetssynpunkten
i förgrunden. Brandsyneförrättare besitter icke alltid förutsättningar för ett
mera ingående bedömande av den materiella sidan av saken. Föreläggande
bör därför kunna riktas mot den som har de bästa faktiska och rättsliga
möjligheterna att åstadkomma det önskade resultatet. Efter mönster av
hälsovårdsstadgan har därför förevarande bestämmelse fått det innehållet
att föreläggande må riktas mot ägare eller innehavare eller ock mot bådadera.
Den föreläggande myndigheten behöver ej ingå i närmare prövning av
de sak- och rättsförhållanden som bestämmer vem som slutligen skall bekosta
åtgärden. Eftersom med denna ordning utväljandet av föreläggandets
adressat i och för sig icke innebär ett ställningstagande till den materiella
frågan, kan adressaten söka sin kostnad åter av den, som slutligt skall
bära den. I de allra flesta fall torde tvekan ej behöva råda om att endast
ägaren kan komma i fråga.

Bestämmelsen i andra stycket har införts efter mönster av hälsovårdsstadgan.

15 §.

Paragrafen motsvarar 17 och 18 §§ gällande brandlag.

16 §.

Paragrafen motsvarar 19 § gällande brandlag. Första och andra styckena
är oförändrade frånsett några terminologiska ändringar. Straffsanktionerad
befälsrätt tillkommer icke brandstyrelsen utan endast brandbefäl. Om en
obefordrad brandman tilldelas befäl över annan i släckning eller räddning
deltagande personal bör han vid tillämpning av denna paragraf anses som
brandbefäl.

I tredje stycket stadgas straff för den som genom brandlarm eller annorledes
obehörigen åstadkommer brandstyrkas utryckning eller samling. Detta
innebär ingen ändring i förhållande till nuvarande lag. Brandlagsrevisionen
anför att i brottmål om sådan förseelse utryckningskostnaderna allmänt utdömes
av den skyldige. Då den som anlagt eller vållat brand icke anses
skyldig att ersätta stat eller kommun släckningskostnader, kan enligt
brandlagsrevisionen vara tveksamt om utdömande av utryckningskostnad
är förenligt med gällande rätt. I dessa fall, till skillnad från dem där gärningsmannen
själv anlagt eller vållat branden och därefter ger brandlarm,
är larmet obehörigt och den utryckande styrkans huvudman drabbas

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

därför av en onödig kostnad, låt vara oftast av ringa omfattning. På dessa
skäl har i förevarande paragraf gjorts ett tillägg om skyldighet att ersätta
av det obehöriga larmet föranledd kostnad. Eftersom här icke är
fråga om skadestånd torde ersättningen böra beräknas efter eljest inom
brandförsvaret gällande grunder för bestämmande av utryckningskostnad.
Till ledning tjänar här en av statens brandinspektion utfärdad normaltaxa.
Ersättningsfrågan bör prövas i mål om obehörigt brandlarm.

17 §.

Paragrafen motsvarar 21 § gällande brandlag.

övergångsbestämmelserna

Paragrafen innehåller bestämmelse om tid för lagens ikraftträdande.

Av skäl som förut anförts upptar föreliggande lagförslag inga bestämmelser
om skogsbrandfogdar. Kommunalt förtroendeuppdrag att vara skogsbrandfogde
eller vice skogsbrandfogde torde förfalla i och med lagens ikraftträdande.
Kommunalt anställda sådana befattningshavare får uppsägas i
vanlig ordning. I de flesta fall torde förutvarande skogsbrandfogdar, som så
önskar, kunna utses till vice brandchef eller tilldelas annan brandbefälssyssla
inom kommunens brandkår eller brandvärn.

2. Förslaget till brandstadga

Den föreslagna nya brandstadgan innehåller gemensamma bestämmelser
för alla kommuner. Någon uppdelning på olika avdelningar förekommer
icke. Innehållsrubrikerna över de skilda avsnitten har däremot i stort sett
bibehållits från gällande brandstadga. I stadgan upptages dels vissa bestämmelser,
som återfinns i nuvarande brandlag men som ansetts icke böra ha
sin plats i lag, dels bestämmelser som nu återfinns i brandordningarna men
befunnits gemensamma för alla kommuner.

Om brandordning och brandstyrelse

1 §•

Paragrafen ersätter 1 § första stycket, 22 § 3 mom., 24 § första stycket
och 39 § gällande brandstadga. En allmän redogörelse för vad som må intagas
i brandordning har lämnats i avsnittet om brandordning i den allmänna
motiveringen.

2 §•

Paragrafen, som är utformad i nära överensstämmelse med motsvarande
stadganden i allmänna ordningsstadgan och hälsovårdsstadgan, ersätter 2
och 25 §§ i gällande brandstadga.

Att brandordning skall underställas länsstyrelsen för prövning och fastställelse
är förut berört. Enligt gällande brandstadgas bestämmelser för

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

stadssamhällena skall länsstyrelsen i ärendet höra riksbrandinspektören,
medan för landskommunernas brandordningar detta icke gäller. Brandlagsrevisionen,
som anser skäl saknas att göra riksbrandinspektörens hörande
avhängigt av kommunens administrativa karaktär, finner med hänsyn till
den stadga brandförsvaret numera vunnit och till den kontinuerliga kontakten
mellan länsbrandinspektörerna och statens brandinspektion ej erforderligt
att riksbrandinspektören granskar alla brandordningar. För min
del biträder jag denna uppfattning och anser därför någon bestämmelse i
ämnet ej böra meddelas. Emellertid bör riksbrandinspektören för att erhålla
kännedom om brandförsvaret i riket och för att kunna verka för enhetlighet
och ändamålsenlighet icke helt ställas utanför arbetet med brandordningarna.
Det bör även undvikas att den centrala brandmyndighetens
uppfattning i tveksamma fall kommer till tals först efter det fastställelseprövning
skett i länsstyrelsen. Det är därför önskvärt att riksbrandinspektören
bereds tillfälle att granska brandordningar för sådana kommuner, där
brandfaran är särskilt stor eller där stridiga intressen gjort sig gällande.
Likaså bör yttrande givetvis inhämtas om de kommunala myndigheterna
och länsbrandinspektören har skilda meningar. I vissa fall av avvikelser
från de exempel på brandordningar, som enligt vad jag föreslår skall utarbetas
av statens brandinspektion, kan också finnas anledning att inhämta
yttrande. Jag förutsätter att länsstyrelserna utan särskild föreskrift härom
inhämtar yttranden i de fall så kan anses erforderligt.

Det ligger i sakens natur att brandordning icke behöver föreligga i
tryckta exemplar för allmänheten, innan beslut om fastställelse vunnit
laga kraft.

3 §•

Denna paragraf motsvarar 3 och 26 §§ gällande brandstadga samt ersätter
vissa av de bestämmelser om brandstyrelse, som f. n. återfinns i 1 och
2 §§ normalbrandordningarna.

Kommunallagens bestämmelser har efter mönster av hälsovårdsstadgan
gjorts tillämpliga på särskild brandstyrelse. 1 mom. är utformat i enlighet
härmed.

Rätten för brandchef att närvara och yttra sig vid sammanträde med
brandstyrelsen bör icke bestämmas i författning, anser styrelserna för
Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund, som därvid
åberopar att jämförbara kommunala befattningshavare ej har en sådan
särställning. Härtill vill jag erinra, att det inom den specialreglerade förvaltningen
är vanligt, att förvaltningschefen och vissa andra experter har
närvaro- och yttranderätt. Med hänsyn till den ställning som tillkommer
brandchefen enligt brandlagstiftningen och viss annan lagstiftning anser jag
för min del hans rätt att närvara och yttra sig böra liksom hittills uttryckligen
fastslås. Härom handlar 2 mom.

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

Gällande brandstadga innehåller bestämmelser om brandstyrelses åligganden
att övervaka efterlevnaden av brandlagstiftningen och andra föreskrifter
om brandförsvaret samt att uppgöra förslag till brandordning, reglementen
och sotningstaxa m. m. Därjämte stadgas att brandstyrelsen ej äger
taga befattning med frågor som faller under brandchefens befälsmyndighet.
I dessa hänseenden föreslår brandlagsrevisionen ingen ändring.

Skyldigheten att tillse att det kommunala brandförsvaret är betryggande
tillkommer enligt brandlagen kommunen. Brandstyrelsens uppgifter i detta
sammanhang är i lagen beskrivna så att den handhar förvaltningen av brandförsvarets
angelägenheter. Några ytterligare bestämmelser härom erfordras
enligt min mening icke. Dess uppgift att avge förslag till inkomst- och utgiftsstat
framgår av kommunallagen. I brandlagen har brandstyrelsen vidare
ålagts vissa bestämda uppgifter, nämligen att uttaga tjänstepliktiga till
brandvärnet och att besluta om anbringande av kommunala brandförsvarsanordningar
på enskild mark eller byggnad. Däremot ankommer det icke
på brandstyrelsen att tillse att de enskilda fullgör vad som åligger dem enligt
brandlagstiftningen. Detta är brandchefens och brandsyneförrättares
uppgift. Att brandstyrelsen icke äger taga befattning med frågor som enligt
allmän författning, exempelvis brandlagen och brandstadgan samt författningar
om explosiva och brandfarliga varor, ankommer på brandchefen liksom
ej heller med sådant som faller under hans befälsmyndighet är en allmänt
gällande regel, som ej behöver anges särskilt i brandlagstiftningen.
Innehållet i befälsmyndigheten får avgöras med ledning av förefintliga bestämmelser
och sakens natur. På grund av det anförda saknas i förevarande
paragraf bestämmelser om brandstyrelsens åligganden.

Om brandstyrka och brandbefäl

4 §■

Paragrafen motsvarar 4 § punkterna 1), 2) och 4) samt 27 § gällande
brandstadga. Terminologin ansluter till 2 § i förslaget till brandlag. Frågor
om brandordnings innehåll i de hänseenden, som anges i förevarande paragraf,
har tidigare berörts i olika sammanhang. De i andra och tredje styckena,
som saknar motsvarighet i den nuvarande brandlagstiftningen, upptagna
bestämmelserna om att vissa brandförsvarsavtal skall framgå av
brandordningarna är sålunda motiverade i avsnittet om kommunal samverkan.

5 §•

Om innebörden av den utryckningsberedskap, som fordras enligt denna
paragraf, har tidigare talats i avsnittet om kommunal brandstyrka.

6 §.

Paragrafen motsvarar 6 § 1 mom. och 29 § gällande brandstadga. Läns -

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

brandinspektören i Södermanlands län anser möjlighet böra föreligga att
utan namnelig uttagning anordna brandvärn genom avtal med industribrandkår
eller liknande brandkår. Härtill vill jag erinra om att uttagning av
frivilliga till brandvärn genom sådant avtal icke behöver ske namneligen.

7 §•

Paragrafen ersätter de i 7 och 30 §§ nuvarande brandstadga meddelade
kompetensbestämmelserna. Allmänna synpunkter på bestämmande av kompetenskraven
samt dessas innehåll i fråga om utbildning har redovisats i
avsnittet om kompetens och utbildning.

Av 4 § framgår att brandordningen avses skola innehålla bestämmelser
om vilka befattningshavare som skall vara heltidsanställda och deltidsanställda.
3 mom. i förevarande paragraf anger att brandordningen även
skall innehålla föreskrift om den kompetens som fordras för varje särskild
tjänst. Vid den prövning, som enligt 2 § företages av länsstyrelsen i samband
med fastställelse av brandordning, kommer således hithörande frågor under
bedömande.

I fråga om det deltidsanställda brandbefälet kan komma att inträffa att
en vikarie utan stadgad kompetens måste anlitas eller att någon måste utses
till brandchef innan en för tjänsten avsedd kurs anordnats vid statens
brandskola. Man kan nämligen icke förvänta att för deltidsanställning lämpade
personer på förhand skall skaffa sig föreskriven utbildning. I paragrafens
andra moment har med tanke på dessa fall intagits en bestämmelse
som bereder kommunerna möjlighet att förordna lämplig person att uppehålla
brandchefstjänst intill dess tjänsten kan besättas med behörig person.
Det får ankomma på länsstyrelsen att tillse att sådant vikariatsförordnande
icke får längre varaktighet än nödvändigt.

Angående kompetenskraven för dem, som före de nya kompetensbestämmelsernas
ikraftträdande undergått utbildning, hänvisas till övergångsbestämmelserna.

8 §•

Paragrafen ersätter delvis 8, 31 och 40 §§ i nuvarande brandstadga samt
vissa i brandordningarna upptagna bestämmelser, som synts allmängiltiga
för alla kommuner och brandchefer.

Förhållandet mellan brandstyrelsen och brandchefen samt deras inbördes
befogenheter har berörts under 3 §.

9 §•

Paragrafen ersätter 2 mom. andra och tredje punkterna samt 3 mom. i
8 och 31 §§ ävensom 42 § sista stycket gällande brandstadga. När släckningshjälp
erhållits från annan ort skall enligt gällande bestämmelser den befäl -

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

havare som erhållit hjälpen föra befälet, om ej annat överenskommes. över
brandkår, som ej ingår i kommunens brandstyrka, exempelvis industribrandkår,
har kommunens brandchef ej befälsrätt i fall då sådan brandkår
släcker brand inom anläggning för vars skydd den organiserats.

Brandlcigsrevisionen

Brandlagsrevisionen, vars förslag innebär att brandchefen skulle äga
rekvirera industribrandkår, uttalar att sådan kår om den på grund härav
deltager i brandsläckning inom kommunen men utanför den anläggning,
för vilken den är avsedd, därvid står under brandchefens befäl. Vid brand
inom sådan anläggning har brandchefen däremot icke befälsrätt över industribrandkåren
som sådan. För att undvika kompetenskonflikter bör man
därför träffa överenskommelse om vem som skall föra befälet. Brandlagsrevisionen
påpekar i detta sammanhang, att den kommunale brandchefen
alltid är berättigad och skyldig att med kommunal brandstyrka deltaga i
släckning av brand inom anläggningen, varför det torde vara lämpligt att
han utövar högsta befälet vid släckningen. Brandlagsrevisionen anför även
att befälsrätten kan regleras genom överenskommelse i samband med släckningsavtal
mellan kommun och industribrandkår samt att därvid industribrandkårens
chef kan tilldelas befälet.

Remissyttrandena

Att brandchefen icke äger befälsrätt över industribrandkår eller annan
liknande brandkår, som ej ingår i kommunens brandstyrka, i fall då sådan
brandkår släcker brand inom anläggning för vars skydd den är organiserad,
är enligt länsbrandinspektören i Östergötlands län och fullmäktige i Norrköping
oegentligt. Länsbrandinspektören i Gävleborgs län anser brandchefen
även i dylikt fall med stöd av tjänstepliktsbestämmelserna kunna taga
befälet över industribrandkår samt är tveksam huruvida kommunal brandchefs
rättigheter och skyldigheter genom avtal kan eller bör överflyttas på
chefen för en industribrandkår.

Departementschefen

Släckningsavtal med exempelvis industribrandkår innebär att industribrandkåren
skall släcka brand även utanför sin egen anläggning. Den kommer
genom avtalet att ingå i kommunens brandstyrka som kommunal brandkår
eller brandvärn, och den kommunale brandchefen utövar alltid högsta
befälet.

