Kungl. Maj.ts proposition nr 117 (Proposition 1939:117)

Kungl. Maj.ts proposition nr 117.

Nr 117.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående åtgärder till den
svenska exportnäringens främjande; given Stockholms
slott den 17 februari 1939.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 17 februari 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Forslund, Eriksson, Strindlund.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Möller, anför efter gemensam
beredning med ministern för utrikes ärendena samt cheferna för finansoch
jordbruksdepartementen:

I årets statsverksproposition har under tionde huvudtiteln, punkt 64, i
avbidan på särskild proposition i ämnet, till Befrämjande av exporthandeln
på avlägsna marknader beräknats ett reservationsanslag av 170,000 kronor.
Jag anhåller nu att få för Kungl. Majit ånyo anmäla detta ärende.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 117. t

Kungl. Maj.ts proposition nr 117.

Inledning.

Frågan om anvisande av fortsatt anslag till befrämjande av exporthandeln
på avlägsna marknader under nästa budgetår äger samband med vissa förslag,
som framlagts av inom handelsdepartementet jämlikt Kungl. Majt:s
bemyndigande den 30 juni 1938 tillkallade sakkunniga för utredning angående
vissa åtgärder till den svenska exportnäringens främjande — 1938 års
exportutredning — i betänkande den 24 november 1938 (stat. off. utr. 1938:
42).

De synpunkter, vilka legat till grund för det åt de sakkunniga anförtrodda
uppdraget och varit vägledande för deras arbete, hava av de sakkunniga
sammanfattats på följande sätt:

Den sedan åtskilliga år märkbara tendensen i många länders handelspolitik
att statligt reglera utrikeshandeln genom kontingenteringar, licenssystem,
valutakontroll o. s. v. hade ställt vårt lands exportnäringar inför betydande
svårigheter. Dessa hade i icke ringa grad kunnat bemästras genom ökad
effektivitet från de enskilda företagens, näringsorganisationernas och de statliga
myndigheternas sida. Utrikesförvaltningen hade i starkt ökad utsträckning
tagits i anspråk för handelspolitiska förhandlingar, för handräckningsarbete
i olika kommersiella frågor samt för införskaffande av upplysningar
rörande ekonomiska och kommersiella förhållanden i olika främmande länder.
Statliga organ i hemlandet hade biträtt med mångfaldiga utredningar
och näringsorganisationerna hade intensifierat sin verksamhet med informationer,
marknadsundersökningar m. m. till de enskilda företagens tjänst.
Dessa senare hade påpassligt sökt tillvarataga landets exportmöjligheter. Den
på sina håll tilltagande benägenheten att som villkor för mottagandet av
svenska varor uppställa fordran på inköp från svensk sida av vederbörande
lands produkter hade krävt medverkan även av importhandeln. Ett samarbete
hade också i detta syfte kommit till stånd mellan å ena sidan Sveriges
allmänna exportförening och å andra sidan importörerna, dessa senare
främst representerade av Sveriges grossistförbund och Kooperativa förbundet.

I trots av att sålunda vårt lands administration och företagsamhet sökt anpassa
sig efter det nya läget, vore förhållandena på vissa håll ingalunda
tillfredsställande för den svenska exporten. Ännu större ansträngningar hade
därför ansetts erforderliga och frågan, var och på vad sätt dylika borde sättas
in, hade befunnits kräva närmare undersökningar.

De ökade svårigheter, som gjorde sig gällande på många av de större marknader,
huvudsakligen på den europeiska kontinenten, där Sverige sedan gammalt
haft betydande avsättning för sina produkter, hade medfört, att man
frågat sig huruvida icke på andra håll i världen låt vara mindre men någorlunda
säkra och utvecklingsbara avsättningsområden för svensk produktion
skulle kunna upparbetas. Den ökade betydelse, som de transoceana marknaderna,
i främsta rummet tack vare utvecklingen av direkta svenska sjöfartsförbindelser
med dessa avlägsna marknader, erhållit för den svenska
utrikeshandeln, såväl beträffande införsel som utförsel, hade skänkt förnyad
aktualitet åt spörsmålet att i dessa länder vidga avsättningen för svensk produktion.
Möjligheterna härför vore emellertid icke tillräckligt kända. Det
hade därför ifrågasatts örn icke orienterande marknadsundersökningar, ef -

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

fektivare än som nu sker, kunde organiseras i dylika mindre, ofta avlägset
belägna länder.

I många av de länder, som här kunde komma i fråga, saknade svenska staten
stadigvarande lönad representation, och på de platser där sådan representation
funnes, vore tillgängliga arbetskrafter ofta otillräckliga för en mera
djupgående kommersiell informationsverksamhet. Såväl i fråga om kvalificerade
arbetskrafter som personal för enklare sekreterargöromål och skrivhjälp
torde tillgången vara knapp på åtskilliga håll. Frågan om en personalförstärkning
av utrikesförvaltningen för avhjälpande av dessa brister hade
av sålunda antydda skäl befunnits böra komma under övervägande.

Beträffande spörsmålet om informationsmaterialets nyttiggörande torde
tillgängliga statsinstitutioner här hemma samt näringsorganisationerna i stort
sett representera tillräcklig effektivitet. Emellertid hade även här den frågan
inställt sig, i vad mån en personalförstärkning inom de ifrågakommande
statsinstitutionerna och då närmast utrikesdepartementet kunde visa sig
behövlig. Vad näringsorganisationerna beträffade torde dessa vara väl skickade
att å de enskilda företagarnas uppdrag fullfölja undersökningarna för
speciella varuområden. Men vid tillfällen då utnyttjandet av förefintliga exportmöjligheter
erfordrade samverkan mellan olika näringsgrenar och kanske
dessutom med statliga myndigheter och då måhända förhandlingar mellan
olika intressen här hemma bleve nödvändiga, hade nuvarande organisatoriska
förutsättningar ansetts knappast vara tillfyllest. Möjligheterna för
åvägabringande av en anordning, som erbjöde mera tillfredsställande. arbetsmöjligheter
och som dessutom kunde verka med på en gång auktoritet och
förtroende gentemot olika intressentgrupper, hade för den skull synts böra
tagas under prövning. •

De sakkunniga hade vidare funnit anledning upptaga lill behandling vissa
med nyssberörda frågor sammanhängande spörsmål rörande åtgärder av
beskaffenhet att främja den svenska exportnäringen och skänka den ökad
motståndsförmåga och slagkraft i den skärpta konkurrensen.

Med stöd av en del statistiska undersökningar rörande den svenska utrikeshandelns
utveckling och nuvarande läge (betänkandet kap. 2 sid. 8 ff.) hava
de sakkunniga ansett sig kunna konstatera, att den svenska exportnäringen
hittills kunnat rätt väl hävda sin ställning på de utländska marknaderna, vilket
emellertid icke uteslöte att åtskilliga skäl talade för åtgärder till en förstärkning
och om möjligt förbättring av ställningen. Särskilt viktigt syntes
det vara att motverka de risker som läge i utrikeshandelns starka koncentration
och att för detta ändamål åstadkomma en fördelning och spridning
på ett större antal marknader. En påtaglig tendens i sådan riktning hade
varit för handen under 1900-talet, befordrad bl. a. av de svenska transoceana
sjöfar Islin jerna. Det syntes emellertid angeläget, alt den sålunda inledda
utvecklingen med lämpliga medel främjades och understöddes.

De sakkunniga anföra till utveckling av sina synpunkter ytterligare bland

annat:

Beträffande den svenska exportens fördelning på länder återspeglade statistiken
en utveckling från en rätt stor ensidighet vid tiden närmast före
världskriget till en världsomspännande mångsidighet under senare år, ehuru
alltjämt de förnämsta avsättningsmarknaderna för våra exportvaror vore att
söka inom Europas gränser. Ännu år 1937 ginge drygt tre fjärdedelar av
exporten till länder i Europa. Av övriga kontinenter hade särskilt Amerikas

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

andel ökats, och denna kontinent toge för närvarande omkring 15 % av den
svenska utförseln mot 6 % år 1913. Även Asiens andel i den svenska
exporten visade en förhållandevis stark stegring på senare år från 2 Va % år
1930 till 4V2 % år 1937, medan den del av den svenska exporten, som belöpte
på Australien varit i det närmaste konstant under hela ifrågavarande period.

Motsvarande undersökning beträffande importen visade, att Sverige för
sin införsel liksom i fråga örn utförseln vore starkt beroende av Europa, varifrån
1937 drygt tre fjärdedelar av vår införsel inköptes. Liksom beträffande
utförseln märktes en betydande frammarsch för Amerika, från 13.5 °/o
år 1913 till omkring 20 % år 1937. Dessa siffror grundade sig på statistiken
över inköp. En jämförelse med den fr. o. m. 1936 föreliggande statistiken
för ursprungsländer visade, att en betydande del av införseln från Europa
utgjordes av varor, som producerats annorstädes än i inköpslandet, samt att
större delen av införseln från Asien, Afrika och Australien icke inköptes från
produktionsområdet direkt utan i andra, företrädesvis europeiska, länder.

Den svenska utrikeshandelns relativt starka koncentrering på ett fåtal
marknader i vad avsåge såväl export som import framträdde ännu tydligare
vid en granskning av utrikeshandelns fördelning på enskilda länder. En
sådan undersökning gåve vid handen, att större delen av den svenska införseln
och utförseln folie på ett fåtal av de stora industriländerna. Sålunda
svarade enbart Storbritannien, Tyska riket och Amerikas Förenta Stater för
ungefär hälften av Sveriges hela utrikeshandel.

Med utgångspunkt från dessa uppgifter, vilka för den svenska utrikeshandelns
del återspeglade ett starkt beroende av Europa och Nordamerika ifråga
om såväl export som import, hava de sakkunniga förordat åtgärder i avsikt
att främja en ökad geografisk fördelning och spridning av den svenska exporten.
I sådant syfte föreslå de sakkunniga, att för orienterande undersökningar
av mera allmän natur rörande avsättningsmöjligheterna på mindre
bearbetade marknader utomlands åt Sveriges allmänna exportförening måtte
anvisas ett årligt anslag å 100,000 kronor.

I avsikt att skapa ökad tillgång av unga svenska krafter på de transoceana
marknaderna till fromma för den svenska utrikeshandeln på dessa områden,
förorda de sakkunniga ett återupplivande av handelstudiestipendierna för
att bereda tillfälle för yngre väl meriterade personer att såsom volontärer
vistas på dylika marknader utan anspråk på omedelbara positiva resultat av
deras arbete. För tillgodoseende av detta önskemål föreslå de sakkunniga,
att det under tionde huvudtiteln upptagna anslaget till befrämjande av exporthandeln
på avlägsna marknader göres tillgängligt för utdelning av handelsstudiestipendier,
samt att anslaget under nästa budgetår ökas med 35,000
kronor till 60,000 kronor.

De sakkunniga hava vidare behandlat frågan om samarbete inom näringslivet
till exportens främjande. De sakkunniga uttala härutinnan, att det
organ för ett frivilligt samarbete mellan import- och exporthandeln för vilket
Sveriges allmänna exportförening, Sveriges grossistförbund och Kooperativa
förbundet nyligen gemensamt dragit upp riktlinjerna, i syfte att skapa
möjligheter till en koordinering av det arbete, som på olika håll inom näringslivet
bedrives på detta område, kunde förväntas komma att tillgodose
det behov av samarbete som de rådande omständigheterna skapat.

Kungl. May.ts proposition nr 117.

Därjämte föreslås vissa åtgärder av mera allmänt exportfrämjande karaktär,
varutinnan särskilt må nämnas en omläggning i viss mån av grunderna
för exportkreditgarantisystemet i syfte att öka dess effektivitet i allmänhet
och särskilt såsom stöd för entreprenadverksamhet i utlandet.

Vidare hava de sakkunniga berört en del spörsmål huvudsakligen avseende
det kommersiella informations- och propagandaväsendet. Sålunda tillstyrka
de sakkunniga, att, därest tillräckliga medel för Svensk-internationella
pressbyråns fortsatta verksamhet icke skulle kunna anskaffas på enskild väg,
statsbidrag måtte ställas till förfogande i den omfattning, som kan finnas
erforderlig för verksamheten.

De sakkunniga hava även framställt vissa förslag rörande en utvidgning
av utrikesförvaltningen i syfte att uppnå ett effektivare tillgodoseende av
den svenska utrikeshandelns intressen. På grundval av dessa förslag har i
årets statsverksproposition under tredje huvudtiteln föreslagits dels en utbyggnad
av utrikesdepartementets handelsavdelning med ytterligare en byrå
bestående av en byråchefs- och en sekreterarebefattning inom respektive lönegraderna
A 30 och A 21, dels en extra ordinarie befattning i 26 :e lönegraden
såsom vice konsul vid det olönade konsulatet i Wellington samt en extra
ordinarie befattning i 21 :a lönegraden såsom andre legationssekreterare vid
beskickningen i Rio de Janeiro, dels överförande av de två återstående handelsattachébefattningarna
till den ordinarie personalstaten såsom två ordinarie
befattningar i lönegraden A 30, dels ock ökning med 30,000 kronor av
anslaget till avlöningar åt skrivbiträden vid beskickningar och konsulat.

Över de sakkunnigas betänkande hava yttranden avgivits av dels kommerskollegium,
med överlämnande av i ärendet införskaffade yttranden från
samtliga handelskamrar i riket, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges
grossistförbund, Kooperativa förbundet, Svenska trävaruexportföreningen,
Sveriges granitindustris exportförening, Jernkontoret, Svenska cellulosaföreningen,
Svenska pappersbruksföreningen, Sveriges köpmannaförbund samt
handelshögskolorna i Stockholm och Göteborg, de två sistnämnda såvitt anginge
frågan om exportstipendie- och handelsstudiestipendieinstituten, dels
ock exportkreditnämnden.

Jag övergår nu till att under särskilda avdelningar närmare redogöra tolde
sakkunnigas förslag i de delar vilka förutsätta beslut av Kungl. Majit eller
riksdagen, i den mån de ej redan upptagits till behandling under tredje
huvudtiteln, ävensom för det huvudsakligaste innehållet i de över betänkandet
avgivna yttrandena.

Orienterande marknadsundersökningar.

