Kungl. Maj.ts proposition nr 118 (Proposition 1943:118)

Kungl. Maj.ts proposition nr 118.

Nr 118.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken i 1734
års lag, m. m.; given Stockholms slott den 12 mars
1943.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag örn ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken i 1734 års lag;
samt

2) lag om ändrad lydelse av 3 § förordningen den 15 oktober 1880 (nr 36),
innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning
av järnväg, så ock i fråga örn förvaltning av järnväg under konkurs.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr lis.

Kungl. Maj.ts proposition nr 118.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken i 1734 års lag.

Härigenom förordnas, att 8 kap. 3 § rättegångsbalken1 i 1734 års lag skall
erhålla följande ändrade lydelse.

Under Svea hovrätt höra: Stockholms stad samt Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Gotlands, Värmlands, örebro, Västmanlands, Kopparbergs och
Gävleborgs län; under Göta hovrätt: Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,
Kalmar och Skaraborgs län; under hovrätten över Skåne och Blekinge: Blekinge,
Kristianstads och Malmöhus län; under hovrätten för Västra Sverige:
Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län; under hovrätten för
Nedre Norrland: Västernorrlands och Jämtlands län; under hovrätten för
Övre Norrland: Västerbottens och Norrbottens län.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

Mål eller ärende, vari talan fullföljts i Svea hovrätt såsom allmän överrätt
från domstol eller annan myndighet inom Västernorrlands och Jämtlands län
och uti vilket vid lagens ikraftträdande icke av hovrätten fattats slutligt beslut,
skall för vidare behandling överlämnas till hovrätten för Nedre Norrland.
De närmare föreskrifter, som med avseende härå må finnas erforderliga,
meddelas av Konungen.

Senaste lydelse, se 1939: 618.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 3 § förordningen den 15 oktober 1880 (nr 36),
innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och
utmätning av järnväg, så ock i fråga örn förvaltning av järnväg under

konkurs.

Härigenom förordnas, att 3 § förordningen den 15 oktober 1880, innefattande
särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning
av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under konkurs,1 skall
erhålla följande ändrade lydelse.

Ärenden angående lagfart av järnväg upptagas och prövas av inskrivningsdomaren
i Stockholm, då järnvägen till större delen av sin sträckning ligger
inom domsagor under Svea hovrätt eller hovrätterna för Nedre Norrland och
övre Norrland, av inskrivningsdomaren i Jönköping, då järnvägen till större
delen ligger inom domsagor under Göta hovrätt eller hovrätten för Västra
Sverige, samt av inskrivningsdomaren i Kristianstad, då järnvägen till större
delen ligger inom domsagor under hovrätten över Skåne och Blekinge.

Är järnväg — — — samma inskrivningsdomare.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

1 Senaste lydelse, se 1939: 619.

Kungl. Majlis proposition nr 118.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 26 februari 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler fråga om
inrättande av en hovrätt för Nedre Norrland samt anför därvid följande.

Inledning.

Frågan om uppdelning av Svea hovrätt har sedan länge i skilda sammanhang
varit föremål för övervägande.

I sitt år 1926 avgivna betänkande anförde processkommissionen, att den
för våra förhållanden lämpligaste hovrättsorganisationen borde omfatta lägst
sju och högst nio hovrätter. Enligt båda de av kommissionen uppställda
alternativen skulle, såvitt angår Norrland, inrättas en hovrätt i Gävle för
Kopparbergs och Gävleborgs län, en hovrätt i Sundsvall eller Härnösand för
Västernorrlands och Jämtlands län samt en hovrätt i Umeå eller Luleå för
Västerbottens och Norrbottens län.

I proposition (nr 80) till 1931 års riksdag angående huvudgrunderna för en
rättegångsreform yttrade föredragande departementschefen, att antalet hovrätter
borde vara lägst fem och högst sju samt att åtminstone en hovrätt borde
förläggas till Norrland.

Särskilda utskottet, som behandlade propositionen, framhöll lämpligheten
av att frågan om uppdelning av Svea och Göta hovrätter snarast toges under
omprövning. Därvid borde särskilt spörsmålet om det lämpliga antalet
hovrätter i Norrland och om deras förläggning övervägas.

Riksdagen anslöt sig till utskottets uttalande.

I ett den 22 december 1934 avgivet förslag rörande uppdelning av Svea
hovrätt anförde processlagberedningen, att den vid övervägande av olika
synpunkter av processuell och ekonomisk art icke kunnat undgå att finna
starka skäl tala för inrättande av två hovrätter i Norrland.

Beträffande de sålunda ifrågasatta hovrätternas domkretsar uttalade processlagberedningen
bl. a. följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 118.

Inrättas nu två hovrätter i Norrland, kan ifrågasättas att till den sydligare
av dessa hänföra även Hälsingland, eventuellt hela Gävleborgs län.
Till den nordligare hovrättens jurisdiktionsområde skulle för sådant fall
kunna läggas, förutom Västerbottens och Norrbottens län, jämväl norra delen
av Ångermanland (Ångermanlands norra domsaga och Örnsköldsviks
stad). Till förmån för en sådan anordning talar, att därigenom de båda hovrätternas
organisation kunde något förstärkas. Å andra sidan torde det erbjuda
vissa olägenheter att låta ett och samma län till olika delar lyda under
skilda hovrätter, särskilt med hänsyn därtill att hovrätten i vissa fall
är överinstans i förhållande till länsstyrelsen. Beredningen har stannat vid
att Gävleborgs län i dess helhet bör åtminstone tillsvidare fortfarande lyda
under Svea hovrätt. I följd härav skulle till den ena av de båda nya hovrätterna
hänföras Västernorrlands och Jämtlands län samt den andra omfatta
Västerbottens och Norrbottens län.

Processlagberedningens yttrande innefattade ordförandens, f. d. justitierådet
Gärdes, samt ledamoten professorn Engströmers mening. Ledamoten av
beredningen, dåvarande revisionssekreteraren Santesson ansåg, att inrättandet
av två hovrätter för Norrland icke borde ske förrän efter genomförandet
av ett hovrättsförfarande, byggt på de av processlagberedningen angivna
grunderna. Han förordade upprättandet av en hovrätt, gemensam för de
fyra nordligaste länen.

I proposition (nr 158) till 1935 års riksdag framlade Kungl. Majit förslag
om inrättande av en hovrätt för Övre Norrland, omfattande Västerbottens
och Norrbottens län, med säte i Umeå. Föredragande departementschefen
anförde bl. a., att därest det framlagda förslaget godkändes, ifrågavarande
hovrätts domsområde därmed borde anses slutgiltigt fastställt. Någon förändring
av området boede sålunda icke ifrågakomma, när längre fram frågan
örn en hovrätt för nedre Norrland upptoges till prövning.