Om industribrandkår eller annan brandkår, som icke ingår i kommunens
brandstyrka, biträder vid släckning bör liksom vid släckningshjälp från
annan kommun gälla att den befälhavare som erhållit hjälpen för befälet,

153

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

om ej annat överenskommes. I dessa fall blir det kommunen som får hjälpen
och endast undantagsvis torde anledning föreligga att annan än kommunens
brandchef skall föra befälet. Vid brand inom en anläggning, som har
egen brandkår vilken ej ingår i kommunal brandstyrka, är brandchefen
uppenbarligen berättigad och skyldig att undersöka om den kommunala
brandstyrkan behöver insättas. Om så ej är fallet, saknar han anledning att
taga befälet över industribrandkåren. Svårighet uppstår först när även den
kommunala brandstyrkan under brandchefens befäl deltar i släckningsarbetet.
Enligt min mening är det uppenbart att släckningsarbete på en och
samma brandplats icke på ett effektivt sätt kan ledas av två av varandra
oberoende chefer. I de allra flesta hithörande fall lär överenskommelse kunna
träffas om att brandchefen skall föra befälet över all deltagande personal.
De olägenheter som kan uppkomma till följd av att enighet ej nås,
är enligt min mening allvarligare än det ingrepp som förorsakas huvudmannen
för industribrandkåren genom att denna ställs under brandchefens
befäl. .lag förordar därför en bestämmelse om att kommunal brandchef
i dessa fall äger befälsrätt under förutsättning att även kommunal brandstyrka,
varöver han för befälet, deltar i släckningen. Samma befälsrätt
bör tillkomma den som i brandchefens ställe för befälet över kommunal
brandstyrka.

Bestämmelser om militärhandräckning meddelas i förordningen den 31
december 1915 (nr 585) angående användande av militär personal till upprätthållande
av allmän ordning samt för eldsläckning och andra dylika
ändamål.

10 §.

Paragrafen motsvarar 9 och 32 §§ gällande brandstadga.

Om vissa för brandförsvaret erforderliga anordningar

11 §•

Paragrafen ersätter 5 § andra stycket, 10 §, 28 § samt 33 § 1 mom. gällande
brandstadga. Enligt nuvarande bestämmelser är kommun skyldig
att anskaffa och underhålla anordningar för brandalarmering, varmed
förstås såväl anordningar, varigenom allmänheten kan tillkalla brandstyrkan
(ingående alarmering), som anordningar för inkallande av brandpersonalen
till tjänstgöring (utgående alarmering eller brandsignalering).

Bestämmelserna om ingående alarmering är olika för stad och land. Beträffande
städer och övriga samhällen, där de för städerna gällande bestämmelserna
är tillämpliga, föreskriver brandstadgans 10 § skyldighet för
kommunen att hålla brandtelegraf eller ock på annat lämpligt sätt träffa
anordning, varigenom brandkåren kan av allmänheten alarmeras. I normalbrandordningen
för stadssamhällena anmärkes, att för alarmering av
borgarbrandkår bör brandtelegraf eller annan elektrisk alarmeringsanord -

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

ning finnas, att meinbransändare (tyfoner) lämpligen kan användas som
komplettering av dylik anordning samt att alarmeringscentral bör finnas
å stadens brandstation eller polisstation. Brandstadgans bestämmelser för
landsbygden saknar särskilda föreskrifter om alarmering. I detta hänseende
gäller endast den allmänna bestämmelsen i 33 § 1 mom. att i brandordningen
bestämmelser skall införas om de särskilda anordningar, som
är erforderliga för kommunens brandförsvar. Normalbrandordningarna för
landskommuner innehåller i anslutning härtill en — f. ö. även för utgående
alarmering tillämplig — rekommendation, att för alarmering av brandstyrkan
telefon skall användas samt att dessutom skall finnas membransändare
till det antal och på de platser som brandstyrelsen bestämmer. Endast
för städerna finns bestämmelser om brandalarmeringscentral, varmed
förstås en ständigt bemannad plats, där meddelande om brand kan
mottagas varje tid på dygnet och varifrån brandstyrkan genom s. k. centralapparat
eller annan dylik anordning snabbt kan inkallas.

B randlags revisionen

På grund av den svenska telefontätheten är enligt brandlagsrevisionen
telefon tillfyllest såsom alarmeringsanordning för allmänheten i sådana
områden, där de flesta byggnader är försedda med privattelefon och där
människor vistas dygnet runt. Dessa förhållanden råder främst inom
områden med enbart bostadshus. I områden, där människor ej vistas hela
dygnet, är däremot varken de privata eller de offentliga telefonerna tillfyllest.
Dessa områden är främst industri-, hamn- och upplagsområden,
affärskvarter och större trafikstråk samt viss bostadsbebyggelse. Där fordras
enligt brandlagsrevisionen alltjämt särskilda offentliga alarmeringsanordningar.
Arten av dessa bör bli beroende av de lokala förhållandena och
den tekniska och ekonomiska utvecklingen, och det anses därför ej föreligga
skäl att i författningstexten eller eljest nu förorda något visst system
för dessa anläggningar.

Brandlagsrevisionen har övervägt att föreslå skyldighet för alla kommuner
att vidtaga sådana åtgärder att brandkåren kan alarmeras från en ständigt
bemannad alarmeringscentral. Då det emellertid visat sig att en utveckling
på detta område f. n. pågår och då det är antagligt att kommunerna
ändå skall finna sådana åtgärder ekonomiskt fördelaktiga, förordas
inga tvingande bestämmelser i ämnet.

Utformningen av den utgående alarmeringen slutligen är enligt brandlagsrevisionen
en i huvudsak teknisk fråga, som sammanhänger med brandkårsorganisation
och befintliga anordningar för ingående alarmering. Det
kravet bör dock uppställas, att anordningarna medger att personalen kan
inkallas inom godtagbar tid. Det kan därför icke anses tillräckligt att brandkårspersonalen
inkallas genom att varje befattningshavare i tur och ordning
uppringes på sin privata telefon.

Kungi. Maj. ts proposition nr 12 år 1962

155

Remissyttrandena

Riksbrandinspektören finner vad brandlagsrevisionen uttalat om brandalarmeringen
i alla hänseenden kunna godtagas, och länsstyrelsen i Västerbottens
län, soin upplyser att stora brister i fråga om alarmcringen påpekats
i olika sammanhang, anser brandlagsrevisionens förslag och uttalanden komma
att verksamt bidraga till att de allvarligaste bristerna undanröjs. Till
brandlagsrevisionens uppfattning, att särskilda alarmeringsanordningar för
allmänheten alltjämt erfordras i industri-, hamn- och upplagsområden samt
vid större trafikstråk, ansluter sig riksbrandinspektören, som anför att det
kan tänkas att särskilt de större städerna i samband med slopande av de
tidigare föreskrivna brandtelegrafanläggningarna finner det obehövligt att
framdeles ha någon form av offentliga anordningar för ingående alarm
utan i stället helt anser sig kunna bygga på det privata telefonnätet, samt
överståthållarämbetet, polismästaren i Stockholm, t. f. brandchefen i Uppsala
och länsbrandinspektörerna i Hallands och Kopparbergs län.

Styrelsen för Svenska stadsförbundet ifrågasätter däremot om ej tiden är
mogen att helt avveckla de särskilda alarmanordningarna för allmänheten,
och brandchefen i Stockholm anför.

Erfarenheterna från Stockholm tala för att samma alarmeringsmöjlighet
som för bostadsområden anses vara betryggande bör utan risker kunna
tillämpas även på industri-, hamn- och upplagsområden samt affärskvarter
inom modern bebyggelse. Brandlagsrevisionens mening, att offentliga
brandalarmeringsanordningar äro erforderliga utefter större trafikstråk,
synes icke motiverad ur brandskyddssynpunkt. Stockholms brandkårs erfarenhet
är att bränder i fordon på färd å sådana stråk eller i hus belägna
utefter dessa icke förekomma så ofta, att särskilda brandalarmeringsanordningar
erfordras för de större trafiklederna.

Till brandchefens åsikt ansluter sig fullmäktige i Stockholm.

Riksbrandinspektören finner värdet av ständigt bemannad alarmeringscentral
odiskutabelt och fortsätter.

Riksbrandinspektören vill för sin del ifrågasätta, huruvida det icke i
brandstadgan borde föreskrivas tillgång till sådan central, med möjlighet
för länsstyrelsen att, då förhållandena så påkalla, lämna dispens. Visserligen
torde de kommunala brandordningarna lämna erforderliga föreskrifter
i detta hänseende, men frågans stora vikt ur brandförsvarets synpunkt
syns enligt riksbrandinspektörens mening motivera ett intagande i brandstadgan
av krav på sådan central — med självklar dispensmöjlighet i förekommande
fall.

Ett särskilt skäl för en sådan föreskrift är enligt riksbrandinspektören
den allt vanligare förekomsten av automatiskt brandalarm.

Telestyrelsen upplyser, att en i slutet av år 1960 utförd undersökning av
telefonpassningen i befintliga SOS-områden utvisade att omkring en fjärdedel
av antalet inom dessa områden befintliga brandkårer hade sin telefonpassning
bristfälligt ordnad genom att flera alternativa larmnummer förekom
utan att jourlista tillställts vederbörande SOS-central. Styrelsen under -

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

stryker att ett sådant arrangemang är behäftat med allvarliga risker för
fördröjning av viktiga larmsamtal och efterlyser föreskrifter för att förbättra
telefonpassningen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län yttrar i denna fråga.

Telefonkatalogerna anger alltjämt i många fall flera alternativa telefonnummer
för alarmering av vederbörande brandkår. Någon garanti finnes
icke för att ens något av numren svarar. Detta förhållande måste från allmänhetens
synpunkt framstå som otillfredsställande. Oavsett om SOS-tjänst
är organiserad inom telefonområdet eller icke, anser länsstyrelsen det angeläget,
att den, som så avser, skall kunna larma brandkåren via ett enda i
telefonkatalogen för vederbörande kommun angivet telefonnummer. Denna
detaljfråga synes så viktig, att 10 § brandstadgan bör kompletteras med
tvingande föreskrift för kommun att anordna sådan telefonförbindelse, där
det kan ske utan oskälig kostnad. I varje fall torde i syd- och mellansvenska
län några oskäliga kostnader icke behöva uppkomma, därest som alarmeringscentraler
utnyttjas sådana brand- eller polisstationer, vilka ändock
har passning dygnet runt.

Länsbrandinspektören i Stockholms län upplyser, att inom länet fortfarande
i några kommuner användes den tidsödande metoden med uppringning
av varje brandman, en i taget, och länsstyrelsen i Stockholms län uttalar,
att metoderna för brandpersonalens inkallande på vissa håll icke är
tidsenliga trots påstötningar från länsstyrelsen.

Departemen tschefen

I denna paragraf lämnas vissa föreskrifter om de anordningar som kommunen
skall hålla för brandförsvaret. För alarmeringen har det sedan
gammalt ansetts erforderligt att något närmare ange kommunernas skyldigheter.
Detta är enligt min mening också påkallat eftersom en godtagbar
alarmering är förutsättningen för att de medel som nedläggs inom övriga
delar av det släckande brandförsvaret skall komma till nytta.

Jag biträder uppfattningen att telefon i större utsträckning än som tidigare
varit fallet kan användas för ingående alarmering men jag är icke
beredd föreslå att, såsom i några yttranden förordas, de särskilda alarmeringsanordningarna
helt slopas. Här ansluter jag mig till vad brandlagsrevisionen
med instämmande av bl. a. riksbrandinspektören anfört om behovet
av sådana anläggningar. Om därför s. k. alarmtelefoner, som medger
talförbindelse, kommer till användning, vill jag erinra om att dessa även
kan användas för tillkallande av polis, ambulans och läkare m. m. samt
att kostnaderna då ej helt belastar brandförsvaret. Den tekniska utvecklingen
samt bebyggelsens art i varje särskilt område måste i denna fråga
bli avgörande, varvid det ankommer på kommunerna att genom föreskrifter
i brandordningarna bestämma härom. Anvisningar om alarmering har
utfärdats av riksbrandinspektören och jag förutsätter att så kommer att
ske även framgent.

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

Med hänsyn till de skiftande förhållandena i olika kommuner anser jag
ej lämpligt med tvingande bestämmelser om det tekniska förfarandet för
inkallande av brandpersonalen. Jag vill dock ansluta mig till brandlagsrevisionens
av remissinstanserna biträdda mening att utgående alarm genom
uppringning av varje befattningshavare på privattelefon icke kan godtagas.

För inkallande av brandvärnet bör icke krävas särskilda anordningar. Där
tyfon finnes, kan den givetvis användas för ändamålet, men f. ö. torde telefoninkallelse
vara tillfyllest.

Om brandsyn
12 §.

Paragrafen motsvarar 11 och 34 §§ gällande brandstadga. Terminologin
har anknutits till byggnadsstyrelsens anvisningar till 1959 års byggnadsstadga.
Den närmare innebörden härav redovisas under 15 §.

Såsom anförts i avsnittet om kompetens- och utbildningsfrågor äger
brandchefen förordna underlydande brandbefäl att förrätta brandsyn. Sådant
förordnande bör i allmänhet givas endast åt person, som erhållit utbildning
i förebyggande brandförsvar eller eljest av särskild orsak kan anses
skickad att göra den brandsyn som förordnandet avser. Särskild brandsyn
kan avse både sådana byggnader och anläggninagr som är föremål för
regelbunden brandsyn och sådana som ej omfattas därav.

13 §.

Paragrafen motsvarar 12 och 35 §§ gällande brandstadga. Frågor om rätt
adressat för brandsyneföreläggande samt om skyldighet att anmäla ägarbyte
är berörda i motiveringen till 14 § förslaget till brandlag.

Någon bestämmelse om samråd med byggnadsnämnden i samband med
brandsyneföreläggande finnes ej f. n.

B randlags revisionen

Brandlagsrevisionen föreslår att brandsyneförrättare skall bereda byggnadsnämnden
tillfälle att yttra sig innan brandsyneföreläggande meddelas.
Emellertid anses det alltför omständligt och tidsödande att beträffande
varje enkel åtgärd av byggnadsteknisk karaktär kräva sådant samråd med
byggnadsnämnden. Samrådet har därför i förslaget begränsats till byggnadstekniska
åtgärder av mera väsentlig art samt åtgärder som ej får vidtagas
utan byggnadslov.

Remissyttrandena

Bland de remissinstanser som behandlar förslaget att brandsyneförrättare
i vissa, i 12 § förslaget till brandstadga angivna fall, skall bereda bygg -

158

Kungi. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

nadsnämnden tillfälle att yttra sig förklarar sig länsstyrelsen i Västernorrlands
län, efter hörande av byggnadsnämnderna i Umeå och Skellefteå vilka
ej gjort erinran, biträda förslaget. Flertalet av de nämnda remissinstanserna,
nämligen riksbrandinspektören, styrelsen för statens brandskola,
länsstyrelserna i Kalmar och Hallands län, länsbrandinspektörerna i Stockholms,
Kronobergs och Hallands län, Svenska brandbefälets riksförbund,
SACO.s allmänna tjänstemannaförbund, sjunde kretsen av Sveriges skorstensfejaremästares
riksförbund, skorstensfejaremästaren i Skövde samt
Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund och Svenska skorstensfejeriarbetareförbundet,
anser emellertid det föreslagna förfarandet alltför omständligt
och föreslår i stället en föreskrift om att samråd skall sökas med
byggnadsnämnden, där så bedömes erforderligt. Skorstensfejarnas organisationer
anför.

Beträffande brandsyneförelägganden, som föranleda ett mera avsevärt
ingripande av byggnadsteknisk art, kan det vara lämpligt att brandsyneförrättaren
innan föreläggandet meddelas samråder med byggnadsnämnden.
Brandsyneförelägganden, som beröra eldstäder, rök- och ventilationskanaler,
meddelas i relativt stort antal. Erfarenheten torde icke peka på att ifrågavarande
samråd kan vara erforderligt mer än i rena undantagsfall beträffande
förelägganden till följd av eldstadsbrandsyn. En strikt tillämpning
inom hela brandsyneverksamheten av det föreslagna stadgandet skulle medföra
ett högst betydande merarbete för byggnadsnämnden, utan att däremot
svarande nytta var att vinna. Därjämte skulle brandsyneföreläggande onödigt
fördröjas — —• —. Brandsyneförrättarna erhålla skolning i byggnadstekniska
frågor i sådan utsträckning att de kan förutsättas skickade
avgöra, när samråd med byggnadsnämnden kan vara erforderligt. Det föreslagna
stadgandet bör därför uppmjukas och mera givas formen av en erinran
för brandsyneförrättare att vid behov söka erforderligt samråd.

