Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966 (Proposition 1966:100)

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

Nr 100

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
föreläggande av ordningsbot m. m.; given Stockholms
slott den 1 april 1966.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed

dels föreslå riksdagen att anta härvid fogade förslag till

1) lag om föreläggande av ordningsbot,

2) lag angående ändring i lagen den 9 december 1960 (nr 683) om parkeringsbot,

3) lag om ändring i rättegångsbalken,

4) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 28 september 1951 (nr
649) om straff för vissa trafikbrott,

dels inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till

5) förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951
(nr 648),

6) förordning angående ändrad lydelse av 11 § förordningen den 5 maj
1960 (nr 134) om mopeder.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen framläggs förslag till lag om föreläggande av ordningsbot.
Lagen är avsedd att möjliggöra en enkel och snabb handläggning av
vissa ordningsförseelser, främst trafikförseelser. Lagen innebär att polisman
får rätt att under vissa förutsättningar ta upp fråga om ansvar för
sådana förseelser genom att utfärda ett föreläggande för den misstänkte. 1
detta föreläggs den misstänkte ett bötesstraff, kallat ordningsbot, till godkännande.
Ordningsboten för skilda förseelser bestäms enligt taxor, som
fastställs av riksåklagaren. Om den som har begått förseelsen godkänner
föreläggandet, är saken slutligt avgjord. Det föreslås ankomma på Kungl.
Maj :l att bestämma vilka förseelser som får beivras med stöd av lagen.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1066. 1 samt. Nr 100

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

Lagen om parkeringsbot föreslås bli tillämplig på flera typer av parkeringsförseelser
än f. n. Dessutom föreslås att Kungl. Maj :t skall kunna bemyndiga
rikspolisstyrelsen att besluta om lagens tillämpningsområde i geografiskt
hänseende.

I rättegångsbalken föreslås vissa ändringar för att öka möjligheterna att
använda förenklade handläggningsformer i bötesmål. I motsats till vad som
nu gäller skall strafföreläggande kunna användas även när det finns målsägande.
Undantag avses gälla endast för det fall att målsäganden har förklarat
att han ämnar föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet
eller har begärt att åtal skall väckas. Handläggningen av besvär över straffföreläggande
föreslås bli överförd från hovrätt till underrätt. Vidare förordas
en förlängning av besvärstiden från en månad till ett år.

I propositionen föreslås dessutom att rättegångsbalkens bestämmelser om
ensamdomares behörighet i bötesmål ändras. Till skillnad från vad som
gäller f. n. skall lagfaren domare utan nämnd kunna pröva bötesmål, även
om målsägande finns och skadeståndsanspråk framställs.

En bakgrund till de processrättsliga förenklingsförslagen är att vissa förslag
till ändrade straffskalor inom trafikrätten framläggs. Det föreslås att
fängelse skall utgå ur straffskalan för vårdslöshet i trafik enligt 1 § första
stycket trafikbrottslagen. För ett flertal förseelser mot bl. a. vägtrafikförordningen
föreslås övergång från dagsböter till penningböter.

Ändringarna i rättegångsbalken och trafikbrottslagen föreslås tråda i kraft
den 1 juli 1966, medan övriga ändringar avses gälla fr. o. m. den 1 januari
1967.

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 196G

1) Förslag
till
Lag

om föreläggande av ordningsbot

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Konungen äger förordna, att 2—10 §§ denna lag skola äga tillämpning
beträffande brott, för vilket ej stadgas svårare straff än böter omedelbart
i penningar och ej heller normerade böter. Förordnande kan begränsas att
avse visst eller vissa polisdistrikt.

Om brott ej hör under allmänt åtal eller om särskilt villkor är stadgat
för allmänt åtal, får denna lag icke tillämpas.

2 §•

Fråga om ansvar för brott, som avses i förordnande enligt 1 §, får upptagas
genom föreläggande av ordningsbot. Sådant föreläggande innebär att
polisman till godkännande förelägger den misstänkte ett bötesstraff, fastställt
enligt 4 §.

Är vid ett och samma tillfälle fråga om flera brott, får föreläggande utfärdas
endast om det omfattar alla brotten och upptager gemensam ordningsbot
för dem.

3 §.

Föreläggande får icke utfärdas, om den misstänkte förnekar gärningen.
Detsamma gäller om det föreligger anledning att antaga att brottet bör
föranleda ämbetsstraff eller disciplinstraff för krigsman eller att talan om
enskilt anspråk kommer att föras.

Föreläggande bör ej utfärdas, om det i annat fall kan antagas vara påkallat
att åklagare prövar fråga om åtal för brottet.

4 §•

Riksåklagaren bestämmer för olika brott de belopp som skola upptagas
såsom ordningsbot i föreläggande. Därvid bestämmas även grunder för beräkning
av gemensam ordningsbot för flera brott.

Om särskilda skäl föreligga, äger riksåklagaren uppdraga åt statsåklagare
att i fråga om vissa brott bestämma beloppet för ordningsbot.

5 §•

Föreläggande avfattas skriftligen och undertecknas av den polisman som
utfärdar det. Det skall innehålla uppgift om

1. den misstänkte,

2. brottet med angivande av tid och plats för dess begående samt övriga
omständigheter som fordras för att känneteckna det,

3. den ordningsbot som förelägges den misstänkte.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

6 §•

Föreläggande bör utfärdas i den misstänktes närvaro, varvid denne skall
beredas tillfälle att omedelbart godkänna föreläggandet.

Om föreläggande utfärdas i den misstänktes frånvaro eller om misstänkt,
som är närvarande när föreläggande utfärdas, behöver rådrum, får
polismannen tillställa honom föreläggandet. Detta skall i sådant fall innehålla
anteckning om viss tid, inom vilken föreläggandet skall återställas,
försett med godkännande, och upplysning att åtal kan äga rum, om föreläggandet
ej godkännes inom förelagd tid.

7 §•

Föreläggande godkännes genom att den misstänkte på föreläggandet
undertecknar förklaring att han erkänner gärningen och underkastar sig
den förelagda ordningsboten.

Om ordningsboten betalas utan att den misstänkte återställt godkänt föreläggande,
anses betalningen som godkännande, om det icke framgår att
den misstänkte ej har avsett att godkänna föreläggandet.

8 §•

Har viss tid för godkännande angivits i föreläggande, får fråga om
ansvar för brottet ej upptagas på nytt förrän denna tid utgått.

Godkännande, som sker efter delgivning av stämning eller strafföreläggande,
är utan verkan.

9 §.

Har föreläggande godkänts, gäller det som dom vilken har vunnit laga
kraft.

10 §.

Bestämmelserna i 59 kap. 5—8 §§ rättegångsbalken äga motsvarande
tillämpning i fråga om besvär över godkänt föreläggande av ordningsbot.
I mål om besvär över sådant föreläggande är allmän åklagare motpart till
den misstänkte.

11 §•

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

2) Förslag
till
Lag

angående än dring i lagen den 9 december 1960 (nr 683) om parkeringsbot

Härigenom förordnas, att 1—4 §§ lagen den 9 december 1960 om parkeringsbot
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Konungen må för visst polisdistrikt
eller del därav förordna, att
2—5 §§ i denna lag skola äga tilllämpning
beträffande sådan överträdelse
av föreskrift rörande parkering
eller annan uppställning eller stannande
av motorfordon, som ej är
belagd med svårare straff än böter
omedelbart i penningar.

Konungen äger förordna, att 2—
5 §§ denna lag skola äga tillämpning
beträffande överträdelse av
föreskrift rörande parkering eller
annan uppställning eller stannande
av motorfordon. Sådant förordnande
får avse endast överträdelse
som ej är belagd med svårare straff
än böter omedelbart i penningar.

Konungen beslutar i vilka polisdistrikt
eller delar av polisdistrikt som
förordnande enligt första stycket
skall gälla. Efter Konungens bemyndigande
får sådant beslut meddelas
även av rikspolisstyrelsen efter samråd
med riksåklagaren.

Statsåklagaren har att, efter hörande
av polismyndigheten, för förseelse
som avses i 1 §, såsom parkeringsbot
fastställa belopp om lägst
fem och högst etthundra kronor. I
den mån det finnes lämpligt, må bot
bestämmas till olika belopp för skilda
slag av förseelser.

Riksåklagaren fastställer belopp
om lägst tio och högst etthundra kronor
såsom parkeringsbot för förseelse
som avses i förordnande enligt
1 §■

3 §■

Har någon --------

Inom polisdistrikt, där enligt
Konungens medgivande särskilda
med trafikövervakningen sammanhängande
uppgifter ombesörjas av
trafikövervakare, som ej är polisman,
äger jämväl sådan trafikövervakare
meddela anmaning.

fastställda boten.

Inom polisdistrikt, där enligt vad
som är särskilt föreskrivet vissa med
trafikövervakningen sammanhängande
uppgifter ombesörjas av trafikövervakare,
som ej är polisman, äger
jämväl sådan trafikövervakare meddela
anmaning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

(Nuvarande lydelse)

Inbetalningen skall ske till myndighet,
som har att indriva böter, eller
annan myndighet, som Konungen
bestämmer.

Om anmaning som avses i 3 § blivit
meddelad, skall åtal ej äga rum.
Betalas ej bot inom tid, som medgives
för betalningen, utgör anmaningen
ej hinder för åtal. Sker betalningen
efter delgivning av stämning eller
av strafföreläggande, är den utan
verkan.

(Föreslagen lydelse)

Inbetalningen skall ske till myndighet
som Konungen eller, efter
Konungens bemyndigande, riksrevisionsverket
bestämmer.

§•

Om anmaning som avses i 3 § blivit
meddelad, skall åtal ej äga rum
och föreläggande av ordningsbot ej
utfärdas. Betalas ej parkeringsbot
inom tid, som medgives för betalningen,
utgör anmaningen ej hinder
för åtal. Sker betalningen efter delgivning
av stämning eller av straffföreläggande,
är den utan verkan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

3) Förslag
till
Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, dels att 1 kap. 4 och 11 §§, 48 kap. 1 § och 59 kap.

6 § rättegångsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,
dels att i 59 kap. samma balk skola införas två nya paragrafer, betecknade

7 och 8 §§, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 KAP.
4 §■

1 Senaste lydelse av 1 kap. 4 och 11 §§ samt

48 kap. 1 § se 1964:166.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

(Nuvarande lydelse)

huvudförhandling och syn å stället
i brottmål, om målet rör allenast ansvar
för brott, för vilket icke är stadgat
svårare straff än böter, och i
målet ej förekommer anledning, att
målsägande finnes.

Rådhusrätt vare

Vid måls avgörande utan huvudförhandling
samt annan handläggning,
som ej sker vid huvudförhandling
eller syn å stället, så ock i tvistemål
vid huvudförhandling, som hålles
i omedelbart samband med förberedelsen,
vare rådhusrätt dock
domför med en lagfaren domare. Lag
samma vare i fråga om huvudförhandling
och syn å stället i brottmål,
om målet rör allenast ansvar för
brott, för vilket icke är stadgat svårare
straff än böter, och i målet ej
förekommer anledning, att målsägande
finnes.

(Föreslagen lydelse)

huvudförhandling och syn å stället
i mål om brott, för vilket icke är
stadgat svårare straff än böter.

och nämnd.

Vid måls avgörande utan huvudförhandling
samt annan handläggning,
som ej sker vid huvudförhandling
eller syn å stället, så ock i tvistemål
vid huvudförhandling, som hålles
i omedelbart samband med förberedelsen,
vare rådhusrätt dock
domför med en lagfaren domare. Lag
samma vare i fråga om huvudförhandling
och syn å stället i mål om
brott, för vilket icke är stadgat svårare
straff än böter.

11 §•

48 KAP.

1 §•

Skall allmänt---------alla brotten.

Strafföreläggande må ej använ- Strafföreläggande må ej utfärdas,
das, om anledning förekommer, att om målsägande förklarat, att han
målsägande finnes. ämnar föra talan om enskilt an språk

i anledning av brottet, eller
begärt, att åtal skall väckas.

59 KAP.

6 §•

Den som vill besvära sig över
strafföreläggande skall till den hovrätt,
där, om åtal väckts, talan mot
underrättens dom skolat fullföljas,
inkomma med besvärsinlaga.

Den som vill besvära sig över
strafföreläggande skall till den underrätt,
som ägt upptaga åtal för
brottet, inkomma med besvärsinlaga.

Besvär skola föras inom ett år, sedan
åtgärd för verkställighet av föreläggandet
företogs hos den misstänkte.
Om besvär, som nu sagts,
äga i övrigt bestämmelserna i 52
kap. 2, 3 och 5—12 §§ motsvarande

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1966

(Nuvarande lydelse)

för verkställighet av föreläggandet
ej må äga rum. Om besvär, som nu
sagts, äge i övrigt vad i 52 kap. är
stadgat motsvarande tillämpning.
Över hovrättens beslut må talan ej
föras.

(Föreslagen lydelse)

tillämpning. Bestämmelse som avser
hovrätt gäller därvid i stället underrätten.

7 §•

Om fullföljd av talan mot underrättens
beslut i anledning av besvär
över strafföreläggande äga bestämmelserna
i 49 och 52 kap. motsvarande
tillämpning.

Mot hovrättens beslut må talan ej
föras.

8 §•

I mål, som avses i 6 eller 7 §, äger
rätten, när skäl åro därtill, förordna,
att till dess annorlunda föreskrives,
vidare åtgärd för verkställighet av
sträf föreläggandet ej får äga rum.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966. I fråga om besvär över strafföreläggande,
som anförts före nämnda dag, äger dock äldre lag tillämpning. 4

4) Förslag
till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 28 september 1951 (nr 649)
om straff för vissa trafikbrott

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 28 september 1951 om straff för
vissa trafikbrott1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Brister vägtrafikant i den omsorg
och varsamhet, som till förekommande
av trafikolycka betingas av omständigheterna,
och är ej oaktsamheten
ringa, dömes för vårdslöshet i
trafik till dagsböter eller fängelse
i högst sex månader.

Där någon--—------

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1 Senaste lydelse av 1 § se 1964: 881.

§•

Brister vägtrafikant i den omsorg
och varsamhet, som till förekommande
av trafikolycka betingas av
omständigheterna, och är ej oaktsamheten
ringa, dömes för vårdslöshet
i trafik till dagsböter.

----två år.

1966.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1060

5) Förslag
till

Förordning

om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648)

Härigenom förordnas, att 65 § 1, 4 och 6 mom., 66 § 2 mom. samt 67 och
68 §§ vägtrafikförordningen den 28 september 19511 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

65 §

m o m. Brukas fordon på väg,

oaktat fordonet icke överensstämmer
med de i 2—8 §§ eller med stöd
av dessa paragrafer meddelade bestämmelser
om fordonets beskaffenhet
och utrustning, skall ägaren
straffas med dagsböter, om förseelsen
avsett motordrivet fordon eller
släpfordon, och eljest med böter,
högst trehundra kronor. Dock må ej
till straff dömas, där bristfälligheten
var av ringa betydelse eller brukandet
avsåg allenast att med anledning
av skada, som under färd uppkommit
på fordonet, föra detta till närmast
belägna plats för skadans avhjälpande
och uppenbar fara ej var
förenad härmed.

1 m o m. Brukas fordon på väg,
oaktat fordonet icke överensstämmer
med de i 2—8 §§ eller med stöd av
dessa paragrafer meddelade bestämmelser
om fordonets beskaffenhet
och utrustning, skall ägaren straffas
med dagsböter, om förseelsen innebär
åsidosättande av föreskrifterna i
3 § 6 mom., och eljest med böter,
högst femhundra kronor. Dock må ej
till straff dömas, där bristfälligheten
var av ringa betydelse eller brukandet
avsåg allenast att med anledning
av skada, som under färd uppkommit
på fordonet, föra detta till
närmast belägna plats för skadans
avhjälpande och uppenbar fara ej
var förenad därmed.

Den, som----—- — med dagsböter.

4 mom. Sökes ej
Underlåter någon, som enligt denna
förordning är pliktig göra anmälan
till bilregistret eller bilreservregistret,
att göra sådan anmälan inom
den härför i varje fall stadgade tid,
straffes med böter, högst trehundra

med dagsböter.

Underlåter någon, som enligt denna
förordning är pliktig göra anmälan
till bilregistret eller bilreservregistret,
att göra sådan anmälan inom
den härför i varje fall stadgade tid,
straffes med böter, högst femhundra
kronor.

kronor.

Om någon, —- — —---sin skyldighet.

6 m o m. Den, som —------med dagsböter.

Till samma — —---— sjätte stycket.

Förseelse mot 10 § 6 mom., 12 § Förseelse mot 10 § 6 inom., 12 §
2 mom. femte stycket, 3 mom. tredje 2 mom. femte stycket, 3 mom. tredje
stycket eller 4 inom., 13 § 3 mom. stycket eller 4 mom., 13 § 3 inom.
fjärde stycket eller 4 inom., 20 § fjärde stycket eller 4 mom., 20 §

1 Senaste lydelse av 65 § 1 mom. se 1961: 297, av 65 § 6 mom. se 1964: 420, av 66 § 2 mom.
se 1958:222, av 67 och 68 §§ se 1965: 763.

lf Dihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 100

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

(Nuvarande lydelse)

6 mom. andra stycket, jämväl såvitt
detta äger tillämpning enligt samma
mom. tredje stycket, 21 § 2 mom.
första stycket a—d), samma moment
första stycket e), såvitt angår tjänstevikt,
bredd, maximilast och största
antal passagerare, eller andra stycket
eller 3 inom., 24 § 3 mom. andra
stycket, jämväl såvitt detta äger tilllämpning
enligt 14 § 1 mom. andra
stycket, eller 24 a § tredje stycket,
27 § 4 mom. sjätte stycket eller 5
mom. fjärde stycket, straffes med
böter, högst trehundra kronor.

2 m o m. Med dagsböter----

Den, som bryter mot 29 § 4 mom.,
32 § 5 mom. första stycket eller 37 §

2 mom. sjunde stycket eller åsidosätter
i 32 § 3 mom. eller 4 mom.
tredje stycket, 33 § 4 mom. andra
stycket eller 35 § tredje stycket stadgad
skyldighet att till myndighet
överlämna körkort, straffes med böter,
högst trehundra kronor.

Med dagsböter straffes den, som
åsidosätter föreskrifterna i 40 §, 41 §

1 mom. eller 2 mom. andra stycket,

42 § 2 eller 4 mom. eller 46 § 1 mom.
tredje stycket, föreskrifterna om signalering
i 47 £ 3 mom. första stycket
eller föreskrifterna i 48 § 1 eller 3
mom., 49 § 2 eller 4 mom., 52 § 2
mom., 53 §, 54 § 2 eller 4 mom.,
55 § 1 mom. eller 2 mom. första
stycket, 56 § 1, 2 eller 3 mom. eller
57 § 2 mom. tredje stycket eller 3
eller 4 mom. Till samma straff dömes
den, som överträder föreskrift,
meddelad med stöd av 56 § 4 mom.

Med böter, högst trehundra kronor,
straffes den, som bryter mot
44 §, 45 § 7 mom. andra stycket, 46 §

1 mom. fjärde stycket, 49 § 3 mom.,
50 § 3 mom., 55 § 2 mom. andra

1 Den föreslagna lydelsen innehåller även
det med 1) betecknade författningsförslaget

(Föreslagen lydelse)

6 mom. andra stycket, jämväl såvitt
detta äger tillämpning enligt samma
mom. tredje stycket, 21 § 2 mom.
första stycket a—d), samma moment
första stycket e), såvitt angår tjänstevikt,
bredd, maximilast och största
antal passagerare, eller andra stycket
eller 3 mom., 24 § 3 mom. andra
stycket, jämväl såvitt detta äger tilllämpning
enligt 14 § 1 mom. andra
stycket, eller 24 a § tredje stycket,
27 § 4 mom. sjätte stycket eller
5 mom. fjärde stycket, straffes med
böter, högst femhundra kronor.

§■

--om körkort.

Den, som bryter mot 29 § 4 mom.,
32 § 5 mom. första stycket eller 37 §
2 mom. sjunde stycket eller åsidosätter
i 32 § 3 mom. eller 4 mom.
tredje stycket, 33 § 4 mom. andra
stycket eller 35 § tredje stycket stadgad
skyldighet att till myndighet
överlämna körkort, straffes med böter,
högst femhundra kronor.

§•*

Med dagsböter straffes den, som
åsidosätter föreskrifterna i 53 §, 54 §
4 mom. eller 57 § 2 mom. tredje stycket
eller 3 eller 4 mom. samt annan
än gående som bryter mot 40 § 2
mom.

Med böter, högst femhundra kronor,
straffes den, som bryter mot
40 § 1 mom., 41 § 1 mom. eller 2
mom. andra stycket, 42 § 2 eller 4
mom., 44 §, 45 § 7 mom. andra styc de

ändringar i paragrafen som upptagits i
: prop. 1965: 180.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

(Nuvarande lydelse)

stycket, 57 § 2 mom. fjärde stycket,
58 §, 59 § 1 mom. första stycket eljer
2, 3 eller 4 mom. eller 60 § 2 mom.
tredje stycket eller 3 mom.

(Föreslagen lydelse)

ket eller 46 § 1 mom. tredje stycket,
föreskriften om förbud mot omkörning
strax före eller på obevakat
övergångsställe i 47 § 2 inom., föreskrifterna
om signalering i 47 §
3 mom. första stycket eller föreskrifterna
i 48 § 1 eller 3 mom., 45 a §,
49 § 2, 3 eller 4 mom., 50 § 3 mom.,
51 § 1 inom., 52 § 2 mom., 54 § 2
mom., 55 § / eller 2 mom. eller 56 §
1, 2 eller 3 mom. eller föreskrift meddelad
med stöd av 56 § 4 mom.
eller föreskrifterna i 57 § 2 mom.
fjärde stycket, 58 §, 59 § 1 mom.
första stycket eller 2, 3 eller 4 mom.
eller 60 § / mom. andra stycket eller
2 mom. tredje stycket eller 3 mom.
Till samma straff dömes gående som
bryter mot 40 § 2 mom.

Förseelse mot 51 § 1 mom. straffes,
om förseelsen avsett motordrivet
fordon eller släpfordon, med dagsböter
och eljest med böter, högst trehundra
kronor.

Befordras med----— — fordonets brukande.

För medverkan till gärning som För medverkan till gärning som
avses i fjärde stycket dömes till an- avses i tredje stycket dömes till ansvar
enligt 23 kap. brottsbalken. svar enligt 23 kap. brottsbalken.

68 §.

Bryter någon i annat fall än som
sägs i andra stycket mot sådan av
myndighet meddelad bestämmelse,
som avses i 61 § eller 63 § 2 mom.,
straffes med dagsböter, dock att
överträdelse av bestämmelse, som avses
i 61 § 1 mom. b), straffes med
böter, högst trehundra kronor.

Rör bestämmelsen fordons axeltryck
eller bruttovikt, äga ansvarsbestämmelserna
i 67 § fjärde och femte
styckena motsvarande tillämpning.

För någon----------

Bryter någon i annat fall än som
sägs i andra stycket mot sådan av
myndighet meddelad bestämmelse,
som avses i 61 § eller 63 § 2 mom.,
straffes med böter, högst femhundra
kronor, dock att överträdelse av bestämmelse
om förbud mot trafik med
motordrivet fordon straffes med
dagsböter.

Rör bestämmelsen fordons axeltryck
eller bruttovikt, äga ansvarsbestämmelserna
i 67 § tredje och
fjärde styckena motsvarande tillämpning,

med dagsböter.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1967.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

6) Förslag
till

Förordning

angående ändrad lydelse av 11 § förordningen den 5 maj 1960 (nr 134) om

mopeder

Härigenom förordnas, att 11 § förordningen den 5 maj 1960 om mopeder1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 §•

Brukas moped på väg oaktat den
icke är så utrustad, som i 3 § första
stycket sägs, eller i strid mot 4 §,
straffes ägaren med dagsböter. Om
befrielse i vissa fall från ansvar för
fordonets ägare samt om ansvar för
annan än denne gäller vad i 65 § 1
och 3 mom. samt 70 § vägtrafikförordningen
för där avsedda fall är
stadgat. Med dagsböter straffes ock
den, som åsidosätter föreskriften i
10 § andra stycket.

Förseelse mot 3 § andra stycket
eller 10 § första stycket straffes med
böter, högst trehundra kronor. Till
samma straff dömes den som, i strid
mot stadgandet i 7 §, underlåter att
förse typintyg eller besiktningsinstrument
med sådan försäkran, som
avses i nämnda paragraf, så ock den
som överträder bestämmelsen i 9 §.
Om den, som ertappas med att under
färd icke hava medhaft handling som
avses i 9 §, senast å tredje söckendagen
därefter hos vederbörande polismyndighet
eller åklagare styrker,
att han innehade sådan handling vid
tiden för förseelsen, och omständigheterna
giva vid handen, att förseelsen
haft sin grund i tillfälligt förbiseende,
vare han fri från ansvar.

Föres moped-------

Brukas moped på väg oaktat den
icke är så utrustad, som i 3 § första
stycket sägs, eller i strid mot 4 §,
straffes ägaren i förstnämnda fall
med böter, högst femhundra kronor,
och i sistnämnda fall med dagsböter.
Om befrielse i vissa fall från ansvar
för fordonets ägare samt om ansvar
för annan än denne gäller vad i 65 §
1 och 3 mom. samt 70 § vägtrafikförordningen
för där avsedda fall är
stadgat.

