Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1966 (Proposition 1966:115)

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1966

Nr 115

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 68 § uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272) m. m.; given Stockholms
slott den 25 mars 1966.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

1) förordning om ändrad lydelse av 68 § uppbördsförordningen den 5
juni 1953 (nr 272);

2) förordning angående ändrad lydelse av 60 § förordningen den 1 december
1959 (nr 507) om allmän varuskatt.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa regler om överlåtelse och utmätning av fordran
på överskjutande preliminär skatt enligt uppbördsförordningen. Reglerna
innebär förbud mot överlåtelse av sådan fordran samt vissa begränsningar
av rätten att erhålla utmätning därav. Som villkor för utmätning
föreslås att kreditkort som avser den skattskyldige kommit utmätningsmannen
till handa. Vidare skall utmätning i enskilt mål få äga rum endast
om ansökningen inkommit senast den 1 september och om vad som kan utmätas
täcker kostnaderna för förrättningen. Det föreslås att vid utmätning
i enskilt mål som ej avser underhållsbidrag ett belopp om 300 kr. skall undantas
från utmätning.

De föreslagna bestämmelserna, som betingas främst av hänsynen till arbetsbelastningen
och arbetsrutinen hos de berörda myndigheterna, föreslås
skola gälla även överskjutande preliminär varuskatt.

Bestämmelserna avses skola träda i kraft den 1 juli 1966.

X Bihang till riksdagens protokoll 1!)66. 1 saml. Nr 115

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 dr 1966

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 68 § uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272)

Härigenom förordnas, att i 68 § uppbördsförordningen den 5 juni 1953
skall införas ett nytt moment, betecknat 6 mom., av nedan angiven lydelse.

68 §.

6 in o m. Fordran på överskjutande preliminär skatt, som avses i 1 mom.
första stycket, jämte ränta enligt 69 § 1 mom. må ej överlåtas särskilt, innan
beloppet kan lyftas.

Utan hinder av vad som sägs i första stycket må utmätning av fordran
som avses där äga rum, sedan kreditkort på slutlig skatt har kommit utmätningsmannen
till handa. I enskilt mål må utmätning dock icke ske efter
ansökan som gjorts senare än den 1 september under taxeringsåret.

Från utmätning i enskilt mål skall undantagas ett belopp om trehundra
kronor utom i mål om vad enskild har att utgiva enligt lagen om socialhjälp
eller barnavårdslagen eller på grund av underhållsskyldighet enligt
giftermålsbalken, föräldrabalken eller annan lag.

Utmätning i enskilt mål må icke ske utan att åtgärden kan beräknas inbringa
sökanden något utöver vad som fordras för att täcka kostnaderna för
utmätningen.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1966.

Kungl. Maj.ts proposition nr it5 år 1966

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 60 § förordningen den 1 december 1959 (nr 507)

om allmän varuskatt

Härigenom förordnas, att 60 § 4 mom. förordningen den 1 december 1959
om allmän varuskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

4 mom. Vid restitution av skatt
enligt 1, 2 eller 3 mom. skall vad
i 63 § 3 och 4 mom. uppbördsförordningen
finnes stadgat i tillämpliga
delar lända till efterrättelse.

(Föreslagen lydelse)

§•

4 mom. Vid restitution av skatt
enligt 1, 2 eller 3 mom. skall vad
i 68 § 3, 4 och 6 mom. uppbördsförordningen
finnes stadgat i tilllämpliga
delar äga motsvarande tilllämpning.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1966.

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1966

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
25 mars 1966.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Kling, Edenman, Johansson,
Hermansson, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,
Gustafsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om överlåtelse och
utmätning av fordran på överskjutande preliminär skatt samt anför.

Inledning

Med skrivelse den 23 februari 1965 överlämnade lagberedningen till mig
en promemoria angående överlåtelse och utmätning av fordran på överskjutande
preliminär skatt, vilken beredningen upprättat i samverkan med experter
på området. I skrivelsen anför beredningen att den under sitt arbete
på reformering av utsökningslagstiftningen har uppmärksammat vissa
särskilda spörsmål rörande överlåtelse och utmätning av fordran på överskjutande
preliminär skatt. Särskilt utmätning av sådan fordran har blivit
allt vanligare och vållat de lokala skattemyndigheterna och utmätningsmannen
svårigheter. Beredningen har underställt uppbördsutredningen
nämnda spörsmål och det har därvid funnits angeläget att lösa dem. Med anledning
därav har promemorian upprättats.

I promemorian föreslås att bestämmelser om förbud mot överlåtelse av
fordran på överskjutande preliminär skatt och viss begränsning av möjligheten
att utmäta sådan fordran införs i en ny paragraf, 69 a §, i uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272) (UF). Till följd härav har beredningen
även utarbetat förslag till ändrad lydelse av 45 § 1 mom. uppbördskungörelsen
den 16 oktober 1953 (nr 628) (UK) och till kungörelse angående
upphävande av 34 § kungörelsen den 27 november 1964 (nr 846) med
vissa bestämmelser om handläggning hos utmätningsman. Författningsförslagen
torde få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 19(>6

över promemorian har, efter remiss, yttranden avgetts av Svea hovrätt,
hovrätten över Skåne och Blekinge, kammarrätten, riksrevisionsverket, centrala
folkbokförings- och uppbördsnämnden (CFU), kommerskollegium,
exekutionsväsendets organisationsnämnd, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Gävleborgs län, uppbördsdirektören
i Stockholm, kronokamreraren i Göteborg, Sveriges advokatsamfund,
Landsorganisationen i Sverige (LO), Sveriges akademikers centralorganisation
(SACO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Svenska
arbetsgivareföreningen (SAF), Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen
Sveriges stadsdomare, Föreningen Sveriges kronokamrerare, Föreningen
Sveriges rättshjälpsjurister, Sveriges häradsskrivareförening och
Tjänstemannaföreningen vid Kronofogdemyndigheten.

Exekutionsväsendets organisationsnämnd har bifogat yttranden från ett
antal kronofogdemyndigheter och kommerskollegium har till sitt svar fogat
yttranden från några handelskamrar.

Flertalet remissinstanser har i huvudsak tillstyrkt de bestämmelser som
föreslagits i promemorian. Några instanser har däremot på väsentliga punkter
avstyrkt förslaget och andra föreslår bestämmelser på ifrågavarande
område av principiellt annat innehåll än det som beredningen förordat.

Nuvarande förfarande m. m.

Årligen sker en avräkning mellan preliminär skatt som tillgodoförts skattskyldig
för föregående år (inkomståret) och den slutliga skatt som debiterats
på grund av taxeringen det år då avräkningen sker (taxeringsåret).
Enligt 68 § 1 mom. UF skall länsstyrelsen i det län där skatten debiterats
ombesörja att det överskjutande beloppet återbetalas till den skattskyldige
utan kostnad för denne. Belopp under 5 kr. restituteras dock inte. Avräkningen
görs i debiteringslängden (7 § 2 mom. UK) och framgår av den del>etsedel
på slutlig skatt som tillställs den skattskyldige senast den 15 december
taxeringsåret. Överskjutande preliminär skatt översänds i regel till den
skattskyldige med återbetalningskort som fogas vid debetsedeln på slutlig
skatt. På sådan skatt utgår under vissa villkor även ränta med 5 % (69 §
1 mom. UF).

Skattskyldig för vilken skatt blivit restförd eller som har att erlägga tillkommande
skatt, avseende den preliminära skatten, äger inte utfå mer av
den överskjutande skatten än vad som överstiger hans skatteskuld jämte
restavgift. Det innehållna beloppet gottskrivs den skattskyldige som betalning
av den obetalda skatten (68 § 4 mom. UF). Överskjutande preliminär
skatt kan på detta sätt tas i anspråk för skatter och avgifter som anges i
1 § UF och dessutom sjömansskatt i vissa fall (68 § 5 mom. UF ) jämte rest lf

llihang till riksdagens protokoll 1060. 1 samt. Nr 11.J

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 1966

avgift. Denna avräkning kan ses som ett slags kvittningsförfarande. Förfarandet
går till på det sättet, att lokal skattemyndighet till vederbörande kronofogdemyndighet
sänder kreditkorten för sådana skattskyldiga för vilka
den tillgodoräknade preliminära skatten överstiger den slutliga skatten. Om
skattskyldig som anges på sådant kreditkort har restförd skatt, skall kronofogdemyndigheten
anteckna detta förhållande på kreditkortet. Myndigheten
upprättar förteckning i tre exemplar över kreditkort på vilka obetald
skatt antecknats och återställer därefter kreditkorten jämte två exemplar
av förteckningen till den lokala skattemyndigheten (45 § 1 mom. UK).
Skattemyndigheten makulerar det vid debetsedeln fogade återbetalningskortet
om den skattskyldige inte äger utfå någon del av det överskjutande
beloppet, resp. gör anteckning på återbetalningskortet om det belopp som
skall utbetalas i stället för det belopp som kortet upptar (44 § 2 mom. UK).
Förfarandet i Stockholm avviker i viss mån från det nu angivna.

Ett mycket stort antal kreditkort översänds årligen till utmätningsman
för kvittning mellan överskjutande preliminär skatt och obetald skatt. Avräkningen
mellan preliminär och slutlig skatt brukar nämligen för mer än
hälften av de skattskyldiga visa ett saldo dem till godo.

Som framgår av det anförda skall enligt UF den del av överskjutande
preliminär skatt som inte innehålls genom kvittning utbetalas till den skattskyldige.
Denna regel modifieras emellertid i praktiken därigenom att fordran
på överskjutande preliminär skatt anses kunna överlåtas och utmätas
även innan debetsedeln översänts till den skattskyldige. Har överlåtelsehandling
översänts till den lokala skattemyndigheten eller länsstyrelsen eller
har utmätning skett av hela den överskjutande skatten, makulerar skattemyndigheten
återbetalningskortet. Utbetalning av det överlåtna eller utmätta
beloppet sker genom länsstyrelsens försorg. Statens förenämnda kvittningsanspråk
går före både överlåtelse och utmätning. Överlåtelse som åtföljts
av underrättelse till staten är däremot hinder för utmätning, liksom
utmätning innan meddelande om överlåtelse inkommit till vederbörande
myndighet gör överlåtelsen utan verkan.

Överlåtelse av överskjutande preliminär skatt är ej särskilt vanlig. Antalet
kända överlåtelser år 1964 utgjorde i Stockholm 14 (år 1963 ca 300),
i Göteborg 52 och i Malmö 88. Utmätning av fordran på överskjutande preliminär
skatt är däremot mycket vanlig, särskilt i s. k. allmänna mål, dvs.
utsökningsmål rörande skatter, böter eller andra »på indrivning beroende
ihedel». Även i enskilda mål — som avser uttagande av underhållsbidrag
och andra privaträttsliga fordringar — förekommer ofta utmätning av överskjutande
preliminär skatt och mängden ansökningar om sådan utmätning
har stigit år från år. Antalet sådana ansökningar resp. genomförda utmätningar
av fordran på överskjutande preliminär skatt i de tre största städerna
år 1964 framgår av följande tabell.

Kungl. Ma j:Is proposition nr 115 år 1966

Ansökningar i Utmätningar i Utmätningar i
enskilda mål enskilda mål allmänna mål

Stockholm.................... ca 6 000 ca 2 000 6 669

Göteborg .................... 4516 1 340 4 400

Malmö ...................... 2 135 835 1 710

Ansökningarna i enskilda mål har som synes varit avsevärt flera än genomförda
utmätningar i sådana mål. Detta sammanhänger med att borgenärerna
ej på förhand kan få direkt upplysning om, huruvida gäldenär har
att emotse skatteåterbäring eller ej. Det är nämligen numera fastslaget, att
uppgifterna i debiteringslängd inte kan anses vara tillgängliga för envar
efter det debiteringsarbetet påbörjats hos den lokala skattemyndigheten och
till dess längden färdigställts (se regeringsrättens årsbok 1963 s. 132).

Utmätningarna brukar koncentreras till den tid på året när kreditkorten
ligger hos utmätningsmannen för anteckning om restförd skatt. Innan kreditkorten
anlänt dit brukar utmätning knappast förekomma, ehuru något
principiellt hinder mot utmätning på detta stadium inte föreligger. A andra
sidan är det inte ovanligt, att utmätning genomförs först efter det att korten
återställts till lokal skattemyndighet. Utmätningsmannen brukar då försöka
få tillbaka kreditkortet för att använda det förenklade utmätningsförfarande
som är föreskrivet för fall då kreditkortet är tillgängligt för förrättningsmannen.
Förenklingen består däri, att om förrättningsmannen har
gjort anteckning på kreditkortet om utmätning av fordran på överskjutande
preliminär skatt statsverket skall anses ha fått del av utgivningsförbud
enligt 75 § 2 mom. utsökningslagen (UL) på grund av en bestämmelse i
34 § kungörelsen den 27 november 1964 (nr 846) med vissa bestämmelser
om handläggning hos utmätningsman. Om lokal skattemyndighet inte anser
sig kunna tillmötesgå framställning om att översända kreditkortet, kan
utmätning ändå ske. Utmätningsmannen delger då länsstyrelsen (eller lokal
skattemyndighet) utmätningsprotokollet med däri tecknat betalningsförbud
i enlighet med denuntiationsregeln i 75 § 2 mom. UL. I detta lagrum
föreskrivs bl. a. att utmätningsmannen vid utmätning av fordran som
grundas på handling, vars företeende ej utgör villkor för fordringens utkrävande,
skall i protokollet teckna förbud för den, från vilken fordringen
skall utgå, att betala till annan än utmätningsmannen samt tillställa protokollet
den som förbudet skall meddelas. Antalet fall där utmätning skett
genom förbudsdelgivning på nu angivet sätt utgjorde år 1964 i Stockholm
190, i Göteborg ca 1 800 och i Malmö 2. Ett stort antal av dessa »utmätningar»
i Göteborg har beslutats utan att utmätningsmannen visste, huruvida
gäldenären hade skatteåterbäring alt vänta eller ej. I åtskilliga iall
gav åtgärden ej något resultat.

