Kungl. Maj.ts proposition nr 10 (Proposition 1949:10)

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

Nr 10.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 14 juni 1929
(nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar; given
Stockholms slott den 25 februari 1949.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogat förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen
den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås att epidemisk hepatit (epidemisk gulsot) och
inokulationshepatit (»inympad» gulsot) skola räknas som yrkessjukdomar,
därest det arbete, vari sjukdomen ådragits, består i yrkesmässigt meddelande
av sjukvård eller barnmorskevård eller utgöres av medicinsk undersökning
på laboratorium, som står under allmän tillsyn. Vidare föreslås att
vid Weils sjukdom — där ersättningsrätten f. n. är begränsad till verksamhet
av nyss angivna arter — försäkringsskyddet skall utvidgas till att omfatta
allt slags verksamhet.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 10.

Kungl. Maj. ts proposition nr 10.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om
försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 14 juni 1929 om försäkring för
vissa yrkessjukdomar1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

Den, som-------—- radioaktivt ämne.

Såsom yrkessjukdom----- •—--tryckluftdrivna verktyg;

7) smittsam sjukdom, som omförmäles
i 2 § epidemilagen den 19
juni 1919 eller varom förordnande
utfärdats enligt 24 § samma lag,
därest arbetet består i yrkesmässigt
meddelande eller utövande av sjukvård
eller barnmorskevård eller utgöres
av medicinsk undersökning å
laboratorium, som står under allmän
tillsyn, eller, beträffande sjukdomen
undulantfeber, jämväl då arbetet består
i vård eller skötsel av husdjur
eller i slakteriverksamhet;

7) Weils sjukdom,

annan smittsam sjukdom, som
omförmäles i 2 § epidemilagen den
19 juni 1919 eller varom förordnande
utfärdats enligt 24 § samma lag,
samt epidemisk hepatit och inokulationshepatit,
därest arbetet består i
yrkesmässigt meddelande eller utövande
av sjukvård eller barnmorskevård
eller utgöres av medicinsk
undersökning å laboratorium,
som står under allmän tillsyn, eller,
beträffande sjukdomen undulantfeber,
jämväl då arbetet består i vård
eller skötsel av husdjur eller i slak -

teriverksamhet;

8) mjältbrand,---hudkräfta (kancer).

Beträffande försäkringen —--— nedan stadgas.

Arbete i----farligt arbete.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949 men skall icke äga tillämpning
i fråga om yrkessjukdom, som icke omfattas av förut gällande lag, därest
sjukdomen yppats före nämnda dag, och ej heller beträffande dylik sjukdom,
som yppats senare, därest arbetaren icke efter lagens ikraftträdande
varit utsatt för inverkan av den art, som framkallat sjukdomen.

1 Senaste lydelse av 1 § se SFS 1944: 226.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

Utdrag av protokollet över socialårenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Drottningholms slott den 30
december 19i8.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och inrikesdepartementen
anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga
angående ändring i grkessjukdomsförsäkringslagen samt anför därvid
följande.

Inledning.

Enligt lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar
skall var och en som enligt lagen om försäkring för olycksfall i
arbete är försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbete anses försäkrad
även för vissa yrkessjukdomar. Ersättning i anledning av dylik sjukdom
utgår enligt i huvudsak samma grunder som för olycksfall i arbete.

Vid yrkessjukdomsförsäkringslagens tillkomst underströks, att endast
sådana sjukdomar borde omfattas av försäkringen, vilkas uppkomst utan
större svårighet kunde ledas tillbaka till arbetet eller därmed sammanhängande
förhållanden. På grund härav ansågos böra uteslutas sådana yrkessjukdomar,
som icke i regel kunde tillräckligt tydligt skiljas från andra
åkommor, och vidare sådana sjukdomar, som kunde uppkomma både till
följd av inverkan av arbetsföriiållandena och av andra orsaker utan att
uppkomstsättet i det speciella fallet med tillräcklig grad av säkerhet läte
sig fastställas. Med utgångspunkt härifrån medtogs vid lagens tillkomst
endast yrkessjukdom, som uteslutande eller till övervägande del förorsakats
genom inverkan av vissa uppräknade giftiga ämnen, viss strålning eller
mjältbrandssmitta.

Den sålunda intagna principståndpunkten i fråga om yrkessjukdomsförsäkringslagens
tillämpningsområde har icke sedermera frångåtts. Emellertid
har genom olika lagändringar — vidtagna den 12 september 1930
(nr 335), den 26 juni 1936 (nr 384), den 3 juni 1938 (nr 211) och den
19 maj 1944 (nr 226) — lagens tillämpningsområde utvidgats dels genom
att antalet i lagen uppräknade sjukdomsframkallande ämnen ökats och

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

dels genom att under lagen hänförts vissa uppräknade sjukdomar, under
förutsättning att sjukdomarna uteslutande eller till övervägande del förorsakats
av den försäkrades arbete. Bland dessa sjukdomar märkas sådana
smittsamma sjukdomar, som avses i 2 § epidemilagen eller beträffande vilka
Konungen jämlikt 24 § samma lag förordnat att vad i epidemilagen är stadgat
skall äga tillämpning å sjukdomen. I fråga om de sjukdomar, å vilka
epidemilagen äger tillämpning, gäller emellertid — med visst undantag —
såsom ytterligare förutsättning, att den försäkrades arbete måste bestå i
yrkesmässigt meddelande eller utövande av sjukvård eller barnmorskevård
eller utgöras av medicinsk undersökning å laboratorium, som står under
allmän tillsyn.

Sedan fråga uppkommit om viss ytterligare utvidgning av yrkessjukdoinsförsäkringslagens
tillämpningsområde, nämligen beträffande sjukdomarna
epidemisk hepatit (epidemisk gulsot) och inokulationshepatit (»inympad»
gulsot) samt Weils sjukdom, anhåller jag nu att få upptaga denna fråga
till behandling.

Framställningar och förslag.

Epidemisk hepatit och inokulationshepatit.

Epidemisk hepatit (epidemisk gulsot) är en infektionssjukdom — virusinfektion
— som framkallar förändringar i levern och gallvägarna. Inokulationshepatit
är en annan form av hepatit, vars sjukdomsbild skiljer sig
föga från den epidemiska hepatitens. Den överföres genom blod eller blodderivat
från smittbärande individer till friska.

Varken epidemilagen eller yrkessjukdomsförsäkringslagen är tillämplig
på ifrågavarande sjukdomsformer.

I skrivelse den 22 maj 1944 anhöll Statens sjukhuspersonals förbund, att
Kungl. Maj:t ville enligt 24 § epidemilagen förordna, att epidemisk hepatit
skulle räknas som smittsam sjukdom enligt epidemilagen. Förbundet erinrade
om att statliga befattningshavare vore tillförsäkrade oavkortad lön
under ledighet för sådan i tjänsten ådragen sjukdom, å vilken epidemilagen
eller yrkessjukdomsförsäkringslagen vore tillämplig. Under senare år
hade epidemisk hepatit uppträtt på många platser i landet och förorsakat
rätt omfattande epidemier. Härunder hade även sjukvårdspersonal drabbats
av sjukdomen. Ehuru befattningshavarna bevisligen smittats under
tjänsteutövning, hade oavkortad lön under sjukledigheten icke tillerkänts
dem, enär epidemisk hepatit icke vore sådan smittsam sjukdom, som avses
i 2 § epidemilagen eller varom förordnande utfärdats enligt 24 § samma
lag. Då epidemisk hepatit syntes spela en liknande roll som de sjukdomar,
å vilka epidemilagen vore tillämplig, borde den enligt förbundets mening
hänföras under epidemilagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

Förbundets framställning remitterades till medicinalstyrelsen, som på
anförda skäl avstyrkte, att epidemilagen gjordes tillämplig på epidemisk
hepatit, men förordade utredning av frågan, huruvida sjukdomen borde
anses som sådan yrkessjukdom, som avsåges med smittsam sjukdom i
yrkessjukdomsförsäkringslagen. Riksförsäkringsanstalten och försålcringsrådet,
som yttrade sig i ärendet, ansågo att förbundets framställning ej
borde föranleda vidare åtgärd.

Den 16 februari 1945 anbefallde Kungl. Maj :t riksförsäkringsanstalten
att i samråd med medicinalstyrelsen verkställa utredning av frågan, huruvida
epidemisk hepatit borde anses såsom yrkessjukdom enligt lagen om
försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Till fullgörande av detta uppdrag ha riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen
gemensamt avgivit ett den 29 september 1948 dagtecknat utlåtande
med däri innefattat förslag till ändrad lydelse av lagen om försäkring
för vissa yrkessjukdomar. Utlåtandet — i vilket också redovisas en
av ämbetsverken gjord utredning angående utvidgning av yrkessjukdomsförsäkringslagens
tillämplighet å Weils sjukdom — torde såsom bilaga
{Bilaga B) få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende. Beträffande
innehållet i utlåtandet hänvisar jag till bilagan. I detta sammanhang må
endast följande anmärkas.