Vidkommande till en början förslaget angående anordnande av orienterande
marknadsundersökningar på mindre bearbetade avsättningsområden
utomlands framhålla de sakkunniga inledningsvis (betänkandet kap. 3 sid.
18 ff.), att man ifråga örn marknadsundersökningar kunde särskilja två
kategorier, nämligen å ena sidan sådana undersökningar, som avsåge mark -

Kungl. Maj.ts proposition nr 117.

nadsorientering i mindre och avlägset belägna länder för utrönande av utvecklingsmöjligheterna
för de ömsesidiga handelsförbindelserna, samt å andra
sidan metodiska specialundersökningar, som åsyftade erhållande av mera
exakta och i detalj gående uppgifter rörande avsättningsmöjligheterna för
en viss vara å en bestämd marknad. Generellt sett kunde sägas att metodiska
specialundersökningar vore uppgifter, som på grund av sin affärsbetonade
karaktär lämpligen borde verkställas på uppdrag av enskilda intressenter
och handhavas av en privat institution bekostad av uppdragsgivarna. Marknadsundersökningar
av orienterande natur vore däremot avsedda att komma
till stånd när bearbetning av ett område medelst marknadsundersökning
syntes önskvärd ur allmän exportsynpunkt men avsättningsmöjligheterna
för särskilda varuslag vore så ovissa och svårberäkneliga, att affärsföretagen
icke skäligen kunde förutsättas böra påtaga sig de relativt betydande ekonomiska
uppoffringar, som vore förbundna med en sådan undersökning av
marknaden i fråga. Dylika undersökningar, som hade karaktär av kunskapartjänst
och pionjärarbete med syfte att bereda marken för egentliga
affärstransaktioner, och vilka, därest de utfölle gynnsamt, kunde förväntas
giva anledning till fortsatta undersökningar av mera speciell art för att resultatet
skulle kunna direkt nyttiggöras för de enskilda intressenterna, syntes
för den skull böra betraktas såsom en angelägenhet för vars befrämjande
stöd från det allmännas sida lämpligen borde ifrågakomma.

De sakkunniga erinra om att marknadsundersökningar, avseende möjligheterna
att utvidga handelsförbindelserna på avlägsna potentiella marknader,
för ett trettiotal år sedan upptagits såsom en uppgift för utrikesrepresentationen.
Man sökte därvid tillgodose de ändamål som åsyftades genom att
anförtro uppdragen åt personer utanför förvaltningen, i allmänhet personer
med erfarenhet från affärslivet eller annan praktisk verksamhet, vilka anställdes
i departementets tjänst såsom handelsattachéer. Förhållandena hade
visserligen lett till att ett antal sådana handelsattachéer, vilka visat sig kompetenta
för denna mycket speciella art av verksamhet, absorberats av utrikesförvaltningen,
för vilken de handelspolitiska och kommersiella uppgifterna
erhållit allt större betydelse, och kommit till användning på vanliga diplomatiska
och konsulära poster. Emellertid krävde ett framgångsrikt arbete
på ifrågavarande område så speciell utbildning och överhuvud så speciella
förutsättningar, att det framstode såsom mindre lämpligt att inordna här
åsyftade befattningar i den ordinarie utrikesförvaltningen, vilket erfarenheten
ävenledes i vissa fall torde hava bestyrkt. Å andra sidan vore det för att
erhålla tillgång till kvalificerade krafter för marknadsundersökningsarbete
av vikt att möjligheter till anställning på längre sikt kunde erbjudas, enär
erfarenheten från detta område hade givit vid handen att vägen tillbaka
till affärslivet ofta visat sig besvärlig för personer, som någon längre tid
sysslat med kommersiell informationsverksamhet, därför att den nödvändiga
specialiseringen på viss bransch under verksamhetstiden måst uppgivas.

De sakkunniga vitsorda, att behov av orienterande marknadsundersökningar
för närvarande förelåge ifråga örn åtskilliga transoceana marknader,

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

samt förorda av skäl som i betänkandet närmare utvecklas (kap. 3. sid. 20
ff.), att dylika undersökningar tillgodosåges inom Sveriges allmänna exportförenings
ram, därvid exportföreningens marknadsundersökningsbyrå skulle
kunna tjäna såsom centralorgan för marknadsundersökningsverksamheten.
Inom denna byrå funnes enligt de sakkunnigas uppfattning samlad en stor
fond av erfarenhet rörande marknadsundersökningars planläggande och utförande;
erfarenheter som, ehuru de huvudsakligen avsåge bedrivande av
metodiska specialundersökningar, i stor utsträckning vore av värde även
vid utförande av orienterande marknadsundersökningar. Byrån borde utarbeta
researbetsplaner för de orienterande marknadsundersökningarna och
till byrån borde alla upplysningar inrapporteras för att efter lämplig bearbetning
delgivas därav intresserade svenska exportörer och importörer. För
inrangerandet av ifrågavarande marknadsundersökningar inom exportföreningens
ram talade även den synpunkten att det material och de rön, som
därvid framkomme, för att kunna nyttiggöras oftast krävde vidare bearbetning
i form av metodiska specialundersökningar. Det naturliga samband,
som förelåge mellan de orienterande marknadsundersökningarna och de metodiska
specialundersökningarna, gjorde det önskvärt, att de förra planerades
med direkt sikte på materialets tillrättaläggande för fortsatt arbete genom
specialundersökningar. Sistnämnda slag av undersökningar borde självfallet
liksom hittills bedrivas på beställning av svenska intressenter och på
dessas bekostnad. Dessa omständigheter syntes göra det mindre lämpligt
att de orienterande undersökningarna förlädes inom statsförvaltningens ram
på sätt tidigare var fallet.

Beträffande orienterande marknadsundersökningars bedrivande uttala de
sakkunniga vidare:

Såsom allmänt omdöme kunde sägas att det praktiska värdet av orienterande
marknadsundersökningar vore i hög grad beroende av noggranna forarbeten
och arbetsplaner samt förefintligheten av ett centralt organ som
möjliggjorde effektivt utnyttjande av det insamlade materialet.

En orienterande marknadsundersökning borde lämna material för ett allmänt
bedömande av möjligheterna icke blott till avsättning av svenska produkter
å marknaden i fråga utan även till svenska inköp därstädes, häremot
torde icke böra åsyftas en så i detalj gående granskning av områdets
näringar och handel samt därmed sammanhörande förhållanden, att det
insamlade materialet i allmänhet direkt skulle kunna läggas till giund för
affärstransaktioner. Härför torde i allmänhet krävas metodiska specialundersökningar
av förut angivet slag. Det syntes antagligt, att orienterande marknadsundersökningar
komme att giva ökade impulser till specialundersökningar
och sålunda komme att medföra en intensifiering av marknadsundersökningsbyråns
verksamhet. Resultatet av de orienterande undersökningarna
borde vidare kunna tjäna till ledning för bedömande av ändamålsenligheten
av och lämpligaste organisationsformerna för svenska affärsförbindelser
med marknaden i fråga och särskilt borde det kunna tjäna blivande
exportstipendiater till ledning vid eventuell verksamhet på det undersökta
området. Förutom de rena marknadsundersökningsuppgifterna torde åt dylika
marknadsundersökare kunna anförtros mera speciella uppdrag. Exempelvis
syntes kunna ifrågakomma, att dylika marknadsundersökare bemyn -

Kungl. Maj.ts proposition nr 117.

digades understödja och animera de inom undersökningsområdet bosatta
svenska honorärkonsulemas verksamhet till befrämjande av svenska intressen
eller att de på begäran av svenska exportörer eller importörer tillsåge
huru dessas agenter eller representanter skötte sina svenska huvudmäns intressen.
Särskilt i sistnämnda fall, men även vid fullgörandet av marknadsundersökningsuppdraget
i dess helhet, vore det av stor vikt att framgå med
försiktighet så att icke redan bestående affärsförbindelser genom undersökningen
skadades eller oroades. På ett senare stadium kunde det måhända
även befinnas lämpligt att ånyo utsända en marknadsundersökare till ett
tidigare genomforskat område för att granska resultatet av tidigare utförda
undersökningar, samt i man av behov komplettera och fördjupa undersökningen
på grundval av vunna erfarenheter. Ändrade förhållanden och den
fortskridande ekonomiska utvecklingen torde även med vissa tidsintervaller
kräva dylika förnyade orienteringar.

För säkerställande av en mera permanent verksamhet med orienterande
marknadsundersökningar till föremål anse de sakkunniga att särskilda befattningar
borde inrättas. Beträffande omfattningen av ifrågavarande undersökningsverksamhet
hava de sakkunniga funnit sig med hänsyn till därmed
förbundna kostnader och svårigheterna att omedelbart finna för uppgifterna
lämpade personer böra inskränka sig till att föreslå inrättande av till
en början två marknadsundersökningsbefattningar, den ena avseende den
latinamerikanska intressesfären, den andra övriga ifrågakommande, huvudsakligen
asiatiska och afrikanska områden. På förut angivna skäl torde
dessa böra anknytas till exportföreningen, men tillsättas i samförstånd med
kommerskollegium, pa vilken myndighet det jämväl borde ankomma att godkänna
arbetsplaner för befattningshavarna samt tjänstgöra såsom övervakande
myndighet. Exportföreningen torde jämväl böra hålla därav intresserade
myndigheter (förslagsvis handelsdepartementet, utrikesdepartementets
handelsavdelning och traktatberedningen) underrättade om marknadsundersökningarnas
planläggning, deras fortskridande samt resultaten
av desamma.

De sakkunniga anföra vidare, att de uppgifter, som införskaffats till ledning
för bedömandet av de kostnader som skulle krävas för att bereda
här ifrågavarande befattningshavare möjligheter att på ett tillfredsställande
sätt fullgöra dem anförtrodda uppgifter, gåve vid handen, att de totala årliga
kostnaderna för varje befattningshavare inklusive lön, tjänsteresor, expenser
m. m. komme att uppgå till minst 40,000 kronor. I detta sammanhang
omnämnes att i Norge av statsmedel för närvarande utginge ett årligt
anslag av 80,000 kronor till tva handelsagenter, vilkas verksamhet och arbetsförhållanden
i flera avseenden vore jämförbara med vad som skulle komma
att gälla beträffande här ifrågavarande marknadsundersökningsbefattningar.

Inrättandet av marknadsundersökningsbefattningar, på sätt här föreslagits,
skulle enligt de sakkunnigas mening medföra en avsevärd ökning av arbetsbördan
för exportföreningens marknadsundersökningsbyrå i form av planläggning
av undersökningarna, bearbetning av inkommet material och dess
delgivning med enskilda företag, som kunde tänkas intresserade därav m. m.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 117.

För att byrån, vars arbetskrafter redan för dess nuvarande verksamhet vore
otillräckliga, skulle kunna utföra de nya uppgifter, som de orienterande
marknadsundersökningarna skulle medföra för densamma, krävdes en förstärkning
av byråns personal, vilken syntes så mycket mera angelägen, som
det praktiska värdet av orienterande marknadsundersökningar, såsom förut
i skilda sammanhang framhållits, vore i hög grad beroende av att de vunna
resultaten på lämpligt sätt bearbetades och bringades till deras kännedom,
som direkt eller indirekt kunde draga någon nytta därav. För dylikt ändamål
erfordrades, utöver vad som beräknats åtgå för täckande av marknadsundersökarnas
verksamhet, ett belopp av 20,000 kronor årligen, vilket, enligt
vad de sakkunniga inhämtat, syntes kunna möjliggöra nödig arbetsförstärkning
samt bidraga till täckande av de ökade kontorskostnader m. m., som
en dylik utvidgning skulle föra med sig.

Enär bedrivandet av orienterande marknadsundersökningar inom exportföreningens
ram skulle avse tillgodoseende av syften av allmän karaktär,
hava de sakkunniga ansett det naturligt, att bistånd lämnades från det allmännas
sida för täckande av kostnaderna. De sakkunniga förorda sålunda,
att, för finansiering av den organisation och verksamhet som i det föregående
angivits, åt Sveriges allmänna exportförening för budgetåret 1939/40 anvisades
ett reservationsanslag av 100,000 kronor för bestridande av kostnaderna
dels för orienterande marknadsundersökningar på mindre bearbetade avsättningsområden
utomlands dels ock för en därmed förbunden utvidgning
av föreningens centralorgan för marknadsundersökningar.

De hörda näringsorganisationernu hava genomgående ställt sig välvilliga
till det av de sakkunniga framlagda förslaget angående anordnande av orienterande
marknadsundersökningar.

Sveriges allmänna exportförening finner uppslaget synnerligen beaktansvärt
och förklarar sig beredd att låta utbygga föreningens organisation för
allmänna marknadsundersökningar enligt de riktlinjer, som uppdragits i
betänkandet. Föreningen förutsätter emellertid, att dess självständiga ställning
gentemot statsmakterna icke genom erhållandet av det ökade statsbidraget
lcomme att rubbas. Enligt föreningens mening torde det icke böra bereda
alltför stora svårigheter att med lämpliga krafter tillsätta de föreslagna
marknadsundersökarebefattningarna. Det kunde även förväntas, att föreningen
skulle bliva i stånd att framdeles låta de av marknadsundersökarna,
som befunnes lämpliga härför, införlivas med den fast anställda personalen
i Stockholm, varigenom deras på olika utländska marknader förvärvade kunskaper
skulle kunna nyttiggöras i föreningens informationsarbete.

Sveriges grossist förbund ansluter sig helt och hållet till de sakkunnigas
uppfattning om betydelsen av orienterande marknadsundersökningar av allmän
karaktär. Förbundet understryker, att sådana undersökningar även
vore av vikt för importhandeln, både direkt och indirekt, och framhåller
lämpligheten av att såväl under förberedandet av marknadsundersökningarna
som under själva utförandet av desamma nära kontakt upprätthålles med
importörerna och deras sammanslutningar. Förbundet föreslår vidare, att
vid undersökningarna samband upprätthölles med den samarbetskommitté
för import- och exporthandel, som nyligen konstituerats genom medverkan

10 Kungl. Maj:ts proposition nr lii''.

från förbundet, Sveriges allmänna exportförening och Kooperativa förbundet.

Stockholms handelskammare anser, att undersökningarna säkerligen i åtskilliga
fall skulle vara till viss nytta. Kammaren förutsätter, att resultaten
i den mån de äro av mera allmän natur ställas till näringslivets fria förfogande.

Handelskamrarna i Malmö och Jönköping hälsa det av de sakkunniga i
denna del förordade aktionsprogrammet med tillfredsställelse. Mot den plan,
som i betänkandet angivits för genomförandet av ifrågavarande marknadsundersökningar,
hade handelskamrarna ej heller något att erinra. Då dessa
undersökningar likväl för närvarande närmast vore att betrakta som ett
försök, om vars värde endast erfarenheten kunde giva besked, torde dock
enligt kamrarnas uppfattning anledning saknas att nu träffa alltför långt gående
dispositioner. Ur denna synpunkt förefölle det handelskamrarna därför
mindre tillrådligt att utbygga en organisation och därtill knyta en personal
under sådana villkor, att av förhållandena påkallade ändringar och omläggningar
därigenom skulle försvåras.

Handelskamrarna i Göteborg och Borås uppgiva, att vid överläggningar,
som kamrarna haft i ärendet med ledande exportörer inom kamrarnas distrikt,
dessa ställt sig i viss mån tvivlande beträffande värdet av sådana orienterande
marknadsundersökningar, som de sakkunniga förordat. Skulle en
marknadsundersökning bliva av betydelse för svensk export borde den -—-hade sålunda framhållits — utföras av någon, som vore fullt insatt i den
bransch, vars produkter önskades inarbetade på en främmande marknad.
Värdet av en allmänt orienterande marknadsundersökning motsvarade ofta
icke de därmed förenade kostnaderna. Från exportörhåll hade även gjorts
gällande, att åtminstone en del av det föreslagna anslaget å 100,000 kronor
med större fördel skulle kunna användas till exportens fromma i form av
bidrag till speciella marknadsundersökningar eller handelsstudiestipendier.
Enligt handelskammarens i Norrköping åsikt vore den latinamerikanska intressesfären
redan så penetrerad av många olika svenska exportföretag, att
det syntes kammaren onödigt att dit utsända en speciell marknadsundersökare.
Då däremot områdena i Asien och Afrika vore väsentligt mindre
bearbetade och därtill av så stort omfång, ansåge handelskammaren, att örn
de sakkunnigas plan komme till utförande båda marknadsundersökarna borde
placeras inom sistnämnda områden.