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 1966

Lagberedningen

Allmänna synpunkter

Lagberedningen anser det vara tydligt, att överlåtelser av överskjutande
preliminär skatt knappast har någon beaktansvärd funktion för omsättningen.
De överlåtelser som förekommit har haft en speciell karaktär och
har oftast utgjort ett slags pantsättning till förmån för viss borgenär. Enligt
beredningen sker överlåtelse vanligen på initiativ av borgenär som vill
skaffa sig ett försteg framför eventuella utmätningssökande. Skentransaktioner
torde också ha förekommit i någon utsträckning. Beredningen uttalar,
att överlåtelser av skatteåterbäring uppenbarligen ej passar in i den
noga reglerade ordning, enligt vilken den skattskyldiges eventuella fordran
på överskjutande preliminär skatt bestäms och utbetalning skall ske. Med
hänsyn till dessa fordringars karaktär och nyssnämnda reglering kan det
enligt beredningen ifrågasättas, om det allmänna överhuvud skall anses
pliktigt att beakta de meddelanden om överlåtelse som inkommer. Så sker
emellertid f. n. De överlåtelser som förekommer medför emellertid olägenheter
för de lokala skattemyndigheterna, uttalar beredningen. Det är betungande
för dessa myndigheter att behöva föra anteckningar om att överlåtelse
skett och att beakta överlåtelsen när utbetalning blir aktuell. Om överlåtelse
skulle bli vanligare än hittills varit fallet, kan det enligt beredningens
mening befaras att avsevärda praktiska olägenheter skulle uppkomma.
Det synes därför beredningen önskvärt att en bättre ordning åstadkommes.

I fråga om olägenheterna av nuvarande förfarande vid utmätning i
överskjutande preliminär skatt framhåller lagberedningen, att koncentrationen
av en stor mängd utmätningsmål till en begränsad tid, när restlängder
skall gås igenom för anteckning om ogulden skatt och även andra
göromål utföras, medför särskilda svårigheter för utmätningsmännen och
deras biträden. Arbetstekniska skäl nödgar utmätningsmännen att under
denna tid lägga åt sidan saköreslängder och andra framställningar om indrivning
som inkommit på ett sent stadium. I enskilda mål har motsvarande
rationalisering inte ansetts möjlig. Även sent inkomna ansökningar
brukar beaktas. Om kreditkortet för gäldenären i fråga redan har återställts
till lokal skattemyndighet, begärs det sålunda tillbaka eller också
genomförs utmätning med förbudsdelgivning i vanlig ordning. Detta förfarande
är enligt sakens natur tyngande för utmätningsmännen.

Beredningen uttalar att även för de lokala skattemyndigheterna har utmätningarna
medfört svårigheter. Särskilt besvärande är det för dem att
behöva extra tillställa utmätningsmännen vissa kreditkort, sedan korten
redan en gång granskats, och att nödgas beakta utmätningar som därefter

Kungl. Maj.ts proposition nr ilo år 1966

skett. Vid övergång till automatisk databehandling (ADB) inom uppbördsväsendet
blir svårigheterna med en sådan ordning uppenbarligen ännu
större.

Under beredningens överläggningar med bl. a. representanter for uppbördsväsendet
har satts i fråga, huruvida utmätning av återgående preliminär
skatt överhuvud bör få äga rum. Härvid har anförts, att det med nuvarande
utformning av skattesystemet inte kan undgås att bristande överensstämmelse
i många fall uppstår mellan den preliminärt uppburna och
den slutliga skattens belopp. För att om möjligt förebygga att kvarstående
skatt uppkommer har tabellerna för preliminär A-skatt nämligen utformats
så, att uttaget normalt skall föranleda ett mindre överskott den skattskyldige
till godo. Resultatet blir alt skattskyldiga som erlagt preliminär
A-skatt ofta får skatt åter. Det är däremot mera ovanligt att B-skattebetalarc
— vilka har att själva inbetala sin skatt efter verkställd debitering

_ får fordran på överskjutande skatt. Det kunde göras gällande, att boi genärerna

inte borde få tillgodogöra sig en tillgång som uppkommit genom
ofullkomlighet i uppbördsförfarandet. Mot utmätning av överskjutande
preliminär skatt har vidare invänts, att skatten i regel härrör från avdrag
på lön och, eftersom utmätning enligt gällande lag inte får ske av .lön som
ännu ej förfallit till betalning, borde utmätning ej heller tillåtas i återgående
skatt.

Beredningen anser för sin del det inte tillräckligt grundat att med hansyn
till de gjorda invändningarna föreslå en principiellt ändrad ståndpunkt
till möjligheten att utmäta ifrågavarande tillgodohavanden. Beredningen
åberopar härför att de såsom preliminär skatt avdragna lönebeloppen har
intjänats långt innan utbetalningen av den återgående skatten blir aktuell
(normalt minst elva månader) och att de rättsligt sett inte längre utgör lonefordringar
och knappast heller uppfattas som sådana. Vidare erinrar beredningen
om att vanlig lön enligt gällande lag kan angripas genom införsel
redan innan den förfallit och hänvisar i övrigt till sitt betänkande »Utsökningsrätt
III» (SOU 1964:57), som innehåller förslag till bestämmelser
om utmätning i lön.

Enligt beredningens mening är utmätning av överskjutande preliminär
skatt i och för sig en rationell och enkel form för exekution. Den är inte
förenad med någon realisationsförlust, eftersom försäljning ej kommer i
fråga, och kan även i övrigt vara att föredra från gäldenärens synpunkt
framför exekution i annan egendom. Beredningen har övervägt, huruvida
man i fråga om möjligheten att vinna utmätning i Överskjutande skatt innan
den är tillgänglig för lyftning kunde lämpligen skilja mellan införselberättigade
fordringar och andra, men anser sig ej kunna förorda en sådan
speciell ordning. Detta övervägande har närmast avsett de fält då gäldenären,
såsom vanligen är förhållandet, är lysisk person. Beredningen påpekar,
att om utmätningsmöjligheten starkt begränsas under tiden till dess

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1966

skatteåterbäringen får lyftas fråga uppkommer om det även därefter bör
gälla några särskilda regler om hithörande tillgodohavanden till skillnad
från postanvisningar o. d.

Beredningen utgår från att utmätning av överskjutande preliminär skatt
i princip bör få äga rum liksom f. n. Vissa särskilda regler bör dock meddelas
om förfarandet för att i allt väsentligt undanröja nuvarande olägenheter
för myndigheterna och lämna skatteåterbäringen i fred när det bara
är fråga om mindre belopp som skall gå åter.

Speciella frågor

Överlåtelse

Lagberedningen diskuterar införandet av en bestämmelse, att meddelande
om skedd överlåtelse inte påverkar återbetalningsärendets gång, dvs.
inte föranleder att beloppet utbetalas till annan än den skattskyldige och
uttalar, att genom en sådan bestämmelse åtskilligt skulle vara vunnet från
det allmännas synpunkt. Emellertid skulle därigenom lämnas öppet i vad
mån en överlåtelse likväl blir gällande, vilket kan vålla olägenheter. Enligt
beredningens mening skulle en klarare och säkrare lösning nås om förbud
infors mot att överlåtelse sker innan beloppet kan lyftas. Beredningen anser
att några betänkligheter knappast kan anföras häremot. Det är nämligen
i allmänhet först när återbetalningskortet kommit den skattskyldige tillhanda
som det blir klart för honom, om han bär skatteåterbäring att fordra
eller till vilket belopp den uppgår. När återbetalningskort har sänts ut, är
den skattskyldige enligt den ifrågasatta regeln oförhindrad att överlåta
sin rätt till det belopp som skall gå åter.

Beredningen uttalar, att det avsedda överlåtelseförbudet är motiverat endast
beträffande s. k. singularfång, dvs. i detta fall endast om fordran på
återbetalning av skatt särskilt överlåtes. Det bör alltså inte omfatta universalfång,
såsom fusion, varigenom ett aktiebolag överlåter samtliga sina tillgångar
till annat bolag, eller förvärv genom giftorätt eller arv.

Beredningen förordar på grund av det anförda en bestämmelse, att sådan
fordran på överskjutande preliminär skatt, som avses i UF, inte får särskilt
överlåtas innan beloppet kan lyftas. Bestämmelsen bör även gälla ränta.
Beredningen anser det lämpligt att bestämmelsen införs i UF i det avsnitt
som handlar om restitution av skatt och har utarbetat förslag till sådant
tillägg till förordningen (se bilaga). Vissa frågor angående bestämmelsens
karaktär, vilka utredningen diskuterat, kommer att beröras i det
följande (s. 14).

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1966

Utmätning

Lagberedningen påpekar att om dess förslag till bestämmelse om överlåtelseförbud
beträffande fordran på överskjutande preliminär skatt genomförs
utan reservation detta skulle innebära hinder även mot utmätning
av fordringen. Endast överlåtbar egendom kan nämligen bli föremål
för utmätning (jfr 62 § UL). Sistnämnda regel är dock inte utan undantag
(jfr Utsökningsrätt III s. 244), och beredningen anser inte något principiellt
hinder föreligga mot att i förevarande fall göra avsteg från regeln.

I promemorian uttalas vidare att de lokala skattemyndigheterna ansett
det önskvärt, att möjligheten att erhålla utmätning av överskjutande preliminär
skatt såvitt möjligt inskränks till den begränsade tid pa hosten
när kreditkorten ligger hos utmätningsman för anteckning om eventuell
restförd skatt. I varje fall bör det undvikas, att utmätning sker på ett så
sent stadium att debetsedlar och återbetalningskort färdigställts för expediering.
Även för utmätningsmännen anser beredningen det vara till fördel,
om utmätning normalt inte behöver förekomma annat än medan kreditkorten
är tillgängliga för anteckning om restförd skatt. I stort sett tillämpas
en sådan ordning redan nu i allmänna mål. För att systemet skall kunna
fungera i enskilda mål fordras, att ansökningarna om utmätning kommer
in i så god tid att utmätningsmännen får möjlighet att förbereda förfarandet
innan kreditkorten anländer.

Beredningen föreslår med hänsyn härtill, att den som vill erhålla utmätning
av överskjutande preliminär skatt bör inkomma med sin ansökan
senast viss dag, förslagsvis den 1 september med rätt för Kungl. Maj :t att
bestämma annan dag. Ansökan som inkommer senare bör utmätningsmannen
inte vara skyldig att beakta. Något hinder mot att uppta sena
ansökningar bör dock inte införas. Beredningen anser det lämpligt att även
sådana ansökningar beaktas i den mån arbetsförhållandena medgei det.

För att man skall vinna den önskade koncentrationen av utmätningar
av skatteåterbäring, föreslår beredningen att en viss exklusiv ordning skall
gälla för detta slags utmätningar. Utmätning skall sålunda ske, när kreditkortet
på slutlig skatt är tillgängligt för utmätningsmannen. Utmätningen
skall vidare antecknas på kortet. Sådan anteckning bör, liksom f. n., få
gälla som delgivning enligt 75 § 2 mom. UL. Genom stadgandet blir det
klart, att utmätning inte kan ske innan kreditkorten anlänt från lokal
skattemyndighet. Beredningen anser vidare, att utmätning normalt inte
heller skall komma i fråga efter det att korten har återställts till skattemyndigheten.
Endast om skattemyndigheten tillhandahåller utmätningsmannen
den aktuella gäldenärens kort, skall utmätning kunna genomföras.
Beredningen uttalar att utmätningsman regelmässigt bör undvika att hos
lokal skattemyndighet göra framställning om att få disponera kreditkort
på nytt. I undantagsfall kan dock sådan åtgärd vara motiverad. Huruvida

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 1966

framställningen kan hörsammas beror på om arbetsläget hos skattemyndigheten
medger, att kreditkortet utan större olägenhet kan uttas och tillställas
utmätningsmannen. Uppbördsarbetets fortskridande mekanisering
torde göra det allt svårare att visa tillmötesgående på denna punkt. Den av
beredningen föreslagna formen för utmätning skall utesluta att utmätning
verkställs genom vanlig förbudsdelgivning enligt 75 § 2 mom. UL, såsom nu
i viss utsträckning sker sedan kreditkorten återställts.

För att de berörda myndigheternas arbetsbelastning under den korta tid
då utmätning av hithörande fordringar får ske ytterligare skall lättas, föreslår
beredningen att utmätningsman skall äga underlåta utmätning, när
det belopp som kan tas i mät understiger förslagsvis 200 kr. Det uttalas i
promemorian, att en sådan regel visserligen kan förefalla principiellt tveksam,
men det tilläggs att man dock har skäl att mot varandra väga arbetet
med utmätningsförfarandet och det resultat som vinns därmed. Från
denna^ synpunkt synes det beredningen försvarligt att mindre belopp lämnas
därhän under den forcerade tid, när utmätningarna skall genomföras.
Beträffande enskilda mål pekar beredningen på vad den uttalat om exekutionsavgifter
(se s. 13).