Medicinalstyrelsen har i anledning av utredningsuppdraget genom cirkulärskrivelse
den 13 mars 1946 anmodat läkarna vid samtliga sjukvårdsinrättningar
(lasarett, sjukstugor, sanatorier, sinnessjukhus och epidemisjukhus)
att till styrelsen insända anmälan om de fall av epidemisk hepatit,
som under tiden den 1 april 1946—den 31 mars 1948 inträffat bland
sjukvårdspersonal, och därvid i varje särskilt fall lämna uppgift — förutom
angående sjukdomens förlopp och påföljder — om den insjuknades
vistelseort och sysselsättning under de sex månader, som föregått insjuknandet,
samt om eventuell kontakt under samma tid med fall av epidemisk
hepatit. De inkomna uppgifterna visa att av hela antalet insjuknade, 77,
ha 41 (=53 %) kommit i beröring med gulsotspatient under sin arbetsutövning,
10 (=13%) med gulsotssjuk arbetskamrat och 7 (=9%)
med gulsotssjuk person utom arbetet. Övriga 19 (=25%) uppgivas
icke ha haft beröring med gulsotssjuka. Av utredningen framgår enligt
riksförsäkringsanstaltens och medicinalstyrelsens mening, att det i
fråga om sjukvårdspersonal icke bör möta alltför stor svårighet att i det
särskilda fallet fastställa sambandet mellan ett insjuknande i epidemisk
hepatit och arbetet. Med hänsyn härtill och till vad i övrigt framkommit
vid utredningen anse sig ämbetsverken böra förorda, att epidemisk hepatit
upptages såsom yrkessjukdom i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar
såvitt angår arbetstagargrupper, vilkas arbete består i yrkesmässigt
meddelande eller utövande av sjukvård eller barnmorskevård eller utgöres
av medicinisk undersökning å laboratorium, som står under allmän tillsyn.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

I utlåtandet framhålles ytterligare, att de sista årens forskningar klarlagt,
att det förutom den epidemiska hepatiten finnes en annan form av
hepatit, som i den medicinska litteraturen kallas serum- eller inokulationshepatit.
Ämbetsverken anse, att sistnämnda form av hepatit ur såväl principiell
som praktisk synpunkt bör behandlas på samma sätt som epidemisk
hepatit, och föreslå, att den upptages såsom yrkessjukdom under samma
förutsättningar som epidemisk hepatit.

Weils sjukdom.

Weils sjukdom är en akut allmäninfektion, åtföljd av lever- och njurskada.

Genom kungörelse den 6 december 1935 (nr 595) har med stöd av 24 §
epidemilagen förordnats, att vad i nämnda lag är stadgat angående sådan
sjukdom, som omförmäles i 2 § 1 mom. samma lag, skall äga tillämpning
jämväl å Weils sjukdom. Till följd härav faller denna sjukdom även under
yrkessjukdomsförsäkringslagen under förutsättning, att den försäkrades
arbete består i yrkesmässigt meddelande eller utövande av sjukvård eller
barnmorskevård eller utgöres av medicinsk undersökning å laboratorium,
som står under allmän tillsyn. I annan verksamhet sysselsatta personer,
som drabbas av ifrågavarande sjukdom, omfattas däremot icke av yrkessjukdomsförsäkringslagen.

I fråga om denna sjukdom erinras i riksförsäkringsanstaltens och medicinalstyrelsens
förenämnda utredning om sjukdomens karaktär av akut
allmäninfektion, åtföljd av lever- och njurskada, varefter anföres.

Sjukdomen orsakas av en miki''oorganism, Leptospira ictero-haemorrhagiae,
som utsöndras genom råttors urin. Detta är den klassiska formen av
sjukdomen. Under begreppet Weils sjukdom bör emellertid föras även vissa
infektioner, som förorsakas av närstående mikroorganismer: Leptospira
canicolaris, som återfinnes hos hund, Leptospira sejroe och bataviae hos
möss samt Leptospira grippotyphosa hos sork. Alla dessa spirochaeter
kunna hos människa giva upphov till sjukdomar, som stå Weils sjukdom
nära. I

I skrivelse den 12 december 1944 till chefen för socialdepartementet anhöllo
Svenska lantarbetareförbundet och Svenska livsmedelsarbetareförbundet
om utredning av frågan, huruvida Weils sjukdom borde hänföras
under yrkessjukdomsförsäkringslagen även såvitt anginge förbundens
verksamhetsområden. I skrivelsen framhölls, att sjukdomen inom dessa
verksamhetsområden uppträdde under sådana förhållanden, att den bland
arbetarna allmänt ansåges ådragen i arbetet, samt att sjukdomen ej syntes
vara i avtagande.

I utlåtande över förbundens framställning förklarade sig riksförsäkringsanstalten
icke ha något att erinra mot att frågan utreddes; och Kungl.
Maj :t anbefallde den 12 oktober 1945 riksförsäkringsanstalten och medici -

Kangl. Maj.ts proposition nr 10.

nalstyrelsen att gemensamt verkställa utredning i syfte att, i vad avsåge i
framställningen åsyftade eller därmed jämförliga arbetstagargrupper,
under lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar i görlig mån inbegripa
Weils sjukdom.

Detta utredningsuppdrag har såsom tidigare nämnts redovisats i ämbetsverkens
utlåtande den 29 september 1948. Av utlåtandet framgår, att medicinalstvrelsen
genom den förut omnämnda cirkulärskrivelsen anmodat vederbörande
läkare att till styrelsen insända anmälan om de fall av Weils
sjukdom, som behandlats under tiden den 1 april 1946—den 31 mars 1948,
och därvid lämna uppgift — förutom om sjukdomens förlopp och påföljder
— om den insjuknades vistelseort och sysselsättning under månaden
före insjuknandet, om eventuell kontakt med djur av de arter, som kunna
vara smittbärare, om arbete å arbetsplatser, där smittämnet erfarenhetsmässigt
brukar förekomma, samt om förekomsten av fall av Weils sjukdom
å de insjuknades vistelseorter under den sista månaden före insjuknandet.
Vidare har styrelsen från samtliga förste provinsialläkare införskaffat
motsvarande upplysningar beträffande fall av Weils sjukdom under
år 1945. Enligt de inkomna uppgifterna ha under den avsedda tiden förekommit
29 fall av Weils sjukdom. Beträffande 21 (=72 %) av de insjuknade
kan kontakt med råttspillning icke uteslutas. I åtminstone 24 fall
(=83 %) kan icke uteslutas att sjukdomen ådragits i arbetet. De insjuknade
fördela sig på bl. a. följande yrken, nämligen slakteriarbete, jordbruksarbete,
mejeriarbete, brädgårdsarbete samt plåtslageri- och glasmästeriarbete.

I utlåtandet fastslås, att utredningen givit vid handen, att sjukdomen i
flertalet fall drabbat personer, vilka i sitt arbete uppehållit sig å platser,
som förorenats av råttor. Med hänsyn härtill torde väl i allmänhet fastställandet
av samband mellan insjuknandet och arbetet låta sig med nöjaktig
grad av säkerhet göra, låt vara ofta ej utan svårighet. Ämbetsverken
föreslå, att rätt till ersättning enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen för
Weils sjukdom beredes även andra yrkesgrupper än dem, som redan äga
sådan rätt. Den verkställda utredningen synes enligt ämbetsverken knappast
giva tillräckliga skäl för att ej utvidga försäkringsskyddet till alla slag
av verksamhet.

Yttranden över riksförsäkringsanstaltens och medicinalstyrelsens

förslag.

Över ämbetsverkens förslag ha efter remiss yttranden avgivits av försäkrinesrådet,
socialvårdskommittén, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska
^^arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemannens
centralorganisation och De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

Socialvårdskommittén framhåller i sitt yttrande, att den i yrkessjukdomsförsäkringslagen
intagna förteckningen över de ersättningsberättigade
sjukdomarna undan för undan vidgats allt efter det ökad erfarenhet vunnits
om förekomsten av sjukdomar, beträffande vilka diagnostiseringen och
klarläggandet av sambandet med arbetet icke erbjuda alltför stora svårigheter.
Att yrkessjukdomarna icke upptagas i förteckningen förrän tillräcklig
erfarenhet vunnits om uppkomstsättet och sambandet med arbetet, vore
enligt kommittén i viss utsträckning liktydigt med att ersättningsrätt infördes
först sedan förutsättningar för verksamma profylaktiska åtgärder
erhållits. För sådana utanför försäkringen stående yrkessjukdomar, som
medförde endast ett kortvarigt sjukdomstillstånd, komme den allmänna
sjukförsäkringen att erbjuda ett någorlunda tillfredsställande försäkringsskydd.
I fråga om de allvarligare yrkessjukdomarna vore sjukförsäkringen
däremot otillräcklig. En utvidgning av yrkessjukdomsförsäkringslagen till
att omfatta även andra sjukdomar än de i förteckningen angivna skulle
medföra betydande tillämpningssvårigheter, men i fråga om de allvarligare
yrkessjukdomarna kunde omfattande utredningar vara motiverade, om de
möjliggjorde ett rättvist bedömande av fallen. Kommittén ämnade vid den
pågående översynen av olycksfallsförsäkringslagen och de med denna sammanhörande
författningarna undersöka om en sådan begränsad utvidgning
av yrkessjukdomsförsäkringslagen kunde vara en framkomlig väg att giva
denna försäkring önskvärd effektivitet. De i det föreliggande förslaget avsedda
sjukdomarna vore, enligt vad utredningen givit vid handen, ofta av
allvarlig beskaffenhet och det torde i allmänhet vara möjligt att med nöjaktig
grad av säkerhet fastställa sambandet med arbetet. På grund därav
tillstyrkte socialvårdskommittén förslaget.