Departementschefen

Det är av stor betydelse för allmänheten att de olika myndigheternas beslut
ej strider mot varandra samt att beslut av en myndighet ej visar sig
ogenomförbart på grund av bestämmelser, som en annan myndighet har
att följa. Sådana olägenheter undviks om myndigheterna samråder. Jag anser
därför i likhet med brandlagsrevisionen att byggnadsnämnden bör beredas
tillfälle att yttra sig i vissa fall då brandsyneföreläggande om viss åtgärd
kan få byggnadsteknisk betydelse. Emellertid biträder jag den vid remissbehandlingen
framkomna meningen att samråd endast bör ske när ett
verkligt behov föreligger. Av yttrandena framgår, att brandlagsrevisionens
förslag i detta hänseende kan föra för långt. Författningstexten har därför
jämkats så att däri sägs, att byggnadsnämnden skall beredas tillfälle att
yttra sig försåvitt samråd ej är utan betydelse. Det ankommer på brandsyneförrättaren
att här göra en objektiv bedömning. Den omfattning i vilken
han anser sig böra söka samråd kan därvid påverkas av vilken utbildning
han själv har på det byggnadstekniska området.

159

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

Brandsyneförrättare äger icke meddela föreläggande vid vite. Av 14 §
brandlagen följer att sådant föreläggande kan ges av länsstyrelsen.

14 §.

Paragrafen motsvarar 13 och 36 §§ gällande brandstadga. Enligt denna
skall brandsyneprotokoll, som innehåller anmärkning, vid synetillfället eller
ofördröjligen därefter tillställas den som beröres av anmärkningen. Om
samråd skall äga rum med byggnadsnämnden kan emellertid så ej ske och
bestämmelsen har därför jämkats så att protokoll skall överlämnas så snart
ske kan. Om ett föreläggande är riktat till flera personer, får protokollet
givetvis tillställas dem alla. Protokollet skall bevaras genom brandsyneförrättarens
försorg.

Om sotning
15 §.

Paragrafen motsvarar 15 och 38 §§ gällande brandstadga. Allmänna synpunkter
på sotningsbehov och sotningsfrister har anförts tidigare i avsnittet
om sotning. Begreppsbestämningarna har anknutits till byggnadsstyrelsens
anvisningar till 1959 års byggnadsstadga. Med eldstad förstås sålunda
en till byggnad hörande anordning för värmealstring genom förbränning
av fast, flytande eller gasformigt bränsle. Behov att ange elektriska värmekällor
som undantagna från föreskriven sotning föreligger därför ej. Eftersom
eldstad ej innefattar sådana kanalanslutna förbränningsanordningar,
där ändamålet med förbränningen ej i första hand är värmealstring utan
förstöring av ett mer eller mindre brännbart ämne, exempelvis avfall, har
dylika anordningar tillagts. Undantag har dock liksom i nuvarande brandstadga
gjorts för gaseldade eldstäder och förbränningsanordningar. Med
rökkanal förstås kanal för bortledande av förbränningsgaser från eldstad
för fast eller flytande bränsle. Även rökkanal till sådan i denna paragraf
nämnd förbränningsanordning, som ej är eldstad, skall sotas. Imkanal
slutligen är en utsugningskanal från kök, kokvrå eller kokskåp. Dessa
kanaler skall rengöras oberoende av eldstädernas art. Vad som i det tidigare
avsnittet om sotning anförts om att sotningsfristerna i princip bör vara
desamma i alla kommuner för likartade sotningsobjekt gäller även rengöringen
av imkanaler.

16 §.

Paragrafen motsvarar 16—18 §§ gällande brandstadga. Frågorna om antagande
av skorstensfejare för sotningsdistrikt och om hans ställning till
kommunen och allmänheten har berörts tidigare i avsnittet om sotning.

Länsstyrelsen äger enligt den nuvarande brandstadgan medge undantag
från kompetenskravet att skorstensfejare för sotningsdistrikt skall ha mäs -

160

Kungi. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

tarutbildiniing. Undan tagsrätten skall utövas med försiktighet och endast i
fall då sökanden otvivelaktigt förvärvat nödig kompetens genom sitt praktiska
arbete. Eftersom rekryteringssvårigheter ej kan uteslutas i någon enstaka
kommun, föreslår brandlagsrevisionen att denna dispensrätt bibehålies
men förutsätter att dispens medges endast då sökanden otvivelaktigt
förvärvat nödig kompetens förutom genom praktiskt arbete jämväl genom
annan teoretisk utbildning än mästarutbildning, exempelvis gesällkurs eller
annan särskild utbildning. Riksbrandinspektören är tveksam huruvida med
hänsyn till numera rådande goda tillgång på kvalificerade skorstensfejarmästare
behov verkligen föreligger av en bestämmelse, som skall göra det
möjligt för länsstyrelsen att medgiva undantag från kravet på genomgången
mästarkurs. Riksbrandinspektören, som anser hittillsvarande erfarenhet
icke tala härför, föreslår därför i första hand att undantagsmöjligheten helt
utgår samt i andra hand att i stadgetexten fastslås att undantag må göras endast
i de fall då kompetent sökande saknas. Liknande synpunkter anför
länsstyrelsen i Hallands län samt Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund
och Svenska skorstensfejeriarbetareförbundet, medan länsbrandinspektörerna
i Hallands och Kopparbergs län anser skäl för undantagsbestämmelsen
saknas.

För egen del finner jag möjligheten till dispens böra bibehållas men anser
den blott böra tillämpas i den begränsade omfattning brandlagsrevisionen
föreslagit.

17 §.

Paragrafen motsvarar 19 § gällande brandstadga. Innebörden av sotningsmonopolet
och undantagsmöjligheten har behandlats i avsnittet om sotning.

18 §.

Paragrafen, som motsvarar 20 § gällande brandstadga, anger vissa uppgifter,
som åvilar skorstensfejare vid sotning. Några andra ändringar i förhållande
till nuvarande uppgifter än en terminologisk jämkning har ej företagits.
Om upptäckt felaktighet eller missförhållande, som kan föranleda
brandfara, berör sådana i 12 § angivna delar av byggnad, som skall bli föremål
för eldstadsbrandsyn, är skorstensfejaremästaren behörig att själv utföra
sådan brandsyn och meddela erforderligt föreläggande. I dessa fall
krävs alltså ej underrättelse till brandchefen. I fråga om övriga förhållanden,
som kan föranleda brandfara, måste däremot underrättelse ske för att
brandchefen skall beredas tillfälle att föranstalta om särskild brandsyn.

19 §.

Till denna paragraf har sammanförts vissa bestämmelser om skorstensfejarmästares
skyldigheter, vilka f. n. återfinns i brandordningarna.

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

20 §.

Paragrafen motsvarar 22 § 1 mom. nuvarande brandstadga. Det bör märkas
att vissa arbeten åligger skorstensfejare jämlikt byggnadslagstiftningen.
Enligt denna kan andra ersättningsbestämmelser än sotningstaxans gälla.
Om antagande av eller ändring i sotningstaxa skall gälla vad i 2 § 1 mom.
första och fjärde styckena föreskrives om brandordning.

Om vissa åtgärder mot brand
21 §.

Såsom anförts i avsnittet om industribrandförsvar utgör denna bestämmelse
en erinran till arbetsgivare och arbetstagare att samverka för att
främja brandförsvaret på arbetsplatsen. Syftet med och möjligheterna till
sådant samarbete har redovisats i nämnda avsnitt. Någon påföljd för den
som ej efterkommer denna erinran föreslås ej.

22 §.

Paragrafen ersätter delvis 41 § gällande brandstadga. De nuvarande bestämmelserna
avser endast faran för skogsbrand och innehåller förbud mot
att uppgöra eld i skog vid stark torka eller blåst. Förbudet är icke undantagslöst,
ty det omfattar ej trängande behov och ej eld för utövande av näring,
yrkeseld. Brandordningarna medger emellertid brandchefen (skogsbrandfogden)
att tillfälligt förbjuda även sådan eld. Därjämte stadgar brandordningarna
anmälningsplikt för den som under sommarhalvåret — med
skilda tider i olika landsdelar — vill uppgöra eld i skog eller så nära skog
att elden lätt kan spridas dit.

Brandlagsrevisionen

Brandlagsrevisionen föreslår att all eldning i skog utom för trängande
behov, således även yrkeseld, i brandstadgan förbjudes under tid då fara
för brand föreligger i följd av stark torka eller stark blåst. För att icke eldning
för utövande av näring skall förhindras föreslås dock att tillstånd
till eldning skall kunna medges av brandchefen. Därvid kan tillses att erforderliga
säkerhetsåtgärder vidtages. Därutöver bör liksom nu i brandordningen
få föreskrivas att brandchefens tillstånd erfordras under viss
del av året oberoende av torka och blåst.

Remissyttrandena

Riksbrandinspektören önskar en föreskrift som ger brandchefen möjlighet
att vid torka förbjuda ris- och gräsbränning även på platser, där
risk för spridning till skog ej föreligger, och i några yttranden påpekas att
halmbränning bör särskilt anges. Några remissinstanser förordar en föreskrift
om anmälningsskyldighet före varje eldning i skog.

6-—Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 12.

162

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

Departementschefen

Såsom jag förut anfört förordar jag att straffbestämmelsen i nuvarande
brandlag för den som handhar eld eller brandfarligt föremål på sådant sätt
att brand lätt kan uppstå behålles även i en ny brandlag. Sedan gammalt
finns i brandstadgan vissa bestämmelser, som anger exempel på sådant
handhavande. Exemplen avser uppgörande av eld i skog eller på sådant sätt
att elden lätt kan sprida sig till skog. Bestämmelserna i ämnet bör enligt
min mening avse alla situationer, då uppgörande av eld kan innebära risk
för eldens spridning på sådant sätt att brand kan uppstå. Det kan vara fråga
om uppgörande av eld på andra platser än i skog eller nära skog, exempelvis
på villatomter, och det kan föreligga risk för eldens spridning till
annat än skog, exempelvis till upplag eller bebyggelse. I alla sådana fall då
eld uppgöres utomhus på plats, där elden lätt kan sprida sig och medföra
brandfara, bör därför särskilda säkerhetsåtgärder vidtagas.

Däremot kan jag ej biträda det i några yttranden framkomna förslaget
att införa en föreskrift om anmälningsskyldighet före varje eldning i skog.
Redan svårigheten att kontrollera efterlevnaden av en sådan föreskrift samt
det omfattande arbete som skulle åsamkas brandchefen för att undersöka
om eldning i alla anmälda fall finge ske talar häremot. Att i enlighet med
förslaget ha en tillståndsbestämmelse i brandstadgan för stark blåst och
torka samt därutöver i brandordningen längre gående bestämmelser om
anmälningsskyldighet, exempelvis under hela sommarhalvåret oberoende
av väderleken, kan för allmänheten verka förvirrande och är olämpligt även
av det skälet att straff förutsättes kunna ådömas för underlåten anmälan
i båda fallen.

Erfarenheten visar emellertid att en viss förhandskontroll är erforderlig.
Detta gäller dels vid vissa väderleksförhållanden såsom vid eller efter stark
torka eller vid blåst, dels vid vissa former av eldning utomhus, exempelvis
liyggesbränning i skog. Förhållandena växlar emellertid i olika delar av
landet och i olika kommuntyper. Jag finner därför lämpligast att alla föreskrifter
om skyldighet att göra förhandsanmälan till brandchefen angående
utomhuseld meddelas i brandordningen. Underlåten anmälan bör såsom
ordningsförseelse föranleda straffpåföljd enligt 27 §. Förseelser mot förevarande
paragraf blir straffbara enligt 10 § brandlagen, om de ej utgör allmänfarlig
vårdslöshet enligt strafflagen.

23 §.

Paragrafen motsvarar 42 § fjärde stycket i nuvarande brandstadga.

Om tillsyn över brandförsvaret m. m.

24 §.

Paragrafen motsvarar 2 § gällande brandlag. Bestämmelserna om tillsyn
har ansetts vara av sådan karaktär att de bör ha sin plats i stadgan i
stället för i lagen.

163

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

Länsstyrelsens tillsyn över att det kommunala brandförsvaret har skälig
effektivitet sker dels genom att länsstyrelsen, såsom framgår av stadgans
2 §, kontrollerar att brandordning med erforderligt innehåll antages av
kommunerna, dels genom kontroll att kommunerna fattar beslut om och
vidtager faktiska verkställighetsåtgärder för tryggheten mot brand, d. v. s.
i huvudsak att de efterlever brandordningen. I det förstnämnda fallet får
vitesföreläggande mot kommun ej förekomma utan endast de åtgärder som
anges i 2 §. I det senare fallet däremot må länsstyrelsen förelägga kommunen
vite, om mot förmodan de kommunala uppgifterna icke rätteligen skulle
fullgöras och andra åtgärder ej är tillfyllest.

25 §.

Gällande brandstadga innehåller skilda bestämmelser om rätt för brandchef,
skorstensfejare, brandsyneförrättare och riksbrandinspektören att för
fullgörande av sina åligganden inom brandförsvaret erhålla tillträde till
byggnader, upplag, lägenheter och anläggningar. Vidare finns bestämmelser
om att polismyndigheten skall lämna handräckning, om sådant tillträde
vägras, samt en för dessa fall avsedd straffbestämmelse.

I förevarande paragraf har alla hithörande bestämmelser sammanförts,
varjämte efter mönster från andra områden, där tillsyn förekommer, tilllagts
att verksamheten skall bedrivas på sådant sätt att minsta möjliga
olägenhet vållas allmänheten. Detta innebär bl. a. att tiden för önskat tillträde
då så kan ske skall anges i förväg. Till förrättningsmän, som äger tillträde,
bör utöver brandchef, brandsyneförrättare samt skorstensfejare, som
utför föreskriven sotning och besiktning, räknas länsbrandinspektör och
annan av länsstyrelsen för ändamålet förordnad person, riksbrandinspektören
och annan befattningshavare, som statens brandinspektion förordnar.

Någon särskild straffbestämmelse torde icke erfordras, eftersom i 10 kap.
12 § strafflagen stadgas straff för den som vägrar inträde som förrättningsman
äger fordra.

Slutligen har tillagts en bestämmelse om förbud mot att röja yrkeshemlighet.
överträdelse härav straffas enligt 28 §.

Om ansvar och besvär
26—28 §§.

Dessa paragrafer innehåller brandstadgans straffbestämmelser. De avser
endast enskilda, ej befattningshavare som har i brandlagen eller brandstadgan
angivna uppgifter inom brandförsvaret. För brandbefäl, brandmän
och brandsyneförrättare gäller strafflagens bestämmelse om tjänstefel, om
de åsidosätter vad som enligt brandlagstiftningen åligger dem. Detsamma
gäller skorstensfejarmästare, oavsett om han är anställd eller egen företagare
som auktoriserats av kommunen.

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

Om överträdelse av bestämmelse i brandordning skall föranleda straff,
skall detta utsägas i bestämmelsen och hänvisning ske till 27 § brandstadgan.
Gärningar som är straffbelagda i brandlagen, brandstadgan eller annan
författning får icke straffbeläggas på detta sätt. Icke heller får genom sådan
hänvisning straffbeläggas åsidosättande av skyldigheter, vilkas iakttagande
enligt brandlagen eller brandstadgan skall framtvingas genom vitesföreläggande.
Detta gäller exempelvis skyldigheten för enskilda att hålla viss
brandmateriel.

29 §.

Paragrafen, som ersätter 48 § gällande brandstadga, ger besvärsmöjlighet,
förutom i fråga om brandsynebeslut, vid vissa av brandchef meddelade beslut,
som är av sådan natur att de bör få överklagas. Här avses beslut om undantag
från brandstadgans och brandordnings bestämmelser om sotningsfrist
samt beslut om undantag från sotningsmonopolet. Brandchefs beslut,
som är av rent förberedande eller verkställande natur eller angår befälsutövningen,
kan däremot ej överklagas.

