Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1068 (Proposition 1968:115)

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1068

Nr 115

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag
angående ändring i lagen den 10 maj 1929 (nr 77)
om trafikförsäkring å motorfordon, in. m.; given
Stockholms slott den 5 april 1968.

Kungl. Maj :t vill härmed under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll

dels föreslå riksdagen att godkänna den inom Europarådet den 20 april
1959 avslutade europeiska konventionen om obligatorisk försäkring mot
skadeståndsansvar i fråga om motorfordon,

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring
å motorfordon,

2) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 31 oktober 1939 (nr 776) med
vissa bestämmelser rörande trafikförsäkring å motorfordon, som nyttjas av
staten, m. m.,

dels anhålla om riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till förordning
om ändrad lydelse av 11 § 2 mom. vägtrafikförordningen den 28 september
1951 (nr 648).

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

BERTIL

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner en inom Europarådet år
1959 avslutad konvention om obligatorisk försäkring mot skadeståndsansvar
i fråga om motorfordon. Samtidigt föreslås vissa av konventionen föranledda
ändringar i 4 och 22 §§ i 1929 års trafikförsäkringslag.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 115

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1968

Vidare läggs fram förslag om ändrad lydelse av 25 och 26 §§ trafikförsäkringslagen.
Ändringarna syftar till att medge en smidigare handläggning
av mål om underlåtenhet att fullgöra föreskriven försäkringsplikt.

Slutligen läggs fram förslag till ändring av 1 § 1939 års lag med vissa bestämmelser
rörande trafikförsäkring å motorfordon, som nyttjas av staten,
m. m., och 11 § 2 mom. vägtrafikförordningen i syfte att skapa lättnader i
kraven på försäkring, registrering och beskattning av motorfordon som förhyrs
av krigsmakten i samband med repetitions- och beredskapsövningar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1968

1) Förslag
till
Lag

angående ändring i lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å

motorfordon

Härigenom förordnas, att 4, 22, 25 och 26 §§ lagen den 10 maj 1929 om
trafikförsäkring å motorfordon1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

4 §.

Försäkringsplikt åligger icke medlem
av konungahuset, ej heller staten,
främmande statsöverhuvud,
medlem av främmande regerande
furstehus eller, enligt vad Konungen
under villkor av ömsesidighet därom
förordnar, utlänning, som tillhör
främmande stats härvarande beskickning
eller konsulat.

Har sådan-----

Försäkringsplikt åligger icke staten.
Konungen kan, under förutsättning
av ömsesidighet, befria främmande
stat från försäkringsplikt.

trafikförsäkring funnits.

22 §.

Det åligger ägare, brukare eller
förare av motorfordon att underrätta
försäkringsgivaren, så snart han
fått kännedom om händelse som kan
medföra försäkringsfall, och att på
begäran lämna försäkringsgivaren
behövliga upplysningar och handlingar.

Föres mot--------anstalter förlustig.

25 §.

Varder någon fälld till ansvar för
förseelse, som i 24 § första stycket
avses, äge ock domstolen vid vite
förelägga honom att fullgöra försäkringsplikten.

Har någon gjort sig skyldig till
förseelse enligt 24 § första stycket,
kan domstol i mål om ansvar för
förseelsen eller också på särskild

1 Senaste lydelse av 4 § se 1967:664 samt av 25 och 26 §§ se 1933:179.

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1968

(Nuvarande lydelse)

Den som under tid, då han är ställd
under åtal för förseelse enligt 24 §
andra eller tredje stycket, fortsätter
samma förseelse skall, när han varder
därtill lagligen förvunnnen, för
varje gång stämning därför utfärdats
och delgivits fällas till det ansvar,
som är bestämt för sådan förseelse.

Förseelse mot denna lag åtalas vid
polisdomstol, där särskild sådan är
inrättad, men eljest hos poliskammare
eller, där sådan ej finnes, vid
allmän domstol. Avser åtalet förseelse
enligt 24 § första stycket, skall
det anhängiggöras vid domstol i den
ort där fordonet skall anses hava sin
hemort.

Böter, som ådömas enligt denna
lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas gäldande, skola de förvandlas
enligt allmänna strafflagen.

(Föreslagen lydelse)

talan sedan domen i sådant mål vunnit
laga kraft förelägga honom vid
vite att fullgöra försäkringsplikten.

Om någon under tid då han är
ställd under åtal för förseelse enligt
24 § andra eller tredje stycket
fortsätter samma förseelse, skall
som särskilt brott anses vad han förbrutit
före varje åtal.

§•

Åtal för förseelse enligt 24 § första
stycket och talan om föreläggande
eller utdömande av vite som avses i
25 § första stycket må upptagas av
rätten i den ort där fordonet skall
anses hava sin hemort, om denna
rätt med hänsyn till utredningen
samt kostnader och andra omständigheter
finner det lämpligt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

Kungl. MajAs proposition nr 115 år 19(18

2) Förslag
till
Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagenjden 31 oktober 1939 (nr 776) med vissa bestämmelser
rörande trafikförsäkring å motorfordon, som nyttjas

av staten, m. m.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 31 oktober 1939 med ''issa bestämmelser
rörande trafikförsäkring å motorfordon, som nyttjas av staten,
m. in., skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Försäkringsplikt jämlikt 1 § lagen
den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring
å motorfordon skall icke
åligga ägare eller innehavare av motorfordon
under tid, då fordonet
är taget i anspråk med nyttjanderätt
enligt föreskrifter i allmänna
förfogandelagen den 22 juni 1939
(nr 293), beredskapsförfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 297), lagen
den 31 mars 1938 (nr 90) om förfoganderätt
för luftskyddets behov
eller rekvisitionslagen den 31 mars
1938 (nr 87).

Sådan försäkringsplikt skall ej
heller föreligga, då motorfordon brukas
för att avlämnas enligt berörda
förfogande- eller rekvisitionslagar eller
för att hemföras efter förfogande
eller rekvisition eller då sådant for -

(Föreslagen lydelse)

§•

Försäkringsplikt enligt 1 § lagen
den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring
å motorfordon åligger
icke

a) ägare eller innehavare av motorfordon
under tid, då fordonet är
taget i anspråk med nyttjanderätt
enligt rekvisitionslagen den 30 juni
1942 (nr 583), beredskapsförfogandelagen
den 30 juni 194-2 (nr 584),
allmänna förfogandelagen den 26
maj 1954 (nr 279) eller civilförsvarslagen
den 22 april 1960 (nr 74) eller
då fordonet brukas för att avlämnas
enligt någon av dessa lagar eller
hemföras efter rekvisition eller förfogande
eller då det brukas i samband
med besiktning enligt uttagninaskunaörelsen
den 29 mars 1963
(nr 110);

b) ägare eller innehavare av motorfordon,
som icke är upptaget i
bilregistret, under tid då fordonet innehaves
av krigsmakten enligt skriftligt
avtal, som träffats av militär
myndighet, eller brukas för att avlämnas
eller hemföras enligt sådant
avtal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 är 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

don brukas för inmönstring enligt
häst- och fordonsanskaffningslagen
den 27 april 1934 (nr 84).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

3) Förslag
till

Förordning

om ändrad lydelse av 11 § 2 mom. vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648)

Härigenom förordnas, att 11 § 2 mom. vägtrafikförordningen den 28 september
19511 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

" §•

2 mom. Utan hinder av bestämmelserna
i 1 mom. må reservregistrerat
fordon, som är försett med
skylt eller registreringsnummer på
sätt stadgas i fråga om registrerat
fordon, brukas utan ny registrering

a) under tid då fordonet är taget
i anspråk med nyttjanderätt enligt
rekvisitionslagen den 30 juni 1942
(nr 583), beredskapsförfogandelagen
den 30 juni 1942 (nr 584), allmänna
förfogandelagen den 26 maj
1954 (nr 279) eller civilförsvarslagen
den 22 april 1960 (nr 74) eller då
fordonet brukas för att avlämnas
enligt någon av dessa lagar eller
hemföras efter rekvisition eller förfogande
eller då det brukas i samband
med besiktning enligt uttagningskungörelsen
den 29 mars 1963
(nr 110);

b) under tid då fordonet innehaves
av krigsmakten enligt skriftligt
avtal, som träffats av militär myndighet,
eller brukas för att avlämnas
eller hemföras enligt sådant avtal,
under förutsättning att fordonet uppfyller
villkoren i 10 § 4 mom. för att
upptagas i bilregister.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1968.

1 Omtryckt 1967:856.

2 mom. Utan hinder av bestämmelserna
i 1 mom. må reservregistrerat
fordon, som är försett med
skylt eller registreringsnummer på
sätt stadgas i fråga om registrerat
fordon, utan ny registrering brukas,
då fordonet enligt bestämmelserna i
rekvisitionslagen den 30 juni 1942
(nr 583), beredskapsförfogandelagen
den 30 juni 1942 (nr 584), allmänna
förfogandelagen den 26 maj 1954 (nr
279) eller civilförsvarslagen den 22
april 1960 (nr 74) är taget i anspråk
med nyttjanderätt, så ock då brukandet
avser fordonets avlämnande
enligt berörda lagar eller dess hemförande
efter förfogande eller rekvisition.

Kitngl. Maj.ts proposition nr ilo dr 1968

Utdrag an protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
8 mars 1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Ivling, Johansson, Holmqvist, Aspling,

Palme, Sven-Eric Nilsson, Gustafsson, Geijer, Odhnoff, Wickman,

Moberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i trafikförsäkringslagstiftningen
m. m. och anför.

Bestämmelser om skyldighet för ägare av motorfordon att ta och vidmakthålla
trafikförsäkring finns i lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring
å motorfordon. Inom Europarådet har utarbetats en konvention om
obligatorisk försäkring mot skadeståndsansvar i samband med bruk av motorfordon.
Konventionen öppnades för undertecknande den 20 april 1959.
Den skall ratificeras och träder i kraft när den har ratificerats av fyra medlemsländer.
Hittills har den ratificerats endast av Grekland, Norge och Förbundsrepubliken
Tyskland.

Sverige undertecknade konventionen den 20 april 1959. Kon"\ entionen har
undertecknats också av Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg och Österrike.

Konventionen stämmer i sina huvuddrag väl överens med den svenska lagstiftningen
på området. Frågan om en svensk ratifikation av konventionen
har trots detta fått anstå, beroende på att man velat avvakta de överväganden
som kunde föranledas av det förslag till ny lag om trafikförsäkring som bilskadeutredningen
lade fram år 1957 (SOU 1957: 36). Detta förslag fick ett
blandat mottagande under remissbehandlingen och frågan om ny trafikförsäkringslagstiftning
har fått stå tillbaka för mer angelägna reformer.

Frågan om svenskt tillträde till konventionen har emellertid fått aktualitet
på nytt i samband med att det inom Europarådet har påbörjats ett expertarbete
med sikte på en harmonisering av bilansvarighetslagstiftningen i
medlemsländerna. Under det arbetet har också diskuterats frågan om en översyn
av trafikförsäkringskonventionen. En sadan översyn förutsätter att
flertalet medlemsländer har tillträtt konventionen. Inom expertkommittén
har därför rått enighet om att det skulle vara fördelaktigt om de medlems -

8 Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 1968

länder som ännu står utanför konventionen ratificerade denna. Ett svenskt
tillträde till konventionen förutsätter endast obetydliga lagändringar och
torde inte hindra en framtida reformering av vår interna trafikförsäkringslagstiftning.

Jag anhåller under hänvisning till det anförda att få ta upp frågan om
Sveriges tillträde till trafikförsäkringskonventionen och om därav föranledd
lagstiftning.

Konventionen i de engelska och franska versionerna samt i översättning
till svenska torde få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende som
bilaga 1.

Härutöver anhåller jag efter samråd med cheferna för kominunikationsoch
finansdepartementen att få ta upp vissa andra frågor som rör bl. a. registrering
och beskattning av motorfordon. I skrivelse till Kungl. Maj :t den 23
november 1965 har försvarets civilförvaltning (FCF) hemställt om sådana lagoch
författningsändringar som behövs för att vinna vissa lättnader i kraven
på försäkring, registrering och beskattning av motorfordon som förhyrs av
krigsmakten i samband med repetitions- och beredskapsövningar. FCF föreslår
vissa ändringar i lagen den 31 oktober 1939 (nr 776) med vissa bestämmelser
rörande trafikförsäkring å motorfordon, som nyttjas av staten,
m. in., i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648) och i
förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt. Vidare har riksåklagaren
i skrivelse till Kungl. Maj :t den 4 september 1967 hemställt om
ändring av bestämmelserna i 26 § trafikförsäkringslagen om behörig domstol
för prövning av åtal för vissa förseelser mot lagen. Förslaget syftar till att
medge eu smidigare handläggning av mål om underlåtenhet att fullgöra
föreskriven trafikförsäkringsplikt.

FCF:s och riksåklagarens framställningar har remissbehandlats. Över
FCF:s framställning har yttranden avgetts av Göta hovrätt, överståthållarämbetet
(ÖÄ) — som bifogat yttrande av polischefen i Stockholms polisdistrikt
— överbefälhavaren (ÖB), länsstyrelserna i Stockholms län, Östergötlands
län, Jönköpings län, Göteborgs och Bohus län, Kopparbergs län,
Västernorrlands län och Västerbottens län, länsstyrelsen i Malmöhus län —
som bifogat yttranden av polismyndigheten i Malmö, polismyndigheten i
Hälsingborg och statens bilinspektion i Malmö — statens järnvägar, poststyrelsen,
statens vägverk, statens trafiksäkerhetsråd, statskontoret, generaltullstyrelsen,
försäkringsinspektionen, bilskatteutredningen, bilregisterutredningen,
Försäkringsj uridiska föreningen, Trafikförsäkringsföreningen,
Trafikförsäkringsanstalternas nämnd, Svenska försäkringsbolags riksförbund,
Motororganisationernas samarbetsdelegation, Sveriges trafikbilägares
riksorganisation, Motorbranschens riksförbund och Sveriges biluthvrares
riksförbund. Dessutom har centrala civila transportkommittén i särskild
skrivelse i anslutning till FCF :s framställning hemställt att de av FCF föreslagna
författningsändringarna utsträcks till alt avse också fordon som för -

Knngl. Maj. ts proposition nr 115 år 1968

hyrs av staten för vissa ändamål inom ramen för den civila delen av totalförsvaret.
över riksåklagarens framställning har yttranden avgetts av Svea
hovrätt, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges häradshövdingar och
Föreningen Sveriges stadsdomare.

Sveriges tillträde till Europarådskonventionen om obligatorisk
trafikförsäkring och därav föranledd lagstiftning

Huvuddragen av gällande svensk lagstiftning

1929 års lag om trafikförsäkring å motorfordon (trafikförsäkringslagen,
TFL) och vissa till denna knutna specialförfattningar syftar till att bereda
ett försäkringsmässigt skydd för den som lider sådan skada i följd av trafik
med motorfordon för vilken fordonets ägare, brukare eller förare är ansvarig
enligt lag. Sådan skadeståndsskyldighet uppkommer i första hand enligt
lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående ansvarighet för skada i följd av
automobiltrafik (bilansvarighetslagen). Men försäkringsskyddet gäller också
när skadeståndsansvar inträder enligt allmänna skadeståndsregler. Lagen
den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal är tillämplig på avtal om tratikförsäkring
i sådana frågor som inte regleras i trafikförsäkringslagen.

Trafikförsäkring är i princip obligatorisk. Enligt 1 § TFL skall trafikförsäkring
finnas för alla motorfordon som är registrerade i Sverige eller som
brukas här i landet utan registrering.

Med motorfordon förstås enligt 2 § TFL motordrivet fordon som är inrättat
huvudsakligen för att självständigt nyttjas till person- eller godsbefordran
(även moped), motordrivet fordon som är inrättat huvudsakligen
som dragfordon för annat fordon eller för arbetsredskap och som är försett
med gummihjul (t. ex. traktor med gummihjul) samt annat motordrivet
fordon, som är konstruerat för eller utan svårighet kan ändras till en hastighet
över 30 kilometer i timmen. Med fordon förstås härvid varje anordning
på hjul, band eller medar, som är inrättad för färd på marken och som
inte löper på skenor. Till motorfordon hänförs dock inte luftfartyg eller
motordrivet fordon som är avsett att föras av gående.

Enligt samma lagrum äger TFL inte tillämpning på sådant motorfordon
som används uteslutande inom järnvägs- eller fabriksområde eller inhägnat
tävlingsområde eller annat sådant inhägnat område.

Trafikförsäkring skall enligt 1 § TFL tas och hållas vid makt av fordonets
ägare. Innehar någon fordon på grund av avbetalningsköp, åvilar försäkringsplikten
honom, även om äganderätten till fordonet inte har övergått
på honom. Försäkringsplikten är sanktionerad genom straff- och vitesbestämmelser
i 24—26 §§. Medlem av konungahuset samt staten, främmande
statsöverhuvud, medlem av främmande regerande furstehus och, i vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo år 1968

fall, utlänning som tillhör främmande stats härvarande beskickning eller
konsulat är enligt 4 § befriade från försäkringsplikt. Har sådan ägare av
motorfordon inte tagit trafikförsäkring och uppstår i följd av trafik med
fordonet skada, för vilken ägaren inte är ansvarig enligt lag, är han likväl
skyldig att till den skadelidande utge vad denne skulle ha varit berättigad att
få ut av försäkringsgivaren, om trafikförsäkring hade funnits. Visst undantag
från försäkringsplikten föreligger vidare enligt 1939 års lag med vissa
bestämmelser rörande trafikförsäkring å motorfordon, som nyttjas av staten,
m. m.

Trafikförsäkring medför enligt 3 § TFL rätt för den som på grund av skada
i följd av trafik med motorfordon är berättigad till skadestånd av fordonets
ägare, brukare eller förare att få ut skadeståndet direkt av försäkringsgivaren.
Den skadelidande har med andra ord rätt till s. k. direkt talan
mot försäkringsgivaren. I den mån försäkringsgivaren inte har gjort förbehåll
om annat, gäller försäkringen också för försäkringstagaren mot den ansvarighet
för skada som åvilar honom, dvs. som ansvarsförsäkring. Utan särskilt
åtagande är försäkringsgivaren dock inte ansvarig för skada på fordonet
eller på egendom som befordras med fordonet. För skada på föraren av fordonet
är försäkringsgivaren ansvarig endast om försäkringstagaren är ansvarig
för skadan. Utan särskilt åtagande är försäkringsgivaren inte heller
ansvarig för skada på person som färdas med fordonet när detta brukas
olovligen och den som färdas med fordonet har vetskap därom.

Försäkringsgivarens ansvarighet är för varje händelse, som medför skada,
begränsad till 25 milj. kr. i anledning av personskada med begränsning till
1 milj. kr. för varje skadad eller dödad person och till 1 milj. kr. i fråga
om egendomsskada (11 §). Om försäkringsbeloppet 25 milj. kr. i visst fall
inte förslår till full ersättning åt alla skadelidande, nedsätts deras skadestånd
proportionellt (15 § första stycket). Om ersättning har utgivits till
någon skadelidande med högre belopp än som motsvarar hans andel i försäkringsbeloppet
enligt denna regel, har annan skadelidande rätt endast till återstoden,
om han inte inom 30 dagar efter den skadeorsakande händelsen
underrättat försäkringsgivaren om skadefallet eller försäkringsgivaren visste
eller hade skälig anledning anta att denne skadelidande skulle rikta ersättningsanspråk
mot honom. Den som mottagit för hög betalning i ond
tro är återbetalningsskyldig för det överskjutande beloppet (15 § andra
stycket andra punkten). Att en skadelidande tillerkänts skadestånd genom
dom hindrar inte att frågan om och i vad mån andel i försäkringsbeloppet
skall beräknas för det utdömda skadeståndet blir prövad i en senare tv ist
mellan annan skadelidande och försäkringsgivaren angående försäkringsbeloppets
fördelning (16 §).

Försäkringsgivaren är skyldig att betala ränta på det skadeståndsbelopp
för vilket han svarar, även om försäkringsbeloppet därigenom överskrids.

Kungl. Maj.ts proposition nr It [i år l!/(>8

Vidare är han i princip skyldig alt utöver försäkringsbeloppet betala eu skadelidandes
skäliga kostnader i rättegång mot fordonets ägare, brukare eller
förare (17 §).