Det genom pi’opositionen framlagda förslaget bifölls av riksdagen. Den
nya hovrätten för övre Norrland trädde i verksamhet den 1 oktober 1936.

Genom skrivelse den 29 maj 1936 anbefallde chefen för justitiedepartementet
processlagberedningen att till förnyat övervägande upptaga frågan
i vilken ordning uppdelningen av de större hovrätterna borde fullföljas
samt till departementet inkomma med förslag rörande jurisdiktionsområde
och förläggningsort för den hovrätt, som först ansåges böra upprättas.
I yttrande den 15 oktober 1938 erinrade beredningen örn sitt tidigare förslag
örn inrättande av en hovrätt för nedre Norrland samt uttalade, att
tillräckliga skäl icke för det dåvarande torde föreligga för inrättande därutöver
av någon hovrätt inom Svea hovrätts nuvarande domsområde. Beredningen
framlade däremot förslag om inrättande av en västsvensk hovrätt
i Göteborg. Vad angår den ordning, i vilken den av beredningen föreslagna
uppdelningen av Svea och Göta hovrätter lämpligen borde fullföljas,
erinrade beredningen, hurusom Kungl. Majit och riksdagen tidigare förutsatt,
att den uppdelning av hovrätterna, som bleve erforderlig, borde genomföras
före ikraftträdandet av den nya rättegångsordningen. Med hänsyn
därtill torde hovrätternas uppdelning böra utan dröjsmål slutföras. Ur

Kungl. Maj.ts proposition nr 118.

vissa synpunkter skulle det vara önskvärt, om denna uppdelning kunde
genomföras i ett sammanhang. Därest hinder därför ansåges möta, borde
enligt beredningens mening den större av de föreslagna hovrätterna, eller
sålunda den hovrätt, som avsåges skola förläggas till Göteborg, först komma
till stånd.

Med anledning av processlagberedningens nyssnämnda yttrande upptog
drätselkammaren i örebro i skrivelse till Kungl Majit den 2 december 1938
frågan om inrättande av en hovrätt i Örebro. Efter att ha lämnat vissa statistiska
uppgifter i ämnet framhöll drätselkammaren, att de landsändar, som
i första rummet komme i betraktande, vore Värmlands, örebro, Västmanlands
och Kopparbergs län, vilka med en gemensam beteckning kunde kallas
bergslagslänen.

I infordrat yttrande över drätselkammarens skrivelse avstyrkte processlagberedningen
förslaget örn en hovrätt i örebro samt anförde, att
örn utöver det av beredningen föreslagna antalet hovrätter ytterligare
en hovrätt ansåges böra inrättas, i första hand torde böra ifrågakomma
att, på sätt processkommissionen framhållit, till Gävle förlägga en
hovrätt, omfattande Kopparbergs och Gävleborgs län. En hovrätt för dessa
län syntes emellertid bliva alltför svag ur organisatorisk synpunkt. Det
kunde därför icke anses tillrådligt att innan någon erfarenhet vunnits rörande
det nya rättegångsförfarandets verkningar inrätta en sådan hovrätt.

Genom lag den 3 september 1939 bestämdes, att en hovrätt för Västra
Sverige skulle inrättas med ett domsområde omfattande Hallands, Göteborgs
och Bohus samt Älvsborgs län. Den nya hovrätten har ännu icke trätt i
verksamhet.

Den nya rättegångsbalken.

I sitt den 29 november 1938 avgivna förslag till rättegångsbalk upptog processlagberedningen
i 2 kap. 6 § en bestämmelse örn antalet hovrätter i riket
och deras domkretsar. Enligt detta stadgande skulle antalet hovrätter vara
sex, däribland en hovrätt för Nedre Norrland, omfattande Västernorrlands
och Jämtlands län. Lagrådet lämnade vid sin granskning av förslaget detta
utan erinran i berörda hänseende.

I den för 19J2 års riksdag framlagda propositionen (nr 5) med förslag till
rättegångsbalk anförde jag, att enligt min mening starka skäl talade för att
ej i detta sammanhang upptaga till diskussion frågan örn de olika hovrätternas
domkretsar. Denna sammanhängde nära med spörsmålet om de nya hovrätternas
organisation, vilket ännu ej upptagits till slutligt övervägande. Med
hänsyn därtill och då frågan om hovrätternas antal borde, ehuru någon meningsskiljaktighet
därom icke torde föreligga, avgöras i samband med frågan
örn domkretsarna, hade jag ansett lämpligt, att samtliga dessa spörsmål reg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

lerades i särskild lag. Bestämmelserna i 2 kap. 6 § hade med hänsyn därtill
ersatts med en hänvisning till särskild lagstiftning.

Första särskilda utskottet föreslog däremot i sitt utlåtande (nr 2) över propositionen,
att i nämnda lagrum skulle upptagas bestämmelser örn antalet
hovrätter och deras benämningar.

Riksdagen biträdde utskottets mening (skriv, nr 421).

Enligt 2 kap. rättegångsbalken den 18 juli 1942 (nr 740) skola sex hovrätter
finnas i riket, nämligen Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över
Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norrland
och hovrätten för övre Norrland. Det ankommer på Konungen att förordna
örn hovrätternas domkretsar (6 §).

Hovrätt skall vara delad i två eller flera avdelningar (3 §). Hovrätt skall
sammanträda å ort, där den har sitt säte. Om särskilda skäl därtill äro må
hovrätten även sammanträda å annan ort. Hovrätt, beträffande vilken Konungen
meddelat förordnande därom, skall årligen å bestämda tider hålla
hovrättsting utom förläggningsorten å viss eller vissa orter inom domkretsen
för huvudförhandling i mål från den delen av domkretsen (5 §). Närmare
bestämmelser örn hovrätts organisation och verksamhet meddelas av Konungen
(7 §).

Förslag av 1942 års riksdag om inrättande av en hovrätt för

Nedre Norrland.

På förslag av första särskilda utskottet (utlåt, nr 3) har 1942 års riksdag
(skriv, nr 420) i anledning av väckta motioner (I: 147 och 172 samt II: 236)
hemställt, att Kungl. Maj:t ville efter erforderlig ytterligare utredning beträffande
domsområdet snarast möjligt för riksdagen framlägga förslag örn inrättande
av en hovrätt för Nedre Norrland.

