Kungl. Maj.ts proposition nr 10 (Proposition 1951:10)

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

Nr 10.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
behörighet att utöva tandläkarkonsten; given Stockholms
slott den 29 december 1950.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten.

GUSTAF ADOLF.

Eije Mossberg.

Sammanfattning.

Den ålderdomliga 1861 års ordning för tandläkarekonstens utövning föreslås
ersatt med ny lagstiftning. De grundläggande reglerna om vem behörighet
tillkommer ha i förslaget avfattats i huvudsaklig överensstämmelse med
motsvarande bestämmelser i lagen den 21 september 1915 om behörighet
att utöva läkarkonsten. Vidare föreslås, att legitimerad läkare liksom nu
skall äga behörighet att utöva tandläkarkonsten. Tanken att tandteknikernas
behörighet skulle utvidgas har avvisats, men i förslaget ingår ett stadgande
av innebörd att Konungen äger förordna, att den som genomgått särskild
tand- och munhygienisk utbildning skall äga rätt att i viss utsträckning
arbeta i patients mun. Denna utbildning avses vara en påbyggnad på
tandsköterskeutbildningen.

I lagförslaget ingå regler om meddelande av legitimation såsom tandläkare
samt om återkallelse av sådan legitimation och av särskilt tillstånd
att utöva tandläkarkonsten. Även dessa regler bygga på motsvarande bestämmelser
i lagen om behörighet att utöva läkarkonsten.

F. n. kunna endast böter ådömas den som obehörigen utför vad som
hör till tandläkarkonsten. Enligt förslaget skall den, som utan att vara behörig
utövar konsten mot ersättning, bestraffas med dagsböter; sker det
yrkesmässigt skall vederbörande kunna dömas till fängelse i högst ett år.

Lagen avses skola träda i kraft den 1 juli 1951.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 10.

Kungl. Maj.ls proposition nr It).

Förslag;

till

Lag

om behörighet att utöva tandläkarkonsteu.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Behörighet att utöva tandläkarkonsten tillkommer, förutom legitimerad
läkare,

1) den som vunnit legitimation som tandläkare (legitimerad tandläkare),

2) den som, utan att vara legitimerad tandläkare, innehar tandläkarbefattning,
vartill han blivit av Konungen utnämnd,

3) den som, utan att vara legitimerad tandläkare, är av medicinalstyrelsen
förordnad att tjänstgöra såsom vikarie å tandläkartjänst inom folktandvården,
samt

4) den som av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av medicinalstyrelsen
erhållit särskilt tillstånd att inom riket utöva tandläkarkonsten.

Behörigheten att utöva tandläkarkonsten må begränsas, i fall som avses
i första stycket 2) till omfattningen samt i fall som avses i första stycket
4) till såväl omfattningen som tid och ort.

2 §•

Konungen äger förordna, att den som genomgått för ändamålet erforderlig
utbildning må biträda behörig utövare av tandläkarkonsten med utförande
av tand- och munhygienisk behandling.

3 §.

Legitimation, som i 1 § första stycket 1) sägs, må meddelas endast svensk
medborgare, som inom riket avlagt tandläkarexamen.

Ansökan om legitimation göres hos medicinalstyrelsen. Styrker sökanden
därvid, att han uppfyller de i första stycket för vinnande av legitimation
stadgade villkoren, skall medicinalstyrelsen meddela honom legitimationsbevis.
Föreligga sådana omständigheter att medicinalstyrelsen, om sökanden
varit legitimerad, ägt återkalla legitimationen, må dock styrelsen, om skäl
därtill äro, avslå framställningen om legitimation.

Kungl. Maj:ts proposition nr JO. •>

4 §.

Har legitimerad tandläkare genom dom, som mot honom äger laga kraft,
för brott, som han förövat under utövning av tandläkarkonsten, dömts
till frihetsstraff eller till avsättning eller suspension från befattning såsom
tandläkare

eller dömts för förseelse mot lagen om behörighet att utöva läkarkonsten
eller för medverkan till förseelse mot förevarande lag,

må medicinalstyrelsen, där skäl därtill prövas föreligga, för viss tid, ej
över tio år, eller för alltid återkalla hans legitimation; dock att för tandläkare,
som blivit av Konungen utnämnd till tandläkarbefattning, legitimationen
ej må återkallas, så länge han innehar befattningen, samt att, där
dylik tandläkare dömts till suspension, legitimationen må återkallas allenast
för suspensionstiden.

Där tandläkare, som avses i 1 § första stycket 2), blivit dömd till suspension,
vare han under den tid suspensionen avser ej behörig att utöva tandläkarkonsten.

Sådant särskilt tillstånd, som avses i 1 § första stycket 4), må återkallas
om skäl därtill äro.

5 §•

Varder legitimerad tandläkare på grund av sinnessjukdom eller annan
rubbning i själstillståndet ur stånd att nöjaktigt utöva tandläkarkonsten,
skall medicinalstyrelsen, där ej särskilda skäl till annat föranleda, ofördröj
ligen återkalla legitimationen; dock att, där han innehar tandläkarbefattning,
vartill han blivit utnämnd av Konungen, legitimationen må återkallas
allenast för tid, under vilken han av nämnda anledning åtnjuter
tjänstledighet eller eljest icke uppehåller sin befattning. Tillfrisknar han
eller upphör eljest förhållande, som föranlett legitimationens återkallande,
må han ånyo vinna legitimation.

Föreligger grundad anledning till antagande, att legitimerad tandläkare
av skäl, som i första stycket sägs, är ur stånd att nöjaktigt utöva tandläkarkonsten,
äger medicinalstyrelsen förordna, att han skall undergå läkarundersökning
för avgörande, huru därmed förhåller sig. Angående sådan
undersökning har medicinalstyrelsen att meddela närmare föreskrifter.
Motsätter han sig undersökning, är vederbörande polismyndighet pliktig att
på begäran av den, som har att förrätta undersökningen, lämna erforderlig
handräckning. I avvaktan på resultatet av undersökningen må medicinalstyrelsen
återkalla legitimationen.

Tandläkare, som avses i 1 § första stycket 2), vare ej behörig att utöva
tandläkarkonsten under tid, då han av anledning, som i denna paragraf
sägs, icke uppehåller sin befattning.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr tf).

6 §•

Utövar någon, som ej är behörig att utöva tandläkarkonsten, denna konst
mot ersättning, straffes med dagsböter, dock ej under tio. Sker det yrkesmässigt,
må straffet kunna höjas till fängelse i högst ett år.

Lag samma vare, om behörig utövare av tandläkarkonsten eller i 2 § omförmäld
medhjälpare mot ersättning utövar tandläkarkonsten i vidare mån
[in behörigheten gäller.

7 §•

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

8 §.

över beslut av medicinalstyrelsen enligt denna lag må besvär anföras
hos Konungen i inrikesdepartementet inom en månad från den dag, då
klaganden erhållit del av beslutet; dock skall detta utan hinder av besvär
lända till efterrättelse, intill dess annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1951, då ordningen för tandläkarekonstens
utövning den 18 juni 1861 (nr 41) upphör att gälla.

Tandläkare, som före den 1 juli 1951 erhållit legitimationsbevis, skall
anses som legitimerad tandläkare enligt denna lag.

Genom denna lag inskränkas ej de befogenheter som tillkomma den som,
ulan att vara legitimerad läkare, är behörig att utöva läkarkonsten.

Utan hinder av vad i denna lag stadgas må fältskär utöva den verksamhet
som tillkommer honom.

Kunyl. Maj:ts proposition nr 10.

Utdrag av protokollet öoer inrikesärcnden, liället inför Höns Maj:t
Konungen i statsrådet u Drottningholms slott den 2
juni 1950.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Quensel, Danielson,
Vougt, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg, anmäler efter
gemensam beredning med t. f. chefen för justitiedepartementet statsrådet
Quensel och chefen för ecklesiastikdepartementet fråga om ny lagstiftning
angående utövande av tandläkarkonsten m. m. samt anför.

I. Inledning.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 3 oktober 1949 har medicinalstyrelsen
tagit upp frågan om nya bestämmelser angående utövande av tandläkarkonsten.
Medicinalstyrelsen har härvid inledningsvis framhållit: Tandläkarkonstens
utövning reglerades f. n. av en av Kungl. Maj:t den 18 juni 1891
(SFS nr 41) fastställd ordning, vilken till den del den ännu gällde vore föråldrad.
Det hade därför länge varit ett önskemål, att 1861 års ordning måtte
ersättas med en författning, som reglerade tandläkarkonstens utövning efter
vår tids krav. Bland de mest påtagliga bristerna i de gällande bestämmelserna
vore, att dessa icke medgåve att annorledes än i disciplinär väg bestraffa
vårdslösa och oskickliga tandläkare, att effektivt bestraffa obehöriga
yrkesutövare samt att fråntaga psykiskt sjuka tandläkare legitimationen.
Inom styrelsen hade därför utarbetats förslag till nya författningar i ämnet.
Såsom mönster hade därvid tjänat lagstiftningen om läkarkonstens utövning.
De grundläggande bestämmelserna borde sålunda inflyta i eu lag
om utövande av tandläkarkonsten samt övriga erforderliga bestämmelser i
en i administrativ ordning utfärdad allmän tandläkarinstruktion.

Vid skrivelsen funnos författningsförslagen fogade såsom bilagor. Skrivelsen
innefattar jämväl utredning om vissa närstående frågor samt motiv
till författningstexten. Styrelsens förslag till lag om utövande av tandläkarkonsten
torde få fogas såsom bilaga (Bil. A.) till protokollet i detta ärende.

över handlingarna ha yttranden avgivits av överstålhållarämbetet, länsstyrelserna
i Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Västerbottens
län (med bifogande bl. a. av yttranden från förste stadsläkarna i

Kungi. Maj.ts proposition nr 10.

rikets fem största städer ävensom från förste provinsialläkarna i resp. län),
universitetskanslern (med överlämnande av utlåtanden från medicinska
fakulteterna i Uppsala och Lund, lärarkollegiet vid Karolinska institutet,
organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg samt lärarkollegierna
vid tandläkarhögskolorna, såvitt angår lärarkollegiet vid tandiäkarhögskolan
i Malmö gemensamt med föreståndarna för statens tandtekniker-
och tandsköterskeskolor i Malmö, ävensom från föreståndarna för
statens tandtekniker- och tandsköterskeskolor i Stockholm), försvarets
sjukvårdsstyrelse, överstyrelsen för yrkesutbildning, föreståndaren för
statens tandteknikerskola och statens tandsköterskeskola i Göteborg, styrelserna
för Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet. Svenska
tandläkare-sällskapet och Sveriges tandläkarförbund, Svenska tandteknikerförbundet,
Svenska tandsköterske-förbundet, Svenska läkaresällskapet
och Sveriges läkarförbund.

Behovet av ny lagstiftning på området har icke ifrågasatts från något håll.
För egen del finner jag utredningen i ärendet visa, att 1861 års ordning för
tandläkarkonstens utövning icke längre bör bestå utan bör ersättas med nya
författningsbestämmelser. Dessa synas i huvudsak kunna utformas i enlighet
med vad medicinalstyrelsen föreslagit. Jag finner det sålunda ändamålsenligt
att i lag upptaga de grundläggande bestämmelserna om utövande
av tandläkarkonsten, företrädesvis behörighetsregler och vad därmed äger
samband, samt att erforderliga bestämmelser i övrigt utfärdas i administrativ
ordning.

Jag anhåller att i det följande få behandla frågan om ny lag om utövande
av tandläkarkonsten. Inledningsvis ämnar jag därvid — i likhet med medicinalstyrelsen
—- beröra några principiella spörsmål för att därefter lämna
en specialmotivering till den föreslagna nya lagstiftningen.

II. Några principiella spörsmål.

1. Frågan om definiering av tandläkarkonsten och dess avgränsning mot

läkarkonsten.

Gällande bestämmelser.

Första paragrafen i 1861 års ordning för tandläkarkonstens utövning lyder:
»De förrättningar, som tillhöra tandläkarekonstens utövare, äro: a)
rengöring, fyllning och utdragning av tänder; b) förfärdigande och insättande
av konstgjorda tänder; c) behandling av tändernas och tandköttets
sjukdomar.» I 9 § stadgas, att tandläkarkonsten ej må utövas av annan än
legitimerad läkare eller den som vunnit behörighet till konstens utövning.

Mot dessa bestämmelser må ställas föreskriften i 8 § lagen den 21 september
1915 om behörighet att utöva läkarkonsten, att verksamhet som

Kungl. Mcij.ts proposition nr 10.

tillkommer tandläkare ej anses som utövning av läkarkonsten enligt sagda
lag. 1915 års behörighetslag innehåller emellertid ingen bestämning av begreppet
»läkarkonst». Den stadgar emellertid såvitt nu är i fråga straff för
den som utan att vara eller ha varit behörig till läkarkonstens utövning
antingen mot ersättning behandlar vissa angivna sjukdomar, bl. a. tuberkulos
och kräftsjukdomar, e;ller företager hypnotisk behandling eller behandling
under allmän bedövning eller ock yrkesmässigt och mot ersättning utövar
läkarkonsten, där behandlingen varit av beskaffenhet att medföra
fara till liv eller hälsa för den behandlade.

Medicinalstyrelsen.

Medicinalstyrelsen anför.