Den föreslagna regeln förestavas av praktiska hänsyn och medför enligt
beredningen att ingen del av restitutionsfordringen principiellt fritas frå°n
utmätning. När det finns särskilt motiverat, skall nämligen även mindre
belopp än 200 kr. kunna tas i anspråk, och fordran som överstiger 200 kr.
skall enligt förslaget i sin helhet vara föremål för utmätning. Om beloppet
skulle ovillkorligt undantas från utmätning, uppkommer beträffande
exekutionsavgifter ett tröskelproblem som berörs i det följande.

Lagberedningen anser det skäligt, att medel får undantas för gäldenärens
och hans familjs behov när det är påkallat av försörjningssvårigheter. Enligt
65 § UL skall, om gäldenären saknar utväg till nödtorftigt uppehälle,
från utmätning undantas förråd för en månad eller, om förråd ej finns,
motsvarande belopp i pengar som gäldenären innehar eller äger inneståendé
i bank eller annan penninginrättning (s. k. beneficium). Det har i rättspraxis
ansetts, att fordran på överskjutande preliminär skatt inte kan undantas
från utmätning med stöd av detta stadgande (NJA 1960 s. 407). Beredningen
anser att man inte bör stanna vid denna ståndpunkt. Enligt beredningen
bor det föreskrivas, att fordran på skatt skall behandlas som
tillgodohavande hos bank, om gäldenären påkallar undantag från utmätning
enligt vad i UL sägs. Innebörden härav är att utmätningsman skall på
begäran undanta så stort belopp från utmätning som erfordras för gäldenarens
och hans familjs uppehälle under en månad, när det är motiverat
med hänsyn till gäldenärens situation i övrigt. Beredningen anser det ligga
i sakens natur att det är gäldenärens behov vid den tidpunkt, när beloppet
ar tillgängligt för lyftning, som skall beaktas, och tillägger att denna bedömning
måste bli i viss mån osäker men inte torde möta några större svå -

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1966

righeter i praktiken. Främst när gäldenären är sjuk eller arbetslös kan
det bli aktuellt att iaktta beneficium.

Beredningen uttalar att svårigheter veterligen inte uppkommit vid förfarandet
efter det att utmätning skett och antecknats på kreditkortet. Någon
ändring av gällande bestämmelser torde inte vara erforderlig i detta
hänseende. Om utmätningen gör lokal skattemyndighet anmälan till länsstyrelsen,
som utanordnar beloppet till utmätningsmannen. En förutsättning
härför är enligt beredningen, att den definitiva avräkningen ger vid
handen att den skattskyldige har en motsvarande skatteåterbäring att
fordra. Beredningen påpekar att försäljning av restitutionsfordringen inte
skall komma i fråga.

I promemorian berörs slutligen tillämpningen av kungörelsen den 4 december
1964 (nr 861) om vissa avgifter i utsökningsmål m. m. Enligt denna
kungörelse utgår i mål hos utmätningsman till staten bl. a. utsökningsavgift
med 30 kr. eller, om egendom tagits i mät, 60 kr. Sådan avgift utgår
dock inte i allmänna mål, i mål om uttagande av underhållsbidrag och i
vissa andra fall. Utsökningsavgiften tas av det belopp som utmätningen inbringar.
Förslår ej beloppet, skall avgiften betalas av sökanden.

Beredningen påpekar, att en borgenär som vill begära utmätning givetvis
har intresse av att få veta, om någon skatteåterbäring är aktuell. Det har
emellertid ansetts, att lokal skattemyndighet inte är skyldig att lämna uppgift
ur debiteringslängden innan denna blivit färdigställd i samband med att
debetsedlarna sänds ut (se s. 7). Borgenär kan dock möjligen på annan
väg skaffa sig uppgift härom, ehuru det är förenat med besvär och kostnader.
Det är tänkbart, att utsökningsavgiften driver fram ett sådant förfarande,
vilket skulle förorsaka skattemyndigheterna nya mödor. Borgenär
som vill få utmätning i den eventuella skatteåterbäringen — och annan
utmätningsbar tillgång finns ofta inte — är i övrigt hänvisad till att begära
utmätning på vinst och förlust.

Beredningen påpekar även, att avgiftens fördubbling när utmätning sker
kan leda till egendomliga resultat i vissa fall. Om det för utmätning tillgängliga
beloppet understiger 30 kr., är det bättre för borgenären att utmätning
underlåts. Utmätning av exempelvis 25 kr. skulle nämligen inedföra,
att borgenären måste erlägga 35 (60 — 25) kr. i stället för 30 kr. om utmätning
ej hade ägt rum. Om det tillgängliga beloppet är större än 30 kr.
men ej överstiger 60 kr., är utmätning till viss fördel för borgenären men
medför likväl inte att han får någon betalning. Tas 45 kr. i mät, skall borgenären
sålunda betala 15 (60 — 45) kr. i stället för 30 kr., om utmätning
underlåts. För gäldenären medför utmätningen i de angivna fallen, att han
går miste om skatteåterbäringen utan att hans skuld fördenskull nedbringas.

Beredningen anser all vad som nu återgetts talar för att man såsom beredningen
förordat undviker att verkställa utmätning när skatteålerbäring 2f

II i halm till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 115

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1966

en är ringa om ej ändrade regler meddelas om exekutionsavgifter när fråga
är om utmätning av fordran på överskjutande skatt. Beredningen framhåller,
att de påvisade egendomligheterna skulle undvikas om avgift utgår
endast när utmätning sker. En sådan reglering skulle medföra, att borgenären
ej behöver betala avgift om intet finns att mäta eller om det tillgängliga
beloppet ej är större än att det lämpligen kan lämnas därhän.

Övriga frågor

Restitution av skatt förekommer även i andra fall än som berörts i promemorian,
t. ex. när taxering nedsätts (se 68 § 2 mom. UF). Beredningen uttalar
att överlåtelse och utmätning av sådan restitutionsfordran i princip
torde vara möjlig men inte har förekommit i någon större utsträckning,
såvitt är känt. I varje fall har det inte yppats några svårigheter liknande
dem som förekommer med avseende på överskjutande preliminär skatt.
Beredningen har därför inte funnit anledning att låta förslaget omfatta
andra restitutionsfall och påpekar, att det förordade systemet f. ö. inte utan
vidare torde lämpa sig för dem.

Det förbud mot överlåtelse av fordran på överskjutande preliminär skatt
som lagberedningen föreslagit skall gälla endast så länge beloppet ej är
tillgängligt för lyftning. När återbetalningskortet expedierats, bör enligt
beredningen även utmätning av tillgodohavandet kunna ske enligt vanliga
regler, dvs. genom att utmätningsmannen omhändertar återbetalningskortet.
Beredningen upplyser emellertid, att utmätningsmannen i praktiken
inte har så stora möjligheter att komma åt kortet på posten eller eljest, men
att det dock förekommer att utmätning genomförs på detta sätt. Beredningen
anser att man uppenbarligen inte kan begära, att utmätningsman
skall stå till reds att passa posten för att söka åtkomma återbetalningskort
(jfr Utsökningsrätt III s. 280). Han måste här förfara efter vad som arbetsförhållandena
medger och kan anses påkallat av omständigheterna.

Beredningen berör frågan om de föreslagna bestämmelserna kräver civillags
form. Härom anförs.

Det kan diskuteras, huruvida bestämmelserna kräver civillags form. Möjligen
kan man dock se överlåtelseförbudet och därtill anknytande bestämmelser
såsom ett led i den reglering av uppbördsförfarandet som i övrigt
har sin plats i uppbördsförordningen. I realiteten är frågan allenast den,
om lagrådet skall medverka eller icke. Därest det skulle anses att ämnets
beskaffenhet kräver att civillags form används, behöver icke detta medföra
någon ändring av bestämmelsernas placering. Lagrådet kan f. ö. höras över
förslaget, vare sig man anser att bestämmelserna är av civillags natur eller
ej.

Förslaget påkallar en följdändring i 45 § 1 mom. UK, varjämte 34 § kungörelsen
med vissa bestämmelser om handläggning hos utmätningsman bör
upphävas (se bilaga).

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1966

Enligt beredningen bör förslaget om möjligt träda i kraft i god tid innan
det blir aktuellt att utmäta de skatteåterbäringar som väntas i slutet av år
1965. Den 1 juli 1965 synes beredningen vara en lämplig tidpunkt. Några
särskilda övergångsbestämmelser erfordras inte enligt beredningens mening,
enär det anses följa av sakens natur att förslaget inte får någon inverkan
på överlåtelse eller utmätning som till äventyrs ägt rum före ikraftträdandet.

Remissyttrandena
Allmänna synpunkter

Lagberedningens synpunkter och förslag har i princip godtagits av de
flesta remissinstanserna.

Förslaget lämnas helt utan erinran av bl. a. kammarrätten, SACO, TCO,
Föreningen Sveriges rättshjälps jurister och Sveriges häradsskrivareförening.
Exekutionsväsendets organisationsnämnd hälsar förslaget med största
tillfredsställelse och uttalar, att den ständiga ökningen av mål om utmätning
av överskjutande skatt skapar allt större svårigheter, i synnerhet som
ansökningarna i stor utsträckning kommer in sedan kreditkorten återställts
till den lokala skattemyndigheten. Kronofogden i Karlskrona anser att förslagets
genomförande skulle i avsevärd omfattning minska kronofogdemyndigheternas
arbetsbörda under den tid när kreditkorten är tillgängliga för
myndigheterna. Flera kronofogdar framför liknande synpunkter. En uttalar,
att genom den mycket kraftiga ökningen under senare år av mål, som
rör endast utmätning av överskjutande skatt, andra viktiga arbetsuppgifter
eftersätts med resultat att fatalietider inte kan hållas och hela utmätningsorganisationen
brister i effektivitet. Denne kronofogde anser att vissa borgenärer,
särskilt större inkassobyråer och liknande, numera utverkar betalningsförelägganden
även på småfordringar jämte sina kostnader i förvissning
om att gäldenärerna, som ju mestadels är fallet, förr eller senare har
överskjutande preliminär skatt att återfå.

En kronofogde hävdar att anledningen till att överlåtelser av förevarande
skattefordringar är så sällsynta med säkerhet torde vara okunnighet hos
borgenärerna om möjligheten att den vägen vinna försteg framför statsverket
och andra utmälningssökande. Om överlåtelseformen blir känd torde
den komma att anlitas i större utsträckning än f. n. Överståthållarämbetet
uttalar att överlåtelser med därav betingade avvikelser från gällande arbetsrutin
får anses utgöra ett främmande moment i uppbördssystemet samtidigt
som borgenär sinlresset synes kräva att skatt som åter bärs inte av rent
administrativa skäl, utom i strängt begränsad omfattning, görs oåtkomliga
för utmätning. Ämbetet, som tillstyrker förslaget, uttalar vidare, att den
fr. o. in. år 1965 införda avgiften om 60 kr. vid verkställd utmätning kan

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 1966

antas få till följd att borgenärer, åtminstone såvitt avser mindre fordringsbelopp,
i allt större utsträckning utverkar överlåtelse av gäldenärens fordran
på överskjutande skatt. Även Föreningen Sveriges kronokamrerare anser
att överlåtelser kommer att öka i antal sedan möjligheten härtill blir
mera känd bland allmänheten. Föreningen betvivlar att överlåtelse av överskjutande
skatt fyller någon verklig funktion. Det är enligt föreningen av
största vikt att arbetsrutinen bryts i så ringa grad som möjligt, enär de
ärenden som måste behandlas vid sidan av den utbildade rutinen tar alltför
mycket tid och arbetskraft i anspråk i förhållande till övriga ärenden.
Härtill kommer att felkällorna också blir flera än vid rutinbehandlade ärenden.
Uppbördsdirektören i Stockholm anser att minskningen av antalet
överlåtelser i Stockholm från ca 300 år 1963 till 14 år 1964 uppenbarligen
sammanhänger med att uppbördsverket börjat tillämpa samma praxis som
landet i övrigt beträffande utlämnande av uppgifter rörande överskjutande
skatt, vilket innebär att uppgifter härom tillhandahålls först sedan debiteringslängden
färdigställts. Detta medförde att endast ett fåtal besked expedierades
år 1964 medan antalet förhandsbesked år 1963 uppgick till över
6 000.

Några remissinstanser ställer sig emellertid kritiska mot det allmänna
betraktelsesätt som framförs i promemorian. Till dessa hör Svea hovrätt.
Som bakgrund till rättsläget vid överlåtelse och utmätning av överskjutande
skatt anger hovrätten följande.

Skattskyldig, för vilken under beskattningsåret preliminär skatt bär inbetalats
till skattemyndighet, anses enligt rådande uppfattning erhålla en
fordran mot det allmänna. Denna fordran är dock såväl till existens som
till omfattning oviss och blir — i den ordning uppbördsförordningen anger
— först så småningom bestämd. Innan så skett, kan den inte utkrävas
hos det allmänna. Redan dessförinnan har fordringen dock både ekonomisk
och rättslig betydelse. Sålunda anses överlåtelse och utmätning kunna
ske av dylika fordringar, innan de genom skatteärendenas behandling
fastställts.

