Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1956 (Proposition 1956:107)

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1956

Nr 107

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
höjning av folkpensioner m. m.; given Stockholms slott
den 2 mars 1956.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) lag om höjning av folkpensioner m. m., och

2) lag angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAFADOLF

John Ericsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att från och med juli 1956 folkpension i form av
allmän ålderspension, tilläggspension, änkepension eller hustrutillägg skall
för år räknat höjas med belopp motsvarande fyra indextillägg eller med
160 kronor för gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter ålderspension
eller tilläggspension eller vars hustru uppbär hustrutillägg, ävensom för
änkepensionsberättigad och för hustru, som uppbär hustrutillägg, samt
med 200 kronor för annan pensionsberättigad.

I enlighet härmed skulle alltså — bortsett från kommunalt bostadstillägg
— vid nuvarande indexläge folkpensionen för en ensamstående ålderspensionär
eller en ensamstående invalidpensionär med full invalidpension komma
att uppgå till 2 050 kronor om året och folkpensionen för två gifta ålderseller
invalidpensionärer till sammanlagt 3 280 kronor om året. Änkepensionens
och hustrutilläggets maximibelopp skulle komma att stiga till 1 640
kronor om året.

Änke- och änklingsbidragen föreslås höjda på samma sätt som änkepensionerna.

Förhöjningen föreslås utgå efter samma regler som de nuvarande indextilläggen,
frånsett att någon anknytning till pensionspristalet inte sker.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 107

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1956

I fråga om finansieringen av de förhöjda förmånerna föreslås, att stat
och kommun skall bidraga till förhöjningen i samma proportion som i fråga
om indextilläggen.

ökningen av statens kostnader på grund av pensionsförhöj ningen föreslås
skola motvägas genom en höjning av folkpensionsavgiftens uttagsprocent
från 1,8 till 2,5. Denna avgiftshöjning föreslås träda i kraft den
1 januari 1957; dock anses nuvarande bestämmelser böra gälla i fråga om
pensionsavgifter, som påföras för år 1957 och tidigare år.

Vidare förordas i propositionen en viss fondbildning i syfte att lägga en
finansiell grund för en blivande pensionsreform. En första insats till en
sådan fondbildning föreslås skola göras genom att det belopp, som under
budgetåret 1956/57 beräknas inflyta genom den av 1955 års riksdag beslutade
höjningen av skattesatsen för aktiebolag, ekonomiska föreningar m. fl., eller
275 milj. kr., avsättes till en för ändamålet särskilt inrättad fond i stället
för att på i statsverkspropositionen föreslaget sätt tillföras budgetutjämningsfonden
och innestå på särskilt konto i riksbanken. Fonderingen föreslås
redovisad över ett särskilt anslag på femte huvudtiteln, benämnt Fondering
för framtida pensionsändamål.

För budgetåret 1956/57 begäres till Bidrag till folkpensioner m. m. ett
förslagsanslag av 1 600 milj. kr. och till Särskilda barnbidrag till änkors
och invaliders barn m. m. ett förslagsanslag av 16,4 milj. kr.

Slutligen föreslås vissa mera formella ändringar i folkpensioneringslagen
i anledning av att lagen om socialhjälp från och med den 1 januari 1957
ersätter den nuvarande fattigvårdslagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1956

Förslag

till

Lag

om höjning av folkpensioner m.m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Folkpension i form av allmän ålderspension, tilläggspension, änkepension
eller hustrutillägg skall höjas för år räknat med

160 kronor för gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter ålderspension
eller tilläggspension eller vars hustru uppbär hustrutillägg, ävensom för
änkepensionsberättigad och för hustru, som uppbär hustrutillägg, samt

200 kronor för annan pensionsberättigad.

Bidrag enligt lagen den 26 juli 1947 om bidrag till änkor och änklingar
med barn skall höjas med 160 kronor för år.

2 §■

Vad i lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering, lagen den 30 juni
1947 om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen och
lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn stadgas rörande indextillägg
skall i tillämpliga delar gälla med avseende å höjning enligt förevarande
lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1956.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1956

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering

Härigenom förordnas, att 18 § 2 mom., 19 § 2 mom. och 26 § lagen den
29 juni 1946 om folkpensionering1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Gällande lydelse)

18 §.

2 mom. För tid, under vilken pensionsberättigad
är intagen å fattigvårdssamhålle
tillhörig anstalt eller
mot avgift, som av fattigvårdssamhälle
erlägges, åtnjuter vård eller
försörjning å annan anstalt, äger
fattigvårds samhället uppbära honom
tillkommande folkpension samt därav
tillgodogöra sig i förra fallet kostnaderna
för vården eller försörjningen
och i senare fallet utgiven dagavgift
och annan vårdkostnad; dock
skall fattigvårdssamhållet vara skyldigt
att av pensionsbeloppet månatligen
tillhandahålla den pensionsberättigade
30 kronor eller, där den
pensionsberättigade på grund av sitt
tillstånd ej kan begagna sig av kontanta
medel, använda motsvarande
belopp för ökande av hans trivsel eller
eljest till hans personliga nytta.
Lag samma vare, då fattigvårdssamliålle
haft kostnader för vård av pensionsberättigad
under sådana omständigheter,
att samhället är berättigat
till ersättning jämlikt 40 § 3
mom. i lagen den 14 juni 1918 om
fattigvården.

(Föreslagen lydelse)

18 §.

2 mom. För tid, under vilken pensionsbcrättigad
är intagen i hem,
som avses i 18 § lagen om socialhjälp,
eller mot avgift, som av kommun
erlägges, åtnjuter vård eller försörjning
å annan anstalt, äger kommunen
uppbära honom tillkommande
folkpension samt därav tillgodogöra
sig i förra fallet kostnaderna
för vården eller försörjningen och i
senare fallet utgiven dagavgift och
annan vårdkostnad; dock skall kommunen
vara skyldig att av pensionsbeloppet
månatligen tillhandahålla
den pensionsberättigade 30 kronor
eller, där den pensionsberättigade på
grund av sitt tillstånd ej kan begagna
sig av kontanta medel, använda
motsvarande belopp för ökande av
hans trivsel eller eljest till hans personliga
nytta.

Har pensionsberättigad, som i vederbörlig
ordning förklarats berättigad
till vård å statlig anstalt för sinnessjuka,
psykiskt efterblivna eller
fallandesjuka, på grund av utrymmesbrist
icke kunnat mottagas eller
behållas å dylik anstalt, skall vad i

Senaste lydelse av 18 § 2 mom. se SFS 1955:394 och av 19 § 2 mom. se SFS 1953:291.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1956

(Gällande lydelse)

Vad här ovan sagts om fattigvårdssamhälles
rått att uppbära pension
skall äga motsvarande tillämpning
å kommun, såvitt angår pensionsberåttigad,
som jämlikt barnavårdslagen
den 6 juni 1924 omhändertagits
av barnavårdsnämnd.

19 §•

2 mom. Pensionsavgift skall utgå
med 1,8 procent av den avgiftspliktiges
till statlig inkomstskatt för
året taxerade inkomst med de begränsningar
som nedan sägs.

Makar, som båda äro avgiftspliktiga
och taxeras enligt för gift skattskyldig
gällande bestämmelser, skola
erlägga avgift med sammanlagt
högst 360 kronor. Därvid skall iakttagas,
att om vardera makens taxerade
inkomst överstiger 10 000 kronor,
envar påföres pensionsavgift
med 180 kronor. Om endast den ene
makens taxerade inkomst överstiger
10 000 kronor, minskas i förekommande
fall dennes avgift så att sammanlagda
beloppet av makarnas
pensionsavgifter ej överstiger 360
kronor.

Avgiftspliktig, som taxeras enligt
för gift skattskyldig gällande bestämmelser
och vilkens make är fritagen
från skyldighet att erlägga
pensionsavgift allenast därför att för
denne icke beräknats taxerad inkomst,
skall erlägga avgift med
högst 360 kronor.

Annan avgiftspliktig än som avses
i andra och tredje styckena här ovan
skall erlägga avgift med högst 180
kronor.

Enligt ovan-------hela

(Föreslagen lydelse)
första stycket stadgats äga motsvarande
tillämpning för tid, under vilken
kommun haft kostnader för sådan
enskild vård av den pensionsberättigade,
som vid ptövning i den
ordning Konungen bestämt befinnes
tillfredsställande.

19 §.

2 mom. Pensionsavgift skall utgå
med 2,5 procent av den avgiftspliktiges
till statlig inkomstskatt för
året taxerade inkomst med de begränsningar
som nedan sägs.

Makar, som båda äro avgiftspliktiga
och taxeras enligt för gift skattskyldig
gällande bestämmelser, skola
erlägga avgift med sammanlagt
högst 500 kronor. Därvid skall iakttagas,
att om vardera makens taxerade
inkomst överstiger 10 000 kronor,
envar påföres pensionsavgift
med 250 kronor. Om endast den
ene makens taxerade inkomst överstiger
10 000 kronor, minskas i förekommande
fall dennes avgift så att
sammanlagda beloppet av makarnas
pensionsavgifter ej överstiger 500
kronor.

Avgiftspliktig, som taxeras enligt
för gift skattskyldig gällande bestämmelser
och vilkens make är fritagen
från skyldighet att erlägga
pensionsavgift allenast därför att
för denne icke beräknats taxerad
inkomst, skall erlägga avgift med
högst 500 kronor.

Annan avgiftspliktig än som avses
i andra och tredje styckena här
ovan skall erlägga avgift med högst
250 kronor,
krontal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1956

(Gällande lydelse)

26 §.

Ordförande eller ordförandes
suppleant samt ledamot eller ledamots
suppleant i pensionsnämnd må
endast den man eller kvinna vara,
som är i kommunen boende samt
icke är omyndig eller i konkurstillstånd
eller av allmänna fattigvården
omhändertagen för varaktig försörjning.

Ej må

(Föreslagen lydelse)

26 §.

valkorporation godkännes.

Denna lag tråder i kraft den 1
januari 1957; dock skola äldre bestämmelser
gälla i fråga om pensionsavgifter,
som påföras för 1957
eller tidigare år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 är 1956

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 2 mars
1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,
Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström,
Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Ericsson, fråga om höjning av
folkpensioner m. m. samt anför.

