Kungl. Maj.ts proposition Nr 100 (Proposition 1936:100)

Kungl. Maj.ts proposition Nr 100.

Nr 100.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående folk- och
småskoleseminariernas organisation m. m.; given
Stockholms slott den 21 februari 1936.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Arthur Engberg.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 21 februari 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,
Ekman, Sköld.

Föredragande departementschefen, statsrådet Engberg anför härefter:

Under punkten 140 i 1936 års åttonde huvudtitel har Kungl. Majit
föreslagit riksdagen att, i avbidan på den proposition angående folk- och
småskoleseminariernas organisation m. m., som kunde varda riksdagen
förelagd, beräkna för budgetåret 1936/1937

dels till Folkskoleseminarier: Avlöningar ett förslagsanslag av 1,680,000
kronor;

dels till Folkskoleseminarier: Omkostnader ett förslagsanslag av 270,000
kronor;

dels till Folkskoleseminarier: Materiel, böcker m. m. ett reservationsanslag
av 75,000 kronor;

Bihang till riksdagens ''protokoll 1936. 1 sami. Nr 100.

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

dels till Folkskoleseminarier: Stipendier ett reservationsanslag av 71,000
kronor;

dels till Småskoleseminarier: Avlöningar ett förslagsanslag av 291,000
kronor;

dels till Småskoleseminarier: Omkostnader ett förslagsanslag av 65,000
kronor;

dels till Småskoleseminarier: Materiel, böcker m. m. ett reservationsanslag
av 14,000 kronor;

dels till Småskoleseminarier: Stipendier ett reservationsanslag av 15,000
kronor;

dels till Småskoleseminarier: Anordnande av fortbildningskurser för
småskollärarinnor ett anslag av 5,000 kronor;

dels ock till Bidrag till avlöning åt vissa på indragning sstat hos landsting
uppförda seminarielärare m. m. ett förslagsanslag av 110,000 kronor.

Sedan numera förevarande frågor färdigberetts inom ecklesiastikdepartementet,
tillåter jag mig ånyo anmäla desamma för Kungl. Majit.

1. Inledning.

1929 års riksdag framhöll (skrivelse nr 145) behovet av en utredning
rörande inskränkning av seminarierna för folkskollärarutbildning samt
anhöll vidare, att Kungl. Majit måtte framlägga förslag i frågan, huruvida
och i vilken utsträckning staten borde övertaga de av landstingen
och vissa städer upprätthållna småskoleseminarierna.

Förslag i sistberörda hänseende föreläde Kungl. Majit 1931 års riksdag
(proposition nr 212). Förslaget grundade sig på en av 1929 års
seminariesakkunniga verkställd utredning. I anledning härav beslutade
1931 års riksdag (skrivelse nr 199), att staten skulle övertaga all småskollärarutbildning.

I propositionen nr 143/1932 framlades förslag rörande den närmare
organisationen av de förstatligade småskoleseminarierna ävensom det
av 1929 års riksdag begärda förslaget till omorganisation av folkskoleseminarierna.
Även sistnämnda förslag byggde på en av omförmälda
sakkunniga verkställd utredning.

Av riksdagens i anledning av nyssnämnda proposition avlåtna skrivelse
nr 353/1932 framgår, att riksdagen fattade beslut rörande organisationen
av småskoleseminarierna, därvid riksdagen i vissa hänseenden
biföll Kungl. Majits organisationsförslag, men att riksdagen icke ansåg
sig böra bifalla Kungl. Majits förslag angående folkskollärarutbildningen
i vidare mån, än vad anginge ett av Kungl. Majit framlagt förslag
rörande nedläggande av folkskoleseminarierna i Skara och Landskrona,
varförutom riksdagen beslutade, att folkskoleseminariet i Härnösand

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

skulle nedläggas. I övrigt fattade riksdagen icke något definitivt beslut
angående folkskoleseminariernas framtida gestaltning. Emellertid anhöll
riksdagen, att Kungl. Majit måtte låta verkställa förnyad utredning i
fråga om organisationen av statens folkskoleseminarier i övrigt, med
beaktande av de synpunkter, riksdagen i sin ifrågavarande skrivelse anfört,
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill denna förnyade
utredning kunde giva anledning.

Riksdagens skrivelse ger vid handen, att enligt riksdagens mening vid
sagda utredning borde komma till bedömande i huvudsak följande spörsmål,
nämligen frågorna om förlängning av studentkurserna, utökning av
deras antal samt dessa kursers inordnande såsom en fast beståndsdel
av seminarieorganisationen, vidare frågan om folkskoleseminarieorganisationen
i övrigt, särskilt i vad den vore beroende av ett ställningstagande
till spörsmålen örn antalet avgångsklasser, proportionen mellan
manliga och kvinnliga lärare, ett inorganiserande i seminarieväsendet
av en kurs för utbildning av småskollärarinnor till folkskollärarinnor
samt inrättande av samseminarier. Av det efterföljande framgår närmare,
vad riksdagen i skrivelsen anförde beträffande ifrågavarande utredningsuppgifter.

Genom beslut den 14 juli 1932 bemyndigade Kungl. Majit chefen för
ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst sju sakkunniga för att inom
departementet biträda med den av riksdagen i dess sistnämnda skrivelse
begärda utredningen i fråga om organisationen av statens folkskoleseminarier.
Med stöd av detta bemyndigande tillkallade dåvarande departementschefen
samma dag såsom sakkunniga ledamoten av riksdagens första
kammare, numera fullmäktigen i riksbanken C. P. V. Nilsson i Gränebo,
seminarierektorn S. Mårtenson, redaktören och ledamoten av riksdagens
andra kammare A. Olsson i Mora, lektorn och ledamoten av
riksdagens första kammare I. H. E. Pauli, dåvarande seminarierektorn
Anna Sörensen, ledamoten av riksdagens första kammare, numera undervisningsrådet
R. Wagnsson samt kontraktsprosten och ledamoten av
riksdagens andra kammare A. T. A. Wallerius. Samtidigt uppdrogs åt
Nilsson att såsom ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar och åt
Mårtenson att tjänstgöra såsom sekreterare hos de sakkunniga.

Med anledning av framställningar från skolöverstyrelsen och från centralstyrelsen
för Sveriges allmänna folkskollärarförening anbefallde Kungl.
Majit den 9 mars 1934 de sakkunniga dels att i samband med fullgörande
av förut givet uppdrag verkställa utredning och avgiva förslag
beträffande erforderliga ändringar i omfattningen av den nuvarande
organisationen av statens småskoleseminarier, dels ock att, i anslutning
till uppdraget att utreda spörsmålet örn en kurs för småskollärarinnors
utbildning till folkskollärarinnor, jämväl verkställa utredning och avgiva
förslag rörande inträdesfordringar och kursplaner för småskoleseminarierna.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 100.

De sakkunniga hava med skrivelse den 9 augusti 1935 till mig överlämnat
betänkande med utredning och förslag angående folk- och småskoleseminariernas
organisation m. m. (statens offentliga utredningar
1935: 44).

Över betänkandet hava, i vad det avser frågor av beskaffenhet att böra
föreläggas riksdagen, avgivits utlåtanden av lärarkollegierna vid folk-,
respektive småskoleseminarierna, av skolöverstyrelsen den 15 november
1935 samt av statskontoret den 8 januari 1936. I anledning av betänkandet
hava vidare ingivits dels följande underdåniga skrivelser, vilka
kunnat av skolöverstyrelsen beaktas i överstyrelsens nyssnämnda utlåtande,
nämligen från stadsfullmäktige i Strängnäs, stadsfullmäktige i
Luleå, vissa representanter för Norrbottens finnbygd, Kalmar läns södra
landsting, stadsfullmäktige i Kalmar, Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott
(nyssnämnda sex framställningar avse de sakkunnigas
förslag till förläggning av seminarierna), lektorerna vid folkskoleseminariet
i Stockholm Eva Ramstedt och Ruth Wikander angående hyresbidrag
samt svenska seminarielärarföreningens styrelse angående personliga
lönetillägg åt vissa Övningslärare, dels ock följande skrivelser,
vilka inkommit för sent för att kunna av skolöverstyrelsen i dess yttrande
beaktas, nämligen från stadsfullmäktige i Växjö, Kronobergs läns
landstings förvaltningsutskott, stadsfullmäktige i Falun, Västerbottens
läns landsting och Lycksele köping (nyssnämnda fyra framställningar
avse förläggningsfrågorna), svenska gymnastiklärarsällskapet angående
gymnastikutbildningen vid folkskoleseminarierna, gymnastikläraren vid
Karlstads folkskoleseminarium, kaptenen R. Fröding rörande samma
fråga samt styrelserna för Sveriges allmänna folkskollärarförening, Sverges
folkskollärarförbund, Sveriges folkskollärarinneförbund och Sveriges
småskollärarinneförening angående vissa delar av de sakkunnigas förslag.

Såsom av det redan sagda framgår, avser de sakkunnigas betänkande
såväl folk- som småskoleseminariernas inre och yttre organisation.

I avseende å folkskoleseminarierna avse förslagen väsentligen

utbildningstidens längd,

inträdesfordringar och inträdesprövning,

undervisningsplaner,

behovet av folkskollärare samt

seminariernas yttre organisation, d. v. s. antal,| art och förläggning.

I avseende å småskoleseminarierna avse förslagen

inträdesfordringar och inträdesprövning,*

undervisningsplaner,

behovet av småskollärare m. fl.,

seminariernas yttre organisation samt

kompetens och löneställning för rektorer, ämneslärare och timlärare i
kunskapsämnen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

Vissa av de ovannämnda spörsmålen äro närmast av beskaffenhet att
falla under Kungl. Maj:ts avgörande.'' I den mån emellertid dessa delar
av förslagen, exempelvis frågorna om inträdesfordringar och inträdesprov
samt undervisningsplaner, äro förutsättningar för bedömandet av förslagen
i övrigt, komma de att behandlas i det efterföljande.

~ Nedan upptages först till behandling frågan om folkskoleseminariernas
organisatoriska förhållanden och därefter motsvarande spörsmål beträffande
småskoleseminarierna. Sedan behandlas frågorna om behovet av
lärare vid folk- och småskoleseminarierna, örn kostnaderna för seminarieorganisationen
efter dess fullständiga genomförande, om organisationens
genomförande samt, till sist, om seminarieorganisationen under nästa
budgetår.

2. Folkskoleseminarierna.

A. Seminarielinjer.

Nuvarande förhållanden.

Folkskoleseminarieorganisationen inrymmer tvenne linjer, en 4-årig
och en 1-årig, den senare avsedd för studenter m. fl. Studentlinjen är
icke fast inordnad i organisationen. Antalet sådana linjer har anpassats
efter lärarbehovet] och'' på grund härav under *de senare åren starkt
minskats.

Den 4-åriga linjen regleras genom stadgan den 3 juli 1914 (nr 133)
för statens folkskoleseminarier, den 1-åriga studentlinjen genom kungörelsen
den 14 juli 1916 (nr 332) med föreskrifter för ettåriga seminariekurser.

1932 års riksdag.

I propositionen nr 143/1932 föreslogs, att seminarieorganisationen skulle
såsom fasta beståndsdelar innehålla’ den 4-åriga linjen samt dessutom
en till två år förlängd studentlinje.

Beträffande ett av 1929 års seminariesakkunniga och skolöverstyrelsen
framlagt förslag om anordnande'' av en 2-årig kurs för småskollärarinnors
utbildning till folkskollärarinnor! anförde departementschefen, att
denna fråga syntes kräva ytterligare utredning, sedan beslut fattats
angående den nya organisationen av folkskoleseminarierna.

I riksdagsskrivelsen nr 353/1932 anfördes följande:

Spörsmålet om en omläggning av studenters utbildning till folkskollärare
och vad därmed sammanhänger syntes icke befinna sig i sådant
läge, att det vore möjligt för riksdagen att taga definitiv ståndpunkt
till denna fråga. Frånsett att de framkomna motionerna vittnade örn
huruledes meningarna bröte sig på detta område, borde det uppmärksammas,
att skolöverstyrelsen uppenbarligen haft en känsla av att saken

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

tarvade ytterligare övervägande och även låtit detta komma till tydligt
uttryck i sitt förslag. Särskilt syntes riksdagen viktigt, att förslag till
undervisningsplaner för tvååriga studentkurser utarbetades i syfte att
få närmare klargjort, huruvida verkligen behov förelåge av en fördubbling
av kursernas längd. Samtidigt borde undersökas, huruvida icke
genom lämpliga åtgärder en ettårig utbildning kunde göras fullt effektiv.
Härvid torde särskilt böra beaktas, vad i motionen I: 338 framhållits
angående möjligheten för studenterna att under sommaruppehållet
mellan studentexamens avläggande och inträdet i seminariet genom
självstudier eller bevistande av särskilda kurser stärka sina kunskaper
och färdigheter i vissa ämnen. I samband därmed borde jämväl
lärarbehovet för sådana kurser närmare undersökas samt ingående övervägas,
vilken inverkan en förlängning av studentkurserna skulle kunna
få för det fyraåriga seminariet. Emellertid torde även frågorna örn kursernas
antal och ställning i organisationen förtjäna en närmare prövning.

Vidare uttalade riksdagen angelägenheten av att ovanberörda kurs för
småskollärarinnors utbildning till folkskollärarinnor i det blivande organisationsförslaget
ej ställdes på framtiden utan kunde begynna i och
med att den nya organisationen i övrigt sattes i gång.

1932 års seminariesakkunniga.

De sakkunniga avvisa ett förslag örn inrättande av en 5-årig seminarielinje
och ifrågasätta ej heller i övrigt någon förändring beträffande
längden av den 4-åriga linjen. Däremot föreslå de sakkunniga, att studentlinjen
göres 2-årig och erhåller en fastare ställning i seminarieorganisationen
samt att, utöver nyssnämnda linjer, i folkskoleseminarieorganisationen
inrymmes en 2-årig linje för småskollärarinnors utbildning till
folkskollärarinnor.

De synpunkter, som varit bestämmande för förslaget i fråga om stuclentliajen,
hava varit följande:

Elevernas arbetsbelastning, som varit så stor, att den inneburit risker
för deras hälsotillstånd och inverkat menligt på arbetssättet och arbetsresultatet,
måste nedbringas till rimliga mått. Det av elevernas självverksamhet
karakteriserade studiesätt, i vilket de borde införas, krävde
frihet från jäkt och gjorde det nödvändigt, att eleverna förfogade över
tillräcklig arbetstid utanför de schemabundna timmarna. En väsentlig
utvidgning av kursen nödvändiggjordes också av kravet på att studenternas
utbildning till folkskollärare skulle bli likvärdig med den, som
vunnes inom den 4-åriga kursen, även i fråga om övningsämnen och
praktisk lärarutbildning. Ännu ett skäl till att låta kursen omfatta två
år lage i den omständigheten, att det nuvarande gymnasiets starkt differentierade
organisation i många fall kunde medföra en omfattande komplettering,
vilken de sakkunniga funnit ändamålsenligt att beträffande
vissa ämnen förlägga inom själva seminariekursen.

De sakkunniga vore av den uppfattningen, att vid en omorganisation
av folkskoleseminarierna studentkurserna, med hänsyn till önskemålet
örn seminariernas närmare anslutning till skolsystemet samt örn ett
bättre tillgodogörande för folkskolan av för lärarkallet lämpliga krafter,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

borde erhålla en fastare ställning än vad fallet vore med de nuvarande
formellt mera tillfälliga 1-åriga kurserna.

Den vid 1932 års riksdag ifrågasatta anordningen att med bibehållande
av den 1-åriga utbildningen låta studenterna utöka sina kunskaper
och färdigheter genom självstudier och deltagande i särskilda kurser
under sommaren mellan studentexamens avläggande och inträdet vid
seminarium, kunde de sakkunniga, såsom av det förut sagda franninge,
icke anse som en tillfredsställande lösning av frågan. Ytterligare framhölles,
att vid en sådan anordning nyexaminerade studenter, vad beträffade
möjligheterna att idka dylika självstudier eller deltaga i de omhandlade
särskilda kurserna, skulle kunna bli ojämnt ställda, beroende
på att tiden för examens avläggande växlade vid olika läroverk mellan
den 15 maj och den 20 juni. Med det differentierade gymnasiets olika
typer av studentexamen följde dessutom för en hel del studenter behovet
av i många fall rätt omfattande kompletteringsstudier för fyllnadsprövning,
respektive inträdesprov. Bortsett från att detta spörsmål
ställde sig olika för olika studentexamenstyper, vore det tydligt, att
genom den tänkta anordningen de nyexaminerade studenterna i många
fall skulle vara utestängda från möjligheten att samma år vinna inträde
vid seminariet och sålunda skulle få sin utbildning uppskjuten
minst ett år. Rent principiellt syntes det orimligt att anbefalla ett utbildningssystem,
som skulle medföra, att en efter den krävande vårterminens
examensstudier å gymnasiet examinerad student skulle så gott
som i en följd nödgas fortsätta med särskilda kursstudier för att sedan
omedelbart börja det ansträngande arbetet i den 1-åriga studentkursen.

De sakkunniga hade icke funnit det möjligt att inom en tidsram av
tre terminer på ett tillfredsställande sätt inrymma den teoretiska och
praktiska utbildning, som lämpligen borde krävas av en student, vilken
skulle utbildas till folkskollärare. Dessutom reste sig rent tekniska svårigheter
i vägen för förverkligandet av en sådan tanke. Vid en dylik
organisation skulle intagning av elever ske varannan gång i början av
höstterminen, varannan gång vid vårterminens början, och examinationen
sålunda äga rum vid slutet av höstterminen, respektive vårterminen.
De vid höstterminens slut examinerade lärarna skulle ställas i ett ogynnsammare
läge i fråga örn anställningsmöjligheter än de övriga, vilket
förhållande i sin tur skulle kunna i både kvalitativt och kvantitativt
hänseende medföra en icke önskvärd ojämnhet i rekryteringen till de
båda kurserna. Härtill koinme, att studentkursens förläggning till seminarier
med 4-årig linje, där studierna genomgående vore ordnade läsårsvis,
skulle för en 3-terminskurs medföra stora organisatoriska svårigheter,
särskilt beträffande den praktiska utbildningen inom övningsskolan.

Beträffande den för den 2-åriga studentlinjen föreslagna undervisningsplanen
hänvisas till det efterföljande.

Som motiv för förslagen att inrätta en särskild kurs för småskollärarinnors
utbildning till folkskollärarinnor hade, erinra de sakkunniga,
under den tidigare diskussionen i ärendet anförts i huvudsak följande:

Att småskollärarinnor genom ytterligare utbildning sattes i tillfälle
att övergå till folkskollärarinnekåren, kunde ej annat än verka fördel -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

aktigt för småskollärarinnekårens standard. En överflyttning av denna
art måste anses som en naturlig och god rekrytering av folkskollärarinnor.
Över huvud taget vore det av betydelse, att medlemmarna av
en kår ägde möjlighet att genom arbete förbättra sin ställning, och även
önskvärt, att de uppmuntrades att göra detta genom särskilda utbildningsanordningar.
Bland småskollärarinnorna funnes det säkert en del
duktiga lärarinnor, som på grund av sin läggning ej passade för undervisning
av små barn utan skulle nå bättre resultat och själva få större
arbetsglädje, om de finge arbeta på folkskolestadiet. Både för dem själva
och för skolan vore det en vinst, örn de kunde komma på sin rätta plats.

Örn också en småskollärarinna från det seminarium, hon genomgått,
medfört goda kunskaper, som hon sedan genom självstudier ökat, vore
det emellertid svårt för henne att vinna inträde i någon annan klass
av folkskoleseminariet än den första. Även i fråga örn inträde i denna
klass befunne hon sig bland mängden av mera skolbildade medsökande
mången gång i ogynnsammare ställning än hon med hänsyn till för
lärarkallet ådagalagd duglighet måhända förtjänade. Det stöde i överensstämmelse
med folkskolans intresse och med billighetens fordringar,
att något gjordes för att underlätta övergången från det lägre till det
högre stadiet inom folkskolans lärarkår, och den lämpligaste utvägen
har ansetts vara att för de småskollärarinnor, som önska vinna behörighet
till ordinarie tjänst vid folkskola, upprätta en särskild seminariekurs
vid sidan av den normala kursen och kortare än denna.

De sakkunniga kunde för egen del i det väsentliga ansluta sig till
nämnda motiv. Såsom ett ytterligare skäl, utöver de tidigare anförda,
för anordnandet av en kurs av ifrågavarande art anföres, att en sådan
kurs, som komme att bereda en del nu tjänstgörande småskollärarinnor
kompetens för undervisning på folkskolestadiet och alltså bidraga till
en överflyttning av lärarinnor från småskole- till folkskolestadiet, därigenom
samtidigt öppnade möjlighet för vissa av de nu arbetslösa småskollärarinnorna
att få anställning inom folkskoleväsendet. Givet vore
emellertid, att ett lättande av arbetslösheten bland småskollärarinnorna
på denna väg kunde ske endast i mycket begränsad omfattning.

De sakkunniga, vilka —- såsom nämnts — i anledning av det av 1932
års riksdag därutinnan gjorda uttalandet föreslå, att kursen inpassas i
den nya seminarieorganisationen, anse, att kursen kan och bör göras
2-årig. I detta sammanhang anföres:

Jämföres den utbildning, som den av de sakkunniga föreslagna småskollärarexamen
skulle garantera, med den utbildning, som skulle komma
att vitsordas genom folkskollärarexamen enligt de sakkunnigas förslag,
torde det vara tydligt, att skillnaden vore så avsevärd, att en ingalunda
oväsentlig merutbildning fordrades utöver småskollärarexamen för att
bereda en småskollärarinna full kompetens för undervisning på folkskolestadiet.
De förut framlagda förslagen till särskild kurs för utbildning
av småskollärarinnor till folkskollärarinnor hade beaktat detta bland
annat på så sätt, att man, utöver kvalificerad småskollärarexamen och
viss tids efterföljande tjänstgöring inom folkskoleväsendet, ansett sig
böra fordra fortsatta studier i ett flertal ämnen före inträdet i den sär -

[Kungl. Marits proposition Nr 100.

skilda kursen. Dessa studier skulle redovisas i en särskild inträdesprövning.
Även de sakkunniga hade kommit till den uppfattningen, att om
utbildningen i fråga över huvud taget skulle kunna inrymmas på en tid
av två år, så måste före kursens början inläggas vissa kompletterande
studier. Emellertid hade de sakkunniga ej kunnat undgå att finna, att
det torde falla sig ganska svårt för en lärarinna i full tjänstgöring att,
även med hjälp av särskilt utfärdade anvisningar, på egen hand bedriva
sådana studier i tidigare föreslagen omfattning. I varje fall torde studieresultatet
bli alltför osäkert och ojämnt för att kunna i avsedd utsträckning
läggas till grund för den 2-åriga kursen, detta ej minst med hänsyn
därtill, att vissa av ifrågavarande ämnen vore ganska svårtillgängliga
för självstudier.

De sakkunniga hade med hänsyn till det nu anförda för sin del valt
att föreslå, att de kompletterande studierna skulle bedrivas under lärares
direkta ledning i en förberedande kurs, inorganiserad i den ifrågasatta
utbildningen av småskollärarinnor till folkskollärarinnor och förlagd till
det folkskoleseminarium, där utbildningen skulle anordnas. Därvid hade
de sakkunniga tagit fasta på att sådana studier i regel ej torde erfordras
i andra ämnen än sådana, som antingen icke förekomme i småskollärar -examen eller i vilka småskollärarutbildningen måste anses vara av jämförelsevis
mindre omfattning, nämligen i matematik, fysik och kemi
samt engelska.

Ifrågavarande förberedande'' kurs, som alltså skulle föregå den egentliga
2-åriga kursen, skulle vara förlagd till sommaren året före den egentliga
kursen och omfatta en tid av sex veckor.

Myndigheterna.

Skolöverstyrelsen har — under hänvisning till sin tidigare i ämnet
intagna ståndpunkt — tillstyrkt de sakkunnigas förslag om förläggning
av studentlinjen och om dess fasta inordnande i seminarieorganisationen.
Därvid har överstyrelsen — såsom av det efterföljande framgår —
utförligt behandlat vissa av de sakkunniga framställda förslag rörande
inträdesfordringarna och inträdesprövningarna vid nämnda linje samt
mot bakgrunden därav framhållit, att införande av den differentierade
studentexamen framkallat nya problem i fråga om studenternas övergång
till folkskollärarbanan samt givit kravet på en förlängning av utbildningstiden
vid studentkurserna ökad aktualitet och styrka.

I fråga örn den särskilda kursen för småskollärarinnors utbildning till
folkskollärarinnor har överstyrelsen1 erinrat, att de lärarkollegier, som
yttrat sig i denna fråga, tillstyrkt, att en sådan kurs anordnas, samt i
likhet med de sakkunniga ansett, att en 2-årig kurs utan komplement
icke vore tillräcklig för utbildning av småskollärarinnor till folkskollärarinnor.

Vissa betänkligheter hade dock framkommit mot den förberedande
kursens anordnande och den omfattning, som denna kurs enligt de sakkunnigas
förslag skulle få. Kollegiet vid folkskoleseminariet i Falun

Kungl. Marits proposition Nr 100.

hade framhållit, att en sommarkurs örn sex veckor både ur arbetssynpunkt
och organisatoriskt måste anses vara mycket olämplig samt dessutom
skulle vålla eleverna rätt stora kostnader. I stället föresloges, att
den undervisning i ämnena fysik och kemi, som skulle meddelas under
den förberedande kursen, måtte förläggas till den 2-åriga utbildningen,
att matematikkursen skulle inhämtas under ett års korrespondensundervisning
samt att engelska skulle bliva ett valfritt ämne, åtminstone
under en viss övergångstid. Kollegiet vid folkskoleseminariet i Karlstad
tillstyrkte visserligen en förberedande sommarkurs, men hade föreslagit
en helt annan timplan för densamma. Kollegiet vid folkskoleseminariet
i Göteborg hade funnit, att de sakkunnigas förslag i denna fråga icke
vöre lämpat att läggas till grund för stadganden i ärendet.

Överstyrelsen tillstyrkte för egen del, att den föreslagna utbildningslinjen
nu bomme till stånd. I likhet med de sakkunniga funne överstyrelsen,
att en utbildningstid av två år icke torde vara tillräcklig,
såvida ej vissa förberedande studier utöver småskollärarinneexamen föreginge
inträdet i den särskilda kursen. Måhända skulle det visa sig mest
ändamålsenligt att utsträcka utbildningstiden till 5 eller 6 terminer.
Då emellertid ännu inga som helst erfarenheter vunnits rörande den tid,
som kunde vara erforderlig, ville överstyrelsen föreslå, att en förberedande
sommarkurs, i huvudsak av den art de sakkunniga förordat, på
försök måtte anordnas. Överstyrelsen hade därvid icke förbisett de
ganska tungt vägande invändningar, som vissa kollegier gjort gentemot
de sakkunnigas förslag på denna punkt. Om de föreslagna anordningarna
skulle visa sig mindre lämpliga, borde det emellertid bliva lätt
att vidtaga de förändringar, som erfarenheten bomme att kräva, såvida
det hela endast hade försökskaraktär.

Överstyrelsen ville alltså föreslå, att en utbildningslinje vid folkskoleseminarierna
upprättades, varigenom småskollärarinnor kunde utbildas
till folkskollärarinnor, att denna linje skulle bliva 2-årig men
kompletteras med en förberedande sommarkurs i huvudsak av den omfattning,
som de sakkunniga föreslagit, samt att bestämmelserna rörande
småskollärarinnors utbildning till folkskollärarinnor tills vidare endast
skulle erhålla provisorisk karaktär.

Statskontoret har ej ansett sig böra framställa någon erinran mot de
sakkunnigas förslag örn fördubbling av tiden för studenternas utbildning
till folkskollärare även örn — såsom ämbetsverket framhåller —-en sådan åtgärd syntes kunna vara föremål för olika uppfattningar.
Vidare har statskontoret tillstyrkt förslaget örn inrättande av en Kurs
för småskollärarinnors utbildning till folkskollärarinnor.

Departementschefen.

Någon förändring av längden av den 4-åriga seminarielinjen har icke
vid den föreliggande utredningen ifrågasatts och torde icke heller vara
motiverad. Därest utbildningen vid denna linje, såsom nedan kommer att
föreslås, grundas på högre inträdesfordringar, än som nu äro föreskrivna,
inträder i fråga örn vissa ämnen en lättnad, men den tidsvinst, som

Kungl. Maj.ts ''proposition Nr 100.

genom sistberörda åtgärd kan erhållas, bör tillgodoföras undervisningen
ii vissa andra ämnen ävensom utnyttjas för att bereda eleverna mera
tid till enskilt studiearbete.

Vad studentlinjen beträffar, framgår av det ovanstående, att denna,
som hittills varit 1-årig, under lång tid ingått som en mera provisorisk
beståndsdel av seminarieorganisationen. De sakkunnigas av samtliga
myndigheter tillstyrkta förslag innebär, att studentlinjen i fortsättningen
skall erhålla samma fasta ställning som den 4-åriga linjen
samt att utbildningstiden skall förlängas till två år. Örn önskvärdheten
av att en fastare ställning beredes studentlinjen torde några delade
meningar ej längre råda. Med hänsyn till att numera en mycket stor
del av den ungdom, som söker sig till folkskollärarbanan, väljer vägen
över studentexamen, saknas anledning att giva denna utbildningsform
en särställning vid den förestående nyordningen av seminarieväsendet.
I seminarieorganisationen bör alltså enligt min mening som en fast beståndsdel
ingå ett visst antal studentlinjer, och bestämmelserna angående
dessa linjer böra inarbetas i den nya seminariestadga, som vid
bifall till mina här nedan framställda förslag bör utfärdas. Härigenom
blir det möjligt att på ett ändamålsenligare sätt, än nu är fallet, anknyta
studentlinjen till den 4-åriga linjen och avpassa lärarbehovet och
övningsskolan vid seminarierna även efter studentlinjens behov.

Redan tidigare har med styrka gjorts gällande, att utbildningstiden vid
studentlinjen är för kort för att i erforderligt mått bibringa eleverna erforderliga
kunskaper och färdigheter och nödig praktisk förtrogenhet med
lärarens uppgifter. 1932 års riksdag synes ej hava stått främmande för
denna uppfattning, även om riksdagen icke var redo att taga bestämd
ståndpunkt till frågan. Den ytterligare utredning, som nu förebragts,
torde lämna ett tillräckligt material för frågans bedömande och synes mig
hava oförtydbart givit vid handen, att ett trängande behov av en förlängning
av studentlinjen föreligger. Det bör hållas i minnet, att flertalet
av de studenter, som söka sig in på studentlinjen, nyss lämnat
gymnasiet. Dessa elever äro invanda vid de arbetsmetoder, som tilllämpas
på gymnasiet och som i många hänseenden skilja sig från seminariets
arbetsformer. Från gymnasiets högsta ring med dess oftast
hårda arbetstakt och av forcerade studier kännetecknade arbetssätt
komma de oförmedlat över till seminariet, där målet är att på två terminer
icke endast inhämta teoretiska kunskaper och färdighet i vissa
övningsämnen, som ej återfinnas på gymnasiets schema, utan även göra
sig förtrogen med det till självverksamhet syftande arbetssätt, som redan
tillämpas vid seminarierna och som vid bifall till de sakkunnigas förslag
skulle ytterligare markeras. De skola på en mycket begränsad tid
tillgodogöra sig den för seminarierna säregna undervisningen i övningsskolan
och den praktiska lärarutbildningen över huvud taget. Allt detta

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

måste — såsom de sakkunniga också framhålla — medföra en betydande
arbetsbelastning för eleverna på studentlinjen. Detta är emellertid enligt
min mening icke den väsentligaste olägenheten med den nuvarande
ordningen. Det jäkt, som präglar arbetet inom studentlinjen, kan icke
vara till fördel för arbetsresultatet och står i avgjord motsats till den
lugnare arbetstakten inom den 4-åriga linjen. Eleverna torde i flertalet
fall näppeligen hinna smälta det kunskapsstoff, som bibringas dem under
dessa förhållanden, och ej heller få samma förtrogenhet med lärargärningens
uppgifter, som eleverna på den 4-åriga linjen med dess lämpligare
avvägda arbetstempo hinna förvärva. Jag vill särskilt framhålla,
att det antal lektioner, som varje elev under sin utbildningstid får hålla,
nu är något lägre för eleverna på studentlinjen än för eleverna på den
4-åriga linjen. För att emellertid eleverna på den förra linjen över
huvud taget skola hinna fullgöra det föreskrivna antalet lektioner, måste
de så gott som omedelbart vid läsårets början hålla lektioner i övningsskolan,
medan på den 4-åriga linjen enligt den nuvarande ordningen för
den praktiska lärarutbildningen är åt denna del av seminariernas undervisning
anslagen en tid av 0, 1, 3, respektive 4 veckotimmar i klasserna
I—IV. Givet är, att den starka koncentrationen på studentlinjen av
den praktiska lärarutbildningen, som dock är en av seminariernas allra
viktigaste arbetsuppgifter, är till avsevärd olägenhet för studenternas
utbildning för lärarkallet. Det förhållandet, att det oaktat studentfolkskollärarna
i allmänhet kunnat uträtta ett förtjänstfullt arbete i folkskolans
tjänst, vittnar gott om det elevmaterial, som på denna väg passerar
genom seminarierna.

Om sålunda redan arbetssättet på studentlinjen starkt motiverar en
förlängning av utbildningstiden, synes också en väsentlig utvidgning av
kursens innehåll vara erforderlig för att den skall bliva likvärdig med
den utbildning, som meddelas vid den 4-åriga linjen. Belysande härför
är, att de sakkunniga ansett erforderligt att vid studentlinjen utöka
undervisningstiden för de teoretiska ämnena med 10 veckotimmar och
för övningsämnena med 8 Va veckotimmar samt den tid, som ägnas åt
den praktiska lärarutbildningen, med 4 veckotimmar, alltså med inalles
22 Vs veckotimmar eller med icke mindre än omkring 50 procent. En
av de sakkunniga berörd omständighet, som heller icke bör förbises, är,
att det nuvarande gymnasiets starkt differentierade organisation vid intagningen
av elever i studentkurserna vållat vissa svårigheter, vilka de
sakkunniga vilja eliminera eller mildra genom att i seminariekursen inlägga
kompletterande undervisning i ifrågakommande ämnen.

I likhet med de sakkunniga håller jag före, att de nu påpekade olägenheterna
icke kunna avhjälpas genom åtgärder utanför ramen av kurserna,
exempelvis genom uppställande av krav på förberedande självstudier
eller genom anordnande av förberedande utbildning. Det skulle

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

säkerligen innebära alltför stora påfrestningar på elevaspiranternas krafter
att hänvisa dessa studier eller denna utbildning till sommarferien
efter studentexamen. Ej heller lärer det vara tillräckligt att utsträcka
utbildningstiden vid studentlinjen med en termin till 3 terminer. Med
sistnämnda anordning skulle, såsom de sakkunniga påpeka, dessutom
vara förenade svåröverkomliga praktiska olägenheter. I likhet med de
sakkunniga och myndigheterna håller jag före, att den enda tillfredsställande
utvägen är att förlänga linjen till två år, och jag tillstyrker
därför de sakkunnigas förslag i denna del.

I enlighet med 1932 års riksdags uttalande i ämnet bör i den blivande
seminarieorganisationen inpassas en kurs för utbildning av småskollärarinnor
till folkskollärarinnor, en utbildningslinje, som även enligt min
mening är mycket välmotiverad. Jag vill emellertid betona, att erfarenheter
ännu saknas om huru en sådan kurs lämpligen bör planläggas.
Med hänsyn härtill böra de anordningar, som nu vidtagas, bliva av provisorisk
karaktär. De sakkunnigas av flertalet myndigheter understödda
förslag om anordnande av en 2-årig sådan kurs, vilken skulle föregås
av en kortvarig förberedande kurs synes vara en lämplig försöksanordning.

Enligt min mening bör alltså folkskoleseminarieorganisationen inrymma
följande tre utbildningslinjer, nämligen

4-årig linje,

2-årig linje för studenter samt

2-årig linje för småskollärarinnors utbildning till folkskollärarinnor,

samtliga linjer fast infogade i seminarieorganisationen.

B. Inträdesfordringar och undervisningsplaner.

a) Den 4-åriga linjen.

Gällande bestämmelser.

Inträdesprövningarna till första klassen i det 4-åriga seminariet omfatta
prov i kristendomskunskap, modersmålet, matematik, historia, geografi,
naturkunnighet, teckning, välskrivning, sång och slöjd. Fordringarna
för godkänt vitsord äro i kristendomskunskap och modersmålet
en på flera punkter utvidgad folkskolekurs, i matematik väl inhämtad
kurs för 6-klassig folkskola av A-formen, i naturkunnighet kursen för
6-klassig folkskola av A-formen, i historia Sveriges historia enligt kursen
för klasserna 1—3 av 4-årig och klasserna 1—4 av 5-årig realskola samt
i geografi de olika ländernas, särskilt fäderneslandets, geografi, motsvarande
kursen för ovannämnda klasser av realskolan.

Kungl. Majlis proposition Nr 100.

1932 års riksdag.

Departementschefen anförde i propositionen nr 143/1932, att han —
med hänsyn till, bland annat, de vidgade möjligheter, som numera funnes
för realexamens avläggande och det förhållandet, att ett stort antal
av de intagna eleverna före inträdet avlagt realexamen eller förvärvat
normalskolekompetens —- ansåge, att inträdesfordringarna kunde och
borde höjas till det mått av kunskaper, som realexamen vore avsedd
att garantera.

Emellertid instämde departementschefen med överstyrelsen däri, att
en sådan anordning av inträdesfordringarna icke torde böra vidtagas,
varigenom utpräglat studiebegåvade ynglingar och flickor med särskilt
god utrustning för lärarkallet, vilka hade sina hem i mer avlägset liggande
bygder, praktiskt taget skulle utestängas från inträde vid folkskoleseminarium.
Enligt departementschefens mening torde, med hänsyn
härtill, fordringarna böra fastställas till avlagd realexamen eller för inträdessökande,
vilken icke avlagt realexamen, till kunskaper, vilka motsvarade
dem, som intygades genom realexamen, dock att fordringarna
skulle begränsas till vitsord i allenast ett levande språk. Genom det
sistnämnda alternativet skulle det för ungdom från mer avlägsna bygder
bli möjligt att i hemmet, eventuellt med hjälp av någon närboende
lärare, tillägna sig de kunskaper, som fordrades för inträde vid seminariet.
I

I sitt utlåtande nr 122/1932 i anledning av ovanberörda proposition
jämte i ämnet väckta motioner ställde sig statsutskottet avvisande till
Kungl. Maj:ts förslag i fråga örn inträdesfordringarna till folkskoleseminarierna
och till de motioner, som åsyftade dels bifall till, dels ock
komplettering av nämnda förslag. Utskottet yttrade härom bland annat:

Utskottet kan icke finna, att, med hänsyn till statsintresset, tillräckliga
skäl föreligga att företaga en så väsentlig höjning av inträdesfordringarna,
som den av Kungl. Majit ifrågasatta. I det stora hela förefaller
det utskottet, som om våra folkskoleseminarier i den gestaltning,
de erhöllo genom 1914 års seminariereform, visat sig väl skickade att
fylla sin uppgift. Våra folkskollärares utbildning torde i allmänhet motsvara
de krav, deras blivande verksamhet ställer på dem i fråga om
insikter och färdigheter och även sätta dem i stånd att följa utvecklingen
på det pedagogiska området och därav tillägna sig det, som för
deras arbetsförhållanden kan vara användbart. Utskottet känner sig
därför icke övertygat om att den tilltänkta förhöjningen av inträdesfordringarna
kan motiveras med ett verkligen förefintligt behov av en
förstärkt lärarutbildning; i varje fall synes det icke vara på denna väg,
som ett sådant mål lämpligen bör eftersträvas. Däremot vill det synas
utskottet, som örn det kunde vara nyttigt, att en undersökning verkställdes,
huruvida icke de gällande inträdesfordringarna i ett eller annat
avseende kunna vara i behov av en omarbetning. Att härvid i ett eller
flera ämnen en höjning kan finnas motiverad får givetvis icke betraktas
såsom uteslutet. Med hänsyn till önskvärdheten av att en dylik undersökning
eller utredning kommer till stånd vill utskottet förorda, att

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

riksdagen hos Kungl. Majit gör särskild framställning härom. Utskottet
anser sig böra tillägga, att utskottet förutsätter, att fordran på särskild
inträdesprövning under alla förhållanden bibehålies. Enligt utskottets
mening erbjuder nämligen inträdesprövningen ett lämpligt medel att tillförsäkra
seminarierna ett gott elevmaterial.

I fråga örn inträdesfordringarna hade reservationer avgivits av herr
Kvarnzelius m. H. samt av herr Björck. I den förra uttalades, att, för
att frågan skulle kunna allsidigt bedömas, utredningskravet syntes lämpligen
böra helt allmänt angivas såsom avseende ändring av inträdesfordringarna
vid det 4-åriga folkskoleseminariet. Ifrågavarande reservanter
ansågo, att utskottets yttrande i denna del bort ha följande
lydelse:

Såväl av departementschefens anförande som av de i ämnet väckta
motionerna synes framgå, att de nuvarande bestämmelserna angående
inträdesfordringarna vid det fyraåriga folkskoleseminariet icke kunna
anses tillfredsställande. Den omdaning, som det pedagogiska arbetet
för närvarande över hela världen undergår, ställer större krav på folkskolans
lärare än tidigare. I samma riktning verka även de förändringar,
som skett i vårt allmänna skolväsende till följd av 1927 års skolreform,
varigenom folkskolan i större utsträckning än tidigare varit fallet har
att tjäna såsom underlag för den högre skolan. Utvecklingen har vidare
medfört, att det faktiska kunskapsmått, som fordras för inträde i första
klassen av fyraårigt seminarium, numera genomsnittligt torde ligga avsevärt
högre än nämnda bestämmelser angiva. Även häri ser utskottet
ett tungt vägande skäl att taga frågan örn inträdesfordringarnas revidering
under övervägande. Enligt utskottets mening föreligger ingen anledning
att avskaffa fordran på särskild inträdesprövning, något som väl
näppeligen heller torde hava varit departementschefens avsikt. Tvärtom
anser utskottet inträdesprövningen erbjuda ett lämpligt medel att tillförsäkra
seminarierna ett gott elevmaterial, varför berörda prövningunder
alla förhållanden torde böra bibehållas. Men vad själva kunskapsfordringarna
beträffar, anser utskottet det väl befogat att ifrågasätta,
huruvida icke dessa böra bringas till bättre överensstämmelse med de
faktiska förhållandena. Härmed vill utskottet icke hava sagt, att utskottet
delar departementschefens uppfattning örn att realexamen bör
stadgas såsom kunskapsnorm. Utskottet anser sig härutinnan icke böra
intaga någon bestämd ståndpunkt, emedan utskottet — i motsats till
departementschefen men i överensstämmelse med skolöverstyrelsen och
de i motionerna 1:338, 11:495 och 11:496 framställda yrkandena —
finner detta spörsmål ännu icke vara moget för ett avgörande. Frågan
tarvar enligt utskottets mening en ingående, ytterligare utredning, vid
vilken tillfälle jämväl bör lämnas lärarkollegierna vid seminarierna att
säga sin mening i ämnet. En sådan utredning kommer givetvis även
att beröra kursplanernas innehåll och kan på sådant sätt jämväl rulla
upp betydelsefulla rent organisatoriska spörsmål. Då utskottet anser
här föreliggande fråga vara av stor vikt för folkskollärarutbildningen,
vill utskottet förorda, att riksdagen hos Kungl. Majit gör särskild framställning
örn utredning i ämnet.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 100.

I den av herr Björck avgivna reservationen hemställdes om allsidig
utredning av frågan om inträdesfordringarna med särskilt beaktande av
landsbygdsungdomens intressen.

Vid den slutliga behandlingen av ärendet i riksdagen antog första
kammaren det förslag, som innefattades i den av herr Kvarnzelius m. fl.
avgivna reservationen, under det andra kammaren härutinnan biföll
utskottets hemställan. På grund av de skiljaktiga besluten gjorde riksdagen
ej något uttalande beträffande inträdesfordringarna.

1932 års seminariesakkunniga.

De sakkunniga hava verkställt en omfattande undersökning rörande
det 4-åriga seminariets elevrekrytering. Härav framgår, att under åren
1922—1934 23,180 prövades för inträde samt att av dessa endast 25,5
procent vunno inträde ävensom att sammansättningen av första klassen
alltmer förskjutits i sådan riktning, att antalet intagna med högre skolbildning
ökats. Detta belyses med bland annat följande tablå:

Förbildningsgrupp	Antal intagna	I procent av antalet intagna
1915	1924	1934	1915	1924	1934
1. Endast folkskola................	208	252	37	49.1	40.0	11.8
4. Folkhögskola eller lantmannaskola......	30	70	40	7.1	11.2	12.7
9. Realexamen...................	36	124	107	8.5	19.9	34.0
10. Normalskolekompetens.............	36	46	29	8.5	7.4	9.2
8. Gymnasium utan studentexamen.......	2	9	10	0.4	1.5	3.2
11—12. Studentexamen...............	—	—	67	—	—	21.3
Hela antalet intagna	424	625	315	—	—	—
Grupperna 1+4..................	238	322	77	56.2	51.2	24.6
> 9 + 10.................	72	170	136	17.0	27.3	43.2
» 9 + 10 + 8................	74	179	146	17.4	28.8	46.4
> 9 + 10 + 8 + 11 + 12...........	74	179	213	17.4	28.8	67.7

Utvecklingen hade medfört, att — medan inträdesfordringarna formellt
kvarstått på en nivå, som, med undantag för historia och geografi,
motsvarade folkskolans kurs eller en något förstärkt sådan —
hade genom detj ökade antalet bland de intagna, vilka avlagt realexamen,
förvärvat normalskolekompetens eller bedrivit gymnasialstudier,
eleverna i första klassen i allt större antal innehaft kunskaper, motsvarande
realexamen. Men till följd av den alltmer ökade konkurrensen om
platserna hade samtidigt kunskapsnivån stigit även hos dem, som redovisats
såsom tillhörande gruppen 1 (endast folkskola) och gruppen 4 (folk -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

högskola eller lantmannaskola), vilka vid inträdesprövningen företett
kunskaper, som legat väsentligt över de fastställda inträdesfordringarna.

Redan av den anledningen, att de intagna elevernas kunskapsnivå
sålunda alltmer närmat sig realexamen, kunde det synas lämpligt att
genom en höjning av inträdesfordringarna åvägabringa en bättre överensstämmelse
mellan dessa och de faktiskt rådande förhållandena. Men
även från andra synpunkter syntes de nuvarande bestämmelserna angående
inträdesfordringarna mindre tillfredsställande. Såväl genom de
reformer, vilka sedan år 1014 genomförts i fråga om folkskolan, som
ock genom det övriga undervisningsväsendets framåtskridande, hade
undan för undan ökade krav blivit ställda på folkskolan och dess lärare.
Genom 1919 års undervisningsplan för folkskolan, fortsättningsskolereformen
av år 1918 och de förbättrade arbetsmetoder, som i allt större
utsträckning kommit till användning inom det svenska skolväsendet,
hade sålunda fordringarna på seminariets fackliga utbildning av eleverna
blivit ökade. Tillgodoseendet av dessa fordringar hade möjliggjorts
genom den alltmer faktiskt ökade allmänbildningsnivån hos eleverna.
Kraven på den fackliga utbildningen skulle ännu mera kunna tillgodoses,
om seminarierna även formellt genom höjda inträdesfordringar kunde
förutsätta större allmänbildning hos samtliga elever. En höjning av
inträdesfordringarna, varigenom utbildningen inom den 4-åriga linjen
kunde bygga på det mått av kunskaper, som realexamen avsåge att
bibringa, skulle ock medföra, att seminarierna vunne en bättre anslutning
till det allmänna skolväsendet, än vad fallet för närvarande vore.

Örn vid en dylik höjning av inträdesfordringarna bestämmelserna
rörande kraven på kunskapernas omfattning i de olika ämnena i stort
sett formulerades i anslutning till gällande undervisningsplan för realskolan,
skulle detta ge de sökande ökade möjligheter att på egen hand
bereda sig för inträdesproven. Med den nuvarande formuleringen av
fordringarna i ämnena kristendomskunskap, modersmålet och matematik,
vilka icke anslöte sig till någon bestämd kurs inom det allmänna skolväsendet,
hade det ofta visat sig förenat med svårigheter att ge aspiranterna
vägledande råd i fråga örn vad som verkligen krävdes i dessa
ämnen ävensom rörande lämplig förberedelselitteratur. De sökande hade
ock i stor utsträckning funnit lämpligt att som förberedelse för inträde
genomgå s. k. preparandkurser.

Av en av de sakkunniga verkställd undersökning framgår, att under
läsåret 1931—1932 funnos sådana privata kurser vid alla folkskoleseminarier
utom i Stockholm samt i Luleå, vid vilket sistnämnda seminarium
en förberedande kurs var anordnad med anslag av statsmedel.

Det hade synts de sakkunniga i princip olämpligt, att ett av statsmakterna
uppbyggt system för utbildning av folk- och småskollärare
visat sig i sin praktiska tillämpning behöva kompletteras med privata
kurser av detta slag, vilka liven i vissa andra, närmare angivna hänseenden
vore olämpliga.

Att så många bland de sökande del toge i de privata preparandkurserna
torde bero därpå, att det med nuvarande formulering av inträdesfordringarna
ställde sig svårt för dem att på egen hand förskaffa sig en
tydlig uppfattning av vad som krävdes vid prövningarna. Enligt de sakkunnigas
mening skulle dessa svårigheter i väsentlig män kunna undanröjas,
örn inträdesfordringarna i de särskilda ämnena formulerades i au Bihang

till riksdagens protokoll 11)36. 1 sanik Nr 100. 2

Kungl. Maj:ts proposition Kr 100.

slutning till bestämda kurser i realskolan. Härigenom skulle för mången
studiebegåvad ung man eller kvinna, som icke vore i tillfälle att genomgå
realskola, givas möjlighet att på egen hand förbereda sig till inträdesproven.
Huruvida även efter en sådan justering av fordringarna dylika
kurser fortfarande komme att efterfrågas och äga bestånd, vore givetvis
icke lätt att förutse. Det syntes de sakkunniga under alla förhållanden
böra övervägas, huruvida ej direkt förbud borde stadgas för vid seminarium
anställd lärare att anordna och undervisa vid privata preparandkurser.

Vid sina överväganden hade de sakkunniga sålunda kommit till den
uppfattningen, att inträdesfordringarna i de olika kunskapsämnena borde
höjas till en nivå, i väsentlig mån motsvarande vad som kräves i realexamen.

Tillströmningen av sökande med denna examen hade åtminstone under
de senaste åren varit av den omfattningen, att det skulle varit möjligt
att enbart med dessa sökande vinna en ganska tillfredsställande rekrytering
av seminarierna. Under åren 1932—1934 prövades nämligen 1,813
sökande med realexamen, av vilka 1,265 godkändes och endast 338 intogos,
vartill under samma period kommo 389 sökande med förvärvad
normalskolekompetens, av vilka 283 godkändes och 75 intogos.

Till följd av de, särskilt på grund av 1927 års läroverksreform, ökade
möjligheterna att avlägga realexamen torde man även för framtiden
kunna räkna med stor tillströmning av sökande med denna examen.
Huru möjligheterna att avlägga realexamen utvecklats under 20-årsperioden
från år 1914 till år 1934 framgår av en sammanställning å sid.
39 i betänkandet, vilken utvisade, att antalet undervisningsanstalter med
realexamen ökats från 100 år 1914 till 181 år 1934 samt att möjligheterna
att avlägga realexamen ställde sig mycket olika för olika delar av
vårt land. Visserligen hade seminarierna alltmer, i samband med de
efter år 1926 vidtagna inskränkningarna i fråga örn de intagnas antal,
i viss mån förlorat sin förutvarande provinsiella karaktär med avseende
på elevernas rekrytering, i det vid de olika seminarierna anmält sig sökande
i ganska stort antal jämväl från orter, tillhörande ett flertal län
utom det, vartill seminariestaden hörde. Denna rörlighet hos de inträdessökande
torde med nuvarande kommunikationsmöjligheter kunna antagas
bli ännu mera ökad, särskilt vid en ytterligare inskränkning av
seminarieorganisationen. Men trots detta förhållande torde man, om avlagd
realexamen uppställdes såsom villkor för inträde, kunna befara, att
till följd av de för olika delar av landet varierande möjligheterna att
avlägga denna examen rekryteringen av de särskilda seminarierna med
kompetenta sökande skulle bliva ganska ojämn.

Då de sakkunniga av vad ovan anförts ansett sig böra draga den
slutsatsen, att tidpunkten ännu icke torde vara inne för att uppställa
avlagd realexamen såsom inträdesfordran, förelåge ej heller något skäl
att i princip ändra den nuvarande anordningen av inträdesprövningarna,
varigenom samtliga sökande oavsett arten av sin förbildning måste deltaga
i proven. Erfarenheterna under de gångna åren gåve ock vid handen,
att genom den personliga kontakt, som de olika lärarna uppnådde vid

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

prövningarna med de sökande, det varit möjligt för seminarierna att
bland de godkända träffa ett lämpligt urval av sådana sökande, som i
fråga om mogenhet, begåvning, kunskaper och färdigheter visat sig äga
goda förutsättningar för folkskollärarbanan.

Vid sina överväganden rörande höjningen av inträdesfordringarna i de
särskilda ämnena hade de sakkunniga kommit till den uppfattningen,
att för ämnena teckning, välskrivning, sång och slöjd de nuvarande
fordringarna borde bibehållas.

Vad beträffade de övriga, i de nuvarande prövningarna ingående ämnena,
hade de .sakkunniga övervägt, huru en höjning av fordringarna
skulle påverka möjligheterna till inträde för sådana sökande, som av
olika skäl, framför allt ekonomiska, icke skulle bliva i tillfälle att bedriva
studier vid realskola eller likartad ^bildningsanstalt. Vid bedömandet
av detta spörsmål hade hänsyn tagits till den genom 1919 års undervisningsplan
förbättrade folkskolundervisningen, den genom 1918 års
reform obligatoriska fortsättningsskolan samt de numera starkt ökade
möjligheterna till självstudier genom bland annat korrespondensundervisningen,
studiecirkelrörelsen, föreläsningsverksamheten, radion och den
lättillgängliga populärvetenskapliga litteraturen inom olika ämnen. Med
beaktande av dessa förhållanden ansåge de sakkunniga, att även för
sådana studiebegåvade, som ej kunde komma i tillfälle att åtnjuta undervisning
i realskola, det icke skulle erbjuda något väsentligt hinder
att på egen hand eller med hjälp av lämplig person i hemorten inhämta
de kunskaper, som motsvarade realskolans kurs i ämnena kristendomskunskap,
modersmålet, matematik, historia, geografi samt biologi och
hälsolära. Detta så mycket mindre som man torde kunna räkna med
att dessa sökande vid inträdet alltjämt komme att ha uppnått en rätt
mogen ålder.

Beträffande nu nämnda ämnen föresloges sålunda, att inträdesfordringarna
skulle bestämmas till huvudsaklig överensstämmelse med kursplanen
för realskolan.

För ämnena fysik och kemi, vilka jämte biologi och hälsolära enligt
de nuvarande fordringarna inginge i ämnet naturkunnighet, hade det
däremot ej ansetts lämpligt att kräva ett kunskapsmått i huvudsak
motsvarande realskolans. För inhämtande av kurserna i dessa ämnen
erfordrades tillgång till nödiga anordningar för anställandet av experiment.
Då tillgång till behövlig laborativ utrustning ofta torde saknas
för sådana sökande, som icke ägde tillfälle att genomgå realskolan, hade
de sakkunniga i sitt förslag till inträdesfordringar för dessa båda ämnen
sökt utesluta sådana moment i realskolekursen, för vilkas studium krävdes
möjlighet att anställa mer invecklade experiment. Beträffande ämnet
fysik omfattar förslaget sålunda realskolans kurs i fråga om statik
och värmelära, medan för den övriga delen av ämnet fordringarna liksom
nu omfatta kursen för 6-klassig folkskola av A-formen.1 Beträffande
ämnet kemi anslöte sig förslaget till kursen i realskolans näst högsta
klass.

I de nuvarande inträdesfordringarna inginge ej något krav på kun -

1 Om obligatoriskt sjunde skolår infördes, borde ifrågavarande fordringar jämkas med hänsyn
härtill.

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 100.

skaper i främmande språk. Helt naturligt skulle det för seminariernas
utbildningsarbete vara en stor fördel, om ett sådant krav kunde uppställas.
Möjligheterna att på egen hand inhämta kunskaper i främmande
språk hade ock numera genom kurser i radio och grammofonkurser,
studiecirkelverksamhet och dylikt avsevärt ökats. Emellertid torde de
kunskaper, vilka på detta sätt inhämtades på egen hand utan den ledning,
som erhölles vid deltagande i realskolans undervisning, bliva alltför
vaga, för att seminariestudier i främmande språk för ifrågavarande
elever skulle med framgång kunna grundas på sådana självstudier. Dessutom
komme uppställandet av kravet på dylika kunskaper såsom oeftergivligt
villkor vid inträdet att hårdast drabba sådana sökande, vilka
icke varit i tillfälle att deltaga i skolundervisning i främmande språk.
Med hänsyn härtill föresloge de sakkunniga i fråga om de främmande
språkens ställning vid inträdesproven, att för inträde skulle fordras
kunskaper i engelska språket till en omfattning, som i huvudsak överensstämde
med realskolans kurs, men att sökande, som ej önskade deltaga
i nämnda prövning, efter anmälan hos rektor skulle befrias från
att underkasta sig sådan prövning.

Som kommentar till den av de sakkunniga föreslagna undervisning splanen
för den 4-äriga seminari ehn jen har anförts bland annat följande:

Det förhållandet, att eleverna i den 4-åriga seminarielinjen i stegrad
omfattning rekryterats bland sökande, som innehaft skolbildning utöver
folkskolan, hade medfört, att vid seminariernas undervisning i olika ämnen
vidtagits ändringar av de i stadgan upptagna kurserna. Härigenom
hade vissa kursmoment av mer allmänbildande karaktär kunnat antingen
helt borttagas eller behandlas mera översiktligt. Den tid, som på detta
sätt vunnits, hade bland annat utnyttjats för att bättre tillgodose undervisningen
i sådana ämnen och kursmoment, vilka ansetts vara av
särskild vikt med hänsyn till elevernas framtida arbete som lärare i
folk- och fortsättningsskolan. Då nu de sakkunniga genom sitt förslag
rörande inträdesfordringarna sökt vinna en bättre anpassning till de
faktiskt rådande förhållandena med avseende på kunskapsnivån hos de
intagna eleverna, hade därav nödvändiggjorts en revision av undervisningsplanen
i den riktning, som den faktiska utvecklingen inom seminarieundervisningen
redan anvisat. Härvid hade bland annat ur de nuvarande
kursplanerna för de olika ämnena borttagits sådana moment, som
enligt de föreslagna inträdesfordringarna skulle vara inhämtade före intagningen
i seminariet och vilka redovisades i inträdesprövningen.

Enär samtliga elever till följd av de föreslagna höjda inträdesfordringarna
sålunda kunde förutsättas äga ett större mått av allmänbildning
än vad som för närvarande vore fallet, hade de sakkunniga vid utformandet
av sitt förslag till undervisningsplan sökt att inom de olika ämnena
i högre grad tillgodose de ökade krav på fackbildning, vilka, med
hänsyn till skolväsendets allmänna utveckling och den vidsträcktare
användningen av metoder, som avsåge barnens självverksamhet, måste
ställas på en lärare i folk- och fortsättningsskolan. Samtidigt hade de
velat genom reduktion av timtalen för de ämnen, i fråga om vilka detta
med hänsyn till de höjda inträdesfordringarna synts möjligt, bereda
mera tillfälle för eleverna, särskilt i sista klassen, till studier på egen
hand utanför den på arbetsordningen upptagna tiden.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

Beträffande detaljerna i förslaget till undervisningsplan hänvisas till
betänkandet (sid. 46—66, respektive sid. 252—-288). Till belysande av
förslaget återgives nedan den ifrågasatta timplanen för den 4-åriga linjen,
varvid samtidigt angivas veckotimsummorna för lärår-, respektive
lärarinneseminarium enligt gällande seminariestadga:

De sakkunnigas förslag

Gällande bestämmelser

Ämnen	Klass I	Klass II	Klass III	Klass IV	Summa	Ämnen	Lärar- seminarium	Lärarinne- seminarium
Kristendomskunskap ....	2	3	2	2	9	Kristendomskunskap ....	12	12
Modersmålet........	5	3	3	3	14	Modersmålet........	14	14
Matematik.........	3	2*/a	2	7»	8	Matematik.........	12	12
Historia............	2	3’/»	2	—	77»	Historia...........	8	8
Samhällslära ........	—	—	—	4	4	Geografi...........	6	6
Geografi...........	2	2	2	—	6	Biologi och hälsolära ....	8	8
Biologi och hälsolära ....	2	2	37a	—	77»	Fysik och kemi.......	8	8
Fysik............	2	2	2	—	6	Ekonomilära........	3	3
Kemi ............	2	17»	—	—	37»	Främmande språk.....	6	6
Engelska språket......	4	3	2	—	9	Psykologi och pedagogik . .	8	8
Psykologi och pedagogik . .	—	—	4	4	8
Biblioteksteknik . . . . .	7*	—	—	—	7»
	24''/»	221/>	22''/»	13''/2	83		85	85
Teckning..........	2	2	2	2	8	Teckning..........	8	8
Välskrivning ........	V*	—	—	—	V*	Musik............	8	8
Musik............	2	2	2	2	8	Trädgårdsskötsel......	5	5
Trädgårdsskötsel......	1	2	2	—	5	Manlig slöjd........	10	—
Slöjd.............	4	4	2	—	10	Husligt arbete.......	—	14
Gymnastik med lek och						Gymnastik med lek och
idrott ...........	5	5	5	5	20	idrott...........	24	20
	14''/»	15	13	9	517»		55	55
Praktisk utbildning:						Praktisk utbildning.....	8	8
metodik..........	—	7»	1	1	27»
gruppövningar......	—	7»	17»	37»	5 7»
	—	1	2''/»	47*	8	Hela antalet undervisnings-
Summa timmar	39	38'' »	38	27	142''/»	timmar..........	148	148

Till tid utom timplanen förlägges nu
körsång under lärares ledning 1 veckotimme,

kort kurs i biblioteksteknik, ledd i regel av seminariets bibliotekarie,
lek och idrott under lärares ledning, för varje klass i allmänhet 2
.sammanhängande lektionstimmar en eftermiddag i veckan,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

enskilt arbete under lärares ledning i naturvetenskapliga ämnen (laboratoriearbete)
2 veckotimmar och i teckning 2 veckotimmar samt

undervisning i välskrivning för de elever, vilka befinnas vara i behov
därav, i medeltal 1 veckotimme

och skall enligt de sakkunnigas förslag förläggas

frivilliga laborationer under lärares ledning i geografi, biologi och
hälsolära, fysik samt kemi, sammanlagt 4 veckotimmar;

frivillig kurs i tyska språket med i första och andra klassen sammanlagt
5 veckotimmar;

frivillig kurs i finska språket vid det seminarium och i den ordning,
skolöverstyrelsen bestämmer, 6 veckotimmar;

körsång under lärares ledning 1 veckotimme;

frivillig orkester spelning eller violinspelning under lärares ledning 1
veckotimme;

frivillig teckning under lärares ledning 2 veckotimmar; samt

frivillig kurs i hushållsgöromål, särskilt avsedd för sådana elever, som
icke före intagningen genomgått skolköksutbildning; kursen skulle kunna
förläggas till slutet av vårterminen och början av sommarferien i första
klassen av de båda linjerna och borde omfatta sammanlagt högst 4
veckor med 6 timmar per dag.

Av motiveringen till undervisningsplanen inhämtas bland annat följande: I

den nuvarande seminarieutbildningen inginge e7iskilt arbete, d. v. s.
arbete, som eleven skulle utföra på egen hand och som vore avpassat
efter hans böjelse och begåvning och som hade till huvudsakligt syfte
att utveckla elevens förmåga av själv verksamhet. De sakkunniga
förutsatte, att denna för elevernas sj älvverksamhet så betydelsefulla
arbetsform alltjämt skulle bestå men hade funnit angeläget att i den
sista klassen bereda ökad tid för självstudier. På grund härav hade
antalet schemabundna timmar i sista klassen begränsats så, att under
en dag skulle kunna anslås en sammanhängande tid av 4 timmar till
s. k. specialstudium, d. v. s. ett fördjupat studium inom något av de
ämnen, som vore upptagna å seminariets undervisningsplan.

Enligt den nuvarande kursplanen skall undervisning lämnas rörande
grunderna för talröstens ändamålsenliga användning. Även vid undervisningen
i sång skall detta moment uppmärksammas. De sakkunniga
förutsätta, att erforderlig omsorg ägnades åt undervisningen i ted- och
röstvård. Med hänsyn till rådande kompetensförhållanden hos de lärare,
åt vilka denna undervisning måste anförtros, borde särskilda åtgärder
vidtagas för att stärka denna gren av modersmålsundervisningen.
Det borde kunna förväntas, att de blivande seminarielärarna genom de
nyinrättade universitetslektoraten i svenska komme att erhålla en förbättrad
utbildning i detta hänseende. Det syntes emellertid kunna
ifrågasättas, om icke såsom ett provisorium genom skolöverstyrelsens
försorg en särskild kurs i tal- och röstvård, ledd av kompetent person,
borde anordnas vid de olika seminarierna.

I det nya ämnet samhällslära skulle ingå dels de moment, som i den
nuvarande kursplanen för historia benämndes stats- och kommunalkunskap,
dels ock den nuvarande kursen för ämnet ekonomilära i fjärde
klassen. Av betänkandet framgår, att motivet till denna omläggning är

Kungl. Maj As proposition Nr 100.

att söka i de ökade krav på folkskollärarna, som uppkommit genom
undervisningen i fortsättningsskolan i ämnet medborgarknnskap. Utbildningen
härför vid seminarierna är nu fördelad mellan ämnena historia
och ekonomilära.

I gällande kursplan ingår undervisning i ett främmande språk, engelska
eller tyska. Skolöverstyrelsen bestämmer för varje seminarium, i
vilket av dessa två språk undervisning skall meddelas. För närvarande
undervisas vid dubbelseminarierna i både engelska och tyska med ett
av språken på vardera parallellinjen. Vid seminariet i Stockholm undervisas
i engelska, vid övriga enkelseminarier i tyska. På vissa närmare
angivna skäl hava de sakkunniga föreslagit, att undervisningen i engelska
skulle bliva obligatorisk samt att tillfälle till undervisning i tyska
skulle beredas sådana elever, som ville begagna sig ay denna möjlighet.
De sakkunniga hava i detta sammanhang framhållit, att det syntes
lämpligt att ge ökade möjligheter för den redan nu praktiserade uppdelningen
av eleverna i första klassen i tvenne undervisningsavdelningar
vid språkundervisningen. De sakkunniga föreslå därför, att, om i första
klassen funnes elever, vilka ej erhållit godkänt vitsord vid inträdesprövningen
i engelska språket, skulle för klassens uppdelning i tvenne undervisningsavdelningar
kunna anslås 3 lärartimmar utöver de a timplanen
upptagna veckotimmarna.

Vid 1935 års riksdag hade beslutits -— erinra de sakkunniga att
frivillig undervisning i finska språket skulle införas i fortsättningsskolan
inom de finsktalande distrikten i Norrbotten. Behovet av lärare för
denna speciella undervisning komme givetvis att tills vidare tillgodoses
genom provisoriska åtgärder. Det torde emellertid få anses tillhöra
folkskoleseminariernas uppgift att i möjligaste nian bidraga till lösningen
av denna lärarfråga. De sakkunniga föreslå därför, att en frivilligkurs
i finska språket ''skulle anordnas vid det seminarium, skolöverstyrelsen
bestämde, för sådana elever, som före intagningen ägde kunskap
i finskt talspråk. Då emellertid antalet sådana elever ej kunde väntas
bli särskilt stort, syntes dylik kurs ej behöva anordnas varje år. Kursens
omfattning torde kunna beräknas till (i veckotimmar.

Beträffande ämnet slöjd erinras, att de kvinnliga eleverna nu erhölle
undervisning i »husligt arbete , i vilket inginge de båda grenarna slöjd
och hushållsgöromål, varvid slöjden omfattade dels en kortare kurs i
pappslöjd, dels ock stickning, sömnad m. m. Vad ämnesgrenen hushållsgöromål
beträffade, upptoges för denna jämväl under den praktiska
lärarutbildningen särskilda undervisningsövningar. Av årsredogörelserna
för läsåret 1933—1934 och kompletterande uppgifter från vederbörande
rektorer framginge emellertid att sådana övningar endast förekommit
vid ett seminarium (Skara). Den utbildning, som de kvinnliga eleverna
för närvarande erhölle vid seminarierna, betraktades ock såsom otillräcklig
för deras anställande som lärarinnor i hushållsgöromål i folkoch
fortsättningsskolan. De kunde härvid icke upptaga någon tävlan
nied de särskilt utbildade skolkökslärarinnorna. Detta framginge av en
undersökning, som de sakkunniga föranstaltade hösten 1932. Från samtliga
statens folkskolinspektörer inhämtades bland annat uppgifter örn
i vilken utsträckning folkskollärarinnor, som utan annan skolköksutbildning
jin den, som meddelades vid folkskoleseminarierna, vårterminen
1932 undervisade i folk- och fortsättningsskolor eller i fristående skol -

24 Kungl. May.ts proposition Nr 100.

kökskurser inom de särskilda inspektionsområdena. Endast i ett enda
av rikets 52 inspektionsområden inträffade detta, nämligen i Östergötlands
västra inspektionsområde, där under vårterminen 1932 3 folkskollärarinnor
undervisades i hushållsgöromål. Då sålunda folkskollärarinnorna
praktisk taget ej komme att undervisa i hushållsgöromål, syntes
ett bibehållande av denna ämnesgren icke längre motiverat från fackbildningssynpunkt.
Med hänsyn bland annat till det förhållandet, att
skolköksundervisningen sedan år 1914 fått ökad utbredning inom folkoch
fortsättningsskolan, syntes det icke heller vara av behovet påkallat
att ur synpunkten av elevernas allmänbildning låta undervisningen
kvarstå i sin nuvarande omfattning. De sakkunniga föresloge därför,
att det nuvarande ämnet hushållsgöromål skulle borttagas ur undervisningsplanen.
Detta innebure givetvis icke något förbiseende av ämnets
betydelse för allmänbildningen. Det syntes emellertid lämpligen böra
tillgodoses i den allmänna skolutbildningen. De sakkunniga ville i detta
sammanhang erinra örn att i kursplanen för ämnet biologi och hälsolära
såsom särskilt moment upptagits födoämneslära och födoämneshygien.

För att emellertid ge en möjlighet till undervisning i hushållsgöromål
för de elever, som under sin skoltid icke haft tillfälle att deltaga i skolköksutbildning,
ville de sakkunniga ifrågasätta, att för dylika elever
anordnades en helt frivillig kurs i ämnet hushållsgöromål omfattande
exempelvis 4 veckor med 6 timmars undervisning per dag. Lärarinnan
i hushållsgöromål skulle givetvis ha rätt att få denna tjänstgöring inräknad
i sin övriga undervisning med ett visst antal veckotimmar, exempelvis
2, räknat för hela läsåret. Elevs deltagande i kursen borde
vitsordas genom ett av rektor utfärdat intyg, men ej genom något examensbetyg.

Då sålunda den nuvarande ämnesgrenen hushållsgöromål enligt de sakkunnigas
förslag skulle bortfalla, saknades anledning att bibehålla namnet
husligt arbete. De sakkunniga föresloge därför, att både för manliga
och kvinnliga elevers undervisning användes benämningen slöjd.

I en till de sakkunniga remitterad underdånig framställning den 17
januari 1933 hade svenska livräddningssällskapet hemställt om införande
i stadgan för statens folkskoleseminarier av kompletterande bestämmelser
örn lärarutbildning i simning såsom ett led i lärarutbildningen i
gymnastik med lek och idrott. Med beaktande av denna framställning
hade i de metodiska anvisningarna upptagits vissa riktlinjer rörande
undervisningen i simning och livräddning. Dessutom hade i omkostnadsstaterna
för de olika seminarierna beräknats medel för anordnande
av simundervisning.

Den nuvarande praktiska lärarutbildningen omfattar

a) behandling av didaktiska och metodiska frågor,

b) heldagsbesök i övningsskolan, varvid eleven får under minst två
dagar i följd följa arbetet inom vederbörande avdelning av övningsskolan,

c) gruppövningar, varvid klassen är uppdelad i vanligen 6 grupper
om högst 5 elever och läsåret i ett motsvarande antal perioder; under
varje period har halva antalet grupper, samtidigt i olika avdelningar i

Kungl. Maj.ts proposition Nr 100. 25

övningsskolan, undervisningsövning, under det halva antalet ar fritt
från sådan övning,

d) serieövningar, som avse att bereda eleverna i fjärde klassen tillfälle
till en mer sammanhängande och självständig undervisningsverksamhet
och som bestå av undervisningsövningar för enskilda elever i
särskilda ämnen och i sammanhängande följd,

e) besök i andra läroanstalter,

f) frivilliga undervisningsövningar.

Vid utformandet av sitt förslag till ordning för den praktiska lärarutbildningen
hade de sakkunniga eftersträvat att dels ge ökat utrymme
åt elevernas aktiva deltagande i övningsskolans undervisning, dels ock
främja deras direkta kontakt med arbetet, sådant detta gestaltade sig i
en vanlig folkskola.

Enligt förslaget komme visserligen den nuvarande sammanlagda tiden
för den praktiska utbildningen, 8 veckotimmar, icke att ändras. Men
genom att vid gruppövningarna i tredje och fjärde klassen låta eleverna,
såsom redan nu skedde vid några seminarier, uppdelas på 8
grupper om 3 å 4 elever i stället för 6 med högst 5 elever, med motsvarande
uppdelning av läsåret i 8 perioder, kunde antalet av de av
andra elever hållna lektioner, som varje elev finge åhöra, något minskas.
I stället vunnes en ökning av det antal lektioner, som eleven själv
finge hålla, från 33 till 43. I samma syfte föresloges, att för serieövningar
skulle av varje särskild elev disponeras 16 timmar i stället för
nuvarande 6—12. Med hänsyn till svårigheten att angiva det antal övningslektioner,
som varje elev kunde få på sin lott under heldagsbesöken
i övningsskolan, hade dessa lektioner icke beräknats till mer än
10. I ämnet trädgårdsskötsel förutsattes eleverna få ungefär samma
antal övningslektioner som nu, eller omkring 3. Det sammanlagda antalet
elevlektioner skulle sålunda, lågt räknat, uppgå till 72 mot för
närvarande 52—58, alltså en ökning med 38, eller 24 procent. Till jämförelse
nämndes, att antalet lektioner, som lärarkandidaterna finge hålla
under provårskursen vid läroverk och seminarier, för närvarande torde
kunna uppskattas till 80—100 lektioner. För att minska elevernas arbetsbörda
i tredje klassen och samtidigt ge ökad tid åt den praktiska
utbildningen i högsta klassen hade tiden för gruppövningar i tredje
klassen minskats från 2 till lW veckotimmar per grupp och i fjärde
klassen ökats från 3 till 3 Vs veckotimmar per grupp.

På grund av att under de senare åren antalet läraravdelningar inom
den skolform, i vilken en folkskollärare samtidigt undervisade barn ä
småskolestadiet och å folkskolestadiet (B:,-formen) ökats, hade de sakkunniga
något ökat antalet gruppövningar inom övningsskolans smäskolavdelningar.
Den nuvarande ordningen för (len praktiska lärarutbildningen
upptoge besök i andra läroanstalter, företrädesvis folkskolor
och fortsättningsskolor. Den härför anslagna tiden, 4 halva eller 2 hela
dagar under vardera terminen i högsta klassen, syntes emellertid vara
för kort, och de sakkunniga föresloge därför, att tiden för dessa skolbesök
utökades. T anslutning till undervisningen i psykologi och pedagogik
borde studiebesök göras i olika skolor, såsom kindergarten, där till -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

fälle härtill gåves, hjälpklasser, klasser för hörselsvaga och synsvaga samt
abnormskolor. Dessutom föresloges att för de särskilda eleverna skulle
anordnas hospitering i folkskolor utanför övningsskolan, varvid eleverna
finge tillfälle att biträda vederbörande lärare vid barnens undervisning
och handledning samt även, i lämplig utsträckning, själva hålla lektioner.

Myndigheterna.

Skolöverstyrelsen har framhållit, att seminariernas lärarkollegier förordat
höjning av inträdesfordringarna till den 4-åriga linjen.

Vissa kollegier tillstyrkte oreserverat de sakkunnigas förslag på denna
punkt. Andra åter yrkade på att fordringarna ytterligare skärptes, så
att realskolkunskaper skulle krävas även i ämnena fysik och kemi eller
att vissa elementära kunskaper skulle fordras i främmande språk för
samtliga sökande. Från vissa håll hade även krävts fullt avslutad realskolkurs.

Då den utredning, de sakkunniga förebragt på denna punkt, visade,
att utvecklingen gått därhän, att numera större delen av seminariernas
elever redan vid inträdet i den 4-åriga linjen ägde en utbildning, som
motsvarade minst realexamen, och att alltså dessa redan ägde kunskaper,
som den nuvarande undervisningsplanen förutsatte skola inhämtas inom
seminariet, tvekade överstyrelsen icke att förorda, att inträdesfordringarna
till folkskoleseminariernas 4-åriga linje höjdes. Överstyrelsen ville
samtidigt med bestämdhet framhålla, att även om en höjning av inträdesfordringarna
skedde, funnes likväl icke möjlighet att minska seminariekursens
längd, utan denna borde fortfarande liksom hittills utsträckas
över fyra år.

Då det gällde att söka fixera den nivå, till vilken inträdesfordringarna
skulle höjas, läge det nära till hands att fråga sig, huruvida icke tiden
nu skulle vara inne att uppställa kravet på avlagd realexamen som grund
för inträde i den 4-åriga seminariekursen. Vissa ganska avsevärda fördelar
skulle säkerligen därigenom kunna vinnas. Överstyrelsen ville bland
annat framhålla, att de språkkunskaper, som realskolkursen givit eleverna,
skulle vara av mycket stort värde för deras seminariearbete.
Därjämte skulle seminarierna, därest realexamen lades som grund för
inträde, på ett helt annat sätt nära anknytas till det allmänna skolväsendet
än vad som skulle bli fallet enligt de sakkunnigas förslag, och
en sådan åtgärd skulle säkerligen bidraga till att bryta den isolering,
som på ett särskilt sätt utmärkt den hittillsvarande folkskollärarutbildningen
i vårt land.

De sakkunniga framhölle visserligen det önskvärda i att seminarierna
genom inträdesfordringarnas höjande bringades i bättre anslutning till
det allmänna skolväsendet, men överstyrelsen kunde icke finna, att de
sakkunnigas förslag innebure någon egentlig förbättring i detta avseende.
Visserligen skulle inträdesfordringarna i ett flertal ämnen i huvudsak
motsvara fordringarna i realexamen, men de vitsord, som av offentliga
läroanstalter givits i realexamen, skulle på intet sätt kunna tillgodoräknas
de inträdessökande. Alla inträdessökande — alltså även de, som
nyss avlagt realexamen -— skulle nämligen underkastas inträdesprövning
i samtliga ämnen. Överstyrelsen måste finna denna anordning högst

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

otillfredsställande. Det måste anses tämligen meningslöst, att en inträdessökande,
som nyligen avlagt realexamen och erhållit officiellt betyg
över godkända kunskaper i realskolans ämnen, åter skulle -— måhända
blott ett par veckor efter nämnda examens avläggande — undergå prövning
inför seminariets lärare i samma ämnen och på samma kurser. Fölen
sökande, som ej alldeles nyligen avlagt realexamen, skärptes olägenheterna
därigenom, att han givetvis måste förbereda sig för denna prövning
medelst en grundlig tidsödande repetition av realskolans kurser,
vilken torde vara av föga betydelse för hans egen utveckling men nödvändig
för att han skulle kunna stå sig i en provning, där, på grund
av den korta tid som stöde till buds, kanske endast några få minuter
kunde ägnas åt varje sökande. Redan med nuvarande inträdesfordringar
visade det sig — vilket även de sakkunniga framhållit — att sökande
med realexamen i mycket stor utsträckning ansett sig behöva den hjälp,
som preparandkurserna lämnat, för att bereda sig för inträdesprovet,
och detta torde än mer bliva fallet, om inträdesfordringarna höjdes och
inträdesprövning fordrades i samtliga ämnen. Ett genomförande av de
sakkunnigas förslag i fråga örn inträdesfordringar och inträdesprövningar
skulle därför säkerligen få till följd, att de av de sakkunniga så skarpt
fördömda preparandkurserna, tvärt emot vad de sakkunniga avsett,
komme att ytterligare utvecklas.

Överstyrelsen ville dessutom påpeka, att en inträdesprövning av den
omfattning, som de sakkunniga tänkte sig, komme att bliva en mycket
krävande och tidsödande procedur, vilken torde bli mycket svår att medhinna
under den tid, som stöde till förfogande för inträdesprövningarna,
nämligen en vecka. De sakkunniga hade nämligen icke föreslagit någon
ökad tid för dessa prövningar, ehuru de föresloge, att prövningarna
skulle vara av större omfattning än hittills och ehuru prövningarna redan
för närvarande vore mycket svåra att medhinna. Överstyrelsen ansåge
ej heller, att en utökning av prövningstiden vore att förorda, men funné,
att en förenkling av prövningsproceduren även av nu nämnd anledning
vore önskvärd.

Såsom av det nu anförda framginge, ansåge överstyrelsen, dels att
tiden nu torde vara inne att lägga realexamen som grund för studierna
vid det 4-åriga seminariet, dels att inträdessökande, som avlagt sådan
examen, icke skulle undergå inträdesprövning av samma omfattning som
hittills. Utom de fördelar, som härigenom skulle vinnas för seminariearbetet,
skulle genom denna anordning en verklig anslutning åstadkommas
mellan folkskoleseminarierna och det allmänna undervisningsväsendet
i övrigt.