Särskilda bestämmelser

30 §.

Paragrafen motsvarar 50 § gällande brandstadga.

31 §.

Paragrafen ersätter 52 § gällande brandstadga, enligt vilken en sammanställning
över brandchefer och vice brandchefer årligen skall intagas i
länskungörelserna. Länsstyrelsernas intresse att äga tillgång till aktuella
uppgifter om kommunernas brandmyndigheter har ansetts kunna tillgodoses
på ett enklare och billigare sätt genom den här föreslagna uppgiftsskyldigheten.

32 §.

Paragrafen ersätter 53 § gällande brandstadga, enligt vilken tjänsteman
vid brandväsendet ej må driva handel med brandredskap eller vara kommissionär
eller agent för annan, som driver sådan handel eller vara delägare
i handelsbolag eller styrelseledamot i aktiebolag eller ekonomisk förening,
som har till huvudsaklig uppgift att bedriva verksamhet av nu nämnt
slag. Vid bestämmelsens tillkomst framhöll vederbörande riksdagsutskott,
att den endast avsåg yrkespersonal och alltså icke omfattade den som innehade
kommunalt förtroendeuppdrag inom brandförsvaret, exempelvis som
brandchef.

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

165

Brandlags revisionen

Efter mönster av 1948 års polisreglemente föreslår brandlagsrevisionen
även förbud för tjänsteman inom brandförsvaret att vara kommissionär
eller agent för försäkringsinrättning i vad denna meddelar försäkringar, som
har samband med brand, samt att vara styrelseledamot i bolag eller förening,
som har till huvudsaklig uppgift att bedriva sådan försäkringsverksamhet.
Vidare föreslås motsvarande förbud gälla även livräddningsredskap, varmed
förstås sådana redskap som vanligen brukar handhavas av brandkårerna.
De skäl, som gäller för de nuvarande förbuden, är enligt brandlagsrevisionen
tillämpliga även i de föreslagna hänseendena.

Remissyttrandena

Frågan om vilka personer, som i förevarande sammanhang skall anses
som tjänstemän, tilldrar sig stort intresse. Länsbrandinspektören i Skaraborgs
län uttalar, att en tendens på sistone förmärkts bland tjänstemän
inom brandförsvaret att för egen vinning åtaga sig sådan försälj ningsverksamhet,
som här åsyftas, och Kopparbergs läns avdelning av Svenska landskommunernas
förbund anser bestämmelsen böra vidgas att avse, förutom
tjänstemän, övrig personal som beröres av brandlagstiftningen. Flera remissinstanser,
däribland överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms
och Hallands län samt Sveriges skorstensfejarmästares riksförbund
och Svenska skorstensfejcriarbetareförbundet, anser förbudet böra omfatta
skorstensfejare, oavsett om han är egen företagare, som äger förrätta eldstadsbrandsyn.
I några yttranden understrykes att förbudet bör avse personal
med rätt att utfärda föreläggande vid brandsyn. Länsstyrelsen i
Gävleborgs län anser förbudet i gällande brandstadga avse endast heltidsanställd
personal. SACO.s allmänna tjänstemannaförbund vill begränsa
förbudet och yttrar.

Självfallet bör den, som förrättar brandsyn och besiktningar eller skall
vara rådgivare åt andra beträffande inköp av brand- och livräddningsmateriel,
icke själv äga driva handel med sådan materiel. Däremot förefaller det
vara ett allvarligt intrång i den personliga friheten, att t. ex. brandbefäl
icke får vara styrelseledamot i länets brandstodsbolag eller att ett skrivbiträde
på en brandchef sexpedition icke får äga aktier i ett företag, som
tillverkar brandbilar. Det ifrågasättes, om begreppet tjänsteman entydigt
omfattar även deltidsanställd brandpersonal, frivillig brandpersonal och
skorstensfejare. Är så icke fallet, kommer den heltidsanställda brandpersonalen
i en särställning, som icke kan accepteras.

Liknande synpunkter anför Svenska brandbefälets riksförbund.
Departementschefen

Syftet med förbudsbestämmelser av här avsedd art är i främsta rummet
att hindra befattningshavare med myndighetsfunktioner att utnyttja dessa

166

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

för privat förvärvsverksamhet. Detta syfte nås enligt min mening om förbudet
omfattar alla som har till åliggande att förrätta brandsyn enligt
brandlagstiftningen. Det kommer sålunda att gälla brandchefer, vice brandchefer
och annat brandbefäl, som på grund av brandchefens förordnande
har nämnda åliggande, samt skorstensfej armästare. Å andra sidan bör
ett så avgränsat förbud gälla alla sådana befattningshavare oavsett deras
anställningsform, heltidsanställda och deltidsanställda och därjämte skorstensfej
armästare som är egen företagare.

När det så gäller alt bedöma vilka förvärvsverksamheter som bör förbjudas
är uppenbart, att handel med brandredskap och sådana livräddningsredskap,
som brandlagsrevisionen avsett, bör omfattas av förbudet. Det
bör även omfatta sysslor som kommissionär och agent för annan, som
driver sådan handel, samt för brandförsäkringsinrättning. Ej heller höide
nämnda befattningshavarna få vara delägare i handelsbolag eller styrelseledamot
i aktiebolag eller förening, som har till huvudsaklig uppgift att
driva handel med brand- eller livräddningsredskap. Däremot anser jag anledning
ej föreligga för ett förbud mot att vara styrelseledamot i brandförsäkringsinrättning.

Tilläggas bör, att de kommunala tjänstereglementena uppställer betydligt
mer långtgående restriktioner när det gäller tjänstemännens rätt att
utöva bisysslor eller förvärvsverksamhet vid sidan av tjänsten.

Övergångsbestämmelser
33 §.

Såsom förut anförts förutsätter de nya kompetensbestämmelserna i 7 g
ändrade bestämmelser om undervisningen vid statens brandskola och vad
därmed äger samband. Tidigare har även nämnts att en särskild utredning
pågår om dessa frågor. Det kan därför icke nu bedömas när undervisningen
enligt de nya bestämmelserna kan påbörjas. Brandlagsrevisionen framhåller,
att de nya kompetensbestämmelserna ej kan träda i kraft förrän den reformerade
undervisningen pågått under någon tid, enligt förslaget tre år.
För min del anser jag visserligen uppenbart att några personer med den
nya utbildningen ej finns att tillgå redan vid den tid då stadgan i övrigt
avses träda i kraft. Men såsom jag förut anfört är meningen att kompetenskraven
för de olika tjänsterna skall anges i brandordningen. Arbetet med
brandordningarna skall påbörjas vid stadgans ikraftträdande och de nya
kompetensföreskrifterna måste givetvis då vara vägledande. Vidare märks,
att de första nya utbildningskurserna kommer att avslutas vid olika tidpunkter
allt efter brandskolans resurser och kursernas längd. På grund av
det anförda finner jag nödvändigt att kompetensbestämmelserna i 7 §
träder i kraft samtidigt som stadgan i övrigt. Eftersom personer med den
nya utbildningen då saknas, måste emellertid stadgan ge anvisning om hur

167

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

brandbefäl med utbildning enligt nuvarande föreskrifter blir kompetenta
att söka och erhålla tjänster, för vilka i brandordningarna kommer att anges
kompetenskrav enligt de nya bestämmelserna. Sådana övergångsbestämmelser
ges i 34 §.

34 §.

Gällande brandstadgas kompetensföreskrifter för brandbefäl och skorstensfejare
för sotningsdistrikt trädde i kraft den 1 januari 1948. Tidigare
hade ej förekommit några i författning angivna formella kompetenskrav.
Enligt övergångsbestämmelser till 1944 års brandstadga gäller stadgans
kompetensföreskrifter ej person, som före den 1 januari 1948 erhållit befattning
som brandbefäl eller skorstensfejare för sotningsdistrikt. Syftet
med övergångsbestämmelserna är att icke försämra de personers ställning,
som redan innehade eller efter nämnda dag skulle söka sadana befattningar.

Brandlagsrevisionen

Brandlagsrevisionen föreslår att övergångsbestämmelserna i 1944 års
brandstadga alltjämt skall äga tillämpning på där avsedda personer. Bland
dem torde enligt brandlagsrevisionen finnas många dugliga personer med
lång erfarenhet av brandförsvarsarbete, vilka på annat sätt än genom teoretisk
utbildning i den form gällande brandstadga föreskriver förvärvat sig en
god kompetens. Det skulle strida mot svensk rättsuppfattning att, såsom
stundom föreslagits, nu beröva de berörda befattningshavarna rätten att
vinna befordran inom sitt yrke.

Rörande övergångsbestämmelsernas innebörd anför brandlagsrevisionen.

övergångsbestämmelsernas innebörd är enligt brandlagsrevisionens mening
till en början, att befattningshavare, som där avses, äga att utan hinder
av formella kompetenskrav i 1944 års brandstadga eller i den nu föreslagna
brandstadgan söka ifrågakommande tjänster, d. v. s. att deras ansökan
måste prövas och ej får på formella grunder avvisas. Av brandskoleutredningens
uttalande, att kompetensföreskrifterna ej böra försämra de
äldre befattningshavarnas ställning, följer å andra sidan ej att övergångsbestämmelsen
är avsedd att dispensera från varje kompetens för den sökta
tjänsten, något som väl för övrigt får anses klart framgå redan av förekomsten
av kompetenskrav över huvud taget och av den länsstyrelserna
jämlikt 2 § gällande brandlag ålagda tillsynen över att brandförsvaret är
tillfredsställande ordnat, övergångsbestämmelsens syfte har sålunda icke
varit att bereda de äldre befattningshavarna möjlighet att efter den 1
januari 1948 söka och erhålla chefstjänster, för vilka de icke ens med de
krav, som i allmänhet gällde före 1944 års brandstadgas tillkomst, voro
kvalificerade. Brandstadgans föreskrift — eller länsstyrelses för viss kommun
meddelade och lagakraftvunna beslut -— om att brandchefen i en kommun
skall ha genomgått brandchefskurs kategori I vid statens brandskola
bör alltså för en sökande, som kan åberopa övergångsbestämmelsen, innebära
att hans på annan utbildning grundade meriter skola sakligt prövas i
förhållande till den reella innebörden av detta formella kompetenskrav.

168

Kungl. Maj. ts proposition nr 12 år 1962

---Principen vid tolkning och tillämpning av övergångsbestämmelsen

bör alltså vara, att de berörda befattningshavarna ej hindras i den med hänsyn
till deras utbildning och nuvarande tjänstgöring naturliga och före 1944
års brandstadgas tillkomst beräkneliga befordringsgången inom brandförsvaret.
Därest emellertid en äldre befattningshavares meriter vid en objektiv
prövning ej befinnas likvärdiga med brandstadgans kompetenskrav, torde
dessa meriter ej heller alltid före brandstadgans tillkomst ha räckt till att
förskaffa vederbörande den sökta befattningen. I sådant fall har sökanden
ej kommit i sämre ställning genom de formella kompetenskravens tillkomst.

Om övergångsbestämmelserna förstås på detta sätt, torde man---

med fog kunna påstå, att de erhållit en i förhållande till sitt syfte alltför vid
omfattning. Såsom enda exempel härpå må anföras det givetvis icke avsedda
fallet, att en person som före år 1948 erhållit brandförmansbefatlning skulle
kunna söka och erhålla brandchefstjänst i en större stad med yrkesbrandkår.

Brandlagsrevisionen anför vidare att, i sådana fall där övergångsbestämmelserna
är tillämpliga och formella kompetensbestämmelser sålunda saknas,
annan kompetensprövning ej kan förekomma än den som enligt 5 §
gällande brandlag är anförtrodd länsstyrelsen och som innebär att länsstyrelsen
skall pröva den utseddes lämplighet. Revisionen föreslår att denna
prövning skall behållas för de fall att till brandchef eller vice brandchef utsetts
ett brandbefäl som kan åberopa övergångsbestämmelserna. Denna prövningsrätt
har enligt revisionen nu och bör framgent ha den innebörden att
både personlig lämplighet och saklig kompetens för tjänsten skall prövas.
Den måste emellertid begränsas så att den ej kränker det rältssäkerhctsintresse,
som lagstiftaren genom övergångsbestämmelserna velat trygga.
Innebörden härav utvecklar brandlagsrevisionen på följande sätt.

Länsstyrelsens prövning av de sökandes kunskapsnivå i enlighet med de
riktlinjer, som ovan lämnats, försätter emellertid icke de sökande, som åberopa
övergångsbestämmelsen, i en försämrad ställning, därest de bli föremål
för ungefär samma prövning som skulle skett om 1923 års lagstiftning
alltjämt gällt —- och detta kan ju i viss mån sägas vara fallet för dem, eftersom
övergångsbestämmelserna medföra att brandstadgans kompetensföreskrifter
ej gälla. I dessa fall torde man kunna hävda, att 5 g gällande brandlag
och förevarande paragraf — liksom motsvarande bestämmelse i 1923 års
brandstadga — med hänsyn till länsstyrelsens uppgift att öva tillsyn å brandförsvarets
effektivitet bör ersätta nämnda formella kompetensföreskrifter
och utgöra en garanti för att kompetensfordringarna ej sättas för lågt. Cnvetvis
böra länsstyrelserna därvid taga största möjliga hänsyn till den kommunala
självbestämmanderätten, där denna tagit sig uttryck i en önskan att
förvärva viss person till en brandchefsbefattning, och endast där denne är
klart inkompetent för sysslan underlåta att fastställa kommunens personval.

Departementschefen

Att slopa övergångsbestämmelsen skulle framstå såsom obilligt mot dem,
som i förlitan på statsmakternas en gång givna undantagsföreskrift underlåtit
att underkasta sig den för formell kompetens stadgade utbildningen.
När nu 1944 års brandstadga och dess kompetensbestämmelser upphävs,

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

bör en bestämmelse av samma innebörd som övergångsbestämmelsen till
nämnda stadga införas i den nya stadgan.

I avsnittet om kompetens- och utbildningsfrågor har jag uttalat min anslutning
till förslaget att länsstyrelseprövning av kompetensen skall behållas
i de fall då formella kompetensföreskrifter saknas. Detta blir fallet enligt
föreliggande paragraf. Prövningen bör omfatta den sökandes kompetens
för den sökta tjänsten, varvid på det sätt som brand lagsrevisionen närmare
redovisat får iakttagas att han icke kommer i sämre ställning än vad som
skulle ha blivit fallet vid prövning enligt de kunskapskrav som uppställdes
tidigare då formella kompetensbestämmelser saknades. I annat sammanhang
har jag anfört att brandchef och vice brandchef enligt mitt förslag
skall förordnas av kommunen, icke som f. n. av länsstyrelsen. Så bör ske
även i de fall, där enligt förevarande paragraf länsstyrelseprövning skett.
Länsstyrelsens beslut bör därför blott ange huruvida hinder för förordnande
föreligger eller ej. De nya kompetensföreskrifterna skall ej medföra att
brandbefäl, som vid deras ikraftträdande innehar tjänster för vilka strängare
krav uppställs, blir skyldiga att på nytt utbilda sig för samma tjänster eller
eljest komplettera sin utbildning. Det här anförda kommer till uttryck i

1 mom.

För dem som söker nya tjänster efter denna stadgas ikraftträdande gäller

2 inom., som innebär att den som enligt 1944 års bestämmelser förvärvat utbildning
till tjänst av visst slag icke genom de nya kompetensbestämmelserna
försättes i sämre ställning.

