Kungl. Maj.ts proposition nr 11 (Proposition 1952:11)

Kungl. Maj.ts proposition nr 11.

Nr 11.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
tillägg till lagen den 3 september 1939 (nr 608) om
enskilda vägar; given Stockholms slott den 21 december
1951.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om tillägg till lagen den 3 september 1939
(nr 608) om enskilda vägar.

GUSTAF ADOLF.

Hj. R. Nilson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

1. Beträffande grunderna för fördelning av skyldigheten att deltaga i väghållning
stadgas i 11 § lagen om enskilda vägar att fördelningen skall ske
med hänsyn till den omfattning, vari fastigheterna beräknas komma att
begagna vägen, dock att ej å någon fastighet må läggas större andel än som
svarar mot dess nytta av vägen.

I detta hänseende föreslås för skogsvägarnas del ett särskilt stadgande av
innehåll att, då särskilda skäl därtill äro, vid fördelning av väghållningsskyldigheten
mellan skogsfastigheter jämkning i principen om omfattningen
av begagnandet såsom grund för fördelningen må ske med hänsyn till vad
som kan finnas skäligt för främjande av god skogshushållning.

2. Väghållningsskyldigheten skall enligt lagen om enskilda vägar av de
väghållningsskyldiga fullgöras antingen gemensamt efter vid förrättning
fastställda andelstal eller efter vägdelning (väglotter).

1 liihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 11.

Kungi. Maj:ts proposition nr 11.

Systemet med andelstal vid gemensam väghållning föreslås i fråga om
skogsvägar bliva kompletterat så att möjlighet skapas att vid förrättning
bestämma att uttaxering av bidrag för väghållning i första hand skall, helt
eller till viss angiven del, ske i form av vägavgifter å skogsprodukter, som
transporteras på vägen, och att uttaxering på grund av andelstal i sådant
hänseende skall ske endast om och i den mån vad som influtit genom vägavgifter
icke förslår till gäldande av samfällighetens på dessa andelstal belöpande
utgifter. Vägavgifter må tillämpas endast i fall där det befinnes lämpligen
kunna ske. Även s. k. slitageersättning må kunna bestämmas skola
utgå i form av vägavgifter. Vid förrättning skall fastställas till vilka högsta
och lägsta belopp vägavgifter må bestämmas. För debiteringen av vägavgifter
föreslås deklarationsskyldighet för dem som äga begagna vägen för utforsling
av skogsprodukter mot erläggande av vägavgift.

De föreslagna ändringarna ha upptagits i ett nytt kapitel i lagen, 4 kap.,
med rubriken »Skogsvägar».

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

Förslag

till

Lag

om tillägg till lagen den 3 september 1939 (nr~608) om enskilda Yägar.

Härigenom förordnas att till lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar
skall fogas ett nytt kapitel, betecknat 4 kap., av nedan angiven lydelse.

4 KAP.
Skogsvägar.

94 §.

I fråga om väg, som huvudsakligen är avsedd för utforsling av skogsprodukter
från skog (skogsväg), skola, förutom vad i 1 kap. finnes föreskrivet,
de i 2 kap. meddelade bestämmelserna äga tillämpning med de avvikelser i
särskilda fall som nedan stadgas.

95 §.

Då särskilda skäl därtill äro, må vid fördelning av väghållningsskyldigheten
för skogsväg mellan fastigheter, å vilka skog finnes, jämkning i de i 11 §
stadgade grunderna ske med hänsyn till vad som kan finnas skäligt för
främjande av god skogshushållning; dock må ej i något fall å fastighet läggas
större andel än som svarar mot dess nytta av vägen.

96 §.

Beträffande gemensam väghållning å skogsväg må, om det finnes lämpligen
kunna ske, vid förrättning bestämmas, att uttaxering av bidrag för
väghållning i första hand skall, helt eller till viss angiven del, ske i form av
avgifter å skogsprodukter, som transporteras å vägen (vägavgifter). Även
om så sker skola i vanlig ordning fastställas andelstal. Dessa skola dock ligga
till grund för uttaxering endast i den mån det visar sig att den på dem belöpande
kostnaden icke täckes av vägavgifter.

Meddelas beslut enligt första stycket skall vid förrättningen även fastställas,
till vilka högsta och lägsta belopp vägavgifter i olika fall må bestämmas.
Därvid skola de för fördelning av väghållningsskyldigheten gällande
grunderna iakttagas.

Kungl. Maj. ts proposition nr 11.

97 §.

Vid förrättning må jämväl bestämmas, att sådan ersättning som avses i
9 § tredje stycket skall beträffande transport av skogsprodukter å skogsväg
utgå i form av vägavgifter. Även i detta fall skall vid förrättningen fastställas,
med vilka högsta och lägsta belopp sådana avgifter må uttagas.

98 §.

Det åligger envar som äger begagna skogsväg för utforsling av skogsprodukter
mot erläggande av vägavgift att, i den mån styrelsen det begär och å
tid som styrelsen bestämmer, varje år till denna lämna skriftliga uppgifter
om den mängd skogsprodukter han under det senaste året transporterat
och den mängd han under det kommande året ämnar transportera på olika
delar av vägen.

Försummar någon att fullgöra honom enligt första stycket ålagd uppgiftsskyldighet,
äger länsstyrelsen vid vite förelägga honom att fullgöra
sådan skyldighet.

99 §.

Har vid förrättning eller genom dom bestämts, att kostnad för väghållning
skall gäldas medelst vägavgifter, må frågan därom eller om avgifternas
högsta och lägsta belopp återupptagas vid ny förrättning, förutom i fall som
i 65 § avses, sedan fem år förflutit från det frågan om avgifterna blivit
genom förrättning eller dom avgjord eller efter den kortare tid som vid förrättning
eller genom dom kan hava bestämts för avgifternas giltighet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1952.

Ändå att förrättningsförfarande inletts före nämnda dag, må vad nu stadgats
tillämpas å ärendets prövning och fortsatta handläggning, såframt ej
förrättningen blivit före nämnda tidpunkt förklarad avslutad. Har väghållningsskyldighet
blivit bestämd i enlighet med äldre lag, äger väghållningsskyldig
påkalla ny förrättning för tillämpning av vad som stadgats om vägavgifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr H -

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Drottningholms
slott den 3 februari 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Möller, Sköld, Quensel, Danielson,

Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne,

Andersson, Lingman.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och jordbruksdepartementen
anmäler chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Nilsson,
fråga om vissa ändringar i lagen om enskilda vägar samt anför därvid
följ ande.

I likalydande motioner till 1944 års lagtima riksdag (FK nr 2571 2 och AK
nr 420") begärdes utredning och förslag angående fördelning av kostnad för
byggande och underhåll av skogsvägar. Väglagens principer ansågos ej lämpliga
och rättvisa i ett sådant fall, då en skogsägare hade mycken avverkningsbar
skog, medan en annan hade ännu icke avverkningsbar skog och således
ringa användning för vägen under de närmaste aren. Underhallsfrågan
hade i många fall, där förrättning enligt väglagen ej hållits, ordnats så, att
saluvirket belastats med viss avgift per kubikmeter eller kubikfot att användas
till vägens underhåll och amortering av den del av vägkostnaden, som ej
täcktes av statsbidrag, eller alltså samma grunder som för amortering och
underhåll av flottleder.

Jordbruksutskottet inhämtade yttranden från skogsstyrelsen och Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund, vilka förordade den begärda utredningen.
Utskottet tillstyrkte i sitt utlåtande (nr 38) enhälligt motionerna. Utan
att närmare vilja fatta ståndpunkt till motionärernas förslag ansåge sig utskottet
kunna tillstyrka en utredning i syfte att ernå en lämpligare grund
för fördelning av kostnaderna. Vid utredningsarbetet borde beaktas den
principiella skillnaden mellan anläggnings- och underhållskostnaderna. De
senare kunde måhända lämpligen uttagas på det av motionärerna föreslagna
sättet, d. v. s. enligt samma grunder som tillämpades beträffande amorterings-
och underhållskostnader för flottleder. Beträffande anläggningskostnaderna
borde även övervägas huruvida kostnaderna kunde fördelas med
hänsyn i första hand till storleken av den areal och helst även bonitet och

1 Herrar Björkman i Sunne och Velander i Sundsvall.

2 Herrar Jonas Eriksson i Frägsta, Stattin i Överlännäs, And. Andersson i Gisselås, Jon. N.
Jonsson i Fjäle, Eric Hansson i Vännäsby och Lars E. Andersson i Hedensbyn.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

relativa skogstillgång, för vilken envar intressent i företaget kunde beräknas
få nytta av detsamma. I övrigt ansåges ej lämpligt att uppdraga några
riktlinjer för utredningsarbetet.

I skrivelse nr 271 hemställde riksdagen, att Kungl. Maj :t i enlighet med
vad i utslcottsutlåtandet förordats måtte låta verkställa utredning angående
fördelning av kostnad för byggande och underhåll av skogsvägar samt för
riksdagen framlägga de förslag i ämnet, vartill utredningen kunde föranleda.

Den 2 juni 1944 uppdrog Kungl. Maj :t åt skogsstyrelsen att i samråd med
lantmäteristyrelsen och med beaktande av vad i utskottsutlåtandet anförts
verkställa utredning och upprätta förslag. Sedermera medgav Kungl. Maj :t
genom brev den 30 januari 1948 skogsstyrelsen att såsom sakkunnig vid utredningen
anlita revisionssekreteraren Hugo Digman.

Därefter har skogsstyrelsen den 28 januari 1949 i samråd med lantmäteristyrelsen
som eget förslag överlämnat en av den sakkunnige i samråd med
styrelserna upprättad, den 3 december 1948 dagtecknad promemoria angående
ändrade grunder för fördelning och uttagande av kostnad för byggande
och underhåll av skogsvägar (SOU 1949: 34). I promemorian ha behandlats
dels de allmänna grunderna för väghållningskostnadernas fördelning i
fråga om skogsvägar och dels den speciella frågan om införande av vägavgifter.

över promemorian med därvid fogat lagförslag ha efter remiss utlåtanden
avgivits av domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen (med bifogande
av yttranden från samtliga överlantmätare och Sveriges förrättningsmannaförening
för enskilda vägar), väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
samtliga skogsvårdsstyrelser, länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings,
Kronobergs, Älvsborgs, Västmanlands, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs,
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, Riksförbundet
landsbygdens folk, Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund
(med bifogande av yttrande från Sveriges skogsägareföreningars riksförbund),
Sveriges skogsägareförbund och svenska vägföreningen. Därjämte
må nämnas, att länsstyrelsen i Värmlands län bifogat yttranden från Värmlands
förenade skogsägare, förening u. p. a., och Billeruds aktiebolag, att
länsstyrelsen i Västernorrlands län bifogat yttranden från Medelpads skogsägareförening
u. p. a., Kramfors aktiebolag och Sundsvallsbolagens gemensamma
förvaltningsaktiebolag samt att vid länsstyrelsernas i Jönköpings,
Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens läns yttranden fogats yttranden
från vägförvaltningarna i länen.

Jag anhåller att nu få upptaga detta ärende till behandling.

Gällande bestämmelser.

De grundläggande principerna i lagen den 3 september 1939 om enskilda
vägar äro, såvitt nu är i fråga, följande.

Väghållning omfattar byggande av väg, vägunderhåll och vinterväghållning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

I vägbyggnadsföretag, som är av synnerlig vikt för två eller flera fastigheters
ändamålsenliga brukande, skola dessa samfällt deltaga. Vägunderhåll
och vinterväghållning ombesörjes samfällt av de fastigheter, som ha nytta
av vägen.

Skyldigheten att deltaga i väghållning fördelas mellan de fastigheter, vilka
skyldigheten åligger, med hänsyn till den omfattning, vari de beräknas komma
att begagna vägen, dock att ej å någon fastighet må läggas större andel
än som svarar mot dess nytta av vägen.

Väghållningen skall av de väghållningsskyldiga utföras antingen gemensamt
efter andelstal eller efter fördelning på väglotter.

Andelstalen ligga till grund för uttaxering för vägsamfällighetens medelsbehov,
för fördelning av ansvarigheten för samfällighetens förbindelser och
för rösträtt vid sammanträde med de väghållningsskyldiga.

Upplåtes rätt för fastighet att begagna väg som farväg utan att fastigheten
älägges att med viss andel deltaga i väghållningen, åligger fastigheten skyldighet
att utgiva ersättning för slitning av vägbanan (»slitageersättning»),
som skall utgå med visst belopp årligen i förskott.

Fördelning av väghållningsskyldigheten i andelstal eller väglotter och bestämmande
av slitageersättning sker vid förrättning. Inträda ändrade förhållanden,
som i synnerlig mån inverka på frågan, äger envar sakägare påkalla
frågans återupptagande vid ny förrättning. Länsstyrelsen förordnar
till förrättningsman lantmätare eller annan lämplig person. Förrättningsmannen
skall, om han finner det nödigt eller någon av sakägarna begär det,
biträdas av två gode män.

Vid gemensam väghållning (efter andelstal) skola fastigheterna utgöra en
samfällighet, där styrelsen ombesörjer den gemensamma väghållningen. De
väghållningsskyldigas rätt att besluta utövas å sammanträde, där rösträtten
bestämmes efter de fastställda andelstalen (med vissa modifikationer). Vägsamfällighetens
medelsbehov skall, där det ej fylles genom andra inkomster,
läckas genom uttaxering. Styrelsen uppgör för varje år förslag till utgiftsoch
inkomststat samt debiteringslängd. Förslå ej influtna medel, skall styrelsen
uttaxera och indriva erforderliga belopp. Vägsamfällighet har för uttaxerat
belopp förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken. Styrelsen äger
med stöd av beslut å sammanträde med de väghållningsskyldiga upptaga
lån, som, där det ej skall infrias inom ett år, skall återgäldas genom årlig
amortering efter viss plan.

Statsbidrag kan enligt kungörelsen den 30 juni 1943 (nr 530) utgå till
byggande av skogsvägar med upp till 75 procent av den av skogsvårdsstyrelsen
godkända kostnaden för vägen. Om flera deltaga i företaget, skall förrättning
enligt lagen om enskilda vägar ha hållits eller dom ha meddelats
eller överenskommelse ha träffats i sådan form som av skogsstyrelsen godkänts.
Med skogsväg avses i kungörelsen sådan med motorfordon farbar enskild
väg, som har till huvudsakligt ändamål att främja utforsling av skogsprodukter.

° Kungi. Maj.ts proposition nr 11.

Enligt kungörelse den 6 juni 194-1 (nr 492), ändrad genom kungörelse den
30 juni 1943 (nr 531), kan Kungl. Maj:t för byggande av skogsvägar bevilja
lån ur skogsväglånefonden. Förutsättningarna äro likartade med dem för beviljande
av statsbidrag. Sådant lån skall amorteras med lika årliga inbetalningar
under högst tjugu år.

Statsbidrag och lån få sammanlagt ej överstiga 80 procent av de beräknade
kostnaderna.

I. De allmänna grunderna för väghållningskostnadernas fördelning i

fråga om skogsvägar.

Promemorian.

I de fall då förrättning enligt lagen om enskilda vägar ej erfordrades för
fördelning av kostnaderna för skogsvägs byggande och underhåll, hade markägarna
att frivilligt överenskomma om grunderna härför. Vid förrättning enligt
nämnda lag skulle enligt 11 § i lagen skyldigheten att deltaga i väghållning
mellan de fastigheter, vilka skyldigheten ålåge, fördelas med hänsyn till
den omfattning, vari de beräknades komma att begagna vägen, dock att ej
å någon fastighet finge läggas större andel än som svarade mot dess nytta
av vägen.

I motiven till lagen hade ej lämnats närmare anvisningar om hur den i
11 § allmänt uttryckta principen skulle tillämpas då fråga vore om skogsvägar.
Ej heller i de anvisningar, som lantmäteristyrelsen år 1942 utfärdat
till ledning för förrättningsmän vid handläggning av förrättningar enligt
lagen (lantmäteristyrelsens meddelanden 1942: 1 cirkulärserien nr 25), behandlades
frågan om skogsvägar speciellt. I anvisningarna uttalades bland
annat, att i uttrycket »den omfattning, vari de beräknas komma att begagna
vägen» ansetts ligga, att hänsyn skulle tagas ej blott till trafikmängden utan
även till den större eller mindre sträcka av vägen, som trafikerades av den
ene eller andre samt jämväl till färdsättet och trafikmedlens art. Att få fram
andelstalen underlättades ofta, om man utginge från vissa påtagliga grundfaktorer
och sedan gjorde erforderliga jämkningar. Såsom grundfaktorer
kunde användas t. ex. arealer i förening med taxeringsvärden. Ej sällan vore
det lämpligt att vägen indelades i sektioner med någorlunda likartade trafikförhållanden
inom varje sektion. Att meddela bestämmelser om att andelstalen
framdeles automatiskt skulle ändras med skeende ändringar i förhållandena
vore i princip ej tillåtet. Regeln vore att fixa andelstal skulle bestämmas
och att de kunde ändras endast genom ny förrättning. Vissa undantag
från denna princip kunde dock medgivas; jämför 33 §.

I promemorian har gjorts en undersökning av vilka allmänna grunder som
skulle kunna tillämpas för fördelningen av väghållningskostnaden, då fråga
vore om skogsvägar. Som ett led i undersökningen har ingått att yttranden

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

inhämtats från skogsvårdsstyrelserna, vissa lantmätare och överlantmätare
samt Sveriges skogsägareförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund.
Det har därvid visat sig vara ett allmänt önskemål att grunderna
för andelstalens fastställande bleve föremål för reglering genom anvisningar.
I rätt stor utsträckning syntes de i promemorian anförda synpunkterna redan
beaktas, men de redovisade metoderna vore ganska skiftande. Det har
framhållits att stora svårigheter förelåge att komma fram till någon generell
metod, som vore lämplig i ärenden av så skiftande natur som förrättningar
enligt lagen om enskilda vägar.

Undersökningen har utmynnat i att utgångspunkt och grundläggande faktorer
borde vara den produktiva arealen av varje fastighets andel i mjttoområdet
på ömse sidor om vägen samt den våglängd varje fastighet toge i
anspråk. Dessa faktorer kunde på ett relativt enkelt sätt fastställas. Meningarna
syntes vara delade om, huruvida man borde räkna med tonkilometer
eller bestämma sektionsindelning, och anledning syntes ej föreligga att i
detta avseende binda förrättningsmännen genom någon instruktion.

Såsom jämkningsfaktorer borde, när särskilda skäl därtill förelåge, hänsyn
tagas dels till bonitet och faktiskt virkesförråd, dels ock till vad som
kunde finnas skäligt för främjande av god skogshushållning. I speciella fall
kunde andra omständigheter spela in, exempelvis beskaffenheten av de trafikmedel,
som skulle användas på vägen, om olikhet i detta hänseende kunde
beräknas föreligga delägarna emellan. Taxeringsvärdena, som väl gåve
ett uttryck för värdet av avkastningen, ansåges i vart fall endast i undantagsfall
ägnade att läggas till grund för beräkningarna av andelstal eftersom
taxeringsvärdena i regel gällde för större fastighetsenheter eller fastighetskomplex
och nyttoområdena till enskilda vägar i regel vore relativt smala
och oberoende av fastighetsgränserna.

Beträffande innebörden av att bonitct och faktiskt virkesförråd skulle användas
som jämkningsfaktorer har i promemorian anförts bland annat följande.

Med ett skogsområdes bonitet avses skogsmarkens avkastningsförmåga.
Boniteten är således ett mått på markens godhet oberoende av hur rationellt
den vid en viss tidpunkt utnyttjats. Om boniteten för två lika stora områden
är 3 respektive 6, d. v. s. att markens virkesproducerande förmåga är 3 respektive
6 m3 per år, borde detta förhållande på mycket lång sikt motivera att
man räknade med att transporterna från det senare området komme att bli
dubbelt så stora som från det förra. På kortare sikt komme man emellertid
närmare de verkliga förhållandena om man räknade med det verkliga eller
relativa virkesförrådet.

Andelstalen kunna alltså i vissa fall ej göras rättvisa såväl på lång sikt
som för en mera avgränsad tidsperiod. Den tanken ligger då måhända nära
till hands, att man borde göra en skillnad mellan vägbyggnadskostnaderna
och kostnaderna för vägunderhållet, så att de förra fördelades med hänsyn
till förhållandena på längre sikt och de senare på grund av transporterna
under en mera begränsad tidrymd. Om man inför ett system med vägavgifter
med huvudvikt på underhållskostnaderna, kommer det alt bli ett
uttryck för en sådan skillnad.

Kungl. Maj:ts proposition nr H.

En differentiering av andelstalen för byggande och underhåll skulle vara
värd att överväga, om man kunde komma fram till en metod för mera
exakt beräkning av andelstalen. Det torde emellertid förhålla sig så, att
en matematiskt exakt fördelning knappast är värd att eftersträva. Förhållandena
äro nämligen från fall till fall mycket skiftande och de faktorer,
som böra inverka på väghållningsbördans fördelning växla även temporärt.
De praktiska fördelar, som det innebär att i regel ha enhetliga andelstal,
torde därför göra att man söker få fram enhetliga andelstal, där man
låter olika faktorer påverka talen så att de kunna anses giva ett skäligt uttryck
för varje fastighets andel i hela väghållningen.

Användningen av båda faktorerna bonitet och faktiskt virkesförråd eller
relativ skogstillgång bör tillgodose en strävan att komma fram till ett skäligt
medelvärde mellan bedömning på längre och kortare sikt. Det kan
exempelvis ej vara skäligt att en fastighet med hög bonitet men utan avverkningsbar
skog under exempelvis tjugu år skall betala större bidrag än
en fastighet med lägre bonitet men med stort förråd av avverkningsmogen
skog. Redan räntesynpunkter motivera en reducering av de bidrag, som
den förstnämnda fastigheten har att utbetala under en följd av år, innan
fastigheten tillgodogör sig vägen annat än för de begränsade ändamål som
ligga i den skogliga allmännyttan. Å andra sidan är den relativa skogstillgången
ej uttryck för ett bestående förhållande, varför den ej ensamt
är lämpad som grund för bestämning av andelstal.

I praktiken torde dualismen mellan den långsiktiga och den kortsiktiga
beräkningen försvagas genom att boniteten och även den relativa skogstillgången
i regel ej förete större variationer inom det begränsade område
som en skogsväg betjänar. De synas böra användas som allenast jämkningsfaktorer
utan samma grundläggande betydelse som arealen och våglängden.
Med hänsyn till att vägbyggnadskostnaderna äro av helt annan
storleksordning än underhållskostnaderna och boniteten är uttryck för ett
bestående förhållande synes större betydelse böra tillerkännas boniteten
än den relativa skogstillgången. Det torde knappast vara möjligt att här
få fram ett erfarenhetstal som uttryck för förhållandet och ett sådant erfarenhetstal
skulle under alla förhållanden vara förenat med så stora osäkerhetsmoment
i det särskilda fallet, att värdet skulle vara mycket problematiskt.

I nu anförda hänseenden syntes någon ändring i lagen om enskilda vägar
ej erforderlig. Enligt en av Svea hovrätt den 14 juni 1947 meddelad dom
vore det sålunda ej förenligt med 11 § att andelstalen ställdes i direkt förhållande
till den relativa skogstillgången, men hinder förelåge ej att hänsyn
därtill toges, såvitt det i förkommande fall på grund av särskilda omständigheter
funnes påkallat.

