Kungl. Maj.ts proposition nr 11 (Proposition 1953:11)

Kungl. Maj.ts proposition nr 11.

Nr 11.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 7 kap. 24 § vattenlagen; given
Stockholms slott den 19 december 1952.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 7 kap. 24 § vattenlagen.

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Det i propositionen framlagda lagförslaget innebär ökade möjligheter att
få rättvis fördelning av kostnaderna för torrläggningsföretag. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 sand. Nr 11.

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

till

Lag

om ändrad lydelse av 7 kap. 24 § vattenlagen.

Härigenom förordnas, att 7 kap. 24 § vattenlagen den 28 juni 1918 (nr
523)1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

Erfordras för torrläggning av den
till samfälligheten hörande marken
särskilda grenar av diket eller äro
med utförandet av viss del av dikningen
förenade särskilt stora kostnader
eller förefinnes mellan skilda till samfälligheten
hörande områden väsentlig
olikhet i fallförhållanden, och kan
på grund härav antagas, att kostnaden
i förhållande till båtnadsvärdet
för torrläggning av något område
skulle bliva mindre, därest annat område
icke ingått i samfälligheten,
skall för sådan jämkning, som nedan
sägs, den till samfälligheten hörande
marken hänföras till särskilda avdelningar,
allt efter som vattnet avrinner
till olika grenar av diket eller till
skilda, med hänsyn till särskilt hinder
för dikningen eller genom större
brytning i dikets bottenlinje naturligen
avgränsade dikessträckor.

Ä avdelning--------nu

(Föreslagen lydelse:)

§•

Erfordras för torrläggning av den
till samfälligheten hörande marken
särskilda grenar av diket eller äro
med utförandet av viss del av dikningen
förenade särskilt stora kostnader
eller förefinnes mellan skilda till samfälligheten
hörande områden väsentlig
olikhet i fallförhållanden eller
andra naturförhållanden, och kan på
grund härav antagas, att kostnaden i
förhållande till båtnadsvärdet för
torrläggning av något område skulle
bliva avsevärt mindre, därest annat
område icke ingått i samfälligheten,
skall för sådan jämkning, som nedan
sägs, den till samfälligheten hörande
marken hänföras till särskilda avdelningar,
allt efter som vattnet avrinner
till olika grenar av diket eller eljest
till skilda, med hänsyn till olikheterna
avgränsade dikessträckor.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1953.

I fråga om ärende, däri utlåtande
av synemän eller dom av vattendomstol
meddelats före ikraftträdandet,
skall nya lagen ej äga tillämpning. 1

1 Se beträffande 7 kap. 24 § SFS 1920: 459.

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

Utdrag av protokollet över jnstitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 74 november 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson,
Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund,
Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om ändrade
bestämmelser om kostnadsfördelning inom dikningssamfällighet in. m. samt
anför därvid följande.

I framställning till chefen för justitiedepartementet den 20 februari 1951
har styrelsen för föreningen statens lantbruksingenjörer föreslagit ändring
av bestämmelserna i 7 kap. 24 § vattenlagen om s. k. avdelningsbildning
vid kostnadsfördelning inom dikningssamfällighet. Sedan yttranden över
framställningen inhämtats från vissa myndigheter och frågan varit föremål
för övervägande inom justitiedepartementet, får jag härmed anmäla detta
ärende. I samband härmed vill jag även upptaga spörsmålet om en jämkning
i bestämmelserna rörande ansökan om dikning i 7 kap. 36 § vattenlagen.

I. Ändrade bestämmelser om avdelningsbildning vid kostnadsfördelning

inom dikningssamfällighet.

Gällande bestämmelser m. m. När vattenlagen utfärdades den 28 juni 1918,
ieser\erades 7 kap. i lagen för blivande bestämmelser om torrläggning av
mark. Dylika bestämmelser tillkom genom lag den 11 juni 1920, varvid
kapitlet erhöll lydelsen »Om torrläggning av mark genom dikning, vattenavledning
eller invallning». Förarbetena till bestämmelserna återfinns i huvudsak
i vattenrätts- och dikningslagskommittéernas år 1910 avgivna förslag
till vattenlag m. in. samt det av särskilda sakkunniga år 1919 avgivna
förslaget till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen in. m., vilket sistnämnda
förslag innefattade överarbetning av 1910 års förslag i vad det avsåg
bl. a. torrläggning av mark.

De åtgärder för torrläggning av mark, som avhandlas i vattenlagens 7
kap., hänföres såsom framgår av kapitelrubriken till tre särskilda slag av

Kungl. Maj.ts proposition nr 11.

företag, nämligen dikning, vattenavledning och invallning. Kapitlet är uppdelat
i fyra huvudavdelningar, avseende dikning (1—36 §§), vattenavledning
(37—48 §§), invallning (49—55 §§) samt gemensamma bestämmelser
(56-—66 §§).

Om någon vill upptaga dike för torrläggning av sin mark och annan önskar
att för sin mark deltaga i dikningen, är den senare — såvida det är
förenligt med dikningens ändamål och hinder ej möter till följd av markens
beskaffenhet eller läge eller därav, att kostnaderna skulle oskäligt ökas
—- enligt 7 kap. 20 § berättigad fordra, att åt diket skall givas det läge och
det djup samt dikningen i övrigt erhålla den utsträckning och omfattning,
att största möjliga båtnad beredes hans mark. Det föreligger således anslutnings
rätt till dikningsföretag. Enligt samma paragraf finns även
anslutningstvång. Det stadgas nämligen att, därest dike som någon
vill upptaga är till båtnad jämväl för annans mark, denne är skyldig att
taga del i dikningen. All mark, för vilken dikningen medför jordförbättring
och vars ägare skall taga del däri, utgör, enligt 21 §, i avseende å företaget
en samfällighet.

Vid fördelningen av kostnaderna inom en samfällighet är båtnadsvärdet
av avgörande betydelse. Begreppet båtnad (jordförbättring) definieras närmare
i 22 §. Med avseende å mark, vars nytta av torrläggning består i höjning
av dess alstringsförmåga, skall såsom båtnad anses den genom företaget
åstadkomna höjningen däri genom torrläggning intill ett ljup 1,2 meter
eller det större djup, vartill jordens ägare äskat torrläggning av densamma,
samt den ökade möjligheten till alstringsförmågans höjande på sätt
nu nämnts. Med båtnad av marks torrläggning i andra fall förstås den värdeökning
marken vinner genom torrläggning till det djup, varom i varje
särskilt fall är fråga, ävensom genom den ökade möjligheten till torrläggning
till nämnda djup. Till båtnad av marks torrläggning skall även hänföras
förmån av förbättrade betingelser för marks brukning eller användning
för annat ändamål; därvid skall båtnad i avseende å marks brukning
anses såsom jordförbättring. Sistnämnda bestämmelse om brukningsbåtnad
fanns ej med i paragrafens ursprungliga lydelse utan infördes däri
först genom lag den 25 maj 1945.