I årets statsverksproposition (femte huvudtiteln, punkt 113) har Kungl.
Maj :t på min hemställan föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, till Bidrag till folkpensioner m. m. för budgetåret 1956/57
beräkna ett förslagsanslag av 1 600 milj. kronor. Vid ärendets behandling
omnämnde jag, att jag hade för avsikt att förorda en viss förhöjning av
folkpensionerna med anledning av den allmänna standardhöjning som inträtt
sedan pensionsbeloppen senast fastställdes. Vidare meddelade jag, att
inom socialdepartementet övervägdes möjligheten att inom en nära framtid
vidta åtgärder för att förbereda finansierandet av de kostnader, som direkt
och indirekt kunde föranledas av en blivande pensionsreform, samt att det
var min avsikt att — om dessa överväganden ledde till ett positivt resultat
föreslå att proposition härom skulle föreläggas årets riksdag.

Då en förhöjning av folkpensionerna borde avse även de änke- och änklingsbidrag,
för vilka på staten fallande kostnader bestrides från förslagsanslaget
till Särskilda barnbidrag till änkors och invaliders barn m. m., har
även sistnämnda anslag i statsverkspropositionen (femte huvudtiteln, punkt
116) upptagits med endast preliminärt beräknat belopp, vilket satts till 16
milj. kronor.

Jag anhåller nu att få upptaga dessa frågor till närmare behandling. I
samband härmed torde även få behandlas frågan om vissa genom tillkomsten
av lagen om socialhjälp behövliga mindre ändringar i lagen om folkpensio -

nering.

översikt av gällande bestämmelser

Folkpensioneringen

Lagen den 29 juni 1916 om folkpensionering (nr 431; ändr. 221/1947,
527/1947, 732/1948, 264/1950, 157/1951, 332/1951, 396/1952, 291/1953,
134/1954, 394/1955 och 400/1955) trädde i kraft den 1 januari 1948.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1956

Folkpensioneringslagen skiljer mellan å ena sidan ålderspension, som utgår
efter det den pensionsberättigade fyllt 67 år, samt å andra sidan invalidpension,
sjukbidrag och änkepension, vilka förmåner utgår för tid
dessförinnan.

Ålderspensionen utgöres i första hand av allmän ålderspension.
Denna förmån är till storleken oberoende av vederbörandes inkomst och
förmögenhet. Den utgjorde enligt folkpensioneringslagens ursprungliga lydelse
för gift pensionsberättigad, vars make jämväl åtnjöt folkpension eller
till vars hustru utgick hustrutillägg, 800 kr. och för annan pensionsberättigad
1 000 kr., allt för år räknat. Genom lagen den 20 mars 1953 (nr
104) om höjning av folkpensioner m. m. höjdes de nämnda beloppen till
1 120 resp. 1 400 kr. Sedan folkpensioneringslagen från och med den 1 januari
1956 ändrats genom lagen den 3 juni 1955 (nr 394) utgör den allmänna
ålderspensionen 1 360 kr. för gift pensionsberättigad, vars make
jämväl åtnjuter ålderspension eller invalidpension (sjukbidrag) vari ingår
tilläggspension eller till vars hustru utgår hustrutillägg, 1 500 kr. för gift
pensionsberättigad, vars make åtnjuter invalidpension (sjukbidrag) som
utgöres av enbart grundpension, samt 1 700 kr. för annan pensionsberättigad.
Makar, som båda fyllt 67 år, erhåller sålunda sammanlagt allmän
ålderspension med 2 720 kr. per år, medan en ogift över 67 år uppbär 1 700
kr. om året. Den allmänna ålderspensionen förhöjes emellertid med vissa
tillägg, till vilka jag återkommer i det följande.

Invalidpension eller sjukbidrag utgår till den, vars arbetsförmåga
är på visst sätt nedsatt, samt utgöres av dels grundpension om
200 kr. per år och dels tilläggspension. Grundpensionen utgår utan hänsyn1
till vederbörandes inkomst och förmögenhet medan tilläggspensionen är
inkomstprövad. Tilläggspensionen var ursprungligen högst 600 kr. per år
för gift och högst 800 kr. om året för ogift pensionsberättigad. Den höjdes
med en tredjedel för gift person, vars make inte var pensionsberättigad och
inte erhöll hustrutillägg. Genom 1953 års lag förhöjdes tilläggspensionen på
samma sätt som den allmänna ålderspensionen genom standardförhöjning
om 320 resp. 400 kr. Från och med den 1 januari 1956 är tilläggspensionen
högst 1 160 kr. om året för gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter ålderspension
eller tilläggspension eller vars hustru uppbär hustrutillägg,

1 300 kr. för gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter enbart grundpension,
samt 1 500 kr. för annan pensionsberättigad. Invalidpension och sjukbidrag
förhöjes liksom den allmänna ålderspensionen med vissa tillägg.

Änkepension utgår till änka, som fyllt 55 år, under förutsättning
att hon uppnått denna ålder senast under det kalenderår, varunder mannen
avlidit, och hon varit gift med honom minst fem år. Till änka som fyllt 95 år
kari dock, om särskilda skål föranleder därtill, änkepension utgå, även om
hon uppnått närrilida ålder efter det kalenderår, varunder mannen avlidit,
eller varit gift med honom kortaré tid än fem år. Änkepensionen, som i sin

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1956

helhet inkomstprövas, uppgår från och med den 1 januari 1956 till högst
1 360 kr. om året och kan förhöjas med vissa tillägg. Änkepension tillkommer
inte änka, som åtnjuter folkpension i annan form. Ingår änka nytt
äktenskap, upphör hennes rätt till änkepension.

Hustrutillägg utgår till pensionsberättigad mans hustru, om hon
fyllt 60 år och makarna varit gifta minst fem år. När särskilda skäl föranleder
därtill, kan hustrutillägg utgå, oaktat hustrun inte fyllt 60 år eller
makarna varit gifta kortare tid än fem år. Hustrutillägget är i sin helhet
inkomstprövat och uppgår från och med den 1 januari 1956 till högst 1 360
kr., vartill kan komma vissa tillägg. Hustrutillägg utgår inte till hustru,
som själv åtnjuter folkpension, och utgår endast om det överstiger belopp,
varmed mannens folkpension skall minskas, då hustrutillägg beviljas.

Vid folkpensioneringslagens tillämpning kan, när särskilda skäl föranleder
därtill, gift pensionsberättigad anses såsom ogift ävensom ogift pensionsberättigad,
som sedan avsevärd tid sammanlever med annan under
äktenskapsliknande förhållanden, anses såsom gift med denne.

De i det föregående angivna folkpensionsförmånerna höjes i förekommande
fall med indextillägg, kommunalt bostadstillägg, blindtillägg och
vårdtillägg.

I fråga om indextillägg gällde före innevarande års ingång, att socialstyrelsen
hade att verkställa beräkning av förhållandet mellan de allmänna
levnadskostnaderna under varje kvartals sista månad och levnadskostnaderna
i juni 1946. På grundval härav fastställde Kungl. Maj :t senast
den 22 i nästpåföljande kvartals första månad det procenttal (pensionspristalet),
som utmärkte angivna förhållande. Sålunda fastställt pensionspristal
gällde från och med månaden närmast efter den, varunder
det fastställts, till och med den månad, då nytt pensionspristal fastställdes.
För varje hel mångfald av fem, varmed pensionspristalet översteg 100, utgjorde
indextillägget för år räknat 30 kr. för änkepensionsberättigad och
för hustru, som uppbar hustrutillägg, 40 kr. för gift pensionsberättigad, vars
make åtnjöt ålderspension eller tilläggspension eller vars hustru uppbar
hustrutillägg, samt 50 kr. för annan pensionsberättigad.

I samband med att folkpensionernas i lagen angivna belopp ändrades genom
lagen den 3 juni 1955 (nr 394) ändrades även bestämmelserna om indextilläggen.
Sålunda gäller från och med 1956 års ingång, att socialstyrelsen
skall verkställa beräkning av förhållandet mellan det allmänna prisläget
under varje månad och prisläget i december 1951. På grundval härav
fastställer Kungl. Maj :t senast den 5 i andra månaden efter den, som beräkningen
avser, det procenttal (pensionspristalet), som utmärker angivna förhållande.
Sålunda fastställt pensionspristal skall gälla under tredje månaden
efter den, som beräkningen avser. De pensionsförmåner, som förhöjes med
indextillägg, är allmän ålderspension, tilläggspension, änkepension och
hustrutillägg. För varje hel mångfald av tre, varmed pensionspristalet

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1956

överstiger 100, utgör indextillägget för år räknat 40 kr. för gift pensionsberättigad,
vars make åtnjuter ålderspension eller tilläggspension eller vars
hustru uppbär hustrutillägg, ävensom för änkepensionsberättigad och för
hustru, som uppbär hustrutillägg, samt 50 kr. för annan pensionsberättigad.
Om pensionspristalet, efter att ha stigit med hel mångfald av tre,
åter nedgår, skall indextillägget utgå efter oförändrade grunder, så länge
pensionspristalet överstiger närmast lägre hela mångfald av tre.

Pensionspristalet enligt den nya serien har fastställts till 110 för januari
1956 och till 111 för februari—april 1956. Under de fyra första månaderna
1956 har sålunda utgått eller kommer att utgå tre indextillägg, vilket
innebär att den allmänna ålderspensionen för år räknat för var och en
av två pensionsberättigade makar nu utgör 1 480 kr. och för ogift pensionsberättigad
1 850 kr.

Varje kommun äger besluta, att kommunalt bostadstillägg
skall utgå i kommunen. Därvid äger kommunen bestämma såväl tilläggets
storlek som grunderna i övrigt för beräkningen av tillägget. I sistnämnda
avseende gäller dock vissa begränsningar. Inkomstprövning av tillägget skall
sålunda ske enligt folkpensioneringslagens regler, och för rätt till tillägget
får ej krävas viss tids bosättning i kommunen eller uppställas därmed jämförligt
villkor. Ej heller får, om Kungl. Maj :t så föreskriver, för pensionsberättigad,
som är bosatt i ålderdomshem eller därmed jämställt hem, utgå
högre kommunalt bostadstillägg än som följer av sådan föreskrift.

De kommunala bostadstilläggen avlöste den 1 januari 1954 de förutvarande
statliga bostadstilläggen och de av kommunerna beslutade särskilda
bostadstilläggen. I samband härmed föreskrevs, att den som vid utgången
av år 1953 åtnjöt statligt bostadstillägg skulle för tiden därefter åtnjuta
kommunalt bostadstillägg med minst det belopp, varmed statligt bostadstillägg
skulle ha utgått, om bestämmelserna därom alltjämt varit gällande.

Utöver invalidpension, sjukbidrag eller ålderspension utgår i vissa fall
blindtillägg till den som är blind och vårdtillägg till den som
eljest är ur stånd att reda sig själv och på grund härav är i behov av ständig
tillsyn och vård. Dessa tillägg utgör 1 000 kr. om året och är till storleken
oberoende av vederbörandes inkomst och förmögenhet.