Beträffande de i promemorian föreslagna grunderna för fördelning av väghållningskostnaderna
för skogsvägar krävdes emellertid i ett avseende ändring
i 11 § i lagen om enskilda vägar, nämligen beträffande den jämkningsfaktor,
som innebure att hänsyn skulle tagas till vad som kunde finnas
skäligt för främjande av god skogshushållning. Från skogsstyrelsens sida
hade framhållits såsom särskilt angeläget att denna synpunkt vunne beaktande
vid fördelning av väghållningskostnaderna. Det kunde emellertid
ej anses förenligt med den i lagtexten uttryckta principen om fördelning
av väghållningsskyldigheten med hänsyn till den omfattning, vari de olika
fastigheterna beräknades komma att begagna vägen, att låta andelstalens

Iiungl. Maj:ts proposition nr 11.

storlek påverkas av skogshushållningssynpunkter. Det förekomme likväl
att dylika hänsyn toges för att stimulera avlägset liggande fastigheters
ägare att deltaga i ett vägföretag.

I promemorian har beträffande innebörden av begreppet främjande av god
skogshushållning hänvisats till 29 § lagen den 19 juni 1919 om flottning i
allmän flottled och motiven till denna. I nämnda paragraf stadgades, att
för de flottandes inbördes delaktighet i olika slag av utgifter länsstyrelsen
skulle fastställa allmänna grunder, varvid skulle iakttagas, bland annat,
att grunderna för delaktighet i flottleds- och underhållsutgifter skulle bestämmas
med hänsyn till vad som funnes skäligt och lämpligt för främjande
av en god skogshushållning.

I motiven till detta stadgande (förslag till ny flottningslagstiftning, avgivet
den 14 december 1916, s. 405) anfördes, att flottledsutgifterna, d. v. s.
de annuiteter de flottande enligt fastställda amorteringsplaner hade att erlägga
till gäldande av kostnaderna för flottledens anläggande, utvidgande
eller förbättrande, ej vore föranledda av det genom flottningsföreningen
ombesörjda flottningsarbetet utan mera vore att anse såsom en varje flottande
pålagd avgift för utnyttjande av de fasta anordningarna i den allmänna
leden. Det kunde under sådana förhållanden ej vara opåkallat att
synpunkten av det allmänna bästa trädde i förgrunden. Med andra ord,
beträffande flottledsutgifterna vore det fullt befogat att låta hänsynen till
skogsvårdens intresse bliva bestämmande för fördelningen. Ett sådant bestämmande
komme att föranleda virkesvärdesprincipens användande beträffande
detta slag av utgifter. Av huvudsakligen samma skäl, som gällde
med avseende på flottledsutgifterna, borde även underhållsutgifterna fördelas
med hänsyn till skogshushållningens bästa.

Härefter har i promemorian anförts.

Med hänsyn till syftet med skogsvägarna synas sakliga skäl med särskild
styrka tala för att hänsyn vid väghållningsskyldighetens fördelning får tagas
till skogshushållningssynpunkter såsom också sker vid fördelning av vissa
flottningskostnader. Det förhåller sig för övrigt också så, att möjligheterna
att utnyttja vägen ökas genom att hänsyn kan tagas till skogshushållningssynpunkter,
eftersom därigenom möjligheterna att taga ut sämre virke bliva
större. Detta medför ökade inkomster av vägavgifter i fall då sådana tillämpas
och sålunda indirekt lättnader för samtliga skogsägare i fråga om kostnaderna
på längre sikt. Ur dessa synpunkter bör såsom ett led i främjande av
god skogshushållning anses att man möjliggör viss lättnad i väghållningsskyldigheten
beträffande virke, som ligger vid vägens mest avlägsna del eller på
större avstånd från vägen. Det kan framhållas, att den regulator, som 11 § i
väglagen nu innehåller därom att ej å någon fastighet må läggas större andel
än som svarar mot dess nytta av vägen, har ringa betydelse för skogsvägarnas
del, på grund av den dominerande betydelse en väg har för möjligheterna
att taga ut virke ur skogen. 1 fråga om en skogsväg inträffar det sålunda
sällan, alt nyttan av vägen för viss fastighet ej motsvarar den på
fastigheten belöpande kostnaden.

På grund härav har i promemorian föreslagits att såsom andra stycke
i 11 § skulle införas ett stadgande av innehåll att i fråga om fördelningen
av väghållningsskyldigheten skogsfastigheter emellan kunde, där särskilda

Kungi. Maj:ts proposition nr H.

skäl därtill vore, jämkning ske med hänsyn till vad som kunde finnas skäligt
för främjande av god skogshushållning. Jämkningen borde sålunda
ej ske på bekostnad av fastigheter, som ej använde vägen för skogskörslor.

Remissyttrandena.

I allmänhet ha i remissyttrandena gjorts positiva uttalanden om förslagets
lämplighet. Sålunda har exempelvis domänstyrelsen anfört, att styrelsen,
som haft att bevaka kronans rätt i stort antal ärenden rörande tilllämpningen
av lagen om enskilda vägar, fått den bestämda uppfattningen,
att tillämpningen av lagen varit mycket ojämn och att det därför vore önskvärt
att en lämpligare och mera rättvisande grund för fördelningen av väghållningskostnaderna
kunde ernås. Vad beträffade frågan om de allmänna
grunderna för väghållningskostnadernas fördelning kunde styrelsen giva
sin anslutning till de i promemorian framförda synpunkterna och förslagen.
Den motivering, som anförts för att såsom jämkningsfaktor taga hänsyn
även till vad som funnes skäligt för främjande av god skogshushållning,
när särskilda skäl därtill vore, funne styrelsen bärande och styrelsen ville
därför livligt tillstyrka förslaget om en tilläggsbestämmelse i 11 § i detta
hänseende.

Den kritik som riktats mot förslaget i denna del inskränker sig till att
överlantmätarna i Uppsala, Kristianstads och Örebro län anfört vissa betänkligheter
mot det föreslagna tillägget till 11 § och att någon skogsvårdsstyrelse
ansett tillägget onödigt. Sålunda har bland annat uttalats, att den
föreslagna jämkningsfaktorn skulle innebära ett avsteg från gällande grunder
för andelstalens beräkning och ett främmande element i väglagstiftningen.
Det har även befarats, att principen skulle få till följd en värdeöverföring
från mera välbelägna till mindre välbelägna skogsfastigheter som
följd av att de förra ålades utgifter som rätteligen bort åligga de senare.
Överlantmätaren i Uppsala län har särskilt framhållit, att avlägsna och
från vägen svårtillgängliga marker med låg bonitet ofta värderats lågt vid
laga skiften, vilket medfört tilldelning av större areal än välbelägna och
bättre marker. Vid försäljning och fastighetstaxering hade även hänsyn tagits
till markens belägenhet. Vore det önskvärt att taga särskild hänsyn i
detta avseende, borde det icke mot bestridande kunna gå ut över övriga
vägintressenter utan regleras genom statsbidrag eller dylikt. Även överlantmätaren
i Örebro län har ifrågasatt, huruvida ej det allmänna skogsvårdsintresset
lämpligen i stället borde tillgodoses genom speciella statsbidrag
till kostnaderna för iståndsättande av vanskött skog, däri inbegripna vägkostnaderna.
Dessa statsbidrag kunde begränsas att gälla den tid som beräknades
åtgå för att sätta skogen i stånd, medan däremot en jämkning i
fördelningen av väghållningskostnaden skulle komma att gälla för obestämd
tid och ej kunna ändras utan ny förrättning. I vart fall borde undantagsbestämmelsen
begränsas till fall, där fördelningen enligt den allmänna
normen uppenbarligen komme att lägga hinder i vägen för skogens utnytt -

Kungl. Maj.ts proposition nr H.

jande och vård och jämkningen borde begränsas till vad som vore nödvändigt
för att undanröja detta hinder.

Å andra sidan ha överlantmätaren i Kopparbergs län och skogsvårdsstyrelsen
i Norra Kalmar län ifrågasatt en mera genomgripande ändring av
grunderna för väghållningskostnadernas fördelning, nämligen genom att i
stället för omfattningen av begagnandet av vägen låta nyttan eller båtnaden
(värdestegringen å fastigheten) ligga till grund för bestämmande av
andelstalen.

I anslutning till den kritik, som överlantmätaren i Uppsala, Kristianstads
och Örebro län riktat mot det föreslagna tillägget till 11 § angående jämkning
med hänsyn till vad som kunde finnas skäligt för främjande av god
skogshushållning, har lantmäteristyrelsen uttalat den uppfattningen, att de
framförda farhågorna vore överdrivna. Stadgandet i 11 § att ej å någon
fastighet finge läggas större andel än som svarade mot dess nytta av vägen
utgjorde tillräcklig garanti för att icke någon delägare skulle lida skada av
den föreslagna jämkningsregeln. Att inom den ram, som betingades av
varje fastighets nytta av vägen, göra smärre avvikelser för främjande av
god skogshushållning syntes komma att påverka planläggningen av skogsvägarna
på ett ur det allmännas synpunkt lämpligt sätt. Det syntes för övrigt
vara en vanlig princip i lagstiftningen, att allmännyttan ginge före enskilda
intressen blott icke dessa senare tillfogades skada. I övrigt hänvisade
styrelsen till den försiktighet, som utmärkte förslaget både i utformningen
av lagtexten och i motivuttalandena.

Departementschefen.

Beträffande grunderna för fördelning av skyldigheten att deltaga i väghållning
stadgas i 11 § lagen om enskilda vägar att fördelningen skall ske
med hänsyn till den omfattning, vari fastigheterna komma att begagna
vägen, dock att ej å någon fastighet må läggas större andel än som svarar
mot dess nytta av vägen.

I promemorian ha föreslagits vissa grunder för tillämpningen av dessa
bestämmelser, då fråga är om skogsvägar. I detta förslag ingår, att vid fördelning
av väghållningsskyldigheten mellan fastigheter, å vilka skog finnes,
må, där särskilda skäl därtill äro, jämkning ske med hänsyn till vad som
kan finnas skäligt för främjande av god skogshushållning. Innebörden härav
är, bland annat, att jämkning av väghållningsskyldigheten kan ske till
förmån för fastighet, som är avlägset belägen, eller för att främja utfodling
av virke av mindre dimensioner eller eljest av lägre värde eller för
att främja skogsvården.

Från det allmännas sida vidtagas omfattande åtgärder för att främja tillkomsten
av skogsvägar. Statsbidrag kunna sålunda utgå till byggande av
skogsvägar ined upp till 75 procent av kostnaden och lån kunna för samma
ändamål beviljas ur skogsväglånefonden. Under sådana förhållanden torde
någon berättigad invändning i princip ej kunna göras mot att allmänna syn -

Kungl. Maj.ts proposition nr 11.

punkter i viss mån få göra sig gällande i fråga om fördelning av den del av
kostnaderna, som ej täckes av statsbidrag. Därtill kommer, att möjligheterna
att utnyttja en skogsväg ökas genom att hänsyn kan tagas till skogshushållningssynpunkter,
eftersom även sämre eller mera avlägset beläget virke
måhända därigenom kan komma att uttagas. Detta kan i sin tur medföra
minskning av kostnaderna för övriga intressenter.

Förslaget, som i förevarande hänseende har anknytning till flottningslagen,
torde ej kunna anses stridande mot de grundläggande principerna i lagen
om enskilda vägar, eftersom den allmänna grunden för kostnadernas fördelning,
omfattningen av begagnandet av vägen, bibehållits och hänsyn till främjande
av god skogshushållning endast skall tagas där särskilda skäl därtill
äro och endast för fördelning av bidragsskyldigheten skogsfastigheter
emellan.

På grund av vad sålunda anförts och med hänsyn till att från remissinstansernas
sida, på något undantag när, ej förekommit någon erinran mot
förslaget, tillstyrker jag det tillägg till 11 § lagen om enskilda vägar som i
promemorian föreslagits.

II. Vägavgifter.

Promemorian.

När förevarande utredning begärdes, ifrågasattes såväl i motionerna som
i utskottsutlåtandet ett avgiftssystem av det slag som föreskrivits i lagen den
19 juni 1919 om flottning i allmän flottled.

I promemorian har undersökts, huruvida ett avgiftssystem i lagen om
enskilda vägar skulle kunna anslutas till principerna i flottningslagen. Ett
utkast till ändringar i lagen om enskilda vägar efter dessa principer har
även fogats som bilaga 2 till promemorian. Det har uttalats, att en sådan
lösning möjligen skulle kunna godtagas, om man ansåge, att förrättningsförfarandet
vore otjänligt för fastställande och ändring av vägavgifternas
belopp. Det kan emellertid redan här nämnas, att det sedermera under remissförfarandet
visat sig att icke någon enda av remissinstanserna ansett
sig kunna förorda detta alternativ.

Det vore framför allt dualismen i prövningen av väghållningsskyldigheten
enligt lagen om enskilda vägar som skulle uppkomma genom införande
av ett sådant förfarande som föranlett att detta alternativ ej ansetts
kunna komma i fråga. Därtill komme, att det vore tveksamt, huruvida man
med detta system vunne något i förenkling och kostnad i jämförelse med
förrättningsförfarandet.

I promemorian har emellertid förordats ett alternativ, till vilket förslag
till ändrad lagtext utformats i bilaga 1 till promemorian, med bestämmelser
som närmare anslöte sig till gällande bestämmelser i lagen om enskilda
vägar. Detta förslag hade följande innehåll.

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

I 33 §, som innehölle bestämmelser om de frågor som skulle prövas vid
förrättning, föresloges följande tillägg. Vid förrättning kunde, då fråga vore
om väg, som avsåge att främja utforsling av virke från skog, och då arbetet
med vägbyggnad, vägunderhåll eller vinterväghållning skulle av de väghållningsskyldiga
utföras gemensamt, bestämmas, att kostnader därför skulle,
där det lämpligen kunde ske, helt eller delvis gäldas medelst avgifter (vägavgifter)
å virke, som transporterades på vägen. I sådant fall skulle vid
förrättningen bestämmas, med vilka högsta och lägsta belopp vägavgifter
finge uttagas.

I en ny paragraf, 63 a §, föresloges bestämmelser om att det ålåge en var
som ägde begagna vägen att, i den mån styrelsen det begärde och å tid, som
styrelsen bestämde, varje år till denna lämna skriftliga uppgifter om den
myckenhet virke han under det senaste året transporterat och den myckenhet
han under det kommande året ämnade transportera på olika delar av
vägen. Försummade någon ålagd uppgiftsskyldighet, ägde länsstyrelsen ålägga
honom vid vite att fullgöra sådan skyldighet.

I nuvarande 65 § — som innehölle bestämmelser om att fråga, som avgjorts
genom förrättning eller dom, kunde på begäran av sakägare återupptagas
vid ny förrättning om ändrade förhållanden inträtt, som på frågan
i synnerlig mån inverkade — föresloges ett tillägg av innehåll att, om vid
förrättning bestämts, att kostnad för väghållning skulle gäldas medelst vägavgifter,
frågan därom finge återupptagas vid ny förrättning, sedan bestämd
tid för avgifternas utgående tilländalupit och i vart fall sedan fem år förflutit
från det frågan om avgifterna blivit genom förrättning eller dom
avgjord.

I anslutning till de sålunda förordade ändringarna i lagen om enskilda
vägar har i promemorian uttalats, att med ett sådant system, där varje
kubikmeter eller kubikfot virke, som transporterades på vägen, belädes med
viss avgift för täckande av väghållningskostnader, vunnes att kostnaderna
fördelades i direkt proportion till mängden transporterat virke, eventuellt
med differentiering med hänsyn till längden av den vägsträcka som tagits
i anspråk och andra omständigheter. Detta syntes stå i god överensstämmelse
med den grundläggande principen i 11 § att fördelningen skulle ske
efter omfattningen av begagnandet av vägen. I själva verket bleve denna
princip bättre tillgodosedd med avgiftssystemet än med det gällande andelssystemet,
eftersom med avgiftssystemet den som avverkade och transporterade
mera än beräknat finge betala ett mot ökningen svarande större bidrag
och den som transporterade mindre än beräknat finge betala mindre bidrag
än man räknat med vid förrättningen. Vidare vunnes att bidragsskyldighetcn
inträdde först när avverkning och uttransport skedde. Det vore otvivelaktigt
av värde för delägarna att få betala för vägen i samband med att de
finge inkomster ur skogen. Om någon delägare först längre tid efter vägens
anläggning hade avverkningsbar skog, innebure det även ränteförlust för
honom att betala bidrag till vägen under tiden till dess avverkning skedde.

Kungi. Maj.ts proposition nr H.

Det vore i sistnämnda hänseende — beträffande tiden för bidragsskyldighetens
fullgörande — som avgiftssystemet främst skilde sig från nuvarande
fördelning efter andelstal. Bestämmelserna om fasta andelstal innebure nämligen,
att delägarna normalt skulle på grund av andelstal bidraga till väghållningen
år från år oberoende av hur användningen av vägen växlade.

Därest intressenterna i ett vägföretag önskade fördela kostnaderna genom
uttagande av vägavgifter, stode givetvis den möjligheten redan nu öppen
att, oberoende av bestämmelserna i lagen om enskilda vägar, därom träffa
överenskommelse. Sådana överenskommelser förekomme i åtskilliga fall och
i promemorian redogjordes för två vägföretag i Hälsingland, där man med
de bästa erfarenheter kunnat genomföra avgiftssystemet på överenskommelsens
väg (s. 50—51). En hänvisning till möjligheten att träffa överenskommelse
innebure emellertid ej någon tillfredsställande lösning av frågan.
Avtalsformen förutsatte att enighet kunde uppnås mellan intressenterna i
alla de frågor som uppkomine i samband med ett företag av ifrågavarande
slag. Vidare hade ett avtal mellan intressenterna ej sakrättslig verkan (jämför
34 § samt motiven NJA II 1940 s. 389 o. f.). Det vore således ej bindande
för nya ägare av fastigheterna utan att dessa anslöte sig till avtalet.
Möjlighet funnes visserligen att intressenterna förbunde sig att vid eventuell
försäljning uppställa som villkor att sådan anslutning skedde och att
köparen i sin tur skulle uppställa samma villkor, om han sålde fastigheten.
På så sätt kunde övriga intressenter beredas rätt till skadestånd, om villkoret
ej uppfylldes. Detta innebure emellertid ej någon betryggande ordning
för företag av den omfattning som här kunde vara i fråga. Den förmånsrätt
enligt 17 kap. 6 § handelsbalken, som gällde för intressenternas bidrag, förutsatte
vidare förrättning enligt lagen om enskilda vägar. Slutligen vore
sådan förrättning i viss utsträckning förutsättning för statsbidrag och lån
ur skogsväglånefonden. Undantag från detta villkor förekomme dock ofta.

Beträffande frågan, huruvida vid förrättning enligt lagen om enskilda vägar
skulle kunna fastställas en förening mellan delägarna om tillämpande av
ett system med vägavgifter, har i promemorian uttalats, att systemet med
vägavgifter i flera avseenden vore till sina verkningar så avvikande från
grunderna i lagen om enskilda vägar, att det måste anses, att dess tillämpning
förutsatte ändringar i lagen.

Ett system med vägavgifter komplicerades därav att en väg i regel användes
för olika ändamål. Om sålunda en väg användes, förutom för virkestransporter,
exempelvis för transporter till och från vissa inägoskiften eller
för mjölktransporter eller såsom utfartsväg för fastigheter, måste väghållningsskyldigheten
bestämmas även med hänsyn till sistnämnda användningsområden.
En skogsväg vore till nytta icke endast för uttransport av
virke utan även mera indirekt därigenom att den beredde möjlighet till förbilligad
och intensifierad skogsvård, förbilligad förvaltning och bevakning,

Kungl. Maj.ts proposition nr H.

effektivare bekämpande av skogseld etc. (»skoglig allmännytta»). Därest
avgifter lades endast på avsaluvirke, finge hänsyn tagas till att vägen även
användes för transport av husbehovsvirke. Därtill komme bestämmelsen i
11 § att bidragsskyldigheten ej finge överstiga en fastighets nytta av vägen.

Vad beträffade frågorna om husbehovsvirke och »skoglig allmännytta»
kunde dessa möjligen på längre sikt antagas stå i direkt proportion till transporterna
av avsaluvirke. Uttagande av avgifter även på husbehovsvirke kunde
dock vara nödvändigt och befordrade därjämte jämnare inflytande avgifter.
Förekomme transporter av andra slag än skogsprodukter, måste ersättningsfrågan
för deras del behandlas särskilt. Metoden med avgifter
kunde dock användas även på vissa andra varuslag än virke, exempelvis på
transporter av mjölk, grus, sten, torv etc. Det föreliggande förslaget vore
dock begränsat till virke.

Beträffande frågan huruvida vägavgifterna kunde komma att stå i strid
med föreskriften i 11 §, att bidragsskyldigheten ej finge överstiga viss fastighets
nytta av vägen, har i promemorian påpekats, att denna bestämmelse
innebure exempelvis att, om två fastigheter begagnade en väg i samma utsträckning,
de kunde ha olika nytta av vägen genom att det vore enda
transportväg för den ena fastigheten, medan den andra fastigheten hade en
annan väg, som dock vore något längre. Nyttan för sistnämnda fastighet
motsvarade då endast en viss förkortning av transporterna. Det skulle alltså
vid tillämpning av ett system med vägavgifter i vissa fall kunna visa sig
nödvändigt att för en eller flera fastigheter reducera vägavgiften, såvida man
ej genom ändring av 11 § frigjorde frågan om vägavgifterna från begränsningen
med hänsyn till nyttan. Fallet vore måhända ej av större betydelse,
i synnerhet med hänsyn till bestämmelsen att förutsättning för tvångsanslutning
vore att vägen vore av synnerlig vikt för fastigheten.

1 promemorian har vidare uttalats, att vägavgifterna icke kunde i princip
bestämmas på sådant sätt, att för varje år genom avgifter uttoges vad som
erfordrades för täckande av underhållskostnaderna jämte viss bestämd amorteringsdcl
utan att avgifterna måste vara konstanta under längre tid. Härom
har anförts.

Utmärkande för skogsvägar är, att omfattningen av användningen ofta är
mycket olika under olika år. Detta sammanhänger med åldersfördelningen
på skogen. Efter stora avverkningar ett eller annat år kunna avverkningarna
upphöra eller vara obetydliga under en följd av år. Medan stora avverkningar
på en vägintressents fastighet sker ett år, ha måhända övriga intressenter
samma år ingen avverkningsbar skog. Har eu avverkningsrätt upplåtits
på exempelvis fem år, beror det på förvärvaren, om han vill taga ut virket
under ett år eller om han vill fördela avverkningarna på flera år. För den
enskilda skogsägaren är det under sådana förhållanden önskvärt att få fullgöra
sina skyldigheter i fråga om vägen de år, då avverkningar verkställas
och han har nytta av vägen och inkomster av skogen. För vägföretaget som
sådant kan däremot en sådan osäkerhet om när avgifter inflyta verka oläg 2

B ilian g till riksdagens protokoll 11)02. 1 samt. Kr It

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

ligt, särskilt om amortering av byggnadskostnaderna, som pläga representera
avsevärda belopp i jämförelse med underhållskostnaderna, skola vara
beroende av när uttag ur skogen komma att ske.