Huvudregeln rörande kostnadsfördelningen återfinns i 23 §. Det stadgas
där att delägare i dikningssamfällighet skall, såvitt ej annorledes i kapitlet
stadgas, vara skyldig att taga del i kostnaden för samfällighetens torrläggning
i mån av värdet å den båtnad hans mark därigenom beredes.

Ett betydelsefullt avsteg från huvudregeln göres i 24 §, där bestämmelser
upptagits om avdelningsbildning i vissa fall. Första stycket i 24 §
lyder:

Kungl. Maj.ts proposition nr 11.

gått i samfälligheten, skall för sådan jämkning, som nedan sägs, den till
samfälligheten hörande marken hänföras till särskilda avdelningar, allt efter
som vattnet avrinner till olika grenar av diket eller till skilda, med hänsyn
till särskilt hinder för dikningen eller genom större brytning i dikets
bottenlinje naturligen avgränsade dikessträckor.

Jämkningen skall enligt andra stycket i 24 § genomföras på så sätt, att å
avdelning icke på grund av stadgandet i 23 § må anses belöpa större andel
i kostnaden för företaget än som svarar mot förhållandet mellan den beräknade
kostnaden för torrläggning endast av till avdelningen hörande mark,
å ena, samt den beräknade kostnaden för samfällighetens torrläggning, å
andra sidan. Om den beräknade kostnaden för avdelningens torrläggning
överstiger den kostnad, som efter båtnadstalet skulle belöpa å till avdelningen
hörande mark, därest till avdelningen hänfördes även den till cn
eller flera andra avdelningar hörande marken, skall sistnämnda kostnadsbelopp
anses såsom avdelningens torrläggningskostnad, dock med det förbehållet
att kostnaden för någon av de andra avdelningarna ej därigenom må
höjas utöver denna avdelnings torrläggningskostnad, beräknad på det nu
angivna sättet.

För att icke den enskilde delägaren i ett dikningsföretag skall lida men
till följd av gemenskapen stadgas vidare i 26 §, att hans andel i kostnaden
icke skall överstiga det belopp, vartill kostnaden för torrläggning av honom
tillhörig mark kan antagas ha uppgått utan annans deltagande i dikningen.

Enligt 34 § gäller reglerna i 23 och 24 §§ även vid fördelning av kostnaderna
för dikets underhåll.

De nu återgivna bestämmelserna rörande kostnadsfördelning inom dikningsföretag
är, enligt hänvisningar i 37 och 49 §§, tillämpliga även på
vattenavlednings- och invallningsföretag.

Den gällande huvudregeln rörande kostnadsfördelningen i 7 kap. 23 §
motsvarades i 1910 års kommittéförslag av ett ungefärligen likalydande
stadgande i förslagets 5 kap. 4 §. I sina motiv redogjorde kommittéerna
närmare för innebörden och tillämpningen av de bestämmelser rörande kostnadsfördelningen,
som funnos i den då gällande dikningslagen av år 1879:

Huvudregeln angående tvångsdelaktigheten i dikningsföretag är i dikningslagen
uttryckt sålunda, att envar, som för sin jord har nytta av dike,
vars upptagande påfordras av annan jordägare, är skyldig att i mån av
nyttan taga del i dikningen. I denna huvudregel göres emellertid dels den

inskränkning,---att den, som icke fordrat dike, ej är pliktig att

vidkännas större bidrag än som svarar mot den nytta hans jord genom diket
beredes, dels ock den modifikationen, att ingen må betungas med dikningsskyldighet
utöver vad för ton-läggning av hans egen jord till fyra fots djup
erfordras. Angående tolkningen av huvudregeln, sammanställd med sistnämnda
bestämmelse, hava olika åsikter gjort sig gällande.

Å ena sidan har man förmenat, att fördelningen av kostnaderna för dikning
skall ske sålunda, att varje jordägare är i förhållande till sin nytta
pliktig att taga del i upptagandet av den dikesdel, som faller inom hans
eget område, samt i fortsättningen av diket nedåt intill dess tillräckligt fall
erhålles för torrläggning av hans jord till fyra fots djup, men att han där -

Kungl. Maj. ts proposition nr 11.

emot i allmänhet ej har skyldighet att bekosta någon del av arbetet ovanför
sin ägogräns. Till stöd för denna tolkning har man särskilt åberopat vad
nya lagberedningen i sina motiv anfört i fråga om »de speciella reglerna för
dikningsarbetets eller dikningskostnadens fördelning mellan flera intressenter».

Å andra sidan har man — under skarpt framhållande av den utgångspunkt
för tvångsdelaktigheten, vilken lagstiftaren sökt i den gemensamhet uti intressen,
som förefinnes för de särskilda delarna i en av naturförhållandena
(genom markens uppdelande i skilda dalbäcken) — bildad samfällighet —
velat åt de ifrågavarande stadgandena giva den tillämpning, att kostnadsfördelningen,
såvitt angår en i stort sett horisontal yta, göres i enlighet med
vad man kallat gemensamhetsprincipen, eller, med andra ord, att såsom bestämmande
grund för fördelningen av den med företaget förenade kostnad
lägges uteslutande den jordförbättring, vilken genom företaget tillskyndas
varje särskild jordägare, därvid man dock, om på någon viss punkt finnas
speciella arbetssvårigheter till följd av förekomsten av berg eller dylikt, till
förebyggande att de härav orsakade kostnaderna drabba dem, vilka ej äro
närmast beroende därav, ansett företaget böra uppdelas i lämpliga avdelningar
med särskild kostnadsfördelning efter jordförbättringsvärdet inom
varje sådan avdelning.