I avsnittet om sotning har anförts, att särskilda föreskrifter om tryggande
av skorstensf ej armästares ställning gentemot kommunen framgent icke erfordras.
Skorstensfejare, som auktoriserats enligt 1944 års brandstadga eller
enligt brandordning, som grundas på samma stadga, måste emellertid bibehållas
vid sin hittillsvarande ställning så länge han är kvar i det sotningsdistrikt,
för vilket han auktoriserats. 3 mom. innehåller en bestämmelse
härom. I detta moment har även intagits en motsvarighet till nu gällande
övergångsbestämmelse för skorstensfejare, som före den 1 januari 1948 erhållit
befattning som skorstensfejare för sotningsdistrikt.

35 §.

I 53 § gällande brandstadga förbjudes tjänsteman vid brandväsendet att
bedriva viss förvärvsverksamhet. Enligt övergångsbestämmelser till stadgan
gäller detta ej personer, som före stadgans ikraftträdande erhållit anställning
inom brandväsendet. I 32 § i den nya stadgan återfinns samma förbud,
övergångsbestämmelsen bör därför alltjämt äga tillämpning. Därjämte har
i 32 § tillagts förbud mot ytterligare former av förvärvsverksamhet. Detta
nya förbuds ikraftträdande kräver en motsvarande övergångsbestämmelse.
Den i förevarande paragraf intagna övergångsbestämmelsen innefattar båda
de nämnda kategorierna.

170 Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

36 §.

För särskild brandstyrelse gäller f. n. inga författningsföreskrifter. I
brandordningen skall enligt nuvarande brandstadga intagas föreskrifter om
sådan brandstyrelses sammansättning och arbetsformer m. m. De i brandordningarna
på grund härav intagna föreskrifterna skiljer sig från motsvarande
bestämmelser i kommunallagen för kommunens styrelse. Enligt förevarande
paragraf skall nya val enligt stadgans bestämmelser ske före 1963
års utgång. Kommun, som f. n. har särskild brandstyrelse, är givetvis
oförhindrad att när mandattiden utgår för nuvarande ledamöter i särskild
brandstyrelse besluta, att brandförsvarets angelägenheter i stället skall
handhavas av kommunens styrelse eller befintlig annan kommunal nämnd
eller styrelse. I sådant fall erfordras uppenbarligen ej nya val.

37 §.

Det i denna paragraf stadgade förfarandet i samband med tillkomsten av
nya brandordningar överensstämmer med vad som föreskrivs i 1944 års
brandstadga.

3. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 79 § kommunallagen
den 18 december 1953 (nr 753)

Den föreslagna brandlagen och brandstadgan saknar särskilda bestämmelser
för stad samt gäller för riket i dess helhet. Jag har inledningsvis framhållit,
att jag ej anser det längre finnas skäl att vidmakthålla möjligheterna
till municipalsamhällsbildning för brandförsvarsändamål samt att de municipalsamhällen,
som nu förvaltar såväl brandförsvarsangelägenheter som
byggnadsväsendet, därför får sina uppgifter inskränkta och de, som förvaltar
endast brandförsvarsangelägenheter, kommer att upphöra. De kommunala
uppgifterna inom brandförsvaret blir därför i alla kommuner en angelägenhet
för hela kommunen. Att i brandordningen skilda bestämmelser kan
erfordras för olika kommundelar gör ej någon skillnad. De föranleder ej
någon lokal förvaltning.

För upplösningen av de municipalsamhällen, som efter den nya brandlagstiftningens
ikraftträdande står utan förvaltningsuppgifter, torde det icke
erfordras att Kungl. Maj:t i varje särskilt fall meddelar upplösningsbeslut.
Avvecklingen av dessa municipalsamhällen torde — i överensstämmelse med
vad som föreskrevs för upplösning av sådana samhällen för ordnings- och
hälsovårdsangelägenheter — i tillämpliga delar böra ske enligt bestämmelserna
i 33 § lagen den 13 juni 1919 om ändring i kommunal och ecklesiastik
indelning.

Ändringen i 79 § kommunallagen bör träda i kraft den 1 januari 1963, då
den nya brandlagstiftningen enligt vad jag föreslår skall träda i tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

171

VI. Departementschefens hemställan

1 enlighet med vad som anförts i det föregående har upprättats förslag till

1) brandlag;

2) brandstadga; och

3) lag om ändrad lydelse av 79 § kommunallagen den 18 december 1953
(nr 753).

Av dessa förslag, vilka har den lydelse bilaga B till detta protokoll utvisar,
är brandlagen av sådan natur att lagrådets utlåtande över den bör inhämtas.

Jag hemställer därför, att lagrådets utlåtande över förslaget till brandlag
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom
utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Ingemar Nygren

172

Kurigl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

Bilaga A

Brandlagsrevisionens författningsförslag

1) Förslag

till

Brandlag

1 §•

Varje kommun skall i enlighet med bestämmelserna i denna lag hålla ett
brandförsvar, som tillfredsställer skäliga anspråk på trygghet mot skada
av brand.

Om kommunalförbund är särskilt stadgat.

2 §•

Länsstyrelsen skall tillse, att brandförsvaret inom länet är tillfredsställande
ordnat och därvid ägna uppmärksamhet åt erforderlig samverkan
mellan kommunernas brandförsvar.

Tillsyn över brandförsvaret inom riket utövas av statens brandinspektion.

3 §.

I varje kommun skall finnas brandstyrka av betryggande storlek och
sammansättning. Brandstyrkan skall bestå av brandchef, en eller flera
vice brandchefer, brandkår samt, där så erfordras, brandvärn, grundat å
tjänsteplikt.

Brandchef, vice brandchef samt personal i kommunal brandkår skall
vara heltidsanställd (yrkesbrandpersonal) eller ha förbundit sig att såsom
deltidsanställd vid sidan av annan sysselsättning fullgöra brandtjänst (borgarbrandpersonal);
kommunal brandkår må ock bestå av både heltidsanställd
och deltidsanställd personal.

Länsstyrelsen äger för kommun eller del därav medgiva befrielse från
skyldigheten att hålla brandkår med därtill hörande materiel, byggnader
och anordningar, såframt kommunen träffat avtal om betryggande släckningshjälp
från kommunal brandkår i annan kommun eller från brandkår
under ledning av enskild, för ändamålet bildad sammanslutning (frivillig
brandkår) eller ock från brandkår vid anläggning som avses i 10 §
(industribrandkår). Brandkår, beträffande vilken sådant avtal träffats,
skall anses som kommunal brandkår i kommunen och vara skyldig lämna
annan kommun släckningshjälp, som avses i 8 §.

4 §•

Förvaltningen av brandförsvarets angelägenheter skall handhavas av den
kommunala myndighet, som kommunens fullmäktige därtill utse (brandstyrelse).

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

173

Ledningen av kommuns brandförsvar skall, närmast under brandstyrelsen,
utövas av brandchefen.

Vice brandchef skall biträda brandchefen och vid förfall träda i hans
ställe. I mån av behov skall därjämte finnas annat brandbefäl.

Om den utbildning brandpersonal skall äga förordnar Konungen.

5 §■

Brandchef och vice brandchef utses av kommunens fullmäktige eller,
efter deras bestämmande, av brandstyrelsen.

6 §•

Kommun är skyldig att anskaffa och underhålla materiel, byggnader
och andra för brandförsvaret erforderliga anordningar, skogsbrandtorn
likväl undantagna, samt att draga försorg om nödig vattentillgång för
släckning av brand, dock allenast i den mån oskälig kostnad därigenom
icke åsamkas kommunen.

7 §■

I kommun skall brandsyn hållas och sotning verkställas i enlighet med
de föreskrifter Konungen därom meddelar.

8 §.

För genomförande av den samverkan, som erfordras för brandförsvarets
ändamålsenliga ordnande, må kommuner träffa överenskommelser, såvitt
ej i denna lag annorlunda stadgas.

Där brand tagit eller hotar att taga större omfattning eller där den
kommunala brandkåren är ur stånd att ingripa mot utbruten brand, är
annan kommun pliktig att lämna släckningshjälp i den utsträckning
brandchefen i den kommunen prövar möjlig utan att skälig hänsyn till dess
egen säkerhet åsidosättes. Framställning om släckningshjälp må göras
av brandchefen eller, där hans beslut ej hinner avvaktas, av den som vid
branden för befälet.

För kostnad, som åsamkats kommun i anledning av framställning om
släckningshjälp, är kommunen berättigad erhålla skälig ersättning. Kunna
kommunerna icke enas om ersättningen, skall denna fastställas av länsstyrelsen
i det län, där branden utbrutit.

9 §.

Då så erfordras för släckning av brand är envar, som under kalenderåret
fyller lägst sexton och högst sextiofem år och som vistas i orten,
pliktig att, i den mån kroppskrafter och hälsotillstånd tillåta, medverka
vid släckningen.

Bland de i kommunen bosatta sålunda tjänstepliktiga må lämpliga
personer tagas i anspråk för tjänst i brandvärnet. För sådan tjänst skola
i första hand frivilliga uttagas. Den som uttagits är skyldig att deltaga
i brandövning under högst femton timmar årligen samt är för medverkan
vid brandsläckning berättigad till skälig ersättning av kommunen.
Uttagning verkställes av brandstyrelsen.

10 §.

För byggnad, upplag eller annan anläggning skola, utöver kommunens
brandförsvar, finnas erforderliga brand- och livräddningsredskap även -

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

som i övrigt vidtagas de åtgärder och finnas den personal, som i anseende
till anläggningens brandfarlighet och övriga omständigheter erfordras till
förebyggande och bekämpande av brand, i den mån därav ej föranledes
oskälig kostnad. För tillsyn, röjning eller annat dylikt arbete efter brand,
vilket ej är hänförligt till eftersläckning, skall nödig arbetskraft tillhandahållas.

Sker skogsavverkning invid järnväg och vidtages ej inom område på
kortare avstånd från närmaste järnvägsspår än trettio meter erforderliga
åtgärder till förhindrande av att genom avverkningen ökad fara för skogsbrand
uppkommer, må åtgärderna på järnvägsförvaltningens bekostnad
vidtagas av länsstyrelsen eller järnvägsförvaltningen.

11 §•

Ej må någon så handhava eld eller eldfarligt föremål att brand därav
lätt kan uppstå.

12 §.

13 §.

Den som vid brand för befälet äger, där så finnes nödigt för släckning eller
räddning, företaga sådant ingrepp i annans rätt, som efter ett skäligt
bedömande finnes nödigt. Han äger sålunda bland annat bereda brandstyrka
tillträde till fastighet, avspärra brandplatsen, undanskaffa hägnad,
nyttja brunn, vattenledning, redskap, telefon, hästar eller fordon, fälla
träd, anlägga moteld samt riva eller spi''änga hus.

Ingrepp av ringa omfattning må jämväl företagas av annan, som deltager
i släcknings- och räddningsarbetet, därest befälhavarens föreskrift
lämpligen icke kan inhämtas.

I fråga om brand- och livräddningsredskap, som tillhöra annan än kommun,
jämte erforderlig personal för dess handhavande skola 8 § andra
och tredje styckena äga motsvarande tillämpning.

14 §.

Den som deltagit i eller på annat sätt varit verksam för släckning av
brand eller som deltagit i övning med brandstyrka må av statsmedel kunna
bekomma ersättning för skada, som därvid åsamkats honom.

Ersättning av statsmedel må jämväl kunna utgå för deltagande i eller
annan verksamhet för släckning av skogsbrand och brand i staten
tillhörig egendom. Härjämte må av statsmedel belöning tilldelas den, som
vid släckning av skogsbrand visat rådighet och nit.

Närmare bestämmelser i omförmälda hänseenden meddelar Konungen.

15 §.

Vid sin tillsyn över att kommunerna fullgöra sina skyldigheter enligt
denna lag äger länsstyrelsen förelägga vite.

Vad nu sagts gälle även den som icke fullgör vad honom enligt 10 §
första stycket första punkten åligger, därvid föreläggande allt efter omständigheterna
må riktas mot ägare eller nyttjanderättshavare av berörd

Kungl. Maj. ts proposition nr 12 år 1962

175

egendom eller ock mot båda. Tillhandahålles icke arbetskraft efter vad i
samma stycke andra punkten sägs, må arbetet på vederbörandes bekostnad
utföras genom brandchefens försorg.

Föreläggande mot ägare må förbindas med åläggande för honom att vid
försäljning omedelbart meddela länsstyrelsen uppgift om nye ägaren.

16 §.

Den som uttagits till brandvärnet äger överklaga beslutet hos länsstyrelsen.

Talan mot beslut, som enligt denna lag meddelats av länsstyrelsen, föres
hos Konungen.

17 §.

Den som utan tillstånd eller giltigt skäl uteblir från övning eller brandsläckning,
vartill han genom brandsignal eller eljest kallats, eller lämnar
honom anvisat arbete eller eljest icke åtlyder vad brandbefäl i och
för tjänsten befallt eller som bryter mot föreskrift i 11 eller 12 §§ eller
som hindrar eller söker hindra åtgärd, som i 13 § avses, straffes med
dagsböter.

Arbetsgivare eller arbetsledare, som förvägrar anställd nödig ledighet
för deltagande i övning eller brandsläckning eller därmed sammanhängande
arbete, straffes, såvitt ledigheten kunnat utan synnerlig olägenhet
medgivas, med dagsböter.

Den som genom brandsignal eller annorledes obehörigen åstadkommer
brandstyrkas utryckning eller samling straffes med dagsböter eller fängelse
i högst sex månader samt vare skyldig ersätta därav föranledd kostnad.

18 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

19 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1962, från och med vilken dag
brandlagen den 15 juli 1944 (nr 521) skall upphöra att gälla.

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

2) Förslag
till

Brandstadga

Om brandordning samt om förvaltningen av brandförsvarets angelägenheter

1 §•

För kommun skall finnas brandordning, upptagande de bestämmelser,
som utöver vad i brandlagen och denna stadga föreskrives äro erforderliga
för ordnande av brandförsvaret i kommunen.

Brandordning må ej innehålla bestämmelse om förhållande, som regleras
genom annan allmän författning. Vid meddelande av bestämmelse i
brandordning skall tillses, att därigenom icke lägges onödigt tvång på
allmänheten eller eljest göres obefogad inskränkning i den enskildes frihet.

2 §•

1 mom. Brandordning antages av kommunens fullmäktige. Beslut om
antagande av brandordning skall underställas länsstyrelsens prövning. Vägras
fastställelse, skola skälen därtill angivas. Underlåta fullmäktige att
antaga brandordning av innehåll, som länsstyrelsen finner erforderligt,
äger länsstyrelsen förordna i ämnet men skall i så fall underställa sitt
beslut Konungens prövning.

Det åligger kommunens styrelse att ombesörja, att kungörelse om fastställelsen
anslås samt införes i den eller de tidningar, där kommunala
meddelanden intagas, och att tryckta exemplar av brandordningen finnas
att tillgå för allmänheten.

Vad sålunda stadgats skall äga tillämpning jämväl i fråga om ändring
i eller tillägg till brandordning.

2 mom. För brandstyrka och skorstensfejare må kommunens fullmäktige
utfärda särskilda reglementen.

3 §.

1 mom. Där särskild brandstyrelse tillsättes, skall vad i 22 § fjärde
stycket samt 31—42 §§ kommunallagen är stadgat om kommunens styrelse
äga motsvarande tillämpning; dock att för Stockholm skall gälla vad
därom är särskilt stadgat.

Där brandförsvarets angelägenheter förvaltas av kommunens styrelse
eller av nämnd med jämväl andra förvaltningsuppgifter, skall vad i 32 §
sista punkten kommunallagen sägs ej medföra obehörighet för brandchefen
att vara ledamot eller suppleant i styrelsen eller nämnden utan alle -

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962 177

nast obehörighet för honom att såsom ledamot deltaga i ärende angående
brandförsvaret.

2 mom. Vid sammanträde med brandstyrelsen äger brandchefen rätt
att deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt att få sin särskilda
mening antecknad till protokollet.

