Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1956 (Proposition 1956:118)

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1956

Nr 118

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 12 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken;
given Stockholms slott den 9 mars 1956.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 12 kap. 2
och 3 §§ rättegångsbalken.

GUSTAF ADOLF

Herman Zetterberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

Enligt 12 kap. 2 § andra stycket rättegångsbalken gäller för närvarande
att rättegångsombud skall vara svensk medborgare med hemvist inom riket.
I propositionen föreslås att även annan må brukas som ombud, om
rätten med hänsyn till målets beskaffenhet och övriga omständigheter finner
det lämpligen kunna ske. Vidare föreslås att till stadgandet i 12 kap.
3 § första stycket, att lagfaren domare i eller rättsbildad befattningshavare
vid allmän domstol eller allmän åklagare eller utmätningsman ej må vara
ombud med mindre Konungen för visst mål giver lov därtill, skall fogas
en bestämmelse att vad nu sagts dock ej skall avse den som, under tjänstledighet,
i utbildningssyfte tjänstgör såsom biträde åt advokat.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 118

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1956

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 12 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 12 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12 kap.

2 §.

Såsom ombud-------— i målet.

Ombud skall vara svensk medbor- Ombud skall vara svensk medborgare
med hemvist inom riket. gare med hemvist inom riket; dock

må även annan brukas såsom ombud,
om rätten med hänsyn till målets beskaffenhet
och övriga omständigheter
finner det lämpligen kunna ske.

Ej må---------i konkurstillstånd.

3 §•

Lagfaren domare i eller rättsbildad Lagfaren domare i eller rättsbildad
befattningshavare vid allmän dom- befattningshavare vid allmän domstol
eller allmän åklagare eller ut- stol eller allmän åklagare eller utmätningsman
må ej vara ombud, med mätningsman må ej vara ombud, med
mindre Konungen för visst mål giver mindre Konungen för visst mål giver
lov därtill. lov därtill. Vad nu sagts skall dock

ej avse den som, under tjänstledighet,
i utbildnings syfte tjänstgör såsom
biträde åt advokat.

Ej må------—-----annans talan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1957.

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1956

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 20 januari 1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,

Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,

Lange, Lindholm.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler fråga
om vissa ändringar i 12 kap. rättegångsbalken samt anför därvid följande.

Vid ett nordiskt justitieministermöte i Stockholm i december 1953 behandlades
bl. a. frågan om att i olika rättsliga hänseenden med det egna
landets medborgare likställa medborgare i övriga nordiska länder. Därvid
upptogs till behandling även frågan om att medborgare i nordiskt land
skulle erhålla behörighet att vid domstol i annat nordiskt land än hemlandet
föra annans talan. Det beslöts att man i de olika länderna skulle
närmare undersöka möjligheterna att medgiva behörighet för advokat från
annat nordiskt land att vara ombud vid domstol. Sedan jag i anledning
härav uppdragit åt 1951 års rättegångskommitté att undersöka möjligheterna
till sådan ändring av 12 kap. 2 § rättegångsbalken, att medborgare
i annat nordiskt land kan — eventuellt efter domstolens prövning i varje
särskilt fall — medgivas rätt att vid domstol här i riket föra annans talan,
och att framlägga det förslag vartill undersökningen kunde föranleda,
har kommittén den 10 december 1954 avgivit en promemoria i ämnet.

Över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,
Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för
övre Norrland, länsstyrelserna i Malmöhus och Norrbottens län, Sveriges
advokatsamfund, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges
stadsdomare samt Sveriges juristförbund. Hovrätten för övre Norrland har
vid sitt yttrande fogat yttranden av häradshövdingarna i Västerbottens
västra, Torneå och Gällivare domsagor. Länsstyrelserna i Malmöhus och
Norrbottens län har bifogat yttranden av landsfogdarna i länen samt länsstyrelsen
i Malmöhus län dessutom yttranden av åklagarmyndigheten i Hälsingborg,
poliskamrarna i Malmö och Hälsingborg samt föreningen Malmöhus
läns landsfiskaler.

I anledning av framställningar till chefen för justitiedepartementet den
28 februari 1955 av hovrättspresidenten Wieslander och till Konungen den

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1956

4 mars 1955 från Sveriges advokatsamfund, vilka framställningar överlämnats
till rättegångskommittén, har kommittén vidare den 28 oktober 1955
avgivit eu promemoria angående möjlighet för domaraspiranter med flera
att i utbildningssyfte tjänstgöra som biträde åt advokat.

Yttranden över denna promemoria har avgivits av justitiekanslersämbetet,
riksåklagarämbetet, samtliga hovrätter, 1955 års domarutredning, Sveriges
advokatsamfund, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen
Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges
stadsfogdar, föreningen Sveriges landsfiskaler, föreningen Sveriges stadsfiskaler
samt Sveriges juristförbund.

Jag anhåller nu att få till behandling upptaga de i promemoriorna berörda
frågorna.

I. Nordisk behörighet för rättegångsombud
Gällande svensk rätt m. m.

Om rättegångsombud i tvistemål stadgas i 12 kap. rättegångsbalken. De
kvalifikationer, som ett ombud skall uppfylla, anges i 2 §. Däri föreskrives
i första stycket, att såsom ombud ej må brukas annan än den som rätten
med hänsyn till redbarhet, insikter och tidigare verksamhet finner lämplig
att vara ombud i målet. I paragrafens andra stycke stadgas vidare, att
ombud skall vara svensk medborgare med hemvist inom riket. Enligt tredje
stycket slutligen må den ej vara ombud, som är omyndig eller i konkurstillstånd.
Rätten har att självmant taga ståndpunkt till frågan om ombudets
kompetens och bör redan vid rättegångens början avvisa ett ombud,
som icke äger erforderliga kvalifikationer. Inskridande från rättens sida
på grund av ombudets förhållande under rättegången behandlas i 5 §. Visar
ombud oredlighet, oskicklighet eller oförstånd eller finnes han eljest
olämplig, skall rätten enligt detta lagrum avvisa honom som ombud i målet;
rätten äger också, om skäl är därtill, förklara honom obehörig antingen
för viss tid eller tills vidare att brukas som ombud vid den rätten. Vad
nu sagts om ombud gäller enligt 22 § även i fråga om rättegångsbiträde.
På grund av hänvisningar i 20 kap. 14 § samt 21 kap. 2 och 3 §§ är de här
återgivna bestämmelserna i 12 kap. tillämpliga jämväl å ombud och försvarare
i brottmål.

Bestämmelsen att ombud skall vara svensk medborgare med hemvist
inom riket hade icke någon motsvarighet i den äldre rättegångsbalken. 1
sitt förslag till rättegångsbalk motiverade processlagberedningen bestämmelsen
på följande sätt (SOU 1938:44 s. 163):

Annan än svensk medborgare synes icke böra tillåtas att vara ombud; en
utlänning kan ej förutsättas äga sådan kännedom om svenska förhållanden
och svensk rätt, som bör krävas av ett ombud. Då det är av vikt, att
ombud alltid kan sökas vid svensk domstol, bör vidare fordras, att ombudet
äger hemvist här i riket; detta är av betydelse även med hänsyn därtill, att
delgivningar i rättegången i stor utsträckning kunna ske med ombud.

Kungl. Maj:ts proposition nr lt8 år 1956

I anledning av vad processlagberedningen sålunda anfört må erinras, att
laga domstol i tvistemål enligt huvudregeln är rätten i den ort där svaranden
har sitt hemvist (10 kap. 1 §) och att den som är bosatt utom riket
således i regel icke har forum här i riket. Endast i vissa undantagsfall kan
han på grund av särskilda stadganden sökas vid svensk domstol. Sålunda
må den som icke äger känt hemvist inom riket i tvist rörande betalningsskyldighet
sökas där honom tillhörig egendom finnes (10 kap. 3 §) och,
om han här ingått förbindelse eller eljest ådragit sig gäld, i tvist därom sökas
där förbindelsen ingicks eller gälden uppkom (10 kap. 4 §). Vidare
må talan i anledning av skadegörande handling väckas vid rätten i den ort
där handlingen företogs eller skadan uppkom (10 kap. 8 §), och tvist angående
ombudsarvode, fördelning av rättegångskostnad mellan flera ersättningsskyldiga
eller annat dylikt anspråk på grund av rättegång må väckas
vid den rätt som först dömt i målet (10 kap. 13 §).

I anslutning till processlagberedningens uttalande må vidare erinras om
att fullmakt enligt 12 kap. 14 § medför behörighet för ombud att å partens
vägnar mottaga delgivning av inlagor och andra handlingar, dock ej föreläggande
för parten att infinna sig personligen. Enligt 12 kap. 15 § kan
ombudets behörighet härutinnan inskränkas. I 33 kap. 21 § stadgas att, om
part hos rätten uppgivit ombud i målet, delgivning som ombudet äger behörighet
att mottaga bör ske med ombudet. I detta sammanhang bör slutligen
beaktas bestämmelserna i 33 kap. 22 § att, om part som saknar hemvist
inom riket ej hos rätten uppgivit ombud som äger att för parten mottaga
delgivning i målet, rätten skall förelägga honom, då han första gången för
talan, att för sig ställa sådant ombud och göra anmälan därom hos rätten.
Underlåter han det, må delgivning med honom ske genom att handlingen
med posten sändes till honom under hans senaste kända adress.