På den sist nämnda ståndpunkten hava statens lantbruksingenjörer, åtminstone
på senare tid, så gott som enhälligt ställt sig, och vid möte mellan

nämnda tjänstemän år 1906 -----har på det kraftigaste understrukits

önskvärdheten av en omredigering utav sagda lags 2 och 3 § § i sådan riktning,
att gemensamhetsprincipen vid kostnadsfördelningen med tydlighet
komme till sin fulla rätt. Enligt lantbruksingenjörernas förmenande skulle
en kostnadsfördelning i överensstämmelse med den först angivna tolkningen
medföra avsevärda inkonsekvenser och olägenheter, beroende därpå,
att med denna tolkning belägenheten av gränserna mellan olika ägares
områden komme att spela en obehörig och av lagstiftaren icke avsedd roll.
Genom exempel har man sökt visa, till vilka orimligheter en sålunda utförd
kostnadsfördelning skulle leda. Om det t. ex. är fråga om avdikning av ett
utav vatten besvärat, i samma horisontala plan beläget område, som är till
lika stora delar fördelat mellan tio ägare, och man antager att varje ägolott
erhåller lika stor förbättring genom dikets upptagande samt att kostnaden
för arbetets utförande inom varje lott är lika hög, skulle ägaren av den
översta (längst från avloppets nedre ända belägna) ägolotten få bekosta
hela dikessträckan genom egen mark, hälften av diket genom nästa äga,
en tredjedel av den tredje dikessträckan o. s. v. eller tillsammans ca 29/100
av hela dikeskostnaden, ägaren av den näst översta ägolotten omkring
19/100 o. s. v. samt ägaren av den närmast dikets nedre slutpunkt belägna
jorden 1/100. Att lika hög jordförbättring sålunda skulle av en deltagare
betalas 29 gånger högre än av en annan har man funnit orimligt. Till vilka
inkonsekventa resultat man skulle komma, framginge, om man under samma
förutsättningar i övrigt tänkte sig det vattensjuka området fördelat så, att
den översta tiondelen äges av en person, under det att återstoden tillhör en
annan; i detta fall skulle ägaren av den översta jordlotten drabbas av 19/100
av hela kostnaden, således mindre än i förra fallet, oaktat det är fråga om
samma mark och samma förbättring. Vore området lika fördelat mellan
två ägare, komme ägaren av den övre hälften att få vidkännas 75/100, under
det att i det första angivna fallet ägarna av de fem översta lotterna, d. v. s.
övre hälften, få betala sammanlagt 82/100 av dikningskostnaden.

Beträffande sitt ställningstagande till kostnadsfördelningsfrågan anförde
kommittéerna vidare:

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

För kommittéerna står det klart, att en kostnadsfördelning huvudsakligen
i enlighet med det av lantbruksingenjörerna i allmänhet använda förfaringssättet
från både principiell och praktisk synpunkt är att föredraga framför
en fördelning, som grundar sig på avgörande, om och i vilken mån varje
särskild del av det dike, om vars upptagande är fråga, bereder varje särskild
deltagares jord nytta. Grunden till tvångsdelaktigheten i torrläggningsföretagär,
såsom förut antytts, den naturliga intressegemenskapen mellan alla delägare
i ett till följd av samma naturliga orsak vattensjukt eller vattenbesvärat
område, bestående däri att samtliga hava fördel av områdets befriande
från det skadliga vattnet. Fördelen är gemensam och för dem alla
likartad. Den kvantitativa olikheten i det gagn, som vattnets avledande medför,
beror dels på markens olika naturliga beskaffenhet jämte olikheten i
den areal, som tillhör varje delägare, och dels på den omständigheten, att
somliga ägofigurer inom området äro högre belägna än andra och således
ej i samma mån lida av vattenskadan, till följd varav dennas borttagande i
mindre grad tillskyndar dem nytta. Den olika belägenheten i plan inverkar
däremot icke på fördelens storlek; den delägare, vars mark är belägen på
längre avstånd från den punkt, där vattnet enligt naturförhållandenas egen
anvisning avledes från området, har icke större nytta av vattnets bortledande
än den, som äger mark närmare nämnda punkt. Ett konsekvent genomförande
av den åskådning, som ligger till grund för bestämmelserna om tvångsdelaktighet,
synes därför böra föranleda, att såsom regel stadgas fördelning
av samtliga med torrläggningsföretaget förenade utgifter på deltagarna i
mån av den nytta envar av dem har av torrläggningen.

I kommittéförslaget förordades emellertid vissa modifikationer i den angivna
regeln, bl. a. i form av avdelningsbildning i vissa fall. Förutsättningarna
för avdelningsbildning angåvos i kommittéförslaget (5 kap. 5 § första
stycket) på följande sätt:

Äro de tekniska eller ekonomiska förutsättningarna för jordens torrläggning
väsentligt olika för olika områden av den i dikningssamfälligheten
ingående jorden, skall för undersökning, huruvida sådan jämkning bör ske
i delaktigheten, som nedan sägs, jorden hänföras till särskilda avdelningar,
allt efter som vattnet avrinner till olika grenar av diket eller till skilda,
genom brytning i dikets bottenlinje eller med hänsyn till den beräknade
arbetskostnadens förhållande till förbättringsvärdet naturligen avgränsade
dikessträckor.

Kommittéerna anförde i anslutning härtill, att det varken vore nödigt
eller lämpligt att mera i detalj angiva, när uppdelning i avdelningar skulle
äga rum, utan det borde överlämnas åt synemännens goda omdöme att med
ledning av den allmänt hållna föreskriften i det föreslagna stadgandet förfara
så, som i varje fall syntes bereda den största rättvisan. I

I 1919 års sakkunnigförslag formulerades bestämmelserna om avdelningsbildning
i 7 kap. 24 § på det sätt, som sedermera blev den slutligen antagna
lydelsen. Ur de sakkunnigas motiv må här återgivas följande uttalande:

Enligt 5 § kommittéförslaget utgör förutsättningen för samfällighetens indelning
i avdelningar —--att de tekniska och ekonomiska förutsätt ningarna

för jordens torrläggning äro väsentligt olika för olika områden av
den i samfälligheten ingående jorden. Med de tekniska förutsättningarna
torde i detta sammanhang avses fallförhållanden och arbetssvårigheter. Med

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

de ekonomiska förutsättningarna åter torde — då dessa förutsättningar sättas
såsom motsats till de tekniska — åsyftas jordens förbättringsvärde. Då
det emellertid ej kan anses fullt tydligt, vad som förstås med tekniska och
ekonomiska förutsättningar för jordens torrläggning, och det språkligt sett
ej heller torde vara riktigt att göra någon skillnad dem emellan, enär de tekniska
förutsättningarna väl även i regel äro av ekonomisk innebörd, hava vi
ansett oss böra på annat sätt än i kommittéförslaget skett angiva förutsättningarna
för samfällighetens indelning i avdelningar. Enligt vårt förmenande
bör en allmän betingelse för att två områden av samfälligheten skola hänföras
till olika avdelningar vara den, att det kan antagas, att kostnaden i förhållande
till båtnadsvärdet för torrläggning av det ena området skulle bliva mindre,
därest det andra området icke ingått i samfälligheten. Men allenast på den
omständigheten, att ett område får en mindre relativ torrläggningskostnad
(relativ kostnad — den kostnad, som motsvarar varje krona av båtnadsvärdet),
om det torrlägges i samband med ett annat område, kan tydligen ej
grundas någon föreskrift om indelning i avdelningar, som är praktiskt användbar.
Då skulle man i så gott som varje fall bliva tvungen att uppdela
marken i en otalig massa avdelningar. Av praktiska skäl är det därför nödigt
att inskränka bildandet av avdelningar till sådana fall, då naturliga förhållanden
sätta en mera skarpt markerad gräns mellan olika områden av samfälligheten.