I det föregående har angivits, att vissa folkpensionsförmåner är beroende
av inkomstprövning. Tilläggspension, änkepension, hustrutillägg och kommunalt
bostadstillägg minskas nämligen med en tredjedel av den del av
ogift pensionsberättigads årsinkomst, som ligger mellan 1 000 och 1 400 kr.
och med två tredjedelar av inkomst därutöver. För gift pensionsberättigad
är motsvarande gränsbelopp 750 resp. 1 050 kr. Rörande beräkningen av
vederbörandes årsinkomst må här endast nämnas, att folkpension eller
sjukhjälp från allmän sjukkassa ej räknas såsom inkomst, att förmögenhet
överstigande 10 000 kr. (för gift pensionsberättigad 7 500 kr.) medför viss
höjning av årsinkomsten samt att gift pensionssökandes årsinkomst och

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1956 11

förmögenhet anses utgöra hälften av makarnas sammanlagda inkomst resp.
förmögenhet.

För tid, under vilken pensionsberättigad är intagen å fattigvårdssamhälle
tillhörig anstalt eller mot avgift, som av fattigvårdssamhälle erlägges, åtnjuter
vård eller försörjning å annan anstalt, äger fattigvårdssamhället uppbära
honom tillkommande folkpension samt därav tillgodogöra sig i förra
fallet kostnaderna för vården eller försörjningen och i senare fallet utgiven
dagavgift eller annan vårdkostnad. Fattigvårdssamhället är dock skyldigt
att av pensionsbeloppet månatligen tillhandahålla den pensionsberättigade
30 kr. eller, om denne på grund av sitt tillstånd inte kan begagna
sig av kontanta medel, använda motsvarande belopp till ökande av hans
trivsel eller eljest till hans personliga nytta. Detsamma gäller, då fattigvårdssamhälle
haft kostnader för vård av pensionsberättigad under sådana
omständigheter att samhället är berättigat till ersättning jämlikt 40 §
3 mom. i fattigvårdslagen. Vad nu sagts om fattigvårdssamhälles rätt att
uppbära pension äger motsvarande tillämpning å kommun, såvitt angår
pensionsberättigad, som jämlikt barnavårdslagen omhändertagits av barnavårdsnämnd
(18 § 2 mom.).

I detta sammanhang må nämnas, att den som är omhändertagen av den
allmänna fattigvården för varaktig försörjning inte får vara ordförande,
ledamot eller suppleant i pensionsnämnd.

Folkpensionsförmånerna kompletteras med vissa andra förmåner, bland
dem de s. k. ä n k e- och änklingsbidragen, varom bestämmelser
finnes i lagen den 26 juli 1947 om bidrag till änkor och änklingar med barn
(nr 531; ändr. 265/1950, 158/1951, 398/1952 och 395/1955). Enligt denna
äger änka eller änkling, som under sin vårdnad har barn i äktenskapet med
den avlidne maken eller annat barn, vilket vid makens död stadigvarande
vistades i makarnas hem, erhålla bidrag av allmänna medel för egen del.
Bidrag utgår dock endast under förutsättning att barnet inte fyllt 12 år och
att vårdnadshavaren stadigvarande bor tillsammans med barnet. Bidraget
utgår med belopp motsvarande änkepension enligt lagen om folkpensionering.
Vidare ökas bidraget genom indextillägg med samma belopp som när
änkepension utgår. Kommun kan besluta att till bidragsberättigad skall utgå
kommunalt bostadstillägg. Beträffande bidraget gäller i övrigt i tillämpliga
delar vad i folkpensioneringslagen stadgas om änkepension, indextillägg och
kommunalt bostadstillägg.

Kostnaderna för folkpensionerna samt änke- och
änklingsbidragen bestrides av staten med bidrag av kommunerna
såvitt angår de inkomstprövade förmånerna och vårdtilläggen. Kostnadsfördelningen
mellan staten och kommunerna regleras genom lagen den
30 juni 1947 om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpension -

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1956

ringen (nr 398; ändr. 266/1950, 159/1951, 397/1952 och 135/1954). Enligt
denna lag skall kommun för varje kalenderår bidraga till kostnaderna för
sådana inkomstprövade förmåner utom kommunala bostadstillägg, som
under året utbetalats till inom kommunen mantalsskrivna pensionsberättigade,
ävensom för vårdtilläggen med en andel som motsvarar 3/20 procent
för varje fullt tiotal skatteören per invånare i kommunen, dock högst med
Vs av kostnaden. Beträffande kostnaderna för kommunala bostadstillägg
gäller motsvarande, dock att procentsatsen här i stället är */„ procent och
att även en minimigräns satts för kommunens delaktighet i kostnaden, nämligen
en fjärdedel. Allmän ålderspension jämte indextillägg därå ävensom
grundpension samt blindtillägg bekostas helt av staten.

Såsom bidrag till statens kostnader för folkpensioneringen skall enligt
folkpensioneringslagen (19 g) envar erlägga pensionsavgift för år,
då för honom beräknats till statlig inkomstskatt taxerad inkomst, under
förutsättning att han vid utgången av detta år fyllt minst 18 och högst 66
år, att han varit mantalsskriven i Sverige för året näst före taxeringsåret
samt att han vid tidpunkten för tryckningen av stomme till inkomstlängd
för taxeringsåret var svensk medborgare. Pensionsavgift skall dock inte erläggas
av den, som under december månad året näst före taxeringsåret ägt
uppbära folkpension, eller för den, som avlidit före ingången av året näst
före taxeringsåret. Inte heller skall pensionsavgift erläggas av den, för vilken
den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten inte uppgår till 1 200
kr., eller, om han är gift och skall taxeras enligt för sådan skattskyldig gällande
bestämmelser samt andra maken inte på grund av vad nyss sagts är
fritagen från skyldighet att erlägga pensionsavgift, makarnas till statlig
inkomstskatt beräknade taxerade inkomster sammanlagt inte uppgår till
minst 1 200 kr. Även vissa utlänningar är skyldiga erlägga pensionsavgift,
bl. a. härstädes mantalsskrivna personer som är medborgare i de andra nordiska
länderna (kungörelser den 18 november 1949, nr 582, och den 22 september
1955, nr 563).

Pensionsavgift utgår med 1,8 procent av den avgiftspliktiges till statlig
inkomstskatt för aret taxerade inkomst. Emellertid gäller att makar, som
båda är avgiftspliktiga och taxeras enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser,
skall erlägga avgift med sammanlagt högst 360 kr. Därvid skall
iakttagas, att om vardera makens taxerade inkomst överstiger 10 000 kr.,
envar påföres pensionsavgift med 180 kr. Om endast den ena makens taxerade
inkomst överstiger 10 000 kr., minskas i förekommande fall dennes
avgift så att sammanlagda beloppet av makarnas pensionsavgifter ej överstiger
360 kr. Avgiftspliktig, som taxerats enligt för gift skattskyldig gällande
bestämmelser och vilkens make är fritagen från skyldighet att erlägga
pensionsavgift allenast därför att för denne inte beräknats taxerad inkomst,
erlägger avgift med högst 360 kr. Andra avgiftspliktiga erlägger avgift med
högst 180 kr.

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1950

I princip beräknas sålunda pensionsavgift å högst 20 000 kronors taxerad
inkomst för makar gemensamt och 10 000 kronors taxerad inkomst för
ogift och därmed jämställd. De angivna taxerade inkomsterna motsvarar
en årsinkomst av omkring 22 900 kr. respektive 11 500 kr. Pensionsavgift
avrundas i förekommande fall nedåt till närmast hela krontal. Om avgiftspliktig
avlidit kan under vissa förutsättningar beskattningsnämnd medgiva
befrielse från erläggande helt eller delvis av pensionsavgiften.

Rörande pensionsavgifternas storlek i förhållande till de utan inkomstprövning
utgående folkpensionsförmånerna må nämnas följande. Vid tillkomsten
av 1946 års folkpensioneringslag avvägdes avgifternas maximibelopp
så att de skulle ge försäkringsmässig täckning för folkpensionen åt
dem, vilkas egna inkomster var så höga att behov i och för sig av folkpension
icke kunde antagas komma att föreligga. Avgifternas årsbelopp bestämdes
till 1 % av vederbörandes taxerade inkomst eller, om han var taxerad
enligt de för gift gällande bestämmelserna, till % av makarnas sammanlagda
inkomst. Avgiften maximerades därvid till 100 kr. för varje avgiftspliktig.
För den allmänna ålderspensionen, som utgår utan inkomstprövning
och vars belopp då utgjorde 1 000 kr. om året för ogift resp. 800
kr. om året för envar av två pensionsberättigade makar, beräknades visserligen
den försäkringsteknislct riktiga avgiften vara cirka 80 kr. per år
under hela den avgiftspliktiga perioden, men maximiavgiften fastställdes
något högre på grund av att en person endast i undantagsfall kunde antagas
befinna sig i ett inkomstläge, som medgav uttagande av maximiavgifter
ända från 18 års ålder. Vidare beaktades det förhållandet att folkpensioneringen
även täcker invaliditetsrisken.

I samband med att folkpensionerna höjdes i maj 1953 —- den allmänna
ålderspensionen blev då inklusive redan förut utgående indextillägg 1 750 kr.
om året för ogift resp. 1 400 kr. om året för envar av två pensionsberättigade
makar — höjdes pensionsavgiften till vad nu gäller. Denna avgiftshöjning
motiverades bl. a. med att den enskildes bidrag till sin folkpension därmed
kom att bibehållas i ungefär samma förhållande till förmånerna, som ursprungligen
avsågs.

I 21 § folkpensioneringslagen stadgas att folkpensionsavgifterna skall
ingå till en fond, kallad folkpensionering sfonden. Konung och
riksdag skall fastställa plan för fondens användning, innefattande regler
för dess tillväxt och slutliga belopp, ävensom grunder för fondmedlens placering
och fondens förvaltning i övrigt.

Den nuvarande folkpensioneringsfonden leder sitt ursprung till den enligt
1913 års lag om allmän pensionsförsäkring inrättade pensionsförsäkringsfonden.
Denna fond hade att bestrida utgifter för de s. k. avgiftspcnsionerna,
d. v. s. de pensioner som grundade sig på erlagda avgifter. Såväl
inflytande avgifter som utbetalningar av avgiftspensioner redovisades vid

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1956

sidan av riksstaten. På denna upptogs t. o. in. budgetåret 1935/36 — förutom
vissa administrationskostnader — endast statens utgifter för de tilläggspensioner
och understöd, som kompletterade avgiftspensionerna. I den
mån pensionsförsäkringsfondens avkastning och de inflytande pensionsavgifterna
inte åtgick för att täcka utbetalade avgiftspensioner, tillfördes
överskottet fondkapitalet. Fonden steg härigenom ganska snabbt.