När överstyrelsen förordat, att inträdesprövning icke skulle anordnas
i samtliga ämnen för de sökande, som avlagt realexamen, så hade (iverstyrelsen
därmed icke velat säga, att varje prov med dessa sökande
skulle kunna undvaras. Lika ändamålslöst, som överstyrelsen funné (let
vara, att den som avlagt realexamen skulle vid prövning till seminariet
äter redovisa sina realskolkunskaper i samtliga ämnen, lika nödvändigt
funne överstyrelsen det vara, att det mottagande seminariet finge tillfälle
att anställa prov med de sökande för att utröna deras lämplighet
för den fackutbildning, som seminariet avsåge att giva. Överstyrelsen
vore här inne på samma tankegång, som de sakkunniga varit, då det
gällt att finna lämpliga former för urvalet av de sökande till saväl

Kungl. Majlis ''proposition Nr 100.

studentkurserna som den särskilda kursen för småskollärarinnor. I båda
dessa fall hade de sakkunniga förordat, att vitsorden i den förut genomgångna
examen skulle gälla utan prövning, men att ett inträdesprov
skulle anordnas, för att seminariet skulle kunna utröna de sökandes
lämplighet för seminariearbetet. Överstyrelsen ville nu föreslå en liknande
anordning för de inträdessökande till 4-årig linje, vilka avlagt
realexamen. Ett inträdesprov för dessa sökande borde förutom musik
endast omfatta de båda ämnena modersmålet och matematik, i
vilka såväl skriftlig som muntlig prövning borde anordnas. Däremot
skulle prövning icke verkställas i övriga ämnen såvida de sökande däri
ägde minst godkänt vitsord i realexamen. Provet borde anordnas på
sådant sätt, att det kunde ådagalägga den sökandes allmänna mognad
och lämplighet för seminariearbetet samt visa, att han icke i tal, uppträdande
o. s. v. vore behäftad med fel, som gjorde honom uppenbart
olämplig för lärarkallet.

I likhet med vad som vore bestämt för inträde ä gymnasium, borde
för intagning i första klassen av 4-årig linje å folkskoleseminarium stadgas,
att realexamensbetyg endast finge äga giltighet under viss begränsad
tid efter examens avläggande. Överstyrelsen ville i detta avseende föreslå,
att realexamensbetyg skulle berättiga till befrielse från inträdesprov
endast för så vitt icke mer än tre år förflutit efter examens avläggande.

Vad överstyrelsen här ovan föreslagit rörande sökande, som avlagt
realexamen, borde även gälla sökande, som vunnit flyttning till ring IP
eller högre ring av gymnasiet samt sökande med normalskolekompetens.
I de ämnen, där sådan sökande ej ägde realskolkunskaper, borde han
givetvis dock undergå inträdesprövning.

Ehuru överstyrelsen här framhållit de stora fördelar, som skulle vinnas,
därest realexamen Indes såsom allmän grund för folkskollärarutbildningen,
vore överstyrelsen dock fullt medveten om att vissa tungt vägande invändningar
kunde resas mot att avlagd realexamen skulle krävas som
oeftergivligt villkor för inträde vid seminarium. Ett sådant krav skulle
nämligen kunna medföra, att ungdom från avlägset belägna trakter av
vårt land skulle i viss mån utestängas från tillträde till seminarierna.
Då seminarierna hittills erhållit ett ej oväsentligt antal av sina mest
begåvade och skickliga elever från orter, där icke tillfälle givits till
fortsatt utbildning utöver folk- och fortsättningsskolor, skulle seminarierna
och folkskolan lida en verklig förlust, därest denna elevkategori
skulle helt utestängas. Den utredning, som de sakkunniga lämnade,
gåve vid handen, att det ännu, trots den raska utvecklingen av läroverk
och kommunala mellanskolor, funnes åtskilliga delar av vårt land, där
ungdomen endast med stora ekonomiska uppoffringar kunde avlägga
realexamen. Överstyrelsen ville även framhålla, att det icke sällan hände,
att till seminarium anmälde sig sökande, vilka först vid en ålder, då de
icke gärna kunde genomgå en realskola, sett sig i stånd att söka in på
folkskollärarbanan, och att dessa bland annat tack vare sin erfarenhet
från det praktiska livet blivit utmäkta lärare.

Med hänsyn till denna — visserligen allt fåtaligare — kategori av
inträdessökande ville överstyrelsen förorda, att sökande, som icke avlagt
realexamen, skulle beredas tillfälle att genom särskilt inträdesprov söka
vinna inträde. Detta prov skulle dels omfatta samma prov, som överstyrelsen
föreslagit för de sökande, som avlagt realexamen, dels bestå

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

av prövningar, avsedda att utröna, huruvida de sökande i kunskapshänseende
vore mogna att deltaga i och tillägna sig seminariets undervisning
i de olika ämnena. Det vore därvid icke nödvändigt, att den
sökande på varje punkt skulle visa sig äga realskolkunskaper. Lämpligen
skulle i stort sett de inträdesfordringar, som de sakkunniga föreslagit,
kunna fastställas. Särskilt torde det vara nödvändigt, att fordringarna
hölles relativt låga i ämnena fysik och kemi och att inga förkunskaper
i främmande språk erfordrades.

På denna väg skulle alltså elever kunna intagas, vilka i vissa ämnen uppvisade
lägre förkunskaper än dem, på vilka seminariekursen vore grundad.
Då detta emellertid enligt överstyrelsens och de sakkunnigas förslag
egentligen endast skulle bli fallet beträffande ämnena främmande språk,
fysik och kemi, kunde det bliva möjligt för dessa elever att under seminarietiden
inhämta, vad som fattades dem, genom att timtalet för
ifrågavarande ämne bleve större för dessa elever än för elever med realexamen
och att undervisningen för de olika elevkategorierna åtminstone
de första åren skedde i skilda grupper, en anordning, som även de sakkunniga
tänkt sig, ehuru i mindre omfattning. Huru detta skulle kunna
ordnas, utan att timtalet för ifrågavarande elever bleve alltför betungande,
återkomne överstyrelsen till i det följande.

Överstyrelsen ville alltså föreslå, dels att realexamen skulle läggas som
grund för folkskollärarutbildningen vid den 4-åriga linjen, dels att sökande,
som avlagt realexamen, skulle genomgå inträdesprov i ämnena modersmålet,
matematik och musik, varvid även den sökandes allmänna mognad
och lämplighet för seminariearbetet skulle söka utrönas, dels ock
att sökande, som icke avlagt realexamen, skulle undergå sådan prövning
som nyss nämnts, och därjämte prövning i övriga ämnen, utvisande, att
den sökande ägde erforderliga kunskaper för att kunna följa undervisningen
vid seminariet.

Överstyrelsen biträder i huvudsak de sakkunnigas förslag till undervisningsplan
för det 4-åriga seminariet. I lärarkollegiernas yttranden
hade vissa förslag till ändringar i undervisningsplanen framkommit. Då
dessa emellertid syntes kunna göras inom ramen för de beräknade kostnaderna,
hade överstyrelsen icke nu upptagit dem till diskussion. Endast
ett par detaljer, vilka kunde föranleda behov av anslagsökning, ville
överstyrelsen upptaga till diskussion.

Överstyrelsen hade i sitt utlåtande här ovan framhållit, att inträdesfordringarna
för sökande, som ej avlagt realexamen, borde hållas rätt
låga i ämnena fysik och kemi och att inga förkunskaper i främmande
språk borde erfordras, men att det i så fall vore lämpligt att vid seminariet
anordna särskild undervisning i de nämnda ämnena för ifrågavarande
elever. Överstyrelsen ville nu framhålla, att detta mycket väl
syntes låta sig göra, örn det av de sakkunniga föreslagna timtalet i
nämnda ämnen minskades för de elever, som tagit realexamen, men
bibehölles, eventuellt med en ringa ökning, för övriga elever. En sådan
anordning komme att medföra en obetydlig utökning av antalet lärartimmar
och därmed också — i den man dessa timmar icke inrymdes i

30 Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

de ordinarie lärarnas tjänstgöring — en mindre höjning av anslaget till
timlärare.

Överstyrelsen biträdde de sakkunnigas förslag örn en kurs i tal- och
röstvård.

Då särskild utbildningskurs i finska språket hellre syntes böra läggas
till Uppsala universitet än till ett seminarium, och då ännu ingen erfarenhet
i frågan vunnits, ansåge sig överstyrelsen ej kunna tillstyrka
de sakkunnigas förslag örn anordnande av en sådan seminariekurs. Skulle
utvecklingen av skolväsendet i de finskspråkiga delarna av Norrbotten
visa, att undervisning i finska språket vid ett norrlandsseminarium bleve
behövlig, komme överstyrelsen att framdeles upptaga frågan till prövning.

Överstyrelsen ville som sin åsikt uttala, att undervisningen i hushållsgöromål
måste anses vara av mycket stor betydelse för de kvinnliga
eleverna, vilka i stor utsträckning komme att tjänstgöra som lärarinnor
på platser eller i förhållanden, där det vore av största vikt för
dem att själva vara kunniga i ett hems skötsel. Även deras arbete i
skolan torde hava gagn av att de ägde förmåga att på ett kunnigt sätt
själva sköta eller hava inseende över sitt hem och sin mathållning.
Överstyrelsen ville därjämte påpeka, att de praktiska och teoretiska insikter
i matlagning, näringsfysiologi, hemvård m. m., som en lärarinna
erhållit genom seminarieundervisningen i hushållsgöromål, måste göra
henne bättre skickad att handhava det viktiga hälsovårdande arbetet
bland skolbarnen. Ur dessa synpunkter vore det nyttigt även för de
manliga seminarieeleverna att erhålla undervisning i ämnet.

Överstyrelsen funne ämnet vara av den vikt, att det icke utan tvingande
skäl borde avföras från seminariernas timplan. Kursen i ämnet
borde emellertid kunna minskas till exempelvis 4 veckotimmar, varigenom
den skulle erhålla ungefär samma omfattning, som den frivilliga
sommarkurs, de sakkunniga föreslagit. Kursen skulle vara obligatorisk
för de kvinnliga eleverna, med möjlighet dock för dem, som redan ägde
motsvarande kunskaper och färdighet, att befrias från kursen. Huru de
för en kurs i hushållsgöromål behövliga timmarna skulle beredas plats
å seminariernas timplan, komme överstyrelsen att överväga i ett senare
utlåtande. De ökade kostnaderna bleve emellertid rätt obetydliga, då
de ordinarie lärarinnornas undervisning givetvis även skulle omfatta
ämnets timmar i övningsskolan, vilka eljest skulle uppehållas med timlärarundervisning.
Då övningsskolan enligt de sakkunnigas förslag skulle
rätt avsevärt utökas, måste kostnaderna för sådan timlärarundervisning
givetvis bliva rätt stora.

Överstyrelsen hemställde alltså, att lön till ordinarie lärarinnor i hushållsgöromål
fortfarande måtte upptagas i folkskoleseminariernas stater.

Av ett vid överstyrelsens utlåtande fogat protokollsutdrag framgår,
att undervisningsrådet Nylund, med instämmande av undervisningsrådet
Almkvist, funnit de sakkunnigas ståndpunkt beträffande behovet av de
nuvarande inträdesprövningarna riktig och att han därför icke kunnat
biträda överstyrelsens förslag, att de sökande — det gällde både folkoch
småskoleseminarierna — som avlagt realexamen eller förvärvat normalskolekompetens,
skulle befrias från prövning i ett flertal ämnen,
medan endast de, som på annat sätt inhämtat sina kunskaper, skulle
prövas i alla de ämnen, beträffande vilka prov erfordrades.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

Så länge krav på avlagd realexamen icke uppställdes såsom villkor
för inträde vid seminarium, syntes den under alla förhållanden nödvändiga
jämförelsen mellan de sökandes förbildning bäst kunna ske genom
en likformig prövning.

Det vore möjligt, att erfarenheten kunde komma att lägga i dagen
behov av en anordning i sådan riktning, som överstyrelsen föreslagit.
Men det syntes under alla förhållanden riktigast att, sedan inträdesfordringarna
blivit höjda, någon tids erfarenhet angående verkningarna
i olika hänseenden av inträdesprövningarna enligt nuvarande ordning
avvaktades, innan en mera ingående ändring enligt överstyrelsens nu
föreliggande förslag fastsloges i författningsväg.

Av samma protokollsutdrag framgår, att tillförordnade undervisningsrådet
Isaacsson ansett, att överstyrelsens förslag till inträdesfordringar
bort kompletteras med en bestämmelse i syfte att stimulera läraraspiranterna
att före inträdet i seminariet ägna sig åt praktiskt arbete, att
överstyrelsen bort föreslå ytterligare ett prov för samtliga sökande, vilket
uteslutande skulle ha till ändamål att lämna hållpunkter för bedömandet
av de sökandes personliga förutsättningar för lärarkallet, samt
att finska språket borde på närmare angivet sätt upptagas som frivilligt
ämne vid ett svenskt folkskoleseminarium.

Statskontoret har anfört, att ämbetsverket icke ansåge sig böra framställa
någon erinran mot förslaget örn höjning av inträdesfordringarna
å den 4-åriga linjen, även örn •— såsom statskontoret framhåller -denna åtgärd syntes kunna vara föremål för olika uppfattningar.

Svenska gymnastiklär ar sällskap et har i sin ovannämnda skrivelse föreslagit
inträdesprov även i ämnet gymnastik. Motsvarande förslag har
framförts av kaptenen K. Fröding, som även hemställt, att ämnet gymnastik
med lek och idrott måtte förvandlas från övnings- till läsämne.

Förutnämnda lärarsammanslutningar hava hemställt, att den 4-åriga
seminarielinjen måtte utan inskränkning byggas på realexamen eller den
kunskapsnivå, som nämnda examen avser att garantera, att inträdesprövningarna
måtte anordnas i huvudsaklig överensstämmelse med skolöverstyrelsens
ovanberörda förslag, samt att engelska och tyska språken
måtte göras till obligatoriska läroämnen.

Departementschefen.

Sedan de nuvarande inträdesfordringarna vid den 4-ariga seminarielinjen
till sina grunddrag bestämdes år 1914, har skolväsendet undergått
en genomgripande utveckling. Huvudpunkterna i denna utveckling
markeras av den utsträckning av den allmänna skolplikten, som
skedde genom 1918 års riksdags beslut örn fortsättningsskolans införande
som obligatorisk skolform, 1919 års undervisningsplan för folkskolan och
av 1927 års skolreform, varigenom möjligheterna till undfående av högre
skolundervisning förbättrades och folkskolans karaktär av bottenskola

Kungl. Maj.ts proposition Nr 100.

för nämnda undervisning befästes. Det inre skolarbetet har undergått
en väsentlig förändring, och detta i en riktning, som ställer ökade krav
på lärarens kunskaper och på hans förmåga som uppfostrare. Skolväsendet
har inom den givna organisatoriska ramen strävat att anpassa
sig efter den snabba utvecklingen på andra områden av samhällslivet,
vilken ställer ökade krav på medborgaren och därför också på skolans
arbetssätt och dess bildningsmål. En utsträckning av lärotidens längd
vid folkskolan framstår som bekant som det mest aktuella önskemålet
i fråga örn vårt lands folkundervisning. En sådan förlängning av skoltiden
kommer att ytterligare öka anspråken på dugligheten hos lärarna
inom folkskoleväsendet och behovet av en förbättring av den nuvarande
lärarutbildningen.

Som ett enligt min mening betydelsefullt steg i denna riktning kan
det föreliggande förslaget örn införande av skärpta inträdesfordringar
vid seminariernas 4-åriga linje rubriceras. Ett realiserande av detta
förslag öppnar möjligheter att på ett mer tillfredsställande sätt än vad
nu är fallet främja den fackliga utbildningen av eleverna vid seminarierna.
Det är, såsom de sakkunniga påpeka, möjligt att redan nu i
viss utsträckning tillgodose behovet härav på grund av den förskjutning
uppåt, allmänbildningsnivån hos eleverna faktiskt företer. En revision
av inträdesfordringarna i angivet hänseende skulle emellertid möjliggöra,
att undervisningsplanen vid seminarierna kan både reellt och formellt
bygga på ett mått av kunskaper, som i vissa hänseenden icke oväsentligt
överstiger de fordringar, som nu stadgeenligt ställas, och att alltså
utbildningen vid seminarierna kan planmässigt anordnas härefter och
givas ett rikare innehåll, än de nuvarande förhållandena medgiva.

Nyss nämndes, att den faktiska kunskapsnivån hos de inträdessökande
alltmera ökats. De sakkunniga hava i detta hänseende verkställt en
uttömmande undersökning rörande den utbildning, som de i första klassen
av det 4-åriga seminariet intagna besitta. Denna undersökning
visar, att under den tid av något över tjugu år, som förflutit, sedan de
nuvarande inträdesfordringarna bestämdes, antalet i första klassen intagna,
vilka som förutbildning haft endast folkskola, minskats från 49,i
procent till endast 11,8 procent av samtliga de i nämnda klass intagna
eleverna, samt att samtidigt motsvarande procenttal för dem, som avlagt
realexamen, ökats från endast 8,5 procent till icke mindre än 34
procent. Enligt samma undersökning hade år 1915 endast 17,4 procent
av de i första klassen intagna en skolunderbyggnad, som motsvarade
realexamen eller låg däröver. Sistnämnda procenttal uppgick år 1934
till icke mindre än 67,7 procent. Mer än två tredjedelar av de i första
klassen intagna eleverna hade alltså sistnämnda år högre inträdeskompetens
än de sakkunniga föreslå och återstoden torde, såsom framgår av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

vad ovan anförts, hava ägt en inträdeskompetens, som ej avsevärt skiljer
sig från den av de sakkunniga föreslagna.

I betraktande av det nu anförda måste jag ge de sakkunniga rätt
därutinnan, att en höjning av inträdesfordringarna synes böra vidtagas
redan av det skälet, att en bättre överensstämmelse med den faktiskt
förefintliga inträdeskompetensen bör åvägabringas.

När det gällt att avväga, till vilken nivå inträdesfordringarna böra
höjas, hava de sakkunniga funnit sig böra föreslå, icke att avlagd realexamen
uppställes såsom inträdesvillkor, utan att kunskapsnivån höjes
till att i stort sett motsvara realexamen. I ämnena kristendomskunskap,
modersmålet, matematik, historia, geografi samt biologi och hälsolära
böra enligt de sakkunnigas förslag inträdesfordringarna i huvudsak
motsvara realskolans kurser, under det att man i fysik och kemi — med
hänsyn till att det för inhämtande av realskolans kurser i sistnämnda
ämnen erfordras tillgång till laborativ utrustning — skulle nöja sig med
ett icke oväsentligt lägre kunskapsmått och i övningsämnena bibehålla
ungefär de nuvarande inträdesfordringarna. Kunskaper i främmande
språk skulle ej utgöra oeftergivligt villkor för inträde. Då de sakkunniga
sålunda ej velat uppställa krav på avlagd realexamen som inträdesfordran,
hava de ansett, att en ensartad inträdesprövning skall anställas
i de olika ämnena (med undantag dock för främmande språk, där prövningen
skulle vara frivillig) med samtliga sökande, oavsett arten av
deras förutbildning.

Skolöverstyrelsen har däremot ansett tiden vara inne att föreskriva
avlagd realexamen som villkor för inträde i den 4-åriga linjen, detta
närmast på grund därav, att, såsom överstyrelsen betonar, på så sätt
vissa avsevärda fördelar säkerligen skulle vinnas för det inre seminariearbetet
(bland annat skulle elevernas språkkunskaper vara av mycket
stort värde för deras seminariearbete), samt att seminarierna skulle
vinna en bättre anknytning till det allmänna skolväsendet, än vad som
skulle bliva fallet vid bifall till de sakkunnigas förslag, varförutom en
sådan åtgärd skulle förenkla inträdesprövningarna. Överstyrelsen föreslår
därför, att realexamen lägges som grund för folkskollärarutbildningen
på den 4-åriga linjen, samt att sökande, som avlagt sådan examen,
skall genomgå inträdesprov i modersmålet, matematik och musik, varvid
man även skulle söka utröna sökandens allmänna mognad och lämplighet
för seminariearbetet. Emellertid har överstyrelsen ej velat från
tillträde till seminarium helt utestänga sökande, som ej avlagt realexamen.
Därför har föreslagits, att sådan sökande skall undergå prövning,
som nyss nämnts, och därjämte prövning i övriga ämnen, vilken prövning
skulle hava till ändamål att utvisa, att den sökande ägde erforderliga
förutsättningar för att kunna tillgodogöra sig undervisningen
vid seminariet.

Bihang till riksdagens protokoll 1036. 1 sami. Nr 100. 3

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 100.

För egen del vill jag till en början framhålla, att jag icke kan understödja
ett förslag, som vore ägnat att från tillträde till seminarium utestänga
dem, som vilja ägna sig åt folkskollärarbanan men ej haft tillfälle
att åtnjuta utbildning vid allmänt läroverk eller annan läroanstalt
med realexamen. I detta hänseende vill jag understryka vad överstyrelsen
framhållit därom, att seminarierna hittills erhållit ett ej oväsentligt
antal av sina mest begåvade och skickliga elever från orter, där
tillfälle icke givits till fortsatt utbildning utöver folk- och fortsättningsskolan.
Denna min ståndpunkt innebär emellertid icke, att jag motsätter
mig förslag om en höjning av det kunskapsmått, som bör krävas
för inträde i den 4-åriga linjen, till en nivå, som i det närmaste motsvarar
realexamens. Rika utbildningsmöjligheter vid sidan av dem, som
föra genom skolorna, stå i våra dagar öppna för studieintresserade. För
en begåvad och ambitiös person, som befinner sig i den relativt mogna
ålder, som är föreskriven för inträde i första klassen, torde det numera
icke möta oöverkomliga svårigheter att genom självstudier förskaffa sig
en utbildning, som svarar mot realexamen. Den, som över huvud taget
icke förmår detta, tillhör enligt min mening icke dem, vilkas tillträde
till folkskollärarutbildning bör underlättas.

Varken de sakkunnigas eller skolöverstyrelsens förslag står i strid
med min nyss tillkännagivna uppfattning. Att jag är mer benägen att
biträda det av de sakkunniga framlagda förslaget beror därpå, att det
enligt min mening är av betydelse, att samtliga de inträdessökande —-oavsett örn de förskaffat sig det stipulerade kunskapsmåttet genom realexamen
eller genom däremot svarande självstudier — böra bedömas
under i möjligaste mån likartade förhållanden och på ett sätt, som tilllåter
jämförelse mellan avlagda prestanda. Det lärer icke kunna bestridas,
att skolöverstyrelsens förslag härutinnan är otillfredsställande och
kan medföra, att de, som ej avlagt realexamen, komma i en i förhållande
till de inträdessökande med realexamen missgynnad ställning. Det
är fara värt, att redan detta förhållande kan avskräcka många av dem,
som skolöverstyrelsen själv önskar som elever vid seminarierna, från att
anmäla sig till inträde, vilket — såsom överstyrelsen framhåller — skulle
innebära en verklig förlust för seminarierna och för folkskolan. Däremot
skulle vid ett biträdande av de sakkunnigas förslag ingen principiell
åtskillnad i prövningshänseende komma att göras mellan nämnda
båda kategorier av inträdessökande.

Jag medgiver, att ett bifall till överstyrelsens förslag skulle kunna
medföra vissa fördelar, såsom en förenklad inträdesprövning och även
ytterligare någon, ehuru relativt obetydlig förbättring av seminarieutbildningen
utöver de sakkunnigas förslag, varjämte tvivelsutan folkskoleseminarierna
skulle på detta sätt erhålla en närmare anknytning till det
allmänna skolväsendet än genom de sakkunnigas förslag. Men dessa

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 100. 35

fördelar synas icke vara av den art, att de uppväga de ovan angivna
olägenheterna med överstyrelsens förslag. Jag vill framhålla, att hinder
icke torde möta att förlänga den tid, som nu tages i anspråk för inträdesprövningar,
med en eller annan dag, därest erfarenheten skulle
giva vid handen, att nämnda tid skulle bliva för knapp.

Vad ovan anförts ger vid handen, att jag i princip biträder de sakkunnigas
förslag till inträdesfordringar. Detaljerna i förslaget torde icke
böra nu upptagas till dryftande. Det lärer få ankomma på Kungl. Majit
att senare företaga dessa spörsmål och de frågor, som därmed hava
samband, exempelvis frågan örn de nuvarande preparandkurserna, till
närmare prövning och avgörande, varvid Kungl. Majit bör vara oförhindrad
att vidtaga de jämkningar i de sakkunnigas förslag, som eventuellt
kunna befinnas motiverade. I nämnda sammanhang torde även
böra prövas det från gymnastiklärarhåll framförda förslaget om anordnande
av inträdesprövning jämväl i ämnet gymnastik. Jag anser mig
emellertid böra redan här framhålla, att det självfallet icke kan ifrågakomma
att, såsom på något håll ifrågasatts, förvandla detta ämne från
övnings- till läsämne.

Den av de sakkunniga föreslagna undervisning splanen torde i allt
väsentligt kunna läggas till grund för de ytterligare överväganden av
frågan, som kunna bliva erforderliga. Den åsyftar beaktansvärda förbättringar
av den nuvarande lärarutbildningen, vilka förbättringar, som
nämnts, till en del skulle möjliggöras genom den höjning av inträdesfordringarna,
som de sakkunniga föreslagit och av mig förordats. Jag vill
särskilt fästa uppmärksamheten på den avsevärda förbättring av den praktiska
lärarutbildningen, som kan ernås genom vissa av de sakkunniga
föreslagna åtgärder, och även på den välbehövliga förstärkningen av
elevernas självständiga arbete, vilken ligger i linje med motsvarande
strävanden, som under de senare åren framträtt på många andra områden
av skolväsendet. Detaljerna i förslaget torde näppeligen böra här
närmare diskuteras. Jag vill emellertid — med hänsyn till de efterföljande
kostnadsberäkningarna — framhålla, att jag i likhet med skolöverstyrelsen
och på de av överstyrelsen anförda skälen anser mig böra
tillstyrka, att ämnet hushållsgöromål även i fortsättningen upptages på
timplanen för folkskoleseminarierna och göres obligatoriskt för de kvinnliga
eleverna, med möjlighet dock till befrielse i vissa fall för dem, som
redan äga motsvarande kunskaper och färdigheter. Jag ämnar i det
följande framlägga förslag örn bibehållande av de nuvarande ordinarie
lärartjänsterna i nämnda ämne. I likhet med överstyrelsen biträder jag
vidare förslaget örn anordnande av en kurs i tal- och röstvård och återkommer
i det följande till kostnadsberäkningarna för denna kurs. Däremot
kan jag icke dela överstyrelsens uppfattning i fråga örn den
frivilliga kurs i finska språket, vilken enligt de sakkunnigas förslag

36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

skulle anordnas vid seminarium, som överstyrelsen bestämmer. Jag
anser för min del, att utbildning på detta område är en nödvändig följd
av 1935 års riksdags av de sakkunniga berörda beslut om införande av
frivillig undervisning i finska språket vid fortsättningsskolan inom de
finsktalande distrikten i Norrbotten, och att denna utbildning snarare
bör förläggas i närheten av de trakter, som skola draga fördel av densamma,
än till någon universitetsstad. Lämpligen bör utbildningen förläggas
till Luleå, på vilken ort enligt mitt i det efterföljande framlagda förslag
skulle komma att finnas folkskoleseminarium. Det torde, enligt vad
jag erfarit, icke vara omöjligt att för denna undervisning förvärva någon
för ändamålet kompetent person.

Kungl. Maj:t lärer senare bliva satt i tillfälle att taga ståndpunkt
till detaljerna i förslaget till undervisningsplan. I sina grunddrag torde
det emellertid kunna utgöra underlag för de efterföljande kostnadskalkylerna.

Sammanjattningsvis innebär alltså min ståndpunkt i huvudsak, att
jag biträder de sakkunnigas förslag till inträdesfordringar och undervisningsplan
vid den 4-åriga seminarielinjen, dock med den avvikelsen, att
jag anser, att undervisningen i hushållsgöromål fortfarande bör i regel
vara obligatoriskt läroämne.

b) De 2-åriga linjerna.

Gällande bestämmelser.

För inträde i studentlinje fordras nu, bland annat, att ha avlagt studentexamen
eller förvärvat den behörighet till ämneslärarinnebefattning
vid allmänt läroverk, som vid högre lärarinneseminariet i Stockholm
avlagd avgångsexamen avser att meddela, att lia blivit godkänd i vederbörlig
inträdesprövning samt att, vad kvinnlig inträdessökande angår,
ha i skolkök genomgått kurs i huslig ekonomi eller på annat sätt förvärvat
förfarenhet i hushållsgöromål. Inträdessökande, som avlagt studentexamen,
skall undergå prov i musik och slöjd ävensom i sådana i
det fyrklassiga seminariets undervisning ingående ämnen eller ämnesgrenar,
med undantag dock av främmande språk och kemi, i vilka sökanden
icke erhållit godkänt vitsord, avseende högsta årsklassen, i studentexamen
eller i därefter undergången fyllnadsprövning, dock att prövning
i geografi må påkallas allenast då sökanden icke kan förete godkänt
vitsord vid flyttning till näst högsta årsklassen av gymnasium eller
lyceum. De ämnen, förutom de två för alla obligatoriska, vari en sökande
i förekommande fall enligt anförda bestämmelser kan avkrävas
inträdesprov, äro: kristendomskunskap, modersmålet, matematik, historia,
geografi, biologi och hälsolära, fysik, teckning samt gymnastik med
lek och idrott. Fordringarna för dessa prov utgöras av insikt och färdighet
i vederbörande ämne i huvudsak motsvarande seminariets kurs

Kungl. Majlis proposition Nr 100.

i ämnet med undantag av sådana delar därav, vilka ingå i den 1-åriga
kursens undervisningsplan.

Såsom redan tidigare framhållits, finnes nu icke någon motsvarighet
till den av mig i det föregående föreslagna linjen för småskollär ar innors
utbildning till folkskollärarinnor.

1932 års seminariesakkunniga.

Studentlinjen. Vad inträdesfordringarna vid denna linje beträffar,
föreslå de sakkunniga — under anförande bland annat, att vid seminarierna
i Kalmar och i Stockholm under åren 1909—1934 endast 3 sökande
med avgångsexamen från högre lärarinneseminarium intagits i
1-årig kurs — att för samtliga sökande till den 2-åriga studentlinjen
skulle krävas avlagd studentexamen. På närmare anförda skäl föreslås
vidare, att sistnämnda sökande skulle prövas i musik men icke i slöjd
samt dessutom undergå ett kortare prov i muntlig framställning i syfte
att få hållpunkter för bedömandet av sökandens allmänna förutsättningar
som undervisare.

Därefter anföres bland annat följande:

Vad slutligen anginge förekomsten av de särskilda, i vissa ämnen erforderliga
prov, vilka den sökande enligt nuvarande bestämmelser hade
att underkasta sig allt efter beskaffenheten av hans studentexamen, hade
förhållandena blivit helt förändrade i och med tillkomsten av differentierad
studentexamen enligt 1928 och 1933 års läroverksstadgor. I fråga
örn sökande, som avlagt sin studentexamen enligt de före år 1928 gällande
bestämmelserna, hade dessa särskilda prov i allmänhet inskränkt
sig till övningsämnena teckning och gymnastik samt för en och annan
sökande dessutom något kunskapsämne. Helt annorlunda ställde sig
förhållandena för studenter, vilka avlagt examen enligt 1928 och 1933
års läroverksstadgor med dess differentiering och valfrihet i fråga om
de ämnen, som studeras under de sista gymnasieåren. Redan nu märktes
en stark ökning av deras antal, som för inträde i 1-årig seminariekurs
måste underkasta sig fyllnadsprövning eller inträdesprov i flera än
de för alla sökande gemensamma prövningsämnena musik och slöjd.
Man kunde för varje år räkna med en ökning av antalet inträdessökande,
vilka hade att underkasta sig antingen fyllnadsprövning eller inträdesprov
i flera ämnen. Vid sådant förhållande hade det synts både
rimligt och lämpligt att undersöka, huruvida man vid en omorganisation
av studenternas utbildning till folkskollärare genom särskilda åtgärder
skulle kunna underlätta övergången från gymnasiet till seminariekursen.
De sakkunniga hade därför söht finna en anordning, varigenom inom
den 2-åriga kursens ram möjlighet skulle kunna beredas eleverna att i
vissa ämnen komplettera sina kunskaper. Härmed skulle vinnas dels
att bördan av kompletteringsarbetet före inträdet vid seminariet kunde
lättas, dels också att de inlagda kompletteringskurserna kunde anordnas
i enlighet med lärarutbildningens speciella syften och önskemål.

Av de i § 9 av 1933 års läroverksstadga föreskrivna ämneskombinationerna
hade sju, av de sakkunniga å sid. 72 i betänkandet närmare

38 Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

angivna synts lämpliga för dem, som efter avlagd studentexamen ville
utbilda sig till folkskollärare. För de studenter, vilka för sina studier
valt någon annan grupp av tillvalsämnen än de angivna, borde för inträde
i studentkursen erfordras fyllnadsprövning, så att deras studentexamen
därigenom komme att motsvara någon av nämnda sju kombinationer.

I fråga om studenter, vilkas examen antingen ursprungligen eller genom
fyllnadsprövning omfattade någon av ifrågavarande ämneskombinationer,
skulle för utbildning till folkskollärare erfordras kompletterande
studier i högst tre av ämnena matematik, geografi, biologi och
hälsolära, fysik samt kemi.

Av kompletteringsämnena intoge matematik en särställning, i det studiet
icke erfordrade något laborativt arbete. Redan det kunskapsmått,
sorn garanterades av godkänd efterprövning i studentexamen å latingymnasiet,
kunde anses giva fullt tillräckliga kunskaper för deltagande i
den 2-åriga kursen. Ännu mera gällde detta givetvis för den, som
undergått efterprövning å realgymnasiet. För samtliga studenter, vilka
icke i sin tillvalsämneskombination hade matematik, gällde emellertid,
att de med förbigående av vissa delar av gymnasiekursen, vilka icke
direkt ägde så stor betydelse för deras lärarverksamhet i folkskolan,
lämpligen kunde på egen hand inhämta vad som bruste i deras kunskaper
i förhållande till det 4-åriga seminariets kurs och sedan underkasta
sig inträdesprov i detta ämne. De speciella metodiska problem,
som hörde samman med folkskolans matematikundervisning, finge de
vid utbildningen till lärare tillfälle att studera dels vid övningslektionerna
i ämnet, dels ock vid undervisningen i ämnets metodik. De sakkunniga
föresloge därför, att för ämnet matematik skulle, vad inträdesfordringarna
anginge, fortfarande gälla samma anordning som hittills:
antingen fyllnadsprövning i studentexamen eller ock avläggande av inträdesprov,
varvid för godkänt vitsord skulle fordras insikter i huvudsak
motsvarande kursen för den 4-åriga linjen.

Vad beträffade övriga ämnen, som enligt de sakkunnigas mening borde
bli föremål för kompletterande studier—geografi, biologi och hälsolära,
fysik samt kemi — märktes, att i ämnet kemi erfordrades enligt den
nuvarande organisationen icke något inträdesprov, ej heller någon fyllnadsprövning.
Den, som vid inträdet ej hade vitsord i ämnet, bereddes
nämligen tillfälle att vid seminariet få särskild undervisning däri. Kursplanen
för ämnet kemi i studentkursen toge fasta på sådana delar, vilka
vore av särskild vikt för undervisningen i folkskolan. Undervisningen
vore förlagd till tid utom timplanen. Det hade synts de sakkunniga
lämpligt, att jämväl beträffande ämnena geografi, biologi och hälsolära
samt fysik föreslå samma anordning, som redan nu funnes i fråga örn
ämnet kemi. I samtliga dessa ämnen borde alltså inom den 2-åriga linjen
beredas utrymme för särskild kompletterande undervisning för de
studenter, som vore i behov därav". Genom en sådan anordning vunnes
ock den fördelen, att läraraspiranterna bleve insatta i det experimentella
studiet av dessa ämnen med särskild vikt lagd pa sådana delar av
respektive ämnen, vilka vore av betydelse för undervisningen i folkskolan.
Beträffande dessa fyra ämnen skulle inträdesprov alltså icke krävas
till den 2-åriga linjen av de studenter, i vilkas examen inginge någon
av ovannämnda ämneskombinationer. Det borde likväl stå sådan

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 100.

sökande fritt att, därest han så önskade, få underkasta sig inträdesprov
i något eller några av ämnena geografi, biologi och hälsolära, fysik samt
kemi. Beträffande dylikt prov skulle, liksom i fråga om prov i andra
ämnen, vilka inginge i det 4-klassiga seminariets undervisning och i
vilka sökanden icke erhållit godkänt vitsord, avseende högsta årsklassen,
i studentexamen eller i därefter undergången fyllnadsprövning, för godkänt
vitsord fordras insikt och färdighet i huvudsak motsvarande seminariets
kurs i ämnet med undantag av sådana delar därav, som inginge
i den 2-åriga kursens undervisningsplan. Prov i främmande språk borde,
i likhet med vad nu vore fallet, icke fordras för inträde i studentkurs.

Beträffande den av de sakkunniga för studentlinjen föreslagna undervisning
splanen hänvisas till betänkandet. Till belysande av densamma
återgives nedan en jämförelse mellan den föreslagna timplanen och den
nuvarande timplanen för den 1-åriga linjen.___

De sakkunnigas förs	lag		Gällande bestämmelser
.. Ämnen	Klass I	Klass II	Summa	Ämnen	Timmar
1 Kristendomskunskap.....	2	1	3	Kristendomskunskap.....	2
j Modersmålet.........	3	1	4	Modersmålet.........	2
j Matematik..........	—	—	—	Hälsolära...........	1
i Historia............	—	—	—	Ekonomilära.........	2
I Samhällslära .........	—	4	4	Psykologi och pedagogik .	5
• Geografi............	—	—	—
\| Biologi och hälsolära ....	2 V»	—	271
; Fysik.............	—	—	—
Kemi.............	—		—
Engelska språket.......	—	—	—
Psykologi och pedagogik . . .	4	4	8
Biblioteksteknik.......	V»	—	V»
	12	10	22
Teckning...........	2	1	3	Teckning...........	2
Välskrivning .........	V*	—	7»	Musik.............	2
Musik.............	2	2	4	Trädgårdsskötsel.......	3
Trädgårdsskötsel.......	2	17»	37»	Gymnastik med lek och idrott	6l
Slöjd..............	4	4	8
Gymnastik med lek och idrott	5	5	10
	151/»	137»	29
Praktisk utbildning:				Praktisk utbildning......	!>
metodik...........	47»	3	77»
gruppövningar.......	2	37»	57»
	67»	67»	13
Summa timmar	34	30	64	Summa timmar i veckan	342

1 För kvinnliga elever 4.

* » » % 32.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

lill tid utom timplanen vöre nu förlagd, anföra de sakkunniga, bland
annat

lek och idrott under lärares ledning (i allmänhet 2 veckotimmar), manlig
slöjd (5 veckotimmar) och husligt arbete (7 veckotimmar). I lek
och idrott hade samtliga elever att deltaga; beträffande manlig slöjd
och husligt arbete vöre deltagandet däremot beroende av örn elevs begäran
därom bifölles av rektor i samråd med de lärare, som undervisade
vid kursen, samt av seminariets läkare. Emellertid hade vid seminariet
i Växjö under en lång följd av år alla eleverna deltagit i slöjdundervisningen,
och vid seminariet i Stockholm hade de allra flesta åtnjutit
undervisning i husligt arbete. Vid båda seminarierna hade dessutom
särskild undervisning i välskrivning varit anordnad för samtliga
elever under åtminstone en halv veckotimme. Den sammanlagda undervisningstiden
hade för samtliga elever på detta sätt vid de nämnda seminarierna
kunnat uppgå till 41V* veckotimmar. Av denna tid komme
på de teoretiska ämnena 12, på övningsämnena 20 V* och på den praktiska
lärarutbildningen 9 timmar. Härtill hade för vissa elever kommit
likaledes utom timplanen förlagd undervisning i körsång, kemi och frivillig
teckning.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle till tid utom timplanen förläggas
motsvarande undervisning, som enligt det ovanstående skulle förekomma
vid den 4-åriga linjen, med undantag för den frivilliga kursen i tyska
men med tillägg av ovannämnda kompletteringskurser.

Vid fördelningen av undervisningstiden mellan studentlinjens båda
klasser hade de sakkunniga sökt att, med ledning av enahanda synpunkter,
som anförts i fråga örn den 4-åriga linjen, särskilt i den 2-åriga
linjens sista klass bereda erforderlig tid för elevernas praktiska lärarutbildning
och utrymme för deras mera självständiga arbete i form av
specialstudium, för vilket liksom i den 4-åriga linjens sista klass borde
beredas en sammanhängande tid av 4 timmar per vecka. Ökningen av
timantalet för den obligatoriska undervisningen från ovan beräknade
41 Vs timmar till de föreslagna 64 timmarna, eller 22 Va timmar, fördelade
sig på de teoretiska ämnena (inklusive biblioteksteknik) med 10
timmar, på övningsämnena med 8 Va timmar och på den praktiska lärarutbildningen
med 4 timmar.

Vad den praktiska lärarutbildningen beträffar, vilken i den 1-åriga kursen
nu är ordnad enligt samma principer som inom det 4-åriga seminariet,
hade de sakkunniga

genom att bland annat föreslå, att eleverna vid grupplektionerna
skulle uppdelas på samma sätt, som förutsatts för de båda sista klasserna
inom den 4-åriga linjen, och genom ökning av antalet serielektioner
samt tiden för heldagsbesöken sökt vinna en förbättring av den
praktiska lärarutbildningen, varigenom antalet elevlektioner kunnat ökas
från 50 till 73 utan att timtalet för gruppövningarna behövt förstärkas
med mer än en halv timme. Tiden för behandlingen av metodiska frågor
hade däremot i förslaget fått en högst avsevärd utökning, från 4
till 7 Vs timmar. Av dessa vore sammanlagt 5 timmar avsedda för den

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 100.

metodiska undervisningen i ämnena matematik, geografi, biologi och
hälsolära, fysik samt kemi. I anvisningarna till den praktiska lärarutbildningen
hade de sakkunniga föreslagit särskilda anordningar i syfte
att undvika den olägenheten vid den nuvarande 1-åriga kursen, att eleverna
så gott som omedelbart vid läsårets början måste hålla lektioner
i övningsskolan. För övrigt omfattade de sakkunnigas förslag för den
praktiska lärarutbildningen samma anordningar som upptagits för den
4-åriga linjen.

Linjen för småskollärarinnors utbildning till folkskollärarinnor.
Beträffande de av de sakkunniga för denna linje ifrågasatta
inträdesfordringarna hänvisas till det föregående ävensom till betänkandet.
Till belysande av undervisningsplanen, i fråga örn vilken i
övrigt hänvisas till betänkandet, återgives nedan förslaget till timplan.
Anmärkas må, att de sakkunniga förutsatt, att undervisningsplanen tills
vidare skulle hava provisorisk karaktär och — sedan närmare erfarenheter
vunnits — ersättas med definitiva föreskrifter.

Ämnen	Klass lil2*	Klass IV2**	Summa
Kristendomskunskap.............	2	2	4
Modersmålet.................	2	2	4
Matematik..................	3 7»	4	77»
Historia....................	37»	—	37»
Samhällslära .................	37»	—	37»
Geografi....................	27»	—	27»
Biologi och hälsolära............	2	2	4
Fysik.....................	3	3	6
Kemi......................	2	27»	4''/2
Engelska språket...............	4	3	p* 1
Psykologi och pedagogik..........	1	2	3
	29	207»	497»
Teckning...................	1	1	2
Musik.....................	2	2	4
Trädgårdsskötsel...............	1	2	3
Slöjd......................	—	2	2
Gymnastik med lek och idrott.......	4	4	8
Praktisk utbildning:	8	11	19
metodik...................	7»	7»	1
gruppövningar...............	7»	2	27»
	1	27»	37»
Summa timmar	38	34	72

* Avser den första årsklassen i kursen.
» andra » » »

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 100.

Till tid utom timplanen skulle förläggas

frivilliga laborationer under lärares ledning i geografi, biologi och hälsolära,
fysik samt kemi, sammanlagt 2 veckotimmar;

körsång under lärares ledning, 1 veckotimme;

frivillig teckning under lärares ledning, 1 veckotimme.

Myndigheterna.

Skolöverstyrelsen har förklarat sig vilja i huvudsak tillstyrka vad de
sakkunniga föreslagit i fråga örn inträdesfordringar och inträdesprövning
till studentlinjen. Beträffande de föreslagna kompletteringskurserna har
överstyrelsen dock anfört följande erinringar.

Överstyrelsen ville först nämna, att de lärarkollegier, som yttrat sig
örn de föreslagna kompletteringskurserna, icke haft något att invända
mot deras inrättande.

För att folkskollärarexamen å den 2-åriga linjen skulle bliva fullt likvärdig
med folkskollärarexamen å den 4-åriga borde fordras, att studenterna
vid sin avgång från seminariet ägde kunskaper i samma ämnen
och till i huvudsak samma mått som elever, som utexaminerats från
den 4-åriga linjen. På grund av den vidsträckta differentieringen i den
nuvarande studentexamen kunde det emellertid hända, att en student
vid sitt inträde å seminariet saknade tillräckliga kunskaper i vissa av
det 4-åriga seminariets ämnen, vilka icke vore upptagna å den 2-åriga
linjens undervisningsplan. 1 själva verket motsvarade icke någon av
den nuvarande studentexamens ämneskombinationer fullt de krav, som
den 2-åriga linjen ställer på de sökandes förkunskaper. I vidrigaste
fall kunde en student på grund av den ämneskombination, han valt,
sakna behövliga förkunskaper i fem av seminariets ämnen. För att examen
å den 2-åriga linjen skulle beträffande ifrågavarande ämnen bliva
likvärdig med examen å den 4-åriga, kunde man tänka sig, antingen att
fyllnadsprövning i studentexamen erfordrades före inträde å seminariet,
eller att seminariet anordnade kompletteringskurser i dessa ämnen, eller
ock att inträdesprövning i ämnena verkställdes.

Ur organisationssynpunkt vore det givetvis enklast, att fyllnadsprövning
föreskreves i sådana ämnen å den 4-åriga linjens undervisningsplan,
vilka saknades i vederbörandes studentexamen och ej förekomme
i den 2-åriga linjens undervisning. Emellertid syntes det överstyrelsen,
att denna föreskrift skulle bliva onödigt sträng, i synnerhet som fordringarna
i studentexamen i vissa av de ämnen, varom här vore fråga,
vore högre än motsvarande fordringar å den 4-åriga seminarielinjen.
Överstyrelsen ville därför i likhet med de sakkunniga förorda, att möjlighet
bereddes eleverna att under seminarietiden komplettera sina kunskaper
i vissa ämnen. Överstyrelsen ville förorda detta ej blott för att
härmed underlätta övergången från gymnasiet till seminarierna utan ock
av det skälet, att en sådan kompletteringskurs inom seminariet kunde
givas en mera praktisk-pedagogisk prägel och därigenom bliva eleverna
till större gagn för deras blivande kall än vad en fyllnadsprövning i
studentexamen kunde bliva. — Att överstyrelsen dock ställde sig tveksam
inför de sakkunnigas förslag till kompletteringskurser berodde därpå,
att överstyrelsen funne det svårt för eleverna att medhinna komplet -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

teringskurser i den omfattning, som skulle kunna bliva följden av de
sakkunnigas förslag. Överstyrelsen ville föreslå, att det antal kompletteringskurser,
som en elev kunde få genomgå, begränsades till två, och
att fyllnadsprövning skulle erfordras i övriga av ifrågavarande ämnen.
Det torde dock måhända bliva nödvändigt att vid varje seminarium ha
möjlighet att anordna samtliga fyra kurser, men då antalet elever i varje
kurs efter överstyrelsens förslag sannolikt skulle bli ganska begränsat,
torde envar av dessa kurser ej behöva anordnas oftare än vartannat år.
För varje år skulle därigenom kursernas antal inskränkas till två vid
varje dubbelseminarium.

Överstyrelsen kunde i huvudsak tillstyrka de sakkunnigas förslag till
undervisningsplan för den 2-åriga seminarielinjen. Den omarbetning
därav, som överstyrelsen emellertid funne nödvändig, ämnade överstyrelsen
senare verkställa. De ändringar i timplanen, som överstyrelsen
därvid eventuellt komme att föreslå, vore ej av så genomgripande art,
att de icke kunde falla inom ramen för de sakkunnigas kostnadsberäkningar.

Vidare har överstyrelsen, såsom redan av det föregående framgår, i
huvudsak tillstyrkt förslaget till kurs för småskollärarinnors utbildning
till jolkskollärarinnor.

Departementschefen.

De sakkunnigas förslag till intriidesfordringar och undervisningsplaner
för de 2-åriga linjerna torde i allt väsentligt kunna läggas till grund
för den fortsatta behandlingen av dessa frågor. Beträffande undervisning
i ämnet hushållsgöromål hänvisas dock till vad jag i det föregående
anfört. Det synes få ankomma på Kungl. Majit att senare företaga
nämnda förslag till avgörande, därvid ställning även torde böra
tagas till skolöverstyrelsens förslag till begränsning av antalet kompletteringskurser.

Efterföljande kostnadskalkyler synas kunna i huvudsak grundas på
det av de sakkunniga framlagda timplansförslaget.

C. Behovet av folkskollärare.

Rådande förhållanden.

Folkskoleseminariernas nominella examinationskapacitet har, med utgångspunkt
från ett antal av 30 elever per examinationsavdelning, genom
indragning av fyra folkskoleseminarier och fem tillfälliga studentkurser
nedbringats från 930 lärare under läsåret 1922—1923 till BOO lärare under
läsåret 1935—1936. Den verkliga examinationen av folkskollärare har
emellertid, såsom 1932 års seminariesakkunnigas efterföljande utredning
ger vid handen, uppgått till betydligt lägre siffror.

Kungl. Majds proposition Nr 100.

1932 års seminariesakkunniga.

De sakkunniga framhålla, efter en redogörelse för tidigare undersökningar
på området, att det framtida lärarbehovet beror av två variabla
faktorer, nämligen

a) förändringar i lärarbeståndet samt

b) förändringar i skolorganisationens art och omfattning.

Därefter anföra de sakkunniga:

Lärarbeståndet bestämdes av tillströmningen av nya lärare samt av
avgången av lärare genom pensionering, dödsfall, övergång till annat
yrke, giftermål eller annan anledning.

Skolorganisationens art och omfattning bestämdes ej blott av de åtgärder,
som vidtoges för att förbättra skolväsendet, såsom förändringav
mindre folkskolor till egentliga folkskolor eller av halvtidsläsande
skolor till heltidsläsande, förlängning av den obligatoriska skoltiden,
exempelvis genom införande av ett sjunde skolår, centralisering av skolväsendet,
exempelvis genom skolskjutsar eller inackordering av skolbarn,
och förbättring över huvud taget av de befintliga skolformerna, utan
även av antalet inom folkskolan undervisade barn. Antalet undervisade
barn berodde väsentligen av nativitetsutvecklingen men även av åtgärder
för förbättring av skolväsendet. Sådana åtgärder kunde nämligen öka
tillströmningen till folkskolan av barn, som i annat fall skulle ha åtnjutit
enskild undervisning.

Få av de rörelsemoment, som inginge i de båda ovannämnda faktorer,
vilka påverkade det framtida lärarbehovet, kunde med någon större säkerhet
uppskattas, och endast ett par av dem kunde på ett tillfredsställande
sätt siffermässigt mätas. De framtida förändringarna i lärarbeståndet
torde relativt lättast kunna göras till föremål för prognoser.
Vida svårare vore det att med någon större grad av tillförlitlighet ställa
prognoser beträffande de framtida förändringarna av skolorganisationens
art och omfattning.

Såsom det redan sagda gåve vid handen, vore den framtida skolorganisationen
väsentligen beroende av å ena sidan de förbättringar av skolväsendet,
som kunde komma att vidtagas, å andra sidan, sådant läget
nu vore, nativitetsminskningen. Den förra faktorn torde som regel verka
i riktning mot en ökning av lärarbehovet men även kunna åstadkomma
en minskning av detsamma, exempelvis genom att stimulera till koncentration
av skolväsendet. Den senare faktorn, nativitetsminskningen,
torde i allmänhet vålla en nedgång i lärarbehovet men kunde även i
viss utsträckning verka i motsatt riktning genom att den utnyttjades för
förbättring av skolväsendet, minskning av antalet i varje klassavdelning
undervisade barn etc.

Det läge i sakens natur, att det under dessa förhållanden, såsom skolöverstyrelsen
vid upprepade tillfällen framhållit, vore ytterligt svårt att
ställa säkra prognoser rörande det framtida behovet av lärare. Självfallet
ökades svårigheterna, ju längre tid prognoserna omfattade. Nu
nämnda förhållanden hade framkallat snabba skiftningar i uppfattningen
rörande vilken examination av elever från seminarierna som vid varje
särskild tidpunkt skulle vara den lämpligaste.

Till belysande härav lämna de sakkunniga vissa uppgifter rörande
av skolöverstyrelsen under åren 1932—1934 utförda beräkningar rörande

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

intagning av elever vid folkskoleseminarierna samt belysa samma förhållande
med följande översikt av de olika meningar rörande examinationens
lämpliga omfattning, som förelågo vid behandlingen vid 1932
års riksdag av frågan örn folkskoleseminariernas omorganisation:

Antal årligen
examinerade

1929 års seminariesakkunniga......................... 610

Reservanten Almkvist...................o....._••••;• 575

Byråchefen Göransson: för tiden från 1930 något tiotal ar

framåt.......................................... 475

Byråchefen Göransson: för tiden från 1934—1935 till 1964

“1965 ...................... 572

Lektor Wahlund: från 1935 tills vidare................. 450

Skolöverstyrelsen................................... 548

Departementschefen ................................ 450

Riksdagen........................................ 530

De sakkunniga framhålla, att under perioden 1923—1935 antalet ärligen
examinerade folkskollärare på grund av vidtagna inskränkningar
i stort sett befunnit sig i ganska stadigt sjunkande, vilket framginge av
efterföljande översikt:

Antal exa- % Antal exa Ar

minerade minerade

1923 ............... 885 1930 418

1924 ................ 876 1931 426

1925 919 1932 419

1926 ............... 857 1933 467

1927 . 747 1934 469

1928 ................ 626 1935 480

1929 ................ 612

Som nämnts hade 1932 års riksdag ansett, att folkskoleseminarieorganisationen
skulle anpassas efter en examination av över 500 folkskollärare
per år. Av de här ovan lämnade uppgifterna inhämtades emellertid,
att intagning vid seminarierna under de efterföljande åren icke
ägt rum till större antal än högst 370 elever, alltså till ett tal, väsentligt
understigande den lägsta av de vid 1932 ars riksdag föreliggande
prognoserna rörande behovet för framtiden av nya lärare (450). Den
snabba utvecklingen på området hade till sist medfört, att 1935 års riksdag
i nära överensstämmelse med ett av de sakkunniga framlagt förslag
praktiskt taget inhiberat intagningen av elever vid folkskoleseminarierna.

De sakkunniga hade velat fästa uppmärksamheten vid det nu sagda
lika mycket för att belysa de svårigheter, vilka mötte vid beräkningar
på förevarande område, som för att understryka det faktum, att de
beräkningar rörande den framtida examinationen av folkskollärare, som
förelegat vid 1932 års riksdag, redan efter två å tre år befunnits föråldrade
och tilltagna i överkant. 1

1 Medeltalet mellan den högsta (610) och den lägsta (450) beräknade siffran.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

En av orsakerna till den bristande överensstämmelsen mellan kalkylernas
slutresultat och det verkliga läget, sådant det visat sig efter någon
tid, torde lia varit, framhålla de sakkunniga, att vid beräkningarna väl
beaktats sådana omständigheter som lärarnas avgång från yrket och
förutsebara förändringar i den yttre skolorganisationen men alltför liten
uppmärksamhet ägnats åt en så kraftigt verkande faktor som nativitetsutvecklingen.
De sakkunniga hade eftersträvat att vid sina beräkningar
rörande det framtida lärarbehovet bereda nativitetsutvecklingen en framskjuten
plats i kalkylerna, men ville framhålla, att dessa beräkningar
givetvis icke kunde giva mer än en ungefärlig bild av den kommande
utvecklingen.

Beträffande detaljerna i de sakkunnigas omfattande utredning örn
lärarbehovet hänvisas till betänkandet (sid. 112—149). Huvudpunkterna
i denna utredning äro följande.

Utgångspunkten för undersökningen är en med bistånd av folkskolinspektörerna
utförd inventering av det nuvarande antalet lärartjänster
och beräkning av det för vart och ett av åren 1934—1941 erforderliga
antalet sådana tjänster. Med hjälp av sistnämnda uppgifter, som ingivits
i mars 1934, och beräkningar rörande de förändringar, som det
nuvarande beståndet folkskollärare i framtiden kan förväntas undergå,
har förre byråchefen E. Göransson på uppdrag av de sakkunniga verkställt
kalkyler rörande det årligen till och med år 1955 erforderliga
antalet nya folkskollärare. Folkskolinspektörerna hava, framhålla de
sakkunniga, i sina nyssnämnda uppgifter tagit hänsyn även till förändringarna
i fråga om barnantalet inom skoldistrikten. Dessa beräkningar
sträcka sig emellertid som nämnts endast fram till vårterminen 1941.
Elevintagningen vid de 4-åriga folkskoleseminarierna skulle sålunda intill
vårterminen 1937 kunna anpassas efter det av inspektörerna sålunda
beräknade lärarbehovet. Däremot saknas, anföra de sakkunniga, hållpunkter
för bedömandet av elevintagningens storlek under de efterföljande
åren. Härav kan dragas den slutsatsen, att Göranssons utredning
enligt de sakkunnigas mening icke lämnade ett uttömmande svar på
frågan huru många lärare, som i framtiden kunde vara erforderliga.
På uppdrag av de sakkunniga hade därför professorn F. J. Linders verkställt
en utredning om den framtida beräknade nativitetsutvecklingens
inverkan på barnantalet i skolorna fram till och med år 1955. Att denna
tidpunkt valts berodde till en del därpå, att de redan observerade födelsetalen
tilläte relativt säkra slutsatser beträffande barnantalet i skolorna
fram till åtminstone år 1945 och att barnantalet i skolorna under tiden
1945—1955 med ur statistisk synpunkt någorlunda tillfredsställande säkerhet
kunde beräknas på grundval av nämnda födelsetal.

Linders ifrågavarande utredning bygger på hypoteser rörande utvecklingen
av dödligheten och fruktsamheten och har lett fram till vissa

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

siffror rörande antalet barn i folkskolan fram till och med år 1955.
Resultatet belyses av nedanstående tabell:

Å r	Antal barn i folkskolan i °/oo av motsvarande antal åren 1931 — 1935
	max.	min.
1931—1935 ..............	1,000	1,000
1936—1940 ...............	889	887
1941—1945 ...............	785	782
1946—1950 ...............	670	666
1951—1955 ...............	578	555

Med utgångspunkt från ifrågavarande beräknade barnantal har uppskattats
behovet av antalet lärare, därvid räknats med att antalet barn
per lärare på folkskolestadiet, som approximativt beräknats hava år 1928
utgjort 30.2 och år 1933 27.2, komme att år 1939 uppgå till 24.2 och att
det under de tio därpå följande åren komme att successivt minskas till
20, till vilken siffra barnantalet skulle uppgå under vart och ett av åren
1950—1955.

Nämnda kalkyler hava lett fram till nedanstående av Linders framlagda
förslag till examination av folkskollärare:

	Årligen examinerade	Summa examinerade
Å r	manliga folkskol- lärare	kvinnliga folkskol- lärare
1939—1942.......	185	174	359
1943-1946.......	176	162	338
1947—1950.......	65	80	145
1951-1955.......	57	48	105

Såsom ovan framhållits, äro dessa siffror grundade på bland annat
vissa av folkskolinspektörerna i mars 1934 till de sakkunniga lämnade
uppgifter. De sakkunniga anföra emellertid, att inspektörerna i senare,
i september samma år ingivna uppgifter kommit till ett resultat, som
innebure, att endast omkring 47 procent av den minskning av antalet
folkskollärar^''änster fram till vårterminen 1941, som inspektörerna i sina
marsuppgifter ansett vara möjlig, enligt septemberuppgifterna skulle vara
att ernå. Enligt de sakkunnigas mening torde en av anledningarna till
inspektörernas beräkningssätt i mars 1934 ha varit, att de vid denna
tidpunkt ännu ej hunnit bilda sig en klar uppfattning örn möjligheten

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

att genomföra de rationaliseringsåtgärder, som kungörelsen den 20 juli
1933 (nr 507) örn tillsättning i vissa fall av lärare vid folk- och småskolor
gåve anvisning örn. På uppdrag av de sakkunniga har Linders
reviderat sitt i nyss anförda tabell framlagda förslag med hänsyn till
inspektörernas ändrade uppgifter. Av Linders nya beräkningar framgår,
anföra de sakkunniga, att de i sista kolumnen av sistnämnda tabell införda
talen skulle, örn de av inspektörerna i september 1934 lämnade
uppgifterna toges till utgångspunkt, bli 362, 339, 159, respektive 101 för
vederbörande tidsperioder. Detta resultat sammanfölle så nära med det
i tabellen angivna, att de sakkunniga ansåge sig kunna utgå från inspektörernas
marsuppgifter, då de sakkunniga toge ståndpunkt till frågan
om behovet av nya lärare.

Efter att hava bedömt de osäkerhetsmoment, som vore förenade med
undersökningen, framhålla de sakkunniga därefter följande:

De sakkunniga holle före, att man för närvarande torde kunna utgå
från att de av Linders företedda siffrorna gåve en förhållandevis riktig
bild av läget. Åtminstone torde detta gälla för de tio närmaste åren,
beträffande vilka beräkningarna grundade sig på redan observerade födelsetal.
För egen del ansåge de sakkunniga, att folkskoleseminarieorganisationens
examinationskapacitet borde för de tio närmaste åren avpassas
efter en normal årlig produktion av 360 folkskollärare, alltså
bestämmas till den examination, som Linders angivit för åren 1939—
1942. Starka skäl talade emellertid för att organisationsramen gjordes
så elastisk, att den tilläte ganska betydande jämkningar i nämnda examinationstal.
Ä ena sidan hade man enligt Linders att örn ett tiotal
år vänta en avsevärd sänkning av examinationsbehovet. Å andra sidan
kunde det tänkas, att skolorganisatoriska åtgärder kunde komma att öka
lärarbehovet eller nativitetskurvan följa en annan riktning än den av
Linders beräknade. Seminarieorganisationen borde avpassas efter dessa
skiftningar genom förändringar i examinationstalen. I detta syfte hade
de sakkunniga eftersträvat att bereda betryggande marginaler för en
utvidgning av examinationen. De framlade därför förslag till en organisation
av folkskoleseminarierna, som tilläte en ökning av nyss angivna
normala examination upp till 400 å 450 lärare men även en ganska avsevärd
minskning av sagda examination. De sakkunniga saknade anledning
och ansåge det ej heller möjligt att närmare angiva, till vilka tal
examinationen borde fixeras under åren längre bort i framtiden än för
de tio närmaste åren. De förutsatte, att skolöverstyrelsen — liksom
hittills skett — årligen till Kungl. Majit ingå ve utredning och förslag
rörande behovet av nya lärare under de nästföljande åren samt att elevintagningen
vid seminarierna anpassades med hänsyn härtill. Vid dessa
beräkningar konnie överstyrelsen givetvis att fästa särskild uppmärksamhet
vid nativitetsutvecklingen.

Slutsatsen av de sakkunnigas undersökningar vore sålunda, att den
blivande organisationen av folkskoleseminarierna borde beräknas efter
en årlig examination av 360 folkskollärare samt att den — för att tillgodose
ett på grund av skolorganisatoriska åtgärder eller på grund av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

ökning i nativiteten uppstående stegrat behov av folkskollärare — borde
inrymma möjligheter till en ökning av examinationskapaciteten upp till
400 eller 450 lärare. Givetvis komme den även att medgiva en lägre
examination än 360 lärare per år.

Av det efterföljande framgår, att enligt de sakkunnigas förslag folkskoleseminarieorganisationen
skulle inrymma 15 examinationsavdelningar
eller — därest obligatoriskt sjunde skolår skulle införas — 16 sådana
avdelningar. Härvid hava de sakkunniga räknat med 24 elever per avdelning
(16 avdelningar skulle alltså medgiva en årlig examination av
384 folkskollärare), men framhållit, att man genom en tillfällig ökning
av numerären i seminarieklasserna skulle kunna öka examinationen med
— vid 15 examinationsavdelningar — upp till 60 lärare per år. Vidare
hava de sakkunniga i sitt förslag till förläggning av folkskoleseminarierna
berett utrymme för en 17:e examinationsavdelning, som skulle
kunna tagas i anspråk, örn ytterligare behov av lärare skulle komma
att föreligga.

Myndigheterna.

Skolöverstyrelsen har anfört följande:

Överstyrelsen hade vid upprepade tillfällen framhållit, hur ytterligt
svårt det vore att söka ställa säkra prognoser rörande det framtida behovet
av folkskollärare. Varje ny utredning av denna fråga hade givit
ett annat resultat än de föregående. Överstyrelsen holle för troligt, att
ej heller den utredning, som de sakkunniga utfört, varit i stånd att
lämna ett så tillförlitligt resultat, att det med någon större grad av
säkerhet kunde läggas till grund för utformandet av en framtida seminarieorganisation.

Vad beträffade själva utgångspunkten för de sakkunnigas beräkningar
rörande det framtida lärarbehovet, nämligen antalet folkskollärare år
1939, hade redan de sakkunniga framhållit, att denna utgångssiffra kunde
väntas vara i viss grad oriktig. Denna siffra vore nämligen grundad på
de beräkningar, som folkskolinspektörerna i mars 1934 företogo rörande
lärarbehovet under läsåren 1934-—1941. Dessa beräkningar gåvo vid handen,
att antalet folkskollärare år 1933 skulle ha nått maximum och att
det därefter under tiden 1934—1941 skulle successivt sjunka från 16,030
till 15,418. Det visade sig emellertid, att folkskolinspektörerna vid senare
beräkningar funnit sina nyss nämnda uppgifter ej överensstämma
med den faktiska utvecklingen av lärarantalet. Redan hösten 1934 meddelade
de sålunda, att lärarantalet fortfarande stigit, och att minskningen
för de närmaste åren ej skulle nå den omfattning, de förut beräknat.
Nya rapporter från folkskolinspektörerna hösten 1935 meddelade,
att lärarnas antal ytterligare stigit och att inspektörerna nu förutsade
någon ökning för år 1936 och därefter en mindre sänkning för år 1937.
Enligt sistnämnda beräkningar skulle antalet folkskollärare år 1937 utgöra
16,238, mot det av de sakkunniga anförda talet 15,712 (sid. 124).
Den förra siffran torde få anses ligga verkligheten närmare än den senare,
som lämnats vid en tidigare tidpunkt. Härav torde även följa,

Bihang lill riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 100.

Kungl. May.ts ''proposition Nr 100.

att den siffra för år 1939 (sid. 135), varmed de sakkunniga räknade, icke
kunde vara riktig. Skillnaden mellan inspektörernas senast beräknade
siffra för år 1937 och nämnda siffra för år 1939 vore icke mindre än
713, och det funnes ingen sannolikhet för att lärarantalet skulle på två
år kunna sjunka med sä stor hastighet. Överstyrelsen ansåge sig alltså
på goda grunder kunna påstå, att det lärarantal, som utgjorde utgångspunkten
för de sakkunnigas beräkningar rörande det framtida lärarbehovet,
vore alltför lågt beräknat. Måhända komme det att visa sig att
deras siffra med några 100-tal understigit den faktiska siffran för år 1939.

Här kunde naturligtvis invändas att även om de sakkunnigas beräkningar
rörande antalet lärare år 1939 skulle vara oriktiga, och även örn
motsvarande siffror för de efterföljande åren på grund härav skulle vara
för lågt beräknade, behövde därför icke de sakkunnigas siffror rörande
det framtida behovet av nya lärare — per år räknat — vara för lågt
tilltagna, under förutsättning blott att minskningen i antalet lärartjänster
komme att ske med samma hastighet, som de sakkunniga beräknat.
Vissa skäl talade emellertid för, att kurvan för lärarantalets förändringar
icke komme att sjunka på det sätt de sakkunniga förutsade. Som redan
nämnts, hade folkskolinspektörerna kunnat konstatera, att lärarantalet
icke komme att nedgå i den takt de tänkt sig vid den tidpunkt,
då de lämnade sina rapporter till de sakkunniga. Allt talade visserligen
för att vi nu nått lärarantalets maximum, men det vore föga sannolikt,
att kurvan — åtminstone under de närmaste åren •— skulle sjunka i enlighet
med de sakkunnigas beräkningar. Under sådana förhållanden bleve
givetvis behovet av nya lärare större än vad de sakkunnigas utredning
visade.

Även en annan sak måste i detta sammanhang uppmärksammas. Om
också antalet barn i skolåldern på grund av den sjunkande nativiteten
komme att minskas på det sätt de sakkunniga förutsade, kunde givetvis
icke lärarantalet tänkas komma att sjunka i samma takt som barnantalet.
De sakkunniga hade uppmärksammat detta och antoge, att barnantalet
per klassavdelning skulle sjunka från 24,2 år 1939 till 20 under
år 1950 men därefter hålla sig vid detta senare tal. Förmodligen vore
emellertid dessa tal för högt beräknade. Redan utgångssiffran för år
1939 (24,2) måste vara för hög, då de sakkunniga vid fastställande av
denna siffra utgått från ett lärarantal för år 1939, som enligt vad förut
påpekats, måste anses för lågt. Och att barnantalet per klassavdelning
under 1950-talet skulle hålla sig vid 20 vore icke sannolikt, örn antalet
barn i skolåldern skulle sjunka med den hastighet, som de sakkunniga
beräknade. Det av de sakkunniga anförda talet 20 syntes dessutom
vara en alldeles på måfå vald siffra. Detta finge måhända i och för sig
icke anses märkvärdigt, enär det vore uppenbart, att varje antagande
rörande klassnumerären i folkskolan under 1950-talet måste bliva blott
en gissning, men det visade på vilka lösa grunder de sakkunnigas beräkningar
vilade, då det gällde den tid, som icke läge oss allra närmast.
En feluppskattning av här ifrågavarande siffra nied endast en eller ett
par enheter kunde betyda en högst väsentlig skillnad i det beräknade
lärarantalet.

Lektorn B. Asplind hade sålunda beräknat, att, därest under ett visst
angivet år klassnumerären i medeltal skulle vara 19 i stället för 20, så
betydde detta ett ökat behov av icke mindre än 800 lärare.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 100.

Av de lärarkollegier, som yttrat sig rörande det framtida lärarbehovet
och seminariernas examinationskapacitet, hade de flesta ansett, att de
sakkunnigas utredning kommit till alltför lågt resultat. De framhölle
därvid vissa av de synpunkter, som överstyrelsen ovan anfört, samt påpekade
vissa faktorer, vilka föranledde en ökning i behovet, och vilka
de sakkunniga enligt deras mening icke tillräckligt beaktat, exempelvis
biträdande lärarinnors avgång, de mindre folkskolornas övergång till
folkskolor, lärares övergång till universitet eller till andra yrken samt
införande av ett obligatoriskt sjunde skolår. Det framhölles även, att
tillgången på lärare ej finge bli så knapp, att svårigheter uppstode för
skoldistrikten att anskaffa vikarier. Hänsynen till barnens bästa fordrade
att även på folkskolans område någon konkurrens vid lärarförordnanden
funnes. Man påpekade även det okloka i att alltför mycket nedbryta
den nu befintliga seminarieorganisationen, då det icke syntes möjligt att
med någon högre grad av säkerhet på förhand beräkna lärarbehovet,
enär olika experter kommit till mycket olika resultat. — Endast kollegiet
vid folkskoleseminariet i Uppsala uttalade farhågor för att den föreslagna
nya organisationen vore.tilltagen i överkant.

Det vore givetvis, som förut nämnts, mycket vanskligt att söka fastställa
det framtida lärarbehovet. Men det vore även en vansklig sak
att söka korrigera en fackmannamässigt gjord utredning i frågan. I den
mån överstyrelsen hade kunnat kontrollera de sakkunnigas uppgifter och
beräkningar, hade överstyrelsen emellertid ■— såsom franninge av det
ovan anförda — funnit, att det resultat, som de sakkunniga kommit till
i fråga örn den årliga utexaminationen av folkskollärare, måste anses
för lågt. Överstyrelsen funne sig utan risk kunna föreslå en något vidare
seminarieorganisation, än vad de sakkunniga föreslagit. Det förslag,
som överstyrelsen framlade, gåve i enlighet härmed möjlighet till
17 examinationsavdelningar.

De sakkunniga hade icke gjort några beräkningar rörande det ökade
behov av lärare, som skulle bli följden av ett eventuellt allmänt införande
av ett sjunde skolår. Genom tillmötesgående från folkskolesakkunnigas
sida, vilka hade till uppgift att utreda frågan örn obligatoriskt
införande av ett sjunde skolår, hade överstyrelsen inhämtat, att en dylik
utvidgning av vår folkskola, genomförd under tiden 1934—1941,
skulle medföra en ganska avsevärd ökning av antalet lärartjänster under
samma tid. Om riksdagen skulle fatta beslut örn införande av ett sjunde
skolår, och detta beslut skulle verkställas under loppet av exempelvis
tio år, så torde detta alltså medföra ett ytterligare behov av nya lärare
under nämnda tid. Överstyrelsen hade velat framhålla dessa förhållanden,
då de vöre av allra största betydelse för utformandet av en framtida
seminarieorganisation. Vid ett beslut i antydd riktning kunde givetvis
icke de sakkunnigas förslag rörande folkskoleseminariernas examinationskapacitet
liiggas till grund för en omorganisation. Även om ett
obligatoriskt införande av sjuårig skolplikt skulle dröja, torde man kunna
förvänta, att det sjunde skolåret frivilligt komme att införas i allt flera
skoldistrikt. Även på grund härav vore det av vikt, att seminarieorganisationen
ej allt för hårt beskures.

Av ett vid överstyrelsens utlåtande fogat protokollsutdrag framgår,
att undervisningsrådet Nylund med instämmande av av dehlin g sch ej en.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

undervisningsrådet Engvall ansett, att folkskoleseminarieorganisationen
— i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag — borde anpassas
efter högst 16 examinationsavdelningar.

Även statskontoret har understrukit de betydande osäkerhetsmoment,
som förelåge vid beräkningar av detta slag.

De siffror, som anförts av de sakkunniga, gåve oförtydbart vid handen,
att tidigare beräkningar i allmänhet legat mycket i överkant och
att följaktligen antalet utexaminerade lärare blivit större än som varit
behövligt med hänsyn till undervisningen vid folk- och småskolor. Till
följd härav hade organisationen av folkskoleseminarierna måst med korta
mellanrum jämkas, vilket både för den jämna rekryteringen och ur administrativ
synpunkt medfört betydande olägenheter. Det ville därför
förefalla statskontoret vara angeläget, att man å ena sidan med hänsyn
till vad som inträffat under de senaste åren inriktade sig på att icke
fastställa en seminarieorganisation, som kunde anses större än som oundgängligen
erfordrades, men att å andra sidan organisationen gjordes så
elastisk, att smärre utvidgningar och inskränkningar lätt kunde vidtagas.
Statskontoret ville varna för att till grund för organisationen lägga alltför
höga siffror i fråga om det framtida årsbehovet av lärare för folkoch
småskolorna i landet. Uppmärksammas finge i detta sammanhang,
att det tilltänkta sjunde skolåret vore avsett att först successivt genomföras
och att detsamma redan nu vore infört i åtskilliga av landets
större kommuner.

Förutnämnda lärarsamnianslutningar hava anfört, att de sakkunnigas
beräkningar av lärarbehovet närmast lämnade intrycket att vara maximital,
ävensom anhållit, att lärarproduktionen måtte anpassas efter
noggranna beräkningar av lärarbehovet, att detta behov måtte ytterligare
utredas samt att seminarieorganisationens omfattning och seminariernas
förläggning måtte först efter en sådan förnyad utredning definitivt
beslutas.

Departementschefen.

Erfarenheten har visat, att vid de beräkningar, som tidigare utförts
rörande behovet av nya lärare för folkskoleväsendet, i regel räknats
med ett större lärarbehov än som sedermera befunnits vara erforderligt.
En av de väsentligaste anledningarna härtill torde, såsom den föreliggande
utredningen givit vid handen, hava varit, att behörig hänsyn
icke tagits till den starka minskning av barnantalet i skolorna, som åtminstone
fram till år 1945 med säkerhet kan förutses och som för tiden
därefter någorlunda tillförlitligt kan beräknas komma att inträffa. Den
ovannämnda sakkunnigutredningen har insatt nativitetsutvecklingen som
ett väsentligt led i beräkningarna av det framtida behovet av lärare.
Till belysande av betydelsen av denna faktor må erinras, att undersökningen
givit till resultat, bland annat, att antalet barn i folkskolan tjugu

Kungl. Marits frogosition Nr 100.

år härefter beräknas komma att uppgå till endast mellan 50 och 60
procent av det nuvarande antalet. Det torde ligga i sakens natur, att
denna faktor väger över flertalet av de andra omständigheter, vilka
kunna hava inverkan på beräkningar rörande folkskolans försörjning
med lärare men vilka ej heller, såvitt jag kunnat finna, förbisetts av
de sakkunniga.

De sakkunniga hava kommit till den uppfattningen, att folkskoleseminarierna
böra anpassas efter en årlig examination av 360 folkskollärare,
därest obligatoriskt sjunde skolår ej införes, och, i motsatt fall, efter en
årlig examination av 384 folkskollärare. Skolöverstyrelsen håller före,
att 408 lärare erfordras i förstnämnda fall och att examinationen bör
ökas härutöver, örn sjuårig folkskola införes.

Vad angår sistnämnda eventualitet, må framhållas, att folkskolesakkunniga
i sitt den 20 november 1935 dagtecknade betänkande angående
obligatorisk sjuårig folkskola (statens offentliga utredningar 1935: 58) på
grundval av uppgifter från statens folkskolinspektörer beräknat antalet
folkskollärar^''änster läsåret 1940—1941 till 16,347, örn sjuårig skolplikt
då allmänt införts och med hänsyn jämväl tagen till minskning av barnantalet.
Till jämförelse må nämnas, att 1932 års seminariesakkunniga
på grundval likaledes av uppgifter från nämnda folkskolinspektörer (de
s. k. marsuppgifterna) beräknat antalet folkskollärar^ änster år 1941 till
14,824. Detta skulle innebära, att, örn sistnämnda år sjuårig skolplikt
allmänt införts, härigenom skulle uppstå ett merbehov av icke mindre
än (16,347—14,824 —) 1,523 folkskollärar^änster utöver dem, varmed seminariesakkunniga
räknat, d. v. s. något mer än 10 procent fler tjänster.
Emellertid bör härvid beaktas, att folkskolesakkunniga föreslagit, att
nämnda skolreform skulle vara fullt genomförd först med ingången av
läsåret 1946—1947. Följaktligen är det icke troligt, att — därest folkskolesakkunnigas
förslag accepteras — merbehovet av folkskollärar^’änster
under läsåret 1940—1941 skulle uppgå ens närmelsevis till det tal,
varmed sistnämnda sakkunniga räknat. Under alla förhållanden är det
omöjligt att nu eller de närmaste åren med bestämdhet förutsäga, vilka
krav på examinationen från folkskoleseminarierna, som måste ställas,
därest sjunde skolår genomföres. Så mycket torde emellertid kunna antagas,
att denna skolreform kommer att — även örn det sjunde skolåret
införes successivt — under de närmaste åren framkalla ett ej oväsentligt
ökat lärarbehov. Då det är min avsikt att föreslå Kungl. Maj:t att
förelägga 1936 års riksdag förslag om införande av sjunde skolår, beräknar
jag i det följande organisationen härefter.

Jag vill i likhet med 1932 års seminariesakkunniga, skolöverstyrelsen
och statskontoret understryka, att, alla beräkningar rörande det i framtiden
erforderliga totala antalet folkskollärare bära och måste bära ovisshetens
prägel. Att, såsom på något håll ifrågasatts, uppskjuta omorga -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

nisationen av folkskoleseminarierna, till dess närmare klarhet vunnits
om den framtida utvecklingen på området, synes vara lika meningslöst,
som det är vanskligt att ens för de allra närmaste åren angiva lärarbehovet.
För egen del håller jag före, att det i frågans nuvarande läge
är lämpligast att planlägga seminarieorganisationen efter det av de sakkunniga
angivna talet för examinationen, därest sjunde skolår införes,
alltså efter en examination av 384 lärare per år, samt att härutöver,
såsom de sakkunniga framhållit, tillse, att betryggande marginaler för
en eventuellt erforderlig utvidgning av lärarproduktionen beredas. Av
denna anledning ämnar jag i det följande föreslå, att två examinationsavdelningar
utöver de 16, jag i likhet med de sakkunniga beräknar
skola inrymmas i organisationen — hållas i reserv. Vidare vill jag påpeka,
att örn, såsom jag i det följande kommer att föreslå, elevnumerären
i klassavdelningarna i enlighet med de sakkunnigas av skolöverstyrelsen
härutinnan biträdda förslag bestämmes till 24 mot nu i
regel 30 och antalet examinationsavdelningar i enlighet med nyssnämnda
förslag fixeras till 16, seminarieorganisationen redan av denna anledning
inrymmer en examinationsmarginal av icke mindre än uppemot 16 X
(30 24) = 96 lärare. Härtill komma de 60 lärare, som skulle kunna
utexamineras från nyssberörda i reserv liggande avdelningar. Examinationen
skulle alltså kunna höjas till icke mindre än (384+96 + 60 =)
540 lärare, d. v. s. med över 40 procent. Genom minskning av elevnumerären
under 24 eller genom att tillfälligt inhibera intagningen vid
någon eller några parallellavdelningar kan å andra sidan — såsom nästan
regelmässigt skett under de senare åren — examinationen av folkskollärare
nedbringas väsentligt under den ovan angivna siffran för den
normala lärarexaminationen.

Visserligen kan det med fog göras gällande, att det icke är önskvärt
att, när seminarieorganisationen nu skall mera definitivt uppordnas,
för framtiden förutsätta tillfälliga anordningar, vilka i viss mån avvika
från grundlinjerna för omorganisationen. I frågans nuvarande läge
torde emellertid icke någon annan utväg stå till buds.

Med hänsyn till vad ovan anförts förordar jag, att seminarieorganisationen
rättas efter en normal examination av 38£ lärare per år. Detta
förslag innebär alltså, att examinationskapaciteten, som nu är nominellt
600, skall minskas med 216.

D. Den yttre organisationen.

Nuvarande förhållanden m. m.

Utvecklingen under läsåren 1923—1935 har lett till att antalet folkskoleseminarier
under denna tid minskats

från 10 dubbelseminarier med 2 sådana seminarier (Landskrona och
Skara) till 8 dubbelseminarier,

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 100.

från 5 enkelseminarier med 2 sådana seminarier (Strängnäs och Härnösand)
till 3 enkelseminarier samt

från 6 tillfälliga studentkurser med 5 sådana kurser (Uppsala, Strängnäs,
Lund, Kalmar och Växjö) till 1 tillfällig studentkurs.

Folkskoleseminarieorganisationen har under läsåret 1935—1936 följande
utseende:

Dubbelseminarier:

Uppsala (M)
Linköping (M)
Lund (M)
Göteborg (M)
Karlstad (M)
Falun (K)

Umeå (K)

Luleå (M+K)

alltså 8 seminarier
örn 2 examinationsavdelningar
= 16 sådana
avdelningar.

Enkelseminarier:

Växjö (M)
Stockholm (K)
Kalmar (K)

Studentkurs:

Stockholm (K)

alltså 3 seminarier
om 1 examinationsavdelning
= 3 sådana
avdelningar.

alltså 1 kurs örn
1 examinationsavdelning
= 1
sådan avdelning.

