Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1962 (Proposition 1962:119)

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1962

Nr 119

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
förhöjning av vissa ersättningar i anledning av yrkesskada
m. m.; given Stockholms slott den 16 mars 1962.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) lag om förhöjning av vissa ersättningar i anledning av yrkesskada
m. m.,

2) förordning om förhöjning av vissa ersättningar av statsmedel i anledning
av yrkesskada m. m.,

3) förordning om ändring i förordningen den 2 juni 1950 (nr 262) angående
omreglering av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring,

4) förordning angående ändring i förordningen den 3 juni 1938 (nr 216)
om livränletillägg av statsmedel åt vissa livräntetagare enligt lagen den 5
juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete och

5) förordning om förhöjning av vissa livräntor på grund av statsunderstödd
olycksfallsförsäkring för fiskare,

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Torsten Nilsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås höjning fr. o. m. den 1 januari 1963 av vissa
yrkesskadelivräntor m. m. i anledning av skada, som inträffat före år 1960.
Livräntorna höjes med 30 procent, om skadan inträffat 1955 eller tidigare,
med 20 procent, om skadan inträffat 1956 eller 1957, och med 10 procent,
om skadan inträffat 1958 eller 1959. Förhöjning föreslås beträffande livräntor
till skadade under 67 år med minst två tiondels invaliditet, skadade
över 67 år med minst tre tiondels invaliditet, efterlevande make m. fl. under
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1962.1 saml. Nr 119

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1962

67 år, barn, föräldrar och adoptivföräldrar. Även sjukpenning skall kunna
förhöjas. Förhöjningen får inte leda till att ersättning utgår med högre belopp
än det högsta möjliga enligt lagen om yrkesskadeförsäkring.

Enligt förslaget skall förhöjningen av ersättningar, som belastar försäkringskollektivet
enligt lagen om yrkesskadeförsäkring, bekostas av arbetsgivarna
genom proportionella tillägg till avgifterna enligt sistnämnda
lag. För staten beräknas merkostnaderna under budgetåret 1962/63 till
1,8 milj. kr.

Slutligen föreslås, att av de i riksförsäkringsverkets yrkesskadeförsäkringsfond
ingående överskottsmedlen från försäkringsverksamhet enligt
1901 års lag om ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete avskiljes
5 milj. kr. till en fond, vars avkastning skall kunna användas till ersättningar
i vissa fall, då ersättning ej kan utgå enligt lagstiftningen om yrkesskadeförsäkring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1962

Förslag

till

Lag

om förhöjning av vissa ersättningar i anledning av yrkesskada m.m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Livränta eller sjukpenning på grund av obligatorisk försäkring jämlikt

1) lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete,

2) lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar,

3) lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å
fartyg tjänstgörande personer,

4) lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring eller

5) lagen den 14 maj 1954 (nr 246) om krigsförsäkring för sjömän m. fl.

skall, i den mån ersättningen ej utgives av staten, förhöjas enligt vad

nedan sägs.

Vad i denna lag stadgas om livränta skall, där viss del av livränta utbytts
mot ett engångsbelopp, avse den del av livräntan som icke omfattas av utbytet.

2§.

Livränta, som tillkommer skadad vars arbetsförmåga är nedsatt med minst
två tiondelar eller, för tid efter utgången av den månad under vilken skadad
fyller sextiosju år, med minst tre tiondelar, skall förhöjas med trettio procent,
om skadan inträffat år 1955 eller tidigare, med tjugu procent, därest
skadan inträffat något av åren 1956 eller 1957, och med tio procent, om skadan
inträffat något av åren 1958 eller 1959.

Livränta, som tillkommer efterlevande make eller annan i 20 § lagen om
yrkesskadeförsäkring avsedd efterlevande för tid till och med den månad,
under vilken den ersättningsberättigade fyller sextiosju år, eller barn, fader,
moder eller adoptant, skall jämväl förhöjas enligt vad i första stycket
sägs.

Har livränta omreglerats enligt lagen den 17 juni 1955 (nr 469), skall
förhöjningen utgå å den omreglerade livräntan. I fall som avses i 9 § första
stycket sistnämnda lag skall förhöjning icke utgå å den del av livräntan,
som svarar mot arbetsförtjänst vilken jämlikt nämnda lagrum icke beaktas
vid tillämpning av 2 § sagda lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1962

Förhöjning må ej föranleda att livränta överstiger det belopp, vartill den
enligt lagen om yrkesskadeförsäkring skolat uppgå om den skadades årliga
arbetsförtjänst beräknats till femtontusen kronor.

3 §.

Är någon behäftad med två eller flera skador, som var för sig medföra
rätt till livränta enligt någon av de i 1 § angivna lagarna, skall vid bedömande
av rätt till förhöjning enligt denna lag arbetsförmågan anses nedsatt
med det tal, som utgör summan av de för de skilda skadorna bestämda
invaliditetsgraderna.

4 §.

Har i anledning av skada utgått livränta enligt någon av de i 1 § angivna
lagarna, må senare utgående sjukpenning i anledning av skadan icke understiga
det belopp, vartill den enligt lagen om yrkesskadeförsäkring skolat
uppgå vid en årlig arbetsförtjänst, som enligt nämnda lag förutsättes för
rätt till livränta av den storlek vartill livränta till den skadade vid förlust
av arbetsförmågan uppgår efter förhöjning enligt denna lag.

5 §.

Där ej annat följer av vad ovan stadgats, skall i fråga om förhöjning enligt
denna lag i tillämpliga delar gälla vad som finnes föreskrivet beträffande
den ersättning, som förhöjts genom lagen.

6 §.

Till bestridande av den kostnad för varje kalenderår, som föranledes av
bestämmelserna i denna lag, åligger det annan arbetsgivare än staten att
erlägga proportionellt tillägg till de avgifter, som jämlikt 38 och 39 §§ lagen
om yrkesskadeförsäkring skola för året beräknas för honom.

Angående debitering och uppbörd av tillägg, som avses i första stycket,
skall tillämpas vad i sådant hänseende gäller rörande där omförmälda avgifter.

7 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av
denna lag, meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1963 men äger icke tillämpning å
ersättning, som belöper å tid dessförinnan.

Kungi. Maj.ls proposition nr 119 år 1962

Förslag

till

Förordning

om förhöjning av vissa ersättningar av statsmedel i anledning av
yrkesskada m.m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Livränta eller sjukpenning, som av statsmedel utgår jämlikt någon av de
författningar vilka angivas i 2 §, skall förhöjas enligt de grunder, som stadgas
i lagen den 1962 (nr ) om förhöjning av vissa ersätt ningar

i anledning av yrkesskada m. m. Ersättning, som efter Konungens
förordnande utgives med tillämpning av grunderna i någon av de i 2 § avsedda
författningarna, förhöjes i motsvarande mån, där Konungen icke
annat föreskriver.

Kostnad för förhöjning enligt denna förordning bestrides av statsmedel.

2 §•

De författningar, som avses i 1 §, äro:

1) lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete;

2) förordningen den 1 juni 1923 (nr 138) angående ersättning av statsmedel
för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena
under 1914—1919 års världskrig;

3) förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring;

4) lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar; 5)

lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg
tjänstgörande personer;

6) förordningen den 24 mars 1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt tvångsarbetare m. fl.;

7) förordningen den 24 mars 1938 (nr 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt fångar m. fl.;

8) förordningen den 13 april 1940 (nr 213) om ersättning av statsmedel
i vissa fall för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd;

9) förordningen den 28 juni 1941 (nr 593) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring;

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1962

10) förordningen den 28 juni 1941 (nr 595) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret;

11) förordningen den 21 april 1943 (nr 183) om ersättning i vissa fall i
anledning av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt;

12) kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 344) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under verksamhet vid brandsläckning m. m.;

13) militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261);

14) lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring;

15) lagen den 14 maj 1954 (nr 246) om krigsförsäkring för sjömän m. fl.;

16) förordningen den 14 maj 1954 (nr 247) om ersättning av statsmedel
vid olycksfall, som till följd av krigsåtgärd drabba sjömän m. fl.;

17) förordningen den 14 maj 1954 (nr 249) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret;

18) förordningen den 14 maj 1954 (nr 250) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under vistelse å anstalt m. m.; samt

19) kungörelsen den 26 maj 1954 (nr 492) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under verksamhet vid brandsläckning m. m.

3§.

Förhöjning enligt denna förordning utgår icke å ersättning, varå förordningen
den 2 juni 1950 (nr 262) angående omreglering av vissa ersättningar
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring äger tilllämpning.

4 §.

Är den skadade berättigad jämväl till livränta, som avses i lagen den
1962 (nr ), skall förhöjning av livränta, varå denna förordning
äger tillämpning, ske så, att livräntornas sammanlagda årsbelopp motsvarar
vad som skulle hava tillkommit den skadade, därest de skilda livräntorna
skolat förhöjas enligt nämnda lag.

5 §.

Där ej annat följer av vad ovan stadgats, skall i fråga om förhöjning enligt
denna förordning i tillämpliga delar gälla vad som finnes föreskrivet beträffande
den ersättning, som förhöjts genom förordningen.

6§.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av
denna förordning, meddelas av Konungen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1963 men äger icke tilllämpning
å ersättning, som belöper å tid dessförinnan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1962

Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 2 juni 1950 (nr 262) angående omreglering av
vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtj änstgöring

Härigenom förordnas, att 3, 4 och 8 §§, 9 § 2 mom. samt 12 och 13 §§
förordningen den 2 juni 1950 angående omreglering av vissa ersättningar i
anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring1 skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

1 mom. Sjukhjälp enligt förordningen
den 18 juni 1909 eller sjukpenning
enligt förordningen den 18
juni 1927 under tid då kroppsskadan
förorsakar förlust av arbetsförmågan
(hel sjukhjälp eller sjukpenning)
skall, där ej annat följer av vad nedan
i andra stycket eller i 4 mom.
stadgas, utgöra

a) om den skadade sammanlever
med hustru eller har hemmavarande
barn eller adoptivbarn under sexton
år: tretton kronor 50 öre för dag intill
utgången av den månad, varunder
den skadade fyller sextiosju år, samt
därefter tio kronor 50 öre för dag;

b) i annat fall: tolv kronor för dag
intill utgången av den månad, varunder
den skadade fyller sextiosju år,
samt därefter nio kronor för dag.

Har livränta utgått, motsvarande
förlust av arbetsförmågan, skall hel

(Föreslagen lydelse)

§•

Sjukhjälp enligt förordningen den
18 juni 1909 eller sjukpenning enligt
förordningen den 18 juni 1927 beräknas
enligt grunderna i 6 § 2 och
4 mom. militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950 (nr 261), därvid
den skadade anses tillhöra sjukpenningklass
nr 11.

1 Senaste lydelse av 3, 4 och 8 §§ samt 9 § 2 mom. se SFS 1955: 363.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

sjukhjälp eller sjukpenning under
tid omedelbart därefter, med undantag
för tid då den skadade i anledning
av skadan är intagen å sjukvårdsanstalt,
utgöra för dag räknat
lägst tre procent av sådan livräntas
månadsbelopp enligt 4 §. Föreligger
vårdbehov som i i § tredje stycket
sägs, skall hänsyn därtill tagas vid
nämnda månadsbelopps beräkning.

2 mom. Har den skadade i anledning
av skadan intagits å sjukvårdsanstalt,
äger riksförsäkringsanstalten
att å sjukhjälp eller sjukpenning
för vårdtiden avdraga en krona 50
öre för dag.

3 mom. Sjukhjälp eller sjukpenning
under tid, då skadan förorsakar
nedsättning av arbetsförmågan med
minst en fjärdedel, skall utgöra en
mot graden av nedsättningen svarande
del av hel sjukhjälp eller sjukpenning.