Bestämmelserna i 12 kap. 2 § rättegångsbalken är såsom förut nämnts
tillämpliga jämväl å försvarare i brottmål. Särskilda regler gäller emellertid
i fråga om offentlig försvarare, som under vissa i 21 kap. 3 § angivna
förutsättningar kan förordnas för den misstänkte. Sådan försvarare skall
alltid vara advokat, d. v. s. ledamot av Sveriges advokatsamfund (8 kap.
1 § och 21 kap. 5 §). Företrädesvis bör anlitas någon som vid rätten brukas
som rättegångsombud. Enligt 27 § rättegångsbalkens promulgationslag må
dock, utan hinder av föreskriften att offentlig försvarare skall vara advokat,
vid de domstolar Konungen bestämmer tills vidare och till dess
Konungen annat förordnar till offentlig försvarare utses även annan lämplig
person, som avlagt för behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov.
Med stöd av detta lagrum har Konungen utfärdat sådant förordnande
i fråga om vissa domstolar.

Enligt 5 g lagen om fri rättegång kan under vissa förutsättningar lämplig
person förordnas att biträda part som åtnjuter fri rättegång. Även i
fråga om sådant rättegångsbiträde gäller särskilda kvalifikationskrav. Till
biträde skall nämligen enligt nämnda lagrum utses advokat eller annan
som avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov och

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1956

tinnes skickad för uppdraget. Företrädesvis bör därvid anlitas befattningshavare
vid rättshjälpsanstalt eller advokat som vid rätten brukas som rättegångsombud.
I detta sammanhang må erinras om att, ehuru lagen om fri
rättegång omedelbart endast avser svenska medborgare, fri rättegång för
närvarande kan beviljas bl. a. medborgare i övriga nordiska länder vad beträffar
mål däri fråga ej är om ansvar för brottslig gärning.

Gällande rätt i övriga nordiska länder

I Danmark ger justitieministeriet »beskikkelse» för tre olika slag av advokater:
hpjesteretssagfprere, landsretssagfprere och sagfprere. Skilda kompetenskrav
gäller för dem i fråga om betyg i juridisk ämbetsexamen och
tidigare tjänstgöring; för de två högre graderna fordras särskilda prov. För
alla fordras dansk »indfpdsret». De som erhållit sådan auktorisation har
i princip ensamrätt att föra andras talan inför rätta; undantag från denna
regel finnes dock, bl. a. beträffande vissa anhöriga till part. Särskilda
regler ges i fråga om olika sagfpreres rätt att uppträda vid olika slag avdomstolar.
I begränsad utsträckning kan en hos en sagfprer anställd »fuldniEegtig»
erhålla auktorisation att uppträda i hans ställe.

I Finland gäller om rättegångsombud i stort sett samma bestämmelser
som i Sverige gällde före nya rättegångsbalken. Såsom ombud eller biträde
åt part må nyttjas »välfrejdad och redbar person, som ej under målsman
står». I ej ringa utsträckning användes personer utan juridisk examen.
Finlands advokatförbund har ungefär samma karaktär som Sveriges
advokatsamfund hade före 1948. Åtskilliga praktiserande jurister står utanför
förbundet, och något skydd för advokattiteln finnes ej.

Beträttande Island gäller för tvistemål följande. Vid underrätt äger part
töra sill talan själv eller låta sig representeras av vissa nära anhöriga. Vill
han begagna annat ombud, är han vid underrätterna (distriktsrätterna) i
Reykjavik och Akureyri skyldig att överlåta talans utförande till advokat
(lögmadur) eller till högstadomstolsadvokat (haestaréttarlögmadur). Justitieministern
kan bestämma att sådant advokattvång skall gälla även vid
annan underrätt. Eljest äger part som ombud bruka vilken som helst myndig
person med fläckfritt rykte och normal andlig utveckling. I högsta domstolen
kan part själv föra sin sak men måste, om han önskar använda ombud,
anlita högstadomstolsadvokat. En advokat eller högstadomstolsadvokat
skall vara isländsk medborgare, men för andra ombud kräves detta
icke.

I Norge meddelar justitiedepartementet tillåtelse att utöva »sakfprervirksomhet».
Olika krav uppställes i fråga om rätt att uppträda vid Hpyeslerett,
lagmannsrettene och underrätterna. För att få tillåtelse att vara saktprer
vid Hpyesterett fordras särskilda prov; den som erhållit sådan tillåtelse
kallas hpyesterettsadvokat. Sakförarna har med vissa undantag ensamrätt
att föra andras talan inför rätta i tvistemål; som enskild försvarare
i brottmål kan däremot —- utom i Hpyesterett — med rättens tillstånd
användas även annan oberyktad och därtill skickad person. En sakförare

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1956

kan ha en auktoriserad »fullmektig», som i viss utsträckning har rätt att
uppträda i hans ställe. Endast den som avlagt norsk juridisk examen kan
bli sakförare. Däremot fordras — efter en år 1954 genomförd lagändring
— icke att en sakförare skall vara norsk medborgare.

Kommittén

Kommittén anför till en början, att något mera påtagligt behov av ändrade
bestämmelser i förevarande avseende icke torde finnas för Sveriges
del. Ehuru de nordiska ländernas lagstiftning och förhållanden i mycket
är likartade och ehuru språksvårigheterna i stor utsträckning är överkomliga,
torde de flesta advokater ej gärna vilja uppträda som rättegångsombud
i annat nordiskt land, särskilt med hänsyn till att huvudmannens intressen
lätt kan skadas på grund av bristande kännedom om de i domstolslandet
gällande formella eller materiella rättsreglerna. I stället användes
stundom utvägen att den utländske advokaten vid domstolen fungerar
som biträde åt det egentliga rättegångsombudet från domstolslandet.

I Sverige torde hinder icke föreligga för ett sådant förfarande, som i många
fall kan vara att rekommendera.

Emellertid anser kommittén att nämnda förfarande stundom kan te sig
onödigt omständligt och kostsamt och att det finns fall där det skulle vara
av ett visst värde, om en medborgare i annat nordiskt land än Sverige här
finge uppträda som rättegångsombud. Om t. ex. en köpenhamnare efter en
bilkollision i Skåne blir part i ett trafikmål vid svensk domstol och om
han har en dansk advokat till vilken han brukar vända sig i juridiska
angelägenheter och för vilken han har förtroende, kan det stundom vara
rimligt att denne advokat får uppträda som hans ombud eller försvarare
utan medverkan av svensk advokat. Liknande exempel kan anföras i fråga
om andra enklare brottmål eller enklare tvistemål, kanske särskilt från
familjerättens område, och i fråga om de andra nordiska länderna, särskilt
beträffande gränstrakterna.

Det synes kommittén stå i god överensstämmelse med de aktuella strävandena
att undanröja hindren för en fri samfärdsel mellan de nordiska
länderna att möjlighet öppnas att undanröja även ifrågavarande behörighetshinder.
I likhet med vad som skett i vissa andra avseenden inom lagstiftningen
är det naturligt att de fem nordiska länderna ges en särställning.

Kommittén framhåller, att det vid en reform i detta avseende är att beakta
att vi i Sverige icke har advokattvång eller advokatmonopol. Part
får alltid själv föra sin talan och då ombud användes gäller endast — frånsett
kravet på att han skall vara svensk medborgare med hemvist här i
riket och på att han icke må vara omyndig eller i konkurstillstånd — att
den må användas »som rätten med hänsyn till redbarhet, insikter och tidigare
verksamhet finner lämplig att vara ombud i målet». Det kan självfallet
icke komina i fråga att låta vilken medborgare som helst trån de
övriga nordiska länderna, som uppfyller dessa allmänna krav, vara rätte -

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1956

gångsombud i Sverige. Men en annan sak är att med svenska medborgare
med dessa kvalifikationer likställa praktiserande advokater i de andra länderna.
Om det dessutom uppställes som förutsättning, att rätten i varje särskilt
fall skall pröva ombudets lämplighet, synes jämkningen icke kunna
möta några betänkligheter.

Det kan enligt kommittén ifrågasättas att utforma en tilläggsregei till
12 kap. 2 § rättegångsbalken ungefär så, att Konungen skulle äga förordna
att såsom ombud må, där rätten så finner lämpligt, brukas även den som
vid domstol i Danmark, Finland, Island och Norge må brukas som ombud.