Summa 20 examinationsavdelningar om 30 elever per avdelning,
alltså en examinationskapacitet av högst 600 folkskollärare.

Examinationskapaciteten har alltså, såsom tidigare framhållits, genom
indragning av fyra folkskoleseminarier och fem tillfälliga studentkurser
nedbringats från 930 lärare läsåret 1922—1923 till 600 lärare innevarande
läsår.

1932 års riksdag.

1929 års seminariesakkunniga hade i fråga om studentkurserna uttalat
sig för, att kurserna fortfarande skulle ha en mera lös ställning inom
seminarieorganisationen, så att de lätt kunde ökas eller minskas i antal
för att möta ett ökat eller minskat behov av lärare. De förutsatte, att
som dittills skulle uppehållas två studentkurser. Skolöverstyrelsen ansåg
i utlåtande den 10 november 1931, i motsats till förutnämnda sakkunniga,
att kurserna borde på ett fastare sätt inordnas i seminarieorganisationen,
och fann det väl motiverat, att åtminstone omkring 20
procent av de folkskollärare, som examinerades, komme från studentkurser.
Överstyrelsen hade därför i sitt organisationsförslag upptagit
kurserna till fyra, d. v. s. till det antal statliga kurser, som, med undantag
av en rent tillfällig ökning, fanns under åren 1912—1926. Departementschefen
instämde i överstyrelsens uppfattning om kursernas ställning
i seminarieorganisationen bland annat med hänsyn till det stora
antal studenter, som under de senaste åren anmält sig till inträde i
nämnda kurser, men även på grund av att han ansåg det vara för staten
ekonomiskt fördelaktigt att anordna studentkurser i stället för 4-åriga
kurser. Av dessa skäl upptog Kungl. Maj:t i proposition nr 143/1932
sex studentkurser i den fasta seminarieorganisationen i stället för de
fyra, som skolöverstyrelsen föreslagit.

I motionen I: 329/1932 hemställdes, att antalet studentkurser måtte

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 100.

begränsas till fyra och de 4-åriga kurserna utökas med två. I motionen
I: 3.31 hävdades en avvikande uppfattning. Här tänkte man sig,
att hälften av det erforderliga antalet folkskollärare skulle examineras
i studentkurser. Utbildningen av studenter till folkskollärare skulle koncentreras
till tre 2-åriga läroanstalter, förlagda till universitets- eller
högskolestäder. Vid varje sådant studentseminarium skulle årligen examineras
75 lärare. Endast nämnda städer erbjöde den nödvändiga förutsättningen
för att förvärva och bibehålla den lärarstandard vid seminarierna,
som nian måste önska i och för lärarutbildningen av studenter.
En sådan organisation skulle enligt motionärernas mening medföra stora
pedagogiska vinster på samma gång som den skulle avsevärt förbilliga
organisationen. I motionen II: 472 röjdes däremot tvekan beträffande
lämpligheten av en så avsevärd utökning av antalet studentkurser, som
Kungl. Majit föreslagit. I denna motion hemställdes, att riksdagen
måtte besluta, att de studentkurser, som skulle infogas i seminarieorganisationen,
ej måtte bli till antalet fler än de då befintliga.

Riksdagen fann för egen del (skrivelse nr 353) frågorna örn studentkursernas
antal och ställning i seminarieorganisationen förtjäna en närmare
prövning. Riksdagen ville emellertid med hänsyn till föreliggande
omständigheter ej motsätta sig en viss utökning av deras antal, därest så
efter närmare prövning skulle visa sig erforderligt och lämpligt. Ej heller
hade riksdagen något att erinra mot att utredningen omfattade jämväl
frågan örn studentkursernas infogande såsom en fast beståndsdel i
seminarieorganisationen. Riksdagen kunde alltså icke i förevarande del
bifalla Kungl. Majits förslag utan ville hos Kungl. Majit anhålla örn
förnyad utredning angående studentkursernas antal och gestaltning i
övrigt.

I fråga örn Idassnumerären hade 1929 års sakkunniga — i överensstämmelse
med ett uttalande, som gjorts av 1929 års riksdag — stannat
för ett elevantal av högst 28 per klass, medan ledamoten Almkvist
— i anslutning till vad skolöverstyrelsen vid flera tillfällen uttalat —
yrkat, att sagda maximital skulle sättas till 25. Skolöverstyrelsen hade
i sitt ovanberörda utlåtande, under erinran om att även 1931 års riksdag
uttalat sig för en klassnumerär av 28, ansett sig böra räkna med
detta antal, ehuru överstyrelsen i princip vidhöll sin uppfattning örn
lämpligheten av ett elevantal av 25 per klass. De sakkunniga och överstyrelsen
voro likaledes ense örn att klassnumerären i studentkurser, i
vilken fråga riksdagen ej gjort något uttalande, borde fixeras till 25.
Departementschefen intog i propositionen nr 143 samma ståndpunkt
som de sakkunniga och överstyrelsen. 1932 års riksdag gjorde icke
något bestämdare uttalande i frågan.

Vad beträffar frågan örn proportionen mellan manliga och kvinnliga
lärare hade överstyrelsen i sitt berörda utlåtande erinrat, att vid alla
tidigare utredningar förutsatts en proportion av 3:2 mellan antalet
manliga och kvinnliga folkskollärare. För att åvägabringa en bättre
överensstämmelse med den faktiska sammansättningen av folkskollärarkåren
och även med beaktande av att avgången bland de kvinnliga
lärarna vore relativt större än bland de manliga förordade emellertid
överstyrelsen, att proportionen ändrades till 11:9. Kungl. Majits förslag
anslöt sig i princip till överstyrelsens uppfattning, ehuru detsamma,
genom att den enligt förslaget planerade kursen för småskollärarinnors

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 100.

utbildning till folkskollärarinnor ej tills vidare skulle inrättas, i praktiken
upprätthöll proportionen 3:2. Riksdagen ansåg för sin del, att
lärarproduktionen borde i förevarande hänseende avpassas enligt proportionen
11:9 och att denna proportion borde iakttagas, även om sagda
kurs ej trädde i verksamhet samtidigt nied den nya organisationen.

Vad vidare angår frågan örn inrättande av samseminarier i större
utsträckning, hade 1929 års sakkunniga föreslagit, att ett seminarium

— det i Göteborg — skulle förvandlas från manligt seminarium till samseminarium,
med den ena avgångsavdelningen för manliga och den andra
för kvinnliga elever. Skolöverstyrelsen erinrade för egen del i sitt berörda
utlåtande, att förre rektorn vid folkskoleseminariet i Luleå G.
Lison Högsby uttalat som sin erfarenhet från samseminariet därstädes

— det enda dittills befintliga av denna typ — att varken för- eller nackdelar
vore särdeles stora, och den nuvarande rektorn vid samma seminarium
G. Melin ävensom seminariets lärarkollegium hade funnit, att
Barnundervisning vid seminarierna skulle vara enbart till nytta. Överstyrelsen
ansåg, att, där ej rekryteringsförhållandena speciellt motiverade
samundervisning, den dåvarande anordningen med särskilda seminarier
för manliga och särskilda för kvinnliga elever borde bibehållas.
Då överstyrelsen ville föreslå, att fyra seminarier skulle anordnas som
samseminarier, hade detta skett bland annat därför, att avståndet till
seminariestaden ej skulle bli för stort för eleverna vid den förestående
begränsningen av seminariernas antal. Spörsmålet, huruvida samseminarium,
där det skulle ifrågakomma, borde ordnas i form av manliga
och kvinnliga parallellavdelningar med skild undervisning eller i form
av avdelningar med manliga och kvinnliga elever med i regel gemensam
undervisning, d. v. s. med samundervisning i egentlig mening, syntes
överstyrelsen — då inga principiella skäl torde kunna anföras för eller
mot den ena eller den andra anordningen — icke böra bestämmas på
förhand utan lösas på det sätt, som kunde visa sig förmånligast ur ekonomisk
och schemateknisk synpunkt.

Departementschefen anförde för egen del, att han visserligen kunde
medgiva, att samseminarier skulle kunna i vissa fall anordnas, därest
förhållandena tvingade därtill. Men då avstånden från elevernas hem
till seminarieorten icke med våra dagars kommunikationer spelade på
långt när samma roll som förr, kunde han icke finna, att något tvångsläge
i nämnda avseende iorelåge. Härtill komme, att sådana seminarier,
vilkas byggnad och inredning vore avpassade för manliga elever,
endast nied särskilda kostnader för lokalernas förändring kunde förvandlas
till samseminarier. Även örn dessa kostnader icke skulle bli så synnerligen
stora, syntes det dock departementschefen onödigt att belasta
statskassan med dylika utgifter, om de kunde undvikas. Kungl. Maj:ts
förslag upptog därför icke något samseminarium, örn man bortser från
att till seminariet i Karlstad tänktes i en framtid skola förläggas den
förut omtalade kursen för utbildning av småskollärarinnor till folkskollärarinnor.

Riksdagen uttalade, att det förefölle riksdagen, som örn det skulle
vara möjligt alt genom anordnande av samseminarier komma förbi vissa
svårigheter, som eljest mötte för en tillfredsställande fördelning av lärarproduktionen
pii olika delar av landet. Riksdagen ville dock icke för
det dåvarande taga ställning till frågan utan endast fästa uppmärksam -

Kungl. May.ts proposition Nr 100.

heten på densamma, på det att den måtte beaktas vid den kommande
förnyade utredningen.

yad till sist angår frågan om seminariernas förläggning och art må
följande anföras.

1920 års sakkunniga hade föreslagit, att den nya seminarieorganisationen
skulle omfatta 7 dubbel- och 6 enkelseminarier samt att de 2
dåvarande tillfälliga studentkurserna skulle fortgå. Den fasta organisationen
skulle således inrymma 20 avgångsavdelningar med 28 elever i
varje och de tillfälliga studentkurserna 2 avgångsavdelningar med 25
elever i varje, vadan den årliga examinationen skulle kunna uppgå till
610 lärare. Folkskoleseminariet i Skara skulle nedläggas.

Skolöverstyrelsen anförde, att den beskärning av seminarieorganisationen,
som måste komma till stånd, icke borde gå ut över något av de
dåvarande dubbelseminarierna utan gälla enkelseminarier. Dubbelseminarierna
hade i allmänhet fullt tillräckliga och modernt utrustade lokaler,
under det att flera av enkelseminarierna i detta hänseende vore
sämre ställda. Användningen av dubbelseminarier medförde emellertid
också påtagliga fördelar av såväl pedagogisk som ekonomisk art. Det
pedagogiska utbytet lärarna emellan bleve rikare vid en större läroanstalt
med mer än en facklärare i samma ämne. Ekonomiskt sett betydde
ett dubbelseminarium i jämförelse med två enkelseminarier, vad
anginge de årliga driftskostnaderna, en besparing med minst 35,000 kronor.
Härtill komme, att frågan om folkskoleseminariernas organisation
skulle ses i samband med spörsmålet örn småskoleseminarierna. I dåvarande
situation vore det därför i dubbel måtto en fördel att nedlägga
ett enkelt folkskoleseminarium —■ om detta nedläggande i övrigt vore
väl motiverat. Det läte sig nämligen i allmänhet göra att utan större
kostnader eller svårigheter ombilda ett sådant seminarium till dubbelt
småskoleseminarium. Genom en dylik anordning finge man således till
stånd det för det dåvarande möjligast största antalet dubbelseminarier
för bägge slagen av lärarutbildning. Överstyrelsen biträdde de sakkunnigas
förslag om nedläggning av folkskoleseminariet i Skara. Därjämte
föreslog överstyrelsen indragning av de två enkelseminarierna i Landskrona
och Härnösand.

Enligt överstyrelsens förslag skulle alltså den nya organisationen —
bortsett från seminariet i Strängnäs, som komme att upphöra med vårterminen
1932, — omfatta tre seminarier mindre än den dåvarande och
två mindre än den av de seminariesakkunniga föreslagna. Den skulle
bestå av 9 dubbel- och 2 enkelseminarier samt av 4 2-åriga studentkurser.
Av dubbelseminarierna skulle enligt överstyrelsens förslag 3
vara manliga, 2 kvinnliga och 4 samseminarier. De manliga skulle förläggas
till Linköping (två 4-åriga linjer) samt Uppsala och Göteborg (en
4-årig och en 2-årig linje vid vartdera), de kvinnliga till Falun och
Stockholm (en 4-årig och en 2-årig linje vid vartdera) och samseminarierna
till Karlstad, Umeå och Luleå (två 4-åriga linjer vid varje) samt
Lund (en 4-årig och en 2-årig linje). De 2-åriga linjerna skulle utgöras
av studentkurser med undantag för den i Falun, som skulle avse småskollärarinnors
utbildning till folkskollärarinnor. Av de 2 enkelseminarierna
skulle ett i Växjö vara manligt och ett i Kalmar kvinnligt. Denna
organisation skulle alltså erhålla 20 avgångsavdelningar med en examinationskapacitet
av 548 lärare.

Kuncjl. Marits proposition Nr 100.

Kungl. Majit biträdde i berörda proposition överstyrelsens förslag om
nedläggande av folkskoleseminarierna i Landskrona och Skara. Då emellertid
genom nedläggandet av Landskronaseminariet en väsentlig begränsning
sknlle ske i utbildningsmöjligheterna för folkskollärarinnor i södra
Sverige, föreslog Kungl. Majit, att, som ersättning för sagda seminarium,
seminariet i Växjö, vilket vore avsett för manliga elever, skulle
omändras till folkskoleseminarium för uteslutande kvinnliga elever. Därigenom
skulle ett kvinnligt folkskoleseminarium i Kalmar bli överflödigt
och Kungl. Majit föreslog därför, att detta seminarium skulle indragas.
Däremot räknade Kungl. Majit med att Härnösandsseminariet
skulle bibehållas.

Enligt Kungl. Majits förslag skulle den fasta seminarieorganisationen
komma att till en början omfatta 6 dubbel- oell 5 enkelseminarier med
tillhopa 17 avgångsavdelningar, vilka skulle kunna examinera 458 lärare.
Varje dubbelseminarium skulle få en 4-årig och en 2-årig linje (den senare
studentkurs). De 6 dubbelseminarierna skulle förläggas till Stockholm,
Uppsala, Växjö, Lund, Göteborg och Umeå. Vart och ett av de
5 enkelseminarierna sknlle få en 4-årig linje och dessa seminarier förläggas
till Linköping, Karlstad, Falun, Härnösand och Luleå. Seminarierna
i Uppsala, Linköping, Lund, Göteborg, Karlstad, Härnösand och
Luleå skulle avses för manliga och seminarierna i Stockholm, Växjö,
Falun och Umeå för kvinnliga elever.

Riksdagen anförde i sin förutberörda skrivelse, att med hänsyn därtill,
att riksdagen, som nämnts, icke kunnat bifalla Kungl. Majits förslag
angående studentkursernas anordning, frågan örn folkskoleseminariernas
organisation komme i ett sådant läge, att det icke syntes riksdagen
tillrådligt, att riksdagen för det dåvarande träffade något avgörande
rörande nämnda seminariers framtida gestaltning. Riksdagen ansåge
sig dock kunna och böra göra visst undantag härifrån, nämligen
vad anginge frågan om nedläggandet av folkskoleseminarierna i Härnösand,
Skara och Landskrona. Beträffande de nyssnämnda tre enkelseminarierna
syntes det riksdagen av den förebragta utredningen vara
uppenbart, dels att det för en god lösning av småskoleseminariefrågan
vore önskvärt, att folkskoleseminarierna i Härnösand, Skara och Landskrona
finge lämna rum för dubbla småskoleseminarier på dessa platser,
dels ock att en indragning av omförmälda tre folkskoleseminarier kunde
ske, utan att härigenom ur statens synpunkt några allvarliga olägenheter
skulle uppkomma. Riksdagen hade icke förbisett, att två av dessa
folkskoleseminarier voro anordnade för utbildning av kvinnliga lärare
och båda dessa belägna i Götaland. Det borde emellertid observeras,
att verkningarna av berörda indragning på examinationen tidigast
kunde göra sig gällande år 1936. Riksdagen förutsatte, att vid denna
tid spörsmålet om folkskoleseminariernas organisation skulle lia nått sin
slutgiltiga lösning och att, i den mån så ansåges erforderligt, provisoriska
åtgärder i avbidan på effekten av sagda slutgiltiga lösning vidtoges
i syfte att motverka de rubbningar och ojämnheter med avseende
å folkskollärarproduktionens fördelning på manliga och kvinnliga lärare
och på olika landsdelar, .sorn av nyss angivna indragningsåtgärd kunde
bli följden.

Vid den ytterligare utredning angående organisationen av folkskollärarutbildningen,
som enligt riksdagens mening borde företagas, borde

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

eftersträvas att så långt sig göra läte i första rummet utnyttja de lokalmöjligheter,
som de förefintliga dubbelseminarierna erbjöde. Genom att
låta lärarproduktionen företrädesvis ske genom dubbelseminarierna vunnes
nämligen avsevärda fördelar, ej blott ur ekonomisk utan även ur
pedagogisk synpunkt.

1932 års seminariesakkunniga.

De sakkunniga framhålla, att frågan om vilket antal examinationsavdelningar,
som seminarieorganisationen bör inrymma, i stor utsträckning
vore beroende av vilken ståndpunkt, som intoges till spörsmålet
örn elevantalet i seminarieklasserna. I detta hänseende anföres följande: §

34 mom. 4 i stadgan för statens folkskoleseminarier innehölle den
bestämmelsen, att, försåvitt ej skolöverstyrelsen på grund av särskilda
förhållanden medgåve undantag, i varje klass eller avdelning av klass
icke hnge intagas fler elever än att hela antalet samtidigt undervisade
uppginge till högst 30 eller det mindre antal, som skolöverstyrelsen för
tillgodoseende av sundhetens och undervisningens krav bestämt. Vid
flera tillfällen hade av pedagogiska skäl ifrågasatts ändring av det sålunda
fastställda maximitalet av 30 elever per klass. Riksdagen hade
uttalat sig för en klassnumerär av högst 28 i 4-årigt folkskoleseminarium
och högst 25 i studentkurs. För egen del funne de sakkunniga,
att starka pedagogiska skäl talade för att klassnumerären vid 4-årigt
seminarium normalt hölles vid ett lägre tal än 28. En sänkning av
klassnumerären under nämnda tal skulle verksamt bidraga till ett realiserande
av vad de sakkunniga velat ernå med sitt förslag till organisation
av det inre seminariearbetet. Visserligen innebure nämnda förslag
en ökning av de nuvarande möjligheterna att vid undervisningen i vissa
ämnen genom klassens uppdelning i tvenne var för sig undervisade avdelningar
tillgodose kravet på individuell handledning av eleverna. Beträffande
sådana ämnen, för vilka de sakkunniga ej föreslagit dylik
klassuppdelning, skulle emellertid den individuella handledningen ej
kunna i önskvärd grad tillgodoses, örn den normala klassnumerären bibehölles
vid högst 28. Den för de sakkunniga avgörande synpunkten vore
emellertid hänsynen till den praktiska lärarutbildningen. De sakkunniga
hade föreslagit, att denna utbildning skulle förbättras bland annat
på så sätt, att eleverna bereddes tillfälle att hålla ett större antal lektioner
än för närvarande vore fallet. Denna utökning av antalet elevlektioner
vunnes genom att klasserna vid gruppövningarna uppdelades
i ett större antal grupper än den nuvarande ordningen förutsatte. För
att realisera detta förslag syntes det med hänsyn till den för denna utbildning
disponibla arbetstiden vara lämpligast, att klassnumerären fixerades
till normalt 24, försåvitt man ville undvika en mycket stor utvidgning
av övningsskolan. Ett bidragande skäl till de sakkunnigas
ståndpunktstagande hade också varit önskvärdheten av att i den situation,
vari frågan örn seminarieorganisationens omfattning befunne sig,
kunna undgå en så avsevärd nedskärning av antalet examinationsavdelningar
med ty åtföljande nedläggning av seminarier, att organisationen
icke komme att inrymma önskvärd elasticitet. Med hänsyn till det nu
anförda föresloge de sakkunniga, att klassnumerären såväl i 4-årigt som

Öl

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

i 2-årigt folkskoleseminarium bestämdes till normalt 24. Emellertid
torde elevantalet, därest behovet av nya lärare så påkallade, kunna
ökas till högst 28 per klass. Härvid finge emellertid beaktas, att en
dylik åtgärd, som självfallet vållade en försämring av utbildningsresultåtet,
icke borde tillgripas annat än i tvingande undantagsfall och helst
endast för en kortare tid.

Med utgångspunkt från en examinationskapacitet av 384 lärare per år,
skulle folkskoleseminarieorganisationen alltså enligt de sakkunnigas förslag,

såsom redan tidigare nämnts, inrymma — = IG examinationsavdelningar.

En av dessa avdelningar skulle utgöras av den förutnämnda kursen för
småskollärarinnors utbildning till folkskollärarinnor. Beträffande fördelningen
av de övriga avdelningarna, alltså proportionen mellan de ludriga
kurserna och de 3-åriga studentlinjerna, framhålles följande rörande utbildning
av studenter till folkskollärare:

I den tidigare diskussionen om förevarande fråga hade några delade
meningar knappast rått beträffande studentfolkskollärarnas kompetens och
skicklighet för undervisning inom folkskolan. Fastmer hade från olika håll
allt starkare betygats, att studenterna utfört ett mycket gott arbete som
folkskollärare. Meningsskiljaktigheterna hade i allmänhet rört sig örn frågan,
i vilken utsträckning det med hänsyn till folkskolans allmänna inriktning
och sociala rekrytering vore lämpligt att låta undervisningen handhavas
av sådana lärare. Riksdagen hade för egen del i sin ovanberörda
skrivelse ej intagit någon bestämd ståndpunkt i ämnet utan allenast erinrat
dels om att på många håll påkallats en avsevärd utökning av antalet
studentfolkskollärare i förhållande till antalet folkskollärare utan studentexamen,
dels ock om de betänkligheter, som yppats gentemot en sådan
utveckling. Dessa betänkligheter hade särskilt gällt folkskoleväsendet på
landsbygden, där det ansetts vara till gagn, att folkets tänkesätt, vanor
och arbetsliv icke vore något för läraren främmande utan något, varmed
han vore väl förtrogen.

De sakkunniga ville för egen del understryka, att det vore av värde för
vårt folkundervisningsväsende, att läraren stöde i kontakt med och förstode
kynnet hos människorna i den trakt, där han tjänstgjorde som lärare.
Emellertid torde undervisningen vid läroverken, vilka som bekant i våra
dagar till avsevärd del rekryterades från landsbygden, svårligen kunna anses
fjärma dem, som åtnjutit sådan undervisning, från förståelsen för landsbygdsbefolkningen
och givetvis än mindre för befolkningen i städerna, dit
en ganska stor del av folkskollärarkåren hade sin undervisning förlagd. Snarare
torde det väl förhålla sig så, att samvaron vid ett läroverk mellan
elever från olika folklager och skilda platser hos dessa elever vore ägnad att
vidga blicken för särdragen hos de befolkningsskikt, vilkas barn gemensamt
åtnjöte undervisning i folkskolan. Då det som bekant ingalunda vore
säkert, att. en folkskollärare erhölle möjlighet att undervisa i den bygd, varifrån
han härstammade, utan måhända i flertalet fall finge sin tjänstgöring
förlagd till andra platser, borde det också kunna vara till fördel, att han
under sin utbildningstid bereddes tillfälle att i så stor utsträckning som
möjligt komma i beröring med andra människor än dem, som tillhörde hans
egen miljö.

Kungl. May.ts proposition Nr 100.

De sakkunniga hade funnit sig kunna konstatera, att under de senaste
tjugo åren en ganska stark förskjutning av folkskoleseminariernas elevrekrytering
från landsbygd till stad ägt rum, en förskjutning, som syntes lia
gjort sig kraftigare märkbar inom den 4-åriga folkskoleseminariekursen än
morn studentkursen, samt att landsbygdseleverna i stor utsträckning syntes
söka och erhålla tjänstgöring i stad, medan stadseleverna i jämförelsevis
stor omfattning sökte och erhölle tjänstgöring på landsbygden. Vid
sadan t förhållande ville det förefalla, som örn åtgärder, vilka ginge ut pä
att vidmakthålla eller öka antalet landsbvgdselever i seminarierna för att åt
landsbygden skaffa lärare, som hörde hemma i denna miljö, icke skulle
kunna leda till åsyftat resultat.

Alldeles oavsett vilken uppfattning man hade i fråga örn de nyss antydda
problemen och vilken betydelse man tillmätte sistberörda iakttagelser,
hade emellertid frågan örn utbildning av studenter till folkskollärare
genom utvecklingens gång blivit icke blott en principfråga utan även en
praktisk organisationsfråga. Folkskoleseminariernas elevklientel kunde rude
synpunkter, varom här vore fråga, uppdelas icke endast i två kategorier,
studenter och icke-studenter, utan i tre, studenter nied akademisk utbildning
eller akademisk examen, studenter och icke-studenter. Den första
gruppen, de universitetsbildade studenterna, hade i det närmaste utträngt
studenterna från de nuvarande studentkurserna. Följden härav hade blivit,
att de studenter, som icke ägde universitetsbildning och som på grund härav
icke lyckades placera sig i de fåtaliga studentkurserna, i allt större omfattning
sökte sig in vid det 4-åriga folkskoleseminariet. Genom sin mer
omfattande utbildning och studievana kunde studenterna i konkurrensen
om.elevplatserna i det 4-åriga folkskoleseminariet hävda sig relativt bättre
än icke-studenterna, vilkas antal pa grund härav år från år i motsvarande
grad minskades.

Sålunda hade antalet i första klassen vid Närig t folkskoleseminarium
intagna elever med studentexamen men utan akademisk utbildning under
de tio åren från 1925 till 1934 ökats praktiskt taget oavbrutet från 9 (1,6
procent av totala antalet intagna) till 56 (17,8 procent av totala antalet
intagna) samt antalet under samma tid och i samma klass intagna
med studentexamen jämte akademiska studier ökats från 0 till 11 (3,5 procent,
av det totala antalet intagna). Antalet studenter med och utan akademisk
utbildning, som år 1934 intogos i den 4-åriga seminariekursen, utgjorde.
sålunda (56 + 11 =) 67, d. v. s. 17 fler än som samma år kunde intagas
i de två dåvarande egentliga studentkurserna. Antalet inträdessökande
med studentexamen eller högre utbildning hade under de senare åren
hastigt vuxit, enbart från år 1932 till år 1933 med närmare 100 procent.

Av de 49 elever, som år 1030 intogos vid studentkurserna, hade 20 enbart
studentexamen, 10 studentexamen med. därpå följande akademiska studier
(utan akademisk examen), 14 akademisk examen samt de återstående 5
studentexamen jämte småskollärarexamen, examen vid högre lärarinneseminariet
eller dylikt. Av de 50 elever, som år 193.f intogos vid samma kurser,
hade endast 6 enbart studentexamen, medan 11 hade studentexamen
med därpå följande akademiska studier (utan akademisk examen), 27 akademisk
examen samt 6 studentexamen jämte gymnastiklärarexamen eller
småskollärarexamen.

De motionärer, sora vid 1932 års riksdag yrkade på en begränsning av
det av Kungl. Majit föreslagna antalet studentkurser, gjorde detta i avsikt
att reducera antalet studenter inom folkskollärarkåren till förmån för icke -

Kungl. Marits proposition Nr 100. 63

studenter. Härvid hade man efter allt att döma närmast i åtanke de inträdessökande,
som fyllde de nuvarande minimifordringarna för inträde i
4-årigt folkskoleseminarium, d. v. s. dem, vilkas kunskaper motsvarade
och endast i vissa hänseenden överstege de kunskaper, som meddelades i
6-klassig folkskola. Dessa utgjorde emellertid numera en mycket liten del
av eleverna i det 4-åriga folkskoleseminariet. Från att år 1922 ha utgjort
44,1 procent av de vid sådant seminarium intagna eleverna, hade deras
antal år 1928 sjunkit till 22,2 procent och uppginge år 1934 till endast 11,7
procent av de intagna. Eli av anledningarna till denna avsevärda förskjutning
i det 4-åriga seminariets elevklientel torde vara att söka i det förhållandet,
att utbildningsmöjligheterna genom skolväsendets fortskridande
förbättring blivit för varje år större. Den ovan angivna gruppen icke-studenter
omfattade därför numera, frånsett nyssberörda elever med huvudsakligen
folkskolutbildning, väsentligen elever med oavslutade gymnasialstudier,
med realexamen eller normalskolekompetens samt elever, som genomgått
högre folkskola, folkhögskola eller lantmannaskola. Bland dessa
dominerade de, som avlagt realexamen. Härav framginge, att det icke torde
vara möjligt att numera förutsätta någon ökning av antalet elever i det
4-åriga seminariet med enbart folkskola som skolunderbyggnad. Tvärtom
vore det att förvänta, att deras antal komme att ytterligare successivt minskas.
Utvecklingen ginge i stället i riktning mot ett starkt ökat antal studentfolkskollärare.
Därest det icke tillsåges, att dessa studenter i erforderlig
utsträckning finge tillträde till för dem lämpade utbildningslinjer, sökte
de sig in vid 4-årigt seminarium och härigenom vållades uppenbara nackdelar
för dem, vilkas väg till folkskollärarexamen man velat underlätta,
nämligen för icke-studenterna. Dessa utestängdes i större eller mindre grad
från den utbildningslinje, som vöre tillrättalagd särskilt för dem. Elevernas
olika förutbildning, som kunde variera mellan studentexamen jämte eventuellt
akademiska studier å ena sidan samt 6-klassig folkskola jämte kompletterande
studier i vissa ämnen å den andra, medförde dessutom pedagogiska
svårigheter vid undervisningen i den 4-åriga linjen, och dessa svårigheter
ginge huvudsakligen ut över dem, som hade svagare skolunderbyggnad.
Det läge i sakens natur, att dessa olägenheter bleve större, ju fler
studenter som vunne inträde i det 4-åriga seminariet.

Den nuvarande ordningen med ett mycket begränsat antal studentkurser
vållade för studenterna betydande ekonomiska olägenheter och tidsförlust,
medförde den ur folkskoleväsendets synpunkt allvarliga olägenheten, att
många av de bästa studenterna sökte sig till andra yrken samt vore även
ägnad att stimulera studenterna till att genom akademiska studier tillförsäkra
sig inträde på folkskollärarbanan och att sålunda driva upp folkskollärarnas
förutbildning till en nivå, som icke kunde anses vara för lärarkallets
utövande erforderlig och ej heller ur det allmännas synpunkt önskvärd.

Av det nu anförda kunde dragas den slutsatsen, att ju färre studentkurser,
som vore i verksamhet inom seminarieorganisationen, dess starkare
bleve trycket på den 4-åriga kursen av personer med studentexamen eller
högre utbildning, som icke kunnat vinna inträde vid de egentliga studentkurserna.
Redan det förhållandet, att dessa studenter slikte sig in vid en
seminariekurs, som vore fyra gånger så långvarig som den för deni speciellt
inrättade, bure vittnesbörd örn att man här hade att göra med en tvingande
faktor, som — därest man ville till förmån för dem, för vilka de 4-åriga kur -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

serna närmast vore avsedda, minska tillströmningen av studenter till
nämnda kurser — icke lämnade annat val än att antingen förbjuda tillträdet
till den 4-åriga kursen för personer nied studentexamen och högre
utbildning eller ock inrätta fler studentkurser än som nu funnes.

Den förstnämnda tanken torde uppenbarligen icke kunna upptagas till
allvarlig prövning. Den senare utvägen, att inrätta fler studentkurser, syntes
vara den enda, som under nuvarande förhållanden stöde till buds.

Man hade under de senaste tio åren i syfte att snabbt nedbringa lärarproduktionen
minskat antalet studentkurser först från sex till fyra, därefter
från fyra till två samt slutligen, som ett provisorium för läsåret 1935
—1936, från två till en. Inom den 4-åriga seminariekursen funnos under
läsåret 1934—1935 enligt den ovan anförda statistiken sammanlagt 67 studenter.
Tillhopa inrymde sålunda seminarieorganisationen sagda läsår, under
vilket funnos två studentkurser, (67 + 50 —) 117 studenter. Detta motsvarade
vid ett elevantal av 24 per studentkurs i det närmaste 5 studentkurser.
Ville man minska tillströmningen av studenter till den 4-åriga kursen,
vore det tydligen nödvändigt att bereda rum för minst 5 studentkurser
i den nya seminarieorganisationen.

Med hänsyn till de starka skäl, som talade för att i görligaste mån underlätta
studenternas inträde på folkskollärarbanan, och för att än ytterligare
lätta det tryck på det 4-åriga seminariet, som utövades av studenterna och
som utvisade en stigande tendens, ansåge sig de sakkunniga emellertid böra
föreslå, att ytterligare 2 studentkurser, utöver nyssberörda 5, inrättades.
Inalles skulle sålunda 7 studentkurser infogas i den nya seminarieorganisationen.
Härigenom ernåddes, att ej blott de studenter, som nu intoges i
studentkurs och i 4-årigt seminarium, utan även härutöver ett 50-tal studenter
kunde erhålla undervisning i studentkurs. En sådan organisation
syntes bereda så stora möjligheter för studenterna att efter 2-årig utbildning
avlägga folkskollärarexamen, att de endast i undantagsfall skulle välja
den stora omvägen till folkskollärarexamen genom den 4-åriga kursen.

Av de 16 examinationsavdelningar, vilka seminarieorganisationen som
nämnts borde inrymma, skulle således enligt de sakkunnigas förslag 1 utgöras
av den särskilda 2-åriga kursen för utbildning av småskollärarinnor
till folkskollärarinnor, 7 av studentkurser och 8 av 4-åriga kurser.

Beträffande frågan, örn seminarierna böra organiseras som dubbel- eller
enkelseminarier erinras, att skolöverstyrelsen beräknat kostnaden för två
enkelseminarier vara omkring 35,000 kronor högre än kostnaden för ett
dubbelseminarium samt framhålles, att redan med hänsyn till denna avsevärda
merutgift för statsverket enkelseminarier enligt de sakkunnigas mening
borde undvikas. Men härtill komme, att ett enkelseminarium erbjöde
nackdelar ur undervisningssynpunkt, vilka framför allt yppade sig i form
av svårigheter att på ett ändamålsenligt sätt disponera lärarkrafterna. Ett
dubbelseminarium beredde större möjligheter än ett enkelseminarium att
anskaffa ej blott bättre utrustning utan även specialutbildade lärare för de
olika ämnena.

De sakkunniga ansåge därför, att den blivande seminarieorganisationen
som regel borde byggas på grundval av dubbelseminarietypen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

Den koncentration av seminarieorganisationen, som skulle ernås vid ett
biträdande av de sakkunnigas nyss intagna ståndpunkt till dubbelseminariefrågan,
gåve aktualitet åt spörsmålet, i vilken utsträckning samseminarier
borde användas.

Denna seminarietyp kunde komma till användning närmast i de fall, då
de manliga eller de kvinnliga seminarieaspiranterna i en landsända på
grund av de blivande seminariernas ringa antal skulle anses missgynnade,
därest vederbörande seminarium skulle vara avsett endast för kvinnor eller
endast för män. Med hänsyn härtill ansåge de sakkunniga, som ej funne
några nackdelar vara förenade med samseminarietypen men ej heller holle
före, att man borde särskilt eftersträva att inrätta sådana seminarier, att
i den blivande seminarieorganisationen vissa samseminarier borde inrymmas.

Till belysande av frågan om folkskoleseminariernas förläggning och art
lämna de sakkunniga vissa uppgifter om de nuvarande seminariebyggnadernas
lokalutrymmen och örn lokalbehovet vid olika seminarietyper, varefter
anföres, att enligt de sakkunnigas mening de nuvarande enkelseminarierna
borde nedläggas, såvida icke deras lokalutrymmen vore av den beskaffenhet,
att de kunde användas som dubbelseminarier.

Sistnämnda förutsättning uppfylldes icke av seminarierna i Växjö och
Kalmar men i det närmaste av seminariet i Stockholm. Med hänsyn härtill
föresloge de sakkunniga, att folkskoleseminarierna på de två förstnämnda
platserna skulle nedläggas. Däremot borde seminariet i Stockholm — som
vore centralt beläget och hade ett naturligt och stort rekryteringsområde
samt dessutom bättre än många andra seminarier torde kunna rekryteras
med goda lärarkrafter — bibehållas. Seminariebyggnaden inrymde visserligen
icke för närvarande ett erforderligt antal klassrum, men de sakkunniga
hade övertygat sig om att tillräckliga lokalutrymmen kunde anskaffas
för en relativt måttlig kostnad. I annat sammanhang hade de sakkunniga
föreslagit, att i seminariebyggnaden i Växjö skulle upprättas ett dubbelt
småskoleseminarium.

Vidare föreslå de sakkunniga — under anförande, att ett nedläggande av
folkskoleseminariet i Luleå skulle möjliggöra en naturlig och rationell lösning
av frågan om småskoleseminarieorganisationen i de norra provinserna
— att folkskoleseminariet på nämnda plats nedlägges och att folkskollärarutbildningen
i Norrland sålunda koncentreras till Umeå.

Enligt de sakkunnigas mening borde sålunda den nuvarande seminarieorganisationen
anpassas till den föreslagna lägre examinationen genom att
enkelseminarierna i Växjö och Kalmar samt dubbelseminariet i Luleå nedlades.
Beträffande organisationen av de återstående seminarierna anföres
följande:

Seminarietypen 4 + 2 hade ett förhållandevis lågt lokalbehov. Ej minst
med hänsyn till förefintliga lokalutrymmen borde denna seminarietyp som
regel komma till användning i den blivande seminarieorganisationen. Dock
ville de sakkunniga föreslå ett undantag från denna regel. Vid 1932 års
riksdag hade ifrågasatts motionsvis, att studentseminarier skulle inrättas
i universitets- och högskolestäderna, där tillgången pä för ändamålet sär Bihang

till riksdagens protokoll 1036. 1 sami. Nr 100. 5

Kungl. Majlis ''proposition Nr 100.

skilt liimpade lärare kunde förväntas vara god. Erfarenheterna från till
högskolecentra förlagda folkskollärarutbildningsanstalter i utlandet syntes
tala för en sådan tanke. De sakkunniga funne önskvärt, att försök i vårt
land gjordes med ett seminarium av den sålunda ifrågasatta arten. Ur ekonomisk
synpunkt ställde sig ett studentseminarium mycket fördelaktigt
i jämförelse med andra seminarieformer. De sakkunniga föresloge alltså,
att i seminarieorganisationen inpassades ett tregrenat studentseminarium
av typen 2 + 2 + 2 och att detta förlädes till någon av universitets- eller
högskolestäderna. Då studentkurserna i alltför stor utsträckning skulle koncentreras
till mellersta Sverige, om studentseminariet förlädes till Stockholm
eller Uppsala, och då seminariet i Lund ur lokalsynpunkt syntes vara
att föredraga framför seminariet i Göteborg, torde det böra förläggas till
folkskoleseminariet i Lund.

Av de återstående 13 examinationsavdelningarna borde 12, i överensstämmelse
med vad ovan anförts, fördelas på 6 dubbelseminarier. Den avdelning,
som eventuellt kunde bli behövlig efter införande av ett sjunde
skolår, föresloges förlagd till Karlstad, vars seminariebyggnad, örn ytterligare
behov av lärarutbildning skulle komma att föreligga, gåve möjlighet
att utvidga densamma till ett dubbelseminarium. Ifrågavarande avdelningskulle
enligt de sakkunnigas förslag organiseras såsom 4-årig.

Den särskilda 2-åriga kursen för utbildning av småskollärarinnor till folkskollärarinnor
hade tidigare ifrågasatts böra förläggas till folkskoleseminariet
i Falun. Då detta seminarium hade ett förhållandevis centralt läge
i landet och även inrymde tillräckligt antal klassrum, biträdde de sakkunniga
denna mening.

Av de återstående folkskoleseminariet som skulle ingå i den blivande
organisationen, borde samtliga bli av typen 4 + 2 med undantag för ett
seminarium, som måste givas organisationsformen 4 + 4. De sakkunniga
hade vid övervägandet av frågan, vilket seminarium som borde organiseras
efter typen 4 + 4, med hänsyn till lokalförhållandena haft att välja mellan
seminarierna i Umeå och Linköping. Då det nordligare Sverige i annat fall
icke skulle få någon studentkurs, hade de stannat vid att föreslå, att seminariet
i Linköping organiserades som 4-årigt dubbelseminarium.

De sakkunniga saknade anledning att föreslå en annan proportion mellan
antalet examinerade lärare än den, som statsmakterna senast angivit. Examinationen
av manliga lärare borde alltså förhålla sig till examinationen av
kvinnliga som 11:9.

Det läge i sakens natur, att folkskoleseminariet i Umeå, som skulle bli
det enda folkskoleseminariet i Norrland, måste organiseras som samseminarium
på både den 4-åriga och den 2-åriga linjen. Detta seminarium kunde

o, , , , , M + K , M + K

salunda betecknas som —---i--

A A

Folkskoleseminariet i Göteborg,

som vore det enda inom det folkrika västkustområdet, och folkskoleseminariet
i Karlstad torde böra organiseras på motsvarande sätt. Folkskoleseminariet
i Lund, som vore avsett för södra delen av Götaland, torde även
böra organiseras som samseminarium. Med hänsyn till detta seminariums
organisation i övrigt syntes det emellertid vara lämpligt att inrätta två av
studentklasserna därstädes som manliga och den återstående studentklassen
som kvinnlig. Folkskoleseminariet i Falun, vilket som nämnts skulle inrymma
den särskilda kursen för småskollärarinnors utbildning till folkskollärarinnor,
borde därför organiseras som kvinnligt dubbelseminarium

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

(K + K). Beträffande de återstående folkskoleseminarierna föresloges att,
liksom nu vore fallet, seminarierna i Uppsala och Linköping skulle examinera
manliga elever (M + M) och seminariet i Stockholm kvinnliga
(K + K). Med den sålunda föreslagna organisationen skulle 8 A examinationsavdelningar
erhålla manliga och 7''A examinationsavdelningar kvinnliga
elever. Av de 7 examinationsavdelningarna vid studentkurser skulle 4
bli manliga och 3 kvinnliga.

Den av de sakkunniga föreslagna organisationen av folkskoleseminarierna
belyses av en nedan intagen schematisk översikt.

Avslutningsvis framhålla de sakkunniga följande:

De sakkunniga hade vid behandlingen av frågan örn folkskoleseminariernas
förläggning undvikit att anlägga geografiska synpunkter. De hade
föredragit att skärskåda föreliggande problem väsentligen ur ekonomisk
och pedagogisk synvinkel. Det hade synts omöjligt att med folkskoleseminariernas
nuvarande relativt ringa antal angripa spörsmålet ur geografisk
synpunkt utan att bortse från tre faktorer, som enligt de sakkunnigas mening
närmast borde vara avgörande i nämnda hänseende, nämligen dels
nödvändigheten att åstadkomma en så ekonomiskt tillfredsställande organisation
som möjligt — i vilket hänseende de sakkunniga känt sig starkt
bundna av riksdagens bestämt uttalade mening, att dubbelseminarier företrädesvis
skulle komma till användning i den nya seminarieorganisationen,
— dels önskvärdheten att kunna ej blott för folkskoleseminarierna utan
också för småskoleseminarierna utnyttja de lämpligaste lokaler, som stöde
till statens förfogande för ändamålet, dels ock behovet av att seminarierna
förlädes på sådant sätt, att för seminarieundervisningen kunde i så stor
utsträckning som möjligt utnyttjas ej blott de lämpligaste lärarkrafter,
som stöde att ernå, utan även viel sidan av seminarierna befintliga utbildningsmöjligheter.
Ett ytterligare skäl till de sakkunnigas betraktelsesätt
hade varit, att det motiv, som tidigare anförts till förmån för tanken på
ett starkt decentraliserat seminarieväsende, nämligen önskvärdheten att
seminarierna vore lättillgängliga från elevernas bostadsorter, numera genom
kommunikationernas utveckling betydligt förlorat i styrka. Detta uteslöte
icke, att i de fall, där så utan uppgivande av större värden varit möjligt,
de sakkunniga sökt beakta önskvärdheten av en någorlunda jämn fördelning
av seminarierna över landet. Det hade emellertid härvid varit ogörligt
att, utan att giva avkall på de grundsatser, de nyss angivit, taga hänsyn till
mer lokalt betonade intressesynpunkter. Enligt de sakkunnigas mening
motsvarade det förslag till seminariernas förläggning, som de framlagt, en
ståndpunkt, som utan att i avgörande grad inkräkta på andra behöriga intressen
ur statsnyttans synpunkt kunde anses befogad.

Under hänvisning till vad sålunda anförts, återge de sakkunniga en tablå
till belysande av folkskoleseminariernas fördelning mellan olika landsdelar
och dessa landsdelars behov av folkskollärare, av vilken framginge, att förslaget
innebure cn någorlunda jämn fördelning av folkskoleseminarierna
mellan landsdelarna.

Vid betänkandet är fogat ett särskilt yttrande av herrar Nilsson, Olsson
och Wallerius, vilka anföra:

Då som bekant omkring tre fjärdedelar av folkskollärarkåren hade sin
tjänstgöring förlagd lill skolor pä landsbygden, syntes det vara av största
vikt för folkskoleväsendet, att dess liirarkär i erforderlig omfattning rckry -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

terades med lärare, vilka själva uppvuxit i denna miljö och med levande
känsla av social samhörighet med landsbygdens befolkning måste förutsättas
vara på ett särskilt sätt förtrogna med dess arbetsliv, vanor och
tänkesätt. Skolöverstyrelsen anförde i sitt utlåtande den 10 november 1931
angående den framtida folkskoleseminarieorganisationen, att det för folkskolan
varit av största betydelse, att den kunnat bland sina lärare räkna
begåvade män och kvinnor med särskilt god utrustning för lärarkallet,
vilka haft sitt hem i mer avlägset liggande bygder och för vilka därför
seminariet praktiskt taget blivit den enda möjliga studievägen. Då studenternas
flertal torde ha vuxit upp inom städer eller stadsliknande samhällen
syntes det vara av allra största intresse att proportionen mellan studenter
och icke-studenter i folkskoleseminarierna så avvägdes, att — på samma
gång som de förstnämnda i tillfredsställande utsträckning erhölle möjligheter
att genom en särskilt för dem tillrättalagd väg nå fram till folkskollärarexamen
— icke-studenternas tillträde till folkskollärarutbildningen ej
i avsevärd grad försvårades genom att antalet studentkurser gjordes för
stort.

Studenterna skulle i förevarande hänseende bli relativt väl tillgodosedda,
örn för dem inrättades dubbelt så många studentlinjer, som funnos under
en följd av år före läsåret 1935—1936, eller 4 sådana linjer. Med hänsyn till
den betydande tillströmningen av studenter till den 4-åriga linjen, vilken
egentligen icke vore tillrättalagd för dem, ansåge reservanterna det dock
motiverat att sträcka sig så långt som till att föreslå 5 studentlinjer. Sistnämnda
antal syntes väl överensstämma med det av de sakkunniga framlagda
utredningsresultatet, som visade, att det i folkskoleseminarierna (4-och 1-årig linje) intagna antalet studenter under de senaste åren motsvarat
ungefärligen 5 studentkurser.

Vad anginge folkskoleseminariernas förläggning holle reservanterna före,
att lokalförhållandena i Stockholm icke lämpligen medgåve, att dit förlädes
både en 4-årig och en 2-årig linje, så mycket mindre som i betänkandet
ifrågavarande seminarium förutsattes skola även för framtiden bibehållas
såsom provårsseminarium. Vidare syntes det irrationellt att, samtidigt
som Stockholmsseminariet så hårt belastades och Lundaseminariet
organiserades så, att det komme att omfatta icke mindre än tre examinationsavdelningar,
det med synnerligen goda lokalutrymmen försedda Karlstadsseminariet
bibehölles endast såsom enkelseminarium, varigenom bland
annat driftkostnaderna för detta seminarium bleve oproportionerligt höga.
Vad ytterligare anginge Lundaseminariet, syntes den för detta seminarium
föreslagna organisationsformen mindre tilltalande framför allt med hänsyn
till den ur pedagogisk synpunkt tungrodda anordningen med trenne avgångsklasser
i förening med en synnerligen omfattande övningsskola. Majoritetens
förslag till förläggning av folkskoleseminarierna syntes vidare bli
mera tillfredsställande, örn seminariet i Kalmar bibehölles som enkelseminarium.
Visserligen vore de lokaler, vari ifrågavarande seminarium vore
inrymt, i behov av utökning. Emellertid hade Kalmar stad erbjudit sig att
bestrida de av en dylik utökning föranledda utgifterna. Seminariet i Kalmar
syntes sålunda kunna utan särskilda engångskostnader för statsverket
bibehållas som enkelseminarium.

Med hänsyn till vad nu anförts hade reservanterna ansett, att de sakkunniga
bort föreslå den organisation av folkskoleseminarierna, som angives
i efterföljande översiktstablå.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100. 69

Vidare är vid betänkandet fogat ett särskilt yttrande av herr Wagnsson,
vari anföres:

Med hänsyn till det storartade pedagogiska forskningsarbete, som bedreves
vid och leddes från Kalmar folkskoleseminarium, med direkt inriktning
på folkskolans särskilda arbetsförhållanden, biträdde reservanten icke
förslaget örn nedläggande av detta seminarium. I den föreslagna organisationen
borde följande ändring vidtagas i fråga örn seminariernas förläggning.

I Kalmar skulle i avvaktan på statsmakternas beslut rörande ett sjunde
skolår det nuvarande folkskoleseminariet bibehållas med en 4-årig linje.
I stället skulle Karlstads seminarium nedläggas.

Skulle emellertid förhållandena medgiva, att i Stockholm komme att
upprättas ett pedagogiskt forskningsinstitut, något som läge utanför de
sakkunnigas uppdrag att utreda, syntes detta lämpligen böra förläggas till
Stockholms folkskoleseminarium. Under sådana förhållanden kunde de två
seminarielinjerna därstädes lämpligen förläggas till Karlstad.

Myndigheterna.

Skolöverstyrelsen har anfört följande:

Elevantalet i seminarieklasserna. Överstyrelsen ville, i likhet med samtliga
lärarkollegier och fjortonde svenska seminarielärarmötet i Linköping,
tillstyrka de sakkunnigas hemställan i denna punkt.

Proportionen mellan de 4-åriga och de 2-åriga kurserna. Majoriteten
av lärarkollegierna vid folkskoleseminarierna hade anslutit sig till reservanternas
förslag på denna punkt och förordade alltså, att endast 5
studentkurser inrättades. Som motivering härför hade framhållits, bland
annat, att antalet studentkurser icke borde vara större, än att det gåve
möjlighet för urval av verkligt kvalificerade elever samt att försiktigheten
torde bjuda, att man avvaktade, hurudant studentmaterielet i ett
mindre antal 2-åriga studentkurser bleve, innan man, örn så visade sig
lämpligt, ökade antalet till 7. Ett av de kollegier, som anslutit sig till
de sakkunnigas förslag, hade å andra sidan ansett, att detta förslag
borde avse ett minimum, och hade framhållit, att 7 studentkurser funnits
under läsåret 1922—1923 utan att svårigheter då förmärkts att fylla
dessa kurser med kvalificerade inträdessökande.

Då det visat sig att studenter i allt större omfattning sökte sig in på
folkskollärarbanan, hade det synts överstyrelsen ändamålsenligt och nödvändigt,
att denna utbildningsväg för studenterna vidgades. Överstyrelsen
funne därför, att den nya seminarieorganisationen borde innefatta
ett ej alltför ringa antal studentkurser och hade intet att erinra mot
att organisationen i enlighet med de sakkunnigas förslag komme att omfatta
7 studentkurser.

Dubbel- eller enkelseminarier. Överstyrelsen funne i likhet med de
sakkunniga, att den blivande seminarieorganisationen borde i huvudsak
uppbyggas av dubbelseminarier, då dessa såväl ur ekonomiska som pedagogiska
synpunkter erbjöde vissa fördelar framför enkelseminarierna.

Samseminarier. Överstyrelsen hyste inga betänkligheter mot att samseminarier
inrättades i den mån så bleve nödvändigt men funne å andra
sidan icke anledning föreligga att göra denna seminarietyp förhärskande.

Folkskoleseminariernas förläggning och art. Överstyrelsen hade funnit
det anmärkningsvärt, att de sakkunniga föreslagit nedläggande av folkskoleseminariet
i Luleå utan någon annan motivering, än att småskole -

Kungl. May.ts ''proposition Nr 100.

seminariefrågan i norra Norrland skulle få en rationell lösning, därest
folkskoleseminariet nedlades och dess lokaler kunde bliva disponibla för
ditflyttande av ett småskoleseminarium. Gentemot detta förslag måste
överstyrelsen med bestämdhet framhålla nödvändigheten av att folkskoleseminariet
i Luleå bibehölles. Sedan många år tillbaka hade överstyrelsen
från de olika seminarierektorerna varje vår och höst erhållit rapporter
rörande anställningsförhållandena för de folkskollärare, som utexaminerats
från respektive seminarier under de senaste tre åren. De
senare årens rapporter hade visat, att, medan arbetslösheten bland nyssnämnda
folkskollärare från seminarierna i södra Sverige emellanåt kunnat
vara relativt stor, hade rapporterna från norrlandsseminarierna upptagit
så få arbetslösa, att man praktiskt taget kunnat säga, att de från
dessa seminarier utexaminerade omedelbart erhållit anställning. I allmänhet
hade rapporterna för de senare åren icke redovisat en enda arbetslös
lärare från seminarierna i Luleå, Umeå och Härnösand. Så vöre
fallet även för höstterminen 1935. Det nuvarande förhållandet mellan
tillgång och efterfrågan på folkskollärare i norra Sverige syntes alltså
icke motivera indragning av något seminarium i Norrland. Då emellertid
folkskoleseminariet i Härnösand från och med innevarande läsår på
grund av 1932 års riksdags beslut helt avvecklats, syntes det som en
tvingande nödvändighet att bibehålla de båda övriga seminarierna, Umeå
och Luleå, såvida man ej ville, att folkskollärarkåren i Norrland till
måhända större delen skulle rekryteras från seminarier i södra Sverige.
Allt tydde på att en större examination av folkskollärare i Norrland,
än vad de sakkunniga föreslagit, även för framtiden skulle bli behövlig.
De sakkunniga hade själva (sid. 121—122) påpekat, att folkskolinspektörerna
beräknat, att antalet folkskollärar^''änster i Norrland komme att
ökas under tiden 1933—1941, under det att de förutspått en ej obetydlig
minskning i tjänsternas antal i Svealand och Götaland under samma
tid. Ej heller torde man i Norrland behöva befara en sådan minskning
i barnantalet som i södra Sverige, då nativiteten, särskilt i nordligaste
Norrland, ännu holle sig ganska hög. Så var exempelvis år 1933 antalet
levande födda barn i Norrbottens län pro mille mer än dubbelt så
stort som motsvarande antal i Stockholm och i Örebro län. De skäl,
som överstyrelsen nu framhållit, talade bestämt för att folkskoleseminariet
i Luleå bibehölles. Därtill komme, att det måste vara av största
betydelse, att en ^bildningsanstalt för folkskollärare vore förlagd till
Norrbotten med dess speciella befolknings- och skolproblem. Ett folkskoleseminarium
i denna bygd vore på sitt sätt ett kulturcentrum och
borde icke utan tvingande skäl nedläggas.

I skrivelse den 21 oktober 1935 hade en av stadsfullmäktige i Luleå
tillsatt kommitté framhållit i huvudsak samma synpunkter på denna
fråga, som överstyrelsen här ovan anfört. Därjämte meddelades i nämnda
skrivelse bland annat, att det i Norrbottens län mött svårigheter att
besätta folkskollärarvikariat, särskilt sådana av kortare varaktighet, vilket
styrkte överstyrelsen i dess åsikt om det okloka i att ytterligare
minska seminariernas antal i Norrland. Ifrågavarande skrivelse utmynnade
i en hemställan, att minst en 4-klassig examinationsavdelning för
utbildning av folkskollärare måtte förläggas till Luleå, att jämte de två
föreslagna i Umeå tillgodose Norrlands behov, att denna avdelning måtte
hållas öppen för såväl manliga som kvinnliga elever, samt att till Luleå likaledes
måtte förläggas ett småskoleseminarium, omfattande tre årsklasser.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

I huvudsak samma synpunkter hade framförts av lärarkollegiet vid folkskoleseminariet
i Luleå, som i sitt utlåtande över betänkandet framhållit,
att det för närvarande rådde lärarbrist i Norrbotten,
att ett behov av flera lärare i Norrland uppkomme även på grund av
omändring av det stora antalet mindre folkskolor till egentliga folkskolor,
att Norrlands, speciellt övre Norrlands, lärarbehov i mycket ringa grad
kunde beräknas bliva tillgodosett av lärare söderifrån,

att det av de sakkunniga föreslagna seminariet i Umeå, särskilt med
hänsyn till den valda organisationsformen, icke kunde anses tillräckligt
för Norrlands behov,

att Luleå seminarium i fråga örn lokaler vore bättre utrustat än de
flesta av de seminarier, som av sakkunniga föresloges, till bibehållande,
att många av skälen mot ett enkelseminarium, särskilt de ekonomiska,
bort folie om en 4-årig linje kombinerades med ett 3-årigt^ småskoleseminarium,
varför kollegiet yrkat, att Luleå seminarium måtte bibehållas,
antingen som dubbelseminarium eller med en 4-årig linje i kombination
med ett 3-årigt småskoleseminarium.

Även lärarkollegiet vid folkskoleseminariet i Umeå hade yrkat på att
tvenne folkskoleseminarier måtte förläggas till Norrland.

Sedermera hade Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott framfört
i stort sett samma synpunkter, som ovan kommit,till synes, samt
hemställt, att folkskoleseminariet i Luleå måtte bibehållas och att dit
även måtte förläggas ett småskoleseminarium.

På grund av vad överstyrelsen i denna fråga anfört samt med hänsynstagande
till vad i nyss nämnda skrivelser och utlåtanden framhållits
ville överstyrelsen föreslå, att åtminstone en examinationsavdelning
måtte förläggas till Luleå.

Vid ett seminarium av den tregrenade typ, som de sakkunniga föreslagit
skola förläggas till Lund, skulle ej mindre än 72 elever utexamineras
varje år. För att möta det mycket stora behovet av övningslektioner
vid dessa elevers praktiska utbildning skulle behövas en mycket
stor övningsskola. De sakkunniga ansåge, att denna övningsskola skulle
behöva omfatta 13 avdelningar, och överstyrelsen funné icke, att detta
vore för rundligt beräknat. Dessutom skulle för samtliga elever enligt
de sakkunnigas förslag anordnas studiebesök i olika slag av skolor och
hospitering i folkskolor, varjämte genom rektors försorg eleverna skulle
för hospitering och praktisk övning under viss sammanhängande tid
hänvisas till folk- och fortsättningsskolor. Säkerligen skulle allt detta
bliva mycket svårt att på ett tillfredsställande sätt ordna, och överstyrelsen
kunde icke finna, att de fördelar, som möjligen vore förenade
med att seminariets elevkår bestode av uteslutande studenter, kunde
uppväga nackdelarna med ett seminarium av den svårskötta typ, som
de sakkunniga föreslagit.

Lärarkollegierna syntes i allmänhet vilja avstyrka ett seminarium av
den typ, de sakkunniga föreslagit för Lund. Av särskilt intresse vöre,
att även kollegiet vid seminariet i fråga bestämt avvisat tanken på att
en sådan seminarietyp skulle förläggas till Lund, framför allt därför,
att utbildningsmöjligheterna därigenom i alltför hög grad skulle försvåras
för icke-studenter i södra Sverige, vilka önskade ägna sig åt folkskollärarbnnan.
Den seminarietyp, som bäst skulle tillgodose det berättigade
kravet på utbildningsmöjligheter i sydligaste Sverige, vöre typen
4 + 2 12. Då emellertid seminariets lokaler icke utan betydliga ombygg -

Kungl. Marits ''proposition Nr 100.

nadsarbeten kunde bereda rum för någon av dessa typer, hade kollegiet
föreslagit, att ett seminarium av typen 4 + 2 skulle förläggas till Lund.

Såsom redan nämnts hade överstyrelsen icke funnit den föreslagna
seminarietypen 2 + 2 + 2 tillfredsställande. Av samma skäl, som överstyrelsen
ovan anfört härför, ville överstyrelsen tillbakavisa tanken på den
av kollegiet vid seminariet i Lund antydda typen 4 + 2 + 2. Då emellertid
överstyrelsen icke principiellt hade något emot ett försök att upprätta
ett studentseminarium i en universitetsstad, hade överstyrelsen
övervägt möjligheten av att upprätta ett seminarium av typen 2 + 2,
alltså bestående av två studentlinjer. Vid ett sådant seminarium skulle
icke flera elever utexamineras varje år än vid ett dubbelseminarium av
typen 4 + 2 eller 4+4. Dess övningsskola skulle enligt överstyrelsens
beräkningar böra omfatta 9 avdelningar, och ett seminarium av denna
typ skulle av dessa skäl ej bliva mera tungrott än ett vanligt dubbelseminarium,
snarare tvärtom. Men i ett avseende skulle denna seminarietyp
kunna anses bliva sämre rustad än de övriga. På grund av
att den 2-åriga linjens timplan skulle omfatta endast ett mindre antal
ämnen, skulle nämligen vid ett sådant seminarium endast ett ringa fåtal
ordinarie lärare kunna anställas och undervisningen för övrigt skötas
av timlärare. Med hänsyn till de olägenheter en sådan anordning skulle
medföra, hade överstyrelsen avstått från tanken på att för närvarande
föreslå inrättande av något seminarium med enbart studentlinjer. Överstyrelsen
ville därför föreslå, att seminariet i Lund måtte organiseras
som dubbelseminarium av typen 4 + 2 och att i stället en studentlinje
måtte förläggas till vart och ett av seminarierna i Karlstad och Linköping.

Sorn av det ovan anförda franninge hade överstyrelsen föreslagit
uppehållande av 17 examinationsavdelningar. Av dessa borde sammanlagt
97^ vara manliga och 7 72 kvinnliga, såvida proportionen mellan
manliga och kvinnliga utexaminerade lärare skulle hållas vid 11:9, vilket
vid upprepade föregående tillfällen framhållits som den lämpliga
proportionen. Med anledning härav föresloge överstyrelsen, att seminarierna
i Uppsala, Karlstad och Linköping skulle bliva manliga, seminarierna
i Falun och Stockholm kvinnliga samt att seminarierna i Göteborg,
Lund, Umeå och Luleå skulle bliva samseminarier. Härigenom
skulle fördelningen mellan manliga och kvinnliga elever på de olika
seminarielinjerna bli följande.

4-årig linje: 5 manliga, 4 kvinnliga avdelningar

2- » » : 4 72 » , 27a » »

Särskild kurs:1»__»

Summa: 97* manliga, 772 kvinnliga avdelningar

Om härigenom antalet manliga studenter skulle visa sig vara för stort
och antalet kvinnliga studenter för litet, kunde detta korrigeras genom
att vid behov en förskjutning av proportionen gjordes vid intagning av
elever vid samseminarierna.

Överstyrelsen hade i det föregående omnämnt den inverkan, som införandet
av ett obligatoriskt sjunde skolår i folkskolan skulle få på
seminarieorganisationens omfattning. Därest riksdagen skulle fatta beslut
i denna riktning, skulle behovet av folkskollärare under de kom -

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 100.

mande 10 ä 15 åren förmodligen bliva så ökat, att en utexamination av
lärare, i enlighet med vad överstyrelsen här ovan föreslagit, icke skulle
vara tillfyllest. Överstyrelsen hade icke haft anledning att nu upptaga
denna fråga till noggrannare prövning, men ansåge sig böra påpeka,
att ett beslut om införande av ett obligatoriskt sjunde skolår skulle
kunna medföra krav på bibehållande av ytterligare något folkskoleseminarium
utöver vad överstyrelsen nu föreslagit.

Överstyrelsen ville omnämna, vad av lärarkollegierna vid seminarierna
i Kalmar och Växjö framhållits för bibehållandet av nämnda seminarier,
vilka båda enligt såväl de sakkunnigas som överstyrelsens förslag
skulle komma att nedläggas.

Vad först seminariet i Kalmar beträffade, så hade stadsfullmäktige i
Kalmar i skrivelse meddelat, att de förklarat sig villiga att bestrida
kostnaderna för erforderlig tillbyggnad av den nuvarande seminariebyggnaden
i Kalmar, därest ett seminarium där uppehölles. Med hänvisning
härtill hade Kalmar läns södra landsting i skrivelse uttalat, att
seminariet i Kalmar borde bibehållas.

Lärarkollegiet vid seminariet i Kalmar föresloge med hänsyn till vad
reservanterna bland de sakkunniga yttrat, att seminariet skulle bibehållas,
och framhölle, att Kalmar stad förbundit sig att tillhandahålla
erforderliga lokaler för antingen enkel- eller dubbelseminarium, varigenom
skälet, att lokalerna vore otillräckliga, nu ej längre ägde giltighet.
Vidare framhölles elevförbundet vid seminariet och dess betydelse samt
det förhållandet, att seminariet vore en donation, vars bestämmelser
borde respekteras, så långt sig göra läte. Vidare anförde kollegiet, att
de kvinnliga icke-studenterna i södra Sverige enligt de sakkunnigas förslag
skulle komma att få en ytterst ogynnsam ställning, i det att denna
kategori av studerande endast finge förfoga över en halv seininarieklass.

Vad det sistnämnda beträffar, så ville överstyrelsen nämna, att de
kvinnliga icke-studenterna i Götaland genom överstyrelsens förslag bereus
en gynnsammare ställning, i det att seminarierna i såväl Göteborg
som Lund skulle mottaga sådana. Även i övrigt hade överstyrelsen
uppmärksammat, vad kollegiet anfört, och funnit, att vissa skäl givetvis
förelåge för Kalmar-seminariets bibehållande. Då det emellertid synts
överstyrelsen angelägnare att bibehålla seminariet i Luleå — på ovan
angivna grunder — hade det icke varit möjligt för överstyrelsen att inrymma
även seminariet i Kalmar i den organisation, överstyrelsen funnit
erforderlig. Ej heller hade det varit överstyrelsen möjligt att, i
enlighet med vad en av de sakkunniga, herr Wagnsson, föreslagit, kunna
förorda nedläggande av det med utomordentliga lokaler för ett dubbelseminarium
försedda seminariet i Karlstad till förmån för Kalmar-seminariet.
Vad samme sakkunnige anförde örn möjligheten att nedlägga
Stockholms seminarium, därest förhållandena skulle medgiva, att där
komine att upprättas ett pedagogiskt forskningsinstitut, hade överstyrelsen
icke ansett sig böra upptaga till prövning, då ännu, såvitt överstyrelsen
hade sig bekant, icke några ekonomiska garantier förefunnes
för ett sådant instituts upprättande och fortbestånd, samt då (iverstyrelsen
i likhet med de sakkunnigas majoritet funnit det ändamålsenligt,
att ett seminarium alltjämt bibehölles i rikets största stad, sorn utgjorde
ett naturligt rekryteringsområde för seminariet och som hade rika studiemöjligheter
att erbjuda eleverna. Ett utbyte av Stockholmssemina -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

riet mot ett seminarium i Kalmar hade alltså ej synts överstyrelsen
möjligt eller önskvärt.

Lärarkollegiet vid seminariet i Växjö förordade, att seminariet därstädes
skulle bibehållas och få karaktären av dubbelseminarium. Kollegiet
framhölle seminariets synnerligen centrala och i kommunikationshänseende
fördelaktiga läge inom ett stort rekryteringsområde samt de
goda studiemöjligheterna på grund av tillgång till museum, bibliotek
m. m. Seminariet vore därjämte det enda, som vore beläget i dyrortsgrupp
C.

Av i stort sett samma skäl, som överstyrelsen nyss framfört beträffande
Kalmar-seminariet, hade överstyrelsen icke funnit det möjligt att
förorda Växjö-seminariets bibehållande. Överstyrelsen hoppades, att de
föreslagna dubbelseminarierna i Lund, Göteborg och Linköping skulle
visa sig tillräckliga för att tillgodose det sydliga Sveriges behov av folkskollärare.
Att bibehålla ytterligare ett seminarium i denna del av
Sverige syntes under nuvarande förhållanden icke vara rådligt. Skulle
emellertid ett sjunde skolår bliva obligatoriskt, bleve förutsättningarna
helt andra för bibehållande av de båda nu till avveckling föreslagna
seminarierna. Så länge frågan örn ett sjunde skolår ej vore avgjord,
torde måhända de båda seminariernas öde få bli en öppen fråga.

Enligt vid skolöverstyrelsens utlåtande fogat protokollsutdrag har t. f.
undervisningsrådet Isaacsson anfört, att — då enligt hans mening inga
bärande skäl anförts emot inrättande av ett seminarium för enbart
studenter, typen 2 + 2 — han ansåge, att överstyrelsen bort föreslå, att
en dylik läroanstalt inrättades och förlädes till Uppsala. I stället borde
den 2-åriga linjen vid seminariet i Linköping ersättas med en 4-årig
linje. Då det av honom föreslagna seminariet i Uppsala givetvis borde
mottaga både män och kvinnor, skulle i stället seminariet i Göteborg
endast mottaga män, varigenom kostnaderna för ändringsarbeten därstädes
skulle bortfalla.

Statskontoret har anfört följande:

Statskontoret vore av den uppfattningen, att, då elevantalet i seminarieklasserna
hittills ofta varit avsevärt större än de sakkunniga nu
förordade, en sänkning av antalet icke med nödvändighet behövde ske
i den omfattning, som de sakkunniga av pedagogiska skäl föreslagit.
Ämbetsverket ville ifrågasätta, om det icke vore tillfyllest att, i avvaktan
på den nya organisationens verkningar, elevantalet i klasserna
åtminstone tills vidare beräknades till 25 ä 26. Härigenom skulle en
klassavdelning utöver vad de sakkunniga förordat kunna indragas och
hela antalet dylika avdelningar vid folkskoleseminarierna skulle alltså
•—• med beaktande av behovet av lärare för tillgodoseende av undervisningen
under ett sjunde skolår — kunna bestämmas till 15 i stället för
av de sakkunniga föreslagna 16. Enligt den av statskontoret ifrågasatta
ändringen i sakkunnigförslaget på förevarande punkt skulle elevantalet
i klasserna komma att variera mellan 24 och 28. Ämbetsverket ville
särskilt fästa uppmärksamheten vid att fastställandet av ett så pass lågt
elevantal som 24 i varje klassavdelning på seminariet, där man för när -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100. 75

varande ofta hade 30 elever, skulle hava icke oväsentliga ekonomiska
konsekvenser.

Vad antalet studentkurser beträffar, framhåller ämbetsverket, att det
ur de synpunkter, statskontoret framför allt beaktade, vore att bemärka,
att kostnaderna bleve lägre för de 2-åriga kurserna än för de 4-åriga.

Beträffande spörsmålet om seminariernas förläggning ansåge sig statskontoret
böra, i anslutning till vad de sakkunniga förordat, betona vikten
av att dubbelseminarier i största möjliga mån anordnades, enär detta
såväl med hänsyn till undervisningens behov som för kostnadernas nedbringande
vore att föredraga. Den omständigheten, att seminarieutbildningen
i vissa fall skulle komma att äga rum på längre avstånd från
boningsorten än som enligt gällande organisation kunde ske, torde nied
nuvarande samfärdselförhållanden vara av mindre betydelse. I övrigt
torde vid placeringen av de olika seminarierna tillbörlig vikt böra läggas
vid befintliga lokalers ändamålsenlighet. Överhuvudtaget ville statskontoret
framhålla angelägenheten av att vid förläggningsfrågornas bedömande
hänsynen till allmänna och ekonomiska synpunkter sattes i främsta
rummet, och att i förhållande härtill kommunala intressen och framställningar,
även om de innefattade vissa ekonomiska erbjudanden, finge
träda i efterhand. Statskontoret ville dock icke underlåta att — med
hänsyn till vad de sakkunniga förordat i fråga örn nedläggandet av vissa
särskilt för norrländska förhållanden upprättade seminarier — i anslutning
till skolöverstyrelsens synpunkter på dessa frågor uttala, att man
i detta hänseende dock torde böra framgå med viss försiktighet. Detta
syntes särskilt gälla det 3-åriga småskoleseminariet i Lycksele.

Stadsfullmäktige i Växjö hava i sin ovanberörda skrivelse förklarat
sig villiga, att — därest ett dubbelseminarium av typen 4 + 2 eller 4 + 4
förlädes till Växjö — låta på stadens bekostnad utföra erforderliga tillbyggnader
till därvarande folkskoleseminariebyggnad. Kostnaderna härför
hade för sistnämnda seminarietyp beräknats till 125,000 kronor och
för seminarietypen 4 + 2 till 100,000 kronor. Av skrivelsen inhämtas
vidare följande:

För staden vore det nuvarande seminariet av största ekonomiska betydelse.
Det föreslagna småskoleseminariet kunde icke anses i nämnvärd
grad uppväga den förlust, staden finge vidkännas genom att berövas
sitt folkskoleseminarium. Genom att staden vore villig att bekosta erforderliga
tillbyggnader, bleve de statsfinansiella synpunkterna tillgodosedda.
En förläggning till Växjö ställde sig till och med fördelaktigare
än i fråga örn vissa av de sakkunniga föreslagna städerna, där förläggningen
skulle medföra engångskostnader för att vederbörande lokaler
skulle bliva lämpliga för sitt ändamål. Den låga dyrortsgrupperingen
medförde lägre avlöningskostnader. Ur pedagogisk synpunkt kunde det
nuvarande Växjö-seminariet väl mäta sig med seminarierna på andra
orter. Rikliga utbildningsmöjligheter funnos även vid sidan av seminariet
(exempelvis det stora stifts- och gymnasiebiblioteket och ett provinsmuseum
med ett utomordentligt omfattande och värdefullt studiematerial).
Med den av de sakkunniga föreslagna förläggningen måste samtliga seminaricelever
från Skåne, Blekinge, Småland och Halland, sorn ej avlagt
student- eller högre examen, få sin utbildning förlagd till Göteborg eller

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

Linköping eller ännu längre norrut belägna seminarier. Växjö fyllde
som seminariestad även det icke oviktiga geografiska kravet på lättillgänglighet
från elevernas bostadsorter. För en mindre stad betydde
frågan om dess seminariums vara eller icke vara mycket mera än för
en större stad, vars ekonomiska liv föga influerades av den störning, som
nedläggandet av en dylik läroanstalt innebure. I detta sammanhang
anföres, att Växjö stad redan under en lång följd av år på särskilt sätt
visat sig uppskatta fördelen av att seminariet vore förlagt dit genom
att bekosta undervisning i huslig ekonomi.

Kronobergs läns landstings förvaltningsutskott har i sin förutnämnda
skrivelse anfört liknande synpunkter samt hemställt, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen besluta, att Växjö stad skulle utgöra förläggningsort
för ett folkskoleseminarium av typen 4+2 eller 4 + 4.

Ovannämnda lärarsammanslutningar hava anhållit, att ställning till
seminariernas förläggning måtte tagas först efter den av sammanslutningarna
föreslagna ytterligare utredningen av behovet av folkskollärare,
att vid nedläggning av seminarier måtte iakttagas, att universitets- och
högskolestädernas seminarier under alla omständigheter bibehölles, samt
att seminariernas studentavdelningar utan undantag måtte förläggas till
nämnda städer.

Departementschefen.

På de av de sakkunniga anförda skälen tillstyrker jag i likhet med
skolöverstyrelsen, att elevnumerären i seminarieklasserna, som nu utgör
nominellt 30 men under de senaste åren på grund av de rådande exceptionella
förhållandena på folkskollärarbanan växlat mellan 20 och 25,
bestämmes till 24. Statskontorets förslag att åtminstone tills vidare
beräkna seminarieorganisationen efter en elevnumerär av 25 ä 26 anser
jag mig alltså icke kunna biträda. Särskilt må framhållas, att det med
hänsyn till de ovan berörda svårigheterna att förutse det framtida behovet
av folkskollärare måste vara oklokt att göra organisationsramen
så snäv, att den ej lämnar förhållandevis goda möjligheter till en rätt
väsentlig ökning av den normala lärarproduktion, efter vilken organisationen
planlägges. De merutgifter för statsverket, som föranledas av
att elevnumerären fixeras till 24 i stället för 30, uppvägas enligt min
mening ej blott därav, att organisationen på så sätt, såsom nyss framhållits,
kommer att bereda en ej obetydlig elasticitet, utan även av den
förbättring av lärarutbildningen, som kan ernås, så länge elevnumerären
hålles nere vid nämnda tal.

Då jag i det föregående räknat med en normal examination av 384
lärare per år, bör alltså seminarieorganisationen i överensstämmelse med

384

de sakkunnigas förslag inrymma = 16 examinationsavdelningar.

Vad angår fördelningen av examinationsavdelningarna mellan semi -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

narielinjer av olika slag må till en början erinras, att de sakkunniga
och de i ärendet hörda myndigheter, som yttrat sig om denna detalj,
varit ense om att en av avdelningarna skall tillhöra den ovannämnda
linjen för småskollärarinnors utbildning till folkskollärarinnor. Även jag
vill biträda detta förslag. Beträffande fördelningen av de återstående
15 avdelningarna mellan 4-årig linje och studentlinje må följande anföras.

De sakkunniga hava förordat 7 studentlinjer, medan reservanterna
stannat för 5 sådana linjer. Skolöverstyrelsen tillstyrker likaledes 7
studentlinjer, varvid emellertid är att märka, att överstyrelsen föreslagit,
att inalles 17 seminarielinjer skulle inrättas, alltså en mer än de sakkunniga
ifrågasatt. Statskontoret har ej intagit någon bestämd ståndpunkt
i frågan utan nöjt sig med att framhålla, att studentlinjerna äro
förenade med lägre kostnader än de 4-åriga linjerna. Seminariekollegierna
slutligen hava, på något undantag när, förordat 5 studentlinjer.

För egen del vill jag till en början — under hänvisning till de sakkunnigas
utredning (jfr betänkandet sid. 150—158) — erinra, att den
statliga folkskoleseminarieorganisationen tidigare omfattat ett betydligt
större antal studentkurser än som under de senare åren varit i verksamhet.
Sålunda funnos vid statens folkskoleseminarier under läsåret
1922—1923 6 studentkurser. Antalet sådana kurser har emellertid genom
de efter nämnda läsår i oavbruten följd vidtagna begränsningsåtgärderna
undan för undan minskats. För att snabbt reducera det hotande överskottet
på folkskollärare hava dessa begränsningsåtgärder i första hand
gått ut över studentkurserna. Dessa äro ju nu 1-åriga, varför ett nedläggande
av en sådan utbildningslinje redan efter ett år inverkat på
examinationstalen, medan en begränsning av de 4-åriga kurserna först
efter fyra år lämnat resultat. Från och med läsåret 1923—1924 nedlades
sålunda två studentkurser, från och med läsåret 1926—1927 ytterligare
två och från och med läsåret 1935—1936 den femte. Nu återstår alltså
endast en av de sex kurser, som för ett tiotal år sedan vörö i verksamhet.

Vid avvägandet av antalet studentkurser hava de sakkunniga utgått
från den starka tillströmningen av studenter till folkskoleseminarierna.
På grund av det ringa antalet studentlinjer hava dessa studenter endast
till en obetydlig del kunnat absorberas av studentlinjerna, medan de
återstående, som vunnit inträde vid folkskoleseminarium, antagits som
elever i första klassen av det 4-åriga seminariet. Vid studentlinjerna hava
i allmänhet sådana studenter vunnit inträde, vilka varit i tillfälle att
genom akademiska studier skaffa sig ett bättre utgångsläge vid den hårda
konkurrensen örn elevplatserna. De sakkunniga hava påvisat, att antalet
studenter med eller utan akademisk utbildning, som under läsåret

Kungl. Majit? proposition Nr 100.

1934—1935 åtnjöto undervisning vid seminariernas 4-åriga linjer och
studentlinjer, motsvarade i det närmaste 5 studentkurser, medan det i
verkligheten nämnda läsår endast fanns två sådana kurser. För att
ytterligare minska tillströmning av studenter till det 4-åriga seminariet
föreslå de sakkunniga att, utöver berörda 5 kurser, inrättas 2 kurser,
alltså sammanlagt 7 studentkurser.

Det är vanskligt att med bestämdhet angiva orsakerna till att studenterna
i så stor utsträckning söka sig till folkskoleseminarierna. En
av dem torde vara den starkt ökade examinationen av studenter från
de allmänna läroverken med flera läroanstalter. Antalet utexaminerade
studenter utgjorde år 1921 1,967 och år 1934 icke mindre än 2,568. Inom
ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga hava i ett den 1 september
1935 avgivet betänkande med undersökningar och förslag i anledning
av tillströmningen till de intellektuella yrkena (statens offentliga
utredningar 1935: 52, sid. 359) anfört, att sagda fenomen sannolikt har
sin förklaring i, bland annat, arbetslöshet. De hava påvisat, att trängseln
på de sedvanliga levnadsbanorna för akademiskt utbildade åstadkommit
stora och beaktansvärda förskjutningar i sammansättningen av
folkskoleseminariernas elevmaterial samt framhållit, att det synbarligen
förelåge ett icke ringa slöseri med tid och arbetskraft, då man
läte studenter genomgå 4-årig seminarieutbildning.

För egen del finner jag det vara av den största betydelse, att studenterna,
vilka som lärare torde kunna väl mäta sig med lärare med exempelvis
folkskola eller realexamen som förutbildning, ledas in på folkskollärarbanan
genom den utbildningslinje, som är för dem särskilt tillrättalagd.
De böra helst icke konkurrera om elevplatserna i den 4-åriga
seminarielinjen. Ej minst för dem, för vilka sistnämnda seminarielinje
närmast är avsedd, skulle detta vara till fördel. Emellertid vill det
förefalla, som om det skulle vara möjligt att vinna en önskvärd minskning
av antalet till det 4-åriga seminariet sökande studenter, även om
ett något lägre antal studentkurser inrättas än det, varmed de sakkunniga
räknat. En ytterligare omständighet, som talar för att en viss
varsamhet bör iakttagas, är, att, under det studenterna hava möjlighet
att anlita det 4-åriga seminariet, icke-studenterna sakna motsvarande
möjlighet beträffande studentlinjen.

Med hänsyn till ovanberörda omständigheter förordar jag, att antalet
studentlinjer i den blivande folkskoleseminarieorganisationen bestämmes
till 6. Detta förslag medför en väsentlig och synnerligen önskvärd utökning
av antalet studentkurser och bereder samtidigt tillfredsställande
utbildningsmöjligheter för dem, som ej äro studenter. Någon svårighet
att rekrytera nämnda 6 studentlinjer med tillräckligt antal kvalificerade
elever torde näppeligen kunna tänkas komma att uppstå. Emot ett
sadant antagande tala erfarenheterna från de år, då ett motsvarande

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 100.

antal studentlinjer voro inrättade vid statsseminarierna oell varunder
likvisst antalet varje år från läroverken med flera läroanstalter utexaminerade
studenter var lägre än nu.