Framställning om lagändring. I sin inledningsvis omnämnda skrivelse till
chefen för justitiedepartementet har styrelsen för föreningen statens lantbruksingenjörer
hemställt om ändring av 7 kap. 24 § första stycket vattenlagen
i enlighet med en skrivelsen bifogad, av vattenrättsingenjören P. E.
Svensson och lantbruksingenjören S. Hallin utarbetad promemoria.

I nämnda promemoria anföres:

I praktiken har det icke sällan förekommit att för visst område kostnaden
i förhållande till båtnaden (den s. k. relativa kostnaden) skulle blivit mindre
om visst annat område icke ingått i samfälligheten, oaktat något i vattenlagen
angivet skäl för uppdelning i skilda avdelningar icke förelegat. I vissa
fall skulle kostnadsfördelningen, om vattenlagens bestämmelser direkt tilllämpats,
blivit så uppenbart oriktig, att synemännen sett sig föranlåtna att
föreskriva arbeten, som i och för sig icke äro nödvändiga för samfällighetens
torrläggning, men som lämna synemännen möjlighet att i enlighet med lagens
bestämmelse göra avdelningsbildning, där så rättvisligen bör ske. Det
förekommer också att synemännen gjort uppdelning i avdelningar i strid mot
lagens direkta föreskrifter, då så varit nödvändigt för erhållande av en rättvis
kostnadsfördelning. Till och med vattendomstolarna hava icke alltid ansett
sig kunna i förevarande fall tillämpa lagen efter dess ordalydelse, vilket
framgår av Söderbygdens vattendomstols dom den 23 september 1940
i besvärsmål rörande Kulltorps torrläggningsföretag av år 1939 inom Resmo
och Mörbylånga socknar av Kalmar län.

Med stöd av det anförda uttalas i promemorian, att sådan ändring av 7
kap. 24 § vattenlagen vore påkallad, att samfälligheten kunde uppdelas i
avdelningar icke endast då i nämnda paragraf angivna skäl förelåge utan
även annars, då större skillnad i förhållandet mellan kostnad och båtnad
förefunnes. Följande lydelse av paragrafens första stycke föreslås i promemorian
:

Erfordras för torrläggning av den till samfälligheten hörande marken
särskilda grenar av diket eller äro med utförandet av viss del av dikningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

förenade särskilt stora kostnader eller förefinnes mellan skilda till samfäiligheten
hörande områden väsentlig olikhet i fallförhållanden, och kan på grund
härav eller av annan orsak antagas, att kostnaden i förhållande till båtnadsvärdet
för torrläggning av något område skulle bliva avsevärt mindre, därest
annat område icke ingått i samfälligheten, skall för sådan jämkning, som
nedan sägs, den till samfälligheten hörande marken hänföras till särskilda
avdelningar, allt efter som vattnet avrinner till olikar grenar av diket eller
till skilda, med hänsyn till särskilt hinder för dikningen eller genom större
brytning i dikets bottenlinje eller genom väsentlig skillnad i förhållandet
mellan kostnad och båtnadsvärde avgränsade dikessträckor.

Yttranden över framställningen. Över framställningen har efter remiss yttranden
avgivits av vattenöverdomstolen, samtliga vattenrättsdomare och lantbruksstyrelsen.
Vattenrättsdomarnas yttranden har avgivits efter hörande
av de vid resp. vattendomstolar tjänstgörande agrikulturtekniska vattenrättsingenjörerna
med undantag för vattenrättsingenjören Svensson, vilken
medverkat vid utarbetandet av den vid föreningens framställning fogade promemorian.
Vattenrättsdomarna i Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar,
vilka avgivit gemensamt yttrande, har bifogat en särskild promemoria
av vattenrättsingenjören S. Nilsson.

I yttrandena vitsordas genomgående behovet av en lagändring i den riktning
som angivits i framställningen. Det betonas, att den gemensamhetsprincip
vid kostnadsfördelningen som låge till grund för nuvarande lagregler
borde bibehållas men att även andra fall än de i gällande lag direkt angivna
förekomme, där avdelningsbildning kunde vara önskvärd. Sålunda uttalar
vattenrättsdomarna i Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar, att
i deras verksamhet förekommit fall, där en ur rättvisesynpunkt önskvärd
avdelningsbildning i enlighet med grunderna för 7 kap. 24 § vattenlagen svårligen
kunnat förenas med lydelsen av detta lagrum. Lantbrnksstyrelsen framhåller,
att stadgandet givit anledning till skilda tolkningar och från början
livligt diskuterats av lantbruksingenjörer, vattenrättsingenjörer och vattenrättsdomare.
Styrelsen erinrar om att Kungl. Maj :t år 1927 bemyndigat styrelsen
att anordna ett möte i Stockholm mellan tjänstemän, som på grund
av tjänsteåliggande hade att tolka ifrågavarande bestämmelser, för att få
frågan belyst och dryftad. Lagen syntes nu ej tillåta, att avdelning bildades
på enbart den grund, att mellan olika områden av en samfällighet funnes en
väsentlig olikhet i fråga om förhållandet mellan kostnad och båtnadsvärde.
En avdelningsbildning enligt denna grund skulle enligt förarbetena leda till
alltför stora praktiska olägenheter, och avsikten torde ha varit att förhindra
en långt gående uppdelning av ett företag i avdelningar, vilket skulle kunna
komma att medföra ett alltför stort avsteg från gemensamhetsprincipen. I
särskilda fall kunde förhållandena emellertid vara sådana, att avdelningsbildning
borde tillåtas.