Även i de övriga yttrandena har vad riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen
föreslagit tillstyrkts eller i huvudsak lämnats utan erinran.
De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens ]örening har dock beträffande
Weils sjukdom framhållit, att en utvidgning av försäkringsskyddet till att
omfatta all slags verksamhet icke syntes vara tillräckligt motiverad genom
den företagna utredningen. Enligt föreningens åsikt syntes övervägande
skäl i stället tala för att, sasom för närvarande gällde vid sjukdomen undulantfeber,
begränsa skyddet till sådana verksamhetsgrenar, där Weils sjukdom
erfarenhetsmässigt förekommer mera allmänt, såsom i slakterier,
charkuterier och jordbruk.

I några yttranden beröres frågan om innebörden av begreppet
Weils sjukdo m. Landsorganisationen påpekar, att ämbetsverken i
sitt utlåtande framhållit att den klassiska formen av denna sjukdom orsakades
av en genom råttors urin utsöndrad mikroorganism samt vidare
uttalat, a ena sidan, att de infektioner, som förorsakas av vissa angivna
mikroorganismer hos hundar, möss eller sorkar, borde föras under begreppet
Weils sjukdom, och å andra sidan, att samma infektioner stode Weils

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

sjukdom nära. Denna motsägelse måste vålla tveksamhet om vad begreppet
Weils sjukdom enligt ämbetsverkens mening egentligen omfattade.
Landsorganisationen hade sig bekant att vid tillkomsten av den i det föregående
omnämnda kungörelsen den 6 december 1935 (nr 595) endast den
klassiska smittokällan åsyftats. Det torde emellertid förhålla sig så att
man på den tiden, då själva sjukdomen nyligen upptäckts, endast känt
denna smittokälla, medan de övriga uppdagats först senare. Landsorganisationen
funne det självklart, att infektioner, som resulterade i praktiskt
taget enahanda sjukdomsbild och där smittoöverföringen skedde på samma
sätt som vid den klassiska formen av Weils sjukdom, hänfördes under försäkringsskyddet,
oavsett vilket djur som utgjort smittokälla, om blott
smittorisken vore sådan att den kunde anses konstituera farligt arbete i
yrkessjukdomsförsäkringslagens mening. Det vore angeläget att den anmärkta
oklarheten undanröjdes. Försåkringsrådct och Svenska lantarbetsgivareföreningen
förutsätta däremot, att riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen
avsett att till Weils sjukdom hänföra endast sådan infektion,
som orsakas av mikroorganismen Leptospira ictero-haemorrhagiae, vilken
utsöndras genom råttors urin. Lantarbetsgivareföreningen tillägger, att
därest till Weils sjukdom i förevarande sammanhang skulle hänföras även
de av ämbetsverken angivna särarterna, avgörandet av sambandet mellan
sjukdomen och arbetet till den grad skulle försvåras, att det krav, som vid
lagens tillkomst uppställts för bestämmande av de sjukdomar, vilka borde
omfattas av lagen, icke kunde anses uppfyllt.

Beträffande den ifrågasatta lagändringens ikraftträdande
framhåller De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, att därmed
lämpligen bör anstå till ingången av året näst efter det, varunder lagändringen
antages. Som skäl härför anföres, att en måhända icke helt betydelselös
premieförhöjning för vissa yrken måste bli en följd av lagändringen.
1 vad gäller Weils sjukdom anför försåkringsrådet:

Nämnda sjukdom omfattas under vissa betingelser redan av nu gällande
lag. Övergångsbestämmelsen torde emellertid icke kunna givas annan än
den med sakens natur överensstämmande innebörden, att denna sjukdom,
där den förorsakas av annat arbete än yrkesmässigt meddelande eller utövande
av sjukvård eller barnmorskevård eller medicinsk undersökning å
laboratorium, som står under allmän tillsyn, måste anses såsom »yrkessjukdom,
som icke omfattas av förut gällande lag». Det vore dock önskvärt,
att övergångsbestämmelsen erhölle en tydligare formulering.

Departementschefen.

Genom 1929 års ännu gällande lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar
blev ett helt nytt rättsområde reglerat. Med hänsyn till bristen på
föregående erfarenhet är det naturligt, att lagen från början fick ett jämförelsevis
snävt begränsat tillämpningsområde. Redan vid lagens tillkomst

Kungl. Mnj.ts proposition nr 10.

stod det emellertid klart, att en utvidgning av lagens omfattning småningom
skulle komma till stånd. Så har även skett allt efter det kunskaperna
om yrkessjukdomarna ökat; vid fyra skilda tillfällen under de gångna åren
har sålunda lagens tillämpningsområde i olika hänseenden utvidgats.

Det av riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen nu framlagda förslaget
utgör ett nytt steg i samma riktning. Förslaget innebär att epidemisk
hepatit (epidemisk gulsot) och inokulationshepatit (»inympad» gulsot)
skola räknas som yrkessjukdomar, därest det arbete, vari sjukdomen ådragits,
består i yrkesmässigt meddelande av sjukvård eller barnmorskevård
eller utgöres av medicinisk undersökning på laboratorium, som står under
allmän tillsyn. Vidare avser förslaget att vid Weils sjukdom — där ersättningsrätten
f. n. är begränsad till verksamhet av nyss angivna arter — försäkringsskyddet
skall utvidgas till att omfatta allt slags verksamhet.

Den i ärendet förebragta utredningen synes mig bestyrka att en revision
av yrkessjukdomsförsäkringslagen i angiven riktning är av behovet påkallad
och att en dylik utvidgning kan ske utan att man gör avsteg från de
grunder, på vilka denna lagstiftning vilar.

Vid remissbehandlingen har också den föreslagna utvidgningen av lagens
tillämpningsområde allmänt gillats. Endast de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens
förening har ifrågasatt en jämkning i förslaget och velat begränsa
försäkringsskyddet vid Weils sjukdom till vissa särskilda verksamhetsgrenar,
såsom slakterier, charkuterier och jordbruk. Med hänsyn till
vad som enligt utredningen i ärendet upplysts rörande fördelningen på
yrkesgrupper av de fall av Weils sjukdom, som inträffat under senare år,
anser jag mig dock ej kunna förorda någon dylik begränsning.

Emellertid har i remissyttrandena viss tveksamhet yppats rörande innebörden
av begreppet Weils sjukdom. Försäkringsrådet och lantarbetsgivareföreningen
ha sålunda förmenat att till nämnda sjukdom borde i detta
sammanhang hänföras endast sådan infektion, som orsakas av viss angiven
genom råttors urin utsöndrad mikroorganism. Landsorganisationen åter
anser att under ifrågavarande begrepp böra rymmas även vissa infektioner,
förorsakade av andra närstående mikroorganismer från hundar, möss och
sorkar. Jag har under hand inhämtat att riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen
med sitt förslag i denna del avsett att under Weils sjukdom
inbegripa även sistnämnda infektioner. Denna uppfattning delas av
mig. Samtliga ifrågavarande sjukdomsformer äro nämligen varandra så
lika, att skäl saknas att härvidlag göra någon skillnad dem emellan, vartill
kommer all det mången gång torde vara ytterst vanskligt att avgöra huruvida
den ena eller andra formen föreligger.

Den nu föreslagna utvidgningen av yrkessjukdomsförsäkringslagen bör
träda i kraft den 1 juli 1949, men bör i enlighet med vad föreslagits icke
göras tillämplig å sjukdomsfall, som yppats dessförinnan. Med hänsyn till
lagändringens tämligen begränsade räckvidd torde anledning icke föreligga

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

att, såsom de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening föreslagit, låta
ikraftträdandet anstå till nästkommande årsskifte.

Vissa redaktionella jämkningar synas emellertid böra göras i det av riksförsäkringsanstalten
och medicinalstyrelsen upprättade lagförslaget, dock
knappast — såsom försäkringsrådet ifrågasatt beträffande Weils sjukdom
—• i de föreslagna övergångsbestämmelserna. Dessa ha utformats på samma
sätt som tidigare skett vid utvidgning av lagens tillämpningsområde; och
av formuleringen måste framgå att sådant före den 1 juli 1949 inträffat
fall av Weils sjukdom, som förorsakats av annat arbete än yrkesmässigt
meddelande eller utövande av sjukvård eller barnmorskevård eller medicinsk
undersökning, är att hänföra till sjukdom som ej omfattats av hittills
gällande lag.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över det inom socialdepartementet överarbetade förslaget till lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring
för vissa yrkessjukdomar av den lydelse bilaga1 (Bilaga A) till detta
protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Olof Särnmark.