1 en särskild kungörelse skulle då, allt efter de ovan antydda olikheterna
mellan länderna, angivas vilka som i respektive länder må komma i fråga.
Kommittén har emellertid ansett, att en enklare lösning utan olägenhet
kan användas, nämligen att utan delegation till Konungen direkt i 2 § andra
stycket tillägga, att som ombud dock må, där rätten så finner lämpligt,
brukas även den som i nämnda länder »allmänneligen brukas som rättegångsombud.
».

Med en sådan formulering torde det, fortsätter kommittén, bli klart att
var och en som erhållit rätt att driva advokatverksamhet i Danmark eller
Norge kan få svensk domstols tillstånd att vara rättegångsombud (resp.
biträde eller försvarare). För Islands del skulle givetvis detsamma komma
att gälla en advokat eller högstadomstolsadvokat, och ingen annan torde
där kunna sägas alhnänneligen brukas som rättegångsombud; någon större
betydelse har uppenbarligen icke gränsdragningen såvitt rör Island. I fråga
om Finland har frågan större praktisk betydelse och här möter med hänsyn
till att advokatväsendet är oreglerat vissa formella svårigheter. I praktiken
torde det emellertid enligt kommittén icke möta svårigheter att bedöma
vilka som där allmänneligen brukas som rättegångsombud; självfallet bör
tillstånd icke ges annan än den som avlagt juridisk examen. I fråga om alla
länderna får man förutsätta att den som påkallar tillämpning av ifrågavarande
undantagsregel styrker att de uppställda förutsättningarna föreligger.

Slutligen uttalar kommittén, att frågan huruvida en lagstiftning av ifrågavarande
slag bör göras beroende av viss reciprocitet torde böra bli föremål
för övervägande i särskild ordning. Kommittén anser för sin del att
reciprocitet givetvis är på längre sikt önskvärd men dock icke bör vara en
nödvändig förutsättning för den nu föreslagna lagstiftningen.

Vid promemorian har fogats förslag till lag om ändrad lydelse av 12 kap.

2 § rättegångsbalken.

Yttrandena

Förslaget har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det övervägande
flertalet remissinstanser. En tveksam hållning har intagits av länsstyrelsen
i Malmöhus lön. Häradshövdingen i Torneå domsaga, åklagarmyndigheten
i Hälsingborg och Sveriges advokatsamfund har uttalat sig i avstyrkande
riktning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1956

Till stöd för förslaget har i huvudsak anförts, att förslaget är av
värde såsom ett led i det nordiska samarbetet. Sålunda
har Svea hovrätt funnit, att det särskilt med hänsyn till angelägenheten av
att åvägabringa rättslikhet i Norden föreligger tillräckliga skäl för lagstiftning
i den föreslagna riktningen. Hovrätten över Skåne och Blekinge har
uttalat, att hovrätten med hänsyn till strävandena att underlätta en fri
samfärdsel mellan de nordiska länderna finner sig kunna tillstyrka den
föreslagna lagändringen. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser det stå i god
överensstämmelse med de aktuella strävandena för en friare samfärdsel
mellan de nordiska länderna att undanröja hindret för medborgare i annat
nordiskt land att här i riket vara rättegångsombud. Föreningen Sveriges
häradshövdingar har yttrat, att det är önskvärt att medborgare i annat
nordiskt land beredes möjlighet att föra annans talan vid svensk domstol.
Sveriges juristföi-bund har anfört, att den föreslagna lagändringen utgör ett
led i en lovvärd strävan mot samordning av lagstiftningen i de nordiska
länderna.

Hovrätten för övre Norrland har uttalat att hovrätten, därest det samnordiska
lagstiftningsarbetet på andra rättsområden anses böra medföra
den ifrågavarande utvidgningen, icke vill motsätta sig att rätt öppnas för
vissa jurister från övriga nordiska länder att i begränsad omfattning uppträda
inför domstol i Sverige.

Även remissinstanser, som intagit en tveksam eller avvisande hållning
till förslaget, har beaktat synpunkten av nordiskt samarbete. Länsstyrelsen
i Malmöhus län har anfört, att det är ett allmänt önskemål att det nordiska
samarbetet främjas och att förslaget från denna synpunkt är väl motiverat.
Även Sveriges advokatsamfund anser, att den ifrågasatta lagändringen i
och för sig skulle vara tilltalande från synpunkten att medborgare i de nordiska
länderna såvitt möjligt bör vara likställda i rättsligt hänseende.

Att ett praktiskt behov av den föreslagna lagstiftningen föreligger
har hävdats av häradshövdingen i Västerbottens västra domsaga. Flertalet
remissinstanser anser emellertid, att något praktiskt behov knappast
är för handen. Svea hovrätt finner, att frågan om rätt för medborgare i
annat nordiskt land att vara rättegångsombud i Sverige icke kan tilläggas
större praktisk betydelse. Hovrätten över Skåne och Blekinge har uttalat,
att något egentligt behov av ändrade bestämmelser på förevarande område
icke föreligger och att en lagstiftning i föreslagen riktning icke torde komma
att erhålla nämnvärd praktisk betydelse. Den av kommittén förordade
undantagsbestämmelsen torde komma att erhålla tillämpning huvudsakligen
i domkretsar som är belägna i rikets gränstrakter. Härutöver kan undanröjandet
av nu gällande behörighetshinder tänkas få betydelse i mål av
mycket speciell karaktär (t. cx. sjömål), där någon av parterna önskar
anlita en expert på området från annat nordiskt land. Hovrätten för övre
Norrland anser, att något påtagligt praktiskt behov av att utvidga den svenska
rättegångsbalkens regler om rättegångsombuds behörighet icke torde
föreligga. Landsfogden i Malmöhus län har anfört, att han varken under sin

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1956

nuvarande tjänstgöring som landsfogde i Malmöhus län eller under sin tidigare
verksamhet i motsvarande befattningar i sådana län som gränsar
till Finland eller Norge förmärkt något behov av ändrade bestämmelser i
förevarande hänseende såvitt gäller brottmålen. Även Sveriges advokatsamfund
anser att något praktiskt behov av ändrade bestämmelser ej föreligger.
Då advokat från domstolslandet sällan eller aldrig kan undvaras, skulle
medverkan av advokat från annat land troligen icke komma att äga rum
i annan form än vad som redan nu i praxis tillåtes. Liknande utlåtanden
nar avgivits av häradshövdingarna i Gällivare och Torneå domsagor, länsstyrelserna
i Malmöhus och Norrbottens län, landsfogden i Norrbottens län,
åklagarmyndigheten i Hälsingborg, poliskamrarna i Malmö och Hälsingborg,
föreningen Sveriges häradshövdingar, Sveriges juristförbund och föreningen
Malmöhus läns landsfiskaler.

Flera remissinstanser — även sådana som i princip godtagit förslaget —
har framhållit vissa med detsamma förbundna olägenheter i praktiskt
hänseende.

I främsta rummet har språksvårigheterna uppmärksammats. Sålunda har
flera remissinstanser framhållit, att risk föreligger för att språksvårigheter
uppstår, som kan ha menlig inverkan på processens gång, och att språksvårigheterna
i vissa fall kan medföra behov av tolk.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har yttrat, att bristande kännedom om
domstolslandets rättsregler kan leda till skada för huvudmannens intressen
genom oriktig processföring, och åklagarmyndigheten i Hälsingborg anlägger
liknande synpunkter.

Det förhållandet, att de nordiska länderna icke på ensartat sätt reglerat
advokatväsendet och behörigheten att föra annans talan inför rätta, försvårar
enligt Sveriges advokatsamfunds mening i avsevärd grad den ifrågasatta
reformen. Det synes sålunda samfundet på goda grunder kunna ifrågasättas,
om det vore rimligt exempelvis att som rättegångsombud vid
svensk domstol godtaga en dansk medborgare, som i sitt hemland icke
skulle få uppträda som ombud, eller om det kan förväntas att man i Danmark
skulle som rättegångsombud acceptera en svensk medborgare som,
om han vore dansk, icke skulle få fungera som ombud. Åklagarmyndigheten
i Hälsingborg har yttrat, att de olika kompetensfordringarna för rättegångsombud
i de särskilda nordiska länderna får betraktas som en olägenhet
i varje fall såtillvida att, då ombud från Finland anmäler sig, domstolen
måste underkasta ombudets lämplighet en särskild prövning. Efter
vilka grunder en sådan prövning må ske och hur domstolen skall erhålla
erforderliga upplysningar för bedömande av ombudets kvalifikationer synes
icke kunna klart eller generellt bestämmas. Även länsstyrelsen i Malmöhus
län anser, att de nordiska ländernas olikartade fordringar på rättegångsombudens
kompetens synes kunna medföra svårigheter vid bedömandet
av ett föreslaget ombuds lämplighet.

Slutligen hänvisar åklagarmyndigheten i Hälsingborg till nödvändigheten
av särskilda processuella regler för den händelse ett ombud från annat nor -

Knngl. Mcij.ts proposition nr 118 år 1956

diskt land genom sitt sätt att föra rättegången eller genom sitt uppförande
däri ådrager sig ansvar eller ersättningsskyldighet.