Hovrätten erinrar om att beredningen till stöd för det föreslagna överlåtelseförbudet
anfört att överlåtelserna knappast haft någon beaktansvärd
funktion för omsättningen. De har enligt beredningen utgjort ett slags
pantsättning till förmån för viss borgenär, varjämte skentransaktioner har
förekommit i någon utsträckning. Hovrätten hävdar, att även om pantsättningar
inte anses ha betydelse för »omsättningen», detta förhållande inte
innebär att pantsättningar saknar betydelse för det ekonomiska livet. Någon
särskild anledning att på detta område reagera mot pantsättningar
i överlåtelses form torde ej föreligga. Ej heller anser hovrätten anledning
förekomma att på detta speciella område ingripa mot skentransaktioner
utöver vad som nu sker genom denuntiationsregelns upprätthållande. Vidare
bemöter hovrätten lagberedningen i vad den som skäl för överlåtelse -

Kungl. Maj.ts proposition nr Ilo är 1906

förbudet åberopat karaktären av ifrågavarande fordringar. Hovrätten erinrar
om, att gällande rätt principiellt tillåter överlåtelse av fordringar. De
undantag härifrån som nu föreligger — om vilka hovrätten hänvisar till
Utsökningsrätt III (SOU 1964:57) s. 243 och till Rodhe, Obligationsrätt,
s. 134 ff — kan inte åberopas till stöd för det föreslagna överlåtelseförbudet.
Hovrätten framhåller, att de skäl som uppbär det gällande förbudet
mot överlåtelse av icke-förfallna lönefordringar inte har betydelse för fordringar
på skatteåterbäring.

Lagberedningens uttalande att förekommande överlåtelser har medfört
olägenheter för de lokala skattemyndigheterna, vilket för hovratten framstår
som huvudskälet för förslaget, föranleder hovrätten att erinra om vissa
bestämmelser i lagen den 27 mars 1936 (nr 81) om skuldebrev, varefter hovrätten
sammanfattar sina synpunkter.

Hovrätten vill inte förneka, att en gäldenär kan åsamkas svårigheter
genom att borgenären överlåter sin fordran. Dessa svårigheter har vid tillkomsten
av skuldebrevslagen övervägts av lagstiftaren. I det sammanhanget
har denne ansett sig kunna ålägga gäldenären att respektera inte
blott överlåtelser, varom han fått kännedom, utan även överlåtelser, vilka
han allenast haft skälig anledning att misstänka, 29 § nämnda lag. Det
skulle enligt hovrättens åsikt innebära ett betydande avsteg från detta system,
om en gäldenär skulle befrias från nämnda åliggande därför att
skyldigheten att respektera överlåtelser inte passar in i hans organisation

för betalande av skulder. . .

Enligt hovrättens mening gör sig således starka principiella invändningar
gällande mot det föreslagna överlåtelseförbudet. De praktiska skäl, som
beredningen anfört och som nyss berörts, kan inte anses ha sådan styrka,
att de principiella betänkligheterna viker. I detta hänseende anmärker hovrätten,
att det arbete som genom förslaget skulle komma att besparas de
lokala skattemyndigheterna synes bestå allenast i noterande av gjorda
överlåtelser samt i utskrivande av en särskild betalningsanvisning till forvärvaren.

Hovrätten avstyrker att förbud mot överlåtelse av fordran på överskjutande
skatt införs. Gentemot förslaget att rätten till utmätning av sådan
fordran skall begränsas framför hovrätten inga principiella invändningar.

Kommerskollegium anser att beredningen inte anfört tillräckliga skäl
för överlåtelseförbud, och med hänsyn till att överlåtelser ej varit särskilt
vanliga ter det sig enligt kollegii åsikt ej särskilt angeläget från det allmännas
synpunkt att införa ett dylikt. Kollegium anser önskvärt att reglerna
om överlåtelse inte utformas restriktivare än bestämmelserna om
utmätning, enär resultatet av ett överlåtelseförbud eljest kan bli att utmälningsförfarande
tillgrips i stället för överlåtelse. För den skaltskyldige
som, exempelvis i samband med att han upprättar sin självdeklaration,
finner att alltför stora inbetalningar av preliminärskatt skett för hans del,
kan det te sig orätlmätigt att inte kunna återfå Överskjutande skattebelopp
förrän vid årets slut. Även om han med hänsyn till konstruktionen av

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 1966

skattesystemet måste finna sig i detta, är det enligt kollegii mening att
gå för långt i hänsynstagandet till det allmännas intresse att därjämte
genom förbud mot överlåtelse hindra honom från att på privat väg utnyttja
överskjutande skattemedel. Den omständigheten att den skattskyldige
i allmänhet först när återbetalningskort kommer honom till handa
vet, om han har skatteåterbäring att fordra eller till vilket belopp den
uppgår, bör enligt kollegii mening inte hindra den som vill påta sig besväret
att sjalv undersöka detta att utnyttja ifrågavarande medel. Kollegium
har dock inte något att erinra mot att möjligheten till överlåtelse begränsas
så att fordringar under 100 kr. ej skall kunna överlåtas, vilket
föreslagits av handelskammaren i Gävle.

Inte heller Sveriges advokatsamfund anser tillräckliga skäl föreligga för
införande av överlåtelseförbud. Samfundet anför, att beredningens skäl för
detta förslag är i huvudsak samma praktiska olägenheter, som är förenade
med utmätning under senare skedet av den lokala skattemyndighetens
handläggning av återbetalningsärendena. Problemet bör då, uttalar samfundet,
också kunna lösas på ett liknande sätt eller genom ett stadgande
av innehåll att underrättelse om överlåtelse, vid äventyr att underrättelsen
ej kommer att beaktas, skall ske senast viss dag, som bör vara densamma
som den, då ansökan om utmätning senast skall ske. Det förutsätts härvid
att underrättelser, som inkommer till länsstyrelse eller lokal skattemyndighet,
omedelbart skall översändas till utmätningsmannen och att denne
skall åläggas att göra en anteckning om överlåtelsen på vederbörande kreditkort.
Om så sker blir den fortsatta handläggningen av återbetalningsärendet
enligt samfundets mening ej mer komplicerad än om utmätning
skett. *

Även SAF avstyrker införande av överlåtelseförbud. Enligt dess uppfattning
bör den enskildes rätt och möjlighet att förfoga över honom tillhörig
egendom i princip gälla utan inskränkning, där ej andra och för samhället
högre intressen talar i motsatt riktning. Att det i föreliggande fall kan
rora sig om fordringar som tillkommit på grund av att staten, utan den
enskildes förskyllan, uttagit för stor preliminär skatt, gör det enligt föreningens
mening mer än tvivelaktigt att enbart av administrativa skäl införa
överlåtelseförbud. En tidsfrist, liknande den som föreslås vid utmätning
av dessa fordringar, anser föreningen däremot kunna införas för meddelanden
om överlåtelse.

Skånes handelskammare uttalar, att frågan i vad mån förslaget kan
komma att medföra rättsförluster för enskilda, främst borgenärer, inte
närmare utretts i promemorian och förordar en allsidig utredning av frågan
hur de i promemorian berörda svårigheterna skall kunna övervinnas,
varvid i första hand arbetstekniska och organisatoriska åtgärder bör övervägas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1966

Remissinstanserna har i stort sett tillstyrkt någon form av begränsning i
rätten att få utmätning i överskjutande preliminär skatt. Länsstyrelsen i
Malmöhus län anser emellertid att denna fråga bör ytterligare utredas under
påpekande, att den administrativa metoden för en spärrlista på ifrågavarande
område i och för sig inte behöver vara omöjligare att genomföra
än ett motsvarande förfarande vid spärrandet av bankböcker eller annan
legitimationskontroll, samt att beredningen synes ha ägnat ringa uppmärksamhet
åt möjligheten att mot spärrlista avstämma redan färdigställda utbetalningskort
och makulera spärrfallen.

Frågan om förbud borde införas även mot utmätning av Överskjutande
skatt har berörts av några remissinstanser. Uppbördsdirektören i Stockholm
finner i likhet med lagberedningen inte anledning att skatteaterbäringen
principiellt undantas från utmätning, enär utmätning av Överskjutande
skatt i och för sig är en rationell och enkel form för exekution. Sådan
utmätning verkställdes år 1964 i Stockholm till ett belopp av ca
1 300 000 kr.

Andra remissinstanser, nämligen hovrätten över Skåne och Blekinge,
riksrevisionsverket, kronokamreraren i Göteborg, Föreningen Sveriges häradshövdingar
och Föreningen Sveriges stadsdomare ifrågasätter däremot,
om inte fordran på överskjutande preliminär skatt borde helt undantas
från utmätning. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att den naturliga
åtgärden för att undanröja de påtalade olägenheterna vid överlåtelse och
utmätning av skatteåterbäring är att helt förbjuda även utmätning av
fordran på sådan återbäring. Hovrätten gör gällande, att även hänsyn till
den skattskyldige stundom kan tala för en sådan lagändring, enär det från
dennes synpunkt måste te sig ganska verklighetsfrämmande att den ännu
ej slutligt bestämda skatteåterbäringen exekutivt behandlas som en »fordran».
Det är blott i formell mening som hans anspråk på skatteåterbäring
har denna karaktär. Detta bär inte uppkommit genom något avtal eller
någon åtgärd som han kunnat disponera över. Återbäringen beror i de
flesta fall på att ett tvångsmässigt löneavdrag har visat sig vara för stort.
Det synes då hovrätten rimligt att exekutiva åtgärder inte bör få förekomma
beträffande återbäringen i vidare mån än vad som är möjligt i fråga
om lön.

Att lagberedningen inte föreslår att både utmätning och överlåtelse av
ifrågavarande fordringar skall helt förbjudas synes hovrätten bero på att
beredningen betraktar utmätning av sådan fordran som en rationell och
enkel form för exekution, som kan vara att föredra även från galdenarens
synpunkt. Hovrätten anför härom.

Med hänsyn till den sålunda angivna motiveringen för lagberedningens
förslag är det olämpligt att behandla detta såsom en isolerad fråga av
skatterättslig natur. Om de bärande skälen mot att helt avskaffa utmatning
av fordran på överskjutande preliminär skatt är att utmätningsfor -

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 1966

sok vid en tidpunkt, da beloppet redan har kommit i den skattskyldiges
band, oftast visar sig vara resultatlöst, medan utmätning dessförinnan i
manga tall ar effektiv och därför måste bibehållas, särskilt då det gäller
manmskor som saknar utmätningsbara tillgångar, bör behovet av denna
utmatningsform behandlas i samband med en mera allmän översyn av
utsoknmgsratten framför ant frågan om exekution i lön. Lagberedningen
har i november 1964 avgivit ett betänkande vilket behandlar sistnämnda
fråga (msokningsratt III, SOU 1964:57). Hovrätten, som inte haft att ta
ställning till betankandet, anser sig sakna förutsättningar att enbart på
grundval av promemorian bedöma behovet av exekution i fordran på över PnJ!!!an

teiInrC I,n,,när fkatt- Vad som anförs 1 Promemorian utgör dock
damfordranlfaCk lga Skal aU blbehåIla en möjlighet till utmätning av så -

Att utmätning av skatteåterbäring i princip föreslås bibehållen men överlåtelse
forbjuds, uttalar hovrätten, beror inte på att det skulle vara någon
skillnad i fråga om de olägenheter som dessa båda åtgärder orsakar, utan
skalet är att beredningen värderar behovet därav olika. Överlåtelse sägs
mte ha någon beaktansvärd funktion för omsättningen, vilket hovrätten
antar att utmatning har enligt beredningens uppfattning. Hovrätten anser
emellertid att lika möjlighet bör finnas att överlåta och utmäta skatteåterbäring.
Enligt hovrattens mening kan man väl välja att utesluta eller att
medge överlåtelse och utmätning av fordran på överskjutande preliminär
skatt men man kan inte, såsom lagberedningen föreslår, göra skillnad
på dessa typer av åtgärder. Förslaget skulle innebära att den skattskyldige
vore förhindrad att disponera över skatteåterbäringen genom frivillig
överlåtelse, medan en borgenär likväl skulle kunna, med eller utan
hans goda minne, få denna utmätt. Härav kan följa ett otillbörligt gynnande
av borgenär som har varit förtänksam nog att begära utmätning
i tid och ett missgynnande av andra borgenärer. Den skattskyldige skulle,
aven om han helt lojalt önskade rätta till ett dylikt förhållande, vara
förhindrad att så göra med andra medel än att begära sig själv i konkurs.
Det ar, uttalar hovrätten, uppenbarligen på goda grunder som den
principen upprätthålls i exekutionsrätten att det skall råda överensstämmelse
mellan rätten att överlåta och möjligheten att utmäta egendom. Vad
som ej kan överlåtas får inte utmätas. Lagberedningen påstår visserligen
att detta inte skulle gälla undantagslöst och att det därför inte skulle finnas
något principiellt hinder att i förevarande fall göra avsteg från regeln.
Enligt hovrättens mening stöder emellertid inte den hänvisning som lagberedningen
gör till sitt eget betänkande »Utsökningsrätt HD riktigheten
av detta påstående. Där angivna exempel är av så speciell art att de snarare
bekraftar regeln. Hovrättens åsikt är att de i promemorian angivna olägenheterna
med nuvarande ordning talar för att såväl överlåtelse som utmätning
av fordran på överskjutande preliminär skatt bör vara uteslutna
innan återbetalningskort utfärdats. Vad beredningen anför om att utmät -

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1966

ning av skatteåterbäring är en rationell och enkel exekutionsform är enligt
hovrättens mening inte ett tillräckligt skäl för bibehållande av möjligheten
till sådan utmätning.

Hovrätten avstyrker lagberedningens förslag i vad det rör utmätning och
förordar en utredning av frågan, huruvida införselinstitutet kan kompletteras
med en möjlighet att vinna betalning ur överskjutande preliminär skatt.

Riksrevisionsverket, som tillstyrker förslaget om överlåtelseförbud, vill
för sin del närmast ansluta sig till den uppfattningen att utmätning av
överskjutande preliminär skatt överhuvud inte bör få ske. Om så skulle
bli fallet talar emellertid enligt verkets mening vissa skäl för en utvidgning
av området för den i UF reglerade kvittningen av förfallen skatt mot
fordran på skatterestitution. Verket erinrar om att den vidsträcktare kvittningsrätten
enligt civilrättsliga regler inte har ansetts föreligga i detta fall
och anför vidare.

