Kungl. Maj.ts proposition nr 10
Proposition 1948:10
Kungl. Maj.ts proposition nr 10.
1
ÄT 10.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 25 maj
1941 (nr 251) om varuskatt, m. in.; given Stockholms
slott den 3 januari 1948.
Kungl. Maj :t vill härmed under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1) förordning angående ändring i förordningen den 25 maj 1941 (nr 251)
om varuskatt;
2) förordning angående ändring i förordningen den 30 juni 1943 (nr
477) om skatt å vissa pälsvaror;
3) förordning om försäljningsskatt; samt
4) förordning om slutlig avveckling av den allmänna omsättningsskatten.
GUSTAF.
Ernst Wigforss. 1
1 Ilihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt Nr 10.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
Förslag
till
förordning angående ändring i förordningen den 25 maj 1941 (nr
251) om varuskatt.
Härigenom förordnas, dels att 1, 3—9 samt 14 och 15 §§ förordningen den
25 maj 1941 om varuskatt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,
dels ock att den vid förordningen fogade förteckningen över varor, för
vilka varuskatt skall erläggas, skall erhålla den ändrade lydelse, som framgår
av härvid fogad bilaga.
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
1
För vara — — — skatt (varuskatt).
Skatt utgår---eller tandlä
kare.
3
1. Skatten utgår---bedriva
rörelsen.
2. Varans beskattningsvärde är
lika med det pris, som den skattskyldige
i allmänhet betingar sig för
varan vid försäljning till detaljhandlare
eller, i fall där försäljning till
detaljhandlare icke bedrives, det
pris, som den skattskyldige kan an- 1
För vara — — — skatt (varuskatt).
Såsom skattepliktig tillverkning är
att anse även omformning eller omarbetning
av vara, avsedd att hållas
till salu i sålunda förändrat skick.
I fråga om varor, avsedda att saluhållas
i särskild förpackning, såsom
flaskor, tuber, burkar eller dylikt, är
varans anbringande i förpackningen
jämväl att anse såsom skattepliktig
tillverkning.
Skatt utgår---eller tandlä
kare.
§•
1. Skatten utgår---bedriva
rörelsen.
2. Varans beskattningsvärde är
lika med det pris, som den skattskyldige
i allmänhet betingar sig för
varan vid försäljning till detaljhandlare
eller, i fall där försäljning till
detaljhandlare icke bedrives, det
pris, som den skattskyldige kan an
-
1 Senaste lydelse se beträffande 3, 8 och 14 §§ 1946: 144 samt beträffande 7 och 9 §§ 1943: 329.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
tagas hava betingat sig, därest sådan
försäljning skett. I intetdera fallet
skall varuskatten inberäknas i priset.
För vara, —--i förvärvssyfte.
Det ankommer---givna stad
ganden.
4
1. Tillverkning, som i 1 § första
stycket avses, skall stå under statens
kontroll.
Kontrollen utövas av kontrollstyrelsen
med biträde av särskilda kontrolltjänstemän.
2. Kontrolltjänsteman äger---
använda lokaler.
3. Tillverkare skall---behöv
lig
handräckning.
4. Tillverkare är — — — tillhörande
handlingar.
5. Tillverkare skall — — -— att
lämna.
6. Återförsäljare av--— skat
tepliktig
vara.
5
1. Den som ämnar bedriva tillverkning,
som i 1 § första stycket avses,
skall därom göra skriftlig anmälan
till kontrollstyrelsen minst fjorton
dagar före tillverkningens påbörjande
med angivande av företagets
namn och belägenhet, tillverkarens
fullständiga namn och postadress, det
eller de varuslag, tillverkningen är
tagas hava betingat sig, därest sådan
försäljning skett; och skall i intetdera
fallet varuskatten inberäknas i
priset. Därest den skattskyldige regelmässigt
försäljer allenast en obetydlig
del av varan till detaljhandlare,
skall vid tillämpning av bestämmelserna
i detta stycke så anses
som om försäljning till detaljhandlare
icke bedreves.
För vara,--— i förvärvssyfte.
Det ankommer — — — givna
stadganden.
§•
1. Tillverkning, som i 1 § första
och andra styckena avses, skall stå
under statens kontroll.
Kontrollen över tillverkningen
ävensom över skattens behöriga utgörande
utövas av kontrollstyrelsen
med biträde av särskilda kontrolltjänstemän.
2. Kontrolltjänsteman äger----
använda lokaler.
3. Tillverkare skall---behöv
lig
handräckning.
4. Tillverkare är — — — tillhörande
handlingar.
5. Tillverkare skall — — -— att
lämna.
6. Återförsäljare av---skat
tepliktig
vara.
§•
1. Den som ämnar bedriva tillverkning,
som i 1 § första eller andra
stycket avses, skall därom göra
skriftlig anmälan till kontrollstyrelsen
minst fjorton dagar före tillverkningens
påbörjande med angivande
av företagets namn och belägenhet,
tillverkarens fullständiga namn och
postadress, det eller de varuslag, till
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
Nuvarande lydelse:
avsedd att omfatta, samt dagen för
dess påbörjande.
Inträder ändring---kontroll
styrelsen
därom.
2. önskar tillverkare göra avbrott
i rörelsen, skall han i förväg göra
skriftlig anmälan därom till kontrollstyrelsen
med uppgift om den tid, avbrottet
avser. Under sagda tid må rörelsen
icke bedrivas.
Ämnar tillverkare —--att ske.
6
Den som bedriver tillverkning, som
i 1 § första stycket avses, skall inom
en månad efter varje kalenderkvartals
utgång eller, där kontrollstyrelsen
finner skäl meddela sådan föreskrift,
inom fjorton dagar efter varje
kalendermånads utgång till kontrollstyrelsen
insända en på tro och heder
avgiven deklaration angående beskattningsvärdet
av de varor, som under
den tid deklarationen avser av
honom eller för hans räkning levererats
till köpare eller tagits i anspråk
för vidare bearbetning. Härvid
må avdrag göras för värdet av varor,
som
Föreslagen lydelse:
verkningen är avsedd att omfatta,
samt dagen för dess påbörjande.
Inträder ändring---kontroll
styrelsen
därom.
2. Önskar tillverkare göra avbrott
i rörelsen, skall han i förväg göra
skriftlig anmälan därom till kontrollstyrelsen.
Anmälan bör innehålla
uppgift om den tid avbrottet avser;
kan sådan uppgift icke lämnas, skall
tillverkaren, då han ämnar återupptaga
rörelsen, i förväg göra skriftlig
anmälan därom till kontrollstyrelsen.
Under tid, för vilken avbrott är
anmält eller, då tid för avbrottet ej
angivits, innan anmälan om rörelsens
återupptagande gjorts, må rörelsen
icke bedrivas.
Ämnar tillverkare----att ske.
§•
1. Den som bedriver tillverkning,
som i 1 § första eller andra stycket
avses, skall senast å femtonde dagen
i andra månaden efter varje kalendermånads
utgång till kontrollstyrelsen
insända en på tro och heder
avgiven deklaration angående beskattningsvärdet
av de varor, som under
kalendermånaden av honom eller för
hans räkning levererats till köpare
eller tagits i anspråk för vidare bearbetning.
Om särskilda skäl därtill åro äger
kontrollstyrelsen föreskriva, att deklaration
skall avse kalenderkvartal i
stället för kalendermånad, i vilket
fall deklaration skall insändas inom
en månad efter varje kvartals utgång.
Kontrollstyrelsen må ock, om
särskilda skäl därtill åro, föreskriva
att deklaration skall insändas inom
annan tid än i det föregående är
sagt, dock tidigast inom femton da
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
5
Nuvarande lydelse:
a) använts vid den tillverkning
deklarationen avser och som visas
hava tidigare blivit påförda varuskatt
;
b) återtagits av tillverkaren;
c) enligt bevis av tullmyndighet
utförts ur riket eller till svensk frihamn.
På särskild prövning av kontrollstyrelsen
ankommer, huruvida och i
vad mån avdrag jämväl må göras för
beskattningsvärdet av varor, vilkas
försäljning förorsakat tillverkaren
förlust på grund av bristande betalning
från köparen.
Deklaration skall —---trovär
diga
personer.
7
1. Tillverkare skall--- — kon
troll
styrelsens postgirokonto.
Föreslagen lydelse:
gar och senast inom två månader efter
utgången av den månad eller det
kvartal deklarationen avser.
2. I deklaration som i 1 mom. avses
må avdrag göras för beskattningsvärdet
av varor, som
a) använts vid den tillverkning
deklarationen avser och som visas
hava tidigare blivit påförda varuskatt;
b)
enligt bevis av tullmyndighet
utförts ur riket eller till svensk frihamn.
På särskild prövning av kontrollstyrelsen
ankommer, huruvida och i
vad mån avdrag jämväl må göras för
beskattningsvärdet av varor, vilka
tillverkaren återtagit eller vilkas försäljning
förorsakat honom förlust på
grund av bristande betalning från
köparen.
3. Deklaration skall-----tro
värdiga
personer.
4. Underlåter tillverkare av skattepliktig
vara att avgiva deklaration
som avses i 1 mom. eller befinnes avgiven
deklaration oriktig, äger kontrollstyrelsen
fastställa den skatt,
som rätteligen skall utgå. 1 fall av
underlåtenhet att avgiva deklaration
må kontrollstyrelsen jämväl, om särskilda
skäl därtill äro, meddela tillverkaren
förbud tills vidare, till dess
deklaration avgivits, att förfoga över
skattepliktig vara.
§•
1. Tillverkare skall---- kon
trollstyrelsens
postgirokonto.
/ fall som avses i 6 § 4 mom. första
punkten ankommer det på kontroll
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
Nuvarande lydelse:
2. Erlägges icke skatten inom föreskriven
tid, må kontrollstyrelsen
meddela tillverkaren förbud tills vidare,
till dess skatten guldits, att förfoga
över skattepliktig vara.
3. Tillverkare är---finner
erforderligt.
Ställes ej — — — motsvarande
tillämpning.
4. Försummar någon att inbetala
skatt, som det enligt denna förordning
åligger honom att erlägga, må
skatten på framställning av kontrollstyrelsen
omedelbart utmätas med
det belopp, vartill kontrollstyrelsen
efter verkställd undersökning fastställer
densamma.
8
1. Vid införsel — — — varans
beskattningsvärde.
2. Deklaration erfordras icke beträffande
sådan skattepliktig vara,
som avses i 3 § 2 mom. andra stycket.
Beträffande sådan vara skall den
skattskyldige i stället till tullmyndigheten
i införselorten avlämna skriftlig
försäkran i två exemplar rörande
ändamålet med införseln.
3. Skatt, som — — — beträffande
skatten.
4. Deklaration eller — — —• till
kontrollstyrelsen.
Befinnes vid — — — skall erläggas.
Föreslagen lydelse:
styrelsen att bestämma och meddela
den skattskyldige tid, inom vilken
skatten skall erläggas.
2. Erlägges icke skatten inom tid,
som angives i 1 mom. första stycket
eller som kontrollstyrelsen med stöd
av 1 mom. andra stycket föreskrivit,
må kontrollstyrelsen meddela tillverkaren
förbud tills vidare, till dess
skatten guldits, att förfoga över skattepliktig
vara.
3. Tillverkare är---finner
erforderligt.
Ställes ej — -— — motsvarande
tillämpning.
4. Försummar någon att inbetala
skatt, som det enligt denna förordning
åligger honom att erlägga, må skatten
på framställning av kontrollstyrelsen
omedelbart utmätas.
§•
1. Vid införsel — — — varans
beskattningsvärde.
2. Deklaration erfordras icke beträffande
sådan skattepliktig vara,
som avses i 3 § 2 mom. andra stycket.
Beträffande sådan vara skall den
skattskyldige i stället till tullmyndigheten
avlämna skriftlig försäkran
i två exemplar rörande ändamålet
med införseln; dock att sådan försäkran
icke erfordras därest det är
uppenbart att varan införes för annat
ändamål än försäljning eller användning
i förvärvssyfte.
3. Skatt, som —--beträffan
de
skatten.
4. Deklaration eller — — — till
kontrollstyrelsen.
Befinnes vid — — — skall erläggas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
Vad i —--detta moment. Vad i —--detta moment.
5. För vara,---— Kungl. Maj :t
bestämmer.
Skatt utgår icke för vara, som införes
under sådana omständigheter,
att tullfrihet för densamma åtnjutes.
Dock föreligger skattskyldighet
vid återinförsel av vara, för vilken
skatt icke erlagts eller för vilken erlagd
skatt restituerats.
6. Formulär till — — — kontrollstyrelsen
gemensamt.
9
Den som utan föreskriven anmälan
bedriver tillverkning, som i 1 § första
stycket avses, eller efter sådan anmälan,
som i 5 § 2 mom. sägs, fortsätter
rörelsen eller i strid mot förbud,
varom i 7 § 2 mom. sägs, förfogar
över vara, straffes med dagsböter,
ej under tjugu.
Underlåter någon — — — trehundra
kronor.
14
Av rörelseidkare begången förseelse,
som i 9 § avses, åtalas vid all
-
5. bor vara,---ivungi. maj .i
bestämmer.
Skattskyldig må vidare enligt kontrollstyrelsens
bestämmande åtnjuta
restitution av skatt för till riket införd
vara, som styrkes vara obrukbar
på grund av fel eller brist i godset.
Ansökan om restitution, varom
i detta stycke förmäles, bör göras
inom en månad från det införseln
skedde.
Skatt utgår icke för vara, som införes
under sådana omständigheter,
att för densamma åtnjutes tullfrihet
enligt 5, 6 eller 8 § tulltaxeförordningen.
Dock föreligger skattskyldighet
vid återinförsel av vara, för vilken
skatt icke erlagts eller för vilken
erlagd skatt restituerats.
6. Formulär till---kontroll
styrelsen
gemensamt.
§•
Den som utan föreskriven anmälan
bedriver tillverkning, som i 1 § första
eller andra stycket avses, eller efter
anmälan om avbrott i rörelsen fortsätter
rörelsen i strid mot bestämmelserna
i 5 § 2 mom., straffes med
dagsböter, ej under tjugu.
Den som i strid mot förbud, varom
i 6 § 4 mom. eller 7 § 2 mom. sägs,
förfogar över vara, straffes med
dagsböter, ej under fyrtio, eller, där
omständigheterna äro synnerligen
försvårande, med fängelse i högst sex
månader.
Underlåter någon — — — trehundra
kronor.
§•
Förseelse, som i 9 § avses, må åtalas,
förutom vid laga domstol i brott
-
Kungi. Maj:ts proposition nr 10.
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
man underrätt i den ort, där rörelsen
bedrives.
15
Förseelse, som avses i 9 § andra
stycket, må av allmän åklagare åtalas
allenast efter angivelse av kontrollstyrelsen.
Böter och---tillfalla kronan.
mål, vid den rätt, där rörelseidkaren
skall svara i tvistemål i allmänhet,
eller vid rätten i den ort, där
rörelsen bedrives.
§•
Förseelse, som avses i 9 § tredje
stycket, må av allmän åklagare åtalas
allenast efter angivelse av kontrollstyrelsen.
Böter och---tillfalla kronan.
Denna förordning träder i kraft den 1 februari 1948.
I samband med förordningens ikraftträdande skall följande iakttagas.
1. Den vid förordningen om varuskatt fogade förteckningen över varor,
för vilka varuskatt skall erläggas, skall såvitt angår putsmedel för läderarbeten
eller skodon gälla enligt den äldre lydelsen för tiden till och med den
30 juni 1948.
2. Vad i 6 § i dess nya lydelse stadgas angående den tid deklaration skall
avse och tiden för deklarations avgivande skall icke äga tillämpning beträffande
deklaration, avseende tid före den 1 april 1948.
(Fortsättning å författningsförslaget se sid. 10—13).
Kungl. Maj.ts proposition nr 10.
9
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
Nuvarande lydelse:
Förteckning
över
varor, för vilka varuskatt skall erläggas,
i gällande tulltaxa med statistisk varuförteckning hänförliga
till nedanstående statistiska nummer | ||
Statistiskt nr | Varuslag | Skattesats, |
ur 298—302 . | Choklad med tillsats av socker; konfityrer, såsom kara-meller, konfekt, dragéer, kola, marsipan, marmelad i | 40 |
| A nm. 1. Vid tillämpning av förordningen om varuskatt skola | 1 |
Kungl. Maj.ts proposition nr 10.
11
Föreslagen lydelse:
Förteckning
over
varor, för vilka varuskatt skall erläggas,
i gällande tulltaxa med statistisk varuförteckning hänförliga
till nedanstående statistiska nummer
Statistiskt
nr
ur 298—302
Varuslag
Skattesats,
procent av
beskattningsvärdet
-
Choklad- och konfilyrvaror, hänförliga till följande varugrupper:
choklad
eller ersättningsmedel härför, med tillsats av
socker eller sötningsmedel;
lakritsvaror, med tillsats av socker, sötningsmedel,
kryddor eller essenser;
karameller, praliner, konfekt, dragéer, kola, pastiljer,
tabletter, tuggummi och dylika sötsaker;
käx med överdrag eller mellanlägg av choklad, socker,
fruktgelé eller dylikt;
marsipan, mandelmassa eller liknande massa;
i utformade figurer, stänger eller stycken framställda
sötsaker, innehållande:
lakrits även utan tillsats av socker, sötningsmedel,
kryddor eller essenser;
marsipan, mandelmassa eller liknande massa;
marmelad eller ersättningsmedel härför;
glaserade eller kanderade frukter, bär, andra
växtdelar eller ersättningsmedel härför;
glass;
med socker eller sötningsmedel försatta pulver och
tabletter, avsedda för beredning av läskedrycker .
Anm. 1. Bestämmelserna i förordningen om varuskatt
äro icke tillämpliga å följande varor, nämligen kakaooch
glasspulver (med eller utan tillsats av socker
eller sötningsmedel), tårtor, bakelser, tebröd och
liknande bakverk, ej heller ä färdigställda, för hushåll,
restauranger eller matserveringar avsedda efterrätter,
helt eller delvis bestående av glass. Vad nu
sagts gäller även om bakverket eller efterrätten är
60
12
Kungl Maj.ts proposition nr 10.
Nuvarande lydelse:
Statistiskt nr | Varuslag | Skattesats, |
ur 582:2, | Anm. 2. För sådan marsipan, mandelmassa eller liknan-de massa, som av tillverkaren användes för framställning Putsmedel för läderarbeten eller för skodon, oavsett |
|
604 | materialet................... | 20 |
ur 587—588 | Essenser och extrakter, avsedda för beredning av al- | |
| koholhaltiga drycker....... | 75 |
591 | Tandpulver och tandpasta......... | 20 |
ur 592 | Puder, med undantag av ströpuder, samt smink, läpp- |
|
| stift härunder inbegripna....... | 75 |
ur 593 | Lukt- eller toalettvatten, med undantag av preparatet |
|
| sprit, glycerin och rosenvatten, samt munvatten, | 20 |
Kungl. Maj:ts proposition nr 10. 13
Föreslagen lydelse:
Statistiskt nr | Varuslag | Skattesats, |
| tillsatt eller belagd med eller däri på annat sätt |
|
| A nm. 2. För sådan marsipan, mandelmassa eller lik-nande massa, som av tillverkaren användes för |
|
ur 587—588 | Essenser och extrakter, avsedda för beredning av alko-holhaltiga drycker.............................. | , 100 |
591 | Tandpulver och tandpasta........................ | 20 |
ur 592—593 | Puder, med undantag av ströpuder, samt smink och | 75 |
ur 593 | Nagellack, nagelpasta, nagelpolermedel, nagellackbort-tagningsmedel och andra dylika för nagelbehandling | 75 |
ur 593 | Parfymer, luktvatten och andra dylika luktgivande | 40 |
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
Förslag
till
förordning angående ändring i förordningen den 30 juni 1943
(nr 477) om skatt å vissa pälsvaror.
Härigenom förordnas, dels att 3, 6, 7 och 9 §§ förordningen den 30 juni
1943 om skatt å vissa pälsvaror skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives, dels ock att den vid förordningen fogade förteckningen över pälsskinn,
för vilka skatt skall erläggas jämlikt 3 § 1 mom. nyssnämnda förordning1,
skall erhålla den ändrade lydelse, som framgår av härvid fogad
bilaga.
Nuvarande lydelse:
3
1. För inom---omförmälda
förteckningen.
2. För vara, som införes till riket,
utgår skatten med femton procent av
varans värde, beräknat enligt 4 § tulltaxeförordningen
med tillägg av den
tull, som enligt tulltaxan och gällande
bestämmelser om tilläggstull belöper
å varan; dock att beträffande beredda
lösa skinn av räv skatten
skall utgå med minst det belopp, som
enligt 1 mom. utgår vid beredning
inom riket.
6
Beredare skall —---vidare be
arbetning.
Avdrag må härvid göras
för skinn, som
a) varit oanvändbara;
b) återtagits till beredningsstället;
c) enligt bevis av tullmyndighet
utförts ur riket eller till svensk frihamn.
Föreslagen lydelse:
§•
1. För inom--- — omförmälda
förteckningen.
2. För vara, som införes till riket,
utgår skatten med tjugu procent av
varans värde, beräknat enligt 4 § tulltaxeförordningen
med tillägg av den
tull, som enligt tulltaxan och gällande
bestämmelser om tilläggstull belöper
å varan; dock att beträffande
beredda lösa skinn av räv skatten
skall utgå med minst det belopp, som
enligt 1 mom. utgår vid beredning
inom riket.
1. Beredare skall----- vidare
bearbetning. Avdrag må härvid göras
för skinn, som
a) varit oanvändbara;
b) enligt bevis av tullmyndighet
utförts ur riket eller till svensk frihamn.
Senaste lydelse av förteckningen se 1946: 262.
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
På särskild prövning av kontrollstyrelsen
ankommer, huruvida och i
vad mån avdrag jämväl må göras för
skinn, vilkas försäljning eller beredning
förorsakat beredaren förlust på
grund av bristande betalning.
Å deklaration---om rörel
sen.
7
1. Beredare skall----kontroll
styrelsens
postgirokonto.
2. Erlägges icke skatten inom föreskriven
tid, må kontrollstyrelsen
meddela beredaren förbud tills vidare,
till dess skatten guldits, att bereda
skinn, för vilka skatt skall erläggas.
För uttagande av förfallet skattebelopp
må på framställning av kontrollstyrelsen
utmätning omedelbart
verkställas.
Vad i detta mom. stadgas gäller
jämväl för det fall, att kontrollstyrelsen
efter verkställd undersökning
funnit skatt böra utgå med högre be
-
På särskild prövning av kontrollstyrelsen
ankommer, huruvida och i
vad mån avdrag jämväl må göras för
skinn, vilka återtagits till beredningsstället
eller vilkas försäljning eller
beredning förorsakat beredaren förlust
på grund av bristande betalning.
Å deklaration---om rörel
sen.
2. Underlåter beredare att avgiva
deklaration som avses i 1 mom. eller
befinnes avgiven deklaration oriktig,
äger kontrollstyrelsen fastställa den
skatt, som rätteligen skall utgå. I fall
av underlåtenhet att avgiva deklaration
må kontrollstyrelsen jämväl, om
särskilda skäl därtill åro, meddela
beredaren förbud tills vidare, till dess
deklaration avgivits, att bereda skinn,
för vilka skatt skall erläggas.
§•
1. Beredare skall — — — kontrollstyrelsens
postgirokonto.
I fall som avses i 6 § 2 mom. ankommer
det på kontrollstyrelsen att
bestämma och meddela beredaren tid,
inom vilken skatten skall erläggas.
2. Erlägges icke skatten inom tid,
som angives i 1 mom. första stycket
eller som kontrollstyrelsen med stöd
av i mom. andra stycket föreskrivit,
må kontrollstyrelsen meddela beredaren
förbud tills vidare, till dess skatten
guldits, att bereda skinn, för vilka
skatt skall erläggas.
Försummar någon att inbetala
skatt, som det enligt denna förordning
åligger honom att erlägga, må
skatten på framställning av kontrollstyrelsen
omedelbart utmätas.
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 10.
Föreslagen lydelse: Nuvarande lydelse:
lopp än deklarationen utvisar och felande
skatt icke genast vid anfordran
inbetalas.
9
För skattepliktig---beträf
fande
skatten.
För vara--— Maj :t bestäm
mer.
Skatt utgår icke vid återinförsel av
här i riket beredda lösa skinn, för
vilka skatt erlagts vid beredningen,
ej heller för varor, som införas under
sådana omständigheter, att tullfrihet
för desamma åtnjutes. Dock
föreligger i sistnämnda fall skattskyldighet
vid återinförsel av vara, för
vilken erlagd skatt restituerats.
§•
För skattepliktig — ---- beträf
fande
skatten.
För vara--— Maj :t bestäm
mer.
Skatt utgår icke vid återinförsel av
här i riket beredda lösa skinn, för
vilka skatt erlagts vid beredningen,
ej heller för varor, som införas under
sådana omständigheter, att för
desamma åtn jutes antingen tullfrihet
enligt 5, 6 eller 8 § tulltaxeförordningen
eller tullindring enligt 9 § samma
förordning. Dock föreligger skattskyldighet
vid återinförsel av vara,
för vilken erlagd skatt restituerats.
Denna förordning träder i kraft den 1 februari 1948.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10.
17
Förteckning
över
pälsskinn, för vilka skatt skall erläggas jämlikt 3 § 1 mom. förordningen
om skatt å vissa pälsvaror1,
i gällande tulltaxa med statistisk varuförteckning upptagna under nr 678—681.
Varuslag | Skattesats |
kr. per styck |
Pälsskinn, beredda, lösa, av:
apa.................................................
björn,
isbjörn............................................
tvättbjörn (sjubb)..................................
annan .............................................
ekorrdjur,
murmel...........................................
petschaniky........................................
andra, såsom burunduk, ekorre och susliki.............
får,
breitschwanz och persian............................
metis och sydvästpersian............................
astrakan, bessarab, indiskt lamm, koweit, krimmer, s. k.
salzfelle, schiraz och svensk karakul.................
annat får,
mindre skinn, intill 2 700 kvadratcentimeter, s. k.
»schmaschen»..................................
större skinn......................................
get,
killing och yemenkid................................
annan.............................................
gnagare —■ andra än ekorrdjur —
bäver och chinchilla, äkta...........................
sumpbäver (nutria).................................
bisam,
nordlig..........................................
sydlig...........................................
hare, kanin och viscacha (eldslandsbisam).............
lämmel och marsvin..............................
andra, såsom hamster...............................
giraff...............................................
hjortdjur,
älg...............................................
antilop, gasell och rådjur............................
andra, såsom hjort och ren..........................
1: —
25: —
1:50 (2:—)
15: — (20: —)
1:50
0: 30 (0: 50)
0: 25
6: — (7: —)
3: 50 (4: —)
1:50
0: 40
1:25
0: 40 (0: 50)
1: 50
15: — (25: —)
3: 50
1:— (1:50)
0:60 (0:75)
0: 40
0: 10
0: 15
20: —
1
* De inom parentes angivna siffrorna, vilka icke tillhöra texten till ändringsförslaget utvisa
de nu gällande skattebeloppen.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 10.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
18
Varuslag
hunddjur,
blå-, platina-, silver-, svart- och viträv samt s. k. white
face.
............................................
annan räv.........................................
varg..............................................
andra, såsom hund, hyena och schakal................
hästdjur,
zebra .............................................
andra, såsom föl och häst............................
katt- och sibetdjur,
lejon, leopard och tiger..............................
jaguar, lodjur, puma och snöleopard..................
gepard, ozelot och serval............................
huskatt...........................................
andra, såsom leopardkatt, lokatt, ozelotkatt, servalkatt,
sibetkatt, tigerkatt och vildkatt....................
lamadjur, såsom guanaco och vikunja (vicuma)...........
mullvad.............................................
mårddjur,
havsutter (kamtschatkabäver)........................
utter, virginsk och annan............................
sobel..............................................
fiskarmård (virginsk iller) och skogsmård..............
järv..............................................
japansk mård och stenmård..........................
flodiller och mink (närts)............................
sibirisk flodiller (kolinsky)...........................
stinkdjur (skunk),
nordamerikanska.................................
sydamerikanska..................................
andra, såsom grävling, hermelin, iller, vessla (lasky), phami
och pervitsky....................................
nötkreatur............................................
pungdjur,
känguru och vallaby................................
opossum,
australisk........................................
nordamerikansk..................................
ringtail..........................................
sydamerikansk...................................
pungråtta..........................................
andra, såsom vombat...............................
säldjur,
sjöbjörn (åkta säl)..................................
andra (inbegripet blueback och whitecoat).............
vildsvin.............................................
s. k. pannor, lösa, av hästdjur och nötkreatur............
s. k. ben, lösa, av håstdjur, nötkreatur, ren och älg........
Skattesats
kr. per styck
8: - (13: -)
2:- (4:-)
5:- (7:-)
1: 50
15: —
25: —
15: —
7:- (8:-)
0: 60 (0: 75)
1:50 (2:—)
1: —
0: 10
300: —
11: —
50: —
15: — (25: —)
15: —
7: —
5:- (6:-)
2: —
0: 75 (1: 50)
0: 40 (0: 60)
1: 50
2: 50
2: —
1:50 (2:—)
0: 75 (1: —)
0: 60 (0: 75)
0: 35 (0: 50)
0: 20
0: 75
15
4
3
0
0
10
05
Kungl Maj.ts proposition nr 10.
19
Förslag
till
förordning om försäljningsskatt.
Härigenom förordnas som följer.
Skattskyldighetens omfattning m. m.
1 §•
För vara, som är upptagen i en vid denna förordning fogad förteckning,
skall, där varan yrkesmässigt försäljes inom riket eller varan hit införes,
till staten erläggas särskild skatt (försäljningsskatt) i enlighet med bestämmelserna
i denna förordning.
2 §.
Den som inom riket yrkesmässigt försäljer skattepliktig vara av egen
tillverkning är skyldig att hos kontrollstyrelsen vara registrerad såsom
säljare av skattepliktig vara.
Såsom säljare av skattepliktig vara må jämväl registreras annan näringsidkare,
som hos kontrollstyrelsen anmäler att han inom riket yrkesmässigt
försäljer sådan vara.
3 §•
Registrerad säljare är skyldig att för varje av honom saluhållen skattepliktig
vara fastställa ett särskilt försäljningsvärde, avsett dels att möjliggöra
kontroll å skattens utgörande dels ock att, i den omfattning som
framgår av bestämmelserna i 6 §, ligga till grund för skattens beräknande.
Försäljningsvärdet skall motsvara det pris som varan antages komma att
betinga vid försäljning till konsument.
Vad i denna paragraf stadgas skall icke äga tillämpning i fråga om vara,
för vilken skatten enligt vad nedan i 5 § stadgas utgår med i förteckningen
angivet belopp för varuenhet.
4 §•
1 mom. Skyldighet att erlägga skatt enligt denna förordning inträder
då varan
a) av registrerad säljare försäljes till konsument;
b) av registrerad säljare försäljes — i annat fall än under a) avses —
till någon som icke själv är registrerad säljare;
c) av registrerad säljare uttages från rörelse för annat ändamål än försäljning; -
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 10.
d) av annan än registrerad säljare införes till riket; eller
e) av annan än registrerad säljare försäljes till pris överstigande det
enligt 3 § åsatta försäljningsvärdet.
Skattskyldighet föreligger jämväl för vara, som ingår i registrerad säljares
lager vid tidpunkt då registreringen upphör.
2 mom. Försäljning, som av registrerad säljare bedrives till konsument
eller annan vilken icke själv är registrerad säljare, benämnes enligt denna
förordning skattepliktig försäljning. Annan försäljning benämnes skattefri
försäljning.
5 §.
Skatten utgår, i enlighet med vad i förteckningen angives, antingen med
däri upptagen procent av varans beskattningsvärde eller med i förteckningen
angivet belopp för varuenhet.
I fråga om varor, som införas till riket av annan än registrerad säljare,
skall dock skatten, i den omfattning som av förteckningen framgår, i stället
utgå med i förteckningen upptaget belopp för viktenhet.
Det åligger registrerad säljare, som under kalenderåret bedrivit skattepliktig
försäljning, att för nämnda tid eller, där registreringen omfattat
endast en del av året, för varje kalendermånad erlägga skatt med minst
det belopp vilket i förteckningen angivits såsom minimiskatt. Har den
skattepliktiga försäljningen avsett flera varuslag, för vilka minimiskatten
är bestämd till olika belopp, skall minimiskatt erläggas med det högsta
beloppet.
6 §•
Beskattningsvärdet utgör
a) då varan av registrerad säljare försäljes till konsument: det avtalade
vederlaget;
b) då varan av registrerad säljare — i annat fall än under a) avses —
försäljes till någon som icke själv är registrerad säljare: det åsatta försäljningsvärdet;
c)
då varan av registrerad säljare uttages från rörelse för annat ändamål
än försäljning: det åsatta försäljningsvärdet;
d) då varan av annan än registrerad säljare införes till riket
för försäljning: det pris varan antages komma att betinga vid försäljning
till konsument;
för annat ändamål: varans värde, beräknat enligt 4 g tulltaxeförordningen,
med tillägg av den å varan belöpande tullen ävensom därutöver
tjugufem procent av det sålunda uträknade beloppet; samt
e) då varan av annan än registrerad säljare försäljes till pris överstigande
det enligt 3 § åsatta försäljningsvärdet: det belopp varmed vederlaget
överstiger nämnda värde.
I fall, varom förmäles i 4 § 1 mom. sista stycket, är beskattningsvärdet
lika med det åsatta försäljningsvärdet.
Kontrollstyrelsen äger, i den omfattning så lämpligen kan ske, före -
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
21
skriva att det åsatta försäljningsvärdet skall utgöra beskattningsvärde jämväl
vid försäljning som ovan under a) avses.
7 §.
Skatten skall för vara, som försäljes inom riket, erläggas av säljaren och
för vara, som införes till riket, av den för vars räkning införseln äger rum.
I fall som avses i 4 § 1 mom. c), så ock i fall som avses i samma moment
sista stycket skall rörelseidkaren anses såsom säljare.
Vid skattepliktig försäljning inträder skattskyldighet, då varan levereras
till köparen.
8 §.
Kontrollen över skattens behöriga utgörande utövas av kontrollstyrelsen,
dock att beträffande skattepliktig införsel kontrollen handhaves av generaltullstyrelsen
och kontrollstyrelsen gemensamt.
9 §•
Kungl. Maj :t äger, då synnerliga skäl därtill äro, medgiva befrielse från
eller återbäring av försäljningsskatt.
Bestämmelser avseende försäljning inom riket.
10 §.
Ansökan om registrering som avses i 2 § skall göras skriftligen hos kontrollstyrelsen.
Ansökningen skall innehålla uppgifter angående sökandens fullständiga
namn och postadress, den av sökanden bedrivna rörelsen samt dagen då
försäljningen påbörjades eller avses skola påbörjas. Vidare skall i ansökningen
uppgivas, huruvida sökanden ämnar bedriva skattepliktig eller skattefri
försäljning.
Rörelseidkare som är registreringsskyldig enligt 2 § första stycket skall
göra ansökan om registrering senast fjorton dagar före försäljningens
början.
11 §•
Om verkställd registrering skall kontrollstyrelsen utfärda särskilt bevis.
I beviset skall angivas, huruvida sökanden registrerats såsom säljare med
skattepliktig försäljning eller såsom säljare med skattefri försäljning.
12 §.
Rörelseidkare som är registreringsskyldig enligt 2 § första stycket må
icke, innan registrering skett, bedriva försäljning av skattepliktig vara;
dock må den som övertagit av annan bedriven rörelse, därest han gör ansökan
om registrering inom fjorton dagar efter övertagandet, fortsätta rörelsen
till dess kontrollstyrelsen meddelat beslut över ansökningen. Under
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 10-
tid då rörelsen sålunda fortsättes skall rörelseidkaren, såvitt fråga är om
skyldighet att erlägga skatt, anses såsom registrerad säljare.
Rörelseidkare, vilken registrerats såsom säljare med skattefri försäljning,
äger icke bedriva skattepliktig försäljning.
13 §.
Inträder ändring i förhållande, varom uppgift lämnats i ansökan om registrering,
är rörelseidkaren skyldig att underrätta kontrollstyrelsen härom
senast åtta dagar därefter.
14 §.
För utövande av kontrollen över försäljningsskattens behöriga utgörande
äger kontrollstyrelsen anlita biträde av särskilda kontrolltjänstemän.
Kontrolltjänsteman äger påfordra att när som helst erhålla tillträde till
samtliga lokaler och utrymmen, som användas för tillverkning, lagerhållning
eller försäljning av skattepliktiga varor.
15 §.
Registrerad säljare är pliktig att ordna sin bokföring på sådant sätt, att
den enligt kontrollstyrelsens beprövande möjliggör kontroll över tillverkning,
inköp och försäljning i rörelsen, samt att vid anfordran tillhandahålla
kontrollstyrelsen eller kontrolltjänsteman sina handelsböcker med
tillhörande handlingar.
Registrerad säljare skall, därest han bedriver skattepliktig försäljning,
ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som kontrollstyrelsen
för erhållande av en betryggande kontroll över skattens behöriga utgörande
meddelar, ävensom de anvisningar kontrolltjänsteman i enlighet med
kontrollstyrelsens föreskrifter kan komma att lämna.
16 §.
Den, som utan att vara registrerad säljare bedriver tillverkning eller försäljning
eller förmedlar försäljning av skattepliktig vara, är skyldig att på
anfordran lämna sådana uppgifter om sin rörelse, som kontrollstyrelsen
eller kontrolltjänsteman finner erforderliga för skattekontrollen, ävensom
ordna sin bokföring på sätt kontrollstyrelsen finner erforderligt för kontrollens
utövande.
Jämväl den, som idkar handel med vara vilken användes för framställning
av skattepliktig vara, är uppgiftsskvldig på sätt i första stycket sägs.
17 §.
Registrerad säljare skall för kontrollen utan ersättning tillhandahålla
kontrollstyrelsen eller kontrolltjänsteman erforderliga prov å varan samt i
förekommande fall beskrivning över densamma ävensom ställa för kontrollen
nödiga hjälpmedel till förfogande och lämna behövlig handräckning.
Såsom prov tillhandahållen vara skall efter verkställd undersökning
snarast återställas.
23
Kungi. Maj.ts proposition nr 10.
Vad i första stycket stadgas om registrerad säljare skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om annan rörelseidkare som bedriver tillverkning eller
försäljning av skattepliktig vara eller av vara, beträffande vilken det kan
antagas att skattskyldighet föreligger.
18 §.
Skattskyldig skall för varje kalendermånad till kontrollstyrelsen avlämna
en på tro och heder upprättad deklaration angående beskattningsvärdet av
sin skattepliktiga försäljning eller, i fråga om vara för vilken skatt skall
utgå med i förteckningen angivet belopp för varuenhet, antalet försålda
enheter med angivande tillika i vartdera fallet av den å varorna belöpande
skatten. Deklarationen skall i förekommande fall avse jämväl varor, som
av registrerad säljare uttagits från rörelsen för annat ändamål än försäljning
eller som ingått i den skattskyldiges lager vid den tid då hans registrering
såsom säljare av skattepliktig vara upphörde.
Deklaration, varom i första stycket förmäles, skall vara till riktigheten
styrkt av två trovärdiga personer samt insändas till kontrollstyrelsen senast
å femtonde dagen i andra månaden efter den månad som deklarationen
avser.
Om särskilda skäl därtill äro äger kontrollstyrelsen föreskriva, att deklaration
skall avse kalenderkvartal i stället för kalendermånad, i vilket fall
deklaration skall insändas inom en månad efter varje kvartals utgång.
Kontrollstyrelsen må ock, om särskilda skäl därtill äro, föreskriva att deklaration
skall insändas inom annan tid än i det föregående är sagt, dock tidigast
inom femton dagar och senast inom två månader efter utgången av
den månad eller det kvartal deklarationen avser.
19 §.
I deklaration som avses i 18 § äger skattskyldig från det sammanlagda
beskattningsvärdet för den skattepliktiga försäljningen göra avdrag för
beskattningsvärdet av sådana i denna försäljning ingående varor, som
a) enligt bevis av tullmyndighet för den skattskyldiges räkning utförts
ur riket eller till svensk frihamn eller
b) enligt bevis av tullmyndighet påförts skatt vid införsel till riket.
På särskild prövning av kontrollstyrelsen ankommer, huruvida och i vad
mån avdrag jämväl må göras för beskattningsvärdet av varor, vilka säljaren
återtagit eller vilkas försäljning förorsakat honom förlust på grund
av bristande betalning från köparen.
Vad i denna paragraf stadgas angående avdrag från beskattningsvärdet
skall i fråga om vara, för vilken skatten skall utgå med i förteckningen angivet
belopp för varuenhet, i stället avse avdrag från det enligt deklarationen
upplupna skattebeloppet.
20 §.
Underlåter skattskyldig att avgiva deklaration som avses i 18 § eller befinnes
avgiven deklaration oriktig, äger kontrollstyrelsen fastställa den
skatt, som rätteligen skall utgå.
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 10.
I fall av underlåtenhet att avgiva deklaration må kontrollstyrelsen jämväl,
då särskilda skäl därtill äro, meddela den skattskyldige förbud tills
vidare, till dess deklaration avgivits, att förfoga över skattepliktig vara.
21 §.
Den som idkar försäljning av skattepliktig vara i strid mot 12 § första
stycket är skyldig att erlägga skatt såsom om han varit registrerad säljare.
Det ankommer på kontrollstyrelsen att fastställa den skatt, som sålunda
skall erläggas.
22 §.
Skattskyldig skall samtidigt med avlämnande av deklaration, som avses
i 18 §, erlägga enligt deklarationen upplupen skatt genom insättning å kontrollstyrelsens
postgirokonto.