Uppfattningen rörande behovet av en lagändring är dock ej alldeles enhällig.
Vattenrättsingenjören A. Eriksson anser att ändring av den gällande
bestämmelsen icke är behövlig, enär denna icke borde tolkas alltför strängt
efter bokstaven. Enligt Erikssons uppfattning medgåve förarbetena en något
friare tillämpning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 11,

Beträffande frågan, Iiur stadgandet närmare bör utformas för att möjliggöra
en rättvisare kosnadsfördelning, råder i yttrandena huvudsaklig enighet
om lämpligheten av det i framställningen föreslagna villkoret, att avdelningsbildning
allenast må ske, om kostnaden i förhållande till båtnadsvärdet
skulle bli avsevärt mindre, därest annat område icke ingått i samfälligheten.
I detta sammanhang erinrar lantbruksstyrelsen om de gränsfall, som
kunde uppstå i samband med tillämpningen av stadgandena i 7 kap. 20 §
vattenlagen angående rätt för markägare att under vissa förutsättningar ansluta
sig till ett av annan planerat dikningsföretag. En av förutsättningarna
för anslutningsrätt vore att genom anslutning kostnaderna ej finge oskäligt
ökas för dem, som från början varit sökande. Genom en sådan ändring av
7 kap. 24 §, att enbart en väsentlig olikhet i olika områdens förhållande
mellan kostnad och båtnad godtoges som grund för avdelningsbildning, skulle
förutsättningar för vidgad anslutningrätt skapas utan att initiativtagare
behövde befara att bli betungad med en oskälig kostnadsökning. Om denna
grund för avdelningsbildning godtoges vid fråga om anslutning i och för
vinnande av en ändamålsenlig planläggning, borde den även stå öppen vid
andra liknande fall, där det klart framstode som obilligt att visst område
finge sin torrläggning ekonomiskt bärande genom att annat område inom
samfälligheten tvingades bära en oskälig kostnadsandel härför. Härigenom
erhölles även en jämnare övergång till bestämmelsen i 26 §, vilken hittills
tolkats så, att om ett ur dikningssynpunkt gynnsamt beläget område innehades
av en ägare, denne ägde att i motsats till vad fallet varit, om samma
område bestått av flera ägolotter med olika ägare, få sin delaktighet jämkad
till det lägre belopp, vartill den »egna kostnaden» skulle belöpa sig.

Vattenrättsdomaren i Västerbygdens vattendomstol ställer sig emellertid
något tveksam i denna fråga. Han anser det lämpligare att använda uttrycket
nämnvärt mindre, då enligt hans uppfattning uttrycket a vsevärt
kunde komma att (för mycket inskränka tillämpligheten av bestämmelserna
om avdelningsbildning.

Vad beträffar frågan, hur i övrigt förutsättningarna för avdelningsbildning
bör angivas i paragrafen, tillstyrkes det av föreningen framlagda förslaget
av vattenrättsdomaren i Mellanbygdens vattendomstol. Vattenrättsdomarna
i Norrbygdens och Västerbygdens vattendomstolar ifrågasätter endast smärre
rent formella jämkningar i förslaget.

I den av vattenrättsingenjören S. Nilsson upprättade promemorian ■—
vilken åberopas av vattenrättsdomarna i Österbygdens och Söderbygdens
vattendomstolar ■— uttalas, att det icke syntes tillrådligt att låta avdelningsbildningen
bli beroende av så allmänna och obestämda förutsättningar, som
föreslagits i föreningens framställning. Det förelåge då risk för att olika
förrättningsmän tillämpade bestämmelserna på olika sätt, varjämte det allmänna
villkoret »eller av annan orsak» kunde giva anledning till missförstånd
och överklagande från sakägarsidan. De fall då avdelningsbildning
kunde ifrågasättas utöver vad som nu medgåves i paragrafen, kunde hänföras
till två typfall. Det ena fallet vore, då dikningen bleve särskilt dyrbar

Kungl. Maj.ts proposition nr 11.

genom att exempelvis ett öppet dike trots avsevärda merkostnader överfördes
till täckt ledning. Det andra fallet vore, att ett område utmed ett
till utförande föreskrivet dike hade så liten bredd eller erhölle så obetydlig
båtnad, att kostnaden för torrläggningen av detta område bleve avsevärt
högre i förhållande till områdets båtnadsvärde än för samfälligheten i övrigt.
Vad anginge det förra typfallet måste det, om en dyrbar ledning vore betingad
av särskilt yrkande från viss eller vissa därav beroende markägare
men icke föranledd av dikets beskaffenhet eller ekonomiska förhållanden
i övrigt, anses skäligt att övriga delägare inom dikningssamfälligheten icke
belastades med större kostnader än som skulle åvila dem, om diket utfördes
på ett mindre kostsamt sätt. Beträffande det andra typfallet kunde en tilllämpning
av nuvarande bestämmelser leda till, att delägare belastades med
väsentlig andel i kostnaden för dikningsarbeten uppströms egna ägovidder.
Blott om ett sidodike upptoges i nedre delen av det mindre ekonomiska dikningsområdet,
kunde emellertid avdelningsbildning ske enligt nuvarande bestämmelser.
Detta vore ett otillfredsställande förhållande, och avdelningsbildning
borde få ske även i detta typfall. I enlighet med det anförda borde
avdelningsbildning få ske i följande fyra fall, nämligen då vattnet avrunne
1) till olika grenar av i samfälligheten ingående dikessträckor; 2) till särskilt
kostnadskrävande dikessträcka; 3) till dikessträcka, naturligen avavgränsad
genom större brytning i dikets bottenlinje; samt 4) till dikessträcka,
utmed vilken det till samfälligheten hörande området hade särskilt
ringa bredd eller särskilt lågt båtnadsvärde. I promemorian förordas i samband
härmed även en ändring i 7 kap. 34 §. Ett mera kostsamt utförande av
viss dikessträcka kunde medföra att den framtida kostnaden för underhållet
bleve lägre än om diket utfördes på ett enklare sätt. Om den högre kostnaden
för underhållets nedbringande gåve anledning till avdelningsbildning,
vore det oskäligt om de delägare inom dikningssamfälligheten, som inginge
i denna avdelning och därigenom erhölle högre kostnad i förhållande till
båtnadsvärdet än övriga delägare, dessutom skulle deltaga i kostnaden för
dikningssamfällighetens framtida underhåll med högre procentsats än vad
som motsvarade deras båtnadstal. Om avdelningsbildning betingats exempelvis
av särskilt hög kostnad för uppsprängning av dike genom berg, torde
icke heller kostnaden för underhållet stå i proportion till kostnaden för dikets
upptagande.