Det synes på grund av vad nu anförts uppenbart, att på varje års transporter
ej kan i form av vägavgifter läggas dels kostnaderna för vägens underhåll
under året och dels en bestämd amorteringsdel av byggnadskostnaderna.
Att flottningsbestämmelserna ej utan vidare kunna tillämpas även på
enskilda vägar sammanhänger med att å ena sidan kostnaderna för en väg
äro mera konstanta än kostnaderna för flottning och å andra sidan omfattningen
av flottning i en allmän flottled i allmänhet är mera konstant än
transporterna på en enskild skogsväg. Detta senare förhållande sammanhänger
med att en flottled betjänar ett stort område medan en enskild väg
endast berör ett mera begränsat antal, ofta ett fåtal, fastigheter. På grund
härav torde vägavgifter få bestämmas till visst belopp, beräknat som ett medeltal
för längre tid och oberoende av växlingen i kostnader och transporterade
kvantiteter från år till år. De böra bestämmas vid förrättning och vara
oförändrade till dess anledning föreligger att vid ny förrättning ändra dem.

Konsekvensen av att vägavgifter uttoges på sätt nu anförts vore, att inkomsterna
för samfälligheten ej alltid komme att stå i proportion till utgifterna.
I den mån överskott uppkomme, finge medlen fonderas för användning
under år, då omkostnaderna överstege de influtna beloppen. (I
detta sammanhang har i promemorian antecknats, att önskemål framkommit
om att vägsamfällighets fonderade medel borde vara befriade från skatt.)
Uppkomme brist på grund av att intressenterna dröjde med sina avverkningar,
borde bristen i första hand täckas genom lån. I nödfall finge extra
utdebitering ske. Därest vid vägens tillkomst förelåge ett aktuellt behov av
vägen, kunde man måhända räkna med att redan under de första åren avgifter
på grund av transporter komme att inflyta i sådan utsträckning att
olägenheterna av vad nu anförts kunde undvikas.

De risker, som vore förbundna med ett system med vägavgifter, ha emellertid
föranlett, att någon allmän rätt att påfordra systemets tillämpning ej
föreslagits. Det har lagts i förrättningsmännens hand att avgöra, huruvida
vägavgifter i visst fall skulle tillämpas. Det borde främst ifrågakomma beträffande
vägar, som till sin karaktär vore mera utpräglade skogsvägar. Som
ett uttryck för att systemet endast vore avsett att tillämpas i fall, där förutsättningarna
vore gynnsamma, föresloges att i lagtexten uttalades, att användande
av vägavgifter endast skulle förekomma »där det lämpligen kunde
ske». Förelåge exempelvis risk att ett företag med stor andel i väghållningen
kunde komma att dröja med sina avverkningar eller föra bort sitt virke åt
annat håll, t. ex. till en flottled, borde förrättningsmännen iakttaga försiktighet
i fråga om att medgiva tillämpning av avgiftssystemet.

Ehuru den föreslagna lagtexten gåve möjlighet att uttaga hela väghållningsskyldigheten
i form av vägavgifter, hade den fått en sådan utformning,
att avgifterna kunde begränsas till exempelvis enbart vägunderhållet
eller vinterväghållningen eller del av dessa. I regel borde avgifterna må -

Kungl. Maj.ts proposition nr H.

hända begränsas till underhållskostnaderna, d. v. s. vägunderhåll och vinterväghållning.
Fråga vore om ej i de flesta fall olägenheterna för samfälligheten
bleve alltför stora av att för amortering av byggnadskostnaderna vara beroende
av när uttransport av virke skedde. En snedbelastning av samfällighetens
ekonomi kunde uppkomma, som kunde vara besvärande. Extra utdebiteringar
kunde komma i fråga i en utsträckning som skulle äventyra fördelarna
med metoden. Därest enskilda uppträdde som förlagsgivare och ej
gjorde anspråk på konstanta amorteringsbelopp, kunde dessa olägenheter
väsentligen elimineras. Anledning syntes ej föreligga att genom bestämmelse
i lagen hindra att i visst fall, då olägenheter av berört slag ej syntes föreligga,
delägarna förenade sig om att tillämpa avgifter även på byggnadskostnaderna.
Även om förening ej kunde åstadkommas, borde förrättningsmännen
ha möjlighet att tillämpa metoden i vidare utsträckning, där det befunnes
kunna ske utan avsevärda olägenheter. Hinder borde ej heller föreligga
att tillämpa vägavgifter på viss del av byggnads- och underhållskostnaderna,
exempelvis när en väg bleve till nytta för en eller flera fastigheter
i vissa hänseenden redan innan avverkningar för avsalu komme till stånd
eller då man önskade skapa större trygghet genom att uttaga viss del på
grund av andelstal. Det syntes önskvärt att man, åtminstone till dess erfarenheter
vunnits, gåve förrättningsmännen relativt fria händer att från fall
till fall bedöma hur systemet borde tillämpas.

Då i det föregående talats om att extra utdebiteringar kunde komma i
fråga förutsattes, att andelstal skulle i vanlig ordning bestämmas, även om
kostnaderna helt eller delvis skulle uttagas medelst vägavgifter. Andelstalen
syntes vara nödvändiga som uttryck för varje delägares andel i samfälligheten
och andelstalen skulle alltså, även där avgiftssystem tillämpades, alltjämt
ligga till grund för ansvarighet, rösträtt, eventuell extra utdebitering
in. m. Principen borde vara den, att delägaren på grund av andelstalet deltoge
i väghållningen, ehuru debitering skedde först i samband med att han
uttransporterade virke och då på grundval av de bestämda vägavgifterna.
Andelstalen komme i regel att bliva erforderliga för bestämmande av bidragsskyldigheten
för andra transporter och förmåner än virkestransporter
samt — om vägavgifterna, såsom i regel tänktes bliva fallet, begränsades
till vissa av kostnaderna som belöpte på virkestransporterna —- de kostnader
för sistnämnda transporter som ej inräknades i avgifterna. Då extra utdebiteringar
på grund av andelstal måste ske med anledning av att vägavgifter
ej i erforderlig utsträckning inflöte, kunde de eventuellt givas karaktär
av förskottsbetalningar av vägavgifter.

Beräkningen av avgifternas storlek kunde ske på det sätt att för viss tid,
som bestämdes från fall till fall, exempelvis tjugu år, beräknades hur mycket
virke som komme att uttransporteras på vägen. Med ledning härav
och den beräknade årliga underhållskostnaden — samt amortering, där

Knnql. Maj:ts proposition nr 11.

sådan komme i fråga — kunde lämplig avgift per kubikmeter eller kubikfot
uttransporterat virke bestämmas. Differentiering av avgifterna med hänsyn
till transportsträcka eller andra omständigheter kunde jämväl ske.

Med anledning av att det gjorts gällande, att det vore alltför omständligt
att för vägavgifternas bestämmande eller för ändring av avgifterna kräva
förrättning med möjlighet att överklaga förrättningsmännens beslut domstolsvägen,
ha i promemorian undersökts andra metoder, som för ifrågavarande
ändamål kunde tänkas komma till användning, nämligen skilj emannaförfarande,
beslut av delägarna på sammanträde samt prövning av
länsstyrelse enligt flottningslagens principer.

I promemorian har uttalats, att det starkaste och sannolikt avgörande
skälet för att vägavgifterna skulle fastställas och ändras vid förrättning
vore, att avgifterna avsåges skola tillämpas som ett komplement till andelssystemet.
Det vore då olämpligt att låta avgifternas storlek bestämmas i
annan ordning än andelstalen. Det kunde kanske i vissa fall uppkomma svårigheter
att fastställa relationen mellan andelstalen och vägavgifterna. Om
olika instanser hade avgörandet, skulle konflikt kunna uppkomma mellan
avgörandena. Det vore över huvud taget olämpligt med en ordning, enligt
vilken olika frågor i ett förfarande skulle avgöras av olika instanser.
Ärendets behandling främjades av att samma myndighet eller organ hade att
bestämma i olika delar. Härtill komme, att farhågorna för förrättningsoch
domstolsförfarandets omständlighet ej finge överdrivas. Förrättningsförfarandet
vore i själva verket både praktiskt och relativt enkelt. Det innebure
i realiteten endast att en sakkunnig och i förevarande frågor väl insatt
tjänsteman mot en ringa avgift för delägarna sökte få till stånd eu
förening mellan dem och, om detta ej lyckades, själv meddelade ett opartiskt
beslut om avgifternas storlek. Den utredning, som måste göras vid en förrättning,
vore nödvändig vilken form för avgifternas fastställande man än
använde. Om förrättningssammanträde med delägarna om ändring av avgifterna
hölles i anslutning till den vanliga årsstämman, framstode olägenheterna
av ett förrättningsförfarande för sådan ändring som så mycket
mindre. Man finge vidare i detta sammanhang ej underskatta betydelsen av
att frågan finge behandlas vid sammanträde med delägarna på platsen under
opartisk, sakkunnig ledning. Möjligheterna till kompromiss och enighet
främjades härigenom mera än i ett förfarande, där myndighet hade att
verkställa prövning på grundval av skriftliga handlingar. Lantmäteristyrelsen
ställde i utsikt att förrättningar för ändring av vägavgifter — vilka
kunde beräknas bli relativt enkla — finge utföras med förtursrätt. Ej heller
finge man överdriva de praktiska olägenheterna av att domstolsförfarande
stode öppet för missnöjd delägare. Kostnaderna verkade å ena sidan
avhållande från okynnesklagan och å andra sidan kunde frågan ha den
ekonomiska betydelse, att ett domstolsförfarande vore väl motiverat. För
övrigt gällde det här i första hand att legalisera ett förfarande, som i många
fall visat sig genomförbart på överenskommelsens väg. Överenskommelse

Kungi. Maj.ts proposition nr 11.

borde alltjämt vara den naturliga och vanliga formen för frågornas lösande
och möjligheterna till överenskommelse skulle främjas av att ett lagstadgat
avgiftssystem funnes, som möjliggjorde bestämmande av avgifter även
om någon utan godtagbara skäl motsatte sig förfarandet.

Slutligen har betonats, att det under alla förhållanden syntes nödvändigt
att konsekvent tillämpa samma metod för fastställelse och ändring av avgifterna.
Man kunde sålunda näppeligen kräva fastställelse av avgifterna
vid förrättning och i domstolsväg och samtidigt medgiva ändring av avgifterna
genom beslut på stämma eller på annat sätt.

Resultatet av den verkställda undersökningen i denna del vore alltså, att
vägavgifterna borde fastställas vid förrättning och ändras i samma ordning.
Den avvikelsen vore givetvis alltjämt möjlig, att delägarna kunde träffa
överenskommelse, som bleve bindande dem emellan men ej för ny delägare,
som ej biträtt överenskommelsen. Den friheten syntes vidare kunna
medgivas delägarna i fråga om bestämmandet av avgifternas storlek att i
lagtexten gåves uttryck åt att vid förrättning endast maximum och minimum
för avgifterna fastställdes och att delägarna på sammanträde år från
år kunde bestämma avgiftens storlek inom dessa gränser. Det borde dock
betonas, att vid förrättningen dessa gränser måste dragas relativt snäva, så
att delägarnas frihet ej kunde missbrukas av en majoritet till förfång för
minoriteten.

En speciell fråga vore huruvida slitageersättning enligt 9 § tredje och
fjärde styckena i lagen om enskilda vägar skulle kunna bestämmas i form
av vägavgifter. Angående innebörden av bestämmelserna om slitageersättning
hänvisades till motiven till 9 § tredje stycket (SOU 1938: 23 s. 88—89
och 79—81).

1 anslutning till uttalandena i motiven till 9 § tredje stycket har i promemorian
anförts, att vad som nu närmast syntes önskvärt vore, att vid förrättning
skulle kunna bestämmas att om en utomstående fastighet ville
begagna vägen för exempelvis virkestransporter, avgiften skulle utgå efter
viss grund, som bestämts vid förrättningen. Om systemet med vägavgifter
tillämpades, skulle då vid förrättningen kunna bestämmas avgiftens storlek
även för fall, då eu utomstående begagnade vägen. Det vore tillräckligt,
om sådan avgift bestämdes för en fastighet, ty då skulle den för denna
fastighet bestämda avgiften bli prejudicerande även för andra utomstående
fastigheter. Om en annan fastighetsägare begärde förrättning för samma
ändamål, skulle förrättningsmännen ej ha anledning frångå den tidigare
bestämda avgiften. Det skulle sannolikt också vara tillräckligt, om förrättningsmännen
kunde göra ett allmänt uttalande om hur höga vägavgifterna
för utomstående fastigheter borde vara. Att vid förrättningen på ett
bindande sätt bestämma avgifterna för alla framtida pretendenter på tillfällig
vägrätt vore dock kanske ej lämpligt och riktigt. Möjligheten för en
fastighet, som framdeles finge behov av tillfällig vägrätt, att påkalla prövning
av villkoren därför syntes böra stå öppen.

Kungi. Maj:ts proposition nr H.

En praktiskt framkomlig väg vore måhända, att förrättningsmännen
— vid sidan av väglagens föreskrifter — gjorde en anteckning i protokollet,
att sakägarna enats om att avgifterna för slitageersäfining skulle uppgå
till vissa belopp. Förrättningsmännen skulle då kunna påverka sakägarna
att preliminärt bestämma avgifterna till belopp, som kunde anses skäliga.
En grund för en sådan anteckning vore, att förrättningsmännen kunde ha
skäl att taga hänsyn till eventuella slitageersättningsavgifter, då de bestämde
maximum och minimum för vägavgifter. Om man redan vid förrättningen
kunde aktualisera något fall, för viss fastighet, finge man fram
ett för detta fall bindande beslut, som därjämte bleve prejudicerande. Sistnämnda
metod syntes innefatta den bästa lösningen av frågan.

På grund härav har i promemorian vidare uttalats, att de lagändringar
som i nu berörda hänseende ifrågakomme kunde inskränkas till dels ett
tillägg till 33 §, att ersättning enligt 9 § tredje stycket även skulle kunna
bestämmas i form av vägavgifter och dels en däremot svarande redaktionell
ändring i 9 § fjärde stycket.

I promemorian har föreslagits ytterligare en tilläggsbestämmelse till 33 §,
nämligen att i fall som avsåges i 9 § andra stycket skyldighet kunde åläggas
att erlägga vägavgift, innefattande täckning av kostnad för arbete, som
nedlagts på vägens anläggning, omläggning och förbättring, så länge sådan
avgift utginge av övriga intressenter, utan hinder av att arbetet utförts före
den i sistnämnda lagrum stadgade tiden. Syftet med bestämmelsen vore att
i fall, då avgiftssystemet tillämpades, en ny intressent ej skulle kunna undandraga
sig skyldighet att betala den del av avgifterna, som kunde benämnas
amorteringsandel.

Angående samtliga de bestämmelser som föreslagits bliva införda i 33 §
har i promemorian diskuterats, huruvida de lagtekniskt hade sin rätta
plats i denna paragraf, eftersom de där behandlade frågorna i regel hänförde
sig till tidigare i lagen meddelade bestämmelser av saklig innebörd.
Andelstalen, som alltjämt vore tänkta såsom den primära formen för fördelning
av kostnaderna för den gemensamt utförda väghållningsskyldigheten,
vore emellertid ej omnämnda i första avdelningen i 2 kap. i lagen. Först
i 33 § föreskrevs att vid förrättning skulle tillses, hur stor andel av väghållningsskyldigheten
som skulle åligga envar fastighet (andelstal). På grund
härav och med hänsyn även i övrigt till innehållet i de paragrafer, som föreginge
33 §, hade det ej synts tekniskt möjligt eller lämpligt att upptaga
bestämmelserna förrän i nämnda paragraf.

Vad beträffar tilläggsbestämmelsen till 65 § angående rätten att vid ny
förrättning få frågan om ändring av vägavgifterna prövad har i promemorian
anförts, att den nuvarande bestämmelsen om att återupptagande
av fråga, som avgjorts genom förrättning eller dom, endast finge ske om
ändrade förhållanden inträtt, som på frågan i synnerlig mån inverkade, ej
syntes vara tillfyllest beträffande möjligheterna att få fastställda vägav -

Kungl. Maj:ts proposition nr H.

gifter ändrade. Man måste räkna med att vid förrättningen viss osäkerhet
kunde föreligga om behovet av inkomster för vägsamfälligheten genom vägavgifter
och att möjligheter då borde föreligga att få dem ändrade även
om ändrade förhållanden ej inträtt. På grund härav föresloges, att i 65 §
infördes ett andra stycke av innehåll att frågan om ändring av vägavgifter
finge upptagas vid ny förrättning, sedan bestämd tid för avgifternas giltighet
tilländalupit och i vart fall sedan fem år förflutit från det frågan
om avgifterna blivit genom förrättning eller dom avgjord. Ansåges vid förrättning
att risk förelåge för att ändring skulle behöva ske tidigare än efter
fem år, kunde sålunda giltighetstiden begränsas. Vid ny förrättning borde
såväl frågan om avgiftssystemets fortsatta tillämpning som avgifternas storlek
kunna tagas under ny prövning.

Beträffande debiteringen av vägavgifter har i promemorian förutsatts,
att avgifterna skulle kunna uttagas förskottsvis. Detta kunde nämligen visa
sig påkallat bland annat med hänsyn till önskvärdheten av att kunna undvika
extra utdebiteringar. Envar som ägde begagna vägen borde därför vara
skyldig att, i den mån styrelsen det begärde och å tid som styrelsen bestämde,
varje år till denna lämna skriftliga uppgifter om den myckenhet
virke han under det kommande året ämnade transportera på olika delar
av vägen. På samma sätt skulle skyldighet föreligga att lämna uppgifter
om den myckenhet som under det senaste året transporterats på vägen.
På grund av sistnämnda uppgifter kunde justering ske av den förskottsbetalning,
som kunde ha verkställts på grund av uppgifterna om beräknade
transporter. Ansåges förskottsbetalning ej erforderlig — och det kunde
måhända antagas i regel bliva fallet — behövde uppgifter endast begäras
i efterhand.

Bestämmelser av nu angiven innebörd ha föreslagits i en ny paragraf,
63 a §, där tillika upptagits en bestämmelse, att om någon försummar att
fullgöra honom ålagd uppgiftsskyldighet, länsstyrelsen äger ålägga honom
vid vite att fullgöra sådan skyldighet. Det har samtidigt uttalats, att då
fordrade uppgifter ej inkomme det torde stå samfällighetsstyrelsen fritt att,
i stället för att utnyttja detta tvångsmedel, grunda debitering på annan bevisning
eller på uppskattning. Det finge då ankomma på den som ansåge
sig ha blivit påförd för högt belopp att styrka detta. Skedde det först inför
domstol, finge det antagas att domstolen vid bestämmande av ersättning
för rättegångskostnader beaktade, att den för höga debiteringen berott på
försummelsen att tillhandahålla uppgifter.

I promemorian har påpekats, att från en del håll uttalats farhagor beträffande
de uppgifter som sålunda skulle läggas till grund för avgiftssystemets
tillämpning och att sådana farhågor väl ej saknade grund. Det har
emellertid framhållits, att här vore fråga om transporter inom relativt begränsade
områden, där intressenterna hade tämligen goda möjligheter att
utöva kontroll på varandra, samt att risken för medvetet felaktiga uppgifter
begränsades av att de kunde medföra bedrägeriansvar.

Kungl. Maj ds proposition nr 11.

I den mån särskilda bestämmelser ej infördes i lagen om enskilda vägar
med anledning av vägavgiftssystemets införande skulle de allmänna principerna
i lagen vara tillämpliga även i nu förevarande fall. Angående debitering,
uppbörd och förmånsrätt borde sålunda för vägavgifterna gälla
motsvarande vad som vore stadgat för bidrag på grund av andelstal.

Vad slutligen beträffar övergångsbestämmelserna till de föreslagna lagändringarna
har i promemorian föreslagits, att de skulle få det innehåll,
att ändå att förrättningsförfarande inletts före dagen för ikraftträdandet,
skulle vad som nu stadgats tillämpas å ärendets prövning och fortsatta
handläggning, såframt ej förrättningen blivit före nämnda tidpunkt förklarad
avslutad. Hade väghållningsskyldighet bestämts i enlighet med äldre
lag, ägde väghållningsskyldig påkalla ny förrättning för tillämpning av
vad om vägavgifter nu stadgats; dock finge mot delägares bestridande bestämmelserna
om vägavgifter ej tillämpas på befintlig vägsamfällighet, där
det visades, att det skulle vara till uppenbar skada för delägaren.

I promemorian har i anslutning härtill uttalats, att det finge ankomma
på förrättningsman att vaka över att övergång mot delägares bestridande
ej skedde i sådana fall.

Remissyttrandena.

Förslaget om införande av vägavgifter har tillstyrkts av samtliga remissinstanser
utom överlantmätaren i Älvsborgs län samt skogsvårdsslyrelserna
i Norra Kalmar län och Västernorrlands län. Överlantmätarna i Uppsala, Södermanlands
och Jönköpings län, länsstyrelserna i Älvsborgs och Värmlands
län samt Sveriges lantbruksförbund ha tillstyrkt under framhållande
av betänkligheter och reservationer mot förslaget. I vissa fall har förslaget
tillstyrkts med understrykande av reservationer av sådant slag som kommit
till uttryck i promemorian, huvudsakligen beträffande omfattningen
av tillämpligheten av systemet med vägavgifter. Flertalet hörda myndigheter
i Götaland ha påpekat, att skogsvägar endast i ringa utsträckning förekomme
inom deras verksamhetsområden.

Domänstyrelsen har tillstyrkt de föreslagna ändringarna i lagen om enskilda
vägar och förklarat sig kunna i huvudsak ansluta sig till vad i promemorian
anförts beträffande frågan om införande av vägavgifter. Utredningen
visade tydligt, att systemet med vägavgifter vore principiellt riktigt
och rättvist samt att det stode i god överensstämmelse med de grundläggande
principerna i lagen om enskilda vägar. Tyvärr uppkomme vid systemets
praktiska tillämpning olägenheter och svårigheter av sådan art, att andelstalen
ej kunde ersättas av vägavgifter. Styrelsen funne den utformning
förslaget fått välbetänkt, då systemet till en början icke annorledes än försöksvis
borde användas för annat än underhålls- och vinterväghållningskostnader.
Beträffande anläggningskostnader syntes debitering efter andelstal
i regel få tillämpas, vilket dock ej uteslöte att i vissa fall, exempel -

Kungl. Maj.ts proposition nr 11.

vis då fråga vore om rena skogsvägar och delägarnas antal vore ringa, systemet
med vägavgifter kunde tillämpas även i detta avseende. Särskilt i de
norra delarna av landet vore emellertid skogsvägarnas indirekta nytta så
stor i förhållande till den båtnad, som erhölles i form av minskade transportkostnader,
att en utdebitering av anläggningskostnaderna enbart på
grundval av vägavgifter kunde komma att ställa sig orättvis. Debitering av
anläggningskostnaderna syntes i sådana fall böra ske helt eller till övervägande
del på grundval av andelstal. Om anläggningskostnaderna amorterades
genom vägavgifter komme dessa avgifter att bli förhållandevis stora
och de kunde då komma att påverka delägarna i deras bedömanden rörande
tidpunkt för avverkning och val av utdrivningssätt. Detta kunde
medföra att de antaganden, som i dessa avseenden gjorts av förrättningsmannen
vid fastställande av avgifternas storlek, i allför stor utsträckning
komme att avvika från de verkliga förhållandena. Beräkningar av vägavgifter
måste baseras på förrättningsmannens bedömande av hur stora
virkeskvantiteter som inom en viss amorteringstid för vägen komme att utdrivas.
Detta bedömande torde i många fall stöta på oöverstigliga svårigheter
för en förrättningsman, i synnerhet som tillförlitliga uppgifter icke
stode att erhålla beträffande virkesförrådets sammansättning och det föreliggande
avverkningsbehovet på de olika fastigheterna. Den utdrivna virkeskvantiteten
komme givetvis även att vara mycket beroende av konjunkturerna
på virkesmarknaden, av transportteknikens utveckling och flera
andra osäkra faktorer. Med hänsyn till att den föreslagna lagändringen
lämnade frihet att i varje särskilt fall välja den debiteringsmetod, som vore
mest lämplig, ansåge sig styrelsen emellertid kunna tillstyrka den föreslagna
lagändringen även i vad den avsåge anläggningskostnad.