3 mom. Utöver vad särskilt är stadgat åligger det brandstyrelsen att övervaka
efterlevnaden av brandlagen, denna stadga, brandordningen samt
övriga brandförsvaret rörande föreskrifter samt att uppgöra förslag till
brandordning, reglementen och sotningstaxa samt till erforderliga ändringar
i kommunens brandförsvarsorganisation.

Brandstyrelsen äger icke taga befattning med frågor, som falla under
brandchefens befälsmyndighet eller eljest jämlikt allmän författning ankomma
på honom.

Om brandstyrka och brandbefäl

4 §•

I brandordningen skola intagas bestämmelser angående bland annat

1) den kommunala brandstyrkans organisation och enheter;

2) det antal befattningshavare som skall finnas i de olika enheterna
med angivande av de befattningshavare som skola vara heltidsanställda,
deltidsanställda och tjänstepliktiga; samt

3) det lägsta antal övningar, som skall hållas med brandstyrkan.

5 §•

Kommun skall hålla sådan beredskap att en första utryckning för brandsläckning
ständigt kan ske inom en efter kommunens förhållanden godtagbar
tid. Brandordningen skall innehålla bestämmelse om det antal brandbefäl
och brandmän, som erfordras härför. Brandchefen må i särskilda
fall besluta om undantag från vad sålunda bestämts.

6 §•

Uttagning av tjänstepliktiga till brandvärnet skall ske namneligen.

7 §•

1 mom. För heltidsanställt brandbefäl skola följande kompetensföreskrifter
gälla.

Brandchef och vice brandchef, vilken ej tillika är brandmästare, ävensom
andra därmed jämförliga befattningshavare skola ha avlagt brandingenjörsexamen
vid statens brandskola. Länsstyrelsen äger dock, när särskilda
skäl därtill äro, för viss kommun medgiva, att brandmästareexamen
vid skolan må anses tillfyllest.

Brandmästare skall ha avlagt brandingenjörs- eller brandmästareexamen
vid statens brandskola.

Brandförman skall ha avlagt brandförmansexamen vid statens brandskola.

2 mom. För deltidsanställt brandbefäl skola följande kompetensföreskrifter
gälla.

Brandchef och vice brandchef skola ha avlagt brandingenjörs- eller
brandmästareexamen eller ha genomgått brandbefälskurs A vid statens
brandskola.

7—Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 12.

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

Övrigt deltidsanställt befäl vi kommunal brandkår skall ha genomgått
lägst brandbefälskurs C vid statens brandskola.

Länsstyrelsen må dock för viss kommun medgiva, att allenast brandchefen
och en vice brandchef skall ha genomgått kurs vid statens brandskola
samt att därvid brandbefälskurs B må anses tillfyllest.

Utan hinder av vad nu sagts må kommun med länsstyrelsens medgivande
förordna lämplig person att uppehålla brandchefstjänst för tid, intill dess
för tjänsten avsedd brandbefälskurs anordnats.

3 mom. Brandordningen skall innehålla bestämmelser om den kompetens,
som fordras för kommunens brandbefäl.

8 §•

1 mom. Det åligger brandchef att vårda sig om att kommunens brandförsvar
är ändamålsenligt ordnat, att göra erforderliga framställningar om
anslag av allmänna medel och om ändringar i eller tillägg till brandordning,
reglementen och instruktioner samt att eljest taga den befattning
med brandförsvaret i kommunen, som i brandlagen, denna stadga eller eljest
är föreskrivet.

2 mom. Det ankommer på brandchefen bland annat

1) att föra befäl över kommunens brandstyrka samt tillse att den erhåller
erforderlig övning;

2) att tillse att utryckning kan ske med föreskriven personal och redskap; 3)

att tillse att kommunens alarmeringsanordningar fungera samt att
dess brand- och livräddningsredskap och övrig utrustning städse äro i gott
skick och förvaras å därför bestämda platser.

3 mom. Brandchefen eller den som vid brand för befälet skall underrätta
polischefen samt, såvitt avser skogsbrand, vid domänverket eller hos
skogsvårdsstyrelsen anställd person om brand eller överhängande fara
därför samt vid polisutredning i samband med brand lämna den hjälp som
är möjlig.

i mom. Då släckningshjälp erhållits från annan kommun, skall den befälhavare
som erhållit hjälpen utöva befälet, där ej annat överenskommits.

5 mom. Har brand tagit eller hotar den att taga större omfattning, äger
länsstyrelsen förordna särskild befälhavare.

6 mom. Brandchefen skall i övrigt övervaka efterlevnaden av brandlagen,
denna stadga, brandordningen samt andra brandförsvaret rörande föreskrifter.
Finner brandchefen för särskilt fall omedelbar åtgärd till förhindrande
av brands uppkomst vara av nöden, åligger det honom att därom
meddela föreskrift.

9 §•

I brandordningen eller i reglemente skola närmare bestämmelser meddelas
om brandstyrkans och brandbefälets åligganden samt vad därmed
har samband.

Om vissa för brandförsvaret erforderliga anordningar

10 §.

Det åligger kommun bland annat

1) att, där till följd av bebyggelsens art och omfattning eller eljest te -

Kungi. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

179

lefon icke är tillfyllest, träffa särskilda anordningar, varigenom brandstyrkan
kan av allmänheten alarmeras;

2) att träffa särskild anordning för inkallande av brandkårspersonalen.

Närmare bestämmelser härom samt om de övriga anordningar, som äro
erforderliga för brandförsvaret i kommunen, skola införas i brandordningen.

Om brandsyn
11 §•

1 mom. Vid brandsyn skall noga undersökas

1) huruvida de föreskrifter, som meddelats till förebyggande av brands
uppkomst och spridning, till räddning vid brand av liv och egendom samt
till underlättande av brandsläckning och sådan räddning, blivit iakttagna;

2) huruvida å eldstad, mur, rör, skorsten och tak samt därtill hörande
byggnadsdelar finnes felaktighet, som kan medföra brandfara, samt huruvida
efter föregående brandsyn eldstad, rökgång eller ventilations- eller
avgasrör anordnats, borttagits eller ändrats;

3) huruvida å elektriska anläggningar och därtill hörande ledningar
eller annorstädes å byggnad, upplag eller annan anläggning finnes felaktighet,
som kan medföra brandfara; samt

4) huruvida i övrigt anordning eller förhållande förefinnes, som kan
medföra fara för brands uppkomst och spridning eller svårighet att vid
brand utföra släckning och räddning av liv och egendom.

2 mom. Regelbunden brandsyn för undersökning, som avses i 1 mom.

1), 3) och 4), förrättas å byggnader, upplag och andra anläggningar, vilka
äro särskilt brandfarliga eller där brand kan medföra fara för ett större
antal människor. Över sådana byggnader, upplag och anläggningar skall
brandchefen fortlöpande föra företeckning, upptagande den synefrist, som
i vart fall skall gälla.

Brandsyn, som avses i 1 mom. 2) (eldstadsbrandsyn), samt särskild
brandsyn hålles när brandchefen finner erforderligt.

3 mom. Brandsyn förrättas av brandchefen eller den av brandbefälet
han därtill förordnar.

I brandordningen må bestämmas, att brandsyn skall förrättas av en
nämnd, bestående av brandchefen eller efter hans förordnande annan av
brandbefälet såsom ordförande och en eller två därtill lämpliga personer,
som utses av brandstyrelsen, samt att eldstadsbrandsyn skall förrättas av
distriktets skorstenfejare i samband med föreskriven sotning.

4 mom. Vid brandsyn å egendom, som är försäkrad mot skada av brands
äger brandförsäkringsinrättning, hos vilken egendomen är försäkrad, vara
tillstädes genom ombud med rätt att göra erinringar men icke att deltaga
i besluten.

12 §.

Upptäckes vid brandsyn, att ägare eller nyttjanderättshavare av byggnad,
upplag eller annan anläggning icke vidtagit vad jämlikt lag eller
författning åligger honom med avseende å brandförsvaret, skall föreläggande
meddelas endera av dem eller båda att inom viss tid företaga rättelse. Föreläggande
mot ägare må förbindas med åläggande som sägs i 16 § tredje
stycket brandlagen.

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

Innan föreläggande meddelas om vidtagande av åtgärd, som innebär väsentlig
ändring av byggnad eller för vilken byggnadslov erfordras, skall
byggnadsnämnden beredas tillfälle att yttra sig.

Har föreläggande givits, skall å förut kungjord tid efterbesiktning förrättas
på föranstaltande av den som givit föreläggandet. Befinnes därvid
föreläggandet icke ha efterkommits, skall anmälan göras hos länsstyrelsen
för den åtgärd, som kan av förhållandena påkallas. I ärende, varom
nu är fråga, må länsstyrelsen förelägga vite.

13 §.

Vid brandsyn och efterbesiktning skall föras protokoll. Därest protokollet
innefattar anmärkning, skall avskrift av detsamma vid synetillfället
eller ofördröjligen därefter tillställas den som därav beröres.

Anteckning om vad vid brandsyn och efterbesiktning förekommit skall
införas i en för ändamålet inrättad, hos brandchefen förvarad förteckning
över byggnader, upplag och andra anläggningar inom kommunen.

14 §.

Nekar någon utan godtagbar anledning syneförrättare tillträde till byggnad
eller annan anläggning, där brandsyn eller efterbesiktning skall förrättas,
skall handräckning lämnas av polismyndigheten.

Om sotning

15 §.

I byggnad med eldstad skall sotning verkställas till förekommande av
brandfara (föreskriven sotning).

Vid sotning skola alla eldstäder, som icke äro inrättade för användning
uteslutande av gas eller elektricitet, jämte till sådana eldstäder hörande
rökgångar och rökrör noga rengöras. Rensning av imrör skall ske,
där avsättning av brandfarliga ämnen förekommer i större omfattning.

Om den tid, som med hänsyn till bränsleslag, eldningssätt och andra
på sotbildning och därav föranledd brandfara inverkande omständigheter
må för olika slag av eldstäder, rökgångar, rökrör och imrör förflyta
fr fin en sotning till nästa, skola bestämmelser intagas i brandordningen.
Denna tid får icke utsträckas längre än till två år. Brandchefen må dock,
om i visst fall särskilda skäl därtill äro, efter skorstensfejarens hörande besluta
om annan sotningsfrist.

16 §.

I brandordningen skall införas bestämmelse, huruvida kommunen skall
utgöra ett eller flera sotningsdistrikt eller jämte annan kommun ingå i
sådant distrikt. Skall uppdelning ske i flera distrikt, skola dessas gränser
angivas.

För varje sotningsdistrikt skall finnas en yrkesutbildad skorstensfejare,
som i enlighet med vad nedan sägs godkänts eller anställts såsom skorstensfejare
för distriktet.

17 §.

Den som vill vinna godkännande eller anställning såsom skorstensfejare
för sotningsdistrikt skall, där ej länsstyrelsen medgiver undantag, ha
genomgått mästarekurs för skorstensfejare vid statens brandskola.

Kungi. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

181

18 §.

Då skorstensfejare för sotningsdistrikt skall utses, skall kungörelse därom
införas i allmänna tidningarna med angivande av den tid inom vilken
den, som önskar vinna godkännande eller anställning såsom skorstensfejare
för distriktet, har att ansöka därom. Efter ansökningstidens utgång
utfärdar brandstyrelsen för sökande, som prövas lämplig, bevis att
han godkänts eller anställts såsom skorstensfejare för distriktet.

Finner brandstyrelsen skorstensfejaren icke vidare vara lämplig, må
den återkalla godkännandet eller häva anställningsavtalet.

19 §.

Föreskriven sotning skall verkställas av distriktets skorstensfejare eller
på hans ansvar av biträden, anställda hos honom. Annan må ej verkställa
sådan sotning, så framt icke brandstyrelsen efter skorstensfejarens hörande
för särskilda fall medgiver undantag.

20 §.

Vid föreskriven sotning skall sorgfälligt undersökas, huruvida å eldstad,
mur, rör, skorsten och tak samt därtill hörande byggnadsdelar finnes felaktighet,
som kan medföra brandfara, varjämte uppmärksamhet skall ägnas
jämväl åt annat, som kan utgöra föremål för undersökning vid brandsyn.
Upptäckes felaktighet eller iakttages annat missförhållande och äger skorstensfejaren
ej själv meddela föreläggande om rättelse, skall brandchefen
ofördröjligen underrättas därom.

21 §.

Det åligger skorstensfejaren att på anmodan av brandsyneförrättare eller
byggnads ägare eller innehavare göra de undersökningar och besiktningar
av eldstäder, rökgångar, rökrör och imrör, som erfordras till utrönande
av brandfara.

22 §.

För utförande av föreskrivet sotnings- och besiktningsarbete skall skorstensfejaren
å förut tillkännagiven tid äga tillträde till byggnad och lägenhet
ävensom, när sådant för arbetets verkställande är erforderligt, till
bredvidliggande fastighet. Vägras skorstensfejaren utan godtagbart skäl
tillträde, skall polismyndighet lämna handräckning.

23 §.

1 mom. För kommun skall finnas sotningstaxa, upptagande de avgifter
som ägare och innehavare av byggnad eller lägenhet ha att erlägga för av
skorstensfejaren utfört sotnings- och besiktningsarbete. Sotningstaxa antages
av kommunens fullmäktige.

2 mom. Angående skorstensfejare^ åligganden i övrigt må bestämmelser
meddelas i brandordningen eller i reglemente.

Om åtgärder tillförekommande och släckning av brand
24 §.

1 mom. Envar åligger, såvitt i hans förmåga står, att tillse att eldstad
med därtill hörande rökgångar, elektriska apparater och ledningar även -

182

Kungl. Maj. ts proposition nr 12 år 1962

som ångpannor, motorer eller andra maskiner och anordningar, som av
honom begagnas, äro utan bristfällighet som kan medföra brandfara.

2 mom. Föremål må ej i byggnad, upplag eller anläggning förvaras på
sådant sätt att släckning eller räddning vid brand därigenom försvåras.

3 mom. Arbetsgivare och arbetstagare böra i erforderlig omfattning samverka
i syfte att befrämja brandförsvaret å arbetsplatsen.

25 §.

Vill någon företaga kolning, tjärbränning eller byggesbränning eller ock
svedja eller bränna gräs, ris, ljung eller för annat ändamål uppgöra eld i
skog eller så nära skog, att elden lätt kan spridas dit, åligger honom att
dessförinnan, genom grävning eller annorledes, vidtaga de särskilda anordningar,
som kunna anses erforderliga till förhindrande av eldens spridning.

Då stark torka eller i följd av stark blåst fara för brand föreligger,
må ej utan brandchefens tillstånd svedjning, hyggesbränning eller bränning
av gräs, ris eller ljung förehavas eller eljest, utom i fall av trängande
behov, eld uppgöras i skog eller så nära skog, att elden lätt kan spridas dit.

Eld, som uppgjorts å plats, varom ovan nämnts, må ej övergivas förrän
den blivit fullständigt släckt.

26 §.

Uppkommer skogsbrand eller är överhängande fara därför för handen
och kan ej den, som varsnar branden eller faran eller eljest får kunskap
därom, genast släcka branden eller undanröja faran, åligger det honom
dels att, om släckningsskyldiga veterligen uppehålla sig i närheten av
brandstället, genast giva dem underrättelse, dels ock att, så fort ske kan,
alarmera kommunens brandstyrka.

Kallelse till skogsbrandsläckning skall av envar utan dröjsmål fortskaffas.

Envar släckningsskyldig är efter kallelse pliktig att, försedd med tillgängliga
släckningsredskap, genast begiva sig till anvisad plats och deltaga
i släckningsarbetet. Befinner sig släckningsskyldig i närheten av
brandstället, skall han, så snart han fått kunskap om branden, utan kallelse
skynda dit och taga del i nämnda arbete.

27 §.

För släckning av brand, som tagit eller hotar taga större omfattning, skall
befälhavaren, där så erfordras, göra framställning om militärhandräckning
hos länsstyrelsen eller annan myndighet som, enligt vad därom är
särskilt stadgat, är behörig att begära sådan handräckning.