Även vattenöverdomstolen anser risk föreligga att den av föreningen föreslagna
avfattningen av lagrummet skulle kunna föranleda avdelningsbildning
i alltför stor utsträckning eller i varje fall ovisshet om innebörden av
stadgandet och en olikartad tillämpning. Utöver vad som vore medgivet enligt
gällande lag kunde avdelningsbildning vara påkallad särskilt i det fall
att den relativa torrläggningskostnaden för ett område vore väsentligt högre
än för ett annat, beroende på områdets ringa bredd eller sämre jordmån hos
marken. Vidare kunde det vara berättigat med avdelningsbildning, om med
utförandet av viss del av dikningen vore förenade särskilt stora kostnader,
vilka icke sammanhängde med hinder för dikningen utan föranleddes av att

Kungl. Maj.ts proposition nr 11

mera kostsamt dike vore för visst område erforderligt på grund av brukningsförhållanden
eller av annan orsak, medan för annat område öppet eller
enklare dike vore tillfyllest. Det kunde dock icke anses uteslutet, att behov
av ökad möjlighet till avdelningsbildning kunde påvisas även i andra fall
än de nu nämnda. De i gällande lag upptagna förutsättningarna för avdelningsbildning
syntes kunna vidgas att omfatta väsentlig olikhet ej blott i
fallförhållandena utan även i andra naturförhållanden och i markens användning,
varjämte stadgandet kunde avslutas med förklaring av innehåll
att marken kunde uppdelas i avdelningar, om dessa motsvarades av särskilda
genom den väsentliga olikheten avgränsade dikessträckor. I båda de förut
angivna fallen, för vilka avdelningsbildning enligt vattenöverdomstolen
mening borde vara möjlig, kunde de i samfälligheten ingående områdena
sägas vara i den åsyftade meningen avgränsade från varandra, och under
en regel av antytt innehåll torde överhuvud inrymmas de fall då en utvidgad
tillämpning vore sakligt påkallad.

Lantbruksstyrelsen nämner såsom fall där avdelningsbildning vore önskvärd
samma exempel som vattenrättsingenjören Nilsson och vattenöverdomstolen,
nämligen dels att det förelåge olikhet i de naturliga förutsättningarna
för dikningen såsom olikhet i områdenas jordmån och utsträckning i sidled
i förhållande till dike, dels olika yrkanden i fråga om dikningens tekniska
utformning. I sistnämnda hänseende riktar styrelsen uppmärksamheten
på att enligt den år 1945 antagna lydelsen av 7 kap. 22 § förmån av förbättrade
betingelser för marks brukning och därigenom uppkommen båtnad
skulle anses som jordförbättring. En kostnadsfördelning enbart efter de nuvarande
bestämmelserna i 24 § kunde därvid leda till uppenbart obilliga resultat.

Departementschefen. I vattenlagen har fastslagits den grundsatsen, att
jordägare under vissa förutsättningar är skyldig att deltaga i dikningsföretag
eller äger påfordra att få deltaga i företaget. Till följd härav blir spörsmålet
om kostnadsfördelningen av mycket stor betydelse. Att skapa enkla
och klara regler, som alltid ger möjlighet till en rättvis och rimlig kostnadsfördelning,
är ingalunda en lätt uppgift. Förhållandena varierar avsevärt, och
en regel, som i ett fall ger ett riktigt resultat, kan i ett annat fall leda till icke
önskvärda konsekvenser.

Av väsentlig betydelse för kostnadsfördelningsfrågan är att i allmänhet ej
alla deltagare i ett dikningsföretag har behov av diket i hela dess längd, bredd
eller djup. Vidare är värdet av jordförbättringen till följd av dikningsföretaget
ofta olika för olika deltagare. En lösning, som under dessa förhållanden
kan synas ligga nära till hands, är att var och en förpliktas att deltaga
allenast i kostnaden för så stor del av diket som erfordras för utdikning av
hans mark. På denna ståndpunkt torde — ehuru i viss mån olika tolkningar
gjort sig gällande — 1879 års dikningslag ha grundats. Metoden kan emellertid,
såsom påvisats i de förut återgivna uttalandena i 1910 års kommittéförslag'',
leda till obilliga resultat, i det de övre fastigheterna vid en dikes -

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

sträeka kan bli i oskälig grad belastade. I praxis blev också redan före dikningslagens
upphävande regeln underkastad vissa modifikationer.

Vattenlagen har i förevarande hänseende klart anslutit sig till den s. k.
gemensamhetsprincipen. I enlighet härmed skall varje deltagare i dikningsföretaget,
i förhållande till sin båtnad, deltaga i kostnaden för diket i dess
helhet. Denna grundsats har kommit till uttryck i 7 kap. 23 §, där det
såsom huvudregel stadgas att delägare i dikningssamfällighet är skyldig att
taga del i kostnaden för samfällighetens torrläggning i mån av värdet å
den båtnad hans mark därigenom beredes. Även denna regel leder emellertid,
om den tillämpas undantagslöst, till mindre önskvärda resultat i
vissa fall. Dessa tager sig i allmänhet uttryck däri, att de vid nedre delen
av diket belägna fastigheterna får vidkännas alltför hög andel av dikningskostnaden.
Till undvikande härav har i 7 kap. 26 § gjorts det viktiga
avsteget från gemensamhetsprincipen, att en delägares bidrag till kostnaden
för företaget icke får överstiga det belopp, vartill kostnaden för torrläggning
av honom tillhörig mark kan antagas ha uppgått utan annans deltagande
i dikningen. Även det förhållandet kan emellertid inträffa att en grupp
av fastigheter inom dikningssamfälligheten skulle få lägre torrläggningskostnad,
därest övriga fastigheter ej ingått i företaget. I princip kan detta fall
anses jämställt med det i 7 kap. 26 § avsedda fallet. De bestämmelser om
jämkning i kostnadsfördelningen genom s. k. avdelningsbildning, vilka upptagits
i 24 §, omfattar emellertid ej alla de fall, då en grupp av fastigheter
inom samfälligheten skulle få lägre torrläggningskostnad utan de övriga fastigheternas
deltagande i dikningen. Det förslag rörande avdelningsbildning,
som framlades i 1910 års kommittéförslag, gav ganska vidsträckta möjligheter
i detta avseende. Bildandet av avdelningar vid kostnadsfördelningen blev
emellertid på förslag av de särskilda sakkunniga, vilka överarbetade kommittéförslaget,
inskränkt till sådana fall, då det på grund av naturliga förhållanden
föreligger en markerad skillnad mellan olika områden. De fall
som angives i nuvarande 7 kap. 24 § första stycket är följande: 1) att vattnet
avledes till olika grenar av diket; 2) att det på någon plats föreligger
särskilt hinder för dikningen, som påkallar speciellt kostnadskrävande åtgärder;
samt 3) att större brytning i dikets bottenlinje förefinnes. Om något
av dessa tre fall föreligger, skall enligt paragrafen avdelningsbildning
ske, om det kan antagas, att kostnaden i förhållande till båtnadsvärdet för
torrläggning av ett område skulle bli mindre, därest annat område icke ingått
i samfälligheten.