Lantbruksstyrelsen har uttalat, att då de nuvarande bestämmelserna i
lagen om enskilda vägar i fråga om fördelningen av väghållningskostnaderna
visat sig mindre lämpliga företrädesvis i de fall då vid en och samma
skogsväg vissa skogsägare hade avverkningsbar skog i större omfattning,
under det att andra saknade dylik skog, syntes en sådan ändring av bestämmelserna
vara motiverad, som möjliggjorde användandet av en rättvisare
fördelningsgrund.

I anslutning till vissa överlantmätares yrkanden, att systemet skulle begränsas
till alt avse underhållskostnaderna samt att marginalen mellan
de högsta och lägsta belopp, vilka vid förrättningen skulle bestämmas för
vägavgifterna, skulle begränsas i lagtexten, har lantmäteristijrelsen förklarat
sig anse, alt det vore önskvärt, att sakägare och förrättningsmän i
detta avseende erliölle stor frihet och alt motivuttalandena gåve tillräckligt
skydd mot missbruk av systemet.

Väg- och vattenbyggnndsstgrclscn har förklarat sig ej ha något i princip
att erinra mot förslaget. Införandet av möjligheten att tillämpa vägavgifter
syntes ändamålsenligt. I regel syntes vägavgifter dock endast böra tilllämpas
på en del av kostnaderna, så att en del alltjämt utginge på grund av
andelstal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

Av de tillstyrkande uttalandena från skogsvårdsstyrelsernas sida kan
nämnas, att skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län anfört, att förslaget överensstämde
med vad som frivilligt tillämpats angående vägunderhåll och
vinterväghållning vid ett tjugutal vägar inom länet under flera år och att
det endast varit till fördel för både sakägarna och vägarna.

Skogsvårdsstyrelsen i Hallands län har förklarat sig anse det lämpligt,
att systemet med vägavgifter även kunde omfatta sådan konstant trafik
som mjölktransporter, skolskjutsar in. m.

Riksförbundet landsbygdens folk har uttalat sin tillfredsställelse över att
förslaget blivit utformat på sådant sätt att hänsyn tagits till de olikartade
förhållanden, som förelåge vid handläggning av vägfrågor. Förbundet har
förklarat sig anse, att förslaget till alla delar vore ändamålsenligt.

Sveriges industriförbund, som efter inhämtande av yttrande från skogsindustriens
samarbetsutskott ej haft något i princip att erinra mot förslaget,
har framhållit, att anledning ej förelåge att behandla grus, sand, tor\
och liknande på annat sätt än virke och att träkol under alla förhållanden
borde avgiftsbeläggas på samma sätt som virke.

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund har förklarat sig tillstyrka
förslaget, eftersom förbundet i princip ansåge systemet med vägavgifter
önskvärt, då det möjliggjorde att betalning finge ske vid sådana tidpunkter,
att den i så ringa grad som möjligt frestade intressenternas ekonomi
samt förslaget siktade mot största anpassning och smidighet i vägförrättningarna.

Även Sveriges skogsägareförbund har förklarat sig biträda förslaget under
framhållande, att det för intressenterna vore en betydande fördel att
kostnaderna direkt knötes till transporterna; vägunderhållet bleve en kostnadspost
vid avverkningarna och kunde bestridas med hjälp av inkomsterna
från virkesförsäljningarna. I likhet med Sveriges industriförbund har
Sveriges skogsägareförbund framhållit, att skogskol borde såsom skogsprodukt
kunna omfattas av vägavgifter.

Svenska vägföreningen har uttalat, att den med tillfredsställelse hälsade
alla åtgärder som vore ägnade att befrämja eller underlätta byggande och
underhåll av vägar och att föreningen i princip ej hade något att erinra
mot förslaget. Föreningen förutsatte, att systemet med vägavgifter i praktiken
komme till användning på ett smidigt sätt, så att det kombinerades
med äldre system, där så befunnes erforderligt eller lämpligt.

Såsom förut anförts ha vissa remissinstanser tillstyrkt under framhållande
av betänkligheter och reservationer mot förslaget. Sålunda har överlantmätaren
i Uppsala län uttalat, att då från ett flertal håll förordats, att
ett system med vägavgifter skulle införas, det syntes försvarligt att genomföra
de föreslagna ändringarna i den erkännansvärt försiktiga form de erhållit.
Det vore dock att befara att systemet komme att bli svårt i tillämpningen
dels då avgifternas storlek skulle bestämmas och dels då man skulle
beräkna och debitera avgifterna. En jämförelse med flottlederna visade, att
man där för samma ändamål behövde en stor administrationsapparat. Av -

Kungi. Maj:ts proposition nr H.

gifterna kunde också få den verkan att virke, som hade lågt värde, hellre
lämnades kvar i skogen än att man dreve ut det och belastade det med vägavgift.
Om väghållningen bekostades efter fasta andelstal låge det däremot
i varje delägares intresse att utnyttja vägen så mycket som möjligt.
Vägavgifterna kunde antagas bliva bestämda så inom de vid förrättningen
fastställda maximi- och minimigränserna att avgifterna sattes lägre ett år
då stora avverkningar skedde än ett annat år då det avverkades mindre än
normalt. Följden härav kunde bliva att vägen komme att användas mycket
ojämt, vilket vore till nackdel för väghållningen, och att uttagen ur skogen
bleve »ryckigare» än som vore förenligt med god skogsvård och skogshushållning.

Överlantmätaren i Södermanlands län har ansett en mera omfattande
översyn av lagen om enskilda vägar erforderlig men har under förhandenvarande
förhållanden ansett sig kunna tillstyrka det föreliggande förslaget
såsom syftande till att pröva möjligheterna av ett rättvisare system för
väghållningsskyldighetens fullgörande på skogsvägar.

överlantmätaren i Jönköpings län har uttalat den uppfattningen, att det
föreslagna systemet vore praktiskt svårhanterligt och ägnat att skapa irritation
mellan intressenterna. Om ett allmänt behov ansåges föreligga av bestämmelser
med sådan verkan som åsyftades med systemet, kunde förslaget
möjligen tillstyrkas, då tillämpningen begränsats till fall, där metoden
befunnes lämplig.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län hade i princip ej något att erinra mot förslaget
men hyste starka betänkligheter mot den ökning av förrättningsmännens
arbetsbörda, som syntes bliva en följd av förslagets genomförande.

Länsstyrelsen i Värmlands län har vid sitt utlåtande fogat yttranden av
överlantmätaren och skogsvårdsstyrelsen i länet, av Värmlands förenade
skogsägare, förening u. p. a., och Billeruds aktiebolag. Av dessa har överlantmätaren
anslutit sig till de synpunkter, som låge till grund för förslaget,
och tillstyrkt detsamma, då det utformats på ett smidigt sätt, som möjliggjorde
stor frihet för förrättningsmännen att använda sig av den ena eller
andra delningsmetoden. Skogsvårdsstyrelsen hade i princip intet att erinra
mot att möjlighet bereddes att i lämpliga fall använda vägavgifter, exempelvis
då fråga vore om rena skogsvägar, där antalet intressenter vore litet
och möjligheter till kontroll av utkörda kvantiteter förelåge. Merendels vore
dock antalet intressenter så stort, att systemet med vägavgifter skulle bli
alltför tungt och svårhanterligt för dem som skulle handhava samfällighetens
angelägenheter. Där möjlighet till flottning även förelåge — och dylika
fall vore vanliga — kunde man förvänta ganska ojämna inkomster för
vägföretaget om vägavgifter tillämpades. Flottningsavgifterna i småvattendragen
varierade rätt mycket och dessa avgifter komme att direkt influera
på virkestillsläppet till vägen. Vägavgifterna borde normalt begränsas till
underhållet. Värmlands förenade skogsägare, förening u. p. a., har tillstyrkt
förslaget och uttalat, att beträffande vägar av ifrågavarande slag den mest
rättvisa uppdelningen av kostnaderna både beträffande byggnads- och underhållskostnader
vore den som baserades på vägavgifter. Svårigheter före -

Kungl. Maj.ts proposition nr H.

låge väl att införskaffa uppgifter om transporterade kvantiteter, men systemet
med vägavgifter vore likväl att föredraga. Billeruds aktiebolag har uttalat
den uppfattningen, att systemet med vägavgifter komme att skapa besvär
och arbete, som ej uppvägdes av systemets fördelar. Detta gällde dels
uppgifterna om virkespartiernas storlek och dels speciella nackdelar som
framkomme då fastighetsägaren sålde sitt virke på rot. Fastighetsägarensäljaren
skulle erlägga avgiften. Det vore ej lämpligt att köparen vid inköpet
skulle göra avdrag för denna avgift och sedan inleverera den till vägsainfälligheten.
Hade virket sålts som leveransvirke fritt bilväg underlättades
arbetet med kvantitetsuppgiften, eftersom kvantiteten vore uträknad i
samband med likvideringen, men om virket sålts på rot, försvårades uppgiftslämnandet
avsevärt, enär fastighetsägaren ej finge uppgift om kubikmassan.
Uppgift finge då begäras av köparen, vilket innebure merarbete.
Då virket försåldes på rot förflöte i många fall lång tid, ofta upp till fyra
eller fem år, mellan likvideringen och uttransporten. Svårigheter kunde
då ofta uppstå för fastighetsägaren att vid transporttillfället gälda avgiften,
isynnerhet om han ej på förhand finge kännedom om vilket år virket komme
att uttransporteras. Om vägavgifter likväl komme att införas, föresloges
att den del av väghållningen, som utgjordes av underhåll, uppdelades i
en fast del, förslagsvis 50 procent av hela den beräknade underhållskostnaden,
vilken uttoges efter andelstal, och en rörlig del, som utgjordes av
vägavgift. Härigenom vunnes dels att medel för vägens underhåll funnes
tillgängliga även under år, då obetydliga eller inga kvantiteter uttransporterades,
och dels att smärre fel i beräkningen av kvantiteterna ej finge så
stor ekonomisk betydelse. Länsstyrelsen har förklarat sig anse, att det vore
tveksamt om systemet med vägavgifter vore lämpat för praktiskt bruk. Det
ville synas som om bestämmande av vägavgifter i kombination med andelstal
skulle komma att medföra stora svårigheter och komplikationer vid
vägdelningsförrättningarna. Härtill komme olägenheterna med uppgiftsskyldigheten
och svårigheten att utöva kontroll. Systemet måste bli svårhanterligt.
Misstänksamhet och irritation intressenterna emellan syntes lätt kunna
uppstå. Man syntes därför ej kunna räkna med att systemet komme till
praktisk användning i andra fall än beträffande rena skogsvägar, då samtliga
intressenter vore ense om att tillämpa detsamma. Onekligen kunde det
i sådana fall ha sitt värde att en förening om vägavgifter kunde godkännas
vid förrättning. Även om länsstyrelsen sålunda ställde sig tveksam till nyttan
av införande av bestämmelser om vägavgifter, ansåge sig länsstyrelsen
av anförda skäl icke böra avstyrka det framlagda förslaget. De föreslagna
bestämmelserna syntes väl avvägda.

I anslutning till det yttrande av Billeruds aktiebolag, som åberopats av
länsstyrelsen i Värmlands län, kan nämnas, att länsstyrelsen i Västernorrlands
län åberopat yttranden av Kramfors aktiebolag, som förklarat sig biträda
förslaget, och Sundsvallsbolagens gemensamma förvaltnings aktiebolag,
som anfört att vad i promemorian föreslagits ej gåve anledning till
erinran.

Kungl. Maj.ts proposition nr H Sveriges

lantbruksförbund har tillstyrkt förslaget om vägavgifter men
framhållit, att skogsvägarna oftast användes även för andra transporter än
virkestransporter, varför det ofta torde visa sig mindre lämpligt att belasta
virkestransporterna med särskilda avgifter. Därtill komme, att vägföretagets
inkomster genom vägavgifter kunde bli ganska ojämna och att uppgiftsskyldigheten
kunde leda till en viss pappersexercis samt till irritationer och
tvister. Systemet borde därför utnyttjas endast i fall, där samtliga delägare
därom vore ense.

De remissinstanser, som avstyrkt förslaget, ha anfört följande synpunkter.

Överlantmätaren i Älvsborgs län har uttalat, att vägförrättningarna komme
att kompliceras av det föreslagna systemet, att man finge räkna med
upprepade anspråk på nya förrättningar och en viss permanent oro bland
väghållarna samt att systemet skulle verka oförmånligt beträffande utnyttjandet
av vägen, överlantmätaren vore ej övertygad om att systemet skulle
medföra några fördelar och hölle före att rättvisesynpunkterna i nöjaktig
omfattning borde kunna tillgodoses genom att avväga andelstalen på sådant
sätt att i tillbörlig omfattning såväl de varaktiga som de tillfälliga faktorerna
bleve medbestämmande vid andelstalens fastställande.

Skogsvårdsstgrelsen i Norra Kalmar län har förklarat sig anse, att nyttan
eller båtnaden borde utgöra grund för fördelning av väghållningskostnaden
och att frågan därför borde utredas från denna utgångspunkt.

Skogsvårdsstgrelsen i Västernorrlands län har framhållit, att anläggandet
av en skogsbilväg borde betraktas som en investering av grundförbättrande
natur, varför kostnaderna borde fördelas efter andelstal. Finansieringen
med vägavgifter måste kombineras med lån och gåve möjligheter
till osund spekulation för att undandraga sig att deltaga i kostnaderna. Uppgiftssystemet
skulle medföra besvär och kostnader. Fördelningen av underhållskostnaderna
efter andelssystemet vore enkelt och på längre sikt rättvist.

Samtliga remissinstanser synas vara ense om att för bestämmande av
vägavgifter det nuvarande förrättningsförfarandet bör bibehållas och det
har ej från något håll förordats, att en .övergång skall ske till det system,
som tillämpas enligt flottningslagstiftningen.

Vad beträffar beräkningen av vägavgifternas storlek bär Sveriges skogsägareförbund
uttalat, att avgifterna borde graderas med olika taxor för skilda
sortiment. Om vägen skulle tillgodose även skogsvårdsintresset, måste det
tillses, att de lågvärdiga sortimenten icke belastades med prohibitiva avgifter.
Det vore på lång sikt till gagn för samtliga delägare att taxorna avpassades
så, att dessa sortiment, i främsta rummet brännved, som utfölle vid
gallringar och andra beståndsvårdande genomhuggningar, icke påfördes samma
avgifter som gagnvirket.

Tillämpning av vägavgifter även på slitageersättning bar varit föremål för
uttalanden i vissa remissyttranden och tillstyrkts av bland andra domänstgrclscn
och Sveriges skogsägareförbund.

Kungl. Maj:ts proposition nr H.

Beträffande det föreslagna tillägget till 65 § angående frågan om ny förrättning
rörande vägavgifter har Sveriges skogsägareförbund tillstyrkt detsamma
och framhållit, att förskjutningar i arbetslöner och materialkostnader
syntes göra det nödvändigt att med ej alltför långa mellanrum ompröva
avgifternas storlek.

Överlantmätaren i Uppsala län har ansett det onödigt att vid förrättningen
kunde bestämmas kortare giltighetstid för avgifterna än fem år och har därjämte
ifrågasatt att låta vägavgifterna följa ett rörligt index på vissa kostnader.

Beträffande formuleringen av övergångsbestämmelserna har överlantmätaren
i Uppsala län föreslagit, att uttrycket uppenbar skada måtte utbytas
mot avsevärd skada eller avsevärt förfång.

Domänstyrelsen har hemställt, att det måtte uppdragas åt vederbörlig
myndighet att på grundval av nu föreliggande utredning och annat material
utarbeta nya anvisningar eller instruktioner för tillämpning av lagen om enskilda
vägar. Liknande yrkande har framställts av länsstyrelsen i Jämtlands
län. Däremot har av skogsvårdsstyrelsen i Hallands län uttalats, att en sammanställning
av det väsentliga av det nu föreliggande utredningsmaterialet
skulle, med hänsyn till vägdelningsärendenas skiftande natur, vara lämpligare
än formliga tillämpningsföreskrifter.

Slutligen har yrkats, av Sveriges skogsägareföreningars riksförbund sådan
ändring av kungörelsen nr 531/1943 angående lån ur statens skogsväglånefond,
att amorteringar icke ovillkorligen skulle behöva ske med lika stora
annuiteter, samt av Medelpads skogsägareförening u. p. a., dels att skogsväglånefonden
måtte förstärkas för tillgodoseende av behov, som med avgiftssystemet
kunde uppkomma, och dels att vägsamfällighet vid fondering
av överskott måtte befrias från skatt.

Departementschefen.

Enligt lagen om enskilda vägar skola — i de fall då väghållningen ej fördelas
genom vägdelning — de väghållningsskyldiga svara för väghållningen
gemensamt och kostnaderna skola fördelas efter fasta andelstal. Den beräknade
omfattningen av varje delägares begagnande av den väg som är i fråga
är grundläggande för bestämmande av dessa andelstal.

Det ligger emellertid nära till hands att, efter mönster från flottningslagstiftningen,
söka komma fram till en fördelning av kostnaderna icke efter
det beräknade begagnandet utan efter det faktiska, isynnerhet som en sådan
ordning automatiskt skulle medföra den för den enskilde väghållaren förmånliga
konsekvensen, att han finge betala kostnaderna när han hade inkomst
tack vare vägen, medan han sluppe utgifter för vägen under år, då
han ej kunde utnyttja densamma. Detta gäller i särskilt hög grad skogsvägarna,
som ofta helt motiveras av den avkastning och inkomst skogen kan
lämna.

Kungl. Maj:ts proposition nr H.

Inom vissa områden i landet ha, enligt vad som upplysts, i åtskilliga fall
vid sidan av lagen om enskilda vägar på överenskommelsens väg anordnats
ett system med vägavgifter och erfarenheterna härav ha varit goda. Det kan
i vissa hänseenden vara till olägenhet att dylika överenskommelser ej kunna
få den verkan som en förrättning enligt lagen om enskilda vägar skänker.
Dessutom är det ej tillfredsställande att någon eller några intressenter kunna
hindra tillkomsten av en ordning som för det stora flertalet framstår såsom
den mest ändamålsenliga.

Enligt min mening kunna därför knappast i princip några invändningar
göras mot att ett system med vägavgifter införes i lagen om enskilda vägar,
om det är tekniskt och praktiskt möjligt att genomföra. Det har också under
remissförfarandet visat sig, att man med få undantag förordat det föreliggande
förslaget. De betänkligheter som anförts hänföra sig huvudsakligen
till de svårigheter som systemet i vissa fall skulle kunna medföra.

Förslaget innebär, att vid förrättning enligt lagen om enskilda vägar kan
bestämmas att kostnaderna för byggande och underhåll av en väg, som avser
att främja utforsling av virke från skog, helt eller delvis skola gäldas med
vägavgifter å virke som transporteras på vägen. Sådana avgifter böra tillämpas
endast där det finnes lämpligen kunna ske. I första hand kommer det
givetvis att bero på om delägarna själva önska att avgiftssystemet skall tilllämpas.
Kunna de ej åstadkomma förening därom, kommer det att bero på
förrättningsmännen och, om deras beslut överklagas, domstol, om väghållningskostnaderna
skola uttagas på grundval av de fasta andelstalen eller
genom avgifter. Avgiftssystemet kan begränsas till visst slag av kostnader,
byggnads- eller underhållskostnader eller vinterväghållning, eller till viss
del av dessa kostnader eller någon av dem.

Vissa svårigheter kunna säkerligen uppkomma vid tillämpningen av ett
system med vägavgifter. Den temporära ojämnheten mellan inkomster och
utgifter kan sålunda bliva besvärande. Det är att märka, att vägsamfälligheterna
ej ha den fasta organisation som flottningsföreningarna äro utrustade
med och att ojämnheterna mellan inkomster och utgifter i vissa fall kunna
bliva mera framträdande för ett vägföretag än för en flottningsförening.
I förslaget ha emellertid dessa omständigheter beaktats och förslaget har utformats
så att däri möjliggjorts alla de inskränkningar i tillämpningen som
kunna befinnas erforderliga. Man har anledning förmoda, att såväl intressenter
som förrättningsmän komma att iakttaga försiktighet vid tillämpningen
till dess större erfarenheter vunnits om systemets användbarhet i
olika fall. Den fortsatta anknytningen till de fasta andelstalen synes också
utgöra en garanti och trygghet för de företag, som tillämpa avgiftssystemet.
Jag är därför beredd att tillstyrka att lagen om enskilda vägar kompletteras
med bestämmelser om vägavgifter i den form som föreslagits och kan i huvudsak
ansluta mig till de synpunkter som i promemorian anförts angående
innebörden av förslaget. I ett avseende får jag dock föreslå viss jämkning.

Beträffande tillämpningsområdet för avgiftssystemet ha från vissa remissinstansers
sida yrkats, att även mjölktransporter samt transporter av grus,

Kungl. Maj.ts proposition nr 11.

sten, torv etc. skuile kunna beläggas med vägavgifter. Sveriges industriförbund
och Sveriges skogsägareförbund ha framhållit, att i vart fall träkol
borde i förevarande hänseende likställas med virke. Jag ansluter mig till
uppfattningen att vägavgifter skola kunna tillämpas på skogsprodukter
överhuvud taget och alltså även på träkol men anser, att man i övrigt bör
ställa sig avvaktande med att utsträcka tillämpligheten av systemet till andra
områden.

Förslaget innehåller, utöver förut återgivna grundläggande stadganden,
bestämmelser om att avgiftssystemet även skall kunna omfatta slitageersättning,
om undantag från den i 9 § andra stycket stadgade femårstiden i
vissa fall, då vägavgifter tillämpas, om uppgiftsskyldighet rörande transporterade
produkter för dem som äga begagna vägen samt om återupptagande
vid ny förrättning av fråga om vägavgifter sedan fem år förflutit från det
t rågan blivit genom förrättning eller dom avgjord eller efter den kortare tid
som vid förrättning eller genom dom bestämts för avgifternas giltighet. I
dessa hänseenden liksom med avseende på övergångsbestämmelserna har jag
ej något i sak att erinra. Vissa redaktionella jämkningar ha dock vidtagits.

Lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1950.

Beträttande de speciella yrkanden som från vissa remissinstansers sida
tramställts angående utfärdande av tillämpningsbestämmelser och vidtagande
av andra åtgärder i följd av avgiftssystemets genomförande förutsätter
jag att vederbörande myndigheter beakta dessa frågor och framställa därav
eventuellt föranledda förslag.

I enlighet med vad sålunda anförts har inom kommunikationsdepartementet
upprättats härvid fogade förslag till lag om ändring i lagen den 3 september
1939 (nr 608) om enskilda vägar.

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över förslaget måtte för
det i 87 § regeringsformen angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Vid protokollet:
Einar Herlitz.

Kungl. Maj.ts proposition nr H -

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar.

Härigenom förordnas dels att i lagen den 3 september 1939 om enskilda
vägar skall införas en ny paragraf, betecknad 63 a §, av nedan angivna innehåll,
dels ock att 9, 11, 33 och 65 §§ samma lag skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

9 §•

För upplåtelse-------gäldas ersättning.

Kan i---— — — utförda vägbyggnadsarbetet.

Varder fastighet--------— för fastigheten.

Ersättning, som i tredje stycket avses,
skall bestämmas till visst penningbelopp
att utgå årligen i förskott
under den tid rätten att begagna vägen
äger bestånd och av den berättigade
tages i anspråk. I övrigt skall
ersättning enligt denna paragraf bestämmas
i penningar att utgå på en
gång.

Ersättning som i tredje stycket avses
skall, där den ej utgår i form av
vägavgifter enligt vad i 33 § är stadgat,
bestämmas till visst penningbelopp
att utgå årligen i förskott under
den tid rätten att begagna vägen äger
bestånd och av den berättigade tages
i anspråk. I övrigt skall ersättning
enligt denna paragraf bestämmas i
penningar att utgå på en gång.

11 §.

Skyldigheten att-------av vägen.

I fråga om fördelning av vägliållningsskyldiglicten
mellan fastigheter,
å vilka skog finnes, må, där särskilda
skäl därtill äro, jämkning ske med
hänsyn till vad som kan finnas skäligt
för främjande av god skogshushållning.

8 Bihang till riksdagens protokoll 1952. i samt. Nr 11.

Kungl. Maj:ts proposition nr H.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

33 §.

Vid förrättning

21 § fördelas.

Då fråga är om väg, som avser att
främja utforsling av skogsprodukter
från skog, och då arbetet med vägbyggnad,
vägunderhåll eller vinterväghållning
skall av de väghållningsskyldiga
utföras gemensamt, må vid
förrättning bestämmas, att kostnader
för väghållningen skola, helt eller
delvis, gäldas medelst avgifter
(vägavgifter) å skogsprodukter,
som transporteras på vägen. Vägavgifter
böra tillämpas endast, där
det finnes lämpligen kunna ske.

Tillika må vid förrättning bestämmas,
att sådan ersättning, som avses
i 9 § tredje stycket, skall beträffande
skogsprodukter utgå i form av
vägavgifter.

I fall då ersättning skall utgå i
form av vägavgifter skall tillika vid
förrättningen bestämmas, med vilka
högsta och lägsta belopp vägavgifter
må uttagas.

1 fall som avses i 9 § andra stycket
må skyldighet att erlägga vägavgift,
innefattande täckning av kostnad för
arbete som nedlagts å vågens anläggning,
omläggning eller % förbättring,
kunna, så länge sådan avgift utgår av
annan, åläggas utan hinder av att arbetet
utförts före den i lagrummet
stadgade tiden.

I fall då ersättning skall utgå i
form av vägavgifter åligger det en var
som äger begagna vågen för utforsling
av skogsprodukter att, i den
mån styrelsen det begär och å tid
som styrelsen bestämmer, varje år till
denna lämna skriftliga uppgifter om
den myckenhet skogsprodukter han

63 a §.

Kungl. Maj:ts proposition nr H.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

under det senaste året transporterat
och den myckenhet han under det
kommande året ämnar transportera
på olika delar av vägen.

Försummar någon att fullgöra honom
enligt första stycket ålagd uppgiftsskyldighet,
äger länsstyrelsen
vid vite förelägga honom att fullgöra
sådan skyldighet.

65 §.

Inträda, sedan--------ny förrättning.

Har vid förrättning eller genom
dom bestämts, att kostnad för väghållning
skall gäldas medelst vägavgifter,
må frågan därom återupptagas
vid ny förrättning, sedan fem år förflutit
från det frågan om avgifterna
blivit genom förrättning eller dom
avgjord eller efter den kortare tid
som vid förrättning eller genom dom
kan hava bestämts för avgifternas
giltighet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1950.

Ändå att förrättningsförfarande inletts
före nämnda dag, skall vad nu
stadgats tillämpas å ärendets prövning
och fortsatta handläggning, såframt
ej förrättningen blivit före
nämnda tidpunkt förklarad avslutad.
Har väghållnings skyldighet blivit bestämd
i enlighet med äldre lag, äger
väghållningsskyldig påkalla ny förrättning
för tillämpning av vad om
vägavgifter nu stadgats; dock må mot
delägares bestridande bestämmelserna
om vägavgifter ej tillämpas på befintlig
vägsamfällighet, där det visas,
att det skulle vara till avsevärt förfång
för delägaren.

Kungl. Alaj.ts proposition nr 11.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj. ts lagråd den 27 juni.

1950.

Närvarande:

justitieråden Gei jer,

Lech,

regeringsrådet Quensel,
justitierådet Beckman.

Enligt lagrådet den 9 februari 1950 tillhandakommet utdrag av protokoll
över kommunikationsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 3 februari 1950, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om ändring i lagen den 3 september 1939
(nr 608) om enskilda vägar.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av revisionssekreteraren Hugo Digman.

Förslaget föranledde följande yttranden av lagrådet och dess ledamöter.

11 §.

Regeringsrådet Quensel:

Beträffande det föreslagna nya stadgandet i 11 § om väghållningsskyldighetens
fördelning, så skulle visserligen ett dylikt stadgande lämna rättstilllämparen
stor frihet att taga hänsyn till omständigheterna i olika fall men
också vara så obestämt till sin innebörd, att det kunde leda till långt större
rubbning av de allmänna normerna än vad som torde vara avsett. Bl. a. märkes
härutinnan att, ehuru endast typiska skogsvägar torde åsyftas, stadgandet
efter ordalydelsen skulle kunna tillämpas å flertalet vägar av betydelse
för landets jordbruksfastigheter.

Formuleringen anger att rubbning skulle kunna få ske även av regeln att
ej å någon fastighet må läggas större andel än vad som svarar mot dess
nytta av vägen. Förslagets motiv lider i denna punkt av oklarhet. I promemorian
anföres, att sistnämnda regel har ringa betydelse för skogsvägarnas
del på grund av den dominerande betydelse en väg har för möjligheterna att
taga ut virke ur skogen. Regeln innefattar emellertid, såsom vid väglagens
tillkomst betonades, den grundläggande principen om väghållningsskyldighetens
begränsning och kan inverka även på frågorna, hur vägen skall
sträckas och väghållningen i övrigt utföras samt vad som må behandlas som

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

en och samma väg, ävensom modifiera reglerna om vilka fastigheter, som
skola samfällt deltaga i väghållningen. Just i fall som förslaget avser, eller
alltså beträffande skogsvägar, kan lätteligen inträffa att en fastighet på
grund av sin avlägsna belägenhet eller skogens mindervärdiga beskaffenhet
icke förmår ensam bära kostnaderna för tillgodoseende av sitt vägbehov och
ej ens de merkostnader till följd av längre vägsträcka, ökat slitage o. d. som
vid samfälld väghållning skulle förorsakas samfälligheten för denna fastighets
trafik. Regeln om nyttan såsom yttersta gräns för väghållningsskyldigheten
utgör då skydd icke blott mot att ifrågavarande fastighet belastas
med större andel än vad som motsvarar fastighetens bärkraft utan även mot
att kostnaderna för fastighetens vägbehov övervältras på andra fastigheter
i sådan mån att för någon av dem väghållningsbördan blir tyngre än nu
sagts eller större än om de ensamma tillgodosett sitt eget behov av väg.
Följden kan bli att förstnämnda fastighet måste lämnas utanför vägsamfälligheten
och väghållningen begränsas till vad som motsvarar de andra
fastigheternas behov.

Den garanti, som gällande lag sålunda uppställer mot att dess övriga regler
om samfälld väghållning kunna lända fastighet till skada, lärer icke tåla
någon inskränkning. Om över huvud taget någon jämkning av fördelningsbestämmelserna
skulle ske, synes dock regeln om nyttan såsom yttersta
gräns böra lämnas orörd och detta förhållande böra tydligt utmärkas i lagtexten.

Beträffande frågan om jämkning av bestämmelsen om fördelning efter
den omfattning, vari fastigheterna beräknas komma att begagna vägen, må
anföras följande. Denna norm är utan tvivel ägnad att befordra rättvisa och
billighet ej blott ur synpunkten att bidragen härigenom komma att stå i
proportion till de kostnader, varje fastighet genom sin trafik förorsakar,
utan även med hänsyn till att trafikintensiteten ofta är ett gott och påtagligt
uttryck för nyttan av vägen. Menar man att emellertid även inom den marginal,
som regeln om nyttan som gräns för väghållningsskyldigheten uppdrar,
någon hänsyn bör kunna tagas till fastigheternas olika bärkraft, så
må erinras att, såsom under lagens förarbeten framhölls, denna reg^l kan
medföra att en fastighet på grund av ringa bärkraft får mindre andel än
om hänsyn blott toges till begagnandet. Fastighet, för vilken vägen är av
tillräcklig vikt men som dock ej förmår bära en på sistnämnda sätt beräknad
andel i kostnaderna, behöver nämligen ingalunda alltid lämnas utanför
samfälligheten. Väghållningskostnaderna växa ju regelmässigt icke i
samma proportion som antalet delägare. Härav måste ofta följa att — även
om endast viss sträcka av vägen begagnas av alla delägarna och, på grund
av regeln om nyttan, någon som har längre väg bör njuta betydlig nedsättning
i vad som vid fördelning efter begagnandet skulle belöpa på honom —
lian dock kan medtagas i samfälligheten utan att övriga fastigheters andelar
ökas i sådan grad att, vad dem angår, denna regel trädes för nära. Sålunda
öppnar gällande lag möjlighet att medge avlägset eller eljest av naturen
mindre gynnade fastigheter lättnad i väghållningsbördan och därmed

Kungl. Maj.ts proposition nr 11.

även att främja skogshushållningsintresset, ehuru endast om ett verkligt behov
av dylik lättnad föreligger för vederbörande fastighet och det kan ske
utan att det länder någon av de övriga till skada. Avses med förslaget ej att
gå längre än vad nu angivits, torde således icke tarvas någon ändring av de
legala fördelningsnormerna.

Emellertid åsyftas med förslaget måhända att ett mer självständigt inflytande
skall beredas det allmännas intresse av skogshushållningen och att
man i detta intresse må kunna av ägarna till vissa fastigheter kräva verkliga
uppoffringar för att skogstillgångarna å andra fastigheter må kunna utnyttjas
intensivare än vad som eljest skulle vara lönande.

Man har i motiven åberopat vad som enligt flottningslagstiftningen gäller
om avgifter för begagnande av flottled. Det bör emellertid beaktas att,
medan deltagande i flottning är en frivillig sak, väghållningsskyldighet kan
åläggas tvångsvis. Vidare märkes, att man vid flottningslagstiftningen
synes ha betraktat flottleden som allmän egendom, som av det allmänna
upplåtes till enskildas begagnande mot avgift, och därför ansett sig kunna
vid avgifternas bestämmande låta det allmänna bästa träda i förgrunden.
Om detta betraktelsesätt äger fog för sig, kan något liknande dock ej gälla
enskilda vägar på rena landsbygden. Åtminstone vilar gällande lagstiftning
på uppfattningen, att dessa vägar icke äro några allmänna trafikleder utan
av privat natur.

Visserligen kan det, såsom departementschefen i förevarande sammanhang
framhållit, utgå betydande statsbidrag till byggande av enskilda vägar
och beviljas lån ur skogsväglånefonden. Men vid tillkomsten av lagen om
enskilda vägar ansågs angeläget att icke låta dylika förhållanden inverka
på lagreglerna utan hålla frågan om den statliga subventionen skild från den
civilrättsliga regleringen av vägintressenternas inbördes rättigheter och
skyldigheter, så att statsbidragen kunde göras fakultativa och villkoren för
dessa bidrag samt övriga bestämmelser om dem meddelas i särskild ordning.
Om lämpligheten härav rådde då i den offentliga diskussionen knappast
mer än en mening. I förslaget bibehålies ju ock denna ståndpunkt såtillvida
att någon rätt till statsbidrag icke skulle stadgas. Då synes emellertid
ej heller den rättsliga regleringen av väghållningsbördans fördelning kunna
grundas på antaganden om dylika bidrag. Utan garanti för att någon kompensation
lämnas torde icke rimligtvis, i vidare mån än gällande lag medger,
värdeskillnader, som bero på fastigheternas bättre eller sämre läge
eller bättre eller sämre skogstillgångar, kunna utjämnas genom att en del
av de sämre lottades omkostnader för skogsbruk genom väglagstiftningen
tvångsvis överföres å de bättre belägna eller beskaffade fastigheterna.

Även om man på ett eller annat sätt tillsåge, att den föreslagna jämkningen
av de allmänna normerna ej kunde inträda, med mindre kompensation
verkligen erhölles, skulle dock mot det föreslagna nya stadgandet
tala, att skogshushållningsintresset då följdriktigt borde beaktas också
vid fråga om vägens sträckning och att i olika hänseenden även åtskilliga
andra allmänna intressen med lika stort eller större skäl borde inverka,

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

när de, såsom ofta kan vara fallet, beröras av den enskilda väghållningen.
En utveckling efter dylika linjer skulle snart leda till att vägarna förlorade
sin karaktär av enskilda samt att finansieringen och därmed också
förvaltningen måste i allt större omfattning övertagas av det allmänna.
Förslaget har tagit sikte blott på en sida av ett mångsidigt problem, som vid
väglagens tillkomst noga övervägdes med det resultat att man till speciell
reglering uttog vissa enskilda vägar, beträffande vilka de allmänna intressena
gjorde sig med särskild styrka gällande, men i övrigt bibehöll den
grundläggande principen om väghållningen såsom en rent privat angelägenhet.

Anses allmänna intressen kräva, att väghållningsbördan lättas för vissa
vägintressenter i högre grad än hittills varit möjligt, synes det således
böra ske icke genom rubbning av den civilrättsliga regleringen utan genom
rikligare statsbidrag till dessa intressenter, måhända i form av understöd
åt skogsbruket snarare än åt kommunikationsväsendet. I varje fall skulle
genom frågans reglering som ett ärende rörande statsbidrag också kunna
vinnas större garanti för ett sakkunnigt bedömande av skogshushållningens
intressen. Då här i verkligheten är fråga om subvention, torde ock vara
erforderligt att kunna utöva en friare behovsprövning än vad som är möjligt
att inrymma i en rättslig reglering av fastigheters inbördes rättigheter
och skyldigheter. Vid tillämpning av de legala normerna kan ju icke gärna
tagas hänsyn till vem som är ägare av fastigheterna, och förslaget skulle
därför kunna leda till att småbrukares väghållningsbörda kännbart ökades
för att minska kostnaderna för skogsbruket å kronans eller de stora skogsbolagens
fastigheter.

På grund av vad sålunda anförts finner jag mig böra avstyrka den föreslagna
ändringen av It §.

Justitierådet Lech:

Enligt det föreslagna nya stadgandet skulle hänsyn till skogshushållningsintresset
kunna föranleda avsteg från regeln om väghållningsskyldighetens
fördelning mellan fastigheterna efter den omfattning, vari de beräknas komma
att begagna vägen. Av motiven att döma har förslaget i denna del väsentligen
sin grund däri, att betydande statsbidrag kunna utgå till byggande av
skogsvägar och att för samma ändamål lån kunna beviljas ur skogsväglånefonden.
Med hänsyn till dessa omständigheter har någon berättigad invändning
i princip ansetts cj kunna göras mot att allmänna synpunkter i viss
mån finge göra sig gällande i fråga om fördelning av den del av kostnaderna,
som ej täckes av statsbidrag. Emellertid innehåller lagen icke något
stadgande om rätt till statsbidrag, och förslaget innebär ej någon ändring
härutinnan. Någon säkerhet för att vägintressent, för vilken jämkningen
inneburit ökning av väghållningsbördan, städse erhölle kompensation genom
statsbidrag, skulle cj komma att finnas. Vid sådant förhållande synes
den statliga subventioneringen ej böra inverka på den rättsliga regleringen
av väghållningsskyldighetens fördelning. Såsom regeringsrådet Quensel

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

framhållit, öppnar gällande lag viss möjlighet att medge avlägset eller eljest
av naturen mindre gynnade fastigheter lättnad i väghållningsbördan och
därmed även att främja skogshushållningsintresset. Att på grund av den
statliga subventioneringen låta det allmännas intresse av skogshushållningen
erhålla större inflytande än sålunda är möjligt enligt gällande lag synes
ej väl förenligt med den princip om väghållningen såsom en rent privat angelägenhet,
som uppbär den gällande lagstiftningen i vad den rör enskilda
vägar på rena landsbygden. Anses skogshushållningsintresset böra föranleda,
att väghållningsbördan ytterligare lättas för vissa vägintressenter,
torde i stället statsbidrag böra utgå direkt till de intressenter man vill gvnna.
Jag anser mig därför böra avstyrka den föreslagna ändringen av It §. I
varje fall synes det ifrågasatta nya stadgandet böra inskränkas till att avse
typiska skogsvägar.

Emellertid torde det icke vara avsett, att jämkning skulle kunna ske
utan hänsyn till regeln om nyttan såsom gräns för bidragsskyldigheten. För
att framhäva detta synes, för den händelse den föreslagna ändringen skulle
komma till stånd, en omredigering av lagtexten vara att förorda. Stadgandet
att ej å någon fastighet må läggas större andel än som svarar mot dess
nytta av vägen skulle kunna utbrytas ur första stycket och placeras såsom
ett nytt tredje stycke efter det i förslaget upptagna andra stycket.

Justitieråden Gei jer och Beckman:

Förslaget åsyftar en modifikation av paragrafens huvudregel, att väghållningsskyldigheten
skall fördelas mellan fastigheterna med hänsyn till
den omfattning, vari de beräknas komma att begagna vägen. Redan för närvarande
är nämnda regel underkastad en betydande inskränkning genom
töreskriften, att regeln icke får leda till att å någon fastighet lägges större
andel än som svarar mot dess nytta av vägen, vilket torde innebära att fastighet
ej får tvångsvis belastas med väghållning i en omfattning, som icke
står väl tillsammans med fastighetens värde och avkastning. I viss mån är
alltså möjlighet — och skyldighet — beredd att taga hänsyn till fastighetens
större eller mindre ekonomiska bärkraft. Men möjligheten sträcker sig icke
längre än till att undvika det orimliga resultatet, att den totala väghållningsbördan
för en fastighet skulle komma att överstiga fastighetens totala
nytta av vägen. Någon möjlighet att i annan mån än nu sagts jämka på bördan
fastigheterna emellan med hänsyn till deras olika ekonomiska bärkraft
medger stadgandet icke.

I samband med den nu gällande lagens tillkomst diskuterade 1935 års
vägsakkunniga i sitt betänkande möjligheten att, vid sidan av de nämnda
reglerna, såsom en verklig jämkningsfaktor införa förmågan att bidraga.
Ehuru de sakkunniga ansågo att detta, teoretiskt sett, icke kunde avvisas
såsom uteslutet, fick dock tanken på grund av vissa rent praktiska skäl förfalla.

Det remitterade förslaget torde kunna sägas återupptaga denna tanke i modifierad
form och med syftning på vissa speciella fall, beträffande vilka beho -

Kungl. Maj.ts proposition nr H.

vet av en ändring i särskild grad gjort sig gällande. Visserligen har i förslagets
motivering den synpunkten skjutits i förgrunden, att det allmännas intresse
av en god skogshushållning borde vinna beaktande. Men tydligen innebär
det tillika, att hänsyn tages också till de enskilda fastigheternas nytta
och ekonomiska bärkraft, om skälig jämkning av väghållningsskyldigheten
sker t. ex. för att främja utforsling av virke, som eljest ej skulle kunna
bära utdrivningskostnaderna. Den föreslagna jämkningsregeln kan därför
på sätt och vis betecknas som en utsträckt tillämpning av den princip, som
i lagen redan accepterats, då däri upptagits stadgandet, att huvudregeln om
fördelning efter begagnande ej får drivas därhän att en fastighet belastas
utöver vad som svarar mot dess nytta.

Det torde vara oundvikligt, att den nya jämkningsregeln — så som fallet
ock är med de i paragrafen redan nu upptagna reglerna — formellt lämnar
tämligen fria händer åt dem som skola verkställa fördelningen av väghållningsskyldigheten.
Med hänsyn till förslagets motivering torde dock detsamma
i förevarande del med en omdömesgill tillämpning icke behöva befaras
leda till annat än rimliga resultat. Enligt vår mening kunna »särskilda
skäl» i allmänhet icke anses föreligga annat än i fråga om mera utpräglade
skogsfastigheter.

I ett hänseende vilja vi emellertid i likhet med lagrådets övriga ledamöter
förorda en omredigering. Det torde icke få antagas vara avsett, att den nya
jämkningsregeln skulle kunna tillämpas utan hänsyn till stadgandets princip
om nyttan såsom yttersta gräns för bidragsskyldigheten. För att detta
skall bli tydligt kunde stadgandet, att ej å någon fastighet må läggas större
andel än som svarar mot dess nytta av vägen, utbrytas ur första stycket och
placeras såsom ett nytt tredje stycke efter det i förslaget upptagna andra
stycket.

Justitierådet Beckman:

Ehuru den föreslagna regeln om jämkning för främjande av god skogshushållning
enligt min mening icke får tolkas så att den skulle innebära en
för lagen om enskilda vägar eljest främmande fördelning av kostnaderna
med hänsyn till allmänna intressen, synes det lämpligt att den, därest ett
särskilt kapitel angående skogsvägar — såsom jag vill förorda — kommer
till stånd, placeras i detta.

9, 33, 63a och 65 §§.

Regeringsrådet Quensel:

Vad man velat vinna med systemet med vägavgifter i stället för uttaxering
efter andelstal synes enligt motiven vara dels att kostnadsfördelningen
skulle ske efter verkligt begagnande av vägen i stället för mer eller mindre
osäker förliandsberäkning härutinnan, dels ock att bidragsskyldigheten

Kungl. ftlaj:ts proposition nr 11.

skulle inträda först när begagnandet ägde rum. Huvudvikten torde lagts
på sistnämnda synpunkt. Förslaget har ju begränsats till att avse skogsvägar,
i anseende till att det beträffande dem till följd av sättet för skogsbrukets
bedrivande är vanligt att intressenter endast med mellantider av
flera år använda vägen.