Förseelse mot 3 § andra stycket
eller 10 § straffes med böter, högst
femhundra kronor. Till samma straff
dömes den som, i strid mot stadgandet
i 7 §, underlåter att förse
typintyg eller besiktningsinstrument
med sådan försäkran, som avses i
nämnda paragraf, så ock den som
överträder bestämmelsen i 9 §. Om
den, som ertappas med att under
färd icke hava medhaft handling som
avses i 9 §, senast å tredje söckendagen
därefter hos vederbörande polismyndighet
eller åklagare styrker,
att han innehade sådan handling vid
tiden för förseelsen, och omständigheterna
giva vid handen, att förseelsen
haft sin grund i tillfälligt förbiseende,
vare han fri från ansvar.

- föra moped.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1967.

1 Senaste lydelse av 11 § se 1960: 688.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
11 februari 1966.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Länge, Kling, Edenman, Johansson,
Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Erig Nilsson, Lundkvist,
Gustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om ändring av
straffsatserna för vissa trafikförseelser och av formerna för handläggningen
av mindre brottmål samt anför.

Inledning

Trafikmålskommittén tillsattes år 1961 (ledamöter borgmästaren Yngve
Kristensson, ordf., advokaten Sten Agvald, häradshövdingen Nils G. Fröding,
försäkringsdirektören Lennart Lindstrand och överåklagaren Martin Lundqvist
samt experter docenten Carl M. Elwing och poliskommissarien Erik
Settergren; direktiv se riksdagsber. 1962:1 Ju 46).

Kommitténs arbete, som alltjämt pågår, har inriktats på vissa frågor om
påfölj dssystemet vid brott och förseelser i trafiken samt på frågor om formerna
för utredning och beivrande av trafikförseelser och på andra spörsmål
av betydelse för samhällets strävanden mot ökad trafiksäkerhet.

Den 14 maj 1963 avlämnade kommittén ett delbetänkande, benämnt »Trafikmål»
(SOU 1963: 27). I betänkandet framläggs förslag av i huvudsak följande
innebörd.

Det föreslås att gärningsbeskrivningen för vårdslöshet i trafik enligt 1 §
första stycket lagen den 28 september 1951 (nr 649) om straff för vissa trafikbrott
ändras så att endast allvarligare fall av trafikovarsamhet eller vad
kommittén har betecknat som väsentlig ovarsamhet faller inom det straffbara
området.

Fängelse föreslås skola utgå ur straffskalan i samma lagbestämmelse.

Vidare föreslås att vissa förseelser inom trafikrätten, vilka f. n. är belagda
med dagsböter, i stället skall bestraffas med penningböter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1006

I processrättsligt avseende föreslås förenklade former för handläggning av
mindre brottmål. Sålunda framläggs förslag till ett polisbötessystem, kallat
ordningsföreläggande, samt förslag till utökat tillämpningsområde för parkei
ingsbotssystemet och för strafföreläggande samt vidgad ensamdomarkompetens.
Dessutom föreslås en handläggningsform som benämns stämningsföreläggande
och är avsedd att möjliggöra skriftlig handläggning av vissa
brottmål vid underrätterna.

Det föreslås också att vidareutbildning i trafikfrågor ordnas för domare,
åklagare m. fl.

Betänkandet innehåller dessutom en del förslag vilkas prövning inte kräver
riksdagens medverkan.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av justitiekansler!!

JK>, riksåklagaren (RÅ), samtliga hovrätter, rådhusrätterna i Stockholm,
Göteborg och Malmö, överbefälhavaren (ÖB), försvarets civilförvaltning,
statspolisintendenten, styrelsen för statens polisskola, väg- och vattenbyggnadsstjrelsen,
statens trafiksäkerhetsråd, statskontoret, riksrevisionsverket,
generaltullstyrelsen, överstathallarämbetet, samtliga länsstyrelser, polismästarna
i Stockholm och Göteborg, poliskammaren i Malmö, domstolskommittén,
svenska ledamöterna i Nordisk vägtrafikkommitté, polisberedningen,
utredningen rörande specialstraffrätten, trafiknykterhetskommittén, statens
biltrafiknämnd, Föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges landsfiskaler,
Sveriges landsfogdar, Sveriges polismästare, Sveriges stadsdomare och
Sveriges stadsfiskaler, Kungl. automobilklubben (KAK), Motorförarnas helnykterhetsförbund
(MHF), Motormännens riksförbund, Nationalföreningen
föi trafiksäkerhetens främjande (NTF), Stockholms nämndemannaförening,
Svenska droskbilägareförbundet, Svenska försäkringsbolags riksförbund,
Folksam, Svenska lasttrafikbilägareförbundet, Svenska omnibusägareförbundet,
Svenska polisförbundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges
juristförbund och Trafikförsäkringsföreningen.

ÖB har överlämnat yttranden av cheferna för armén, marinen och flygvapnet.
RÅ, överståthållarämbetet och länsstyrelser har bifogat ett stort antal
yttranden av myndigheter inom polis- och åklagarväsendet, av några
rådhusrätter, länsnykterhetsnämnder m. fl.

Beträffande förslaget om ändrad gärningsbeskrivning i 1 § första stycket
ti afikbrottslagen är att märka det samband som föreligger mellan denna
bestämmelse och trafikreglerna i vägtrafikförordningen den 28 september
1951 (nr 648). Åsidosättande av de sistnämnda reglerna är endast delvis
kriminaliserat i vägtrafikförordningen. I övrigt följer straffansvar endast
om förfarandet faller inom det straffbara området enligt 1 § trafikbrottslagen.
Minskas det straffbara området i denna lagbestämmelse, bör man
samtidigt pröva om detta motiverar jämkningar i vägtrafikförordningen,
exempelvis genom att dess straffbestämmelser kompletteras i viss utsträckning.
Därvid är emellertid att beakta att arbete för att nå nordisk enhet -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

lighet på vägtrafikens område pågår inom Nordisk vägtrafikkommitté och
att man bl. a. prövar möjligheterna att få till stånd överensstämmande
trafikregler inom de nordiska länderna. Det kan med hänsyn härtill inte
anses lämpligt att nu överväga ändringar av den svenska lagstiftningens
trafikregler. Trafikmålskommitténs förslag om ändrad gärningsbeskrivning
beträffande vårdslöshet i trafik och därmed sammanhängande frågor om
eventuella jämkningar i vägtrafikförordningen bör därför inte prövas, förrän
Nordisk vägtrafikkommitté har framlagt sina förslag.

Trafikmålskommitténs förslag om vidareutbildning för domare, åklagare
m. fl. innehåller inte några närmare riktlinjer för den praktiska utformningen
av utbildningen. Jag är därför inte beredd att ta ställning till detta
förslag i dess föreliggande form.

I det följande tar jag upp kommitténs övriga förslag i den mån riksdagens
medverkan krävs för deras genomförande.

Gällande bestämmelser m. m.

Vissa straffbestämmelser

Enligt 25 kap. brottsbalken, vilket handlar om böter, gäller som huvudregel
att böter skall ådörnas i form av dagsböter. Dagsbotsstraffet har två
komponenter, dels dagsböternas antal som fastställs främst med hänsjn
till omständigheter som hänför sig till brottet, dels dagsboten vars storlek
bestäms med hänsyn till den tilltalades inkomster, förmögenhet, försör jningsskyldighet
och ekonomiska förhållanden i övrigt. Den summa som den
tilltalade skall betala framkommer genom multiplikation av antalet dagsböter
med dagsbotens belopp.

Vid sidan av dagsböter förekommer även böter som bestäms till ett omedelbart
i pengar angivet belopp. Denna bötesform skall användas när det
straffstadgande, som är tillämpligt på det aktuella brottet, föreskriver ett
maximistraff i pengar, ej över 500 kr., eller då böterna enligt det tillämpliga
straffstadgandet skall bestämmas efter särskild beräkningsgrund (normerade
böter).

Ej sällan förekommer dagsböter och penningböter vid sidan av varandra
i samma författning. Så är fallet bl. a. på vägtrafiklagstiftningens område.
I vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648) är för att ta några
exempel — brott mot flertalet bestämmelser om trafikants uppträdande
i trafiken, vissa parkeringsföreskrifter och föreskrifterna om motorfordons
beskaffenhet och utrustning belagda med dagsböter. Penningböter förekommer
i fråga om bl. a. överträdelser av vissa mindre centrala trafikregler, av
föreskrifterna om beskaffenheten och utrustningen av andra fordon än motorfordon
och av åtskilliga parkeringsföreskrifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

Enligt förordningen den 5 maj 1960 (nr 13b) om mopeder föranleder bruvande
av en moped som inte är i författningsenligt skick dagsböter medan
däremot t. ex. åstadkommande av onödigt buller med moped är belagt med
penningböter.

Det finns i vägtrafikförordningen ett antal trafiksäkerhets- och ordningsföreskrifter
som saknar särskild straffsanktion. I den mån överträdelse av
en sådan föreskrift innebär att vägtrafikanten har gjort sig skyldig till trafikfarlig
vårdslöshet eller hindrat eller stört trafiken, kan det emellertid bli
raga om att utdöma straff med stöd av lagen den 28 september 1951 (nr
6b9) om straff för vissa trafikbrott. Enligt 1 § första stycket denna lag
doms vagtrafikant, som brister i den omsorg och varsamhet som till förekommande
av trafikolycka betingas av omständigheterna, för vårdslöshet
i trafik till dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Är oaktsamheten
ringa, skall straff dock inte utdömas.

Föi are av bil, motorcykel, traktor eller motorredskap som ådagalägger
grov oaktsamhet eller visar uppenbar likgiltighet för andra människors Uv
eller egendom doms enligt andra stycket i samma paragraf för grov vårdslöshet
i trafik till fängelse i högst två år.

Att onödigtvis hindra eller störa trafiken på väg är enligt 2 § trafikbrottslagen
en förseelse som är belagd med dagsböter.

I övrigt innehåller trafikbrottslagen i 3, 4 och 5 §§ bestämmelser om straff
for olovlig korning och andra överträdelser av körkortsföreskrifter, för rattfylleri
och s. k. rattonykterhet samt för smitning från olycksplats.

Beträffande förhållandet mellan vägtrafikförordningen och trafikbrott slagen
ar att märka bestämmelsen i 72 § vägtrafikförordningen att det inte
far domas till straff enligt förordningen för en förseelse som bör belä*«as
med straff enligt trafikbrottslagen.

I äldre tider förekom endast penningböter som bötesstraff. Dagsbotssvstemet
mfördes år 1931. Den främsta anledningen härtill var att man ville få
tillgång till en botesform som erbjöd bättre möjligheter att ta hänsyn till
den tilltalades ekonomiska förhållanden än penningböter. Beträffande användningsområdet
i lagstiftningen för dagsböter anförde departementschefen
i prop. 1931:188.

De skal, som tala för en anpassning av böterna efter betalningsförmågan,
galla uppenbarhgen i fråga om samtliga bötesbrott, vid vilka straffets ändamal
ar att tillfoga den sakfällde ett verkligt lidande. I främsta rummet komma
härvid i betraktande sådana brott, som äro uttryck för en rättsstridm
vilja hos gärningsmännen. I andra fall avser bötesstraffet, såsom i frå-a om
Mssa ordnmgsföreskrifter, mera att hos den sakfällde inskärpa vikten av att

!nuhl0fnkf!|1!¥^4 Ar brottet av nu sist angivna art, erfordras icke
or ätt Mct M fylla sitt syfte samma hänsyn till den dömdes förmögenhetsstallnmg
I allmänhet torde i dessa fall redan det förhållandet, att den
tdltalade sakfalles, vara nog att från hans sida förebygga en nv överträdelse
Härtill kommer jamval en annan synpunkt. Omfattningen av de arbetsupp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år i906

gitter, som åläggas domstolarna, bör stå i förhållande till de intressen, varom
i varje särskilt fall är fråga. Med hänsyn till vissa ordningsförseelsers
talrikhet, särskilt i de större städerna, måste behandlingen ordnas så, att
varje särskilt mål icke i alltför hög grad tager domstolens tid i anspråk.
Uppenbarligen skulle en för varje tilltalad företagen utredning angående
hans förmögenhetsförhållanden motverka detta syfte. Jämväl av denna anledning
är det alltså av betydelse, att icke nu ifrågavarande förseelser indragas
under dagsbotsområdet. Var gränsen skall dragas mellan de båda slagen
av bötesbrott är uppenbarligen en ganska invecklad fråga. Ej minst beträffande
den svenska straffrätten, för vilken den nu antydda gruppindelningen
av brotten icke är genomförd, möta härvid betydande svårigheter.

Den principiella uppfattningen, att dagsböter bör tillämpas vid allvarligare
och penningböter vid lindrigare förseelser, har efter år 1931 inte varit
föremål för omprövning. Dess riktighet ifrågasattes inte under arbetet på
brottsbalken, som har övertagit strafflagens bestämmelser om bötesstraffet
med vissa smärre jämkningar.

Beträffande vägtrafiklagstiftningen berördes frågan om vilka förseelser
som borde beläggas med dagsböter resp. penningböter dels i samband med
tillkomsten av 1936 års motorfordonsförordning och vägtrafikstadga (prop.
1936:213, L2U 55, rskr 420), dels i samband med tillkomsten av 1951 års
vägtrafikförordning. Enligt vad som uttalades år 1936 borde från dagsbotsstraffet
undantas endast sådana överträdelser som kunde karakteriseras
som rena ordningsförseelser. År 1951 följde man i stort sett samma norm.

Frågan om fängelse borde användas som påföljd för vårdslöshet i trafik
uppmärksammades särskilt under riksdagsbehandlingen år 1951 av förslaget
till den nya trafikbrottslagen. I prop. 1951:30 föreslogs i överensstämmelse
med vad 1944 års trafikförfattningssakkunniga hade förordat (SOU
1948:34) att straffet för vårdslöshet i trafik skulle vara dagsböter eller
fängelse i högst sex månader. Andra lagutskottet (uti. 30), som biträdde
propositionen, framhöll att den omdiskuterade straffbestämmelsen skulle
täcka även vissa fall av vårdslöshet som måste betecknas som mycket kvalificerad.
Det särskilda straffstadgandet för grov vårdslöshet hade avseende
endast på förare av bil, motorcykel, traktor eller motorredskap. Även annan
vägtrafikant kunde emellertid enligt utskottet tänkas göra sig skyldig
till sådan vårdslöshet i trafik att ett frihetsstraff borde följa på brottet, och
fängelse borde därför ingå i strafflatituden även för vårdslöshet som inte
formellt i lagen betecknades som grov. Riksdagen biföll utskottsutlåtandet
(rskr 336).

Vissa processuella bestämmelser

Rättegångsbalkens föreskrifter om brottmål är utformade med tanke på
att de skall äga tillämpning på brott av både grövre och lindrigare art. Det
är naturligt åtI huvudreglernas innehåll har betingats i första hand av vad

Kungl. Maj:fs proposition nr 100 år 1960

som ansetts böra gälla beträffande handläggningen av de grövre brottmålen,
där rättssäkerhetsintressena gör sig gällande med särskild styrka. I fråga
om lindrigare brottslighet har huvudreglerna modifierats så, att enklare
processuella förfaranden har möjliggjorts. De modifierade reglernas tillämplighet
har i regel gjorts beroende av vilket straff som är stadgat för brottet
eller vilket straff som antas bli aktuellt att utdöma i det konkreta fallet.
I vissa avseenden är vidare frågan huruvida förenklad handläggning kan
komma i fråga beroende av om anledning förekommer att målsägande finns.

Underrätts sammansättning. Vid huvudförhandling i brottmål är sammansättningen
beroende av sådana faktorer som nu har antytts. Bestämmelser
härom finns i 1 kap. 4, 5, 11 och 12 §§ rättegångsbalken. Huvudregeln
är att häradsrätt och rådhusrätt i brottmål skall bestå av en lagfaren domare
med nämnd och att i nämnden skall sitta minst sju och högst nio
nämndemän. I mål om brott, för vilket inte är stadgat svårare straff än
fängelse i ett år och ej heller avsättning, är rätten dock domför med lagfaren
domare och tre nämndemän. I vissa fall är rätten domför utan nämnd,
nämligen när mål rör endast ansvar för brott, för vilket inte är stadgat svårare
straff än böter, och det ej heller förekommer anledning att målsägande
finns.

Bestämmelserna om behörighet för lagfaren domare att ensam handlägga
brottmål (4 och 11 §§) hade enligt rättegångsbalkens ursprungliga lydelse
den innebörden, att rådhusrätt skulle vara domför utan nämnd i huvudsakligen
samma utsträckning som enligt gällande lag. Vid häradsrätt skulle
motsvarande mål handläggas av en lagfaren domare och tre nämndemän.

Ett förslag som lades fram av 1951 års rättegångskommitté (SOU 1953:
26) gick ut på att rådhusrätt skulle vara domför med ensamdomare så snart
böter ingick i straffskalan för det aktuella brottet — alltså oavsett om frihetsstraff
också ingick i straffskalan —• och dessutom den tilltalade skulle
ådömas lägre straff än sextio dagsböter eller böter omedelbart i penningar
ettusenfemhundra kronor. I denna sammansättning skulle rätten också kunna
pröva enskilt anspråk i anledning av brottet till belopp av högst femhundra
kronor. Vid häradsrätt skulle en lagfaren domare och tre nämndemän
få motsvarande behörighet.

Rättegångskommitténs synpunkter gav anledning till ett i prop. 1954: 200
upptaget förslag av följande innebörd. I brottmål som endast rörde ansvar
för brott, på vilket inte kunde följa svårare straff än böter, eller utom ansvar
för sådant brott även enskilt anspråk i anledning av brottet skulle rådhusrätt
vara domför med en lagfaren domare samt häradsrätt med en lagfaren
domare och tre nämndemän. Detsamma skulle gälla om svårare straff än
böter
i fråga för den aktuella gärningen. Förslaget, som lämnades utan erinran
av lagrådet, avslogs i denna del av riksdagen efter hemställan av första

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

lagutskottet (LHJ 1954: 25, rskr 332). Till stöd för avslaget åberopades
framför allt betänkligheter mot att bevisprövning skulle överföras på ensamdomare
i alltför stor utsträckning.

Sedan år 1959 har för häradsrätternas del gällt samma ordning i fråga
om ensamdomarkompetensen som rådhusrätterna redan tidigare hade. I
samband med brottsbalkens införande jämkades bestämmelserna något.
Ändringen inskränkte sig till att den nu gällande lydelsen —- att fråga skall
vara om »brott för vilket inte är stadgat svårare straff än böter» —- ersatte
den tidigare avfattningen »brott varå icke kan följa svårare straff än böter».

Tilltalads skyldighet att inställa sig vid underrätts huvudförhandling.
Skyldigheten för den tilltalade att inställa sig vid huvudförhandling inför
underrätt i mål om allmänt åtal är enligt rättegångsbalkens bestämmelser
delvis beroende av brottets svårhetsgrad. Enligt 21 kap. 2 § är huvudregeln
att den tilltalade skall infinna sig personligen. Samma paragraf medger dock
undantag från denna skyldighet under förutsättning att anledning saknas
att ådöma annan påföljd än böter och att den tilltalades närvaro kan antas
vara utan betydelse för utredningen. Hans talan får då föras genom ombud
vid huvudförhandlingen. Den tilltalade skall enligt 45 kap. 15 § vid vite
föreläggas att inställa sig, oavsett om det krävs personlig inställelse eller
inställelse får ske genom ombud. Om den tilltalade uteblir från huvudförhandling
eller inställer sig genom ombud när han har förelagts att infinna
sig personligen, kan målet enligt 46 kap. 15 § andra stycket ändå företas till
avgörande under vissa särskilda förutsättningar. Så är fallet om det inte
förekommer anledning att ådöma annan brottspåföljd än böter och saken
finnes kunna nöjaktigt utredas. Även målsägandes enskilda anspråk kan
prövas i sådant fall.

Vid några tillfällen har satts i fråga om man inte kan mjuka upp föreskriften
i 45 kap. 15 § rättegångsbalken om obligatoriskt vitesföreläggande i
kallelser som ställs till tilltalade. Därvid har närmast åsyftats en sådan uppmjukning
när det gäller mål beträffande vilka man inom rätten redan före
huvudförhandlingen kan förutse att huvudförhandling enligt 46 kap. 15 §
andra stycket skulle kunna genomföras i den tilltalades utevaro. Förslag
har framlagts av bl. a. Föreningen Sveriges häradshövdingar i remissyttrande
över förslag till vissa följdändringar i anledning av brottsbalkens införande,
men förslaget upptogs då inte till prövning (prop. 1964: 10 s. 141
och 145). Frågan har också tagits upp i justitieombudsmannens ämbetsberättelse
1966 s. 235.

Strafföreläggande. Institutet strafföreläggande regleras i 48 kap. rättegångsbalken.
Innebörden av institutet är att åklagaren, i stället för att väcka
åtal, skriftligen förelägger den misstänkte det straff åklagaren anser böra
följa på brottet. Förfarandet får användas vid brott, för vilket är stadgat

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

endast bötesstraff, dock inte normerade böter. En annan begränsning är att
förfarandet inte får utnyttjas, om anledning förekommer att målsägande
finns. Det högsta straff som kan åläggas genom strafföreläggande är 40 dagsböter.
Dessutom kan egendoms förverkande eller annan sådan särskild rättsverkan
intas i strafföreläggandet. Blir föreläggandet inte godkänt, kan åklagaren
väcka åtal i vanlig ordning. Om den misstänkte godkänner föreläggandet,
gäller detta som dom vilken har vunnit laga kraft. Det finns därför
inte något ordinärt rättsmedel för talan mot strafföreläggande. I 59 kap. 5
och 6 §§ rättegångsbalken finns emellertid bestämmelser, avseende en särskild
form av domvillobesvär som får anföras i hovrätt.

Vid flera tillfällen har väckts fråga, om inte tillämpningsområdet för
strafföreläggande borde vidgas så att det kan användas även när fängelse ingår
i straffskalan men endast bötesstraff är aktuellt i det konkreta fallet.

Riksdagens revisorer förordade sålunda redan vid 1950 års riksdag att
man borde undersöka bl. a. möjligheten att tillämpa strafföreläggande för
det stora antalet bagatellförseelser för vilka fängelse ingick i latituden men
där domstolarna så gott som undantagslöst utdömde böter. Första lagutskottet
fann emellertid att man på denna punkt måste gå fram med den största
varsamhet. Utskottet underströk samtidigt angelägenheten av att man utsöndrade
särskilda brottstyper med endast böter i strafflatituden (LäU 1950:
23).

När 1951 års rättegångskommitté (SOU 1953:26) behandlade institutet,
instämde kommittén i det sistnämnda uttalandet av första lagutskottet och
avvisade för sin del tanken att strafföreläggande skulle få användas vid
brott, när fängelse ingick i straffskalan. Denna kommitténs uppfattning delades
av departementschefen (prop. 1954:200) och riksdagen (LaU 1954:
25, rskr 332).

År 1958 aktualiserades frågan på nytt genom att de sakkunniga för samordning
av åtgärderna mot ungdomsbrottsligheten föreslog en utredning
om vilka lagändringar som fordrades för att tillgodose önskemålet att
strafföreläggande skulle kunna användas vid trafikbrott. Vid detta års
riksdag framfördes också förslag (motion 1958: II: B 189) om att straffföreläggande
skulle kunna användas även då fängelse ingick i straffskalan
för brottet men det var uppenbart att i det konkreta fallet inte blev fråga
om annan påföljd än högst 40 dagsböter. Motionären ansåg vidare att det
inte förelåg anledning att begränsa institutets tillämpningsområde med
hänsyn till målsäganden. I de fall då målsäganden hade förklarat sig ej
föra ersättningstalan borde enligt motionären hinder inte föreligga att meddela
strafföreläggande. Motionen avslogs av riksdagen. I ärendet anförde
första lagutskottet (L*U 1958: B 13) bl. a. följande.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen har första lagutskottet
vid ett par tidigare tillfällen i lagstiftningssammanhang haft anledning
överväga omfånget av strafföreläggandeinstitutets tillämpningsområde. Ut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

skottet har därvid, ehuru utskottet ansett vissa skäl tala för en utvidgning
av tillämpningsområdet till brott, där fängelse visserligen ingår i straffskalan
men sällan eller aldrig ådömes, senast år 1954 stannat för den uppfattningen
att strafföreläggande endast bör användas vid egentliga ordningsförseelser
och funnit detta ställningstagande föranleda att institutet ej
hör ifrågakomma vid brott, som kan medföra frihetsstraff. Visserligen har
intet förekommit som tyder på att erfarenheterna från tillämpningen avstrafföreläggande
hittills varit annat än goda, men utskottet anser icke enhart
på grund härav skäl föreligga att på denna punkt frångå sitt tidigare
ställningstagande.

En ökad användning av institutet synes i stället, i den mån den är påkallad,
vara möjlig att genomföra på andra vägar. Utskottet har tidigare
varit inne på tanken att man i detta syfte vid lagstiftningsarbetet på straffrättens
område skulle i görligaste mån söka utsöndra de rena bagatellförseelserna
till särskilda brottstyper med allenast böter i straffskalan.
I motionen har denna tanke ånyo upptagits, och motionären finner särskilt
angeläget att en reform efter här skisserade linjer överväges beträffande
trafikbrotten. För denna brottsgrupp, vilken utgör den ojämförligt
största bland de brott, som i allmänhet medför allenast böter, har förevarande
spörsmål helt nyligen aktualiserats genom en framställning till
chefen för justitiedepartementet från de sakkunniga för samordning av åtgärderna
mot ungdomsbrottsligheten. I denna framställning har nämligen
hemställts om en utredning om vilka lagändringar som erfordras för att
tillgodose önskemålet att strafföreläggande skall kunna användas vid trafikbrott.
Enligt vad utskottet inhämtat överväges för närvarande inom departementet
frågan om ärendets fortsatta behandling. Vid kommande undersökning
av detta spörsmål torde det även bli nödvändigt att uppmärksamma
den i motionen väckta frågan om strafföreläggandeinstitutets utvidgning
till att avse även brott, där målsägande finnes. Motionens syfte synes sålunda
härigenom komma att bli i avsevärd mån tillgodosett. En mera vittomfattande
undersökning, avseende åtskilliga andra brottsgrupper, kan i
nuvarande läge icke anses påkallad eller lämplig. Därest den nu antydda
vägen visar sig framkomlig och ändamålsenlig är det emellertid enligt utskottets
mening önskvärt att efter hand genom denna metod ytterligare
vidga området för strafföreläggandeinstitutet.