I fall som avses i 20 § första stycket eller 21 § ankommer det på kontrollstyrelsen
att bestämma och meddela den skattskyldige tid, inom vilken
skatten skall erläggas.
Erlägges icke skatten inom tid, som angives i första stycket eller som
kontrollstyrelsen med stöd av andra stycket föreskrivit, må kontrollstyrelsen
meddela den skattskyldige förbud tills vidare, till dess skatten guldits,
att förfoga över skattepliktig vara.
23 §.
Skattskyldig är pliktig att, då kontroll styrel sen det påfordrar, hos styrelsen
ställa säkerhet för skattens behöriga erläggande till belopp, som styrelsen
finner erforderligt.
Ställes ej vid anfordran sådan säkerhet, skall vad i 22 § tredje stycket
sägs äga motsvarande tillämpning.
24 §.
Försummar någon att inbetala skatt, som det enligt denna förordning
åligger honom att erlägga, må skatten på framställning av kontrollstyrelsen
omedelbart utmätas.
Bestämmelser avseende införsel till riket.
25 §.
Då annan än registrerad säljare till riket inför skattepliktig vara, skall
den skattskyldige, där ej annat nedan stadgas, i samband med tulltaxeringen
av varan till tullmyndigheten i två exemplar avlämna en på tro och heder
avgiven deklaration angående varans beskattningsvärde.
Deklaration erfordras icke beträffande vara, för vilken skatt utgår med i
förteckningen angivet belopp för viktenhet eller varuenhet, ej heller beträffande
annan vara därest denna införes till riket för annat ändamål än försäljning.
I fråga om vara som sist sagts skall den skattskyldige i stället till
tullmyndigheten avlämna skriftlig försäkran i två exemplar rörande ändamålet
med införseln; dock att sådan försäkran icke erfordras om det är
uppenbart att varan införes för annat ändamål än försäljning eller användning
i förvärvssyfte.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
25
26 §.
Skatt, som enligt avgiven deklaration eller enligt av tullmyndigheten verkställd
uträkning belöper å införd vara, skall erläggas till tullverket samtidigt
med tullen. Vad i fråga om tull finnes stadgat rörande betalningsanstånd,
ställande av säkerhet samt påföljd för fördröjd eller utebliven betalning
skall äga motsvarande tillämpning beträffande skatten.
27 §.
Deklaration eller försäkran, som avses i 25 §, skall slutligen granskas av
kontrollstyrelsen och skall för sådant ändamål det ena exemplaret av handlingen
av tullmyndigheten översändas till kontrollstyrelsen.
Befinnes vid granskningen, att skatt påförts med för lågt belopp, skall
kontrollstyrelsen påföra den skattskyldige felande skatt samt bestämma och
meddela den skattskyldige tid, inom vilken sådan skatt skall erläggas.
Vad i 14—17 §§, 22 § tredje stycket och 24 § är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om skattskyldig som avses i denna paragraf.
28 §.
För vara, som införts till riket men sedermera utförts ur riket eller till
svensk frihamn, må restitution av skatt åtnjutas i den ordning och omfattning,
Kungl. Maj :t bestämmer.
Skatt utgår icke för vara, som införes under sådana omständigheter, att
för densamma åtnjutes tullfrihet enligt 5, 6 eller 8 § tulltaxeförordningen
eller ock tullindring enligt 9 § samma förordning; dock att skattskyldighet
föreligger vid återinförsel av vara, för vilken skatt icke erlagts eller för
vilken erlagd skatt restituerats.
29 §.
Tullmyndighet åligger att till kontrollstyrelsen lämna uppgift angående
den införsel till riket av skattepliktig vara, som företages av registrerad
säljare.
30 §.
Formulär till deklaration, försäkran och uppgift, som avses i 25 och
29 §§, fastställas av generaltullstyrelsen och kontrollstyrelsen gemensamt.
Ansvarsbestämmelser m. m.
31 §.
Den som i strid mot 12 § idkar försäljning av skattepliktig vara straffes
med dagsböter, ej under tjugu.
Den som i strid mot förbud, varom i 20 § andra stycket eller 22 § tredje
stycket stadgas, förfogar över skattepliktig vara, straffes med dagsböter, ej
under fyrtio, eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, med
fängelse i högst sex månader.
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 10.
Underlåter någon i andra fall än nu sagts att fullgöra vad honom åligger
enligt denna förordning eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter,
straffes med böter, högst trehundra kronor.
32 §.
Kontroll styrelsen må vid vite förelägga skattskyldig att fullgöra vad
honom åligger enligt denna förordning eller med stöd av densamma meddelade
föreskrifter.
33 §.
Om ansvar-i vissa fall för den, som i deklaration eller försäkran lämnat
oriktig uppgift, stadgas i skattestrafflagen.
34 §.
Den som utan behörig tullangivning till riket inför eller söker införa
tullfri vara, som är upptagen i den vid denna förordning fogade förteckningen,
straffes med dagsböter. Har någon olovligen infört eller sökt införa
sådan vara, skall denna dömas förverkad jämte emballage, vari den
förvaras.
I fråga om åtal för förseelse, som avses i första stycket, och beslag av
vara, som anses förverkad, ävensom angående förfarandet med i beslag
tagen vara samt påföljd vid förskingring av vara, som skolat dömas förverkad,
skola de bestämmelser, som gälla olovlig införsel av tullpliktig vara,
äga motsvarande tillämpning.
35 §.
Den som har eller haft att taga befattning med kontroll enligt denna
förordning må ej i vidare mån än hans tjänsteutövning fordrar yppa affärsförhållande,
varom han därvid erhållit kännedom. Tjänsteman, som häremot
bryter, vare underkastad ansvar såsom för tjänstefel. Gör annan än
tjänsteman sig skyldig till förseelse, som nu sagts, straffes med dagsböter.
36 §.
Polismyndighet åligger att tillhandagå kontrollstyrelsen eller kontrolltjänsteman
med begärd upplysning om person eller företag, som kan antagas
bedriva i denna förordning avsedd försäljning.
37 §.
Förseelse, som avses i 31 §, må åtalas, förutom vid laga domstol i brottmål,
vid den rätt, där rörelseidkaren skall svara i tvistemål i allmänhet,
eller vid rätten i den ort, där rörelsen bedrives.
38 §.
Förseelse, som avses i 31 § tredje stycket, må av allmän åklagare åtalas
endast efter angivelse av kontrollstyrelsen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
27
39 §.
Böter och viten, som utdömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.
40 §.
Kungl. Maj :t äger utfärda för tillämpningen av denna förordning erforderliga
föreskrifter.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1948.
Härvid skall iakttagas att, där i förordningen avsedd försäljning bedrives
vid tiden för ikraftträdandet, den i 10 § tredje stycket omförmälda ansökan
om registrering skall göras senast den 10 juli 1948.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
Förteckning
över
varor, för vilka försäljningsskatt skall erläggas,
i gällande tulltaxa med statistisk varuförteckning upptagna under
nedanstående statistiska nummer.
| 1 |
|
|
| Minimiskatt (i kronor) | |||
| ! | Skattesats |
| för registrerad säljare med | ||||
|
|
|
| sats för | skattepliktig försäljning | |||
1 Statistiskt | Varuslag | pro-| cent | kro- nor för | vissa va-ror vid | av enbart | I eljest | ||
|
| varu- enhet | för 100 kg | per | per | per | per | |
. nings- | ||||||||
|
| värdet | år | mån | år | mån. | ||
| Mattor, ej särskilt nämnda, även |
|
|
|
|
|
|
|
| försedda med sömnadsarbete |
|
| i |
|
|
|
|
999-1000 | innehållande silke ........ helt eller delvis av ull eller | 20 |
| 10 000 |
|
|
|
|
| andra djurhår, utan in-blandning av silke, knutna: |
|
|
|
|
|
|
|
ur 1001 | med högst 250 knutar på | 20 |
| 1 000 | [l 200 | 100 | 3 600 | 300 |
|
|
| ||||||
| '' |
| ||||||
1002: 1 1 | med mer än 250 men ej mer | 20 |
| 2 000 |
|
|
| 1 |
1002: 2 | med mer än 450 knutar på |
|
|
|
|
| ||
| på en längd av 1 m____ | 20 |
| 4 000 |
|
|
|
|
1323-1325 | Arbeten av guld, silver eller pla- |
|
|
|
|
|
|
|
| tina, även med infattade pärlor | 20 |
|
|
|
|
|
|
1326:2 | Pärlor och koraller, äkta, oinfat- |
|
|
|
|
|
|
|
| tade samt ädelstenar, oinfatta-de, även konstgjorda, andra än |
|
| ! i | 1200 | 100 | 1200 | 100 |
| vilka på grund av anmärkning | 20 | |
|
|
|
|
|
|
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
29
|
| Skattesats | Särskild | |
Statistiskt nr | Varuslag | pro-cent | kro- nor för varu- enhet | vissa va-ror vid 100 kg |
ur 1885: 2 | Grammofonverk, ingående i ra-diogrammofoner ............ | 20 |
|
|
ur 1992: 1 | Grammofoner och grammofon-verk...................... | 20 |
|
|
1992: 2 | Färdiga grammofonskivor...... |
| 1 |
|
I | Anm Skatt skall ej utgå för: varor, vilka tidigare inom riket ordnar, medaljer och märken |
|
| • |
Minimiskatt (i kronor)
för registrerad säljare med
skattepliktig försäljning
av enbart
egen till- eljest
verkning
per per per I per
år mån. år I mån.
1 200 100 3 600 300
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
Förslag
till
förordning om slutlig avveckling av den allmänna
omsättningsskatten.
Härigenom förordnas med ändring av vad i motsvarande hänseenden
är stadgat i förordningen den 13 december 1940 (nr 1 000) om allmän omsättningsskatt
och förordningen den 20 december 1946 (nr 767) om avveckling
av den allmänna omsättningsskatten, i vad den utgår efter en skattesats
av fem procent — som följer.
Tidpunkten för slutlig avveckling av den allmänna omsättningsskatten.
1 §•
Allmän omsättningsskatt skall, såvitt angår vara för vilken skatt utgår
efter högre skattesats än fem procent av den skattepliktiga omsättningen
(skärpt omsättningsskatt), icke uttagas vid försäljning, arbetsprestation
eller uthyrning, varom avtal slutes efter den 30 juni 1948, eller vid uttag
från rörelse eller vid import, som sker efter nämnda dag.
Ej heller skall allmän omsättningsskatt uttagas vid försäljning av personautomobil,
tyngre motorcykel eller sidvagn till motorcykel, varom avtal
slutes efter den 30 juni 1948, eller vid import efter nämnda dag av sådant
fordon.
Allmän omsättningsskatt vid icke fullgjorda avtal m. m.
2 §.
1 mom. Har avtal om försäljning, arbetsprestation eller uthyrning av
vara, som avses i 1 § första stycket, slutits före utgången av juni månad
1948 och utgör vederlaget enligt hittills gällande bestämmelser skattepliktig
omsättning, skall, där avtalet av den skattskyldige fullgjorts före ovannämnda
tidpunkt, allmän omsättningsskatt utgå även om vederlaget icke
kommer den skattskyldige till godo förrän efter samma tidpunkt.
Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande
avtal om försäljning av fordon, varom i 1 § andra stycket förmäles.
2 mom. Allmän omsättningsskatt skall jämväl utgå då fråga är om sådant
i 1 mom. omförmält avtal, som av den skattskyldige fullgöres efter utgången
av juni månad 1948, därest den skattskyldige icke visar att skatt ej inräknats
i det avtalade vederlaget eller att detta efter avtalets ingående nedsatts
med ett mot skatten svarande belopp.
31
Kungl. Maj.ts proposition nr 10.
3 fi.
Skattskyldig äger rätt att i den skattepliktiga omsättningen för tiden till
utgången av juni månad 1948 inräkna jämväl sådant vederlag, varför skattskyldighet
föreligger enligt 2 § men som vid nämnda tidpunkt ännu icke
kommit den skattskyldige till godo. Sådant vederlag skall redovisas särskilt.
Vid beräkning av den skattepliktiga omsättningen må avdrag ske med
belopp motsvarande den del av vederlaget, som enligt företedd utredning
måste antagas icke komma den skattskyldige till godo.
4 §.
Har rörelseidkare för omsättning eller bearbetning eller för förbrukning
såsom material inom rörelsen inköpt skattepliktiga varor, som avses i 1 §,
under sådana förhållanden, att vederlaget vid inköpet av varorna skall ingå
i den skattepliktiga omsättningen för mottagaren av vederlaget, må rörelseidkaren
vid beräkning av sin skattepliktiga omsättning för tiden till utgången
av juni månad 1948 göra avdrag för vederlaget ändå att detta
vid nämnda tidpunkt ännu icke utgivits.
5 §.
Skattskyldig åligger att i fall, som avses i 9 § första stycket andra punkten
förordningen om allmän omsättningsskatt, avgiva tilläggsuppgift beträffande
i 1 § omförmälda varor för tiden från utgången av närmast föregående
räkenskapsår till och med den 30 juni 1948. Sådan tilläggsuppgift
skall avlämnas senast den 20 juli 1948.
Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga
om skattskyldig, som avses i 9 § andra stycket nyssnämnda förordning.
6 §•
Det åligger skattskyldig att senast den 20 juli 1948 avlämna särskild uppgift
angående sin skattepliktiga omsättning, i vad avser vederlag varför
skattskyldighet föreligger enligt 2 § men som icke kommit honom till godo
före utgången av juni månad 1948. Vad nu sagts skall dock icke gälla i
fråga om skattskyldig, som verkställt redovisning på sätt i 3 § omförmäles.
7 S.
1 mom. Huvuduppgift, varom förmäles i 9 § förordningen om allmän omsättningsskatt,
skall såvitt angår varor som avses i 1 § upprättas för tiden
den 1 juli—den 30 september 1948 samt avlämnas senast den 20 oktober
1948. Sådan uppgiftsskyldighet åvilar dock icke skattskyldig, som verkställt
redovisning på sätt i 3 § omförmäles.
2 mom. I huvuduppgift, som avses i 1 mom., skall i den skattepliktiga
omsättningen inräknas jämväl vederlag, varför skattskyldighet föreligger
enligt 2 § men som den 30 september 1948 icke kommit den skattskyldige
till godo. Sådant vederlag skall redovisas särskilt.
32
Kungi. Maj.ts proposition nr 10.
Vad i 3 § andra stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande
redovisning varom i detta moment är fråga.
8 S.
Skattskyldig må åtnjuta anstånd på sätt i följande stycke sägs med inbetalning
av allmän omsättningsskatt för sådan skattepliktig omsättning, för
vilken särskild redovisning lämnas jämlikt 7 § 2 mom., dock att anstånd
icke må åtnjutas där den oguldna skatten understiger 100 kronor. Såsom
förutsättning för tillgodonjutande av dylikt anstånd skall gälla, att den
skattskyldige samtidigt med avlämnande av huvuduppgift enligt 7 § gör
anmälan att han önskar tillgodonjuta anstånd med skattebetalningen.
Skatt, som omfattas av anståndet, skall erläggas med en femtedel senast
den 20 i envar av månaderna december 1948 samt februari, april, juni och
augusti 1949; dock att länsstyrelsen, om synnerliga skäl därtill äro, må medgiva
utsträckning av anståndstiden med högst ett år.
9 §.
Därest skattskyldig senast den 20 oktober 1948 inbetalar allmän omsättningsskatt
för den skattepliktiga omsättning, för vilken särskild redovisning
lämnats jämlikt 7 § 2 mom., må den skattskyldige åtnjuta avdrag med
fyra procent av den skatt, som belöper på ifrågavarande omsättning.
Allmän omsättningsskatt å inneliggande varulager.
10 §.
Det åligger skattskyldig, i vilkens varulager vid utgången av juni månad
1948 ingår vara för vilken skatteplikt föreligger enligt förordningen den
1948 (nr ) om försäljningsskatt, att erlägga allmän omsättningsskatt
för nämnda vara; dock skall vad nu sagts icke gälla beträffande
skattskyldig som från och med den 1 juli 1948 jämlikt nyssnämnda förordning
registrerats såsom säljare av varan.
11 §•
Allmän omsättningsskatt enligt 10 § utgår med tjugu procent av det pris,
som varan antages komma att betinga vid försäljning till konsument.
12 §.
Skattskyldig åligger att senast den 20 juli 1948 avlämna särskild uppgift
beträffande sådana skattepliktiga varor som avses i 10 §.
13 §.
Allmän omsättningsskatt enligt 10 § skall erläggas med en femtedel senast
den 20 i envar av månaderna augusti—december 1948; dock att länsstyrelsen,
om synnerliga skäl därtill äro, må medgiva utsträckning av betalningstiden
med högst ett år.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10.
33
Taxering, restitution m. m.
14 §.
Taxering till allmän omsättningsskatt år 1948 skall avse dels omsättning
av i 1 § angivna varor under tiden från utgången av den tidsperiod, för vilken
taxering verkställts år 1947, till och med den 30 september 1948, dels
ock varulager för vilket skattskyldighet föreligger enligt 10 §.
15 §.
Skattskyldig äger hos länsstyrelsen erhålla restitution av erlagd skatt i den
mån skatten belöper på vederlag, som jämlikt 3 § eller 7 § 2 mom. vid taxeringen
inräknats i den skattepliktiga omsättningen men som enligt sedermera
företedd utredning varken influtit eller kan antagas komma att inflyta.
Ansökan varom här är fråga skall ingivas till länsstyrelsen senast den
30 juni 1950.
16 §.
Vad i 31—34 §§ förordningen om allmän omsättningsskatt är stadgat beträffande
uppgift enligt 9 § nämnda förordning skall äga motsvarande tilllämpning
i fråga om uppgift, som lämnas enligt denna förordning.
17 §.
Kungl. Maj :t äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1948.
3 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 10.
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 10.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
3 januari 1948.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler frågan om
slutlig avveckling av den allmänna omsättningsskatten ävensom ändringar
med avseende å varubeskattningen m. m. samt anför därvid följande.
Inledning.
Historik m. m. Den allmänna omsättningsskatten infördes genom förordningen
den 13 december 1940 (nr 1 000) om allmän omsättningsskatt, som
trädde i kraft den 1 januari 1941. Förordningen upphävdes emellertid i huvudsakliga
delar — från och med den 1 januari 1947 — genom förordningen
den 20 december 1946 (nr 767) om avveckling av den allmänna omsättningsskatten,
i vad den utgår efter en skattesats av fem procent.
Beträffande innehållet i 1940 års förordning må här omnämnas, att allmän
omsättningsskatt skulle utgå i huvudsak vid yrkesmässig försäljning
av varor från butik eller annat därmed likartat försäljningsställe samt vid
yrkesmässig försäljning av varor i restaurang-, pensionat-, kafé- och konditorirörelse.
Skattskyldighet förelåg jämväl vid uttag av varor från rörelse,
vid import av utomlands inköpta varor samt i fråga om vissa slag
av tjänsteprestationer. Vissa betydelsefulla varor voro undantagna från beskattningen,
bland annat vete, råg, korn och havre, ved och vissa andra
bränslen, för förtäring avsedda rusdrycker, tobaksvaror ävensom mjölk,
grädde, smör och margarin, potatis samt de slag av mjöl, gryn och bröd,
som Kungl. Maj :t bestämde. Omsättningsskatten utgick med fem procent av
den skattepliktiga omsättningen.
Den allmänna omsättningsskatten, som sålunda drabbade även konsumtionen
av åtskilliga oumbärliga förnödenheter, kompletterades bl. a. av sociala
skäl med en strängare beskattning av mera umbärliga eller lyxbetonade
varor. Denna skärpta beskattning — som alltjämt är gällande —
har anordnats dels såsom en skärpt omsättningsskatt beträffande vissa va
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
35
ror, som företrädesvis försäljas i specialaffärer, och dels beträffande vissa
andra varor såsom en hos tillverkaren utgående varuskatt.
Sålunda stadgas i förordningen den 25 maj 1941 (nr 252) angående skattesatsen
för den allmänna omsättningsskatten beträffande vissa varor, att
omsättningsskatt skall utgå med tjugu procent av den skattepliktiga omsättningen
såvitt angår varor upptagna i en vid förordningen fogad varuförteckning.
I denna förteckning upptagas bland annat mattor, vissa slag av
skodon, guld- och silverarbeten, pärlor, radiogrammofoner, kikare, vissa fotografikameror,
fickur och urboetter, grammofoner och grammofonskivor
ävensom väskor och koffertar av läder eller skinn.
Skärpt omsättningsskatt har tidigare utgått även för beredda, lösa pälsverk
och arbeten av pälsverk samt persedlar med pälsverk till övertyg eller
foder. Denna form av skärpt beskattning å pälsvaror frångicks emellertid
av kontrolltekniska skäl och ersattes med en särskild pälsvaruskatt. Sålunda
har genom förordningen den 30 juni 1943 (nr 477) om skatt å vissa
pälsvaror införts en särskild styckeskatt på inom riket yrkesmässigt beredda
lösa pälsskinn, kompletterad med en värdeskatt å femton procent för vissa
till riket införda pälsvaror in. in. Storleken av beredningsskatten — som
varierar mellan 5 öre och 300 kronor per skinn — angives i en vid förordningen
fogad förteckning. Den yrkesmässiga beredningen av pälsskinn står
under uppsikt av kontrollstyrelsen, till vilken myndighet anmälan om beredningen
skall göras. Beredaren skall kvartalsvis till kontrollstyrelsen avgiva
en deklaration angående antalet av honom under deldarationsperioden
beredda skinn av olika slag, som utlämnats från beredningsstället eller
där tagits i anspråk för vidare bearbetning. I samband härmed skall jämväl
skatten erläggas. Skatten för till riket införda pälsvaror uppbäres av
tullverket i samband med tullen. Beskattningsvärdet utgör därvid varornas
värde, beräknat enligt 4 § tulltaxeförordningen med tillägg av den på varan
belöpande tullen. Beträffande importerade skinn av räv skall skatten utgå
med minst det belopp, som skolat erläggas, därest beredningen verkställts
inom riket.
Den i det föregående omförmälda varuskatten å vissa varor regleras genom
förordningen den 25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt. Enligt denna
förordning utgöres varuskatt för choklad och konfityrer, putsmedel för läderarbeten
och skodon, essenser och extrakter för beredning av alkoholhaltiga
drycker, tandpulver och tandpasta, puder och smink samt lukt- och
toalettvatten, munvatten, parfymer och vissa kosmetiska preparat. De skattepliktiga
varorna angivas i eu vid förordningen om varuskatt fogad särskild
förteckning, uppställd i anslutning till gällande tulltaxa med statistisk varuförteckning.
Skatten skall för vara, som tillverkas inom riket, erläggas
av tillverkaren och för vara, som införes till riket, av den för vars räkning
införseln ägt rum. Skatten utgår med visst procenttal— lägst 20
och högst 75 — av varans beskattningsvärde. Detta värde är lika med det
pris, som den skattskyldige i allmänhet betingar sig för varan vid försäljning
till detaljhandlare eller, i fall där försäljning till detaljhandlare icke
36
Kunql. Maj.ts proposition nr 10.
bedrives, det pris, som den skattskyldige kan antagas ha betingat sig,
därest sådan försäljning skett. Tillverkningen av skattepliktig vara är
ställd under uppsikt av kontrollstyrelsen, till vilken myndighet anmälan
om tillverkningen skall göras. Inom en månad efter varje kvartals utgång
eller i vissa fall inom fjorton dagar efter varje månads utgång skall tillverkaren
till kontrollmyndigheten avgiva deklaration angående värdet av de
skattepliktiga varor, som under den tid deklarationen avser levererats till
köpare eller tagits i anspråk för vidare bearbetning. Skatten skall erläggas
samtidigt med deklarationens avlämnande. För vara, som införes till riket,
skall skatten erläggas till tullverket samtidigt med tullen.
Såsom förut berörts har den allmänna omsättningsskatten i huvudsakliga
delar avvecklats genom förordningen den 20 december 1946 (nr 767)
om avveckling av den allmänna omsättningsskatten, i vad den utgår efter
en skattesats av fem procent. I 1 § nämnda förordning stadgas att allmän
omsättningsskatt icke skall uttagas vid försäljning, arbetsprestation eller
uthyrning, varom avtal slutes efter den 31 december 1946, eller vid uttåg
av vara från rörelse eller vid import, som sker efter nämnda dag. Beträffande
vara, för vilken allmän omsättningsskatt enligt vad därom särskilt
är stadgat utgår efter högre skattesats än fem procent av den skattepliktiga
omsättningen (skärpt omsättningsskatt), så ock vid försäljning och import
av personautomobiler samt tyngre motorcyklar och sidvagnar till motorcyklar
skall dock även efter utgången av år 1946 allmän omsättningsskatt
uttagas enligt dittills gällande bestämmelser.
I fråga om de närmare motiven för avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten
torde jag få hänvisa till 1946 års riksdagshandlingar (propositionen
den 5 april 1946, nr 222, med anhållan om riksdagens yttrande
angående avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten, första särskilda
utskottets utlåtande nr 2 den 7 juni 1946, riksdagens skrivelse nr
431, propositionen den 29 november 1946, nr 386, med förslag till förordning
om avveckling av den allmänna omsättningsskatten, i vad den utgår
efter en skattesats av fem procent, in. in., sammansatta bevillnings- och
jordbruksutskottets utlåtande nr 2 den 14 december 1946 samt riksdagens
skrivelse nr 566). I detta sammanhang torde vidare böra omnämnas, att
till grund för propositionen den 29 november 1946, nr 386, legat ett av särskilda
sakkunniga — varubeskattningskommittén1 — den 9 november 1946
avgivet betänkande med förslag till avveckling av den allmänna femprocentiga
omsättningsskatten.
Varubeskattningskommittén — som enligt sina direktiv haft i uppdrag
att undersöka även frågan, i vilken omfattning det kunde anses motiverat
att, sedan den allmänna omsättningsskatten avvecklats, bibehålla den såsom
ett komplement till nämnda skatt införda strängare beskattningen av vissa
1 Ledamoten av riksdagens första kammare, lektorn H. L. E. Sjödahl, ordförande, direktören
O. R. Sundén, ledamoten av riksdagens andra kammare, folkskolläraren N. W. Sundström, t. f.
byråchefen i kontrollstyrelsen E. E: son Thulin samt centralkonsulenten A. O. Åkesson.
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
konsumtionsvaror av mera umbärlig eller lyxbetonad art — har sedermera
med skrivelse den 29 mars 1947 överlämnat betänkande med förslag till
avveckling av den allmänna omsättningsskatten samt till omläggning av
varubeskattningen. Vid detta betänkande ha fogats förslag till förordning
om avveckling av den allmänna omsättningsskatten, i vad den utgår efter
en skattesats av tjugu procent, in. in., förordning om försäljningsskatt samt
förordningar om ändring i vissa delar av 1941 års varuskatteförordning och
1943 års förordning om skatt å vissa pälsvaror.
Beträffande innehållet i dessa fyra författningsförslag — vilka torde såsom
Bilaga få fogas vid statsrådsprotokollet — må här omnämnas följande.
Den allmänna omsättningsskatten avvecklas till de delar skatten icke
upphävts genom förordningen den 20 december 1946, nr 767. Nu berörda
avveckling omfattar alltså dels den allmänna omsättningsskatt, som utgår
med högre skattesats än fem procent av den skattepliktiga omsättningen
(skärpt omsättningsskatt) dels ock omsättningsskatten för personautomobiler
samt tyngre motorcyklar och sidvagnar till motorcyklar.
Den nu utgående varuskatten, som regleras genom 1941 års förordning
om varuskatt, skall enligt förslaget i stort sett bibehållas; dock föreslås, att
varuskatten för putsmedel för läderarbeten eller skodon upphäves. Därjämte
innebär förslaget å ena sidan att skattesatsen för puder och smink
sänkes från 75 till 40 procent av beskattningsvärdet samt å andra sidan att
skattesatsen för ögonhårskräm, ögonbrynsstift, nagellack och andra liknande
preparat för behandling av ögonhår, ögonbryn och naglar höjes från
20 till 40 procent av nyssnämnda värde.
I 1943 års förordning om skatt å vissa pälsvaror skola enligt förslaget
vissa sänkningar genomföras i fråga om skattesatserna för ett flertal skinn
och samtidigt därmed föreslås skatten för importerade skinn höjd från 15
till 20 procent av skinnets värde.
Enligt förslaget till förordning om försäljningsskatt skall vid yrkesmässig
försäljning eller import av vissa närmare angivna varor erläggas en särskild
försäljningsskatt till staten. Denna skatt, som skall uttagas i huvudsak
hos parti- eller detaljhandlare, skall utgå med 20 procent av försäljningsvärdet
beträffande mattor, grammofoner och grammofonverk samt
pärlor och koraller ävensom beträffande arbeten av guld, silver och platina
samt med en krona 25 öre respektive 75 öre för färdiga grammofonskivor,
därvid skattesatsen är beroende på skivornas storlek. Försäljningsskatten
skall stå under kontroll av kontrollstyrelsen och — beträffande importerade
varor — av kontrollstyrelsen och generaltullstyrelsen gemensamt.
Enligt vad av kommitténs betänkande vidare framgår har kommittén
jämväl behandlat frågan om indragande under varubeskattningen av andra
varor än sådana som för närvarande äro föremål för beskattning. I detta
hänseende har kommittén undersökt möjligheterna av en särskild beskattning
av dels personautomobiler samt tyngre motorcyklar och sidvagnar till
motorcyklar dels ock bijouterivaror samt prydnadssaker av glas och pors
-
38
Kunql. Maj:ts proposition nr 10.
lin in. in. Kommittén har emellertid icke ansett sig böra förorda någon
dylik utvidgning av beskattningsområdet.
Enligt kommitténs förslag skulle nu ifrågavarande författningar träda i
kraft den 1 juli 1947.
Vad angår frågan om statsverkets inkomster av nu berörda skatter skulle
enligt kommitténs beräkningar för budgetåret 1947/48 inflyta i varuskatt
81,5 milj. kr. (varuskatten för år 1946 uppgick till 78,8 milj. kr.), i pälsvaruskatt
5,5 (6,5) milj. kr. samt i försäljningsskatt omkring 15 milj. kr. (skärpta
omsättningsskatten för år 1946 utgjorde 15,3 milj. kr.).
Sedan varubeskattningskommitténs den 29 mars 1947 dagtecknade betänkande
för yttrande remitterats till ett stort antal myndigheter och sammanslutningar,
upptogs inom finansdepartementet till särskild behandling frågan
om eventuell avveckling av den femprocentiga omsättningsskatten å
personautomobiler samt tyngre motorcyklar och sidvagnar till motorcyklar.
Såsom resultat härav framlades för 1947 års riksdag propositionen den 25
april 1947 (nr 249) med förslag till förordning om avveckling av den allmänna
omsättningsskatten för vissa motorfordon. Enligt vad jag uttalade
i nämnda proposition skulle genomförandet av en omläggning av varubeskattningen
i enlighet med de av varubeskattningskommittén uppdragna
riktlinjerna kräva ett omfattande förberedelsearbete, och då detta arbete
icke kunde medhinnas före den 1 juli 1947, syntes omläggningen böra ske
först från och med den 1 juli 1948. Ett slutligt ståndpunktstagande i samtliga
beskattningsfrågor, som behandlats av kommittén, borde därför uppskjutas
till 1948 års riksdag. I ett hänseende borde emellertid kommitténs
förslag omedelbart upptagas till prövning, nämligen såvitt därigenom framlagts
förslag till avveckling av den allmänna omsättningsskatten å vissa
motorfordon. Då kommittén — efter en närmare undersökning av möjligheterna
att genomföra en riktigt avvägd beskattning av vissa slag av motorfordon
— icke ansett sig böra utforma något förslag till sådan beskattning,
borde frågan om omföring av den allmänna omsättningsskatten å vissa motorfordon
till en varuskatt åtminstone för det dåvarande förfalla, och vid sådant
förhållande borde omsättningsskatten å nämnda fordon avvecklas.
Denna avveckling borde lämpligen genomföras redan från och med den
1 juli 1947.
Nyssnämnda proposition nr 249 tillstyrktes av 1947 års bevillningsutskott
(betänkande nr 38) men blev av riksdagen avslagen (skrivelse nr 429).
Remissyttrandena, över varubeskattningskommitténs betänkande den 29
mars 1947 ha utlåtanden avgivits av statskontoret, generaltullstyrelsen, kontrollstyrelsen,
kommerskollegium, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i
Stockholms, Kristianstads och Älvsborgs län, centrala omsättningsskattenämnden,
Stockholms och Göteborgs handelskammare, Sveriges grossistförbund
(med bifogande av yttrande från Sveriges parfymeriengrossisters förening),
Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och småindustrior
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
39
ganisation, kooperativa förbundet, lcemisk-tekniska fabrikantförbundet,
svenska pälsbranschens centralkommitté, svenska choklad- och konfektyrfabrikantföreningen
u. p. a., svenska konditorföreningen, Sveriges konditor-förening,
Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund, guldsmedsbranschens
leverantörförening, föreningen svenska tonsättares internationella
musikbyrå, stim, u. p. a. (med bifogande av yttranden från föreningen svenska
tonsättare, föreningen svenska kompositörer av populärmusik, musiklärarnas
riksförbund, föreningen musikfrämjandet-musikens vecka, arbetarnas
bildningsförbund, godtemplarorden, centralkommittén för musikalisk
folkbildning, folkbildningsförbundets musikkommitté, folkuniversitetets
kursverksamhet vid Stockholms högskola och svenska samfundet för musikforskning),
svenska grammofonhandlareföreningen, Sveriges radioleverantörer
samt skandinaviska grammophon aktiebolaget in. fl. grammofonbolag.
Av remissinstanserna ha de statliga myndigheterna i huvudsak tillstyrkt
varubeskattningskommitténs nu föreliggande förslag, dock med åtskilliga
smärre jämkningsförslag. De enskilda branschorganisationerna ha tillstyrkt,
att den allmänna omsättningsskatten avvecklas men däremot i flertalet fall
avstyrkt förslaget om införande av en försäljningsskatt.
I vissa remissyttranden ha anförts mera principiella synpunkter beträffande
kommitténs förslag. Av dessa yttranden må här återgivas följande.
Kommerskollegium har framhållit, att den allmänna omsättningsskatten
i stor utsträckning drabbade nödvändiga konsumtionsvaror, vilket också utgjorde
ett motiv för dess avveckling. Beträffande beskattningen av mera
lyxbetonade varor finge i viss mån ett annat betraktelsesätt anläggas.
Det vore härvidlag fråga om skatter, som främst avsåge att träffa lyxkonsumtionen,
men som dessutom tillförde statsverket en icke oansenlig extra
intäkt. Ur statsfinansiell synpunkt syntes visserligen varuskatten, pälsvaruskatten
och den skärpta omsättningsskatten, som år 1946 beräknats uppgå
till omkring 100 milj. kronor, icke ha samma betydelse som den numera
med visst undantag slopade allmänna omsättningsskatten, men skatterna
vore dock av sådan storleksordning att deras fortsatta uttagande i nuvarande
tidsläge icke kunde undvaras.
Stockholms handelskammare har anfört, att de erfarenheter som vunnits
efter den skärpta varubeskattningens genomförande understrukit betänkligheterna
mot en till producentstadiet förlagd sådan beskattning. Det praktiska
livet vore så rikt differentierat och företedde icke bara så många varianter
av producenter av en och samma vara utan också så skilda användningsändamål
för samma vara, att det åtminstone i fråga om vissa
artiklar knappast läte sig göra att konstruera en rättvis och samtidigt lätt
kontrollerbar skatt, som uttoges på tillverkningsstadiet.
Göteborgs handelskammare har anfört.
Med den utpräglade brist på arbetskraft, som kännetecknar dagens läge,
skulle eu omedelbar avveckling av tillverknings- och försäljningsskatterna
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 10.
icke endast innebära eu värdefull lättnad i arbetet för de enskilda företagen
utan även äga samhällelig betydelse genom lösgörandet av arbetskraft för
mera produktiva uppgifter. Vid en objektiv bedömning av förevarande fråga
måste emellertid gentemot de i och för sig vägande skäl, som sålunda kunna
anföras för en snar avveckling av de berörda skatterna, ställas det förhållandet,
att ett fortsatt uttagande av desamma kommer att absorbera en del
av det köpkraftsöverskott, som torde kunna förutses för åtminstone den närmast
följande tiden. Då åvägabringandet av mera normala relationer mellan
köpkraft och varutillgång är en av dagens mest angelägna uppgifter,
och då den indirekta beskattningens avveckling kan komma att i viss mån
neutralisera verkningarna av de inflationsbekämpande åtgärder, som kunna
förväntas från statsmakternas sida, anser sig handelskammaren icke kunna
avstyrka kommitténs förslag till fortsatt beskattning av lyxbetonade varor.
Sveriges grossistförbund har framhållit, att ett särskilt syftemål med ifrågavarande
lagstiftning var på sin tid att åstadkomma en konsumtionsbegränsning
av vissa lyxbetonade och umbärliga varor. Det borde erinras om
att 1941 och 1943 års skattelagar tillkommo under de exceptionella förhållanden,
som rådde i början av det andra världskriget, och att de i stor utsträckning
voro motiverade av psykologiska skäl, vilka numera icke vore
för handen. Det vore visserligen i nuvarande läge tänkbart, att man såsom
stöd för ett genomförande av den föreslagna lagstiftningen skulle vilja åberopa
lämpligheten av att genom beskattning av vissa varugrupper binda en
del av landets köpkraft för att bekämpa en befarad inflation. Häremot kunde
emellertid med bästa skäl göras gällande att ifrågavarande skatteområde
vore så obetydligt och omfattade så speciella varuslag, att lagstiftningen såsom
en enstaka åtgärd i ett inflationsbekämpande program praktiskt taget
saknade betydelse. Utslagsgivande vid bedömandet av frågan ur denna
synpunkt måste även vara, att i själva verket en mycket stark begränsning
av införseln av hithörande varuslag respektive råvaror till dessa inom kort
vore att förvänta på grund av den rigorösa importreglering, som gällde
sedan i mars 1947. Härigenom komme konsumtionen av den ojämförligt
största delen av de skattebelagda varorna att starkt nedgå.
Vidare har kooperativa förbundet uttalat, att förbundets allmänna och
principiella uppfattning vore, att alla former av indirekt beskattning, som
åstadkommes genom höjning av varupriserna, borde så långt som möjligt
undvikas, enär de utom den direkta fördyringen av varorna även genom
sina indirekta verkningar bidrogo att öka handelns kostnader och försvåra
distributionen. De varu- och omsättningsskatter, som tillkommit under
krigsåren, hade förbundet därför redan från början utgått ifrån skulle
komma att upphöra så snart det statsfinansiella läget efter kriget gåve möjligheter
till skattelättnader. Med hänsyn härtill ansåge sig förbundet även
böra tillstyrka det av kommittén under år 1946 framlagda och sedermera
av riksdagen antagna förslaget om den feinprocentiga omsättningsskattens
avveckling från 1 januari 1947, trots att det penningpolitiska läget i och
för sig icke kunde anses motivera några skattesänkningar. Av flera olika
skäl hade förbundet alltid ansett, att även den skärpla omsättningsskatten
Kungl. Maj.ts proposition nr 10.
41
vore i särskilt hög grad olämplig. När därför kommittén nu föreslagit, att
den allmänna omsättningsskatten helt borde upphöra, ville förbundet bestämt
tillstyrka, att detta förslag bifölles. Beträffande varu- och pälsskatterna
hade det givetvis från de synpunkter som förbundet lade på varubeskattningen
varit önskvärt, att dessa kunnat avvecklas samtidigt med den
allmänna omsättningsskatten. Med hänsyn till det rådande ekonomiska och
penningpolitiska läget ville förbundet dock icke motsätta sig, att kommitténs
förslag beträffande dessa skatter i allt väsentligt bleve antaget. Däremot
avstyrktes förslaget om försäljningsskatt, vilken skatt ur statsfinansiell
synpunkt vore av relativt liten betydelse.
Departementschefen. Såsom framgår av det förut anförda har varubeskattningskommittén
i sitt nu föreliggande betänkande förordat, att den
skärpta omsättningsskatten -— liksom den kvarvarande femprocentiga omsättningsskatten
å personautomobiler och motorcyklar — avvecklas. Enligt
kommitténs förslag bör i samband med den skärpta omsättningsskattens
avskaffande införas en särskild s. k. försäljningsskatt å vissa mera umbärliga
varor, nämligen mattor, guldsmedsvaror och grammofonvaror. Kommittén
har därjämte förordat en del jämkningar i fråga om varuskatten och
skatten å vissa pälsvaror.
Sedan den allmänna omsättningsskatten upphävts från och med den 1
januari 1947 torde jämväl den skärpta omsättningsskatten, sådan den för
närvarande är utformad, böra avvecklas. Då emellertid de varor, för vilka
skärpt omsättningsskatt utgår, måste anses vara av mera umbärlig natur
synes det i nuvarande läge motiverat, att nämnda varor i annan ordning
göras till föremål för en särskild beskattning i den mån tekniska hinder
häremot icke kunna anses föreligga. Såsom nyss anförts skulle enligt kommitténs
mening en dylik beskattning i form av en försäljningsskatt vara
praktiskt genomförbar med avseende å följande varuslag, nämligen mattor,
guldsmedsvaror och grammofonvaror. Till sistnämnda förslag kan jag, av
skäl som i det följande närmare angivas, i princip ansluta mig. Till frågan
i vad mån beskattningsområdet för en försäljningsskatt bör bestämmas
på annat sätt än kommittén förordat och i vad mån kommitténs förslag i
denna del i övrigt bör omarbetas återkommer jag likaledes i det följande.
I samband med avvecklingen av den skärpta omsättningsskatten bör även
den allmänna omsättningsskatten för personautomobiler och motorcyklar
upphävas. Frågan huruvida dessa fordon i stället böra underkastas en extra
beskattning av annat slag har behandlats i den proposition (nr 5) med förslag
till förordning om särskild automobilskatt, in. in., som Kungl. Maj:t
förut denna dag beslutat avlåta till riksdagen.
Vad härefter angår varubeskattningskommitténs förslag till ändringar
med avseende å varuskatten och skatten å vissa pälsvaror vill jag erinra om
att i statsverkspropositionen till innevarande års riksdag förutsatts, att
nämnda skatter skola uttagas även under budgetåret 1948/49. Det är icke
min avsikt att nu upptaga en diskussion om frågan, i vad mån sagda skatter
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
böra bliva bestående jämväl för framtiden, utan torde denna fråga lämpligen
kunna anstå till dess mera normala förhållanden åter föreligga. I detta
sammanhang kommer jag därför att föreslå endast en del detaljändringar
i bestämmelserna rörande varuskatten och skatten å vissa pälsvaror.
De av kommittén framlagda författningsförslagen ha överarbetats inom
finansdepartementet. Jag torde nu få närmare behandla dessa departementsförslag.
Ändringar i varubeskattningen.
Varubeskattningskommitténs förslag. Beträffande den omfattning i vilken
varuskatt bör uttagas har kommittén sammanfattningsvis anfört, att kommittén
ansett sig böra förorda undantagande från beskattning av vissa
varor hänförliga till choklad- och konfityrvaror samt av putsmedel för skodon
in. in. Vad angår tandpulver och tandpasta hade kommittén efter verkställd
utredning funnit en fortsatt beskattning vara motiverad. Vidkommande
slutligen övriga varuskattebelagda varor hade kommittén ej funnit
skäl föreslå någon ändring i beskattningsområdet; däremot förordade kommittén
vissa ändringar i skattesatserna för tekniska preparat.
Beträffande de ifrågasatta ändringarna i varubeskattningen såvitt angår
choklad- och konfityrvaror har kommittén närmare behandlat
beskattningen av följande varuslag, nämligen marsipan, mandelmassa
och andra liknande massor, pikerings- och garneringsgeléer, suckat
och suckatersättning, gelépulver samt glass.
I fråga om marsipan, mandelmassa och andra liknande massor har
kommittén erinrat om att enligt den vid förordningen om varuskatt fogade
förteckningen över varor, för vilka varuskatt skall erläggas, funnes under
varugruppen choklad- och konfityrvaror bland annat upptaget marsipan,
med vilken vara mandelmassa och andra liknande massor vore att
jämställa. Enligt en i förteckningen intagen anmärkning skulle varuskatt
dock ej utgå för sådan marsipan, mandelmassa eller liknande massa, som
av tillverkaren användes för framställning av vara som icke vore skattepliktig
enligt varuskatteförordningen. Där i konditori eller bageri tillverkades
mandelmassa för användning vid företagets framställning av bakverk,
vore massan på grund härav skattefri, under det att, där dylikt företag
inköpte massan från annat företag, såsom särskild tillverkare av mandelmassa,
varan vore belagd med varuskatt.
Kommittén har vidare anfört.
Den ojämnhet i beskattningen, som uppstått genom den ifrågavarande
beskattningsbestämmelsen, har föranlett framställningar från såväl mandelmassefabrikanter
som olika organisationer inom konditori- och bageribranschen
om ändrade bestämmelser för beskattningen å förevarande område.
Därvid har från mandelmassefabrikanternas sida framhållits, att författningen
beredde företag inom konditori- och bageribranschen med maskinell
utrustning möjlighet att genom egen tillverkning skaffa sig skattefri
mandelmassa och liknande massa, medan de konditorer och bagare —
Kungl. Maj.ts proposition nr 10.
43
vanligen i svagare ekonomisk ställning — som saknade dylik utrustning,
nödgades från tillverkare av mandelmassa inköpa beskattad mandelmassa
och därigenom placerades i sämre konkurrensläge. Även av tillverkare inom
konditori- och bageribranschen har påpekats, att varuskatten å mandelmassa
drabbade tillverkarna mycket olika. Den ganska betydande del av konditorerna
och bagarna, som redan före kriget köpte hela sitt mandelmassebehov
från fabrikerna, hade sina sockertilldelningar och tidigare även mandeltilldelningarna
så beräknade, att de vore nödsakade att fortsätta med
inköp av färdigblandad massa, som är varubeskattad. De sålunda påvisade
ojämnheterna synas enligt kommitténs uppfattning i viss omfattning böra
rättas till genom ändrade tilldelningsbestämmelser.
Det lärer icke kunna bestridas, att visst fog finnes för de anmärkningar,
som riktats mot den beträffande mandelmassa gällande beskattningsbestämmelsen.
Såsom kontrollstyrelsen påpekat i utlåtanden över berörda framställningar
har regleringen av handeln med socker och tidigare även mandelransoneringen
emellertid i stor utsträckning lagt hinder i vägen för företag
inom konditori- och bageribranschen att genom egen tillverkning skaffa
sig skattefri massa. På grund härav ha nämnda företag endast undantagsvis
varit i stånd att utnyttja den förmån, som de gällande bestämmelserna
erbjudit dem. Enligt vad kontrollstyrelsen uppgivit har ej heller på senare
tid försports några klagomål från fabrikanterna av mandelmassa över att
de skulle ha lidit avbräck i sina leveranser till konditori- och bageriföretagen
på grund av den anmärkta undantagsbestämmelsen.
Efter sockerransoneringens upphörande komma mandelmassefabrikanterna,
därest de nuvarande bestämmelserna skulle bibehållas, att få sina
konkurrensmöjligheter avsevärt försämrade. De huvudsakliga köparna av
deras produkter, d. v. s. företagen inom konditori- och bageribranschen,
kunna nämligen antagas komma att i stor utsträckning använda sig av
möjligheten att genom egen tillverkning skaffa sig skattefri massa. Med
anledning härav har kommittén övervägt olika möjligheter att undanröja
förevarande ojämnheter i beskattningen. En framkomlig ehuru mindre
lämplig väg vore att genomföra beskattning jämväl av mandelmassa, som
av tillverkare användes vid beredning av skattefria varor. Härigenom skulle
alla bagerier, konditorier, restauranger och matserveringar, vilka själva tillverka
ifrågavarande massor och använda dem för framställning av skattefria
varor, bliva skattepliktiga enligt varuskatteförordningen. En alternativ lösning
för undanröjande av förefintliga ojämnheter, som varit föremål för
kommitténs överväganden, skulle vara att helt undantaga marsipan, mandelmassa
och liknande massor från varubeskattning.
Sedan kommittén närmare granskat nyssnämnda två alternativ till undanröjande
av olägenheterna med avseende å beskattningen av marsipan,
mandelmassa och liknande massor, vilka båda alternativ av olika skäl avvisats,
har kommittén vidare anfört.
En framkomlig väg vore att genomföra en sådan ändring av varuskatteförordningen,
att mandelmassa och liknande massor undantagas från beskattning,
när de försäljas såsom halvfabrikat. En sålunda utformad beskattningsregel
skulle innebära, att skatteplikt inträder dels i det fall, alt
mandelmassefabrikanten försäljer massa såsom konlityr i utformade figurer
eller stycken dels ock i det fall, att konditorn bearbetar av honom
inköpt eller genom egen tillverkning framställd skattefri massa och försäljer
den i sådant skick som nyss sagts, under det att mandelmassa i
andra fal! får försäljas utan uttagande av varuskatt. En omläggning av
beskattningen i antydd riktning torde komma att erbjuda vissa svårigheter
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
beträffande gränsdragningen mellan skattefria och skattebelagda varor. Beträffande
mandelmassefabrikanternas försäljning torde gränsdragningen
underlättas därigenom, att mandelmassa i form av halvfabrikat i allmänhet
levereras i lådor om 10 å 20 kilogram. Vad åter angår konditorernas
försäljning är i detta avseende att taga i beaktande den försäljning av
mandelmassa, som i synnerhet förekommer under fastlagen. Berörda försäljning
plägar ske antingen i lös vikt eller också i form av i förväg färdigställda
rullar eller uppskurna bitar, ofta inlindade i papper. Vid eu
tillämpning av den föreslagna beskattningsregeln skulle i senare fallet
anses föreligga en produkt av skattepliktig tillverkning under det atl den
i lös vikt försålda massan skulle bliva skattefri. En sådan gränsdragning
ter sig särskilt med hänsyn till att vissa mellanformer torde förekomma
synnerligen irrationell. Enär konditorernas försäljning av ren mandelmassa
i huvudsak är begränsad till fastlagstiden, torde berörda svårigheter emellertid
kunna undgås genom att helt undantaga s. k. fastlagsmassa från beskattning.
Det torde böra ankomma på kontrollstyrelsen att lämna närmare
föreskrifter rörande de krav i fråga om exempelvis tid, försälj ningssätt
och förpackning, som skola uppställas för att fastlagsmassa skall anses
föreligga.
Då genom ett anordnande av beskattningen på nu angivet sätt den
övervägande delen av den mandelmassa, som tillverkas och försäljes av
marsipanfabrikerna, skulle bli fri från varuskatt, kommer en sådan begränsning
av skatteplikten för mandelmassa att medföra en icke obetydlig
minskning i statsverkets inkomster av varuskatt. Skatten å den av mandelmassefabrikanterna
tillverkade och försålda massan kan beräknas uppgå
till 2,5 å 2,7 milj. kr. för år. Emellertid är att märka, att enligt 6 § varuskatteförordningen
avdrag vid redovisning av varuskatt får ske för varor,
som använts för skattepliktig tillverkning och som visas ha tidigare blivit
påförda varuskatt. De konditorer, som redovisa varuskatt å tillverkning
av konfityrvaror, ha sålunda för närvarande i likhet med övriga tillverkare
av varor av liknande art rätt att i sina deklarationer för varuskatt göra
avdrag för den skatt de erlagt till fabrikanterna vid inköp av mandelmassa
och liknande massor. Därest dessa massor undantagas från beskattning,
bortfaller denna avdragsrätt, och statsverkets inkomster från nämnda kategorier
av tillverkare komma följaktligen alt undergå en motsvarande ökning.
Då emellertid den alldeles övervägande delen av mandelmassan torde
användas för framställning av icke varuskattebelagda varor, torde minskningen
i statsverkets inkomster av varuskatten komma att röra sig om ett
belopp av 2 å 2,5 milj. kr. för år. Det bör dock uppmärksammas, att även
med bibehållande av nuvarande beskattningsbestämmelser för mandelmassa
en viss inkomstminskning av förut anförda skäl i allt fall framdeles
kan förväntas inträda särskilt vid marknadsregleringarnas upphörande,
varför inkomstsynpunkten icke torde böra tillmätas avgörande betydelse.
I enlighet med vad sålunda anförts skulle en omläggning av beskattningen
av mandelmassa motiveras av de ojämnheter i konkurrenshänseende,
som äro förenade med möjligheterna för konditorerna att tillverka
skattefri mandelmassa, medan mandelmassefabrikernas tillverkning är beskattad.
Det har emellertid förut framhållits, att dessa olägenheter icke äro
av nämnvärd betydelse så länge sockerransoneringen fortfar. Gällande
bestämmelser torde sålunda icke än så länge komma att medföra någon
avsevärd försämring i mandelmassefabrikanternas konkurrensmöjligheter.
Med hänsyn härtill och med tanke på den avsevärda minskning i skatteinkomsterna
av varuskatten, som den föreslagna begränsningen av skatteplikten
skulle medföra, anser sig kommittén böra förorda ett bibehålian
-
Kungl. May.ts proposition nr 10
45
•de av den nuvarande beskattningen av de ifrågavarande massorna sä länge
sockertilldelningen är så begränsad, att det icke kan vara förenligt med
den enskilda konditorns intressen att utnyttja tilldelat socker för tillverkning
av mandelmassa. Lämpligen torde det böra uppdragas åt Kungl. Maj :t
att bestämma tidpunkten för ikraftträdandet av den i förevarande hänseende
föreslagna ändrade lydelsen av den till varuskatteförordningen fogade
varuförteckningen.
Beträffande härefter pikerings- och garneringsgeléer har kommittén framhållit,
att dessa geléer, som användas för garnering av bakverk, kunde förekomma
i fast eller flytande form. Därest sådan gelé till någon del varit
framställd av naturvara, såsom bär eller frukt, och tillika på grund av halvfast
eller flytande konsistens icke kunnat skäras i bitar, hade den av generaltullstyrelsen
tulltaxerats enligt statistiskt nummer 310 eller 311 (köksväxter,
ej särskilt nämnda, samt frukter och bär, ätbara, inlagda i sprit,
ättika eller olja eller syltade: frukter eller bär) och i enlighet härmed
icke blivit belagd med varuskatt. Frukt- och bärgeléer av fastare konsistens
ävensom uteslutande av konstprodukter framställda geléer — i fast eller
flytande form — hade däremot betraktats såsom enligt varuskatteförordningen
skattepliktig konfityr. Även om icke samma ojämnhet i beskattningen
i princip förelåge i fråga om pikerings- och garneringsgeléerna som
beträffande mandelmassa och liknande massor, hade en liknande ojämnhet
uppstått därigenom, att geléerna oftast av konditorerna framställdes på
sådant sätt, att de framkomme som färdiga varor först sedan de övergjutits
och stelnat på ifrågakommande bakverk och därigenom i färdigt skick
inginge som en del av en icke skattepliktig vara och sålunda icke kunde
göras till föremål för beskattning. Det syntes fördenskull kunna tagas
under övervägande, huruvida icke en begränsning av skattepliktens omfattning
borde vidtagas även beträffande pikerings- och garneringsgeléer. Övervägande
skäl talade därvid för att dessa varor helt undantoges från beskattning.
En dylik begränsning av skatteplikten skulle icke medföra någon
nämnvärd minskning av skatteinkomsten å geléerna, då tillverkarna för
undvikande av skatteplikt i allmänhet redan nu tillsatte frukt i sådan omfattning,
att den färdiga varan tulltaxerats såsom frukt enligt statistiskt
nummer 310. Ett utsträckande åter av skatteplikten till att omfatta jämväl
av konditor tillverkade geléer syntes böra undvikas, då kontroll över
dylik tillverkning icke skulle kunna genomföras med hänsyn till att tillverkningen
i icke obetydlig omfattning skedde i direkt anslutning till beredningen
av den färdiga produkten.
I fråga om suckat och suckatersättning har kommittén anfört, att dessa
varor — liksom glaserade och kanderade skal av apelsin, pomerans eller
liknande frukter — vore skattepliktiga därest de skulle tulltaxeras såsom
konfityrer, ej särskilt nämnda. I enlighet härmed förelåge skattskyldighet
beträffande förevarande varor, såvida de försålts i torrt skick. Hade varans
yta vid leveranstillfället varit fuktig eller hade varan levererats vilande i
sockerlag, ansåges däremot skattskyldighet icke föreligga. Det hade vid ut
-
46
Kungl. Alaj.ts proposition nr 10.
övandet av varuskattekontrollen icke varit möjligt att, såsom skattskyldigheten
nu avgränsats, vid efterhandskontroll hos en återförsäljare kunna avgöra,
huruvida en vara vore skattepliktig eller ej, då dess fuktighetsgrad vid
leveranstillfället vore utslagsgivande. Efter varuskattens införande hade
förevarande produkter huvudsakligen levererats i sådant skick, att de blivit
att betrakta såsom icke skattepliktiga. Varuskatt till nämnvärt belopp utginge
sålunda för närvarande icke å dessa varor. Med hänsyn härtill och i
betraktande av kontrollsvårigheterna, syntes jämväl dessa varuslag böra undantagas
från skatteplikt enligt varuskatteförordningen, såvida de icke genom
att försäljas i särskilt utformade figurer eller bitar hade givits karaktär
av konsumtionsfärdiga sötvaror. Såsom en följd härav komme ifrågavarande
varor ånyo att levereras i torrt skick, vilket underlättade och förbilligade
varudistributionen.
Kommittén har vidare erinrat om att för gelépulver, som försatts med
socker, skulle varuskatt utgå. Av i handeln förekommande fabrikat av gelépulver
vore den övervägande delen skattefri på grund av frånvaro av socker.
Där nytt sådant pulver framkomme i marknaden, erfordrades emellertid
för utrönande av varans sammansättning en undersökning, som i
allmänhet lämnade ett negativt resultat. Då intäkterna av skatten å med
socker försatta gelépulver med hänsyn härtill vore av synnerligen obetydlig
storleksordning samt ifrågavarande varor, som huvudsakligen användes
i hushåll för framställning av efterrätter, icke heller i och för sig vore
av sådan art, att en beskattning av desamma kunde anses motiverad, borde
dessa utgå ur förteckningen.
I fråga om glass har kommittén framhållit, att glass tulltaxerades såsom
konfityr och i sådan egenskap vore skattepliktig enligt varuskatteförordningen.
Enligt anm. 1 i den vid förordningen fogade förteckningen över
varor, för vilka varuskatt skulle erläggas, vore från beskattning dock undantagna
färdigställda, för hushåll, restauranger eller matserveringar avsedda
efterrätter, helt eller delvis bestående av glass. Skatt utginge sålunda
i stort sett för sådan glass, som försåldes i glasstrutar, glassbägare eller
liknande förpackning eller såsom glasspinnar.
Sedan kommittén vidare omnämnt, att vid utgången av år 1945 hos kontrollstyrelsen
funnits inregistrerade 1 882 tillverkare av choklad och sötsaker,
av vilka icke mindre än 815 vore glasstillverkare, och att statsverkets
inkomster av skatten å glass uppginge till i runt tal 2 miljoner kronor
per år, har kommittén anfört, att även om kontrollen över redovisningen av
skatten å glass vore förenad med vissa svårigheter, syntes skatten likväl
böra bibehållas. Ett borttagande av varuskatten å glass skulle medföra en
icke obetydlig minskning av inkomsten av varuskatten. Framför allt syntes
emellertid med hänsyn till glassens utpräglade karaktär av sötvara
starka skäl tala för ett bibehållande av varuskatten i denna del. Med hänsyn
till det nu sagda ansåge sig kommittén böra förorda skattens bibehållande.
Kungt. Maj:ts proposition nr 10.
47
Kommittén har härefter anfört följande.
Såsom förut nämnts är glass i form av efterrätt undantagen från beskattning.
Denna undantagsbestämmelse har medfört skattefrihet för konditorernas
tillverkning av såväl glass, serverad för förtäring inom lokalen
som glass, avsedd att såsom efterrätt komma till användning i enskilda
hushåll. Förtäres däremot i konditori inköpt glass, som icke är att hänföra
till färdigställd efterrätt, utanför lokalen, föreligger skattskyldighet
för tillverkaren. Det torde vara uppenbart, att under sådana förhållanden
svårigheter uppkomma att kontrollera konditorernas uppgifter beträffande
skattepliktig tillverkning. Berörda kontrollsvårigheter kunde givetvis lösas
genom att man, i likhet med vad som skett vid den nyligen i Danmark
införda glassbeskattningen, beskattade all tillverkning av glass. Med hänsyn
till att beskattningen härigenom skulle utsträckas till det stora flertalet
konditorer, som endast tillverka efterrättsglass till förtäring på stället
eller till avhämtning, och till alla restauranger och matställen, som servera
efterrätter innehållande glass, skulle antalet skattskyldiga utökas i
sådan omfattning, att den ifrågasatta utvidgningen av beskattningen får
anses mindre lämplig. Ifrågavarande spörsmål torde emellertid inom ramen
för nu gällande författningsbestämmelser kunna lösas så — och häremot
ha representanter för konditoribranschen förklarat sig intet ha att
invända — att skatt uttages vid all konditoriernas tillverkning av glass i
den form, vari försäljning plägar ske från glasstånd eller kiosker. Härigenom
skattebelägges konditorernas tillverkning av glass till den del den försälj
es i strut eller bägare, även om försäljningen sker i form av servering
inom lokalen.
Beträffande varuskatten å puts medel för läderarbeten
in. m. har kommittén anfört, att enligt den till varuskatteförordningen
fogade varuförteckningen utginge varuskatt, beräknad efter en skattesats
av 20 procent av beskattningsvärdet, å vissa putsmedel för läderarbeten
eller för skodon oavsett materialet (ur tullstatistiska numren 582:2 och
604). Ifrågavarande putsmedel kunde indelas i preparat avsedda för skofabrikation,
för skomakeri- och sadelmakeriarbeten samt för allmän skovård.
De putsmedel, som försåldes för användning inom skofabrikationen
eller vid tillverkning eller behandling av skomakeri- och sadelmakeriarbeten
vore — med undantag för läderfärger av sådan art, som jämväl tillhandahölles
allmänheten — uteslutande att anse såsom industriella förbrukningsartiklar,
vilka i stor utsträckning nyttjades vid framställning av
oumbärliga varor. Bland dessa putsinedel märktes polersvärtor av olika
slag, bottenfärger, försvärtor, poler-, snitt- och smörjvaxer av olika slag
samt läderfärger. Kommittén funne sig med hänsyn till dessa putsmedels
användningsområde böra förorda deras undantagande från fortsatt beskattning.
Beträffande beskattningen av putsmedel, vilka vore avsedda för
allmän skovård, ville kommittén framhålla, att de fasta eller flytande skokrämerna
av olika slag såsom nödvändiga för ändamålet jämväl borde undantagas
från beskattning.
I fråga om t a n d p u 1 v e r o c h t a n d p a s t a, beträffande vilka varor
skatt utgår med 20 procent av beskattningsvärdet, har kommittén omnämnt,
att då kommittén ansett frågan om dessa varors umbärlighet sam
-
48
Kungl. Mnj:ts proposition nr 10
manhänga med frågan om preparatens betydelse för folkhälsan, kommittén
i framställning till medicinalstyrelsen anhållit, att styrelsen ville delgiva
kommittén sin uppfattning i förevarande hänseende.
Sedan kommittén härefter redogjort för det av medicinalstyrelsen lämnade
svaret (betänkandet s. 27—30), har kommittén anfört, att av svaret
framginge, att tandpulver och tandpasta visserligen icke medförde någon
skada vid användningen men icke heller — enligt vad hittills kunnat påvisas
— ägde någon betydelse för tändernas hygien. Enligt kommitténs
uppfattning kunde den omständigheten, att ifrågavarande preparat kommit
till allmänt bruk vid skötseln av den personliga hygienen, icke betaga
dem deras karaktär av umbärlighet. Med hänsyn härtill och då statsverkets
inkomster av beskattningen av ifrågavarande preparat uppginge till
icke obetydliga belopp — skatten å enbart tandkräm hade under år 1946
inbringat cirka 1,8 milj. kr. — hade kommittén ansett sig böra förorda ett
bibehållande av varuskatten i denna del.
Vad angår de skattepliktiga tekniska preparaten har kommittén
anfört följande.
Kommittén kan icke bortse från de väsentliga olägenheter, som äro förbundna
med den för vissa varuslag gällande skattesatsen å 75 procent. Till
varugruppen puder och smink hänföres även s. k. teatersmink. Detta smink
användes praktiskt taget uteslutande av aktörer i deras yrkesutövning. Då
åtgången av teatersmink för envar aktör är synnerligen betydande, har beskattningen
kommit att bliva mycket kännbar särskilt för de lägst avlönade.
Dessa synpunkter ha framförts i särskilda framställningar till kommittén
från Kungl. teatern och svenska teaterförbundets styrelse. I de gjorda
framställningarna har uttryckts önskemål om helt fritagande från beskattning
av dylikt smink. Då teatersmink väl låter sig nyttjas såsom smink i
allmänhet, finner kommittén sig icke kunna förorda, att teatersmink undantages
från beskattning. De påtalade olägenheterna skulle emellertid i
hög grad minskas, därest skattesatsen för smink överhuvud taget skulle
kunna sänkas mera avsevärt. Det synes på grund härav lämpligt att vidtaga
en sänkning av nämnda skattesats, förslagsvis till 40 procent. Härigenom
skulle skattesatsen för dessa preparat komma att överensstämma med den
för varugruppen choklad och sötsaker gällande, varigenom skattebelastningen
å de med varuskatt belagda varorna i huvudsak — frånsett essenser
och extrakter samt tandvårdsinedel — skulle motsvara 20 procent av utförsälj
ningspriset till konsument eller samma skatt, som enligt kommitténs
förslag avses skola belasta de för närvarande med skärpt omsättningsskatt
belagda varuslag, som skola bibehållas under beskattning.
Vissa av de nu med 20 procent varuskatt belagda tekniska preparaten
innehålla icke sprit eller sprit allenast i obetydliga mängder. Bland dylika
preparat märkas nagellack, nagelpasta, nagelpolermedel och nagellackborttagningsmedel
ävensom ögonhårskräm och ögonbrynsstift eller alltså preparat,
vilka på grund av sin allmänna karaktär måste anses stå varugruppen
puder och smink relativt nära. Med hänsyn till dessa preparats sammansättning
och användning finner sig kommittén böra tillstyrka, att dessa
preparat beskattas efter samma skattesats som puder och smink eller 40
procent.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10.
49
I sitt betänkande har kommittén vidare behandlat ett flertal detaljfrågor
rörande beskattningen av varor, för vilka varuskatt uttages;
till dessa frågor torde jag få återkomma i ett senare sammanhang.
Remissyttrandena. Frågan om beskattningen av choklad- och konfityrvaror
har behandlats i flera av remissyttrandena.
Vad först angår chokladvaror har svenska choklad- och konfektyrfabrikantföreningen
n. p. a. framhållit, att chokladvaror inom de breda
folklagren icke uppfattades såsom en lyxvara eller umbärlig vara utan ansåges
såsom livsmedel, som utgjorde ett fullt naturligt tillskott till den dagliga
kosten. Mot en beskattning av chokladvaror -—- liksom konfityrer —•
kunde vidare invändas, att det vore mycket svårt att klart avgränsa den
skattepliktiga tillverkningen, och att kontrollsvårigheterna komme att öka,
framför allt så snart tillgången på socker åter bleve rikligare. Därest chokladvaror
icke helt kunde undantagas från varuskatt, skulle de allvarligaste
nackdelarna med skatten sannolikt bortfalla, därest skattesatsen sänktes till
exempelvis 15 procent av tillverkningsvärdet.
Jämväl grossistförbundet har understrukit, att det under friare förhållanden
bleve praktiskt taget omöjligt att anordna en någorlunda tillfredsställande
kontroll över tillverkningen av choklad- och konfityrvaror annat än
för orimligt höga kostnader.
Beträffande särskilt beskattningen av marsipan, mandelmassa
och andra liknande massor har svenska choklad- och konfektyrfabrikantföreningen
u. p. a. påpekat, att man måste räkna med mycket
stora svårigheter vid tillämpningen av kommitténs förslag, att varuskatt
skulle utgå vid försäljning av marsipan, som icke vore att anse såsom halvfabrikat.
Sålunda skulle eu konditor, som av marsipan tillverkade konfityrer
i figurer eller stycken, deklarera denna tillverkning såsom skattepliktig tillverkning.
Det vore helt omöjligt att uppnå en effektiv kontroll av denna försäljning,
då konditorerna förbrukade betydande kvantiteter marsipan vid
tillverkning av skattefria varor, såsom bakelser och tårtor. I stort sett samma
svårigheter förelåge emellertid även med bibehållandet av nuvarande system,
då i stället motsvarande brist på kontrollmöjligheter förelåge beträffande
avdragsyrkanden för förbrukning av beskattade halvfabrikat i tillverkningen.
Någon anledning funnes därför icke att av detta skäl behålla nuvarande
bestämmelser, utan svårigheterna utgjorde enbart ett exempel på den allmänna
svagheten hos en beskattning av denna art. Den föreslagna övergångsbestämmelsen
motiverades med att man ville undvika en avsevärd
minskning av varuskatten så länge som möjligt och att olägenheterna i form
av konkurrensförskjutningar icke gjorde sig gällande i nuvarande läge i
fråga om råvaruförsörjningen. Det syntes emellertid vara uppenbart obilligt
att den konditor, som redan före kriget baserat sin tillverkning på fabrikstillverkad
marsipan och hade sin råvarutilldelning anpassad därefter, skulle
belastas med eu skatt, som icke drabbade den som själv alltid tillverkat
marsipan för eget behov. Det kunde icke vara tillfredsställande att upprätt
4
Ili han;/ till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 10.
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
hålla en dylik orättvisa, i synnerhet om man ändå inom en nära framtid
avsåge att undanröja densamma.
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation har framhållit, att kommitténs
förslag innebure, att under en övergångstid, vars längd för närvarande
vore synnerligen oviss, såväl den gamla som den nya varuförteckningen
skulle gälla vid sidan av varandra för olika varor inom samma''
bransch. Detta förfarande tedde sig icke minst ur praktiska synpunkter
mindre lämpligt. I övergångsbestämmelserna borde därför icke införas några
specialregler angående mandelmassa.
Svenska konditorföreningen har uttalat, att ett slopande av varuskatten
på mandelmassa skulle vara en oerhörd lättnad framför allt för de mindre
företagare som icke haft eller hade resurser att själva framställa sin bakmassa.
Föreningen ville vidare framhålla, att marsipanlimpa, jul- och påskartiklar
etc. framställda av mandelmassa vore att hänföra till konfityrer
och sålunda skulle vara beskattade; däremot borde fabriksmässigt framställd
mandelmassa icke beskattas. Det syntes föreningen högst rättsvidrigt
att en del företagare, som själva framställde mandelmassa, sluppe undan
beskattning, medan däremot de flesta företagare, vilka kunde hänföras till
kategorien små företagare, vore skattskyldiga för samma vara. Liknande
synpunkter ha anförts av Sveriges konditor-förening.
Slutligen har kontrollstyrelsen anfört följande.
Kontrollstyrelsen finner i likhet med kommittén, att beskattning av mandelmassa
och andra liknande massor bör äga rum i nu gällande omfattning,
så länge sockret är föremål för statlig marknadsreglering, och att ändring
av sagda beskattning bör ske vid den senare tidpunkt, som Kungl. Maj :t av
sådan anledning skulle äga bestämma. Enligt kommittéförslaget skulle —
vid sidan av den nya varuförteckningen — beträffande beskattningen av
mandelmassa och andra dylika massor nu gällande varuförteckning övergångsvis
tillämpas. Då det enligt kontrollstyrelsens mening ur praktiska
synpunkter skulle vara ändamålsenligt, att de skattskyldiga i fortsättningen
skulle ha att tillämpa allenast en varuförteckning, synas marsipan, mandelmassa
och andra liknande massor såsom särskild varugrupp böra tills
vidare intagas i den nya varuförteckningen. Den såsom anmärkning 2 i nu
gällande varuförteckning befintliga bestämmelsen om skattefrihet för mandelmassa,
som av tillverkaren användes för framställning av icke skattepliktig
vara, bör i så fall överföras till den nya varuförteckningen. Då förhållandena
framdeles bliva sådana, att fråga om skattefrihet för fabrikstillverkad
mandelmassa kan aktualiseras, torde den nya varuförteckningen
böra justeras med hänsyn till sådan skattebefrielse.
Vad härefter angår beskattningen av piker ing s- och garneringsgeléer
har svenska choklad- och konfektyrfabrikantföreningen
u. p. a. anfört, att föreningen hälsade med tillfredsställelse kommitténs förslag
om införande av skattefrihet för dessa varor. Med hittills gällande lagstiftning
hade skatteplikt kunnat undvikas genom tillsättande av ämnen,
som icke hade någon som helst betydelse för varans kvalitet och värde. Detta
hade medfört, att skatt utgått endast i sådana fall, då tillverkare i okunnighet
om denna regel icke gjort någon dylik tillsats.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10.
51
Svenska konditorföreningen har anfört, att pikerings- och garneringsgeléer
»rätteligen aldrig varit skattebelagda enligt förordningen om varuskatt
även om kontrollstyrelsen rättsstridigt ansett sig kunna belägga dem
med skatt». Föreningen hölle det därför för högst betänkligt att framlägga
en proposition till riksdagen som byggde på ett betänkande med i detta avseende
oriktig grund.
Sveriges konditor-förening har anfört följande.
Enligt förarbetena till varuskatteförordningen torde för närvarande inga
av konditoryrkets halvfabrikat vara beskattade annat än i den mån eu och
samma artikel samtidigt utgör konfityr och halvfabrikat (dels marsipan
dels blockchoklad), i vilket fall dock föreskrives viss avdragsrätt i och för
undvikande av dubbelbeskattning. Enligt föreningens åsikt finns ej heller
någonting i förordningen, som tyder på att andra halvfabrikat skulle vara
beskattade. Det är emellertid föreningen bekant, att ett flertal firmor av
kontrollstyrelsen förklarats skattepliktiga för varor av denna art. Kommittén
synes ha förutsatt, att kontrollstyrelsens tolkning är den enda tänkbara.
Föreningen har inget att erinra mot att ifrågavarande varor alltjämt förbli
skattefria. Dessa artiklar undergå för närvarande i viss utsträckning sådan
behandling, som avser att förläna dem karaktären av skattefria även
enligt kontrollstyrelsens uppfattning men som ur andra synpunkter ej är
den lämpligaste. Det vore önskvärt, att detta förfarande kunde upphöra.
I fråga om suckat, suckatersättning och gelépulver
har svenska choklad- och konfektgrfabrikantföreningen u. p. a. tillstyrkt avskaffandet
av varuskatten för dessa varor, därvid föreningen beträffande
gelépulver framhållit, att nuvarande regler lett till att tillverkningen helt
inriktats på sockerfria gelépulver trots att det med hänsyn till hemarbetets
förenkling i många fall varit önskvärt att socker tillsatts redan vid tillverkningen.
Beträffande frågan om varuskatten å glass har Sveriges konditorförening
ansett, att varuskatteförordningen ej borde ändras på denna punkt.
Kontrollstyrelsen har anfört.
Kontrollen över beskattningen av glass är förenad med särskilda svårigheter,
framför allt hos det betydande antal tillverkare, som bedriver glasstillverkning
hantverksmässigt eller eljest i liten skala. Dessa tillverkare, av
vilka många även måste lita till andra inkomster för sitt uppehälle, äro i
regel icke bokföringsskyldiga och ha merendels ringa kunskap eller vana att
upprätta vederbörlig redovisning över sin rörelse. En följd härav är, att
kontrollstyrelsens tjänstemän för fastställande av den skatt, som rätteligen
hör erläggas, i efterhand genom utbyteskalkyler och annan utredning, måste
söka beräkna dylika tillverkares produktion av glass med ledning av förbrukning
av råvaror och förnödenheter. Svårigheten alt kontrollera storleken
av varje tillverkares produktion av skattepliktig glass har under senare
år skärpts genom att även sinåtillverkarna i större omfattning börjat
redovisa relativt stor tillverkning av skattefri s. k. hushållsglass.
Givet är, att det vid en bedömning av resultatet av en utbyteskalkyl kan
ställa sig synnerligen svårt att jäva tillverkares påstående, att viss måhända
relativt stor del av den tillverkade glassen utgjort skattefri sådan.
Ehuru kontrollstyrelsen är av samma uppfattning som varubeskattnings -
52
Kunf/I. Maj:ts proposition nr 10.
kommittén därutinnan, att glass måste betraktas såsom en typisk sötvara,
som principiellt sett om möjligt bör falla under beskattning, och att ett
borttagande av skatten å denna vara skulle medföra en icke obetydlig
minskning i statsverkets inkomst av varuskatten — skatten å glass tillför
för närvarande statsverket en årlig inkomst av omkring 2 milj. kronor —
finner sig styrelsen likväl med hänsyn till vad nu anförts böra vidhålla
önskemålet om ett borttagande av denna beskattning.
Därest ett borttagande av beskattningen av glass i nuvarande läge icke
anses böra ifrågakomma, synes det dock kontrollstyrelsen i varje fall påkallat,
att vissa med den nu gällande beskattningen av glass förenade kontrollsvårigheter
undanröjas. I detta sammanhang vill kontrollstyrelsen särskilt
erinra om vad kommittén anfört beträffande skatteplikten för glasstillverkning,
som bedrives av konditorer. Kommittén har beträffande denna
fråga uttalat, att skatt borde uttagas vid all konditoriernas tillverkning
av glass, till den del den försäljes i strut eller bägare, även om försäljningen
sker i form av servering inom lokalen. Kontrollstyrelsen får hemställa,
att det av kommittén gjorda uttalandet vinner beaktande, och att detsamma
intages i blivande proposition i ämnet.
Vad angår förslaget om upphävande av varuskatten å putsmedel
för läde rarbeten m. in. har förslaget härutinnan icke föranlett någon
erinran från remissinstansernas sida.
I fråga om tandpulver och tandpasta ha ett flertal remissinstanser,
däribland statskontoret, ansett att varuskatt i fortsättningen
icke borde uttagas för nämnda varuslag. Kemisk-tekniska fabrikantförbundet
har framhållit, att allmänhetens reaktion mot varubeskattningen
vore särskilt påtaglig just beträffande skatten på tandvårdsmedel; dessa
betraktades såsom nödvändiga medel för den dagliga hygienen och det
vore ganska naturligt att det måste vara svårt att förstå, varför sådana
nödvändighetsartiklar skulle beläggas med vad som i dagligt tal brukade
karakteriseras såsom lyxskatt.
Kontrollstijrelsen har anfört, att styrelsen närmast vore böjd att förorda,
att varuslagen tandpulver och tandpasta undantoges från skatteplikt
enligt förordningen om varuskatt. Styrelsen finge emellertid erinra, att
statsverket för närvarande tillfördes en inkomst i varuskatt för dessa
varuslag av omkring 2 milj. kronor årligen, varför Kungl. Maj :t måhända
funne, att denna skattefråga i nuvarande ekonomiska läge kunde påverkas
av detta förhållande.
Vad slutligen angår beskattningen av de tekniska preparaten
har kemisk-tekniska fabrikantförbundet anfört, att den av kommittén föreslagna
utjämningen av skattesatserna, vilken innebure att den 75-procentiga
skatten å puder och smink nedsattes till 40 procent samtidigt som
skatten på de beträffande användningens karaktär ganska likartade preparaten
nagellack, nagelpasta m. in. höjdes från 20 till 40 procent, syntes
förbundet lämplig.
Sveriges grossistförbund har anfört, att från näringslivets sida i olika
sammanhang framförts önskemålet om att en enhetlig skattesats måtte
tillämpas på samtliga av varuskatten berörda kemisk-tekniska artiklar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
53
Erfarenheten hade visat att den variation av skattesatserna som hittills
tillämpats vållat såväl handeln som industrien betydande svårigheter. Kalkyleringsarbetet
hade blivit mycket betungande och likaså svårigheterna i
samband med förtullning av importvaror. Förbundet ville ånyo med eftertryck
understryka önskemålet om att, för den händelse den nuvarande lagstiftningen
skulle äga tillämpning även i framtiden, en enhetlig skatt om
20 procent fastställdes för nu berörda varugrupp.
Kontrollstijrelsen har anfört, att starka skäl främst med hänsyn till skattetekniska
förhållanden talade för den av kommittén föreslagna sänkningen
från 75 till 40 procent av skattesatsen för varugruppen puder och
smink. Styrelsen ansåge sig dock i nuvarande läge i fråga om puder och
smink böra förorda oförändrad skattesats. Vid ett bibehållande av den
nuvarande skattesatsen för puder och smink funne styrelsen, att samma
skattesats borde tillämpas för vissa nagelvårdspreparat in. m., vilka såsom
kommittén anfört på grund av sin allmänna karaktär stode varugruppen
puder och smink relativt nära.
Kontrollstyrelsen har vidare anfört.
Kommittén har undersökt möjligheten att skattebelägga hudkräm men
därvid funnit, att en beskattning av denna vara icke lämpligen bör ifrågakomma.
Med hänsyn till de praktiska svårigheter, som föreligga vid bedömning,
huruvida viss vara bör anses utgöra hudkräm och sålunda vara
fritagen från varuskatt, har kommittén uttalat, att med hudkräm borde
förstås preparat, bestående av emulsion av vatten och fett, mineralolja, vax
eller annan därmed jämställd för hudens vård verksam beståndsdel. Kontrollstyrelsen
biträder vad kommittén sålunda uttalat rörande innebörden
av begreppet hudkräm i varuskattehänseende. Någon uttrycklig föreskrift
härutinnan synes dock icke erforderlig utan torde vara till fyllest med ett
uttalande härom i propositionen.
Statskontoret har erinrat om att kommittén i fråga om puder och smink
föreslagit en sänkning av skattesatsen till 40 procent. Emellertid ville
statskontoret framhålla, att såvitt fråga vore om inhemska tillverkare av
puder och smink den nuvarande skattesatsen icke medförde några olägenheter
av större betydelse. Vad beträffar importörerna borde framhållas,
att olägenheterna för dem av den 75-procentiga skattesatsen väsentligen
komme att elimineras, om i enlighet med kommitténs förslag för deras
del anstånd under högst sex månader medgåves med erläggandet av skatten.
1947 års konsumtionsskatteberednings förslag. Såsom framgår av propositionen
nr 5 med förslag till förordning om särskild automobilskatt, in. in.
har konsumtionsskatteberedningen föreslagit vissa skärpningar av varuskatten.
Beträffande det närmare innehållet i beredningens förslag i dessa delar
torde jag här endast få hänvisa till nyssnämnda proposition (se s. 14 under
sjunde punkten samt — i fråga om ikraftträdandet och särskilda yttranden
från två av beredningens ledamöter — s. 10, 24 och 27).
Departementschefen. Vad angår varuskatten å choklad- och ko nf
i t y r v a r o r torde jag till eu början få erinra om att, såsom framgår av
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
den iörut omnämnda propositionen (nr 5) med förslag till förordning om
särskild automobilskatt, m. m., jag tillstyrkt 1947 års konsumtionsskatteberednings
förslag om höjning av skattesatsen för choklad- och konfityrvaror
från 40 till 60 procent. Den härav betingade ändringen i varuskatteförordningen
bör vidtagas i detta sammanhang.
Varubeskattningskommittén har i sitt betänkande närmare behandlat
olika utvägar att i fråga om vissa slag av choklad- och konfityrvaror ernå en
mera rationell avgränsning av beskattningsområdet.
Sålunda har kommittén beträffande marsipan, mandelmassa och andra
liknande massor föreslagit, att varuskatt för dessa varor skulle uttagas
endast i de fall då varorna försåldes såsom konfityrer i utformade figurer,
stänger eller stycken, dock att tills vidare, så länge sockerransoneringen
bibehölles, de hittills gällande beskattningsreglerna borde tillämpas. I flera
remissyttranden liksom i olika framställningar till Kungl. Maj :t har däremot
yrkats, att beskattningen av nämnda varor måtte omedelbart slopas.
Med hänsyn till karaktären av de nu avhandlade varuslagen och den
minskning av skatteintäkterna, som skulle föranledas av den ifrågasatta
omläggningen, ansluter jag mig till kommitténs förslag i den mån detta
går ut på att beskattningen av marsipan, mandelmassa och andra liknande
massor skall tills vidare bibehållas i sin nuvarande utformning. Sedan
sockerransoneringen mera påtagligt lättats eller helt upphävts torde ifrågavarande
skattespörsmål böra i vanlig ordning upptagas till förnyat övervägande.
I fråga om pikerings- och garneringsgeléer — som enligt ett av Kungl.
Maj :t (i regeringsrätten) den 10 juni 1942 meddelat beslut i anledning av
besvär av Lifaco livsmedelsfabrikations Co aktiebolag (R.Å. 1942 not. Fi.
564) förklarats utgöra sådana varor för vilka varuskatt skall erläggas —
har kommittén förordat, att dessa geléer skulle undantagas från varubeskattningen.
Mot detta förslag, som i huvudsak motiverats med att en dylik
begränsning av beskattningsområdet skulle undanröja ojämnheter i beskattningen
utan att likväl medföra någon nämnvärd minskning av skatteintäkterna,
har jag ej något att erinra.
På sätt kommittén föreslagit torde ävenledes suckat och suckatersättning
— liksom glaserade och kanderade skal av apelsin, pomerans eller liknande
frukter — samt gelépulver böra undantagas från varubeskattningen. Med
hänsyn främst till kontrollsvårigheterna och dessa varuslags ringa betydelse
ur fiskalisk synpunkt torde ett dylikt undantag vara motiverat. Emellertid
bör skatteplikt alltjämt föreligga i den mån varorna försäljas i särskilt
utformade figurer eller bitar och sålunda ha karaktären av konsumtionsfärdiga
sötvaror.
I fråga om glass har kommittén framhållit, att även om kontrollen över
redovisningen av skatten å glass vore förenad med vissa svårigheter, skatten
likväl syntes böra bibehållas, framförallt med hänsyn till att glassens
utpräglade karaktär av sötvara talade för skattens bibehållande och att ett
borttagande av skatten skulle medföra en minskning av varuskatteintäkter
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
55
na med omkring 2 miljoner kronor per år. För att i någon mån minska
kontrollsvårigheterna har kommittén därjämte förordat, att varuskatt skulle
uttagas vid all konditoriernas tillverkning av glass i den form, vari försäljning
plägade ske från glasstånd eller kiosker. Ehuru från kontrollstyrelsens
sida uttalats betänkligheter mot att alltjämt bibehålla beskattningen
av glass, anser jag det dock icke i nuvarande läge kunna ifrågakomma
att borttaga densamma. Jag ansluter mig alltså till kommitténs ståndpunkt
i denna fråga. Såsom kommittén framhållit bör varuskatt utgå vid all
konditoriernas tillverkning av glass, till den del glassen försäljes i strut
eller bägare, även om dylik försäljning sker i form av servering inom lokalen.
Kommittén har förordat, att varuskatten å putsmedel för läderarbeten
m. m. helt borttages. Då dessa varuslag icke böra hänföras till
de mera umbärliga samt beskattningen därav ur fiskalisk synpunkt är av
mycket ringa betydelse anser jag mig kunna biträda kommitténs förslag
härutinnan.
Vad härefter angår essenser och extrakter, avsedda för beredning
av alkoholhaltiga drycker, utgör varuskatten för dessa varor för närvarande
75 procent av beskattningsvärdet. Någon ändring av denna skattesats
har icke ifrågasatts av kommittén. Emellertid har i propositionen (nr
5) med förslag till förordning om särskild automobilskatt, m. m. förordats,
att ifrågavarande skattesats höjes till 100 procent av beskattningsvärdet.
Varuskatteförordningen torde böra ändras i enlighet härmed.
I kommitténs förslag har förordats, att varuskatten å tandpulver
och tandpasta allt fortfarande bibehålies. Såsom motivering härför
har kommittén uttalat, att nämnda preparat måste betecknas såsom umbärliga
varor och att statsverkets inkomster av denna beskattning uppginge
till icke obetydliga belopp. Å andra sidan har från åtskilliga remissinstansers
sida yrkats, att varuskatten å preparaten i fråga måtte borttagas. För
egen del anser jag — med hänsyn till det nuvarande ekonomiska läget, som
icke motiverar att den indirekta beskattningen begränsas till att omfatta
endast den rena lyxkonsumtionen — att rätta tidpunkten ännu icke är
inne att slopa varuskatten å tandpulver och tandpasta.
1 fråga om beskattningen av tekniska preparat vill jag erinra
om att i den förut omnämnda propositionen nr 5 en höjning av skattesatsen
från 20 till 75 procent förordats såvitt angår preparat för nagelbehandling
samt preparat för behandling av ögonhår och ögonbryn samt från 20
till 40 procent beträffande parfymer, hårvatten och därmed jämförliga preparat.
Jämväl dessa ändringar böra vidtagas i samband med övriga nu aktuella
ändringar i varuskatteförordningen.
De nu förordade ändringarna i varubeskattningen — vilka torde böra
träda i kraft redan från och med den 1 februari 1948 — föranleda vissa
ändringar i den vid varuskatteförordningen fogade varuförteckningen. Frågan
i vad mån denna lagstiftning i övrigt bör omarbetas kommer jag att
närmare behandla i samband med detaljmotiveringen till ändringarna i
nämnda förordning.
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
Ändringar i beskattningen av vissa pälsvaror.
Varubeskattningskommitténs förslag. I sitt betänkande har kommittén redogjort
för tillkomsten av 1943 års förordning om skatt å vissa pälsvaror
samt de ändringar däri, som genomfördes vid 1946 års riksdag (betänkandet
s. 88—94); och i anslutning därtill har kommittén erinrat om att svenska
pälsbranschens centralkommitté i en den 16 november 1946 dagtecknad,
till Kungl. Maj :t ställd skrift hemställt, att Kungl. Maj :t måtte vidtaga åtgärder
för borttagande av den särskilda skatten på pälsvaror.
Enligt vad kommittén vidare framhållit vore den mest framträdande olägenheten
i systemet för beskattning av pälsvaror den ojämnhet i skattebelastningen,
som uppstode vid prisfluktuationer å beredda pälsskinn. Enär
styckeskattesatserna beträffande inom riket beredda skinn angivits i gällande
skatteförordning, och densamma icke kunde bliva föremål för alltför
ofta återkommande ändringar i denna del, bleve särskilt vid häftiga
prisfall å importerade beredda skinn beskattningen av inom riket beredda
skinn hårdare än å importerade dylika skinn, där skattebelastningen helt
anslöte sig till det aktuella värdet. Enda möjligheten att helt undanröja
dessa olikformigheter i beskattningen vore givetvis att tillämpa samma beskattningssystem
både vid import och vid tillverkning inom riket av skattepliktiga
pälsvaror. Specifik skatt med visst belopp per skinn kunde icke
tillämpas för importerade pälsskinn bl. a. av det skälet, att det icke vore
möjligt för tullverkets tjänstemän att klassificera olika slag av skinn. För
vinnande av full likformighet i beskattningen syntes sålunda allenast värdebeskattning
både vid import och vid tillverkning inom riket kunna ifrågakomma.
En tillämpning av värdebeskattning i fråga om inom riket framställda
pälsvaror vore, såsom jämväl framhölls i förarbetena till nu gällande
förordning, förenad med svårigheter. Kommittén hade emellertid ansett, att
möjligheterna att införa en värdeskatt borde göras till föremål för undersökning.
Sedan kommittén härefter närmare diskuterat möjligheterna att införa
en värdebeskattning av inom riket framställda pälsvaror, i vilket hänseende
kommittén uttalat, att kommittén icke ansett sig kunna förorda införande
av ett dylikt värdeskattesystem, har kommittén anfört, att pälsvaror
enligt kommitténs mening till övervägande delen utgjordes av lyxartiklar
eller sådana mera umbärliga varor, beträffande vilka en särskild
beskattning alltjämt borde bibehållas. Med hänsyn härtill och då någon
annan utformning av beskattningen än den nu gällande icke syntes kunna
ifrågakomma, hade kommittén ansett sig böra inskränka den fortsatta utredningen
till att avse en utjämning av nu föreliggande ojämnheter i beskattningen.
De av pälsbranschen påvisade ojämnheterna i förevarande
hänseende hade i viss mån undanröjts beträffande skinn av räv, för vilka
skinn pälsvaruskatten vid import skulle utgå med minst det belopp, som
skolat erläggas, därest beredningen verkställts inom riket. Av förarbetena
57
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
till förordningen om skatt å vissa pälsvaror framginge, att generaltullstyrelsen
icke kunnat förorda införandet av en styckeskatt å importerade pälsvaror,
enär erforderlig klassificering m. m. av de importerade skinnen uppenbarligen
krävde en sådan ingående sakkunskap på området, som tullverkets
tjänstemän icke rimligen kunde förutsättas vara i besittning av. Sedermera
hade emellertid generaltullstyrelsen uttalat, att olägenheterna med det nuvarande
beskattningssystemet i väsentlig mån syntes kunna undanröjas genom
en viss utvidgning av den särskilda bestämmelse, som gällde i fråga om skinn
av räv, nämligen att importskatten skulle utgå med minst samma belopp
som utginge vid beredning av dylika skinn inom riket. Det kunde visserligen
förutses, att en ändring i denna riktning komme att medföra tulltekniska
svårigheter och ökat arbete vid tulltaxeringen. Generaltullstyrelsen
ville emellertid icke motsätta sig, att nämnda regel utsträcktes till att gälla
även i fråga om andra slag av skinn, som utan allt för stora svårigheter
kunde identifieras av de tulltaxerande tjänstemännen. I anslutning härtill
åberopade generaltullstyrelsen en vid utlåtandet fogad förteckning över ett
tjugutal skinnslag, beträffande vilka sistnämnda beskattningsmetod syntes
kunna ifrågakomma. Kommittén hade ansett, att det av generaltullstyrelsen
sålunda framlagda förslaget borde komma under förnyat övervägande.
Mot förslagets genomförande hade emellertid av branschrepresentanterna
uttalats, att detta skulle medföra ökat arbete vid införseln av beredda skinn,
varigenom införtullningen i avsevärd grad skulle komma att försenas. Även
om den för skinn av räv gällande beskattningsmetoden utsträcktes till ett
tjugutal skinn skulle likväl ojämnheter kvarstå beträffande så många och
värdefulla skinn, att pälsbranschen icke vore mycket behjälpt härmed. Med
anledning av branschens till förslaget intagna ställning hade kommittén
icke funnit sig böra framlägga ett förslag, som skulle innebära en utvidgning
av det för skinn av räv gällande beskattningssystemet.
Kommittén har vidare anfört.
Det har i fråga om skattesatserna i olika sammanhang framhållits, att
dessa tid efter annan borde göras till föremål för översyn, varvid nya skattesatser
borde fastställas med beaktande av de vid tidpunkten för översynen
gällande skinnpriserna. Fara skulle eljest föreligga, att inhemska skinn
skickades till utländska berederier för beredning, varigenom den inhemska
berederinäringen skulle bliva lidande.
Efter verkställd utredning angående prisförhållandena inom pälsvarubranschen
har kommittén funnit, att priserna å pälsskinn sedan den år 1946
företagna jämkningen av skattesatserna sjunkit i sådan grad att utländsk
beredning i viss omfattning blivit lönande. Kommittén har i anledning härav
verkställt en dylik omprövning och på grundval av denna upprättat en
förteckning över pälsskinn, för vilka skatt skall erläggas, vilken enligt kommitténs
uppfattning bör ersätta den nu gällande förteckningen. Med en tillämpning
av den inom kommittén sålunda upprättade förteckningen skulle i huvudsak
de av branschrepresentanterna påvisade ojämnheterna komma att för
ögonblicket elimineras. Emellertid komma de föreslagna skattesatserna att
vid ytterligare prisförskjutningar medföra nya ojämnheter av sådan art,
att beredning utomlands skulle kunna bliva ekonomiskt fördelaktig. Skattesatserna
ha avvägts på sådant sätt att någon marginal för dylika förskjut
-
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
ningar icke förefinnes. En dylik skulle dock kunna erhållas, därest skattesatsen
beträffande importerade beredda skinn höjdes från femton till tjugu
procent. Härigenom skulle de inhemska beredarna kunna bibehålla beredningen
av skinn i hittillsvarande omfattning även vid ett mindre prisfall,
utan att dock den inhemska hanteringen härigenom skulle kunna sägas ha
erhållit obehörigt skydd. Kommittén vill med hänsyn till vad sålunda anförts
föreslå, att skattesatsen vid import höjes från femton till tjugu procent.
Remissyttrandena. Av remissinstanserna har kommerskollegium anfört,
att det icke kunde bestridas, att vissa pälsvaror icke hade lyxkaraktär,
exempelvis fårskinn. Därest beskattning enligt kommitténs förslag genomfördes
beträffande åtskilliga andra varuslag, kunde man dock svårligen
undantaga pälsbranschen i dess helhet från ifrågavarande beskattning.
Med hänsyn till den av kommittén förebragta utredningen syntes annan
utväg icke stå till buds än att, med bibehållande av nuvarande beskattningssystem,
företaga jämkningar beträffande skattesatserna för inom riket
beredda skinn. För att undvika föreslagen förhöjning av skattesatsen
vid import från 15 till 20 procent kunde det därvid ifrågasättas, om icke
nyssnämnda skattesatser kunde sättas lägre än som föreslagits.
Generaltullstijrelsen har erinrat om att kommittén — i syfte att förebygga,
att beredning utomlands skulle ställa sig ekonomiskt fördelaktigare än
beredning här i landet ■— hade föreslagit höjning av skattesatsen vid införsel
till riket från 15 till 20 procent. Mot den sålunda föreslagna höjningen
kunde vissa betänkligheter anföras. Ehuru tullpersonalen med all
omsorg sökte förhindra, att tullfrihet enligt 5 § d) tulltaxeförordningen och
därav följande skattefrihet icke missbrukades, syntes den höga skatten måhända
medföra, att mindre nogräknade importörer funne det ekonomiskt
fördelaktigt att söka införa i utlandet inköpta dyrbara pälsvaror tull- och
skattefritt såsom personligt resgods (t. ex. genom anlitande av särskilt för
ändamålet engagerade mannekänger). Styrelsen, som velat fästa uppmärksamheten
härå, funne emellertid, med hänsyn till de av kommittén framlagda
skälen för ifrågavarande höjning, tillräcklig anledning ej föreligga att
motsätta sig kommitténs förslag i nu förevarande avseende.
Kontrollstyrelsen har anfört följande.
Kontrollstyrelsen finner i likhet med kommittén, att pälsvaror till övervägande
delen måste betraktas såsom sådana umbärliga varor, beträffande
vilka det åtminstone i nuvarande läge är motiverat att uttaga en särskild
skatt.
I olika sammanhang ha önskemål framställts om undantagande från beskattning
av skinn av svenska får, framför allt med hänsyn till att dylika
skinn i stor utsträckning användas till foder i handskar och andra klädespersedlar,
ävensom till arbetspälsar. Om sålunda i och för sig skäl kan
synas föreligga att medgiva det nu åsyftade undantaget, må dock framhållas,
att den svenska fårstammen innefattar även slag av får, vilkas skinn
med hänsyn till användningsområdet helt äro att jämställa med vissa importerade
fårskinn. Även vad angår skinn av vanligt svenskt får kan det,
enligt vad styrelsen erfarit, understundom vara svårt att i varje enskilt
fall avgöra, huruvida ett fårskinn är att hänföra till skinn av svenskt lant
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 10.
59
får eller skinn av annat får. Då det sålunda icke låter sig göra att avgränsa
de svenska fårskinnen från övriga och de förra därjämte i viss
omfattning finna sådan användning, att de sakligt sett böra träffas av beskattningen,
anser sig kontrollstyrelsen icke kunna förorda deras undantagande
från beskattning.
Då någon annan utformning av beskattningen än den nu gällande, såvitt
kontrollstyrelsen kunnat finna, icke är genomförbar, torde någon ändring i
beskattningssystemet icke böra vidtagas. För eliminerande i största möjliga
mån av de från branschmannahåll påtalade ojämnheterna i beskattningen
av å ena sidan inom riket styckebeskattade pälsskinn och å andra
sidan importerade värdebeskattade pälsskinn synes emellertid enligt kontrollstyrelsens
mening vara erforderligt, att styckeskattesatserna vid uppkommande
prisändringar utan alltför stor tidsutdräkt kunna göras till
föremål för därav betingade ändringar. Detta förutsätter, att Kungl. Maj :t
erhåller riksdagens bemyndigande att på visst sätt, förslagsvis inom vissa
av riksdagen bestämda gränser, fastställa lämpliga styckeskattesatser. Därest
denna av kontrollstyrelsen förordade anordning icke anses kunna komma
till stånd, synes av kommittén framlagt förslag angående höjning av
importskatten från 15 till 20 procent böra genomföras och styckeskattesatserna
för inom riket beredda skinn liksom hittills avvägas efter 15 procent
av skinnvärdet. Härigenom skulle enligt kontrollstyrelsens mening i
allt fall en sådan säkerhetsmarginal uppstå, att det med hänsyn till skinnberedarnas
intressen borde vara tillfyllest, om allmän översyn och jämkning
av styckeskattesatserna utfördes en gång årligen. Kontrollstyrelsen får i
anledning härav alternativt biträda av kommittén framlagt förslag i dessa
hänseenden.
Stockholms handelskammare har ansett, att kommitténs förslag rörande
pälsvarubeskattningen knappast vore tillfredsställande. Enligt handelskammarens
mening vore det — om pälsbeskattningen skulle bibehållas —
lämpligare, såsom det ifrågasatts även från andra håll, att skattesatserna
för styckeskatten å den inhemska beredningen tid efter annan gjordes till
föremål för översyn och justering. Om översynen skedde kvartalsvis genom
kontrollstyrelsen och generaltullstyrelsen i samråd med av vederbörande
branschorganisationer utsedda representanter, skulle en tillfredsställande
ordning på området kunna skapas. Detta förutsatte givetvis också,
att riksdagen åt Kungl. Maj:t delegerade beslutanderätten i fråga om
styckeskattens storlek. Att tillskapa en viss marginal för den inhemska beredningsindustrien
genom att höja värdeskatten å importen från nuvarande
15 till 20 procent ansåge handelskammaren icke böra ifrågakomma, i
all synnerhet som importhandeln redan nu utsattes för en kännbar diskriminering
genom att värdeskatten i fråga om arbeten av pälsverk beräknades
å varornas hela värde inklusive manufaktureringskostnaden. Värdeskatten,
som en gång bestämts till såsom skäliga ansedda 15 procent, borde
utgöra den grund, enligt vilken beredarskatten uträknades. Om ändringar
i skinnpriserna inträffa och detta föranledde att styckeskatten icke längre
motsvarar beräknade 15 procent av värdet, borde styckeskatten ändras.
En omprövning av beredarskattens storlek med tämligen korta tidsintervaller
syntes utgöra den enda möjligheten att på förevarande område få
till stånd en någorlunda tillfredsställande ordning för den inbördes skatteavvägningen.
60
Kungl. Maj.ts proposition nr 10.
Svenska pälsbranschens centralkommitté har anfört, att pälsbranschen
alltid utgått från att det nu rådande systemet vore tillfälligt och kunde
upprätthållas effektivt endast under total avspärrning och med fasta priser
på den utländska marknaden. Visserligen rådde för närvarande importspärr
och importen av pälsvaror vore väsentligt reducerad, men importregleringen
vore av tillfällig natur, under det att enligt de sakkunnigas förslag
skatterna skulle bli permanenta. Härtill komme, att en viss om än
inskränkt import kunde äga rum även för närvarande. Enligt pälsbranschens
uppfattning vore de av de sakkunniga föreslagna sänkningarna för
vissa skinnslag icke tillfyllest för att åstadkomma den önskade jämvikten.
Prisfallet under sista året i framför allt U. S. A. och Kanada hade varit så
kraftigt att skattesatserna för många skinn måste sättas väsentligt lägre.
Den senaste tidens prisstabilisering på skinn ändrade icke detta förhållande.
Med de föreslagna skattesatserna vore det icke ekonomiskt för importörerna
att köpa oberedda skinn av de lägre kvaliteterna, t. ex. sådana som
användes såsom foderskinn i kappor. För att skapa en marginal för ytterligare
eventuella prisfall i utlandet hade de sakkunniga föreslagit en höjning
av importskatten från 15 till 20 procent. Det syntes i hög grad obilligt
att skatten för pälsbranschen på sådant sätt skulle skärpas, när den
allmänna tendensen hittills varit att avskaffa eller i varje fall minska skatter
av ifrågavarande slag. Den önskvärda marginalen kunde ju i och för
sig åstadkommas genom att skattesatserna för de inom landet beredda skinnen
sänktes mer än vad en utjämning mellan de båda skatteslagen i och
för sig fordrade. I enlighet härmed hemställdes, att de sakkunnigas betäm
kande i vad det berörde pälsvaruskatten icke lades till grund för proposition
om bibehållande av denna skatt, utan att skatten i stället helt borttoges.
Därest detta emellertid icke läte sig göra, hemställdes, att skattesatserna
för de inom landet beredda skinnen sänktes, så att de komme i
nivå med importskatten och därutöver lämnade den marginal för ytterligare
prisfall på utländska skinn, som kunde anses önskvärd.
Sveriges grossistförbund m. fl. näringsorganisationer ha förklarat sig
instämma i det av svenska pälsbranschens centralkommitté avgivna remissyttrandet.
Kooperativa förbundet har ifrågasatt, huruvida icke en sådan ändring
borde övervägas beträffande pälsvaruskatten att vanliga fårskinn bleve undantagna
från beskattningen. Befolkningen framför allt i våra nordligare
landskap använde i stor utsträckning fårskinn till pälsar och andra beklädnadsartiklar.
Det syntes icke motiverat att hänföra dessa skinn till de
såsom umbärliga ansedda varorna och av denna anledning särbeskatta
dem.
I detta sammanhang må omnämnas, att Sveriges pälsdjursuppfödares riksförbund,
förening u. p. a., i en 14 november 1947 dagtecknad skrift, som inkommit
till finansdepartementet, hemställt, att pälsskinn av svensk farmproduktion
i samband med avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten
måtte helt undantagas från varje form av varuskatt.
61
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
Departementschefen. Såsom jag förut anfört lärer det icke kunna ifrågakomma
att nu avskaffa den särskilda skatten å vissa pälsvaror.
Det under remissbehandlingen väckta förslaget om undantagande av
vissa slag av fårskinn från pälsvarubeskattningen torde knappast vara praktiskt
genomförbart. Jag kan därför icke förorda att en dylik undantagsbestämmelse
införes. Ej heller kan jag tillstyrka, att pälsskinn av svensk
farmproduktion undantagas från pälsvarubeskattningen.
Det nuvarande systemet för beskattning av pälsvaror är otvivelaktigt behäftat
med vissa brister, vilka framträda särskilt vid prisfluktuationer å
beredda skinn. Såsom kommittén närmare utvecklat torde emellertid någon
annan princip för pälsvarubeskattningen än den nu tillämpade knappast
vara möjlig.
Skattesatserna för inom riket beredda skinn ha fastställts senast vid 1946
års riksdag. Under tiden därefter ha priserna på pälsskinn, enligt vad kommittén
upplyst, sjunkit i sådan grad, att beredning av svenska skinn utomlands
i viss omfattning blivit lönande. Med hänsyn härtill torde en omprövning
böra ske i fråga om skattesatserna för sådana skinn, beträffande
vilka det kan antagas att prissänkningarna icke äro av endast tillfällig
natur. Till frågan om i vilken omfattning en justering av nu berörda
skattesatser sålunda bör ske återkommer jag i det följande.
Samtidigt som kommittén förordat vissa jämkningar i skattesatserna
för inom riket beredda skinn har kommittén föreslagit, att skattesatsen beträffande
importerade beredda skinn höjdes från 15 till 20 procent; härigenom
skulle enligt kommitténs uppfattning de inhemska skinnberedarna,
utan att ett obehörigt skydd tillskapades för den inhemska hanteringen,
kunna bibehålla beredningen av skinn i hittillsvarande omfattning även vid
mindre prisfall. Sistnämnda förslag har tillstyrkts av kontrollstyrelsen; och
generaltullstyrelsen, som uttalat vissa betänkligheter mot förslaget, har icke
funnit tillräcklig anledning att motsätta sig detsamma. Däremot ha kommerskollegium
och de enskilda branschorganisationerna ifrågasatt, huruvida
icke statsmakterna i stället borde lösa svårigheterna genom att ytterligare
sänka skattesatserna för inom riket beredda skinn.
I likhet med kommittén finner jag det lämpligt att en viss marginal
tillskapas mellan skattesatserna för importerade och inom riket beredda
skinn, då härigenom smärre prisfall på skinn icke skulle medföra några
nämnvärda återverkningar på de svenska skinnberedarnas ställning. Då det
icke torde böra ifrågakomma att enbart av sådan grund genomföra en
reducering av skattesatserna för inom riket beredda skinn, torde ingen annan
utväg återstå än att, på sätt kommittén föreslagit, höja skattesatsen
för de importerade skinnen. Jag biträder följaktligen kommitténs förslag
om höjning av den nuvarande värdeskatten å importerade skinn från
15 till 20 procent.
Ändringarna i pälsvarubeskattningen torde böra träda i kraft den 1
februari 1948.
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
Införande av en försäljningsskatt å mattor, guldsmedsvaror m. m.
Varubeskattningskommitténs förslag. Inledningsvis har kommittén anfört,
att kommittén förordade att den skärpta omsättningsskatten å vissa
mattor, guldsmedsarbeten m. m. samt grammofoner och färdiga grammofonskivor
omvandlades i en försäljningsskatt, som i likhet med omsättningsskatten
regelmässigt skulle uttagas vid varornas försäljning till allmänheten
men till skillnad från denna skatt i vissa fall skulle uttagas
vid varornas försäljning till detaljhandlare, nämligen då detaljhandlarens
rörelse i stort sett icke kunde betraktas såsom specialaffär i branschen.
Genom skattens sålunda förordade utformning skulle den på samma sätt
som fallet vore beträffande varuskatten kunna uppbäras av en central
myndighet och jämväl av denna kontrolleras. Denna centrala myndighet
borde enligt kommitténs uppfattning vara kontrollstyrelsen, vilken såsom
kontrollmyndighet beträffande varuskatten närmast syntes besitta de erforderliga
erfarenheterna i fråga om skatter av hithörande art.
Beträffande först frågan om införandet av en försäljningsskatt för in åttor
har kommittén anfört, att skärpt omsättningsskatt utginge för mattor,
innehållande silke (stat. nr 999, 1000) samt för knutna mattor, helt eller
delvis av ull eller andra djurhår, dock icke där antalet knutar per kvadratmeter
uppginge till högst 25 000 (ur stat. nr 1001—1002:2). De dyrbarare
knutna mattorna måste enligt kommitténs uppfattning betraktas såsom
umbärliga och borde för den skull i enlighet med de meddelade direktiven
bliva föremål för fortsatt beskattning Däremot hade såväl gränsdragningen
mellan skattepliktiga och skattefria knutna mattor som ifrågasatt
utvidgning av skatteområdet att omfatta vävda mattor varit föremål
för ingående överväganden. Kommittén hade emellertid stannat vid att
förorda fortsatt beskattning av allenast de mattor, vilka nu vore belagda
med skärpt omsättningsskatt.
Vad angår beskattningsformen har kommittén erinrat om att äkta mattor
försåldes av ett stort antal personer och firmor inom företrädesvis matt-,
möbel-, bosättnings-, textil- och hemslöjdsbranscherna. Enligt kommitténs
mening borde beskattningen av mattor utformas så, att vid försäljning inom
riket allenast specialaffärer, grossister och tillverkare bleve skattskyldiga.
Skatten uttoges vid grossisters och tillverkares försäljning till annan än
specialaffär samt vid specialaffärs försäljning till allmänheten. Beskattning
vid importtillfället ifrågakomme allenast vid import, företagen av
andra rörelseidkare än som nu sagts. Genom att skatten beträffande dessa
rörelseidkare uttoges vid importen, undvekes de kontrollsvårigheter, som
vore förbundna med övervakningen av den försäljning, som bedreves under
hand av mindre lojala köpmän och hitresta utlänningar. Någon annan
grund för beräkning av skatten vid import än efter vikten syntes icke vara
inöjlig. Genom att skatten beträffande specialaffärer och grossister uttoges
Kungi. Maj:ts proposition nr 10.
63
efter utförsäljningspriset men beträffande andra säljare efter kilogram
vid importen vore vissa ojämnheter i beskattningen att befara. Detta förhållande
borde emellertid icke tillmätas alltför stor betydelse, då den import,
som komme att företagas av inom riket icke skattskyldiga, kunde
förväntas bliva av ganska obetydlig omfattning i jämförelse med specialaffärernas
och grossisternas import. Skulle det visa sig, att berörda ojämnheter
komme att förorsaka avsevärda olägenheter borde — med hänsyn
jämväl till att ur kontrollsynpunkt en importskatt vore att föredraga •—
vid ett tillfälle, då mera stabila prisförhållanden inträtt inom mattbranschen,
övervägas en sådan omläggning av den föreslagna beskattningen,
att skatten jämväl beträffande specialaffärer och grossister uttoges vid
importen. Skatt borde icke uttagas å begagnade mattor. Såsom begagnad
borde i förevarande hänseende anses matta, som redan tidigare varit föremål
för försäljning inom riket. Däremot borde skatt utgå vid första försäljning
respektive import av i begagnat skick införda mattor — såsom
antika eller semiantika mattor.
Beträffande beskattningens närmare omfattning har kommittén anfört.
Vid kommitténs överläggningar med representanter för mattbranschen
har från dessas sida framhållits, att knutna mattor med ett knutantal, understigande
250 per meter, i prishänseende närmast vore att jämställa med
europeiska maskingjorda mattor. Genom beskattningen av den knutna mattan
hade åstadkommits en icke motiverad prisskillnad. Härtill komme att
den orientaliska mattan i kvalitetshänseende vore överlägsen den europeiska,
varför den nuvarande anordningen innebure en direkt beskattning
av kvaliteten. Det nu sagda ägde i viss mån tillämpning även beträffande
mattor med ett knutantal, överstigande 250 men understigande 450 per
meter (stat. nr 1002: 1). Enligt hranschrepresentanternas mening borde åtminstone
de mattor, vilkas knutantal understege 250 per meter, i sin helhet
undantagas från beskattning.
I fiskaliskt hänseende äro mattor hånförliga till statistiskt nummer 1001
icke av avsevärd betydelse. Ett undantagande från beskattning av dessa mattor
skulle sålunda innebära en minskning av skatteintäkterna med högst
15 procent men skulle å andra sidan medföra betydande kontrollsvårigheter.
Redan enligt den till förordningen om skärpt omsättningsskatt hörande
förteckningen över skattepliktiga varor — vilken torde böra i oförändrat
skick bibehållas ■— äro visserligen från beskattning undantagna vissa knutna
mattor, nämligen de, vilkas knutantal per kvadratmeter icke överstiga
25 000. Berörda gränsdragning, som tillkommit för att möjliggöra ett undantagande
från den skärpta omsättningsskatten av rya- och flossamattor
av inhemsk tillverkning, innebär emellertid vad angår utländska mattor
skattefrihet i huvudsak allenast för marockanska, mexikanska och vissa
enklare smyrnamattor, vilkas täthet och kvalitet i övrigt är av den art,
att det icke möter några svårigheter att särskilja dem från de skattepliktiga
mattorna. Kan sålunda vid beskattningens utformning på sätt, kommittén
föreslagit, icke förordas, att det skattefria området utsträckes i enlighet
med branschens önskemål, torde däremot hinder icke föreligga att, därest
beskattningen i framtiden skulle komma att omvandlas till en vid importen
uttagen viktskatt, i sin helhet undantaga de till statistiskt nummer
1001 hänförliga mattorna.
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 10
I fråga om skattens beräkning borde enligt kommitténs mening det av
den skattskyldige åsatta utförsäljningspriset läggas till grund för skattens
beräkning. Skatten borde, i likhet med vad som gällde för närvarande, utgå
efter 20 procent. Vad anginge mattor, som importerades av annan än specialaffär
eller partihandlare, förordade kommittén, att skatten utformades
såsom en specifik skatt med visst belopp för kilogram. Skattesatserna vid
skattepliktig import kunde lämpligen fastställas sålunda:
för | mattor | tillhörande | stat. | nr | 999—1000 ..... | .... 100 | kronor | för | kilogram |
» |
| » | » | » | 1 001........... | .. .. 10 | » | » | » |
» | » | » | » |
| 1 002: 1......... | .... 20 | » | » | 7> |
» | » | » | » | » | 1 002:2......... | .... 40 | » | » | » |
Vad angår frågan om införandet av en försäljningsskatt å g u 1 dsmedsvaror
har kommittén erinrat om att skärpt omsättningsskatt
utginge för arbeten av guld, silver eller platina, även med infattade pärlor
eller stenar, ej utgörande artiklar, avsedda för tekniskt bruk, eller plåt, rör
och tråd (stat. nr 1323—1325) samt för pärlor och koraller, äkta, oinfattade
samt ädelstenar, oinfattade, även konstgjorda, andra än industridiamanter
(stat. nr 1326: 2). Kommittén har framhållit, att då guldsmedsarbeten
obestridligt vore att anse såsom umbärliga, hade kommittén -— med
hänsyn jämväl till det relativt betydande statsfinansiella utbytet — ansett
en beskattning å ifrågavarande varor böra bibehållas.
Beträffande den lämpligaste beskattningsformen har kommittén anfört,
att vid en omläggning av skatten å guldsmedsarbeten syntes i första hand
böra övervägas, huruvida skatten kunde anordnas såsom en tillverkningsskatt
eller om skatten jämväl i fortsättningen borde bibehållas såsom en
omsättningsskatt. 1 detta hänseende har kommittén anfört att envar av
dessa båda skatteformer vore förenad med betydande olägenheter. Genom
att å ena sidan i princip anordna beskattningen såsom en omsättningsskatt,
i det att skatten även i fortsättningen beräknades å utförsäljningspriset till
allmänheten samt, såvitt anginge specialaffärerna, jämväl av dessa uttoges
vid försäljning till allmänheten och å andra sidan, såvitt anginge försäljning
av guldsmedsarbeten genom andra detaljaffärer än specialaffärer,
uttaga skatten hos tillverkare, importörer eller partihandlare, syntes del
emellertid vara möjligt att ernå de med omsättningsskatteformen förenade
fördelarna utan att dock antalet skattskyldiga bleve väsentligt större än vid
en tillverlcningsskatt. Företräde syntes sålunda böra givas åt en i enlighet
härmed utformad beskattning. Vid kommitténs överläggningar med representanter
för guldsmedsbranschen hade dessa framhållit, att den omfattande
bokföring, som enligt omsättningsskattealternativet erfordrades för
möjliggörande av en betryggande kontroll av skattens behöriga utgörande,
skulle bliva synnerligen betungande och tidskrävande. Detta gällde särskilt
smärre företag, där innehavaren förmodades sakna förutsättningar
att utan anlitande av främmande hjälp på rätt sätt fullgöra densamma. Vid
ett val mellan en tillverkningsskatt och en omsättningsskatt hade branschen
ändock bestämt förordat det senare alternativet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10.
65
I samband härmed har kommittén upptagit till behandling frågan om
beskattning av guldsmedsarbeten vid försäljning å auktion. Kommittén
bär erinrat om att enligt omsättningsskatteförordningen gällde i förevarande
hänseende liksom eljest, att yrkesmässigheten vore avgörande för skattskyldigheten.
Enligt nu gällande bestämmelser vore således endast sådan
auktionsförrättare skattskyldig, som även på annan grund vore att betrakta
såsom yrkesmässig kommissionär eller yrkesmässig säljare. En av honom
— inom ramen för hans verksamhet — förrättad auktion betraktades såsom
ett led i denna verksamhet, och omsättningsskatt skulle av honom erläggas
vid auktionsförsäljning lika väl som vid annan av honom företagen försäljning.
Valde sålunda en privatperson att för avyttring av honom tillhörig
lös egendom å auktion anlita en person, som oavsett sin auktionsverksamhet
vore att anse som yrkesmässig säljare (kommissionär), skulle skatt utgå,
därest försäljningen inginge såsom ett led i dennes övriga verksamhet, exempelvis
försäljning genom en antikvitetsfirma. Rörande försäljning å auktion
utan anlitande av sådan auktionsförrättare, som enligt vad i det föregående
anförts vore skattskyldig, bleve enligt omsättningsskatteförordningen
frågan om skattskyldigheten härvid att avgöra med hänsyn till den persons
ställning, för vars räkning auktionen skedde. Inginge auktionen såsom ett
led i en av denne bedriven yrkesmässig verksamhet (t. ex. försäljning avett
varulager), skulle auktionssuinman ingå i hans skattepliktiga omsättning,
men i annat fall icke (t. ex. en privatpersons eller ett dödsbos avyttring
av personlig lösegendom). Enligt kommitténs mening borde försäljning
å auktion av guldsmedsarbeten beskattas allenast i den omfattning,
vari sådan försäljning för närvarande vore föremål för beskattning.
Vad angår beskattningens närmare omfattning har kommittén anfört,
att de varor, för vilka vid försäljning utginge skärpt omsättningsskatt, borde
utan inskränkningar omfattas av den nu förordade försäljningsskatten.
Även för begagnade varor borde sistnämnda skatt uttagas; dylika varors
omsättningsvärde representerade nämligen en icke oväsentlig del av värdet
å omsättningen av guldsmedsarbeten i dess helhet, och branschrepresentanterna
hade uttalat ett bestämt önskemål att tillverkade och begagnade
guldsmedsarbeten behandlades efter enhetliga bestämmelser. Enligt vad
kommittén vidare framhållit hade inom kommittén övervägts å ena sidan
att utvidga beskattningen att omfatta jämväl nysilver och å andra sidan
att undantaga släta guldringar från sagda beskattning; men kommittén
hade icke ansett sig böra förorda några ändringar härutinnan.
Kommittén har vidare uttalat, alt de till försäljningsskatt skattepliktiga
varorna borde anknytas till den vid tulltaxan fogade varuförteckningen.
I fråga om beskattningsvärdet har kommittén anfört.
Då beskattningen enligt förslaget principiellt skulle få formen av eu
omsättningsskatt i detaljhandeln, bör skatten naturligen beräknas å utförsälj
ningspriset till allmänheten. För undvikande av ojämnheter i beskattningen
bör skatten jämväl i de fall, då densamma påföres i tidigare handelsled
än nu sagts, beräknas å det utförsäljningspris, som tillämpas vid
försäljning till allmänheten, beskattningsvärdet bör sålunda överensstäm
5
liihung till riksdagens protokoll 1!)48. 1 samt. Å r 10.
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
ma med sistnämnda pris. Då en dylik anordning förutsätter, att varje skattskyldig
säljare åsätter vara, för vilken han har att erlägga skatt, ett bestämt
minutpris, skulle den i det fria näringslivet förekommande naturliga
prissättningen i viss mån motverkas. Olika prisekonomiska faktorer ha
emellertid under senare år verkat i sådan riktning, att i stora delar av
landet kommit att tillämpas enhetliga priser för samma varor. Därtill kommer
att enligt vissa överenskommelser i branschen rabatt till allmänheten
icke lämnas å varor med ett försäljningspris, understigande 600 kronor.
Då denna avveckling av rabattsystemet — vilken avveckling icke är beroende
av förhållandena under krigsåren — åstadkommit viss fixering av
minutpriserna redan före försäljningen, synes för berörda varor beskattningsvärdets
fastställande på förut angivet sätt icke komma att medföra
synnerliga olägenheter för dem, som bedriva handel med guldsmedsarbeten.
Med hänsyn jämväl till vissa från branschhåll uttalade önskemål synes
emellertid skäligt, att efter särskilt medgivande av kontrollmyndigheten
beskattningsvärdet å dyrbarare varor må vid försäljning till allmänheten
sättas lika med det faktiska vederlaget. Vid import för eget bruk bör
beskattningsvärdet utgöra varans värde beräknat enligt 4 § tulltaxeförordningen
jämte den å varan belöpande tullen med tillägg av 25 procent av det
sålunda framkomna beloppet.
Såvitt angår skattesatsen har kommittén framhållit, att därest skatteintäkten
i huvudsak skulle bibehållas oförändrad, anledning icke förelåge
att vidtaga ändring i nu gällande skattesats å 20 procent.
Beträffande skattens erläggande har kommittén anfört att vid genomförande
av den föreslagna beskattningen skulle skattskyldigheten i regel fullgöras
av tillverkare och importörer av guldsmedsarbeten in. in., av guldsmeder,
vilka icke bedreve egen tillverkning, av partihandlare samt undantagsvis
av andra detaljhandlare än guldsmeder. Personer och firmor, som
bedreve handel med begagnade guldsmedsarbeten in. in., skulle jämväl
åläggas skyldighet att redovisa skatt till beskattningsmyndigheten. Såvitt
anginge försäljning av nytillverkade guldsmedsarbeten genom andra detaljaffärer
än specialaffärer, skulle skatten uttagas hos tillverkare, importörer
eller partihandlare. I den mån försäljning skedde från tillverkare,
importörer eller partihandlare till specialaffärer, skulle skatten av dessa
påföras först vid försäljning till allmänheten. Skatten skulle sålunda icke
påläggas varuvärdet vid försäljning till dylika specialaffärer. En dylik anordning
förutsatte, att tillverkare, importörer och partihandlare ägde kännedom
om de detaljhandlare, som vore skattskyldiga. Det vore på grund härav
nödvändigt, att beskattningsmyndigheten utställde särskilda registreringsbevis
för de skattskyldiga, vilka för åtnjutande av skattefrihet vid inköp
skulle åberopa bevisen. Vad anginge skattens erläggande för importerade
guldsmedsarbeten skulle innehav av dylik registrering fritaga importör
från skyldighet att erlägga skatt vid importtillfället.
Skatten borde i princip — i likhet med vad som av kommittén förordats
beträffande varuskattens redovisande och erläggande — redovisas och erläggas
till beskattningsmyndigheten inom 45 dagar efter varje försäljningsmånads
utgång. Skatt för varor, som infördes till riket av annan än
registrerad rörelseidkare, skulle vid importtillfället erläggas till tullverket
Iiungl. Maj.ts proposition nr 10.
67
samtidigt med ifrågakommande tull. Det föreslagna beskattningssystemet
innebure att hos kontrollstyrelsen skulle registreras — förutom tillverkare
och säljare av begagnad vara, för vilka registrering vore obligatorisk —
sådan säljare av nytillverkad vara, som genom registrering önskade bereda
sig möjlighet till skattefria inköp. Då såsom förut framhållits avsikten
vore att begränsa antalet skattskyldiga detaljister, som försålde nytillverkad
vara, till specialaffärerna och något annat kriterium på specialaffär
än omsättningens storlek icke funnes, vore det nödvändigt att beträffande
dessa skattskyldiga föreskriva en minimiskatt. Ur kontrollsynpunkt
vore det lämpligt att införa en bestämmelse om minimiskatt jämväl
för övriga skattskyldiga. I varuskatteförordningen vore minimiskatten
fastställd till 50 kronor för månad. Någon anledning att bestämma beloppet
annorlunda än det som enligt varuskatteförordningen gällde för varuskatten
syntes icke föreligga.
Vad slutligen angår skatteredovisningen har kommittén föreslagit, att
till grund för densamma skulle läggas av de skattskyldiga avgivna deklarationer.
Enligt kommitténs mening skulle möjligheterna att upprätthålla
effektiv kontroll över tillverkningen och handeln med guldsmedsarbeten
in. in. med den i kommitténs författningsförslag angivna bokföringen bliva
jämförelsevis goda. Sålunda kunde relativt tillfredsställande avstämningar
verkställas beträffande försäljningsvärden och myckenheter.
Vad härefter angår frågan om införandet av en försäljningsskatt för
grammofonverk, grammofoner och färdiga grammofonskivor
har kommittén till en början framhållit, att skärpt omsättningsskatt
utginge för radiogrammofoner, grammofoner och färdiga grammofonskivor.
Då umbärligheten beträffande dessa varor icke kunde ifrågasättas,
hade kommittén ansett sig böra framlägga förslag till fortsatt beskattning
även i denna del. Beträffande vissa grammofonskivor för undervisningsändamål
hade kommittén dock förordat undantag från beskattningen.
Beträffande tillverknings- och försäljnings förhållandena har kommittén
omnämnt, att elektriska grammofonverk och akustiska grammofoner tillverkades
i Sverige vid ett mindre antal företag. Dessa varor, liksom grammofonskivor,
försåldes i allmänhet direkt från tillverkaren till detaljhandlare,
som utgjordes av radio-, musik-, bok- och pappershandlare. Import
av nu nämnda varor förekomme endast i obetydlig omfattning, dock med
undantag för grammofonskivor.
I fråga om beskattningsformen har kommittén anfört.
1 i råga om inom riket tillverkade grammofoner och grammofonverk torde
anledning icke i och för sig föreligga att låta någon annan än tillverkaren
uppbära och till beskattningsmyndigheten inleverera den å varan belöpande
skatten. Inom riket tillverkade grammofonskivor framställas i allmänhet
på så sätt, att ett försäljningsbolag verkställer inspelningen och särskilt
tillverkningsbolag framställningen av grammofonskivan i övrigt. Därest
tillverkningsbolaget skulle ha att uttaga skatt för de leveranser, som detsamma
verkställer till försäljningsbolag, skulle detta medföra att sistnämn
-
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
da bolag nödgades ligga ute med skatt för samtliga grammofonskivor, som
lagerhållas av bolaget. Då försäljningsbolagen vanligen ha synnerligen omfattande
lager av grammofonskivor, skulle en sådan anordning stöta på vissa
svårigheter av skatteteknisk art, samtidigt som bolaget skulle tvingas förskottera
skatt till avsevärda belopp. Beträffande de skattetekniska svårigheterna
må i detta sammanhang bl. a. påpekas, att försäljningsbolagen i
icke obetydlig omfattning krossa lager av inkuranta skivor. Med hänsyn
även till att försäljningsbolagens antal är ringa, torde skatten lämpligen
kunna uttagas vid försäljningsbolagens leveranser av grammofonskivor till
återförsäljare.
Då försäljningsbolagen ofta även verkställa en omfattande import av
grammofonskivor, vilka av bolagen lagerhållas i Sverige, torde icke vara
lämpligt att beträffande dessa varor uttaga skatten redan vid importtillfället.
För undvikande härav torde berörda företag böra av beskattningsmyndigheten
inregistreras och förses med bevis, som berättigar dem att
vid import av grammofonskivor verkställa införseln utan att vid importtillfället
erlägga skatt för varan. Skatten bör — i likhet med vad som föreslagits
för inom riket tillverkade varor — uttagas och erläggas vid försäljningsbolagens
leveranser till återförsäljare. I fråga om den import av
grammofonskivor, som verkställes av mindre musikaffärer, torde den ovan
skisserade anordningen icke vara erforderlig, varför skatten i dylika fall
synes böra uttagas vid importtillfället.
Beskattningen av grammofoner och grammofonverk borde lämpligen anordnas
på samma sätt som föreslagits beträffande grammofonskivor.
Vad angår beskattningens närmare omfattning har kommittén framhållit,
att beskattningen av radiogrammofoner i praktiken kommit att omfatta
endast det till radiogrammofonen hörande grammofonverket. Vid angivandet
av de varuslag, som skulle vara beskattade, borde med hänsyn härtill
beteckningen radiogrammofon ersättas med grammofonverk ingående i
radiogrammofon. Vad anginge grammofonskivor ville kommittén föreslå,
att de grammofonskivor, som vore inspelade för språkundervisning, undantoges
från beskattning. Likaså borde med hänsyn till kontrollsvårigheterna
och den ringa skatteintäkten undantagas försäljning av sådana i
ett exemplar tillverkade skivor, vid vilkas inspelning köparen själv medverkade.
Beträffande beskattningsvärdet borde enligt kommitténs mening särskilt
övervägas, huruvida skatten skulle grundas å styckeberäkning eller å varuvärdet.
Såväl de inom riket tillverkade som de till riket införda grammofonskivorna
förekomme vanligen endast i två storlekar — 25 och 30 centimeter
— varför beträffande denna varugrupp en styckeberäkning mycket
väl kunde ifrågakomma. Visserligen tillämpades vid försäljningen av skivor
inom samma storleksgrupp olika priser, men dessa prisvariationer vore
icke av den betydenhet, att de syntes böra utgöra hinder för en styckeberäkning.
Då en styckeskatt i och för sig vore att föredraga såväl ur kontrollsynpunkt
— särskilt underlättas genom en sådan beräkning tullens
arbete vid icke registrerad säljares import — som med hänsyn till att
styckeberäkning förenklade de skattskyldigas redovisning, ville kommittén
beträffande grammofonskivor förorda denna beräkningsgrund. Grammofo
-
Kungi. Maj:ts proposition nr 10.
69
ner och grammofonverk försåldes i varierande storlek och utförande till
synnerligen skiftande priser. Beträffande dessa varor kunde på grund härav
endast värdeskatt ifrågakomma. I allmänhet fastställdes utförsäljningspriset
till allmänheten av tillverkare eller försäljningsbolag. Vid skattepliktig
försäljning vore sålunda regelmässigt konsumentpriset fastställt. Med
hänsyn härtill syntes detta pris, vilket i regel vore enhetligt för en bestämd
vara, böra gälla såsom beskattningsvärde.
I fråga om skattesatsen har kommittén anfört, att då skatten å grammofonverk
och grammofoner enligt kommitténs förslag jämväl i fortsättningen
skulle beräknas å ett beskattningsvärde motsvarande utförsäljningspriset
till konsument borde för dessa varor anledning icke föreligga att
ändra den nuvarande skattesatsen — 20 procent. Beträffande grammofonskivor
syntes det lämpligt att fastställa olika skattesatser för grammofonskivor
av det större och det mindre formatet. Därest under år 1946 tilllämpats
en skattesats av 72 öre för 25 centimeters skivor och en krona 41
öre för 30 centimeters skivor, skulle de influtna skatteintäkterna ha uppgått
till samma belopp, som den skärpta omsättningsskatten inbringat. Avjämnades
skattesatsen för 25 centimeters skivor uppåt till 75 öre, kunde
skattesatsen för 30 centimeters skivor — vilkas innehåll i allmänhet vore
av högre musikaliskt värde — avjämnas nedåt till en krona 25 öre utan
att någon minskning i skatteintäkterna skulle inträda. Med utgångspunkt
från 1946 års siffror, skulle nämligen under detta år skatten beräknad enligt
de föreslagna skattesatserna ha inbringat 1 655 843 kronor.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag om införande av en försäljningsskatt
å mattor, guldsmedsvaror och grammofonvaror har helt avstyrkts av
ett flertal näringsorganisationer, vilka hemställt att, därest en beskattning
av dessa varor av statsfinansiella skäl ansåges oundgängligen nödvändig,
den skärpta omsättningsskatten i stället borde bibehållas. En lösning efter
denna linje har ifrågasatts jämväl av kommer skollegium.
Vad särskilt angår förslaget om införandet av en försäljningsskatt för
mattor har Sveriges grossistförbund avstyrkt förslaget härom under
hänvisning till olägenheter som skulle uppkomma för branschen i följd av
en dylik beskattning. Samma ståndpunkt har intagits av Stockholms handelskammare.
Beträffande förslaget om införandet av en försäljningsskatt å guldsmedsvaror
har Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund framhållit,
att kommitténs beräkningar rörande ett större finansiellt utbyte genom
den föreslagna nya beskattningstypen vore alltför optimistiska. Kommittén
hade nämligen icke tagit vederbörlig hänsyn till det avsevärt förändrade
läge, guldsmedsbranschen kommit i under senare halvåret 1947. Till följd
av riksbankens den 24 juli 1947 fattade beslut koinme sålunda guldtilldelningen
till branschens yrkesmän att tills vidare nedskäras med över 25 procent.
Likaledes måste guldsmederna vidkännas eu till minst 50 procent
uppgående minskning av den kvantitet silver de tidigare erhållit. Om dess
-
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
utom hänsyn toges till den numera ytterligt begränsade importen av guldsmedsvaror
samt till den tendens till försäljningar under hand, som till
stort förfång för de lojala branschutövarna gjorde sig märkbar och vilka
försäljningar redan nu beräknades uppgå till avsevärda belopp och i framtiden
säkerligen komme att öka, framginge det klart, att omsättningen för
landets guldsmeder hädanefter komme att minskas så kraftigt, att det statistiska
material kommittén haft till sitt förfogande vid beräkningarna
icke kunde läggas till grund för en uppskattning av de blivande skatteintäkterna
från branschen. Skulle guldtilldelningen ytterligare minskas och
kanske helt inställas, vilket man tyvärr måste räkna med, bleve situationen
för guldsmederna än mera prekär, särskilt som vid ett totalförbud för
import av ädla metaller och äkta stenar de nuvarande lagren därav snabbt
komme att försvinna utan att kunna förnyas.
Guldsmedsbranschens leverantörförening har i sitt yttrande förklarat, att
föreningen anslöte sig till de synpunkter som anförts av Sveriges juvelerare-
och guldsmedsförbund.
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation har ifrågasatt lämpligheten
av att guldsmedsvaror i fortsättningen beskattades. Åtskilliga andra
varugrupper av i stort sett samma karaktär som guld- och silvervaror såsom
prydnadsvaror av glas, porslin och keramik undginge ju helt beskattning.
Dessa senare varor vore såväl i fråga om användningssättet som med
hänsyn till dyrbarheten av det använda materialet helt jämställda med guldsmedsvaror.
Då det vore omöjligt att skaltebelägga lyxbetonade varor av
glas och porslin, hade organisationen den uppfattningen, att även guldsmedsvaror
borde vara skattefria. En mycket stor del av guldsmedernas
försäljning hade sedan gammalt bestått av prydnadsvaror av silver, avsedda
att användas som priser, hedersgåvor o. d. Genom att i stället inköpa
dylika prydnadsföremål av glas eller porslin undginge man helt den dryga
2()-procentiga skatten. Ett annat skäl, som talade för ett slopande av skatt
på guldsmedsvaror, vore att guldsmederna lede väsentligt ekonomiskt avbräck
därigenom att en betydande del av handeln med begagnade guldsmedsvaror
på grund av skatten ginge förbi detaljhandeln. Från guldsmedshåll
framhölles, att numera så gott som inga värdefullare begagnade smycken
såldes genom dem. Denna privatförsäljning kunde naturligtvis icke
beskattas. Då handeln med begagnade smycken utgjorde en mycket betydande
del av den totala omsättningen på guldsmedsvaror, talade starka
skäl för ett slopande av skatten på alla guldsmedsvaror.
I åtskilliga remissyttranden har uttalats att, därest en försäljningsskatt å
guldsmedsvaror genomfördes, vissa undantag från beskattningen borde medgivas.
Sålunda har Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund avstyrkt, att försäljningsskatt
infördes för släta ringar av guld. Enligt förbundets mening
kunde dessa ringar icke betecknas såsom lyxvaror, och deras undantagande
från beskattningen skulle icke medföra några risker ur kontrollsynpunkt.
Ej heller skulle intäkterna av en skatt å släta guldringar bliva av större
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
71
omfattning. — Liknande uttalanden ha gjorts av bl. a. Sveriges köpmannaförbund
och kooperativa förbundet.
Kontrollstyrelsen har däremot ansett att riskerna för ett kringgående av
beskattningen vid ett undantagande av släta guldringar från beskattning
och i samband därmed uppkommande kontrollsvårigheter vore av sådan
betydelse att de släta guldringarna icke borde undantagas från skatteplikt.
Kontrollstyrelsen har föreslagit, att undantag för skatteplikt stadgades
för ordensdekorationer, medaljer och vissa märken o. d. av förtjänstteckens
karaktär. Styrelsen har vidare hemställt, att beskattningen av guldsmedsarbeten
måtte omfatta allenast nytillverkade arbeten.
Till motivering för sistnämnda hemställan har styrelsen anfört.
Såsom framgår av den i förteckningen intagna anmärkningen skulle försäljningsskatt
icke utgå för mattor, grammofonverk, grammofoner och färdiga
grammofonskivor, vilka vid tidigare tillfälle inom riket varit föremål
för försäljning till konsument. Enär i denna anmärkning icke berörts under
statistiska numren 1323—1325 samt 1326: 2 upptagna guld- och silverarbeten
m. in., bliva dylika varor enligt kommitténs förslag skattebelagda
vid varje omsättning. De skäl, som i betänkandet anförts för beskattning
jämväl av begagnade guld- och silverarbeten in. m., finner kontrollstyrelsen
i och för sig bärande. Antalet personer och firmor, som bedriva handel
med begagnade sådana arbeten, är emellertid betydande, och en icke ringa
omsättning av dylika varor förekommer jämväl å auktioner. Det skulle på
grund härav, såvitt styrelsen kan finna, bliva förenat med stora svårigheter
att kunna upprätthålla kontroll över en beskattning av begagnade
guld- och silverarbeten. En beskattning av dessa varor skulle vidare enligl
kommitténs beräkningar med en skattesats å 20 procent icke tillföra statsverket
större inkomst än omkring 800 000 kronor årligen, vilken inkomst i
förhållande till det mycket besvärliga kontrollarbetet, som dock svårligen
kan bli så effektivt, att skattesvek alltid förhindras, framstår såsom relativt
begränsad. Mot en dylik beskattning talar vidare, att varorna genom
skattepålägg vid varje omsättning kunna underkastas en successivt skeende
ganska väsentlig prisstegring. Att märka är även, att kommittén icke
ansett sig böra föreslå beskattning av begagnade varor av övriga varuslag,
som föreslagits belagda med försäljningsskatt. Särskilt i fråga om äkta mattor
hade enligt kontrollstyrelsens mening dylik beskattning i princip varit
i hög grad befogad — en beskattning, som av kontrolltekniska skäl dock
icke låter sig genomföra.
Beträffande förslaget om försäljningsskatt å grammofonvaror
har kontrollstyrelsen anfört, att vad anginge under statistiskt nummer
1992: 2 upptagna grammofonskivor det enligt styrelsens mening varit önskvärt
att kunna undantaga från beskattning grammofonskivor, återgivande
musik av högre konstnärlig kvalitet. Ett särskiljande av dylika grammofonskivor
från övriga vore emellertid knappast i praktiken genomförbart,
då en gränsdragning i fråga om vad som borde hänföras till konstnärligt
värdefullare grammofonskivor måste vara svår att genomföra. Därest eu
beskattning av grammofonskivor ansåges böra komma till stånd, hade kontrollstyrelsen
för sin del icke funnit sig höra framställa erinran mot att
detta skedde på sätt kommittén föreslagit.
72
Kungl. Maj.ts proposition nr 10.
Föreningen svenska tonsättares internationella musikbyrå (Stim) har understrukit,
att grammofonskivor och övriga grammofonartiklar icke kunde
betecknas såsom lyxvaror och därför ej heller borde bliva föremål för skärpt
beskattning. Då den tryckta boken icke ansåges utgöra en lyxvara förefölle
det orimligt att just den form av musikmeddelelse, som skapats genom uppfinningen
av grammofonen, skulle betraktas såsom en lyxföreteelse. Grammofoner
och grammofonskivor tillmättes stor betydelse på undervisningens
område samt inom de ideella organisationerna och inom föreningslivet
i allmänhet. Kommitténs förslag om särskild beskattning av nu berörda
varor borde därför icke genomföras.
I huvudsak samma synpunkter ha anförts av Stockholms handelskammare
och kooperativa förbundet samt i de utav Stim åberopade yttrandena
från musikorganisationer in. fl.
Beträffande frågan om den lämpligaste beskattnings/''ormen för en försäljningsskatt
å mattor, guldsmedsvaror och gramniofonvaror har kontrollstyrelsen
anfört.
Kommittén har beträffande formen för uttagande av skatt å nu omhandlade
varuslag efter övervägande av olika beskattningssystem och efter överläggningar
med representanter för berörda branscher förordat, att skatten
skall utgå såsom en omsättningsskatt och beräknas å utförsäljningspris
till allmänheten. För att antalet skattskyldiga icke skulle bliva alltför stort,
har vidare föreslagits, att skatten i princip skall uttagas och inlevereras a\
specialaffärer för deras försäljning till allmänheten och i övriga fall av tillverkare,
importörer eller detaljhandlare för av dem gjorda försäljningar till
andra än specialaffärer.
Då det icke synes kontrollstyrelsen möjligt att utfinna annan utformning
av försäljningsskatten, som bättre skulle kunna tillgodose såväl styrelsens
intresse av att ur kontrolltekniska synpunkter såvitt möjligt begränsa antalet
skattskyldiga som av branschrepresentanterna till kommittén framförda
önskemål, vill styrelsen för sin del tillstyrka kommitténs förslag i
denna del.
Stockholms handelskammare har uttalat, att det föreslagna systemet med
en i uppbördshänseende kombinerad tillverknings- och omsättningsskatt
icke syntes lämpligt.
I fråga om beskattningsvärdet har kontrollstyrelsen anfört, att den centrala
frågan angående bestämmande av det värde, å vilket skatten skulle
beräknas, beskattningsvärdet, hade kommittén förordat skola lösas på så sätt,
att detta värde vid registrerad säljares försäljning till konsument skulle
vara lika med det försäljningspris, som av säljaren i förväg åsatts varan.
Skattemyndigheten, kontrollstyrelsen, skulle dock kunna lämna medgivande
att det vid försäljningen avtalade vederlaget skulle vara beskattningsvärde.
Såvitt kontrollstyrelsen kunde finna, skulle den av kommittén förordade
bestämmelsen utan olägenhet kunna tillämpas vid bestämmande av
beskattningsvärde å grammofonverk och grammofoner, där tillverkaren i
regel fastställde utförsäljningspriset. Däremot skulle regelns tillämpning
erbjuda vissa svårigheter såvitt anginge beskattningen av mattor samt guld
-
73
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
och silverarbeten, enär beträffande dessa varuslag, särskilt i fråga om dyrbarare
varor, försäljningspriset ofta nog bleve beroende av köpslagan mellan
köpare och säljare. Starka skäl talade sålunda för att beskattningsvärdet
i dylika fall borde vara lika med vederlaget. Såsom framginge av kommittébetänkandet
plägade till guldsmedsbranschen hörande firmor som regel
icke medgiva rabatt vid försäljning av varor med försäljningspris understigande
600 kronor. Då det kunde antagas, att försäljningsvärdet för
dessa guldsmedsarbeten utgjorde större delen av totalvärdet av försäljningen
av skattepliktiga guldsmedsvaror i sin helhet, skulle i allt fall beträffande
nu avsedd del av försäljningen det åsatta försäljningspriset jämväl bliva
lika med vederlaget. På grund härav skulle vad anginge guldsmedsvaror
regeln för beskattningsvärdets bestämmande lika väl kunna formuleras så,
att beskattningsvärdet skulle vara lika med det avtalade vederlaget, därvid
kontrollstyrelsen, där så funnes påkallat, skulle äga föreskriva, att det åsatta
försäljningsvärdet skulle vara beskattningsvärde. Jämväl för bestämmandet
av beskattningsvärde vid försäljning av mattor skulle en dylik regel vara
lämplig. I valet mellan nu angivna metoder hade kontrollstyrelsen funnit
sig böra förorda, att beskattningsvärdet skulle vara lika med det avtalade
vederlaget samt att styrelsen i förordningen borde givas befogenhet att bestämma,
att det åsatta försäljningsvärdet skulle vara beskattningsvärde.
Härigenom skulle den praktiska fördelen vinnas, att konti’ollstyrelsen icke
— på sätt som troligen skulle bliva följden av kommitténs förslag — omedelbart
vid ikraftträdande av förordning om försäljningsskatt skulle ha att
taga ställning till en mångfald ansökningar om medgivanden att få bestämma
beskattningsvärdet till avtalat vederlag. Vidare skulle styrelsen kunna
föreskriva, att åsatt försäljningsvärde skulle vara beskattningsvärde
för grammofoner samt för mattor och guldsmedsarbeten med försäljningsvärden
understigande 600 kronor per varuenhet.
Sveriges juvelerare- och gnldsmedsförbund har anfört, att förbundet särskilt
vände sig mot bestämmelsen att skatten skulle utgå å det försäljningsvärde,
som den skattskyldige åsatte varan såsom försäljningspris till
konsument. Detta innebure nämligen, att den skattskyldige redan vid inköpet
hade att i sina böcker införa det varupris, å vilket skatten vid den
sedermera skeende försäljningen skulle uttagas. Då detta pris endast efter
särskilt medgivande av den kontrollerande myndigheten — vilket enligt
sakens natur komme att lämnas endast i rena undantagsfall — kunde ändras
på så sätt, att även skatten på det ursprungligen uträknade priset minskades,
medförde bestämmelsen, att den i det fria näringslivet förekommande
prissättningen i det närmaste omintetgjordes. Några förändringar med
hänsyn till sådana naturliga företeelser som prisfluktuationer mellan inköpen
och försäljningarna kunde således icke göras, och lika litet vore
det möjligt för den skattskyldige att ulförsälja okuranta varor till lägie
pris än som tidigare åsatts desamma. Vid omändringar och nedskrotning
av inneliggande varor vore förhållandet analogt. Skulle förlust uppstå vid
kreditgivning, förelåge liknande problem. Delta kunde icke vara i överens
-
74
Kungi. Maj.ts proposition nr 10.
stämmelse med allmänhetens och myndigheternas intressen, för vilka ett
omöjliggörande av åtgärder i prissänkande syfte måste te sig som något
orimligt. Visserligen vore förbundets medlemmar förpliktade att vid kalkylerandet
av sina priser följa därför givna regler, men dessa hindrade icke
den naturliga utvecklingen i prishänseende. Det vore därför oriktigt att
såsom kommittén gjort — till stöd för den föreslagna anordningen, vilken
tillkommit enbart för att underlätta kontrollmyndighetens arbete, åberopa
det förhållandet, att enhetliga priser på grund av vissa prisstabiliserande
faktorer kommit att tillämpas över hela landet. Förbundet kunde
därför icke finna annat, än att det faktiska vederlaget för varorna borde
läggas till grund för uttagandet av skatten. Ett sådant förfaringssätt skulle
nämligen lösa de problem, som nu angivits, och göra en någorlunda smidig
tillämpning av förordningen i denna del möjlig utan att kontrollen bleve i
nämnvärd grad försvårad.
Enahanda synpunkter ha framhållits av bl. a. Sveriges köpmannaförbund.
\ ad härefter angår skattesatsen har kontrollstyrelsen — under erinran
att styrelsen avstyrkte beskattning av begagnade guld- och silverarbeten
m. m. anfört att därest dylika varor undantoges från beskattning,
skulle med tillämpning av den av kommittén föreslagna skattesatsen å
20 procent, en avsevärd prisspänning uppstå mellan nytillverkade och begagnade
varor. För att minska denna prisspänning syntes skattesatsen för
guldsmedsvaror böra nedsättas till förslagsvis 10 procenl. Vid tillämpning
av dylik relativt låg skattesats skulle jämväl de av representanter för guldsmedsbranschen
framförda erinringarna mot beskattningen av släta guldringar
väsentligt förlora i betydelse.
Kontrollstyrelsen har vidare anfört.
Beträffande skattesatsen för äkta mattor vill kontrollstyrelsen framhålla,
att vissa ojämnheter i beskattningen kunna uppstå till följd av tillämpning
av de två olika beskattningsmetoderna. Skulle det visa sig påkallat att vidtaga
ändring i de föreslagna viktskattesatserna, torde skatteändring böra
vidtagas i samma ordning som förutsättes beträffande pälsvarubeskattningen.
Jämväl i fråga om äkta mattor skulle kontrollstyrelsen vilja förorda,
att skattesatsen fastställes till allenast 10 procent å konsumentpriset.
På grund härav torde de viktskattesatser, som i vissa fall avses skola gälla
för importerade mattor, böra minskas till hälften. Vid tillämpningen av
en dylik relativt lag skattesats för äkta mattor skulle den av nu gällande
skärpt omsättningsskatt betingade tämligen betydande prisskillnaden i detaljhandeln
mellan å ena sidan billigare äkta mattor och å andra sidan
därmed jämförbara obeskattade maskinvävda mattor i hög grad utjämnas.
Även beträffande grammofonvarorna synes en skattesänkning vara motiverad.
Styrelsen vill även erinra om att en icke oväsentlig del av försäljningen
av grammofonskivor utgöres av skivor, återgivande musik av högre
konstnärligt värde. Vid en sänkning av skattesatserna skulle nackdelarna
av att dylika grammofonskivor icke kunnat undantagas från beskattning
bliva mindre framträdande. Med en sänkning av skattesatsen för grammofonverk
och grammofoner till 10 procent, skulle skattesatserna komma att
sankas beträffande skivor med diameter överstigande 25 centimeter från
1 krona 25 öre till förslagsvis 60 öre och beträffande övriga grammofon
-
75
Kungl. Maj.ts proposition nr 10.
skivor från 75 till förslagsvis 40 öre. Med hänsyn till de i viss mån berättigade
anmärkningarna, som framförts rörande beskattning av grammofonskivor,
återgivande värdefullare musik, vilka skivor i allmänhet äro 30-centimetersskivor, finner emellertid kontrollstyrelsen det förtjänt att tagas
under övervägande, huruvida icke en enhetlig skattesats, lika för skivor
av olika storlek, i stället borde införas, förslagsvis å 50 öre per skiva. Härigenom
skulle även ernås en icke oväsentlig förenkling i fråga om skattedebitering
och kontrollarbete.
Sveriges juvelerare- och guldsinedsförbund har framhållit, att därest skatten
på nyttobetonade artiklar av äkta silver icke helt kunde borttagas, förbundet
ansåge att en nedsättning av skatten till 10 procent av varornas
försäljningspris borde företagas.
Beträffande frågorna om skattens erläggande och skatteredovisningen har
kontrollstyrelsen förklarat sig tillstyrka kommitténs förslag härutinnan.
Kommerskollegium har uttalat, att för åtskilliga mindre näringsidkare
komine de av kommittén förordade kontrollföreskrifterna att verka ganska
betungande. Enligt kollegii mening borde undersökas, huruvida icke en
förenkling av dessa föreskrifter kunde genomföras utan att statens berättigade
fiskaliska intresse eftersattes.
Sveriges grossistförbund har anfört, att med den utformning försäljningsskatten
erhållit i kommitténs förslag det även hade varit nödvändigt att i
förordningen intaga särdeles komplicerade kontrollföreskrifter. En mycket
omfattande uppgiftsskyldighet hade ålagts de företag, som bedreve yrkesmässig
försäljning av skattepliktiga varor. Vidare hade kontrollstyrelsen
lämnats utomordentligt vittgående befogenheter. Styrelsen hade sålunda
rätt att meddela föreskrifter om bokföringens uppläggning hos såväl registrerade
företag som andra företag, vilka bedreve tillverkning och försäljning
av skattepliktiga varor. Den skattskyldige måste enligt bestämmelserna
bl. a. tillhandahålla prov på varan samt i förekommande fall beskrivning
över densamma. Han måste även ställa för kontroll nödvändiga hjälpmedel
till förfogande och lämna behövlig handräckning. Härav följde att en
handlande, även om han bedreve en rörelse av mycket blygsam omfattning,
måste anordna en speciell, ofta kanske relativt komplicerad bokföring
samt ställa sig till efterrättelse de av kontrollstyrelsen meddelade specialföreskrifterna,
så snart han önskade saluföra en skattebelagd vara. En
sådan anordning syntes orimlig med hänsyn till att det icke sällan förekomme,
att skattepliktiga varor sporadiskt försåldes i detalj affärer, vilkas
huvudsortiment icke vore skattepliktigt. Som exempel ville förbundet nämna,
att mindre möbleringsaffärer icke förde äkta mattor annat än tillfälligtvis
exempelvis vid efterfrågan från någon kund. Det föreslagna systemet
innebure på grund av sin komplicerade natur en särskilt allvarlig belastning
för de mindre företagen inom branschen. I liknande riktning verkade
den i förslaget införda bestämmelsen om skyldighet för en köpman
att verkställa registrering och betala minimiskatt, om han önskade komma
i åtnjutande av skattefria inköp.
76
Kungi. Maj.ts proposition nr 10.
Samma synpunkter ha framhållits av bl. a. Stockholms handelskammare.
Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund har betecknat en övergång
från den typ av omsättningsskatt, som nu användes, till den form av försäljningsskatt,
vilken kommittén föresloge, såsom mindre välbetänkt, särskilt
som den nya skatteformen byggde på en speciell bokföring, vilken enligt
förbundets åsikt bleve alltför betungande och tidskrävande för branschens
utövare och för övrigt i viss utsträckning knappast ginge att genomföra.
Detta gällde särskilt företag, där innehavarna saknade förutsättningar
att utan anlitande av bokföringstekniskt skolad personal på rätt sätt
kunna fullgöra sina bokföringsskyldigheter. Då den nya skatteformen dessutom
syntes kräva en väsentlig utökning av antalet kontrolltjänstemän och
av den underordnade kontorspersonal, som bleve behövlig för granskning av
de skattskyldigas deklarationsuppgifter, kunde förbundet icke tillstyrka
denna del av förslaget.
Departementschefen. Sasoin jag tidigare framhållit måste det i nuvarande
läge anses motiverat att de varor, för vilka skärpt omsättningsskatt för närvarande
utgår, i samband med avvecklingen av denna skatt i annan ordning
göras till föremål för en särskild beskattning i den mån tekniska hinder
häremot icke kunna anses föreligga.
Varubeskattningskommittén har föreslagit, att den skärpta omsättningsskatten
för tre särskilda varugrupper, nämligen mattor, guldsmedsvaror
och grammofonvaror, skall omföras till en särskild försäljningsskatt. Sistnämnda
skatt skall enligt förslaget såsom regel utgå med 20 procent av
försäljningsvärdet, d. v. s. det pris som den skattepliktiga varan betingar
vid försäljning till konsument, och kontrollen över försäljningsskatten skall
utövas av en enda kontrollmyndighet.
Mot detta förslag ha framförts åtskilliga erinringar, särskilt av näringsorganisationerna,
från vilket håll uttalats att, om en särskild beskattning
av berörda varugrupper är oundgängligen nödvändig, den skärpta omsättningsskatten
i stället bör bibehållas.
Ifrågavarande tre varugrupper omfatta i huvudsak sådana varor som
kunna betecknas såsom mera umbärliga. I nuvarande läge är det självfallet
önskvärt, att någon lindring i beskattningen av dessa varor icke kommer
till stånd. Kommitténs förslag innebär icke, såvitt angår storleken av
de påräkneliga skatteintäkterna, några större förändringar i jämförelse med
den nuvarande beskattningen. I fråga om den tekniska utformningen av
skatten innebär kommitténs förslag däremot en omläggning från den nuvarande
rena omsättningsskatten med skattekontrollen förlagd till länsstyrelserna
till en kombinerad omsättnings- och tillverkningsskatt med kontrollen
förlagd till en central kontrollmyndighet, kontrollstyrelsen.
En överflyttning av kontrollen till en central myndighet är enligt min
mening önskvärd, sedan den allmänna omsättningsskatten numera — med
undantag tills vidare för vissa automobiler m. in. — blivit avvecklad. Skall
emellertid kontrollen förläggas till en central myndighet, är det av prak
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 10.
tiska skäl — främst sammanhängande med att antalet återförsäljare är
stort — nödvändigt att frångå det nuvarande systemet med en ren omsättningsskatt.
De alternativ man då har att välja mellan äro dels en ren tillverkningsskatt
efter mönster av den redan befintliga varuskatten och dels
en kombinerad omsättnings- och tillverkningsskatt av den typ kommittén
föreslagit. Ur författningstekniska synpunkter hade det utan tvivel varit
enklare att välja varuskattelinjen även i fråga om de varuslag varom nu
är fråga. Denna lösning torde dock icke vara godtagbar från de berörda
branschernas sida. Varuskatten erlägges nämligen på ett tidigt skede i försäljningskedjan,
varför denna skatteform helst icke bör komma till användning
annat än för sådana varuslag, där omsättningstiden är förhållandevis
kort. För de varuslag, som nu äro i fråga, är omsättningstiden
däremot ofta mycket lång och en eventuell varuskatt å dessa varor skulle
därför medföra krav på betydande kapitalutlägg från näringsidkarnas sida.
Därtill kommer att, vad särskilt angår guldsmedsvaror, försäljaren ofta är
både tillverkare och återförsäljare. Därest skatten uttoges i form av en
tillverkningsskatt, skulle sålunda en och samme näringsidkare komma att
saluhålla dels alster av egen tillverkning, för vilka han hade att gälda tillverkningsskatt,
och dels varor för vilka skatt redan erlagts och som sålunda
icke skulle ånyo skattläggas. Detta är uppenbarligen icke önskvärt ur
kontrollsynpunkt.
På grund av nu anförda skäl och då de från näringsorganisationernas
sida framförda invändningarna mot förslaget icke kunna tillmätas sådan
betydelse att förslaget på grund därav bör avvisas, förordar jag att den
skärpta omsättningsskatten för samtliga tre varugrupper, varom nu är
fråga, omföres till en försäljningsskatt i huvudsaklig överensstämmelse
med det av kommittén framlagda förslaget.
Vad angår beskattningsområdets närmare avgränsning kan jag —- med
hänsyn till de fiskaliska synpunkterna ävensom till de kontrollsvårigheter
som eljest skulle uppstå — icke förorda att släta guldringar undantagas
från försäljningsskatten. Däremot tillstyrker jag kontrollstyrelsens förslag
att ordensdekorationer, medaljer och vissa märken o. dyl. av förtjänstteckens
karaktär undantagas från skatteplikt. Jämväl sådana guldsmedsvaror
som tidigare inom riket varit föremål för försäljning till konsument torde,
på av kontrollstyrelsen anförda skäl, böra undantagas från förevarande
beskattning; genom en sådan undantagsregel undvikes bl. a. att handeln
med begagnade guldsmedsvaror på grund av skatteskäl undandrages den
ordinarie detaljhandeln.
Någon utvidgning av den utav kommittén förordade skattefriheten i vissa
fal i för grammofonskivor anser jag mig däremot icke böra föreslå.
Enligt kommitténs förslag skall skatten, då fråga är om försäljning genom
specialaffärer, uttagas vid försäljning till allmänheten och eljest hos
tillverkare, importör eller partihandlare. I fråga om det beskattningsvärde
som skall ligga till grund för skattens beräknande hör enligt kommittén
detta värde bestämmas efter enhetliga grunder oavsett om skatten uttages
78
Kungi. Maj:ts proposition nr 10.
vid försäljningen till konsument eller i ett tidigare led i den skattepliktiga
varans distribution; och beskattningsvärdet bör beräknas å det utförsäljningspris
som tillämpas vid försäljning till konsument.
Kommitténs förslag i vad angår nyss berörda frågor har framlagts efter
överläggningar med de av försäljningsskatten berörda branscherna. Då
förslaget härutinnan synes ur det allmännas synpunkt lämpligt och de av
beskattningen berörda branscherna icke härigenom torde komma att orsakas
mera allvarliga olägenheter tillstyrker jag, att beskattningen utformas
i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs förslag.
Kommitténs förslag innebär, att skatten regelmässigt beräknas på basis
av det varan åsatta försäljningsvärdet; endast efter särskilt medgivande av
kontrollstyrelsen må skatten utgå i relation till det med konsumenten avtalade
vederlaget. Detta förslag synes emellertid innebära en onödigt hård
bindning av försäljarna, .lag förordar därför — i anslutning till vad kontrollstyrelsen
anfört — den ändringen av förslaget, att beskattningsvärdet
vid försäljning från registrerad säljare till konsument i princip skall vara
lika med det avtalade vederlaget; dock med rätt för kontrollstyrelsen att,
i den omfattning så lämpligen kan ske, föreskriva att det åsatta försäljningsvärdet
i stället skall vara beskattningsvärde. Vid prövning av fråga
om meddelande av dylik föreskrift bör kontrollstyrelsen beakta å ena sidan
de kontrolltekniska önskemålen samt å andra sidan vad som ur branschens
synpunkt är lämpligt och möjligt.
Såsom förut anmärkts har kommittén förordat, att skattesatsen för försäljningsskatten
som regel skall utgöra 20 procent av försäljningsvärdet;
dock har kommittén i fråga om färdiga grammofonskivor föreslagit eu
styckeskatt med 75 öre respektive en krona 25 öre för varje grammofonskiva
beroende på skivans storlek.
Det av kommittén framlagda förslaget rörande skattens storlek har föranlett
erinringar från kontroll styrelsen, som ansett att en sänkning av
skattesatsen till 10 procent vore motiverad; härigenom skulle enligt kontrollstyrelsens
mening den prisspänning minskas som eljest skulle uppkomma
mellan nytillverkade och begagnade varor. Vidare må framhållas, att i
det av Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund avgivna yttrandet såsom
alternativt yrkande framförts förslag om att skattesatsen för vissa varor
av äkta silver skulle nedsättas från 20 till 10 procent.
För egen del anser jag tillräckliga skäl icke föreligga att frångå den skattesats
som för närvarande gäller i fråga om den skärpta omsättningsskatten.
Jag tillstyrker därför kommitténs förslag rörande skattesatsens storlek.
I fråga om grammofonskivor förordar jag dock, i syfte att vinna största
möjliga förenkling i fråga om debiterings- och kontrollarbetet och med
hänsyn till den skattelättnad, som därigenom ernås beträffande större
grammofonskivor med deras i allmänhet värdefullare musik, att skatten uttages
med ett enhetligt belopp om en krona per grammofonskiva.
Beträffande de fall då försäljningsskatt skall utgå för importerade mattor
bör skatten bestämmas till de av kommittén föreslagna beloppen (se s. 64).
Vad angår kommitténs förslag rörande erläggandet av försäljningsskat -
Kungl. Maj.ts proposition nr 10.
79
ten samt redovisningen av denna skatt torde jag beträffande dessa frågor
få hänvisa till detalj motiveringen.
Den nu förordade nya lagstiftningen om uttagande av en försäljningsskatt
torde böra träda i kraft den 1 juli 1948.
Slutlig avveckling av den allmänna omsättningsskatten.