Vid tillkomsten av gällande lag om enskilda vägar åsyftades med då införda
regler om rätt att mot s. k. slitageersättning begagna annans väg
bl. a. att tillgodose synpunkten att det icke alltid är lämpligt att den, som
endast med långa mellantider har nytta av vägen, enligt allmänna regler
deltager i väghållningen. Metoden med slitageersättning förutsätter emellertid,
att bland intressenterna finnes åtminstone någon, som på grund av
ett mer kontinuerligt begagnande eller av andra skäl framstår som huvudintressent
eller eljest lämpligen kan ombesörja väghållningen. Där denna
förutsättning brister, torde enligt sakens natur något slags gemenskap
svårligen kunna anordnas utan att än den ena, än den andra intressenten
får bidraga till kostnaderna även under perioder då han ej begagnar vägen.

I varje fall kan det försök att lösa problemet, som förslaget innebär,
icke anses tillfredsställande. Den föreslagna lagtexten ger knappast någon
ledning för rättstillämpningen, och jämväl motiven äro vaga och stundom
oklara i viktiga frågor om innebörden och utformningen av systemet med
vägavgifter. Det förefaller som om man väl mycket litat till att detsamma
i vissa fall någon tid tillämpats av väghållare på grund av överenskommelse
mellan dem. Även om det då fungerat väl, är därmed icke sagt, att
det skulle vara lämpligt i något fall att genom förrättning stadfästa dylik
överenskommelse och sålunda förläna denna sakrättsligt bindande verkan,
och än mindre att det kan vara befogat att tvångsvis ålägga fastighet väghållningsskyldighet
efter detta system. Innan man skrider till lagstiftning av
dylik innebörd, måste systemets verkningar i olika situationer någorlunda
överblickas. I den grad som enligt förslaget skulle ske torde ej böra åt lagtillämparen
— här i första hand förrättningsmän eller en majoritet bland
väghållarna — överlämnas att avgöra, om och när systemet må tillämpas,
närmare utforma detsamma och sålunda övertaga ansvaret för att det ej
leder till orättvisa eller eljest olämpliga resultat. I administrativ ordning
utfärdade anvisningar kunna väl komplettera lagen i fråga om sakens administrativa
sida men icke gärna i de delar, som bli avgörande för den
materiellträttsliga innebörden. Förslagets knapphändighet framträder starkt
mot bakgrunden av den noggranna reglering, som det nuvarande systemet
erhållit i gällande lag, efter det riksdagen framhållit behovet av fullständiga
bestämmelser om vägförrättningar och vägsamfälligheter, särskilt med hänsyn
till samfälligheternas ekonomiska förhållanden.

Beträffande frågan hur systemet skulle förhålla sig till regeln i It § om
väghållningsbördans fördelning uttalas i förslagets motiv att principen fortfarande
skulle vara den, att delägare skulle deltaga i väghållningen efter
andelstalet, ehuru debitering skedde först i samband med att han uttransporterade
virke och då på grundval av de bestämda vägavgifterna; det vore

Kungl. Maj.ts proposition nr H.

beträffande tiden för bidragsskyldighetens fullgörande som det nya systemet
främst skilde sig från det nuvarande. Förverkligades denna princip,
komme således kostnadsfördelningen ytterst att ske efter förhandsberäkningar,
och syftet att få till stånd fördelning, som noggrannare anpassades
efter den faktiska användningen av vägen, förfelades. Häremot synes ej
heller vara mycket att erinra. Skogsvägar torde beträffande de med förhandsberäkning
följande olägenheterna icke intaga någon särställning, om
icke möjligen i så måtto att beräkningen här kan bli säkrare än vanligt.
Lagens bestämmelse i 65 § lärer ock böra förstås så att, om beräkningen
visar sig väsentligen felaktig, ändring för framtiden kan vinnas. Att kostnadsfördelningen
grundas på andelstalen måste anses vara förutsättningen
för att dessa skola läggas till grund för beslutanderätten i samfällighetens
förvaltningsangelägenheter och för delägarnas andelar i dess tillgångar
och gäld.

Emellertid synes man i förslaget icke ha sörjt för att den sålunda uppställda
principen verkligen blir eller kan bli genomförd.

Vid förrättning skulle enligt förslagets lagtext kunna bestämmas att kostnaderna
för väghållningen skola »helt eller delvis» gäldas medelst vägavgifter.
Vad som åsyftas med ordet »delvis» är dunkelt men torde närmast
vara att kostnader för vissa slag av väghållning, t. ex. vägbyggnad, kunna
undantagas för att gäldas i vanlig ordning och att dylikt undantag skall
kunna ske även för kostnader som belöpa på annan trafik än transport av
skogsprodukter. Emellertid synes den föreslagna lagtexten innebära och
meningen också vara att det skulle kunna föreskrivas att hela väghållningsskyldigheten
skulle fullgöras genom vägavgifter.

Efter vilken grund dylika avgifter skola bestämmas anges i lagtexten
icke annorledes än med uttrycket att de skola vara avgifter å skogsprodukter,
som transporteras på vägen. Av motiven framgår att man tänkt sig att
avgifterna skulle beräknas efter mängden av transporterade skogsprodukter,
»eventuellt med differentiering med hänsyn till längden av den vägsträcka
som tagits i anspråk och andra omständigheter», och att såmedelst principen
om fördelning efter omfattningen av vägens begagnande skulle bli
realiserad. Vid förrättning synes således behöva utarbetas ett slags taxa.
Föreskriften att högsta och lägsta belopp skola bestämmas torde innebära
att man skall upprätta en maximi- och en minimitaxa. Genom en för alla
delägare gemensam taxa med olika belopp för olika lastmängd och våglängd
torde regeln om fördelning efter omfattningen av vägens begagnande
kunna någorlunda förverkligas. Men skall vid taxesystcm hänsyn tagas
även till bidragsskyldighetens begränsning till vederbörande fastighets nytta
av vägen, lärer det kunna bli erforderligt att bestämma olika taxor för olika
fastigheter. Att man avsett något dylikt, utsäges icke klart. I motiven beröres
väl i detta sammanhang regeln om nyttan som yttersta gräns för väghållningsskyldigheten,
men beträffande de fall, då denna regel skulle inverka
på taxan, anföres alt de måhända ej vore av större betydelse, i synnerhet
som för tvångsanslutning förutsattes att vägen vore av synnerlig

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

vikt för fastigheten. Därvid torde icke observerats att denna förutsättning
gäller blott beträffande vägbyggnad. För skyldighet att deltaga i underhåll
och vinterväghållning är tillräckligt att vägen är till nytta för fastigheten
den tid mark är bar respektive snötäckt. I fråga om innebörden av gällande
fördelningsnorm hänvisas i övrigt till vad jag anfört under It §. Tillses
ej annorledes att väghållningsskyldigheten begränsas till vad som svarar
mot nyttan av vägen, måste detta ske genom det sätt, på vilket vägavgifterna
bestämmas. Eljest åsidosättes regeln i 11 §, vilken ju dock enligt
förslagets mening skulle förbliva grundläggande, även om vägavgiftssystemet
valdes.

Hur man tänkt sig att vid detta system den föreslagna nya regeln om
jämkning av bidragsskyldigheten med hänsyn till intresset av god skogshushållning
skall inverka, framgår ej heller tydligt. Som meningen näppeligen
kan antagas vara att detta intresse automatiskt tillgodosåges genom en fördelning
efter den omfattning, i vilken vägen begagnas för transport av
skogsprodukter, torde med förslagets ståndpunkt jämväl av nu ifrågavarande
anledning kunna bli erforderligt att fastställa olika taxor för olika intressenter.

Systemet med vägavgifter bleve således redan av nu nämnda orsaker ganska
invecklat och i hög grad baserat på förhandsberäkningar. Det synes ock
uppenbart att, om det avses att olika taxor skola kunna bestämmas för
olika delägare, ändå att de begagna vägen i samma omfattning, ett uttryckligare
stöd härför tarvas än de obestämda antydningarna i motiven. Vilka
omständigheter, som skola inverka, torde i fråga om vägavgifter lika väl
som beträffande andelstal böra angivas i lagen.

Av största betydelse i detta sammanhang och över huvud taget för frågan
om lämpligheten av vägavgiftssystemet är att, om bidragens storlek bestämmes
av taxan, denna naturligtvis icke utan vidare kan ändras utan att
därav följer risk för svår orättvisa. Bidragsskyldigheten skulle ju i hög
grad bli beroende av frågan, i vad mån varje särskild delägare verksläller
sina transporter före eller efter taxeändringen. Somliga komme måhända
att nödgas begagna vägen under perioder, då avgifterna vore särskilt höga,
andra kunde förlägga sitt begagnande av vägen till tider, då avgifterna vore
som lägst. En taxesänkning, som möjliggjordes av att lån för vägbyggnadskostnad
slutamorterats, skulle kunna medföra att denna kostnad ingalunda
fördelades enligt vad härom vid förrättning eller genom dom bestämts utan
drabbade blott dem, som under amorteringstiden använt vägen, och mellan
dessa fördelades efter förhållanden, som borde anses irrelevanta i förevarande
hänseende. Varje på någorlunda giltig grund verkställd kostnadsfördelning
skulle komma att förryckas och systemet leda till vida sämre resultat
än vad någonsin behöver följa av de nu gällande reglerna.

Likväl och ehuru i motiven framhållits att avgifterna borde vara »konstanta
under längre tid», synes förslaget medge och t. o. m. anbefalla taxeändringar
utan att uppställa några garantier mot vådorna därav.

Enligt motiven skulle man visserligen, om avgifterna under ett år icke

Kungl. Maj.ts proposition nr H.

försloge för behovet och andra medel ej funnes tillgängliga, i första hand
tillgripa låntagning samt, om tvärtom överskott uppkomme, fondera detta
för användning vid framtida behov. Men det är klart att, om underskott
och överskott icke snart nog utjämnade varandra, man i längden icke
kunde fortsätta med låntagning respektive uttagande av onödigt höga avgifter
och att således taxeändringar kunde behövas. Förslaget utgår också
ifrån att dylika ändringar må ske, när behov därav uppstår. Inom vissa
vid förrättning eller genom dom bestämda gränser skulle t. o. in. samfälligheten
själv, d. v. s. en majoritet av delägarna, kunna företaga taxeändringar.
Intet utsäges i vare sig lagtexten eller motiven om att man skulle
behöva avvakta att alla delägarna i lika mån eller i viss annan proportion
hegagnat vägen. Tvärtom föreslås cn särskild bestämmelse i syfte att möjliggöra
att jämväl fastställt maximum och minimum må kunna genom ny
förrättning ändras redan efter fem år eller kortare tid, och det anges
att taxans giltighetstid skulle kunna redan från början begränsas, detta
t. o. m. till kortare tid än fem år. Annat medel än taxeändring anvisas icke
för det fall att taxan är för hög, så att fondering av överskott äger rum i
onödig omfattning. För motsatta fallet, eller alltså då taxan är för låg och
man ej längre kan hjälpa sig fram med låntagning, anges visserligen i förslagets
motiv vid sidan om taxehöjning även utvägen att verkställa uttaxering
efter andelstal. Men därvid synes man tänkt sig detta medel blott som
ett provisorium liksom låntagning. Beträffande de genom uttaxeringen influtna
beloppen anföres, att de »eventuellt» kunde ges karaktär av förskottsbetalningar
av vägavgifter. Skyldighet för samfälligheten att i en eller
annan form återgälda de sålunda genom uttaxering uppburna beloppen vore
väl ock en nödvändighet för att någorlunda kunna förlika uttaxeringen med
ett förrättnings- eller domstolsbeslut att väghållningsskyldigheten i sin
helhet skall fullgöras genom vägavgifter. Höjning av taxan torde således
få betraktas såsom det enda enligt förslaget till buds stående slutliga medlet
att nedbringa skuldbördan och sanera ekonomin, därest icke förhållandena
ändrade sig så, att den gamla taxan tillförde samfälligheten medlen
härtill.

Om det befunnes nödvändigt att överge ett tillämpat vägavgiftssystem
och återgå till gällande metod för finansieringen av väghållningen, skulle,
liksom vid taxeändringar, kunna uppstå högst orättvisa resultat.

Endast om vägavgifterna vore så väl avpassade efter verkliga behovet,
att ändring av taxan ej erfordrades utan årliga över- och underskott snart
nog utjämnade varandra, torde systemet, sådant det skisserats i förslaget,
kunna fungera någorlunda väl. Men denna förutsättning lärer knappast i
något fall kunna med tillräcklig säkerhet påräknas i förväg. Att anbefalla
försiktighet med vägavgiftssystemets begagnande och som villkor för att
man vid förrättning må föreskriva dess tillämpning stadga att det finnes
lämpligt, lärer således ingalunda vara tillräckligt för att förebygga att de
nya reglerna leda till orimliga resultat. Om sådana skulle, på sätt ovan
utvecklats, kunna inträda redan på grund av de taxeändringar, som enligt

Kungl. Mcij:ts proposition nr H.

förslaget skulle vara normalt förknippade med systemet, kan ju kravet å
försiktig tillämpning icke utgöra något skydd mot de i systemet självt liggande
vådorna. Förrättningsmän och domstolar skulle näppeligen kunna
vägra högst nödiga taxeändringar och domstolarna icke kunna häva samfällighets
beslut därom för att söka hindra orättvisa, som är en följd av
själva systemet.

Särskilda komplikationer, som tarva undersökning och reglering vida
utöver vad i förslaget och dess motiv skett, uppstode, om vägen av delägarna
användes även för andra körslor än transport av skogsproduktei
samt bidragsskyldigheten i vad den belöper å dessa andra ändamål skulle,
såsom förslaget synes avse, fullgöras på vanligt sätt genom definitiva tillskott
efter andelstal. Det torde då bli nödigt att åsätta fastigheterna olika
andelstal med avseende å den ena och den andra gruppen ändamål eller slag
av trafik samt hålla utgifter och inkomster beträffande vardera gruppen
särskilda på sätt som i 61 § är föreskrivet med tanke på de fall då andelstalen
äro olika i fråga om vägbyggnad, underhåll och vinterväghållning.
Att annorledes än rent skönsmässigt beräkna, i vad mån kostnader belöpte
å trafik för det ena eller andra ändamålet eller av det ena eller andra slaget,
torde emellertid möta stora svårigheter. Minst lika vanskligt vore att
söka på förhand fastställa viss procent av samtliga kostnader att bäras av
den trafik, som ej utgjorde transport av skogsprodukter. Och även om en
dylik fördelningsmetod praktiserades, skulle utgifterna för dessa olika
grupper av trafik få hållas särskilda för sig, i den mån de utgjordes av
amorteringsavgifter eller ränta å lån, som upptagits i stället för uttaxering
eller höjning av vägavgiftstaxan.

Skulle man utan vidare verkställa uttaxering efter andelstal för kostnader,
som ej täcktes av vägavgifterna, bleve finansieringen densamma som
vid slitageersättningsmetoden, och rätteligen borde då ej heller vid fråga
om rösträtt eller delaktighet över huvud taget i samfälligheten transporter
av skogsprodukter och de därför utgående vägavgifterna medräknas utan
andelar åsättas blott med hänsyn till trafiken för övriga ändamål.

Om man med vägavgiftssystemet väsentligen åsyftar en för intressenterna
bekvämare form för bidragsskyldighetens fullgörande, vore emellertid ej
otänkbart att kombinera systemet med principen om kostnadsfördelning
efter andelstal på sådant sätt, att ändamålet i ganska hög grad kunde vinnas
utan ovan berörda risker och olägenheter. Man kunde måhända vid si,
dan av den årliga budgeten införa ett slags längre finansieringsperioder,
ungefärligen motsvarande de s. k. omloppstiderna för skogsavverkningen
inom det område, för vilket vägen tjänar som utforslingsled, och under
varje sådan period tills vidare tillgodose samfällighetens behov medelst
vägavgifter, amorteringslån och eventuellt fonderade överskott å tidigare
influtna vägavgifter samt möjligen förekommande andra disponibla medel,
vid behov kompletterade med provisoriska uttaxeringar efter andelstal. Vid
utgången av perioden skulle då samtliga därå belöpande kostnader, betalta
eller obetalta, debiteras delägarna efter andelstalen, därvid varje delägare

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

krediterades vad han under perioden erlagt i vägavgifter eller provisoriskt
uttaxerade belopp. Huruvida uppkommande saldo den väghållningsskyldige
eller samfälligheten till godo skulle utjämnas kontant eller balanseras över
till nästa period, finge bero på omständigheterna, i första hand samfällighetens
ekonomiska ställning och utsikterna att saldot, om det tillsvidare
kvarstode oreglerat, ändock snart skulle utjämnas kvittningsvis. Att icke
mycket stora belopp behövde uttagas kontant vid avräkningen vore naturligtvis
en förutsättning för att systemet ej skulle vara underlägset det nu
gällande.

Med ett dylikt system med periodvis återkommande avräkningar, som
gjorde bidragsskyldigheten efter andelstal till en realitet och vägavgifterna
till ett provisorium, låter förena sig att höja eller sänka dessa avgifter och sålunda,
ändå att perioderna icke fullt motsvara omloppstiderna, nedbringa
behovet att utkräva bidrag annorledes än i form av vägavgifter. Även de
berörda komplikationerna i fall, då vägen användes jämväl för annan trafik
än transport av skogsprodukter torde kunna i betydlig mån undvikas,
om andelstal åsättas med hänsyn till all trafik å vägen och avräkningar i
enlighet med dessa andelstal periodvis företagas. De provisoriska uttaxeringarna
kunde rättas efter behovet, oavsett om detta föranletts av det ena
eller andra slaget av trafik. Övergång från vanligt bidragssystem till vägavgiftssystem
eller tvärtom kunde lätteligen ske, när omständigheterna
föranledde därtill.

Även om på nu antytt sätt vägavgifterna blott bleve en form för fullgörande
av bidragsskyldighet enligt andelstalen, skulle dock systemet vara
förenat med vissa olägenheter och vinsten kunna bli skäligen ringa, varför
det med fog kan ifrågasättas om man i något fall borde tvångsvis tilllämpa
systemet. Särskilt må erinras om svårigheten för samfälligheten att
hålla räkning på hur mycket varje delägare begagnar vägen och risken att
inflytande vägavgifter icke förslå för utgifterna och att därför uttaxeringar
efter andelstal dock måste ske till ganska betydande belopp eller lån upptagas
i en omfattning som eljest icke vore skälig. Belysande i dessa hänseenden
äro förslagets bestämmelser om skyldighet för intressenterna att
vid äventyr av vite lämna uppgifter om myckenheten skogsprodukter, som
de transporterat eller ämna transportera på olika delar av vägen, och uttalandena
i motiven om bedrägeriansvar för falska dylika uppgifter, förskottsbetalning
av vägavgifter och möjlighet för samfälligheten att, om
uppgifter ej inkomme, debitera efter uppskattning, därvid bevisbördan
skulle övervältras å vederbörande intressent. Oaktat de delvis svåra påföljder
för försummelse eller svek, med vilka man sålunda hotat, torde
dock ett på självdeklaration grundat system knappast kunna väntas fungera
väl, helst som det ingalunda alltid är delägarna själva som ombesörja
avverkningen och transporten. Vägavgiftssystemet synes, då det ej byggts
på allmän överenskommelse, ägnat att framkalla tvister mellan delägarna,
misstänksamhet och irritation samt undergräva deras uppfattning att vägen
representerar ett gemensamt intresse för dem.

Kungl. Maj:ts proposition nr H.

Anses emellertid att frågan om vägavgifter som en form för delägares
bidrag till vägsamfällighets kostnader icke bör förbli en på delägarnas goda
vilja beroende intern angelägenhet inom samfälligheten, synes dock, med
hänsyn till det ovan anförda, förslaget i denna del tarva väsentlig omarbetning.

Justitieråden Geijer och Lech:

Förslagets innebörd i fråga om vägavgifter för delägare i vägsamfällighet
måste i viktiga hänseenden betecknas såsom dunkel. Departementschefen
har medgivit, att vissa svårigheter säkerligen kunna uppkomma vid tilllämpningen
av systemet med vägavgifter, men ansett sig kunna förmoda,
att såväl intressenter som förrättningsmän komma att iakttaga försiktighet,
till dess större erfarenheter vunnits om systemets användbarhet i olika fall.
Därtill må emellertid anmärkas, att meningen dock är att den enskilde intressenten
skall kunna mot sin vilja tvingas in under systemet utan att äga
möjlighet att i annat än jämförelsevis ringa mån inverka på tillämpningen
i det särskilda fallet och dels att förslagets grunder, sådana de utvecklats
i förarbetena, knappast innebära någon verklig garanti för ett rättvist resultat,
även om den största försiktighet iakttages. Det kan svårligen förnekas,
att förslaget i förevarande del i hög grad bär prägeln av ett på ganska
lösa och obestämda grunder vilande experiment, ett förhållande som gör
det i särskild grad påkallat att överväga, om nyttan av de föreslagna bestämmelserna
kan förväntas uppväga de därmed förenade svårigheterna
och olägenheterna.

Vad man främst velat vinna med förslaget synes vara, att bidragsskyldigheten
icke skulle behöva utkrävas samtidigt av alla delägarna i proportion
till deras andelstal utan att betalningsskyldighetens fullgörande skulle i
större eller mindre utsträckning kunna förläggas till den tid, då den ene
eller andre delägaren begagnar vägen. Det ligger i öppen dag, att detta
ändamål i och för sig är värt beaktande. Det må dock å andra sidan framhållas,
att det tydligen vore en överdrift, om man ville göra gällande, att
det enbart är vägens begagnande som bör tillmätas betydelse i fråga om
tidpunkten för bidragsskyldighetens fullgörande med avseende å vägbyggnad
och underhåll. Det är nämligen otvivelaktigt, att redan befintligheten
av en väl underhållen väg kan vara ägnad att avsevärt höja en fastighets
värde, även om fastigheten ännu ej på någon tid behöver begagna vägen,
vartill kommer att vägens underhåll betingas ej blott av begagnandet utan
också av andra omständigheter, särskilt naturens egen inverkan.

Förslaget har emellertid i remissprotokollet uppgivits jämväl åsyfta ett, i
jämförelse med vad som är möjligt enligt andelssystemet, bättre tillgodoseende
av principen om kostnadernas fördelning efter omfattningen av vägens
begagnande, i det att med avgiftssystemet den som avverkade och
transporterade mera än som vid förrättningen beräknats finge betala ett
mot ökningen svarande större bidrag och den som transporterade mindre
än det beräknade komme i åtnjutande av motsvarande lättnad i bidrags -

Kungl. Maj:ts proposition nr U.

skyldigheten. I promemorian synes t. o. in. hava räknats med den möjligheten
— visserligen betecknad såsom en olägenhet av beskaffenhet att
böra genom försiktig tillämpning undvikas — att en delägare skulle kunna
utdriva sitt virke på annat sätt än genom vägens begagnande och därigenom
undgå eller minska sin bidragsskyldighet. Den remitterade lagtexten ger
dock knappast i och för sig anledning att i förslaget inlägga en dylik innebörd,
enligt vilken i större eller mindre utsträckning skulle kunna sättas
ur kraft vad vid förrättningen bestämts om bidragsskyldigheten. I lagen
skulle ju alltjämt kvarstå huvudregeln om bidragsplikt efter vid förrättningen
fastställda andelstal utan att förslagets lagtext upptager någon uttrycklig
undantagsregel i detta avseende; och det har i remissprotokollet
understrukits att, även om kostnaderna helt eller delvis uttagas medelst
vägavgifter, andelstal skulle bestämmas i vanlig ordning och alltjämt ligga
till grund för ansvarighet, rösträtt, eventuell extra utdebitering m. m. Den
bristande överensstämmelsen i de nu berörda uttalandena synes påtaglig;
och ett otvetydigt klarläggande av vad som verkligen åsyftas torde vara
oundgängligt. Den föreslagna lagtexten i förening med den motsägelsefulla
motiveringen skulle otvivelaktigt lätt skapa osäkerhet vid tillämpningen.