För den skattskyldige är oftast skillnaden mellan kvittning och utmätning
av överskjutande skatt i allmänt mål inte uppenbar. Vid inskränkning av
möjligheterna till utmätning i fordran på överskjutande preliminär skatt
bör enligt riksrevisionsverkets mening övervägas om inte det i uppbördsförordningen
reglerade kvittningsförfarandet bör utsträckas till i varje fall alla
skatter och allmänna avgifter som indrivs enligt föreskrifterna i uppbördsförordningen.
I fråga om böter kan mot en tillämpning av kvittning gentemot
fordran på skatterestitution anföras att det här är fråga om utslag av
statens rättsvårdande verksamhet som inte äger något samband med skatteuppbörd.
Å andra sidan ligger det i såväl det allmännas som den enskildes
intresse att bötesstraff inte på grund av bristande betalning förvandlas till
fängelse. Exekution i fordran på överskjutande preliminär skatt har härvidlag
visat sig vara ett verksamt indrivningsmedel.

Kronokamreraren i Göteborg anser det beklagligt att lagberedningen inte
förordat förbud mot utmätning av fordran på överskjutande skatt till den
dag då beloppet kan lyftas. Han anför, att även om vissa fördelar — och
inte oväsentliga sådana — skulle uppnås genom de föreslagna stadgandena
för det framtida utmätningsförfarandet i fråga om överskjutande preliminär
skatt, kvarstår kravet lika starkt som tidigare på att skatteåterbäringen
i princip aldrig skall kunna utmätas före nyssnämnda tidpunkt.
Att i detta sammanhang tillskapa större utrymme för utmätning än för överlåtelse
innebär ett onödigt avsteg från nu gällande regler och är enligt hans
åsikt inte motiverat. Kronokamreraren uttalar som sin mening att mer motiverat
än att göra skillnad mellan överlåtelse och utmätning av skatteåterbäring
torde vara att utvidga nuvarande kvittningsförfarande till att omfatta
alla på indrivning beroende medel.

Sammanfattningsvis uttalar kronokamreraren i Göteborg, att om överskjutande
skatt undantas från såväl utmätning som överlåtelse bortfaller
eu ansenlig mängd arbete som många gånger inte är till gagn för någon
part.

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1966

Föreningen Sveriges häradshövdingar och Föreningen Sveriges stadsdomare
har avgett ett gemensamt yttrande. De kritiserar förslaget från den
synpunkten, att detta främst syftar till att underlätta skattemyndigheternas
arbete medan lagberedningen i allt väsentligt synes ha bortsett från att
den som nödgats inbetala för hög skatt har ett berättigat intresse att få
rätten till det överskjutande beloppet kringgärdad med rimliga rättssäkerhetsregler.
Denna aspekt är enligt föreningarna den centrala. Arbetsreglerna
för skattemyndigheterna synes böra komma i andra hand. Föreningarna
tillstyrker förslaget om överlåtelseförbud beträffande fordran på
överskjutande skatt men anser att inte heller utmätning av sådan fordran
bör få ske. Till grund härför åberopas bl. a., att fordran på skatteåterbäring
i realiteten uppfattas som lönefordran. Föreningarna anför härom.

När beredningen ej vill gå med på förbud mot utmätning av ej förfallen
fordran på överskjutande skatt, åberopas främst att de inbetalda lönebeloppen
rättsligt sett inte längre utgör lönefordringar och att de realiter
knappast heller uppfattas som sådana. Om det första skälet till nöds kan
godtas, strider det senare klart mot den erfarenhet som många stadsdomare
vunnit under tjänstgöring som överexekutor. överklaganden av utmätning
i överskjutande skatt har inte varit sällsynta. Som grund har därvid
vanligen åberopats, att det utmätta beloppet behövts för gäldenärens
och hans familjs nödtorftiga uppehälle. De fall då den som tjänstgjort som
överexekutor fått besök av personer, som framfört sitt djupa missnöje
över skedd utmätning i överskjutande skatt, har varit talrika. Det har sannerligen
inte varit lätt att för dessa förklara, att en lönefordran är skyddad
för utmätning, intill dess den är förfallen till betalning, men inte eu
fordran som uppkommit genom att skatteavdragen på lönen varit för
höga. Mot bakgrunden av det anförda torde det inte saknas fog för att gentemot
lagberedningens ovan återgivna uttalande påstå, att en fordran pa
överskjutande skatt, även om den rättsligt sett inte är att anse som en lönefordran,
dock realiter uppfattas som en sådan. Föreningarna vill tillägga
att ifrågavarande problem, även om det som lagstiftningsfråga kan synas
franska ringa, dock är av mycket stor praktisk betydelse. Det torde räcka
med att erinra om att mer än hälften av landets skattebetalare varje år har
fordran på staten på grund av för mycket inbetald preliminär skatt.

Föreningarna påpekar att de av dem förordade bestämmelserna innebär
att även de i promemorian berörda svårigheterna för skattemyndigheterna
torde försvinna.

Speciella frågor

Överlåtelse

Uppbördsdirektören i Stockholm är tveksam om, huruvida ett förbud mot
överlåtelse är den rätta lagtekniska formen, enär fråga inte är om forbud
i den meningen att någon påföljd inträder för den som trots förbudet överlåter
fordran på överskjutande skatt innan beloppet kan lyftas. Det ter sig

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1966

riktigare enligt uppbördsdirektörens mening att, därest en sådan lösning är
lagtekniskt möjlig, endast låta överlåtelsen bli utan verkan eller, såsom
lagberedningen formulerat det, föreskriva att meddelande om skedd överlåtelse
inte påverkar återbetalningsärendets gång.

Detta problem berör även Svea hovrätt som emellertid tillstyrker att bestämmelsen
får det innehåll som lagberedningen föreslagit, därest föreskrift
mot överlåtelse anses böra införas. En bestämmelse, som skulle berättiga
skattemyndigheten att utbetala den överskjutande skatten till den skattskyldige
utan hinder av att fordringen överlåtits, skulle nämligen få till följd att
överlåtelse i strid mot förbudet inte kunde få verkan mot den skattskyldiges
borgenärer. Det inbördes företrädet mellan flera, sinsemellan oförenliga
överlåtelser skulle inte heller kunna avgöras med ledning av skuldebrevslagens
regler för dubbelöverlåtelse. Hovrätten finner det erforderligt, att det föreslagna
förbudet, om det genomförs, uttryckligen anges avse även pantsättning
och hänvisar härvidlag till 10 § skuldebrevslagen, som föreskriver att
vad i skuldebrevslagen sägs om överlåtelse av skuldebrev också gäller i fråga
om pantsättning av dylik handling.

Enligt länsstyrelsen i Gävleborgs län bör det framgå av återbetalningskort
som avser överskjutande preliminär skatt att överlåtelse av skatteåterbäringen
är utan verkan innan debetsedeln utsänts.

Utmätning

Att utmätning av överskjutande skatt skall få ske endast när kreditkort
på slutlig skatt är tillgängligt för utmätningsmannen har inte mött erinran
från annat håll än Svea hovrätt. Hovrätten erinrar om att denna bestämmelse
i förhållande till gällande rätt innebär att utmätning inte kan ske
innan kreditkorten anlänt till utmätningsmannen och ej heller sedan korten
återställts till skattemyndigheten. Särskilt med hänsyn till utmätnings
betydelse för det inbördes förhållandet mellan borgenärer till samme gäldenär
kritiserar hovrätten förslaget i denna del.

Enligt 17 kap. 8 § handelsbalken medför verkställd utmätning förmånsrätt
i gäldenär konkurs, som inträffat på grund av ansökan senare än en
månad efter utmätningen. Förhållandet mellan flera borgenärer, som alla
erhållit utmätning, avgörs på motsvarande sätt. Bl. a. till följd av utmätnings
betydelse i dessa hänseenden är det viktigt, att utmätning sker snabbt
efter det att begäran därom inkommit till utmätningsmannen (Olivecrona
Utsökning, 1955, s. 143). Lagberedningens ståndpunkt att utmätning jämlikt
75 § 2 mom. utsökningslagen inte längre skall få äga rum innebär —
åtminstone för de fall då utmätning ej lämpligen kan göras i annan gäldenärens
tillgång än fordran på återgående skatt — att de angivna principerna
sätts åsido. I den mån fråga är om utmätning sedan kreditkorten återställts
till skattemyndigheten, medför förslaget att borgenär kan skydda
sig — såväl mot tidigare utmätning i fordringen som mot att beloppet betalas
till gäldenären — endast genom att begära gäldenären i konkurs.
Spörsmålen belyses inte av beredningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1966

Hovrätten ifrågasätter huruvida gällande principer lämpligen bör genombrytas
på det begränsade område som nu är i fråga, innan principernas fortsatta
giltighet prövats i samband med det pågående reformarbetet på utsöknings-
och konkursrättens områden. Hovrätten säger sig inte i och för sig
ha någon erinran mot vad lagberedningen anfört om möjligheten och lämpligheten
av att utmätning får ske trots att överlåtelse inte längre skall kunna
göras. För utmätningsmannens del torde den omständigheten att utmätning
genom anteckning på kreditkort till äventyrs vållar mindre expeditionellt
besvär än utmätning enligt 75 § 2 mom. UL inte kunna tillmätas någon
nämnvärd betydelse, uttalar hovrätten.

Vad gäller utmätning innan kreditkorten anlänt till utmätningsmannen
erinrar hovrätten om uttalandet i promemorian att sådan knappast förekommer
i praktiken. Detta förhållande förklaras enligt hovrättens mening i viss
utsträckning av att överlåtelser i stället sker. Förhållandet kan därför enligt
hovrätten inte åberopas till stöd för ett påstående att — även om överlåtelser
inte längre tillåts — något praktiskt behov av utmätning på detta tidiga
stadium inte föreligger.

CFU anser att det skulle orsaka störningar i arbetet hos de lokala skattemyndigheterna
om kreditkort efter att ha återställts dit skulle översändas
till utmätningsmannen på nytt. Beträffande arbetsrutinen efter införande
av automatisk databehandling inom skattedebiteringen uttalar nämnden,
att kreditkort inte avses komma att uppläggas i ett datasystem. För kvittning
in. m. kommer i stället att framställas förteckning upptagande de
skattskyldiga, som erhåller överskjutande preliminär skatt, och beloppets
storlek. Förteckningen tillställs utmätningsmannen, som efter viss tid återställer
den till länsstyrelsen. Utmätning torde kunna antecknas i förteckningen
liksom det nu föreslås att utmätning skall antecknas på kreditkort.
Det får dock anses uteslutet, att förteckningen återställs till utmätningsmannen
sedan han en gång lämnat den ifrån sig. Nämnden finner att det av
lagberedningen föreslagna förfaringssättet — efter smärre ändringar i författningstexten
— kan tillämpas i ett datasystem.

Även kronofogden i Västerås anser att utmätning bör få ske endast när
kreditkorten föreligger för granskning hos utmätningsmannen. Kronofogden
uttalar, att en utmätning rimligtvis inte bör vara beroende av om en
framställning hos lokal skattemyndighet att få disponera ett kreditkort kan
medges av arbetstekniska skäl och att det i så fall blir skattemyndigheten
som avgör utmätningsmyndighetens handlande. Inte heller länsstgrelsen i
Göteborgs och Bohus län anser det lämpligt att utmätningsmannen skall
återfå kreditkorten sedan han översänt dem till lokal skattemyndighet.

Allmänt förordar remissinstanserna att ansökan om utmätning bör inges
före viss dag, vid äventyr att ansökningen lämnas utan åtgärd. CFU anser
detta förslag böra tolkas så, att den föreslagna tidpunkten för ansökan inte

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1966

skall behöva beaktas i allmänna mål. Dessa mål är redan anhängiggjorda
hos utmätningsmannen och det vore enligt nämnden ett onödigt arbete om
han skulle ansöka hos sig själv om utmätning.

Bl. a. kronokamreraren i Göteborg tillstyrker livligt förslaget att ansökan
om utmätning skall ha inkommit före viss dag och upplyser, att uppbördsverket
i Malmö, som till följd av att vederbörande utmätningsman rekommenderat
borgenärerna att senast den 20 september 1964 inkomma med
ansökan om utmätning av fordran på överskjutande preliminär skatt, i
praktiken inte behövde motta utmätningar eller utbetalningsförbud annat
än i undantagsfall efter nyssnämnda dag. Detta visar att en lagstiftning om
att ansökan om utmätning bör göras senast den 1 september skulle komma
att innebära en avsevärd arbetsminskning för uppbördsverket i Göteborg.
År 1964 skedde ca 1 800 fall av utmätning i Göteborg genom förbudsdelgivning.
Dessa fall utgjordes till huvudsaklig del av sådana ansökningar om
utmätning, som kommit utmätningsmannen så sent till handa, att denne
inte kunde hinna med att göra utmätning i november månad, utan nödgades
meddela uppbördsverket förbud mot utbetalning. Iakttagandet av dessa
förbud med ty åtföljande ändringar av återbetalningskort, förteckningar och
kreditkort förorsakade verket ett stort och tidsödande arbete.

