Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1956 (Proposition 1956:111)

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1956

Nr 111

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ytterligare utgifter
för fångvården å tilläggsstat II för budgetåret
1955/56; given Stockholms slott den 16 mars 1956.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden för denna dag, föreslå
riksdagen att bifalla de förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Herman Zetterberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås åtgärder för att möta den hastiga stegring av
antalet intagna på fångvårdens anstalter, som uppkommit de senaste månaderna.
Sålunda begäres ett anslag på 3 700 000 kronor för uppförande av
tre förläggningar med tillhopa 300 platser för ordinärt fångklientel. Vidare
begäres riksdagens yttrande över ett förslag att utjämna beläggningen på
fångvårdsanstalterna under olika tider på året.

Till ersättande av en nedbrunnen byggnad på kolonien Ollestad begäres
340 000 kronor.

1 Dihang till riksdagens protokoll 1956. 1 sand. AV 111

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1956

Utdrag av protokollet över justiticdeparlementsårenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 16 mars 1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,
Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,
Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, inrikes-, finans- och
civildepartementen anför chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg.

Vid min anmälan i årets statsverksproposition av frågorna om fångvårdens
anslagsbehov under nästa budgetår (II ht s. 68 f) framhöll jag att antalet
intagna vid fångvårdens anstalter under senhösten 1955 visat en kraftig
ökning, som medfört avsevärd överbeläggning å ett flertal anstalter. På
grund av att ökningen skett så hastigt ansåg jag frågan om lämpliga åtgärder
för att bemästra läget behöva utredas.

Sedan vissa förslag nu utarbetats, ber jag att få åter upptaga denna fråga.
Därvid vill jag först med några siffror belysa fångantalet de senaste
åren.

Statistiska uppgifter

Inom fångvården finns för närvarande 66 anstalter av olika slag med
tillhopa 3 603 platser. Den största delen av dessa anstalter användes för det
ordinära fångklientelet. Dessa anstalter, som är fördelade på fyra anstaltsgrupper
för det manliga och en grupp för det kvinnliga klientelet, rymmer
tillhopa 1 799 slutna och 991 öppna platser. För det yngre klientelet disponeras
anstalter med 163 slutna och 117 öppna platser. Säkerhetsanstalterna
rymmer 334 slutna och 85 öppna platser. Härtill kommer sjukhuset Håga
med 70 platser. Samtliga platser fördelar sig alltså på 2 410 slutna och
1193 öppna.

De slutna anstaltsutrymmena består till övervägande del av äldre, i allmänhet
under senare hälften av 1800-talet uppförda stenbyggnader. Till
sådana kan man räkna de fyra centralanstalterna för manligt fångklientel
på Långholmen och Härianda samt i Malmö och Härnösand samt åtskilliga
andra äldre fängelsebyggnader, samtliga uppförda enligt cellsystem. De

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1956

öppna anstalterna består i allmänhet av smärre kolonier eller förläggningar
med omkring 30 eller i vissa fall upp till 50 platser. Alla dessa mindre anläggningar
har tillkommit under senare tid. Den öppna vården har utbyggts
i snabb takt under det senaste decenniet.

Då man beräknar antalet platser vid fångvårdsanstalterna måste beaktas
att nu angivna platsantal utvisar hur många intagna anstalterna maximalt
kan mottaga på ordinärt inrättade utrymmen. I praktiken kan emellertid
hela detta utrymme i allmänhet icke utnyttjas. Vid varje slag av anstalter
har man att räkna med att en viss del av utrymmet icke kan beläggas på
grund av rengöring, reparation in. m. Intagningar, utskrivningar och förflyttningar
omöjliggör också att antalet tillgängliga platser för varje dag
är fullt belagt. Självfallet är det svårt att i siffror exakt uttrycka nu angivna
förhållanden. Man bör dock reducera det nominella antalet platser med
minst 10 procent. Man har alltså att räkna med att fångvården disponerar
knappt 3 250 platser. •

Beläggningen på fångvårdens anstalter har efter en snabb nedgång omedelbart
efter kriget och ett bottenläge under åren 1946—48 fortskridande
ökats, ökningen har inneburit att det årliga medeltalet intagna stigit från
omkring 2 000 år 1948 till omkring 3 250 år 1955.

Medelbeläggningen å fångvårdens anstalter åren 1950—1955 var följande

1950 .................. 2394

1951 .................. 2535

1952 .................. 2842

1953 .................. 3039

1954 .................. 3002

1955 (prel. uppg.) ...... 3259

Såsom jag vid olika tillfällen (kapitalbudgeten 1953 s. 3, II ht 1955 s. 121)
framhållit företer beläggningssiffrorna starka säsongmässiga fluktuationer.
Antalet intagna är sålunda högst under tiderna januari—mars. En hög beläggningssiffra
utvisar också månaderna september—november.

Beläggningen den 1 februari åren 1950—1956 var resp. 2593, 2629, 3041,
3330, 3250, 3392 och 3926.

En statistisk bearbetning av beläggningssiffrorna för tiden november
1952—december 1953 har utförts av aktuarien i statistiska centralbyrån
S. Rengby. En redogörelse för resultatet är intagen som bilaga till denna
proposition.

För att åskådliggöra såväl den allmänna utvecklingen av beläggningen
som de säsongmässiga variationerna har ett diagram för åren 1950—56
upprättats (s. 45). På diagrammet redovisas jämväl antalet platser å fångvårdens
anstalter. Genom diagrammet åskådliggöres att beläggningsförhållandena
i stort sett varit likartade under åren 1953, 1954 och 1955 fram till
det sista kvartalet år 1955, då en betydande stegring inträtt. Denna stegring
har fortsatt under de senaste månaderna och helt förändrat läget samt skapat
betydande svårigheter inom anstalterna. Medan sålunda den högsta be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1956

läggningen under vinterhalvåret de tre senaste vintrarna legat mellan 3 300
och 3 400, har beläggningssiffrorna den 1 februari 1956 utgjort 3 926 och
den 1 mars 3 929.

För att karaktären av den överbeläggning som sålunda föreligger skall
klargöras har ett diagram upprättats, där motsvarande uppgifter angivits
särskilt för de slutna anstalterna och för de öppna anstalterna. Sistnämnda
diagram omfattar åren 1953—56. Denna uppdelning visar att det redan
förelegat en avsevärd överbeläggning vid de slutna anstalterna under större
delen av året och att på dessa anstalter det ytterligare tillskottet av intagna
de senaste månaderna avsevärt försvårat en redan besvärande situation.
För de öppna anstalterna utvisar diagrammet en viss underbeläggning. Denna
torde förklaras av olika faktorer. Man har att räkna med att de öppna
anstalterna har ett större inslag av korttidsklientel och att därför in- och
uttagningar eller förflyttningar där förekommer relativt oftare. Det är vidare
knappast möjligt att i någon större omfattning överbelägga smärre
kolonier och förläggningar. Med hänsyn härtill kommer den genomsnittliga
statistiken att utvisa viss underbeläggning. Då diagrammet anger att
för närvarande de öppna anstalterna är fullt utnyttjade, innebär detta i
realiteten en överbeläggning på vissa av dem.

Då det gäller att ta ställning till vilka åtgärder som är påkallade i anledning
av den snabbt ökande fångbeläggningen, är det av betydelse att såvitt
möjligt kunna bilda sig en uppfattning om beskaffenheten av denna ökning
och dess antagliga orsaker. Det är självfallet ytterst vanskligt att ur
det tillgängliga statistiska materialet och de ytterligare upplysningar som
kunnat framskaffas bilda sig en säker uppfattning om dessa förhållanden.
I tabellerna 1—6 (s. 53) redovisas uppgifter som kan åtminstone i vissa
hänseenden vara upplysande. Sålunda anges i tabellerna 1 och 6 sammansättningen
av de intagna den 1 december 1955 och den 1 mars 1956, jämfört
med förhållandena två år tidigare. Uppställningen utvisar en avsevärd ökning
av antalet häktade och antalet häktade undersökningsfall. Det rör sig
här om en grupp intagna som ovillkorligen måste vara på slutna anstalter.
Anmärkningsvärt är också att siffrorna för den 1 mars utvisar en nominellt
större ökning av antalet straffångar än siffrorna för den 1 december samtidigt
som antalet häktade något gått tillbaka. I tabellerna 2—5 redovisas en
undersökning av straff- och fängelsefångar den 9 december 1955 och den
1 februari 1956 för att utröna klientelets sammansättning med hänsyn till
ådömda strafftider och ökningens inverkan i sådant hänseende. De angivna
siffrorna utvisar att ökningen delvis faller på sådana som har utpräglat korta
tider och bland vilka brottsligheten till avsevärd del består i rattfylleri och
andra trafikbrott men att det också föreligger en icke ringa ökning bland
sådana som har något längre strafftider. Beträffande sådana som har strafftider
på ett år eller därutöver föreligger icke någon ökning. Då man bedömer
de redovisade siffrorna över ökningen, bör man beakta att fångvården
erhållit ett visst tillskott av öppna platser under den tid som jämförelsen
avser men däremot icke någon ökning av de slutna platserna, bortsett från

Kungl. Maj. ts proposition nr 111 år 1956

specialanstalten Roxtuna. Siffermaterialet synes alltså, bedömt med försiktighet,
ge ett stöd åt fångvårdsmyndigheternas uppfattning att svårigheterna
ökat särskilt för de slutna anstalterna och att det föreligger ett starkt
behov av anstaltsutrymmen för sådana intagna som icke kan vårdas på öppen
anstalt utan kräver sluten vård. Alldeles ovedersägligt är detta då det
gäller den ej ringa ökningen av antalet häktade och häktade undersökningsfall.

Frågan om åtgärder för att uppnå en jämnare beläggning
på fångvårdsanstalterna

Inom justitiedepartementet har verkställts en undersökning av olika möjligheter
att åstadkomma en jämnare beläggning på fångvårdsanstalterna, och
i en den 7 december 1955 dagtecknad promemoria har i detta syfte föreslagits
vissa ändringar i lagen den 21 december 1945 om verkställighet av
frihetsstraff in. in. I promemorian har sålunda i främsta rummet föreslagits,
att fångvårdsmyndigheterna i den mån det påkallas för att förebygga ojämn
beläggning på fångvårdsanstalterna skall kunna i vissa fall förordna om
kortare uppskov med verkställigheten av frihetsstraff. För att det icke skall
innebära någon fördel för den som dömts till fängelse en månad eller en
månad jämte dagatal att påbörja verkställigheten under februari månad har
i promemorian vidare föreslagits, att om strafftiden uppgår till en månad
eller en månad jämte dagatal månaden alltid skall räknas till trettio dagar.

Över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av riksåklagarämbetet,
fångvårdsstyrelsen, länsstyrelserna i Kronobergs, Göteborgs och Bohus
samt Norrbottens län, strafflagberedningen, Sveriges advokatsamfund,
föreningen tjänstemän inom kriminalvården, svenska fångvårdssällskapet
och Sveriges fångvårdsmannaförbund.

Riksåklagarämbetet har bifogat yttranden från åklagarmyndigheterna i
Stockholm, Göteborg och Malmö samt föreningarna Sveriges landsfogdar,
Sveriges landsfiskaler och Sveriges stadsfiskaler. Vid fångvårdsstyrelsens
yttrande har fogats yttranden från de fyra fångvårdsdirektörerna. Länsstyrelsen
i Kronobergs län har bifogat yttranden från landsfogden i länet
samt landsfiskalerna i Norrvidinge och Lessebo distrikt och stadsfiskalen i
Växjö. Slutligen har länsstyrelsen i Norrbottens län bifogat yttrande från
föreningen Norrbottens läns landsfiskaler.

Den i promemorian behandlade frågan om uppskov med verkställighet
torde vara av betydelse för alt utjämna beläggningen på anstalterna. Den
föreslagna regeln om strafftidens längd i vissa fall, då verkställigheten påbörjas
i februari, synes däremot i sådant hänseende vara av ringa värde;
den bör ej nu upptagas utan får anstå till ett större sammanhang. I det
följande begränsar jag därför redogörelsen för promemorian och däröver
avgivna yttranden till vad som rör den förra frågan.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 111 år 1956

Gällande bestämmelser

De grundläggande bestämmelserna om straffdoms befordran till verkställighet
återfinnes i 2 kap. lagen den 21 december 1945 om verkställighet av
frihetsstraff in. m. Såsom allmän regel gäller att straffdom icke må verkställas
förrän domen till följd av nöjdförklaring eller eljest vunnit laga kraft
mot den dömde. I vissa fall må domen dock verkställas utan hinder av att
den icke vunnit laga kraft. Beslut om ungdomsfängelse går i verkställighet
utan hinder av att det ej äger laga kraft, där ej domstolen annorlunda förordnar.
Sådant förordnande meddelas endast i särskilda fall. Dom å förvaring
eller internering går i vissa fall i verkställighet utan hinder av att den
ej äger laga kraft. I mål om förvandling av böter må domstolen förordna,
att beslutet skall verkställas utan hinder av att det ej vunnit laga kraft. Det
torde vara vanligt att så sker. Straffdom befordras till verkställighet efter
olika regler beroende på om den dömde är häktad eller icke häktad. Den
som är häktad skall omedelbart efter det domen vunnit laga kraft mot honom
börja avtjäna straffet. I fråga om dömd, som icke är häktad, gäller
att han, sedan domen vunnit laga kraft mot honom, skall för verkställighet
förpassas till den fångvårdsanstalt, där han skall intagas, eller föreläggas
att inställa sig vid sådan anstalt. Mottages nöjdförklaring å den anstalt,
vari den dömde skall intagas, eller är han intagen i sådan anstalt när domen
eljest förekommer till verkställighet, skall domen omedelbart befordras
till verkställighet. I vissa fall kan emellertid verkställigheten komma att uppskjutas.
I 15 § verkställighetslagen stadgas sålunda att den, som icke är
häktad, under vissa förutsättningar på ansökan må erhålla uppskov med
verkställighet av straffarbete eller fängelse under viss tid, högst sex månader
från den dag då domen må verkställas mot honom. Beslut i sådant ärende
meddelas av länsstyrelsen i den ort där den dömde vistas. Visar han före
verkställighetens början att till Konungen ingivits ansökan att han av nåd
måtte bli befriad från straffet, få detta nedsatt till böter eller erhålla villkorlig
dom, skall enligt samma lagrum, om nåd ej tidigare sökts i målet,
med verkställigheten anstå i avbidan på Konungens beslut i anledning av
nådeansökningen. Närmare föreskrifter om straffdoms befordran till verkställighet
har meddelats i kungörelsen den 21 juni 1946 angående straffdoms
befordran till verkställighet samt i kungörelsen samma dag angående översändande
av domar i vissa brottmål in. m. I 5 § av sistnämnda kungörelse
meddelas bestämmelser om expediering för verkställighet av dom å straffarbete,
fängelse, förvaring och internering i mål, vari den tilltalade är häktad
eller eljest intagen i fångvårdsanstalt. Sådan dom skall av domstolen så
snart ske kan och senast inom sex dagar efter dess meddelande sändas till
fångvårdsstyrelsen. Sedan domen vunnit laga kraft mot den dömde såvitt
angår honom ådömt ansvar, skall fångvårdsstyrelsen ofördröj ligen översända
domen till polismyndigheten i den ort där den dömde har sitt hemvist eller
eljest veterligen vistas och därvid meddela, i vilken anstalt straffet skall

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1956

verkställas. Har styrelsen bestämt, att straffet skall verkställas inom anstaltsgrupp,
skall styrelsen i stället sända domen till fångvårdsdirektören,
som har att vidarebefordra den till polismyndigheten och därvid lämna meddelande
som nyss sagts.

Promemorian

I promemorian behandlas, såsom förut nämnts, i främsta rummet möjligheten
att åstadkomma en mera planmässig intagning på fångvårdsanstalterna
genom att fångvårdsmyndigheterna erhåller befogenhet att i vissa fall
förordna om ett kortare uppskov med intagningen.

Det framhålles i promemorian, att vissa invändningar givetvis kan riktas
mot en reform i den angivna riktningen. En grundläggande princip inom kriminalvården
är att påföljden för ett brott bör sättas in så snart som möjligt
efter det brottet begåtts. Om den ifrågasatta uppskovsmöjligheten utformas
med vissa begränsningar för tillbörligt beaktande av kriminalvårdens krav,
synes dock tanken böra kunna accepteras. På grund av arbetsbelastningen
hos polis, åklagare och domstolar dröjer det ofta lång tid innan den brottslige
blir lagförd. Den brottslige kan även själv genom olika åtgärder — försvårande
av utredningen, överklaganden etc. — förlänga utredningstiden
och framflytta den tidpunkt då han blir slutgiltigt dömd för brottet. Han har
även efter det den slutliga domen fallit vissa möjligheter att om han så önskar
få uppskov med verkställighetens påbörjande. Med hänsyn till de långa
väntetider som sålunda ändock kan förekomma, synes en kortare tids uppskov
med verkställigheten ej medföra några väsentliga olägenheter ur kriminalvårdande
synpunkt. I vart fall torde olägenheterna uppvägas av de
fördelar som står att vinna om man kan reducera de nuvarande toppbeläggningarna
och därigenom skapa ökade möjligheter till en ändamålsenlig och
effektiv behandling av de intagna.

I enlighet med det anförda föreslås i promemorian att i straffverkställighetslagen
införes en regel, som bereder möjlighet att uppskjuta intagningen,
trots att mot den brottslige verkställbar dom föreligger. Därvid uppställes
dock vissa begränsningar. Till en början bör enligt promemorian regeln icke
gälla i fråga om häktade och sådana som dömts till ungdomsfängelse, förvaring
eller internering. Vidare skall tiden för uppskov ej få bestämmas längre
än till sex månader från den dag då domen må verkställas mot den dömde.
Härvid bortses från den möjlighet som den dömde enligt nuvarande 15 §
straffverkställighetslagen äger att påkalla anstånd med verkställigheten. Den
sammanlagda uppskovstiden kan således enligt förslaget ej överstiga sex
månader. Vidare framhålles, att hänsyn också bör tagas till längden av det
ådömda straffet. Då fråga är om långa strafftider och det alltså gäller grövre
brott skall verkställigheten ej få uppskjutas. I huvudsak bör uppskovsmöjligheten
få utnyttjas beträffande dömda med strafftider på upp till tre månader,
men maximigränsen kan enligt promemorian lämpligen sättas till sex
månader.

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1956

Enligt promemorian synes såsom beslutande myndighet kunna ifrågakomma
antingen fångvårdsstyrelsen eller räjongcheferna. Detta spörsmål bör
enligt promemorian närmare övervägas i samband med räjongplanens fullföljande.
Enligt förslaget skall i lagen stadgas att befogenheten tillkommer
fångvårdsstyrelsen. Om det skulle befinnas ändamålsenligt att befogenheten
helt eller delvis överföres till räjongcheferna, kan detta ske i administrativ
ordning (86 § straffverkställighetslagen). För att ernå en försiktig och
ändamålsenlig tillämpning av uppskovsmöjligheten föreslås, att den nya
lagregeln kompletteras med särskilda tillämpningsföreskrifter. Även dessa
kan utfärdas i administrativ ordning (87 § straffverkställighetslagen).

I promemorian föreslås, att den nya regeln upptages såsom ett nytt första
stycke i 15 §, i anslutning vartill vissa jämkningar i paragrafen i övrigt föreslås.
Föreskrifterna i nuvarande tredje stycket av 15 § om återkallelse av
uppskovsbeslut vid flyktfara bör sålunda enligt promemorian äga tillämpning
i fråga om uppskov enligt den föreslagna regeln. Likaledes bör beslut
om sådant uppskov, i överensstämmelse med regeln i fjärde stycket, omedelbart
lända till efterrättelse, om ej annorlunda förordnas. Utan stöd av
uttrycklig föreskrift torde den beslutande myndigheten kunna ändra beslut
om uppskov, t. ex. då den dömde visar starka skäl att få avtjäna straffet tidigare.
Bestämd uppskovstid bör dock icke kunna avkortas utan den dömdes
önskan eller medgivande. Den dömde äger enligt 83 § verkställighetslagen
möjlighet att påkalla ändring av myndighetens beslut.

Yttrandena

Vad angår den i promemorian föreslagna befogenheten för
fångvårds myndigheterna alt i vissa fall förordna om
uppskov med verkställigheten av frihetsstraff har förslaget
i denna del i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av länsstyrelsen
i Norrbottens län, åklagarmyndigheten i Malmö, landsfogden i Kronobergs
lån, landsfiskalerna i Norrvidinge och Lessebo distrikt, föreningen
Aorrbottens läns landsfiskaler, fångvårdsdirektörerna i norra, östra och
västra anstaltsgrupperna samt föreningen tjänstemän inom kriminalvården,
svenska fångvårdssållskapet och Sveriges fångvårdsmannaförbund. I övrigt
är den allmänna inställningen till förslaget övervägande kritisk. Fångvårdsstyrelsen
anser dock, att förslaget förtjänar att övervägas, och riksåklagarämbetet,
länsstyrelsen i Kronobergs län, åklagarmyndigheten i Stockholm,
stadsfiskalen i Växjö samt föreningen Sveriges landsfogdar har icke heller
ställt sig helt avvisande till den föreslagna reformen. Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län samt föreningen Sveriges landsfiskaler har intagit en
tveksam ståndpunkt. Åklagarmyndigheten i Göteborg, fångvårdsdirektören
i södra anstaltsgruppen, Sveriges advokatsamfund och föreningen Sveriges
stadsfiskaler har avstyrkt förslaget. Inom strafflagberedningen har delade
meningar yppats, i det att två ledamöter (direktörerna Sven Ersman och

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1056

Bengt Lassen) avstyrkt förslaget och en ledamot (byråchefen Torsten Eriksson)
till alla delar tillstyrkt detsamma, medan majoriteten väl intagit en
kritisk ståndpunkt men likväl icke velat helt motsätta sig reformen.