Vad regeringsrådet Quensel anfört i sin utveckling av hithörande frågor
synes klart belysa, hurusom förslaget i sin nuvarande utformning skulle
kunna leda till resultat, som icke fyllde rättvisans krav. Den främsta anledningen
härtill synes vara, att förslaget med hänsyn till en del uttalanden
i förarbetena närmast torde vara ägnat att medföra en tillämpning, som
icke effektivt upprätthölle regeln om de på förhand bestämda andelstalen
såsom ytterst bestämmande för ansvarigheten. Vill man undvika de svagheter,
som ur rättvisesynpunkt vidlåda förslaget, torde det av praktiska
skäl böra ske på det sättet att man icke låter införandet av vägavgifter
rubba sistnämnda princip och att man sålunda avstår från det ena av de
i remissprotokollet angivna syftena med förslaget. Detta kräver att förslaget
omarbetas. Genom ett system med periodvis återkommande avräkningar i
ungefärlig överensstämmelse med vad regeringsrådet Quensel antytt skulle
man därvid måhända kunna å ena sidan med användande av vägavgifter
uppnå den fördelen att fastigheternas ägare kunde få fullgöra sin bidragsplikt
på för dem lägliga tider och å andra sidan samtidigt bibehålla den vid
förrättningen bestämda ansvarighetsfördelningen orubbad. Det är dock tydligt,
att ett införande i lagen av bestämmelser av nu antydd beskaffenhet
knappast kan undgå att leda till en ganska tyngande vidlyftighet. Bleve så
vinsten endast den nyss angivna, synes det kunna starkt ifrågasättas, om
den icke bör eftersträvas med enklare och lämpligare medel än ett vägavgiftssystem.

Med hänsyn till det anförda kunna vi icke tillstyrka, att i förevarande
del förslagets huvudgrunder — i allt fall ej utan precisering och förändring
i den riktning som ovan antytts — fastslås genom lagstiftning.

4 Dihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. 1Vr 11.

Kungl. Maj:ts proposition nr H.

Justitierådet Beckman:

Enligt det föreslagna systemet med vägavgifter skulle skogsfastigheters
bidrag till kostnaderna för enskild väg normalt utgå efter det verkliga begagnandet
i stället för efter andelstalen. Att fastställa det verkliga begagnandet
är förenat med så stora praktiska svårigheter, att det enligt min
mening icke skulle löna sig att försöka övervinna dem blott för att få tiden
för bidragsskyldighetens fullgörande att sammanfalla med tiden för begagnandet
men slutligen verkställa en utjämning av bidragsbeloppen till överensstämmelse
med andelstalen. Däremot synes mig mödan med att genomföra
vägavgiftssystemet kunna uppvägas av den rättvisare fördelning av
kostnaderna som vinnes, såvitt det verkliga begagnandet får bli slutlig fördelningsgrund
i stället för det i andelstalen förhandsberäknade. Helt kan
dock denna fördel icke uppnås, eftersom inkomster av vägavgifter icke på
samma sätt som utdebiteringar på andelstalen kunna fastställas efter behovet.
En eventuell brist måste fyllas genom bidrag efter andelstalen och icke
genom höjning av vägavgifterna, ty dessa måste vara praktiskt taget fasta
för att icke den som kör under en tid med låga avgifter skall kunna vältra
över väghållningsbördan på den som kör under en tid med höga avgifter.
Vidare måste man räkna med att i en samfällighet kunna ingå såväl skogsskiften,
för vilka skola gäldas vägavgifter, som inägor, för vilka samtliga
bidrag skola utgå efter dem åsatta andelstal. I så fall måste vid förrättningen
bestämmas ej blott vägavgifternas belopp utan även storleken av
inägornas bidrag. Därest ett för samtliga skogsskiften efter deras andelstal
uträknat totalbelopp icke inflyter i vägavgifter, måste bristen täckas
genom utdebitering på skogsskiftena efter andelstal. Skulle åter kostnaderna
för vägen överstiga det belopp som i enlighet med kalkylen inflyter
genom vägavgifter och bidrag efter andelstal tillsammans, måste utdebitering
ske å samtliga andelstal, för såväl inägor som skog. I motsatta fall
kunna återbetalningar efter samma grunder, som nu angivits, bliva erforderliga.

I enlighet med här skisserade riktlinjer synes ordningen för vägavgiftssystemets
genomförande böra komma till klarare uttryck i lagtexten.

Regeringsrådet Quensel:

Vidkommande förslaget att även slitageersättning skulle beträffande
skogsprodukter kunna bestämmas att utgå i form av vägavgift i stället
för ett på förhand bestämt årligt belopp, så kunde väl därmed möjligen
vinnas en något noggrannare anpassning efter det verkliga slitaget. Som metoden
med slitageersättning huvudsakligen lämpar sig för fall då vägbehovet
är tillfälligt eller på annat speciellt sätt begränsat, torde emellertid synpunkten
att förhandsberäkningar kunna vara osäkra här spela jämförelsevis
liten roll. För övrigt skulle ju även taxan för vägavgiften delvis grundas
på förhandsberäkningar, och knappast kunde den differentieras efter alla
omständigheter, som inverka på slitaget och dess betydelse. Mängden av

Kung!. Maj.ts proposition nr 11.

skogsprodukter och våglängden kunna i detta hänseende t. o. in. betyda
mindre än vissa andra förhållanden, såsom trafikmedlets art, tiden för körningarna,
den större eller mindre försiktighet, varmed de utföras, och det
sätt, på vilket vägen underliålles.

Vad man med ifrågavarande undantag från gällande regler om slitageersättning
velat vinna synes emellertid jämväl vara att ersättningsbeloppet
skulle kunna bestämmas på sådant sätt att, om sedermera uppstode fråga
om slitageersättning för andras körningar, tillräcklig vägledning av beslutet
skulle erhållas, så att ny förrättning icke behövde äga rum. Men att upplåtelse
av vägrätt mot slitageersättning skulle i fråga om en och samma väg
förekomma så ofta att denna synpunkt finge större betydelse synes icke antagligt;
och då parterna icke eljest kunna enas, torde förutsättningarna härför
ej bli mycket större för att taxa bestämts i ett annat ärende för annan
intressent och under regelmässigt även i övrigt andra omständigheter. Det
sätt, på vilket parter utfört sin talan, av dem lämnade medgivanden o. d.
måste ju också alltid kunna antagas ha inverkat. Det är vidare att märka
att fråga kan vara även om rätt över huvud taget att begagna vägen, om
intrångsersättning och om körslor även av annat slag än transport av skogsprodukter,
så att av någon av dessa anledningar förrättning tarvas, även om
den äldre taxan skulle godtagas av parterna.

Om vinsten av vägavgift i stället för ett på förhand bestämt belopp sålunda
icke torde vara avsevärd, lära å andra sidan olägenheter av vägavgiftssystemet
även här göra sig gällande. Vad ovan anförts om svårigheten att
kontrollera körningarna och olämpligheten att bygga på självdeklaration
gäller naturligtvis lika mycket i detta fall. Tvister mellan samfälligheten
och den utomstående intressenten skulle lätt uppkomma angående den omfattning,
i vilken han begagnat vägen, eller om tolkningen av taxebestämmelserna
och kunna leda till att, medan vid nuvarande system vanligen en förrättning
är tillräcklig, man nödgades utöver den första förrättningen årligen
anordna särskilda förrättningar eller lika omständliga förfaranden för att
slutligen få ersättningens belopp bestämt. Där den ersättningsskyldige på
förhand deklarerat mindre trafik än den som sedermera verkligen bedrivits,
skulle förskottsbetalning icke kunna fordras för hela ersättningen och samfälligheten
skulle sakna säkerhet för sin fordran å skillnaden. Pant- eller
förmånsrätt föreligger icke och torde ej böra komma i fråga i detta fall.

Det synes på grund av det anförda icke blott onödigt utan även mindre
lämpligt att stadga vägavgift som en form för slitageersättning. Äro parterna
ense om ett dylikt betalningssätt, kan saken ordnas utan lagändring. Men
tvångsvis torde icke gällande system böra kunna utbytas mot vägavgift i
detta fall. Virkestransporter intaga i förevarande hänseende knappast någon
särställning. Om delägare i samfälligheten skulle på grund av överenskommelse
eller eljest erlägga bidrag i form av vägavgifter, synes dock denna
omständighet icke mot någondera partens bestridande böra inverka på frågan
om sättet för beräkning och betalning av slitageersättning. Det är för
övrigt ingalunda säkert alt samma taxa som för medlemmar med skäl kun -

Kungl. Maj.ts proposition nr 11.

de tillämpas för den utomstående; och, såsom förut berörts, torde icke kunna
förutsättas att vid vägavgiftssystem enligt förslaget taxan alltid bleve
densamma ens för alla medlemmarna. De föreslagna ändringarna i reglerna
om slitageersättning synas således, vilken ståndpunkt man än intager till
förslaget i övrigt, icke böra genomföras.

I alla händelser kan icke anses rimligt att, när parterna anlita förrättning
och eventuellt i andra hand domstol för att få frågan om slitageersättningens
belopp avgjord, de skulle få besked blott om ett maximi- och
ett minimibelopp. Enligt förslaget skulle dock beslutet ej närmare än på
detta sätt precisera beloppet. Man skulle väl få tolka ett dylikt beslut så,
att väghållaren (samfälligheten) ägde kräva maximibeloppet. Det bleve då
tämligen meningslöst att fastställa även minimum, ty intet lärer hindra
väghållaren att underskrida detta minimum hur mycket som helst. Här är
ju icke fråga om vad en samfällighets styrelse eller en delägaremajoritet
kan medge eller besluta utan att träda samfällighetens eller delägares
rätt och intressen för nära.

Bestämmelserna i förslagets 63 a § synas tillägga väghållaren (samfälligheten)
en myndighet i förhållande till den slitageersättningsskyldige, som
icke står i god överensstämmelse med deras ställning av enskilda parter i
ett rättsförhållande. Egendomligt vore, om väghållaren skulle äga att efter
eget gottfinnande bestämma tiden för uppgifternas lämnande. Underlåtenhet
av motparten att fullgöra ett dylikt föreläggande torde i varje fall icke
utan myndighets självständiga prövning av föreläggandets skälighet kunna
medföra någon rättslig påföljd.

Även en annan detalj i förslagets utformning må i detta sammanhang
beröras. Av lagtexten framgår icke klart, huruvida man skulle äga föreskriva
vägavgifter som en form för slitageersättning endast där delägare
hade att i sådan ordning erlägga bidrag. Ordet »tillika» kan möjligen tolkas
som ett dylikt förbehåll men behöver icke förstås på detta sätt. Icke
heller är fullt tydligt om här avses blott utforsling av skogsprodukter från
den skog, däri de hämtats, eller även andra transporter av sådana produkter.

Justitieråden Gei jer och Lech:

Det torde utan vidare vara givet att, om det föreslagna vägavgiftssystemet
ej i övrigt införes, det icke heller bör lagfästas för sådana fall, då fråga
är om slitageersättning. Men även om vägavgifter skulle komma till användning
för andra fall, synes det knappast vare sig behövligt eller lämpligt att
utsträcka användningen till slitageersättningen.

Lagrådet:

Enligt förslaget skulle, om man begagnade systemet med vägavgifter som
en form för delägares bidrag, detta medföra att den i 9 § andra stycket
stadgade möjligheten att ålägga nytillträdande delägare retroaktiv
bidragsskyldighet beträffande vissa väghållningsarbeten finge till -

Kungl. Maj.ts proposition nr H.

lämpas utan iakttagande av det eljest härför gällande villkoret att arbetenas
utförande icke ligger längre tillbaka i tiden än fem år från det frågan
om den nye delägarens rätt att begagna vägen väcktes. Det skulle i detta
hänseende vara tillräckligt att annan ännu hade att betala bidrag till kostnaden
för arbetet, därest denna skyldighet uttoges genom vägavgift. Syftet
med förslaget i denna del anges vara att, då avgiftssystemet tillämpades,
en ny intressent ej skulle kunna undandraga sig skyldighet att betala
den del av avgifterna, som kunde benämnas amorteringsandel. Uttrycket
»undandraga sig» blir här missvisande, enär frågan gäller huruvida den
retroaktiva väghållningsskyldigheten bör för visst fall betydligt utvidgas.
Något i sakens natur grundat skäl härför synes icke ha anförts och ej
heller föreligga mer i detta fall än eljest. Att endast för bekvämligheten
att kunna tillämpa samma taxa för nytillträdande som för äldre delägare
utsträcka den förstnämndes bidragsskyldighet i avseende å redan utförd
väghållning synes icke böra ifrågakomma. För denna skyldighets omfattning
måste vara likgiltigt hur de förutvarande delägarna ordnat finansieringen
av de av dem utförda arbetena och huruvida någon av delägarna
fortfarande häftar i skuld till samfälligheten för sin andel i kostnaderna
härför samt huruvida sådan skuld skall betalas genom vägavgifter eller
annorledes. Likaså bör i förevarande hänseende anses likgiltigt, om gemensamhetssystem
eller väglottssystem användes. Dylika här irrelevanta omständigheter
ha ej heller i gällande lag tillåtits inverka. Sättet för skyldighetens
fullgörande kan visserligen bero på om samfällighet, däri ny intressent
inträder som delägare, häftar i skuld eller ej, men genom stadgandet
i 66 § andra stycket har sörjts för att denna omständighet ej må inverka på
skyldighetens omfattning.

Om förslaget godtoges, skulle den retroaktiva väghållningsskyldigheten,
i strid mot gällande principer, kunna utvidgas till att avse hur gamla arbeten
som helst, blott vägsamfälligheten genom låntagning och omsättning
av lån etc. låtit avvecklingen av affären draga ut på tiden.

På grund av vad sålunda anförts finner lagrådet förslaget att utvidga
den retroaktiva väghållningsskyldigheten icke böra antagas.

Lagrådet:

Beträffande det sätt, på vilket man enligt förslaget
skulle i väglagen inrymma den tilltänkta nya metoden
för väghållningss k yldig hetens fullgörande, så
har redan anmärkts att de föreslagna reglerna äro alltför knapphändiga
för att kunna ge erforderlig ledning vid tillämpningen. I detta hänseende
må här blott tilläggas, att det näppeligen torde låta sig göra att i den omfattning
som i förslaget skett lämna den under rubriken »om vägsamfällighet»
upptagna avdelningen av lagen oberörd av den nya metoden. Bestämmelserna
i denna avdelning lämna ganska ingående anvisningar rörande
finansieringen, byggda på ett helt annat system än det nu föreslagna. Med

Kungl. Maj.ts proposition nr 11.

genomförande av detta sistnämnda uppstode behov av klara bestämmelser
om kombination av bidrag enligt andelstal och bidrag genom vägavgifter,
väl också komplettering av reglerna om gäld och om sådan åtskillnad mellan
förvaltningens olika grenar, som blir erforderlig, när någon delägare ej
har att repartisera i alla samfällighetens utgifter efter ett och samma andelstal.
Med hänsyn till de intressemotsättningar mellan delägarna, som
vägavgiftssystemet kan skapa, och den beslutanderätt, som förslaget vill
tillägga majoriteten bland dem, kunna måhända bestämmelserna om vägsamfällighetens
organisation tarva översyn. Tvivelaktigt får anses huruvida,
såsom förslaget synes förutsätta, gällande regler om indrivning av bidrag
och om förmånsrätt utan vidare skulle kunna tillämpas å vägavgifter.
Dessa regler bygga på att uttaxering skall ske efter givna andelstal. Att de
icke kunna tillämpas på slitageersättning torde vara klart.

Oaktat förslaget är så knapphändigt i utformningen, ha de nya bestämmelserna
infogats på ett sätt som rubbar en i lagen genomförd och i dess
underrubriker framträdande systematik. Det väsentliga och grundläggande
i de materiella rättsreglerna om ifrågavarande vägar meddelas nu i 6—
14 §§. Till denna grupp av regler ha också hänförts grunddragen för sättet
för väghållningsskyldighetens fullgörande, ehuru även bestämmelserna om
vägsamfällighet och om verkställighet av beslut i frågorna ge närmare belysning
åt de materiella rättsreglernas innebörd. Den grupp av bestämmelser,
som sammanförts under rubriken »om förrättning», avser däremot det
processuella förfarandet. I motiven beröres frågan, huruvida icke de föreslagna
nya reglerna om vägavgifter bort upptagas redan i samband med 6—
14 §§. Man synes emellertid därvid uppfattat stadgandena i 33 § såsom om
detta lagrum innehölle den egentliga regeln om sättet för väghållningsskyldighetens
fullgörande vid gemensamhetssystem, enär där för första gången i
lagen nämnes ordet andelstal. Emellertid torde redan av 11 och 12 §§ kunna
anses framgå att fördelningen skall ske så, att varje delägare skall deltaga
med viss andel, vare sig denna förblir ideell eller utbrytes genom vägdelning.
Att andelar uttryckas i tal lärer följa av sakens natur. Den i 33 § parentetiskt
gjorda erinran, att vid angivandet av andels storlek andelstalet
skall utsättas, är behövlig egentligen för fall då andelen utbrutits till väglott.
Bestämmelsen innebär icke att, såsom i förslaget, någon väsentlig del
av de materiellträttsliga reglerna instuckits bland de processuella föreskrifterna
om förrättning. Särskilt om förslaget skall uppfattas så, att vid vägavgiftssystem
sådan avräkning, som ovan nämnts, icke skulle tarvas eller
att idén att andelstalen ytterst skola vara avgörande för bidragsskyldighetens
omfattning ej heller behövde annorledes förverkligas, torde systemet få anses
innefatta ett verkligt undantag från regeln i 11 §. Men även om andelstalen
finge behålla sin nuvarande betydelse i avseende å bidragsskyldigheten, synas
reglerna om vägavgifter icke böra meddelas huvudsakligen bland processuella
föreskrifter.

I enlighet med lagens berörda systematik har i dess 9 § icke blott upptagits
bestämmelsen att i vissa fall slitageersättningsskyldighet kan inträda

Kungl. Maj.ts proposition nr H.

utan även reglerats i vilken form denna skyldighet skall fullgöras. Det synes
klart att, om man nu med förslaget vill införa en alternativ annan form
härför, bestämmelserna härom få karaktär av undantag från stadgandena i
9 §. I förslaget har ju också gjorts ett förbehåll i sistnämnda paragraf. Men
att man, därest slitageersättning skall kunna utgå i två olika former, skulle
återfinna bestämmelserna om den ena formen bland de materiella rättsreglerna,
medan man beträffande den andra skulle ha att gå till förskrifterna
om förrättning, vore för visso en betänklig formell brist. Lika olämpligt vore,
om i enlighet med förslaget det undantag från reglerna i 9 § andra stycket,
som innefattas i det föreslagna sista stycket i 33 §, upptoges därstädes i
stället för i 9 §. I förbigående må erinras att, som förslaget genom sina regler
i 33 § i två hänseenden gör undantag från 9 § :s bestämmelser om retroaktiv
väghållningsskyldighet, i sistnämnda lagrum bort göras förbehåll rörande
33 § även i dessa hänseenden.

Mindre egentligt synes vara att en utanför vägsamfälligheten stående vägintressents
skyldigheter, på sätt i förslagets 63a § skett — lagrummet avser
ju icke blott delägare — regleras bland bestämmelserna om vägsamfällighet.

Det kan möta svårigheter att, utan att mycket tynga lagtexten eller splittra
stadgandena om vägavgifter, införa dessa stadganden på ett sätt som stämmer
med lagens systematik. Lämpligast synes vara att, därest över huvud
taget särregler om skogsvägar skola gälla i väsentlig överensstämmelse med
förslagets mening, sammanföra dessa regler i ett särskilt nytt kapitel, där
de då kunde få den mer detaljerade utformning, som torde vara av behovet
påkallad.

Lagrådet:

Med det föreslagna nya stycket i 65 § åsyftas att underlätta omprövning
av redan avgjord fråga om vägavgifter. Att bestämmelsen
avses skola vara tillämplig, även när det blott gäller storleken
av avgifterna, framgår av motiven men har icke kommit till fullt tydligt
uttryck i lagtexten, en omständighet som är av särskild betydelse med hänsyn
till taxeändringarnas ovan berörda stora inverkan på vägavgiftssystemets
innebörd.

Den föreslagna bestämmelsen skulle kunna tolkas så, att ändringar i vad
som beslutits om vägavgifter icke finge förekomma oftare än i bestämmelsen
anges, och således — till synes mot förslagets syfte — kunna medföra
även inskränkning av den enligt första stycket gällande rätten att få omprövning
till stånd.

Lämpligheten av att efterge kravet å väsentlig ändring i förhållandena kan
ifrågasättas. En dylik eftergift föreslogs från ett håll vid väglagens tillkomst,
men förslaget avvisades av dåvarande departementschefen med hänvisning
till att därigenom skulle motverkas vad man velat vinna genom att stadga
viss begränsning av tiden, inom vilken förrättning eller dom må överklagas.
Detta skäl synes alltjämt äga sin giltighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.
Slutbestämmelserna.

Lagrådet:

Tydligen skulle den föreslagna lagen ej kunna träda i kraft så tidigt som
här beräknats.

Beträffande det i slutbestämmelserna upptagna förbehållet för fall, då det
visas att bestämmelserna om vägavgifter skulle vara till avsevärt förfång
för delägare, så bör över huvud vägavgiftssystem ej tillämpas, där det skulle
lända någon rättsägare till förlång. Detta gäller vare sig rättsägaren är delägare
i samfälligheten eller ej; och som förrättningsmän och domstolar ha
viss officialprövning, bl. a. till skydd för rättsägare som icke formellt intaga
ställning av sakägare, bör nagot särskilt krav å bestridande eller bevisning
ej uppställas. Vidare må mot det föreslagna stadgandet anmärkas, att det
mahända kunde ge anledning till den felaktiga slutsatsen att motsvarande
icke skulle gälla i andra situationer än vid övergången till den nya lagen
och då det redan finnes en vägsamfällighet. Det ifrågavarande intresset
torde böra tillgodoses icke genom stadgande i övergångsbestämmelserna
utan, såsom ovan berörts, genom att rättvisa och billighet bli såvitt möjligt
säkerställda i själva huvudstadgandena.

Ur protokollet:
Bengt Larson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 21 december 1951.

Närvarande :

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Danielson, Zetterberg, Torsten Nilsson, Ericsson, Andersson

Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson,

Lindell.