Enligt min mening bör seminarieorganisationen alltså innesluta

9 4-åriga linjer

6 studentlinjer samt

1 linje för småskollärarinnors utbildning till folkskollärarinnor.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att seminarierna — i överensstämmelse
med 1932 års riksdags ovanberörda uttalande i ämnet —
företrädesvis böra organiseras som dubbelseminarier. Vidare är jag ense
med de sakkunniga örn att det i den blivande seminarieorganisationen
torde vara erforderligt att i större utsträckning än vad nu är fallet använda
sig av samseminarier för att åvägabringa en rättvis fördelning
mellan landets olika delar av utbildningsmöjligheterna för de manliga
och kvinnliga läraraspiranterna.

Vad till sist angår folkskolseminar ier nas förläggning, må till en början
förutskickas, att jag anser mig böra vid två folkskoleseminarier räkna
med viss lokalreserv för beredande av möjlighet att, örn så skulle visa
sig behövligt i framtiden, i seminarieorganisationen infoga ytterligare
två examinationsavdelningar utöver de 16, varmed ovan räknats. Jag
föranledes härtill av vad skolöverstyrelsen framhållit i fråga om sannolikheten
av att de sakkunnigas beräkningar av det framtida lärarbehovet
ligga i underkant ävensom av planen på folkskolans utbyggande med
ett sjunde läsår. Vidare vill jag framhålla, att jag, såsom av det efterföljande
framgår, ej anser mig kunna biträda förslaget örn nedläggande
av småskoleseminariet i Haparanda, vilket seminarium enligt de sakkunnigas
förslag skulle jämte småskoleseminariet i Lycksele förflyttas
till de lokaler, som nu innehavas av folkskoleseminariet i Luleå.

I likhet med skolöverstyrelsen anser jag, att det i övre Norrland förefinnes
ett påtagligt behov av ett folkskoleseminarium, och jag kan därför
icke tillstyrka, att folkskoleseminariet i Luleå helt nedlägges. Å
andra sidan skulle ett dubbelt folkskoleseminarium därstädes troligen
utgöra en för stor utbildningsanstalt i förhållande till det lärarbehov,
som genom seminariet i fråga skall för den närmare framtiden tillgodoses.
Jag föreslår därför, att till Luleå förlägges ett enkelseminarium, förslagsvis
anordnat som 4-årigt samseminarium, samt att den del av seminariebyggnaden,
som icke erfordras för enkelseminariets behov, får
tjäna som lokalreserv. Emellertid torde det vara erforderligt att bereda
möjligheter till en utvidgning av seminarieorganisationen även vid
ett mer centralt beläget seminarium än Luleåseminariet. Av denna anledning
ledes jag till att i likhet med de sakkunniga föreslå, att folkskoleseminariet
i Karlstad inrättas som enkelseminarium med lokalreserv
för framtida behov. Lämpligen bör seminariet i fråga anordnas som
4-årigt manligt seminarium.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 100.

Ett bifall till ovanstående förslag medför en enligt min mening mycket
elastisk seminarieorganisation, som innesluter ej oväsentliga möjligheter
att både i norra och södra Sverige vid förefallande behov utvidga lärarproduktionen.

Emot de sakkunnigas förslag till förläggning och organisation av de
återstående seminarierna har jag endast i två hänseenden erinringar
att göra.

Den praktiskt taget enhälliga kritiken av de sakkunnigas förslag till
organisation av folkskoleseminariet i Lund (typen 2 + 2 + 2) synes mig
hava sitt berättigande. Trots att det otvivelaktigt skulle vara av stort
pedagogiskt intresse att taga del av de rön, som skulle kunna göras
vid ett renodlat studentseminarium, och oaktat statens kostnader per
utbildad lärare vid ett sådant seminarium skulle bliva betydligt lägre
än vid andra seminarieformer, nödgas jag för närvarande avstyrka
nämnda förslag. Jag föreslår i likhet med skolöverstyrelsen, att seminariet
organiseras som dubbelt samseminarium med en 4-årig linje och
en studentlinje. I detta sammanhang må framhållas, att jag ej kan
biträda ovanberörda lärarsammanslutningars uppfattning, att studentlinjerna
utan undantag böra förläggas till universitets- och högskolestäder.
På grund av vad skolöverstyrelsen i ämnet anfört anser jag mig
ej heller böra förorda, att till någon av nyssnämnda städer förlägges ett
seminarium av typen 2 + 2.

Vid bifall till mitt förslag i övrigt torde folkskoleseminariet i Linköping
böra givas organisationsformen 4+2 i stället för, såsom de sakkunniga
föreslagit, 4 + 4.

Den organisation och förläggning av folkskoleseminarierna, jag sålunda
föreslår, framgår av sammanställningen å sid. 81.

Enligt denna sammanställning skulle folkskoleseminariet i Växjö
förvandlas till småskoleseminarium — denna fråga kommer att i det
följande närmare beröras — samt folkskoleseminariet i Kalmar nedläggas.
Från båda dessa städer föreligga enligt det föregående framställningar
om att ifrågavarande folkskoleseminarier måtte bibehållas, eventuellt
utvidgade till dubbelseminarier. I båda fallen skulle, såsom de
sakkunniga och skolöverstyrelsen närmare framhållit och av berörda
framställningar framgår, erfordras ny- eller ombyggnader för ej oväsentliga
kostnader. Detta giver mig anledning framhålla, att den omorganisation
av folkskoleseminarierna, som nu är avsedd att genomföras, ej
oväsentligt försvåras på grund av de kommunala intressen, som äro förknippade
med frågan om seminariernas förläggning. Om alltför mycken
betydelse tillerkännes dessa intressen, är det icke möjligt att åstadkomma
en ändamålsenlig och ekonomiskt förnuftig organisation. Jag
beklagar, att omorganisationen måste beröva några orter bildningsinstitutioner,
som de vant sig vid att räkna som sina.

Kungl. Mårds ''proposition Nr 100.

Folkskolesemina- rium	Nuvarande organisation	De sak Majoriteten	tunniga Nilsson, Olsson och Wallerius	Skolöversty- relsen	Departements- chefen
Norrland:
Luleå........	4 + 4	Förvandlas	ill småskole-	4	4 + lokalreserv
	(M + K)	seminarium	(M + K)	(M + K)
				2	2
Umeå........	4 + 4	4 + 2	4 + 4	4 + 2	4 + 2
	(K + K)	(M+K+M+K)		(M + K+M + K)	(M+K + M + K)
		2 2		2 2	2 2
Svealand:
Falun........	4 + 4	4+särskild kurs	4 +särskild kurs	4 +särskild kurs	4+särskild kurs
	(K + K)	(K + K)		(K + K)	(K + K)
Uppsala......	4 + 4	4 + 2	4 + 2	4 + 2	4 + 2
	(M + M)	(M + M)		(M + M)	(M + M)
Stockholm.....	4 + (l)	4 + 2	4	4 + 2	4 + 2
	(K + K)	(K+K)		(K + K)	(K + K)
Karlstad......	4 + 4	4 + lokalreserv	4 + 2	4 + 2	4 + lokalreserv
	(M + M)	(M + K)		(M + M)	(M)
Götaland:		2
Linköping.....	4 + 4	4+4	4 + 2	4 + 2	4 + 2
	(M + M)	(M + M)		(M + M)	(M + M)
Göteborg......	4 + 4	4 + 2	4 + 2	4 + 2	4+2
	(M+M)	(M + K+M + K)		(M + K+M + K)	(M + K + M + K)
		2 2		2 2	2 2
Lund........	4 + 4	2 + 2 + 2	4 + 2	4 + 2	4 + 2
	(M + M)	(M + M + K)		(M + K + M + K)	(M + K + M + K)
				2 2	2 2
Växjö........	4	Förvandlas till småskole-	Nedlägges	Förvandlas till
	(M)	seminarium		småskole-
					seminarium
Kalmar.......	4	Nedlägges	4	Nedlägges	Nedlägges
	(K)
	19x4 + 1x1	8x4+7x2+	10x4 + 5x2+	9x4+7x2+	9X4+6X2+
	(12 M + 8 K)	särskild kurs	särskild kurs	särskild kurs	särskild kurs
		(8''hU+VlsK)		(9,/2M + 71/sK)	(8V»M + 7''/»K)

Vad särskilt beträffar Kalmarseminariet, som helt skulle upphöra med sin
utbildningsverksamhet i och med den nya organisationens genomförande,
skulle jag i och för sig känt det såsom en tillfredsställelse, örn jag icke nödgats
framställa ett förslag, som medför, att den högt skattade insats, detta
seminarium gjort i fråga örn lärarutbildningen, och de värdefulla pedagogiska
traditioner, som där vuxit fram, icke vidare kunna fullföljas. Men jag
har självfallet ansett det vara min plikt att framförallt se det föreliggande
problemet ur rikssynpunkt. Jag vill i detta sammanhang påpeka, att det är
angeläget, att staten vid den förevarande omorganisationen av seminarieBihang
till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 100. 6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

väsendet ej ställer sådana krav på vederbörande kommuner i fråga örn tillhandahållande
av lokaler, att organisationen härigenom fastlåses vid former,
som måhända i en framtid kunna befinnas olämpliga. Jag vill vidare
fästa uppmärksamheten på att — även örn staten slipper gälda kostnaderna
för nämnda byggnadsföretag — det dock är fråga örn allmänna
medel, och att ett folkskoleseminarium, vars bibehållande betingas av
att ett mer omfattande byggnadsföretag utföres, alltså blir för det allmänna
dyrare än ett folkskoleseminarium, som kan inrymmas i redan
befintliga lokaler. Det är bland annat dessa synpunkter, som varit för
mig bestämmande vid mitt ställningstagande till frågan om bibehållandet
av nämnda båda seminarier såsom folkskoleseminarier. I anledning av
vad överstyrelsen i ämnet anfört och mot bakgrunden av vad jag i det
föregående yttrat må anmärkas, att jag icke kan finna behov föreligga av
seminarierna i fråga, även örn ett sjunde skolår införes vid folkskolan.

Såsom framgår av berörda sammanställning skulle vid bifall till mitt
förslag proportionen mellan manliga och kvinnliga examinationsavdelningar
bliva densamma som vid ett genomförande av de sakkunnigas
förslag. Vid studentlinjen skulle komma att finnas 3 ’/« manliga och 2 7*
kvinnliga avdelningar samt vid den 4-åriga linjen 5 manliga och 4 kvinnliga
avdelningar. Genom förskjutning vid elevintagningen vid de olika
seminarierna av proportionen mellan manliga och kvinnliga elever torde —
såsom skolöverstyrelsen framhåller — antalet manliga, respektive kvinnliga
elever vid seminarielinjerna kunna vid behov anpassas till närmare
överensstämmelse med den av riksdagen godtagna proportionen 11:9
mellan manliga och kvinnliga folkskollärare.

3. Småskoleseminarierna.

A. Utbildningslinjer.

Den av 1932 års riksdag fastställda organisationen av småskoleseminarierna
har ännu ej fungerat i den omfattning, riksdagen i sitt beslut angav,
och vissa organisatoriska spörsmål togos icke i betraktande vid organisationens
genomförande. De av Kungl. Maj:t för småskoleseminarierna hittills
meddelade föreskrifterna hava provisorisk karaktär. Förslag hava i följd
härav framförts om revision av småskoleseminarieorganisationen och om
lösning av de ännu svävande spörsmål, som beröra småskoleseminarierna.

Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening m. fl. lärarsanimanslutningar
framhöllo den 27 februari 1933 som önskemål, att vid
en blivande omorganisation av lärarutbildningen småskoleseminarierna
måtte byggas på samma kunskapsfordringar som folkskoleseminariernas
4-åriga kurs — enligt lärarsammanslutningarnas förslag på de kunskaper,
som förutsättas för realexamen — att 1-åriga kurser för inträdessökande
med studentexamen måtte upprättas samt att de för närvarande fastställda
kompetensfordringarna för lektorer vid folkskoleseminarierna måtte utsträckas
att gälla jämväl för huvudlärare vid småskoleseminarierna. Den

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

7 mars 1933 anhöll centralstyrelsen för Sveriges folkskollär alinne förbund,
att Kungl. Majit måtte till 1932 års seminariesakkunniga hänskjuta frågan
örn i vad mån en enhetlig, likvärdig seminarieutbildning måtte kunna komma
till stånd för alla, som utbildades till lärare i folkskolan.

Skolöverstyrelsen hemställde den 13 februari 1934, att Kungl. Majit
täcktes åt nämnda sakkunniga uppdraga att undersöka behovet av en
eventuell revision av småskoleseminariernas organisation, särskilt med hänsyn
till behovet av lärare med småskollärarutbildning, samt verkställa härför
erforderlig utredning ävensom framlägga därpå grundade förslag. Centralstyrelsen
för Sveriges allmänna folkskollärarförening anhöll den 22
februari 1934, att frågan om småskollärarinneutbildningen måtte i sin helhet
för utredning hänskjutas till de sakkunniga.

I anledning härav erhöllo 1932 års seminariesakkunniga ovan omförmälda
småskoleseminarierna avseende utredningsuppdrag.

De sakkunniga erinra i betänkandet, att det uppdrag, som sålunda givits
de sakkunniga, vore begränsat till att avse organisationens omfattning, inträdesfordringarna
och kursplanerna. Med hänsyn härtill ansåge sig de
sakkunniga förhindrade att till behandling upptaga frågan om seminariekursens
längd, beträlfande vilken 1931 års riksdag fattat definitivt beslut.
Av samma skäl ansåge sig de sakkunniga ej heller kunna till behandling
upptaga frågan örn en enhetlig utbildning för alla dem, som skola ägna sig
åt lärarverksamhet inom folkskoleväsendet. De sakkunniga förutsatte alltså,
att lärotiden även i fortsättningen skulle vid de småskoleseminariekurser,
som för närvarande vore förlagda till Haparanda och Lycksele, vara
3-årig och vid övriga småskoleseminarier 2-årig.

Departementschefen.

Trots att småskoleseminarieväsendet så sent som vid 1932 års riksdag omorganiserades,
synes det erforderligt att redan nu och i samband med frågan
om folkskoleseminariemas omorganisation företaga småskollärarutbildningens
organisatoriska förhållanden till förnyad prövning. Nämnda frågor
hava åtskilliga beröringspunkter och böra därför samtidigt bedömas. Härtill
kommer, att erfarenheterna under de allra senaste åren synas hava
ådagalagt, att den år 1932 beslutade småskoleseminarieorganisationen är
för stor, och att behov alltså föreligger av en beskärning av densamma.

Frågan om en enhetlig utbildning för lärare inom folkskoleväsendet är
enligt min mening ännu icke mogen för sin lösning. Jag förutsätter därför
i det följande — i likhet med de sakkunniga — att utbildningen av lärare
för småskolestadiet m. m. skall ske vid särskilda för dem avpassade läroanstalter.
Jag saknar anledning att nu ifrågasätta någon ändring beträffande
småskoleseminariekursernas längd och utgår därför från att småskoleseminarieorganisationen
även i fortsättningen skall omfatta

2- årig linje samt

3- årig linje.

Mina efterföljande förslag avse väsentligen frågorna örn inträdesfordringarna
och seminarieorganisationcns omfattning.

Kungl. Majlis proposition Nr 100.

B. Inträdesfordringar m. m.

Gällande bestämmelser,

Den, som söker inträde i första klassen av 2-årigt småskoleseminarium,
skall prövas med avseende på mogenhet och begåvning samt med avseende
på kunskaper och färdigheter i kristendomskunskap, modersmålet, matematik,
historia, geografi, naturkunnighet, välskrivning, sång och slöjd. De
kunskapsfordringar, som krävas för godkänt vitsord, torde vad kristendomskunskap
och modersmålet beträffar få anses ligga över folkskolans
kunskapsmått men i fråga örn övriga kunskapsämnen hålla sig inom
folkskolans kurs med undantag för naturkunnighet, i vilket ämne av ordalydelsen
att döma ingen fordran ställes på kunskaper i fysik och kemi.
I övningsämnena äro fordringarna identiska med dem, som nu gälla vid
folkskoleseminarium, dock med den skillnaden att i ämnet teckning ej
fordras något inträdesprov.

Skolöverstyrelsen äger bestämma, vad som bör fordras för godkänt vitsord
i inträdesprövning vid de nuvarande 3-åriga småskoleseminarierna. De
nu gällande inträdesfordringarna äro praktiskt taget identiska med inträdesfordringarna
vid de 2-åriga småskoleseminarierna (endast beträffande
matematik och geografi förefinnas ett par smärre avvikelser) och bygga
sålunda i regel på folkskolans lärokurs i vederbörande kunskapsämnen.
Även i fråga om övningsämnena äro inträdesfordringarna i det närmaste
likartade vid båda seminarietyperna.

Anledningen till att lärokursen vid seminarierna i Haparanda och Lycksele
bestämts till tre år är ej blott behovet av lärarkrafter vid mindre folkskolor
och av biträdande lärare vid egentliga folkskolor utan även de förhållandevis
sämre skoltyperna och fortbildningsmöjligheterna i förevarande
seminariers uppland samt vidare, vad beträffar förstnämnda seminarium,
de inträdessökandes ofta bristfälliga kunskaper i riksspråket. Sistnämnda
omständighet, men även den svagare skolunderbyggnaden hos de inträdessökande
vid seminariet i Haparanda, ha nödvändiggjort anordnande under
vissa år vid detta seminarium av en statlig preparandkurs i syfte att hålla
kunskapsnivån hos de från seminariet examinerade tillräckligt hög.

1932 års seminariesakkunniga.

2-årigt småskoleseminarium. Av en av de sakkunniga verkställd
statistisk undersökning framgår, att från fyraårsperioden 1926—1929
till femårsperioden 1930—1934 de folkskolebildades del i totala antalet i
första klassen intagna elever minskats från 46 procent till 29 procent, under
det motsvarande tal för elever med studentexamen, realexamen eller normalskolekompetens,
respektive med annan högre utbildning under samma
tid ökats från 24 procent till 32 procent, respektive från 30 procent till
39 procent. Vid småskoleseminarierna förelåge sålunda, framhålla de sak -

Kungl. Marits proposition Nr 100.

kunniga, samma bestämda tendens till förskjutning av de intagna elevernas
skolkunskaper från vanlig folkskolntbildning till högre skolbildning, som
kunnat konstateras vid folkskoleseminarierna.

De sakkunniga hade även företagit en undersökning, huru nyss antydda
förhållanden gestaltat sig under åren 1930—1931 vid ett vart av de åtta
nu befintliga småskoleseminarierna, varav framginge (tab. 7, sid. 86 i betänkandet),
att det rådde en markerad skillnad mellan skolunderbyggnaden
hos de i de 3-åriga seminarierna och de i de 2-åriga seminarierna intagna
eleverna.Antalet intagna elever med endast folk-och fortsättningsskola som
skolunderbyggnad utgjorde vid de båda förstnämnda seminarierna, en förhållandevis
större del av det totala antalet vid vederbörande seminarium
intagna elever än vid de sistnämnda seminarierna, där i regel den högre
skolunderbyggnaden övervägde. Vid Lyckseleseminariet vöre dock icke
skillnaden så påfallande som beträffande Haparandaseminariet.

I det föregående hade de sakkunniga konstaterat, att, medan vid folkskoleseminarierna
inträdesfordringarna enligt gällande bestämmelser i stort
sett holle sig vid folkskolans nivå, utvecklingen i realiteten medfört, att det
övervägande flertalet inträdessökande vid nämnda seminarier numera ägde
kunskaper, som förutsattes för realexamen. Ungefär motsvarande förhållande
syntes, såsom framginge av den gjorda undersökningen, föreligga vid de
2-åriga småskoleseminarierna. Formellt motsvarade inträdesfordringarna
vid dessa seminarier i regel folkskolebildning, men flertalet av de vid dessa
seminarier intagna eleverna redovisade ett högre kunskapsmått och av dessa
ett betydande antal realexamen eller högre utbildning. De skäl, som anförts
för en höjning av inträdesfordringarna vid folkskoleseminarierna, syntes
också tala för en höjning av inträdesfordringarna vid de 2-åriga småskoleseminarierna.
Men till dessa skäl komme för de sistnämnda seminariernas
del ytterligare ett, som icke torde kunna frånkännas betydelse. Genom att
bringa kunskapsnivån för samtliga seminarieelever upp till en standard,
som närmade sig realexamen, synes det vara möjligt att utan förlängning
av lärokursen vinna vissa av de fördelar, som åsyftats med de tidigare
framförda förslagen örn förlängning av lärokursen vid småskoleseminarierna
med ett år. Den tid, som nu måste användas till att bibringa
vissa av seminarieelever na kunskapsmoment, som flertalet av de .övriga
förvärvat redan före inträdet i läroanstalten, skulle kunna nyttiggöras
för den egentliga seminarieutbildningen. Den relativt korta utbildningstiden
vid småskoleseminarium fordrade dessutom ett i fråga örn mognad
och kunskaper någorlunda homogent elevmaterial, och ett sådant torde
svårligen vara att ernå med nuvarande inträdesfordringar.

De sakkunniga holle alltså före, att inträdesfordringarna vid de 2-åriga
småskoleseminarierna borde höjas. Någon svårighet att rekrytera småskoleseminarierna
eller någon risk att utmärkta sökande, som icke haft
annan skolunderbyggnad än folkskolans att tillgå, skulle utgallras torde
icke uppstå även vid en relativt avsevärd ökning av inträdesfordringarna.
Möjligheten till individuellt bedömande vid inträdesprövningen komme ju
fortfarande att förefinnas.

De sakkunniga hade vid sina överväganden rörande arten av de inträdesfordringar,
som borde bestämmas för de 2-åriga småskoleseminarierna,

Kungl. Maj.ts proposition Nr 100.

utgått från de inträdesfordringar, vilka i det föregående föreslagits för
folkskoleseminarierna, och jämkat dessa fordringar till en nivå, som för
nämnda småskoleseminarier ansetts lämplig.

Inträdesprövning borde verkställas i samma kunskapsämnen som nu
med den förändringen, att ämnet naturkunnighet uppdelades i tvenne
ämnen, nämligen biologi och hälsolära samt fysik och kemi.

Inträdesfordringarna i ämnena kristendomskunskap, modersmålet, historia,
geografi samt biologi och hälsolära borde enligt cle sakkunnigas mening
fixeras till i det närmaste samma höjd som vid folkskoleseminarium.
Inträdesfordringarna i matematik torde böra hållas lägre än vad som föreslagits
för folkskoleseminarierna. Inträdesprovet i ämnet fysik och kemi
borde i förhållande till motsvarande vid folkskoleseminarium föreslagna
fordringar bestämmas till att utgöra god insikt i ämnet i överensstämmelse
med kursen för 6-klassig folkskola av A-formen. För den händelse ett
obligatoriskt sjunde skolår skulle införas, förutsatte de sakkunniga, att
inträdesfordringarna lämpades med hänsyn därtill.

Vad beträffade övningsämnena, föresloges endast en mindre förändring.

Anledning syntes ej föreligga att inrätta särskilda studentkurser vid
småskoleseminarierna. Däremot holle de sakkunniga före, att möjlighet
borde beredas studenter att för utbildning till småskollärare vinna inträde
i avgångsklassen vid småskoleseminarium. De härför nödvändiga anordningarna
torde det ankomma på vederbörande rektor att efter anvisningar
av skolöverstyrelsen vidtaga.

Undervisning splanen för småskoleseminarierna har av de sakkunniga
reviderats under hänsynstagande till de sålunda vidtagna ändringarna i
inträdesfordringarna samt till de erfarenheter, som vunnits vid tillämpningen
av den nuvarande undervisningsplanen, ävensom med beaktande
av de fordringar, som numera ställas på lärarna å folkskolans begynnelsestadium.
Förslaget till undervisningsplan förutsätter en avsevärd utökning
av seminarieelevernas undervisningsövningar i övningsskolan.

De sakkunniga anföra i fråga om undervisningsplanen följande allmänna
synpunkter.

I fråga om undervisningen vid småskoleseminarierna hade samma utveckling,
som i det föregående beskrivits beträffande folkskoleseminarierna,
gjort sig gällande. Småskoleseminariernas elevkår hade, som nämnts, under
årens lopp i ökad omfattning rekryterats av sökande, som vid inträdet
innehaft högre skolbildning än den, som förutsattes i nuvarande inträdesfordringar
och undervisningsplan. Detta förhållande hade medfört, att sådana
i kursplanerna för de olika ämnena ingående moment, vilka kunnat
förutsättas inhämtade redan före intagningen, antingen uteslutits eller
behandlats mera översiktligt. I stället hade vid undervisningen upptagits
moment, som varit ägnade att ge eleverna en starkare allmänbildning och
fackbildning inom de olika ämnena. På så sätt hade man sökt att inom
den nuvarande undervisningsplanens ram tillgodose de krav, som i våra
dagar ställdes på en lärare, som skulle omhänderha barnets uppfostran och
undervisning under de för dess vidare utveckling så betydelsefulla första
skolåren. Då de sakkunniga, såsom framginge av det i det föregående anförda,
för vissa ämnen föreslagit en höjning av inträdesfordringarna, var -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

igenom en bättre överensstämmelse med den faktiska kunskapsnivån hos
de inträdessökande eftersträvats, hade det ock blivit nödvändigt att företaga
en revision av den nuvarande undervisningsplanen. Vid denna revision
hade de sakkunniga sökt bereda tillräckligt utrymme åt sådana kursmoment
inom de olika ämnena, vilka erfordrades för att eleverna skulle
erhålla den allmänbildning och fackbildning, som krävdes för deras kommande
verksamhet som uppfostrare och lärare vid folkskolan på dess
grundläggande stadium.

I fråga om detaljerna i förslaget till undervisningsplan hänvisas till
betänkande (sid. 90—96 och 293—318). Allenast må framhållas, att de
sakkunniga beträffande undervisningen i ämnena slöjd samt hushållsgöromål
föreslå i princip samma anordning, som i det föregående närmare
motiverats för de kvinnliga eleverna vid folkskoleseminariema, samt att
det antal lektioner, som en elev får hålla under sin seminarietid och som
nu uppgår till omkring 23, skulle genom vissa anordningar (en starkare
uppdelning av klasserna vid gruppövningarna och större antal serielektioner)
höjas till omkring 41, till vilket antal de kunnat uppgå under senare
år på grund av vidtagna restriktioner i fråga om antalet intagna elever.

3-årigt småskoleseminarium. Av den förutberörda statistiken
framgår, att de 3-åriga seminarierna så till vida skilja sig från de
2-åriga, att de intagna eleverna inneha en i genomsnitt lägre skolunderbyggnad.
Otvivelaktigt sammanhängde detta förhållande, anföra de sakkunniga,
med den relativt svagare beskaffenheten hos skolväsendet i de
landsändar, vari dessa småskoleseminarier vore belägna.

Denna omständighet utgjorde onekligen ett skäl emot en alltför betydande
höjning av inträdesfordringarna vid förevarande seminarier. Å andra
sidan torde det vara ofrånkomligt, att även vid dessa seminarier, som ju
skulle bereda samma lärarkompetens som de 2-åriga, höja inträdesfordringarna.
Det torde emellertid med hänsyn till de förhållandevis sämre studiemöjligheterna
i dessa landsdelar och på grund av språksvårigheterna för
de finsktalande icke vara tillrådligt att föreslå samma inträdesfordringar
för de 3-åriga som för de 2-åriga småskoleseminarierna. Den ett år längre
utbildningstiden vid de 3-åriga småskoleseminarierna inrymde enligt de
sakkunnigas mening tillräcklig garanti för att samma studieresultat skulle
kunna uppnås även med något lägre inträdesfordringar än de för de 2-åriga seminarierna föreslagna.

Med utgångspunkt från det nu anförda ansåge sig de sakkunniga böra
föreslå, att ungefär samma inträdesfordringar, som föreslagits för de 2-åriga
seminarierna, fastställdes för de 3-åriga i sådana ämnen, i vilka det kunde
antagas, att de inträdessökande hade möjlighet att på egen hand förvärva
erforderliga kunskaper, men att inträdesfordringarna i övriga ämnen hölles
på en lägre nivå jin vid de 2-åriga seminarierna.

Till det förra slaget av ämnen torde kunna hänföras kristendomskunskap,
historia och geografi samt övningsämnena. Beträffande dessa ämnen
samt givetvis även beträffande fysik och kemi, i vilket ämne inträdesfordringarna
vid de 2-åriga seminarierna enligt de sakkunnigas förslag
skulle vila på folkskolekunskaper, skulle alltså inträdesfordringarna
vid de 3-åriga seminarierna bli i det närmaste desamma som vid de 2-åriga.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

Till den senare gruppen av ämnen hänfördes modersmålet, matematik
samt biologi och hälsolära. Fordringarna i modersmålet och matematik syntes
böra bestämmas till en något lägre nivå, och som måttstock härför hade
de sakkunniga funnit lämpligt angiva de fyra första, respektive tre första
klasserna i den 5-, respektive 4-åriga realskolan. Vad anginge ämnet biologi
och hälsolära, syntes inträdesfordringarna i de väsentligare delarna
av botaniken och zoologien kunna begränsas till att omfatta kursen för de
fyra första klasserna i den 5-åriga, respektive de tre första klasserna i den

4-åriga realskolan, medan motsvarande fordringar i fråga örn växtfysiologi
samt människokroppens byggnad och hälsolära lämpligen torde kunna begränsas
till att motsvara kursen för 6-klassig folkskola av A-form. Härvid
förutsatte de sakkunniga att, ifall ett sjunde skolår infördes, inträdesfordringarna
i detta ämne samt i sist omhandlade delar av ämnet biologi
och hälsolära lämpades med hänsyn härtill.

Även den ovan föreslagna jämförelsevis lindriga skärpningen av inträdesfordringarna
vid de 3-åriga seminarierna komme ju att ställa något
större krav på de inträdessökande vid dessa seminarier. Den föreslagna
ändringen kunde emellertid anses stå i överensstämmelse med den fortskridande
utvecklingen av skolväsendet i de bygder, som rekryterades med lärare
från de 3-åriga seminarierna. Dock syntes den goda erfarenheten av
den förutnämnda statliga preparandkursen vid småskoleseminariet i Haparanda
— enligt vad de sakkunniga inhämtat hade under de tio år, varunder
preparandkursen varit i verksamhet, 82,5 procent av samtliga vid
seminariet inskrivna elever genomgått densamma — tala för dess bibehållande,
ehuru det, med hänsyn till den successiva förbättringen både av
skolväsendet i de finsktalande områdena och av kunskaperna i riksspråket
i dessa trakter, ej torde vara tillrådligt att göra ifrågavarande preparandkurs
till en permanent institution. Det syntes vara lämpligt att, såsom
hittills varit fallet, behovet av ifrågavarande preparandkurs årligen prövades.

Beträffande den för den 3-åriga linjen föreslagna undervisningsplanen
hänvisas till betänkandet (sid. 99—102 och 293—318). Här må allenast
framhållas, att kurserna i de olika ämnena enligt de sakkunniga avpassats
så, att utbildningen skulle bliva fullt likvärdig med den, som skulle vinnas
inom den 2-åriga linjen. Den praktiska lärarutbildningen har förstärkts
i motsvarande grad som vid den 2-åriga linjen. Olika åtgärder hava ifrågasatts
i syfte att giva de elever, som skola utbildas till lärarinnor vid skolor
i de finsktalande trakterna, nödig handledning i att undervisa barn, som
lia finska språket till modersmål. Bland annat har föreslagits, att nämnda
elever skulle beredas tillfälle till sammanhängande hospitering under minst
en vecka i skolor med finsktalande barn. Vidare må anmärkas, att de
sakkunniga föreslagit en frivillig kurs i finska språket örn tre veckotimmar
inom den 3-åriga linjen för sådana elever, vilka behärska finskt talspråk.
Som motiv härför har anförts följande:

Undervisningen i de olika ämnena, särskilt modersmålet, i folkskolan
inom de finsktalande trakterna erbjöde svårigheter på grund av att barnen
samtidigt med kunskapsinhämtandet skulle lära sig ett annat språk

Kungl. Marits proposition Nr 100.

än det, de talat före inträdet i skolan. Det vore tydligt, att dessa svårigheter
vore störst i fråga om själva nybörjarundervisningen, vid vilken lärarinnan
måste kunna använda det finska språket som hjälpspråk. En
dylik undervisning förutsatte givetvis, att lärarinnan icke Mott själv
behärskade finska språket som talspråk utan också ägde någon insikt rörande
de väsentligaste olikheterna mellan svenskan och finskan, så att
hon kunde förstå de språksvårigheter, som mötte barnen, och även finna
utvägar för att avhjälpa desamma.

Myndigheterna.

Skolöverstyrelsen har anfört följande:

Kollegierna vid seminarierna i Linköping och Skara hade intet att
erinra mot de sakkunnigas förslag. Kollegierna i Strängnäs, Landskrona
och Falun ansåge, att inträdesfordringarna till den 2-åriga linjen borde
sättas lika med dem, som bestämdes för folkskoleseminariernas 4-åriga
linje. Härtill yrkade kollegiet i Landskrona, att såsom villkor för inträde
borde föreskrivas realexamen eller avgångsexamen från högre flickskola
med normalskolekompetens.

Överstyrelsen ville i detta sammanhang erinra därom, att även inom
folk- och småskollärarkåren funnes en allmän mening därom, att inträdesfordringarna
till småskoleseminarierna borde höjas.

Även överstyrelsen hyste den uppfattningen, att tiden nu vöre inne
för en höjning av inträdesf ordringarna till småskoleseminarierna. På
grund av den starka konkurrensen mellan det stora antalet sökande,
som särskilt under de senare åren ägt rum, hade kunskapsfordringarna
för inträde vid småskoleseminarium visserligen kommit att ställa sig
väsentligen högre än de i författningsväg angivna. Men detta syntes
vara ett ytterligare skäl till att även de officiella föreskrifterna i detta
hänseende ändrades, så att de bättre komme att svara mot verkligheten.
Överstyrelsen hade sedan länge haft sin uppmärksamhet riktad på nödvändigheten
av en förbättrad småskollärarutbildning, så att denna komme
att svara mot de krav, som undervisning och fostran i våra småskolor
numera ställde på lärarkåren. Då småskollärarutbildningen icke kunnat
över hela linjen utsträckas från 2-årig till 3-årig lärokurs, syntes det så
mycket angelägnare att inträdesfordringarna till dessa seminarier höjdes,
så att förutsättning skapades för att utbildningsarbetet under de två
seminarieåren kunde läggas på ett något högre plan.

Överstyrelsen funne för sin del starka skäl tala för att man beträffande
inträdesfordringarna vid å ena sidan det 4-åriga folkskoleseminariet
och å andra sidan det 2-åriga småskoleseminariet principiellt
upprätthölle likställighet. Med en sådan ståndpunkt funné överstyrelsen,
att den olikhet i kunskapsfordringarna beträffande vissa ämnen,
som de sakkunniga föreslagit för de nämnda seminarietyperna, vore
alltför stor. Särskilt gäller detta ämnena matematik samt fysik och
kemi. Möjligt vore, att från praktiska synpunkter någon modifikation
kunde göras utan att likställigheten i fråga örn inträdesfordringarna i
det hela därigenom komme att förryckas. Överstyrelsen ville hålla
denna sistnämnda detaljfråga öppen.

Lärarkollegierna vid småskoleseminarierna hade icke haft något att
erinra emot de sakkunnigas förslag beträffande inträdesproven. Då
överstyrelsen principiellt hävdat den meningen, att inträdesfordringarna

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

till det 2-åriga småskoleseminariet borde vara desamma som till det
4-åriga folkskoleseminariet — sålunda den kunskapsnivå, som motsvarade
fordringarna i realexamen, dock att seminarierna skulle stå öppna
även för sökande som ej avlagt sådan examen — följde därav, att överstyrelsen
funne sig böra förorda samma ordning för inträdesprövning till
småskoleseminarium som till folkskoleseminarium av ovannämnda typ.

Till grund för lärarutbildningen vid seminariet skulle sålunda läggas
realexamen. Sökande, som avlagt sådan examen, skulle undergå inträdesprov
i ämnena modersmålet, matematik och musik, varvid även den
sökandes allmänna mognad och lämplighet för seminariearbetet skulle
utrönas. Sökande, som icke avlagt realexamen, skulle undergå sådan
prövning, som nyss nämnts, och därjämte prövning i övriga ämnen utvisande,
att den sökande ägde erforderliga kunskaper för att kunna följa
undervisningen vid seminariet.

Överstyrelsen funne sig nu icke böra mera i detalj ingå på frågan om
undervisningsplanen. Vad överstyrelsen i samband med frågan om
folkskoleseminariernas undervisningsplan yttrat beträffande ämnet hushållsgöromål
gällde även småskoleseminarierna. På grunder, som i
nämmda sammanhang närmare anförts, funne överstyrelsen ämnet vara
av den vikt, att det fortfarande borde vara kvar på småskoleseminariernas
timplan. I samband med kostnadsberäkningarna komme överstyrelsen
sålunda att upptaga arvoden till timlärarinnor i hushållsgöromål
i stället för särskilda anslag till de frivilliga kurser i ämnet, som av
de sakkunniga föreslagits.

Till vad de sakkunniga anfört beträffande åtgärder för stärkande av
den praktiska lärarutbildningen ville överstyrelsen ansluta sig.

De lärarkollegier, som yttrat sig i fråga om inträdesfordringarna vid
den 3-åriga linjen, hade intet att erinra mot de sakkunnigas förslag till
inträdesfordringar.

Även överstyrelsen funne det nödvändigt, att inträdesfordringarna vid
nu ifrågavarande seminarier åtminstone i vissa ämnen hölles på en
lägre nivå än vid de 2-klassiga seminarierna och funne liksom de sakkunniga,
att den ett år längre utbildningstiden vid de 3-åriga seminarierna
inrymde tillräcklig garanti för att samma studieresultat skulle
kunna uppnås även med något lägre inträdesfordringar än de för de
2-åriga seminarierna föreslagna.

Vad därefter beträffade inträdesprövningarna vid de 3-åriga småskoleseminarierna
funne överstyrelsen icke skäl föreslå någon annan ordning
än den, som förordats vid de 2-klassiga seminarierna. Inträdessökande
med realexamen eller normalskolekompetens borde sålunda även vid
dessa seminarier undergå inträdesprövning av mindre omfattning än de
medsökande, som skaffat sig sina kunskaper på annat sätt.

Överstyrelsen ämnade i ett senare utlåtande behandla de sakkunnigas
förslag till timplan för det 3-åriga seminariet.

Överstyrelsen delade de sakkunnigas mening angående behovet av en
med statsmedel bekostad preparandkurs vid seminariet i Haparanda.

Kungl. Marits -proposition Nr 100.

Överstyrelsen hade i det föregående avstyrkt anordnandet vid något folkskoleseminarium
av en frivillig kurs i finska språket. Av samma skäl,
som överstyrelsen anfört till stöd för denna sin uppfattning, ville överstyrelsen
för närvarande även avstyrka förslaget om anordnande av en
dylik kurs vid seminariet i Haparanda.

Enligt ett vid skolöverstyrelsens utlåtande fogat protokollsutdrag har
undervisningsrådet Nylund, med instämmande av undervisningsrådet
Almkvist, anfört enahanda synpunkter beträffande inträdesfordringarna
vid småskoleseminarierna, som han enligt det ovanstående anfört rörande
motsvarande fråga vid folkskoleseminarierna. Nylund har alltså förklarat
sig icke kunna biträda överstyrelsens förslag, att de sökande, som
avlagt realexamen eller förvärvat normalskolekompetens, skulle befrias
från prövning i ett flertal ämnen, medan endast de, som på annat sätt
inhämtat sina kunskaper, skulle prövas i alla de ämnen, beträffande vilka
prov erfordrades.

Vidare har t. f. undervisningsrådet Isaacsson anfört, att han ansett,
att de synpunkter, han enligt det föregående anfört, beträffande inträdesfordringar
m. m. samt undervisning i finska språket vid folkskoleseminarierna,
bort av överstyrelsen beaktas även beträffande småskoleseminarierna.

Statskontoret har anfört, att, såvitt ämbetsverket kunde bedöma, en
skärpning av inträdesfordringarna vid småskoleseminarierna knappast
borde ifrågasättas.

Förutnämnda lär ar sammanslutning ar hava anhållit, bland annat, att
inträdesfordringarna för småskoleseminarierna måtte sättas lika med
motsvarande fordringar för de 4-åriga folkskoleseminarierna.

Departementschefen.

De sakkunniga hava anfört enligt min mening välgrundade skäl för
en höjning av inträdesfordringarna även vid småskoleseminarierna. Förslaget
har, såsom av det ovanstående framgår, i princip tillstyrkts av
alla i ämnet hörda myndigheter med undantag för statskontoret. Sistnämnda
ämbetsverk har emellertid icke närmare angivit skälen för sin
avvisande ståndpunkt. För egen del vill jag ansluta mig till den uppfattning,
som hävdats av flertalet myndigheter, och särskilt betona, att
det enligt min mening icke kan vara lämpligt att vidmakthålla alltför
stora olikheter mellan inträdesfordringarna till folkskoleseminarierna och
till småskoleseminarierna. Det bör vidare beaktas, att eleverna vid
sistnämnda undervisningsanstalter skola på ganska kort tid, i regel endast
fyra lästerminer, förskaffa sig den utbildning, som ingår i småskoleseminariekursen.
Förslag hava tidigare och även i samband med de
sakkunnigas utredningsarbete framförts örn en förlängning av lärotiden.

Kungl. Marits proposition Nr 100.

Såsom de sakkunniga framhålla, synes det vara möjligt att genom en
höjning av inträdesfordringarna ernå vissa av de fördelar, som åsyftats
med sistnämnda förslag om förlängning av lärokursen. En höjning av
inträdesfordringarna framstår enligt min mening som en mindre genomgripande
åtgärd än en förlängning av lärotidens längd.

De sakkunnigas förslag innebär, att inträdesfordringarna vid den 2-åriga småskoleseminariekursen skulle hållas något lägre än som föreslagits
för folkskoleseminarierna men något högre än motsvarande fordringar
vid den 3-åriga seminariekursen. Detta förslag finner jag vara väl avvägt
och av natur att kunna i det väsentliga läggas till grund för de
föreskrifter i ämnet, vilka framdeles böra utfärdas. Av skäl, som framgått
av vad jag tidigare anfört, kan jag icke biträda skolöverstyrelsens
uppfattning att till grund för lärarutbildningen vid småskoleseminarierna
skulle läggas realexamen och att inträdessökande med sådan examen
skulle undergå en inträdesprövning av mindre omfattning än de medsökande,
som skaffat sig sina kunskaper på annat sätt.

Till den av de sakkunniga föreslagna undervisningsplanen torde Kungl.
Maj:t erhålla tillfälle att senare taga ställning. De jämkningar, som
eventuellt kunna befinnas erforderliga, torde kunna vidtagas inom den
av de sakkunniga angivna kostnadsramen. Beträffande undervisning i
hushållsgöromål ansluter jag mig till skolöverstyrelsens uppfattning. Motiven
härför framgå av vad jag i det föregående anfört. Däremot anser
jag i motsats till överstyrelsen men i överensstämmelse med den mening,
jag givit uttryck åt vid behandlingen av motsvarande, folkskoleseminarierna
berörande spörsmål, att en frivillig kurs i finska språket bör anordnas
vid småskoleseminariet i Haparanda. Till frågan örn anordnande
av preparandkurs vid sistnämnda seminarium återkommer jag i det efterföljande.

C. Behovet av småskollärare.

Nuvarande förhållanden.

Den av 1932 års riksdag fastställda organisationen av småskoleseminarierna
har, såsom av det efterföljande närmare framgår, en nominell
examinationskapacitet av 336 lärarinnor. Den har emellertid aldrig
fullt utnyttjats. För läsåren 1932—1936 har Kungl. Maj:t bestämt intagningen
i första klassen av småskoleseminarierna till respektive 84,
105, 50 och — på förslag av 1932 års seminariesakkunniga — 10 elever.
Anledningen till dessa restriktioner har varit arbetslösheten bland småskollärarinnorna.

1932 års seminariesakkunniga.

De sakkunniga framhålla, att det framtida behovet av småskollärare
är beroende av i stort sett samma faktorer som det framtida behovet
av folkskollärare.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 100.

Ur kalkylsynpunkt förelåge emellertid den skillnaden, att medan den
nuvarande tillgången på folkskollärare i det närmaste motsvarade efterfrågan,
så förelåge bland småskollärarna en avsevärd arbetslöshet, som
ytterligare försvårade försöken att ställa prognoser beträffande det framtida
behovet av sådana lärare. Till belysande härav lämnas efterföljande
uppgifter beträffande de under åren 1932—1934 från samtliga
småskoleseminarier (utom seminariet i Murjek) examinerades anställningsförhållanden
hösten 1934.

Å r	Antal exami- nerade	Sökt anställ- ning	Därav an- ställda	Därav arbets- lösa	Antal arbets-lösa i % av dem, som sökt anställ-ning	Ej sökt anställ-ning	Upp- gifter saknas
1932 .........	334	285	206	79	27,7 %	39	10
1933 .........	139	121	68	53	43,8 %	13	5
1934 .........	85	84	42	42	50,0 %	1	—
1932—1934 .....	558	490	316	174	35,5 %	53	15

Examinationen av småskollärare under de senaste åren gåve ock en
bild av läget på förevarande område. Examinationens storlek framginge
av efterföljande tablå:

Å r	Antal examinerade småskol- lärarinnor	Å r	Antal examinerade småskol- lärarinnor
1923 ...........	790	1930 ...........	298
1924 ...........	677	1931...........	273
1925 ...........	726	1932 ...........	334
1926 ...........	550	1933 ...........	139
1927 ...........	502	1934 ...........	97
1928 ...........	375	1935 ...........	94
1929 ...........	314

Examinationen var sålunda år 1935 knappt en sjundedel av examinationen
tio år tidigare. Då samma år, som nämnts, endast 10 elever intagits
i första klassen, tenderade den för närvarande mot noll, vilket
vore belysande för det allvarliga läget på förevarande område.

Det framtida behovet av småskollärarinnor har av de sakkunniga beräknats
på i princip samma sätt som behovet av folkskollärare, alltså
på grundval av vissa av folkskolinspektörerna dels i mars, dels ock i
september 1934 lämnade uppgifter samt med ledning av vissa av förre
byråchefen Göransson och professorn Linders utförda kalkyler. Beträffande
detaljerna hänvisas till betänkandet (sid. 140—149). Här ma allenast
framhållas, att de sakkunniga räknat med att antalet barn per

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 100.

småskollärare skulle år 1937 utgöra 16 och därefter minskas till 15 år
1945 och efterföljande år. Vidare ha de sakkunniga fäst uppmärksamheten
vid att folkskolinspektörerna i sina nyssnämnda septemberuppgifter
kommit till ett resultat, som innebure, att vårterminen 1941 skulle
kunna indragas endast 687 av de 1,377 tjänster, som inspektörerna i
mars ansågo möjliga att indraga.

Linders beräkningar på grundval av inspektörernas marsuppgifter hade
resulterat i efterföljande förslag till examination av småskollärare:

	Ärligen	\ r	Årligen
	examinerade		examinerade
1937—1940 .......	175	1945—1948 .......	184
1941—1944........	254	1949-1955 .......	215

Linders hade, framhålla de sakkunniga, senare reviderat dessa beräkningar
med hänsyn till folkskolinspektörernas i september 1934 ändrade
uppfattning rörande möjligheten att indraga lärartjänster. Därvid hade
han — under förutsättning att antalet barn per lärare skulle år 1937
utgöra 15,4 och därefter först successivt minskas fram till år 1941 för
att sedan långsamt ökas till det i de tidigare beräkningarna förutsatta
medeltalet 15 — kalkylerat med en examination av i medeltal 458 småskollärare
under åren 1937—1940, 183 under åren 1941—1944, 70 under
åren 1945—1948 samt 185 småskollärare under åren 1949—1955. Det
beräknade antalet examinerade lärare vore alltså avsevärt växlande och
avveke i hög grad från de tidigare av Linders beräknade siffrorna. Åtminstone
gällde detta för den första årsperioden, 1937—1940.

De sakkunniga hade för sin del den uppfattningen, att anledning för närvarande
saknades att frångå de av Linders tidigare beräknade siffrorna.

I sakens natur läge, att folkskolinspektörernas prognoser beträffande det
framtida antalet lärartjänster mäste bli mycket osäkra, från och med den
1 juli 1936 tillkomme ytterligare ett osäkerhetsmoment, till vilket inspektörerna
vid sina beräkningar ej kunnat ta hänsyn, nämligen det institut för
tvångsf(^flyttning av lärare, som jämlikt beslut av 1935 års riksdag skulle
genomföras fran nämnda tidpunkt. Denna nya faktor gjorde det mera troligt,
att inspektörernas marsuppgifter, på vilka Linders som nämnts grundat
sina tidigare beräkningar, komme sanningen närmare än septemberuppgifterna.
De sakkunniga ville i detta sammanhang anföra, att inspektörerna,
som i sina marsuppgifter räknat med en indragning av 1,377 småskollärartjänster
under åren 1933—1941, i till folkskolesakkunniga i januari 1935
ingivna uppgifter rörande antalet erforderliga folk- och småskollärar^''änster
vårterminen 1941 under förutsättning, att vid denna tidpunkt 7-årig
skolplikt allmänt vore införd, beräknat antalet småskollärar^änster till
1,225 tjänster mindre än det vårterminen 1933 befintliga antalet.

Om utvecklingen skulle gå i den riktning, som Linders senast utförda
beräkningar anvisade, men de av Linders tidigare beräknade examinations -

Kungl. Martts proposition Nr 100.

talen lades till grund för seminarieorganisationen, vore det anledning antaga,
att arbetslösheten bland småskollärarna skulle på denna väg under
åren 1937—1940 snabbt förminskas, enär examinationen under dessa år
skulle bli väsentligt mindre än lärarbehovet.

Den frågan uppställde sig till besvarande, huruvida vid seminarieorganisationens
utformning hänsyn borde tagas till det nuvarande överskottet
av småskollärare.

I detta hänseende lämnas vissa uppgifter, varav enligt de sakkunnigas
mening syntes framgå, att — trots den starka reduktionen av antalet examinerade
lärare (under år 1936 beräknades 79 och under år 1937 endast 10
lärare bli examinerade) — det torde vara att förvänta, att det nuvarande
antalet arbetslösa småskollärare (800 a 1,000) komme att i det närmaste
oförminskat balanseras över till tiden efter ikraftträdandet av en ny seminarieorganisation.
Principiellt intoge emellertid de sakkunniga beträffande
ifrågavarande spörsmål den ståndpunkten, att en mer stabil seminarieorganisation
näppeligen borde eller kunde lämpas efter en, som man finge
hoppas, i framtiden övergående arbetslöshet bland småskollärarna.

Ett ytterligare skäl för denna uppfattning lage däri, att frågan örn vidtagande
av åtgärder för avhjälpande av sagda arbetslöshet för närvarande
befunne sig under utredning. Kungl. Majit hade sålunda den 20 juni 1935
anbefallt skolöverstyrelsen att till Kungl. Majit inkomma med utredning
och förslag i ämnet. Utan att föregripa skolöverstyrelsens utredning ville
de sakkunniga framhålla, att en av de utvägar för arbetslöshetens avhjälpande,
som vid nämnda utredning torde komma under övervägande, torde
vara att liksom hittills skett under ett antal år hålla intagningen av seminarieelever
vid en så låg siffra, att det nuvarande antalet arbetslösa efter
hand förminskades. Denna utväg syntes kunna tillgripas, även om seminarieorganisationen
nu uppbyggdes efter en vid jämvikt mellan tillgång och
efterfrågan å småskollärare erforderlig examination av sådana lärare.

Den normala årliga examinationen borde enligt de sakkunnigas mening
för närvarande rättas efter de närmast liggande årens av Linders konstaterade
lärarbehov. De sakkunniga ansåge — bland annat med hänsyn
till vad i det föregående anförts rörande Linders med ledning av folkskolinspektörernas
septemberuppgifter utförda reviderade beräkningar —
försiktigheten bjuda att räkna med ett något högre tal än den siffra Linders
angivit för åren 1937-—1940 (175), dock ej högre än den av honom för
åren 1941—1944 uppskattade siffran (254). Med hänsyn härtill och under
beaktande av att vid ett genomförande av förslaget om inrättande av en
särskild kurs för utbildning av småskollärarinnor till folkskollärarinnor årligen
omkring 24 lärare lämnade småskolläraryrket, utginge de sakkunniga
från att seminarieorganisationen borde kunna normalt utbilda 240 småskollärare
per år. Organisationen syntes emellertid med hänsyn till det nyss
anförda böra göras så elastisk, att examinationen utan olägenhet kunde
minskas till ett lägre tal men även vid förefallande behov ökas utöver 240,
exempelvis vid ett ökat barnantal i småskolan. I likhet med vad de sakkunniga
i motsvarande hänseende anfört i fråga örn examinationen från
folkskoleseminarierna, ville de framhålla, att skolöverstyrelsen årligen torde
böra fil! Kungl. Majit ingiva utredning rörande det lärarbehov, som de vid
småskoleseminarierna under det nästpäföljande året intagna eleverna skulle
tillgodose, samt förslag rörande den med hänsyn härtill erforderliga elevin -

Kungl. Marits proposition Nr 100.

tagningen. Vid nämnda utredning torde överstyrelsen icke underlåta att beakta
de förändringar i fråga om nativiteten, som i framtiden kunde inträffa
eller förväntades vara att emotse.

De sakkunniga ville tillägga, att lärarbehovet på småskolestadiet icke
torde i någon större utsträckning påverkas av de åtgärder för införande av
ett sjunde skolår, som eventuellt kunde komma att vidtagas.

De sakkunnigas förslag innebär sålunda, att seminarieorganisationen bör
anpassas efter en normal årlig examination av 21^0 småskollärare men medgiva
möjlighet till jämkning av examinationen utöver eller under nämnda
siffra.

Myndigheterna.

Skolöverstyrelsen anser i likhet med de sakkunniga, att en mera stabil
seminarieorganisation borde uppbyggas efter en vid jämvikt mellan tillgång
och efterfrågan å småskollärare erforderlig examination av sådana
lärare samt att för den tillfälliga arbetslöshetens avhjälpande borde vidtagas
särskilda åtgärder, varvid även borde komma under övervägande att,
liksom hittills skett, under ett antal år hålla intagningen av seminarieelever
vid en så låg siffra, att det nuvarande antalet arbetslösa efter hand förminskades.

Endast ett fåtal lärarkollegier hade yttrat sig i frågan örn behovet av
småskollärare. Kollegiet vid småskoleseminariet i Falun hade framhållit, att
då nativitetsökning först inverkade på lärarbehovet i småskolan och då alla
hittills gjorda beräkningar av detta lärarbehov visat sig osäkra, ingen ytterligare
inskränkning i produktionen av småskollärarinnor torde böra göras.
Det syntes påtagligt, att läraröverskottet började absorberas. Kollegiet i
Haparanda ansåge, att de sakkunniga räknat med alltför låga tal för småskollärarbehovet.
Kollegiet vid småskoleseminariet i Linköping uttalade på
närmare anförda grunder, att frågan om lärarbehovet för småskolan borde
under de närmaste åren göras till föremål för en allsidig utredning. Slutligen
hade kollegiet i Strängnäs anfört, att alla hittills gjorde beräkningar om
lärarbehovet vilade på en osäker grund. Icke heller funnes en tillförlitlig utredning
örn arbetslösheten bland småskollärarinnorna.En ifrågasatt förtidspensionering
av småskollärare ävensom minskning av elevantalet i klasserna
på småskolestadiet skulle också inverka på lärarbehovet liksom ock
utbildningskurserna för småskollärarinnors utbildning till folkskollärarinnor.

Även överstyrelsen funne de förebragta statistiska kalkylerna osäkra.
Med hänsyn härtill funne sig överstyrelsen icke hava tillräcklig anledning
frångå den av de sakkunniga föreslagna siffran. Huvudsaken för närvarande
vore den av de sakkunniga förordade elasticiteten i seminarieorganisationen
och att denna icke gjordes så snäv, att icke utrymme skulle finnas,
därest det verkliga lärarbehovet inom en relativt snar framtid skulle visa
sig ligga närmare siffran 458 än 175.

Överstyrelsen räknade alltså i likhet med de sakkunniga med ett normalt
årligt examinationsbehov av 240 lärarinnor.

Enligt ett vid överstyrelsens utlåtande fogat protokollsutdrag har t. f.
undervisningsrådet Falck gjort ett särskilt uttalande beträffande omfattningen
av småskollärarutbildningen och därvid anfört bland annat följande:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

De siffror, som de sakkunniga kommit till beträffande det framtida behovet
av småskollärarinnor, syntes vara örn möjligt osäkrare än deras siffror
rörande det framtida folkskollärarbehovet.

Av tabell 25 å sid. 144 i de sakkunnigas betänkande franninge, att det
beräknade behovet av nya lärare under tiden 1935—1941 vore 1,799. Detta
behov skulle givetvis fyllas dels av lärarinnor, som nu ginge arbetslösa, dels
av under samma tid nyutexaminerade lärarinnor. År 1935 utexaminerades
från småskoleseminarierna endast 94 lärarinnor. Utexaminationen under
åren 193G och 1937 bleve 78 respektive 10. År 1938 skulle examinationen
enligt överstyrelsens förslag bliva 60. Om seminarieorganisationen därefter
skulle i full utsträckning tagas i bruk, skulle examinationen per år bliva
år 1939 216 och de följande åren 240. Under åren 1935—1941 skulle alltså
de nyblivna lärarinnornas antal utgöra (94 + 78 + 10 + 60 + 216 + 240 +
240 =) 938. Ett examinationsunderskott uppgående till (1,799 — 938=)
861 skulle alltså under nämnda sjuårsperiod föreligga. Detta underskott
skulle som nämnts fyllas av de nu arbetslösa lärarinnorna. Då dessas antal
sannolikt icke nådde upp till så stor siffra som nämnda underskott, skulle
alltså arbetslösheten, om siffrorna i den nu åberopade tabellen vore riktiga,
vara avverkad senast år 1941. Därefter borde givetvis examinationen anpassas
så, att den i stort sett för varje år motsvarade lärarbehovet. Detta behov
vore dock givetvis ännu svårare att beräkna än behovet för tiden före 1941,
eftersom barnantalet vore okänt. I ovannämnda tabell 25 vore behovet av
nya lärare under de närmaste åren efter 1941 beräknat till omkring 500 per
år. I tabell 27 åter, som vöre grundad på professor Linders’ beräkningar av
det kommande barnantalet, holle sig siffran vid omkring 225 per år.

Om de siffror, som framlades i tabell 25 för åren intill 1941 skulle vara
riktiga, och om professor Linders’ kalkyler rörande det kommande barnantalet
skulle visa sig komma att överensstämma med verkligheten, så borde
den omfattning av småskoleseminarieorganisationen, som de sakkunniga
med instämmande av överstyrelsen föreslagit, alltså vara tillfyllest. Frågan
vore då i vad mån dessa siffror och kalkyler kunde vara riktiga. Vad anginge
utvecklingen efter 1941 tordes Falck därom icke yttra sig. Vad åter utvecklingen
före detta år beträffade, påpekades, att ovannämnda beräkningar
vore gjorda på grundval av sådana uppgifter från folkskolinspektörerna,
vilka sedermera av dem själva underkänts. Skulle inspektörernas septemberuppgifter
1934 läggas till grund för beräkningarna, skulle man komma till
en seminarieorganisation av helt andra mått än de sakkunnigas. Professor
Linders hade beräknat, att examinationen i så fall skulle sättas till 458 per
år och att arbetslösheten givetvis skulle vara avverkad mycket hastigare,
än ovan nämnts. Folkskolinspektörerna hade sommaren 1935 beräknat antalet
småskollärarinnor vid vårterminens slut 1935 till 13,158. Minskningen
i lärarantalet under 1935/1936 och 1936/1937 beräknades till omkring 160
respektive 180. Lärarantalet vid vårterminens slut 1937 kunde alltså enligt
dessa uppgifter uppskattas till omkring 12,820. Dessa siffror ägde givetvis
en högre grad av säkerhet än de siffror, som lämnats föregående år och som
de sakkunniga åberopat. Då lärarantalet vid vårterminens slut 1937 av de
sakkunniga beräknats till 12,412 (enligt tabell 25) eller 12,394 (enligt tabell
27), utgjorde skillnaden mellan dessa siffror och inspektörernas senaste uppgifter
något över 400, vilket visade, att minskningen av antalet småskollärarinnetjänster
icke skett i den utsträckning, varpå de sakkunniga grun Bihang

till riksdagens protokoll 1036. 1 sami. Nr 100.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

flat sina beräkningar och att därför också lärarbehovet för de närmaste
åren bleve större, än vad de antagit.

Vid en beräkning av lärarbehovet för de allra närmaste åren måste man
givetvis komma verkligheten närmast, örn man använde folkskoleinspektörernas
nu anförda senaste uppgifter. Det syntes därför, att arbetslösheten
inom småskollärarkåren borde på grund av den för närvarande begränsade
examinationen oavsett alla andra åtgärder för arbetslöshetens nedbringande,
hava upphört måhända redan före år 1940. Då under de närmast därpå
följande åren behovet av lärare sannolikt komme att överstiga den föreslagna
organisationens examinationskapacitet, kunde arbetslösheten till och
med vid 1940-talets början ha bytts i lärarbrist.

Närmast syntes det klokast, att icke någon förändring i den nu förefintliga
organisationen vidtoges, förrän större klarhet vunnits dels rörande omfattningen
av småskollärarinnetjänsternas indragning, dels rörande möjligheterna
för avveckling av arbetslösheten bland småskollärarinnorna. Att
Falck emellertid ej yrkat på någon ändring i överstyrelsens organisationsförslag
berodde på att han hoppades, att klarhet vunnits åtminstone beträffande
arbetslöshetens avveckling, innan den föreslagna indragningen av
folkskoleseminarierna i Kalmar och Växjö definitivt hunnit genomföras,
och att något av dessa seminarier skulle kunna tagas i bruk såsom småskoleseminarium,
därest så skulle visa sig behövligt.

Statskontoret har anfört enahanda synpunkter som ämbetsverket enligt
det ovanstående anfört i fråga örn beräkningen av behovet av folkskollärarare
samt alltså framhållit, att det ville förefalla statskontoret angeläget,
att man å ena sidan med hänsyn till vad som inträffat under de senaste
åren inriktade sig på att icke fastställa en seminarieorganisation, som kunde
anses större än som oundgängligen erfordrades, men att å andra sidan organisationen
gjordes så elastisk att smärre utvidgningar och inskränkningar
lätt skulle kunna vidtagas. I

I skrivelse nr 313/1935 anhöll riksdagen, att Kungl. Majit ville låta verkställa
utredning och för 1936 års riksdag framlägga förslag rörande åtgärder
för avhjälpande av rådande arbetslöshet bland småskollärarinnor.

Såsom av det ovanstående framgår, har Kungl. Majit i anledning härav
anbefallt skolöverstyrelsen att inkomma med utredning och förslag i ämnet.
Överstyrelsen har den 30 september 1935 avgivit sådan utredning.

Av utredningen framgår, att av de under åren 1921—1933 examinerade
småskollärarinnorna 85 procent lyckats erhålla lärarbefattning. Överstyrelsen
drager härav den slutsatsen, att i stort sett ett sådant urval gjort sig
gällande, att det vore de klenast meriterade, som stått sig sämst i den
hårda konkurrensen. Uppenbarligen funnes det många personer med småskollärarexamen
i dessa gamla årgångar, som, även örn de skulle vara disponibla,
icke vore önskvärda, när det gällde att rekrytera lärartjänsterna
vid småskolorna.

Det hade enligt överstyrelsens mening varit önskligt, att för en utredning
angående möjligheten att bereda arbetslösa lärarinnor ökad tillgång
till arbetstillfällen kunnat läggas till grund en såvitt möjligt fullständig
undersökning om arbetsförhållandena beträffande samtliga de elever, som

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

utexaminerats från småskoleseminarierna under exempelvis de tio senaste
åren med beaktande av ovan antydda synpunkter. Det hade emellertid
varit för överstyrelsen omöjligt att på den korta tid, som stått till buds,
kunna åstadkomma en dylik allsidig arbetslöshetsstatistik. Överstyrelsen
hade därför nödgats låta sig nöja med de utredningar på området, som
verkställts av lärarorganisationerna. På grundval bland annat härav beräknar
överstyrelsen antalet arbetslösa för de senaste 15 åren till 870.

Utredningen utmynnar i förslag om dels införande av frivillig förtidsavgång
för småskollärarinnor, som uppnått 55 års ålder, varvid dessa
skulle komma i åtnjutande av hel pension — under första året förstärkt
så, att den komme att motsvara hela den kontanta lagstadgade lönen —
dels ock meddelande av bestämmelser om begränsning av läraravdelningarnas
storlek. Däremot avstyrkes ett förslag om säkning av pensionsåldern.
De av överstyrelsen förordade åtgärderna beräknas komma att öka
antalet inom de närmaste åren lediga småskollärartjänster med i runt
tal 400.

Av yttrandena i ärendet inhämtas, att statskontoret ansett ofrånkomligt,
att en förnyad utredning verkställdes, som i första hand toge sikte
på de individuella fallen. Först efter en dylik individuell undersökning
och granskning syntes till bedömande böra upptagas spörsmålet om arten
och omfattningen av de hjälpåtgärder, som kunde ifrågakomma.

Departementschefen.

Den föreliggande statistiken över antalet arbetslösa småskollärarinnor
utgör även enligt min mening icke ett tillfredsställande underlag för de
ifrågasatta genomgripande åtgärderna för beredande av anställning åt
nämnda lärarinnor. Jag får erinra om att Kungl. Majit, bland annat av
denna anledning, genom beslut den 7 februari 1936 uppdragit åt skolöverstyrelsen
att verkställa ny utredning i ämnet. I detta sammanhang
vill jag emellertid påpeka, att vad i ärendet förekommit synes giva vid
handen, att läget på detta område icke är så elakartat som den av skolöverstyrelsen
beräknade arbetslöshetssiffran låter förmoda, örn vid beräkningen
av antalet arbetslösa småskollärarinnor hänsyn tages endast till
sådana arbetslösa, som äro önskvärda som undervisare i småskolan och
som stå till förfogande för lärarverksamhet.

I likhet med de sakkunniga och skolöverstyrelsen anser jag, att vid
utformandet av seminarieorganisationen hänsyn icke kan eller bör tagas
till de arbetslösa småskollärarinnorna. Organisationen bör — såsom de
sakkunniga uttryckt saken — uppbyggas efter en vid jämvikt mellan tillgång
och efterfrågan å småskollärare erforderlig examination av sådana
lärare. Med organisationsproblemet som sådant sammanhänger alltså icke
frågan om huru det nuvarande hiraröverskottet lämpligen bör avverkas.
Emellertid vill jag, i anknytning till vad de sakkunniga anföra, framhålla,
att hinder givetvis icke möter mot att, såsom skett under de senaste aren,
genom tillfälliga begränsningar av elevintagningen vid småskolesemina -

100 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 100.

lierna nedbringa det eventuellt förefintliga överskottet av användbara
lärare.

De sakkunniga och skolöverstyrelsen äro ense om att småskoleseminarieorganisationen
bör utformas efter en normal examination av 21/J lärare
per år. Häremot har jag icke något att invända. Med anledning av vad
de sakkunniga och de i ärendet hörda myndigheterna anfört vill jag emellertid
framhålla nödvändigheten av att organisationen beräknas med tillräckliga
marginaler för tillgodoseende av ett eventuellt mer behov av lärare.
Jag återkommer senare till frågan, huru dessa marginaler böra beredas.

D. Den yttre organisationen.

Nuvarande förhållanden.

1931 års riksdag beslutade, bland annat, att elevantalet i varje klassavdelning
skulle vara högst 28. 1932 års riksdag beslutade, att den statliga
småskoleseminarieorganisationen skulle ha följande utseende:

Du b belseminarier:

Enkelseminarier:

Härnösand (2 + 2)
Strängnäs (2 + 2)
Skara (2 + 2)
Landskrona (2 + 2)

alltså 4 seminarier
om 2 examinationsavdelningar

= 8 sådana avdelningar.

Falun (2)
Linköping (2)
Haparanda (3)
Lycksele (3)

alltså 4 seminarier
om 1 examinationsavdelning
= 4 sådana
avdelningar.

Summa 12 examinationsavdelningar om 28 elever per avdelning, alltså
en examinationskapacitet av 336 småskollärarinnor.

Den av 1931 och 1932 års riksdagar beslutade omorganisationen av småskoleseminarierna,
som trädde i tillämpning från och med läsåret 1933—
1934, har slutförts i och med läsåret 1934—1935, under vilket de förutvarande
folkskoleseminarierna i Landskrona, Skara och Härnösand färdigbildats
till småskoleseminarier. Den har emellertid, såsom redan av det
föregående framgår, på grund av arbetslösheten bland småskollärarinnorna
och därav föranledda begränsningsåtgärder icke ännu trätt i full verksamhet.

1932 års seminariesakkunniga.

Elevnumerären i småskoleseminarieklasserna föreslå de sakkunniga till
samma storlek som i folkskoleseminarieklasserna, alltså till 24. Då examinationen
enligt förslaget skulle utgöra 240 lärare, erfordrades alltså 10
avgångsklasser mot de nuvarande 12. Detta innebure, anföra de sakkunniga,
att 2 av de nuvarande 12 avgångsklasserna måste indragas. Genom
höjning av klassnumerären från 24 till 28 kunde examinationen tillfälligtvis
ökas upp till 280 lärare per år. Förslaget inrymde sålunda en examinationsmarginal
av 40 lärare, vilket torde vara tillräckligt.

De sakkunniga hade vid uppgörandet av sitt förslag till organisation av

101

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

folkskoleseminarierna av ekonomiska och pedagogiska skäl förordat, att
som regel den nya seminarieorganisationen uppbyggdes på grundval av
dubbelseminarier.

Samma skäl talade för att även småskoleseminarieorganisationen utformades
efter nämnda princip. Ett ytterligare skäl för denna ståndpunkt
vore, att det på grund av det jämförelsevis låga timantalet men stora antalet
ämnen vid ett enkelt småskoleseminarium mötte ännu större svårigheter
än vid ett enkelt folkskoleseminarium att åstadkomma en rationell
fördelning av undervisningen i kunskapsämnena på de olika lärartjänsterna.
Då, såsom av det efterföljande framgår, de sakkunniga föresloge,
att småskoleseminariernas ämneslärare skulle för framtiden komma att
inneha adjunktskomptens, finge denna synpunkt en helt annan betydelse
än förr. Skolöverstyrelsen hade beräknat, att ett dubbelt småskoleseminarium
vore 12,000 kronor billigare per år än två enkla småskoleseminarier
tillsammantagna. Det allmänna borde icke utan tvingande skäl ikläda sig
en dylik årlig merkostnad.

De sakkunniga intoge därför den ståndpunkten, att även småskoleseminarieundervisningen
borde i största möjliga utsträckning koncentreras till
dubbelseminarier.

De sakkunniga lämna vissa uppgifter (sid. 173 och 174) angående de
lokaler, i vilka de nuvarande småskoleseminarierna äro inrymda samt om
behovet av klassrum för småskoleseminarier av olika slag. Härefter anföres
följande som motivering för vissa av de sakkunniga framställda förslag om
förändringar i den nuvarande småskoleseminarieorganisationen, nämligen
nedläggande av småskoleseminarierna i Haparanda, Lycksele, Strängnäs
och Linköping samt upprättande av småskoleseminarier i Luleå och Växjö
i stället för de folkskoleseminarier å dessa platser, som enligt de sakkunnigas
förutberörda förslag skulle indragas:

Vid ett godtagande av nyss tillkännagivna uppfattning i fråga örn användning
av dubbelseminarier i småskoleseminarieorganisationen skulle de
nuvarande enkelseminarierna i Falun, Linköping, Haparanda och Lycksele
nedläggas. Samtliga dessa seminarier hade relativt otillfredsställande lokaler
med hänsyn både till den av de sakkunniga föreslagna utvidgningen av
övningsskolan och till behovet av lokaler för specialrum, inklusive biblioteksutrymmen.

Vad särskilt anginge småskoleseminariet i Lycksele, vore att märka, att
detta seminarium alltifrån sin tillkomst haft till speciell uppgift att förse
lappmarksförsamlingarna i Västerbottens län med lärarkrafter, utbildade
med särskild hänsyn till tjänstgöring i mindre folkskolor. De sakkunniga
förutsatte, att denna speciella uppgift fortfarande skulle åligga ett 3-årigt
norrlandsseminarium. Fördelarna av att en 3-årig linje alltjämt vore förlagd
till Lycksele syntes icke uppväga de nackdelar ur statsekonomisk,
organisatorisk och pedagogisk synpunkt, som vore förenade med ett cnkelseminarium,
förlagt till en så relativt isolerad bygd som Lycksele. Dc sakkunniga
föresloge därför, att den förevarande 3-åriga seminarielinjen flyttades
från Lycksele till Luleå.

Småskoleseminariet i Haparanda hade från sin tillblivelse haft som en av

102

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

sina uppgifter att utbilda lärarinnor vid skolor med finsktalande barn. Seminariets
förutsättningar för handhavandet av denna uppgift vore givetvis
till stor del beroende på möjligheterna att rekrytera övningsskolan vid seminariet
med finsktalande barn. Enligt vad de sakkunniga hade sig bekant,
hade antalet finsktalande barn i Haparanda under de senare åren avsevärt
minskats, vilket medfört stora svårigheter att rekrytera övningsskolan med
sådana barn, som hade enbart finska till modersmål. Detta förhållande hade
givetvis försvårat seminariets möjligheter att på ett tillfredsställande sätt
fylla ovannämnda uppgift. För att bereda seminariet bättre möjligheter
att utbilda lärarinnor för de finsktalande distrikten, skulle det behöva förläggas
till någon trakt i Tornedalen med finsktalande befolkning. Då detta
näppeligen läte sig göra, syntes det ur nu förevarande synpunkt i varje fall
icke vara av behovet påkallat, att seminariet fortfarande vore förlagt till
Haparanda. Ett positivt skäl för en förflyttning av seminariet vore, att dess
lokaler vore mycket bristfälliga, och frågan om anskaffande av nya lokaler
åt detsamma hade därför under en följd av år varit aktuell. Enligt vad de
sakkunniga erfarit, vore denna lokalfråga för närvarande under utredning
inom skolöverstyrelsen i samband med spörsmålet om anskaffande av definitiva
lokaler åt det högre allmänna läroverk, som enligt beslut av 1935 års
riksdag upprättats i Haparanda. Visserligen uttalade 1932 års riksdag, att
riksdagen med hänsyn till de betydelsefulla uppgifter, ifrågavarande seminarium
hade att fylla på sin plats, icke ville medverka till ett indragande av
seminariet i fråga, även om dess bibehållande skulle medföra, att staten
i en framtid bleve ställd inför nödvändigheten att anskaffa bättre lokaler
åt seminariet. Förutsättningarna för 1932 års riksdags nyssnämnda ståndpunkt
syntes emellertid lia i någon mån rubbats genom 1935 års riksdags
berörda beslut örn inrättande av ett högre allmänt läroverk i Haparanda.
De funktioner som kulturell utpost i det nordligaste Sverige, vilka hittills
handhafts av småskoleseminariet i Haparanda, torde för framtiden i viss
mån kunna fullgöras av det nyinrättade läroverket därstädes. Vidare ville
de sakkunniga—utan att föregripa skolöverstyrelsens berörda utredning —
uttala, att det torde vara att förvänta, att staten till väsentlig del finge
bära kostnaderna för anskaffandet av lokaler åt läroverket. Därest småskoleseminariet
i Haparanda skulle bibehållas, torde följaktligen staten få
bekosta ej blott lokaler för läroverket utan även nya lokaler för småskoleseminariet.
Med hänsyn till vad nu anförts och i betraktande av att de sakkunniga
ej sett sig i stånd att på annat sätt vinna en ändamålsenlig organisation
av småskoleseminarieväsendet i det nordligare Sverige, hade de ansett
sig böra föreslå, att seminariet i Haparanda nedlades och att undervisningen
i den 3-åriga seminarielinjen därstädes flyttades till det av de
sakkunniga ifrågasatta småskoleseminariet i Luleå. De svårigheter att rekrytera
övningsskolan med finsktalande barn, som redan nu yppat sig vid
Haparandaseminariet, hade de sakkunniga sökt eliminera genom att i sitt
förslag till ordning för den praktiska lärarutbildningen inrymma särskild
hospitering för denna linjes seminarieelever under en sammanhängande tid
inom skolor i de finsktalande bygderna.

Folkskoleseminariebyggnaderna i Luleå lämnade riklig plats åt ett dubbelt
3-årigt småskoleseminarium och jämväl åt den preparandkurs, som de
sakkunniga i det föregående förutsatt skola tills vidare bibehållas vid den
3-åriga linjen, vilken vore särskilt avsedd för sökande från de finsktalande
trakterna.

103

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 100.

Ett så organiserat seminarium torde få anses väl tillgodose det norrländska
folkskoleväsendets behov av lärare för mindre folkskolor och för den
finsktalande befolkningen i rikets nordligaste gränsorter. Däremot torde
uppenbarligen för Norrland även erfordras en utbildningsanstalt, som mera
direkt toge syfte på småskolestadiet. Såsom av det föregående framgår,
funnes nu endast ett sådant seminarium i Norrland, nämligen det i Härnösand.
Ett nedläggande av detta seminarium skulle omöjliggöra ett realiserande
av nyssnämnda önskemål örn en för Norrland avsedd 2-årig seminarielinje
och även rubba jämvikten mellan sinåskoleseminarieorganisationen
i södra och norra Sverige. De sakkunniga föresloge därför, att ifrågavarande
seminarium bibehölles men med hänsyn till de sakkunnigas förslag
i övrigt organiserades såsom enkelseminarium.

Det enkla småskoleseminariet i Linköping borde indragas. Seminariebyggnaden
hade mycket begränsade lokalutrymmen, som icke medgåve att
seminariet omändrades till dubbelseminarium, och skäl förelåge ej heller att
bibehålla detsamma som enkelseminarium.

Ett indragande av småskoleseminariet i Falun skulle innebära, att Svealand,
vid ett bifall till vad de sakkunniga i det följande i övrigt komme att
föreslå, berövades sitt sista småskoleseminarium. Visserligen hade de sakkunniga
icke ansett sig böra vid bedömandet av seminariernas förläggningsproblem
tillmäta den geografiska synpunkten så stor betydelse som
tidigare skett. Men de kunde dock icke gå så långt, att de tillstyrkte, att
hela Svealand ställdes utan småskoleseminarium, därest möjlighet funnes
att på ett någorlunda tillfredsställande sätt lösa frågan genom att bibehålla
ett enkelseminarium. Ytterligare ett skäl talade för att småskoleseminariet
i Falun bibehölles. De sakkunniga hade föreslagit, att till folkskoleseminariet
i nämnda stad skulle förläggas den särskilda kursen för utbildning
av småskollärarinnor till folkskollärarinnor. För att denna kurs
skulle ge bästa möjliga resultat syntes det vara önskvärt, att lärarna vid
densamma finge tillfälle att genom självsyn skaffa sig en uppfattning om
ett småskoleseminariums läggning och arbetssätt. Med hänsyn härtill föresloge
de sakkunniga, att småskoleseminariet i Falun skulle bibehållas som
enkelseminarium. En fördel syntes vara, att lärarna vid folkskoleseminariet
därstädes i viss utsträckning, såsom hittills skett, kunde påräknas som
timlärare vid småskoleseminariet. De sakkunniga ville även fästa uppmärksamheten
vid att det torde vara möjligt att för undervisningen vid småskoleseminariet,
särskilt i övningsämnena, disponera vissa utrymmen i folkskoleseminariet.

Småskoleseminariet i Landskrona syntes böra bibehållas som dubbelt
2-årigt småskoleseminarium, enär det vore det enda i sydligaste Sverige och
dessutom hade fördelen av relativt goda lokaler. Likaledes torde småskoleseminariet
i Skam böra bibehållas såsom dubbelt 2-årigt småskoleseminarium.
Däremot nödgades de sakkunniga föreslå en ändring beträffande det
nu till Strängnäs förlagda småskoleseminariet.

Barnantalet i Strängnäs stads skoldistrikt hade under de senare åren
starkt nedgått och redan nått en så låg nivå, att fara förelåge för att ifrågavarande
seminarium icke skulle kunna fungera som dubbelseminarium.
Övningsskolan vid ett dubbelseminarium i Strängnäs skulle endast under
förutsättning, att skoldistriktets samtliga barn å småskolestadiet kunde
tillföras övningsskolan, för närvarande kunna erhålla ett för undervisningen
tillräckligt antal barn. Med hänsyn lill åldersfördelningen inom
Strängnäs stads befolkning funnes emellertid anledning antaga, att förhållandena
kunde i framtiden utveckla sig i ännu ogynnsammare riktning.

104

Kungl. Marits proposition Nr 100.

Strängnäs stad hade tidigare vid ett par tillfällen framfört ersättningskrav
med anledning av att seminariet därstädes icke medgivits arbeta
i den omfattning, som från stadens sida förutsatts, då staden upplät tomt
för ändamålet. Av punkten 164 i 1935 års åttonde huvudtitel inhämtades,
att stadsfullmäktige i Strängnäs hemställt, att fullt antal elever måtte
intagas vid småskoleseminariet därstädes, så att detsamma från höstterminen
1936 skulle kunna betraktas såsom fullbildat dubbelseminarium. Stadsfullmäktige
hade därvid anfört, att de medgivit, att den av staden ägda
seminarietomten finge disponeras för ett dubbelt småskoleseminarium. Detta
villkor hade icke blivit uppfyllt, och staden hade därigenom enligt fullmäktiges
mening tillfogats avsevärda förluster. Departementschefen anförde
för egen del i anledning härav, att han icke vore benägen att på grund
av de av stadsfullmäktige anförda skälen tillstyrka en ökning av elevintagningen
vid nämnda småskoleseminarium. Frågan syntes honom emellertid
tarva närmare övervägande. Riksdagen förklarade (skrivelse nr 8, punkten
117) sig vilja understryka behovet av det av departementschefen sålunda
i utsikt ställda närmare övervägandet av denna fråga. Kungl. Majit hade
med anledning härav den 26 april 1935 anmodat skolöverstyrelsen att inleda
förhandlingar i ämnet med Strängnäs stad samt att, därest så vöre påkallat,
till Kungl. Majit inkomma med utredning och förslag.

De sakkunniga, som ej hade anledning ingå på frågan om rimligheten
av de utav Strängnäs stad framförda ersättningskraven, ville framhålla,
att det förevarande spörsmålet om bibehållande av småskoleseminariet
därstädes kommit i ett nytt läge genom den ovan konstaterade starka nedgången
av barnantalet i Strängnäs. De ansåge sig böra för egen del föreslå,
att sagda seminarium helt nedlades och att i stället i de lokaler, vari det
nuvarande, av de sakkunniga till indragning ifrågasatta folkskoleseminariet
i Växjö vore inrymt, upprättades ett dubbelt småskoleseminarium.
Seminariebyggnaden i Växjö beredde mycket goda lokaler åt ett sådant
seminarium.