Åklagares beslut att icke tala å brott. Av de bestämmelser som finns om
åklagares behörighet att besluta att inte tala å brott är det främst 20 kap.
7 § 1 rättegångsbalken som är av intresse i delta sammanhang. Föreskriften
innebär — i sin sedan den 1 januari 1905 gällande lydelse — att åklagare
äger besluta att inte tala å brott, om det är uppenbart att i händelse av lagföring
annan påföljd än böter inte skulle komma att ådömas och att den
misstänktes lagföring inte är påkallad ur allmän synpunkt. När det gäller
brott, för vilka svårare straff än böter är stadgat, har genom åklagarinstruktionen
den 29 oktober 1964 (nr 759) sådan prövning som avses i 20
kap. 7 § 1 rättegångsbalken förbehållits vissa angivna högre åklagare, med
viss befogenhet dock för RÅ att meddela förordnande även för andra åklagare
alt verkställa sådan prövning. Dessa bestämmelser finns i 21, 3,‘$ och
40 §§ åklagarinstruktionen.

22 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

Parkeringsbotslagen. En särskild handläggningsform för beivrande av
vissa parkeringsförseelser har skapats genom lagen den 9 december 1969
(nr 683) om parkeringsbot. Lagen är tillämplig, när Kungl. Maj :t har förordnat
härom för visst polisdistrikt eller del därav1. Polisman eller särskild
trafikövervakare får enligt lagen till föraren av ett fordon lämna eller på
fordonet fästa en skriftlig anmaning att inom viss tid betala en parkeringsbot.
Botens belopp för förseelser av detta slag är fastställt av statsåklagare.
Sådan anmaning kan meddelas, när »någon» har överträtt föreskrift rörande
parkering eller annan uppställning eller stannande av motorfordon och
överträdelsen inte är belagd med svårare straff än böter omedelbart i penningar.
Parkeringsbotslagen kan därför tillämpas endast när bestämmelserna
i 49 § 3 mom. vägtrafikförordningen eller i lokala trafikföreskrifter har
överträtts. Endast i dessa fall är nämligen straffet f. n. penningböter. Det
som utmärker systemet med parkeringsbot är att den skyldige behåller sin
anonymitet i så måtto, att det inte sker någon efterforskning vem som har
begått överträdelsen om parkeringsboten betalas.

Rapporteftergift. Enligt 14 § andra stycket polisinstruktionen den 3 december
1965 (nr 686) har polisman befogenhet att om brott är obetydligt
och klart ursäktligt, underlåta att avge rapport eller att vidarebefordra rapport
till åklagare och i stället låta saken bero vid påpekande eller erinran
till den felande.

Förundersökningsbestämmelser. I 23 kap. rättegångsbalken finns närmare
bestämmelser om förundersökning och utredning i övrigt beträffande
brott. Enligt 1 § skall förundersökning inledas så snart på grund av angivelse
eller eljest anledning förekommer att brott, som hör under allmänt
åtal, har förövats. Förundersökning inleds av polismyndighet eller åklagare
(3 §). Enligt 22 § är dock förundersökning inte erforderlig — såvida tillräckliga
skäl för åtal ändå föreligger — bl. a beträffande brott, för vilket
inte svårare påföljd än böter är stadgad. Vid förundersökningen skall enligt
21 § protokoll föras. Emellertid får kortfattade anteckningar ersätta
protokollet, om det brott som har föranlett förundersökningen kan antas inte
föranleda annan påföljd än böter och förundersökningen är av mindre omfattning.
Detta följer av 23 kap. 21 § rättegångsbalken och 24 § förundersökningskungörelsen
den 19 december 1947 (nr 948, senast ändrad 1964:
686).

Målsägandens ställning i brottmål. I vissa fall är det ett villkor för utnyttjande
av förenklade handläggningsformer att anledning inte förekommer att

1 Sådant förordnande har meddelats för Stockholms polisdistrikt samt för städerna Borås,
Eskilstuna. Falun, Gävle, Göteborg, Halmstad, Hälsingborg, Kalmar, Karlskrona, Linköping,
Luleå, Malmö, Solna, Sundbyberg, Sundsvall, Uppsala, Västerås och Örebro.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1006

målsägande finns. Detta gäller både strafföreläggande och måls prövning
inför ensamdomare. Denna ordning sammanhänger med att målsägande
enligt rättegångsbalken har vissa befogenheter dels i ansvarsdelen av etl
brottmål, dels när det gäller enskilt anspråk i sådant mål.

Beträffande målsägandes befogenheter i ansvarsdelen gäller i huvudsak
följande enligt 20 kap. rättegångsbalken (främst 1, 3, 5, 8 och 9 §§). Han
kan väcka åtal för brott, som enligt uttrycklig föreskrift är undantaget
från allmänt åtal och får åtalas endast av målsägande. Brott som hör under
allmänt åtal äger han ange till åtal hos åklagare eller polismyndighet. För
brott under allmänt åtal får målsäganden inte väcka åtal, om han inte har
angett brottet och åklagaren har beslutat, att allmänt åtal inte skall äga
rum. Beträffande några särskilda brott gäller dock inte dessa villkor. Målsäganden
får biträda åtal som har väckts av åklagare. Dessutom kan målsäganden
— även om han inte har biträtt åtalet vid den lägre rätten — fullfölja
talan till högre rätt. Målsäganden har rätt att under viss förutsättningta
över ett åtal, som har lagts ned av åklagaren. — Om åtal som väcks och
förs av målsägande, s. k. enskilt åtal, finns närmare bestämmelser i 47 kap.
rättegångsbalken.

Bestämmelser om enskilt anspråk i anledning av brott finns i 22 kap.
rättegångsbalken. Talan mot den misstänkte eller annan om enskilt anspråk
i anledning av brott får enligt 1 § föras i samband med åtal för
brottet. Även annan än målsäganden kan enligt bestämmelserna i 4 § fora
talan om enskilt anspråk. Målsägandens ställning har emellertid gjorts
förmånligare genom vissa föreskrifter i 2 §. Där stadgas skyldighet för
åklagare att förbereda och utföra målsägandens talan mot den tilltalade,
om det kan ske utan olägenhet och anspråket inte anses obefogat. Målsäganden
har att anmäla anspråket till undersökningsledaren eller åklagaren,
om han vill att anspråket skall tas upp i samband med åtalet. Han skall
då lämna uppgift om de omständigheter på vilka anspråket grundas. Undersökningsledaren
eller åklagaren skall, om det kan ske, i god tid före
åtalet underrätta målsäganden när enskilt anspråk kan grundas på brottet.
Målsägandens talan om enskilt anspråk genom åklagaren anhängiggörs enligt
45 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken genom ansökan om stämning.
Under vissa förutsättningar har åklagaren och målsäganden enligt 5 §
andra stycket i samma kapitel även efter åtalet möjlighet att utan stämning
väcka talan mot den tilltalade om enskilt anspråk på grund av brottet.
I 20 § andra stycket förundcrsökningskungörelsen föreskrivs bl. a. att i förundersökningsprotokollet
skall antecknas om målsägande ämnar föra ersättningstalan
i anledning av brottet samt de uppgifter som behövs rörande
målsägandes enskilda anspråk i de fall då åklagaren förbereder även målsägandens
talan. När åklagare inte avser att föra målsägandens talan om
enskilt anspråk brukar lian underrätta målsäganden om vad denne har alt
iaktta, om lian vill föra talan själv. Målsägande, som har angett brottet eller

Kungl. Maj:ts proposition nr iOO år 1966

har anmält enskilt anspråk på grund av brottet, bör vidare enligt 14 § förundersökningskungörelsen
underrättas, därest förundersökning läggs ned
eller beslut fattas att åtal inte skall väckas.

Allmänna synpunkter

Statistiska uppgifter om trafikens och trafikmålens utveckling

Motorfordonstrafiken har under 1950-talet och 1960-talet ökat i alltmer
stegrad takt. Trafikens snabba tillväxt belyses av följande siffror angående
antalet bilar och bussar som vid slutet av resp. år var införda i centrala

bilregistret.

-^r Antal

1950 ................................ 344 953

1955 ................................ 754 895

1960 ................................ 1 324 021

1961 ................................ 1438 947

1962 ................................ 1 561814

1963 ................................ 1696 687

1964 ................................ 1 809 536

Antalet var sålunda vid utgången av år 1964 mer än fem gånger så stort
som vid utgången av år 1950. Under 1960-talet har ökningen varje år överstigit
100 000 fordon och man har anledning att räkna med en fortsatt hastig
utveckling med alltmer stegrad trafikintensitet.

Utvecklingen har medfört en betydande stegring av antalet trafikolyckor.
Detta framgår av den officiella statistiken beträffande de trafikolyckor
som har föranlett polisundersökning. Medan 21 580 olyckor polisundersöktes
1950, hade antalet 1955 stigit till 46 754 och var 1960 58 605. ökningen
har fortsatt under åren 1961—1964. Under åren 1961, 1962, 1963 och 1964
var antalet olyckor sålunda 60 863, 62 557, 63 711 (prel. siffra) och 63 761
(prel. siffra). Enligt inhämtade upplysningar har motsvarande siffra för
1965 beräknats till ca 62 500. I detta sammanhang måste emellertid betonas
att den officiella statistiken inte täcker alla fall, eftersom åtskilliga trafikolyckor
inte kommer till polisens kännedom eller i varje fall inte föranleder
rapport. Som en jämförelse kan nämnas att antalet trafikskadefall som anmäldes
till trafikförsäkringsföretagen 1950 utgjorde ca 56 900, 1962 ca
278 100, 1964 ca 320 000 och 1965 ca 363 000. Antalet anmälningar var alltså
1965 mer än sex gånger så stort som 1950.

Med den växande trafiken har följt en ökning av antalet vägtrafikbrott.
Följande tabell visar att antalet personer som genom dom eller genom godkänt
strafföreläggande har fällts till ansvar för vägtrafikbrott har ökat kraftigt
under 1950-talet och 1960-talets första år. För att belysa hur stor del av

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1960

arbetsbelastningen vid våra domstolar och åklagarmyndigheter som utgörs
av trafikmål har i tabellen också upptagits det totala antalet personer som
har fällts till ansvar för brott.

År Till ansvar för brott Därav för vägtrafikbrott

fällda personer

1950 ...................... 173 888 68 513

1955 ...................... 269 083 164 336

1960 ...................... 433 806 288 472

1961 ...................... 414 930 270 235

1962 ...................... 368 678 222 505

1963 ...................... 359 653 205 978

1964 ...................... 374 294 (prel. siffra) 212 889 (prel. siffra)

Tabellen ger vid handen att antalet personer som år 1964 fälldes till ansvar
för vägtrafikbrott var mer än tre gånger så stort som år 1950. Av tabellen
framgår också, att under 1960-talet mer än 60 % av samtliga genom
domar eller strafförelägganden fastställda straff har avsett brott och förseelser
som har samband med trafiken.

I tabellen ingår emellertid inte de fall då parkeringsförseelser har beivrats
enligt lagen om parkeringsbot, som trädde i kraft den 1 januari 1961
och som under perioden 1961—1964 successivt gjordes tillämplig i våra folkrikaste
polisdistrikt. Under 1961 gjordes 52 758 inbetalningar enligt denna
lag, medan motsvarande siffror för 1962, 1963 och 1964 var 145 762, 200 597
och 252 189. Beaktas dessa siffror, framstår stegringen av antalet brott och
förseelser i trafiken som än mer markerad. Om de parkeringsförseelser som
har beivrats enligt lagen om parkeringsbot medräknas, var antalet brott och
förseelser i trafiken 1964 sålunda mer än sex gånger så stort som 1950. Påpekas
bör att den nedgång i antalet för vägtrafikbrott straffade personer,
som enligt tabellen har ägt rum efter 1960, har sin förklaring i det förhållandet
att lagen om parkeringsbot under åren 1961—1964 har tillämpats i ett
stort antal fall som inte har medräknats i tabellens siffror.

I detta sammanhang är det också av intresse att konstatera hur vägtrafikbrotten
fördelar sig på olika typer av förseelser. Det kan hänvisas till
det statistiska material som har redovisats i kommittébetänkandet (s. 14).
Som komplettering till detta material kan nämnas att antalet personer som
fälldes till ansvar för förseelser mot vägtrafikförordningen under åren 1962,
1963 och 1964 utgjorde 179 042, 163 985 och 169 733. Antalet personer som
fälldes till ansvar enligt 1, 2 eller 3 § trafikbrottslagen var under samma
år sammanlagt 34 071, 34 011 och 34 100.

Enligt rättegångsbalkens regler kan mål, vari åtal skall äga rum, avgöras
antingen genom dom av rätten eller genom den misstänktes godkännande av
strafföreläggande. Fördelningen mellan dessa handläggningsformer framgår
av följande uppställning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

År Vid allmän underrätt Personer som erhållit

slutligt avgjorda strafföreläggande

brottmål

1950 .................. 71 525 95 050

1955 .................. 80 403 —

1960 .................. 110 762 314 097

1961 .................. 117 9661 286 850

1962 .................. 115 0431 246 530

1963 .................. 113 5741 240 091

1964 .................. — 254 907

Att antalet strafförelägganden, under perioden 1961—1964 är lägre än 1960
förklaras av vad som tidigare har nämnts om lagen om parkeringsbot och
dess tillämpning.

Uppställningen visar att mer än två tredjedelar av brotten har kunnat
beivras genom strafförelägganden. Antalet brottmål, som har avgjorts av
domstol, var emellertid 1963 ca 42 000 fler än 1950.

Av det statistiska material som bar redovisats i betänkandet (s. 18) framgår
att antalet balanserade brottmål och tvistemål vid de allmänna underrätterna
har ökat påtagligt trots arbetskraftsförstärkningar och rationaliseringsåtgärder.
Antalet balanserade mål utgjorde sålunda vid utgången av
1961 30 716 och var närmare tre gånger så stort som 1949. Tilläggas kan
att antalet balanserade mål därefter inte har kunnat påtagligt nedbringas.
Sålunda var antalet balanserade mål vid utgången av 1963 30 638, varav
21 549 brottmål, och den 30 juni 1965 29 900.

Kommitténs allmänna synpunkter och huvuddragen i förslagen

Mot bakgrunden av statistiska uppgifter angående trafikens och trafikförseelsernas
utveckling konstaterar kommittén att den sedan 1950-talets
början snabbt fortgående stegringen i trafikintensiteten har medfört många
och svåra problem för samhället. Trafikolyckorna utgör kanske det viktigaste
av dessa. Ett utmärkande drag för utvecklingen är att antalet trafikförseelser
har stegrats kraftigt, vilket lett till att under 1960-talets första år
närmare 70 % av samtliga i landet utdömda straff avsett förseelser som
sammanhänger med trafiken.

En betydelsefull fråga är enligt kommittén hur en bättre efterlevnad av
trafikreglerna skall kunna åstadkommas. Utöver vikten av god förarutbildning
och upplysningsverksamhet framhåller kommittén särskilt betydelsen
av att trafikövervakningen intensifieras så att ökade garantier skapas för
att trafikreglerna följs. Tanken att bereda polisen ökat utrymme för trafikövervakning
är ett argument som åberopas för flera av kommitténs förslag.

1 Siffran för 1961 är preliminär. Siffrorna fr. o. m. 1962 innefattar i motsats till tidigare år
även bötesförvandlingsmål.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

Kommittén går vidare in på frågan om gällande straffrättsliga regler för
trafikbrott är ändamålsenligt utformade. Kommittén förklarar bl. a. att den
i ett kommande betänkande ämnar överväga i vad mån det är möjligt att ersätta
straffet med andra åtgärder från samhällets sida. I det föreliggande
betänkandet uppehåller sig kommittén särskilt vid frågan om en viss avkriminalisering
inte skulle vara av värde. Då resonemanget i den delen i
huvudsak hör samman med förslaget om en minskning av det straffbara
området enligt 1 § första stycket trafikbrottslagen — vilket förslag som jag
förut har nämnt inte tas upp till prövning i detta sammanhang — förbigås
kommitténs närmare synpunkter här.

En annan synpunkt, som kommittén i flera sammanhang återkommer
till (s. 15, 31—32, 37, 67 och 69), avser att ett mer nyanserat betraktelsesätt
bör anläggas när det gäller trafikförseelser av olika svårhetsgrad. Bl. a.
anses en klarare åtskillnad böra göras mellan överträdelser av sådana trafikregler
som är av väsentligen ordningsmässig natur och sådana trafikbrott
som bör hänföras till den egentliga kriminaliteten. Kommittén finner denna
och även andra synpunkter tala för att man beträffande de förstnämnda förseelserna
bör stadga penningböter i stället för dagsböter som f. n. föreskrivs
i stor utsträckning inom trafikrätten. En åtskillnad av detta slag skulle
också understrykas, om de mer ordningmässiga förseelserna inte bara belädes
med endast penningböter utan också kunde handläggas i särskild handläggningsordning.
Även när det gäller allvarligare trafikförseelser pekar
kommittén i flera sammanhang på att straffsatsernas utformning har betydelse
för den ordning som skall gälla för förseelsernas beivrande.

Kommitténs överväganden i fråga om de straffrättsliga reglerna har lett
till förslaget att fängelse bör utgå ur straffskalan för vårdslöshet i trafik
enligt 1 § första stycket trafikbrottslagen. Vidare föreslår kommittén att
vissa förseelser inom trafikrätten, vilka f. n. bestraffas med dagsböter, i
stället skall bestraffas med penningböter. I övrigt har kommittén under
hänvisning till den utredning som pågår inom Nordisk vägtrafikkommitté
ansett sig inte böra gå in på frågor om ändringar i vägtrafikförordningens
straffbestämmelser. Kommittén nämner att denna utredning kan tänkas
leda till förslag om en ytterligare ökning av antalet trafikregler av ordningskaraktär.

Vid sin behandling av processrättsliga frågor framhåller kommittén behovet
av förenklade handläggningsformer för ordningsförseelser och mindre
brottmål i övrigt. Kommittén erinrar om att rättegångsbalkens bestämmelser
för mindre brottmål är utformade utan att man då kunde förutse
den starka ökningen av antalet trafikmål som skulle komma. Genom senare
lagstiftning har nya möjligheter till enklare avgöranden skapats endast för
parkeringsförseelserna.

Kommittén konstaterar att huvuddelen av de enklare målen avgörs genom
strafföreläggande. Även om strafföreläggande är en förhållandevis

Kung!. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

okomplicerad liandläggningsform belastar arbetet därmed både polis och
åklagare. Kommittén anser att handläggningen bör förenklas i syfte att
åstadkomma snabbare avgöranden och mindre utredningsarbete.

Även vid underrätterna ökar antalet mål ständigt, framhåller kommittén,
och detta har medfört att arbetsbalansen inte har kunnat bemästras trots
arbetskraftsförstärkningar och rationaliseringsåtgärder. Målbalansen har i
det närmaste tredubblats sedan rättegångsbalken infördes (jfr statistik i
betänkandet s. 18). Denna utveckling anser kommittén betänklig. En alltför
långsam handläggning vid domstolarna medför stora nackdelar från rättssäkerhetssynpunkt.
Vittnens och parters minnesbilder förflyktigas eller försvagas.
Det material som ligger till grund för domstolens avgörande blir
härigenom sämre. Statistiska uppgifter (betänkandet s. 18—19) tyder på
att omkring 50 % av brottmålen vid underrätterna är trafikmål. Det finns
enligt kommittén anledning förmoda att den verkliga arbetsbelastningen på
grund av trafikmålen i vart fall inte understiger 50 %. Detta visar att den
störa tillströmningen av trafikmål i hög grad återverkar på handläggningen
även av övriga målkategorier och också indirekt medverkar till fördröjningarna
inom inskrivningsväsendet.

Kommittén betonar särskilt vilket värde det från trafiksäkerhetssynpunkt
skulle ha om beivrandet av trafikförseelserna kunde ske snabbt. Kommittén
erinrar bl. a. om att 1953 års trafiksäkerhetsutredning har framhållit att
den långsamma rättsskipningen i trafikmål framstår som ett synnerligen
allvarligt missförhållande från trafiksäkerhetssynpunkt (SOU 1957:18 s.
305 och 327). Det förhållandet, att straffet även för ringare och erkända
förseelser kommer flera månader och ofta längre tid efter det att den straffbara
handlingen har begåtts, finner också trafikmålskommittén betänkligt.
Inte minst för trafikdisciplinen och därmed också trafiksäkerheten skulle
det vara av vikt, om reaktionen på en felhandling i trafiken kunde komma
omedelbart. Den pedagogiska och psykologiska betydelsen av straffet skulle
säkerligen ökas i hög grad, om sambandet mellan förseelsen och straffet
kunde stå mera klart för den felande. Vid den nuvarande långsammare
handläggningen upplöses detta samband och bötesbeloppet kan komma att
betraktas som en bland många andra utgifter för bilen och dess drift.

Det är enligt kommittén angeläget att förenklingar genomförs som kan
minska belastningen på de rättsvårdande organen. I fråga om domstolarna
och åklagarväsendet föreligger stora svårigheter att få kompetent personal
i erforderlig utsträckning redan inom nuvarande personalram. Kommittén
finner det tveksamt, om det är praktiskt möjligt att behålla nuvarande
kompetenskrav och samtidigt väsentligt utvidga domar- och åklagarkåren.
I sakens natur ligger att antalet domare och åklagare inte kan ökas hur
mycket som helst. Det är ett starkt samhälleligt intresse att även den juridiskt
kvalificerade arbetskraften utnyttjas för väsentliga uppgifter.

Kommittén anser vidare att möjligheterna att koncentrera polisens ut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

redningsarbete till de svårare trafikhändelserna bör uppmärksammas särskilt.
Polisens olycks- och brottsförebyggande verksamhet måste vara det
primära även inom trafiken. Det torde vara allmänt erkänt att en effektiv
trafikövervakning utgör en av de mest väsentliga faktorerna, när man skall
söka förebygga trafikolyckor. Erfarenheten visar t. o. m. att enbart närvaron
av polis på vägarna lugnar trafikrytmen. Tillgången på polispersonal
för dessa uppgifter är och torde även i fortsättningen förbli begränsad. Det
är därför av vikt att tillgänglig personal utnyttjas effektivt och i största
möjliga utsträckning används för övervakande uppgifter på vägar och gator.

Kommittén framhåller att det i trafiksammanhang ej sällan är fullt klart
när en överträdelse av en trafikföreskrift föreligger. Det är enligt kommitténs
mening inte försvarligt att sådana fall skall föranleda tyngande utredning,
om inte särskilda skäl motiverar detta. Kommittén ser det som en
angelägen uppgift att söka begränsa polisens skrivbordsarbete och härigenom
åstadkomma att polispersonalen utnyttjas mera effektivt.

Kommittén gör vissa uttalanden om de allmänna principer som kommittén
har följt, när den har utformat sina förslag i olika handläggningsfrågor.
Kommittén understryker att en förenkling av handläggningen inte får ske
på bekostnad av den grundläggande principen att en misstänkt, även vid
den enklaste förseelse, skall ha möjlighet att få sin sak bedömd av domstol
om han så önskar. På grund härav begränsar kommittén sina överväganden
om möjliga förenklingar huvudsakligen till fall då den misstänkte inte har
någon erinran mot en mera summarisk handläggning. Det kan visserligen
göras gällande att det i brottmålssammanhang är felaktigt att ta hänsyn till
den misstänktes inställning till den ena eller andra handläggning^ormen.
Kommittén anser det emellertid uppenbart att det i praktiken inte är lämpligt
att handlägga mål om en enklare förseelse på samma sätt som ett grövre
brottmål. Redan enligt gällande rätt finns stora skillnader. Kommittén erinrar
samtidigt om att polis, åklagare och domstol alltid har att tillse att
ingen förklaras skyldig till en förseelse, om utredningen inte är tillfredsställande.
Detta gäller oavsett vilken handläggningsform som väljs.

Kommitténs utredning begränsas inte till trafikmålen. Enligt kommitténs
uppfattning är olikheten mellan dessa mål och övriga mindre brottmål inte
så stor att den kan motivera en skillnad i liandläggningsformerna. I fråga
om ett polisbötessystem begränsar dock kommittén väsentligen sina närmare
överväganden till trafikförseelserna och fylleriförseelserna.

Kommittén anser det vara angeläget att inte låsa tast handläggningen av
en förseelse vid en viss bestämd form. Den enskilde måste ha full frihet
alt, givetvis med de begränsningar som rättsordningen redan nu föreskriver,
kräva sådana rättssäkerhetsgarantier som han anser tillfredsställande. Även
för de rättsvårdande organen är det av vikt att de processuella reglerna erbjuder
så stor valfrihet som möjligt. Endast genom en sådan ordning kan

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1966

handläggningen göras smidig i det enskilda fallet och de rättssäkerhetsgarantier
iakttas som är rimliga med hänsyn till omständigheterna.