Jämväl handelshögskolan i Göteborg har i förevarande fråga gjort ett
uttalande. Högskolan framhåller, att verkställandet av marknadsundersökningar
liksom överhuvud studiet av hithörande problem stöde på handelshögskolornas
forskningsprogram, varför det syntes högskolan som örn den
inom handelshögskolorna befintliga sakkunskapen borde kunna tagas i anspråk
av det centralorgan, som skulle komma att anförtros ledningen av
marknadsundersökningarna. Från handelshögskolornas egen synpunkt skulle
det vara i hög grad önskvärt, örn de även på detta område kunde bringas i
direkt kontakt med det praktiska arbetet.

Kommerskollegium anför inledningsvis följande:

Förhållandena på flera av de marknader — särskilt i Europa — till vilka
den svenska exporten vore koncentrerad tedde sig för närvarande så föga
uppmuntrande, att det torde vara mycket välbetänkt att söka upparbeta nya
avsättningsområden på sådana håll i världen, dit utförseln av svenska produkter
ännu vore outvecklad. Särskilt angeläget syntes det vara att tillvara -

Kungl. Majlis proposition nr lil.

taga de möjligheter, som vissa transoceana länder erbjöde den svenska exporten.
Förutom av de sakkunniga åsyftade marknader i Central- och
Sydamerika, Västindien, Afrika och Asien torde måhända även de västra delarna
av Kanada böra nämnas i sammanhanget. Avstånden kunde i många
fall synas väl stora, men det borde icke förbises, huru även mycket avlägsna
länder på grund av samfärdsmedlens utveckling för varje år komme oss
närmare. Accelerationen hos sjötransportmedlen vore måhända mindre påtaglig,
men genom flygförbindelsernas utveckling bleve postgången allt snabbare
och korrespondensen i affärsangelägenheter alltmera underlättad. Det
torde säkerligen kunna hävdas, att enbart hänsynen till denna snabba alltjämt
fortgående utveckling hos kommunikationsväsendet motiverade, att den
svenska utrikeshandeln ägnade större intresse än hittills åt mera avlägsna
marknader. Samtidigt som kollegium generellt anslöte sig till det av de sakkunniga
utstakade programmet, ville kollegium emellertid framhålla, att
den svenska exportnäringen — särskilt med hänsyn till den hårda konkurrensen
från andra exporterande länders sida — icke borde förvänta några
lättvunna framgångar på nu ifrågavarande transoceana marknader. Många
svårigheter torde säkerligen få övervinnas innan dessa områden i någon mera
betydande grad kunde tänkas bliva upparbetade såsom avsättningsområden
för svenska produkter. De svårigheter av allehanda slag, som sålunda förefunnes,
gjorde det emellertid angeläget, att staten i förevarande sammanhang
stödde det enskilda initiativet, då man icke kunde räkna med att de
enskilda exportörerna annat än i undantagsfall skulle vara beredda att ensamma
påtaga sig de risker, som vore förenade med en pionjärbetonad verksamhet
av det slag, som de sakkunniga rekommenderade.

Beträffande särskilt frågan om orienterande marknadsundersökningar anför
kommerskollegium:

Marknadsundersökningar av nu ifrågavarande allmänna natur kunde givetvis,
örn de planerades rätt och utfördes av personer, som ägde sådana
speciella förutsättningar, som krävdes för dessa ingalunda lätta arbetsuppgifter,
bliva av värde vid upparbetandet av avlägsna, hittills mindre kända
exportmarknader. Att stora områden i olika världsdelar ur den svenska
exportnäringens synpunkt vore ganska outforskade förefölle uppenbart.
Gentemot vad handelskammaren i Norrköping anfört beträffande penetrationen
av Latinamerika ville kollegium betona, att stora delar av Centralamerika
och den Västindiska ögruppen vore föga kända nied avseende å de
möjligheter, de kunde erbjuda såsom marknader för svenska produkter.
Ehuru kollegium i huvudsak ställde sig välvilligt till utredningens hithörande
förslag, ville kollegium dock icke förneka, att risk kunde föreligga för
att detta slag av marknadsundersökningar just genom sin allmänna orienterande
natur i enstaka fall skulle kunna komma att lämna tämligen klena
resultat i förhållande till det arbete och de kostnader, som nedlagts på desamma.
Vad beträffade det centralorgan, som vore nödvändigt för genomförande
av marknadsundersökningarna, torde såsom de sakkunniga betonat
Sveriges allmänna exportförening lämpligen böra anlitas härför. Emellertid
syntes det kollegium värdefullt, örn ett visst samarbete kunde etableras
mellan exportföreningen och handelshögskolorna i dessa angelägenheter.
Såsom handelshögskolan i Göteborg framhållit skulle det vara synnerligen
önskvärt, om handelshögskolorna på detta område kunde bringas i direkt
kontakt med det praktiska arbetet. Centralorganet borde givetvis även upprätthålla
ständig förbindelse med importhandelns sammanslutningar. Beträffande
organisationen i ("ivrigt ville kollegium i överensstämmelse med

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Departements•
chefen.

handelskamrarna i Malmö och Jönköping betona, att dispositioner på alltför
lång sikt icke syntes böra träffas i frågans nuvarande läge. Kollegium
ställde sig något tveksamt beträffande storleken av det för ändamålet föreslagna
anslagsbeloppet samt ifrågasatte, huruvida det icke måhända vöre
lämpligt, att vid anslagets beviljande en viss frihet medgåves beträffande
beloppets användning så att icke hela summan ovillkorligt bundes för ändamål
sammanhängande med de orienterande marknadsundersökningarna.

Kollegium hade icke någon erinran emot att i avseende på marknadsundersökningarnas
bedrivande övertaga de uppgifter, de sakkunniga föreslagit,
nämligen att ifrågavarande befattningars innehavare skulle tillsättas i
samförstånd med kollegium samt att på kollegium skulle ankomma att godkänna
arbetsplaner för befattningshavarna samt tjänstgöra såsom övervakande
myndighet.

Såsom förhållandena för exportnäringen utvecklat sig med ökade avsättningssvårigheter
på gamla inarbetade marknader, är det naturligt, att strävandena
inriktas på att bereda vidgat utrymme för våra produkter å marknader,
vilka tidigare ur svensk exportsynpunkt blivit tillbakasätta. Det av
de sakkunniga framförda förslaget att i syfte att främja en ökad geografisk
fördelning av den svenska exporten anordna orienterande marknadsundersökningar
i mindre och avlägset belägna länder för utrönande av utvecklingsmöjligheterna
för de ömsesidiga handelsförbindelserna synes värt beaktande.
De föreslagna åtgärderna lära i viss mån få betraktas såsom försök,
och risk föreligger naturligtvis, att, på sätt kommerskollegium framhållit,
undersökningarna understundom komma att lämna relativt svaga resultat.
Som helhet betraktad synes anordningen emellertid kunna bliva av
värde för den svenska utrikeshandeln. Ehuru det vid sådant förhållande
kunde ifrågasättas huruvida icke denna näring själv borde bära de med undersökningarna
förbundna kostnaderna, vill jag ej påyrka en dylik lösning.
Man lärer icke kunna räkna med att enskilda exportörer annat än i
undantagsfall skulle vara beredda att påtaga sig de relativt betydande ekonomiska
uppoffringar, vilka äro förbundna med sådana allmänna undersökningar,
varom här är fråga, och vilka hava karaktär av pionjärarbete med
syfte att bereda marken för egentliga affärstransaktioner. Om, vilket synes
önskvärt, ifrågavarande undersökningar skola komma till stånd, torde det
vara nödvändigt att staten ekonomiskt medverkar, något som också synes
försvarligt med hänsyn till undersökningarnas syfte att främja Sveriges utrikeshandel
över huvud, utan särskilt hänsynstagande till viss exportgren.

Jag tillstyrker, att i fråga om marknadsundersökningarnas anordnande
och bedrivande de av de sakkunniga angivna riktlinjerna i huvudsak följas.
Undersökningarna synas sålunda lämpligen böra handhavas av Sveriges
allmänna exportförening, som för ändamålet bör erhålla särskilt anslag av
statsmedel. Angående storleken av detta anslag synes de sakkunnigas förslag
böra tillsvidare godtagas. För nästa budgetår torde sålunda böra för
verksamheten anvisas ett belopp av sammanlagt 100,000 kronor, avsett dels
till avlöning och kostnader för två marknadsundersökare, dels ock till be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

stridande av de med verksamheten förbundna ökade utgifterna för exportföreningens
marknadsundersökningsbyrå.

Anledning att, på sätt kommerskollegium ifrågasatt, vid anslagets beviljande
medgiva sådan frihet beträffande beloppets användning, att hela summan
icke ovillkorligt skulle behöva användas för marknadsundersökningarna,
synes mig knappast föreligga. För ett planmässigt bedrivande av verksamheten
torde det för exportföreningen vara angeläget att hava visshet om, att
anslaget i dess helhet kan tagas i anspråk för ändamålet. Jag förutsätter
härvid, att sådana anordningar träffas, att föreningen icke kommer i åtnjutande
av större belopp än som visas verkligen åtgå för denna verksamhet.
Då, såsom de sakkunniga föreslagit, medelsanvisningen synes böra ske i
form av reservationsanslag, kommer vid budgetårets utgång eventuellt förefintlig
reservation att kunna tillgodoräknas vid uppgörande av förslag till
medelstilldelning för följande budgetår. Vad angår de i vissa yttranden framförda
önskemålen att dispositioner på alltför lång sikt icke borde träffas i
ärendets nuvarande läge, må här endast erinras, att den fortsatta utvecklingen
givetvis blir beroende av de erfarenheter som under verksamhetens
gång komma att vinnas. Emellertid torde man å andra sidan få utgå från
att, örn ej oförutsedda omständigheter inträffa, statsmedel under de närmaste
åren göras tillgängliga för ändamålet i oförändrad utsträckning. En
dylik förutsättning torde vara nödvändig såsom underlag för de dispositioner,
exportföreningen måste vidtaga för säkerställande av bästa möjliga arbetsresultat.

Det synes naturligt, att, på sätt kollegium förordat, exportföreningen i hithörande
angelägenheter söker förbindelse med importhandelns sammanslutningar
och även samarbetar med handelshögskolorna i Stockholm och Göteborg.
Jag finner det vidare självfallet, att marknadsundersökarna i den
mån så är möjligt upprätthålla kontakt med de officiella svenska representanterna
i vederbörande land, ävensom att dessa envar inom sitt verksamhetsområde
lämna marknadsundersökarna allt det bistånd, som kan erfordras
för befrämjande av de med undersökningarna avsedda ändamålen.

Vad angår övervakningen av marknadsundersökningsverksamheten ansluter
jag mig till de sakkunnigas av kollegium och exportföreningen biträdda
förslag, att kollegium skall tjänstgöra såsom övervakande myndighet. På
kollegium torde även böra ankomma att handhava utbetalandet av de statsmedel,
som ställas till förfogande för ifrågavarande ändamål.

Exportstipendier och handelsstudiestipendier.

Innan jag övergår till de sakkunnigas förslag ifråga om exportstipendier
och handelsstudiestipendier lämnas i det följande en sammanfattning av
den utveckling dessa stipendieinstitut tidigare undergått.

Å riksstaten för löpande budgetår finnes upptaget ett reservationsanslag å
25,000 kronor för befrämjande av exporthandeln på avlägsna marknader,

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

vilket anslag ersatt det av riksdagen tidigare under en följd av år, senast för
budgetåret 1937/38, beviljade anslaget till exportstipendier. Anslaget var
för vart och ett av budgetåren 1932/33—1936 37 upptaget med 20,000 kronor
samt för budgetåret 1937/38 med 25,000 kronor.

Dylika stipendier beviljades första gången år 1896 under namn av handelsstipendier,
vilka voro avsedda att bereda unga män tillfälle att erhålla
kännedom örn utländska handelsförhållanden. Emellertid inträdde under
årens lopp härutinnan en förändring så till vida, att vid stipendiernas utdelning
hänsyn alltmera kom att tagas lill sökandenas förmodade lämplighet
att verka för avsättning av svenska varor. Ar 1908 uppdelades handelsstipendierna
på två slag, nämligen dels handelsstudiestipendier och dels exportstipendier.
Denna uppdelning av stipendieverksamheten grundades på
förslag av kommerskollegium, som därmed ville vinna att såväl det ändamål
vartill anslaget till handelsstipendier ursprungligen avsetts, som det ändamål
samma anslag faktiskt kommit att gälla, skulle kunna behörigen tillgodoses.
Enligt de föreskrifter som i anslutning till denna uppdelning hlevo gällande
(Sv. förf.-sami. 1908 bill. nr 51), skulle exportstipendierna tjäna såsom understöd
åt personer, som utan officiell ställning, företrädesvis i Ryssland, på
Balkanhalvön eller i länder utom Europa, verkade för avsättning av svenska
exportartiklar, samt handelsstudiestipendierna tjäna såsom understöd för
förvärvande utomlands av praktiska insikter i handelsyrket. Nya föreskrifter
rörande stipendieverksamheten meddelades sedermera i kungörelsen den
26 september 1921 (nr 636). Härvid utvidgades området för exportstipendiaternas
uppgifter, i det den lokala begränsningen till Ryssland, Balkaniänderna
och de utomeuropeiska länderna bortföll, varjämte i deras arbetsuppgifter
skulle ingå att verka för import till Sverige av råvaror och andra
förnödenheter samt transithandeln över Sverige. I anledning av den ansträngda
statsfinansiella situationen äskades för budgetåren 1923/24 och
1924/25 inga anslag för nu ifrågavarande ändamål. Förefintlig behållning
å tidigare anslag möjliggjorde emellertid viss tilldelning av exportstipendier.
För budgetåret 1925/26 anvisades ånyo ett anslag, som emellertid inskränktes
till att avse exportstipendier, varemot av besparingsskäl anslag till handelsstudiestipendier
ansågs böra tillsvidare icke ifrågakomma. Senare hava
endast exportstipendier utdelats. 1921 års bestämmelser i vad dessa avse
handelsstudiestipendier äro dock ännu gällande. För exportstipendierna nu
gällande föreskrifter finnas intagna i kungörelsen den 16 september 1932 (nr
441) med allmänna bestämmelser för statens exportstipendier. Sistnämnda
kungörelse innebär ingen ändring i sak beträffande exportstipendiaternas
uppgifter.