Om den skadelidande utnyttjar sin rätt till direkt talan mot försäkringsgivaren,
kan denne resa samma invändningar som ägaren, brukaren eller föraren
av fordonet hade kunnat göra, om anspråket riktats mot honom. Försäkringsgivarens
ansvarighet sträcker sig alltså inte i något fall längre än
det skadeståndsansvar som lagligen åvilar ägaren, brukaren eller föraren. Ä
andra sidan får försäkringsgivaren inte mot den skadelidande åberopa omständighet
som beror av annan än denne, dvs. bl. a. inte försäkringsvillkor
som begränsar hans ansvarighet mot försäkringstagaren (19 §). I den mån
försäkringsgivaren är fri från ansvarighet mot försäkringstagaren har han
regressrätt mot denne för skadestånd som han utgett till tredje man (20 §
första stycket). Mot ägare, brukare eller förare, som jämte försäkringstagaren
är ansvarig för skadan, har försäkringsgivaren en regressrätt som i
princip har samma omfattning som regressrätten mot försäkringstagaren
(20 § andra stycket). I övrigt föreskrivs inga begränsningar i regressrätten
mot tredje man som är ansvarig för skadan.

Om den skadelidande för talan om ersättning mot ägaren, brukaren eller
föraren av fordonet, är han skyldig att underrätta försäkringsgivaren därom
i så god tid att denne kan inträda i rättegången. Underlåter han detta kan
det medföra att han förlorar sin rätt mot försäkringsgivaren (22 §).

Har avtal om trafikförsäkring upphört att gälla efter uppsägning eller av
annan orsak, svarar försäkringsgivaren i allmänhet ändå för skadefall
som inträffar inom 30 dagar från det anmälan om dagen för avtalets upphörande
inkom till den myndighet där fordonet är registrerat. Denna regel
gäller dock inte, om den skadelidande är berättigad till ersättning på grund
av annan trafikförsäkring. Den är dessutom tillämplig bara på motorfordon
som är registrerat i Sverige (18 §).

Trafikförsäkring får enligt 6 § TFL meddelas endast av försäkringsanstalt
som inrättats av staten eller anstalt som har fått tillstånd därtill av
Kungl. Maj :t. Anstalt som har fått sådant tillstånd är i princip också skyldig
att på begäran meddela trafikförsäkring. Anstalternas verksamhet regleras
av vissa bestämmelser i 7 och 8 §§ TFL samt föreskrifter som meddelats
med stöd av dessa paragrafer. Försäkringsinspektionen är tillsynsmyndighet.
Tillstånd att meddela trafikförsäkring kan under vissa förhållanden
återkallas av Kungl. Maj :t.

Om föreskriven trafikförsäkring saknas eller om det i visst fall inte kan
klarläggas genom vilket fordon skada har förorsakats, är samtliga trafikför
säkringsanstalter solidariskt ansvariga för skadan (21 §). För reglering
av sådana skador har anstalterna bildat en förening, Trafikförsäkringsföreningen.
Dennas stadgar har fastställts av Kungl. Maj:t. Varje försäkrings -

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 1968

anstalt är enligt koncessionsvillkoren skyldig att tillhöra föreningen. Mellan
anstalterna inbördes fördelas ansvarigheten för föreningens förbindelser
efter storleken av influtna premier.

Trafikförsäkringsföreningen har oinskränkt regressrätt mot den som är
ansvarig för skada som föreningen har ersatt.

I fråga om utomlands registrerade motorfordon gäller särskilda bestämmelser.
Motorfordon, varå försäkring är gällande hos utländsk försäkringsgivare,
får enligt 5 § TFL brukas i tillfällig trafik i Sverige utan
svensk trafikförsäkring, under förutsättning att försäkringsanstalt som har
tillstånd att meddela trafikförsäkring här i landet har förbundit sig att
svara enligt svenska trafikförsäkringsregler för skada i följd av trafik med
fordonet och förbindelsen har utfärdats enligt de föreskrifter Kungl. Maj :t
meddelat. Enligt 6 § kungörelsen den 13 december 1963 (nr 655) med
särskilda bestämmelser angående försäkring å motorfordon som för tillfälligt
brukande i riket införts från utlandet skall sådan förbindelse godkännas
av försäkringsinspektionen.

På förevarande område har etablerats ett nordiskt samarbete, som resulterat
i att ett nordiskt trafikförsäkringsområde upprättats. Regler härom
har för svensk rätts del tagits upp i nyssnämnda kungörelse. De innebär i
huvudsak att formaliteterna i fråga om kontroll av försäkringsförhållandena
slopats för den internordiska trafiken och att vid trafik med fordon,
som är hemmahörande i icke-nordiskt land, inom det nordiska trafikförsäkringsområdet,
dvs. Danmark, Finland, Norge och Sverige, skall finnas
trafikförsäkring som gäller inom hela området. Kontroll av att sådan försäkring
finns sker vid inpasserandet över gränsen till det nordiska trafikförsäkringsområdet.

TFL innehåller också vissa regler om livränta som utgår ur trafikförsäkring
(12—14 §§) samt vissa exekutions- och processrättsliga bestämmelser
(23 och 26 §§).

Huvuddragen av Europarådskonventionen

Europarådskonventionen om obligatorisk trafikförsäkring av den 20 april
1959 bygger på ett förslag som utarbetats av en expertkommitté inom rådet
under medverkan av representanter för flertalet dåvarande medlemsländer,
däribland Sverige.

Själva konventionen innehåller bara ett fåtal materiellträttsliga regler
(art. 1—11), vilka är av allmän natur och anger ramen för konventionsstaternas
åtaganden att inrätta system för obligatorisk trafikförsäkring, samt
sedvanliga slutbestämmelser (art. 12—16). I en bilaga till konventionen
(»Annex I») har tagits upp detaljerade materiellrättsliga regler, s. k. tillläggsbestämmelser
(»annexed provisions»), vilka utgör en integrerande del
av konventionens regelsystem. Bilagan är utformad och betecknad som en

Kmujl. Maj:Is proposition nr Ilo år 11108 13

»lag» (»law»). Man torde ha avsett att bestämmelserna skall kunna infogas
i stort sett oförändrade i nationell lag. Såtillvida bär de karaktären av eu
uniform lag.

Vissa av konventionsbestämmelserna är fakultativa och ger således konventionsstaterna
frihet att välja alternativa lösningar. Därjämte har i ytterligare
en bilaga till konventionen (»Annex II») angetts 16 olika reservationer
eller förbehåll om avvikelser från konventionens regelsystem, vilka
det i princip står varje konventionsstat fritt att utnyttja.

I det särskilda signaturprotokollet (»Protocol of Signature») har intagits
eu deklaration rörande innebörden i visst hänseende av det i konventionen
använda uttrycket motorfordon (»motor vehicles»).

Bestämmelserna i själva konventionen. Enligt art. 1 inom. 1 förbinder sig
varje konventionsstat att inom sex månader från den dag konventionen
träder i kraft för den staten trygga rättigheterna för personer, som lider
skada orsakad av motorfordon inom dess område, genom att införa ett
obligatoriskt försäkringssystem i överensstämmelse med tilläggsbestämmelserna.
Härigenom garanteras de skadelidande ett visst minimiskydd.
Enligt art. 1 mom. 2 står det varje konventionsstat fritt att införa bestämmelser
som ger de skadelidande ett vidsträcktare skydd. 1 art. 1 mom. 3
ges vissa bestämmelser om skyldighet för konventionsstat att lämna upplysningar
om innehållet i sin nationella lagstiftning till Europarådets generalsekreterare,
som vidarebefordrar dem till övriga konventionsstater och till
Europarådets övriga medlemsländer.

Varje konventionsstat får enligt art. 2 från obligatorisk försäkring undanta
motorfordon, vars begagnande kan anses medföra bara ringa eller ingen
fara. Undantag får också göras för fordon som ägs av den statens eller av
andra staters offentliga myndigheter eller av mellanstatliga organisationer.
Enligt samma artikel står det vidare varje konventionsstat fritt att fastställa
de minimibelopp som skall täckas av den obligatoriska försäkringen.

Art. 3 innehåller bestämmelser om rätt att göra sådant förbehåll som
anges i Annex II till konventionen och om återtagande av sådant förbehåll.

Undantag eller beslut med stöd av art. 2 samt förbehåll som görs enligt
art. 3 får enligt art. 4 verkan endast inom vederbörande konventionsstats
område och medför inte någon inskränkning i tillämpningen av lagstiftningen
om obligatorisk försäkring i andra konventionsstater. Konventionsstaterna
skall fortlöpande lämna Europarådets generalsekreterare upplysningar
om innehållet i staternas lagbestämmelser i fråga om sådana undantag,
beslut och förbehåll som avses i art. 2 och 3. Generalsekreteraren har
att sörja för att dessa upplysningar vidarebefordras till övriga konventionsstater
och till Europarådets övriga medlemsländer.

I art. 5 föreskrivs, att när såväl regler om obligatorisk motorfordonsförsäkring
som ett system för social trygghet är tillämpliga i fråga om ersätt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1968

ning för skada orsakad av motorfordon, frågan om den skadelidandes rätt
och om samordningen av ersättningssystemen avgörs enligt nationell lag.

Art. 6 innehåller specialbestämmelser om prov och tävlingar med motorfordon.
Dessa bestämmelser behandlas i det följande i anslutning till art. 4
i tilläggsbestämmelserna.

Motorfordon som vanligen befinner sig utanför en konventionsstats område
och tillhör en annan konventionsstat eller en delstat i annan konventionsstat,
som är förbundsstat, är enligt art. 7 undantaget från tillämpningen
av försäkringsbestämmelserna inom förstnämnda stat, om fordonet
åtföljs av intyg utfärdat av regeringen i den andra konventionsstaten att
fordonet tillhör den staten eller någon av dess delstater. Intyget skall också
ange den myndighet eller den inrättning i hemstaten som det åligger att
ersätta skada enligt uppehållslandets lag och som kan instämmas till domstol
vilken enligt den lagen är behörig i sådana frågor. Den stat eller delstat
som äger fordonet skall garantera att sådan ersättning betalas.

Enligt art. 8 skall konventionsstaterna främja att sådana inrättningar
etableras och drivs som utfärdar internationella försäkringsbevis och svarar
för regleringen av skador i följd av sådan trafik med motorfordon som
enligt vissa regler i tilläggsbestämmelserna får ske utanför fordonets hemstat
utan att trafikförsäkring finns.

Varje konventionsstat förbinder sig enligt art. 9 mom. 1 att antingen
inrätta en garantifond eller vidta liknande åtgärder för att bereda ersättning
åt den som lider trafikskada under sådana omständigheter att skadeståndsansvar
visserligen föreligger men ersättning inte utgår ur trafikförsäkring
på den grund att försäkringsplikten inte fullgjorts eller att den
som är ansvarig för skadan inte kan identifieras eller att undantag från
försäkringsplikten gäller enligt art. 3 mom. 1 första punkten i tilläggsbestämmelserna,
dvs. fall då den skadeståndsskyldige tagit fordonet i besittning
utan ägarens eller annan rättmätig innehavares samtycke. Det ankommer
på vederbörande konventionsstat att bestämma villkoren för och
omfattningen av rätten till sådan ersättning. Enligt art. 9 mom. 2 skall
medborgare i en konventionsstat kunna göra gällande sådan rätt som avses
i mom. 1 i varje annan konventionsstat på samma villkor som medborgare
i den staten.

Enligt art. 10 förbinder sig konventionsstaterna att i sin nationella lagstiftning
bestämma, vilken eller vilka personer det åligger att hålla motorfordon
försäkrat, och att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att tvinga
fram efterlevnad av tilläggsbestämmelserna, om så behövs i förening med
straffrättsliga eller administrativa påföljder.

Beträffande tillämpningen av tilläggsbestämmelserna förbinder sig konventionsstaterna
vidare att i sin nationella lagstiftning ta in bestämmelser
om beviljande, upphörande och återkallande av tillstånd för försäkringsgivare
att meddela trafikförsäkring och, om så behövs, motsvarande bestäm -

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1968

inelser för de i art. 8 angivna inrättningarna och sådana garantifonder som
avses i art. 9. Konventionsstaterna skall vidare meddela bestämmelser om
kontroll av den verksamhet som bedrivs av försäkringsgivare och sådana
inrättningar och fonder som nyss nämnts.

Enligt art. 11 skall varje konventionsstat, i den mån det behövs, bestämma
vilken myndighet eller person som har att ta emot sådana underrättelser
om att försäkringsavtal upphört att gälla m. m. som föreskrivs i art. 9
i tilläggsbestämmelserna. Konventionsstaterna skall var för sig också bestämma
vilken verkan försäkringsavtalet skall ha när äganderätten till försäkrat
fordon övergår till annan.

Art. 12—16 innehåller slutbestämmelser. Konventionen står öppen för
undertecknande av Europarådets medlemsländer. Den skall som nämnts
ratificeras och träder i kraft 90 dagar efter deponerandet av det fjärde
ratifikationsinstrumentet. Depositarie är Europarådets generalsekreterare.
För signatärmakt som ratificerar efter det att det fjärde ratifikationsinstrumentet
deponerats träder konventionen i kraft 90 dagar efter dagen
för deponerandet av den statens ratifikationsinstrument (art. 15). Stat som
inte är medlem av Europarådet kan på inbjudan av rådets ministerkommitté
ansluta sig till konventionen (art. 16). Konventionsstat får inte annat
än i trängande fall säga upp konventionen förrän efter två år från det konventionen
trätt i kraft i förhållande till den staten. Uppsägning sker skriftligen
hos depositarien och får verkan tre månader efter den dag depositarien
mottog uppsägningen (art. 12).

Om en konventionsstat efter det konventionen trätt i kraft för den staten
vill göra en reservation, som antingen inte finns upptagen i Annex II
eller finns upptagen där men inte utnyttjats av vederbörande stat vid dess
tillträde till konventionen eller som därefter har återtagits av den staten,
skall anmälan göras hos Europarådets generalsekreterare. Reservationen
blir tillåtlig endast om övriga konventionsstater lämnar skriftligt samtycke
inom sex månader från det de underrättats om reservationen (art. 13).

I övrigt hänvisas beträffande slutbestämmelserna till konventionstexten.

Tilläggsbestämmelserna. I art. 1 definieras uttrycket motorfordon såsom
mekaniskt drivet fordon, som är avsett för färd på marken, med undantag
av fordon som går på skenor men inbegripet släpfordon kopplat till motorfordon
och, i den mån en konventionsstats regering så bestämmer, okopplat
släpfordon som är konstruerat eller inrättat för att dras av motorfordon
och att medföra personer eller gods. I art. 1 definieras vidare uttrycken
försäkrad, skadelidande och försäkringsgivare.

Enligt art. 2 mom. 1 får motorfordon inte föras på allmän väg, på mark
till vilken allmänheten äger tillträde eller på enskild mark till vilken ett
begränsat antal personer äger tillträde, om inte det skadeståndsansvar som
kan uppkomma på grund av sådan trafik med fordonet är täckt av försäk -

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1968

ring i enlighet med tilläggsbestämmelserna. Sådan försäkring skall tas hos
försäkringsgivare som godkänts för detta ändamål av vederbörande konventionsstats
regering. Motorfordon som vanligen finns utanför en konventionsstats
område Onormally stationed outside the national territory»)
får utan försäkring föras inom den statens område, under förutsättning att
en av den statens regering för ändamålet erkänd inrättning har åtagit sig
att enligt statens lag svara för och reglera skada som fordonet orsakar
(art. 2 mom. 2).

Försäkring skall enligt art. 3 täcka den ansvarighet för skada som kan
åvila ägare, förare eller innehavare av det försäkrade fordonet men behöver
inte täcka ansvarighet som åvilar den som kommit i besittning av fordonet
genom stöld eller våld eller i övrigt utan ägarens eller innehavarens samtycke.
I sistnämnda fall skall dock försäkringen täcka den ansvarighet för
skada som åvilar föraren, om dennes besittningstagande möjliggjorts genom
ägarens eller innehavarens vållande eller om han är anställd för att
föra fordonet. Försäkringen skall omfatta skada som inom konventionsstatens
område tillfogas person och egendom med undantag för skada på
det försäkrade fordonet och på egendom som befordras med detta. Konventionen
betecknar visserligen enligt definitionen i art. 1 mom. 1 i konventionen
de personer, vilkas skadeståndsansvar sålunda skall täckas, som
»de försäkrade» (»the assured»). Detta får dock inte tas till intäkt för att
den obligatoriska försäkringen måste utgöra ansvarsförsäkring till förmån
för dessa personer. Av förarbetena framgår klart att konventionen inte
åsyftar annat eller mera än att etablera ett försäkringsmässigt skydd till
förmån för de skadelidande och således inte avser att reglera förhållandet
mellan försäkringsgivaren och dem vilkas skadeståndsansvar skall täckas.
Sistnämnda kategori betecknas dock i det följande för enkelhetens skull
som försäkringshavare.

Enligt art. 4 mom. 1 kan följande personer uteslutas från försäkringsskyddet,
nämligen a) föraren av det fordon som orsakar skadan, försäkringstagaren
samt var och en vilkens skadeståndsansvar är täckt av försäkringen,
b) make till nu nämnd person och c) annan medlem av sådan
persons familj, vilken sammanbor med honom eller är beroende av honom
för sin försörjning eller befordras med det fordon som orsakar skadan.

Från den obligatoriska försäkring som föreskrivs i konventionen får enligt
art. 4 mom. 2 undantas fordon som deltar i sådana prov eller tävlingar
som avser hastighet, tillförlitlighet eller skicklighet och genomförs med vederbörligt
tillstånd (»authorized»). Enligt art. 6 i själva konventionen får
sådant tillstånd meddelas endast om skadeståndsansvaret för dels den som
ordnar sådant prov eller tävling och dels fordonens ägare, brukare eller
förare är täckt av särskild försäkring som uppfyller föreskrifterna i tillläggsbestämmelserna.

Om det i försäkringsvillkoren bestämts att försäkringshavare själv skall

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 1908

till någon del stå för skadeersättningen, är försäkringsgivaren enligt art. 5
likväl i förhållande till den skadelidande ansvarig för denna del av ersättningen.

I art. 6 mom. 1 föreskrivs, att den skadelidande skall kunna rikta sitt
anspråk direkt mot försäkringsgivaren. I mom. 2 av samma artikel ges regler
för hur det skall förfaras, om det finns flera skadelidande och de skadestånd
som tillkommer dem sammanlagt överstiger försäkringsbeloppet. I
sådant fall skall de skadelidandes anspråk på ersättning av försäkringsgivaren
nedsättas proportionellt intill nämnda belopp. Försäkringsgivare, som
på grund av bristande kännedom om andra skadelidandes anspråk i god
tro gett ut mera till en skadelidande än som rätteligen tillkommer denne,
är dock i förhållande till övriga skadelidande ansvarig endast för återstoden
av försäkringsbeloppet.

Art. 7 innehåller bestämmelser om skyldighet för försäkringshavare att
underrätta försäkringsgivaren om inträffade skadefall m. in. Enligt samma
artikel skall försäkringsgivaren kunna göra försäkringshavare till part i
rättegång som en skadelidande inlett mot försäkringsgivaren.

Enligt art. 8 mom. 1 preskriberas den skadelidandes rätt till talan mot
försäkringsgivaren efter två år, räknat från det den skadeorsakande händelsen
inträffade. Enligt samma artikel mom. 2 medför skriftligen framställt
anspråk att preskriptionstiden upphör att löpa i förhållande till försäkringsgivaren
intill dess denne skriftligen förklarar att han avbrutit förhandlingar.
Senare framställt anspråk har inte sådan preskriptionsavbrytande
verkan.

Försäkringsgivaren får enligt art. 9 mom. 1 inte mot den skadelidande
göra gällande den rätt att innehålla eller minska förmånerna enligt försäkringsavtalet
som han kan ha gentemot försäkringshavare enligt avtalet eller
på detta tillämpliga lagbestämmelser. Enligt art. 9 mom. 2 får den omständigheten
att försäkringsavtalet är ogiltigt eller har upphört att gälla eller
att avtalet eller åtagande på grund därav har tillfälligt upphört att gälla
åberopas av försäkringsgivaren mot den skadelidande endast i fråga om
skadefall som har inträffat efter det 16 dagar förflutit från det försäkringsgivaren
lämnat meddelande om avtalets ogiltighet eller upphörande. Har
flera försäkringar meddelats efter varandra, skall vad nu sagts tillämpas
endast på den försäkringsgivare som senast meddelat försäkring. Enligt
föreskrift i art. 9 mom. 3 skall bestämmelserna i mom. 1 och 2 inte tillämpas
i den mån skadan täcks av annan försäkring. I art. 9 mom. i föreskrivs
vidare, att bestämmelserna i mom. 1 och 2 inte inskränker försäkringsgivarens
rätt till talan mot försäkringstagaren eller mot annan försäkringshavare.