Som allmän bakgrund till sina förslag lämnar kommittén en redogörelse
för handläggningen av mindre brottmål i vissa främmande länder (betänkandet
s. 219—237).

Kommitténs olika förslag i handläggningshänseende går bl. a. ut på att
gränsdragningarna för förenklade handläggningsformers användningsområden
skall bli annorlunda än f. n. Kommitténs detalj förslag beträffande
skilda instituts utformning redovisas närmare i det följande. Översiktligt
kan emellertid förslagen — mot bakgrunden av vad som förut i avsnittet
om gällande rätt har sagts om nuvarande gränser för förenklade handläggningsformers
tillämpningsområden — sammanfattas sålunda.

1. För en del av de förseelser som f. n. hör till strafföreläggandeområdet
föreslås den nya handläggningsformen ordningsföreläggande, varvid i princip
handläggningen skall ankomma på polisman. Förfarandet föreslås avse
vässa förseelser, för vilka inte är stadgad annan påföljd än penningböter,
dock ej normerade böter.

2. En annan kategori av förseelser som också faller inom strafföreläggandeområdet,
nämligen vissa parkeringsförseelser på vilka parkeringsbotslagen
nu inte är tillämplig, föreslås bli omfattade av denna lag. Detta resultat
avses bli nått genom ändringar i straffsatserna så att förseelserna
kommer att förskylla endast penningböter.

3. Tillämpningsområdet för strafföreläggande föreslås vidgat så att det
omfattar även fall då anledning förekommer att målsägande finns men
målsäganden dels har underlåtit att ge till känna att han väll engagera sig
i ansvarsdelen av målet, dels förklarat att han inte ämnar föra talan om
enskilt anspråk i anledning av brottet.

4. För brott, för vilka inte är stadgat svårare straff än fängelse i sex månader
och som i det enskilda fallet anses förskylla endast böter, föreslås
en ny handläggningsform. Medan lagföring för brott av denna art f. n. måste
ske vid domstol (ordförande och tre nämndemän) enligt de för brottmål i
allmänhet gällande reglerna, föreslås att i stället åklagaren i s. k. stämningsföreläggande
skall kunna förelägga den misstänkte ett bötesstraff till
godkännande. Sker godkännande, skall åklagaren enligt förslaget omedelbart
sända in det godkända stämningsföreläggandet till rätten, som antingen
skall (med ensamdomare och utan huvudförhandling) meddela dom i
överensstämmelse med föreläggandet eller, om så anses behövligt, besluta
att målet skall utsättas till huvudförhandling för handläggning i den ordning
som gäller för brottmål i allmänhet. Även frågor om skadestånd och
förverkande skall enligt förslaget kunna avgöras inom ramen för stämningsföreläggandeinstitutet.
Beträffande målsägandes ställning föreslås samma
reglering som nyss har angivits i anslutning till förslaget angående straffföreläggande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

5. Beträffande reglerna om domförhet föreslås att lagfaren domare skall
ges behörighet att ensam pröva även enskilda anspråk i mål om ansvar för
brott, varå inte kan följa svårare straff än böter. I detta förslag ligger även
att ensamdomarkompetensen skall omfatta också mål i vilka anledning
förekommer att målsägande finns men denne inte för talan.

Som framgår av den lämnade översikten är en gemensam förutsättning
för flera av förslagen (punkterna 3—5 och i realiteten även punkt 1 i den
mån målsägande kan förekomma) att förenklad handläggning inte vidare
— såsom fallet f. n. är enligt 1 kap. 4 och 11 §§ samt 48 kap. 1 § rättegångsbalken
— skall vara utesluten så snart anledning förekommer att målsägande
finns.

Remissyttrandena

När det gäller kommitténs överväganden rörande de straffrättsliga
reglernas utformning på trafikrättens område, har remissinstansernas
uttalanden till väsentlig del avsett det förslag som inte nu tas upp
till prövning, nämligen förslaget om begränsning av det straffbara området
enligt 1 § första stycket trafikbrottslagen. Men även de ändringar i straffskalorna
för olika trafikbrott som ifrågasatts av kommittén har föranlett
uttalanden i många remissyttranden. Redovisningen av remissutfallet i den
delen kommer att ske i det följande, sedan en mer detaljerad redogörelse har
lämnats för kommitténs förslag i straffrättsligt hänseende. Det bör dock anmärkas
att en del av de allmänna omdömena i de yttranden, som strax skall
återges, torde åsyfta inte endast de processuella förslagen utan också de
straffrättsliga.

Beträffande handläggningsfrågorna har de allmänna erfarenheter
och synpunkter som kommittén har lagt till grund för sina förslag
berörts i ett stort antal remissyttranden. Vad kommittén uttalat om den
nuvarande stora belastningen på de rättsvårdande organen
har vunnit allmän anslutning i de remissyttranden där saken berörts.
Detsamma gäller om kommitténs synpunkter om värdet av snabbhet
i lagföring och rättsskipning både allmänt och med särskilt
avseende på trafiksäkerhetsintresset. Av de yttranden vari dessa allmänna
synpunkter har berörts kan återges följande.

Sveriges advokatsamfund säger sig sedan länge ha uppmärksammat alt
den starkt ökade balansen av trafikmål har medfört en fara för rättssäkerheten.
Handläggningen av sådana mål har i regel kommit att äga rum lång
tid, ibland över ett år eller längre, efter det att olyckan har inträffat. Detta
har fått till följd att vittnesberättelserna har blivit osäkra. Det är vidare
otillfredsställande att svaranden i ett trafikmål alltför länge skall sväva
i ovisshet om utgången av målet. Den ökade belastningen av trafikmål har
även haft återverkningar på domstolarnas arbetsuppgifter i övrigt. Sam -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

fundet hälsar med tillfredsställelse att ett reformarbete har igångsatts för
att råda hot på de nuvarande missförhållandena. Uttalanden av samma innebörd
görs också av bl. a. väg- och vattenbyggnadssigrelsen. Styrelsen tilllägger
att det inte minst för trafikdisciplinen och därmed för trafiksäkerheten
är av vikt att reaktionen på en felhandling i trafiken kan komma
omedelbart.

Hovrätten för Nedre Norrland ansluter sig i allt väsentligt till kommitténs
allmänna synpunkter om att det är önskvärt med en enklare och smidigare
handläggning. Tidigare rådande princip om medverkan av domstol vid all
bestraffning av brott bröts genom institutet strafföreläggande. Erfarenheterna
av detta institut har varit goda. Det finns inte något som tyder på att
denna handläggningsform skulle innebära att berättigade rättssäkerhetskrav
eftersätts. Varje handläggningsform där den misstänktes erkännande
tilläggs avgörande betydelse för straffbarhetsfrågan lider dock av den svagheten,
att den misstänkte kan frestas till sakligt oberättigade medgivanden.
Så länge frågan rör bagatellbrottslighet kan denna svaghet emellertid inte
sägas vara av särskilt stor betydelse, och den bör inte få hindra en eljest
önskvärd reform av handläggningsformerna. Stockholms rådhusrätt anser
det önskvärt att möjligheter till enklare och snabbare behandling av mindre
brottmål införs vid sidan av de handläggningsformer som nu finns. Det
system som har föreslagits av kommittén synes i stort vara ägnat att tillgodose
de krav som kan ställas. Hovrätten över Skåne och Blekinge betonar
att det är nödvändigt att de lagstiftande organen gör en samlad översyn,
om man skall lyckas häva den nuvarande, allmänt kritiserade långsamheten
i trafikmål och bättre utnyttja rättsskipningen för att främja trafiksäkerhet
med de resurser som samhället har och rimligen kan använda. I
liknande uttalanden understryks betydelsen av ett snabbt avgörande från
trafiksäkerhetssynpunkt av hl. a. JK, RÅ, länsstyrelserna i Gotlands och
Gävleborgs län, Svenska försäkringsaktiebolags riksförbund, Trafikförsäkringsföreningen,
Stockholms nämndemannaförening, MHF, KAK och polismästaren
i Göteborg. Även Folksam instämmer med kommittén, när denna
betonar vikten av att trafikreglerna efterlevs.

Det är av vikt för trafiksäkerheten att polisens arbete förenklas så att
polispersonalen kan ägna sig åt övervakande uppgifter framhåller poliskammaren
i Malmö. Detta är betydelsefullt, eftersom trafikövervakningen
är det verksammaste medlet för att höja trafiksäkerheten. Personalbehovet
för övervakningsuppgifter kan beräknas stiga i takt med den expansion av
motortrafiken som sker. Polisberedningen, länsstyrelsen i Kalmar län och
Folksam gör liknande uttalanden.

Prövningen av körkortsfrågan gör det betydelsefullt med en snabb handläggning
enligt den uppfattning som kommer till uttryck i yttrandet av
länsstyrelsen i Norrbottens län. Det är utomordentligt viktigt såväl för den
enskilde körkortsinnehavaren som för trafiksäkerheten, anför länsstyrelsen,

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

att frågan om körkortsåterkallelse eller annan åtgärd angående körkortet
avgörs så snabbt som möjligt efter förseelsen. Särskilt är det angeläget att
trafikonykterhetsbrotten behandlas med största skyndsamhet. Körkortet
återkallas här ofta interimistiskt, vilket innebär en avsevärd olägenhet för
körkortsinnehavaren och i många fall avbräck i hans egen och hans familjs
försörjning. Även om det relativt sällan händer att en misstänkt rattfyllerist
frikänns, är frågan om och för hur lång tid körkortet kommer att återkallas
så betydelsefull för honom att slutligt avgörande i återkallelseärendet
bör ske så snabbt som möjligt. Trafiknykterhetskommittén anför liknande
synpunkter.

Åtskilliga remissinstanser gör allmänna uttalanden om kommitténs
förslag. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser det synnerligen
angeläget och brådskande att förslagen som helhet genomförs. Sveriges advokatsamfund
framhåller att kommittén på ett förtjänstfullt sätt har sökt
komma till råtta med det svårbemästrade awägningsproblem som föreligger.
Föreningen Sveriges stadsfiskaler uttalar att kommittén förtjänstfullt
har inventerat möjligheterna till förenklingar och att kommittén har anvisat
de möjliga vägarna till mera betydande förändringar i dagsläget. Utredningen
rörande specialstraffrätten anser att kommittén har lagt fram skickligt
utformade och välmotiverade förslag, som i huvudsak är väl ägnade
att upphöjas till lag. JK framhåller att kommitténs förslag bör ses inte närmast
som åtgärder för att minska arbetsbelastningen hos domstolarna utan
som ett led i arbetet på ökad trafiksäkerhet.

Statskontoret framhåller att en förenkling av det processuella förfarandet
i enlighet med vad kommittén har förordat är väl ägnad att medföra
den lättnad i arbetsbördan för såväl domstolar som åklagar- och polismyndigheter
som åsyftas. Rättssäkerlietskravet eftersätts inte heller. Förslagen
innebär en administrativ rationalisering som är till fördel för både allmänheten
och myndigheterna. Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att de
reformer som har föreslagits bör få till följd att de utredande och dömande
myndigheternas arbetsförhållanden väsentligt förbättras. Även poliskammaren
i Lund uttalar att en betydande arbetsminskning kommer att inträda,
främst för domstolarna men även för åklagarna och polisen, om kommitténs
förslag vinner bifall. Det förenklade systemet innebär också slöra fördelar
för allmänheten. Poliskammaren i Malmö anser alt kommitténs förslag
tillmötesgår synpunkten att polisens arbete bör förenklas så att polispersonalen
kan ägna sig mer åt övervakande uppgifter. Liknande uttalanden
görs av bl. a. polisberedningen och Folksam.

1 några remissyttranden framförs vissa kritiska synpunkter
beträffande kommitténs allmänna överväganden i vissa delar. Sådana kritiska
synpunkter har i en del fall förts fram jämsides med positiva uttalanden
som har nämnts i del föregående. Hovrätten för Nedre Norrland framhåller
att trafikskadorna har nått en sådan omfattning att det framstår

2 Bihang till riksdagens protokoll 1066. 1 samt. Nr 100

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

som synnerligen angeläget att samhället med största kraft sätter in motåtgärder
för att förebygga ytterligare höjning av olyckskurvan. Det är
självfallet önskvärt att de samhälleliga åtgärderna inte kräver alltför stora
ekonomiska insatser, men de ekonomiska synpunkterna kan endast tillerkännas
andrahandsbetydelse i arbetet på att höja trafiksäkerheten. Effektivitets-
och rättssäkerhetssynpunkter måste ges obetingat företräde. Liknande
uttalanden gör hovrätten för Övre Norrland och rådhusrätten i Malmö.
Hur kommitténs förslag kommer att utfalla i praktiken blir enligt
rådhusrätten i viss mån beroende av polisens och åklagarnas förmåga att
handha de nya och ofta vittgående maktbefogenheter som föreslås skola
läggas i deras händer. Rådhusrätten understryker med skärpa vikten av
att de funktioner som anknyter till dömande verksamhet förbehålls erfaren
personal, som särskilt har utvalts med tanke på karaktär, omdömesförmåga,
erfarenhet och människokännedom. Länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län uttalar att man vid jämkningar inom ett så enhetligt och nyligen
reformerat rättsområde som det allmänna rättegångsförfarandet bör gå fram
med viss varsamhet. MHF anser att kommittén i flera fall har ställt kravet
att lagstiftningen skall främja trafiksäkerheten för mycket åt sidan. Enligt
vad förbundet anför har ambitionen i första hand varit att avlasta polis
och domstolar. Utvägen att möta den ökade arbetsbelastningen genom personalförstärkningar
och jämförliga åtgärder hos polis-, domstols- och åklagarväsendet
har avförts ur diskussionen. Enbart motiveringen att arbetsbelastningen
f. n. är svår får inte vara tillräcklig för åtgärder som försämrar
trafiksäkerhetssituationen. Om man reducerar polisens utredningsarbete
vid trafikolyckor, vidgar möjligheterna att använda parkeringsbot och inför
straff enligt tabell kommer detta att medföra att påföljden inte står i
rimlig relation till förseelsens svårhetsgrad för vissa särskilt allvarliga förseelser.
Förbundet finner det särskilt angeläget att skötsamma, ansvarskännande
trafikanter inte kommer i en försämrad situation och t. ex. i
form av höjda försäkringspremier får betala de kostnader som mera oansvariga
trafikanter vållar. En schablonisering av rättsskipningen, som drivs
alltför långt, kan enligt MHF få en sådan olycklig effekt.

Enligt yttrandet av länsstyrelsen i Gotlands län kan det vara tillrådligt
med en viss återhållsamhet i fråga om att utsträcka schablonbestraffning
till överträdelser som läderar samhällsintressen av högre valör. Intresset
av förenklingar bör inte få skymma det faktum att domstolsprövning i vanliga
former utgör den bästa garantin för en nyanserad behandling. Förslagen
innebär, yttrar poliskammaren i Malmö, att ytterligare en betydande
del av rättsskipningen undandras domstolens prövning. Kommittén gör gällande
att denna utveckling inte kränker rättssäkerhetens intresse därför att
den missnöjde alltid har möjlighet att vända sig till domstolen med sin sak.
Poliskammaren hävdar att en sådan möjlighet ofta endast ger sken av rättssäkerhet
i praktiken. Psykologiska faktorer gör sig sålunda gällande, vilka

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

kommittén inte har gett den betydelse de äger i verkligheten. Enligt poliskammarens
åsikt kan en person föredra att underkasta sig den penningförlust
m. m. som ett godkännande av strafföreläggande medför framför att
figurera inför rätta, trots att han anser sig ha förfarit på ett sätt som inte
är straffvärt. Poliskammaren ansluter sig ändå i stort sett till kommitténs
förslag. Praktiskt nödtvång gör det oundgängligt att reformer företas i den
riktning som kommittén har föreslagit.

En del remissinstanser anser att antalet nya handläggning sformer
är väl stort. Sveriges juristförbund anser att det borde ha varit
möjligt att åstadkomma förenkling av handläggningen med ett mindre antal
rättsinstitut än vad kommittén har föreslagit. Länsstyrelsen i Malmöhus
län uttalar att det måhända kan sägas att endast vissa förfaranden kommer
till praktisk användning redan i begynnelsestadiet, om man samtidigt
inför ett flertal nya procedurmöjligheter. Andra handläggningsformer hamnar
i skymundan och får sedan svårt att slå igenom. Polisberedningen framhåller
att man givetvis bör söka nå fram till en så enhetlig handläggningsform
som möjligt utan att eftersätta kravet på enkelhet vid varje förseelsegrupp
för sig. Beredningen ställer sig tveksam till åsikten att enkelheten
inte kan tillgodoses i fråga om alla grupper av förseelser utan att fyra särskilda
institut ställs till förfogande. Även länsstyrelsen i Jönköpings län,
Föreningen Sveriges stadsfiskaler, poliskammaren i Malmö och Gävleborgs
länsavdelning av Föreningen Sveriges landsfiskaler gör erinringar mot att
kommittén har föreslagit flera nya handläggningsformer. Länsstyrelsen i
Kristianstads län säger att flera nya handläggningsformer innebär en avgjord
nackdel för det föreslagna systemet i dess helhet. Emellertid innefattar
kommitténs förslag så många positiva sidor att det är befogat att
i huvudsak pröva de utvägar som har föreslagits för att komma över de
svårigheter trafikförseelserna innebär för de rättsvårdande instanserna.

Departementschefen

På trafikens område har under de senaste femton åren skett en mycket
snabb utveckling. I det föregående har redovisats statistiska uppgifter som
belyser detta. Här kan vara tillräckligt att erinra om att antalet fordon enligt
centrala bilregistret år 1904 var mer än fem gånger så stort som år 1950.

Den alltmer tilltagande trafiken på våra vägar och gator har medfört
bl. a. att antalet trafikolyckor stigit väsentligt. Alldeles säkra siffror om
detta kan inte erhållas, eftersom anmälningar om olyckor och fordonsskador
inte alltid görs till försäkringsbolagen och än mindre till polisen. Antalet
som försäkringsfall anmälda skador har emellertid ökat så att antalet
under år 1965 var mer än sex gånger så stort som år 1950.

En likartad stegring framgår av siffrorna för brott och förseelser i trafiken.
Här rör man sig med siffror som, med parkeringsförseelserna inräk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

nade, tyder på att frekvensen nu är i stort sett sex å sju gånger så stor
som vid 1950-talets början.

Utvecklingen på trafikens område har nödvändiggjort kraftfulla insatser
från samhällets och enskildas sida för att höja trafiksäkerheten och lösa
de frågor som hänger samman med trafiken. Kraven på ökade insatser för
trafiksäkerheten gör sig med särskild styrka gällande inför den stundande
övergången till högertrafik.

En fråga som står i förgrunden är hur en bättre efterlevnad av trafikreglerna
skall kunna åstadkommas. När det gäller medlen att uppnå detta
mål, torde det vid sidan av upplysning, trafikövervakning och andra förebyggande
åtgärder vara av stor betydelse att samhällets sanktionssystem i fråga
om brott och förseelser i trafiken görs så verksamt som möjligt. Sanktionssystemet
måste vara utformat så, att man hos trafikanterna inskärper vikten
av att trafikreglerna efterlevs och förmår felande trafikanter att i
fortsättningen iaktta reglerna bättre. Mycket talar för att detta syfte kan
tillgodoses bättre genom mer differentierade åtgärder än dem som gällande
regler anvisar. Därvid kan exempelvis tänkas ekonomiska sanktioner av
annan art än de nu förekommande och körkortsingripanden som i högre
grad får karaktären av reaktion i anledning av en trafikförseelse eller av
upprepade trafikförseelser av samma person. Alla hithörande frågor har
dock ännu inte utretts under trafikmålskommitténs arbete.

Redan nu finns emellertid förutsättningar att ta ett första steg i riktning
mot större effektivitet när det gäller behandling av trafiköverträdelserna.
Trafikmålskommitténs första betänkande innehåller bl. a. förslag som
i viss utsträckning går ut på att ett mer nyanserat betraktelsesätt skall bli
gällande i fråga om trafikförseelserna. Jag åsyftar därvid kommitténs tanke
att en klarare åtskillnad bör göras mellan trafikförseelser av väsentligen
ordningsmässig natur och trafikbrott i egentlig mening, vilka bör föranleda
en starkare reaktion från samhällets sida. Vid prövningen av kommitténs
förslag i påföljdsfrågorna bör således beaktas att det är fråga om en partiell
reform på vägen mot ett rikare och mer nyanserat påfölj dssystem inom trafikrätlen.
Kommittén har i betänkandet gjort en del uttalanden om att
fortsatta överväganden i ämnet kommer i senare sammanhang (betänkandet
s. 15 och 21).

En väsentlig del av kommitténs hittills framlagda förslag avser processrättsliga
frågor och åsyftar förenklingar i handläggningsformerna för beivrande
av mindre allvarlig brottslighet, bl. a. inom trafikrättens område.
Bakgrunden till förslagen är att polisen, åklagarna och domstolarna har
fått en starkt ökad arbetsbelastning till följd av bilismens kraftiga expansion.
ökningen beror också på andra förhållanden, men som framgår av
de redovisade siffrorna har trafikmålens ansvällning haft en särskilt stor
betydelse. Trots arbetskraftsförstärkningar och rationaliseringsåtgärder
har arbetsbalanserna hos de rättsvårdande organen uppstått, under senare

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

tid särskilt hos polisen. Ju mer polisens resurser tas i anspråk för utredningar
om brott, desto mindre blir dess möjligheter att ägna sig åt brottsförebyggande
verksamhet. Detta har varit särskilt beklagligt när det gäller
trafiken, eftersom det är allmänt erkänt att en effektiv trafikövervakning
är ett av de bästa medlen att främja trafiksäkerheten. För åtskilliga underrätter
är vidare arbetsmängden sådan att fördröjningar drabbar inte bara
brottmål utan även tvistemål och ärenden av skilda slag, vilket har inneburit
betydande olägenheter för de enskilda medborgarna. Även på åklagarsidan
har den ökade arbetsbelastningen lett till vissa arbetsbalanser.

Den ökande arbetsbelastningen för berörda myndigheter kan som jag har
framhållit i andra sammanhang bara i begränsad utsträckning mötas med
personalförstärkningar. Det har därför blivit en alltmer angelägen uppgift
att tillse att tillgänglig personal inom rättsvården utnyttjas effektivt. Särskilt
är av vikt att man för handläggningsuppgifter av skilda slag inte tar
i anspråk mer kvalificerad personal än uppgiftens art kräver. Det är också
betydelsefullt att överväga, om inte handläggningsrutinerna kan göras
enklare och mindre tidsödande.

Synpunkter av nu antydd art är förvisso inte några nyheter. Statsmakterna
har vid flera tillfällen haft anledning att ta ställning till förslag som
har föranletts av sådana tankegångar och som har syftat till förenklingar
i ett eller annat avseende. Åtskilliga förenklingar i handläggningsfrågor
har också genomförts. Särskilt kan nämnas utvidgningarna av strafföreläggandets
tillämpningsområde, reformerna när det gäller häradsrätternas
sammansättning i mindre brottmål, införandet av lagen om parkeringsbot
och de vidgade möjligheterna för åklagare att besluta att ej tala å brott. När
det gäller polisens arbete, har också betydande rationaliseringar numera
skett.

Enligt min mening är det emellertid motiverat att man noga överväger
ytterligare uppslag till reformer i förenklande riktning. Det är, som har
understrukits i många remissyttranden, framför allt angeläget att tillvarata
alla möjligheter att uppnå större snabbhet i handläggningen så att påföljden
för en förseelse blir fastställd snarast möjligt efter förseelsen.

Förenldingsmöjligheterna i fråga om brottmåls behandling begränsas
dock av den hänsyn som måste tas till rättssäkerhetssynpunkterna. Allmän
enighet råder om att domstolsförfarandet ger de starkaste garantierna för
elt materiellt riktigt avgörande. Redan vid rättegångsbalkens tillkomst framhölls
emellertid att det ordinära domstolsförfarandet är anpassat för betydelsefulla
och invecklade mål samt att det skulle vara alltför betungande
för den misstänkte och medföra onödiga kostnader för det allmänna, om
man skulle tillämpa samma förfarande för obetydliga, erkända förseelser.
Från början iakttogs dock — naturligt nog med tanke på den vikt som fästes
vid att nya processrättsliga grundsatser skulle införlivas med vår rättsordning
— stor restriktivitet när det gällde alt medge avvikelser Irån det

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

enligt rättegångsbalken ordinära brottmålsförfarandet. När i senare lagstiftning''
tillämpningsområdena för förenklade handläggningsförfaranden
undan för undan har vidgats, är detta inte föranlett av någon ändrad syn
på rättssäkerhetsfrågorna. Tvärtom ger förarbetena till varje ändring belägg
för att man noga har övervägt just om rättssäkerhetssynpunkter kan
trädas för när genom sådan förenkling som kom i fråga. Den utveckling
i förenklande riktning som har förekommit inom den processrättsliga lagstiftningen
har karakteriserats av att man, utan att ge avkall på rättssäkerhetssynpunkterna,
försiktigt har prövat sig fram med begränsade reformer
och noga har beaktat erfarenheterna av varje ändring.