Riksåklagarämbetet uttalar, att det ur kriminalpolitiska synpunkter av
åtskilliga skäl är önskvärt, att straffet följer snarast möjligt efter brottet.
Härom anföres.

Sålunda är till en början uppenbart, att straffets verkan måste antagas
bliva större, ju kortare tid som förflyter mellan brottet och straffet. Av särskild
vikt får anses vara, att denna synpunkt tillgodoses i fråga om den slags
brottslighet, som beröres av den i remitterade promemorian föreslagna lagstiftningen.
Nämnda brottslighet torde väsentligen komma att omfatta tre
brottstyper, nämligen rattfylleri, våldsbrott och militära brott. I fråga om
den sistberörda av dessa brottsgrupper har det i viss utsträckning funnits
påkallat att meddela särskilda "föreskrifter för påskyndande av handläggningen
av mål angående dylika brott. (Kungl. cirkulär den 11 maj 1951 till
domstolarna, åklagarna och polismyndigheterna om vikten av att särskild
skyndsamhet iakttages vid behandlingen och avgörandet av vissa militära
brottmål.) Även beträffande de båda övriga brottsgrupperna göra sig liknande
synpunkter gällande.---

För största möjliga förkortning av tiden mellan brottet och straffet talar
vidare det skälet, att en alltför lång väntetid däremellan ofta leder till begående
av nya brott. Erfarenheten har visat, att då det gäller de yngsta lagöverträdarna
tiden mellan polisingripandet och intagandet å anstalt utgör en
mycket kritisk period. Den unge frestas därunder lät t att begå nya brott och
drar därvid andra ungdomar med sig. Det måste antagas att detsamma gäller
även äldre lagöverträdare.

Slutligen påkallar i förevarande sammanhang även en tredje synpunkt beaktande,
nämligen den dömdes och därmed också samhällets intresse av att
den dömde i viss utsträckning får välja den tidpunkt för avtjänande av straffet
som är lämpligast med hänsyn till hans möjligheter att efter undergånget
straff erhålla arbete.

Ur samtliga de synpunkter, som nu berörts, kunde alltså betänkligheter
anföras mot förslagets genomförande. Enligt ämbetets uppfattning är dessa
betänkligheter av den art, att det, oaktat det nödläge, vari straffverkställigheten
råkat, kan starkt ifrågasättas om förslaget bör genomföras. I vart fall
synes, innan förslaget godtages, böra undersökas huruvida icke andra utvägar
finns att komma tillrätta med svårigheterna inom straffverkställigheten.

Liknande synpunkter framföres av åklagarmyndigheten i Stockholm och
stadsfiskalen i Växjö samt föreningen Sveriges landsfogdar.

Länsstyrelsen i Kronobergs län understryker även, alt eu reform i den
riktning som föreslagits i promemorian innebär ett väsentligt avsteg från
principen att påföljden för ett brott bör sättas in så snart som möjligt efter
brottets begående. Då det ofta dröjer lång tid innan den brottslige blir lagförd,
måste det ur samhällets synpunkt vara särskilt betydelsefullt, att straffet
får avtjänas så snart som möjligt efter lagföringen. Svårigheterna till
följd av den tidvis rådande överbeläggningen på fångvårdsanstalterna synes
emellertid nödvändiggöra ändrade verkställighetsregler. Länsstyrelsen vill
därför icke motsätta sig alt fångvårdsmyndigheterna erhåller befogenhet att
påverka intagningen i syfte att åstadkomma en jämnare beläggning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 111 år 1956

Strafflagberedningen (majoriteten) framhåller likaledes, att det är ett kriminalpolitiskt
starkt grundat önskemål att påföljden för ett brott följer så
snart som möjligt efter det brottet har förövats. Varje ågärd som kan medföra
ytterligare dröjsmål med reaktionen mot brottet är därför ägnad att inge
starka betänkligheter. Vidare anför beredningen.

Även den överbeläggning av fångvårdsanstalterna som numera periodvis
förekommer är förbunden med betydande nackdelar. Reformarbetet inom
fångvården har under senare år präglats av en strävan att bereda de intagna
en mera individuell och ändamålsenlig behandling än tidigare. Härigenom
har inletts en utveckling som, om den fullföljes, torde komma att bliva av
stor betydelse för kriminalvården, överbeläggningen, som innebär en allvarlig
påfrestning för personalen på anstalterna, hotar emellertid att äventyra
denna utveckling, och de aktuella svårigheterna synes vara så stora att skyndsamma
åtgärder är av nöden.

Det ur kriminalpolitisk synpunkt bästa botemedlet mot överbeläggningen
är enligt beredningens mening att erforderliga personella och materiella resurser
ställes till fångvårdsmyndigheternas förfogande. En väsentlig utökning
av resurserna torde också vara att förvänta av det inom fångvården pågående
eller planerade nybyggnads- och reformarbetet. Detta kommer emellertid
att leda till resultat först på längre sikt, och för att bemästra de aktuella
olägenheterna av överbeläggningen synes därför provisoriska åtgärder
få vidtagas.

I detta läge vill beredningen i första hand tillråda att tillfälliga förläggningar
i form av öppna anstalter anordnas. Om det nuvarande beträngda
läget inte kan avhjälpas genom anordnande av tillfälliga förläggningar, vill
beredningen emellertid inte motsätta sig, att fångvårdsmyndigheterna såsom
ett provisorium i avbidan på den nödvändiga utbyggnaden av resurserna
erhåller den föreslagna befogenheten att i begränsad omfattning meddela
uppskov med verkställigheten av straffarbete och fängelse.

Fångvårdsstyrelsen uttalar, att situationen beträffande beläggningen på
fångvårdsanstalterna är brydsam men att botemedlet mot överbeläggning
i första hand bör vara att anskaffa nya vårdplatser. Att intagas i en fångvårdsanstalt,
som är överbelagd, vilket merendels medför s. k. dubbelbesittning
i celler, kan dock uppenbarligen innebära ett allvarligt men för
den dömde. Att införa någon form av uppskov med hänsyn tagen till överbeläggning
förtjänar därför att övervägas. Hur uppskovet närmare skall
utformas bör emellertid ytterligare utredas.

Föreningen Sveriges landsfiskaler uttalar, att förslaget är olämpligt ur
kriminalpolitisk synpunkt, och anser därför att det finns anledning att ställa
sig tveksam till detsamma.

De remissinstanser som avstyrker förslaget anför i främsta rummet som
skäl för denna ståndpunkt, att förslaget är förenat med olägenheter ur kriminalpolitiska
synpunkter, samt framhåller, att man i stället bör avhjälpa
svårigheterna genom att öka fångvårdens resurser.

I ett par av de avstyrkande yttrandena anföres även skäl av humanitär
art. Sveriges advokatsamfund framhåller sålunda, att hänsyn måste tagas
till den dömde. Icke sällan har denne ett mycket starkt och välgrundat in -

Kurigl. Maj.ts proposition nr 111 år 1956

Iresse att omedelbart få avtjäna sitt straff. Skulle det nu framlagda förslaget
genomföras, måste man räkna med förekomsten av fall, då straffverkställigheten
mot den dömdes önskan uppskjutes, oaktat uppskovet medför
stora olägenheter och onödigt lidande för den dömde. Fångvårdsdirektören
i södra anstaltsgruppen anför, att det ur humanitär synpunkt synes direkt
olämpligt att fångvårdsmyndighet skulle få besluta om uppskov för att undvika
högbeläggning under oktober—november. Detta skulle nämligen få
som konsekvens, att den dömde tvingades undergå straffet över julhelgen
och eventuellt även under de därpå följande stora helgerna. Även eljest synes
det ur humanitär synpunkt olämpligt att tvinga en dömd person att vänta
med straffets avtjänande. Han blir nämligen under väntetiden utsatt fölen
stark psykisk press.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler anser, att det för ett bedömande av förslaget
hade varit önskvärt att få orsakerna till ojämnheterna i beläggningen
utredda eller i varje fall belysta. Särskilt frågan om uppskov med verkställigheten
på den dömdes egen ansökan måste enligt föreningens mening ha
betydelse i detta sammanhang. Kanske förhåller det sig på det sättet, att ett
restriktivare bedömande av uppskovsansökningarna skulle avsevärt bidraga
till att kapa de s. k. topparna.

Två remissinstanser ifrågasätter reformens praktiska betydelse för att
åstadkomma en jämnare beläggning på fångvårdsanstalterna. Fångvårdsdirektören
i södra anstaltsgruppen är av den uppfattningen, att förslagets genomförande
icke skulle i någon nämnvärd utsträckning utjämna variationerna
i beläggningen. Föreningen tjänstemän inom kriminalvården framhåller,
att det klientel, som avses i promemorian, till övervägande delen
placeras på öppna anstalter. Genom förslagets realiserande skulle det sålunda
bli möjligt att i viss mån reglera beläggningsförhållandena i första hand
på de öppna anstalterna. Emellertid är det särskilt antalet slutna platser
som är otillräckligt under tider av hög beläggning. Särskilt stor förbättring
i detta avseende skulle förslaget sannolikt icke få till följd. Det förefaller
icke möjligt att utnyttja de öppna platser, som genom ett dylikt regleringsförfarande
skulle kunna bli disponibla, till någon större avlastning av de
slutna anstalterna utan risk för menliga konsekvenser. En ytterligare klientelförsämring
på de öppna anstalterna — som i sa fält skulle bli följden
— kan icke anses försvarlig.

I detta sammanhang må omnämnas ett reformförslag, som återkommer
i några yttranden, nämligen att frihetsstraff i vidgad omfattning skall kunna
avtjänas å öppen anstalt. Sålunda anför strafflagberedningen (majoriteten),
att man för att vinna ökade möjligheter att placera de dömda på öppna
anstalter bör överväga eu ändring av verkställighetslagens regler om de
intagnas fördelning mellan öppen och sluten anstaltsvård. Härom anför beredningen.

För närvarande gäller i huvudsak, att fängelsefånge skall undergå straffet
i öppen anstalt, varemot straffånge först efter tre månader får överföras
till sådan anstalt. I sitt betänkande om enhetligt frihetsstraff in. in. (SOU

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1956

1953: 17) har beredningen föreslagit, att den som dömts till frihetsstraff
på kortare tid än tre månader, skall undergå straffet i öppen anstalt. Hinder
torde inte möta att redan nu för straffångarnas del genomföra denna
ändring. Även om antalet straffångar med kortare verkställighetstid än tre
månader är tämligen litet, kan dock på denna väg en viss avlastning åstadkommas
av beläggningen på de slutna anstalterna.

Även fångvårdsstyrelsen föreslår sådan ändring av verkställighetslagen
att det blir möjligt att låta den som är dömd till straffarbete på kortare tid
än tie månader undergå strattet på öppen anstalt, och en reform i samma
riktning förordas jämväl av riksåklagarämbetet.

Vissa av de remissinstanser, som ställt sig kritiska till förslaget men icke
velat helt avvisa tanken på den ifrågasatta reformen, bar motsatt sig att
denna erhåller permanent karaktär. Riksåklagarämbetet uttalar, att därest
andra utvägar än den i promemorian anvisade skulle visa sig oframkomliga
och förslaget följaktligen måste genomföras reformen enligt ämbetets uppfattning
endast bör tillerkännas begränsad giltighetstid. Ur lagtekniska synpunkter
borde detta föranleda, att förslaget ej genomföres i form av ändlingar
i straff verkställighetslagen utan i stället utformas såsom en fristående
lag. Länsstyrelsen i Kronobergs län vill icke heller tillstyrka, att de
föreslagna bestämmelserna införes i straffverkställighetslagen. På grund
av pågående nybyggnadsarbeten inom fångvården torde anstaltsutrymmena
så småningom komma att öka. En överbeläggning torde därför framdeles
icke behöva förekomma annat än möjligen tillfälligt. Det synes därför länsstyrelsen
lämpligt, att nya bestämmelser om uppskov med verkställighet av
nu ifrågavarande skäl upptages i en särskild lag med begränsad giltighetstid.
Även strafflagberedningen (majoriteten) anser, att befogenheten för
tångvårdsmyndigheterna att förordna om uppskov med verkställigheten inte
bör införas i straffverkställighetslagen utan stadgas i en särskild lag med
begränsad giltighetstid. Av samma mening är också stadsfiskalen i Växjö.

I några yttranden understrykes, att befogenheten att förordna om uppskov
med straffverkställigheten bör tillämpas med försiktighet. Fångvårdsstyrelsen
antör sålunda, att uppskov icke synes böra ifrågakomma, när intagande
på fångvårdsanstalt ter sig nödvändigt av individualpreventiva skäl eller för
att förebygga fortsatt asocialt levnadssätt eller brott; styrelsen syftar härvid
bl. a. på vissa unga lagöverträdare och på alkoholmissbrukare. Strafflagberedningen
(majoriteten) framhåller, att väntetiden mellan domen och
■verkställigheten i regel torde vara synnerligen deprimerande för den dömde
och ofta medför svårigheter för honom att mottaga och utföra erbjudet
arbete, varigenom hans försörjningsmöjligheter hindras. Största försiktighet
bör därtör iakttagas vid tillämpningen av uppskovsregeln. Denna bör
iör övrigt endast medge, att uppskov beslutas eu gång; ett upprepat beslut
om uppskov skulle uppenbarligen kunna medföra än allvarligare olägenheter
för den dömde. Beredningen fortsätter.

I fråga om tillämpningen av uppskovsregeln må slutligen framhållas, att
uppskov inte bör beviljas, när — såsom ofta torde vara fallet i fråga om
unga lagöverträdare — verkställigheten kan antagas ha individualpreven -

Kungl. Maj. ts proposition nr 111 år 1956

liv betydelse för den dömde. Förutom dennes ålder torde därvid arten av
den brottslighet för vilken han lagförts och dömts kunna giva den uppskovsbeslutande
myndigheten viss ledning.

Även föreningen Sveriges landsfiskaler understryker, att den föreslagna
lagregeln bör tillämpas restriktivt.

Den i promemorian föreslagna begränsningen i fråga om reformens tilllämplighet
till intagna med en strafftid till högst sex månader har i allmänhet
inte särskilt berörts i yttrandena. Länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasätter
emellertid, om icke maximigränsen för strafftiden i stället bör sättas
vid tre månader. En stor del av det nuvarande fångklientelet torde utgöras
av personer som dömts för trafikbrott och vilkas straff vanligen avser
kortare varaktighet. För dem torde i allmänhet icke större olägenheter uppkomma
av att verkställigheten något uppskjutes.

I vad förslaget innebär, att straffverkställigheten skall kunna uppskjutas,
även när den dömde avgivit nöjdförklaring, avstyrkes det uttryckligen av
riksåklagarämbetet, som därvid framhåller, att det väsentliga syftet med en
nöjdförklaring, nämligen att bereda den dömde möjlighet att omedelbart
efter förklaringens avgivande få börja avtjäna straffet, om förslaget i denna
del genomföres skulle komma att förfelas. Även fångvårdsstyrelsen uttalar,
att uppskov med verkställigheten av straffet icke bör få ske, när den
dömde förklarat sig nöjd med domen, såvitt angår honom ådömt ansvar,
och liknande uttalanden gör också länsstyrelsen i Kronobergs län, strafflagberedningen
(majoriteten) samt stadsfiskalen i Växjö.

Några remissinstanser intager den ståndpunkten att uppskov med straffverkställigheten
bör kunna ske allenast om den dömde samtycker därtill.
Fångvårdsstyrelsen uttalar sålunda, att förutsättningen för uppskov måste
vara, att uppskovet sker efter den dömdes hörande och med hans samtycke.
När styrelsen i tider av överbeläggning mottar domar beträffande icke häktade
dömda borde den möjligheten stå öppen att underrätta den dömde, att
verkställigheten skall uppskjutas någon tid, därest han själv går med på detta.
Den dömdes svar blir avgörande för om verkställigheten skall börja i
vanlig ordning eller uppskjutas. Straff lagberedningen (majoriteten) godtager
också reformförslaget allenast under förutsättning att uppskov icke får
ske annat än efter den dömdes hörande och med hans samtycke, och länsstyrelsen
i Norrbottens län samt svenska fångvårdssällskapet tillstyrker förslaget
under samma förutsättning.

I flera yttranden beröres förhållandet mellan uppskov som meddelas på
ansökan av den dömde samt uppskov av den typ som föreslagits i promemorian.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån uttalar, att förslaget synes
leda till vissa icke önskvärda konsekvenser med hänsyn till den restriktiva
tillämpningen av bestämmelserna om beviljande av uppskov med straffverkställighet
på ansökan av den dömde. Härom anföres.

Sådant uppskov må av vederbörande länsstyrelse beviljas allenast då synnerliga
skäl äro för handen. Sålunda avslås åtskilliga ansökningar, till
stöd för vilka skäl hava anförts, som i och för sig kunna anses beaktansvär -

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1956

da men som dock icke kunna anses utgöra »synnerliga» skäl. Med hänsyn
till angivna förhållande är det icke tilltalande om andra dömda personer,
vilka till stöd för en ansökan om uppskov icke skulle kunna anföra något
som helst bärande skäl skulle på sätt som föreslagits kunna få uppskov
genom beslut av fångvårdsstyrelsen.

Med hänsyn härtill framstår för länsstyrelsen lämpligheten av förslaget
såsom synnerligen tveksamt.

Länsstyrelsen i Norrbottens län fäster också uppmärksamheten på att ett
genomförande av förslaget skulle medföra, att uppskovsfrågor komme att
handläggas hos såväl länsstyrelserna som fångvårdsstyrelsen. Det synes
länsstyrelsen lämpligast, att länsstyrelserna nu åvilande beslutanderätt överflyttades
till fångvårdsstyrelsen. Härigenom får, enligt länsstyrelsens uppfattning,
fångvårdsstyrelsen snabbare än vad nu är fallet en bild av beläggningen
på anstalterna. Dessutom skulle vinnas förenkling och arbetsbesparing.

Fångvårdsstyrelsen anför, att man vid den ytterligare utredning som enligt
styrelsens mening bör verkställas om utformningen av uppskovsregeln även
bör beakta frågan om förhållandet mellan reglerna om uppskov på begäran
av den dömde och den föreslagna nya typen av uppskov.

Även fångvårdsdirektörerna i västra och södra anstaltsgruppen samt föreningen
tjänstemän inom kriminalvården framhåller olägenheterna av att
uppskovsärenden skulle komma att handläggas hos såväl länsstyrelserna som
fångvårdsmyndigheterna.

Slutligen behandlas i några yttranden frågan huruvida det skall ankomma
på fångvårdsstyrelsen eller räjongcheferna att besluta om uppskov med
verkställigheten. Fångvårdsdirektörerna i norra, östra och västra anstaltsgruppen
samt föreningen tjänstemän inom kriminalvården anser, att beslutanderätten
bör tillkomma räjongcheferna. Däremot anför åklagarmyndigheten
i Malmö, att det icke synes lämpligt att delegera beslutanderätten till
dessa, i vart fall ej förrän erfarenhet vunnits av reformen.

Förslag till anstaltsbyggnader in. in.

Fångvårdsbyggnadsutredningen har under hösten 1955 förberett och den
10 januari 1956 presenterat ett förslag till anstalt av ny typ för 80 intagna
på egendomen Risängen i Skövde. I anledning av rådande överbeläggning
och delvis i samband med pågående remissbehandling av fångvårdsbyggnadsutredningens
förslag har efter anmodan av justitiedepartementet ytterligare
byggnadsförslag avgivits. Fångvårdsstyrelsen har sålunda i sitt remissyttrande
föreslagit en mer sluten anstalt, som styrelsen avsett skola
uppföras i Skövde i stället för den av utredningen föreslagna. Styrelsen
har vidare i skrivelse den 22 februari 1956 lagt fram förslag till en likartad
sluten anstalt, avsedd att uppföras i anslutning till fångvårdsanstalten
i Mariestad. Byggnadsstyrelsen har i en promemoria den 23 januari

Kungl. Maj:ts proposition nr til år 1956

1956 föreslagit en annexbyggnad till Härlandaanstalten i Göteborg. Fångvårdsstyrelsen
har den 8 februari 1956 jämte yttrande över byggnadsstyrelsens
förslag tillika överlämnat ett alternativt förslag till utbyggnad av
sistnämnda anstalt samt därjämte hemställt om vissa nybyggnader vid kolonien
Ollestad, vilken härjats av eld. Vidare har fångvårdsstyrelsen i skrivelse
den 6 februari 1956 föreslagit åtgärder för en intensifierad insulinbehandling
av alkoholbenägna förvarade vid Håga sjukhus och uppförandet av en
barackbyggnad på Hallanstalten. Slutligen har fångvårdsstyrelsen den 14
februari 1956 inkommit med ytterligare förslag och yrkanden om medelsanvisning,
föranledda av överbeläggningen.