Redan ganska snart efter genomförandet av den nya torrläggningslagstiftningen
kom den uppfattningen till uttryck, att villkoren för uppdelning av
en dikningssamfällighet i avdelningar blivit alltför snävt avgränsade. Den
diskussion i frågan som sålunda väckts har icke avstannat och spörsmålet
har nu, såsom framgår av den föregående redogörelsen, upptagits av föreningen
statens lantbruksingenjörer i en framställning om lagändring i syfte
att möjliggöra avdelningsbildning i större utsträckning än hittills. Föreningens
framställning har i princip vunnit anslutning i de yttranden, som inhäm -

Kungl. Maj.ts proposition nr 11.

tats från vattenöverdomstolen, vattendomstolarna och lantbruksstyrelsen.
Även jag har vid övervägande av frågan kommit till den uppfattningen, att
en utvidgning av möjligheterna till avdelningsbildning är önskvärd.

Av de uttalanden som gjorts av de hörda myndigheterna synes framgå att
det är väsentligen i två grupper av fall utöver de nu i lagen uppräknade, då
avdelningsbildning kan vara starkt motiverad ur rättvisesynpunkt. Den ena
gruppen omfattar sådana tillfällen, då den av företaget berörda marken utmed
viss dikessträcka i förhållande till övriga områden har ringa bredd eller
dålig jordmån. Den andra gruppen av fall, som jag åsyftar, är att viss
dikessträcka är speciellt kostnadskrävande, beroende exempelvis på att täckt
ledning är påkallad med hänsyn till brukningsförhållandena eller till markens
användning. Jag vill förorda att 7 kap. 24 § första stycket erhåller
en sådan formulering, att det även i dessa typfall blir möjligt att bilda
avdelningar. I detta syfte kan förutsättningarna för avdelningsbildning
lämpligen angivas så, att uppdelning i avdelningar må ske 1) om för torrläggning
av den till samfälligheten hörande marken erfordras särskilda
grenar av diket; 2) om med utförandet av viss del av dikningen är förenade
särskilt stora kostnader; eller 3) om mellan skilda till samfälligheten hörande
områden förefinnes väsentlig olikhet i fallförhållanden eller andra
naturförhållanden. Av de sålunda angivna förutsättningarna har den under
1) upptagna direkt motsvarighet i gällande lag. Även till den under 2)
nämnda förutsättningen finnes motsvarighet i den gällande lydelsen, men
den är där inskränkt på så sätt, att kostnaderna skall hänföra sig till särskilt
hinder för dikningen. Genom borttagande av denna inskränkning täcker
lydelsen även det fall, att viss dikessträcka blir särskilt kostnadskrävande
med hänsyn till brukningsförhållandena eller eljest till markens användning.
Vad angår den under 3) omnämnda förutsättningen för avdelningsbildning,
omfattar denna såväl det i den gällande lydelsen upptagna fallet,
att det föreligger större brytning i dikets bottenlinje, som det förhållandet
att ett område utmed viss dikessträcka i jämförelse med övriga områden
har ringa bredd eller dålig jordmån.

Med de valda formuleringarna kommer lagen fortfarande att intaga den
ståndpunkten, att enbart det förhållandet att ett visst område får en
mindre relativ torrläggningskostnad, om det ej torrlägges i samband med ett
annat område, icke medför avdelningsbildning. Å andra sidan lärer det icke
bli uteslutet att bilda avdelningar även vid andra tillfällen än i de för närvarande
tillåtna fallen och de ytterligare typfall då enligt vad jag nyss anfört
avdelningsbildning kan vara motiverad. Särskilt den under 3) angivna
förutsättningen, avseende väsentlig olikhet i fallförhållanden eller andra
naturförhållanden, ger nämligen rättstillämpningen vissa möjligheter till
avdelningsbildning efter ett fritt bedömande. En dylik frihet för synemän
och vattendomstolar har synts mig önskvärd med hänsyn till erfarenheterna
i praxis. Jag vill emellertid tillstyrka den i framställningen och flertalet
remissyttranden förordade regeln, att avdelningsbildning må ske endast om
den relativa torrläggningskostnaden för något område skulle bli avs e -

Kungl. Maj. ts proposition nr 11

värt mindre, om annat område icke ingått i samfälligheten. Genom denna
regel jämte det redan i gällande lag upptagna kravet, att olikheten mellan
vederbörande områden skall hänföra sig till avgränsade dikessträckor, bör
det vara möjligt att utan oskäligt eftersättande av rättvisekravet ge stadgandet
en av praktiska skäl påkallad avgränsning.

Den nuvarande avfattningen av första stycket i 7 kap. 24 § är något tung
genom att i början av lagrummet anges olika förutsättningar för avdelningsbildning,
vilka sedan med snävare avgränsningar ånyo uppräknas i slutet.
Stadgandet synes med fördel kunna förenklas i detta avseende.

I ett yttrande har i förevarande sammanhang föreslagits en komplettering
av 7 kap. 34 §, vilket stadgande avser fördelningen av kostnad för dikes
underhåll. Förslaget syftar på det fall, att viss dikessträcka är särskilt kostnadskrävande
men i gengäld drager väsentligt billigare framtida underhåll
än diket i övrigt. Det är uppenbarligen ej skäligt att, därest de kostnadskrävande
åtgärderna föranleder avdelningsbildning och därmed förhöjt andelstal
för de av den ifrågavarande dikessträckan beroende fastigheterna, det
förhöjda andelstalet tillämpas för dessa fastigheter även beträffande underhållskostnaden.
Enligt min mening innebär emellertid föreskrifterna i
7 kap. 34 § ej att man vid fördelningen av underhållskostnaden skall schablonmässigt
följa fördelningen av kostnaden för dikets upptagande. Det är
ej något som hindrar att med tillämpning av 24 § föreskrives särskild kostnadsfördelning
för det framtida underhållet. Någon lagändring på denna
punkt anser jag sålunda ej erforderlig.

De nya bestämmelserna i 7 kap. 24 § torde ej böra tillämpas i ärende,
vari utlåtande av synemän eller dom av vattendomstol meddelats före ikraftträdandet.