Kronodirektören i Stockholm anser att ansökningar som inkommer efter
en viss dag obligatoriskt bör lämnas utan åtgärd, då det eljest med hänsyn
till arbetsbelastning m. m. kan bli så att ansökningar efter den 1 september
beaktas hos vissa myndigheter men inte hos andra. Ansökningstiden
föreslås framflyttad till den 15 september bl. a. med hänsyn till att soimmarsemestrarna
då i regel är avslutade. Samma förslag framförs av kronofogdarna
i Karlskrona och i Västerås. Den sistnämnde anser det direkt
olämpligt att överlåta åt utmätningsmännen att avgöra om utmätning skall
ske efter föreskrivet datum för ansökan, i synnerhet som det stora flertalet
utmätningsmän av praktiska skäl ändå torde vara nödsakade att avvisa ansökningar
efter stadgad slutdag. Även hovrätten över Skåne och Blekinge
anser att förevarande bestämmelse bör ha ett bestämt innehåll. En så obestämd
avfattning som den föreslagna leder enligt hovrättens mening till att
olika utmätningsmän kommer att ha olika praxis, något som lätt kan uppfattas
som godtycke.

Länsstyrelsen i Malmöhus lön föreslår att den föreslagna tiden för ingivande
av ansökan om utmätning bör utsträckas till den 15 september, medan
SAF i nämnda hänseende föreslår den 1 november under taxeringsåret.

SAF har som enda remissinstans funnit det tveksamt alt införa en speciell
beloppsgräns om 200 kr. Föreningen anför, att enligt UL torde utmätningsmännen
f. n. vara skyldiga att utmäta även smärre belopp. En beloppsgräns
jämte därmed sammanhängande rätt för utmätningsmännen
att i vissa fall underlåta utmätning bör enligt föreningens mening övervägas
först i samband med den pågående översynen av UL. Någon särskild

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1966

anledning att föreskriva en beloppsgräns just beträffande fordringar på
överskjutande preliminär skatt synes nämligen ej föreligga.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser förslaget om beloppsgräns i princip
vara välgrundat men ifrågasätter om beloppsgränsen också bör gälla i allmänna
mål. Länsstyrelsen anför, att såvitt kan utläsas av promemorian
skulle 200-kronorsgränsen gälla även i allmänna mål. Detta skulle medföra
att ett stort antal poster inte blev utmätta för t. ex. restförda bilskatter,
varuskatter, böter, domstolskostnader m. m. Dessa poster torde ej heller
i många fall kunna uttas på annat sätt. Vid förfrågan hos kronofogdemyndigheten
i Gävle meddelades för år 1964 att 419 utmätta poster av 697
gällde belopp under 200 kr. Det utmätta beloppet uppgick till 17 903 kr.
Kronofogdemyndigheterna torde inte få personella resurser att kunna indriva
dessa belopp genom krav eller annan exekutiv åtgärd.

LO framför ett liknande förslag i det organisationen ifrågasätter, om
inte utmätning bör få ske i överskjutande skatt för betalning av skatter
och böter även om det belopp som kan utmätas understiger 200 kr., enär de
praktiska skälen för beloppsgränsen inte har relevans om utmätning begärs
för skatter och böter.

Några remissinstanser anser att beloppsgränsen bör höjas. Kronodirektören
i Stockholm påpekar att det med hänsyn till exekutionsavgiften kan
uppkomma ej önskvärda konsekvenser vid utmätning av mindre belopp,
om det finns flera enskilda borgenärer. Kronodirektören ifrågasätter därför
höjning av minimibeloppet eller särskilda bestämmelser om exekutionsavgift
i sådant fall. Av bl. a. liknande skäl anser kronofogden i Borås att ett
minimibelopp om 200 kr. är för lågt. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län och Tjänstemannaföreningen vid Kronofogdemyndigheten föreslår en
beloppsgräns om 500 kr. Andra remissinstanser förordar att beloppsgränsen
sätts till 300 kr.

Några remissinstanser anser att en ovillkorlig lägsta beloppsgräns bör
införas för utmätning av överskjutande skatt. Hovrätten över Skåne och
Blekinge anser att möjligheten för utmätningsman att utmäta belopp under
200 kr. är olämplig av samma skäl, som hovrätten framfört mot förslaget
att ansökan som inkommit efter viss tidpunkt kan föranleda verkställighet,
om utmätningsmannen finner det lämpligt. En ledamot av CFU anser i en
reservation till nämndens remissyttrande, att den föreslagna diskretionära
prövningen kan leda till olikformig praxis och te sig godtycklig. I reservationen
framställs ett annat förslag.

Praxis kan bli sådan att utmätning verkställs för viss eller vissa typer
av fordringar men ej för andra, att bedömning sker från fall till fall av hur
angeläget fordringsanspråkets tillgodoseende är, att utmätning vägras i
samtliga fall då överskjutande skatt understiger 200 kr. eller att utmätning
verkställs i alla dessa fall. För uppnående av syftet med bestämmelsen vore
ett direkt förbud mot utmätning av överskjutande skatt understigande 200
kr. att föredra. Gentemot en så strikt föreskrift kan möjligen invändas att

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1966

den i vissa fall kan tänkas leda till rättsförlust för en fordringsägare. För
att undvika en dylik konsekvens kan gränsen för förbudet mot utmätning
sänkas till 100 kr. men med bibehållande av den diskretionära prövningen
i fråga om belopp mellan 100 och 200 kr.

Kronofogden i Västerås invänder mot att belopp under 200 kr. skall kunna
utmätas, att man därigenom skulle skapa möjligheter för olika bedömning
hos olika utmätningsmän och i onödan bereda besvärsmöjligheter för
gäldenären.

Förslaget i vad det avser möjlighet för den skattskyldige att påkalla undantag
från utmätning — beneficium — tillstyrks av bl. a. Svea hovrätt,
kronofogdarna i Borås och i Piteå distrikt, LO samt Föreningen Sveriges
kronokamrerare. Hovrätten över Skåne och Blekinge biträder förslaget och
upplyser, att hovrätten haft att handlägga mål, vari det gjorts gällande att
skattskyldig på grund av sjukdom varit i stort behov av skatteåterbäring
för sitt uppehälle, men därvid funnit sig inte kunna pröva fråga om tillämpning
av reglerna om beneficium, detta i enlighet med ett avgörande i högsta
instans. Om än detta avgörande är formellt oantastligt, är det dock enligt
hovrättens mening från sakliga synpunkter svagt grundat. Det föreligger
här en situation då mycket starka skäl talar för tillämpning av beneficium
enligt vanliga regler därom.

Flertalet remissinstanser som särskilt uttalat sig om förslaget att införa
beneficium har emellertid avstyrkt förslaget i denna del. CFU avstyrker
förslaget och anför som skäl för sitt ställningstagande.

Begäran om undantagande torde i regel inte kunna inkomma förrän gäldenären
erhållit underrättelse om utmätningen, och innan han inkommer
med sin begäran om undantagande torde kreditkorten ha återsänts till lokala
skattemyndigheten. Det kan inte vara rimligt att utmätningsmannen
i sådant fall skall begära att återfå kreditkortet från lokala skattemyndigheten
utan dessa fall får behandlas på annat sätt. Antalet fall, i vilka undantagande
skall göras, torde bli ringa. Som lagberedningen framhåller är
det gäldenärens behov vid den tidpunkt då beloppet är tillgängligt för lyftning
som skall beaktas. Då debetsedel å slutlig skatt skall utsändas senast
den 15 december under taxeringsåret, kan beloppet inte anses vara tillgängligt
för lyftning förrän vid denna tidpunkt, och det är således omständigheterna
vid denna tidpunkt som skall bedömas. Enligt 45 § 3 inom. UK skall
lokal skattemyndighet senast den 20 december till länsstyrelsen översända
förteckning över belopp, som skall återbetalas av länsstyrelsen, som därefter
översänder utmätta belopp till utmätningsmannen. Då den i 77 § 2 mom.
utsökningslagen stadgade tiden i regel kan antas ha gått till ända, kan
utmätningsmannen inte vidtaga självrättelse av utmätningen, utan ändring
får ske genom besvär till överexekutor. Ett sådant förfaringssätt blir besvärligt
och opraktiskt.

Kronodirektören i Stockholm framhåller, att det sällan torde vara påkallat
med ett sådant undantagande som det föreslagna och alt det kan vara
tveksamt om skatteåtcrbäringen har en sådan försörjningskaraktär alt be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1966

neficium bör åtnjutas samt att det praktiska tillämpningsarbetet under den
hårt belastade kvittningsperioden otvivelaktigt skulle öka om förslaget i
denna del genomfördes. Kronofogden i Karlskrona avstyrker under påpekande,
att iakttagande av beneficium regelmässigt förutsätter att förrättn*nS
§örs hos gäldenären, varigenom man får kännedom om dennes förhållanden.

Även kronofogden i Västerås avstyrker förslaget om beneficium och uttalar,
att de skattskyldiga i regel inte känner till att de skall erhålla skatteåterbäring
och därför inte är beroende därav på samma sätt som av kontant
likvid vilken uppbärs vid fixerat datum. Vidare påpekas att minst en
till två månader förflyter från det utmätning av skatteåterbäring ägt rum
och tills utbetalningen sker, varför utmätningsmannen ofta saknar möjlighet
att vid utmätningstillfället pröva behovet av undanskiftande. Kronofogden
— som föreslagit att skatteåterbäring under 200 kr. inte bör få utmätas
anser att 200 kr. av återbäringen skall förbehållas den skattskyldige
och ges formen av ett nytt slags beneficium utan behovsprövning. Som
skäl härför anförs.

Anledningen till att överskjutande skatt uppstår beror i regel, som utredningsmännen
också framhåller, på en viss ofullkomlighet i uppbördsregleringen.
Då skattetabellernas uppbyggnad medför ett visst meruttag av källskatt
är det tilltalande från rättvisesynpunkt att dämpa den effekt härav
som de snabbt accelererande utmätningarna utgör, oberoende av en behovsprövning
hos gäldenären. Det bör erinras om att möjligheten att i mera
kvalificerade fall få återbetalning av för mycket erlagd källskatt, före avräkningsförfarandet
hos uppbördsmyndigheten, står öppen för alla skattskyldiga,
nämligen möjligheterna till jämkning enligt 45 § uppbörds förordningen.
Ett förbehåll bör förekomma, därför talar klara praktiska skäl och
det förhållandet att vid smärre överskjutande skattebelopp detta helt eller
till stor del tas i anspråk för utsökningsavgiften.

Förslaget om beneficium avstyrks även av uppbördsdirektören i Stockholm,
med hänsyn till den knappa tid som står till buds för utmätning av
överskjutande skatt, samt av Tjänstemannaföreningen vid Kronofogdemyndigheten,
som bl. a. upplyser att enligt vad erfarenheten visat påyrkar flertalet
gäldenärer undantagande av medel från utmätning.

Lagberedningen har i sin promemoria redogjort för vissa egendomliga
resultat av gällande bestämmelser om utsökningsavgifter och framhållit,
att dessa egendomligheter skulle bortfalla om avgifter utgick endast när utmätning
kom till stånd. Exekutionsväsendets organisationsnämnd avråder
bestämt från en sådan ändring av bestämmelserna om avgifterna. Nämnden
anför, att om utsökningsavgift utgår blott när utmätning kunnat göras, kan
man förutse en avsevärd ökning av antalet ansökningar och ett ökat personalbehov
hos kronofogdemyndigheterna. Diarieföring, granskning av
handlingarna, utskrivning och expediering av underrättelse medför ett avsevärt
arbete. I många fall är underrättandet av gäldenären förenat med tids -

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1966

ödande eftersökning och resor. Allt detta medför kostnader för statsverket.
Utsökningsavgiften bör därför enligt nämndens mening vara lika stor i dessa
som i övriga utsökningsmål, i synnerhet som de påtalade egendomligheterna
i praktiken inte behöver förekomma om man inför den föreslagna bestämmelsen
att utmätning må underlåtas, när det belopp som kan tagas
i mät understiger 200 kr.

Samtliga av nämnden hörda kronofogdar ställer sig avvisande till en sådan
reducering av exekutionsavgifterna som beredningen skisserat. Några
framhåller att en sådan reduktionsregel skulle motverka syftet med lagberedningens
författningsförslag. Även Tjästemannaföreningen vid Kronofogdemyndigheten
anser att avgifterna bör utgå med oförändrat belopp vid
utmätning av överskjutande preliminär skatt.

Övriga frågor

Kammarrätten antar att de föreslagna reglerna inte avses skola gälla för
preliminär allmän varuskatt, eftersom någon ändring av den i 60 § förordningen
den 1 december 1959 (nr 507) om allmän varuskatt intagna hänvisningen
till vederbörande bestämmelser i UF inte föreslagits. Kammarrätten
ifrågasätter emellertid för sin del, om inte i varuskatteförordningen bör införas
en hänvisning till 69 a § UF och åberopar härför, att varuskatt återbetalas
vid samma tider och under liknande förhållanden som inkomstskatten
och att utmätning av överskjutande preliminär skatt f. n. torde förorsaka
myndigheterna samma slags olägenheter som de som påtalas i lagberedningens
promemoria. Riksrevisionsverket framför samma förslag som
kammarrätten.

De remissinstanser som uttalat sig i frågan huruvida de nya bestämmelserna
kräver civillags form, däribland SAF, Föreningen Sveriges häradshövdingar,
Föreningen Sveriges stadsdomare och Skånes handelskammare, har
samtliga ansett att så bör vara fallet. Svea hovrätt finner att de av hovrätten
framförda principiella invändningarna mot förslaget utvisar att det har
karaktär av allmän civillag. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att
om lagberedningens förslag enligt betänkandet »Utsökningsrätt III» genomförs
synes det vara naturligare att inarbeta de föreslagna bestämmelserna
i UL än alt uppta dem i UF. I varje fall borde bestämmelsen om beneficium
överflyttas till UL.