Om besiktning
28 §.

Riksbrandinspektören samt brandchef ävensom den, som länsstyrelsen
därtill förordnat, skola för besiktning av anordningar till förebyggande av
brands uppkomst och spridning äga tillträde till byggnad, upplag eller annan
anläggning å tid, som av besiktningsmannen bestämmes.

Nekar någon utan godtagbar anledning besiktningsman tillträde för
besiktning, skall handräckning lämnas av polismyndigheten.

Kungl. Maj. ts proposition nr 12 år 1962 183

Om ansvar och besvär m. m.

29 §.

Den som vid brandsyn eller besiktning utan godtagbar anledning nekar
förrättningsman tillträde till byggnad, upplag eller annan anläggning, som
skall undersökas, eller som utan sådan anledning vägrar skorstensfejaren
tillträde för verkställande av föreskriven sotning och besiktning, straffes
med dagsböter.

Till samma straff vare den förfallen, som icke låter verkställa på honom
enligt 19 § andra punkten ankommande föreskriven sotning, eller som
bryter mot föreskrifterna i 24 § 1 och 2 mom. eller 26 §.

30 §.

Uraktlåter skorstenfejare vad honom enligt denna stadga åligger, straffes
med dagsböter.

31 §.

Bryter någon mot bestämmelse i brandordning och skall förseelsen föranleda
ansvar, straffes med böter, högst trehundra kronor. Har förseelsen
avsett åliggande av större vikt eller har därigenom förorsakats avsevärd
skada eller olägenhet, skola dagsböter ådömas.

32 §.

Till straff enligt denna stadga må icke dömas, om å förseelsen följer
straff enligt allmän lag.

33 §.

1 mom. över beslut vid brandsyn samt över brandchefs beslut jämlikt
15 § tredje stycket sista punkten och 25 § andra stycket må besvär anföras
hos länsstyrelsen.

2 mom. Talan mot beslut, som länsstyrelse meddelat på grund av denna
stadga eller brandordning, föres hos Konungen.

34 §.

Vad i denna stadga eller brandordning föreskrives gäller även byggnad,
upplag eller annan anläggning, som tillhör eller nyttjas av staten.

35 §.

I länskungörelserna skall årligen införas en sammanställning upptagande
alla brandchefer och vice brandchefer i länet.

36 §.

Tjänsteman vid brandväsendet må ej

driva handel med brand- eller livräddningsrcdskap; eller

vara kommissionär eller agent för annan, som driver sådan handel, eller
för försäkringsinrättning i vad denna meddelar försäkringar, som ha
samband med brand; eller

vara delägare i handelsbolag eller styrelseledamot i aktiebolag eller förening,
som har till huvudsaklig uppgift att bedriva verksamhet av nu
nämnt slag.

184

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

Övergångsbestämmelser
37 §.

Denna stadga träder i kraft den 1 januari 1962 med undantag för 7 §,
som träder i kraft den 1 januari 1965.

Genom stadgan upphäves

brandstadgan den 15 juli 1944 (nr 522),

så ock vad i övrigt finnes i allmän författning, brandordning eller andra
särskilda föreskrifter stridande mot bestämmelserna i denna stadga.

Där i lag eller eljest förekommer hänvisning till föreskrift, som ersatts
genom bestämmelse i denna stadga, skall den bestämmelsen i stället
tillämpas.

38 §.

1 mom. För brandbefälstjänst gällande kompetensbestämmelse, som
jämlikt denna stadga intages i brandordning, skall icke tillämpas på brandbefäl,
som den 31 december 1964 innehar tjänsten.

2 mom. Vid tillämpning av denna stadga skall den som genomgått
brandchefskurs kategori I vid statens brandskola anses ha där avlagt
brandingenjörsexamen, den som genomgått brandmästarekurs kategori I
vid skolan anses ha där avlagt brandmästareexamen samt den som genomgått
brandförmanskurs kategori 1 vid skolan anses ha där avlagt brandförmansexamen.

I övrigt skall för brandbefäl med kompetens enligt föreskrifterna i brandstadgan
den 15 juli 1944 gälla

att brandchefskurs kategori II vid statens brandskola anses motsvara
brandbefälskurs A vid skolan samt

att envar av brandchefskurs kategori III och brandmästare- och brandförmanskurs
kategori II vid statens brandskola anses motsvara brandbefälskurs
B och C vid skolan.

39 §.

Å person, som före den 1 januari 1948 erhållit befattning såsom brandbefäl
eller vunnit godkännande eller anställning som skorstensfejare för
sotningsdistrikt, skola andra stycket av övergångsbestämmelserna till brandstadgan
den 15 juli 1944 samt, såvitt avser sökande till befattning som
brandchef eller vice brandchef, vad i 5 § första stycket brandlagen den 15
juli 1944 sägs om länsstyrelsens prövning alltjämt äga tillämpning.

40 §.

Vad i 36 § är stadgat om livräddningsredskap och försäkringsverksainhet
skall icke gälla den som före denna stadgas ikraftträdande erhållit
anställning inom brandväsendet. Ä person, som före den 1 januari 1945
erhållit sådan anställning, är 36 § ej heller eljest tillämplig.

41 §.

Så snart ske kan efter denna stadgas utfärdande och senast den 1 januari
1964 skall med iakttagande av stadgans föreskrifter förslag till brandordning
ha upprättats och underställts länsstyrelsens prövning. Brandordning,
avsedd att träda i kraft den 1 januari 1962 eller därefter, må

185

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

jämväl före sistnämnda dag antagas och fastställas i enlighet med bestämmelserna
i denna stadga.

Intill dess ny brandordning fastställts, skall hittills gällande brandordning
lända till efterrättelse i den mån den icke strider mot brandlagen
eller denna stadga.

muå

tf -

sn ti

7* — Bihang till riksdagens protokoll 1962.1 saml. Nr 12

186

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

3) Förslag
till

Lag om ändrad lydelse av 79 § kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753)

Härigenom förordnas, att 79 § kommunallagen den 18 december 1953
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

79 §.

(Nuvarande lydelse.)

Har Konungen förordnat, att för
område på landet, som ej utgör egen
kommun, skall lända till efterrättelse
vad om stad är föreskrivet i
byggnadslagen och byggnadsstadgan
eller i brandlagen och brandstadgan,
må Konungen, där särskilda
skäl därtill äro, besluta att området
skall utgöra ett municipalsamhälle,
vilket äger att oberoende av kommunen
i övrigt självt vårda de angelägenheter,
som föranledas av sådana
bestämmelsers tillämpning inom
samhället.

Ej må

(Föreslagen lydelse.)

Har Konungen förordnat, att för
område på landet, som ej utgör egen
kommun, skall lända till efterrättelse
vad om stad är föreskrivet i byggnadslagen
och byggnadsstadgan, må
Konungen, där särskilda skäl därtill
äro, besluta att området skall utgöra
ett municipalsamhälle, vilket äger
att oberoende av kommunen i övrigt
självt vårda de angelägenheter,
som föranledas av sådana bestämmelsers
tillämpning inom samhället.

särskilt municipalsamhälle.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1962.

Vad i 33 § lagen den 13 juni 1919
(nr 293) om ändring i kommunal
och ecklesiastik indelning är stadgat
skall gälla i tillämpliga delar, då
municipalsamhälle upphört eller fått
sina uppgifter inskränkta till följd
av att brandlagen den 15 juli 1944
(nr 521) och brandstadgan den 15
juli 1944 (nr 522) upphört att gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

18?

Bilaga B

Förslag

till

Brandlag

Härigenom förordnas som följer.

1 §.

Varje kommun skall i enlighet med bestämmelserna i denna lag hålla
ett brandförsvar, som tillfredsställer skäliga anspråk på trygghet mot skada
av brand.

Förvaltningen av brandförsvarets angelägenheter skall handhavas av den
kommunala nämnd, som kommunens fullmäktige bestämma (brandstyrelse).

2§.

För varje kommun skall därjämte finnas skorstensfejarmästare.

3 §.

4 §•

188 Kungl. Maj. ts proposition nr 12 år 1962

5 §.

I kommun skall brandsyn hållas och sotning verkställas i enlighet med
vad som föreskrives i brandstadgan.

6 §.

Om brand tagit eller hotar att taga större omfattning eller den kommunala
brandkåren tillfälligt icke kan ingripa mot brand, är annan kommun
pliktig att lämna släckningshjälp i den utsträckning brandchefen i den
kommunen prövar möjlig utan att skälig hänsyn till dess egen säkerhet
åsidosättes. Framställning om släckningshjälp skall göras av brandchefen,
eller om hans beslut ej hinner avvaktas, av den som är i hans ställe.

7 §•

8 §.

Sker skogsavverkning invid järnväg på kortare avstånd från närmaste
järnvägsspår än trettio meter och vidtages ej erforderliga åtgärder för att
förhindra att ökad fara för skogsbrand uppkommer genom avverkningen, må
åtgärderna på järnvägsförvaltningens bekostnad vidtagas av länsstyrelsen
eller järnvägsförvaltningen.

189

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

9 §.

För det kommunala brandförsvaret erforderliga anordningar må anbringas
å annan tillhörig mark eller byggnad, såframt oskäligt intrång icke
orsakas därigenom. Beslut om sådan åtgärd meddelas av brandstyrelsen.

Kommunen skall svara för kostnad och skada, som åsamkas genom åtgärd
som avses i första stycket. Vid bestämmande av ersättning härför skall
hänsyn tagas till den nytta åtgärden kan medföra för den ersättningsberättigade.
Är kostnaden eller skadan ringa utgår ej ersättning. Kan enighet
ej nås om ersättningen, skall denna fastställas av länsstyrelsen.

10 §.

Ej må någon så handhava eld eller brandfarligt föremål att brand lätt
kan uppstå.

11 §.

12 §.

Den som för befälet vid brand må för släckning eller räddning företaga
sådant ingrepp i annans rätt, som bedömes nödvändigt. Han äger sålunda
bland annat bereda brandstyrka tillträde till fastighet, avspärra brandplatsen,
undanskaffa hägnad, nyttja brunn, vattenledning, redskap, telefon,
hästar , och fordon, fälla träd, anlägga moteld samt riva eller undanskaffa
byggnad, upplag eller annan egendom.

Ingrepp av ringa omfattning må jämväl företagas av annan, som deltager
i släcknings- och räddningsarbetet, därest befälhavarens föreskrift
icke lämpligen kan inhämtas.

13 §.

Närmare bestämmelser om ersättning och belöning enligt denna paragraf
meddelar Konungen.

190

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

14 §.

Underlåter någon att fullgöra vad som åligger honom enligt 8 § första
stycket första punkten, äger länsstyrelsen förelägga vite. Föreläggande må
allt efter omständigheterna riktas mot ägare eller innehavare av berörd
egendom eller ock mot dem båda. Tillhandahålles icke personal för tillsyn
efter vad i samma stycke andra punkten sägs, må tillsynen på ägarens eller
innehavarens bekostnad utföras genom brandchefens försorg.

Föreläggande mot ägare må förbindas med åläggande för honom att vid
försäljning omedelbart meddela länsstyrelsen uppgift om nye ägaren.

15 §.

Över brandstyrelses beslut enligt 7 och 9 §§ må besvär anföras hos länsstyrelsen.

Talan mot beslut, som enligt denna lag meddelas av länsstyrelsen, föres
hos Konungen.

16 §.

17 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas
i brandstadgan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1963, från och med vilken dag
brandlagen den 15 juli 1944 (nr 521) skall upphöra att gälla.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum, som ersatts
genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

191

Förslag

till

Brandstadga

Härigenom förordnas som följer.

Om brandordning och brandstyrelse

1 §•

För kommun skall finnas brandordning, upptagande de bestämmelser,
som utöver vad i brandlagen och denna stadga föreskrives äro erforderliga
för ordnande av brandförsvaret i kommunen.

2 §•

Brandordning antages av kommunens fullmäktige. Beslut om antagande
av brandordning skall underställas länsstyrelsens prövning. Vägras fastställelse,
skola skälen därtill angivas. Underlåta fullmäktige att antaga
brandordning av innehåll, som länsstyrelsen finner erforderligt, äger länsstyrelsen
förordna i ämnet men skall i så fall underställa sitt beslut Konungens
prövning. ,

Då brandordning fastställts, skall länsstyrelsen på kommunens bekostnad
ofördröjligen införa meddelande om fastställelsen i länskungörelserna.
Ett exemplar av brandordningen skall insändas till statens brandinspektion.
Det åligger kommunens styrelse att ombesörja, att kungörelse om fastställelsen
anslås samt införes i den eller de tidnningar, där kommunala
meddelanden intagas, och att tryckta exemplar av brandordningen finnas att
tillgå för allmänheten.

Vad sålunda stadgats skall äga tillämpning jämväl i fråga om ändring i
eller tillägg till brandordning.

3 §•

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

det begäres av minst så inånga väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles,
om samtliga väljandes antal delas med det antal personer valet avser,
ökat med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt val är särskilt stadgat.
Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall tillika bestämmas den
ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

Brandstyrelsens protokoll behöver ej upptaga annat än förteckning å
närvarande ledamöter samt för varje ärende beslutet och skälen därför.

2 mom. Vid sammanträde med brandstyrelsen äger brandchefen rätt
att deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt att få sin mening antecknad
till protokollet.

Om brandstyrka och brandbefäl

4 §.

I brandordningen skola intagas bestämmelser angående bland annat

1) den kommunala brandstyrkans organisation;

2) det lägsta antalet befattningshavare som skall finnas med angivande
om de skola vara heltidsanställda eller deltidsanställda;

3) det lägsta antalet frivilliga eller tjänstepliktiga i brandvärn; samt

4) det lägsta antal övningar som skall hållas med brandstyrkan.

Om kommun skall hava brandchef eller vice brandchef gemensamt med
annan kommun, skall detta framgå av brandordningen.

5 §•

Kommun skall hålla sådan brandberedskap att första utryckning för brandsläckning
ständigt kan ske inom en efter kommunens förhållanden godtagbar
tid. I brandordningen skall denna tid angivas samt bestämmelser intagas
om det lägsta antal brandbefäl och brandmän, som erfordras för beredskapen.

6 §•

Uttagning av tjänstepliktiga till brandvärnet skall ske namneligen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962 193

7 §•

1 mom. För heltidsanställt brandbefäl skola följande kompetensföreskrifter
gälla.

Brandmästare skall hava avlagt lägst brandinästarexamen vid statens
brandskola.

Brandförman skall hava avlagt lägst brandförmansexamen vid statens
brandskola.

2 mom. För deltidsanställt brandbefäl skola följande kompetensföreskrifter
gälla.

Brandchef och vice brandchef skola hava avlagt brandingenjörs- eller
brandinästarexamen eller hava genomgått brandbefälskurs A vid statens
brandskola. övrigt deltidsanställt befäl vid kommunal brandkår skall hava
genomgått lägst brandbefälskurs C vid statens brandskola.

Utan hinder av vad nu sagts må kommun med länsstyrelsens medgivande
förordna lämplig person att uppehålla brandchefstjänst för tid, intill dess
tjänsten kan besättas med behörig person.

3 mom. Brandordningen skall innehålla bestämmelser om den kompetens,
som fordras för kommunens brandbefäl.

i mom. Om utbildningen vid statens brandskola meddelas föreskrifter i
stadgan för skolan.

8 §•

1 mom. Ledningen av kommuns brandförsvar skall, närmast under brandstyrelsen,
utövas av brandchefen.

Det åligger brandchef att vårda sig om att kommunens brandförsvar är
ändamålsenligt ordnat samt att göra de framställningar om anslag av allmänna
medel och om ändringar i eller tillägg till brandordning och reglementen,
som erfordras härför.