II. Ansökan om dikning.

I 7 kap. 36 § andra stycket vattenlagen stadgas, att ansökan om dikning
skall ingivas till länsstyrelsen och att frågan därefter skall prövas vid syneförrättning,
varom i 10 kap. stadgas. Bestämmelser om syneförrättning
rörande företag enligt bl. a. 7 kap. finns i 10 kap- 32—82 §§. Enligt 10 kap.
33 § första stycket skall förordnande av förrättningsman för handläggning
av syneförrättning efter ansökan meddelas av länsstyrelse. I tredje stycket,
vilket tillagts vid lagändring den 25 maj 1945, föreskrives emellertid att
Konungen beträffande företag, som avser torrläggning av mark, äger förordna,
att ansökan skall ingivas till annan myndighet än länsstyrelse. Dylikt
förordnande har, såvitt angår företag som huvudsakligen avser torrläggning
av mark för jordbruksändamål, meddelats genom kungörelse den
17 juni 1948.

Den bristande överensstämmelsen mellan 7 kap. 36 § och 10 kap. 33 §
tredje stycket torde avhjälpas genom att andra stycket i 7 kap. 36 § borttages
och ordalydelsen i första stycket i samma paragraf något jämkas.

Lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1953.

Kungl. Maj.ts proposition nr 11.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till lag om ändrad lydelse av 7 kap. 24 och 36 §§ vattenlagen.

F''öredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Sven Fischier.

Kungl. Maj.ts proposition nr 11.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 7 kap. 24 och 36 §§ vattenlagen.

Härigenom förordnas, att 7 kap. 24 o
(nr 523)1 skola erhålla ändrad lydelse

(Gällande lydelse:)

Erfordras för torrläggning av den
till samfälligheten hörande marken
särskilda grenar av diket eller äro
med utförandet av viss del av dikningen
förenade särskilt stora kostnader
eller förefinnes mellan skilda till samfälligheten
hörande områden väsentlig
olikhet i fallförhållanden, och kan
på grund härav antagas, att kostnaden
i förhållande till båtnadsvärdet
för torrläggning av något område
skulle bliva mindre, därest annat område
icke ingått i samfälligheten, skall
för sådan jämkning, som nedan sägs,
den till samfälligheten hörande marken
hänföras till särskilda avdelningar,
allt efter som vattnet avrinner till
olika grenar av diket eller till skilda,
med hänsyn till särskilt hinder för
dikningen eller genom större brytning
i dikets bottenlinje naturligen
avgränsade dikessträckor.

Å avdelning —- -— —---— nu

ch 36 §§ vattenlagen den 28 juni 1918
på sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse:)

§•

Erfordras för torrläggning av den
till samfälligheten hörande marken
särskilda grenar av diket eller äro
med utförandet av viss del av dikningen
förenade särskilt stora kostnader
eller förefinnes mellan skilda till samfälligheten
hörande områden väsentlig
olikhet i fallförhållanden eller
andra naturförhållanden, och kan på
grund härav antagas, att kostnaden i
förhållande till båtnadsvärdet för
torrläggning av något område skulle
bliva avsevärt mindre, därest annat
område icke ingått i samfälligheten,
skall för sådan jämkning, som nedan
sägs, den till samfälligheten hörande
marken hänföras till särskilda avdelningar,
allt efter som vattnet avrinner
till olika grenar av diket eller eljest
till skilda, med hänsyn till olikheterna
avgränsade dikessträckor.

36 §.

Vill någon för torrläggning av sin Vill någon för torrläggning av sin
mark upptaga dike å annans mark mark upptaga dike å annans mark
eller leda vatten till annans dike eller eller leda vatten till annans dike eller

1 v'''' beträffande 7 kap. 24 och 36 §§ SFS 1920:459.
Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 11.

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

eljest begagna sig av rättighet, som
omförmäles i 1—19 §§, eller skola
två eller flera med skilda andelar taga
del i dikningsföretag, då skall, där ej
överenskommelse därom träffas, i
den ordning nedan sägs före arbetets
påbörjande inhämtas besked, huru
och under vilka villkor arbetet må
göras.

Ansökan om dikning skall ingivas
till Konungens befallningshavande
och varde frågan härom därefter prövad
vid sgneförrättning, varom i 10
kap. stadgas.

Där någon------— sådan prövning.

Har dike-------prövning därav.

Huru utlåtande, — -—----i 10 kap. 52 §.

eljest begagna sig av rättighet, som
omförmäles i 1—19 §§, eller skola
två eller flera med skilda andelar taga
del i dikningsföretag, då skall, där ej
överenskommelse därom träffas, vid
sgnef örrättning, varom i 10 kap. stadgas,
före arbetets påbörjande inhämtas
besked, huru och under vilka villkor
arbetet må göras.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1953.

1 fråga om ärende, däri utlåtande
av sgnemån eller dom av vattendomstol
meddelats före ikraftträdandet,
skall 7 kap. 24 § nga lagen ej äga
tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 5 december
1952.

Närvarande:

justitieråden Nissen,

Hellquist,

Karlgren,

regeringsrådet Eckerberg.

Enligt lagrådet den 4 december 1952 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen
i statsrådet den 14 november 1952, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 7 kap. 24 och
36 §§ vattenlagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
e. o. hovrättsassessorn Per Bergsten.

Lagrådet yttrade:

Lagrådet lämnar förslaget i vad det avser ändring i 7 kap. 24 § utan erinran.

Vidkommande förslaget i övrigt kunna visserligen lagtekniska skäl anföras
för att den år 1945 gjorda ändringen i 10 kap. 33 § borde återverka på
avfattningen av de stadganden i 7 kap. som avse ansökan om torrläggningsföretag.
Då några praktiska olägenheter icke torde ha uppstått eller kunna
väntas uppstå av att dessa stadganden lämnades orubbade, synes det emellertid
icke nödvändigt att nu vidtaga lagändring. Om sådan sker, bör den
avse icke blott 36 § utan även 45 §. Mot den föreslagna lydelsen av 36 § har
lagrådet icke i och för sig något att erinra.

Ur protokollet:
Olle Lundberg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 19 december 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson,

Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den
5 december 1952 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 14 november
1952 remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 7 kap. 24 och 36 §§
vattenlagen.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden.

Med hänsyn till vad lagrådet anfört synes 7 kap. 36 § kunna bibehållas i
sin nuvarande lydelse. Härav föranledes ändring i det remitterade förslagets
rubrik och ingress samt en mindre jämkning av övergångsstadgandet.

Föredraganden hemställer, att det i enlighet härmed jämkade förslaget
till lag om ändrad Igdelse av 7 kap. 24 § vattenlagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Harriet Stangenberg.

Stockholm 1953. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

523065