Genomförandet av 1935 års folkpensioneringslag, som bland annat kännetecknades
av brytningen med det dittills tillämpade premiereservsystemet,
innebar en väsentlig förändring i fondens ställning och funktion. Den dittillsvarande
pensionsförsäkringsfonden uppgick därvid i den nya folkpensioneringsfonden.
Även en budgetteknisk omläggning genomfördes. Fondens direkta
samband med de utgående pensionerna upphörde. Fondökningen begränsades
till 20 miljoner kr. om året och fonden skulle enligt en av statsmakterna
antagen plan få växa intill 1 000 miljoner kr. I den mån fondens
avkastning och inflytande avgifter översteg 20 miljoner kr. årligen redovisades
överskottet på en särskild inkomsttitel på riksstaten, benämnd bidrag
från folkpensioneringsfonden. På riksstatens utgiftssida uppfördes statens
samtliga utgifter för den obligatoriska folkpensioneringen.

Genom beslut av 1939—1941 års riksdagar stoppades fondökningen helt.
Som en konsekvens av folkpensioneringsfondens ändrade ställning ombildades
den — som dittills haft ställning som diversemedelsfond — från och
med budgetåret 1941/42 till kapitalfond. I samband därmed delades inkomsttiteln
bidrag från folkpensioneringsfonden upp på två titlar, nämligen dels
en för redovisning av inflytande pensionsavgifter och dels en, ingående
bland inkomster av statens kapitalfonder, för redovisning av folkpensioneringsfondens
avkastning. Formellt ingick folkpensionsavgifterna, i enlighet
med stadgandet i folkpensioneringslagen, fortfarande till folkpensioneringsfonden
för att därifrån föras vidare till inkomsttiteln. I samband med de
redovisningsmässiga omläggningar, som föranleddes av övergången till
källskatteuppbörd, föreskrevs emellertid år 1948 i enlighet med förslag från
riksräkenskapsverket att — liksom i realiteten skett alltsedan fondökningen
upphörde — till inkomsttiteln Folkpensionsavgifter hänförliga medel
skulle direkt tillgodoföras denna titel utan att först redovisas över folkpensioneringsfonden.

Folkpensioneringsfondens behållning uppgår alltsedan fonderingen upphörde
under budgetåret 1939/40 till 787 miljoner kr. och den årliga avkastningen
utgör f. n. cirka 27 miljoner kr.

Av det anförda framgår att folkpensioneringsfondens samband med folkpensioneringen
numera närmast är historiskt. Något direkt samband mellan
fondens avkastning och utgående folkpensionsförmåner finnes icke.

Frågor om placering av folkpensioneringsfondens medel handlägges av
särskilda fullmäktige under det att verkställandet av fullmäktiges beslut,
bokföringen av fonden samt övriga för fondens förvaltning erforderliga åt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1956

gärder ombesörjes av pensionsstyrelsen. Beträffande fondförvaltningen gäller
Kungl. Maj:ts reglemente den 18 december 1936 (nr 638) angående förvaltningen
av folkpensioneringsfonden m. m. samt Kungl. Maj :ts brev till
pensionsstyrelsen den 9 juli 19A8 om fortsatt tillämpning av nämnda reglemente.

Folkpensioneringsfondens medel skall enligt fondreglementet redovisas i

1) obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade
av svenska staten;

2) Sveriges allmänna hypoteksbanks eller Konungariket Sveriges stadshypotekskassas
obligationer;

3) obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade
av svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanterande erhållit
Konungens tillstånd;

4) skuldförbindelser, för vilka fonden äger säkerhet genom inteckning i
fast egendom inom 50 % av senast fastställt taxeringsvärde eller inom 60 %
av sådant värde, som efter särskild värdering fastställes av fullmäktige för
folkpensioneringsfonden;

5) skuldförbindelser, utfärdade av svenska jordbrukskreditkassan;

6) sådana andra värdehandlingar, vilka Konungen i särskilda fall efter
framställning av fullmäktige prövar erbjuda fullgod säkerhet;

7) fordringar hos bank i enlighet med de närmare bestämmelser, som av
Konungen meddelas;

8) lån till företag, som äro ägnade att i folkpensioneringens intresse befordra
folkhälsan — såsom anordnande av sjukhus, sanatorier, ålderdomshem,
bostäder för mindre bemedlade m. m. — och som enligt fullmäktiges
prövning anses erbjuda nöjaktig säkerhet; samt

9) fastigheter, vilka med Konungens medgivande förvärvas för användning
till förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga hos befolkningen.

Minst V« av fondmedlen skall redovisas i statspapper, högst V« får redovisas
mot s. k. nöjaktig säkerhet enligt punkt 8) i placeringsbestämmelserna
och högst V»o får redovisas i sådana fastigheter som avses i placeringsbestämmelsernas
punkt 9).

Fullmäktige för folkpensioneringsfonden är till antalet sju och utgöres av

generaldirektören och chefen för pensionsstyrelsen såsom ordförande,

dennes ställföreträdare,

fyra av Kungl. Maj :t för tre år i sänder förordnade personer, av vilka tre
skall äga erfarenhet på det finansiella området samt den fjärde insikt och
erfarenhet i sociala frågor i förening med praktisk kännedom om de
mindre bemedlade klassernas behov och levnadsförhållanden, samt

ordinarie chefen för den byrå inom pensionsstyrelsen, som har att handlägga
ärenden angående fonden, eller, därest denna byråchef är generaldirektörens
ställföreträdare, den byråchef i pensionsstyrelsen, som av
Kungl. Maj :t förordnas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1956

Kungl. Maj :t förordnar tre suppleanter för de fullmäktige, som inte tillhör
pensionsstyrelsen, och pensionsstyrelsen utser en suppleant för de fullmäktige,
som tillhör styrelsen.

Fullmäktige utser årligen inom sig vice ordförande.

Fullmäktige är beslutföra, när minst fem är närvarande. Emellertid finnes
vissa bestämmelser om det minsta antal fullmäktige, som måste vara ense
om placeringsbeslut.

Föredragande i fullmäktige är tjänsteförrättande chefen för pensionsstyrelsens
fond- och kameralbyrå eller annan tjänsteman hos pensionsstyrelsen,
som av styrelsen förordnas därtill.

Tillsammans med folkpensioneringsfonden förvaltas vissa fonder för
pensionsstyrelsens frivilliga försäkring. Dessa uppgick
vid senaste budgetårsskiftet till omkring 230 miljoner kr.

Pensionsavgift påföres i den kommun, där för den avgiftspliktige beräknats
till statlig inkomstskatt taxerad inkomst. Om debitering och
uppbörd av pensionsavgifter är i övrigt stadgat i uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272).

Ur uppbördssynpunkt behandlas folkpensionsavgiften som skatt. Den ingår
både i preliminär och i slutlig skatt. I preliminär skatt — såväl preliminär
A-skatt, vilken utgår enligt skattetabell, som debiterad preliminär
B-skatt — ingår pensionsavgiften sålunda i princip med rätt belopp i förhållande
till den antagna årsinkomsten och den beräknade till statlig inkomstskatt
taxerade inkomsten.

Vid beräkning av den preliminära skatten tages därjämte viss hänsyn till
den pensionsavgift, för vilken den skattskyldige äger åtnjuta avdrag vid
taxering året efter inkomståret. Skattetabellerna för inkomståret är sålunda
grundade på bl. a. den förutsättningen, att den skattskyldige erhåller avdrag
för den pensionsavgift han blivit debiterad under inkomståret. Eftersom
denna pensionsavgift beräknats med ledning av den skattskyldiges inkomster
under året dessförinnan, kan avdraget för denna avgift vid uppgörandet
av skattetabellerna endast schablonmässigt uppskattas. Enligt år 1955 vidtagen
ändring i uppbördsförordningen (SFS 1955: 125) grundas skattetabellerna
på bl. a. den förutsättningen, att den skattskyldige vid taxering för
inkomst icke medges andra avdrag än dels ortsavdrag dels därutöver ett
belopp av 450 kr. för gift man, vars hustru inte har inkomst över 2 000 kr.,
och 300 kr. för annan skattskyldig. I dessa schablonavdrag ingår emellertid
folkpensionsavgiften endast med ungefär 50 kr. I övrigt avser beloppet att
täcka det minimiavdrag för försäkringspremier och det schablonavdrag med
100 kr. vid taxering för inkomst av tjänst, vilka införts på grund av 1955
års riksdags beslut (SFS 1955: 122—123).

Vid bestämmandet av den pensionsavgift, som skall ingå i preliminär
B-skatt, och den pensionsavgift, för vilken den skattskyldige därvid skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1956

erhålla avdrag, kan förfaras på två olika sätt. Antingen beräknas B-skatten
på grundval av den årliga taxeringen, varvid den preliminära skatten debiteras
med samma skattebelopp, som enligt den senaste taxeringen påförts
den skattskyldige som slutlig skatt. Eller också sker debiteringen med ledning
av en särskild preliminär taxering, verkställd på grundval av en av den
skattskyldige avlämnad preliminär självdeklaration.

Folkpensionsavgifterna redovisas från och med budgetåret 1954/55 icke
på särskild inkomsttitel på riksstaten utan ingår som en del av inkomsterna
på titeln skatt å inkomst och förmögenhet m. m. Tidigare förekom en särskild
inkomsttitel för redovisning av folkpensionsavgifterna. Före källskattesystemets
införande 1947 ställde sig detta naturligt, då några svårigheter
inte förelåg att vid uppbörden särskilja pensionsavgifterna från andra
skatter och avgifter. Inkomsttiteln bibehölls även vid övergången till nu
gällande uppbördsordning. Enligt denna sker emellertid icke någon uppdelning
av inflytande belopp på olika skatter och avgifter vare sig ifråga
om preliminärskatt eller beträffande slutlig skatt eller tillkommande skatt.
Inkomsttiteln folkpensionsavgifter fick därför enligt särskilda regler i samband
med bokslutet tillföras belopp genom omföring från inkomstskattetiteln.
I princip baserade sig omföringarna på uppgifter om beloppen av
de pensionsavgifter, som påförts i samband med debitering av slutlig och
tillkommande skatt. Metoden kunde i vissa lägen ge en missvisande bild
av det belopp pensionsavgifter, som inflöt till statsverket. Titeln folkpensionsavgifter
slopades därför från och med budgetåret 1954/55.