Jag skall i det följande närmare redogöra för de nu angivna förslagen.

Fångvårdsbyggnadsutredningens förslag till anstalt av ny typ på Risängen
i Skövde

Inledningsvis erinrar utredningen om att platsantalet vid fångvårdens anstalter
uppgår till cirka 3 600 och att ungefär en tredjedel av dessa platser
är öppna. Flertalet av de öppna platserna är anordnade vid kolonier. Kolonierna
är av två typer, nämligen dels de stora kolonierna för omkring 50
intagna och dels de små kolonierna för omkring 30 intagna. Av i stort sett
samma karaktär som de små kolonierna är de s. k. tillfälliga förläggningarna.

Kolonierna, som nu uppgår till ett trettiotal, är i allmänhet belägna på
relativt avlägsna platser med dåliga kommunikationer. Isoleringen medför
den fördelen att de intagna ganska fritt kan få röra sig på koloniområdet.
Men den medför också olägenheter av skilda slag. De intagna har sålunda
ofta svårt att få besök av sina anhöriga. Anstaltens möjligheter att bereda
dem lämpliga fritidssysselsättningar är begränsade. Byggnaderna är i allmänhet
av mycket enkel beskaffenhet och de intagna ofta förlagda flera i
samma rum. Ehuru under senare år en påtaglig förbättring inträtt såtillvida
som vissa kolonier försetts med verkstäder, består arbetsmöjligheterna
likväl vid åtskilliga kolonier i enbart grovarbete såsom skogshuggning och
vägarbete. Dessa förhållanden har medfört att de intagna mången gång föredrar
att stanna kvar på den slutna anstalten och motsätter sig förflyttning
till öppen anstaltsvård. Det händer sålunda, att en intagen åberopar
sin skötsamhet på den slutna anstalten som ett skäl mot förflyttningen,
som belöning för sitt välförhållande vill han få stanna kvar på den slutna
anstalten.

Även personalrekryteringen vid kolonierna försvåras av dessas avlägsna
belägenhet. Detta är så mycket allvarligare som kolonitjänsten ställer stora
krav på befattningshavarnas kvalitet och fallenhet för uppgiften. Då det är
förenat med stora svårigheter alt bereda kolonipersonalen bostäder i den
fria marknaden, har staten i stor utsträckning tvingats bygga personalbostäder
på anstaltsområdet, vilket ur flera synpunkter är olämpligt. Vidare
skapar landsbygdsisoleringen svårigheter för befattningshavarna att bereda

Kungl. Maj. ts proposition nr 111 år 1956

sina barn skol- och yrkesutbildning samt ger ringa möjligheter för de familjemedlemmar,
som så önskar, att arbeta utanför hemmet.

En annan olägenhet med det bestående kolonisystemet utgör den bristande
bevakningen, särskilt nattetid. Vid såväl större som mindre kolonier utövas
den egentliga tillsynen normalt endast av två vaktkonstaplar. Dessa
fördelar mellan sig all den tillsyn som måste förekomma på sön- och helgdagar
samt under den arbetsfria delen av vardagsdygnet. Detta har haft
till följd att den nattliga tjänsten fått uttagas med s. k. vilande vakt. Tillsynen
består då endast i att vakten sover i samma förläggning som de intagna.
Det torde få anses som ett minimikrav på en fångvårdsanstalt att den
skall stå under kontinuerlig tillsyn.

Utredningen anser att det nu är hög tid att ompröva principerna för den
öppna anstallsvården. Särskilt med hänsyn till vikten av att säkra en god
personalrekrytering till de öppna anstalterna måste dessa förläggas invid
lämpliga tätorter med goda kommunikationer, vilket självfallet icke hindrar
att man i tätorternas relativa närhet söker upp avskilt belägna platser.
Enklare kolonier och tillfälliga förläggningar bör i huvudsak utnyttjas för
korttidsklientel. För långtidsklientelef bör de öppna anstalterna utformas
så att den intagne alltid betraktar det som en förmån att bli förflyttad till
en sådan anstalt. Detta innebär bland annat att man tillämpar principen
om individuella rum, att fritidsverksamheten blir av minst lika god klass
som på den slutna anstalten samt att vid sidan av grovarbete möjligheter
beredes även till verkstadsarbete.

För den kraftiga ökningen av fångvårdsanstalter av öppen typ såväl i
vårt land som på andra håll i världen har utan tvivel i lika hög grad ekonomiska
som egentliga vårdsynpunkter varit avgörande. En öppen anstalt blir
alltid billigare både i anläggning och i drift än en sluten. De ekonomiska
synpunkterna får emellertid icke drivas så långt att därmed berättigade
krav på bevakning, förläggning, sysselsättning och allmän trivsel åsidosätles.
Vid ett tillgodoseende av nämnda behov vid de öppna anstalterna går
det icke att undvika viss ökning av anläggnings- och driftskostnaderna. Man
blir då tvungen undersöka möjligheterna att genom rationalisering i någon
form neutralisera eller begränsa dessa kostnadsökningar. Främst bör då
emellertid hållas i minnet att hela den öppna vårdformen i sig innebär en
ansenlig kostnadsrationalisering. Den närmast till hands liggande utvägen
att nedbringa kostnaderna torde vara att öka beläggningstalet på varje öppen
anläggning. Ett första steg i denna riktning togs för några år sedan,
då 50-manskolonierna infördes. På många håll i utlandet finns mycket stora
öppna fångvårdsanstalter. Det förefaller knappast troligt att man skulle löpa
några risker med att bär i landet göra försök med öppenvård i något större
enheter än vi hittills varit vana vid.

Utredningen föreslår att såsom ett första försök en öppen anstalt upplöres
för 80 intagna, vilket motsvarar en sammanslagen 50- och 30-mannakoloni.
Även personaluppsättningen bör — med vissa korrigeringar — an -

Kungl. Maj. ts proposition nr 111 år 1956

passas eller vad som tilldelas dessa två typer av kolonier. Den föreslagna
anstalten bör inrättas så att den tillgodoser de reformbehov som i det föregående
betecknats som angelägna. Anstalten bör sålunda ligga avskilt vid
en tätort, där personalfrågorna kan lösas tillfredsställande, byggas med individuella
rum för de intagna och förses med välutrustade verkstäder.

Cirka 2 km från Skövde centrum ligger lantegendomen Risängen, som
äges av Skövde stad (donationsjord) och omfattar 32,8 har. Staden har förklarat
sig beredd att omedelbart på denna egendom ställa erforderlig mark
till förfogande för en öppen fångvårdsanläggning samt att svara för vatten-,
avlopps- och elledningar. En anstalt på denna plats skulle ligga centralt
men ändå helt avskild från annan bebyggelse. På egendomen finns, förutom
några gamla jordbruksbyggnader, ett bostadshus med två lägenheter på
respektive 4 och 2 rum och kök. Lägenheterna är försedda med centralvärme
men i övrigt omoderna. Arrendatorns kontrakt utgår den 14 mars 1957,
men han har förklarat sig villig att avträda arrendet redan innevarande år,
på villkor som staden godtagit. I bostadshuset skulle kunna beredas bostäder
för dels anstaltens styresman, dels två ogifta befattningshavare. Övrig personal
torde, enligt vad utredningen erfarit, kunna beredas bostäder i Skövde,
dock endast under förutsättning att tillstånd och lån beviljas för behövligt
antal lägenheter.

Det för anstalten erforderliga området beräknas till ca 38 000 m2. Utanför
det egentliga anstaltsområdet bör man beräkna ca 3 000 m2 »skyddsområde»,
totalt alltså ca 41 000 in2.

Med byggnadsstyrelsens medverkan har utredningen uppgjort följande
förslag till byggnadsplan: De intagna förlägges i fyra byggnader, var och en
avsedd för 20 intagna, som erhåller individuella rum på omkring 6 m2.
Rummen förses med bord, stol, säng och klädskåp. Varje byggnad har gemensamt
toalett- och tvättrum samt dagrum, städ- och torkrum. I eu administrationsbyggnad
inrymmes kontorsrum för styresmannen (tillika konferensrum
för anstaltsnämnden och behandlingskollegiet), uppsyningsmannen,
överkonstapeln (tillika utrymme för läkaren), kuratorn, kanslibiträdet
och skrivbiträdet. Vidare finns vaktrum, två isoleringsrum och tre samtalsrum
för besökare. Slutligen finns förvaringsrum för anstaltens kläder (samtidigt
s. k. lappskrädderi) och för de intagnas privata persedlar samt vidare
mottagningsrum, bad och toaletter. I en matsalsbyggnad beredes plats för 80
intagna sittande vid småbord. Ett biblioteks- och studierum (kan eventuellt
också utnyttjas som personalmatsal) avskiljes genom en vikvägg från matsalen.
Matsalen användes även som samlingslokal, varvid biblioteksrummet
kan utnyttjas som scen. I denna byggnad finns dessutom kapprum, toaletter
och kök med diskrum, renseri och förrådsutrymmen. I en källarvåning
inrymmes grovrenseri, ytterligare köksförråd samt panncentral för hela anläggningen.
En bastubyggnad innehåller utom bad- och klädrum en liten
hobbylokal (befintlig byggnad som om- och tillbygges). Två verkstadsbyggnader
uppföres, den ena avsedd för metallarbete, den andra för snickeri.
Byggnaderna innehåller förutom verkstadslokaler ytterligare förrådsutrym2
Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 111

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1956

men, omklädnads- och tvättrum för de intagna, rastrum, expedition för
yrkesmästare m. m. Området förutsättes få en bollplan och avgränsas med
ett mindre nätstängsel. Byggnaderna utföres som monteringsfärdiga trähus
bestående av en regelstomme beklädd invändigt med panel och träfiberplattor
och utvändigt med eternitskivor samt däremellan isoleringsmatta. Frånsett
matsalsbyggnaden uppföres samtliga hus källarlösa. Uppvärmning sker
med oljeeldning centralt från matsalsbyggnaden.

Sysselsättningen bör nära ansluta sig till vad som förekommer vid den
västra anstaltsgruppens centralanstalt Härianda, vilket kommer att underlätta
förflyttningen av de intagna. Den bör alltså omfatta mekaniskt arbete
och träindustri. Dessutom bör det finnas tillgång till skogsarbete. Platsantalet
i de olika arbetsgrenarna blir 30 i vardera verkstaden samt 10 i
skogsarbete. Återstoden av de intagna får sysselsättas med ekonomiarbeten
för anstaltens räkning (köksarbete, städning in. in.).

Vid en 50-manskoloni omfattar personalen 11 anställda, vid en 30-manskoloni
7. Förutsättes vakande nattvakt måste personalstyrkan vid varje
koloni utökas med minst en vaktkonstapel. Den personalplan som utredningen
föreslår för anstalten på Risängen omfattar 20 befattningshavare,
alltså bka stor styrka som vid en 50- och en 30-manskoloni tillsammantagna
jämte extraförstärkning för vakande vakt. Tack vare det större formatet
på anstalten kan emellertid personalplanen för Risängen sammansättas på
ett bättre sätt än vid kolonierna. Utredningen föreslår följande personalsam -

mansättning.

Lönegrad

1 föreståndare........................... 23

1 uppsyningsman ........................ 16

1 överkonstapel .......................... 14

6 vaktkonstaplar ........................ 12

1 kurator ............................... 18

1 kanslibiträde . ......................... 11

1 biträde ................................ rb

1 köksföreståndare ...... 12

2 yrkesmästare .......................... 18

2 yrkesmästare .................... .... 16

2 yrkesmästare .......................... 14

1 skogsförman .......................... 14

Utredningen förutsätter, att föreståndaren bildar tjänstgöringspar med
överkonstapeln, kuratorn med uppsyningsmannen. Dessa båda par bör alternera
vid veckoslut och helger. För vakande dygnet-runt-tillsyn åtgår 3,5
vaktkonstaplar. Återstående 2,5 beräknas för förstärkning vid veckoslut och
helger samt annan arbetsfri tid för de intagna. Tre yrkesmästare (lgr 18,
16, 14) beräknas för varje verkstad. Tillsynen av de med olika ekonomiarbeten
sysselsatta bör utövas av uppsyningsman och överkonstapel och för
köksarbetarnas del köksföreståndaren. En ledamot av utredningen har med
instämmande av fyra experter uttalat, att enligt lians mening styresmannen

Kungl. Maj.ts proposition nr llt år 1956

borde placeras i lönegrad 25 och uppsyningsmannen i lönegrad 18. En
expert har tillika ansett, att tjänsten som kanslibiträde borde utbytas mot
en tjänst som kontorist.

I skrivelse den 4 januari 1956 bär Skövde stads drätselkammare, med stöd
av stadsfullmäktiges bemyndigande, förklarat sig villig att träffa överenskommelse
med statsverket på följande villkor. Staden försäljer 41 000 m2
av stadsägan nr 1535 (Risängen) med därå befintligt bostadshus och ekonomibyggnader
för ett pris av 240 000 kronor, vari inkluderas samtliga kostnader
för framdragande av vatten- och avloppsledningar till tomtgränsen,
uppförande av erforderlig avloppspumpstation samt framdragande av erforderliga
ledningar för elektrisk kraft till tomtgränsen. Köpeskillingen
motsvarar ca 5 kronor per in2 tomtmark inklusive alla kostnader för framdragande
av vatten, avlopp och elkraft, därvid bostadshuset med tillhörande
tomt värderats till 40 000 kronor. Råmarkspriset motsvarar ca 2 kronor
per in2. Tillträde kan ske den 14 mars 1956.

Byggnadsstyrelsen har låtit upprätta skissritningar till de ifrågavarande
nybyggnaderna. Med utgångspunkt från dessa ritningar och från av arbetsmarknadsstyrelsen
uppgivna kostnader för det monteringsfärdiga trämaterialet
för respektive byggnader har styrelsen beräknat kostnaderna till föl -

jande belopp.

Fyra förläggningsbyggnader ................................ 280 000

Administrationsbyggnad .................................... 70 000

Matsalsbyggnad med kök och panncentral .................... 130 000

Mekanisk verkstad......................................... 95 000

Snickeriverkstad ........................................... 140 000

Bastu och hobbylokal....................................... 35 000

Ombyggnad av befintligt bostadshus.......................... 25 000

Transformatorstalion ....................................... 25 000

Kulvertar, utvändiga vatten-, avlopps- och elledningar inom an staltsområdet

samt ytterbelysning .......................... 60 000

Grovplanering ............................................. 75 000

Stängsel, 2 m högt.......................................... 25 000

Arvoden, administration, oförutsett .......................... 140 000

Summa 1 100 000

För inredning och utrustning har byråchefen i fångvårdsstyrelsen S. Blom,
vilken anlitats som expert, beräknat följande belopp.

Inventarier.................................................. 170 000

Maskiner för mekaniska verkstaden .......................... 190 000>

Maskiner för snickeriverkstaden .............................. 140 000^

Diverse (bl. a. småbuss för skogsarbetarlaget) .................. 20 000

520 000

Totalt uppgår kostnaderna alltså till (1 100 000 -f 520 000 + 240 000)
1 860 000 kronor, eller 23 250 kronor per vårdplats.

Kungl. Maj.ts proposition nr ill år 1956

Andra byggnadsförslag

I samband med sitt den 15 februari 1956 avgivna remissyttrande över
fångvårdsbyggnadsutredningejis förslag till öppen anstalt i Skövde har
fångvårdsstyrelsen framställt vissa erinringar mot utredningens i förslaget
deklarerade principprogram för öppen anstaltsvård samt gett anvisning på
en annan typ av byggnad, som styrelsen anser vara bättre lämpad som fångvårdsanstalt
på det till inköp föreslagna området.

Styrelsen framhåller alt åtskilliga företeelser på senare tid visat alt öppna
anstalter måste planläggas med stor omsorg för att verksamheten skall
kunna försiggå någorlunda ostörd, därvid särskild uppmärksamhet måste
ägnas åt arbetsdriften, den sociala omvårdnaden, fritidssysselsättningen och
de intagnas bostadsrum. Styrelsen kan icke dela utredningens uppfattning
att kolonierna i allmänhet är belägna på relativt avlägsna platser med dåliga
kommunikationer. Vid arbetet på anskaffande av kolonier ägnas nämligen
dessas lämpliga belägenhet stor uppmärksamhet. De rekryteringssvårigheter
som utredningen talar om har styrelsen på senare år haft föga känning
av. Ur stadssynpunkt kan en placering på landsbygden te sig ödslig,
men lika väl som det finns människor vilka icke trivs på landsbygden finns
det sådana som gärna viil bo där. Utredningens kritik mot de nuvarande
öppna anstalterna inom fångvården träffar egentligen de enligt beslut vid
1954 års riksdag inrättade s. k. tillfälliga förläggningarna, vilka av utredningen
oriktigt uppgivits vara av i stort sett samma karaktär som kolonierna.
Med något undantag har emellertid kolonierna över lag en helt annan
utrustning än förläggningarna. Därigenom och genom anläggningens typ inger
de icke samma känsla av ödslighet och torftighet som dessa. Svårigheten
att rekrytera de öppna anstalterna med fångar hänför sig därför i huvudsak
till förläggningarna. Styrelsen har för sin del den uppfattningen att det
är av största betydelse, att man såsom nu sker söker inrätta kolonierna på
egendomar med redan befintlig bebyggelse, bland annat någon stor bostadsbyggnad,
samt med trädgård, vägar och andra anläggningar. Härigenom och
genom att hålla platsantalet nere kan man i viss mån förtaga intrycket av
anstalt och skapa en mer hemliknande atmosfär. Såsom i det följande angives
föreslår fångvårdsstyrelsen i särskild skrivelse en ökning av anslagen
till förvärv av fångkolonier.

I stället för den av fångvårdsbyggnadsutredningen förordade anläggningen
i Skövde föreslår fångvårdsstyrelsen att en förläggning för
78 intagna koncentreras till en enda byggnad, uppförd i tegel och betong och
inrymmande även administrationslokaler, matsal, kök, hobbyrum in. in. Härtill
skulle komma två fristående verkstadsbyggnader. Fångvårdsstyrelsens
förslag innebure väsentliga fördelar i förhållande till utredningens. Sålunda
skulle all trafik mellan bostäder å ena sidan och matsalar, bad, hobbyrum
o. s. v. å andra sidan ske inomhus med åtföljande större säkerhet. En
eller flera bostadsavdelningar kunde med enkla medel förändras så att den
motsvarade ett mer slutet förvar. Brandfaran eliminerades och skyddsrum

Kiingl. Maj.ts proposition nr ill år 1956

kunde anordnas. Slutligen skulle övervakningen och administrationen förenklas
och göras effektivare. Anläggningen skulle enligt styrelsens beräkningar
draga en kostnad av 1 533 000 kronor, eller 19 600 kronor per vårdplats.

Fångvårdsstyrelsen föreslår vidare (skr. 22/2 1956) att på mark, hörande
till fångvårdsanstalten i Mariestad, en sluten anstaltsavdelning skulle
uppföras för 78 intagna. Avdelningen föreslås i stort sett planerad såsom
den av styrelsen föreslagna anläggningen i Skövde och förlagd på ett avstånd
av cirka 3 km från Mariestadsanstalten. Anläggningskostnaderna uppskattas
till 2 133 000 kronor, eller 27 346 kronor per vårdplats. Dessutom
erfordras 457 000 kronor för utrustning. Förslaget föranleder vidare ökade
årliga personalkostnader till ett belopp av cirka 300 000 kronor.

Byggnadsstyrelsen har i en den 23 januari 1956 dagtecknad promemoria
lagt fram förslag till utbyggnad av fångvårdsanstalten å
H ä r 1 a n d a med ett annex. Vid förslagets utarbetande har kontakt tagits
med fångvärdsdirektören i västra anstaltsgruppen. Byggnadsstyrelsen anför.

Öster om de nuvarande anstaltsbyggnaderna å Härianda finns ett anstalten
tillhörigt obebyggt område på vilket anstaltens idrottsplats är belägen.
Genom en mindre förskjutning av denna idrottsplan mot söder kan plats
beredas för ett annex omfattande 50—60 platser. De intagna förlägges i tre
byggnader, var och en innehållande 20 enkelrum på ca 6 in2. Varje byggnad
har gemensamt toalett- och tvättrum samt dagrum, städ- och torkrum.
Byggnaderna är av samma typ som de, soin av fångvårdsbyggnadsutredningen
föreslagits vid den planerade öppna anstalten vid Risängen i Skövde
(se s. 15). Om så befinnes önskvärt på grund av annexets slutna karaktär
kan beläggningen i varje byggnad minskas till 17, varigenom dagrumsutrymmet
i byggnaderna kan ökas i motsvarande grad. I en matsals- och övervakningsbyggnad
inrymmes bl. a. en gemensam matsal för de intagna med
serveringskök och diskrum. Maten transporteras från anstaltens nuvarande
centralkök till nämnda serveringskök. Centralköket är emellertid trångt och
dåligt utrustat och bör snarast utökas och moderniseras. I den generalplan
för de äldre fångvårdsanstalternas upprustning, som byggnadsstyrelsen kommer
att framlägga i samråd med fångvårdsstyrelsen, har moderniseringen
av Härlandaanstaltens kök medtagits bland de mera angelägna företagen.
Matsalen är avsedd alt jämväl utnyttjas som samlingssal, varvid ett från
matsalen genom eu vikvägg avskilt studierum kan utnyttjas som scen. I
denna byggnad finns utom ovan berörda utrymmen med tillhörande bilokaler
även vaktrum, kontorsrum för uppsyningsman, överkonstapel och kurator,
två samtalsrum samt mindre förråd för de intagnas kläder.