1 art. 10 föreskrivs, att tilläggsbestämmelserna till den del de åsyftar att
bereda skadelidande skydd inte kan åsidosättas genom avtal mellan enskilda
parter.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 115

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1968

Förbehåll. Enligt art. 3 mom. 1 i konventionen får konventionsstat, när
den ratificerar eller ansluter sig till konventionen, göra ett eller flera av de
16 förbehåll mot konventionen och tilläggsbestämmelserna som anges i
Annex II till konventionen. I fråga om innebörden av dessa förbehåll hänvisas
till konventionstexten. Vissa av förbehållen berörs närmare i det
följande.

Signaturprotokollet. Enligt signaturprotokollet skall definitionen i art. 1
i tilläggsbestämmelserna av uttrycket motorfordon inbegripa sådant mekaniskt
drivet fordon avsett för färd på marken som är anslutet till elektrisk
ledning, med undantag av fordon som går på skenor, samt cykel försedd
med hjälpmotor.

Departementschefen

Trafikförsäkringssystemen i skilda länder uppvisar ganska betydande
principiella och tekniska olikheter. Det är därför förenat med stora svårigheter
att åstadkomma helt likformiga regler på detta område. Med den föreliggande
Europarådskonventionen om obligatorisk trafikförsäkring har inte
heller åsyftats att skapa fullständigt enhetliga trafikförsäkringssystem i
konventionsstaterna. Riktpunkten har i stället varit att åstadkomma vissa
gemensamma grundläggande regler, som ger ett minimiskydd för dem som
lider skada i följd av trafik med motorfordon. Även om denna begränsade
målsättning i viss mån förringar värdet av konventionen, innebär dock
denna att de nationella trafikförsäkringssystemen bringas i närmare överensstämmelse
med varandra och kommer att bygga på samma huvudprinciper.
Detta är av stort värde. Med hänsyn till det nära sambandet på detta
område mellan skadestånd och försäkring kan det dessutom antas att arbetet
på att skapa enhetliga bilansvarighetsregler i de västeuropeiska länderna
underlättas, om trafikförsäkringssystemen närmas till varandra.

Konventionen vilar på grundläggande principer som nära överensstämmer
med grunderna för vår svenska lagstiftning på området. Endast på ett
begränsat antal punkter föreligger sådana avvikelser att en ratifikation av
konventionen föranleder ändringar i de svenska bestämmelserna eller förbehåll
mot konventionen. Skiljaktigheterna mellan konventionen och
svensk lag är inte av principiell betydelse. Med hänsyn härtill och till det
tidigare nämnda intresset av att så många stater som möjligt biträder konventionen
förordar jag, att Sverige ratificerar konventionen. För detta talar
också att Norge redan har ratificerat konventionen och att man i Danmark
är inställd på att nu tillträda konventionen.

Med utgångspunkt från en jämförelse mellan konventionens regelsystem
och svensk lagstiftning i ämnet vill jag i det följande närmare undersöka
vilka lagändringar som krävs för Sveriges tillträde till konventionen och

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 är aids 19

vilka förbehåll mol konventionen och dess tilläggsbestämmelser som Sverige
bör göra.

Konventionen utgår liksom den svenska trafikförsäkringslagen från att
trafikförsäkring skall vara obligatorisk. Enligt konventionen åligger det
konventionsstat att i sin nationella lagstiftning bestämma vem som har att
fullgöra försäkringsplikten. Sådan bestämmelse finns i 1 § TFL, som föreskriver
att försäkringsplikten åvilar ägaren eller, vid avbetalningsköp, innehavaren
av motorfordonet.

Enligt konventionen har konventionsstat rätt att från den obligatoriska
försäkringen undanta motorfordon som ägs av offentlig myndighet i den
staten eller i annan stat eller av mellanstatlig organisation (art. 2 mom. 2).
Vidare är motorfordon, som vanligen befinner sig utanför en konventionsstat,
inom denna stats område undantaget från försäkringsplikten, om det
åtföljs a\ intyg som visar att fordonet tillhör en annan konventionsstat
(art. 7). Enligt 4 § TFL föreligger inte försäkringsplikt för medlem av
konungahuset, staten, främmande statsöverhuvud, medlem av främmande
regerande furstehus och, enligt vad Konungen under villkor av ömsesidighet
förordnar, utlänning som tillhör främmande stats härvarande beskickning
eller konsulat.

I fråga om rätt till undantag från försäkringsplikten avviker således konventionen
från TFL. En lagändring måste därför ske i samband med att
Sverige ratificerar konventionen. Utrymme måste skapas i TFL för att befria
annan konventionsstat och delstat i sådan stat från försäkringsplikt i
fråga om fordon som tillhör sådan stat eller delstat. Nuvarande undantag
från försäkringsplikten måste upphävas för samtliga i 4 § angivna rättssubjekt
utom staten. Visserligen tillåter förbehåll nr 2 i Annex II till konventionen
att en konventionsstat för vissa rättssubjekt medger att försäkring
ersätts av annan säkerhet. Något behov av att kunna utnyttja denna möjlighet
för de rättssubjekt som f. n. är befriade från försäkringsplikt torde dock
mte föreligga. När det gäller medlem av konungahuset har inhämtats, att
samtliga fordon som tillhör konungahusets medlemmar är trafikförsäkrade.
Något sådant förordnande i fråga om utländska diplomater som åsyftas i 4 §
första stycket TFL gäller inte f. n. och blir sannolikt inte heller aktuellt i
framtiden. Befrielsen från försäkringsplikt för främmande statsöverhuvud
och medlem av främmande regerande furstehus torde helt sakna praktisk
betydelse. Under dessa förhållanden synes hinder inte möta att införa försäkringsplikt
för samtliga i 4 § första stycket TFL angivna rättssubjekt
utom staten. En sådan lagändring föreslogs f. ö. av bilskadeutredningen
(SOU 1957:36 s. 103) och förslaget godtogs allmänt vid remissbehandlingen.

I samband med att den svenska lagstiftningen anpassas till konventionen
i fråga om befrielse från försäkringsplikt för fordon, som tillhör annan
konventionsstat, bör man enligt min mening — med utnyttjande av den

Kungl. Alaj. ts proposition nr 115 är 1968

rätt härtill som art. 2 mom. 2 i konventionen ger -— öppna en generell möjlighet
att befria främmande stat från försäkringsplikt. Sådan befrielse bör
dock medges bara under förutsättning av ömsesidighet. I 4 § första stycket
TFL bör därför tas upp bestämmelse om rätt för Kungl. Maj :t att under
angivna förutsättning förordna, att försäkringsplikt inte åligger främmande
stat. Föreskrift om de villkor som enligt konventionen (art. 7 mom. 1) gäller
för att de av konventionen bundna staterna skall vara befriade från försäkringsplikt
behöver då inte tas in i lagen. Det får ankomma på Kungl.
Maj :t att meddela bestämmelser härom. Annan stat än konventionsstat bör
befrias från försäkringsplikt endast under förutsättning att garantier skapas
för att de skadelidande kan få sina anspråk prövade vid svensk domstol
och att svenska domar i mål om skadestånd erkänns av den främmande
staten.

I övrigt kräver ett tillträde till konventionen inte några ändringar i 4 §
TFL. Det kunde ifrågasättas att i detta sammanhang utnyttja den möjlighet
som konventionen ger de enskilda konventionsstaterna att befria
mellanstatlig organisation från försäkringsplikt (art. 2 mom. 2). Konventinsbestämmelsen
torde ha tillkommit främst för att göra det möjligt för
konventionsstat att tillträda sådant avtal om immunitet och privilegier för
mellanstatlig organisation som föreskriver befrielse från trafikförsäkringsplikt.
För Sveriges del kan en reglering av den frågan ske enligt lagen den
16 december 1966 (nr 664) med vissa bestämmelser om immunitet och
privilegier, och någon särskild bestämmelse i TFL behövs inte för dessa
fall. Något praktiskt behov av att utom ramen för den särskilda lagstiftningen
om immunitet och privilegier kunna befria mellanstatlig organisation
från försäkringsplikt torde inte föreligga, helst som det i dag torde vara
fast praxis att sådan organisation inte påkallar denna förmån.

Enligt 1939 års lag med vissa bestämmelser rörande trafikförsäkring å
motorfordon, som nyttjas av staten, m. m. är ägare eller innehavare av
motorfordon befriad från försäkringsplikt enligt 1 § TFL under tid då fordonet
är taget i anspråk med nyttjanderätt i enlighet med föreskrifterna
i viss kris- och beredskapslagstiftning som anges närmare i lagen. Saknas
trafikförsäkring i sådant fall och inträffar i följd av trafik med fordonet
skada, för vilken staten inte är ansvarig enligt lag, är staten skyldig att
till den skadelidande utge vad denne ägt få ut av försäkringsgivaren, om
trafikföräkring hade funnits. Den rätt art. 2 mom. 2 i konventionen ger
konventionsstat att från obligatorisk försäkring undanta motorfordon tar
formellt sikte bara på fordon som staten eller dess myndigheter äger.
Eftersom emellertid de skadelidande i fall som avses i 1939 års lag bereds
ett lika gott ekonomiskt skydd som när trafikförsäkring finns eller staten
äger fordonet, torde det i lagen medgivna undantaget från försäkringsplikten
stå i sådan överensstämmelse med grunderna för konventionen att undantaget
kan behållas.

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 1 968

Begreppet motorfordon i art. 1 i tilläggsbestämmelserna synes omfatta en
något vidare krets av fordon än motsvarande uttryck i TFL. Enligt konventionen
torde sålunda till motorfordon hänföras traktor som ej är försedd med
gummihjul, vissa motorredskap och möjligen också motordrivet fordon avsett
att föras av gående. Begagnande av sådant fordon torde emellertid regelmässigt
medföra bara ringa eller ingen fara. Undantag från kravet på obligatorisk
försäkring torde därför kunna göras med stöd av art. 2 mom. 1 i konventionen.
Någon utvidgning av TFL:s tillämpningsområde i detta hänseende
är således inte påkallad.

Enligt art. 1 i tilläggsbestämmelserna omfattas kopplat släpfordon av
konventionen. Sådant fordon är inte motorfordon i TFL:s mening. Skada
orsakad av släpfordon, som dras av försäkringspliktigt fordon i trafik, har
emellertid i praxis ansetts som skada i följd av trafik med dragfordonet och
täcks alltså av dettas försäkring (jfr SOU 1957: 36 s. 76 och 109). Någon
lagändring synes därför inte behövas på denna punkt. Okopplat släpfordon,
som är konstruerat eller inrättat för att dras av ett motorfordon och
för att medföra personer eller gods, är enligt art. 1 i tilläggsbestämmelserna
att hänföra under begreppet motorfordon endast i den mån regeringen
i vederbörande konventionsstat så bestämmer.

Enligt 2 § fjärde stycket TFL äger lagen inte tillämpning på motorfordon
som används uteslutande inom järnvägs- eller fabriksområde eller inhägnat
tävlingsområde eller annat sådant inhägnat område. Någon direkt motsvarighet
till denna undantagsbestämmelse finns inte i konventionen eller i tillläggsbestämmelserna.
Enligt förbehåll nr 10 kan emellertid en konventionsstat
från obligatorisk försäkring undanta motorfordon som förs på enskild
mark till vilken ett begränsat antal personer äger tillträde samt fordon vilket
på annan plats än på allmän väg deltar i prov eller tävling som gäller
hastighet, tillförlitlighet eller skicklighet. Detta förbehåll torde täcka berörda
undantagsbestämmelse i TFL utom i fråga om motorfordon som används
uteslutande inom järnvägsområde. Sådant område torde nämligen regelmässigt
vara att anse som allmän plats. De fordon det här gäller torde emellertid
kunna anses som sådana arbetsredskap eller liknande fordon vilkas begagnande
medför endast ringa fara och vilka enligt art. 2 mom. 1 i konventionen
får undantas från försäkring. Under förutsättning att Sverige utnyttjar
förbehåll nr 10 synes därför undantagsbestämmelsen i 2 § fjärde stycket
TFL kunna behållas oförändrad.

Den som färdas i ett motorfordon med vetskap om att fordonet brukas
olovligen har enligt 3 § andra stycket TFL i allmänhet inte rätt att fa skadeersättning
ur fordonets trafikförsäkring. Någon motsvarande inskränkning
i försäkringsskyddet görs inte i konventionen eller tilläggsbestämmelserna.
Förbehåll nr 8 medger emellertid att undantag görs i detta hänseende. Sverige
bör utnyttja förbehållet.

Det torde visserligen inte finnas någon direkt motsvarighet i svensk rätt

Kungi. Maj. ts proposition nr 115 år 1968

till föreskriften i art. 7 mom. 2 i tilläggsbestämmelserna att försäkringsgivaren
skall kunna göra försäkringshavare till part i en rättegång som en
skadelidande har anhängiggjort mot försäkringsgivaren. Det synes oklart
vad som åsyftas med regeln. Konventionens förarbeten ger inte någon klar
ledning. Under alla förhållanden torde bestämmelserna i 14 kap. RB om
foremng av mål och om tredje mans deltagande i rättegång uppfylla konventionens
krav på denna punkt. Jag anser det därför inte påkallat att föreslå
någon särskild lagbestämmelse i ämnet.

Föreskrifterna i art. 7 mom. 1 i tilläggsbestämmelserna om skyldighet för
forsakringshavare att underrätta försäkringsgivaren om skadefall som han
har kännedom om och att på begäran tillhandahålla försäkringsgivaren de
upplysningar och handlingar denne önskar saknar motsvarighet i TFL. På
grund av bestämmelsen i 1 § tredje stycket försäkringsavtalslagen är visserligen
reglerna i 21 och 22 §§ samma lag om upplysningsplikt m. m. vid inträffat
försäkringsfall i princip tillämpliga också på trafikförsäkring. Dessa
regler avser emellertid endast skyldighet för den som vill framställa anspråk
hos försäkringsgivaren på grund av försäkringsfallet, dvs. i fråga om trafikförsäkring
den som är försäkringshavare i den del av försäkringsförhållandet
som avser ansvarsförsäkring, att lämna försäkringsgivaren meddelande
om försäkringsfallet och att tillhandahålla honom handlingar och upplysningar.
På grund av trafikförsäkringens konstruktion som en garantiförsäkring
till förmån för skadelidande blir det endast i enstaka undantagsfall
aktuellt för en forsakringshavare att själv framställa anspråk mot försäkringsgivaren.
Reglerna blir dessutom, till skillnad från konventionsbestämmelserna,
tillämpliga bara på försäkringstagaren, dvs. fordonets ägare,
eftersom trafikförsäkringen varken enligt TFL eller gängse försäkringsvillkor
utgör ansvarsförsäkring för brukare eller förare och dessa alltså inte
är försäkringshavare.

Föreskrifter motsvarande dessa konventionsbestämmelser bör således tas
upp i TFL. De bör där lämpligen föras in som ett nytt första stycke i 22 §.
En allmän regel om skyldighet för ägare, brukare eller förare att underrätta
försäkringsgivaren om skadefall och på begäran lämna denne behövliga
upplysningar och handlingar torde vara tillräcklig. Den i art. 7 mom.”!
andra punkten i konventionen särskilt föreskrivna skyldigheten för försäkringstagaren
att lämna försäkringsgivaren de upplysningar och handlingar
som föreskrivs i försäkringsavtalet föreligger redan enligt allmänna avtalsrättsliga
regler.

Den praktiska betydelsen av de nya bestämmelserna torde bli ringa. Försäkringstagare
är redan enligt nu gängse trafikförsäkringsvillkor skyldig att
anmala försäkringsfall hos försäkringsgivaren och att tillhandagå med upplysningar.
I den delen innebär bestämmelserna således ingenting nytt i praktiken.
Brukare och förare lär f. n. regelmässigt inskränka sig till att underrätta
fordonets ägare om en inträffad olycka och det är inte troligt att en

Kungl. Maj:Is proposition nr 115 dr 1968

lagfäst skyldighet för dein att lämna försäkringsgivaren meddelande i saken
i praktiken medför någon ändring härvidlag. Däremot skapas ett incitament
för hrukare och förare att tillse att ägaren fullgör sin upplysningsplikt. Någon
belastning för försäkringsgivarna i form av ett väsentligt ökat antal
anmälningar om skadefall torde de nya reglerna således inte medföra. Det
kan däremot vara av värde för försäkringsgivarna att deras anspråk mot
brukare och förare på medverkan i skaderegleringsarbetet kan grundas på en
uttrycklig lagbestämmelse.

Konventionen föreskriver inte någon sanktion vid underlåtenhet att fullgöra
de skyldigheter som föreskrivs i art. 7 mom. 1 i tilläggsbestämmelserna.
Försäkringstagaren kan givetvis som part i avtalsförhållandet bli skyldig att
ersätta försäkringsgivaren skada som uppkommit i följd av underlåtenheten,
t. ex. i form av ökade utredningskostnader. Det är mera ovisst om enligt
svensk rätt en motsvarande skadeståndsskyldighet kan åläggas brukare eller
förare. Den frågan får avgöras i rättstillämpningen enligt allmänna skadeståndsrättsliga
grundsatser.

Enligt art. 8 mom. 2 i tilläggsbestämmelserna får ett av den skadelidande
hos försäkringsgivaren skriftligen framställt ersättningsanspråk viss preskriptionsavbrytande
verkan. Enligt svensk rätt gäller i fråga om skadeståndsanspråk
som grundas på bilansvarighetslagen att talan skall anhängiggöras
inom två år från skadans uppkomst (9 § bilansvarighetslagen). På den punkten
överensstämmer således svensk lag inte med konventionen. Förbehåll nr
lk i Annex II till konventionen medger emellertid avvikelse i nationell lag
från art. 8 mom. 2 i tilläggsbestämmelserna. Sverige bör utnyttja detta förbehåll.

Bestämmelserna i art. 9 mom. 2 och 3 i tilläggsbestämmelserna om skyldighet
för försäkringsgivaren att i förhållande till skadelidande svara för
skada i följd av olycka som inträffar inom viss tid efter det försäkringsgivaren
tillkännagivit att försäkringsavtalet upphört att gälla eller tillfälligt satts
ur kraft och om undantag från denna princip har sin motsvarighet i 18 §
TFL. Vissa skiljaktigheter föreligger dock. Att tidsfristen enligt de svenska
bestämmelserna är längre än den som konventionen föreskriver skapar inga
problem, eftersom det står konventionsstat fritt att bereda de skadelidande
ett längre gående skydd än konventionen ger. 18 § TFL gäller emellertid
endast i fråga om trafikförsäkring för motorfordon som är registrerat i
Sverige, vilket sammanhänger med att tidsfristen enligt den svenska lagen
räknas från det anmälan om den dag avtalet upphört inkom till den myndighet
där fordonet är registrerat. Någon motsvarande inskränkning gör inte
konventionen, som enligt art. 11 mom. 1 överlämnar åt konventionsstaterna
att var för sig bestämma till vem anmälan om avtalets upphörande o. d.
skall göras. Under dessa förhållanden bör Sverige utnyttja förbehåll nr 16
i Annex II till konventionen, vilket medger avvikelse i nationell lag från

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1968

art. 9 mom. 2 i tilläggsbestämmelserna i fråga om fordon som vanligen
finns utanför vederbörande konventionsstats område.

Av de bestämmelser i själva konventionen som hittills inte har berörts
innefattar endast art. 6, 8 och 9, art. 10 mom. 2 samt art. 11 inom. 2 regler
som medför förpliktelser för konventionsstat i fråga om innehållet i dess
lagstiftning. Dessa konventionsbestämmelser synes emellertid inte föranleda
några lagändringar. Detsamma gäller tilläggsbestämmelserna till den del
de inte har berörts i det föregående. Jag skall i det följande i korthet ange
grunderna för detta bedömande.

Först bestämmelserna i själva konventionen. Föreskrifterna i art. 6 om
tdlstånd till prov och tävlingar med motorfordon och om villkor för sådant
tillstånd saknar betydelse för svensk rätts del, eftersom undantag från försäkringsplikt
hos oss gäller bara när sådana prov och tävlingar som avses
här sker inom inhägnat område och trafik inom sådant område enligt vad
tidigare sagts kan undantas enligt förbehåll nr 10. Reglerna i art. 8 om etablerandet
av särskilda inrättningar bl. a. för att bereda ersättning för skada
som orsakas av utländska motorfordon är för Sveriges del uppfyllda genom
trafikförsäkringsföreningens skyldigheter enligt TFL och dess åtaganden i
fråga om utländskt motorfordon som förs i trafik i Sverige på internationellt
försäkringsbevis, det s. k. gröna kortet. Bestämmelserna i art. 9 om garantifond
eller liknande i vissa fall är uppfyllda genom föreskrifterna i 21 § TFL
och bildandet av trafikförsäkringsföreningen. Skyldigheten enligt art. 10
mom. 2 att reglera frågor om tillstånd att meddela trafikförsäkring och om
kontroll av verksamheten uppfylls genom 6—10 §§ och 21 § TFL.