Statsrådet Hjalmar Nilson anmäler efter gemensam beredning med cheferna
för justitie- och jordbruksdepartementen lagrådets den 27 juni 1950
avgivna utlåtande över det till lagrådet den 3 februari 1950 remitterade förslaget
till lag om ändrir^g i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda
vägar.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden följande.

Vad till en början beträffar den i remissprotokollet föreslagna tilläggsbestämmelsen
till 11 § att vid fördelning av väghållningsskyldigheten mellan
fastigheter, å vilka skog finnes, jämkning må, där särskilda skäl därtill
äro, ske med hänsyn till vad som kan finnas skäligt för främjande av
god skogshushållning, finner jag de invändningar av huvudsakligen principiell
natur, som anförts av två av lagrådets ledamöter, ej vara av den
beskaffenhet att de böra hindra förslagets genomförande. I detta hänseende
hänvisar jag, förutom till vad som anförts i remissprotokollet, till vad
lagrådets övriga ledamöter i denna del yttrat.

Enligt vad som i det följande anföres har det befunnits lämpligt att upptaga
bestämmelserna om vägavgifter i ett särskilt kapitel i lagen, 4 kap. med
rubriken »Skogsvägar». Fråga uppkommer då, huruvida jämväl bestämmelsen
om möjlighet till jämkning av de i 11 § stadgade grunderna med hänsyn
till skogshushållningssynpunkter bör upptagas i det nya 4 kap. Om så sker
blir jämkningsregeln tillämplig endast då fråga är om en skogsväg, d. v. s.
en väg som huvudsakligen är avsedd för utforsling av skogsprodukter från
skog, och ej då fråga är om en enskild väg vilken som helst, som betjänar
vissa skogsfastigheter. Eftersom den föreslagna restriktiva jämkningsfaktorn
är avsedd att tillämpas endast på egentliga skogsvägar och då inom lagrådet
den uppfattningen kommit till uttryck, att bestämmelsen bör inrymmas i
det särskilda kapitlet om skogsvägar, har den upptagits i 95 § och tillämpligheten
i följd därav även formellt begränsats till skogsvägar.

Lagrådets påpekande att lagtexten borde förtydligas så att därav klart
framginge att jämkningsregeln ej finge inkräkta på stadgandet att ej å nå -

58 Kungl. Maj.ts proposition nr 11.

gon fastighet må läggas större andel än som svarar mot dess nytta av vägen
har beaktats.

Förslaget om komplettering av systemet med andelstal vid gemensam
väghållning genom införande av möjlighet att vid förrättning bestämma
att vägavgifter skola uttagas å skogsprodukter, som transporteras på skogsväg,
avstyrkes av lagrådets flesta ledamöter. Förslaget skulle enligt dessas
mening kunna leda till resultat, som icke fyllde rättvisans krav. Innebörden
av vad härutinnan anmärkts har närmare utvecklats i regeringsrådet
Quensels yttrande. Däri framhålles särskilt att risk för orättvisa
förelåge om avgifterna ändrades eller om man vid ett vägföretag nödgades
övergå från avgiftssystem till systemet med endast andelstal samt
att komplikationer av olika slag skulle uppstå och avvägningen bliva vansklig,
om bidragsskyldigheten för vissa körslor skulle utgå enbart efter andelstal
och för andra i första hand på grund av vägavgifter.

Att svårigheter av berörda slag kunna uppkomma vid tillämpningen av
ett system med vägavgifter har framhållits i remissprotokollet. Såväl i lagtexten
som i motiven har därför kommit till uttryck, att systemet måste
begränsas till fall, där förutsättningarna äro gynnsamma för systemets
tillämpning. De avstyrkande ledamöterna i lagrådet förringa — i alltför hög
grad synes det, särskilt med hänsyn till att ansvaret för bestämmelsernas
tillämpning ligger hos förrättningsmännen och ytterst hos domstol — värdet
av vad sålunda anbefallts. Kritiken mot förslaget får ses i belysning härav.
Såsom utgångspunkt för förslagets bedömande bör sålunda tagas ett fall, då
en utpräglad skogsväg är föremål för förrättning och avverkningar under de
första åren kunna förväntas i sådan utsträckning, att finansieringssvårigheler
ej uppkomma. Vanskligheterna hänföra sig då till speciella förhållanden
av mera begränsad räckvidd. Så snart detta ej är fallet, bör man undvika
att tillämpa avgiftssystemet, såvida ej på grund av andra omständigheter,
t. ex. genom att någon större delägare uppträder som förlagsgivare,
förutsättningarna för företagets finansiering utan särskild utdebitering på
grund av andelstal likväl äro gynnsamma. En kritik, som tar sikte på fall,
där förhållandena äro ogynnsamma för systemets tillämpning, blir därför
knappast rättvisande. Därest man önskar skapa möjligheter att enligt lagen
om enskilda vägar tillämpa vägavgifter, torde ett bättre system än det
föreslagna knappast stå till buds. Lagrådets avstyrkande ledamöter anvisa
väl ett alternativ innebärande att vägavgifter provisoriskt skulle ul tagas och
avräkning sedermera ske periodvis på grundval av andelstalen. Med detta
system skulle sålunda den som utnyttjat vägen i större utsträckning än man
vid förrättningen beräknat tillgodoräknas större eller mindre belopp vid periodens
slut, medan den som utnyttjat vägen mindre än beräknat skulle påföras
visst engångsbelopp. Med en sådan anordning skulle man emellertid
ej alls uppnå det ena huvudsyftet med vägavgifterna, nämligen att få till
stånd en rättvisare fördelning av kostnaderna än enligt andelstalen. Det
kan för övrigt anmärkas, att man, såsom i lagrådsprotokollet även medgives,
ej heller med detta system torde kunna undvara att lita till en omdömesfull
tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

Vid bedömningen av det föreslagna avgiftssystemet bör även beaktas, att
andelssystemet ingalunda innebär någon absolut rättvisa; förslaget om vägavgifter
bygger på uppfattningen, att det i stort sett måste leda till resultat
som äro rättvisare och för delägarna mera tilltalande än andelssystemet,
eftersom bidragsskyldigheten med avgiftssystemet så långt som möjligt bestämmes
av den faktiska i stället för den beräknade användningen av vägen.

Vad särskilt beträffar frågan om ändring av vägavgifternas belopp synes
det nödvändigt att medgiva möjlighet till viss variation. Förrättningsmännen
komma givetvis att sträva efter att fastställa belopp som äro rätt avvägda
med hänsyn till samfällighetens ekonomi på längre sikt, men delägarna få
räkna med att framdeles variationer uppåt eller nedåt kunna ifrågakomma,
beroende på ändringar i penningvärdet och andra faktorer, som ej kunna
i förväg med säkerhet bedömas. Delägarna löpa här en viss risk liksom
med avseende på andra utgifter, såsom biltaxor, arbetslöner och materialkostnader.
Variationerna i vägavgifterna äro emellertid i förslaget omgärdade
med garantier. Skall ändring ske utöver vissa snäva gränser, måste
förrättningsmän (eventuellt domstol) medverka. En viss kontrollerad rörlighet
i fråga om avgifternas storlek kan enligt min mening icke anses
oförenlig med rättvisans krav.

Att övergång från avgiftssystem till andelssystem innebär vanskligheter
är uppenbart och en sådan övergång måste betraktas som en ren nödfallsutväg.
Om i ett sådant fall, trots förrättningsmäns eller domstols prövning,
resultatet för en delägare skulle framstå såsom mindre rättvist, må beaktas
att även med tillämpning av andelssystemet utan vägavgifter fall kunna
uppkomma, där resultatet ur rättvisesynpunkt icke är invändningsfritt. Som
exempel kan nämnas det fall att ägaren av en fastighet med hänsyn till
beräknad framtida nytta av en enskild väg tvingats att under en följd av år
på grund av andelstal bidraga till väghållningen och vägen sedermera mister
sin betydelse innan den tagits i anspråk för fastigheten.

Beträffande grunderna för den återbetalning som enligt nuvarande bestämmelser
kan ske vid upplösning av vägsamfällighet finns ingen annan
regel än att fördelningen skall ske efter ty prövas rättvist mellan dem som
vid tiden för upplösningen äro medlemmar av samfälligheten (64 § sista
stycket). Jag har övervägt att i förslaget införa bestämmelser om återbetalning
under samfällighetens bestånd till delägare av belopp, som uttagits
genom extra utdebiteringar såsom komplement till vägavgifter, men funnit,
att därmed torde kunna anstå till dess erfarenhet vunnits huruvida behov
av dylika bestämmelser uppkommer och hur bestämmelserna i så fall
lämpligen böra utformas.

Vad beträffar anmärkningen att komplikationer av olika slag skulle uppstå
och avvägningen bliva vansklig, om bidragsskyldigheten för vissa körslor
skulle utgå enbart efter andelstal och för andra i första hand på grund av
vägavgifter, må nämnas, att vid beräkning av andelstal den metoden brukar
tillämpas, att antalet tonkilometer för varje fastighet och för olika slag av
ägor beräknas. Antalet tonkilometer för viss fastighets skogsmark beräknas

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

med hänsyn till areal och våglängd samt bonitet m. m. Antalet tonkilometer
för viss fastighets inägor beräknas med ledning av vissa värden på körslor
av olika slag.

Exempel:

Trafik Andelstal

Fastighet	Inägor	Skogsskiften	Summa	Andel	procent
1	70 tonkm	150 tonkm	220	220/2 000	11
2	80 >	210 »	290	290/2 000	14,5
3	100	- >	100	100/2 000	5
4	- T>	100	100	100/2 000	5
10	no >	370	430	480/2 000	24
	500 tonkm	1 500 tonkm	2 000	2 000/2 000	100

Denna metod för beräkning av andelstal synes väl lämpad för en uppdelning
mellan å ena sidan andelstal som äro avsedda att direkt ligga till grund
för debitering av bidrag och å andra sidan andelstal som kompletteras med
vägavgifter.

Innebörden av vad nu anförts må belysas med följande exempel. Om samfällighetens
utgifter för visst år uppgå till 2 000 kronor och härav 200 kronor
belöpa på fastigheter, som ha att bidraga genom utdebitering omedelbart
på grund av andelstal, och återstående 1 800 kronor belöpa på fastigheter,
som i första hand skola bidraga med vägavgifter, och endast i 1 500 kronor
inflyta genom vägavgifter, få resterande 300 kronor, om överskott ej finns
från föregående år och beloppet ej täckes med lån eller förskott, täckas genom
utdebitering på andelstalen för de fastigheter, som i första hand ha
att bidraga med vägavgifter.

Genom att systemet med vägavgifter endast är avsett att tillämpas i fråga
om mera utpräglade skogsvägar torde dualismen mellan bidragsskyldigheten
direkt på grund av andelstal och i första hand i form av vägavgifter
icke bliva framträdande.

I praktiken tänkes systemet normalt fungera så att finansieringen huvudsakligen
sker med inflytande vägavgifter, varjämte vissa mindre belopp uttagas
på grund av andelstal för en eller annan mindre fastighet, t. ex. bostadsfastighet,
vid vägen. Uttagandet av vägavgifterna torde i stor utsträckning
komma att ske i anslutning till att exempelvis ett bolag förvärvar det
virke som avverkas och transporteras på vägen. På grundval av de fakturor,
som då upprättas med specifikation å virket, kunna vägavgifternas belopp
med lätthet bestämmas. Om det varit en allmän önskan bland delägarna att
vägen skulle finansieras med vägavgifter, vilket är tänkt som en förutsättning
för systemets tillämpning, föreligger sålunda ej anledning antaga att
systemet skall, särskilt med hänsyn till deklarationsbestämmelserna, vara
»ägnat att framkalla tvister mellan delägarna, misstänksamhet och irritation
samt undergräva deras uppfattning att vägen representerar ett gemensamt
intresse för dem».

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

Jag kan sålunda ej dela den av lagrådets flesta ledamöter omfattade meningen,
att avgiftssystemet ej bör genomföras. Det må i detta sammanhang
slutligen framhållas, att avgiftssystemet på frivillig väg tillämpats i åtskilliga
fall och att man därvid haft de bästa erfarenheter av systemet. De sakkunniga
remissinstanserna ha också med få undantag förordat systemets genomförande.

Beträffande utformningen av förslaget om vägavgifter har lagrådet funnit
det lämpligast att sammanföra eventuella särregler om skogsvägar i ett
särskilt nytt kapitel, där de kunde få den mera detaljerade utformning, som
syntes vara av behovet påkallad. Detta har jag beaktat. Jag har sålunda
låtit utarbeta ett nytt förslag till lagtext, innebärande att i ett nytt kapitel i
lagen, 4 kap. med rubriken »Skogsvägar», upptagits vad som skall gälla
beträffande sådana vägar. I en inledande paragraf, 94 §, sker hänvisning till
vad som är stadgat i 1 kapitlets »inledande bestämmelser» och bestämmelserna
i 2 kap. om »enskilda vägar i allmänhet». Sistnämnda bestämmelser
skola äga tillämpning med de avvikelser i särskilda fall som framgå av vad
som stadgas i de följande paragraferna.

I 95 § upptages bestämmelsen om jämkning i de i 11 § stadgade grunderna
för fördelning av väghållningsskyldigheten med hänsyn till skogshushållningssynpunkter.

Bestämmelserna om vägavgifter upptagas i 96—99 §§. I 96 § första stycket
finnes det grundläggande stadgandet, att beträffande gemensam väghållning
å skogsväg må, om det finnes lämpligen kunna ske, vid förrättning bestämmas,
att uttaxering av bidrag för väghållning i första hand skall, helt
eller till viss angiven del, ske i form av avgifter å skogsprodukter som transporteras
på vägen (vägavgifter). På grund av att bestämmelserna om vägavgifter
upptagits mera fristående än i det remitterade förslaget har vidare
förhållandet mellan vägavgifter och andelstal kunnat komma till tydligare
uttryck i lagtexten. Sålunda utsäges i fortsättningen i 96 § första stycket att,
om vid förrättning bestämts att vägavgifter skola tillämpas, i vanlig ordning
skola fastställas andelstal i de hänseenden som avses med vägavgifterna.
Beträffande verkningarna av dessa andelstal stadgas vidare den inskränkningen,
att uttaxering på grund av dem skall äga rum endast i den mån det
visar sig att den på dessa andelstal belöpande kostnaden icke täckes av vägavgifter.

I 96 § andra stycket föreskrives, att vid förrättningen även skall fastställas
till vilka högsta och lägsta belopp vägavgifter i olika fall må bestämmas
och att förrättningsmännen därvid skola iakttaga de för fördelning av
väghållningsskyldigheten gällande grunderna. Här kommer sålunda till uttryck,
att vid samma vägföretag förrättningsmännen kunna fastställa olika
avgifter (maximi- och minimiavgifter) för olika fall och att de i It och 95 §§
stadgade grunderna därvid skola tillämpas. Sålunda kunna olika maximioch
minimiavgifter fastställas för olika långa vägsträckor. Vidare kunna
olika avgifter fastställas för värdefullare och mindre värdefulla virkcsltva -

Kungl. Maj.ts proposition nr 11.

liteter enligt jämkningsregeln i 95 §. Differentieringen av avgifterna behöver
sålunda ej nödvändigtvis komma till uttryck i särskild taxa för viss delägare.
Väglagen är ytterst knapphändig då det gäller vägledning för bestämmande
av andelstal. Även då fråga är om vägavgifter torde man få avstå
från att i lagen giva mera detaljerade regler om avgifternas fastställande.

En lagrådsledamot har ansett, att i lagtexten bör komma till klarare uttryck
att om i en samfällighet ingå såväl skogsskiften, för vilka skola gäldas
vägavgifter, som inägor, för vilka samtliga bidrag skola utgå efter dem
åsatta andelstal, vid förrättningen skall bestämmas ej blott vägavgifternas
belopp utan även storleken av inägornas bidrag, så att därigenom en grund
erhålles för bestämmande, i vilka fall extra utdebitering skall ske enbart på
skogsskiftenas andelstal eller på grund av samtliga andelstal inom vägsamfälligheten.
Den sålunda angivna innebörden av avgiftssystemet torde tillräckligt
tydligt framgå av den nu föreslagna lagtexten.

Lagrådet har om förslagets utformning särskilt anmärkt, att de i väglagen
under rubriken »om vägsamfällighet» upptagna reglerna knappast i
den omfattning som i förslaget skett kunna lämnas oberörda av den nya
metoden. Bestämmelserna i denna avdelning lämna, säger lagrådet, ganska
ingående anvisningar rörande finansieringen, byggda på ett helt annat system
än det föreslagna; med genomförandet av detta sistnämnda system
uppstode behov av klara bestämmelser om kombination av bidrag enligt
andelstal och bidrag genom vägavgifter, väl också komplettering av reglerna
om gäld och om sådan åtskillnad mellan förvaltningens olika grenar,
som blir erforderlig, när någon delägare ej har att repartisera i alla samfällighetens
utgifter efter ett och samma andelstal. Lagrådet anser det tvivelaktigt,
huruvida gällande regler om indrivning av bidrag och om förmånsrätt
utan vidare kunna tillämpas på vägavgifter, eftersom dessa regler
bygga på att uttaxering skall ske efter givna andelstal; att de icke kunde
tillämpas på slitageersättning vore klart.

Uttalandet att väglagens anvisningar rörande finansieringen bygga på
ett helt annat system än det nu föreslagna är väl ej alldeles riktigt. Vägavgifterna
innebära endast en komplettering av andelssystemet. Andelstalen
skola sålunda tillämpas med den inskränkningen att i de avseenden som
vid förrättningen bestämts medelsbehovet i första hand skall täckas med de
influtna vägavgifterna. Om vägavgifterna ej förslå blir fråga om utdebitering
på grund av de andelstal, som i förevarande hänseenden gälla. Reglerna
i 59 och 62 §§ om ansvarighet för gäld efter andelstal och särskild uttaxering
för betalning av gäld böra sålunda gälla även när vägavgifter tillämpas.
Denna ansvarighet aktualiseras givetvis ej i den mån vägavgifterna
täcka den del av samfällighetens utgifter, varom är fråga. Bestämmelsen i
60 § att vägsamfällighetens medelsbehov skall, där det icke fylles genom
andra inkomster, täckas genom uttaxering av bidrag i penningar, synes ej
heller strida mot det föreslagna systemet liksom ej heller reglerna i samma
paragraf om lån och om pant eller borgen för gäld. I 61 § finnas bestämmelser
om upprättande av utgifts- och inkomststat. I paragrafens andra

Knngl. Maj:ts proposition nr 11.

stycke givas föreskrifter för det fall att i fråga om skyldigheten att deltaga
i kostnader skilda regler gälla beträffande olika utgifter. Utgifterna skola
då uppdelas i grupper och inkomsterna beräknas särskilt för varje sådan
grupp. Inkomsterna för de olika grupperna få ej sammanblandas. Några
specialregler för det fall att för viss grupp av utgifter täckning i första
hand skall .ske medelst vägavgifter synas ej erforderliga. I 63 § stadgas, att
uttaxering skall, där ej annan ordning finnes i stadgarna föreskriven, verkställas
sålunda, att styrelsen upprättar debiteringslängd, upptagande det
belopp som skall uttaxeras, vad därav enligt reglerna för delaktigheten belöper
å varje bidragsskyldig samt tiden för inbetalningen. Väghållningsskyldig
äger genom stämning å styrelsen inom viss tid påkalla rättelse i
den gjorda debiteringen. Ändå att dylik klandertalen väckes, är klaganden
skyldig att på den bestämda tiden inbetala uttaxerat bidrag. I en särskild
lag den 3 september 1939 (nr 609) om förmånsätt för vissa fordringar enligt
lagen om enskilda vägar, till vilken lag hänvisning sker i 5 § sista
stycket i väglagen, stadgas, att förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken
tillkommer vägsamfällighet för oguldet, i laga ordning å fast egendom
uttaxerat bidrag till samfällighetens utgifter. Genom att i 96 § använts den
formuleringen, att uttaxering av bidrag för väghållning kan ske i form av
vägavgifter torde varje tvekan undanröjas om tillämpligheten av bestämmelserna
i 63 § och i den särskilda lagen om förmånsrätt beträffande vägavgifter
som delägare i vägsamfällighet har att erlägga. Bestämmelserna
synas vara lämpade även för fall då vägavgifter tillämpas och i 63 § är modifikation
möjlig i det särskilda fallet genom bestämmelsen om att annan
ordning kan vara i stadgarna föreskriven.

Lagrådet har ifrågasatt, huruvida icke bestämmelserna om vägsamfällighetens
organisation tarva översyn »med hänsyn till de intressemotsättningar
mellan delägarna, som vägavgiftssystemet kan skapa, och den beslutanderätt,
som förslaget vill tillägga majoriteten bland dem». Någon sådan
översyn anser jag ej erforderlig. I vart fall torde den böra anstå i avvaktan
på erfarenheter av det föreslagna systemets tillämpning.

Lagrådets flesta ledamöter ha ej ansett det behövligt eller lämpligt att utsträcka
användningen av avgiftssystemet till slitageersättning. Enligt 9 § fjärde
stycket skall sådan ersättning bestämmas till visst penningbelopp att utgå
årligen i förskott under den tid rätten att begagna vägen äger bestånd och
av den berättigade tages i anspråk. Avgiftssystemet synes väl ägnat att befordra
rättvisa även i fall då fråga är om transporter av skogsprodukter
som utföras av andra än delägare. Att formellt utesluta möjligheten att
tillämpa vägavgifter på slitageersättning i fall då vägavgifter ej tillämpas
på delägarna synes ej nödvändigt, ehuru det givetvis då ligger mindre nära
till hands att använda systemet. Bestämmelsen om avgiftssystemets tilllämpning
på slitageersättning har därför bibehållits i det omarbetade förslaget
och upptagits i 97 §. Även i detta fall skall vid förrättning bestämmas
maximum och minimum för de avgifter som få uttagas.

€4

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

Med hänsyn till de av lagrådet anförda principiella betänkligheterna mot
det föreslagna stadgandet om undantag från regeln i 9 § andra stycket om
begränsning av den retroaktiva bidragsskyldigheten har jag avstått från att
i det omarbetade förslaget införa något sådant stadgande.

Bestämmelserna om deklarationsskyldighet ha upptagits i 98 §.

Lagrådet har ifrågasatt lämpligheten av att eftergiva kravet på väsentlig
ändring i förhållandena såsom förutsättning för omprövning av redan avgjord
fråga om vägavgifter. Med hänsyn till att en viss kontrollerad rörlighet
i fråga om avgifterna enligt min mening bör möjliggöras, har jag till
99 § i sak oförändrade överfört de i detta hänseende föreslagna bestämmelserna.
De påpekanden av redaktionell natur som lagrådet gjort har jag
beaktat.

Beträffande övergångsbestämmelserna har med anledning av lagrådets
uttalande förbehållet borttagits för fall, då det visas att bestämmelserna om
vägavgifter skulle vara till avsevärt förfång för delägare.

Bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 juli 1952.

Föredraganden hemställer, att det i enlighet med det anförda jämkade
förslaget till lag om tillägg till lagen den 3 september 1939 (nr 608) om
enskilda vågar måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Dagmar Bruno.

Stockholm 1951. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

500299