Enligt förslag från fångvårdsstyrelsens arbetsbyrå skall vid annexet uppföras
även en verkstadsbyggnad för grovsömnad och enklare träindustri.
Verkstadsbyggnaden utformas lämpligen i huvudsak som de verkstäder
som föreslagits vid den förut nämnda planerade öppna anstalten i Skövde

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1956

och med en sammanlagd yta om ca 500 m2 inkluderande verkstads- och
törrådslokaler, omklädnads- och tvättrum för de intagna, rastrum, expedition
för yrkesmästare m., m. Tvättrummet är även avsett att användas som
duschrum vid utomhusidrott in. in. Förutom nämnda två verkstadsgrenar
är avsikten att det skogsarbetarlag som nu finns vid Härianda skall förläggas
i annexet. En del av de intagna får sysselsättas med ekonomiarbeten
för annexets räkning (köksarbete, städning in. in.).

Byggnaderna utföres som monteringsfärdiga trähus utan källare. Uppvärmningen
sker genom en kulvert från huvudanstaltens värmecentral, som
fördenskull måste kompletteras.

Annexområdet avgränsas med ett fem meter högt träplank försett med
taggtrådsavslutning om ytterligare ca 1,2 meters höjd. Ungefär 12 meter
utanför detta plank finns ett befintligt nätstängsel om ca 2,2 meters höjd.
Planket och området på bägge sidor om detsamma kommer att vara starkt
belyst under den mörka tiden av dygnet.

Kostnaderna för annexet har uppskattats till 710 000 kronor. För inredning
och utrustning har fångvårdsstyrelsens arbetsbyrå beräknat 240 000
kronor. Totalt uppgår kostnaderna alltså till (710 000 + 240 000 —) 950 000
kronor eller 16 000 — 19 000 per vårdplats beroende på om annexet utnyttjas
för 60 eller 50 intagna.

En utbyggnad av Härlandaanstalten i enlighet med byggnadsstyrelsens
förslag föranleder enligt fångvårdsstyrelsens beräkningar följande personalökning.

Befattning	Lönegrad	Kronor
1 uppsyningsman ...............		11 760
1 överkonstapel .................		10 932
15 vaktkonstaplar ................	.............. eg 12	142 200
1 yrkesmästare .................		11 760
1 yrkesmästare .................		10 932
1 köksföreståndare ..............		10 932

198 516

Fångvårdsstyrelsen (skr. 8/2 1956) har med eget yttrande överlämnat
byggnadsstyrelsens promemoria. I samband därmed har fångvårdsstyrelsen
framlagt ett alternativt förslag, enligt vilket en stenbyggnad skulle uppföras
i omedelbar anslutning till Härlandaanstalten med utrymme för 73 häktade
samt vissa ombyggnader av den äldre anstaltsbyggnaden utföras, så att bl. a.
anstaltens köksavdelning moderniseras och en isoleringsavdelning inrättas.

Fångvårdsstyrelsen antör i huvudsak följande. Anstalten å Härianda har
175 ordinarie platser. Beläggningen har emellertid på senaste tiden varit
uppe i 302 intagna. Att detta antal kan inhysas på anstalten beror på dubbelbeläggning
av mer än 100 celler. Med hänsyn till hygien och säkerhet innebär
denna trångboddhet stora vådor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1956

Byggnadsstyrelsens förslag att uppföra monteringsfärdiga trähus i en våning
av baracktyp begränsar emellertid möjligheten att använda annexet.
Den relativt fria vårdformen förutsätter en större pålitlighet hos de intagna.
Det klientel, som efter bortflyttning till sidoanstalter och kolonier kvarblir
på centralanstalten (omkring 200 straffångar och fängelsefångar) utgöres
till allra största delen av intagna, beträffande vilka de sedvanliga säkerhetsåtgärderna
icke kan eftersättas. De intagna skall inta sina måltider
i en särskild byggnad, dit de också är hänvisade för vissa fritidssysselsättningar
och för att komma i förbindelse med befälstjänstemän och kurator.
Förläggningsbvggnaderna måste därför vara olåsta under fritiden. Den
oreda som härav blir följden är så mycket mera riskabel, som anläggningen
är belägen inne i en stor stad med — trots planket — talrika möjligheter
till kommunikation med yttervärlden, särskilt under den mörka årstiden.
Resultatet blir vidare att de straffade kommer att uppdelas på två förläggningsgrupper,
nämligen en grupp i gamla fängelset och en i annexet, med
alla de olägenheter som en sådan splittring medför ur administrativa
och andra synpunkter.

Fångvårdsstyrelsen föreslår i stället att annexet avses uteslutande för
häktade män och kvinnor och förlägges söder om de nuvarande anstaltsbyggnaderna;
alla erforderliga lokaler skall sammanföras till en enda byggnad
av sten i två våningar utan utgrävd källare. I bottenvåningen skall
finnas en avdelning med 24 celler för manliga häktade och en avdelning
för kvinnor med 11 celler. Övervåningens 38 celler skall disponeras av häktade
män. Det sammanlagda antalet vårdplatser blir således 73. I byggnaden
skall därjämte finnas mottagningsrum, besöksrum, läkarrum, expeditionslokaler
(bl. a. för arbetsterapeut och kurator), förråd, frukostrum för
personal, serveringskök m. in.; tvättställ skall finnas i varje cell samt toaletter
med wc i varje våning. Dagrum och särskilda arbetslokaler för de intagna
behöves ej, eftersom dessa såsom häktade skall hållas i enrum. Uppvärmningen
skall ske genom kulvert från huvudanstaltens värmecentral.
Byggnaden bör omges av en 4,7 meter hög betongmur.

Kostnaderna för uppförande av häktesbyggnaden, inklusive inhägnad och
planering, har beräknats till 873 000 kronor, vilket belopp utslaget på 73
vårdplatser, ger en kostnad per plats av 11 960 kronor.

Sysselsättningsmöjligheter finns för närvarande för endast 240 intagna.
Styrelsen föreslår att den befintliga verkstadsbyggnaden ombygges för
275 000 kronor, varigenom 10 nya arbetsplatser erhålles (jfr prop. 140/
1955 s. 141; kapitalbudgeten 1956 s. 7). Vidare föreslås att ny verkstadsbyggnad
med 20 platser uppföres utmed norra muren; med hänsyn till
brandfaran bör den utföras i sten. Kostnaden beräknas till 170 000 kronor.
Maskinuppsättningen för denna verkstad, där driften skulle avse fabrikation
av kontorspärmar o. dyl., beräknas kosta 95 000 kronor.

Vissa ombyggnadsarbeten i förbindelsebyggnaden mellan anstaltens centrala
byggnad och den s. k. ekonomiflygeln erfordras. Arbetena avser utvidgning
genom tillbyggnad av den i källarvåningen belägna köksavdelningen (med till -

Kungl. Maj.ts proposition nr til år W56

hörande förrådsrum) och installation av mathiss samt i bottenvåningen inredande,
likaledes genom tillbyggnad, av ytterligare isoleringsrum. Härjämte
skulle förbindelsebyggnaden påbyggas med en våning, i vilken lokaler skulle
anordnas för läkare, tandläkare, laboratorium in. m. De sammanlagda kostnaderna
härför beräknas till 350 000 kronor. Härjämte bör 15 000 kronor
beräknas för igenläggning av balkongöppningen mellan bottenvåningen och
första våningen i viss del av anstaltens huvudbyggnad.

Till engångsutrustning för häktesbyggnaden beräknas ett belopp av 155 000
kronor bli erforderligt.

Kostnaderna för de av fångvårdsstyrelsen föreslagna anläggningarna på
Härianda uppgår alltså tillhopa till 1 933 000.

De förslag till utbyggnads- och omändringsarbeten, som styrelsen i det föregående
framlagt, medför att anstaltens personal måste förstärkas.

Följande befattningar behöver inrättas:

Kronor

Nybyggnad för häktade

1 uppsyningsman Ce 16................................... 11 760

1 överkonstapel Ce 14..................................... jq 932

1 arbetsterapeut Ce 14 .................................... 10 932

10 vaktkonstaplar Cg 12.................................... 94 gQO

128 424

Nya verkstadsbyggnaden

1 yrkesmästare Ce 16..................................... H 759

1 yrkesmästare Ce 14..................................... 10 932

22 692

Kvinnoavdelning

1 första vaktfru Ce 13 .................................... 10 524

1 vaktfru Ce 10........................................... 9 430

20 004

Enligt såväl byggnadsstyrelsens som fångvårdsstyrelsens förslag erfordras
förstärkning av kökspersonalen, vilket bör ske genom anställande av

1 köksföreståndare Ce 14 ................................ 10 932:_

Den nuvarande köksföreståndaren i Ca 12 blir biträdande köksförståndare
i Ca 12.

Personaluppsättningen å Härlandaanstalten är beräknad efter 175 platser.
Den starka överbeläggningen å anstalten, särskilt av häktade, å upp emot
300 intagna har medfört, att styrelsen måst tillfälligt bevilja en avsevärd
förstärkning av personalen. Därest huvudbyggnaden skall beläggas med 210
220 intagna, erfordras medelsanvisning för följande på grund av överbeläggningen
redan anställda befattningshavare för tillsyn och arbetsdrift:

Kronor

21 864
21 864

2 yrkesmästare Ce 14 .
2 överkonstaplar Ce 14

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1956

Kronor

7 vaktkonstaplar Cg 12 (tillsyn) .............................. 66 360

1 vaktkonstapel Cg 12 (förråd)................................ 9 480

119 568

Styrelsens förslag för Härlandaanstalten innebär att anstalten skall ordinärt
beräknas för 285 intagna, överbeläggningen har tvingat styrelsen alt
förstärka jämväl expeditionspersonalen. Medelsanvisning erfordras för följande
befattningar.

Kronor

1 fångvårdsassislent Ce 23................................... 17 112

1 social kurator Ce 18 ........................................ 12 888

1 kansliskrivare Ce 15 (direktörsexpeditionen) ................ 11 328

1 kanslibiträde Ce 11 (kamrerarkontoret) ...................... 9 828

2 biträden rb................................................ 15 936

67 092

Slutligen påkallar styrelsens förslag om ombyggnad av den nuvarande
verkstadsbyggnaden anställande av en yrkesmästare i Ce 18 (12 888 kronor).

Avlöningskostnaderna för personal vid anstalten å Härianda skulle höjas
med sammanlagt (128 424 + 22 692 + 20 004 + 10 932 + 119 568 + 67 092
+ 12 888) 381 600 kronor.

Ett 40-tal till förvaring dömda avvaktar för närvarande på anstalter för
vanligt fångförvar att plats skall beredas dem på säkerhetsanstalt. I avsikt
att nedbringa dessa väntetider föreslår fångvårdsstyrelsen (skr. 6/2 1956)
att platsantalet på Håga sjukhus utökas med 10, varigenom förutsättningar
skulle skapas för en intensifierad medicinsk behandling av vissa förvarade,
samt vidare att en förläggningsbyggnad för 16 intagna uppföres vid säkerhetsanstalten
å Hall.

Håga sjukhus har för närvarande 70 platser. På sjukhuset vårdas
häktade, som är föremål för sinnesundersökning, straffriförklarade samt
andra kategorier dömda som befinnes vara i behov av psykisk vård, däribland
åtskilliga förvarade. Tillgängliga resurser medger för närvarande att
insulinbehandling samtidigt kan ges åt i medeltal endast 10 intagna.

Antalet till förvaring dömda, som efter utskrivning på prov återhämtats
till anstalt, har under åtskilliga år hållit sig mellan 29 och 34. Under år
1955 steg emellertid antalet till 43; inga tecken tyder på att detta antal
skulle komma att sjunka. Återhämtningen beror i många fall på alkoholmissbruk
med åtföljande arbetsovilja eller arbetsoförmåga. För närvarande intages
de återhämtade som regel i vanliga förvaringsanstalter, där de brukar
vistas i sex månader, innan de åter utskrives. Om sådana återhämtade, som
under provutskrivningen missbrukat alkohol eller av annan anledning visal
sig vara i behov av psykiatrisk vård, i stället kunde intagas på Håga sjuk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1956

hus, skulle de efter genomgången medicinsk behandling, bland annat insulinkur,
sannolikt kunna utskrivas tidigare än vad nu är fallet. Även interneringsnämnden,
med vilken fångvårdsstyrelsen samrått i denna fråga, delar
uppfattningen att det finns skäl förmoda att den tid, under vilken de
återhämtade nu vistas på säkerhetsanstalt, skulle kunna förkortas vid en
intensiv medicinsk behandling.

De lokaler i sjukhusets huvudbyggnad, som för närvarande tages i anspråk
för arbetsterapi, förråd m. in., bör frigöras genom att en särskild arbetsbyggnad
uppföres utanför sjukhusets omslutningsmur. På så sätt skulle
utrymme vinnas i huvudbyggnaden för tio nya vårdplatser, vilka samtliga
avses skola beläggas med förvarade. För dessa skulle möjlighet beredas till
erforderlig insulinbehandling genom att ytterligare en behandlingssal vid
sidan av den redan förefintliga inrättas i de på angivet sätt friställda lokalerna.
På insulinavdelningen skulle därigenom kunna samtidigt behandlas
20 patienter mot för närvarande 10.

Den föreslagna arbetsbyggnaden tänkes förlagd sydost om anstalten, strax
utanför omslutningsmuren och omgiven av nätstängsel, inom vilket tillräckligt
utrymme finnes även för en idrottsplan. Byggnaden, som skulle ha ett
ytinnehåll av 11 X 22 meter, föreslås utförd i sten i ett våningsplan. Den
avses skola inrymma två arbetssalar, rum för arbetsledare, förrådsutrymme,
kapprum och toalett. Byggnadskostnaderna har beräknats till sammanlagt
213 000 kronor.

Förslaget föranleder följande ökade personalkostnader:

Befattning 1 överskötare .................	Lönegrad	Kronor 11 328 28 440 12 888 1 440
3 vaktkonstaplar.............
1 socialassistent ............ Läkararvode ............

	Summa 54 096

Den nya insulinavdelningen måste stå under särskild tillsyn av läkare.
Fn av de två förste läkarna å sjukhuset bör ha närmaste ansvaret för avdelningen.
Han bör för denna uppgift erhålla arvode med 1 440 kronor för
år. Sjukhusets nuvarande personaluppsättning innefattar eu vaktkonstapel
lör insulinbehandling. Utökning av antalet platser för insulinbehandling till
20, fördelade å två våningar, nödvändiggör anställandet av ytterligare två
befattningshavare, nämligen en överskötare och en vaktkonstapel. Vidare
erfordras en förstärkning av tillsynspersonalen med två vaktkonstaplar. Om
intagnings tiderna för återhämtade förvarade skall kunna nedbringas, förutsätter
detta en tullgod social omvårdnad, avseende bland annat arbetsanskaffning.
Förste läkaren bör för ändamålet erhålla en socialassistent.

I fråga om omkostnader erfordras medel till engångsanskaffning av inventarier
dels för 10 intagna, kostnaden beräknad till (10 X 2 400) 24 000 kronor,
och dels för en socialassistent, kostnaden beräknad till 1 900 kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr ill år 1956

Engångsaniskaffningen skulle alltså draga en sammanlagd kostnad av 25 900
kronor, avrundat med hänsyn till behovet av medicinsk utrustning till
30 000 kronor.

Fångvårdsstyrelsen föreslår vidare att Hallanstaltens kapacitet
ökas med 16 platser genom uppförande av en särskild förläggningsbyggnad
utanför det slutna anstaltsområdet. Byggnaden bör utgöras av ett monteringsfärdigt
trähus och vara konstruerat så att den kan tagas i anspråk för
koloniorganisationen, när den icke längre erfordras vid Hall. Härjämte föreslår
styrelsen att en verkstadsbarack uppföres.

Kostnaden beräknas till 95 000 kronor för förläggningsbyggnaden, till
60 000 kronor för verkstadsbaracken samt till 20 000 kronor för maskinutrustning
i verkstaden.

Förslaget föranleder en förstärkning av anstaltens personal med en yrkesmästare
i Cg 14 och med två vaktkonstaplar. Kostnaderna för personalökningen
beräknas till 29 100 kronor.

Till engångsanskaffning av inventarier m. in. för 16 intagna räknar styrelsen
med ett till 35 000 kronor avrundat belopp.

Vidare anmäler fångvårdsstyrelsen (skr. 8/2 1956) att brand den 20 december
1955 uppstod å kolonien O 11 e s t a d. Elden började i andra våningen
av koloniens huvudbyggnad; denna våning stod inom kort i lågor, varför
intet kunde där räddas. Däremot lyckades man föra undan inventarier i
bottenvåningen och förråd i källaren.

Kolonien Ollestad disponerade före branden omkring 40 platser. Av dessa
var 17 inrymda i den nu nedbrunna mangårdsbvggnaden, som dessutom innehöll
kök och matsal för samtliga intagna samt tjänstebostad för föreståndaren.

Styrelsen föreslår nu att huvudbyggnaden, vars grundmurar är praktiskt
taget oskadade, återuppföres samt hemställer att medel beviljas härtill.
Fångvårdsstyrelsens ritningsförslag till ny huvudbyggnad innebär att byggnaden
i dess helhet tages i anspråk för personalbostäder och expeditionslokaler.
Bottenvåningen föreslås skola inrymma fyra expeditionsrum, arkiv,
föreståndarbostad om 3 rum och kök samt två enkelrum med sovalkov. 1
våningen en trappa upp inrättas en 3-rumslägenhet och en 2-rumslägenhet.
Kostnaderna beräknas till sammanlagt 247 000 kronor. Byggnaden är avsedd
att uppföras i trä och till det yttre i stil med den brunna byggnaden.

Vidare föreslår styrelsen att en förläggningsbyggnad för 25 intagna samt
en köks- och matsalsbarack uppföres vid kolonien för en beräknad kostnad
av tillhopa 238 000 kronor (jfr kapitalbudgeten 1956 s. 7).

Förutom sådana i det föregående redovisade medelsbehov, som omedelbart
föranledes av fångvårdsstyrelsens skilda förslag hemställer fångvårdsstyrelsen
(skr. 14/2 1956) tillika om viss ytterligare anslagsuppräkning
till följd av det kraftigt stegrade fångantalet. Styrelsen föreslår därvid
bland annat att 2 000 000 kronor anvisas till förvärv av fångkolonier.
Även om alltjämt avsevärda belopp kvarstår odisponerade för anslaget, är

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1956

det dock, uttalar styrelsen, nödvändigt med hänsyn till den utveckling av
brottsligheten, som gjort sig gällande under den senaste tiden, att erforderiiga
medel står till Kungl. Maj :ts förfogande så alt lämpliga egendomar, om
så behöves, kan förvärvas och inredas till fångvårdsanstalter. Vidare hemställer
styrelsen att anslaget till understöd åt verksamhet för frigivna fångar
in. fl. måtte för budgetåret 1955/56 uppräknas med 30 000 kronor.

Yttranden

över fångvårdsbyggnadsutredningens förslag har yttranden avgivits av
kammarkollegiet, statskontoret, fångvårdsstyrelsen, statens lönenämnd, länsstyrelsen
i Skaraborgs län, drätselkammaren i Skövde, svenska fångvårdssällskapet,
föreningen tjänstemän inom kriminalvården och Sveriges fångvårdsmannaförbund.

De av utredningen uppdragna principiella riktlinjerna för en refor in ering
av den öppna a n s t a 11 s v å r d e n möter — såsom i det föregående
nämnts (jfr s. 20) — kritik från fångvårdsstyrelsens sida. Utredningstöi
slaget har av övriga remissorgan icke föranlett några erinringar ur
piincipiella synpunkter, t öreningen tjänstemän inom kriminalvården anser
sålunda den omprövning av de öppna anstalternas utformning, som genom
föreliggande betänkande inletts, vara i hög grad påkallad och finner att koloniväsendets
utbyggnad hittills delvis skett alltför lättvindigt och schablonmässigt.
Föreningen uttalar förhoppningen att en fortsatt upprustning av
koloniväsendet kommer att ske enligt de riktlinjer som nu dragits upp.
Sveriges fångvårdsmannaförbund anser en anstalt av föreslagen typ vara
lämplig att pröva såväl av vårdtekniska som ekonomiska skäl och svenska
fångvårdssällskapet iinner den föreslagna storleken av anstalten godtagbar,
f rån samtliga de tre nämnda personalsammanslutningarna understrykes
emellertid samtidigt förslagets experimentkaraktär och angelägenheten av
att den nya anstalten utrustas med erforderliga personella resurser.