Vad därefter angår tilläggsbestämmelserna har de frågor om tillämpningsområdet
som behandlas i art. 1 och art. 2 mom. 1 första stycket berörts i det
föregående. Art. 2 mom. 1 andra stycket motsvaras av 6 § första stycket TFL.

Föreskrifterna i art. 2 mom. 2 får anses uppfyllda genom 5 § TFL. Art. 3_5

tacks av 3 § TFL. Art. 6 mom. 1 motsvaras också av 3 § TFL. Bestämmelsen
i art. 6 mom. 2 har sin motsvarighet i 15 § TFL. Art. 7 mom. 1 och 2 har berörts
i det föregående. Preskriptionsbestäinmelsen i art. 8 mom. 1 överensstämmer
i sak med motsvarande reglering i 9 § bilansvarighetslagen (jämförd
med 3 § TFL). I fråga om anspråk som grundas på allmänna skadeståndsregler
är de svenska preskriptionsreglerna förmånligare för de skadelidande.
Bestämmelsen om preskriptionsavbrott i art. 8 mom. 2 har behandlats
i det föregående. Art. 9 mom. 1 överensstämmer i sak med 19 § TFL.
Föreskrifterna i art. 9 mom. 2 och 3 har behandlats i det föregående. Art. 9
mom. 4 torde med hänsyn till att konventionen och tilläggsbestämmelserna
inte i övrigt innehåller några regler om försäkringsgivarens regressrätt mot
försäkringshavarna sakna självständig betydelse och synes i varje fall inte
innefatta några avvikelser från den reglering av frågan om förhållandet mellan
försäkringsgivaren samt försäkringstagaren och brukare eller förare av
fordonet som skett genom 3 och 20 §§ TFL (jfr även 25 § försäkringsavtals -

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1968 25

lagen). Föreskriften i art. 10 om den indispositiva karaktären av tilläggsbestämmelserna
till den del dessa syftar till att skydda skadelidande har inte
någon uttrycklig motsvarighet i TFL. Denna har emellertid i sin helhet eu
sådan konstruktion alt det resultat som åsyftas med den berörda konventionsbestämmelsen
uppnås också enligt TFL.

Sammanfattningsvis kan således konstateras, att ett svenskt tillträde till
konventionen föranleder endast dels en ändring i 4 § första stycket TFL i
fråga om kretsen av de rättssubjekt som är befriade från försäkringsplikt
och i anslutning därtill vissa av Kungl. Maj :t meddelade föreskrifter, dels
ett tillägg till 22 § TFL rörande viss upplysningsplikt in. in. gentemot försäkringsgivaren
för ägare, brukare och förare av motorfordon i fråga om
händelse som kan medföra försäkringsfall.

Konventionen blir bindande för Sverige 90 dagar efter deponerandet av
det svenska ratifikationsinstrumentet. Det är emellertid ingenting som hindrar
att de av konventionen föranledda lagändringarna träder i kraft tidigare.
Jag förordar att de sätts i kraft den 1 juli 1968.

Trafikförsäkring, registrering och beskattning av motorfordon som
förhyrs av statlig myndighet

Gällande rätt

I 1 § TFL föreskrivs, som tidigare nämnts, att trafikförsäkring skall finnas
för motorfordon som är registrerat i Sverige eller som utan registrering
brukas här i trafik. Enligt 1939 års lag med ■vissa bestämmelser rörande
trafikförsäkring å motorfordon, som nyttjas av staten, m. in., i det följande
benämnd 1939 års lag, gäller undantag från försäkringsplikt enligt TFL för
ägare eller innehavare av motorfordon under tid då fordonet är taget i
anspråk med nyttjanderätt enligt rekvisitionslagen den 30 juni 1942 (nr
583), beredskapsförfogandelagen den 30 juni 1942 (nr 584), allmänna förfogandelagen
den 26 maj 1954 (nr 279) eller civilförsvarslagen den 22 april
1960 (nr 74). Befrielsen från försäkringsplikt gäller också under tid då fordon,
som tagits i anspråk enligt någon av dessa lagar, brukas för att avlämnas
eller hemföras och när fordon brukas för besiktning enligt uttagningskungörelsen
den 29 mars 1963 (nr 110). Denna kungörelse innehåller
bestämmelser om förfarandet vid förberedande urval (s. k. uttagning) av
förnödenheter som tillhör kommuner eller enskilda och som under krig
eller krigsfara behövs för totalförsvaret. Saknas trafikförsäkring i fall som
avses i 1939 års lag och inträffar i följd av trafik med fordonet skada, för
vilken staten inte i övrigt är ansvarig enligt lag, är staten enligt 2 § 1939
års lag skyldig att till den skadelidande utge vad denne ägt att få ut av
försäkringsgivaren, om trafikförsäkring hade funnits. Det finns inte några

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 1968

regler om undantag från registreringsplikten i fråga om fordon som förhyrs
av statlig myndighet.

Motorfordon eller sådan traktor som är försedd med gummihjul eller
band får enligt 11 § 1 mom. vägtrafikförordningen tas i bruk endast om
fordonet är registrerat och vederbörligen försett med registreringsskylt.
Som villkor för registrering gäller enligt 10 § 4 mom. vägtrafikförordningen,
att fordonet inom ett år före det registreringsansökan gavs in antingen godkänts
vid registreringsbesiktning eller efter typbesiktning tagits upp i s. k.
typintyg och att fordonet inte därefter ändrats så att det inte längre överensstämmer
med uppgifterna i besiktningsinstrument eller typintyg.

När ägare av registrerat motorfordon eller registrerad traktor avser att
inte bruka fordonet, kan han enligt 19 § vägtrafikförordningen göra anmälan
till länsstyrelsen för att få fordonet överfört från bilregistret till bilreservregistret.
Enligt 11 § 2 mom. vägtrafikförordningen får reservregistrerat
fordon, som är försett med skylt eller registreringsnummer på sätt som
föreskrivs i fråga om registrerat fordon, utan hinder av bestämmelserna i 1
mom. av samma paragraf brukas utan ny registrering, när fordonet är taget
i anspråk med nyttjanderätt enligt tidigare nämnd rekvisitions- eller
förfogandelagstiftning eller brukas för att avlämnas eller hemföras efter
förfogande eller rekvisition.

Fordon, som är upptaget i bilregister eller bilreservregister och som inte
tillhör men brukas av krigsmakten, skall enligt 9 § militära vägtrafikkungörelsen
den 5 november 1954 (nr 636) vara försett med —- utom civil
registreringsskylt enligt föreskrifterna i vägtrafikförordningen — s. k. kronskylt.
Sådan skylt utgörs av tre kronor målade i svart färg på vit botten
antingen direkt på fordonet eller på en särskild skylt.

När motorfordon som inte införts i bilregister eller bilreservregister brukas
av krigsmakten, skall fordonet enligt 5 och 6 §§ militära vägtrafikkungörelsen
föras in i ett centralt militärt fordonsregister hos arméförvaltningen.
Sådant fordon tilldelas särskilt militärt registreringsnummer. Dessa
bestämmelser gäller när fordonet brukas av krigsmakten, vare sig detta sker
enligt rekvisitions- eller förfogandelagstiftning eller det sker på annan
grund.

Utöver nämnda föreskrifter i militära vägtrafikkungörelsen finns inte
några bestämmelser om undantag från registreringsplikt enligt vägtrafikförordningen
i fråga om fordon som förhyrs av statlig myndighet.

Enligt 2 § d) förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt
är fordon som tagits i anspråk med nyttjanderätt enligt tidigare angiven
rekvisitions- eller förfogandelagstiftning frikallat från skatteplikt. Av 1 §
tredje stycket samma förordning följer vidare, att förordningen inte är
tillämplig på bil eller släpvagn som enligt särskilda bestämmelser — dvs.
militära vägtrafikkungörelsen — skall införas i centralt militärt fordonsregister.

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1968

Försvarets civilförvaltnings framställning

tCF framhåller att det för genomförandet av arméns repetitions- och
beredskapsovningar enligt 27 § värnpliktslagen den 30 december 1941 (nr
967) behövs ett stort antal motorfordon under perioder om i allmänhet 20
dagar. For att tillgodose fordonsbehovet måste kronan regelmässigt förhyra
fordon från företag och privatpersoner, eftersom stamfordonen inte täcker
— och inte heller är avsedda att täcka — fordonsbehovet för sådana övningar.
Under budgetåret 1964/65 förhyrde armén 4 565 motordrivna fordon.

Det förekommer enligt FCF att reservregistrerade motorfordon, som inte
ar trafikforsakrade, bjuds ut till förhyrning. Det gäller främst s. k. inbytesbilar
hos återförsäljare. För kronan är det enligt FCF angeläget att kunna
förhyra sådana fordon. Fordonets ägare måste emellertid teckna trafikförsäkring
för hyrestiden. Detta är förenat med besvär och kostnader och
har enligt FCF visat sig försvåra förhyrningarna och öka förhyrningskostnaderna.

Enligt FCF skulle vidare vissa svårlösliga försäkringsrättsliga problem
kunna undvikas, om fordon som förhyrs av kronan fick brukas utan att
vara försäkrat. För skada som uppkommer i följd av trafik med sådant
fordon under hyrestiden skulle kronan kunna åläggas att svara som om
trafikförsäkring funnits. Sådan skada skulle regleras med anlitande av det
anslag för Vissa ersättningar i anledning av skador vid militär verksamhet
m. m. som står till FCF:s förfogande och som nu används för att betala
ersättning för skada i följd av trafik med motorfordon som tillhör
krigsmakten.

Med hänvisning till dessa synpunkter föreslår FCF att 1 § 1939 års lag
ändras så, att även motorfordon som förhyrs av krigsmakten enligt skriftligt
avtal undantas från trafikförsäkringsplikt.

I fråga om möjligheterna att hyra reservregistrerat fordon framhåller
FCF vidare, att när sådant fordon bjuds ut till förhyrning ägaren måste anmodas
att inte bara teckna trafikförsäkring utan också vidta andra åtgärder
som är nödvändiga för att fordonet skall kunna brukas, bl. a. låta
registrera det enligt 11 § 1 mom. vägtrafikförordningen. Detta medför ofta
att ägaren blir obenägen att hyra ut fordonet. För att underlätta förhyrning
av reservregistrerade fordon föreslår FCF att 11 § 2 mom. vägtrafikförordningen
ändras så, att fordon som förhyrs av krigsmakten undantas
också från registreringsplikt. En förutsättning för befrielse från registreringsplikt
bör enligt FCF vara att de villkor för registrering som anges i
10 § 4 mom. vägtrafikförordningen är uppfyllda i det särskilda fallet.

Enligt gällande bestämmelser måste vidare vid uthyrning av motorfordon
till krigsmakten ägaren erlägga automobilskatt för de kalendermånader in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1968

om vilka hyrestiden faller, dvs. minst en, i regel två månader. I syfte att
undgå denna olägenhet föreslår FCF att 2 § d) automobilskatteförordningen
ändras så, att motorfordon som förhyrs av krigsmakten frikallas från
skatteplikt under hyrestiden. FCF förutsätter därvid att, på samma sätt
som när det gäller krigsmakten tillhörigt motorfordon, ersättning för automobilskatt
för förhyrt fordon skall beräknas på grundval av statistiska
beräkningar och betalas från det förslagsanslag Ersättning för automobilskatt
som står till arméförvaltningens förfogande.

Remissyttrandena

FCF :s framställning har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet
remissinstanser. ÖB framhåller att verksamheten vid krigsmakten skulle
underlättas och kostnaderna vid förhyrning av motorfordon minska om
förslaget genomförs. De olägenheter för fordonsägarna som nuvarande ordning
innebär har enligt överbefälhavaren medfört, att krigsmaktens förband
förhyrt fordon på större avstånd från användningsorten än som annars
skulle ha varit nödvändigt. Detta har dragit med sig kostnader för resor
och traktamenten och har orsakat arbetstidsförlust i samband med fordonens
besiktning samt deras av- och återlämnande. De gällande bestämmelserna
har också lett till sämre konkurrensförhållanden och därmed
högre hyreskostnader samt svårigheter vid vissa tillfällen att tillgodose förbandens
behov av motorfordon. Motorbranschens riksförbund framhåller
att förbundsmedlemmarnas intresse att stå till förfogande för uthyrning
av fordon skulle öka och att en ofta framförd kritik mot de orimliga kostnadskonsekvenserna
av hittillsvarande system skulle undanröjas, om förslaget
genomförs. Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar att fordonsägarens
skyldighet att registrera reservregistrerat fordon försvårar för krigsmakten
att förhyra sådant fordon. Ägaren måste beställa tid för besiktning,
kontakta försäkringsanstalt för att få försäkringsbevis, begära interimslicens
för att få bruka fordonet samt därefter ansöka om registrering.
Han måste således i tur och ordning kontakta fem institutioner. Registreringstvånget
ökar förhyrningskostnaderna och den militära beredskapen
minskar genom att transportbehoven inte kan tillgodoses i tillräcklig omfattning.

Statskontoret har i princip inte något att erinra mot förslaget men anser
att resultatet av pågående utredningar rörande fordonsregistrering och
vägtrafikbeskattning bör avvaktas, innan åtgärder vidtas för att genomföra
förslaget. Enligt statskontorets mening bör framställningen överlämnas
till dessa utredningar för att beaktas i utredningsarbetet. Liknande
synpunkter framförs av länsstyrelsen i Jönköpings län.

Några remissinstanser ställer sig tveksamma till FCF :s förslag. Länsstyrelsen
i Jönköpings län anser, att de föreslagna ändringarna kommer att

2!)

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 1908

medföra ett inte oväsentligt merarbete både för länsstyrelserna, bl. a. när
det gäller handläggning av framställningar om restitution av skatt, och för
försäkringsbolagen. Länsstyrelsen anser det därför tveksamt om automobilskatteförordningen
bör ändras enligt förslaget. I varje fall bör bilregistret,
särskilt för att ägarutredningar inte skall behöva ske i onödan, hållas
underrättat om förekommande uthyrningar. Ungefär motsvarande synpunkter
kan enligt länsstyrelsen läggas på förslaget om undantag från
trafikförsäkringsplikt. Länsstyrelsen har dock ingenting emot att de föreslagna
ändringarna genomförs i fråga om reservregistrerade fordon. Liknande
synpunkter framförs av länsstyrelserna i Östergötlands län samt
Göteborgs och Bohus län. Sistnämnda länsstyrelse pekar på den mängd extra
arbete för försäkringsbolag och länsstyrelser som avanmälan av försäkringar
medför. Länsstyrelsen framhåller vidare, att om försäkringsplikten
slopas endast för reservregistrerade fordon, ägare av trafikförsäkrade fordon
— närmast de auktoriserade biluthyrarna — kommer i underläge i
konkurrenshänseende, eftersom de måste kalkylera in försäkringskostnaden
i hyresbeloppet. Samma konkurrensstörande effekt skulle uppstå, om
ägare av vissa registrerade fordon frikallas från skattskyldighet för fordon
som hyrs ut. Om emellertid försäkringsplikt och skatteplikt efterges i fråga
om reservregistrerat fordon, kan man enligt denna länsstyrelse också utan
större betänkligheter uppge kravet på registrering av sådant fordon innan
det enligt hyresavtal tas i bruk av militär myndighet.

Bilregisterutredningen tillstyrker att reservregistrerat fordon, som krigsmakten
hyr, får brukas utan ny registrering men anser sig inte kunna
tillstyrka förslaget om befrielse från försäkrings- och skatteplikt för registrerat
fordon. FCF:s förslag i denna del skulle enligt utredningen medföra
administrativt merarbete och kontrollsvårigheter. Det enklaste förfaringssättet
vid förhyrning av oregistrerat fordon är enligt utredningen att
kronan tar hänsyn till fordonsägarens kostnader för skatt in. m. under
hyrestiden. Bilskatteutredningen påpekar, att eftersom automobilskatt skall
erläggas bara för fordon som är registrerat, FCF:s förslag om slopande av
registreringsskyldighet för fordon, som krigsmakten förhyr, innebär att
sådant fordon inte är skattepliktigt under hyrestiden. Utredningen har
ingenting att erinra mot att ersättning för automobilskatt i sådant fall beräknas
på sätt som FCF har föreslagit. Om förslaget i fråga om eftergift
av registreringsplikt inte genomförs, finns det däremot enligt bilskatteutredningen
ingen anledning att göra undantag från skatteplikten.

FCF:s förslag avstyrks av Sveriges biluthyrares riksförbund utom såvitt
det avser specialfordon, t. ex. traktorer och andra arbetsfordon. Enligt förbundet
är reservregistrerade fordon ofta trafikvådliga. Liknande synpunkter
torde ligga bakom ett uttalande av statens bilinspektion i Malmö, som påpekar
att många personer, för vilkas fordon körförbud utfärdats, överför
fordonen till reservregistret i stället för att låta dem kontrollbesiktigas. In -

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1968

spektionen tillstyrker därför bifall till FCF:s framställning endast under
förutsättning att de militära myndigheterna åläggs att hos länsstyrelsen
förvissa sig om att reservregistrerat fordon inte är belagt med körförbud,
innan avtal om förhyrning av sådant fordon ingås.

Några remissinstanser yttrar sig särskilt beträffande registreringsfrågan.
Statskontoret erinrar om att Kungl. Maj:t, bl. a. genom beslut den 16
augusti 1955, för begränsade tidsperioder har medgett befrielse från registreringsplikt
beträffande vissa i bilreservregister intagna motorfordon
som brukas av krigsmakten för repetitionsövningar.

Som tidigare nämnts har centrala civila transportkommittén — som intill
utgången av år 1967 haft till uppgift att verkställa utredning och planläggning
i fråga om den civila transportregleringsverksamheten i krig (se 1968
års riksdagsberättelse K: 4, s. 140; jfr Kungl. Maj.ts instruktion för
transportnämnden den 10 november 1967, nr 659) — i skrivelse som föranletts
av FCF :s framställning påpekat, att frågan om slopande av trafikförsäkringsplikt
berör också den civila delen av totalförsvaret. Enligt kommittén
bör frågan lösas enhetligt för den statliga förvaltningen. Kommittén
föreslår att tillämpningsområdet för 1939 års lag utvidgas till att generellt
avse fordon som brukas av »statlig myndighet» enligt skriftligt avtal.
För att begränsa arbetet med uttagning av fordon enligt 1963 års uttagningskungörelse
har man enligt kommittén så långt möjligt ersatt uttagningsförfarandet
beträffande personbilar med överenskommelser mellan
uttagningsmyndigheten och fordonsägarna — som regel anställda vid myndigheten
— om förhyrning av fordonen, främst vid beredskapstillstånd och
i krig.

Departementschefen

Försvarets civilförvaltnings framställning innebär i huvudsak, att varje
motorfordon, som förhyrs av krigsmakten i samband med repetitions- och
beredskapsövningar enligt 27 § värnpliktslagen, under hyrestiden skall vara
undantaget från trafikförsäkringsplikt och beskattning samt att reservregistrerat
fordon dessutom inte skall behöva registreras för hyrestiden.
Som flertalet remissinstanser framhållit skulle ett genomförande av FCF:s
förslag underlätta verksamheten vid krigsmakten och bidra till att minska
kostnaderna för förhyrning av motorfordon. Det synes angeläget att man
så långt möjligt tillgodoser detta syfte. Det föreligger enligt min mening
inte tillräcklig anledning att — som ett par remissinstanser förordat —
skjuta upp ställningstagandet i de frågor som berörs av framställningen
i avbidan på resultatet av det utredningsarbete som f. n. pågår inom bilregister-
och bilskatteutredningarna. Även om en ändring genomförs nu,
kan frågan tas upp på nytt i samband med prövning av de förslag som

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 dr 1068 31

dessa utredningar kan lägga fram och problemen då få en mer slutgiltig
lösning.