I väsentlig utsträckning har de fortgående förenklingarna haft den växande
arbetsbelastningen på de rättsvårdande organen som bakgrund. Ett
viktigt skäl har också varit önskemålet att bespara den enskilde kostnader
och besvär som inte står i proportion till sakens beskaffenhet Emellertid
är det inte så, att enbart trycket av sådana förhållanden har pressat fram
dessa reformer. En avgörande faktor för möjligheten att genomföra flera
av reformerna — och även att få dem att slå väl ut — har varit en ökad
kompetens hos och också ett ökat förtroende för den personal som har fått
sig anförtrodd nya uppgifter. Som exempel kan framhållas de goda erfarenheter
som har gjorts av åklagarnas ökade befogenheter att utfärda strafföreläggande
och att pröva sådana frågor om åtal som avses i 20 kap. 7 § 1
rättegångsbalken. Nämnas bör också att polismännen har visat sig väl klara
den form av rättsskipning som har lagts i deras hand genom parkeringsbotslagen.

Sett i ett vidare perspektiv gagnas rättssäkerheten i samhället bäst genom
en ordning där domstolsförfarandet i dess mest kvalificerade former
väsentligen koncentreras till de särskilt invecklade och betydelseflilla målen.
Det är viktigt att tillräcklig tid står till förfogande för den ingående behandling
och för de krävande överväganden som behövs i dessa mål. Därav
följer självfallet inte att man skall ta lätt på mål av mera alldaglig beskaffenhet.
Dessa kan vara nog så allvarliga för den enskilde som berörs.
Men handläggningsformerna för sådana mål bör kunna anpassas smidigare
efter målens svårighetsgrad och beskaffenhet i övrigt. Endast därigenom
kan undvikas att alltför många och ibland alltför kvalificerade arbetskrafter
tas i anspråk för uppgifter som på ett godtagbart sätt kan lösas på enklare
sätt och med mindre kostnader.

Stor hänsyn måste tas också till det betydelsefulla rättssäkerhetsintresset
att brottmål, liksom tvistemål och ärenden av skilda slag, blir avgjorda
skyndsamt. Enligt min mening är värdet av snabbhet i rättsskipningen så
stort att man måste ta tillvara alla möjligheter att förenkla handläggningsformerna
så länge detta kan ske med bibehållande av tillräckliga garantier
för att materiellt riktiga avgöranden blir meddelade. När det gäller brott
av mindre allvarlig karaktär kan det inte anses rimligt att samhället an -

Kungl. Mcij:ts proposition nr 100 år 1966

ordnar ingående och dyrbara utrednings- och prövningsförfaranden, om den
misstänkte själv inte gör anspråk härpå utan är villig att i summarisk ordning
erkänna vad som läggs honom till last och godtar det straff som kommer
i fråga.

Inte ens när det gäller rena bagatellfall bör man emellertid avskära en
misstänkt från möjligheten att när han så önskar få sin sak prövad inför
domstol. Jag vill därför ansluta mig till den av kommittén uttalade principen
att en mera summarisk handläggning utan medverkan av domstol bör
komma i fråga endast när den misstänkte inte har någon erinran häremot.

De nu anförda allmänna synpunkterna ligger till grund för den följande
behandlingen av kommitténs olika förslag i processuella frågor.

Påfölj dsfrågorna

Kommittén

I straffrättsligt avseende föreslår kommittén — förutom en ändring av
gärningsbeskrivningen i 1 § lagen om straff för vissa trafikbrott som enligt
vad jag har förutskickat inte kommer att tas upp här ändringar
i straffskalorna för vissa trafikbrott. Fängelse föreslås borttaget som påföljd
för vårdslöshet i trafik enligt 1 § första stycket trafikbrottslagen. Beträffande
ett antal förseelser i vägtrafikförordningen och vissa andra trafikförfattningar
förordas en övergång från dagsböter till penningböter.

Borttagande av fängelse ur straffskalan i 1 § trafikbrott slagen
motiverar kommittén med att ett högt bötesstraff måste anses fullt
tillräckligt när vårdslösheten inte är grov. Den omständigheten att domstolarna
f. n. praktiskt taget aldrig dömer till fängelse, när någon fälls till ansvar
enligt 1 § första stycket trafikbrottslagen, utgör enligt kommittén ett
starkt stöd för denna uppfattning.

Beträffande övergången i vägtrafikförordningen och
vissa andra trafikförfattningar från dagsböter till
penningböter uttalar kommittén inledningsvis att denna fråga ar av
avgörande betydelse för en bedömning av om det även i vårt land bör införas
ett polisbötessystem av det slag som kommittén har förordat under
benämningen ordningsföreläggande. Både praktiska och principiella skäl
talar för att när böter föreläggs direkt genom en polisman endast penningböter
bör komma i fråga. En polisman bör enligt kommittén inte pröva de
förhållanden som är avgörande för dagsbotens storlek. Ett polisbötessystem
förutsätter vidare att polisman får befogenhet att förelägga böter i direkt
samband med att en förseelse har begåtts. Det år därför av stort intresse, då
ställning skall tas till ett polisbötessystem, att närmare pröva om dagsbotsstraffet
i viss utsträckning kan ersättas av penningböter.

Kommittén erinrar om att dagsböter f. n. används i stor utsträckning

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

vid trafikförseelser. Samtidigt betonar kommittén, att redan 1934 års vägtrafiksakkunniga
(SOU 1935:23) föreslog att penningböter borde användas
vid flera förseelsetyper, där dagsbotsstraff då förekom och fortfarande
förekommer. Detta förslag genomfördes visserligen inte. Inställningen till
trafikförseelserna och frekvensen av dessa förseelser har emellertid förändrats
sedan 1930-talet. Detta gör det enligt kommittén berättigat att åter
överväga om gällande bestämmelser är lämpligt och ändamålsenligt utformade.

Enligt kommittén är det principiellt riktiga att hänsyn tas till den skyldiges
betalningsförmåga, när man i det särskilda fallet fastställer böternas
storlek. Dagsbotsstraffet är från denna synpunkt överlägset penningböter.
Det har emellertid alltid stått klart att dagsböter av praktiska skäl inte kan
användas vid alla förseelser. I fråga om ordningsförseelser brukar det anses
att penningböter är den lämpliga påföljden. Begreppet ordningsförseelse är
emellertid inte entydigt, och i praktiken blir frågan om en viss förseelse
skall beläggas med dagsböter eller penningböter ytterst beroende på tämligen
fria överväganden.

Inte minst inom trafikrätten är det svårt att objektivt fastställa var
gränsen skall gå mellan ordningsförseelser och allvarligare förseelser. Den
allmänna rättsuppfattningen torde enligt vad kommittén uttalar inte kräva
att dagsbotsstraff tillämpas vid de mindre allvarliga trafikförseelserna. Av
intresse att notera i sammanhanget är tendensen inte minst under senare
år hos domstolarna att utnyttja befintliga möjligheter att jämka dagsbotens
belopp vid trafikförseelser. Jämkningsmöjligheterna har t. o. m. i vissa
fall utnyttjats på ett sådant sätt att dagsbotssystemet helt har genombrutits.
Även då dagsbotsbeloppet inte är helt fixerat, torde enligt kommittén
jämkningar ske. Straffet skulle enligt domstolarnas bedömning i många
fall annars inte stå i rimlig proportion till förseelsen. Det har alltså i realiteten
redan skett en viss utveckling mot att mindre hänsyn tas till den
dömdes inkomstförhållanden. Kommittén anser att det inte finns anledning
till erinran mot denna utveckling.

Det förhållandet att dagsbotsutredning skall upprättas innebär, uttalar
kommittén, ett inte obetydligt merarbete för polisen. Detta påpekades redan
då dagsbotssystemet infördes. Det ansågs därför att vissa ordningsförseelser
inte borde föranleda dagsbotsstraff bl. a. på grund av att de var så talrika.
Dessa synpunkter har enligt kommittén nu än större aktualitet. Antalet
trafikförseelser har nämligen stigit i en omfattning, som knappast
kunde förutses då dagsbotssystemet infördes.

Den störa ökningen i antalet dagsbotsutredningar har enligt vad kommittén
framhåller också medfört att utredningarna har måst bli alltmer
summariska. Endast genom att förenkla utredningarna har polisen kunnat
möta behovet av ett ständigt stegrat antal sådana utredningar. Undersökningarna
har begränsats särskilt i storstäderna. Den tilltalades egna uppgif -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

ter om inkomstförhållanden utgör här inte sällan det enda utredningsmaterialet.
Någon kontroll sker ofta inte hos exempelvis taxeringsmyndigheterna.
Detta medför helt naturligt en viss rättsosäkerhet. Felaktiga uppgifter
— medvetna eller omedvetna — måste vara förhållandevis vanliga. Även
dessa förhållanden synes enligt kommittén ge anledning överväga om dagsbotsområdet
inte bör begränsas.

Kommittén anser att starka skäl talar för att man bör gå över från dagsböter
till penningböter just på trafikrättens område. I vägtrafikförordningen
finns ett stort antal förseelser, som närmast kan betecknas som ordningsförseelser
och som bestraffas med dagsböter. Kommittén framhåller att detta
ställningstagande inte innebär någon nedvärdering av dessa bestämmelsers
betydelse för trafiksäkerheten. En övergång från dagsböter till penningböter
kan inte anses innebära en generell strafflindring. Den utveckling
som har skett mot att man tar allt mindre hänsyn till den misstänktes
inkomstförhållanden, när dagsbotens belopp bestäms, måste här beaktas.
Det är vidare otillfredsställande att rättstillämpningen är olika i skilda delar
av landet. Polisens arbetsbörda är sådan att det synes uteslutet att återinföra
en fullständig dagsbotsutredning i hela landet. En övergång till penningböter
vid exempelvis det störa flertalet förseelser mot vägtrafikförordningen
skulle innebära att polisens utredningsarbete avsevärt minskades.

Det kan enligt kommittén övervägas att gå över från dagsböter till penningböter
även inom annan lagstiftning än trafiklagstiftningen. Trafikförseelserna
dominerar emellertid bland de mindre brottmålen, och det finns
goda skäl att låta en första reformetapp omfatta just dessa förseelser.

Kommittén har utarbetat förslag till nya straffskalor vid vissa vägtrafikbrott
i enlighet med dessa överväganden. Förslagens innebörd framgår av
följande tabell över trafikförseelser vid vilka dagsböter — med vissa i tabellen
anmärkta undantag —• enligt kommittén i förekommande fall bör
utbytas mot penningböter, högst 300 kr. I tabellen har använts förkortningarna
VTF för vägtrafikförordningen, MopF för förordningen den 5 maj
1960 om mopeder och ASF för förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om
automobilskatt. Tabellen hänför sig till författningsbestämmelserna i deras
lydelse den 1 januari 1963.

2 § jfr 65 § 1 och 3 mom. Bristfälligheter
VTF på fordon

3 § jfr 65 § 1 och 3 mom. Bristfälligheter
VTF på bil in. m.

4 § jfr 65 § 1 och 3 mom. Bristfälligheter
VTF på motorcykel

5 § jfr 65 § 1 och 3 mom. Bristfälligheter
VTF på traktor eller motor redskap -

2f Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 100

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

6 § jfr 65 § 1 och 3 mom.
VTF

10 § 5 mom. första st.
jfr 65 § 6 mom. första
st. VTF

11 § jfr 65 § 2 och 3 mom.
VTF

12 § 1 mom. jfr 65 § 2
och 3 mom. VTF

17 § 1, 2 eller 4 mom.
eller 3 mom. första st.
jfr 65 § 4 mom. första st.
VTF

21 § 1 mom. första och
andra st. samt 2 mom.
första st. e), såvitt angår
registreringsnummer jfr
65 § 2 och 3 mom. VTF

21 § 1 mom. tredje och
femte st. jfr 65 § 6 mom.
andra st. VTF

22 § första st. jfr 65 §

6 mom. första st. VTF

23 § tredje st. jfr 65 §

6 mom. första st. VTF

24 a § första st. jfr 65 §
2 mom. VTF

27 § 1—3 mom. jfr 65 §
2 och 3 mom. VTF

27 § 5 mom. sjätte st.
jfr 65 § 6 mom. andra st.
VTF

40 § jfr 67 § första st.
VTF

41 § 1 mom. och 2 mom.
andra st. jfr 67 § första
st. VTF

42 § 2 och 4 mom. jfr
67 § första st. VTF

Bristfälligheter
på släpfordon m. m.

Registreringsbesiktning
av fordon

Brukande av oregistrerat
motorfordon m. m.

Brukande av fordon i
strid mot 12 § 1 mom.

Underlåtenhet att söka
registrering m. m.

Skyltar på motordrivna
fordon m. m.

Dold skylt

Underlåtenhet att
inställa fordon till kontrollbesiktning Underlåtenhet

att efterkomma
föreläggande

Användande av släpvagn
trots förordnande om
särskild kopplingsbesiktning Förseelse

mot bestämmelser
ang. motorfordon,
som införts
i riket m. m.

Dold turistvagnsskylt

Skyldighet att följa
uppsatta anslag och
polismans anvisningar
m. m.

Fri väg för spårvagn
m. m.

Förbud att passera järnvägskorsning
förrän
signal upphört

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

46 § 1 mom. tredje st.
jfr 67 § första st. VTF

47 § 3 mom. första st.
jfr 67 § första st. VTF

48 § 1 och 3 mom. jfr
67 § första st. VTF

49 § 2 och 4 mom. jfr
67 § första st. VTF

51 § 1 mom. jfr 67 §
tredje st. VTF

52 § 2 mom. jfr 67 §
första st. VTF

54 § 1 mom. jfr 67 §
fjärde st. VTF

54 § 2 och 4 mom. jfr
67 § första st. VTF

55 § 1 mom. eller 2 mom.
första st. jfr 67 § första
st. VTF

56 § jfr 67 § första st.
VTF

57 § 1 mom. jfr 67 §
fjärde st. VTF

57 § 2 mom. tredje st.
eller 3 eller 4 mom. jfr
67 § första st. VTF

61 § jfr 68 § VTF

63 § 2 mom. jfr 68 §
första st. VTF

68 § andra st. VTF

3 § första st. jfr 11 §
första st. MopF

Skyldighet att nedbringa
hastigheten före
övergångsställe för
gående

Signalering vid
omkörning

Skyldighet att stanna
före infart på huvudled
m. m.

Förbud att uppställa
fordon inom ett avstånd
av 10 meter före övergångsställe
m. m.

Tänd lykta under mörker
m. m.

Utmärkande av gods
som skjuter utanför
fordon m. m.

Fordons vikt

Fordons bredd

Ang. fordon som får
dragas av bil m. m.

Hastighetsbestäm melser Maximilast För

många passagerare
m. m.

Överträdelse av villkor
för undantag från lokal
trafikföreskrift m. m.

Förande av motorfordon
i strid mot förbud m. m.

Utrustningsfel

Dagsböter för grova överträdelser.

Vid grova fall dagsböter.

Överträdelse av lokala Dagsböter för grov övertrafikföreskrifter
m. m. trädelse av föreskrift

som meddelats med
stöd av 61 § 1 mom.
ang. fordons axeltryck
och bruttovikt

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

4 § jfr 11 § första st.
MopF

10 § andra st. jfr 11 §
första st. MopF

10 § jfr 11 § första st.
ASF

Besiktning
Tänd lykta

Brukande av autoinobil
för vilken ej erlagts
skatt

När ställning skall tas till frågan om straffskalorna vid trafikförseelser
måste enligt kommittén bestämmelsen i 72 § vägtrafikförordningen särskilt
beaktas. Enligt denna bestämmelse får inte dömas till straff enligt vägtrafikförordningen,
när förseelsen bör beläggas med straff enligt trafikbrottslagen.
Trafikovarsamhet kan inte sällan anses föreligga, när någon av de
från trafiksäkerhetssynpunkt farligaste överträdelserna av vägtrafikförordningen
har förekommit. Det torde enligt kommittén i detta sammanhang
vara tillräckligt att erinra om att exempelvis de hastighetsöverträdelser,
som är farliga från trafiksäkerhetssynpunkt, ofta kan anses innebära vårdslöshet
i trafik. Straffskalorna i 1 § trafikbrottslagen skall då tillämpas, dvs.
dagsböter kan användas.

Samtidigt betonar kommittén, att den vid vissa typer av förseelser har
iakttagit stor försiktighet, när det gäller att föreslå ändringar i straffskalorna.
Denna återhållsamhet har kommittén framför allt visat där den ekonomiska
vinsten av en överträdelse kan bli stor eller där förseelsen har ett
nära samband med en verksamhet inom trafiken som bedrivs yrkesmässigt.
I dessa fall — exempelvis den som för buss utan trafikkort eller bedriver
linjetrafik utan att vara berättigad till detta — har visserligen hotet
om exempelvis körkortsingripande eller återkallelse av trafiktillstånd en
särskilt stor betydelse. Med hänsyn till konsekvenserna av ett sådant ingripande
måste det dock användas med återhållsamhet.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag att fängelse skall utgå ur straffskalan i 1 §
första stycket trafikbrott slagen har under remissbehandlingen
blivit föremål för delade meningar. I flertalet remissyttranden har
förslaget dock tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Flera av de tillstyrkande remissinstanserna, bl. a. hovrätten för Övre Norrland,
länsstyrelsen i Stockholms län och Föreningen Sveriges stadsdomare,
understryker vad kommittén har sagt om att det praktiskt taget aldrig döms
till annat straff än böter för vårdslöshet i trafik.

Svea hovrätt erinrar om att kommittén förordar en sträng bedömning av
de verkligt vårdslösa trafikanterna. Det kan måhända hävdas, säger hovrätten,
att dessa syften motverkas genom att fängelse utesluts ur straffskalan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

Det synes dock klart att borttagande av fängelse ur straffskalan inte får
leda till att ifrågavarande gärningar generellt bedöms nnldare eller att den
återstående straffskalan inte begagnas fullt ut. De allvarligare fallen, nar
frihetsstraff framstår som den adekvata påföljden, bör regelmässigt bedömas
som grov oaktsamhet. Uttalanden av liknande innebörd görs av hovrätten
för Västra Sverige och väg- och vattenbgggnadsstyrelsen. Även länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län och Motormännens riksförbund anser att
det varken från allmän- eller individualpreventiv synpunkt torde vara nödvändigt
att behålla fängelsestraffet i straffskalan.

Till dem som har avstyrkt kommittéförslaget i denna del hör RÄ, Göta
hovrätt, statens trafiksäkerhetsråd, svenska ledamöterna av Nordisk vägtrafikkommitté,
Föreningen Sveriges häradshövdingar och poliskammaren
i Västerås.

Statens trafiksäkerhetsråd anser att det inte kan uteslutas att medvetandet
om att frihetsstraff kan följa på vanlig trafikovarsamhet äger moralbildande
verkan. Svenska ledamöterna av Nordisk vägtrafikkommitté erinrar
om att domstolarna hittills sällan har dömt till fängelse för vårdslöshet
i trafik som inte har betecknats som grov. Rådande praxis utgör emellertid
inte i och för sig något skäl att låta fängelse utgå ur straffskalan.
Det är tvärtom av vikt att denna straffart behålls även för den ovarsamhet
som inte är grov. Det kan tänkas åtskilliga fall av trafiköverträdelser som
— ehuru inte direkt hänförliga till grova — likväl innebär ett så allvarligt
åsidosättande av gällande trafikregler att fängelsestraff bor kunna användas.
Vidare bör uppmärksammas sådana fall då en trafikant gör sig skyldig
till upprepade trafikförseelser som var för sig inte är grova. Sådana förseelser
kan likväl visa att trafikanten inte är tillräckligt inställd på att visa
hänsyn i trafiken eller att han över huvud taget är okunnig om eller likgiltig
för vad trafiken kräver. I sådana situationer kan ett bötesstraff utgöra en
alltför lindrig reaktion och fängelse i stället vara påkallat för vederbörandes
tillrättaförande. Liknande synpunkter anläggs av Föreningen Sveriges
häradshövdingar.

RÅ :s kritik hänför sig till en bedömning av de samlade verkningarna avdels
fängelsestraffets slopande, dels begränsningen av det straffbara området
enligt den av kommittén föreslagna nya gärningsbeskrivningen som
här inte är föremål för prövning. Totalt sett måste de av kommittén föreslagna
ändringarna i 1 § trafikbrottslagen enligt RÅ befaras få ogynnsamma
verkningar, och ändringarna skulle kunna leda till en missuppfattning
hos allmänheten om samhällets inställning till trafikovarsamhet.

Kommitténs förslag att, samtidigt med att ett polisbötessystem införs,
övergång skall ske från dagsböter till penningböter
inom trafikrätten, har med få undantag i princip godtagits eller
lämnats utan erinran av remissinstanserna. I några yttranden lörordas
dock, alt övergången från dagsböter till penningböter begransas till ett

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1966

mindre antal förseelser som lämpar sig för ordningsföreläggande. Länsstyrelsen
i Skaraborgs län, domstolskommittén, polisberedningen, Svenska försäkringsbolags
riksförbund och Trafikförsäkringsföreningen anser att ordningsföreläggande
bör användas endast vid »rena» ordningsförseelser, t. ex.
registreringsförseelser, och inte avse förseelser i den rörliga trafiken. Länsstyrelsen
i Stockholms län, riksrevisionsverket, Föreningarna Sveriges
landsfiskaler och Sveriges polismästare samt polismästaren i Stockholm
ger uttryck för liknande tankar.

Sveriges advokatsamfund framhåller, att det är väl motiverat att utmönstra
dagsböter ur vägtrafikförordningen vid ett stort antal förseelser.
Det är enligt samfundet också tillfredsställande att man erhåller en enhetlig
bedömning för hela riket av dessa förseelser. Även Hallands länsavdelning
av Föreningen Sveriges landsfiskaler betonar, att man genom penningböter
får en lika behandling av ärendena oavsett i vilken landsända
förseelserna har begåtts. Detta värdesätter allmänheten. Dessutom erhåller
man många gånger bättre proportion mellan straff och förseelse.

Bland de tillstyrkande remissorganen är även utredningen rörande specialstraffrätten.
Redan det förhållandet att dagsbotssystemet i praxis i realiteten
har genombrutits vid vissa trafikförseelser som förekommer ofta visar
enligt utredningen, att gällande rätt behöver reformeras.

1 äg- och vattenbyggnadsstyrelsen påpekar att den omständigheten, att
dagsböter nu används vid det stora flertalet förseelser av motorfordonsförare,
medverkar till att göra gränsen mellan en ordningsförseelse och ett
verkligt trafikbrott oklar. Detta medför enligt styrelsen uppenbarligen, att
trafikantens respekt för dagsböter som ett mera kvalificerat straff än penningböter
minskar.

En mera begränsad övergång från dagsböter till penningböter än vad
kommittén har föreslagit förordas, såsom nämnts, av Föreningen Sveriges
landsfiskaler. Föreningen uttalar, att en övergång innebär ett avsteg från
principen om att bötesstraffet bör anpassas till den skyldiges betalningsförmåga
och därigenom ett steg tillbaka i utvecklingen. Kommitténs påstående
att dagsbotssystemet i praxis delvis har genombrutits till följd av att domstolarna
jämkar dagsbotens belopp torde inte vara helt riktigt. Schablonstraff
tillampas i Stockholm och möjligen i rikets övriga storstäder men
inte i nämnvärd utsträckning i landet i övrigt.

Även MHF är i viss mån kritisk mot kommitténs förslag men framhåller,
att förbundet kan tillstyrka att några av de förseelser som nu bestraffas
med dagsböter i stället får penningböter som påföljd. Kommittén har
emellertid i sin katalog över penningböter tagit med ett flertal överträdelser,
som är så allvarliga till sina konsekvenser för trafiksäkerheten, att de
inte får bedömas schablonmässigt. Detta gäller t. ex. bristfälligheter på bil
(korning med helt obrukbara lyktor, oduglig fotbroms m. m.), underlåtenhet
att återlämna återkallat körkort till länsstyrelsen, passerande av järn -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

vägskorsning mot rött ljus, vändning på motorväg, underlåtenhet att nedbringa
hastighet före övergångsställe, underlåtenhet att stanna före infar

på huvudled. . . . ...

Föreningen Sveriges häradshövdingar förklarar, att föreningen inte vill

motsätta sig de ändringar som har föreslagits, i den mån dessa kan motiveras
med hänsyn till förseelsernas art och de större möjligheter att upprätthålla
trafikreglerna, som kan följa av att ordningsföreläggande tillämpas.
Föreningen tar i fortsättningen upp frågan om beivrande av förseelser
mot bestämmelserna angående fordons vikt, lastens tyngd samt bruttovik
och axeltryck. Dessa förseelser, som ofta är uppsåtliga från agarens sida,
är enligt föreningens uppfattning inte av den art, att de bör bestraffas endast
med penningböter. Ofta är det också endast föraren som antraffas ute
i trafiken under det att ägaren kan nås först i ett senare skede. I sadana fall
får ordningsföreläggande inte samma preventiva verkan, som da den huvudansvarige
anträffas i samband med att förseelsen har begåtts.

Likartade synpunkter framförs av Svea hovrätt. Hovrätten anser att kommittén
har gjort en i stort sett lämplig avvägning mellan dagsböter och
penningböter. Vissa av de förseelser som enligt kommittén bor föranleda
endast penningböter är emellertid enligt hovrätten av den beskaffenhet, att
förseelserna under särskilda omständigheter i stället bör bedömas som
vårdslöshet i trafik. Även eljest kan omständigheterna i det särskilda fallet
föranleda stora variationer i bedömningen av gärningens svårhetsgrad. Som
exempel på sådana förseelser kan nämnas överträdelser av hastighetsbestämmelser,
brukande av avsevärt bristfälligt fordon och vändning pa motorväg.
Det kan på grund härav ifrågasättas om inte dagsböter — med den
större spännvidden mellan högsta och lägsta straff som har föreligger —

bör behållas vid dessa typer av förseelser.