Förslaget om anstaltens förlägga nd e till Skövde stad har gett
anledning till vissa invändningar. Fångvårdsstyrelsen finner det innebära
betydande lisker att intill en stad med 20 000 innevånare inrätta en öppen
anstalt för 80 intagna. Under åberopande av en skrivelse från fångvårdsdirektören
i västra anstaltsgruppen, vari denne uttalat sin tveksamhet rörande
möjligheterna att till den föreslagna anstalten sortera ut så många
som 80 lämpliga kandidater, förklarar sig styrelsen i likhet med fångvårdsdirektören
icke kunna göra några utfästelser rörande klientelets pålitlighet
in rymningssynpunkt. \ idare anser styrelsen det till inköp ifrågasatta anstaltsomradet
för litet med hänsyn till de intagnas behov av svsselsättning i
friska luften under fritid. Drätselkammaren i Skövde, som i ett första remissutlåtande
uttalat allvarliga farhågor för att anstalten skulle beläggas
med rymningsbenägna unga intagna, har, sedan fångvårdsbyggnadsutredningen
i skrivelse till drätselkammaren framhållit, bland annat, att anstalten
icke vore avsedd för ungt klientel, i ett senare yttrande förklarat sig ‘under
sådana förhållanden beredd vidhålla sin ursprungliga utfästelse om över -

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1956

lätelse av mark för anstalten. Under åberopande av drätselkammarens slutliga
ställningstagande vill icke heller länsstyrelsen i Skaraborgs län resa
några invändningar mot anstaltens förläggning.

Såvitt angår frågan om ians p råktagande för anstaltsändamål a v
viss till Skövde stad hörande donationsjord anför kammarkollegiet.

Den mark, som i utredningen förutsättes skola överlåtas från Skövde stad
till kronan, ingår i egendomen Risängen, även kallad Risagården eller Stora
Risa, vilken enligt hertig Johans av Östergötland brev den 18 oktober 1613
uppläts till staden, och är alltså av donations jords natur. Vid medgivande
till försäljning av donationsjord plägar Kungl. Maj:t föreskriva antingen att
hela köpeskillingen skall bilda eller tillföras en redan befintlig donationsjordsmedelsfond,
varefter staden efter särskild framställning brukar få tillstånd
att för sina på det försålda området belöpande exploateringskostnader
taga medel i anspråk ur fonden, eller, därest redan vid tidpunkten för försälj
ningsmedgivandet föreligger tillräcklig utredning rörande köpeskillingens
fördelning på råmarksvärde och exploateringskostnader, att den del av
köpeskillingen, som belöper på råmarksvärdet, skall fonderas. I förevarande
fall är emellertid att märka, att fråga är om ianspråktagande av donationsjord
för statligt ändamål. I dylika fall är det praxis, att staden avstår
sin rätt till marken till kronan utan ersättning. Grunden härtill är, att staden
ursprungligen erhållit marken genom kronans benefika upplåtelse och
att ett avstående till kronan utan ersättning är motiverat av de fördelar för
staden som uppkomma genom kronans användning av marken och kan för
den skull anses stå i överensstämmelse med donationens syfte — att tjäna
stadens bästa. Jämför härom exempelvis Kungl. Maj :ts tre särskilda beslut
den 24 och 31 juli samt 7 augusti 1942 om godkännande av avtal med Luleå,
Uppsala respektive Halmstads städer om upplåtelse av mark för militära
ändamål. Kollegiet anser, alt i det nu aktuella fallet föreligga lika starka
skäl som i de nyss angivna för att staden skall avstå marken utan ersättning.
Enligt kollegiets mening bör därför den av staden betingade ersättningen,
240 000 kronor, minskas med ett belopp motsvarande markens råmarksvärde
eller såvitt framgår av utredningen i runt tal 80 000 kronor.

Beträffande anstaltens byggnadstek nis k a utformning framhåller
fångvårdsstyrelsen att en anläggning, bestående av monteringsfärdiga
trähus på plintar utan hel grund, kommer att rätt snart bli hårt nedsliten
och draga dyra underhållskostnader. Endast när det gäller ett kortvarigare
provisorium kan styrelsen acceptera en i sin helhet »monteringsfärdig» anläggning
men icke när fråga är om en anstalt, vilken, såsom här är fallet, avses
att bli permanent. Vidare finner styrelsen anordningarna för de intagnas
personliga hygien otillfredsställande; tvättställen är för få och bastuutrymmet
för snålt tilltaget. Styrelsen påpekar också, bland annat, avsaknaden av
fritidslokaler, omklädningsrum för nyintagna, särskilt mottagningsrum för
läkaren och s. k. frukostrum för personalen. Såsom eu följd av dessa invändningar
framlägger fångvårdsstyrelsen såsom ett alternativ ett förslag
till anstalt av annan typ, där förläggningen är koncentrerad till eu enda
byggnad och byggnadsmaterialet utgöres av tegel och betong (jfr s. 20).
Statskontoret anser alt anstalten icke bör utrustas med individuella rum
utan alt i likhet med rådande förhållanden vid befintliga kolonier flera man
bör förläggas i samma rum, varigenom byggnadskostnaderna nedbringas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1956

Särskild matsal bör anordnas för personalen anser svenska fångvår dssällskapet
och föreningen tjänstemän inom kriminalvården.

Frågan om personalens storlek och lönesättning tages
upp till prövning av statskontoret, som påpekar att för den föreslagna 80-manskolonien avsetts icke mindre än 20 befattningshavare eller 2 utöver det
antal, som sammanlagt fastställts för en 50- och en 30-manskoloni. Statskontoret
håller före att personalorganisationen bör kunna så begränsas, aft den
i allt fall icke omfattar flera än 18 befattningshavare. I anledning av de särskilda
uttalanden, som i betänkandet gjorts beträffande personalplanen,
framhåller statskontoret att någon högre löneställning för befattningshavarna
icke lärer kunna ifrågakomma än som av utredningen förordats. Fångvårdsstyrelsen
åberopar en skrivelse till styrelsen från fångvårdsdirektören
i västra anstaltsgruppen, enligt vilken antalet erforderliga vaktkonstaplar
uppskattas till 13 -— en vaktkonstapel i varje förläggningsbyggnad under
de intagnas fritid och en halv vaktkonstapel under deras arbetstid ävensom
tre vaktkonstaplar vid anstalten nattetid. I likhet med fångvårdsdirektören
anser styrelsen tillika att styresmannen vid anstalten med hänsyn till dess
storlek och belägenhet samt till klientelets beskaffenhet icke kan placeras
lägre än i lönegrad 27, om man vill erhålla en väl kvalificerad innehavare
av tjänsten, samt att det kamerala arbetet vid anstalten med tanke på verkstadsdriftens
omfattning bör utföras av ett biträde i kontoristgrad. Ett i
förhållande till utredningens förslag utökat antal vaktkonstaplar kräves
även av svenska fångvårdssällskapet och föreningen tjänstemän inom kriminalvården.
Sveriges fångvårdsmannaförbund framhåller att bevakningsstyrkan
är minimiberäknad och omedelbart bör kunna utökas, då så prövas
erforderligt. Högre löneställning för styresmannen och för det kamerala biträdet
begäres av personalsammanslutningarna. Statens lönenämnd anser
beträffande lönegradsplaceringen av yrkesmästartjänsterna vid de två föreslagna
verkstäderna att vid jämförelse med andra liknande verkstäder inom
fångvården (exempelvis den mekaniska verkstaden i Malmö och snickeriverkstaden
i Tygelsjö) följande tjänster närmast bör komma i fråga, nämligen
för den mekaniska verkstaden en tjänst såsom yrkesmästare i lönegraden
18 och två såsom yrkesmästare i lönegraden 14 samt för träindustriverkstaden
en tjänst såsom yrkesmästare i lönegraden 16 och två såsom
yrkesmästare i lönegraden 14. Betänkandet i övrigt har icke givit nämnden
anledning till särskilt uttalande.

Statskontoret och statens lönenämnd har, i den utsträckning i det följande
angives, yttrat sig över de övriga redovisade förslagen.

Statskontoret. Beträffande till en början Hå g a sjukhus vill statskontoret
erinra, att pågående fångvårdsbyggnadsutredning enligt meddelade
direktiv har att beakta den medicinska vården av förvarings- och interneringsklientelet.
Utredningen skall sålunda bl. a. överväga, huruvida sjukhusanläggningen
å Håga bör ytterligare utbyggas och utrustas, eller om det
kan vara lämpligare att för den medicinska vården vidtaga andra anord -

Kungl. Maj. ts proposition nr 111 år 1956

ningar. I det senare fallet har utredningen att undersöka frågan om den
lämpligaste framtida användningen av Håga. I avvaktan på resultatet av utredningen
ifrågasätter ämbetsverket, om de av fångvårdsstyrelsen föreslagna
åtgärderna beträffande sjukhuset över huvud nu bör genomföras.
I synnerhet ställer sig statskontoret tveksamt till styrelsens nybyggnadsplaner.
Skulle en ökning av antalet vårdplatser emellertid befinnas ofrånkomlig,
anser statskontoret, att man för den arbetsbyggnad, som föreslås skola
uppföras använder sig av monteringsfärdigt trähus. Vad gäller personaluppsättningen
vill statskontoret icke motsätta sig, att en av förste läkarna
får närmaste ansvaret för insulinavdelningen och härför erhåller särskilt
arvode. I samband härmed bör arvodet till överläkaren, å vilken ansvaret
för insulinbehandlingen för närvarande vilar, reduceras. Vidare har ämbetsverket
icke något att erinra mot att en överskötare anställes för insulinavdelningen
samt att tillsynspersonalen förstärkes med två vaktkonstaplar.
Samtliga dessa tjänster bör dock uppföras såsom extra. Däremot anser
sig statskontoret icke kunna tillstyrka förslaget om ytterligare en vaktkonstapelstjänst
på insulinavdelningen. Bestyret med arbetsanskaffning åt
de utskrivna bör enligt statskontorets mening ankomma på vederbörande
skyddskonsulent, varför yrkandet om inrättande av en socialassistenttjänst
avstyrkes. Med den personalökning, som statskontoret sålunda funnit tillräcklig,
bör det av fångvårdsstyrelsen föreslagna beloppet för engångsanskaffning
av inventarier m. in. upptagas till högst 25 000 kronor. Mot vad
fångvårdsstyrelsen anfört och hemställt i fråga om fångvårdsanstalt
e n Hall har statskontoret icke något att andraga. Vad härefter angår
fångvårdsanstalten å Härianda finner statskontoret, med
hänsyn till att beslut fattats om fängelsets förflyttning inom en ej alltför avlägsen
framtid, starka betänkligheter möta mot att vid planläggningen av
anstaltens utbyggnad räkna med mera kostnadskrävande byggnadsprojekt.
Av de olika långt gående förslag till utbyggnad, som föreligger, bör sålunda
enligt statskontorets mening endast det minst kostsamma alternativet, d. v. s.
byggnadsstyrelsens, övervägas. Om- och tillbyggnad av förbindelsebyggnaden,
inrymmande köks- och isoleringsavdelningar in. in. bör icke komma
till utförande. Någon ökning av anstaltspersonalen å Härianda utöver redan
nu förefintlig anser sig statskontoret icke kunna tillstyrka. Vidare får statskontoret
beträffande kolonien Ollestad uttala, att enligt ämbetsverkets
mening medel endast bör anvisas till sådana byggnadsarbeten, som
erfordras för att kolonien skall få den förläggningskapacitet den hade, innan
huvudbyggnaden nedbrann. Beträffande fångvårdsstyrelsens förslag att
till förvärv av fångkolonie r anvisas ytterligare 2 000 000 kronor under
domänfonden, framhåller statskontoret att departementschefen vid anmälan
av anslagsbehovet för budgetåret 1956/57 funnit det icke vara en
lämplig åtgärd att anvisa ytterligare medel under domänfonden för att skapa
nya vårdplatser. Därigenom bleve dessa medel nämligen bundna till inköp
av jordbruksegendomar. Under erinran härom kan statskontoret ej biträda
fångvårdsstyrelsens förslag om ökad medelsanvisning under nämnda fond.

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1956

Statens lönenämnd. Enligt fångvårdsstyrelsen bör den förste läkare vid
Håga sjukhus, som skall ha det närmaste ansvaret för den föreslagna
insulinbehandlingsavdelningen, tillerkännas ett särskilt arvode härför av
1 440 kronor för år. Enär den tänkta uppgiften torde få anses ingå i förste
läkares åligganden vid sjukhus av nu ifrågavarande karaktär, finner sig
lönenämnden böra avstyrka förslaget om särskilt arvode. Beträffande frågan
om arvodet till kroppssjukläkaren vid anstalten å Härianda finner lönenämnden
skäl föreligga för en höjning därav. Enligt lönenämndens mening
bör omräkningen ske med ledning av de principer, som legat till grund
för beräkningen av övriga nu gällande arvoden till ifrågavarande läkare.
Den föreslagna utbyggnaden av anstalten å Härianda medför enligt fångvårdsstyrelsen
behov av vissa nya tjänster. Vad först beträffar tjänsterna
som uppsyningsman (häktesavdelningen), första vaktfru (kvinnoavdelningen)
och köksföreståndare vid anstalten hav lönenämnden intet att erinra mot
att dessa tjänster, såsom föreslagits, placeras i lönegraderna Ce 16, Ce 13
respektive Ce 14. Lönenämnden kan däremot icke tillstyrka, att de båda
tjänsterna som yrkesmästare (arbetsledare vid den nya verkstaden för fabrikation
av kontorspärmar o. dyl.) hänföres till lönegraderna Ce 16 respektive
Ce 14. Under hänvisning till sitt utlåtande den 1 november 1955 angående
fångvårdsstyrelsens anslagsäskanden för fångvårdsanstalternas verksamhet
budgetåret 1956/57 -— i vilket utlåtande lönenämnden tagit ställning till
frågan om lönegradsplacering av vissa motsvarande yrkesmästartjänster —
får nämnden för sin del föreslå att nu ifrågavarande tjänster placeras i
lönegraderna Ce 14 respektive Ce 12. Vidkommande slutligen förslaget om
inrättande av en tjänst som kansliskrivare i Ce 15 å direktörsexpeditionen
och ytterligare en tjänst som kanslibiträde i Ce 11 å kamrerarkontoret kan
lönenämnden icke finna de föreslagna lönegraderna motiverade. Enligt lönenämndens
mening torde en tjänst som kontorist i 13 lönegraden respektive en
tjänst som biträde i reglerad befordringsgång vara tillfyllest.

Göteborgs stadsarkitektkontor, Göteborgs byggnadsnämnd och magistraten
i Göteborg har i särskilda yttranden anfört vissa synpunkter på anstaltssituationen
i Göteborg.

Departementschefen

Inom fångvården har de senaste månaderna antalet intagna avsevärt ökats.
Denna hastiga ökning har kommit oväntat. Beläggningen på fångvårdens
anstalter hade nämligen de tre senaste åren i stort selt hållt sig stabil ända
till förra årets sista kvartal, då plötsligt en enastående kraftig stegring inträdde.
Ehuru man med hänsyn till brottslighetsstatistiken och eljest kända
förhållanden kunnat motse viss successiv stegring i fångbeläggningen, har
icke funnits anledning att vänta sig en så plötslig och så omfattande ökning.
Denna gör det nu nödvändigt att vidtaga snabbt verkande åtgärder vid sidan
av det pågående, långsiktiga programmet för en fullständig nydaning
av fångvårdens anstaltsbestånd. Utredningar igångsattes, omedelbart i slutet
av förra året såsom i det föregående omtalats, och jag vill nu anmäla
frågan om speciella åtgärder för att motverka överbeläggningen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 111 år 1956

Såsom framgår av den statistik för vilken jag redogjort i det föregående,
var fångvårdens resurser redan före den nu inträffade ökningen mycket
knappa i fråga om slutna anstalter, där det förekom överbeläggning under
större delen av året och endast under somrarna ett visst mått av reservutrymmen.
Behovet av öppna anstaltsutrymmen har däremot blivit tillgodosett
genom utbyggnad av de öppna anstalterna, vilka numera omfattar ungefär
en tredjedel av fångvårdens anstaltsutrymme. Planer har emellertid upprättats
och vissa byggnadsarbeten redan förberetts eller igångsatts för att
anskaffa ytterligare slutna utrymmen. I enlighet med den av riksdagen år
1950 beslutade planläggningen av fångvårdens utbyggnad och förnyelse har
nybyggnadsplanerna i första hand avsett anstalter för det yngre klientelet och
för de förvarade. Det måste emellertid beaktas att alla nya anstaltsutrymmen
som tillföres fångvården kommer organisationen i dess helhet till godo och
möjliggör omdispositioner av förut tillgängliga anstalter. Ett tillskott av
nybyggda slutna utrymmen torde i första hand komma att tillföras fångvården
genom den redan beslutade utbyggnaden av säkerhetsanstalten Hall.
En första utbyggnadsetapp avser att på denna anstalt inrätta en ny sluten
avdelning med 72 platser, vilken beräknas vara färdig våren 1958. Två beslutade
sidoanstalter till Hall med 90 platser vardera, den ena i Mariefred
och den andra i Tumbo, beräknas vara färdiga hösten 1958, respektive början
av 1959. Härtill kommer att det för riksdagen i år framlagda förslaget att
inköpa egendomen Hinseberg i Örebro län och där upprätta en kvinnoanstalt,
skulle, om det bifalles, medföra att anstalten i Växjö skulle frigöras
för andra ändamål. Byggnadsarbetena på Hinseberg har beräknats ta en tid
av två år. Därefter skulle alltså Växjöanstalten med 82 slutna och 10 öppna
platser stå till förfogande. Genom de pågående byggnadsarbetena och redan
framlagda planerna skulle alltså fångvården komma att erhålla ungefär 330
slutna platser inom en tidrymd av tre år. I den nu lämnade redogörelsen har
jag icke räknat med planerna på nybyggnader för att ersätta Långholmen;
dessa nybyggnader motväges helt av att denna anstalt skall nedläggas och
tomten överlämnas till Stockholms stad, varför nybyggnaderna icke medför
något tillskott i fångvårdsorganisationen. Även på andra platser föreligger
önskemål att av hänsyn till kommunala och andra intressen befintliga äldre
anstalter skall nedläggas.

Det betydande tillskottet av antalet intagna under de senaste månaderna
har kunnat mottagas inom fångvårdens anstalter endast genom extraordinära
åtgärder, vilka naturligtvis vållat stora svårigheter och olägenheter för
fångvårdsarbetet. Sålunda har utrymme, avsett för endast en person i stor
utsträckning måst utnyttjas för flera intagna samtidigt. Vidare har anstaltsutrymmen,
som beräknats för annat ändamål än förläggning, måst anlitas
därtill. För att i någon mån tillfälligt lätta beläggningstrycket på anstalterna
för ordinärt klientel har Kungl. Maj :t, efter framställning från fångvårdsstyrelsen,
genom särskilda beslut medgivit, att eu av paviljongerna
vid ungdomsanstalten Skenäs samt det till anstalten anslutna annexet Aspliden
(Färjestaden) finge tills vidare under innevarande budgetår tagas i

3 Iiihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Kr 111

Kungl. Maj:ts proposition nr til år 1956

anspråk för vanligt fångförvar, paviljongen likväl med hänsyn till den förestående
utbyggnaden av Skenäsanstalten längst till och med den 30 april
1956. I samma syfte har eftersträvats att snabbare överföra de förvarade
från anstalterna för ordinärt klientel till säkerhetsanstalt. Det har därför
bestämts att fångvårdsanstalten i Hudiksvall tills vidare skall vara säkerhetsanstait.

Överbeläggningen och därav föranledda svåra olägenheter för fångvården
kan visserligen väntas lätta ganska avsevärt under det närmast kommande
halvåret till följd av de regelbundet återkommande, stora säsongvariationerna
i beläggningen, men det är enligt min mening oundgängligen nödvändigt
att vidtaga åtgärder för att förse fångvården med ökade resurser
redan till nästa vinter.

Innan jag närmare ingår på omfattningen av de behov som sålunda föreligger
skall jag behandla frågan om möjligheten att nå en viss utjämning
av de nyss antydda säsongmässiga variationerna i beläggningen. Denna
fråga kan nämligen vara av betydelse, då man bedömer storleksordningen
av fångvårdens resurser och därav föranledda aktuella behov.