Utskottet anförde i sitt berörda utlåtande:

Det genom ifrågavarande motioner väckta spörsmålet vill utskottet i första
hand bedöma med hänsyn till den förestående rättegångsreformen. Ett till
sina huvuddrag muntligt förfarande i andra instans kräver att hovrätterna
göras lätt tillgängliga för den rättssökande allmänheten. Den utredning som,
enligt vad av den lämnade redogörelsen framgår, förebragts rörande den
lämpliga hovrättsorganisationen för Norrland, ger enligt utskottets mening
otvetydigt vid handen, att en särskild hovrätt för Nedre Norrland är av behovet
påkallad. Statsmakterna lia också tidigare vid behandlingen av frågan
om inrättandet av den övre norrländska hovrätten utgått från att sedermera
en särskild hovrätt för Nedre Norrland borde komma till stånd. Vid flera
föregående tillfällen har betonats vikten av att den nya hovrättsorganisationen
är genomförd i god tid före rättegångsrefonnens ikraftträdande, så atl
hovrätterna då stå rustade att möta de uppgifter, som det nya förfarandet
ålägger dem. Sedan Kungl. Majit nu framlagt förslag till ny rättegångsbalk
och detta i huvudsakliga delar tillstyrkts av utskottet, torde konna förväntas
att reformen inom en förhållandevis nära framtid skall förverkligas. Frågan
örn inrättandet av den nedre norrländska hovrätten bör därför icke längre
undanskjutas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 118.

Även utan hänsyn till den föreslagna rättegångsreformen anser utskottet
med stöd av tidigare utredningar inrättandet av en hovrätt för Nedre Norrland
vara av behovet påkallat. Särskilt framträdande har behovet av ytterligare
en norrländsk hovrätt blivit genom den år 1936 genomförda lagstiftningen
om ökad användning av muntliga förhör i hovrätt.

Vad angår den nya hovrättens domsområde är uppenbart att dit böra
hänföras Västernorrlands och Jämtlands län. Till frågan huruvida domsområdet
därjämte bör omfatta Gävleborgs län eller allenast Hälsingland anser
utskottet sig icke böra i detta sammanhang taga ståndpunkt. I fråga om
förläggningsorten anser utskottet övervägande skäl tala för hovrättens förläggande
till Sundsvall.

Yttranden över 1942 års riksdags framställning.

Över riksdagens skrivelse ha efter remiss yttranden avgivits av Svea hovrätt,
länsstyrelserna i Västernorrlands, Jämtlands och Gävleborgs län, föreningen
Sveriges landsfogdar samt styrelserna för föreningarna Sveriges häradshövdingar,
Sveriges stadsdomare, Sveriges stadsfiskal ävensom styrelsen
för Sveriges advokatsamfund. Styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler,
som även beretts tillfälle att yttra sig i ärendet, har icke inkommit
med något yttrande.

Svea hovrätt bär vid sitt utlåtande fogat yttranden av samtliga domhavande
och rådhusrätter i de tre berörda länen.

Behovet av en hovrätt för nedre Norrland har i allmänhet vitsordats
och någon meningsskiljaktighet härutinnan har icke yppats.

Beträffande tidpunkten för hovrättens inrättande ha de
myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig rörande denna fråga,
nästan enstämmigt ansett att den nya hovrätten bör komma till stånd före
processreformens genomförande.

Domhavanden i Ångermanlands mellersta domsaga har förklarat sig icke
helt dela riksdagens uppfattning, att det redan nu skulle föreligga behov av
en hovrätt för nedre Norrland, men har icke velat bestämt motsätta sig att
en sådan hovrätt inrättas före den nya rättegångsbalkens ikraftträdande.

Svea hovrätt har härom anfört:

Beträffande tidpunkten då en hovrätt för nedre Norrland skall träda i
verksamhet uttalade Svea hovrätt i sitt utlåtande den 16 januari 1939 (över
processlagberedningens yttrande den 15 oktober 1938), att den nya hovrätten
ej borde inrättas förrän i samband med rättegångsreformens genomförande.
Först då komme tillräckliga arbetsuppgifter för två hovrättsdivisioner
att förefinnas. Erfarenheterna beträffande hovrätten för övre Norrland
hade visat, att beträffande en hovrätt med allenast en division stora svårigheter
kunde uppstå vid ordnandet av personalfrågor inom hovrätten och
vid de under hovrätten lydande domstolarna, särskilt vid tillgodoseendet
av mera tillfälliga behov av arbetskraft. Genom samverkan med Svea hovrätt,
som hade en betydande personal till sitt förfogande, hade dessa svårigheter
dittills kunnat lösas på ett i det hela tillfredsställande sätt. I flera fall
hade det dock kunnat ske endast med stora uppoffringar från personalens
sida. Skulle ytterligare en hovrätt med allenast en division inrättas och

Kungl. Maj.ts proposition nr 118.

Svea hovrätts personal samtidigt undergå motsvarande minskning, kunde
det befaras, att bristningsgränsen komme att överskridas; behovet att tid
efter annan söka bistånd hos den större hovrätten komme att fördubblas,
medan möjligheterna att tillmötesgå kraven avsevärt minskades.

Vad Svea hovrätt sålunda anfört kräver särskilt beaktande under nu rådande
förhållanden, då lösningen av domstolarnas personalfrågor erbjuda
synnerliga vanskligheter på grund av de militära inkallelserna och dömstolsjuristers
anlitande för allehanda av tidsläget betingade uppgifter vid sidan
örn tjänsten. Sedan nyss återgivna utlåtande avgavs, har Svea hovrätt vid
upprepade tillfällen på grund av personalbrist nödgats giva avböjande svar
på framställningar örn bistånd till synnerligen välbehövlig tillfällig förstärkning
av de till hovrätten för övre Norrland anknutna arbetskrafterna. Svea
hovrätt vill starkt understryka vikten av att hänsynen till hovrätternas personalfråga
beaktas, då avgörande skall träffas örn tidpunkten för den nya
hovrättens inrättande. Att innan beredskapstillståndet upphört och avvecklingen
av kristidsorganisationen begynt utan trängande behov utbygga domstoLsorganisationen
vöre även ägnat att öka de svårigheter som framdeles
måste uppstå, då lämpliga arbetsuppgifter skola beredas åt aila dem, som
nu äro tagna i anspråk för landets försvar eller bekämpande av kristidens
problem. Både ur social och statsfinansiell synpunkt vore det önskvärt, att
domstolsorganisationens utbyggande finge till tiden sammanfalla med och
i varje fall ej föreginge kristidsorganisationens avveckling. Vad nu anförts
bör emellertid ej utgöra hinder för att frågorna om den nya hovrättens domkrets
och förläggningsort redan tidigare få sin lösning och förutsättningar
därmed skapas för ordnande av hovrättens lokalfråga och andra förberedande
åtgärder.

I detta sammanhang vill hovrätten även betona vikten av att frågan om
utbyte av arbetskrafter mellan Svea hovrätt och de ur denna hovrätt utbrutna
hovrätterna blir föremål för närmare utredning och reglering.