Frågan örn exportstipendieinstitutionens utveckling vann förnyad aktualitet
genom att densamma upptogs till behandling i sakkunnigbetänkandet
örn folkförsörjning och arbetsfred (stat. off. utr. 1935:65). De sakkunniga
framliöllo i ifrågavarande ämne, att hittills gjorda erfarenheter i stort
sett bestyrkte uppfattningen örn ändamålsenligheten hos exportstipendieinstitutionen
och torde motivera vidare utveckling därav. Den största svårigheten
syntes de sakkunniga ligga i valet av lämpliga kandidater. Till
prövning borde upptagas frågan örn att återuppliva de äldre s. k. bandelsstudiestipendierna,
utdelade såsom understöd åt personer som önskade förvärva
praktiska insikter i handelsyrket, och kombinera dessa med exportstipendieväsendet
på sådant sätt att därmed skapades en rekrytskola för
handelspionjärer.

Kommerskollegium, som genom remiss anbefalldes att efter vederbörande
näringsorganisationers hörande till Kungl. Majit inkomma med utredning

Kungl. Maj.ts proposition nr 117.

och förslag rörande bland annat den stipendieverksamhet som i nämnda
sakkunnigbetänkande avhandlades, avgav den 23 november 1937 utlåtande
i ärendet. Kollegium förmälde därvid bland annat, att hithörande spörsmål
dryftats med vissa tillkallade representanter för särskilt våra större exportnäringar.
Dessa hade därvid uttalat sitt erkännande av de insatser som av
exportstipendiater gjorts tili den svenska exportens gagn, samt framhållit betydelsen
av att denna och liknande verksamhet allt fortfarande uppehölles
genom understöd från statens sida. Startande av svensk pionjärverksamhet
i transoceana länder borde därvid som hittills uppmuntras och stödjas, i den
mån tillräckligt stora oexploaterade marknader fortfarande stöde öppna och
lämpliga kandidater funnes. Vid sidan härav borde med stipendierna understödjas
även annan verksamhet till vår utrikeshandels befrämjande på avlägsna
marknader. Såsom understödjansvärt hade exempelvis angivits utsändande
av kommersiellt erfarna personer för bedrivande av marknadsstudier
och anskaffande av utländska förbindelser å var för sig mindre men
tillsammantagna betydande marknadsområden. Över huvud vore det med
hänsyn till de skiftande förhållandena angeläget, att stor frihet gällde i fråga
örn ändamål som finge tillgodoses med stipendiemedlen.

Kollegium anförde vidare, att inhämtade uppgifter angående resultatet av
exportstipendieverksamlieten syntes ådagalägga, att exportstipendieinstitutionen
i stort sett varit av nytta för främjande av våra handelsförbindelser
med mindre bearbetade marknader. Med anledning av vad under utredningen
framkommit syntes det dock kollegium önskvärt, att de penningmedel,
som det allmänna i förevarande form ställde till förfogande i exportbefrämjande
syfte, framdeles icke borde så ensidigt som hittills skett lämnas
såsom bidrag till upprättande av svenska agenturfirmor i transoceana
eller eljest mera avlägsna länder, utan att de borde kunna komma till en
fruktbärande användning genom att stå till förfogande jämväl för marknadsundersökningar
på bredare basis, för förmedlande av förbindelser mellan
svenska exportföretag och lämpliga handelshus i respektive länder samt fölen
allmän planläggning av en exportoffensiv på mera avlägsna marknader,
där behov av svenska industriprodukter funnes föreligga. Ett uppslag, som
under diskussionen av hithörande ämnen framkommit, och som syntes kollegium
förtjäna beaktande, vore att låta stipendiaterna i fråga vid sin verksamhet
vinna en viss anknytning till förefintliga svenska konsulat på dylika
mera avlägsna marknader, och med konsulatet såsom i viss mån stödjepunkt
företaga de undersökningar och inhämta de upplysningar, som funnes behövliga.
Ett dylikt uppdrag skulle ej avse någon längre tid utan vara begränsat
till ett. högst två år och stipendiaten skulle efter uppdragets fxdlgörande
hava att söka sin utkomst i det enskilda förvärvslivet.

Med beaktande av de av kommerskollegium anförda skälen för en omläggning
i viss mån av principerna för tilldelning ur anslaget till exportstipendier
tillstyrkte dåvarande chefen för handelsdepartementet i sitt anförande
till statsrådsprotokollet den 4 januari 1938 angående frågor som tillhörde
regleringen för budgetåret 1938/39 av utgifterna under riksstatens tionde
huvudtitel (X H. T. p. 59), alt stipendier av statsmedel måtte kunna tilldelas
personer, som, utan alt företräda någon speciell exportartikel, önskade
verka för främjande av svensk utrikeshandel. Denna exportfrämjande verksamhet
borde äga rum i form av marknadsundersökningar i syfte att utröna
möjligheterna för svensk export men också, örn så kunde ske, genom att förmedla
förbindelser mellan svenska och utländska intressenter. För berörda
undersökningar bolde utväljas marknadsområden, där vår officiella utrikesrepresentation
icke vore tillfyllest för dt- uppgifter som avsåges. Där -

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

emot syntes det lämpligt, att, i anslutning till vad kommerskollegium förordat,
sådana anordningar träffades, att stipendiaterna, där dylik representation
funnes, kunde av denna erhålla råd och stöd i sin verksamhet.

Kungl. Majit hemställde, under åberopande av denna motivering, att för
budgetåret 1938/39 måtte till befrämjande av exporthandeln på avlägsna
marknader beviljas ett reservationsanslag av 25,000 kronor. Riksdagen biföll
denna hemställan.

I skrivelse den 27 augusti 1938 har kommerskollegium gjort framställning
örn beviljande av ett reservationsanslag av 25,000 kronor till befrämjande av
exporthandeln på avlägsna marknader jämväl för budgetåret 1939/40. Till
motivering härav framhåller kollegium att för sagda budgetår borde beräknas
ett belopp av 10,000 kronor till fortsättningsstipendier åt tre exportstipendiater
för ett tredje stipendieår. Vidare borde medel beräknas dels till fortsättningsstipendier
andra året till de nya stipendiater, som kunde komma att utses
innevarande budgetår, dels ock till nya stipendier eller bidrag under nästkommande
budgetår.

De sakkunniga säga sig för sin del vara av den uppfattningen, att e x p o r tstipendieinstitutionen
måste anses hava i stort sett varit av nytta
för främjande av våra handelsförbindelser på transoceana marknader. Till
stöd härför anföras vissa från Sveriges allmänna exportförening införskaffade
uppgifter rörande resultatet av de exportstipendiaters verksamhet, vilka
erhållit stipendier från och med år 1909. Enligt dessa uppgifter hade stipendiaterna
inalles varit 66. Bland dessa funnes 28 som vore eller varit innehavare
av egna firmor eller delägare i företag i utlandet, ytterligare 13 som
likaledes haft framgång i sin verksamhet i främmande land samt 10 som
visserligen ej kvarstannat i utlandet, men som dock i sin senare verksamhet
i hemlandet dragit nytta av de erfarenheter och lärdomar de vunnit utomlands,
medan 6 avlidit och 9 finge anses hava misslyckats i sin verksamhet.

De sakkunniga uttala vidare sin anslutning till den omläggning av principerna
för exportstipendier, som från och med innevarande budgetår kommit
till stånd, i vilket sammanhang de framhålla önskvärdheten av att de
möjligheter, som numera vore förhanden att ur förenämnda anslag erhålla
bidrag för verksamhet av mera indirekt exportfrämjande natur tydligare
bragtes till allmänhetens kännedom än för närvarande torde ske. Däremot
anse de sakkunniga, att möjligheterna att utnyttja ifrågavarande anslag för
marknadsundersökningar, särskilt sådana undersökningar på bredare basis
och åsyftande en allmän planläggning av möjligheterna till export och import
beträffande mera avlägsna marknader, borde bortfalla, för den händelse
att statsbidrag skulle komma att utgå för inrättande av särskilt organ
härför, på sätt de sakkunniga föreslagit.

De sakkunniga framhålla även önskvärdheten av att de rapporter, som
exportstipendiat författningsenligt skall insända till kommerskollegium över
sin verksamhet, erhölle ett mera konkret innehåll än för närvarande brukade
vara fallet, beträffande de affärsresultat som av stipendiaten uppnåtts
under rapportperioden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 117.

1 samband med spörsmålet örn exportstipendieinstilutet hava dc sakkunniga
upptagit till behandling frågan örn ett återupplivande i någon form av
handelsstudiestipendierna. De sakkunniga erinra härutinnan, att,
förutom hänsyn till de statsfinansiella skäl som på sin tid föranledde att
utdelandet av handelsstudiestipendier upphörde, mot institutionen i fråga
anförts, att behovet av handelsstudiestipendier minskats genom den alltmera
förbättrade handelsundervisningen inom landet, ävensom att möjligheterna
för utlänningar att vinna arbetsanställning allvarligt försvårats i de
europeiska länder till vilka handelsstudiestipendiaterna huvudsakligen hade
sökt sig. Med den ökade inriktning på fjärran belägna marknader, som den
svenska utrikeshandeln erhållit under tiden efter världskriget, och som betingats
i främsta rummet av de regelbundna förbindelser den svenska sjöfarten
numera upprätthölle på de transoceana marknaderna, vore det emellertid
enligt de sakkunnigas mening ett allt mera kännbart behov att
hos unga svenskar väcka intresse och håg för utrikeshandeln samt de möjligheter,
som här erbjöde sig för rekrytering av handelspionjärer.

De sakkunniga anföra härom vidare:

Särskilt i fråga örn de latinamerikanska marknaderna hade det från såväl
svenska exportör- och importör- som redarekretsar betonats önskvärdheten
av att bereda möjligheter för yngre väl meriterade personer att under en
tidrymd, som icke borde understiga ett år, såsom volontärer vistas på dylika
hitintills mindre beaktade transoceana marknader utan anspråk på omedelbara
positiva insatser från deras sida. Därvid hade framhållits vikten för
Sveriges utrikeshandel av att såväl på dessa marknader som även här hemma
hava tillgång till språkkunniga personer, som ägde kännedom örn de
speciella förhållanden, som rådde på ifrågavarande marknader. Ökad tillgång
till dylika krafter torde utgöra en förutsättning för att ett på lång sikt lagt
arbete för utökning av Sveriges handelsförbindelser med dessa avlägsna
marknader skulle hava utsikt att lyckas. Enär avsikten närmast borde vara
att giva dessa volontärer en allmän insikt i affärsliv och levnadsförhållanden
på ifrågavarande marknader, syntes man vid strävanden att bereda dylika
personer sysselsättning icke böra inskränka sig till att söka kontakt med
därstädes etablerade svenska eller utländska importföretag utan måhända
hellre söka introducera dem hos utländska företag, som arbetade på export
och helst till Sverige, enär större tillmötesgående torde kunna förväntas om
vår köpvillighet utnyttjades för att introducera dem i den nya miljön, än
om de sändes ut såsom exportvolontärer. I den mån svensk representation
funnes på platsen borde dennas bistånd kunna påräknas vid anskaffande
av sysselsättning åt och kontroll över dylika volontärers verksamhet. I vissa
fall torde även möjligheter finnas att bereda dem sysselsättning hos svenska
exportstipendiater. Från sådant håll hade vid flera tillfällen framhållits
önskvärdheten av tillgång till yngre handels- och bokföringskunnig personal.
Dessa handelsstudiestipcndiater borde småningom kunna bilda en rekryteringskälla
icke blott leir personalförstärkning vid svenska företag på
dessa marknader utan jämväl för hemmaföretag med affärförbindelser på
marknaderna i fråga.

De sakkunniga, vilka funne de skäl som anförts till förmån för ett återupplivande
av handelsstudiestipendierna i avsikt alt skapa ökad tillgång
till unga svenska krafter på de transoceana marknaderna till fromma folden
svenska utrikeshandeln på dessa områden synnerligen beaktansvärda,

Bihang till riksdagens protokoll 19.10. 1 sand. Nr 117■

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

hyste den uppfattningen, att väsentliga fördelar stöde att vinna på denna
väg, och ville för den skull förorda, afl medel ställdes till förfogande för
nu nämnt ändamål. Liksom vid utseendet av exportstipendiater spelade
även i fråga örn handelsstudiestipendier personvalet huvudrollen. Enär det
vore att förutse att liksom i fråga örn exportstipendiater tillgången på lämpliga
kandidater till handelsstudiestipendiater komme att vara underkastad
betydande växlingar från år till år, syntes det de sakkunniga lämpligt, att
medel för de olika stipendieformer, som här berörts, sammanfördes till ett
anslag, ur vilket kunde tilldelas exportstipendier eller handelsstudiestipendier,
allteftersom tillgången till lämpliga kandidater så tilläte.

I syfte att tillgodose förenämnda önskemål föreslå de sakkunniga, såsom
inledningsvis nämnts, att anslaget till befrämjande av exporthandeln
på avlägsna marknader göres tillgängligt för utdelning av såväl export- som
handelsstudiestipendier samt ökas med ett belopp av förslagsvis 35,000 kronor,
eller sålunda till 60,000 kronor för budgetåret 1939 40.

I de till kollegium från näringsorgunisationerna inkomna yttrandena andres
i denna del i huvudsak följande:

Handelskamrcirna i Göteborg, Borås och Norrköping förorda livligt de
sakkunnigas förslag. De två förstnämnda handelskamrarna, som betona,
att anslaget framförallt borde stå öppet för handelsstudiestipendiater, förmena
dock, att det föreslagna beloppet vore otillräckligt för ändamålet.
Handelskamrarna i Malmö och Jönköping säga sig med särskild tillfredsställelse
hava tagit del av kommitterades hithörande förslag. För handelskamrarna
hade från olika håll enstämmigt understrukits, att exportstipendiaternas
verksamhet varit av utomordentligt värde vid ordnandet av exportörernas
representationsfråga. Enligt kamrarnas mening kunde knappast
läggas nog vikt vid att det genom rikligt tillmätta anslag för här berörda
ändamål ävensom genom ett omsorgsfullt urval av därtill skickade pei-soner
sörjdes för en fortgående nyetablering av svenska firmor i utlandet. Beträffande
villkoren för erhållande av handelsstudiestipendierna funne handelskamrarna
av olika skäl önskvärt att hänsyn toges till praktiska insikter
hos de sökande, dokumenterade genom ett elier annat års väl vitsordad anställning
hos svenskt affärsföretag. Stockholms handelskammare föreslår,
att exportstipendiaternas rapporter delades i en speciell och en allmän del, i
vilken senare stipendiaterna borde redogöra för sina allmänna erfarenheter
rörande respektive marknaders läge och vilken utan olägenhet skulle kunna
offentliggöras till nytta för näringslivet i dess helhet. Kammaren understryker
vidare lämpligheten av att exportstipendiaterna — i de fall bytesaffärer
ansåges kunna komma till stånd — inkomme med praktiska förslag
rörande sättet för deras förverkligande särskilt beträffande beskaffenheten
av den till svensk import avsedda varan.

Sveriges grossistförbund ansluter sig likaledes till de sakkunnigas synpunkter
och förslag samt uttrycker särskilt sin tillfredsställelse med att
handelsstudiestipendierna föreslagits återupplivade. I likhet med vissa av
handelskamrarna betonar förbundet vikten av att de personer, som tilldelades
stipendier av någotdera slaget, besutte god såväl teoretisk som praktisk
utbildning. Vad beträffar ansökningsförfarandet ifrågasätter förbundet,
huruvida det icke vore lämpligt, att förbundet bereddes tillfälle att avgiva
yttrande över inkomna ansökningar.