Såsom i det föregående angives varierar antalet intagna under
olika årstider. Sålunda brukar antalet intagna vara högre under vinterhalvåret
och lägre under sommarhalvåret. En nedgång i beläggningen
förekommer också omkring årsskiftet. Dessa variationer i beläggningen härunder
den senaste femårsperioden utvisat en skillnad mellan högsta och
lägsta antal intagna under året med 300—500. Då de säsongmässiga variationerna
år från år har ett tämligen likartat förlopp, kan det finnas anledning
anta att de har bestämda orsaker. Att helt klarlägga vilka omständigheter
som föranleder variationerna torde vara ganska svårt. Man har anledning
anta att flera faktorer samverkar. Sålunda förekommer säsongmässiga
variationer i brottsligheten. Polisens, åklagarnas och domstolarnas årliga
arbetsrytin kan inverka. I viss utsträckning kan den dömde själv påverka
tidpunkten för intagningen. Enligt verkställighetslagen kan han i vissa
fall på ansökan erhålla uppskov med verkställigheten. Samma resultat
kan dock även i viss utsträckning åstadkommas t. ex. genom att åtalsbeslut
eller dom överklagas eller genom att den dömde söker nåd. Det torde vidare
förhålla sig så att de årliga variationerna är mer utpräglade då det gäller
vissa kategorier av intagna, under det att antalet inom andra kategorier håller
sig mera konstant. Enligt en av aktuarien i statistiska centralbyrån Sven
Rengby utförd undersökning, vilken avser tiden den 1 november 1952—den 1
december 1953, förorsakades under denna tid variationerna i den totala beläggningen
på fångvårdens anstalter till 72 procent av den grupp straff- och
fängelsefångar, vilka hade en ådömd strafftid av högst sex månader och som
vid verkställighetens början ej var häktade. Denna grupp intagna utgjorde
enligt undersökningen mindre än 20 procent av totala antalet.

1 den inom justitiedepartementet upprättade promemorian har föreslagits
att fångvårdsmyndigheterna skulle erhålla befogenhet att i vissa fall för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 är 1956

ordna om uppskov med verkställigheten under en kortare tid beträffande
dömda som är på fri fot. Förslaget har föranlett kritik i vissa av de yttranden
som avgivits över promemorian. Sålunda har invänts att det ur kriminalpolitisk
synpunkt vore olämpligt, om den tidpunkt som förflyter mellan
brott och straff ytterligare förlängs. Denna synpunkt har framhållits i promemorian
och kan självfallet föranleda vissa betänkligheter mot en lagändring
som innebär att straffverkställigheten uppskjutes på myndighets initiativ.
Uppenbart är dock att denna synpunkt icke gör sig lika starkt gällande
beträffande alla slag av brott. Såsom redan i promemorian beaktats
kan det icke komma i fråga att vidtaga något sådant uppskov annat än vad
gäller det utpräglade korttidsklientelet, som alltså dömts för relativt ringa
brott. Även i fråga om detta klientel torde det vara anledning att för vissa
grupper icke ifrågasätta något sådant uppskov, t. ex. då det gäller dem som
dömts för militära brott. Även i andra fall kan skyndsam verkställighet
vara av förhållandena påkallad. I åtskilliga fall torde likväl förhålla sig så
att en mindre förskjutning av verkställigheten med några månader icke
spelar någon större roll vare sig ur allmän synpunkt eller för den dömde.
Det kan icke med fog hävdas att t. ex. den stora gruppen av rattfyllerister
skall ha anspråk på att få avtjäna straff under sådan tid att olägenheter
uppkommer för fångvården. Däremot är det självfallet ett angeläget önskemål
att straffverkställigheten över huvud taget följer så snabbt på brottet
som möjligt och att de orsaker till dröjsmål, som på många punkter förekommer
och som kan antagas lia större betydelse än den nu behandlade,
såvitt möjligt undanröjes. Denna fråga är föremål för undersökning och
bör upptagas i ett större sammanhang.

I ett yttrande av en personalorganisation har uttalats att det i promemorian
avsedda korttidsklientelet till övervägande delen placeras på öppen
anstalt, medan det särskilt är antalet slutna platser som är otillräckligt under
tider av högbeläggning, samt att en överflyttning av intagna från slutna
till öppna anstalter inte kan ske i någon större utsträckning utan risk för
menliga konsekvenser. Det har därför ifrågasatts om den föreslagna reformen
är ägnad att i nämnvärd omfattning utjämna variationerna i beläggningen.
Vad sålunda anförts synes emellertid icke få stöd av det tillgängliga
siffermaterialet. Det förhåller sig visserligen så att nedgången i beläggningen
omkring årsskiftet är störst på de öppna anstalterna; detta torde
sammanhänga med korttidsklientelets möjligheter alt påverka liden för
verkställigheten. Denna nedgång i beläggningen är emellertid av kort varaktighet
och därför av mindre betydelse. De utpräglade skillnaderna mellan
högbeläggningen under vintern och lågbeläggningen under sommaren är icke
som man hade kunnat vänta störst vid de öppna anstalterna utan tvärtom
i de slutna. Det orsakssammanhang som ligger bakom denna företeelse synes
vara komplicerat och svårt att klarlägga. Det är i varje fält uppenbart
alt de starka fluktuationerna i beläggningen vållar en avsevärd och delvis
onödig belastning på fångvårdsorganisationen som helhet.

Något väsentligt torde icke vara att vinna genom en sådan lagändring

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1956

som i vissa yttranden förordats, nämligen att straffångar i vissa fall skulle
kunna intagas på öppen anstalt även under de tre första månaderna av
verkställigheten. Det saknas därför tillräckliga skäl att i detta sammanhang
uppta denna fråga.

Mera vägande invändningar mot promemorians förslag synes vara att
detta skulle leda till att fångvårdsmyndigheterna kunde besluta om uppskov
med verkställigheten mot den dömdes önskan och berättigade intresse
samt vidare att oklarhet skulle uppkomma beträffande fångvårdsmyndigheternas
och länsstyrelsernas befogenhet i uppskovsärenden. De olägenheter
som sålunda påvisats föranleder enligt min mening att man icke bör såsom
i promemorian föreslagits införa någon lagbestämmelse, enligt vilken fångvårdsmyndigheterna
bär att fatta beslut om uppskov. Det synes likväl kunna
övervägas, om icke fångvårdsmyndigheterna borde erhålla befogenhet
att i vissa fall, utan formellt beslut om uppskov, befordra dom till verkställighet
först vid en något senare tidpunkt. Fångvårdsmyndigheternas
skyldighet att befordra dom till verkställighet framgår av kungörelsen den
21 juni 1946, nr 298, angående översändande av domar i vissa brottmål
in. m. Beträffande den som icke är häktad eller eljest intagen i fångvårdsanstalt
och som dömts till straffarbete, fängelse, förvaring eller internering
stadgas i 5 § i kungörelsen att utskrift av dom, så snart ske kan och senast
inom sex. dagar efter dess meddelande, skall sändas till fångvårdsstyrelsen
jämte vissa närmare angivna handlingar. Sedan domen vunnit laga kraft
mot den dömde, såvitt angår honom ådömt ansvar, skall fångvårdsstyrelsen
ofördröj ligen översända domen till polismyndighet i den ort, där den dömde
har sitt hemvist eller eljest veterligen vistas, och därvid meddela i vilken
anstalt straffet skall verkställas. Har styrelsen bestämt att straffet skall
verkställas inom anstaltsgrupp skall styrelsen i stället sända domen till
fångvårdsdirektören, som har att vidarebefordra den till polismyndigheten
och därvid lämna sådant medelande. Det åligger fångvårdsstyrelsen att hålla
uppsikt över att dom blir verkställd och i vissa fall vidtaga åtgärder för
efterlysning av den dömde. De angivna reglerna äger i vissa fall motsvarande
tillämpning i fråga om beslut om återintagning i säkerhetsanstalt,
dom å ungdomsfängelse eller beslut om återintagning i ungdomsfängelse.

En ändring av de nu återgivna bestämmelserna på sådant sätt att anstånd
kan ske med doms översändande till polismyndighet för verkställighet kan
visserligen icke med säkerhet antagas leda till en utjämning av beläggningen
i lika hög grad som ett genomförande av promemorians förslag. Man bör
dock icke underskatta möjligheterna att på denna väg vinna en avsevärt
jämnare beläggning än som nu sker med den mycket irrationella säsongvariationen
som säkerligen till stor del uppkommer av ovidkommande skäl.
Ehuru jag hyser viss tvekan, finner jag, ett försök böra göras. Skulle erfarenheterna
härav visa sig ogynnsamma torde frågan få omprövas.

Av principiella skäl bör fördröjd straffverkställighet endast ifrågakomma
vid ringare brott. Enligt förslaget i promemorian skulle beslut om uppskov
la meddelas i fråga om domar på straffarbete eller fängelse i högst 6 må -

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1956

nader. Enligt min mening bör emellertid, i varje fall till dess erfarenhet
vunnits, anstånd få förekomma endast beträffande domar, vari dömts till
straffarbete eller fängelse i högst tre månader. Om det på grund av den dömdes
förhållanden eller av annan orsak är påkallat att straffet omedelbart
verkställes, såsom då det avser militärt brott eller våldsbrott eller då verkställigheten
är påkallad på grund av fara för fortsatt brottslighet från den
dömdes sida eller på grund av aktuellt alkoholmissbruk eller i annat liknande
fall, bör dock anstånd icke förekomma. Dom bör vidare genast översändas
för verkställighet i sådana fall då den dömde begär det. Det torde
vidare böra föreskrivas att, om fångvårdsmyndiglieterna med stöd av dessa
bestämmelser låter anstå med att översända domen till polismyndighet för
verkställighet, till den dömde skall med posten sändas underrättelse om
den tidpunkt då verkställigheten beräknas skola börja. Därvid bör anges att
han bär möjlighet att begära tidigare verkställighet. Underrättelse om den
beräknade intagningstiden bör också sändas till polismyndighet i orten samt,
med hänsyn till handläggningen av uppskovsärenden, till länsstyrelsen. Anstånd
med att översända domen för verkställighet enligt nu angivna regler
bör icke få förekomma längre än sex månader, räknat från det domen vann
laga kraft mot den dömde, såvitt angår honom ådömt ansvar. Härigenom
torde föreligga en tillräcklig marginal för att utjämna de säsongmässiga variationerna.
Det bör emellertid understrykas att sådant anstånd bör tillämpas
med största försiktighet både då det gäller den individuella prövningen
och då det gäller att ta ställning till tiden för anstånd. Huruvida befogenhet
att låta anstå med doms översändande för verkställighet bör utövas av fångvårdsstyrelsen
eller av fångvårdsdirektören är en rent praktisk fråga. Å ena
sidan torde fångvårdsstyrelsen ha en bättre överblick över förhållandena i
hela landet. Det är emellertid å andra sidan av vikt att fångvårdsdirektören,
som skall placera de intagna på anstalterna inom sin grupp, har en ständig
överblick över väntade verkställighetsfall. Det synes mig ligga närmast till
hands att lösa denna fråga så, att anstånd med översändandet till polismyndigheten
sker hos fångvårdsdirektören men att denne därvid har att
följa de anvisningar som fångvårdsstyrelsen från tid till annan meddelar.
Det bör alltså ankomma på fångvårdsstyrelsen alt tillse att dylika anstånd
icke förekommer i större omfattning än vad som är oundgängligen
nödvändigt med hänsyn till behovet av en säsongmässig utjämning av beläggningen
på fångvårdsanstalterna, men bedömandet i det särskilda fallet
bör ankomma på fångvårdsdirektören.

Genom de underrättelser som alltså skall sändas till den dömde, till
polismyndigheten och till länsstyrelsen torde vara sörjt för att praktiska
olägenheter icke skall behöva uppkomma i de särskilda fallen. Därest den
dömde begär tidigare verkställighet hos polismyndigheten har denna att
vidtaga erforderliga åtgärder för att få verkställigheten till stånd. Likaså
föreligger icke något hinder för polismyndigheten att eljest, då det föranledes
av dess kännedom om den dömdes förhållanden, ta initiativ till eu
skyndsam verkställighet.

Kungl. Maj.ts proposition nr ill år 1956

De åtgärder jag nu förordat torde kunna genomföras utan lagändring.
Bestämmelserna om skyldigheten för fångvårdsmyndigheterna att ofördröjligen
översända lagakraftvunna domar för verkställighet har nämligen administrativ
natur. Det måste dock anses att bestämmelserna i lagen om verkställighet
av frihetsstraff in. in. — särskilt reglerna om länsstyrelsens befogenhet
att bevilja uppskov — bygger på den i lagen icke uttalade förutsättningen
att domar befordras till verkställighet ofördröj ligen. Med hänsyn
härtill anser jag att administrativa bestämmelser i ämnet icke bör utfärdas,
innan riksdagen beretts tillfälle att uttala sig över det i det föregående
angivna förslaget.

Även om de åtgärder som nu behandlats kan medföra en viss utjämning
av beläggningen under olika årstider, är det först och främst nödvändigt
att överväga en skyndsam utbyggnad av antalet platser på
långvårdens anstalter. Del är självfallet vanskligt att bedöma omfattningen
av de åtgärder som ovillkorligen måste vidtagas. Enligt min mening bör
man räkna med att den stegring av antalet intagna som visat sig under den
gångna vintern kan återkomma följande år, och att en ytterligare stegring
kan uppkomma.

Snabba åtgärder krävs såsom förut antytts framför allt för att avlasta
de slutna anstalterna, där det ökade antalet häktade sinnesundersökningsiall
och andra intagna, som icke kan vistas på öppen anstalt, skapat en
synnerligen svår situation. Detta gäller självfallet i främsta rummet det
manliga klientelet men också i viss mån intagna kvinnor. Vid en bedömning
av det föreliggande behovet har jag trots de stränga begränsningar
som måste iakttagas i fråga om statliga investeringar funnit det oundgängligt
att omedelbart vidta åtgärder för inrättande av ytterligare 300 platser
för ordinärt fångklientel.

Den närmare beskaffenheten av dessa platser måste bero på det klientel
för vilket de avses. Då man tar ställning till denna fråga måste beaktas att
fångvårdsanstalter för det ordinära fångklientelet för närvarande består till
ungefär två tredjedelar av äldre slutna anstalter och till en tredjedel av
smärre öppna kolonier och förläggningar. Fångvårdsbyggnadsutredningen
bar tagit upp förhållandet till diskussion och anfört att principerna för den
öppna anstaltsvården måste omprövas. Efter överväganden, som utredningen
närmare redovisar, finner utredningen att öppen vård bör försökas i något
större enheter än hittills. Utredningen framhåller att en öppen anstalt
alltid är billigare både i anläggning och drift än en sluten men att de ekonomiska
synpunkterna icke får drivas så långt att berättigade krav på bevakning,
förläggning, sysselsättning och allmän trivsel åsidosättes. Det går
därför enligt utredningens uppfattning icke att undvika en viss ökning av
anläggnings- och driftkostnaderna. Å andra sidan kan kostnadsökningen begränsas
genom att anläggningarna göres större än för närvarande. Utredningens
förslag till anläggning på Risängen i Skövde innebär ett försök att
skapa en sådan öppen anstalt av ny typ.

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1956

Fångvårdsstyrelsen har ställt sig kritisk till de förslag som framförts av
fångvårdsbyggnadsutredningen. Styrelsens egna förslag till åtgärder i anledning
av de senaste månadernas ökning av fångantalet går på traditionella
linjer. Styrelsen föreslår anstalter av mer sluten karaktär, byggda
i tegel och betong, på Risängen, i Mariestad och såsom en häktesbyggnad
vid Härianda. Samtidigt förordar styrelsen att ett anslag på 2 000 000 kronor
anvisas till inköp av fångkolonier. Efter hittills tillämpade principer
skulle detta innebära en ytterligare utbyggnad med 7 ä 8 kolonier för 350
—400 intagna.

En utbyggnad av öppna anläggningar av vanlig kolonityp i den omfattning
fångvårdsstyrelsen tänkt sig kan enligt min mening icke förordas.
Ehuru detta uppenbarligen är det billigaste alternativet, då det gäller att
snabbt framskapa förläggningsplatser, kan man icke gentemot de enständiga
varningarna av styresmän för anstalter och anstaltsgrupper våga göra
en så stor utbyggnad av öppenvården i hittillsvarande former. Å andra sidan
kan heller icke en lösning på tillräckligt kort tid vinnas genom fångvårdsstyrelsens
förslag till slutna anstalter. Då särskilt frågan om en tillbyggnad
på Härianda väckt uppmärksamhet, vill jag något närmare utveckla
mina synpunkter på denna fråga.

Här föreligger dels ett förslag av byggnadsstyrelsen att med baracker
skapa ett annex till Härlanda och dels ett förslag av fångvårdsstyrelsen att
förstärka Härlandaanstalten med en häktesbyggnad och samtidigt på andra
sätt förbättra denna anstalt. Det är påtagligt att just Härlanda arbetar med
stora svårigheter. Anstalten är numera för liten för Göteborgstraktens behov.
Ett mycket stort antal häktade måste mottagas på anstalten. Det har
tidigare beräknats att plats skulle behövas för ungefär 15 häktade och antalet
har också varit av denna storleksordning. Det senaste halvåret har på
Härlanda förvarats 80—90 häktade förutom ett 30-tal häktade undersökningsfall.
Samtidigt är anstaltens utrustning i flera hänseenden bristfällig.
De mest allvarliga bristerna skulle avhjälpas genom fångvårdsstyrelsens
förslag.

Göteborgs stadsarkitektkontor och Göteborgs byggnadsnämnd har i yttrande
den 21 februari 1956 anfört, att det av byggnadsstyrelsen upprättade
förslaget till provisorisk utbyggnad av Härlandaanstalten i princip vore
tänkbart som ett provisorium men att det av fångvårdsstyrelsen upprättade
förslaget är att föredraga icke minst med hänsyn till stadsbilden och trivseln
för närboende. Efter samråd med stadsplanekontoret framhålles dock att
oavsett ställningstagandet till de båda förslagen en utbyggnad av anstalten
inom det nuvarande området — eller över huvud taget inom staden ur
de synpunkter byggnadsnämnden har att beakta icke är önskvärd. I skrivelse
den 18 februari 1956 har vidare Göteborgs magistrat påtalat åtskilliga
olägenheter som är föranledda av den nuvarande överbeläggningen på Härlanda.
Magistraten understryker starkt behovet av en särskild byggnad för
häktade och tillstyrker fångvårdsstyrelsens förslag till sådan byggnad. Magistraten
begär vidare en upprustning av den nuvarande sessionslokalen

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1956

På anstalten och en tillbyggnad av ytterligare en sessionslokal. Magistraten
framhåller att under 1955 närbelägna lokaler måst förhyras för heldagssessioner,
tillhopa 33 dagar, och att vidare under samma år 257 häktade måst
transporteras till rådhuset, emedan sessionssal icke kunnat erhållas på fängelset.

Såsom jag redovisat vid anmälan av proposition nr 79 till årets riksdag
angående anslag till ersättningsanstalter för Långholmen m. m. har avtal
träffats med Stockholms stad om att staden skall låta iordningställa ett
rannsakningsfängelse i Stockholm med 100 platser. Det är avsett att detta
rannsakningsfängelse skall byggas i anslutning till de nya lokaler för polisens
behov som staden för närvarande bygger på polishustomten. Jag framhöll
vid anmälan av denna fråga att överenskommelsen med Stockholms
stad var till fördel såväl för kronan som för staden. Genom att häktet förlagts
till polishustomten i omedelbar närhet till stadens åklagar- och domstolslokaler
samt lätt tillgängligt för advokater och andra hade ett känsligt
lokaliseringsproblem bringats till en ur allmänna synpunkter mycket tillfredsställande
lösning.

Det är uppenbart att en liknande lösning i Göteborg ur många synpunkter
skulle vara till fördel. För närvarande planlägges ett nytt polishusbygge i
staden och enligt vad jag inhämtat föreligger i Göteborg ett visst intresse
för ett häkte i anslutning till detta bygge. Jag anser det därför lämpligt att
förhandlingar upptages med staden i syfte att undersöka om denna väg är
framkomlig. Därigenom skulle tillika vinnas, att sådana större utbyggnader,
som stadens myndigheter anser olämpliga, nu icke skulle göras å Härianda.
Man måste nämligen räkna med att Härianda inom överskådlig tid kommer
att ersättas av en ny centralanstalt på annan plats i Göteborgstrakten. Fångvårdsbyggnadsutredningen
har i ett den 2 november 1955 avgivet betänkande
efter överläggning med berörda kommunala myndigheter samt chefen
för regionplanekontoret i Göteborg förklarat att denna ersättningsanstalt
bör förläggas till området Skogome i Säve kommun. Jag vill sedan dessa
frågor ytterligare beretts återkomma därtill i annat sammanhang.