4 mom. Skulle sjukhjälpen eller
sjukpenningen, beräknad enligt 1—

3 mom., understiga det belopp, som
vid tillämpning av bestämmelserna i
6 § militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950 (nr 261) skolat utgå
såsom sjukpenning eller hempenning
jämte i förekommande fall barntilllägg
och vårdbidrag, därest den skadade
hänförts till sjukpenningklass
nr 9, förhöjes sjukhjälpen eller sjukpenningen
till sådant belopp.

4 §.

Livränta till den skadade skall för månad räknat utgöra det belopp, som
enligt följande tabell svarar mot graden av arbetsförmågans nedsättning
(invaliditetsgraden) och den skadades ålder:

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1962
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Invaliditetsgrad uttryckt 1 procent	Livräntans månads-belopp i kronor		Invaliditetsgrad uttryckt i procent	Livräntans månads-belopp i kronor
intill utgången av den månad, varunder den skadade fyller 67 år	därefter	intill utgången av den månad, varunder den skadade fyller 67 år	därefter
10	20	20		10	20	20
12	24	24		12	24	24
14	28	28		14	28	28
15	30	30		15	30	30
16	32	32		16	32	32
18	36	36		18	36	36
20	SO	50		20	65	50
25	65	65		25	85	65
30	130	85		30	170	110
331/s	150	95		331/»	200	125
35	160	100		35	210	130
40	190	120		40	250	155
45	220	140		45	290	180
50	250	160		50	330	210
55	280	180		55	370	235
60	310	200		60	410	260
65	340	220		65	450	285
66a/s	350	230		66*/»	460	300
70	370	240		70	490	310
75	400	260		75	530	340
80	430	280		80	5 70	365
85	460	300		85	610	390
90	490	320		90	650	415
100	550	360		100	730	470

Svarar invaliditetsgraden---—--högre invaliditetsgrad.

Är den------motsvarande tillämpning.

På därom-----—- — gällande beräkningsgrunder.

8 §•

Livränta, som tillkommer den skadades
änka, skall intill utgången av
den månad, varunder hon fyller sextiosju
år, utgöra tvåhundra kronor
samt därefter etthundrafemtio kronor
för månad räknat och livränta
till varje därtill berättigat barn eller
adoptivbarn etthundra kronor för
månad räknat. Livräntornas sammanlagda
belopp för varje månad
må dock icke överstiga femhundra
kronor. Erforderliga nedsättningar

Livränta, som tillkommer den skadades
änka, skall intill utgången av
den månad, varunder hon fyller sextiosju
år, utgöra tvåhundrasextio
kronor samt därefter etthundrafemtio
kronor för månad räknat och livränta
till varje därtill berättigat barn
eller adoptivbarn etthundratrettio
kronor för månad räknat. Livräntornas
sammanlagda belopp för varje
månad må dock icke överstiga sexhundrafemtio
kronor. Erforderliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1962

(Gällande lydelse)

skola ske i förhållande till vad på
varje livräntetagare belöper.

Livränta enligt--—---

Livränta till annan efterlevande
skall utgöra det belopp för månad,
varmed livränta jämte dyrtidstillägg
skolat utgivas enligt de vid utgången
av juni månad 1950 gällande beräkningsgrunder.

Till änka,-----—--

(Föreslagen lydelse)
nedsättningar skola ske i förhållande
till vad på varje livräntetagare belöper.

--— sexton år.

Livränta till annan efterlevande
skall utgöra etthundratrettio procent
av det belopp för månad, varmed livränta
jämte dyrtidstillägg skolat utgivas
enligt de vid utgången av juni
månad 1950 gällande beräkningsgrunder.

■ sjutusentvåhundra kronor.

9 §•

2 m o m. Vad i 11 § 2 mom. militärersättningsförordningen
sägs om
avdrag för ersättning från allmän
sjukkassa eller för folkpension eller
för bidrag enligt lagen den 26 juli
1947 (nr 530) om särskilda barnbidrag
till änkors och invaliders m. fl.
barn eller lagen samma dag (nr 531)
om bidrag till änkor och änklingar
med barn skall äga motsvarande tillämpning
å ersättning, som bestämts
enligt denna förordning.

2 m o m. Vad i 11 § 2 mom. militärersättningsförordningen
sägs om
avdrag för ersättning från allmän
försäkringskassa eller för folkpension
skall äga motsvarande tillämpning
å ersättning, som bestämts enligt
denna förordning.

12 §.

Över beslut av riksförsäkringsanstalten
rörande ersättning, som avses
i denna förordning, må klagan föras
hos försäkringsrådet genom besvär,
som skola hava inkommit till försäkringsrådet
sist å trettionde dagen
efter den, då klaganden erhöll

Över beslut av riksförsäkringsverket
rörande ersättning, som avses i
denna förordning, må klagan föras
hos försäkringsrådet genom besvär,
som skola hava inkommit till försäkringsrådet
senast inom en månad
efter det klaganden erhållit kännedom
om beslutet.

del av beslutet.

Försäkringsrådet äger,---första stycket.

Försäkringsrådets beslut meddelas
kostnadsfritt.

Över försäkringsrådets beslut må över försäkringsrådets beslut må
klagan ej föras. klagan föras hos försäkringsdomsto len

genom besvär. Besvären skola ha -

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

va inkommit till försäkringsrådet
inom tre veckor från det klaganden
erhållit kännedom om beslutet; dock
skall besvärstiden för menighet vara
fem veckor. Den omständigheten, att
besvären ingivits eller insänts direkt
till försäkringsdomstolen, utgör ej
hinder för besvärens upptagande till
prövning, därest de inkommit till
domstolen före besvärstidens utgång.

Försäkringsrådets beslut länder till
efterrättelse utan hinder av förd klagan,
såframt ej rådet annorlunda förordnar.

Med avseende------försäkringsrådet stadgas.

De närmare föreskrifter, som finnas
erforderliga för tillämpningen av
denna förordning, meddelas av Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande,
av försäkringsrådet eller
riksförsäkringsanstalten.

§•

Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1963 men äger icke tilllämpning
å ersättning, som belöper
å tid dessförinnan. Sjukhjälp eller
sjukpenning skall jämväl för tid efter
ikraftträdandet beräknas enligt äldre
bestämmelser i den mån beloppet
därigenom blir högre.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1962

Förslag

till

Förordning

angående ändring i förordningen den 3 juni 1938 (nr 216) om livräntetillägg av
statsmedel åt vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbete

Härigenom förordnas, att 1, 3 och 4 §§ förordningen den 3 juni 1938 om
livräntetillägg av statsmedel åt vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli
1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete1 skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

Den som---------

Tillägget skall bestämmas så, att
detsamma jämte livräntan motsvarar
vad som vid tillämpning av förordningen
den 17 juni 1955 (nr 470) angående
omreglering av vissa ersättningar
av statsmedel i anledning av
olycksfall i arbete m. m. skolat utgå
i livränta, därest olycksfallet inträffat
år 1918 och den skadades årliga
arbetsförtjänst utgjort 1 600 kronor;
dock skall, såvitt angår livränta till
änka för tid efter den månad varunder
hon fyllt 67 år, tillägget utgå med
170 procent av livräntans belopp.

Livräntetilläggen bestridas av
statsmedel samt bestämmas och utgivas
av riksförsäkringsanstalten.

(Föreslagen lydelse)

§•

nedan sägs.

Tillägget skall bestämmas så, att
detsamma jämte livräntan motsvarar
vad som vid tillämpning av förordningen
den 17 juni 1955 (nr 470)
angående omreglering av vissa ersättningar
av statsmedel i anledning av
olycksfall i arbete m. m. samt förordningen
den 1962 (nr ) om förhöjning
av vissa ersättningar av
statsmedel i anledning av yrkesskada
m. m. skolat utgå i livränta, därest
olycksfallet inträffat år 1918 och den
skadades årliga arbetsförtjänst utgjort
1 600 kronor; dock skall, såvitt
angår livränta till änka för tid
efter den månad varunder hon fyllt
67 år, tillägget utgå med 170 procent
av livräntans belopp.

Livräntetilläggen bestridas av
statsmedel samt bestämmas och utgivas
av riksförsäkringsverket.

1 Senaste lydelse av 1 § se SFS 1955: 471.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 §.

De närmare föreskrifter, som, ut- De närmare föreskrifter, som, ut

över vad denna förordning innehåller,
finnas erforderliga för förordningens
tillämpning, meddelas av
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,
av försäkringsrådet eller
riksförsäkringsanstalten.

över beslut av riksförsäkringsanstalten
rörande livräntetillägg eller
tillämpning av någon med stöd av
denna förordning given bestämmelse
må klagan föras hos försäkringsrådet
genom besvär, som skola ingivas till
rådet eller i betalt brev med allmänna
posten vara till rådet inkomna sist
å trettionde dagen efter det klaganden
av beslutet erhållit del, den dagen
oräknad, då sådant skedde.

Försäkringsrådets beslut meddelas
kostnadsfritt.

över försäkringsrådets beslut må
klagan ej föras.

över vad denna förordning innehåller,
finnas erforderliga för förordningens
tillämpning, meddelas av Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande,
av försäkringsrådet eller
riksförsäkringsverket.

§•

över beslut av riksförsäkringsverket
rörande livräntetillägg eller tillämpning
av någon med stöd av denna
förordning given bestämmelse må
klagan föras hos försäkringsrådet genom
besvär, som skola hava inkommit
till försäkringsrådet senast inom
en månad efter det klaganden erhållit
kännedom om beslutet.

Över försäkringsrådets beslut må
klagan föras hos försäkringsdomstolen
genom besvär. Besvären skola hava
inkommit till försäkringsrådet inom
tre veckor från det klaganden
erhållit kännedom om beslutet; dock
skall besvärstiden för menighet vara
fem veckor. Den omständigheten, att
besvären ingivits eller insänts direkt
till försäkringsdomstolen, utgör ej
hinder för besvärens upptagande till
prövning, därest de inkommit till
domstolen före besvärstidens utgång.

Försäkringsrådets beslut länder till
efterrättelse utan hinder av förd klagan,
såframt ej rådet annorlunda
förordnar.

Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1963 men äger icke tilllämpning
å ersättning, som belöper
å tid dessförinnan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1962

Förslag

till

Förordning

om förhöjning av vissa livräntor på grund av statsunderstödd
olycksfallsförsäkring för fiskare

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Livränta, som i anledning av olycksfall i arbete utgår enligt kungörelsen
den 2 oktober 1908 (nr 100 s. 2) angående en särskild för fiskare avsedd
försäkring mot skada till följd av olycksfall eller enligt förordningen den
11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring
mot skada till följd av olycksfall, skall förhöjas enligt vad nedan sägs.
Motsvarande skall gälla ersättning, som enligt Konungens förordnande utgives
enligt grunderna för sistnämnda förordning.

Kostnad för förhöjning enligt denna förordning bestrides av statsmedel.

2 §•

Livränta enligt någon av de i 1 § angivna författningarna, vilken omreglerats
jämlikt 3 § eller 4 § första stycket förordningen den 11 maj 1956
(nr 183) angående omreglering av vissa ersättningar på grund av statsunderstödd
olycksfallsförsäkring för fiskare, skall förhöjas med trettio
procent.

Livränta, vilken enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) utgår till
fader, moder eller adoptant, skall, i förekommande fall efter förhöjning
enligt 5 § andra stycket förordningen den 11 maj 1956 (nr 183), jämväl
förhöjas med trettio procent.

3 §•

4 §•

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av
denna förordning, meddelas av Konungen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1963 men äger icke tillämpning
å ersättning, som belöper å tid dessförinnan.

Kungl. Maj:Is proposition nr 119 år 1962

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23
februari 1962.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Länge, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Johansson, af Geijerstam, Holmqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson, fråga om höjning av
vissa yrkesskadelivräntor m. m. samt anför.

Yrkesskadeutredningen1 skall enligt sina direktiv bl. a. behandla frågan
om en uppräkning av äldre livräntor med hänsyn till de under senare år
inträffade penningvärdeförändringarna. Utredningen har den 5 februari
1962 inkommit med förslag om förhöjning av äldre yrkesskadelivräntor
m. m. (stencilerat). Förslaget har remissbehandlats.