RÅ vill behålla dagsböter som straff för överträdelse av bestämmelserna
i 48 § 1 och 3 mom. vägtrafikförordningen om skyldighet att stanna före
infart på huvudled m. m.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anmärker på att enligt kommitténs förslag
bristfälligheter på fordon — även sådana bristfälligheter som t. ex.
odugliga styrinrättningar och bromsar — samt stannande eller uppställning
av fordon på motorväg eller i skarp kurva eller i backkrön eller i närheten
därav har hänförts till förseelser för vilka endast skall stadgas penningböter.
Dessa förseelser innebär väl i det övervägande antalet fall också brott
mot trafikbrottslagen. De kan då bestraffas med dagsböter — i svårare fall
fängelse. Trots detta är det enligt styrelsen otillfredsställande med hänsyn
till den allmänna trafikmoralen, att dessa brott över huvud taget skall
kunna anses vara sådana att de kan hänföras till kategorien ordningsför seelser.

Även i flera andra remissyttranden än de nu särskilt nämnda förekommer
en detaljkritik som går ut på att en eller flera av de förseelser som en -

48 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

ligt kommittén skall föranleda endast penningböter är så allvarliga att dagsböter
är den rätta påföljden. Kritiken gäller förseelser mot sådana bestämmelser
som dem angående motorfordons utrustning, fordons vikt, maximilast
och axeltryck, högsta tillåtna hastighet, skyldigheten att stanna före
infart på huvudled samt parkering på motorväg och där sikten är skymd.

Mot kommitténs förslag om att maximum för penningbötern
a skall bestämmas till 300 kr. har anförts kritik bl. a. av svenska ledamöterna
av Nordisk vagtrafikkommitté, vilka med hänvisning till brottsbalken
anser att bötesgränsen bör sättas vid 500 kr. Hovrätten över Skåne
och Blekinge förordar 1 000 kr. som bötesmaximum.

Departementschefen

Ett straffstadgande utformas i svensk lagstiftning traditionellt så att beskrivningen
av den brottsliga gärningen följs av en straff skala, som upptar
ett eller flera allmänna straff och ett fixerat straffmaximum. Straff skalorna
ger i viss mån besked om samhällets inställning till olika typer av brott.

Denna lagstiftningsmetodik har gjort det naturligt att anknyta åtskilliga
bestämmelser om brottmålsprocessen till det straff som är stadgat för det
aktuella brottet eller som i det särskilda fallet kan väntas följa på brottet
Redan av praktiska skäl är det uteslutet att använda samma processuella
förfarande i t. ex. ett mål om förargelseväckande beteende, där annat
straff än böter inte kan komma i fråga, som i t. ex. ett mål om grov misshandel
eller grov förskingring, där det kan bli fråga om att utmäta ett
långvarigt längelsestraff eller tillgripa annan lika allvarlig brottspåföljd.
Som jag redan tidigare har antytt är det inte minst ett rättssäkerhetsintresse
att ett förfarande som omfattar fullständig brottsutredning, åtal och huvudförhandling
inför domstol i kvalificerad sammansättning sparas för mål
som verkligen kräver sådan handläggning.

Som exempel på anknytningar mellan straffskalorna för brott och reglerna
om brottsmålsprocessen kan nämnas bestämmelserna i 1 kap. 4
och 11 §§, 23 kap. 22 § och 48 kap. 1 § rättegångsbalken. Dessa lagrum avser
brott for vilka inte är stadgat svårare straff än böter. Enligt de båda första
lagrummen ar underrätt, när det är fråga om sådana brott, domför med
en lagfaren domare, enligt det tredje kan förundersökning underlåtas om
det ändå finns tillräckliga skäl till åtal och enligt det fjärde slutligen kan
aklagaren i stallet för att väcka åtal förelägga den misstänkte ett straff
for godkännande. Institutet parkeringsbot får enligt lagen den 9 december
1960 om parkeringsbot användas endast beträffande sådana överträdelser
av föreskrifter om parkering, annan uppställning eller stannande av motorfordon
som inte är belagda med svårare straff än penningböter.

Kommittén har valt att försöka uppnå en särskilt från trafiksäkerhetssynpunkt
angelägen rationalisering av polisens, åklagarnas och domstolar -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966 49

nas arbete med trafikmålen genom att kombinera en revision ajv straffskaiorna
för vissa ofta förekommande trafikbrott och trafikförseelser med en
uppmjukning av vissa villkor för utnyttjandet av förenklade handläggningstormer.
En central ställning bland reformförslagen intar det nya polisbötessystemet,
som är avsett för förseelser med endast penningböter i straffskalan.

Denna uppläggning gör att kommitténs olika förslag inte kan bedömas
helt fristående från varandra. Frågan om borttagande av fängelse ur straffskalan
för vårdslöshet i trafik i 1 § första stycket trafikbrottslagen sammanhänger
med planerna på ökad användning av institutet strafföreläggande
och en vidgad ensamdomarkompetens. På motsvarande sätt har förslaget
om övergång från dagsböter till penningböter beträffande åtskilliga
förseelser i vägtrafikförordningen och i andra trafikförfattningar samband
med det föreslagna polisbötessystemet.

En rationalisering genom förenklade handläggningsregler är som jag inledningsvis
har understrukit godtagbar endast i den utsträckning som rationaliseringen
låter sig förena med hänsynen till den enskildes rättssäkerhet.
Vid en revision av straffskalorna inom trafiklagstiftningen är påföljdssvstemets
effektivitet en avgörande synpunkt. Påföljdssystemet måste vara så utformat
att det på bästa möjliga sätt tjänar syftet att hos trafikanterna inskärpa
vikten av att trafikreglerna noga iakttas. Mellan en rationell och
smidig ordning för handläggningen av trafikmål och påföljdssystemets utformning
finns emellertid ett tydligt samband. Det är allmänt erkänt att
brottspåföljdernas effekt i hög grad beror på den snabbhet med vilken samhället
reagerar mot upptäckta brott.

I likhet med det stora flertalet remissinstanser har jag för min del kommit
fram till att man genom en kombination av reformer inom straff- och
processrättslig lagstiftning efter i huvudsak de linjer som trafikmålskommittén
har förordat bör kunna ge polisen, åklagarna och domstolarna möjligheter
till ökade insatser som inte bara gör rättsvården effektivare utan
också främjar trafiksäkerheten. Detta är utgångspunkten för mina bedömningar
av enskildheter i kommitténs förslag, bl. a. de förslag till ändrade
slraffskalor för vissa trafikbrott och trafikförseelser som jag nu närmast
skall behandla.

Straffet för vårdslöshet i trafik är enligt 1 § första stycket trafikbrotlslagen
dagsböter eller fängelse i högst sex månader. För grov vårdslöshet i
trafik är straffet enligt andra stycket i samma paragraf fängelse i högst två
år. En skillnad mellan bestämmelserna är att straff för vårdslöshet i trafik
kan drabba varje vägtrafikant medan stadgandet om straff för grov vårdslöshet
är tillämpligt endast på förare av bil, motorcykel, traktör eller motorredskap.

Kommitténs förslag att ta bort fängelse ur straffskalan för enkel vårdslöshet
bär blivit föremål för delade meningar bland remissinstanserna. De

50 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

kritiskt inställda remissinstanserna har bl. a. gjort gällande att det bör finnas
en möjlighet att undantagsvis döma en kvalificerat vårdslös fotgängare
eller cyklist till fängelse. En annan synpunkt som har anförts är att ett
fängelsestraff kan vara på sin plats beträffande en trafikant som gör sig
skyldig till upprepade trafikförseelser som visserligen inte är grova men
som likväl sammantagna visar att vederbörande är likgiltig för trafikens
krav.

Som kommittén har framhållit torde det emellertid under den långa tid
trafikbrottslagen har varit i kraft knappast — annat än möjligen i något
eller några enstaka fall —- ha förekommit att en domstol har utdömt fängelsestraff
för en vårdslöshet i trafik som inte varit att bedöma som grov
enligt andra stycket i 1 § trafikbrottslagen. Den preventiva effekten av att
ett straffstadgande som gäller ett av våra vanligaste brott innehåller en
straffart som i praktiken aldrig eller så gott som aldrig tillämpas måste
antas vara mycket ringa. Bekämpandet av brottsligheten i samhället över
huvud taget kan däremot väntas vinna i effektivitet om ett stort antal
uppenbara fall av vårdslöshet i trafik kan regleras genom strafförelägganden
utan att domstolarnas hårt ansträngda resurser behöver anlitas. Det
kan åtminstone f. n. inte anses aktuellt att försöka nå samma resultat genom
att i stället vidga användningsområdet för strafföreläggande till
brott som är belagda med fängelse. Tanken på en sådan lösning har avvisats
av riksdagen vid flera tillfällen, senast år 1958 (IAU 1958: B 13).

Om vårdslöshet i trafik görs till ett rent bötesbrott får detta konsekvenser
inte bara för möjligheterna att använda strafföreläggande. Den ändrade
straffskalan återverkar också på underrätts sammansättning i åtskilliga
trafikmål. Betydligt fler mål än nu kommer i fortsättningen att kunna
handläggas av en domare utan nämnd. Även denna förenkling bör i sin
mån kunna bidra till en snabbare handläggning och därmed indirekt
gagna arbetet på att hålla trafikbrottsligheten inom så snäva gränser som
möjligt.

När jag för min del, efter att ha samrått med chefen för kommunikationsdepartementet,
finner mig kunna godta kommittéförslaget i denna del utgår
jag emellertid — det vill jag kraftigt understryka — från att slopandet av
fängelse som påföljd för vårdslöshet i trafik enligt 1 § första stycket trafikbrottslagen
inte skall föranleda domstolarna att ändra sin straffmätningspraxis
i mildrande riktning. Den föreslagna lagändringen är inte ett uttryck
för en ändrad syn på trafikbrottsligheten. Den är uteslutande föranledd
av en rationaliseringssträvan som ytterst siktar till att man bättre än
hittills skall kunna komma till rätta med lagöverträdare, inte minst sådana
som överträder trafikreglerna. Ändringen bör träda i kraft den 1 juli 1966.

Av ännu större praktisk betydelse än jämkningen i bestämmelserna om
straff för vårdslöshet i trafik är frågan om en övergång till penningböter
som påföljd för ett antal trafikförseelser som nu är belagda med dagsbö -

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1966

ter. Det huvudsakliga motivet för kommitténs förslag i detta ämne är
önskemålet att skapa tillräckliga förutsättningar för att införa ett polisbötesförfarande.
Den handläggningsform som kommittén föreslagit är avsedd
att användas vid förseelser som inte kan föranleda annat straff än penningböter.
Systemet skall fungera så att den polisman som upptäcker en förseelse
skall förelägga den misstänkte ett straff för godkännande. Straffsatserna
för olika förseelser eller grupper av förseelser skall som regel fastställas
centralt av RÅ. En skillnad mellan det föreslagna polisbötessystemet och
den nuvarande parkeringsboten är att det nya systemet inte kommer att
medge att den som bötfälls behåller sin anonymitet. Trafikförseelser som
beivras genom ett polisbötesförfarande skall på vanligt sätt antecknas i körkortsregistret,
vilket inte är fallet med överträdelser som faller under parkeringsbotslagen.

Utan att föregripa mitt ställningstagande i detalj till kommitténs polisbötessystem
vill jag redan nu säga att jag är övertygad om att systemet
har mycket stora fördelar. Det bör i väsentlig grad kunna bidra till att
polispersonal friställs för en skärpt trafikövervakning och annat trafiksäkerhetsfrämjande
arbete. En förutsättning för att man skall uppnå eftersträvade
rationaliseringsvinster och ökad effektivitet är emellertid att
man kan tillgodose kommitténs önskemål att trafikförseelser oftare än
hittills skall bestraffas med penningböter. Jag delar nämligen kommitténs
uppfattning att dagsböter inte bör utmätas i ett polisbötesförfarande. Bötesstraffet
måste kunna föreläggas den misstänkte på platsen i omedelbar
anslutning till förseelsen, och det finns därför inte utrymme för en sådan
utredning om den misstänktes ekonomiska förhållanden som bör föregå
ett dagsbotsstraff.

Dagsbotsstraffet är från vissa synpunkter överlägset penningböter. Det
medger att påföljden för en förseelse avvägs med hänsyn både till förseelsens
mer eller mindre allvarliga beskaffenhet och till den misstänktes ekonimiska
förhållanden, och det framstår därför ofta som mer rättvist än ett
schablonmässigt straff omedelbart i pengar. Nackdelen med dagsbotsstraffet
är främst att det kräver en utredning om den misstänktes inkomster,
förmögenhet och försörjningsskyldighet som ibland kan vara tidsödande
och omständlig. Det har också alltsedan dagsbotsstraffet infördes i början
av 1930-talet stått klart att denna brottspåföljd inte kan få en helt generell
tillämpning. Penningböter har behållits för ett stort antal ofta förekommande
s. k. ordningsförseelser. Någon klar gräns mellan förseelser som bar
ansetts böra beläggas med dagsböter och andra bötesförseelser finns emellertid
inte och begreppet ordningsförseelse ger härvidlag inte någon egentlig
vägledning.

På vägtrafikens område är enligt gällande bestämmelser dagsböter den
normala påföljden för flertalet förseelser i den rörliga trafiken liksom
också för överträdelser av föreskrifter om motorfordons beskaffenhet och

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

utrustning. Den kraftiga ökningen av antalet trafikförseelser har emellertid
i viss mån urholkat dagsbotsstraffet. Dels har arbetet med dagsbotsutredningar
måst begränsas. Dels har domstolar och åklagarmyndigheter i
allt större utsträckning kommit att utnyttja befintliga möjligheter att
jämka dagsbotens belopp. Från Stockholm finns exempel på att man vid
vissa trafikförseelser tillämpar en helt schablonmässig straffmätning vilken
inte tar någon som helst hänsyn till variationer i de misstänktas ekonomiska
förhållanden. Dagsbotsstraffet fyller i sådana fall inte längre sin
funktion.

Det är bl. a. mot denna bakgrund som remissinstanserna så gott som enhälligt
i princip har godtagit att användningen av dagsböter inom trafiklagstiftningen
begränsas. Även jag anser att nödvändigheten att hushålla
med rättsvårdens resurser och förhoppningarna om att vinna stora fördelar
med ett polisbötessystem gör att betänkligheterna mot en reform i denna
riktning måste vika. På åtskilliga håll utomlands har man redan hunnit
få gynnsamma erfarenheter av polisbötessystem med schablonmässigt bestämda
bötesbelopp. Om vi nu i Sverige slår in på samma väg, kan detta
i sin mån underlätta det alltmer nödvändiga internationella samarbetet beträffande
vägtrafiklagstiftningen.

Till dem som gentemot kommitténs förslag har åberopat rättvisesynpunkter
vill jag ytterligare endast säga att ett polisbötessystem med
schablonmässigt bestämda penningböter ingalunda behöver medföra att
trafikanter, som är ekonomiskt välbeställda, riskfritt kan sätta sig över
trafikreglerna. Avsikten är som jag förut har nämnt, att trafikförseelser,
som beivras genom ett polisbötesförfarande, på vanligt sätt skall antecknas
i körkortsregistret, och försumliga trafikanter måste därför räkna med
att penningstraff för trafikförseelser kan komma att åtföljas av sanktioner
av annat slag. Jag räknar med att vi i en snar framtid kommer att få ett
differentierat och nyanserat påföljdssystem med bötesstraffet som endast
ett av åtskilliga alternativa eller varandra kompletterande medel att beivra
trafiköverträdelser. Även i detta sammanhang bör man för övrigt hålla i
minnet att polisbötessystemet bör kunna leda till att trafikförseelser upptäcks
och beivras i betydligt fler fall än hittills.

För att polisbötessystemet skall ge önskat resultat måste, som kommittén
också har föreslagit, en övergång från dagsböter till penningböter avse
ett jämförelsevis stort antal trafikförseelser. Beträffande urvalet av förseelser
som inte skall kunna föranleda annan påföljd än penningböter har
kommittén följt principen att penningböter bör tillämpas beträffande alla
förseelser i vägtrafikförordningen och vissa närliggande författningar utom
ett mindre antal som är att betrakta som speciellt allvarliga. I fråga om
vissa förseelser, särskilt sådana som sammanhänger med ett vinstintresse
hos den försumlige trafikanten, har kommittén dock varit återhållsam med
att föreslå ändringar i straffbestämmelserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

Urvalsproblemet har gett remissinstanserna anledning att framföra åtskilliga
uppslag och synpunkter. Inbördes är remissopinionen splittrad.
Som min egen åsikt vill jag framhålla att dagsböter bör tillämpas beträffande
förseelser som i det konkreta fallet är av allvarlig natur. Förseelser som,
när de har ordningskaraktär, bestraffas enligt vägtrafikförordningen men
som, när de är av allvarligare art, är att bedöma som vårdslöshet i trafik
bör i enlighet härmed kunna beläggas med penningböter i vägtrafikförordningen.
För brott mot föreskrifter som helt eller delvis tillgodoser annat
syfte än trafiksäkerheten, där trafikbrottslagen inte på motsvarande
sätt täcker de allvarligare fallen, bör i vägtrafikförordningen föreskriven
påföljd i form av dagsböter bibehållas.

I överensstämmelse med denna huvudprincip föreslår jag, i samråd med
chefen för kommunikationsdepartementet, att dagsböter utbyts mot penningböter
i följande straffbestämmelser beträffande brott mot de i högerspalten
i denna förteckning angivna föreskrifterna.

65 § vägtrafikförordningen
motordrivet fordons och släpfordons
beskaffenhet och utrustning

67 § vägtrafikförordningen
skyldighet för annan vägtrafikant än
gående att beakta anvisningar genom
vägmärken m. m.

beredande av fri väg för vissa vägtrafikanter
m. fl.

uppträdande vid korsning i plan
mellan väg och järnväg m. m.

omkörning av annat fordon strax före
eller på övergångsställe

signalering

skyldighet att lämna företräde vid
korsande möte

fordonsförares särskilda förpliktelser
vid övergångsställe

stannande och uppställning på väg

belysning på motordrivet fordon och
släpfordon

utmärkning av fordons last
fordons bredd m. m.
bogsering av fordon m. m.

hastighetsbestämmelser för fordon

2—6 §§ utom 3 § 6 mom.

40 § 1 mom.

41 § 1 mom. och 2 mom. andra stycket 42

§ 2 och 4 mom.

47 § 2 mom.

47 § 3 mom. första stycket

48 § 1 och 3 mom.

48 a §

49 § 2 och 4 mom.

51 § 1 mom.

52 § 2 mom.

54 § 2 mom.

55 § 1 mom. och 2 mom. första stycket 56

§ 1, 2, 3 och 4 mom.

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1966

68 § vägtrafikförordningen
lokal trafikföreskrift, dock ej förbud
mot trafik med motordrivet fordon
och ej heller föreskrift om fordons
axeltryck och bruttovikt

61 § 1 mom. första stycket a) och
c)—g) samt 63 § 2 mom.

11 § förordningen den 5 maj 1960
om mopeder

brukande av bristfälligt fordon
belysning

3 § första stycket
10 § andra stycket

I de nu berörda trafikförfattningarna bör ytterligare göras den ändringen
att bötesmaximum generellt bestäms till 500 kr. i stället för nu 300 kr.
Härigenom sker en anpassning till brottsbalkens bötesbestämmelser.

Mitt förslag innehåller även de ändringar som upptagits i det med 1)
betecknade förslaget till ändring i vägtrafikförordningen i prop. 1965:
1801. Dessa ändringar bör liksom de av mig här förordade ändringarna
sättas i kraft den 1 januari 1967. Enligt det med 2) betecknade författningsförslaget
i samma proposition skall vägtrafikförordningen fr. o. m.
den 3 september 1967 innehålla förbud för fordonsförare att överskrida
s. k. spärrlinje eller filmarkering. I samråd med chefen för kommunikationsdepartementet
föreslår jag att straffet för överträdelse av detta förbud
skall vara penningböter och inte som tidigare föreslagits dagsböter.

Föreläggande av ordningsbot

Kommittén

Kommittén framhåller att stegringen av antalet ordningsförseelser, särskilt
på trafikens område, har lett till en väsentlig ökning i arbetsbördan
främst hos polisen och åklagarna men även hos delgivnings- och uppbördsmyndigheter
samt domstolar. Handläggningen av ordningsförseelser har
kommit att belasta dessa myndigheter till förfång för andra viktigare arbetsuppgifter,
t. ex. kampen mot den allvarligare kriminaliteten, trafikövervakning
och ordningshållning. Mot denna bakgrund är det naturligt att det vid
flera tillfällen har krävts att reglerna för rapportering och handläggning av

1 Enligt förslaget i propositionen skall förbud att gå mot rött sken införas genom en
ändring av 40 § 1 mom. VTF och kompletterande föreskrifter i vägmärkeskungörelsen
den 7 december 1951 (nr 744). Alla förseelser av gående mot 40 § skall enligt förslaget
bestraffas med penningböter. Ytterligare innehåller förslaget jämkningar i förbudet mot
omkörning i 47 § 2 mom. och överträdelser av förbudet föreslås belagda med dagsböter.
Nya, med dagsböter straffsanktionerade föreskrifter om fordonsförares förpliktelser vid
övergångsställe föreslås i 48a§. Slutligen föreslås i 60 § andra stycket utvidgad skyldighet
för gående att använda övergångsställe. Straffet för brott mot denna regel skall vara
penningböter.

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1966

mindre bötesförseelser skall förenklas. Tanken att även i vårt land införa
ett polisbötessystem har härvid kommit i förgrunden. Med »polisbötessystem»
avser kommittén en ordning, enligt vilken polisman eller polismyndighet
omedelbart ålägger böter för en förseelse.

I betänkandet lämnar kommittén en redogörelse för de handläggningsrutiner
som tillämpas, när ordningsförseelser avgörs genom strafföreläggande.
Kommittén anser att ett polisbötessystem skulle innebära eu
väsentlig förenkling i jämförelse med rådande ordning. Även det enklaste
ärende har nu att vandra mellan många instanser, innan den misstänkte
blir i tillfälle att få sin sak slutligt prövad. Nuvarande ordning medför även
en mängd onödigt arbete med diarieföring. Denna olägenhet sammanhänger
med att polis och åklagare är organisatoriskt skilda. Polisen utför utredningsarbetet
och åklagaren har den dömande funktionen, som kommer till
uttryck i strafföreläggandet. Förstatligandet av polis- och åklagarväsendet
och upplösningen av det organisatoriska sambandet mellan polis- och åklagarverksamheten
gör det från praktisk synpunkt än mera påkallat att överväga
lämpligheten av ett polisbötessystem. Inom ett sådant system blir åklagarens
medverkan i handläggningen obehövlig i det stora flertalet fall.

Mot nuvarande handläggningsformer riktar kommittén även den anmärkningen
att de tvingar kvalificerad personal — polis eller åklagare —
att deltaga i handläggningen av det enklaste ärende vid flera tillfällen. Tilllämpar
man ett polisbötessystem, kan den rapport som ofta skrivs på platsen
i stor utsträckning ersättas av ett omedelbart föreläggande. Återstående
arbete kan övertas av kontorspersonal. En avsevärd lättnad kan vidare
åstadkommas i det omfattande delgivningsarbete som nu förekommer. Införandet
av ett polisbötessystem kan också leda till att s. k. slagning i register
helt eller delvis försvinner. Det blir över huvud anledning att allmänt
överväga, om det är nödvändigt och lämpligt att registrera de mindre förseelserna
i den utsträckning som nu sker.

Behovet av förenklade handläggningsformer är särskilt framträdande i
vissa fall. Kommittén erinrar om att det nu ofta förekommer stort upplagda,
tidsbegränsade aktioner vid trafikövervakningen. Härvid sker ett
mycket stort antal ingripanden. Det är av värde om man i dessa fall kan
beivra en förseelse omedelbart och underlåta rapportering m. m. Även när
endast ett obetydligt straff kommer i fråga, anser kommittén att nu tillämpade
handläggningsformer är för invecklade.

När man prövar frågan om att införa ett polisbötessystem måste man,
betonar kommittén, beakta vikten av att ordningsförseelserna handläggs
sä, att onödig friktion mellan de rättsvårdande organen och allmänheten
undviks. Mot ett polisbötessystem har invänts att allmänheten skulle komma
att mera direkt förbinda polisen med bötesstraffet, dvs. straffutmätningen,
och att förhållandet mellan polis och allmänhet skulle försämras. Kommittén
finner denna invändning mindre hållbar. Avgörande för den skyldige i

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1966

dessa fall är, om rapportering sker eller inte. Om förutsättningar föreligger,
kan polismannen meddela rapporteftergift. När polismannen beslutar att
rapportera en förseelse, har den som erkänner förseelsen inte sällan ett
starkt intresse av att få saken avgjord så fort som möjligt. Den enskilde
vill inte besväras av skrivelser och delgivningar från olika organ. Från dessa
synpunkter måste ett polisbötessystem anses innebära vissa fördelar för allmänheten.
Systemet kan utformas så, att bötesföreläggandet sker med tilllämpning
av en av åklagarmyndigheten på förhand fastställd taxa med belopp
som i princip är fixt för varje aktuell förseelse. Skönsmässig prövning av
böternas storlek förekommer då inte i varje särskilt fall. Enligt kommitténs
mening bör införandet av ett system med denna utformning inte vara ägnat
att försämra polisens förhållande till allmänheten. Genom förmedling av trafikantorganisationerna
kan upplysning spridas om systemets fördelar för
trafikanterna.