Då alltså någon utbyggnad av Härianda nu icke bör igångsättas och de
av fångvårdsstyrelsen föreslagna slutna anläggningarna på Risängen och i
Mariestad icke heller löser den föreliggande situationen, är det nödvändigt
att finna någon annan utväg som tillgodoser kravet på en snabb och tillräckligt
betryggande upprustning av anstaltsbeståndet för att avlasta trycket
på de nuvarande slutna anstalterna, icke minst Härianda. Härvid erbjuder
sig fångvårdsbyggnadsutredningens förslag till förläggning på Risängen
såsom en utgångspunkt. Fördelarna med en sådan något större anläggning
är nämligen påtagliga. Härigenom möjliggöres en bättre utrustning
än då det gäller de små kolonierna. Med hänsyn till att klientelet synes bliva
besvärligare än det som anses kunna vistas på helt öppna kolonier torde det
framför allt vara nödvändigt att förse anstalten med en större personaluppsättning
så att tillsyn av de intagna kan ske kontinuerligt. På de små
kolonierna och förläggningarna saknas helt personal för detta ändamål. Det

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1956

liar därför också i vissa fall förekommit att de intagna lämnat anstalterna
under nätterna och därvid begått nya brott. Det klientel som det här är
fråga om, kan icke behandlas i sådana öppna former. Därför bör det nu
skapas en ny typ av anstalt med större säkerhetsgrad än de nuvarande kolonierna
men likväl av en enklare konstruktion än de egentliga slutna anstalterna.
Härför erfordras till att börja med att den nya anstaltstypen förses
med tillräcklig personal. Vidare bör förläggningsbyggnaderna icke såsom
fångvårdsbyggnadsutredningen avsett utföras i trä utan i ett mindre
eldfärligt material såsom siporex och därjämte bör rymningsliindrande åtgärder
vidtagas. Under dessa förutsättningar bör man kunna anordna dylika
anstalter i sådan storlek att de blir avsedda för mellan 75 och 150 intagna.
Utländska erfarenheter ger vid handen att så stora förläggningar med fördel
kan drivas. För att få det erforderliga antalet platser vill jag förorda, att
det uppföres en sådan anstalt för omkring 150 intagna och två för omkring
75 vardera.

Då det gäller att finna lämpliga platser för de tre förläggningar jag nu
förordat erbjuder sig flera möjligheter. Fångvårdsbyggnadsutredningen har
förhandlat med Skövde stad om förvärv av egendomen Risängen. Förhandlingarna
har lett till att staden erbjudit sig att på denna egendom ställa erforderlig
mark till förfogande för en kostnad av 240 000 kronor samt att
svara för vatten-, avlopps- och elledningar. För att möjliggöra ett omedelbart
igångsättande av anstaltsbygget har staden träffat uppgörelse med arrendatorn
på egendomen så att denne frånträtt arrendet före arrendetidens
utgång. Den sålunda föreslagna platsen för en ny anstalt har påtagliga fördelar
inte minst med hänsyn till belägenheten i närheten av ett förhållandens
stort samhälle, där personal kan rekryteras m. in. Å andra sidan har såsom
framgår av drätselkammarens första yttrande en viss opposition framträtt
mot anstaltens förläggande till Skövde. Även andra alternativ föreligger
emellertid. Sålunda finns möjlighet att förvärva ett lämpligt område
i Tidaholm. I närheten av Mariestad torde en anstalt kunna anläggas på
mark som redan tillhör fångvården och där alltså inga tomtkostnader uppstår.
Det har vidare övervägts inom departementet om icke Gudhems kronoegendom
i närheten av Falköping bör kunna lämpa sig för en förläggning.
Det är närmast på denna plats som en så stor förläggning som för 150 man
med fördel bör kunna anordnas. Detaljutredning om förutsättningarna härför
pågår. Egendomen är för närvarande remontdepå, vilken dock skall
upphöra den 1 juli 1956. Härigenom kan förutom tomtmark vissa byggnader,
främst personalbostäder, bli tillgängliga. Det torde vidare kunna ifrågakorama
att på de områden som är avsedda att förvärvas för byggande av
fångvårdsanstaller i österåkers kommun och i Kumla stad anlägga dylika
förläggningar som utgångspunkt för de byggnadsarbeten av mer permanent
karaktär som skall utföras där. Eu placering av en sådan förläggning på det
område i Säve kommun, där ersättningsanstalt för Härianda enligt preliminära
planer är avsedd att placeras i en framtid, torde även kunna diskuteras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1956

Det har icke varit möjligt att på den korta tid som stått till buds för utarbetande
av planer för de nu avsedda förläggningarna ta mera definitiv
ställning till lokaliseringen. Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att, sedan
erforderlig utredning slutförts, fatta beslut härom. Med hänsyn härtill är
det vidare i viss utsträckning ovisst hur förläggningarna bör i detalj utföras.
Fångvårdsbyggnadsutredningens förslag bör tjäna som en grundval
men det behöver från fall till fall närmare prövas i vad mån annan befintlig
bebyggelse kan utnyttjas och vilka sysselsättningsmöjligheter som föreligger.
Det väsentliga är att förläggningar för de intagna ofördröj ligen anordnas,
så att 300 platser står till förfogande vid högbeläggningen nästa
vinter. I den mån verkstäder då icke hunnit färdigställas torde sysselsättning
kunna beredas de intagna med planeringsarbeten och komplettering
av byggnader. För de oundgängliga arbeten som sålunda genast måste igångsättas
beräknar jag att ett anslag av 4 000 000 kronor erfordras. Då omkring
300 000 kronor torde stå till förfogande för iståndsättande av nyförvärvade
kolonier behövs sålunda en ytterligare medelsanvisning av 3 700 000 kronor.

Då det icke är möjligt att nu överblicka personalbehovet vid de föreslagna
anstalterna, bör frågan härom framläggas för nästa års riksdag. Förläggningarna
bör emellertid sättas i gång successivt i den mån de kan färdigställas.
Medel finnes anvisade för budgetåret 1956/57 till personal och utrustning,
beräknade för två 50-mannakolonier. Kungl. Maj :t bör äga inom
ramen för sålunda anvisade medel anställa erforderlig personal och bekosta
utrustning.

Då den inträffade överbeläggningen medfört en omprövning av redan
tidigare upprättade planer för fångvårdens utbyggnad och förnyelse, kan det
visa sig erforderligt att på nytt upptaga till bedömande redan fattade beslut
om lokaliseringen och det närmare anordnandet av vissa verkstadsbyggen
och andra smärre anläggningar, till vilka riksdagen redan anvisat
medel. Kungl. Maj:t bör därför äga befogenhet att utan hinder av de förutsättningar
som i dylikt hänseende förelegat vid riksdagens ställningstagande
meddela erforderliga föreskrifter.

Såsom jag anfört i det föregående har på grund av rådande överbeläggning
den för ungdomsklientel förvärvade anläggningen Aspliden i stället
måst tagas i bruk provisoriskt för vanligt fångförvar tillsvidare under innevarande
budgetår. Till kostnaderna härför har tillgängliga medel kunnat
anlitas. Ersättning till personal och övriga driftkostnader har sålunda utgått
från den reservation som stått till förfogande på vederbörande anslag i anledning
av beslut av riksdagen om upprättande av två 50-mannakolonier,
fyra ungdomskolonier samt anläggningen Aspliden. Då Aspliden bör tagas
i bruk för ungdomsklientel den 1 juli i enlighet med riksdagens beslut, bör
provisoriet icke fortsätta. Enligt fångvårdsbyggnadsutredningens förslag om
inköp av egendomen Hinseberg skall denna egendom, innan den tages i
bruk för sitt tillämnade ändamål såsom kvinnoanstalt, tillbyggas och omändras.
Arbetena härmed beräknas icke slutföras förrän under budgetåret
1957/58, och kvinnoanstalten beräknas icke kunna tagas i bruk förrän un -

Kungl. Maj:ts proposition nr iil år 1956

der budgetåret 1958/59. Utredningen har föreslagit att en provisorisk fånglörläggning
för 30 manliga intagna skall förläggas till Hinseberg från den
1 juli 1956 för att biträda med byggnadsarbetena och för att upprusta trädgården
och sköta skogen. Kungl. Maj :t bör äga inom ramen för tillgängliga
anslag meddela erforderliga föreskrifter härom.

Såsom fångvårdsstyrelsen anfört föranleder överbeläggningen ökade anspråk
på verksamheten för frigivna fångar. Härför anvisade medel för budgetåret
1955/56 torde därför böra förstärkas med 25 000 kronor.

Fångvårdsstyrelsen har föreslagit en utbyggnad vid Håga sjukhus för arbetssalar,
förrådsutrymme m. in. Syftet därmed är att frigöra de lokaler
inom sjukhusets huvudbyggnad vilka för närvarande tages i anspråk för
arbetsterapi, förråd in. in., varigenom det skulle bli möjligt att i huvudbyggnaden
vinna 10 nya vårdplatser och en ny behandlingssal för insulinbehandling.
Den insulinbehandling som bedrives vid sjukhuset skulle därigenom
kunna utökas så att 20 patienter skulle kunna behandlas samtidigt
mot för närvarande 10. Enligt förslaget skulle sådan behandling avses för
ett ökat antal till förvaring dömda, vilka utskrivits på prov och därefter
på grund av alkoholmissbruk återhämtats till sjukhuset. Det är enligt min
mening angeläget att en sådan utbyggnad av insulinbehandlingen snarast
kan komma till stånd. Då emellertid det framlagda förslaget avser att en
permanent stenbyggnad skulle uppföras vid sjukhuset, kräver ett ställningstagande
ett närmare övervägande av sjukhusets framtida ändamål och de
eventuella utbyggnader som i övrigt kan komma i fråga. Spörsmålet om en
eventuell utbyggnad av Hågaanstalten ingår i fångvårdsbyggnadsutredningens
uppdrag. Jag är därför icke beredd att nu ta ställning till denna byggnadsfråga,
som icke skulle tillföra fångvården mer än några få nya platser.
Denna fråga bör alltså behandlas i annat sammanhang. Det bör emellertid
undersökas i vad mån det kan visa sig möjligt att i avbidan härpå vidtaga
mera provisoriska anordningar för att tillgodose det angivna syftet. Därest
detta visar sig möjligt, bör Kungl. Maj :t äga igångsätta en ökad insulinbehandling
vid sjukhuset och i avbidan på riksdagens prövning ta i anspråk
erforderlig personal inom ramen för tillgängliga medel.

Med hänsyn till den planerade byggnadsverksamheten vid Hall-anstalten
kan jag icke biträda fångvårdsstyrelsens förslag att vid denna anstalt uppföra
en förläggnings- och verkstadsbarack.

Såsom jag angivit i det föregående har huvudbyggnaden på kolonien
Ollestad förstörts genom brand den 20 december 1955. Den nedbrunna mangårdsbvggnaden
innehöll förläggning för 17 av de 40 intagna vid kolonien
och dessutom kök och matsal för samtliga intagna samt tjänstebostad för
föreståndaren. Dessa utrymmen bör snarast ersättas. Fångvårdsstyrelsens
förslag till ersättningsbyggnad har kostnadsberäknats med utgångspunkt
från att grunden till den brunna byggnaden skulle kunna användas. Vid senare
undersökning har det emellertid visat sig att grunden är mer skadad
än man först antagit. Ersältningsbyggnaderna torde därför draga en högre
kostnad än vad fångvårdsstyrelsen angivit, och jag beräknar härför ett belopp
av 340 000 kronor.

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1956

Under hänvisning till vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.

Maj :t måtte

A) inhämta riksdagens yttrande över vad föredragande
departementschefen anfört rörande åtgärder i syfte att uppnå
en jämnare beläggning på fångvårdens anstalter;

B) föreslå riksdagen att å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1955/56 anvisa:

I. under andra huvudtiteln till Fångvården m. m.:

a) Fångvårdsanstalterna: Anskaffning och utrustning au
förläggningar ett reservationsanslag av 3 700 000 kronor;

b) Understöd, åt verksamhet för frigivna fångar m. fl. ett
anslag av 25 000 kronor;

II. under Statens allmänna fastighetsfond. Justitiedepartementet,
till Er sättning sbg g gnad i anledning av brand på fångkoloni
ett investeringsanslag av 340 000 kronor.

Vad föredragande departementschefen sålunda, med
instämmande av statsrådets övriga ledamöter, hemställt
bifaller Hans Maj:t Konungen samt förordnar, att proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Sverker Jonson

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1956

Diagram Bilaga A

PLATSANTAL VID KVARTALSSKIFTENA OCH BELÄGGNING VID MÅNADSSKIFTENA
PÅ FÅNGVÅRDENS ANSTALTER TIDEN 1.1 1950 — 1.2 1956.

Anm. Fn o.m. 1.11952 ändrad platsdisposition, varvid bl.a. Långholmen uppräknats
med c.a 100 platser och diverse häktesplatser inräknats.

3900

3200

2200

PLATSANTAL VID KVARTALSSKIFTENA OCH
BELÄGGNING VID MÄNAOSSKIFTENA PÅ

Beteckningar- FÅNGVÅRDENS ANSTALTER TIOEN 1.11953-1.2 1956

- Antal intagna

......... Antal platser

Beteckningar:

- Antal intagna på slutna platser

----Antal slutna platser

m _ .uppräknat med

148 nattceller på Långholmen

----- Antal intagna på öppna platser

- + -+ Antal öppna platser

3000

2900

2800

2700

2600

2500

2400

2300

2200

2100

2000

1900

1300

1700

1600

1500

1400

1300

1200

1100

1000

900

800

700

600

500

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1956

Bilaga B

Beläggningen på fångvårdens anstalter

Fångvårdsanstalternas beläggning är låg vid början av månaderna junioktober
och hög vid början av månaderna december—april, i sistnämnda
fall dock med ett avbrott den 1 januari, då beläggningen i allmänhet är
lägre än medeltalet. Beläggningssiffrornas procentuella avvikelser från det
löpande medeltal, som utvisar tendensen på längre sikt, beräknade som medelvärden
för tiden 1 juli 1945—1 juni 1954 utgjorde:

Vid början av jan.

Procentuell av-

febr.

mars

april

maj juni

juli

aug. sept. okt. nov.

dec.

vikelse från

löpande me-deltal ...... —1,5

+ 7,1

+ 7,6

+ 5,4

+ 1,1 -3,8

-5,5

-6,7 -6,1 -5,0 41,7

+ 4,7

För ett närmare studium av beläggningens variationer har behandlats
verkställighet av straffarbete eller fängelse, som börjat under tiden 1 januari
1952—31 december 1953 och icke avslutats före den 1 juli 1952. På
grund av att siffrorna för de långa verkställighetstiderna röna stort inflytande
av att straff som börjat verkställas före den 1 januari 1952 icke medtagits,
har vidare en begränsning skett till verkställighetstider om högst
1 år.

Till att börja med beräknades sammanlagda antalet verkställighetsdagar
under olika månader och härur erhöllos följande siffror för medelantalet
fångar per dag:

19521 1953

nov. dec. jan. febr. mars april maj juni juli aug. sept. okt. nov. dec.

1) 1575 1574 1625 1783 1733 1651 1556 1483 1494 1468 1440 1477 1610 1562

2) +0,4 +0,3 +3,6 +13,7 +10,5 +5,2 -0,8 -5,5 -4,8 -6,4 -8,2 -5,9 +2,6 -0,4

3) -1,5 +0,5 -3,4 + 7,2 + 5,7 +4,4 +2,5 -2,5 -4,5 -4,6 -5,6 -3,6 +1,5 +3,8

1 Siffrorna för år 1952 ha medtagits för att möjliggöra ett bättre studium av förhållandena
kring årsskiftet.

Råd 1) anger medelantalet, rad 2) visar detta medelantals procentuella
avvikelse från ett medeltal beräknat över hela perioden, rad 3) slutligen
visar motsvarande procentuella avvikelser i fråga om anstalternas totala
beläggning. Överensstämmelsen mellan siffrorna för den undersökta gruppen
och för totalbeläggningen är som synes någorlunda god. Skillnaden i
fråga om tecknet för november 1952, januari, maj och december 1953 torde
bero på att rad 2) avser medelbeläggningen för månad medan rad 3) hänför
sig till beläggningen den 1 i varje månad. Under november och januari
stiger beläggningen och medelvärdet blir högre än värdet för den 1, under
maj och december sjunker beläggningen med det omvända resultatet som
följd.

Om medelbeläggningen fördelas på de båda grupperna fångar, som vid
verkställighetens början voro häktade, och de övriga (i det följande betecknade
häktade resp. ej häktade) får man följande siffror för beläggningen
per månad och dess procentuella avvikelser.

Kungl. Maj:ts	proposition	nr lil	år 1956		47
1952		1953
nov.	dec.	jan.	febr.	mars	april	maj
758	768	750	744	743	762	789
- 3,1	- 1,9	- 4,2	- 4,9	- 5,0	- 2,6	+ 0,8
816	755	876	1039	990	8»9	767
+ 3,8	-4,0	+ 11,4	+ 32,1	+ 25,9	+ 13,1	-2,5
1953
juni	juli	aug.	sept.	okt.	nov.	dec.
808	793	796	793	792	822	829
+ 3,3	+ 2,0	+ 1J	+ 1,3	+ 1,2	+ o,0	+ 59
675	696	673	647	685	788	733
- 14,2	-11,5	- 14,4	-17,7	- 12,9	+ 0,2	- 6,8

Dessa båda serier visa helt olika utveckling. Siffrorna för de häktade skilja
sig starkt även från siffrorna för totalbeläggningen; de äro låga under den
första delen av perioden och höga under den senare delen. I stort sett torde
man kunna säga att medelbeläggningen av häktade visade en stigande tendens
utan märkbara säsongvariationer.

En helt annan bild ge siffrorna för gruppen ej häktade. Hos denna grupp
återfunnos de ovan angivna säsongvariationerna ehuru med betydligt kraftigare
utslag både uppåt och nedåt än siffrorna för hela den undersökta
gruppen. Om de ej häktade ytterligare uppdelas efter verkställighetstidens
längd, erhålles följande tablå, där rad 1) avser verkställighetstider upp
t. o. m. 3 män., rad 2) över 3 mån. t. o. m. 4 män., rad 3) över 4 man.
t. o. m. 5 män., rad 4) över 5 mån. t. o. m. 6 mån. samt rad 5) över 6 män.
t. o .in. 1 år. Under rad 1) har angivits de procentuella avvikelserna från
medeltalet för denna grupp.

4)
o)

1952 1953

nov.	dec.	jan.	febr.	mars	april	maj
447	376	468	615	565	480	395
+ 7,3	-9,7	+ 12,3	+ 47,6	+ 35,6	+ 15,2	-5,2
82	80	91	93	93	85	81
114	130	139	147	149	140	116
22	27	25	29	29	31	33
150	142	152	156	155	154	142
1953
juni	juli	aug.	rept.	okt.	nov.	dec.
340	368	335	305	339	440	374
- 18,4	- 11,7	-19,6	- 26.8	- 18,6	+ 5,6	- 10,2
70	69	72	76	70	80	88
100	9)	87	86	95	105	no
31	33	31	29	26	24	24
135	136	148	151	146	138	138

Samtliga grupper utom den obetydliga å rad 4) visa i stort sett en utveckling
"med hög beläggning under vintern och låg under sommaren och
hösten.'' Alldeles särskilt kraftiga voro dessa säsongvariationer för gruppen
å råd 1), för vilken beläggningen under februari var mer än dubbelt så stor
som under september.

Säsongvariationerna i beläggningen för den undersökta gruppen synas
alltså huvudsakligen bero på variationer i gruppen ej häktade och det är
särskilt antalet korttidsfångar, som företett starka säsongvariationer.

EU klarläggande av hur dessa säsongvariationer uppkomma kan emellertid
icke ske enbart med hjälp av dessa siffror över medelbeläggningen

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1956

utan fordrar en undersökning av hur intagningar och utskrivningar fördela
sig på de olika månaderna och resultera i den vid månadsskiftena förefintliga
beläggningen. I följande tablå visas antalet intagna och antalet
utskrivna samt skillnaden mellan dessa tal dels för hela den undersökta
gruppen, dels för grupperna häktade och ej häktade var för sig.

Hela gruppen	1952 nov.	dec.	1953 jan.	febr.	mars	april	maj
intagna..........		360	667	460	495	445	351
utskrivna........	375	498	371	454	558	518	478
skillnad ........	.... +77	- 138	+ 296	+ 6	— 63	- 73	- 127
Häktade
intagna..........	139	117	129	105	142	153	138
utskrivna ......	113	122	149	no	132	119	121
skillnad ........	.... +26	- 5	- 20	- 5	+ 10	+ 34	+ 17
Ej häktade
intagna ........	313	243	538	355	353	292	213
utskrivna........	262	376	222	344	426	399	357
skillnad ........	.... +51	- 133	+ 316	11	- 73	- 107	- 144
Hela gruppen	1953 juni	juli	aug.	sept.	okt.	nov.
intagna..........	407	411	354	364	462	487
utskrivna.........	428	398	397	373	350	385
skillnad .........	.... -21	+ 13	- 43	- 9	+ 112	+ 102
Häktade
intagna..........	140	126	119	131	154	149
utskrivna.........	137	135	116	142	135	114
skillnad .........	.... +3	- 9	+ 3	- 11	+ 19	+ 35
Ej häktade
intagna..........	267	285	235	233	308	338
utskrivna.........	291	263	281	231	215	271
skillnad ........	.... - 24	+ 22	-46	+ 2	+ 93	+ 67

Siffrorna för de häktade visa ingen tydlig tendens. Beträffande såväl hela
gruppen som gruppen ej häktade ser man, att de funna säsongvariationerna
sammanhänga med att under månaderna oktober—februari var antalet
intagna högre än antalet utskrivna (med undantag för december), medan
motsatsen var fallet under månaderna mars—augusti (utom juli, som visade
ett obetydligt överskott). Anmärkningsvärda äro å ena sidan de höga
siffrorna för utskrivningar i december och intagningar i januari samt å
andra sidan de låga siffrorna för intagningar i december och utskrivningar
i januari. Det är tydligt att de dömda sökt avpassa verkställighetens början
på sådant sätt, att verkställighetstiden icke skulle omfatta helgerna vid jul
och nyår. Med hjälp av siffrorna i ovanstående tablå kan man beräkna antalet
intagna den 1 i varje månad. Dessa antal återfinnas nedan tillsammans
med deras procentuella avvikelser från medeltalet för hela perioden. Raderna
1), 2) och 3) avse hela gruppen, de häktade och de ej häktade. I den
andra av de båda raderna under rad 1) har till jämförelse medtagits de
procentuella avvikelserna för den totala anstaltsbeläggningen.