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1966

Departementschefen

Allmän motivering

Det nuvarande källskattesystemet innebär bl. a. att preliminär A-skatt
uttas i samband med löneutbetalningarna. Det uttagna beloppet tillgodoräknas
den skattskyldige vid debiteringen året efter inkomståret. Om den slutliga
skatten understiger den preliminärt erlagda med mer än fem kr., skall
överskjutande preliminär skatt återbetalas till den skattskyldige. Dessförinnan
fråndras dock i vissa fall den skattskyldiges skatteskulder som omfattas
av UF:s bestämmelser eller som utgör sjömansskatt. I detta förfarande
medverkar utmätningsmännen. De kontrollerar därvid om skattskyldig,
vars kreditkort utvisar överskjutande preliminär skatt, har att betala sådan
skatt som kan kvittas mot den överskjutande skatten. För detta ändamål får
utmätningsmännen i varje distrikt disponera kreditkorten viss tid under
oktober—november taxeringsåret.

För att så långt möjligt undvika att den preliminära skatten kommer att
vara mindre än den slutliga har källskattetabellerna konstruerats så, att
skatteuttagen enligt tabellerna blir något högre än vad som direkt betingas
av lönens storlek. Ca hälften av alla löntagare har därför överskjutande
preliminär skatt. Återbäringen tillställs dem i regel i december med
återbetalningskort, som ingår i debetsedeln på slutlig skatt, och kan avhämtas
på postanstalt. Emellertid störs denna rutin i hög grad av ansökningar
om utmätning av den överskjutande skatten. Sådana ansökningar
sker i stort antal. I Stockholm var antalet ansökningar år 1964 ca 6 000.
Endast 2 000 ansökningar föranledde dock utmätning. Denna differens sammanhänger
med att borgenär som ansöker om utmätning i skatteåterbäring
inte kan få upplysning av lokal skattemyndighet huruvida gäldenären
har att vänta skatteåterbäring; ansökan görs alltså »på vinst och förlust».
Handläggningen av dessa ansökningar är mycket betungande för kronofogdarna.
Detta beror på ansökningarnas stora antal och vidare på att under
samma tid mängder av kreditkort skall gås genom för anteckning av restförd
skatt. Kronofogdarna eftersträvar att handlägga ansökningarna under
de dagar på hösten då kreditkorten är tillgängliga för dem, därför att
anteckning om utmätningen då kan göras på kreditkortet för beaktande
av den lokala skattemyndigheten. Om ansökan om utmätning inkommer
till kronofogden sedan han återsänt kreditkortet till den lokala skattemyndigheten,
måste han däremot särskilt meddela statsverket förbud att utge
eventuell skatteåterbäring, om han inte kan återfå kreditkortet (s. k. förbudsdelgivning).
Det säger sig självt att sådana utmätningar av skatteåterbäring
är i hög grad störande även på arbetet hos de lokala skattemyndigheterna.
Rutinen i arbetet bryts genom att kreditkort och färdigställda debetsedlar
måste plockas fram och justeras.

Kungl. Maj:ts proposition nr ilo år 1966

1 någon utsträckning förekommer även överlåtelse av skatteåterbäring.
Sådan överlåtelse måste för att kunna beaktas vid utbetalning av återbäringen
anmälas till den lokala skattemyndigheten och iakttas av denna myndighet,
vilket tynger arbetet. Överlåtelse utgör hinder för utmätning för den
skattskyldiges skuld sedan anmälan om överlåtelsen inkommit.

Lagberedningen har föreslagit vissa bestämmelser som syftar till att råda
l>ot på de olägenheter som uppkommer till följd av överlåtelse och utmätning
av fordran på överskjutande preliminär skatt. De föreslagna bestämmelserna
innebär bl. a. att fordran på överskjutande preliminär skatt jämte ränta inte
får överlåtas innan beloppet kan lyftas. Beredningen uttalar att överlåtelse
av sådan fordran inte har någon beaktansvärd funktion att fylla. De överlåtelser
som förekommit har nämligen oftast utgjort ett slags pantsättning
till förmån för viss borgenär och vidare har skentransaktioner förekommit i
en del fall.

I fråga om rätten att erhålla utmätning i fordran på skatteåterbäring föreslår
lagberedningen följande. Utmätningsrätten bör i princip bibehållas men
begränsas. Utmätning av fordran på överskjutande skatt bör sålunda få
äga rum bara när kreditkort på slutlig skatt är tillgängligt för utmätningsmannen.
Detta innebär att utmätning inte kan företas om kreditkortet inte
kan tillhandahållas utmätningsmannen. Den som vill erhålla utmätning bör
enligt förslaget ansöka därom senast den 1 september eller annan dag under
taxeringsåret som Kungl. Maj :t bestämmer. Ansökan som inkommer
senare skall kunna lämnas utan åtgärd. Vidare får utmätningsmannen enligt
förslaget underlåta utmätning när det belopp som kan tagas i mät understiger
200 kr. Om gäldenären enligt UL:s bestämmelser påkallar undantag
från utmätning skall fordringen behandlas som tillgodohavande hos
bank. Detta innebär, att man även vid utmätning av fordran på överskjutande
skatt skall tillämpa eu bestämmelse i 65 § UL om undantagande i
visst fall av bankfordran från utmätning till så stort belopp som fordras
för underhåll av gäldenären och hans familj under en månad. F. n. har
gäldenär inte denna förmån (s. k. beneficium) vid utmätning av överskjutande
preliminär skatt.

De flesta remissinstanser bär ställt sig positiva till lagberedningens förslag.
Det uttalas bl. a. att vissa borgenärer numera utverkar betalningsförelägganden
även på småfordringar jämte sina kostnader i förvissning om
att gäldenärerna, som ju mestadels är fallet, förr eller senare har överskjutande
preliminär skatt att återfå. Det uppges vidare att genom den mycket
kraftiga ökningen under senare år av mål om utmätning av fordringar på
överskjutande skatt utmätningsmännen måste eftersätta andra arbetsuppgifter
med resultat att fatalietider inte kan hållas och hela ntmätningsorganisationen
brister i effektivitet. Beträffande överlåtelser av fordran på
skatteåterbäring uttalas bl. a., att deras sällsynthet torde bero på okunnighet
hos borgenärerna om möjligheten att den vägen vinna försteg framför

Kungl. Maj.ts proposition nr Ilo år 1966

statsverket och andra utmätningssökande. Denna överlåtelseform torde
komma att anlitas i större utsträckning än f. n. om den blir allmänt känd.

Några remissinstanser, bland dem Svea hovrätt, har ställt sig kritiska
mot förslaget om överlåtelseförbud. Hovrätten utgår därvid från att enligt
rådande uppfattning skattskyldig för vilken preliminär skatt har inbetalts
anses erhålla en fordran mot det allmänna. Hovrätten erinrar om att
gällande rätt principiellt tillåter överlåtelse av fordringar och anser att det
inte finns särskild anledning att reagera mot pantsättning i överlåtelses
form och mot skentransaktioner just beträffande fordringar på skatteåterbäring.
Lagberedningens uttalande att överlåtelse av nämnda slag orsakar
olägenheter för de lokala skattemyndigheterna bemöter hovrätten med att
de besvär som överlåtelse kan medföra för gäldenär inte hindrat att möjlighet
att överlåta fordran införts i skuldebrevslagen. Kommerskollegium
anser att den skattskyldige bör få förfoga över fordran på skatteåterbäring
genom överlåtelse liksom över annan fordran, och Sveriges advokatsamfund
har uttalat att problemet med överlåtelser bör kunna lösas genom
att överlåtelse skall meddelas skattemyndigheten före viss dag för att den
skall beaktas. En remissinstans påpekar att frågan om de enskilda kan förorsakas
rättsförluster genom förslaget inte har utretts.

De av lagberedningen och vid remissbehandlingen redovisade förhållandena
gör det enligt min mening angeläget att de nuvarande olägenheterna
vid överlåtelse och utmätning av skatteåterbäring så långt möjligt undanröjs.
Lagberedningens förslag till regler på detta område synes därvid i princip
godtagbara. De problem som förslaget berör och mina synpunkter i det
följande avser egentligen preliminär A-skatt, dvs. preliminär skatt som erläggs
som källskatt. Det torde dock inte vara påkallat att vid bestämmelsernas
utformning göra skillnad på preliminär A-skatt och B-skatt. Lagberedningen
har inte heller ansett detta nödvändigt.

Det är uppenbart att kronofogdemyndigheterna och de lokala skattemyndigheterna
inte kan dimensioneras så att de jämsides med övriga löpande
ärenden utan stora olägenheter kan hinna med ens det nuvarande antalet
ärenden om överlåtelse och utmätning av fordringar på skatteåterbäring,
än mindre det ökade antal sådana ärenden som kan väntas om inte hinder
läggs härför. Det gäller därför att söka begränsa tillströmningen av sådana
ärenden och man har då att väga de enskildas intressen mot det allmännas.
Jag kan i detta avseende ansluta mig till vad som uttalats i SAF :s remissyttrande,
nämligen att den enskildes rätt att förfoga över sin egendom bör
gälla utan inskränkning där ej andra och för samhället högre intressen talar
i motsatt riktning. De överlåtelser av fordran på överskjutande skatt som
det nu är fråga om spelar utan tvivel liten roll i det ekonomiska livet eftersom
skatteåterbäringar vanligtvis uppgår till endast obetydliga belopp och
det kvittningsförfarande som tillämpas — och i viss mån även risken för utmätning
— gör det i princip ovisst vilket belopp som till slut kommer att

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1966

utbetalas. Detta torde vara anledningen till att, såsom lagberedningen konstaterat,
de överlåtelser som förekommer i huvudsak är ett slags pantsättning
till borgenär som vill skaffa sig en förmån framför andra borgenärer
eller skentransaktioner på initiativ av den skattskyldige. Han kan nämligen
genom överlåtelsen undgå att fordringen utmäts för t. ex. skatt som inte kan
kvittas mot skatteåterbäringen, böter eller underhållsbidrag. Med hänsyn
till det anförda anser jag att förbud mot överlåtelse av fordran på skatteåterbäring
inte kan anses åsidosätta något enskilt intresse av så stor vikt
att det kan väga tyngre än angelägenheten av att underlätta berörda myndigheters
arbete.

Bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge har ifrågasatt om inte fordran på
skatteåterbäring borde helt undantas från utmätning. Hovrätten erinrar om
att återbäringen i de flesta fall beror på att ett tvångsmässigt löneavdrag
visat sig vara för stort samt att exekutiva åtgärder inte borde få förekomma
gentemot skatteåterbäring i vidare mån än som är möjligt beträffande
lön. Hovrätten anser att man kan överväga att medge införsel i överskjutande
skatt och uttalar vidare att rätten att överlåta och möjligheten att utmäta
skatteåterbäring bör följas åt. Lagberedningens förslag skulle nämligen
innebära att den skattskyldige är förhindrad att frivilligt överlåta skatteåterbäringen
medan en borgenär likväl skulle med eller utan hans goda
minne kunna få återbäringen utmätt..

Ett par remissinstanser uttalar sig för utmätningsförbud främst av det
skälet att skatteåterbäring uppfattas som en del av lönen. Även riksrevisionsverket
förordar utmätningsförbud och vill samtidigt utvidga möjligheten
till kvittning mellan överskjutande skatt och det allmännas fordringar.
Kvittningsrätten skulle enligt verket avse skatter och böter.

I detta sammanhang vill jag erinra om att avlöning f. n. inte kan utmätas
förrän den är tillgänglig för lyftning. Lagberedningen har emellertid i betänkandet
»Utsökningsrätt III» (SOU 1964: 57) föreslagit bl. a. att löneutmätning
skall få ske under vissa villkor även medan lönen innestår hos arbetsgivaren.
Beredningen uttalar som skäl härför bl. a., att vid utmätning i
lön verkställigheten inte är förenad med några realisationskostnader eller
med någon realisationsförlust såsom fallet oftast är med utmätning av lösöre,
som kan medföra betydande värdeförstöring för gäldenären. Denna
principiella fördel med utmätning av fordran på kontanter gäller givetvis
även vid utmätning av skatteåterbäring. De synpunkter som hittills varit
avgörande för att innestående lön inte kunnat utmätas har dock inte ansetts
ha relevans beträffande utmätning av fordran på skatteåterbäring. Anledning
till ändrad uppfattning härutinnan torde knappast föreligga. F. ö.
uppkommer den överskjutande preliminära skatten ofta genom att den anställde
hos arbetsgivaren begär, att skatteavdrag skall ske med större belopp
än skattetabellerna anger. Med hänsyn till den tidigare redovisade vanligaste
karaktären av överlåtelse av fordran på skatteåterbäring — gynnande av

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1966

viss borgenär eller skentransaktion — anser jag det inte principiellt betänkligt
att utmätning av sådan fordran får ske även om överlåtelseförbud
införs.

Jag anser alltså att avgörande invändningar inte kan riktas mot lagberedningens
mening att fordran på överskjutande preliminär skatt bör kunna
få utmätas även om sådan fordran ej får överlåtas. Ej heller anser jag att
utmätningsförbud är påkallat eller tillrådligt av andra hänsyn. Jag vill dock
förorda vissa avvikelser från beredningens förslag i detta hänseende. Jag
återkommer till frågan härom i det följande.

Specialmotivering

Överlåtelse

Jag anser liksom lagberedningen och Svea hovrätt, att direkt förbud mot
överlåtelse av fordran på överskjutande skatt är att föredra framför alternativet
med en bestämmelse om att sådan överlåtelse inte påverkar återbetalningsärendets
gång. Jag finner det däremot onödigt att särskilt förbjuda
pantsättning av skatteåterbäring, vilket hovrätten föreslagit. Man
torde kunna utgå från att egendom som ej kan överlåtas ej heller kan pantsättas.

