Kungl. Maj.ts proposition nr 11 (Proposition 1948:11)

Kungl. Maj.ts proposition nr 11.

Nr 11.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 15 november
1912 (nr 298) om provianteringsfrilager,
m. m.; given Stockholms slott den 3 januari 1948.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) förordning angående ändring i förordningen den 15 november 1912
(nr 298) om provianteringsfrilager;

2) förordning om ändrad lydelse av 2 kap. 10 § 4 mom. e) förordningen
den 18 juni 1937 (nr 436) angående försäljning av rusdrycker; samt

3) förordning om ändring i förordningen den 1 juni 1923 (nr 141) angående
förbud mot införsel till och försäljning inom riket av exportöl.

GUSTAF.

Ernst Wigforss. 1

1 llihang till riksdagens protokoll 194%. 1 samt Nr 11—12-

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 15 november
1912 (nr 298) om provianteringsfrilager.

Härigenom förordnas, att §§ 1, 2, 4 och 5 förordningen den 15 november
1912 om provianteringsfrilager1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

Nuvarande lydelse:

§ I 1.

I sådan vid saltsjön belägen
stad, varest tullkammare under tullförvaltares
överinseende finnes inrättad,
må, under förutsättning att
staden förbundit sig avstå från hamnavgifter
för fartyg, som anlöper stadens
hamn allenast för att intaga
proviant, kol eller skeppsförnödenheter
för fartygets behov men utan att
därstädes intaga annat gods eller lossa,
efter staden av Konungen meddelat
särskilt tillstånd, från utrikes ort
infört, till proviantering och utrustning
av fartyg avsett tullpliktigt
gods, med hår nedan stadgade undantag,
efter verkställd tullbehandling
men utan tullavgifts gäldande
uppläggas i särskilt magasin under
godsägarens egen vård, med villkor
att säkerhet ställes för belöpande
tullavgift. Sådan magasinering benämnes
provianteringsfrilager.

Föreslagen lydelse:

§ I 1.

Från utrikes ort infört, till proviantering
och utrustning av fartyg
eller luftfartyg avsett tullpliktigt
gods må efter verkställd tulltaxering,
utan att tullavgift erlägges men mot
ställande av säkerhet för denna avgift,
uppläggas i särskilt magasin under
vård av godsets ägare (provianteringsfrilager).

Rätt till provianteringsfrilager för
proviantering och utrustning av fartyg
må åtnjutas endast i sådan
vid saltsjön eller inlandsvatten belägen
stad med distrikttullanstalt
eller avdelning därav, som av Konungen
erhållit särskilt tillstånd därtill.
Sådant tillstånd må ej meddelas
med mindre staden förbundit sig avstå
från hamnavgifter för fartyg,
som anlöper stadens hamn allenast
för att intaga proviant, kol eller
skeppsförnödenheter för fartygets
behov men utan att därstädes intaga
annat gods eller lossa.

Rätt till provianteringsfrilager för
proviantering och utrustning av luftfartyg
må åtnjutas endast å eller

§ 4 se 1928:123.

1 Senaste lydelse av § 1 mom. 2 och

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

Nuvarande lydelse:

2. Rusdrycker, som uppläggas å
provianteringsfrilager, skola där förvaras
under såväl tullverkets som
ägarens lås. För brännvin och sprit
av säd, potatis eller andra jordfrukter,
med undantag av whisky, ävensom
för krut och andra explosiva varor
må provianteringsfrilagersrätt ej
åtnjutas.

§ 2.

För gods, som upplägges å provianteringsfrilager,
skall, därest icke
för detsamma dessförinnan utgått
nederlagsavgift, betalas provianteringsfrilagersavgift
efter enahanda
beräkningsgrund, som gäller i fråga
om förstnämnda avgift.

§ 4.

Från provianteringsfrilager må
gods, fördelat i större eller mindre
partier, för proviantering eller utrustning
utlämnas till fartyg under
villkor,

att fartygets dräktighet icke understiger
det tontal, som av Konungen
i sådant avseende bestämts vid
meddelandet för staden av tillstånd
till åtnjutande av provianteringsfrilagersrätt,
eller, där fråga är om utlämning
av rusdrycker, etthundra
ton; samt

Föreslagen lydelse:
i närheten av flygplats, där tullverket
regelmässigt expedierar utrikestrafik
och för vilken Konungen på
ansökning av flygplatsens ägare eller
innehavare medgivit sådan rätt.

2. Rusdrycker ävensom maltdrycker
av . tredje klassen, som uppläggas
å provianteringsfrilager, skola
där förvaras under såväl tullverkets
som ägarens lås.

§ 2.

För gods, som upplägges å provianteringsfrilager,
skall, därest icke
för detsamma dessförinnan utgått
i 177 § tullstadgan omförmälda bokföringspenningar,
betalas provianteringsfrilagersavgift
efter enahanda
beräkningsgrund, som gäller i fråga
om förstnämnda avgift.

§ 4.

Från provianteringsfrilager må
gods, fördelat i större eller mindre
partier, för proviantering eller utrustning
utlämnas till fartyg eller
luftfartyg, under villkor,

beträffande fartyg, att dess dräktighet
icke understiger det tontal,
som av Konungen i sådant avseende
bestämts vid meddelandet för staden
av tillstånd till åtnjutande av provianteringsfrilagersrätt,
eller, där
fråga är om utlämning av rusdrycker,
etthundra ton, och,

såvitt angår luftfartyg, att detsamma
användes i yrkesmässig trafik
samt i övrigt i fråga om storlek och
användning uppfyller de villkor, som
av Konungen i sådant avseende be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

Nuvarande lydelse:

att fartyget utklarerat till utrikes
ort, vare sig direkt eller via en eller
flera andra svenska hamnar, eller
ock befinner sig på resa mellan utrikes
orter; ankommande dock på
Konungens prövning vid nämnda
tillstånds meddelande, huruvida rätt
att från provianteringsfrilager intaga
gods jämväl må tillkomma fartyg,
vilket inkommit från utrikes ort med
destination till annan svensk hamn,
ävensom med vederbörligt svenskt
mätbrev försett däckat fiskefartyg,
vilket skall avgå till i Nordsjön eller
därbortom belägen fiskeplats.

§ 5.

Gods, som från provianteringsfrilager
i föreskriven ordning utlämnas
till fartygs proviantering eller utrustning,
är befriat från tullavgift.

För å--— annat proviante ringsfrilager.

Föreslagen lydelse:
stämts vid meddelandet av tillstånd
till åtnjutande av provianteringsfrilagersrätt.