Beträffande den nya hovrättens domsområde har flertalet
av de nu hörda myndigheterna och sammanslutningarna ansett, att detta
bör begränsas till att omfatta Västernorrlands och Jämtlands län.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund samt landsfogden i Gävleborgs
län ha ansett domkretsen böra omfatta även Hälsingland. Länsstyrelsen i
Jämtlands län har uttalat, att Hälsingland eventuellt kunde medtagas.

Av domstolsmyndigheterna i Gävleborgs län avstyrka alla utom en att
Gävleborgs län eller ens Hälsingland lägges under den nya hovrätten. Undantaget
utgör rådhusrätten i Söderhamn, som ansett att Hälsingland borde
tillhöra den nya hovrättens område, under förutsättning dock att hovrätten
ej förlädes till nordligare ort än Sundsvall. Domstolsmyndigheterna i Västernorrlands
och Jämtlands län ha i allmänhet velat begränsa domkretsen till
dessa län. Domhavandena i Medelpads västra domsaga, Medelpads östra domsaga
och Jämtlands västra domsaga ha emellertid velat föra hela Gävleborgs
län under den nya hovrätten, och domhavanden i Jämtlands östra domsaga
har ansett Hälsingland böra ingå i domkretsen.

Såsom skäl för att lägga Gävleborgs län eller Hälsingland under den nya
hovrätten har i allmänhet framhållits, att domkretsen eljest bleve för liten
för att bära upp en hovrätt på två divisioner.

Kungl. Maj.ts proposition nr 118.

De i remissvaren gjorda uttalandena rörande förläggning av Gävleborgs
län eller Hälsingland under hovrätten för Nedre Norrland beröra flera olika

spörsmål.

Åtskilliga av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna lia närmare
ingått på frågan, huruvida det för befolkningen i Gävleborgs län vore en
fördel att länet inginge i den ifrågasatta hovrättens domkrets.

Svea hovrätt har härutinnan framhållit, att ur Gävleborgs läns egen synpunkt
övervägande olägenheter kunde förväntas av en överflyttning till den
nya hovrättens domsområde. Hovrätten har därvid anfört:

Av de i nu förevarande ärende inkomna yttrandena från häradshövdingar
och rådhusrätter i Gävleborgs län innefattar allenast ett, det av Söderhamns
rådhusrätt avgivna, anslutning till tanken på överflyttning till en hovrätt för
nedre Norrland och detta endast såvitt angår Hälsingland. Även häradshövdingen
i Norra Hälsinglands domsaga uttalar sig nu, om ock med viss tvekan,
för hela länets bibehållande under Svea hovrätt. Vad Gästrikland angår har
i utlåtandena från detta landskap med skärpa betonats, att dess överförande
till en hovrätt för nedre Norrland i alla avseenden skulle innebära en uppenbar
försämring för innevånarna, som ha vida bättre trafikförbindelser med
Stockholm än med Sundsvall eller Härnösand och sina affärsförbindelser huvudsakligen
inriktade söderut. Att döma av de inkomna utlåtandena synes
i själva verket inom hela länet den meningen vara allmän, att det för befolkningen
i Gästrikland är lämpligast att landskapet fortfarande ingår i
Svea hovrätts domsområde. Och ehuru för större delen av Hälsingland restiderna
till Sundsvall äro kortare än till Stockholm, synas meningarna alltmer
stadga sig i den riktningen, att för befolkningen i största delen av landskapet
och särskilt dess södra delar bibehållandet av den nuvarande ordningen
är det mest önskvärda. Såsom skäl härför åberopas, att Hälsinglands
förbindelser i allt större utsträckning gå mot söder, i riktning mot länets residensstad
och huvudstaden. Endast vissa delar av norra Hälsingland sägas ha
någon mera regelbunden förbindelse med Sundsvall. Att nu förlägga landskapets
hovrättsort norrut skulle därför strida mot utvecklingens gång. Vidare
framhålles, att en resa till huvudstaden i allmänhet lättare kan förenas
med ärenden i andra angelägenheter än en resa till Sundsvall och att särskilt
i sådana fall, då part ansåge sig böra anlita advokat med speciell sakkunskap,
Stockholm erbjöde avsevärt företräde såsom hovrättens förläggningsort.
Slutligen hänvisas till de olägenheter som uppstå, om ett län delas
mellan två hovrätters jurisdiktionsområden. Då rådhusrätten i Söderhamn
förklarar sig ej ha något att erinra emot att Hälsingland hänföres till en
hovrätt för nedre Norrland under förutsättning att hovrätten ej förlägges
till nordligare ort än Sundsvall, åberopas såsom skäl för denna ståndpunkt,
förutom hänsyn till hovrättens organisation, de i allmänhet kortare restiderna
till Sundsvall---.

Av de vid upprepade tillfällen företagna utredningarna synes klart framgå,
att ur Gävleborgs läns egen synpunkt den ifrågasatta överflyttningen skulle
medföra övervägande olägenheter, vilka sannolikt med den fortgående utvecklingen
skulle allt starkare framträda. Vad särskilt angår Gästrikland
framstå olägenheterna med sådan klarhet och styrka, att tanken på en överflyttning
av detta landskap torde få anses helt utesluten. Beträffande Hälsingland
har såsom skäl för en överflyttning främst åberopats, att för största
delen av detta landskap en resa till Sundsvall är kortare än en resa till Stockholm.
Betydelsen härav får emellertid ej överskattas. Hänsyn bör även tagas
till antalet förbindelser, och vidare bör beaktas, huruvida förbindelserna äro

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

väl lämpade för besök på den ena eller andra orten i ärenden varom här är
fråga. Utvecklingen går helt naturligt i den riktningen, att sådana besök kunna
från allt avlägsnare orter göras i huvudstaden utan att mer än en arbetsdag
behöver offras för ändamålet. Vid en närmare prövning synes det framgå,
att det endast är för vissa delar av Hälsingland, som Sundsvall ur resesynpunkt
äger avsevärt företräde framför Stockholm. Och att döma av de inkomna
ytti’andena är man inom länet tämligen allmänt av den uppfattningen,
att då även andra omständigheter än kommunikationerna tagas i betraktande,
bibehållandet av den nuvarande ordningen framstår såsom det mest önskvärda.
Särskild betydelse är härvid att tillmäta den omständigheten, att landskapets
ekonomiska och kulturella förbindelser alltmer synas inrikta sig söderut.
Härav följer, att en rättegångs förläggande till Svea hovrätt ej blott i
många fall är lägligare för parterna utan stundom också kan vara ägnat att
underlätta utredningen, i det att med mindre kostnad och tidsutdräkt vittnen
och sakkunniga kunna höras och rättegångsombud anlitas i Stockholm än i
Sundsvall. Särskilt komma härvid i betraktande tvister av kommersiell natur,
vilka väl i första instans handlagts vid domstol i Hälsingland, men i vilka parterna
äro mer eller mindre starkt knutna till huvudstaden, där kanske förhandlingar
förts, avtal slutits och leverans verkställts eller mottagits. Direktören
för handelskammaren i Gävle har också uttalat den uppfattningen, att
ur handelns och industriens synpunkt starka praktiska skäl kunna anföras
för hela länets bibehållande inom Svea hovrätts domkrets.