Jag anhåller nu att få upptaga hithörande frågor till närmare behandling.

Gällande bestämmelser

Ersättningar enligt lagen om yrkesskadeförsäkring m. m.

Lagen den 74 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring2 (nr 243; ändr.
1955:399, 1956:75, 1959:586, 1960:180 och 1961:256) innehåller bestämmelser
om obligatorisk och frivillig försäkring. Den obligatoriska
yrkesskadeförsäkringen — den frivilliga saknar intresse i förevarande sammanhang
— omfattar med vissa angivna undantag alla arbetstagare i allmän
eller enskild tjänst samt dessutom vissa yrkesutbildningselever och
därmed jämförliga personer. Förmånerna utgöres av bl. a. sjukpenning,
invalidlivränta och efterlevandelivränta. Såväl sjukpenning som livränta är
till storleken beroende av den skadades årliga arbetsförtjänst, dock att
denna därvid inte får beräknas till lägre belopp än 1 200 kr. eller till högre
belopp än 15 000 kr. Till grund för beräkningen ligger i princip inkomstförhållandena
vid tiden för yrkesskadan.

Sjukpenningen, som utgår vid nedsättning av arbetsförmågan med minst
hälften, anknyter till den inom sjukförsäkringen gällande sjukpenning- 1 2

1 Generaldirektören Y. Samuelsson, ordförande, överdirektören L. Hultström, direktören S.
Hydén, förbundsordföranden H. Nilsson och direktören G. Werner.

2 Denna lag benämnes i det följande YFL.

Kuntjl. Maj:ts proposition nr 119 år 1962

skalan, dock sker inte någon sänkning av sjukpenningen efter 180 dagar.
Däremot nedsättes sjukpenning enligt YFL för tid efter den månad då den
skadade fyllt 67 år. Vid förlust av arbetsförmågan utges hel sjukpenning
och eljest halv sjukpenning.

Om yrkesskada efter upphörande av därav förorsakad sjukdom medför
under längre eller kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan eller nedsättning
av densamma med minst Vio, utgår livränta till den skadade. Livräntan
beräknas på det s. k. ersättningsunderlaget. Vid fastställande av
ersättningsunderlaget medräknas årlig arbetsförtjänst, som inte överstiger
7 200 kr., till hela sitt belopp, den del av arbetsförtjänsten, som överstiger
7 200 men ej 10 800 kr., till tre fjärdedelar och den del därav, som överstiger
10 800 kr., till hälften.

Livräntan utgör för år räknat t. o. m. den månad under vilken den skadade
fyller 67 år, vid förlust av arbetsförmågan 11/i2 av ersättningsunderlaget,
vid nedsättning av arbetsförmågan med minst 30 procent en mot graden
av nedsättningen svarande del av ersättningsunderlaget, minskad med Via
av detta, samt vid nedsättning av arbetsförmågan med mindre än 30 procent
den del av två tredjedelar av ersättningsunderlaget, som svarar mot
graden av nedsättningen. För tid fr. o. m. månaden efter den, varunder den
skadade fyllt 67 år, utgör livräntan 3U av livräntebeloppet före 67 år.

Så länge änka efter avliden försäkrad lever ogift, äger hon uppbära livränta
med belopp, som för tiden t. o. m. den månad, under vilken hon
fyller 67 år, motsvarar Vs och för tiden därefter V« av den avlidnes årliga
arbetsförtjänst. Med änka likställes, om den avlidne var ogift, dels ogift
kvinna, som sedan avsevärd tid sammanlevde med honom under äktenskapsliknande
förhållanden, dels kvinna, som var trolovad med den avlidne
och som hade eller haft barn med honom eller var havande med barn
till honom. Livränta utgår jämväl till änkling, därest denne genom dödsfallet
kommer att sakna erforderligt underhåll. I sådant fall utgår livränta
med belopp som med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt, dock
högst med nyssnämnda belopp. Frånskild make är berättigad till livränta
efter försäkrad, under förutsättning att denne varit skyldig att utge underhållsbidrag.
Livräntan utgår med underhållsbidragets belopp, dock högst
Vs resp. V4 av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

Barn eller adoptivbarn under 16 år erhåller livränta med Ve av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst. Livräntan skall utgå även efter det barnet
fyllt 16 år, dock längst till 21 år, därest barnet till följd av sjukdom eller
annan dylik orsak är ur stånd att försörja sig.

Om den avlidnes fader, moder eller adoptant till följd av dödsfallet
kommer att sakna erforderligt underhåll, äger sådan efterlevande under
sin återstående livstid erhålla livränta med belopp, som med hänsyn till
omständigheterna prövas skäligt, dock med högst Va av den avlidnes årliga
arbetsförtjänst.

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1962

Yrkesskadeförsäkringen finansieras genom avgifter, som vad angår den
obligatoriska försäkringen erlägges av arbetsgivarna. I fråga om statens anställda
erlägges ingå avgifter. Ersättningar i anledning av yrkesskador, som
drabbar statsanställda, utgives av statsmedel.

För vissa skador, som inte omfattas av YFL, utgår ersättning i form av
bl. a. sjukpenning och livränta enligt särskilda författningar, nämligen enligt
lagen den 14 maj 1954 (nr 246) om krigsförsäkring för sjömän m. fl.,
förordningen samma dag (nr 247) om ersättning av statsmedel vid olycksfall,
som till följd av krigsåtgärd drabba sjömän m. fl., förordningen samma
dag (nr 249) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
tjänstgöring i civilförsvaret, förordningen samma dag om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under vistelse å anstalt m. m., (nr 250;
ändr. 1956: 228 och 1958: 102) och kungörelsen den 26 maj 1954 (nr 492)
om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under verksamhet vid
brandsläckning m. m. Ersättningarna bestämmes med vissa i detta sammanhang
betydelselösa undantag efter grunderna i YFL. Krigsförsäkringen
för sjömän, som ger skydd även för olycksfall utom arbetet, finansieras
genom tillägg till arbetsgivaravgiften enligt YFL, medan ersättningarna
enligt de övriga författningarna bekostas av statsmedel.

Ersättningar enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m.

YFL och de kring denna uppbyggda författningarna äger i princip tilllämpning
endast å skada, som inträffat efter utgången av år 1954. Beträffande
äldre skador gäller alltjämt den tidigare lagstiftningen. De viktigaste
av de äldre författningarna är lagen den 17 juni 1916 (nr 235)
om försäkring för olycksfall i arbete och den därtill anslutande lagen
den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar. Liksom

1 YFL är den årliga arbetsförtjänsten vid tiden för skadan av grundläggande
betydelse för storleken av ersättningarna enligt olycksfallsförsäkringslagen.
Emellertid föreligger betydelsefulla skillnader i flera hänseenden.
Här må nämnas, att maximum för den årliga arbetsförtjänst som enligt
olycksfallsförsäkringslagen beaktades vid fastställande av ersättningar ursprungligen
var 1 800 kr. Sedermera höjdes maximum i olika etapper, så att
det fr. o. m. år 1949 utgjorde 7 200 kr.

På motsvarande sätt som gäller i fråga om YFL grupperar sig kring
olycksfallsförsäkringslagen ett stort antal författningar angående ersättning
för vissa skador, som inte omfattas av sistnämnda lag.

Ersättningarna enligt olycksfallsförsäkringslagen och de kring denna
uppbyggda författningarna har vid olika tillfällen förhöjts bl. a. med
hänsyn till de fortgående förändringarna i penningvärdet. Senast skedde
detta genom omregleringslagstiftningen år 1955, som i princip avlöste
tidigare gällande bestämmelser om förhöjning av ersättningar. Ett väsentligt

2 —- Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 119

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1962

motiv för denna lagstiftning var att ersättningarna enligt äldre bestämmelser
i allmänhet var betydligt lägre än enligt YFL.

Ersättningar, som ej utges av statsmedel, omregleras enligt lagen den
17 juni 1955 (nr 469) angående omreglering av vissa ersättningar enligt
lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olgcksfall i arbete m. m.
Omregleringslagen äger tillämpning å ersättning på grund av obligatorisk
försäkring enligt olycksfallsförsäkringslagen, lagen om försäkring för vissa
yrkessjukdomar samt lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring
för ombord å fartyg tjänstgörande personer.

Den bärande principen i omregleringslagen är att den till grund för ersättningen
bestämda årliga arbetsförtjänsten uppräknas. Därest arbetsförtjänsten
motsvarar den medelarbetsförtjänst som i lagen angives för den
tidsperiod, då skadan inträffade, sker uppräkning till 6 600 kr. Var arbetsförtjänsten
högre eller lägre än den angivna medelarbetsförtjänsten, uppräknas
den i proportion härtill. Arbetsförtjänsten får dock inte höjas mer
än till 7 920 kr. Medelarbetsförtjänsten för olika tidsperioder framgår av
följande i lagen intagna tablå. I

Tidsperiod under vilken skadan inträffade	Medelarbets- förtjänst kronor	Tidsperiod under vilken skadan inträffade	Medelarbets- förtjänst kronor
1918	1 600	1939—1940	2 200
1919	1 700	1941	2 300
1920—1921	2 100	1942	2 700
1922	1 900	1943	2 900
1923—1926	1 800	1944	3 000
1927	1 900	1945	3 200
1928	2 000	1 jan.—30 juni 1946	3 300
1929	1 900	1 juli—31 dec. 1946	3 800
1930—1931	2 000	1947	4 000
1932	1 900	1948	4 200
1933—1934	1 800	1949	5 200
1935—1936	1 900	1950	5 400
1937	2 000	1951	5 900
1938	2 100	1952 eller senare	6 000

I fråga om sjukpenning innebär omregleringen, att sjukpenningen skall
utgå enligt reglerna i YFL på grundval av den uppräknade arbetsförtjänsten.

Invalidlivränta omfattas av omregleringen endast under förutsättning
att arbetsförmågan är nedsatt med minst 20 procent, såvitt avser skadad
under 67 år, och med minst 30 procent i fråga om skadad över 67 år. Vid
omregleringen utgår man från den uppräknade arbetsförtjänsten, på vilken
i förekommande fall reglerna i YFL om ersättningsunderlag tillämpas. I
fråga om invaliditetsgrader om minst 30 procent skall livräntan fastställas
enligt reglerna i YFL, dock att livränta till den som fyllt 67 år skall utgöra

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1962

hälften av det livräntebelopp som utgår till den som är under 67 år. Om
arbetsförmågan är nedsatt med minst 20 men ej 30 procent, skall den omreglerade
livräntan utgöra hälften av det belopp som erhålles enligt reglerna
i YFL.

Är någon behäftad med två eller flera skador, skall vid tillämpning av
reglerna om omreglering av livräntor invaliditetsgraden beräknas för skadorna
gemensamt och ett för dem gemensamt livräntebelopp fastställas.

Beträffande efterlevandclivräntor gäller, att efterlevande make för tid
t. o. m. den månad maken fyllt 67 år samt barn och adoptivbarn erhåller
livränta med en tredjedel respektive en sjättedel av den avlidnes uppräknade
arbetsförtjänst, dvs. samma andel som enligt YFL. Livränta till
efterlevande make för tid efter utgången av den månad, under vilken maken
fyllt 67 år, samt till fader, moder eller adoptant skall förhöjas med 20
procent av livräntans belopp, dock endast såframt skadan inträffat före
den 1 januari 1941.

I fråga om vissa yrkessjukdomar gäller enligt omregleringslagen att,
därest någon ådragit sig yrkessjukdom genom långvarigt arbete i verksamhet
där det föreligger fara för sjukdomen och han först efter utgången
av år 1954 varaktigt upphört att arbeta i dylik verksamhet, livränta eller
sjukpenning till honom eller livränta till hans efterlevande skall beräknas
enligt grunderna i YFL, om detta skulle ställa sig förmånligare för den
ersättningsberättigade.