1 Denna bilaga, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har
här uteslutits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

Bilaga B.

Till KONUNG E N.

Genom ämbetsskrivelse från socialdepartementet den IG februari 1945 har riksföi
säkringsanstalten anbefallts att i samråd med medicinalstyrelsen verkställa
utredning av frågan, huruvida epidemisk gulsot bör anses såsom yrkessjukdom
enligt lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar, samt att till Kungl. Maj:t
inkomma med det förslag, vartill denna utredning kan föranleda.

Vidare ha riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen genom ämbetsskrivelse
från socialdepartementet den 12 oktober 1945 anbefallts att gemensamt,
bland annat, verkställa utredning med syfte att, i vad avser i underdånig framställning
den 12 december 1944 från svenska lantarbetareförbundet och svenska
livsmedelsarbetareförbundet åsyftade eller därmed jämförliga arbetstagargrupper,
under lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar inbegripa Weils sjukdom
samt att till Kungl. Maj:t inkomma med de förslag vartill utredningen kan
föranleda.

Till fullgörande härav få riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen med
återställande av remisshandlingarna anföra följande.

Allmänna utgångspunkter.

I det av socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen den
21 april 1928 avgivna utlåtande med förslag i frågan om ersättning för yrkessjukdomar,
som ligger till grund för lagen den 14 juni 1929 om försäkring för
vissa yrkessjukdomar, anförde ämbetsverken, att det vid olycksfall i regel icke
vore förenat med svårighet att konstatera, huruvida samband mellan arbetet och
olycksfallet förelåge. Helt annat vore förhållandet rörande yrkessjukdomar. Att
diagnostisera dessa och ställa dem i samband med arbetet inom visst yrke ställde
sig ofta mycket vanskligt. På grund av bland annat sålunda antydda svårigheter
vore det givetvis av största betydelse, att den ifrågasatta likställigheten med
olycksfallsskadorna inskränktes till sådana sjukdomar, där diagnostiseringen och
klarläggandet av samband mellan arbete och sjukdom icke erbjöde alltför stora
svårigheter. Vid framläggande av propositionen i ämnet (nr 184/1929) gjorde
föredragande departementschefen i anslutning till vad ämbetsverken anfört följande
principiella uttalande rörande frågan om den blivande lagstiftningens tilllämpningsområde:
»Vid bestämmande av de sjukdomar, som skola omfattas av
den föreslagna lagen, bör såsom jag redan berört strängt fasthållas, att denna bör
avse endast sådana sjukdomar, vilkas uppkomst utan större svårighet kan ledas
tillbaka till arbetet eller därmed sammanhängande förhållanden. Med hänsyn
härtill böra alla sådana åkommor utmönstras, beträffande vilka — även om de
genom arbetet eller därmed förbundna omständigheter kunna främjas i sin uppkomst
eller utveckling — det icke kan antagas för visst, att de hava sin grund i
själva arbetet eller vad därmed har samband.» Riksdagen anslöt sig till departementschefens
sålunda uttalade uppfattning, och lagen erhöll sin utformning i enlighet
härmed.

Med hänsyn till bristen på föregående erfarenhet i vårt land gavs åt lagen ett
jämförelsevis snävt tillämpningsområde, varför redan vid dess tillkomst förutsattes
en utvidgning av dess omfattning i mån av framträdande behov. Utvidg -

Kungl. Maj:ts proposition nr It).

ningar ha också sedermera kommit till stånd genom lagar den 12 september 1930,
den 26 juni 1936, den 3 juni 1938 samt senast den 19 maj 1944. Vid dessa lagändringar
har understrukits vikten av att den princip, som kommit till uttryck
i departementschefens ovan angivna uttalande, alltjämt upprätthålles.

Beträffande lagändringarna år 1936 och år 1944 torde få anföras ytterligare
följande.

Genom lagändringen den 26 juni 1936, vilken trädde i kraft den 1 januari 1937,
infördes i yrkessjukdomsförsäkringslagen den bestämmelsen, att smittsam sjukdom,
som omförmäles i 2 § epidemilagen den 19 juni 1919 eller varom förordnande
utfärdats enligt 24 § samma lag, skall anses såsom yrkessjukdom omfattad
av försäkringen, därest sjukdomen uteslutande eller till övervägande del förorsakats
av den försäkrades arbete och detta består i yrkesmässigt meddelande eller
utövande av sjukvård eller barnmorskevård eller utgöres av medicinsk undersökning
å laboratorium, som står under allmän tillsyn. Jämlikt lagändringen den
19 maj 1944 skall en av de här avsedda sjukdomarna, undulantfeber, anses såsom
yrkessjukdom, även då arbetet består i vård eller skötsel av husdjur eller i slakteriverksamhet.
[Yrkessjukdomsförsäkringslagen 1 § andra stycket 7).]

Försäkringsskyddet enligt ifrågavarande lagrum är alltså begränsat med avseende
å såväl de sjukdomar, som omfattas av försäkringen, som de slag av verksamhet,
som falla under densamma. De sjukdomar, som omfattas av försäkringen,
äro pest, kolera, smittkoppor, fläckfeber, nervfeber, paratyfus, scharlakansfeber,
difteri, akut barnförlamning, smittsam hjärnfeber, rödsot, spetälska, återfallsfeber,
sömnsjuka, undulantfeber samt Weils sjukdom.

Till grund för 1936 års lagändring förelåg ett av socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten
och medicinalstyrelsen den 21 november 1935 gemensamt avgivet
utlåtande med förslag till ändrad lydelse av yrkessjukdomsförsäkringslagen. I utlåtandet
framhöllo ämbetsverken beträffande inordnande under försäkringen av
vissa smittsamma sjukdomar, att vid smittöverföring i allmänhet andra faktorer
ansåges vara huvudsakligen bestämmande än som i ifrågakommande fall hörde
samman med själva arbetet. Endast i viss verksamhet syntes man normalt kunna
tala om en större smittfara i eller av arbetet än den vanliga och alldagliga. I den
män sådan stiirre med verksamheten eller yrket sammanhängande fara (»farligt
arbete») kunde anses föreligga, kunde yrkessjukdomsförsäkringen komma till tilllämpning.
Vad beträffade frågan om vilka smittämnen och av dem förorsakade
sjukdomar, som skulle hänföras under försäkringen, ansåge ämbetsverken böra
ifrågakomma de i 2 § epidemilagen angivna eller genom senare författningar med
dem likställda sjukdomarna. Beträffande sålunda åsyftade sjukdomar ägde den
medicinska sakkunskapen tämligen god kännedom om smittämnets natur, uppträdande
och verkningar samt vägarna för smittans spridande. För flertalet av
de typiska epidemiska sjukdomarna vore också inkubationstiden vanligen känd
och tämligen kort. Större svårighet borde sålunda icke behöva möta att i fråga
om de omförmälda smittämnena och de därav förorsakade sjukdomarna i det
särskilda fallet fastställa sammanhanget mellan insjuknandet och det ifrågakommande
arbetet. Utredning hade verkställts även beträffande andra smittsamma
sjukdomar än de nyss nämnda (bland andra epidemisk gulsot, tuberkulos, halsfluss,
influensa in. fl.). I fråga om en del av dessa andra sjukdomar skulle väl,
enligt ämbetsverkens mening, vara önskvärt, om även de kunde i viss utsträckning
medtagas under försäkringen. Å andra sidan vore det förenat med så stora
svårigheter att beträffande dessa sjukdomar fastställa en praktiskt användbar avgränsning,
att ämbetsverken funnit sig icke kunna förorda deras upptagande i
försäkringen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 10.

Vid den ovannämnda lagändringen den 19 maj 1944, vilken trädde i kraft den
1 januari 1945, infördes i yrkessjukdomsförsäkringslagen bland annat det tillägget,
att såsom yrkessjukdom omfattad av försäkringen skall anses jämväl följande
sjukdomar, som kunna överföras från djur till människor, nämligen mul- och
klövsjuka, djup trichofyti, erysipeloid, kokoppor och rots, därest sjukdomen uteslutande
eller till övervägande del förorsakats av den försäkrades arbete. [Yrkessjukdomsförsäkringslagen
1 § andra stycket 8).] Denna bestämmelse är alltså begränsad
med avseende å de sjukdomar, som omfattas av försäkringen, men ej —
såsom ovan berörda bestämmelse om ersättning för vissa epidemiska sjukdomar
—• med avseende å de slag av verksamhet, som falla under försäkringen. I sakens
natur ligger ju dock, att andra yrkesgrupper än de, som i sitt arbete komma i
beröring med djur eller djurdelar, knappast kunna komma i betraktande.