Socialbjälpslagstiftningen

Enligt lagen den U juni 1918 (nr 422) om fattigvården utgör varje primärkommun
ett fattigvårdssamhälle, som har att för sig ordna sin fattigvård.
Två eller flera kommuner på landet kan dock förena sig att tillsammans
utgöra ett fattigvårdssamhälle. Kostnaderna för fattigvården bestrides
i huvudsak genom kommunalskatten. Emellertid äger fattigvårdssamhälle,
vilket för person som är i behov av s. k. obligatorisk fattigvård erlagt
avgift för vård å vissa sjukvårds- m. fl. anstalter, att för utgiven dagavgift
och annan vårdkostnad utfå gottgörelse av det landsting, inom vars område
fattigvårdssamhället är beläget. Detsamma gäller (40 § 3 mom.) då person,
som är i behov av obligatorisk fattigvård, i vederbörlig ordning förklarats
berättigad till inträde å staten tillhörig anstalt för sinnessjuka, sinnesslöa
eller fallandesjuka men på grund av att utrymme saknas för hans mottagande
å sådan anstalt, erhåller enskild vård, som vid prövning i den ordning
Kungl. Maj :t bestämmer befinnes tillfredsställande. Vad nu sagts gäller
också i fråga om ersättning för enskild vård åt person som är i behov av
obligatorisk fattigvård, därest han för sinnessjukdom vårdats å staten tillhörig
anstalt och, ehuru ej återställd, utskrivits Iran anstalten lör att lämna
plats åt annan sinnessjuk, vilken är i större behov av anstaltsvård.

2 —Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 107

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1956

Den 1 januari 1957 träder lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp
i kraft och samtidigt upphör fattigvårdslagen att gälla.

Enligt lagen om socialhjälp skall varje kommun sörja för att socialhjälp
utgives till den, som vistas i kommunen och finnes vara i behov av sådan
hjälp. Från och med 1957 är alltså benämningen fattigvård avskaffad. Detsamma
gäller om begreppet fattigvårdssamhälle.

Socialhjälpslagen ålägger kommun att anordna och driva hem för åldringar
och andra personer, vilka är i behov av vård eller tillsyn som inte
eljest tillgodoses. Två eller flera kommuner kan gemensamt ha sådant
hem (18 §).

Enligt socialhjälpslagen utgår inte i något fall landstingsgottgörelse till
kommunerna. Någon bestämmelse motsvarande den i 40 § 3 mom. fattigvårdslagen
— till vilken såsom tidigare anförts folkpensioneringslagen
(18 § 2 mom.) hänvisar — finnes alltså inte i socialhjälpslagen.

Förslag om allmän pensionsförsäkring

Jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 24 januari 1947 tillkallades
vissa utredningsmän med uppdrag att verkställa utredning och avgiva förslag
rörande ordnandet av pensionering för anställda i privat tjänst. Dessa
utredningsmän, vilka antog namnet pensionsutredningen, avgav den 21 september
1950 ett principbetänkande om allmän pensionsförsäkring (SOU
1950:33), vilket i sedvanlig ordning remissbehandlades. Den 5 december
1951 tillkallades vissa sakkunniga för att utarbeta slutligt förslag till allmän
pensionsförsäkring. Dessa sakkunniga, som också antog namnet pensionsutredningen,
avgav ett den 17 september 1955 dagtecknat betänkande om
allmän pensionsförsäkring (SOU 1955:32). Betänkandet utmynnade i förslag
till lag om allmän pensionsförsäkring.

Enligt nämnda lagförslag skall skyldighet föreligga för i princip alla till
statlig inkomstskatt taxerade, i Sverige mantalsskrivna personer i åldern
17—64 år, dock inte för folkpensionärer, att erlägga premier för en allmän
pensionsförsäkring, som skall ske i pensionsstyrelsen. Premierna skall beräknas
i förhållande till den försäkrades sammanlagda nettoinkomt i vad
den understiger visst belopp. För arbetstagare skall premierna erläggas av
arbetsgivaren med rätt för denne att utfå halva beloppet av arbetstagaren.
Försäkringen skall bereda ålderspension, invalidpension och familjepension.
Ålderspension skall utgå från tidigast 67 års ålder. Pensionens storlek för
visst år skall bero av det antal pensionspoäng, som efter vissa grunder uträknas
för den försäkrade, samt av den på visst sätt beräknade medelinkomsten
i landet två år tidigare för personer i åldern 17—64 år. Vissa
regler har föreslagits för ernående av samordning med annan socialförsäkring.
Finansieringen skall grundas på det s. k. fördelningssystemet, dock
skall under en övergångstid ske en viss fondering. På grund av de föreslagna
övergångsbestämmelserna skall pensionerna beräknas efter avsevärt gynn -

Kungl. Maj:ts proposition nr t07 år 1956

sammare grunder än eljest för personer, som blir pensionsberättigade under
en övergångstid, och avgifterna under ett antal år fastställas till lägre belopp
än det, som beräknas bli erforderligt sedan försäkringen kommit i full
funktion. I betänkandet har vissa frågor lämnats öppna, bl. a. frågan hur
nu förefintliga pensionsanordningar skall kunna anpassas efter den föreslagna
försäkringen.

Betänkandet är f. n. föremål för remissbehandling.

Med stöd av Kungl. Maj :ts beslut den 27 januari 1956 har en särskild
beredning tillkallats för att inom socialdepartementet vidare utreda pensioneringsfrågan.

Pensionsstyrelsens anslagsberäkningar

För innevarande budgetår har under femte huvudtiteln anvisats till Bidrag
till folkpensioner m. m. ett förslagsanslag av 1 365 milj. kronor samt
till Särskilda barnbidrag till änkors och invaliders barn m. m. ett förslagsanslag
av 12,3 milj. kronor.

Pensionsstyrelsen har (skr. 30/8 1955) för budgetåret 1956/57 — på
grundval av nu gällande bestämmelser — beräknat medelsbehovet under
förslagsanslaget till Bidrag till folkpensioner m. m. till 1 416 milj. kronor,
varvid kostnader för två indextillägg inräknats.

Följande sammanställning utvisar antalet pensionstagare, som uppburit
pension för januari 1954, samt motsvarande för budgetåret 1956/57 upp -

skattade antal.

Antal

pensionstagare
i januari 1954

. 368 502

A. Ålderspension

Ogifta pensionstagare ....................

Gifta pensionstagare, vars make ej uppbär

folkpension eller hustrutillägg .......... 63 676

Gifta manliga pensionstagare, vars hustru

Beräknat antal
pensionstagare
1956/57

384 000

66 000

uppbär hustrutillägg ..................	16 438	20 000
Gifta pensionstagare, vars make uppbär folk-
pension ..............................	198 471	217 000
Delsumma för A	647 087	687 000
B. Invalidpension och sjukbidrag
Enbart grundpension ....................	13 139	12 000
Tilläggspension ........................	129 557	121 000
Delsumma för B	142 696	133 000
C. Änkepension ............................	15 828	18 000
D. Hustrutillägg ............................	20 743	24 000
Summa A—D	826 354	862 000

Kungl. Maj. ts proposition nr 107 år 1956

Styrelsen har såsom grund för anslagsberäkningen åberopat bl. a. följande.

Såsom utgångspunkt för beräkningarna har valts totalbeståndet av pensionstagare,
vilka beräknas vara berättigade till folkpension för januari
1957. Denna månad har ansetts vara representativ för hela budgetåret
1956/57.

I följande sammanställning redovisas antalet ålderspensionärer med
kommunalt bostadstillägg. Uppgifterna för januari 1954 är exakta; uppgifterna
för januari 1955 approximativa. Siffrorna för januari 1956 och
1957 har uppskattats genom grafisk extrapolation. Därvid har antagits
att den kraftiga ökning som inträtt efter de kommunala bostadstilläggens
införande från 1954 års ingång successivt kommer att avtaga under åren
1955 och 1956.

Ogifta pensionstagare ..............

Gifta pensionstagare, vars make ej
uppbär folkpension eller hustrutill lägg

............................

Gifta manliga pensionstagare, vars
hustru uppbär hustrutillägg
Gifta pensionstagare, vars make uppbär
folkpension ................

Antal pensionstagare med kommunalt
bostadstillägg för januari år
1954 1955 1956 1957

200 986	230 000	250 000	260 000
4 594	6 000	6 700	7 000
13 841	15 400	17 000	18 000
83 465	100 000	115 000	125 000

Summa 302 886 351 400 388 700 410 000

Bostadstilläggens medelbelopp utgjorde i januari 1955: för ogift kr.
476: 20; för gift, vars make ej uppbar folkpension eller hustrutillägg, kr.
388: 90; för gift man, vars hustru uppbar hustrutillägg, kr. 278: 70 samt
för gift, vars make uppbar folkpension, kr. 280: 70. För januari 1957 beräknas
motsvarande medelbelopp vara 486, 397, 284 resp. 286 kronor.

Antalet invalider och sjukbidragstagare har under de senaste åren varit
avtagande. I januari 1954 uppgick hela antalet till 142 696, därav 13 139
med enbart grundpension. Motsvarande antal för januari 1957 uppskattas
till 133 000 resp. 12 000. Antalet invalider och sjukbidragstagare med kommunalt
bostadstillägg uppgick för januari 1954 till 108 403. Utvecklingen
under år 1954 visar att en procentuellt sett allt större del av ifrågavarande
bestånd av pensionstagare erhåller kommunalt bostadstillägg. Antalet invalider
och sjukbidragstagare med kommunalt bostadstillägg för januari
1957 uppskattas till 115 000. Bostadstilläggets medelbelopp har från januari
1954 till januari 1955 stigit från kr. 408:80 till kr. 417:80. Medeltalet
för januari 1957 uppskattats till 435 kronor.

Antalet änkepensioner har under de senaste åren stigit med i genomsnitt
800 fall om året. I januari 1954 uppgick antalet till 15 828. Motsvarande
antal för januari 1957 uppskattas till 18 000. Bostadstilläggets
medelbelopp har under år 1954 varit stigande och uppgick i januari 1955
till 447 kronor. I januari 1957 beräknas medelbeloppet ha stigit till 456
kronor.

Antalet hustrutillägg har efter ett minimum under år 1952 ånyo stigit.
Stegringen har varit oregelbunden. I januari 1954 uppgick antalet till
20 743. Motsvarande antal för januari 1957 uppskattas till 24 000. Bostads -

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1956

tilläggets medelbelopp har under år 1954 varit kontinuerligt stigande och
uppgick i januari 1955 till kr. 278: 90. I januari 1957 beräknas medelbeloppet
ha stigit till 288 kronor.