Beträffande de krav som bör ställas på ombud från annat
nordiskt land ifrågasätter länsstyrelsen i Norrbottens län, huruvida
det icke borde i lagtexten inarbetas eu bestämmelse av innehåll att
endast medborgare i något av de övriga nordiska länderna skall äga rätt
att bär brukas såsom rättegångsombud. Landsfogden i Norrbottens län har
anfört, att promemorian icke synes bringa fullständig klarhet i frågan huruvida
ett genomförande av förslaget skulle medföra att endast medborgare
i de nordiska länderna skulle kunna komma i fråga såsom rättegångsombud
vid svensk domstol.

Hovrätten över Skåne och Blekinge delar kommitténs uppfattning att av
medborgare i nordiska länder endast den som allmänneligen brukas såsom
rättegångsombud i sitt hemland bör tillåtas vara rättegångsombud i
Sverige och framhåller, att detta i realiteten innebär att behörigheten begränsas
till dem som driver advokatverksamhet. Svea hovrätt har anfört,
att från principiella synpunkter vissa invändningar kan resas mot att på
ombud från annat nordiskt land icke ställes andra krav än att — jämte
det ombudet besitter de i gällande lag angivna kvalifikationerna — ombudet
»allmänneligen brukas» såsom rättegångsombud i sitt hemland. Dessa
invändningar förlorar emellertid i tyngd, om, såsom kommittén föreslagit,
rätten prövar lämpligheten av att ombudet uppträder inför domstolen.

Sveriges juristförbund förutsätter vid sin tillstyrkan av förslaget bestämt
att behörigheten endast tillerkännes juris kandidater, och poliskammaren
i Hälsingborg anser att, därest lagändringen skall genomföras, i lagtexten
bör införas krav på att det utländska ombudet har avlagt juridisk examen.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har anfört, att föreningen ej finner
anledning till erinran mot att kretsen av de personer som kan erhålla
tillstånd begränsas till jurister. Därest avsikten är att en sådan begränsning
skall ske, bör detta emellertid komma till uttryck i lagtexten. Svårare
är, yttrar föreningen, att taga ståndpunkt till huruvida behörigheten bör ha
en så allmän omfattning. Enligt föreningens mening kan man exempelvis
fråga sig varför eu dansk sagförer, som i sitt eget land ej får uppträda inför
landsret eller höjesteret, skall i Sverige få uppträda inför hovrätt och
högsta domstolen och om det finns tillräckliga skäl för att låta dansk advokat
inför svensk domstol företräda svensk eller norsk medborgare. Föreningen
är visserligen benägen anse att det ej finns anledning att göra några
större inskränkningar i antytt hänseende, men frågan torde tarva ytterligare
utredning. Hovrätten för Övre Norrland har anfört att, om rätt att uppträda
inför domstol i Sverige medgives annan än svensk medborgare med hemvist
inom riket, sådan rätt självfallet icke kan tillkomma en var som fyller
de i 12 kap. 2 § rättegångsbalken uppställda allmänna kraven. Det hade varit
önskvärt och ägnat att undvika framtida behörighetstvister, om kvalifikationsgrunderna
kunnat närmare angivas i lagtexten, men detta lärer icke
vara praktiskt genomförbart. Hovrätten vill emellertid ifrågasätta, om det

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1956

i den föreslagna lagtexten angivna behörighetsvillkoret »allmänneiigen brukas
som rättegångsombud» tillräckligt tydligt framhäver kravet på alt ombudet
skall vara praktiserande jurist och, såvitt avser Norge, Danmark och
Island, skall ha erhållit vederbörlig auktorisation att uppträda åtminstone
inför underrätt. Även länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört, att det i lagförslaget
använda uttrycket »allmänneiigen brukas som rättegångsombud»
bör förtydligas så, att det klart återger kommitténs i denna fråga uttalade
uppfattning.

I detta sammanhang må nämnas att Sveriges juristförbund anser det erforderligt
att även svenska medborgare med hemvist i något av våra nordiska
grannländer tillägges behörighet att vara rättegångsombud i Sverige.

Beträffande frågan i vilka slag av mål ombud från annat nordiskt
land bör få uppträda har föreningen Sveriges häradshövdingar anfört,
att det kan finnas skäl att göra vissa undantag utöver dem som genast
framstår såsom självklara, exempelvis spionerimål, där man utan vidare
kan utgå från att ingen domstol skulle tillåta utlänning att uppträda såsom
ombud eller försvarare. Hovrätten för Övre Norrland har anfört att, därest
den ifrågasatta lagstiftningen överhuvud taget finnes böra genomföras, allvarliga
betänkligheter synes göra sig gällande beträffande de grövre brottmålen.
Vidare framhåller hovrätten, att innehållet i kommitténs promemoria
närmast ger vid handen, att kommittén avsett att de föreslagna bestämmelserna
endast skulle bli tillämpliga i tvistemål och brottmål. Emellertid
torde rättegångsbalkens bestämmelser om rättegångsombud vara att
tillämpa även i domstolsärenden, jorddelningsmål, expropriationsmål och
vattenmål. Bestämmelserna i 12 kap. rättegångsbalken torde vidare vara
analogivis tillämpliga i utsökningsmål. Anledning till erinran synes icke
föreligga mot att ombud från övriga nordiska länder i angiven omfattning
erhåller möjlighet att uppträda jämväl i domstolsärenden. Med hänsyn till
övriga här angivna måls speciella karaktär och i avsaknad av närmare utredning
om andra nordiska länders materiella och processuella regler för
dylika mål, kan hovrätten emellertid icke förorda, att ombud från dessa
länder erhåller rätt att vara ombud i mål inför specialdomstol.

Frågan huruvida uppdrag såsom offentlig försvarare eller b iträde
jämlikt lagen om fri rättegång bör kunna ges åt ombud
från annat nordiskt land har behandlats i några remissyttranden. Hovrätten
över Skåne och Blekinge har ifrågasatt, huruvida icke sådant ombud
som avses med lagstiftningen utan betänkligheter kan anförtros även sådana
uppdrag. Föreningen Sveriges häradshövdingar har uttalat, att möjlighet
bör finnas att förordna rättegångsombud från annat nordiskt land till
offentlig försvarare eller biträde enligt lagen om fri rättegång, även om därvid
en viss återhållsamhet bör iakttagas. Hovrätten för övre Norrland ifrågasätter,
huruvida icke följdriktigheten bjuder att 5 § lagen om fri rättegång
och —- därest brottmålen icke undantages — 21 kap. 5 § rättegångsbalken
erhåller sådan ändrad lydelse, att möjlighet kan beredas domstol
att förordna behörig praktiserande jurist från annat nordiskt land till bi -

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1956

träde enligt lagen om fri rättegång och till offentlig försvarare. Några principiella
betänkligheter synes hovrätten ej möta mot att medgiva eljest med
svenska advokater likställda nordiska jurister dylika förordnanden. Landsfogden
i Norrbottens län ifrågasätter, om ej i de undantagsfall, då särskilda
förhållanden motiverar en dylik anordning, möjlighet bör föreligga att förordna
jämväl medborgare i annat nordiskt land till offentlig försvarare.

En motsatt ståndpunkt intages av poliskammaren i Malmö. Med hänsyn
till den speciella ställning och de befogenheter som tillagts offentlig försvarare
bl. a. under förundersökningen, och även i övrigt av praktiska skäl, anser
poliskammaren att uppdrag som offentlig försvarare under alla förhållanden
bör liksom hittills lämnas endast åt svensk medborgare.

Om rättens lämplighetsprövning har Svea hovrätt anfört,
att det måste förutsättas att prövningen sker i varje särskilt mål och med
hänsyn jämväl till sakens beskaffenhet. Hovrätten ville icke underlåta att
framhålla, att denna diskretionära prövning i vissa fall kan bli ömtålig. Hovrätten
för Övre Norrland har uttalat, att det av promemorian framgår att
kommittén med sin bestämmelse om rättens prövning i varje särskilt fall
avsett en prövning av ombudets lämplighet. Frånsett att en sådan lämplighetsprövning
redan är stadgad i paragrafens första stycke synes, efter ordalagen,
det föreslagna tillägget till andra stycket snarare innebära skyldighet
för domstolen att, innan tillstånd i varje särskilt fall lämnas, företaga
en prövning från andra synpunkter, exempelvis med hänsyn till målets beskaffenhet
och partens domicil. Hovrätten, som förutsätter att den föreslagna
rätten för utländskt rättegångsombud att uppträda inför svensk
domstol endast undantagsvis bör komma att begagnas i andra fall än där
medborgare från ombudets hemland är part, ville för sin del uttala att en
prövningsskyldighet från sist antydda synpunkter framstår såsom påkallad.
Sveriges juristförbiind har yttrat, att den lämplighetsprövning vilken
enligt förslaget tillkommer domstolen visserligen kan bli både svår och
grannlaga men dock ej möter oöverstigliga svårigheter. Mycket kommer att
bero på målets beskaffenhet samt vad vederbörande ombud — som i praktiken
måste vara jurist och verksam som rättegångsombud — tilltror sig
själv.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har förordat att utförligare regler
meddelas till ledning för domstolen vid dess lämplighetsprövning. Vid denna
prövning kan givetvis obundenhet av stela regier ur saklig synpunkt vara
en fördel, men systemet har också påtagliga nackdelar. Såväl för advokaten
som för hans klient är det ofta av vikt alt redan före rättegångens
anhängiggörande kunna med säkerhet bedöma, huruvida advokaten får fungera
som ombud. På detta stadium blir det emellertid understundom ej lätt
för domaren att lämna klart besked därom. En annan olägenhet är att det
förhandsbesked som lämnas om tillstånd att vara ombud naturligtvis icke
får utgöra hinder för domstolen att enligt 12 kap. 5 § rättegångsbalken
avvisa ombudet. Men uppkommer fråga därom, skulle domstolen vid dess
avgörande icke stå så fri och obunden som om något förhandsbesked icke
lämnats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1956

Kommitténs uppfattning att ömsesidighet på ifrågavarande område
är önskvärd men icke bör vara en nödvändig förutsättning för lagstiftning
delas av hovrätten över Skåne och Blekinge.