Till grund för lagändringen år 1944 ligger ett av riksförsäkringsanstalten, medicinalstyrelsen
och statens institut för folkhälsan den 26 mars 1943 avgivet utlåtande
med utredning och förslag rörande ändring i lagen om försäkring för vissa
yrkessjukdomar m. m. I utlåtandet framhölls, bland annat, följande. Vid utvidgning
av lagens tillämplighetsområde borde upprätthållas den vid lagens tillkomst
av föredragande departementschefen uttalade principen, att i lagen borde upptagas
endast sjukdomar, vilkas uppkomst utan större svårighet kunde ledas tillbaka
till arbetet eller därmed sammanhängande förhållanden. På grund härav
kunde infektionssjukdomar endast undantagsvis komma i fråga, nämligen då
arbetet medfört en påtagligt större smittfara än den, för vilken människor i allmänhet
vore utsatta. Ur denna synpunkt spelade sättet för smittans överförande
en väsentlig roll. Vidare borde hänsyn tagas till i vilken utsträckning de ifrågavarande
sjukdomarna förekomme i vårt land och vilka slag av yrkesarbete, som
medförde särskild fara i förevarande hänseende.

Det av ämbetsverken och institutet framlagda förslaget till ändring av yrkessjukdomsförsäkringslagen
upptog av sådana sjukdomar, som kunna överföras
från djur till människor, endast mul- och klövsjuka, djup trichofyti, erysipeloid
och rots samt för vissa yrkesgrupper undulantfeber. Även andra sjukdomar, varibland
Weils sjukdom, hade varit föremål för övervägande. Beträffande Weils
sjukdom anförde ämbetsverken och institutet emellertid, att på grund av de förhållanden,
varunder sjukdomen uppträdde hos människor, det skulle möta alltför
stora svårigheter att — i fråga om andra yrkeskategorier än de som redan voro
tillförsäkrade ersättning för denna sjukdom — tillfredsställande härleda densamma
från ett visst arbete.

Kungl. Maj ds proposition i ämnet (nr 50/1944), vilken i oförändrat skick bifölls
av riksdagen, omfattade i förevarande avseende, förutom de av ämbetsverken
och institutet föreslagna sjukdomarna, jämväl kokoppor.

Epidemisk hepatit (epidemisk gulsot).

Såsom av det ovan anförda framgår kan ersättning för epidemisk hepatit (epidemisk
gulsot) icke utgå enligt den genom 1936 års lagändring införda bestämmelsen
i yrkessjukdomsförsäkringslagen om ersättning till huvudsakligen sjukvårdspersonal
för vissa smittsamma sjukdomar. [1 § andra stycket 7).] Ersättning
kan icke heller utgå enligt annan bestämmelse i lagen.

Framställning från statens sjukhuspersonals förbund.

1 underdånig skrivelse den 22 maj 1944 hemställde statens sjukhuspersonals
förbund, att Kungl. Maj:t ville enligt 24 § epidemilagen förordna, att epidemisk

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

gulsot måtte få räknas såsom smittsam sjukdom enligt epidemilagens bestämmelser.
Efter att inledningsvis ha framhållit, att i 14 § civila avlöningsreglementet
stadgades, att oavkortad lön skulle utgå under tjänstledighet för i tjänsten ådragen
yrkessjukdom eller svårare smittsam sjukdom, samt att beträffande innebörden
av dessa begrepp hänvisning lämnades till yrkessjukdomsförsäkringslagen
och epidemilagen, anförde förbundet, att epidemisk gulsot icke vore upptagen i
epidemilagen samt att de befattningshavare, som angripits av denna sjukdom och
bevisligen smittats under tjänsteutövning, icke kunde komma i åtnjutande av
nämnda förmån av oavkortad lön. Enär sjukdomen syntes vara så allmän, att
den spelade liknande roll som andra i epidemilagen omförmälda smittsamma
sjukdomar, ansåge förbundet, att den borde införas i epidemilagen.

I yttrande den 5 juni 1944 över nämnda framställning framhöll medicinalstyrelsen,
bland annat, att den epidemiska gulsotens uppkomst- och spridningssätt
ännu vore höljda i ett visst dunkel. Bland annat för att ^rhålla en närmare utredning
i dessa frågor hade styrelsen — liksom beträffande vissa andra lindrigare
epidemiska sjukdomar — i cirkulär den 10 augusti 1942 till samtliga läkare i
riket föreskrivit, att anmälan skulle i varje fall av epidemisk gulsot göras i samma
ordning, som föreskrivits beträffande i epidemilagen omförmälda sjukdomar. Enligt
styrelsens mening kunde icke anföras några omständigheter som skäl för att
å ifrågavarande sjukdom tillämpa epidemilagens bestämmelser med stöd av föreskriften
i 24 § i lagen, varför styrelsen avstyrkte, att dessa bestämmelser skulle
bliva tillämpliga å epidemisk gulsot. Mera berättigat hade enligt styrelsens förmenande
måhända varit att ifrågasätta, huruvida icke, när fråga vore om sjukvårdspersonal,
även andra än de epidemiska sjukdomar, som omförmäldes i epidemilagen,
borde omfattas av yrkessjukdomsförsäkringslagen. Medicinalstyrelsen
fann sig böra förorda utredning, om epidemisk gulsot borde anses såsom sådan
yrkessjukdom, som avses med smittsam sjukdom i lagen om försäkring för vissa
yrkessjukdomar.

Riksförsäkringsanstalten, som avgav yttrande i frågan den 22 juni 1944, avstyrkte
den av medicinalstyrelsen föreslagna utredningen under hänvisning till
vad andra lagutskottet i utlåtande nr 20 till 1944 års riksdag (sid. 17—18) yttrat
angående sambandet mellan det väntade förslaget om allmän sjukförsäkring och
ytterligare revision av yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Den 13 december 1944 inkom statens sjukhuspersonals förbund med påminnelser
och hemställde, under hänvisning till medicinalstyrelsens föreniimnda yttrande,
att epidemisk gulsot måtte anses såsom sådan yrkessjukdom, som avses
med smittsam sjukdom i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Därefter anbefalldes — såsom nämnts — riksförsäkringsanstalten den 16 februari
1945 att i samråd med medicinalstyrelsen verkställa utredning av frågan,
huruvida epidemisk gulsot borde anses såsom yrkessjukdom enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen,
samt att inkomma med det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Verkställda utredningar.

Epidemisk gulsot — hepatitis epidemica — är en infektionssjukdom, som framkallar
förändringar i levern och gallvägarna.

Enligt senare års erfarenhet kan anses klarlagt, att sjukdomen är en virusinfektion.
Infektionsförsök å människa ha visat, att smittämnet förefinnes i blodet
och i tarininneliåll samt lämnar den sjuke med tarmuttömningarna. Smittämnet
torde vanligen inkomma i kroppen via mag-tarmkanalen. Sjukdomen spri -

Kurigl. Maj.ts proposition nr 10.

des ofta genom kontaktinfektion. Spridning på alimentär väg med vatten, mjölk
eller andra livsmedel förekommer även.

Sjukdomen uppträder företrädesvis i epidemisk form och epidemierna ha i
regel ganska långdraget förlopp. De inledas av enstaka fall med ganska långa
intervaller. Inom loppet av några månader eller ett halvår stegras fallens antal
så småningom inom det drabbade samhället eller landområdet, och epidemien
kulminerar med talrika fall under ett par månader. Epidemien avklingar därefter
med spridda och alltmer fåtaliga fall under en eller annan månad. Ofta
iakttages ungefär samtidigt ett nytt uppflammande av sjukdomen i angränsande
trakter, där sekundära epidemier av snarlikt förlopp kunna framträda. På detta
sätt kan sjukdomen under loppet av några år vandra över ganska stora landområden.
Inkubationstiden varierar mellan 3 och 5 veckor.

Insjuknandet sker i allmänhet ganska akut med smärtor i maggropen och uttalad
aptitlöshet, kväljningar och kräkningar samt ofta med feber mellan 38°
och 40°. I de typiska fallen uppträder icterus (gulsot) på 4:e—5:e dagen efter
insjuknandet. Det må emellertid påpekas, att icterus i vissa fall helt kan utebliva.
Den epidemiska hepatitens prognos är i regel god. I sällsynta fall kan dock
leverskadan vara så uttalad, att döden följer inom en eller flera veckor. Diagnosen
hepatitis epidemica kan endast baseras på kliniska fynd och epidemiologiska förhållanden,
då specifika reaktioner ännu ej stå till buds. Gentemot Weils sjukdom
kan den epidemiska hepatiten dock avskiljas genom serologisk undersökning.

Beträffande antalet under de senaste åren anmälda fallen av epidemisk hepatit
få riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen hänvisa till nedanstående uppställning,
varvid må erinras om den skärpning i anmälningsplikten beträffande
denna sjukdom, som infördes genom ovannämnda cirkulär från medicinalstyrelsen
den 10 augusti 1942.

, Antal anmälda

1940 ............ 1 0411

............ 4 2811 en^8t Sveriges officiella statistik: Allmän hälso- och sjukvård.