Länsstyrelsen i Gävleborgs lån har intagit en bestämt avvisande hållning till
tanken att hänföra länet eller del därav till hovrätten för Nedre Norrland. Enligt
vad länsstyrelsen uppgivit skulle för större delen av länet förhållandena
bliva avgjort försämrade, och någon fördel med avseende på hovrättens lätttillgänglighet
skulle vinnas i stort sett endast beträffande Norra Hälsinglands
domsaga.

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar har framhållit, att det
för befolkningen i Hälsingland i stort sett vore likgiltigt, om den andra instansen
förlädes till Sundsvall eller längre söderut. Men vad övriga delar av
Gävleborgs län anginge vore befolkningens förbindelser och affärslivets avsättningsförhållanden
i huvudsak riktade söderut och den till Stockholm
förlagda hovrätten vore med hänsyn till kommunikationerna mera lättillgänglig.

Landsfogden i Gävleborgs län har däremot uttalat att en hovrätt med säte
i Sundsvall skulle för de rättssökande bland Hälsinglands befolkning bliva
till stor fördel både ur kostnads- och tidsbesparingssynpunkt. Hälsingland vore
ju även ett typiskt norrländskt landskap både i fråga om industri och näringsliv
i övrigt. Även befolkningen i detta landskap hade de egenartade
drag, som vore typiskt norrländska, men störst vore dock likheten nied befolkningen
i Västernorrlands och Jämtlands län.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har anslutit sig till vad styrelsen
för norra avdelningen av samfundet anfört. Avdelningsstyrelsen har i sitt
yttrande uttalat sig för att domsområdet skulle omfatta även Hälsingland.
Såsom motivering härför har anförts bl. a., att Hälsingland hade samma
norrländska karaktär som Västernorrlands och Jämtlands län. Norrland do -

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

minerades av älvdalarna och domsområdet skulle alltså komma att omfatta
Ljusnans, Ljungans, Indalsälvens och större delen av Ångermanälvens
och Faxälvens älvdalar jämte alla till dem hörande bivattendrag. Domsområdet
skulle alltså genom att Hälsingland tillfördes få en lämpligt avrundad
och homogen karaktär.

I vissa yttranden ha invändningar rests mot tanken att lägga Gävleborgs
län under den nya hovrätten även ur den synpunkten, att det framdeles kunde
visa sig lämpligt att organisera en hovrätt för Gävleborgs och Kopparbergs
län.

Svea hovrätt har sålunda framhållit, att frågan örn inrättande av en särskild
hovrätt för Gävleborgs och Kopparbergs län borde slutligen prövas med
ledning av erfarenheterna av rättegångsreformens verkningar och ej föregripas
genom Gävleborgs läns eller Hälsinglands införlivande med en hovrätt
för nedre Norrland.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har uttalat, att genomförandet av rättegångsreformen
otvivelaktigt komme att i sinom tid framtvinga inrättandet
av en hovrätt för Gävleborgs och Kopparbergs län. Även rådhusrätten i Gävle
har ansett en dylik hovrätt lämplig.

Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare har framhållit, att det med
hänsyn till Svea hovrätts betydande omfattning torde visa sig nödvändigt
att bryta ut ännu ett par län från denna hovrätt och låta dessa län sortera
under en särskild hovrätt. Hur denna utbrytning borde ske och var den
sjunde hovrätten borde förläggas ansåge styrelsen böra bliva föremål för
närmare utredning. Att Gävleborgs och Kopparbergs län i första hand borde
ifrågakomma syntes vara klart, då de betydande avstånden inom dessa län
och länens struktur sannolikt komme att medföra att en ny hovrätt för
bergslagsområdet visade sig nödvändig. I

I vissa remissyttranden ha såsom skäl mot att lägga Hälsingland under
den nya hovrätten framhållits, att det vore förenat med olägenheter att låta
ett och samma län till olika delar lyda under skilda hovrätter, särskilt med
hänsyn till att hovrätten i vissa fall vore överinstans i förhållande till länsstyrelsen.

Svea hovrätt har sålunda yttrat:

Emot tanken att till en hovrätt för nedre Norrland lägga allenast Hälsingland
eller en del av detta landskap ha även åberopats de olägenheter, som
mäste, uppstå, örn ett län delas mellan två hovrätters jurisdiktionsområden.
Särskilt torde man härvid ha avsett det förhållandet att talan mot länsstyrelsens
beslut i vissa fall skulle fullföljas till en hovrätt, i andra till en annan.
Sedan mål om lagsökning och om handräckning för fordran ej längre
handläggas av länsstyrelsen, har väl detta förhållande mindre vikt än tidigare.
Bland annat beträffande ärenden rörande exekutiv auktion blir det
dock av praktisk betydelse, och i vissa fall, då det gäller frågor som upptagas
direkt av länsstyrelsen, såsom de i 38 och 46 §§ utsökningslagen avsedda,
kunde tvekan uppstå, till vilken hovrätt fullföljd skall ske. Tanken
att hänföra skilda delar av ett län till olika hovrätter har vid ett par tidigare

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

tillfällen varit på tal. Då inrättandet av en hovrätt för övre Norrland förbereddes,
diskuterades sålunda frågan, huruvida ej till denna hovrätts domkrets
borde läggas vissa delar av Ångermanland, som ha bättre förbindelser
med Umeå än med någon av de städer, dit en hovrätt för nedre Norrland
kunde väntas bli förlagd, och det var på sin tid ifrågasatt att till hovrätten
för västra Sverige förlägga vissa delar av Skaraborgs län. I båda fallen ryggade
man emellertid tillbaka för en åtgärd av denna innebörd. Enligt Svea
hovrätts mening äro väl de förut berörda praktiska olägenheterna av en sådan
åtgärd ej av den vikt, att de böra få utöva ett avgörande inflytande vid
avgränsningen av hovrätternas domkretsar. Men det gäller här en fråga som
även är av principiell betydelse. Det är i vårt land en av ålder antagen grundsats
att största möjliga anpassning bör eftersträvas mellan rikets judiciella
och administrativa delning. Mycket har gjorts för att bringa gränserna av
ena och andra slaget att harmoniera med varandra. Vid domsagoregleringar
undviker man att genombryta administrativa gränslinjer, även örn därigenom
ur rättsvårdens synpunkt vissa praktiska fördelar kunde vinnas för en
större eller mindre del av en administrativ enhet. Denna sunda grundsats
bör i lika hög grad respekteras i fall av nu förevarande art. Endast om verkligt
vägande skäl föreligga, kan det därför anses vara berättigat att skrida till
en mot hävdvunnet betraktelsesätt så starkt stridande åtgärd som att låta
indelningen i hovrättsområden korsa länsgränserna.