Sveriges allmänna exportförening finner förslaget att uppliva handels -

Kungl. Maj:ts proposition nr lii.

studiestipendieinstitutet väl värt att förverkligas. Som en följd av Sveriges
ökade handelsintressen i utlandet bleve behovet av språkkunnig och utlandserfaren
svensk personal, som kunde upprätthålla olika befattningar
inom handels- och industriföretag både i Sverige och i utlandet, allt större.

Med de skärpta anställningsvillkor, som efter världskriget tillämpades i
en del länder, hade det blivit allt svårare för unga svenskar att såsom tidigare
konditionera i utländska firmor. Framställningar hade ibland inkommit
till föreningen från svenska affärsmän etablerade i utlandet med begäran
örn lämpliga volontärer, som efter någon tids praktik ansåges hava
bättre förutsättningar att sköta vissa sysslor än motsvarande utländska
personal — och föreningen uttalar i samband härmed det önskemålet, att
genom de föreslagna handelsstudiestipendierna måtte möjliggöras för unga
svenskar att erhålla dylika volontärbefattningar. Det ifrågasättes därvid,
huruvida icke stipendietiden för sådana stipendier borde kunna utsträckas
till två år för ett och samma land. Skyldighet borde stadgas för stipendiat
att efter varje halvårsperiod inkomma till kollegium med intyg rörande sin
vandel och verksamhet från den firma, vari han vore anställd.

För egen del har kommerskollegium anfört i huvudsak följande:

Kollegium förordade livligt de sakkunnigas förslag. Betydelsen för vår
exportnäring av exportstipendiaternas verksamhet vore numera så allmänt
erkänd, att det näppeligen vore behövligt att närmare ingå på de olika fördelar,
som kunde förväntas av en utbyggnad av detta institut. Återupplivandet
av handelsstudiestipendieinstitutet syntes kollegium icke minst med hänsyn
till nuvarande svårigheter för unga svenskar att erhålla lönande kontorsanställningar
utomlands vara välbetänkt. I vissa fall borde handelsstudiestipendiaterna,
såsom även hade förutsetts i de sakkunnigas förslag, till
ömsesidig nytta kunna placeras såsom biträden åt exportstipendiaterna, då
dessa mången gång vore så överhopade med göromål, att en avlastning i deras
arbetsbörda vore behövlig. I likhet med exportföreningen ansåge kollegium
det böra övervägas, huruvida icke stipendietiden i vissa fall borde
kunna utsträckas till exempelvis två år. Att de båda stipendieformerna
sammanförts till ett anslag syntes kollegium vara en lycklig anordning, då
härigenom ett smidigare utnyttjande av anslaget alltefter tillgången på lämpliga
kandidater möjliggjordes.

Vidkommande exportstipendiaternas rapporter funne kollegium vissa skäl
tala för en uppdelning av desamma på sätt Stockholms handelskammare
föreslagit och hade kollegium för avsikt att uppmana exportstipendiaterna
att försöksvis inkomma med rapporter av angiven beskaffenhet, varefter en
sammanställning av de allmänna redogörelserna komme att verkställas inom
kollegium, vilken sedermera, i mån så funnes lämpligt, komme att delgivas
näringsorganisationerna m. fl. intresserade.

Samtliga uttalanden i ämnet bekräfta, att exportstipendieinstitutionen ver- Departementskal
främjande på våra handelsförbindelser med avlägset belägna marknader. chefen.
Den omläggning i viss mån av principerna för tilldelandet av exportstipendier,
som kommit till stånd från och med innevarande budgetår, torde också
allmänt vitsordas såsom ändamålsenlig och ägnad alt motsvara utvecklingens
krav. Jag tillstyrker, att medel avses för dylika stipendier enligt de sålunda
godtagna principerna jämväl nästa budgetår. Såsom de sakkunniga
anfört synes det däremot ej erforderligt alt, på sätt skett för innevarande
budgetår, anslag i förevarande sammanhang beräknas jämväl för mark -

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

nadsundersökningar av orienterande natur. Därest särskilda medel beviljas
för marknadsundersökningar enligt vad i det föregående tillstyrkts, torde
behovet av sådana undersökningar för närvarande få anses tillräckligt tillgodosett.

De sakkunnigas förslag att återuppliva handelsstudiestipendierna i avsikt
att skapa ökad tillgång till unga svenska krafter på de transoceana marknaderna
till fromma för den svenska utrikeshandeln på dessa områden har
likaledes vunnit anslutning hos alla som yttrat sig i ärendet. Med avseende
å den praktiska tillämpningen har, såsom av den lämnade redogörelsen framgår,
förordats att stipendietiden borde kunna bestämmas till två år för ett
och samma land, att av stipendiaterna borde fordras goda praktiska insikter
och förhandskunskaper om språket i landet ifråga ävensom att övervakningen
av stipendiaternas vandel och verksamhet borde göras betryggande.

Den allt hårdare konkurrensen på utlandsmarknaden gör det otvivelaktigt
nödvändigt att de, vilka skola ingå i den svenska utrikeshandelns tjänst, äro
väl rustade för sitt arbete. Jag vill därför icke motsätta mig, att möjlighet,
på sätt de sakkunniga sålunda föreslagit, ånyo öppnas till erhållande av
studiestipendier av statsmedel för personer, som önska i främmande länder
förvärva praktiska insikter i handelsyrket. Den närmare utformningen av
de bestämmelser, som böra gälla beträffande stipendieverksamheten torde
få ankomma på Kungl. Majit att utfärda sedan riksdagens beslut i anslagsfrågan
meddelats. De synpunkter som rörande stipendieinstitutets tillämpning
framförts i de sakkunnigas betänkande ävensom i de över betänkandet
avgivna yttrandena torde härvid böra beaktas.

Jag tillstyrker de sakkunnigas förslag, att medel för handelsstudiestipendier
och för exportstipendier sammanföras under ett gemensamt anslag.
Säkra hållpunkter saknas för bedömande av de anspråk, som kunna komma
att ställas på anslaget under nästkommande budgetår. För exportstipendieverksamheten
har kommerskollegium beräknat ett medelsbehov av 25,000
kronor. Jag föreslår, att detta belopp med hänsyn till handelsstudiestipendierna
ökas med 30,000 kronor och att alltså anslaget i dess helhet upptages till
55,000 kronor. Anslaget bör hava reservationsanslags natur.

Svensk-internationella pressbyrån.

Bland spörsmål berörande det kommersiella propagandaväsendet, vilka de
sakkunniga upptagit till behandling, befinner sig även frågan örn den Svenskinternationella
pressbyråns fortsatta verksamhet.

Vad angår ifrågavarande byrå och dess verksamhet hava de sakkunniga
anfört följande:

Den Svensk-internationella pressbyrån bildades år 1926 på privat initiativ
och dess verksamhet hade intill den 1 juni 1938 drivits helt med medel,
som enskilda företag tillskjutit. Enär det icke längre visade sig möjligt
att erhålla enskilda bidrag i den omfattning, som erfordrades för byråns

Kungl. Maj.ts proposition nr 117.

existens, övertogs dess drift från och med sistnämnda datum av Sveriges
allmänna exportförening, som för ändamålet erhöll ett statsbidrag å 10,000
kronor för byråns fortsatta verksamhet år 1938. Byrån ställdes därvid under
uppsikt av ett råd bestående av representanter för utrikesdepartementet,
kommerskollegium, Sveriges allmänna exportförening och Tidningarnas telegrambyrå.

Byråns uppgift vore att genom artiklar och notiser i utlandspressen sprida
kännedom örn och intresse för Sverige. Omkring två tredjedelar av materialet
hade behandlat svenskt näringsliv, varvid byrån särskilt sökt bidraga
till främjandet av svenska exportintressen. Den övriga delen hade utgjorts
av artiklar och notiser örn nyheter, framsteg eller rön inom svensk vetenskap
och forskning, socialt arbete, konst- och turistförhållanden m. m.

Artikelmaterialet, som utginge på engelska och tyska en gång i veckan
och på finska en gång var fjortonde dag, distribuerades till omkring 400
förbindelser spridda över stora delar av världen. Via de engelska och
tyska upplagorna hade detsamma översatts till ytterligare ett antal språk,
främst tjeckiska och polska, och materialet beräknades nå inemot 1,500 kända
emottagare, men det totala antalet torde vara ännu större. Byråns arbetssätt
skilde sig från den av Tidningarnas telegrambyrå sedan något år tillbaka
bedrivna så kallade brevtjänsten, därigenom att distributionen av nyhetsmaterialet
icke, såsom vore fallet med Tidningarnas telegrambyrås brevtjänst,
enbart skedde genom förmedling av telegrambyråer i utlandet utan
även, och huvudsakligen, direkt till utlandspressen eller genom förmedling
av i utlandet bosatta journalister eller andra ombud, vilka genom sina förbindelser
hade möjlighet att få materialet placerat i respektive länders press.
Svensk-internationella pressbyråns råd hade också nyligen uttalat, att med
hänsyn till önskvärdheten av en fortsatt effektiv upplysningsverksamhet rörande
Sverige i utlandet, pressbyråns verksamhet borde bestå vid sidan av
den brevtjänst, som utövades av Tidningarnas telegrambyrå. Svensk-internationella
pressbyrån hade nämligen genom sin direkta kontakt med tidningsorgan
i utlandet möjligheter till distributionsvägar, vilka på ett lyckligt
sätt kompletterade Tidningarnas telegrambyrås förbindelser i utlandet.

De beräknade kostnaderna för Svensk-internationella pressbyråns fortsatta
verksamhet under år 1939 belöpte sig enligt ett inom byrån upprättat
kostnadsförslag till 25,000 kronor. Enligt detta förslag, som av exportföreningen
framlagts för pressbyråns råd, skulle verksamheten fortsätta som
hittills med veckotjänst för de engelska och tyska upplagorna och fjortondagarstjänst
för den finska upplagan. Därutöver hade man räknat med alt
även kunna upptaga en fjortondagarstjänst för en fransk upplaga. Exportföreningen,
som trätt i kontakt med sina förbindelser i olika länder för att
skaffa pressbyrån nya distributionsorgan, hade nämligen därvid funnit, dels
att intresset för pressbyråns bulletiner vore stort, dels ock att nian i vissa
länder, särskilt Balkanstaterna och Levanten, efterfrågade en fransk upplaga,
utan vilken större publicitetscffekt icke där kunde uppnäs.

Efter behandling av förenämnda budgetförslag bade pressbyråns råd beslutat
uttala dels att Svensk-internationella pressbyråns organisation väl motsvarade
sitt ändamål, att den i likhet med Tidningarnas telegrambyrås brevtjänst
skötts förtjänstfullt, varför den borde beredas tillfälle att fortsätta sill
verksamhet vid sidan av Tidningarnas telegrambyrås brevtjänst, att pressbyråns
verksamhet örn möjligt borde utvidgas nied en fransk upplaga, samt
att först sedan exportföreningen sökt att införskaffa medel från privata bidragsgivare
för upprätthållande av byråns verksamhet under år 1939, ansökan
örn statsbidrag skulle inlämnas till handelsdepartementet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 117-

Med hänsyn till den omfattande spridning, som byrån på sätt i det föregående
angivits kunnat bereda sina meddelanden på grund av sina förbindelser
med utländska pressorgan, hava de sakkunniga ansett, att en verksamhet
sådan som den vilken byrån utövade vore ett viktigt led i den allmänna
informationsverksamheten. Särskilt med hänsyn till den intensiva konkurrens
örn utlandsopinionen, som för närvarande påginge världen runt, syntes
pressbyråns arbete vara värt att stödjas och uppmuntras, så mycket mera
som genom dess verksamhet upplysningar örn Sverige spriddes jämväl i avlägsna
delar av världen, varest det svenska namnet vore relativt mindre känt.

Under hänvisning till vad sålunda anförts, förorda de sakkunniga, att,
därest medel för byråns fortsatta verksamhet icke i tillräcklig utsträckning
kunde anskaffas på enskild väg, statsbidrag ställdes till förfogande i den omfattning
som kunde finnas erforderlig för att driva pressbyråns verksamhet
utökad med en fransk upplaga.

Sedermera har Sveriges allmänna exportförening i en den 30 december 1938
dagtecknad skrivelse till chefen för handelsdepartementet hemställt örn statsbidrag
för bedrivande av Svensk-internationella pressbyråns fortsatta verksamhet.
1 skrivelsen har exportföreningen anfört bland annat följande:

Med hänsyn till den nytta en informationstjänst av denna art torde medföra
för vårt land^ och ej minst dess näringsliv, hade föreningens styrelse ansett,
att pressbyråns verksamhet borde upprätthållas även för framtiden.
Föreningen vore därför beredd att på sig taga en del av kostnaderna för byråns
drift, och hade i detta syfte genom hänvändelse till intresserade enskilda
företag erhållit utfästelser om bidrag för år 1939 till ett belopp av sammanlagt
cirka 12,000 kronor.

För att driva byråns verksamhet enligt hittills följda riktlinjer skulle ett
belopp av 21,000 kronor erfordras för år 1939. I likhet med pressbyråns
råd funne emellertid styrelsen det synnerligen önskvärt, om byråns material
även kunde utkomma i en fransk upplaga, mindre kanske med hänsyn till
den franska pressen, vilken i allmänhet ställde sig ganska likgiltig för informationspublicitet,
än till pressen i Belgien, Schweiz, Balkan, Nära Östern
m. fl. länder, där byråns material för närvarande blott i mindre utsträckning
ernådde publicitet. Därest en dylik fransk upplaga begränsades till var
fjortonde dag, skulle kostnaden härför uppgå till cirka 4,000 kronor per år.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer styrelsen för exportföreningen,
att föi''eningen för bedrivande av Svensk-internationella pressbyråns
verksamhet måtte komma i åtnjutande av dels ett statsbidrag för tiden
1 januari—30 juni 1939 av 5,000 kronor, dels ock för budgetåret 1939/40
ett statsanslag av 15,000 kronor.

Kommerskollegium har i sitt yttrande över exportutredningens betänkande
betonat, att kollegium funne det mycket betydelsefullt att pressbyrån bereddes
möjlighet att fortsätta sin verksamhet på det sätt byrån planerat samt
att de sakkunnigas förslag i denna del mottagits med allmän sympati av de
hörda organisationerna. Endast handelskammaren i Norrköping hade hyst

Kungl. Maj:ts proposition nr 117•

en avvikande mening, i det handelskammaren ifrågasatt huruvida icke vikten
av de meddelanden, som utsändes från förevarande pressbyrå, högst väsentligt
överdrivits samt sagt sig vara av den åsikten att det anslag, som föreslagits
för bedrivande av byråns verksamhet, kunde bättre användas i form
av handelsstudiestipendier eller understöd till liandelskamrar utomlands.