Förhöjningarna enligt omregleringslagen bekostas genom proportionella
tillägg till avgifterna för den obligatoriska försäkringen enligt YFL. Kostnaderna
för de tillägg som tidigare utgick bestreds helt av statsmedel.

Omreglering av ersättningar, som utgår av statsmedel, sker enligt förordningen
den 17 juni 1955 angående omreglering av vissa ersättningar av
statsmedel i anledning av olgcksfall i arbete m. m. (nr 470; ändr. 1958: 103).
De författningar som avses i omregleringsförordningen är:

lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete;

förordningen den 1 juni 1923 (nr 138) angående ersättning av statsmedel
för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena
under 1914—1919 års världskrig;

förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring;

lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar;

lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg
tjänstgörande personer;

förordningen den 24 mars 1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt tvångsarbetare m. fl.;

förordningen den 24 mars 1938 (nr 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt fångar m. fl.;

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1962

förordningen den 13 april 1940 (nr 213) om ersättning av statsmedel i
vissa fall för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd;

förordningen den 28 juni 1941 (nr 593) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring;

förordningen den 28 juni 1941 (nr 595) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret;

förordningen den 21 april 1943 (nr 183) om ersättning i vissa fall i anledning
av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt;

kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 344) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under verksamhet vid brandsläckning m. m.; samt
militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261).

Omreglering sker även av ersättningar, som efter Kungl. Maj :ts förordnande
utgives enligt grunderna i någon av de nyss uppräknade författningarna.

Ersättningar enligt 1950 års militärersättningsförordning beröres av oinregleringsförordningen
i den mån skadan inträffat före år 1955. Flertalet
ersättningar enligt 1927 års militärersättningsförordning omfattas inte av
omregleringsförordningen, utan dessa har i stället uppräknats enligt förordningen
den 2 juni 1950 (nr 262) angående omreglering av vissa ersättningar
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring. En
närmare redogörelse för ersättningsreglerna rörande militärskador lämnas
i det följande.

Omreglering enligt omregleringsförordningen sker enligt grunderna i
omregleringslagen.

Ersättningar enligt militärersättningsförordningen m. m.

Ersättning på grund av militärskador utges enligt militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950 (nr 261; ändr. 1953:256, 1953:672, 1954:460,
1955:362, 1959:587 och 1960: 181), vilken trädde i kraft den 1 juli 1950.
Förordningens regler om ersättning överensstämde fram till år 1955 i stort
sett med 1916 års olycksfallsförsäkringslag. I samband med ikraftträdandet
av YFL gjordes betydande ändringar i förordningen i syfte att åstadkomma
överensstämmelse mellan ersättningsreglerna i de båda författningarna.
Dessa regler är därför med enstaka undantag identiska. Ersättningar enligt
förordningen på grund av skador, som inträffat före ikraftträdandet av
nämnda ändringar, dvs. före den 1 januari 1955, har som tidigare framhållits
omreglerats enligt 1955 års omregleringsförordning.

I samband med ikraftträdandet av militärersättningsförordningen uppräknades
ersättningar i äldre militärskadefall enligt förordningen den 2
juni 1950 angående omreglering av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring (nr 262; ändr. 1953: 257 och
1955:363). Vissa kategorier, bl. a. reservofficerare, reservunderofficerare

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1962

och hemvärnsmän, omfattas inte av den militära omregleringsförordningen.
Ersättningarna till dem har i stället uppräknats enligt 1955 års omregleringsförordning.

Den militära omregleringsförordningen bygger inte på den skadades
årliga arbetsförtjänst, utan ersättningarna utgår med fixa belopp, vilka i
fråga om sjukpenning och invalidlivränta är avpassade efter nedsättningen
i arbetsförmågan. Ersättningsbeloppen har förhöjts vid två tillfällen, senast
fr. o. m. år 1956 i samband med ikraftträdandet av 1955 års omregleringslagstiftning.

Livräntor enligt 1901 års lag angående ersättning för skada till följd av
olycksfall i arbete

Fortfarande utgår livräntor enligt vår äldsta yrkesskadelag, lagen den
5 juli 1901 (nr 39) angående ersättning för skada till följd av olycksfall i
arbete, vilken gällde fram till olycksfallsförsäkringslagens ikraftträdande
den 1 januari 1918. Skyldighet att utge ersättning enligt 1901 års lag åvilade
vissa enskilda arbetsgivare, i huvudsak sådana som utövade industriell
verksamhet, samt stat och kommuner i den mån de utövade motsvarande
verksamhet. Arbetsgivare kunde genom försäkring i riksförsäkringsanstalten
fritaga sig från ersättningsskyldighet enligt lagen. Ersättningen utgår
endast i form av invalidlivränta och livränta till änka. Livränta är inte till
storleken beroende av den skadades arbetsförtjänst. Enligt lagen uppgår
invalidlivränta vid förlust av arbetsförmågan till 300 kr. om året och vid
nedsättning av arbetsförmågan med minst 10 procent till en mot nedsättningen
svarande del av nämnda belopp. Det årliga beloppet för änkelivränta
är 120 kr.

Livräntorna har sedermera, senast fr. o. m. år 1956, förhöjts genom tilllägg
av statsmedel. Enligt kungörelsen den 10 juni 1921 angående förhöjning
av vissa till i statens tjänst skadade arbetare med flera av statsmedel utgående
livräntor m. m. (nr 410; ändr. 1930: 172, 1952: 180 och 1955: 472) och
förordningen den 3 juni 1938 om livräntetillägg av statsmedel åt vissa livräntetagare
enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till
följd av olycksfall i arbete (nr 216; ändr. 1952: 181 och 1955:471) skall
tillägget uppgå till så stort belopp, att detsamma jämte livräntan motsvarar
vad som enligt 1955 års omregleringsförordning skolat utgå i livränta, därest
olycksfallet inträffat år 1918 och den skadades årliga arbetsförtjänst utgjort
1 600 kr. Beträffande livränta till änka, som fyllt 67 år, skall dock tillägget
utgöra 170 procent av livräntans belopp. I fråga om tillägg, som utgår jämlikt
1921 års kungörelse, gäller dessutom att tillägget inte i något fall får
understiga 125 procent av livräntans belopp.

Ersättningar till fiskare

Genom kungörelsen den 2 oktober 1908 (nr 100 s. 2) angående en särskild
för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall öppnades

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 dr 1962

möjlighet för fiskare att genom försäkring i riksförsäkringsanstalten bereda
sig skydd mot skada till följd av olycksfall såväl i som utom arbetet
enligt grunderna i 1901 års lag om olycksfallsersättning. Såvitt gällde olycksfall
i arbetet, utgick statsbidrag till försäkringen.

Fr. o. m. den 1 juli 1918 ersattes 1908 års kungörelse av förordningen
den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring
mot skada till följd av olycksfall, enligt vilken fiskare genom försäkring
i riksförsäkringsanstalten kunde bereda sig skydd i huvudsak enligt
grunderna i 1916 års olycksfallsförsäkringslag. Även till denna försäkring
utgick visst statsbidrag, såvitt gällde olycksfall i arbete. Förordningen upphörde
att gälla med utgången av år 1954. Fiskare är härefter hänvisade till
den frivilliga försäkringen enligt YFL.

Ersättningar enligt författningarna om särskild olycksfallsförsäkring för
fiskare har förhöjts vid olika tillfällen, senast genom förordningen den 11
maj 1956 (nr 183) angående omreglering av vissa ersättningar på grund av
statsunderstödd olycksfallsförsäkring för fiskare. Denna gäller endast skador
på grund av olycksfall i arbete. Efter mönster av 1955 års omregleringslag
bygger förordningen i princip på en uppräkning av den skadades årliga
arbetsförtjänst. Denna skall i fråga om skador, som omfattas av 1908 års
kungörelse, anses utgöra 1 575 kr., samt i fråga om skador, som faller under
1918 års förordning, den årsinkomst för vilken den skadade försäkrat sig,
ökad med vissa andelar därav. Andelarna utgör 3/4, om olycksfallet inträffat
före den 1 juli 1942, Vi, om olycksfallet inträffat under tiden den 1 juli
1942—den 31 december 1948, och ''U, om olycksfallet inträffat senare, ökningen
får dock i intet fall medföra att arbetsförtjänsten beräknas till
högre belopp än 3 000 kr.

Livränta till skadad under 67 år skall vid förlust av arbetsförmågan motsvara
11/ii av den årliga arbetsförtjänsten och vid nedsättning av arbetsförmågan
med minst 30 procent ett mot graden av nedsättningen svarande
belopp av arbetsförtjänsten, minskat med V12 av denna.

Livränta till efterlevande make, som ej fyllt 67 år, samt till barn eller
adoptivbarn skall motsvara Vs respektive V« av den årliga arbetsförtjänsten.

Därest olycksfallet inträffat före den 1 juli 1942, förhöjes livränta till skadad,
som fyllt 67 år och vars arbetsförmåga är nedsatt med minst 30 procent,
samt livränta till efterlevande make över nämnda ålder eller till
fader, moder eller adoptant med 20 procent av livräntans belopp.

Utredningen

Från riksförsäkringsverket och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen
har utredningen införskaffat vissa statistiska uppgifter rörande
invalidlivräntor. Uppgifterna hänför sig i allmänhet till utgången av år 1960
men avser i vissa fall förhållandena i december 1961. Uppgifterna avser dels

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1962

livräntor som omfattas av 1955 års omregleringslag, dvs. främst livräntor på
grund av obligatorisk försäkring enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag
och 1929 års lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar, dels livräntor som
utgår på grund av obligatorisk försäkring enligt YFL. Sammanlagda antalet
redovisade livräntor hos riksförsäkringsverket och bolagen uppgår till i runt
tal 41 600 enligt äldre lagstiftning och 9 200 enligt YFL. I dessa antal ingår
inte livräntor av statsmedel och vissa andra grupper av livräntor. Invaliditetsgraden
är i något över hälften av fallen lägre än 20 procent. I mer än en
fjärdedel av samtliga fall ligger invaliditetsgraden mellan 20 och 30 procent.
Endast i 2—3 procent av fallen uppgår invaliditeten till 75 procent
eller mera.

Riksförsäkringsverket har också tillhandahållit utredningen följande på
yrkesskadestatistiken grundade siffror rörande medelvärdet av årslöner
och däremot svarande ersättningsunderlag under senare år för manliga
yrkesskadade.

År	Medellön kronor	Medelvärde av ersättnings-underlag kronor
1952	6 310
1953	6 540
1954	6 610
1955	9 490	8 630
1956	9 900	8 890
1957	10 620	9 370
1958	10 920	9 560
1959	11 040	9 600

Beträffande levnadskostnadsutvecklingen enligt konsumentprisindex lämnar
utredningen de uppgifter som framgår av följande tabell.

År	Konsumentprisindex
1949 = 100	1954 - 100	1955 = 100
1954................................	129	100	97
1955................................	133	103	100
1956................................	139	108	105
1957................................	145	112	109
1958................................	152	118	114
1959................................	153	119	115
1960................................	159	123	120
1961................................	164	127	123

I följande uppställning redovisar utredningen indextalet för december
1961, därest index för ettvart av de i uppställningen angivna åren utgjort 100.

Ar 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960

127 123 118 113 108 107 103

Iiungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1962

När det gäller de allmänna synpunkter som kan läggas på
frågan om höjning av äldre yrkesskadelivräntor framhåller utredningen, att
levnadskostnaderna och den allmänna prisnivån stigit under de år som gått
efter YFL:s antagande. Av de uppgifter utredningen redovisat rörande
konsumentprisindex framgår att priserna stigit med 27 procent från år 1954
till slutet av år 1961. Härtill kommer den ytterligare stegring med en
eller annan procent som torde bli en följd av den höjning av den allmänna
varuskatten som trätt i kraft från ingången av år 1962. Därest något av
åren 1955, 1956, 1957, 1958 eller 1959 tages till utgångspunkt för prisjämförelsen,
blir prishöjningen i procent räknat respektive 23, 18, 13, 8 och 7.
Utan att gå närmare in på löneutvecklingen framhåller utredningen, att reallönerna
stigit betydligt under de ifrågavarande åren men att utvecklingen på
olika områden varit skiftande.