Styrelsen uppskattar de totala kostnaderna för folkpensionerna under
budgetåret 1956/57 till 1 661,9 milj. kronor. Därvid har förutsatts, att pensionspristalet
enligt den nya indexserien förblir över 103 men under 109.
Av de totala kostnaderna beräknas 480,4 milj. kronor utgöra sådana pensionsförmåner
till vilka kommunerna skall bidraga enligt lagen om kommunernas
bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen. Av sistnämnda
belopp beräknas omkring 245,3 milj. kronor utgöra kostnader för tilläggspensioner,
änkepensioner och hustrutillägg jämte därå utgående indextilllägg
ävensom vårdtillägg. Återstoden — 235,1 milj. kronor — beräknas
utgöra kostnaderna för kommunala bostadstillägg. Kommunernas andel har
uppskattats till i genomsnitt 45,5 % beträffande tilläggspensioner, änkepensioner
och hustrutillägg jämte indextillägg och vårdtillägg samt till
57,0 % beträffande kommunala bostadstillägg, eller till sammanlagt 245,6
milj. kronor. Statens kostnader skulle sålunda uppgå till omkring (1 661,9
—245,6) 1 416,3 milj. kronor.

Räknas med att tre indextillägg i stället för två utgår under hela budgetåret
1956/57 stiger den totala kostnaden med ytterligare 39,6 milj. kronor.
Härav utgör 32 milj. kronor kostnad, som helt bestrides av statsverket,
och 7,6 milj. kronor kostnad, till vilken även kommunerna bidrager. Räknas
med en bidragsprocent av i genomsnitt 45,5, kommer på staten 36,1
milj. kronor och på kommunerna 3,5 milj. kronor.

Beträffande förslagsanslaget till Särskilda barnbidrag till änkors och invaliders
barn m. m. har pensionsstyrelsen (skr. 30/8 1955) uppgivit, att
bruttokostnaderna för de särskilda barnbidragen uppgått till 17 500 000
kronor under budgetåret 1953/54 och 18 700 000 kronor under budgetåret
1954/55. Kostnaderna för budgetåret 1956/57 uppskattas vid oförändrade
bestämmelser till 20 000 000 kronor.

Styrelsen upplyser, att antalet änkebidrag har varit stigande sedan mitten
av år 1953. I januari 1954 uppgick antalet till 3 084, varav 2 654 med
kommunalt bostadstillägg. Med hänsyn till att kretsen av bidragstagare
kommer att ökas genom höjningen av barnets åldersgräns uppskattas antalet
för januari 1957 till 4 300, varav 3 700 med kommunalt bostadstillägg.
Kostnaderna för änke- och änklingsbidragen under budgetåret 1956/57
uppskattas till 7 600 000 kronor, varav 5 800 000 kronor belöper sig på
grundbelopp och indcxlillägg samt 1 800 000 kronor på bostadstillägg.

Bruttokostnaderna för särskilda barnbidrag samt änke- och änklingsbidrag
under nästa budgetår beräknas alltså till (20 000 000 + 7 600 000)
27 600 000 kronor. Kommunernas andel i kostnaderna för barnbidragen
beräknas utgå efter en genomsnittlig bidragsprocent av 40 och sålunda
uppgå Ull omkring 8 000 000 kronor. Genomsnittliga bidragsprocenten för

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1956

änke- och änklingsbidragen jämte därå utgående indextillägg beräknas till
46 och för de till bidragen utgående bostadstilläggen till 57. Kommunernas
bidrag till änke- och änklingsbidragen skulle alltså uppgå till inalles
3 700 000 kronor. Sammanlagt skulle alltså kommunernas andel bli
(8 000 000 + 3 700 000) 11 700 000 kronor och den på staten belöpande
kostnaden uppgå till (27 600 000 — 11 700 000) 15 900 000 kronor. Pensionsstyrelsen
föreslår, att anslaget anvisas med sistnämnda belopp. Skulle tre
i stället för två indextillägg utgå under hela budgetåret 1956/57 ökas kostnaderna
med 170 000 kronor, varav 92 000 kronor beräknas falla på staten.

Departementschefen

Vid 1946 års pensionsreform rådde enighet om att omsorgen om de gamla
och arbetsoförmögna inte borde begränsas till att ge dem livets oundgängliga
nödtorft utan fastmer inriktas på att bereda dem en levnadsstandard,
som kunde anses skälig i förhållande till den, varå medborgare med låga
inkomster i gemen levde. I överensstämmelse härmed utformades 1946 års
lag om folkpensionering på sådant sätt att folkpensionärerna fick avsevärt
bättre försörjningsförhållanden än de haft tidigare.

För att pensionärerna skulle kunna bibehålla den sålunda erhållna försörj
ningsstandarden blev det 1948 nödvändigt att förhöja pensionerna
genom särskilda dyrtidstillägg. Efter beslut av 1950 års riksdag fick dyrtidskompensationen
formen av en automatiskt verkande indexreglering,
vilken syftade till att upprätthålla det realvärde folkpensionerna hade då
de beslutades år 1946.

År 1953 genomfördes på förslag av Kungl. Maj:t en standardhöjning av
folkpensionerna. I propositionen härom (nr 15) framhöll dåvarande chefen
för socialdepartementet bl. a. att den fortgående allmänna produktionsstegringen
medfört, att de i arbetslivet verksamma överlag inte blott
fått täckning för de sedan år 1946 stegrade levnadskostnaderna utan även
erhållit en avsevärd standardförbättring. Denna standardförbättring hade
inte någon motsvarighet för folkpensionärernas vidkommande. Det vore
emellertid enligt departementschefens mening riktigt, att även folkpensionärerna
bereddes en rättvis andel i den allmänna standardhöjningen.

Den standardhöjning, som av statsmakterna beslöts år 1953, motsvarade
40 procent av grundpensionernas belopp och resulterade i att detta
belopp jämte då utgående indextillägg blev 75 procent högre än de ursprungliga
grundpensionerna.

I detta sammanhang må erinras om att stora kategorier folkpensionärer
erhöll ytterligare pensionsförbättringar — i regel från och med år
1954 — genom vissa av 1952 års riksdag beslutade lagändringar, varigenom
folkpensioneringens inkomstprövning mildrades och de tidigare statliga bostadstilläggen
ersattes med kommunala bostadstillägg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1956

Enligt beslut av 1955 års riksdag har från och med den 1 januari 1956
i folkpensionernas grundbelopp inarbetats såväl vissa indextillägg som de
år 1953 beslutade standardtilläggen. Samtidigt beslöts en höjning av änkepensionerna,
hustrutilläggen och bidragen till änkor och änklingar med
barn. Härefter är den allmänna ålderspensionen för var och eu av två därtill
berättigade makar 1 360 kr. och för ogift person 1 700 kr. Å dessa belopp
utgår indextillägg.

Indexberäkningen grundas nu på ett pensionspristal som avser förhållandet
mellan det allmänna prisläget under varje månad och prisläget i december
1951. Pensionspristalet gäller under tredje månaden efter den som beräkningen
avser. För varje höjning av pensionspristalet med tre enheter
utgår ett indextillägg till allmän ålderspension, tilläggspension, änkepension,
hustrutillägg samt änke- och änklingsbidrag. Varje indextillägg utgör
40 kr. för gift ålderspensions-, invalidpensions- och sjukbidragstagare, vars
make också har folkpension som inte utgöres av enbart grundpension,
ävensom för personer med änkepension, hustrutillägg eller änke- eller änklingsbidrag,
samt 50 kr. för andra folkpensionstagare. Pensionspristalet har
fastställts till 110 för januari samt till 111 för februari, mars och april
1956, vilket innebär att tre indextillägg utgått eller skall utgå under dessa
fyra månader. Den allmänna ålderspensionen, inklusive indextillägg, utgör
alltså för närvarande för envar av två makar, som båda är pensionsberättigade,
1 480 kr. och för ogift pensionstagare 1 850 kr. Härtill kommer i
ett mycket stort antal fall andra tillägg än indextillägg, i främsta rummet
kommunala bostadstillägg.

Sedan beslutet om en standardförhöjning av folkpensionerna fattades
vid 1953 års riksdag har ett betydande ekonomiskt framåtskridande ägt
rum, vilket tagit sig uttryck i en förbättrad levnadsstandard för den i förvärvslivet
arbetande delen av befolkningen. Tiden synes därför nu vara
inne att överväga frågan om ytterligare standardhöjning av folkpensionerna.
Härvid torde det vara lämpligt att först något erinra
om de överväganden, som låg till grund för 1953 års beslut om s. k. standardtillägg
till folkpensionerna.

I den förut omnämnda propositionen nr 15 till 1953 års riksdag anförde
dåvarande chefen för socialdepartementet, att industriarbetarna utgjorde
en grupp, inom vilken lönestegringen syntes tämligen väl återspegla
välståndsutvecklingen. För vuxen manlig industriarbetare hade den genomsnittliga
timförtjänsten under tiden 1946—1952 stigit med nära 90
procent. Emellertid vore del motiverat att, med hänsyn bl. a. till att för
flertalet folkpensionärer någon minskning av inkomstökningen genom skatt
inte förelåg, göra uppräkningen mindre än med det nämnda procenttalet.
Standardförbättringens storlek borde också anpassas efter de möjligheter
som — utan att andra angelägna reformer behövde undanskjutas — fun -

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1956

nes för en utgiftsstegring av den omfattning varom vore fråga. En sammanlagd
uppräkning av de år 1946 beslutade folkpensionerna med cirka
75 procent vore rimlig och möjlig. Om man avräknade den förhöjning om
tillhopa 35 procent som folkpensionärerna redan erhållit i form av indexförhöjning,
skulle detta innebära en ytterligare höjning med 40 procent av
pensionernas grundförmåner (härav hade dock 5 procents höjning redan
under år 1952 tillkommit pensionärerna i form av extra tillägg).

Vad sålunda anförts av departementschefen godtogs av riksdagen.

Genom de år 1953 beslutade standardtilläggen avsågs sålunda att giva
pensionärerna del i välståndsutvecklingen till och med år 1952. Sedan dess
har löneutvecklingen i landet fortsatt att vara stigande. Med samma beräkningsmetoder
som användes år 1953 och med beaktande jämväl av de ändringar
i beskattningsreglerna som genomförts sedan dess synes man komma
fram till att en standardhöjning av folkpensionerna, motsvarande fyra indextillägg,
nu skulle vara motiverad.