2 mom. Det ankommer på brandchefen

1) att biträda myndigheter och enskilda inom kommunen med råd och
anvisningar;

2) att föra befäl över kommunens brandstyrka samt tillse att den erhåller
erforderlig övning;

3) att tillse att föreskriven brandberedskap upprätthålles;

4) att tillse att kommunens brandalarmeringsanordningar fungera samt

194

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

att dess brand- och livräddningsredskap och övrig utrustning städse äro i
gott skick och förvaras på därför bestämda platser; samt

5) att skaffa sig god kännedom om skogarna i kommunen jämte i dem
befintliga vattentillgångar.

.1 mom. Brandchefen skall i övrigt övervaka efterlevnaden av brandlagen,
denna stadga, brandordningen samt andra föreskrifter, som röra brandförsvaret.
Finner brandchefen för särskilt fall omedelbar åtgärd nödvändig för
att förhindra brand, åligger det honom att meddela föreskrift därom.

■£ mom. Vice brandchef skall biträda brandchefen och vid förfall träda
i hans ställe.

9 §•

1 mom. Då släckningshjälp erhållits, skall den befälhavare som erhållit
hjälpen utöva befälet.

Brandchefen eller den som är i hans ställe äger befälsrätt över brandkår,
som jämte kommunens brandstyrka deltager i brandsläckning inom
anläggning, för vars skydd kåren är uppsatt.

Utan hinder av vad sålunda stadgats må överenskommelse träffas om
vem som skall utöva befälet.

2 mom. Har brand tagit eller hotar den att taga större omfattning, äger
länsstyrelsen förordna särskild befälhavare.

i mom. Brandchefen eller den som är i hans ställe skall underrätta polischefen
om brand eller överhängande fara därför samt vid polisutredning i
samband med brand lämna den hjälp, som är möjlig.

10 §.

I brandordningen eller i särskilt reglemente skola närmare bestämmelser
meddelas om brandpersonalens åligganden samt vad som har samband därmed.

Om vissa för brandförsvaret erforderliga anordningar

11 §•

Det åligger kommun bland annat

1) att, där till följd av bebyggelsens art och omfattning eller eljest möjligheterna
för allmänheten att genom telefon alarmera brandstyrkan icke
är tillfyllest, träffa särskilda anordningar för alarmeringen; samt

2) att träffa särskild anordning för inkallande av brandkårspersonalen.

Närmare bestämmelser härom samt om de övriga anordningar, som äro

erforderliga för brandförsvaret i kommunen, skola införas i brandordningen.

195

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962
Om brandsyn
12 §.

Regelbunden brandsyn förrättas av brandchefen eller av brandbefäl, som
han förordnar därtill.

Vid regelbunden brandsyn skall, med undantag av vad som är föremål för
eldstadsbrandsyn enligt 2 mom., undersökas

1) huruvida de föreskrifter blivit iakttagna, som meddelats för att förebygga
brand, för att vid brand rädda liv och egendom samt för att underlätta
brandsläckning;

2) huruvida brandfarlig felaktighet finnes å elektrisk installation eller
annorstädes å byggnad, upplag eller anläggning; samt

3) huruvida i övrigt anordning eller förhållande förefinnes, som kan
utgöra fara för brand eller medföra svårighet att vid brand utföra släckning
samt räddning av liv och egendom.

2 mom. Eldstadsbrandsyn förrättas av skorstensfejarmästaren i samband
med föreskriven sotning.

3 mom. Särskild brandsyn för undersökning, som avses i 1 mom. tredje
stycket, förrättas av brandchefen eller brandbefäl, som han förordnar därtill,
samt för undersökning, som avses i 2 mom. andra stycket, av skorstensfejarmästaren.
Särskild brandsyn hålles när brandchefen eller länsstyrelsen
finner erforderligt.

-f mom. Vid brandsyn å egendom, som är försäkrad mot skada av brand,
äger brandförsäkringsinrättning, hos vilken egendomen är försäkrad, på
begäran vara tillstädes genom ombud med rätt att göra erinringar men
ej att deltaga i besluten.

13 §.

1 inom. Refinnes vid brandsyn, att ägare eller innehavare av byggnad,
upplag eller annan anläggning icke iakttagit vad som jämlikt lag eller författning
åligger honom med avseende å brandförsvaret, skall föreläggande
meddelas en av dem eller båda att inom viss tid vidtaga rättelse. Föreläggande
mot ägare må förbindas med åläggande för honom att vid försäljning
meddela brandsyneförrättaren uppgift om nye ägaren.

Innan brandsyneföreläggande meddelas angående åtgärd av byggnads -

196

Kungi. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

teknisk art skall samråd med byggnadsnämnden äga rum, försåvitt icke
samråd är utan betydelse.

Har föreläggande givits, skall å förut angiven tid efterbesiktning förrättas
på föranstaltande av den som givit föreläggandet. Befinnes därvid föreläggandet
icke hava efterkommits, skall anmälan göras hos länsstyrelsen
för den åtgärd, som kan påkallas av förhållandena.

2 mom. Befinnes vid brandsyn synnerlig fara för brand vara för handen,
åligger det brandsyneförrättare att genast meddela föreskrift om omedelbar
åtgärd för undanröjande av faran.

14 §.

Vid brandsyn och efterbesiktning skall föras protokoll. Därest protokollet
innefattar anmärkning, skall avskrift därav så snart ske kan tillställas
den som anmärkningen rör.

Om sotning

15 §.

Vid sotning skola eldstad och annan kanalansluten förbränningsanordning,
vilka icke äro inrättade för eldning uteslutande med gas, jämte tillhörande
rökkanaler samt imkanaler rengöras.

Om den tid, som må förflyta från en sotning till nästa, skola bestämmelser
intagas i brandordningen. Tiden skall för olika slag av eldstäder, förbränningsariordningar,
rökkanaler och imkanaler bestämmas med hänsyn till
bränsleslag, eldningssätt och andra på sotbildning och därav föranledd
brandfara inverkande omständigheter samt må icke utsträckas längre än
till två år. Brandchefen må dock, om särskilda skäl i visst fall äro därtill,
efter skorstensfejarmästarens hörande besluta om annan sotningsfrist.

16 §.

I brandordningen skall införas bestämmelse, huruvida kommunen skall
utgöra ett eller flera sotningsdistrikt eller jämte annan kommun ingå i sådant
distrikt.

För varje sotningsdistrikt skall finnas en skorstensfejare, som avlagt mästarexamen
för skorstensfejare vid statens brandskola.

Då skorstensfejare för sotningsdistrikt skall utses, skall kungörelse därom
införas i allmänna tidningarna med angivande av den tid inom vilken
ansökan skall ingivas. Inkommer ej ansökan från skorstensfejare med
mästarexamen, äger länsstyrelsen medgiva att sökande med annan utbildning
utses.

17 §.

Föreskriven sotning skall verkställas av distriktets skorstensfejarmästare
eller på hans ansvar av skorstensfejare, som äro anställda för att bi -

197

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

träda honom. Annan må ej verkställa sådan sotning, såframt icke brandchefen
efter skorstensfejarmästarens hörande för särskilda fall medgiver
undantag.

18 §.

Vid föreskriven sotning skall undersökas huruvida å byggnadsdelar, som
enligt 12 § skola bliva föremål för eldstadsbrandsyn, finnes felaktighet, som
kan utgöra brandfara, varjämte uppmärksamhet skall ägnas åt annat som
kan utgöra föremål för undersökning vid brandsyn. Upptäckes felaktighet
eller iakttages annat missförhållande och äger skorstensfejarmästaren ej
själv meddela föreläggande om rättelse, skall brandchefen ofördröjligen
underrättas.

19 §.

1 mom. Skorstensfejarmästare för sotningsdistrikt åligger bland annat

1) att på anmodan av brandchefen eller ägare eller innehavare av byggnad
och annan anläggning göra de undersökningar och besiktningar av eldstäder,
förbränningsanordningar, rökkanaler och imkanaler, som erfordras
för att utröna brandfara;

3) att tillse att arbete, som han eller hans biträden utför, verkställes med
varsamhet och omtanke så att skada eller olägenhet ej uppstår;

4) att på anmodan biträda vid släckning av soteld; samt

5) att på kallelse av brandchefen eller den som för befälet vid brand biträda
vid annan brandsläckning.

2 mom. Angående skorstensfejarmästarens åligganden i övrigt må bestämmelser
meddelas i brandordningen eller i reglemente.

20 §.

Sotningstaxa antages och fastställes på sätt stadgas om brandordning.

Om vissa åtgärder mot brand
21 §.

Arbetsgivare och arbetstagare böra samverka i syfte att främja brandförsvaret
på arbetsplatsen.

198 Kungl. Maj. ts proposition nr 12 år 1962

22 §.

Vill någon företaga kolning, tjärbränning eller hyggesbränning eller ock
svedja eller bränna gräs, halm, ris eller ljung eller för annat ändamål uppgöra
eld utomhus på plats, där elden lätt kan sprida sig och medföra brandfara,
åligger honom att dessförinnan, genom grävning eller på annat sätt,
vidtaga de särskilda åtgärder, som kunna anses erforderliga för att hindra
eldens spridning. Sådan eld må ej övergivas förrän den blivit fullständigt
släckt.

I brandordningen må om så erfordras föreskrivas skyldighet för den som
vill uppgöra eld på plats, som avses i första stycket, att göra anmälan till
brandchefen därom.

23 §.

Om tillsyn över brandförsvaret m. m.

24 §.

Länsstyrelsen skall tillse att brandförsvaret inom länet är tillfredsställande
ordnat.

Vid sin tillsyn över att kommuner, brandsyneförrättare och särskilda befattningshavare
fullgöra sina åligganden med avseende å brandförsvaret äger
länsstyrelsen förelägga vite.

Tillsyn över brandförsvaret inom riket utövas av statens brandinspektion.

25 §.

Den som har eller haft alt utöva tillsyn eller anlitats som biträde i tillsynsverksamheten
må ej obehörigen röja eller utnyttja yrkeshemlighet eller
annat förhållande, varom han fått kännedom i denna verksamhet.

Om ansvar och besvär

26 §.

Till dagsböter dömes, om ej gärningen är belagd med straff i annan för -

199

Kungl. Maj.ts proposition nr 12 år 1962

27 §.

28 §.

Bryter någon mot bestämmelserna i 25 § andra stycket dömes till dagsböter
eller fängelse i högst ett år.

Förseelsen må av allmän åklagare åtalas endast efter angivelse av målsäganden.

29 §.

Över beslut vid brandsyn samt över brandchefs beslut jämlikt 15 § andra
stycket sista punkten och 17 § andra punkten må besvär anföras hos länsstyrelsen.

Talan mot beslut, som länsstyrelse meddelat på grund av denna stadga
eller brandordning, må föras hos Konungen.

Särskilda bestämmelser

30 §.

Vad i denna stadga eller brandordning föreskrives gäller även byggnad,
upplag eller anläggning, som tillhör eller innehaves av staten.

31 §.

När kommun utsett brandchef, vice brandchef eller skorstensfejarmästare,
skall anmälan härom göras till länsstyrelsen med uppgift om hans
namn, adress och telefonnummer.

32 §.

Den som enligt 12 § är eller kan bliva behörig att förrätta brandsyn må ej

driva handel med brand- eller livräddningsredskap; eller

vara kommissionär eller agent för annan, som driver sådan handel, eller
för försäkringsinrättning i vad denna meddelar försäkringar, som hava
samband med brand; eller

vara delägare i handelsbolag eller styrelseledamot i aktiebolag eller förening,
som har till huvudsaklig uppgift att driva handel med brand- eller
livräddningsredskap.

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962
övergångsbestämmelser

33 §.

Denna stadga träder i kraft den 1 januari 1968.

Förekommer i lag eller eljest hänvisning till föreskrift, som ersatts genom
bestämmelse i denna stadga, skall den bestämmelsen i stället gälla.

34 §.

I övrigt skall för brandbefäl med kompetens enligt föreskrifterna i brandstadgan
den 15 juli 1944 gälla

att brandchefskurs kategori II vid statens brandskola anses motsvara
brandbefälskurs A vid skolan samt

att envar av brandchefskurs kategori III samt brandmästar- och brandförmanskurs
kategori II vid statens brandskola anses motsvara brandbefälskurs
B vid skolan.

35 §.

Utan hinder av det i 32 § stadgade förbudet må den, som vid denna stadgas
ikraftträdande är anställd inom brandförsvaret och som då enligt äldre be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962 201

stämmelser var oförhindrad att bedriva och jämväl bedrev verksamhet, som
avses med förbudet, fortsätta därmed.

36 §.

37 §.

Intill dess ny brandordning fastställts, skall hittills gällande brandordning
lända till efterrättelse, i den mån den icke strider mot brandlagen eller
denna stadga.

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 79 § kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753)

Härigenom förordnas, att 79 § kommunallagen den 18 december 1953 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

79 §.

(Nuvarande lydelse)

Ej må

(Föreslagen lydelse)

särskilt municipalsamhälle.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1963.

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

203

Utdrag ur protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 19 december
1961.

Närvarande:
justitierådet Regner,
regeringsrådet Jarnerup,
justitieråden af Trolle,

Bomgren.

Enligt lagrådet den 13 december 1961 tillhandakommet utdrag av protokoll
över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 1 december 1961, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till brandlag.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsfiskalen C.-G. Källner.

Lagrådet fann förslaget icke föranleda annan erinran än att bestämmelsen
i 15 § första stycket i vad avsåge 9 § borde begränsas att gälla första
stycket.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29 december
1961.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Länge, Lindholm, Kling,
Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam, Holmqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, lagrådets den 19 december
1961 avgivna utlåtande över det den 1 december 1961 till lagrådet
remitterade förslaget till brandlag och förordar att, såsom lagrådet föreslagit,
en jämkning göres i 15 § samt att vissa smärre redaktionella ändringar
vidtages i förslaget.

Föredraganden hemställer härefter dels att förslaget till brandlag med
nu förordade ändringar, jämlikt § 87 regeringsformen, ävensom det i
statsrådsprotokollet för den 1 december 1961 omförmälda förslaget till lag
om ändrad lydelse av 79 § kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753)
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande, dels att genom
propositionen riksdagens yttrande måtte inhämtas över det vid nämnda
protokoll fogade förslaget till brandstadga.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bertil Segerfalk

Kungl. Maj:ts proposition nr 12 år 1962

205

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionen .......................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll .................................... 1

Författningsförslag .................................................... 3

Förslag till brandlag ................................................ 3

Förslag till brandstadga .............................................. 7

Förslag till lag om ändrad lydelse av 79 § kommunallagen den 18 december
1953 (nr 753) .................................................. 18

Utdrag av statsrådsprotokollet den 1 december 1961 ........................ 19

I. Inledning ........................................................ 19

II. Huvuddragen av gällande brandlagstiftning ........................ 21

III. Allmänna synpunkter på revision av brandlagstiftningen .............. 24

IV. Särskilda frågor .................................................. 38

1. Samordning av bygdebrandförsvar och skogsbrandförsvar ........ 38

2. Kommunal samverkan inom brandförsvaret ...................... 46

3. Kommunal brandstyrka ........................................ 59

4. Brandsyn ...................................................... 70

5. Sotning ...................................................... 78

6. Industribrandförsvar .......................................... 90

7. Kompetens- och utbildningsfrågor .............................. 102

8. Ersättning för brandsläckningskostnader ........................ 114

9. Brandordning ................................................ 120

V. Specialmotivering till författningsförslagen ........................ 128

1. Förslaget till brandlag .......................................... 128

2. Förslaget till brandstadga ...................................... 148

3. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 79 § kommunallagen den 18

december 1953 (nr 753) ........................................ 170

VI. Departementschefens hemställan .................................... 171

Bilaga A. Brandlagsrevisionens författningsförslag ........................ 172

Bilaga B. Departementsförslagen till

Brandlag .......................................................... 187

Brandstadga ........................................................ 191

Lag om ändrad lydelse av 79 § kommunallagen den 18 december 1953
(nr 753) .......................................................... 202

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd ............................ 203

Utdrag av statsrådsprotokollet den 29 december 1961 ...................... 204