Utredningen ansluter sig till uppfattningen, att en höjning av yrkesskadeersättningarna
är motiverad. Detta gäller ej blott skadefall före ingången
av år 1955 utan även vissa fall som inträffat därefter och där alltså ersättningen
fastställts enligt reglerna i YFL. Enligt utredningens mening bör
denna uppräkning genomföras utan avvaktan på att utredningens uppdrag
i övrigt slutföres.

Beträffande metoden för uppräkningens genomförande och storleken
av förhöjningen framhåller utredningen, att olika synpunkter, både av
principiell och av mera teknisk art, gör sig gällande. Utredningen har enligt
sina direktiv som huvuduppgift att pröva frågan om en reformering av
den nuvarande yrkesskadeförsäkringen och om ett inordnande av yrkesskadeförsäkringen
i det allmänna socialförsäkringssystemet. Därvid bör
yrkesskadeförsäkringsförmånernas värdebeständighet tryggas, och detta
gäller ej blott förmåner, som kan komma att utgå enligt en blivande lagstiftning,
utan även ersättningar som blivit bestämda enligt ditintills gällande
regler.

Utredningen betonar, att lösandet av dess huvuduppgift kräver ingående
överväganden. Därvid måste hänsyn tagas till innehållet i övrigt i det system
vari yrkesskadeförsäkringen är avsedd att ingå. Utredningens nu aktuella
förslag måste ges ett sådant innehåll att det ej föregriper utredningens senare
ståndpunktstagande rörande yrkesskadeförsäkringen. Utredningen torde
i detta sammanhang ej ha att gå in på frågan om lyftning av inkomsttaket
enligt YFL. Arbetsförtjänstens maximum kommer alltså fortfarande att
utgöra 15 000 kr., motsvarande ett ersättningsunderlag av 12 000 kr. och en
maximal invalidlivränta av 11 000 kr. Därmed är den övre gränsen för uppräkningen
bestämd, och det kan alltså ej bli fråga om en generell och fullständig
kompensation för penningvärdeförsämringen. Eftersom grunderna
för beräkning av yrkesskadeersättningarna ej rubbas anser sig utredningen
sakna anledning att gå in på den samordning mellan pensioner och livräntor
som föreslagits av 1958 års socialförsäkringskommitté och som inne -

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1962

bär att samordningen sker på pensionssidan. Slutligen har utredningen ansett
det vara av vikt att systemet blir så enkelt som möjligt.

Med 1955 års omregleringsmetod, fortsätter utredningen, genomfördes en
förhöjning av de skadades årliga arbetsförtjänster. I samband med omregleringslagens
tillkomst uttalades att, därest det vid ändrade ekonomiska
förhållanden i framtiden skulle visa sig behövligt att justera nivån för
äldre yrkesskadeersättningar, detta kunde ske genom att ändra det belopp
om 6 600 kr. vartill medelarbetsförtjänsterna höjdes. Utredningen har likväl
i den föreliggande situationen ej ansett sig böra rekommendera en dylik
lösning. Skälen härför framgår redan av vad utredningen anfört angående
de riktlinjer utredningen ansett böra vara vägledande för den nu aktuella
förhöjningen av yrkesskadeersättningarna. Utredningen är vidare ej övertygad
om att ett fortsättande på den väg man slog in på år 1955 skulle leda
till helt önskvärda resultat, detta särskilt med hänsyn till den avsevärda
höjning av medelarbetsförtjänsten som blev följden av att inkomsttaket
i YFL höjdes till 15 000 kr. från tidigare 7 200 kr. Medelarbetsförtjänsterna
för skadefall åren 1954 och 1955 är, enligt tidigare redovisade uppgifter,
6 600 respektive 9 500 kr. Vid en uppräkning enligt omregleringslagens metodik,
dvs. i förhållande till medelarbetsförtjänstens ökning, skulle livräntor
i låglönegrupper bli betydligt högre i skadefall från år 1954 än i motsvarande
fall från år 1955. I höglönegrupperna skulle resultatet däremot bli
att i äldre skadefall de skadade med inkomster över det dåvarande maximibeloppet
ej skulle nå upp till lika höga ersättningar som i nya fall.

Utredningen har stannat för en procentuell, med ledning av konsumentprisindex
företagen förhöjning av sådana ersättningar, som man tidigare
ansett böra beaktas i förhöjningshänseende. Utredningen har inte ansett
det erforderligt att låta procentsatserna variera allt efter graden av invaliditet.

Beträffande livräntor i skadefall, som inträffat före
den 1 januari 195 5, förordar utredningen förhöjning av ersättningsbeloppet
för de kategorier ersättningstagare, som omfattas av 1955
års omregleringslagstiftning, dvs. skadade personer under 67 år med en
invaliditetsgrad uppgående till minst 20 procent, skadade över 67 år med
minst 30 procent invaliditet, efterlevande make under 67 år samt efterlevande
barn. Förhöjningen föreslås i nu avsedda fall bli 30 procent av det
sammanlagda ersättningsbeloppet (livräjnta + omregleringsförhöjning). I
ett avseende har utredningen ansett sig böra förorda en utvidgning av omregleringslagens
personkrets, så att även de från 1955 års omreglering undantagna
efterlevandelivräntorna till föräldrar förhöjes med 30 procent.

Utredningens förslag innebär i princip ingen ändring beträffande de invaliditetsgrader
som ansågs böra komma i fråga vid 1955 års omreglering. I
detta hänseende vill utredningen peka på att bland de frågor, som utredningen
enligt direktiven bör taga upp till behandling, märkes sådana vilka

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1962

sammanhänger med den invaliditetsgrad, som berättigar till livränta. Det
ifrågasättes i direktiven, om det finns behov att bevilja livräntor från yrkesskadeförsäkringen
redan vid en 10-procentig invaliditet. Med hänsyn till den
situation, vari invaliditetsgradsspörsmålet befinner sig, har utredningen
inte ansett sig böra — vare sig i ena eller andra riktningen — frångå den
gränsdragning som gjordes år 1955.

Utredningen belyser verkningarna av förslaget med ett par exempel. Enligt
1955 års omregleringslagstiftning skall, när den skadades arbetsförtjänst
motsvarar lagens medelarbetsförtjänst för skadeåret, det omreglerade
beloppet beräknas efter en arbetsförtjänst av 6 600 kr. Livränta efter en invaliditetsgrad
av 30 procent och däröver för skadad under 67 år uträknas
i övrigt enligt reglerna i YFL. År sbeloppen vid hel, två tredjedels och en
tredjedels invaliditet blir i enlighet härmed 6 050, 3 850 och 1 650 kr. Vid
en höjning med 30 procent skulle årsbeloppen stiga till 7 865, 5 005 och 2 145
kr. Enligt YFL svarar dessa årsbelopp mot en årlig arbetsförtjänst av 9 040
kr. Om den skadades arbetsförtjänst låg över medelförtjänsten, uppräknades
den enligt 1955 års lagstiftning till högst 7 920 kr. Livränta för den som ej
fyllt 67 år utgör vid hel, två tredjedels och en tredjedels invaliditet högst
7 095, 4 515 och 1 935 kr. Vid en höjning med 30 procent stiger dessa belopp
till 9 223, 5 869 och 2 515 kr. Däremot svarande arbetsförtjänst är enligt
YFL 11 125 kr.

Av det sist anförda exemplet framgår, att en förhöjning med 30 procent
kan göras utan att maximigränsen enligt YFL överskrides. Någon spärregel
behövs därmed inte.

Beträffande livräntor i skadefall, som inträffat efter
den 31 december 1954 och på vilka YFL är tillämplig, föreslår utredningen
att uppräkningen begränsas till livräntor i skadefall, som inträffat
t. o. m. 1959, eftersom en förhöjning med mindre än 10 procent ej gärna
bör ifrågakomma. Utredningens förslag i denna del överensstämmer med
vad som enligt en av justitiedepartementet utarbetad promemoria föreslagits
i fråga om uppräkning av vissa familjerättsliga bidrag. För livräntor
i anledning av skador under åren 1955 och 1956 föreslås en förhöjning med
20 procent, och för livräntor i anledning av skador under åren 1957—1959
föreslås höjningen bli 10 procent. I fråga om personkategorier, åldersgrupper
och invaliditetsgrader förordas samma regler som för livräntor i skadefall,
som inträffat före den 1 januari 1955.

Till belysande av de föreslagna förhöjningarna anför utredningen följande
exempel. Livränta efter en årlig arbetsförtjänst av 10 000 kr. utgör enligt
YFL för skadade under 67 år vid hel, två tredjedels och en tredjedels
invaliditet 8 525, 5 425 och 2 325 kr. Med den för skadefall under åren 1955
och 1956 föreslagna höjningen av 20 procent skulle dessa årsbelopp stiga
till 10 230, 6 510 och 2 790 kr.

Maximibeloppen för livräntor enligt YFL — beloppen vid 15 000 kr. i år -

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1962

lig arbetsförtjänst — nås med 20 procent tillägg då den skadades arbetsförtjänst
beräknats till 11 000 kr. I fallen med högre arbetsförtjänster finns
alltså ej utrymme för fullt tillägg. Med 10 procent tillägg nås taket när
arbetsförtjänsten beräknats till 12 820 kr.

Utredningen framhåller, att 1955 års omreglering avsåg ej blott livräntor
utan även sjukpenning. Detta finner utredningen naturligt med hänsyn
till att det ej sällan förekommer växlingar mellan invaliditets- och sjukdomstillstånd.
En nu företagen uppräkning av enbart livräntorna skulle
skapa bristande överensstämmelse mellan de höjda livräntorna och de gamla
sjukpenningbeloppen. Till förekommande härav bör enligt utredningens
mening sjukpenning, i fall då livränta tidigare utgått, höjas så att sjukpenningen
motsvarar den förhöjda livräntan.

Utredningens i det föregående redovisade förslag om förhöjning avser
sådana ersättningar där arbetsgivarna har att stå för kostnaderna, främst
ersättningar enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag, 1929 års lag om försäkring
för vissa yrkesssjukdomar och YFL. Den föreslagna förhöjningen
aktualiserar motsvarande spörsmål beträffande en del andra ersättningar.
Omregleringen år 1955 avsåg också vissa ersättningar av statsmedel
enligt andra författningar än 1916 och 1929 års lagar, t. ex. militärersättningsförordningen,
liksom livräntor enligt 1901 års olycksfallsersättningslag.
År 1956 genomfördes vidare en omreglering av vissa livräntor enligt
1908 års kungörelse och 1918 års förordning om statsunderstödd olycksfallsförsäkring
för fiskare. Utredningen förordar en uppräkning av ifrågavarande
ersättningar efter grunder motsvarande dem som föreslagits för
ersättningarna enligt YFL m. fl. försäkringslagar.

De årliga kostnaderna för uppräkningen av ersättningar, beträffande
vilka försäkringskollektivet enligt YFL har att svara, har av riksförsäkringsverket
uppskattats till omkring 13,6 milj. kr., ett belopp som successivt
minskar. Dessa kostnader bör enligt utredningen, i likhet med vad
som skedde jämlikt 1955 års omregleringslag, bestridas genom proportionella
tillägg till avgifter enligt YFL. Avgiftstillägget enligt omregleringslagen
var från början 20 procent och är fr. o. m. år 1962 14 procent. På grund
av den nu förordade uppräkningen skulle avgiftstillägget behöva höjas till
omkring 28 procent.