1943 ........!!.! 7 636j

1944 ............ 6 9721

1945 ............ 7 Ilo) enligt sammandrag av halvmånadsrapporter från tjänsteläkare

1946 ............ 68141 till medicinalstyrelsen.

1947 ............ 8 5541

Här torde få anmärkas, att vid fördelning av sjukdomsfallen på åldersklasser
en utpräglad övervikt för lägre åldersklasser iakttages. Redan i klassen 21—30 år
uppträder sjukdomen i avtagande frekvens med stigande ålder, och i högre åldersklasser
blir den alltmera ovanlig.

Enligt den av statistiska centralbyrån utgivna redogörelsen över dödsorsaker
har epidemisk gulsot (nomenklatur nr 1190) under åren 1940—1944 icke i något
fall angivits såsom dödsorsak. Uppgift för senare år än 1944 föreligger icke för
närvarande. Det bör dock anmärkas, att en del av de dödsfall, som anmälts under
rubriken leverskrumpning, kan ha förorsakats av epidemisk hepatit. Antalet dödsfall
i leverskrumpning voro 1940: 111, 1941: 102, 1942: 108, 1943: 104 och
1944: 193.

I och för fullgörande av det genom socialdepartementets ovannämnda ämbetsskrivelse
den 16 februari 1945 givna utredningsuppdraget begärde medicinalstyrelsen
genom cirkulärskrivelse den 27 augusti 1945 till samtliga läkare vid lasarett
och sanatorier samt vid epidemisjukhusen i Stockholm, Göteborg och Malmö

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

upplysningar om de å ifrågavarande sjukvårdsinrättningar kända fallen av liepatitis
epidemica under åren 1343, 1944 och 1945 hos den personal, som avses i 1 §
andra stycket 7) yrkessjukdomsförsäkringslagen, ävensom om antalet dödsfall i
sjukdomen. De begärda uppgifterna lämnades av alla tillfrågade läkare; dock
saknades i flera fall uppgift, huruvida dödsfall förekommit. Enligt de på så sätt
till medicinalstyrelsen inkomna uppgifterna inträffade under åren 1943—1945
298 fall, varav 2 dödsfall, bland personal vid landets lasarett, 16 fall bland personal
vid sanatorierna samt 30 fall bland personal vid ifrågavarande epidemisjukhus,
tillhopa 344 fall. I 15 fall ha uppgiftslämnarna ansett sjukdomen sannolikt
ådragen i tjänsten. Vidare ha uppgiftslämnarna redovisat 15 fall av sjukdomen
bland sjukvårdspersonal, som under den närmaste tiden före insjuknandet
i arbetet kommit i direkt kontakt med patienter, som vårdats för epidemisk gulsot.
I dessa 30 fall — motsvarande omkring 9 procent av samtliga — torde sjukdomen
alltså med relativt stor säkerhet kunna härledas från arbetet. Beträffande
omkring 55 fall — motsvarande 16 procent — synas uppgiftslämnarna ha ansett
sjukdomen sannolikt icke ådragen i arbetet. Vad angår återstående anlal fall,
som omfattar 75 procent av samtliga fall och vari de två dödsfallen ingå, kunna
av de inkomna svaren några slutsatser icke dragas i ifrågavarande avseende.

Riksförsäkringsnstalten och medicinalstyrelsen funno den sålunda företagna
utredningen icke giva tillräckligt stöd för ett uttalande, i vad mån möjlighet finnes
att beträffande sjukvårds- och annan personal, som avses i 1 § andra stycket
7) yrkessjukdomsförsäkringslagen, härleda insjuknande i epidemisk hepatit
från arbetet. Emellertid torde i allmänhet läkarna vid förandet av de sjukjournaler
och liknande handlingar, varur ovan återgivna uppgifter hämtats, icke ha
varit inriktade på uppspårande av smittkällan, För ett slutligt ståndpunkttagande
ansågo ämbetsverken en förnyad, mera ingående utredning erforderlig.

För detta ändamål anmodade medicinalstyrelsen genom cirkulärskrivelse den
13 mars 1946 läkarna vid samtliga sjukvårdsinrättningar (lasarett, sjukstugor,
sanatorier, sinnessjukhus och epidemisjukhus) att till styrelsen insända anmälan
angående under tiden 1 april 1946—31 mars 1948 inträffade fall av epidemisk
gulsot bland sjukvårdspersonal. I anmälan skulle beträffande varje särskilt fall
upplysningar lämnas — förutom angående sjukdomens förlopp och påföljder —
beträffande den insjuknades vistelseort och sysselsättning under de sex månader,
som föregått insjuknandet, samt om eventuell kontakt under samma tid med fall
av epidemisk gulsot.

Sedan de sålunda begärda upplysningarna inkommit, ha de bearbetats inom
medicinalstyrelsen, varvid följande framkommit.

Beträffande antalet fall av epidemisk gulsot bland sjukvårdspersonal under
ifrågavarande tid, de insjuknades fördelning på yrken samt eventuell kontakt
med gulsotssjuka personer under de närmaste sex månaderna före insjuknandet
hänvisas till nedanstående tablå.

Såsom framgår av tablån ha enligt de inkomna uppgifterna av de 77 insjuknade
58 (=75 %) haft kontakt med gulsotssjuka personer under de sista sex månaderna
före insjuknandet; 2 av dem (1 sjukvårdsbiträde och 1 laboratoriesköterska)
ha visserligen icke kommit i direkt beröring med sjuka personer men ha
kortare tid före insjuknandet undersökt blod från gulsotssjuka. Av de 77 insjuknade
ha 41 (=53%) kommit i beröring med gulsotspatient under sin arbetsutövning,
10 (=13%) med gulsotssjuk arbetskamrat och 7 (=9%) med gulsotssjuk
person utom arbetet. Övriga 19 (=25%) uppgivas icke ha haft beröring
med gulsotssjuka. Samband med arbetet synes alltså sannolikt i 66 procent av
fallen.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 10.

Kiingl. Maj.ts proposition nr 10.

Anmuldu fall av epidemisk (jidsot bland sjukvårdspersonal under tiden 1 april

1946—31 mars 1948.

		Kontakt med gulsotssjuk
			person		Kontakt med
Yrke	Antal	under	arbetet		gulsots- sjuk
		Patient	Arbets- kamrat	arbetet	ej känd
Kvinnlig personal:
Sjuksköterska + sjukvårdsbiträde ..	58	33	7	G	12
Laboratoriesköterska..............	G	1	3		2
Städerska.................	2	2
Operationsskötcrska ..............	2	1			i
Kokerska..............	1	1
Tvätterska .................	1
Kurator ....................	1	t
Slumsyster .....................	i			i
Manlig personal:
Läkare .....................	2	2
Sjukvårdare.....................	2			l	i i 19
Tandtekniker ....................	1
Summa	77	41	10	7
		53%	13 %	9%	25 %

Av de insjuknade lia 59 tjänstgjort å lasarett eller sjukstuga, 9 å epidemisjukhus,
4 å sinnessjukhus, 3 å barnhem, 1 å sanatorium och 1 i skoltandvård. De insjuknades
ålder varierar mellan 1C och 56 år.

hör att få en uppfattning om den ungefärliga inkubationstiden begärdes i anmälningsformuläret
uppgift om vilken dag den insjuknade första och sista gången
varit i beröring med gulsotssjuk person. Dylik uppgift har lämnats för 40 av
dem som haft kontakt med guisotssjuka. Av uppgifterna framgår, att de flesta
smittats efter kontakt under de sista 9 veckorna före insjuknandet.

Av de sjuka ha 17 vårdats i sina hem. För CO, som intagits på sjukhus, har
vårdtiden varierat mellan 8 och 92 dagar samt i medeltal uppgått till 29 dagar.
Fullständig arbetsoförmåga till följd av sjukdomen angives ha förekommit i samtliga
fall under en tid varierande från 13 till 201 dagar, i medeltal 53 dagar. 4 av
de sjuka ha dessutom varit partiellt arbetsoförmögna under en tid av 14—30 dagar,
i medeltal 21,3 dagar. Sjukdomen har i intet fall lett till döden eller medfört
kvarstående men.

Av den nu verkställda utredningen torde enligt ämbetsverkens mening få anses
framgå, att det i fråga om sjukvårdspersonal icke bör möta alltför stor svårighet
att i det särskilda fallet fastställa sambandet mellan ett insjuknande i epidemisk
hepatit och arbetet. Med hänsyn härtill och till vad i övrigt framgått av den
företagna utredningen anse sig ämbetsverken böra förorda, att epidemisk hepatit
upptages såsom yrkessjukdom i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar,
såvitt avser de arbetstagargrupper, som omförmälas i 1 § andra stycket 7) i lagen,
därest arbetet består i yrkesmässigt meddelande eller utövande av sjukvård eller
barnmorskevård eller utgöres av medicinsk undersökning å laboratorium, som
står under allmän tillsyn.