Svea hovrätt vill starkare än som skett i promemorian betona önskvärdheten
av reciprok lagstiftning på området, och enligt hovrätten för övre
Norrland bör en svensk lagstiftning i ämnet icke komma till stånd, förrän
förslag föreligger från övriga nordiska länder och — där så finnes påkallat
av reciprocitetshänsyn — försök gjorts att sammanjämka de skilda ländernas
ståndpunkter. Föreningen Sveriges häradshövdingar har yttrat, att
det för Sveriges del knappast finnes anledning att göra någon ändring,
såvida man ej kan räkna med att ungefärligen samma rättigheter i de andra
nordiska länderna ges åt svenska praktiserande jurister.

Sveriges juristförbund förutsätter vid sin tillstyrkan av förslaget bestämt,
att full reciprocitet åvägabringas. Därvid måste också tillses att de vid de
statliga förvaltningarnas kanslier anställda ombudsmännen samt bankjurister,
försäkringsjurister och övriga i enskild tjänst anställda jurister, vilka
i Sverige ofta uppträder i civilprocesser, tillerkännes motsvarande behörighet
i grannländerna. Dessutom måste svenska rättegångsombud äga att
uppträda vid samtliga över- och underrätter i de nordiska grannländerna.
Förbundet vill sålunda bestämt motsätta sig den ordningen att exempelvis
en dansk eller norsk advokat må nyttjas som rättegångsombud i hovrätt
och högsta domstolen i Sverige, medan en svensk advokat på grund av
föreskrifter i Danmark och Norge om särskilda prov icke må uppträda vid
överrätter. Reciprocitet härvidlag är enligt förbundet en nödvändig förutsättning
för att lagändringen skall fylla sitt huvudsyfte att likställa de
olika ländernas jurister. Även länsstyrelsen i Malmöhus län finner en nödvändig
förutsättning vara att liknande lagstiftningsåtgärder samtidigt vidtages
i övriga nordiska länder. Landsfogden i Malmöhus län, åklagarmyndigheten
i Hälsingborg, poliskammaren i Hälsingborg och länsstyrelsen i
Norrbottens län har intagit samma ståndpunkt.

Ett par remissinstanser har övervägt reformer av mindre räckvidd än den
av kommittén föreslagna. Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter om
det icke hade varit tillräckligt att lagfästa det nuvarande systemet,
enligt vilket den utländske advokaten uppträder som biträde
åt det inhemska ombudet. Sveriges advokatsamfund anser det önskvärt,
att en sådan lagändring genomföres att advokat från annat nordiskt land
uttryckligen tillerkännes rätt att inför svensk domstol biträda det svenska
rättegångsombudet vid talans utförande. En förutsättning härvidlag bör
givetvis vara att motsvarande rätt tillerkännes svensk advokat i de övriga
nordiska länderna. I övrigt avstyrker samfundet den ifrågasatta lagändringen.
— Häradshövdingen i Torneå domsaga anser det önskvärt, att möjlighet
beredes i riket bosatta medborgare från de övriga nordiska länderna
att efter rättens prövning härstädes uppträda såsom rättegångsombud.
Även om den praktiska betydelsen härav icke vore så stor, är det dock
tänkbart att en sådan möjlighet någon gång komme att utnyttjas. En

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1956 15

sådan anordning synes häradshövdingen mera motiverad än kommitténs
förslag.

Departementschefen

Såsom jag inledningsvis anfört behandlades vid ett nordiskt justitieministermöte
i Stockholm i december 1953 frågan om att i olika rättsliga
hänseenden med det egna landets medborgare likställa medborgare i övriga
nordiska länder, varvid även upptogs frågan om att medborgare i nordiskt
land skulle erhålla behörighet att vid domstol i annat nordiskt land än
hemlandet föra annans talan.

Med nu gällande bestämmelser äger medborgare i annat nordiskt land
icke föra talan såsom rättegångsombud vid svensk domstol. Enligt 12 kap.
2 § andra stycket rättegångsbalken fordras nämligen, att ombud skall vara
svensk medborgare med hemvist inom riket. Kommittén har nu funnit, att
denna behörighetsregel i viss mån bör kunna begränsas då det gäller medborgare
i något av de övriga nordiska länderna, och har föreslagit, att till
lagrummet fogas ett undantagsstadgande av innehåll att, om rätten så prövar
lämpligt, även den som i annat nordiskt land allmänneligen brukas
som rättegångsombud skall kunna föra annans talan vid svensk domstol.
Vad kommittén sålunda föreslagit har i princip tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av det övervägande flertalet remissinstanser.

Under remissbehandlingen har på flera håll givits uttryck åt den uppfattningen
att något praktiskt behov av den ifrågasatta lagändringen knappast
är för handen. Detta innebär enligt min mening en underskattning av
reformens betydelse. Särskilt i rikets gränstrakter torde det ej sällan kunna
bli aktuellt att anlita ombud från ett grannland, om möjlighet därtill öppnas.
Betydelsen av en reform på detta område kommer naturligen dessutom
att öka allteftersom samfärdseln mellan länderna tilltager och nya
rättsområden göres till föremål för enhetlig lagstiftning. Det torde alltså
icke vara ihotiverat att upprätthålla ett ovillkorligt förbud mot att den som
är utlänning eller den som har hemvist utom riket anlitas som ombud.

Då det alltså gäller att möjliggöra undantag från gällande lagregel, kan
det i och för sig framstå som naturligt att de nordiska länderna, i likhet
med vad som skett på vissa andra områden inom lagstiftningen, får en särställning.
Emellertid skulle reformen genom den av kommittén föreslagna
begränsningen till personer som allmänneligen brukas som rättegångsombud
i något av de nordiska länderna enligt min mening bli onödigt snäv.
Sålunda kan det stundom vara skäligt att såsom rättegångsombud vid
svensk domstol godtaga t. ex. en här i riket bosatt medborgare i annat nordiskt
land eller en i ett sådant land bosatt svensk medborgare, även om
han icke allmänneligen brukas som ombud i annat nordiskt land.

Det kan vidare icke anses uteslutet, att en part i mål av speciell karalttär,
t. ex. sjömål eller mål vari främmande rätt skall tillämpas, önskar
såsom ombud anlita en expert från ett utomnordiskt land, och ett sådant
önskemål kan vara fullt legitimt. Här i riket bosatta utlänningar som ej
är medborgare i något av de övriga nordiska länderna synes icke heller

16 Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1956

under alla förhållanden böra förvägras att föra annans talan inför domstol.

Övervägande skäl torde alltså tala för att man tager steget fullt ut och
gör det möjligt att i särskilda fall frångå huvudregeln, att ombud skall
vara svensk medborgare med hemvist inom riket, utan att uppställa några
formella begränsningar med avseende å medborgarskap eller hemvist eller
annan anknytning till visst främmande land.

När någon anmäler sig som rättegångsombud, har rätten enligt 12 kap.
2 § första stycket rättegångsbalken att pröva om han med hänsyn till redbarhet,
insikter och tidigare verksamhet finnes lämplig att vara ombud i
målet. En sådan prövning skall självfallet ske också om annan än en här
i riket bosatt svensk medborgare vill uppträda som ombud. Det kravet
måste naturligen i främsta rummet uppställas, att den som vill föra annans
talan måste kunna till fullo förstå svenska språket och även utan svårighet
kunna göra sig förstådd vid domstolen i fråga. Till följd av detta självklara
krav kan det endast undantagsvis komma i fråga att som ombud godtaga
annan än nordbo. Det är vidare alltid nödvändigt att ställa stora krav
på ett ombuds insikter. Såsom kommittén framhållit och flera remissinstanser
understrukit bör det därför i regel icke ifrågakomma att såsom ombud
godtaga annan utlänning än den som avlagt juridisk examen, har erforderlig
kännedom om svensk rätt och härutöver besitter vana vid att föra annans
talan inför domstol.