Från praktisk synpunkt synes det mest angeläget att underlätta för
staten att komplettera fordonsbehovet vid repetitions- och beredskapsövningar
genom förhyrning av reservregistrerade fordon och sådana fordon
som inte är upptagna i vare sig bilregister eller bilreservregister, dvs. i regel
fabriksnya fordon. Med nu gällande bestämmelser försvåras och fördyras
en sådan förhyrning, eftersom fordonsägarna är obenägna att ta på sig det
besvär och de kostnader som är förenade med försäkring och, i fråga om
reservregistrerade fordon, registrering och beskattning. Olägenheterna
skulle undanröjas, om reservregistrerade fordon undantas från reglerna
om registrering och beskattning och vidare undantag från trafikförsäkringsplikten
görs i fråga om båda slagen av fordon.

Det är visserligen riktigt — som har påpekats under remissbehandlingen
— att åtskilliga reservregistrerade fordon kan befaras vara trafikvådliga.
Farhågorna bör dock inte överdrivas. Riskerna i detta hänseende reduceras
avsevärt, om man i enlighet med FCF:s förslag föreskriver som en förutsättning
för att reservregistrerat fordon skall få brukas utan ny registrering,
att fordonet uppfyller de villkor för upptagande i bilregister som anges
i 10 § 4 mom. vägtrafikförordningen. Liksom när det gäller reservregistrerat
fordon som staten tar i anspråk enligt rekvisitions- eller förfogandelagstiftningen
torde man f. ö. kunna förutsätta att de militära myndigheterna
utövar en betryggande kontroll av att fordon som förhyrs för
repetitions- och beredskapsövningar uppfyller normala trafiksäkerhetskrav.

Några praktiska svårigheter medför inte reformen i övrigt. Av 10 § 3
mom. sista stycket vägtrafikförordningen följer att reservregistrerat fordon
behåller sitt registreringsnummer. Föreskrifterna om att fordon som
brukas i trafik skall vara försett med registreringsskylt kan alltså tillämpas.
Enligt 9 § militära vägtrafikkungörelsen skall fordonet dessutom förses
med kronskylt. Fordon som inte är upptaget i vare sig bilregister eller bilreservregister
tas enligt 5 § andra stycket militära vägtrafikkungörelsen
upp i det militära fordonsregistret och förses med skylt som anger det
militära registreringsnumret. Under dessa förhållanden uppkommer inte
några problem i fråga om fordonens identifiering. Befrielsen från trafikförsäkringsplikt
förutsätter givetvis att som FCF föreslagit staten åläggs att
betala samma ersättning för skada i följd av trafik med förhyrt fordon som
skulle ha utgått ur trafikförsäkring om sådan funnits. De skadelidandes
ställning påverkas således inte.

När det gäller registrerade fordon är reformbehovet inte lika framträdande.
Några praktiska olägenheter är inte förbundna med den nuvarande
ordningen. En reform i den riktning som FCF föreslagit skulle däremot ge
upphov just till ett sådant administrativt merarbete som man vill undvika
när det gäller de reservregistrerade fordonen och skulle dessutom skapa

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 1968

kontrollsvårigheter. Som har framhållits under remissbehandlingen är det
ingenting som hindrar att kronan vid förhyrning av registrerade fordon
bestämmer hyresbeloppet med hänsyn till fordonsägarens utgifter för trafikförsäkring
och automobilskatt under hyrestiden.

Om man genomför en reform för reservregistrerade och helt oregistrerade
fordon men låter nuvarande ordning bestå i fråga om registrerade fordon,
kan en snedvridning av konkurrensläget synas uppkomma, eftersom ägare
av registrerade fordon — främst de auktoriserade biluthyrarna — måste
kalkylera in försäkrings- och skattekostnader i hyresbeloppet och därigenom
kommer i ett underläge i konkurrensen med ägare av reservregistrerade
och fabriksnya fordon. Det allmännas intresse bör emellertid sättas
före sådana konkurrenssynpunkter. I praktiken torde dessutom de
konkurrensstörande effekterna bli obetydliga. Urvalet av fordon från statens
sida bestäms väsentligen av hänsyn till andra faktorer än rent ekonomiska.
Tillgången på lämpliga reservregistrerade och nya fordon torde
vara så begränsad att ett betydande behov också av registrerade fordon
alltid kommer att finnas. Den kontroll av reservregistrerade och nya fordon
från trafiksäkerhetssynpunkt som de militära myndigheterna måste utföra
medför indirekt kostnader som kommer att inverka vid bestämmande
av hyresbeloppet. Dettas storlek påverkas också av en rad andra faktorer,
såsom fordonets ålder och skick, väntad värdeminskning i följd av brukandet
under hyrestiden, fordonets lämplighet för militära ändamål etc.
Enligt vad FCF upplyst i sin framställning innehåller de hyresavtal beträffande
registrerade fordon som nu ingås bestämmelse om att staten ersätter
den bonusförlust som ägaren kan tillskyndas genom att trafikförsäkringen
tas i anspråk i följd av att trafikskada uppkommer under hyrestiden.
I gengäld drabbas inte staten av några utgifter för skadestånd vid uppkommande
skadefall. Nu berörda omständigheter gör att frågan om försäkrings-
och skattekostnaderna sannolikt får mycket mindre betydelse från
konkurrenssynpunkt än storleken av dessa kostnader i och för sig ger anledning
förmoda. De administrativa olägenheter som den föreslagna reformen
i fråga om registrerade fordon skulle föra med sig uppvägs under
alla förhållanden inte av de fördelar som står att vinna i konkurrenshänseende
genom att alla fordon behandlas lika.

Centrala civila transportkommittén har föreslagit att tillämpningsområdet
för 1939 års lag skall utvidgas till att avse alla fordon som brukas
av statlig myndighet enligt skriftligt avtal. En sådan reform är emellertid
av så vittsyftande karaktär att jag inte är beredd att nu lägga fram förslag
härom.

Jag förordar således, att sådana lag- och författningsändringar görs som
behövs för att krigsmakten skall kunna hyra och bruka reservregistrerat
motorfordon och motorfordon, som inte finns upptaget i vare sig bilregister
eller bilreservregister, utan att trafikförsäkring tecknas och, i fråga om

Kungl. Maj. ls proposition nr 115 år UHiH 33

reservregislrerat fordon, utan att detta registreras eller autoinobilskalt erläggs
för fordonet.

Mitt förslag kräver ändringar i 1 § 1939 års lag och i 11 § 2 inom. vägtrafikförordningen.
Eftersom automobilskatt enligt 1922 års automobilskatteförordning
skall erläggas endast för fordon som är registrerat här i
landet, medför undantaget från registreringsplikt automatiskt befrielse från
skatteplikt. Någon ändring i automobilskatteförordningen behövs därför
inte. Ersättning för automobilskatt bör emellertid i hithörande fall beräknas
på sätt som FCF har föreslagit. Föreskrifter härom bör meddelas av
Kungl. Maj :t.

I enlighet med det anförda bör i 1 § 1939 års lag tas upp bestämmelse
att försäkringsplikt enligt 1 § TFL inte åligger ägare eller innehavare av
motorfordon, som inte är upptaget i bilregister, under tid då fordonet brukas
av krigsmakten enligt skriftligt avtal med militär myndighet eller brukas
för att avlämnas eller hemföras enligt sådant avtal. I samband med att
denna ändring görs bör hänvisningarna i lagrummet till äldre rekvisitionsoch
förfogandelagstiftning ersättas med hänvisningar till de författningar
som numera har trätt i stället för denna lagstiftning. Därjämte bör paragrafen
underkastas vissa redaktionella jämkningar.

I 11 § 2 mom. vägtrafikförordningen bör tas in en föreskrift att reservregistrerat
motorfordon, som är försett med skylt eller registreringsnummer
på sätt som föreskrivs i fråga om registrerat fordon och uppfyller i
10 § 4 mom. vägtrafikförordningen föreskrivna villkor för att kunna tas
upp i bilregistret, får brukas utan ny registrering, när fordonet innehas
av krigsmakten enligt skriftligt avtal som träffats av militär myndighet
eller brukas för att avlämnas eller hemföras enligt sådant avtal.

Det bör anmärkas, att reservregistrerat fordon som brukas enligt den
nya bestämmelsen skall, i likhet med reservregistrerat fordon som tas i anspråk
enligt rekvisitions- och förfogandelagstiftningen, enligt 9 § militära
vägtrafikkungörelsen vara försett med kronskylt.

I detta sammanhang bör 11 § 2 mom. vägtrafikförordningen underkastas
viss jämkning också i ett annat hänseende. Enligt bestämmelsen gäller nu
befrielse från registreringsplikt bara när fordon är taget i anspråk med
nyttjanderätt enligt rekvisitions- eller förfogandelagstiftningen och när fordonet
brukas för att avlämnas enligt denna lagstiftning eller för att hemföras
efter förfogande eller rekvisition. Enligt motsvarande föreskrift i 15 §
2 mom. tredje stycket motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936 (nr
561) i dess lydelse enligt förordningen den 31 oktober 1939 (nr 769) gällde
befrielse från registreringsplikt också när motorfordon brukades för
inmönstring enligt häst- och fordonsanskaffningslagen den 27 april 1934
(nr 84). Sistnämnda lag innehöll bl. a. föreskrifter om inmönstring i fredstid
av motorfordon som avsågs bli rekvirerade vid krig eller krigsfara. Den
upphävdes genom övergångsbestämmelserna till rekvisitionslagen den 30

3 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 115

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 1968

juni 1942, varvid förordnades att hänvisning i annan lag eller författning
till bestämmelse i 1934 års lag skulle efter rekvisitionslagens ikraftträdande
i stället avse motsvarande bestämmelse i sistnämnda lag eller med stöd därav
meddelade bestämmelser. 1942 års rekvisitionslag trädde i de delar som
nu är av intresse i kraft den 1 januari 1943, då 1934 års häst- och fordonsanskaffningslag
ersattes av förordningen den 9 oktober 1942 (nr 832). Varken
i denna förordning eller i de författningar som utfärdades 1944, 1951
och 1953 om uttagning i fredstid av bl. a. motorfordon, avsedda att vid
krig eller krigsfara tas i anspråk av staten, fanns emellertid några bestämmelser
om särskild inmönstring eller besiktning av fordonen i samband
med uttagning. När motorfordonsförordningen den 1 januari 1952 ersattes
av vägtrafikförordningen fanns således inte anledning att i den nya
förordningen föreskriva befrielse från registreringsplikt för fordon som
brukas i samband med sådan inmönstring eller besiktning. I 1963 års uttagningskungörelse,
som den 1 juli 1963 ersatte då gällande författningar
rörande uttagning av motorfordon (1951 års militära uttagningsförordning
och 1953 års civila uttagningsförordning), finns emellertid föreskrifter om
skyldighet för ägare av motorfordon att i samband med uttagning av fordonet
inställa detta för särskild besiktning. Någon ändring i 11 § 2 mom.
vägtrafikförordningen gjordes inte i samband med att 1963 års uttagningskungörelse
kom till, och föreskrift saknas således f. n. om befrielse från
registreringsplikt i fråga om motorfordon som brukas för att besiktigas
enligt uttagningskungörelsen. Däremot gäller enligt 1 § 1939 års lag om
trafikförsäkring å motorfordon, som nyttjas av staten, m. in., jämförd med
övergångsbestämmelserna till 1942 års rekvisitionslag, att trafikförsäkringsplikt
inte föreligger i sådant fall. Fordonet bör då också kunna brukas utan
att vara registrerat. Föreskrift härom bör nu tas upp i 11 § 2 mom. vägtrafikförordningen.
Samtidigt bör bestämmelsen underkastas viss redaktionell
jämkning.

De nu föreslagna författningsändringarna bör träda i kraft den 1 juli
1968.

Ändring av forumreglerna i trafikförsäkringslagen
Gällande rätt

Som har framgått av det föregående är ägare eller i vissa fall innehavare
av motorfordon, som är registrerat i Sverige, enligt 1 § TFL skyldig att ta
och vidmakthålla trafikförsäkring för fordonet. Underlåtenhet att fullgöra
försäkringsplikten straffas enligt 24 § första stycket TFL med böter. I 25 §
första stycket TFL föreskrivs, att om någon fälls till ansvar för förseelse
som avses i 24 § första stycket samma lag, domstolen också äger vid vite

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 1958

förelägga den dömde att fullgöra försäkringsplikten. Åtal för förseelse som
nyss nämnts anhängiggörs enligt 26 § första stycket TFL vid domstolen i
den ort där fordonet skall anses ha sin hemort. Enligt 16 § vägtrafikförordningen
skall motorfordon anses ha sin hemort där ägaren är mantalsskriven
eller, i vissa fall, där fordonet företrädesvis brukas.

Riksåklagarens framställning

Riksåklagaren framhåller, att när forumregeln i 26 § första stycket TFL
infördes, det i fråga om forum i brottmål i allmänhet gällde att behörig domstol
var rätten i den ort där hrottet förövats. Genom nya rättegångsbalken
(RB) infördes för flertalet brottmål möjlighet till val mellan alternativa fora.
Någon valmöjlighet finns inte när det gäller åtal mot motorfordonsägare för
underlåtenhet att ta eller vidmakthålla trafikförsäkring, eftersom forumregeln
i 26 § första stycket TFL är exklusiv (19 kap. 9 § första stycket RB).
I fråga om det berättigade i denna ordning kan enligt riksåklagaren dras
vissa paralleller med vägtrafikförordningen. 1944 års trafikförfattningssakkunniga
föreslog (SOU 1948:34 s. 274) en forumregel, enligt vilken åtal för
bl. a. underlåtenhet att söka registrering av motorfordon, traktor eller släpvagn
och underlåtenhet att i tid göra föreskriven anmälan till bilregister eller
bilreservregister skulle anhängiggöras vid rätten i den ort där fordonet skulle
anses ha sin hemort (71 § i förslaget). I motiven anförde de sakkunniga, att
åtal vid domstol i den ort där brottet förövats ofta kunde innebära olägenhet
såtillvida, att utredning och åtal måste komma till stånd på skilda håll, varigenom
onödigt remissförfarande förorsakades mellan olika åklagarmyndigheter.
De sakkunniga hänvisade också till forumregeln i 26 § TFL. Föredragande
departementschefen medgav, att vad de sakkunniga anfört kunde ha
sitt berättigande, men framhöll att det kunde tänkas fall, då de i RB meddelade
forumreglerna skulle vara att föredra (prop. 1951:30 s. 261). I
departementsförslaget ersattes därför den regel som de sakkunniga hade
förordat med den nuvarande bestämmelsen i 71 § vägtrafikförordningen.
Där föreskrivs bl. a., att åtal för förseelse av nyss nämnt slag får tas upp av
rätten i den ort där fordonet skall anses ha sin hemort, om denna rätt med
hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner det
lämpligt.

Riksåklagaren framhåller att flertalet åtal och strafförelägganden för förseelser
mot TFL rör underlåtenhet att fullgöra försäkringsplikten. Forumregeln
i 26 § TFL är därför av stor praktisk betydelse. I och med att RB:s
regler om alternativa fora införts fyller regeln dock inte längre sin ursprungliga
funktion. Den hindrar i stället ofta en praktisk handläggning
av åtal. Som exempel härpå nämner riksåklagaren fall där flera gärningar
föreligger till åtal samtidigt, bland dem förseelse mot TFL, och åtal
lämpligen bör väckas vid annan domstol än domstolen i fordonets hemort.
Sådana fall är förhållandevis vanliga i trafikmål.

3f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 115

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1968

Departementschefens nyss återgivna uttalanden i prop. 1951:30 äger enligt
riksåklagaren således giltighet även beträffande forumregeln i 26 §
första stycket andra punkten TFL. Riksåklagaren föreslår därför och med
hänvisning till vad som nyss har anförts om den praktiska tillämpningen av
regeln, att lagrummet ändras så, att de allmänna forumreglerna i RB kan
användas. Härvid kan 71 § vägtrafikförordningen enligt riksåklagaren tjäna
som förebild.

Remissyttrandena

Samtliga remissinstanser tillstyrker den av riksåklagaren föreslagna lagändringen.
Svea hovrätt ifrågasätter dock, om man bör utforma forumregeln
efter mönster av 71 § vägtrafikförordningen. Enligt hovrätten är måhända
de allmänna forumreglerna i RB tillräckliga. I så fall kan enligt hovrättens
mening 26 § TFL upphävas, eftersom paragrafens innehåll i övrigt
saknar betydelse numera. — Under hänvisning till vissa domstolsavgöranden
under senare år (SvJT 1963 rf s. 42 och 1966 rf s. 7, jfr SvJT 1967 s. 62)
fäster hovrätten också uppmärksamheten på den varierande tillämpningen
av 25 § första stycket TFL. Hovrätten anser det kunna övervägas i detta
sammanhang att göra en ytterligare översyn av TFL.

Departementschefen

Enligt 26 § första stycket TFL skall åtal mot ägare eller innehavare av
här i riket registrerat motorfordon för underlåtenhet att fullgöra trafikförsäkringsplikt
anhängiggöras vid domstol i den ort där fordonet skall anses
ha sin hemort, dvs. i regel den ort där ägaren (innehavaren) är mantalsskriven.
Riksåklagarens framställning syftar till en sådan ändring av lagrummet
att de allmänna forumreglerna i RB blir tillämpliga beträffande
åtal för sådana förseelser. Samtliga remissinstanser har tillstyrkt en lagändring
i denna riktning. Också jag biträder förslaget. I likhet med riksåklagaren
anser jag att man efter mönster av 71 § vägtrafikförordningen
bör utforma forumregeln så, att vid sidan av de fora som anvisas av RB
också domstolen i fordonets hemort blir behörigt forum.

Samtidigt med att denna ändring i 26 § TFL görs bör bestämmelserna i
andra stycket av samma paragraf om att böter enligt lagen tillfaller kronan
och om förvandling av böter upphävas, eftersom dessa föreskrifter inte behövs
efter brottsbalkens ikraftträdande.

Som anförts i Svea hovrätts remissyttrande har bestämmelsen i 25 §
första stycket TFL om vitesföreläggande gett upphov till skilda tolkningar
i rättstillämpningen. Enligt min mening bör det finnas möjlighet att, sedan
ägaren eller innehavaren av ett motorfordon — genom domstols dom eller
godkänt strafföreläggande — fällts till ansvar enligt 24 § första stycket TFL

Kungl. Maj.ts proposition nr ilo år 1968

för underlåtenhet att fullgöra sin försäkringsplikt, vid fortsatt tredska från
den dömdes sida föra särskild talan mot honom med yrkande att han vid vite
föreläggs att fullgöra försäkringsplikten. Den oklarhet som nu råder rörande
innebörden i detta hänseende av 25 § första stycket TFL bör undanröjas.
I enlighet härmed bör bestämmelsen ges det innehållet, att om någon
har gjort sig skyldig till förseelse enligt 24 § första stycket TFL,
domstol kan i mål om ansvar för förseelsen eller också på särskild talan
sedan domen i sådant mål har vunnit laga kraft förelägga honom vid vite
att fullgöra försäkringsplikten. I samband med dessa ändringar bör paragrafen
underkastas en viss modernisering.

Slutligen bör den föreslagna nya forumregeln i 26 § TFL göras tilllämplig
också på sådan talan om vite som nyss nämnts.

F örfattnings förslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring
å motorfordon,

2) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 31 oktober 1939 (nr 776) med
vissa bestämmelser rörande trafikförsäkring å motorfordon, som nyttjas av
staten, m. m.,

3) förordning om ändrad lydelse av 11 §2 mom. vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648).

Förslagen torde få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga
21.

Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över de under 1 och 2 angivna lagförslagen
inhämtas för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet genom
utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

1 Bilagan har uteslutits här. Den är, bortsett från vissa redaktionella jämkningar, likalydande
med de författningsförslag som är fogade vid propositionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1968

European Convention on compulsory Insurance
against civil liability in respect
of motor vehicles

The Government signatory hereto,
being Members of the Council of
Europé,

Considering that the aim of the
Council of Europé is to achieve
greater unity among its Members for
the purpose, among others, of facilitating
their economic and social progress
by the conclusion of agreements
and common action in economic,
social, cultural, scientific, legal
and administrative matters;

Considering it necessary to safeguard
the rights of victims of motor
accidents in their territories by the
introduction of a system of compulsory
insurance;

Considering that it would be difficult
to secure the complete unification
of their laws in this matter and
that it would suffice if such basic
rules as are considered essential
were standardised in the member
countries of the Council of Europé,
each country remaining free to apply
in its territory provisions affording
greater protection to injured
parties;

Considering it necessary, moreover,
to promote the establishment
and operation of International insurance
bureaux and guarantee funds,
or to take equivalent measures,

Have agreed as follows:

Convention Européenne relative å 1’assu rance

obligatoire de la responsabilité
civile en matiere de véhicules
automoteurs

Les Gouvernements signataires,
Membres du Conseil de 1’Europe,

Considérant que le but du Conseil
de FEurope est de réaliser une union
plus étroite entre ses Membres afin,
notamment, de favoriser leur progrés
économique et social par la conclusion
d’accords et par l’adoption d’une
action commune dans les domaines
économique, social, culturel, scientifique,
juridique et administratif;

Estimant qu’il y a lieu de garantir,
par 1’instauration d’un régime
d’assurance obligatoire, les droits
des victimes d’accidents causés par
la circulation des véhicules automoteurs
sur leur territoire;

Estimant, d’autre part, qu’en cette
matiere la réalisation de 1’unification
intégrale du droit apparait comme
malaisée et que, au surplus, il suffit
que les régles essentielles estimées
indispensables soient communes aux
pays membres du Conseil de l’Europe,
chacun d’euxconservantlaliberté
de promulguer pour son territoire
des dispositions augmentant la garantie
au profit des personnes lésées;

Estimant, enfin, qu’il y a lieu de
favoriser la constitution et le fonctionnement
de bureaux internationaux
d’assurance et de fonds de
garantie ou de prendre des mesures
équivalentes,

Sont convenus de ce qui suit :

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 1968

Bilaga 1.

Europeisk konvention om obligatorisk
försäkring mot skadeståndsansvar i fråga
om motorfordon

Undertecknade regeringar, medlemmar
av Europarådet,

Vilka beaktar att Europarådets
syfte är att åstadkomma fastare band
mellan dess medlemmar för att,
bland annat, främja deras ekonomiska
och sociala framåtskridande
genom slutandet av överenskommelser
och genom gemensamt handlande
på de ekonomiska, sociala, kulturella,
vetenskapliga, rättsliga och
administrativa områdena;

Vilka anser det nödvändigt att
trygga rättigheterna för dem som
inom deras områden blir offer för
trafikolyckor genom att införa ett
obligatoriskt försäkringssystem;

Vilka emellertid anser, att det
skulle vara svårt att åstadkomma
fullständig enhetlighet mellan medlemsstaternas
lagar i detta ämne och
att det är tillräckligt om sådana
grundläggande regler, som kan anses
väsentliga, görs enhetliga i de
stater som är medlemmar av Europarådet
med bibehållen rätt för var
och en av dessa stater att inom sitt
område tillämpa bestämmelser som
ger skadelidande vidsträcktare
skydd;

Vilka vidare anser det nödvändigt
att främja inrättandet och drivandet
av internationella försäkringsorgan
och garantifonder eller att vidtaga
liknande åtgärder,

har överenskommit följande.

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 196S

Article 1

1. Each Contracting Party undertakes
to ensure that, within six
months of the date of entry into
force of this Convention in respect of
that Party, the rights of persons
suffering damage caused by motor
vehicles in its territory shall be protected
through the introduction of
a system of compulsory insurance
complying with the provisions annexed
to this Convention (Annex I).

2. Each Contracting Party shall,
however, retain the option of adopting
provisions affording greater protection
to injured parties.

3. Each of the Contracting Parties
shall communicate to the SecretaryGeneral
of the Council of Europé the
official text of the legislation and
principal regulations establishing its
system of compulsory motor insurance.
The Secretary-General shall
transmit these texts to the other Parties
and to the other Members of the
Council of Europé.

Article 2

Each Contracting Party shall retain
the option:

1. to exempt from compulsory insurance
certain motor vehicles, the
use of which it considers to present
little if any danger;

2. to exempt from compulsory insurance
motor vehicles owned by its
public authorities or those of other
countries or by inter-governmental
organisations;

3. to determine the minimum
amounts of insurance cover necessary;
in this case, the application of
the annexed provisions may be limited
to these amounts.

Article 3

1. Any Contracting Party may,
when signing this Convention or on

Article l*r

1. Chacune des Parties Contraetantes
s’engage å ce que, au plus
tard dans les six mois å partir de
1’entrée en vigueur de la présente
Convention å son égard, les droits
des personnes ayant subi sur son
territoire un dommage causé par un
véhicule automoteur soient garantis
par 1’instauration d’un régime d’assurance
obligatoire répondant aux
dispositions annexées å la présente
Convention (annexe I).

2. Elle conserve toutefois la faculté
d’adopter des dispositions augmentant
la garantie au profit des personnes
lésées.

3. Chacune des Parties Contractantes
communiquera au Secrétaire
Général du Conseil de 1’Europe les
textes officiels de sa législation et de
ses principales mesures réglementaires
instaurant un régime d’assurance
obligatoire des véhicules automoteurs.
Le Secrétaire Général transmettra
ees textes aux autres Parties
ainsi qu’aux autres Membres du
Conseil de 1’Europe.

Article 2

Chacune des Parties Contractantes
conserve la faeulté :

1. d’exempter de 1’obligation d’assurance
certains véhicules automoteurs
qui seraient considérés par Elle
comme ne présentant guére de
danger;

2. d’exempter de 1’obligation d’assurance
les véhicules automoteurs
appartenant å des autorités publiques
nationales ou étrangéres ou å
des organisations intergouvernementales; 3.

de déterminer les montants minimum
pour lesquels 1’assurance
devra étre prise; dans ce cas, l’application
des dispositions annexées
pourra étre limitée aux montants
ainsi déterminés.

Article 3

1. Chacune des Parties Contractantes
peut, au moment de la signature

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 är 19C>S
Artikel 1

1. Varje Fördragsslutande Part
förbinder sig att, inom sex månader
från den dag denna konvention träder
i kraft i förhållande till den Parten,
trygga rättigheterna för personer
som lider skada orsakad av motorfordon
inom partens område genom
att införa ett obligatoriskt försäkringssystem
i överensstämmelse
med de bestämmelser som upptages
i Annex 1 till denna konvention
(»tilläggsbestämmelserna»).

2. Det står dock varje Fördragsslutande
Part fritt att antaga bestämmelser
som ger skadelidande
vidsträcktare skydd.

3. Var och en av de Fördragsslutande
Parterna skall tillhandahålla
Europarådets generalsekreterare sina
officiella lagtexter och de väsentligaste
av deras övriga bestämmelser
varigenom obligatorisk motorfordonsförsäkring
införts. Generalsekreteraren
skall vidarebefordra dessa
texter till övriga Parter och till övriga
medlemmar av Europarådet.

Artikel 2

Varje Fördragsslutande Part äger
befogenhet:

1. att från obligatorisk försäkring
undantaga vissa motorfordon, vilkas
begagnande den anser medföra ringa
eller ingen fara;

2. att från obligatorisk försäkring
undantaga motorfordon som ägs av
dess egna eller andra staters offentliga
myndigheter eller av mellanstatliga
organisationer;

3. att fastställa de minimibelopp
som måste täckas av försäkringen;
tilläggsbestämmelserna får i sådant
fall begränsas att gälla beträffande
dessa belopp.

Artikel 3

1. Varje Fördragsslutande Part
får, när den undertecknar denna

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 1068

depositing its instrument of ratification
or accession, declare that it avails
itself of one or more of the reservations
provided for in Annex II to
the Convention.

2. Any Contracting Party may
•wholly or partly withdraw a reservation
it has made in accordance with
the foregoing paragraph by means
of a notification addressed to the
Secretary-General of the Council of
Europé which shall become effective
as from the date of its receipt. The
Secretary-General shall communicate
the notification to the other Parties
and to the other Members of the
Council of Europé.

Article 4

1. Options exercised and reservations
made by a Contracting Party in
pursuance of Artides 2 and 3 of this
Convention shall be valid only in its
territory and shall not prejudice the
full application of the compulsory
Insurance law of other Parties in
•whose territory the vehicle is used.

2. Each Contracting Party shall
inform the Secretary-General of the
Council of Europé of the content of
its legal provisions relating to the
options and reservations referred to
in Artides 2 and 3 of this Convention.
The said Party shall keep the
Secretary-General informed of any
changes made therein åt a later date.
The Secretary-General shall transmit
all such information to the other
Parties and to the other Members of
the Council of Europé.

Article 5

When compensalion for injury
caused by a motor vehicle involves
both compulsory motor insurance
and social security schemes, the
rights of the injured party and the
arrangements to be made between

de la présente Convention ou au moment
du dépot de son instrument
de ratification ou d’adhésion, déclarer
faire usage d’une ou de plusieurs
réserves figurant å 1’annexe II å la
présente Convention.

2. Chacune des Parties Contractantes
peut retirer, en tout ou en partie,
une réserve formulée par Elle en
vertu du paragraphe précédent au
moyen d’une notification adressée
au Secrétaire Général du Conseil de
1''Europe et qui prendra effet å la
date de sa réception. Le Secrétaire
Général en communiquera le texte
aux autres Parties ainsi qu’aux
autres Membres du Conseil de
l’Europe.

Article 4

1. Ees facultés et réserves dont
il est fait usage par une des Parties
Contractantes en vertu des artides 2
et 3 de la présente Convention ne
vaudront que sur le territoire de cette
Partie et ne pourront porter préjudice
ä 1’application intégrale de la loi
d’assurance obligatoire des autres
Parties dont le territoire est parcouru.

2. Chacune des Parties Contractantes
fera connaitre au Secrétaire
Général du Conseil de 1’Europe la
teneur de ses dispositions nationales
relatives aux facultés et réserves
visées aux artides 2 et 3 de la présente
Convention. Elle tiendra le
Secrétaire Général informé de toute
modification ultérieure y apportée.
Le secrétaire Général communiquera
toutes ees informations aux autres
Parties ainsi qu’aux autres Membres
du Conseil de 1’Europe.

Article 5

Lorsque la réparation d’un dommage
causé par un véhieule automoteur
met en jeu å la fois 1’assurance
automobile obligatoire et le régime
de sécurité sociale, les droits de la
personne lésée et le réglement å

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 10(58

konvention eller deponerar sitt ratifikations-
eller anslutningsinstrument,
förklara att den begagnar sig
av ett eller flera av de förbehåll som
anges i Annex II till konventionen.

2. Varje Fördragsslutande Part
får helt eller delvis återtaga ett förbehåll,
som den gjort enligt inom. 1,
genom en till Europarådets generalsekreterare
ställd underrättelse, vilken
äger verkan från dagen för dess
mottagande. Generalsekreteraren
skall lämna övriga Parter och Europarådets
övriga medlemmar meddelande
om underrättelsen.

Artikel 4

1. Har en Fördragsslutande Part
utövat befogenhet eller utnyttjat förbehåll
enligt artikel 2 eller 3 i denna
konvention äger åtgärden verkan endast
inom den Partens område och
åtgärden medför icke någon inskränkning
i tillämpningen av lagstiftningen
om obligatorisk försäkring
i andra Parter inom vilkas områden
fordonet brukas.

2. Varje Fördragsslutande Part
skall underrätta Europarådets generalsekreterare
om innehållet i dess
lagbestämmelser beträffande sådana
avvikelser och förbehåll som avses
i artiklarna 2 och 3 av denna konvention.
Parten skall hålla generalsekreteraren
underrättad om alla senare
vidtagna ändringar däri. Generalsekreteraren
skall lämna övriga
Parter och Europarådets övriga medlemmar
meddelanden om alla sådana
underrättelser.

Artikel 5

När både regler om obligatorisk
motorfordonsförsäkring och ett system
för social trygghet är tillämpliga
i fråga om ersättning för skada
orsakad av motorfordon avgöres frågor
om den skadelidandes rätt och

Kungl. Maj.ts proposition nr ilo år 1968

the two systems shall be determined
under municipal law.

Article 6

1. Should the option of exclusion
from normal insurance referred to
in paragraph 2 of Article 4 of the
annexed provisions be provided for
in its municipal law, each Contracting
Party undertakes to make the
holding in its territory of motor
races or competitions, whether for
speed, reliability or skill, subject to
official authorisation. Such authorisation
shall be granted only if the
civil liability of the organisers and
the persons referred to in Article 3
of the annexed provisions is covered
by special insurance complying with
those provisions.

2. Compensation for damage suffered
by the occupants of vehicles
taking part in races or competitions
such as are referred to in the foregoing
paragraph may, however, be excluded.

Artide 7

1. Motor vehicles normally stationed
outside the territory of a Contracting
State shall be exempt in that
territory from the application of
Article 2 of the annexed provisions
if they are provided with a certificate
issued by the Government of
another Contracting State stating
that the vehicle belongs to that State,
or, in the case of a Federal State, to
the Federal State or one of its constituent
members; in the latter case,
the certificate shail be issued by the
Federal Government.

2. The certificate shall indicate
the authority or body responsible for
paying compensation in accordance
with the law of the country visited
and which may be sued in the courts
competent in such matters under that
law. The State or constituent member
to which the vehicle belongs
shall guarantee such payment.

intervenir entre les deux systémes
seront déterminés dans le cadre des
lois nationales.

Artide 6

1. Lorsque la faculté d’exclusion
de 1’assurance normale visée au paragraphe
2 de 1’article 4 des dispositions
annexées est prévue dans sa
loi nationale, toute Partie Contractante
s’engage å subordonner sur son
territoire l’organisation des courses
ou concours de vitesse, de régularité
ou d’adresse au moyen de véhicules
automoteurs, å une autorisation
administrative. Cette autorisation ne
pourra étre accordée que si une
assurance spéciale répondant aux
dispositions annexées couvre la responsabilité
civile des organisateurs
et des personnes visées å 1’article 3
de ees dispositions.

2. Peut toutefois étre exelue de
cette assurance la reparation des
dommages subis par les occupants
de véhicules qui participent aux
courses ou concours visés au paragraphe
précédent.

Artide 1

1. Les véhicules automoteurs
ayant leur stationnement habituel en
dehors du territoire de Fun des États
Contractants seront dispensés sur ce
territoire de 1’application de 1’article
2 des dispositions annexées lorsqu’ils
seront munis d’une attestation du
Gouvernement d’un autre État Contraetant
constatant que le véhieule
appartient å cet État ou, s’il s’agit
d’un État fédéral, å celui-ci ou å
l’un de ses pays membres; dans ce
dernier cas, 1’attestation sera délivrée
par le Gouvernement fédéral.

2. Cette attestation désignera l’autorité
ou 1’organisme qui sera chargé
de réparer le dommage conformément
ä la loi du pays parcouru et
qui sera susceptible d’étre assigné
devant les juridictions compétentes
selon cette loi. L’État ou le pays
auquel appartient ce véhieule se portera
garant dudit réglement.

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 1968

om samordningen av systemen enligt
nationell lag.

Artikel 6

1. Har en Fördragsslntande Parts
nationella lag föreskrivit sådant undantag
från försäkring som avses i
artikel 4 mom. 2 i tilläggsbestämmelserna,
åligger det den Parten att
göra sådana prov eller tävlingar med
motorfordon som gäller hastighet,
tillförlitlighet eller skicklighet och
som halls inom dess område beroende
av offentligt tillstånd. Sådant tillstånd
får beviljas endast om den ansvarighet
för skada som åvilar arrangörerna
och de personer som avses
i artikel 3 i tilläggsbestämmelserna
täcks av en särskild försäkring
vilken står i överensstämmelse med
dessa bestämmelser.

2. Från sådan särskild försäkring
får dock undantagas ersättning för
skada som tillfogas innehavare av
fordon vilket deltar i prov eller tävling
som avses i mom. 1.

Artikel 7

1. Motorfordon som normalt är
stationerat utanför en Fördragsslutande
Stats område skall inom detta
vara undantaget från tillämpningen
av artikel 2 i tilläggsbestämmelserna,
om det åtföljs av intyg, utfärdat
av en annan Fördragsslutande Stats
regering, att fordonet tillhör den staten
eller, när det gäller en förbundsstat,
att fordonet tillhör förbundsstaten
eller någon av dess delstater. I
det senare fallet skall intyget utfärdas
av förbundsregeringen.

2- Intyget skall ange den myndighet
eller den inrättning som det åligger
att ersätta skada enligt uppehållslandets
lag och som enligt den
lagen kan instämmas till domstol
som är behörig i sådana frågor. Den
stat eller den delstat i en förbundsstat
som fordonet tillhör skall garantera
sådan ersättning.

Kungl. Maj ds proposition nr 115 år 1968

Article 8

The Contracting Parties shall promote
the establishment and operation
of Bureaux for the issne of international
insurance certificates and
for meeting claims for damages in
the circumstances specified in paragraph
2 of Article 2 of the annexed
provisions.

Article 9

1. Each of the Contracting Parties
undertakes either to establish a guarantee
fund or to make other equivalent
arrangenients in order to compensate
injured parties for damage
caused in such circumstances that
a civil liability is incurred, where the
obligation to be insured has not been
complied with or the person liable
has not been identified, or the case
is one excepted from insurance in
accordance with the first sentence
of paragraph I of Article 3 of the
annexed provisions. The conditions
for granting compensation and the
extent of such right shall be determined
by the Contracting Party concerned.

2. Nationals of any Contracting
Party shall be enlitled to bring the
claim provided for in the foregoing
paragraph in any other Contracting
State on equal terms with the nationals
of that State.

Article 10

1. The Contracting Parties undertake
to determine in their municipal
law the persons who shall be responsible
for having the motor vehicle
insured and to take all appropriate
measures, accompanied where necessary
by penal or administrative sanctions,
to enforce the obligations resulting
from the annexed provisions.

2. With a view to the application
of the annexed provisions, the Contracting
Parties undertake to make
appropriate provisions in their mu -

Article 8

Les Parties Contractantes favoriseront
la constitution et le fonctionnement
de Bureaux destinés å émettre
des certificats internationaux
d’assurance ainsi qu’å régler les
dommages dans le cas prévu å l’article
2, paragraphe 2, des dispositions
annexées.

Article 9

1. Chacune des Parties Contractantes
s’engage å prendre soit les
mesures appropriées en vue de la
constitution d’un fonds de garantie,
soit toute autre mesure équivalenle,
afin d’indemniser les personnes lésées
dans les circonstances ou la
responsabilité civile d’autrui est
engagée pour le dommage, lorsque
1’obligation d’assurance n’a pas été
respectée ou lorsque la personne
civilement responsable n’a pas été
identifiée, ou encore dans les cas
d’exclusion autorisés par la premiére
phrase du paragraphe I de 1’article
3 des dispositions annexées. Chacune
des Parties Contractantes déterminera
les conditions d’octroi et 1’étendue
du droit ä 1’indemnisation.

2. Les ressortissants de chacune
des Parties Contractantes pourront
faire valoir dans un autre État Contractant
le droit prévu au paragraphe
précédent dans la méme mesure que
les ressortissants de ce dernier État.

Article 10

1. Les Parties Contractantes s’engagent
å déterminer dans leur loi
nationale les personnes auxquelles
incombe 1’obligation de faire assurer
le véhicule automoteur et å prendre
les mesures appropriées, en les assortissant
au besoin de sanctions pénales
ou administratives, afin que les
obligations résultant des dispositions
annexées soient respectées.

2. Les Parties Contractantes s’engagent
å prendre dans leur législation
nationale, pour l’application des
dispositions annexées, les mesures

Kungl. Maj.ts proposition nr it5 år 1008

Artikel 8

De Fördragsslutande Parlerna
skall främja inrättandet och drivandet
av inrättningar som utfärdar internationella
försäkringsbevis och
svarar för reglering av skador i fall
som avses i artikel 2 mom. 2 i tillläggsbestämmelserna.

Artikel t)

1. Var och en av de Fördragsslutande
Parterna förbinder sig att antingen
inrätta en garantifond eller
träffa liknande föranstaltningar för
att bereda ersättning åt dem som lider
skada uppkommen under sådana
omständigheter att skadeståndsansvar
föreligger, när försäkringsplikten
icke fullgjorts eller den för skadan
ansvarige icke identifierats eller
undantag från försäkringsplikten
gäller enligt artikel 3 mom. 1 första
punkten i tilläggsbestämmelserna.
Vederbörande Fördragsslutande Part
bestämmer själv villkoren för och
omfattningen av rätten till sådan ersättning.

2. Medborgare i Fördragsslutande
Stat äger göra gällande sådan rätt
som avses i mom. 1 i varje annan
Fördragsslutande Stat på samma villkor
som medborgare i den staten.

Artikel 10

1. De Fördragsslutande Parterna
förbinder sig att genom nationell lagstiftning
bestämma, vilka personer
det åligger att hålla motorfordon försäkrat,
och att vidtaga alla erforderliga
åtgärder, om så behövs i förening
med straffrättsliga eller administrativa
påföljder, för att framtvinga
efterlevnaden av de skyldigheter
som följer av tilläggsbestämmelserna.