Genom de sista årens forskningar har klarlagts, att det förutom den epidemiska

Kungl. Maj:ts proposition nr 10.

hepatiten finnes en annan form av hepatit, som även förorsakas av ett virus.
Denna infektionssjukdom, som i den medicinska litteraturen kallas serum- eller
inokulationshepatit, överföres genom blod eller blodderivat från smittbärande individer
till friska. Den har sålunda iakttagits efter injektion av konvalescentserum
och efter blod- eller plasmatransfusioner. Den kan också överföras genom
stiletter, som användas för tagande av blodprov, och genom injektionssprutor,
om dessa instrument icke på betryggande sätt steriliserats mellan användningen
för undersökning eller behandling av olika patienter. Sjukvårds- och laboratoriepersonal
kan ådraga sig denna infektion, om vederbörande vid hanterande av
blodprov, stiletter eller sprutspetsar erhåller någon ytlig hudskada, t. ex. i form
av stick- eller skärsår.

Sjukdomsbilden skiljer sig föga från den epidemiska hepatitens. Insjuknandet
är dock vanligen mindre akut, temperaturstegring saknas oftast och inkubationstiden
är betydligt längre, nämligen 2—4 månader.

Hos den sjuke har smittämnet endast påvisats i blod, aldrig i tarminnehåll. I
blodet har det emellertid påvisats redan under inkubationstiden flera månader
före insjuknandet och kvarstår under sjukdomens första skede. Vid undersökning
omkring 4 veckor efter insjuknandet har virus däremot icke varit påvisbart.

Sjukdomen kan icke överföras annat än om smittämnet inkommer parenteralt;
via mag-tarmkanalen kan infektion icke åstadkommas.

Med hänsyn till vad ovan sagts angående det sätt, varpå sjukvårds- och laboratoriepersonal
kan ådraga sig inokulationshepatit, torde i flertalet fall sjukdomen
vara att anse såsom föranledd av olycksfall och enligt praxis berättiga till
ersättning enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete. Detsamma gäller
emellertid vissa andra under yrkessjukdomsförsäkringslagen inrangerade sjukdomar,
såsom erysipeloid och kokoppor. Ur såväl principiell som praktisk synpunkt
torde också sjukdomsfall av inokulationshepatit böra behandlas på samma
sätt i ersättningshänseende som den epidemiska hepatiten. På grund härav samt
vad i övrigt anförts angående inokulationshepatiten finna sig ämbetsverkan böra
föreslå, att ifrågavarande sjukdom upptages som yrkessjukdom under samma
förutsättningar som epidemisk hepatit.

Weils sjukdom.

Genom kungörelse den 6 december 1935 har förordnats, att vad i epidemilagen
är stadgat angående sådan sjukdom, som omförmäles i 2 § 1) samma lag, skall
äga tillämpning jämväl å Weils sjukdom. På grund härav kan under de förutsättningar,
som angivas i 1 § andra stycket 7) yrkessjukdomsförsäkringslagen,
ersättning utgå i anledning av denna sjukdom. Såsom av tidigare lämnad redogörelse
framgår är ersättningsrätten begränsad till personer, vilkas arbete består
i yrkesmässigt meddelande eller utövande av sjukvård eller barnmorskevård eller
utgöres av medicinsk undersökning å laboratorium, som står under allmän tillsyn.
Personer sysselsatta i annan verksamhet omfattas icke av yrkessjukdomsförsäkringslagen,
därest de drabbas av ifrågavarande sjukdom.

Framställning från svenska lantarbetareförbundet och svenska livsmedelsarbetareförb
undet.

I skrivelse den 12 december 1944 till chefen för socialdepartementet anhöllo
svenska lantarbetareförbundet och svenska livsmedelsarbetareförbundet, att ytterligare
utredning måtte verkställas angående frågan om sådan ändring av yrkes -

Knngl. Maj:tf: proposition nr tO.

sjukdomsförsäkringslagen, alt ersättning för Weils sjukdom skulle kunna ifrågakomma,
förutom vid i gällande lag angivna slag av arbete, jämväl vid annat yrkesarbete,
särskilt lantarbetet samt slakteri- och charkuterinäringen. Som skäl för
sin framställning åberopade förbunden, bland annat, att Weils sjukdom inom
förbundens verksamhetsområden uppträdde under sådana förhållanden, att den
bland arbetarna allmänt ansåges ådragen i arbetet, samt att sjukdomen ej syntes
vara i avtagande.

I yttrande den 10 mars 1945 över nyssnämnda framställning uttalade riksförsäkringsanstalten,
att anstalten för sin del icke hade något att erinra mot att frågan
gjordes till föremål för förnyad utredning.

Därefter anbefalldes, i enlighet med vad inledningsvis närmare anförts, riksförsäkringsanstalten
och medicinalstyrelsen den 12 oktober 1945 att gemensamt verkställa
utredning och inkomma med förslag angående inbegripande under yrkessjukdomsförsäkringslagen
av Weils sjukdom.

Verkställda utredningar.

Weils sjukdom — icterus infectiosus — är en akut allmäninfektion, åtföljd av
lever- och njurskada.

Sjukdomen orsakas av en mikroorganism, Leptospira ictero-haemorrhagiae,
som utsöndras genom råttors urin. Detta är den klassiska formen av sjukdomen.
Under begreppet Weils sjukdom bör emellertid föras även vissa infektioner, som
förorsakas av närstående mikroorganismer: Leptospira canicolaris, som återfinnes
hos hund, Leptospira sejroe och bataviae hos möss samt Leptospira grippotyphosa
hos sork. Alla dessa spirochaeter kunna hos människa giva upphov till
sjukdomar, som stå Weils sjukdom nära. Spirochaeterna kunna hålla sig levande
i vattendrag och smärre vattensamlingar. Smittämnet överföres till människan
dels genom inträngande genom huden, antingen via smärre sårnader eller genom
till synes oskadad hud, dels genom munnens och mag-tarmkanalens slemhinnor
vid förtäring av infekterad mat och dryck. Sjukdomen synes icke smitta från
människa till människa. Inkubationstiden är 6—10 dagar. Sjukdomen börjar
med frossbrytningar, muskelsmärtor och stark huvudvärk samt hög temperatur.
Nackstyvhet och andra meningittecken kunna förekomma. Till sjukdomsbilden
höra också äggvita i urinen och andra tecken på njurretning. På 3:e—7:e sjukdomsdagen
uppträder en snabbt ökande gulsot (icterus), som emellertid även
kan helt saknas. Blödningar i huden, näsblod och tarmblödningar äro ej sällsynta.
I fall, som gå till hälsa, börjar temperaturen sjunka redan på 4:e—5:e dagen,
ofta dock med en ny temperaturstegring i andra veckan. Därefter vidtager
en långvarig konvalescens. Weils sjukdom måste anses vara av allvarligt slag;
dödligheten beräknas till 10 å 20 procent. Sjukdomens art kan lätt fastställas
genom serologisk undersökning.

De yrkesgrupper, på vilkas arbetsplatser förutsättningar för smitta finnas på
grund av förekomst av råttor och vattensamlingar, äro t. ex. slaktare, kreatursskötare,
gruv- och kloakarbetare. Vid tillfällig kontakt med smittkällan, t. ex.
vattensamlingar, som förorenats av råttor, kunna även andra personer ådraga sig
sjukdomen.

I och för fullgörande av ifrågavarande utredningsuppdrag anmodade medicinalstyrelsen
genom den förut omnämnda cirkulärskrivelsen den 13 mars 1946
vederbörande läkare att till styrelsen jämväl insända anmälan angående de fall
av Weils sjukdom, som under tiden 1 april 1946—31 mars 1948 kommo under
läkarens behandling. Anmälan skulle giva upplysning — förutom angående sjuk -

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

domens förlopp och påföljder — om den insjuknades vistelseort och sysselsättning
under månaden före insjuknandet, om eventuell kontakt med djur av de
arter, som kunna vara smittbärare, om arbete å arbetsplatser, där smittämnet
erfarenhetsmässigt brukar förekomma, samt om förekomsten av fall av Weils
sjukdom å den insjuknades vistelseorter under den sista månaden före insjuknandet.
Vidare anhöll medicinalstyrelsen genom särskilda skrivelser till samtliga
förste provinsialläkare om motsvarande upplysningar beträffande de under år
1945 inträffade fallen av Weils sjukdom.

De begärda uppgifterna, vilka nu inkommit och bearbetats, giva vid handen
följande.

Under tiden 1 januari 1945—31 mars 1948 anmäldes följande antal fall av
Weils sjukdom:

år 1945 .......................... 8 fall

» 1946 .......................... 10 »

» 1947 .......................... 11 »

1/1—31/3 » 1948 ................... 0 »

Summa 29 fall

Här torde få anmärkas, att enligt till medicinalstyrelsen inkomna uppgifter
intet fall av Weils sjukdom inträffat under tiden 1 januari—31 mars 1946.

Av de 29 insjuknade äro 25 män och 4 kvinnor. Åldern varierar mellan 10
och 70 år.