Även länsstyrelsen i Västernorrlands län och styrelsen för föreningen Sveriges
stadsdomare samt flera domstolsmyndigheter lia framhållit olägenheterna
av att ett län delas i judiciellt hänseende.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har anfört, att ett läns uppdelande
på två hovrätters domsområden otvivelaktigt vore ägnat att medföra vissa
olägenheter. Därest det för tillskapande av bästa möjliga hovrättsorganisation
befunnes önskvärt, att Hälsingland tillfördes domsområdet för hovrätten
för Nedre Norrland, borde det enligt styrelsens mening icke möta
oöverstigliga svårigheter att komma till rätta med de av uppdelningen föranledda
problemen. Genomfördes en uppdelning av Gävleborgs län å två
hovrätters domsområden, vore det emellertid erforderligt, att sådana bestämmelser
meddelades, att i förekommande fall tvekan icke skulle behöva uppstå
beträffande frågan om i vilken hovrätt talan mot länsstyrelsens utslag
finge fullföljas.

I åtskilliga yttranden har frågan om domkretsens betydelse för hovrättens
organisation berörts. I vissa fall har därvid tvekan yppats huruvida avsikten
är att låta den nya hovrätten redan från början arbeta på två divisioner.
Denna tvekan har påverkat uttalandena örn domkretsens storlek.

I anledning av remissen har på framställning av Svea hovrätt inom statistiska
centralbyrån utarbetats vissa, vid hovrättens utlåtande fogade tabeller,
vilka utvisa antalet av hovrätterna såsom andra instans genom slutligt
utslag avgjorda mål under femårsperioden 1937—1941.

Av de i tabellerna lämnade uppgifterna torde de nedan återgivna vara
av särskilt intresse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

År 1941

Medeltal

1937—1941

		Antal	%	Antal	%
Svea hovrätts nuvarande område.............		... 2,330	49.7	2,773	48.8
Västernorrlands län..........................			5.0	283	5.0
Jämtlands län................................			1.6	98	1.7
Gävleborgs län:..............................			2.8	163	2.0
länsstyrelsen...............................			0.1	5	0.1
övriga underinstanser i Gästrikland..........		57	1.2	64	1.1
underinstanser i Hälsingland................		72	1.6	94	1.7
Svea hovrätts område i övrigt................		... 1,887	40.3	2,229	39.2
Göta hovrätts nuvarande område..............		... 1,342	28.6	1,673	29.5
Den beslutade hovrättens för Västra Sverige område ...	.. 725	15.5	825	14.5
Göta hovrätts område i övrigt................		... 617	13.1	848	15.0
Hovrättens över Skåne och Blekinge område...		.. 721	15.4	870	15.3
Hovrättens för Övre Norrland område.........		.. 294	6.3	361	6.4
	Summa 4,687	lOO.o	5,677	100.0

Av justitiedepartementet har därefter från statistiska centralbyrån infordrats
uppgifter rörande antalet av häradsrätter och rådhusrätter i Norrland
genom slutligt utslag avgjorda civila och kriminella mål år 1941. De i anledning
härav inkomna uppgifterna framgå av följande tabell.

	Civ. mål	Krim. mål	Summa
Gävleborgs län.
Gästrikland.............................	........... 478	2,441	2,919
Hälsingland............................	........... 571	2,319	2,890
	1,049	4,760	5,809
Västernorrlands län
Medelpad...............................		2,272	2,733
Ångermanland..........................	.......... 659	2,993	3,652
	1,120	5,265	6,385
Jämtlands län............................		2,422	2,898
Västernorrlands och Jämtlands län..........	........... 1,596	7,687	9,283
Västerbottens och Norrbottens län...........	........... 1,174	8,008	9,182
Folkmängden i de norrländska länen utgjorde	den 31 december	1941:
Norrbottens län...........		.. 219,897
Västerbottens > ...........		.. 221,583 441.460
Västernorrlands > ...........		.. 275,3191
Jämtlands » ...........		.. 139,8742 415.193
Gävleborgs > ...........		.. 273,814»

Summa 1,130,467

Svea hovrätt har utförligt behandlat frågan om domkretsens betydelse för
hovrättens inre organisation och därom anfört:

I några av de bifogade yttrandena förordas en överflyttning helt eller delvis
av Gävleborgs län ur organisatorisk synpunkt. Utan en sådan utvidg 1

Därav i Ångermanland 164,901 och i Medelpad 110,418.

2 Därav i Jämtland 123,379 och 1 Härjedalen 16,495.

8 Därav i Hälsingland 156,017 och i Gästrikland 117,797.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

ning av domkretsen komme, menar man, den nya hovrätten ej att erhålla
så betydande arbetsuppgifter, att de motsvara en organisation bestående av
minst två divisioner. I tidigare utlåtanden, särskilt i sitt yttrande den 8 februari
1935 över en av processlagberedningen verkställd utredning rörande
uppdelning av Svea hovrätt, har hovrätten med styrka framhållit vikten av
att varje hovrätt erhåller tillräckligt stark organisation. Med fullt beaktande
av denna synpunkt har hovrätten emellertid i utlåtanden den 25 september
1936 och den 16 januari 1939 avstyrkt tanken att genom Hälsinglands
hänförande till en hovrätt för nedre Norrland bereda hovrätten en lämpligt
avvägd arbetsbörda.