För höjningen av ersättningar åt dem som skadats i statens tjänst liksom
för de av utredningen i övrigt förordade förbättringarna har staten att stå
för kostnaderna. För den föreslagna uppräkningen av livräntor enligt 1901
års olycksfallsersättningslag och bestämmelserna rörande fiskarförsäkringen
(V ht p. 99) skulle enligt riksförsäkringsverkets beräkningar den årliga
kostnaden kunna uppskattas till omkring 100 000 kr.

Förhöjningen av sådana ersättningar, som främst avses med 1955 års
omregleringsförordning, kan enligt vad riksförsäkringsverket uppgivit beräknas
draga en årlig kostnad av 1,5 milj. kr. Av detta belopp avser 0,9

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1962

milj. kr. ersättningar som utbetalas av de af färsdrivande verken och 0,6
milj. kr. sådana ersättningar, där kostnaderna bestrides av anslaget under
femte huvudtiteln, punkt 100.

Förhöjningen av ersättningar avseende de militära skadefall, beträffande
vilka hittillsvarande ersättningar jämte tillägg utgives av anslag under
fjärde huvudtiteln, punkt 193, beräknas medföra en merutgift för staten
av i runt tal 2 milj. kr.

I fråga om ikraftträdandet förordar utredningen, att förhöjningen
genomföres fr. o. m. den 1 januari 1963. Utredningen framhåller, att
försäkringsavgifterna bestämmes för ett kalenderår i taget och att ett halvårsskifte
därför ej bör väljas såsom tidpunkt för uppräkningens genomförande.
Vidare påpekar utredningen, att de nya samordningsregler, som
enligt förslaget till lag om allmän försäkring skall gälla mellan yrkesskadeförsäkringen
och annan socialförsäkring, avses träda i kraft den 1 januari
1963.

Remissyttrandena

Över yrkesskadeutredningens förslag har, efter remiss, yttranden avgivits
av försäkringsrådet, riksförsäkringsverket, järnvägsstyrelsen, Socialförsäkringsbolagens
förening, Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen
i Sverige.

Förslaget har i allt väsentligt tillstyrkts i samtliga yttranden.

En fråga, som diskuteras av några remissorgan, gäller huruvida höjningen
bör reserveras för fall, där invaliditetsgraden är minst 20 procent. Riksförsäkringsverket
anför, att skador som orsakat relativt ringa invaliditet
i allmänhet inte medför inkomstbortfall motsvarande invaliditetsgraden.
Vidare anför verket, att normerna för invaliditetsbedömning beträffande
smärre skador — särskilt de talrikt förekommande fingerskadorna — genom
praxisändringar vid flera tillfällen, senast år 1954, ändrats i skärpande
riktning. I många dylika fall, där livränta jämlikt äldre praxis beviljats,
skulle invaliditetsgraden numera bedömas ej uppgå till 10 procent
och sålunda ej berättiga till livränta. På grund av vad nu anförts tillstyrkes
utredningens förslag. Järnvägsstyrelsen uttalar, att enligt dess erfarenhet
personer med lägre invaliditetsgrad än 20 procent sällan får vidkännas något
inkomstbortfall och att utredningens förslag därför synes väl avvägt.

Landsorganisationen anför beträffande utredningens förslag att höjningen
skall begränsas till skadefall, som inträffat senast år 1959, att en person
som skadat sig exempelvis 1960 i de flesta fall erhåller en livränta, som
beräknas på 1959 års inkomst, och således inte får någon kompensation
för de senaste årens standardstegring. Då organisationen trots detta ger
sin anslutning till förslaget förutsätter den att utredningen framdeles beaktar
dessa synpunkter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1962

Från försäkringsrådets sida riktas viss detaljkritik mot förslaget. Sålunda
ifrågasattes förhöjning av livränta till efterlevande make över 67 år, varjämte
förordas förhöjning av sjukpenningen även i fall då livränta inte tidigare
utgått på grund av skadan.

Departementschefen

Yrkesskadeförsäkringen, som är vår äldsta socialförsäkring, har under
årens lopp undergått åtskilliga förändringar. Den senaste yrkesskadeförsäkringslagen
— kring vilken grupperar sig en mångfald bestämmelser avseende
ersättning åt särskilda kategorier skadade — antogs vid 1954 års
riksdag och trädde i kraft den 1 januari 1955. Sedan dess har ersättningsgrunderna
varit oförändrade.

YFL är i princip tillämplig endast på skador som inträffat efter lagens
ikraftträdande. Äldre skadefall regleras av den dessförinnan gällande lagstiftningen,
företrädesvis 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete
och 1929 års lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar. Fortfarande
utgår huvudparten av livräntorna i anledning av skador, som inträffat före
år 1955.

Enligt både YFL och den närmast föregående lagstiftningen bestämmes
de viktigaste ersättningarna — livränta och sjukpenning — av den skadades
årliga arbetsförtjänst vid skadetillfället, dock att arbetsförtjänst över
vissa belopp inte beaktas. Med hänsyn till stegringarna i den allmänna lönenivån
och standardutvecklingen har gränserna för arbetsförtjänstberäkningen
gång på gång förskjutits uppåt, vid varje tillfälle dock endast för
nytillkommande ersättningstagare. Så höjdes exempelvis arbetsförtjänstmaximum
enligt 1916 års lag i olika omgångar från 1 800 till 7 200 kr. Sistnämnda
belopp utgjorde maximum vid tiden för YFL:s ikraftträdande. Därefter
har maximibeloppet varit 15 000 kr.

För att utjämna skillnaden i ersättningsnivå mellan äldre och nyare skadefall
har statsmakterna vid olika tillfällen förbättrat ersättningarna i de
äldre fallen. Härvid valde man till en början att ge ersättningstagama i de
äldre fallen särskilda tillägg av statsmedel. I början av 1940-talet tillkom
sålunda proportionella statliga dyrtidslillägg, och år 1950 infördes ett system
med statliga ersättningstillägg i form av procentuella tillägg med högre
procentsats ju längre tillbaka i tiden skadan låg och ju svårare invaliditeten
var.

År 1955 beslöt statsmakterna en ny metod att förbättra de äldre ersättningarna
på detta område, varvid samtidigt finansieringsmetoden ändrades.
Tidigare ersättningshöjningar hade, såsom nämnts, bekostats av statsmedel.
Enligt 1955 års omreglering får kostnaderna för uppräkningen bäras
av försäkringen, dvs. för varje kalenderår av de arbetsgivare som för det
året har att erlägga avgifter enligt YFL. Omregleringen enligt den nya me -

Kungl. Maj. ts proposition nr 119 år 1962

toden skedde på så sätt att den arbetsförtjänst som låg till grund för ersättningarna
räknades upp. Om den försäkrades arbetsförtjänst motsvarade
medelarbetsförtjänsten enligt yrkesskadeförsäkringsstatistiken för manliga
skadade för respektive tidsperiod, uppräknades arbetsförtjänsten till
6 600 kr. Var arbetsförtjänsten högre eller lägre än medelarbetsförtjänsten,
skedde proportionell uppräkning. Arbetsförtjänsten fick ej i något fall uppräknas
till högre belopp än 7 920 kr.

Den förhöjda arbetsförtjänsten lades sedan till grund för uträknande av
livräntan och i förekommande fall även sjukpenning. För invalider under
67 år med en invaliditetsgrad av minst 30 procent samt för efterlevande
make under 67 år och efterlevande barn tillämpades därvid reglerna i YFL.
Även för invalider under 67 år med en invaliditetsgrad uppgående till minst
20 men ej 30 procent samt för invalider över 67 år med minst 30 procent
invaliditet skedde en uppräkning ehuru av mindre omfattning.

Motsvarande omreglering kom år 1955 till stånd även för sådana ersättningar
som utges av statsmedel; för ersättningar enligt den särskilda fiskarförsäkringen
gjordes omregleringen år 1956.

Det under de senaste åren bedrivna omdaningsarbetet på socialförsäkringens
område, vilket lett fram till det nyligen till lagrådet remitterade förslaget
till lag om allmän försäkring, har endast i mindre mån berört yrkesskadeförsäkringen.
Lagen om allmän försäkring skall reglera ett enhetligt
socialförsäkringssystem, som omfattar sjuk- och moderskapsförsäkring,
folkpensionering och försäkring för tilläggspension. Samordningen mellan
detta system och yrkesskadeförsäkringen har karaktär av provisorium.
Frågan om yrkesskadeförsäkringens definitiva inordnande i det nya socialförsäkringssystemet
utreds av den år 1961 tillkallade yrkesskadeulredningen.
Ett av de viktigaste reformönskemålen beträffande yrkesskadeförsäkringen
gäller livräntornas värdebeständighet. I motsats till folkpension
och tilläggspension är yrkesskadelivränta inte automatiskt värdesäkrad.
Yrkesskadeförsäkringens inordnande i det allmänna socialförsäkringssystemet
bör medföra likformighet i värdeföljsamheten för pensioner och yrkesskadelivräntor.
1 vad mån livsvariga livräntor skall utgå även vid skadefall
med ringa inverkan på arbetsförmågan får prövas under hänsynstagande
till moderna medicinska metoder samt till rehabiliteringsverksamhetens
och socialförsäkringens utbyggnad.

Den omständigheten att frågan om värdeföljsamheten inom yrkesskadeförsäkringen
kan väntas bli löst, när slutresultatet av yrkesskadeutredningens
arbete föreligger, bör inte få hindra att man dessförinnan beaktar
behovet av förbättring av sådana nu utgående ersättningar, vilkas realvärde
på grund av penningvärdesutvecklingen sjunkit mera avsevärt sedan
ersättningarnas belopp senast fastställdes. Yrkesskadeutredningen har också,
i enlighet med vad som förutsattes vid utredningens tillkomst, tagit upp
sistnämnda spörsmål till särskild behandling.

Kungl. Maj:ls proposition nr 119 år 1962

Med hänsyn till levnadskostnadsutvecklingen bör förhöjning övervägas
beträffande ersättningar i anledning av skador som inträffat år 1959 och
tidigare. Samtidigt är det av vikt att reglerna om förhöjning av sådana ersättningar
får en utformning, som inte försvårar genomförandet av yrkesskadeutredningens
huvuduppgift att förbereda yrkesskadeförsäkringens
slutliga inordnande i det socialförsäkringssystem, vilket avses bli reglerat
i lagen om allmän försäkring. Utredningen har föreslagit förhöjning fr. o. m.
år 1963 av invalidlivräntor till skadade personer under 67 år med en invaliditet
av minst 20 procent och till äldre skadade med minst 30 procent
invaliditet samt av efterlevandelivräntor till änkor och änklingar under 67
år, till barn och till föräldrar. Förhöjningen föreslås bli 30 procent i fall då
skadan inträffat före 1955, 20 procent då skadan inträffat 1955 eller 1956
och 10 procent då skadan inträffat 1957—1959. I de fall då skadan inträffat
före 1955 skall enligt förslaget förhöjningen beräknas på det sammanlagda
beloppet av livränta och omregleringsförhöjning enligt 1955 års omregleringslagstiftning.
Sjukpenning, som träder i stället för livränta, föreslås
undergå förhöjning till en nivå motsvarande livräntans. De förhöjda ersättningarna
får aldrig överstiga de högsta belopp som kan utgå enligt YFL.