1952 1953

1/11	1/12	l/l	1/2	1/3	1/4	1/5
1504	1581	1 443	1739	1745	1682	1609
-3,2	+ 1,8	-7,1	+ 12,0	+ 12,4	+ 8,3	+ 3,6
- 1,5	+ 0,4	-3,4	+ 7,2	+ 5,7	+ 4,4	+ 2.5
737	763	758	738	733	743	777
- 4,7	-1,4	- 2,0	-4,6	-5,3	- 4,0	+ 0,4
767	818	685	1001	1 012	919	832
-1,6	+ 5,0	- 12,1	+ 28,4	+ 29,8	+ 20,5	+ 6,7

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1956

1953 1/6	1/7	1/8	1/9	1/10	1/11	1/12
.................. 1482	1461	1474	1431	1422	1534	1636
- 4,6	- 5,9	- 5,1	- 7,9	- 8.4	- 1,2	+ 5,3
- 2,5	- 4,5	- 4,6	- 5,6	— 3,tf	+ 1,5	4" ^>8
.................. 794	797	788	791	780	799	834
+ 2,6	+ 6,0	+ L8	+ 2,2 640	+ 0,8	+ 3,3	+ 7,8
.................. 688	664	686	642	735	8u2
-11,7	- 14,8	- 12,0	- 17,9	- 17,6	-5,7	+ 2,9

Avvikelserna för hela gruppen gå med undantag för en månad (november
1953) i samma riktning som totalbeläggningens avvikelser och äro större
än dessa. I överensstämmelse med vad som funnits ovan äro säsongawikelserna
särskilt stora för gruppen ej häktade, medan gruppen häktade
icke synes förete några dylika avvikelser utan endast visar en något stigande
tendens.

De funna siffrorna ge anledning undersöka storleken av de absoluta avvikelserna
från respektive medeltal. Dessa avvikelser ha angivits i följande
tablå för totala beläggningen samt grupperna häktade och ej häktade ävensom
en grupp kallad övriga, vilken omfattar samtliga på fångvårdsanstal -

terna intagna med undantag av	den i föreliggande undersökning behand-
Jade gruppen.	1952 l/il	1/12	1953 i/l	1/2	1/3	1/4	1/5
Totala beläggningen	-46	+ 14	- 105	+ 223	+ 178	+ 135	+ 76
Därav ej häktade ......	- 12	+ 39	- 94	+ 222	+ 233	+ 160	+ 53
häktade..........	-37	- 11	- 16	- 36	- 4L	- 31	4" 3
Övriga ..........	+ 3	- 14	4- 5	+ 37	- 14	+ 6	+ 20
*..................	26	100	90	100	100	100	70
	1953 1/6	1/7	1/8	1/9	1/10	1/11	1/12
Totala beläggningen	- 77	- 139	- 142	- 173	- 113	+ 45	+ 118
Därav ej häktade ......	- 91	- 115	- 93	- 139	- 137	- 44	+ 23
häktade..........	+ 20	+ 23	+ 14	+ 17	+ 6	+ 25	+ 60
Övriga ..........	- 6	- 47	— 63	— 51	+ 18	+ 64	+ 35
%..................	100	33	65	80	100	0	19

Den nedersta, med % märkta raden anger för varje månad hur stor procent
av totala beläggningens avvikelser, som förklarades av avvikelserna i
gruppen ej häktade. Medelvärdet av dessa procentsiffror utgör 74. Av
tablån framgår således, att säsongvariationerna i fångvårdsanstalternas totala
beläggning till cirka tre fjärdedelar berodde på variationer i antalet ej
häktade straff- och fängelsefångar med en verkställighetstid av högst 1 år,
trots att denna grupp omfattade endast ungefär en fjärdedel av hela antalet
intagna.

Med nyss angivna metod har därefter antalet till gruppen hörande fångar
den 1 i varje månad beräknats med fördelning på fyra brottsgrupper (huvudbrott)
: SL 20 kap., SL 21 kap., trafikbrott (dvs. huvudsakligen rattfylleri)
samt övriga brott. Dessa siffror finnas i nedanstående tablå, där
för varje brottsgrupp dessutom angivits de procentuella avvikelserna från
medelvärdet. Råd 1) avser SL 20 kap. osv.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 111

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1956

	1952		1953
	1/11	1/12	l/l	1/2	1/3	1/4	1/5
1) •	......... 769	808	813	848	847	852	858
	-7,2	-2,5	- 1,9	+ 2,4	+ 2,2	+ 2,8	+ 3,6
2) •	......... 185	184	181	180	174	175	177
	+ 7,9	+J,4	+ 5,6	+ 5,0	+ 1,5	+ 2,1	+ 3,3
3) .	......... 295	325	2u6	419	421	386	'' 323
	-1,5	+ 3,6	- 31,2	+ 39,9	+ 40,6	+ 28,9	+ 7,9
4) •	......... 255	264	243	292	3o3	269	251
	+ 0,4	+ 4,0	- 4,3	+ 15,0	+ 19,3	+ 5,9	-1,1
	1953
	1/6	1/7	1/8	1/9	1/10	1/H	1/12
1) •	......... 841	818	832	838	813	812	848
	+	- 1,3	+ 0,4	+ 1,2	- 1,9	- 2,0	+ 2,4
2) ■	......... 167	158	160	161	157	165	176
	- 2.6	- 7,8	- 6,7	- 6,1	- 8,4	-3,7	+ 2,7
3) .	......... 242	271	259	213	217	291	323
	- 19,2	- 9,5	- 13,5	-28,9	- 27,5	- 2,8	+ 7,9
4) •	......... 232	214	223	219	235	266	2f9
	- 8,6	- 15,7	- 12,2	- 13,7	- 7,4	+ 4,8	+ 13,8
Säsougvariationerna	framträda klart i	de tre	senare grupperna	och äro
markbara åven i den första. Störst äro de i fråga om de för trafikbrott döm-
da.	Anledningen till skillnaderna mellan de olika grupperna i fråga om
sasongvariationernas styrka är den, att andelen häktade är olika i	de olika
grupperna. Om motsvarande siffror beräknas för enbart de	ej häktade inom
grupperna 1), 2) och 4) ovan	(inom trafikbrottsgruppen är antalet häktade
så	litet, att det ej påverkar siffrorna)	får man	följande.
	1952		1953
	i/n	1/12	1/1	1/2	1/3	1/4	1/5
1) ■	......... 232	242	239	276	282	276	256
	- 2,6	+ 1,6	+ 0.4	+ 15,9	+ 18,4	+ 15,9	+ 7,5
2) •	......... 78	77	76	85	84	79	73
	+ 11,9	+ 10,5	+ 9,0	+ 22,0	+ 20,5	+ 13,3	+ 4,7
3) ■	......... 168	182	169	222	225	2ul	182
	- 4,1	+ 3,9	- 3,5	+ 26,8	+ 28,5	+ 14,8	+ 3»^
	1953
	1/6	1/7	1/8	1/9	1/10	1/11	1/12
1) •	......... 219	196	217	232	221	221	224
	-8,0	-17,7	- 8,9	- 2,8	- 7,2	- 7,2	- 5,9
2) .	......... 61	58	60	58	56	59	69
	- 8.2	- 16,8	- 13,9	- 16,8	- 19.7	- 15,4	- 1,0
3) .		144	156	138	148	166	186
	- 5,8	- 17,8	- 10,9	- 21,2	- 15,5	- 5,2	+ 6,2

I denna tablå finnas tydliga säsongvariationer i alla tre grupperna även den
första. Anmärkningsvärt är att det kraftiga underskottet den 1 januari inom
gruppen trafikbrott (—31,2 %) ej återfinnes i de övriga brottsgrupperna.
Som förut angivits låg siffran för den totala beläggningen vid denna tidpunkt
105 under medelvärdet. Motsvarande siffra för trafikbrotten var 93.
Beläggningsunderskottet omkring jul torde således till nära 90 % ha berott
på att för trafikbrott dömda genom att begära uppskov eller på annat sätt
ordnat så att straffverkställigheten antingen börjat först in i januari eller
också slutat före jul.

Eftersom det ifrågasatts att man skulle kunna minska säsongvariationerna
i den totala beläggningen genom förskjutningar av verkställighetens

Öl

Kungl. Maj.ts proposition nr tit år 1956

början vid korta strafftider, har nedan gjorts en fördelning av gruppen ej
häktade efter verkställighetstidens längd. Det är uppenbart att gruppen häktade
saknar intresse i detta sammanhang. Rad 1) avser verkställighetstider
upp t. o. m. 3 män., rad 2) över 3 mån. t. o. m. 4 män., rad 3) över 4
mån. t. o. m. 5 mån. samt rad 4) över 5 mån. t. o. m. 1 år. För varje
grupp angives också den procentuella avvikelsen från medeltalet.

1952 1953

1/11	1/12	l/l	1/2	1/3	1/4	1/5
413	446	313	574	586	524	436
+ 0,2	+ 8,2	- 24,0	+ 39,3	+ 42,2	+ 27,2	+ 5,8
82	81	78	97	94	88	87
+ 1,5	+ 0,2	- 3,5	+ 20,0	+ 16,3	+ 8,9	+ 7,7
107	120	127	148	144	144	129
- 5,7	+ 5,7	+ 11,9	+ 30.4	+ 26,9	+ 26,9	+ 13,7
165	171	167	182	188	183	180
-4,6	- 1,8	- 3,5	+ 5,2	+ 8,7	+ 5,8	+ 4,0
1953
1/6	1/7	1/8	1/9	1/10	l/ll	1/12
338	345	354	299	302	391	448
- 18,0	- 16,3	- 14,1	-27,4	- 26,7	— 5,1	+ 8,7
75	67	67	74	75	81	85
- 7,2	- 17,1	-17,1	- ?,4	- 7,2	+ 0,2	+ 5,2
109	89	92	82	91	98	109
- 4,0	- 21,6	- 18,9	- 27,8	- 19,8	- 13,7	- 4,0
9 166	163	173	185	174	165	160
- 4,0	- 5,8	0	+ 6,9	+ 0,6	- 4,6	— 7,5

Säsongvariationerna äro tydliga i de tre första grupperna men något osäkra
i den fjärde. Det synes därför lämpligt, att fortsätta undersökningen av de
tre första grupperna. Om man lägger samman dessa tre till en korttidsgrupp
och för denna grupp jämför de absoluta månadsawikelserna från
medeltalet med motsvarande avvikelser för den totala beläggningen, får man
följande tablå, där gruppen övriga omfattar samtliga intagna med undantag
av korttidsgruppen.

1952

l/ll

Totala beläggn... — 46

Därav

korttidsgruppen — 4

övriga........ — 42

% .............. 9

1953

1/6

Totala beläggn... — 77

Därav

korttidsgruppen — 84

övriga........ + 7

% .............. 100

1953

1/12	l/l	1/2
+ 14	- 105	+ 223
+ 41 -27 100	- 88 - 17 84	+ 213 + 10 96
1/7	1/8	1/9
- 139	- 142	- 173
-105 - 34 76	- 93 - 49 65	- 151 - 22 87

1/3	1/4	1/5
+ 178	+ 135	+	76
+ 218	+ 150	+	46
- 40	- 15	+	30
100	100		61

1/10	l/ll	1/12
- 113	+ 45	+ 118
- 138	- 36	+ 36
+ 25	+ 81	+ 82
100	0	31

Den nedersta, med % märkta raden anger för varje månad hur stor procent
av den totala beläggningens avvikelser, som förklarades av avvikelserna
inom korttidsgruppen. Medelvärdet av dessa procentsiffror utgör 72.^ Man
finner alltså att korttidsgruppen, som i medeltal utgjorde mindre än 20 %
av den totala beläggningen, svarade för mer än 70 % av säsongvariationer -

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1956

na. Raden »övriga» visar även vilka variationer den totala beläggningen
skulle loretett, därest korttidsgruppen hållits konstant. Den verkliga totala
beläggningen varierade mellan —173 och + 223 dvs. med en spännvidd

a\ dito, medan variationerna inom gruppen »övriga» endast gingo från_49

tiH + 82 dvs. med en spännvidd av 131 eller ungefär en tredjedel av den
torra. En så kraftig minskning av variationerna skulle alltså ha uppnåtts
om man kunnat hålla korttidsgruppen någorlunda konstant under den undersökta
perioden. Det är uppenbart, att variationerna skulle ha minskats
ytterligare, om man haft möjlighet att förskjuta verkställigheten för korttidsgruppen
på ett sådant sätt att denna grupp kommit att variera i motsatt
riktning mot gruppen »Övriga,».

Därest man vill försöka eliminera variationerna i anstaltsbeläggningen
genom en förskjutning av korttidsgruppens verkställighetstider, torde en
dylik anordning böra trada i verksamhet fr. o. in. en månad under vilken
antalet intagna avsevärt överstiger antalet utskrivna, t. ex. januari. Man
måste nämligen antaga, att det i många fall kommer att visa sig omöjligt
att lata intagningarna ske tidigare; i varje fall kan intagning ju ej ske
torran lagakraftvunnen dom föreligger. I stället får man tänka sig att man
genom en successiv förflyttning av verkställigheterna, så att intagningen
kominer att äga rum en eller ett par månader senare, skall kunna använda
överskottet från början av året för att eliminera sommarens och höstens
underskott. Det mera begränsade underskottet omkring jul torde det dock
b 1,SViar1t,-a,tt avhJälPa genom denna metod utan att alltför länge uppskjuta
verkställigheterna. Å andra sidan torde emellertid detta underskott utan
svårighet kunna avsevärt minskas, om en mera restriktiv praxis tillämpas
riste*’3 °m bevil''iandet av uPPskov med straffverkställigheten för rattfylle -

Sammanfattning

Vm-iationerna i den totala beläggningen på fångvårdens anstalter under
liden 1 november 1952—1 december 1953 förorsakades till 72 % av variationer
i antalet sådana straff- och fängelsefångar med en ådömd strafftid
av högst 6 män., vilka vid verkställighetens början ej varit häktade ehuru
dessas antal utgjorde mindre än 20 % av totala antalet intagna. I allmänhet
förete de olika mera betydande brottsgrupperna inga anmärkningsvärda
skillnader i detta avseende. Dock gäller att den låga beläggningssiffran den
1 januari 1953 till nära 90 % förorsakades av en minskning i antalet intagna
trafikbrottslingar.

Goda möjligheter synas föreligga att minska variationerna i den totala
beläggningen genom förskjutningar av straffverkställighetens början för
personer, som ådömts korta straff (förslagsvis upp t. o. in. 6 män.). Vid
ett genomförande av dylika förskjutningar bör januari månad tagas som
utgångspunkt. För ett eliminerande av underskottet kring årsskiftet torde
dock dessutom erfordras, att uppskov beviljas i minskad utsträckning.

Stockholm den 18 december 1955.

S. Rengby

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1956

Bilaga C

Jämförelse över olika kategorier intagna vid fångvårdens anstalter vid

vissa tidpunkter

Tab. 1. Antalet intagna vid fångvårdens anstalter den 1 dec. 1955 jämfört med

den 1 dec. 1953

Intagna 1 dec. 1953 = 3 225

» 1 dec. 1955 = 3 666 ökning = 441

Kategori

1 dec.

1953

Antal

1 dec.
1955

Antal

Ökning eller
minskning

Procentuell
andel av
ökningen

Antal

Proc.

Häktade för brott ................

Häktade, undersökningsfall ........

Straffångar........................

Fängelsefångar....................

Förvarade och internerade ........

Dömda till ungdomsfängelse........

Övriga intagna....................

Summa

172

149

1645

500

439

162

158

3 225

235

203

1776

689

432

191

137

3 666

+ 63
+ 54
+ 13 L
+ 189

- 7
+ 32

- 21

+ 441

+ 36,6
+ 36,2
+ 8,0
+ 37,8
- 1,6
+ 19,8
- 13,3

+ 13,7

+ 14,3
+ 12,2
+ 29,7
+ 42,6
- 1,6
+ 7,3
- 4,8

100,0

Tab. 2. Straff- och fängelsefångar den 9 dec. 1955 jämfört med den 1 dec. 1953

Tiderna = verkställighetstider. Motsvarande ådömda strafftider inom parentes

Verkställighets- tid	(Ådömd strafftid)	1 dec. 1953 Antal	9 dec. 1955 Antal	ökning eller minskning	Procentuell andel av ökningen
Antal	Proc.
t. o. m. 3 mån. ..	(1—3 mån.)	527	682	+ 155	+ 29,4	+ 52,9
. 4 > ..	(4 mån.) ............	136	190	+ 54	+ 39,7	+ 18,4 .
> 5 > ..	(5 och 6 mån.) ......	225	320	+ 95	+ 42,2	+ 32,4
> 6 >	(7 mån.)	94	no	+ 16	+ 17,0	+ 5,5
> 1 år ____	(8 mån.—1 år 2 mån.)	652	645	- 7	- 1,1	q 9
över 1 » ....	(1 år 3 mån. och över)	511	491	- 20	- 3,9
	Summa	2 145	2 438	+ 293	+ 13,7	100,0

Tab. 3. Trafikbrott (rattfylleri) som huvudbrott bland straff- och fängelsefångar

Verkställighetstid	1 dec. 1953 Antal	9 dec. 1955 Antal	Ökning
Antal	Procent
t. o. m. 3 mån...........................	292	428	+ 136	+ 46,6
, 4 » ..........................	21	22	+ 1	—
> 5 » och över..................	10	18	+ 8	—
Summa	328	468	+ 145	+ 44,9

54 Kungl. Maj. ts proposition nr 111 år 1956

Tab. 4. Straff* och fängelsefångar den 1 februari 1956 jämfört med den 1 februari 1953

Verkställighetst id	(Ådömd strafftid)	1 febr. 1953	1 febr. 1956	Ökning eller minskning	Procen- tuell andel av ökningen
Ant.	Proc.	Ant.	Proc.	Ant.	Proc.
t. o. m. 3 mån...	(1—3 mån.)	618	27,6	791	30,2	+ 173	+ 28,0	+ 45,1
> 4 » ..	(4 mån.)	156	7,0	200	7,6	+ 44	+ 28,2	+ 11,5
» 5 > ..	(5—6 mån.)	272	12,2	372	14,2	+ 100	+ 36,8	+ 26,0
» 6 >	(7 mån.)	76	3.4	87	3,3	+ 11	+ 14,5	+ 2,9
» 1 år----	(8 mån.—1 år 2 mån.)	607	27,2	677	25,9	+ 70	+ 11,5	+ 18,2
över 1 år ......	(1 år 3 mån. o. över)	506	22,6	492	18,7	- 14	- 2,8	- 3,6
	Summa	2 235	100,0	2619	100,0	+ 384	+ 17,2	100,0

Tab. 5. Trafikbrott (rattfylleri) som huvudbrott hos straff- och fängelsefångar

Verkställ ighetstid	1 febr. 1953 Antal	1 febr. 1956 Antal	ökning
Antal	Procent
t. o. m. 3 mån.......................	392	490	+ 98	+ 25,0
> 4 > ......................	18	25	+ 7
» 5 > och över..............	9	22	+ 13
Summa	419	537	+ 118	+ 28,2

Tab. 6. Antalet intagna vid fångvårdens anstalter den 1 mars 1956
jämfört med den 1 mars 1954

Intagna 1 mars 1954 = 3320

> 1 > 1956 = 3 929. Ökning = 609

Kategori

1 mars
1954

1 mars
1956

ökning eller
minskning

Procentuell
andel av
ökningen

Antal

Procent

Häktade för brott ................

Häktade undersökningsfali ........

Straffångar ......................

Fängelsefångar....................

Förvarade och internerade ........

Dömda till ungdomsfängelse ......

Övriga intagna....................

Summa

157

144

1663

589

448

162

157

3 320

201

206

1 962
782
435
206
137

3 929

+ 44
+ 62
+ 299
+ 193

- 13
+ 44

- 20

+ 609

+ 28,0
+ 43,1
+ 18,0
+ 32,8

- 2,9
+ 27,2

- 12,7

+ 18,3

+ 7,2
+ 10,2
+ 49,1
+ 31,7
- 2,1
+ 7,2
- 3,3

100,0

Sifferuppgifterna för år 1953 i tab. 2—5 har tillhandahållits ur ett speciellt material av
aktuarien i statistiska centralbyrån S. Rengby. Övriga uppgifter har hämtas från fångvårdsstyrelsens
ordinarie månadsrapporter samt från två särskilda sammanställningar av den 9 december
1955 och den 1 februari 1956, varav den senare grundats på preliminära tal.

560384 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag