Kungl. Maj.ts proposition nr 109 (Proposition 1939:109)

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

Nr 109.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående den lägre lantbruksundervisningens
ordnande; given Stockholms
slott den 3 februari 1939.

Kungl. Maj.t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allemådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 3 februari 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,
Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anför
efter gemensam beredning med cheferna för finans- och ecklesiastikdepartementen: Inledning.

Den lägre lantbruksundervisningens reformering har sedan länge stått
på dagordningen. Den 1 juni 1928 tillkallade chefen för jordbruksdepartementet
åtta utredningsmän för verkställande av utredning och avgivande av
förslag rörande lämpligaste sättet att ordna den lägre lantbruksundervisningen.
Den 30 april 1930 avgåvo utredningsmännen betänkande med förslag
i ämnet (stat. off. ulr. 1930: 9). över förslaget inhämtades yttranden från
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 109.

Kungl. Majlis proposition nr 109.

ett stort antal myndigheter och korporationer. Förslaget har emellertid icke
lett till någon mera genomgripande ändring i berörda undervisningsverksamhet.

Sedermera bemyndigade Kungl. Majit den 13 mars 1936 chefen för jordbruksdepartementet
att verkställa ny utredning i frågan. Med stöd härav
tillkallade departementschefen genom beslut samma dag såsom utredningsmän
professorn Th. V. E. Björkman, tillika ordförande, ledamöterna av
riksdagens andra kammare, hemmansägarna J. E. Andersson i Ovanmyra och
K. Hj. Gustafson i Dädesjö, rektorn G. B. Eliasson i Svalöv, sekreteraren i
Västerbottens läns hushållningssällskap E. A. Granström i Umeå, länsjägmästaren
A. E. Nyblom i Västerås, inspektrisen över undervisningen vid lanthushållsskolor
I. Osvald i Brogård samt byråchefen i lantbruksstyrelsen
O. A. Petterson. Utredningsmännen, vilka antagit benämningen 1936 års
lantbruksundervisningskonnnitté, hava den 6 oktober 1937 avgivit betänkande
med förslag angående den fasta lantbruksundervisningens ordnande
(stat. off. utr. 1937:33). över förslaget hava yttranden avgivits av lantbruksstyrelsen
jämte styrelserna för samtliga lantbruks-, lantmanna- och
lanthushållsskolor samt samtliga förvaltningsutskott hos hushållningssällskapen
i riket, statskontoret, allmänna civilförvaltningens lönenämnd, skolöverstyrelsen
jämte vissa styrelser för folkhögskolor, lantbruksakademien, lantbrukshögskolan
jämte högskolans lärarråd, flertalet landstings förvaltningsutskott,
centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund jämte skogsvårdsstyrelserna
i riket, Sveriges allmänna lantbrukssällskap, fackskolans för huslig
ekonomi lanthushållningsseminarium, Fredrika Bremerförbundets lanthushållningsseminarium,
Fredrika Bremerförbundet, riksförbundet landsbygdens
folk, Sveriges lantbrukslärareförbund, Sveriges agronomförbund,
svenska lantmannaskolornas lärarförening, svenska lanthushållsskolornas
förening, svenska lantbrukstjänstemannaföreningen, svenska lanthushållslärarinneföreningen,
Östergötlands lantmannaskoleförening och svenska
landsbygdens studieförbund. Därjämte lia vissa framställningar gjorts i
ärendet. Frågan om den lägre lantbruksundervisningens ordnande har därefter
varit föremål för ytterligare beredning inom jordbruksdepartementet,
varvid förslag i ämnet utarbetats.

Jag torde nu få underställa Kungl. Maj:t denna fråga.

Nuvarande organisation.

För den lägre lantbruksundervisningen finnas för närvarande i huvudsak
tre skilda skoltyper, nämligen lantbruksskolor, lantmannaskolor och lanthushållsskolor.
Lantbruksskolorna och lantmannaskolorna avse huvudsakligen
utbildning av landsbygdens manliga ungdom, under det att vid lanthushållsskolorna
utbildas den kvinnliga landsbygdsungdomen.

För närvarande upprätthållas 10 lantbruksskolor i södra och mellersta
Sverige, nämligen: Berga i Stockholms län (upprättad 1921), Ultuna i Upp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

sala län (1848), Ulvhäll i Södermanlands län (1912), Bjärka-Säby i Östergötlands
län (1882), Bollerup i Kristianstads län (1912), Alnarp i Malmöhus
län (1861), Klagstorp i Skaraborgs län (1863), Varpnäs i Värmlands län
(1892 [1847]), Tomta i Västmanlands län (1888) och Vassbo i Kopparbergs
län (1856). I Norrland finnas två lantbruksskolor, nämligen Nordvik i
Västernorrlands län (1854) och i Umeå i Västerbottens län (1927 [1859]).

Gällande bestämmelser rörande lantbruksskolorna i Norrland finnas upptagna
i reglemente för dessa skolor den 19 oktober 1911 (nr 118) med däri
genom kungörelser 852/1919, 748/1920, 110/1925 och 26,1926 gjorda ändringar.
Bestämmelserna rörande lantbruksskolorna i övriga delar av landet
äro upptagna i reglemente den 29 januari 1926 (nr 26).

Lantbruksskolorna i Norrland omfatta två kurser, nämligen en teoretisk -praktisk helårskurs och en teoretisk vinterkurs. Lantbruksskolorna för
södra och mellersta Sverige omfatta ävenledes två kurser, nämligen en tvåårig,
närmast för utbildande av lantbruksförman avsedd kurs, samt en ettårig,
för beredande av allmän praktisk-teoretisk jordbruksutbildning åt unga
lantmän avsedd kurs. De norrländska lantbruksskolorna hava till syfte att
meddela utbildning åt blivande brukare av inom denna landsdel allmänt förekommande
mindre och medelstora jordbruk.

För närvarande äro de egendomar, till vilka lantbruksskolorna i södra
och mellersta Sverige äro förlagda, i allmänhet av betydande storlek. Till
närmare upplysning härom har kommittén uppgjort en tablå (sid. 17 i kommitténs
betänkande), till vilken jag tillåter mig hänvisa.

I fråga örn äganderätten till skolorna må anmärkas, att skolegendomarna
Ultuna och Alnarp ägas av staten, Klagstorp, Vassbo, Nordvik och Umeå av
det hushållningssällskap, inom vars område egendomen är belägen, Bollerup
av en stiftelse samt övriga skolegendomar av enskilda ägare.

För vinnande av inträde i skolan fordras att hava fyllt 18 år, äga kunskaper
i svenska och räkning ungefärligen motsvarande vad som inhämtas i
folkskolan samt hava under minst ett år varit sysselsatt i lantbruksarbete.

Enligt gällande reglemente skall vid lantbruksskola i södra och mellersta
Sverige finnas en föreståndare, en förste lärare och en andre lärare samt
biträdande lärare i mån av behov. Vid skola i Norrland fordras utom föreståndare
endast en ordinarie lärare. Såsom behörighetsvillkor för att antagas
till föreståndare gäller att hava avlagt avgångsexamen från lantbruksinstitut
samt erhållit kompetensförklaring av lantbruksstyrelsen. Därjämte
fordras även väl vitsordad praktik i jordbruk.

Enligt gällande reglemente för skolorna i Norrland skall skolornas styrelse
bestå av ordföranden, vilken utses av lantbruksstyrelsen, samt tre ledamöter,
vilka utses av hushållningssällskapets förvaltningsutskott, varjämte skolans
föreståndare skall vara självskriven ledamot av styrelsen. Enligt reglementet
för lantbruksskolorna i södra och mellersta Sverige utses styrelsen på samma
sätt, därest ej av Kungl. Majit för särskilt fall annorlunda bestämmes.
Såsom styrelse för vardera av lantbruksskolorna vid Ultuna och Alnarp

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

tjänstgör styrelsen för vederbörande högskola och institut jämte lantbruksskolans
föreståndare.

För närvarande beviljas vissa statsunderstöd till ifrågavarande skolor.
Statsbidragen uppgå till lantbruksskola i södra och mellersta Sverige till

11,500 kronor årligen för varje skola och till skolorna i Norrland till 9,000
kronor. Därjämte gäldas av statsmedel kostnader för ålderstillägg, dyrtidstillägg
samt provisorisk avlöningsförbättring till fast anställda lärare ävensom
vissa bidrag till vikariatsersättningar.

Lantmannaskolor finnas av två typer, benämnda litt. A och litt. B, med
olika omfattning av undervisningen samt olika fordringar i fråga om elevernas
kunskaper vid inträdet i skolan.

Under läsåret 1937—1938 lia varit i verksamhet 41 lantmannaskolor. Deras
typ samt fördelning på olika län framgår av följande översikt:

Uppsala län:

Södermanlands »

Östergötlands »

Jönköpings »

Kronobergs »

Kalmar län, norra delen:

» » södra »

Gotlands län:

Blekinge >

Kristianstads »

Malmöhus län »

Hallands >

Göteborgs och Bohus >
Älvsborgs län, norra delen:

» » södra >

Skaraborgs län:

Värmlands »

Örebro »

Västmanlands »

Kopparbergs »

Gävleborgs >

Västernorrlands »

Jämtlands »

Västerbottens »

Norrbottens »

Jälla (B)

Strängnäs (B)

Höje (B) och Lunnevad (A)

St. Segerstad och Tenhult (båda B)

Grimslöv (A) och Markaryd (B)

Gamleby (A)

Högalid och Högsby (båda B)

Hemse (B)

Bräkne-Hoby (A)

Hammenhög (B), Osby (B), Tomelilla (A) och
Önnestad (A)

Skurup (B), Svalöv (A) och Vilan (A)
Katrineberg (A)

Dingle (B)

Färgelanda (A)

Fristad och Sätila (båda B)

Skara (B)

Kristinehamn (B), Kyrkerud (B) och Molkom (A)
Fellingsbro (B) och Kävesta (A)

Sala (B)

Mora (B)

Bollnäs (B)

Hussborg och Själevad (båda B)

Torsta (B)

Anderstorp och Degerfors (båda B)

Gran och Matarengi (båda B).

Gällande bestämmelser rörande lantmannaskolorna äro upptagna i reglemente
den 5 december 1919 (nr 856) nied däri genom kungörelserna nr 875/
1920, 113/1925 och 169/1928 gjorda ändringar.

Vid lantmannaskolorna skall anordnas en s. k. huvudkurs, som skall pågå
under minst 125 arbetsdagar. Jämte huvudkurs kan vid lantmannaskola

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

under läsåret anordnas en andra årskurs, likaledes om minst 125 arbetsdagar,
eller längre kurs å minst 215 arbetsdagar eller fortsättningskurs om
minst 95 arbetsdagar.

I gällande reglemente för lantmannaskolorna finnas närmare angivna de
ämnen, vari undervisning skall meddelas i de skilda kurserna. Undervisningen
i lantmannaskola av litt. B-typen, såvitt angår huvudkurs eller andra
årskurs, är i viss utsträckning begränsad i förhållande till undervisningen i
motsvarande kurser i skola av litt. A-typen. Detta sammanhänger därmed,
att av eleverna vid skola av litt. A-typen fordras större kunskapsmått än
i fråga om eleverna vid litt. B-typen. För inträde i skola av den senare typen
fordras av eleverna i huvudsak endast det kunskapsmått, som kan förvärvas
i folkskola. För vinnande av inträde i lantmannaskola fordras vidare ett
års förpraktik. Inträdesåldern är fastställd till 18 år.

Enligt gällande reglemente skall vid lantmannaskola finnas anställd en föreståndare
samt minst en eller, där såväl huvudkurs som längre kurs hålles,
minst två fast anställda lärare. Vid skola, som är förenad med folkhögskola
och har med denna gemensam föreståndare, vilkens huvudsakliga tjänstgöring
är förlagd till folkhögskola, skall utöver angivna antal finnas ytterligare
en fast anställd lärare. Därjämte skola vid behov anställas flera lärare.

Styrelse för lantmannaskola skall enligt gällande reglemente utgöras av
minst 5 personer, däribland skolans rektor, där sådan finnes, samt skolans
föreståndare, övriga ledamöter skola utses på det sätt och för den tid, som
av Kungl. Majit för varje särskild skola närmare bestämmes, då anslag till
skolan första gången beviljas.

Understöd till lantmannaskolorna utgår enligt kungörelse den 5 december
1919 (nr 857) med vissa angivna belopp till de särskilda kurserna samt till
parallellundervisning vid huvudkurs eller andra årskurs och därjämte med
erforderligt belopp till ålderstillägg och vikariatsersättningar enligt i kungörelsen
stadgade regler. Jämte detta ordinarie understöd ha på senare tid av
riksdagen anvisats anslag till ökat understöd (366/1935).

Utöver vad nu angivits utgår av statsmedel till föreståndare och lärare dyrtidstillägg
enligt kungörelse nr 476/1921 samt provisorisk avlöningsförbättring
enligt kungörelsen nr 240/1936.

Lantmannaskola skall såsom regel vara försedd med lämpligt skoljordbruk.
Lantbruksstyrelsen kan dock under vissa förutsättningar medgiva
befrielse från skyldigheten att hava skoljordbruk. Rörande lantmannaskolornas
organisation och ekonomiska förhållanden har kommittén upprättat
en tablå (sid. 26—31 i betänkandet). Jag tillåter mig, utöver vad förut anförts,
hänvisa till tablån.

Lant hushållsskolorna hava till uppgift att bibringa den kvinnliga ungdomen
på landsbygden de fackkunskaper, som äro behövliga för att kunna
sköta ett lanthushåll.

Under läsåret 1937/38 hava 40 lanthushållsskolor varit i verksamhet. Deras
fördelning på olika län framgår av följande översikt:

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Stockholms län:

Uppsala »

Södermanlands »

Östergötlands »

Jönköpings »

Kronobergs »

Kalmar >

Blekinge »

Kristianstads »

Malmöhus »

Hallands »

Göteborgs och Bohus »
Älvsborgs län, norra delen:
» > södra »

Skaraborgs län:

Värmlands >

Örebro »

Västmanlands »

Kopparbergs >

Gävleborgs »

Västernorrlands »

Jämtlands »

Västerbottens »

Norrbottens »

Vackstanäs

Kumlan

Benninge

Borghamn och Rimforsa

St. Segerstad och Tenhult

Markaryd

Högsby

Bräkne-Hoby

Apelryd, Hammenhög, Osby och Tollarp
Fridhem, Åkersberg och Östra Grevie
Katrineberg

Dingle och Vendelsberg

Färgelanda

Sätila

Axvall och Bjärtorp
Kyrkerud och Uddeholm
Fellingsbro och Kävesta
Tärna

Mora och Snöån
Hälsingegården
Hussborg och Stöndar
Birka

Anderstorp, Strömsör och Vindeln
Gran och Matarengi.

Gällande bestämmelser rörande dessa skolor finnas upptagna i det den 12
december 1919 (nr 853) för dem utfärdade reglementet med däri genom
kungörelserna nr 750/1920 och 112/1925 gjorda ändringar.

Undervisningen vid lanthushållsskolorna meddelas antingen vid en kortare
kurs om minst 105 arbetsdagar eller ock vid en längre kurs om minst 165
arbetsdagar.

För inträde i ifrågavarande skolor fordras icke andra förkunskaper än
dem, som kunna inhämtas i folkskolan. Därjämte fordras att under minst
ett år allvarligt hava deltagit i de i ett lantmannahem förekommande göromål.
Inträdesåldern är bestämd till 16 år.

Enligt gällande reglemente för lanthushållsskola skola finnas en föreståndarinna
samt minst en lärarinna med full tjänstgöring. Skulle föreståndarinnan
ej bestrida full tjänstgöring, skall dessutom finnas anställd en extra
lärarinna.

I de fall, då lanthushållsskola är förlagd till samma plats som folkhögskola
eller lantmannaskola samt har med dylik skola gemensamma lokaler
och lärare, kan efter överenskommelse mellan skolornas styrelser folkhögskolans
eller lantmannaskolans föreståndare utses till rektor jämväl för
lanthushållsskolan.

Enligt gällande reglemente skall skolans styrelse utgöras av minst fem

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

personer, däribland skolans rektor, där sådan finnes, samt skolans föreståndarinna.
övriga ledamöter, av vilka minst två skola vara i orten bosatta
kvinnor, skola utses på det sätt och för den tid, som av Kungl. Majit
för varje särskild skola närmare bestämmes, då anslag till skolan första
gången beviljas.

I fråga om understöd och bidrag till lanthushållsskolorna av statsmedel
gälla i huvudsak samma bestämmelser som beträffande lantmannaskolorna.
Bestämmelserna härom finnas upptagna i kungörelserna nr 854/1919,
476/1921, 367/1935 och 351/1938. Ytterligare har från och med budgetåret
1936/37 anvisats statsbidrag till ersättning åt semestervikarie vid lanthushållsskola,
där lärare bestrida full tjänstgöring under mer än 300 dagar.

överinseendet över den lägre lantbruksundervisningen utövas av lantbruksstyrelsen
och där närmast av byråchefen å undervisningsbyrån, vilken
skall vara inspektör över nämnda undervisning. Emellertid har därjämte
särskild inspektris förordnats för övervakande av undervisningen vid
lanthushållsskolorna.

Huvuddragen av kommitténs förslag till den lägre lantbruksundervisningens
ordnande.

Innan jag närmare ingår på det inom departementet utarbetade förslaget
rörande organisationen av den lägre lantbruksundervisningen torde jag få
lämna en kortfattad översikt över huvudgrunderna av kommitténs förslag i
ämnet.

Kommittén har föreslagit, att de tre nuvarande lanbruksundervisningsanstalterna,
lantmannaskolor, lantbruksskolor och lanthushållsskolor, bibehållas.
Skolorna föreslås böra närmare sammanknytas med hushållningssällskapen.
Enligt kommitténs mening bör den gemenskap, som för närvarande
i icke ringa utsträckning förefinnes mellan de ifrågavarande skolorna
och folkhögskolorna, däremot upplösas. I fråga om lantmannaskolorna
har kommittén föreslagit, att den nuvarande uppdelningen i skolor av
två särskilda typer — litt. A och litt. B — skall upphöra. Skolorna böra sålunda
enligt kommitténs förslag vara av en enhetlig typ och hava till uppgift
att meddela kunskap i grunderna för lanthushållningens utövande.
Huvudkurserna vid lantmannaskolorna avses bliva följande, nämligen en
vinterkurs örn minst 125 arbetsdagar, en fortsättningskurs till vinterkursen örn
minst 125 arbetsdagar, cn längre kurs örn minst 245 dagar samt en helårskurs.
Därjämte skola kunna anordnas vissa andra kurser. Enligt kommitténs
förslag skall i vinterkursen antalet ämnen, i vilka undervisning skall
meddelas, något begränsas och vissa ämnen, vilka enligt nu gällande bestämmelser
finnas särskilt upptagna i undervisningsschemat, sammanföras. Ä
andra sidan avser kommittéförslaget, att en utvidgad undervisning skall
meddelas i lantbruksekonomi och skogshushållning. Det nuvarande systemet
med meddelande av betyg i samtliga undervisningsämnen bör upphöra och

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

betyg sålunda endast meddelas i följande ämnen: naturlära, jordbrukslära,
liusdjurslära, lantbruksekonomi och skogshushållning. I övriga ämnen bör i
betyget endast upptagas anteckning, huruvida eleven på ett tillfredsställande
sätt inhämtat den i ämnet meddelade undervisningen. Fortsättningskursen,
som skall innefatta såväl teoretisk som praktisk undervisning, skall
åsyfta att vidga och fördjupa den teoretiska undervisning, som meddelats
under vinterkursen. Vid den längre kursen skall undervisningen omfatta
vad för vinterkursen föreskrivits samt därutöver åsyfta fördjupning
och utvidgning av elevernas kunskaper. Helårskursen skall i likhet
med fortsättningskursen omfatta såväl teoretisk som praktisk undervisning.
Den teoretiska undervisningen skall motsvara i huvudsak den som
meddelas vid vinterkursen. Vid den praktiska undervisningen skola eleverna
övas i de vid skol jordbruket förekommande lantmannagöromålen. Särskilt
skall iakttagas, att undervisande handledning lämnas vid arbeten, som utbilda
elevernas arbetsfärdighet och förmåga att bedöma och planlägga olika
arbeten, samt att eleverna övas att rätt använda tekniska hjälpmedel, som
böra förekomma vid ett rationellt skött jordbruk.

I syfte att främja en praktisk inriktning av undervisningen har kommittén
föreskrivit, att lantmannaskola skall vara försedd med ett med hänsyn
till bygdens förhållanden och skolans ändamål lämpligt jordbruk. Skoljordbruket,
som skall drivas i skolans egen regi, skall stå i undervisningens
tjänst och huvudsakligen utnyttjas för demonstrationer och övningar samt
utbildning av eleverna i praktiska lantbruksarbeten.

I fråga om lantbruksskolorna avser kommittén, att dessa skolor
skola bliva av enhetlig typ med en tvåårig huvudkurs och hava till huvudsakligt
ändamål att utbilda arbetsledare och förmän vid lantbruket. De nuvarande
lantbruksskolorna i Norrland förutsätter kommittén skola ombildas
till lantmannaskolor med teoretisk-praktisk helårskurs. Enligt kommitténs
förslag skulle emellertid Kungl. Maj:t medgivas rätt att besluta, att
vid lantbruksskola anordnas en ettårig kurs. Vid lantbruksskolorna skall
meddelas såväl teoretisk som praktisk undervisning. Den teoretiska undervisningen
skall i huvudsak omfatta vad för lantmannaskolans vinterkurs föreskrivits,
därvid dock särskilt avseende skall fästas å förhållandena vid det
större jordbruket. För tillgodoseende av den teoretiska utbildningen skola
under kursen minst 150 hela dagar ägnas åt lektioner med därtill hörande övningar
och demonstrationer. Undervisningen vid skolan bör ordnas så, att
då teoretisk utbildning pågår varje elev erhåller omkring sex timmars undervisning
dagligen. Vid lantbruksskola skall synnerlig uppmärksamhet ägnas
åt utbildningen av elevernas arbetsskicklighet samt utvecklandet av deras förmåga
att rätt bedöma och planlägga olika arbeten. För ändamålet skola eleverna
övas i alla förekommande lantmannagöromål. Härvid skall särskilt
iakttagas, att undervisande handledning lämnas vid arbeten, som sådant
fordra, samt att varje elev övas att rätt använda de tekniska hjälpmedel, som
böra förekomma vid ett rationellt skött större jordbruk.

Den praktiska undervisningen skall enligt kommittéförslaget ordnas så,

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

att varje elev lämnas tillfälle att genom särskilt anordnade turer i husdjursstallarna
erhålla grundlig praktisk insikt i alla olika arbeten vid en väl ordnad
husdjursskötsel samt dels genom att turvis tjänstgöra såsom arbetsförmän
öva sig att fördela och tillse olika arbeten, dels under tjänstgöring å
magasin eller i förrådsrum grundligt inlära där förekommande göromål och
dels i samband med sagda arbeten öva sig i förandet av dagsverkslistor och
journaler.

Lantbruksskola skall, enligt vad kommittén uttalat, vara förlagd till en
med hänsyn till skolans ändamål lämplig jordbruksegendom, vilken såsom
skoljordbruk skall stå i undervisningens tjänst och i erforderlig utsträckning
utnyttjas för utbildning av eleverna i praktiska lantbruksarbeten samt för
i samband med den teoretiska undervisningen anordnade demonstrationer
och övningar. Skoljordbruket skall i fråga örn utrustning och skötsel kunna
tjäna till förebild vid bedrivande av jordbruk i orten.

Vid skolan skall bedrivas sådan försöksverksamhet, som kan anses vara
för eleverna lärorik.

I fråga örn 1 a n t h u s h å 11 s s k o 1 o r n a anser kommittén, att dessas
uppgift liksom hittills bör vara att meddela kunskap i grunderna för skötseln
av ett lanthushåll. Den nuvarande kortare kursen är enligt kommitténs
mening förenad med stora brister. Den korta undervisningstid, som
vid denna kurs står till buds, medgiver icke en nöjaktig utbildning. Kommittén
föreslår därför, att denna kurstyp skall utgå ur lanthushållsskolornas
program. Kommittén förordar emellertid, att två kurser alltjämt skola
finnas vid dessa skolor, nämligen en örn minst 165 dagar (halvårskurs) och
en örn minst 300 dagar (årskurs). Vid sidan av dessa böra liksom vid lantmannaskolorna
anordnas kortare kurser av olika slag. Undervisningen vid
halvårskursen bör i huvudsak bibehållas i överensstämmelse med den, som
meddelas vid den nuvarande längre kursen. Vid halvårskursen skall sålunda
enligt kommittéförslaget meddelas undervisning i näringslära, hemmets
ekonomi, hälsolära och barnavård, hemvård, husdjurslära och mjölkhushållning,
trädgårdsskötsel samt slöjd. Undervisningen skall vara såväl
praktisk som teoretisk.

Vid årskurs skall undervisningen omfatta vad för halvårskurs är föreskrivet
samt därutöver åsyfta fördjupning och utvidgning av elevernas kunskaper
i där angivna ämnen, särskilt dem, som för elevernas framtida praktiska
verksamhet äro framför andra av betydelse.

Undervisningen bör ordnas så, att varje elev vid sidan av praktiska övningar
erhåller omkring tolv timmars teoretisk undervisning i veckan.

1 syfte att främja en praktisk inriktning av undervisningen bör även lanthushållsskola
vara försedd med ett med hänsyn till bygdens förhållanden och
skolans ändamål lämpligt jordbruk.

Lantmannaskola, som är förlagd till samma plats som lanthusliållsskola,
skall vara skyldig lämna lanthushållsskolan tillgång till lantmannaskolans
skoljordbruk för demonstrationer och övningar.

Rörande inträdesford ringarna vid ifrågavarande undervisnings -

Kungl. Majlis proposition nr 109.

anstalter föreslår kommittén, att härutinnan i huvudsak skall gälla, att inträdessökanden
skall hava genomgått folkskola eller ock på annat sätt förvärvat
motsvarande kunskapsmått samt, då fråga är örn inträde i lantmannaskolor
och lantbruksskolor, hava fyllt 18 år och under minst ett år varit
sysselsatt med lantbruksarbete. Inträdesåldern för eleverna vid lanthushållsskolorna
har bestämts till 17 år.

För vinnande av inträde vid fortsättningskurs vid lantmannaskola erfordras
enligt kommittéförslaget att hava genomgått vinterkurs eller ock på annat
sätt hava förvärvat motsvarande kunskapsmått. För inträde i ettårig
kurs vid lantbruksskola kräves att hava förvärvat sådana teoretiska kunskaper
i svenska språket, räkning och geometri samt naturlära, som finnes motsvara
vad som inhämtas under huvudkursens första arbetsår.

Beträffande lärarkrafterna vid lantbruksundervisningsanstalterna
föreslår kommittén böra stadgas, att vid varje skola skall finnas en föreståndare,
som leder, deltager i och ansvarar för undervisningen, samt det
antal ämneslärare, extra ordinarie ämneslärare och speciallärare, som kräves
för undervisningens behöriga upprätthållande.

Såsom kompetenskrav för alt bliva antagen till föreståndare eller lärare
vid ifrågavarande skolor har kommittén uppställt, bl. a., att vederbörande
avlagt agronomexamen, respektive avgångsexamen från lärarinnekurs vid
med statsmedel understött lanthushållningsseminarium, där ej lantbruksstyrelsen
på grund av särskilda skäl i visst fall beviljat undantag från detta villkor.
Såsom särskilt villkor för behörighet till föreståndarbefattning har föreslagits
skola gälla, att vederbörande under minst två läsår med goda vitsord
tjänstgjort såsom ämneslärare vid lantmanna- eller lantbruksskola respektive
lanthushållsskola och för behörighet som ämneslärare, att han under
sammanlagt minst två läsår med goda vitsord tjänstgjort som extra ordinarie
ämneslärare vid lantmanna- eller lantbruksskola respektive lanthushållsskola.
Lantbruksstyrelsen skall dock äga att, där särskilda skäl föreligga,
medgiva undantag från nu nämnda särskilda villkor.

Lärarna, vilka äro stadigvarande knutna till ifrågavarande skolor, skola,
enligt vad kommittén föreslagit, bilda ett lärarråd för behandling av skolans
angelägenheter.

Kommittén har även framlagt förslag till lönereglering för lärarna,
avseende dessas inplacering i den för befattningshavarna vid den
civila statsförvaltningen gällande löneplanen.

Vissa förslag hava även framlagts rörande förbättring i lärarnas
utbildning.

Enligt kommittéförslaget skall i regel för varje skola finnas en styrelse
bestående av minst fyra ledamöter jämte skolans föreståndare, vilken dock
icke äger att deltaga i beslut, som rör föreståndarens rätt eller ställning vid
skolan. Övriga styrelseledamöter, av vilka vid lanthushållsskola minst två
böra vara kvinnor, skola utses på det sätt och för den tid, som Kungl. Maj:t
för varje särskild skola närmare bestämmer.

Lantbruksundervisningsanstalt skall stå under inseende av lant -

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

brukssty reisen saint vara underkastad den kontroll och de bestämmelser
i övrigt, som Kungl. Majit kan finna gott föreskriva.

Kommittén har slutligen framlagt vissa förslag angående större statsunderstöd
åt såväl skolorna som eleverna.

Efter denna kortfattade översikt över huvuddragen av kommitténs förslag
till lantbruksundervisningens ordnande torde jag få ingå pa närmare redogörelse
för innebörden av detsamma ävensom för kommitténs motivering
och de över förslaget avgivna yttrandenas innehåll. I sammanhang härmed
torde jag ock få klargöra min ståndpunkt till de föreliggande spörsmålen.

Allmän motivering till förslaget.

Kommittén har såsom motivering till förslaget att i huvudsak bibehålla
de nuvarande skoltyperna anfört, bland annat:

Den fasta lantbruksundervisningen i Sverige hade delvis gamla anor och
dess utveckling byggde på långvarig erfarenhet. Det undervisningssystem,
som sålunda utbildats, vore på det hela taget lämpligt för våra förhållanden
och därför i sina allmänna huvudlinjer väl värt att bibehållas. Visserligen
syntes det kunna ifrågasättas, huruvida den åtskillnad, som hittills gjorts
mellan lantbruks- och lantmannaskolor, även i fortsättningen vore motiverad
eller om icke de i båda skoltyperna innefattade kursformerna lämpligen
kunde anordnas inom ramen av en sammanfattande skoltyp, sorn alitsa
i sig upptoge både lantbruksskolan och lantmannaskolan. Kommittén hade
emellertid icke kunnat finna, att en dylik sammanslagning skulle medföra
några mera avsevärda praktiska fördelar, och da därtill benämningarna lantbruksskola
och lantmannaskola sedan länge vore fast rotade, hade kommittén
icke ansett sig böra föreslå någon förändring i berörda hänseende. Kommittén
hade vid sina studier på hithörande område kommit till den uppfattningen,
att ett efter omständigheterna mycket gott arbete utfördes vid våra
lantbruksundervisningsanstalter och att resultatet av detta arbete också med
hänsyn till förutsättningarna vore påfallande gott. Samtidigt hade kommittén
emellerid trott sig finna, att den fasta lantbruksundervisningen icke under
de senaste decennierna undergått den utveckling, som varit möjlig och
önskvärd, utan att fast mer en viss stagnation blivit märkbar: en väl stark
konservatism syntes hava gjort sig gällande inom undervisningen, skolorna
syntes icke hava kunnat skaffa sig ett tillräckligt grepp om jordbrukarungdomen
och från det allmännas sida — däri inbegripet flertalet hushållningssällskap
och landsting — hade skolorna icke ägnats så mycket intresse och
uppmuntran, som deras betydelse för jordbruksnäringen syntes kunna hava
motiverat.

I fråga örn lantbruksundervisningsanstalternas organisatoriska problem
har kommittén uttalat, att det vore erforderligt, att skolans äganderättsförhållanden
rationaliserades. Enligt kommitténs mening borde bakom varje
skola slå en organisation, som kunde garantera skolans vederbörliga upprätthållande
och ekonomiskt svara för de förpliktelser, som kunde Idiva en
följd av statens bistånd åt skolan.

Beträffande undervisningens anordnande har kommittén ansett, att sär -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

skill i fråga om lantbruks- och lantmannaskolorna vissa reformer vore påkallade.
Till utveckling av sin uppfattning härutinnan och med avseende
å undervisningens allmänna läggning vid skolorna har kommittén anfört,
bland annat:

Den teoretiska undervisningen vid dessa skolor borde i möjligaste mån inriktas
på de kunskapsområden, som vore av väsentlig betydelse för den blivande
jordbrukaren. I allmänhet borde undervisningen mera än hittills koncentreras
på huvudämnena, därvid ej minst lantbruksekonomien med handelslära
och föreningskunskap borde uppmärksammas. Inom de delar av
landet^ där skogsbruket spelade en väsentlig roll, borde skogshushållning
ingå såsom viktig del av undervisningen vid lantmanna- och lantbruksskolorna.
För kommittén stöde det nämligen klart, att det behov av kunskap
örn skogens bästa utnyttjande och vård, som jordbrukarna i större delen av
vart land behövde, bäst tillgodosåges genom undervisningens huvudsakliga
förläggande till dessa skolor jämsides med lantbruksundervisningen. Å andra
sidan syntes vissa i de nuvarande kurserna ingående ämnen, vilka för
den praktiska jordbrukaren ägde mindre omedelbart intresse, böra begränsas
i omfattning eller helt uteslutas, överhuvud taget borde vid undervisningens
planläggning strängt iakttagas, att lantbruks- respektive lantmannaskolan
finge karaktären av en verklig yrkesskola för jordbrukare.

Den praktiska inriktningen av undervisningen borde även komma till uttryck
i formerna för undervisningens meddelande. Demonstrationer samt
övningar av olika slag borde komma till flitig användning. I vissa fall borde
även i lantmannaskolan elevens utbildning innefatta praktiskt arbete i
lanthushållning med i förekommande fall skogsbruk. Eleverna borde i möjligaste
man vänjas vid självverksamhet i studiearbetet, ty endast därigenom
erhölles erforderlig garanti för att eleven finge största varaktiga behållning
av vistelsen vid skolan och att han sedermera bleve i stånd att på bästa
sätt följa och tillgodogöra sig de genom försöksverksamheten och i annan
ordning vunna framstegen på jordbrukets område.,

Undervisningen vid lantbruksundervisningsanstalterna borde i främsta
rummet syfta till att eleverna lära sig förstå grunderna för lanthushållningen
och sambandet mellan företeelserna på detta område. Försiktighet borde
iakttagas i fråga om krav på detaljerade minneskunskaper. över huvud
taget bolde ett alltför stort pensum med åtföljande stark forcering i undervisningen
undvikas. Det vore bättre, att eleverna finge lära sig ett något
mindre omfattande kunskapsstoff grundligt, än att ett större förelägges dem
med sannolik risk, att det ej hunne smältas.

En lantbrukets ungdomsskola borde emellertid beakta, att den icke finge
taga till uteslutande uppgift att meddela kunskaper. Den borde därutöver
söka stärka ungdomens tro på jordbruket samt väcka kärlek till yrke och
hembygd. Den borde också vinnlägga sig om att utgöra ett gott hem för
eleverna under deras vistelse vid skolan, att skapa trevnad för dem och
att verka främjande på deras personliga utveckling.

Yttrandena.

I det övervägande flertalet av de avgivna yttrandena har kommitténs förslag
ansetts lämpligt att läggas till grund för en omorganisation av den lägre
lantbruksundervisningen. I åtskilliga hänseenden hava emellertid framställts
yrkanden örn ändringar i förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109-

I fråga om förslagets allmänna läggning har lantbruksstyrelsen framhållit,
att kommittén icke kan anses hava nog beaktat nödvändigheten av att
giva lantbruksundervisningen en tillräckligt stor dragningskraft för den
jordbrukande ungdomen. Lantbruksstyrelsen har icke funnit kommitténs
förslag innefatta några i stort sett reformerande uppslag på ifrågavarande
område. Lantbruksstyrelsen har härutinnan anfört, bland annat:

Huvudvikten måste läggas vid att ordna undervisningen vid utbildnings -anstalterna så, att dessa i och för sig utövade stark dragningskraft på jordbrukets
utövare och dess ungdom. En ökning av denna dragningskraft
måste, om den skall bliva av bestående värde, resultera i ett anpassande av
undervisningen i såväl teoretiskt som praktiskt avseende efter kraven i olika
delar av landet samt ett sådant ordnande av vederbörande skola, att allmänheten
övertygades om att vid skolan leves ett starkt, i intim förbindelse med
lanthushållningen stående liv. Skolan skulle örn möjligt vara ett centrum,
dit jämväl den, som redan förskaffat sig grundläggande utbildning på lantbrukets
olika områden, gärna vände sig för att hämta nya impulser.

Det syntes lantbruksstyrelsen som om kommittén vid fullgörandet av sitt
uppdrag knappast i tillräcklig grad haft dessa synpunkter för ögonen. Förslaget
innefattade icke några i stort sett reformerande uppslag i lantbruksundervisningsfrågan
utan resulterade huvudsakligen i ändrade detaljföreskrifter
och förslag, som visserligen på en hel del punkter vore beaktansvärda
men som knappast vore ägnade att förverkliga det därmed avsedda
syftet, nämligen att anpassa utbildningen på sådant sätt, att den bleve verkligen
lockande.

Lantbrukshögskolans styrelse har uttalat, att det syntes styrelsen tvivelaktigt,
huruvida de åtgärder, som föreslagits i fråga om undervisningens
reformerande, kunde anses medföra åsyftat resultat. Då yrkesundervisningen
åt landsbygdens ungdom vore av största vikt som led i strävandena att
skapa ökat intresse för arbetsuppgifterna och förbättrad utkomst åt denna
ungdom, vore det angeläget, att tillräckligt antal skoltyper uppställdes för
att motsvara även uppkomna specialbehov. Att kommittén ej upptagit förslag
till specialutbildningen utgjorde enligt styrelsens mening en allvarlig
brist.

Stockholms läns landstings förvaltningsutskott har framhållit önskvärdheten
av att skolor upprättades, som gåve möjlighet för personer utan någon
som helst föregående kännedom örn jordbruksarbetet att erhålla utbildning
för jordbruket. Utskottet har härvid särskilt tänkt på arbetslös ungdom
inom industrien.

Lantbrukshög skolans lärarråd har ansett, att särskilda kortare kurser
böra anordnas för småbrukare.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har även framfört önskemål om vissa
mera speciellt lagda kurser.

Agronomen A. Olsson vid lantmannaskolan i Skurup har föreslagit anordnande
av kurser, som äro kombinerade med studier i hemmet.

I vissa yttranden har uttalats, alt kommittén icke ägnat tillräcklig uppmärksamhet
åt frågan om behovet av skolor i olika delar av landet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

Departements- Den snabba utveckling i tekniska hänseenden och det vittomfattande veehejen.
tenskapliga forskningsarbete, som under senare år ägt rum på jordbruksområdet,
göra det i hög grad nödvändigt för jordbrukets utövare att i avsevärt
större utsträckning än förut skaffa sig en sådan praktisk och teoretisk utbildning,
som ger dem möjlighet att följa och tillgodogöra sig de nya framstegen
och rönen. Jordbrukets arbetsproblem och andra frågor av driftsekonomisk
art, liksom ock det organisationsarbete bland jordbrukarna för avsättning
av lantbruksprodukter, som under senaste tider genomförts, ställa numera
större krav än förr på jordbrukarnas ekonomiska skolning. Utbildningsmöjligheterna
för jordbrukets ungdom i nu berörda hänseende torde huvudsakligen
vara att finna i de lantbruksundervisningsanstalter, varom nu är
fråga. Att dessa skolor kunna erbjuda den undervisning och hava de resurser
i övrigt, som tiden kräver, är därför av den allra största betydelse för vårt
jordbruks vidare utveckling. Det arbete, som hittills nedlagts vid skolorna för
den såväl manliga som kvinnliga ungdomens utbildning, måste betraktas såsom
mycket förtjänstfullt och dessa undervisningsanstalter torde få anses lia fyllt
sin uppgift i den mån detta varit möjligt inom den ekonomiska och organisatoriska
ram som varit uppdragen för dem. Emellertid tolde med hänsyn till
den förutberörda utvecklingen inom jordbruket en modernisering av dessa
läroanstalter numera vara av behovet påkallad. Såsom av kommittén och
även i yttranden framhållits synes elevfrekvensen vid skolorna icke vara av
önskvärd omfattning, vilket torde sammanhänga därmed, att undervisningen
vid skolorna och dessas utrustning icke längre kunna anses helt tillfredsställande.
Skolorna torde därför böra erhålla en organisation och tillförsäkras
sådana resurser, som gör det möjligt för dem att motsvara de stegrade
kraven.

Vid den nygestaltning av undervisningen på jordbrukets område, som sålunda
enligt min mening nu bör komma till stånd, anser jag, att det i första
hand bör övervägas att bygga på de nuvarande skolformerna och vidare utveckla
dessa. De nuvarande tre skolformerna, lantmanna-, lantbruks- och
lanthushållsskolorna, lia vunnit en sådan stadga och tradition, att ett förkastande
av desamma endast bör ifrågakomma, därest bärande skäl kunna
framföras därför. I likhet med kommittén finner jag icke anledning föreligga
att vidtaga en så genomgripande förändring utan förordar, att de tre
nuvarande skolformerna bibehållas. Organisationen av skolorna torde främst
böra taga sikte på att anpassa undervisningen såväl i teoretiskt som praktiskt
avseende så, att den kan möta olika krav i fråga om utbildningens läggning
och lätt anpassa sig efter de växlande fordringar, som till följd av den
fortskridande utvecklingen framdeles kunna uppkomma. Skolorna böra därför
under statsmakternas kontroll erhålla en ganska avsevärd frihet med avseende
å undervisningens anordnande. Härigenom synas de i ett flertal yttranden
framförda önskemålen på speciella utbildningskurser kunna tillgodoses.
Undervisningen torde givas en praktisk inriktning och i möjligaste mån
taga sikte på de kunskapsområden, som äro av väsentlig betydelse för jordbrukets
utövare. Särskilt torde härvid uppmärksammas önskvärdheten av

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

att eleverna bibringas insikter om jordbrukets ekonomiska frågor och den
av tidens utveckling nödvändiggjorda ekonomiska samverkan mellan jordbrukets
utövare. I vad mån en god undervisning i berörda ämnen kunna
bibringas eleverna är i hög grad beroende på lärarnas egna kunskaper och intresse
för dessa frågor. Att tillse att lärarna äga goda förutsättningar att
fullgöra sin uppgift i nu ifrågavarande hänsende torde bliva en icke oviktig
uppgift för skolornas styrelse. Vid sidan av vad jag nu anfört bör emellertid
beaktas, att skolan även har till uppgift att skänka en viss grad av allmänbildning.
Vid den nu ifrågasatta omorganisationen av skolorna torde jämväl
böra eftersträvas att fastare förankra dem hos de korporationer, som
representera de lokala jordbruksintressena i de trakter, där skolorna äro
belägna. Först när så kan ske torde det vara att förvänta, att ett verkligt
levande intresse för skolorna skall växa fram hos den jordbrukande befolkningen.
I samband härmed torde ock böra övervägas, att på ett mera ändamålsenligt
sätt än vad nu är förhållandet ordna äganderätten till skolorna.

Såsom jag förut antytt måste en omorganisation av ifrågavarande undervisningsanstalter,
därest den skall lia några utsikter att nå sitt syfte, förbindas
med ett bättre ekonomiskt stöd åt skolorna. Bland annat torde utrustningen
nu på många håll vara bristfällig och i behov av förbättring. För
att möjliggöra en god undervisning böra lantmanna- och lanthushållsskolorna,
därest detta syfte icke befinnes kunna tillgodoses genom användande av
närbeläget välskött jordbruk, vara försedda med eget jordbruk, som kan användas
för demonstrationer. Flerstädes saknas emellertid sådant jordbruk.
Med de ekonomiska resurser, över vilka skolorna för närvarande förfoga,
finnas små möjligheter att avhjälpa dessa brister, och icke heller torde medel
finnas för en vidare utveckling av undervisningen på sätt jag i det föregående
förordat. Att från orterna, där skolorna äro belägna, erhålla ett
sådant ekonomisk stöd att en reformering av skolorna därmed skall bliva
möjlig, lärer icke vara att påräkna, varför det torde vara erforderligt att statsmakterna
träda emellan för att lämna det ekonomiska bistånd, som skäligen
fordras för omorganisationens genomförande. Att i samband med den nu
ifrågasatta omgestaltningen av undervisningen ingå på frågan rörande skolornas
antal eller lämpliga belägenhet synes icke vara nödvändigt utan detta
spörsmål torde få avgöras från fall till fall i sammanhang med beviljandet
av ekonomiskt stöd åt skolorna från statens sida.

Förslaget rörande lantmannaskolorna.

Rörande lantmannaskolornas uppgift har kommittén anfört i huvudsak
följande.

Lantmannaskolan bolde utgöra den allmänna formen för meddelande av
grundläggande fackutbildning åt blivande jordbrukare. Lantmannaskolan
borde söka tillgodose både det större och det mindre jordbrukets intresse.
Skolan borde inrikta sig på att giva sina elever en god teoretisk grund för
yrkesutövandet och därutöver, så långt möjligt, liven uppövad färdighet i att
bemästra olika problem, som kunde väntas möta vid verksamhet inom det
praktiska jordbruket. Vid sidan härav borde lantmannaskolan medverka

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

vid utbildningen av medhjälpare och funktionärer avseende statsunderstödd
eller därmed jämförbar verksamhet till jordbrukets främjande. Kommittén
syftade härvid, bland annat, på utbildningen av kontrollassistenter och
vandringsrättare ävensom funktionärer i jordbrukarnas ekonomiska organisationer.
Kommittén ansåge lantmannaskolan böra hava karaktären av
ren yrkesskola för jordbrukare.

Såsom framgår av vad förut anförts har kommittén föreslagit, att den nu
förefintliga skillnaden mellan lantmannaskolor av s. k. A-typ och B-typ skall
upphöra.

I fråga om undervisningens organisation har kommittén ansett denna böra
ordnas så, att vid ifrågavarande skolor i regel må anordnas följande huvudkurser,
nämligen en vinterkurs örn minst 125 arbetsdagar, en fortsättningskurs
om likaledes minst 125 arbetsdagar, en längre kurs örn minst 245 arbetsdagar
och en helårskurs. Därjämte anser kommittén, att även andra undervisningskurser
skola kunna ordnas vid skolorna. Kommittén har understrukit
vikten av att lantmannaskolan får ett icke ringa mått av frihet i fråga örn
undervisningens organisation och anordnande.

Beträffande vinterkursen har kommittén anfört, bland annat:

Kommittén hade ej kunnat undgå att beakta den svaghet i utbildningshänseende,
som en enbart till vinterhalvåret förlagd kursform måste lida av. Ur
växtodlingssynpunkt vore denna del av året praktiskt taget händelselös och
gåve ej tillfälle till sådana demonstrationer och övningar, som lämpligen borde
levandegöra och komplettera den teoretiska undervisningen. För undervisningen
av den ungdom, lantmannaskolan vore avsedd att tjäna, vore
onekligen behovet av tillgång å i gång varande jordbruk som demonstrationsmaterial
ofta stort, då denna ungdoms praktiska erfarenhet på området
ofta vore mycket begränsad. Med hänsyn till svårigheten för det stora flertalet
av blivande elever att för sin yrkesutbildning kunna ägna annan tid
av året än vintern, då deras arbetskraft med minsta olägenhet kunde avvaras
för jordbruket hemma, måste dock en kursform finnas, som avpassats därefter.

Bortsett härifrån måste den nuvarande teoretiska s. k. femmånaderskursen
anses vara väl kort. Med hänsyn till jordbrukets numera ganska
komplicerade produktions- och driftsförhållanden vore det utan tvivel önskvärt,
att ifrågavarande allmänna utbildningskurs kunde göras icke obetydligt
längre. Kommittén hade övervägt olika alternativ till en utvidgning av
den nuvarnde femmånaderskursens lästid men icke kommit till någon fullt
tillfredsställande lösning. Kommittén hade därför funnit sig böra föreslå,
att den nuvarande vinterkursen bibehölles med oförändrad minimikurstid.

I fråga om fortsättningskursen har kommittén uttalat i huvudsak: Kommittén

hade varit tveksam, huruvida denna kurs lämpligen borde bibehållas
såsom ordinarie beståndsdel i lantmannaskolans kursplan. Löst
fogad till vinterkursen, som den vore, måste den nämligen ur pedagogisk
synpunkt anses äga icke obetydliga brister. För en elev vid vinterkars,
som kanske först inemot våren skulle bestämma sig för deltagande i fortsättningskurs,
när som alternativ oftast stöde verksamhet vid praktiskt jordbruk,
bleve vidare resultatet lätt, att intresset för fortsatt utbildning finge
vika. Den nuvarande elevfrekvensen vid fortsättningskursen syntes giva
belägg härför. Kommittén hade emellertid ansett, att åtgärder borde kunna
vidtagas, som kunde göra fortsättningskursen mera lockande och även mera
givande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

Fortsättningskursen plägade taga sin början omedelbart efter vinterkursens
slut samt avslutas i augusti månad. Kommittén ansåge det vara olämpligt,
att denna kurs, som med hänsyn till sin förläggning till sommarhalvåret
naturligt borde givas en utpräglat praktisk inriktning, avslutades så långt
före vegetationsperiodens slut, helst som det för eleverna borde vara av
mindre intresse att vid sagda tidpunkt bliva lediga för praktiskt arbete inom
jordbruket eller annan verksamhet. För att syftet med kursen bättre
skulle kunna tillgodoses föresloge kommittén, att kurstiden utökades fran
95 dagar till minst 125 arbetsdagar.

Med avseende å den längre kursen har kommittén anfört:

Ur pedagogisk synpunkt syntes denna längre kurs avgjort vara att föredraga
framför kombinationen vinterkurs—fortsättningskurs. Aven om den s.
k. längre kursen icke kunde väntas vinna något mera allmänt insteg i lantmannaskoleundervisningen,
hyste kommittén likväl den uppfattningen, att
närmast för det större bondejordbruket inom slättbygdsomradena derna
kurs borde tillmätas betydelse, och det förefölle vara anledning antaga, att
denna betydelse framdeles bomme att ökas. Kommittén ville därför föreslå
att även denna kurstyp fortfarande upptoges bland lantmannaskolornas
huvudkurser och med oförändrad benämning. Kommittén ville framhålla,
att de skäl, som nyss framförts för en utökning av kurstiden avseende den
s k fortsättningskursen, med samma styrka gällde även beträffande den s.
k. längre kursen. Kommittén föresloge i överensstämmelse härmed, att den
längre kursen bestämdes skola fortgå minst 245 arbetsdagar.

Utöver nu berörda former av huvudkurser, vilka upptagas redan i gällande
undervisningsreglemente, har kommittén föreslagit en ny kursform, benämnd
helårskurs, med kombinerad teoretisk och praktisk utbildning.

Kommittén har såsom motivering för denna kurs anfört, bland annat:

För de ungdomar, som hittills önskat erhålla ordnad undervisning i lantbrukets
olika arbeten, hade utbildning vid lantbruksskola varit den utväg,
som stått öppen. Då emellertid lantbruksskolan, sådan den organiserats i
södra och mellersta Sverige, hade utbildningen av arbetsförmän såsom sin
huvuduppgift, hade ej heller denna skolform bjudit blivande brukare vid
mindre och medelstora jordbruk lämpligast möjliga utbildning. 1 viss utsträckning
hade vidare praktisk jordbruksutbildning, varom har vore Daga,
kunnat erhållas vid vissa elevjordbruk. Det vöre emellertid kommitténs
uppfattning, att sådan elevutbildning icke kunde ersätta den ordnade praktiska
undervisning rörande lämpliga arbetsmetoder m. m. som kunde meddelas
vid en skola. Inför denna situation hade det synts kommittén vara
en angelägenhet av stor vikt att söka utforma en skoltyp, som i sig förenade
lantmannaskolans teoretiska undervisning med lantbruksskolans praktiska
utbildning, i den mån denna senare kunde vara av betydelse närmast
för en brukare av ett mindre eller medelstort jordbruk. Kommittén hade
ansett lösningen kunna vinnas genom anordnandet inom lantmannaskolans
ram av cn ettårig kurs, förlagd till en skolegendom av den storlek och beskaffenhet,
att eleverna kunde beredas praktisk utbildning under deltagandet
i arbetet inom gårdsdriftens samtliga grenar. Vid sådan kurs borde tor övrigt
också lämpliga förutsättningar kunna skapas för undervisning avseende
jordbrukets s. k. binäringar.

Kommittén har ansett, att även andra former för huvudkurser
än nu nämnda böra kunna komma i fråga vid lantmannaskolan. Enligt
kommitténs uppfattning är det synnerligen önskvärt, att lantbruksunder Bihang

till riksdagens protokoll 19.19. 1 sami. Nr 109. 2

Kungl: Maj:ts proposition nr 109.

visningen söker pröva sig fram även efter nya vägar. Kommittén understryker,
att lantmannaskolan aldrig får arbeta schablonmässigt utan ständigt
måste sträva efter ökad effektivitet och utveckling. I sådant syfte är
enligt kommitténs mening en viss experimentverksamhet ett viktigt hjälpmedel.
Kommittén har därför ansett, att Kungl. Majit bör äga medgiva
rätt för lantmannaskola att upptaga till prövning sådan ny kursform, som
kan anses äga förutsättningar att berika lantbruksundervisningen.

Kommittén har vidare framhållit, att lantmannaskolans undervisningsverksamhet
naturligtvis icke bör begränsas till de typer av relativt omfattande
kurser, som kommittén här betecknat såsom huvudkurser. Tvärtom
bör lantmannaskolan enligt kommitténs mening så långt möjligt tagas i anspråk
jämväl för kortare undervisningskurser av skilda slag,
däribland lämpligen även repetitions- och fortbildningskurser för förutvarande
elever vid skolan, liksom också för utbildningskurser avseende särskilda
ändamål (specialkurser). Redan för närvarande torde, enligt vad
kommittén vidare anfört, möjligheter föreligga att erhålla statsbidrag för anordnande
av dylika kortare kurser. Kommittén har emellertid icke närmare
ingått på denna undervisningsfråga, då detta problem legat utanför dess
uppdrag.

I detta sammanhang har kommittén även berört frågan om inrättande av
särskilda undervisningsanstalter för småbrukare men avvisat tanken härpå.
Emellertid har kommittén framhållit vikten av, att kortare undervisningskurser
ordnas för fyllande av behovet av undervisning för berörda kategori
av lantbrukare.

I sitt betänkande har kommittén lämnat en ingående motivering till sina
förslag i fråga om undervisningens innehåll och anordnande. Elium beslut
av riksdagen icke torde erfordras i åtskilliga av där berörda frågor och ej
heller Kungl. Majit lärer böra i denna ordning taga ställning till vissa av de
där behandlade spörsmålen, synes likväl lämpligt för att få det föreliggande
förslaget mera allsidigt belyst, att de framlagda studieplanerna bringas till
riksdagens kännedom.

Beträffande läroämnena vid vinterkursen innebär kommittéförslaget
i huvudsak följande:

Kommittén har förordat, att det för närvarande i vinterkursens undervisningsplan
upptagna ämnet medborgarkunskap finge utgå ur planen. I
fråga om svenska språket, räkning och geometri har kommittén uttalat, att
det för varje jordbrukare måste anses vara icke blott ägnat att skänka personlig
tillfredsställelse ulan också av stort praktiskt värde att äga goda kunskaper
i dessa ämnen. Emellertid har kommittén ansett, att lantmannaskolan
i detta hänseende icke lämpligen kunde medverka i vidare mån, än att
eleverna vid skolan erhölle det mått av kunskap i berörda ämnen, att eleverna,
vad denna förutsättning anginge, utan svårighet kunde följa undervisningen
i skolans fackämnen. Beträffande naturläran har kommittén anfört,
att i fråga om denna i viss mån gällde vad nyss sagts om svenska språket,
nämligen att ämnet i lantmannaskolans kursplan icke borde intaga större
plats än som är nödvändigt för att en tillfredsställande grundval skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 109-

erhållas för den fortsatta undervisningen i de tillämpade lantbruksämnena.
Undervisningen i fältmätning och avvägning har kommittén ansett i regel
hava en i jämförelse med andra läroämnen för stor plats i lantmannaskolans
undervisning. Ämnet bör därför ytterligare beskäras. Detsamma har synts
kommittén böra gälla om undervisningen i ritning. I jordbruks- och husdjurslöra
bör undervisningen i vinterkursen enligt kommitténs mening liava
ungefär den omfattning, som nu är vanlig. De nuvarande förhållandena
inom jordbruket ha synts kommittén motivera en viss omläggning av lantbruksundervisningen
så till vida, att betydligt ökad uppmärksamhet ägnas
åt de ekonomiska problemen. Undervisningen rörande dessa problem bör
sammanföras i ett ämne: lantbruk sekonomi, vilket i fortsättningen bör bliva
ett av huvudämnena inom lantbruksundervisningen. Även skogshushållningen
har kommittén funnit i regel med skäl kunna göra anspråk på en mera framskjuten
plats i vinterkursens undervisningsprogram. I fråga om de rena
jordbruksbygdernas skolor har kommittén ansett ämnet blott kunna
göra anspråk på ett mindre antal lärotimmar. Intresset bör här koncentreras
på husbehovsvirkesfrågor och skogskultur. I fråga örn de utpräglade
skogsbygdernas skolor har kommittén hållit före, att
ämnet skogshushållning bör vara fullt likvärdigt med jordbrukets huvudämnen
-— jordbruks- och husdjurslära samt lantbruksekonomi — och få
motsvarande utrymme på ämnesschemat. Härvid bör, förutom en tämligen
grundlig kunskap i den skogsekonomiska delen av ämnet, även en
icke obetydlig allmän orientering i hela ämnet kunna givas. I de blandade
jordbruks- och skogsbygdernas skolor slutligen bör
enligt kommitténs mening å skolschemat så stor plats beredas ämnet skogshushållning,
att även här en ganska grundlig skogsekonomisk kunskap kan
inhämtas jämte kunskap i enklare beståndsvård, gallring m. m. Härutöver
har kommittén ansett böra medhinnas så mycket av övriga delar av ämnet,
att intresse för god skogsvård i allmänhet väckes.

Den stora betydelse för jordbrukets ekonomi, som ligger i en tillfredsställande
lösning av jordbrukets byggnadsfrågor, har föranlett kommittén
att tillerkänna byggnadsläran en jämförelsevis framskjuten plats i lantbruksundervisningen.
Vid undervisningen i ämnet synes kommittén huvudvikten
böra läggas vid bibringandet av förståelse för hur olika inredningsarbeten
lämpligast böra planläggas och utföras. Åt undervisning i trädgårdsskötsel
har kommittén anslagit ett mindre antal undervisningstimmar.

Även i övriga uti vinterkursens nuvarande program ingående ämnen: mjölkhushållning,
sjukvårds- och hovbeslagslära samt lantbruksbokföring bör enligt
kommitténs mening undervisning meddelas i fortsättningen.

Kommittén har, såsom framgår av vad förut berörts, ansett, att visst sammanförande
av skilda ämnen borde äga rum och betygssättningen begränsas
endast till vissa huvudämnen. Kommittén har härom anfört, bland annat:

Vid prövning av den nu gällande uppdelningen av undervisningen på olika
läroämnen hade kommittén icke kunnat undgå att fästa sig vid den stora
splittring, som kännetecknar undervisningsplanen. Nu använda, av lantbruksstyrelsen
fastställda betygsformulär avseende vinterkurs vid lantman -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

naskola redovisade sålunda kunskapsbetyg i ej mindre än 23 ämnen. Kommittén
kunde icke finna detta vara lämpligt. Kommittén hyste den uppfattningen,
att kursplanen borde så uppställas, att den omedelbart gåve uttryck
för vad som vore det väsentliga i undervisningsprogrammet. I konsekvens
härmed borde enligt kommitténs mening betyg givas allenast i de
ämnen, som kunde betraktas som kursens huvudämnen. Kommittén föresloge,
att räkning och geometri sammanfördes till ett ämne, att naturläran
i betygshänseende betraktades såsom ett enda ämne, att fältmätning och avvägning
samt del av linearritning finge ingå under ämnet jordbrukslära, att
mjölkhushållning samt sjukvårds- och hovbeslagslära finge ingå under ämnet
husdjurslära, att lantbruksbokföring finge ingå under ämnet lantbruksekonomi
samt att del av linearritning finge ingå under ämnet byggnadslära.
Kommittén föresloge vidare, att endast ämnena naturlära, jordbrukslära,
husdjurslära och lantbruksekonomi samt — där ämnet hade större omfattning
— skogshushållning betraktades såsom betygsämnen i lantmannaskolas
vinterkurs. Uti övriga här upptagna ämnen — svenska språket, räkning
och geometri, byggnadslära, trädgårdsskötsel och i vissa fall skogshushållning
— borde betyget endast upptaga anteckning om huruvida eleven
på ett tillfredsställande sätt inhämtat den i ämnet meddelade undervisningen.

Kommittén har framhållit vikten av, att undervisningen vid kursen i stor
utsträckning finge formen av övningar och demonstrationer samt vidare uttalat,
att antalet lektionstimmar i medeltal icke bör överstiga sex per undervisningsdag.

I anslutning till vad kommittén sålunda anfört angående undervisningens
innehåll och anordnande vid vinterkursen har kommittén framlagt följande
förslag till timplan för kursen:

Förslag till undervIsnlngsplan för lantmannaskolans vinterkurs

(antal undervisningstimmar per elev)

Läroämne ■	Jordbruksbygd	Jordbruks- och skogsbygd	Skogsbygd
Före- läsa.	Övn.	Sta	Före- läsn.	Övn.	Sta	Före- läsn.	övn.	Sta
Naturlära....................	*60	210	70	*60	210	70	>60	210	70
Jordbrukslära................	120	»60	180	100	8 60	160	100	»50	150
Husdjurslära ................	4120	60	180	4100	60	160	O o	60	160
Lantbruksekonomi ..........	90	6 80	170	75	8 75	150	70	5 70	140
Skogshushållning ............	10	10	20	40	40	80	80	120	200
Trädgårdsskötsel ............	10	—	10	10	—	10	10	—	10
Byggnadslära ................	15	15	30	15	15	30	15	15	30
Svenska språket..............	—	30	30	—	30	30	—	30	30
Räkning och geometri........	—	40	40	—	40	40	—	40	40
Specialföreläsningar ..........	20	—	20	20	—	20	20	—	20
Summa	445	305	750	420	330	750	455	395	850

1 Därav fysik 15 t., kemi 20 t., botanik 20 t. och geologi 5 t. — 2 Därav kemi 5 t. och botanik
5 t. — 8 Därav fältmätning och avvägning m. m. 15 t. — 4 Därav sjukvårdslära 20 t. och
mjölkhushållning 10 t. — 5 Därav lantbruksbokföring 50 t.

Kungl. Mårds proposition nr 109.

Med avseende på undervisningens innehåll och anordnande beträffande
övriga huvudkurser har kommittén ansett, att i stort sett borde
gälla, vad kommittén i det föregående anfört i fråga om vinterkursen. Sålunda
borde även för dem undervisningen vara koncentrerad på huvudämnena
och utmärkas av praktisk inriktning. Liksom vid vinterkursen borde,
enligt kommitténs mening, stor vikt läggas vid övningar och demonstrationer,
och de rikare möjligheter härtill, som sommarhalvåret erbjöde, borde
väl tillvaratagas. Kommittén framhåller vidare, att, där så lämpligen kunde
ske, jämväl praktiska övningar i lantbruk och skogsbruk borde förekomma.

Kommittén har ansett ändamålsenligt, att viss specialisering i undervisningen
möjliggjordes vid dessa kurser. Med hänsyn härtill har kommittén
icke upprättat förslag till undervisningsplan för någon av dem. Det torde
enligt kommitténs mening få ankomma på lantbruksstyrelsen att efter förslag
av vederbörande skolstyrelse pröva och fastställa plan för varje särskild
skola.

Kommittén har emellertid i fråga om fortsättningskursen uppgjort
följande

Förslag till dagsprogram för fortsättningskurs.

Kl. 6—7. Turer i stall och ladugård samt annat praktiskt arbete.

Kl. 8—12. Lektioner och övningar.

Kl. 13.30—15.30. Praktiskt arbete och demonstrationer.

I anslutning härtill har kommittén anfört:

För varje dag upptoge detta förslag 4 timmar lektioner och övningar samt
3 timmar praktiskt arbete med tillhörande demonstrationer. Annan uppdelning
mellan teoretisk undervisning och praktiskt arbete, så att exempelvis
för varje elev mera sammanhängande perioder erhölles, kunde också
förtjäna att prövas. Vid en kurstid av 125 dagar erhölles 500 lektioner och
övningstimmar samt 375 timmar praktiskt arbete. Det förutsattes, att den
praktiska undervisningen till sin omfattning finge i viss utsträckning anpassas
efter väderleks- och säsongförhållanden.

I fråga örn undervisningen vid den längre kursen har kommittén
framhållit, att den hittills haft en tämligen utpräglad teoretisk karaktär.
Kommittén räknade med att så även i fortsättningen skulle bliva förhållandet.
Denna kursform finge därför närmast anses hava sitt berättigande däri,
att kursens längd medgåve en avsevärd fördjupning och utvidgning av undervisningen
i de ämnen, som förekomme vid vinterkursen. Den omständigheten,
att kursen påginge jämväl under sommarhalvåret, borde emellertid
medföra den ytterligare fördelen, att praktiskt åskådningsmateriel kunde erhållas
i betydligt större utsträckning än vid vinterkursen.

För hel år skur sen har kommittén framlagt följande

Dagsprogram.

Vinterhalvåret.

Kl. 5.30—7.30. Turer i liusdjursstallar samt slöjd.

Kl. 8.1B—12. Två föreläsnings- och två övningstimmar.

Kl. 13—15. Turer i husdjursstallar samt slöjd.

Kungl. Majlis proposition nr 109.

Sommarhalvåret.

Kl. 5.30—7.30. Turer i husdjursstallar samt mindre arbeten vid gården.

Kl- 8 11. En föreläsningstimme samt två timmar för övningar, demon strationer,

arbetsgenomgång m. m.

Kl. 12.30—16.30. Praktiskt arbete i jordbruk och skog samt turer i husdjursstallar.

Anm. I mån av behov disponeras hela dagar — under både vintern och sommaren — för
praktiskt arbete vid jordbruket och i skogen.

I anslutning till detta förslag har kommittén anfört, bland annat:

Under hela året förutsattes eleven hava senare delen av eftermiddagen ledig
för självstudier med undantag av den tid, som förekommande mjölkningsturer
på kvällarna krävde.

Enligt uppställningen komme undervisningstiden vid skolan att disponeras
approximativt sålunda:

c:a 1,000 timmar för föreläsningar, övningar och demonstrationer,

c:a 1,200 timmar för praktiskt arbete i husdjursstallar, jordbruk och skog,

c:a 300 timmar för slöjd.

Den teoretiska undervisningen vid helårskursen borde enligt kommitténs
uppfattning bedrivas efter i huvudsak samma plan som vid vinterkursen.
Den praktiska undervisningen borde så anordnas, att skolans elever under
ledning av vid skolan anställda lärare och förmän i huvudsak skötte skolegendomen.
Under vinterhalvåret borde den praktiska undervisningen sålunda
bedrivas genom turvis anordnad tjänstgöring i häststall, ladugård, svinoch
hönshus m. m. Därjämte borde erforderliga vinterarbeten vid jordbruket
och i skogen utföras genom eleverna, i den mån detta kunde anses
lända till uppfyllande av skolans ändamål. Vidare borde eleverna under
vintern övas i träslöjd och eventuellt även i smide, hovbeslag, sadelmakeri
och liknande arbeten, i den mån eleverna kunde väntas draga nytta därav i
sin framtida verksamhet inom jordbruket.

Kommittén har i sitt betänkande vidare ingått på frågan rörande den utrustning
av olika slag, som erfordras vid lantmannaskolorna.

Rörande behovet av undervisningslokaler har kommittén uttalat,
att även vid jämförelsevis lågt elevantal möjlighet borde förefinnas att i vissa
undervisningsämnen eller delar därav uppdela eleverna i grupper. Som följd
därav har kommittén ansett, att knappast någon skola kunde reda sig med endast
en lärosal. I detta sammanhang har kommittén framhållit önskvärdheten
av att lantmannaskola hade tillräckliga lokalutrymmen för att kunna
hålla kortare undervisnings- eller utbildningskurser även under tid, då huvudkurs
påginge. Skolan borde helst också vara rustad att mottaga större
jordbrukssammanslutningar, föreläsningsföreningar och dylikt och på så
sätt bliva en samlingsplats för sin bygd. Kommittén har vidare ansett, att
gymnastiklokal borde finnas vid lantmannaskola. Vid lantmannaskola erfordrades
ytterligare i allmänhet särskild lokal för till undervisningen hörande
övningar av olika slag och utrymmen för undervisningsmateriel samt
för bibliotek med tillhörande läsrum.

I anslutning härtill har även understrukits vikten av att goda läroböcker
funnes till skolornas förfogande. Något förslag i ämnet har kommittén emellertid
icke framlagt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Kommittén har uttalat sig för att vid lantmannaskolorna genomfördes intematsystem
och i anledning härav framhållit, att varje skola måste vara
utrustad med erforderligt antal bostadsrum för eleverna samt matsal
och köksutrynimen.

Vidare bär kommittén ansett, att bostäder för föreståndare och
lärare borde finnas vid skolorna.

I anslutning till vad sålunda anförts rörande lantmannaskolans lokalbehov
har kommittén uppgjort ett byggnadsprogram för sådan skola. Beträffande
vad kommittén härutinnan andragit hänvisar jag till betänkandet (sid. 80
—81).

Kommittén har även föreslagit, att lantmannaskolorna skulle
vara försedda med eget jordbruk.

Härom har kommittén anfört, bland annat:

Det vore uppenbart, att undervisningen bleve bäst och effektivast, om skolan
dreve eget jordbruk. Detta gällde närmast lantmannaskola med enbart
vinterkurs. Förekomme annan huvudkurs vore det tydligt, att skoljordbruket
finge ytterligare ökad betydelse för elevernas utbildning genom de
praktiska övningar och demonstrationer avseende växtodlingen, som under
sommarhalvåret kunde och borde förekomma, genom anordnande vid skolan
av ordnad försöksverksamhet m. m. Men skoljordbruket hade betydelse
även ur andra synpunkter. Det bidroge att vid skolan skapa en lämplig
miljö för fackutbildningen, och ett väl organiserat och väl skött skoljordbi-uk
borde vara ägnat att åt skolan skänka ett stärkt förtroende från bygdens
lantbruksbefolknings sida. Icke minst betydelse kunde skoljordbruket
anses hava för skolans lärare. Genom deltagande i skötseln av ett praktiskt
jordbruk bleve dessa i tillfälle att ständigt hålla kontakt med den näring,
ide genom sin undervisning skulle tjäna.

Rörande skoljordbrukets omfattning och skötsel har kommittén vidare
anfört:

För att det med skoljordbruket avsedda syltet tillit skulle vinnas, måste
vissa förutsättningar vara uppfyllda. Först och främst mäste jordbruket
hava en sådan storlek och utrustning, att del både arbetstekniskt och i övrigt
kunde drivas fullt rationellt samt att det kunde erbjuda tillfredsställande
möjligheter ur undervisningssynpunkt. Vidare måste jordbruket drivas
av skolan själv. Endast därigenom kunde jordbrukets uppgift att tjäna skolans
syfte säkerställas. Den för närvarande vid åtskilliga skolor förekommande
anordningen, att skolans föreståndare på eget ekonomiskt ansvar
brukade skolan tillhörigt jordbruk, kunde kommittén icke finna tillfredsställande.
Än mindre kunde kommittén finna riktigt att använda benämningen
skoljordbruk för sådant jordbruksföretag, som hade föreståndare eller
lärare till ägare, eller av någon utav deni arrenderades av annan ägare
jin skolan. Ett ytterligare villkor för att skoljordbruket skulle bliva till avsedd
nytta vore nämligen, enligt kommitténs mening, att skolans lärarpersonal
samfällt finge intresse av jordbruksdriften. I sådant syfte föresloge
kommittén, att bland uppgifterna för skolans föreståndare inginge att vara
ledare för jordbruksdriften, därvid förutsattes biträde av de vid skolan anställda
lärarna, samt att lärarrådet bereddes tillfälle att överlägga och avgiva
förslag i viktigare frågor rörande skoljordbrukets anordnande och skötsel.

1 fråga örn fordringar för inträde vid lantmannaskola har kommittén
ansett, att de för närvarande för inträde i lantmannaskola litt. B gällande

Kungl. Maj:ts proposition nr 109

kraven i huvudsak borde tjäna till efterrättelse. Detta innebär, att den sökande
skall hava genomgått folkskola, under minst ett år hava varit sysselsatt
med lantbruksarbeten samt hava fyllt 18 år. I gällande reglemente stadgas,
bland annat, alt det må bero på styrelsen, om undantag må göras från
den föreskrivna minimiåldern. Kommittén har ansett, att en liknande undantagsbestämmelse
även i fortsättningen borde finnas, och föreslår i överensstämmelse
härmed, att elev måtte kunna intagas vid lantmannaskola redan
vid fyllda 17 år. Likväl bör enligt kommitténs mening sådant undantag
medgivas, endast där särskilda skäl föreligga.

Beträffande lärarkrafterna vid ifrågavarande skolor bar i betänkandet föreslagits,
att där i regel skola vara anställda en föreståndare, ämneslärare
samt i övrigt behövliga extra ordinarie ämneslärare och speciallärare.

I fråga om kompetensfordringarna för lärare vid lantmannaskolor har
kommittén anfört följande:

Lantmannaskolornas karaktär av yrkesskolor för blivande jordbrukare
gjorde det till en naturlig förutsättning, att föreståndare, ämneslärare och
extra ordinarie ämneslärare skulle havn avlagt agronomexamen, antingen
vid lantbrukshögskolan eller vid något av de förutvarande lantbruksinstituten.
Vid skola med^ mera omfattande skogsundervisning kunde det emellertid
befinnas ändamålsenligt, att lärare i detta ämne erhiölle fast anställning.
En sådan lärare, som kommittén förutsatte skola äga utbildning som jägmästare,
borde då principiellt vara oförhindrad att, där så befunnes lämpligt,
jämväl utses till föreståndare för lantmannaskola. I enstaka fall kunde
måhända person med annan teoretisk utbildning än nu nämnts befinnas
lämplig att anställas vid lantmannaskola. Kommittén 1''öresloge, alt för sådana
fall lantbruksstyrelsen skulle äga meddela dispens.

Såsom särskilt behörighetsvillkor hade kommittén upptagit, för föreståndare
alt under minst två år hava tjänstgjort såsom ämneslärare och för
ämneslärare att under minst två år hava tjänstgjort såsom extra ordinarie
ämneslärare. Kommittén vore emellertid medveten örn att även annan förutbildning
kunde vara kvalificerande för ämneslärar- och föreståndarkallet
Främst borde därvid verksamhet i hushållningssällskapens och jordbrukets
undervisande ungdomsorganisationers tjänst nämnas. Men även undervisningsverksamhet
vid annan form av ungdomsskola kunde vara meriterande
för befattning, varom här vore fråga. För dessa och andra fall förutsattes
dispensrätt för lantbruksstyrelsen.

Rörande tillsättandet av lärarna har kommittén anfört, bland annat:

Extra ordinarie ämneslärare och speciallärare föresloges skola tillsättas avskolans
styrelse utan föregående prövning av lantbruksstyrelsen, och kommittén
hade icke funnit anledning att beträffande dessa lärare föreslå några
särskilda regler för tillsättningsförfarandet. Gången för tillsättandet avföreståndare
och ämneslärare hade däremot ansetts böra regleras genom särskilda
stadgebestämmelser. Beträffande tillsättning av föreståndare gällde
för närvarande, att styrelsen vid sitt val vore bunden av att lantbruksstyrelsen
förklarat sökanden kompetent. I fråga örn fast anställd lärare funnes
ingen motsvarande föreskrift. Kommittén funne det påkallat, att i fortsättningen
behörigheten för såväl^ ämneslärar- som föreståndarbefattning prövades
av lantbruksstyrelsen. Kommittén ansåge, att lantbruksstyrelsen finge
till uppgift, att i varje särskilt fall upprätta förslag till befattningen och på
detta förslag uppföra de tre sökande, vilka främst borde ifrågakomma. Bland
dessa tre borde sedan skolstyrelsen äga att träffa sitt val.

Kungl. Maj.ts proposition nr 109-

Gällande reglemente upptager föreskrift, att styrelse för lantmannaskola
skall utgöras av minst fem personer förutom skolans föreståndare, d. v. s.
tillsammans sex ledamöter. Kommittén har ansett, att antalet ledamöter i
dylik styrelse lämpligen bör vara udda samt att det skäligen kan begränsas
till fem, d. v. s. fyra valda ledamöter samt skolans föreståndare. Kommittén
har uttalat, att detta ledamotsantal icke utan särskilda skäl bör ökas.

De valda ledamöterna utses enligt gällande reglemente på sätt och för den
tid, som av Kungl. Maj:t för varje särskild skola närmare bestämmes, då
statsanslag för skolan första gången beviljas. Enligt kommitténs mening
bör emellertid i stadgan inrymmas rätt för Kungl. Majit att senare vidtaga
ändring i nämnda hänseende, örn sådan åtgärd skulle befinnas påkallad.

Beträffande styrelsens uppgifter har kommittén funnit nu gällande bestämmelser
i stort sett lämpliga.

Kommittén har även förordat, att vid skolan liksom hittills skall finnas ett
lärarråd, vilket enligt kommittéförslaget skall bestå av den lärarpersonal,
som är stadigvarande sysselsatt vid skolorna.

I nuvarande bestämmelse, att lantmannaskolorna skola stå under lantbruksstyrelsens
överinseende, har kommittén icke föreslagit någon ändring.

Yttrandena.

Kommitténs förslag örn borttagande av skillnaden mellan de
två nu förefintliga typerna av skolor har i flertalet yttranden
vunnit anslutning. I vissa yttranden har emellertid framhållits, att det vore
önskvärt, att möjlighet funnes för jordbrukare med större förkunskaper att
erhålla en bättre utbildning.

Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och
styrelserna för lantmanna- och lanthushållsskolorna i Dingle hava sålunda
förordat, att det borde få ankomma på Kungl. Majit att besluta om organiserandet
av en lantmannaskola av A-typ.

Styrelserna för Bräkne-Iloby lantmanna- och lanthushållsskolor lia ansett,
alt ett upphörande av skillnaden mellan skolor av A- och B-typ skulle
medföra en sänkning av den allmänna kunskapsnivån hos eleverna.

I fråga om de föreslagna kurserna hava olika meningar gjort sig
gällande.

Styrelsen för Sveriges agronomförbund har ansett önskvärt, att möjligheten
att förlänga vinterkursen prövades. Styrelsen har dock icke ansett, att
förlängningen borde göras obligatorisk.

Lantbruksstyrelsen har uttalat en viss tvekan örn lämpligheten av att utöka
den för fortsättningskursen nu bestämda minimitiden från 95 till 125
dagar och ifrågasatt, örn icke en utökning av 5 dagar kunde anses tillräcklig.
Styrelsen har rörande kursen anfört, bland annat:

Enligt kommitténs förslag skulle kursen alltid vara förbunden med praktiska
övningar i lantmannagöromål. Kursen skulle sålunda icke få utnyttjas
såsom en enbart teoretisk påbyggnadskurs på vinterkursen, vilket syntes

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

vara ett steg i rätt riktning. Att denna kurs kunde anordnas som en fortsatt
praktisk-teoretisk utbildningsform hade erfarenheten visat, då sådan
kursform med Kungl. Maj:ts medgivande redan sedan en följd av år kommit
till användning. Denna utbildningsform borde dock icke överskattas, då
endast ett fåtal skoljordbruk vore lämpade för praktiska övningar annat än
för ett mycket begränsat antal elever. Enligt lantbruksstyrelsen förmenande
lämpade sig denna kursform bäst för specialutbildning av olika slag,
exempelvis för utbildning i fjäderfäskötsel, trädgårdsskötsel m. m. Kursformen
borde således få tillämpas tämligen fritt, givetvis dock endast efter
medgivande och enligt av lantbruksstyrelsen fastställd undervisningsplan.
Under sådana förhållanden funne lantbruksstyrelsen det mindre lämpligt
att fastställa så lång minimiundervisningstid som förslaget innebure.

Liknande synpunkter hava framförts av lantbruksakademien och Sveriges
allmänna lantbrukssällskap.

Lantmannaskolornas lärarförening har förordat, att minimitiden för fortsättningskursen
och längre kursen bestämmes till 110 och 230 arbetsdagar.

Beträffande lämpligheten av den föreslagna helårskursen hava betänkligheter
framförts i ett flertal yttranden.

Lantbruksstyrelsen, som ansett denna kurs icke i föreslagen form böra
upptagas i kursplanen för lantmannaskolorna, har till stöd härför anfört:

Syftet med helårskursen vöre tydligen att i viss mån tillgodose det tidigare
framförda önskemålet, att i lantmannaskolundervisningen måtte införas
jämväl mera praktiska moment. Lantbruksstyrelsen ställde sig emellertid
synnerligen tveksam till möjligheten att annat än i enstaka undantagsfall
genomföra en tillfredsställande praktisk undervisning vid skoljordbruk
annat än för ett så begränsat antal elever, att kurserna komme att
sakna en mot kostnaden svarande betydelse. Det syntes lantbruksstyrelsen
som om kommittén vid avgivande av sitt förslag på denna punkt huvudsakligen
haft de nuvarande norrländska lantbruksskolorna med deras för
en sådan utbildning bättre rustade jordbruk för ögonen.

Även lantbruksakademien har ansett, att helårskursen i den föreslagna
formen vore mindre lämplig. Akademien har härom anfört, bland annat:

Akademien förbisåge ingalunda betydelsen av en god praktisk utbildning
av de blivande innehavarna av mindre och medelstora jordbruk och ej heller
att särskilda åtgärder för befrämjandet av en dylik utbildning kunde erfordras.
Den riktiga vägen för inhämtandet av denna praktiska utbildning
vore emellertid, att jordbrukarsönerna i största möjliga omfattning under
ett eller annat år toge plats såsom arbetande elever vid välskötta jordbruk
av lämplig storlek. Den sammankoppling av praktisk och teoretisk utbildning,
som kommittén åsyftade med den föreslagna helårskursen vid lantmannaskolor,
kunde däremot enligt akademiens mening endast i undantagsfall
anses ändamålsenlig. Skoljordbruken vid lantmannaskolorna borde, för
att de skulle kunna fylla sin uppgift såsom demonstrationsmateriel vid en
för det mindre och medelstora jordbruket avpassad yrkesundervisning, vara
relativt små, d. v. s. närmast motsvara bondejordbruket i orten. Att vid
dylika jordbruk med en arbetsstyrka under vanliga förhållanden av högst
3 å 4 arbetare meddela praktisk utbildning åt 20 å 30 elever samt giva eleverna
förmåga att rätt bedöma och planlägga olika arbeten, allt i den mån
detta hade betydelse för det mindre och medelstora jordbruket, syntes vara
fullständigt uteslutet. Att förse lantmannaskolorna med så stora jordbruk,

Kungl. Maj.ts proposition nr 109-

att 20 till 30 elever samtidigt där finge nödig praktisk utbildning, skulle å
andra sidan dels medföra avsevärda kostnader, dels vara olämpligt med
hänsyn till att driftsförhållandena vid ett dylikt storbruk vore helt andra
än vid de mindre och medelstora jordbruk, till vilka huvudparten av eleverna
sedermera finge sin verksamhet förlagd.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har beträffande helårskursen yttrat:

Sällskapet ställde sig i hög grad tvivlande till att helårskursen skulle bli
av sådan betydelse för elevernas praktiska utbildning, att inrättande av dylik
kursform vore motiverad. Den kombinerade praktisk-teoretiska utbildning,
som åsyftades med dessa kurser, kunde bättre ordnas genom att elevernas
utbildning efter genomgången vinterkurs kompletterades med arbete
vid elevjordbruk. Inrättande av föreslagen helårskurs vid en del lantmannaskolor
skulle endast i ringa mån kunna ersätta dylik elevpraktik. Sällskapet
ansåge därför, att man i första rummet borde söka tillgodose behovet
av praktisk utbildning på denna väg. Vidare stöde möjligheten till
genomgång av lantbruksskola öppen.

Jämväl svenska lantbrukstjänsiemannaföreningen har uttalat tvivelsmål
örn behovet av helårskursen.

Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott har ifrågasatt, om intresset
för ifrågavarande kurs vore så stort, att sådana kurser kunde anordnas
inom varje län. Det borde övervägas, att dylika kurser koncentrerades
till ett färre antal skolor.

Styrelsen för Svalövs lantmannaskola har ansett, att helårskursen skulle
komma att utgöra en försämrad form av de vid lantbruksskolorna förefintliga
ettårskurserna. De skulle icke få något värde för lantbruksungdomen
i södra och mellersta Sverige. Till något gagn kunde helårskursen
bliva för lantbruket i Norrland.

Även i ett flertal andra yttranden har framhållits liknande synpunkter.

Styrelserna för Lunnevads folkhögskola och lantmannaskola har föreslagit,
att denna kurs borde uppdelas på två vinterhalvår. Undervisningen
skulle då under första halvåret kunna läggas på ett elementärt och under
andra halvåret på ett högre plan. I sistnämnda del av kursen skulle de
elever kunna vinna inträde, som i andra skolor skaffat sig bättre teoretisk
utbildning än folkskolan kunde giva.

Liknande synpunkter hava framförts av lantbrukshögskolans lärarråd.

Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit,
att längre kurs eller helårskurs borde eftersträvas vid de norrländska skolorna.
För södra Norrland borde anordnas sammanhängande kurs örn
245 arbetsdagar eller helårskurs med möjlighet för skolan att under den för
jordbrukarna brådaste tiden, slåttertidcn, permittera t. ex. hälften av eleverna
några veckor för skördearbeten i hemmet och för de återstående eleverna
ordna med betalt elevarbete vid skolan under samma tid. Förvaltningsutskottet
byste ingen tvekan örn alt sommartiden skulle vara lämplig
för lantmannaskolundervisningen, örn blott undervisningen gjordes tillräckligt
mångsidig och lockande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

Styrelsen för Torsta lantmannaskola bär ansett, att den finska kursformen
med teori under första och sista delen av kurstiden samt praktik under sommaren
borde kunna tjäna som mönster vid anordnande av helårskurser vid
vissa skolor i Norrland. Dylik kurs bolde icke omfatta kalenderår utan
tiden 1 november—24 oktober. Den teoretiska undervisnningen skulle då
förläggas till tiden 1 november—31 maj samt till oktober månad, och under
de fem sommarmånaderna borde eleverna sysselsättas med praktiskt arbete.

Jämväl i fråga örn kommitténs förslag beträffande undervisningens
innehåll hava ett flertal erinringar och önskemål framförts i yttrandena.

Lantbruksstyrelsen har rörande undervisningens innehåll anfört, bland
annat:

Lantbruksekonomiens stora betydelse för jordbruket borde givetvis tillmätas
särskilt stor vikt vid undervisningen. Det syntes dock som om kommittén
vid uppgörandet av förslag till timplan kommit att tillmäta detta
ämne ett relativt sett allt för stort utrymme. Detta framginge av en jämförelse
med den till undervisning i jordbrukslära och busdjurslära tillmätta
tiden, särskilt om därvid beaktades, att i dessa ämnen inkopplats vissa andra
ämnen.

Nästan ännu betänkligare vore, att så relativt kort tid beräknats för undervisning
i naturlära. Att undervisningen i de under denna beteckning sammanförda
ämnena icke borde ägnas längre tid, än som krävdes för ett tillfredsställande
tillgodogörande av undervisningen i fackämnena, vore uppenbart,
ävensom att för närvarande viss överdrift härutinnan understundom
förekomme. Att döma av den föreslagna timplanen syntes emellertid kommittén
hava föranletts till en överdrift i motsatt riktning, som kunde lända undervisningen
till skada. Visserligen vore det sant, att folkskolundervisningen
utvecklats och intensifierats, men dels vore densamma icke direkt inställd
på att tjäna såsom förutbildning för fackundervisning på lanthushållningens
område, dels hade i regel så lång tid förflutit mellan folkskolkursens avslutande
och lantbruksundervisningens påbörjande, att en grundlig uppfriskning
av tidigare inhämtade kunskaper vore oundgängligen nödvändig. Lantbruksstyrelsen
funne ock den beräknade undervisningstiden i kemi av 20
timmar allt för knapp. Ett indragande av undervisningen i medborgarkunskap
funne lantbruksstyrelsen betänkligt, särskilt i fråga om den jordbrukarungdom,
för vilken lantmannaskolundervisningen speciellt avsåges,
eller den som ämnade ägna sig åt eget jordbruk.

Styrelsen funne förslaget om införande av vissa nu fristående undervisningsämnen
under dels jordbrukslära, dels husdjurslära, dels ock lantbruksekonomi
icke motiverat. Dessa ämnen — fältmätning och avvägning, mjölkhushållning,
sjukvårdslära samt bokföring — vore var för sig betydelsefulla
och undervisning däri meddelades ofta icke av den lärare, som hade undervisningen
i respektive huvudämnen örn hand. Dessa ämnen borde därför
i undervisningsplanen fortfarande upptagas var för sig.

Lantbrukshögskolans lärarråd hade i nu förevarande fråga anfört i huvudsak
följande:

Beträffande undervisningens planläggning ville lärarrådet fästa uppmärksamheten
på den förändring av undervisningen i naturlära, kommitténs förslag
medförde. Enligt detta skulle vid vinterkursen 60 timmar anslås till
föreläsningar och 10 timmar till övningar i hela naturläran. Samtidigt föresloges,
att en del av undervisningen i naturlära överflyttades till vissa huvudämnen.
Denna överflyttning ansåge lärarrådet ej lämplig, enär det till na -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

turläran hörande ämnesstoffet borde meddelas i ett sammanhang. Sammanblandning
av t. ex. kemiens ämnesstoff med gödsellärans eller utfodringslärans
måste även ur andra synpunkter anses olämplig. Dessutom ville lärarrådet
framhålla, att örn eleverna skulle kunna bibringas en sådan kunskap
i naturlära, att denna bleve av verkligt värde som grundval för studiet
av huvudämnena, den tillmätta tiden för undervisningen borde väsentligt
ökas. Härvid borde den möjligheten beaktas, att under vinterkursens två
första månader undervisningstiden med fördel kunde ökas till 7 timmar per
dag. En dylik ökning under ifrågavarande månader kunde anses lämplig
ur den synpunkten, att eleverna i början av kursen ej ägde större möjligheter
för studier på egen hand. Härtill bomme, att naturläran, som under
nämnda tid borde få upptaga huvuddelen av schemat, i mindre grad än de
senare behandlade huvudämnena lämpade sig för elevernas självstudier.

Liknande synpunkter ha även framförts av lantbruksakademien.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har understrukit vikten av att undervisningen
i handhavandet av maskiner och mekaniska anordningar gjordes
tillräckligt omfattande.

I ett stort antal yttranden har påyrkats, att ämnet medborgarkunskap fortfarande
borde medtagas i undervisningsplanen. Därjämte har i ett flertal
yttranden hemställts, att timantalet för ämnena svenska språket och räkning
med geometri ökades.

Styrelserna för Svalövs och Själevads lantmannaskolor hava ansett, att
timantalet för naturlära borde ökas.

Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och
styrelsen för Dingle lantmannaskola hava framhållit, att undervisning i trädgårdsskötsel
vore så betydelsefull, att timantalet för detta ämne borde ökas.
Efter medgivande av lantbruksstyrelsen borde särskilt betyg kunna sättas i
detta ämne.

Styrelserna för Markaryds lantmanna- och lanthushållsskolor hava påpekat,
att den avsevärda minskningen i antalet undervisningstimmar vid huvudkurs
näppeligen komme att medföra ett förbättrat resultat av undervisningen.
Snarare kunde man befara motsatsen. Inskränkningen i kemi,
botanik, fysik, geologi, modersmål och matematik måste självfallet bliva
till förfång för elevernas möjligheter att tillgodogöra sig övriga ämnen. Starka
skäl förelåge därför för att antalet veckotimmar liksom hittills bibehölles
vid omkring 40.

Föreståndaren för lantbruksskolan vid Ultuna har uttalat, bland annat:

Under lästiden hade lektioner och övningar hittills plägat pågå i 8 timmar
örn dagen. Under hänvisning till önskvärdheten att uppöva elevernas
självverksamhet hade kommittén nu föreslagit blott 6 timmars undervisning
per dag. Kommittén överskattade denna självverksamhet, i värjo fall under
den första delen av kursen, då de grundläggande ämnena lästes och
eleverna vore relativt ovana vid studier. De behövde då mera handledning
på lärorummct, och det vore motiverat att åtminstone under den tiden använda
7 timmar örn dagen till lektioner och övningar. På så sätt skulle
även ett något större antal timmar kunna anslås till t. ex. naturlära, för vilket
ämne det torde vara nödvändigt att använda längre tid än kommittén
i sin undervisningsplan förordat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Skogsvårdsstyrelserna hava i allmänhet icke gjort några erinringar mot
kommitténs förslag om undervisningen i skogshushållning. Vissa styrelser,
företrädesvis i de nordligare delarna av landet, hava emellertid funnit förslaget
otillfredsställande.

Ordföranden i skogsvårdsstgrelsen i Gävleborgs län och länsjägmästaren
hos samma styrelse hava ansett, att huvudkursen vid lantmannaskola hörde
få en längd av minst 250 arbetsdagar. Kursen borde börja den 10 januari
och pågå till april—maj, då eleverna vid något olika tider hemförlovades
exempelvis 1 månad under vårbruket och sådden. Därefter påginge
kursen till jul med kortare hemförlovning under skörden, om så befunnes
nödvändigt. Den första avdelningen skulle ägnas åt i huvudsak de grundläggande
ämnena, under sommaren bedreves praktiska övningar och arbeten
bland annat i skogen och först under hösten meddelades undervisning i
huvudämnena, sedan alltså nödiga praktiska insikter vunnits. Genom en
sådan anordning skulle kunna utföras milkolning, ett arbete varigenom man
på ett utomordentligt sätt komme den verkliga skogsvården in på livet. En
sådan förlängning av kursen skulle även främja elevernas insikter angående
den mest ändamålsenliga fördelningen på jorden och skogen av tillgänglig
arbetskraft under årets skilda delar. Ett nedbringande sommartid av antalet
elever i sådan utsträckning, att den tillgängliga arbetskraften svarade
mot det verkliga behovet, kunde åstadkommas genom att bereda en del elever
skoglig praktik utanför skolan. Inom de län, där skogsvårdsstyrelserna
förfogade över lämpliga övnings- och demonstrationsskogar, torde praktisk
utbildning där kunna lämnas. Inom andra län åter torde elevpraktik
kunna ordnas under ledning och kontroll av skogsvårdsstyrelsernas personal,
genom att ett antal elever under skilda tider av sommaren dirigerades
till olika länsskogvaktardistrikt, där de som hantlangare kunde deltaga i
förekommande arbeten. En sålunda ordnad praktik under någon månad
skulle på ett utomordentligt sätt komplettera och underlätta den skogliga
undervisningen vid lantmannaskolan.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har ansett den föreslagna
undervisningen i skogshushållning icke vara tillfyllest för att grundlägga
en yrkesutbildning på skogsbrukets område. Centralrådet har vidare uttalat,
att för nöjaktig undervisning i skogsbruk erfordrades en lärokurs av den
ungefärliga beskaffenhet och omfattning, som föreslagits av ordföranden i
Gävleborgs läns skogsvårdsstyrelse.

Svenska lanbrukstjånstemannaföreningen har uttalat, att examensämnena
ej borde för hårt beskäras, dels därför att detta skulle minska elevernas intresse
för respektive ämnen och lärarnas möjligheter att skipa skälig rättvisa
emellan eleverna, och dels att principalerna vid tillsättande av platser
hade en bättre värdemätare i ett större antal betygsämnen än som kommittén
föreslagit.

Liknande synpunkter hava förekommit jämväl i vissa andra yttranden.

Lantbruksstyrelsen bär föreslagit, att förutom de av kommittén föreslagna
ämnena såsom betygsämnen upptoges jämväl ämnena svenska, räkning,
fältmätning och avvägning samt lantbruksbokföring.

Östergötlands låns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt styrelserna
för Strängnäs, Gamleby, Högalids, Hemse, Bräkne-Hoby, Vilans,
Svalövs, Sätila och Bollnäs lantmannaskolor förorda därjämte, att särskilda

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 31

betyg måtte givas i ämnena svenska språket, räkning med geometri samt
lantbruksbokföring.

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen, att lantmannaskola skall
vara försedd med skol jordbruk, har på många håll ingivit betänkligheter
samt föranlett erinringar. Även föreskrifterna rörande skoljordbrukets
skötsel har givit anledning till anmärkningar i yttrandena.

Blekinge, Skaraborgs och Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
samt styrelserna för Bräkne-Hoby och Färgelanda lantmannaskolor
hava förordat, att bestämmelsen örn skoljordhruk icke borde vara
obligatorisk. Liknande uttalande har gjorts av Kalmar läns södra landstings
förvaltningsutskott. Styrelsen för Strängnäs lantmannaskola har framhållit,
att skolorna borde kunna befrias från skyldigheten att hava skoljordbruk,
örn vederbörande skola ägde tillgång till annat jordbruk. Styrelsen
för lantmannaskolan i Gamleby har uttalat, att skolorna icke borde
åläggas att anskaffa eget skoljordhruk utan borde i stället kunna arrendera
dylikt jordbruk. Södermanlands och Örebro läns landstings förvaltningsutskott
och styrelserna för vissa lantmannaskolor hava ansett, att skoljordbruk
icke vore av behovet påkallade vid skola med endast vinterkurs.
Älvsborgs läns norra och södra samt örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
samt styrelserna för Sätila och Kämsta lantmannaskolor
hava föreslagit, att skoljordhruk icke nödvändigtvis skulle behöva drivas i
skolans egen regi utan borde kunna utarrenderas till föreståndare eller lärare.
Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
och styrelsen för Dingle lantmannaskola hava uttalat sig för, att föreståndaren
finge driva skoljordbruket på eget ansvar. Styrelsen för Högsby lantmannaskola
har ansett, att skoljordbrukets skötsel under viss tid, t. ex. 5 år, borde
anförtros åt ordinarie lärare för att sätta denne i tillfälle att förskaffa sig
kompetens i skötsel av dylikt jordbruk. Styrelsen för Sala lantmannaskola
har ansett, att även lärare borde kunna anförtros skötsel av skoljordhruk.
Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott har ifrågasatt lämpligheten
av att skoljordbruket dreves i skolans egen regi.

Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott har uttalat tvivel därom, att
skolägarna skulle vara villiga att utan några garantier för jordbrukets ekonomiska
skötsel lämna denna i händerna på skolstyrelser eller lärare. Utskottet
har förklarat sig ej vara övertygat om att betydelsen för skolorna av
eget jordbruk vore så stor som kommittén framhållit. Utskottet har därför
ansett, att det vore lämpligt att å de lokala organen överlåta den slutliga bestämmanderätten
i denna fråga.

Lantmannaskolornas lärarförening har förordat, att Kungl. Majit skulle
kunna under vissa förutsättningar bevilja dispens från bestämmelsen, att
skolan skall vara försedd med skoljordhruk.

Lantbruksstyrelsen har anslutit sig till kommitténs uppfattning om betydelsen
av att lantmannaskolorna vore försedda med skoljordhruk. Styrelsen
har i ämnet anfört, bland annat:

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

De som ifrågasatt detta behov hade tydligen haft för ögonen skolor med
enbart vinterkurs och funnit skoljordbrukets direkta betydelse där vara
mindre stor. För lantbruksstyrelsen läge betydelsen av skoljordbruk, särskilt
vid skola med enbart teoretisk utbildning, mindre i dess direkta demonstrationsvärde,
vilket kanske kunde tillgodoses på annat sätt, än däruti,
att skoljordbruket satte skolan i förbindelse med det praktiska livet och
framför allt gåve lärarpersonalen en fastare anslutning därtill. Likaledes
funne lantbruksstyrelsen det önskvärt, alt skoljordbruk dreves i skolans
egen regi, varigenom dess fulla utnyttjande i undervisningens tjänst och
för dess syften underlättades. Därest skoljordbruk dreves med klok omtänksamhet,
borde det med dess drift förenade riskmomentet, som tydligen
förestavat vissa erinringar på denna punkt, icke innebära någon större fara.
Skolan måste dock givetvis räkna med både goda och dåliga år och reservera
överskott från goda år till täckande av eventuell brist under dåliga år.
Däremot vore lantbruksstyrelsen icke övertygad om lämpligheten av att skolföreståndaren
under alla förhållanden skulle vara ansvarig för skoljordbrukets
drift. Föreståndaren för en lantmannaskola utsåges icke alltid, såsom
fallet måste vara vid lantbruksskola, med hänsyn till hans lämplighet för
denna förvaltarverksamhet. Även örn lantbruksstyrelsen förutsatte, att skolföreståndaren
i regel skulle vara driftsledare för jordbruket, borde det därför
enligt styrelsens förmenande stå vederbörande skolstyrelse öppet att i
särskilda fali härtill utse annan person.

Departements- Lantmannaskolans främsta uppgift torde liksom hittills böra vara att i
chefen. möjligaste mån giva jordbrukarungdomen de teoretiska och praktiska insikter
i jordbrukets bedrivande, som den behöver för sin yrkesutövning. Såsom
kommittén framhållit bör lantmannaskolan utgöra den allmänna formen för
meddelande av den grundläggande fackkunskapen åt blivande jordbrukare.
Skolan bör emellertid icke taga detta såsom sin enda uppgift utan även giva
sina elever ett visst mått av allmänt medborgerligt vetande. Att på sätt kommittén
förordat giva lantmannaskolan karaktären av uteslutande yrkesskola
torde knappast vara ändamålsenligt med hänsyn till att denna skola ofta
utgör den enda skolutbildning utöver folkskolan, som dessa elever äro i
tillfälle att förskaffa sig. Genom att eleverna i skolan inhämta förutom den
rena yrkeskunskapen en viss grad av allmänbildning öppnas för dem större
möjligheter att under sin fortsatta praktiska verksamhet själva förskaffa
sig den ytterligare utbildning varav de kunna vara i behov samt tillgodogöra
sig den fortskridande utvecklingen i olika hänseenden på jordbruksnäringens
område. Vid sidan av nu uppskisserade uppgift synes lantmannaskolan
även i enlighet med vad kommittén anfört böra kunna medverka vid
utbildningen av vissa funktionärer i jordbrukets ekonomiska organisationer
och den statsunderstödda verksamheten för jordbrukets främjande.

Vad angår organiserandet av undervisningen vid lantmannaskolan kan
jag i huvudsak ansluta mig till kommitténs förslag härutinnan. Skillnaden
mellan skolor av A-typ och B-typ torde sålunda böra upphöra och en enhetlig
skolform anordnas. På grund av den förhållandevis korta tid, som i
allmänhet kan stå till förfogande för kurserna, torde någon större differentiering
i fråga örn kunskapsstoffet med hänsyn till elevernas förutbildning
knappast kunna genomföras. Något praktiskt ändamål torde därför den

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

nuvarande organisationen av skolorna i två typer näppeligen tjäna. I yttrandena
har den nu ifrågasatta reformen även i allmänhet vunnit anslutning.
De huvudkurser, som böra upptagas vid lantmannaskola, synas i enlighet
med vad kommittén föreslagit böra bliva följande, nämligen vinterkurs,
fortsättningskurs, längre kurs och helårskurs. Vinterkursens längd
torde böra bestämmas på sätt kommittén förordat till samma tid som nu
gäller för den s. k. huvudkursen eller minst 125 arbetsdagar. Fortsättningskursen
har kommittén föreslagit skola pågå under likaledes minst 125 arbetsdagar.
Denna kurs torde såsom lantbruksstyrelsen framhållit huvudsakligen
böra avse en fortsättning av vinterkursen med huvudvikten lagd
på praktiska övningar i lantmannagöromål. Hinder bör emellertid icke förefinnas
att använda kursen för specialutbildning i vissa grenar av lantmanmanäringen.
I likhet med vad lantbruksstyrelsen framhållit anser jag, att
den föreslagna kurstiden satts väl lång. Någon begränsning av densamma
torde kunna ske utan att ändamålet med kursen förryckes. Emellertid är
jag icke beredd att tillstyrka en så stor förkortning som lantbruksstyrelsen
ifrågasatt, nämligen till 100 arbetsdagar. Enligt min uppfattning torde kursens
längd böra bestämmas i överensstämmelse med vad lantmannaskolornas
lärarförening förordat eller till minst 110 arbetsdagar. Även den av
kommittén föreslagna minimitiden för den längre kursen torde såsom föreningen
ifrågasatt utan olägenhet kunna förkortas från 245 till 230 arbetsdagar.
Med hänsyn till att bevistandet av kurserna för eleverna merendels är
förenat med avsevärda ekonomiska uppoffringar är det av vikt, att minimitiden
för kurserna icke göres längre än som är nödvändigt för att de skola
kunna fylla sina olika uppgifter i utbildningshänseende. Det är dock att märka,
att såväl fortsättningskursen som den längre kursen enligt vad jag nu
föreslagit komma att bliva ganska mycket längre än vad de för närvarande
äro. Den ifrågasatta ettårskursen för lantmannaskolan innefattar en nyhet,
som i ett flertal yttranden framkallat vissa betänkligheter. Emellertid torde
denna kurs böra finnas å undervisningsplanen för lantmannaskolor. Möjlighet
bör nämligen stå öppen för jordbrukarungdomen att inom lantmannaskolan
erhålla en mera allsidig och grundlig utbildning än de förenämnda kurserna
kunna skänka. Örn undervisningen göres tillräckligt mångsidig och lägges
efter praktiska linjer, kommer denna kurs med sannolikhet att locka elever.
Givet är emellertid att denna kursform icke kan anordnas vid annat än ett
begränsat antal skolor.

Vad angår undervisningens innehåll vid lantmannaskolan kan jag i huvudsak
biträda vad kommittén härutinnan föreslagit. I anslutning till vad
jag tidigare anfört torde emellertid å schemat för vinterkursen böra upptagas
ämnet medborgarkunskap. Yrkande härom har framförts i ett stort antal
yttranden. Den av kommittén gjorda avvägningen beträffande omfattningen
av undervisningen i svenska språket, räkning och geometri synes
mig lämplig. Undervisningen i dessa ämnen måste vara sådan, att eleverna
bibringas de kunskaper häri, som äro erforderliga för att kunna tillgodogöra
sig undervisningen i skolans fackänmen. I fråga örn undervisningen i öv II

i hani/ till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 109. 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

riga ämnen har jag ingen annan erinran att göra än att naturläran synes
böra beredas en något större plats på kursens schema med hänsyn till att
detta ämne har en grundläggande betydelse för en del av fackämnena. Det
torde ock såsom lantbrukshögskolans lärarråd framhållit vara tveksamt huruvida
ett sammanförande av vissa partier av detta ämne med andra ämnen
kan anses lämpligt. De i vissa yttranden framförda yrkandena örn en mera
omfattande undervisning i skogshushållning än den kommittén föreslagit finner
jag visserligen beaktansvärda. Men för närvarande anser jag icke lämp
ligt att i allmänhet giva undervisningen på detta område större omfattning
än kommittén föreslagit. Den mera omfattande utbildningen i skogshushållning
torde tillsvidare böra lämnas vid specialkurser. Dylika anordnas på
sina håll för närvarande av skogsvårdsstyrelserna, och denna verksamhet
bör enligt min mening vidare utvecklas och stödjas av statsmakterna. I det
följande återkommer jag ytterligare till frågan om anordnandet av specialutbildning
på skogshushållningens område.

Enligt kommittéförslaget har en avsevärd begränsning i förhållande
till vad nu gäller skett av de ämnen, vari betyg skola meddelas. En dylik
inskränkning i betygssättningen läi''er icke enbart vara till gagn. Såsom
i vissa yttranden framhållits torde elevernas intresse för de ämnen,
vari de icke erhålla något betyg, kunna komma att minskas. Även torde
kunna befaras, att full rättvisa icke kan göras mellan eleverna, om betygssättningen
alltför mycket begränsas. Å andra sidan hör emellertid undvikas,
att en alltför stor splittring av arbetsuppgifterna äger rum. En lämplig
avvägning mellan dessa olika synpunkter synes kunna ske sålunda, att betygssättning
sker i följande ämnen, nämligen svenska språket, räkning och
geometri, kemi, fysik, geologi, botanik, jordbrukslära inklusive fältmätning
och avvägning med ritning, husdjurslära jämte mjölkhushållning och
sjukvårds- och hovbeslagslära, skogshushållning, lantbruksekonomi och lantbruksbokföring.
Betyg i skogshushållning bör dock endast förekomma där
detta ämne har större omfattning. Av förenämnda ämnen böra svenska
språket, räkning och geometri, kemi, fysik, geologi samt botanik anses såsom
förberedande ämnen, under det att de övriga böra betraktas såsom huvudämnen.

I likhet med kommittén är jag av den uppfattningen, att undervisningen
vid kursen i så stor utsträckning som möjligt bör få formen av övningar
och demonstrationer. Antalet undervisningstimmar per dag torde i början
av kursen kunna sättas till sju. Under senare delen av kursen bör emellertid
timantalet inskränkas till sex för att lämna eleverna tillfälle till mera
självverksamhet.

Beträffande övriga kurser vid lantmannaskolan kan jag ansluta mig lill
kommitténs uttalande härutinnan. Dessa kurser böra avse en fördjupning
och utvidgning av det lärostoff, som ingår i vinterkursen. Jag vill emellertid
understryka vikten av att undervisningen vid dessa kurser även får en
så praktisk inriktning som möjligt. I fråga örn undervisningen vid helårskursen
torde denna förutom på det sätt kommittén föreslagit lämpligen även

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

kunna anordnas så, att kursen inledes och avslutas med den teoretiska undervisningen
under det att den praktiska delen av kursen förlägges till sommarmånaderna,
då möjligheter finnas att utnyttja det praktiska åskådningsmaterialet.

Vad jag nu anfört rörande kurserna och undervisningens planläggning
torde icke få anses helt bindande för dessa frågor utan får betraktas endast
såsom utgörande en normalplan för lantmannaskolans verksamhet. För att
lantmannaskolan skall kunna fullgöra sin uppgift måste såsom jag förut framhållit
ett stort mått av frihet i fråga örn undervisningens gestaltande förutsättas.
Det bör få ankomma på skolornas styrelse att efter medgivande av
Kungl. Maj:t eller lantbruksstyrelsen besluta om anordnandet av andra kurser
än de förut omförmälda, där så finnes lämpligt, och i övrigt vidtaga sådana
ändringar i kurserna som kunna påkallas av den fortgående utvecklingen
av jordbruksnäringen. Vidare bör vid sidan av huvudkurserna kunna
upptagas specialkurser för tillgodoseende av vissa särskilda önskemål i
fråga örn undervisningen eller av vissa mera lokalt betonade undervisningsbehov.
En uppdelning av eleverna vid kurserna på olika studielinjer för
åstadkommande av viss specialisering bör även vara tillåten.

Av största vikt är att lantmannaskolorna erhålla en fullgod utrustning.
Härutinnan torde för närvarande avsevärda brister förefinnas. För att uppnå
ett tillfredsställande resultat i fråga örn skolornas materiella utrustning
erfordras emellertid att de behövliga medlen av statsmakterna ställas till förfogande.
Till denna fråga återkommer jag i det följande. Emellertid vill
jag här framhålla, att uppställandet av generella regler angående vad som
skall anses erforderligt i fråga örn undervisningslokaler för skolorna icke
synes lämpligt. Frågan härom torde få prövas från fall till fall i samband
med beviljandet av statsbidrag för ändamålet. I likhet med kommittén anser
jag fördelaktigt, att såsom regel vid skolorna genomföres internatsystem.
Undervisningens hela läggning kräver detta.

Såsom kommittén framhållit är det av vikt att goda läroböcker, som lämpa
sig för lantmannaskolans undervisning, finnas tillgängliga. Kommittén
har icke närmare ingått på denna fråga och det torde icke heller vara lämpligt
att i detta sammanhang upptaga densamma till mera ingående övervägande.
.lag vill emellertid erinra, att inom lantbruksstyrelsen tillsatts en
kommitté för spörsmålets utredande.

Härefter torde jag få övergå till behandling av en för ifrågavarande skolor
synnerligen betydelsefull fråga, nämligen spörsmålet om skoljordbrukets
ordnande på ett rationellt sätt. I ett flertal yttranden har det av kommittén
framlagda förslaget att lantmannaskola skall vara förenad med skoljordbruk
väckt vissa betänkligheter. För egen del ansluter jag mig emellertid
principiellt till kommitténs ståndpunkt i denna fråga. För att undervisningen
vid skolorna skall kunna få en tillräckligt praktisk inriktning torde
tillgång till eget jordbruk vara i hög grad önskvärt. Men även ur andra
synpunkter framträder betydelsen härav. Såsom lantbruksstyrelsen framhållil
möjliggör skoljordbruket en fastare anknytning för såväl elever som

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

lärare till det praktiska jordbruket i trakten. Emellertid måste å andra sidan
beaktas, att kostnaderna för anskaffande av egna skoljordbruk åt samtliga
nu i gång varande lantmannaskolor skulle bliva högst avsevärda. Att
ålägga skolorna att under alla förhållanden anskaffa sådant kan av ekonomiska
och understundom måhända även praktiska skäl vara ogenomförbart.
Med hänsyn härtill förordar jag, att i förevarande hänseende föreskrives, att
lantmannaskola skall vara försedd med eget skoljordbruk, därest Kungl.
Majit icke medgiver undantag härifrån. I sistnämnda fall bör emellertid
om möjligt av lantbruksstyrelsen godkänt jordbruk annorledes stå till skolans
disposition. Skoljordbruket bör såsom regel drivas i skolans egen regi
och skötas av skolans föreståndare. Härigenom torde jordbruket kunna
nå det mest effektiva sätt användas för sitt ändamål. Under vissa förhållanden
torde det dock kunna befinnas önskvärt, att skolans föreståndare
befrias från skyldigheten att förestå jordbruket och i dylika fall bör skolans
styrelse kunna anförtro skötseln åt någon av lärarna.

De av kommittén föreslagna fordringarna för inträde såsom elev vid lantmannaskola
föranleda icke några erinringar från min sida. Elev bör sålunda
ha genomgått folkskola och under minst ett år varit sysselsatt med lantbruksarbete
samt ha fyllt 18 år. Möjlighet torde dock böra finnas att medgiva
sökande inträde vid fyllda 17 år.

Vidkommande kommitténs förslag ifråga om föreståndare och lärare vid
lantmannaskolorna kan jag biträda desamma. Vid sådan skola bör i regel
vara anställd en föreståndare, vilken i likhet med föreståndare för folkhögskolor
och yrkesskolor torde höra benämnas rektor, vidare ämneslärare samt
i övrigt behövliga extra ordinarie ämneslärare och speciallärare. Föreståndare
och lärare torde liksom hittills i regel böra tillsättas av styrelsen. För
vinnande av garanti för att endast fullt lämpliga personer komma i fråga till
befattningarna torde böra fordras att lantbruksstyrelsen förklarat sökandena
kompetenta. Styrelsen torde även på sätt kommittén vidare förordat böra
uppsätta tre sökande på förslag och torde därefter skolstyrelsen böra äga
bland dem utse innehavare av tjänsten. På sätt kommittén föreslagit bör
den vid skolan stadigvarande lärarpersonalen bilda ett lärarråd. De av kommittén
framlagda förslagen rörande skolans styrelse torde även kunna godtagas.
Ledamöternas antal bör alltså bestämmas till fem, därav skolans rektor
är självskriven ledamot och de övriga fyra utses på sätt Kungl. Majit
i fråga om varje skola bestämmer.

Förslaget rörande lantbruksskolorna.

I fråga om lantbruksskolornas uppgift har kommittén icke föreslagit någon
ändring. Kommittén har härom anfört, bland annat:

Vårt lands jordbruk hade otvivelaktigt behov av en väl skolad kår arpraktiska
lantbrukstjänstemän, och lantbruksskolan syntes äga goda förutsättningar
att meddela för ändamålet lämpad utbildning. När det gällde
praktisk undervisning i arbetsledning vid jordbruket, syntes lantbruksskolan
för övrigt icke lämpligen kunna ersättas av annan skolform. Dylik under -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

visning vöre emellertid värdefull även för sådana ungdomar, som avsåge att
framdeles bruka el t .större jordbruk. Lantbruksskolan borde naturligtvis
slå öppen även för dem. Enligt kommitténs mening vore det i själva verket
synnerligen önskvärt, att skolan finge elever med på detta sätt olika utbildningssyfte
och att den alltså icke finge karaktär av ren rättarskola.

Rörande undervisningens organisation har kommittén ansett, att den tvååriga
kursen borde bibehållas såsom huvudkurs. Kommittén har emellertid
övervägt möjligheten av undervisningstidens förkortande men funnit
detta icke lämpligt. Härom har kommittén i huvudsak anfört.

Kommittén hade kommit till det resultatet, att övervägande skäl talade
för ett bibehållande åtminstone tills vidare av det nuvarande systemet med
tvåårig utbildningstid vid lantbruksskolan. Genom att eleven stöde så lång
lid under lärares direkta inseende borde utbildningen vinna i grundlighet
och skolans föreståndare finge större möjlighet att bedöma elevens lämplighet
för ifrågasatt anställning. För skolegendomens skötsel måste det också
innebära en bestämd fördel, att eleven finge vistas så lång tid vid skolan,
att han hunne bliva väl förtrogen med egendomens förhållanden, liksom
även att vid detta kurssystem icke alla elever ersattes av nya vid samma
tidpunkt.

Såsom förut nämnts har kommittén ansett, att ettåriga kursen
vid lantbruksskolorna såsom regel icke bör bibehållas. Kommittén har såsom
motivering härför anfört, bland annat:

Vid den nuvarande ettårskursen vid lantbruksskolan hade elevfrekvensen
i allmänhet varit låg. Örn undantag gjordes för de statliga skolorna, där
särskilda förhållanden påverkade elevfrekvensen, vore det endast vid enstaka
skolor, som det i reglementet stadgade antalet platser för ettårselever,
eller 8, kunnat helt eller i det närmaste besättas. I allmänhet hade antalet
kvalificerade sökande vid denna kurs stannat vid betydligt lägre siffra.

Orsakerna till den i allmänhet ringa elevfrekvensen vid lantbruksskolans
ettårskurs torde vara flera. Kursen hade ursprungligen avsetts för blivande
egna jordbrukare, men utvecklingen hade visat, att även vid denna kurs
flertalet elever önskade efter avslutad utbildning erhålla avlönad anställning.
Enär emellertid med hänsyn till kurstidens begränsning någon mera
omfattande befälsutbildning i regel icke kunnat inläggas i programmet för
denna kurs, hade de från ettårskursen utbildade eleverna oltast kommit att
stå tillbaka i konkurrensen med tvåårskursens elever. Icke heller under utbildningstiden
hade ettårseleverna — vad det praktiska arbetet beträffade
— i regel kunnat anses jämställda med de övriga. När de efter den teoretiska
vinterkursens slut överginge till praktiskt arbete, måste det vara svårt
för dem att hävda sig gentemot kamraterna i tvåårskursen, vilka redan ett
helt år tidigare varit sysselsatta vid lantbruksarbeten vid skolegendomen
och därigenom blivit väl insalta i egendomens förhållanden. En brist hos
ettårskursen hade vidare varit svårigheten att anordna praktiska turer i
husdjursskötsel under den egentliga stallutfodringsperioden under vinterhalvåret,
enär detta i huvudsak varit upptaget av teoretisk undervisning.

Det hade framhållits, att ettårskursen vid lantbruksskola .skulle utgöra
en särskilt värdefull förskola för fortsatt utbildning vid lantbrukshögskolan.
Detta torde vara riktigt närmast ur den synpunkten, att studerande vid
högskolan därigenom erhållit en allmän orientering i jordbrukets teori samt
viss förtrogenhet med arbetet vid en lantbruksundervisningsanstalt. Med
hänsyn därtill, alt flertalet agronomer torde komma alt sysselsättas inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

lantmannaskolan oell hos hushållningssällskap, därvid de i båda fallen torde
i huvudsak få ägna sig åt de mindre och medelstora jordbrukens problem,
ville kommittén emellertid ifrågasätta, huruvida icke en kurs vid lantmannaskola,
eventuellt kombinerad med någon tids övervakad elevutbildning, kunde
anses utgöra en lika värdefull förutbildning till lantbrukshögskolan som
lantbruksskolans ettårskurs.

Vad nu anförts innebure icke, att kommittén skulle frånkänna lantbruksskolans
ettårskurs värde. Kommittén hyste den uppfattningen, att ettårskursen
i och för sig kunde giva ett mycket gott utbildningsresultat. Men
på grund av de särskilda förhållanden, som rådde vid en lantbruksskola,
ifrågasatte kommittén lämpligheten av att den vid lantbruksskolorna i allmänhet
bibehölles vid sidan av tvåårskursen. Den senare utgjorde
en erkänt god utbildningskurs för arbetsförmän inom jordbruket, och kommittén
ansåge det önskvärt, att flertalet lantbruksskolor helt finge koncentrera
sig på att tillgodose denna uppgift. Därigenom skulle utbildningsproblemen
vid dessa skolor förenklas, skolegendomarna skulle bliva gynnsammare
ställda i fråga om arbetskraft, enär samtliga elever då komme
att stanna vid skolan två år, och varje skola skulle kunna utbilda ett större
antal väl skolade jordbruksförman än vad nu vore fallet.

En del av det elevklientel, som ettårskursen nu hade att räkna med, torde
i fortsättningen lämpligen kunna få sin utbildning vid den reformerade
lantmannaskolan, en annan del vid lantbruksskolans huvudkurs. — Därjämte
räknade kommittén med att ettårskursen i viss utsträckning bibehölles
tills vidare vid de statliga lantbruksskolorna. Skulle det anses önskvärt att
dylik kurs jämväl anordnades vid en eller flera av de övriga lantbruksskolorna,
torde det böra få ankomma på Kungl. Majit att bestämma därom
från fall till fall.

Kommittén har beträffande undervisningens innehåll och
anordnande framhållit i huvudsak följande:

Kommittén hyste den uppfattningen, att lantbruksskolans huvudkurs i
fortsättningen borde planläggas så, att något mera tid, än hittills varit brukligt,
kunde ägnas åt teoretiska studier. Den fortgående utvecklingen inom
jordbrukets teknik liksom också de allt mera invecklade jordbruksekonomiska
problemen motiverade en utvidgning och fördjupning av den teoretiska
lantbruksundervisningen. Icke minst på arbetsförmannen vid det större jordbruket
ställdes i vår tid andra och större anspråk på fackligt vetande än
förr, och för brukaren av ett större jordbruk framstode behovet av grundliga
fackkunskaper om möjligt ännu starkare. Skulle lantbruksskolan på
bästa sätt fylla sin uppgift vid utbildningen av dessa båda kategorier av
jordbrukets utövare, borde ökat beaktande få skänkas åt den teoretiska
skolningen.

Den utvidgade teoretiska undervisningen borde emellertid enligt kommitténs
mening icke givas formen av någon mera avsevärd ökning i antalet undervisningstimmar.
Strävandena borde i stället i främsta rummet inriktas
på att få dessa timmar så effektivt utnyttjade som möjligt. För närvarande
meddelades en icke ringa del av undervisningen i form av kvällslektioner
efter slutad arbetsdag, och i vissa fall även såsom tidiga morgonlektioner.
Kommittén förmenade, att systemet med kvällslektioner vid lantbruksskolan
nu borde i huvudsak avvecklas. I stället borde ett större antal hela dagar
ställas till förfogande för den teoretiska undervisningen. Lantbruksskolan
borde i fortsättningen såsom hittills meddela en allsidig teoretisk lantbruksutbildning.
För de båda kategorier av elever, som lantbruksskolan närmast
hade att räkna med, vore den för lantmannaskolans vinterkur.s av -

Kungl. Maj.ts proposition nr 10(J.

sedda lärokursen lämpad. Emellertid ställde storjordbrukets skötsel vissa
särskilda krav, och tillgodoseendet därav inom undervisningen borde lämpligen
ske i form av tillägg till läroplanen för berörda vinterkurs. Sålunda
borde ökad undervisningstid anslås för arbetsläran med betingslära, för
lantbruksbokföringen, för maskin- och redskapsläran etc. Närmast beträffande
de blivande arbetsförmännen i deras egenskap av tjänstemän torde
det också vara erforderligt, att undervisningen i räkning och geometri liksom
också i svenska språket bleve grundligare än vad för lantmannaskolan
förutsatts. 1 skogshushållning borde undervisningen hava ungefär samma
ställning som vid lantmannaskolan och alltså olika omfattning allt efter skolans
läge och uppgift.

Med beaktande av nu anförda synpunkter borde det få ankomma på lantbruksstyrelsen
att för varje särskild lantbruksskola fastställa undervisningsplan,
som alltså borde upptaga samma undervisningsämnen som lantmannaskolan.
Vad kommittén med avseende på undervisningen vid lantmannaskolan
anfört beträffande examensämnen m. m. borde ävenledes i tillämpliga
delar gälla för lantbruksskolan.

Kommittén hade funnit lämpligt, att tiden för den teoretiska undervisningen
uppdelades mellan de båda utbildningsåren sålunda, att ungefär en
tredjedel till hälften därav koinine på första året och resten på andra året.
I överensstämmelse härmed föresloge kommittén, att för tillgodoseende av
den teoretiska utbildningen vid lantbruksskolan skulle under huvudkursens
första år minst 50 och under dess andra år så många hela dagar eller mot
denna tid svarande antalet halva dagar ägnas åt föreläsningar med därtill
hörande övningar och demonstrationer, att den sammanlagda tiden för
teoretisk utbildning uppginge till minst 150 hela undervisningsdagar. Därutöver
föreslog kommittén, att under vinterhalvåret för elev, som i huvudsak
sysselsattes med praktiska göromål, teoretisk undervisning i form av
övningar och repetitioner anordnades under i regel en timme dagligen.

Hänsynen till skolegendomens skötsel torde i regel förbjuda, att eleverna
i båda årskurserna samlades till teoretisk undervisning samtidigt. Denna
omständighet medförde givetvis vissa svårigheter vid läsplanens uppgörande.
Kommittén hade vissa sympatier för en sådan anordning av undervisningen
under vinterhalvåret, att de båda årskurserna alternativt sysselsattes
med teoretiskt och praktiskt arbete sålunda, att den yngre kursens elever
finge teoretisk undervisning exempelvis en vecka och praktisk sysselsättning
de två följande, under det att den äldre kursens elever under den första
veckan i en dylik treveckorsperiod sysslade med praktiskt arbete och under
de andra veckorna med teoretisk utbildning. Fördelades den teoretiska
undervisningen mera jämnt mellan de båda utbildningsåren, kunde för båda
årsklasserna perioderna för teoretisk undervisning och praktisk utbildning
göras lika långa.

Därest endast en tredjedel av den teoretiska undervisningen förlädes till
huvudkursens första läsår, borde den teoretiska undervisningen vid lantbruksskolans
huvudkurs ordnas på i huvudsak följande sätt. Under första
vinterhalvåret avslutades undervisningen i svenska språket, räkning och
geometri samt naturlära, varjämte vissa delar av jordbruksläran och liusdjursläran
genomginges. I sistnämnda ämnen borde främst sådana partier
behandlas, som hade särskilt värde genom den ökade förståelse för de
praktiska arbetsuppgifterna som de kunde väntas skänka eleven. Undervisningen
borde della halvår pågå omkring 35—40 dagar förutom vissa
kvällstimmar. Efterföljande sommarhalvår anordnades demonstrationer
och övningar i lanthushållning och i förekommande fall skogshushållning
under tillhopa omkring 10—15 dagar. Under andra vinterhalvåret omfat -

Kungl. Majlis proposition nr 109.

tade undervisningen den del av den egentliga lärokursen, som återstode från
första året. Under detta halvår borde undervisningen pågå omkring 73—
80 dagar. Slutligen borde under sista sommarhalvåret omkring 20—25 dagar
anslås till demonstrationer och övningar. I viss utsträckning borde de
hela undervisningsdagarna kunna få utbytas mot samma tid i form av halva
dagar.

I fråga örn sättet för den teoretiska undervisningens anordnande borde
även vid lantbruksskolan iakttagas, att eleven i så hög grad som möjligt
fostrades till självverksamhet. Erforderlig tid borde anslås för självstudier
och vid heldagsläsning borde antalet lektionstimmar i allmänhet icke överstiga
sex.

Beträffande den praktiska utbildningen vid lantbruksskolan hade kommittén
intet att erinra emot att nu gällande bestämmelser bibehölles i huvudsak
oförändrade.

Kommittén ansåge, att vid lantbruksskolans huvudkurs förslagsvis omkring
två månader av elevens utbildningstid borde ägnas åt praktisk husdjursskötsel.
Förekommande turer bolde så fördelas, att eleven finge tillfälle
sätta sig in i de särskilda problem, som varje årstid uppställde, och en
del av ifrågavarande praktiska utbildning borde lämpligen förläggas till
andra studieåret, sedan den teoretiska undervisningen i husdjurslära i huvudsak
avslutats.

För närvarande funnes vid de flesta lantbruksskolor anordnade s. k. praktiska
utbildningskurser för ladugårdsförmän. Kommittén antoge, att dessa
kurser icke komme att nämnvärt påverkas av den föreslagna utökningen i
turer för lantbruksskolans elever. Någon minskning i berörda ladugårdskursers
elevantal torde likväl få vidtagas.

Förekomme vid lantbruksskola vid sidan av huvudkursen särskild ettårig
kurs, borde enligt kommitténs mening elev vid sådan kurs beträffande den
teoretiska utbildningen i huvudsak följa andra årets undervisning för huvudkursen.
Den praktiska utbildningen borde för sådan elev anordnas i huvudsaklig
överensstämmelse med vad förut anförts beträffande huvudkursen,
därvid de med den i förevarande fall kortare utbildningstiden förenade särskilda
omständigheter naturligtvis finge vederbörligen beaktas.

Kommittén har framhållit, att vad kommittén vid redogörelsen för lantmannaskolan
anfört beträffande utrustning, elever, lärare, styrelse m. m.
i tillämpliga delar borde gälla även i fråga örn lantbruksskolan.

Yttrandena.

I fråga örn organiserandet av undervisningen vid lantbruksskolorna
har kommitténs förslag örn borttagande av den ettåriga kursen
väckt stark opposition. I ett mycket stort antal yttranden har påyrkats,
att den ettåriga kursen skall bibehållas vid lantbruksskolan.

Lantbruksstyrelsen har härom anfört, bland annat:

Lantbruksstyrelsen funne ettårskursen icke hava så liten betydelse, som
kommittén syntes vilja göra gällande. Denna undervisningsform skulle kunna
tillgodogöras jämväl av sådana lantbrukselever, som hade för avsikt att
ägna sig åt eget jordbruk och som redan förvärvat så goda praktiska insikter,
att tvåårskursen syntes dem för lång. Erfarenheten hade givit vid handen,
att denna kurstyp haft betydelse dels ur nu angiven synpunkt, dels
såsom förberedelsekurs för högre utbildning. Utan att på något sätt vilja
frånkänna lantmannaskolorna betydelse i sistnämnda avseende, ansåge sig

Kungl. Maj.ts proposition nr 109

lantbruksstyrelsen dock böra framhålla, att teoretiska kunskaper, förvärvade
i den miljö, som en välskött lantbruksskoleegendom skapade, och i samband
med praktisk utbildning därstädes, måste för den, som önskade förskaffa
sig fortsatt utbildning, vara av speciellt värde. Lantbruksstyrelsen
funné övervägande skäl tala för ett bibehållande utav ettårskursen vid samtliga
tvååriga lantbruksskolor.

Förslaget innebure ett indragande av de norrländska ettariga lantbruksskolorna
och dessa kursers förläggning till lantmannaskolor. Med lantbruksstyrelsen
principiella inställning till frågan måste styrelsen vara synnerligen
tveksam om lämpligheten av kommitténs förslag på denna punkt.
Då lantbruksstyrelsen icke vore övertygad örn ali den föreslagna helårskursen
vid lantmannaskolan komme att tillfredsställa kraven på elevernas
praktiska utbildning, ansåge styrelsen därför, att med indragande av de
norrländska lantbruksskolorna borde anstå, åtminstone till dess att någon
annan form för tillgodoseende av norra Sveriges behov på detta område
utformats och i praktiken visat sig fullt tillfredsställande.

Liknande synpunkter hava framförts i yttranden från lantbrukshögskolans
styrelse och lärarråd, föreståndaren för Ultuna lantbruksskola, lantbruksakademien,
Sveriges allmänna lantbrukssällskap, ett flertal styrelser
för lantbruksskolor ävensom ett stort antal korporationer och föreningar.

Även kommitténs förslag örn undervisningens ordnande har
i många yttranden mötts med kritik.

Lantbruksstyrelsen har härutinnan anfört, bland annat:

Kommitténs förslag örn förläggande av ökad andel av den teoretiska undervisningen
till den yngre kursen och örn indragning av kvällsundei visningen
hade i stort sett motiverats dels därmed, att kvällslektioner vore en
olämplig undervisningsform vid tid, då under dagarna praktiskt arbete påginge,
dels ock med skäligheten av att deltagarna i den yngre kursen såsom
stöd för den praktiska utbildningen redan från början finge inhämta vissa
teoretiska kunskaper i fackämnen. Lantbruksstyrelsen ville ingalunda förneka,
att dessa synpunkter kunde vara av viss betydelse, men ansåge sig
böra starkt ifrågasätta, om denna betydelse vore så avgörande, att den icke
mer än väl uppvägdes av de olägenheter, en sådan omläggning av undervisningen
medförde.

Det läge i sakens natur, att kvällsundervisningen efter allvarligt praktiskt
arbete i viss mån måste anses påfrestande och alt man, åtminstone i fråga
om mera starkt teoretiskt betonad undervisning, kunde hava anledning förvänta
något bättre resultat av undervisning, som meddelades när eleverna
vore fysiskt mindre ansträngda. Emellertid hade tidigare vid lantbruksskolorna
med resultat, som ingen torde vilja underkänna, all teoretisk undervisning
meddelats morgnar och aftnar.

Lantbruksstyrelsen ansåge sig i detta sammanhang också böra framhålla,
att de långa vintereftermiddagar, varom här vöre fråga, vid en skolform
som denna under alla förhållanden borde tagas i anspråk för ordnad undervisning.
Vid en lantbruksskola kunde nämligen de ur praktisk arbetssynpunkt
korta vinterdagarna icke utnyttjas till samtidig teoretisk undervisning
för båda årskursernas elever.

Det andra motivet eller att förflytta en del av fackämnesundervisningen
lill den yngre årskursen vore mera betydelsefullt. Det vore naturligtvis ur
den praktiska utbildningens synpunkt önskvärt, örn eleverna samtidigt med
praktiken finge inhämta de teoretiska förutsättningarna för pågående arbeten.
Svårigheter av synnerligen vägande art torde emellertid redan ur den

Kungl. Muj:ts proposition nr 109.

teoretiska undervisningens synpunkt möta en sådan anordning. Skulle nämligen
undervisningen i fackämnena kunna logiskt uppbyggas och göras fattbar,
krävdes föregående kännedom i de grundläggande ämnena. Därest
största effektivitet, särskilt i fråga örn den slags undervisning, varom bär
vöre fråga, skulle uppnås, vore det vidare ur undervisningssynpunkt nödvändigt
att i rätt sammanhang meddela undervisningen i varje särskilt ämi;C-
^brytning av vissa delar, som kunde hava större betydelse för den
lör tiUfället just aktuella praktiska undervisningen, syntes därför knappast
möjlig utan att undervisningen i sin helhet bleve lidande därpå.

Det av kommittén avsedda syftet borde enligt lantbruksstyrelsens förmenande
tillgodoses i första hand därigenom, att arbetsledare och lärare holle
verklig kontakt med eleverna under det praktiska arbetets utövande och därYjd
lämnade sådana upplysningar och sådan handledning, att de teoretiska
förutsättningarna för vederbörande arbete i nödig grad meddelades. Ett dylik
t ordnande av den praktiska undervisningen vöre en av förutsättningarna
för att lantbruksskolan skulle kunna på ett ändamålsenligt sätt fylla sin viktiga
uppgift såsom ett led i arbetet för jordbrukets förbättrande.

För att emellertid ytterligare tillgodose det av kommittén avsedda syftet
\ ore det enligt lantbruksstyrelsens förmenande önskvärt, att sådana bestämmelser
meddelades, att eleverna i den yngre kursen redan vid ankomsten till
skolan skulle bibringas vissa allmänna teoretiska grunder i fråga om den
Praktiska utbildningen på olika områden. Detta, som kanske lämpligen
kunde ske under några få dagar, innan det egentliga arbetet toge sin början,
skulle emellertid icke innebära någon början till undervisning i de egentliga
fackämnena utan endast tjäna som förberedelse till den praktiska utbildningen
och underlätta förståelsen av densamma och dess betydelse.

Om sålunda kommitténs förslag redan med hänsyn till den teoretiska undervisningen
måste möta gensaga, läge dock de största olägenheterna i förslagets
inverkan på den praktiska utbildningen vid skolan och den del av
undervisningen, som utgjorde denna skolforms väsentliga betydelse och särvärde.

Den praktiska utbildningen vid lantbruksskolan avsåge numera framför
allt att låta eleverna genom egen praktisk erfarenhet förvärva kännedom
örn vilka prestationer, som i fråga om olika arbetare och under olika förhållanden
skäligen kunde krävas. Vidare avsåge den praktiska utbildningen
att lära eleverna, huru arbetet skulle ordnas och utföras vid ett jordbruk, så
att alla detaljer bleve utförda på rätt sätt, i rätt tid och med största möjliga
besparing, speciellt i fråga om användande av den mänskliga arbetskraften.
Ju mindre tillgången på arbetskraft för lantbrukets behov bleve, desto
betydelsefullare vöre denna del av utbildningen vid lantbruksskolorna och
desto större också betydelsen av att sådan undervisning lämnades på bästa
och mest effektiva sätt.

För alt emellertid så skulle kunna ske, syntes en nödvändig förutsättning
vara, att arbetet vid skolegendomen icke förrycktes vare sig genom att den
teoretiska undervisningen allt för mycket finge inkräkta på den arbetstid, som
ur synpunkten av skolegendomens rationella skötsel vore absolut nödvändig,
eller genom täta omkastningar mellan teoretiska undervisningsdagar och
praktisk verksamhet. Alla sådana övergångar verkade i viss mån hämmande
på effekten, då det toge en viss tid, innan eleverna hunnit anpassa sig för
den ena eller andra formen av undervisning. Dessa synpunkter talade också
emot en ifrågasatt halvdags teoretisk undervisning, då arbetet genom
indragning av en större del utav arbetsstyrkan vid tider, då behov därav
för jordbrukets rationella skötsel förelåge, skulle komma att förryckas.

Förhållandet mellan den teoretiska undervisningen och den praktiska ut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

bildningen vid lantbruksskolorna vore sa ömtåligt, att förändi ingal i gällande
bestämmelser icke borde ske utan efter synnerligen moget övervägande.

Lantbruksstyrelsen ansåge även den föreslagna begränsningen av undervisningen
till 6 timmar örn dagen olämplig.

Flertalet skolstyrelser hava funnit det av kommittén föreslagna ordnandet
av den teoretiska undervisningen icke fullt ändamålsenligt. Särskilt förslaget,
att viss kortare tids läsning skulle omväxla med viss kortare tids praktiskt
arbete under vintermånaderna, har ansetts olämpligt. De olika skolstyrelserna
hava emellertid haft olika uppfattning örn båsta sättet för undervisningens
ordnande.

Styrelsen för Berga lantbruksskola har föreslagit, att den teoretiska undervisningen
måtte ordnas så, att vid den yngre kursen för ändamålet ansloges
minst 300 timmar under vinterhalvåret, fördelade dels på kvällslektioner,
dels på halva dagar, då väderleksförhållanden och arbetets fortskridande vid
skolegendomen sådant medgåve. Dessutom borde anslås minst 50 timmar
under sommarhalvåret till övningar och demonstrationer m. m. För äldre
årskursen borde den teoretiska undervisningen ordnas så, att under vinterhalvåret
minst 90 hela dagar ansloges till teoretisk undervisning samt under
sommarhalvåret 10 dagar till demonstrationer, övningar och studieresor.

Föreståndaren för lantbruksskolan vid Ultuna har förordat, att läsdagainas
antal måtte fastställas lill förslagsvis 130 och att undervisning dessutom
borde äga rum under någon timme efter arbetstidens slut under vintern.
Antalet undervisningsdagar i första årskursen borde begiänsas till
25 å 80 i stället för föreslagna 50. Undervisningen komme otvivelaktigt att
medföra bättre resultat, örn större delen därav förlädes till en sammanhängande
period, förslagsvis 95 å 100 dagar under andra årskursen.

I detta förslag har lantbrukshögskolans styrelse instämt.

Styrelsen för Ulvhälls lantbruksskola har ansett, att den teoretiska undervisningen
i yngre kursen borde fortgå från kursens början den 1 november
under 30 dagar. Under denna tid borde äldre årskursen utföra praktiskt arbete.
Därefter skulle äldre årskursen under 80 dagar i följd erhålla teoretisk

undervisning. . .

Styrelsen för Bjärka-Såbu lantbruksskola har uttalat, att undervisningen
borde ordnas så, att eleverna under december och januari utförde praktiskt
arbete klockan 7—12. Därefter borde anordnas teoretisk undervisning klocka
]3_17. Under november, februari och mars borde det praktiska ar betet

omfatta 7—8 timmar och därefter undervisning klockan 17—19. Något
bärande skäl mot eftermiddagsläsning hade icke förebragts. Den föreslagna
läsordningen vore ogenomförbar, örn hänsyn .skulle tågås till skolegendomens
behöriga skötsel.

Styrelsen för Bollerups lantbruksskola har föreslagit, att den teoretiska undervisningen
måtte ordnas enligt följande schema.

yngre årskursen 30 undervisningsdagar under vintern och 5 under sommaren,
äldre * 90 * » 10 :

ettårskursen 120 » » » v 10

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

Styrelsen för Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut i egenskap
av styrelse för lantbruksskolan därstädes Ilar framhållit, att undervisningens
syfte bäst uppnåddes, örn den äldre årsavdelningen av den 2-åriga kursen
samt den 1-åriga kursen, vilken styrelsen ansåge böra bibehållas, beleddes
teoretisk undervisning i en följd från början av november till slutet
av mars. Om äldre årsavdelningen erhölle enbart teoretisk undervisning,
förslagsvis 120 dagar, borde enbart teoretisk undervisning för yngre årskursen,
frånsett kvällsundervisning, kunna beredas antingen 30 hela dagar
eller dubbelt så stort antal halva dagar.

Styrelsen för Vargnäs lantbruksskola har ansett, att det vore lämpligare
att inskränka undervisningen första året att omfatta 40 hela dagar eller däremot
svarande antal halva dagar. Undervisningen kunde då ordnas så, att
eleverna första året i november erhölle 20 å 25 hela dagar teoretisk undervisning
och därefter under december—januari ett antal halva dagar samt
pa sommaren och hösten därefter nödig tid för exkursioner, fältmätningar
ln'' För äldre kursen borde teoretisk undervisning med övningar kunna
förläggas till tiden 1 december—början eller medio av april med sammanlagt
95 å 100 dagar och därefter under sommaren 10 å 15 dagar till exkursioner,
studieresor m. m.

De flesta skolstyrelserna hava förordat, att antalet lektionstimmar per dag
böra uppgå till minst 7, enär eleverna i allmänhet icke torde kunna anses
vara mogna för självstudier.

Styrelserna för Berga, Bjärka-Säby och Tomta lantbruksskolor samt föreståndaren
för lantbruksskolan vid Ultuna hava uttalat, att den praktiska
utbildningen i husdjursskötsel borde inskränkas till 4—6 veckor.

Hushållningssällskapets i Östergötlands län förvaltningsutskott har ansett,
att önskemålet om utökad teoretisk undervisning i tvåårskursen borde kunna
tillgodoses, därest undervisningen förlädes till eftermiddags- och kvällstimmarna
under exempelvis december, januari och februari månader, då arbetstiden
vid skoljordbruket uppginge till högst 7 timmar.

Sveriges lantbrukslärare förbund har framhållit, att den teoretiska undervisningen
under första året borde läggas så, att den ej komme att verka störande
på den praktiska utbildningen. Förbundet har förordat, att den teoretiska
undervisningen under första halvåret förlädes till det antal halva
dagar, som kunde anses vara behövligt.

I fråga örn undervisningens innehåll vid lantbruksskolorna
bava vissa erinringar och påpekanden framförts i yttrandena.
Lantbruksstyrelsen har uttalat, bland annat, följande:

Styrelsen kunde icke ansluta sig till den av kommittén framförda meningen,
att den teoretiska undervisningen vid lantbruksskolan i huvudsak borde
anpassas efter undervisningsplanen för lantmannaskolans huvudkurs Ut,
..jngsf ormen vid lantbruksskolan och syftet med skolans undervisning
krävde nämligen en i viss mån annorlunda lagd och jämväl vidlyftigare
teoretisk undervisning än lantmannaskolans huvudkurs.

Större inskränkningar av den teoretiska undervisningen vid lantbruksskolorna
ansage sig lantbruksstyrelsen icke kunna förorda. Någon minskning

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

i fråga om de ämnen, som vore att hänföra till naturkunnighet, kunde måhända
utan skada genomföras. Lantbruksstyrelsen ville dock icke förorda,
alt dessa ämnen, som till sin natur vore så vitt skilda, sammansloges till
ett. Till följd av folkskolans nuvarande jämförelsevis höga ståndpunkt torde
möjligen den till svenska språket anslagna tiden kunna något inskränkas.

Däremot funne lantbruksstyrelsen undervisningen i matematik böra bibehållas
i ungefär nuvarande omfattning och likaså undervisningen i bokföring,
vilken åtminstone vid lantbruksskolan syntes ovillkorligen böra upprätthållas
som självständigt undervisningsämne. Om också med tvekan ansåge
sig lantbruksstyrelsen kunna biträda förslaget om borttagande från
lantbruksskolans undervisningsplan av medborgarkunskap såsom obligatoriskt
undervisningsämne, vilket emellertid icke borde utgöra hinder för skolor,
som så ansåge lämpligt och möjligt, att utan betygsgivning meddela
någon undervisning däri.

A andra sidan funne lantbruksstyrelsen viss utvidgning i undervisningen
erforderlig. Tidens krav medförde också behov av ökad och mera genomförd
undervisning i jordbruksekonomi samt i jordbrukets andelsrörelse.

Då lantbruksskolornas elever med hänsyn till skolornas karaktär och syfte
i stor utsträckning vore för sökande av sin utkomst beroende av ämnesbetyg,
ansåge sig lantbruksstyrelsen icke kunna tillstyrka ett mera omfattande
sammanförande av olika ämnen under samma betygsenhet. Framför
allt syntes det nödvändigt, att särskilda vitsord gåvos i bokföring, räkning,
svenska språket och maskinskötsel.

Styrelsen för Bollerups lantbruksskola har framhållit, att den nuvarande
ordningen för betygssättningen vore tillfredsställande och borde bibehållas.

.Styrelsen har icke heller ansett, att något behov av lärarråd för lantbruksskolorna
förelåge.

Styrelsen för Tomta lantbruksskola har ansett, att betyg borde givas i följande
ämnen: svenska språket, räkning och geometri, kemi, geologi, fysik,
botanik, jordbrukslära, liusdjurslära, lantbruksekonomi, bokföring och
skogshushållning.

Liknande synpunkter som de två sistnämnda styrelserna framlagt hava
även anförts av föreståndaren för Ultuna lantbruksskola.

Lantbruksskolornas huvudsakliga syfte har hittills varit att utbilda den Departementskår
av lantbrukstjänstemän, som är behövlig såsom förmän och arbetsledare chfTnvid
jordbruket. Även efter genomförandet av den nyorganisation av den
liigre lantbruksundervisningen som nu är ifråga torde detta alltjämt böra
bliva lantbruksskolans förnämsta uppgift. Kommittén synes ha velat i högre
grad än vad nu är förhållandet understryka detta skolans ändamål. Särskilt
synes delta framträda genom kommitténs förslag, att den ettåriga kursen
såsom regel icke bör upplagas på lantbruksskolans undervisningsprogram.
I likhet med vad i flertalet yttranden uttalats finner jag det tveksamt,
huruvida en sådan begränsning av lantbruksskolans kurser skulle vara lycklig.
Den ettåriga kursen vid lantbruksskolan torde lia en icke oväsentlig
uppgift att fylla vid sidan av den tvååriga och lärer enligt min mening icke
för närvarande kunna ersättas av de föreslagna kurserna vid lantmannaskolan.
Lantbruksskolans ettåriga kurs torde vara särskilt lämpad för utbild -

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

ning av sådana elever, som redan förvärvat en viss praktisk erfarenhet i
jordbruk och som ämna övertaga skötseln av ett något större jordbruk. Såsom
grundval för fortsatta studier torde ifrågavarande kurs även vara till
gagn. Med hänsyn till det anförda ansluter jag mig till den uppfattning, som
företrätts av bland andra lantbruksstyrelsen, att den ettåriga kursen bör bibehållas
såsom en huvudkurs vid lantbruksskolan. Emellertid torde den
vid de två norrländska lantbruksskolorna förekommande vinterkursen icke
vidare böra anordnas.

I fråga örn undervisningens anordnande har, såsom framgår av dc återgivna
yttrandena, synnerligen delade meningar förekommit. En viss utvidgning
av den teoretiska undervisningen torde vara önskvärd. Såsom kommittén
framhållit bör den teoretiska undervisningen i så hög grad som möjligt
anknytas till den praktiska. I den mån den teoretiska undervisningen måste
få karaktären av lektioner synes emellertid lämpligt, att densamma sammanföres
till hela eller halva dagar och sålunda det nuvarande systemet
med kvällsundervisning för de teoretiska studierna i möjligaste mån avvecklas.
I de avgivna yttrandena har ett stort antal skilda förslag framförts rörande
denna frågas ordnande. Vid övervägande av vad härvid förekommit
synes mig den lämpligaste anordningen vara följande. För tillgodoseende
av den teoretiska utbildningen torde under den tvååriga kursen minst 135
hela dagar eller det mot denna tid svarande halva antalet dagar böra ägnas
åt lektioner med därtill hörande övningar och demonstrationer. Där så
finnes lämpligt, bör i samband med denna del av utbildningen även företagas
studieresor. Av nyssnämnda antal dagar böra minst 35 hela dagar, varav
30 under vintern och 5 under sommaren, eller ett mot denna tid svarande
antal halva dagar, förläggas till första året. Därutöver torde under första
vinterhalvåret för elev, som huvudsakligen sysselsättes med praktiskt arbete,
teoretisk undervisning i form av övningar och repetitioner böra anordnas
under i regel en timme om dagen. I den ettåriga kursen torde minst 100 hela
dagar eller däremot svarande antal halva dagar böra ägnas åt den teoretiska
undervisningen i form av lektioner, övningar, demonstrationer och studieresor.
Av denna tid bör lämpligen 90 dagar hänföras till vinterhalvåret och
återstående 10 dagar till sommarhalvåret.

Av organisatoriska skäl torde det vara lämpligt, att eleverna i den ettåriga
kursen erhålla teoretisk undervisning tillsammans med den tvååriga kursens
äldre avdelning. Undervisningen torde i regel böra ordnas så, att under den
tid teoretisk undervisning pågår eleverna erhålla omkring sju timmar sådan
undervisning örn dagen.

Vad angår utbildningens innehåll torde i huvudsak liksom för närvarande
undervisningen böra inriktas på att meddela en såvitt möjligt allsidig
teoretisk och praktisk lantbruksutbildning. Såsom kommittén framhållit
torde i fråga örn den teoretiska undervisningen den för lantmannaskolans
vinterkurs avsedda ämnes- och kursplanen vara lämplig även för lantbruksskolan.
Någon utökning torde emellertid med hänsyn till lantbruksskolans
särskilda uppgift böra ske ifråga örn undervisningen i arbetslära med betings -

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

lära, lantbruksbokföring och maskin- och redskapslära. Likaså torde en
något grundligare undervisning böra förekomma i lantbruksskolan i räkning
och geometri samt i svenska språket. Undervisningen i skogshushållning
torde på lantbruksskolans schema få samma ställning som på lantmannaskolans
och sålunda omfattningen av undervisningen få i viss mån bero på
huruvida skolan är belägen i en utpräglad skogsbygd eller icke. f likhet med
kommittén vill jag understryka vikten av att den teoretiska undervisningen
lägges så att eleverna fostras till självverksamhet.

Vidkommande den praktiska utbildningen vid nu ifrågavarande skolor torde
denna såsom kommittén uttalat böra i huvudsak bibehållas vid nu tillämpade
linjer. Kommittén har ansett, att omkring två månader av elevernas
utbildningstid borde ägnas åt praktisk husdjursskötsel. Någon inskränkning
av denna tid till förmån för andra utbildningsgrenar har i vissa yttranden
ansetts lämplig. Det synes emellertid vara angeläget att eleverna erhålla en
så god utbildning härutinnan som möjligt, och minst sex veckor torde därför
böra ägnas häråt. Den praktiska utbildningen vid ettårskursen synes i
huvudsak kunna ordnas i överensstämmelse med samma undervisning vid
tvåårskursen under iakttagande av de med den kortare utbildningstiden förenade
särskilda omständigheterna.

Beträffande frågorna om skolornas utrustning, elever, lärare och styrelse
gäller i tillämpliga delar vad jag härutinnan förut anfört rörande lantmannaskolorna.
I sakens natur ligger emellertid, att lantbruksskolorna såsom
för närvarande alltid måste vara försedda med eget skoljordbruk.

Vad i det föregående förordats avses i tillämpliga delar skola gälla även
lantbruksskolorna vid Ultuna och Alnarp.

Förslaget rörande lanthushållsskolorna.

Kommittén har ansett, att lanthushållsskolans uppgift bör i fortsättningen
liksom hittills vara att meddela kunskap i grunderna för skötseln av ett
lanthushåll. Med lanthushåll har kommittén i detta sammanhang avsett
icke blott jordbrukarhushåll i trängre mening utan därjämte även andra
jämförbara hushåll, såsom lantarbetarhushåll, hantverkar- och tjänstemannahushåll
på landsbygden: s. k. producenthushåll, i vilka husmodern har
till uppgift icke endast att handhava konsumtionen av olika varor och alster
utan även att i viss utsträckning deltaga i produktionen och förberedandet
av de nyttigheter, som omsättas i hushållet. Kommittén har härvid
syftat på sådana verksamhetsområden som hemslöjd, trädgårdsskötsel, smådjursskötsel
och i förekommande fall skötsel av större husdjur, samt tillvaratagandet
av vid det egna företaget framställda produkter. Denna relativt
vida ram för lanthushållsskolans verksamhet innebär enligt kommitténs
uppfattning icke, att lanthushållsskolan skulle komma att stå i konkurrensförhållande
till andra utbildningsformer, såsom t. ex. de på olika håll anordnade
husmodersskolorna. Dessa torde nämligen, enligt vad kommittén framhållit,
i regel avse utbildning för skötseln av vad kommittén skulle vilja be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109-

tecknat-konsumenthushåll, d. v. s. stadshushåll och därmed jämförbara hushåll
i samhällen och på landet.

Kommittén har i fråga om undervisningens organisation, såsom framgår
av vad förut anförts, ansett, att den kortare kursen vid ifrågavarande skolor
bör upphöra. Kommittén har härom anfört, bland annat:

Den korta undervisningstid, som vid denna kurs stöde till huds, medgåve
icke en nöjaktig utbildning inom alla de områden, som vid skötseln av ett
lantbruk vore av betydelse. Följden bleve, att elevernas utbildning bleve relativt
ytlig, varjämte kravet på allsidighet i utbildningen svårligen kunde
upprätthållas. Enligt kommitténs uppfattning läte det sig icke heller tänkas,
att kursen efter viss omläggning av undervisningen skulle kunna på ett
tillfredsställande sätt fylla sin uppgift. Det hade framhållits, att den kortare
kursen vid lanthushållsskolan skulle vara önskvärd av den anledningen, att
den föranledde mindre kostnader för eleven än en längre kurs och därigenom
lockade till skolan clever, som eljest skulle utebliva. Detta vore i viss
utsträckning riktigt, men kommittén kunde icke finna ett sådant argument
tillräckligt för att motivera bibehållandet av en ur utbildningssynpunkt otillfredsställande
kurstyp.

Såsom förut nämnts har kommittén såsom huvudkurser vid lanthushållsskolorna
upptagit den nuvarande halvårskursen örn 165 dagar samt därjämte
en ny kursform, årskursen om 300 dagar. Tillika har kommittén förordat
anordnandet av kortare kurser av olika slag.

I fråga om undervisningens innehåll och omfattning har kommittén framhållit,
att vid lanthushallsskolan för närvarande förekomme teoretisk och
Praktisk undervisning jämsides. Med hänsyn till skolans syfte har kommittén
ansett detta vara en lämplig anordning, liksom också att huvudvikten lägges
vid den praktiska utbildningen. Den teoretiska undervisningens uppgift vid
skolan har synts kommittén lämpligen böra i huvudsak begränsas till att
vidga blicken för lanthushållets problem och att bidraga till ökad förståelse
för de arbetsuppgifter, som möta husmodern i ett lanthem.

I gällande reglemente angivas var för sig de praktiska och de teoretiska undei
visningsämnena. Kommittén har ansett, att dessa båda gi’upper av ämnen
lämpligen böra sammanföras under gemensamma benämningar, då den praktiska
och teoretiska undervisningen i själva verket huvudsakligen utgör olika
utbildningsfÖrmer inom samma kunskapsområde. I anslutning härtill har
kommittén funnit lämpligt föreslå, att undervisningen vid lanthushållsskolan
sammanfattas i ett något mindre antal ämnen än vad det nuvarande reglementet
upptager. För lanthushållsskolans halvårskurs har kommittén sålunda
räknat med följande sju undervisningsämnen, nämligen näringslära, hemmets
ekonomi, hälsolära och barnavård, hemvård, husdjurslära och mjölkhushållning,
trädgårdsskötsel samt slöjd.

Den ungefärliga fördelningen av lärotimmarna mellan de olika undervisningsämnena
har kommittén förslagsvis angivit sålunda:

Näringslära ...................................... 80 timmar

Hemmets ekonomi ................................ 40 »

Hälsolära och barnavård .......................... 35 »

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Hemvård ........................................ 20 timmar

Husdjurslära och mjölkhushållning ................ 40 »

Trädgårdsskötsel ................................ 25 »

Slöjd ........................................... 20

Fria ämnen...................................... 15 »

För den praktiska utbildningen återigen har kommittén framlagt följande
förslag till arbetsfördelning, därvid för enkelhetens skulle räknats med veckoturer.

Vinterkurs Sommarkurs

Näringslära

(hushållsarbete)

Hemvård

Slöjd

Husdjurslära och mjölkhushållning Trädgårdsskötsel -

10 veckor inre hushåll
1 vecka slakt

1 vecka tvätt
1 » städning

1 » underhållsarbeten

5 veckor

4 >

8 veckor inre hushåll
1 vecka slakt

1 » konservering

1 » tvätt

1 » städning

1 » underhållsarbeten

4 veckor

3 >

Det praktiska arbetet har kommittén ansett böra upptaga 6 å 7 timmar om
dagen, något olika för olika turer.

Med avseende på arbetets anordnande vid lanthushållskola har kommittén
framlagt följande förslag till dagordning:

Kl. 7—8. Praktiskt arbete för alla. Vissa sysslor börja något tidigare (kök,
ladugård, höns o. s. v.).

Kl. 8—8.45. Frukost (köket m. m. ordnas).

Kl. 8.45—9.30. Lektion I.

Rast 10 minuter.

Kl. 9.40—10.25. Lektion II. Receptgenomgång 15 minuter (eventuellt för
alla!

Kl. 10.40—13.30. Praktiskt arbete (kök, slöjdsal, tvättstuga, ladugård,
hönshus, trädgård m. m.). Förmiddagsmål vid 11.30-tiden (10—15 minuter)
utan gemensamt avbrott i arbetet.

Kl. 13—14. Middag.

Kl. 14—16. Praktiskt arbete.

Kl. 16—17. Eftermiddagskaffe och gemensam rast för alla. (Eventuellt
lektion måndag e. m., i vilket fall endast en lektion hålles på lördagen).

Kl. 17—18. Praktiskt arbete (eventuellt icke slöjdlaget vissa dagar i veckan).

Kl. 18—19. Kvällsmat (sedan alla fria utom kökslaget).

Kl. 19—20. Köket iordningställes.

Sång, gymnastik, samlingsaftnar, persedelvård m. m. inlägges extra på dagordningen,
varvid det praktiska arbetet i motsvarande grad inskränkes.

Kommittén har ansett, att någon väsentlig skillnad i undervisningen icke
borde gälla i fråga örn de två olika kurserna, som funnes vid lanthushållssko Blhang

till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 109. 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

loma. Samma undervisningsämnen borde förekomma vid årskursen som vid
halvårskursen. På grund av den längre utbildningstiden borde emellertid,
enligt vad kommittén framhållit, undervisningen vid årskursen kunna avsevärt
fördjupas och utvidgas. Därvid borde särskild uppmärksamhet ägnas åt
de ämnen, som för elevernas framtida praktiska verksamhet kunde anses vara
framför andra av betydelse.

Vad kommittén anfört beträffande utrustning, inventarier och undervisningsmateriel
vid lantmannaskolorna har kommittén ansett i huvudsak även
vara tillämpligt i fråga örn lanthushållsskolorna. Även för dessa skolor har
kommittén upprättat ett byggnadsprogram. Rörande detta hänvisar jag till
betänkandet (sid. 103).

Kommittén har ansett, att lanthushållsskolorna i regel böra vara förbundna
med skoljordbruk. Undantag härifrån skulle dock kunna medgivas. Kommittén
har rörande skoljordbruken anfört, bland annat:

Förbundenheten med det praktiska jordbruket måste enligt kommitténs mening
för lanthushållsskolans verksamhet tillmätas synnerlig vikt. Endast örn
denna skola hade god kontakt med den näring, där det stora flertalet av skolans
elever framdeles skulle verka, kunde skolans undervisning förutsättas erhålla
önskvärd praktisk inriktning och därigenom bliva till största gagn. En
sådan praktisk inriktning främjades otvivelaktigt, om skolan själv vore försedd
med ett med hänsyn till bygdens förhållanden och skolans ändamål
lämpligt jordbruk. Ett sådant jordbruk vore ägnat att åt skolan skänka en
lämplig miljö för samlevnaden och arbetet. Skolans karaktär av producenthushåll
kunde därigenom också bättre komma till sin rätt. Kommittén vore
av den meningen, att de allmänna fördelarna för lanthushållsskolans undervisning
av att skolan vore försedd med jordbruk vore så stora, att lanthushållsskolorna
i regel borde vara utrustade därmed. Skulle vid viss lanthushållsskola
särskilda svårigheter möta för anskaffande av skoljordbruk, eller
skulle andra särskilda skäl kunna åberopas, borde likväl enligt kommitténs
uppfattning sådan skola kunna befrias från skyldigheten att vara försedd med
skoljordbruk. I dylikt fall borde skolan dock vara försedd nied sådana anläggningar,
som erfordrades för åstadkommande av en tillfredsställande praktisk
undervisning i trädgårdsskötsel samt i smådjursskötsel.

Vore lanthushållsskola förlagd till samma plats som lantmannaskola och
denna försedd med lämpligt skoljordbruk, borde detta jordbruk kunna godkännas
såsom skoljordbruk jämväl för lantliushållsskolan. Dock borde därvid
i fråga om särskilda anläggningar för undervisningen i trädgårdsskötsel och
smådjursskötsel gälla vad nyss sagts beträffande lanthushållsskola, som icke
vore försedd med skoljordbruk.

Med avseende på särskilda bestämmelser rörande elever, lärare och styrelse
m. m. har kommittén hänvisat till vad kommittén anfört beträffande lantmannaskolan.
I fråga örn eleverna har kommittén emellertid ansett sig böra
föreslå en höjning av inträdesåldern från fyllda 16 till 17 år.

Yttrandena.

Kommitténs förslag rörande lanthushållsskolorna hava i allmänhet vunnit
anslutning i yttrandena.

Skolöverstyrelsen har emellertid framhållit, att, därest lanthushållsskolans

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

kurser finge det innehåll, kommittén föreslagit, densamma skulle kunna komma
att konkurrera med folkhögskolan örn ungdomens intresse.

Lantbruksstyrelsen har ansett de förordade kurserna något för långa. Lantbruksstyrelsen
har sålunda förordat, att följande tre kurser böra upptagas vid
lanthushållsskolorna, nämligen en kortare kurs om minst 90 undervisningsdagar,
en längre kurs om minst 125 undervisningsdagar och en årskurs om
minst 250 undervisningsdagar.

Styrelserna för lanthushållsskolorna synas i allmänhet vara tillfredsställda
med kommitténs förslag till kurser.

Kristianstads län hushållningssällskaps och Älvsborgs läns södra hushållningssållkaps
förvaltningsutskott samt styrelserna för Osby, Apelryds, Toltorps,
Åkersbergs, Sätila och Uddeholms lanthushållsskolor hava emellertid
ansett, att den föreslagna halvår.skursen borde avkortas till 150 dagar i stället
för 165.

Värmlands låns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt styrelserna
för Benninge och Vendetsbergs lanthushållsskolor hava i likhet med lantbruksstyrelsen
hållit före, att den kortare kursen på 105 dagar icke helt borde
borttagas.

Styrelsen för Östra Grevie lanthushållsskola har föreslagit, att, där lokala
förhållanden därtill föranledde, kortare kurser på exempelvis 4 månader borde
kunna anordnas.

Sveriges lantbrukslärare förbund har däremot förordat borttagande av den
kortare kursen samt understrukit vikten av att lanthushållsskolorna även förseddes
med skoljordbruk.

Styrelsen för lanthushållsskolan i Bjärtorp har ansett, att den av kommittén
föreslagna tiden, i medeltal två timmar om dagen, för den teoretiska undervisningen
vore väl lång. Enligt kommitténs uttalanden syntes emellertid möjlighet
komma att förefinnas till jämkning i fråga om fördelningen mellan
praktiskt arbete och teoretisk undervisning. Det allmänna arbetet vid lanthushållsskolan
borde ej börja så tidigt som klockan 7 utan först klockan 7.30
eller 7.45.

I fråga om undervisningens innehåll hava vissa skolstyrelser ansett, att den
föreslagna undervisningen i de teoretiska ämnena vid halvårskurserna skulle
inkräkta för mycket på tiden för den praktiska.

I ett flertal yttranden har uttalats önskemål om att medborgarkunskap skulle
upptagas på undervisningsplanen.

Styrelsen för lanthushållsskolan å Axvall har uttalat, att den föreslagna
höjningen av inträdesåldern från 16 till 17 år vore mindre välbetänkt, då
härigenom i många fall eleven nödgades gå sysslolös något år efter tidigare
skolstudier, innan inträde kunde vinnas vid lanthushållsskola.

Liksom hittills bör även framdeles lanthushållsskolans uppgift vara att jDepartement)-meddela kunskap i grunderna för skötseln av ett lanthushåll. Lanthushålls- (Men.
skolan torde höra på sätt kommittén förordat alltjämt på sitt program lia
två kurser. Emellertid synes den nuvarande kortare kursen vid lanthushållssko -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

loma om minst 105 arbetsdagar icke kunna anses ur utbildningssynpunkt
helt tillfredsställande. Den undervisningstid, som denna kurs för närvarande
omfattar, anser jag i likhet med kommittén vara för kort för att kunna
möjliggöra en nöjaktig utbildning inom alla de områden, som vid skötseln av
ett lanthushåll äro av betydelse. Kurstiden torde med hänsyn härtill böra
förlängas. Vid avvägningen av den förlängning som synes böra äga rum
har jag stannat för att föreslå en kurstid på 154 arbetsdagar eller 22 veckor.
Härigenom kommer denna kurs att i fråga om undervisningens längd närma
sig den nuvarande längre kursen om 165 dagar. En förlängning av denna
senare synes ock böra ske. En undervisningstid av minst 308 arbetsdagar
eller 44 veckor synes vara lämplig. Vid sidan av nu omförmälda huvudkurser
torde vid lanthushållsskolorna lämpligen böra anordnas kortare undervisningskurser
av skilda slag såsom fortbildningskurser för förutvarande elever,
husmoderskurser m. fl.

Vad kommittén anfört och föreslagit rörande undervisningens innehåll
och omfattning föranleder icke några väsentliga erinringar från min sida.
Liksom kommittén anser jag att vid lanthushållsskolorna huvudvikten av
undervisningen bör läggas på den praktiska utbildningen. De för huvudkurserna
föreslagna ämnena synas i stort sett ändamålsenliga. Enligt min
mening bör emellertid ett visst mått av medborgarkunskap meddelas även
vid ifrågavarande kurser. Vid en närmare granskning av programmet för
kurserna bör det stå öppet att vidtaga de ytterligare jämkningar, som kunna
finnas lämpliga. Samma undervisningsämnen torde böra förekomma
vid båda huvudkurserna. Den längre kursen bör avse en fördjupning och
utvidgning av undervisningen i de förekommande ämnena.

I fråga örn utrustning, elever, lärare och skolans styrelse bör i huvudsak
gälla detsamma som beträffande lantmannaskola. Den föreslagna höjningen
av inträdesåldern för eleverna från 16 till 17 år torde vara välbetänkt. Lanthushallsskola
synes vidare i likhet med lantmannaskola böra vara försedd
med skoljordbruk, då detta även vid förstnämnda skola har sin betydelse för
undervisningen. Emellertid torde jämväl i fråga om lanthushållsskolorna
förhållandena understundom vara sådana att stora svårigheter möta för
anskaffande av lämpliga skoljordbruk. I dylika fall torde i likhet med vad
jag förordade med avseende å lantmannaskolorna böra gälla, att dispens
från skyldigheten att anskaffa dylikt jordbruk bör kunna medgivas. I överensstämmelse
med vad kommittén föreslagit torde dock i sådana fall böra
fordras, att skolan skall vara försedd med erforderliga anläggningar för
åstadkommande av en tillfredsställande praktisk undervisning i trädgårdsskötsel
och smädjursskötsel. Äro lantmannaskola och lanthushållsskola förlagda
till samma plats, synes hinder icke böra möta att den sistnämnda
skolan, om så låter sig göra, använder lantmannaskolans skoljordbruk försina
behov, varigenom befrielse kan vinnas från skyldigheten att anskaffa
eget jordbruk.

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

Praktisk elevutbildning.

Kommittén har i sitt betänkande även framlagt vissa förslag rörande praktisk
elevutbildning i anslutning till lantmannaskolorna och lanthushållsskolorna.
Kommittén har härutinnan föreslagit, att anordningar vidtagas för
åstadkommande av särskilda elevgårdar, där eleverna efter genomgången av
vederbörande skola kunna erhålla vidare praktisk utbildning. Enligt kommitténs
förslag skall det tillkomma skolornas styrelser att träffa överenskommelser
med innehavare av lämpliga gårdar för mottagande av elever. Såsom
ledare och övervakare av elevutbildningen bör vederbörande skolas föreståndare
eller föreståndarinna tjänstgöra. Kommittén har icke ansett, att något
bidrag av statsmedel bör utgå till innehavare av elevgårdarna. Däremot har
kommittén föreslagit, att ett belopp av 6,000 kronor av statsmedel ställes till
förfogande till bidrag till elevernas resekostnader. Av detta belopp avses 4,000
kronor böra utgå till elever vid lantmannaskolor och 2,000 kronor till elever
vid lanthushållsskolor. Kommittén har ansett, att i fråga om eleverna vid
lantbruksskolorna något behov icke föreligger av elevpraktik efter slutad
kurs.

Såsom motivering till sitt förslag har kommittén anfört, bland annat:

Sveriges allmänna lantbrukssällskap hade sedan många år tillbaka träffat
avtal med ett antal större jordbruk att genom lantbrukssällskapets förmedling
mottaga elever för praktisk utbildning på jordbrukets område. För närvarande
torde på detta sätt årligen 40—50 unga män erhålla praktisk utbildning
vid 10—15 elevgårdar. Vid sidan härav förekomma i olika delar av landet
jordbruksegendomar, som mer eller mindre regelmässigt mottoge lantbrukselever
för utbildning och därigenom kunde anses i viss utsträckning göra
tjänst som elevgårdar. I många fall rekryterades dessa praktikantplatser av
elever från lantmannaskolorna under medverkan av dessa skolors föreståndare.

Enligt kommitténs mening vore det önskvärt, att sistnämnda verksamhet
från lantmannaskolornas sida erhölle ökad omfattning och sattes mera i system.
För tillgodoseende av detta krav borde anordningar vidtagas för åstadkommande
av särskilda elevgårdar i landets olika delar. Bland dessa elevgårdar
borde olika storleksklasser av jordbruk vara representerade. Av varje
elevgård borde fordras, att den vore väl utrustad i fråga om byggnader samt
levande och döda inventarier m. m. Elevgård borde i fråga örn skötseln äga
gott anseende i bygden, och driftsförhållandena vid gården borde vara sådana,
att elevpraktiken bleve möjligast lärorik.

I fråga om det närmare organiserandet av elevutbildningen för
lantmannaskoleeleverna har kommittén vidare anfört i huvudsak
följande.

Med avseende på den praktiska elevutbildningens organisation hade kommittén
övervägt, huruvida erforderliga elevgårdar borde utses av närmaste
lantmannaskola, av vederbörande hushållningssällskap eller av lantbruksstyrelsen.
Kommittén hade därvid funnit övervägande skill tala för, att lantmannaskolorna,
som hade det omedelbara intresset av den praktiska elevutbildningens
ordnande, själva finge taga hand örn elevgårdsfrågan.

Kungl. Maj.ts pronnsition nr 109.

Överinseendet över ifrågavarande praktiska elevutbildning borde ordnas av
skolans styrelse. Lantmannaskolans föreståndare borde lämpligen fungera såsom
ledare och övervakare av nämnda utbildning inom skolans verksamhetsområde.
I sådan egenskap borde föreståndaren, bland annat, dels verkställa
fördelning av de för praktisk lantbruksutbildning anmälda eleverna mellan
de olika elevgårdarna, dels överlägga med respektive elevgårds innehavare
örn elevutbildningens lämpliga anordnande och om den ersättning, som skäligen
syntes böra i varje särskilt fall utgå till lantbrukselev, dels ock — i förekommande
fall med biträde av skolans lärare — vid besök å varje elevgård
göra sig förtrogen med såväl förhållandena vid elevgården som även de enskilda
elevernas uppförande, intresse och arbetsduglighet.

Elev, som för fortsatt praktisk utbildning erhölle plats vid elevgård, borde
i regel erhålla viss ersättning för sitt arbete. Denna ersättning borde emellertid
icke fastställas till högre belopp, än att elevgårdens innehavare rimligen
borde hava något ekonomiskt vederlag för det särskilda besvär och de
olägenheter i övrigt, som vore förenade med uppgiften att medverka i den
praktiska elevutbildningen. Kommittén hade sålunda icke funnit anledning
föreslå, att särskilt bidrag av statsmedel utginge till innehavare av elevgård
för ifrågavarande medverkan.

I vissa fall kunde elev önska få den fortsatta praktiska utbildningen förlagd
till egendom i ett annat jordbruksdistrikt än det. där skolan hade sin
verksamhet. I allmänhet vore anledning söka beakta sådana önskemål. För
jordbrukets utveckling borde det vara till fördel, att lantmannaskoleelever
från områden med i tekniskt hänseende mindre utvecklat jordbruk under
någon tid erhölle fortsatt lantbrukspraktik inom områden, där jordbruket
hade hunnit längre i utveckling. Denna angelägenhet borde kunna ordnas
sålunda, att de olika lantmannaskolorna bistode varandra, så att en skola
inom ett relativt mera framstående jordbruksdistrikt förmedlade elevplatser
vid skolans elevgårdar förutom åt egna elever jämväl åt sådana elever vid
andra skolor, som av vederbörande föreståndare föresloges därtill.

I syfte att uppmuntra elever vid lantmannaskola till fortsatt praktisk
elevutbildning syntes det kommittén önskvärt att i fall, då resekostnaderna
skulle komma att uppgå till något större belopp, staten lämnade bidrag till
dessa kostnaders bestridande. I sådant hänseende finge kommittén föreslå
att elev, som efter genomgången huvudkurs i lantmannaskola genom sådan
skolas bemedling antoge plats vid godkänd elevgård, av statsmedel erhölle
bidrag till resekostnadernas bestridande. Regel borde vara, att den praktiska
elevutbildningen följde omedelbart efter den teoretiska kursen. 1 undantagsfall
syntes dock statsbidrag till resekostnaderna böra kunna utgå, även när
sagda utbildning påbörjades senare; dock borde enligt kommitténs mening
resan i sådant fall anträdas sist inom två år elter den teoretiska kursens avslutande.
Statsbidrag borde enligt kommitténs uppfattning utgå, först när
den på nämnda sätt beräknade resekostnaden uppginge till minst 10 kronor.
Däremot syntes det icke vara ändamålsenligt att fastställa någon övre gräns
för resebidragets storlek.

Det vore enligt kommitténs åsikt i regel önskvärt, att eleven efter ifrågavarande
praktiska utbildning återvände till sin hembygd. Av detta skäl
borde staten ekonomiskt underlätta elevens återresa efter samma grunder,
som förut nämnts beträffande utresan. Resebidragen borde utbetalas av
respektive skola, som i vederbörlig ordning finge silka för ändamålet erforderligt
statsanslag. Kommittén hade ansett sig böra räkna med att årligen
omkring 100 elever skulle uppfylla villkoren för erhållande av dylikt resebidrag
samt att bidraget, beräknat för både utresa och återfärd, i medeltal
för elev skulle uppgå till omkring 40 kronor. Det för ändamålet erforderliga
statsanslaget finge då beräknas till 4.000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Beträffande elev utbildningen för elever vid la n t hushållsskol
rn a har kommittén i huvudsak hänvisat till vad kommittén
anfört rörande denna utbildning i fråga örn elever vid lantmannaskolorna.

Angående resebidragen har kommittén ansett sig böra räkna med att årligen
omkring 50 elever skulle erhålla dylikt bidrag samt att bidraget även här
skulle i medeltal stanna vid 40 kronor.

Yttrandena.

Statskontoret har anfört, att, därest bidrag till resor av detta slag överhuvud
taget borde utgå, bidraget syntes — i likhet med vad som gällde för
exempelvis statsbidrag för studieresor enligt kungörelsen den 4 oktober 1929
angående statsbidrag till åtgärder för höjande av det mindre jordbruket och
vad som föreslagits i statsverkspropositionen till 1938 års riksdag (IX: H. T.
p. 60) angående understöd av statsmedel för utbyte av jordbrukarungdom
mellan skilda landsändar — böra uppgå till allenast halva resekostnaden.

Vad anginge den tidsrymd, inom vilken utresan sist skulle anträdas, har
statskontoret ifrågasatt, huruvida denna icke skulle kunna sättas till ett år.

Norrbottens låns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett, att
det vore ogenomförbart i Norrbottens län att få elever till de föreslagna elevgårdarna
med ett stipendium, som endast täckte resekostnaderna. 1 så fall
sökte sig ungdomarna hellre till industrien.

I övriga yttranden har kommitténs förslag i denna del i allmänhet biträtts
eller lämnats utan erinran.

Förevarande av kommittén framlagda förslag synes förtjänt att genom- Departement)-föras. Genom ett systematiskt anordnande av elevpraktik å särskilt lämp- chefenliga
gårdar under kontroll torde större möjligheter öppnas för eleverna att
erhålla en allsidig utbildning. En tids praktiskt arbete vid ett välskött jordbruk
kan hos dem väcka impulser för jordbrukets förbättring och rationalisering,
vilka sedermera kunna bliva till gagn vid deras fortsatta verksamhet.
Arbetet inom en annan miljö än den vanliga torde även verka för ett
vidgande av intressena och erfarenheterna.

Beträffande den praktiska elevutbildningens organiserande torde denna
böra ske på sätt kommittén förordat. Ordnandet av ifrågavarande elevgårdar
torde sålunda böra ankomma på vederbörande lantmanna- eller lanthushållsskola.
Jag vill särskilt understryka vikten av att dea största omsorg
nedlägges på utväljandet av elevgårdarna, så att därtill endast må utses
sådana som äro för ändamålet verkligt lämpliga. På sätt kommittén framhållit
torde det även vara lämpligt, att de olika skolorna samarbeta vid
ordnandet av den praktiska elevutbildningen och eli utbyte av elever mellan
olika skolors elevgårdar sålunda kan komma till stånd, överinseendet över
utbildningen vid elevgårdarna bör utövas av skolans styrelse och såsom ledal e
och närmaste övervakare torde skolans föreståndare eller annan därtill
utsedd person böra fungera. Någon ersättning av statsmedel till elevgårdar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

nas ägare bör, såsom kommittén framhållit, icke ifrågakomma. Såsom gottgörelse
för det besvär, som ägaren förorsakas genom att mottaga elever till
utbildning, bör han kunna åtnöjas med den fördel, anlitandet av en billigare
arbetskraft medför.

1 syfte att uppmuntra eleverna vid ifrågavarande skolor att fortsätta sin
utbildning vid elevgårdar bör i överensstämmelse med kommitténs förslag
viss hjälp tilldelas dem av statsmedel. Lämpligt torde vara, att detta bistånd
lämnas i form av bidrag till kostnaderna för resorna till och från
elevgården. Dylikt bidrag bör såsom kommittén uttalat emellertid endast
utgå, därest nämnda kostnader överstiga tio kronor. Bidrag torde lämnas
till hela den del av resekostnaden, som överskjuter tio kronor. Skulle elev
utan giltig anledning lämna elevgården, innan den bestämda elevtiden utgått,
torde emellertid något bidrag till återresan icke böra lämnas. I regel torde
den här ifrågasatta elevutbildningen komma att äga rum omedelbart efter
kursens slut och reseersättningarna sålunda då utgå i förhållandevis nära
anslutning till elevernas skolutbildning. Hinder torde emellertid icke böra
föreligga att såsom kommittén ifrågasatt bidrag lämnas till en senare börjad
praktisk elevutbildning, dock under förutsättning att denna börjar inom
tva år efter vederbörande kurs avslutande. Mot de av kommittén gjorda beräkningarna
för kostnaderna för ifrågavarande bidrag torde intet vara att
erinra. För ändamålet torde sålunda böra anvisas ett belopp av 6,000 kronor.

Specialkurs i skogshushållning.

Vid avgivande av förslag till undervisningsplan för lantmanna- och lantbruksskolor
har kommittén framhållit, att behovet av skoglig fackkunskap
hos ägare och förvaltare till jordbruk, kombinerat med skogsbruk, krävde
en fylligare undervisning i skogshushållning än vad dessa undervisningsanstalter
med få undantag hittills erbjudit. Med den utvidgade och starkt ekonomiskt
betonade skogsundervisning vid lantmannaskolor i skogsbygd och
mellanbygd och vid lantbruksskolor, som av kommittén föreslagits, har kommittén
ansett det angivna behovet i huvudsak bliva tillgodosett, vad anginge
det mindre hemmansskogsbruket. Emellertid har kommittén framhållit, att
härutöver behov förelåge av ytterligare möjligheter till fördjupad skogsundervisning
för vissa kategorier av blivande ägare och förvaltare av jordbruk med
skog. Detta gällde enligt kommitténs mening dels ägare eller förvaltare
till större hemmansskogar, i norra Sverige 300 hektar och större, i södra
och mellersta Sverige 200 hektar och större, dels förvaltare, inspektörer och
befallningsmän å gods och herrgårdar med betydande skogs tillgång,

Kommittén har för fyllande av berörda brist i undervisningen i skogshushållning
framlagt förslag örn inrättandet av en specialkurs som påbyggnad
a driftsledarkursens samt lantmanna- och lantbruksskolornas undervisning i
detta ämne.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Innan jag ingår på detta förslag torde jag få erinra därom, att frågan om
förbättrad skogsundervisning förut varit föremål för statsmakternas överväganden.
Rörande vad därvid förekommit tillåter jag mig hänvisa till kommitténs
betänkande (sid. 232—234), där en översikt över frågans tidigare
behandling lämnats.

Kommitténs förslag innebär i huvudsak följande.

Ifrågavarande specialkurs i skogshushållning skall stå öppen för personer,
som genomgått driftsledarkurs å Alnarp, lantbruks- eller lantmannaskola i
skogsbygd eller mellanbygd. Kursen skall kunna mottaga högst 20 elever
och omfatta en tid av fyra månader med en effektiv lärotid av 90 å 95 dagar
eller omkring 650 timmar. Kursen avses skola börja den 1 november och
sluta den 10 mars med två veckors uppehåll vid jul. Kommittén synes närmast
anse, att kursen bör förläggas till lantbruksskoleegendomen BjärkaSäby
i Östergötlands län. Kommittén har emellertid även övervägt att förlägga
kursen till en ny för ändamålet anordnad skola. Såsom skäl för kursens
förläggande till Bjärka-Säby har kommittén framhållit:

Egendomen hade en väl bestockad skogsmarksareal om cirka 3,000 hektar.
Betesfrågan vore rationellt ordnad. Sågtimret förädlades vid egen sågram.
Ägaren vore ej främmande för tanken att anlägga en modern klingsåg. Å
orten funnes goda avsättningsmöjligheter för flertalet vanliga virkessortiment,
varför framställningen av skogsprodukter kunde bliva mångsidig. Med
hänsyn till förefintliga byggnader kunde inkvarteringsfrågan för 25 till 30
elever ordnas utan större kostnad.

Undervisningsplanen för ifrågavarande kurs har kommittén föreslagit
skola erhålla följande utseende:

Undervisningsämne:	Föreläs- ningar, timmar	Demonstra-tioner och övningar, timmar	Summa, timmar
Skogsekonomi ................... Skogsteknologi ................... Skogsuppskattning ............... Skogsskötsel .....................	............ 50 ........... 50 ............ 40 ............ 40 ............ 20	50 190 60 100 10	100 240 100 140 30
	............ 10	20	30
Fria ämnen (betesvård m. m.) .....	............ 10		10
	Summa 220	430	650.

Kommittén har vidare föreslagit i fråga om lärarkrafterna vid kursen, att,
därest kursen anslötes till en lantbruksskola, kursens ledning borde handhavas
av denna skolas föreståndare. Lantbruksskolans lärare i skogshushållning,
som i regel torde vara en skogsvårdsstyrelsens tjänsteman, har kommittén
ansett lämpligen jämväl kunna undervisa i vissa läroämnen, särskilt
skogsskötsel, medan för undervisningen i övrigt enligt kommitténs mening
torde få anställas en biträdande lärare med skogshögskoleutbildning, vartill
torde kunna påräknas en i domänverket anställd yngre jägmästare på extra
stat med tjänstgöring under blott viss del av året. För de praktiska övningarna
har ansetts, att därjämte en Övningslärare med skogvaktarutbildning
(skogsrättare) torde erfordras. Härtill torde enligt kommittén kunna påräk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109

nas en hos skogsvårdsstyrelsen anställd extra länsskogvaktare med tjänstgöring
under blott viss del av året.

Blir specialkursen fristående utan anslutning till läroanstalt, har kommittén
ansett behov föreligga av två jägmästarutbildade lärare, varav den
ene är föreståndare. Till dessa befattningar torde, enligt vad kommittén
anfört, kunna påräknas extra tjänstemän från domänverket eller eventuellt
från skogsvårdsstyrelser med begränsad tjänstgöring.

Med hänsyn till att den skogliga specialkursen vore avsedd att ingå såsom
ett led i lantbruksundervisningen har kommittén föreslagit, att den på enahanda
sätt som de lägre lantbruksundervisningsanstalterna ställdes under
kontroll och inspektion av lantbruksstyrelsen. Om specialkurs anslötes till
lantbruksskola eller annan undervisningsanstalt har kommittén föreslagit,
att den senares styrelse jämväl skulle utgöra styrelse för kursen. Av styrelsens
ledamöter bör enligt kommitténs mening emellertid i dylikt fall
åtminstone en vara i skogshushållning kunnig och erfaren. För fristående
kurs har kommittén förordat tillsättande av en lokalstyrelse av fem personer,
varav lantbruksstyrelsen utsåge en ledamot, tillika ordförande, centralrådet
för skogsvårdsstyrelsernas förbund en ledamot samt hushållningssällskapet
och skogsvårdsstyrelen i det län, där kursen vore förlagd, vardera en ledamot,
varjämte skolans föreståndare borde vara självskriven ledamot.

De årliga kostnaderna för den föreslagna specialkursen har kommittén
beräknat sålunda:

Alternativ I (kursen anknuten till annan skola):

Lärare, timavlönad........................ kronor 700

Lärare, anställd 4 mån................... » 2,500

Övningslärare, anställd 4 mån............... » 1,200

Särskilda föreläsare ...................... » 1,000 kronor 5,400

Expenser, byggnadsunderhåll, inventarier och undervisningsmateriel,
kursens ledning m. m....................... » 2,600

Summa kronor 8,000.

Alternativ II (fristående kurs):

Lärare, tillika föreståndare ................ kronor 3,200

Biträdande lärare ........................ » 2,500

Övningslärare ............................ » 1,200

Särskilda föreläsare ......................__» 1,000 kronor

Expenser ............................................ »

Byggnadsunderhåll, inventarier och undervisningsmateriel
m. m............................................... »

Summa kronor 12,000.

7,900

2,500

1,600

Härtill komma för båda alternativen engångskostnader för fasta och lösa
inventarier samt annan utrustning. För alternativ II har kommittén uppskattat
dessa kostnader till 20,000 kronor. I fråga örn alternativ I har kommittén
framhållit, att kostnadsbeloppet i så hög grad bleve beroende å vederbörande
skolas förefintliga resurser, att detsamma ej ens närmelsevis kunde
fixeras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

Yttrandena.

Kommittéförslaget rörande anordnande av specialkurser i skogshushållning
har i flertalet yttranden tillstyrkts.

Ur yttrandena må i övrigt här återgivas följande.

Lantbruksstyrelsen har mot förslaget allenast haft den erinran, att de ifrågasatta
kurserna icke borde ställas under styrelsens tillsyn utan snarare under
ett på skogsundervisningens område mera sakkunnigt organ, förslagsvis
domänstyrelsen, eller centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund.

Skogsvdrdsstyrelsen i Uppsala län har anfört, bland annat:

Styrelsen förväntade, att den föreslagna specialkursen i främsta rummet
komme att utnyttjas såsom en förstärkning av driftsledarkursen vid Alnarp.
Styrelsen satte därför i fråga, huruvida icke, med hänsyn till vikten av ökad
kunskap i skogshushållning för flertalet jordbruksförvaltare, specialkurserna
borde knytas fastare samman med driftsledarkurserna, så att eleverna
från dessa kurser mera allmänt komme att fullborda sina studier vid specialkursen.
Möjligen kunde detta ske genom att driftsledarkursen ej ansåges
som fullständigt genomgången utan specialkursen och att därför eventuellt
betyg eller intyg från denna senare kurs även angåves i betyget eller intyget
från driftsledarkursen.

Skogsvdrdsstyrelsen i Kalmar läns södra landstingsområde har avstyrkt
förslaget om inrättande av en specialkurs. Styrelsen funne det sålunda omöjligt
att på en tid av fyra månader kunna bibringa eleverna den kunskap i
skogsvård, som skulle göra dem kvalificerade att självständigt sköta ett skogsbruk.
Elevantalet, 20 stycken, vore allt för ringa för att motivera anordnandet
av en så dyrbar kurs. Den kategori skogsägare och anställda, som
här avsåges, kunde erhålla nödig utbildning vid redan befintliga skolor på
skogsbrukets område.

Skogsvdrdsstyrelsen i Västernorrlands län har framhållit, att en förläggning
av den sålunda tilltänkta skolan till södra eller mellersta Sverige på
grund av avsevärda skiljaktigheter i rådande förhallanden icke kunde tillgodose
behovet i norra delarna av landet och tvärtom. Styrelsen har därför
ifrågasatt, huruvida icke denna utbildning tills vidare kunde, allt efter framträdande
behov, förläggas till olika platser inom landet. Flera skogsvårdsstyrelser
förfogade numera, har styrelsen vidare framhållit, över skogsegendomar,
sorn lämpade sig för ändamålet.

Styrelsen för Bjärka-Säby lantbruksskola har ansett, att därest ifrågavarande
kurs, såsom kommittén ifrågasatt, förlädes till skolan en höjning av
det beräknade årliga anslaget med 1,000 kronor borde ske med hänsyn till
att vid kommitténs beräkning av lärarlönerna någon ersättning för fritt
vivre åt dessa och resor icke medtagits.

Såsom jag förut berört synes det önskvärt, alt möjlighet beredes för jord-Departement»■
brukarungdomen oell andra intresserade all erhålla en mera omfattande undervisning
i skogshushållning än den som kan förekomma vid lantmannaskolan.
För närvarande finnes vid sidan av den rent yrkesbetonade skogs -

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

utbildningen endast smärre huvudsakligen av skogsvårdsstyrelserna anordnade
kurser. Det synes vara en brist, alt grundligare utbildningskurser
icke finnas tillgängliga för av skogsbruket intresserade jordbrukare. Även
för dem, som genomgått lantbruksskola i syfte att vinna utbildning till förmän
vid jordbruksegendomar, torde det vara önskvärt att kunna erhålla
bättre kunskaper i skogshushållning. Med hänsyn härtill förordar jag i
likhet med kommittén, att försök nu göres med anordnande av en specialkurs
på detta område. Skulle behovet och intresset för en dylik utbildningsform
visa sig mera omfattande, torde efter ytterligare utredning frågan örn
anordnandet av flera sådana kurser böra övervägas.

Den nu ifrågavarande kursen torde lämpligen kunna få den omfattning
kommittén föreslagit. Kursen bör sålunda pågå under en tid av fyra månader
med början den 1 november. Undervisningen torde böra omfatta de i
kommitténs arbetsschema för kursen upptagna ämnena. Vid kursen bör
kunna mottagas ett tjugutal elever. För vinnande av inträde vid kursen
torde böra fordras att hava genomgått driftsledarkurs å Alnarp, lantbrukseller
lantmannaskola i skogsbygd eller mellanbygd eller eljest visat sig ha
sådana kunskaper, som erfordras för att kunna följa undervisningen. Kursen
torde tillsvidare böra ställas under lantbruksstyrelsens överinseende.

I fråga om kursens förläggning har kommittén framlagt två alternativa
förslag, det ena under förutsättning att kursen förlägges till en av de nu befintliga
lantbruksskolorna och det andra för det fall att kursen förlägges till
en för ändamålet särskilt anordnad skola. Med hänsyn till att denna nya
undervisningskurs närmast är avsedd att utgöra ett försök för utrönande av
intresset för saken anser jag, att en särskild skola icke nu bör inrättas. Såsom
framgår av kommitténs utredning komma även kostnaderna för en
dylik skola att ställa sig väsentligt högre än för det fall, att kursen förlägges
till en redan befintlig skola. Mot det av kommittén framförda förslaget
alt förlägga kursen till Bjärka-Säby lantbruksskola i Östergötland kunna
vissa erinringar framföras. Genom kursens förläggande till mellersta Sverige
komma de nordligare skogsrikaste delarna av landet i ett mindre gynnsamt
läge i undervisningshänseende. Då emellertid någon lämpligare belägen
skola icke för närvarande synes kunna komma i fråga, torde ett försök
böra göras med kursens förläggande åtminstone till en början till nyssnämnda
lantbruksskola. Emellertid torde ytterligare undersökning böra företagas
örn möjligheten att anordna en kurs av ifrågavarande slag även vid någon
skola i de nordligare delarna av landet.

De årliga kostnaderna för staten för kursens uppehållande i enlighet med
vad jag nu förordat torde med hänsyn till vad styrelsen för Bjärka-Säby
lantbruksskola anfört böra beräknas till 9,000 kronor. Därjämte torde ett
belopp av 10,000 kronor böra ställas till förfogande såsom engångskostnad
för anskaffande av erforderlig utrustning och inventarier.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

Överinseendet över lantbruksundervisningsanstalterna.

Kommittén har i sitt betänkande i fråga om överinseendet över nu ifrågavarande
skolor förordat, att detta fortfarande liandhaves av lantbruksstyrelsen
genom dess undervisningsbyrå, att denna byrås nuvarande personal, en
byråchef och en byråinspektör överföras på ordinarie stat, att en kvinnlig
byråinspektörstjaust i 24 :e lönegraden, likaledes å ordinarie stat, inrättas vid
undervisningsbyrån samt att därjämte å byrån i mån av behov anställes erforderligt
antal biträden.

Ur kommitténs motivering till dessa förslag må här återgivas följande:

Enligt kommitténs mening utgjorde inspektionen av de fasta lantbruksundervisningsanstalterna
ett betydelsefullt led i främjandet av lantbruksundervisningen.
Örn också den inspekterande verksamheten vore mycket betydelsefull,
torde emellertid undervisningsbyråns ledande, initiativtagande och rådgivande
verksamhet på lantbruksundervisningens område vara av än större
vikt. Kommittén förutsatte sålunda, att det skulle tillkomma undervisningsbyrån
att leda in den fasta lantbruksundervisningen på de vägar, som med
hänsyn till jordbrukets läge och utveckling och ur det allmännas synpunkt
vore mest lämpliga. Vidare borde det tillkomma undervisningsbyrån att taga
initiativ till startande av nya skolor och härom överlägga med vederbörande
ortsmyndigheter och att i samråd med dessa framlägga förslag till undervisningens
rationella ordnande inom landets olika delar.

En förutsättning för denna undervisningsbyråns i viss mån vidgade verksamhet
vore dock, att byrån utrustades med erforderligt antal för ifrågavarande
uppgifter fullt kompetenta personer. Det kunde i längden icke anses
ändamålsenligt, att personalen vid denna byrå icke erliölle den fastare anställning,
som byråns arbetsuppgifter motiverade och nödvändiggjorde. Befattningshavarna
vid lantbruksstyrelsens undervisningsbyrå borde icke betraktas
såsom någon extra personal för mera tillfälligt behov utan erhålla ordinarie
anställning. Det kunde nämligen icke anses lämpligt med allt för
täta ombyten på dessa platser, vilket en mera lös anställning sannolikt skulle
medföra.

Kommittén ville därför föreslå, att den erforderliga personalen å byrån
överfördes på ordinarie stat.

Om kommitténs föreliggande förslag i fråga om lantbruksundervisningens
ordnande genomfördes, komme undervisningsbyråns arbetsuppgifter att öka
i avsevärd grad.

En viss lättnad för byrån vid genomförandet av dess ansvarsfulla arbetsuppgifter
skulle dock kunna åstadkommas genom att å byrån inrättades en
kvinnlig byråinspektörsbefattning med uppgift, bland annat, att bereda ärenden
och verkställa inspektion avseende lanthushållningsseminarierna och
lanthushållsskolorna samt den övriga undervisningsverksamhet för landsbygdens
kvinnliga ungdom, som folie inom lantbruksstyrelsens arbetsområde.
Någon tvekan syntes icke behöva råda örn att de arbetsuppgifter, som skulle
tillkomma ifrågavarande byråinspektör, skulle helt upptaga hennes tid.

Kommittén ansåge sig ock böra framhålla, att den nu så aktuella frågan
örn åstadkommande av bättre arbetsförhållanden för landsbygdens kvinnor
ävenledes torde mer än väl motivera, att inom lantbruksstyrelsens undervisningsbyrå
inrättades en byråinspektörstjänst, vars innehavare skulle hava
till uppgift att medverka i detta arbete. Det torde jämväl tillkomma denna
befattningshavare att i förekommande fall taga befattning med den hushållningssällskapens
hemkonsulentverksamhet, varom utredning påginge.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Yttrandena.

Landstingets i Södermanlands län förvaltningsutskott har ifrågasatt, huruvida
icke undervisningen vid lantmanna- och lanthushållsskolorna borde ställas
under skolöverstyrelsens överinseende.

Lantbruksstyrelsen har beträffande inrättandet av en byråinspektörsbefattning
å undervisningsbyrån inom styrelsen anfört, bland annat:

Vid förarbetena till 1933 års omorganisation av lantbruksstyrelsen hade såväl
jordbruksutredningen som styrelsen uttalat den åsikten, att inspektionen
(iver undervisningen vid lanthushållsskolorna borde upprätthållas av en utanför
ämbetsverket stående sakkunnig person, som skulle sköta denna uppgift
såsom bisyssla med ett mindre arvode (för närvarande 1,200 kronor). Motivet
härtill hade varit, dels att ifrågavarande arbetsuppgifter icke beredde full
sysselsättning för en heltidstjänst inom styrelsen, dels ock att det skulle lända
denna inspektionsverksamhet till gagn, örn densamma handhades av person,
som allt fortfarande stöde i nära kontakt med det praktiska livet. Dessa motiv
ägde fortfarande en viss giltighet. Då det emellertid vore anledning antaga,
att upprättandet av en kvinnlig byråinspektörstjänst å undervisningsbyrån
i sin mån skulle kunna bidraga till att föra utvecklingen framåt inom den
lägre lantbruksundervisningen för kvinnor och statens utgifter för ändamålet
torde bliva ganska begränsade, funne sig lantbruksstyrelsen, örn ock med tvekan,
kunna ansluta sig till kommitténs förslag örn upprättande av en dylik
tjänst. Försiktigheten bjöde emellertid, att befattningen till en början gåves
karaktär av tjänst å extra stat.

Styrelsen ställde sig även ganska tveksam till kommitténs förslag, att ifrågavarande
befattningshavare skulle taga befattning även med hushållningssällskapens
hemkonsulentverksamhet. Med samma rätt syntes nämligen all
konsulentverksamhet inom hushållningssällskapens område böra överföras
till undervisningsområdet, vilket dock icke borde ifrågakomma.

Upprättandet av denna nya tjänst korinne givetvis att medföra någon ökning
av lantbruksstyrelsen omkostnader. Av de i styrelsens omkostnadsstat
ingående anslagsposterna borde enligt lantbruksstyrelsen beräkning anslagsposten
till expenser ökas med 600 kronor och posten till reseersättningar höjas
med 1,200 kronor, varför den sammanlagda höjningen av styrelsens omkostnadsamlag
skulle uppgå till 1,800 kronor. Redan nu utginge reseersättning
till inspektrisen för lanthushållsskolorna från styrelsens omkostnadsanslag.
Då emellertid lantbruksstyrelsen räknade med ökad inspektionsverksamhet,
syntes därav följa ökade kostnader för ändamålet.

Jämväl allmänna civilförvaltningens lönenämnd har ansett, att den föreslagna
nya byråinspektörstjänsten borde uppföras å extra stat.

Statskontoret har uttalat, bland annat:

I avseende å byråinspektörsbefattningen å extra stat vore i gällande personalförteckning
stadgat, att densamma skulle hållas obesatt, så länge den å
övergångsstat för lantbruksstyrelsen uppförda byrådirektören kvarstode i
tjänst Då något skäl att överflytta nämnda befattning till ordinarie stat icke
förelåge, under det densamma hölles obesatt, avstyrkte statskontoret förslaget
i denna del. Vidkommande förslaget angående inrättande av en ny byråinspektörstjänst
vid undervisningsbyrån erinrade statskontoret, att för närvarande
vid lantbruksstyrelsen vore förordnad en inspektris för lanthushållningen,
som hade denna uppgift som bisyssla och härför uppbure ett arvode
örn 1,200 kronor örn året. Därest en omorganisation av den lägre lantbruks -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

undervisningen skulle komma till stånd och detta skulle medföra ökat arbete
för inspektrisen, borde någon invändning icke möta mot en höjning av det
till henne utgående arvodet. Däremot vore statskontoret icke övertygat om
lämpligheten av att för ifrågavarande ändamål inrätta en särskild tjänst.

Någon ändring i nu gällande förhållanden i fråga om överinseendet över Departement*-ifrågavarande lantbruksundervisningsanstalter torde icke böra ske. över- cAe/ejlinseendet
torde sålunda alltjämt ankomma på lantbruksstyrelsen såsom sakkunnig
myndighet inom förevarande område. Inom styrelsen bör tillsynen
liksom hittills närmast påvila undervisningsbyrån. I anledning av det av
kommittén framförda förslaget, att av undervisningsbyråns personal en byråchef
och en byråinspektör måtte överföras från extra till ordinarie stat
torde jag till en början få erinra, att byråchefstjänsten å byrån genom beslut
vid 1938 års riksdag överfördes på ordinarie stat. Vad angår byråinspektörstjänsten
torde även denna numera lämpligen kunna upptagas såsom
ordinarie. Efter genomförandet av den omorganisation av lantbruksundervisningen,
som nu ifrågasatts, torde göromålen å byrån bliva av den
omfattning att behovet av denna tjänst kommer att bestå. Sedan innehavaren
av den å övergångsstat uppförda byrådirektörsbefattningen numera avlidit,
föreligger icke det av statskontoret anförda skälet för byråinspektörstjänstens
bibehållande å extra stat. Beträffande kommitténs förslag att inrätta
en byråinspektörsbefattning avsedd att ersätta den nuvarande arvodesbefattningen
såsom inspektris för lanthushållsundervisningen anser jag i
anslutning till vad statskontoret anfört förslaget icke för närvarande böra
genomföras. Erforderligheten av denna nya befattning såsom heltidstjänst
torde icke kunna anses helt ådagalagd. Lämpligheten av kommitténs förslag
att ifrågavarande befattningshavare jämväl skall taga del i hushållningssällskapens
konsulentverksamhet finner jag i likhet med lantbruksstyrelsen
tveksam. Med hänsyn härtill torde det tillsvidare få bero på den blivande
erfarenheten rörande ökningen av det arbete, som den nya organisationen
av lanthushållsskolorna kommer att medföra för inspektrisen, huruvida
hennes befattning bör ombildas på sätt kommittén föreslagit. Likaledes
torde tillsvidare kunna anstå med den av statskontoret ifrågasatta höjningen
av det nuvarande arvodet åt nämnda befattningshavare.

Förslag rörande vissa organisatoriska frågor.

Samordnandet av allmänna och lokala intressen.

Kommittén har i sitt betänkande jämväl upptagit till övervägande frågan,
på vilket sätt ett samordnande av å ena sidan de allmänna intressena i fråga
örn lantbruksundervisningcn och å andra sidan de mera lokalbetonade intressena
lämpligast må kunna ske.

Kommittén har härvid uttalat, att samverkan mellan allmänna och lokala
intressen bäst kunde främjas, örn skolorna liksom hittills ägdes av ortliga

Kungl. Maj.ts proposition nr 109-

organ, samtidigt som staten skänkte undervisningsverksamheten sitt kraftiga
stöd och även utövade den reglei-ande funktion inom detta område, som
kunde anses påkallad.

Kommittén har i denna fråga vidare anfört:

Ytterst vore det naturligtvis den enskilde näringsutövaren, som droge den
direkta nyttan av en förbättrad yrkesutbildning. När det gällde lantbruksundervisningens
organisation, bleve det emellertid i regel icke möjligt för
den enskilde att utan vidare få sina önskemål beaktade. Det enskilda intresset
finge i stället komma till uttryck i någon form av organiserad samverkan
mellan jordbrukets utövare eller genom andra organ med jämförbart
syfte. I främsta rummet borde väl därvid nämnas hushållningssällskapen
som direkt hade till uppgift att främja jordbruksnäringen vart och ett
inom sitt verksamhetsområde. Men även landstingen, olika slag av skolföreningar
och stiftelser etc. kunde i viss utsträckning fungera som representanter
för ortsintresset med avseende på lantbruksundervisningen.

Enligt kommitténs uppfattning vore det betydelsefullt, att det allmännas
intresse, representerat av staten, och det lokala intresset, företrätt av lämpliga
organ i orten, finge samverka vid uppbyggandet av den organiserade
lantbruksundervisningen i landet liksom också vid denna undervisningsverksamhets
fortsatta bedrivande. Statens uppgift borde bland annat vara att
tillse, att den allmänna planläggningen av undervisningen bleve förnuftig,
att tillräckliga materiella resurser anvisades för verksamheten samt att erforderlig
och duglig lärarpersonal stöde till undervisningsverksamhetens förfogande.
Staten borde vidare svara för den allmänna överblicken inom
sagda undervisning, den borde i stora drag sörja för att de erforderliga lanlbruksundervisningsanstaltema
bleve lämpligt fördelade över landet, och den
borde övervaka, att de var och en fyllde sin uppgift på bästa sätt. Lämpligt
organ för ortsintresset återigen borde utöva den omedelbara ledningen
av de enskilda skolornas skötsel, sådant organ borde bäst kunna tillse, att
undervisningen anpassades efter de rådande lokala förhållandena, och det
borde också kunna kraftigt medverka därtill, att ifrågavarande utbildningsanstalter
bleve väl kända inom området, att de kornrne att uppbäras avlandsbygdsbefolkningens
förtroende och att som följd därav jordbrukarungdomen
gärna sökte sin utbildning där. Hushållningssällskapens och
skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän ute i bygderna torde med fördel kunna
utnyttjas i detta syfte.

Förslag rörande ordnandet av äganderätten till de statsunderstödda
lantbruksundervisningsanstalterna.

Kommittén har i anslutning till sin uppfattning, att lantbruksundervisningsanstalterna
borde ägas av ortliga organ, upptagit till behandling frågan,
vilka ortsorgan, som borde komma i fråga såsom ägare till ifrågavarande
skolor. Kommittén har därvid uttalat, att enligt dess mening vore önskvärt,
att skolorna ägdes av hushållningssällskapen. Därest i vissa fall äganderättsfrågan
icke skulle kunna ordnas i enlighet härmed, har kommittén
förordat, att landsting eller stiftelser övertoge äganderätten till sådan skola.

Innan jag närmare ingår på kommitténs motivering torde jag få lämna
vissa upplysningar rörande äganderätten till de nuvarande lantbruksundervisningsanstalterna.
Ägarna till dessa falla i huvudsak inom följande grupper:
hushållningssällskap, landsting, föreningar av olika slag samt stiftelser.

Kungl. Maj.ls proposition nr 109.

I enstaka fall äges skola av aktiebolag eller enskild ägare. Av de 41 lantmannaskolorna
ägas 4 av hushållningssällskap, 15 av landsting, 1 av hushållningssällskap
och landsting gemensamt, 4 av stiftelse, 15 av förening,
1 av enskild och 1 av bolag. Av lantbruksskolorna ägas 2 av staten, 4 av
hushållningssällskap, 1 av stiftelse samt 5 av enskild. Av de 40 lanthushållsskolorna
ägas 4 av hushållningssällskap, 7 av landsting, 1 av hushållningssällskap
och landsting gemensamt, 0 av stiftelse, 17 av förening, 3 av enskild
och -2 av bolag. På samma plats som lantmannaskola och med samma
ägare äro förlagda 21 folkhögskolor och på samma plats som lanthushållsskola
och likaledes med samma ägare äro förlagda 14 folkhögskolor. Av
lanthushållsskolor, som icke äro förlagda till samma plats och med samma
ägare som folkhögskola, äro 11 förlagda till samma plats och med samma
ägare som lantmannaskola.

Kommittén har i sitt betänkande (sid. 112—114) upptagit en tablå rörande
äganderättsförhållandena i fråga örn förevarande skolor och tillåter jag
mig till närmare upplysning i ämnet hänvisa till denna.

I motiveringen för sin ståndpunkt i äganderättsfrågan har kommittén i
huvudsak anfört följande:

Själva äganderätten till en lantbrukets ungdomsskola enligt nuvarande
bestämmelser medförde icke något direkt inflytande på undervisningsverksamheten
vid skolan. Denna verksamhet stöde under ledning av skolstyrelsen.
Äganderätten till skolan avsåge sålunda närmast skolans materiella
tillgångar, och ägarens funktion inskränkte sig oftast till att handhava vården
om skolans fasta egendom.

Begränsades ägarens befattning med skolans verksamhet på detta sätt —
och kommittén räknade med att detta beträffande åtskilliga skolor även
framdeles skulle bliva fallet — vore det närmast en omständighet, som för
kommittén blivit utslagsgivande, när det gällt att taga ståndpunkt till frågan
örn ordnandet av lantbruksundervisningsanstalternas äganderättsförhållanden.
Skulle staten medverka till bestridande av kostnaderna vid lantbruksundervisningsanstalt,
vore det erforderligt, att staten erhölle rimlig säkerhet
för att de sålunda anvisade medlen varaktigt komme till nytta för därmed
avsett ändamål.

Enligt kommitténs mening borde i fortsättningen statsunderstöd till lantbruksundervisningsanstalt
vara förbundet med villkor, att anstaltens ägare
iklädde sig och svarade för en förbindelse av nu antydd innebörd. Det vöre
tydligt, att sådant ansvar borde kunna tagas av såväl hushållningssällskap
som landsting. Däremot torde föreningsformen i detta hänseende befinnas
vara otillfredsställande. Att en för detta ändamål särskilt bildad ekonomisk
förening stöde som ägare till en undervisningsanstalt med allmännyttigt
syfte vore i princip oriktigt, helst som i detta fall skolans inkomster i allt
väsentligt komme att bestå av anslag från stat och ortsorgan. En ideell förening
återigen kunde ej beräknas äga den ekonomiska ryggrad, som skulle
krävas av densamma i egenskap av ägare utav en lantbruksundervisningsanstalt.

Kommittén hade sålunda kommit till det resultatet, att föreningsformen
icke utgjorde en tillfredsställande lösning av ifrågavarande organisationsproblem.
Enligt kommitténs mening borde därför sådan skola, som nu
hade förening till målsman, överflyttas på annan ägare. Enär dylik skola
för uppfyllandet av stadgade villkor örn ortsbidrag i regel vore helt beroende

Biliana till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 109. 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

av anslag från landsting eller hushållningssällskap, torde det vara lämpligast,
att sådant anslagsgivande ortsorgan hleve jämväl formell ägare till
skolan. I åtskilliga fall lämnades emellertid ortsbidrag av både landsting
och hushållningssällskap, och frågan örn överflyttandet av äganderätten
kunde då bliva mera invecklad. Kommittén ansåge det vara mest ändamålsenligt,
att hushållningssällskapen finge utöva ledningen av den fasta
lantbruksundervisningen, vart och ett inom sitt område. Kommittén vågade
också räkna med att ett landsting i regel skulle under förliandenvarande
förhållanden finna det vara ur undervisningsverksamhetens synpunkt lämpligt
att överlåta skolan på vederbörande hushållningssällskap, samtidigt som
landstinget fortfarande lämnade ekonomiskt stöd för skolans upprätthållande.

I vissa fall kunde nu antydd väg måhända icke visa sig vara framkomlig.
För sådana tillfällen borde en stiftelse lämpligen stå som ägare till skolan.
Kommittén förutsatte, att de anslagsgivande ortsorganen enade sig örn en
sådan organisatorisk åtgärd och att de därigenom förbunde sig att i fortsättningen
gemensamt upprätthålla skolan. Den förutvarande ägaren till
skolan finge givetvis ävenledes förutsättas medverka till skolans överlåtande
på sådan stiftelse.

Yttrandena.

Kommitténs förslag rörande äganderätten till ifrågavarande skolor har
i flertalet yttranden principiellt vunnit anslutning. Från vissa landstings
förvaltningsutskotts sida har emellertid invänts, att, därest landstingen skulle
bevilja medel till skolorna, landstingen även borde hava inflytande på skolornas
förvaltning. Även andra erinringar hava framförts mot förslaget.

Uppsala läns landstings förvaltningsutskott har framhållit, att den av kommittén
förordade anordningen i fråga örn äganderätten förutsatte, för att
kunna av landstingen godtagas, att hushållningssällskapen vore beredda att
övertaga det ekonomiska ansvaret för skolorna med eller utan bidrag av
landstingen. Rörande sällskapens förmåga härtill hade kommittén icke förebragt
någon utredning. Med kännedom om de båda parternas möjligheter
att anskaffa erforderliga medel läge det antagandet nära till hands, att landstingen
skulle komma att i sista hand få svara för kostnaderna, samtidigt som
de skulle sakna önskvärt inflytande över förvaltningen. Särskilt med hänsyn
till vikten av sparsam förvaltning och av friktionsfria arbetsmöjligheter
för skolorna måste en organisation av denna art anses förkastlig. Ur såväl
praktiska som principiella synpunkter nödgades förvaltningsutskottet alltså
bestämt avstyrka kommitténs förslag i denna del.

Kristianstads läns landstings förvaltningsutskott har ansett, att genom
äganderättens överförande från garantiföreningar till hushållningssällskap
eller landsting skulle ortsintresset säkerligen avtrubbas. Utskottet har i
stället föreslagit, att en bestämmelse inrycktes i skolornas stadgar, att vid
nedläggande av anstalten denna skulle kostnadsfritt övergå till hushållningssällskap
eller landsting.

Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott har ansett, att, därest kommitténs
förslag i äganderättsfrågan genomfördes, staten borde lämna erforderliga
bidrag till bestridande av skolornas driftskostnader.

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

Liknande synpunkt har framförts av Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott.

Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott har förklarat sig icke kunna
förorda ett överlåtande av äganderätten till skolorna å hushållningssällskapen.

Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott har framhållit, att, därest
landstingen skildes från lantbruksundervisningen, den ekonomiska grunden
för dess fortsatta bedrivande måste vara noga och betryggande upprättad.

Lantbruksstyrelsen har funnit kommitténs förslag om överförande av
äganderätten till skolorna varken skäligt eller genomförbart.

Styrelsen för Borghamns lanthushdllsskola har ansett, att anledning icke
förefunnes att förringa lämpligheten av att förening stöde som ägare till
lanthushållsskolorna.

Styrelserna för östra Grevie och Uddeholms lanthushållsskolor ha förklarat
sig betvivla lämpligheten av att hushållningssällskapen skulle äga
skolorna.

Svenska lantbrukstjänstemannaföreningen har uttalat, att enligt dess mening
någon bestämmelse rörande äganderätten till skolorna icke borde meddelas.

Även Östergötlands lantmannaskolförening har motsatt sig nu förevarande
förslag.

Styrelsen för fackskolans för huslig ekonomi lanthushållsseminarium har
ställt sig tveksam till förslagets lämplighet.

Sveriges agronomförbunds styrelse har ifrågasatt, huruvida landstingen
skulle finna det lämpligt att överlåta skolorna på hushållningssällskapen och
likväl fortsätta att lämna ekonomiskt stöd åt skolorna.

Statskontoret har i sitt yttrande fäst uppmärksamheten vid vissa spörsmål
av mera juridisk art, som äga samband med äganderättsförhållandena
i fråga örn förevarande skolor. Statskontoret har härutinnan anfört, bland
annat:

Frågan om ägarens ställning i rättsligt avseende till skolan och de medel,
vilka skolstyrelsen förvaltade, hade enligt statskontorets mening icke blivit
närmare utredd. I sistnämnda avseende vore av betydelse att få klarlagt,
huruvida ägaren vore ansvarig för de förbindelser, som skolstyrelsen inginge,
exempelvis genom anställande av lärare. Vore ägaren det icke, vore tydligen
denne icke heller att betrakta såsom huvudman för skolan i samma mening
sorn en kommun vore huvudman för en folkskola. Skolan syntes i sådant
fall framträda såsom en i förhållande till såväl ägaren som övriga bidragsgivare
fristående ekonomisk enhet, en anstalt med styrelsen såsom
det organ, vilket mottoge bidragen, beslutade angående utgifterna och kunde
ingå förbindelser, för vilka endast skolkassan svarade.

Till de frågor, som jämväl borde undersökas, hörde frågan, i vad mån
och på vad sätt de av kommittén antydda inskränkningarna i ägarens funktion
vore eller borde göras bindande för denne. Därest skolan vore att betrakta
såsom en anstalt, vars ekonomi vore skild från ägarens, torde också
böra utredas, huruvida underhållskostnader å byggnader brukade bestridas
av ägaren eller ur skolkassan, ävensom huruvida förutsättningar förelåge att
i de fall, då vården örn skolans fasta egendom överlåtits å skolstyrelsen, er -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Depui tementschefen.

hålla en förbindelse av ägaren att i stället för att underhålla byggnaderna
lämna ett mot underhållskostnaden svarande bidrag till skolkassan.

Fredrika Bremerförbundet har framhållit, att den egendom, varå förbundets
lanthushålls- och trädgårdsskola Apelryd är belägen, skänkts till förbundet
för att användas till berörda ändamål. Förbundet har påpekat, att
någon möjlighet att rubba på äganderättsförhållandena icke förefunnes. Förbundet
har ifrågasatt, att förbundet kunde med bibehållande av äganderätten
till skolegendomen upprätta en särskild stiftelse för skolans drivande.

Att en god samverkan kommer till stånd mellan å ena sidan staten såsom
representant för det allmännas önskemål beträffande ifrågavarande
skolor och å andra sidan lokala organ såsom företrädare av jordbrukets
intressen är såsom kommittén framhållit av största betydelse för en ändamålsenlig
lösning av den nu övervägda omorganisationen av den lägre lantbruksundervisningen.
Till vad kommittén i detta hänseende anfört och förordat
kan jag i huvudsak ansluta mig. Det bör sålunda tillkomma de statliga
organen att hava överinseendet över att undervisningen lägges efter ändamålsenliga
linjer och att skolorna fördelas å lämpliga orter i landet samt att
tillräckliga medel stå till förfogande för att kunna upprätthålla skolorna på
en tillfredsställande nivå såväl ifråga örn lärarpersonalen som ifråga om undervisningslokaler
och andra yttre anstalter. Den omedelbara ledningen över
skolorna bör däremot påvila ortsorganen, vilka ock skola tillse att undervisningen
motsvarar de lokala önskemålen och behoven ävensom att skolorna
bliva kända och vinna förtroende bland ortsbefolkningen. De lokala
organ som här närmast kunna komma ifråga äro hushållningssällskapen
och landstingen. Det torde vara nödvändigt, att dessa vid sidan av staten
med intresse och kraft taga sig an skolorna, därest dessa skola kunna få
en lycklig utveckling och vinna förtroende bland landsbygdens ungdom.
Jämte nu nämnda organ torde även stiftelser, föreningar och enskilda kunna
förväntas bidraga till skolornas understödjande och hjälp.

I syfte att vinna en större säkerhet för skolornas riktiga bedrivande och
på lämpligt sätt anknyta dem till ortsintressena har kommittén framfört
önskemålet, att äganderätten till skolorna i första hand borde överföras till
hushållningssällskap eller, i den mån detta icke kunde genomföras, till särskilda
för ändamålet upprättade stiftelser. Ehuru de skäl som kommittén
framfört för denna sin uppfattning äro av betydelse, torde dock av praktiska
skäl ett förverkligande av kommitténs önskemål näppeligen låta sig
göra. Det synes kunna befaras — för vilket även yttranden giva belägg -—
att de landsting, som stödja undervisningsanstalter, icke skola vara villiga
att med bibehållande av sin ekonomiska hjälp överlämna anstalterna till hushållningssällskapen.
Ett övertagande från hushållningssällskapens sida av
de skolor, som tillhöra föreningar eller enskilda, skulle kräva betydande ekonomiska
uppoffringar, vilka sällskapen icke ulan högst väsentliga statsbidrag
skulle vara mäktiga alt företaga. Det är även att märka, att icke alla sällskap
med sina nuvarande ekonomiska resurser torde äga förutsättningar,

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

som äro erforderliga för skolornas bedrivande i fortsättningen. Lämpligast
torde alltså tillsvidare vara att såsom ägare till skolorna liksom för närvarande
stå hushållningssällskap, landsting, föreningar, stiftelser, bolag eller
enskilda personer. Vid beviljandet av statsbidrag till ifrågavarande skolor
torde vara lämpligt att uppställa sådana villkor, att garantier skapas för
skolornas fortsatta bedrivande enligt de av statsmakterna godkända linjerna
och för att de nedlagda statsmedlen icke gå förlorade, därest ägarna
till en skola skulle vilja upphöra med densamma eller förändra den i icke
önskvärd riktning. Till dessa spörsmål återkommer jag emellertid ytterligare
i det följande.

I sitt yttrande har statskontoret framfört vissa rättsliga frågor till diskussion.
Utan att vilja närmare ingå på dessa spörsmål, vilka det icke torde
vara nödvändigt att upptaga till närmare övervägande i detta sammanhang,
torde jag dock här få framhålla, att frågan huruvida och i vad mån skolans
ägare är ansvarig för skolstyrelsens förpliktelser icke kan besvaras generellt
utan torde vara beroende av det förhållande, som i varje särskilt fall råder
mellan ägaren och styrelsen samt tredje man. Dessa problem torde få lösas
enligt de vanliga civilrättsliga regler, som gälla på förmögenhetsrättens område,
och röna intet inflytande av de nu övervägda åtgärderna beträffande
ifrågavarande skolors organisation.

Lantbruksundervisningens ställning till hushållningssällskap, skogsvardsstyrelser
och folkhögskolor m. m.

I anslutning till vad kommittén förut anfört rörande hushållningssällskapens
ställning till den lägre lantbruk sundervisningen
har kommittén föreslagit, att sällskapen i syfte att främja
en planmässig utveckling av undervisningsverksamheten på jordbrukets
område skola erhålla jämväl viss befattning med nämnda verksamhets ordnande.
Kommitténs förslag härutinnan innebär i huvudsak följande. När
erforderliga förutsättningar därför äro för handen, skall Kungl. Majit äga
förordna, att lantbruksundervisningsanstalterna skola inordnas såsom ett
led i vederbörande hushållningssällskaps allmänna undervisningsverksamhet.
Hushållningssällskapet skall pröva den allmänna planen för skolans
undervisningsverksamhet och denna verksamhets ställning inom lantbruksundervisningen
i allmänhet inom sällskapets område. Sällskapet eller dess
förvaltningsutskott skall efter förslag av eller i samråd med skolans styrelse
uppgöra plan till anordnandet av olika kurser vid skolan. Hushållningssällskapet
skall sysselsätta den vid skolan mera stadigvarande anställda lärarpersonalen,
när denna icke helt tages i anspråk för skolans verksamhet, med sådana
ytterligare uppgifter inom sällskapets verksamhetsfält, som efter samråd
med skolans styrelse kan befinnas lämpligt tilldela deni. Denna anordning
liksom skolans ställning i övrigt bör enligt kommitténs förslag medföra,
att ifrågavarande lärarbefattningar tillsättas av hushållningssällskapet. Sko -

Kunell. Maj:ts proposition nr 109-

lans medelsbeliov skall prövas av sällskapet och dess räkenskaper granskas
samtidigt nied hushållningssällskapets.

Såsom motivering till sitt förslag har kommittén — under erinran att hushållningssällskapen
redan för närvarande bedreve viss undervisningsverksamhet
— anfört i huvudsak följande.

Ur det allmännas synpunkt måste det anses angeläget, att de av staten
på olika vägar vidtagna åtgärderna på lantbruksundervisningens område
samverkade på ett sådant sätt, att bästa resultat ernåddes. Det vore ur sådan
synpunkt icke lämpligt, att hushållningssällskap och skolor arbetade mer
eller mindre isolerade från varandra. Situationen krävde, att ett organ, som
ägde överblick över jordbrukets förhållanden inom ett stöiTe område och
som kunde bedöma det aktuella undervisningsbehovet för olika orter och tidpunkter,
finge till uppgift att utöva ledningen av denna undervisningsverksamhet.
Denna uppgift borde jämväl innefatta tillsynen däröver, att, när
flera undervisningsanstalter av samma slag funnes inom ett område, dessa
anstalter med hänsyn till val av huvudkurser samt undervisningens inriktning
inom dessa i möjligaste mån kompletterade varandra, så att de samlade
utbildningsmöjligheterna bäst motsvarade lantbruksbefolkningens behov
inom området.

Den föreslagna organisationsformen, som lämnade skolstyrelsens uppgift att
leda skolans undervisningsverksamhet och handhava dess ekonomi i huvudsak
obeskuren, vöre även ur skolans egen synpunkt önskvärd. Genom inordnande
i hushållningssällskapets verksamhet finge sällskapet ett mera
direkt intresse att sprida kännedom om skolan och utbildningsmöjligheterna
vid denna. För närvarande syntes kännedomen bland jordbrukarna om
lantbrukets ungdomsskolor vara på många håll mycket bristfällig och det
syntes angeläget, att åtgärder vidtoges i syfte att råda bot härför. Den förordade
anordningen medförde vidare, att skolans lärare erhölle ökad möjlighet
att bedriva s. k. utåtriktad verksamhet, varigenom deras kännedom
om bygdens jordbruksförhållanden ökades till gagn för undervisningen vid
skolan. För lantmannaskola med enbart vinterkurs såsom huvudkurs tillkonnne
som en ytterligare fördel, att den fast anställda lärarpersonalen kunde
garanteras stadigvarande sysselsättning under hela året och därigenom erhålla
tryggare arbetsförhållanden och även förmånligare avlöningsvi!!kor.

För hushållningssällskapet återigen borde inordnandet av lantbrukets ungdomsskolor
i sällskapets verksamhet innebära en omedelbar fördel så till
vida, att ett värdefullt tillskott av kvalificerad arbetskraft därigenom ställdes
till sällskapets förfogande. En ytterligare fördel vore, att sällskapet genom
en sådan anordning finge ökad möjlighet att främja önskvärd cirkulation
av befattningshavare mellan lärår- och konsulentverksamhet.

Såsom förut anförts har kommittén föreslagit, att vid lantmanna- och lantbruksskolorna
ökad uppmärksamhet borde ägnas åt undervisningen i skogshushållning.
Kommittén har under hänvisning härtill såsom viktiga spörsmål
framhållit dels frågan örn anställande av lämpliga lärare för denna
undervisning, dels ock frågan örn lämplig undervisningsplan för detta ämne.
I båda dessa angelägenheter har kommittén ansett, att medverkan av skogsvårdsstyrelserna
vore helt naturlig, då dessa utgjorde det centrala skogsvårdsorganet
i sitt län. Kommittén har därför förutsatt, att dylik medverkan
regelmässigt söktes och lämnades.

Vid skola med fast anställd lärare i skogshushållning borde enligt kommit -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

téns mening vederbörande skogsvårdsstyrelse beredas tillfälle att yttra sig
över kompetensen bos sökande till sådan befattning, innan lantbruksstyrelsen
prövade vederbörandes behörighet till tjänsten. Då skogsundervisningen ombesörjdes
av tillfälliga lärarkrafter, har kommittén förordat, att detta örn
möjligt skedde genom tjänstemän hos skogsvårdsstyrelse. Kommittén har
vidare ansett, att vid uppgörande av plan för undervisning i skogshushållning
borde vid samtliga skolor, med undantag av sådana med ringa undervisning
i ämnet (jordbruksbygdsskolor), skogsvårdsstyrelsernas yttrande inhämtas
angående planens lämplighet med hänsyn till ortsförliållandena.

Såsom framgår av vad förut anförts i samband med frågan om äganderätten
till lantbruksundervisningsanstalter äro ett avsevärt antal lantman naoch
lanthushållsskolor samorganiserade med folkhögskolor.
Kommittén har, på sätt förut antytts, ansett ett särskiljande av
dessa skolformer vara av behovet påkallat. Ur kommitténs motivering till
detta förslag torde här få återgivas följande.

Folkhögskolan å ena sidan samt lantmanna- och lanthushållsskolan å den
andra hade väsentligt olika syfte: den förra hade allmänbildande syfte, de
senare vore yrkesskolor. Samlevnaden mellan de båda skolformerna hade
ofta varit sådan, att folkhögskolan framträtt såsom den starkare. Härtill
hade givetvis den historiska utvecklingen spelat en stor roll: folkhögskolan
hade varit den äldre parten, och lantmanna- respektive lanthushållsskolan
hade senare vuxit fram. Resultatet hade i regel blivit, att sådan lantbruksundervisningsanstalt
haft svårt att komma till sin rätt, att utveckla sig och
att över huvud hävda sig vare sig inåt eller utåt.

Den reformering av lantmanna- och lanthushållsskolorna, som kommittén
föresloge, försvårades av ett fortsatt samordnande med folkhögskolan. Ordnandet
av skolornas organisationsproblem, tillgodoseendet av kravet på utåtriktad
verksamhet, genomförandet av årsanställning för lärarna i jordbrukets
tjänst etc. vore allt anstalter, som svårligen skulle låta sig genomföras,
därest skolorna alltjämt vore förenade med folkhögskolor-.

Vissa folkhögskolor hade i större eller mindre utsträckning upptagit lantbruksundervisning
på sitt program. Där ifrågavarande undervisning hade
så ringa omfattning, att den närmast kunde hänföras under begreppet hembygdskunskap,
borde den kunna vara ägnad att direkt främja lantbruksundervisningens
syfte genom att stimulera ungdomen att söka verklig utbildning
på området. Beträffande det mindre antal folkhögskolor återigen, som
meddelade en mera omfattande lantbruksundervisning, borde uppställas det
kravet, att lantbruksundervisningen fyllde berättigade anspråk på yrkesutbildning
inom ifrågavarande område. Kommittén betraktade det såsom självklart,
att sådan undervisning icke skulle upptagas av ytterligare folkhögskolor.

Kommittén har ansett, att det förordade skiljandet av sambandet mellan
lantmanna- eller lantluishållsskola samt folkhögskola bör genomföras under
loppet av högst åtta år.

Kommittén har i detta sammanhang något berört möjligheterna av samul
a n 1 ä g g n ing av 1 a n t m annaskola och la ut hushållsskol a.
Enligt kommitténs mening böra hinder icke uppställas för en sådan åtgärd.
Dock har det synts kommittén nödvändigt, att därvid vissa reglerande före -

Kungl. Majlis proposition nr 109.

skrifter uppställas i syfte att tillförsäkra lanthushållsskolan den självständighet,
varav den kan vara i behov. Kommittén har i sådant hänseende
föreslagit i huvudsak följande. Lantmannaskolan och lanthushållsskolan
böra hava samma ägare. Styrelsen bör vara gemensam och förslagsvis
bestå av fem valda ledamöter, därav två kvinnor, samt de båda föreståndarna
vid skolorna. Varje skola bör hava sina egna undervisningsbyggnader,
dock att gymnastiklokalen lämpligen bör vara gemensam. Lanthushållsskolan
bör få utnyttja lantmannaskolans jordbruk för sin undervisning.
Lanthushållsskolan bör disponera över egen trädgård för undervisningen
liksom också för undervisningen i smådjursskötsel själv äga erforderliga
stallutrymmen med tillhörande djurbesättningar. Ekonomien bör
hållas fullt skild för de båda skolorna.

Yttrandena.

Kommitténs förslag rörande lantbruk sundervisningens inordnande
i hushållningssällskapens verksamhet har biträtts
i ett stort antal yttranden. På många håll har emellertid förslaget
väckt betänkligheter.

Lantbruksstyrelsen, som ställt sig avvisande mot förslaget, har i ämnet
anfört, bland annat, följande.

Beträffande lantbruksskolornas inordnande under hushållningssällskapen
funne lantbruksstyrelsen icke några vägande skäl härför föreligga. Enligt
nuvarande organisationsform hade det hushållningssällskap, inom vars område
skolan vore belägen, att utse övervägande delen av skolans styrelse.
Endast skolstyrelsens ordförande utsåges av lantbruksstyrelsen, liksom i regel
fallet vore med andra skolor, som helt och hållet dreves med bidrag av
statsmedel, exempelvis trädgårdsskolor och mejeriskolor. En förändring
härutinnan funne lantbruksstyrelsen ur det allmännas synpunkt varken
önskvärd eller lämplig. Kommittén hade i föreliggande betänkande icke anfört
motiv för sina förslag på dessa punkter. Fastmer syntes förslagen endast
utgöra ett led i kommitténs allmänna strävan efter likformighet skolorna
emellan. Ett inordnande av lantmannaskolorna under hushållningssällskapen
vare sig med eller utan överförande, på sätt kommittén föreslagit
av äganderätten,° funne styrelsen dock knappast skäligt och ej heller genommåhända
vägande skäl till kommitténs långt gående förslag
på förevarande område torde hava varit dess önskan att åstadkomma ett
bättre utnyttjande av lantmannaskolornas lärarkrafter den tid, de icke vore
upptagna av undervisning, och sålunda möjliggöra en omläggning av lärarpersonalens
avlöningsförhållanden. Sådan omläggning kunde lantbruksstyrelsen
emellertid icke för närvarande tillstyrka. Under sådana förhållanden
bortfölle nämnda motiv för skolornas inordnande under sällskapen. Enligt
lantbruksstyrelsen förmenande borde dock ett visst samarbete mellan
särskilt lantmannaskolorna och hushållningssällskapen åvägabringas, nämligen
så till vida att ett lämpligt utnyttjande av lärarpersonalen på överenskommelsens
väg åstadkommes till gagn för såväl sällskapen som vederbörande
lärare. Det syntes lantbruksstyrelsen därför önskvärt, att sådana bestämmelser
meddelades, att vederbörande hushållningssällskap — som speciellt
företrädde lanthushållningen i orten — jämväl, där annan institution

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

eller annat organ än hushållningssällskap vore huvudman för lantmannaskola,
tillförsäkrades rätt till en god representation i skolas styrelse. Vad
lantbruksstyrelsen anfört rörande lantmannaskolorna gällde ock i fråga örn
lanthushållsskolorna.

Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott har uttalat, att, därest
landstinget skulle bära det ekonomiska ansvaret föi lantmanna- och lanthus''
hållsskolorna, landstinget måste bibehålla huvudmannaskapet och ledningen
av skolorna.

Liknande synpunkter hava framförts i yttranden från flera landstings förvaltningsutskott.

Lantbruksakademien har motsatt sig ifrågavarande förslag under uttalande
av sin fruktan, att skolorna skulle förlora den fria ställning, som vore en
väsentlig förutsättning för all undervisnings- och uppfostrarverksamhet.

Flertalet hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava ansett förslaget om
inordnande av den fasta lantbruksundervisningen i hushållningssällskapens
allmänna undervisningsverksamhet i princip välbetänkt men framhållit, att
sällskapen i allmänhet icke vore i stånd att taga de ekonomiska konsekvenser,
som en dylik anordning skulle medföra. Sålunda hava Stockholms läns
och stads, Kronobergs, Hallands och Värmlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott uttalat, att dessa hushållningssällskap icke kunde övertaga
ifrågavarande verksamhet, örn icke vederbörande landsting garanterade
åtminstone viss del av skolornas ekonomi. Förvaltningsutskotten i Uppsala
läns samt i Älvsborgs läns norra och södra hushållningssällskap hava
ansett, att landstingen borde hava lagstadgad skyldighet att understödja den
lägre lantbruksundervisningen. Malmöhus låns och Skaraborgs läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott hava däremot föreslagit, att staten måtte
helt övertaga det ekonomiska ansvaret för denna undervisningsverksamhet.
Även förvaltningsutskotten hos Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens
läns hushållningssällskap hava varit av den uppfattningen, att staten
borde ställa större bidrag till förfogande för ändamålet än vad kommittén
föreslagit. Andra förvaltningsutskott, såsom Kalmar läns norra och södra
samt Västmanlands läns hushållningssällskaps, hava framhållit att alla
hushållningssällskap icke hade ekonomiska möjligheter att övertaga ansvaret
för ifrågavarande lantbruksundervisningsanstalter. Jämtlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott har förordat, att frivilligt samarbete borde
ordnas mellan hushållningssällskap och ifrågavarande skolor. Gotlands läns
hushållningssällskaps förvaltningsutskott har förklarat sig icke kunna ansluta
sig till förslaget, att lantmannaskolans lärare skulle vara anställda som hushållningssällskapets
tjänstemän. Tanken vore enligt utskottets mening i
princip tilltalande men troligen icke möjlig att realisera under nuvarande förhållanden.

Flertalet skolstyrelser hava framhållit, att, om den fasta lantbruksundervisningen
skulle inordnas i hushållningssällskapens allmänna undervisningsverksamhet,
skolstyrelserna borde äga större inflytande än kommittén före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

slagit. Allt för starkt beroende av hushållningssällskapen skulle enligt styrelserna
för Svalövs och Katrinebergs lantmannaskolor inverka menligt på
skolornas utvecklingsmöjligheter. Styrelsen för Viks lantmannaskola har
ansett, att ifrågavarande skolor borde underställas vederbörande landsting
i stället för hushållningssällskap. Styrelserna för Hemse och Sala lantmannaskolor
hava uttalat, att samarbetet mellan hushållningssällskapen och skolorna
borde ordnas frivilligt. Vissa andra skolstyrelser hava föreslagit, att
staten eller vederbörande landsting måtte övertaga det ekonomiska ansvaret
för skolorna.

Styrelserna för Viks, Sala samt Mora lantmannaskolor hava ansett, att
de anslagsgivande myndigheterna holde vara representerade i respektive skolstyrelser.
Styrelsen för Gamleby lantmannaskola har ställt sig tveksam örn
reformens lämplighet. Styrelsen för Tenhults lantmannaskola har framhållit,
att, därest skolorna komme att underställas hushållningssällskapen, vederbörande
skolas föreståndare borde bliva föredragande i hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i de ärenden, som rörde skolan. Styrelserna för
Stora Segerstads lantmanna- och lanthushållsskolor lia uttalat:

Det vore icke lämpligt, att hushållningssällskapens förvaltningsutskott i
dess helhet skulle vara en överstyrelse över skolstyrelsen, som i många fall
valdes av hushållningssällskapets förvaltningsutskott ensamt eller i andra fall
delvis av detta och delvis av landsting eiler stiftelse. En skola och dess verksamhet
skulle i sådant fall dirigeras av minst fyra institutioner. Den för ifrågavarande
fall föreslagna apparaten bleve allt för tungrodd och det syftemål,
som därmed avsåges, kunde vinnas på enklare sätt. Då förvaltningsutskottet
till sina representanter i skolstyrelsen utsåge intresserade, sakkunniga och ansvarskännande
personer, borde skolstyrelse även äga de befogenheter, som
enligt kommitténs förslag skulle tillkomma förvaltningsutskott i stället för
skolstyrelse.

Styrelserna för lantmanna- och lanthushållsskolorna i Vindeln hava framhållit,
bland annat:

Det förefölle oklokt att överskatta hushållningssällskapens eller deras förvaltningsutskotts
förmåga att handhava undervisningsfrågor, även om det
gällde lantbruket. I de flesta fall vore det mycket få inom hushållningssällskapet
och dess förvaltningsutskott, som hade pedagogiska insikter eller erfarenhet
av den räckvidd, att de sakligt kunde bedöma undervisningsproblem.
Felet i kommitténs förslag vore emellertid det, att så många instanser
skulle pröva och granska, att man inte visste, vem som styrde och ställde
vid en skola.

Lantbrukshögskolans lurarråd, som förklarat sig icke kunna biträda kommitténs
förslag rörande ordnandet av förhållandet mellan hushållningssällskapen
och ifrågavarande skolor, har såsom skäl härför uttalat i huvudsak
följande.

Det vöre visserligen av vikt, att lärarnas utåtriktade verksamhet kunde
främjas, så att dessa lärde känna lantbruket inom orten och dess förutsättningar.
Det syntes dock lärarrådet vida viktigare, att skolorna även i fortsättningen
finge behålla den fria ställning, de för närvarande intoge gentemot
hushållningssällskapen. Sålunda borde undervisningen kunna ordnas på det

Kunni. Maj.ts proposition nr 109.

sätt, skolans lärare och styrelse lunne lämpligast, utan att hushållningssällskapets
förvaltningsutskott eller någon sällskapets tjänsteman i detta avseende
tilldelades rollen av överhöghet. Ett samarbete mellan skolorna och
sällskapen vore givetvis önskvärt, men detta borde ordnas genom fri överenskommelse
i varje särskilt fall och ej så, att skolorna förlorade sin fria ställning.

Styrelsen för Sveriges agronomförbund har anfört:

Styrelsen kunde icke tillstyrka förslaget om lantmannaskolornas inrangerande
i hushållningssällskapens verksamhet. Under de senaste decennierna
hade utvecklingen allt bestämdare gått mot skolornas frigörande i organisationshänseende
från det historiskt betingade sambandet med folkhögskolorna,
och kommitténs förslag komme, örn det genomfördes i denna del, att föra
fram till ett fullbordande av denna utveckling. Från skolornas sida torde
detta också hälsas med tillfredsställelse. De vore emellertid icke benägna att
träda in under ett nytt förmynderskap utan önskade fastmer att under eget
ansvar och under den centrala myndighetens ledning bemästra undervisningsproblemen.

Det praktiska resultat, som kommittén väntade^ av den föreslagna organisationsformen,
skulle kunna vinnas med andra åtgärder än de föreslagna.
Den vägen skulle förslagsvis kunna väljas, att, sedan skola och hushållningssällskap
överenskommit om gemensam användning av de vid skolan anställda
lärarna, denna överenskommelse skulle ligga till grund för statsbidrag till
skolan för helårsanställning av dess lärare. På detta sätt skulle ernås, att
skolans ställning bleve mindre isolerad, att skolan genom lärarnas deltagande
i hushållningssällskapets verksamhet under viss del av året bleve mera känd,
att lärarnas periodiska verksamhet i hushållningssällskapets tjänst förde dem
i närmare kontakt med länets jordbrukare, vilket i sin tur komme undervisningen
till godo, att nämnda sysselsättningsproblem vore löst, och att hushållningssällskapen
tillfördes värdefull extra arbetskraft under den del a\
året, då sådan vore mest av nöden. Dessa fördelar skulle dessutom uppnås,
utan att vederbörande hushållningssällskap behövde övertaga ledningen av
skolan och undervisningsverksamheten med de för de flesta sällskap oöverkomliga
ekonomiska förpliktelser en sådan anordning skulle medföra, och
skolorna skulle få bevara en nyvunnen och av dem själva högt skattad
självständighet.

Kalmar läns södra och Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
hava förklarat sig icke kunna förorda, att lärarbefattningar vid lantmannaskolor
i vissa fall skulle tillsättas av hushållningssällskapen, tillsättandet
av lärare borde ske av den styrelse, som hade att taga närmare befattning
med verksamheten i dess helhet.

Liknande uttalanden hava även gjorts av vissa skolstyrelser.

Statskontoret, som principiellt biträtt kommitténs förslag rörande skolornas
ställning till hushållningssällskapen, har emellertid ifrågasatt, att det skulle
undersökas, huruvida icke skolstyrelsen skulle kunna inordnas såsom led i
hushållningssällskapets organisation. Med hänsyn till alt behovet av en omorganisation
av hushållningssällskapen och en omprövning av deras förhållande
till staten i senare lid allt oftare gjort sig påmint, har statskontoret ansett
det lyckligt, örn skolornas organisationsfråga kunde upptagas i sammanhang
med en utredning av dessa spörsmål.

Kungl. Majlis proposition nr 109.

Kommitténs förslag att helt frigöra lantbruks undervisningsanstalter
na från folkhögskolorna har i yttrandena
i allmänhet i princip vunnit gillande. Emellertid har förslagets ekonomiska
konsekvenser flerstädes ingivit allvarliga betänkligheter. Särskilt har mot
kommitténs förslag anmärkts, att någon utredning rörande de ekonomiska
följderna av förslagets genomförande för folkhögskolorna icke förebragts.

Lantbruksstyrelsen har anfört, bland annat, följande.

Såsom folkhögskolorna utvecklats vore det uppenbart, att samhörigheten
mellan folkhögskolan och lantmannaskolan kunde innebära mindre önskvärda
band på lantmannaskolan och hindra dess ändamålsenliga utveckling.
Lantbruksstyrelsen måste därför i princip ansluta sig till kommitténs krav
på fullständig skilsmässa mellan de båda skolformerna jämväl i administrativt
hänseende. Emellertid syntes en sådan skilsmässa på vissa håll knappast
vara genomförbar utan allt för stora ekonomiska uppoffringar, i det
att den ena skolan — och därvid i regel lantmannaskolan — måste utbrytas
och flyttas till annan plats. Då båda skolorna tillhörde samma huvudman
och kanske delvis vore förlagda till samma byggnader, vore det nämligen
knappast möjligt och säkerligen icke rationellt att underställa dem olika styrelser.
Understundom vore det också nödvändigt, att ett visst chefsskap för
bägge undervisningsformerna utövades av en för båda skolorna gemensam
rektor. Erfarenheten visade dock att, där så kunnat ske, skilsmässa emellan
folkhög- och lantmannaskola på en del håll genomförts. Det vöre dock icke
uteslutet, att fall kunde finnas, där ett genomförande av fullständig skilsmässa
mellan dessa skolor, om hänsyn toges till alla förhållanden, skulle
medföra större olägenheter än fördelar. Under sådana förhållanden funne
sig lantbruksstyrelsen kunna ansluta sig till kommitténs förslag på denna
punkt, dock endast under förutsättning att rätt förbehölles Kungl. Maj:t att,
örn särskilda skäl därtill föranledde, medgiva fortsatt samband skolorna
emellan i form av, bland annat, gemensam styrelse och rektor.

Flertalet av styrelserna för lantmanna- och lanthushdllsskolorna synas
vara eniga om lämpligheten av lantmannaskolans skiljande från folkhögskolan.
Styrelserna för Färgelanda, Mora, Bollnäs och Vindelia lantmannaskolor
hava emellertid ansett, att bärande skäl för en dylik skilsmässa icke
anförts. Styrelserna för Tomelilla och Fellingsbro lantmannaskolor hava
föreslagit, att respittiden för skiljandet av dessa skolor måtte utsträckas till
tio år. Styrelserna för Kåversta och Tårna lanthushållsskolor hava framhållit,
att lanthushållsskolornas skiljande från övriga skolformer borde få avgöras i
varje särskilt fall efter de olika förutsättningar — framför allt sådana av ekonomisk
art — vilka i olika län och på olika orter förefunnes. Statskontoret
har uttalat en liknande mening. Styrelsen för Fellingsbro lanthushållsskola
har anfört, att lanthushållsskola borde kunna förläggas till samma plats som
folkhögskola, under förutsättning att full ekonomisk självständighet ordnades
för densamma.

Styrelsen för östra Grevie lanthushållsskola har yttrat, bland annat:

Att endast för principens skull genomföra en skilsmässa mellan folkhögskola
och lanthushållsskola syntes vara en misshushållning med de enskilda
och allmänna medel, som offrats just i syfte att vid samma anläggning bereda

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

plats för båda skolformerna. Om en detaljerad uppdelning skulle ske i enlighet
med kommitténs yrkanden beträffande undervisningen vid folkhögskola
och lantmanna- eller lanthushållsskola, torde konsekvensen kräva, att
denna specifikation av för den ena eller andra skolformen tillåtna eller icke
tillåtna ämnen bleve ömsesidig och icke ensidig.

Älvsborgs luns norra och södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott
ha ansett, att sambandet mellan folkhögskola och lantmannaskola borde
bibehållas på platser, där lokala önskemål därom förefunnes. Liknande synpunkter
hava framförts av landstingets i länet förvaltningsutskott. Örebro
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat, att skiljandet av
lantmanna- och lanthushållsskolor från folkhögskola borde avgöras ur olika
synpunkter och i varje särskilt fall. Vissa förvaltningsutskott Ira oförbehållsamt
uttalat sig för ett skiljande av ovannämnda skolformer i enlighet
med kommitténs förslag.

Örebro läns landstings förvaltningsutskott har framhållit, att skäl syntes
finnas även för bibehållande av sambandet mellan de olika skolformerna.
Det vore uppenbara fördelar för lantmanna- och lanthushållsskolor att hava
tillgång till speciallärare från folkhögskolorna samt möjlighet att använda
folkhögskolornas samlingar och undervisningsmateriel m. m. Ett allmänt
genomförande av kommitténs förslag i denna del kunde även komma att i
vissa fall medföra stora ekonomiska uppoffringar för det allmänna utan att
däremot svarande fördelar uppnåddes för utbildningen av landsbygdens
ungdom. 1 varje fall syntes försiktigheten bjuda, att kommitténs förslag icke
fastsloges som princip, från vilket intet undantag skulle vara medgivet.

Skolöverstyrelsen, som ansett förslaget olämpligt, har anfört, bland annat:

överstyrelsen ville först erinra därom, att under senare år en frivillig skilsmässa
mellan folkhögskola och fackskola flerstädes ägt rum och att framför
allt lokala förhållanden varit avgörande för en dylik upplösning av^ ett tidigare
samgående. I varje särskilt fall hade det givetvis ankommit på skolornas
målsmän att fatta beslut i saken. Den upplösning av sambandet, som
kommittén nu föresloge, skulle vara obligatorisk. De skäl, som härför anförts,
vore enligt överstyrelsens mening icke övertygande. Där samarbetet
mellan de olika skolformerna av ena eller andra skälet vöre mindre gott,
kunde en skilsmässa vara starkt motiverad, men där de olika skoltyperna,
såsom på många ställen varit tallet, städse väl samarbetat och känt betydelsen
av att de olika skolorna kunde komplettera varandra och i fostran av
eleverna vara varandra till hjälp, funnes ingen önskan örn skilsmässa. Lika
litet torde vid dessa senare skolor känslan av att den ena skolformen hindrade
den andras utveckling förefinnas. Skolöverstyrelsen ville uttala såsom
ett önskemål, att, innan en obligatorisk skilsmässa föreskreves, en detaljundersökning
rörande förutsättningarna för skilsmässa vid varje särskild
skolanläggning först skedde samt att, där skolornas målsmän funne ett fortsatt
samgående önskvärt, pedagogiskt klokt och för de olika skolornas existens
och arbetsmöjligheter bäst, Kungl. Majit skulle förbehållas rätt att
efter vederbörlig framställning medgiva sådant fortsatt organisatoriskt samgående.
Kommittén hade behandlat frågan örn upphävandet av samarbetet
som uteslutande en den ena partens, fackskolornas, angelägenhet. Denna
ensidiga inställning till problemet örn den fortsatta samlevnaden mellan skolorna
markerades allra tydligast av den omständigheten, att kommittén icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

verkställt en utredning av de ekonomiska konsekvenserna för folkhögskolorna
av en skilsmässa. Överstyrelsen funne det ofrånkomligt, att en dylik
utredning skedde, innan ett förslag om den fasta lantbruksundervisningens
omorganisation förelädes riksdagen. Resultatet av en utredning måste komma
att ställa sig helt olika vid olika skolor, eftersom arten av det organisatoriska
samgåendet vore högst skiftande vid skolorna. Sålunda ville överstyrelsen
erinra därom, att somliga kombinerade skolor hade sina undervisningslokaler,
sina lärarbostäder, sina elevbostäder och övriga behövliga
utrymmen samlade i en byggnad, som, örn den ena skoltypen flyttades bort,
skulle bliva onödigt stor för den kvarvarande skolan och givetvis krävde i
underhåll och i kostnader för driften utgifter, som nu erlades av de båda
skolorna gemensamt. Andra skolor, närmast de som hade ekonomiska
föreningar såsom målsmän, hade större eller mindre kapital investerade i den
gemensamma skolanläggningen. Det skulle för en kvarvarande skola med
ali sannolikhet i åtskilliga fall vara ekonomiskt omöjligt att lösa ut den bortflyttande
skolan eller, där skolanläggningen hade medfört skuldsättning, ensam
förränta och amortera den skuld, som skolorna tidigare haft att gemensamt
bära. Att skolornas målsmän i alla förevarande fall skulle vara villiga
eller ens äga möjlighet att i form av ökade anslag lämna kompensation för
ett sänkt ekonomiskt underlag för en skolas drift torde icke kunna tagas med
i räkningen som en säker realitet, örn en skola i följd av en obligatorisk
skilsmässa måste åtaga sig en väsentligt ökad årlig ekonomisk börda, borde
också möjligheter skapas till beredande av ökade statsbidrag åt sådan skola,
då det eljest kunde tänkas, att skolans existens såsom en följd av utbrytningen
bleve äventyrad.

Slutligen borde det icke förbises, att åtskilliga kombinerade skolor ägde
skoljordbruk, vilket förhållande givetvis avsevärt kunde försvåra den av kommittén
såsom önskvärd betraktade utflyttningen. Det torde icke få anses
uteslutet, att, om en skilsmässa måste ske vid en dylik med skoljordbruk utrustad
skola, det av skolans målsman kunde befinnas riktigast och lämpligast,
att folkhögskolan flyttade. Kommittén hade icke tagit en sådan möjlighet
med i beräkningen och hade följaktligen heller icke utrett, hur en dylik utflyttning
skulle ekonomiskt ordnas. Det syntes överstyrelsen skäligt, att,
om en utflyttning skulle ske, den av kommittén föreslagna hjälpen från statens
sida borde utgå enligt lika normer, oberoende av om det voi''e folkhögskolan
eller den därmed förbundna fackskolan som flyttade.

Av de från styrelserna för kombinerade skolor avgivna yttrandena framgar,
att kommitténs förslag tillstyrkts med eller utan reservation av sju skolor
och avstyrkts av fyra. Övriga styrelser hava ställt sig ganska reserverade
till förslaget utan att dock vilja motsätta sig dess genomförande.

I anledning av kommitténs yttrande rörande begränsningen av
lantbruk sundervisningen vid folkhögskolorna lia
vissa uttalanden gjorts i utlåtandena.

Lantbruksstyrelsen har härutinnan anfört, bland annat, följande.

Lantbruksstyrelsen ville till prövning upptaga frågan om förhållandet mellan
lantmannaskolundei visningen och den undervisning i lantmannaämnen,
sorn bedreves vid vissa folkhögskolor. Till vad kommittén på denna punkt anfort
kunde lantbruksstyrelsen principiellt ansluta sig. Styrelsen ansåge, att
sådana olägenheter vore förenade med dessa dubbla, med varandra icke
samverkande utan snarare konkurrerande statsunderstödda undervisnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

former i lantmannaämnen, att skäl förelåge för att gå ännu ett steg längre
än kommittén föreslagit.

Den vid folkhögskolorna bedrivna lantmannaundervisningen hade givetvis
varit värdefull för jordbrukets utveckling och måste nog fortfarande anses
så vara, i den mån tillgång till undervisning vid lantmannaskola icke
förelåge. Ju mera den senare undervisningsformen ordnades och utvecklades
kunde det befaras, att folkhögskolornas lantmannaundervisning komme
att stå hindrande i vägen. Det kunde nämligen icke undvikas, att de så kallade
lantmannabetonade folkhögskolorna uppträdde såsom direkta konkurrenter
till lantmannaskolorna i fråga om elevanskaffning. Förekomsten av
sådana lantbruksbetonade folkhögskolor hade också direkt motverkat anordnandet
av väl utrustade lantmannaskolor. Örn nu lantmannaskolorna omorganiserades
så, att de lämpade sig för olika trakters och jordbrukarkategoriers
behov, syntes det irrationellt, att staten i annan ordning stödde en
lantmannautbildning, som bedreves enligt äldre former. Lantbruksstyrelsen
ville därför föreslå, att i samband med en omorganisation av lantmannaskolorna
till allsidig prövning upptoges frågan, huruvida statsunderstöd fortfarande
borde utgå till lantbruksbetonad folkhögskola.

Skolöverstyrelsen har principiellt anslutit sig till samma ståndpunkt som
lantbruksstyrelsen men framhållit, att den ifrågasatta ändringen i folkhögskolornas
undervisning med hänsyn till de anställda lärarkrafterna icke
kunde ske omedelbart.

Kommitténs uttalande rörande sam förläggning av lantmannaskola
och lanthushållsskola har föranlett vissa påpekanden.

Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett, att lantmanna-
och lanthushållsskolor borde förläggas till samma plats, då skötseln
av skoljordbruket vid lanthushållsskola därigenom skulle förenklas. Jönköpings
läns hushållningssällskap har anfört, att lantmanna- och lanthushållsskola
borde hava gemensam administration, när de vore förlagda till samma
plats.

Riksförbundet landsbygdens folk har uttalat, att det vore önskvärt, att
lantmanna- och lanthushållsskolorna förenades och att viss samdrift mellan
dem komme till stånd. Förbundet har framhållit, att undervisningen vid
en lanthushållsskola måste i hög grad befrämjas, om skolan hade tillgång
till ett skoljordbruk. Enligt förbundets uppfattning gav erfarenheten från platser,
där båda skolformerna vore förenade i en anstalt, vid handen, att denna
skolform vore för elevernas utbildning och karaktärsdaning av största värde.

Ett av de viktigaste spörsmålen vid en blivande omorganisation av denDepartementslägre
lantbruksundervisningen är frågan på vad sätt förhållandet mellan nu chelenifrågavarande
skolor, å ena, samt hushållningssällskapen, å andra sidan, bör
ordnas. Till det av kommittén framlagda förslaget till problemets lösning
kan jag icke helt ansluta mig. Ett visst samordnande av lantbruksundervisningen
med hushållningssällskapens verksamhet synes emellertid välbetänkt.
Att i så hög grad underordna skolorna sällskapen eller deras förvaltningsutskott,
som kommittéförslaget innebär, torde dock icke vara lämpligt.
Visserligen kan en dylik anordning synas rationell och effektiv, men den tor -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

de likväl ur flera synpunkter, såsom i yttrandena påpekats, medföra nackdelar.
Samordnandet av sällskapen och skolorna synes mig böra få utvecklas
efter vad som finnes lämpligt inom de olika orter, där skolorna äro belägna,
och på sådant sätt att de anslagsbeviljande lokala organens intresse
för skolorna icke minskas.

Den samverkan, som enligt min mening bör komma till stånd mellan hushållningssällskapen
och skolorna, torde därför böra genomföras på frivillighetens
väg och under förutsättning, att samtliga de i fx-ågan intresserade partenia
därom äro ense och att skolornas ekonomiska ställning icke därigenom
lubbas. Vid denna samverkan böra hushållningssällskapens förvaltningsutskott
få tillfälle att yttra sig över de folkslag till allmän plan för skolornas
verksamhet, till undervisningsplan samt till de för skolornas medelsbehov
upprättade staterna, vilka samtliga förslag sedermera fastställas av lantbruksstyrelsen.
Vad angår lärarnas tillsättande torde detta få ankomma på
skolornas styrelser, vilka bära närmaste ansvaret för skolornas verksamhet
och utveckling. I den mån skolornas lärarkrafter icke helt tagas i anspråk
för skolornas verksamhet böra de kunna användas för de uppgifter, som
vedeidiörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott, och skolstyrelse anse
böra ankomma på dem. Även i de fall där dylik samverkan icke kommer
till stånd förutsätter jag, att hushållningssällskapen i den mån så är möjligt
begagna skolornas lärarkrafter i sin verksamhet.

Genom det nu ifi-ågasatta samai‘betet mellan skolorna och hushållningssällskapen
vinnes, att en bättre överblick över skolornas verksamhet kan
erhållas och att de olika skolorna inom ett hushållningssällskaps vexksamhetsområde
kunna organiseras och ifråga om sina undervisningsplaner inriktas
så att de komplettera varandra. Jordbrukarungdomen erhåller härigenom
sina utbildningsbehov täckta på det för den lättast tillgängliga och bästa
sätt. Ett samarbete mellan skolorna och hushållningssällskapen på sätt här
skisserats torde även medföra, att sällskapens intresse för skolverksamheten
stärkes och skolorna till följd härav kunna påräkna ett större stöd från sällskapens
sida. Det torde vara att föi-vänta, att genom sällskapens försorg
kunskapen om skolorna och deras betydelse ur utbildningssynpunkt för
jordbrukarna blir mera spridd ute i bygderna. Av vikt är jämväl, att genom
den nu ifrågasatta samverkan större möjligheter öppnas att på ett rationellt
sätt utnyttja lärarkrafterna vid skolorna. Avgjorda fördelar vinnas härigenom
för såväl skolorna och lärarna som sällskapen. Skolorna kunna sålunda
erbjuda lärarna bättre löne- och anställningsvillkor och bli därigenom i
tillfälle att förvärva bättre kvalificerade lärarkrafter. Sällskapen å sin sida
kunna för sin undervisnings- och konsulentverksamhet i viss mån disponera
mångsidigt utbildad och tränad personal. En önskvärd cirkulation av
befattningshavarna mellan skolorna och sällskapen underlättas även genom
den föreslagna anordningen.

För det fall att, efter det samarbete mellan skola och hushållningssällskap
i fråga om lärarkrafternas rationella utnyttjande anordnats, olika meningar

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

i viss sådan fråga skulle uppstå mellan skolstyrelsen och sällskapet torde
det böra få ankomma på lantbruksstyrelsen att träffa avgörande i saken.

Vad kommittén anfört rörande samarbete mellan skolorna och skogsvårdsstyrelserna
i frågor, som äga samband med den vid skolorna bedrivna undervisningen
i skogshushållning, föranleder inga erinringar från min sida.
Dylikt samarbete är önskvärt och lämpligt och torde också utan svårighet
kunna etableras.

Beträffande det av kommittén väckta förslaget att frigöra nu ifrågavarande
skolor från folkhögskolorna i de fall, där de äro sammanförda i en gemensam
skola, torde vägande skäl tala för en sådan anordning. I princip
kan jag även ansluta mig till detta förslag. Efter en sådan skilsmässa torde
det kunna förväntas, att lantmanna- och lanthushållsskolorna bättre
skola kunna göra sig gällande och få en förmånligare och friare ställning.
Emellertid skulle ett genomförande av förslaget utan någon begränsning i vissa
fall medföra så avsevärda kostnader, att desamma icke kunna bäras av
skolorna eller deras huvudmän utan statens mellankomst, varvid stora krav
kunde komma att ställas på statskassan. Med hänsyn härtill anser jag, att det
icke bör föreskrivas en ovillkorlig skyldighet att genomföra den föreslagna
upplösningen av sambandet mellan ifrågavarande skolor och folkhögskolorna.
Kungl. Majit torde från fall till fall böra kunna medgiva att en nu
bestående samhörighet tillsvidare må bibehållas, särskilt då ett omedelbart
skiljande av skolorna skulle medföra alltför dryga kostnader. Vid inrättandet
av nya skolor bör givetvis tillses, att någon sammanläggning med folkhögskola
icke äger rum.

I anslutning till vad kommittén och skolöverstyrelsen föreslagit anser jag
önskvärt, att den undervisning i rena jordbruksämnen som nu bedrives vid
vissa folkhögskolor upphör. Den dualism i undervisningen, som i viss mån
uppkommer därigenom att även folkhögskolorna upptagit lantbruksundervisning
på sitt program, kan icke vara till gagn för någondera av nu berörda skolformer.
Vad jag nu uttalat avser givetvis icke att förhindra att i samband
med den allmänna undervisningen t. ex. i naturlära och dylika ämnen vid
folkhögskolorna lämnas orientering och upplysning rörande jordbruket och
därmed sammanhängande frågor. Jag förutsätter, att skolöverstyrelsen upptager
detta spörsmål till övervägande och vidtager erforderliga åtgärder.

De av kommittén framförda synpunkterna på frågan om lämpligheten
av sammanläggning av lantmannaskola och lanthushållsskola föranleda icke
någon erinran från min sida. I likhet med kommittén anser jag, att något
hinder icke bör resas häremot. De för reglerandet av sammanläggningen av
kommittén förordade bestämmelserna torde i huvudsak vara ändamålsenliga.
Emellertid torde föreskrifterna icke göras ovillkorliga utan bör det få ankomma
på Kungl. Majit att vid behov medgiva dispens från dem.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 109.

Kungl. Majlis proposition nr 109.

Lärarnas utbildning.

I sitt betänkande har kommittén framlagt vissa förslag rörande utbildningen
av lärarna vid lantbruksundervisningsanstalterna. Dessa förslag avse
endast de agronomiskt utbildade läx-arna. Efter att hava redogjort för fordringarna
för inträde vid lantbrukshögskolan samt undervisningen där (sid.
155—157 i betänkandet), har kommittén framhållit, att den nuvarande pedagogiska
utbildningen vid lantbrukshögskolan vore för knapphändig för utbildning
av lärare för lantmanna- och lantbruksskolorna. Kommittén har
föreslagit, att denna bör ordnas i huvudsak på följande sätt. Främst för sådana
studerande, som ämna ägna sig åt lärarverksamhet, utbygges den nu
vid lantbrukshögskolan anordnade kursen i pedagogik. Den bör, liksom hittills
varit fallet, omfatta dels föreläsningar och dels undervisningsövningar
jämte övningar i lantbruksjournalistik. Tillhopa böra föreläsningarna upptaga
25 lektionstimmar. Efter föreläsningarnas slut bör varje deltagare i
kursen hålla en övnings- och en provföreläsning, vilken bör följas av kritik.
De studerandes övriga undervisningsövningar böra lämpligen äga rum vid
Ultuna lantbruksskola samt vid närbelägna lantmannaskolor. Innan studeranden
får hålla några lektioner vid nämnda skolor, bör han först hava
åhört ett visst antal lektioner och av vederbörande lärare blivit underrättad
om det sätt, på vilket undervisningen vid dessa skolor meddelas. Därefter
bör den studerande hålla minst tillhopa fyra övnings- och provlektioner.
Sedan en från lantbrukshögskolan utexaminerad agronom erhållit anställning
såsom extra ordinarie ämneslärare vid lantmanna- eller lantbruksskola,
bör det tillkomma vederbörande föreståndare att giva den nye läraren den
handledning i fråga om undervisningsverksamheten, varav denne kan vara
i behov. Genom att såsom kommittén föreslagit fordra, att agronom skall
hava tjänstgjort minst två år såsom extra ordinarie ämneslärare, föx-rän han
må anses behörig att erhålla mera fast anställning såsom ordinarie ämneslärare,
har möjlighet vunnits att pröva den unge agronomens lämplighet för
lärarkallet, innan han i förekommande fall såsom ordinarie knytes till ifrågavarande
undervisningsverksamhet.

Beträffande utbildandet av lärarinnor för lanthushållsskolorna har kommittén
— efter att hava redogjort för den nuvarande utbildningsordningen
— uttalat, att hela frågan örn lanthushållsläi-arinneutbildningen syntes böra
göras till föremål för särskild utx-edning. Såsom skäl härför har kommittén
anfört, bland annat:

Det syntes vara önskvärt, att eleverna vid lanthushållsseminarium i allmänhet
ägde ett bättre teoretiskt underlag för studierna. Vidare syntes den praktiska
förutbildningen böra vara så planlagd, att garantier funnes för kunnighet
i allehanda praktiska arbeten, omfattande tillräcklig tid för övning i husdjursskötsel
och särskilt smådjursskötsel, i trädgårdsskötsel och i lanthushåll
m. m. Praktiken i lanthem borde örn möjligt, åtminstone delvis, avse
verklig bondgård, där husmodern själv deltoge i allt arbete. Själva seminarierna
borde bättre utrustas med undervisningsmateriel, laboratorier och
bibliotek. Undervisningen borde i viss utsträckning omläggas efter nya prim

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

eipel-, t. ex. med tillämpad näringslära i matlagningen och med hänsyn mera
tagen till möjligheterna att vid låga inkomster skaffa en fullvärdig kost. I
de flesta ämnen vore en grundligare teoretisk undervisning påkallad.

Kommittén har även föreslagit, att kurser böra anordnas för lärarnas
fortsatta utbildning efter början av deras egentliga lärarverksamhet. Efter att
hava erinrat att under senare år ett flertal dylika kurser i olika ämnen anordnats
har kommittén uttalat, att dessa kurser synas hava varit till gagn
och att liknande kursverksamhet därför borde fortsättas. Den omständigheten
att lantbruksundervisningen stöde inför sin reformering syntes göra det
särskilt påkallat, att de redan verksamma lärarna bereddes talrika tillfällen
att förkovra sig inom sina ämnesområden. Därvid torde icke minst böra
beaktas behovet av föreläsningar i praktisk pedagogik. Särskilda kurser rörande
administrativa och organisatoriska problem avseende lantbruksundervisningsanstalterna
borde även övervägas.

För ifrågavarande ändamål har kommittén beräknat ett särskilt anslag å
8,000 kronor.

Yttrandena.

Kommitténs förslag rörande lärarutbildningen har i de avgivna yttrandena
i allmänhet icke föranlett några erinringar.

Lantbrukshögskolans lärarråd har emellertid uttalat en viss tvekan rörande
möjligheterna att genomföra förslaget. Lärarrådet har i frågan anfört,
bland annat:

Lärarrådet ville framhålla, att kommitténs program för ordnandet av
undervisningen i pedagogik vid lantbrukshögskolan vore så omfattande, att
det näppeligen kunde realiseras i obeskuret skick. Hela undervisningen i
pedagogik skulle av läraren i ämnet kräva minst 145 undervisningstimmar,
om kursen bevistades av 20 studenter. Att pressa in detta timtal i lantbrukshögskolans
redan nu hårt belastade studieschema skulle bereda mycket
stora svårigheter. Dessutom ville lärarrådet framhålla, att undervisningen
vid lantbrukshögskolan delvis meddelades i form av seminarieövningar, vid
vilka studenterna finge hålla inledningsföredrag till följande diskussion. Sådana
övningar hölles i flera av de agronomiska ämnena och varje student
finge därför under vistelsen vid högskolan hålla flera dylika föredrag,
varigenom en god övning erhölles såväl uti behandlingen av förelagt ämne
som uti framträdandet som föreläsare. Dessa seminarieövningar kunde därför
i ej ringa mån räknas den pedagogiska utbildningen till godo. Örn varje
student, som ville förvärva intyg örn genomgången fullständig kurs i pedagogik,
dessutom holle en provföreläsning i närvaro av läraren i pedagogik
samt i enlighet med kommitténs förslag holle en övnings- och provlcktion
i Ultuna lantbruksskola eller den närbelägna Jälla lantmannaskola, torde
detta kunna anses tillfyllest och lärarrådet kunde för sin del icke tillstyrka
en mera omfattande utbildning i pedagogik inom ramen för lantbrukshögskolans
undervisning.

Såsom kommittén framhållit torde en viss förbättring av utbildningen f ör Depui temenislärarna
oell lärarinnorna vid de ifrågavarande skolorna vara önskvärd. Vad cA(!A’nangår
lärarna vid lantmanna- oell lantbruksskolorna synas bristerna främst

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

gälla den pedagogiska utbildning, som meddelas dem vid lantbrukshögskolan.
Av vad kommittén anfört torde framgå att denna utbildning är för knapphändig.
En utökning av densamma synes därför böra övervägas, och därvid
torde i huvudsak kommitténs förslag kunna godtagas. Med hänsyn till vad
lantbrukshögskolans lärarråd anfört synes dock någon begränsning böra
göras i förslaget. Sålunda torde de föreläsningar, som eleverna enligt kommitténs
förslag böra bålla, kunna begränsas till endast en sådan i stället för
två. Såsom lärarrådet påpekat få eleverna vid högskolan övning i att föreläsa
under de vid högskolan förekommande seminarieövningarna. Någon ökning
av kostnaden för undervisningen i pedagogik torde bli följden av ett genomförande
av ifrågavarande förslag. Denna kostnadsökning synes emellertid
bliva förhållandevis obetydlig. Fortbildningskurser för lärare torde även
böra anordnas. Härvid torde särskilt beaktas, att lärarna erhålla tillfälle att
inhämta kunskaper rörande jordbrukets ekonomiska utveckling och därmed
sammanhängande frågor.

Vidkommande utbildningen för lärarinnorna vid lanthushållsskolorna synes
på sätt kommittén föreslagit böra övervägas att göra denna till föremål
för särskild utredning. Jag torde sedermera få ånyo underställa Kungl.
Maj:t denna fråga.

Lärarnas tjänstgörings- och avlöningsförhållanden.

Tjänstgöringsförhållanden.

Enligt kommitténs uppfattning är en av de viktigaste förutsättningarna för
fortsatt gynnsam utveckling inom lantbruksundervisningen, att lärarnas sysselsättningsfråga
bringas till bättre lösning. Kommittén har framhållit, att
vid nyordning på detta område särskilt följande principer böra tjäna till ledning.
Lärarna böra stå till vederbörande skolas förfogande i den utsträckning
skolan behöver dem, ej blott för huvudkurser utan även för kortare utbildnings-
och undervisningskurser. Lärarnas arbetskraft bör, i den mån den ej
tages i anspråk för skolans undervisningsverksamhet, utnyttjas på ett sådant
sätt, att skolans syfte därigenom främjas och läraren erhåller ökade förutsättningar
att meddela en efter bygdens förhållanden anpassad, gagnande undervisning.

I anslutning till dessa principer har kommittén framlagt förslag rörande
undervisningsskyldigheten för lärarna vid ifrågavarande skolor.
I fråga om föreståndare för lantmannaskola har kommittén med
hänsyn till hans administrativa och förvaltningsmässiga göromål ansett, att
hans undervisningsskyldighet rimligen bör omfatta 14—20 veckotimmar, allt
efter skolans storlek och andra undervisningen påverkande förhållanden. Det
är att märka, att enligt förslaget föreståndaren i regel skall sköta skoljordbruket
vid skolan. Undervisningsskyldigheten för ämneslärarna, vilka mera
odelat kunna ägna sig åt undervisningen, har kommittén ansett böra bestämmas
att omfatta 20—24 veckotimmar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Föreståndare för lantbruksskola har i kommitténs förslag ålagts
en undervisningsskyldighet av 10—12 veckotimmar. Såsom skäl för att undervisningsskyldigheten
för honom föreslagits bliva av mindre omfattning än
den, som ålagts föreståndare för lantmannaskola, har kommittén framhållit,
bland annat, att den till lantbruksskolan knutna jordbruksegendomen, vilken
skall handhavas av föreståndaren, i allmänhet finge förutsättas vara betydligt
större än skoljordbruket vid lantmannaskolan och som följd därav i avsevärt
större utsträckning taga föreståndarens tid i anspråk. Ämneslärarnas undervisningsskyldighet
har i kommittéförslaget upptagits till 16—20 veckotimmar.
Vid bestämmandet av undervisningsskyldighetens omfattning har kommittén
tagit hänsyn till att dessa lärare böra i större utsträckning än lärarna
vid lantmannaskolorna taga del i skolegendomens förvaltning.

Det vid lanthushållsskolan tillämpade undervisningssystemet
försvårar enligt kommitténs mening fastställandet av fixerad undervisningsskyldighet.
Den teoretiska undervisningen har relativt mindre omfattning. Vid
den praktiska undervisningen uppdelas eleverna i grupper, som var för sig
handledas av en lärarinna. En dylik grupp sysselsättes i regel med samma
slags arbete under hela dagen, och därigenom blir också lärarinnan jämförelsevis
bunden. På grund av de särskilda förhållanden, som sålunda råda vid
lanthushållsskolan, har kommittén icke funnit möjligt att för dess personal
angiva den undervisningskyldighet, som kunde anses lämplig.

Kommittén har vidare framhållit, att det syntes i fråga örn lärarna vid lantmannaskolorna
kunna inträffa, att dessa icke kunde helt utnyttjas i skolans
tjänst. För dylika fall har kommittén föreslagit, att lärarna delvis skola sysselsättas
med andra uppgifter och kunna få tillgodoräkna sig denna tjänstgöring
för erhållande av lön såsom för full tjänstgöring vid skolan. Kommittén
har ansett, att därvid i första hand bör ifrågakomma verksamhet i
vederbörande hushållningssällskaps tjänst, såsom t. ex. medverkan i av sällskapet
anordnade undervisningskurser. Av kommittén har även framhållits,
att arbete för ungdomsorganisationer, försöksringar, bokföringsföreningar
och därmed jämförbara organisationer bör kunna godkännas såsom
kompensation för visst avdrag i undervisningsskyldigheten vid skola. Kommittén
har emellertid framhållit, att genom den ifrågasatta anordningen den
fasta lantbruksundervisningen komme att belastas med vissa kostnader för
lärares avlöning, som rätteligen torde falla på hushållningssällskapen eller
annat organ, som sysselsatte ifrågavarande lärare. Enligt kommitténs uppfattning
betyder det icke så mycket, örn dessa kostnader ej hållas strängt
isär. Läraren kommer hela tiden att tjäna lantbruksundervisningen, tagen
i vidsträckt bemärkelse, och genom den utåtriktade verksamheten främjar
han enligt kommitténs mening direkt skolans syfte på flera sätt. Nu angivna
system för sysselsättning av lärare, som ej har full tjänstgöring vid
skolan har kommittén funnit böra föranleda viss kontroll. Kommittén har
ansett, att denna kontroll bör utövas genom lantbruksstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Avlöningsförhållanden.

Kommitténs betänkande innefattar jämväl förslag till lönereglering för föreståndare
och lärare vid lantbruksundervisningsanstalterna. Jag torde nu få
lämna en kortfattad redogörelse för detta förslag och därvid ställa detsamma
i belysning av nu gällande avlöningsförhållanden.

I fråga örn ordinarie lärare med full årstjänstgöring har kommittén föreslagit
följande. Föreståndare vid lantmannaskola har kommittén
ansett böra placeras i 26:e lönegraden. För närvarande åtnjuter en dylik
föreståndare vid lantmannaskola med vinterkurs jämte längre kurs, fortsättningskurs
eller andra årskurs avlöningsförmåner till ungefär följande värde:

Begynnelselön, Slutlön,

kr. kr.

Grundlön ........................................ 5,400 5,400

Ålderstillägg (2 å 500) .............................. — 1,000

Provisorisk avlöningsförbättring .................... 600 600

Dyrtidstillägg å grundlön och ålderstillägg (uppskattningsvis
16 72 %) ......................... 891 1,056

Kronor 6,891 8,056

Bostad med bränsle (beräknat värde) ...... 900 900

Tillhopa kronor 7,791 8,956

Tillkommer eventuellt dyrtidstillägg från landsting (uppskattat
belopp) .................................. 891 1,056.

Enligt kommittéförslaget bli avlöningsförmånerna vid antagen placering
inom dyrortsgrupp A följande:

Avlöning enligt 26:e lönegraden.

Dyrortsgrupp A: Löneklass:

Lön ..............................

7,140

1,071

132

7,620

1,143

132

8,100

1,215

132

8,580

11,260
132

Dyrtidstillägg (uppskattningsvis 15 °/o)
Provisorisk avlöningsförstärkning ....

Kronor

8,343

8,895

9,447

9,972.

Lärare vid lantmannasko la med tjänstgöring vid huvudkurs
(vinterkurs) jämte längre kurs, fortsättningskurs eller andra årskurs uppbär
för närvarande avlöning till ungefär följande värde.

Begynnelselön, SluUön,

kr. kr.

Grundlön ........................................ 3,700 3,700

Ålderstillägg (3 å 500) .............................. — 1,500

Provisorisk avlöningsförbättring .................... 500 500

Dyrtidstillägg å grundlön och ålderstillägg (uppskattningsvis
16 7a %) ......................... 610 858

Kronor 4,810 6,558

Bostad med bränsle (beräknat värde) ................ 700_700

Tillhopa kronor 5,510 7,258

Tillkommer eventuellt dyrtidstillägg från landsting (upp __skattat

belopp) .................................. 610 858.

1 Dyrtidstillägget beräknat på en årslön av 8,400 kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

Kommittén har föreslagit, att ifrågavarande lärare skola placeras i 22 :a
lönegraden.

Deras löneförmåner skulle då bliva följande:

Dyrortsgrupp A: Löneklass:	22	23	24	25
Lön ..............................	5,520	5,880	6,300	6,720
Dyrtidstillägg (uppskattningsvis 15 °/o)	828	882	945	1,008
Provisorisk avlöningsförstärkning ....	132	132	132	132
Kronor	6,480	6,894	7,377	7,860.
Föreståndare vid lantbruksskola	är för	närvarande	i avlö-

ningshänseende likställd med sådan föreståndare vid lantmannaskola, som
förut avses. Kommittén har funnit det vara lämpligt, att denna likställighet
även i fortsättningen upprätthålles, och har i överensstämmelse därmed
föreslagit, att jämväl föreståndare för lantbruksskola hänföres till 26:e lönegraden.
Det är för närvarande vanligt, att föreståndaren vid lantbruksskola,
därest han är anställd tjänsteman, utöver föreståndarlönen erhåller
särskilt förvaltararvode av skolegendomens ägare. Kommittén har ansett,
att dylik föreståndare bör medgivas rätt att även efter löneregleringens genomförande
i förekommande fall mottaga sådant arvode.

Förste lärare vid lantbruksskola är nu i avlöningshänseende
likställd med sådan fast anställd lärare vid lantmannaskola, som förut berörts.
Kommittén har icke föreslagit någon ändring därutinnan. Ämneslärare
vid lantbruksskola har således av kommittén placerats i 22 :a lönegraden.

Föreståndarinna vid lanthushållsskola med två längre
kurser åtnjuter för närvarande avlöningsförmåner till följande ungefärliga
värde:

Begynnelselön, Slutlön,

kr. kr.

Grundlön ........................................ 3,400 3,400

Ålderstillägg (2 å 300) .............................. — 600

Provisorisk avlöningsförbättring .................... 340 340

Dyrtidstillägg (uppskattningsvis 16 1/2 °/o) ..... 561_660

Kronor 4,301 5,000

Bostad med bränsle (beräknat värde) . ............... 450_450

Tillhopa kronor 4,751 5,450.

Tillkommer eventuellt dyrtidstillägg från landsting (uppskattat
belopp) .................................. 561 660.

Kommittén har ansett föreståndarinna vid lanthushållsskola böra placeras
i 18:e lönegraden och till följd härav åtnjuta följande löneförmåner:

Dyrortsgrupp A: Löneklass:	18	19	20	21	(22)
Lön ....................	4,260	4,560	4,860	5,160	5,520
Dyrtidstillägg (uppskattnings-
vis 15 °/o) ..............	639	684	729	774	828
Provisorisk avlöningsförstärk-
ning ....................	132	132	132	132	132
Kronor	5,031	5,376	5,721	6,066	6,480.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Lärarinna vid lanthushållsskola med två längre kurser
uppbär för närvarande följande avlöningsförmåner (i vissa delar beräknade
värden):

Begynnelselön, Slutlön,

kr. kr.

Grundlön . ...................................... 2,500 2,500

Ålderstillagg (3 å 300) .............................. _ 90o

Provisorisk avlöningsförbättring...................... 250 250

Dyrtidstillägg (uppskattningsvis 16 Vs %) ............ 412 561

Kronor 3,162 4,211

Bostad med bränsle (beräknat värde) ................ 300 300

Tillkommer eventuellt dyrtidstillägg från landsting (uppskattat
belopp) ................................ .. 412 561.

Kommittén har föreslagit, att lärarinna med nyss angiven tjänstgöringsskyldighet
skulle placeras i 15 :e lönegraden. Hennes löneförmåner skulle då bliva
följande:

Dyrortsgrupp A: Lönekiass:	15	16	17	18	(19)
Lön ..............	3,450	3,660	3.960	4.260	4.560
Dyrtidstillägg (uppskattnings-
vis 15 "/o) ..............	517	549	594	639	684
Provisorisk avlöningsförstärk-
ning ....................	132	132	132	132	132
Kronor	4,099	4,341	4,686	5,031	5,376.

Kommittén har slutligen uttalat såsom sin mening, att nu föreslagna lönegradsplacering
får gälla jämväl ordinarie lärarpersonal vid sådan lantmannaeller
lanthushållsskola, där undervisning vid huvudkurs visserligen pågår kortare
del av året, än förut sagts, men där undervisningen ingår såsom led i vederbörande
hushållningssällskaps allmänna undervisningsverksamhet och läraren
under tid, då undervisning vid skolan icke pågår, sysselsättes med jämförbara
uppgifter inom hushållningssällskapet eller detta närliggande verksamhetsområden.

I fråga om placering i löneavseende av ordinarie lärare med full tjänstgöring
endast viss del av aret har kommittén ansett, att dessa böra med hänsyn
till sin kortare tjänstgöringstid placeras i något lägre lönegrad än kollegerna
med tjänstgöring hela året. I enlighet härmed har kommittén förordat, att
föreståndare vid lantmannaskola med endast vinterkurs placeras i 23 :e lönegraden.
Lönen jämte dyrtidstillägg och provisorisk avlöningsförstärkning
kommer då i dyrortsgrupp A att till en början uppgå till 6,894 kronor och
efter uppflyttning i högsta löneklassen till 8,343 kronor. För närvarande
åtnjuter en föreståndare för nyssnämnda skola en begynnelselön av 5,980
kronor samt en slutlön av 7,145 kronor, vartill i visst fall kommer dyrtidstilllägg
från landstinget å 660—825 kronor. Lärare vid lantmannaskola med
endast vinterkurs föreslås av kommittén böra placeras i 18 :e lönegraden,
vilket innebär en begynnelselön — dyrtidstillägg och provisorisk avlöningsförstärkning
inberäknat — av 5,031 kronor samt en slutlön av 6,480 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109-

Nuvarande löneförmåner innefatta en begynnelselön av 4,580 kronor samt en
slutlön av 6,327 kronor. Härtill kommer i vissa fall dyrtidstillägg från landstinget
å 495—742 kronor.

Föreståndarinna vid lanthushållsskola med endast en längre kurs bär av
kommittén placerats i Ilie lönegraden. Hennes lön varierar sålunda från
3,355 till 3,858 kronor. Nuvarande löneförmånerna uppgå till lägst 2,755
kronor och högst 3,454 kronor. I vissa fall tillkommer dock dyrtidstillägg
av landstinget å 330—429 kronor. Lärarinna vid skola, som nu avses, har
i kommittéförslaget tillagts lön enligt 7:e lönegraden eller sålunda lägst 2,769
kronor och högst 3,183 kronor. För närvarande utgår begynnelselönen med
2,047 kronor och slutlönen med 3,096 kronor jämte i vissa fall dyrtidstillägg
å 247—396 kronor.

För lärarpersonal, som icke haft ordinarie anställning, äro löneförhållandena
för närvarande helt oreglerade. Enligt vad kommittén uppgivit, synes
det vara vanligt, att dylik lärare vid lantmannaskolas vinterkurs erhåller
ett arvode av omkring 1,500 kronor och kollegan vid lantbruksskolan, därvid
tjänstgöringen omfattar hela året, mellan 1,800 och 2,400 kronor. För extra
lärarinna vid lanthushållsskola torde ett månadsarvode av 100 kronor vara
vanligt. I de flesta fall torde jämte den kontanta lönen utgå bostadsförmån
och i särskilda fall — vid lantbruksskola och lanthushållsskola — jämväl fri
kost. Enligt kommitténs mening är det önskvärt, att det icke obetydliga
antal lantbrukslärare, som det här gäller, får sina anställnings- och avlöningsförhållanden
bättre ordnade än vad nu är fallet. Kommittén bär ansett,
att extra lärare vid lantmannaskola med full tjänstgöring under hela läsåret
-—- och kommittén räknar till dessa jämväl sådana, som under någon
del av året äro sysselsatta av vederbörande hushållningssällskap med undervisningsverksamheten
närstående uppgifter — samt andre lärare vid lantbruksskola
i princip böra likställas i avlöningshänseende. Båda dessa grupper
av lärare, vilka kommittén med ett gemensamt namn benämnt extra
ordinarie ämneslärare, har kommittén ansett böra erhålla anställning som
extra ordinarie befattningshavare och placeras i 17:e lönegraden. Därest
extra ordinarie ämneslärare vid lantmannaskola anställes för undervisning
huvudsakligen under vinterkurs, bör han enligt kommitténs mening skäligen
placeras som extra ordinarie befattningshavare i 12 :e lönegraden. Den
särskilda ersättningen för undervisning under överskjutande tid har kommittén
förordat böra fastställas till tre kronor per undervisningstimme.

Extra ordinarie ämneslärarinna vid lanthushållsskola bör enligt kommitténs
uppfattning hänföras till 11 :e lönegraden för extra ordinarie befattningshavare,
därest anställningen avser skola med undervisning hela året, och till
4:e lönegraden för extra ordinarie befattningshavare, därest skolan under läsåret
anordnar endast en halvårskurs.

Avlöning till speciallärare bör enligt kommitténs mening icke fixeras i avlöningsreglementet
ulan arvodet till sin storlek bestämmas fran lall till fall.

Kommittén har ansett, att vikariatser sätt ning bör utgå enligt enahanda grunder,
som innefattas i allmänna civilförvaltningens lönesystem.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Vid förut omförmält löneregleringsförslag har kommittén utgått från, att
den nu förekommande förmånen av fri bostad icke inräknas i lönen, utan
läraren lämnar ersättning därför efter det värde, den beräknas hava i orten.

Anställningsformen.

I fråga om anställningsformen har kommittén föreslagit, att den lärarpersonal,
som är avsedd att vara fast knuten till lantbruksundervisningsanstalterna,
anställes tills vidare med sex månaders ömsesidig uppsägning. För
närvarande är fast anställd lärare vid lantmanna- eller lantbruksskola anställd
antingen för viss tid — därvid med undantag för de två första åren
anställning skall ske för minst tre år i sänder — eller också tillsvidare med
ömsesidig rätt till uppsägning. Uppsägningstiden utgör för närvarande vid
lantmannaskola minst fyra månader och vid lantbruksskola minst sex
månader. Beträffande lärare vid lanthushållsskola saknas bestämmelse i
förevarande hänseende.

Kommittén har såsom motivering för sitt förslag anfört, bland annat:

Kommittén funné det vara angeläget, att lantbruksläramas anställningsförhållanden
så långt möjligt tryggades. Med hänsyn till lantbruksundervisningsanstalternas
karaktär av frivilliga utbildningsanstalter syntes det emellertid
nödvändigt, att ledningen för dylik ungdomsskola ägde viss möjlighet
att genomföra förändringar i fråga om lärarpersonalens storlek och sammansättning.
Sådan förändring kunde nödvändiggöras av utvecklingen i
fråga om elevtillströmningen till skolan. Det vore ock tydligt, att i det fall
lärare vid sådan ungdomsskola visade sig uppenbart olämplig ledningen för
skolan borde äga vidtaga åtgärder för hans ersättande med annan lärarkraft.

Yttrandena.

I ett flertal yttranden har i fråga om lärarnas tjänstgöringsförhållanden
uttalats, att tiden för föreståndarens undervisningsskyldighet
bestämts väl lång, och i flera yttranden har därför förordats en nedsättning
av densamma till minst åtta timmar i veckan. Denna mening har omfattats
av bland andra lantbruksstyrelsen och så gott som samtliga skolstyrelser.

Det av kommittén framlagda förslaget till lönereglering för
lärarna har i ett flertal av de avgivna yttrandena bestämt avstyrkts. Såsom
skäl för avstyrkande av förslaget har framhållits, att det med hänsyn
till den då förestående löneregleringen för de statliga befattningshavarna i
allmänhet icke vöre lämpligt att genomföra en lönereglering av lönerna
för ifrågavarande lärare. Vidare har mot förslaget anförts, att en lönereglering
för lärarna vid lantbruksundervisningsanstalterna borde genomföras
samtidigt med en lönereglering för de hos hushållningssällskapen anställda
befattningshavarna och en dylik reglering för lärarpersonalen vid folkhögskolorna.
I ett stort antal yttranden har därjämte mer eller mindre omfattande
erinringar framställts mot förslaget. I vissa yttranden har sålunda
påyrkats bättre placering i lönehänseende för ifrågavarande personal, än den
kommittén föreslagit.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Ur yttrandena må i övrigt här återgivas följande.

Statskontoret, som motsatt sig den föreslagna löneregleringen, har såsom
skäl härför anfört:

Statskontoret funné det av principiella skäl oriktigt att utsträcka tillämpningen
av de regler, vilka utarbetats med hänsyn till statliga tjänstemannaoch
lärarkårer, till lärarna vid nu ifrågavarande undervisningsanstalter. Såsom
också syntes framgå av förslaget lämpade sig ej heller dessa regler findé
vid anstalterna rådande förhållandena, vilket skarpast framträdde i fråga
örn dels den anställningsform med viss uppsägningstid, som de ordinarie lärarna
här skulle erbjudas, och dels förslaget till lönegradsplacering av lärarpersonalen
vid lantmannaskolor med enbart vinterkurs (125 arbetsdagar) och
lanthushållsskolor med enbart halvårskurs.

Vid granskning av de för närvarande till lärarna vid ifrågavarande skolor
utgående löneförmånerna hade statskontoret kommit till den uppfattningen,
att lärarna genomgående måste anses väl avlönade. Under sådana förhållanden
syntes en lönereglering för dessa befattningshavare icke vara mer
angelägen, än att densamma kunde uppskjutas i avvaktan på den utredning
angående skolornas inordnande såsom led i hushållningssällskapens allmänna
verksamhet, som av statskontoret förut förordats. I varje fall borde
detta löneregleringsspörsmål icke upptagas till slutlig behandling annat än
i samband med frågan om den allmänna reglering av den till hushållningssällskapet
knutna konsulentverksamheten jämte konsulenternas löner, som
torde vara att förvänta.

Allmänna civilförvaltningens lönenåmnd, som ur principiella synpunkter
ställt sig tveksam till förslagets genomförande, bär anfört, bland annat,
följande:

Enligt lönenämndens uppfattning läge det närmast till hands att låta med
löneregleringen för lärarpersonalen vid lantbruksundervisningsanstalterna anstå,
till dess frågan örn ändrade avlöningsbestämmelser för de statliga befattningshavarna
vunnit sin lösning. Lönenämnden ville ock ifrågasätta,
örn frågan rörande lönereglering för lärarpersonalen vid lantmannaskolorna
kunde lösas fristående från spörsmålet örn lönereglering för lärarna vid folkhögskolorna.
Med hänsyn till de jämförelsevis förmånliga avlöningsbestämmelser,
som för närvarande gällde för befattningshavarna vid lantbruksundervisningsanstalterna,
torde för deras vidkommande ett anstånd med löneregleringens
genomförande icke kunna anses medföra några mera nämnvärda
olägenheter.

Med avseende å förslagets detaljer har lönenämnden anfört i huvudsak
följande.

Mot kommitténs förslag beträffande löneställningen för ordinarie personal
Aid lantmannaskola, där undervisning vid huvudkurs påginge under minst
tio månader årligen, samt vid lantbruksskola hade lönenämnden icke något
att erinra. Däremot kunde lönenämnden icke biträda kommitténs uppfattning,
att full lön enligt de föreslagna lönegraderna skulle utgå under tid, då
undervisning vid skolan icke påginge, utan befattningshavarna sysselsattes
nied jämförbara uppgifter inom vederbörande hushållningssällskap eller della
närliggande verksamhetsområden. De arbetsuppgifter, som å sådan tiel
lilläventyrs skulle av hushållningssällskapen anförtros ifrågavarande lärare,

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

kunde nämligen icke betraktas såsom helt likställda med de göromål, som
ankomme på lärarna vid utövningen av lärarbefattningen.

Vad vidare anginge löneställningen för lantmannaskolornas befattningshavare
i de fall, då undervisningen endast omfattade en vinterkurs, ansåge
lönenämnden dessas lönegradsplacering böra vara densamma som vid skola
med helårsundervisning, ehuru lönen skulle reduceras med hänsyn till den
kortare tjänstgöringstiden. En liknande anordning funnes genomförd för
lärare i övningsämnen vid det statliga undervisningsväsendet, där lönen jämlikt
8 § 2 mom. avlöningsreglementet (nr 873/1937) skulle utgå i förhållandet
till antalet veckotimmar. I förevarande fall syntes lönen kunna bestämmas
på grundval av antalet tjänstgöringsveckor. Det kunde erinras, att folkskollärarnas
löner enligt avlöningsreglementet nr 868/1937 skulle bestämmas efter
den årliga lästidens längd vid vederbörande skola.

Beträffande kommitténs förslag till löneställning för lanthushållsskolornas
personal finge lönenämnden framhålla, att nämnden funnit de föreslagna
lönegraderna jämförelsevis låga i förhållande till vad kommittén förordat
för de övriga skolornas vidkommande. Lönenämnden ansåge sig i detta sammanhang
böra erinra örn, att lönenämnden i yttrande den 27 november 1937
angående anslag till skyddshemsverksamheten för budgetåret 1938/39 uttalat
sig för en placering av föreståndarinnorna vid de kvinnliga skyddshemmen
i 20 :e lönegraden samt av folkskollärarinnorna vid dylika hem i 18 :e lönegraden.
I fråga örn löneställningen för nu ifrågavarande befattningshavare
med anställning vid lanthushållsskola, där endast halvårskurs vore anordnad,
gällde vad lönenämnden förut anfört beträffande personal vid lantmannaskola
med full tjänstgöring endast under en del av året. Det sistnämnda
hade avseende jämväl å den extra ordinarie lärarpersonalen med mindre än
tio månaders årlig tjänstgöring.

Lönenämndens ordförande generaldirektören E. Stridsberg har i ett särskilt
yttrande anfört:

Den av kommittén verkställda utredningen kunde icke läggas till grund för
förslag om lönereglering för ifrågavarande lärarpersonal. Det kunde överhuvud
taget starkt tagas i tvivelsmål, örn det statliga lönesystemet borde tilllämpas
på lärare vid anstalter, som icke inginge i eller anslöte sig till en obligatorisk
undervisningsform. Den anknytning till hushållningssällskapens
upplysningsverksamhet, som kommittén åsyftade, vore allt för löslig och allt
för oviss med avseende på genomförandet för att kunna tillmätas en avgörande
betydelse för en lönereglering. Först sedan de organisatoriska omläggningarna
genomförts, syntes tiden vara inne att till slutligt övervägande upptaga
frågan, om lönereglering för omhandlade lärare borde ske enligt de
statliga avlöningsprinciperna.

Därest i allt fall kommittéförslaget ansåges böra göras till föremål för proposition
till riksdagen borde särskilt framhållas, att med den bristande klarheten
i fråga örn de uppgifter, som komme att åligga lärarpersonalen i hushållningssällskapens
tjänst, kommitténs förslag till lönegradsplacering avvissa
befattningshavare måste anses ligga alltför högt. Med hänsyn jämväl
till de uppställda kvalifikationskraven och till andra jämförbara statliga befattningshavares
löneställning syntes sålunda för föreståndare vid lantmannaskola
böra avses högst 24 :e lönegraden och för lärare vid sådan skola högst
21 :a lönegraden, detta vid s. k. full tjänstgöring. Även för föreståndare vid
lantbruksskola syntes en placering i 24 :e lönegraden vara tillfyllest. De
kvinnliga lärarnas lönegradsplacering syntes däremot snarare vara lågt än
högt tilltagen. Intill dess dessa lärares ställning i organisatoriskt hänseende
blivit klarlagd, vore det dock befogat att ej gå över kommitténs förslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 109

Jämväl lantbruksstyrelsen Ilar ställt sig avvisande mot kommitténs förslag
lill lönereglering. I sitt yttrande har styrelsen av principiella synpunkter,
bland annat, anfört:

Lantbruksstyrelsen ställde sig betänksam till ett genomförande av ifrågavarande
löneregleringsförslag. Det nuvarande avlöningssystemet för lärarpersonalen
vid de lägre lantbruksundervisningsanstalterna vore utarbetat i
nära anslutning till de avlöningsgrunder, som gällde inom annan statsunderstödd
verksamhet å jordbrukets område, i första band då hushållningssällskapens
verksamhet. Lönerna för lärarpersonalen inom den lägre lantbruksundervisningen
och för hushållningsällskapens befattningshavare vore sålunda
inbördes så utmätta, att ett önskvärt utbyte av arbetskraft kunde ske
de olika verksamhetsområdena emellan, varvid den ledande tanken varit, att
den erfarenhet, som vunnits inom det ena verksamhetsområdet skulle kunna
fruktbargöras inom det andra. Befordringsgången har härvid tänkts vara,
att en person, som vunnit anställning som lärare vid lantmanna- eller lantbruksskola,
därefter skulle befordras till konsulentbefattning hos hushållningssällskap
och sedermera till föreståndare för dylik skola.

Genom införande av ett nytt avlöningssystem för den lägre lantbruksundervisningen
skulle emellertid denna växelverkan kunna äventyras. Även ur
andra synpunkter måste det anses mindre lämpligt att, på sätt här föreslagits,
införa det statliga avlöningssystemet med bland annat dess dyrortsgruppering
inom en del av den statsunderstödda verksamheten på jordbruksområdet,
innan visshet vunnits, huruvida samma system kunde genomföras inom
övriga delar av denna verksamhet, speciellt då inom hushållningssällskapen.
Det syntes lantbruksstyrelsen vara desto vanskligare att genomföra en dylik
lönereform för lantbruksundervisningen, som kommittén tydligtvis utginge
ifrån, att lantbruksundervisningen skulle starkare än vad nu är fallet anknytas
till hushållningssällskapen. Ett genomförande av kommitténs förslag
till lönereglering torde på grund av inbördes sammanhang i fråga örn arbetskraft
m. m. hushållningssällskapen och skolorna emellan kunna förväntas
medföra vissa ekonomiska konsekvenser för hushållningssällskapen med
deras stora stab av befattningshavare. Jämväl för staten torde ett genomförande
av förslaget medföra direkta ekonomiska konsekvenser, i den mån
hushållningssällskapens befattningshavare vore anställda med bidrag av
statsmedel. De ekonomiska konsekvenserna för sällskapet i fråga om de
med särskilt statsbidrag icke avlönade befattningshavare torde vidare medföra
krav från sällskapens sida på ökade allmänna statsbidrag. På grund av
vad sålunda anförts talade därför enligt lantbruksstyrelsen förmenande starka
skäl för att ett utsträckande av det statliga avlöningssystemet till lärarpersonalen
vid den lägre lantbruksundervisningen helst icke borde ske annat
än i samband med dess införande inom hushållningssällskapens och närliggande
verksamhetsområden.

Lantbruksstyrelsen har i anslutning lill det anförda förordat tillsvidare bibehållandet
av det nuvarande lönesystemet med fastställda minimigrundlöner.
Lantbruksstyrelsen har emellertid ansett, alt i samband med den ifrågasatta
omorganisationen av undervisningen de i form av provisorisk avlöningsförbättring
för närvarande utgående extra avlöningsförmånerna till lärare
vid lantbruksundervisningsanstalterna hurde inräknas i minimilönerna
och bestridas med skolans statsbidrag, örn så skedde skulle, enligt vad styrelsen
uppgivit, föreståndares minimigrundlön höjas från 5,400 kronor till
0,000 kronor och förste lärares från 3,700 kronor till 4,‘200 kronor. En sådan

Kungl. Maj:ts proposition nr 109-

förändring av minimilönen måste, enligt vad lantbruksstyrelsen funnit, anses
såsom en nyreglering av denna, vilket å sin sida måste få vissa följder såväl
med hänsyn till dyrtidstilläggen som med hänsyn till pensionsförhållandena.

Lantbruksstyrelsen har härom vidare anfört, bland annat:

För närvarande utginge dyrtidstillägg å halva minimilönen efter samma
grunder, som tillämpades för oreglerade befattningshavare i statens tjänst,
för närvarande med cirka 30 procent eller räknat å hela lönen 15 procent.
A avlöningsförbättringen utginge intet dyrtidstillägg. Örn efter en omreglering
av lönen på föreslaget sätt dyrtidstillägg finge utgå å hela minimilönen
med det procenttal, som tillämpades i fråga om innehavare av nyreglerad
statsbefattning, eller för närvarande cirka 13 procent, skulle detta innebära,
att befattningshavarna finge vidkännas någon minskning av dyrtidstilläggen
eller för föreståndare utan ålderstillägg med cirka 30 kronor och för förste
lärare med cirka 10 kronor per år.

I pensionshänseende komme en sådan omreglering att för lärarpersonalen
vid lantbruksskolorna medföra större olägenheter. Enligt beslut av riksdagen
betraktades nämligen löneförmåner, som fastställts före den 1 juli 1926,
i pensionshänseende såsom motsvarande oreglerade löner, varför därå utan
särskilt förhöjd pensionsavgift utginge pensionstillägg, i förevarande fall
med 768 kronor för föreståndare och 516 kronor för förste lärare. I överensstämmelse
härmed utginge enligt gällande pensionsbestämmelser pension till
föreståndare med 5,568 kronor och till förste lärare med 4,416 kronor. För
erhållande av pension erlades avgifter, av föreståndare med 160 kronor och
av förste lärare med 130 kronor årligen. Inräknades emellertid den provisoriska
avlöningsförbättringen i grundlönerna, skulle detta medföra en sänkning
av pensionerna, för föreståndare från 5,568 kronor till 5,250 kronor och
för förste lärare från 4,416 kronor till 4,275 kronor, under det att pensionsavgifterna
för egen pension komme att höjas från 160 kronor till 175 kronor,
respektive 130 kronor till 142 kronor 50 öre. På liknande sätt komme löneregleringen
tydligen att påverka jämväl familjepensionerna.

Under sådana förhållanden förordade lantbruksstyrelsen att genom statsmakternas
beslut föreskreves, att befattningshavare, som vid den nya löneregleringens
ikraftträdande innehade befattning förenad med pensionsrätt,
skulle, så länge lian innehade denna befattning, bibehålla sin nuvarande rätt
till pension för sig och sin familj mot erläggande av nu utgående pensionsavgifter.

Andre lärares löneförhållanden syntes böra avpassas med beaktande av att
tjänsten vore att betrakta såsom övergångstjänst, som icke borde innehavas
för länge. Jämväl denna lön syntes böra få form av minimigrundlön, som
i likhet med övriga minimigrundlöner borde utgå av skolan beviljat statsbidrag,
jämte möblerad bostad för ogift person. Denna minimigrundlön föresloges
till 2,500 kronor per år med dyrtidstillägg enligt samma grunder
som till övrig lärarpersonal vid skolorna. Ålderstillägg till minimigrundlönen
synles knappast böra utgå. I förening med ersättning, som eventuellt
kunde komma att utgå för arbete vid skolegendomen eller vid till skolan
förlagda extra kurser, syntes den här föreslagna avlöningen vara tillfredsställande.

I fråga örn lärare vid lantmannaskola gällde, att för föreståndare och
fast anställd lärare vid lantmannaskola med endast vinterkurs utginge enligt
gällande bestämmelser pension till föreståndare med (3,750 + 486 =) 4,236
kronor och till fast anställd lärare med (3,375 + 441 =) 3,816 kronor. Skulle
den provisoriska löneförbättringen inarbetas i minimigrundlönen, i vilket
fall lönen komme att betraktas såsom reglerad, skulle, enligt vad styrelsen
vidare anfört, pensionsbeloppen utgå med endast 4,065 respektive 3,663 kro -

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

nor samtidigt som pensionsavgifterna för egen pension komme att höjas
för föreståndare från 125 kronor till 135 kronor 50 öre samt för lärare från
112 kronor 50 öre till 122 kronor 10 öre. För familjepensionen gällde i stort
sett vad här anförts angående den egna pensionen. Under sådana förhållanden
förelåge enligt lantbruksstyrelsens förmenande här samma fog som i
fråga om lärare vid lantbruksskolorna att särskilda åtgärder vidtoges för att
säkerställa, att nuvarande pensionsförmåner och pensionsavgifter alltjämt
bleve gällande för sådana befattningshavare, som vid en eventuell nyreglerings
ikraftträdande innehade viss tjänst.

Beträffande lönerna för lärarinnorna vid lanthushållsskolorna har lantbruksstyrelsen
ansett, att dessa borde avvägas så, att de medförde en reglerad
pension, som minst uppginge till nuvarande tjänstepension jämte utgående
pensionsförhöjning samt att med hänsyn till löneläget för denna personal
lönerna något höjdes.

Lantbruksstyrelsen har upprättat följande tablå, utvisande huru enligt
styrelsens mening löner och pensioner böra regleras:

	Begyn- nelselön	Ålders- tillägg	Slutlön	Höjning i förhållande till nu ut-gående slutlön	Pen- sionsun- derlag
	kronor	kronor	kronor	kronor	kronor
Föreståndarinna:
vid helårskurs, 2 längre eller 3 kortare kurser	4,000	600	4,600	600	3,450
	2.400 2,000 3,000 3.400	600	3.000 2,600 3,600 4.000	400	2,250 1,950 2,700 3,000
	600	600
	600	600
	600	400
Lärarinna:
vid helårskurs, 2 längre eller 3 kortare kurser	3,100	900	4,000	600	3,000
	1,850 1,400 2,250 2,700	900	2,750 2,300 3,150 3,600	350	2,063 1,725 2,363 2,700
	900	400
	900	450
j 1 längre och 1 kortare kurs..........	900	400

Svenska lantmannaskolornas lärareförening har uttalat, att föreningen
helst såge, att spörsmålet om lönereglering för lantbruksundervisningsanstalternas
lärarpersonal icke nu behandlades utan först i sammanhang med att
förslag till lönereglering för lärarpersonalen vid folkhögskolorna skulle uppgöras
och föreläggas riksdagen. Föreningen har emellertid hemställt, att,
därest förslaget nu skulle genomföras, föreståndare och lärare vid lantmannaskola
hänfördes till en lönegrad högre än vad kommittén för varje särskild
kategori föreslagit.

Sveriges lantbrukslårareförbund har i fråga om löneplacering för föreståndare
och lärare vid lantmanna- och lantbruksskolorna framställt yrkande
av samma innebörd som lantmannaskolornas lärarförening. Förbundet har
beträffande lärarpersonalen vid lanthushållsskolorna hemställt, att förestån -

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

(larinna, ordinarie lärarinna och extra ordinarie ämneslärarinna vid sådan
skola, där undervisningen pågår minst 10 månader, hänfördes till respektive
21 :a, 18:e och Ilie lönegraderna samt motsvarande befattningshavare vid
ifrågavarande skolor med endast en halvårskurs till 14 :e, 10 :e och 7:e lönegraderna.

Styrelsen för Sveriges agronomförbund har i fråga om löneplaceringen
för föreståndare och lärare med full tjänstgöring vid lantmanna- och lantbruksskola
anslutit sig till vad lantmannaskolornas lärareförening och lantbrukslärarförbundet
uttalat. Beträffande avlöningen till lärare vid lantmannaskola
med endast vinterkurs har styrelsen framhållit, att det borde tillses,
att dessa lärares löneställning icke genom förslaget försämrades.

Skolstyrelserna vid Strängnäs, Bråkne-Hoby, Önnestads, Osby, Färgelanda
och Vindelns lantmannaskolor hava jämväl föreslagit, att föreståndare
och lärare måtte placeras en lönegrad högre än kommittén förordat. Styrelsen
för lantmannaskolan i Gamleby har ansett, att lantmannaskolans lärarare
borde anställas på samma villkor som folkhögskolans lärare. Styrelsen
för Högsby lantmannaskola har framhållit, att ordinarie lärare vid lantmannaskola
med enbart vinterkurs borde placeras i 19 :e lönegraden, ty örn dessa
lärare, jämlikt kommitténs förslag placerades i 18:e lönegraden, skulle deras
lön minskas med ända upp till 566 kronor. Styrelserna för Viks, Önnestads,
Sala och Torsta lantmannaskolor hava hållit före, att föreståndaren borde
erhålla särskild ersättning för skötsel av skoljordbruk. Styrelsen för Vilans
lantmannaskola har ansett, att föreståndaren antingen borde tillgodonjuta
särskild ersättning för skötsel av skoljordbruk eller också placeras en lönegrad
högre än kommittén föreslagit.

Liknande yrkanden hava framställts i ett flertal andra yttranden.

Åtskilliga styrelser för lanthushållsskolor hava framhållit, att lärarpersonalen
vid lanthushållsskolorna borde placeras i högre lönegrad än kommittén
föreslagit. Olika meningar hava emellertid gjort sig gällande i fråga
örn storleken av den föreslagna löneförhöjningen. Sålunda har styrelsen
för Vackstanäs lanthushållsslcola föreslagit, att vid minst 10 månaders undervisning
föreståndarinna borde placeras i 22 :a lönegraden, ordinarie lärarinna
i 18:e lönegraden och extra ordinarie lärarinna i 15:e lönegraden. Styrelsen
för Kumlans lantliushållsskola och styrelsen för fackskolans för huslig
ekonomi lanthushållsseminarium hava föreslagit följande löneplacering:

föreståndarinna med minst 10 mån. tjänstgöring..................... B 22

ord. lärarinna > » 10 > » ..................... B 18

föreståndarinna vid halvårskurs.................................... B 15

ord. lärarinna » s .................................... B 10

e. o. lärarinna med helårstjänstgöring............................... B 14

» » vid halvårskurs..................................... B 7.

Styrelsen för Benninge lanthushållsskola har ansett, att föreståndarinna
borde placeras i 23:e lönegraden, ordinarie lärarinna i 20 :e lönegraden och
extra ordinarie lärarinna i 15:e lönegraden. Styrelsen för Borghamns lant -

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

hushållsskola har föreslagit, att föreståndarinna och ordinarie lärarinna borde
placeras i 20 :e respektive 17 :e lönegraderna. Styrelserna för Toltorps
och Åkersbergs lanthushållsskolor hava ansett, att föreståndarinna och ordinarie
lärarinna borde avlönas efter 20 :e respektive 18 :e lönegraderna. Styrelsen
för Uddeholms lanthushållsskola har föreslagit placering i 22 :a och
17:e lönegraderna för föreståndarinna respektive ordinarie lärarinna. Slutligen
har styrelsen för Stöndars lanthushållsskola föreslagit följande löne -

placering:

föreståndarinna vid helårskurs..................................... B 22

ord. lärarinna » > ..................................... B 18

föreståndarinna » halvårskurs..................................... B 17

ord. lärarinna » > ..................................... B 14

e. o. lärarinna med helårstjänstgöring............................... B 14

» » » halvårstjänstgöring............................. B 7.

Svenska lanthushållslärarinnornas förening har påyrkat följande löneplaceringar: Vid

lanthushållsskola, där undervisning pågår minst 10 månader:

för föreståndarinna ...................................... Lönegrad B 21

för ämneslärarinna ...................................... » B 18

för extra ordinarie ...................................... > B 11

Vid lanthushållsskola med endast en halvårskurs:

för föreståndarinna ...................................... Lönegrad B 14

för ämneslärarinna ...................................... » B 10

för extra ordinarie ...................................... » B 7.

Dessutom bär föreningen föreslagit, att en vid skola med 15—20 elever
för närvarande anställd tredje ordinarie lärarinna måtte kunna få behålla
sin ordinarie ställning.

Styrelserna för Vackstanäs, Kumlans, Benninge och Hälsingegårdens lanthushållsskolor
samt Fredrika Bremerförbundet hava ansett, att löneavdrag
för lärarinnornas bostad icke borde utgå för kök där sådant icke funnes.

Liknande yrkande har även framställts av Svenska lanthushållslårarinnornas
förening.

Sveriges agronomförbund har påyrkat tryggare anställningsvillkor för lärarna
än kommittén föreslagit.

Det av kommittén framlagda förslaget till lönereglering för manliga och Departement*-kvinnliga föreståndare och lärare vid lantbruksundervisningsanstalterna kan chefen.
jag icke biträda. I likhet med vad i ett flertal yttranden uttalats anser jag
starka invändningar kunna resas mot att detsamma nu genomföres. Det
nuvarande lönesystemet för ifrågavarande personal är anpassat efter det som
tillämpas beträffande de hos hushållningssällskapen anställda på jordbrukets
område verksamma tjänstemännen. Såsom lantbruksstyrelsen framhållit
äro lönerna för nämnda två kategorier tjänstemän i förhållande till varBihang
till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 109.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

andra så utmätta, att ett önskvärt utbyte av arbetskraft skall kunna ske
mellan de olika verksamhetsområdena. Enligt styrelsen har avsikten varit,
att en person, som vunnit anställning såsom lärare vid lantmanna- och
lantbruksskola, därefter skulle kunna befordras till konsulentbefattning hos
hushållningssällskap för att sedermera ånyo såsom föreståndare för sådan
skola kunna återgå till undervisningsverksamheten. Härigenom vinnes möjlighet
för båda verksamhetsgrenarna att tillgodogöra sig personliga erfarenheter
inom de olika tjänstgöringsområdena Den nu förordade löneregleringen
torde komma att äventyra detta betydelsefulla personalutbyte.
Det kan icke heller anses lämpligt att samtidigt som ifrågavarande skolor
knytas fastare till hushållningssällskapens verksamhet i övrigt företaga en
lönereglering endast för skolornas personal, varigenom denna personal i
lönehänseende komme att intaga en särställning i förhållandena till hushållningssällskapens
befattningshavare. Det föreligger även en fara för att den
nu föreslagna löneregleringen, därest den genomfördes, komme att på ett
icke önskvärt sätt verka bindande på genomförandet av en lönereglering för
sällskapens tjänstemän. Det torde även kunna ifrågasättas, om en lönereglering
för lanthusliållsskolornas lärarinnepersonal lämpligen bör genomföras,
förrän frågan örn dessas utbildning lösts. Detta spörsmål torde böra
göras till föremål för särskild utredning. I detta sammanhang torde jag
även få erinra därom, att skolöverstyrelsen den 21 september 1938 framlagt
en utredning med förslag till lönereglering för lärarpersonalen vid
folkhögskolorna. Detta förslag lärer emellertid icke komma att föreläggas
1939 års riksdag. Med hänsyn till det nu anförda anser jag i likhet med
statskontoret, lantbruksstyrelsen och allmänna civilförvaltningens lönenämnd,
att frågan om en lönereglering för lärarpersonalen vid lantbruksundervisningsanstalterna
tillsvidare bör anstå och upptagas först i anslutning till
en lönereglering för den till hushållningssällskapens konsulentverksamhet
knutna personalen och under beaktande av den lönereglering, som kan komma
att genomföras för lärarpersonalen vid folkhögskolorna.

Emellertid torde vissa kategorier av lärarpersonalen vid ifrågavarande skolor
ha en så svag ställning i lönehänseende, att de skäligen böra erhålla
någon förbättring i sina löneförmåner. Såsom framgår av vad förut anförts
ha lönerna för extra lärare och lärarinnor lämnats helt oreglerade. I allmänhet
uppbär för närvarande extra lärare vid lantmannaskolas vinterkurs

1,500 kronor och andre lärare vid lantbruksskola med helårstjänst mellan
1,800 och 2,400 kronor samt extra lärarinna vid lanthushållsskola månadsarvode
av 100 kronor. Dessa lärarkategorier synas böra tillförsäkras bättre
löneförmåner, och jag anser mig i sådant hänseende böra föreslå, att minimilönerna
bestämmas för extra lärare vid lantmannaskola vid full tjänstgöring
samt andre lärare vid lantbruksskola till 2,500 kronor såsom grundlön
jämte dyrtids tillägg, för närvarande 412 kronor, och provisorisk avlöningsförbättring,
375 kronor, eller således tillhopa 3,287 kronor, för extra lärare
vid lantmannaskola med endast halvårstjänstgöring till 1,900 kronor såsom
grundlön jämte dyrtidstillägg, 313 kronor, och provisorisk avlöningsförbätt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 109-

ring, 285 kronor, eller sammanlagt 2,488 kronor samt till extra lärarinna vid
lanthushållskola vid full årstjänstgöring till 1,600 kronor i grundlön jämte
dyrtidstillägg, 264 kronor, och provisorisk avlöningsförstärkning, 160 kronor,
och till sådan lärarinna vid halvårstjänstgöring till 1,000 kronor som grundlön
jämte dyrtidstillägg, 165 kronor, och provisorisk löneförbättring, 100 kronor.
Något föregripande av en blivande lönereglering för ifrågavarande lärarpersonal
kan denna löneförbättring icke anses medföra. Det torde få ankomma
på Kungl. Maj:t att utfärda erforderliga bestämmelser med avseende
å den nu förordade löneförbättringen. Kungl. Majit torde ock, innan den
nya organisationen för skolorna träder i kraft, vidtaga erfordex-liga åtgärder
för ordnande av pensionsfrågan för dessa lärare.

Vad angår föreståndares och lärares undervisningsskyldighet vid skolorna
finnas för närvarande icke några närmare bestämmelser. Vad kommittén
härutinnan förordat böra gälla tollie emellertid motsvara den nu tillämpade
praxis och synes lämpligen böra föreskrivas. Den av kommittén föreslagna
minimitiden för föreståndares undervisningsskyldighet torde dock vid större
skolor kunna komma att bliva alltför hög. Möjlighet att minska densamma
synes därför böra öppnas. Det torde böra få ankomma på lantbruksstyrelsen
att besluta härom.

Den av kommittén föreslagna möjligheten att få tillgodoräkna viss tjänstgöring
utom skolan för erhållande av lön såsom för full tjänstgöring torde
böra medgivas. Likaledes torde lärare få tillgodoräkna sig tjänstgöring vid
av skolan anordnade kurser. Givet är att, därest sådant tillgodoräknande
medgives, lärarna icke skola erhålla särskilt arvode för sådana kurser. Det
torde få ankomma på Kungl. Majit att utfärda erforderliga bestämmelser i
ämnet.

Utöver vad jag nu anfört torde för närvarande icke någon ändring i lärarnas
avlönings- eller anställningsförhållanden böra föreskrivas utan torde
därmed få anstå till dess de av mig förut berörda löneregleringarna upptagas
till avgörande.

Grunder för årligt statsunderstöd.

För näi-varande utgår understöd till lantmannaskoloxna enligt kungörelse
den 5 december 1919 (nr 857) med vissa angivna belopp till de särskilda
kui-serna samt till parallellundervisning vid huvudkurs eller andra åiskurs
och därjämte med erforderligt belopp till ålderstillägg och vikariatsersättningar
enligt i kungörelsen stadgade regler. En del av understödet till huvudkurs,
andra årskurs och längre kurs är betecknad såsom grundanslag.
Statsunderstöd utgår endast under förutsättning att inom orten tillskjutes ett
belopp, som med inräknande av elevavgifter uppgår minst till det belopp, varmed
statsunderstödet till skolan överstiger grundanslaget. För statsunderstöd
till fortsättningskurs, ålderstillägg och vikariatsersättning kräves icke

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

något ortsbidrag. Däremot kräves för statsunderstöd till parallellundervisning
ortsbidrag med lika stort belopp som statens understöd. Utöver vad
nu angivits utgår av statsmedel till föreståndare och lärare dyrtidstillägg
enligt kungörelsen nr 476/1921 samt provisorisk avlöningsförbättring enligt
kungörelsen nr 240/1936.

Vid sidan av ordinarie understöd har på senare tid av riksdagen anvisats
anslag till ökat understöd åt dessa skolor. Enligt nu gällande kungörelse
härom (366/1935) kan lantmannaskola, som åtnjuter understöd av statsmedel
enligt gällande bestämmelser angående statsunderstöd till lantmannaskolor
m. m., tillika uppbära ökat statsunderstöd med, för läsår räknat, fem
procent av det skolan enligt nämnda bestämmelser tillkommande belopp,
understöd till ålderstillägg, särskilt dyrtidstillägg till lärarpersonal samt bidrag
till ersättning åt vikarie icke inräknade.

I fråga om understöd och övriga statsbidrag till lanthushållsskolorna av
statsmedel gälla i huvudsak samma bestämmelser som beträffande lantmannaskolorna.
Bestämmelserna härom finnas upptagna i kungörelserna nr
854/1919, 476 1921, 367/1935 och 351/1938. Ytterligare har från och med
budgetåret 1936/37 anvisats statsbidrag till ersättning åt semestervikarie vid
lanthushållsskola, där lärare bestrida full tjänstgöring under mer än 300
dagar.

Med bortseende från statsunderstöden till ålderstillägg, vikariatsersättning,
dyrtidstillägg och provisorisk avlöningsförbättring till lärare framgå de nuvarande
statsbidragen jämte förutsatta minsta ortsbidrag till lantmanna- och
lanthushållsskolorna av följande sammanställning.

	Stats	unde	r s t ö c
						Minsta orts- bidrag
	O r	dina	r i e	Ökat
Lantmannaskola.	Grund- anslag	I övrigt	Summa	under- stöd	Summa

Huvudkurs ........................	3,000	4,000 1,500	7,000 1,500	350	7,350 1,575	4,000 1,500
Parallellundervisning vid huvudkurs..	75
Andra årskurs......................	1,250	1,250	2,500	125	2,625	1,250
Parallellundervisning vid andra årskurs	—	1,500	1,500	75	1,575	1,500
Fortsättningskurs....................	3,500	—	3,500	175	3,675	—
Längre kurs........................	4,000	2,500	6,500	325	6,825	2,500
Lanthushållsskola.
Kortare kurser:
första kursen......................	1,500	1,700	3,200	160	3,360	1,700
	1,500 1,500	1,100 500	2,600 2,000	130	2,730 2,100	1,100 500
tredje » ......................	100
Längre kurser:
första kursen......................	2,250	2,250	4,500	225	4,725	2,250
andra » ......................	2,250	1,350	3,600	180	3,780	1,350

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

101

Därest vid lanthushållsskola vid samma läsår hålles en kortare och en
längre kurs, beräknas statsunderstödet till den längre kursen såsom för första
kurs, även om denna hålles efter den kortare kursen. Den senare betraktas
i dylikt fall såsom andra kurs.

Statsbidragen till lantbruksskola uppgå i södra och mellersta Sverige till

11,500 kronor för varje skola och till skolorna i Norrland till 9,000 kronor
för varje skola. Därjämte gäldas kostnader för ålderstillägg, dyrtidstillägg
och provisorisk avlöningsförbättring till fast anställda lärare ävensom vissa
bidrag till vikariatsersättningar av statsmedel.

Kommittén har ansett det nuvarande systemet för tilldelande av statsunderstöd
till lantbruksundervisningsanstalter mindre tillfredsställande, närmast
av det skälet att vid nuvarande bestämmelser allt för ringa hänsyn foges
till de stora skillnader i elevantal, som kunde förefinnas mellan olika
skolor tillhörande samma skolform.

Kommittén har i anslutning härtill i fråga om avlöningsmedel till lärarpersonalen
föreslagit, att såväl de fast anställda som extra ordinarie och vikarierande
lärarna vid lantbruksundervisningsanstalterna erhölle hela sin kontanta
lön av statsmedel. Kommittén har erinrat, att folkskollärarnas kontanta
avlöning efter beslut av 1935 års riksdag från och med den 1 juli 193G
helt bestridas med statsmedel. Enligt kommitténs mening tala minst lika
starka skäl för att motsvarande anordning genomföres beträffande lantbrukslärarna.
Vad kommittén sålunda anfört har emellertid avseende endast
å den kontanta lönen. Bostadsförmånen bör däremot enligt kommitténs
förslag tillhandahållas av de lokala organen.

Därest de vid lantbruksundervisningsanstalt anställda ordinarie och extra
ordinarie lärarna skola avlönas med statsmedel, är det erforderligt, att särskilda
regler uppställas beträffande den omfattning, i vilken sådana lärare
må anställas vid olika skolor. I sådant hänseende har kommittén i huvudsak
föreslagit följande:

Vid lantmannaskola med vinterkurs — med eller utan efterföljande
fortsättningskurs — eller längre kurs böra följande lärare finnas, när
elevantalet utgör:

20—30: föreståndare och en ämneslärare;

31—40: föreståndare, en ämneslärare och en extra ordinarie ämneslärare;

41—60: föreståndare och två ämneslärare.

Vid skola med helårskurs böra följande lärare finnas, när elevantalet utgör: 20—30:

föreståndare, en ämneslärare och en extra ordinarie ämneslärare;

31—40: föreståndare och två ämneslärare.

I fråga örn skola med annan kombination av huvudkurser än vad nu sagts
föreslås, alt Kungl. Maj:t i varje särskilt fall skall äga bestämma det antal
lärare, för vilkas avlöning statsunderstöd skall utgå.

Därest elevantalet vid en skola skulle nedgå, har kommittén ansett, att
utvecklingen borde avvaktas under fem läsår, innan indragning av ordinarie
lärarbefattning skedde. Extra ordinarie lärarbefattning borde däremot en -

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

ligt kommitténs mening indragas, därest elevantalet under vartdera av de två
senast tilländalupna läsåren understigit det antal, som för inrättande av sådan
befattning föreskrivits.

Beträffande lantbruksskolorna har kommittén ansett sig böra
räkna med, att vid lantbruksskola skall efter genomförandet av de av kommittén
föreslagna reformerna i fråga om undervisningens anordnande finnas
plats för minst 32 elever och att det verkliga elevantalet skall för olika skolor
komma att hålla sig mellan 32 och 40. Kommittén har föreslagit, att vid varje
lantbruksskola med nyssnämnda elevantal bör finnas föreståndare, en ämneslärare
och en extra ordinarie ämneslärare. Någon variation i lärarpersonalens
antal och sammansättning torde enligt kommitténs mening vid denna
skolform icke behöva komma i fråga.

Lärarbehovet vid lant hushållsskola har kommittén beräknat på
följande sätt:

vid 15—20 elever: föreståndarinna, en ämneslärarinna och en extra ordinarie
ämneslärarinna;

vid 21—24 elever: föreståndarinna och två ämneslärarinnor;

vid 25—30 elever: föreståndarinna, två ämneslärarinnor och en extra ordinarie
ämneslärarinna.

Vad angår speciallärarna har kommittén föreslagit, att även för
deras avlöning bör utgå understöd av statsmedel. Statsbidraget till avlönande
av lärare i sång och gymnastik har kommittén föreslagit till fyra
kronor för varje undervisningstimme och till avlönandet av övriga speciallärare
med högst åtta kronor för undervisningstimme. Kommittén har förutsatt
att speciallärare huvudsakligen skulle behövas i skogshushållning och
trädgårdsskötsel.

Till speciallärarnas grupp har kommittén även hänfört de av skolan tillkallade
föreläsare, som skola hava till uppgift att behandla ämnen av speciell
karaktär. För detta ändamål har kommittén ansett statsunderstöd
böra utgå med högst 30 kronor för föredrag, dock högst 300 kronor för skola
och läsår. Därest vid lanthushållsskola såsom huvudkurs anordnas halvårskurs,
har kommittén ansett ifrågavarande statsunderstöd böra begränsas
till 150 kronor för varje halvårskurs.

Beträffande statsbidrag tilt driftskostnaderna har kommittén föreslagit,
att till lantmannaskola skola årligen utgå dels ett grundbelopp av

1,500 kronor eller, om två huvudkurser samtidigt anordnas vid skolan, 2,500
kronor, dels ock ett varierande belopp, beräknat efter 5 kronor för elev och
månad. Emellertid har kommittén uttalat, att statsunderstöd icke bör utgå
med högre belopp än det som för samma ändamål tillskjutes från orten och
icke överstiger hälften av skolans av lantbruksstyrelsen godkända driftskostnader.

I fråga om lantbruksskola har kommittén föreslagit, att även denna
tilldelas årligt statsunderstöd med 1,500 kronor i grundbelopp och 5 kronor
för elevmånad. I anslutning härtill har kommittén uttalat, att, enär orts -

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

103

bidrag till dessa skolor icke kulina förutsättas, de för lantmannaskolorna uppställda
villkoren för statsbidraget icke kunde bliva tillämpliga.

Kommittén bär slutligen för lan t hushållsskolor na förordat ett
statsunderstöd av 1,500 kronor i grundbelopp och därutöver 5 kronor för
elevmånad. Därest skolan under läsåret av huvudkurser anordnade endast
en halvårskurs, har kommittén ansett grundbeloppet böra begränsas till 1,000
kronor. Samma villkor, som uppställts för statsbidrag iill lantmannaskola,
har kommittén jämväl föreslagit för lantliushållsskola.

I detta sammanhang har kommittén uttalat, att avgifterna för undervisningen
vid lantbruksundervisningsanstalterna borde avskaffas. Därest detta
icke skulle låta sig göra, har kommittén föreslagit, att undervisningsavgifter
skulle få upptagas med högst följande belopp, nämligen 50 kronor för vinterkurs,
fortsättningskurs samt helårskurs vid lantmannaskola, 100 kronor
för längre kurs vid sådan skola samt 50 kronor för halvårskurs vid lanthushållsskola
och 100 kronor för helårskurs vid sådan skola. Vid lantbruksskolans
huvudkurs bör enligt kommitténs mening själva undervisningen under
alla förhållanden vara avgiftsfri.

Kommittén har rörande de nuvarande förhållandena i förevarande avseende
anfört:

Vid de flesta av lantbrukets ungdomsskolor upptoges för närvarande undervisningsavgift
av eleverna, i den mån dessa icke på grund av särskilda
författningsbestämmelser vore helt eller delvis befriade därifrån. Särskilt
vid norrländska skolor vore det emellertid icke ovanligt, att undervisningsavgift
ej upptoges. Undervisningsavgiften utginge i förekommande fall med
olika belopp. Enligt för kommittén tillgängliga uppgifter utginge undervisningsavgift
vid lantmannaskolas vinterkurs med lägst 25 och högst 120
kronor. Vid längre kurs upptoges undervisningsavgift med ända till 240
kronor. Vid lanthushållsskolas längre kurs vore enligt inkomna uppgifter
gränserna 25 och 80 kronor. Vid lantbruksskola kunde undervisningsavgiften
icke särskilt angivas, enär den vid sådan skola i förekommande fall ututgående
avgiften innefattade jämväl kost, bostad, bränsle och lyse samt läkarvård.

Yttrandena.

I ett icke ringa antal yttranden har kritik riktats mot de föreslagna grunderna
för det årliga statsbidraget. I allmänhet har detta ansetts icke vara
tillräckligt. Även mot de föreslagna föreskrifterna angående minimiantalet
elever i skola för att statsbidrag skall lämnas hava erinringar gjorts. En
sänkning av minimiantalet har i allmänhet förordats. Förslaget angående
borttagande av elevavgifterna har jämväl i vissa yttranden betecknats såsom
mindre lämpligt.

Lantbruksstyrelsen har i sitt yttrande såvitt angår statsbidraget till lantbruksskolorna
anfört, bland annat:

Lantbruksstyrelsen hade sökt beräkna de statliga utgifterna för en lantbruksskola
efter en omorganisation enligt de av kommittén framlagda grunderna.
Styrelsen hade härvid utgått från ett antal av 32 elever. Lärarlöner -

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

na hade beräknats efter lägsta dyrortsgrupp och högsta löneklass för föreståndare
och förste lärare samt lägsta löneklass för andre läraren. Undersökningen
hade givit följande resultat:

Löner:

föreståndare .................... kronor 7,728: —

ämneslärare (förste lärare.......... » 6,012: —

e. o. lärare (andre lärare) ........ »___3,168: •—■ kronor

dyrtidstillägg efter 13 procent .................... »

provisorisk avlöningsförbättring (3 X 132) .......... »

speciallärare .................................... »

Driftsanslag:

grundanslag ...................... kronor 1,500: —

tilläggsanslag (5 X 12 X 32) ...... *___1,920: — »

Summa kronor 23,761: 50.

Statens nuvarande normala bidrag till lantbruksskola uppginge till 16,840
kronor.

Ur statens synpunkt skulle således genomförandet av kommitténs förslag
föranleda avsevärt ökade utgifter i jämförelse med de nuvarande. Emellertid
vore det nödvändigt att granska, hur genomförandet av förslaget skulle inverka
på skolinnehavarens ekonomi, då därmed i högsta grad sammanhänger
frågan örn möjligheten av skolornas upprätthållande.

Enligt gällande grunder skulle med anlitande av statsbidraget utbetalas
minimigrundlöner till föreståndare och förste lärare med (5,400 + 3,700) =
9,100 kronor, avlöning till andre lärare, som frånsett ersättning för arbete
vid skolegendomen m. m. icke kunde uppskattas till högre belopp än cirka

1,000 kronor samt ersättning till speciallärare i vissa ämnen med belopp, som
kunde beräknas till 500 å 600 kronor. Den sammanlagda kostnad, som skolinnehavaren
hade att utgiva för lärare vid skolan, uppginge således till
cirka 10,600 kronor. Återstoden av statsbidraget, 11,500 kronor, eller 900
kronor jämte det belopp, som erlades av betalande elever, åtginge till bestridande
av övriga kostnader för skolan, i den män dessa icke täcktes genom
värdet av elevernas å skolegendomen utförda arbete. Dessa elevavgifter kunde
förslagsvis antagas tillföra skolegendomen ett belopp av 2,400 kronor, varför
till täckande av driftskostnader m. m. stöde till förfogande ett belopp av
cirka 3,300 kronor eller i runt tal samma belopp, som kommittén beräknat
till driftsanslag eller — vid en skola med 32 elever — 3,420 kronor.

Mot storleken av det av kommittén beräknade driftsanslaget skulle således
ingen erinran vara att göra, därest icke omorganisationen på annat
sätt ekonomiskt inverkade på skolans och dess innehavares ekonomi. Så
vore emellertid fallet. Genom införande av lieldagsläsning för den yngre
kursen under 50 dagar berövades skolegendomen under denna tid en värdefull
arbetskraft, som på ett eller annat sätt måste ersättas. Med utgångspunkt
från ett antal av 32 elever, därav halva antalet, eller 16, tillhörande yngre
kursen, skulle minskningen i antalet dagsverken uppgå till 800. Värdet av
varje dagsverke torde, nied utgångspunkt från gällande arbetslöner och under
ifrågavarande årstid gällande arbetstid, böra beräknas till 3 kronor 75
öre. Den ekonomiska förlust, skolorna .sålunda skulle lida, uppginge därför
till cirka 3,000 kronor per år.

Skulle föreliggande förslag genomföras, funne lantbruksstyrelsen med hänsyn
härtill en höjning av statsbidraget nödvändig. Då lantbruksstyrelsen
icke kunde finna skäl föreligga för ett utmätande av driftsanslaget efter det

16,908: —
2,437: 50
396: —
600: —

3,420: —

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

tillfälliga antalet elever, syntes ett fast driftsanslag för ifrågavarande fall av

6,000 kronor vara nödvändigt. Ett fullföljande av kommitténs förslag skulle
sålunda höja statens kostnad för varje skola till cirka 26,000 kronor eller
med inemot 10,000 kronor.

För den händelse statsmakterna skulle besluta den mindre genomgripande
omorganisationen av lantbruksskolorna, som lantbruksstyrelsen förut ifrågasatt,
har styrelsen uppgjort följande kostnadsberäkning.

Med utgångspunkt från att det nuvarande anslaget vöre tillräckligt samt
att därur skulle utgå minimigrundlöner och ersättning till speciallärare,
komme anslagsbehovet i första hand att ökas med den nu utgående provisoriska
avlöningsförbättringen samt den föreslagna höjningen av andre lärarens
grundlön eller med (1,100 + 1,500 =) 2,600 kronor. Härtill komme
emellertid ersättning för det på grund av ökad heltidsläsning minskade antalet
dagsverken, som enligt samma beräkningsgrund, som förut tillämpats,
borde utgå med (16 X 20 X 3:75 =) 1,200 kronor. Totalförhöjningen avanslaget
till skolorna skulle således uppgå till 3,800 kronor och detta borde
alltså höjas från 11,500 kronor till 15,300 kronor per år.

Under här angivna förutsättningar skulle statens normala totala utgifter
för lantbruksskola, samtliga ålderstillägg inbegripna men oavsett elevstipendier
och eventuella vikariatsersättningar, beräknas sålunda:

statsbidrag............................................ kronor 15,300

ålderstillägg .......................................... * 2,500

dyrtidstillägg (13 procent) ..................... »_L976_

Summa kronor 19,776.

Det av lantbruksstyrelsen framlagda förslaget skulle sålunda innebära
en förhöjning per skola i förhållande till nuvarande kostnader med 2,936
eller i runt tal 3,000 kronor men i förhållande till kommitténs förslag en
minskning med 3,985 kronor.

Lantbruksstyrelsen har verkställt en liknande beräkning av kostnaderna
för en lantmannaskola med endast en vinterkurs och ett elevantal under
30. Styrelsen har funnit statens kostnader för närvarande uppgå till
12,080 kronor och kostnaderna enligt kommitténs förslag till 15,697 kronor.
Enligt vad lantbruksstyrelsen vidare anfört har en granskning av
det ekonomiska läget ur skolornas synpunkt efter ett genomförande av kommitténs
förslag givit vid handen, att en skola i det exemplifierade fallet
skulle till täckande av drifts- och lokalkostnader disponera samma belopp
som för närvarande, eller i runt tal 4,000 kronor. Lantbruksstyrelsen har
ansett, att detta belopp icke möjliggör täckande av kostnaderna för mera
tillfredsställande utrustning vid skolorna. Styrelsen har i anledning härav
ansett, att frågan örn statsbidrag till ifrågavarande skolor underkastas förnyad
och mera ingående prövning. Beträffande elevavgifterna har styrelsen
uttalat, att enligt styrelsens förmenande vid varje skolkurs syntes böra finnas
ett visst i förhållande till statsbidraget avvägt antal avgiftsfria elevplatser.
För övriga elever har styrelsen ansett avgift kunna upptagas med belopp,
som av styrelsen godkänts. Därest statsmakterna skulle vidhålla gällande
avlöningsform med minimigrundlöner till lärarpersonalen, har det
synts styrelsen skäligt, att lönen såsom nu inräknades i statsbidraget till

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

skolan och att bidraget för olika kurser avvägdes så, att det möjliggjorde
en tillfredsställande anordning och utrustning av skolorna. Förslaget att
uppdela statsbidx-aget i ett grundbelopp och ett tilläggsbelopp bar lantbruksstyrelsen
funnit skäligt. Däremot har styrelsen icke ansett sig kunna tillstyrka,
att tilläggsbeloppet ställdes i beroende av elevantalet. Antalet elever
påverkade nämligen enligt styrelsens mening endast i ringa grad skolans
kostnader för undervisning och skolans drift, därest elevantalet icke nådde
sådan omfattning, att parallellundervisning måste anordnas. Däremot har
det synts lantbruksstyrelsen nödvändigt, att tilläggsanslaget utginge för tid,
som respektive kurser påginge utöver fastställd minimitid.

Jämväl med avseende å lanthushållsskolorna har lantbruksstyrelsen
verkställt likartade kostnadsberäkningar som i fråga om lantbruks-
och lantmannaskolorna. Enligt dessa beräkningar skulle statsanslaget
till skola med helårskurs, två längre kurser eller tre kortare kurser uppgå
till enligt gällande grunder 11,105 kronor, enligt kommittéförslaget till
13,276 kronor och enligt lantbruksstyrelsens förslag till 12,318 kronor. Till
skola med en längre kurs bliva motsvarande siffror enligt lantbruksstyrelsens
beräkningar 6,975, 8,126 och 7,748 kronor. I yttrandet har lantbruksstyrelsen
ock beräknat, vilka verkningar ett genomförande av kommitténs
förslag skulle få för en skola med en längre kurs och för skola med två
längre kurser. Enligt dessa beräkningar skulle genomförandet av kommittéförslaget
i det förra fallet innebära en minskning av medlen till täckande av
lokaler, bostäder och drift å 650 kronor och i det senare fallet 1,555 kronor.

Sveriges lantbrukslärare!örbund har ansett, att antalet av med statsmedel
avlönade lärare vid lantmannaskolan borde fixeras enligt följande
grunder:

Vid skola med vinterkurs — med eller utan efterföljande fortsättningskurs
— eller längre kurs och elevantalet:

15—25: föreståndare och en ämneslärare,

26—40: föreståndare och två ämneslärare,

41—60: föreståndare och två ämneslärare samt en extra ordinarie ämneslärare.

Vid skola med helårskurs och elevantalet:

15—25: föreståndare, en ämneslärare och en extra ordinarie ämneslärare,

26—40: föreståndare och två ämneslärare.

Flertalet styrelser för ifrågavarande skolor hava uttalat, att de av kommittén
föreslagna statsbidragen vöre för knappt tilltagna. Uppfattningen
örn anslagens lämpliga storlek varierar emellertid betydligt. Sålunda har
styrelsen för Berga lantbruksskola ansett, att särskilt anslag icke borde utgå
per elev och månad, utan grundanslaget borde i stället höjas till 6,000 kronor,
medan styrelsen för Bollerups lantbruksskola anser, att grundbeloppet
borde höjas till 5,000 kronor jämte 5 kronor per elev och månad. Styrelserna
för Önnestads, Osby och Svalövs lantmannaskolor hava ansett, att
statsunderstöden borde utgå med ett grundbelopp av 5,000 kronor per år.
Styrelserna för Önnestads och Osby lantmannaskolor hava ansett att, om

Kungl. Maj:ts proposition nr 109■

107

två huvudkurser anordnades samtidigt, grundbeloppet borde utgå med 7,500
kronor och därutöver 5 kronor per elevmånad.

Styrelsen för lantmannaskolan i Gamleby har uttalat, att det föreslagna
statsbidraget till skolorna borde höjas. Särskilt viktigt vore detta i fråga
örn det för elev och månad utgående bidraget, vilket borde utgå med 10
kronor i stället för 5 kronor. Även grundbeloppet borde ökas. Det på dessa
grunder beräknade statsbidraget borde utgå med hela sitt belopp, även
örn det överstege hälften av skolans av lantbruksstyrelsen godkända driftskostnader.

Liknande uttalande har gjorts av Kalmar läns norra landstings förvaltningsutskott.

Styrelserna för Osby, Tottarps och Åkersbergs lanthushållsskolor hava ansett,
att grundbeloppet till driftskostnader borde utgå med 3,000 kronor. Vidare
hava styrelserna för Vackstanäs, Benninge och Hälsingegårdens lanthushållsskolor
föreslagit, att statsbidraget till bestridande av driftskostnader
borde utgå med samma belopp till lanthushållsskola som till lantmannaskola.
Styrelsen för lanthushålls- och trädgårdsskolan i Apelryd har ansett,
att blott sådana elever, som vore i behov därav, skulle befrias från undervisningsavgift,
förslagsvis en för varje påbörjat belopp av 1,000 kronor
av statsbidraget till respektive kurser.

Jämväl förvaltningsutskotten hos vissa hushållningssällskap hava framhållit,
att de ifrågasatta anslagen till respektive skolor borde böjas. Kristianstads
låns hushållningssällskaps förvaltningsutskott föreslår därvid, att anslaget
till lantmannaskolans huvudkurs måtte utgå med 5,000 kronor och
till två samtidiga kurser med 7,500 kronor. Kristianstads läns landstings
förvaltningsutskott har ansett, att de föreslagna grundbeloppen böra höjas till
respektive 5,000, 4,000 och 3,000 kronor. Till lanthushållsskola nied en halvårskurs
borde utgå 3,000 kronor och till dylik skola med två halvårskurser

5,000 kronor.

Hushållningssällskapets i Skaraborgs lån förvaltningsutskott har framhållit,
att till följd av förslaget elevdagsverkena vid lantbruksskola minskades
med 25 per elev och år eller vid ett elevantal av 36 med icke mindre än
000. Utskottet har ansett, att statsbidraget därför borde böjas, så att skolornas
ställning ej försämrades.

Minimiantalet elever i fortsättningskurs vid lantmannaskola borde enligt
Uppsala och Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskotts samt
styrelsernas för Viks, Högsby, Bräkne-lloby och Sala lantmannaskolor uppfattning
fortfarande utgöra 15 i stället för föreslagna 20. Styrelsen för
Torsta lantmannaskola har förordat, att 10 elever borde betraktas som minimiantal
i nämnda kurs. Styrelsen för lantmannaskolan i Molkom bar uttalat,
att bestämmelserna om minimiantal elever måtte utgå. Örn minimigräns
skulle sättas, borde den bestämmas till 15 elever.

Kristianstads läns landstings förvaltningsutskott har uttalat, bland annat:

De föreslagna statsbidragen vore så låga, att det för skolornas ekonomi
säkerligen vore bättre bibehålla den nuvarande ordningen än att föislaget

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 109-

oförändrat genomfördes. För skolornas del skulle det vara lämpligare, örn
det nu till skolorna utgående tilläggsanslaget gjordes till ordinarie statsanslag
och utginge som tidigare med 20 procent av ordinarie statsanslaget.
På så sätt skulle landsting och hushållningssällskap ej heller behöva vidkännas
en ökning av nu utgående anslag till skolorna. Ett fullständigt slopande
av nu utgående elevavgifter torde vara ägnat att ytterligare försvaga
skolornas ekonomi. Borttagande av dessa elevavgifter torde ej heller främja
skolornas syften, enär det under alla omständigheter måste anses skäligt,
att eleverna finge vidkännas någon ekonomisk uppoffring för undervisningen.
För att göra det ekonomiskt överkomligt för medellös jordbrukarungdom
att anlita här avsedd yrkesutbildning, torde den lämpligaste utvägen
vara att lämna tillräckliga bidrag i form av statsstipendier åt behövande
elever.

Riksförbundet landsbygdens folk har ifrågasatt, huruvida icke statens bidrag
till skolornas driftskostnader borde beräknas avsevärt högre än vad
kommittén gjort. Kostnaderna för denna undervisning borde emellertid enligt
förbundets mening i huvudsak bestridas av staten och under alla förhållanden
borde statsbidraget till driftskostnaderna icke utgå med lägre belopp
än tre fjärdedelar av desamma.

Lantmannaskolornas lärarförening har yrkat, att grundbeloppen för statsbidragen
måtte höjas och att undervisningsavgifter finge uttagas av elever,
som kunde lia råd att erlägga sådan avgift.

Rörande statsbidragen har föreningen anfört, bland annat:

Till täckande av lantbruksundervisningsanstalts driftskostnader borde utgå
årligt statsbidrag med dels ett grundbelopp av 5,000 kronor, dock att såsom
grundbelopp borde utgå till lantmannaskola, där två huvudkurser anordnades,
7,500 kronor, samt till lanthushållsskola, där under läsåret av huvudkurser
endast en halvårskurs anordnades, 3,000 kronor, dels ock ett belopp
av 5 kronor för varje elev och månad, som huvudkurs påginge. Statsbidrag
borde icke få utgå till lantmannaskola och lanthushållsskola med högre
belopp än två gånger det som för samma ändamål tillskötes från orten,
elevavgifter däri inberäknade. Statsbidraget borde icke heller få över
stiga tre fjärdedelar av skolans av lantbruksstyrelsen godkända driftskostnader,
sedan därifrån avdrag gjorts för influtna hyror av elevbostäder.

Föreningen har i fråga om statsbidrag till speciallärarna yrkat, att sådant
bidrag ock måtte beräknas för lärare i sjukvårds- och hovbeslagslära.

Skolöverstyrelsen, som motsatt sig borttagandet av elevavgifterna, har beträffande
kommitténs förslag härom anfört, bland annat:

Detta förslag måste anses innebära mycket genomgripande konsekvenser.
Vid de kombinerade skolorna hade i stort sett likartade regler gällt beträffande
elevavgifter för folkhögskolornas och fackskolornas elever. Då ett
ensidigt slopande av kursavgifter givetvis skulle utöver de ekonomiska
följderna medföra betänkliga konsekvenser för elevrekryteringen, så förmenade
överstyrelsen, att, därest över huvud taget principen örn fri skolundervisning
skulle anses vara ett önskemål inom ali icke privat skolverksamhet
i vårt land, avvecklandet av systemet med skolavgifter vid en grupp
av ungdomsskolor icke borde ske, utan att samtidigt en prövning verkställdes
rörande möjligheten och lämpligheten av en likartad åtgärd vid andra

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

109

hittills med de förra likställda ungdomsskolor och de ekonomiska konsekvenserna
för samtliga grupper toges under samtidig omprövning.

Även statskontoret har avstyrkt borttagande av elevavgifterna.

Den omorganisation, som i det föregående tillstyrkts, syftar bland annat Departementstill
att söka väcka intresse och förtroende för lantbruksundervisningen bland ^fendén
vid jordbruket arbetande ungdomen. För att nå detta mål måste emellertid
lärarkrafterna samt anordningarna för elevernas undervisning och
trevnad vid skolan vara av bästa beskaffenhet. Det är även att märka, såsom
jag förut framhållit, att den av mig förordade utvidgningen och moderniseringen
av skolornas kurser och undervisning icke kan genomföras utan
att en icke obetydlig ökning i deras inkomster kommer till stånd. Skolorna
måste därjämte ha möjlighet att utvidga och förbättra sin undervisning alltefter
som den fortskridande utvecklingen så fordrar. Till största delen
torde den stagnation i skolornas verksamhet, som såväl av kommittén som
även i yttrandena påtalats, lia sin grund däri, att tillräckliga medel icke stått
till deras förfogande.

I likhet med kommittén anser jag därför, att ett vidgat ekonomiskt stöd
bör skänkas ifrågavarande skolor och att statsmakterna i första hand böra
träda emellan för åstadkommande av detta stöd. I överensstämmelse med
vad i ett flertal yttranden framhållits håller jag emellertid före, att en kraftigare
hjälp måste givas skolorna än vad kommittén förordat, därest den av
mig förordade reformen skall kunna förverkliga det avsedda ändamålet.

Innan jag ingår på frågan rörande omfattningen av det statliga biståndet,
torde jag få upptaga till övervägande kommitténs förslag örn avskaffande
av elevavgifterna. I anslutning till vad kommittén anfört, förordar även jag,
att dessa avgifter borttagas och undervisningen sålunda blir fri. En dylik
åtgärd torde ur flera synpunkter få anses berättigad. Redan kostnaden för
uppehållet vid skolorna ställer merendels stora krav på många elevers ekonomiska
resurser. Det är ock att märka, att vid flera skolor undervisningsavgifter
redan nu icke förekomma. Det torde få anses vara av stor betydelse för
jordbruket, att fackutbildning mera allmänt erhålles av jordbrukarna i landet.
Möjligheterna att erhålla sådan böra därför i den utsträckning så kan
ske underlättas. De av skolöverstyrelsen uttalade farhågorna för ett borttagande
av elevavgifterna kan jag icke dela. De av styrelsen ifrågasatta konsekvenserna
av den av mig nu förordade åtgärden synas icke befogade med
hänsyn till de för jordbruket rådande speciella förhållandena med avseende
å fackutbildningen.

Vad härefter angår den omfattning, vari statens bistånd bör lämnas, anser
jag, att, såvitt angår avlöningarna till lärarpersonalen, detta bör utsträckas
att omfatta även förut av mig förordade minimibelopp till grundlöner.

För närvarande omfattar statsbidraget åldcrstillägg, dyrlidstillägg och provisorisk
avlöningsförbättring samt vikariatsersättning. Steget torde således nu
böra tagas fullt ut och de ordinarie och extra ordinarie lärarnas kontanta
löneförmåner bestridas helt av statsmedel. Såsom kommittén uttalat torde det

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

däremot böra ankomma på de lokala organen att sörja för bostad åt lärarna
eller, där så icke kan ske, lämna dem kontant ersättning därför.

På sätt kommittén framhållit är det erforderligt — därest lärarna skola
avlönas med statsmedel —- att särskilda föreskrifter meddelas ifråga om den
omfattning, i vilken lärare må anställas vid de olika skolorna. De regler
kommittén härutinnan föreslagit anser jag i likhet med vad i flera yttranden
framhållits i vissa delar för ofördelaktiga för skolorna. Enligt min mening
torde i förevarande avseende följande böra gälla.

Vid lantmannaskola med vinterkurs — med eller utan fortsättningskurs
— eller med längre kurs böra följande lärare finnas, när elevantalet utgör:

15—25: föreståndare och en ämneslärare,

26—40: föreståndare, en ämneslärare och en extra ordinarie ämneslärare,

41—60: föreståndare och två ämneslärare och en extra ordinarie ämneslärare.

Vid lantmannaskola med helårskurs böra följande lärare finnas, när elevantalet
utgör:

15—25: föreståndare och en ämneslärare och en extra ordinarie ämneslärare,

26—40: samma antal lärare, som sist nämnts.

I fråga örn lantbruksskolorna och lanthushållsskolorna kan jag i huvudsak
ansluta mig till kommitténs förslag rörande lärareantalet. Vid lantbruksskola
torde sålunda böra finnas föreståndare samt en ordinarie och
en extra ordinarie ämneslärare. Någon variation i lärarpersonalens sammansättning
torde såsom kommittén framhållit icke behöva förekomma vid
denna skolform. Elevernas antal vid skolorna torde nämligen böra beräknas
vara mellan 30 och 40. För lanthushållsskolornas del torde följande lärarpersonal
böra finnas vid ett elevantal av:

15—20: föreståndarinna samt en extra ordinarie ämneslärarinna.

21—24: föreståndarinna och två ämneslärarinnor,

25—30: föreståndarinna samt två ordinarie och en extra ordinarie ämneslärarinna.

Då elevantalet överstiger 30, torde det höra tillkomma Kungl. Maj:t att för
varje särskilt fall bestämma antalet lärarinnor.

Då .särskilda skäl därtill föranleda, torde Kungl. Maj:t kunna medgiva, att
extra ordinarie ämneslärare eller ämneslärarinna må kunna upptagas såsom
ordinarie.

Även till speciallärarnas löner anser jag i överensstämmelse med kommittén
visst understöd av statsmedel böra utgå. De av kommittén förordade
bidragen torde få anses skäliga. Emellertid torde bidrag även böra beräknas
till avlöning åt speciallärare i sjukvårds- och hovbeslagslära, slöjd och
barnavård. Därjämte torde höra upptagas bidrag till föreläsningar i huvudsaklig
överensstämmelse med kommittéförslaget. Den föreslagna begränsningen
av detta bidrag för lanthushållsskola med halvårskurs synes dock
icke berättigad.

Härefter torde jag få övergå till frågan örn storleken av driftsbidragen till

Kungl. Maj:ts proposition nr 109

lil

ifrågavarande skolor. I likhet med vad i ett stort antal yttranden uttalats
anser jag de föreslagna driftsbidragen till skolorna alltför knappt tilltagna.
Såsom framgår av lantbruksstyrelsens yttrande skulle skolornas ställning i
ekonomiskt avseende icke bliva i någon avsevärd grad förbättrad efter genomförande
av kommitténs förslag. Då utredningen giver vid handen, att
skolornas utrustning och resurser med avseende å undervisningen äro bristfälliga,
måste driftsanslagen ökas, därest nyttan av reformen icke skall äventyras.
Jag torde få framhålla, att driftskostnaderna, d. v. s. skolans utgifter
med undantag av lärarlöner, i genomsnitt kunna beräknas till minst 6,000
kronor. Vid lanthushållsskola med en 51/* månaders kurs torde driftskostnaderna
uppgå till omkring 5,500 kronor. I de fall där driftskostnaderna
skulle avsevärt överstiga dessa belopp torde detta sammanhänga med att
skolorna tyngas av skulder. I sådana fall torde en sanering av skolornas
ekonomi böra företagas. Till denna fråga återkommer jag i det följande.
Med beaktande av de nyss angivna siffrorna och under förutsättning att
vissa bidrag liksom hittills lämnas från orten torde driftsanslagen böra
upptagas efter följande grunder. Skolorna böra tilldelas dels ett grundbelopp,
vars storlek göres beroende av arten och antalet kurser skolan har på sitt
program, och dels ett särskilt bidrag för elev och månad; sistnämnda bidrag
torde såsom kommittén föreslagit böra upptagas till 5 kronor. Bidraget bör
utgå under hela kurstiden, även örn denna skulle överskrida de av mig i det
föregående förordade minimitiderna. Statsbidragets grundbelopp torde i
fråga örn lantmannaskola med endast vinterkurs böra bestämmas till 3,600
kronor. Till lantmannaskola med helårskurs eller vinterkurs och fortsättningskurs
torde grundbelppet bestämmas till 5,400 kronor eller 1,800 kronor
mera än till skola med enbart vinterkurs. I de fall då vid skolan anordnas
vinterkurs och längre kurs torde anslaget böra ökas med ytterligare 1,800
kronor till 7,200 kronor och då skolan upptar såväl vinterkurs och fortsättningskurs
som längre kurs till 9,000 kronor. Anordnas vid sidan av lielårskurs
andra kurser torde tillägg till statsbidrag utgå efter samma proportioner
som i det föregående tillämpats.

I fråga örn lanthushållsskolorna torde även dessa böra erhålla grundbelopp
samt ett bidrag av 5 kronor för elev och månad. Grundbidraget torde
i anslutning till det förordade grundbidraget till lantmannaskolorna med lielårskurs
böra bestämmas till 5,400 kronor till lanthushållsskola med helårskurs
eller två halvårskurser samt till 3,600 kronor till skola med endast
halvårskurs. Anordnas vid lanthushållsskola samtidigt en helårskurs och
en halvårskurs torde för den sistnämnda utgå ett grundbelopp av 1,800 kronor.
Likaledes torde, då två halvårskurser samtidigt anordnas, för den ena
av dessa utgå ett grundbelopp av 1,800 kronor.

Statsbidragen till lantbruksskolorna torde böra fastställas till 5,400 kronor
såsom grundbidrag för år samt 5 kronor för elevmånad.

Liksom hittills torde böra föreskrivas vissa begränsningar i statsbidragens
storlek. Sålunda torde i anslutning till vad nu gäller även i fortsättningen
böra föreskrivas, att statsbidrag till driftskostnaderna icke må utgå, med

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

mindre visst* belopp tillskjutits inom orten. Det torde vara skäligt att
fordra att minst ett så stort belopp, som motsvarar en tredjedel av statsbidraget
tillskjutes från olden. Statsbidraget bör icke heller få överstiga tre fjärdedelar
av skolans av lantbruksstyrelsen godkända driftskostnader, sedan därifrån
avdrag gjorts för influtna hyror av elevbostäder. Erfordras icke förenämnda
bidrag för täckande av skolans av lantbruksstyrelsen godkända
kostnader skola bidragen sålunda nedsättas. Härutöver torde böra gälla
vissa allmänna villkor för statsunderstödens beviljande. Behovet av skolan
torde böra vara vitsordat och densamma anordnad i överensstämmelse
med gällande bestämmelser för ifrågavarande skolor. Antalet elever bör
liksom nu vara minst 15 och högst 60 för lantmannaskola och 30 för
lanthushållsskola. Kungl. Majit bör emellertid äga rätt att dispensera från
dessa bestämmelser. Beträffande lantbruksskola bör det ankomma på lantbruksstyrelsen
att bestämma det antal elever, som skolan skall mottaga. För
undervisningen vid skolorna må icke uppbäras avgifter. Avgift skall däremot
utgå för elevernas kost och logi; undantag härifrån torde böra gälla
i fråga om eleverna vid lantbruksskolans tvååriga kurs.

Genom de nu förordade bidragen erhålla skolorna en högst avsevärd förbättring
i det ekonomiska biståndet från statens sida. I årets statsverksproposition
har under nionde huvudtiteln till bidrag åt ifrågavarande skolor
för lärarlöner och driftskostnader äskats ett belopp av tillhopa 1,157,500
kronor. Enligt det nu förordade förslaget skulle för samma ändamål utgå
ett belopp av 1,870,000 kronor, därav bidragen till driftskostnaderna utgöra
480,000 kronor. Jag torde få erinra att för närvarande uppgå bidragen från
orterna till något över 500,000 kronor örn året.

Bidrag till de i det föregående omförmälda specialkurserna, som skola
kunna anordnas vid ifrågavarande skolor, torde lämpligen böra utgå från
anslagen till bidrag till särskilda utbildningskurser samt till undervisning
och studieresor för i det mindre jordbruket deltagande män och kvinnor.

Beviljandet av statsunderstöden torde liksom hittills böra ankomma på
Kungl. Majit och ansökan därom ingivas till lantbruksstyrelsen.

Statsbidrag för nybyggnader.

Enligt vad kommittén upplyst är vid många av de nuvarande lantbruksundervisningsanstalterna
den materiella utrustningen långt ifrån tillfredsställande.
Bland annat är vid ett stort antal skolor byggnadsbeståndet enligt
kommitténs mening icke av den beskaffenhet, att undervisningens krav
på rymliga och även i övrigt ändamålsenliga lokaler kan anses vara på ett
skäligt sätt tillgodosett. Hittills har det ankommit på vederbörande skolas
ägare att själv svara för den fasta utrustningen vid skolan. Allt eftersom
kraven på tidsenliga skolbyggnader stigit, har enligt vad kommittén funnit
det emellertid blivit svårare för de flesta ägare av lantbruksundervisningsanstalter
att tillgodose uppkommande behov av utvidgningar och förbätt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

113

ringar. Under senare tid lia i vissa fall bidrag av lotterimedel utgått till
byggnadsarbeten vid lantbruksundervisningsanstalt. Sålunda har Kungl.
Maj:t såsom bidrag till örn- och nybyggnadsarbeten förordnat om utbetalning
av penninglotterimedel till vissa lantbruksundervisningsanstalter av betydande
belopp.

Kommittén har i sitt betänkande (sid. 216) lämnat en uppställning över
anstalterna sålunda tilldelade belopp, och tillåter jag mig till närmare upplysning
i ämnet hänvisa till denna uppställning.

Vidare har riksdagen i tvenne fall anvisat medel i form av räntefria lån
för upprättande av nya lantbruksundervisningsanstalter. Sålunda anvisade
1936 års riksdag ett anslag å 225,000 kronor för att tillhandahållas Norrbottens
läns hushållningssällskap för inrättande av en lantbruksskola. Beloppet
lämnades såsom stående räntefritt lån mot inteckningssäkerhet och
återbetalningsskyldighet i händelse av skolans nedläggande. Vidare anvisade
1937 års riksdag på enahanda villkor ett anslag av 130,000 kronor till
Västerbottens läns hushållningssällskap för inrättande av en lantmanna- och
lanthushållsskola.

Enligt kommitténs mening äro de sålunda tillämpade formerna för tilldelande
av byggnadsanslag i längden icke tillfredsställande. Kommittén
har ansett det vara erforderligt, att ifrågavarande medelstilldelning bringas
mera i system och att för ändamålet erforderliga medel böra upptagas i
riksstaten.

I sitt betänkande har kommittén därför föreslagit, att statsbidrag skall
lämnas till nybyggnader vid lantmanna- och lanthushållsskolor. Kommittén
har härutinnan förordat, att statsbidrag för sådant ändamål skall kunna
lämnas till landsting, hushållningssällskap eller sådan stiftelse, vars syfte
är att upprätthålla lantmanna- och lanthushållsskolor.

Vid fastställande av bidragsbeloppet böra enligt kommitténs mening läggas
till grund kostnader för olika slags lokaler för skolans ändamål, däri inbegripet
bostäder för lärare och elever, med tillhörande biutrymmen av
skilda slag jämte erforderliga ledningar och fast inredning, för iordningställande
eller inhägnande av byggnadstomt och för anordnandet av brunn ävensom
utgifter för ritningar, arbetsledning och kontroll. Däremot böra enligt
kommittéförslaget icke få inräknas kostnader för sådana byggnadsarbeten,
vilka allenast avse att sätta befintliga lokaler i bättre skick eller att giva
dem en bättre disposition, liksom ej heller kostnader för erforderliga byggnader
för skoljordbruket.

Vad som föreskrives beträffande statsbidrag för anskaffande av nya byggnader
har kommittén ansett i tillämpliga delar böra gälla även om- och tillbyggnadsarbeten,
under förutsättning att genom dessa arbeten nya för undervisningen
avsedda utrymmen erhållas.

Av de kostnader avseende byggnadsverksamhet vid lantmanna- eller lanthushållsskola,
som förut angivits, har kommittén ansett, att tre fjärdedelar
böra bestridas genom statligt byggnadsbidrag, därest hushållningssällskap
står som ägare, och eljest hälften av kostnaderna. Kommittén har ansett sig

Bihang lill riksdagens protokoll 19.1:9. 1 sami. Nr 109.

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 109-

böra föreslå högre bidragskvot för hushållningssällskap dels av den anledningen,
att hushållningssällskapens egen ekonomi i regel icke torde tillåta
stora utgifter för byggnadsändamål, dels också för tillgodoseende av önskemålet,
att hushållningssällskapen så långt möjligt erhålla en ledande ställning
inom den fasta lanthruksundervisningen. Kommittén har emellertid
även uttalat, att det dock torde kunna tänkas fall, då jämväl en stiftelse bör
komma i åtnjutande av det högre statsbidraget till byggnader. För den
händelse ett hushållningssällskap av ekonomiska eller andra bärande skäl
icke ensamt kan åtaga sig det ekonomiska ansvaret för en skola men väl
att genom delaktighet i en särskilt för skolan bildad stiftelse ekonomiskt och
på annat sätt stödja skolans verksamhet, har kommittén ansett skäligt, att
sådan stiftelse erhåller byggnadsbidrag enligt samma grunder, som gälla
för hushållningssällskap.

Kommittén har ytterligare föreslagit, att skilsmässan mellan folkhögskolorna
samt lantmanna- och lanthushållsskolorna bör underlättas genom särskild
undantagsbestämmelse rörande bidragen av innehåll, att vid friställande
av sådan skola jämväl landsting och stiftelse skola komma i åtnjutande
av statsbidrag motsvarande tre fjärdedelar av de för tilldelningen av sådant
bidrag godkända kostnaderna för det nya byggnadsföretaget.

I syfte att säkerställa de i skolbyggnader investerade statsbidragen, har
kommittén förordat, att bland villkoren för statsbidrags beviljande upptages,
att, därest skola nedlägges, återbetalningsskyldighet av statsbidraget
helt eller delvis efter Kungl. Maj:ts bestämmande skall föreligga. Vid beviljandet
av statsbidrag har kommittén vidare förknippat villkor avseende att
säkerställa ändamålsenliga byggnader.

Under framhållande att åtskilliga lantmanna- och lanthushållsskolor besvärades
av avsevärda skulder å skolans byggnader har kommittén ifrågasatt,
om icke bidrag till lättande av denna skuldbörda kunde lämnas.

Emellertid har kommittén icke ansett det vara möjligt att uppställa några
ensartade regler för denna medelsanvisning. Bidrag för skuldsanering torde
enligt kommitténs förslag böra grunda sig på motiverad framställning från
vederbörande skola. Kommittén har förordat, att det skall ankomma på
Kungl. Majit och riksdagen att efter utredning och prövning av ärendet
bestämma örn bidrag från fall till fall. Dock har kommittén ansett lämpligt,
att den tid fixeras, inom vilken dylik framställning skall vara ingiven.
Kommittén har föreslagit, att sagda tidsfrist fastställes till två år efter den
tidpunkt, då kungörelse angående statsunderstöd till lantbruksundervisningsanstalter
träder i kraft.

Yttrandena.

Det av kommittén föreslagna statsbidraget till nybyggnader vid lantmanna-
och lanthushållsskolor har i ett flertal yttranden förklarats vara för
knappt tilltaget. Mot de föreslagna bestämmelserna om tilldelning av statsbidrag
ha även i många yttranden rests invändningar. Sålunda har skäl
icke ansetts föreligga att giva hushållningssällskapen någon särställning vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 109-

115

bidragstilldelningen eller att utesluta föreningar, som innehava skolor, från
rätten att erhålla bidrag.

Sistberörda ståndpunkt har företrätts av lantbruksstyrelsen. Styrelsen
har emellertid därvid understrukit vikten av, att statsbidrag icke beviljades
någon huvudman utan noggrann prövning, huruvida vederbörande skola ur
alla synpunkter ägde förutsättningar att kunna utvecklas till undervisningscentrum
av verklig betydelse.

Uppfattningen, att samma bidrag måtte utgå även örn skolan ägdes av
landsting eller stiftelse, har biträtts av bland andra lantbruksakademien,
förvaltningsutskottet hos Kalmar läns norra, Hallands läns och Jämtlands
läns landsting, styrelserna för Stora Segerstads, Högalids, Högsby, Katrinebergs,
Fristads, Sala och Mora lantmannaskolor samt Tallarps och Åkersbergs
lanthushållsskolor. Landstingens i Älvsborgs och Värmlands låns förvaltningsutskott
och förvaltningsutskottet hos Hallands låns hushållningssällskap
samt Svenska lantmannaskolornas lärarförening hava uttalat, att
landsting och hushållningssällskap borde likställas i fråga om bidrag till nybyggnader.
I vissa yttranden har yrkats, att förening måtte bliva likställd
med hushållningssällskap i fråga om bidrag. Sveriges lantbrukslärareförbund
har ansett, att någon skillnad i bidragshänseende icke borde göras mellan
ägarna till skolan. Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
samt styrelserna för lantmannaskolorna i Önnestad och Osby
ävensom styrelsen för Apelryds lanthushållsskola hava föreslagit att i de
fall, då hushållningssällskapen vore ägare till skolorna, statsbidraget borde
utgå med 90 procent av kostnaderna och att, då landsting, stiftelse eller förening
ägde skolorna, ifrågavarande bidrag borde utgå med 75 procent av
kostnaderna. Svenska lantmannaskolornas lärarförening har yrkat, att statsbidraget
borde utgöra större delen av byggnadskostnaderna samt medgivas
även för anskaffande av inventarier.

Statskontoret, som motsatt sig kommitténs förslag i denna del, har till stöd
härför anfört, bland annat.

Statskontoret hade fått det intrycket, att kommittén vid uppskattningen
av lokalbehovet icke uteslutande velat tillgodose själva undervisningsverksamheten
utan sökt främja jämväl andra intressen, såsom t. ex. att möjliggöra
mottagandet av större jordbrukarsammanslutningar, föreläsningsföreningar
m. fl. Statskontoret ville även ifrågasätta, örn icke kostnader för
byggande av gymnastiklokal, vilken enligt kommittén skulle kunna utnyttjas
jämväl av gymnastikintresserade i orten, lämpligen kunde ■—- åtminstone delvis
-— gäldas från fonden för idrottens främjande.

Statskontoret holle före att i förevarande avseende icke borde fastställas
någon allmän regel utan omständigheterna i det särskilda fallet prövas,
främst med hänsyn till behovet för den del av landet, varom fråga vore, av
vederbörande anstalt. Endast för det fall, att en byggnadsverksamhet på
förevarande område skulle anses lämpligen kunna bedrivas såsom beredskapsarbete,
syntes anledning föreligga att i förväg uppgöra ett samtliga vederbörande
skolor omfattande byggnadsprogram.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Departements- Redan tidigare har framhållits, alt vid många av de nuvarande skolorna
chefen. materiel!a utrustningen är mindre tillfredsställande. Även byggnadsbe ståndet

torde sålunda såsom kommittén uttalat vara bristfälligt vid ett icke
ringa antal skolor. Dessa brister torde flerstädes vara av den art, att även
förhållandevis blygsamma krav på rymliga och i övrigt ändamålsenliga lokaler
icke kunna anses skäligen tillgodosedda. Därest en ändring härutinnan
skall kunna genomföras, är det nödvändigt, att staten ekonomiskt bispringer
skolorna. Deras egna resurser och ortsbidragen lära icke vara tillräckliga för
genomförandet av nybyggnader i erforderlig utsträckning. Såsom jag förut
framhållit torde den nu förevarande reformen icke bliva av större betydelse,
därest icke de nödiga materiella resurserna ställas till skolornas förfogande.
Jag förordar alltså i likhet med kommittén, att visst statsbidrag lämnas till
byggandet av erforderliga lokaler för skolorna.

Vad angår frågan vilka kategorier skolor, som böra erhålla statsbidrag
för nu ifrågavarande ändamål, är jag ense med kommittén därutinnan, att
bidrag endast bör lämnas till nybyggnader för lantmanna- och lanthushållsskolor.
Bidrag torde däremot icke böra ifrågakomma för nybyggnad vid
lantbruksskola. Skolbyggnaderna vid dessa skolor torde ingå som en del
av de för skol jordbrukets drift erforderliga byggnaderna och kostnaderna
för desamma böra sålunda skäligen kunna bäras av jordbruket. Kommittén
har i sitt förslag begränsat möjligheterna att erhålla statsbidrag till
sådana skolor, vilka ägas av hushållningssällskap, landsting och sådana stiftelser,
vilkas ändamål är att upprätthålla ifrågavarande skola och vilkas
stadgar fastställas av Kungl. Maj :t. I huvudsak kan jag biträda detta förslag.
Emellertid anser jag dock att hinder icke bör föreligga, att förening, som
uppfyller de för stiftelse stadgade villkoren, även kan tilldelas statsbidrag.
En avgränsning i fråga örn bidragstilldelningen på sätt nu förordats torde
medföra en viss garanti för att skolorna för framtiden uppehållas och bidragen
sålunda komma det avsedda ändamålet tillgodo under en mera avsevärd
tid. En sådan säkerhet förefinnes däremot icke, därest skolorna ägas
av enskilda eller bolag. För att ytterligare säkerställa, att bidragen komma
till framtida gagn för avsett syfte torde på sätt kommittén förordat med
beviljandet av statsbidrag förknippas det villkoret, att, därest skolan nedlägges,
återbetalningsskyldighet av statsbidraget under beaktande av den tid
skolbyggnaderna varit i bruk helt eller delvis skall av Kungl. Majit kunna
åläggas skolans ägare.

Det nu ifrågasatta statsbidraget torde på sätt kommittén föreslagit böra erhållas
för utförande av nybyggnader och ombyggnader av olika slags lokaler
för skolans ändamål. I bidragsbeloppet må inräknas kostnaderna för
erforderliga ledningar och fast inredning, för iordningställande eller inhägnande
av byggnadstomt och för anordnande av brunn ävensom utgifter för
ritningar, arbetsledning och kontroll. För att bidrag skall utgå till ombyggnadsarbeten
böra dessa som regel avse utvinnande av nya eller rymligare
lokaler eller avsevärda förbättringar i hygieniskt avseende av gamla sådana.
Vanlig erforderlig förbättring av befintliga lokalutrymmen torde alltså böra

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

hänföras till reparationer, till vilka bidrag av nn ifrågavarande art ej utgå.
Ej heller bör utgå bidrag till byggnader vid skoljordbruk.

De av kommittén framförda förslagen rörande den omfattning, vari statsbidrag
bör lämnas till förut omförmälda byggnadsarbeten, kan jag icke i
allo biträda. Tanken att vid bidragstilldelningen giva hushållningssällskapen
en förmånligare ställning än övriga ägare av skolor, vilka kunna erhålla
bidrag, synes sammanhänga med kommitténs förslag rörande överförande å
sällskapen av äganderätten till skolorna. Något skäl att upprätthålla den av
kommittén ifrågasatta skillnaden mellan hushållningssällskapen och övriga
bidragsberättigade förefinnes sålunda icke, utan bidrag torde böra utgå
enligt samma grunder till ägarna av skolorna.

I fråga örn den omfattning, vari bidragen böra lämnas, anser jag i anslutning
till vad kommittén förordat, att 75 procent av de godkända byggnadskostnaderna
böra täckas av statsmedel.

I sammanhang med beviljande av bidrag bör Kungl. Majit äga på sätt
kommittén förordat fastställa villkor, vilka trygga att bidragen användas på
ett ändamålsenligt sätt. Härvid böra de av statskontoret framhållna synpunkterna
rörande uppskattningen av lokalbehovet i varje särskilt fall beaktas.

Beträffande vad kommittén uttalat rörande saneringen av skolornas skulder
kan jag i stort sett biträda detta uttalande. Från fall till fall torde sålunda
böra prövas bidragsbehovet för ifrågavarande ändamål och medel
därefter anvisas av riksdagen. Någon tidsfrist, inom vilken framställning
örn dylika bidrag skall vara inkommen för att kunna beaktas, synes emellertid
icke behöva uppställas.

Statslån för anskaffande av skoljordbruk.

Såsom framgår av vad i det föregående anförts har kommittén föreslagit,
att lantmanna- och lanthushållsskolorna skola utrustas med skoljordbruk.
För att underlätta för skolorna att anskaffa dylika jordbruk har kommittén
framlagt förslag därom, att lån av statsmedel för sådant ändamål skall kunna
tilldelas hushållningssällskap, landsting och sådan stiftelse, vars syfte
är att upprätta skola, som nyss nämnts. Dylika lån böra enligt kommitténs
mening kunna utgå med högst fem sjättedelar av ifrågavarande jordbruks
värde med därå befintliga eller till uppförande avsedda, för jordbrukets
behov erforderliga byggnader. Vid fastställande av lånebeloppet bar
kommittén avsett, att jämväl jordbruksegendomen eventuellt tillhörande skog
bör medräknas. Återstående del av anskaffningskostnaden för skoljordbruk
liksom även kostnaden för jordbrukets utrustning med levande och döda
inventarier har kommittén föreslagit skola bestridas från orten. Kommittén
bär förutsatt, att erhållet statslån skall förräntas i överensstämmelse med
de grunder, som gälla för egnahemsjordbruk. Vidare bar kommittén ansett,
att maximibelopp för statslån till anskaffande av skoljordbruk bör fastsläl -

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

departementchefen.

las. I detta hänseende har föreslagits såsom regel för lantmannaskola ett
belopp av 100,000 kronor och för lanthushållsskola ett belopp av 30,000
kronor. Där särskilda omständigheter föreligga, har kommittén emellertid
ansett Kungl. Maj:t böra äga bevilja högre belopp än nu angivits. Kommittén
har här syftat, bland annat, på lantmannaskola med teoretisk-praktisk
helårskurs.

Vad kommittén förordat beträffande statslån för anskaffande av skoljordbruk
bör enligt kommitténs uppfattning i tillämpliga delar gälla även
vid utvidgning av redan befintligt jordbruk. Beträffande vissa av nu förefintliga
skoljordbruk torde ägaren i samband med förvärvet hava fått upptaga
lån på jämförelsevis ogynnsamma villkor. Kommittén har till bispringande
av ägarna av sådana skuldtyngda skolor föreslagit, att Kungl.
Majit lämnas befogenhet att efter framställning bestämma, huruvida i särskilt
fall statslån på nu angivna villkor må utlämnas jämväl beträffande sådant
redan anskaffat jordbruk.

I överensstämmelse med vad kommittén hemställt rörande statsbidrag för
nybyggnader m. m. har kommittén i fråga om förevarande lån förordat, att
beviljandet av sådana lån begränsas till fall, då jordbruket äges av hushållningssällskap,
landsting eller på förut angivet sätt bildad stiftelse.

I fråga om lantbruksskolorna har kommittén icke ansett erforderligt, att
lån ställdes till förfogande för anskaffande av skoljordbruk åt dessa skolor.

Kommittén har slutligen föreslagit, att en särskild lånefond skulle inrättas,
varifrån lån för anskaffande av skoljordbruk skulle beviljas.

Yttrandena.

Mot kommitténs förslag i denna del har i allmänhet icke framförts några
mera vittgående ändringsyrkanden. I yttranden från vissa myndigheter
och korporationer i norra Sverige har hemställts, att lånen till anskaffande
av skoljordbruk måtte bliva räntefria. Norrbottens läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott har uttalat, att ifrågavarande ortsbidrag till anskaffande
av skoljordbruk skulle vara svårt att uppbringa i Norrbottens
län, varför statsmakterna borde bereda hushållningssällskapen i medellösa
''andsdelar möjlighet att anskaffa erforderliga medel.

I vissa andra yttranden har även gjorts gällande, att svårigheter skulle
kunna uppstå att förränta lånen i enlighet med kommitténs förslag.

Statskontoret har avstyrkt inrättande av en lånefond för anskaffande av
skoljordbruk. Statskontoret har framhållit, att i den mån behov av statslån
för ifrågavarande ändamål skulle uppträda, medel åtminstone tillsvidare
skulle kunna anvisas under fonden för låneunderstöd.

Kommitténs nu förevarande förslag kan jag i huvudsak biträda. Såsom
jag förut anfört torde lantmanna- och lanthushållsskolorna i regel böra vara
försedda med egna skoljordbruk. För underlättande av anskaffandet av
sådana jordbruk torde lån av statsmedel såsom kommittén förordat på för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

119

delaktiga villkor böra kunna utlämnas till ägarna av nämnda två kategorier
skolor. På samma sätt som ifråga om beviljande av statsbidrag till byggnader
har kommittén föreslagit, att endast hushållningssällskap, landsting och
stiftelser skola såsom ägare av skolorna kunna erhålla lån. 1 anslutning till
vad jag därvid anfört ifråga örn denna begränsning anser jag, att för ifrågavarande
lån även bör gälla, att lån må beviljas förutom till de av kommittén
upptagna kategorier ägare jämväl till föreningar, vilka innehava lantmannaoch
lanthushållsskolor och vilkas stadgar godkänts av Kungl. Maj:t. Beträffande
villkoren för lånens utlämnande torde såsom kommittén förordat böra
i huvudsak gälla enahanda villkor, som äro stadgade för lån till egnahemsjordbruk.
De i vissa yttranden uttalade farhågorna, att svårigheter skulle
kunna uppstå att förränta lånen, kan jag icke dela. Även om skoljordbruket
bör vara ett mönsterjordbruk torde man likväl böra utgå från att det blir
ekonomiskt bärande. Tillgången till elevernas arbetskraft torde i viss utsträckning
förbilliga driften. Elevhushållen möjliggöra därjämte en fördelaktig
avsättning av jordbrukets produkter. Med hänsyn härtill kunna de föreslagna
lånevillkoren icke anses alltför betungande. Hinder bör emellertid
icke möta, att Kungl. Majit medgiver skolan rätt att från annat håll upplåna
intill 60 procent av skoljordbrukets värde och därefter med statslån
utfylla i övrigt erforderligt belopp intill 5/s av värdet. I likhet med kommittén
anser jag att någon del av anskaffningskostnaderna för skölj ordbruken
bör gäldas av medel, som ställas till förfogande från orten. Därest ändringar
i lånevillkoren för egnahemslån skulle komma att genomföras, böra motsvarande
ändringar även vidtagas i lånevillkoren för nu ifrågavarande lån. Den
av kommittén förordade begränsningen av lånebeloppen till i allmänhet
100,000 kronor för lantmannaskola och 30,000 kronor för lanthushållsskola
föranleder ingen erinran från min sida. Icke heller har jag något att erinra
mot förslaget, att lån skall kunna beviljas för erforderlig utvidgning av redan
befintliga skoljordbruk eller för bispringande av sådana skolor, vilka redan
upptagit lån för anskaffande av skoljordbruk, i de fall då lånen äro anskaffade
på mindre gynnsamma villkor. Lånen torde böra beviljas av Kungl.
Majit.

Kommitténs förslag att inrätta en särskild lånefond, varifrån lån för ifrågavarande
ändamål skola beviljas, kan jag i likhet med statskontoret icke
biträda, utan anser i överensstämmelse med vad ämbetsverket anfört, att erforderliga
medel för ändamålet tillsvidare böra anvisas under fonden för låneunderstöd.

Stipendier åt behövande elever.

Gällande bestämmelser angående stipendier av statsmedel åt vissa elever
vid lantbruksundervisningsanstalter äro meddelade i kungörelse i ämnet
den 3 juni 1938 (nr 356).

Stipendier utgå med högst följande belopp, nämligen

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

vid lantbruksskola i södra och mellersta Sverige samt vid helårskurs vid
lantbruksskola i Norrland och Dalarna med 120 kronor till obemedlad och
60 kronor till mindre bemedlad elev för varje årskurs; samt

vid lantmannaskola, lanthushållsskola och teoretisk vinterkurs vid lantbruksskola
i Norrland och Dalarna med 45 kronor till elev, som är i synnerlig
grad i behov av understöd (tredje behovsgraden), med 25 kronor till
obemedlad elev (andra behovsgraden) och med 15 kronor till mindre bemedlad
elev (första behovsgraden), allt beräknat för läsmånad.

Kommittén har fran föreståndarna för de olika skolorna inhämtat uppgift
örn den ungefärliga kostnaden för elev att deltaga i huvudkurs vid ifrågavarande
skolor. Av dessa uppgifter har framgått, att sagda kostnad —
om hänsyn i detta fall icke tages till den undervisningsavgift, som eleven i
förekommande fall har att erlägga — i medeltal kan beräknas uppgå till
ungefär följande belopp:

	Kost	Logi	Böcker och un-dervis-nings-materiel	Exkur- sioner	Person-liga ut-gifter under kursen	Utrust-ning och resekost-nader	Summa
Lantmannaskolas vinterkurs (5 månader)..............	210	50	62	10	55	135	522
Lantbruksskolas två årskurs (hela kursen)..............	_	_	100	10	415	390	915 ;
Lanthushållsskolas längre kurs (5 ''/2 månader)............	210	61	66	6	40	125	508

Kommittén har ansett de stipendier, som för närvarande lämnas eleverna,
vara för små och förordat, att desamma väsentligen höjas. Härutinnan
har kommittén föreslagit, att understöd av statsmedel till behövande
elever i fortsättningen får utgå med följande belopp, nämligen vid lantbruksskola
med 250 kronor till elev, som är i synnerlig grad i behov av understöd
(tredje behovsgraden), med 150 kronor till elev, som är att anse såsom obemedlad
(andra behovsgraden) och med 75 kronor till mindre bemedlad elev
(första behovsgraden), allt beräknat för årskurs, samt vid lantmanna- och
lanthushållsskola med 50 kronor till elev av tredje behovsgraden, med 30
kronor till elev av andra behovsgraden och med 20 kronor till elev av första
behovsgraden, allt beräknat för läsmånad. Stipendier till elever i specialkursen
i skogshushållning har kommittén ansett böra utgå enligt samma grunder
som för elever vid lantmannaskola.

Beträffande helårskurs vid lantmannaskola har kommittén föreslagit, att
elev bör komma i åtnjutande av viss ekonomisk förmån jämväl i annan ordning.
Vid sådan kurs får varje elev förutsättas själv bestrida kostnaderna
för kost och logi under hela utbildningstiden. Enär emellertid eleven kan
beräknas uträtta ett icke ringa mått av produktivt praktiskt arbete, har
det synts kommittén rimligt, att han erhåller någon ersättning härför. Kommittén
har i sådant hänseende föreslagit, att varje elev, som fullständigt ge -

Kungl. Maurts proposition nr 109.

121

nomgår sådan kurs, under senare delen av kurstiden i lämpliga portioner
erhåller ett arvode av förslagsvis 200 kronor. Ifrågavarande belopp bör enligt
kommitténs mening bestridas av skoljordbrukets inkomster eller eljest
till skolans förfogande stående medel.

Yttrandena.

Ett flertal skolstyrelser och hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava
uttalat, att den föreslagna höjningen av elevunderstöden till lanimannaoch
lanthushållsskolor till 20, 30 och 50 kronor per läsmånad för respektive
första, andra och tredje behovsgraden vore väl knapp. Särskilt understödet
till elever av andra behovsgraden har ansetts böra höjas till 35 kronor per
läsmånad. Styrelserna för Önnestads lantmannaskola och Strömsörs lanthushdllsskola
hava föreslagit, att elevunderstöden måtte utgå med 20, 30
och 60 kronor för respektive behovsgrad. Styrelserna för Osby lantmannaoch
lanthushållsskola hava förordat en höjning med 10 kronor utöver kommitténs
förslag för varje behovsgrad. Styrelsen för Hammenhögs lantmannaskola
har framhållit, att en höjning av elevunderstöd till 65 kronor för tredje
behovsgraden och motsvarande höjning för övriga behovsgrader skulle tillföra
skolorna flera elever.

I vissa yttranden har uttalats, att elevunderstödet borde utgå jämväl för
tid, vederbörande kurs påginge utöver den fastställda minimitiden.

Riksförbundet landsbygdens folk har ifrågasatt, örn icke elevernas uppehälle
vid skolorna kunde bliva kostnadsfritt.

Lantbruksstyrelsen har framhållit, bland annat:

De av de sakkunniga föreslagna understödsbeloppen innebure en avsevärd
höjning i förhållande till nu utgående understöd. Principiellt vore lantbruksstyrelsen
av den uppfattningen, att understöd för studier icke borde tillmätas
så, att de i och för sig utgjorde den egentliga lockelsen till genomgående
av viss undervisningskurs. Understöd av detta slag borde därför icke vara
högre än som krävdes för att envar med anlitande av egna medel eller hjälp
från hemmet kunde beredas tillfälle att förskaffa sig utbildning. Med hänsyn
till de förändrade förhållandena på arbetsmarknaden inom jordbruksområdet
och därav skapade ökade svårigheter för föräldrar att avstå från
söners och döttrars arbetskraft under undervisningstiden, ansåge sig lantbruksstyrelsen
emellertid böra tillstyrka kommitténs förslag.^ Någon förhöjning
därutöver syntes styrelsen däremot knappast av förhållandena påkallad.

Skolöverstyrelsen, som i denna del tillstyrkt förslaget, har emellertid erinrat,
att förslagets genomförande även mäste hava konsekvenser för folkhögskolornas
elever.

Nuvarande stipendier av statsmedel åt ekonomiskt svagt ställda elever Vepartementsvid
ifrågavarande skolor finner jag i likhet med kommittén vara alltför chefen.

små. En icke oväsentlig anledning till att dessa skolor icke vunnit den
anslutning och det intresse från jordbrukarungdomens sida, som är önskvärt,
torde vara den, att denna ungdom i stor utsträckning icke kunnat uppbringa

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

de medel som behövas för att betala kostnaderna för skolornas genomgående.
Såsom framgår av kommitténs utredning uppgå dessa kostnader till icke obetydliga
belopp. Därjämte är att beakta, att under vistelsen vid skolorna elevernas
arbetskraft går förlorad vid de egna lantbruken eller ute i förvärvsarbetet.
Av synnerligen stor betydelse är därför, att stipendierna till behövande
elever givas den storleken, att de i väsentlig grad kunna underlätta
genomgåendet av kurserna vid skolorna.

De belopp, som av kommittén föreslagits i stipendier, finner jag med hänsyn
till det anförda och i likhet med vad i ett stort antal yttranden framhållits
icke vara tillräckliga, såvitt angår eleverna vid lantmanna- och lanthushållsskolorna.
En höjning av de månatliga stipendierna till 20 kronor för
elever av första behovsgraden, 40 kronor för elever av andra behovsgraden
och 60 kronor för elever av tredje behovsgraden torde få anses skälig. Därjämte
torde på sätt kommittén föreslagit eleverna vid helårskurs vid lantmannaskola
böra tillförsäkras ersättning med omkring 200 kronor för sitt
arbete vid skoljordbruket att utgå ur inkomsterna från detta. I fråga örn
stipendierna till eleverna vid lantbruksskolorna torde de av kommittén föreslagna
beloppen få anses lämpligt avvägda. Till dessa elever torde sålunda
böra utgå årligt stipendium med 75, 150 och 250 kronor i respektive tre
behovsgrader. De nu förordade stipendierna böra utgå under den tid kursen
pågår även om denna skulle överskrida den fastställda minimitiden.
På sätt kommittén förordat böra stipendier utgå efter enahanda grunder,
som nu ifrågasatts, till elever vid den av mig i det föregående föreslagna
specialkursen i skogshushållning ävensom till andra smärre kurser vid ifrågavarande
skolor. Givet är, att den omständigheten att elev vunnit inträde
i skola före fyllda 18 år icke må utgöra hinder för att stipendium tilldelas
honom, därest han fyller förutsättningarna för erhållande av sådant.

Kostnadsberäkningar och anslagsfrågor m. m.

Kommittén har i sitt betänkande jämväl framlagt beräkningar rörande de
kostnader, ett genomförande av kommitténs förslag skulle åsamka statsverket.

Till upplysning rörande medelsbehovet enligt kommitténs förslag vid undervisningsverksamhetens
nuvarande omfattning har kommittén uppgjort
å sid. 123 upptagna tablå.

Kommittén har, med hänsyn till att under första budgetåret till följd av
<ien nya löneregleringen anslagsbehovet torde bliva något lägre än följande
år, föreslagit, att anslaget till de statsunderstödda lantbruksundervisningsanstalterna
under första budgetåret den nya ordningen skulle tillämpas, upptoges
till 1,500,000 kronor.

Kommittén har beräknat, att anslaget till understöd dt behövande elever
upptoges till 450,000 kronor. Till grund för beräkningen har huvudsakligen

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Statsunderstödets storlek vid nuvarande antal skolor och elever.

123

Bidragets art	Lantmanna- skolor	Lantbruks- skolor	Lant- hushålls- skolor	Summa
Bidrag till avlöningar:
Ordinarie lärare ....................	697,000	131,000	405,000	1,233,000
Extra ordinarie lärare ..............	45,000	31,000	60,000	136,000
Speciallärare m. fl...................	69,000	11,000	19,000	99,000
Kronor	811,000	173,000	484,000	1,468,000
Bidrag till driftskostnader:
Grundanslag........................	68,000	12,000	49,000	129,000
Rörligt anslag ......................	40,000	14,000	34,000	88,000
Kronor	108,000	26,000	83,000	217,000
Tillhopa kronor	919,000	199,000	567,000	1,685,000

legat antalet elever under läsåren 1935—1936 oell deras ekonomiska förhållanden.

Anslagsbehovet för tackande av de särskilda fortsättningskurserna för lärare
har kommittén approximativt beräknat till 8,000 kronor.

Såsom förut nämnts har anslaget till resebidrag åt elever av kommittén
uppskattats till 6,000 kronor.

Kostnaderna för den speciella skogshushållningskursen har av kommittén
anslagits till 8,000 kronor, därest kursen anknytes till redan befintlig skola.

Omkostnaderna för den utökade inspektionen har kommittén upptagit till
6,816 kronor.

Anslagsbehovet för nybyggnader har av kommittén beräknats till sammanlagt
14,000,000 kronor, därav för första året, den nya ordningen skulle tilllämpas,
borde anvisas 1,000,000 kronor.

Kommittén bär till upplysning örn sin beräkningsgrund för detta anslag
anfört, bland annat:

För närvarande vore 21 lantmannaskolor och 14 lanthushållsskolor förenade
med folkhögskolor. Av berörda lantbruksundervisningsanstalter saknade
16 lantmannaskolor och 8 lanthushållsskolor egna undervisningsbyggnader,
och för samtliga dessa skolor bleve byggnadsfrågan aktuell inom loppet av
åtta år, vilken tid kommittén ansåge såsom längsta övergångstid för sådana
skolors friställande. Därutöver vore åtskilliga redan fristående lantmannaoch
lanthushållsskolor i behov av nybyggnader, och ett antal nya sådana
skolor syntes böra under den närmaste tiden upprättas, därvid statsbidrag
till byggnadskostnaderna borde beräknas. Kommittén räknade med att under
en första tioårsperiod omkring 25 lantmannaskolor och 20 lanthushållsskolor
mer eller mindre fullständigt behövde erhålla nybyggnad. Vid åtskilliga
andra skolor finge förutsättas behov av vissa örn- och tillbyggnadsarbeten
under samma tidsperiod.

Därest uppförande av nybyggnad beräknades i medeltal kosta för lantmannaskola
300,000 kronor och för lanthushållsskola 160,000 kronor, skid -

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 109

Ihpartements chefen.

le den för tioårsperioden beräknade kostnaden för nybyggnader komma att
uppgå till omkring 10,700,000 kronor. Härtill borde läggas kostnader för
om- och tillbyggnadsarbeten vid andra lantmanna- och lanthushållsskolor
med förslagsvis 3,300,000 kronor. Hela kostnadssumman skulle alltså uppgå
till 14,000,000 kronor eller för år räknat 1,400,000 kronor.

Enligt kommitténs förslag skulle statsbidrag utgå till hushållningssällskap
med 75 procent samt till landsting med 50 procent av de godkända byggnadskostnaderna.
Stiftelse skulle i vissa fall vara jämställd med hushållningssällskap,
i andra med landsting. Beträffande byggnadsföretag, som
föranletts av lantmannaskolas eller lanthushållsskolas skiljande från folkhögskola,
skulle dock även till landsting och i förekommande fall stiftelse
utgå statsbidrag enligt de gynnsammare grunderna. Enär under de närmaste
åren flertalet byggnadsföretag torde sammanhänga med friställandet
av lantbruksundervisningsanstalter, syntes det vara motiverat att utgå från
att av de för en första tioårsperiod beräknade byggnadskostnaderna ungefär
70 procent skulle falla på statens andel. Ifrågavarande belopp skulle
alltså under sagda period skäligen böra uppskattas till 980,000 eller i runt
tal 1,000,000 kronor per år.

För anskaffande av skoljordbruk har såsom förut nämnts kommittén föreslagit
inrättandet av en särskild lånefond. Kommittén har ansett, att denna
fond under första året av den nya ordningens tillämpning bör tillföras ett
kapital av 500,000 kronor.

Anslagsbehovet vid ett genomförande av kommitténs förslag har av kommittén
i enlighet med det anförda sammanfattats sålunda:

I. Lantbruksundervisningsanstalter, förslagsanslag:

Avlöningar ...................\

Bidrag till driftskostnader .....jkronor l,a00,000

Kurser för lärares fortbildning . . » 8,000

Främjande av praktisk elevutbildning
....................... » 6,000

Specialkurs i skogshushållning ..__» 8,000

II. Understöd dt behövande elever vid fasta lantbruksundervisningsanstalter,
förslagsanslag ............

kronor 1,522,000
» 450,000

III. Byggnadsverksamhet vid lantmanna- och lanthushållsskolor,
reservationsanslag ................

1,000,000

IV. Statens skoljordbrukslånefond, reservationsanslag . . » 500,000.

Härtill kommer den ökning av lantbruksstyrelsens avlöningsstat, som föranledes
av inrättandet av den av kommittén föreslagna kvinnliga byråinspektörstjönsten
i styrelsen.

De nu förordade förslagen komma såsom jag förut anfört att föranleda
ökade kostnader för statsverket. Kostnaderna för statsbidragen till löner åt
lärare torde komma att för budgetår uppgå till 1,390,000 kronor, därav 125,000
kronor belöpa på lantbruksskolorna, 725,000 kronor på lantmannaskolorna,
425,000 kronor på lanthushållsskolorna och 115,000 kronor på speciallärarna
och särskilda föreläsare. Statsbidragen till driftskostnaderna torde få beräk -

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

nas till i runt tal 480,000 kronor, därav 48,000 kronor hänföra sig till lantbruksskolorna,
222,000 kronor till lantmannaskolorna och 210,000 kronor till
lanthushållsskolorna. Mot storleken av de av kommittén upptagna årliga bidragen
till kurser för lärares fortbildning, till främjande av praktisk elevutbildning
samt till specialkurser i skogshushållning, respektive 8,000, 6,000 och
8,000 kronor, torde intet annat vara att erinra än att sistnämnda belopp bör
höjas till 9,000 kronor. Ett engångsanslag till utrustning för kursen för
skogshushållning torde därjämte böra upptagas med 10,000 kronor. Beträffande
kostnaderna till understöd åt behövande elever torde dessa komma att
något överstiga vad kommittén föreslagit med hänsyn till de av mig förordade
höjningarna av understödsbeloppen. Ifrågavarande kostnader för statsverket
torde för år böra beräknas till 515,000 kronor. Statsbidragen till bvggnadskostnaderna
torde däremot kunna antagas bliva lägre än kommittén förutsatt
på grund av att det av kommittén föreslagna obligatoriska skiljandet
av ifrågavarande skolor från folkhögskolorna icke omedelbart genomföres.
För nu förevarande ändamål synes böra beräknas 600,000 kronor årligen
under tio år. Därjämte torde för beviljande av lån till anskaffande av skoljordbruk
böra anvisas till fonden för låneunderstöd ett belopp av 500,000
kronor.

Anslagsbehovet för genomförande av den nu ifrågasätta reformen torde salunda
vid nuvarande omfattning av undervisningsverksamheten kunna uppskattas
på följande sätt.

I. Lantbruksundervisningsanstalter.

Avlöningar, förslagsanslag .......................

Bidrag till driftskostnader, förslagsanslag ........

Kurser för lärares utbildning ..................

Bidrag till främjande av praktisk elevutbildning . .

Specialkurs i skogshushållning ..................

II. Understöd åt behövande elever vid fasta lantbruks undervisningsanstalter

......................

lil. Bidrag till byggnadsverksamhet vid lantmanna- och
lanthushållsskolor, reservationsanslag ........

IV. Anslag till fonden för låneunderstöd, reservationsanslag
.......................................

De årliga kostnaderna för den fasta lantbruksundervisningen komma alltså
efter ifrågavarande reforms genomförande att uppgå till sammanlagt i runt
tal 3,008,000 kronor. Enligt årets statsverksproposition lia under nionde huvudtiteln
upptagits anslagsäskanden för skolorna å omkring 1,460,000 kronor.
Det föreliggande förslagets genomförande kommer sålunda att draga
avsevärt högre kostnader än vad för närvarande utgår för samma ändamål.
Med hänsyn till den stora förbättring av utbildningsmöjligheterna, som lorslagcts
realiserande kommer att medföra och den stora vikt denna utbildning

1,390,000

480,000

8,000

6,000

9,000

515,000

600,000

500,000.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

har för landets .jordbruk, måste dock efter min mening medlen anses väl använda.
De förmåner, som skulle beredas hithörande skolor, äro i olika hänseenden
större än de som vissa andra undervisningsanstalter åtnjuta, exempelvis
folkhögskolorna, med vilka den lägre lanlbruksundervisningen hittills
varit i viss utsträckning jämställd. Tveksamhet kunde därför tänkas uppstå
med hänsyn till befarade konsekvenser. Emellertid vill jag framhålla, all
det i föreliggande fall är fråga om yrkesundervisning och att statsmakterna
beträffande denna undervisningsgren ansett sig kunna lillämpa gynnsammare
villkor än eljest. Jag torde få erinra, att för budgetåret 1938/39 i statsmedel
utgått till understöd åt kommunala anstalter för yrkesutbildning 2,400,000
kronor, till understöd åt verkstadsskolor för viss arbetslös ungdom 1,250,000
kronor, till understöd åt enskilda anstalter för yrkesutbildning 495,000 kronor
och till elevunderstöd till olika kategorier elever sammanlagt 1,350,000 kronor.
Efter samråd med cheferna för finans- och ecklesiastikdepartementen vill
jag därför idtala, att de åtgärder som nu föreslås icke behöva föra med sig
konsekvenser i form av ändringar i fråga om statens stöd åt övriga skolformer.

Vad angår tiden för den föreslagna reformens genomförande synes denna
böra bestämmas till början av läsåret 1940/41. Tiden för ikraftträdandet
torde icke kunna sättas förr med hänsyn till det betydande organisatoriska
arbete, som måste föregå reformen. Enär byggnadsarbeten vid vissa skolor
redan äro planerade, synas dock bestämmelserna rörande bidrag till skolbyggnader
böra träda i kraft med ingången av år 1940 och torde för detta
ändamål böra anvisas ett belopp av 300,000 kronor för budgetåret 1939/40.
Några anslag utöver vad jag nyss nämnt torde sålunda icke behöva äskas
för nästa budgetår och då läsåret börjar i november torde anslaget för första
året, under vilket den nya ordningen skulle tillämpas, kunna sättas lägre
än vad förut anförts. För ikraftträdandet av bestämmelser, att lantmannaoch
lanthushållsskola skall vara försedd med skoljordbruk, där Kungl. Majit
ej annorlunda föreskriver, torde böra beräknas en övergångstid av åtta år.
Det torde få ankomma på Kungl. Majit att utfärda nödiga författningar för
förslagets genomförande.

Under åberopande av det anförda får jag sålunda hemställa, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna, att den fasta lantbruksundervisningen må
ordnas i huvudsaklig överensstämmelse med i det föregående
angivna riktlinjer,

dels medgiva, att Kungl. Majit må utfärda i anledning av
omorganisationen erforderliga författningar,

dels ock till Bidrag till byggnadsarbeten vid lantmannaoch
lanthushållsskolor för budgetåret 1939/40 anvisa ett reservationsanslag
av .................... kronor 300,000.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

127

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Gunnar Sandström.