Till stöd för sin mening åberopade hovrätten i 1936 års utlåtande verkställda
undersökningar beträffande den inverkan på arbetsbördan, som en
sådan utvidgning av domkretsen skulle medföra. Örn denna utredning givit
vid handen, att den nya hovrätten genom nämnda utvidgning av domkretsen
skulle erhålla tillräckliga arbetsuppgifter för två divisioner, hade
detta onekligen varit ett starkt argument för en sådan utvidgning. De av hovrätten
åberopade siffrorna utvisade emellertid, att medan en hovrätt omfattande
Västernorrlands och Jämtlands län erhölle en arbetsbörda ganska
väl avpassad för en hovrätt av samma typ som hovrätten för övre Norrland,
bleve arbetsbördan för en hovrätt, som jämte nämnda län omfattade
även Hälsingland, för stor för en division men icke på långt när tillräcklig
för två. Uteslutet vore visserligen icke att inrätta en hovrätt med en division,
förstärkt icke blott med en ledamot, såsom i nämnda hovrätt, utan
med två eller tre ledamöter. Sannolikt skulle detta dock visa sig vara en
ganska ohanterlig organisation. En sådan anordning vore även från den synpunkten
opraktisk, att den ökning av den nya hovrättens personal, som betingades
av Hälsinglands hänförande till dess jurisdiktionsområde, icke
kunde uppvägas av en motsvarande minskning av Svea hovrätts personal.
Efter den indragning av en division, som kunde antagas bliva följden redan
av de båda nämnda länens förläggande under annan hovrätt, komme Svea
hovrätt att bestå av sju divisioner, och någon ytterligare minskning av divisionernas
antal kunde tydligen ej föranledas av den ringa minskning i arbetsbördan,
som målen från Hälsingland representera. Hovrätten ansåg följaktligen,
att åtminstone för det dåvarande skäl ej lbrelåge för den redan i
och för sig föga tilltalande tanken att företaga en delning i judiciellt hänseende
av Gävleborgs län.

I anslutning lill de förut återgivna uppgifterna rörande hovrättsmålens
fördelning på olika domstolsområden har hovrätten vidare yttrat:

Den nu verkställda utredningen ger vid handen, att hovrätten för Övre
Norrland under femårsperioden i genomsnitt årligen avgjort 361 mål eller
6.4 °/o av hela antalet. Svea hovrätt har under samma tiel årligen avgjort
381 mål från Västernorrlands och Jämtlands län, motsvarande 6.7 °/o av
hela antalet. Dessa siffror motsvara ganska viii det årliga arbetsresultatet
av en hovrättsdisvision med normal sammansättning. Antalet av Svea hovrätt
avgjorda mål från Gävleborgs län var däremot allenast 163 årligen
(2.9 %), sålunda avsevärt mindre än hälften av en divisions arbetsbörda,
och motsvarande siffra för Hälsingland var — frånsett de mycket fåtaliga
mål, som fullföljts från länsstyrelsen — 94 (1.7 %>) eller något mer än en
ledamots arbete. Vilket betraktelsesätt man än anlägger vid bedömandet av
hovrätternas arbetsförhållanden lärer det under sådana omständigheter ej
kunna med fog påstås, all Hälsinglands införlivning med en hovrätt för
nedre Norrland .skulle äga en betydelse i organisatoriskt hänseende, som
uppvägde de därmed förknippade olägenheterna. Den nu företagna utred -

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

ningen bär sålunda ej givit hovrätten anledning att frångå sina tidigare uttalanden
i ämnet.

Vad nu sagts beträffande domkretsens betydelse för hovrättens organisation
har avsett förhållandena sådana de för närvarande gestalta sig. Efter
nya rättegångsbalkens ikraftträdande blir läget väsentligen förändrat. Det
nya rättegångsförfarandet kommer att ställa hovrätterna inför avsevärt ökade
arbetsuppgifter och medföra behov av betydligt förstärkta arbetskrafter.
Vid rättegångsreformens genomförande har man utgått ifrån att hovrätten
för övre Norrland kommer att erhålla en arbetsbörda som ger full sysselsättning
åt två divisioner. Med all sannolikhet kommer detta antagande att
bestyrkas av erfarenheten, örn domkretsen för den nya norrländska hovrätten
begränsas till Västernorrlands och Jämtlands län, torde en motsvarande
sammansättning visa sig väl motsvara behovet. Skulle domkretsen utvidgas
att omfatta jämväl Hälsingland, kunde den därav betingade ökningen av arbetsbördan
efter all sannolikhet ej föranleda behov av ytterligare en tredje
division, men väl kunde arbetsbördan visa sig vara för stor för två divisioner.
Även om domkretsen begränsades till de nämnda båda länen, bleve
den nämligen synnerligen vidsträckt, en omständighet, som för framtiden
blir av stor betydelse för arbetsbördan med hänsyn till det därmed följande
ökade behovet av hovrättsting. Vare sig hovrätten skall ha sitt säte i Sundsvall
eller i Härnösand, måste med hänsyn till befolkningen i Jämtlands län,
vars förbindelser med hovrättens förläggningsort i bägge fallen snarast torde
bli mindre bekväma än för närvarande, hovrättsting jämlikt nya rättegångsbalken
2 kap. 5 § tredje stycket i stor utsträckning hållas i Östersund, något
som även framhållits i ett yttrande från länet. En utvidgning av domkretsen
är under sådana förhållanden ej tillrådlig, innan erfarenheter vunnits
av rättegångsreformens verkningar.---

Svea hovrätt vill sålunda bestämt avstyrka tanken att låta domkretsen
för den nya hovrätten omfatta jämväl Gävleborgs län eller Hälsingland. Vad
i det föregående anförts till stöd för denna hovrättens ståndpunkt lärer
tillika innefatta avgörande skäl emot att till den nya hovrättens område
hänföra allenast den nordligaste delen av Hälsingland. Den nya hovrättens
domkrets bör sålunda, åtminstone tillsvidare, begränsas till att omfatta Västernorrlands
och Jämtlands län.

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar har uttalat, att örn
hänsyn foges allenast till arbetsorganisatoriska synpunkter och till förhållandena
under nuvarande processordning, Hälsingland ensamt ej borde tillföras
den nya hovrättens domsområde samt att, örn Gävleborgs län i dess
helhet dit överfördes, hovrätten måste organiseras på två divisioner. Styrelsen
anser det kunna ifrågasättas, örn det är lämpligt att, innan den nya rättegångsbalken
trätt i kraft, inrätta en med hänsyn till nuvarande processordning
på två avdelningar organiserad hovrätt med ett domsområde, som efter
den nya lagens ikraftträdande är för stort för en hovrättsdivision, men om
vilket nian icke med säkerhet vet, örn det är tillräckligt, örn hovrätten utökas
med ytterligare en division.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har såsom förut nämnts åberopat
vad styrelsen för norra avdelningen av samfundet anfört. Avdelningsstyrel
sen har yttrat bl. a.:

Det torde utan vidare motivering vara klart att den nya hovrätten redan
från början måste erhålla ett domsområde som är lämpligt för dess verk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

samhet även efter rättegångsreformens genomförande. Domsområdet bör
därför vara så stort att hovrättsgöromålen inom detsamma motsvara vad
som med hänsyn till en rationell arbetsfördelning kan utföras av en hovrätt
med två avdelningar. Å andra sidan får det icke göras större än att hovrätten
blir lätt tillgänglig för de rättssökande i varje del av området. Ett
önskemål är vidare att förhållandena inom domsområdet äro tämligen likartade.