Utmätning

Flera remissinstanser har anmärkt på lagberedningens förslag att utmätningsman
skall själv få avgöra om ansökan om utmätning skall föranleda
utmätning i fordran på skatteåterbäring eller lämnas utan avseende när den
inkommit efter viss dag. Det påpekas bl. a., att en sådan bestämmelse kan
leda till olika praxis, vilket lätt kunde uppfattas som godtycke. Även enligt
min mening uppnås större klarhet och enkelhet om ansökan som inkommer
efter visst datum inte kan föranleda utmätning i fordran på överskjutande
skatt. Beträffande valet av tidpunkt ansluter jag mig till lagberedningens
förslag. Om annan dag än den 1 september skulle vara lämpligare
efter ADB-systemets införande på uppbördsområdet får bestämmelsen ändras
i samband med den allmänna översyn av uppbördsförfattningarna som
ADB-systemet kommer att föranleda. Denna sista tidpunkt gäller givetvis ej
för sådana utsökningsmål, som inte anhängiggörs genom ansökan.

Beredningens förslag innebär att utmätning av skatteåterbäring skall få
ske bara när kreditkortet är tillgängligt för utmätningsmannen. Detta innebär
att utmätning med s. k. förbudsdelgivning enligt 75 § 2 mom. UL inte
skall tillåtas. Med förbudsdelgivning avses i dessa fall att utmätningsmannen
i stället för att anteckna beslutet om utmätning på kreditkortet under -

Kungl. Ma j.ts proposition nr 115 år 19(ili

rättar statsverket att det utmätta skattebeloppet inte får utbetalas till den
skattskyldige. Av beredningens förslag följer att, om utmätning sker sedan
utmätningsmannen redan återställt kreditkorten till den lokala skattemyndigheten,
kreditkorten måste begäras tillbaka.

Förslaget har i denna del kritiserats. Det har framförts att utmätning
genom förbudsdelgivning bör få ske även framdeles. Andra remissinstanser
har ansett att utmätning inte bör vara beroende av en sådan omständighet
som svårigheter för lokal skattemyndighet att avvara kreditkorten.

Om såsom jag förordat ansökan om utmätning alltid skall komma in senast
den 1 september, kommer i regel utmätning att ske medan kreditkorten
är tillgängliga för utmätningsmannen. Såsom tidigare nämnts översänder
nämligen den lokala skattemyndigheten till utmätningsmannen kreditkorten
för alla sådana skattskyldiga, vilka har överskjutande preliminär skatt. Detta
översändande sker när debetsedlar och kreditkort för uppbördsdistriktet utskrivits,
dvs. i regel någon gång under oktober. Det naturliga är att utmätningsmannen,
när han på detta sätt har tillgång till kreditkorten, behandlar
alla de ärenden om utmätning i överskjutande skatt som han då har liggande.
Fråga om utmätning i skatt vid senare tidpunkt kan uppkomma blott i
allmänna mål, t. ex. för böter, som aktualiseras utan ansökan, sedan kreditkorten
återställts, och därför är oberoende av den föreslagna sista dagen för
ansökans ingivande. Det torde här inte röra sig om något större antal fall och
anledning synes inte föreligga att för dessa vidhålla den av lagberedningen
förordade ordningen att förbudsdelgivning inte skall få ske. Vad som däremot
synes nödvändigt för att den eftersträvade rationaliseringen skall uppnås
är en bestämmelse att utmätning i överskjutande preliminär skatt ej får
vidtas förrän kronofogden undersöker om gäldenären har att erlägga restförd
skatt, dvs. inte förrän i samband med att kronofogden granskar kreditkorten.

Även frågan, om utmätning av överskjutande skatt bör kunna ske genom
förbudsdelgivning, kan komma i annat läge sedan ADB-systemet införts
inom uppbördsväsendet.

I fråga om lagberedningens förslag att utmätningsman skall få underlåta
utmätning om det belopp som kan utmätas understiger 200 kr. har olika
meningar framförts. En remissinstans avstyrker införandet av en sådan
beloppsgräns. Andra föreslår att gränsen höjs och ett par instanser anser
att den bör göras ovillkorlig. För sistnämnda förslag bar åberopats all
eu beloppsgräns efter diskretionär prövning kan leda till olikformig praxis
och tillämpningen kan komma att te sig godtycklig.

För egen del föreslår jag att beloppsgränsen görs ovillkorlig och bestäms
till 300 kr. Detta förslag betingas av praktiska hänsyn men har även visst
samband med frågan om s. k. beneficium samt till den påtalade omständigheten,
att överskjutande skatt oftast uppkommer genom att källskalteuttaget
är för högt. Jag har avvisat förslaget att fordran på skatteåter -

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 1966

bäring görs utmätningsfri bl. a. av det skälet, att gäldenärer i så fall skulle
genom att inbetala preliminär skatt till för högt belopp kunna undandra
tillgångar från utmätning. Emellertid finns det skäl för att den utmätningsmöjlighet
som skapats genom källskatteuppbörden begränsas till fall där
den överskjutande skatten är av någon betydelse.

Den föreslagna beloppsgränsen bör, såsom två remissinstanser särskilt
betonat, inte gälla vid utmätning av skatter, böter och andra på indrivning
beroende medel utan endast i enskilda mål. Från dessa fall bör dock även
utmätningsmål rörande underhållsbidrag undantas. De undantagna typerna
av mål är i stort sett sådana, i vilka införsel i gäldenärs avlöning f. n.
kan begäras. För mitt förslag i denna del talar samma skäl som ligger till
grund för införselinstitutet. Jag vill erinra om att utsökningsavgift normalt
inte utgår i mål om utmätning för fordringar som sist berörts (se 3 § kungörelsen
den 4 december 1964, nr 861, om vissa avgifter i utsökningsmål
in. in.). Ett par remissinstanser har förordat en utvidgning av nuvarande
kvittningsförfarande så att det skulle omfatta alla skatter och även böter.
Förfarandet skulle därigenom närma sig vad som civilrättsligt gäller om
kvittning. Med det förslag jag nu framlagt är emellertid en utvidgning av
kvittningsförfarandet inte påkallat.

Även beredningens förslag att skattskyldig vid utmätning av skatteåterbäring
skall få åtnjuta visst beneficium kommer i annat läge om vad jag
här förordat genomförs. Som flera remissinstanser uttalat är det inte
lämpligt att föreskriva beneficium vid sådan utmätning. Om ett belopp av
300 kr. undantas från utmätning i de flesta enskilda mål, torde emellertid
de intressen lagberedningen velat tillgodose med ett beneficium i tillräcklig
grad bli beaktade.

I de flesta enskilda utsökningsmål utgår särskild exekutionsavgift. Denna
är 30 kr. om utmätning inte kommer till stånd och eljest 60 kr. Såväl
från det allmännas som parternas synpunkt ter sig en utmätning meningslös,
om det utmätta beloppet helt åtgår för att täcka avgiften och inte
reducerar gäldenärens skuld. Detta förhållande bör föranleda en bestämmelse
om att utmätning av överskjutande skatt inte får ske om det utmätta
beloppet inte täcker kostnaderna i målet.

Övriga frågor

De förordade reglerna om överlåtelse och utmätning bör gälla även överskjutande
preliminär varuskatt. Om samme skattskyldig har såväl överskjutande
skatt enligt UF som överskjutande allmän varuskatt kommer åtgärder
för utmätning av skatteåterbäringarna i regel att ske vid olika tidpunkter.
Av praktiska skäl måste i dessa fall utmätningsfritt belopp avräknas

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1966

från båda skattebeloppen. Vid den senare utmätningen kan alltså hänsyn
inte tas till att utmätningsfritt belopp avräknats vid den tidigare verkställda
utmätningen.

I fråga om den författningsmässiga utformningen av de förordade reglerna
vill jag framhålla följande.

Lagberedningen har uttalat att man kan se bestämmelserna som ett led
i regleringen av uppbördsförfarandet. De bör då ha sin plats i UF. Beredningen
anser dock att det kan diskuteras, om bestämmelserna inte kräver
civillags form, dvs. om lagrådet skall höras över förslaget eller ej. De remissinstanser
som uttalat sig i frågan har närmast ansett att bestämmelserna
bör ha karaktären av allmän civillag. I ett yttrande förordas att bestämmelserna
får sin plats i UL.

Jag vill i denna fråga till att börja med erinra om bestämmelsen i 67 §
3 mom. UL, att om eljest -— dvs. för andra fall än dem som berörs i paragrafen
— i lag eller författning är stadgat att viss egendom ej må utmätas
detta skall lända till efterrättelse. UL synes alltså förutsätta att särbestämmelser
rörande utmätning kan meddelas i annan form än civillag.
Många gällande utmätningsförbud har tillkommit i annan ordning än
den som gäller för allmän civillag. Motsvarande bör uppenbarligen gälla
i nu förevarande sammanhang, särskilt som fråga är om en i huvudsak
av uppbördstekniska hänsyn betingad reglering av förfarandet vid utmätning
av skattefordran. Även förbud mot överlåtelse finns i några författningar,
som inte är allmän civillag.

De av mig föreslagna bestämmelserna beträffande överskjutande preliminär
skatt betingas av uppbördsförfarandet. Bestämmelserna bör därför ha
sin plats i UF.

I UF bör de nya bestämmelserna placeras i 68 §, lämpligen i ett nytt,
sjätte moment. I förordningen om allmän varuskatt berörs 60 § 4 mom.
Författningsändringarna bör träda i kraft den 1 juli i år och kommer då
att gälla i fråga om överskjutande skatt på grund av 1966 års taxering.

Förslag till dessa författningsändringar har utarbetats inom finansdepartementet.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.
Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att antaga inom finansdepartementet
upprättade förslag till

1) förordning om undrad lydelse av 68 § uppbördsförordningen den 5 juni
1953 (nr 272) samt

2) förordning angående ändrad lydelse av 60 § förordningen den 1 december
1959 (nr 507) om allmän varuskatt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 1966

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Göran Sellvall

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1966

Bilaga 1

Lagberedningens förslag

till

Förordning angående tillägg till uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272)

Härigenom förordnas, att i uppbördsförordningen den 5 juni 1953 skall,
näst efter 69 §, införas en ny paragraf, betecknad 69 a §, med följande lydelse.

69 a §.

Sådan fordran på överskjutande preliminär skatt, som avses i 68 § 1
mom. första stycket, jämte ränta må ej särskilt överlåtas innan beloppet
kan lyftas.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må utmätning äga rum, när
kreditkort på slutlig skatt är tillgängligt för utmätningsmannen. Den som
vill erhålla utmätning bör göra ansökan därom senast den 1 september eller
annan dag under taxeringsåret som Kungl. Maj :t bestämmer, vid äventyr
att ansökan må lämnas utan åtgärd.

Utmätningsmannen äger underlåta utmätning, när det belopp som kan
tagas i mät understiger tvåhundra kronor. I övrigt skall fordringen, om
gäldenären påkallar undantag från utmätning enligt vad i utsökningslagen
sägs, behandlas som tillgodohavande hos bank.

Utmätning antecknas på kreditkortet. Anteckningen gäller som delgivning
enligt 75 § 2 mom. utsökningslagen.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1965.

Kungl. Maj.ts proposition nr Ilo år 1966

Lagberedningens förslag
till

Kungörelse om ändrad lydelse av 45 § 1 mom. uppbördskungörelsen
den 16 oktober 1953 (nr 628)

Härigenom förordnas, att 45 § 1 mom. uppbördskungörelsen den 16 oktober
19531 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 mom. Sedan debetsedlar---

Kronofogdemyndighet skall skyndsamt
undersöka om skattskyldig som
anges på inkommet kreditkort häftar
för obetald skatt eller är försatt i
konkurs. Om så är fallet, skall anteckning
om förhållandet göras på
kreditkortet, över kreditkort på vilka
antecknats obetald skatt skall
upprättas förteckning i tre exemplar.
Kreditkorten återställas därefter till
den lokala skattemyndigheten. Därvid
bifogas två exemplar av nyssnämnda
förteckning och särskild
uppgift på skattskyldiga som äro försatta
i konkurs.

Länsstyrelsen skall------

§•

— -—- böra undersökas.

Kronofogdemyndighet skall skyndsam
t undersöka om skattskyldig som
anges på inkommet kreditkort häftar
för obetald skatt eller är försatt i
konkurs. Om så är fallet, skall anteckning
om förhållandet göras på
kreditkortet. Om anteckning angående
utmätning stadgas i uppbördsförordningen.
över kreditkort, på vilka
anteckning gjorts om obetald skatt
eller om verkställd utmätning, skall
upprättas förteckning i tre exemplar.
Kreditkorten återställas därefter till
den lokala skattemyndigheten. Därvid
bifogas två exemplar av nyssnämnda
förteckning och särskild
uppgift på skattskyldiga som äro försatta
i konkurs.

0 november.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1965.

Lagberedningens förslag
till

Kungörelse angående upphävande av 34 § kungörelsen den 27 november
1964 (nr 846) med vissa bestämmelser om handläggning
hos utmätningsman

Härigenom förordnas, att 34 § kungörelsen den 27 november 1964 med
vissa bestämmelser om handläggning hos utmätningsman skall upphöra
att gälla med utgången av juni månad 1965.

1 Ang. kungörelsens rubrik och senaste lydelse av 45 § 1 mom. se SFS 1964: 887.

MARCUS BOKTR. STHLM 1966 660220