Såsom villkor för utlämning av
gods för ändamål som ovan sagts
skall vidare gälla, att fartyget eller
luftfartyget utklarerat till utrikes ort,
vare sig direkt eller via en eller flera
andra svenska orter, eller ock befinner
sig på resa mellan utrikes orter;
ankommande dock på Konungens
pi övning vid meddelande av tillstånd
till provianteringsfrilagersrätt, huruvida
rätt att från sådant lager intaga
gods jämväl må tillkomma fartyg eller
luftfartyg, vilket inkommit från
utrikes ort med destination till annan
svensk ort, eller med vederbörligt
svenskt mätbrev försett däckat fiskefartyg,
vilket skall avgå till i Nordsjön
eller därbortom belägen fiskeplats.

§ 5.

Gods, som från provianteringsfrilager
i föreskriven ordning utlämnas
till fartygs eller luftfartygs proviantering
eller utrustning, är befriat från
tullavgift.

För å — — — annat provianteringsfrilager.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1948.

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 2 kap. 10 § 4 mom. e) förordningen
den 18 juni 1937 (nr 436) angående försäljning

av rusdrycker.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 10 § 4 mom. e) förordningen den 18
juni 1937 angående försäljning av rusdrycker skall erhålla följande ändrade
lydelse.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

2 KAP.

10 §.

4 mom. Utan hinder av vad i denna paragraf stadgas må

e) rusdrycker uppläggas å provianteringsfrilager
på sätt i särskild
författning är stadgat; dock att å
provianteringsfrilager upplagd sådan
dryck ej må, utan tillstånd av Konungen
för varje särskilt fall, disponeras
annorledes än till fartygs proviantering
eller utrustning i föreskriven
ordning; samt

e) rusdrycker uppläggas å provianteringsfrilager
på sätt i särskild
författning är stadgat; dock att å
provianteringsfrilager upplagd sådan
dryck ej må, utan tillstånd av Konungen
för varje särskilt fall, disponeras
annorledes än till fartygs eller
luftfartygs proviantering eller utrustning
i föreskriven ordning; samt

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1948.

Kungl. Maj.ts proposition nr 11-

Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 1 juni 1923 (nr 141)
angående förbud mot införsel till och försäljning inom
riket av exportöl.

Härigenom förordnas, att 3 och 5 samt 8—10 §§ förordningen den 1
juni 1923 angående förbud mot införsel till och försäljning inom riket av
exportöl1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

3 §.

1. Exportöl må — — — inkommande
varor.

2. Resande, som —--liter

exportöl.

5 §•

1. Exportöl må inom riket försäljas
för utförsel ur riket.

Föreslagen lydelse:

3 §•

1. Exportöl må---inkom mande

varor.

2. Införsel till riket må jämväl, på
sått därom är särskilt föreskrivet, ske
av exportöl som medföres såsom proviant
å fartyg eller luftfartyg ankommande
från utrikes ort; dock att exportöl,
vilket förtullats såsom överskotts
proviant, icke må föras från
fartyget eller luftfartyget annorledes
än för återutförsel i vederbörlig ordning.

3. För uppläggning å provianteringsfrilager
må exportöl införas till
riket på sått i särskild författning
år stadgat; dock att å provianteringsfrilager
upplagt exportöl ej må, utan
tillstånd av Konungen för varje särskilt
fall, disponeras annorledes än
till fartygs eller luftfartygs proviantering
eller utrustning i föreskriven
ordning.

4. Resande, som---liter ex portöl.

5 §.

1. Exportöl må inom riket försäljas
dels i fall, som i 3 § 3 mom. avses,
dels ock i övrigt för utförsel ur riket.

1 Senaste lydelse av 3 § se 1938: 95.

Kunal. Maj.ts proposition nr 11.

Nuvarande lydelse:

2. Exportöl må---å apo teket.

3. Rättighet till försäljning av exportöl
å passagerarfartyg, som förmedlar
regelbunden persontrafik till
utländsk hamn, må utövas av person,
som är berättigad att å fartyget
idka utskänkning av rusdrycker. Rörande
sådan försäljning skall vad enligt
förordningen den 14 juni 1917
angående försäljning av rusdrycker
gäller om utskänkning av rusdrycker
å fartyget äga motsvarande tilllämpning.

8 §.

I avseende å olovlig införsel till
riket av exportöl skola de i 83 § i
förordningen angående försäljning
av rusdrycker meddelade bestämmelser
äga motsvarande tillämpning;
dock skall i fråga om förfarandet
med olovligen infört exportöl gälla
vad i 11 § här nedan stadgas.

9 §.

1. Den, som i annat fall, än i 5 eller
7 § sägs, inom riket försäljer exportöl,
skall för den olovliga försäljningen
vara underkastad ansvar,
som i 74 § 1 mom. i förordningen
angående försäljning av rusdrycker
är stadgat i fråga om där avsedda
förbrytelser.

2. överskrides den — — — mom.
sägs.

3. I fall,--- — och förbrutet.

4. Vad i----som betalnings medel.

Föreslagen lydelse:

2. Exportöl må — — — å apoteket.

3. Rättighet till försäljning av exportöl
å passagerarfartyg eller luftfartyg,
som förmedlar regelbunden
persontrafik till eller från utländsk
ort, må utövas av person, som är
berättigad att å fartyget eller luftfartyget
idka utskänkning av rusdrycker.
Rörande sådan försäljning
skall vad enligt förordningen den 18
juni 1937 angående försäljning av
rusdrycker gäller om utskänkning
av rusdrycker å fartyget eller luftfartyget
äga motsvarande tillämpning.

8 §.

I avseende å olovlig införsel till
riket av exportöl samt olovligt förfogande
över exportöl, vilket förtullats
såsom överskotts proviant eller
upplagts å provianteringsfrilager,
skola de i 7 kap. 11 § förordningen
angående försäljning av rusdrycker
meddelade bestämmelser äga motsvarande
tillämpning; dock skall i fråga
om förfarandet med olovligen infört
exportöl gälla vad i It § här nedan
stadgas.

9 §•

1. Den, som i annat fall, än i 5
eller 7 § sägs, inom riket försäljer
exportöl, skall för den olovliga försäljningen
vara underkastad ansvar,
som i 7 kap. 1 § 1 mom. förordningen
angående försäljning av rusdrycker
är stadgat i fråga om där avsedda
förbrytelser.

2. överskrides den---— mom.

sägs.

3. I fall,---- och förbrutet.

4. Vad i---som betalnings medel.

Kungl. Maj.ts proposition nr 11.