Kommerskollegium har sedermera i särskilt yttrande den 23 januari 1939
över exportföreningens förevarande framställning ytterligare anfört i huvudsak
följande:

Genom den alltmer påtagliga exportoffensiven från en del industriländers
sida och den till följd därav allt hårdare konkurrensen örn utlandsopinionen
tvingades ett land med så betydande exportintressen som Sverige atthen på
den allmänna informationsverksamhetens område icke lämna några ansträngningar
osparda. Pressbyråns distribution av nyhetsmaterial och den
av Tidningarnas telegrambyrå bedrivna s. k. brevtjänsten ansåge kollegium
på ett lämpligt sätt komplettera varandra. Kollegium hade med tillfredsställelse
konstaterat, att pressbyrån hade för avsikt alt distribuera sitt nyhetsmaterial
jämväl i en fransk upplaga. Vidare vore det enligt kollegii mening
önskvärt, särskilt på grund av vårt lands betydande handelsintressen i Sydamerika,
att materialet kunde distribueras även i en spansk upplaga. Enligt
vad kollegium hade sig bekant, komme byrån att taga under övervägande
att, örn ekonomien skulle det medgiva, utgiva även en sådan upplaga.

Under åberopande av vad kollegium sålunda i skilda sammanhang anfört
i ämnet samt under hänvisning i övrigt till vad 1938 års exportutredning uttalat,
tillstyrkte kollegium, att Sveriges allmänna exportförening för bedrivande
av Svensk-internationella pressbyråns verksamhet beviljades statsbidrag
dels för tiden den 1 januari—den 30 juni 1939 med 5,000 kronor, dels
ock för budgetåret 1939/40 med 15,000 kronor, därvid förstnämnda bidrag
i likhet med det för byråns verksamhet under 1938 beviljade statsbidraget
kunde utgå av handels- och sjöfartsfondens räntemedel, medan bidraget för
nästkommande budgetår syntes böra uppföras å riksstaten.

I överensstämmelse med den uppfattning, som hävdats av de sakkunniga och Departementskommerskollegium,
och vilken jag för egen del biträder, torde Sveriges all- ^
aninna exportförening jämväl i fortsättningen böra beredas ekonomiskt understöd
från statens sida för bedrivande av Svensk-internationella pressbyråns
verksamhet. Det är min avsikt att i särskild ordning föreslå Kungl.

Majit att för innevarande budgetår ställa erforderligt belopp till förfogande
för ändamålet ur handels- och sjöfartsfondens räntemedel. Med hänsyn till
de växande svårigheterna, särskilt på grund av den sjunkande ränteavkastningen,
att av handels- och sjöfartsfondens räntemedel tillgodose de olika
ändamål, i stor utsträckning av tillfällig natur, för vilka nämnda medel i
första hand synas böra anlitas, torde emellertid Iran och med biulgetaict
1939/40 tillsvidare anslag för verksamheten få upptagas å riksstaten. Anslaget
torde i enlighet med exportföreningens av kommerskollegium tillstyrkta
förslag böra bestämmas till 15,000 kronor. Det lärer lå ankomma på Kungl.

Majit alt, liksom tidigare skett, meddela de föreskrifter, som för statsbidragets
lillgodonjutande böra lända till etterrättelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Statlig exportkreditgaranti.

Såsom inledningsvis nämnts liava de sakkunniga framlagt förslag till omläggning
och komplettering av det statliga exportkreditgarantisystemet i
syfte att öka dess effektivitet i allmänhet och särskilt såsom stöd för entreprenadverksamhet
i utlandet. Innan jag ingår på de sakkunnigas förslag, må
i fråga örn det nu gällande systemet erinras om följande:

I anledning av Kungl. Maj:ts i proposition (nr 245) till 1933 års riksdag
framställda förslag medgav riksdagen, att, i huvudsaklig överensstämmelse med
vad av dåvarande chefen för handelsdepartementet i statsrådsprotokollet över
handelsärenden för nämnda dag anförts och med iakttagande av de synpunkter,
vilka av särskilda utskottet i dess utlåtande nr 4 framhållits, samt enligt
de närmare bestämmelser, som kunde hliva av Kungl. Maj :t meddelade, svenska
staten finge under tiden till och med utgången av budgetåret 1933/34 till
belopp av högst 75 miljoner kronor iklädas betalningsansvar för exportkrediter
tor till utlandet levererade inhemska alster av industri, jordbruk och fiske.
Riksdagen medgav vidare, att av nyssberörda belopp av 75 miljoner kronor
högst 6 miljoner kronor finge tågås i anspråk för finansiering av export av
inhemska alster av jordbruk och fiske i enlighet med de särskilda riktlinjer,
vilka av utskottet i förenämnda utlåtande därutinnan angivits. Än vidare
beslöt riksdagen, att de premier, som enligt vad i utskottets utlåtande anförts
borde erläggas, skulle överföras till en av riksgäldskontoret förvaltad fond,
från vilken skulle täckas såväl de förluster, som kunde uppkomma å ifrågavarande
verksamhet, som ock administrationskostnader för det organ, som
jämlikt Kungl. Majits närmare bestämmande kunde komma att inrättas för
verksamhetens handhavande.

Genom förordning den 26 juni 1933 (nr 429) lämnades sedermera i enlighet
med riksdagens direktiv föreskrifter angående statsgaranti för exportkredit
m. m., därvid bland annat stadgades, att prövning och avgörande av fråga
örn statsgaranti för exportkredit m. m. skulle ankomma på en av Kungl.
Majit utsedd nämnd, exportkreditnämnden. Instruktion för denna nämnd
utfärdades ävenledes den 26 juni 1933 (nr 430).

Sedan Kungl. Majit i proposition (nr 256) till 1934 års riksdag väckt förslag
örn fortsatt bemyndigande för beviljande av statlig exportkreditgaranti
under budgetåret 1934/35, medgav riksdagen enligt dess skrivelse nr 309.
att svenska staten finge under tiden till och med utgången av sistnämnda
budgetår till belopp av högst 35 miljoner kronor — däri inberäknade de belopp,
vartill garantier beviljats eller kunde komma att före utgången av budgetåret
1933/34 beviljas — iklädas betalningsansvar för till utlandet levererade
inhemska alster av industri, jordbruk och fiske; tillika beslöt riksdagen,
att de för ifrågavarande exportkreditgarantier givna bestämmelserna skulle
i huvudsak oförändrade gälla, med beaktande dock av visst av riksdagen
gjort uttalande rörande garantis maximibegränsning.

I anledning härav förordnade Kungl. Majit den 22 juni 1934 (Sv. förf.-saml.
nr 345), att förordningen den 26 juni 1933 (nr 429) angående statsgaranti
för exportkredit m. m. — vilken förordning gällde till oell med den 30 juni
1934 — skulle, med viss ändrad lydelse av 4 och 5 §§, äga fortsatt giltighet
efter sistnämnda dag till och med den 30 juni 1935.

Med bifall till Kungl. Majits propositioner (1935 nr 169; 1936 nr 263; 1937
nr 83 och 1938 nr 83) hava riksdagarna 1935—1938 lämnat fortsatt bemyndigande
för beviljande av statlig exportkreditgaranti under budgetåren 1935/36

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

—1938/39, därvid viss höjning av garantis maximigräns medgivits från och
med budgetåret 1936/37. Kungl. Maj:t Ilar i anslutning härtill genom särskilda
förordningar (senast Sv. förf.-saml. 1938 nr 81) förlänat förordningen den 26
juni 1933, med vissa ändringar, förlängd giltighet till och med den 30 juni
1939.

Enligt de sålunda meddelade föreskrifterna äger exportkreditnämnden att,
till den svenska exportens främjande, bevilja statsgaranti för den kredit, som
av exportör lämnas vid försäljning till utlandet av inhemska alster av industri,
jordbruk eller fiske. I särskilda fall kan statsgaranti även beviljas
för entreprenadarbeten, som utföras till utlandet i förening med industrileveranser,
ävensom för till utlandet levererade alster av svensk teknisk konsulterande
verksamhet, särskilt då dylik verksamhet kan bliva av betydelse för
svensk export. Statsgarantin må högst avse, att ett belopp uppgående till
75 procent eller, i fråga örn gatsten och kantsten, 85 procent av den av exportören
lämnade krediten kommer att inflyta. Då fråga är om export av alster
av jordbruk eller av fisk och fiskprodukter kan garantin utsträckas intill
hela kreditbeloppet. I fall av denna ai’t äger exportkreditnämnden även att
helt eller delvis finansiera exporten genom köpesummans förskotterande.

Statsgarantin kan avse utebliven betalning av två olika huvudorsaker,
nämligen dels i anledning av köparens insolvens, dels ock på grund av hinder
för säljaren att erhålla betalning till följd av allmänt moratorium, valutaspärr,
andra valutarestriktioner eller liknande statliga åtgärder utomlands.

Sammanlagda beloppet av samtidigt utelöpande exportkreditgarantier, däri
inberäknat vad staten — utan att återbetalning ägt rum -— kan hava fått utgiva
på grund av förskott eller beviljad garanti, får ej överstiga 35 miljoner
kronor. Inom ramen härför kunna nyssnämnda utvidgade garantier respektive
förskott till förmån för jordbruk och fiske uppgå till 6 miljoner kronor
tillhopa.

Beträffande omfattningen av den av exportkreditnämnden bedrivna verksamheten
må följande från nämnden införskaffade uppgifter lämnas. Under
tiden från början av nämndens verksamhet och intill utgången av år
1938 hava ansökningar örn exportkreditgaranti beviljats för ett kreditbelopp
av inalles 73.7 miljoner kronor. Inom detta belopp hava garantiförbindelser
utställts för 58 miljoner kronor, därav statens ansvar uppgått till 34.5 miljoner
kronor. Den 31 december 1938 avsågo idelöpande garantiförbindelserna
krediter å tillhopa 18.3 miljoner kronor, varav statens garanti omfattade
10.8 miljoner kronor. Garantierna hava gällt 43 olika länder. I intet fall
har vid export av produkter av jordbruk och fiske förekommit garantigivning
inbegripande hela kreditbeloppet och ej heller har förskott lämnats.
A verksamheten i dess helhet hade vid utgången av 1938 uppstått ett överskott
å cirka 1 miljon kronor, vilket är avsett att i första hand möta eventuellt
kommande förluster.

De sakkunniga betona den statliga exportkreditgarantins betydelse såsom
ett medel alt öka exporthandelns konkurrenskraft och därigenom höja produktionen
samt anföra vidkommande spörsmålet örn fortsatt sådan garanti
vidare följande:

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Under perioden efter världskriget hade så gotl som alla mera betydande
exportländer infört statligt stöd åt exporten i forin av exportkrediter eller
exportkreditgarantier. Statliga exportkredit- eller exportkreditgarantisystem
funnes sålunda i Belgien, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Italien,
Lettland, Nederländerna, Norge, Polen, Storbritannien, Tjeckoslovakien och
Tyskland. Exportkreditgarantisystemet bade alltmer kommit att inordnas
i den normala statliga verksamheten, varvid detsamma utvecklats och fullkomnats
genom nya garantiformer, vilka föranletts av å ena sidan en önskan
att på ett mera effektivt sätt bistå exporten och å andra sidan en strävan att
korrigera de försäkringstekniska brister, som vidlått vissa av de äldre garanliformerna.
Såvitt de sakkunniga hade sig bekant, hade icke i något land de
en gång införda exportkreditgarantierna avvecklats. Tvärtom hade i de stora
industriländerna systemet alltmera utbyggts. Utformningen av den statliga
exportkreditgarantin vöre mycket olika i olika länder, enär den vöre
beroende av dels syftet med garantigivningen och dels omfattningen av den
risk, som man ansåge, att staten i detta sammanhang borde ikläda sig. Syftet
kunde vara att befrämja exporten antingen genom att avlasta exportören
från en del av risken för förlust på grund av kreditgivning eller genom att
hjälpa exportören att finansiera med export förbunden kreditgivning eller
på båda sätt.

Då i Sverige statlig exportkreditgaranti infördes år 1933 hade såväl vederbörande
departementschef som riksdagen förutsatt, att exportkreditgarantiverksamheten
skulle avvecklas så snart då föreliggande brydsamma situation
för exportindustrin icke längre vore för handen. Verksamheten hade
emellertid utsträckts att gälla för ett år i sänder, och motiveringen för systemets
bibehållande hade så småningom förskjutits. Exportkreditgarantins
fortlevnad torde för närvarande i huvudsak kunna återföras på följande
orsaker, nämligen dels fortvaron och skärpningen av de handelspolitiska
restriktionerna, dels önskvärdheten av att underlätta möjligheterna för den
svenska industrin att erbjuda de krediter som erfordrades för att kunna deltaga
i eller själv helt utföra större anläggningar, främst av entreprenadtyp,
dels och kanske framför allt därpå att praktiskt taget alla med Sverige konkurrerande
länder upprätthölle statliga exportkreditgarantisystem, vilka
dessutom gåse betydligt effektivare stöd åt exportören än som hos oss enligt
gällande föreskrifter kunde ifrågakomma.

Med hänsyn till den utbyggnad och styrka, som exportkreditgarantisystemen
i de med Sverige konkurrerande europeiska industriländerna numera erhållit,
syntes det de sakkunniga önskvärt, alt den svenska exportkreditgaranti!!
erliöile en med systemen i utlandet mer överensstämmande karaktär, så att
den svenska exportindustrin genom garantigivning måtte kunna i större mån
beredas sådana förmåner i detta hänseende, som industrierna i våra viktigare
konkurrensländer åtnjöte. De sakkunniga ville i detta sammanhang framhålla,
att enligt deras uppfattning ett effektivt exportkreditgarantisystem hade
en betydande uppgift att fylla i ett mindre land såsom Sverige, varest
ifrågakommande företag på grund av hemmamarknadens ringa omfattning
i högre grad än konkurrenterna i de stora industriländerna för sin existens
vore beroende av möjligheter till försäljning å främmande marknader. Ex
portföretagen i de större industriländerna kunde dessutom i större utsträckning
än i vårt land påräkna stöd från starka finansinstitutioner, vilka sedan
gammalt vore inriktade på kreditgivning för dylika ändamål.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och då dessutom numera flera års erfarenhet
av svensk, statlig exportkreditgarantiverksamhet vunnits, hava de

Kunql. Maj.ts proposition nr 117.

sakkunniga funnit det önskvärt att genom uppmjukning av gällande bestämmelser
örn statlig exportkreditgaranti bereda exporten ett ökat stöd. De sakkunniga
erinra örn, att den svenska exportgarantin avsåge, att viss del av den
lämnade krediten komme att inflyta. Att man valt denna garantiform i stället
för den i utlandet i regel tillämpade formen av garanti för viss del av uppkommande
förlust hade, framhålla de sakkunniga, berott på att den förra framstode
såsom mindre riskfylld för garantigivaren. De sakkunniga förorda
emellertid övergång till det utomlands praktiserade systemet samt anföra
härutinnan:

Skillnaden mellan den svenska garantikonstruktionen och den i utlandet
vanliga garantiformen vore betydande. Örn exempelvis garantin uppginge till
BO °/« vid en kredit å 10,000 kronor och å leveransen uppstode en förlust av
5,500 kronor, inträdde, därest garantin avsåge att 60 °/o av krediten komme
att inflyta, ersättningsskyldighet med skillnaden mellan 6,000 kronor och
influtna 4,500 kronor eller 1,500 kronor, medan, därest garantin omfattade
60 % av förlusten, ersättningsskyldigheten utgjorde 60 % av 5,500 kronor,
d. v. s. 3.300 kronor. Det vore därför uppenbart, att den svenska garantitvpen
gåve en exportör betydligt svagare skydd än en garanti omfattande
viss del av förlusten, medan risken för staten i motsvarande män minskades.
Den svenska garantikonstruktionen hade en nackdel däri, att den icke kunde
utnyttjas för att utställa garantier, täckande en exportörs totala omsättning,
utan förutsatte en garantigivning för enstaka leveranser, vid vilka exportören
stöde en viss, procentuellt bestämd första risk. Då emellertid, enligt vad
erfarenheten i utlandet visat, garantigivning för en exportörs totala försäljning
torde innebära en relativt mindre risk för garantigivaren än garanti
vid enstaka försäljningar, vilka gärna tenderade att avse ett urval av särskilt
riskbetonade leveranser, syntes en övergång till systemet med en garantigivning,
avseende viss del av den slutliga förlusten, varigenom sådan ornsättningskreditförsäkring
skulle möjliggöras, icke nödvändigtvis behöva medföra
en ökning av statens risk. Det borde dock understrykas, att vid garanti
av enstaka försäljningar det nuvarande systemet innebure avsevärt mindre
risk för staten. Endast i händelse av totalförlust bleve vid samma garantiprocentsats
riskfördelningen mellan garantigivaren och garantitagaren densamma,
om garantin avsåge, att viss del av krediten skulle inflyta, eller örn
den avsåge samma andel i uppkommande förlust.