Utöver den behandlade prövningen av ombudets kvalifikationer är det
nödvändigt att även utifrån andra synpunkter pröva, huruvida det är lämpligt
att en utlänning som anmäles som ombud skall få uppträda i målet. Även
om utlänningen uppfyller alla rimliga krav med hänsyn till redbarhet, insikter
och tidigare verksamhet, kan det nämligen föreligga giltiga skäl att
eke godtaga honom som ombud. En bestämmelse om att rätten har att
pröva, huruvida det är lämpligt att annan än svensk medborgare med hemvist
inom riket brukas som ombud, kan därför icke undvaras. Vid denna
lämplighetsprövning bör i första hand målets särskilda beskaffenhet beaktas.
Sålunda bör t. ex. i mål om spioneri eller andra liknande brott annan
än här i riket bosatt svensk medborgare icke tillåtas vara ombud eller försvarare.
En annan omständighet som förtjänar att särskilt beaktas är var
ombudet har sitt hemvist. Detta är av betydelse i flera olika hänseenden.
Man bör sålunda beakta möjligheten att nå ombudet med stämning och
även vilka möjligheter som kan finnas att få verkställighet på en eventuell
mot ombudet riktad dom å enskilt anspråk eller ansvar. Det är givet
att denna bedömning stundom kan bli besvärlig men svårigheterna lärer
icke vara oöverkomliga. Med hänsyn till gällande delgivningsregler är det
vidare nödvändigt att, om man icke kan nå ombudet med delgivningar
inom riket samt parten icke föreskrivit att delgivning skall ske med honom
personligen, man måste kunna hysa det förtroende till den som skall brukas
såsom ombud att delgivningar med honom kan ske genom att delgivningsförsändelsen
sändes till honom i brev med begäran om skriftligt er -

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1956

kännande av mottagandet. I lagtexten synes mig det nu anförda böra komma
till uttryck genom en föreskrift att rättens nu ifrågavarande lämplighetsprövning
skall ske med hänsyn till målets beskaffenhet och övriga
omständigheter.

Det ankommer på rätten att självmant pröva, huruvida den som vill
uppträda som ombud skall tillåtas göra detta. Därest rätten finner sig böra
avvisa ombudet, har den att meddela beslut härom. Sådant beslut kan enligt
redan gällande bestämmelser i förekommande fall överklagas i högre
rätt.

Under remissbehandlingen har från olika håll framförts förslag om att
ombud från annat nordiskt land även borde kunna förordnas till offentlig
försvarare eller biträde enligt lagen om fri rättegång. Vad sålunda föreslagits
har icke sådant nödvändigt samband med den här i övrigt behandlade
frågan att jag finner anledning att i detta sammanhang upptaga de
därmed förenade spörsmålen, vilka delvis torde vara av sådan art att de
fordrar närmare utredning.

Även om det naturligen i och för sig är önskvärt att en lagstiftning på
förevarande område blir ömsesidig, delar jag kommitténs uppfattning att
reciprocitet icke bör utgöra någon förutsättning för en svensk lagstiftning.
Om lagstiftningen får den av mig här förordade utformningen, kommer
också reciprocitetssynpunkterna att skjutas mera i bakgrunden än om lagstiftningen
får gälla i förhållande till vissa angivna länder. I detta sammanhang
vill jag emellertid slutligen erinra om att det enligt finsk rätt icke fordras
att rättegångsombud skall vara finsk medborgare eller ha hemvist i Finland.
I Danmark, Norge och Island är, såsom närmare framgår av den föregående
framställningen, läget ett annat. Det kan emellertid framhållas, att
nordiska rådets juridiska s. k. sjumannautskott i ett nyligen avgivet enhälligt
utlåtande som sin uppfattning givit tillkänna, att domstolarna i de nordiska
länderna borde få möjlighet att ulan hinder av eljest gällande bestämmelser
låta advokat (sakförare) från annat nordiskt land uppträda som
ombud. Detta utlåtande torde komma att upptagas till behandling vid nordiska
rådets stundande session.

II. Rätt för domaraspir«mter m. fl. att under tjänstgöring hos advokat

vara rättegångsombud

Gällande bestämmelser

I 12 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken stadgas, att lagfaren domare
i eller rättsbildad befattningshavare vid allmän domstol eller allmän åklagare
eller utmätningsman ej må vara ombud, med mindre Konungen för
visst mål giver lov därtill, och detsamma gäller enligt 22 § i fråga om rättegångsbiträde.
Även ifrågavarande bestämmelser är på grund av hänvisningar
i 20 kap. 14 § samt 21 kap. 2 och 3 §§ tillämpliga jämväl å ombud och
försvarare i brottmål.

I detta sammanhang må även beaktas vissa bestämmelser i arbetsordning2
Iiihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 118

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1956

en för rikets hovrätter och domsagostadgan in. fl. administrativa författningar.
Genom kungörelse den 19 februari 1954 (nr 30) infördes i nämnda
arbetsordning en ny paragraf, betecknad 51 a §, enligt vilken lagfaren befattningshavare
icke må idka advokatverksamhet eller driva annan förvärvsverksamhet
av viss omfattning eller inlåta sig på ekonomiskt förehavande av
viss beskaffenhet. Bestämmelser av enahanda innehåll infördes samtidigt
i domsagostadgan, kungörelsen med vissa bestämmelser angående rådhusrätt
och magistrat, stadgan angående tjänstgöringen vid vattendomstolarna
och arbetsordningen för nedre justitierevisionen. Även landsfogde- och stadsfogdeinstruktionerna
innehåller förbud för de däri avsedda befattningshavarna
att driva advokatverksamhet. Däremot finnes icke något motsvarande
förbud stadgat för aspiranter och landsfogdeassistenter i kungörelsen den
12 december 1952 (nr 814) om landsfogdeassistenter in. fl. Ytterligare må
beaktas att gällande bestämmelser i viss utsträckning likställer doinaraspirants
tjänstgöring som biträde åt advokat med domstolstjänstgöring.
Enligt 20 § domsagostadgan gäller sålunda beträffande tingsnotaries behörighet
att mottaga vissa förordnanden, att med tjänstgöring i domsaga må
till en tid av högst sex månader likställas bl. a. väl vitsordad tjänstgöring
under samma tid såsom biträde åt advokat. Detsamma gäller enligt 66 g
arbetsordningen för rikets hovrätter för behörighet att bli antagen till fiskal.
Vissa bestämmelser i 5 § domsagostadgan och 61 § arbetsordningen för rikets
hovrätter förutsätter slutligen, att domaraspirant även efter erhållet
fiskalsförordnande skall äga möjlighet att tjänstgöra som biträde åt advokat.

Kommittén

Kommittén uttalar, att det ur många synpunkter är värdefullt att domaraspiranter
beredes tillfälle att förskaffa sig erfarenhet av advokatyrket. Detta
kan möjliggöras bl. a. på så sätt att domaraspirant under någon tid
tjänstgör som biträde åt advokat. Mot bakgrunden av de bestämmelser i
domsagostadgan och arbetsordningen för rikets hovrätter som i merithänseende
med domstolstjänstgöring likställer tjänstgöring som biträde åt advokat
och med hänsyn till att det icke kan ha varit avsikten att genom 51 a §
sagda arbetsordning förbjuda dylik tjänstgöring har kommittén kommit
till den uppfattningen, att gällande bestämmelser bör tolkas så, att det icke
möter hinder för en domaraspirant att med bibehållande av sin tjänstemannaställning
i utbildningssyfte tjänstgöra som biträde hos advokat. Kommittén
anser det därför knappast erforderligt att stadgandet omformuleras
för att ge uttryck åt denna innebörd.

Vidare anför kommittén, att en domaraspirant, som i utbildningssyfte
tjänstgör som biträde åt advokat, självfallet bör ha möjlighet att förvärva
erfarenhet även av den del av advokatverksamheten som består i att föra
annans talan inför domstol, eller med andra ord ha möjlighet att uppträda
som rättegångsombud, rättegångsbiträde och försvarare. Avfattningen av 12
kap. 3 § rättegångsbalken är emellertid sådan, att detta synes lagligen icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1956

möjligt i annat fall än då Konungen för visst mål ger lov därtill. Med hänsyn
till det anförda och som uppenbara olägenheter är förenade med en ordning,
som innebär att Konungens tillstånd även i de fall varom här är fråga
måste inhämtas för varje särskilt mål, synes en lagändring vara påkallad.

Enligt kommittén är olika lösningar därvid tänkbara. Enklast synes del
kommittén vara att Konungens rätt att dispensera från förbudet i 12 kap.
3 § utvidgas så, att Konungen erhåller generell möjlighet att meddela dispens
eller med andra ord att den nuvarande begränsningen av dispensrätten
till visst mål borttages. Kommittén förordar en sådan lagändring. Med stöd
av en dylik regel kan Konungen ge domaraspirant, som under tjänstledighet
tjänstgör som biträde åt advokat, lov att under tjänstledigheten vara
rättegångsombud. Kommitténs förslag innebär att även övriga i samma lagrum
angivna befattningshavare kan erhålla dylikt tillstånd. Kommittén uttalar,
att någon olägenhet ej torde vara förenad med en sådan ordning.
Tvärtom synes det kommittén angeläget att möjligheterna utvidgas också
för befattningshavare å åklagarbanan att komplettera sin utbildning genom
att skaffa sig erfarenhet av de problem som möter en advokat, då han utför
den tilltalades talan. Ej heller i övrigt anser kommittén betänkligheter
möta mot att Konungens dispensrätt ges ett så generellt innehåll som av
kommittén föreslagits. Kommittén förklarar sig utgå från att dispens ej
kommer att meddelas i andra fall än då detta enligt redan nu gällande regler
förutsättes kunna ske eller då det erfordras för att tillgodose det syfte som
föranlett den nu föreslagna lagändringen. Slutligen anför kommittén, att
då dispens beviljas för främjande av befattningshavares utbildning synes i
beslutet därom uttryckligen böra angivas ändamålet med dispensen. Sådan
dispens synes vidare städse böra göras beroende av om befattningshavaren
beviljas tjänstledighet för att i utbildningssyfte tjänstgöra hos advokat.

Vid promemorian har fogats förslag till lag om ändrad lydelse av 12 kap.
3 § rättegångsbalken.

Yttrandena

Förslaget har i princip vunnit samtliga remissinstansers gillande. Dock
har föreningen Sveriges stads fiskaler ställt sig tveksam till detsamma, såvitt
avser befattningshavare som lämnat aspirantstadiet.

Justitiekanslersämbetct, Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne
och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland, 1955 års domarutredning, föreningen
Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen
Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges stadsfogdar, föreningen
Sveriges landsfiskaler samt Sveriges jurist förbund har tillstyrkt kommitténs
förslag eller lämnat detta utan erinran.

Även riksåklagarämbetet bär tillstyrkt den föreslagna lagändringen. Därvid
har ämbetet emellertid anfört, att förslaget icke synes beröra de egentliga
åklagaraspiranterna, d. v. s. aspiranter å landsfogdeassistentljänst och
extra eller extra ordinarie s. k. ambulerande landsfogdeassistenter, enär

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1956

dessa enligt ämbetets uppfattning icke är att anse såsom allmänna åklagare
enligt 12 kap. 3 § rättegångsbalken. Även med denna uppfattning synes det
dock ämbetet lämpligt, att den föreslagna lagändringen genomföres. Ehuru
advokattjänstgöringen huvudsakligen torde vara av intresse för aspiranterna,
borde nämligen möjlighet föreligga även för den som i unga år erhållit
t. ex. en stadsfiskalsassistenttjänst eller en tjänst såsom biträdande
stadsfiskal eller en fast landsfogdeassistenttjänst att i utbildningssyfte
tjänstgöra hos advokat.

Hovrätten för Västra Sverige har funnit den av kommittén föreslagna lagändringen
välmotiverad. Därest erforderligt lov ej kan meddelas genom generellt
tillstånd av Konungen, föreslår hovrätten emellertid, att den myndighet,
som äger bevilja tjänstledighet för att bereda ifrågavarande befattningshavare
tillfälle att i utbildningssyfte tjänstgöra som biträde åt advokat,
också tillägges befogenhet att meddela tillstånd för befattningshavaren att
vara rättegångsombud. En liknande ståndpunkt har intagits av hovrätten
för Nedre Norrland, som förklarat sig dela de synpunkter, vilka kommit till
uttryck i promemorian, samt vidare anfört:

Även efter den av kommittén föreslagna ändringen av 12 kap. 3 § rättegångsbalken
blir dock detta lagrum ur förevarande synpunkter alltför restriktivt.
Förslaget torde nämligen innebära, att tillstånd alltid måste i varje
särskilt fall inhämtas av Kungl. Maj :t. Då advokattjänstgöringen förutsättes
ingå som led i vederbörande befattningshavares utbildning synes en
sådan ordning oegentlig. Hovrätten finner betänkligheter ej behöva möta
att den myndighet, under vilken befattningshavaren lyder och på vilken
handhavandet av hans utbildning ankommer, tillerkännes befogenhet att
giva sådant lov varom sägs i lagrummet. Detta bör alltså få sådan avfattning,
att Kungl. Maj:t kan generellt bemyndiga hovrätterna, respektive
riksåklagarämbetet, att i den omfattning och på de villkor i övrigt Kungl.
Maj:t kan vilja föreskriva, meddela underställd befattningshavare, som
önskar för sin utbildning tjänstgöra hos advokat, tillstånd att under dylik
tjänstgöring jämväl föra annans talan vid domstol.

Sveriges advokatsamfund — som i framställningen till Konungen den 4
mars 1955 hemställt om sådan ändring av 12 kap. 3 § rättegångsbalken att
generellt, och alltså icke till visst mål begränsat, tillstånd att vara rättegångsombud
eller rättegångsbiträde skulle kunna meddelas i hovrätt tjänstgörande
domaraspirant för tid under vilken han åtnjuter tjänstledighet
för att i utbildningssyfte tjänstgöra hos advokat — har icke haft något att
erinra mot att förslaget avser även övriga i lagrummet angivna befattningshavare.
Däremot har samfundet förklarat sig icke kunna tillstyrka den
lagtekniska lösning av frågan som kommittén föreslagit samt härom anfört:
- "¥\

Då syftet med lagändringen uteslutande är att förläna Konungen rätt
att meddela generell dispens under tjänstledighet, som beviljas just för att
bereda vederbörande möjlighet att i utbildningssyfte tjänstgöra hos advokat,
är det enligt samfundets mening oriktigt att ändra lagstadgandet så,
att Konungen får laglig rätt att — utan hänsyn till syftet i varje särskilt
fall — meddela dispens från det i lagrummet stadgade förbudet. En sådan

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1956

lagändring skulle i realiteten innebära att Konungen tillädes befogenhet att
utan riksdagens medverkan i avsevärd mån avvika från den ordning som
Konungen och riksdagen samfällt funnit i princip lämplig. Den i 51 a §
arbetsordningen för rikets hovrätter införda bestämmelsen innebär rättsligt
sett icke någon tillräcklig garanti mot en alltför vidsträckt tillämpning
av befogenheten att meddela dispens.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler har anfört, att det ur många synpunkter
kan anses önskvärt att aspiranter på domar- eller åklagartjänst beredes
möjlighet att tjänstgöra som biträde åt advokat, och att intet hinder synes
föreligga för det framlagda förslaget i fråga om sådana aspiranter. Däremot
har föreningen — såsom förut nämnts — ställt sig tveksam till förslaget
såvitt därigenom skulle medgivas möjlighet för andra än aspiranter att
vara ombud. Föreningen vill fästa uppmärksamheten på att högt kvalificerade
ämbets- och tjänstemän såväl inom domar- som åklagarbanan skulle
kunna begagna sig av den föreslagna möjligheten för att avlasta arbetsbördan
på en advokatbyrå eller kanske till och med engageras för viss tid med
.huvudsaklig uppgift att utföra talan i ett visst mål inför rätta. Skulle så
ske, synes man kunna ifrågasätta om icke andra synpunkter än utbildningsändamålet
har varit bestämmande vid sökandet av dispens.

Frågan huruvida det i arbetsordningen för rikets hovrätter och domsagostadgan
med flera administrativa författningar meddelade förbudet alt
driva advokatverksamhet utgör hinder för ifrågavarande befattningshavare
att med bibehållande av sin tjänstemannaställning i utbildningssyfte tjänstgöra
som biträde hos advokat, har berörts i några yttranden. Justitiekanslersämbetet
bär anfört, att någon ändring av de åsyftade stadgandena icke
torde erfordras för att uppnå syftet med kommitténs förslag. Enär dessa
stadganden utfärdats i administrativ ordning, torde nämligen Kungl. Maj:t
kunna dispensera från förbudet samtidigt som Kungl. Maj:t giver domaraspirant
eller annan lov att tjänstgöra som rättegångsombud. Svea hovrätt
har uttalat, att 51 a § arbetsordningen för rikets hovrätter från lagteknisk
synpunkt borde ändras så, att av dess ordalydelse klart framgick att domaraspirants
tjänstgöring i utbildningssyfte hos advokat icke omfattas av
det i paragrafen meddelade generella förbudet för lagfaren befattningshavare
vid hovrätt att driva advokatverksamhet. Med hänsyn till att ett
dylikt förtydligande skulle nödvändiggöra motsvarande ändringar i flera
andra författningar ävensom till den omständigheten att med kommitténs
utan tvekan riktiga tolkning av paragrafens innebörd några olägenheter
i tillämpningen knappast behöver befaras även vid bibehållande av gällande
lydelse, anser sig hovrätten dock kunna underlåta att hemställa om författningsändring
i nu berört avseende.

Hovrätten över Skåne och Blekinge delar också kommitténs uppfattning,
att avsikten med bestämmelsen i 51 a § arbetsordningen för rikets hovrätter
icke kan ha varit att förhindra domaraspirant alt i utbildningssyfte
under tjänstledighet tjänstgöra som biträde åt advokat, men ifrågasätter
huruvida icke i tydlighetens intresse uttryckligt undantag bör stadgas för

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1956

advokatverksamhet i utbildningssyfte. Tillåtelse till dylik verksamhet anser
hovrätten böra lämnas av Kungl. Maj :t. Motsvarande gäller övriga här
berörda bestämmelser. Även hovrätten för Västra Sverige ansluter sig till
kommitténs tolkning av bestämmelsen i 51 a § arbetsordningen för rikets
hovrätter. Hovrätten föreslår emellertid, att stadgandet i förtydligande syfte
omformuleras så att det därav klart framgår att domaraspirant ulan binder
av stadgandet äger i utbildningssyfte tjänstgöra som biträde åt advokat.
Samma ståndpunkt intager också hovrätten för Övre Norrland.

Föreningen Sveriges häradshövdingar håller före att avfattningen av de
ifrågavarande bestämmelserna näppeligen lämnar utrymme för en tolkning
i överensstämmelse med kommitténs mening och anser därför en omformulering
av bestämmelserna vara önskvärd.

Ytterligare må nämnas, att en minoritet inom föreningen Sveriges häradshövdingar
(fyra ledamöter av föreningens styrelse) velat föreslå jämväl
sådan ändring av 21 kap. 5 § rättegångsbalken, att domar- eller åklagaraspirant
som i utbildningssyfte tjänstgör som biträde åt advokat med
Konungens tillstånd skall kunna förordnas till offentlig försvarare.

Departementschefen

Det är ur flera synpunkter önskvärt att domare och åklagare bar åtminstone
någon erfarenhet av advokatyrket. Sådan erfarenhet kan den som avser
att utbilda sig till domare eller åklagare förvärva bäst genom att en
tid tjänstgöra som biträde åt advokat. Enligt bestämmelser i domsagostadgan
och arbetsordningen för rikets hovrätter likställes också i merithänseende
dylik tjänstgöring i viss utsträckning med tjänstgöring vid domstol.

Om advokattjänstgöringen skall vara av verkligt värde ur utbildningssynpunkt,
måste den omfatta icke blott utomprocessuellt arbete utan även
uppdrag såsom ombud, biträde eller försvarare i rättegång. Emellertid gäller
enligt rättegångsbalken, att lagfaren domare, rättsbildad befattningshavare
vid allmän domstol, allmän åklagare och utmätningsman icke må vara
ombud, biträde eller försvarare, med mindre Konungen för visst mål giver
Jov därtill, och detta förbud gäller även för den som åtnjuter tjänstledighet.
Bortsett från att rätten för Konungen att dispensera från förbudet har tillkommit
för helt andra syften än att möjliggöra för ifrågavarande befattningshavare
att förvärva erfarenhet av advokatyrket är det uppenbart, alt
om dessa måste inhämta tillstånd av Konungen i varje särskilt mål för att
få uppträda som ombud, biträde eller försvarare, det i praktiken icke låter
sig göra för dem att i utbildningssyfte tjänstgöra hos advokat. En sådan ordning
är självfallet icke tillfredsställande, och en lagändring bör alltså komma
till stånd.

Den av kommittén föreslagna ändringen av 12 kap. 8 § förslå stycket
rättegångsbalken innebär, att den nuvarande begränsningen av Konungens
rätt att lämna tillstånd för domare och övriga i lagrummet angivna befatt -

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 118 år 1956

ningsliavare att vara ombud upphäves, så att Konungen följaktligen tar
möjlighet att icke endast för visst mål ulan generellt dispensera från förbudet
att vara ombud. Ett sådant förslag går emellertid, såsom också anmärkts
frän advokatsamfundets sida, vida utöver syftet med den ifrågasatta
lagändringen. Enligt min mening bör i stället rätten att vara ombud,
biträde eller försvarare uttryckligen göras beroende av att befattningshavaren
under tjänstledighet i utbildningssyfte tjänstgör som biträde åt
advokat. Då advokattjänstgöringen är avsedd att ingå som led i befattningshavarens
utbildning, anser jag vidare onödigt att han skulle behöva inhämta
särskilt tillstånd av Konungen för att under sådan tjänstgöring fä
uppträda såsom ombud, biträde eller försvarare. Därest den myndighet
som har att bevilja befattningshavaren tjänstledighet finner, att denne bör
erhålla tillfälle att för sin utbildning tjänstgöra hos advokat, bör han under
denna tjänstgöring utan särskilt tillstånd ia föra annans talan inför
rätta. Något missbruk av en sådan ordning lärer icke vara att befara. Ur
kontrollsynpunkt torde det vara lämpligt, alt myndigheten i beslutet om
tjänstledighet uttryckligen angiver ändamålet därmed.

Bortsett från de egentliga äklagaraspiranterna, vilka icke omfattas av förbudet
att vara ombud, biträde eller försvarare, torde det i främsta rummet
vara de yngre rättsbildade befattningshavarna vid de allmänna domstolarna
som har intresse av och möjlighet att i utbildningssyfte tjänstgöra hos advokat.
På grund härav kan det ifrågasättas att begränsa reformen till denna
kategori. Emellertid synes del hinder att förvärva erfarenhet av advokatverksamhet
som följer av stadgandet i 12 kap. 3 § rättegångsbalken i lagrummets
nuvarande utformning böra undanröjas även såvitt angår domare,
i synnerhet yngre sådana i lägre befattningar, och motsvarande gäller såsom
riksåklagarämbetet uttalat också om de allmänna åklagarna. Även om utmätningsmännen
i allmänhet icke har behov av att förvärva erfarenhet av
att föra annans talan inför rätta, anser jag icke att de bör undantagas frän
den ifrågasatta reformen.

I enlighet med vad nu anförts vill jag föreslå, att till stadgandet i 12 kap.
3 § första stycket rättegångsbalken att lagfaren domare i eller rättsbildad
befattningshavare vid allmän domstol eller allmän åklagare eller utmätningsman
ej må vara ombud, med mindre Konungen för visst mål giver lov
därtill, fogas en bestämmelse att vad nu sagts dock ej skall avse den som,
under tjänstledighet, i utbildningssyfte tjänstgör såsom biträde åt advokat.
På grund av hänvisningar kommer motsvarande att gälla i fråga om rätt
att vara rättegångsbiträde och försvarare.

Under remissbehandlingen av kommitténs promemoria har från ett håll
den tanken framförts, att de befattningshavare om vilka här är fråga under
advokattjänstgöringen jämväl borde få mottaga förordnande såsom offentlig
försvarare. Då en sådan försvarare liksom hittills i princip alltid bör
vara advokat, kan jag icke förorda en sådan reform, .lag vill i delta sammanhang
erinra om att i regel icke heller andra advokatbiträden, som icke
tillhör advokatsamfundet, kan förordnas till offentliga försvarare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1956

År 1954 infördes i arbetsordningen för rikets hovrätter och domsagostadgan
med flera administrativa författningar bestämmelser, som förbjuder
lagfarna domare och rättsbildade befattningshavare vid domstolarna
att bl. a. driva advokatverksamhet, och sådant förbud föreligger även för
landsfogdar och stadsfiskaler enligt de för dem utfärdade instruktionerna.
Då därmed uppenbarligen icke kan åsyftas en tjänstgöring såsom biträde
åt advokat i utbildningssyfte, finner jag det icke nödvändigt att förtydliga
dessa bestämmelser.

Den föreslagna lagstiftningen torde böra träda i kraft den 1 januari 1957.
Särskilda övergångsbestämmelser erfordras icke.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till lag om ändrad lydelse av 12 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av
den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Ulla Larsson

1 Denna bilaga, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uteslutits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1956

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 6 mars
1956.

N ärvarande:

justitieråden Lech,

Regner,

Lind,

regeringsrådet Lorichs,

Enligt lagrådet den 2 mars 1956 tillhandakommet utdrag av protokoll över
justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 20 januari 1956, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 12 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet S. Rudholm.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Sverker Jonson

3 Iiihamj till riksdagens protokoll 1956. 1 saml. Nr 118

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1956

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 9 mars 1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,
Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,
Lange, Lindholm.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler lagrådets
den 6 mars 1956 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 20 januari
1956 remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 12 kap. 2 och 3 §§
rättegångsbalken.

Föredraganden hemställer, att lagförslaget, som av lagrådet lämnats utan
erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Chr. af Winklerfelt

Stockholm 1956. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

560246