2. För att säkerställa tillämpningen
av tilläggsbestämmelserna förbinder
sig de Fördragsslutande Parterna
att i sin nationella lagstiftning

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1968

nicipal law relating to the approval,
or the expiry or withdrawal of the
approval, of insurers and, if necessary,
of the Guarantee Fund and the
Bureau, and also relating to control
of their operations.

Article 11

1. Each Contracting Party shall
determine, as may be necessary, the
authority or person to whom the
notification mentioned in Article 9
of the annexed provisions is to be
made.

2. Each Contracting Party shall
determine what effect the insurance
contract shall have in the case of a
change of ownership of the insured
vehicle.

Artide 12

Except in case of emergency, a
Contracting Party may not denounce
this Convention within less than two
vears from the date on which the
Convention entered into force in respect
of that Party. Denunciation
shall be effected by written notification
to the Secretary-General of the
Council of Europé, who shall inform
the other Contracting Parties thereof;
it shall take effect three months
after the date on which the Secretary-General
received such notification.

Artide 13

1. If, after the entry into force of
the Convention in respect of a Contracting
Party, that Party deems it
necessary to make a reservation,
either not provided for in Annex II
to this Convention or, if provided for
in that Annex, a reservation which
it lias not made previously or has
withdrawn, it shall inform the Secretary-General
of the Council of
Europé of its precise proposal, of
which the Secretary-General shall
then notify the other Contracting
Parties.

appropriées concernant 1’agrément,
la cessation et le retrait de l’agrément
des assureurs et, le cas échéant,
du Fonds de garantie et du Bureau,
ainsi que le contröle de leurs activités.

Artide 11

1. Chacune des Parties Contractantes
déterminera, s’il y a lieu, l’autorité
ou la personne å laquelle la
notification prévue å 1’article 9 des
dispositions annexées sera effectuée.

2. Chacune des Parties Contractantes
déterminera les effets du contrat
d’assurance en cas de transfert
de propriété du véhicule automoteur
assuré.

Artide 12

Sauf en cas de nécessité urgente,
une Partie Contractante ne pourra
dénoncer la présente Convention
avant 1’expiration d’un délai de deux
ans å compter de la date d’entrée en
vigueur de la Convention å son égard.
Toute dénonciation se fera par un
avis écrit et notifié au Secrétaire
Général du Conseil de 1’Europe qui
en informera les autres Parties Contractantes;
eller prendra effet å l’expiration
d’un délai de trois mois
apres la date de la réception de sa
notification par le Secrétaire Général.

Artide 13

1. Si, apres 1’entrée en vigueur de
la présente Convention å son égard,
l’une des Parties Contractantes estime
nécessaire de faire usage soit
d’une réserve non visée å 1’annexe
II å la présente Convention, soit
d’une réserve visée å cette annexe,
mais dont Elle n’avait pas fait usage
antérieurement ou å laquelle Elle
aurait renoncé, cette Partie Contractante
en notifiera la proposition précise
au Secrétaire Général du Conseil
de 1’Europe, qui la communiquera
aux autres Parties Contractantes.

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 1963

inlaga erforderliga bestämmelser i
fråga om beviljande, upphörande eller
återkallande av tillstånd för försäkringsgivare
och, om så behövs,
för Garantifonden och sådan inrättning
som avses i artikel 8 samt i
fråga om kontroll av dessas verksamhet.

Artikel 11

1. Varje Fördragsslutande Part
skall, i den mån det behövs, bestämma
till vilken myndighet eller person
sådan underrättelse som avses i
artikel 9 i tilläggsbestämmelserna
skall lämnas.

2. Varje Fördragsslutande Part
skall bestämma vilken verkan försäkringsavtalet
skall ha vid övergång
av äganderätten till det försäkrade
fordonet.

Artikel 12

Utom i trängande fall får Fördragsslutande
Part icke säga upp
denna konvention inom mindre än
två år från den dag konventionen
trädde i kraft i förhållande till den
parten. Uppsägning skall ske genom
skriftligt meddelande till Europarådets
generalsekreterare, som skall
underrätta övriga Fördragsslutande
Parter därom och träder i kraft tre
månader efter den dag generalsekreteraren
mottog meddelandet.

Artikel 13

1. Fördragsslutande Part, som
efter det att konventionen trätt i
kraft i förhållande till den Parten
finner det nödvändigt att göra ett
förbehåll som antingen icke angivits
i Annex II till denna konvention eller,
om det angivits i nämnda annex,
icke tidigare gjorts av den Parten
eller har återtagits av Parten, skall
underrätta Europarådets generalsekreterare
om den exakta innebörden
av sitt förslag, varom generalsekreteraren
skall underrätta övriga Fördragsslutande
Parter.

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 1968

2. If, within the six months following
the notification by the Secretary-General,
the Contracting Parties
signify in writing their agreement
to the proposal, the Contracting
Party which has made the proposal
may amend its legislation accordingly.
The Secretary-General shall
bring the notifications made to him
under this paragraph to the knowledge
of the Contracting Parties.

Article 15

This Convention shall not apply
to overseas territories of the Contracting
Parties.

Artide 15

1. This Convention shall be open
to the signature of the Members of
the Councii of Europé. It shall be
ratified. Instruments of ratification
shall be deposited with the Secretary-General
of the Councii of
Europé.

2. This Convention shall come
into force 90 days after the date of
deposit of the fourth instrument of
ratification.

3. In respect of any signatory
ratifying subsequently, the Convention
shall come into force 90 days
after the date of deposit of its instrument
of ratification.

4. The Secretary-General sliall
notify all the Members of the Councii
and acceding States of the names
of the Signatories, of the entry into
force of the Convention, the names
of the Contracting Parties who have
ratified it and the subsequent deposit
of any instrument of ratification or
accession.

Artide 16

After this Convention has come
into force the Committée of Ministers
of the Councii of Europé may invite
any State which is not a Member of
the Councii to accede to it. Any State

2. Si celles-ci signifient par écrit,
et dans le délai de six mois qui suit
la communication par le Secrétaire
Général, leur accord å cette proposition,
la Partie Contractante qui Pa
faite peut modifier sa législation
dans le sens envisagé. Le Secrétaire
Général portera les Communications
qui lui parviennent en vertu du présent
paragraphe å la connaissance
des Parties Contractantes.

Artide 15

La présente Convention ne s’applique
pas aux territoires d’outre-mer
des Parties Contractantes.

Artide 15

1. La présente Convention est
ouverte å la signature des Membres
du Conseil de 1’Europe. Elle sera ratifiée.
Les instruments de ratification
seront déposés prés le Secrétaire
Général du Conseil de 1’Europe.

2. La présente Convention entrera
en vigueur 90 jours aprés la date du
dépot du quatriéme instrument de
ratification.

3. Pour tout signataire qui la ratifiera
ultérieurement, la Convention
entrera en vigueur 90 jours
aprés la date du depöt de son instrument
de ratification.

4. Le Secrétaire Général notifiera
å tous les Membres du Conseil, ainsi
qu’aux États adhérents, les noms des
signataires, 1’entrée en vigueur de la
Convention, les noms des Parties
Contractantes qui 1’auront ratifiée,
ainsi que le dépöt de tout instrument
de ratification ou d’adhésion intervenu
ultérieurement.

Artide 16

Aprés 1’entrée en vigueur de la
présente Convention, le Comité des
Ministres du Conseil de 1’Europe peut
inviter tout État non membre du
Conseil å adhérer å celle-ci. Tout

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år

2. Om de Fördragsslutande Parterna
inom sex månader efter det generalsekreteraren
lämnat sådan underrättelse
skriftligen meddelar att
de samtycker till förslaget, får den
Fördragsslutande Part som gjort förslaget
ändra sin lagstiftning i enlighet
därmed. Generalsekreteraren
skall bringa de meddelanden som
lämnats till honom enligt denna bestämmelse
till de Fördragsslutande
Parternas kännedom.

Artikel 74

Denna konvention äger icke tilllämpning
på de Fördragsslutande
Parternas områden bortom haven.

Artikel 15

1. Denna konvention är öppen för
undertecknande av Europarådets
medlemmar. Den skall ratificeras.
Ratifikationsinstrumenten skall deponeras
hos Europarådets generalsekreterare.

2. Denna konvention träder i kraft
90 dagar efter dagen för deponerandet
av det fjärde ratifikationsinstrumentet.

3. I förhållande till varje signatärmakt
som därefter ratificerar konventionen
träder denna i kraft 90
dagar efter dagen för deponerandet
av ratifikationsinstrumentet.

4. Generalsekreteraren skall underrätta
alla Rådets medlemmar och
stater som ansluter sig till konventionen
om namnen på signatärmakterna,
om konventionens ikraftträdande,
om namnen på de Fördragsslutande
Parter som ratificerat konventionen
och om varje deponerande
av ratifikations- eller anslutningsinstrument
som sker därefter.

Artikel 16

Sedan denna konvention trätt i
kraft, får Europarådets ministerkommitté
inbjuda varje stat som
icke är medlem av Rådet att ansluta
sig till konventionen. Sålunda in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1968

so invited may accede by depositing
its instrument of accession with the
Secretary-General of the Council,
who shall notify all the Contracting
Parties and the other Members of
the Council of Europé of such deposit.
The Convention shall come into
force in respect of any State acceding
thereto 90 days after the date of
deposit of its instrument of accession.

Annex I

Provisions annexed to the Convention
Article 1

For the purpose of tliis law:

The term “motor vehicles” shall
mean: mechanically-propelled vehicles
intended to be driven on the
ground other than vehicles running
on rails, and shall include trailers
when coupled, and insofar as the
Government so decides, uncoupled
trailers which are constructed or
adapted to be towed by a motor
vehicle and to carry persons or
goods;

The term “assured” shall mean:
persons whose liability is covered in
accordance with this law;

The term “injured parties” shall
mean: persons entitled to compensation
for damage caused by a motor
vehicle;

The term “insurer” shall mean:
the insurance undertaking'' approved
by the Government in accordance
with paragraph 1 of Article 2, and,
in the case of paragraph 2 of Article
2, the Bureau responsible for the
settlement of claims for damage
caused in the national territory by
vehicles normally stationed outsidc
t hat territory.

Article 2

1. No motor vehicle may be driven
on the public highway, in grounds

État ayant re$u cette imitation
pourra adhérer å la Convention en
déposant son instrument d’adhésion
prés le Secrétaire Général du Conseil,
qui notifiera ce dépot å toutes les
Parties Contractantes ainsi qu’aux
autres Membres du Conseil de l’Europe.
Pour tout État adhérent, la
Convention entrera en vigueur 90
jours apres la date du dépöt de son
instrument d’adhésion.

Annex I

Dispositions annexées å la Convention
Article 1

On entend dans la présente loi :

par « véhicules automoteurs » : les
véhicules destinés å circuler sur le
sol et qui peuvent étre actionnés par
une force mécanique, sans étre liés å
une voie ferrée, les remorques attelées
ainsi que les remorques, mérne
non attelées, qui seront déterminées
par le Gouvernement, lorsque cellesci
ont été construites en vue d’étre
attelées å un véhicule automoteur et
sont destinées au transport de personnes
et de choses;

par « assurés s> : les personnes dont
la responsabilité est couverte conformément
aux dispositions de la présente
loi;

par « personnes lésées » : les personnes
ayant un droit å la réparation
du dommage causé par le véhicule
automoteur;

par « assureur » : 1’entreprise d’assurance
agréée par le Gouvernement
aux termes de 1’article 2, paragraphe
I", et, dans le cas du paragraphe 2
du mérne article, le Bureau assumant
la charge de réparer le dommage
causé sur le territoire national par
des véhicules ayant leur stationnement
habituel en dehors de ce territoire.

Article 2

1. Les véhicules automoteurs ne
sont admis å circuler sur la voie

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 1!)(>8

bjuden stat kan ansluta sig till konventionen
genom att deponera sitt
anslutningsinstrument hos Rådets
generalsekreterare, som skall underrätta
alla de Fördragsslutande Parterna
och Europarådets övriga medlemmar
om deponerandet. I förhållande
till varje stat som ansluter sig
till konventionen träder denna i
kraft 90 dagar efter dagen för deponerandet
av anslutningsinstrumentet.

Annex I

Tilläggsbestämmelser till konventionen
Artikel 1

I denna lag förstås med:
»motorfordon»: mekaniskt drivet
fordon, som är avsett för färd på
marken, med undantag av fordon
som går på skenor men inbegripet
släpfordon kopplat till motorfordon
och, i den mån regeringen så bestämmer,
okopplat släpfordon som är
konstruerat eller inrättat för att dragas
av motorfordon och att medföra
personer eller gods;

»försäkrad»; person vars ansvarighet
är täckt enligt denna lag;

»skadelidande»: person som är berättigad
till ersättning för skada orsakad
av motorfordon;

»försäkringsgivare»: försäkringsföretag
som godkänts av regeringen
enligt artikel 2 mom. 1 och, i fall
som avses i artikel 2 mom. 2, den
inrättning som har att utge ersättning
för skada orsakad inom en stats
område av motorfordon vilket normalt
är stationerat utanför detta område.

Artikel 2

1. Motorfordon får icke föras på
allmän väg, på mark till vilken all 4

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 115

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1968

open to the public or in private
grounds to which certain persons
have right of access, unless the civil
liability to which it may give rise is
covered by insurance in accordance
with the provisions of this law.

The insurance must be effected
with an insurer approved by the
Government for this purpose.

2. Nevertheless, motor vehicles
normally stationed outside the national
territory may be driven in that
territory on condition that a Bureau
recognised for this purpose by the
Government assumes direct responsibility
for compensating, in accordance
with municipal law, injured
parties for damage caused by such
vehicles.

Article 3

1. The insurance must cover the
civil liability of the owner and of any
driver or person in charge of the insured
vehicle, with the exception of
persons who have taken control
thereof either by theft or violence or
merely without the consent of the
owner or person in charge. Nevertheless,
in the latter case the insurance
must cover the civil liability of the
driver if he has been able to take
control of the vehicle through the
fault of the owner or person in
charge, or if he is a person employed
to drive the vehicle.

2. The insurance must include
damage caused to persons and property
in the national territory, with
the exception of damage to the insured
vehicle and to property carried
by it.

Article t

1. The following may be excluded
from the benefits of the insurance:

publique, sur les terrains ouverts au
public et sur les terrains non publics
niais ouverts å un certain nombre
de personnes ayant le droit de les
fréquenter, que si la responsabilité
civile å laquelle ils peuvent donner
lieu est couverte par une assurance
répondant aux dispositions de la présente
loi.

L’assurance doit étre contractée
auprés d’un assureur agréé å cette
fin par le Gouvernement.

2. Toutefois, les véhicules automoteurs
ayant leur stationnement
habituel en dehors du territoire national
sont admis å Ia circulation sur
ce territoire, å la condition qu’un
Bureau, reconnu ä cette fin par le
Gouvernement, assume lui-méme ä
I’égard des personnes lésées la
charge de réparer, conformément å
la loi nationale, les dommages causés
par ees véhicules.

Article 3

1. L’assurance doit couvrir la responsabilité
civile du propriétaire, de
tout détenteur et de tout conducteur
du véhicule assuré, å 1’exclusion de
la responsabilité civile de ceux qui se
seraient rendus mailres du véhicule
soit par vol ou violence, soit simplement
sans 1’autorisation du propriétaire
ou du détenteur. Toutefois, dans
ce dernier cas, 1’assurance doit couvrir
la responsabilité civile du conducteur
lorsqu’il lui a été possible de
se rendre maitre du véhicule par une
faute du propriétaire ou du détenteur,
ou lorsque le conducteur est
une personne préposée å la conduite
du véhicule.

2. L’assurance doit comprendre les
dommages causés aux personnes et
aux biens par des faits survenus sur
le territoire national, å 1’exception
des dommages causés au véhicule assuré
et aux biens transportés par
celui-ci.

Article A

1. Peuvent étre exclus du bénéfice
de 1’assurance :

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 11)68

mänheten äger tillträde eller på enskild
mark till vilken ett visst antal
personer äger tillträde, om icke
det skadeståndsansvar som kan uppkomma
på grund därav är täckt av
försäkring enligt bestämmelserna i
denna lag.

Försäkringen skall tagas hos försäkringsgivare
som godkänts av regeringen
för detta ändamål.

2. Utan hinder härav får dock motorfordon,
som normalt är stationerat
utanför en stats område, föras
inom den statens område under förutsättning
att en av regeringen för
ändamålet erkänd inrättning åtagit
sig att direkt gentemot de skadelidande
svara för ersättning i enlighet
med nationell lag för skada som orsakats
av sådant motorfordon.

Artikel 3

1. Försäkringen skall täcka den
ansvarighet för skada som åvilar
ägaren, förare eller innehavare av
det försäkrade fordonet med undantag
för den som kommit i besittning
av fordonet genom stöld eller våld
eller i övrigt utan ägarens eller innehavarens
samtycke. I sistnämnda
fall skall dock försäkringen täcka
den ansvarighet för skada som åvilar
föraren, om dennes besittningstagande
av fordonet möjliggjorts genom
ägarens eller innehavarens vållande
eller om han är anställd för att föra
fordonet.

2. Försäkringen skall omfatta
skada som inom statens område tillfogas
person och egendom med undantag
för skada på det försäkrade
fordonet och på egendom som befordras
därmed.

Artikel 4

1. Från försäkringens förmåner
får undantagas:

Kungi. Maj.ts proposition nr 115 är 1968

(a) the driver of the vehicle causing
the damage, the policy-holder
and all persons whose civil liability
is covered by the policy;

(b) the spouses of the persons
mentioned above;

(c) members of the families of
those persons, provided either that
they reside with them or are dependent
on them for their maintenance,
or that they are carried in the vehicle
which caused the damage.

2. Damage caused by the vehicle
during participating in authorised
motor races or competitions, whether
for speed, reliability or skill may
be excluded from the normal insurance.

Article 5

Should it be stipulated in the policy
that the assured shall himself
make some contribution towards
compensation for the damage, the
insurer shall nevertheless remain
liable to the injured party for payment
of the contribution which the
contract lays down as being due by
the assured.

Article 6

1. The injured party has a direct
claim against the insurer.

2. Should there be more than one
injured party, and the total compensation
due exceed the sum insured,
the rightful claims of the injured
parties against the insurer shall be
reduced in proportion to that sum.
Nevertheless, an insurer who,
through ignorance of the existence
of other claims, has in good faith
paid an injured party more than that
party’s proper share, shall be accountable
to the other injured parties
only for the remainder of the
sum insured.

(a) le conducteur du véhicule
ayant occasionné le dommage, ainsi
que le preneur d’assurance et tous
ceux dont la responsabilité civile est
couverte par La police;

(b) le conjoint des personnes visées
å 1’alinéa précédent;

(c) les membres de la famille de
ees mémes personnes, soit habitant
sous leur toit ou entretenus de leurs
deniers, soit transportés dans le
véhicule ayant occasionné le dommage.

2. Peuvent étre exelus de l’assurance
normale les dommages qui
découlent de la participation du
véhicule å des courses ou concours
de vitesse, de régularité ou d’adresse
autorisés.

Article 5

Si le contrat stipule que l’assuré
contribuera personnellement, dans
une certain mesure, au réglement du
dommage, 1’assureur n’en demeure
pas moins tenu envers la personne
lésée au paiement de la contribution
qui, en vertu du contrat, est å la
charge de 1’assuré.

Article 6

1. La personne lésée posséde un
droit propre contre l’assureur.

2. S’il y a plusieurs personnes
lésées et si le total des indemnités
dues excéde la somme assurée, les
droits des personnes lésées contre
1’assureur sont réduits proportionnellement
jusqu’å concurrence de cette
somme. Cependant, 1’assureur qui a
versé de bonne foi å une personne
lésée une somme supérieure å la part
lui revenant, parce qu’il ignorait
l’existence d’autres prétentions, ne
demeure tenu envers les autres personnes
lésées que jusqu’å concurrence
du restant de la somme assurée.

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år lfltiS

(a) föraren av det fordon som orsakar
skadan, försäkringstagaren
samt var och en vilkens skadeståndsansvar
är täckt av försäkringen;

(b) make till nu nämnd person;

(c) medlem av sådan persons familj,
om han sammanbor med denne
eller är beroende av honom för sin
försörjning eller om han befordras
med det fordon som orsakar skadan.

2. Från normal försäkring får undantagas
skada som orsakas av fordonet
vid deltagande i prov eller tävling
som gäller hastighet, tillförlitlighet
eller skicklighet och som anordnats
med särskilt tillstånd.