Med hänsyn till den styrka och utbyggnad, som exportkreditgarantisystemen
i de med Sverige konkurrerande europeiska industriländerna numera
erhållit, och då man vid en garantiform, avseende viss del av den slutliga
förlusten, dels kunde lämna ett i många fall önskvärt större stöd åt exportnäringen
och dels hade vidgad möjlighet att på ett ändamålsenligt sätt utforma
garantierna med hänsyn till de skiftande behoven, borde en ändring
av nuvarande bestämmelser komma till stånd. Då en garantigivning, avseende
del av den slutliga förlusten, i vissa fall kunde medföra en icke motiverad
(ökning av statens risk och då omständigheterna vid garantigivning
kunde vara mycket skiftande, skulle det emellertid innebära en fördel, örn
möjlighet bibehölles att alternativt alltjämt låta garantin avse att viss del
av krediten komme att inflyta. Även en kombination av de båda garantiformerna
på så sätt, alt garantin komme alt avse viss del av uppkommande
förlust efter det all exportören stått en mindre självrisk, torde mången gång
vara lämplig. Det syntes därför böra överlämnas åt exportkreditnämnden
att i de enskilda fallen avgöra, vilken form exportkreditgarantin skulle givas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Beträffande i övrigt villkoren för garantigivningen anföra de sakkunniga:

Någon ökning av garantiprocentsatsen, vilken för närvarande vore begränsad
till 75 °/o, utom i fråga om gatsten och kantsten, beträffande vilka
varuslag garantin kunde uppgå till 85 %>, samt i fråga om produkter av
lantbruk och fiske, för vilka garantin kunde ökas till 100 °/o, borde enligt
de sakkunnigas mening icke ifrågakomma. Att låta densamma såsom för
närvarande i vissa fall vore möjligt uppgå till 100 °/o ansågc de sakkunniga
icke vara förenligt med den för sund garantigivning grundläggande principen,
att garantitagaren-exportören själv bolde stå någon risk, motsvarande
åtminstone vinstmarginalen. En maximering av garantin till 85 %, vilket
vore den högsta garanti som hittills lämnats och varmed garantitagarna regelmässigt
syntes hava varit tillfredsställda, skulle därför, enligt de sakkunnigas
mening, innebära en befogad anpassning till rådande praxis. De
sakkunniga förutsatte därjämte att nu förefintlig rätt att lämna förskott vid
garantigivning i fråga om produkter av jordbruk och fiske skulle borttagas.

De sakkunniga hava ägnat särskild uppmärksamhet åt den art av svensk
företagsamhet, som tager formen av entreprenadverksamhet utomlands samt
denna verksamhets möjlighet att erhålla exportkreditgaranti. De anföra
härutinnan:

Entreprenadföretagsamhet ledde i regel, direkt och indirekt, till ökade exportmöjligheter
och bidroge allmänt sett till hävdande av våra ekonomiska
intressen i utlandet. I trots av den svenska teknikens höga standard och
svenska ingenjörers och industriledares erkända organisationsförmåga hade
denna art av företagsamhet emellertid från vårt lands sida hitintills varit
relativt försummad, och i Sverige funnes endast ett fåtal företag, som i mera
betydande omfattning ägnade sig åt entreprenadverksamhet utomlands. Häri
läge en betydande brist. Genom den insats i ett främmande lands ekonomiska
liv, som ett entreprenadarbete innebure, skapades ofta värdefulla förbindelser
på lång sikt och en good will, som svårligen kunde överskattas. Därjämte
torde entreprenadarbetena, eller rättare resultatet av dem, ofta tillföra
det land, som utförde arbetet, ett betydande reklamvärde av bestående karaktär.
Möjligheter till avsättning av reparations- och ersättningsartiklar
och i synnerhet av leveranser för utvidgningsändamål följde dessutom vanligen
med varje större installation eller anläggning. Entreprenadverksamheten
skapade vidare en kår av erfarna och kunniga personer, som kunde
användas för olika slag av uppgifter utomlands, och detta vore ett förhållande,
som torde vara av särskilt stor betydelse för ett land som vårt. En
förutsättning för entreprenadens erhållande vore ofta att en tillfredsställande
ordning för anläggningens finansiering kunde åstadkommas. Möjligheter att
erbjuda beställaren kredit på längre sikt och att skaffa nödigt rörelsekapital
för arbetet kunde lätt bli den utslagsgivande faktorn, särskilt i fråga om
större arbeten och beställningar om vilka internationell konkurrens oftast
rådde.

Enligt gällande författning kunde exportkreditgaranti ifrågakomma även
vid entreprenader i utlandet i samband med industrileveranser ävensom för
till utlandet levererade alster av svensk teknisk konsulterande verksamhet. I
båda dessa hänseenden hade också garantigivning av rätt betydande omfattning
förekommit. Härvid hade emellertid den av garantin omfattade delen
av krediten regelmässigt begränsats till att avse högst så stort belopp, som
motsvarats av värdet av i entreprenaden ingående svenska varor och tjänster.-vilket torde stå i överensstämmelse med de riktlinjer, som läge till grund folden
gällande författningen. Med hänsyn emellertid till den synnerliga önskvärdheten
av att svensk entreprenadverksamhet i utlandet — en verksamhet

Kungl. Maj-.ts proposition nr 117.

som borde betraktas såsom en effektiv vägröjare för svensk export och en
hävstång för svensk företagsamhet utomlands -— i all möjlig mån befordrades,
ville de sakkunniga förorda en liberalare praxis i nu avhandlade hänseende.
De föresloge sålunda, att garantin under särskilda omständigheter
borde bestämmas utan alltför stränga hänsyn till den siffermässigt beräkneliga
andelen för svenska varor och tjänster.

Vidare hava de sakkunniga upptagit till behandling spörsmålet om exportkreditgarantin
såsom underlag för kreditgivning, i vilket sammanhang särskilt
omnämnts clearingfordringar. De sakkunniga anföra i denna del:

Redan enligt nuvarande system kunde exportkreditgarantin tjäna såsom
underlag för kreditgivning, därvid tillvägagångssättet varit följande. Garantin,
som utställdes till förmån för exportören, överläts av denne nied exportkreditnämndens
medgivande på den kreditgivande banken. Garantin, som
ju endast hänförde sig till köparens förpliktelser, men ej skyddade mot förlust
på grund av förhållanden, som vore att återföra på säljaren, vore emellertid
på grund härav försedd med ett flertal förbehåll örn minskning i garantins
omfattning eller dess totala ogiltighet, varför garantins värde
för en kreditgivare endast bleve relativt. Även på denna punkt ville
de sakkunniga föreslå en uppmjukning av gällande bestämmelser. Det
vore önskvärt, att sådan kreditgivning, vilken givetvis icke generellt borde
göras ovillkorlig gentemot kreditgivare, reserverades för fall, där krediten
motsvarades av en fullt klar fordran. Såsom villkor för garantigivningen
syntes vidare böra gälla, att den i regel endast skulle ifrågakomma, då fråga
vore om fordran å utländsk stat eller statsbank, eller då fordringen motsvarades
av växlar, garanterade av utländsk stat, statsbank eller annan vederhäftig
bank eller institution. En sådan garanti gentemot en kreditgivare
borde kunna förknippas med förbehåll om regressrätt gentemot exportören
för hela eller del av det belopp, som staten på grund av sin garanti kunde
bliva pliktig utgiva.

Vidkommande det belopp, för vilket staten må iklädas garantiansvar, erinra
de sakkunniga örn att detta sedan den 1 juli 1934 varit fastställt till 35
miljoner kronor, efter att hava under budgetåret 1933/34 utgjort; 75 miljoner
kronor. Ehuru det maximala ansvaret hittills icke vid något tillfälle uppgått
till mer än cirka 15 miljoner kronor, däri inberäknade utlovade, ännu
ej utfärdade garantier, anse de sakkunniga emellertid, att de av dem förordade
åtgärderna i syfte att öka exportgarantins värde för exportnäringen
kunde förväntas komma att öka efterfrågan på statliga exportkreditgarantier.
Med hänsyn härtill och då entreprenader kunde på en gång taga mycket
betydande belopp i anspråk, föreslå de sakkunniga en ökning av maximibeloppet
från 35 till förslagsvis 60 miljoner kronor. Då slutligen anledning
ej längre ansetts föreligga att begränsa exportkreditnämndens verksamhet
till ett år i sänder, vilket inom exportnäringen kunde framkalla en känsla
av otrygghet vid förhandlingar örn stora projekt, beträffande vilka långvariga
förberedelser vöre erforderliga, hava de sakkunniga föreslagit, att förordningen
om exportkreditgaranti skulle erhålla giltighet tillsvidare.

De sakkunnigas förslag till viss reformering av den svenska statliga exportkreditgarantin
har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga
de utav kommerskollegium hörda näringsorganisationernu.

Kungl. Majlis proposition nr 117.

Stockholms handelskammare, sora dock för sin del förmenar, att systemet
i realiteten spelade en jämförelsevis liten roll, betonar, att vid dess tillämpning
borde tillses, att exportkrediter med försiktighet beviljades för affärer
med sådana länder, med vilka vi hade clearingavtal, och särskilt då där
samtidigt förefunnes äldre svenska nödlidande fordringar av kommersiell
natur, som härigenom skulle komma att eftersättas. Handelskamrarna i Göteborg
och Borås framhålla vikten av att en i möjligaste mån riktig avvägning
av den för åtnjutande av statsgarantin utgående premien gjordes, så
att exportkreditgarantin icke finge karaktär av exportsubsidier. Handelskamrarna
i Malmö och Jönköping anse, att något val för vårt lands del knappast
förefunnes, då liknande eller än mera långt gående metoder numera så
allmänt tillämpades i ett flertal med Sverige konkurrerande länder. Handelskamrarna
ifrågasätta emellertid, huruvida i vissa fall förhållandena icke
vore sådana, att en garantiprocent utöver nu medgivna 75 % borde kunna
beviljas. Å vissa marknader kunde förekomma, att risk- och konkurrensförhållandena
genom olika samverkande omständigheter helt skulle betaga exportörerna
intresset för export, därest icke kreditförsäkringen gåves en mera
liberal utformning än nämnda marginal lämnade. Handelskammaren i Norrköping
säger sig livligt tillstyrka sakkunnigförslagen, därvid kammaren
dock framhåller, att det syntes kammaren, som om exportkreditgaranti]!
borde kunna utvidgas att gälla även kompensationsaffärer avseende mera avlägsna
marknader.

Sveriges allmänna exportförening, som erinrar om den behandling hithörande
spörsmål erhållit i England, hälsar sakkunnigförslagen med tillfredsställelse.
Särskilt betydelsefullt syntes det enligt föreningens uppfattning
vara att genom en ändring av gällande bestämmelser för exportkreditgaranti
underlätta .svensk entreprenadverksamhet i utlandet. Föreningen framhåller
vidare önskvärdheten av att, där så befunnes möjligt, garanti lämnades
även för kompensationsaffärer. Sveriges grossistförbund, som även förordar
de sakkunnigas förslag, betonar emellertid nödvändigheten av att exportkredilgarantiverksamheten
liksom hittills bedreves med allra största försiktighet,
så att det svenska folkhushållet icke utsattes för risker, som vore
större än de> alldeles ofrånkomliga. Kooperativa förbundet finner sig icke
böra resa några invändningar mot meranämnda förslag samt framhåller det
olämpliga i att garantiprocentsatsen, såsom nu i vissa fall vore möjligt, tilllätes
uppgå till 100 %>. En garanti på 75 å 85 % syntes förbundet böra utgöra
maximum. Sveriges granitindustris exportförening å andra sidan säger
sig finna nödigt, att möjlighet bereddes exportkreditnämnden att, därest
i särskilt fall så ansåges skäligt, bevilja exportkreditgaranti upp till 100 %
icke endast för jordbruksprodukter utan även för gatsten och kantsten. Sådan
100-procentig garanti torde för stenindustrins vidkommande endast komma
alt avse stenleveranser utförda direkt till statliga myndigheter i främmande
länder och alltså innebära en kredit lämnad direkt till vederbörande stat.

För egen del anför kommerskollegium följande:

Exportkreditgarantirörelsen borde bedrivas i sådan anda, att den beredde
våra exportnäringar största möjliga stöd. Rörelsen i fråga vore ej avsedd att
utgöra något statens affärsdrivande verk med uppgift att tillföra det allmänna
största möjliga ekonomiska utbyte, utan den hade satts i gång i syfte att
låta näringslivet på marknader, på vilka exporten innefattade en risk, som ett
enskilt företag ej gärna kunde ensamt påtaga sig, tillgodonjuta fördelen av en
riskutjämning, som beredde exportföretagen möjlighet att sätta i gång och
fortsättningsvis bedriva export, som eljest ej skulle vara möjlig att få till

Kungl. Majlis proposition nr 117.

stånd. Med en sådan expansiv inställning borde å andra sidan enligt kollega
förmenande förenas nödig försiktighet, så att ej det allmänna ikläddes oskäliga
risker.

Ur nu berörda synpunkter ville kollegium skänka sin anslutning till de utvidgningar
av systemet i skilda riktningar, som de sakkunniga föresloge. Sålunda
syntes det kollegium önskvärt, att statens risk kunde bestämmas ej enbart
— såsom nu vore fallet — så att den omfattade viss procentsats av det
s. k. kreditbeloppet utan även så att staten med sitt åtagande täckte viss procentsats
av den uppkommande förlusten. Emot de föreslagna procentsatserna
hade kollegium ej någon erinran. Kollegium ville också ansluta sig till
det önskemål om en vidgad garantigivning för svenska entreprenadarbeten i
utlandet, som de sakkunniga framfört. Slutligen ville kollegium understryka
betydelsen av att garantigivningen smidigt anpassades till de garantibehov,
som vid olika tidpunkter kunde föreligga, i vilket hänseende kollegium uttalade
sin anslutning till den av exportföreningen framförda uppfattningen
örn önskvärdheten av att exportkreditgaranti, där så befunnes möjligt, lämnades
även vid kompensationsaffärer.