Handläggningen av trafikförseelser är, anför kommittén, förenad med
särskilda problem, eftersom förseelserna ofta begås långt från hemorten.
Med nuvarande handläggningsregler är det i praktiken inte möjligt att få
saken avgjord i omedelbart samband med förseelsen. När institutet straffföreläggande
infördes, tänkte man sig att åklagaren skulle utfärda föreläggandet
i samband med ett förhör med den misstänkte. Åklagaren håller
emellertid inte något förhör om förseelser för vilka strafföreläggande blir
aktuellt. Strafföreläggandet utfärdas i allmänhet inte förrän en månad eller
mera efter förseelsen. Den misstänkte skall då sökas i sin hemort. I fråga
om utlänningar är detta ofta inte praktiskt möjligt. Detta är betänkligt
från trafiksäkerhetssynpunkt. Inte minst i dessa fall skulle ett polisbötessystem
kunna medföra betydande organisatoriska förenklingar.

För att straltlagstiftningen skall bli effektiv är det av betydelse att straffet
följer så snabbt som möjligt på brottet. För trafiksäkerheten är det
väsentligt, om polisen har möjlighet att genast ställa den som är skyldig
till en förseelse inför konsekvensen av dennes handling. Straffet sätts då °i
direkt samband med överträdelsen av trafikregeln. En lindrigare omedelbar
bestraffning är säkerligen mången gång verkningsfullare än ett hårdare
stratt, som blir aktuellt liera månader efter förseelsen. Därtill kommer,
enligt vad kommittén framhåller, att en bedömning som sker på handlingarna
månader efter förseelsen måste vara förenad med många felkällor.
Den omedelbara bedömningen kan däremot grundas på ett material, som
båda parter har fullt aktuellt. Missförstånd kan genast klaras upp och utredningsarbetet
kan koncentreras på de verkligt stridiga frågorna.

Kommittén erinrar om att gällande bestämmelser för handläggning av allvarligare
brott och obetydliga förseelser i princip är desamma. Rättegångsbalken
gör ingen större skillnad mellan olika måltyper, även om strafföre*äggandet
erbjuder mera summarisk handläggning av vissa mindre brottmål.
Det skulle vara av värde, om själva sättet för handläggningen av en

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966 57

ordningsförseelse kunde göra det mera klart att den inte är att hänföra till
den egentliga kriminaliteten.

Bötesstraffet används som reaktion mot såväl förhållandevis allvarlig
kriminalitet som rena ordningsförseelser. En särskild påföljd som endast
tillämpas vid ordningsförseelser skulle understryka att dessa ej hänförs till
den egentliga kriminaliteten. Genom lagen om parkeringsbot har begreppet
parkeringsbot tillkommit. Kommittén anser att straffet i ett allmänt polisbötessystem
bör få en särskild beteckning, exempelvis ordningsbot. Ett ytterligare
steg i samma riktning, säger kommittén, skulle vara om ordningsstraffet
inte kunde förvandlas. Mot detta torde emellertid kunna invändas
att villigheten att betala ordningsstraffet kan starkt försämras. Möjligheterna
till indrivning blir inte tillräckligt effektiva, om hotet om förvandling
inte behålls. Kommittén understryker att ett särskilt ordningsstraff inte
innebär att bötesstraffen genomgående blir lägre. Ordningsstraffet skall bestämmas
med tillämpning av samma principer som gäller för bötesstraff i
allmänhet.

Mot ett polisbötessystem kan, anför kommittén vidare, göras den invändningen
att en i viss mån dömande verksamhet läggs på annat organ än
domstol. F. n. kan emellertid åklagare utfärda strafföreläggande. Kommittén
anser att betänkligheter inte möter att låta polisen handlägga sådana
ordningsförseelser som är av enkel natur och inte kräver någon egentlig
straffmätning. I fråga om t. ex. de ringare trafikförseelserna synes hinder
inte möta att i väsentlig mån föra över handläggningen till polisen. Ordningsförseelserna
har ett naturligt samband med polisens hela ordningshållande
verksamhet som talar för att man låter polisen utöva dömande
verksamhet i fråga om dessa förseelser. Kommittén erinrar om att i prop.
1962: 148 angående huvudmannaskapet för polisväsendet m. m. har uttalats
(s. 61) att överflyttning till polischef av vissa enklare åklagaruppgifter kan
komma i fråga som ett led i en rationalisering. Kommittén anser uttalandet
vara ett stöd för dess uppfattning om ett sådant samband. Samhällets reaktion
mot trafikförseelser får ses som ett led i den trafikövervakning som
polisen utför för att åstadkomma bättre trafikdisciplin. Det kan därför synas
naturligt att polisen, som har den närmaste kontakten med trafiken
och dess problem, även tar del i den polisiära tillrättavisning som straffet
egentligen utgör i dessa fall.

Kommittén tar i fortsättningen upp frågan om de enskilda polismännen
har kvalifikationer för de nya uppgifter som skulle läggas på dem inom ett
polisbötessystem. Kommittén finner att ett större ansvar därvid kommer
att vila på polismännen. Kommitténs överväganden leder fram till den slutsatsen
att polismännen besitter erforderliga kvalifikationer. Därvid förutsätts
att endast de mindre förseelserna kommer att handläggas inom detta
system. Kommittén jämför med de åligganden som polismännen har redan
nu och erinrar först om att den enskilde polismannen f. n. har att träffa

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

avgöranden om parkeringsbot, vilka är principiellt likartade med de beslut
som kan bli aktuella inom ett mera allmänt polisbötessystem. Detta har, såvitt
kommittén har erfarit, inte medfört påvisbara olägenheter från rättssäkerhetssynpunkt.
I allmänhet, men inte alltid, är det enkelt att ta ställning
till frågan om en parkeringsförseelse föreligger eller ej. Någon väsentlig
skillnad i svårighetsgraden mellan dessa avgöranden och avgöranden
om vissa andra okomplicerade trafikförseelser föreligger dock inte.
Kommittén nämner förande av cykel eller moped utan lykta under mörker
liksom paråkning på dessa fordon. Även vid andra förseelser, exempelvis
hastighetsöverträdelser som kontrolleras med s. k. radarmätare, är det ofta
lätt att avgöra om förseelse föreligger. Till detta kommer att polismännen
numera har en god allmänutbildning. För trafikövervakning används i stor
utsträckning polispersonal som är specialutbildad. Denna personal har kunnat
anförtros uppgiften att meddela beslut av mera kvalificerad art, exempelvis
beslut om körförbud beträffande fordon (23 § vägtrafikförordningen).
Ett sådant beslut måste, framhåller kommittén, anses väsentligt mera
ingripande för den enskilde än ett föreläggande som avser ett mindre bötesstraff.
Det anmärks att beslut om körförbud kan meddelas även mot vederbörandes
bestridande. Kommittén pekar i detta sammanhang också på att
en polisman under särskilda förutsättningar har befogenhet att meddela
rapporteftergift vid förseelse, på vilken inte kan följa frihetsstraff. Härigenom
utövar polismannen redan f. n. en i viss mån dömande funktion. Hans
ställningstagande, som ofta är förenat med svårigheter, blir avgörande för
om en förseelse skall föranleda rättsligt ingripande. Institutet rapporteftergift
har mycket stor betydelse i praktiken. Även i övrigt har polismännen
i skilda avseenden anförtrotts avgöranden som kräver ett stort mått av
kunnande och omdöme. Som exempel nämner kommittén gripande av den
som kan misstänkas för brott (24 kap. 7 § rättegångsbalken).

Frågan om förhöjt straff vid återfall berörs också av kommittén. Den
konstaterar att förhöjt straff i återfallssituationer f. n. utdöms i viss utsträckning
även för ordningsförseelser. Ett polisbötessystem torde väsentligt
försvåra en sådan praxis. Kommittén erinrar om att reglerna om återfall
hade ett annat innehåll i strafflagen än de har i brottsbalken (26 kap. 3 §
brottsbalken). Med undantag för bestämmelser i vissa speciella författningar
finns nu inte något uttryckligt lagstöd för att återfall skall beaktas vid
straffmätningen i fråga om bötesbrott. Det har emellertid ansetts att återfallet
utgör en omständighet som domstolen bör beakta (prop. 1962: 10 C
s. 247). I detta sammanhang erinrar kommittén om att det finns en förhållandevis
fullständig central registrering av begångna trafikförseelser
utom bl. a. vissa parkeringsförseelser. Kommittén syftar på den registrering
som sker i körkortsregistren. Det är alltså, yttrar kommittén, teoretiskt möjligt
att vid straffmätningen ta hänsyn till att en trafikförseelse utgör återfall.
I fråga om andra ordningsförseelser finns i allmänhet inte någon cen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

träl registrering. Beträffande fylleri förs dock ett sådant register hos kontrollstyrelsen.
I anslutning härtill framhåller kommittén att det inte föreligger
skyldighet för åklagare eller domstolar att infordra körkortsrcgisterutdrag,
när förseelse mot vägtrafikförordningen skall prövas. Rådande
praxis är skiftande. Enligt vad kommittén redovisar är det vid många domstolar
vanligt att utdrag företes. Vid andra domstolar är förhållandet det
motsatta. I allmänhet har åklagaren inte tillgång till uppgifter ur körkortsregistret,
när strafföreläggande utfärdas.

Den som har att bestämma straffet för en förseelse mot vägtrafikförordningen
känner således ofta inte till om förseelsen är ett återfall, anför kommittén.
Förhöjt straff kan följaktligen inte komma i fråga i dessa fall. Även
i övrigt finns det, enligt kommitténs erfarenheter, en stark tendens att utmäta
straff för trafikförseelser efter schablon. Kommittén anser att den
främsta anledningen till denna utveckling är den betydande ökningen av
antalet sådana förseelser. Även i fråga om andra ordningsförseelser går utvecklingen
mot ett minskat hänsynstagande till återfall, när straff skall utmätas.
Kommittén upplyser att varken rådhusrätterna eller åklagarna i
Stockholm och Göteborg numera mäter ut förhöjt straff vid återfall i fylleri.
Rådande skiftande praxis innebär att straffmätningen vid en upprepad
ordningsförseelse blir beroende av var i landet förseelsen har begåtts.
Kommittén finner detta vara mycket olämpligt. Man kan tala om orättvisa,
i det att likadana återfallsförseelser bestraffas olika hårt på skilda håll.

Kommittén uttalar att tidigare förseelser i princip skall beaktas vid straffmätningen,
om särskilda skäl inte talar mot detta. Ordningsförseelserna är
emellertid i allmänhet av sådan karaktär att det kan ifrågasättas, om det
är lämpligt att beakta eventuellt återfall. Det torde kunna göras gällande
att förhöjt straff vid återfall inte har någon preventiv effekt här. Värdet
av straffhöjning måste i allt fall anses begränsat. Gällande praxis bestyrker
att behov av förhöjt straff i allmänhet inte anses föreligga vid återfall
i en ordningsförseelse. Även andra, praktiska synpunkter anser sig
kommittén böra beakta. De eventuella fördelarna av en straffmätning som
generellt tar hänsyn till återfall måste vägas mot det merarbete som den
förorsakar. Införs en skyldighet att infordra utdrag ur körkortsregistret vid
trafikförseelser, skulle en väsentlig arbetsökning följa hos de berörda myndigheterna,
inte minst hos körkortsmyndigheterna som redan nu har svårigheter
att bemästra arbetssituationen. Den hittillsvarande arbetsbelastningen
— i detta sammanhang främst hos polis och åklagare — har säkerligen
varit en bidragande orsak till utvecklingen mot mindre hänsynstagande till
återfall vid ordningsförseelser. Det kan för storstädernas del utan överdrift
sägas att det är praktiskt omöjligt att beakta iteration annat än i ringa
omfattning.

På grund av de överväganden som nu har redovisats anser kommittén,
alt den omständigheten att eu ordningsförseelse utgör ett återfall i allmän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

het inte bör påverka straffets höjd. Hinder bör därför inte möta att använda
ett polisbötessystem som innebär att tidigare förseelser inte beaktas. Kommittén
ger uttryck för den tanken att det snarare är en fördel från rättvisesynpunkt
att ett polisbötessystem kan medverka till en mera enhetlig straffmätningspraxis.

Kommittén finner att, förutom rent praktiska motiv, också principiella
skäl talar för att föreläggande av böter direkt genom en polisman bör avse
endast böter omedelbart i penningar. Det bör inte åläggas polisman att ingå
i prövning av de förhållanden som bestämmer dagsbotens storlek.

Kommittén har övervägt, om utformningen av förfarandet inom ett polisbötessystem
kan göras enligt samma principer som tillämpas i lagen om
parkeringsbot. Handläggningen av parkeringsbot karakteriseras kanske
främst, hävdar kommittén, av att den skyldige behåller sin anonymitet.
Detta medför att förseelsen inte kan antecknas i körkortsregistret. Vid de
flesta typer av förseelser i den rörliga trafiken är det emellertid nödvändigt
med en sådan anteckning. Förseelser av sådan art är jämte parkeringsförseelserna
de vanligaste. Redan detta visar att det inte är möjligt att mera
allmänt handlägga trafikförseelser enligt principerna i lagen om parkeringsbot.

Vidare har kommittén diskuterat, om en lösning står att finna inom ramen
för institutet strafföreläggande. En väsentlig förenkling i det nu tilllämpade
förfarandet skulle erhållas, yttrar kommittén, om polisman fick
behörighet att utfärda sådant föreläggande i vissa fall. Kommittén anser
det emellertid betydelsefullt att det genom själva handläggningen av en
ordningsförseelse framgår att ett särskilt förfarande används. Det är även
önskvärt att den polisman, som utfärdar ett föreläggande, har att följa
strikta anvisningar och att straffet bestäms efter schablon. Detta skulle
tvinga fram särbestämmelser för strafföreläggande som utfärdas av polis.
Speciella regler bör om möjligt undvikas. Starka skäl talar mot att ändra
i strafföreläggandeinstitutet för att göra detta lämpat att användas i ett
polisbötessystem.

Kommittén finner sig inte heller kunna förorda att, närmast efter tysk
förebild, ett system med avgiftspliktig varning införs för förseelser i trafiken.
Detta sätt att beivra förseelser förutsätter nämligen att avgiften kan
hållas förhållandevis låg. Våra oftast förekommande mindre trafikförseelser
föranleder emellertid en ej obetydlig påföljd. En avgiftspliktig varning
skulle följaktligen inte få större praktisk tillämpning.

Grundtanken bakom ett polisbötessystem är, oavsett hur det regleras i detalj,
att den skyldige skall få kännedom om följderna av sitt handlande i
omedelbart samband med en förseelse, anför kommittén. Detta besked skall
lämnas av en polisman. Frågan om det sätt på vilket den misstänkte skall
godkänna påföljden kan emellertid lösas olika. Ställningstagandet i denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

fråga är av stor betydelse för hela utformningen av systemet. Kommittén
behandlar följande tre lösningar av frågan.

Betalning av böterna utgör godkännande. Detta system torde lämpa sig
bäst vid förseelser, för vilka bötesstraffet kan sättas relativt lågt. I annat
fall kan betalning ofta inte erhållas inom rimlig tid. Förfarandet är användbart
endast när betalningsprocenten förväntas bli hög. Det har alltså begränsat
användningsområde. Den stora fördelen med förfarandet är att den
misstänkte genom godkännandet — betalningen — slutligen skiljer sig
från ärendet.

Underlåtenhet att klaga över förelagd påföljd anses som godkännande.
När strafföreläggande infördes i vår rätt, framfördes tanken att låta underlåtenheten
att klaga få denna rättsverkan. Detta ansågs emellertid mindre
lämpligt från rättssäkerhetssynpunkt. Även kommittén anser att starka skäl
talar mot att tillmäta en underlåtenhet denna betydelse. Den omständigheten
att en misstänkt inte klagar över en förelagd påföljd behöver ingalunda betyda
att han godtar föreläggandet. Okunnighet, glömska eller oförmåga kan
ej sällan vara orsak härtill.

Skriftligt godkännande av föreläggandet krävs. Detta sätt för godkännande
används vid strafföreläggande, önskvärdheten av största möjliga
likhet mellan ett polisbötesföreläggande och strafföreläggande talar för denna
lösning. Samtidigt vinns den störa fördelen från rättssäkerhetssynpunkt
att man tvingar fram ett positivt handlande från den misstänkte. Det är
även av värde för utredningsorganet -— polisen -— att så snart som möjligt
få kännedom om den misstänktes inställning. Onödigt utredningsarbete
undviks härigenom. Det är emellertid uppenbart att skriftligt godkännande
medför viss omständlighet.

Kommittén har funnit det särskilt väsentligt att godkännandet sker genom
ett positivt handlande av den misstänkte. För att förfarandet skall bli
så praktiskt och smidigt som möjligt anser kommittén att godkännande
bör kunna ske genom såväl betalning som skriftligt medgivande. Godkännande
som lämnas i omedelbart samband med att föreläggandet utfärdas
bör, liksom vid strafföreläggande, godtas. Som processlagberedningen har
framhållit i fråga om strafföreläggande (SOU 1938: 44 s. 499) skulle en
föreskrift om betänketid för den misstänkte i många fall vara onödig. Något
tvång för den misstänkte att godkänna omedelbart skall självfallet inte
föreligga. Den som utfärdar föreläggandet skall upplysa den misstänkte om
de olika möjligheter som erbjuds för att få saken avklarad.

Det är av stor betydelse att det står klart för alla att polisbötesförfarandet
avser förseelser som, enligt vad kommittén säger, inte hör till den egentliga
kriminaliteten. Kommittén föreslår därför att den handling polismannen
utfärdar betecknas ordningsföreläggande och att påföljden kallas ordningsbot.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

Polisbötessystemet bör enligt kommitténs mening få den utformningen
att polisman bestämmer straffet enligt straffsatser, som RÅ eller i vissa fall
statsåklagare har fastställt. Polismannens handlingsfrihet begränsas härigenom,
och det blir inte möjligt för den misstänkte att genom diskussion
med polismannen söka förmå denne att utfärda ett föreläggande med lägre
straff. Särskilt för polisens förhållande till allmänheten är detta väsentligt.
Det blir visserligen inte möjligt att beakta alla de speciella förhållanden som
kan finnas i olika fall. Ett ordningsföreläggande bör emellertid vara avsett
endast för normalfallet. Föreligger någon omständighet som gör det mindre
lämpligt att använda den påföljd som avses för normalfallet, skall polismannen
inte utfärda ett föreläggande. Han skall i stället avge rapport i vanlig
ordning.

Kommittén anser det inte nödvändigt eller lämpligt att ordningsföreläggande
i princip underställs annan myndighet, såsom åklagare eller domstol,
för prövning. Med en sådan ordning minskas värdet av institutet i hög grad.
Förfarandet blir väsentligt långsammare och någon större arbetslättnad erhålls
inte. Polisen måste anses kompetent att självständigt handha dessa
avgöranden som är förhållandevis enkla. Kommittén hävdar emellertid att
det i vissa speciella fall som skall beröras i det följande kan vara önskvärt
att ett ordningsföreläggande prövas av annan myndighet, lämpligen åklagare.

Kommittén har vidare övervägt, om klagan skall kunna ske eller prövning
i annan ordning skall äga rum beträffande det föreläggande som polismannen
har utfärdat och den misstänkte har godkänt. Kommittén jämför
med strafföreläggande^ vilket vinner laga kraft i och med att det har godkänts.
Kommittén anser att det inte bör göras någon skillnad mellan straffföreläggande
och ordningsföreläggande i detta avseende. En allmän möjlighet
att klaga över godkänt ordningsföreläggande skulle medföra stora praktiska
svårigheter utan att motsvarande fördelar erhålls. I extraordinär väg
bör emellertid, hävdar kommittén, besvär kunna anföras över ordningsföreläggande.
Förfarandet för sådana besvär bör anordnas på samma sätt som
vid strafföreläggande. Det allmänna bör företrädas av åklagaren. Det skall
åligga polismyndighet att underrätta åklagaren, när förhållandena är sådana
att extraordinära besvär bör anföras.

Kommittén understryker i detta sammanhang att bestämmelserna om
ordningsföreläggande bör utformas på sådant sätt att de inte binder förfarandet
vid någon bestämd handläggningsrutin. Även om det är betydelsefullt
att föreläggandet utfärdas i omedelbart samband med förseelsen, skall
den patrullerande polismannen inte använda ordningsföreläggande i varje
särskilt fall. Förfarandet skall självfallet inte tillämpas, om det under speciella
betingelser visar sig praktiskt olämpligt. Erfarenheten får visa, om
det kan vara fördelaktigt att begränsa användningsområdet till de vanligaste
förseelserna. Kommittén är vidare medveten om att det kan föreligga svå -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

righeter att skriva ut ett ordningsföreläggande exempelvis under olägliga
väderleksförhållanden. Polismännen disponerar emellertid fordon i stor utsträckning
numera. Bilen utgör en lämplig plats för utskriften. Det förekommer
även att fasta kontrollplatser utrustas för trafikövervakningen där
tillgång till full skrivutrustning, bandspelare m. m. finns. Vidare kan ett
föreläggande skrivas ut på polisstationen bl. a. i samband med förhör med
den misstänkte. Det bör tillkomma polisledningen att närmare fastställa
den eller de handläggningsrutiner som skall användas.

Kommittén vill inte heller binda förfarandet för betalningen av ordningsboten
vid något visst sätt. Kommittén anser det olämpligt att polisman
generellt blir skyldig att uppbära betalning i samband med att föreläggandet
utfärdas. Omedelbar betalning skulle visserligen, kanske inte minst från
preventiv synpunkt, ha en stor betydelse. Värdet hos ordningsföreläggandet
från trafiksäkerhetssynpunkt skulle höjas. Kommittén erinrar om att, när
strafföreläggande utfärdas i den misstänktes närvaro, han skall ges tillfälle
att betala ordningsboten omedelbart. Detta bygger på tanken att strafföreläggandet
utfärdas i samband med att åklagaren håller förhör med den
misstänkte. I tillämpningen har denna tanke dock inte följts. Närmare erfarenhet
av betalning direkt till den som utfärdar föreläggande saknas alltså.
Från uppbördsteknisk synpunkt kan det vara till nackdel att ett mycket
stort antal personer får behörighet att ta emot bötesbetalning. Det kan
bli nödvändigt att förenkla uppbördsförfarandet.

När frågan om omedelbar betalning av ordningsbot övervägs måste, anför
kommittén, polisens förhållande till allmänheten beaktas. Ett syfte med möjlighet
till omedelbar betalning är att bespara allmänheten besvär. Genom
förmedling av de olika trafikantorganisationerna kan upplysning spridas
härom. Kommittén finner det uteslutet att den uppfattningen utbreder sig
att böterna tillfaller den polisman som har utfärdat föreläggandet. Samtidigt
understryker kommittén att förhållandet mellan polis och allmänhet
inte får försämras genom ett polisbötessystem. Enligt vad kommittén
upplyser har det framhållits för kommittén att särskilt betalningssättet är
av betydelse. Kommittén finner det svårt att ta ställning i dessa närmast
psykologiska frågor. Den framlida utvecklingen bör inte bindas. Genom försöksverksamhet
torde det vara möjligt att vinna större klarhet om det lämpligaste
förfaringssättet.

I anslutning härtill betonar kommittén alt möjligheten till omedelbar
betalning av ordningsbot är särskilt värdefull i vissa fall. Trafikförseelser
begås ej sällan av personer som befinner sig långt från sin hemort. Det
måste förefalla märkligt för den enskilde, om betalning inte får ske omedelbart.
Visserligen kan polismannen överlämna ett postgiroinbetalningskort.
Detta medför emellertid fördröjning. Särskilt i fråga om utlänningar innebär
det nackdelar. I varje fall bör det finnas befattningshavare på samtliga
polisstationer, gärna bland kontorspersonal, som är behörig att ta emot

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

omedelbar betalning av ordningsbot. Kommittén nämner dessutom att det
särskilt vid större trafikkontroller kan visa sig fördelaktigt att polisman
eller annan person finns tillgänglig som är behörig att ta emot betalning på
platsen.

Kommittén har främst beaktat trafikförseelserna men finner det uppenbart
att behov föreligger att förenkla handläggningsformerna även vid andra
ordningsförseelser. Den nämner förseelser mot allmänna ordningsstadgan
och bestämmelserna angående mått och vikt, förargelseväckande beteende
samt enklare tullmål. Dessa förseelser är ofta av mycket enkel natur.
Kommittén anser därför att polisbötesförfarandet i princip bör vara
tillämpligt på samtliga förseelser, på vilka endast böter omedelbart i penningar
kan följa. Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att närmare bestämma
tillämpningsområdet.

Endast beträffande fylleriförseelser har kommittén ansett sig böra mera
ingående pröva, om förutsättningar föreligger — utanför trafikstraffrätten
— att använda ordningsföreläggande. Anledningen härtill är främst, anför
kommittén, att gällande processuella bestämmelser har visat sig mindre
ändamålsenliga, när det gäller att beivra fylleri. Kravet på förenkling är
starkt. Kommittén erinrar om att strafföreläggande i praktiken inte har
kunnat utfärdas i omedelbart samband med förseelserna. När någon har
gjort sig skyldig till fylleri, sänder åklagaren strafföreläggandet till den
misstänkte. Ofta sker detta efter en eller flera månader. På flera håll, särskilt
i storstäderna, godkänns emellertid endast ett begränsat antal straffförelägganden
angående fylleriförseelser. I stor utsträckning förekommer
det därför att man ger den misstänkte tillfälle att utfärda en fullmakt i
samband med förseelsen. Den för vilken fullmakten utfärdas — ofta en
tjänsteman vid domstol — kan sedan erkänna förseelsen inför domstol i
den misstänktes ställe. På vissa orter sker alltid stämning direkt till rätten.
Det förekommer också att man försöker med strafföreläggande som första
åtgärd. Godkänns inte föreläggandet, stäms den misstänkte till rätten. I
de fall fullmakt har lämnats, delges stämningen med ombudet som skriftligen
erkänner förseelsen. Huvudförhandlingen som sedan följer vid domstolen
får en ytterst summarisk karaktär. Kommittén upplyser att Stockholms
rådhusrätt årligen handlägger omkring 7 000 mål av denna karaktär.