Den uppräkning av till tandläkarkonsten hörande förrättningar, som göres
i 1 § i 1861 års ordning, motsvarar på intet sätt nutida förhållanden
och kan därför ej bibehållas. Att lämna en exakt definition på vad som tillhör
tandläkarkonsten erbjuder stora svårigheter. Någon bestämd avgränsning
av tandläkarkonsten gentemot läkarkonsten finns knappast. Ej heller
torde det numera föreligga något praktiskt behov av alt i detalj avgränsa
tandläkarens verksamhetsområde från läkarens. Med hänsyn härtill har
medicinalstyrelsen i sitt förslag icke upptagit någon definition av tandläkarkonsten
utan ansett det kunna överlåtas åt praxis att bestämma vad som
är att hänföra till denna konst. 1 regel torde någon svårighet att verkställa
en dylik bedömning ej föreligga. T tveksamma fall böra statuterna för undervisningen
vid tandläkarhögskolorna kunna tjäna till ledning. Styrelsen
erinrar om att samma lösning valts i Jagen om behörighet att utöva läkarkonsten.
Denna lag upptager sålunda ej någon definition av läkarkonsten.

Enligt 1861 års ordning äger envar läkare behörighet att utöva tandläkarkonsten.
Då det måste anses mindre tillfredsställande att tillerkänna
läkarna generell behörighet på detta område, där de sakna erforderlig specialutbildning'',
föreslår medicinalstyrelsen ingen motsvarande bestämmelse.
Ej heller anser styrelsen tillräcklig anledning föreligga att föreslå någon
övergångsbestämmelse med hänsyn till de läkare, som vid lagens ikraftträdande
förlora sin behörighet att utöva tandläkarkonsten.

Att läkarna icke vidare bli behöriga att utöva tandläkarkonsten får emellertid
uppenbarligen icke innebära, att läkare icke skulle äga utföra någon
som helst behandling som är att hänföra till tandläkarkonsten. Behandling
av akuta fall som exempelvis kräva tanduttagning eller annat kirurgiskt
ingrepp hör läkare, på grund av sin behörighet alt utöva läkarkonsten,
även i fortsättningen få utföra. Detta regleras i 9 § i förslaget, vari bland
annat stadgas, att läkare utan hinder av bestämmelserna i lagen äger utöva
verksamhet, som tillkommer honom. Att närmare reglera vilken till tandläkarkonsten
hänförlig verksamhet som även tillkommer läkare torde icke
vara påkallat ulan synes kunna överlåtas åt praxis. Som eu allmän regel
torde kunna uppställas, att läkare, frånsett nödfall, cj bör äga meddela
sådan behandling, varför endast tandläkare erhållit erforderlig utbildning,
såsom till exempel konserverande behandling av skadade tänder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Remissyttrandena.

Det stora flertalet remissinstanser ansluter sig i denna del till medicinalstyrelsen
eller lämnar dess uttalanden utan erinran. Såvitt angår spörsmålet
om möjligheterna att giva en definition på vad som skall
f ö r s t å s med tandlä k ar konst och behovet av en sådan definition
framhåller medicinska fakulteten vid Lunds universitet vanskligheten av
att mera exakt avgränsa tandläkarkonsten samt uttalar att bedömandet av
gränsfall i det praktiska arbetet torde komma att ske på riktigt sätt.
Lärarkollegiet vid tandläkare g skolan i Malmö och organisationskommittén
för medicinska högskolan i Göteborg göra liknande uttalanden i frågan.
Å andra sidan ifrågasätter karolinska institutets lärarkollegium om
det är välbetänkt att icke i lagen införa en definition av tandläkarkonsten.
Att läkarkonsten icke vore definierad i lagen om behörighet att utöva
läkarkonsten torde bero på att läkarnas utbildning vore så omfattande och
allsidig, att det utan större risk kunde överlämnas åt den enskilde läkaren
att avgöra vilka åtgärder och ingrepp han borde utföra eller underlåta. I
motsats härtill vore tandläkarnas utbildning begränsad och ensidig, varför
det kunde ifrågasättas om icke gränserna för deras verksamhet borde angivas.
Överstäthållarämbetet, som icke vill ifrågasätta riktigheten av medicinalstyrelsens
ställningstagande ur de synpunkter varom nu närmast är
fråga, anser sig dock böra framhålla alt gränsdragningen mellan tandvård
och läkarvård kan ha betydelse i andra hänseenden, bl. a. vid tillämpning
av sådana avtal, där arbetstagare tillerkänts fri läkarvård men ej fri tandvård.

Frågan o in läkares behörighet att utöva tandläkark
o nste n behandlas utförligt av karolinska institutets lärarkollegium,
som inlägger en bestämd gensaga mot medicinalstyrelsens uttalande i denna
del samt anför:

En avstängning av läkarna från behörigheten att utöva tandläkarkonsten
är enligt kollegiets mening hade onödig och ur principiell synpunkt i hög
grad betänklig.

Veterligen ha hittills inga svårare olägenheter uppkommit av, att läkarna
äga behörighet att utöva tandläkarkonsten. Och ej heller i framtiden torde
några större olägenheter härav vara att befara, då ju läkarna i sin yrkesutövning
äro bundna av bestämmelsen i 59 § 1) i allmänna läkarinstruktionen:
Varje läkare, vare sig han är i tjänst anställd eller enskilt utövar
läkarkonsten, åligger att åt sjuk, som vårdas av honom, meddela de råd
och, så vitt möjligt är, ägna den behandling, som den sjukes tillstånd fordrar
och som överensstämma med vetenskap och beprövad erfarenhet.

Såsom principiellt sett ytterst betänkligt och stridande mot hittills vedertagna
grundsatser måste betecknas att genom lagstiftning avstänga läkarna
från behörighet att behandla viss del av människokroppen eller viss grupp
av sjukdomar. Varje del av kroppen och varje sjukdom, som kan angripa
densamma, bör givetvis stå öppen för läkarens verksamhet. Vilka inskränkningar
i utövande av sin konst, som han på grund av otillräcklig utbildning

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

eller erfarenhet i det ena eller andra avseendet bör ålägga sig, det bör överlåtas
åt hans eget omdöme att avgöra.----Den motivering som medi cinalstyrelsen

anför för förslaget att avstänga läkarna från behörighet alt
utöva tandläkarkonsten skulle, med lika rätt, kunna anföras för ett lagförslag
att exempelvis avstänga invärtes läkare eller andra läkare, som icke
erhållit kirurgisk specialutbildning, från behörighet att utöva kirurgisk
verksamhet eller kirurger eller andra icke psykiatriskt specialutbildade
läkare från behörighet att giva el-chock-behandling o. s. v.

Under det att majoriteten inom medicinska fakulteten vid Lunds universitet
gillar medicinalstyrelsens ställningstagande i detta avsnitt, äro tre
av fakultetens ledamöter av skiljaktig mening och intaga samma ståndpunkt
som karolinska institutets lärarkollegium. Samma är förhållandet
med två ledamöter av lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm.

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Göteborg uttalar, att
legitimerade läkare f. n. ha rätt att efter eget bedömande behandla alla
sjukdomar. Att låta tandsjukdomarna härvidlag utgöra ett undantag vore
ägnat att ingiva vissa betänkligheter. Hinder borde ej föreligga för läkare
att, där omständigheterna så påfordrade — exempelvis då skyndsamt ingripande
vore påkallat eller då avståndet till tandläkare vore stort — företaga
nödig tand- eller tandköttsbehandling. Yrkesmässigt utövande av tandläkarkonsten
syntes däremot böra vara läkare förbjudet, för så vitt han icke
förvärvat sig specialkunskaper inom området. Med hänsyn till läkarnas
medicinska förkunskaper syntes specialutbildningen icke behöva omfatta
avläggande av tandläkarexamen. Åtskilliga läkare hade på olika sätt, exempelvis
vid kliniker och specialhögskolor i utlandet, utbildat sig inom den
medicinska specialitet, som tandsjukdomarna utgjorde, och även i fortsättningen
torde så komma att ske. Enligt lagförslaget skulle läkare ha att
avlägga svensk tandläkarexamen för att erhålla behörighet att ägna sig åt
ifrågavarande specialitet. Det vore skäligt, att de läkare, som förskaffat sig
sådan specialistutbildning inom tandsjukdomarnas område — även om utbildningen
icke utgjordes av svensk tandläkarexamen — och under år ägnat
sig åt praktisk tandläkarverksamhet och däri förvärvat stor erfarenhet,
finge fortsätta sin yrkesutövning.

T övrigt ha icke i dessa delar framställts erinringar från remissinstansernas
sida.

Departementschefen.

1915 års lag om behörighet att utöva läkarkonsten innehåller ej någon
definition av läkarkonsten. I motsats härtill gives i gällande behörighetsförfattning
för tandläkare en bestämning av vad som skall anses såsom
tandläkarkonst. Hit föras icke endast rengöring, fyllning och utdragning av
tänder samt behandling av tändernas och tandköttets sjukdomar utan även
förfärdigande och insättande av konstgjorda tänder. Denna bestämning,
som återfinnes i 1 § 1861 års ordning, är emellertid i vissa delar föråldrad.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

Sålunda torde icke förfärdigande av konstgjorda tänder i och för sig numera
anses som ett led i utövandet av tandläkarkonsten utan denna verksamhet
får även utövas av exempelvis tandtekniker. Uppräkningen är vidare knappast
uttömmande. Avgränsningen av tandläkarkonsten mot läkarkonsten
torde även i andra hänseenden enligt numera gängse uppfattning icke vara
identisk med den som kan anses följa av 1 § i 1861 års ordning. Det torde
sålunda finnas ett gränsområde, där befogenhet tillkommer tandläkarkonstens
utövare men samtidigt även personer, som äga utöva läkarkonsten,
således under vissa förutsättningar även lekmän. Då legitimerad läkare
enligt 9 § 1861 års ordning alltid äger utöva tandläkarkonsten, får sistnämnda
förhållande framför allt betydelse för bedömningen av frågan i
vilken utsträckning lekmän få arbeta i patientens mun. Lekmän äga nämligen
ej utöva tandläkarkonsten.

Medicinalstyrelsens förslag till lag om utövande av tandläkarkonsten
innehåller emellertid ingen definition på begreppet »tandläkarkonst». Det
funnes f. ö. enligt styrelsens mening ej något praktiskt behov av att i detalj
avgränsa tandläkarens verksamhet från läkarens eller att eljest i lag angiva
vad som vore tandläkarkonst. I motsats till vad nu vore fallet borde —
framhåller medicinalstyrelsen — läkare icke äga generell rätt att utöva
tandläkarkonsten. Däremot borde behörighet såsom läkare giva rätt alt
utföra vissa till tandläkarkonsten hänförliga behandlingar. Frånsett nödtall
borde läkare emellertid icke äga meddela sådan vård, för vilken endast
tandläkare utbildades. Vad som skulle förstås med tandläkarkonst liksom
bedömningen av vilka fall som uteslutande tillkommc tandläkaren borde
bestämmas i praxis.

Dessa frågor äga intimt samband med varandra. Icke minst med hänsyn
till att obehörigt utövande av tandläkarkonsten bör medföra straffpåföljd
är det enligt min mening av betydelse att begreppet är väl klarlagt. Därmed
är emellertid icke utan vidare givet, att lagen skall innehålla en definition
därav. Då vissa ingrepp i munhålan äro av den art att de kunna hänföras
såväl till tandläkarkonsten som till den allmänna läkarkonsten kan en
skarp skiljelinje mot läkarkonsten i allmänhet icke uppdragas. Det synes
därtör vara ogörligt att på ett allmängiltigt sätt avgränsa tandläkarkonsten
mot läkarkonsten. Då de medicinska och odontologiska vetenskaperna
befinna sig på rask frammarsch, kan det också befaras att en nu given
definition efter en tid kan visa sig olämplig och otidsenlig. Såsom strax
kommer att närmare utvecklas anser jag, att tillräckliga skäl icke finnas
för att frångå den nuvarande ordningen, enligt vilken varje legitimerad
läkare också äger behörighet såsom tandläkare. Behovet av en legal definition
av tandläkarkonsten blir då mindre påfallande än om det skulle vara
i princip förbjudet för läkare att behandla vissa tandsjukdomar. Det synes
mig därför av många skäl vara lämpligt att, såsom medicinalstyrelsen förordat,
icke i lagen angiva vad som förstås med tandläkarkonsten utan att

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

överlåta detta åt praxis. Härvid bör beaktas, att redan under nuvarande
förhållanden en fast praxis torde finnas rörande vad som tillkommer en
tandläkare. I fråga om avgränsningen av denna verksamhet från den otilllåtna
lekmannaverksamheten torde denna, såsom förut antytts, i praxis ha
verkställts så att arbete i patientens mun varit förbjudet för lekmän. Jag
bortser därvid givetvis från sådan behandling som fallit inom området för
den allmänna läkarkonstens utövande enligt 1915 års behörighetslag. Denna
avgränsning bör alltså enligt min mening alltjämt vara normgivande. Till
ledning vid rättstillämpningen synas vidare framför allt kunna tjäna de
undervisningsplaner som gälla för tandläkarexamen. I tveksamma fall
torde medicinalstyrelsens utlåtande böra inhämtas.

Spörsmålet i vilken utsträckning tandläkarnas medhjälpare såsom tandtekniker,
tandhygienister och tandsköterskor böra äga befogenhet att utöva
tandläkarkonsten kommer att behandlas i ett följande avsnitt.

Vad härefter angår frågan om läkares rätt att utöva tandläkarkonsten är
det visserligen så att odontologien är en specialvetenskap och att i Sverige
examinerade läkare icke utbildats inom denna specialgren. Så har emellertid
varit fallet åtskilliga decennier utan att olägenheter i praktiken uppstått av
att läkarna likväl ägt behörighet att utöva tandläkarkonsten. Särskilt i glest
befolkade delar av landet med stor brist på tandläkare måste det vara av
värde att läkare i princip äger företaga alla erforderliga ingrepp. Men det
får alltid bero på läkaren själv om han anser sig böra göra ett ingrepp.
Han är bunden av bestämmelserna i allmänna läkarinstruktionen att han
såvitt möjligt skall ägna sjuk, som vårdas av honom, den behandling som
den sjukes tillstånd fordrar. Detta måste anses vara uttryck för den allmänna
principen, att läkare skall äga rätt att behandla varje sjukdomstillstånd;
men i realiteten torde en läkare, som saknar specialutrustning,
icke annat än i trängande fall göra ingrepp av sådan art som tillkommer
tandläkare. Man torde ej behöva befara att en läkare utan särskild utbildning
på tandvårdens område övergår till tandläkarens yrke eller ens till
en del yrkesmässigt ägnar sig däråt. En sådan utveckling skulle — med
tanke på den långt drivna specialutbildningen vid tandläkarhögskolorna —
ingiva betänkligheter. Jag anser emellertid att bärande skäl ej anförts för
att i förevarande hänseende ändra läkarnas behörighet men vill understryka,
att om det skulle visa sig att den vidsträckta behörigheten missbrukas
bör det ej vara uteslutet att frågan ånyo överväges.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

2. Frågan om medhjälpares befogenheter.

Medicinalstyrelsen.

Medicinalstyrelsen har i sin skrivelse utförligt uppehållit sig vid frågan
om tandläkarnas hjälpkrafter och deras befogenheter. Styrelsen har härvid
Iill en början framhållit, att ehuru 1861 års ordning icke vore otvetydig
i fråga om tandläkares rätt att anlita medhjälpare till biträde med behandling
direkt å patient, finge det likväl anses fastslaget, att tandläkare som
regel ej ägde dylik rätt. I den nya lagstiftning, som skall träda i stället för
1861 års ordning, borde enligt styrelsens mening sådan rätt finnas endast
i den mån lagen medgåve det. Medicinalstyrelsen påpekar, att f. n. förelåge
förslag att i vårt land anordna försöksutbildning av den typ av hjälpkrafter
som förekommer på sina håll utomlands och som brukar benämnas tandhygienister.
Förslag om sådan utbildning hade framlagts redan av 1944 års
tandläkarutbildningssakkunniga i deras betänkande II om tandläkarnas
hjälpkrafter (SOU 1946: 87). De sakkunniga hade härvid förutsatt, att en
tandhygienist skulle ha till uppgift att på tandläkarens ansvar utföra bl. a.
tandstensskrapning, tvättning, spolning, rengöring och polering, allt å tändernas
fria ytor, enklare kariesundersökningar samt puts och polering av
fyllningar på tändernas fria ytor. Medicinalstyrelsen anser nu, att lagtexten
borde givas sådan lydelse, att hinder ej komme att möta för hygienisternas
verksamhet. I samband med utformningen av detta stadgande inställde sig
frågan, huruvida någon ändring borde ske beträffande övriga hjälpkrafters
befogenheter. Härvid åsyftas närmast tandteknikerna men styrelsen har
även berört bl. a. spörsmålet om införande i svensk tandvård av en typ hjälpkrafter
med högre kompetens som förekomme på Nya Zeeland under benämningen
dental nurses. Dessa arbetade som plombörer.

Sedan styrelsen härefter redogjort för några uttalanden, som på senare
år gjorts i detta ämne, företrädesvis av 1944 års tandläkarutbildningssakkunniga
i deras nyssnämnda betänkande II, fortsätter styrelsen:

T fråga om anlitande av självständigt och på eget ansvar arbetande tandtekniker
och plombörer ha de sakkunniga ställt sig avvisande och deras
ståndpunkt har godtagits av statsmakterna. Däremot har vid utredningsarbetet
icke ägnats nämnvärd uppmärksamhet åt de möjligheter, som
kunna föreligga, att i ökad utsträckning laga i anspråk exempelvis tandtekniker,
som icke arbeta självständigt.

För egen del vill medicinalstyrelsen till en början erinra om den svåra
brist på tandläkare som sedan länge råder i vårt land och som vållat särskilt
folktandvården betydande svårigheter. För att lösa folktandvårdens behov
av tandläkare ha som känt flera extraordinära vägar prövats eller ifrågasatts.
I ett dylikt läge synes det enligt medicinalstyrelsens mening knappast
försvarligt underlåta att ingående pröva huruvida ett ökat ianspråktagande
av biträdespersonal skulle kunna ifrågakomma.

Medicinalstyrelsen vill också framhålla, att svårigheterna att erhålla till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

facklig arbetskraft för den sociala tandvården icke är något för vårt land
enastående förhållande.

Medicinalstyrelsen anknyter härefter till vissa uttalanden av Svenska
tandteknikerförbundet i yttranden över dels omförmälda betänkande II av
tandläkarutbildningssakkunniga, dels 1946 års folktandvårdssakkunnigas
betänkande SOU 1948: 53 samt fortsätter.

Vad angår ett ökat ianspråktagande av tandteknikerna synes tandteknikerförbundet
närmast åsyfta en lösning, som innebure befogenhet för tandläkare
att för särskilda behandlingsuppgifters utförande begagna sig av
tekniker, som arbetar under tandläkarens ledning och tillsyn och på dennes
ansvar. Vid ärendets behandling i medicinalstyrelsen ha medlemmarna av
styrelsens vetenskapliga råd i odontologi till frågans belysning anfört
följande.

>1 två nyligen siutförda utredningar ha hithörande frågor varit föremål
för grundlig utredning och omfattande diskussion. Dessa utredningar äro
de, som verkställts av 1944 års tandläkarutbildningssakkunniga och av 1946
ars folktandvårdssakkunniga. Då frågan om hjälpkrafternas användning
redan utretts av tandläkarutbildningssakkunniga och fortsatt utredning av
ärendet icke angavs i direktiven för folktandvårdssakkunniga, ha dessa
senare funnit det tillräckligt att kort men bestämt avvisa tanken på att
någon del av folktandvårdens uppgifter skulle kunna övertagas av personal
med mindre kvalificerad utbildning. Tandläkarutbildningssakkunniga ha i
sitt betänkande nr I grundligt utrett, huruvida personer med annan eller
med lägre utbildning än tandläkarens skulle kunna eller böra utöva tandvård
inom landet samt ingående motiverat sin uppfattning, att sådan anordning
icke är önskvärd, men skulle kunna vara till skada särskilt för
folktandvården. I del II, som handlar om utbildningen av hjälpkrafterna
och deras användning, fastslås gränslinjerna mellan tandläkarens och
hjälpkrafternas verksamhet i de förslag till studieplaner och arbetsnormer,
som därefter blevo grundläggande för utbildningen av tandtekniker och av
tandsköterskor i statens skolor. Vad teknikernas verksamhet beträffar, har
begränsningen av deras arbete till den dentala, protetiskt-tekniska laboratorieverksamheten
i detalj genomförts och följes helt vid undervisningen.
Laboratoriearbetet är en väl avgränsad, synnerligen betydelsefull del för
framställningen av de profetiska arbetena. Tandläkarna erhålla på området
eu grundlig utbildning, i det att fantomkurserna i proteslära och tandfyllning
laga ungefär V''j2 år och den kliniska undervisningen ungefär 1 år, av
vilken sammanlagda tid ungefär 3 terminer utgöra inlärandet av och
övningen i laboratoriearbetet. För teknikern, som i mera hantverksbetonad
grad skall utöva samma arbeten, fordras icke endast den kännedom om de
tekniska manipulationerna i laboratoriet, som tandläkaren måste äga, ulan
därjämte måste teknikern ingående träna rutinarbetet under sin utbildning,
så att han, sedan praktikantperioden är avslutad, på egen hand kan utföra
flertalet av de tekniska arbeten, som tandläkaren önskar få rutinmässigi
framställda i laboratoriet. — -----

De hittills gjorda utredningarna ha sålunda visat, att för behandling i
levande tand och för ersättning av hela bett eller delar därav, även i den män
i denna behandling ingå tekniska manipulationer, såsom avtryckstagning,
bettregistrering in. in. den fullständiga tandläkarutbildningen utgör eu
oundgängligen nödvändig förutsättning. Varje jämförelse med konsthanlvcr -

Kuiujl. Mitj.ls proposition nr 10.

karens arbete inom den prolelik, som ingår i den allmänna ortopedin, är
därvid missvisande. Inom tandläkarkonsten gäller det att protetiskt ersätta
delar av levande tänder eller delar av bettet, vilka skola placeras inom eu
septisk miljö och vilka vid minsta misstag vad angår samtliga tekniska
manipulationer i munhålan kunna ge upphov till svåra sekundära skadeverkningar.
Därjämte bör det observeras, att även teknikdetaljer, som för
lekmannen framträda såsom enkla, exempelvis avtryckstagning eller bettregistrering
vid utförandet av helproteser, ha avgörande betydelse för det
slutresultat, som teknikern uppnår vid det fortsatta arbetet i laboratoriet,
och därmed äro den medicinskt bestämmande, terapeutiska delen av behandlingen.
Var och en, som haft tillfälle att grundligt följa skolutbildningen
för tekniker, har kunnat konstatera, att även de bästa av dessa
efter flerårig elevtjänstgöring och ettårig skolutbildning för goda lärare
med förnämliga läroböcker i stort sett dock saknat möjlighet att på annat
sätt än i populär form förstå de anatomiska, fysiologiska och biologiska
betingelserna för tandläkarens protetiska arbetsutövning. För den på området
erfarne fackmannen framträder det därför såsom absurt att vid den
situation, som nu föreligger, räkna med något resultat av ytterligare utredning
över eventueli utvidgning av teknikers verksamhet till att även omfatta
de delar av munbehandlingen, som innebära de terapeutiska momenten
vid protetisk vård. För att vara i stånd till att i alla detaljer av protetiska
behandlingar i munhåla och bett tillämpa den medicinskt-odontologiska
vetenskapens nutida krav måste terapeuten ha minst den utbildning, som
nutidens tandläkare äger. Man bör i stället låta teknikerutbildningen inom
landet under de närmaste årtiondena fullfölja den endast påbörjade nyorienteringen
till uppfostran av de tandläkarens högt uppskattade och i
social-medicinskt arbete betydelsefulla medhjälpare, som tekniskt fullvärdigt
behärska det omfattande och i många detaljer svårbemästrade protetiskt-tekniska
arbetet i laboratoriet.»

Medicinalstyrelsen konstaterar härefter, att frågan om tandteknikernas
befogenheter fortfarande vore omstridd. Styrelsen vore icke beredd att i
dagens läge taga mer definitiv ställning men ville icke motsätta sig att
genom särskilda sakkunniga en förutsättningslös utredning verkställdes av
frågan, huruvida och i vad mån tandläkare borde äga erhålla biträde av
tandtekniker med utförande av till tandläkarkonsten hänförlig behandling.
I avbidan på resultatet av utredningen torde anledning saknas att i lagen
reglera annan form av medhjälparbiträde än den som lämnades av tandhygienisterna.
Medicinalstyrelsen ansåge lämpligt, att denna reglering
skedde i form av ett bemyndigande för Kungl. Maj :t att förordna, att medhjälpare,
som genomgått härför erforderlig utbildning, finge biträda tandläkare
med utförande av tand- och munhygienislc behandling.

1 denna del var emellertid medicinalstyrelsen icke enhällig. E. o. byråchefen
Rahm, med vilken överdirektören Björkquist instämde, ansåg, att
Kungl. Maj :t borde få generellt bemyndigande att förordna om medhjälpares
rätt att biträda med behandling direkt på patient. Bemyndigandet
borde sålunda icke avse endast det biträde, som tandhygienist skulle äga
lämna. Framdeles torde andra former av biträde kunna bli aktuella och
böra legaliseras, och det syntes knappast påkallat, att detta skulle behöva

1;'')

Knntjl. M(ij:lti proposition nr It).

ske i en ordning, som förutsatte lagändring. Dessutom borde Kungl. Maj:t
under alla förhållanden äga möjlighet att undantagsvis ge särskilt kunniga
och erfarna tandtekniker rätt att biträda tandläkare med behandling
å patient.

Remissyttrandena. »

Mot medicinalstyrelsens positiva ståndpunktstagande till frågan om tandhygienisterna
ha invändningar icke framställts annat än från Sveriges
läkarförbund. Förbundet befarar, att utbildning av tandhygienister komme
att försämra utsikterna att vid sjukhusen fylla det mest trängande behovet
av sjukvårdspersonal. Då tandhygienisterna förmodligen företrädesvis
komme att tjänstgöra vid folktandvårdspoliklinikerna, kunde det lätt hända
att tandvården där ansåges vara av lägre kvalitet än annorstädes, då mindre
kvalificerad personal anlitades. För söksutbildning borde icke komma till
stånd utan ytterligare utredning om de blivande hygienisternas verksamhet.
Styrelsen för svenska stadsförbundet anser att speciell tandhygienistutbildning
ej bör komma i fråga utan att de uppgifter som skulle anförtros åt
hygienisterna i stället borde överlämnas till tandsköterskorna, vilkas utbildning
skulle anpassas därefter. Från några håll, däribland universitetskanslern,
medicinska fakulteten i Lund och lärarkollegiet vid tandläknrhögskolan
i Stockholm, understrykes att det f. n. endast bör komma i fråga
försöksutbildning av hygienister samt att det blott om erfarenheterna 1)1 i
gynnsamma blir anledning att överväga tillskapandet av eu tandhygienistkår.

Då det gäller tandteknikerna äro emellertid meningsskiljaktigheterna betydande.
Till majoriteten inom medicinalstyrelsen ansluta sig överståthållarämbetet,
medicinska fakulteten i Lund och organisationskommittén för
medicinska högskolan i Göteborg jämte ytterligare några remissinstanser.
Härvid framhålles, att det under inga förhållanden kan komma i fråga alt
tandtekniker skola få arbeta självständigt. Organisationskommittén för
medicinska högskolan i Göteborg anser, att den arbetsavlastning för tandläkarna,
som är högeligen påkallad, principiellt bör åstadkommas genom
ianspråktagande av andra kategorier hjälpkrafter än tandteknikerna. En
stor grupp hörda myndigheter och organisationer hävdar, att frågan om
tandteknikernas befogenheter redan är fullt tillfredsställande utredd först
av tandläkarutbildningssakkunniga och sedan av folktandvårdssakkunniga.
Det hade därvid fastslagits, att tandteknikernas arbetsplats vore laboratoriet.
Tandteknikerutbildningen hade nyligen förbättrats med inriktning
på laboratoriearbetet. Det förelåge stort behov av dugliga tandtekniker för
sådant arbete. Yrkets utvecklingskrav vore tillgodosedda genom den förbättrade
utbildningen. Anledning saknades att utvidga teknikernas verksamhetsområde.
Det kunde då befaras, att laboratoriearbetet, som vore
mycket viktigt, bleve lidande. Då den av medicinalstyrelsen ifrågasatta nya
utredningen icke skulle taga sikte på annat än tandläkarnas rätt att såsom

Kungl. Maj:Is proposition nr 10.

biträden anlita tekniker vid utförande av till tandläkarkonsten hänföriig
behandling och teknikernas befogenheter på grund av sakens natur måste
bliva tämligen begränsade, finge man räkna med att tandtekniker med nu
antydd kompetens — vilka f. ö. troligen måste avlönas förhållandevis väl
— skulle kunna anställas endast vid större kliniker och förmodligen företrädesvis
vid folktandvårdskliniker. Detta skulle kunna leda till att dessa
klinikers anseende försämrades och att den uppfattningen lätt skulle
sprida sig att tandvården där vore mindervärdig. Följden av att låta tandtekniker
biträda tandläkare med patientarbete måste bliva en standardsänkning,
då tandteknikerna saknade erforderlig medicinsk och klinisk
utbildning, som icke kunde vinnas utan eu mycket betydande ökning av
utbildningstiden, om det ens vore möjligt. På dessa grunder vore en utredning
sådan som medicinalstyrelsen föreslagit opåkallad och borde icke
komma till stånd. Till dem, som på dylika skäl ställa sig avvisande till ny
utredning, höra bl. a. universitetskanslern, lärarkollegierna vid tandläkarhögskolorna,
föreståndarna för statens tandteknikerskolor i Stockholm,
Göteborg och Malmö, försvarets sjukvårdsstyrelse, Svenska tundläkaresållskapet,
Sveriges tandläkareförbund samt Svenska läkaresällskapet och Sveriges
läkarförbund.

Ett mindre antal remissinstanser ansluta sig emellertid till reservanterna
inom medicinalstyrelsen. Så är fallet med länsstyrelserna i Östergötlands
och Malmöhus län, förste stadsläkaren i Norrköping, förste provinsialläkarna
i Göteborgs och Bohus samt Västerbottens län, styrelsen för Svenska
landstingsförbundet samt Svenska tandteknikerförbundel. Av dessa företräder
ingen den ståndpunkten att man utan ytterligare utredning skulle
giva tandtekniker vidgade befogenheter. Tandteknikerförbundet uttalar dock
att det icke svarade mot rationella krav att icke Kungl. Maj :t skulle få giva
tandtekniker, som i 20—30 år arbetat under tandläkares överinseende och
ansvar i sanerad munhåla, rätt att biträda tandläkaren med behandling å patient.
Förbundet pekar på att det inom den allmänna sjukvården i stor utsträckning
förekomme att läkarna i patientvärden biträddes av särskilt utbildad
sjukvårdspersonal såsom sköterskor, sjukgymnaster, barnmorskor
och bandagister. Förste stadsläkaren i Norrköping anser det stå klart att
utvecklingen går i riktning mot allt vidsträcktare utnyttjande av hjälpkrafterna
alldeles som inom den allmänna läkarkonsten. Länsstyrelsen i
Västerbottens län framhåller, att med rådande brist på tandläkare, särskilt
i övre Norrland, vore det av vikt att tandläkarna befriades från sådana
behandlingsmoment som utan nämnvärd risk kunde anförtros åt personer
utan behörighet såsom tandläkare. Kunde man ernå förbättrade förhållanden
genom att låta tandläkare anlita biträde av tandtekniker eller annan
som besutte erfarenhet och vana, borde en sådan åtgärd vidtagas åtminstone
såsom ett provisorium. Å andra sidan framhåller Sveriges läkarförbund,
att bristen på tandläkare snart nog nedbringas, då tandläkarhögskolan i
Malmö trätt i verksamhet.

Kungl. Maj ris proposition nr 10.

Departementschefen.

1861 års ordning för tandläkarkonstens utövning innehåller ingen bestämmelse,
som reglerar de befogenheter, vilka tillkomma tandläkarnas hjälpkrafter.
I praxis har fastslagits att de allmänna reglerna om rätten att utöva
tandläkarkonsten gälla även gentemot medhjälparna och att alltså blott
tandläkaren och icke någon dennes medhjälpare får arbeta direkt å patient.
Jag anser, att denna regel bör kvarstå, men i den mån så kan vara påkallat
bär hinder icke möta att medgiva undantag. Blott den omständigheten
att det f. n. råder brist på tandläkare bör emellertid icke motivera
en avvikelse från huvudregeln. Undantagen böra regleras i lag.

Medicinalstyrelsen har föreslagit, att ett sådant undantag efter särskilt
förordnande av Kungl. Maj :t skall i fråga om utförande av tand- och munhygienisk
behandling gälla härför utbildade personer, s. k. tandhygienister.
Jag har intet att erinra mot styrelsens förslag i denna del och förordar alltså
att frågan om tandhygienisternas ställning löses så som styrelsen tänkt sig.
Jag vill erinra om att i 1950 års statsverlcsproposition (åttonde huvudtiteln,
p. 110) äskats medel för försöksutbildning av tandhygienister. Riksdagen
har anvisat medel i enlighet härmed (skr. nr 8; statsutskottets uti. nr 8,
p. 107). Om en sådan utbildning kommer till stånd och giver gynnsamt
resultat, anser jag att utbildning av tandhygienister framdeles bör ske i
erforderlig utsträckning. Det arbete som de avses skola utföra — bl. a. tandstensskrapning,
tvättning, spolning samt puts och polering å tändernas fria
ytor — måste väsentligt underlätta tandläkarnas arbete. Det bör beaktas,
att tandhygienistutbildningen avser att vara en påbyggnad på tandsköterskeutbildning.
Att av varje tandsköterska fordra sådan kompetens kan icke
vara skäligt. De av Sveriges läkarförbund anförda betänkligheterna i denna
del anser jag överdrivna.

Ytterligare en kategori, för vilken ifrågasatts viss behörighet att arbeta i
patients mun, utgöra tandteknikerna. Det har i förevarande sammanhang
icke satts i fråga, att tandtekniker skulle få självständigt och på eget ansvar
utföra sådant arbete; det skulle blott vara såsom biträde åt tandläkare och
under dennes överinseende han skulle få arbeta direkt å patient. Det har
från medicinalstyrelsens sida heller icke avsetts att tandtekniker utan vidare
skulle få denna rätt, utan saken skulle bli beroende på en närmare utredning
av lämpligheten därav och om gränserna för tandteknikernas befogenhet.
Avgörandet skulle läggas i Kungl. Maj :ts hand. Två av medicinalstyrelsens
ledamöter ha ansett alt lagbestämmelsen om befogenheter för
medhjälpare bör avfattas så att den efter förordnande av Kungl. Maj :t kunde
avse även andra kategorier än tandhygienister, således t. ex. tandtekniker.
Majoriteten inom styrelsen har däremot förordat en avfattning av ifrågavarande
lagrum, som gör en ändring nödvändig, om tandtekniker skall
kunna inrangeras under detsamma.

2 — liiluing till riksdagens protokoll 1901. 1 sand. Nr 10.

Kungl. Maj ris proposition nr 10.

Tandteknikerutbildningen har nyligen reformerats på grundval av etl av
1944 års tandläkarutbildningssakkunniga avgivet betänkande (SOU
1946: 87). Inom landet finnas tre statliga tandteknikerskolor. Utbildningen
siktar på laboratoriearbete. Främst nyssnämnda sakkunniga men även
1940 års folktandvårdssakkunniga ha efter omsorgsfull prövning kommit
till det resultatet, att tandteknikernas befogenheter i tandvårdsarbetet böra
begränsas till att avse att efter tandläkares anvisningar utföra laboratoriemässigt
arbete. En ny utredning av spörsmålet synes mig icke påkallad.
Det är av stort intresse att det inom landet finnes en tillräckligt stor
kår av kompetenta tandtekniker som ägnar sig åt laboratoriearbete; för
effektivt utnyttjande av tandläkarnas arbetskraft är detta en oundgänglig
förutsättning. Det synes icke uteslutet, att om teknikerna finge rätt alt
arbeta direkt på patient det viktiga laboratoriearbetet bleve eftersatt. Det
måste också beaktas, att det bleve nödvändigt att bygga ut den nuvarande
tandteknikerutbildningen avsevärt. Det ligger nära till hands att antaga,
att utvecklingen snart nog skulle gå därhän, att vi jämte legitimerade tandläkare
finge en grupp tandvårdare av lägre grad, som utan att arbeta i
laboratorier sysslade med protesarbete å patienter och åtminstone till det
yttre stode under tillsyn av legitimerade tandläkare. Med tanke på att
protesläran utgör ett av huvudämnena i tandläkarexamen och att tandläkarna
under sin studietid i övrigt förvärvat omfattande kunskaper inom
odontologien, måste tandteknikerna i regel bliva tandläkarna vida underlägsna
i yrkesutövningen. Det kan dessutom icke vara lyckligt med två kategorier
tandvårdare, av vilka den ena, som ofrånkomligt måste ha mindre
utbildning såväl kvalitativt som kvantitativt, får syssla blott med en del av
tandläkarkonsten och därjämte blott under överinseende av en mer utbildad.
En sådan utveckling kan icke vara önskvärd.

Av det sagda följer, att jag i denna del såvitt angår utformningen av lagen
följer majoriteten inom medicinalstyrelsen men att jag icke anser alt ytterligare
utredning bör komma till stånd. Jag vill särskilt understryka, att
majoriteten endast med tvekan synes vilja förorda sådan utredning. I detta
sammanhang vill jag också framhålla, att jag icke anser det vara principiellt
riktigt att frågan om tandteknikernas befogenheter efter en eventuell
utredning skall avgöras av Kungl. Maj :t. Det bör ske genom en av Konungen
och riksdagen stiftad lag.

Att nu blott såsom ett provisorium giva vissa tandtekniker viss behörighet
att arbeta å patienter anser jag ur många synpunkter uteslutet.

3. Fråga om skydd för beteckningen tandläkare.

Medicinalstyrelsen föreslår straff för den, som utan att vara behörig utöva
tandläkarkonsten betecknar sig såsom tandläkare eller på annat sätt
giver sig ut för att äga dylik behörighet, samt anför i anslutning därtill:

I!)

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

Något motsvarande stadgande finnes ej i 1861 års ordning eller i 1915
års lag men däremot i 6 § första stycket av medicinalstyrelsens år 1941 avlämnade
förslag till ny lag om behörighet att utöva läkarkonsten. För att
effektivt kunna bekämpa obehörigt utövande av tandläkarkonsten har det
synts medicinalstyrelsen nödvändigt att skapa skydd för beteckningen tandläkare
genom att införa bestämmelse om straff för den, som utan att vara
behörig utövare av tandläkarkonsten betecknar sig såsom tandläkare eller
på annat sätt giver sig ut för att äga behörighet till tandläkarkonstens utövande.
Styrelsen får erinra om att genom lag den 10 juli 1947 i 10 kap.
strafflagen införts bötesstraff för den som obehörigen giver sig ut för
advokat. Det torde ur allmänhetens synpunkt vara minst lika viktigt alt
skydd skapas för beteckningen tandläkare som för beteckningen advokat.

Remissyttrandena.

Medicinalstyrelsens förslag i denna del har diskuterats i några remissvar.
Förste stadsläkaren i Hälsingborg vitsordar med stöd av tidigare erfarenheter
från mångårig verksamhet i rikets nordliga bygder behovet av en bestämmelse
med nu avsett innehåll, då det f. n. vore svårt att ställa grova
fuskare till ansvar. Svenska tandläkarsällskapet och Sveriges tandläkarförbund
hänvisa till att det ofta förekomme att olaga utövare av tandläkaryrket
på olika sätt offentliggjorde, att de stode till tjänst med tandvård.
Ordet »tandklinik» användes gärna, men även på andra mer förstuckna
sätt tillkännagåves den olaga verksamheten. Straffbestämmelse borde finnas
även för den som, utan att vara behörig utöva tandläkaryrket, för allmänheten
bekantgjorde att han åtoge sig utföra något som hörde till tandläkaryrket.
Sveriges läkarförbund anser skydd mot vilseledande annonsering
behövligt. Styrelsen för svenska stadsförbundet är emellertid tveksam
i frågan huruvida den, som använder en viss yrkestitel utan att utöva yrket,
skall bestraffas; det kunde måhända i förevarande fall vara tillfyllest att
bestraffa den som utövade tandläkaryrket utan att vara legitimerad tandläkare.

Departementschefen.

Även om det finnes vissa skäl för sådant skydd åt tandläkartiteln som
medicinalstyrelsen föreslagit, anser jag mig likväl icke f. n. böra förorda
den av styrelsen föreslagna ordningen. Vad som från några remissinstansers
sida framhållits därom att det straffbara området borde givas en vidare
omfattning än vad som föreslagits ger stöd för min uppfattning att det är
vanskligt alt avgränsa vad som bör skyddas. Det bör beaktas, att läkartiteln
icke är skyddad i 1915 års lag om behörighet alt utöva läkarkonsten.
1 medicinalstyrelsens 1941 avgivna förslag till ny behörighetslag för
läkare (SOU 1942: 22) är emellertid intagen en bestämmelse i sådan riktning.
Förslaget har icke föranlett lagstiftning och torde icke ulan överarbetning
kunna läggas till grund för en sådan. De överväganden, som därvid
kunna komma i fråga, synas ej böra föregripas genom att i lagen om utövande

Knnr/l. Mnj:ts proposition nr 10.

av tandläkarkonsten inryckes eu bestämmelse om skydd för tandläkartiteln
el. dvl. Jag \ i11 f. ö. framhålla, alt ett sådant skydd ej i och för sig kan ha så
stor betydelse ur de synpunkter som åberopats till stöd för detsamma. Vad
som bör eftersträvas är att olaga utövning av tandläkaryrket hindras. Den
som visserligen betecknar sig såsom tandläkare utan att äga behörighet att
idka tandläkarverksamhet men som icke bevisligen ägnar sig däråt bör icke
utan starka skäl drabbas av straff. Avslutningsvis vill jag emellertid i detta
sammanhang blott nämna, att lagen om illojal konkurrens erbjuder vissa
möjligheter att ingripa mot oriktigt användande av tandläkartiteln och
mot andra sätt att tillkännagiva olovlig verksamhet. Ett oundgängligt behov
av att nu i lagen om utövande av tandläkarkonsten intaga en bestämmelse
därom torde därför ej finnas.

Medicinalstyrelsens förslag till lagtext bör sålunda enligt min mening
icke. utan vidare läggas till grund för lagstiftning. Även i delar, som ej berörts
i det föregående, ha under ärendets behandling inom inrikesdepartementet
vissa jämkningar i det ursprungliga förslaget funnits påkallade. Det
sålunda överarbetade förslaget torde få fogas såsom bilaga (Bil. B) till protokollet
i ärendet.

Jag övergår härefter till att lämna en specialmotivering till departemcntslörslaget.
I den mån det synts nödvändigt komma de anmärkningar som
framställts i avgivna yttranden att omnämnas.

III. Specialmotivering till departementsförslaget till lag om utövande

av tandläkarkonsten.

/ §.

1 denna paragraf angives vilka personer, som skola hava behörighet att
utöva tandläkarkonsten. Bortsett från ett tillägg om läkares behörighet i
denna del följer paragrafen medicinalstyrelsens förslag, som i sin tur är
avfattat i stort sett i överensstämmelse med 1 § i lagen om behörighet att
utöva läkarkonsten.

I fråga om läkares behörighet att utöva tandläkarkonsten hänvisas till
den föregående framställningen. Här må endast tilläggas, att sådan behörighet
bör tillkomma endast legitimerad läkare och icke dem som i övrigt äga
utöva läkarkonsten.

1 det följande motiveras övriga bestämmelser i paragrafen.

.1/edicinalstijrelsen.

Styrelsen erinrar inledningsvis om att styrelsen äger förordna annan än
legitimerad läkare att såsom vikarie uppehålla läkarbefattning eller att
tjänstgöra såsom extra läkare. Vilka kvalifikationer som erfordrades för
dylika förordnanden funnes ej närmare bestämt. Det kunde nämnas att
medicinalstyrelsen till vikarie för provinsialläkare ägde förordna lämplig

Kangl. Maj.ts proposition nr 10.

person. Styrelsen ägde icke ens tillfälligtvis meddela icke legitimerade tillstand
att i enskild praktik utöva läkarkonsten.

Medicinalstyrelsen fortsätter härefter.

1 fråga om tandläkare gäller för närvarande följande. Enligt Kungl. brev
den 14 juni 1928 äger medicinalstyrelsen meddela studerande vid dåvarande
tandläkarinstitutet, vilken avslutat och erhållit godkända vitsord beträffande
samtliga övningar och tjänstgöringar till tandläkarexamen, tillstånd afl å
viss ort utöva tandläkarvrket under högst tre månader under samma år.
Genom beslut den 20 oktober 1944 har Kungl. Maj:t bemyndigat medicinalstyrelsen
att utsträcka tillstånd för studerande att utöva tandläkaryrket all
gälla under ytterligare två månader under samma år för tjänstgöring såsom
vikarie å tandläkartjänst inom folktandvården. Enligt sistnämnda beslut
äger medicinalstyrelsen även, där så anses erforderligt, till vikarie å tandläkartjänst
inom folktandvården förordna studerande, som av medicinalstyrelsen
meddelats tillstånd att tjänstgöra å dylik befattning.

De bestämmelser, som hänföra sig till vikariatsförordnanden inom folktandvården,
synas medicinalstyrelsen lämpligen böra intagas i de förfa Ilningar,
som reglera folktandvården. Styrelsen ifrågasätter om anledning
finnes att därvid bibehålla den nuvarande regleringen från Kungl. Maj:ts
sida, innebärande att endast tandläkarstuderande med vissa avlagda prov
och för viss begränsad tid må förordnas, och om medicinalstyrelsen icke
härutinnan skulle kunna tillerkännas samma frihet som styrelsen enligl
vad nyss anförts äger i fråga om läkare. Den nuvarande ordningen ter sig i
tillämpningen stundom rätt stel, och det vore önskvärt, om medicinalstyrelsen
ägde möjlighet att meddela en studerande förordnande, även om til!
exempel femmånader sperioden därigenom överskredes. Den nuvarande ordningen
är också administrativt tungrodd genom att utländska tandläkare,
som ju för närvarande i stor utsträckning arbeta i folktandvården, icke
kunna erhålla förordnande utan beslut av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall.
En icke oväsentlig administrativ förenkling skulle vinnas, om medicinalstyrelsen
ägde förordna utländska tandläkare såsom vikarier å distriktstandläkartjänster
inom folktandvården på liknande sätt som styrelsen äger
förordna utländska läkare såsom exempelvis vikarier för provinsialläkare
och underläkare. För övriga högre tjänster inom folktandvården, till vilka
landläkarstuderande icke kunna ifrågakomma, är det ur administrativ synpunkt
utan nämnvärd betydelse, om vikariatsförordnande för andra än
legitimerade tandläkare endast kunna meddelas efter Kungl. \Iaj:ts lillslånd.
Därför ifrågasätter medicinalstyrelsen icke någon ändring härvidlag.

Vad härefter angår medicinalstyrelsens befogenhet att meddela tillstånd
för studerande att utom folktandvården utöva tandläkarkonsten minskas
behovet av dylika förordnanden allteftersom folktandvården utbygges. Även
om folktandvården väl skulle kunna bereda sysselsättning för alla studerande,
som kunna ifrågakomma, vill medicinalstyrelsen dock icke föreslå
annat än att gällande bestämmelser tills vidare få äga oförändrad giltighel.
Till formen svnes detta böra ske i den ordningen att Konungen tillerkännes
rätt alt bemyndiga medicinalstyrelsen att bevilja tillstånd att i riket utöva
tandläkarkonsten. Någon saklig ändring i vad som nu gäller synes icke
påkallad.

Medicinalstyrelsen berör härefter ett av 1947 års decentraliseringsulredning
i eu den l<l maj 1949 dagtecknad promemoria nr 25 framlagt förslag

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

om vissa administrativa förenklingar på förevarande område. Då förslaget
framlagts efter det att styrelsen utformat texten till sitt lagförslag, hade
decentraliseringsutredningens synpunkter icke kunnat beaktas. Enligt utredningens
förslag skulle det anförtros medicinalstyrelsen att meddela tillstånd
att inom riket utöva tandläkarkonsten dels för svensk medborgare,
som icke avlagt tandläkarexamen, dels ock, efter samråd med den centrala
utlänningsmyndigheten, i den omfattning och under den tid styrelsen bestämde
även för den som icke är svensk medborgare. Skulle utlänningskommissionen
avstyrka bifall till ansökan om sådant tillstånd för utlänning,
borde dock enligt förslaget medicinalstyrelsen icke äga bifalla ansökningen
utan vara skyldig att, om ansökan icke avsloges, hänskjuta avgörandet
till Kungl. Maj :ts prövning. Medicinalstyrelsen hade i sitt yttrande den
20 september 1949 över decentraliseringsutredningens förslag förklarat sig
icke ha något att erinra mot detta. Ett realiserande av detta förslag förutsatte
viss jämkning av 1 §.

Departementschefen.

Enligt medicinalstyrelsens förslag, såsom detta framträder i lagtexten,
skulle behörighet att utöva tandläkarkonsten tillkomma dels legitimerad
tandläkare, dels den som utan att vara legitimerad tandläkare innehar tandläkarbefattning,
vartill han blivit av Konungen utnämnd, dels den som utan
att vara legitimerad tandläkare av styrelsen förordnats till vikarie å tandläkartjänst
inom folktandvården, dels ock den som av Konungen eller, efter
Konungens bemyndigande, av medicinalstyrelsen fått särskilt tillstånd att
inom riket utöva tandläkarkonsten. Viss jämkning av förslaget borde dock
ske i anledning av ett av decentraliseringsutredningen framlagt förslag, enligt
vilket styrelsen skulle äga att meddela tillstånd att inom riket utöva tandläkarkonsten
dels för svensk medborgare, som ej avlagt tandläkarexamen, och
dels — under förutsättning av utlänningskommissionens tillstyrkan — för
utlänning.

Under remissbehandlingen har medicinalstyrelsens ställningstagande
icke föranlett erinringar i sak.

Såsom förut sagts anser jag i motsats till medicinalstyrelsen att legitimerad
läkare icke bör berövas den rätt att utöva tandläkarkonsten som nu
föreligger. Vad de i medicinalstyrelsens förslag upptagna kategorierna angår
kan ingen tvekan råda om de två första. Det må anmärkas, att motsvarande
behörighetsregler finnas såväl i 1915 års lag om behörighet att utöva läkarkonsten
som i medicinalstyrelsens förslag till ny lag i samma ämne (SOU
1942: 22). Den tredje kategorien, som omfattar dem som utan att vara legitimerade
tandläkare av medicinalstyrelsen förordnats till vikarier inom folktandvården,
motsvaras i 1915 års lag av en grupp, till vilken hör den som utan
att vara legitimerad läkare av medicinalstyrelsen eller av vissa andra myndigheter
förordnats till vikarie för läkare, till extra läkare, till läkare vid
militära sjukvården eller till underläkare eller amanuens vid offentlig klinik

Kungl. Muj.ts proposition nr 10.

eller poliklinik. Att i linje härmed utsträcka behörigheten att utöva tandläkarkonsten
utöver folktandvården finner jag ej vara av behovet påkallat,
utan anser jag att medicinalstyrelsen riktigt avgränsat kategorien. De som
närmast kunna komma i fråga till förordnanden inom folktandvården utan
att vara legitimerade tandläkare äro vissa studerande vid tandläkarhögskolorna
och personer som utomlands avlagt odontologiska examina.

Den fjärde gruppen, som enligt medicinalstyrelsen bör äga behörighet att
utöva tandläkarkonsten, utgöres av dem som av Konungen eller, efter
Konungens bemyndigande, av medicinalstyrelsen fått särskilt tillstånd därtill.
Enligt nu gällande ordning har medicinalstyrelsen bemyndigande att
meddela vissa studerande vid tandläkarhögskolorna tillstånd att under begränsad
tid utöva tandläkarkonsten å viss ort. Denna möjlighet synes böra
bibehållas. Jag har därför intet att erinra mot förslaget alt på denna punkt
avvika från motsvarande bestämmelse i 1915 års lag, enligt vilken medicinalstyrelsen
icke under några förhållanden kan giva motsvarande tillstånd
att utöva läkarkonsten. Tillstånd som nu avses kan begränsas till omfattning,
tid och rum men kan också vara generellt.

Styrelsen har ifrågasatt viss jämkning av sitt förslag till lagtext på
grund av decentraliseringsutredningens förut berörda förslag. Jag kan icke
finna någon sådan jämkning vara av nöden. Då enligt det ursprungliga
förslaget medicinalstyrelsen av Konungen skulle kunna bemyndigas meddela
tillstånd alt inom riket utöva tandläkarkonsten för personer, som eljest
icke skulle äga sådan rätt, torde möjlighet finnas att i den mån så kan
anses erforderligt genomföra den av decentraliseringsutredningen tänkta
ordningen utan att jämka förslaget till lagtext.

2 §.

Denna paragraf innehåller den i den allmänna motiveringen behandlade
bestämmelsen om vissa befogenheter för s. k. tandhygienister.

I fråga om den principiella bakgrunden till paragrafen hänvisas till det
föregående.

Under remissbehandlingen har från några håll framhållits önskvärdheten
av att hjälpkrafternas befogenheter bleve tydligt angivna i lagen.
Stockholms stads folktandvårdssiijrelse finner det angeläget att tandsköterskornas
ställning preciseras. Föreståndaren för statens tandtekniker- och
tandsköterskeskola i Göteborg anser, att en noggrann avgränsning av tandhygienisternas
arbetsområde vore nödvändig för att förhindra missförstånd
och missbruk. 2 § borde därför formuleras så alt man väl definierade de
uppgifter som kunde anförtros åt tandhygienisterna och framför allt utsade
all deras ingrepp ej finge ske i vital vävnad. Jämväl förste stadsläkaren i
Göteborg betonar nödvändigheten av all väl definiera tandhygienisternas
uppgifter. () rga n iso t ion skommillen för medicinska högskolan i Göteborg
anser, att det ej framgår tydligt av den föreslagna lagtexten, all landhygienisternas
arbete skall vara relativt självständigt.

Kmujl. Maj.ts proposition nr 10.

Departementschefen.

Tandhygienister och tandsköterskor torde inom sjukvården närmast
motsvaras av den i 8 § i 1915 års lag om behörighet att utöva läkarkonsten
omnämnda gruppen sjukvårdspersonal. Varken i nämnda lag eller annorstädes
lämnas någon definition på vad som förstås därmed. Det uttalas helt
allmänt, att verksamhet som tillkommer sådan personal ej anses såsom
utövning av läkarkonsten enligt lagen. Jag kan icke finna det nödvändigt
att i den nu föreslagna lagen exakt angiva vad som skall tillkomma tandhygienister
och tandsköterskor. Vad tandhygienisterna angår avgränsas deras
befogenheter mot tandläkarna enligt min mening tillfredsställande av att
de blott ha att utföra tand- och munhygienisk behandling. I fråga om innebörden
därav torde det allmänna språkbruket vara vägledande. Då Kungl.
Maj:t meddelar förordnande enligt lagrummet kan det visa sig lämpligt att
genom exemplifiering förtydliga vad som skall tillkomma hygienisterna.
Uppenbart är att tandhygienist i varje fall icke skall äga rätt till väsentligare
ingrepp i vitala delar.

Tandsköterskornas uppgifter torde liksom under nuvarande förhållanden
giva sig själva. Av avfattningen av 2 § torde motsättningsvis framgå att de
ej äga rätt utföra vad som speciellt tillkommer tandhygienisterna.

3 §.

I denna paragraf ha upptagits bestämmelser om ordningen för meddelande
av legitimation samt om förutsättningarna för erhållande av sådan.

Medicinalstyrelsen har till motivering av paragrafen anfört.

Denna paragraf motsvarar 2 § i 1915 års lag om behörighet att utöva
läkarkonsten. Lydelsen avviker dock delvis från sagda paragraf, sammanhängande
med att styrelsen föreslagit en något ändrad lydelse av 4 och 5 §§
jämförda med motsvarande paragrafer i nämnda lag samt att möjlighet
bär finnas att vägra legitimation icke blott då sökanden på grund av konstaterad
rubbning i själstillståndet är ur stånd att nöjaktigt utöva tandläkarkonsten
utan även då grundad anledning föreligger att antaga sådant
förhållande.

Paragrafen har under förslagets remissbehandling föranlett särskilt yttrande
blott från överståthållarämbetet. Ämbetet framhåller, att beslut att
vägra legitimation i fall, då grundad anledning föreligger att antaga rubbning
i själstillståndet, endast bör gälla i avvaktan på resultatet av undersökning
av sinnesbeskaffenheten. Först efter undersökningen borde slutligt
beslut meddelas.

Departementschefen.

I medicinalstyrelsens förslag till lagtext synes sista avsnittet av andra
stycket i 3 § vara avfattat mer kategoriskt än vad som kan vara avsett. Sty -

Kungl. Maj:ts proposition nr 10. -•>

relsen skall enligt förslaget på ansökan meddela legitimationsbevis för
svensk medborgare, som inom riket avlagt tandläkarexamen, om ej sådant
förhållande föreligger att styrelsen, om han varit legitimerad, skulle ha återkallat
legitimationen. Visserligen är återkallelse av legitimation enligt förslaget
alltid beroende på en skälighetsprövning. Vid prövning av ansökan
om legitimation synes det emellertid i högre grad vara påkallat att beakta
skälighetssynpunkten. Ett deslegitimationsbeslut torde som regel
komma att fattas tämligen kort tid efter det att anledning därtill yppats.
Men den som ansöker om legitimation har kanske för mycket länge sedan
gjort sig skyldig till en handling, som i och för sig bör medföra deslegitimering
men blott för tämligen kort tid. I sådana fall kan det mången gång
vara skäligt att icke vägra legitimation. Medicinalstyrelsens förslag till lagtext
har därför jämkats i denna del.

Vad överståthållarämbetet anfört synes mig icke vara av den natur att det
bör föranleda jämkning av förslaget. Finner medicinalstyrelsen grundad
anledning till antagande att sökanden på grund av sinnessjukdom eller
annan rubbning i själstillståndet är ur stånd att nöjaktigt utöva tandläkarkonsten,
bör styrelsen lämna ansökan om legitimation utan bifall. Sökande
har därefter tillfälle att göra ny ansökan och därvid visa att grundad anledning
som nyss sagts ej finnes. Läget är här ett annat än då det gäller eu
person som redan är legitimerad.

*§■

Paragrafen avser att reglera de fall då en tandläkare, som fällts till ansvar
för brott, kan berövas sin legitimation. F. n. kan legitimation för tandläkare
återkallas endast om han tre gånger fällts till ansvar för obehörigt
utövande av läkarkonsten (1861 års ordning § 10). Möjligheterna att återkalla
legitimation för läkare äro i förhållande därtill vidsträckta. Medicinalstyrelsen
föreslår, att i huvudsak samma deslegitimationsregler, som gälla
enligt 3 § i 1915 års lag om behörighet att utöva läkarkonsten, skola bli tilllämpliga
för tandläkare, samt fortsätter.

I 3 § i 1915 års lag angives såsom grund för återkallelse av legitimation
bland annat, att läkare för brott, som han förövat under utövning av läkarkonsten,
dömts till straffarbete eller svårare straff eller enligt vissa uppräknade
lagrum till fängelse. Enligt medicinalstyrelsens åsikt måste emellertid
varje under utövning av tandläkarkonsten begånget brott, som är sa
grovt att minst fängelse ådörnes, anses vara av sådan betydelse för verksamheten
såsom tandläkare, att återkallelse av legitimationen bör kunna
ifrågakomma. Styrelsen har därför föreslagit, att förutsättning för återkallelse
av legitimation i första hand skall föreligga, då tandläkare för brott,
som förövats under utövning av tandläkarkonsten, dömts till fängelse eller
svårare straff. Genom en dylik generalisering undvikes även att lid efter
annan behöva ändra lagrummet i den mån nya brottstyper tillkomma, såsom
måst ske beträffande 3 § i 1915 års lag.

2(> Knngl. Maj.ts proposition nr 10.

Vidare har såsom förutsättning för återkallelse av legitimation upptagits
förseelse mot lagen om behörighet att utöva läkarkonsten och mot förevarande
lag. Med hänsyn till att fängelsestraff för brott begånget under utövning
av tandläkarkonsten alltid kan medföra återkallelse av legitimation
erfordras beträffande sistnämnda deslegitimationsgrund särskild bestämmelse
endast för det fall, att tandläkare dömts till dagsböter.

Enligt 3 § i 1915 års lag skall medicinalstyrelsen återkalla legitimationen
om en läkare på sätt i lagrummet angives fällts till ansvar för visst brott,
såvida läkaren finnes hava genom vad han sålunda låtit komma sig till last
visat sig ovärdig det förtroende en läkare bör äga eller oförmögen att nöjaktigt
utöva sin konst. Att medicinalstyrelsen under angivna förutsättningar
ovillkorligen skall återkalla legitimationen har i tillämpningen visat
sig både överflödigt och opraktiskt. Eftersom återkallelse av legitimation
icke avsetts utgöra ett straff utan att bereda samhällsmedlemmarna skydd
mot läkare, vilkas verksamhet anses medföra våda, har medicinalstyrelsen,
då en läkare dömts till frihetsstraff och det med hänsyn till omständigheterna
icke ansetts finnas anledning att beröva läkaren legitimationen för tid
efter straffets avtjänande, endast återkallat legitimationen för den tid, läkaren
komme att vara intagen å straffanstalt. Att i dessa fall beröva läkaren
rätten att utöva sitt yrke även efter frigivningen skulle för övrigt direkt
kunna motverka straffets förbättrande syfte, då läkaren därigenom betages
möjligheten att skaffa sig sin inkomst genom att utöva det yrke, varför han
utbildat sig. Ä andra sidan saknar en återkallelse av legitimationen endast
under anstaltsvistelsen praktisk betydelse. Svårigheter uppstå dessutom
att i dessa fall bestämma tiden för återkallelse!! med hänsyn till den dömdes
möjlighet att erhålla straffavkortning genom villkorlig frigivning eller nåd.

På grund av vad nu sagts har medicinalstyrelsen ansett, att styrelsen bör
beredas möjlighet att, då tandläkare fällts till ansvar för brott eller förseelse,
som i lagrummet angives, i det enskilda fallet bedöma, om behov av
deslegitimering föreligger eller ej. I här ifrågavarande paragraf har därför
endast stadgats, att medicinalstyrelsen må återkalla legitimationen, där skäl
därtill prövas föreligga.

Remissyttrandena.

Paragrafens avfattning har i stort sett lämnats utan erinran. Bortsett
från att några remissinstanser påpekat den oriktiga hänvisningen till »7 §
eller 8 § andra stycket» har blott lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i
Malmö anmärkt på avfattningen. Lärarkollegiet framhåller, att det av
första paragrafens lydelse ej syntes alldeles klart framgå, huruvida personer,
som jämlikt 1 § första stycket 2), 3) och 4) vore behöriga utövare
av tandläkarkonsten, jämväl skulle anses såsom legitimerade tandläkare.
Om så icke vore fallet borde ingressen till 4 § ändras till att tala om behörig
utövare av tandläkarkonsten.

Departementschefen.

i likhet med medicinalstyrelsen anser jag, alt då cn legitimerad landläkare
under utövande av tandläkarkonsten begår ett brott, som ej anses
såsom ringa, möjlighet bör finnas att beröva honom legitimationen. Del
synes vara ställt utom tvekan, att sådan möjlighet bör finnas då brottet för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

skyllt frihetsstraff eller därmed likställda påföljder, såsom förvaring eller
internering, eller ock avsättning eller suspension från tjänst såsom tandläkare.
Lika befogat synes det vara att medgiva deslegitimering då tandläkare
dömts för förseelse mot lagen om behörighet att utöva läkarkonsten
eller för medverkan till överträdelse av nu förevarande lag. I sistnämnda
del må nämnas, att en legitimerad tandläkare icke kan dömas för självständigt
brott mot den nu föreslagna lagen. Det skulle kunna tänkas att legitimation
borde få återkallas även då tandläkare för annat brott, som ej förövats
under utövning av tandläkarkonsten, ådömts visst svårare straff. Sambandet
mellan brottet och den ifrågasatta påföljden — återkallelse av legitimation
— synes emellertid i detta fall knappast vara så markerat att återkallelse
bör äga rum. Yrkande om införande av en sådan grund för återkallelse
av legitimation har ej heller gjorts från något håll. I de fall da
återkallelse skall kunna ske är enligt förslaget alltid utrymme för eu skäliglietsprövning,
vilket särskilt i gränsfall måste vara nödvändigt.

Medicinalstyrelsen har föreslagit eu särskild regel för den, som blivit av
Konungen eller medicinalstyrelsen utnämnd till tandläkarbefattning, av innebörd
att legitimation ej må återkallas så länge han innehar befattningen
eller, om suspension ådömts, att återkallelse må ske blott för suspensionstiden.
Bestämmelsen är hämtad från 1915 års lag. Det kan ifrågasättas om
icke motsvarande bör gälla även beträffande vissa andra tandläkarbefattningar.
Utan särskild utredning vill jag emellertid ej föreslå eu sådan utvidgning'',
vars konsekvenser synas vara svåra att överblicka. Det torde vara
lämpligt att uppmärksamhet ägnas åt spörsmålet vid en kommande översyn
av behörighetslagen för läkare. Reglerna böra vara likartade för läkare och
tandläkare. Då tandläkarbefattningar, vars innehavare utnämnas av medicinalstyrelsen,
icke torde finnas, har därav påkallad jämkning i styrelsens
förslag dock nu gjorts.

Det anförda gäller endast legitimerad tandläkare, d. v. s. den som vunnit
behörighet jämlikt 1 § första stycket punkt 1. För den, som utan alt vara
legitimerad tandläkare innehar tandläkarbefattning, vartill han blivit av
Konungen utnämnd (''punkt 2), finnes i förslaget eu särskild regel, enligt
vilken han för lid, varunder han är suspenderad från befattningen, icke är
behörig utöva tandläkarkonsten. Någon ytterligare regel torde ej vara erforderlig
för denna kategori. Den som uppehåller förordnande såsom vikarie
inom folktandvården utan att vara legitimerad tandläkare (punkt :$) torde,
om han i något avseende befinnes olämplig, utan vidare kunna entledigas
från förordnandet, vilket automatiskt medför att han förlorar sin behörighet
såsom tandläkare.

Vad slutligen angår de i (j 1 punkt 4 avsedda personer, som av Konungen
eller medicinalstyrelsen fått särskilt tillstånd att inom riket utöva landläkarkonslen,
synes det kunna ifrågasättas att införa eu regel, enligt vilken
dessa tillstånd kunna återkallas. Visserligen anses Kungl. Maj:t ulan stöd
i lag ha rätt att återkalla motsvarande tillstånd all utöva läkarkonsten (se

28 Kanyl. Maj:ts proposition nr 10.

prop. nr 8.) till 1915 års riksdag s. 3ö) men det måste anses mera tillfredsställande,
att en befogenhet som avser frågor av så genomgripande betydelse
för den enskilde stöder sig på ett uttryckligt lagstadgande. Jag anser det
därför vara påkallat att införa en regel av sådan innebörd. Denna bör lämpligen
få det innehållet att det särskilda tillståndet må återkallas av myndighet,
som lämnat detsamma, om skäl finnas därtill. Vägledande vid avgörandet
av sådana frågor synas vara bestämmelserna i 4 § första stycket och
i 5 §.

I enlighet med de nu angivna riktlinjerna och jämväl för att på vissa
punkter söka åstadkomma språklig förenkling har medicinalstyrelsens förslag
till lydelse av 4 § omarbetats.

Vid tillämpning av lagrummet bör beaktas, att om legitimerad tandläkare
dömts till gemensamt straff för brott, som avses i paragrafen, och för annat
brott, det i vissa fall kan finnas skäl att underlåta deslegitimation, även
om ansvarspåföljden i domen är sträng. I ett sådant fall bör prövas, huruvida
förstnämnda brott i och för sig är av den svårighetsgrad att legitimationen
skäligen bör återkallas.

5 §.

I denna paragraf behandlas frågan hur det skall förfaras, om legitimerad
tandläkare eller den som eljest äger särskilt tillstånd att utöva tandläkarkonsten
på grund av psykisk sjukdom c. d. blir ur stånd att nöjaktigt utöva
tandläkarkonsten.

Medicinalstyrelsen anför.

Bestämmelserna i denna paragraf överensstämma nära med de i 4 § i
1915 års lag om behörighet att utöva läkarkonsten givna. Då något praktiskt
behov av att återkalla legitimationen för en psykiskt sjuk tandläkare
ej föreligger så länge denne vårdas å sinnessjukhus, har medicinalstyrelsen
emellertid velat giva paragrafen en sådan lydelse, att medicinalstyrelsen
icke undantagslöst skall vara skyldig att återkalla legitimationen.

Av remissinstanserna har endast organisationskommittén för medicinska
högskolan i Göteborg intagit en kritisk ståndpunkt till förslaget i denna del.
Kommittén yttrar.

Enligt förslaget skall medicinalstyrelsen icke undantagslöst vara skyldig
att återkalla legitimationen för psykiskt sjuk tandläkare, så länge han
vårdas å anstalt. En från sinnessjukhus permitterad eller försöksutskriven
tandläkare skulle sålunda ha möjlighet att under permission eller försöksutskrivning
utöva tandläkarverksamhet. Med hänsyn till de risker som
kunna vara förbundna härmed, ifrågasätter organisationskommittén huruvida
icke i fall som avses i 5 § första stycket återkallelse av legitimation bör
ske undantagslöst.

Departementschefen.

I likhet med medicinalstyrelsen anser jag att styrelsen bör ha möjlighet
att i undantagsfall underlåta att återkalla legitimationen för en tandläkare,

Kanyl. Maj:Is proposition nr 10.

som på grund av sinnessjukdom eller annan rubbning i själstillståndet är
ur stånd att nöjaktigt utöva tandläkarkonsten. Denna möjlighet bör emellertid
begagnas med största varsamhet och regeln bör vara att legitimationen
återkallas. Närmast åsyftas fall, där vederbörande kan beräknas behöva
vårdas på anstalt endast under eu kortare tid och det då icke kan bli fråga
om permission eller försöksutskrivning förrän han är i stånd att åter utöva
tandläkarkonsten. Kräver tandläkarens tillstånd längre sjukhusvistelse bör
deslegitimering ske.

1 fråga om uteslutande av orden »eller av medicinalstyrelsen» i styrelsens
förslag hänvisas till vad som sagts under 4 §.

6 §.

Paragrafen motsvarar 7 § medicinalstyrelsens förslag, vilken upptager
bestämmelser om straff för

dels den som utövar tandläkarkonsten utan att vara behörig därtill,
dels behörig utövare av tandläkarkonsten, som överskrider sin behörighet,
dels ock i 2 § omförmäld medhjälpare, som överskrider sin behörighet.
Medicinalstyrelsen har till motivering av dessa bestämmelser anfört.

Nu gällande straffbestämmelse för den, som utövar tandläkarkonsten
utan att vara därtill behörig, återfinnes i 9 § i 1861 års ordning, enligt vilken
tandläkarkonsten får utövas, förutom av legitimerad läkare, endast av den
som därtill vunnit behörighet »vid påföljd, om detta förbud överträdes, alt
varda underkastad det bötesansvar, som för olovlig utövning av hantverk
finnes i lag särskilt stadgat». Med stöd av detta författningsrum ha obehöriga
utövare av tandläkarkonsten dömts till ansvar jämlikt § 18 förordningen
den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet.

Enligt denna paragraf kunna dock endast böter ådömas. För obehörigt
utövande av tandläkarkonsten, som sker yrkesmässigt, är detta straff
stundom dock otillräckligt. Såsom exempel härpå kan anföras en tandtekniker,
som under åren 1933—1947 vid 24 särskilda tillfällen dömts till
böter för olovligt utövande av tandläkarkonsten. Sammanlagda bötessumman
uppgår till 15 720 kronor. Styrelsen föreslår därför i första stycket
av förevarande paragraf, att den som mot ersättning utövar tandläkarkonsten
utan att vara därtill behörig skall straffas med dagsböter, ej under
tio, samt att straffet vid yrkesmässigt utövande av tandläkarkonsten må
kunna höjas till fängelse i högst ett år. Förslaget ansluter sig nära till bestämmelsen
angående straff för obehörigt utövande av läkarkonsten i 6 g
1 mom. första stycket i lagen om behörighet att utöva läkarkonsten.

Straffbestämmelse för behörig utövare av tandläkarkonsten, som överskrider
sin behörighet, finnes nu meddelad i § 10 i 1861 års ordning, enligt
vilken tandläkare vid ansvar som i nyssnämnda lag stadgas förbjudes åtaga
sig andra läkarförrättningar än dem, som enligt § 1 samma ordning tillhöra

tandläkarkonstens utövare.---------Den nu i andra stycket av förevarande

paragraf föreslagna straffbestämmelsen innebär, alt behörig utövare av
tandläkarkonsten straffas om han enligt 1 § vunnit eu i något avseende
begränsad behörighet alt utöva tandläkarkonsten men överskrider denna
behörighet. —-----Med hänsyn till inneliöllet i 2 § har uttrycklig straff -

30 Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

bestämmelse för där avsedd medhjälpare, som överskrider sin behörighet,
ansetts böra meddelas.

Paragrafen har icke föranlett uttalande från någon remissinstans sida,
och jag kan ansluta mig till medicinalstyrelsen i denna del.

I en följande paragraf (8 §) i medicinalstyrelsens förslag har efter
mönster av 7 § lagen om behörighet att utöva läkarkonsten införts ett stadgande
om ansvar för medverkan till förseelse mot lagen, enligt vilket härom
skulle gälla vad i 3 kap. strafflagen stadgas. Då med hänsyn till arten
av straffbestämmelsen i 6 § strafflagens regler om medverkan till brott
utan sådan hänvisning torde bliva tillämpliga vid medverkan till förseelse
mot densamma, har det föreslagna hänvisningsstadgandet uteslutits ur
departementsförslaget. I detta sammanhang må erinras om att i praxis de
före den 1 januari 1949 gällande delaktighetsreglerna i strafflagen ansetts
tillämpliga vid anstiftan till förseelse mot 1861 års ordning för tandläkarkonstens
utövning, ehuru någon hänvisning till dessa regler ej finnes samt
förseelsen icke — såsom nu föreslås — kan förskylla frihetsstraff (se NJA
I 1948 s. 33). Någon ändring torde icke på denna punkt ha skett genom
införandet av nu gällande delaktighetsregler i 3 kap. strafflagen.

7—8 §§.

Dessa paragrafer, som motsvara 11 och 12 §§ i lagen om behörighet att
utöva läkarkonsten, torde ej tarva särskild motivering.

Promulgationsbestämmelserna.

Lagen avses skola träda i kraft den 1 juli 1951.

Ehuru nu mer än 50 år förflutit sedan fältskärsexamen avskaffades, kan
det alltjämt finnas personer med behörighet såsom fältskär. Deras rättigheter
böra ej inskränkas genom denna lag, varför en särskild bestämmelse
erfordras. Medicinalstyrelsen hade i 9 § upptagit den regeln att fältskärer
utan hinder av lagen finge utöva den verksamhet som tillkomme dem. Rätta
platsen för ett sådant stadgande torde emellertid med hänsyn till omständigheterna
vara bland övergångsbestämmelserna.

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över ifrågavarande inom inrikesdepartementet upprättade förslag
till lag om utövande av tandläkarkonsten, av den lydelse bilaga (Bil. B)
till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
t Anders Broberg.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

Bil. ,1.

Medicinalstyrelsens förslag

till

Lag

om utövande av tandläkarkonsten.

1 §•

Behörighet att utöva tandläkarkonsten tillkommer:

1) den som vunnit legitimation som tandläkare (legitimerad tandläkare);

2) den som, utan att vara legitimerad tandläkare, innehar tandläkarbefattning,
vartill han blivit av Konungen utnämnd;

3) den som, utan att vara legitimerad tandläkare, är av medicinalstyrelsen
förordnad att tjänstgöra såsom vikarie å tandläkartjänst inom folktandvården; 4)

den som av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av medicinalstyrelsen
erhållit särskilt tillstånd att inom riket utöva tandläkarkonsten.

2 §•

Konungen äger förordna, att medhjälpare, som genomgått för ändamålet
erforderlig utbildning, må biträda behörig utövare av tandläkarkonsten med
utförande av tand- och munhygienisk behandling.

3 §-

Legitimation, som i 1 § första stycket 1) sägs, må endast meddelas svensk
medborgare, som inom riket avlagt tandläkarexamen.

Ansökan om legitimation göres hos medicinalstyrelsen. Styrker sökande
därvid, att han uppfyller de i första stycket för vinnande av legitimation
stadgade villkoren, skall medicinalstyrelsen meddela honom legitimationsbevis,
där ej i avseende å sökanden föreligger sådant förhållande att, därest
han varit legitimerad, medicinalstyrelsen med stöd av bestämmelserna i 4
eller 5 § nedan skulle ha återkallat legitimationen.

4 §•

Har legitimerad tandläkare genom dom eller slutligt beslut, som mot
honom äger laga kraft,

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

för brott, som han förövat under utövning av tandläkarkonsten, dömts
till fängelse eller svårare straff

eller, där han innehaft sådan tandläkarbefattning att brott i tjänsten
bestraffas såsom brott av ämbetsman, i annat fall än nyss sagts för brott,
som han förövat under utövning av tandläkarkonsten, gjort sig förfallen
till avsättning eller suspension från befattningen

eller dömts för förseelse mot lagen om behörighet att utöva läkarkonsten
eller för förseelse, som i 7 § eller 8 § andra stycket nedan sägs, ådömts
dagsböter,

må medicinalstyrelsen, där skäl därtill prövas föreligga, för viss tid, ej
över tio år, eller för alltid återkalla hans legitimation; dock att för tandläkare,
som blivit av Konungen eller av medicinalstyrelsen utnämnd till
tandläkarbefattning, legitimationen ej må återkallas, så länge han innehar
befattningen, samt att, där dylik tandläkare dömts till suspension, legitimationen
må återkallas allenast för suspensionstiden.

Där tandläkare, som avses i 1 § första stycket 2), blivit dömd till suspension,
vare han under den tid suspensionen avser ej behörig att utöva tandläkarkonsten.

5 §.

Varder legitimerad tandläkare på grund av sinnessjukdom eller annan
rubbning i själstillståndet ur stånd att nöjaktigt utöva tandläkarkonsten,
skall medicinalstyrelsen, där ej särskilda skäl till annat föranleda, ofördröj
ligen återkalla legitimationen; dock att, där han innehar tandläkarbefattning,
vartill han blivit utnämnd av Konungen eller av medicinalstyrelsen,
legitimationen må återkallas allenast för tid, under vilken han av
nämnda anledning åtnjuter tjänstledighet eller eljest icke uppehåller sin
befattning. Tillfrisknar han eller upphör eljest förhållande, som föranlett
legitimationens återkallande, må han ånyo vinna legitimation.

Föreligger grundad anledning till antagande, att legitimerad tandläkare
av skäl, som i första stycket sägs, är ur stånd att nöjaktigt utöva tandläkarkonsten,
äger medicinalstyrelsen förordna, att han skall undergå läkarundersökning
för avgörande, huru därmed förhåller sig. Angående sådan
undersökning har medicinalstyrelsen att meddela närmare föreskrifter.
Motsätter han sig undersökning, är vederbörande polismyndighet pliktig att
på begäran av den, som har att förrätta undersökning, lämna erforderlig
handräckning. I avvaktan på resultatet av undersökningen må medicinalstyxelsen
återkalla legitimationen.

Tandläkare, som avses i 1 § första stycket 2), vare ej behörig att utöva
tandläkarkonsten under tid, då han av anledning, som i denna paragraf
sägs, icke uppehåller sin befattning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

6 §•

Om någon, som ej är behörig att utöva tandläkarkonsten, betecknar sig
såsom tandläkare eller på annat sätt giver sig ut för att äga behörighet till
tandläkarkonstens utövande, straffes med dagsböter.

7 §•

Lag samma vare, om behörig utövare av tandläkarkonsten eller i 2 §
omförmäld medhjälpare mot ersättning utövar tandläkarkonsten i vidare
mån än behörigheten gäller.

8 §.

Angående medverkan till förseelse mot denna lag gäller vad i 3 kap.
strafflagen stadgas.

9 §•

Utan hinder av vad i denna lag stadgas må läkare och fältskärer utöva
sådan verksamhet, som tillkommer dem.

10 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

11 §.

över beslut av medicinalstyrelsen enligt denna lag må besvär anföras
hos Konungen i inrikesdepartementet senast å trettionde dagen efter den,
då klaganden erhållit del av beslutet, dock skall detta utan hinder av besvär,
lända till efterrättelse, intill dess annorlunda förordnas.

Denna lag, genom vilken ordningen för tandläkarkonstens utövning den
18 juni 1861 (nr 41) upphäves, träder i kraft den 1 juli 1950.

Tandläkare, som dessförinnan erhållit legitimationsbevis, skall anses som
legitimerad tandläkare enligt denna lag.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 10.

Kungl. Maj:ts proposition nr JO.

Bil. B.

Förslag

till

Lag

om utövande av taudlökarkonsten.

Härigenom förordnas soin följer.

1§.

Behörighet att utöva tandläkarkonsten tillkommer, förutom legitimerad
läkare,

1) den som vunnit legitimation som tandläkare (legitimerad tandläkare),

2) den som, utan att vara legitimerad tandläkare, innehar tandläkarbefattning,
vartill han blivit av Konungen utnämnd,

3) den som, utan att vara legitimerad tandläkare, är av medicinalstyrelsen
förordnad att tjänstgöra såsom vikarie å tandläkartjänst inom folktandvården,
samt

4) den som av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av medicinalstyrelsen
erhållit särskilt tillstånd att inom riket utöva tandläkarkonsten.

2 §•

Konungen äger förordna, att medhjälpare, som genomgått för ändamålet
erforderlig utbildning, må biträda behörig utövare av tandläkarkonsten
med utförande av tand- och munhygienisk behandling.

3 §•

Legitimation, som i 1 § första stycket 1) sägs, må endast meddelas svensk
medborgare, som inom riket avlagt tandläkarexamen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10. 155

4 §•

Har legitimerad tandläkare genom dom, som mot honom äger laga kraft,
för brott, som han förövat under utövning av tandläkarkonsten, dömts
till fängelse eller svårare straff eller påföljd eller ock till avsättning eller
suspension från befattning såsom tandläkare

eller dömts för förseelse mot lagen om behörighet att utöva läkarkonsten
eller för medverkan till förseelse mot förevarande lag,

må medicinalstyrelsen, där skäl därtill prövas föreligga, för viss tid, cj
över tio år, eller för alltid återkalla hans legitimation; dock att för tandläkare,
som blivit av Konungen utnämnd till tandläkarbefattning, legitimationen
ej må återkallas, så länge han innehar befattningen, samt att, där
dylik tandläkare dömts till suspension, legitimationen må återkallas allenast
för suspensionstiden.

Där tandläkare, som avses i 1 § första stycket 2), blivit dömd till suspension,
vare han under den tid suspensionen avser ej behörig att utöva tandläkarkonsten.

Om skäl därtill äro, må den myndighet, som meddelat sådant särskilt
tillstånd som avses i 1 § första stycket 4), återkalla tillståndet.

5 §•

Varder legitimerad tandläkare på grund av sinnessjukdom eller annan
rubbning i själstillståndet ur stånd att nöjaktigt utöva tandläkarkonsten,
skall medicinalstyrelsen, där ej särskilda skäl till annat föranleda, ofördröjligen
återkalla legitimationen; dock att, där han innehar tandläkarbefattning,
vartill han blivit utnämnd av Konungen, legitimationen må återkallas
allenast för tid, under vilken han av nämnda anledning åtnjuter
tjänstledighet eller eljest icke uppehåller sin befattning. Tillfrisknar han
eller upphör eljest förhållande, som föranlett legitimationens återkallande,
må han ånyo vinna legitimation.

Föreligger grundad anledning till antagande, att legitimerad tandläkare
av skäl, som i första stycket sägs, är ur stånd att nöjaktigt utöva tandläkarkonsten,
äger medicinalstyrelsen förordna, att han skall undergå läkarundersökning
för avgörande, huru därmed förhåller sig. Angående sådan
undersökning har medicinalstyrelsen att meddela närmare föreskrifter.
Motsätter han sig undersökning, är vederbörande polismyndighet pliktig alt
på begäran av den, som har att förrätta undersökningen, lämna erforderlig
handräckning. I avvaktan på resultatet av undersökningen må medicinalstyrelsen
återkalla legitimationen.

Tandläkare, som avses i t § första stycket 2), vare ej behörig att utöva
tandläkarkonsten under tid. då han av anledning, som i denna paragraf
sägs, icke uppehåller sin befattning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

6 §.

Lag samma vare, om behörig utövare av tandläkarkonsten eller i 2 § omförmäld
medhjälpare mot ersättning utövar tandläkarkonsten i vidare mån
än behörigheten gäller.

7 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

8 §•

Över beslut av medicinalstyrelsen enligt denna lag må besvär anföras
hos Konungen i inrikesdepartementet senast å trettionde dagen efter den,
då klaganden erhållit del av beslutet, dock skall detta utan hinder av besvär
lända till efterrättelse, intill dess annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1951, då ordningen för tandiäkarkonstens
utövning den 18 juni 1861 (nr 41) upphör att gälla.

Tandläkare, som före den 1 juli 1951 erhållit legitimationsbevis, skall
anses som legitimerad tandläkare enligt denna lag.

Utan hinder av vad i denna lag stadgas må fältskär utöva den verksamhet
som tillkommer honom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Utdrag au protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 2 oktober
1950.

Närvarande:

justitieråden Gei jer,

Strandberg,

Ljunggren,
regeringsrådet Björkholm.

Enligt lagrådet den 18 juli 1950 tillhandakominet utdrag av protokoll
över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 2
juni 1950, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om utövande av tandläkarkonsten.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av e. o. hovrättsassessorn Liss-Eric Björkman.

Förslaget föranledde följande uttalanden av lagrådet.

Rubriken.

Det remitterade förslaget, som utarbetats efter mönster av lagen den 21
september 1915 om behörighet att utöva läkarkonsten, upptager så gott som
uteslutande behörighetsregler och vad därmed äger samband. Rubriken till
den föreslagna lagen står emellertid i mindre god överensstämmelse med
detta lagens innehåll och synes antyda, att lagen skulle hava en vidare omfattning
och upptaga även andra bestämmelser som röra tandläkarkonstens
utövning. På grund härav och då det torde vara lämpligt att lagen jämväl
i detta hänseende ansluter sig till 1915 års lag hemställer lagrådet, att
rubriken ändras till lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten.

1 §■

Med avvikelse från medicinalstyrelsens förslag bibehåller det remitterade
förslaget de legitimerade läkarna vid den rätt att utöva tandläkarkonsten
som nu tillkommer dem. Medicinalstyrelsen, som med sitt förslag avsåg att
utesluta dem från denna rätt, hade framhållit att detta uppenbarligen icke
finge innebära, att läkarna ej skulle äga utföra någon som helst behandling,
som vore att hänföra till tandläkarkonsten; behandling av akuta fall,

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

som exempelvis krävde tandutdragning eller annat kirurgiskt ingrepp, borde
läkare, på grund av sin behörighet att utöva läkarkonsten, även i fortsättningen
få utföra. Styrelsen hade därför i 9 § i sitt förslag upptagit ett stadgande,
att läkare utan hinder av bestämmelserna i lagen ägde utöva verksamhet,
som tillkomme honom, därvid styrelsen anfört att det syntes böra
överlåtas åt praxis att närmare reglera den närmare innebörden härav.
Detta stadgande i styrelsens förslag lärer få antagas ha åsyftat icke blott
de legitimerade läkarna utan också de läkare, som utan att vara legitimerade
ägde utöva läkarkonsten. Då nu emellertid stadgandet i 9 § i styrelsens
förslag —- tydligen med anledning av det remitterade förslagets ståndpunkt
att bibehålla de legitimerade läkarna vid rätten att utöva tandläkarkonsten
— helt uteslutits vid avfattningen av sistnämnda förslag, har följden
blivit, att rätten för övriga läkare att i den mera begränsade omfattningen
utföra till tandläkarkonsten hänförlig behandling där kommit att
lämnas alldeles oreglerad. Även om det icke är sannolikt, att delta förhållande
skulle komma att föranleda den tolkningen att de ej ägde sådan rätt,
kan det — med hänsyn bl. a. till att i 8 § i 1915 års lag motsvarande situation
för där avsett fall uttryckligen behandlats -— ifrågasättas, om ej det
remitterade förslaget lämpligen bör kompletteras i detta hänseende.

4 §■

Enligt denna paragraf i det remitterade förslaget kan återkallelse av legitimation
grundas bl. a. därpå, att vederbörande för brott, vilket han förövat
under utövning av tandläkarkonsten, dömts till påföljd, som är svårare än
fängelse. Härmed torde åsyftas förvaring och internering i säkerhetsanstalt.
Dessa påföljder äro emellertid så anordnade, att svårigheter möta att beträffande
svårhetsgraden jämföra dem med fängelse. Med hänsyn till förestående
reformer inom straffrättens område bör man också räkna med möjligheten
av införandet av andra, frihetsförlust innebärande skyddsåtgärder,
i fråga om vilka det kan bli än mera vanskligt än beträffande förvaring
och internering att göra en sådan jämförelse.

Under förutsättningar, som angivas i lagen om villkorlig dom, äger domstol,
i samband med sakerförklaring, förordna om villkorligt anstånd med
straffets ådömande. Enligt det remitterade förslaget kan icke en sådan sakerförklaring
läggas till grund för återkallelse av legitimation. Det synes emellertid
uppenbart, att legitimationen bör kunna återkallas för tandläkare,
som för brott varom nu är fråga erhållit villkorligt anstånd med straffets
ådömande.

Med hänsyn till det ovan sagda synes det erforderligt, att förevarande
paragraf omredigeras och kompletteras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

8 §.

Vid remiss till lagrådet av förslag till den sedermera den 30 maj 1930
utfärdade lagen om beräkning av lagstadgad tid anförde föredragande departementschefen
bl. a., att vid bestämmandet av klagotid i nyare lagar
månadsberäkning konsekvent borde komma i tillämpning. Mot detta uttalande
synes icke någon gensaga ha framställts. I den nya rättegångsbalken
och i ett antal andra författningar från senare tid har fatalieberäkning
efter kalendertid använts. Lagrådet hemställer, att förevarande paragraf
måtte jämkas därhän, att besvär må anföras inom en månad från
den dag, då klaganden erhållit del av medicinalstyrelsens beslut.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29 december
1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Sträng,

Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg, anmäler efter gemensam
beredning med cheferna för justitie- och ecklesiastikdepartementen
lagrådets den 2 oktober 1950 avgivna utlåtande över det den 2 juni 1950
till lagrådet remitterade förslaget till lag om utövande av tandläkarkonsten.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden.

Lagrådets hemställan i fråga om rubriken till den föreslagna lagen finner
jag mig böra biträda.

Under 1 § har lagrådet ifrågasatt om icke förslaget lämpligen borde
kompletteras med ett stadgande av innebörd, att en icke legitimerad läkare
utan hinder av den nu föreslagna lagen skall äga utöva den verksamhet
som tillkommer honom. Bakgrunden härtill är det förhållandet, att till
tandläkarkonsten hänföres viss verksamhet, som även faller inom läkarkonstens
område och som alltså utan vidare får utövas av envar, som enligt
1 § i 1915 års lag om behörighet att utöva läkarkonsten äger sådan behörighet.
Då några gränser för läkarnas och tandläkarnas verksamhetsfält
icke fastslagits i lag, har det synts mig uppenbart att den nu föreslagna
lagen icke inskränkte denna behörighet. Jag har emellertid icke något att
erinra mot att lagen för tydlighetens skull kompletteras med ett uttryckligt
stadgande härom på sätt lagrådet ifrågasatt. Det synes knappast motiverat
att låta bestämmelsen flyta in i själva lagtexten utan dess plats
torde lämpligen vara bland övergångsbestämmelserna. Förslaget har därför
ändrats efter dessa riktlinjer.

Med anledning av vad lagrådet anfört under 4 § har paragrafens första
stycke jämkats. Om innebörden av uttrycket frihetsstraff hänvisas till vad
föredragande departementschefen anfört den 3 mars 1950 vid remiss till
lagrådet av förslag till ny medborgarskapslag (se sid. 56 i Kungl. Maj:ts
proposition nr 217 till 1950 års riksdag). Av särskilt intresse i detta sammanhang
äro 27 § lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom och 19 §
lagen den 19 juni 1937 om förvaring och internering i säkerhetsanstalt.
Enligt förstnämnda lagrum skall vad i lag eller författning finnes stadgat

Kuiigl. Maj:ts proposition nr 10.

om särskild verkan av att någon dömes till straff äga motsvarande tilllämpning,
då genom villkorlig dom beviljas anstånd med straffs ådömande,
och skall, där särskilda verkningar följa av olika straff arter, sådan dom
anses lika med dom å fängelse eller, om i den villkorliga domen så förordnats,
dom å straffarbete. Sistnämnda lagrum innebär att vad i lag eller
författning stadgas om särskild verkan för den dömde eller för annan av
att någon dömes till straff eller, där särskilda verkningar följa av olika
straffarter, till straffarbete skall med visst undantag äga motsvarande tilllämpning
där förvaring eller internering ådömes.

Vad lagrådet hemställt under 8 § biträder jag.

I 2—4 §§ av det remitterade förslaget ha vidare vissa redaktionella
jämkningar företagits.

Föredraganden hemställer härefter, att det jämkade förslaget till lag om
behörighet att utöva tandlcikarkonsten genom proposition måtte föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Lennart öhrström.

4 — liihang till riksdagens protokoll 1001. 1 sand. Nr 10.