Vid bedömningen av hithörande spörsmål bör beaktas, att ett stort antal
folkpensionärer genom de från och med år 1954 införda kommunala
bostadstilläggen fått en inte obetydlig standardförhöjning. Det är därför
inte osannolikt att den relativa standard, som för folkpensionärernas del
avsågs med 1953 års beslut, kunnat vidmakthållas för många folkpensionärer
trots att ytterligare standardtillägg inte tillkommit sedan dess.

Vad nu sagts bör dock inte hindra att folkpensionärerna erhåller en
standardförbättring motsvarande fyra indextillägg. Det kan nämligen inte
förnekas att den nuvarande folkpensionen, om inte vid sidan av densamma
finnes andra inkomster, endast medger en blygsam levnadsnivå. Vidare
torde det råda en allmän mening därom att ett mera effektivt pensionssystem
än den nuvarande folkpensioneringen bör genomföras så snart som
möjbgt. Ehuru någon ställning ännu ej tagits till frågan, hur ett reformerat
pensionssystem bör vara utformat, kan den standardförbättring, varom nu
är fråga, ses såsom ett steg på vägen mot ett sådant system. Med hänsyn
härtill och då samhällsekonomiska förutsättningar synes föreligga för att
nu genomföra en standardförhöjning motsvarande fyra indextillägg, föreslår
jag att beslut fattas om att folkpensionerna —- och även änke- och änklingsbidragen
— förhöjes på angivet sätt.

I samband med att de kommunala bostadstilläggen den 1 januari 1954
avlöste de förutvarande statliga bostadstilläggen och de av kommunerna
beslutade särskilda bostadstilläggen föreskrevs, såsom framgår av den förut
lämnade redogörelsen, att den som vid utgången av år 1953 åtnjöt statligt
bostadstillägg skulle för tiden därefter åtnjuta kommunalt bostadstillägg
med minst det belopp, varmed statligt bostadstillägg skulle ha utgått, om
bestämmelserna därom alltjämt varit gällande. Denna övergångsbestämmelse
har medfört att kommunalt bostadstillägg utbetalas i framför allt
många fall av anstaltsvård, då kommunerna med hänsyn till omständig -

Kungl. Maj.ts proposition nr 107 år 1956

heterna generellt bestämt att kommunalt bostadstillägg ej skall utgå. Det
vill synas som om dessa övergångsanordningar borde kunna avvecklas i
den mån folkpensionerna höjs. Det är min avsikt att låta utreda detta
spörsmål.

Den av mig föreslagna standardförbättringen av folkpensionerna bör genomföras
fr. o. m. den 1 juli 1956.

Under förutsättning att antalet indextillägg blir oförändrat, resulterar
vad jag nu förordat i att från och med juli 1956 den allmänna ålderspensionens
totalbelopp för år räknat blir 1 640 kr. för var och en av två till
sådan pension berättigade makar och 2 050 kr. för ogift person.

Det bör framhållas att en sådan höjning av folkpensionerna, som här
föreslagits, påkallar en omprövning av reglerna om samordningen mellan
folkpensionerna och andra av statsmedel utgående pensioner till statstjänstemän
in. fl. Frågan härom har i annat sammanhang anmälts av chefen
för civildepartementet.

Kostnaderna för en standardförhöjning av folkpensioner och änkeoch
änklingsbidrag motsvarande fyra indextillägg kan beräknas till 159,1
milj. kr., varav 0,7 milj. kr. faller på änke- och änklingsbidragen. Under
förutsättning att standardhöjningen, i likhet med vad fallet är med indextilläggen,
finansieras på samma sätt som de förmåner som skall förhöjas,
kommer kommunerna att få bidraga med 14,3 milj. kr., varav 0,3 milj. kr.
kommer på änke- och änklingsbidragen. Kostnadsökningen för statens del
blir sålunda 144,8 milj. kr., vilket belopp fördelas med 144,4 milj. kr. på
folkpensionerna och 0,4 milj. kr. på änke- och änklingsbidragen.

På sätt framgår av den förut lämnade redogörelsen skulle enligt pensionsstyrelsens
beräkning medelsbehovet för nästa budgetår under anslaget
till Bidrag till folkpensioner m. m. uppgå till (1 416 + 36,1) 1 452,1 milj.
kr. under förutsättning att — såsom nu är fallet — tre indextillägg utgår.
Medelsbehovet under anslaget till Särskilda barnbidrag till änkors och invaliders
barn m. m. skulle under samma förutsättning uppgå till (15,9 +
0,092) i avrundat tal 16 milj. kr. I statsverkspropositionen har anslagen
uppförts med preliminärt beräknade belopp av 1 600 resp. 16 milj. kr. Vid
bifall till vad i det föregående förordats skulle under anslagen erfordras
(1 452,1 + 144,4) 1 596,5 resp. (16 + 0,4) 16,4 milj. kr. Jag förordar, att
anslaget till Bidrag till folkpensioner m. m. uppföres med samma avrundade
belopp som preliminärt upptagits i statsverkspropositionen eller 1 600
milj. kr. samt att anslaget till Särskilda barnbidrag till änkors och invaliders
barn m. in. uppföres med 16,4 milj. kr.

Såsom bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen har de enskilda
medborgarna att tillsammans med de allmänna skatterna erlägga pensionsavgift.
Denna utgår för år räknat med 1,8 procent av vederbörandes
till statlig inkomstskatt taxerade inkomst men är, på sätt närmare

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1956

angivits i det föregående, begränsad så att den för äkta makar uppgår till
högst 360 kr. och för ensamstående till högst 180 kr. Avgifternas maximibelopp
har hittills avvägts så att de skulle ge försäkringsmässig täckning
för folkpensionen åt dem, som under större delen av den avgiftspliktiga
åldern erlade avgiftens maximibelopp. En årsavgift av 100 kr. skulle
enligt denna avvägning ungefär svara mot ett pensionsbelopp för ensamstående
av 1 000 kr. I överensstämmelse härmed fastställdes år 1953, då den
allmänna ålderspensionen för ensamstående beräknades till 1 750 kr., pensionsavgiftens
maximibelopp till de nu gällande.

Den av mig förordade höjningen av folkpensionerna jämte de indextilllägg,
som tillkommit sedan år 1953, skulle, om man tillämpar samma principer
som år 1953, motivera en höjning av uttagsprocenten från 1,8 till 2,1.
Skulle man emellertid vilja genom pensionsavgifter täcka hela den kostnadsökning,
som den av mig föreslagna pensionshöjningen medför, skulle härför
erfordras en ytterligare höjning av uttagsprocenten med 0,4 enheter d. v. s.
till 2,5. Detta skulle innebära att avgiftsmaximum höjdes från 360 resp. 180
kr. till 500 resp. 250 kr. Här må nämnas, att för taxeringsåret 1958 de påförda
pensionsavgifterna kan beräknas uppgå till omkring 455 milj. kr. vid nuvarande
uttagsprocent, 530 milj. kr. vid en uttagsprocent av 2,1 och 630
milj. kr. vid en uttagsprocent av 2,5.

I årets finansplan har chefen för finansdepartementet uttalat, att den
tillämnade standardhöjningen av folkpensionerna, i likhet med vad som
skedde 1953, borde finansieras genom en kombination av höjda avgifter och
direkta tillskott av skattemedel. Med utgångspunkt från detta uttalande
borde en höjning ske av folkpensionsavgiften från 1,8 till 2,1 procent. Emellertid
har det på sätt i det följande anföres blivit aktuellt att genom fondering
förbereda en blivande pensionsreform. En sådan fondering bör i nuvarande
läge, d. v. s. innan frågan om en dylik pensionsreforms utformning
bragts närmare sin lösning, komma till stånd genom tillskott från staten.
Under sådana förhållanden synes det erforderligt att finansiera den nu
aktuella höjningen av folkpensionerna genom en större höjning av pensionsavgiftens
uttagsprocent än nyss angivits.

För statens del medför den av mig förordade pensionshöj ningen för budgetåret
1956/57 en kostnadsökning med 145 milj. kr. Höjes uttagsprocenten
för folkpensionsavgiften från 1,8 till 2,5 procent ökas härigenom såsom förut
angivits statens inkomster för helt år räknat med brutto (630 — 455) 175
milj. kr. Genom att pensionsavgifterna är avdragsgilla vid taxeringen blir
nettoökningen icke oväsentligt mindre. Pensionsavgifterna — vilka av uppbördstekniska
skäl icke kan höjas förrän fr. o. m. år 1957 -— hinner endast
inflyta med det högre beloppet under två av nämnda budgetårs sex uppbördsterminer
eller med uppskattningsvis 55 milj. kr. På grund av nämnda förhållande
kan statens tillskott till pensionshöj ningens finansiering under
budgetåret 1956/57 beräknas till (145 — 55) 90 milj. kr., om uttagsprocen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1956

ten höjes till 2,5. Vid höjning av uttagsprocenten till 2,1 skulle nettokostnaden
bli omkring 120 milj. kr.

Med hänsyn till vad förut anförts och då en stor del av kostnaden för pensionshöjningen
i vart fall kommer att under budgetåret 1956/57 belasta staten
samt då även vid uttagsprocenten 2,5 alla de som erlagt pensionsavgifter
kan antagas efter försäkringsmässiga grunder få minst full valuta för sina
avgifter — de avgifter som erlagts under förfluten tid motsvarar ingalunda
de pensionsförmåner som numera kan påräknas — förordar jag att folkpensionsavgiftens
uttagsprocent fastställes till 2,5 från och med den 1 januari
1957.

Vid anmälan av femte huvudtiteln i årets statsverksproposition framhöll
jag, att man borde räkna med att de sedan lång tid pågående utredningarna
om en allmän pensionsreform snarast utmynnar i ett förslag därom.
Vidare upplyste jag, att inom socialdepartementet övervägdes möjligheten
att inom en nära framtid vidta åtgärder för att förbereda finansierandet
av de kostnader som direkt eller indirekt kunde föranledas av en sådan
reform samt att det var min avsikt att, om övervägandena ledde till positivt
resultat, föreslå att årets riksdag förelädes proposition härom.

Den offentliga debatten kring pensionsutredningens förslag ger vid handen,
att enighet i stort sett råder om att en effektivisering av pensioneringen
vid ålderdom och invaliditet bör komma till stånd så snart som möjligt.
Emellertid visar också debatten, att skilda åsikter råder såväl om de principer,
efter vilka ett nytt system bör vara uppbyggt, och om systemets anpassning
till befintliga anordningar som beträffande detaljerna. Det är
ännu för tidigt att taga ståndpunkt till dessa frågor. Tydligt är dock, att
en effektiviserad pensionering måste medföra stora kostnader och få betydelsefulla
samhällsekonomiska återverkningar, hur pensionssystemet än
utformas. Under alla omständigheter måste man räkna med att finansiera
en avsevärd del av ett nytt pensioneringssystem genom avgifter. Det förtjänar
framhållas, att antalet åldringar befinner sig i stark tillväxt såväl
absolut som relativt. Enligt beräkningar, som återges i pensionsutredningens
betänkande, kommer antalet personer över 67 år att stiga (från cirka
680 000 f. n.) till 719 000 år 1960, 782 000 år 1965 och 852 000 år 1970,
för att år 1985 ha passerat en miljon.

Med hänsyn till nu anförda förhållanden har jag funnit det angeläget att
undersöka möjligheterna att så snart som möjligt lägga en finansiell grund
för en blivande pensionsreform genom fondering av medel. Ju fortare
en sådan grund skapas, desto snabbare kan reformen genomföras och ges
hög effektivitet.

De överväganden som ägt rum inom socialdepartementet har emellertid
ännu inte kunnat slutföras, och jag är därför inte beredd att nu förorda, att
något slutgiltigt förslag i frågan om det finansiella förberedelsearbetet för

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1956

en pensionsreform framlägges för riksdagen. Enighet torde emellertid föreligga
om att en framtida pensionsreform bör uppbyggas på en viss fondbildning.
Med hänsyn härtill och med hänvisning till vad jag nyss framhållit
rörande angelägenheten av att en finansiell grund snarast skapas för en
allmän pensionsreform, finner jag det synnerligen önskvärt att redan nu
upptaga frågan om en viss fondering för pensionsändamål.

En första insats till en fond för detta ändamål synes kunna göras genom
att det belopp, beräknat till 275 milj. kr., som under budgetåret 1956/57
beräknas inflyta genom den av 1955 års riksdag beslutade höjningen av
skattesatsen för aktiebolag, ekonomiska föreningar in. fl. fonderas för framtida
pensionsändamål i stället för att på i statsverkspropositionen föreslaget
sätt tillföras budgetutjämningsfonden och innestå på särskilt konto i riksbanken.
Jag föreslår alltså, att ifrågavarande medel får tagas i anspråk för
förevarande ändamål. Fonderingen bör budgettekniskt redovisas över ett
särskilt anslag på femte huvudtiteln, benämnt Fondering för framtida pensionsändamål.

De fonderade medlen bör komma till den användning, som Kungl. Maj :t
och riksdagen framdeles bestämmer.

Såväl med hänsyn till syftet med fonderingsåtgärden som av praktiska
skäl synes det lämpligt att i varje fall tills vidare anknyta förvaltningen av
de fonderade medlen till pensionsstyrelsen. Enligt vad som framgått av den
tidigare redogörelsen förvaltar styrelsen bl. a. den nuvarande folkpensioneringsfonden.
För placeringen av fondens medel finnes en särskild fullmäktigeinstitution
och för fondförvaltningen är fastställt ett särskilt reglemente.

Den nu avsedda fonderingen bör dock av bland annat redovisningstekniska
skäl inte tillföras folkpensioneringsfonden, vilken är en kapitalfond. I
stället bör fonderingen ske i en diversemedelsfond. Detta synes angeläget
även med hänsyn till önskvärdheten att kunna klart särredovisa de medel,
som avses för den nu ifrågasatta fonderingen. En motsvarighet till en dylik
diversemedelsfond är t. ex. den nuvarande yrkesskadeförsäkringsfonden.
Den nybildade fonden kan lämpligen benämnas särskilda pensioneringsfonden.

Det synes böra föreskrivas, att fullmäktige för folkpensioneringsfonden
tillika skall ha ansvaret för placeringen av de medel som nu förutsättes avsatta
för framtida pensionsändamål och att reglementet för förvaltningen
av folkpensioneringsfonden i tillämpliga delar skall gälla jämväl beträffande
förvaltningen av den föreslagna särskilda pensioneringsfonden. Så länge
ifrågavarande fondavsättning endast består av medel, som inflyter som en
följd av den förhöjda bolagsskatten, bör emellertid den särskilda pensioneringsfondens
medel placeras i riksbanken, vilket motsvarar det steriliseringsarrangemang
som f. n. tillämpas beträffande de tillfälliga, konjunkturpolitiskt
motiverade statsinkomsterna. Erforderliga bestämmelser härom
och om fondens förvaltning i övrigt torde få utfärdas av Kungl. Maj :t.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1956

Eftersom den. förhöjda folkpensionsavgiften förutsättes skola uttas
från och med år 1957, torde vid upprättandet av skattetabellerna för preliminär
skatt för detta år hänsyn böra tagas till de förhöjda avgifterna.

Någon anledning att höja det i uppböi''dsförordningen omförmälda schablonavdraget
med hänsyn till den ifrågasatta ökningen av pensionsavgiften
torde i allt fall tills vidare inte föreligga. Den förhöjda avgiften kommer
nämligen inte att påverka detta avdrag förrän i samband med uttagandet
av preliminär skatt för år 1958, enär den förhöjda avgiften kommer att
debiteras först i samband med slutlig skatt på grund av taxering år
1958 och sålunda kan avdragas först vid 1959 års taxering för 1958 å!rs
inkomst.

I fråga om den lagtekniska utformningen av bestämmelserna
om pensionsförhöjningen må erinras om att de i
folkpensioneringslagen angivna pensionsbeloppen höjts från och med den
1 januari 1956 samtidigt som en omläggning av indexsystemet ägt rum. De
sålunda vidtagna åtgärderna har för pensionsstyrelsen medfört ett betydande
merarbete, vilket ännu icke slutförts. Redan av detta skäl synes det
böra undvikas att i år verkställa en ytterligare uppräkning av de i folkpensioneringslagen
angivna beloppen, vilket skulle medföra behov av nya
ändringar också i fråga om indexregleringen. Härtill kommer att hela
pensioneringsfrågan är under omprövning inom socialdepartementet. Jag
förordar därför att bestämmelserna om pensionshöjningarna liksom år 1953
inflyter i en särskild lag om höjning av folkpensioner m. m.

Vad jag nu anfört såsom skäl för att i en fristående lag reglera frågan
om en höjning av folkpensionerna äger inte motsvarande giltighet beträffande
ändringen av pensionsavgifterna. Med hänsyn härtill bör den föreslagna
höjningen av pensionsavgiften genomföras genom en ändring av 19 §
folkpensioneringslagen. Denna ändring bör såsom tidigare anförts träda i
kraft den 1 januari 1957; dock bör nuvarande avgiftsbestämmelser gälla
ifråga om pensionsavgifter, som påföres för år 1957 eller tidigare år, d. v. s.
pensionsavgifter, som beräknas med hänsyn till inkomsterna under år 1956
och tidigare år.

Den av mig förordade höjningen av folkpensionerna är inte av sådan
storleksordning, att den i och för sig påkallar någon ändring av de i gällande
skattelagar meddelade reglerna för beskattning av folkpension. I detta sammanhang
får jag emellertid erinra, att chefen för finansdepartementet i propositionen
nr 59 till innevarande års riksdag — såsom ett provisorium i avvaktan
på en lösning av frågan om höjda kommunala ortsavdrag — föreslagit
att maximibeloppet för det avdrag för nedsatt skatteförmåga, som kan
beviljas folkpensionär på grund av att hans inkomst efter avdrag av därå
belöpande skatt inte uppgår till existensminimum, vid den kommunala
taxeringen skall höjas från nuvarande 3 000 kronor till 5 000 kronor. Godtas
detta förslag, kommer detta att medföra en vidgad möjlighet att medge

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1956

skattebefrielse respektive skattelindring för de folkpensionärer, som helt
eller huvudsakligen är beroende av folkpensionen för sin försörjning.

Det synes lämpligt att i detta sammanhang vidtaga vissa av den nya
lagstiftningen om socialhjälp föranledda ändringar
i folkpensioneringslagen. Enligt 18 § 2 mom. folkpensioneringslagen
äger fattigvårdssamhälle rätt att för tid, under vilken pensionsberättigad
är intagen å fattigvårdssamhälle tillhörig anstalt eller mot avgift,
som erlägges av fattigvårdssamhälle, åtnjuter vård eller försörjning
å annan anstalt, uppbära honom tillkommande folkpension samt härav
tillgodogöra sig i förra fallet kostnaderna för vården eller försörjningen och
i senare fallet utgiven dagavgift eller annan vårdkostnad. Detsamma gäller
i vissa andra fall, nämligen då samhället haft kostnader för vård av pensionstagaren
under sådana omständigheter att samhället är berättigat till
s. k. landstingsgottgörelse enligt 40 § 3 mom. fattigvårdslagen; beträffande
innehållet i sistnämnda lagrum må hänvisas till den förut lämnade redogörelsen
för gällande bestämmelser. Motsvarande rätt att uppbära och tillgodogöra
sig pension föreligger för kommun såvitt angår pensionsberättigad,
som omhändertagits jämlikt barnavårdslagen.

Då lagen om socialhjälp träder i kraft den 1 januari 1957 försvinner begreppet
fattigvårdssamhälle. I den nya lagen saknas bestämmelser motsvarande
dem i 40 § 3 mom. fattigvårdslagen. Landstingsgottgörelserna borttages
således från och med år 1957. Anledning saknas emellertid att beröva
kommunerna möjligheten att av folkpensionen uttaga ersättning för vårdkostnader
enligt samma regler som hittills. Det torde därför vara nödvändigt
att 18 § 2 mom. omredigeras på sådant sätt att det materiella innehållet
blir oförändrat även sedan lagen om socialhjälp trätt i kraft.

Vidare bör ur 26 § folkpensioneringslagen utmönstras den förut omnämnda
regeln, att den, som är omhändertagen av den allmänna fattigvården
för varaktig försörjning, ej må vara ordförande, ledamot eller suppleant
i pensionsnämnd.

Föredragande departementschefen hemställer härefter att Kungl. Maj:t
måtte genom proposition föreslå riksdagen

att antaga inom socialdepartementet upprättade förslag
till

1) lag om höjning av folkpensioner m. m. och

2) lag angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr
431) om folkpensionering,

samt att för budgetåret 1956/57 under femte huvudtiteln
anvisa

till Bidrag till folkpensioner m. m. ett förslagsanslag av
1 600 000 000 kronor,

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1956

till Särskilda barnbidrag till änkors och invaliders barn
m. m. ett förslagsanslag av 16 400 000 kronor, samt

till Fondering för framtida pensionsändamål ett anslag
av 275 000 000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Karin Wickström