Såsom av det ovan sagda framginge, hade de sakkunniga av speciella skäl
varit nödsakade att i två fall göra avsteg från den av dem hävdade uppfattningen,
att småskoleseminarieorganisationen av pedagogiska och ekonomiska
skäl borde grundas på dubbelseminarietypen. De sakkunniga ville
framhålla, att de pedagogiska svårigheter, vilka vore förenade med enkelseminarier
och vilka som nämnts främst läge däri, att det ringa antalet
ämneslärare vanskliggjorde en rationell fördelning mellan lärarna av undervisningsskyldigheten
i de olika ämnena, kunde åtminstone i viss utsträckning
undanröjas därigenom, att skolöverstyrelsen, då överstyrelsen förklarade
lärare behörig till ämneslärartjänst vid sådant seminarium, kunde och
borde taga hänsyn till seminariets särskilda behov och de sökande lärarnas
kvalifikationer.

Vad de sakkunniga vid behandlingen av folkskoleseminariernas förläggningsfråga
anfört rörande den betydelse, som vid dryftandet av dessa frågor
borde tillmätas geografiska synpunkter, syntes äga motsvarande tilllämpning
på den nu föreliggande frågan örn småskoleseminariernas fördelning
över riket. Ytterligare framhölles emellertid, att det vore än vanskli -

105

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

gare att giva småskoleseminarierna en geografiskt jämn fördelning över
landet med hänsyn till att dessa seminarier vore vida fåtaligare än folkskoleseminarierna.

Vissa av de sakkunniga lämnade statistiska uppgifter (sid. 179 i betänkandet)
åskådliggöra huru många småskoleseminarier, som vid bifall till
deras förslag skulle komma att finnas i olika landsdelar och i förhållande till
antalet lärare och till folkmängden.

De sakkunnigas förslag innebär, att småskoleseminarierna skulle organiseras
på sätt framgår av en nedan intagen tablå (sid. 120).

Myndigheterna.

Skolöverstyrelsen har framhållit angelägenheten av att den normala
klassnumerären hålles vid högst talet 24.

Då överstyrelsen funne sig böra föreslå vissa modifikationer i den av de
sakkunniga framlagda planen för småskoleseminariernas förläggning och
yttre organisation i övrigt, sammanhängde detta på vissa punkter med
överstyrelsens framlagda förslag angående behovet av folkskoleseminarier
och dessa seminariers förläggning.

Sålunda hade överstyrelsen föreslagit, att det nuvarande folkskoleseminariet
i Luleå skulle bibehållas och organiseras såsom ett enkelt samseminarium.
Vunne detta förslag bifall, omöjliggjordes härigenom den av de
sakkunniga framlagda planen att efter folkskoleseminariets i Luleå indragning
och med indragning ytterligare av småskoleseminarierna i Haparanda
och Lycksele till Luleå förlägga ett dubbelt 3-klassigt småskoleseminarium.
Då överstyrelsen vore ense med de sakkunniga i fråga om nödvändigheten
av att med hänsyn till folkskoleväsendets behov i övre Norrland —
tvåspråkigheten i rikets nordligaste gränsorter samt förekomsten av ett
stort antal mindre folkskolor — hit allt fortfarande förlädes minst tvenne
utbildningslinjer med 3-klassig lärokurs, bleve alltså problemet, var dessa
linjer lämpligen skulle förläggas.

Av de sakkunnigas motivering framginge, att förslaget om seminariernas
i Lycksele och Haparanda hopförande till ett seminarium i Luleå
grundats väsentligen på vissa yttre betingelser, nämligen tillgången på
lediga lokaler och därmed följande fördelar av ekonomisk art. Härtill finge
man ock räkna med de fördelar av pedagogisk art, som skulle vinnas genom
dubbelseminarietypen. Däremot hade de sakkunniga icke till prövning upptagit
den frågan, huruvida det — oavsett förläggningsorten — kunde anses
lämpligt att till ett gemensamt seminarium förlägga utbildningslinjer med
i väsentliga avseenden särpräglade uppgifter. Även om utbildningen av
lärarinnor för de mindre folkskolorna i allmänhet inom svensktalande bygder
i Norrland och för skolor i finsktalande (tvåspråkig) bygd givetvis i
mycket måste vara likartad, kunde det likväl icke förnekas, att en lärarinneutbiklning,
som speciellt skulle tillgodose behovet i rikets nordliga
gränsorter, måste med hänsyn till såväl en sådan utbildningslinjes rekrytering
som den praktiska lärarutbildningen vara något för sig. Dessa synpunkter
bleve emellertid icke för överstyrelsen aktuella, då överstyrelsens
förslag innebure, att seminarietypen 3 + 3 av andra skäl icke skulle förläggas
till Luleå.

106

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

Vad att börja med anginge seminariet i Haparanda, hade lärarkollegiet
därstädes ingående bemött de sakkunnigas skäl för seminariets indragning
i Haparanda och förläggning till Luleå. Därvid hade framhållits, bland
annat, att möjligheten att rekrytera övningsskolan med barn, som hade
finska till modersmål, icke försämrats. Läsåret 1911—1912 var det totala
antalet barn i övningsskolan 50, därav barn med finska till modersmål 20,
eller 40 procent. Precis samma siffror gällde läsåret 1935—1936. Endast
under krigstiden sjönk nämnda procent något. Men alltsedan 1920—1921
hade siffrorna varit i stort sett desamma som före kriget. Av 278 lärjungar
i folkskolorna i Haparanda hade för närvarande 109, eller 39 procent finska
till modersmål. Den finsktalande befolkningen vore mera koncentrerad
i den del av staden, där den nya seminariebyggnaden skulle ligga. Där
kunde till och med avdelningar av enbart finsktalande barn bildas. Det
borde dock framhållas, att den största delen av lärjungar, som i uppgifterna
upptagits såsom barn med svenska till modersmål, behärskade finska
och hade följaktligen de karakteristiska språkegenheter, som vore
värdefulla vid den praktiska lärarutbildningen för finnbygdens skolor.

Vidare hade^ kollegiet gentemot de sakkunniga framhållit, att det vore
svårt att förstå, huru ett gymnasium skulle kunna övertaga den kulturella
uppgift, som åvilade en lärarutbildningsanstalt med dess direkta inflytande
på folkskolan och dess omedelbara kontakt med befolkningen.

I en underdånig till överstyrelsen remitterad framställning från representanter
för samtliga kommuner inom rikets nordligaste gränsorter hade
uttalats, att de sakkunnigas förslag väckt förstämning i hela Norrbotten,
som nu protesterade mot detta projekt till minskning av kulturutposterna
och den andliga odlingens förmåner i denna nordliga, på dylika förmåner
så fattiga landsända. Ett avslag på denna finnbygdsbefolkningens underdåniga
petition skulle, heter det till sist, bliva en stor besvikelse och förmodligen
även på annat håll tolkas som bevis på de svenska myndigheternas
bristande vilja att bereda norrbottensfinnarna möjligheter till ernående
av lärarutbildning och ledande samhällsställning inom den egna bygden.

Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott hade hemställt, att Tornedalens
behov av småskollärarinnor alltjämt måtte tillgodoses genom bibehållande
av ett småskoleseminarium i Haparanda.

Enligt överstyrelsens mening hade de sakliga skäl, som tidigare starkt
talat för att det för rikets nordligaste gränsorter särskilt avsedda småskoleseminariet
borde finnas i Haparanda, icke försvagats, i varje fall icke genom
den av de sakkunniga anförda omständigheten, att 1935 års riksdag fattat
beslut om inrättande av ett högre allmänt läroverk i Haparanda. Tvärtom
funné överstyrelsen den motivering, som för statsmakterna varit avgörande
vid fattandet av nämnda beslut, ligga i rak linje med de skäl, som tidigare
varit bestämmande för riksdagen, då den motsatt sig varje tanke på
Haparanda-seminariets förflyttning. I propositionen (nr 56/1935) angående
utvidgning av samrealskolan i Haparanda till ett högre allmänt läroverk
yttrade vederbörande departementschef bland annat: »Jag finner vidare
ur andra synpunkter, att starka skäl tala till förmån för den gjorda framställningen.
Dessa synpunkter hava utförligt framhållits såväl av petitionärerna
som av myndigheterna. Jag vill endast betona vikten därav, att
möjlighet för tillgodoseende av ifrågavarande gränsbefolknings bildningsbehov
beredes inom den egna bygden, varigenom ett större antal av bygdens
befolkning skulle få tillfälle till högre skolutbildning. Utsikterna för

107

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

att de sålunda vid ett hembygdens läroverk utbildade komma denna bygds
kulturella behov till godo torde visa sig större, än om de varit hänvisade till
att bedriva studierna å andra orter. Såsom särskilt domkapitlet framhållit,
torde det vidare för gränsbygden vara av allmän betydelse att äga tillgång
till en kulturanstalt, som ett gymnasium för visso utgör.»

Det vore givetvis grundtankarna i denna motivering, som för riksdagen
varit vägledande, då riksdagen så sent som år 1932 (skrivelse nr 353, sid.
17) i fråga om seminariet i Haparanda uttalat följande: »Vad särskilt
Haparandaseminariet angår har i motionen I: 331 framställts ett förslag,
som innebär, att detta seminarium skulle indragas. Med hänsyn till de betydelsefulla
uppgifter, sistnämnda seminarium har att fylla på denna plats,
kan riksdagen under inga förhållanden medverka till en sådan åtgärd, även
om seminariets bibehållande medför, att staten i en framtid blir ställd inför
nödvändigheten att anskaffa bättre lokaler åt seminariet.»

Överstyrelsen hade ingen anledning antaga, att riksdagen skulle lia ändrat
mening i denna fråga. I varje fall syntes den omständigheten, att med
ovan anförda motivering läroverket i Haparanda skulle utvidgas, giva
ytterligare styrka åt den uppfattningen, att från nu ifrågavarande gränsort
icke borde förvisas en annan viktig kulturinstitution, som mera direkt
hade betydelse för folkbildningen i Tornedalen.

Av den senast förebragta utredningen framginge, att förutsättningarna
för seminarieövningsskolans i Haparanda rekrytering med finsktalande
barn knappast vore så dåliga, som de sakkunniga förmodat. I Luleå funnes
inga möjligheter att kunna rekrytera övningsskolan med finsktalande barn.
Olägenheten härav hade de sakkunniga velat mildra genom att i sitt förslag
till ordning för den praktiska lärarutbildningen inrymma särskild hospitering
för seminarieeleverna under en sammanhängande tid av minst en
vecka inom skolor i de finsktalande bygderna. Överstyrelsen ville fästa uppmärksamheten
på att en sådan anordning icke torde kunna genomföras
utan att särskilt anslag för ändamålet till bestridande av seminarieelevernas
resor och övriga omkostnader under dylik hospitering. Lärarkollegiet i Llaparanda
hade uppgivit, att de finsktalande bygder, där den ifrågasatta
hospiteringen skulle ske, läge omkring 18 mil från Luleå. Utredning saknades
rörande denna kostnadsfråga.

Överstyrelsen ville såsom sin bestämda uppfattning uttala, att nu ifrågavarande
seminarium, som hittills i 60 år tjänat den svenska folkbildningen
i det gränsbygdsområde, inom vilket denna gamla kulturinstitution vore
belägen, fortfarande borde — trots de kostnader, detta komme att medföra
—■ vara förlagt till Haparanda ävensom särskilt betona, att -— därest
statsmakterna i likhet med överstyrelsen alltfort skulle vidhålla den meningen,
att nu ifrågavarande seminarium borde bliva kvar i Haparanda
— lösandet av seminariets lokalfråga icke längre kunde uppskjutas. Därest
Kungl. Majit komme att framlägga propositionen i sistnämnda ärende för
1936 års riksdag, syntes byggnadsko.stnaderna lämpligen böra fördelas på
två budgetår.

En konsekvens av folkskolcseminariets i Luleå bibehållande därstädes
borde under alla förhållanden bliva den, att den nuvarande 3-åriga seminarielinjen
i Lycksele icke förlädes till Luleå. Örn vissa skäl kunnat motivera,
att en sammanslagning i Luleå kommit till stånd mellan de båda
3-åriga småskoleseminarierna, vore enligt överstyrelsens mening dessa skäl
icke tillräckligt starka för att motivera, att seminariet i Lycksele flyttades

108

Kungl. Maj:ts proposition Kr 100.

till Luleå, ifall seminariet i Haparanda icke flyttades dit. Från sakliga synpunkter
skulle olägenheterna av en dylik anordning bliva övervägande. De
sakkunniga hade erinrat om att detta seminarium alltifrån sin tillkomst haft
till speciell uppgift att förse lappmarksförsamlingarna i Västerbottens län
med lärarkrafter, utbildade med hänsyn till tjänstgöring i mindre folkskolor.
De sakkunniga förutsatte, att denna speciella uppgift fortfarande
skulle åligga ett 3-årigt norrlandsseminarium. Men örn så vore förhållandet
— och överstyrelsen delade de sakkunnigas uppfattning i detta avseende —
borde det för bedömandet av frågan om det lämpligaste läget för ett sådant
seminarium vara av intresse att något närmare giva akt på de mindre folkskolornas
förekomst i Norrland. Följande sammanställning, upptagande de
verkliga talen år 1933, kunde giva vägledning härutinnan:

Län	Hela antalet småskole-tjänster (Sm. mf. Btr.)	Tjänster vid mindre folkskolor
antal	i % av hela antalet små-skoletjänster
Norrbottens.........	812	313	38.6
Västerbottens........	815	436	53.5
Jämtlands..........	483	154	32
Västernorrlands.......	750	238	31.7
Gävleborgs.........	747	184	24.fi

Givetvis komme åtskilliga av de mindre folkskolorna i Norrland att indragas
och ersättas med bättre skolformer, i all synnerhet om ett folkskoleseminarium
för både manliga och kvinnliga elever komme att bibehållas i
Luleå. Men det största antalet dylika skolor komme sannolikt att för lång
tid framåt finnas kvar, liksom ock proportionen av tjänster de olika länen
emellan kunde antagas bliva i huvudsak bibehållen. För närvarande tedde
sig förhållandena på följande sätt.

Det kunde icke vara lämpligt, att flickor från ett naturligt rekryteringsområde,
som omfattade huvudsakligen Västerbottens, Jämtlands och delar
av Västernorrlands län, inom vilket område huvudparten av rikets mindre
folkskolor funnes, skulle nödgas söka sin utbildning ända uppe i Luleå. Till
de långa resorna dit komme även de höga levnadskostnaderna i Luleå.
Dessa omständigheter komme sannolikt att medverka till att ett småskoleseminarium
i Luleå bleve rekryterat huvudsakligen av flickor från Norrbottens
län. Skulle Lycksele-seminariet med nödvändighet behöva flyttas,
vore det med hänsyn till geografiska och kommunikationsförhållanden samt
förekomsten av de mindre folkskolorna riktigare, att det förlädes söderut
till Härnösand i stället för norrut till Luleå. Överstyrelsen delade emellertid
de sakkunnigas mening, att för Norrland även erfordras en ^bildningsanstalt,
som mera direkt toge syfte på småskolestadiet, och att ett seminarium
av denna typ borde ligga i Härnösand.

Nu förelåge emellertid inget nödtvång att flytta seminariet i Lycksele
från sin nuvarande förläggningsort, vilken läge centralt inom nyss angivna
rekryteringsområde och i järnvägsförbindelse med såväl norra stambanan
som inlandsbanan. Seminarieanläggningen i Lycksele, som bestode av 5 särskilda
byggnader, uppfördes så sent som åren 1923—1925. Genom att elev -

109

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

bostäderna därstädes upplätes åt eleverna — i regeln högsta seminarieklassens
elever — för en mycket ringa avgift och pä grund av de relativt
billiga levnadskostnaderna i övrigt å orten, kunde utbildningskostnaderna
hållas nere. I elevhemmet hade seminariets samtliga elever kunnat erhålla
god och närande kost till ett pris av 50 kronor i månaden. Den genomsnittliga
kostnaden per månad för å internatet boende elev för mat och rum
hade enligt lärarkollegiets uppgift stannat vid omkring 56 kronor. Enligt
av kollegiet inhämtade uppgifter torde samma utgiftspost för en seminarieelev
i Luleå uppgå till 95 kronor. Beräknades även merkostnaden för resor
m. m., torde utbildningens förläggande till Luleå medföra en ökning av
utbildningskostnaden per elev av 1,200 ä 1,500 kronor.

De sakkunniga hade anfört, att seminariet i Lycksele skulle ha relativt
otillfredsställande lokaler med hänsyn till den föreslagna övningsskolans
större behov av lokaler och till behovet av specialrum, inklusive
biblioteksrum. Lärarkollegiet upplyste om att ett särskilt rum funnes för
teckning och slöjd. Dessutom funnes 2 rum för naturkunnighetsundervisningen,
varav det ena utgjorde laboratorierum. För biblioteket funnes
inrett ett stort rum, som tillika kunde användas som läsrum. Vidare framhölle
lärarkollegiet, att möjlighet funnes att inom seminarieanläggningen
anskaffa ytterligare rum för övningsskolan. Lärarbostadshuset hade alltifrån
början varit mindre tillfredsställande, och dess mindre lyckliga planering
var ock på sin tid föremål för statsrevisorernas uppmärksamhet.
Också hade det varit svårt att få den uthyrd till lärare vid seminariet.
För närvarande vore endast en av de tre lägenheterna uthyrd till seminarielärare.
Byggnadssakkunnig person hade besiktigat byggnaden och vitsordat,
att efter någon ombyggnad — kostnaden skulle hålla sig mellan
5,000 och 10,000 kronor — mycket tillfredsställande lokaler där skulle
kunna vinnas för två klasser och dessutom ett särskilt bibliotek med läsrum
för övningsskolan.

Överstyrelsen föresloge alltså, att småskoleseminariet i Lycksele skulle
bibehållas med sin 3-åriga utbildningslinje.

Innan överstyrelsen närmare berörde frågan om seminarierna i Härnösand
och Falun, vilka båda enligt de sakkunniga skulle bibehållas såsom
enkelseminarier, ville överstyrelsen till behandling upptaga de sakkunnigas
förslag, att småskoleseminariet i Strängnäs skulle indragas. Detta seminarium
hörde till dem, som främst kom att ingå i den av 1932 års riksdag
beslutade seminarieorganisationen. Detta skedde med hänsyn till dels
seminariets goda läge dels de rymliga lokalerna, vilka sedan folkskoleseminariet
därstädes nedlagts, erbjödo goda utrymmen för ett dubbelseminarium.
Frågan örn Strängnäs-seminariets indragning hade de sakkunniga
satt i samband med sitt förslag örn indragning av folkskoleseminariet
i Växjö. I de därigenom ledigblivna lokalerna borde enligt de sakkunnigas
mening förläggas ett dubbelt småskoleseminarium såsom ersättning
för det indragna seminariet i Strängnäs. Såsom franninge av överstyrelsens
utlåtande angående folkskoleseminarierna, hade överstyrelsen
ifrågasatt, att folkskoleseminariet i Växjö borde eventuellt under vissa
förutsättningar även för framtiden användas för folkskollärarutbildning.
Oavsett huruvida förutsättningarna för en dylik utveckling kunde komma
att vara för handen eller icke, kunde överstyrelsen icke finna erforderligt,
att, såsom fallet bleve vid inrättandet av ett dubbelt småskoleseminarium
i Växjö, 6 examinationsavdelningar skulle komma att bliva förlagda till

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

Götaland. En lämpligare geografisk fördelning av seminarierna gåves, om
seminariet i Strängnäs bibehölles. Denna synpunkt betraktade emellertid
överstyrelsen icke såsom någon huvudsak, ehuru den icke vore alldeles
oväsentlig i ett land med så stor utsträckning i norr och söder.

Huvudfrågan vore givetvis den, huruvida tillräckligt starka skäl blivit
anförda för nedläggandet av ett i verksamhet varande seminarium —
och skingrande av dess lärarpersonal -—■ samt upprättande av ett nytt å
annan ort.

De sakkunniga hade beträffande Strängnäs erinrat därom, att staden
vid ett par tillfällen framfört ersättningskrav med anledning av att seminariet
därstädes icke medgivits arbeta i den omfattning, som från stadens
sida förutsatts, då staden upplät tomt för ändamålet. Tillika erinrades
därom, att med anledning av 1935 års riksdags uttalande angående en utredning
i denna fråga Kungl. Majit den 26 april 1935 anmodat skolöverstyrelsen
att inleda förhandlingar i ämnet med Strängnäs stad samt att,
därest så vore påkallat, till Kungl. Majit inkomma med utredning och
förslag.

Överstyrelsen hade i anledning av sagda uppdrag inlett dylika förhandlingar,
till följd varav Strängnäs stadsfullmäktige i skrivelse till överstyrelsen
den 29 augusti 1935 förklarat sig, med hänsyn till riksdagens
beslut om begränsad intagning av elever vid seminariet under läsåret
1935—1936, »låta vid vad i ärendet förekommit beträffande läsåret 1935—
1936 för närvarande bero». Sedermera hade stadsfullmäktige i Strängnäs
den 11 oktober 1935 i en underdånig till överstyrelsen remitterad framställning
beträffande tomtfrågan anfört följande: »Om det i nuvarande
läge skulle anses vara med det allmännas intresse mera förenligt, att, åtminstone
till en början, driva Strängnäs-seminariet såsom enkelseminarium,
förklara stadsfullmäktige, att de ändra hittills gällande upplåtelsevillkor
därhän, att staden ställer tomtområdet till statens förfogande, så
länge där upprätthålles ett småskoleseminarium, oavsett storlek och organisation.
Dock vilja stadsfullmäktige uttala den välgrundade förhoppningen
att, om och när en utvidgning av seminarieorganisationen kail
bliva av behovet påkallad, sådan utvidgning i första hand måtte ske vid
Strängnäs-seminariet.» Härmed torde den ifrågavarande tomtfrågan anses
hava erhållit sin definitiva lösning, så länge ett småskoleseminarium upprätthölles
i Strängnäs.

Det huvudsakliga skälet till förslaget örn Strängnäs-seminariets nedläggande
uppgåve de sakkunniga vara farhågan för att ett tillräckligt antal
barn för en övningsskola av den omfattning, som de sakkunniga förordat,
måhända icke skulle kunna erhållas i Strängnäs. I sin ovannämnda
underdåniga skrivelse hade stadsfullmäktige anfört, att man icke torde behöva
räkna med en sådan risk. Antalet barn i Strängnäs å småskolestadiet
hade vårterminen 1934 varit 106 och å folkskolestadiet 246. Så sent som
år 1933 föddes i Strängnäs flera barn än de, som föddes år 1927 och således
skulle börja sin skolgång år 1934. Redan nu undervisades i Strängnäs folkskolor
barn från landsförsamlingen, och sedan påbörjat brobygge över
sundet bleve färdigt, komme med all sannolikhet ytterligare barn från
annat skoldistrikt att tillföras folkskolorna i Strängnäs. Skulle påtänkt
inkorporering av närliggande områden komma till stånd, skulle ytterligare
ett par avdelningar tillföras stadens skolor. Någon fara för avfolkning
förelåge således icke enligt stadsfullmäktiges mening. Såväl i fjol som i år

lil

Kungl. Maj.ts ''proposition Nr 100.

hade anmälts flera barn till övningsskolan än som önskats. Seminariet hade
för närvarande 54 barn fördelade på tre avdelningar. Ingenting hindrade,
att ytterligare avdelningar intoges.

De sålunda lämnade upplysningarna syntes giva vid handen, att möjligheten
att rekrytera övningsskolan vid seminariet i Strängnäs sannolikt
vore bättre, än de sakkunniga antagit. I allmänhet underlättades möjligheten
att erhålla barn till övningsskolan, då denna bestode icke blott av
ett småskolestadium utan även av folkskoleklasser, i vilka barnen finge
fortsätta sin skolgång, tili dess de kunde övergå till andra skolor. Även
övningsskolan vid seminariet i Strängnäs komme att omfatta sådana folkskoleklasser.
Överstyrelsen hade i annat sammanhang uttalat, att man vid
ett 2-klassigt dubbelseminarium sannolikt skulle kunna nöja sig med 5
övningsskolavdelningar i stället för av de sakkunniga föreslagna 6 och likväl
vinna den lättnad i belastningen med övningslektioner, som vore önsklig.
I varje fall komme det sannolikt att dröja åtskilliga år, innan seminariet
i Strängnäs komme att bliva organiserat såsom fullständigt dubbelseminarium
med fullt utbyggd övningsskola.

Vad de lokala förhållandena i Strängnäs beträffade, finge överstyrelsen
erinra därom, att seminariebyggnaden under åren 1934 och 1935 undergått
en genomgripande omändring och reparation, vartill 1933 års riksdag
anvisade ett belopp av 65,800 kronor. Därvid hade inrättats och inretts
en skolköksavdelning, badrum, gymnastiksal, laboratorie- och överspelningsrum
m. m. Likaså hade hela värmesystemet omlagts. Ommålning av
rummen och nyanskaffning av inventarier hade verkställts i stor utsträckning.
Även den särskilda rektorsbostaden hade undergått reparation. Seminariet
i Strängnäs förfogade sålunda över synnerligen goda och ändamålsenliga
lokaler. Därest i framtiden skulle behövas ytterligare ett, eventuellt
två, rum för övningsskolan, kunde sådana iordningställas inom
byggnaden genom gymnastiksalens förändring till två lärosalar. Vid sådant
förhållande ställde staden till seminariets förfogande utan avgift en
av gymnastiksalarna i det närbelägna nya läroverkshuset.

Med stöd av det anförda funne sig överstyrelsen böra förorda, att seminariet
i Strängnäs skulle bibehållas och såsom dubbelseminarium infogas i
seminarieorganisationen.

Då de sakkunniga föreslagit, att av de båda enkelseminarierna i Linköping
och Falun seminariet i Linköping borde indragas och seminariet i
Falun bibehållas, hade detta uppenbarligen varit föranlett av förslaget,
att dubbelseminariet i Strängnäs skulle nedläggas och ersättas med ett
dubbelseminarium i Växjö. Då nu överstyrelsen kommit till det resultatet,
att seminariet i Strängnäs borde bibehållas i stället för att, som de sakkunniga
föreslagit, ett dubbelseminarium upprättas i Växjö, måste enligt
överstyrelsens mening konsekvensen därav bliva, att seminariet i Linköping
bibehölles framför seminariet i Falun. Genom bibehållande av Linköpings-seminariet
förstärktes seminarieorganisationen, i vad anginge Götaland
med en examinationsavdelning — vilket syntes överstyrelsen tillräckligt
— i stället för, såsom de sakkunniga föreslagit, med två avdelningar.
Falu-seminariets bibehållande hade av de sakkunniga huvudsakligen
motiverats diirmed, att eljest skulle, då även Strängnäs-seminariet
nedlades, Svealand bliva berövat sitt sista seminarium. Vid ett bifall till
överstyrelsens förslag, att i Strängnäs skulle bibehållas ett dubbelseminarium,
bort fidie detta skäl.

De sakliga grunder, sorn sålunda motiverade, att seminariet i Linköping

112

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 100.

bibehölles framför seminariet i Falun sammanfölle även med det statsekonomiska
intresset. Seminariet i Linköping, som vore fritt beläget å en tillräckligt
stor trädgårdstomt, ägde relativt goda lokaler för ett enkelseminarium.
Utom de 5 lärosalar, som erfordrades för seminarie- och övningsskolklasserna,
funnes ett pär mindre reservsalar. Bad funnes liksom ock
skolkökslokaler samt specialrum för teckning, kvinnlig slöjd och biologi.
Även biblioteksrum funnes. För gymnastik disponerades mot en måttlig
hyresersättning den i närheten liggande, staten tillhöriga gymnastikbyggnaden,
vilken funnes på det gamla folkskoleseminariets tomt. Lokalutrymmena
vid seminariet i Falun vore mindre tillfredsställande. Lärosalarna
där, vilka vore rymliga, måste i stor utsträckning användas även såsom
specialrum för övningsämnen, naturkunnighet m. m. De sakkunniga hade
icke förbisett detta utan framhöllo, att det torde visa sig möjligt att för
undervisningen vid småskoleseminariet, särskilt i övningsämnena, disponera
vissa utrymmen i folkskoleseminariet. Ingenting vore emellertid sagt
därom, hur en sådan möjlighet skulle komma att gestalta sig i verkligheten.
I betänkandet uppgåves ock, att genom diverse omändringar (gymnastiksalens
slopande och denna undervisnings förläggande till folkskoleseminariet
eller till läroverket i staden) skulle kunna anskaffas ytterligare
utrymmen. Den bästa lösningen av lokalfrågorna, därest seminariet skulle
vara kvar, vore givetvis erforderlig om- eller tillbyggnad av huset. En inom
byggnadsstyrelsen för några år sedan verkställd utredning angående omoch
tillbyggnad i syfte att göra huset fullt lämpligt för ett 2-årigt småskoleseminarium
visade, att en dylik omändring då skulle kunna göras för
en kostnad av 67,700 kronor.

Under förutsättning att folkskoleseminariets byggnad i Växjö verkligen
komme att stå till förfogande — vilket ännu vore en öppen fråga — kunde
det givetvis uppstå tvekan, huruvida för det enkelseminarium, som det
nu vore fråga om, Växjö eller Linköping skulle anses såsom den lämpligaste
förläggningsorten. Det kunde icke förnekas, att Växjö hade att erbjuda
de större lokalerna och den förnämligare utrustningen i övrigt. Men
å andra sidan bleve dessa lokaler för ett enkelseminarium onödigt stora
och komme att draga väsentligen större omkostnader än Linköpingsseminariet.
Endast statens kostnader för trädgården i Växjö uppginge till omkring
2,500 kronor. Då emellertid härtill komme, att valet innebure bland
annat nedläggande och förflyttning av ett fullgott seminarium och dess
lärarpersonal, funne överstyrelsen icke tvingande skäl härtill vara förhanden
utan förordade bibehållandet av seminariet i Linköping.

Överstyrelsen anslöte sig till de sakkunnigas förslag, att seminariet i
Härnösand borde bibehållas, tills vidare som enkelseminarium. Överstyrelsen
finge tillika uttala den meningen, att, därest i framtiden en ökad utexamination
av småskollärarinnor påkallades, särskilt i Norrland, ett sådant
behov lämpligen borde tillgodoses genom Härnösands-seminariets utvidgning
till dubbelseminarium, vartill lokalerna lämnade utrymme. Även
med hänsyn härtill syntes det överstyrelsen motiverat, att seminariet i
Falun nu nedlades, då utvecklingen i den angivna riktlinjen — nämligen
ett enkelseminariums utbytande mot ett dubbelseminarium — härigenom
kunde underlättas.

De sakkunnigas förslag, att seminarierna i Skara och Landskrona skulle
bibehållas såsom dubbelseminarier ville överstyrelsen tillstyrka. För en
kostnad av 125,000 kronor, varav staten bidragit med 75,000 kronor,

113

Kungl. May.ts proposition Nr 100.

landstinget med 25,000 kronor och Skara stad med 25,000 kronor, hade
seminariebyggnaden i Skara under åren 1934*—1935 undergått en grundlig
reparation, varjämte en ny mindre byggnad, inrymmande vissa specialsalar,
uppförts.

Överstyrelsens ovan framlagda förslag åskådliggöres genom en i det
följande införd tablå, varav framgår, att organisationen skulle inrymma
3 dubbel- och 4 enkelseminarier.

Även överstyrelsen ansåge det ömkligt, att i seminarieorganisationen
komme att ingå flera dubbelseminarier. De lokala förhållandena vållade i
detta avseende vissa svårigheter. Ett dubbelt 3-klassigt seminarium i Härnösand
(jämte den 3-klassiga linjen i Haparanda), varvid seminariet i
Lycksele kunde indragas, vore en verkligt rationell lösning av småskoleseminariefrågan
för Norrland. Men då för ett sådant seminarium skulle
krävas 14 lärosalar, bleve en större tillbyggnad till seminariet nödvändig.

Det vore emellertid att märka, att vid de 3-klassiga enkelseminarierna,
med rektor och 3 ämneslärare (adjunkter), icke torde möta svårigheter
att tillgodose de särskilda ämnena med lämpliga lärarkrafter. Frånsett
dessa seminarier komme den av överstyrelsen föreslagna organisationen
icke att omfatta flera enkelseminarier än vad de sakkunniga föreslagit,
nämligen Härnösand (tills vidare) och Linköping i stället för Härnösand
och Falun. I dessa fall finge gälla, vad de sakkunniga anfört, nämligen att
överstyrelsen, då överstyrelsen förklarade lärare behörig till ämneslärartjänst
vid sådant seminarium, kunde och borde taga hänsyn till seminariets
särskilda behov av de sökande lärarnas kvalifikationer.

En påtaglig förtjänst hade överstyrelsens organisationsplan framför de
sakkunnigas. De sakkunniga hade föreslagit indragning av 4, eller halva
antalet, av de i den nuvarande av riksdagen så sent som år 1933 beslutade
organisationen, varav följde, att dessa seminariers rektorer och lärare, vilka
till stor del nyligen flyttats från nedlagda seminarier, återigen skulle tvångsförflyttas
till andra orter eller överföras på övergångsstat. Överstyrelsens
plan anslöte sig däremot mera till den nuvarande organisationen beträffande
seminariernas förläggning. Endast ett seminarium (Falun) skulle enligt
detta förslag behöva indragas. En dylik varsamhet i förändringen av
den nuvarande organisationen syntes vara motiverad även med hänsyn
till de osäkra grunder, varpå de sakkunnigas förslag vore byggt. Det verkliga
lärarbehovet och det verkliga seminariebehovet på småskolans områden
kunde uppenbarligen icke förrän längre fram, då förhållandena i
olika hänseenden mera stabiliserat sig, fullt överblickas.

Enligt ett vid överstyrelsens utlåtande fogat protokollsutdrag har avdelningschefen
undervisningsrådet Engvall, med instämmande av avdelningschefen
undervisningsrådet Wallin och undervisningsrådet Jonzon, gjort
följande särskilda uttalande angående småskoleseminarieorganisationen:

Den av överstyrelsen föreslagna organisationen av småskoleseminarierna
omfattade 10 examinationsavdelningar med en beräknad årlig examinationskapacitet
av 240. Då emellertid 24 examinerade småskollärarinnor
ärligen skulle utbildas till folkskollärarinnor, återstode endast 21G till fyllande
av det behov av lärare, vilket i allmänhet brukade tillgodoses med

Bihang till riksdagens protokoll 1036. 1 sami. Nr 100.

114

Kungl. May.ts proposition Nr 100.

småskollärarinnor. Sannolikt komme detta antal att visa sig alldeles otillräckligt,
sedan det nuvarande överskottet av småskollärarinnor avvecklats.
Seminarieorganisationen måste därför göras så vid, att nödig ökningav
antalet avdelningar kunde ske inom densamma.

Det ifrågasatta enkelseminariet i Härnösand kunde utvidgas till ett dubbelseminarium.
Däremot medgåve icke utrymmet i något av de av överstyrelsen
föreslagna småskoleseminarierna i mellersta eller södra delen av
landet, att dit förlädes ytterligare en examinationsavdelning. Inom ramen
av den föreslagna seminarieorganisationen kunde således examinationsavdelningarnas
antal ökas endast vid norrländskt seminarium.

Det torde dock icke vara antagligt, att behovet av ökad examination av
småskollärarinnor komme att göra sig gällande endast eller ens i främsta
rummet i Norrland. Därför borde man nu, då betydande lokalutrymmen
stöde till förfogande, tillse, att organisationen icke så starkt begränsades,
att erforderliga utvidgningar icke kunde vidtagas, där de visade sig behövliga.
Utrymme för ännu en examinationsavdelning borde därför reserveras
i något av seminarierna i mellersta eller södra delen av landet. Lämpligast
syntes detta kunna ske på det sättet, att i stället för enkelseminariet i
Linköping ett enkelt småskoleseminarium förlädes till de på grund av indragningen
av folkskoleseminarierna lediga lokalerna i Växjö eller i Kalmar.
Möjlighet vore därmed beredd att utan kostnader för anskaffande av
lokaler bär inrätta ett dubbelseminarium, då behov därav framträdde.
Därmed skulle också vinnas en mera tillfredsställande fördelning av de
kvarblivande seminarierna på de städer, till vilka seminarier hittills varit
förlagda.

Länsstyrelsen i Falun har tillstyrkt en framställning från Kopparbergs
läns landstings förvaltningsutskott, i vilken med anledning av skolöverstyrelsens
ovanberörda förslag hemställts, att Kungl. Majit icke måtte
föreslå småskoleseminariet i Falun till indragning.

Av framställningen inhämtas, att barnens hemspråk i många av länets
socknar skilde sig så väsentligt från riksspråket, att småskolan faktiskt
arbetade som tvåspråkig. Dialekterna i Dalarne utgjorde en faktor av
betydelse, som icke kunde lämnas ur räkningen vid skolväsendets planläggning
för den tid, som för närvarande kunde överblickas. Dalfolkets
hela mentalitet vore dessutom så starkt särpräglad, att en lärarinna
från främmande ort sällan bleve reservationslöst accepterad i de genuina
dalsocknarna. Då såväl 1929 som 1932 års seminariesakkunniga efter
besiktning av lokalerna föreslagit seminariets fortbestånd, syntes lokalernas
beskaffenhet icke kunna åberopas som skäl för ett nedläggande
av seminariet, så mycket mindre som i Falun funnes åtskilliga lokalmöjligheter
att tagas i betraktande ävensom möjligheter till sambruk
av redan befintliga dyrbara laboratorier och rymliga gymnastikhus.

Vidare hava stadsfullmäktige i Falun hemställt, att — därest en beskärning
av småskoleseminarieorganisationen visade sig nödvändig —
det för Dalarnes speciella förhållanden lämpade småskoleseminariet i
Falun icke måtte föreslås till indragning.

I denna framställning har anförts, att Falun redan berövats en undervisningsanstalt
genom bergsskolans nedläggande år 1930, att det kunde

115

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

ifrågasättas, om verkliga skäl funnes att nu beskära småskoleseminarieorganisationen,
att Dalarne oell Gästrikland syntes vara ett tillräckligt
rekryteringsområde för Falu småskoleseminarium samt att hänsyn måste
tågås till språkdialekterna i Dalarne. Vidare har framhållits, att tillräckliga
lokaler stöde till förfogande eller kunna beredas för ett småskoleseminarium,
samt att den av skolöverstyrelsen för Falun angivna
byggnadskostnaden, 67,700 kronor, avsåge för reparationer 7,500 kronor,
för ändringsarbeten 8,200 kronor och för tillbyggnad 52,000 kronor, varav
såväl tillbyggnaden som ändringsarbetena skulle kunna umbäras.

Västerbottens läns landsting och Lycksele köping hava anfört,

att de sakkunniga vid utformandet av sitt förslag om Lyckseleseminariets
nedläggande förbisett den starka ställning, som den mindre folkskolan
alltfort intoge och för lång tid framåt på grund av natur- och
bebyggelseförhållanden måste intaga i Västerbottens län samt enkannerligen
i dess lappmarkskommuner, att de sakkunniga förbisett en ur individual-
och folkpsykologisk synpunkt viktig faktor, nämligen att skolans
arbete bäst betjänades av lärare, vilka ägde förtrogenhet med den bygd
och det folk, de hade att betrakta som sitt verksamhetsfält och för att
rätt fylla sin uppgift måste leva sig in uti och förstå, att rekryteringen
av seminariet från Västerbottens län skulle bliva ytterst minimal, örn
seminariet förlädes till Luleå, att de sakkunniga förbisett den utomordentligt
värdefulla tillgång till elevernas fostran i ordning, huslighet
och god hållning, seminariet i Lycksele förfogade över i sitt elevhem,
tack vare vilken den med seminariet avsedda utbildningen kunnat i hög
grad förbilligas och elevernas skuldsättning i motsvarande grad hållas
nere, att den västerbottniska bondebefolkningen och enkannerligen nybyggarbefolkningen
i lappmarken aldrig skulle kunna se sig i stånd att
uppbringa de summor, deras döttrar behövde för att komma fram till
småskollärarexamen, om denna förlädes till Luleå, att de sakkunniga
förbisett att, därest seminariet förlädes till Luleå, den speciellt på den
mindre folkskolan inriktade utbildningsanstalten komme att ligga utanför
det område av övre Norrland, där denna skolform hade sin största utbredning,
samt att de sakkunniga slutligen förbisett, att de nuvarande
seminariebyggnaderna utan svårighet kunde anpassas efter de krav i fråga
örn specialrum och^ lokaler för övningsskolan, som under de avsedda nya
förhållandena i fråga om undervisning och kurser komme att ställas.
Vidare har anförts, att Västerbottens län vore notoriskt missgynnat i
fråga örn utöver folkskolan gående bildningsanstalter och motsvarande
möjligheter att förvärva för olika levnadsbanor nödvändiga förutsättningar
i bildningsväg. Medan Norrbottens län kunde uppvisa 8 högre
läroanstalter av allmän art (läroverk, samrealskolor och högre folkskolor),
stannade detta antal för Västerbottens län vid 4. Örn därtill lades, att
länet företedde landets största naturliga folkökning, måste disproportionen
mellan vad som funnes att taga vara på och vad som verkligen
bleve tillvarataget av bildningsutrustad ungdom ytterligare skärpas.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att stads-, respektive kommunalfnllmäktigc
i länets kommuner uttalat sig för ett bibehållande av .småskoleseminariet
i Lycksele.

Statskontoret har — i anslutning till vad ämbetsverket i motsvarande

116

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 100.

hänseende anfört i fråga om folkskoleseminarierna (jfr ovan) — ifrågasatt,
att elevantalet i småskoleseminarieklasserna skulle åtminstone tills vidare
beräknas till 25 å 26. Vidare har ämbetsverket beträffande användning
av dubbelseminarier och förläggningen av seminarierna anfört enahanda
synpunkter som statskontoret enligt det ovanstående anfört i fråga örn
folkskoleseminarierna. Bland annat har ämbetsverket — med hänsyn
till vad de sakkunniga förordat i fråga örn nedläggandet av vissa särskilt
för norrländska förhållanden upprättade seminarier — i anslutningtill
skolöverstyrelsens synpunkter på dessa frågor uttalat, att man i detta
hänseende torde böra framgå med viss försiktighet. Detta syntes särskilt
gälla det 3-åriga småskoleseminariet i Lycksele. Vidare har statskontoret
ifrågasatt, huruvida icke de av de sakkunniga föreslagna folkoch
småskoleseminarierna i Falun skulle kunna organiseras under gemensam
ledning, varigenom avlöningen till en rektor borde kunna inbesparas.

Departementschefen.

De sakkunnigas av skolöverstyrelsen understödda förslag örn sänkning
av elevnumerären i klassavdelningarna vid småskoleseminarierna från 28
till 24 biträder jag av skäl, som framgå av det föregående. Då enligt
vad jag ovan anfört varje år böra från småskoleseminarierna examineras
normalt 240 lärare, bör alltså seminarieorganisationen i överensstämmelse
med de sakkunnigas och skolöverstyrelsens förslag innehålla
10, mot nu 12, examinationsavdelningar.

Fördelningen av nyssnämnda examinationsavdelningar på olika småskoleseminarier
är ett problem, som är förenat med om möjligt ännu
större svårigheter än fördelningen av examinationsavdelningarna för
folkskollärare på olika folkskoleseminarier. Antalet avdelningar, som
staten bör upprätthålla, är för lågt för att ens till en ringa del kunna
tillgodose alla de ortsintressen, som göra sig gällande på detta område.
Örn för organisationens gestaltning skulle vara avgörande de olika landsdelarnas
önskemål örn att hava sådana utbildningsanstalter inom nära
räckhåll och att erhålla lärare, vilka kunde anses hava särskilt goda
förutsättningar att förstå lynnesarten hos befolkningen i den bygd, där
de skulle verka som lärare, och de spåkliga egenheterna hos de barn,
de skulle undervisa, komme en sådan seminarieorganisation att draga
synnerligen höga kostnader och medföra en produktion av lärare, som
icke skulle stå i rimligt förhållande till det förefintliga behovet. Enligt
min mening låter det sig icke göra att tillgodose dylika anspråk. Det
torde vara nödvändigt att fullfölja den av 1932 års riksdag beträdda
vägen och koncentrera även småskoleseminarieorganisationen.

Vad först beträffar småskoleseminariet i Haparanda, hava de sakkunniga
föreslagit, att detta seminarium skulle förflyttas till Luleå, vars
folkskoleseminarium i samband därmed skulle nedläggas. Skolöversty -

117

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

reisen har däremot, närmast med hänsyn till de i de nordligaste landsdelarna
rådande särskilda förhållandena, yrkat på att Haparanda-seminariet
skulle bibehållas. Sistnämnda uppfattning vill jag på de av
överstyrelsen anförda skälen biträda. Jag anser det vara av sådan vikt,
att Haparanda-seminariet bibehålies, att så bör ske trots de skäl av
ekonomisk art, vilka eljest tala för att nämnda seminarium borde förflyttas
till annan ort. Såsom överstyrelsen påpekar, torde det bliva erforderligt
att vid ett bibehållande av Haparanda-seminariet lösa seminariets
sedan många år aktuella lokalfråga, och överstyrelsen har därför
ifrågasatt, att proposition örn lokalfrågan eventuellt skulle avlåtas till
1936 års riksdag. I anledning härav vill jag framhålla, att seminariets
lokalfråga står i nära samband med frågan örn beredande av lokaler åt
det under inrättande varande högre allmänna läroverket i Haparanda,
ävensom erinra, att överstyrelsen jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 28
juni 1935 har sistnämnda lokalfråga under utredning. Innan sådan utredning
företetts, torde förslag om beredande av lämpligare lokaler åt
seminariet icke kunna framläggas för riksdagen. Jag förutsätter emellertid,
att berörda utredning kan vara avslutad i så god tid, att 1937 års
riksdag kan beredas tillfälle taga ställning i ärendet. Det torde vara
möjligt för småskoleseminariet att intill dess använda sina nuvarande
lokaler.

Åtskilliga skäl tala för ett bibehållande jämväl av småskoleseminariet
i Lycksele, vilket enligt de sakkunnigas förslag skulle förflyttas till Luleå
men enligt skolöverstyrelsens förslag fortfarande vara förlagt till Lycksele.
Särskilt bör beaktas, att detta seminarium, såsom de sakkunniga
erinrat, har till speciell uppgift att utbilda lärarinnor för tjänstgöring i
mindre folkskolor. Enligt överstyrelsens utredning uppgick antalet sådana
lärartjänster år 1933 i Västerbottens län till icke mindre än omkring
54 procent av hela antalet småskoletjänster, medan motsvarande
procenttal i Norrbottens län utgjorde 39 procent, i Jämtlands och Västernorrlands
län 32 procent och i Gävleborgs län 25 procent. Dessa siffror
giva vid handen, att det starkaste behovet av ett 3-årigt småskoleseminarium
med nämnda speciella uppgift fortfarande förefinnes i Västerbottens
län. Med hänsyn härtill och till vad i saken i övrigt anförts
biträder jag skolöverstyrelsens mening, att Lycksele-seminariet bör bibehållas
på sin nuvarande plats.

Vid behandlingen av frågan om förläggningen av folkskoleseminarierna
har jag föreslagit, att vid två folkskoleseminarier, det ena i norra och
det andra i södra Sverige, skulle beredas utrymme för en i framtiden
eventuellt erforderlig utvidgning av lärarproduktionen. Med hänsyn till
vad i det föregående anförts rörande osäkerheten hos de föreliggande
beräkningarna av lärarbehovet, även i vad angår småskolan, anser jag
mig böra framlägga enahanda förslag beträffande småskoleseminarierna.

118

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

Någon tvekan om var ifrågavarande lokalreserv i norra delen av landet
bör beredas, synes ej kunna föreligga. Jag föreslår liksom skolöverstyrelsen,
att till Härnösand förlägges ett enkelt 2-årigt småskoleseminarium,
vilket — örn behov därav yppar sig — kan utvidgas till ett
dubbelseminarium.

I likhet med skolöverstyrelsen och på de av överstyrelsen anförda
skälen anser jag, att småskoleseminariet i Strängnäs, vilket enligt de
sakkunnigas förslag skulle indragas, bör, åtminstone tills vidare, bibehållas
såsom dubbelt småskoleseminarium. Såsom av det föregående
framgår, har staden vid ett par tillfällen framfört ersättningskrav nied
anledning av att seminariet därstädes icke medgivits arbeta i den omfattning,
som från stadens sida förutsatts, då staden upplät tomt för
andamålet. De av överstyrelsen på uppdrag av Kungl. Majit med staden
inledda förhandlingarna i ämnet hava, som nämnts, resulterat i en
förklaring fran stadsfullmäktiges sida, att de — örn det i nuvarande
läge skulle anses vara med det allmännas intresse mera förenligt att,
åtminstone till en början, driva Strängnäs-seminariet såsom enkelseminarium
ginge med på att ändra gällande upplåtelsevillkor därhän, att
staden ställde tomtområdet till statens förfogande, så länge där upprätthölles
ett småskoleseminarium, oavsett storlek och organisation. På
grund av vad i ärendet förekommit och i betraktande av att det i framtiden
kan bliva erforderligt att vidtaga en beskärning av småskoleseminariet
i Strängnäs, vill jag understryka, att jag förutsätter, att stadens
nyssberörda medgivande gäller även för det fall, att, som jag föreslår,
nu till Strängnäs förlägges ett dubbelseminarium. Anmärkas må vidare,
att överstyrelsen framhållit, att — därest i framtiden skulle behövas
ytterligare ett, eventuellt två rum för övningsskolan vid Strängnässeminariet
sådana skulle kunna iordningställas inom seminariebyggnaden
genom att gymnastiksalen förändras till två lärosalar ävensom att
staden vid sådant förhållande till seminariets förfogande skulle utan
avgift ställa en av gymnastiksalarna i det närbelägna nya läroverkshuset.

Om, med tillgodoseende av mitt nyssnämnda förslag, det nuvarande
dubbelseminariet i Strängnäs bibehålies, anser jag i likhet med skolöverstyrelsen,
att det enkla småskoleseminariet i Falun bör indragas. Det
av de sakkunniga för ett bibehållande av detta seminarium framförda
skälet om önskvärdheten av att lärarna vid den till Falun förlagda särskilda
kursen för småskollärarinnors utbildning till folkskollärarinnor
skulle genom självsyn få tillfälle att skaffa sig en uppfattning örn ett
småskoleseminariums läggning och arbetssätt kan jag för min del icke
tillerkänna mycken bärkraft. Ej heller kan jag fästa avseende vid det
framkastade motivet, att detta enkelseminarium borde bibehållas med
hänsyn till dialekterna i vissa dalasocknar. Åtskilliga delar av vårt land,
där motsvarande språkliga förhållanden äro rådande, hava icke nu tillgång
till en speciellt med hänsyn härtill upprättad lärarutbildningsan -

119

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

stalt. Anmärkas må, ätt Falun — jämte Linköping — under nuvarande
förhållanden är den enda stad i riket, till vilken är förlagd såväl ett
folkskole- som ett småskoleseminarium.

De osäkra beräkningarna rörande det framtida lärarbehovet göra det,
som nämnts, önskvärt, att i södra Sverige beredes en lokalreserv, som
kan framdeles vid förefallande behov tagas i anspråk för inrättande av
ytterligare en examinationsavdelning för småskollärare. Lokalförhållandena
medgiva icke, att denna lokalreserv beredes i Linköping. Den
måste, såsom ovannämnda reservanter inom skolöverstyrelsen framhålla,
anskaffas i Växjö eller Kalmar, vilkas folkskoleseminarier enligt mitt
förslag här ovan skulle nedläggas. För min del finner jag, att Växjö
såväl ur geografisk som ur lokalsynpunkt är att härvid föredraga framför
Kalmar. Jag föreslår därför i överensstämmelse med de sakkunniga,
att småskoleseminariet i Linköping nedlägges, samt förordar vidare, att
till Växjö förlägges ett enkelt småskoleseminarium i de lokaler, som för
närvarande disponeras av folkskoleseminariet därstädes. Dessa lokaler
äro tillräckligt stora för att vid förefallande behov bereda plats åt ytterligare
en 2-årig småskoleseminarielinje.

De sakkunniga och skolöverstyrelsen hava varit ense örn att de dubbla
småskoleseminarierna i Skara och Landskrona böra bibehållas. Jag biträder
samma uppfattning.

Vid bifall till mina här ovan framlagda förslag skulle småskoleseminarieväsendet
organiseras, på sätt framgår av efterföljande sammanställning,
vilken även utvisar den organisation, som nu gäller, och sammanfattar
de förslag, som framlagts av de sakkunniga och av skolöverstyrelsen.

Mitt förslag innebär alltså, att i stället för de nuvarande 4 enkla och
4 dubbla småskoleseminarierna skulle komma att finnas 4 enkla och 3
dubbla sådana seminarier. Då emellertid två av de av mig ifrågasatta
enkla seminarierna skulle vid framtida behov eventuellt utvidgas till
dubbelseminarium, innebär förslaget i realiteten, att i organisationen
skulle ingå endast 2 enkelseminarier i egentlig mening, nämligen de båda
3-klassiga seminarierna i Haparanda och Lycksele. Det skulle givetvis
hava varit synnerligen önskvärt, att dubbelseminarier kunnat inrättas
i större utsträckning än vad som sålunda varit möjligt. En starkare
koncentration av småskoleseminarieväsendet skulle emellertid, såsom av
det föregående framgår, bliva till särskilt förfång för småskoleseminarieväsendet
i Norrland.

Genom förslaget vinnes en ganska rättvis fördelning av småskoleseminarierna
mellan olika trakter av landet. Vidare erhåller organisationen
tämligen stor elasticitet. Genom att inrätta ovannämnda reservavdelningar
i Härnösand och i Växjö kan examinationen ökas med icke
mindre än 48 elever. Genom att utöka antalet elever per klassavdelning
från 24 till 28 kan examinationen ökas med ytterligare 48 lärare.

120

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

Seminarium	Nuvarande orga-nisation	De sakkunniga	Skolöverstyrelsen	Departements- chefen
Norrland:
Haparanda .	3	Nedlägges	3	3
Lycksele . .	3	D:o	3	3
Luleå ....	Folkskoleseminarium	3+3	Folkskoleseminarium	F olkskoleseminarium
Härnösand .	2 + 2	2	(4) 2 (med lokalreserv)	(4) 2 (med lokalreserv)
Svealund:
Falun ....	2	2	Nedlägges	Nedlägges
Strängnäs . .	2 + 2	Nedlägges	2 + 2	2 + 2
Götaland:
Skara ....	2 + 2	2 + 2	2 + 2	2 + 2
Linköping	2	Nedlägges	2	Nedlägges
Växjö ....	F olkskolesemin anum	2 + 2	—	2 (med lokalreserv)
Landskrona .	2 + 2	2 + 2	2 + 2	2 + 2
	2 3-åriga linjer + 10 2-åriga linjer \| 4 enkla seminarier \| 4 dubbla *	2 3-åriga linjer + 8 2-åriga linjer (2 enklaseminarier \|4 dubbla »	2 3-åriga linjer + 8 2-åriga linjer 14 enkla seminarier \| 3 dubbla >	2 3-åriga linjer + 8 2-åriga linjer 1 4 enkla seminarier \| 3 dubbla »

4. Behovet av lärare vid folk- och småskoleseminarierna
m. m.

A. Folkskoleseminarierna.

Nuvarande förhållanden.

I avlöningsstaterna för folkskoleseminarierna äro nu uppförda följande
ordinarie tjänster, nämligen rektorer, lektorer, lärare i övningsämnen

samt övningsskollärare.

Antalet rektorstjänster utgör 11.

Antalet lektorstjänster utgör vid

dubbelseminariet i Göteborg................... 11

» i Lund...................... 10

» i Uppsala.................... 10

» i Falun ..................... 9

» i Luleå...................... 9

» i Linköping.................. 8

» i Umeå...................... 7

» i Karlstad................... 7

121

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 100.

enkelseminariet i Stockholm.................. 5

» i Växjö...................... 5

» i Kalmar.................... 5

Summa 86

För studentkurserna i Stockholm och Växjö, vilka som bekant hittills
beretts en mindre fast ställning i seminarieorganisationen, hava vid sidan
av ovannämnda ordinarie lektorstjänster anställts en extra ordinarie
lektor vid vart och ett av sagda seminarier. Antalet lektorer uppgår
sålunda nu, sedan Växjö-kursen temporärt indragits, till (86 + 1 =) 87.

Å stat äro uppförda 68 ordinarie lärare i övningsämnen, vilka äro
fördelade mellan seminarierna på sätt framgår av en av de sakkunniga
å sid. 195 i betänkandet återgiven tablå. Härutöver finnes vid ett vart
av de manliga seminarierna samt vid seminariet i Luleå å stat uppförd
en lärarinna i kvinnlig slöjd i övningsskolan, alltså tillhopa 7 sådana
lärarinnor. Sammanlagt finnas nu alltså (68 + 7 =) 75 hit hänförbara
lärartjänster vid folkskoleseminarierna.

Antalet ordinarie övningsskollärare utgör i regel vid enkelseminarium
4 och vid dubbelseminarium 7. Vid enkelseminariet i Stockholm finnas
emellertid 6 ordinarie och 2 extra ordinarie övningsskollärare. Orsaken
härtill är den starka belastning med övningslektioner, som övningsskolan
vid sagda seminarium får vidkännas på grund därav att till detta
seminarium för närvarande är förlagd provårskurs och 1-årig kurs för
studenter. Vid Växjöseminariet äro med hänsyn till den dit förlagda
studentkursen anställda 2 extra ordinarie övningsskollärare, vilka bibehållits
även sedan studentkursen vid seminariet för innevarande budgetår
temporärt indragits. Dubbelseminariet i Göteborg slutligen har
8 ordinarie övningsskollärare, beroende på att vid detta seminarium
finnes provårskurs. Inalles finnas nu 71 ordinarie och 4 extra ordinarie
övningsskollärare, alltså 75 sådana lärare. Den undervisning i kunskapsoch
övningsämnen, som ej kan handhavas av de ordinarie lärarna, skötes
av timlärare.

1982 års seminariesakkunniga.

Rektorer. Enligt de sakkunnigas förslag skulle finnas 8 folkskoleseminarier
och alltså 8 rektorer. 3 rektorstjänster skulle alltså bortfalla.

Lektorer. På grundval av de ovan motiverade timplanerna för folkskoleseminarierna
hade de sakkunniga ansett sig böra räkna med
9 lektorer vid seminarietypen 4 + 2 (studentkurs),

10 lektorer vid seminarietypen 4 +särskild kurs för utbildning av småskollärarinnor
till folkskollärarinnor,

11 lektorer vid seminarietypen 4 + 4,

7 lektorer vid seminarietypen 2 + 2 + 2 samt
6 lektorer vid 4-årigt enkelseminarium.

Detta innebure, att vid de i de sakkunnigas organisationsförslag in -

122

Kungl. Majlis proposition Nr 100.

gående seminarierna skulle vara anställda inalles 70 lektorer mot nu 87
ordinarie och extra ordinarie lektorer.

Lärare i övningsämnen. De sakkunniga hade funnit sig böra
föreslå, att vid varje seminarium som regel anställdes 1 lärare i vederbörande
övningsämne, dock ej i hushållsgöromål, i vilket ämne undervisningen
enligt de sakkunnigas förslag skulle få frivillig karaktär och
för vilket kostnaden därför ej borde bestridas ur den ordinarie avlöningsstaten
för vederbörande seminarium utan från en särskild anslagspost.
Med hänsyn till timbelastningen vid seminarietypen 4 + 4 borde
emellertid vid seminariet i Linköping anställas 2 lärare i ettvart av ämnena
musik, gymnastik med lek och idrott samt manlig slöjd. Av samma
skäl borde vid det ena av de båda kvinnliga dubbelseminarierna, det
i Stockholm, för undervisningen i kvinnlig slöjd beräknas 2 lärarinnor.
Med hänsyn till att de elever, som deltoge i den särskilda kursen för
småskollärarinnor vid seminariet i Falun, redan under småskolliirarutbildningen
erhållit undervisning i kvinnlig slöjd, erfordrades vid nämnda
seminarium endast 1 ordinarie lärarinna i sagda ämne. Vid det tregrenade
seminariet i Lund erfordrades 2 ordinarie lärare i vart och ett av
ämnena musik, gymnastik med lek och idrott (1 manlig och 1 kvinnlig)
samt manlig slöjd. Vidare tarvades 1 manlig och 1 kvinnlig ordinarie
lärare vid seminarierna i Göteborg och Umeå för undervisning i gymnastik
med lek och idrott av de manliga, respektive de kvinnliga eleverna
vid nämnda seminarier. Slutligen erfordrades vid ettvart av de
helt manliga seminarierna i Uppsala och Linköping 1 lärarinna i kvinnlig
slöjd i övningsskolan.

Sammanlagt krävde den nya seminarieorganisationen 55 hit hänförbara
lärare. Av de nuvarande 75 ordinarie lärartjänsterna av hithörande
slag kunde alltså 20 indragas vid bifall till de sakkunnigas förslag.

Övningsskollärare. Frågan örn antalet övningsskollärartjänster sammanhängde,
anföra de sakkunniga, på så sätt med frågan örn antalet
övningsskolavdelningar, att man plägade räkna med en sådan lärartjänst
per övningsskolavdelning.

De sakkunniga hade uppskattat det antal lektioner, som varje seminarieelev
med nuvarande ordning för den praktiska lärarutbildningen
finge hålla, inom det 4-åriga seminariet till 52—58, d. v. s. till i genomsnitt
55, och inom den 1-åriga studentkursen till omkring 50. Den tid,
som stöde till förfogande för elevernas undervisningsövningar, kunde
beräknas till endast 32 av läsårets 39 veckor. Med utgångspunkt från
den i stadgan föreskrivna maximala klassnumerären av 30 komme sålunda
på var och en av nämnda 32 veckor att vid 4-årigt enkelsemina55
X 30

rium falla ——— = 51.6 lektioner per vecka, vid 4-årigt dubbelsemina 50

x 30

rium 2x51.6 = 103.2 och vid 1-årig studentkurs ——— = 46.9 lektioner.

123

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 100.

Med nuvarande antal övningsskollärartjänster bleve sålunda vid de nuvarande
seminarietyperna antalet elevlektioner per vecka och övnings 51

skolavdelning vid 4-årigt enkelseminarium —- = 12.9 lektioner, vid 4-årigt dubbelseminarium —r1" = 14.7 lektioner samt vid enkelseminarium

med studentkurs (utan provår)

51.6 + 46.9
6

— 16.4 lektioner.

Av sist an -

förda siffror franninge, att antalet elevlektioner per dag och övningsskolavdelning
uppginge till i genomsnitt 2 å 3 lektioner. Då emellertid
huvuddelen av dessa lektioner vore förlagd ovanför småskolestadiet,
torde det kunna sägas, att antalet elevlektioner inom sistnämnda övningsskolstadium
kunde komma mycket nära 3 lektioner per dag. Undervisningen
i övningsskolan handhades sålunda under upp till hälften
av den dagliga undervisningstiden av olika seminarieelever, vilket tydligen
måste medföra stora svårigheter att bedriva undervisningen i övningsskolan
så, att stadgans fordringar på övningsskolan såsom mönster
för en god skola kunde uppfyllas.

Enligt det av de sakkunniga framlagda förslaget till ordning för den
praktiska lärarutbildningen bomme en elev inom den 4-åriga linjen att
få hålla sammanlagt 72 övningslektioner, en elev inom den 2-åriga studentkursen
sammanlagt 73 sådana lektioner och en elev inom den 2-åriga kursen för utbildning av småskollärarinnor till folkskollärarinnor
sammanlagt omkring 40 övningslektioner. På samma sätt som ovan
angivits i fråga om det nuvarande antalet övningslektioner men med
utgångspunkt från en klassnumerär av 24 kunde beräknas, att belastningen
med elevlektioner i övningsskolan vid bifall till nämnda förslag
bleve per vecka inom de olika seminarielinjerna följande, nämligen för
den 4-åriga linjen 54, för den 2-åriga linjen 54.8 och för den särskilda
kursen 30 lektioner. För de olika seminarietyperna erhölles med utgångspunkt
från dessa tal följande antal elevlektioner per vecka:

seminarietypen 4.......................... 54.o

» 4 + 4.......................108.o

» 4 + 2.......................108.8

» 4 + särskild kurs.............. 84.o

» 2 + 2 + 2....................164.4

Örn för seminarietypen 4 beräknades 5 övningsskolavdelningar, bleve
antalet elevlektioner per vecka och övningsskolavdelning 10.8.

Om för seminarietypen 4 + 4 beräknades 9 övningsskolavdelningar,
bleve motsvarande antal 12.

Om samma antal övningsskolavdelningar, 9, beräknades för seminarietypen
4 + 2, bleve ifrågavarande antal 12.i.

Örn för seminarietypen 4 + särskild kurs beräknades 7 övningsskolavdelningar,
bleve motsvarande antal 12.

Örn slutligen för seminarietypen 2 + 2 + 2 beräknades 13 övningsskolavdelningar,
bleve antalet i fråga 12.6.

Nyss anförda siffror gåve vid handen, att antalet elevlektioner per
dag skulle, därest antalet övningsskolavdelningar bestämdes på sätt nu
angivits, uppgå till i genomsnitt 2 lektioner per dag, alltså något färre
än vad nu vore fallet.

124

Kling!. Marits -proposition Nr 100.

Det syntes med hänsyn till vad ovan anförts rörande övningsskolans
uppgift ej tillrådligt att överskrida sistnämnda tal, vadan de sakkunniga
ansåge sig böra utgå ifrån att antalet övningsskollärartjänster vid de
olika seminarietyperna bestämdes,
för typen 4 till 5,
för typerna 4 + 4 och 4 + 2 till 9,
för typen 4 + särskild kurs till 7 och
för typen 2 + 2 + 2 till 13.

För att möta den merbelastning på övningsskolan, som förorsakades
av provårskandidaternas övningslektioner, föresloge de sakkunniga, att
vid seminarium med provårskurs anställdes ytterligare 2 övningsskollärare.

Med de sakkunnigas förevarande förslag öppnades möjligheter att
inom övningsskolan tillgodose önskemålet om elevernas utbildning för
framtida verksamhet bland annat inom såväl flerklassiga skolformer som
ock inom avdelningar för fortsatt undervisning. I detta sammanhang
anfördes, att de sakkunniga, med hänsyn särskilt till vikten av kontinuitet
i undervisningen inom övningsskolan, ej funnit sig kunna tillstyrka
en sådan anordning av denna skola, att undervisningen inom densamma
normalt förutsatte uppdelning av klasser vid undervisningen i särskilda
ämnen i två eller flera avdelningar, vilka samtidigt skulle undervisas av
var sin seminarieelev. En sådan anordning skulle under nuvarande förhållanden
i kostnadshänseende icke vara av nämnvärd betydelse, enär
merkostnaderna för en utvidgning av övningsskolan neutraliserades av
en motsvarande minskning av statens utgifter för bidrag till det kommunala
skolväsendet.

Inalles funnes nu 71 ordinarie och 4 extra ordinarie övningsskollärare,
alltså 75 sådana lärare. Enligt de sakkunnigas förslag skulle erfordras
74 sådana lärare, alltså 1 lärare mindre än som nu funnes.

Timlärare. Den undervisning i kunskaps- och övningsämnen, som
ej kunde handhavas av de ordinarie lärarna, borde liksom nu vore fallet
anförtros åt timlärare. Däremot skulle de extra ordinarie ämneslärare
och övningsskollärare, vilka med nuvarande organisation av studentkurserna
vore anställda vid seminarierna, vid bifall till de sakkunnigas
förslag bortfalla.

De sakkunniga hade med utgångspunkt från totala antalet veckotimmar
i respektive ämnen å ena sidan, de ordinarie lärarnas författningsenliga
undervisningstid å den andra, ävensom med hänsyn tagen
till undervisningen i olika ämnen i den föreslagna övningsskolan beräknat
antalet erforderliga extratimmar i nämnda ämnen på sätt framgår
av uppgifter, som komma att lämnas i det följande vid beräkningen
av de årliga kostnaderna för folkskoleseminarierna.

Sammanfattning m. m. Till belysande av de förändringar, som de
sakkunnigas förslag skulle medföra i fråga örn det nuvarande antalet

125

Kungl. Marits proposition Nr 100.

ordinarie lärartjänster vid folkskoleseminarierna, hava de sakkunniga å
sid. 200 av betänkandet återgivit en sammanställning, varav framgår,
att antalet sådana tjänster skulle minskas från 243 med 36 till 207.

De sakkunniga framhålla önskvärdheten av att vid sådana förflyttningar
av lärare från nu innehavda tjänster, som kunde föranledas av
de sakkunnigas förslag, de ovan omförmälda extra ordinarie övningsskollärare,
som vid nuvarande organisation vore anställda vid seminarierna
i Stockholm och Växjö och vilka enligt nuvarande bestämmelser
åtnjöte arvode med samma belopp som avlöning för ordinarie övningsskollärare,
i berörda hänseende jämställdes med sistnämnda lärare, åtminstone
i de fall då den extra ordinarie läraren kunde åberopa förslagsvis
mer än fem tjänstår i sin nuvarande befattning vid seminariet.

Myndigheterna.

Mot de sakkunnigas beräkningar och förslag rörande behovet av ordinarie
lektorer, Övningslärare och övningsskollärare vid de olika seminarietyperna
har skolöverstyrelsen intet att erinra.

Överstyrelsen ville särskilt framhålla vikten av att övningsskolan utvidgades
på det sätt de sakkunniga föreslagit. Örn seminarieelevernas
praktiska lärarutbildning skulle kunna erhålla erforderlig omfattning,
torde det antal övningsskolklasser, som de sakkunniga föreslagit, ingalunda
få anses för högt beräknat.

Förslaget om övningsskolans utvidgning hade vunnit allmän anslutning
hos lärarkollegierna ävensom hos det fjortonde svenska seminarielärarmötet
år 1935.

Vad det sammanlagda antalet seminarielärare beträffade, bomme givetvis
överstyrelsens förslag att något avvika från de sakkunnigas, enär
överstyrelsens organisationsförslag omfattade en seminarieavdelning mera
än de sakkunnigas.

Skillnaden framgår av vissa förslag till avlöningsstater, som överstyrelsen
fogat som bilagor till sitt utlåtande och i vilket hänseende hänvisas
till handlingarna i ärendet.

Rörande de sakkunnigas uttalande om att vissa extra ordinarie övningsskollärare
vid de förflyttningar av lärare, som bleve följden av
de sakkunnigas förslag till omorganisation, borde härutinnan jämställas
med ordinarie lärare har överstyrelsen anfört följande:

I avvaktan på en kommande omorganisation av folkskoleseminarierna
hade s:dan åtskilliga år tillbaka icke några nya ordinarie övningsskollärare
utnämnts. De tjänster, som blivit lediga, hade vakanssatts och
uppehållits med vikarier, vilka emellertid i de flesta fall genom Kungl.
Maj:ts medgivande i varje särskilt fall erhållit samma avlöningsförmåner
som ordinarie övningsskollärare med avdrag av ett mot pensionsavgift
svarande belopp. Dessa vikarierande övningsskollärare hade alltså i avlöningshänseende
intagit fullkomligt samma ställning som de extra ordinarie
övningsskollärare, varom de sakkunniga här talade. Vid samma

126

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

seminarium kunde ha funnits båda slagen lärare, och det kunde anses
lia berott mera på en tillfällighet, att den ene betraktats som extra ordinarie
och den andre som vikarie. Det hade till och med hänt, att
den senare varit äldre i tjänsten än den förre. Det vore därför anmärkningsvärt,
att de sakkunniga föreslagit, att förmånen i fråga endast
skulle kunna få åtnjutas av de extra ordinarie men ej av de vikarierande
lärarna. Överstyrelsen funné det naturligt, att båda kategorierna
av lärare borde vara lika berättigade till den föreslagna förmånen, därest
en sådan skulle kunna komma i fråga.

Överstyrelsen ville i detta sammanhang påminna om att 1932 och
1933 års riksdagar medgivit, att vissa lärarinnor å extra stat vid småskoleseminariet
i Hagaström, vilket nedlades år 1933, skulle överföras
på indragningsstat och att beträffande dem i avlöningshänseende i tilllämpliga
delar skulle gälla, vad som föreskrivits i fråga om lärare, som
uppförts på indragningsstat hos landsting. Två av ifrågavarande lärarinnor
skulle vara underkastade flyttningsskyldighet, dock utan rätt att
erhålla ersättning för flyttningskostnad.

Med hänsyn härtill, och då en av de nyssnämnda lärarinnorna vid
småskoleseminariet i Hagaström innehaft sin befattning i endast tre år,
ansåge sig överstyrelsen icke böra avstyrka, vad de sakkunniga på denna
punkt föreslagit. Dock borde förslaget kompletteras på sätt överstyrelsen
nyss nämnt. Efter vad överstyrelsen kunde finna, skulle de föreslagna
bestämmelserna kunna komma att tillämpas beträffande högst
sex lärare.

Överstyrelsen ville alltså föreslå, att icke-ordinarie övningsskollärare
vid folkskoleseminarium skulle, därest på grund av folkskoleseminariernas
nu förestående omorganisation den tjänst, han uppehölle, komme
att indragas, kunna förflyttas till ordinarie övningsskollärartjänst —
dock utan rätt för honom att därvid erhålla ersättning för flyttningskostnad
— såvida han vid utgången av läsåret 1935—1936 under minst
fem läsår tjänstgjort såsom icke-ordinarie övningsskollärare vid folkskoleseminarium
och under denna tid ägt uppbära ordinarie övningsskollärares
avlöningsförmåner med avdrag av ett mot pensionsavgift
svarande belopp.

Någon särskild kostnad för statsverket skulle detta förfaringssätt icke
innebära.

Statskontoret har beträffande skolöverstyrelsens sistberörda förslag
gjort ett uttalande, vars innebörd synes vara, att ämbetsverket tillstyrker
samma förslag. Vidare har ämbetsverket ifrågasatt, huruvida icke folkoch
smaskoleseminarierna i Falun skulle kunna organiseras under en
gemensam ledning, varigenom avlöningen till en rektor skulle kunna
inbesparas. I övrigt synes ämbetsverket icke hava haft något att erinra
mot de sakkunnigas förslag. Ett uttalande om att i vissa fall antalet
övningsklasser och för dessa klasser avsedda lärare borde kunna minskas
synes hava avsett småskole- men ej folkskoleseminarierna.

Kungl. Majlis ''proposition Nr 100.

127

Departementschefen.

Jag har icke något annat att erinra mot de sakkunnigas beräkningar
rörande lärarbehovet vid folkskoleseminarierna än som föranledes av de
jämkningar i de sakkunnigas förslag till förläggning av seminarierna
m. m., jag i det föregående ifrågasatt, ävensom av mitt förslag i det
föregående örn bibehållande av de nuvarande ordinarie lärartjänsterna
i hushållsgöromål. I likhet med skolöverstyrelsen och seminariernas lärarkollegier
vill jag understryka nödvändigheten av att övningsskolan, som
nu kan sägas vara nästan till bristningsgränsen belastad med seminarieelevernas
övningslektioner, förstärkes på sätt de sakkunniga föreslagit.
Uppmärksammas må, att en sådan förstärkning icke innebär någon reell
utgiftsökning utan motväges av en i motsvarande grad minskad belastning
å det under åttonde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till
bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor.

Vid fullt genomförd omorganisation skulle, vid bifall till mitt förslag
och därest icke i framtiden jämkningar i lärarfördelningen kunna anses
påkallade, vid de folkskoleseminarier, som ingå i seminarieorganisationen,
vara anställda följande ordinarie rektorer och lärare:

					Övnings	lärare i			11
Folkskole- seminarium	Rektorer	Lektorer	teckning	musik	gymnastik med lek och idrott	manlig slöjd	kvinnlig slöjd	hushållsgöromål	trädgårdsskötsel	kvinnlig slöjd i övningsskolan	Övningsskollära
Manligt:
Uppsala (4 + 2).....	1	9	1	1	1	1	—	—	1	i	9
Karlstad (4).......	1	6	1	1	1	1	—	—	1	i	5
Linköping (4 + 2) ... .	1	9	1	1	1	1	—	—	1	i	9
Kvinnligt:
Falun (4 +särskild kurs)	1	10	1	1	1	—	1	1	1	—	7
Stockholm (4 + 2) . . . .	1	9	1	1	1	—	2	1	1	—	11
Samseminarium:
Luleå (4)........	1	6	1	1	1	1	1	—	1	—	5
Umeå (4 + 2)......	1	9	1	1	2	1	1	1	1	—	9
Göteborg (4 + 2) ....	1	9	1	1	2	1	1	1	1	—	11
Lund (4 + 2).......	1	9	1	1	2	1	1	1	1	—	9
Summa	9	76	91	9	12!	7	7	5	9	3	75

1 varav 2 vid enkel- och 7 vid dubbelseminarium.

2 varav 7 manliga och 5 kvinnliga.

128 Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

Förändringarna i jämförelse med det nuvarande antalet ordinarie lärartjänster
framgå av efterföljande sammanställning:

	Antal ordinarie tjänster
	budgetåret 1935/1936	enligt departe- mentschefens förslag	Skillnad
Rektorer........................	11	9	— 2
Lektorer........................	86	76	- 10
Lärare i teckning...................	11	9	— 2
» i musik...............	16	9	— 7
» i gymnastik med lek och idrott......	15	12	— 3
» i manlig slöjd.................	7	7	_
» i kvinnlig slöjd................	4	7	+ 3
» i hushållsgöromål...............	4	5	+ 1
» i trädgårdsskötsel...............	11	9	— 2
Lärarinna i kvinnlig slöjd i manligt seminariums övningsskola.....................	7	3	— 4
Övningsskollärare...................	71	75	+ 4
Summa	243	221	— 22

Utöver sistberörda 22 lärartjänster skulle emellertid bortfalla den ovannämnde
extra ordinarie lektorn vid folkskoleseminariet i Stockholm ävensom
förutnämnda 4 extra ordinarie övningsskollärartjänster.

Vad beträffar det av de sakkunniga framförda och av skolöverstyrelsen
något utvidgade förslaget örn rätt för vissa icke-ordinarie övningsskollärare
vid folkskoleseminarierna att på de av överstyrelsen föreslagna
villkoren förflyttas till ordinarie övningsskollärartjänst, innebär detta,
att berörda icke-ordinarie lärare skulle, under förutsättning, att de i
nämnda egenskap och med förutnämnda löneförmåner tjänstgjort minst
5 läsår, tillförsäkras en förmån, som eljest kan ifrågakomma endast för
ordinarie befattningshavare. Jag hyser för min del stor tvekan, huruvida
skäligheten kan anses fordra, att bemälda icke-ordinarie befattningshavare
efter en så relativt kort tjänstetid tilläggas denna gynnsamma
ställning. Då myndigheterna — även statskontoret — i allt fall
ansett sig kunna förorda förslaget, vill jag icke motsätta mig en åtgärd
i denna riktning. Jag vill emellertid föreslå en annan form härför,
nämligen att det må tillkomma Kungl. Maj:t att i varje särskilt fall
efter omständigheterna pröva, huruvida dylik förflyttningsrätt skall tillkomma
vederbörande.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 100.

129

B. Småskoleseminarierna.

Nuvarande förhållanden.

Vid småskoleseminarierna finnas nu på ordinarie stat uppförda rektorer,
ämneslärare samt övningsskollärare till antal, som framgår av det
efterföljande, ävensom vid småskoleseminariet i Lycksele en skolköksföreståndarinna.

För anställning som ordinarie ämneslärare fordras, bland annat, att
lia med goda vitsord avlagt folkskollärarexamen eller förvärvat annan
teoretisk och praktisk utbildning för lärarkallet av minst häremot svarande
omfattning ävensom att ha blivit i föreskriven ordning av skolöverstyrelsen
förklarad behörig och lämplig till den sökta tjänsten. Behörig
till rektorstj änst är ordinarie lärare vid småskoleseminarium.

Avlöningen vid småskoleseminarierna utgår med samma belopp för
ämnes- och övningsskollärare och motsvarar den för övningsskollärare
vid folkskoleseminarium bestämda avlöningen.

1932 års seminariesakkunniga.

De sakkunniga erinra, att skolöverstyrelsen tidigare vid upprepade
tillfällen framhållit vikten av att kompetensen hos ämneslärarna vid
småskoleseminarierna skärpes ävensom att deras löneförmåner bestämmas
med hänsyn därtill. I utlåtande den 10 november 1931 hade överstyrelsen
framhållit, att den förestående koncentrationen av småskollärarutbildningen
med ett större antal dubbelseminarier måste vara ägnad
att föra frågan ett stort steg närmare sin lösning.

Det syntes de sakkunniga vara av vikt, att den föreliggande frågan
vunne en tillfredsställande lösning i samband med den ytterligare koncentration
av småskollärarutbildningen, som bleve en följd av ett bifall
till de sakkunnigas förslag. Det torde ej kunna bestridas, att den kompetens,
som nu krävdes av ämneslärare vid småskoleseminarium, vore
för låg i förhållande till skolunderbyggnaden hos deras elever och med
hänsyn till de uppgifter, som vid bifall till de sakkunnigas förslag komme
att åvila småskoleseminariernas ämneslärare. Det syntes av pedagogiska
skäl icke försvarligt, att småskoleseminariernas elever undervisades av
lärare med lägre formell kompetens än den, som lärarna i realskolan
innehade. Som bekant fordrades som villkor för behörighet till lektorstjänst
vid folkskoleseminarium, att sökanden antingen uppfyllt villkoren
för behörighet till ordinarie lektorstj änst vid högre allmänt läroverk i
det eller de ämnen, den sökta tjänsten omfattar, eller med hänsyn till
vissa särskilda kvalifikationer blivit av Kungl. Majit förklarad behörig
till lcktorstjänst i sagda ämnen. Det förefölle med hänsyn till vad nu
anförts naturligt, att ämneslärarkompetensen vid småskoleseminarium
höjdes till att motsvara åtminstone den, som fordrades för anställning
som adjunkt vid allmänt läroverk. Sagda lärare borde i så fall benämnas
adjunkter och lönen för dem — i analogi med vad som gällde be Bihang

till riksdagens protokoll 1036. 1 sami. Nr 100. 9

130

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

träffande lektor vid folkskoleseminarium, vars avlöning vore densamma
som för lektor vid läroverk — bestämmas efter samma grunder som
avlöningen för adjunkt vid läroverk. För behörighet till rektorstjänst
vid småskoleseminarium torde bland annat böra fordras, att vederbörande
innehade den ovan föreslagna behörigheten till ämneslärartj änst
vid sådant seminarium. Avlöningen för småskoleseminarierektor torde
böra bestämmas på samma sätt som avlöningen för realskolerektor.

De sakkunniga utginge från att vid småskoleseminarierna skulle vara
inrättade följande ordinarie tjänster, nämligen rektors-, adjunkts- och
ö vningsskollärart j änster.

Vid ettvart av de sex i de sakkunnigas organisationsförslag ingående
småskoleseminarierna borde vara inrättad en rektorstjänst. Vidare erfordrades
enligt beräkningar, som utförts av de sakkunniga på grundval
av de föreslagna timplanerna,

vid enkelt 2-årigt småskoleseminarium 2 adjunktstjönsten,
vid dubbelt 3-årigt småskoleseminarium 6 adjunktstjänster samt
vid dubbelt 2-årigt småskoleseminarium 4 adjunktstjänster.

Vad övningsskollärartjänsterna angår, anföres följande:

Det kunde beräknas, att med nuvarande anordning av den praktiska
lärarutbildningen en elev inom 2-årigt seminarium finge hålla omkring
23 lektioner och en elev inom 3-årigt seminarium 32 ä 35 lektioner,
d. v. s. i genomsnitt omkring 33 lektioner. Antalet övningslektioner per
vecka kunde beräknas för 2-årigt seminarium till 21.6 och för 3-årigt
seminarium till 31 lektioner. Då vid varje småskoleseminarium i regel
för närvarande vore anställda 2 övningsskollärare, som förestode var sin
avdelning, bleve antalet elevlektioner per övningsskolavdelning för det

21 g 31

2-åriga seminariet = 10.8 och för 3-årigt seminarium — = 15.5 lek 2 -

tioner. Antalet elevlektioner vid 2-årigt seminarium uppginge sålunda
till i genomsnitt 1.8 eller nära 2 timmar per dag, vilken belastning med
hänsyn till att övningsskolan vid denna linje i allmänhet omfattade
endast det känsliga småskolestadiet måste medföra olägenheter ur undervisningssynpunkt.
Antalet elevlektioner vid den 3-åriga seminarielinjen,
vars övningsskola vore organiserad som 6-klassig folkskola, uppginge
som synes till närmare 3 lektioner per dag, vilket tal i ännu högre grad
måste medföra en stark påfrestning på övningsskolan.

Enligt de sakkunnigas i det föregående utvecklade förslag skulle en
elev i 2-årigt seminarium beredas tillfälle att hålla sammanlagt omkring
41 lektioner och en elev i 3-årigt seminarium omkring 63 lektioner. På
samma sätt som ovan angivits i fråga om det nuvarande antalet övningslektioner
men med utgångspunkt från en klassnumerär av 24 kunde
beräknas, att belastningen med elevlektioner i övningsskolan vid bifall
till nämnda förslag bleve per vecka vid 2-årigt enkelseminarium under
höstterminen 25.4 och under vårterminen 32 lektioner samt vid 2-årigt
dubbelseminarium under höstterminen 50.s och under vårterminen
64 lektioner. Vid 3-årigt enkelseminarium komme antalet övningslektioner
per vecka att uppgå till 47. i och vid 3-årigt dubbelseminarium
till 94.2.

131

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 100.

Om för 2-årigt enkelseminarium beräknades 2 övningsskolavdelningar,
bleve belastningen under höstterminen 12.7 och under vårterminen IG
lektioner, allt per vecka och avdelning. Med 3 övningsskolavdelningar
bleve motsvarande tal 8.5 och 10.7 lektioner. Med hänsyn till att huvuddelen
av övningsskolan vid denna seminarieform utgjordes av klasserna
1 och 2, vilka vore känsligast för belastning med elevlektioner, syntes
det vara nödvändigt att här räkna med 3 övningsskolavdelningar, d. v. s.
med 3 övningsskollärartjänster. För att vid 2-årigt dubbelseminarium,
vid vilket övningsskolans organisation vore densamma som vid enkelseminarium
av denna typ, hålla belastningen vid samma storlek, skulle
sålunda erfordras 6 övningsskollärartjänster.

Örn för 3-årigt enkelseminarium beräknades 4 övningsskolavdelningar,
bleve belastningen 11.8 övningslektioner per vecka och avdelning. Visserligen
vore detta tal något större än det ovan för den 2-åriga typen
beräknade. Då emellertid övningsskolan vid den 3-åriga typen omfattade
klasserna 1—6, kunde belastningen delvis skjutas över på de mera
bärkraftiga högre klasserna. Med hänsyn härtill föresloge de sakkunniga,
att för denna seminarietyp beräknades 4 övningsskollärartjänster,
d. v. s. för dubbelt seminarium 8 sådana tjänster.

De förändringar, de sakkunnigas förslag medföra i förhållande till nuvarande
läraruppsättning, belysas av en å sid. 223 i betänkandet införd
sammanställning, av vilken framgår, att antalet rektorstj änster skulle
minskas med 2, antalet ämneslärar-(adjunkts-)tj änster ökas med 6 och
antalet övningsskollärartjänster med 15, varförutom en tjänst som skolköksföreståndarinna
skulle bortfalla.

Myndigheterna.

Skolöverstyrelsen har tillstyrkt de sakkunnigas förslag örn höjning av
lärarkompetensen vid småskoleseminarierna och örn ändrade grunder för
avlöning av rektorer och ämneslärare vid nämnda seminarier. Vidare
har överstyrelsen anslutit sig till förslaget örn antalet adjunktstjänster
vid olika seminarietyper. Härvid har överstyrelsen uttalat, att vid enkelt
3-årigt småskoleseminarium borde finnas 3 sådana tjänster. Beträffande
antalet övningsskollärartjänster har överstyrelsen anfört följande:

Lärarkollegierna hade beträffande övningsskolans storlek uttalat olika
uppfattningar. Ett par kollegier hade anslutit sig till de sakkunnigas
förslag. Ett par andra kollegier hade framhållit behovet av övningsskolans
ytterligare utvidgning. Å andra sidan hade några kollegier ansett,
att övningsskolan utan olägenhet torde kunna minskas under den
av de sakkunniga föreslagna storleken.

Överstyrelsen hade förut i annat sammanhang uttalat sin tillfredsställelse
med de sakkunnigas förslag i fråga om en bättre praktisk lärarutbildning
i samband med en vidgad möjlighet för eleverna att hålla
tillräckligt antal övningslektioner i övningsskolan. Överstyrelsen funne
även de sakkunnigas förslag beträffande antalet övningsskolavdelningar
vid de olika seminarietyperna väl avvägt. Tvekan kunde dock uppstå,
huruvida det vid ett dubbelt 2-klassigt seminarium icke skulle — med

132

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

kloka anordningar vid de praktiska övningarnas planläggande — kunna
vara nog med 5 i stället för 6 övningsskolavdelningar. Denna fråga
torde kunna definitivt avgöras genom vunnen erfarenhet. Överstyrelsen
räknade emellertid med det av de sakkunniga föreslagna antalet övningsskollärare
men ansåge det tillika lämpligt, att en sådan bestämmelse
komme till stånd, varigenom överstyrelsen i vissa särskilda fall — särskilt
då lokaltillgången gjorde sådant erforderligt — finge pröva frågan
örn övningsskolavdelningars lämpliga antal.

Med överstyrelsens förslag örn bibehållandet av seminariet i Lycksele
följde, att i staten för detta seminarium fortfarande skulle upptagas en
ordinarie skolköksföreståndarinnetj anst.

Av en av överstyrelsen återgiven översiktstablå framgår, att de sakkunnigas
och överstyrelsens förslag skulle kräva lika många adjunktsoch
övningsskollärartjänster. Med seminariets i Haparanda kvarblivande
å denna ort enligt överstyrelsens förslag skulle erfordras 1 rektorstj änst
mera än enligt de sakkunnigas förslag. Skolköksföreståndarinnan i Lycksele
skulle bibehållas.

Statskontoret har förklarat sig icke kunna understödja förslaget örn
höjning av kompetensen och löneförmånerna för ämneslärarna vid småskoleseminarierna,
för vilket enligt statskontorets mening tillräckliga
skäl ej blivit anförda. Innan någon ändring i här berörda hänseende
ifrågasattes, syntes en betydligt mera ingående undersökning vara erforderlig.
Det torde knappast vara riktigt att i avlöningshänseende likställa
rektor vid ett småskoleseminarium med exempelvis en 2-årig linje
och rektor vid en av statens större realskolor. Såväl arbetsuppgifter
som ansvar torde för dessa befattningshavare vara mycket olika. — I
likhet med skolöverstyrelsen förutsatte statskontoret, att i vissa fall
antalet övningsklasser och för dessa klasser avsedda lärare borde kunna
minskas. Härigenom bleve en sänkning av de utav de sakkunniga beräknade
kostnaderna möjlig. De framlagda beräkningarna i övrigt, i
den mån de kunnat av statskontoret bedömas, föranledde icke till någon
erinran från ämbetsverkets sida.

Departementschefen.

Frågan örn höjning av lärarkompetensen vid småskoleseminarierna och
örn höjning, på grund härav, av de till ämneslärarna m. fl. utgående
lönerna bör enligt min mening icke upptagas till avgörande i detta sammanhang.
Jag anser mig därför icke böra här ingå på ett bedömande
av de sakkunnigas och skolöverstyrelsens förslag i berörda hänseenden.
Anmärkas må endast, att jag i likhet med statskontoret håller före, att
berörda spörsmål tarvar en mera ingående utredning, än vad nu kommit
detsamma till del. Jag förutsätter alltså, att vid småskoleseminarierna
skola även i fortsättningen och tills vidare, till dess annorlunda
må bliva bestämt, finnas samma lärarkategorier som för närvarande och
att löneförmånerna likaledes tills vidare skola bibehållas oförändrade.

133

Kungl. Martts proposition Nr 100.

Mot det av de sakkunniga och överstyrelsen för olika seminarietyper
beräknade lärarbehovet har jag ingen annan erinran att göra, än att
jag, i anknytning till vad överstyrelsen och statskontoret i sådant hänseende
framhållit, utgår från att det vid 2-årigt dubbelseminarium bör
vara tillräckligt med 5 i stället för 6 övningsskolavdelningar och alltså
med 5 övningsskollärare.

Vid bifall till mitt i det föregående utvecklade förslag till organisation
av småskoleseminarierna skulle vid desamma finnas anställda följande
ordinarie lärare m. fl.:

Småskoleseminarium	Rektor	Ämnes- lärare	Övnings- skollärare	Skolköks- förestån- darinna
Haparanda (3).....................	1	3	4	—
Lycksele (3)......................	1	3	4	i
Härnösand (2).....................	1	2	3	—
Strängnäs (2 + 2)...................	1	4	5	—
Skara (2 + 2)......................	1	4	5	—
Växjö (2)........................	1	2	3	—
Landskrona (2 + 2)..................	1	4	5	—
Summa	7	22	29	i
Antal å stat uppförda budgetåret 1935/1936	8	16	17	i
Skillnad	-1	+ 6	+ 12	—

5. Kostnader för seminarieorganisationen efter
dess fullständiga genomförande.

A. Folkskoleseminarierna.

I riksstaten äro nu för folkskoleseminarierna uppförda följande anslag,

nämligen till

Folkskoleseminarier: Avlöningar.................kronor 1,709,300

» : Omkostnader................ » 267,700

» : Materiel, böcker m. m......... » 67,200

» : Stipendier.................. » 75,500.

Nämnda anslag disponeras på sätt framgår av det nedanstående.

Avlöningar.

1032 års seminarie sakkunnig a hava anfört följande:

Med utgångspunkt från gällande avlöningsbestämmelser och från lönen
för kvinnlig lärare i alla fall, där vederbörande tjänst skulle hava kvinnlig
innehavare, men i alla övriga fall från lönen för manlig lärare, hade den i

134

Kungl. Marits ''proposition Nr 100.

avlöningsstaten för folkskoleseminarierna uppförda delposten till lön och
tjänstgöring spenningar, som nu utgjorde 1,031,920 kronor, beräknats till
876,570 kronor vid bifall till de sakkunnigas organisationsförslag. De under
anslagsposten till avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat uppförda delposterna
till ålderstillägg samt till jyllnadsarvoden åt vikarier, vilka nu
vore uppförda med förslagsvis 200,000 kronor, respektive förslagsvis 36,080
kronor, hade de sakkunniga uppskattat till 14,0,000 kronor, respektive
30,430 kronor.

Då studentkurserna enligt de sakkunnigas förslag skulle fast inordnas i
seminarieorganisationen, saknades anledning att bibehålla särskilt för sig
den nuvarande under anslagsposten till arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av Kungl. Majit, uppförda delposten till arvoden till timlärare
och extra övningsskollärare för undervisning vid studentkurser. Denna delpost
borde sammanslås med den nuvarande delposten till arvoden till extralärare
och timlärare. Sistnämnda delpost avsåge dels arvoden till timlärare
i kunskapsämnen för sådan undervisning, som ej kunde bestridas av de
ordinarie lärarna, dels ock arvoden till extra ordinarie, lärare i övningsämnen
samt ersättning till ordinarie Övningslärare för undervisning utöver den
mot den ordinarie lönen svarande undervisningstiden. För de olika semiria -nema hade, på sätt i det föregående framhållits, nedanstående till närmast
liggande hundratal avrundade belopp beräknats vara för ändamålet erforderliga: -

vid folkskoleseminariet i Umeå..............kronor 9,800

» »i Falun.............. » 112,000

» » i Uppsala............ » 11,100

* »i Stockholm.......... » 11,700

» » i Linköping.......... » 12,500

» »i Göteborg........... » 12,700

» » i Lund.............. » 9,400

» » i Karlstad ........... » 5,800

Summa kronor 85,000

Förevarande delpost borde sålunda uppföras med ett belopp av 85,000
kronor. Till arvoden till extralärare och timlärare vore för budgetåret
1935/1936 uppfört ett belopp av 40,800 kronor samt till arvoden till timlärare
och extra övningsskollärare för undervisning vid studentkurser förslagsvis
18,700 kronor, sålunda sammanlagt 59,500 kronor. Anslagsökningen
uppginge sålunda till (85,000 — 59,500 =) 25,500 kronor. Vid denna jämförelse
borde emellertid beaktas, att seminariernas verksamhet för närvarande
vöre i avsevärd grad nedskuren, varför siffran 59,500 kronor icke
vöre ett riktigt uttryck för den nuvarande organisationens behov av här
ifrågavarande lärare.

För arvodesförhöjning till vissa extra ordinarie ämneslärare vore i gällande
avlöningsstat uppfört ett belopp av förslagsvis 5,000 kronor. Jämlikt
beslut av 1935 års riksdag skulle sådan arvodesförhöjning utgå blott
till och med budgetåret 1936/1937. De sakkunniga, vilkas förslag till avlöningsstat
avsåge förhållandena efter seminarieorganisationens fulla genomförande,
räknade därför icke med något anslagsbelopp för sagda ändamål.

Den i den nuvarande avlöningsstaten uppförda delposten till understöd

1 Därav för sommarkursen 900 kronor.

135

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

till extra ordinarie lärare vid förfall på grund av sjukdom beräknade de sakkunniga
till samma belopp, som nu vore uppfört, nämligen förslagsvis
1,000 kronor.

Till arvoden för undervisning i hushållsgöromål vore i den nuvarande avlöningsstaten
uppfört ett belopp av 3,300 kronor, avsett för sådan undervisning
i övningsskolorna vid folkskoleseminarierna i Göteborg och Uppsala
(1,350 kronor per seminarium). Enligt vad de sakkunniga tidigare anfört,
skulle undervisningen i nämnda ämne i seminarieklasserna bli av frivillig
karaktär, och de sakkunniga hade därför ej i avlöningsstaterna för de
olika seminarierna räknat med ordinarie lärarinna i ämnet. Däremot syntes
böra beräknas dels arvoden till sagda frivilliga undervisning, dels ock
arvoden för undervisning i övningsskolan i samma ämne. Folkskoleseminarierna
i Uppsala, Göteborg och Lund saknade lokaler för skolkök och
torde därför böra ordna undervisningen exempelvis genom överenskommelse
med folkskolestyrelsen i vederbörande stad. Härvid torde — såvida
det ej ansåges lämpligare att anordna skolkökslokaler inom vederbörande
seminarium — komma att förfaras så, att vederbörande folkskoleseminarium
till staden gäldade ersättning i ett för allt för de kostnader, staden
åsamkades genom att seminariet finge disponera ifrågakommande lärarpersonal
och lokaler. Sagda ersättningsbelopp borde med hänsyn till sin
natur beräknas under det till folkskoleseminariet anvisade anslaget till omkostnader.
Däremot borde under förevarande delpost till arvoden för undervisning
i hushållsgöromål beräknas arvoden för sagda undervisning
vid de folkskoleseminarier, som förfogade över egna skolkökslokaler.
Nämnda arvoden hade de sakkunniga uppskattat till följande belopp:

vid folkskoleseminariet i Umeå...............kronor 1,125

» » i Falun............... » 675

» » i Stockholm........... » 1,350

» »i Linköping........... » 900

» »i Karlstad........... » 675

Summa kronor jf,725

Förevarande delpost syntes böra beräknas till i avrundat tal 4.,700 kronor.
Med hänsyn till vad nyss anförts läte det sig ej göra att jämföra beloppet
med den för ändamålet nu uppförda delposten. Emellertid vore att
märka, att ur den nuvarande avlöningsstaten utginge ett belopp av sammanlagt
7,920 kronor till ordinarie lön åt lärarinnor i hushållsgöromål, för
vilket ändamål de sakkunniga som nämnts ej beräknat medel.

I gällande avlöningsstat för folkskoleseminarierna vore uppförd en delpost
å 6,400 kronor till tillag g sarvoden till lärare i trädgårdsskötsel vid
dubbelseminarier, beräknad efter ett belopp av 800 kronor för lärare i trädgårdsskötsel
vid sådant seminarium. De sakkunniga räknade med 500 kronor
per dubbelseminarium utom vid seminarierna i Linköping och Lund,
vid vilka tilläggsarvodet i fråga torde böra bestämmas till 800 kronor.
Följaktligen borde ifrågavarande anslagspost uppföras med ett belopp av

4,100 kronor, vilket innebure en anslagsminskning med 2,300 kronor.

Delposten till särskilda arvoden vid pr ovar sseminarier beräkna de sakkunniga
till oförändrat belopp, 18,600 kronor.

Delposten till tillägg sarvoden till lärare vid de vid vissa seminarier anordnade
kurser för utbildande av kyrkomusiker beräknas till samma belopp,
som nu utginge, nämligen förslagsvis 4,200 kronor.

136

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

Beträffande delposten till arvoden till seminarieläkare vore att anteckna,
att sådant arvode utgjorde vid enkelseminarium 1,200 kronor, vid enkelseminarium
med studentkurs 1,500 kronor och vid dubbelseminarium

2,100 kronor, dock med jämkningsrätt för skolöverstyrelsen. Med hänsyn
till de sakkunnigas organisationsförslag syntes denna beräkningsnorm icke
kunna oförändrad tillämpas. De sakkunniga föresloge, i nära anslutning
till nuvarande system, att förevarande arvoden vid fullt genomförd omorganisation
beräknades efter 225 kronor per seminarieavdelning och 50
kronor per övningsskolavdelning. Med användning av detta beräkningssätt
erhölles efterföljande seminarieläkararvoden, nämligen

vid folkskoleseminariet i Umeå..............kronor 1,800

» » i Falun.............. » 1,700

» » i Uppsala............ » 1,800

» » i Stockholm.......... » 1,900

» »i Linköping .......... » 2,250

» » i Göteborg........... » 1,900

» » i Lund.............. » 2,000

» » i Karlstad ........... » 1,150

Summa kronor 14,500

De föreslagna beloppen överensstämde i det närmaste med dem, som
skulle utgå enligt gällande bestämmelser. Förevarande delpost borde upptagas
med 14,500 kronor, vilket belopp vore 400 kronor högre än det som
med nuvarande inskränkning av klassavdelningarnas antal utginge. Liksom
hittills skett, borde dyrtidstillägg ej utgå å dessa arvoden.

Enligt gällande bestämmelser utgjorde arvode för bibliotekarie vid enkelseminarium
500 kronor, vid sådant seminarium med studentkurs 700 kronor
och vid dubbelseminarium 900 kronor, dock med jämkningsrätt för
skolöverstyrelsen. I anslutning till dessa grunder räknade de sakkunniga
med ett bibliotekariearvode av 900 kronor vid seminarietyperna 4 + 4
och 2 + 2 + 2, med 800 kronor vid seminarietypen 4 + 2 samt med 500
kronor vid seminarietypen 4. Ifrågavarande arvode bleve sålunda

vid folkskoleseminariet i Umeå...............kronor 800

» » i Falun............... » 800

» » i Uppsala............. » 800

» » i Stockholm........... » 800

» » i Linköping........... > 900

» » i Göteborg............ » 800

» » i Lund............... » 900

» » i Karlstad............ » 500

Summa kronor 6,300

Den avsedda delposten till arvoden till seminariebibliotekarier borde sålunda
uppföras med ett belopp av 6,300 kronor, d. v. s. med 2,600 kronor
lägre belopp än den nuvarande för ändamålet uppförda delposten å 8,900
kronor.

Vad slutligen anginge delposten till arvoden till biträden vid rektorsexpeditioner,
utgjorde sådant arvode nu 400 kronor vid enkelseminarium,
500 kronor vid sådant seminarium med studentkurs och 600 kronor vid
dubbelseminarium, dock med jämkningsrätt för skolöverstyrelsen. De sak -

137

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

kunniga hade i nära anslutning härtill funnit sig böra räkna med 700 kronor
för seminarietyperna 4 + 4 och 2 + 2 + 2, med 550 kronor för seminarietypen
4 + 2 och med 450 kronor för seminarietypen 4. Ifrågavarande
arvoden skulle sålunda utgöra

vid folkskoleseminariet i Umeå...............kronor 550

» » i Falun............... » 550

» »i Uppsala............. » 550

» »i Stockholm........... » 550

» »i Linköping........... » 700

» »i Göteborg............ » 550

» »i Lund............... » 700

» »i Karlstad............ » 450

Summa kronor 4,600

Förevarande delpost borde sålunda uppföras med 4,600 kronor, vilket
innebure en minskning med 1,500 kronor från den nu för ändamålet uppförda
delposten å 6,100 kronor.

Ur delposten till hyr eser sättning till rektorer vid vissa seminarier utginge
nu sådan ersättning, varå dyrtidstillägg ej finge utgå, till, bland andra,
rektor vid folkskoleseminariet i Kalmar med 2,400 kronor, i Karlstad
med 2,500 kronor, i Linköping med 3,000 kronor samt i Umeå med 3,000
kronor. Vid bifall till de sakkunnigas förslag om nedläggande av förstnämnda
seminarium, bortfölle omförmälda belopp å 2,400 kronor. Däremot
tillkomme hyresersättning till rektor vid folkskoleseminariet i Stockholm,
vars tjänstebostad, såsom av det efterföljande framgår, skulle tagas
i anspråk för seminarieundervisningen. Sistnämnda hyresersättning beräknade
de sakkunniga till samma belopp som den kommunala hyresersättningen
till rektor vid högre allmänt läroverk i Stockholm under år 1935,
eller till 3,700 kronor. Vidare torde hyresersättning med 3,000 kronor böra
beräknas åt rektor vid folkskoleseminariet i Lund, till vilken sådan ersättning
hittills ej utgått, enär befattningen uppehållits med vikarie. Slutligen
borde, liksom nu vore fallet, beräknas en marginal för reglering av hyresersättningen
åt vederbörande rektorer. Ett belopp om 1,000 kronor torde
vara tillräckligt för detta ändamål. Förevarande delpost, som nu utgjorde
14,500 kronor, skulle sålunda uppföras med (2,400 + 2,500 + 3,000 + 3,000
— 2,400 + 3,700 + 3,000 + 1,000 =) 16,200 kronor. Anslagsökningen uppginge
till 1,700 kronor.

Med tillämpning av gällande bestämmelser hade delposten till hyresbidrag
till lärare vid seminarierna i Göteborg och Stockholm beräknats till
förslagsvis 20,000 kronor, motsvarande en anslagsökning med 6,000 kronor,
delposten till tillfällig löneförbättring till i runt tal 194,000 kronor,
motsvarande en anslagsminskning med 28,780 kronor, samt delposten till
provisorisk avlöning sförbättring till, för avrundning av avlöningsstatens
slutsumma 29,800 kronor, vilket representerade en anslagsökning med
8,680 kronor.

Den avlöningsstat, som skulle av riksdagen fastställas, skulle enligt de
sakkunnigas ovanstående förslag efter folkskoleseminarieorganisationens
fullständiga genomförande få det utseende som framgår av en sammanställning
i det följande.

138

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

Skolöverstyrelsen har anfört följande:

På grund av att överstyrelsen föreslagit en seminarieorganisation, som i
vissa avseenden avveke från vad de sakkunniga hemställt, framlade överstyrelsen
förslag till härav föranledda ändringar i de av de sakkunniga för
de olika seminarierna föreslagna avlöningsstaterna. Delposten till lön och
tjänstgöring spenning ar skulle enligt överstyrelsens utlåtande uppföras med
063,710 kronor.

I fråga örn ålderstillägg och fyllnadsarvoden ät vikarier måste överstyrelsen
med anledning av ovanstående förslag räkna med något högre siffror
än de sakkunniga, nämligen respektive ljJf,000 och 31,290 kronor. Detsamma
gällde i fråga om arvoden till extralärare och timlärare, som borde beräknas
till 95,000 kronor. I denna summa vore inräknad kostnaden för den
förberedande sommarkursen i Falun, vilken enligt de sakkunniga skulle belöpa
sig på 900 kronor, men enligt överstyrelsens åsikt måhända kunde bliva
ett par hundra kronor dyrare.

Vad beträffade arvoden för undervisning i hushållsgöromål beräknade
de sakkunniga, att till denna post skulle hänföras arvoden för undervisning
i ämnet, dels i övningsskolan, dels vid den frivilliga kurs i ämnet, som enligt
de sakkunnigas förslag skulle anordnas för de kvinnliga seminarieeleverna.
För folkskoleseminarierna i Göteborg, Lund och Uppsala, vilka saknade
egna skolkökslokaler och där undervisningen i ämnet, i likhet med vad hittills
skett i Göteborg och Uppsala, skulle ordnas genom överenskommelse
med respektive städers folkskolestyrelser, upptoge de sakkunniga icke här
något arvode för undervisningen i hushållsgöromål utan uppförde detta å
anslaget för omkostnader. Då emellertid för närvarande den del av ersättningen
för anordnande av undervisningen i hushållsgöromål i Göteborg och
Uppsala, vilken vore att anse som avlöning, hänfördes till här ifrågavarande
post, och överstyrelsen icke funne skäl att vidtaga någon ändring häruti,
ansåge överstyrelsen, att posten bort höjas med 4,500 kronor. Även eljest
funne överstyrelsen de sakkunnigas beräkningar på denna post för låga.
Om överstyrelsen utginge från att för den kurs i hushållsgöromål för seminarieelever,
varom här vore fråga, icke borde utgå lägre arvode än för kurs
i ämnet vid folkhögskola (10 kronor per dag) och därjämte beräknade dels
att antalet elever vöre så stort, att kursen måste delas, dels att kravet på
undervisning i hushållsgöromål i övningsskolan ökade i och med övningsskolans
utvidgning, så borde anslagsposten höjas med ytterligare 2,000 kronor.
Förevarande post borde alltså beräknas till (4,725 -f- 4,500 -f 2,000 =)
11,225 eller i runt tal 11,000 kronor.

Nu hade emellertid överstyrelsen i det föregående föreslagit, att ämnet
hushållsgöromål fortfarande skulle upptagas å seminariernas undervisningsplan
och att anslag til ordinarie lärarinnor i ämnet skulle finnas upptaget
å seminariernas avlöningsstater. Till följd härav ansåge överstyrelsen,
att här ifrågavarande summa borde kunna avsevärt minskas. Överstyrelsen
hade ansett, att en ordinarie lärarinna i hushållsgöromål borde finnas
vid varje dubbelseminarium, där kvinnliga elever undervisades, alltså vid
seminarierna i Falun, Göteborg, Lund, Stockholm och Lanea, Visserligen
funnes för närvarande icke möjligheter att inom seminarielokalerna i Göteborg
och Lund anordna undervisning i ämnet, då dessa seminarier hittills
varit manliga och saknade skolkökslokaler. Till att börja med borde därför
dessa seminarier ordna sin undervisning i samarbete med folkskolestyrelserna
i respektive städer oph tillsättandet av den ordinarie lärarinnan kunde

139

Kuncjl. Maj:ts proposition Nr JOO.

måhända anstå någon tiel. Då det emellertid här gällt att skissera kostnaderna
för en framtida och bestående organisation, hade det synts överstyrelsen
lämpligast att i staten för nämnda seminarier upptaga anslag till
ordinarie lärarinnan i ämnet. Vid övriga seminarier, alltså i Karlstad, Linköping,
Luleå och Uppsala, torde icke timtalet för undervisningen i ämnet
bliva tillräckligt stort att motivera anställande av en ordinarie lärarinna.

På grund av vad nu anförts hade överstyrelsen beräknat det anslag, som
erfordrades under här ifrågavarande rubrik, till endast 5,000 kronor.

Även i fråga örn tilläggsarvode till lärare i trädgårdsskötsel vid dubbelseminarium
funne överstyrelsen, att de sakkunniga räknat för lågt. Hittills
hade vid dubbelseminarium utgått ett tilläggsarvode å 800 kronor till lärare

1 trädgårdsskötsel, oavsett om seminariet i fråga haft fullt antal klasser eller
ej. De sakkunniga föresloge nu — utan angivande av de grunder, efter
vilka deras beräkningar därvid skett — att ett tilläggsarvode skulle utgå
med 800 kronor vid seminarierna i Linköping (typ 4 + 4) och Lund (typ

2 + 2 + 2) men med endast 500 kronor vid övriga dubbelseminarier (typ
4 + 2). Mot de sakkunnigas förslag om en sänkning av arvodet för seminarier
av den senast nämnda typen kunde anföras följande. Örn ett dubbelseminarium
förändrades från den nuvarande typen 4 + 4 till typen 4 + 2,
så bomme därigenom trädgårdslärarens arbete icke eller i mycket obetydlig
grad att minskas. Visserligen bleve timtalet för hans undervisningsskyldighet
i seminarieklasserna något mindre, men i stället ökades hans undervisning
i övningsskolan, i den mån dennas utvidgning omfattade sådana klasser,
där undervisning i trädgårdsskötsel bedreves. Och arbetet med trädgårdens
övervakande och skötsel torde icke bli mindre, därför att seminariet
överginge från typen 4+4 till typen 4 + 2. Härvid finge även anmärkas,
att trädgårdslärarna vore bundna vid seminariet även under en stor del av
ferierna dels på grund av arbetet med trädgårdens skötsel, dels på grund av
att barn ur övningsskolan även under sommarferierna erhölle handledning
vid vården av sina trädgårdspareeller. Då därtill bomme, att ifrågavarande
lärare, vilkas avlöning vore synnerligen låg (lön + tjänstgöringspenningar
2,400 kronor samt 3 ålderstillägg ä 300 kronor) säkerligen räknat detta —
kanske under hela deras tjänstetid hittills uppburna — tilläggsarvode såsom
en ordinarie löneförmån, funne överstyrelsen, att en sänkning av ifrågavarande
arvode icke utan tvingande skäl borde företagas. Överstyrelsen
ville därför föreslå, att tilläggsarvode till lärare i trädgårdsskötsel vid dubbelseminarium
måtte liksom hittills utgå med 800 kronor per år. Samma
yrkande hade framkommit från de lärarkollegier, som yttrat sig i denna
fråga.

Då överstyrelsens organisationsförslag omfattade 8 dubbelseminarier och
1 enkelseminarium, föresloge överstyrelsen alltså, att ifrågavarande post
upptoges till 0,500 kronor.

Även vad beträffade posten till särskilda arvoden vid pr ov år sseminarier
torde en höjning vara nödvändig. Överstyrelsen ville erinra därom, att överstyrelsen
i utlåtande den 27 maj 1935 angående 1927 års skolsakkunnigas
utredning och förslag rörande praktisk lärarkurs för blivande lärare framlagt
förslag beträffande provårets omorganisation och därvid bland annat
hemställt, att i anslaget till arvoden vid provårsseminarier även skulle beräknas
anslag för stipendier till lärarkandidater. Med anledning av dels det
ökade antalet lärare vid provårsseminarierna, dels den föreslagna omorganisationen
av provåret finge överstyrelsen hemställa, att nu ifrågavarande

140 Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

post måtte beräknas till 29,000 kronor, därav för stipendier till lärarkandidater
7,000 kronor.

Mot de sakkunnigas beräkningar av seminarieläkarnas arvoden hade
överstyrelsen intet att erinra. Med den jämkning i de sakkunnigas förslag,
som nödvändiggjordes av överstyrelsens avvikande åsikter rörande seminarieorganisationen,
finge överstyrelsen föreslå följande arvoden:

vid folkskoleseminariet i Falun..............kronor 1,700

» » i Göteborg........... » 1,900

» » i Karlstad ........... » 1,800

» » i Linköping.......... » 1,800

» » i Luleå.............. » 1,150

» »i Lund.............. » 1,800

» »i Stockholm.......... » 1,900

» »i Umeå.............. » 1,800

» » i Uppsala............ » 1,800

Summa kronor 15,650

Mot de sakkunnigas förslag till arvoden till seminariebibliotekarier ville
överstyrelsen göra följande erinringar.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle arvodet komma att utgå med 900
kronor vid seminarium av typen 4 + 4 eller 2 + 2 + 2, under det att en
sänkning till 800 kronor skulle ske vid dubbelseminarium av typen 4 + 2.
Emellertid funne överstyrelsen, att bibliotekariernas arbete efter genomförande
av den organisation, som de sakkunniga föresloge, skulle komma att
avsevärt ökas även vid de seminarier, som skulle förvandlas från typen
4 + 4 till typen 4 + 2. Dels skulle nämligen genom det inre arbetets omläggning
seminarieelevernas anlitande av och krav på biblioteket väsentligen
ökas, dels skulle bibliotekariens arbete med övningsskolans bibliotek
få större omfattning än hittills på grund av det större antalet övningsskolklasser.
Överstyrelsen ansåge därför, att det icke skulle vara obefogat med
en höjning av bibliotekariernas arvoden, men ville nöja sig med att föreslå
de nuvarande arvodenas bibehållande, 900 kronor vid dubbelseminarium
och 500 kronor vid enkelseminarium. Anslaget borde alltså beräknas till
(8 X 900 + 500 —) 7,700 kronor.

Arbetet på rektorsexpeditionerna hade under årens lopp alltmera ökats.
De arvoden, som nu utbetalades till biträden vid rektorsexpeditionerna
måste därför anses otillräckliga, och de sakkunnigas förslag i fråga örn dessa
arvoden kunde icke vinna överstyrelsens gillande. De sakkunniga föresloge
visserligen en obetydlig höjning av arvodet vid enkelseminarium och likaså
en höjning vid seminarierna av typen 4 + 4 och 2 + 2 + 2, men däremot
en sänkning för övriga dubbelseminarier. Överstyrelsen ansåge, att det belopp,
700 kronor, som de sakkunniga föresloge för seminarietyperna 4 + 4
och 2 + 2 + 2, även borde gälla för seminarier av typen 4 + 2 och att en
blygsam höjning även borde ske vid enkelseminarium. Överstyrelsen ville
därför i anslutning till sitt förslag till seminarieorganisation hemställa, att
arvodet till biträde vid rektorsexpeditionen måtte utgå med 500 kronor vid
folkskoleseminariet i Luleå och med 700 kronor vid övriga folkskoleseminarier.
Slutsumman för detta anslag skulle alltså lyda på (8 X 700 + 500 —)

6,100 kronor.

Rörande de sakkunnigas förslag till anslag för hyresersättning till rektorer
hade överstyrelsen intet att erinra. Vad åter hyresbidrag till lärare vid se -

141

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

minarierna i Göteborg och Stockholm beträffade, finge överstyrelsen meddela,
att lektorerna vid folkskoleseminariet i Stockholm Eva Ramstedt och
Ruth Wikander hemställt om åtgärder för att de kvinnliga lektorerna vid
folkskoleseminariet i Stockholm (för närvarande två) måtte tillerkännas
hyresbidrag.

Ändamålet nied här ifrågavarande anslag hade varit att bringa avlöningsförmånerna
för seminarielärarna i Göteborg och Stockholm i överensstämmelse
med de förmåner, som från såväl stat som kommun utginge i nämnda
städer till motsvarande lärare vid de allmänna läroverken. En sådan likställighet
mellan lärarna vid seminarierna och läroverken hade ansetts vara
nödvändig med hänsyn till önskvärdheten att kunna rekrytera ifrågavarande
seminarier med fullgoda lärarkrafter, en rekrytering, som skulle ställa
sig svårare, därest bättre ekonomiska villkor erbjödes vid de allmänna läroverken
i samma städer. Att icke hittills hyresbidrag utgått till kvinnlig
ordinarie lektor, hade berott på att någon kvinnlig ordinarie lektor icke
funnits vid läroverken i nämnda städer. Däremot hade hyresbidrag kunnat
utgå till vissa kvinnliga Övningslärare och till kvinnliga vikarierande lektorer.
Av uppgifter i nyssnämnda framställning framginge emellertid, att
hyresbidrag för närvarande utbetalades dels till kvinnliga ordinarie adjunkter
i Stockholm, dels till kvinnlig ordinarie lektor i Göteborg och att i bägge
fallen hyresbidragets belopp vore detsamma för manlig och kvinnlig befattningshavare.
Överstyrelsen funne sig därför böra tillstyrka framställningen.
Detta förorsakade emellertid icke någon höjning av den föreslagna slutsumman
för denna post, 20,000 kronor, vilken syntes vara beräknad med
hänsyn till att hyresbidrag utginge till samtliga lektorer.

Vad anslaget till tillfällig löneförbättring beträffade, krävde överstyrelsens
organisationsförslag en ökning i förhållande till de sakkunnigas med
ungefär 16,000 kronor till 210,000 kronor. Anslaget till provisorisk avlöning
sförbättring torde däremot kunna sänkas till 27,750 kronor.

Med hänvisning till vad överstyrelsen sålunda haft att erinra emot de
sakkunnigas anslagsberäkningar, har överstyrelsen framlagt förslag till
avlöningsstat att gälla efter folkskoleseminariorganisationens fullständiga
genomförande.

Statskontoret har — utöver vad av ämbetsverket enligt det föregående
anförts — uttalat, att överstyrelsens beräkningar av utgifterna vid den nya
organisationens genomförande syntes vara tilltagna i överkant. Statskontoret
saknade emellertid tillräckligt material för att kunna i sitt utlåtande
framställa något direkt förslag till kostnadernas nedbringande.

Delposten till lön och tjänstgöring spenningar bör beräknas med utgångspunkt
från dels de av mig i det föregående lämnade uppgifterna
rörande behovet av ordinarie lärare av olika slag vid de seminarier, som
enligt mitt förslag skola ingå i seminarieorganisationen, dels ock de löner
(inklusive i förekommande fall tjänstgöringspenningar), som enligt numera
tillämpade grunder i avlöningsstaterna för folkskoleseminarierna angivas
för olika slag av befattningshavare. Nämnda delpost bör alltså bereda
täckning för lönerna till

Departe mentschefen.

142 Kungl. Marits proposition Nr 100.

9 rektorer a 7,500 ..............................kronor 67,500

76 lektorer å 5,800 ............................. » 440,800

2 lärare i teckning vid enkelseminarium å 1,950....... » 3,900

7 lärare i teckning vid dubbelseminarium ä 3,510 ..... » 24,570

9 lärare i musik ä 3,510......................... » 31,590

7 lärare i gymnastik med lek och idrott ä 3,380 ...... » 23,660

5 lärarinnor i gymnastik med lek och idrott ä 2,990 ... » 14,950

7 lärare i manlig slöjd ä 2,940 ................... » 20,580

7 lärarinnor i kvinnlig slöjd ä 1,980 ................ » 13,860

5 lärarinnor i hushållsgöromål å 1,980 .............. » 9,900

9 lärare i trädgårdsskötsel ä 2,400 ................. » 21,600

3 lärarinnor i kvinnlig slöjd vid manligt seminariums övningsskola
ä 1,080 ............................ » 3,240

75 övningsskollärare å 3,400 ...................... » 255,000

Summa kronor 931,150

Med sistnämnda belopp, 931,150 kronor, bör alltså förevarande delpost
uppföras.

Delposterna till ålderstillägg och till fyllnadsarvoden åt vikarier beräknar
jag i anslutning till de sakkunnigas förslag till 140,000 kronor,
respektive 30,850 kronor.

Delposten till arvoden till extralärare och timlärare torde, med hänsyn
bland annat till den av mig förordade jämkningen i förslaget till
organisation av seminariet i Lund böra beräknas till ett något högre
belopp än de sakkunniga ifrågasatt, eller till 87,000 kronor.

Jag biträder skolöverstyrelsens förslag i fråga om beräkningen av delposten
till arvoden för undervisning i hushållsgöromål, vilken emellertid
torde kunna något sänkas under det av överstyrelsen föreslagna beloppet,
förslagsvis till 4>500 kronor.

Jag biträder likaledes överstyrelsens uppfattning om att ovanberörda
tillägg sarvoden till lärare i trädgårdsskötsel vid dubbelseminarier, som
nu utgå med 800 kronor, böra utgå med detta belopp även vid dubbelseminarier
av typen 4 + 2. Då i mitt organisationsförslag ingå inalles
7 dubbelseminarier, bör för ändamålet beräknas ett belopp av 5,600
kronor.

Vad beträffar delposten till särskilda arvoden vid provårsseminarier
erinrar jag, att frågan om den praktiska lärarutbildningen hänskjutits
till förnyad utredning. Med hänsyn härtill bör nämnda delpost, med
utgångspunkt från nu gällande grunder men med beaktande av de förändringar
rörande antalet lärartjänster vid provårsseminarierna, som mitt
förslag innebär, beräknas till 22,000 kronor.

Skolöverstyrelsens förslag till beräkning av delposten till arvoden till
seminarieläkare biträder jag med den jämkningen, att arvodet vid folk -

143

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

skoleseminariet i Karlstad, vilket seminarium enligt mitt förslag skulle
anordnas såsom enkelseminarium, minskas från 1,800 kronor till 1,150
kronor och förevarande delpost alltså med 650 kronor till jämnt 15,000
kronor.

Delposten till arvoden till seminariebibliotekarier beräknar jag med
ledning av skolöverstyrelsens förslag till (7 x 900 + 2 X 500 —) 7,300
kronor.

De sakkunniga hava föreslagit, att arvoden till biträden vid rektorsexpeditioner,
vilka nu utgå med 400 kronor vid enkelseminarium och
med 600 kronor vid dubbelseminarium, skulle bestämmas till 450 kronor
vid enkelseminarier av typen 4 och till 550 kronor vid dubbelseminarier
av typen 4 + 2. Överstyrelsen har ifrågasatt ett arvode av 500 kronor
vid förstnämnda seminarier och av 700 kronor vid dubbelseminarier.
Enligt min mening har överstyrelsen icke anfört övertygande skäl för
sitt ändringsförslag, och jag ansluter mig därför till de sakkunnigas beräkningsgrunder.
Förevarande delpost bör alltså uppföras med (2 X 450
+ 7 x 550 =) 4,750 kronor.

Mot de sakkunnigas och skolöverstyrelsens beräkningar av delposten
till hyresersättning till rektorer vid vissa seminarier har jag ingen annan
erinran att göra än att det beräknade beloppet, 16,200 kronor, torde
böra minskas med den hyresersättning av 3,700 kronor, som avsetts för
rektor vid folkskoleseminariet i Stockholm, enär, såsom av det efterföljande
framgår, det ansetts möjligt att även efter omorganisationen utnyttja
rektorsbostaden för sitt nuvarande ändamål, detta i motsats till
vad de sakkunniga antagit. Delposten bör alltså bestämmas till 12,500
kronor.

Det synes mig självklart, att kvinnlig innehavare av lektorstjänst,
likaväl som manlig, bör åtnjuta bidrag från delposten till hyresbidrag
till lärare vid seminarierna i Göteborg och Stockholm. Förevarande
delpost bör i enlighet med de sakkunnigas av överstyrelsen biträdda
förslag beräknas till 20,000 kronor.

Delposterna till tillfällig löneförbättring och provisorisk avlöningsförbättring
beräknar jag till 200,000 kronor, respektive 27,950 kronor.

I övrigt har jag ingenting att erinra mot de sakkunnigas och skolöverstyrelsens
förslag.

Avlöningsstaten för folkskoleseminarierna skulle, vid fullt genomförd
omorganisation, enligt mitt förslag erhålla följande utseende. Till jämförelse
hava även angivits de belopp, varmed vederbörande delposter
nu äro uppförda, ävensom de belopp, som föreslagits av de sakkunniga
och av skolöverstyrelsen, varvid bör uppmärksammas, att den nu utgående
posten: arvoden till extralärare och timlärare icke är jämförbar
med motsvarande föreslagna på grund av den tillfälliga starka beskärning,
seminarieorganisationen för närvarande är underkastad.

144

Kungl. Majlis ''proposition Nr 100.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat:

a. Lön och tjänstgöringspenningar ....

b. Ålderstillägg, förslagsvis.........

c. Fyllnadsarvoden åt vikarier, förslagsvis

2. Avlöningar till tjänstemän å övergångsstat:

a. Lön och tjänstgöringspenningar . . . .

b. Ålderstillägg, förslagsvis.........

c. Fyllnadsarvoden åt vikarier, förslagsvis

3. Avlöningar till tjänstemän å indragnings stat,

förslagsvis..............

4. Arvoden och särskilda ersättningar, be stämda

av Kungl. Majit:

a. Arvoden till extralärare och timlärare.

b. Arvodesförhöjning till vissa extra ordinarie
ämneslärare, förslagsvis......

c. Understöd till extra ordinarie lärare vid
förfall på grund av sjukdom, förslagsvis

d. Arvoden till timlärare och extra övnings skollärare

för undervisning vid studentkurser,
förslagsvis............

e. Arvoden för undervisning i hushållsgöromål
... i ...... ......... .

f. Tilläggsarvoden till lärare i trädgårdsskötsel
vid dubbelseminarier......

g. Särskilda arvoden vid provårsseminarier

h. Tilläggsarvoden till lärare vid de vid
vissa seminarier anordnade kurser för
utbildande av kyrkomusiker, förslagsvis

5. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal:

a. Arvoden till seminarieläkare......

b. » » seminariebibliotekarier . .

c. » » biträden vid rektorsexpe ditioner.

........

6. Särskilda löneförmåner till ordinarie och

icke-ordinarie tjänstemän:

a. Hyresersättning till rektorer vid vissa

seminarier.................

b. Hyresbidrag till lärare vid seminarierna
i Göteborg och Stockholm, förslagsvis .

c. Tillfällig löneförbättring, förslagsvis . .

d. Provisorisk avlöningsförbättring, förslagsvis
..................

Summa kronor

Budgetåret 1935/1936	De sak-kunniga	Skolöver- styrelsen	Departe- ments- chefen
1,031,920	876,570	963,710	931,150
200,000	140,000	144,000	140,000
36,080	30,430	31,290	30,850
29,500	_	_	_
7,400	—	—	—
100	—:	—	—
4,800	—	-	—
40,800	85,000	95,000	87,000
5,000	—	—	—
1,000	1,000	1,000	1,000
18,700	—	—	—
3,300	4,700	5,000	4,500
6,400	4,100	6,400	5,600
18,600	18,600	29,000	22,000
4,200	4,200	4,200	4,200
14,100	14,500	15,650	15,000
8,900	6,300	7,700	7,300
6,100	4,600	6,100	4,750
14,500	16,200	16,200	12,500
14,000	20,000	20,000	20,000
222,780	194,000	210,000	200,000
21,120	29,800	27,750	27,950
1,709,300	1,450,000	1,583,000	1,513,800

145

Kungl. Marits proposition Nr 100.

Förevarande anslag kan alltså vid bifall till mitt förslag efter omorganisationens
fullständiga genomförande beräknas till 1,513,800 kronor,
innebärande en minskning med 148,700 kronor i förhållande till motsvarande
nu utgående belopp, 1,662,500 kronor, vilken summa erhålles
genom att minska slutsumman av den gällande avlöningsstaten med de
ovannämnda posterna 2 a—c, 3 och 4 b.

Omkostnader.

För ifrågavarande ändamål är nu uppfört ett förslagsanslag av 267,700
kronor, vilket disponeras på följande sätt:

Utgifter:

1. Expenser, förslagsvis.........................kronor 221,300

2. Övriga utgifter:

a. Trädgårdarnas underhåll och skötsel,

förslagsvis....................kronor 47,800

b. Särskilda kurser och föreläsningar

m. m., förslagsvis.............. » 3,750 » 51,550

3. Reseersättningar, förslagsvis.................... » 10,000

4. Oförutsedda behov, » *_3,500

Summa kronor 286,350

Särskilda uppbördsmedel:

1. Upplåtelse av lokaler, ersättning för

lyse m. m......................kronor 4,050

2. Inkomster av trädgårdarna......... » 14,600 kronor 18,650

Nettoutgift kronor 267,700

1932 års seminariesakkunniga hava ansett sig ej böra räkna med anslag
till reseersättningar, vilket hänförde sig till övergångsförhållanden,
och ej heller med anslag till oförutsedda behov, eftersom omkostnadsanslaget
hade förslagsanslags natur.

Den omkostnadsstat, som efter omorganisationens fullständiga genomförande
enligt de sakkunnigas förslag bör fastställas för folkskoleseminarierna,
åskådliggöres medelst efterföljande specificerade tablå:

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 100.

146

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

Folkskole- seminarium		U t g i f	ter		Särskilda uppbördsmedel	Erfor- derligt anslags- belopp
Expenser	Övriga utgifter	Summa utgifter	Upplå-telse av lokaler, ersätt-ning för lysem.m.	Inkom-ster av trädgår-darna m. m.	Summa inkom- ster
Bräns-le, lyse och vatten	Övriga expen- ser	Trädgår-darnas under-håll och skötsel	Särskil-da kurser och före-läsningar
Umeå.....	9,600	11,000	4,360	121,540	26,500	100	2,400	2,500	24,000
Falun.....	.11,000	11,400	5,500	1 800	28,700	—	1,700	1,700	27,000
Uppsala ....	11,500	11,000	4,800	i132,500	29,800	—	1,000	1,000	28,800
Stockholm , .	10,200	11,200	350	1 700	22,450	2,700	50	2,750	19,700
Linköping . . .	10,000	11,850	7,100	1 700	29,650	50	2,800	2,850	26,800
Göteborg . . .	7,400	11,800	2,000	143,000	24,200	800	300	1,100	23,100
Lund.....	8,500	11,200	6,200	142,900	28,800	250	1,550	1,800	27,000
Karlstad . . .	11,000	8,000	4,100 ''	5 500	23,600	100	700	800	22,800
Summa	79,200	87,450	34,410	12,640	213,700:	4,000	10,500	14,500	199,200

1 Därav för simundervisning 500 kronor. — 2 Därav för särskild kurs i finska språket 840
kronor. — 8 Därav för anordnande av undervisning i hushållsgöromål åt flickor i seminariets
övningsskola 1,750 kronor. — 4 Därav för anordnande av undervisning i hushållsgöromål åt
flickor i seminariets övningsskola och för kvinnliga elever i seminariet 2,200 kronor. — 5 Därav
för simundervisning 300 kronor.

Anslaget borde bestämmas till i runt tal 200,000 kronor. Örn ovannämnda
båda nu uppförda poster till reseersättningar och till oförutsedda
behov frånräknades, skulle de sakkunnigas förslag medföra en anslagsminskning
av (267,700 — 10,000 — 3,500 — 200,000 =) 54,200 kronor.

Enligt nu gällande grunder skola utgifter för lokalhyra m. m. bestridas
av statens allmänna fastighetsfond.

Sålunda utginge, anföra de sakkunniga, vid folkskoleseminariet i Lund
avgäld med 1,630 kronor för ett åt seminariet upplåtet jordområde och
vid folkskoleseminariet i Göteborg lokalhyra med 2,000 kronor för vissa
lokaler. Sagda belopp skulle även vid ett bifall till de sakkunnigas förslag
bestridas av fastighetsfonden. Enligt verkställda beräkningar torde
det emellertid vid Göteborgsseminariet vara erforderligt att för övningsskolans
behov förhyra ytterligare 2 rum utöver de nu förhyrda. Med
hänsyn härtill syntes lokalhyran vid nämnda seminarium böra ökas från
nuvarande 2,000 kronor till uppskattningsvis 3,000 kronor, att gäldas
av statens allmänna fastighetsfond. Av sagda fond skulle sålunda vid
bifall till de sakkunnigas förslag gäldas sammanlagt (1,630 + 3,000 —)
4,630 kronor till lokalhyror m. m. vid folkskoleseminarierna.

Skolöverstyrelsen har funnit de sakkunnigas beräkningar i stort sett
riktiga.

Dock torde böra anmärkas, att utgifterna för bränsle säkerligen vissa
år kunde stiga åtskilligt utöver vad de sakkunniga beräknat. Å andra
sidan kunde vissa belopp, som de sakkunniga nu upptagit under rubri -

147

Kungl. May.ts ''proposition Nr 100.

ken »särskilda kurser och föreläsningar», i enlighet med vad överstyrelsen
förut vid tal om arvoden för undervisning i hushållsgöromål framhållit,
överföras till avlöningsstaten, och överstyrelsen ansåge därför, att
den i översikten angivna slutsumman för omkostnadsstaten torde visa
sig vara tillräcklig för att täcka omkostnaderna vid den seminarieorganisation,
som de sakkunniga förordat.

Då överstyrelsen föreslagit ett något större antal seminarieavdelningar
än de sakkunniga, måste överstyrelsen givetvis även i sina kostnadsberäkningar
komma till ett större belopp för omkostnadsstaten. Denna
ökning kunde uppskattas till i runt tal 30,000 kronor, och överstyrelsen
ansåge alltså, att anslaget till omkostnader för folkskoleseminarierna
borde upptagas till 230,000 kronor, vilket i förhållande till anslaget för
budgetåret 1935/1936 betydde en minskning med i runt tal 25,000 kronor.

Mot de sakkunnigas beräkningar rörande utgifter till lokalhyror m. m.
hade överstyrelsen intet att erinra.

Beträffande statskontorets utlåtande hänvisas till det föregående.

De sakkunnigas beräkningar torde kunna godtagas som underlag för
den blivande årliga omprövningen av seminariernas behov av anslag
till omkostnader. Då jag räknat med ett seminarium mer än de sakkunniga
men med en examinationsavdelning mindre än skolöverstyrelsen,
uppskattar jag förevarande anslag till 220,000 kronor. Sistnämnda
belopp får anses lämna tillgång till medel jämväl för anordnande av
den av mig i det föregående tillstyrkta kursen i finska språket vid folkskoleseminariet
i Luleå.

Beräkningarna rörande utgifter för lokalhyror torde kunna godtagas.

Materiel, böcker m. m.

1932 års seminariesakkunniga hava beräknat förevarande anslag, vilket
nu utgår med 67,200 kronor, på följande sätt:

Folkskoleseminarium	Böcker, under-visningsmateriel och inventa-rier Kronor	Materiel för undervisning i slöjd och hus-hållsgöromål Kronor	Materiel för lek och idrott Kronor	Summa Kronor
Umeå..............	5,000	2,200	300	7,500
Falun..............	5,000	1,800	300	7,100
Uppsala............	5,000	2,200	300	7,500
Stockholm...........	5,500	2,500	300	8,300
Linköping...........	5,000	2,500	300	7,800
Göteborg............	5,500	2,500	300	8,300
Lund..............	5,000	2,500	300	7,800
Karlstad............	3,500	1,500	200	5,200
Summa kronor	89,500	17,700	2,300	59,500

Departe mentschefen.

148 Kungl. Marits ''proposition Nr 100.

Förevarande anslag kunde efter organisationens genomförande beräknas
till 59,500 kronor eller, i avrundat tal, till 60,000 kronor, innebärande
en anslagsminskning av 7,200 kronor. Att märka vore, framhålla
de sakkunniga, att förevarande anslag i kanske högre grad än de förutnämnda
rönt inverkan av de senare årens starka begränsning av elevantalet
vid seminarierna. Den reella besparingen bleve på grund härav
större än den nyss angivna siffran gåve vid handen.

Skolöverstyrelsen har förklarat sig kunna i stort sett instämma med
vad de sakkunniga enligt ovanstående tablå föreslagit.

Dock ville överstyrelsen framhålla, att det icke vore sannolikt, att
anslaget varje år kunde hålla sig inom ramen för vad de sakkunniga
här beräknat. Överstyrelsen tänkte därvid bland annat på att musikinstrumenten
vid vissa seminarier befunne sig i ett högst otillfredsställande
skick, och att de kostnader, som den nödvändiga nyanskaffningen
och reparationen av instrumenten komme att draga, ingalunda kunde
bestridas ur anslagsbelopp av den storlek, som de sakkunniga angivit.

För den seminarieorganisation, som överstyrelsen föreslagit, erfordrades
utöver de i betänkandet angivna summorna till materiel, böcker
m. m. ungefär 8,500 kronor, och anslaget skulle i så fall upptagas till
(59,500 + 8,500 =) 68,000 kronor.

Vad statskontoret i ärendet anfört, framgår av det ovanstående.

Med hänsyn till att jag föreslagit ett enkelseminarium mer än de sakkunniga,
torde förevarande anslag, med utgångspunkt i övrigt från de
sakkunnigas kalkyler, kunna uppskattningsvis beräknas till 65,000 kronor.

Stipendier.

Enligt gällande bestämmelser har skolöverstyrelsen att meddela beslut
rörande beloppet av det anslag till stipendier, som skall tillkomma varje
seminarium, samt rörande antalet av de elever vid varje seminarium,
till vilka stipendier anses böra utgå. Vid bestämmandet av nämnda anslagsbelopp
skall hänsyn tagas dels till graden av elevernas understödsbehov,
dels ock till deras kostnader för resa fram och åter mellan seminariestaden
och hemorten. Stipendium må endast tilldelas elev, som är
verkligt behövande.

1932 års seminariesakkunniga anföra, att under de senare åren stipendier
vid folkskoleseminarierna utdelats med i genomsnitt något över 75
kronor per vid höstterminens början inskriven elev. Med utgångspunkt
härifrån och från att varje seminarieklass komme att omfatta 24 elever
beräknade de sakkunniga, att förevarande anslag vid fullt genomförd
omorganisation skulle behöva uppföras med ett belopp av 86,400 kronor.
Då anslaget under innevarande budgetår vore uppfört med 75,500 kronor,
skulle alltså uppstå en anslagsökning med 10,900 kronor. Emellertid

149

Kungl. Marits -proposition Nr 100.

vore att märka, att beloppet å 75,500 kronor hänförde sig till nuvarande
exceptionella organisatoriska förhållanden vid folkskoleseminarierna.

Skolöverstyrelsen har anfört följande:

Med samma beräkningsgrund, som de sakkunniga använt, skulle anslaget
för den organisation, som överstyrelsen föreslagit, upptagas till
93,600 kronor, d. v. s. 7,200 kronor högre än motsvarande summa i de
sakkunnigas förslag.

I anvisningarna till de föreslagna undervisningsplanerna betonade de
sakkunniga på flera ställen vikten av att studieutfärder anordnades för
seminariets elever. Överstyrelsen instämde i de sakkunnigas uppskattande
av studieutfärdernas stora värde för lärarutbildningen, men ville framhålla,
att rätt stora svårigheter kunde yppa sig vid anordnande av dessa
färder, så länge seminarierna icke disponerade något anslag för ändamålet.
De flesta elever vid seminarierna ägde en mycket svag ekonomi,
och det vore överstyrelsens åsikt, att ett särskilt anslagsbelopp måste
ställas till seminariernas förfogande, därest studieutfärderna skulle kunna
göras till en permanent institution och ingå som ett verksamt led i utbildningsarbetet.
Lärarkollegiet vid folkskoleseminariet i Karlstad hade
i sitt utlåtande över de sakkunnigas betänkande föreslagit, att varje
seminarium måtte erhålla ett bidrag av förslagsvis 300 kronor för att
minska elevernas kostnader vid studieutfärder och att detta bidrag
skulle utgå ur stipendieanslaget. Överstyrelsen ville biträda detta förslag
och hemställde alltså, att av stipendiemedlen ett visst belopp —
förslagsvis 300 kronor per dubbelseminarium och 200 kronor för enkelseminarium,
sammanlagt 2,600 kronor — måtte kunna av rektor efter
överstyrelsens bestämmande disponeras såsom bidrag till bestridande av
kostnaderna för seminariernas studieutfärder.

I sina beräkningar av stipendieanslagets storlek hade de sakkunniga
icke tagit hänsyn till att stipendiebeloppen under de senaste åren varit
högst betydligt nedskurna på grund av hänsyn till det statsfinansiella
läget. På grundval av ett yttrande från statens organisationsnämnd
nedsattes stipendieanslaget av 1932 års riksdag med 25 procent. Sedan
granskningsnämnden föreslagit en ytterligare nedsättning med 50,000
kronor, beviljade 1933 års riksdag ett anslag av 105,000 kronor, vilket
betydde en minskning av anslaget med ungefär 50 procent i förhållande
till anslaget för läsåret 1931—1932. Ett efter liknande grunder beräknat
anslag har utgått för budgetåren 1934/1936.

Då emellertid denna nedsättning av anslaget torde ha avsetts vara
av mera temporär natur, funne överstyrelsen, att de sakkunniga hade
bort räkna med ett större belopp än vad som skett för här ifrågavarande
ändamål. Såvida beräkningen skedde efter de grunder, som tilllämpats
före anslagets nedskärande, borde anslaget till stipendier folden
seminarieorganisation, som överstyrelsen föreslagit, beräknas till
187,200 kronor. Örn härtill Indes det anslag för underlättande av studiefärders
anordnande, som överstyrelsen förordat — 2,600 kronor — komme
det erforderliga anslagsbehovet att uppgå till 189,800 kronor eller i runt
tal 190,000 kronor, örn däremot 1932 års beräkningsgrunder tillämpades,
skulle anslagssumman komma att utgöra (140,400 + 2,600 =) 143,000
kronor. Överstyrelsen, som ville föreslå att en återgång till de tidigare
stipendiebeloppen måtte ske i två etapper, räknade i det följande med
sistnämnda belopp.

Departe mentschefen.

150 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 100.

Beträffande vad statskontoret anfört, hänvisas till det ovanstående.
Anmärkas må, att ämbetsverket uttalat, att anslagen till stipendier borde
åtminstone icke tills vidare ökas i den omfattning, överstyrelsen föreslagit.

Det är även enligt min mening önskvärt, att en successiv återgång
till förut till stipendier vid folkskoleseminarierna utgående anslagsbelopp
kommer att ske under de närmaste åren. Jag anser mig dock böra vid
förevarande beräkningar utgå från nu gällande anslagsgrunder. Med den
av mig förordade seminarieorganisationen torde i så fall behovet av
stipendiemedel kunna beräknas till det av de sakkunniga angivna beloppet
av 86,400 kronor. Jag har emellertid ingenting att erinra mot
överstyrelsens förslag om att redan i detta sammanhang räkna med anvisande
av 300 kronor per dubbelseminarium och 200 kronor per enkelseminarium
såsom bidrag till bestridande av kostnaderna för elevernas
studiebesök. Inalles skulle vid bifall till mitt förslag till seminarieorganisation
härför erfordras 2,500 kronor.

Följaktligen skulle stipendieanslaget kunna här uppskattas till (86,400
+ 2,500 =) i runt tal 89,000 kronor.

Sammanfattning.

De nuvarande för folkskoleseminarierna uppförda statsanslagen i jämförelse
med de av de sakkunniga, skolöverstyrelsen, respektive av mig
tillstyrkta anslagen framgå av nedanstående sammanställning: I

Anslag	Anslag för budgetåret 1935/1936 Kronor	Enligt de sakkunnigas förslag Kronor	Enligt skol-överstyrel-sens förslag Kronor	Enligt de-partements-chefens förslag Kronor	Ökning (+), resp. minsk-ning (—) i förh. till anslag f. 1935/1936 Kronor
Folkskoleseminarier: Avlöningar, förslag sanslag ....	1,709,300	1,450,000	1,583,000	1,513,800	— 195,500
Omkostnader, jörslagsanslag . .	267,700	200,000	230,000	220,000	— 47,700
Materiel, böcker m. m., reserva-tionsanslag ...........	67,200	60,000	68,000	65,000	— 2,200
Stipendier, reservationsanslag . .	75,500	86,400	143,000	89,000	+ 13.500
Summa	2,119,700	1,796,400	2,024,000	1,887,800	- 231,900

I likhet med de sakkunniga och skolöverstyrelsen vill jag framhålla,
att en jämförelse med innevarande års anslag, som äro avsevärt beskurna
på grund av rådande tillfälliga förhållanden, är vilseledande, då det
gäller att visa i vad mån den föreslagna organisationen blir billigare
än den nu gällande. Till belysande härav må framhållas, att de sak -

151

Kungl. May.ts proposition Nr 100.

kunniga beräknat antalet elever vid folkskoleseminarierna under läsåret
1935—1936 till endast 43 procent av det antal elever, för vilket de nuvarande
folkskoleseminarierna äro avsedda. Ovanstående kostnadssiffror
bygga däremot på det antagandet, att seminarieorganisationen till fullo
utnyttjas. Detta innebär, att den verkliga besparingen är väsentligt
större, än den nyss anförda siffran av 231,900 kronor ger vid handen.

Engångsutgifter.

1932 års seminariesakkunniga hava anfört följande:

Vid ett genomförande av de sakkunnigas förslag erfordrades dels vissa
smärre omändringsarbeten i ett pär av de nuvarande seminariebyggnaderna,
dels och vid ett par seminarier ytterligare undervisningsmateriel
för den utökade övningsskolan. Till sistnämnda seminarier torde kunna
överflyttas erforderlig undervisningsmateriel från exempelvis det nedlagda
folkskoleseminariet i Kalmar eller från de småskoleseminarier, som enligt
de sakkunnigas mening skulle indragas. Erfordrades härutöver utgifter för
berörda ändamål, torde dessa utan olägenhet kunna täckas av vederbörande
seminariers löpande anslag till omkostnader och till materiel, vartill
hänsyn torde böra tagas vid anslagsberäkningen under övergångstiden. Till
sådana utgifter kunde hänföras kostnader för bänkar och erforderlig övrig
lokalutrustning för den utvidgade övningsskolan.

Vad anginge erforderliga ändringsarbeten i de nuvarande seminariebyggnaderna,
hade de sakkunniga funnit, att folkskoleseminariebyggnaderna i
Uppsala, Linköping och Falun torde kunna utan vidare användas för de
ändamål, de sakkunniga angivit.

Vid folkskoleseminariet i Stockholm erfordrades för övningsskolan ytterligare
4 klassrum utöver de nu disponerade. Dessa torde kunna åvägabringas
genom att för ändamålet använda rektorsbostaden. Kostnaderna
för härav föranledda omändringsarbeten hade de sakkunniga ansett kunna
begränsas inom en kostnadsram av 6,000 kronor.

Folkskoleseminariebyggnaden i Lund, som nu vore inrättad för manliga
elever, skulle enligt de sakkunnigas förslag inrymma samseminarium. Lokalerna
syntes utan ändringsarbeten lämpa sig för detta ändamål. De sakkunniga
hade enligt det föregående anfört, att för tillgodoseende av blivande
utrymmesbehov ämnesrum vid förevarande seminarium torde för
seminarieelevernas undervisning böra komma till användning i stället för
klassrum. Kostnaderna härför hade beräknats till 750 kronor.

Folkskoleseminariebyggnaden i Göteborg, som nu vore avsedd för manliga
elever, skulle enligt förslaget användas till samseminarium. Utgifterna
för härav föranledda ändringsarbeten beräknade de sakkunniga till

6,000 kronor.

För anordnande av en slöjdsal för manliga elever vid det nuvarande
kvinnliga folkskoleseminariet i Umeå, vilket enligt förslaget skulle förvandlas
till samseminarium, torde erfordras ett belopp av 2,500 kronor.

För vissa mindre ändringsarbeten vid det manliga folkskoleseminariet
i Karlstad, vilket enligt de sakkunnigas förslag skulle tjänstgöra såsom
samseminarium, syntes ett belopp av 2,000 kronor vara tillfyllest.

Vid ett genomförande av de sakkunnigas förslag erfordrades sålunda följande
engångskostnader, nämligen

152

Kungl. Majlis proposition Nr 100.

vid folkskoleseminariet i Stockholm.................kronor 6,000

» » i Lund..................... » 750

» » i Göteborg.................. » 6,000

* » i Umeå.................... » 2,500

» » i Karlstad .................. » 2,000

Summa kronor 17,250

Skolöverstyrelsen har anfört, att det icke varit möjligt för överstyrelsen
att göra noggranna beräkningar rörande de engångsutgifter, som för en
kommande organisation bleve erforderliga på grund av övningsskolans utvidgning
och på grund av vissa seminariers förändring till samseminarier.
De siffror, som de sakkunniga anförde, syntes icke kunna läggas till grund
för beräkningar häröver, då de endast vore summariskt angivna utan att
åtföljas av några uppgifter rörande de ifrågavarande arbetenas omfattning.

Lärarkollegiet vid folkskoleseminariet i Stockholm hade framhållit, att
rektorsbostaden icke skulle behöva tagas i anspråk för övningsskolan, då
tillräckliga utrymmen utan nämnvärda kostnader stöde att uppbringa inom
seminariebyggnaden.

De beräknade kostnaderna för införande av system med ämnesrum vid
folkskoleseminariet i Lund skulle enligt därvarande lärarkollegiets åsikt
bliva otillräckliga. Om lokalerna skulle inrymma seminarietypen 2 + 2 + 2,
skulle detta medföra ett behov av en ny gymnastiksal och 3 å 4 nya
klassrum.

I skrivelse till skolöverstyrelsen den 15 oktober 1931 hade byggnadsstyrelsen
beräknat de kostnader, som skulle erfordras, därest folkskoleseminariet
i Lund skulle förändras till samseminarium, till 18,600 kronor.
De föreslagna ändringsarbetena omfattade dels anordnande i vindsvåningen
av lokaler för skolkök och kvinnlig slöjd, vilket skulle draga en
kostnad av 15,150 kronor, dels anordnande av toalettavdelning för kvinnliga
elever, beräknat till 1,500 kronor. Därjämte beräknade byggnadsstyrelsen
till oförutsedda utgifter, ritningar och kontroll 1,950 kronor.

Ändringsarbeten vid folkskoleseminariet i Göteborg beräknades av de
sakkunniga till 6,000 kronor. Som jämförelse ville överstyrelsen nämna, att
1929 års seminariesakkunniga beräknat kostnaderna för seminariets förändring
till samseminarium, varvid framlagts tvenne alternativ, ett större
å 272,400 kronor, vilket dock upptoge en del arbeten, som ej stöde i omedelbart
samband med här föreliggande fråga, och ett mindre, som belöpte sig
på 9,900 kronor.

För anordnande av en slöjdsal för manliga elever vid folkskoleseminariet
i Umeå erfordrades enligt de sakkunnigas mening ett belopp av 2,500 kronor.
Detta belopp ansåge emellertid vederbörande lärarkollegium för litet.
Utom en sal för träslöjd behövdes virkesrum och materielrum med inredning
och utrustning. Enligt t. f. länsarkitektens mening skulle detta icke
kunna anordnas på vinden, utan nämnda lokaler skulle förläggas till en
vaktmästarsbostad. Därtill komme inredning av metallslöjdsal och vissa
ändringar i avklädningsrummen. Kostnaderna hade beräknats till 12,000
kronor. Ytterligare utredning vore erforderlig.

1929 års seminariesakkunniga hade beräknat kostnaden för förändring

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100. 153

av seminariet i Umeå till samseminarium och uppskattat den till 11,200
kronor.

Då överstyrelsen tänkt sig, att seminariet i Karlstad fortfarande skulle
vara avsett endast för manliga elever, funne överstyrelsen icke några ändringsarbeten
därstädes erforderliga.

Av det nu sagda torde enligt överstyrelsens mening tydligt framgå, att
en ny utredning vore nödvändig rörande de engångskostnader, som bleve
förbundna med den föreslagna omorganisationen av folkskoleseminarierna.
Då riksdagens beslut i omorganisationsfrågan sannolikt icke kunde väntas
förrän mot slutet av vårterminen 1936, torde det icke bliva möjligt att före
höstterminens början vidtaga de ifrågasatta arbetena, och de seminarier,
som berördes härav, torde alltså under alla förhållanden få söka reda sig
med provisoriska anordningar under läsåret 1936—1937. Till 1937 års riksdag
borde emellertid detaljerade förslag i ärendet föreligga.

Till engångskostnader för en omorganisation av folkskoleseminarierna
hörde givetvis även de utgifter i form av flyttningsersättningar, som skulle
utgå till lärare, som förflyttades från de nedlagda seminarierna. De sakkunniga
hade ansett sig icke böra upptaga dessa kostnader i sina beräkningar.
En preliminär beräkning gåve vid handen, att för detta ändamål torde erfordras
cirka 29,000 kronor enligt de sakkunnigas organisationsförslag och

17,000 kronor enligt överstyrelsens förslag.

De föreliggande preliminära uppgifterna rörande engångskostnaderna för
iordningställande av lokaler vid den nya seminarieorganisationens genomförande
giva vid handen, att det i varje fall icke kan bliva fråga örn något
mer avsevärt anslagsbehov för detta ändamål. Jag delar överstyrelsens uppfattning
om önskvärdheten av en ytterligare utredning rörande dessa detaljspörsmål.
Såsom av överstyrelsens yttrande framgår, är det icke nödvändigt
att nu i samband med ett avgörande i huvudfrågan fatta beslut rörande
ifrågavarande ändringsarbeten. Med avseende å den erforderliga ytterligare
utredningen vill jag framhålla, att denna utredning i likhet med den av de
sakkunniga verkställda bör avse endast sådana arbeten, som omedelbart
föranledas av den nya organisationen.

Jag återkommer i ett senare sammanhang till frågan om anvisande av
medel till bestridande av de av överstyrelsen berörda flyttningsersättningarna.

Här torde böra påpekas, att något förslag ej föreligger rörande huru med
folkskoleseminariets i Kalmar fastighet bör förfaras. Denna fråga, som ej
lärer behöva avgöras under år 1936, torde böra göras till föremål för utredning.

Departe mentschefen.

154

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 100.

B. Småskoleseminarierna.

I riksstaten äro nu för småskoleseminarierna uppförda bland annat föl -

jande anslag, nämligen till

Småskoleseminarier: Avlöningar...................kronor 253,500

» : Omkostnader.................. » 73,700

» : Materiel, böcker m. m........... » 16,400

» : Stipendier.................... » 15,000

Nämnda anslag disponeras på sätt av det efterföljande framgår.

Avlöningar.

1932 års seminariesakkunniga hava beräknat de i avlöningsstaten för
småskoleseminarierna nu uppförda posterna på följande sätt:

Med utgångspunkt från bland annat de av de sakkunniga för seminarielärarna
föreslagna lönerna, hava delposterna till lön och tjänstgöring spenningar,
ålderstillägg samt jyllnadsarvoden åt vikarier, vilka nu äro upptagna
med 132,800 kronor, 23,560 kronor, respektive 7,400 kronor, beräknats
till 21+1,800 kronor, 1+7,000 kronor, respektive 8,600 kronor.

Delposten till arvode till kvinnlig extra övningsskollärare vid seminariet
i Haparanda skulle utgå vid bifall till de sakkunnigas förslag i övrigt men
delposten till arvoden åt extra lärare under tjänstledighet på grund av sjukdom,
som nu vore uppförd med förslagsvis 600 kronor, kunde bibehållas vid
samma belopp.

Vid beräkningen av delposten till arvoden till timlärare, som med hänsyn
till den nuvarande starka begränsningen av småskoleseminariernas verksamhet
vore uppförd med ett belopp av endast 20,120 kronor, hade de sakkunniga
haft att taga hänsyn till vad ovan föreslagits i fråga om antalet
ordinarie lärare. De sakkunniga hade med utgångspunkt från den av dem
föreslagna avlöningen för adjunkt vid småskoleseminarium räknat med ett
arvode för timlärare i kunskapsämne av 140 kronor för manlig, respektive
130 kronor för kvinnlig timlärare per veckotimme i stället för det nuvarande
arvodet av 110 kronor, respektive 100 kronor. Däremot hade de utgått
från att de nuvarande arvodena till timlärare i övningsämnen skulle
vara oförändrade. Därvid förutsattes, att för sådan undervisning i största
möjliga utsträckning användes tillgängliga lärarkrafter vid andra läroanstalter
å den ort, där vederbörande småskoleseminarium vore beläget.

Med ledning av nyss angivna grunder hade beräknats följande kostnader,
i avrundade tal, för extra lärartimmar:

vid småskoleseminariet i Luleå.....................kronor 17,600

» » i Härnösand................. » 7,000

» » i Falun.................... » 7,000

» » i Skara ................... » 12,400

» » i Växjö.................... » 12,400

» » i Landskrona................ » 12,400

Summa kronor 68,800

Förevarande delpost borde sålunda vid fullständigt genomförd omorganisation
av småskoleseminarierna och under förutsättning, att dessa vore

155

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

i full verksamhet, uppföras med ett belopp av 68,800 kronor, motsvarande
en anslagsökning med 48,680 kronor.

Liksom nu vore fallet vid folkskoleseminarierna, torde i avlöningsstaten
för småskoleseminarierna böra uppföras en särskild post till arvoden för
undervisning i hushållsgöromål. Av de småskoleseminariet som skulle ingå
i den nya seminarieorganisationen, saknade seminarierna i Härnösand och
Växjö egna lokaler för sådan undervisning. I likhet med vad de sakkunniga
föreslagit beträffande vissa folkskoleseminarier, som befunne sig i samma
läge, torde nämnda båda småskoleseminarier böra ordna ifrågavarande
undervisning genom överenskommelse med folkskolestyrelsen i vederbörande
stad eller på annat likartat sätt, såvida icke befunnes lämpligare, att
seminariet utrustades med egna lokaler för ändamålet. De sakkunniga beräknade
i det följande under anslaget till omkostnader medel för gäldande
av i sådant fall ifrågakommande ersättning. För de återstående småskoleseminarierna
borde emellertid under nyssnämnda delpost beräknas medel
till arvoden för undervisning i ämnet genom småskoleseminariets egen försorg.
Ifrågavarande arvoden uppskattade de sakkunniga för småskoleseminarierna
i Skara och Landskrona till respektive 450 kronor, för småskoleseminariet
i Falun till 225 kronor och för småskoleseminariet i Luleå till
700 kronor. Förevarande delpost syntes sålunda böra uppföras med 1,825
kronor.

Ur den nu i avlöningsstaten uppförda delposten å 1,200 kronor till tillläggsarvoden
till lärare i trädgårdsskötsel utginge sådant arvode med 300
kronor till lärare i trädgårdsskötsel vid ettvart av dubbelseminarierna, avsett
att utgöra ersättning för skötsel och tillsyn av seminarieträdgården. Då
den av de sakkunniga föreslagna småskoleseminarieorganisationen komme
att omfatta fyra sådana seminarier, borde delposten bibehållas vid det nuvarande
beloppet av 1,200 kronor.

Såsom framgått av det föregående, hade under ett antal år anordnats en
särskild preparandkurs vid småskoleseminariet i Haparanda. De sakkunniga
hade uttalat, att ifrågavarande kurs, som vid bifall till de sakkunnigas
förslag i övrigt borde förflyttas till småskoleseminariet i Luleå, torde böra
bibehållas men att behovet av densamma borde årligen prövas. De sakkunniga
ansåge sig böra åtminstone för närvarande räkna med erforderliga
utgifter för densamma. Dessa utgifter belöpte å dels föreståndar- och lärararvoden,
dels undervisningsmateriel, dels extra utgifter, dels ock stipendier
till eleverna i densamma. Kostnaderna torde i överensstämmelse med principerna
för den nya riksstatsuppställningen böra fördelas på vederbörande
anslag till småskoleseminarierna men därvid, med hänsyn till kursens tillfälliga
karaktär, särskiljas från de normala kostnaderna för ifrågavarande
småskoleseminarium. Med ledning av de kostnadsberäkningar, som lago till
grund för Kungl. Maj:ts beslut den 18 november 1932 örn tilldelande av
anslag till ifrågavarande preparandkurs, hade de sakkunniga beräknat de
Intala kostnaderna för kursen till 5,100 kronor, varav belöpte på arvode
lill föreståndaren 100 kronor, på arvoden till lärare 1,800 kronor, på utgifter
för undervisningsmateriel 150 kronor, pä extra utgifter 50 kronor samt
på elevstipendier (20 stipendier ä 150 kronor) 3,000 kronor. Under förevarande
anslag till avlöningar torde böra uppföras en särskild delpost till
arvoden vid tillfällig preparandkurs vid seminariet i Luleå för bestridande
av sagda arvoden. Delposten borde alltså uppföras med ett belopp av (100
-1- 1,800 =) /,000 kronor. De sakkunniga beräknade i det följande under

156 Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

vederbörande anslag medel till bestridande av kostnaderna i övrigt för kursen
i fråga.

Arvodena till seminarieläkare ansåge de sakkunniga böra beräknas på
principiellt samma sätt som motsvarande arvoden vid folkskoleseminarierna,
sålunda efter normen 225 kronor per seminarieklass och 50 kronor per
övningsskolklass. Med detta beräkningssätt borde delposten till arvoden
till seminarieläkare uppföras med 6,550 kronor, motsvarande en anslagsökning
av 3,150 kronor.

Bibliotekariearvodena borde bestämmas på i stort sett samma sätt som
motsvarande arvoden vid folkskoleseminarierna. Med utgångspunkt från
antalet seminarieklasser och övningsskolklasser vid småskoleseminarierna
hade de sakkunniga beräknat ifrågavarande arvoden till sammanlagt 2,200
kronor, varmed delposten till arvoden till seminariebibliotekarier sålunda
borde uppföras, motsvarande en anslagsökning med 300 kronor.

Vad slutligen anginge delposten till arvoden till biträden vid rektorsexpeditioner,
föresloge de sakkunniga, att nu förevarande arvoden skulle bestämmas
till belopp, som stöde i ungefärlig proportion till motsvarande
arvoden vid folkskoleseminarierna. Förevarande delpost beräknades i enlighet
härmed till ett belopp av 1,600 kronor, vilket motsvarade en anslagsökning
med 800 kronor i jämförelse med det anslag, som med nuvarande
sällsynt låga elevantal utginge för ändamålet.

Ur den nuvarande delposten å 6,000 kronor till hyr eser sättning till rektorer
vid vissa seminarier utginge hyresersättning, varå dyrtidstillägg ej finge
utgå, med 2,000 kronor till envar av rektorerna vid småskoleseminarierna
i Linköping, Skara och Falun. Därest de sakkunnigas förslag till organisation
av småskoleseminarierna bifölles, erfordrades sådan hyresersättning
allenast åt rektor vid småskoleseminariet i Skara, respektive Falun, vadan
ifrågavarande delpost torde kunna sänkas till 5,000 kronor.

Ur den nuvarande delposten å 2,200 kronor till särskilda lönetillägg åt
lärare vid seminarierna i Lycksele och Haparanda utginge enligt gällande
avlöningsbestämmelser lönetillägg med 200 kronor till rektor och vissa
lärare vid sagda seminarier. Behovet av ifrågavarande särskilda lönetilläggsyntes
icke påverkas av vad de sakkunniga föreslagit i fråga örn höjningav
löneförmånerna för vissa lärare vid småskoleseminarierna. Därest emellertid
ifrågavarande seminarier förflyttades till Luleå, torde anledning saknas
att bibehålla nämnda lönetillägg. Anslag för ändamålet behövde sålunda
icke beräknas.

Den tillfälliga löneförbättringen åt rektor och adjunkt vid småskoleseminarium
torde vid bifall till de sakkunnigas nyssberörda förslag om ändrade
löneförmåner för ifrågavarande befattningshavare böra beräknas på
enahanda sätt som för rektor, respektive adjunkt vid realskola. Däremot
borde motsvarande löneförbättring för övningsskollärare vid småskoleseminarium
beräknas på samma sätt som hittills skett. Med utgångspunkt
härifrån hade de sakkunniga beräknat delposten till tillfällig löneförbättring,
som nu utgjorde förslagsvis 41,740 kronor, till ett belopp av förslagsvis

59,000 kronor. Härvid hade de sakkunniga tillämpat nu gällande dyrortsgruppering.

Den provisoriska avlöningsförbättringen för lärarna vid småskoleseminarierna
torde likaledes böra beräknas, i vad anginge adjunkt, till motsvarande
belopp som för adjunkt vid läroverk och, i vad anginge övningsskollärare,
till samma belopp som nu utginge. På grundval härav och med

157

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 100.

utgångspunkt i tillämpliga delar från gällande bestämmelser i övrigt rörande
provisorisk avlöningsförbättring hade de sakkunniga beräknat delposten
till provisorisk avlöningsförbättring, nu förslagsvis 1,620 kronor, till,
inberäknat avrundning av slutsumman, förslagsvis 8,925 kronor.

Den av de sakkunniga föreslagna avlöningsstaten för småskoleseminarierna,
att gälla efter småskoleseminarieorganisationens fullständiga genomförande,
framgår av en nedan intagen sammanställning.

Förslagsanslaget till avlöningar vid småskoleseminarierna skulle, såsom
av nyssberörda sammanställning framgår, kunna efter omorganisationens
fullständiga genomförande fixeras vid ett belopp av 4-4-4,000 kronor. Om det
nu utgående anslaget för jämförelsens skull minskades med nu till avlöningar
till tjänstemän å övergångsstat beräknat belopp, 6,860 kronor, erhölles
en återstod av (253,500 — 6,860 =) 246,640 kronor. De sakkunnigas
förslag skulle sålunda medföra en ökning av de medel, som under innevarande
budgetår utginge för motsvarande ändamål, med (444,000 —
246,640 =) 197,360 kronor.

Vid bedömandet av det nu angivna resultatet borde, anföra de sakkunniga,
hållas i minnet, att småskoleseminarieorganisationen hittills icke varit
i tillfälle att arbeta i den omfattning, vartill den bestämdes av 1932 års
riksdag. Särskilt under innevarande budgetår hade dess verksamhet i avsevärd
grad begränsats, vilket möjliggjort en betydande temporär minskning
av bland annat småskoleseminariernas utgifter för avlöningar. Ovan angivna
belopp av 246,640 kronor gåve alltså en missvisande bild av den
nuvarande seminarieorganisationens utgifter för avlöningar. Den verkliga
anslagsökningen vid ett bifall till de sakkunnigas förslag bleve sålunda
mindre än nyss angivits. Den del av anslagsökningen, som belöpte på utvidgningen
av övningsskolan, kompenserades såsom ovan nämnts av en motsvarande
minskning av statsbidraget till det kommunala folkskoleväsendet.

Skolöverstyrelsen har ifrågasatt följande jämkningar i de sakkunnigas
kostnadsberäkningar:

Delposten till lön och tjänstgöringspenningar beräknades med utgångspunkt
från överstyrelsens organisationsförslag till 250,000 kronor.

Delposten till arvoden till timlärare borde justeras uppåt med hänsyn till
överstyrelsens förslag om särskilda timlärararvoden för undervisning i hushållsgöromål.
Dessa arvoden kunde beräknas till 550 kronor vid dubbelseminarier
och (i medeltal) 300 kronor vid enkelseminarier, dock ej i Lycksele
och Linköping, där ordinarie lärarkraft i ämnet funnes. Arvoden för
extra lärartimmar i det hela skulle beräknas till:

vid seminariet i Strängnäs........................kronor 12,950

» » i Linköping........................ » 7,000

» » i Landskrona....................... » 12,950

» » i Skara........................... » 12,950

» » i Härnösand....................... » 7,300

» » i Lycksele......................... » 9,000

» » i Haparanda................. »_9,300

Summa kronor 71,450

158

Kungl. Majlis ''proposition Nr 100.

Förevarande delpost borde sålunda vid fullständigt genomförd omorganisation
av småskoleseminarierna och under förutsättning att dessa vore i
full verksamhet, uppföras med ett belopp av 71,4-50 kronor. I stället utginge
den av de sakkunniga föreslagna delposten till arvoden för undervisning
i hushållsgöromål med ett belopp av 1,825 kronor.

Tillägg sarvoden till lärare i trädgårdsskötsel borde utgå vid seminarierna
i Strängnäs, Skara och Landskrona med 500 kronor, vid seminariet i Härnösand
med 300 kronor och vid seminariet i Linköping med 100 kronor,
vadan denna delpost borde uppföras med 1,900 kronor.

I avlöningsstaten borde upptagas den nuvarande posten till arvode till
ett biträde för matlagningen vid seminariet i Lycksele, 900 kronor.

Delposterna till arvoden till seminarieläkare, seminariebibliotekarier samt
biträden vid rektorsexpeditioner skulle, med överstyrelsens förslag och enligt
av de sakkunniga eljest föreslagna grunder, draga följande kostnader:

Läkararvoden

vid seminariet i Strängnäs .

» » i Linköping.

» » i Landskrona

» » i Skara . . ..

» » i Härnösand

» » i Lycksele . .

« » i Haparanda

Bibliotekariearvoden

vid seminariet

» »

i Strängnäs .
i Linköping,
i Landskrona
i Skara ....
i Härnösand
i Lycksele . .
i Haparanda

......kronor 1,200

...... » 600

...... » 1,200

...... » 600

...... » 875

Summa kronor 6,550

...... kronor 400

...... > 200

...... » 400

...... » 200

...... » 300

Summa kronor 2,200

Arvoden till biträden vid rektorsexpeditioner

vid seminariet i Strängnäs ........................kronor 300

» » i Linköping............... » ISO

» » i Landskrona ............,.......... » 300

» » i Skara............................ » 300

« » i Härnösand....................... . » 150

» » i Lycksele.......................... » 200

» » i Haparanda........................ » 200

Summa kronor 1,600

Delposten till hyresersättning till rektorer borde med hänsyn till den
föreslagna löneregleringen beräknas till 4,400 kronor, att utgå till rektorerna
i Skara och Linköping.

Då överstyrelsen föreslagit, att seminarierna i Haparanda och Lycksele
skulle vara kvar, borde posten till särskilda lönetillägg åt lärare vid semi -

159

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

minerna i Lycksele och Haparanda fortfarande upptagas med följande belopp,
nämligen för seminariet i Lycksele med 1,000 kronor och för seminariet
i Haparanda med 1,000 kronor, eller sammanlagt 2,000 kronor.

Den av överstyrelsen föreslagna avlöningsstaten, beträffande vilken hänvisas
till sammanställningen här nedan, slutar å ett belopp av i runt tal

457,000 kronor.

Vad statskontoret i ämnet anfört, framgår av det ovanstående.

Delposten till lön och tjänstgöringspenningar beräknar jag på samma
sätt som motsvarande delpost vid folkskoleseminarierna och förutsätter
alltså, att den skall bereda täckning för löner enligt gällande grunder till de
lärare, som enligt det ovanstående skola vara anställda vid småskolesemi -

narierna, alltså för

2 rektorer vid 3-årigt seminarium å 4,900 ..........kronor 9,800

5 » » 2-årigt » å 4,400 .......... » 22,000

22 ämneslärare ä 3,400 .......................... » 74,800

29 övningsskollärare å 3,400 ..................... » 101,600

1 skolköksföreståndarinna....................... » 1,800

Summa kronor 210,000

Såsom av det föregående framgår, har delposten till arvoden till timlärare
av de sakkunniga och skolöverstyrelsen beräknats med utgångspunkt
från att timlärararvodena i kunskapsämnen skulle höjas till följd av den
ändrade löneställningen för ämneslärarna, samt att motsvarande arvoden
åt timlärare i övningsämnen skulle bibehållas vid sin nuvarande storlek.
Då jag i det föregående förklarat mig ej kunna nu tillstyrka löneregleringför
lärarpersonalen vid förevarande undervisningsanstalter, beräknar jag
delposten i fråga med ledning av nu utgående arvodesbelopp. Mot överstyrelsens
förslag i fråga om timlärararvoden för undervisning i hushållsgöromål
har jag ingenting att invända. Vad jag nu anfört medför emellertid
icke några väsentligare ändringar i föreliggande förslag, enär de timlärararvoden,
som av de sakkunniga och skolöverstyrelsen beräknats, till
den övervägande delen avse undervisning i övningsämnen, i avseende å
vilka arvoden någon ändring — frånsett den nyssberörda — icke ifrågasatts.
I anseende härtill och under antagande, att behovet av timlärartimmar
vid det av mig föreslagna enkelseminariet i Växjö blir i det närmaste
lika stort som vid det av överstyrelsen ifrågasatta seminariet i Linköping,
vilket ej upptagits i mitt organisationsförslag, uppskattar jag förevarande
delpost till 70,000 kronor.

Såsom överstyrelsen anfört, föreligger ej behov av den av de sakkunniga
föreslagna posten till arvoden för undervisning i hushållsgöromål, därest
erforderliga timlärararvoden inräknas i delposten till arvoden till timlärare.

Tilläggsarvoden till lärare i trädgårdsskötsel utgå nu allenast vid semina -

Departe mentschefen.

160

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 100.

rier, som hava större trädgårdar, med 300 kronor per sådant seminarium.
Överstyrelsen har utan särskild motivering ifrågasatt, att dessa arvoden
skulle höjas till 500 kronor samt dessutom med reducerade belopp utgå jämväl
vid vissa enkelseminarier. Någon anledning att frångå de nu i ämnet
gällande bestämmelserna finner jag icke föreligga, då vissa seminarieträdgårdar
sannolikt komma att minskas beräknar jag förevarande delpost till
900 kronor.

Den nuvarande delposten till arvode till ett biträde för matlagningen vid
seminariet i Lycksele, torde, vid bifall till mitt förslag i övrigt, böra bibehållas
med 900 kronor.

Då behovet av preparandkursen i Haparanda måste anses vara av extraordinär
natur och, såsom de sakkunniga anfört, lärer böra årligen prövas,
anser jag mig ej böra beräkna medel för detta ändamål i den löpande avlöningsstaten.

Mitt organisationsförslag skiljer sig, som nämnts, från överstyrelsens endast
därutinnan, att det av överstyrelsen föreslagna enkelseminariet i Linköping
skulle ersättas av det av mig föreslagna enkelseminariet i Växjö.
Jag biträder överstyrelsens beräkningar rörande de belopp, varmed delposterna
till arvoden till seminarieläkare, till seminariebibiliotekarier samt
till biträden vid rektor sexpeditioner böra uppföras.

Hyresersättning till rektor utgår nu med 2,000 kronor till envar av rektorerna
vid småskoleseminarierna i Skara, Linköping och Falun. Då sistnämnda
båda seminarier enligt mitt förslag skulle indragas, beräknar jag
förevarande post till endast 2,000 kronor.

Jag biträder överstyrelsens förslag örn bibehållande i avlöningsstaten av
den nuvarande delposten till särskilda lö?ietillägg åt lärare vid seminarierna
i Lycksele och Haparanda, vilken dock bör sänkas till 2,000 kronor.

Mina i det föregående framlagda förslag medföra någon minskning i de
belopp, vartill posterna till tillfällig löneförbättring och provisorisk avlöning
sförbättling beräknats. Jag uppskattar dessa poster till Jf5,000 kronor,
respektive 8,000 kronor.

Mot de sakkunnigas och skolöverstyrelsens anslagsberäkningar i övrigt
har jag icke något att erinra.

Enligt mitt förslag skulle avlöningsstaten för småskoleseminarierna, efter
omorganisationens fullständiga genomförande, te sig som framgår av sammanställningen
å sid. 161. I sammanställningen hava medtagits även de
belopp, varmed vederbörande poster nu äro uppförda, ävensom de belopp,
som av de sakkunniga och av skolöverstyrelsen för ändamålen beräknats
erforderliga.

För jämförelses skull bör vid bedömande av slutsummorna i berörda sammanställning
det för budgetåret 1935/1936 utgående anslaget minskas med
avlöningarna till tjänstemän å övergångsstat, 6,860 kronor, varvid befinnes,
att kostnadsökningen skulle uppgå till (405,350 — 246,640) i runt tal

159,000 kronor.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 100,.

161

	Budget-året 1935/ 1936	De sak-kunniga	Skolöver- styrelsen	Departe- ments- chefen
	Kronor	Kronor	Kronor	Kronor
1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat:
	132,800	241,800	250,000	210,000

	23,560	47,000 ,	47,000	47,000

c. Fyllnadsarvoden åt vikarier, förslagsvis . . .	7,400	8,600	8,600	8,600
2. Avlöningar till tjänstemän å övergångsstat:
a. Lön och tjänstgöringspenningar.......	4,800	—	—	—
	1,260		—	—

c. Fyllnadsarvoden åt vikarier, förslagsvis. . .	800	—	—	—
3. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Maj:t: a. Arvode till kvinnlig extra övningsskollärare
	2,400	_	—	—
b. Arvoden åt extra lärare under tjänstledighet
på grund av sjukdom, förslagsvis......	600	600	600	600
	20,120 1,200	68,800 1,200	71,450	70,000
d. Tilläggsarvoden till lärare i trädgårdsskötsel e. Arvode till ett biträde för matlagningen vid	1,900	900

	900	_	900	900
f. Arvoden för undervisning i hushållsgöromål g. Arvoden vid tillfällig preparandkurs vid	1,825	—	—

seminariet i Luleå (respektive Haparanda) .	—	1,900	1,900	—
4. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal:
	3,400 1,900	6,550 2,200	6,550	6,550
b. Arvoden till seminariebibliotekarier.....	2,200	2,200
c. Arvoden till biträden vid rektorsexpeditioner	800	1,600	1,600	1,600
5. Särskilda löneförmåner till ordinarie och icke-
ordinarie tjänstemän: a. Hyresersättning till rektorer vid vissa semi-	6,000	4,000	4,400	2,000
b. Särskilda lönetillägg åt lärare vid seminari-
erna i Lycksele och Haparanda.......	2,200	—	2,000	2,000
c. Tillfällig löneförbättring, förslagsvis.....	41,740	49,000	49,000	45,000
d. Provisorisk avlöningsförbättring, förslagsvis .	1,620	8,925	8,925	8,000
Summa kronor	253,500	444,000	457,025	405,350

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 100.

162

Omkostnader.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 100.

Det nu för detta ändamål uppförda anslaget disponeras på följande
sätt:

Utgifter:

1. Expenser, förslagsvis..........................kronor 62,800

2. Övriga utgifter:

a. Trädgårdarnas underhåll och skötsel,

förslagsvis......................kronor 8,250

b. Särskilda kurser och föreläsningar, förslagsvis
........................ » 800 » 9,050

3. Oförutsedda behov, förslagsvis............ » 4,730

Summa kronor 76,580.

Särskilda uppbördsmedel:

Hyror, ersättning för lyse m. m. vid småskoleseminariet

i Lycksele.......................... kronor 2,880

Nettoutgift kronor 73,700.

1932 års seminariesakkunniga hava sammanställt följande specificerade
tablå rörande omkostnaderna vid småskoleseminarierna efter den av de
sakkunniga föreslagna organisationens fullständiga genomförande: 1

Småskole- seminarium	Utgifter	Särskilda uppbördsmedel	Erfor- derligt anslag
Expenser	Övriga utgifter	Summa utgifter	Hyror, ersätt-ning för lyse m. m.	In-kom-ster av träd-går-darna	Summa inkom- ster
Bränsle, lyse och vatten	Övriga expen- ser	Träd-gårdarnas underhåll och sköt-sel	Särskilda kurser och före-läsningar
Luleå ....	12,000	1 9,000	4,100	2 920	26,020	_	1,020	1,020	25,000
Härnösand .	4,500	4,300	2,000	8 1,100	11,900	—	300	300	11,600
Falun ....	2,500	4,300	—	O O •*	7,200	—	—	—	7,200
Skara ....	3,600	6,000	1,800	6 500	11,900	—	100	100	11,800
Växjö ....	6,000	6,900	4,800	6 900	18,600	—	2,500	2,500	16,100
Landskrona .	4,500	6,000	2,300	8 500	13,300	—	300	300	13,000
Summa	33,100	36,500	15,000	4,320	88,920	—	4,220	4,220	84,700

1 Därav 50 kronor till extra utgifter för den tillfälliga preparandkursen vid småskoleseminariet
i Luleå.

* Därav 400 kronor till anordnande av simundervisning samt 420 kronor (3 lärartimmar å
140 kronor) till anordnande av frivillig kurs i finska språket enligt i det föregående utvecklat
förslag.

8 Därav 300 kronor till anordnande av simundervisning och 700 kronor till frivillig undervisning
i hushållsgöromål.

* Därav 300 kronor till anordnande av simundervisning.

5 Därav 400 kronor till anordnande av simundervisning och 400 kronor till undervisning i
hushållsgöromål.

6 Därav 400 kronor till anordnande av simundervisning.

163

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

Som kommentarer härtill har anförts bland annat följande:

Utgifterna för underhåll och skötsel av trädgårdarna vid seminarierna

1 Luleå och Växjö bleve rätt avsevärt högre vid dessa seminarier än vid
de övriga. Då de nuvarande trädgårdarna vid nämnda två seminarier
torde bli för stora för de blivande småskoleseminariernas behov, ifrågasatte
de sakkunniga, att de minskades till lämpliga proportioner. Skedde
så, torde de totala omkostnaderna för sagda seminarier och i synnerhet
för Luleåseminariet kunna rätt avsevärt nedbringas. Även i så fall torde
emellertid omkostnaderna för dessa seminarier komma att ställa sig något
högre än vid de övriga seminarierna, varvid emellertid borde beaktas,
att sagda två seminarier komme att disponera förhållandevis bättre
och rymligare lokaler än de återstående.

Förevarande förslagsanslag till omkostnader torde efter den av de
sakkunniga föreslagna småskoleseminarieorganisationens fullständiga genomförande
böra uppföras med ett belopp av i avrundat tal 85,000
kronor. Om det för ändamålet under budgetåret 1935/1936 utgående
förslagsanslaget å 73,700 kronor minskades med det ovannämnda till
oförutsedda behov beräknade beloppet av 4,730 kronor, erhölles en återstod
av 68,970 kronor. De sakkunnigas förslag skulle sålunda komma
att medföra en anslagsökning i förhållande till under innevarande budgetår
för motsvarande ändamål utgående belopp med (85,000 — 68,970 =)
16,030 kronor. Denna anslagsökning vore emellertid skenbar, enär det
för innevarande budgetår uppförda anslaget till omkostnader beräknats
med hänsyn till det nuvarande exceptionellt låga elevantalet i småskoleseminarierna.

Till jörhyrande av lokaler bestredes under budgetåret 1935/1936 av
statens allmänna fastighetsfond följande utgifter, nämligen vid småskoleseminariet
i Strängnäs 200 kronor, vid småskoleseminariet i Linköping
600 kronor, vid småskoleseminariet i Härnösand 600 kronor samt
vid småskoleseminariet i Haparanda 1,150 kronor, sålunda tillhopa 2,550
kronor.

Vid bifall till de sakkunnigas förslag kvarstode endast hyreskostnaderna
vid Härnösandsseminariet, 600 kronor. Däremot torde vid småskoleseminariet
i Skara böra förhyras 3 rum för en kostnad av uppskattningsvis
1,000 kronor samt vid småskoleseminariet i Landskrona

2 rum för en kostnad av uppskattningsvis 700 kronor, sålunda tillhopa
(600 + 1,000 + 700 =) 2,300 kronor. Fastighetsfondens utgifter för lokalhyror
skulle sålunda vid bifall till de sakkunnigas förslag minskas med
250 kronor.

Skolöverstyrelsen har, med tillämpning i huvudsak av de sakkunnigas
grunder för beräkning av omkostnaderna, uppskattat medelsbehovet
härför på sätt av det efterföljande framgår:

164

Kungl. Majlis ''proposition Nr 100.

Departe mentschefen.

Seminarier	Utgifter	Särskilda uppbördsmedel	Erfor- derligt anslag
Expenser	Övriga utgifter	Summa utgifter	Hyror, ersätt-ning för lyse m. m.	In-kom-ster av träd-går-darna	Summa inkom- ster
Bränsle, lyse och vatten	Övriga expen- ser	Träd-gårdarnas underhåll och sköt-sel	Särskilda kurser och före-läsningar
Strängnäs . .	3,500	5,000	3,200	100	11,800		2,000	2,000	9,800
Linköping . .	3,000	4,500	500	‘400	8,400	—	—	—	8,400
Landskrona .	4,500	6,000	2,300	3 500	13,300	—	300	300	13,000
Skara ....	3,600	6,000	2,300	3 500	12,400	—	100	100	12,300
Härnösand	4,500	4,300	2,000	2 400	11,200	—	300	300	10,900
Lycksele . . .	4,500	4,300	500	200	9,500	2,000	—	2,000	7,500
Haparanda .	4,500	1 4,300	500	4 500	9,800	—	—	—	9,800
Summa	28,100	34,400	11,300	2,600	76,400	2,000	2,700	4,700	71,700

1 Därav 50 kronor till extra utgifter för en preparandkurs.

2 » 300 » » anordnande av simundervisning.

3 > 400 »>»> »

4 > 300 > » » » »

Enär överstyrelsen bland avlöningar upptagit arvoden för lärare i
hushållsgöromål, skulle de av de sakkunniga föreslagna kostnaderna för
särskilda kurser i hushållsgöromål vid de olika seminarierna utgå.

Överstyrelsen hade icke — åtminstone för närvarande — funnit sig
böra tillstyrka, de sakkunnigas förslag om en frivillig kurs i finska
språket för vissa seminarieelever. Det härför beräknade beloppet av
420 kronor hade därför uteslutits.

Att omkostnaderna kunnat hållas vid ett belopp, som med 13,000
kronor understege de sakkunnigas förslag på denna punkt, berodde
huvudsakligen på, att de ur omkostnadssynpunkt dyraste seminarierna
i Växjö och Luleå icke inginge i överstyrelsens organisationsplan.

Till förhyrande av lokaler skulle enligt de sakkunnigas förslag behövas
600 kronor i Härnösand, 1,000 kronor i Skara och 700 kronor i
Landskrona. Härtill borde beräknas 400 kronor i Linköping (gymnastiksal),
sålunda tillhopa (600 + 1,000 + 700 + 400=) 2,700 kronor. Det
förutsattes, att seminariet i Haparanda erhölle nybyggnad, och att i
Lycksele och Strängnäs kunde anskaffas erforderligt rumsutrymme inom
seminarieanläggningen. Sedan den nuvarande gymnastiksalen i Strängnäs
förändrats till 2 ordinära lärosalar, uppläte staden utan ersättning
åt seminariet gymnastiksal i den i närheten liggande läroverksbyggnaden.

Beträffande vad statskontoret anfört, hänvisas till det ovanstående.

Såsom av det förut sagda framgår, skiljer sig överstyrelsens förslag
till organisation av småskoleseminarierna från mitt endast därutinnan,
att överstyrelsen föreslagit, att det nuvarande enkelseminariet i Linko -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100. 165

ping skulle kvarligga i denna stad, medan jag ifrågasatt, att det skulle
förflyttas till Växjö.

De av sistnämnda förslag föranledda merkostnaderna under förevarande
anslag torde, med ledning av de sakkunnigas uppgifter, kunna
uppskattas till 7,000 kronor. Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten
på att denna kostnadsökning torde, såsom de sakkunniga betonat, kunna
ej oväsentligt nedbringas genom att den nuvarande, för ett småskoleseminariums
behov alltför stora seminarieträdgården i Växjö förminskas.
Denna fråga torde böra sedermera upptagas till ytterligare utredning
och övervägande.

De av överstyrelsen beräknade kostnaderna torde vidare böra ökas
med ett belopp av i runt tal 400 kronor för bestridande av utgifterna
för den av mig i det föregående förordade frivilliga kursen i finska språket
vid Haparandaseminariet.

Emot överstyrelsens överslagsberäkningar i övrigt har jag icke något
att erinra. Följaktligen uppskattar jag förevarande omkostnadsanslag
till i runt tal 79,000 kronor.

Då småskoleseminariet i Linköping enligt mitt förslag skulle nedläggas,
uppskattar jag utgifterna för erforderliga lokalhyror i likhet med
de sakkunniga till 2,300 kronor.

Materiel, böcker m. m.

1932 års seminariesakkunniga hava, på sätt framgår av en i betänkandet
å sid. 234 intagen tablå, beräknat förevarande anslag till 19,900
kronor.

Skolöverstyrelsen har reviderat de sakkunnigas beräkningar efter sitt
förslag till organisation och beräknat medelsbehovet enligt följande tablå:

Seminarier	Böcker, undervis-ningsmateriel och inven-tarier Kronor	Materiel för undervisning i slöjd och hushålls-göromål Kronor	Materiel för lek och idrott Kronor	Summa Kronor
Strängnäs...............	2,500	1,200	200	3,900
Linköping...............	1,300	600	100	2,000
Landskrona..............	2,500	1,200	200	3,900
Skara..................	2,500	1,200	200	3,900
Härnösand...............	1,300	600	100	2,000
Lycksele................	1,800	900	150	2,850
Haparanda...............	2,000 1	900	150	3,050
Summa	13,900	6,600	1,100	21,600

1 Därav 200 kronor till den tillfälliga preparandkursen.

Statskontorets utlåtande framgår av det föregående.

166

Departe mentschefen.

Kungl. Alarits proposition Nr 100.

Den av mig enligt det ovanstående föreslagna jämkningen i skolöverstyrelsens
förslag till seminarieorganisation torde icke nämnvärt inverka
på beräkningen av förevarande anslag. Jag ansluter mig i allt väsentligt
till överstyrelsens kalkyler och beräknar alltså anslaget till 21,600
kronor.

Stipendier.

Beträffande gällande stipendiegrunder hänvisas till betänkandet sid. 235.

1932 års seminariesakkunniga och skolöverstyrelsen hava, med utgångspunkt
från nämnda grunder och från det beräknade elevantalet i den
nya seminarieorganisationen, uppskattat behovet av anslag till stipendier
till 60,000 kronor, varav högst 20 stipendier å 150 kronor skulle utgå till
elever vid den förut omtalade preparandkursen.

Jag biträder detta förslag med den ändringen, att jag ej i detta sammanhang
beräknar medel för preparandkursen i Haparanda. Anslaget
kan följaktligen uppskattas till 57,000 kronor.

Sammanfattning.

Enligt de ovan framställda förslagen skulle vederbörande anslag beräknas
på sätt framgår av nedanstående sammanställning, i vilken även
angivits nu utgående anslag och de anslagsbelopp, som föreslagits av de
sakkunniga och av skolöverstyrelsen:

K Anslag	Anslag för budgetåret 1935/1936 Kronor	De sakkun-niga Kronor	Skol- överstyrelsen Kronor	Departe- mentschefen Kronor
Småskoleseminarier: Avlöningar, förslagsanslag.....	253,500	444,000	457,000	405,350
Omkostnader, för slag sanslag ....	73,700	85,000	71,700	79,000
Materiel, böcker m. m., reserva-tionsanslag ............	16,400	19,900	21,600	21,600
Stipendier, reservationsanslag . . .	15,000	60,000	60,000	57,000
Summa	858,600	608,900	610,300	562,950

En jämförelse mellan anslagssumman för innevarande budgetår och
den av mig beräknade är emellertid ej rättvisande. Antalet elever vid
småskoleseminarierna utgör nu, enligt vad av de sakkunniga i betänkandet
påpekats, endast 12 procent av det antal elever, för vilket de nuvarande
småskoleseminarierna äro avsedda. Anslagen för innevarande
budgetår äro reducerade med hänsyn härtill, men de av mig beräknade
siffrorna utgå från att den föreslagna seminarieorganisationen helt ut -

167

Kungl. May.ts proposition Nr 100.

nyttjas. Vidare må framhållas, att den utvidgning av övningsskolan,
som ovan föreslagits, icke torde för staten innebära någon egentlig merutgift
på grund av att belastningen å förslagsanslaget till bidrag till avlöning
av folkskollärare i motsvarande grad minskas.

Engångskostnader.

1932 års seminariesakkunniga hava anfört, att samtliga de småskoleseminariet
som skulle ingå i den föreslagna seminarieorganisationen,
förlagts till lokaler, vilka i nuvarande skick vore användbara för ändamålet.
De sakkunnigas förslag medförde därför icke några engångskostnader.

Skolöverstyrelsen har yttrat följande:

Överstyrelsen hade i annat sammanhang erinrat örn byggnadsfrågan
i Haparanda, därest småskoleseminariet därstädes komme att bibehållas
å denna ort. Likaledes hade överstyrelsen erinrat om möjligheten att
vid seminarierna i Lycksele och i Strängnäs kunna inom seminarieanläggningarna
bereda erforderliga rum för övningsskolan. Det dröjde
under alla förhållanden ytterligare några år, innan behovet av dessa
lokalutvidgningar gjorde sig fullt gällande. Under tiden borde frågan
närmare utredas. Givetvis borde även det spörsmålet närmare utreda,s,
huruvida icke vissa lokalutvidgningar skulle kunna äga rum även vid
andra seminarier, där nu förhyrande av lokaler ifrågasatts.

Därest något seminarium komme att nedläggas, föranledde detta tvångsförflyttning
av ordinarie lärare. Ett anslag för bestridande av flyttningskostnader
bleve därför erforderligt. Överstyrelsen återkomne härtill
i sina anslagsäskanden till seminarierna för budgetåret 1936/1937.

Överstyrelsen ville i detta sammanhang erinra därom, att vederbörande
landsting år 1933 till staten överlämnat de nuvarande seminariefastigheterna
(hus och tomt) i Falun och Linköping. Skulle något av dessa
seminarier komma att indragas, funne överstyrelsen det rätt och billigt,
att fastigheten — i likhet med vad som skedde, när småskoleseminariet
i Hagaström indrogs, återlämnades till sin förra ägare.

Av det ovanstående framgår, att genomförandet av den nya småskoleseminarieorganisationen
ej torde medföra några mer betydande engångsutgifter
för statsverket. I likhet med skolöverstyrelsen förutsätter jag,
att frågan om eventuellt erforderliga lokalutvidgningar vid småskoleseminarierna
i Lycksele och Strängnäs göres till föremål för närmare
utredning. Jag har heller intet att erinra mot att denna utredning må
omfatta även möjligheterna att vid vissa andra småskoleseminarier på
annat sätt än genom förhyrning anskaffa lämpliga lokaler.

Jag biträder överstyrelsens förslag örn återställande till vederbörande
landsting av de nuvarande seminariefastigheterna i Falun och Linköping.

Till frågan örn beredande av anslagsmedel till fiyttningsersättningar
återkommer jag här nedan.

Departe mentschefen.

168

Kungl. Majlis proposition Nr 100.

6. Organisationens genomförande.

1932 års seminariesakkunniga.

De sakkunniga framhålla vikten av att den nuvarande seminarieorganisationen,
som i hög grad bure provisoriets prägel, snarast möjligt
måtte ersättas av den definitiva organisationen. De föreslå därför, att
omorganisationen successivt genomföres från och med läsåret 1936—1937.
Den särskilda kursen för småskollärarinnors utbildning till folkskollärarinnor
syntes dock icke böra igångsättas förrän sommaren 1937. För
att möjliggöra den nya organisationens omedelbara igångsättande föreslå
de sakkunniga vissa provisoriska anordningar för inträdesprov m. m.
år 1936.

Skolöverstyrelsen.

Beträffande folkskoleseminarierna har överstyrelsen anfört följande:

Då det vore sannolikt, att riksdagens beslut rörande seminariernas
omorganisation komme att fattas först mot riksdagsperiodens slut, funne
överstyrelsen det mycket osannolikt, att samtliga bestämmelser angående
undervisningsplaner, inträdesfordringar m. m. kunde fastställas i så god
tid, att seminarierektorerna hunne i överensstämmelse därmed organisera
inträdesprövningarna och arbetet under det kommande läsåret. Överstyrelsen
ville därför föreslå, att genomförandet av den nya organisationen
finge — vad beträffade den 4-åriga linjen — anstå till år 1937,
och att alltså inträdesprövningarna år 1936 skulle ske på samma sätt
och enligt samma fordringar som hittills. Dock torde det måhända
bliva nödvändigt att ändra tidpunkten för prövningarna och förlägga
dem till höstterminens början, enär riksdagens beslut i seminariefrågorna
sannolikt icke kunde föreligga före den stadgade ansökningstiden — 10
maj — till vårens prövningar. Skulle inträdesproven sålunda förläggas
till hösten, borde bestämmelse av Kungl. Majit utfärdas rörande avkortning
av läsåret 1935—1936.

Vad anginge igångsättande av den särskilda kursen i Falun för småskollärarinnor,
delade överstyrelsen de sakkunnigas förslag.

Beträffande åter de 2-åriga studentlinjerna syntes det överstyrelsen
vara av vikt att, trots de svårigheter, som komme att möta, söka igångsätta
dem fortast möjligt. Någon intagning till 1-årig kurs skulle alltså
ej längre förekomma utan inträdesprov till 2-årig kurs skulle vid vissa
seminarier ske hösten 1936.

Vad angår småskoleseminarierna har överstyrelsen anfört, att vad
överstyrelsen yttrat beträffande folkskoleseminarieorganisationens genomförande
i det väsentliga gällde även beträffande småskoleseminarierna.

Sålunda torde ej de blivande bestämmelserna örn höjda inträdesfordringar
och ny ordning för inträdesprovens verkställande böra träda i
tillämpning förrän med läsåret 1937—1938. Likaså syntes det vara uteslutet,
att bestämmelserna örn elevintagningen vid småskoleseminarierna

169

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 100.

hösten 1936 skulle kunna utfärdas i sådan tid, att inträdesprövningarna
kunde hållas i författningsenlig ordning på våren samma år. Det borde
alltså förutsättas, att Kungl. Maj:t utfärdade föreskrift därom, att inträdesprövningarna
skulle förläggas omedelbart före höstterminens början.

Departementschefen.

Jag delar de sakkunnigas uppfattning om vikten av att den nya organisationen
genomföres med minsta möjliga omgång. Att låta de nya
bestämmelserna träda i kraft i regel redan från och med nästa läsår
torde dock vara tekniskt ogörligt och till olägenhet för de inträdessökande.
Jag anser mig därför böra biträda skolöverstyrelsens förslag.
I ämnet erforderliga bestämmelser torde i sinom tid få meddelas av
Kungl. Majit.

7. Seminarieorganisationen under budgetåret

1936/1937.

A. Folkskoleseminarierna.

Myndigheterna.

Skolöverstyrelsen har i särskilt utlåtande den 15 november 1935 gjort
framställning angående organisationen av folkskoleseminarierna under
budgetåret 1936/1937.

Beträffande seminarieorganisationens storlek under nämnda budgetår
har överstyrelsen anfört följande:

Tillgången på lärare under läsåret 1934—1935 syntes ungefärligen hava
motsvarat behovet under det gångna läsåret. Detta förhållande vöre i
viss mån överraskande, enär de beräkningar, som år 1934 företagits,
givit vid handen, att ett visst läraröverskott vore att förvänta under
läsåret 1934—1935. Att detta överskott emellertid absorberats, berodde
i första rummet på att rationaliseringen av folkskoleväsendet och i samband
därmed indragningen av lärartjänster icke skett i det tempo, som
folkskolinspektörerna i sina rapporter under föregående år förespått.
Överstyrelsen hade dock på grund av vissa, närmare angivna omständigheter
anledning förmoda, att tillgången på lärare under läsåret 1934—
1935 snarare varit något för stor än något för liten, och det hade synts
överstyrelsen riktigast att räkna med ett mindre överskott — uppskattat
till 50 — av folkskollärare under läsåret 1934—1935.

Någon egentlig arbetslöshet syntes ej heller under läsåret 1935—1936
vara att vänta, såvida vikariebehovet bleve av normal storlek. Den
siffra — 119 — som i nedan framlagda tabell över lärartillgång och
lärarbehov betecknade ett överskott av lärare under läsåret 1935—1936
torde därför få anses tilltagen i överkant. Skulle vikariatsbehovet under
året stiga till samma höjd som för några år sedan, skulle det beräknade
överskottet absorberas eller måhända bytas i underskott.

170

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 100.

Efter dessa allmänna synpunkter rörande den nuvarande lärartillgängen
beräknar överstyrelsen det antal elever, som behövde intagas
vid folkskoleseminarierna år 1936.

Som överstyrelsen förut nämnt, borde någon intagning av småskollärarinnor
vid folkskoleseminariet i Falun ej ske förrän år 1937. Då
dessa enligt såväl de sakkunnigas som överstyrelsens förslag skulle först
efter en sommarkurs och ett års därpå följande enskilda studier påbörja
sin 2-åriga utbildning till folkskollärarinnor, kunde någon utexaminering
av denna lärarkategori ej ske förrän år 1940. — Såväl vid 4-årig som
vid 2-årig linje kunde emellertid intagning ske redan år 1936. Dessa
elever komme att utexamineras år 1940, respektive år 1938.

Enligt överstyrelsens beräkningar skulle under femårsperioden 1935—
1940 behovet av nya lärare utgöra sammanlagt (400 + 340 + 360 + 360 +
350 =) 1,810. Överstyrelsen hade därvid stött sig på de uppgifter, som
förre byråchefen E. Göransson lämnat 1932 års seminariesakkunniga,
samt däri vidtagit de korrigeringar, som föranletts av folkskolinspektörernas
senaste rapporter till överstyrelsen rörande lärartillgång och
lärarbehov. Det ovannämnda lärarbehovet skulle fyllas av de lärare,
som utexaminerats 1935, samt av dem, som komme att utexamineras
under tiden 1936—1939. År 1935 utexaminerades 479 lärare. De nuvarande
eleverna vid folkskoleseminarierna, vilka antoges komma att
utexamineras under åren 1936—1939, vore 999. Antalet utexaminerade
under ifrågavarande femårsperiod bleve alltså (479 + 999 =) 1,478. I likhet
med föregående år torde ett mindre antal av dessa (beräknat till
45) komma att övergå till annan verksamhet. De övriga skulle jämte
det överskott på cirka 50 lärare, som enligt vad förut nämnts, kunde
beräknas ha funnits från föregående läsår — sammanlagt (1,478—45 +
50 =) 1,483 — möta ovannämnda behov av 1,810 lärare. Härav framginge,
att den nu vid seminarierna befintliga elevstocken icke är tillräcklig.
Då de elever, som komme att intagas i 4-årig linje år 1936,
icke kunde utexamineras förrän 1940, måste tydligen den ovan beräknade
bristen, uppgående till (1,810—1,483 =) 327 lärare, fyllas av elever,
som intoges i studentavdelningar åren 1936 och 1937 och som komme
att utexamineras år 1938, respektive år 1939.

Som överstyrelsen vid upprepade tillfällen framhållit, vore det mycket
vanskligt att i förväg beräkna lärarbehovet. De siffror, som här ovan
lämnats rörande behovet av nya lärare under de närmast kommande
åren, vore därför givetvis ganska osäkra, beroende bland annat dels på
svårigheten att förutse förändringar i skolorganisationen, dels på de
oberäkneliga växlingarna i vikariebehovet. Så mycket torde emellertid
vara sannolikt, att ett icke alltför litet antal studentavdelningar måste
intagas vid seminarierna åren 1936 och 1937.

I såväl de sakkunnigas som överstyrelsens plan för folkskoleseminariernas
organisation inginge sju studentavdelningar. Enligt överstyrelsens
förslag skulle dessa vara förlagda till Göteborg, Karlstad, Linköping,
Lund, Stockholm, Umeå och Uppsala. Vid samtliga dessa seminarier
torde utan svårigheter studentavdelningar kunna intagas år 1937 för att
utexamineras år 1939. Däremot mötte vissa svårigheter att intaga studentavdelningar
till fullt antal redan år 1936. Vid seminarierna i Göteborg,
Lund, Umeå och Uppsala funnes nämligen under läsåret 1936—
1937 parallellavdelningar av tredje klassen och skulle, om en student -

171

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

avdelning intoges år 1936, trenne avdelningar samtidigt utexamineras
år 1938, vilket skulle förorsaka svårigheter bland annat på grund av det
mycket stora antal övningslektioner, som dessa avdelningar måste förfoga
över under sista läsåret och som övningsskolan måhända icke skulle
kunna erbjuda. Vid seminarierna i Karlstad, Linköping och Stockholm
skulle däremot studenter kunna intagas redan år 1936. Även i Växjö
skulle en studentavdelning kunna beredas plats. Visserligen skulle seminariet
i denna sistnämnda stad såväl enligt de sakkunnigas som enligt
överstyrelsens förslag indragas, men då avvecklingen icke skulle
kunna vara fullt genomförd förrän år 1938, torde icke svårigheter möta,
att dit förlägga en studentavdelning, som begynte sin verksamhet 1936
och utexaminerades 1938.

Överstyrelsen ville alltså föreslå, att under läsåret 1936—1937 fyra
studentkurser skulle vara i verksamhet, en i vardera av städerna Karlstad,
Linköping, Stockholm och Växjö.

Överstyrelsen övergår därefter till frågan om intagning av elever i 4-årig seminarielinje.

De elever, som intoges i sådan linje år 1936, kunde väntas bliva utexaminerade
år 1940. Under detta år förelåge enligt de uppgifter, som
stöde till buds, ett behov av omkring 380 nya lärare, varjämte måhända
en viss brist från närmast föregående år måste fyllas, såsom framginge
av nedanstående tabell. Om studentavdelningar till fullt antal även
detta år tänktes bli utexaminerade (7 avdelningar, 168 elever), skulle
därjämte behövas 4-åriga avdelningar till full utsträckning (9 avdelningar,
216 elever). Även om dessutom den särskilda kursen i Falun
för första gången skulle utexaminera elever ifrågavarande år, syntes icke
något överskott uppstå, därest uppgifterna rörande lärarbehovet vore
något så när riktiga. Nedanstående tabell åskådliggjorde närmare detta
förhållande.

Lärartillgång och lär arbehov 1935/1936—1940! 19 J+l.

	1935—	1936—	1937—	1938—	1939—	1940—
	1936	1937	1938	1939	1940	1941
Överskott, respektive brist						— 63
under föregående läsår . .	+ 50	+ 119	+ 144	+ 119	+ lil
Antal utexaminerade närmast
föregående vårtermin . . . Antal lärare, som beräknas omedelbart övergå till an-	479	375	345	266 + 961	13 + 1682	216 6 + 1683 + 244
nan verksamhet......	10	10	10	10	5	10
För folkskolan disponibla lä-						335
rare vid läsårets början .	519	484	479	471	287
Beräknat lärarbehov.....	400	340	360	360	350	380
Beräknat överskott, respek-
tive brist..........	+ 119	+ 144	+ 119	+ lil	— 63	— 45

l,2, 3 Intagna i studentavdelning 1936, respektive 1937 och 1938.
4 Intagna i kurs för småskollärarinnor 1937.

B Intagna i 4-årig linjes första klass 1936.

172

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

Med hänsyn till vad sålunda anförts föreslår överstyrelsen, att en
avdelning av första klassen måtte intagas år 1936 vid alla de av överstyrelsen
föreslagna nio seminarierna.

Under innevarande läsår fördelade sig klassavdelningarna vid folkskoleseminarierna
på följande sätt:

Falun, Karlstad och Linköping.

Göteborg..................

Luleå och Uppsala..........

Lund och Umeå............

Stockholm.................

Kalmar och Växjö..........

II, 2 III, 2 IV = 5 avdelningar,

I, 2 II,	lil,	IV = 5
2 II,	lil,	IV = 4
2 II,	2 III,	IV = 5
IL	lil,	IV + studentklass, = 4 avdelningar.
II,	lil,	IV = 3

Enligt vad överstyrelsen ovan föreslagit, skulle seminarierna under
läsåret 1936—1937 komma att omfatta följande antal klassavdelningar:

Falun..................I, lil, 2 IV = 4 avdelningar,

Göteborg...............I, II, 2 III, IV = 5 »

Kalmar................. lil, IV = 2 »

Karlstad och Linköping .... I, lil4, lil2, 2 IV = 5 » ,

Luleå och Uppsala........I, 2 III, IV = 4 » ,

Lund och Umeå..........I, 2 III, 2 IV = 5 »

Stockholm...............I, lil4, lil2, IV = 4

Växjö.................. lil4, lil2, IV = 3

Av de 9 nya klassavdelningar av 4-årig linje, som enligt överstyrelsens
förslag skulle intagas år 1936, torde 5 böra vara manliga och 4
kvinnliga. Överstyrelsen ville därför föreslå, att en manlig avdelning
förlädes till vartdera av seminarierna i Karlstad, Linköping, Luleå och
Uppsala och en kvinnlig avdelning till vartdera av seminarierna i Falun,
Stockholm och Umeå samt att en blandad manlig och kvinnlig avdelning
förlädes till vartdera av seminarierna i Göteborg och Lund. Även
ur geografisk fördelningssynpunkt syntes denna förläggningsplan uppfylla
rimliga fordringar.

Av de studentavdelningar, som överstyrelsen föreslagit till intagningvid
seminarierna i Karlstad, Linköping, Stockholm och Växjö, borde
avdelningarna i Karlstad och Linköping vara manliga och avdelningen
i Stockholm kvinnlig. Då Växjöseminariet hittills endast hyst manliga
elever, borde det ligga närmast till hands, att även den studentavdelning,
som enligt överstyrelsens förslag skulle förläggas dit, vore manlig.
Emellertid skulle i sådant fall ett otillräckligt antal kvinnliga elever få
tillträde till seminarierna och överstyrelsen föresloge därför, att ifrågavarande
avdelning skulle bli kvinnlig. Överstyrelsen hade förvissat sig
örn att inga svårigheter mötte från seminariets sida att mottaga en
kvinnlig tillfällig avdelning. I detta sammanhang hade överstyrelsen
diskuterat möjligheten att förlägga ifrågavarande avdelning till det kvinnliga
seminariet i Kalmar i stället för till Växjö, men då den större övningsskolan
i Växjö erbjöde betydligt bättre möjligheter att ordna elevernas
praktiska utbildning, hade överstyrelsen funnit det ändamålsenligare
att förlägga studentavdelningen till seminariet i Växjö.

Den minskning av antalet klassavdelningar vid seminarierna under

173

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

innevarande läsår, vilken beslutats av 1935 års riksdag, hade givetvis
förorsakat vissa svårigheter, då det gällt att organisera arbetet vid de
olika seminarierna. Bland annat hade det icke varit möjligt att i full
utsträckning sysselsätta den nuvarande ordinarie lärarpersonalen. Med
anledning härav hade Kungl. Maj:t den 26 april 1935 föreskrivit, att
ordinarie lärare vid folkskoleseminarium finge, där så påkallades av den
utav riksdagen beslutade inskränkningen i seminariets verksamhet och
möjlighet ej förelåge att sysselsätta läraren för andra undervisningsändamål,
på därom av vederbörande rektor gjord framställning kunna
av överstyrelsen tilldelas tjänstgöring med mindre antal veckotimmar
än vad i sådant hänseende nu vore föreskrivet.

På grund av ovannämnda inskränkning i seminariernas verksamhet
funnes för närvarande vid de flesta seminarier icke någon avdelning av
första klassen. Följaktligen komme under läsåret 1936—1937 avdelningar
av andra klassen att i motsvarande utsträckning fattas. Samma
svårigheter, som under innevarande år mött vid seminariearbetets organiserande,
skulle givetvis möta även under kommande läsår, och överstyrelsen
ville därför föreslå, att nyssnämnda bestämmelser finge gälla
även under läsåret 1936—1937.

Överstyrelsen erinrar om att överstyrelsen i sitt utlåtande med anledning
av 1932 års seminariesakkunnigas betänkande framlagt vissa förslag
beträffande löneförmånerna för de Övningslärare, vilka kommit eller
komme att lida minskning i sin avlöning på grund av seminarieorganisationens
nedskärning, ävensom beträffande löneförmånerna för teckningsläraren
vid folkskoleseminariet i Luleå J. A. Lydh.

Beträffande förstnämnda fråga örn löneförmånerna för vissa Övningslärare
inhämtas av handlingarna följande:

I en underdånig framställning hade styrelsen för svenska seminarielärarföreningen
hemställt, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen, att
därest Övningslärare i teckning, musik, gymnastik, manlig och kvinnlig
slöjd samt hushållsgöromål vid folkskoleseminarium under tid från det
att indragning av undervisningsavdelningar vid seminariet började företagas,
intill dess att vederbörande avginge från ifrågavarande befattning/
kommit eller komme att erhålla mindre omfattande tjänstgöring
än som motsvarade medeltalet av det timtal, som varit för hans tjänst
gällande, innan nämnda indragning tog sin början, han måtte dels under
varje läsår, sedan det på befattningen kommande antalet lärotimmar
fastställts, äga åtnjuta ett personligt lönetillägg, motsvarande två tredjedelar
av skillnaden mellan den avlöning, som han skulle hava uppburit,
om för tjänsten varit bestämd en tjänstgöring av den omfattning, som
närmast skulle motsvara sagda medeltal, och den, som han uppbure för
sin faktiska tjänstgöring under året, tillfällig löneförbättring däri inräknad,
dels och i fråga örn pensionsunderlag och pensionsavgifter betraktas
som örn förstnämnda tjänstgöring varit med tjänsten förenad. Dyrtidstillägg
skulle i vanlig ordning utgå å avlöningstillägget.

I framställningen har styrelsen för föreningen erinrat om att riksdagen
tidigare på Kungl. Majda förslag beviljat personliga lönetillägg ät
Övningslärare vid dc allmänna läroverken i fall, där dessa lärare genom
indragning av undervisningsavdelningar i samband med organisatoriska

174

Kungl. May.ts ''proposition Nr 100.

förändringar erhållit minskad avlöning (kungörelsen den 19 september
1929, nr 289). Styrelsen erinrade även om att likaledes ersättning lämnats
åt vissa lärarinnor vid statsunderstödda enskilda läroanstalter (kungörelserna
den 9 oktober 1931, nr 344, den 28 juli 1932, nr 384, och den
24 juli 1934, nr 448).

Skolöverstyrelsen delade till fullo styrelsens uttalade uppfattning, att
det syntes skäligt, att staten beredde lärare i övningsämne, vilken genom
indragning av undervisningsavdelningar erhållit minskad undervisningsskyldighet
och därmed även minskade avlöningsförmåner samt minskat
pensionsunderlag, ersättning för förluster, som drabbade dem, isynnerhet
som vissa andra kategorier av Övningslärare redan tillerkänts liknande
förmåner.

Att lärare av detta slag kunde komma i nämnda situation, berodde
därpå, att övningslärarnas tjänstgöring icke i likhet med de ordinarie
ämneslärarnas vore till sin omfattning fixerad utan uppdelad i ett fast
minimiantal veckotimmar, vilka de vore skyldiga att tjänstgöra för lönen,
och ett växlande antal övertimmar, för vilka de erhölle särskilt arvode.
Det läge i sakens natur, att antalet övertimmar i hög grad vore beroende
av antalet undervisningsavdelningar och att följaktligen en sådan
beskärning av folkskoleseminarierna, som under senare tid ägt rum, medfört
mer eller mindre betydande minskning i avlöningen för här ifrågavarande
lärare.

Det vore givet, att antalet övertimmar för en och samma lärare kunde
växla under olika år, men dessa växlingar hade hittills i regel icke varit
vidare stora, och en ordinarie Övningslärare torde hava med visst fog
ansett sig kunna för framtiden påräkna en tjänstgöring och därmed också
en avlöning, svarande mot den så att säga normala omfattningen av
undervisningen vid vederbörande läroanstalt. Överstyrelsen funne sig
böra förorda, att dylik lärare — liksom ovan åberopade lärare vid allmänna
läroverk — måtte tillerkännas dels ett personligt lönetillägg dels
ock att pensionsunderlag och pensionsavgifter måtte beräknas i analogi
nied vad som föreskreves i kungörelsen den 19 september 1929 (nr 289)
angående personliga lönetillägg åt vissa ordinarie Övningslärare vid de
allmänna läroverken.

Vad beträffade den tid, som skulle ligga till grund för beräknande av
dylika personliga lönetillägg m. m., har överstyrelsen anfört följande.

Styrelsen hade anhållit, att härvidlag skulle som grundval tagas en
tjänstgöring av den omfattning, som närmast skulle motsvara medeltalet
av de timtal, som varit för lärarens tjänst gällande, innan indragning
av undervisningsavdelningar vid seminariet tog sin början. Ett bifall
härtill skulle medföra, att man för varje Övningslärare skulle nödgas
beräkna medeltalet veckotimmar alltifrån hans anställning vid folkskoleseminarium
och i en hel del fall därvid borde medräkna tid före 1918
års löne- och pensionsreglering. Detta kunde överstyrelsen emellertid
icke tillstyrka. Före 1919 gällde nämligen helt andra lönebelopp och
annan undervisningsskyldighet. Jämväl gällde andra pensionsbestämmelser.
I vissa fall — exempelvis beträffande lärarinnor i hushållsgöromål
— saknades föreskrifter såväl i fråga om löner som i fråga örn pen -

175

Kungl. May.ts proposition Nr 100.

sion. Överstyrelsen funne det lämpligare, att — liksom i fråga om ovan
åberopade lärarkategorier vid allmänna läroverk och enskilda läroanstalter
— medeltalet beräknades å en tjänstgöring omfattande en tid
av 5 år. Vad anginge frågan örn vilken tid, som skulle tagas till utgångspunkt
för bestämmande av ifrågavarande 5-årsperiod, kunde tvekan
råda. Styrelsen hade som gränstid föreslagit det läsår, då indragning av
undervisningsavdelningar tagit sin början.

Av en av överstyrelsen återgiven tabell framginge, att indragningen
av klassavdelningar började från och med nedanstående hösttermin vid
nedannämnda seminarier:

1926

1927

1928

1929

1932

1935

Falun.........

Karlstad........

Linköping.......

Umeå.........

Uppsala........

Luleå

Lund

Göteborg

Strängnäs

Härnösand

Landskrona

Skara

Kalmar

Växjö

Därest femårsperioden närmast före början av indragningen av klassavdelningar
skulle tagas till utgångspunkt, skulle detta medföra, att
man i många fall finge gå 10—15 år tillbaka i tiden, till 5-årsperioden
1921—1925, för att beräkna medeltalet av timtalet för vederbörandes
tjänstgöring. Överstyrelsen funne detta mindre lämpligt. I stället ville
överstyrelsen föreslå, att man som utgångspunkt skulle taga höstterminen
1935. Skälet härför vore att vid samtliga seminarier, utom det i
Göteborg, år 1935 ingen intagning av elever i första klassen ägde rum,
vilket för Övningslärare vid såväl enkel- som dubbelseminarium torde
komma att medföra minskad möjlighet att erhålla övertimmar. Även
vid folkskoleseminariet i Göteborg hade, trots intagningen i klass 1,
sammanlagda antalet klassavdelningar från och med höstterminen 1935
ytterligare minskats utöver vad under föregående läsår varit fallet.
Genom den fortgående indragningen av parallellavdelningar i flera av
klasserna i Göteborg komme nämligen detta seminarium liksom de flesta
dubbelseminarier, att under läsåret 1935—1936 bestå av allenast 5 klassavdelningar,
i stället för det för ett dubbelseminarium normala 8. (Jämväl
för ämneslärarna hade för läsåret 1935—1936 måst utfärdas särbestämmelser,
därför att de icke kunnat tilldelas författningsenlig minimitjänstgöring).
I enlighet med ovannämnda förslag skulle medeltalet av
det timtal, som varit för vederbörandes tjänst gällande under läsåren
1930—1934, komma att utgöra underlag för beräkningen av lönetillägget
m. m. Emellertid torde särskilda föreskrifter böra gälla för lärare, som
tidigare tjänstgjort vid sådant seminarium, som nedlagts eller nu av
överstyrelsen föreslogs till nedläggning. Av sistnämnda seminarier hade
Strängnässeminariet börjat nedläggas från och med läsåret 1929—1930,
seminarierna i Härnösand, Landskrona och Skara från och med läsåret
1932—1933 och — örn överstyrelsens förslag bifölles -— Kalmar- och
Växjöseminarierna från och med läsåret 1935—1936 (därigenom att ingen
första klass intagits nämnda läsår). För de Övningslärare vid dessa
seminarier, som antingen redan förflyttats eller som komme att förflyt -

176

Kungl. Majlis proposition Nr 100.

tas, torde medeltalet veckotimmar böra beräknas på 5-årsperioden omedelbart
före början av seminariets nedläggande.

Av styrelsens för svenska seminarielärarföreningen ansökning framginge
icke klart, om den ansåge, att lärarna borde erhålla de äskade
förmånerna retroaktivt från och med tiden för indragningen av undervisningsavdelningar
eller från vilken tid dessa förmåner borde tillerkännas
lärarna. Överstyrelsen funne sig böra föreslå, att medgivandet måtte
gälla dels från och med läsåret 1936—1937 dels allenast för sådan Övningslärare,
som före den 1 juli 1935 erhållit anställning som ordinarie
lärare vid folkskoleseminarium.

I detta sammanhang ansåge sig överstyrelsen böra erinra om att lärarinnan
i kvinnlig slöjd vid det nedlagda folkskoleseminariet i Skara
Ingrid Harriet Vilhelmina Jungner med stöd av Kungl. Maj:ts beslut
den 28 juni 1935 från och med den 1 juli 1935 överflyttats till en slöjdlärarinnebefattning
vid högre allmänna läroverket i Gävle. Genom samma
beslut förordnade Kungl. Maj:t, att Jungner skulle efter överflyttningen
till nämnda läroverk i avseende å avlönings- och pensionsförmåner betraktas
såsom örn hon fortfarande vore anställd vid ett statens folkskoleseminarium,
och skulle på grund härav erforderlig lönefyllnad utgå
från det under riksstatens åttonde huvudtitel uppförda förslagsanslaget
till Folkskoleseminarier: Avlöningar.

Jämväl Jungner —- och annan Övningslärare, som på enahanda villkor
kunde komma att överflyttas från folkskoleseminarium till annan statens
undervisningsanstalt — syntes böra erhålla ovanberörda personliga lönetillägg
m. m.

Överstyrelsen hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
medgiva, att, därest sådan innehavare av ordinarie lärarbefattning i
teckning, musik, gymnastik, manlig slöjd, kvinnlig slöjd (inklusive lärarinna
i kvinnlig slöjd vid manligt seminariums övningsskola) och hushållsgöromål
vid folkskoleseminarium, som erhållit dylik anställning före
den 1 juli 1935, under tiden från och med läsåret 1936—1937 intill dess
att vederbörande avginge från ifrågavarande befattning, komme att erhålla
mindre omfattande tjänstgöring än som motsvarade ett på nedan
angivet sätt beräknat medeltal, han måtte, dels under varje läsår, sedan
det på befattningen kommande antalet lärartimmar fastställts, äga åtnjuta
ett personligt lönetillägg, motsvarande två tredjedelar av skillnaden
mellan den avlöning, som han skulle hava uppburit, om för tjänsten
varit bestämd en tjänstgöring av den omfattning, som skulle motsvara
ovannämnda medeltal, och den, som han uppbär för sin faktiska tjänstgöring
under året, tillfällig löneförbättring däri inräknad, dels ock i fråga
örn pensionsunderlag och pensionsavgifter betraktas som om förstnämnda
tjänstgöring varit med tjänsten förenad.

Ovannämnda medeltal skulle utgöra medeltalet av det timtal, som
varit för vederbörande tjänst gällande

vad anginge lärare, som varit anställd vid folkskoleseminariet i Strängnäs,
under läsåren 1924—1928,

vad anginge lärare, som varit anställd vid folkskoleseminarierna i
Härnösand, Landskrona och Skara, under läsåren 1927—1931,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100. 177

vad anginge lärare, som vore anställd vid övriga folkskoleseminariet
under läsåren 19.-30—1934.

Motsvarande bestämmelser som de, vilka vore föreskrivna i ovannämnda
kungörelse nr 289/1929, punkterna 2 och 3, torde böra gälla
för här ifrågavarande lärare.

Sistnämnda bestämmelser avse skyldighet för Övningslärare, som uppbär
personligt lönetillägg, att utan särskild ersättning fullgöra vissa
arbetsuppgifter, fallande utanför ramen av deras egentliga sysselsättning.

Enligt inom överstyrelsen verkställda preliminära beräkningar skulle
under närmaste budgetår för ändamålet erfordras omkring 11,000 kronor.

Beträffande överstyrelsens ovannämnda förslag i fråga om teckningsläraren
Lydh vid folkskoleseminariet i Luleå inhämtas av överstyrelsens
framställning följande:

Vid övervägandet av de konsekvenser, som överstyrelsens förslag angående
den framtida organisationen av folkskoleseminarierna kunde innebära
för de vid dessa seminarier anställda lärarna hade överstyrelsen
funnit, att teckningslärarbefattningen vid folkskoleseminariet i Luleå —
den enda lärarbefattning vid folkskoleseminarium, för vilken stadgats
olika grundlön för enkelseminarium och för dubbelseminarium — komme
att övergå från att i staten nu vara upptagen med 3,510 kronor till
att uppföras med 1,950 kronor. J. A. Lydh hade varit anställd vid seminariet
alltsedan år 1910. Den 31 december 1918 erhöll Lydh — i samband
med ikraftträdandet av den av 1918 års riksdag beslutade löneoch
pensionsregleringen för lärarpersonalen vid statens folkskoleseminarier
— av överstyrelsen fullmakt å ifrågavarande teckningslärarbefattning.
Seminariet i Luleå, som börjat sin verksamhet som enkelseminarium år
1907, hade genom beslut av 1916 års riksdag börjat utvidgas till dubbelseminarium
från och med läsåret 1916—1917 och överfördes genom beslut
av 1922 års riksdag å ordinarie stat såsom dubbelseminarium från
och med den 1 januari 1923. Genom beslut den 15 juni 1922 hade Kungl.
Majit förordnat, att avlöningen åt läraren i teckning vid folkskoleseminariet
i Luleå skulle från och med den 1 januari 1923 utgå med det
belopp, som i kungörelsen den 22 juli 1918 (nr 662) vore bestämt för
sådan lärare vid dubbelseminarium. För Lydh komme överstyrelsens
förslag, att Luleå folkskoleseminarium skulle förvandlas från dubbelseminarium
till enkelseminarium, att medföra vissa betänkliga konsekvenser.
Dels minskades hans grundlön från 3,510 kronor till 1,950
kronor, dels komme hans pensionsunderlag att minskas från att beräknas
ä ett minimiantal veckotimmar av 27 till att beräknas å ett minimiantal
av 15, dels torde han icke kunna påräkna övertimmar utöver 27 veckotimmar
och däremot svarande avlöning i samma utsträckning som hittills.
Jämväl sistnämnda förhållande skulle kunna komma att inverka
på hans pension. Att överstyrelsens förslag kunde för Lydh få så omfattande
konsekvenser berodde därpå, att övningslärarnas tjänstgöring
icke i likhet med de ordinarie ämneslärarnas vore till sin omfattning
fixerad utan uppdelad i ett fast minimiantal veckotimmar, vilka de vore
skyldiga att tjänstgöra för lönen, och ett växlande antal övertimmar,
för vilka de erhölle särskilt arvode. Dessa avlöningsförhållanden hade
lett till det mot allmänt vedertagna regler stridande stadgandet, att

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr /()().

178

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 100.

övningslärarna finge grunda sin pension ej blott på den fasta lönen utan
även på ersättningen för de s. k. övertimmarna.

Överstyrelsen funne det med rättvisa och billighet överensstämmande,
att Lydh — som med fog torde hava ansett sig kunna för framtiden
påräkna en tjänstgöring och därmed också en avlöning, svarande mot
den så att säga normala omfattningen av undervisningen vid ett seminarium
med åtta klassavdelningar — måtte bibehållas vid den avlöninghan
nu åtnjöte som teckningslärare vid (dubbel)seminariet i Luleå. Överstyrelsen
finge därför föreslå, att i anslagsposten till lön och tjänstgöringspenningar
måtte beräknas ett belopp av (3,510 —1,950 =) 1,560
kronor att utgå såsom särskilt lönetillägg åt Lydh. Det syntes dock
överstyrelsen, som om Lydh för åtnjutande av sagda belopp borde kunna
åläggas att, därest möjligheter därtill förelåge, utan ersättning bestrida
undervisning vid högre allmänna läroverket i Luleå till högst ett så
stort antal timmar, att hans sammanlagda tjänstgöring vid seminariet
och läroverket uppginge till 27 veckotimmar.

Av överstyrelsens anslagsberäkningar för budgetåret 1936/1937 inhämtas
följande rörande erforderligt anslag till avlöningar (den nu gällande
avlöningsstaten finnes återgiven i det föregående):

Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat.

Lön och tjänstgöring spenningar. Överstyrelsen räknade för seminarierna
i Falun, Göteborg, Karlstad, Linköping, Lund, Stockholm, Umeå
och LTppsala med de ordinarie befattningshavare, överstyrelsen föreslagit
i sitt utlåtande över de sakkunnigas betänkande. Överstyrelsen ville
dock anmärka, att det icke torde bliva möjligt att tillsätta samtliga i
staterna uppförda tjänster med ordinarie innehavare redan under läsåret
1936 1937, och att alltså de i staterna upptagna slutsummorna vore
maximibelopp, på vilka avsevärda besparingar sannolikt komme att uppstå.
Det vore dock icke nu möjligt att göra en säker beräkning rörande
dessa besparingar. Även för seminariet i Luleå hade överstyrelsen räknat
med den avlöningsstat, som föreslagits i nyssberörda utlåtande, dock
med den ändringen, att avlöning till teckningsläraren (J. A. Lydh) beräknades
utgå såsom till lärare vid dubbelseminarium.

Vad anginge seminarierna i Kalmar och Växjö, vilka enligt överstyrelsens
förslag skulle nedläggas, hade överstyrelsen nu föreslagit de hittills gällande
staterna. Visserligen vore det möjligt, att någon av de nuvarande
lärarna kunde förflyttas till annan läroanstalt redan före kommande läsårs
början, men då överstyrelsen ännu icke kunde överblicka, i vad mån
detta kunde ske, hade överstyrelsen icke velat föreslå någon ändring i nu
gällande stater för nämnda seminarier.

Vid en jämförelse mellan de avlöningsstater, som överstyrelsen föreslagit,
och de, som för närvarande gällde, hade överstyrelsen funnit, att vissa av
de nu tjänstgörande lärarna icke funne plats inom de föreslagna staternas
ram. Detta gällde dels lärarinnorna i kvinnlig slöjd vid övningsskolorna i
Göteborg, Luleå och Lund, dels en lärarinna i gymnastik med lek och idrott
vid seminariet i Falun och en lärare i musik vid seminariet i Karlstad. Vad
de tre förstnämnda lärarinnorna beträffade, torde de emellertid kunna överflyttas
till de tjänster i kvinnlig slöjd, som vid samma seminarier skulle in -

179

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

rättas med anledning av dessas övergående till samseminarier. Vad de båda
övriga nämnda lärarna anginge, finge överstyrelsen anföra följande.

Vid seminariet i Falun funnes för närvarande tvenne gymnastiklärarinnor,
Anna Lovisa Lundberg och Elisabeth Åberg. Enligt den nu föreslagna
avlöningsstaten för seminariet i fråga skulle endast en lärartjänst i ämnet
finnas. En av de båda lärarinnorna borde därför överföras på övergångsstat.
Detta borde lämpligast ske med Lundberg, som redan den 4 augusti
1936 inträdde i pensionsåldern. Hennes överförande på övergångsstat
borde avse tiden från och med den 1 juli 1936 till och med tiden för hennes
avgång ur tjänsten.

Vid seminariet i Karlstad borde på enahanda grunder den ena av de
båda där tjänstgörande musiklärarna, O. R. Creutzer och G. A. T. Bengtsson,
erhålla avlöning på övergångsstat. Då Creutzer inträdde i pensionsåldern
den 16 oktober 1936 och eventuellt kunde medgivas kvarstående i
sin tjänst intill utgången av år 1936, torde han överföras å övergångsstat
under tiden den 1 juli 1936 till tiden för hans avgång. Han komme under
denna tid givetvis att fortfarande tjänstgöra vid seminariet i Karlstad.

På de grunder, som överstyrelsen här ovan framlagt, hade överstyrelsen
beräknat, att posten till lön och tjänstgöringspenningar borde upptagas till
1,095,54.0 kronor.

Ålderstillägg. Kostnaderna för ålderstillägg hade enligt budgetredovisningen
för budgetåret 1934/1935 uppgått till 197,732 kronor 83 öre. Anslaget,
som under en följd av år utgått med 200,000 kronor, syntes jämväl för
budgetåret 1936/1937 böra upptagas till oförändrat belopp 200,000 kronor.

Fyllnadsarvoden åt vikarier. Anslaget till fyllnadsarvoden åt vikarier,
som för budgetåret 1935/1936 utgått med 36,080 kronor, torde för budgetåret
1936/1937 — för avjämning av huvudpostens slutsumma — böra i
avlöningsstaten uppföras med 36,460 kronor.

Avlöningar till tjänstemän å övergångsstat.

Lön och tjänstgöringspenningar. Under innevarande budgetår vore vid
folkskoleseminarierna tre lektorer, en adjunkt, två lärarinnor i gymnastik
med lek och idrott, två lärare i trädgårdsskötsel, en lärarinna i kvinnlig
slöjd och en övningsskollärare uppförda å övergångsstat. Av dessa torde
övningsskolläraren från och med den 1 januari 1936 komma att överföras
till en ordinarie tjänst, vilket möjligen torde kunna ske även med en av de
båda gymnastiklärarinnorna från och med den 1 juli 1936. Lärarinnan i
kvinnlig slöjd uppnådde under innevarande läsår pensionsåldern och avfördes
därmed från övergångsstaten. Vad de båda lärarna i trädgårdsskötsel
beträffade, vöre dessa överförda på övergångsstat tills vidare blott under
budgetåret 1935/1936. Då emellertid icke någon möjlighet torde föreligga
att under kommande läsår bereda dem ordinarie anställning, torde de fortfarande
böra avlönas från övergångsstaten.

På grund av den nu föreslagna omorganisationen av folkskoleseminarierna
torde det, som överstyrelsen ovan nämnt, erfordras att ytterligare en
gymnastiklärarinna samt en musiklärare överfördes på övergångsstat.

De lärare på övergångsstat, som under innevarande läsår tjänstgjort å
vakanta tjänster, hade åtminstone i viss utsträckning erhållit sin avlöning
av de medel, som varit anslagna för tjänsterna i fråga, varigenom anslaget
till övergångsstaten kunnat hållas nere i motsvarande mån. Då det emel -

180

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

lertid torde vara riktigast, att ifrågavarande lärares avlöning helt belastade
övergångsstaten, borde nu någon höjning av densamma ske, även om vissa
befattningshavare kunde avföras i enlighet med vad överstyrelsen ovan
anfört.

Enligt överstyrelsens beräkningar borde anslaget till lön och tjänstgöringspenningar
till tjänstemän å övergångsstat uppföras med 30,000 kronor.
Alder stillägg. Denna post beräknades till 7,500 kronor.

Fyllnadsarvode åt vikarier. Härför upptoges ett formellt belopp av 500
kronor.

Avlöningar till tjänstemän å indragningsstat.

Till här ifrågavarande ändamål torde anslag för budgetåret 1936/1937
icke vara behövligt.

Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Maj:t.

Arvoden till extralärare och timlärare. Studentavdelningarnas fasta inordnande
i organisationen medförde givetvis ett ökat behov av anslag på
här ifrågavarande post under det att posten till extra övningsskollärare för
undervisning vid studentkurs kunde minskas. Under läsåret 1936—1937 behövdes
vissa timlärare i kunskapsämnen och ett ej obetydligt antal övertimmar
och extra lärartimmar i övningsämnen. Det belopp, som erfordrades
till arvode åt dessa lärare, beräknade överstyrelsen på grundval av från
rektorerna infordrade uppgifter till 55,000 kronor.

Arvodesförhöjning till vissa extra ordinarie ämneslärare. Kungl. Majit
hade i 1935 års statsverksproposition hemställt, att nämnda arvodesförhöjning
måtte få utgå efter i övrigt oförändrade grunder även under vartdera
av budgetåren 1935/1937 till sådana extra ordinarie ämneslärare, som före
budgetåret 1935/1936 kommit i åtnjutande av dylik förhöjning. Denna
framställning hade av riksdagen bifallits.

En minskning av denna delpost med 2,000 kronor syntes möjlig. För utjämning
av huvudpostens slutsumma torde posten böra beräknas till 2,950
kronor, att utgå enligt nu gällande bestämmelser.

Understöd till extra ordinarie lärare vid förfall på grund av sjukdom torde
böra för budgetåret 1936/1937 uppföras med oförändrat belopp, 1,000
kronor.

Arvoden till extra övningsskollärare för undervisning vid studentkurs.
Under innevarande budgetår hade beräknats ett belopp å 18,700 kronor
för arvoden till timlärare och extra övningsskollärare för undervisning vid
studentkurser vid vissa folkskoleseminarier. I anslutning till vad överstyrelsen
ovan föreslagit, skulle anslag för budgetåret 1936/1937 vara behövligt
allenast för en studentkurs vid folkskoleseminariet i Växjö, då anslag
till studentkursen i Stockholm — såsom fast inordnad i organisationen —
naturligen borde utgå av anslagsposten till avlöningar till tjänstemän å
ordinarie stat. Anslaget för kursen i Växjö kunde emellertid upptagas till
ett betydligt lägre belopp än tidigare, då någon andra klass icke funnes vid
seminariet, och då som överstyrelsen föreslagit icke heller någon första
klass med hänsyn till indragningen av seminariet skulle uppehållas. Någon
särskild extra ordinarie lektor vid studentklassen behövde därför icke anställas.
Ej heller torde anslag för timlärare erfordras. Däremot vore anslag

181

Kungl. May.ts proposition Nr 100.

behövligt till anställande av extra ordinarie övningsskollärare. Överstyrelsen
förutsatte nämligen, att den indragning av seminarieklasser vid nämnda
seminarium, som överstyrelsen föreslagit för nästa budgetår, icke skulle
inverka på övningsskolans storlek, då en minskning av denna skulle bliva
ödesdiger för seminarieelevernas praktiska utbildning, vilken huvudsakligen
skedde i de seminarieklasser, vilka fortfarande skulle uppehållas vid seminariet.
Överstyrelsen föresloge därför, att på här förevarande post för budgetåret
1936/1937 måtte utgå anslag till två extra ordinarie övningsskollärare
med ett belopp av 6,200 kronor jämte ålderstillägg 1,300 kronor.
Det sammanlagda anslagsbehovet till arvoden till extra övningsskollärare
för undervisning vid studentkurs skulle alltså uppgå till (6,200 + 1,300 =)

7,500 kronor.

Arvoden för undervisning i hushållsgöromål. Till seminarierna i Göteborg
och Uppsala — liksom förut till de nu nedlagda seminarierna i Härnösand
och Strängnäs — hade under ett flertal år utgått särskilda anslag för
anordnande av undervisning i hushållsgöromål för lärjungarna i dessa
seminariers övningsskolor. För budgetåret 1936/1937 vore sådant anslag
behövligt för de båda förstnämnda seminarierna liksom ock för seminariet
i Lund, där icke heller skolkökslokaler funnes inom seminariebyggnaden.
För ändamålet hade för innevarande år anvisats 3,300 kronor. Härav
finge dock endast utgå arvoden, icke ersättning för materiel m. m. Med
anledning härav hade Kungl. Majit i nådigt brev den 26 april 1935 medgivit,
att till ettvart av folkskoleseminarierna i Göteborg och Uppsala
måtte utgå ett belopp av 1,350 kronor för anordnande av undervisning i
hushållsgöromål i nämnda seminariers övningsskolor.

För budgetåret 1936/1937 vore enahanda belopp erforderliga vid seminarierna
i Göteborg och Uppsala, varjämte ett belopp av 450 kronor vore
behövligt vid seminariet i Lund. Enligt överstyrelsens förslag skulle kvinnliga
elever intagas i 4-årig avdelning i Göteborg och Lund läsåret 1936—
1937. I så fall bleve undervisning i hushållsgöromål nödvändig även för
seminarieelever vid nämnda seminarier. Emellertid skulle arvode för denna
undervisning givetvis utgå av de medel, som i avlöningsstaten vore anslagna
till avlöning åt ordinarie lärarinna i ämnet, även örn denna tjänst icke omedelbart
skulle kunna besättas med ordinarie innehavare. Ur detta anslag
skulle då även bekostas undervisningen för övningsskolans flickor. Under
sådana förhållanden torde å här förevarande anslagspost ej behöva uppföras
mer än det belopp, som vore erforderligt till arvode för undervisning
i hushållsgöromål vid folkskoleseminariets i Uppsala övningsskola eller
1,350 kronor.

Tilläggsarvoden till lärare i trädgårdsskötsel vid dubbelseminarier utginge
med 800 kronor till varje sådan lärare och anslagsbehovet för budgetåret
1936/1937 utgjorde 6,f00 kronor.

Därvid hade sådant arvode beräknats för .seminariet i Luleå, som ännu
ej helt avvecklat sina parallellavdelningar och där en stor trädgård funnes,
under det att det icke ansetts behövligt att ännu tilldela Stockholms seminarium
sådant anslag.

Särskilda arvoden vid provärsseminarier. Därest någon ändring i fråga
örn provårets organisation m. m. icke beslutades av 1936 års riksdag, torde
anslag böra beviljas till 1 provårsföreståndare (högst 1,500 kronor), 11 lektorer
och 8 övningsskollärare (19 X 300 = 5,700 kronor), sammanlagt 7,200
kronor vid folkskoleseminariet i Göteborg samt till 1 provårsföreståndare

182

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

(högst 1,500 kronor), 5 lektorer och 8 övningsskollärare (13 X 300 = 3,900
kronor), sammanlagt 5,400 kronor vid folkskoleseminariet i Stockholm.
Därjämte erfordrades anslag till handledare, föreläsare och kursledare till
samma belopp, som hittills utgått för samma ändamål, 6,000 kronor. Sammanlagt
erfordrades alltså för särskilda arvoden vid (de två) pro vårsseminarierna
(7,200 + 5,400 + 6,000 —) 18,600 kronor.

Tillag g sarvoden till lärare vid de vid vissa seminarier anordnade kurser
för utbildande av kyrkomusiker. Ifrågavarande anslagspost föresloges till
oförändrat belopp, 4,200 kronor.

Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal.

Arvoden till seminarieläkare. Därest vid seminarierna komme att finnas
det antal klassavdelningar, som överstyrelsen ovan föreslagit, skulle för
budgetåret 1936/1937 — under förutsättning av att arvodesbeloppen beräknades
på samma sätt som under innevarande budgetår — erfordras ett
anslag av 13,650 kronor. Beräknades däremot arvodesbeloppen på sätt
seminariesakkunniga föreslagit, till vilket förslag överstyrelsen anslutit sig,
erfordrades ett anslagsbelopp av lindoo kronor.

Arvoden till seniinariebibliotekarier. I enlighet med de grunder överstyrelsen
i sitt utlåtande över seminariesakkunnigas betänkande föreslagit (900
kronor vid dubbelseminarium och 500 kronor vid enkelseminarium) och
med hänsyn till nedskärningen i seminarieorganisationen syntes anslagsposten
till arvoden till seminariebibliotekarier för budgetåret 1936/1937
kunna uppföras med 200 kronor mindre än för innevarande budgetår, eller
8,700 kronor.

Arvoden till biträden vid seminariernas rektorsexpeditioner. Överstyrelsen
hade i sistberörda utlåtande föreslagit, att arvode till biträde vid rektorsexpeditionen
måtte utgå med 500 kronor vid enkelseminarium och 700
kronor vid dubbelseminarium. Med hänsyn till att intet seminarium under
läsåret 1936—1937 torde komma att i full utsträckning vara organiserat
som dubbelseminarium hade överstyrelsen tänkt sig, att vid folkskoleseminarierna
i Falun, Göteborg, Karlstad, Linköping, Lund, Stockholm, Umeå
och Uppsala skulle utgå 600 kronor, vid folkskoleseminariet i Luleå, som
skulle omorganiseras till enkelseminarium, 500 kronor, vid folkskoleseminariet
i Växjö (3 klassavdelningar) 400 kronor och vid folkskoleseminariet i
Kalmar (2 klassavdelningar) 300 kronor. Sammanlagt erfordrades för budgetåret
1936/1937 ett belopp av 6,000 kronor, vilket jämfört med innevarande
budgetår innebure en minskning med 100 kronor.

Särskilda löneförmåner till ordinarie och ickeordinarie
tjänstemän.

Hyresersättning till rektorer vid vissa seminarier. Förevarande delpost,
som nu utgjorde 14,500 kronor, hade av överstyrelsen för nästa budgetår
beräknats till 14,000 kronor.

Hyresbidrag till lärare vid seminarierna i Göteborg och Stockholm. Enligt
budgetredovisningen för budgetåret 1934/1935 hade utgifterna å här
ifrågavarande anslag under budgetåret 1934/1935 uppgått till 14,700 kronor.
Såsom överstyrelsen tidigare i sitt utlåtande rörande den framtida seminarieorganisationen
anfört hade lektorerna vid folkskoleseminariet i Stockholm
Eva Ramstedt och Ruth Wikander anhållit, att Kungl. Majit måtte

183

Kungl. May.ts ''proposition Nr 100.

vidtaga åtgärder för att de kvinnliga lektorerna vid folkskoleseminariet i
Stockholm (för närvarande två) måtte tillerkännas hyresbidrag. Överstyrelsen,
som tillstyrkt framställningen, finge därför föreslå, att här ifrågavarande
anslagspost för budgetåret 1936/1937 höjdes med för hyresbidrag
åt nämnda två kvinnliga lektorer erforderligt belopp, 1,900 kronor, och
sattes till förslagsvis (14,700 + 1,900 =) 16,600 kronor.

Tillfällig löneförbättring. Överstyrelsen hemställde, att lärarpersonalen,
den ordinarie såväl som den extra ordinarie, vid folkskoleseminarierna
måtte för budgetåret 1936/1937 erhålla tillfällig löneförbättring i enlighet
med de av 1935 års riksdag fastställda grunder ävensom att för ändamålet
måtte under budgetåret 1936/1937 utgå ett anslag av förslagsvis 203,300
kronor.

Provisorisk avlöning sförbättring. Kostnaderna härför beräknades för
budgetåret 1936/1937 komma att utgöra 29,180 kronor, vilket belopp lämpligen
kunde avrundas till 29,300 kronor. Vid denna beräkning hade följts
de grunder för den provisoriska avlöningsförbättringen, som gällde för innevarande
budgetår.

Personliga lönetillägg åt vissa ordinarie Övningslärare. I enlighet med
överstyrelsens ovanberörda förslag hemställdes, att till personliga lönetilllägg
åt vissa ordinarie Övningslärare måtte uppföras ett belopp av förslagsvis
11,000 kronor.

I enlighet med ovanstående beräkningar syntes medelsbehovet för avlöningar
vid folkskoleseminarierna böra för budgetåret 1936/1937 beräknas
till 1,770,000 kronor.

I fråga om behovet för nästa budgetår av anslag till omkostnader
har överstyrelsen anfört följande (jfr den nu gällande, härovan återgivna
omkostnadsstaten):

Av anslagsposten till expenser finge nu följande belopp tagas i anspråk,
nämligen till bränsle, lyse och vatten, förslagsvis 104,750 kronor och till
övriga expenser högst 116,550 kronor. I dessa anslag inginge avlöning och
arvodesförhöjning till vaktmästarpersonal. Å bägge delposterna hade rektorerna
beräknat något större belopp för budgetåret 1936/1937 än vad som
utginge under innevarande budgetår. I enlighet med vad riksräkenskapsverket
i cirkulärskrivelse till seminarierektorerna framhållit, borde utgifter
för lön till eldare avföras under rubriken »bränsle, lyse och vatten» och
icke under rubriken »övriga expenser», dit denna utgift hittills beräknats.
Detta medförde en höjning av den förra och en sänkning av den senare delposten.
Med ledning av infordrade uppgifter från seminarierektorerna hade
överstyrelsen beräknat anslagsbehoven till följande belopp

till bränsle, lyse och vatten......................kronor 123,000

» övriga expenser............................. >} 114,000

Summa kronor 237,000

På grundval av uppgifter från seminarierektorerna hade överstyrelsen
beräknat utgifterna för trädgårdarnas underhåll och skötsel för budgetåret
1936/1937 till 48,500 kronor och inkomsterna från trädgårdarna under
samma tid till 15,000 kronor, varför nettoutgifterna, som nu utgjorde 33,200
kronor, kunde beräknas till 33,500 kronor.

F sin skrivelse rörande folkskoleseminariernas omorganisation hade över -

184

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

styrelsen med instämmande i vad de sakkunniga anfört rörande vikten av
att en kurs i tal- och röstvård anordnades vid seminarierna framhållit, att
anslag till sådana kurser torde böra uppföras i seminariernas omkostnadsstat
för budgetåret 1936/1937. Med anledning härav finge överstyrelsen
föreslå^ att kurser i tal- och röstvård, ledda av på området sakkunnig person,
måtte anordnas vid seminarierna vart annat år och att början skulle
göras med fem seminarier under läsåret 1936—1937. Varje kurs torde böra
omfatta omkring tio dagar och kunde beräknas draga en kostnad av 500
kronor. Överstyrelsen hemställde därför, att i seminariernas omkostnadsstat
för budgetåret 1936/1937 måtte upptagas ett anslag för ändamålet av

2.500 kronor. Kurserna borde anordnas av överstyrelsen vid de seminarier,
som Kungl. Majit för varje år bestämde. I anslaget till särskilda kurser
och föreläsningar inginge även anslag till friluftsläger och simundervisning
vid vissa seminarier med belopp, som Kungl. Majit i varje fall fastställde.
Å här förevarande delpost beräknade rektorerna för budgetåret 1936/1937
ett anslagsbehov av cirka 4,000 kronor. Om härtill lades anslaget till kurser
i tal- och röstvård, skulle det sammanlagda anslagsbehovet å denna delpost
uppgå till (4,000 + 2,500 =) 6,500 kronor.

I folkskoleseminariernas omkostnadsstat för budgetåret 1935/1936 funnes
upptagen en anslagspost å 10,000 kronor till reseersättningar åt lärare,
som på grund av indragningen av seminarierna i Härnösand, Landskrona
och Skara förflyttats från dessa seminarier till andra läroanstalter. Ett sådant
anslag torde också bliva nödvändigt för budgetåret 1936/1937. Ännu
återstode nämligen förflyttning av en lärarinna från det nedlagda folkskoleseminariet
i Landskrona, vilken under innevarande år vore överförd på
övergångsstat med tjänstgöring vid småskoleseminariet i Landskrona, men
vilken under budgetåret 1936/1937 torde kunna beredas ordinarie anställning
vid annat folkskoleseminarium. Dessutom räknade överstyrelsen med
möjligheten av att någon av de nuvarande lärarna vid folkskoleseminarierna
i Kalmar och Växjö skulle kunna förflyttas redan vid kommande läsårs
början, därest dessa seminarier i enlighet med överstyrelsens förslag
skulle komma att nedläggas. Överstyrelsen hemställde, att ett anslag å förslagsvis
2,000 kronor måtte uppföras till reseersättningar.

Anslaget till oförutsedda behov torde uppföras med oförändrat belopp,

3.500 kronor.

I enlighet med ovanstående beräkningar har medelsbehovet för budgetåret
1936/1937 av överstyrelsen beräknats på följande sätt.

Utgifter.

1. Expenser, förslagsvis..........................kronor 237,000

2. Övriga utgifter:

a. Trädgårdarnas underhåll och skötsel,

förslagsvis....................kronor 48,500

b. Särskilda kurser och föreläsningar

m. m., förslagsvis................ » 6,500 » 55,000

3. Reseersättningar, förslagsvis......... » 2,000

4. Oförutsedda behov, » » 3,500

Summa kronor 297,500

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

185

Särskilda uppbördsmedel.

1. Upplåtelse av lokaler, ersättning för lyse

m. m...........................kronor 4,100

2. Inkomster av trädgårdarna.......... » 15,000 kronor 19,100

Nettoutgift kronor 278,400

Beträffande behovet av anslag till materiel, böcker m. m. för budgetåret
1936/1937 har överstyrelsen anfört följande:

Under budgetåret 1934 1935 utgick till folkskoleseminarierna ett anslag
å sammanlagt 74,225 kronor för inköp av materiel, böcker m. m.
På grund av den nedskärning av klassantalet för budgetåret 1935/1936,
som beslöts av 1935 års riksdag, hade anslaget för nämnda ändamål
för innevarande budgetår kunnat sänkas till 67,200 kronor. Emellertid
torde icke anslaget även för kommande budgetår kunna hållas nere vid
denna summa, även om seminarierna i Kalmar och Växjö skulle komma
att nedläggas. Då nyintagning av elever åter skulle ske i ungefär normal
omfattning hösten 1936, komme detta att förorsaka bland annat
ett stort behov av materiel för slöjdundervisningen. Rektorerna vid
seminarierna hade uppgivit, att för budgetåret 1936 1937 skulle till materiel,
böcker m. m. krävas anslag å tillsammans 78,650 kronor, i vilken
summa dock icke inginge de belopp, som erfordrades för den reparation
och nyanskaffning av musikinstrument, som överstyrelsen nedan skulle
omnämna. En nedskärning av det belopp, som rektorerna äskat, torde
dock kunna ske med cirka 8,000 kronor eller, för utjämning av anslagspostens
slutsumma, med 7,975 kronor.

Emellertid förelåge vid seminarierna i Göteborg, Luleå och Lund ett
trängande behov av anslagsökning på grund av musikinstrumentens
otillfredsställande beskaffenhet. Till samtliga dessa seminarier hade förlagts
av staten anordnade kurser för utbildande av kyrkomusiker, varför
det vore nödvändigt, att de instrument, som dessa seminarier förfogade
över, befunne sig i fullgott skick. Å andra sidan vore musikinstrumenten
vid de seminarier, dit dylika kurser vore förlagda, på grund
av den flitiga användningen i större behov av reparationer och förnyelse
än vad beträffade instrumenten vid andra seminarier. Rektor vid
folkskoleseminariet i Luleå hade redan år 1934 anhållit, att ett anslag
å 4,500 kronor måtte tilldelas seminariet för inköp av dels en flygel,
dels ett piano. Dock kunde möjligen anstå med inköp av det begärda
pianot. Anslag för inköp av en flygel för omkring 3,000 kronor borde
däremot beviljas.

Vad seminariet i Lund beträffade befunne sig orgel verket i seminariets
högtidssal i ett synnerligen otillfredsställande skick, och rektor vid
nämnda seminarium hade upprepat sin föregående år gjorda anhållan
örn orgelverkets ombyggnad. För att bringa orgelverket i ett även för
kyrkomusikerkursen fullt ändamålsenligt skick skulle enligt de kostnadsberäkningar,
som genom rektors försorg blivit gjorda, behövas 11,225
kronor. I denna summa inginge dels kostnaderna för en genomgripande
reparation av den bristfälliga orgeln, dels kostnaderna för en utbyggnad
av densamma. Reparationen skulle belöpa sig på 7,100 kronor. Då
överstyrelsen funne det nödvändigt, att orgelverket sattes i fullgott

186

Kungl. May.ts proposition Nr 100.

skick, ville överstyrelsen tillstyrka, att den begärda summan 11,225 kronor
måtte beviljas för ändamålet.

Slutligen hade rektor vid folkskoleseminariet i Göteborg framhållit,
att, då till seminariet vore förlagd en kurs för utbildande av kyrkomusiker,
det i betraktande härav sedan ett par år hade framstått såsom
ett pressande behov, att orgeln i högtidssalen utbyggdes, så att
den kunde fungera på ett för denna uppgift tillfredsställande sätt. För
utbyggnadens färdigställande beräknades 1,000 kronor.

Musikaliska akademien har i skrivelse den 30 januari 1936 tillstyrkt
överstyrelsens ovanberörda förslag om anvisande av anslagsmedel till
ombyggnad av orgeln vid folkskoleseminariet i Lund.

Anslaget till materiel, böcker m. m. för budgetåret 1936/1937 skulle
alltså utgå med ett sammanlagt belopp av (78,650 — 7,975 + 3,000 +
11,225 + 1,000=) 85,900 kronor.

Vad till sist angår behovet för nästa budgetår av anslag till stipendier,
har överstyrelsen erinrat, att överstyrelsen i sin skrivelse rörande
folkskoleseminariernas omorganisation framhållit, att stipendiebeloppen
vid folkskoleseminarierna under de senaste åren blivit högst betydligt
nedskurna, så att de för närvarande utgjorde blott hälften av stipendiebeloppen
för år 1932, ävensom föreslagit, att en återgång till de tidigare
stipendiebeloppen måtte ske i två etapper. I överensstämmelse
härmed ville överstyrelsen nu hemställa, att stipendiebeloppen för budgetåret
1936/1937 beräknades ungefär 50 procent högre än för innevarande
budgetår, för att vid ett senare tillfälle uppräknas till det dubbla
beloppet i förhållande till det nuvarande.

Örn stipendierna för budgetåret 1936/1937 skulle utgå med samma
belopp som under innevarande budgetår, vore anslagsbehovet för stipendier
70,800 kronor. Därest emellertid överstyrelsens nyss framlagda
förslag skulle godkännas, vore ett anslag av 106,200 kronor erforderligt.

I nyssnämnda skrivelse hade överstyrelsen i anslutning till de sakkunnigas
förslag rörande studieutfärder hemställt, att ett belopp av 300
kronor till dubbelseminarium och 200 kronor till enkelseminarium, sammanlagt
2,600 kronor, skulle anslås såsom bidrag för anordnande av
studieutfärder vid folkskoleseminarierna. Dessa anslag borde efter överstyrelsens
bestämmande utgå av stipendiemedel efter av rektor hos överstyrelsen
gjord framställning.

Överstyrelsen beräknade stipendieanslaget till folkskoleseminarierna för
budgetåret 1936/1937 till (106,200 + 2,600=) 108,800 kronor.

Överstyrelsen har hemställt, att Kungl. Majit måtte föreslå 1936 års
riksdag att

dels medgiva, att ordinarie lärare vid folkskoleseminarium må, där så
påkallas av inskränkningen i seminariets verksamhet och möjlighet ej
föreligger att sysselsätta läraren för andra undervisningsändamål, på
därom av vederbörande rektor gjord framställning kunna av skolöver -

187

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

styrelsen tilldelas tjänstgöring med mindre antal veckotimmar än vad i
sådant hänseende nu är föreskrivet,

dels ock anvisa för budgetåret 1936/1937 till folkskoleseminarier

ett förslagsanslag till avlöningar å...............kronor 1,770,000,

» » » omkostnader å.............. » 278,400,

» reservationsanslag till materiel, böcker m. m..... » 85,900,

» » » stipendier å............. » 108,800.

Statskontoret har i sitt ovanberörda utlåtande anfört, att de erinringar,
ämbetsverket enligt det ovanstående framställt, torde böra uppmärksammas
vid kostnadsberäkningarna för budgetåret 1936/1937. Att
i utlåtandet närmare ingå på dessa beräkningar samt på de föreslagna
övergångsanordningarna hade icke varit möjligt för ämbetsverket. Ämbetsverket
har biträtt överstyrelsens förslag i fråga örn teckningsläraren
Lydh vid seminariet i Luleå samt jämväl förslaget om lönetillägg m. m.
åt vissa Övningslärare vid folkskoleseminarierna, vilka till följd av organisatoriska
förändringar fått sin undervisning inskränkt.

Skolöverstyrelsen har i skrivelse den 6 december 1935 — i anslutning
till vad överstyrelsen i motsvarande hänseende, enligt vad nyss anförts,
hemställt ifråga örn ordinarie lärare vid folkskoleseminarium — föreslagit,

att även vikarie för tjänstledig lärare vid sådant seminarium skulle
kunna medgivas rätt att erhålla full avlöning såsom vikarie, även om
tjänstgöringen ej omfattade det författningsenligt stadgade timtalet. Så
länge en sådan bestämmelse icke funnes, kunde man riskera, att fullt
kompetent vikarie icke önskade åtaga sig vikariat vid folkskoleseminarium
under den nuvarande övergångstiden. Vidare har överstyrelsen
anhållit örn förtydligande av de i ämnet gällande, ordinarie lärarna avseende
bestämmelserna därhän, att av bestämmelserna framginge, att även
rektor vid folkskoleseminarium kunde medgivas rätt till minskad tjänstgöring.

Vad överstyrelsen hemställt, avsåge jämväl småskolesemmanerna.

Statskontoret har i utlåtande den 14 januari 1936 över sistberörda
framställning anfört,

att det måste anses ägnat att ingiva betänkligheter av principiell art
att medgiva en icke-ordinarie befattningshavare att uppbära avlöning
till samma belopp, som örn hans tjänstgöring omfattat större antal
veckotimmar, än vad som varit fallet. Med hänsyn till konsekvenserna
av ett medgivande i sådan riktning ansåge sig statskontoret icke kunna
tillstyrka överstyrelsens ifrågavarande förslag. Därest det skulle visa
sig icke vara möjligt att mot avlöning enligt vanliga bestämmelser erhålla
kompetenta vikarier för här avsedda ordinarie lärare, torde frågan
örn till dessa vikarier utgående löneförmåner få upptagas till särskild
prövning. Vad anginge framställningen örn förtydligande av nyssnämnda
bestämmelser, i vad avsåge rektorer, kunde ämbetsverket icke
tinna behovet av ett sådant förtydligande påkallat. För undvikande
av missförstånd syntes det dock vara lämpligt, att motsvarande bestämmelser
för nästa budgetår erhölle den av överstyrelsen föreslagna
lydelsen.

188

Kungl. Majlis proposition Nr 100.

Departementschefen.

Mina i det föregående framställda förslag skilja sig, i avseende å folkskoleseminarieorganisationen,
från skolöverstyrelsens endast så till vida,
att Karlstadsseminariet enligt mitt förslag skall vara enkelt 4-årigt
manligt seminarium, medan överstyrelsen velat organisera detta seminarium
som manligt dubbelseminarium.

Överstyrelsen har nu föreslagit, dels att vid vart och ett av de nio
seminarier, som skola ingå i seminarieorganisationen (d. v. s. alla de
nuvarande utom seminarierna i Kalmar och Växjö), skola i första klassen
för läsåret 1936—1937 intagas en avdelning örn 24 elever av den
4-åriga linjen, dels ock att under nämnda läsår fyra studentlinjer skola
vara i verksamhet. Sistnämnda linjer skulle förläggas till Karlstad,
Linköping, Stockholm och Växjö. Enligt min mening är det ännu motiverat,
att iakttaga en viss försiktighet vid lossandet på de senare årens
restriktioner i fråga om elevintagning vid seminarierna i sådana linjer,
vilkas elever inom den närmaste framtiden utexamineras som folkskollärare.
Jag föreslår därför den ändringen i överstyrelsens förslag, att år
1936 igångsättas endast tre studentlinjer. Däremot biträder jag förslaget
örn intagning av elever i den 4-åriga linjen. De tre studentlinjerna
böra förläggas till Karlstad, Linköping och Stockholm. Av dessa linjer
bör den sistnämnda vara kvinnlig och de båda förstnämnda manliga.
Erinras må, att den studentlinje, som under innevarande läsår är i verksamhet,
är kvinnlig.

Jag förordar överstyrelsens förslag om meddelande av bestämmelser
— i anslutning till vad för innevarande budgetår ägt rum — om rätt
för skolöverstyrelsen att tilldela rektor samt ordinarie lärare vid folkskoleseminarium,
där så påkallas av inskränkningar i seminariets verksamhet
och möjlighet ej föreligger att sysselsätta vederbörande för andra
undervisningsändamål, tjänstgöring med mindre antal veckotimmar än
vad i sådant hänseende författningsenligt gäller. Däremot anser jag
mig icke, på de av statskontoret anförda skälen, kunna biträda förslaget
om ett generellt medgivande av enahanda slag för icke-ordinarie lärare.
Skulle överstyrelsens farhågor för att det kan komma att visa sig svårt
att under nuvarande förhållanden erhålla kompetenta vikarier besanna
sig, torde Kungl. Majit äga möjlighet att, efter prövning i varje enskilt
fall och inom ramen av tillgängliga anslagsmedel, bereda skälig lönefyllnad
åt vikarie. Jag vill emellertid betona, att denna väg bör användas
endast i trängande undantagsfall.

Överstyrelsens förslag om beredande av personliga lönetillägg åt Övningslärare,
vilka kommit eller komma att lida minskning i sin avlöning
på grund av seminarieorganisationens nedskärning, synes kunna motiveras
med i stort sett samma skäl, som lågo till grund för 1929 års riksdags
beslut örn tillerkännande av motsvarande lönetillägg åt vissa öv -

189

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

ningslärare vid allmänt läroverk. I likhet med statskontoret finner jag
det skäligt, att förstnämnda lärare beredas ersättning på sätt och i den
utsträckning skolöverstyrelsen föreslagit. Ersättningsgrunderna ansluta
sig i stort sett till de grunder, som gälla för ersättning åt nyssberörda
lärare vid läroverk. Jag förutsätter i anslutning till vad överstyrelsen
framhållit, att ifrågavarande Övningslärare skola vara skyldiga att, där
så ske kan, låta sig tagas i anspråk för annat lämpligt arbete vid vederbörande
seminarium eller vid annan statlig läroanstalt. Vad angår
dessa lärares ställning i pensionshänseende, kommer denna fråga att
upptagas till särskild behandling av chefen för finansdepartementet.

Skolöverstyrelsens av statskontoret understödda förslag om rätt för
teckningsläraren Lydh vid folkskoleseminariet i Luleå att åtnjuta avlöning
såsom lärare vid dubbelseminarium även efter det ifrågavarande
seminarium förvandlats till enkelseminarium synes vara av billighetsskäl
synnerligen väl motiverat. Lämpligen bör Lydh, vars grundlön
såsom lärare vid enkelseminarium komme att utgöra 1,950 kronor, tillerkännas
ett särskilt lönetillägg, varå dyrtidstillägg må utgå, och utgörande
skillnaden mellan lön för honom vid dubbel- och vid enkelseminarium,
alltså 1,560 kronor. Lönetillägget bör avföras från en särskild i
avlöningsstaten uppförd delpost och utgå under villkor, bland annat, att
Lydh åtager sig att utan ersättning bestrida undervisning vid högre allmänna
läroverket i Luleå till högst så stort antal timmar, att hans
sammanlagda tjänstgöring vid seminariet och läroverket uppgår till 27
veckotimmar. Vad angår Lydhs pensionsrätt kommer denna fråga att
upptagas till särskild behandling av chefen för finansdepartementet. Vad
nu anförts bör vid bifall till mitt förslag till organisation av folkskoleseminariet
i Karlstad på motsvarande sätt även gälla den nuvarande
innehavaren av teckningslärartjänsten därstädes, J. E. R. Nyreen.

Mot överstyrelsens beräkningar av anslaget till a vlönin gar har jag
följande erinringar att framställa.

Delposten till lön och tjänstgöringspenningar åt tjänstemän å ordinarie
stat skulle, med tillämpning av de av skolöverstyrelsen använda
beräkningsgrunderna, utgöra summan av dels det belopp av 931,150
kronor, varmed denna post enligt mitt i det föregående framlagda förslag
skulle uppföras efter seminarieorganisationens fullständiga genomförande,
dels lönetillägget å 1,560 kronor åt teckningsläraren Lydh, dels
ock de nuvarande staterna för de till nedläggande förordade seminarierna
i Kalmar och Växjö. Häremot har jag till en början den invändningen
att göra, att nyssberörda lönetillägg bör, som nyss nämnts, avföras
från en särskild delpost. Till denna fråga återkommer jag strax.
Vidare vill jag framhålla, att det icke lärer vara erforderligt att för
nästa budgetår beräkna avlöningsmedel för andra befattningar än så -

190

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

dana, som behöva vara besatta med innehavare under budgetåret. Enligt
från skolöverstyrelsen under hand inhämtade uppgifter kan med hänsyn
härtill det antal tjänster, för vilka avlöningsmedel erfordras för budgetåret
1936 1937, vid de nio seminarier, som enligt mitt förslag skola ingå
i seminarieorganisationen, minskas, antalet lektorstjänster med minst 9 till
67 och antalet övningsskollärartjänster med minst 16 till 59. Detta innebär,
att ovannämnda belopp av 931,150 kronor, vilket icke innesluter berörda
lönetillägg till teckningslärarna Lydh och Nyreen, skulle minskas
med (9 X 5,800 + 16 X 3,400 —) 106,600 kronor till 824,550 kronor. Sistnämnda
belopp bör emellertid ökas med de nuvarande avlöningsstaterna
för seminarierna i Växjö och Kalmar eller med inalles 130,270 kronor till
954,820 kronor, eller 11+0,720 kronor mindre, än skolöverstyrelsen beräknat.

Delposten till fyllnadsarvoden åt vikarier för tjänstemän å ordinarie
stat beräknar jag till 35,150 kronor, eller 1,310 kronor lägre än det av
överstyrelsen föreslagna beloppet.

Mot överstyrelsens beräkningar av delposten till lön och tjänstgöringspenningar
åt tjänstemän å övergångsstat har jag intet annat att erinra
än vad som följer av mitt i det föregående framlagda förslag rörande
ombildning av seminariet i Karlstad från dubbel- till enkelseminarium.
Detta förslag medför, att antalet lektorer kommer att minskas från nu
sju till sex och antalet övningsskollärare från nu sju till fem. Om till
seminariet i fråga, på sätt ovan föreslagits, tillfälligtvis förlägges en studentkurs,
erfordras emellertid, enligt vad jag under hand från överstyrelsen
erfarit, under nästa läsår sju lektorer och sju övningsskollärare.
Utöver de sex ordinarie lektorer, för vilka medel här ovan beräknats,
böra alltså anvisas medel för avlönande under nästa läsår av en extra
ordinarie lektor. Av de nuvarande ordinarie övningsskollärarna avgår
enligt lämnad uppgift en med pension med utgången av innevarande
läsår. Som ersättning för denne lärare bör under nästa läsår anställas en
extra ordinarie övningsskollärare. Vidare bör en av de nuvarande ordinarie
övningsskollärarna vid sagda seminarium överföras på övergångsstat
med skyldighet att tjänstgöra vid Karlstadsseminariets studentkurs.
Med hänsyn till vad sålunda anförts bör förevarande delpost till lön
och tjänstgöringspenningar åt tjänstemän å övergångsstat, utöver det
av överstyrelsen beräknade beloppet av 30,000 kronor, höjas med lönen
till en övningsskollärare, d. v. s. med 3,1+00 kronor till 33,400 kronor.
Till frågan om anvisande av medel till lön åt omförmälda extra ordinarie
lektor och extra ordinarie övningsskollärare återkommer jag i det
följande.

Delposten till ålderstillägg till tjänstemän å övergångsstat bör på grund
av vad nyss föreslagits ökas med 1,200 kronor utöver det av överstyrelsen
beräknade beloppet och alltså uppföras med 8,700 kronor.

Delposten till arvoden till extra övningsskollärare för undervisning

191

Kungl. Majda ''proposition Nr 100.

vid studentkurs har av överstyrelsen beräknats under förutsättning att
till seminariet i Växjö skulle under nästa budgetår förläggas en studentkurs.
Enligt mitt förslag skulle så ej bliva fallet. Från skolöverstyrelsen
har jag under hand inhämtat, att det lärer vara möjligt att vid
sådant förhållande begränsa delposten till att avse arvode till endast en
extra övningsskollärare. Delposten torde av denna anledning böra minskas
med 3,700 kronor under det av överstyrelsen beräknade beloppet
av 7,500 kronor. Å andra sidan bör delposten i fråga, såsom av det
ovanstående framgår, höjas med lönen till en extra ordinarie lektor,
3,300 kronor, och med lönen till en extra ordinarie övningsskollärare,
3,400 kronor, båda avsedda för tjänstgöring vid studentkursen vid seminariet
i Karlstad. Följaktligen bör delposten beräknas till (7,500 —
3,700 + 3,300 + 3,400 =) 10,500 kronor eller 3,000 kronor högre än överstyrelsen
föreslagit. Lämpligen bör delposten benämnas »arvoden för
undervisning vid studentkurs vid seminarierna i Karlstad och Växjö».

Såsom ovan anförts, bör i avlöningsstaten uppföras en särskild delpost
till lönetillägg åt teckning släraren J. A. Lydh vid seminariet i
Luleå och teckning släraren J. E. R. Nyreen vid seminariet i Karlstad.
Denna delpost bör bestämmas till 2X1,560 =3,120 kronor.

Delposten till särskilda arvoden vid provårsseminarier har av överstyrelsen
beräknats med utgångspunkt från att vid folkskoleseminariet
i Göteborg skulle under nästa budgetår finnas 11 lektorer. Då emellertid
antalet lektorer enligt överstyrelsens av mig tillstyrkta förslag vid
sagda seminarium skulle utgöra 9, bör delposten minskas med 600 kronor
under det av överstyrelsen beräknade beloppet och alltså uppföras med
18,000 kronor.

Delposten till arvoden till seminarieläkare bör — innan den nya seminarieorganisationen
ännu fullständigt genomförts — beräknas enligt
de grunder, som nu gälla. Den torde för nästa budgetår böra uppföras
med ett belopp, som med 500 kronor understiger det av överstyrelsen
förordade, och alltså uppföras med 13,600 kronor.

Delposten till arvoden till biträden vid seminariernas rektors expeditioner
lärer böra minskas med 100 kronor under det av överstyrelsen
äskade beloppet med hänsyn till att seminariet i Växjö enligt mitt förslag
skulle omfatta endast 2 klassavdelningar under nästa läsår. Posten
bör alltså uppföras med 5,900 kronor.

Delposterna till tillfällig löneförbättring och provisorisk avlöningsförbättring
beräknar jag till 200,000 kronor, respektive 29,910 kronor, alltså
tillhopa 2,690 kronor lägre än skolöverstyrelsen.

Anslaget till avlöningar bör alltså för budgetåret 1936/1937 uppföras
med ett belopp, som med (140,720 + 1,310 — 3,400 — 1,200 — 3,000 — 3,120
+ 600 + 500+100 + 2,690=) 135,200 kronor understiger det av överstyrelsen
föreslagna, alltså med (1,770,000 — 135,200 =) 1,634,800 kronor.

192

Kungl. Majlis ''proposition Nr 100.

Överstyrelsens beräkningar rörande anslaget till omkostnader giva
mig anledning till erinran därutinnan, att något särskilt för oförutsedda
behov beräknat belopp icke lärer behöva uppföras i omkostnadsstaten,
då ju förevarande anslag har karaktär av förslagsanslag och alltså kan
vid förefallande behov överskridas. Anslaget skulle alltså beräknas till
(278,400 — 3,500 =) i runt tal 275,000 kronor. Med hänsyn till vad
nedan anföres rörande anslag till reparation och utbyggande av orgelverket
vid folkskoleseminariet i Lund samt till utbyggande av orgeln
vid folkskoleseminariet i Göteborg bör emellertid anslaget upptagas
till (275,000 + 11,000 + 1,000=) 287,000 kronor. I det föregående
har jag uttalat mig för behovet av en särskild kurs i finska språket
vid folkskoleseminariet i Luleå. Kostnaderna för denna kurs torde kunna
rymmas inom nyssnämnda anslagsbelopp. Det torde få ankomma på
Kungl. Majit att i sinom tid fastställa omkostnadsstat för folkskoleseminarierna.

Av den av överstyrelsen å anslaget till materiel, böcker m. m. föreslagna
ökningen från 67,200 kronor med 18,700 kronor till 85,900 kronor
belöpa 3,000 kronor på inköp av flygel i Luleå, 11,225 kronor på reparation
och utbyggande av orgel verket i Lund samt 1,000 kronor på utbyggande
av orgeln i högtidssalen i Göteborg. De sistnämnda anslagsäskandena,
som alla äro av angelägen natur med hänsyn till de till
nämnda tre seminarier förlagda kurserna för utbildande av kyrkomusiker,
anser jag mig kunna tillstyrka. Kostnaderna, i vad de belöpa på
Göteborg och Lund, synas lämpligen böra avföras å nyssnämnda förslagsanslag
till omkostnader, vilket av mig föreslagits böra höjas med
ett häremot svarande belopp. Anslaget till materiel, böcker m. m. bör
på grund härav och med ledning av överstyrelsens beräkningar i övrigt
uppföras med (85,900 — 11,225 — 1,000 =) i runt tal 74,000 kronor. Föreskrifter
rörande anslagets disposition torde få meddelas av Kungl. Majit.

Vad slutligen angår anslaget till stipendier, vill jag understryka
vad överstyrelsen enligt det föregående anfört om angelägenheten av en
höjning av stipendierna till seminarieeleverna. Stipendierna utgöra nu
endast omkring hälften av de belopp, som ursprungligen avsetts skola
utgå. Dessa begränsningar hava påkallats av de finansiella förhållandena
under de senaste budgetåren och hava givetvis ej avsetts bliva av
bestående natur. Det är enligt min mening av vikt, att stipendierna
snarast återföras till de före år 1933 utgående beloppen. Folkskoleseminarierna
torde därigenom kunna tillföras åtskilliga begåvade elever,
som eljest icke skulle hava möjlighet att ägna sig åt folkskollärarkallet.
Jag biträder överstyrelsens förslag örn en successiv återgång till tidigare
rådande förhållanden. Mot förslaget örn anvisande av anslagsmedel för

193

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 100.

nästa budgetår såsom bidrag till anordnande av studieutfärder vid folkskoleseminarierna
har jag ingenting annat att erinra, än att det härför
avsedda beloppet torde kunna för nästa budgetår begränsas från 2,600
kronor till 2,000 kronor. Med hänsyn härtill och till att seminarieorganisationen
enligt mitt förslag skulle under nästa budgetår omfatta en
klassavdelning mindre än enligt överstyrelsens förslag förordar jag, att
stipendieanslaget för nästa budgetår bestämmes till 105,000 kronor. Stat
för anslaget torde få fastställas av Kungl. Majit.

I detta sammanhang må erinras, att skolöverstyrelsen i skrivelse den
31 augusti 1935 hemställt om anvisande för nästa budgetår av ett reservationsanslag
örn 4,000 kronor till bestridande av kostnaderna för
lärares vid folkskoleseminarierna studiebesök vid folkskolor. Jag finner
mig icke kunna för närvarande tillstyrka, att anslag anvisas för detta
ändamål.

För folkskoleseminarierna skulle enligt det ovanstående under nästa
budgetår erfordras följande anslag (anslagen för budgetåret 1935/1936
och de av överstyrelsen föreslagna anslagen angivas jämväl här till jämförelse
med de av mig föreslagna beloppen):

Anslag	Budgetåret 1935/1936	Budgetåret	1936/1937
Skolöversty- relsen	Departe- mentschefen
Avlöningar...........	1,709,300	1,770,000	1,634,800
Omkostnader..........	267,700	278,400	287,000
Materiel, böcker m. m.....	67,200	85,900	74,000
Stipendier............	75,bOO	108,800	105,000
Summa kronor	2,119,700	2,243,100	2,100,800

B. Småskoleseminarierna.

Myndigheterna.

Skolöverstyrelsen har i särskild skrivelse den 15 november 1935 framlagt
förslag rörande organisation av småskoleseminarierna under budgetåret
1936/1937.

Beträffande omfattningen av småskollär arutbildning en inhämtas av
skrivelsen följande:

Vid varje seminarium funnes under innevarande läsår endast en elevklass.
Denna utgjorde vid seminarierna i Strängnäs, Linköping, Skara,
Härnösand, Lycksele och Haparanda avgångsklass, vadan samtliga elever
vid dessa seminarier lämnade seminariet vårterminen 1936. För

Bihang till riksdagens protokoll 1036. 1 sami. Nr 100.

194

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

uppehållande av verksamheten vid dessa seminarier krävdes alltså intagning
hösten samma år av minst en klassavdelning. Överstyrelsen ansåge
också, att man beträffande intagning av antalet klasser borde hålla sig
till detta minimum, dock att även vid seminariet i Landskrona, där det
nu funnes en första klass å 10 elever, även hösten 1936 intagning skedde
av en ny klassavdelning. Beträffande klassernas storlek ansåge överstyrelsen,
att klassnumerären tillsvidare borde hållas nere vid hälften av
den normala, alltså 12. Denna siffra vore med hänsyn till seminariearbetet
och de praktiska övningarna lämpligare än antalet 10.

I nedanstående tabell lämnas en översikt över dels den för innevarande
år gällande organisationen, dels överstyrelsens förslag till organisation
budgetåret 1936/1937.

Seminarier	1935/1936	1936/1937
Klass-avdelningar och elever	Övningsskol- avdelningar	Utexamineras	Klass-avdelningar och elever	Övningsskol- avdelningar	Utexamineras
1936	1937	1938	1939
Strängnäs ......	II 10	3	10	—	I 12	3	12	_
Linköping......	II 10	2	10	—	I 12	3	12	—
Landskrona.....	I 10	2	—	10	II 10, I 12	3	12	--
Skara........	II 10	2	10	—	I 12	3	12	—
F alun........	II 10	2	10	—	—	—	—	—
Härnösand......	II 10	2	10	—	I 12	3	12	—
Lycksele.......	III 14	2	14	—	I 12	3	—	12
Haparanda.....	III 14	3	14	—	I 12	3	—	12
Summa	— .	—	78	10		—	60	24

Av tablån framginge, att år 1936 bomme att utexamineras 78 elever
och år 1937 allenast 10. Enligt överstyrelsens förslag till intagning år
1936 skulle år 1938 komma att utexamineras 60 elever och år 1939 24.
Med denna kraftiga inskränkning av lärarproduktionen parad med de
extra åtgärder i övrigt, som kunde komma att av statsmakterna beslutas,
samt ett varsamt genomförande av rationaliseringsåtgärder, som måste
hava till följd entledigande av i tjänst varande lärarinnor, syntes det
finnas goda förhoppningar att komma till rätta med arbetslöshetsproblemet
på nu ifrågavarande område, så att småskoleseminarierna snarast
därefter kunde träda i full verksamhet.

Det av Kungl. Majit lämnade medgivandet beträffande viss inskränkning
i de ordinarie seminarielärarnas tjänstgöring bleve erforderligt även
under budgetåret 1936/1937.

Med utgångspunkt från den sålunda föreslagna seminarieorganisationen
beräknar överstyrelsen anslaget till avlöningar för budgetåret 1936/1937
på följande sätt (beträffande nu gällande avlöningsstat hänvisas till det
ovanstående):

Kungl. Majlis proposition Nr 100.

195

Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat.

Vad först beträffar delposten till lön och tjänstgöring spenningar, framlägger
överstyrelsen förslag till avlöningsstater för de olika seminarierna.
I dessa upptoges samtliga de lärartjänster, som i enlighet med de seminariesakkunnigas
av överstyrelsen tillstyrkta förslag bleve erforderliga,
då den nya seminarieorganisationen helt blivit genomförd. Emellertid
upptoges särskilda belopp endast för de tjänster, som under budgetåret
1936 1937 borde vara besatta med innehavare (av de föreslagna avlöningsstaterna
framgår, att så skulle vara fallet med 7 rektorer, 14 adjunkter,
21 övningsskollärare och 1 skolköksföreståndarinna).

Vad seminariet i Haparanda beträffade, hade hittills en av de tre
övningsskollärartjänsterna varit extra ordinarie. Denna extra tjänst hade
alltsedan år 1923 uppehållits av övningsskollärarinnan Valborg Rosén
med ett arvode av allenast 2,400 kronor jämte särskilt lönetillägg av
200 kronor. Överstyrelsen hade nu upptagit tjänsten på ordinarie stat.
Vid bifall härtill syntes Valborg Rosén böra efter 13 års väl vitsordad
tjänstgöring förordnas å tjänsten såsom vikarie med avlöning såsom
ordinarie jämlikt härutinnan gällande bestämmelser. I annat fall skulle
befattningen såsom hittills upptagas under särskild delpost till arvode
till kvinnlig extra ordinarie övningsskollärare vid seminariet i Haparanda.

Vad beträffade avlöningarnas storlek hade samtliga ämneslärartjänster
i staterna upptagits såsom adjunkt urer, liksom ock rektorstjänsterna
upptagits med den högre avlöning, som motsvarade de sakkunnigas av
överstyrelsen tillstyrkta förslag. Efter nu angivna grunder beräknades
posten lön och tjänstgöringspenningar draga en kostnad av 178,200
kronor. Utan löneförhöjning — sålunda med rektors- och ämneslärarlönerna
beräknade efter nu gällande lönegrunder — skulle motsvarande
kostnader stanna vid 151,600 kronor.

Delposten till ålderstillägg hade upptagits med ett till 33,400 kronor
förhöjt belopp, motsvarande de verkliga kostnaderna, beräknade efter
den nya löneregleringen. Posten till jyllnadsarvoden åt vikarier hade
upptagits med ett belopp av 7,000 kronor, motsvarande 1,000 kronor
för varje seminarium.

Avlöningar till tjänstemän å övergångsstat.

Ett nedläggande av seminariet i Falun föranledde ökning i övergångsstaten,
intill dess att de ordinarie lärarna vid detta seminarium kunde förflyttas
till andra tjänster. Seminariets rektor Vendela Vester-Wåhlström
innehade ordinarie ämneslärartjänst vid småskoleseminariet i Strängnäs.
En återgång till denna tjänst föranledde, att innehavaren av tjänsten i
Strängnäs — ordinarie med förflyttningsskyldighet — borde överföras på
övergångsstat, liksom ock två ämneslärarinnor och två övningsskollärarinnor
vid seminariet i Falun. På övergångsstat kvarstode dels en ämneslärarinna
vid det nedlagda seminariet i Murjek och dels en lärarinna i hushållsgöromål
och slöjd vid seminariet i Linköping.

Medelsbehovet för lön och tjänstgöringspenningar å övergångsstaten beräknades
till 19,WO kronor. Härtill komme särskilt lönetillägg åt den förutvarande
lärarinnan i Murjek, med 200 kronor, ålderstillägg förslagsvis
b,700 kronor och jyllnadsarvoden till vikarier förslagsvis 800 kronor.

196 Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t.

Delposten till arvoden åt extra lärare under tjänstledighet på grund av
sjukdom hade upptagits med oförändrat belopp eller 600 kronor och posten
till arvoden till timlärare hade — i enlighet med rektorernas preliminära
uppgifter — beräknats till ett belopp av 25,000 kronor. Häri vore inberäknat
ett belopp av 2,000 kronor för den utvidgade timlärartjänstgöring, som
bleve erforderlig, därest fortbildningskurser för småskollärarinnor komme
till stånd vid några seminarier under läsåret 1936—1937. Vidare hade upptagits
ett belopp av 1,500 konor för undervisning i hushållsgöromål vid
seminariet i Haparanda. Under en följd av år hade en dylik kurs varit på
grund av lokalbrist under lästerminerna förlagd till sommarferierna. Härtill
hade Kungl. Majit — senast den 30 mars 1935 — anvisat ett särskilt anslag.
Denna anordning komme givetvis att upphöra, sedan Haparandaseminariets
lokalfråga blivit löst. För tillägg sarvoden till lärare i trädgårdsskötsel
vid seminarierna i Strängnäs, Landskrona, Skara och Härnösand
erfordrades samma belopp som hittills, 300 kronor för varje seminarium
eller sammanlagt 1,200 kronor. Komme seminariet i Lycksele i enlighet
med överstyrelsens förslag att fortsätta sin verksamhet, erfordrades fortfarande
arvode till ett biträde vid matlagningen därstädes, 900 kronor. I
enlighet med de sakkunnigas förslag, att medel till preparandkursen vid det
seminarium, som vore avsett för rikets nordligaste gränsorter, borde upptagas
i staten, hade upptagits ett belopp av 1,900 kronor till arvoden vid
en dylik preparandkurs vid seminariet i Haparanda.

Avlöningar till icke-ordinarie personal.

Delposten till arvoden till seminarieläkare hade beräknats i huvudsaklig
överensstämmelse med av de sakkunniga framlagda grunder. Det beräknade
beloppet, 2,850 kronor, understege med 550 kronor det nu i staten
upptagna beloppet. Arvoden till seminariebibliotekarier (nu 1,900 kronor)
hade beräknats till 1,700 kronor, och arvoden till biträden vid raktorsexpeditioner
efter 150 kronor för varje seminarium, till 1,050 kronor.

Särskilda löneförmåner till ordinarie och icke-ordinarie

tj änstemän.

Hyresersättning till rektorer vid vissa seminarier utginge nu till rektorerna
i Linköping, Skara och Falun. Vid Faluseminariets indragning återstode
endast de båda förstnämnda. Med hänsyn till den föreslagna högre
lönestandarden för rektorerna syntes den beräknade hyresersättningen böra
sättas till 2,200 kronor för var och en, sålunda sammanlagt 4,400 kronor.
Beträffande delposten särskilda lönetillägg åt lärare vid seminarierna i
Lycksele och Haparanda, vilka tillägg enligt kungörelsen nr 503/1933 utginge
med 200 kronor, hade dessa beräknats utgå till 12 lärare, sålunda med
ett belopp av 2,ll,00 kronor. Delposterna till tillfällig löneförbättring och
provisorisk avlöning sförbättr in g hade med hänsyn till antal lärare å olika
dyrorter och enligt gällande författningar beräknats till i förra fallet 38,000
kronor och i senare fallet 2,300 kronor.

Enligt överstyrelsens ovanstående förslag skulle anslaget till avlöningar
vid småskoleseminarierna för nästa budgetår uppföras med 327,500 kronor.

Beträffande anslaget till omkostnader har överstyrelsen anfört:

För bränsle, lyse och vatten erfordrades 24,100 kronor (nu 27,600
kronor).

197

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

I övriga expenser inginge posterna till expeditions- och tryckningskostnader
samt betjäning och renhållning. Den förra posten hade beräknats till

5,600 kronor (800 kronor till varje seminarium) och den senare till 24,700
kronor. Därtill hade beräknats ett belopp av 100 kronor till extra utgifter
för en preparandkurs i Haparanda. Utgifterna till övriga expenser skulle
sålunda uppgå till sammanlagt 30,400 kronor (nu 35,200 kronor).

Anslagsmedlen för trädgårdarnas underhåll och skötsel vore för budgetåret
1935/1936 alltför snävt tilltagna. De hade nu beräknats till 11,250
kronor. Härur skulle utgå även arvoden till värmeskötare-trädgårdsbiträden
vid fyra seminarier med 6,000 kronor. Höjningen (från 8,250 kronor)
kompenserades emellertid därav, att inkomsterna av vissa trädgårdar (särskilt
i Strängnäs) blivit avsevärt högre än som antagits.

Till särskilda kurser och föreläsningar hade beräknats ett belopp av
1,900 kronor. Av detta anslag beräknades utgå bidrag till elevernas bad och
simundervisning vid flertalet seminarier med sammanlagt 1,200 kronor.
Till övriga kurser och föreläsningar återstode sålunda blott 700 (100 kronor
för varje seminarium).

I likhet med vad som vore fallet i omkostnadsstaten för folkskoleseminarierna
måste även i omkostnadsstaten för småskoleseminarierna upptagas
en post till reseersättningar, förslagsvis. Ett bifall till överstyrelsens organisationsförslag
kunde medföra nödvändighet att tvångsförflytta sex ordinarie
lärarinnor. Därest flyttningsbidrag för en var av dem beräknades till
500 kronor, borde beloppet å nämnda delpost upptagas med 3,000 kronor.

Slutligen hade för oförutsedda behov upptagits ett belopp av förslagsvis
4,000 kronor. Motsvarande belopp i staten för innevarande budgetår vore
4,730 kronor. I detta innefattades ett belopp av 3,400 kronor avsett att
efter beslut av Kungl. Majit användas till lönetillägg åt vaktmästare och
värmeskötare. Då medel härför komme att bliva erforderliga även för budgetåret
1936/1937, hade överstyrelsen nu med enahanda belopp inräknat
detta i posten till oförutsedda utgifter. Skulle emellertid detta utgiftsbehov
tillgodoses från expensanslaget, borde posten till övriga expenser, ovan
beräknad till 30,400 kronor, ökas med 3,400 kronor och posten till oförutsedda
utgifter minskas med samma belopp.

Omkostnadsstaten skulle te sig som följer:

Omkos tnadss tat.

Utgifter.

1. Expenser, förslagsvis..........................kronor 54,500

2. Övriga utgifter:

a. Trädgårdarnas underhåll och skötsel,

förslagsvis..................kronor 11,250

b. Särskilda kurser och föreläsningar, för slagsvis

..................... »____1,900 » 13,150

3. Reseersättningar, förslagsvis.................... » 3,000

4. Oförutsedda behov, förslagsvis .................. 8 4,000

Summa kronor 74,650

Särskilda uppbördsmedel.

Hyror, ersättning för lyse.............kronor 2,800

Inkomster av trädgårdarna............ » 1,900 kronor 4,700

Nettoutgift kronor 69,950

198

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

Efter att hava inhämtat uppgifter från seminarierektorerna hade överstyrelsen
för budgetåret 1936/1937 beräknat anslagsbehovet för materiel,
böcker m. m. till i det hela 13,650 kronor (nu utgör anslaget
16,400 kronor). Minskningen berodde huvudsakligen därpå, att ett seminarium
(Falun) blivit föreslaget till indragning.

Under förutsättning av intagning av elever vid början av höstterminen
1936 till den omfattning, som överstyrelsen föreslagit, skulle medelsbehovet
för stipendier under budgetåret 1936/1937 ställa sig på följande
sätt.

Vid seminarierna i Lycksele och Haparanda skulle finnas 24 elever. Med
ett beräknat stipendiebelopp av 300 kronor till varje elev skulle sålunda
erfordras 7,200 kronor. I enlighet med de sakkunnigas förslag beräknades
därjämte ett belopp av högst 3,000 kronor att utgå till högst 20 elever vid
preparandkurs i Haparanda med 150 kronor till varje elev. Vid övriga seminarier
skulle finnas sammanlagt 94 elever. Storleken av de stipendier, som
utdelades till dessa elever, kunde uppskattas till i genomsnitt 75 kronor per
elev och år. Det erforderliga beloppet för 94 elever skulle sålunda uppgå till
7,050 kronor. Medelsbehovet till stipendier i det hela kunde alltså enligt
denna beräkning uppskattas till 17,250 kronor.

Överstyrelsen hade vid behandlingen av frågan om stipendier åt folkskoleseminariernas
elever föreslagit en höjning av stipendiebeloppen. Enär
stipendier åt elever vid de 2-klassiga småskoleseminarierna borde utgå efter
samma grunder som vid folkskoleseminarierna, skulle ett bifall till förslaget
medföra en ökning av det ovan beräknade stipendiebehovet, 7,050 kronor,
med 50 % till 10,575 kronor. Medelsbehovet i det hela kunde alltså uppskattas
till (7,200 -f- 3,000 -j- 10,575 =) 20,775 kronor eller i avrundat tal
20,700 kronor.

Till anordnande av fortbildningskurser för småskollärarinnor
hade riksdagen anvisat ett anslag av 5,000 kronor att utgå i huvudsaklig
överensstämmelse med vad riksdagen i samband därmed anfört samt enligt
de närmare bestämmelser, som av Kungl. Majit meddelas. Skolöverstyrelsen
hade den 4 oktober 1935 hemställt, att Kungl. Majit täcktes
ställa ifrågavarande anslag till överstyrelsens förfogande för anordnande
under vårterminen 1936 av ifrågavarande fortbildningskurser vid småskoleseminarierna
i Strängnäs, Linköping, Lycksele och Haparanda.

Därest kurserna komme till stånd, vunne tillräcklig anslutning och i övrigt
sloge väl ut, vöre det synnerligen önskvärt, att dylika fortbildningskurser
konnne att anordnas även under läsåret 1936—1937. Överstyrelsen
finge erinra därom, att enligt riksdagens medgivande kursdeltagarna skulle
äga att under tjänstledighet uppbära samtliga med tjänsten förenade avlöningsförmåner
samt åtnjuta resebidrag enligt kl. III i gällande resereglemente,
beräknat till i medeltal 30 kronor per deltagare. För sådant resebidrag
ävensom till arvoden åt extra föreläsare vid kurserna samt ökat
arvode åt seminariebibliotekarierna beviljades ovannämnda extra anslag
å 5,000 kronor. Överstyrelsen förutsatte, att liknande bestämmelser finge
gälla även för budgetåret 1936/1937. Frågan om behovet av ökade timlärararvoden
vid de seminarier, vid vilka kurserna kunde bliva förlagda,
hade överstyrelsen upptagit till behandling i det föregående.

199

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 100.

Överstyrelsen hemställde, att Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen att
för budgetåret 1936/1937 till anordnande av fortbildningskurser för småskollärarinnor
anvisa ett anslag av 5,000 kronor, att utgå enligt de närmare
bestämmelser, som av Kungl. Majit meddelades.

Till bidrag till avlöning åt vissa på indragningsstat hos landsting
uppförda seminarielärare m. m. beviljade 1933 års riksdag ett
förslagsanslag av 189,000 kronor (proposition nr 163 och riksdagens skrivelse
nr 139). Sedan antalet bidragsberättigade lärare minskats, sänktes
anslaget av 1934 års riksdag till 135,000 kronor och av 1935 års riksdag
till 115,000 kronor. Skolöverstyrelsen har nu anfört följande:

Ännu funnes på indragningsstat 34 förutvarande seminarielärare, varvid
frånräknats de, som under år 1936 uppnådde pensionsåldern. Därest samtliga
av dessa skulle från anslaget uppbära högsta medgivna bidrag till
grundlön, ålderstillägg och tillfällig löneförbättring, skulle härför erfordras
ett belopp av omkring 130,000 kronor. Under innevarande läsår innehade
fem på indragningsstat uppförda lärarinnor anställning såsom vikarier vid
någon läroanstalt, tillfölje varav avlöningsbidraget från nu ifrågavarande
förslagsanslag minskades med omkring 20,000 kronor. Det vore sannolikt,
att så komme att ske även under läsåret 1936—1937. Vid sådant förhållande
skulle medelsbehovet kunna fixeras till 110,000 kronor. Emellertid syntes
anslaget ännu ett år böra bibehållas med oförminskat belopp eller 115,000
kronor.

I enlighet med förslag av Kungl. Majit (proposition nr 109) hade 1935
års riksdag (skrivelse nr 242) medgivit, att icke-ordinarie ämneslärarinnan
vid småskoleseminariet i Strängnäs Sigrid Degerman finge på vissa villkor
äga rätt att — därest hon på grund av inskränkning i verksamheten vid
statens småskoleseminarier blivit utan anställning — under budgetåret
1935/1936 bibehållas vid de avlöningsförmåner, hon ägt uppbära under
läsåret 1934—1935, och skulle utgifterna härför bestridas från det i riksstaten
under åttonde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till bidrag till
avlöning åt vissa på indragningsstat hos landsting uppförda seminarielärare
m. m.

Överstyrelsen finge nu anmäla, att Sigrid Degerman, som saknade behörighet
att anställas såsom övningsskollärare vid folk- eller småskoleseminarium,
icke kunnat beredas anställning under budgetåret 1935/1936.
Det vore sannolikt att så icke heller komme att ske under budgetåret
1936/1937. De omständigheter och billighetsskäl, som tidigare legat till
grund för riksdagens beslut rörande ordnandet av Degerman avlöningsförhållanden,
vore alltjämt för handen. Överstyrelsen finge därför hemställa,
att Kungl. Majit täcktes utverka riksdagens medgivande för Degerman
att på enahanda villkor, som nu gällde, även för budgetåret 1936/1937
få åtnjuta avlöning i likhet med småskoleseminarielärare på indragningsstat.

Statskontoret har beträffande överstyrelsens beräkningar rörande småskoleseminarieorganisationen
under budgetåret 1936/1937 gjort samma uttalanden
som i fråga örn motsvarande beräkningar rörande folkskoleseminarieorganisationen.

200

Kungl. Majlis ■proposition Nr 100.

Departementschefen.

Såsom av det föregående framgår, har jag förordat den förändringen
i skolöverstyrelsens förslag till seminarieorganisation, att seminariet i
Linköping skulle nedläggas och i stället i den ledigblivande folkskoleseminariebyggnaden
i Växjö upprättas ett enkelt småskoleseminarium.

Överstyrelsen har nu beträffande småskoleseminarieorganisationen under
nästa läsår ifrågasatt, att vid vart och ett av de småskoleseminarier,
som avses skola ingå i den nya organisationen, i första klassen
skulle intagas en klassavdelning. Detta synes mig tillrådligt med hänsyn
därtill, att verksamheten vid flertalet seminarier i annat fall skulle
under nästa läsår helt avstanna; dock torde någon avdelning av första
klassen icke böra under nästa läsår upprättas vid det småskoleseminarium,
som enligt mitt förslag skulle förläggas till Växjö. Härmed kan
lämpligen anstå till ett kommande läsår. [Möjligen kan ifrågasättas, örn
icke vid seminariet i Landskrona, där en avdelning av andra klassen
kommer att under nästa budgetår uppehållas, intagning i första klassen
skulle kunna för nämnda läsår inhiberas. Jag anser emellertid icke tillräckliga
skäl föreligga att i detta hänseende frångå överstyrelsens förslag.
Den ännu av föreliggande omständigheter påkallade begränsningen
av antalet utexaminerade lärare synes kunna åstadkommas genom
en stark minskning av antalet i första klassen intagna elever. Jag har
ingenting att erinra mot att elevnumerären i första klassen, på sätt
överstyrelsen föreslagit, bestämmes till 12.

Vad jag nu föreslagit innebär, att småskoleseminarierna i Falun och
Linköping i och med utgången av löpande läsår nedläggas, saint att vid
vart och ett av de nuvarande småskoleseminarierna i Strängnäs, Landskrona,
Skara, Härnösand, Lycksele och Haparanda intages en klassavdelning
om 12 elever.

Beträffande inskränkning av rektorernas och de ordinarie seminarielärarnas
tjänstgöring under nästa budgetår torde böra meddelas enahanda
bestämmelser, som av mig i det föregående föreslagits beträffande motsvarande
befattningshavare vid folkskoleseminarierna.

Emot överstyrelsens anslagsberäkningar för nästa budgetår har jag
endast i nedan angivna hänseenden erinringar att framställa.

Vad först beträffar anslaget till avlöningar, har skolöverstyrelsen
vid beräkningen av delposten till lön och tjänstgöringspenningar för
tjänstemän å ordinarie stat räknat med bifall till det av överstyrelsen
enligt det föregående framlagda förslaget örn lönereglering för rektorer
och vissa lärare vid småskoleseminarier. Då jag, som nämnts, avstyrkt
detta förslag, utgår jag vid anslagskalkylerna från de nuvarande lönesatserna.
Överstyrelsen har, såsom av det föregående framgår, upptagit
lön endast för sådana tjänster, som under budgetåret 1936/1937 böra

201

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

vara besatta med innehavare. Jag har ingenting att häremot erinra.
Dock böra de av överstyrelsen beräknade tjänsterna minskas med 1
rektor, 2 ämneslärare och 3 övningsskollärare vid småskoleseminariet i
Linköping, vilket enligt mitt förslag skulle nedläggas och först ett följande
läsår överflyttas till Växjö. Följaktligen beräknar jag antalet tjänster
vid småskoleseminarierna för nästa budgetår till 6 rektorer, 12
ämneslärare, 18 övningsskollärare och 1 skolköksföreståndarinna. Med
ledning härav bör förevarande delpost för nästa budgetår uppföras med
131,200 kronor, alltså Jj7,000 kronor lägre än det av överstyrelsen beräknade
beloppet.

Delposten till ålderstillägg till tjänstemän å ordinarie stat beräknar
jag till i det närmaste samma belopp som för innevarande budgetår,
eller till 24,000 kronor, d. v. s. till ett belopp, som med 9,1^00 kronor
understiger det av överstyrelsen på grundval av förhållandena efter
genomförandet av omförmälda lönereglering beräknade beloppet.

Delposten till lön och tjänstgöringspenningar till tjänstemän å övergångsstat
upptager nu avlöning med 2,800 kronor till en ämneslärarinna
vid det nedlagda småskoleseminariet i Murjek, särskilt lönetillägg med
200 kronor åt denna lärarinna samt avlöning med 1,800 kronor åt en
lärarinna i hushållsgöromål och slöjd vid småskoleseminariet i Linköping.
Överstyrelsen har föreslagit, att dessa löner fortfarande skola bestridas
från posten, samt dessutom dit överfört avlöningen för två ämneslärarinnor
och två övningsskollärarinnor vid det till nedläggande förordade
småskoleseminariet i Falun. För dessa kvinnliga befattningshavare beräknas
lönerna, såsom av handlingarna i ärendet framgår, till sammanlagt
11,200 kronor. Dessutom skulle enligt överstyrelsens förslag på
övergångsstat överföras en ämneslärarinna (adjunkt) vid småskoleseminariet
i Strängnäs, för vilken lönen beräknats till 3,600 kronor. Posten
skulle alltså uppföras med 19,600 kronor. Vad överstyrelsen sålunda
föreslagit, biträder jag med den ändringen, att dels det särskilda lönetillägget
ej bör avföras från denna delpost utan från nedannämnda post
till särskilda lönetillägg, dels ock lönen för ämneslärarinnan vid småskoleseminariet
i Strängnäs bör beräknas enligt nu gällande grunder,
och alltså minskas från det av överstyrelsen föreslagna beloppet av

3,600 kronor med 800 kronor till 2,800 kronor. Vid bifall härtill skulle
posten uppföras med (19,600 — 200 — 800=) 18,600 kronor. Å övergångsstat
böra emellertid härutöver, intill dess småskoleseminariet i
Växjö igångsättes, uppföras de nuvarande ordinarie lärarna vid småskoleseminariet
i Linköping. Rektor vid sagda seminarium är ordinarie
ämneslärare vid detsamma. Dessutom finnas vid seminariet två ordinarie
ämneslärarinnor ävensom två ordinarie övningsskollärarinnor. Förevarande
delpost bör alltså ökas med lön och tjänstgöringspenningar
för dessa, eller med (3,400 + 4 x 2,800=) 14,600 kronor till (18,600 +

202

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

14.600 —) 33,200 kronor och alltså uppföras med ett belopp som med

13.600 kronor överstiger det, varmed överstyrelsen räknat.

Å delposten till ålderstillägg till tjänstemän å övergångsstat beräknar
jag en höjning med 2,300 kronor utöver det av överstyrelsen föreslagna
beloppet. Posten bör alltså uppföras med 7,000 kronor.

I delposten till arvoden till timlärare ifrågasätter jag, med hänsyn
till vad ovan föreslagits, en minskning med 1,600 kronor av det av
överstyrelsen föreslagna beloppet till 23,400 kronor. Från posten böra,
i enlighet med överstyrelsens förslag, bestridas utgifter även för utvidgad
timlärartjänstgöring på grund av de fortbildningskurser för småskollärarinnor,
som enligt mitt förslag här nedan böra anordnas jämväl
under nästa budgetår.

Då lokalfrågan vid småskoleseminariet i Haparanda under nästa budgetår
ej kan vinna sin lösning, torde det vara lämpligast att Kungl.
Majit, liksom hittills skett, från till förfogande stående medel anvisar
anslag till undervisning i hushållsgöromål vid seminariet i Haparanda.
Den av överstyrelsen ifrågasatta delposten till undervisning i hushållsgöromål
vid seminariet i Haparanda bör därför ej upptagas i avlöningsstaten.
Härav föranledes en minskning i den av överstyrelsen angivna
slutsumman av avlöningsstaten med 1,500 kronor. Det anslag för ändamålet,
som må kunna erfordras för nästa budgetår, bör av Kungl. Ma:jt
framdeles anvisas ur efterföljande anslag till omkostnader.

Då, enligt vad upplyst blivit, större delen av seminarieträdgården i
Härnösand numera är utarrenderad och det på grund härav ej synes
vara motiverat att tilläggsarvode till läraren i trädgårdsskötsel vid detta
seminarium även i fortsättningen skall utgå, beräknar jag delposten
tilläggsarvoden till lärare i trädgårdsskötsel till ett belopp, som med 300
kronor understiger det av överstyrelsen beräknade, alltså till 900 kronor.

Medel till preparandkurs vid seminariet i Haparanda, vilken, såsom
ovan framhållits, avsetts skola tills vidare bliva av tillfällig karaktär,
torde böra av Kungl. Majit anvisas från anslagen till omkostnader och
till stipendier vid småskoleseminarierna. Jag återkommer nedan till
denna fråga. Följaktligen bör den av överstyrelsen för detta ändamål
föreslagna delposten å 1,900 kronor utgå ur avlöningsstaten.

Med hänsyn till att småskoleseminariet i Linköping enligt mitt förslag
skall nedläggas och under nästa budgetår icke något motsvarande
småskoleseminarium upprättas i Växjö beräknar jag i delposten till arvoden
till seminarieläkare en minskning under det av överstyrelsen angivna
beloppet med i runt tal 350 kronor till 2,500 kronor, i delposten
till arvoden till seminariebibliotekarier en motsvarande minskning med
200 kronor till 1,500 kronor samt i delposten till arvoden till biträden
vid rektorsexpeditioner en motsvarande minskning med 150 kronor till
900 kronor.

203

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

Delposten till hyresersättning till rektorer vid vissa seminarier bör —
på grund av att Linköpings-seminariet nedlägges och med hänsyn till
att jag ovan avstyrkt överstyrelsens förslag om lönereglering för vissa
lärare vid småskoleseminarierna — beräknas till ett belopp, som med

2.400 kronor understiger det av överstyrelsen angivna, och alltså för
nästa budgetår uppföras med 2,000 kronor. Från delposten bör ersättning
utgå allenast till rektor vid småskoleseminariet i Skara.

Delposten till särskilda lönetillägg åt lärare vid seminarierna i Lycksele
och Haparanda bör, utöver det av överstyrelsen föreslagna beloppet,
ökas med ovannämnda lönetillägg å 200 kronor till en ämneslärarinna
vid det nedlagda småskoleseminariet i Murjek och alltså uppföras
med 2,600 kronor.

Förevarande anslag till avlöningar skulle alltså beräknas till ett belopp,
som med (47,000 + 9,400 — 13,600 — 2,300 +1,600 +1,500 + 300 +1,900
+ 350 + 200 + 150 + 2,400 — 200 =) 48,700 kronor understiger det av överstyrelsen
beräknade anslaget av 327,500 kronor. Följaktligen bör anslaget
för nästa budgetår bestämmas till (327,500 — 48,700 =) 278,800
kronor.

Ä det nuvarande anslaget till omkostnader har överstyrelsen för
nästa budgetår räknat med en minskning med 3,750 kronor till 69,950
kronor. Sistnämnda belopp bör emellertid enligt min mening minskas
med i runt tal 7,000 kronor, motsvarande de under innevarande budgetår
till småskoleseminariet i Linköping utgående anslagsmedlen till
omkostnader. Då något anslag till oförutsedda behov näppeligen erfordras,
eftersom förevarande anslag är betecknat såsom förslagsanslag,
skulle det av överstyrelsen beräknade anslaget kunna minskas med ytterligare
4,000 kronor. Emellertid belöpa av sistnämnda belopp omkring

3.400 kronor på nu utgående lönefyllnad till vaktmästare och värmeskötare.
Med hänsyn härtill ifrågasätter jag en minskning av anslaget
av nämnda anledning med allenast 600 kronor. Å andra sidan bör det
av överstyrelsen beräknade beloppet med hänsyn till vad i det föregående
anförts ökas med dels i runt tal 2,000 kronor till arvoden och
vissa andra utgifter vid preparandkursen i Haparanda, dels ock 1,500
kronor för undervisning i hushållsgöromål vid samma seminarium. Förevarande
anslag skulle alltså uppföras med ett belopp av (69,950 — 7,000
— 600 + 2,000 + 1,500 =) 65,850 kronor, vilket belopp lämpligen bör avrundas
till jämnt 66,000 kronor. Inom denna anslagsram torde även
kunna rymmas kostnaderna för den frivilliga kurs i finska språket, som
enligt mitt i det föregående utvecklade förslag bör anordnas vid småskoleseminariet
i Haparanda. Stat för anslagets användning torde senare
få fastställas av Kungl. Majit.

204

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

Anslaget till materiel, böcker m. m., som nu är uppfört med 10,400
kronor, skulle enligt överstyrelsens förslag minskas till 13,650 kronor.
Då enligt mitt förslag småskoleseminariet i Linköping skulle nedläggas
och någon småskoleseminarieavdelning i Växjö icke under nästa budgetår
upprättas, föreslår jag en ytterligare minskning av anslaget med
1,900 kronor. Anslaget bör alltså uppföras med, i avrundat tal, 11,700
kronor. Kungl. Majit torde i sinom tid få utfärda föreskrifter rörande
dispositionen av detsamma.

Vad till sist angår anslaget till stipendier, vill jag -— under åberopande
av vad jag i det föregående anfört vid behandlingen av motsvarande
anslagsfråga vid folkskoleseminarierna — förorda överstyrelsens
förslag om ett successivt återförande av elevstipendierna till de
belopp, som utgått före de under de senare åren vidtagna anslagsrestriktionerna.
Överstyrelsen har föreslagit, att anslaget skulle uppföras med
i runt tal 20,700 kronor. Då småskoleseminarieorganisationen enligt
mitt förslag skulle under nästa läsår omfatta en klassavdelning mindre
än det antal avdelningar, varmed överstyrelsen räknat, torde sistnämnda
belopp böra minskas med 1,200 kronor till i runt tal 19,500 kronor.
Av detta belopp äro, såsom av det föregående framgår, 3,000 kronor
avsedda såsom elevstipendier vid preparandkursen i Haparanda.

Även under nästa budgetår torde böra anordnas de fortbildningskurser
för småskollärarinnor, för vilka 1935 års riksdag, i anledning
av i ämnet väckta motioner, för innevarande budgetår anvisat
medel. Jag tillstyrker skolöverstyrelsens förslag örn anvisande för nästa
budgetår av oförändrade anslagsmedel, 5,000 kronor, för detta ändamål.
Såsom av det föregående framgår, har delposten till arvoden åt timlärare
avsetts skola bereda täckning för de ökade timlärararvoden, som erfordras
på grund av undervisningen vid dessa kurser. Det torde få ankomma
på Kungl. Majit att, liksom under innevarande budgetår varit
fallet, meddela erforderliga bestämmelser rörande kursernas anordnande.

Anslaget till bidrag till avlöning åt vissa på indragningsstat
hos landsting uppförda seminarielärare m. m., som nu är uppfört
med 115,000 kronor, torde med hänsyn till vad överstyrelsen i ämnet
anfört kunna sänkas med 5,000 kronor till 110,000 kronor. Jag biträder
överstyrelsens förslag örn medgivande av rätt åt omförmälda Sigrid
Degerman att på enahanda villkor, som nu gälla, även för budgetåret
1936/1937 åtnjuta avlöning i likhet med småskoleseminarielärare på indragningsstat.

Vid bifall till vad jag nu föreslagit skulle ovannämnda anslag till
småskoleseminarierna för nästa budgetår beräknas sålunda:

Kungl. Majlis proposition Nr 100. 205

	Budgetåret 1935,1936	Budgetåret 1936/1937
Anslag	Skolöversty- relsen	Departe- mentschefen
Avlöningar.......................	253,500	327,500	278,800
Omkostnader......................	73,700	69,950	66,000
Materiel, böcker m. m.................	16,400	13,650	11,700
Stipendier........................	15,000	20,700	19,500
Anordnande av fortbildningskurser för småskollä-rarinnor.......................	5,000	5,000	5,000
Bidrag till avlöning åt vissa på indragningsstat hos landsting uppförda seminarielärare m. m. . .	115,000	115,000	110,000
Summa kronor	478,600	551,800	491,000

8. Hemställan.

Under åberopande av vad jag ovan anfört hemställer jag, att Kungl.

Majit måtte föreslå riksdagen att

dels besluta följande organisation av folk- och småskoleseminarierna,
att träda i successiv tillämpning från
och med läsåret 1936—1937:

A. 1. Folkskoleseminarierna skola vara till antalet nio,
därav sju skola vara anordnade såsom dubbelseminarier
och två tillsvidare såsom enkelseminarier.

2. Av dubbelseminarierna skola

sex innefatta en 4-årig och en 2-årig linje, den senare
studentkurs, (4 + 2), och

ett innefatta en 4-årig och en 2-årig linje, den senare
avsedd för utbildning av småskollärarinnor till folkskollärarinnor,
(4 +särskild kurs).

Ettvart av enkelseminarierna skall innefatta en 4-årig
linje.

3. Dubbelseminarierna skola förläggas till Umeå, Falun,
Uppsala, Stockholm, Linköping, Göteborg och Lund. Av
dessa seminarier skall seminariet i Falun vara av formen
4 +särskild kurs.

Enkelseminarierna skola förläggas till Luleå och Karlstad.

4. Seminarierna i Uppsala, Linköping och Karlstad
skola vara avsedda för manliga elever, seminarierna i
Falun och Stockholm för kvinnliga elever och ettvart av
de återstående seminarierna för manliga och kvinnliga
elever.

206

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

B. 1. Småskoleseminarierna skola vara till antalet sju,
därav tre skola vara anordnade såsom dubbelseminarier
och tills vidare fyra såsom enkelseminarier.

2. Ettvart av dubbelseminarierna skall innefatta två

2- åriga linjer (2 + 2).

Av enkelseminarierna skola tvä innefatta, vartdera, en

3- årig linje, och två, vartdera, en 2-årig linje.

3. Dubbelseminarierna skola förläggas till Strängnäs,
Skara och Landskrona.

Enkelseminarierna skola förläggas till Haparanda, Lycksele,
Härnösand och Växjö. Av dessa skola de båda
förstnämnda seminarierna vara 3-åriga.

C. I följd härav skola folkskoleseminarierna i Växjö
och Kalmar samt småskoleseminarierna i Linköping och
Falun nedläggas, de båda förra successivt från och med
läsåret 1936—1937 och de båda senare med utgången av
läsåret 1935—1936;

dels medgiva, att de fastigheter, i vilka de nuvarande
småskoleseminarierna i Linköping och Falun äro inrymda,
må efter nedläggandet av dessa seminarier utan vederlag
återgå till Östergötlands läns landsting, respektive Kopparbergs
läns landsting;

dels medgiva att — därest sådan innehavare av ordinarie
lärarbefattning i teckning, musik, gymnastik, manlig
slöjd, kvinnlig slöjd (inklusive lärarinna i kvinnlig slöjd
vid manligt seminariums övningsskola) och hushållsgöromål
vid folkskoleseminarium, som erhållit dylik anställning
före den 1 juli 1935, under tiden från och med läsåret
1936—1937 intill dess att vederbörande avgår från
ifrågavarande befattning, kommer att erhålla mindre omfattande
tjänstgöring än som motsvarar ett medeltal,
beräknat på sätt ovan angivits — han må under varje
läsår, sedan det på befattningen kommande antalet lärartimmar
fastställts, äga åtnjuta ett personligt lönetillägg,
motsvarande två tredjedelar av skillnaden mellan dyn
avlöning, som han skulle hava uppburit, örn för tjänsten
varit bestämd en tjänstgöring av den omfattning, som
skulle motsvara ovannämnda medeltal, och den, som han
uppbär för sin faktiska tjänstgöring under året, tillfällig
löneförbättring däri inräknad;

dels medgiva, att hyresbidrag må utgå till kvinnlig
lektor vid folkskoleseminarierna i Stockholm och Göte -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100. 207

borg enligt samma grunder som för manlig lektor vid
samma seminarier;

dels godkänna följande avlöningsstat för folkskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1936/1937:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat:

a. Lön och tjänstgöringspen ningar.

.............kronor 954,820

b. Ålderstillägg, förslagsvis . . » 200,000

c. Fyllnadsarvoden åt vikarier,
förslagsvis......... » 35,150 1,189,970

2. Avlöningar till tjänstemän å övergångsstat:

a. Lön och tjänstgöringspen ningar.

..............kronor 33,400

b. Ålderstillägg, förslagsvis. . » 8,700

c. Fyllnadsarvoden åt vikarier,
förslagsvis......... » 500 42,600

3. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Maj:t:

a. Arvoden till extralärare och

timlärare............kronor 55,000

b. Arvodesförhöjning till vissa

extra ordinarie ämneslärare,
förslagsvis.......... »

c. Understöd till extra ordi narie

lärare vid förfall på
grund av sjukdom, förslagsvis
............... »

d. Arvoden för undervisning

vid studentkurs vid seminarierna
i Karlstad och
Växjö, förslagsvis....... »

e. Arvoden för undervisning

i hushållgöromål........ »

f. Lönetillägg till teckningslä raren

J. A. Lydh vid seminariet
i Luleå och teckningsläraren
J. E. R. Nyreen
vid seminariet i Karlstad
................. »

2,950

1,000

10,500

1,350

3,120

208

Kungl. Majlis proposition Nr 100.

g. Tilläggsarvoden till lärare i

trädgårdsskötsel vid dubbelseminarier
..........kronor 6,400

h. Särskilda arvoden vid prov årsseminarier.

......... » 18,000

i. Tilläggsarvoden till lärare

vid de vid vissa seminarier
anordnade kurser för utbildande
av kyrkomusiker, förslagsvis
,.............. » 4,200 102,520

4. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal:

a. Arvoden till seminarielä kare.

................kronor 13,600

b. Arvoden till seminariebib liotekarier

............ » 8,700

c. Arvoden till biträden vid

rektorsexpeditioner...... » 5,900 28,200

5. Särskilda löneförmåner till ordinarie och ickeordinarie
tjänstemän:

a. Hyresersättning till rektorer
vid vissa seminarier . . kronor 14,000

b. Hyresbidrag till lärare vid
seminarierna i Göteborg och

Stockholm, förslagsvis ... » 16,600

c. Tillfällig löneförbättring,

förslagsvis............ » 200,000

d. Provisorisk avlöningsför bättring,

förslagsvis..... » 29,910

e. Personliga lönetillägg till

vissa ordinarie Övningslärare,
förslagsvis........ » 11,000

271,510

Summa förslagsanslag kronor 1,634,800;

dels till Folkskoleseminarier: Avlöningar för budgetåret
1936/1937 anvisa ett förslagsanslag

av............................kronor 1,634,800;

dels till Folkskoleseminarier: Omkostnader för budgetåret
1936/1937 anvisa ett förslagsanslag

av............................kronor 287,000;

dels till Folkskoleseminarier: Materiel, böcker m. m.
för budgetåret 1936/1937 anvisa ett reservationsanslag

kronor 74,000;

209

Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.

dels till Folkskoleseminariet: Stipendier för budgetåret
1936/1937 anvisa ett reservationsanslag

av............................kronor 105,000;

dels godkänna följande avlöningsstat för småskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1936/1937:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat:

a. Lön och tjänstgöringspen ningar

...............kronor 131,200

b. Ålderstillägg, förslagsvis. . » 24,000

c. Fyllnadsarvoden åt vikarier,
förslagsvis......... » 7,000 162,200

2. Avlöningar till tjänstemän å övergångsstat:

a. Lön och tjänstgöringspen ningar

...............kronor 33,200

b. Ålderstillägg, förslagsvis. . » 7,000

c. Fyllnadsarvoden åt vikarier,
förslagsvis......... » 800 41,000

3. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda

av Kungl. Majit:

a. Arvoden till extra lärare

under tjänstledighet på
grund av sjukdom, förslagsvis
.................. kronor 600

b. Arvoden till timlärare ... » 23,400

c. Tilläggsarvoden till lärare

i trädgårdsskötsel...... » 900

d. Arvode till ett biträde för

matlagningen vid seminariet
i Lycksele......... >__900 25,800

4. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal:
a. Arvoden till seminarielä kare.

................kronor 2,500

b. Arvoden till seminariebib liotekarier

............ » 1,500

c. Arvoden till biträden vid

rektorsexpeditioner...... » 900

5. Särskilda löneförmåner till ordinarie och ickeordinarie
tjänstemän:
a. Hyresersättning till rektor

vid seminariet i Skara . . . kronor 2,000

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. Nr 100. 14

210

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 100.

b. Särskilda lönetillägg till lärare
vid vissa seminarier . kronor 2,600

c. Tillfällig löneförbättring,

förslagsvis............ » 38,000

d. Provisorisk avlöningsför bättring,

förslagsvis..... »__2,300 44,900

Summa förslagsanslag kronor 278,800;
dels till Småskoleseminariet: Avlöningar för budgetåret
1936/1937 anvisa ett förslagsanslag

av............................kronor 278,800;

dels till Sm&skoleseminarier: Omkostnader för budgetåret
1936/1937 anvisa ett förslagsanslag

av............................kronor 66,000;

dels till Småskoleseminariet: Materiel, böcker m. m.
för budgetåret 1936/1937 anvisa ett reservationsanslag

av............................kronor 11,700;

dels till Småskoleseminariet: Stipendier för budgetåret
1936/1937 anvisa ett reservationsanslag

av............................kronor 19,500;

dels till Småskoleseminariet: Anordnande av fortbildningskurser
för småskollärarinnor för budgetåret 1936/1937

anvisa ett anslag av..............kronor 5,000;

dels till Bidrag till avlönmg åt vissa på indragningsstat
hos landsting uppförda seminarielärare m. m. för
budgetåret 1936/1937 anvisa ett förslagsanslag

av............................kronor 110,000;

dels ock medgiva, att icke-ordinarie ämneslärarinnan
vid småskoleseminariet i Strängnäs Sigrid Degerman må,
på sätt för budgetåret 1935/1936 ägt rum, jämväl under
budgetåret 1936/1937 bibehållas vid de avlöningsförmåner,
hon ägt uppbära under läsåret 1934—1935.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition i
ämnet av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet :

Lars Tunberg.

211

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

sida

1. Inledning.......................................... 2

2. Folkskoleseminarierna................................. 5

A. Seminarielinjer...................................... 5

Nuvarande förhållanden sid. 5. — 1932 års riksdag sid. 5. — 1932 års seminariesakkunniga
sid. 6. — Myndigheterna sid. 9. — Departementsphefen sid. 10.

B. Inträdesfordringar och undervisningsplaner.................... 13

a) Den 4-åriga linjen ................................. 13

Gällande bestämmelser sid. 13. — 1932 års riksdag sid. 14. — 1932 års
seminariesakkunniga sid. 16. — Myndigheterna sid. 26. — Departementschefen

sid. 31.

b) De 2-åriga linjerna................................. 36

Gällande bestämmelser sid. 36. — 1932 års seminariesakkunniga sid. 37. —
Myndigheterna sid. 42. — Departementschefen sid. 43.

C. Behovet av folkskollärare............................... 43

Rådande förhållanden sid. 43. — 1932 års seminariesakkunniga sid. 44. —
Myndigheterna sid. 49. — Departementschefen sid. 52.

D. Den yttre organisationen................................ 54

Nuvarande förhållanden m. m. sid. 54. — 1932 års riksdag sid. 55. — 1932
års seminariesakkunniga sid. 60. — Myndigheterna sid. 69. — Departementschefen
sid. 76.

3. Småskoleseminarierna................................. 82

A. Utbildningslinjer..................................... 82

Departementschefen sid. 83.

B. Inträdesfordringar m.m................................. 84

Gällande bestämmelser sid. 84. — 1932 års seminariesakkunniga sid. 84.
Myndigheterna sid. 89. — Departementschefen sid. 91.

C. Behovet av småskollärare........ ...................... 92

Nuvarande förhållanden sid. 92. — 1932 års seminariesakkunniga sid. 92.
Myndigheterna sid. 96. — Departementschefen sid. 99.

D. Den yttre organisationen................................ 100

Nuvarande förhållanden sid. 100. — 1932 års seminariesakkunniga sid. 100. —
Myndigheterna sid. 105. — Departementschefen sid. 116.

4. Behovet av lärare vid folk- och småskoleseminarierna ....... 120

A. Folkskoleseminarierna................................. 120

Nuvarande förhållanden sid. 120. — 1932 års seminariesakkunniga sid. 121.
Myndigheterna sid. 125. — Departementschefen sid. 127.

B. Småskoleseminarierna.................................. 129

Nuvarande förhållanden sid. 129. — 1932 års seminariesakkunniga sid. 129.
Myndigheterna sid. 131. — Departementschefen sid. 132.

5. Kostnader för seminarieorganisationen efter dess fullständiga

genomförande...................................... 133

A. Folkskoleseminarierna ................................. 133

212

sida

Avlöningar........................................ 133

Departementschefen sid. 141.

Omkostnader....................................... 145

Departementschefen sid. 147.

Materiel, böcker m. m.................................. 147

Departementschefen sid. 148.

Stipendier......................................... 148

Departementschefen sid. 150.

Sammanfattning..................................... 150

Engångsutgifter..................................... 151

Departementschefen sid. 153.

B. Småskoleseminarierna.................................. 154

Avlöningar........................................ 154

Departementschefen sid. 159.

Omkostnader........................................ 162

Departementschefen sid. 164.

Materiel, böcker m. m.................................. 165

Departementschefen sid. 166.

Stipendier........................................ 166

Departementschefen sid. 166.

Sammanfattning..................................... 166

Engångskostnader.................................... 167

Departementschefen sid. 167.

6. Organisationens genomförande.......................... 168

1932 års seminariesakkunniga sid. 168. — Skolöverstyrelsen sid. 168. —
Departementschefen sid. 169.

7. Seminarieorganisationen under budgetåret 1936/1937 ......... 169

A. Folkskoleseminarierna ................................. 169

Myndigheterna sid. 169. — Departementschefen sid. 188.

B. Småskoleseminarierna ................................. 192

Myndigheterna sid. 193. — Departementschefen sid. 200.

8. Hemställan......................................... 205

Stockholm 1936, Ivar Hagströms Boktryckeri A. B.

amoj