De insjuknades fördelning på yrkesgrupper samt kontakt med olika smittkällor
framgår av nedanstående tablå.

Anmälda fall av Wells sjukdom under tiden 1 januari 1945—31 mars 1948.

Yrke	Antal fall	Kontakt i arbetet med råttspillning kan ej uteslutas	Kontakt i arbetet med förorenat vatten (utom bad)	Bad i förorenat vatten
	6	6	3	1
Jordbruksarbetare ........	5 1	4 1	1	—
	1	1	1	—
	1	1	—	—
Brädgårdsarbetare ........	1 2	1	2	1
	i	_	1	—
	i	1	—	—
	i	1	—	—
	i	1	—	—
	i	_	—	1
	i	1	—	—
	i	1	—	—
	2		—	—
	1	_	—	—
	2	0 /(kanin-(skötsel) 21	}	1
Summa	29	i 8	4

Kontakt med råttspillning kan icke uteslutas beträffande 21 (=72%) av de
insjuknade fördelade på följande yrken: alla 6 slakteriarbetarna och de båda
skolbarnen, 4 jordbruksarbetare, hushållerskan, kvarnarbetaren, mejeriarbetaren,
brädgårdsarbetaren, kreatursskötaren, veterinären, laboratoriebiträdet, plåtslaga -

-- Kungl. Mnj:ts proposition nr 10.

ren och glasmästaren. Råttor på arbetsplatsen ha iakttagits av 16 av de insjuknade.

3 slakteriarbelare ha arbetat i källarlokaler, 2 cementarbetare i källare eller
vattensjuk mark, 1 jordbruksarbetare i en märgelgrav, där det funnits rikligt
med råttor. Byggnadssnickaren har arbetat i torvmosse och kvarnarbetaren har
varit sysselsatt med tätning av en turbinpump i fotsdjupt vatten 10 dagar före
insjuknandet.

Vid en sammanställning av uppgifterna om kontakt med olika smittkällor
framkommer, att det i åtminstone 24 fall (=83 %) icke kan uteslutas, att sjukdomen
ådragits i arbetet.

Samtliga 29 fall ha vårdats på sjukhus. Av dessa fingo 19 icterus och 8 meningittecken.
Vårdtiden har varierat mellan 9 och 85 dagar samt i medeltal utgjort
42 dagar.

En av cementarbetarna, en 53-årig man, som under månaden före insjuknandet
bland annat varit sysselsatt med upprensning av en bäck innehållande kloakvatten,
avled i en svår leveraffektion med njurskada (nefros) och varig inflammation
i bukhålans, hjärtsäckens och lungsäckens hinnor (polyserosit) 17 dagar
efter insjuknandet. Alla de övriga fallen gingo till full hälsa. Diagnosen har i
samtliga fall bestyrkts genom serologisk undersökning.

Fullständig arbetsoförmåga orsakad av sjukdomen angives ha förekommit i
samtliga fall under en tid varierande från 17 till 130 dagar samt i medeltal utgjort
73 dagar. Åtta av de insjuknade ha dessutom varit partiellt arbetsoförmögna
under en tid av mellan 4 och 96 dagar, i medeltal 40 dagar.

Av det anförda framgår, att risk att ådraga sig Weils sjukdom föreligger överallt,
där råttor finnas. Det kan därför synas, som om många gånger viss svårighet
skulle kunna uppstå att i det enskilda fallet härleda insjuknandet från vederbörandes
arbete. Med hänsyn emellertid till det kända förhållandet, att råttor
äro mera allmänt förekommande i vissa verksamheter, äro arbetare i dylik verksamhet
uppenbarligen utsatta för större smittrisk än andra arbetarkategorier.
Den av ämbetsverken verkställda utredningen, vilken omfattar samtliga kända
fall av Weils sjukdom i Sverige under tiden 1 januari 1945—31 mars 1948, har
också givit vid handen, att sjukdomen i flertalet fall drabbat personer, vilka i sitt
arbete uppehållit sig å platser, som förorenats av råttor. Med hänsyn härtill
torde väl i allmänhet fastställandet av samband mellan insjuknande och arbetet
låta sig med nöjaktig grad av säkerhet göra, låt vara, såsom antytts, ofta ej utan
svårighet. Ämbetsverken vilja föreslå, att rätt till ersättning enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen
för Weils sjukdom beredes även andra yrkesgrupper än de, som
redan äga sådan rätt. Den verkställda utredningen synes knappast ge tillräckliga
skäl för att ej härvid utvidga försäkringsskyddet till alla slag av verksamhet.

Under åberopande av vad sålunda anförts få riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen
avgiva följande

I’ Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa

yrkessjukdomar.

1 §•

Den, som--- — radioaktivt ämne.

Såsom yrkessjukdom — — — tryckluftdrivna verktyg;

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

7) smittsam sjukdom, som omförmäles i 2 § epidemilagen den 19 juni 1919
eller varom förordnande utfärdats enligt 24 § samma lag, samt epidemisk hepatit
och inokulationshepatit, därest, vad angår annan sjukdom än Weils sjukdom,
arbetet består i yrkesmässigt meddelande eller utövande av sjukvård eller barnmorskevård
eller utgöres av medicinsk undersökning å laboratorium, som står
under allmän tillsyn, eller, beträffande sjukdomen undulantfeber, jämväl då arbetet
består i vård eller skötsel av husdjur eller i slakteri verksamhet;

8) mjältbrand —---- hudkräfta (kancer).

Beträffande försäkringen---— nedan stadgas.

Arbete i--- — farligt arbete.

Denna lag träder i kraft den men skall icke äga tillämpning

i fråga om yrkessjukdom, som icke omfattas av förut gällande lag, därest sjukdomen
yppats före nämnda dag, och ej heller beträffande dylik sjukdom, som
yppats senare, därest arbetaren icke efter lagens ikraftträdande varit utsatt för
inverkan av den art, som framkallat sjukdomen.

II.

Förslag

till

kungörelse

angående ändring i kungörelsen den 24 november 1944 (nr 753) med särskilda föreskrifter
i anledning av lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Kungl. Maj:t har funnit gott förordna, att i den förteckning, som omförmäles
i 3 § kungörelsen den 24 november 1944 med särskilda föreskrifter i anledning
av lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar, den
under rubriken Sjukdomar, som omförmätas i 1 § andra stycket lagen om försäkring
för vissa yrkessjukdomar. Verksamhet, upptagna punkten 7 skall erhålla

följande ändrade lydelse:

7. Smittsam sjukdom, som omförmäles
i 2 § epidemilagen den 19 juni
1919 eller varom förordnande utfärdats
enligt 24 § samma lag, samt epidemisk
hepatit och inokulationshepatit,
därest, vad angår annan sjukdom än
Weils sjukdom, arbetet består i yrkesmässigt
meddelande eller utövande av
sjukvård eller barnmorskevård eller utgöres
av medicinsk undersökning å laboratorium,
som står under allmän tillsyn,
eller, beträffande sjukdomen undulantfeber,
jämväl då arbetet består i
vård eller skötsel av husdjur eller i
slakteriverksamhet.

a) Verksamhet, som---hänför liga

lokaler.

e) Vård eller skötsel av husdjur samt
arbete i slakterier (beträffande sjukdomen
undulantfeber och Weils sjukdom).
Arbete i charkuterier, jordbruksarbete,
brädgårdsarbete samt arbete
i avfallsgropar och avloppsledningar
eller eljest där förorenat vatten
förekommer (beträffande Weils sjukdom).

I detta ärendes handläggning ha deltagit från riksförsäkringsanstalten, förutom
undertecknade Natt och Dag och Silén, byråcheferna Gabrielson och Stenholm
samt e. o. byråchefen Sjöfors och från medicinalstyrelsen, förutom underteck -

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

nade Höjer och Bergman, e. o. byråchefen Rahm och e. föredraganden Tottie.
Riksförsäkringsanstalten har i ärendet rådfört sig med sin överläkare professor
A. Troell och medicinalstyrelsen med föreståndaren för statens bakteriologiska
laboratorium professor G. Olin.

Stockholm den 29 september 1948.

Underdånigst

Ake Natt och Dag.
Gustaf Silén.

J. Axel Höjer.
Rolf Bergman.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 24
februari 1949.

Närvarande:
justitieråden Geijer,

Dahlman,

Lech,

regeringsrådet Quensel.

Enligt lagrådet den 17 januari 1949 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
30 december 1948, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till lag angående ändrad lijdelse av 1 § lagen den 14 juni
1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
chefen för socialdepartementets rättsavdelning, hovrättsrådet Y. Samuelsson.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:
Bengt Larson.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 saml. Nr 10.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25 februari
1949.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,
Weijne, Kock, Andersson.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och inrikesdepartementen
anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets
den 24 februari 1949 avgivna utlåtande över det den 30 december
1948 till lagrådet remitterade förslaget till lag angående ändrad lydelse av
1 § lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar
samt hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats utan anmärkning,
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Olof Särnmark.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1949
916053