Nuvarande lydelse:

10 §.

Angående fördelningen av böter,
som enligt denna förordning ådömas,
samt av värdet av kärl och emballage,
som enligt denna förordning
dömas förbrutna, skola bestämmelserna
i 92 § i förordningen angående
försäljning av rusdrycker äga
motsvarande tillämpning; och skola
i övrigt beträffande olovlig försäljning
av exportöl 87 §, 88 § 2 mom.,
89 §, 90 § 1 mom., 91, 93 och 9i §§ i
samma förordning i tillämpliga delar
lända till efterrättelse.

Föreslagen lydelse:

10 §.

Angående fördelningen av böter,
som enligt denna förordning ådömas,
samt av värdet av kärl och emballage,
som enligt denna förordning
dömas förbrutna, skola bestämmelserna
i 7 kap. 22 § förordningen
angående försäljning av rusdrycker
äga motsvarande tillämpning. I övrigt
skola beträffande olovligt förfogande
över exportöl, vilket förtullats
såsom överskottsproviant eller
upplagts å provianteringsfrilager,
samt beträffande olovlig försäljning
av exportöl 7 kap. Ib §, 15 §
2 mom., 19 § och 20 § 1 mom. samma
förordning i tillämpliga delar lända
till efterrättelse.

Denna förordning traaer i kraft den 1 juli 1948.

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
3 januari 1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med chefen för kommunikationsdepartementet
anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga om
ändring i gällande bestämmelser angående provianteringsfrilager m. m.
samt anför därvid följande.

Utvidgning av provianteringsfrilagersrätten med hänsyn
till lufttrafiken m. m.

De huvudsakliga bestämmelserna rörande provianteringsfrilager äro upptagna
i förordningen den 15 november 1912 (nr 298) om provianteringsfrilager
och kungörelsen samma dag (nr 299) med vissa föreskrifter angående
rättighet att hålla provianteringsfrilager.

Enligt § 1 mom. 1 i förordningen må under vissa förutsättningar från utrikes
ort infört, till proviantering och utrustning av fartyg avsett tullpliktigt
gods efter verkställd tullbehandling men utan tullavgifts gäldande uppläggas
i särskilt magasin under godsägarens egen vård. En dylik uppläggning
å provianteringsfrilager må förekomma endast i sådan vid saltsjön
belägen stad, varest tullkammare under tullförvaltares överinseende finnes
inrättad. För åtnjutande av ifrågavarande provianteringsfrilagersrätt gäller
vidare, att vederbörande stad förbundit sig avstå från hamnavgifter för
fartyg, som anlöper stadens hamn allenast för att intaga proviant, kol eller
skeppsförnödenheter för fartygets behov men utan att därstädes intaga annat
gods eller lossa. Särskilt tillstånd till denna rätt skall meddelas staden
av Kungl. Maj :t.

Enligt § 2 skall för gods, som upplägges å provianteringsfrilager, därest
icke för detsamma dessförinnan utgått nederlagsavgift, betalas provianteringsfrilagersavgift
efter enahanda beräkningsgrund, som gäller i fråga
om förstnämnda avgift, d. v. s. med en krona för varje varupost, som aninäles
till uppläggning å provianteringsfrilager.

I § 4 meddelas närmare bestämmelser om utlämnandet till fartyg av
gods, som upplagts å provianteringsfrilager, och i § 5 regleras de fall då
befrielse från tullavgift åtnjutes respektive skyldighet att erlägga sådan avgift
föreligger beträffande gods som nyss sagts.

Kungl. Maj.ts proposition nr 11.

Enligt § 1 i kungörelsen skall rättighet att å provianteringsfrilager upplägga
och därifrån till proviantering och utrustning av fartyg utlämna va
ror sökas skriftligen hos vederbörande tullförvaltning. Sådan rättighet må
ej beviljas annan än den, som hos tullförvaltningen styrker sig vara berättigad
att här i riket idka handel.

I en den BO juli 1945 dagtecknad, till Kungl. Maj :t ställd skrift har aktiebolaget
aerotransport — under åberopande att bolaget med vederbörligt
tillstånd dreve lufttrafik för personbefordran — hemställt dels att gällande
bestämmelser rörande provianteringsfrilager bleve tillämpliga jämväl i fråga
om proviantering och utrustning av luftfartyg och dels att bolaget måtte
erhålla tillstånd att inrätta provianteringsfrilager på de flygplatser, som
berördes av bolagets utrikes flygtrafik.

Över nämnda framställning har infordrat utlåtande avgivits av generaltullstyrelsen
den 27 februari 1946. Vid utlåtandet funnos fogade yttranden
från tulldirektionerna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt tullkamrarna
i Norrköping, Eskilstuna, Västerås, Visby, Linköping, Jönköping,
Karlshamn, Kalmar, Ronneby, Landskrona, Hälsingborg, Strömstad, Sundsvall
och Östersund.

Förslaget om utvidgning av bestämmelserna rörande provianteringsfrilager
att avse jämväl proviantering och utrustning av luftfartyg har tillstyrkts
av generaltullstyrelsen liksom av det övervägande antalet lokala
tullmyndigheter.

Generaltullstyrelsen har i förevarande hänseende framhållit, att den nuvarande
anordningen med provianteringsfrilager hade uppstått ur den frilagersinstitution,
som genom förordning den 18 september 1874 (nr 94) inrättades
för proviantering av fartyg i Öresund. Av ingressen till nämnda förordning
framginge, att ändamålet med frilagrets inrättande varit att befrämja
svenska handelsplatsers vid Öresund deltagande i den lönande rörelse,
som försåge den genom sundet passerande handelsflottan med proviant
och andra förnödenheter; och enligt Kungl. Maj :ts proposition till
1912 års riksdag (nr 120) med förslag till förordning om provianteringsfrilager
ansågs den nu gällande förordningen erforderlig för att i större utsträckning
kunna åt svensk affärsverksamhet bevara försäljningen av
skeppsförnödenheter till fartyg i utrikes fart. Då det skäl, som föranlett
anordnandet av numera gällande provianteringsfrilagersrätt beträffande
fartygstrafik, i motsvarande mån ägde tillämpning i fråga om lufttrafik,
tillstyrkte generaltullstyrelsen, att provianteringsfrilagersrätten utsträcktes
att gälla jämväl från utrikes ort infört tullpliktigt gods, avsett till proviantering
och utrustning av luftfartyg.

Beträffande de ändringar som i anledning av denna utvidgning erfordrades
i § 1 i förordningen om provianteringsfrilager har generaltullstyrelsen
anfört, att de tullflygplatser, till antalet 22, som för närvarande funnes
inrättade i riket, visserligen vore belägna i eller i närheten av stad med cen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

traltullkammare eller tullkammare men att ett flertal av dem låge i inlandet.
Härtill komme, att vissa av de nuvarande tullflygplatserna vore
belägna utom stadens område. I fråga om organisationen i tullhänseende av
tullflygplats gällde den ordningen, att expedieringen av lufttrafiken i Stockholm,
Göteborg och Malmö ombesörjdes av en under tulldirektionerna i respektive
städer lydande flygtullavdelning. På motsvarande sätt expedierades
lufttrafiken i övriga städer med tullflygplats av tullkammaren i respektive
städer. Enligt 6 § tullstadgan hörde till tullplats med avseende
å expediering av lufttrafik jämväl område, som avgränsats för lufttrafikens
betjänande, jämte nära därinvid förefintligt vatten. — Vad beträffade
frågan om blivande storflygfält hade kommitterade för viss utredning angående
sådant flygfält i skrivelse till generaltullstyrelsen erinrat om två
alternativ för förläggningen av detsamma, nämligen Väsby eller Grillby.
Då ingendera av dessa orter vore tullplats, hade generaltullstyrelsen i svarsskrivelse
anfört, att, därest Grillby-alternativet valdes, det bleve nödvändigt
att i Grillby inrätta en direkt under generaltullstyrelsen lydande tullkammare
samt att, om Väsby-alternativet komme till utförande, det skulle kunna
ifrågakomma att inrätta en under tulldirektionen i Stockholm lydande avdelning
i Väsby men förordat inrättandet av en självständig tullkammare
därstädes. — På grund av vad sålunda framhållits angående de nuvarande
tullflygplatsernas belägenhet ävensom ovissheten dels om vilket slag av
tullanstalt, som komme att inrättas å platsen för blivande storflygfält, dels
om den framtida utvecklingen i berörda avseenden borde vid en utsträckning
av provianteringsfrilagersrätten till att avse jämväl lufttrafik, i fråga
om sådan trafik den i provianteringsfrilagersförordningen stadgade begränsningen
till sådan vid saltsjön belägen stad, varest tullkammare under
tullförvaltares överinseende funnes inrättad, icke gälla. Med hänsyn särskilt
till kontrollen vid utlämning av gods från provianteringsfrilager ävensom
till tillsynen i allmänhet å sådant lager förutsatte generaltullstyrelsen emellertid,
att provianteringsfrilager borde få inrättas endast å eller i närheten
av ort med distrikttullanstalt, som i 7 § tullstadgan avses, eller avdelning
därav. I sistnämnda hänseende borde utöver vad förut anförts angående
dels flygtullavdelningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, dels organisationen
i tullhänseende å blivande storflygfält få erinras om att en under
tullkammaren i Åhus lydande tullkammaravdelning funnes inrättad i Kristianstad.
I anslutning till det anförda föresloge generaltullstyrelsen därför,
att ifrågavarande rätt skulle få åtnjutas endast å eller i närheten av flygplats,
där tullverket regelmässigt expedierade utrikestrafik och för vilken
Konungen på ansökan av flygplatsens ägare eller innehavare meddelat sådan
förmån.

Generaltullstyrelsen har i sitt utlåtande vidare framhållit, att den föreslagna
utvidgningen av provianteringsfrilagersrätten påkallade ändringar
jämväl i §§ 4 och 5 i förordningen om provianteringsfrilager; och har styrelsen
till motivering för ändringarna i § 4 anfört.

Kungi. Maj.ts proposition nr 11.

I § 4 äro till förhindrande av obehörigt förfogande över provianteringsfrilagersgods
stadgade vissa villkor för utlämnande av gods från sådant frilager
till fartygs proviantering eller utrustning. Bestämmelser med motsvarande
syfte torde vara erforderliga jämväl i fråga om lufttrafik.

Enligt styrelsens mening torde i allmänhet luftfartyg i yrkesmässig trafik,
dock med undantag för dels s. k. taxiflyg — d. v. s. luftfartyg, rymmande
endast ett fåtal passagerare och använda i yrkesmässig men ej
reguljär trafik — dels övriga mindre luftfartyg, böra medgivas rätt att
ombordtaga provianteringsfrilagersgods. Med hänsyn till lufttrafikens och
luftfartygens väntade utveckling synes emellertid en begränsning med angivande
av viss minsta storlek för luftfartygen icke lämpligen böra införas i
förordningen om provianteringsfrilager. En sådan bestämning av luftfartygens
minimistorlek för rätten att ombordtaga såväl provianteringsfrilagersgods
i allmänhet som rusdrycker synes dock kunna möjliggöras genom att
Konungen, liksom beträffande fartygstrafiken, i sådant avseende meddelade
bestämmelser vid medgivande av tillstånd till åtnjutande av provianteringslrilagersrätt,
därvid tillståndet kunde givas temporär giltighet.

Villkoren i § 4 angående bland annat utklarering torde i tillämpliga delar
böra gälla även i fråga om luftfartyg.

Generaltullstyrelsen har ytterligare anfört att därest de nu berörda ändringarna
vidtoges i förordningen om provianteringsfrilager borde samtidigt
sådan ändring göras i 2 kap. 10 § 4 mom. e) rusdrycksförsäljningsförordningen,
att detta stadgande komme att avse jämväl luftfartygs proviantering
eller utrustning.

I vissa remissyttranden har föreslagits, att förordningen om provianteringsfrilager
måtte i detta sammanhang ändras jämväl i andra avseenden.

Sålunda har i flera yttranden av de lokala tullmyndigheterna hemställts,
att den i § 1 upptagna begränsningen, att provianteringsfrilagersrätt för fartyg
kan medgivas endast beträffande stad som är belägen vid saltsjön, måtte
borttagas. Såsom skäl härför har tullkammaren i Västerås anfört, att framställningar
om inrättande av frilager för proviantering av fartyg gjorts såväl
i Västerås som i andra sjöfartsstäder i inlandet. Hamnarna i Västerås
anlöptes av ett betydande antal fartyg, tillhöriga bl. a. de större svenska
rederierna. Såväl för dessa och övriga rederier, vilkas fartyg trafikerade
inlandsvatten, som för näringsidkare å berörda orter skulle ett sådant medgivande
vara till gagn.

Generaltullstyrelscn har i detta hänseende framhållit, att numera, efter
tillskapandet av alltmer förbättrade trafik- samt lossnings- och lastningsmöjligheter
för flera av inlandshamnarna, ett betydande antal fartyg i utrikestrafik
plägade anlöpa dessa samt att ifrågavarande rätt utan olägenhet
borde kunna utsträckas till omförmälda städer. Generaltullstyrelsen förordade
alltså, att provianteringsfrilagersrätten i fråga om fartyg finge åtnjutas
även i sådan vid inlandsvatten belägen stad, varest vederbörlig tullanstalt
funnes inrättad.

Generaltullstyrelsen har slutligen hemställt om vissa redaktionella jämkningar
i §§ 1 och 2 i förordningen om provianteringsfrilager. Enligt styrel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

sens mening borde de i § 1 inom. 1 förekommande orden »tullkammare
under tullförvaltares överinseende» och »tullbehandling» -— till vinnande
av överensstämmelse med numera antagen terminologi — utbytas mot orden
»distrikttullanstalt eller avdelning därav» respektive »tulltaxering». Då
i stället för den i § 2 omförmälda nederlagsavgiften numera jämlikt 177 §
tullsladgan utginge bokföringspenningar, borde § 2 ändras i enlighet härmed.
Vidare borde i denna paragraf direkt utsägas, att provianteringsfrilagersavgiften
utgjorde en krona för varje varupost som anmäldes till uppläggning.

I detta sammanhang torde få erinras om att i en vid 1947 års riksdag
väckt motion (II: 228) hemställts att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om en allmän översyn och en skyndsam utredning
rörande en revidering av nu gällande tullförfattningar med hänsyn till trafikflygets
utveckling, att bevillningsutskottet i sitt betänkande (nr 34) i anledning
av motionen — jämte det utskottet erinrat om att generaltullstyrelsen
tillstyrkt förenämnda hos Kungl. Maj :t gjorda framställning från aktiebolaget
aerotransport om sådan ändring av gällande bestämmelser angående
provianteringsfrilager, att dessa frilager bleve tillgängliga jämväl för proviantering
och utrustning av luftfartyg — tillika anfört att genom en sådan
ändring skulle den önskade tullfriheten för tillbehör till flygplan kunna vinnas
och att utskottet förutsatte, att proposition i detta ämne kornine att
föreläggas riksdagen, samt att nämnda uttalande lämnats utan erinran av
riksdagen (skrivelse nr 271).

Departementschefen. Samma skäl, som på sin tid föranledde att provianteringsfrilagersrätt
medgavs beträffande fartygstrafik, torde numera tala
för att sådan rätt medgives jämväl i fråga om lufttrafik. På grund härav
tillstyrker jag — på sätt generaltullstyrelsen förordat och i överensstämmelse
med nyssnämnda uttalande av 1947 års bevillningsutskott — att provianteringsfrilagersrätten
utsträckes att gälla även i fråga om från utrikes
ort infört tullpliktigt gods som är avsett till proviantering och utrustning
av luftfartyg.

Beträffande de särskilda villkor, som böra föreskrivas för åtnjutande av
provianteringsfrilagersrätt för luftfartyg, ansluter jag mig till vad generaltullstyrelsen
i detta hänseende föreslagit. Sålunda torde böra stadgas, att
rätt till provianteringsfrilager för proviantering och utrustning av luftfartyg
må åtnjutas endast å eller i närheten av flygplats, där tullverket regelmässigt
expedierar utrikestrafik och för vilken Konungen på ansökning
av flygplatsens ägare eller innehavare medgivit sådan rätt. Vidare torde
föreskrift böra meddelas därom att provianteringsfrilagersgods må utlämnas
för proviantering eller utrustning av luftfartyg endast under förutsättning,
att luftfartyget användes i yrkesmässig trafik och i övrigt i fråga om
storlek och användning uppfyller de villkor som av Konungen i sådant avseende
bestämts vid meddelandet av tillstånd att åtnjuta provianteringsfrila -

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

gersrätt. Slutligen böra de för fartyg gällande bestämmelserna om utklarering
såsom villkor för utlämning av gods från provianteringsfrilager göras
tillämpliga även med avseende å luftfartyg.

De nu berörda föreskrifterna rörande provianteringsfrilagersrätt för luftfartyg
torde böra upptagas i § 1 mom. 1 och § 4 i förordningen om provianteringsfrilager.
Därjämte bör bestämmelsen i § 5 om befrielse från tullavgift
för gods, som från sådant lager utlämnas till fartygs proviantering eller
utrustning, utvidgas till att avse även gods som utlämnas för luftfartyg.
Samtidigt böra de av generaltullstyrelsen förordade redaktionella jämkningarna
i § 1 mom. 1 och § 2 vidtagas, dock att beträffande provianteringsfrilagersavgiftens
storlek hänvisning bör ske till gällande bestämmelse angående
bokföringspenningar.

I anslutning till de nu föreslagna ändringarna torde i 2 kap. 10 § 4
mom. e) förordningen angående försäljning av rusdrycker böra vidtagas
den ändringen, att å provianteringsfrilager upplagda rusdrycker må disponeras
även för luftfartygs proviantering eller utrustning.

Såsom i det föregående omnämnts har i vissa remissyttranden föreslagits
jämväl den ändringen i § 1 mom. 1 förordningen om provianteringsfrilager,
att stadgandet om provianteringsfrilagersrätt för fartyg utvidgas att gälla
även i fråga om stad, belägen vid inlandsvatten. Med hänsyn till sjöfartens
utveckling synes en dylik utvidgning numera önskvärd. Vid sådant förhållande
och då, enligt vad generaltullstyrelsen uttalat, några olägenheter icke
skulle uppkomma, därest provianteringsfrilagersrätten utsträcktes att avse
jämväl vid inlandsvatten belägen stad, varest vederbörlig tullanstalt finnes
inrättad, tillstyrker jag att även nu ifrågavarande utvidgning genomföres.

Ändrade bestämmelser rörande provianteringsfrilagersrätt för
alkoholhaltiga drycker m. m.

I g 1 mom. 2 i förordningen om provianteringsfrilager föreskrives, att
rusdrycker, som uppläggas å provianteringsfrilager, skola där förvaras under
såväl tullverkets som ägarens lås. För brännvin och sprit av säd,
potatis eller andra jordfrukter — med undantag av whisky — ävensom för
krut och andra explosiva varor må provianteringsfrilagersrätt ej åtnjutas.
I fråga om maltdrycker av tredje klassen (exportöl) gäller enligt 2 §
förordningen den 1 juni 1923 (nr 141) angående förbud mot införsel till
och försäljning inom riket av exportöl, att införsel till riket av sådant Öl
är förbjuden med vissa i 3 och 7 §§ angivna undantag. Dessa undantag
avse, förutom införsel för vissa speciella ändamål, allenast införsel dels för
sådan persons räkning, som enligt särskilt stadgande äger åtnjuta tullfrihet
för från utlandet inkommande varor, dels av viss mindre kvantitet för eget
bruk, medförd av resande som ankommer från utrikes ort.

I en den 28 september 1945 dagtecknad, till Kungl. Maj :t ställd skrift har
direktören Ragnar Lindberg, Stockholm, i egenskap av generalagent i Sverige

Iiungl. Maj.ts proposition nr 11.

för holländska firman Erven Lucas Bols — med instämmande av ett trettiotal
affärsföretag, till största delen rederier — gjort framställning om sådan
ändring av bestämmelserna rörande provianteringsfrilager, att lagring bleve
möjlig på provianteringsfrilager av alkoholhaltiga drycker av alla slag.

Såsom motivering för denna framställning har anförts att det med hänsyn
till den begränsade tillgången på whisky visat sig önskvärt att i stället
kunna förse svenska fartyg med t. ex. gin och genever, som under kriget
levererats till Sverige från Argentina och som framdeles kunde levereras
utan särskilda svårigheter. Då dessa drycker på grund av gällande bestämmelser
icke kunde uppläggas å provianteringsfrilager, hade de svenska fartygen
nödgats inköpa dryckerna i fråga i utländska hamnar; och härigenom
hade svenska intressen skadats då affärsvinsten ginge till utlandet. Även
praktiska svårigheter tillstötte då dryckerna icke kunde inköpas i svensk
hamn, och det låge därför i såväl svenska skeppsfournerares som svenska
rederiers intresse att bestämmelserna om provianteringsfrilager ändrades
på så sätt att spritdrycker utan undantag finge uppläggas å provianteringsfrilager.

Över nämnda framställning ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av generaltullstyrelsen
och kontrollstyrelsen. Vid utlåtandet av generaltullstyrelsen
ha fogats yttranden från tulldirektionerna i Stockholm, Göteborg och Malmö
samt tullkamrarna i Hälsingborg och Sundsvall. Kontrollstyrelsen har vid
sitt utlåtande fogat ett av aktiebolaget vin- & spritcentralen avgivet yttrande
i ärendet.

Vad först angår frågan om utvidgad provianteringsfrilagersrätt för rusdrycker
har kontrollstyrelsen — som i sitt utlåtande upplyst att sökanden
med sin framställning icke avsåge andra drycker än rusdrycker och
exportöl — lämnat en redogörelse för tillkomsten av lagstiftningen på detta
område. I sådant hänseende har kontrollstyrelsen anfört bland annat följande.

Av en i Kungl. Maj :ts proposition 1928: 159 lämnad redogörelse framgår,
att den nuvarande anordningen med provianteringsfrilager uppstått ur den
frilagersinstitution, som genom förordningen den 18 september 1874 (nr
94) inrättades för proviantering av fartyg i Öresund. Dessa frilager voro
anordnade i direkt anslutning till tullnederlagsinstitutionen på så sätt, att
gods, som fanns på tullnederlag, i en del städer vid Öresund på vissa villkor
fick uttagas och överflyttas till ett särskilt magasin under varuägarens
egen vård. Då brännvin och sprit av säd, potatis eller andra jordfrukter voro
undantagna från tullnederlagsrätten följde härav, att undantag för dessa varuslag
kom att gälla även beträffande de ifrågavarande frilagren.

Förbud att på nederlag upplägga brännvin och sprit av jordfrukter fanns
redan i vår första tullstadga av år 1860, och detta förbud torde väsentligen
ha haft sin grund i den vid tiden för tullstadgans tillkomst gällande lagstiftningen
angående den inhemska brännvinstillverkningen, i enlighet varmed
skatt för brännvinet skulle erläggas i förskott. I överensstämmelse därmed
ansågs det nämligen, att för utländskt brännvin ej borde få åtnjutas förmånen
av uppläggning på tullnederlag med ty åtföljande rätt till uppskov med
erläggande av tullen. Sedan emellertid rätt för brännvinstillverkare att upp -

Kungl. Mcij:ts proposition nr 11.

lägga det tillverkade brännvinet på nederlag under offentlig kontroll tillkommit
år 1871 och tillverkningsskatten för sådant brännvin påfördes tillverkaren
allenast i den mån brännvinet uttogs från nederlaget, föreslog
generaltullstyrelsen i ett den 3 december 1875 avgivet förslag till ny tullstadga
införandet av en bestämmelse, att för utländskt brännvin skulle på
vissa villkor få åtnjutas tullnederlagsrätt. Förslaget blev emellertid icke
antaget; vid föredragning av detsamma i statsrådet den 19 juni 1885 beslöts
nämligen, att generaltullstyrelsens framställning beträffande tullnederlagsrätten
för utländskt brännvin ej skulle föranleda någon vidare åtgärd.

Det i tullstadgan meddelade förbudet kvarstod sedan — med den genom
kungörelse den 2 december 1910 (nr 132) vidtagna ändringen att whisky
ej skulle drabbas av undantagsbestämmelsen — till den 1 maj 1928, då det
genom nu gällande tullstadga sattes ur kraft. Anledningen till dess borttagande
torde ha varit de väsentligt ändrade förhållanden, som inträtt
genom det år 1917 inledda nydaningsarbetet på nykterhetslagstiftningens
område. Utvecklingen har sålunda medfört, att på tullnederlag numera få
uppläggas rusdrycker av vad slag som helst. I 1912 års förordning, som
reglerar möjligheten att från särskilda provinnteringsfrilager förse fartyg
i utländsk trafik med proviant och andra för fartyget erforderliga förnödenheter,
utan att tullavgift härvid behöver utgöras för utländska tullpliktiga
varor, kvarstå emellertid alltjämt de tidigare gällande inskränkningarna i
rätten att tullfritt upplägga utländskt brännvin. Vid avfattningen av propositionen
i ämnet (1912: 120) utgick man utan vidare från att, såsom dittills
varit fallet, på provianteringsfrilager icke skulle få uppläggas andra
varor än sådana, som kunde uppläggas å tullnederlag och som kunde användas
till proviantering och utrustning av fartyg. På så sätt undantogos
vissa slag av rusdrycker från provianteringsfrilagersrätten.

Sedan kontrollstyrelsen vidare omnämnt, att frågan om omfattningen av
rätten till uppläggning av rusdrycker å provianteringsfrilager vid olika tillfällen
prövats av statsmakterna — hl. a. vid 1928 års riksdag — utan att
någon ändring i denna provianteringsfrilagersrätt genomförts, har kontrollstyrelsen
uttalat, att då det blivit fastslaget, att rusdrycker skulle få uppläggas
å provianteringsfrilager, kontrollstyrelsen funne det ur nykterhetssynpunkt
uppenbarligen sakna betydelse, huruvida dessa rusdrycker vore
framställda av i provianteringsfrilagersförordningen avsedda jordbruksprodukter
eller ej; en åtskillnad i berörda avseende syntes överhuvud taget
numera helt omotiverad och framstode såsom oegentlig, varför den borde
elimineras. Kontrollstyrelsen hade därför funnit skäl tala för att icke motsätta
sig sökandens framställning.

Generaltullstyrelsen har i samma fråga anfört att då vad anginge brännvin
och sprit av säd eller potatis hinder ur tullverkets synpunkt icke förelåge
mot att provianteringsfrilagersrätt finge åtnjutas för desamma och
stadgandet beträffande krut och andra explosiva varor icke längre hade
någon egentlig uppgift att fylla, generaltullstyrelsen förordade att bestämmelserna
härutinnan i § 1 mom. 2 i förordningen om provianteringsfrilager
upphävdes.

Jämväl i de av tulldirektionerna och tullkamrarna avgivna yttrandena till
generaltullstyrelsen har uttalats att intet vore att erinra mot bifall till sökandens
framställning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 11.

Aktiebolaget vin- & spritcentralen, som i sitt yttrande till kontrollstyrelsen
hemställt att sökandens framställning icke för närvarande måtte föranleda
någon åtgärd, har till en början påpekat, att en successiv förbättring
av tillgången på whisky kunde förväntas och att därmed den grund
för framställningen bortfölle, som bottnade i knappheten på nämnda vara.
Bolaget har vidare anfört.

Därest det framdeles — sedan mera stabila förhållanden inträtt, som
möjliggöra ett bedömande på längre sikt — skulle för sjöfarten konstateras
ett reellt och konstant behov av ett underlättande av fartygs proviantering
med spritdrycker och vin utöver de möjligheter, som gällande förordning
om provianteringsfrilager medger, synes oss både av principiella
skäl, bottnande i svensk rusdrycks!agstiftning, och av statsfinansiella skäl, att
detta icke bör ske genom utvidgning av provianteringsfrilagerrätten. Enligt
vår mening borde i så fall fastmera tagas under förnyad omprövning, huruvida
icke bolaget borde övertaga och ombesörja all den försäljning av spritdrycker
och vin, som hittills skett från provianteringsfrilager. Bolaget är
berett att medverka till en dylik lösning under de former, som kunna anses
lämpliga.

I anslutning härtill må framhållas, att kontrollstyrelsen, som i sitt utlåtande
närmare diskuterat spritcentralens förenämnda förslag, i sådant
hänseende anfört, att det vore tveksamt huruvida man borde gå den av
spritcentralen angivna vägen att helt borttaga provianteringsfrilagersrätten
för rusdrycker och i stället införa en anordning, enligt vilken spritcentralen
skulle handhava försäljningen av rusdrycker till fartyg i utlandstrafik.
Ett sådant system skulle säkerligen bliva tungrott och i varje fall möta
stark opposition från sjöfartsnäringen, som kunde hänvisa till att några
motsvarande inskränkningar icke funnes i utlandet. Dessa skulle te sig
besvärande för den utländska sjötrafiken och sannolikt i många fall resultera
i att provianteringen i stället i sin helhet skedde i främmande hamnar
till förfång för de inhemska näringsutövarna på detta område. Kontrollstyrelsen
kunde svårligen finna förevarande spörsmål vara av den betydelse
ur principiella och ekonomiska synpunkter med avseende å den
statliga partihandeln med rusdrycker, att befogad anledning förelåge att
frångå det nuvarande systemet, som innebure möjlighet att tillgodose behovet
av spritdrycker och vin för fartyg i utlandstrafik på ett bekvämt sätt
från provianteringsfrilager. Bedan nu vore det medgivet att å dylikt lager
upplägga alla slag av konjak, rom, arrak, whisky och likörer samt förtäringsbrännvin
av annat råämne än säd eller jordfrukter. Att vid sådant förhållande
motsätta sig att brännvin, tillverkat av sistnämnda slags produkter
— d. v. s. i huvudsak akvaviter — icke skulle få inbegripas i denna
rätt, syntes påfallande inkonsekvent. Sedan den år 1928 beslutade skärpta
kontrollen över förråd av rusdrycker i provianteringsfrilager införts (propositionen
159/1928), hade styrelsen veterligt den redan nu medgivna rätten
icke givit upphov till smuggling eller annan olaglighet, och någon befogad
anledning att antaga att så skulle bli förhållandet, om rätten utvidgades
på föreslaget sätt, syntes så vitt kontrollstyrelsen kunde finna icke föreligga.

2 Rihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 11—12.

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

Beträffande härefter frågan om rätt att å provianteringsfrilager upplägga
exportöl har generaltnllstyrelsen uttalat, att styrelsen icke ville motsätta
sig sådan ändring av förordningen angående förbud mot införsel till
och försäljning inom riket av exportöl samt förordningen om provianteringsfrilager,
att exportöl finge under de villkor, som gällde beträffande
rusdrycker, uppläggas å provianteringsfrilager och disponeras till fartygs
proviantering i föreskriven ordning. Därest denna ändring vidtoges, syntes
enligt styrelsens mening konsekvensen fordra, att för exportöl, som förtullats
såsom överskottsproviant, infördes en motsvarighet till stadgandet
i 2 kap. 10 § 4 mom. d) rusdrycksförsäljningsförordningen.

Kontrollstyrelsen har erinrat om att uppläggning av utländskt exportöl
på provianteringsfrilager enligt bestämmelserna i förordningen angående
förbud mot införsel till och försäljning inom riket av exportöl icke vore
tillåten. Enär jämlikt förordningen om provianteringsfrilager endast från
utrikes ort infört gods finge uppläggas å dylikt lager, uteslöte detta jämväl
förekomsten därstädes av svenskt exportöl. Då emellertid svenska maltdryckstillverkare
hade rätt att sälja dylika maltdrycker för export samt en
provianteringsfrilagersinnehavare så gott som alltid dreve annan handelsrörelse
vid sidan av frilagerrörelsen, hade hinder icke ansetts möta mot att
ett bryggeri upprättade konsignationslager av tredje klassens maltdrycker
hos provianteringsfrilagersinnehavare och från detsamma försålde varan för
export; dylika av bryggeri innehavda lager syntes ock enligt vad styrelsen
inhämtat finnas i så gott som alla hamnar med provianteringsfrilagersrätt.
Behovet av ändring i nu bestående förhållanden gällde alltså allenast de
fall, då köparen föredroge exportöl av utländsk tillverkning. Ändamålet
med provianteringsfrilager vore en önskan att åt svensk affärsverksamhet
i största möjliga utsträckning bevara eller inom området för denna verksamhet
indraga handeln med skeppsförnödenheter å de fartyg i utrikes
fart, som anlöpte svensk hamn. Då några olägenheter ur nykterhetssynpunkt
icke framkommit av den bryggerierna redan nu medgivna rätten
att bland annat för proviantering av fartyg för utförsel försälja exportöl
av svensk tillverkning, syntes än mindre behöva befaras att sådana skulle
uppstå, därest tillhandahållandet av exportöl skedde från under tullverkets
kontroll stående provianteringsfrilager. Kontrollstyrelsen finge därför
tillstyrka sådan ändring av nyssnämnda författningar, att uppläggning
av exportöl å provianteringsfrilager möjliggjordes.

Departementschefen. Såsom av det anförda framgår må rusdrycker uppläggas
å provianteringsfrilager, dock att härvid gäller den begränsningen,
att provianteringsfrilagersrätt icke åtnjutes för brännvin och sprit, som
framställts av säd, potatis eller andra jordfrukter, med undantag av whisky.

I den nu föreliggande framställningen om ändring i bestämmelserna om
provianteringsfrilager — vilken framställning understötts särskilt från rederiföretagens
sida — har yrkats att nyssnämnda begränsning i provianteringsfrilagersrätten
måtte upphävas ävensom att dylik rätt måtte införas

Kungl. Maj:ts proposition ni 11

jämväl med avseende å maltdrycker av tredje klassen (exportöl). De sålunda
framkomna förslagen ha tillstyrkts av vederbörande tullmyndigheter
ävensom av kontrollstyrelsen; däremot har aktiebolaget vin- & spritcentralen
ansett, att provianteringsfrilagersrätten för rusdrycker borde helt borttagas
och att i stället en anordning borde införas, enligt vilken spritcentralen
skulle handhava all försäljning av rusdrycker till fartyg i utlandstrafik.

Av kontrollstyrelsens remissutlåtande i ärendet framgår, alt begränsningen
i fråga om rätten att å provianteringsfrilager upplägga rusdrycker ursprungligen
var motiverad av att en motsvarande bestämmelse tidigare
gällde i fråga om rätten att upplägga rusdrycker på tullnederlag. Då emellertid
begränsningen i rätten att upplägga rusdrycker å tullnederlag upphört
år 1928, då den nuvarande tullstadgan trädde i kraft, har det ursprungliga
skälet för att tillåta uppläggning å provianteringsfrilager av endast
vissa slag av rusdrycker försvunnit. Något sakligt motiv för bibehållande
av uppdelningen i fråga synes icke numera kunna anföras, varför den olikhet
i behandlingen av rusdrycker, som föreligger i nu berörda hänseende,
lämpligen bör undanröjas.

Två särskilda utvägar ha anvisats för vinnande av en likartad behandling
av de olika slagen av rusdrycker. Den ena linjen, som förordats av spritcentralen,
innebär att all försäljning av rusdrycker till fartyg i utlandstrafik
skulle överföras till spritcentralen. Den andra linjen, som tillstyrkts
av övriga remissinstanser, innebär att jämväl de nu undantagna spritsorterna
skulle inbegripas under provianteringsfrilagersrätten. Vid valet
mellan dessa båda förslag bör till en början beaktas, att det ur nykterhetspolitiska
synpunkter lärer vara likgiltigt vilkendera vägen som väljes. Däremot
torde man icke kunna bortse från att en restriktiv behandling av provianteringsfrilagersrörelsen
i enlighet med spritcentralens förslag kan medföra
att provianteringen med utländska spritdrycker av de i utrikes trafik
gående fartygen skulle — till förfång för svenska affärsintressen — i större
utsträckning än nu förläggas till utländska hamnar. Med hänsyn till det nu
anförda vill jag icke motsätta mig att, på sätt myndigheterna förordat, provianteringsfrilagersrätten
utvidgas till att omfatta även de nu undantagna
spritslagen.

Den nu gällande bestämmelsen i § 1 inom. 2 i förordningen om provianteringsfrilager
torde böra ändras i enlighet med det nu anförda. Samtidigt
härmed bör ur samma stadgande utmönstras bestämmelsen om att provianteringsfrilagersrätt
ej åtnjutes för krut och andra explosiva varor. Sistnämnda
stadgande torde nämligen efter tillkomsten av 1928 års förordning
angående explosiva varor icke vidare fylla någon egentlig uppgift.

På sätt generaltullstyrelsen och kontrollstyrelsen förordat torde därjämte
den utvidgningen böra genomföras med avseende å provianteringsfrilagersrätten,
att maltdrycker av tredje klassen (exportöl) må — under samma
villkor som gälla beträffande rusdrycker — uppläggas å provianteringsfrilager
och disponeras till fartygs proviantering i föreskriven ordning. Bestämmelser
härom torde böra upptagas i g 1 mom. 2 i förordningen om proviantc -

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

ringsfrilager samt i 3 § i 1923 års förordning angående förbud mot införsel
till och försäljning inom riket av exportöl. Dessutom torde vissa andra paragrafer
i sistnämnda förordning böra redaktionellt ändras. Även i nu förevarande
hänseende bör luftfartyg likställas med andra fartyg.

Departementschefens hemställan.

I enlighet med vad sålunda anförts ha inom finansdepartementet upprättats
förslag till

1) förordning angående ändring i förordningen den 15 november 1912
(nr 298) om provianteringsfrilager;

2) förordning om ändrad lydelse av 2 kap. 10 § 4 mom. e) förordningen
den 18 juni 1937 (nr 436) angående försäljning av rusdrycker; samt

3) förordning om ändring i förordningen den 1 juni 1923 (nr 141) angående
förbud mot införsel till och försäljning inom riket av exportöl.

Föredragande departementschefen hemställer, att nämnda tre författningsförslag
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Carl Olov Sommar.