Artikel 5

Har i försäkringsvillkoren bestämts
att den försäkrade skall själv
till någon del ersätta skadan, är försäkringsgivaren
likväl i förhållande
till den skadelidande ansvarig för
den del av ersättningen som enligt
avtalet skall bäras av den försäkrade.

Artikel 6

1. Den skadelidande kan rikta
sitt anspråk direkt mot försäkringsgivaren.

2. Finnes flera skadelidande och
överstiger den sammanlagda ersättning
vartill de är berättigade försäkringsbeloppet,
skall de skadelidandes
anspråk på ersättning av försäkringsgivaren
nedsättas proportionellt
intill nämnda belopp. Dock är försäkringsgivare,
som, på grund av
bristande kännedom om andra skadelidandes
anspråk och i god tro, utgivit
mera till en skadelidande än
som rätteligen tillkommit denne, i
förhållande till övriga skadelidande
ansvarig endast med återstoden av
försäkringsbeloppet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1968

Article 7

I. The assured must report to the
insurer all accidents of which they
have knowledge. The policy-holder
must supply the insurer with any information
or documents stipulated
in the policy. Assured persons other
than the policy-holder must supply
any information or documents required
by the insurer, åt the latter’s
request.

2. The insurer may make the assured
a party to an action brought
against him by the injured party.

Article 8

1. Any action by the injured party
against the insurer based on the formeds
direct claim against him sliall
be barred after two years have
elapsed since the time of the accident.

2. A written request shall suspend
the period of limitation in respect of
the insurer until such time as he
States in writing that he has broken
off negotiations. The period of limitation
shall not be suspended by
subsequent requests.

Article 9

1. The insurer may not raise
against an injured party the rights
which he possesses vis-å-vis the assured,
by virtue of the contract or of
the provisions of the law relating to
it, to withhold or reduce its benefits.

2. The invalidity or termination of
the insurance contract, its suspension
or that of the guarantee thereunder
may be raised by the insurer against
the injured party only in respect of
accidents occurring after 16 days
have elapsed since the insurer gave
notice of the said invalidity, termination
or suspension. In the case of

Article 7

1. Les assurés doivent déclarer å
1’assureur tous les sinistres dont ils
ont connaissance. Le preneur d’assurance
doit fournir å 1’assureur tous
renseignements et tous documents
prescrits par le contrat d’assurance.
Les assurés autres que le preneur
doivent fournir tous les renseignements
et documents nécessaires å
1’assureur, å la demande de celui-ci.

2. L’assureur peut mettre 1’assuré
en cause dans le procés qui lui est
intenté par la personne lésée.

Article 8

1. Toute action basée sur le droit
propre de la personne lésée contre
1’assureur se prescrit par deux ans,
å compter du fait générateur du
dommage.

2. Une réclamation écrite suspend
la prescription å 1’égard de 1’assureur
jusqu’au jour ou celui-ci déclare
par écrit qu’il rompt les négociations.
Les réclamations ultérieures
ayant le méme objet ne suspendent
pas la prescription.

Article 9

1. L’assureur ne peut opposer å la
personne lésée les droits de refuser
ou de réduire ses prestations qu’il
posséde å 1’égard de 1’assuré en vertu
du contrat ou des dispositions légales
y afférentes.

2. L’assureur ne peut opposer å la
personne lésée la nullité ou la cessation
du contrat, sa suspension ou
celle de la garantie, que pour les
sinistres survenus apres 1’expiration
d’un délai de 16 jours suivant la notification
par 1’assureur de la nullité,
de la cessation ou de la suspension.
En cas d’assurances consécutives,

5!)

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1968

Artikel 7

1. Den försäkrade skall till försäkringsgivaren
anmäla alla inträffade
olyckor om vilka han får kännedom.
Försäkringstagaren skall tillhandahålla
försäkringsgivaren alla
npplysningar och handlingar som
föreskrivits i försäkringsvillkoren.
Andra försäkrade än försäkringstagaren
skall på försäkringsgivarens
begäran tillhandahålla alla upplysningar
och handlingar som denne behöver.

2. Försäkringsgivaren får indraga
den försäkrade som part i rättegång
som anhängiggjorts mot försäkringsgivaren
av den skadelidande.

Artikel 8

1. Talan som den skadelidande
kan rikta direkt mot försäkringsgivaren
preskriberas efter två år räknat
från det den skadeorsakande
händelsen inträffade.

2. Skriftligen framställt anspråk
avbryter preskription i förhållande
till försäkringsgivaren och har sådan
verkan tills denne skriftligen förklarar
att han avbrutit förhandlingarna.
Senare framställda anspråk medför
icke preskriptionsavbrott.

Artikel 9

1. Försäkringsgivaren får icke
mot skadelidande göra gällande den
rätt han enligt avtalet eller de lagbestämmelser
som är tillämpliga på
avtalet äger gentemot den försäkrade
att innehålla eller minska förmånerna
enligt avtalet.

2. Att försäkringsavtalet är ogiltigt
eller upphört att gälla eller att
avtalet eller åtagande på grund därav
tillfälligt upphört att gälla får av
försäkringsgivaren åberopas mot
den skadelidande endast i fråga om
skadefall som inträffat sedan 16 dagar
förflutit från det försäkringsgivaren
lämnat meddelande om avta -

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1968

consecutive insurances this provision
shall apply only to the last insurer.

3. However, the provisions of the
preceding paragraphs shall not be
applicable insofar as the damage is
effectively covered by another insurance.

4. The provisions of paragraphs 1
and 2 of the present Article shall in
no wise prejudice the insurer’s right
to take action against the policyholder
or an assured person other
than the policy-holder.

Article 10

No departure by way of agreeinent
between individuals may be made
from those provisions of this law
which are designed to protect injured
parties, unless the right to do
so follows from those provisions.

Annex II

Reservations to the Convention

Each Contracting Party may state
its intention:

1. to exempt from compulsory insurance
motor vehicles owned by
corporate persons under public or
private law able to provide sufficient
financial guarantee to be their own
insurer;

2. to allow the deposit of a security
in lieu of insurance by such persons
as it shall determine, provided,
however, that such security offers
injured parties safeguards equivalent
to those afforded by the insurance;

3. to exclude from compulsory insurance
wilful damage caused by the
assured;

4. to exempt from compulsory insurance
the cases specified in the
second sentence of paragraph I of
Article 3 of the annexed provisions;

5. to exempt from compulsory in -

cette disposition ne s’appliquera
qu’au dernier assureur.

3. Toutefois, les dispositions des
paragraphes précédents ne sont pas
applicables dans la mesure ou le
dommage est effectivement couvert
par une autre assurance.

4. Les dispositions contenues aux
paragraphes 1 et 2 du présent article
ne préjugent en rien du droit de recours
de 1’assureur contre le preneur
d’assurance ou un assuré autre que
le preneur d’assurance.

Article 10

Il ne peut étre dérogé, par des conventions
entre particuliers, aux dispositions
de la présente loi prises en
faveur des personnes lésées, sauf si
une telle faculté résulte de ees dispositions.

Annex II

Réserves å la Convention

Chacune des Parties Contractantes
peut déclarer vouloir :

1. exempter de 1’obligation d’assurance
les véhieules automoteurs
appartenant å des personnes morales
de droit public ou de droit privé qui
justifieront de garanties financiéres
suffisantes pour demeurer leur propre
assureur;

2. remplacer 1’assurance par le
dépöt d’un cautionnement pour certaines
personnes å déterminer par
Elle, å condition que ce cautionnement
offre pour les personnes lésées
des garanties équivalentes å celles
prévues par 1’assurance;

3. exelure de l’obligation de 1’assurance
les dommages causés intentionnellement
par un assuré;

4. exelure de l’obligation de 1’assurance
les cas visés dans la seconde
phrase du paragraphe I de 1’article 3
des dispositions annexées;

5. exelure de l’obligation de kas -

Kungl. Maj.ts proposition nr ilo år WOS

lels ogillighet eller upphörande. Har
flera försäkringar meddelats efter
varandra, tillämpas denna bestämmelse
endast på den siste försäkringsgivaren.

3. Bestämmelserna i föregående
mom. tillämpas dock icke i den mån
skadan täcks av annan försäkring.

4. Bestämmelserna i mom. 1 och
2 av denna artikel inskränker icke
på något sätt försäkringsgivarens
återkravsrätt mot försäkringstagaren
eller mot annan försäkrad person.

Artikel 10

Enskilda får icke överenskomma
om avvikelse från de till förmån för
skadelidande i denna lag meddelade
bestämmelserna, om icke sådan rätt
följer av dessa bestämmelser.

Annex II

Förbehåll mot konventionen

Varje Fördragsslutande Part äger
förklara sin avsikt att:

1. från obligatorisk försäkring undantaga
motorfordon tillhörande sådana
offentligrättsliga eller privaträttsliga
juridiska personer som visar
sig kunna erbjuda tillräckliga
ekonomiska garantier för att kunna
uppträda som självförsäkrare;

2. medge de personer som Parten
bestämmer att ställa säkerhet i stället
för att taga försäkring, under
förutsättning dock att sådan säkerhet
erbjuder de skadelidande lika
gott skydd som försäkring;

3. från obligatorisk försäkring undantaga
skada som den försäkrade
orsakat uppsåtligen;

4. från obligatorisk försäkring undantaga
de fall som anges i artikel
3 mom. 1 andra punkten i tilläggsbestämmelserna
;

5. från obligatorisk försäkring un -

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 1968

surance the driving of a vehicle
without the consent of the owner or
person in charge, or in contravention
of their orders, provided that in
such cases the injured party has a
guarantee of compensation, åt least
in respect of damage to person;

6. to exempt from compulsory insurance
damages for pain and suffering; 7.

to exclude from benefit under
the insurance, when the assured is
a corporate person or a commercial
company not possessing legal personality,
the legal representatives of
the assured, and the spouses of such
representatives, and, under the terms
of paragraph I (c) of Article 4 of the
annexed provisions, members of the
families of such representatives;

8. to exclude from benefit under
the insurance of a motor vehicle any
person who is carried with his consent
in that vehicle although he
knows or should have known that the
vehicle was taken from the rightful
possessor by an unlawful act or is
being used in the perpetration of a
criminal offence;

9. to exempt from compulsory insurance
damage to passengers in the
vehicle that was the cause of such
damage, if they were being carried
free of charge or as a favour;

10. to exempt from compulsory
insurance motor vehicles while being
driven in private grounds to which
certain persons have right of access
and also motor vehicles while taking
part elsewhere than on the public
highway in motor races or competitions,
whether for speed, reliability
or skill;

11. to depart, solely as between its
own nationals, from the terms of
Article 5 of the annexed provisions
in regard to damage to property involving
small sums;

surance le cas de 1’utilisation d’un
véhicule sans 1’autorisation du propriétaire
ou détenteur ou malgré l’interdiction
de ees derniers, ä condition
que la personne lésée posséde la
garantie d’étre indemnisée au moins
en ce qui concerne les dommages corporels; 6.

exempter de 1’obligation de
l’assurance le préjudice moral;

7. exelure du bénéfice de l’assurance,
lorsque 1’assuré est une personne
morale ou une société de droit
commercial ne possédant pas la personnalité
juridique propre, les représentants
légaux de 1’assuré ainsi
que leur conjoint, et, dans les conditions
prévues au paragraphe ler,
sous (c), de 1’article 4 des dispositions
annexées, les membres de la
famille de ees représentants;

8. exelure du bénéfice de l’assurance
dun véhicule automoteur
toute personne qui consent ä étre
transportée par ce véhicule alors
qu’elle sait ou devrait savoir que
celui-ci a été soustrait å son possesseur
légitime par des moyens illicites
ou est utilisé pour perpétrer un
crime;

9. exempter de 1’obligation de
l’assurance les dommages causés aux
personnes transportées par le véhicule
ayant occasionné le dommage
dans le cas de transport gratuit ou
bénévole;

10. exempter de 1’obligation d’assurance
les véhieules lorsqu’ils circulent
sur des terrains non publics
mais ouverts å un certain nombre de
personnes ayant le droit de les fréquenter,
et lorsqu’ils participent,
ailleurs que sur la voie publique, ä
des courses ou ä des concours de vitesse,
de régularité ou d’adresse;

11. apporter, uniquement dans les
rapports entre ses nationaux, des dérogations
ä 1’article 5 des dispositions
annexées, quant aux dommages
matériels d’un faible montant;

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 196S

dantaga förande av fordon utan ägarens
eller innehavarens samtycke eller
i strid med deras föreskrifter, under
förutsättning att i sådant fall den
skadelidande är tillförsäkrad ersättning
åtminstone såvitt angår skada
på person;

6. från obligatorisk försäkring undantaga
ersättning för sveda och
värk;

7. när den försäkrade är en juridisk
person eller ett bolag, som icke
är juridisk person, från förmån på
grund av försäkringen undantaga
den juridiska personens eller bolagets
legale ställföreträdare och dennes
make samt, under de förutsättningar
som anges i artikel 4 mom.

1. c. i tilläggsbestämmelserna, medlem
av sådan ställföreträdares familj; 8.

från förmån på grund av försäkring
för ett motorfordon undantaga
var och en som med sitt samtycke
befordras med fordonet, fastän
han äger eller borde äga kännedom
om att fordonet på olagligt sätt fråntagits
den rättmätige besittningshavaren
eller att fordonet brukas i
samband med förövande av brott;

9. från obligatorisk försäkring undantaga
skada på passagerare i det
fordon som orsakade skadan, om
deras befordran med fordonet skedde
avgiftsfritt eller i övrigt utan vederlag; 10.

från obligatorisk försäkring
undantaga motorfordon vilket föres
på enskild mark, till vilken ett visst
antal personer äger tillträde, samt
motorfordon vilket på annan plats
än på allmän väg deltar i prov eller
tävling som gäller hastighet, tillförlitlighet
eller skicklighet;

It. avvika, uteslutande i fråga om
förhållandet mellan dess egna medborgare,
från föreskrifterna i artikel
5 i tilläggsbestämmelserna såvitt avser
sådan skada på egendom som
uppgår till ringa belopp;

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 1968

12. to leave it to its courts to decide
whether, in the case of damage
caused in its territory, Artide 6 of
the annexed provisions shall apply,
indication being given where necessary
to the courts of the principles
on which they should proceed;

13. to depart from the provisions
of paragraph 2 of Article 6 of the
annexed provisions with a view to
provning an alternative method of
apportioning the sum insured;

14. to depart from the provisions
of paragraph 2 of Article 8 of the
annexed provisions;

15. to depart from Article 9 of the
annexed provisions where, in the
cases mentioned in that Article, the
injured party has a guarantee of
compensation för damage to person
and property; the amount of compensation
to which the injured party
will be entitled shall be the same in
the case of personal injury as if there
had been an insurance; in respect of
damage to property the amount of
compensation may be determined
in some otlier manner;

16. to depart from paragraph 2 of
Article 9 of the annexed provisions
in respect of motor vehicles normally
stationed outside its territory.

Protocol of signature

When signing the European Convention
on Compulsory Insurance
against Civil Liability in respect of
Motor Vehicles the signatory Governments
recognise that the term “motor
vehicles” contained in the first
paragraph of Article I of the provisions
annexed to the said Convention
shall be understood to include all
mechanically-propelled vehicles

which are intended to be driven on
the ground other than vehicles running
on rails even if they are connected
to electric conductors, and
also cycles fitted with an auxiliary
engine.

12. laisser å ses tribunaux le soin
d’apprécier si, en cas de dommage
causé sur son territoire, il est fait
application de 1’article 6 des dispositions
annexées, les tribunaux étant
informés au besoin des principes å
respecter;

13. apporter des dérogations au
paragraphe 2 de 1’article 6 des dispositions
annexées en vue d’établir
un autre réglement de répartition de
la somme assurée;

14. apporter des dérogations aux
dispositions du paragraphe 2 de l’article
8 des dispositions annexées;

15. apporter des dérogations å
1’article 9 des dispositions annexées,
lorsque, dans les cas visés å cet article,
la personne lésée posséde la
garantie d’étre indemnisée pour les
dommages corporels et matériels;
1’indemnité å laquelle pourra prétendre
la personne lésée sera accordée
en cas de dommages corporels dans
la méme mesure que s’il y avait une
assurance et en cas de dommages
matériels dans une mesure qui
pourra étre fixée différemment;

16. déroger au paragraphe 2 de
1’article 9 des dispositions annexées
en ce qui concerne les véhicules automoteurs
ayant leur stationnement
habituel en dehors de son territoire.

Protocole de signature

En signant la Convention européenne
relative ä 1’assurance obligatoire
de la responsabilité civile en
matiére de véhicules automoteurs,
les Gouvernements signataires reconnaissent
que sont compris dans
la définition du terme «véhicules
automoteurs» figurant au premier
alinéa de 1’article ler des dispositions
annexées å ladite Convention, tons
les véhicules destinés å circuler sur
le sol et qui peuvent étre actionnés
par une force mécanique sans étre
liés å une voie ferrée méme si ceuxci
sont reliés å un conducteur électrique,
ainsi que les cycles pourvus
d’un moteur auxiliaire.

Kunyl. Maj. ts proposition nr 115 ur 1968 65

12. överlämna åt sina domstolar
att avgöra huruvida artikel 6 i tillläggsbestämmelserna
skall tillämpas
beträffande skada som uppkommit
inom dess område och att om så behövs
ge domstolarna anvisningar om
de principer som de skall följa;

13. avvika från föreskrifterna i artikel
6 mom. 2 i tilläggsbestämmelserna
i syfte att fastställa en alternativ
metod för försäkringsbeloppets
fördelning;

14. avvika från föreskrifterna i artikel
8 mom. 2 i tilläggsbestämmelserna; 15.

avvika från artikel 9 i tilläggsbestämmelserna,
när i fall som avses
i nämnda artikel den skadelidande
är tillförsäkrad ersättning för skada
på person och egendom. Den skadelidande
skall vid skada på person
äga rätt till ersättning med samma
belopp som skulle ha utgått om försäkring
funnits. Beträffande skada
på egendom får ersättningsbeloppet
bestämmas på annat sätt;

16. avvika från artikel 9 mom. 2
i tilläggsbestämmelserna beträffande
motorfordon som normalt är stationerat
utanför dess område.

Signaturprotokoll

Vid undertecknande av den europeiska
konventionen om obligatorisk
försäkring mot skadeståndsansvar i
fråga om motorfordon erkänner signatärregeringarna
att uttrycket »motorfordon»
i artikel 1 mom. 1 i tillläggsbestämmelserna
till konventionen
skall så förstås att det omfattar
alla mekaniskt drivna fordon som
är avsedda för färd på marken, även
om de är anslutna till elektrisk ledning,
utom sådana som går på skenor,
samt att det omfattar också cykel
försedd med hjälpmotor.

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 1968

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 2 april 1968.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,

justitierådet Alexanderson,

regeringsrådet Ringdén,

justitierådet Westerlind.

Enligt lagrådet den 1 april 1968 tillhandakommet utdrag av protokoll över
justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 8 mars
1968, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i
87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade förslag
till 1) lag angående ändring i lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring
å motorfordon och 2) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 31 oktober
1939 (nr 776) med vissa bestämmelser rörande trafikförsäkring å motorfordon,
som nyttjas av staten, m. m.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Eskil Persson.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Ingrid Hellström

Kungl. Maj.ts proposition nr 1 tö år 1968

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hullet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
5 april 1968.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson, Lange,

Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson,

Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över förslag
till

1) lag angående ändring i lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring
å motorfordon,

2) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 31 oktober 1939 (nr 776) med
vissa bestämmelser rörande trafikförsäkring å motorfordon, som nyttjas
av staten, m. in.

Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat lagförslagen utan erinran,
och hemställer att Kungl. Maj :t genom proposition

dels föreslår riksdagen att godkänna den inom Europarådet den 20 april
1959 avslutade europeiska konventionen om obligatorisk försäkring mot
skadeståndsansvar i fråga om motorfordon,

dels föreslår riksdagen att med vissa i lagförslagen vidtagna redaktionella
jämkningar antaga förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring
å motorfordon,

2) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 31 oktober 1939 (nr 776) med
vissa bestämmelser rörande trafikförsäkring å motorfordon, som nyttjas
av staten, m. m.,

dels anhåller om riksdagens yttrande över det vid statsrådsprotokollet den
8 mars 1968 fogade förslaget till förordning om ändrad lydelse av 11 § 2
mom. vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648) med vissa i
förslaget vidtagna redaktionella jämkningar.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

-1ARCUS BOKTR. STHLM 1968 6101 51