Utredningens förslag, som i huvudsak tillstyrkes av samtliga remissorgan,
synes uppfylla de önskemål som i nuvarande läge bör ställas på en
provisorisk förbättring av äldre yrkesskadeersättningar i avbidan på en
definitiv lösning av värdesäkringsproblemen för yrkesskadeförmånerna.
Avgränsningen av de livräntetyper, som bör bli föremål för förhöjning,
överensstämmer i princip med den som gjordes vid 1955 års omreglering med
det undantaget att nu även de ytterst fåtaliga föräldralivräntorna föreslås
bli förhöjda. Genom denna anknytning till närmast föregående oinreglering
i förening med den procentuella förhöjningen erhålles en lätthanterlig metod
för uppräkningen, som ger tillfredsställande kompensation för levnadskostnadsstegringen
i sådana fall då yrkesskadeersättningen är av mera
väsentlig betydelse för den ersättningsberättigades försörjning, samtidigt
som utredningen inte bindes i sitt fortsatta arbete. Jag tillstyrker förslaget.
Med hänsyn till de siffror rörande konsumentprisutvecklingen som blivit
tillgängliga sedan kommitténs förslag lades fram bör dock den jämkningen
göras, att procenttalet för höjningen av livräntor sättes till 30 då skadan
inträffat år 1955 eller tidigare, 20 för skadefall åren 1956 och 1957 samt 10
när skadan inträffat något av åren 1958 eller 1959. Höjningen avser såväl
ersättningar, vilka bekostas av arbetsgivarna, som ersättningar för vilka
staten på grund av yrkesskadeförsäkringslagstiftningen eller andra bestämmelser
har att svara.

Kostnaderna för den föreslagna uppräkningen av ersättningar, som
belastar försäkringskollektivet enligt YFL, uppskattas till 14 milj. kr.,
ett belopp som successivt kommer att minska. Dessa kostnader bör i likhet

Kungi. Maj:ts proposition nr 119 år 1962

med vad som skedde år 1955 bestridas genom proportionella tillägg till de
avgifter, som utgår enligt YFL. Avgiftstillägget, som från början var 20
procent av yrkesskadeförsäkringsavgiften men som nu utgör 14 procent,
torde därvid behöva höjas till 28 procent.

Den totala årliga kostnaden för statsverket för den föreslagna förhöjningen,
vilken kostnad också successivt kommer att minska, kan beräknas
till 3,6 milj. kr. Kostnaden fördelar sig med 0,9 milj. kr. på de af färsdrivande
verken, 0,1 milj. kr. på anslaget Vissa tillägg å ersättningar i anledning
av olycksfall i arbete m. m. (V ht p. 99), 0,6 milj. kr. på anslaget
Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar i anledning
av olycksfall i arbete (V ht p. 100) och 2 milj. kr. på anslaget Ersättning
i anledning av kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring m. m. (IV
ht p. 193). Då förhöjningen sker fr. o. m. den 1 januari 1963, belöper endast
ett halvt års kostnad på budgetåret 1962/63.

De båda anslagen under femte huvudtiteln har i årets statsverksproposition
— i avbidan på särskild proposition i ämnet — upptagits till 760 000
respektive 3 400 000 kr. Enligt riksförsäkringsverkets beräkningar skulle
det förstnämnda anslaget vid oförändrade regler kunna sänkas till 750 000
kr. Jag föreslår, att anslaget Vissa tillägg å ersättningar i anledning av
olycksfall i arbete m. m. definitivt uppföres med 800 000 kr. och anslaget
Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar i anledning
av olycksfall i arbete med 3 700 000 kr. Frågan om anslaget under fjärde
huvudtiteln torde få anmälas av chefen för försvarsdepartementet.

Specialmotivering

I överensstämmelse med de riktlinjer som angivits i det föregående har
på grundval av författningsförslag, som utarbetats av yrkesskadeutredningen,
inom socialdepartementet upprättats förslag till lag om förhöjning
av vissa ersättningar i anledning av yrkesskada m. m., förordning om förhöjning
av vissa ersättningar av statsmedel i anledning av yrkesskada
m. m., förordning om ändring i förordningen den 2 juni 1950 (nr 262)
angående omreglering av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, förordning angående ändring i förordningen
den 3 juni 1938 (nr 216) om livräntetillägg av statsmedel åt vissa
livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada
till följd av olycksfall i arbete samt förordning om förhöjning av vissa livräntor
på grund av statsunderstödd olycksfallsförsäkring för fiskare.

Utöver vad förut anförts torde följande böra nämnas rörande förslagen.

Förslaget till lag om förhöjning av vissa ersättningar i anledning av yrkesskada
m. m.

1 §•

Första stycket har utformats i anslutning till 1 § 1955 års omregleringslag.
Begränsningen till livränta och sjukpenning medför att vårdbidrag inte

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1962

förhöjes enligt förevarande lag. Förhöjningen skall beräknas på hela livräntan,
även då denna enligt 25 § YFL eller motsvarande bestämmelser i
äldre lagstiftning utgår med reducerat belopp.

Enligt andra stycket skall sådan del av livränta som utbytts mot engångsbelopp
inte beaktas vid tillämpning av lagen; motsvarande bestämmelse
finns i 4 § sista stycket 1955 års lag.

2 §•

Till följd av 9 § sjätte stycket YFL och 11 § första stycket 1955 års omregleringslag
kan, även om skadan inträffat dessförinnan, under vissa förutsättningar
den skadades årliga arbetsförtjänst vid tidpunkten för arbetsavbrottet
läggas till grund för beräkning av ersättningen. Även i fall där
så skett, skall storleken av förhöjning enligt förevarande lag bedömas med
hänsyn till tidpunkten för skadans inträffande, varmed vid yrkessjukdom
avses den dag då sjukdomen yppades.

Med livränta som omreglerats enligt 1955 års omregleringslag avses även
sådan livränta, beträffande vilken omregleringen ej medfört någon förbättring
för vederbörande (jfr 10 § 1955 års lag). Enligt 9 § första stycket 1955
års omregleringslag skall den del av livränta jämlikt 1937 års krigsförsäkringslag,
som svarar mot arbetsförtjänst överstigande arbetsförtjänsten enligt
1916 års olycksfallsförsäkringslag, inte beaktas vid uppräknande av
arbetsförtjänsten enligt omregleringslagen. Motsvarande begränsning beträffande
den nu förordade höjningen stadgas i andra punkten av tredje
stycket.

I fjärde stycket har upptagits en spärregel för att förhindra att livränta
jämte förhöjning i något fall kommer att överstiga maximum enligt YFL.
Denna regel leder bl. a. till att det sammanlagda beloppet av efterlevandelivräntor
efter förhöjning aldrig uppgår till högre belopp än Vo av ersättningsunderlaget
enligt YFL vid en årlig arbetsförtjänst av 15 000 kr., dvs.
10 000 kr.

3 §•

För det fall, att någon på grund av skilda skador uppbär flera livräntor,
stadgas i förevarande paragraf att arbetsförmågan vid bedömande av rätt
till förhöjning skall anses nedsatt med det tal, som utgör summan av
nedsättningen för de skilda skadorna. Denna regel överensstämmer med
vad som gällde enligt 5 § förordningen den 2 juni 1950 (nr 295) om tillägg
av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring för olycksfall
i arbete m. m. I 1955 års omregleringslag stadgas däremot i 5 § att invaliditetsgraden
skall beräknas för skadorna gemensamt och ett för dem gemensamt
livräntebelopp fastställas.

Till belysning av regelns innebörd må anföras följande exempel. En person
har ådragit sig två skador, vardera medförande 10 procent invaliditet.
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 119

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1962

För dessa har livräntor enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag tillerkänts
honom. Vid 1955 års omreglering har den gemensamma invaliditeten uppskattats
till 18 procent, varför någon omregleringsförhöjning icke utgått.
Då emellertid summan av invaliditetsgraderna uppgår till 20 procent, skall
enligt nu föreliggande förslag förhöjning med 30 procent utges å respektive
livräntebelopp. Har däremot den skadade två skador medförande vardera
20 procent invaliditet och har enligt 1955 års omregleringslag tillerkänts
honom ett uppräknat livräntebelopp, beräknat på en gemensam
invaliditetsgrad av 35 procent, lägges det vid omregleringen framkomna
livräntebeloppet till grund för förhöjningen enligt förevarande lag.

Sammanläggning kan även äga rum mellan invaliditetsgrader vid t. ex.
en livränta enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag och en livränta enligt
YFL. Den procentuella förhöjningen är beroende av det år under vilket
skadan inträffat. Livränta på grund av skada, som inträffat efter år 1959,
kan deltaga i sammanläggning som här avses och kvalificera till förhöjning.
Beträffande sammanläggning av invaliditetsgrader vid livränta enligt
någon av de i 1 § angivna lagarna och livränta av statsmedel, vilken
förhöjes enligt den i det följande kommenterade förordningen om förhöjning
av vissa ersättningar av statsmedel i anledning av yrkesskada
in. m., stadgas i 4 § nämnda förordning.

4 §•

Bestämmelserna om höjning av sjukpenning i vissa fall har intagits i
denna paragraf. Av paragrafens lydelse framgår, att ersättningen skall utgå
enligt äldre bestämmelser, om den därigenom blir högre.

Verkningarna av den föreslagna regeln kan belysas med följande exempel.
En person som uppbär livränta på grund av skada under år 1944 får
livräntan utbytt mot sjukpenning. Hans årliga arbetsförtjänst vid skadetillfället
var 3 000 kr. Livräntan vid 100 procent invaliditet utgör, omreglerad
enligt 1955 års omregleringslag och förhöjd enligt förevarande lag, 7 865 kr.
Livränta av denna storlek utgår enligt YFL vid en årlig arbetsförtjänst av
9 040 kr. Nämnda arbetsförtjänst medför sjukpenning enligt YFL:s sjukpenningskala
efter klass 10 eller med 14 kr. per dag före 67 år och 9 kr. per
dag för tid därefter.

Vid tillämpning av denna paragraf skall sjukpenning under tid för sjukhusvård
bestämmas enligt YFL i den lydelse, som föreslagits i anslutning till
förslaget till lag om allmän försäkring.

5 §.

På grund av denna paragraf kommer bl. a. bestämmelser om samordning
av yrkesskadeersättning med andra förmåner att avse även förhöjningen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 119 år 1962 35

6 §•

Bestämmelserna i denna paragraf överensstämmer med 14 § i 1955 års
omregleringslag.

Bestämmelsen om lagens ikraftträdande har utformats efter mönster av
motsvarande bestämmelse i 1955 års omregleringslag. Beslut om ersättningsförhöjning
och om avgiftstillägg kan givetvis fattas före ikraftträdandet.

Förslaget till förordning om förhöjning av vissa ersättningar av statsmedel
i anledning av yrkesskada m. m.

1 och 2 §§.

Förslaget, som motsvarar 1955 års omregleringsförordning, avser ersättningar
av statsmedel dels på grund av obligatorisk försäkring enligt 1916
års olycksfallsförsäkringslag, 1929 års lag om försäkring för vissa yrkesskador,
1937 års krigsförsäkringslag, YFL eller 1954 års krigsförsäkringslag,
dels enligt övriga författningar, vilka i fråga om reglerna för ersättningens
bestämmande anknyter, med eller utan modifikationer, till motsvarande
regler i olycksfallsförsäkringslagen eller YFL. Förhöjningen föreslås
ske med tillämpning av grunderna i den föreslagna lagen om förhöjning
av vissa ersättningar i anledning av yrkesskada m. m.

Förevarande paragrafer motsvarar 1 och 2 §§ i 1955 års omregleringsförordning.

3 §•

Liksom i 3 § 1955 års omregleringsförordning bör undantag göras för
sådana ersättningar, som omfattas av 1950 års militära omregleringsförordning.

4 §•

Denna paragraf står i samband med 3 § förslaget till lag om förhöjning
av vissa ersättningar i anledning av yrkesskada m. m. samt motsvarar 7 §
1955 års omregleringsförordning.

5 §.

Paragrafen motsvarar 5 § förslaget till lag om förhöjning av vissa ersättningar
i anledning av yrkesskada m. m. samt 8 § andra stycket 1955 års
omregleringsförordning.

3* — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. 119

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1962

Förslaget till förordning om ändring i förordningen den 2 juni 1950 (nr 262)
angående omreglering av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring

3, 4 och 8 §§.