Exportkreditnämnden anför i huvudsak följande:

Den ursprungligen såsom ett extraordinärt stöd åt industrin under kristid
införda statliga exportkreditgarantin hade i många länder mer och mer kommit
att betraktas såsom en normal företeelse. I vårt land bade systemet bibehållits
främst på grund därav att exportindustrin alltjämt haft att kämpa
med särskilda svårigheter på många marknader och det under sådana förhållanden
icke ansetts rådligt att avskaffa det stöd åt exporten, som garantierna
innebure, så länge konkurrentländerna bibehölle motsvarande stöd åt sina
industrier. I nuvarande tidsläge, då exporten alltmer försvårats och blivit
förenad med särskilda risker till följd av utrikespolitiska förhållanden och
handelspolitiska restriktioner i fråga om handelsutbytet staterna emellan,
kunde, enligt exportkreditnämndens uppfattning, behovet av fortsatt exportkreditgaranti
näppeligen ifrågasättas; tvärtom funnes säkerligen anledning
överväga, huruvida icke den svenska exportindustrin lämpligen borde beredas
ett något mera effektivt stöd i form av statlig exportkreditgarantigivning,
än hittills varit fallet.

Beträffande de sakkunnigas förslag att garanti jämväl borde kunna avse
andel i förlusten skulle, enligt exportkreditnämndens uppfattning, en dylik
garantiform vara ägnad att medföra en avsevärd effektivisering av det
svenska statliga exportkreditgarantisyslemet, varför nämnden förordade bifall
till detta förslag. Då man finge förutsätta, att möjligheten icke utnyttjades
generellt, utan garantivillkoren även i framtiden fastställdes med beaktande
av dels det allmännas intresse av alt viss export komnie till stånd
och dels exportörens behov av garanti härför, innebure förslaget närmast införande
av en viss, ej alltför vidlyftig komplettering av garantigivningen, väl
motiverad av hittillsvarande erfarenhet. På grundval av föreliggande erfarenhet
ansåge sig exportkreditnämnden visserligen kunna uttala, att en komplettering
av garantisystemet av nu antydd art skulle hava ökat statens ersättningsskyldighet.
I betraktande av den mycket ringa ersättning, som .slaten
under verksamheten hittills haft alt utgiva, kunde dock risken vid den
föreslagna ordningen icke hefaras bliva i mera väsentlig grad ökad. Detta
syntes även bestyrkas av erfarenheterna i länder, där garantigivningen avsåge
andel i förlusten. Enligt exportkreditnämndens uppfattning påverkades den
med garantigivningen förbundna dominerande risken endast i förhållandevis
mindre grad av det sätt, på vilket garantin vore konstruerad. Risken läge

Kungl. Maj.ts proposition nr 117.

Departements chefen.

nämligen främst däri, att förhållandena i länder, till vilka leveranser skett
med stöd av exportkreditgaranti, mer eller mindre katastrofalt förändrades,
varigenom totalförluster kunde uppstå.

Exportkreditnämnden vore ense med de sakkunniga därom, att någon ökning
av garantiprocentsatsen icke borde ifrågakomma. De sakkunnigas förslag
all sänka den högsta garantiprocentsatsen i fråga om produkter av lantbruk
och fiske från 100 till 85 °/o och att borttaga rätten att i dessa fall lämna
förskott funne nämnden motiverat. Under nämndens hittillsvarande verksamhet
hade i intet fall visat sig föreligga något behov av garanti i fråga örn
lantbruksprodukter, medan ansökningar om garanti beträffande produkter av
fiske avsett förhållandevis små belopp. Garantigivningen hade härvid aldrig
överstigit 85 °/o och något förskott hade icke ifrågakomma!, varför ett införande
av en maximimering av garantigivningen till 85 °/o i praktiken icke
skulle medföra en försämring för de berörda näringsgrenarna. En sådan begränsning
överensstämde därjämte med den för garantigivningen i övrigt
både i vårt land och i utlandet grundläggande principen, att garantitagaren
borde stå en viss självrisk. I detta sammanhang framhölle exportkreditnämnden,
att så låg självrisk som 15 °/o vore utomordentligt sällsynt inom
statlig exportkreditförsäkring.

Exportkreditnämnden delade de sakkunnigas mening, att svenska entreprenadarbeten
i utlandet vore av synnerlig betydelse såsom vägröjare för
svensk export. För sådan verksamhet hade också garanti lämnats till förhållandevis
betydande belopp. Med hänsyn till exportkreditgarantins väsentliga
syfte att främja svensk varuexport hade emellertid exportkreditnämnden,
såsom de sakkunniga framhållit, i fråga om garantigivningen vid entreprenadarbeten
uppställt som regel, att det belopp till vilket staten iklätt sig risk,
begränsats till vad som motsvarats av utgifter för svenska varor och tjänster.
Exportkreditnämnden ville dock icke motsätta sig de sakkunnigas förslag att
under särskilda omständigheter medverka till en liberalare garantigivning
vid entreprenadverksamhet. Principiella betänkligheter kunde för angivna
fall icke möta mot en ökning av garantins omfattning i förhållande till den
siffermässigt beräkneliga andelen av svenska varor och tjänster.

Vidkommande de sakkunnigas förslag, att garanti i vissa fall skulle kunna
utfärdas till förmån för svensk kreditgivare, som finansierade export, samt
därvid göras ovillkorlig gentemot kreditgivaren, ville exportkreditnämnden —-som biträdde de sakkunnigas förslag härutinnan — framhålla, att detta torde
kunna ske utan större ökning av statens risk. Exportkreditnämnden funne
det antagligt, att garanti i sådant fall i regel skulle lämnas till i författningen
angiven maximihöjd, och det framstode därvid såsom rimligt, att staten förbehölle
sig regressrätt gentemot exportören till den del garantin sträckte sig
utöver den garantiprocentsats, som skulle ifrågakommit, om garantin utställts
i vanlig ordning till förmån för exportören. I särskilda fall torde regressrätten
böra omfatta hela det belopp, som staten på grund av sin garanti kunde
bliva pliktig utgiva.

Vad anginge förslaget att det belopp, till vilket exportkreditgarantier finge
utfärdas, skulle ökas från 35 till förslagsvis 60 miljoner kronor samt att förordningen
örn exportkreditgaranti skulle erhålla giltighet tillsvidare, anslöte
sig exportkreditnämnden härtill på i de sakkunnigas betänkande angivna
grunder.

Behovet av statlig exportkreditgarantiverksamhet gör sig otvivelaktigt fortfarande
gällande redan på grund därav att exportbefrämjande anordningar
av ifrågavarande slag alltjämt vidmakthållas i ett stort antal med Sverige

Kungl. Majlis proposition nr 117.

på världsmarknaden konkurrerande länder. De med exporten förbundna
svårigheterna och särskilda riskerna till följd av utrikespolitiska förhållanden
och handelspolitiska restriktioner hava heller icke minskats sedan upptagandet
av nämnda verksamhet första gången beslutades i vårt land. Riksdagens
bemyndigande torde därför böra utverkas till verksamhetens bedrivande
jämväl fortsättningsvis.

De ändringar i gällande system, vilka av de sakkunniga föreslagits, hava,
såsom av redogörelsen framgår, i allt väsentligt tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av i ämnet hörda myndigheter och sammanslutningar. Jag biträder
förslaget att garantigivningen må kunna utvidgas att avse viss del av
uppkommande förlust i stället för, såsom nu är fallet, allenast viss del av
den beviljade krediten. Härigenom möjliggöres en med hänsyn till de skiftande
behoven mera ändamålsenlig utformning av garantierna. Av särskild
vikt torde vara att genom den föreslagna utvidgningen garanti kan lämnas
för en exportörs totala försäljning till ett visst land eller vissa länder under
en viss tidsperiod. Hos stora grupper av exportörer torde behov av förstnämnda
garantiform, som utomlands är den vanligast förekommande typen,
föreligga. Såsom exportkreditnämnden anfört, torde risken för garantigivaren
vid denna garantiform icke behöva befaras bliva i mera väsentlig grad
ökad. Den dominerande risken vid exportkreditgaranti är nämligen totalförlust,
och för sådant fall blir ju det sätt, på vilket garantin är konstruerad,
utan betydelse.

Jag finner i likhet med de sakkunniga, att någon höjning av garantiprocentsatsen
icke bör ifrågakomma. De sakkunnigas förslag att sänka den
högsta garantiprocentsatsen i fråga örn produkter av jordbruk och fiske
från 100 till 85 °/o samt att borttaga rätten att i dessa fall lämna förskott
synes mig innebära en befogad anpassning efter rådande praxis; enligt vad
exportkreditnämnden uppgivit, har garantigivningen hittills aldrig överstigit
85 % och förskott icke i något fall lämnats. En sådan begränsning synes så
mycket mera befogad som den överensstämmer med den för garantigivningen
i övrigt både i vårt iand och i utlandet grundläggande principen, att
garantitagaren bör stå en viss självrisk. Erinras må att, enligt vad exportkreditnämnden
i detta sammanhang framhållit, en så låg självrisk som 15 %
är utomordentligt sällsynt i statlig exportkreditförsäkring.

Liksom de sakkunniga anser jag det vidare synnerligen önskvärt, att
svensk entreprenadverksamhet i utlandet i görligaste mån befordras. Dylik
verksamhet torde i regel leda till ökade exportmöjligheter och allmänt sett
bidraga till hävdande av våra ekonomiska intressen i vederbörande land.
Jag erinrar om att enligt gällande författning rörande exportkreditgaranti,
garanti kan ifrågakomma såväl vid entreprenader i utlandet i samband med
industrileveranser som för till utlandet levererade alster av svensk teknisk
konsulterande verksamhet ävensom att dylik garantigivning av rätt betydande
omfattning ägt runi. För garantigivning i samband med entreprenadarbeten
i utlandet har emellertid exportkredilnämnden tillämpat den re Iiihang

till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. Nr 117.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 117.

gelli, att den av garantin omfattade delen av krediten får avse högst så stort
belopp, som motsvaras av värdet av i entreprenaden ingående svenska varor
och tjänster. De sakkunniga förorda i nu avhandlade hänseende en
liberalare praxis.

Exportkreditnämndens omförmälda begränsning av garantigivningen för
entreprenadverksamhet grundar sig därå, att det svenska exportkreditgarantisystemet
närmast avsetts att komma till användning för främjande av
svensk varuexport och skapande på detta sätt av arbetsmöjligheter inom
landet. Gällande författningsbestämmelser i ämnet medföra emellertid ej
någon skyldighet för nämnden i berört hänseende. Nämnden har nu uttalat,
att den ej vill motsätta sig en liberalare garantigivning för framtiden.
Även jag finner det motiverat, att garantin icke göres uteslutande beroende
av de i vederbörande entreprenadföretag ingående svenska varornas och
tjänsternas siffermässigt beräkneliga andel. En något friare praxis synes
sålunda framdeles böra tillämpas för de särskilda fall, då föreliggande omständigheter
göra detta berättigat och önskvärt.

Jag ansluter mig till de sakkunnigas förslag, att garanti i vissa fall bör
kunna utfärdas till förmån för svensk kreditgivare, som finansierar export,
samt därvid under vissa förutsättningar göras ovillkorlig gentemot kreditgivaren.
I likhet med de sakkunniga och exportkreditnämnden anser jag,
att en dylik garanti bör kunna förknippas med förbehåll örn regressrätt
gentemot exportören för bela eller del av det belopp, som staten på grund
av sin garanti må bliva pliktig utgiva.

Vad till sist beträffar det av Sveriges allmänna exportförening framförda
önskemålet att exportkreditgaranti, där så befunnes möjligt, borde lämnas
även vid kompensationsaffärer, vilket önskemål biträtts av kommerskollegium,
må erinras, att i princip något hinder icke torde föreligga för exportkreditnämnden
att till prövning upptaga ansökningar om garanti för exportaffärer
inkluderande kompensationsvillkor. Avgörandet i det särskilda fallet
blir dock givetvis beroende av huruvida den föreslagna affären överensstämmer
med grunderna för exportkreditgarantisystemet och den allmänna
innebörden av den statliga exportkreditgarantiverksamheten. Det torde vara
obestridligt, att garantigivning vid kompensationsaffärer i många fall, och
särskilt i de ytterlighetsfall, där prestationerna å ömse sidor utgöras in natura,
kan vara förenad med betydande tekniska svårigheter, vilka motivera
att största försiktighet iakttages.

Med hänsyn till att genomförandet av de nu tillstyrkta åtgärderna kunna
förväntas komma att öka efterfrågan på statliga exportkreditgarantier och
då garantier för entreprenadarbeten utomlands kunna på en gång taga betydande
belopp i anspråk förordar jag, i likhet med de sakkunniga, en ökning
av det maximibelopp, till vilket exportkreditgarantier må utfärdas, från nuvarande
35 till 60 miljoner kronor.

De sakkunniga hava föreslagit, att förordningen om exportkreditgaranti
borde erhålla giltighet tillsvidare. Jag är icke beredd att framlägga förslag
till de förändringar i verksamhetens administration, som i så fall bleve er -

Kungl. Maj.ts proposition nr 117.

forderliga, och anser därför, att riksdagens medgivande bör inhämtas blott
för viss begränsad tid. Å andra sidan synes det ej påkallat, att, på sätt hittills
skett, årligen upptaga till prövning frågan örn fortsatt exportkreditverksamhet.
Jag tillstyrker därför, att riksdagens bemyndigande till verksamhetens
fortsatta bedrivande nu utverkas för viss längre tid, förslagsvis tre år,
räknat från ingången av nästkommande budgetår.

I övrigt torde nu gällande bestämmelser för verksamheten böra bibehållas
oförändrade.

Hemställan.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.
Majit måtte, med ändring av vad i statsverkspropositionen härutinnan förutskickats,
föreslå riksdagen att

dels för budgetåret 1939/40 under tionde huvudtiteln anvisa 1)

till Orienterande marknadsundersökningar ett reservationsanslag
av 100,000 kronor;

2) till Exportstipendier och handelsstudiestipendier ett reservationsanslag
av 55,000 kronor;

3) såsom Bidrag till upprätthållande av svensk-internationella
pressbyråns verksamhet ett anslag av 15,000 kronor;

dels ock medgiva, att svenska staten må, i huvudsaklig
överensstämmelse med av mig i det föregående angivna
riktlinjer, under tiden till och med utgången av budgetåret
1941/42 till belopp av högst 60 miljoner kronor — däri inberäknade
de belopp, vartill garantier beviljats eller imå
komma att före utgången av nu löpande budgetår beviljas
— iklädas betalningsansvar för till utlandet levererade inhemska
alster av industri, jordbruk och fiske.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsenregenten
bifall samt förordnar, att proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas
till riksdagen.

Ur protokollet:
Sven Forssberg.