Från dessa utgångspunkter erbjuder sig såsom det lämpligaste domsområdet
den del av nedre Norrland som består av Västernorrlands län, Jämtlands
län och landskapet Hälsingland. Skulle domsområdet bildas av enbart
de båda nyssnämnda länen torde det kunna ifrågasättas att det blir väl litet
för en hovrätt med två avdelningar. Att det skulle bliva för stort örn Hälsingland
medtages torde icke behöva befaras.

Liknande synpunkter ha även framförts av några domstolsmyndigheter.

Enligt 2 kap. 6 § nya rättegångsbalken skall den ifrågasatta hovrätten
benämnas »hovrätten för Nedre Norrland». Styrelsen för föreningen Sveriges
häradshövdingar har framhållit, att då Norrland omfattar även Gävleborgs
län, uttrycket Nedre Norrland i hovrättens benämning ej bleve adekvat, därest
ej detta län inginge i domsområdet. Samma anmärkning har gjorts av
domhavanden i Ångermanlands norra domsaga.

Departementschefen.

Enligt den förra året utfärdade nya rättegångsbalken skola sex hovrätter
finnas i riket, därav en för Övre Norrland och en för Nedre Norrland.

1942 års riksdag har i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställt örn förslag snarast
möjligt örn inrättandet av sistnämnda hovrätt. Riksdagen har därvid
framhållit, att den nya hovrättsorganisationen borde vara genomförd i god
tid före rättegångsreformens ikraftträdande samt att en hovrätt för Nedre
Norrland vore av behovet påkallad även utan hänsyn till processreformen.

I likhet med riksdagen anser jag att ifrågavarande hovrätt bör komma till
stånd så snart omständigheterna det tillåta.

Domsområdet för den nya hovrätten bör under alla förhållanden omfatta
Västernorrlands och Jämtlands län. Fråga har emellertid uppkommit, huruvida
jämväl Gävleborgs län eller åtminstone Hälsingland bör ingå i domkretsen.

Ur Gävleborgs läns synpunkt torde det vara önskvärt, att den nuvarande
ordningen bibehålies. Såsom redogörelsen för yttrandena över riksdagens
framställning visar gå de lokala önskemålen övervägande i denna riktning.
Beträffande det i vissa yttranden framförda förslaget att hänföra Hälsingland
men ej Gästrikland till den nya hovrättens domsområde må vidare anmärkas,
alt en uppdelning av ett län på två hovrättsdomkretsar är förenad
med vissa processuella olägenheter.

Av den i ärendet föreliggande statistiska utredningen framgår, att antalet
från Västernorrlands och Jämtlands län till hovrätt fullföljda mål motsvarar
en normal arbetsbörda under nuvarande rättegångsordning för en hovrätt

linning till riksdagens protokoll ISAH. 1 sami. Nr 11S.

Kungl. Maj.ts proposition nr 118.

med en division. Såväl i fråga om folkmängd som beträffande frekvensen av
underrättsmål och till hovrätt fullföljda mål visa de nämnda länen en nära
överensstämmelse med domsområdet för hovrätten för Övre Norrland. Om
Gävleborgs län eller Hälsingland lades under den nya hovrätten, skulle arbetsbördan
otvivelaktigt visa sig för stor för en division men för liten för två
divisioner. Även organisatoriska skäl tala sålunda emot att låta Gävleborgs
län eller Hälsingland ingå i domkretsen.

På grund av vad sålunda anförts anser jag domsområdet för den nya
hovrätten böra omfatta Västernorrlands och Jämtlands län.

Inrättandet av den nya hovrätten, vilken i enlighet med stadgandet i
2 kap. 6 § nya rättegångsbalken bör benämnas hovrätten för Nedre Norrland,
påkallar vissa lagändringar. I 8 kap. 3 § gällande rättegångsbalk bör
sålunda vidtagas ändring, innebärande att Västernorrlands och Jämtlands
län skola höra under nämnda hovrätt. I den lag, varigenom ändringen företages,
böra dessutom givas stadganden av innehåll, att mål eller ärende,
vari talan fullföljts till Svea hovrätt såsom allmän överrätt från domstol eller
annan myndighet inom ifrågavarande båda län och uti vilket vid lagens ikraftträdande
icke av hovrätten fattats slutligt beslut, skall för vidare behandling
överlämnas till hovrätten för Nedre Norrland. De närmare föreskrifter, som
i anledning härav kunna finnas erforderliga, böra meddelas av Konungen.
I 3 § förordningen den 15 oktober 1880, innefattande särskilda föreskrifter
angående lagfart, inteckning och utmätning av järnväg, så ock i fråga om
förvaltning av järnväg under konkurs, bör angivas, att ärenden angående
lagfart av järnväg skola upptagas och prövas av inskrivningsdomaren i
Stockholm, även då järnvägen till större delen av sin sträckning ligger inom
domsagor under hovrätten för Nedre Norrland.

Då för närvarande icke kan angivas, vid vilken tidpunkt den nya hovrätten
kan träda i verksamhet, torde böra bestämmas att den nya lagstiftningen
skall träda i kraft den dag Konungen förordnar.

Såsom Svea hovrätt framhållit är det av vikt, att frågan örn utbyte av
arbetskrafter mellan Svea hovrätt och de ur denna utbrutna hovrätterna blir
föremål för närmare övervägande.

Till spörsmålen örn den nya hovrättens förläggningsort, ämbetslokaler för
densamma samt vissa andra frågor vill jag återkomma i annat sammanhang.
I

I enlighet med vad sålunda anförts ha inom justitiedepartementet upprättats
förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken i 1734 års lag;
och

Vid utarbetandet av dessa förslag har förutsatts, att hovrätten för Västra
Sverige kommer att träda i verksamhet före den nu föreslagna hovrätten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Thore Wisén. 1

1 Denna bilaga, vilken är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här
uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 10 mars
1943.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,
justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 8 mars 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll över
justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 26 februari 1943, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättade förslag till dels lag om ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken
i 1734 års lag dels ock lag örn ändrad lydelse av 3 § förordningen den
15 oktober 1880 (nr 36), innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart,
inteckning och utmätning av järnväg, så ock i fråga örn förvaltning av järnväg
under konkurs.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet av
byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet Gunnar Danielson.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
G. Lindencrona.

Kungl. Maj.ts proposition nr 118.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 12 mars 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler lagrådets
den 10 mars 1943 avgivna utlåtande över de den 26 februari 1943 till lagrådet
remitterade förslagen till

1) lag örn ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken i 1734 års lag;
samt

2) lag örn ändrad lydelse av 3 § förordningen den 15 oktober 1880 (nr 36),
innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning
av järnväg, så ock i fråga örn förvaltning av järnväg under konkurs.

Med förmälan att förslagen av lagrådet lämnats utan erinran hemställer
föredraganden, att förslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
G. Lindencrona.