I 1950 års omregleringsförordning anges livräntornas belopp per månad.
För invalider under 67 år med 30—100 procent invaliditet utgör beloppen
hela tiotal kronor. De stiger med 30 kr. för varje femtal invaliditetsprocent
över 30. Vid en höjning av skalan med 30 procent kan motsvarande steg
lämpligen bestämmas till 40 kr. så att månadsbeloppen även efter höjningen
slutar på hela tiotal kronor. I en så uppräknad skala blir beloppet vid 30
procent invaliditet 170 kr. (nu 130 kr.) och vid helinvaliditet 730 kr. (nu
550 kr.).

Beloppen för livräntetagare över 67 år med 30—100 procent invaliditet
bör efter höjning med 30 procent lämpligen avrundas till hela fem- och
tiotal kronor. Därvid blir beloppet vid 30 procent invaliditet 110 kr. (nu
85 kr.) och vid helinvaliditet 470 kr. (nu 360 kr.).

Livränta till änka under 67 år efter höjning med 30 procent blir 260 kr.,
barnlivränta 130 kr. och det sammanlagda maximibeloppet för sådana livräntor
650 kr.

I de äldre bestämmelserna var sjukpenningen avvägd på annat sätt än som
är fallet efter de år 1954 beslutade ändringarna i 1950 års militärersättningsförordning.
Detta har lett till att 1950 års omregleringsförordning innehåller
komplicerade regler om sjukpenningens storlek. Den nyss föreslagna livräntan
till helinvalid under 67 år, 730 kr. per månad, motsvarar livränta enligt
1954 års bestämmelser efter en årlig arbetsförtjänst av något över 10 300
kr. Enligt 1954 års bestämmelser tillhör skadade i detta inkomstläge sjukpenningklass
nr 11. Beloppen i denna klass är i regel högre än de nuvarande
beloppen enligt 1950 års omregleringsförordning. Den föreslagna uppräkningen
av livräntorna möjliggör därför en förenkling av sjukpenningbestämmelserna
i omregleringsfallen, i det att sjukpenningen i regel kan bestämmas
efter klass 11 i militärersättningsförordningen.

Nu ifrågavarande höjningar av ersättningar enligt 1950 års omregleringsförordning
föranleder ändringar i 3, 4 och 8 §§. Sjukpenningbestämmelserna
i 3 § utbytes mot en hänvisning till 6 § i 1950 års militärersättningsförordning.
I den i 4 § intagna tabellen för invalidlivräntor höjes
beloppen vid minst 20 procent invaliditet före 67 års ålder och minst 30
procent invaliditet därefter. I 8 § införes de höjda beloppen för änkeoch
barnlivräntor, och utgående livräntor till annan efterlevande höjes med
30 procent.

Enligt gällande lydelse av 3 § omregleringsförordningen kan sjukpenning
utgå när arbetsförmågan är nedsatt med en fjärdedel, under det att sjukpenning
enligt 1950 års militärersättningsförordning förutsätter nedsätt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1962

ning av arbetsförmågan med minst hälften. Denna olikhet torde numera
sakna praktisk betydelse. Rätten till sjukpenning vid nedsättning av arbetsförmågan
med en fjärdedel kan därför slopas. Ett övergångsstadgande beträffande
sjukpenningarna erfordras emellertid, dels emedan sjukpenning
till skadad över 67 år enligt gällande lydelse av omregleringsförordningen
kan vara högre än efter klass 11 i 1950 års militärersättningsförordning
och dels därför att avdraget vid sjukhusvistelse blir högre enligt de föreslagna
bestämmelserna.

9 §•

Ändringen är av formell natur.

12 och 13 §§.

Ändringarna i dessa paragrafer är av redaktionell art och föranledes av
statsmakternas beslut år 1961 (prop. 45; L2U 45; rskr 294) om bl. a. inrättande
av försäkringsdomstolen. Den besvärsordning som gäller beslut
enligt författningar om ersättning i anledning av yrkesskada bör även tilllämpas
då rätten till ersättning grundas på förordnande av Kungl. Maj:t.

Förslaget till förordning angående ändring i förordningen den 3 juni 1938
(nr 216) om livräntetillägg av statsmedel åt vissa livräntetagare enligt lagen
den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete

I 1 § andra stycket har intagits en hänvisning till den föreslagna förordningen
om förhöjning av vissa ersättningar av statsmedel i anledning av
yrkesskada m. m. En motsvarande hänvisning bör intagas i 2 § kungörelsen
den 10 juni 1921 (nr 410) angående förhöjning av vissa till i statens
tjänst skadade arbetare med flera av statsmedel utgående livräntor m. m.
Vid sammanträffande av livränta enligt 1901 års lag och livränta som avses
i lagen om förhöjning av vissa ersättningar i anledning av yrkesskada m. m.
eller förordningen om förhöjning av vissa ersättningar av statsmedel i anledning
av yrkesskada m. m. skall livräntan enligt 1901 års lag höjas på
samma sätt som livränta vilken avses i sistnämnda förordning.

Övriga ändringar i förevarande förordning är av redaktionell art.

Förslaget till förordning om förhöjning av vissa livräntor på grund av statsunderstödd
olycksfallsförsäkring för fiskare

Beträffande denna förordning må anmärkas, att några föräldralivräntor
inte utgår enligt 1908 års kungörelse om fiskarförsäkring.

Av de i det föregående omnämnda författningsförslagen är förslaget till
lag om förhöjning av vissa ersättningar i anledning av yrkesskada m. m. av
den karaktär att lagrådets yttrande bör inhämtas däröver.

Kangl. Maj:ts proposition nr 119 år 1962

Departementschefens hemställan

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föredragande departementschefen,
att lagrådets utlåtande över ett inom socialdepartementet
upprättat förslag till lag om förhöjning av vissa ersättningar i anledning
av grkesskada m. m. måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Bengt Wilhelmsson

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1962

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 12 mars
1962.

Närvarande:
justitierådet Regner,
regeringsrådet Jarnerup,
justitieråden af Trolle,

Bomgren.

Enligt lagrådet den 9 mars 1962 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 23
februari 1962, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om förhöjning av vissa ersättningar i anledning av
yrkesskada m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs för lagrådet av
hovrättsassessorn Ingrid Hilding.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1962

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 mars
1962.

N är varande:

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström,
Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijer stam,

Hermansson, Holmqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson, lagrådets den 12 mars
1962 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 23 februari 1962 remitterade
förslaget till lag om förhöjning av vissa ersättningar i anledning av
yrkesskada m. m.

Föredraganden meddelar, att lagrådet lämnat det remitterade lagförslaget
utan erinran, samt anför härefter.

Enligt 1901 års lag angående ersättning för skada till följd av olycksfall
i arbete inrättades riksförsäkringsanstalten, i vilken arbetsgivare kunde
försäkra sina arbetare mot olycksfall i arbetet och på så sätt frita sig från
ersättningsskyldighet enligt lagen. Av inflytande försäkringsmedel bildades
en fond, vilken enligt beslut vid 1924 års riksdag sammanslogs med fonden
enligt 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete. Den sammanslagna
fonden ingår numera i riksförsäkringsverkets yrkesskadeförsäkringsfond.

Vid 1960 års utgång uppgick yrkesskadeförsäkringsfondens tillgångar till
534,9 milj. kr., och samtidigt beräknades livränte- och ersättningsreserverna
till sammanlagt 459,8 milj. kr., vari ingick bl. a. kapitalvärdet av fortfarande
utgående livräntor enligt 1901 års lag. Behållningen utöver dessa försäkringstekniska
fonder var alltså omkring 75 milj. kr. och torde numera
ha ökat med 1 å 2 milj. kr. I behållningen ingår den såsom säkerhetsfond
betecknade behållning på grund av försäkringsverksamhet enligt 1901 års
lag, som vid årsskiftet 1924/25 uppgick i riksförsäkringsanstaltens olycksfallsförsäkringsfond.
Den del av den nuvarande yrkesskadeförsäkringsfondens
behållning, som belöper på försäkringsverksamhet enligt 1901 års
lag, har numera vuxit till ett belopp som kan beräknas något överstiga 10
milj. kr., medan kapitalvärdet av återstående förpliktelser enligt lagen utgör
endast ca 0,8 milj. kr.

De försäkringstekniska grunder, som tillämpas inom den statliga yrkesskadeförsäkringsverksamheten,
kan till sin sammanlagda effekt anses likvär -

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1962

diga med de motsvarande grunder, som numera gäller för annan jämförbar
försäkringsverksamhet. Med hänsyn härtill torde de från försäkringsverksamhet
enligt 1901 års lag härrörande överskottsmedlen inte vara av nämnvärd
betydelse för den av riksförsäkringsverket nu bedrivna yrkesskadeförsäkringen.

Vid tillämpning av yrkesskadelagstiftningen uppkommer stundom vissa
gränsfall, då lagreglerna inte medger att ersättning beviljas men då det
synes önskvärt att ersättning i annan form kunde beviljas. För sådana,
yrkesskadeförsäkringen närstående ändamål, bör det vara möjligt att i
någon utsträckning använda överskottsmedlen från försäkringsverksamhet
enligt 1901 års lag.

Lämpligen kan av nämnda överskottsmedel 5 milj. kr. för angivet ändamål
avskiljas till en särskild fond, som förvaltas gemensamt med yrkesskadeförsäkringsfonden
och tillföres ränta motsvarande genomsnittsavkastningen
å de gemensamma tillgångarna. Från den sålunda nybildade fonden
bör finnas möjlighet att under visst år bevilja livräntor eller annan ersättning
med sammanlagt kapitalvärde motsvarande högst de räntemedel, som
finnes disponibla för året.

Avkastningen å 5 milj. kr. kan beräknas utgöra omkring 200 000 kr.,
varmed bör jämföras att en livränta å t. ex. 4 000 kr., som utgår till en man
från 50 års ålder, med ränteberäkning efter 3 procent representerar en kapitalkostnad
av omkring 74 000 kr. Det blir därför nödvändigt att upprätthålla
en sträng restriktivitet vid tillgodoseende av framkomna ersättningskrav,
så att endast särskilt ömmande undantagsfall beaktas. Det torde dock
inte vara möjligt att mera strikt avgränsa de fall då ersättning bör kunna
utgå. Med hänsyn härtill synes det böra ankomma på Kungl. Maj :t att
besluta om utgivande av livränta eller annan ersättning ur den nya fonden.
Verkställandet av Kungl. Maj :ts beslut torde få ankomma på riksförsäkringsverket,
som sålunda skall ha att ombesörja all utbetalnings- och bokföringsverksamhet
i samband med den nybildade fonden.

Under åberopande av vad sålunda anförts och med hänvisning i övrigt
till vad som anförts vid behandlingen i statsrådet den 23 februari 1962 hemställer
föredraganden, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition föreslå
riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga förenämnda förslag till lag om
förhöjning av vissa ersättningar i anledning av yrkesskada m. m.,

dels antaga inom socialdepartementet upprättade förslag till

1) förordning om förhöjning av vissa ersättningar av statsmedel i anledning
av yrkesskada m. m.,

2) förordning om ändring i förordningen den 2 juni 1950 (nr 262) angående
omreglering av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring,

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1962

3) förordning angående ändring i förordningen den 3 juni 1938 (nr 216)
om livräntetillägg av statsmedel åt vissa livräntetagare enligt lagen den
5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete och

4) förordning om förhöjning av vissa livräntor på grund av statsunderstödd
olycksfallsförsäkring för fiskare,

dels för budgetåret 1962/63 under femte huvudtiteln anvisa
till Vissa tillägg å ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m. ett
förslagsanslag av 800 000 kronor samt

till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar i anledning
av olycksfall i arbete m. m. ett förslagsanslag av 3 700 000 kronor,
dels ock medgiva att av riksförsäkringsverkets yrkesskadeförsäkringsfond
avskiljes 5 000 000 kronor till en särskild, av riksförsäkringsverket
förvaltad fond, vars avkastning av Kungl. Maj :t må disponeras för yrkesskadeförsäkringen
närstående ändamål i enlighet med vad nyss angivits.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans
Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bengt Wilhelmsson

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE, STHLM 62
201530