Varubeskattningskommitténs förslag. I sitt den 29 mars 1947 dagtecknade
betänkande har kommittén anfört, att den kvarvarande allmänna omsättningsskatten
enligt kommitténs utgångspunkter förutsattes bliva avvecklad
vid utgången av juni månad 1947.
Remissyttrandena. Varubeskattningskommitténs förslag om slutlig avveckling
av den allmänna omsättningsskatten har i princip tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser.
Departementschefen. Jag förordar, att den allmänna omsättningsskatten,
till den del den alltjämt utgår, avvecklas från och med den 1 juli 1948.
Detaljmotivering till författningsförslagen.
Förslaget till förordning angående ändring i förordningen om varuskatt.
1 §•
Kommittén har i sitt förslag till förordning om ändring i vissa delar av
förordningen om varuskatt förordat, att till nu förevarande paragraf skulle
överföras dels bestämmelserna i kungörelsen den 28 juni 1941 (nr 529)
med vissa tillämpningsföreskrifter till förordningen om varuskatt och dels
det år 1945 införda stadgandet i 3 a § i förordningen.
Stockholms handelskammare har anfört, att enligt kommitténs förslag
skulle liksom hittills, i fråga om varor avsedda att saluhållas i särskild förpackning,
varans anbringande i förpackningen jämväl vara att anse såsom
skattepliktig tillverkning. Om varan sålunda förpackades hos fabrikanten
skulle varuskatt utgå jämväl för emballaget under det att, om varan
packades av detaljhandlaren i exempelvis en mera lyxbetonad förpackning,
för vilken kunden hade att erlägga särskild betalning, varuskatt för
denna förpackning icke skulle utgå. En bestämmelse av sådan innebörd
vore ägnad att i hög grad motverka en rationell distribution och borde på
lämpligt sätt ändras.
Sveriges konditor-förening bar förklarat sig tillstyrka den föreslagna omredigeringen
av 1 §.
Departementschefen. Kommitténs förslag till ändrad lydelse av 1 §, vilket
förslag icke innebär någon saklig ändring i förhållande till vad som hittills
gällt, föranleder icke annan erinran från min sida än att en flyttning av
stadgandet i 3 a § synes onödigt.
80
Kungl. Maj.ts proposition nr 10.
3 §•
Kontrollstyrelsen har ansett sig böra till behandling upptaga frågan om
bestämmande av beskattningsvärde i visst fall. Enligt 3 § 2 mom. i nu gällande
varuskatteförordning vore beskattningsvärdet i princip lika med det
pris den skattskyldige i allmänhet betingade sig för varan vid försäljning
till detaljhandlare. Skattskyldig, vilken exempelvis försålde större delen av
sin tillverkning i egen butik, hade härigenom möjlighet att för ernående
av lågt beskattningsvärde avsätta mindre del av sin tillverkning till en eller
flera detaljhandlare och därvid träffa överenskommelse om särskilt lågt
pris för försåld vara, vilket pris i sådant fall skulle bliva beskattningsvärde
jämväl för den större delen av hans försäljning. För avhjälpande av
denna brist i beskattningsförfarandet, vilken vore ägnad att skapa möjlighet
till undandragande av varuskatt, föresloges, att beskattningsvärdet
i princip skulle vara lika med det pris, den skattskyldige betingade sig för
vara vid leverans till detaljhandlare i allmänhet och att styrelsen enligt
särskilt stadgande gåves befogenhet bestämma, huruvida försäljning till
detaljhandlare i allmänhet i visst fall skulle anses föreligga.
Departementschefen. Den av kontrollstyrelsen föreslagna bestämmelsen
lärer vara föranledd av praktiska erfarenheter rörande förordningens tilllämpning.
I syfte att avhjälpa den påtalade bristen i beskattningsförfarandet
föreslår jag, att paragrafen kompletteras med en bestämmelse av innebörd
att — därest en skattskyldig regelmässigt försäljer allenast en obetydlig
del av varan till detaljhandlare — det skall vid tillämpningen av ifrågavarande
paragraf så anses som om försäljning till detaljhandlare icke bedreves.
4 §•
Kommittén har erinrat om att — i vissa fall där olika meningar framkommit,
huruvida viss vara vore att anse såsom skattepliktig — det från
den, som befunnits pliktig att utgiva varuskatt, gjorts gällande, att kontrollstyrelsen
saknade befogenhet att fastställa varuskatt. Med hänsyn till stadgandet
i 4 § 1 mom. varuskatteförordningen, enligt vilket styrelsen vore
kontrollmyndighet, måste det emellertid anses ligga i sakens natur, att
kontrollstyrelsen ägde sådan rätt. En annan uppfattning tedde sig icke rimlig
med hänsyn till ämbetsverkets ställning såsom skattemyndighet på detta
område. Det borde jämväl erinras om att i 8 § 4 mom. varuskatteförordningen,
sådant författningsrummet lydde enligt förordningen den 12 april
1946, nr 144, uttryckligen stadgats, att kontrollstyrelsen, såvitt anginge till
riket införd vara, i visst angivet fall ägde påföra skatt, samt att av samma
författningsrum jämväl framginge, att generaltullstyrelsen på grundval av
en av den skattskyldige avgiven deklaration i enahanda fall ursprungligen
skolat påföra varuskatt. För att förebygga varje möjlighet till missförstånd
på denna punkt kunde dock måhända ifrågasättas en komplettering av
4 § 1 mom. av innebörd, att styrelsen i samband med utövandet av kon
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 10. 81
trollverksamheten ägde befogenhet att i förekommande fall fastställa
skatten.
Departementschefen. I likhet med kommittén finner jag det lämpligt att
— till undvikande av missförstånd ■— i varuskatteförordningen upptages
en uttrycklig bestämmelse om rätt för kontrollstyrelsen att i förekommande
fall fastställa storleken av varuskatten. Då emellertid en bestämmelse härutinnan
synes vara av betydelse endast i sådana fall där en tillverkare
av skattepliktig vara underlåter att fullgöra sin deklarationsskyldighet eller
finnes hava avgivit en oriktig deklaration, bör den nya bestämmelsen begränsas
att avse dessa fall; och vid sådant förhållande torde bestämmelsen
i fråga böra upptagas i 6 §.
I 4 § departementsförslaget ha endast vissa redaktionella ändringar vidtagits.
5 §•
Kommittén har anfört, att enligt 5 § 2 mom. varuskatteförordningen
skulle tillverkare, som önskade göra avbrott i rörelsen, i förväg göra skriftlig
anmälan därom till kontrollstyrelsen med uppgift om den tid, avbrottet
avsåge. En stor del av de hos styrelsen inregistrerade sötvarutillverkarna
bedreve skattepliktig tillverkning endast under del av året. Glasstillverkarna
anmälde sålunda som regel skattepliktig tillverkning endast under sommarmånaderna,
och konditorerna hade ofta sin pr al intill verkning förlagd
till jul- och påskhelgerna. När tillverkarna av glass under höstmånaderna
anmälde, att tillverkningen avslutats för säsongen, vore det oftast omöjligt
för dem att uppgiva, om den skattepliktiga rörelsen komme att återupptagas
under april, maj eller juni månad påföljande år, då detta vore helt beroende
av väderleken under de kommande årstiderna. Konditorernas skattepliktiga
tillverkning vore beroende av tillgången på råvaror, arbetskraft etc.
Dessa omständigheter hade gjort, att ej heller dessa tillverkare i förväg
kunnat uppgiva, huru lång tid det anmälda avbrottet komme att omfatta.
Kontrollstyrelsen hade därför godtagit anmälan om avbrott i rörelsen tills
vidare men föreskrivit, att tillverkare före återupptagandet av rörelsen
skulle göra anmälan därom till styrelsen. Bestämmelserna i 5 § 2 mom.
borde ändras på så sätt, att de komme att stå i överensstämmelse med den
praxis, som numera utvecklats å detta område.
Departementschefen. De av kommittén föreslagna jämkningarna i avfattningen
av 5 § torde böra genomföras.
G och 7 §§.
Beträffande frågan om varuskattens er läggande har kommittén
anfört, att de nu gällande bestämmelserna i 6 § första stycket om deklarations
avgivande och i 7 § 1 inom. om skattens inbetalning innebure, att
kredittiden för skattens erläggande för tillverkare, som erlade skatten kvartalsvis,
för den första månaden under kvartalet uppginge till 3 månader, för
ö Bihang till riksdagens protokoll 191/8. 1 samt. Nr 10.
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
den andra månaden till 2 månader och för den tredje till 1 månad. Under
rådande ränteläge och med hänsyn till att utbetalning av skatten skedde
en gång under varje kvartal saknade tillverkare oftast möjlighet att göra
de från kunderna för statens räkning inkasserade skattemedlen räntebärande
eller på annat sätt vinstgivande för företaget. Att varuskatten under loppet
av ett kvartal på sätt som skedde ackumulerades hos tillverkaren, vore
sålunda icke någon egentlig fördel för denne. Å andra sidan kunde risk föreligga
för staten därigenom, att tillverkaren i ett beträngt läge kunde använda
skattemedlen för bestridande av företagets löpande utgifter eller för
investering och härigenom försena eller omöjliggöra skattemedlens behöriga
inleverans till statsverket. En jämnare inleverering av varuskatten syntes
för statens vidkommande även ur andra synpunkter vara att föredraga
framför de nuvarande kvartalsinbetalningarna. En övergång till månadsbetalning
med exempelvis sex veckors kredittid skulle, trots att vid kvartalsskiftena
kredittiden, så vitt anginge kvartalets sista månad, ökats med 14
dagar, innebära mindre förlustrisker för statsverket. En övergång från gällande
deklarations- och betalningsregler till föreskrifter om månadsdeklaration
och månadsbetalning skulle visserligen medföra ett ökat bokföringsarbete
för kontrollstyrelsens varuskatteavdelning, men detta merarbete
komme att uppvägas av minskat arbete beträffande kreditövervakningen.
Sedan kommittén härefter förklarat sig förorda att den tid, inom vilken
tillverkare skulle vara skyldig att erlägga upplupen varuskatt, bestämdes till
45 dagar efter varje kalendermånads utgång, har kommittén anfört, att
kontrollstyrelsen för närvarande ägde föreskriva, att deklaration skulle
avgivas och skatt erläggas inom 14 dagar efter varje kalendermånads utgång.
Kontrollstyrelsens befogenhet att på angivet sätt förkorta betalningstiden
för vissa skattskyldiga hade utnyttjats i fråga om samtliga tillverkare
av glass på grund av glasstillverkningens säsongmässiga karaktär. I de fall
styrelsen i övrigt utfärdat föreläggande om månadsdeklaration och månadsbetalning,
hade det gällt tillverkare, vilka på grund av dålig ekonomi antingen
varit eller kunnat befaras komma i dröjsmål med skattens erläggande.
Genom att förkorta kredittiden för sådana tillverkare hade förlustrisken
visserligen kunnat minskas, men erfarenheten hade givit vid handen,
att 14 dagars kredit med skattens erläggande ofta vore alltför kort. Då den
kredit, dessa tillverkare beviljade sina kunder, oftast vore väsentligt längre
än den, kontrollstyrelsen beviljade dem, nödgades tillverkarna i allmänhet
förskottera en stor del av varuskatten till staten, vilket ytterligare försvagade
deras likviditet. Med hänsyn härtill hade styrelsen i en del fall nödgats
avstå från att förelägga tillverkare att deklarera månadsvis. Därest
kontrollstyrelsen, i fall varom nu vore fråga, finge möjligheter att inom
vissa i förordningen angivna gränser avpassa förkortningen av kredittiden
med hänsyn till det individuella fallet, skulle de aktuella bestämmelserna
kunna utnyttjas på ett bättre sätt än vad hittills varit fallet. Av praktiska
skäl syntes, i fall där förkortning av kredittiden kunde bliva aktuell,
endast undantagsvis andra betalningstider än 15 dagar respektive 1 månad
83
Kungl. Maj.ts proposition m 10.
efter varje kalendermånads utgång komma till användning. För vissa tillverkare
skulle en övergång från kvartalsdeklaration till månadsdeklaration
erbjuda betydande praktiska olägenheter. Kontrollstyrelsen borde för den
skull på framställning av vederbörande tillverkare kunna meddela föreskrift
om att deklaration skulle avgivas kvartalsvis.
Kommittén har vidare anfört.
Enligt 7 § 1 mom. i dess nuvarande lydelse skall såsom angivits tillverkare
samtidigt med avlämnande till kontrollstyrelsen av deklaration för
varuskatt erlägga enligt deklarationen upplupen skatt. En viss osäkerhet har
rått angående tolkningen av detta stadgande. Sålunda har det synts kontrollstyrelsen
tveksamt, huruvida styrelsen med hänsyn till def formella
sambandet mellan deklarationens avlämnande och skattens inbetalande varit
befogad att i fall av utebliven skattebetalning meddela tillverkaren förbud
att förfoga över skattepliktig vara när tillverkaren även underlåtit att inom
föreskriven tid insända deklaration till styrelsen. Tillverkaren skulle nämligen
i dylikt fall kunna göra den invändningen, att enligt 7 § 2 mom.
förbud allenast må meddelas, då skatt icke erlägges inom föreskriven tid,
och att den föreskrivna tiden är beroende av tidpunkten för deklarationens
avlämnande. Då en sådan tolkning av förevarande stadgande skulle medföra,
att den tillverkare, som underlåter att insända såväl deklaration som
skatt, skulle komma i ett fördelaktigare läge än den som visserligen icke
fullgör sin betalningsskyldighet på föreskrivet sätt men dock avgiver deklaration
inom föreskriven tid, torde varje tvekan angående tolkningen av
stadgandet böra undanröjas genom en sådan ändring av bestämmelserna,
att tidpunkten för skattebetalningen blir oberoende av tidpunkten för deklarationens
avlämnande. Detta syftemål torde kunna vinnas därigenom, att
7 § 1 mom. erhåller en sådan lydelse, att varuskatt uträknad på sätt framgar
av 6 §, skall erläggas senast vid den tidpunkt, då deklaration senast
skall avlämnas till kontrollstyrelsen.
I fråga om rätten till skatteavdrag vid varu returer har kommittén
erinrat om att enligt 6 § första stycket b) varuskatteförordningen
ägde tillverkare i deklaration till kontrollstyrelsen för erläggande av varuskatt
göra avdrag för beskattningsvärdet av varor, som återtagits av honom.
Med den utformning, som förenämnda stadgande erhållit, ägde tillverkare
verkställa skatteavdrag i varje fall, där skattepliktig vara återkommit i tillverkarens
besittning. Härigenom yppade sig emellertid möjlighet för återförsäljare
att vid prissänkning å skattepliktig vara återsända densamma till
tillverkaren för ny leverans av samma vara till det nya, lägre priset. Återförsäljaren
komme härigenom i åtnjutande av skattelindring med belopp,
motsvarande skillnaden mellan skatten å den returnerade varan och å den
senare levererade. Det kunde enligt kommitténs mening icke anses lämpligt,
att varuskatteförordningens stadgande om skatteavdrag vid returer hade
så obestämd formulering, att skyldighet för statsverket kunde anses föreligga
att vid returer på grund av prissänkning medgiva skatteavdrag, medan
vid prishöjning eu däremot svarande, befogad skattedebitering å handelns
varulager i praktiken icke ifrågakomme. På grund härav föresloge
kommittén, att nu omhandlade skatteavdrag finge göras allenast, där fel
eller brist i godset förekommit. Det borde ankomma på kontrollstyrelsen
alt härom meddela närmare anvisningar.
84
Kungi. Maj:ts proposition nr 10.
Stockholms handelskammare har, såvitt angår frågan om tiden för varuskattens
erläggande, anfört att en komplettering av lagtexten, som innebure
befogenhet för kontrollstyrelsen att medgiva anstånd med skattens
erläggande till förslagsvis två månader efter kalendermånads utgång, syntes
vara påkallad för att hindra att tillverkare nödgades själv förskottera
skatten.
Svenska choklad- och konfektyrfabrikantföreningen u. p. a. har anfört.
Föreningen har icke något att erinra mot förslaget, att skatten skall betalas
inom 45 dagar efter varje kalendermånads utgång. Detta torde i stort
sett motsvara den nuvarande genomsnittliga kredittiden, och inleverans av
skatt till staten kommer att praktiskt taget omfatta just det belopp, som
vid betalningstidpunkten influtit från kunderna. Föreningen vill emellertid
framhålla, att det är mycket sannolikt, att kredittiden i framtiden kan
komma att förlängas. Då det icke kan vara rimligt att fabrikanterna skola
inleverera skatten, innan densamma influtit från deras kunder, bör möjlighet
lämnas öppen att även ändra tiden för skattens inleverans i samma
mån. På grund härav vill föreningen föreslå, att 6 § erhåller ändrad lydelse,
så att kontrollstyrelsen får möjlighet att, om så befinnes erforderligt, utsträcka
tiden för betalnings erläggande att ske inom två månader efter
varje kalendermånads utgång. Med den formulering 6 § fått i kommitténs
förslag, har kontrollstyrelsen på det hela taget möjlighet endast att förkorta
tiden för skattens inleverans. Kontrollstyrelsen kan visserligen medge betalning
av skatten endast en gång per kvartal, men skatten måste i så fall levereras
inom 30 dagar efter kvartalets utgång, vilket medför att fabrikanten
i detta fall måste räkna med att vid skattens erläggande göra viss förskottsinbetalning.
I fråga om rätten till skatteavdrag vid varureturer har kontrollstyrelsen
framhållit att enär beträffande inom riket tillverkade varor berättigade anspråk
på skatterestitution kunde föreligga även av andra anledningar än
fel eller brist i godset, styrelsen förordade, att nu gällande bestämmelser i
fråga om skatterestitution för returer av inom riket tillverkade varor bibehölles.
I anslutning till kommittéförslaget i denna del ville styrelsen emellertid
framhålla, att restitution, varom nu vore fråga, icke borde medgivas,
då vara för ernående av skatteminskning vid prissänkning återgått till tillverkare
för att denne vid ny leverans skulle kunna tillämpa ett av prissänkningen
betingat lägre beskattningsvärde.
Sveriges konditor-förening har tillstyrkt kommitténs förslag i fråga om
rätten till skatteavdrag för varureturer. En motsatt ståndpunkt har intagits
av Göteborgs handelskammare samt svenska choklad- och konf ekty rf abrikantf
öreningen u. p. a., som ansett att nu gällande bestämmelser borde bibehållas.
Departementschefen. Den av kommittén föreslagna ändringen, att deklararation
såsom regel skall avgivas månads- i stället för kvartalsvis, torde böra
genomföras. Deklaration för viss månad bör avgivas senast å femtonde dagen
i andra månaden efter den, som deklarationen avser. Kontrollstyrelsen
bör emellertid vara berättigad att inom vissa gränser medgiva dispens från
nämnda regler, om särskilda skäl föreligga för dylikt undantag. Sålunda
85
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
bör kontrollstyrelsen äga rätt föreskriva, att deklaration skall avse kalenderkvartal
i stället för kalendermånad — i vilket fall deklarationen bör insändas
inom en månad efter varje kvartals utgång — eller att deklaration
skall insändas å annan tid än nyss är sagt, dock tidigast inom femton dagar
och senast inom två månader efter utgången av den månad eller det kvartal
deklarationen avser.
Vad härefter angår frågan om rätt till avdrag för varureturer är jag i
likhet med kommittén av den uppfattningen, att en obetingad avdragsrätt
icke bör förefinnas i dylika fall. Å andra sidan skulle ett generellt förbud
mot avdrag av erlagd skatt för vara, som återtagits av annan anledning än
fel eller brist i godset kunna verka obilligt. Med hänsyn härtill bör det ankomma
på kontrollstyrelsen att efter särskild prövning avgöra, huruvida
och i vad mån avdrag må göras för beskattningsvärdet av varor, vilka tillverkaren
återtagit. På sätt kontrollstyrelsen framhållit bör avdrag icke
medgivas, då vara för ernående av skatteminskning vid prissänkning återgått
till tillverkare för att denne vid ny leverans skall kunna tillämpa ett
av prissänkningen betingat lägre beskattningsvärde.
Det nu anförda har beaktats vid avfattningen av 6 § i departementsförslaget.
I denna paragraf har därjämte såsom ett nytt fjärde moment upptagits
den förut berörda föreskriften, att om tillverkare av skattepliktig vara
underlåter att avgiva deklaration rörande sin skattepliktiga tillverkning eller
om deklarationen befinnes vara oriktig, kontrollstyrelsen äger fastställa
den skatt, som rätteligen skall utgå. Vidare har i samma moment stadgats
att vid underlåtenhet att deklarera kontrollstyrelsen jämväl må, om särskilda
skäl därtill äro, meddela tillverkaren förbud att tills vidare, till dess
deklaration avgivits, förfoga över skattepliktig vara.
I 7 § 1 mom. i departementsförslaget har införts en bestämmelse att — i
fall som avses i 6 § 4 mom. — det skall ankomma på kontrollstyrelsen att
bestämma och meddela den skattskyldige tid, inom vilken skatten skall erläggas.
Vidare har 7 § 4 mom. ändrats i redaktionellt hänseende.
8 §.
I fråga om bestämmelserna i 8 § 2 mom. har kommittén —-under hänvisning till ett uttalande av tulldirektionen i Stockholm, däri befrielse
från skyldigheten att avgiva försäkran ifrågasatts i sådana fall då
det vore uppenbart att införseln ägde rum för importörens egen räkning
och för eget bruk — förordat, att privatpersoner, som till riket för eget bruk
införde varuskattepliktiga varor, efter vederbörande tullmyndighets beprövande
finge medgivas befrielse från skyldighet att avgiva i 8 § 2 mom. varuskatteförordningen
omförmäld försäkran.
Beträffande frågan om rätt till restitution av varuskatt för
vara som återutföres ur riket (8 § 5 mom.) har kommittén
framhållit, att grossister och detaljister, som handlade med inhemska varor,
hade — till skillnad mot importörer —■ möjlighet att återsända varor
till tillverkaren med rätt till gottgörelse jämväl för erlagd varuskatt. Kom
-
86
Kungl Maj.ts proposition nr 10.
mittén måste anse denna olikformighet mindre tillfredsställande och ville
fördenskull föreslå, att importör medgåves rätt att efter kontrollstyrelsens
beprövande åtnjuta restitution av erlagd varuskatt i de fall, där denne
nödgats återsända skattepliktiga varor på grund av fel eller brist i desamma.
Det borde enligt kommitténs mening uppdragas åt kontrollstyrelsen att
handhava bestyret med kontrollen över dylika returförfaranden ävensom
att återbetala erlagd skatt, varom här vore fråga. För att i görligaste mån
inskränka uppkommande kontrollsvårigheter syntes dylika restitutionsanspråk
böra framställas till kontrollstyrelsen inom viss kortare tid efter importtillfället.
I fråga om tidpunkten för erläggande av varuskatt
för importerad vara har kommittén — i syfte att åstadkomma en
utjämning av olikheterna i detta hänseende mellan inom riket tillverkade
varor och varor, som införas till riket — anvisat den möjligheten, att importörerna
skulle erhålla särskilt anstånd med erläggande av skatt vid
import. Dylikt anstånd borde beviljas under högst 6 månader efter importtillfället.
Anståndstidens längd borde inom den angivna ramen avvägas
med beaktande av de kredittider, som förekomme inom respektive
branscher.
Generaltiillshjrelsen har framhållit, att de i 8 § 2 mom. i kommitténs
förslag förekommande orden »å införselorten» borde utgå ur författningstexten.
Enligt generaltullstyrelsens mening borde befrielse från skyldighet
att avgiva skriftlig försäkran i första hand medgivas privatpersoner, vilka
införde skattepliktiga varor för eget bruk. Även vid införsel av varuprov
syntes emellertid sådan befrielse i viss utsträckning kunna tillåtas. Däremot
borde försäkran alltjämt avfordras importör, som till riket införde
skattepliktiga varor, avsedda att saluhållas efter omformning eller omarbetning
eller efter anbringande i särskild förpackning eller eljest för att
användas vid tillverkning i förvärvssyfte av annan vara.
Beträffande frågan om rätt till restitution av varuskatt för vara, som
återutföres ur riket (8 § 5 mom.) har kontrollstyrelsen anfört, att styrelsen
icke hade något att erinra mot att den av kommittén föreslagna anordningen
genomfördes; styrelsen ville för sin del förorda att restitutionsanspråk
av förevarande slag skulle — för att kunna vinna beaktande —
framställas senast inom en månad efter importtillfället.
G ener altullstyr elsen har hemställt, att i 8 § skulle, närmast efter 5 mom.,
införas ett nytt moment av innehåll, att skattskyldig finge i fall, som icke
skulle prövas på sätt i 5 mom. sägs, enligt kontrollstyrelsens bestämmande
åtnjuta restitution av skatt för vara, som av den utländske säljaren återtagits
på grund av fel eller brist i godset.
Göteborgs handelskammare har föreslagit, att restitution av varuskatt
skulle få åtnjutas vid återutförsel, då varan befunnits icke överensstämma
med ingånget köpeavtal. Härigenom skulle reglerna för restitution av varuskatt
för återutförsel bliva identiska med dem som gällde för restitution
av tull jämlikt 6 § punkt b) tredje stycket tullrestitutionsförordningen,
87
Kungl Maj:ts proposition nr 10.
vilket i praktiken skulle innebära, att restitution av varuskatt komme att
utan särskild prövning åtnjutas för vara, för vilken tullrestitution tidigare
erhållits.
Sveriges grossistförbund har anfört följande.
Förskott sinbetalningen av varuskatt innebär direkta förlustrisker för en
importör. Det kan visa sig att en artikel, när den inkommer till landet,
icke går att sälja till det pris, med vilket man ursprungligen räknat. Ett
prisfall kan exempelvis ha inträffat på motsvarande inhemska produkt,
som dragit med sig även importvaran. De kemisk-tekniska artiklar som
belagts med varuskatt äro i regel mycket ömtåliga. Sålunda finnes alltid
risk för att de lättflyktiga ämnen, som ingå i varorna, avdunsta och dessa
sålunda bliva förstörda. Varorna äro i regel även mycket känsliga för
temperaturväxlingar. Samtliga dessa omständigheter göra importen synnerligen
riskfylld. I de fall där en prisnedsättning är ofrånkomlig blir prisreduktionen
ofta sådan, att importören endast delvis kan täcka sig för erlagd
varuskatt. Särdeles anmärkningsvärt är att vid en prissänkning på
importvaror någon möjlighet icke finnes att erhålla restitution av varuskatten,
medan vid en prishöjning efterdebitering av skatten kan ske. Här
föreligger enligt vårt förmenande en ytterst allvarlig inadvertens, som medfört
att importörerna komma i ett sämre läge än de svenska fabrikanterna.
Motsvarande förhållande gäller, när importörer lidit förlust på grund av
utebliven betalning från köparnas sida. I liknande fall har den svenske
fabrikanten enligt såväl gällande bestämmelser som nu ifrågavarande förslag
möjlighet att avdraga värdet av de försålda varorna i sin deklaration
— en möjlighet som icke står importören till buds.
Sveriges parfgmeri-engrossisters förening har framhållit, att kommitténs
förslag att även importörer skulle få åtnjuta restitution å varuskatt vid
återsändande av skattepliktiga varor på grund av fel eller brist förvisso
vore tacknämligt men i praktiken av ringa eller ingen betydelse. Utom då
fråga vore om dyrbara parfymförpackningar ägde nämligen ingen returnering
rum i fall av felaktiga eller skadade varor på grund av de höga fraktkostnaderna
och de olägenheter för företagen, som sammanhängde med utförseln.
Praxis vore i stället, att i sådana fall kreditering ägde rum från
den utländske fabrikanten mot att varan under betryggande garanti förstördes.
Möjlighet till restitution av skatten i nyssnämnda fall vore ett
rimligt önskemål.
Beträffande frågan om tidpunkten för erläggande av varuskatt för importerad
vara har kontrollstgrelsen anfört, att enligt gällande beskattningsregler
erlade inhemska tillverkare å försålda varor belöpande skatt inom
viss kortare tid efter leveranstillfället, medan importörerna hade att erlägga
skatt redan vid importtillfället. Kommittén hade för utjämnande i
viss mån av föreliggande ojämnhet i fråga om tidpunkten för varuskattens
erläggande föreslagit, att importör av varuskattepliktiga varor skulle
kunna beviljas anstånd med erläggande av varuskatt å importvaror under
högst sex månader efter importtillfället. Enär kontrollstyielsen i likhet
med kommittén funne, att annan genomförbar möjlighet att tillgodose importörernas
önskemål i fråga om tidpunkten för varuskattens erläggande
icke syntes föreligga, ville styrelsen för sin del biträda det av kommittén
framlagda förslaget.
88
Kungl Maj:ts proposition nr 10.
Generaltullstyrelsen har i sistnämnda fråga gjort följande uttalande.
Enligt 8 § 3 mom. skall skatt erläggas till tullverket samtidigt med tullen.
Kommittén påvisar, att importörer av skattepliktiga varor med avseende
på tidpunkten för skattens erläggande äro sämre ställda än inhemska
tillverkare.. För att utjämna olikheterna i berörda avseende har i motiveringen
anvisats den möjligheten, att importörerna medgivas särskilt anstånd
under högst 6 månader med erläggande av skatten vid införsel. Den sålunda
anvisade möjligheten har dock icke kommit till uttryck i författningstexten
och överensstämmer ej heller med nämnda föreskrift i 8 § 3 mom.
Av motiveringen framgår ej, huruvida ifrågavarande anstånd enligt kommitténs
mening skulle medgivas mot ställd säkerhet för det skattepliktiga
beloppet eller ej. För tullverkets vidkommande skulle det vara en främmande
princip att utlämna varor utan att därå belöpande avgifter erlagts
eller betryggande säkerhet för dessa förefinnes hos tullverket. Enär skatten
enligt författningstexten skall erläggas samtidigt med tullen, bleve tullmyndigheterna
vid bifall till kommitténs förslag nödsakade att bevilja även
tullkredit under en tid av upp till 6 månader. Härför skulle erfordras viss
ändring i tullstadgan, något som generaltullstyrelsen, med hänsyn till de
konsekvenser en dylik ändring skulle kunna medföra, ej är beredd förorda.
Den föreslagna förlängda anståndstiden för betalningens erläggande,
vad angår här ifrågakomna varor, skulle dessutom medföra ökat bokformgsarbete
för tullverket. Styrelsen kan därför för sin del icke tillstyrka
medgivande av ifrågavarande särskilda anstånd med erläggande av skatt
vid införsel.
Departementschefen. Den nu gällande bestämmelsen i 8 g 2 mom. andra
punkten torde böra jämkas pa så sätt, att skriftlig försäkran rörande ändamålet
med införseln av skattepliktig vara icke skall avlämnas om det är
uppenbart, att varan införes för annat ändamål än försäljning eller användning
i förvärvssyfte.
Beträffande frågan om rätt till restitution av varuskatt för vara, som
återutföres ur riket, gäller för närvarande — enligt 8 § 5 mom. första
stycket att restitutionsrätt föreligger i den ordning och omfattning Kungl.
Maj .t bestämmer. I nämnda hänseende har genom kungörelsen den 5 juni
1942 (nr 296) angående restitution av varuskatt föreskrivits, att — i
fråga om importerad vara, som utföres till utrikes ort eller svensk frihamn
— varuskatten skall restitueras där restitution av eller befrielse från erläggande
av tull beviljas. Anmärkas må, att rätten till restitution av tull regleras
genom 1929 års tullrestitutionsförordning.
Enligt vad kommittén anfört, borde möjlighet beredas importör att erhålla
restitution av varuskatt för sådana importerade varor, som på grund
av fel eller brist i godset returnerades till den utländske säljaren. Beslut
om sådan restitution skulle enligt kommitténs förslag meddelas av kontrollstyrelsen,
och sasom villkor för restitutionsrätten borde därjämte gälla,
att restitutionsanspråket framställdes inom viss kortare tid efter importtillfället.
Nu nämnda förslag har i huvudsakliga delar tillstyrkts av remissinstanserna.
I anledning av vad kommittén föreslagit må emellertid
framhallas, att tullrestitution åtnjutes enligt 6 § tullrestitutionsförordningen
i sådana fall då den införda varan befunnits icke överensstämma med in
-
89
Kungl. Maj.ts proposition nr 10.
gånget köpeavtal och ej blivit här i riket nyttjad. Med hänsyn härtill och
då med rätten till tullrestitution även följer rätt till restitution av varuskatt,
torde en importör redan enligt nu gällande regler, åtminstone i övervägande
antalet fall, vara berättigad att erhålla restitution av varuskatt,
därest den skattepliktiga varan avvisas på grund av fel eller brist i godset
oeh importören därefter inom i tullrestitutionsförordningen angiven tid
återutför godset till den utländske säljaren. Ett genomförande av kommitténs
förslag om rätt för kontrollstyrelsen att bevilja importör restitution av
varuskatt för skattepliktig vara, som återutförts ur riket på grund av fel
eller brist i godset, torde sålunda i själva verket icke innebära någon fördel
för importörerna.
I ett av remissyttrandena från branschorganisationerna har omnämnts,
att då importerade varor befunnits vara felaktiga eller skadade dessa enligt
den inom branschen tillämpade praxis icke återutfördes; i stället tilllämpades
det förfaringssättet, att den utländske säljaren krediterade importören
köpeskillingen för varorna under villkor att dessa förstördes. Enligt
vad i nämnda remissyttrande vidare uttalades vore det ett rimligt önskemål
att restitutionsrätt infördes med avseende å dylika fall.
Sistnämnda förslag till utvidgning av restitutionsrätten torde böra genomföras.
Jag förordar sålunda, att i 8 § varuskatteförordningen införes
en bestämmelse av innehåll, att skattskyldig må enligt kontrollstyrelsens
bestämmande åtnjuta restitution av skatt för till riket införd vara, som
styrkes vara obrukbar på grund av fel eller brist i godset.
Restitutionsanspråk av förevarande slag bör hos kontrollstyrelsen framställas
inom viss kortare tid — förslagsvis en månad — efter importtillfället.
Den nu förordade nya bestämmelsen om rätt till restitution av varuskatt
torde böra införas såsom ett nytt stycke i mom. 5 i 8 §. Därjämte bör paragrafen
i visst hänseende redaktionellt jämkas.
Det har ifrågasatts att importör av varuskattepliktiga varor skulle kunna
beviljas anstånd med erläggande av varuskatt under högst sex månader efter
importtillfället. En dylik anståndsrätt skulle emellertid tynga förfarandet genom
det bokförings- och kontrollarbete, som därav skulle föranledas. Därtill
kommer att i rådande läge behovet av den ifrågasatta anståndsrätten icke
lärer vara mera trängande. Vid nu angivna förhållanden och med hänsyn
till att generaltullstyrelsen avstyrkt förslaget anser jag mig icke böra förorda,
att importörerna medgives rätt till anstånd med erläggande av varuskatt
å importerade varor utöver vad i sådant hänseende redan gäller på
grund av särskilda föreskrifter i tullstadgan och i 8 § förordningen om
varuskatt.
9 §.
Kommittén har anfört följande.
I 9 § första stycket stadgas om straff dels för den, som utan föreskriven
anmälan till kontrollstyrelsen bedriver skattepliktig tillverkning eller efter
anmälan om avbrott i rörelsen likväl fortsätter att bedriva densamma,
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
dels ock för den, som i strid med av kontrollstyrelsen meddelat förbud
förfogar över skattepliktig vara av egen tillverkning. Förseelser av nu angiven
art förskylla dagsböter, ej under tjugu. I de omkring 100 fall, där
kontrollstyrelsen hittills till åtal anmält tillverkare, som underlåtit att
iakttaga anmälningsskyldigheten till kontrollstyrelsen beträffande skattepliktig
rörelse, ha vederbörande domstolar som regel icke utdömt större
antal dagsböter än 20 eller 25. Någon anledning till erinran mot straffmätningen
har från styrelsens sida icke förelegat, då förseelserna varit
av engångskaraktär. Emellertid ha domstolarna vanligen tillämpat enahanda
låga straffmätningar även i fall, där tillverkare av kontrollstyrelsen
anmälts till åtal för underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse av kontrollstyrelsen
med stöd av 7 § 2 mom. varuskatteförordningen meddelat förbud
att förfoga över skattepliktig vara av egen tillverkning. Dylik förseelse
måste emellertid anses vara av betydligt svårare beskaffenhet än underlåtenhet
att fullgöra anmälningsskyldigheten, enär förbud av kontrollstyrelsen
meddelas i avsikt att förhindra, att en redan befintlig, ofta nog icke
oväsentlig skatteskuld ytterligare ökar. Erfarenheten har givit vid handen,
att den relativt låga straffmätningen i dylika fall icke verkat tillräckligt
avskräckande. En skärpning av straffbestämmelserna synes på grund härav
vara av behovet påkallad.
Vid utformningen av ändrade straffbestämmelser i nu ifrågavarande
hänseende synas bestämmelserna i 14 § förordningen den 22 december
1939 (nr 919) om skatt å läskedrycker kunna tjäna såsom förebild. I
sagda författningsrum stadgas, att den, som utlämnar läskedrycker i strid
mot förbud, straffes med dagsböter, ej under tjugu, eller med fängelse i
högst sex månader. I syfte att markera skillnaden mellan förseelser av nu
angiven art och underlåtenhet att iakttaga anmälningsskyldighet till kontrollstyrelsen
torde emellertid en minimigräns av fyrtio dagsböter böra
fastställas som straff för den som trots av kontrollstyrelsen meddelat förbud
fortsätter den skattepliktiga rörelsen.
Departementschefen. De av kommittén förordade ändringarna i 9 §, vilka
icke föranlett någon erinran från remissinstansernas sida, torde böra genomföras.
14 §.
Kontrollstyrelsen har hemställt, att förevarande paragraf skulle erhålla
den ändrade lydelse, att förseelse som i 9 § avses må åtalas, förutom vid
laga domstol i brottmål, vid den rätt, där den skattskyldige skall svara i
tvistemål i allmänhet, eller vid rätten i den ort, där den skattskyldiges rörelse
bedrives.
Departementschefen. Det av kontrollstyrelsen framlagda förslaget innebär,
att forumbestämmelserna vid åtal för brott mot varuskatteförordningen
anpassas efter forumreglerna i 7 § skattestrafflagen. Förslaget synes böra
genomföras.
15 §.
Ändringen i förevarande paragraf, som är betingad av den förut behandlade
ändringen av 9 §, är av rent redaktionell natur.
91
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
Varuförteckningen.
Genernltullstijrelsen, soin föreslagit vissa i huvudsak tekniska ändringar
1 det av varubeskattningskommittén framlagda förslaget till varuförteckning,
har i sådant hänseende anfört följande.
Gruppen pulver och tabletter, avsedda för beredning av läskedrycker (ur
statistiskt nr 302), bör intagas som varugrupp under huvudgruppen choklad-
och konfityrvaror (ur statistiska nr 298—302). I anmärkningen till
nämnda huvudgrupp synas förutom kakao- och glasspulver med tillsats
av socker och sötningsmedel även dylika varor utan sådan tillsats böra omnämnas
såsom skattefria. Enär vissa i anmärkningen uppräknade varor,
t. ex. tebröd, på grund av beskaffenheten kunna hänföras till andra statistiska
nummer än 298—302, föreslås, att anmärkningens ingress omformuleras
sålunda: »Bestämmelserna i förordningen om varuskatt äro icke
tillämpliga å följande varor, nämligen---». Ordet »ur» framför sta
tistiskt
nr 591 bör bortfalla, då ifrågavarande statistiska nummer omfattar
endast tandpulver och tandpasta. Varubeskrivningen av nagelbehandlingspreparat
(ur statistiskt nr 593) är onödigt omständlig och synes kunna förkortas.
Enligt förteckningens ordalydelse skulle till statistiskt nr 593 hänförliga,
icke parfymerade badsalt bliva skattefria, något som knappast kan
hava varit kommitténs avsikt. Viss justering av texten till gruppen parfymer,
luktvatten etc. (ur statistiskt nr 593) påkallas härav. Slutligen synas
till statistiskt nr 593 hänförliga onduleringspreparat (ur statistiskt nr 593)
böra särskilt angivas i förteckningen.
Kontrollstijrelsen har anfört.
I kommitténs förslag till varuförteckning finnes under varuslagen chokladoch
konfityrvaror intagen en anmärkning av innebörd, att vissa varor vid
tillämpning av förordningen skola vara undantagna från beskattning. Bland
dylika varor äro angivna tårtor, bakelser, tebröd och liknande bakverk. Nyssnämnda
varor kunna i allmänhet icke hänföras till någon av de i varuförteckningen
under rubriken choklad- och konfityrvaror upptagna varugrupperna,
vilka innefatta i huvudsak allenast konsumtionsfärdiga sötsaker. På
grund härav skulle bestämmelsen om undantagande från skatteplikt av tårtor,
bakelser etc. kunna betraktas såsom överflödig. Enär dylika bakverk
emellertid understundom kunna bliva hänförliga till någon av de i förteckningen
angivna varugrupperna, och beskattningen icke är avsedd att omfatta
sådana varor, torde ovannämnda anmärkning böras givas den ändrade
innebörden, att bestämmelserna i varuskatteförordningen icke skola vara
tillämpliga å tårtor, bakelser, tebröd och liknande bakverk.
Vidare har kontrollstyrelsen, på sätt förut berörts, föreslagit att såsom
en särskild varugrupp bland choklad- och konfityrvaror skulle upptagas
marsipan, mandelmassa eller liknande massa samt att den nu gällande anm.
2 skulle bibehållas oförändrad.
Svenska konditorföreningen har varnat för att utvidga kontrollstyrelsens
och generaltullstyrelsens befogenheter i samband med varuskatten. I rättssäkerhetens
intresse borde fordras, att varuskatteförordningens klart avfattade
förteckning angåve gränsen mellan det skattepliktiga och det skattefria
området och att gränsdragningen icke gjordes beroende av myndigheternas
godtyckliga tolkning. Hit hörde även de i kommitténs varuskatteförteckning
för flera artiklar nämnda ordet »ersättningsmedel». Ersättningsmedel
för choklad eller t. ex. kanderade och glaserade frukter vore ett myc
-
92 Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
ket tänjbart begrepp, och tolkningen komme att leda till stora meningsskiljaktigheter.
Sveriges konditor-förening har uttalat, att kommitténs förslag till omredigering
av varuförteckningen gjorde densamma åtskilligt mera svårbegriplig
för den enskilde skattskyldige. De i förslaget förekommande uttrycken
»ersättningsmedel» och »sötningsmedel» samt uttrycket »e. dyk» -—
vilka uttryck innehure en utvidgning av beskattningsområdet — borde utgå.
Med hänsyn till den osäkerhet som hittills rått vid tillämpning av varuskatteförordningen
vore det olämpligt att företaga onödiga omformuleringar
i varuförteckningen.
Departementschefen. I den vid departementsförslaget fogade varuförteckningen
ha uteslutits sådana varor, som hittills varit skattepliktiga men som
— enligt vad jag tidigare förordat vid behandlingen av kommitténs förslag
— böra undantagas från varubeskattningen. Vid förteckningens upprättande
ha jämväl beaktats de av generaltullstyrelsen framförda erinringarna
mot kommitténs förslag i denna del.
Vad angår det i förteckningen upptagna varuslaget choklad- och konfityrvaror
må särskilt understrykas, att varuskatt enligt departementsförslaget
skall utgå endast för de i förteckningen angivna varugrupperna och
icke såsom hittills för konfityrer överhuvud taget. I överensstämmelse med
vad jag förut anfört redovisas marsipan, mandelmassa eller liknande massa
under ifrågavarande varuslag; och därjämte har den nuvarande anm. 2 bibehållits.
Vad angår anm. 1 i departementsförslaget har kommitténs förslag
härutinnan kompletterats på sätt generaltullstyrelsen och kontrollstyrelsen
förordat.
I anledning av de erinringar som från vissa branschorganisationers sida
framförts mot kommitténs förslag till varuförteckning må erinras om att
förslaget i själva verket icke innebär vare sig att kontrollstyrelsen och generaltullstyrelsen
erhålla ökade befogenheter att utkräva varuskatt eller
att beskattningsområdet beträffande choklad- och konfityrvaror utvidgas.
De i den nya varuförteckningen förekommande orden »ersättningsmedel»
och »sötningsmedel» ha sålunda icke införts i texten i syfte att utöka antalet
varor, för vilka varuskatt skall utgå, utan endast för att förtydliga
vad som redan gäller. I fråga om uttrycket »e. dyl.» må hänvisas till att
detta uttryck funnits intaget i varuförteckningen alltifrån varuskatteförordningens
tillkomst.
Ikraftträdandet.
Såsom förut angivits böra de nya bestämmelserna träda i kraft den 1
februari 1948. Bestämmelserna om skattefrihet för putsmedel för läderarbeten
eller skodon böra dock icke träda i kraft förrän den 1 juli 1948. En
tämligen lång övergångstid torde nämligen vara erforderlig för att icke handeln
skall vållas onödiga rubbningar.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10.
93
Förslaget till förordning angående ändring i förordningen om skatt
å vissa pälsvaror.
3 §•
Beträffande frågan om höjning av pälsvaruskatten för importerade skinn
hänvisas till den allmänna motiveringen.
6 och 7 §§.
I departementsförslaget ha dessa paragrafer kompletterats med bestämmelser
motsvarande dem, vilka föreslagits införda i 6 § 2 och 4 mom. och
7 § 1 mom. förordningen om varuskatt. Därjämte har 7 § 2 mom. ändrats
till överensstämmelse med 7 § 4 mom. nyssnämnda förordning.
9 §•
Generaltullstijrelsen har anfört, att styrelsen i detta sammanhang ville
föreslå viss ändring av 9 § i nu gällande förordning. Denna paragraf innefattade
bland annat bestämmelse om skattefrihet för varor, som infördes
under sådana omständigheter, att tullfrihet för desamma åtnjötes. Emellertid
förekomme, att lösa skinn, för vilka skatt erlagts vid införseln, utfördes
ur riket för att i utlandet undergå omfärgning. Likaså förekomme,
att färdiga pälsvaror, för vilka skatt erlagts vid införseln, utfördes för reparation
i utlandet. I sådana fall åtnjötes icke tullfrihet vid varornas återinförsel
men väl tullindring enligt 9 § tulltaxeförordningen. Enligt pälsvaruskatteförordningens
nuvarande lydelse måste vid dylik återinförsel
skatt för varorna erläggas på nytt, vilket måste betecknas såsom en oformlighet.
Departementschefen. Den nu gällande bestämmelsen om befrielse i vissa
fall från skyldighet att erlägga skatt vid återinförsel torde böra utvidgas
på sätt generaltullstyrelsen föreslagit.
Förteckningen över pälsskinn.
I departementsförslaget ha upptagits de av kommittén förordade nedsättningarna
av styckeskatten å vissa pälsskinn; dock har — på förslag av
kontrollstyrelsen som haft överläggningar i dessa frågor med representanter
för pälsvarubranschen —- vissa ytterligare nedsättningar av styckeskatten
vidtagits.
Förslaget till förordning om försäljningsskatt.
1—4 §§•
Av förestående paragrafer motsvara 1 och 4 §§ i huvudsak 1 § i kommitténs
förslag. Bestämmelserna i 2 § i departementsförslaget äro i kommitténs
förslag upptagna i 7 § första och andra styckena.
I fråga om den i 2 § i departementsförslaget upptagna bestämmelsen om
registrering av säljare av skattepliktig vara har kooperativa förbundet anfört,
att förbundet till fullo insåge de svårigheter som upplcomme, när det
94
Kungi. Maj.ts proposition nr 10.
gällde att kontrollmässigt övervaka den föreslagna beskattningen, och att
man därför önskade begränsa antalet skattskyldiga företagare till att endast
avse sådana, vilka hade en så stor försäljning av de skattepliktiga varorna,
att de kunde betraktas såsom specialaffärer. Icke desto mindre ställde
sig förbundet betänksamt till de föreslagna åtgärderna. Rent allmänt måste
det framstå såsom föga önskvärt, att statsmakterna skulle genom ett dylikt
registreringssystem av de särskilda specialaffärerna komma att — om än
ofrivilligt medverka till att befordra den skråmässiga branschindelning,
som icke minst i nuvarande tid vissa företagaregrupper sökte att till fördel
för sina speciella intressen genomföra. Härtill komme emellertid ett annat
och ur praktiska synpunkter mycket betydelsefullt skäl för förbundets tveksamhet.
Genom den föreslagna anordningen komme nämligen skattebeloppet
för de detalj affärer, som icke vore registrerade, att bestämmas av den registrerade
leverantör, till vilken de vore hänvisade för inköp av varan. Då avsikten
vore, att skatt alltid skulle utgå på det pris som konsumenten skulle betala,
komme detta i realiteten att innebära, att de icke registrerade detaljisternas
utförsäljningspriser alltid komme att fastställas, antingen av ett tidigare
led i handeln (partiförsäljarna) eller också av de registrerade specialaffärerna
(konkurrenterna).
Beträffande skyldigheten för registrerad säljare att åsätta skattepliktig
vara ett visst försäljningsvärde — vilken fråga behandlas i kommittéförslaget
i 4 § 1 mom. andra stycket a) och i departementsförslaget i 3 § —
har Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund anfört, att en skattskyldig
näringsidkare skulle bliva nödsakad att redan vid inköpet införa i sina böcker
det till grund för beräkningen liggande varupriset; härigenom skulle
det fria näringslivets prissättning omintetgöras.
Departementschefen. Med hänsyn till att kontrollen över försäljningsskatten
ar avsedd utövas av endast en myndighet är det självfallet nödvändigt,
att antalet skattskyldiga i största möjliga mån begränsas. En sådan begränsning
torde kunna vinnas genom det av kommittén föreslagna registreringssystemet.
Ehuru detta system, på sätt under remissbehandlingen av kommitténfs
försdag uttalats, är ägnat att ingiva vissa betänkligheter, anser jag
likväl fördelarna med systemet i fråga överväga nackdelarna. Jag biträder
förty vad kommittén härutinnan föreslagit. Bestämmelserna om registreringen
ha i departementsförslaget sammanförts i 2 §.
Mot den av kommittén föreslagna skyldigheten för registrerad säljare att
fastställa ett visst försäljningsvärde å varje skattepliktig vara har under
remissbehandlingen erinrats, att skattepliktiga näringsidkare i följd härav
skulle bliva nödsakade att redan vid inköpet av en skattepliktig vara införa
varans försäljningspris i sina handelsböcker. Denna invändning torde emellertid
icke böra tillmätas alltför stor betydelse då, enligt vad som upplysts
från kontrollstyrelsen, näringsidkarna inom de branscher, där försäljningsskatt
enligt förslaget skall uttagas, redan nu i viss omfattning verkställa
lagerbokföring på här angivet sätt.
95
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
I 4 § i departementsförslaget regleras närmare de fall då skattskyldighet
föreligger. Beträffande det från 4 § 1 mom. d) i kommitténs förslag hämtade
stadgandet, att skattskyldighet föreligger i sådant fall då skattepliktig
vara av annan än registrerad säljare försäljes till pris, överstigande det
åsatta försäljningsvärdet, torde det kunna antagas, att vissa svårigheter
skola uppkomma med avseende å kontrollen över dylika försäljningar. Emellertid
har kontrollstyrelsen under hand uppgivit, att styrelsen ansåge det
möjligt att genomföra en viss kontroll och att bestämmelsen vore erforderlig
för att förhindra ojämnheter i beskattningen. Med hänsyn härtill och då
från remissinstansernas sida icke framförts någon erinran mot kommitténs
förslag i denna del, har stadgandet upptagits jämväl i departementsförslaget.
5 §•
I fråga om bestämmelserna rörande minimiskatt har kommittén anfört.
Genom införande av särskilda bestämmelser om minimiskatt ernås, att
antalet skattskyldiga i viss omfattning begränsas, varigenom beskattningsmyndighetens
kontrollarbete i motsvarande grad underlättas. Minimiskatten
bör emellertid avvägas på sådant sätt, att den å ena sidan är så hög,
att detaljist, vilken allenast i obetydlig omfattning bedriver försäljning av
skattepliktiga varor, icke kan ha intresse av att låta registrera sig, och å
andra sidan är så låg, att den, som har sin huvudsakliga inkomst av för sälj -ning av skattepliktiga varor, allenast undantagsvis nödgas erlägga fyllnadsbelopp
till minimiskatt.
För försäljare av äkta mattor, grammofoner, grammofonverk och grammofonskivor
har kommittén efter verkställda undersökningar funnit, att
minimiskatten, i anslutning till den sålunda angivna riktlinjen för dess
bestämmande, skulle kunna bestämmas till 6 000 kronor för kalenderår.
Beträffande dessa varor är emellertid att märka att de i viss omfattning
kunna för försäljning tillverkas av personer, som bedriva rörelse i mindre
skala. Därest minimiskatten skulle bestämmas till 6 000 kronor för år skulle
den verka prohibitiv beträffande dylik mindre rörelse. För tillverkare av
ifrågavarande varor synes fördenskull liksom för försäljare av guldsmedsarbeten
in. in. böra tillämpas en minimiskatt å 50 kronor för månad. Därest
samme person registrerats såsom säljare av skattepliktiga varor, för
vilkas försäljning minimiskatt skall erläggas med olika belopp, bör minimiskatt
erläggas med högsta ifrågakommande belopp.
Svenska grammofonhandtareföreningen har uppgivit, att av föreningens
medlemmar sålde 282 för mindre än 10 000 kronor om året och ett betydande
antal av återstoden för mindre än 25 000 kronor om året. Minimi
-
skatten borde därför sättas till endast hälften av det utav kommittén föreslagna
beloppet. Samma yrkande har framställts av Skandinaviska grammophonaktiebolaget
in. fl. som uttalat, att om den föreslagna höga minimiskatten
bibehölles, ytterst få grammofonaffärer skulle kunna lata legistrera
sig, vilket skulle medföra i hög grad monopoliserande verkningar.
Kontrollstyrelsen har anfört följande.
Därest försäljningsskatten, såsom kontroll styrelsen föreslagit, i princip
iitta"es efter en enhetlig skattesats av 10 procent, synes höra tagas under
omprövning att i anslutning härtill ändra även de av kommittén foreslagna
liiinimiskattebeloppen. Anledning att ändra minimibeloppet å 600 kro
-
96
Kuiiffl. Maj:ts proposition nr 10.
nor för år för skattskyldiga, som försälja guld- och silverarbeten eller bedriva
försäljning av andra med försäljningsskatt belagda varor av uteslutande
egen tillverkning, torde därvid icke föreligga. Vid en skattesats av
10 procent svarar nämligen ifrågavarande minimiskatt mot en skattepliktig
omsättning av allenast 6 000 kronor för år, och lägre sådan omsättning
torde näppeligen förekomma hos de specialaffärer, vilka enligt förslaget
bora beredas möjlighet till registrering. Vad beträffade övriga skattskyldiga
har minimiskatten av kommittén föreslagits utgå med 6 000 kronor för år.
\ id en sänkning av skattesatsen från 20 till 10 procent skulle ifrågavarande
minimiskattebelopp proportionellt nedgå till 3 000 kronor. Detta skulle
emellertid innebära, att säljare, som inriktat sin rörelse på försäljning av
skattepliktiga varor och som har en skattepliktig omsättning understigande
30 000 kronor årligen, icke skulle kunna komma i åtnjutande av de ekonomiska
fördelar, en registrering kan medföra. Det må anmärkas, att erinringar
också framställts mot kommitténs förslag till minimiskattesats,
varom här är fråga. På grundval av vissa uppgifter angående omsättningen
i specialaffärer i nu avsedda branscher anser sig styrelsen kunna förorda,
att minimiskatten fastställes till förslagsvis 1 800 kronor för år räknat eller
150 kronor för månad.
Departementschefen. Såsom framgår av vad jag tidigare anfört bör enligt
min mening försäljningsskatten uttagas efter en skattesats av 20 procent.
I enlighet härmed och med beaktande i övrigt av vad kontrollstyrelsen
anfört rörande minimiskattens storlek torde denna skatt böra fastställas
till 3 600 kronor om året eller 300 kronor i månaden beträffande
mattor och grammofonvaror samt till 1 200 kronor om året eller 100 kronor
i månaden för guldsmedsvaror; dock att de lägre skattebeloppen städse
böra gälla vid försäljning uteslutande av varor av egen tillverkning.
6 §•
Beträffande frågan om beskattningsvärdet för skattepliktig vara hänvisas
till den allmänna motiveringen.
7 och 8 §§.
Av förevarande paragrafer motsvaras 7 § av 3 § första stycket och 1 § sista
stycket i kommitténs förslag och 8 § av 2 § i nämnda förslag.
10—13 §§.
Beträffande förestående paragrafer, vilka i huvudsak motsvara 7 § i
kommittéförslaget, har kommittén anfört bl. a. följande.
I denna paragraf äro bestämmelser meddelade om säljares anmälningsskyldighet
och om kontrollmyndighetens registrering av gjorda anmälningar.
Anmälan är obligatorisk eller frivillig.
Vissa av de obligatoriskt registreringsskyldiga säljarna äro icke under
alla förhållanden skattskyldiga. Sålunda kan tillverkare av skattepliktig
vara bedriva försäljning uteslutande till registrerad säljare. Sådan tillverkare,
vilken bedriver icke skattepliktig försäljning, har icke heller att erlägga
minimiskatt. Vid anmälan till kontrollmyndigheten måste med hänsyn
härtill särskilt uppgivas, huruvida försäljning skall bedrivas till annan
än registrerad säljare eller uteslutande till registrerad säljare (skattefri
försäljning).
Kungi. Maj:ts proposition nr 10.
97
Departementschefen. De i 10—13 §§ i departementsförslaget upptagna
föreskrifterna överensstämma i sak med vad kommittén i dessa hänseenden
föreslagit.
14—17 §§.
Dessa paragrafer motsvara 6 § i kommitténs förslag.
Stockholms handelskammare har framhållit, att försäljningsskatten förutsatte
mycket vittgående befogenheter för kontrollstyrelsen. Beskattningen
komme att åsamka de därav berörda branscherna betydande kostnader.
De i 6 § upptagna bestämmelserna förstärkte intrycket av kontrollens polisiära
och för handeln förhatliga karaktär. Genomförandet av en dylik
beskattning krävde mycket ingående övervakning, varför skatteformer av
detta slag borde tillgripas endast med mycket tungt vägande skäl. Liknande
uttalanden ha gjorts av ett flertal näringsorganisationer, av vilka Sveriges
köpmannaförbund särskilt vänt sig mot föreskrifterna att kontrolltjänsteman
ägde påfordra att »när som helst» erhålla tillträde till näringsidkarens
lokaler, och att bokföringen skulle ordnas efter kontrollstyrelsens
eller till och med efter kontrolltjänstemans anvisningar. Sveriges hantverks-
och småindustriorganisation har understrukit att redovisningsskyldigheten
bleve synnerligen betungande för guldsmedsbranschen som till
största delen bestode av småföretag.
Departementschefen. De av kommittén föreslagna kontrollföreskrifterna
överensstämma i huvudsak med de föreskrifter som avse kontrollen över
exempelvis varuskatten. Vad kommittén i dessa delar föreslagit torde böra
genomföras. Det är uppenbart, att kontrollstyrelsen eller kontrolltjänsteman
icke bör begagna sig av andra eller mera omfattande kontrollåtgärder
än som i det särskilda fallet äro erforderliga för att vinna det med kontrollen
avsedda syftet.
18 §.
De bestämmelser i kommittéförslaget, som motsvara förevarande paragraf,
återfinnas i 8 § i kommittéförslaget.
Skandinaviska grammophon aktiebolaget m. fl. ha framhållit, att tidsfristen
för avgivande av deklaration och inbetalning av skatt borde utökas;
inom grammofonbranschen vore nämligen den vanliga kredittiden till återförsäljare
fortfarande tre månader. Ifrågavarande tidsfrist borde utgöra tre
månader med fri leveransmånad.
Departementschefen. I departementsförslaget har såsom huvudregel bibehållits
kommitténs förslag att deklaration skall avgivas senast den femtonde
dagen i andra månaden efter utgången av den kalendermånad som
deklarationen omfattar. Vidare föreskrives i departementsförslaget att om
särskilda skäl äro för handen kontrollstyrelsen äger föreskriva, att deklaration
skall avse kalenderkvartal i stället för kalendermånad — i vilket fall
deklarationen skall insändas inom en månad efter varje kvartals utgång —
eller att deklaration skall insändas å annan tid än nyss är sagt, dock tidi
7
Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 10.
98
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
gast inom femton dagar och senast inom två månader efter utgången av den
månad eller det kvartal deklarationen avser. Då såsom särskilt skäl torde
kunna åberopas, att kredittiden inom en bransch regelmässigt överstiger 45
dagar, synes det av grammofonbolagen framförda önskemålet om förlängd
tidsfrist kunna åtminstone delvis tillgodoses med tillämpning av kontrollstyrelsens
dispensrätt.
19 §.
I denna paragraf ha upptagits de i 8 § i kommittéförslaget förekommande
avdragsreglerna.
Sveriges köpmannaförbund har uttalat, att skattskyldig borde vara berättigad
att i deklarationen göra avdrag för återbäring, som av honom lämnats
till kund å årsförsäljning eller dylikt.
Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund har anfört, att avdrag borde
få ske för varor, vilka omarbetats, nedskrotats eller stulits. Avdragsrätten
för förluster vid kreditförsäljning borde ej göras beroende av särskild prövning
från kontrollmyndighetens sida, utan borde en av två ojäviga personer
på heder och samvete avgiven skriftlig förklaring, vilken bilades deklarationen,
vara tillfyllest för att avdrag för sådan förlust skulle få göras med
det belopp förklaringen angåve. Vid byte av guldsmedsföremål borde dessutom
värdet av de tidigare försålda varorna få avdragas vid deklarerandet
av försäljningen av de varor, vilka av guldsmeden lämnats i utbyte.
Kontrollstyrelsen har föreslagit, att avdragsrätt skulle föreligga jämväl
i fråga om sådana varor, som enligt bevis av tullmyndighet påförts skatt
vid införseln till riket.
Departementschefen. Såsom kommittén förordat bör i deklarationen avdrag
få göras för varor, som enligt bevis av tullmyndighet för den skattskyldiges
räkning utförts ur riket eller till svensk frihamn. Vidare bör avdragsrätt
få åtnjutas för varor -—- exempelvis mattor — vilka importerats av
icke registrerade säljare och därvid skattlagts, men därefter inom landet av
importören överlåtes till återförsäljare vilken registrerats såsom dylik försäljare.
Vad angår avdragsrätt för varor, som återtagits av säljaren, torde — av
enahanda skäl som anförts i fråga om varuskatten — avdragsrätt böra medgivas
endast efter särskild prövning av kontrollstyrelsen. Motsvarande bör
gälla beträffande avdrag på grund av bristande betalning från köparen.
Tillräcklig anledning synes icke föreligga att införa särskilda föreskrifter
om rätt till avdrag för återbäring till kunder eller för omarbetade, nedskrotade
eller stulna varor. Det bör erinras om att dylika föreskrifter icke meddelats
beträffande varuskatten.
20—22 §§.
I departementsförslaget ha 20 och 22 §§ utformats efter mönster av motsvarande
bestämmelser i förslaget till ändring av varuskatteförordningen.
21 § i departementsförslaget motsvarar stadgandet i 11 § 2 mom. i kommittéförslaget.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10.
99
25—30 §§.
Dessa paragrafer, som motsvara 10 § i kommitténs förslag, ha avfattats
med beaktande av vissa erinringar, som framställts av generaltullstyrelsen
i styrelsens remissyttrande över nämnda förslag.
31 §.
Denna paragraf motsvaras av 11 § 1 mom. i kommitténs förslag.
Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund har hemställt, att bötesmaximum
enligt tredje stycket måtte fastställas till 100 kronor.
Departementschefen. De i kommittébetänkandet upptagna ansvarsbestämmelserna
äro i huvudsak likalydande med motsvarande föreskrifter i ett
flertal andra författningar angående konsumtionsskatter. Kommitténs förslag
i förevarande hänseenden torde böra genomföras.
34 §.
Generaltullstyrelsen har erinrat om att oinfattade pärlor, koraller och
ädelstenar enligt gällande tulltaxa vore fria från tull. I följd härav vore
lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff för olovlig varuinförsel icke tilllämplig
å nämnda varuslag. För att varuinförsellagen skulle bliva tillämplig
jämväl vid olovlig införsel av dessa varor borde kommitténs förslag
kompletteras med föreskrifter, som huvudsakligen anslöte sig till bestämmelserna
i 5 § förordningen den 14 mars 1947 (nr 82) angående allmänt
importförbud.
Departementschefen. I förevarande paragraf ha upptagits bestämmelser
av det innehåll som generaltullstyrelsen föreslagit.
Övergångsbestämmelserna.
Sveriges köpmannaförbund har framhållit, att den i mom. 1 i kommitténs
förslag angivna tiden för anmälningsskyldighetens fullgörande icke
finge göras för kort utan borde omfatta minst en månad från den dag då
förordningen trädde i kraft.
Departementschefen. Den nya lagstiftningen om försäljningsskatt torde
böra träda i kraft den 1 juli 1948. I departementsförslaget har i övrigt icke
upptagits annan övergångsbestämmelse än den föreskrift om anmälningsskyldighet
som i kommitténs förslag återfinnes i första momentet. Denna anmälningsskyldighet
skall enligt departementsförslaget fullgöras senast den
10 juli 1948. Med hänsyn till att förordningen, därest den av riksdagen antages,
kommer att vara utfärdad i god tid före ikraftträdandet, synes en
längre anmälningstid icke erforderlig.
Varuförteckningen.
Generaltullstyrelsen har anfört.
Förteckningen över varor, för vilka försäljningsskatt skall erläggas, upptager
bland annat oinfattade pärlor, koraller och ädelstenar (statistiskt nr
100
Kungl. Maj.ts proposition nr 10.
1326: 2). Dessa varor hava sedan lång tid tillbaka varit fria från tull. Denna
tullfrihet torde äga samband med svårigheterna för tullverket att förhindra
olaga införsel av så små föremål, som nämnda varor i allmänhet
utgöra, något som redan år 1919 påpekades av bevillningsutskottet i dess
avstyrkande yttrande över Kungl. Maj :ts proposition nr 251 med förslag
till förordning om utgörande av en särskild stämpelavgift i vissa fall vid
köp, byte eller införsel till riket av pärlor med flera lyxvaror. Bevillningsutskottet
erinrade nämligen då om att tullfriheten icke syntes kunna hava
någon annan grund än den insedda omöjligheten att åstadkomma effektiv
kontroll. Liknande svårigheter göra sig självfallet gällande, då fråga
är om uttagande av annan skatt än tull. Genom begränsningen i möjligheterna
att på effektivt sätt kontrollera ifrågavarande beskattning vid införsel
kan det finansiella resultatet av beskattningen befaras komma att i hög
grad äventyras. Styrelsen ställer sig därför tveksam beträffande lämpligheten
av en beskattning av dessa varor.
Därest likväl en beskattning av de ifrågakomna varorna anses böra komma
till stånd, vill styrelsen framhålla, att enligt en i tulltaxan intagen anmärkning
efter statistiskt nr 2064, som omfattar bijouterivaror av annat
ämne än guld, silver eller platina, till detta nummer eljest hänförliga varor
av äkta pärlor, äkta koraller eller ädelstenar skola tulltaxeras enligt
statistiskt nr 1326: 2. Styrelsen, som förutsätter, att jämväl varor, vilka
på grund av nämnda anmärkning bliva hänförliga till statistiskt nr 1326: 2,
äro avsedda att skattebeläggas, vill i så fall föreslå, att förteckningens varubeskrivning
på det sätt kompletteras, att detta förhållande otvetydigt
framgår, förslagsvis genom att till varubeskrivningen vid statistiskt nr
1326: 2 fogas följande tillägg:
ävensom bijouterivaror av äkta pärlor, äkta koraller eller ädelstenar,
vilka på grund av anmärkning efter statistiskt nr 2064 bliva hänförliga
till statistiskt nr 1326: 2.
Departementschefen. Det av generaltullstyrelsen föreslagna tillägget till
varuförteckningen har upptagits i departementsförslaget. I övrigt avviker
denna förteckning från kommitténs förslag endast såvitt angår de i anmärkningen
till varuförteckningen redovisade undantagen. Nämnda anmärkning
har, på sätt förut anförts, jämkats i enlighet med vad kontrollstyrelsen föreslagit
i sitt remissyttrande över kommittébetänkandet.
Förslaget till förordning om slutlig avveckling av den allmänna omsättningsskatten.
1 §•
Generaltullstyrelsen har anfört, att 1 § — liksom rubriken — borde utformas
på sådant sätt, att därav tydligt framginge att förordningen innebure
en slutlig avveckling av den allmänna omsättningsskatten. Den av
kommittén föreslagna formuleringen kunde giva intryck av att skatten
i fråga till viss del fortfarande skulle kvarstå.
Departementschefen. I 1 § i departementsförslaget har tidpunkten för omsättningsskattens
avveckling angivits till månadsskiftet juni—juli 1948.
I övrigt har förevarande paragraf avfattats i huvudsaklig överensstämmelse
Kungl. Maj.ts proposition nr 10.
101
med vad kommittén föreslagit. Generaltullstyrelsens erinran mot förslaget
i denna del har tillgodosetts genom ändring av rubriken till författningen.
2—9 §§.
Kommittén har anfört, att vid avvecklingen av den kvarvarande allmänna
omsättningsskatten uppkomme liknande problem, som förelåge vid avvecklingen
av den allmänna femprocentiga skatten, nämligen frågor om
beskattning av utestående fordringar samt om vederlag för vissa leveransavtal.
Beträffande beskattningen av utestående fordringar syntes bestämmelser
härom lämpligen kunna utformas i nära överensstämmelse med de
i förordningen den 20 december 1946, nr 767, meddelade stadgandena angående
den femprocentiga omsättningsskattens avveckling. Skatt borde sålunda
utgå, om skattepliktig vara levererats före utgången av juni månad
1947, även om betalningen skulle inflyta först därefter. Hade varan icke
levererats före nämnda tidpunkt, men hade enligt dessförinnan ingånget avtal
skatt inräknats i priset, hade den skattskyldige att antingen nedsätta
priset eller inbetala skatten. Uppgift om beloppet av de vid tiden för skattens
avskaffande utestående fordringarna borde, för underlättande av den
efterföljande kontrollen, lämnas snarast möjligt efter den 30 juni 1947,
lämpligen senast den 20 juli 1947. Fordringsbelopp, som kunde antagas icke
komma att inflyta, borde givetvis få avdragas, varvid utredning härom borde
förebringas av den skattskyldige. Skatten borde kunna inbetalas samtidigt
med uppgiftens avlämnande, därest skattskyldig med hänsyn till beloppets
ringhet eller eljest så önskade. I andra fall åter syntes lämpligt,
att skatten inbetalades under en viss övergångstid, under vilken en betydande
del av fordringarna kunde antagas komma att inflyta. Efter denna
tid borde slutavräkning ske och resterande skatt, vilken hänförde sig till
ännu utestående fordringar, inbetalas. Vid den femprocentiga omsättningsskattens
avveckling fastställdes tiden för denna slutavräkning till sex månader
efter skattens upphörande. Då det syntes angeläget, att en slutlig
taxering till omsättningsskatt skedde under år 1947, borde denna tid avkortas
till fyra månader. I enlighet härmed skulle vid utgången av oktober
1947 alltjämt utestående fordringar medtagas i redovisningen för influtna
belopp under samma månad. Ett avdrag med fyra procent såsom räntegottgörelse
syntes i likhet med vad som gällde vid avvecklingen av den femprocentiga
skatten böra medgivas, därest de kvarvarande fordringarna redovisades
på angivet sätt. Möjlighet till visst uppskov med inbetalningen —
därvid förenämnda procentavdrag icke borde få åtnjutas — borde ock
kunna medgivas i likhet med vad förut gällt. Uppskovsmöjligheten syntes
få betydelse huvudsakligen för bilbranschen, där avbetalningskontrakt på
längre tid förekomme.
I fråga om 6 § i kommitténs förslag har länsstyrelsen i Kristianstads län
m. fl. framhållit, att i nämnda paragraf borde intagas en uttrycklig föreskrift
därom, att uppgifterna angående utestående fordringar vid tiden för
102
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
skattens upphörande skulle lämnas å blankett enligt formulär som fastställts
av Kungl. Maj :t.
Beträffande 8 § andra stycket har Sveriges köpmannaförbund understrukit,
att länsstyrelserna icke borde bestämma anståndet enligt nämnda paragraf
alltför snävt; då det här gällde fordringar i vilka skatten inginge
med så stor del som 20 procent och då det ofta gällde fordringar, som skulle
betalas på lång sikt, vore det uppenbart, att kraven på synnerliga skäl icke
finge ställas alltför höga. En modifiering av bestämmelsen vore därför påkallad.
Departementschefen. De i 2—9 §§ i departementsförslaget upptagna bestämmelserna
överensstämma i sak med avvecklingsreglerna i 2—9 §§ förordningen
den 20 december 1946 (nr 767) om avveckling av den allmänna
omsättningsskatten, i vad den utgår efter en skattesats av fem procent. Bestämmelser
av enahanda innehåll funnos upptagna jämväl i det förslag till
förordning om avveckling av den allmänna omsättningsskatten för vissa
motorfordon, som framlades i propositionen nr 249 till 1947 års riksdag
men som icke antogs av riksdagen.
Uppgift, som avses i 6 §, bör avfattas å blankett enligt formulär, som
fastställts av Kungl. Maj :t. Då fastställelse å detta formulär kan meddelas
med stöd av 17 §, torde någon särskild föreskrift härom i 6 § icke vara
erforderlig.
Såsom Sveriges köpmannaförbund framhållit må enligt kommitténs förslag
länsstyrelsen medgiva utsträckning av anståndstiden enligt 8 § endast
om synnerliga skäl därtill äro. Med hänsyn till önskvärdheten att snarast
möjligt få skatten helt avvecklad bör det endast i undantagsfall ifrågakomma,
att anståndstiden förlänges. Jag kan därför icke förorda någon uppmjukning
av kommitténs förslag i förevarande hänseende.
10—13 §§.
I fråga om beskattningen av inneliggande varulager har kommittén anfört,
att inom tre av de branscher, som berörts av den skärpta omsättningsskatten,
nämligen grammofon-, guldsmeds- och mattbranscherna, hade kommittén
föreslagit, att beskattningen skulle bibehållas, ehuru i delvis annan
utformning. Ett utmärkande drag för den nya skatteformen vore, att skattskyldigheten
begränsats till större företag och specialaffärer. De företag,
som tidigare jämte den vanliga omsättningsskatten redovisat skärpt omsättningsskatt
för viss försäljning i mindre omfattning av med dylik skatt belagda
varor, komme icke att kvarstå såsom skattskyldiga utan hade i stället
att erlägga skatt vid sina inköp av försäljningsskattepliktiga varor. De lager
av med skärpt omsättningsskatt belagda varor, som funnes hos företagare,
som icke komme att i fortsättningen bliva skattskyldiga, borde icke undgå
beskattning enbart av den anledningen att skatten av tekniska skäl omlades.
Några praktiska svårigheter att uttaga dylik skatt kunde icke sägas
föreligga. Anmärkas finge, att en lagerbeskattning inom nämnda branscher
Kunyl. Maj:ts proposition nr 10.
103
icke endast tedde sig befogad ur rättvisesynpunkt utan måhända även vore
nödvändig ur den synpunkten, att större företag, som eljest skolat registrera
sig som skattskyldiga, skulle kunna finna det med sin fördel förenligt
att uppskjuta sin registrering, tills de inneliggande lagren —- skattefritt —-försålts. För grammofonbranschen kunde antalet företag, som skulle beröras
av lagerskatten, beräknas till omkring 500 musik- och radioaffärer, vartill
komme ett mindre antal varuhus samt ett obestämt antal lantaffärer,
pappershandlare m. fl., vilka i ringa omfattning försålde grammofoner och
grammofonskivor. Den 1 juli vore den tidpunkt på året, då lagren vore
som minst. Därest ett halvt års omsättning antoges inneligga i lager —-mera behövde man endast undantagsvis räkna med —• skulle lagerskatten
för varje skattskyldig kunna uppgå till högst hälften av den föreslagna
minimiskatten eller till högst 3 000 kronor. I regel måste det dock röra sig
om avsevärt lägre belopp. En redovisning av lagerskatten inom sex månader
syntes vara tillfyllest för normala fall. Länsstyrelserna borde givas möjlighet
att medgiva uppskov med inbetalningen i vissa fall. För guldsmedsbranschen
skulle endast företag med obetydlig omsättning av skattepliktiga
varor komma att icke bliva skattskyldiga. Det kunde emellertid med hänsyn
bland annat till de speciella föreskrifter beträffande bokföring, som
beräknades bliva erforderliga, tänkas, att även företag med något större omsättning
komme att föredraga att icke registrera sig utan i stället erlägga
skatt vid sina inköp. En redovisningstid av sex månader syntes vara fullt
tillräcklig även beträffande lagerskatten å guldsmedsvaror. För mattbranschen
komme lagerbeskattningen i huvudsak att avse möbelaffärer, som i
mindre utsträckning handlade med skattepliktiga mattor. Omsättningshastigheten
på mattor kunde givetvis ofta vara ganska ringa. I de smärre
detaljisternas lager funnes för närvarande i regel icke större antal mattor
än som motsvarade i runt tal ett halvt års omsättning. Skatten å de vid utgången
av juni 1947 inneliggande lagren överstege därför sällan halva minimiskatten.
En inbetalning av skatten under en tid av sex månader syntes
icke vara nämnvärt betungande. I likhet med vad som förordats beträffande
grammofonbranschen borde emellertid uppskov kunna beviljas av vederbörande
länsstyrelse. Lagerskatten borde utformas enligt samma grunder
som den skärpta omsättningsskatten. Den borde sålunda utgå med tjugu
procent av lagervärdet, beräknat efter konsumentpriser. Redovisningen borde
handhavas av länsstyrelserna, hos vilka de skattskyldiga vore registrerade.
Då vidare länsstyrelserna skulle taga befattning med beskattningen av utestående
fordringar beträffande dessa skattskyldiga, vore en dylik anordning
ändamålsenlig. Bestämmelserna om lagerbeskattningen borde lämpligen
kunna utformas i nära anslutning till de förordade bestämmelserna om beskattning
av utestående fordringar.
Länsstyrelsen i Kristianstads län har förklarat sig tillstyrka vad kommittén
anfört beträffande utformningen av lagerskatten.
104
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
Centrala omsättningsskattenämnden har anfört följande.
Nämnden vill ifrågasätta om icke de föreslagna bestämmelserna om skatt
å inneliggande lager i visst avseende kunna medföra alltför stränga konsekvenser
för de skattskyldiga. Lagerskatt skall enligt förslagets 10 § erläggas
av rörelseidkare, som icke enligt förordningen om försäljningsskatt
är registrerad såsom säljare av skattepliktig vara. I övergångsbestämmelserna
till sistnämnda förordning har föreslagits, att anmälan om registrering
skall fullgöras senast fem dagar efter förordningens ikraftträdande.
Försummar yrkesmässig säljare av skattepliktig vara, som i 7 § andra
stycket förslaget till förordning om försäljningsskatt avses, på grund av
okunnighet om de nya författningarnas innebörd eller av annan anledning
att senast sagda dag göra anmälan om registrering, inträder sålunda för
honom ovillkorlig skyldighet att erlägga skatt å inneliggande lager av skattepliktiga
varor. Då i förslaget icke upptagits någon bestämmelse om rätt
för registrerad säljare att vid redovisning av försäljningsskatt åtnjuta avdrag
för tidigare erlagd skatt å inneliggande lager, har säljare, som försummat
att i rätt tid göra anmälan om registrering, att antingen för framtiden
avstå från förmånen att såsom registrerad säljare åtnjuta uppskov
med försäljningsskattens erläggande intill dess varan avyttrats till konsumenten
eller också att två gånger erlägga skatt för de varor, som vid tiden
för registreringen finnas i lager. De obilliga resultat, vartill de föreslagna bestämmelserna
om lagerskatt enligt vad nu anförts kunna leda, torde —
därest desamma icke kunna helt undvikas genom införande av en bestämmelse
om rätt för säljare att efter registrering göra avdrag för erlagd skatt
å inneliggande lager —- i viss mån kunna mildras genom att samtliga nu
skattskyldiga säljare av varor, som enligt förslaget till förordning om försäljningsskatt
äro skattepliktiga, i god tid före författningarnas ikraftträdande
tillställas blanketter för anmälan om registrering jämte erforderliga
anvisningar till dessa.
Länsstyrelsen i Stockholms län har framhållit, att till grund för den ifrågasatta
lagerbeskattningen skulle den skattskyldige enligt 12 § avlämna
särskild uppgift om lagervärdet. Detta förutsatte att en noggrann inventering
företoges. Måhända skulle det därför vara lämpligt att särskilda föreskrifter
angående inventeringen utfärdades i huvudsaklig överensstämmelse
med föreskrifterna i 2—5 §§ förordningen den 14 december 1945 med
särskilda bestämmelser angående inventering av varulager i samband med
krigskonj unkturbeskattningens avveckling.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län har föreslagit, att tidsfristen enligt 12 §
måtte fastställas till den 20 juli under avvecklingsåret och att inbetalningen
av lagerskatten skulle få ske enligt samma regler som föreslagits i 8 § andra
stycket beträffande vederlagsskatten.
Sveriges köpmannaförbund har hemställt, att tiden för avgivande av uppgift
enligt 12 § måtte utsträckas till minst en månad, och att anståndstiden
enligt 13 § måtte förlängas till utgången av juni månad 1950.
Kooperativa förbundet har anfört, att det vore angeläget att samtliga företag,
som komme att beröras av lagerbeskattningen, i god tid erhölle tydliga
och klara instruktioner från myndigheterna om vad de i samband med
övergången och lagerinventeringen hade att iakttaga.
105
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
Departementschefen. På sätt kommittén föreslagit bör vid avvecklingen
av den skärpta omsättningsskatten en särskild lagerskatt uttagas för sådana
varor, beträffande vilka omsättningsskatten omföres till försäljningsskatt.
Det torde böra särskilt framhållas, att lagerskatten sålunda icke skall
uttagas för samtliga varor, beträffande vilka skärpt omsättningsskatt nu utgår.
Ej heller skall denna lagerbeskattning äga rum i de fall, där rörelseidkaren
är registrerad såsom säljare av skattepliktig vara enligt förordningen om
försäljningsskatt.
Bestämmelser om skyldigheten att erlägga lagerskatten äro upptagna i
10 § i departementsförslaget. I 11 § samma förslag angives, att lagerskatten
skall utgå med 20 procent av det pris som den skattepliktiga varan antages
komma att betinga vid försäljning till konsument.
Den i 12 § i kommitténs förslag angivna tiden för lämnande av uppgift
om värdet å inneliggande varulager har i departementsförslaget utsträckts
till den 20 juli under avvecklingsåret. Vidare ha bestämmelserna i 13 §
ändrats i så måtto att den regelmässiga betalningstiden skall kunna förlängas
med högst ett år.
På sätt framhållits av vissa remissinstanser böra samtliga säljare av sådana
varor, som enligt förslaget om försäljningsskatt äro skattepliktiga, i
god tid före författningarnas ikraftträdande tillställas blanketter för anmälan
om registrering såsom skattepliktig säljare jämte anvisningar härtill.
Det torde böra ankomma på kontrollstyrelsen att i samarbete med länsstyrelserna
vidtaga erforderliga åtgärder härutinnan.
14—16 §§.
Kommittén har erinrat om att taxeringen till omsättningsskatt år 1947
skulle enligt 10 och 11 §§ förordningen den 20 december 1946, nr 767, omfatta
den femprocentiga skatten till och med juni månad 1947 och den
skärpta omsättningsskatten till och med år 1946. Då enligt kommitténs förslag
omsättningsskatten i dess helhet skulle avskaffas med utgången av
juni månad 1947, syntes det lämpligt, att taxeringen för år 1947 finge inbegripa
all omsättningsskatt för år 1947 och sålunda bliva sluttaxering för
omsättningsskatten. Med hänsyn härtill föresloges, att sista redovisningen
för fordringar m. in. lämnades senast den 20 november 1947. Efter år 1947
kunde givetvis eftertaxering ifrågakomma.
Överståthållarämbetet har anfört, att då kommitténs förslag rörande taxeringen
finge anses lämpligt, anledning till erinran däremot saknades.
Departementschefen. De i 14—16 §§ i departementsförslaget upptagna
bestämmelserna överensstämma i huvudsak med vad kommittén i dessa hänseenden
föreslagit; sådana jämkningar ha vidtagits, som erfordrats på grund
av att tiden för ikraftträdandet förskjutits ett år framåt.
Ikraftträdandet.
Såsom förut anförts förordas enligt departementsförslaget att nu ifrågavarande
författning träder i kraft den 1 juli 1948.
106
Kungl. Maj.ts proposition nr 10.
Departementschefens hemställan.
Föredragande departementschefen hemställer, att de inom finansdepartementet
upprättade förslagen till
1) förordning angående ändring i förordningen den 25 maj 1941 (nr 251)
om varuskatt;
2) förordning angående ändring i förordningen den 30 juni 1943 (nr
477) om skatt å vissa pälsvaror;
3) förordning om försäljningsskatt; samt
4) förordning om slutlig avveckling av den allmänna omsättningsskatten
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Carl Olov Sommar.
Kungi. Maj:ts proposition nr 10.
107
Bilaga.
Förslag
till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den
25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt.
Härigenom förordnas, dels att 1 §, 4 § 1 mom., 5 och 6 §§, 7 § 1 mom.
samt 8 och 9 §§ förordningen den 25 maj 1941 om varuskatt skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att den till förordningen
fogade förteckningen över varor, för vilka varuskatt skall erläggas, skall
erhålla den ändrade lydelse, som framgår av härvid fogad bilaga.
1 §•
För vara — —- — skatt (varuskatt).
Såsom skattepliktig tillverkning är att anse även omformning eller omarbetning
av vara, avsedd att hållas till salu i sålunda förändrat skick. I
fråga om varor, avsedda att saluhållas i särskild förpackning, såsom flaskor,
tuber, burkar eller dylikt, är varans anbringande i förpackningen jämväl
att anse såsom skattepliktig tillverkning.
Skatt utgår--- — eller tandläkare.
Då synnerliga skäl därtill äro, äger Kungl. Maj :t medgiva befrielse från
eller återbäring av varuskatt.
4 §•
1. Tillverkning, som i 1 § första och andra styckena avses, skall stå
under statens kontroll.
Kontrollen över varuskattens behöriga utgörande utövas av kontrollstyrelsen
med biträde av särskilda kontrolltjänstemän. Styrelsen äger härvid
fastställa den skatt, som rätteligen bör utgå.
5 §.
1. Den som ämnar bedriva tillverkning, som i 1 § första och andra styckena
avses, skall därom göra skriftlig anmälan till kontrollstyrelsen minst
fjorton dagar före tillverkningens påbörjande med angivande av företagets
namn och belägenhet, tillverkarens fullständiga namn och postadress, det
eller de varuslag, tillverkningen är avsedd att omfatta, samt dagen för dess
påbörj ande.
Inträder ändring---kontrollstyrelsen därom.
2. önskar tillverkare göra avbrott i rörelsen, skall han i förväg göra
skriftlig anmälan därom till kontrollstyrelsen. Anmälan skall om möjligt
innehålla uppgift om den tid avbrottet avser; kan sådan uppgift icke lämnas,
skall tillverkaren, då han ämnar återupptaga rörelsen, i förväg göra
skriftlig anmälan därom till kontrollstyrelsen. Under tid, för vilken avbrott
är anmält, eller, då tid för avbrottet ej angivits, innan anmälan om rörelsens
återupptagande gjorts, må rörelsen icke bedrivas.
Ämnar tillverkare — — — att ske.
108
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
6 §.
Den som bedriver tillverkning, som i 1 § första och andra styckena avses,
skall senast den femtonde dagen i andra månaden efter varje kalendermånads
utgång eller, där kontrollstyrelsen finner skäl meddela sådan föreskrift,
inom annan tid än nyss sagts, dock tidigast inom femton dagar efter
varje kalendermånads utgång, eller senast inom en månad efter varje kalenderkvartals
utgång, till kontrollstyrelsen insända en på tro och heder
avgiven deklaration angående beskattningsvärdet av de varor, som under
kalendermånaden av honom eller för hans räkning levererats till köpare
eller tagits i anspråk för vidare bearbetning. Vid deklarationens avgivande
må avdrag göras för värdet av varor, som
a) använts vid den tillverkning deklarationen avser och som visas hava
tidigare blivit påförda varuskatt;
b) enligt bevis av tullmyndighet utförts ur riket eller till svensk frihamn.
På särskild prövning av kontrollstyrelsen ankommer, huruvida och i vad
mån avdrag jämväl må göras för beskattningsvärdet av varor, vilka av tillverkaren
återtagits på grund av fel eller brist i godset eller vilkas försäljning
förorsakat tillverkaren förlust på grund av bristande betalning från
köparen.
Deklaration skall —--trovärdiga personer.
7 §•
1. Tillverkare skall senast vid den tidpunkt, då deklaration senast skall
avlämnas, till kontrollstyrelsen genom insättning å kontrollstyrelsens postgirokonto
erlägga upplupen varuskatt, uträknad på sätt i 6 § angivits.
8 §.
1. Vid införsel---varans beskattningsvärde.
2. Deklaration erfordras icke beträffande sådan skattepliktig vara, som
avses i 3 § 2 mom. andra stycket. Beträffande sådan vara skall den skattskyldige,
där tullmyndigheten å införselorten det påfordrar, avlämna skriftlig
försäkran i två exemplar rörande ändamålet med införseln.
3. Skatt, som---beträffande skatten.
4. Deklaration eller — ---till kontrollstyrelsen.
Befinnes vid —--skall erläggas.
Vad i---i detta moment.
5. På särskild prövning av kontrollstyrelsen ankommer, huruvida och
i vad mån skattskyldig må åtnjuta restitution av skatt för varor, vilka av
den utländske säljaren återtagits på grund av fel eller brist i godset.
6. För vara, — — — Maj :t bestämmer.
Skatt utgår--— skatt restituerats.
7. Formulär till--— kontrollstyrelsen gemensamt.
Ansvarsbestämmelser.
9 §•
Den som utan föreskriven anmälan bedriver tillverkning, som i 1 § första
och andra styckena avses, eller efter anmälan om avbrott i rörelsen fortsätter
rörelsen i strid mot bestämmelserna i 5 § 2 mom., straffes med dagsböter,
ej under tjugu.
109
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
Den som i strid mot förbud, varom i 7 § 2 mom. sägs, förfogar över vara,
straffes med dagsböter, ej under fyrtio, eller där omständigheterna äro
synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader.
Underlåter någon---trehundra kronor.
övergångsbestämmelser.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1947, från och med vilken
dag kungörelsen den 28 juni 1941 (nr 529) med vissa tillämpningsföreskrifter
till förordningen den 25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt skall
upphöra att gälla, dock att den vid förordningen fogade förteckningen över
varor, för vilka varuskatt skall erläggas, skall tillämpas i dess lydelse före
nämnda dag
a) beträffande marsipan, mandelmassa eller liknande massa (ur statistiskt
nr 302), tills vidare intill dess Kungl. Maj :t annorledes förordnar,
samt
b) beträffande putsmedel för läderarbeten eller för skodon, oavsett materialet
(ur statistiskt nr 582:2 och statistiskt nr 604), ävensom beträffande
puder, med undantag av ströpuder samt smink, läppstift härunder
inbegripna, (ur statistiskt nr 592), tills vidare intill utgången av år 1947.
no
Kurigl. Maj:ts proposition nr 10
Förteckning
över
varor, för vilka varuskatt skall erläggas,
i gällande tulltaxa med statistisk varuförteckning hänförliga till nedanstående
statistiska nummer.
Statistiskt nr | Varuslag | Skattesats, |
ur 298—302 | Choklad- och konfityrvaror, hänförliga till följande |
|
| choklad eller ersättningsmedel härför, med tillsats |
|
| lakritsvaror, med tillsats av socker, sötningsmedel, |
|
| käx med överdrag eller mellanlägg av choklad, |
|
| i utformade figurer, stänger eller stycken fram-ställda sötsaker av lakrits även utan tillsats av |
|
| glass .................................... | 40 40 |
ur 302 | Med socker eller sötningsmedel försatta pulver och | |
| Anm. Vid tillämpning av förordningen om varuskatt skola |
|
ur 587—588 | Essenser och extrakter, avsedda för beredning av alko ■ | 75 |
Kungl. Maj.ts proposition nr 10.
111
Statistiskt nr | Varuslag | Skattesats, |
ur 591 | Tandpulver och tandpasta........................ | 20 |
ur 592—593 | Puder, med undantag av ströpuder, samt smink och | 40 |
ur 593 | Nagellack, nagelpasta, nagelpolermedel, nagellackbort-tagningsmedel och andra nagelbehandlingspreparat. | 40 |
ur 593 | Parfymer, luktvatten, badsalt och andra dylika lukt-givande preparat, nagelbandsvatten, munvatten, | 20 |
112
Kungl. Maj.ts proposition nr 10-
Förslag
till
förordning angående ändrad lydelse i vissa delar av förordningen
den 30 juni 1943 (nr 477) om skatt å vissa pälsvaror.
Härigenom förordnas dels att 3 § 2 mom. förordningen den 30 juni 1943
om skatt å vissa pälsvaror skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,
dels ock att den vid förordningen fogade förteckningen över pälsvaror,
för vilka skatt skall erläggas jämlikt 3 § 1 mom. nyssnämnda förordning,
skall erhålla den ändrade lydelse, som framgår av härvid fogad
bilaga.
3 §•
2. För vara, som införes till riket, utgår skatten med tjugu procent av
varans värde, beräknat enligt 4 § tulltaxeförordningen med tillägg av den
tull, som enligt tulltaxan och gällande bestämmelser om tilläggstull belöper
å varan; dock att beträffande beredda lösa skinn av räv skatten skall
utgå med minst det belopp, som enligt 1 mom. utgår vid beredning inom
riket.
Denna förordning träder i kraft den
Kungl. Maj.ts proposition nr 10.
113
Förteckning
över
pälsskinn, för vilka skatt skall erläggas jämlikt 3 § 1 mom. förordningen
om skatt å vissa pälsvaror,
i gällande tulltaxa med statistisk varuförteckning upptagna under nr 678_681.
Varuslag | Skattesats, |
Pälsskinn, beredda, lösa, av: |
|
apa..................................................... | 1: — |
björn, | |
isbjörn.......................................... | 9R- |
tvättbjörn (sjubb)...................................... | 9- |
annan ............................................... | 15: — |
ekorrdjur, | |
murmel........................................... | 1 • ^>0 |
petschaniky........................................... | 0■ 40 |
andra, såsom burunduk, ekorre och susliki.............. | 0: 25 |
får, |
|
breitschwanz och persian.............................. | 6: — |
metis och sydvästpersian................................ | 3: 50 |
astrakan, bessarab, indiskt lamm, koweit, krimmer, s. k. salz- |
|
felle, schiraz och svensk karakul..................... | 1: 50 |
annat får, |
|
mindre skinn, intill 2 700 kvadratcentimeter, s. k. »schma- |
|
schen» ........................................ | 0- 40 |
större skinn.................................. | 1: 25 |
get, | |
killing och yemenkid.............................. | 0: 40 |
annan ............................................ | 1: 50 |
gnagare — andra än ekorrdjur — | |
bäver och chinchilla, äkta.............................. | 15: — |
sumpbäver (nutria).................................. | 3: 50 |
bisam, | |
nordlig.......................................... | 2- |
sydlig.......................................... | 0- 75 |
hare, kanin och viscacha (eldslandsbisam).............. | 0: 40 |
lämmel och marsvin............................. | 0: 10 |
andra, såsom hamster....................... | 0: 15 |
giraff..................................... | 20: — |
hjortdjur, | |
älg....................................... | 5* |
antilop, gasell och rådjur........................ | 1: — |
andra, såsom hjort och ren................. | 2: — |
8 llihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 10.
114
Kungi. Maj.ts proposition nr 10.
Varuslag | Skattesats, |
hunddjur, blå-, platina-, silver-, svart- och viträv samt s. k. whiteface annan räv ............................................. varg................................................... andra, såsom hund, hyena och schakal................... | 10: — 1: 50 |
hästdjur, zebra .................................................. andra, såsom föl och häst............................... | 15: — 5: — |
katt- och sibetdjur, lejon, leopard och tiger................................. jaguar, lodjur, puma och snöleopard...................... gepard, ozelot och serval................................ huskatt................................................ | 25: — |
andra, såsom leopardkatt, lokatt, ozelotkatt, servalkatt, sibet- katt, tigerkatt och vildkatt............................ lamadjur, såsom guanaco och vikunja (vicuma).............. mullvad.................................................. | 1: 50 1: — 0: 10 |
mår ddjur, havsutter (kamtschatkabäver)............................ utter, virginsk och annan................................ sobel.................................................. fiskarmård (virginsk iller) och skogsmård................. järv................................................... japansk mård och stenmård............................. flodiller och mink (närts)................................ sibirisk flodiller (kolinsky)............................... stinkdjur (skunk), | 300: — 7: — 2: — |
nordamerikanska...................................... sydamerikanska....................................... andra, såsom grävling, hermelin, iller, vessla (lasky) phami | 0: 75 |
och pervitsky........................................ nötkreatur, | 1: 50 |
kalv................................................... andra .................................................. | 2: 50 7: — |
pungdjur, känguru och vallaby.................................... | 2: — |
opossum, australisk............................................ nordamerikansk....................................... ringtail.............................................. sydamerikansk........................................ andra, såsom vombat................................... | 1: 50 0: 75 0: 60 0: 40 0: 75 |
säldjur, sjöbjörn (äkta säl)......................................... andra (inbegripet blueback och whitecoat)................ vildsvin.................................................. s. k. pannor, lösa, av hästdjur och nötkreatur.............. s. k. ben, lösa, av hästdjur, nötkreatur, ren och älg......... | 15: — 4: — 3: — 0: 10 0: 05 |
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
115
Förslag
till
förordning om försäljningsskatt.
Härigenom förordnas som följer.
Skattskyldighetens omfattning m. m.
1 §•
För vara, som är upptagen i en vid denna förordning fogad förteckning,
skall enligt vad nedan sägs till staten erläggas särskild skatt (försäljningsskatt),
i fall då varan
a) av registrerad säljare försäljes till annan än registrerad säljare;
b) av registrerad säljare uttages från rörelse för annat ändamål än försäljning;
c)
ingår i registrerad säljares lager vid tidpunkt för registrerings upphörande;
d)
av annan än registrerad säljare införes till riket;
e) av icke registrerad säljare i fall, som i 4 § 1 punkten d) sägs, försäljes
till konsument.
Beträffande skatt i vissa fall för vara, som försäljes av icke registrerad
säljare, är särskilt stadgat i 11 § 2 punkten.
Med registrerad säljare förstås i denna förordning den som på sätt nedan
i 7 § stadgas är registrerad såsom säljare av skattepliktig vara.
Vid försäljning inträder skattskyldighet, då vara levereras till köpare.
2 §.
Kontrollen över skattens behöriga utgörande utövas i den ordning nedan
sägs beträffande skattepliktig försäljning av kontrollstyrelsen och beträffande
skattepliktig införsel av generaltullstyrelsen och kontrollstyrelsen
gemensamt.
3 §•
Skatten skall erläggas
a) vid försäljning: av säljaren;
b) vid uttag, som i 1 § första stycket b) sägs: av rörelseidkaren;
c) vid registrerings upphörande, som i 1 § första stycket c) sägs: av
rörelseidkaren;
d) vid införsel till riket, som i 1 § första stycket d) sägs: av den för
vars räkning införseln äger rum.
Vid försäljning i kommission anses kommissionären såsom säljare. Vid
försäljning å auktion skall dock icke auktionsförrättaren i denna sin egenskap
anses såsom säljare, såvida han icke jämväl annorledes än å auktion
driver handel med sådana varor, som försäljas å auktionen.
116
Kungl. Maj.ts proposition nr 10.
4 §•
1. Skatten utgår, utom i fall, som nedan i 2 punkten sägs, med det procenttal
av varans beskattningsvärde eller det belopp för varuenhet, som
angives i den vid förordningen fogade förteckningen. Skatt skall dock, för
kalenderår räknat, av den som, på sätt i 7 § tredje stycket stadgas, är
registrerad såsom säljare med skattepliktig försäljning erläggas med lägst
600 kronor, där den skattskyldige bedriver försäljning av guldsmedsarbeten
m. in. eller av andra skattepliktiga varor av uteslutande egen tillverkning,
samt med lägst 6 000 kronor, där den skattskyldige bedriver annan försäljning
(minimiskatt). Har säljare varit registrerad för skattepliktig försäljning
allenast viss del av kalenderår, skall minimiskatt utgöra 50 respektive
500 kronor för varje kalendermånad, varunder säljaren varit registrerad.
Varans beskattningsvärde utgör
a) där ej annat följer av vad nedan under b), c) och d) stadgas: det
försäljningsvärde, som av skattskyldig åsättes vara såsom försäljningspris
till konsument, eller, efter särskilt medgivande av kontrollstyrelsen, det vid
försäljning till konsument avtalade vederlaget;
b) vid försäljning å auktion: vederlaget;
c) vid införsel till riket av vara för annat ändamål än försäljning: varans
värde beräknat enligt 4 § tulltaxeförordningen jämte den å varan belö
Eande
tullen, med tillägg av tjugufem procent av det sålunda framkomna
eloppet;
d) vid försäljning, som av icke registrerad säljare yrkesmässigt verkställes
till konsument till högre pris än som åsatts varan såsom försäljningspris
till konsument vid säljarens inköp från registrerad säljare: belopp
motsvarande skillnaden mellan ifrågavarande försäljningspris.
2. Vid av annan än registrerad säljare företagen införsel till riket av
mattor utgår skatten med belopp, som i den till förordningen fogade förteckningen
angivas.
3. Det ankommer på kontrollstyrelsen samt beträffande vara, som påföres
skatt vid införsel till riket, generaltullstyrelsen och kontrollstyrelsen
gemensamt att meddela närmare anvisningar rörande tillämpningen av bestämmelserna
i denna paragraf.
5 §.
Då synnerliga skäl därtill äro, äger Kungl. Maj :t medgiva befrielse från
eller återbäring av skatt.
Bestämmelser avseende försäljning inom riket.
6 §■
1. Kontrollstyrelsen äger vid utövande av kontrollen över skattens behöriga
utgörande fastställa den skatt, som rätteligen bör utgå.
2. Registrerad säljare är pliktig att ordna sin bokföring på sådant sätt,
att den enligt kontrollstyrelsens beprövande möjliggör kontroll över tillverkning,
inköp och försäljning, samt att vid anfordran tillhandahålla kontrollstyrelsen
eller kontrolltjänsteman sina handelsböcker med tillhörande
handlingar.
3. Registrerad skattskyldig säljare skall ställa sig till efterrättelse de särskilda
föreskrifter, som kontrollstyrelsen för erhållande av en betryggande
kontroll över skattens behöriga utgörande meddelar, ävensom de anvisning
-
117
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
ar, kontrolltjänsteman i enlighet med kontrollstyrelsens föreskrifter kan
komma att lämna.
4. Den, som utan att vara registrerad säljare, bedriver tillverkning eller
försäljning av skattepliktig vara, är skyldig att på anfordran lämna sådana
upplysningar om sin rörelse, som kontrollstyrelsen eller kontrolltjänsteman
finner erforderliga för skattekontrollen, ävensom ordna sin bokföring på
sätt kontrollstyrelsen finner erforderligt. Uppgiftsskyldighet åligger ock
den, som idkar handel med vara, vilken användes för framställning av
skattepliktig vara.
5. Registrerad säljare ävensom annan, som bedriver tillverkning eller försäljning
av skattepliktig vara eller vara, som kontrollstyrelsen förmodar
vara skattepliktig, skall för kontrollen utan ersättning tillhandahålla erforderliga
prov å varan samt i förekommande fall beskrivning över densamma
ävensom ställa för kontrollen nödiga hjälpmedel till förfogande och
lämna behövlig handräckning. Såsom prov tillhandahållen vara skall efter
verkställd undersökning snarast återställas.
6. Kontrolltjänsteman äger påfordra att när som helst erhålla tillträde
till samtliga lokaler, som användas för tillverkning, lagerhållning eller försäljning
av skattepliktiga varor.
7 §•
Den som ämnar bedriva yrkesmässig försäljning av skattepliktig vara av
egen tillverkning eller av skattepliktig begagnad vara skall därom göra
skriftlig anmälan till kontrollstyrelsen minst fjorton dagar före försäljningens
påbörjande med angivande av företagets namn och belägenhet, säljarens
fullständiga namn och postadress samt dagen för försäljningens påbörjande.
I anmälan skall särskilt uppgivas, huruvida säljaren ämnar bedriva
försäljning helt eller delvis till konsument eller icke registrerad säljare
(skattepliktig försäljning) eller försäljning allenast till registrerad säljare
(skattefri försäljning). Grammofonskiva skall anses vara av säljares
tillverkning där säljaren verkställt inspelningen av densamma.
Annan yrkesmässig säljare av skattepliktig vara än som i första stycket
avses äger, om han så önskar, hos kontrollstyrelsen göra anmälan som där
sägs.
Har anmälan gjorts, skall kontrollstyrelsen, där ej hinder för rörelsens
utövande föreligger, registrera säljaren såsom säljare av skattepliktig vara
och meddela bevis därom. I beviset skall särskilt angivas, huruvida säljare
registrerats såsom säljare med skattepliktig försäljning eller såsom säljare
med skattefri försäljning.
Innan registrering skett, må försäljning, som i första stycket avses, icke
bedrivas, dock att den, som övertagit av annan bedriven rörelse, må, därest
anmälan göres inom fjorton dagar efter övertagandet, fortsätta rörelsen till
dess kontrollstyrelsen meddelar beslut i anledning därav. Skattepliktig försäljning
må icke bedrivas av säljare, vilken registrerats såsom säljare med
skattefri försäljning.
Inträder ändring i förhållande, varom uppgift lämnats i anmälan, skall
den skattskyldige inom åtta dagar underrätta kontrollstyrelsen därom.
8 §•
Skattskyldig skall senast den femtonde dagen i andra månaden efter varje
kalendermånads utgång eller, där kontrollstyrelsen finner skäl meddela sådan
föreskrift, inom annan tid än nyss sagts, dock tidigast inom femton
dagar efter varje kalendermånads utgång eller senast inom en månad efter
varje kalenderkvartals utgång, till kontrollstyrelsen insända eu på tro och
118
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
heder avgiven deklaration angående beskattningsvärdet av sin skattepliktiga
försäljning och sina skattepliktiga uttag samt å beskattningsvärdet uträknad
skatt för kalendermånaden eller kalenderkvartalet. I deklarationen må å
det sammanlagda beskattningsvärdet för den skattepliktiga försäljningen
avdrag göras för beskattningsvärdet av sådana i skattepliktig försäljning
ingående varor, som
a) återtagits av säljaren eller
b) enligt bevis av tullmyndighet utförts ur riket eller till svensk frihamn.
På särskild prövning av kontrollstyrelsen ankommer, huruvida och i vad
mån avdrag jämväl må göras för beskattningsvärdet av varor, vilkas försäljning
förorsakat den skattskyldige förlust på grund av bristande betalning
från köparen.
9 §.
1. Skattskyldig skall vid den tidpunkt, då deklaration senast skall avlämnas,
till kontrollstyrelsen genom insättning å kontrollstyrelsens postgirokonto
erlägga upplupen skatt, uträknad på sätt i 8 § angivits.
2. Erlägges icke skatten inom föreskriven tid, må kontrollstyrelsen meddela
den skattskyldige förbud tills vidare, till dess skatten guldits, att förfoga
över skattepliktig vara.
3. Skattskyldig är pliktig att, då kontrollstyrelsen det påfordrar, hos
styrelsen ställa säkerhet för skattens behöriga erläggande till belopp, som
styrelsen finner erforderligt.
Ställes ej vid anfordran sådan säkerhet, skall vad i 2 punkten sägs äga
motsvarande tillämpning.
4. Försummar någon att inbetala skatt, som det enligt denna förordning
åligger honom att erlägga, må skatten på framställning av kontrollstyrelsen
omedelbart utmätas med det belopp, vartill kontrollstyrelsen efter
verkställd undersökning fastställer densamma.
Bestämmelser avseende införsel till riket.
10 §.
1. Vid av annan än registrerad säljare företagen införsel till riket av
skattepliktig vara skall den skattskyldige, där ej annat nedan stadgas, i
samband med tulltaxeringen av varan till tullmyndigheten i införselorten i
två exemplar avlämna en på tro och heder avgiven deklaration angående
varans beskattningsvärde.
2. Deklaration erfordras icke beträffande sådan skattepliktig vara, som
avses i 4 § 1 punkten andra stycket c). Beträffande sådan vara skall den
skattskyldige, där tullmyndigheten å införselorten det påfordrar, avlämna
skriftlig försäkran i två exemplar rörande ändamålet med införseln.
3. Skatt, som enligt avgiven deklaration eller enligt av tullmyndigheten
verkställd uträkning belöper å införd vara, skall erläggas till tullverket
samtidigt med tullen. Vad i fråga om tull finnes stadgat rörande betalningsanstånd,
ställande av säkerhet samt påföljd för fördröjd eller utebliven betalning
skall äga motsvarande tillämpning beträffande skatten.
4. Deklaration eller försäkran, varom ovan förmäles, skall slutligt granskas
av kontrollstyrelsen och skall för sådant ändamål det ena exemplaret
av handlingen av tullmyndigheten översändas till kontrollstyrelsen.
Befinnes vid granskningen, att skatt påförts med för lågt belopp, skall
kontrollstyrelsen påföra den skattskyldige felande skatt samt bestämma och
meddela den skattskyldige tid, inom vilken sådan skatt skall erläggas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
119
Vad i 6 § 2—6 punkterna samt 9 § 2 och 4 punkterna är stadgat skall
äga motsvarande tillämpning i fråga om skattskyldig, som avses i denna
punkt.
5. För vara, som införts till riket men sedermera utförts ur riket eller
till svensk frihamn, må åtnjutas restitution av skatt i den ordning och omfattning,
Kungl. Maj :t bestämmer.
Skatt utgår icke för vara, som införes under sådana omständigheter, att
tullfrihet för densamma åtnjutes. Dock föreligger skattskyldighet vid återinförsel
av vara, för vilken skatt icke erlagts eller för vilken erlagd skatt
restituerats.
6. Tullmyndighet åligger att till kontrollstyrelsen lämna uppgift angående
den införsel till riket av skattepliktig vara, som företages av registrerad
säljare.
7. Formulär till deklaration, försäkran och uppgift, varom ovan förmäles,
fastställas av generaltullstyrelsen och kontrollstyrelsen gemensamt.
Ansvarsbestämmelser m. m.
11 §•
1. Den som i strid mot 7 § fjärde stycket idkar försäljning av skattepliktig
vara straffes med dagsböter, ej under tjugu.
Den som i strid mot förbud, varom i 9 § 2 punkten stadgas, förfogar
över vara, straffes med dagsböter, ej under fyrtio, eller, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader.
Underlåter någon i andra fall än nu sagts att fullgöra vad honom åligger
enligt denna förordning eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter,
straffes med böter, högst trehundra kronor.
2. Den som i strid mot 7 § fjärde stycket idkar skattepliktig försäljning
av skattepliktig vara skall av kontrollstyrelsen förpliktas utgiva skatt, som
skolat utgå, därest hän varit registrerad hos kontrollstyrelsen såsom säljare
med skattepliktig försäljning.
12 §.
Kontrollstyrelsen må vid vite förelägga skattskyldig att fullgöra vad honom
åligger enligt denna förordning eller med stöd av densamma meddelade
föreskrifter.
13 §.
Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration eller försäkran lämnat
oriktig uppgift, stadgas i skattestrafflagen.
14 g.
Den som bär eller haft att taga befattning med kontroll enligt denna förordning
må ej i vidare mån än hans tjänsteutövning fordrar yppa affärsförhållande,
varom han därvid erhållit kännedom. Tjänsteman, som häremot
bryter, vare underkastad ansvar såsom för tjänstefel. Gör annan än
tjänsteman sig skyldig till förseelse, som nu sagts, straffes med dagsböter.
15 §.
Polismyndighet åligger att tillhandagå kontrollstyrelsen eller kontrolltjänsteman
med begärd upplysning om person eller företag, som kan antagas
bedriva i denna förordning avsedd försäljning.
120
Kungl. Maj.ts proposition nr 10.
16 §.
Av rörelseidkare begången förseelse, som i 11 § avses, åtalas vid allmän
underrätt i den ort, där rörelsen bedrives.
17 §.
Förseelse, som avses i 11 § första punkten tredje stycket, må av allmän
åklagare åtalas allenast efter angivelse av kontrollstyrelsen.
Böter och viten, som utdömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.
18 §.
Kungl. Maj :t äger utfärda för tillämpningen av denna förordning erforderliga
föreskrifter.
Övergångsbestämmelser.
Denna förordning träder i kraft den
Härvid skall iakttagas:
1. Där i förordningen avsedd försäljning bedrives vid tiden för förordningens
ikraftträdande, skall, utom i fall som nedan i 2 punkten avses,
i 7 § föreskriven anmälningsskyldighet fullgöras senast den 5 juli 1947.
2. Säljare av begagnade varor, som i den vid förordningen fogade förteckningen
upptagits under statistiska numren 1323—1325 och 1326: 2, äger
intill utgången av år 1947 utan iakttagande av den i 7 § stadgade anmälningsskyldigheten
verkställa försäljning av vid utgången av juni månad
1947 inneliggande lager av sådana varor.
3. Minimiskatt, som i 4 § 1 punkten avses, skall för år 1947 utgöra 300
kronor, där den skattskyldige bedriver försäljning av guldsmedsarbeten
in. m. eller försäljning av andra varor av uteslutande egen tillverkning,
samt 3 000 kronor, där den skattskyldige bedriver annan försäljning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
121
Förteckning
över
varor, för vilka försäljningsskatt skall erläggas,
i gällande tulltaxa med statistisk varuförteckning upptagna under nedanstående
statistiska nummer.
|
| Skatt, som i 4 § 1 punkten | Skatt, som | |
Statistiskt nr | Varuslag | procent av beskatt- nings- värdet | kronor för varu- enhet | |
999, 1000 ur 1001 1002:1 1002: 2 | Mattor, ej särskilt nämnda, även för-sedda med sömnadsarbete eller fransar: | 20 |
| 10 000: — |
helt eller delvis av ull eller andra med högst 250 knutar på en | 20 20 20 |
| 1 000: — 2 000: — 4 000: — | |
1 1323-1325 | Arbeten av guld, silver eller platina, även | 20 |
|
|
1326: 2 | Pärlor och koraller, äkta, oinfattade samt | 20 |
|
|
ur 1885:2 | Grammofonverk, ingående i radiogram- | 20 |
|
|
ur 1992: 1 |
| 20 |
|
|
Färdiga grammofonskivor; med diameter | 0: 75 |
| ||
ur 1992: 2 | Färdiga grammofonskivor, med diameter |
| 1: 25 |
|
| Anm. Skatt skall ej utgå för färdiga grammofonskivor med allenast in-talad text avsedda för undervisnings-ändamål eller för färdiga grammofon-skivor, framställda i endast ett exemplar; |
|
|
|
122
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
Förslag
till
förordning om avveckling av den allmänna omsättningsskatten, i
vad den utgår efter en skattesats av tjugu procent, m. m.
Härigenom förordnas som följer.
Tidpunkt för den allmänna omsättningsskattens upphörande.
........ 1 §•
Allmän omsättningsskatt skall, såvitt avser vara, för vilken skatt enligt
vad darom särskilt är stadgat utgår efter högre skattesats än fem procent av
den skattepliktiga omsättningen (skärpt omsättningsskatt), så ock beträfande
personautomobiler samt tyngre motorcyklar och sidvagnar till inotorcykiar,
icke uttagas vid försäljning, arbetsprestation eller uthyrning, varom
avtal slutes efter den 30 juni 1947, eller vid uttag av vara från rörelse eller
vid import, som sker efter nämnda dag.
Skatt å icke influtna vederlag m. m.
2 §.
, Vid avtal om försäljning, arbetsprestation eller uthyrning, som
°Te utgangen av juni månad 1947 och där vederlaget enligt hittills
gallande bestämmelser utgör skattepliktig omsättning, skall, där avtalet av
den skattskyldige fullgjorts före ovannämnda tidpunkt, allmän omsättnmgsskatt
utgå även om vederlaget icke kommer den skattskyldige till godo
förrän efter samma tidpunkt.
2 mom. Allmän omsättningsskatt skall jämväl utgå då fråga är om sådant
i 1 mom. omförmält avtal, som fullgöres efter utgången av juni månåd
1947, därest den skattskyldige icke visar att skatt ej inräknats i det avtalade
vederlaget eller att detta efter avtalets ingående nedsatts med ett
mot skatten svarande belopp.
3 §.
Skattskyldig äger rätt att i den skattepliktiga omsättningen för tiden till
utgången av juni månad 1947 inräkna jämväl sådant vederlag, varför skattskyldighet
föreligger enligt 2 § men som vid sistnämnda tidpunkt ännu icke
kommit den skattskyldige till godo. Sådant vederlag skall redovisas särskilt.
Vid beräkning av den skattepliktiga omsättningen må avdrag ske med belopp
motsvarande den del av vederlaget, som enligt företedd utredning måste
antagas icke komma den skattskyldige till godo.
4 §•
Har rörelseidkare för omsättning eller bearbetning eller för förbrukning
såsom material inom rörelsen inköpt skattepliktiga varor under sådana förhållanden,
att vederlaget vid inköpet av varorna skall ingå i den skattepliktiga
omsättningen för mottagaren av vederlaget, må rörelseidkaren vid
123
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
beräkning av sin skattepliktiga omsättning för tiden till utgången av juni
månad 1947 göra avdrag för vederlaget ändå att detta vid sistnämnda tidpunkt
ännu icke utgivits.
5 §.
Skattskyldig åligger att i fall, som avses i 9 § första stycket andra punkten
förordningen om allmän omsättningsskatt, avgiva tilläggsuppgift för
tiden den 1 januari—den 30 juni 1947. Sådan tilläggsuppgift skall avlämnas
senast den 20 juli 1947.
Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om
skattskyldig, som avses i 9 § andra stycket nyssnämnda förordning.
6 §•
Det åligger skattskyldig att senast den 20 juli 1947 avlämna särskild
uppgift angående sin skattepliktiga omsättning, i vad avser vederlag varför
skattskyldighet föreligger enligt 2 § men som icke kommit honom till godo
före utgången av juni månad 1947. Vad nu sagts skall dock icke gälla i
fråga om skattskyldig, som verkställt redovisning på sätt i 3 § omfönnäles.
7 §•
I huvuduppgiften för oktober månad 1947 skall i den skattepliktiga omsättningen
inräknas jämväl vederlag, varför skattskyldighet föreligger enligt
2 § men som den 31 oktober 1947 icke kommit den skattskyldige till
godo. Sådant vederlag skall redovisas särskilt.
Vad i 3 § andra stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande
redovisning varom här är fråga.
8 §■
Skattskyldig må åtnjuta anstånd på sätt i följande stycke sägs med inbetalning
av allmän omsättningsskatt för sådan skattepliktig omsättning, för
vilken särskild redovisning lämnas jämlikt 7 §, dock att anstånd icke må
åtnjutas där den oguldna skatten understiger 100 kronor. Såsom förutsättning
för tillgodonjutande av dylikt anstånd skall gälla, att den skattskyldige
samtidigt med avlämnande av huvuduppgift för oktober månad 1947
gör anmälan att han önskar tillgodonjuta anstånd med skattebetalningen.
Skatt, som omfattas av anståndet, skall erläggas med en femtedel senast
den 20 i envar av månaderna december 1947 samt februari, april, juni och
augusti 1948; dock att länsstyrelsen, om synnerliga skäl därtill äro, må
medgiva utsträckning av anståndstiden med högst ett år.
9 §•
Därest skattskyldig senast den 20 november 1947 inbetalar allmän omsättningsskatt
för den skattepliktiga omsättning, för vilken särskild redovisning
lämnats jämlikt 7 §, må den skattskyldige åtnjuta avdrag med fyra
procent av den skatt, som belöper på ifrågavarande omsättning.
Skatt å inneliggande lager.
10 §.
1 mom. Rörelseidkare skall, utom i fall som i 2 mom. sägs, erlägga omsättningsskatt
för bos honom vid utgången av juni månad 1947 inneliggande
lager av i gällande förteckning över varor, för vilka skärpt omsättningsskatt
utgår, upptagna varor av följande slag:
124
Kungl. Maj.ts proposition nr 10.
mattor, dock icke mattor, som tidigare inom riket varit föremål för försäljning
till konsument;
arbeten av guld, silver eller platina, ävensom pärlor, koraller och ädelstenar;
grammofoner
och grammofonverk, även ingående i radiogrammofoner,
samt färdiga grammofonskivor, dock icke med allenast intalad text avsedda
för undervisningsändamål.
2 mom. Vad i 1 mom. stadgas gäller icke beträffande rörelseidkare, som,
på sätt i förordningen den 1947 (nr ) om försäljningsskatt
sägs, är registrerad såsom säljare av skattepliktig vara.
11 §•
Omsättningsskatt, som i 10 § sägs, utgår med tjugu procent av lagervärdet,
beräknat efter försäljningspris till konsument.
12 §.
Uppgift om det efter försäljningspris till konsument beräknade värdet
av lager, som i 10 § avses, skall av rörelseidkare lämnas senast den 7 iuli
1947. J
13 §.
Skatt, som i 10 § avses, skall erläggas med en femtedel senast den 20 i
envar av månaderna augusti—december 1947; dock att länsstyrelsen, om
synnerliga skäl därtill äro, må medgiva anstånd, längst intill utgången av
juni månad 1948.
Taxering, restitution m. m.
14 §.
Taxering till allmän omsättningsskatt år 1947 skall inbegripa skattepliktig
omsättning under 1947 samt skattepliktigt lager enligt 10 §.
15 §.
Skattskyldig äger hos länsstyrelsen erhålla restitution av erlagd skatt i
den man skatten belöper på vederlag, som jämlikt 3 § eller 7 § vid taxeringen
inräknats i den skattepliktiga omsättningen men som enligt sedermera
företedd utredning varken influtit eller kan antagas komma att inflyta.
Ansökan varom här är fråga skall ingivas till länsstyrelsen senast den
30 juni 1949.
16 §.
Vad i 31—34 §§ förordningen om allmän omsättningsskatt är stadgat
beträffande uppgift enligt 9 § nämnda förordning skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om uppgift, som lämnas enligt denna förordning.
17 §.
Kungl. Maj :t äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.
Denna förordning träder i kraft
Kungl. Maj.ts proposition nr 10.
125
Innehållsförteckning.
Sid.
Författningsförslag.
Förslag till förordning angående ändring i förordningen den 25 maj 1941
(nr 251) om varuskatt............................................ 2
Förslag till förordning angående ändring i förordningen den 30 juni 1943
(nr 477) om skatt å vissa pälsvaror................................ 14
Förslag till förordning om försäljningsskatt ............................ 19
Förslag till förordning om slutlig avveckling av den allmänna omsättningsskatten
.......................................................... 30
Utdrag av statsrådsprotokollet den 3 januari 1948.
Inledning.
Historik m. ..................................................... 34
Remissyttrandena ................................................ 38
Departementschefen .............................................. 41
Ändringar i varubeskatlningen.
Varubeskattningskommiténs förslag.................................. 42
Remissyttrandena ................................................ 49
1947 års konsumtionsskatteberednings förslag........................ 53
Departementschefen .............................................. 53
Ändringar i beskattningen av vissa pälsvaror.
Varubeskattningskommitténs förslag ................................ 56
Remissyttrandena ................................................ 58
Departementschefen .............................................. 61
Införande av en försäljningsskall å mattor, guldsmedsvaror m. m.
Varubeskattningskommitténs förslag ................................ 62
Remissyttrandena ....... 69
Departementschefen .............................................. 76
Slutlig avveckling av den allmänna omsättningsskatten.
Varubeskattningskommitténs förslag ................................ 79
Remissyttrandena ................................................ 79
Departementschefen .............................................. 79
Detaljmotivering till förfatlningsförslagen.
Förslaget till förordning angående ändring i förordningen om varuskatt .. 79
Förslaget till förordning angående ändring i förordningen om skatt å vissa
pälsvaror...................................................... 93
Förslaget till förordning om försäljningsskatt ........................ 93
Förslaget till förordning om slutlig avveckling av den allmänna omsättningsskatten
........................................................ 100
Departementschefens hemställan........................................ 106
Bilaga ............................................................ 107