Kommittén anser att ordningsföreläggandet, jämfört med det berörda fullmaktsförfarandet,
har den fördelen att det direkt anger straffets storlek för
den misstänkte. Han får veta konsekvenserna av ett godkännande. Från
rättssäkerhetssynpunkt måste detta anses värdefullt. Kommittén erinrar
om att handläggning av fylleriförseelser genom ordningsföreläggande innebär
att straffmätningen sker efter schablon. Detta innebär, åtminstone i
storstäderna, inte någon större skillnad i förhållande till nuvarande praxis.
Kommittén anser det inte vara någon olägenhet att tillämpa enhetsstraff
för fylleriförseelser.

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1966

Slutligen liar kommittén övervägt, om polis kan anses lämpad att ta
ställning till om en fylleriförseelse föreligger eller ej. Den bedömning som
blir aktuell motsvarar enligt kommitténs mening det ställningstagande en
polisman bar att göra, innan han beslutar att en fyllerist skall tas om
hand. Polisen har den omedelbara kontakten med den misstänkte och får
då de bästa möjligheterna att bedöma, om en fylleriförseelse har begåtts.
En granskning i efterhand på handlingarna blir nästan uteslutande av formell
natur. Kommittén finner således att fylleriförseelser väl lämpar sig att
handläggas genom ordningsföreläggande. Fylleriförseelserna är dock i vissa
avseenden av annan karaktär än trafikförseelserna. Vid en trafikförseelse
kan rapporteftergiften ersätta åklagarens möjligheter att besluta att
ej åtala. Motsvarande förhållande gäller inte i fråga om en fylleriförseelse,
där särskilda synpunkter kan påverka åtalsfrågan. Uppgifter från bl. a.
kontrollstyrelsen måste inhämtas, innan slutlig ställning kan tas. Det är
från skilda synpunkter lämpligt att det slutliga avgörandet inte ligger i
polisens hand. Kommittén anser följaktligen att ordningsföreläggande för
fylleri skall underställas åklagaren för prövning. Polismannens föreläggande
får betraktas som ett förslag. Åklagarmyndigheternas arbete med fyllerimål
minskar avsevärt, även om föreläggandet skall fastställas av åklagare.

Kommitténs uppfattning att ordningsföreläggande för fylleri skall underställas
åklagarens prövning aktualiserar frågan, om betalning av ordningsbot
även i dessa fall skall kunna ske i omedelbart samband med att
föreläggandet utfärdas. Det som komplicerar denna fråga är att åklagare
skall pröva, om åtal lämpligen bör ske för förseelse av den som har intagits
på anstalt för alkoholmissbrukare, se 57 § lagen den 27 juli 1954 (nr 579)
om nykterhetsvård (senast ändrad 1964:175). Kommittén anmärker att
den som kommer att utfärda ordningsföreläggande ofta saknar kännedom
om huruvida den misstänkte tillhör berörda kategori. Om ordningsbot betalas
omedelbart, kan det således bli fråga om att återbetala den, när åklagaren
prövar ordningsföreläggandet. De som bär intagits på vårdanstalt för
alkoholmissbrukare känner emellertid i regel väl till att åtal i dessa fall
vanligen inte äger rum. De torde därför upplysa om att de är intagna på
anstalt eller vägra att godkänna föreläggandet. Det finns i vart fall inte anledning
att anta att frivillig betalning kommer att ske i större utsträckning.
Eftersom möjligheten till frivillig betalning i det övervägande antalet fall
ändå medför praktiska fördelar, vill kommittén inte utesluta möjligheten till
omedelbar betalning.

Kommittén överväger i vilken utsträckning ordningsföreläggande skall
användas då särskilda rättsverkningar är aktuella. Det är enligt kommittén
inte lämpligt att ett förverkande enligt 2 kap. 17 § strafflagen — numera
56 kap. 2 § brottsbalken — handläggs i samband med ordningsföreläggande.
Kommittén anser, att föreskrift i detta avseende kan meddelas av Rå,
när ordningsbot fastställs. I andra fall är emellertid frågor om särskilda

3 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 saml. Xr 100

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1906

rättsverkningar väsentligt enklare att avgöra. Kommittén föreslår därför att
ett visst utrymme bör ges för att använda ordningsföreläggande, när förverkande
eller andra rättsverkningar av en förseelse kan ifrågakomma. Vid
exempelvis fylleri anser kommittén att förverkande enligt lagen den 9 maj
1958 (nr 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. bör kunna
tas upp i ett ordningsföreläggande. Kommittén framhåller, att Kungl. Maj :t
bör överväga frågor om förverkande och andra särskilda rättsverkningar,
när ställning skall tas till den utsträckning vari ordningsföreläggande skall
underställas åklagare för eventuell fastställelse. Kommittén anser att i de
fall en rättsverkan är obligatoriskt förenad med en förseelse det inte kan
anses erforderligt med åklagarprövning. Sådan prövning bör däremot ske,
när rättsverkan inte är obligatorisk.

Kommittén har funnit att närmare regler om förfarandet vid handläggning
av ordningsföreläggande enligt de principer som kommittén sålunda
har redovisat bör upptas i en särskild lag. I enlighet härmed framlägger
kommittén förslag till lag om ordningsföreläggande.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag om ordningsföreläggande har i princip tillstyrkts eller
lämnats utan erinran i det alldeles övervägande antalet yttranden. Några
remissinstanser har uttalat viss tveksamhet. Endast länsstyrelsen i Älvsborgs
län, polismästaren i Göteborg, Föreningen Sveriges landsfiskaler och
fem underremissinstanser har avstyrkt förslaget.

I några tillstyrkande yttranden förordas inskränkningar i användningsområdet
för ordningsföreläggande. Länsstyrelsen i Skaraborgs län, domstolskommittén,
polisberedningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund
och Trafikförsäkringsföreningen anser att förfarandet hör begränsas till
»rena» ordningsförseelser och ej avse trafikförseelser i den rörliga trafiken.
Riksrevisionsverket, Föreningen Sveriges polismästare, polismästaren i
Stockholm och ett par underremissinstanser ger uttryck för liknande tankar.

1 ett stort antal allmänt tillstyrkande remissyttranden betonas
särskilt att institutet ordningsföreläggande medger en förenklad och snabbare
handläggning av mindre förseelser. JK uttalar, att ökningen av antalet
trafikförseelser har föranlett att rättsskipningen i trafikmålen blivit långsam.
Detta medför, som kommittén framhåller, betydande olägenheter i
skilda hänseenden. Det är därför angeläget att dessa mål, särskilt de som
har karaktär av ordningsförseelser, handläggs och avgörs enklare och snabbare
än nu. JK understryker att befogade rättssäkerhetskrav inte får eftersättas
genom en förenklad handläggningsordning. Absolut bundenhet vid en
sådan ordning bör således inte komma i fråga. Möjlighet bör finnas att, när
skäl föreligger, använda den normala handläggningsordningen vid domstol

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1066

med de garantier för en fullständig och objektiv utredning som denna innebär.
Kommitténs förslag innebär uppenbarligen ett förenklat handläggningsförfarande.
Bl. a. vinns den väsentliga fördelen, att en förseelse kan
beivras omedelbart efter det att den har begåtts. RÄ anser att kommittén
på ett övertygande sätt har visat att institutet strafföreläggande -— trots att
det avlastar domstolarnas arbetsbörda i betydande omfattning — ändå från
andra synpunkter medför olägenheter. RÅ åsyftar dels det förhållandet
att strafföreläggandet innefattar en mångfald arbetsrutiner som utgör en
avsevärd belastning för polis- och åklagarmyndigheterna, dels den omständigheten
att repressionen på en förseelse inte alltid kommer så snabbt som
är angeläget från preventiv synpunkt.

Göteborgs rådhusrätt tillstyrker livligt att ett polisbötessystem införs i
svensk rätt. Det skulle verksamt bidra till att lätta den belastning som
vägtrafikförseelserna medför främst för åklagarna men även för domstolarna.
Samtidigt har det andra fördelar som kommittén har redovisat. Även
länsstyrelsen i Malmöhus län finner det uppenbart att systemet med ordningsföreläggande
är ägnat att medföra mycket stora fördelar från arbetssynpunkt,
i synnerhet för polismän och åklagare. Förslaget är väl motiverat
och utformat, varför det snarast möjligt bör genomföras. Sveriges advokatsamfund
anser att det är synnerligen önskvärt att de förseelser mot vägtrafikförordningen,
som inte innefattar trafikovarsamhet, kan handläggas på
ett enkelt sätt. Poliskammaren i Karlstad säger att den polisorganisation
fungerar bäst där fältorganens slagkraft är stor. Erfarenheten visar att en
dominans av utredare och skrivare i en poliskår är otillfredsställande. Förslaget
till lag om ordningsföreläggande utgör en så välmotiverad reform
att det utan tvekan kan tillstyrkas. Avsevärda fördelar kan vinnas i polisverksamheten
både i fråga om snabb reaktion mot ordningsförseelser och
otydligt förenklad rapportering.

Samtidigt understryker flera remissorgan betydelsen frän trafiksäkerhetssynpunkt
aA'' en snabb handläggning. Sålunda uttalar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att det för trafiksäkerheten är väsentligt, om polisen
har möjlighet att genast ställa den skyldige inför konsekvensen av ett bötesstraff.
Detta sätts då i direkt samband med överträdelsen av trafikregeln.
En lindrigare men omedelbar bestraffning är säkerligen mången gång
verkningsfullare än ett hårdare straff, som blir aktuellt först flera månader
efter förseelsen. Även länsstyrelsen i Värmlands län betonar att straffets
uppfostrande effekt i väsentlig mån heror av den snabbhet med vilken
straff följer på brott. Giltigheten av denna sanning torde vara uppenbar
inte minst vid trafikförseelser av ordningskaraktär, vilka genom själva sin
lindriga beskaffenhet ofta framstår som resultat av nonchalans parad med
— i dagens läge — inte grundlösa förhoppningar om att förseelsen inte skall
bli upptäckt och beivrad. Samhällets åtgärder för att stävja all trafikbroltslighct
och inte minst lindrigare former därav synes därför böra inriktas —

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 är 1966

förutom på skärpt trafikövervakning — på snabba och smidiga former för
att utkräva ansvar. Kommitténs förslag om ett polisbötessystem synes väl
ägnat att tillgodose önskemålet om snabb handläggning och förhöjd effekt
bos straffet. Liknande uttalanden gör bl. a. hovrätten för Nedre Norrland,
statens trafiksäkerhetsråd och Föreningen Sveriges häradshövdingar.

Frågan om värdet i och för sig av att en särskild handläggningsform
skapas för ordningsförseelserna berörs av utredningen rörande specialstraffrätten,
som anser att kommitténs resonemang i detta avseende förefaller helt
plausibelt. Men man rör sig här med spekulationer som är svåra att verifiera.
Erfarenheterna av parkeringsbot skulle kunna vara till ledning. Det
undandrar sig emellertid utredningens kunskap, om det förhållandet att
parkeringsbot har införts har påverkat allmänhetens värdering av felparkering
i förhållande till grövre brottslighet. Om en förändring har ägt rum,
har den kanske mera att göra med anonymiteten då boten betalas än med
förfarandets förenkling i övrigt eller botens benämning. Enligt utredningens
mening är det främst praktiska skäl som talar för ett förfarande med ordningsföreläggande.
Utredningen vill emellertid på intet sätt förneka att det
kan vara värdefullt att markera skillnaden mellan rena ordningsförseelser
och allvarlig kriminalitet genom ett särskilt förfarande och en särskild påföljdsbenämning.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vill inte hålla för osannolikt
att en reaktion från samhällets sida med olika slag av påföljder vid
trafikförseelser, där det rör sig å ena sidan om rent ordningsbetonade företeelser
och å andra sidan om klar ovarsamhet, kan bli av väsentligt värde
för den viktiga del av trafiksäkerhetsarbetet som siktar till att påverka trafikanterna
genom uppfostran och andra psykologiska medel. Uttalanden av
liknande innehåll görs av länsstyrelsen i Malmöhus län och trafiknykterhetskommitién.

De tillstyrkande remissinstanserna godtar nästan genomgående kommitténs
uttalande att det föreslagna systemet för handläggning av ordningsförseelser
inte är ägnat att försämra polisens förhållande till
allmänheten. Sålunda säger sig bl. a. RÅ instämma med kommittén.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att institutet som sådant innebär en
smidig, snabb och från rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande avveckling
av problemen. Det bör snarare förbättra än försämra förhållandet mellan
polisen och allmänheten.

Polisberedningen anser att invändningen att förhållandet mellan polisen
och allmänheten kan påverkas negativt inte saknar fog. Trots detta vill beredningen
inte motsätta sig att ordningsföreläggande införs. Svenska polisförbundet
framhåller att störa betänkligheter har framförts från polismannahåll
inom förbundet mot att den enskilde polismannen skulle få rätt
att meddela ordningsbot. Polisen är ingen dömande myndighet, men allmänheten
skulle komma att mera direkt förbinda polisen med bötesstraffet,
dvs. straffutmätningen. Härigenom skulle förhållandet mellan polis och

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 är 1966

allmänhet kanske avsevärt försämras. Inom förbundet har anmärkts att
kommittén inte tillräckligt har beaktat den psykologiska effekten av att
införa ordningsbot. De goda erfarenheterna från andra länder innebär inte
att systemet kan överföras till svenska förhållanden med samma framgång.
Polisförbundet har ändock tillstyrkt kommitténs förslag.

Några avstyrkande instanser lägger stor vikt vid att polisen skulle få en
i viss mån dömande verksamhet. Föreningen Sveriges landsfiskaler ställer
sig i princip avvisande till att polisen åläggs arbetsuppgifter utöver den
egentliga polisverksamheten. Föreningen säger att man inte kan bortse från
strävandena på senare tid att renodla polisarbetet och befria polisen från
uppgifter som ligger vid sidan av den egentliga polisverksamheten. Oidningsföreläggandet
kommer att kräva en alltför vidlyftig och tyngande administrationsapparat
och ge upphov till uppbördstekniska komplikationer.
Folismästaren i Göteborg anser det betänkligt att kommittén vill tillföra
polisen uppgifter, som allmänheten kommer att uppfatta som dömande, vid
en tidpunkt då en fullständig skilsmässa mellan polisens och åklagarnas
funktioner står för dörren.

Av de tillstyrkande remissinstanser som berör samma ämne framhåller
Föreningen Sveriges stadsdomare att skäl givetvis kan anföras såväl för
som mot detta system, som innebär att en dömande verksamhet i inte ringa
grad utövas av polismän. Med den föreslagna utformningen, innebärande
att boten föreläggs enligt en schablon som har fastställts på förhand och
på tillfredsställande sätt, kan föreningen dock tillstyrka förslaget. Poliskammaren
i Malmö anser att bärande invändningar knappast kan göras mot
att polisen anförtros att utöva dömande verksamhet i den omfattning som
har föreslagits. I yttrandet av länsstyrelsen i Värmlands län erinras om att
ordningsförseelserna har ett naturligt samband med polismaktens ordningshållande
verksamhet.

En mera tveksam hållning intar poliskammaren och polismästaren i
Stockholm. Att ålägga polisen att utöva en dömande verksamhet är enligt
dessa remissinstanser ett steg, som principiellt möter starka betänkligheter.
Så länge polisen fullgör en renodlad polisiär uppgift i ordets vedertagna bemärkelse
och alltså inskränker sig till att upprätthålla ordning och säkerhet
samt uppdaga och utreda brott och förseelser, står den tryggare mot
misstänkliggöranden för partiskhet och orättvisa än om den själv skall ta
ställning till påvisade överträdelser. Att sammanföra uppdagande, påtalande
och dömande funktioner på en hand är uppenbarligen i och för sig olämpligt.
För polisens och polisverksamhetens egen skull är en sådan uppgift
allt annat än eftersträvansvärd. Dock driver den tilltagande kompliciteten i
samhället allt hårdare fram kravet på förenklingar och polisen hör inte undandra
sig att medverka om inte mycket starka skäl talar däremot. I den
mån polisen kan tilläggas den nya uppgiften utan att dess ställning gentemot
allmänheten försämras och utan att därmed förutsättningarna för dess

70 Kungl. Mcij.ts proposition nr 100 år 1900

gi undläggande uppgifter nämnvärt rubbas, bör därför denna möjlighet tillvaratas.

Liknande synpunkter anläggs av Föreningen Sveriges polismästare.

Frågan om polismännen har erforderliga kvalifikationer för att
handlägga mindre förseelser genom ordningsföreläggande har tilldragit sig
.stoi uppmärksamhet. Stgrelsen för statens polisskola ger uttryck för uppfattningen
att den enskilde polismannen besitter den ansvarskänsla, det omdöme
och de allmänna kvalifikationer i övrigt som är nödvändiga förutsättningar
för att man skall kunna överlåta avgöranden av ifrågavarande slag
På honom utan men för rättssäkerheten. Hovrätten för Nedre Norrland påpekar
att en handläggningsform av detta slag redan har genomförts i de
flesta kulturländer. Den svenska poliskårens förutsättningar att fullgöra
denna uppgift på ett betryggande sätt står säkerligen inte de utländskas efter.
Vår poliskår får anses vara väl skickad för uppgiften. Hovrätten förutsätter
att behörighet att förelägga ordningsbot tilläggs polisman efter prövning
av polisledningen. Poliskammaren i Malmö erinrar om att polisman
har ansetts besitta kvalifikationer för andra jämförbara uppgifter, t. ex. att
meddela rapporteftergift eller anmaning att betala parkeringsbot och att
företa gripande enligt rättegångsbalken. Därjämte menar poliskammaren
att det föreslagna systemet inte kräver någon egentlig straffmätning av polismannen.

Föreningen Sveriges häradshövdingar säger sig inte dela uppfattningen
att så gott som alla polismän har erforderliga kvalifikationer för att anförtros
att förelägga ordningsbot. För behörighet måste man kräva att den
enskilde polismannen har erforderlig utbildning och erfarenhet samt att han
också i övrigt är lämplig för uppgiften. Länsstyrelsen i Kopparbergs län
omtalar att det förekommer, enligt vad erfarenheterna utvisar, att unga och
oerfarna polismän rapporterar företeelser som polismyndigheten sedan finner
inte vara trafikförseelser. Risk föreligger sålunda att oriktiga ordningstörelägganden
kommer att utfärdas och även godkännas av obetänksamhet.
Detta kan väcka misstro hos trafikanterna mot polisen och försämra förhållandet
mellan allmänhet och polis. Länsstyrelsen vill att polisman skall få
särskilt bemyndigande av polischefen. Denne bör kunna väl bedöma vilka
polismän som lämpligen kan betros att förelägga ordningsbot. Några av
dem som har avstyrkt kommitténs förslag om ordningsföreläggande, länsstyrelsen
i Älvsborgs län och Älvsborgs länsavdelning av Föreningen Sveriges
landsfiskaler, framhåller att befogenheten i princip för varje polisman att
utfärda ordningsföreläggande inte synes tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt.

Enligt vad polis beredningen anför måste polismännen visserligen anses
kvalificerade att handha uppgiften att utfärda ordningsföreläggande, när det
gäller enklare förseelser som lätt kan konstateras. Bland de förseelser som
enligt kommitténs uppfattning skall omfattas av ordningsföreläggande finns

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

dock, yttrar beredningen, åtskilliga typer där det är ytterst vanskligt att dra
gränsen mellan ordningsförseelse och svårare brott, särskilt om bedömningen
skall göras på platsen i omedelbart samband med att förseelsen har
begåtts. Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Övre Norrland,
Föreningen Sveriges häradshövdingar, Svenska försäkringsbolags riksförbund
och Trafikförsäkringsföreningen ger uttryck för samma principiella
inställning.

Kommitténs uppfattning att det i allmänhet inte finns något behov av
förhöjt straff vid återfall i en ordningsförseelse har allmänt godtagits.
JK yttrar att viss hänsyn väl i princip bör tas till tidigare brott vid straffmätningen.
Ordningsförseelserna är emellertid av sådan natur att det inte
synes erforderligt att strängt upprätthålla denna princip. Skyldighet att
införskaffa registerutdrag skulle också medföra ett betydande merarbete
och fördröja handläggningen högst avsevärt. Härigenom förfelas syftet
med reformen i hög grad. Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller
att hinder inte bör möta för de dömande myndigheterna att bortse från
om återfall föreligger beträffande varje slag av brott mot trafiklagstiftningen
utom möjligen olovlig körning, rattonykterhet och rattfylleri. Körkortsmyndigheternas
arbete med expediering av körkortsregisterutdrag skulle
därmed minska betydligt. Under år 1962 utfärdade länsstyrelsen 2 318 utdrag
för domstolarnas räkning. I yttrandena av KAK och MHF påpekas
att praxis är mycket skiftande när det gäller att inhämta utdrag ur lcörkortsregistret
vid brott mot vägtrafikförordningen. Från rättssäkerhetssynpunkt
är^det inte tillfredsställande med olika förfaringssätt i skilda delar av landet.
Den enskilde medborgaren måste vara garanterad lika behandling, oavsett
var förseelsen har begåtts.

Svenska försäkringsbolags riksförbund och Trafikförsäkringsf oreningen
anmärker att en straffskärpning bör ske vid återfall i förseelser som har
betydelse för trafiksäkerheten. En möjlig negativ effekt av att tidigare förseelser
inte beaktas vid ordningsföreläggande uppmärksammas av hovrätten
för Västra Sverige. Det kan tänkas leda till, yttrar hovrätten, att trafikanterna
föranleds att godkänna ett ordningsföreläggande, även om saken är
tveksam, för att därmed undgå att frågan hänskjuts till åklagare och att
undersökning sker i körkortsregistret. Detta är emellertid en svaghet som
finns hos alla system enligt vilket den enskilde har att välja mellan ett
snabbt och billigt samt ett grundligt, säkrare och dyrare förfarande. Hovrätten
finner därför att återfallsfrågan inte bör hindra alt polisbötessystemet
genomförs.

De allmänna principer för förfarandet som kommittén
har angivit angående ordningsföreläggande har genomgående lämnats
utan erinran. Några instanser uppehåller sig vid frågan om föreläggandet
skall utfärdas i omedelbart samband med polismannens personliga kontakt
med den felande eller senare under utredningsarbetet. Statsåklagaren i (lote -

72 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

borg anser det från principiell synpunkt angeläget att bestämda gränser dras
för det^ nya institutet. Föreläggande bör användas endast i de fall då det
framstår som praktiskt och lämpligt. Detta inträffar blott när polismannen
kommer i direkt kontakt med den misstänkte och kan delge honom misstanken.
Stockholms rådhusrätt ger uttryck för likartade synpunkter.

Svenska ledamöterna i Nordisk vägtrafikkommitté vill inte godta att ordningsföreläggande
används i fall då godkännandet inte kan ske omedelbart.
Poliskammaren i Stockholm tar däremot fasta på att föreläggandet
skall kunna delges per post. Med detta tillvägagångssätt vinner man att föreläggandet
kan kontrolleras av befäl, innan det expedieras. Avstår man från
att delge föreläggandet på platsen och framför allt från att omedelbar betalning
utgör godkännande, eliminerar man de största praktiska svårigheterna
för att tillämpa institutet på bred front och även de mest uppenbara psykologiska
olägenheterna. Poliskammaren vill emellertid inte förneka att man
genom att pruta på omedelbarheten avstår från en del av arbetsbesparingen,
främst inbesparade delgivningar. Likalydande yttrande har avgivits av
polismästaren i Stockholm. Poliskammaren i Hälsingborg finner det välbetänkt
att föreläggandet inte binds i den formen att det skall utfärdas, delges
och godkännas omedelbart. Att godkännande skall kunna ske omedelbart
inger länsstyrelsen i Kopparbergs län betänkligheter. När en trafikant blir
föremål för ett polisingripande, blir han oftast så upprörd eller åtminstone
irriterad att hans omedelbara reaktion blir att söka komma ifrån den obehagliga
situationen så fort som möjligt. Han är därför benägen att godkänna
ett föreläggande om ordningsbot, som han vid närmare eftertanke i lugn
och ro kort tid senare bedömer som felaktigt.

Kommitténs förslag att enbart betalning av ordningsboten i vissa fall skall
anses som godkännande anser Kalmar länsavdelning av Föreningen Sveriges
landsfiskaler utgöra en välkommen förenkling, eftersom den påskrift med
namnet på strafföreläggande som nu fordras ofta bedöms som »krångel».
Denna uppfattning delas av några enskilda åklagare, som även upplyser att
man f. n. mången gång betalar böter som har förelagts i strafföreläggande
men underlåter att sända in föreläggandet. Föreningen Sveriges stadsdomare
förklarar att viss tvekan kan råda om förslaget är lämpligt, men föreningen
bedömer riskerna som förhållandevis ringa. Landsfogden i Stockholms
län, i vars yttrande länsstyrelsen i länet har instämt, samt Älvsborgs
länsavdelning av Föreningen Sveriges landsfiskaler anser däremot att möjligheten
att godkänna genom betalning bör utgå. Landsfogden anmärker
att svåra tolkningsfrågor kan uppstå.

Frågan om sättet för betalning av ordningsboten har rönt stor
uppmärksamhet. Göta hovrätt erinrar om att kommittén i huvudsak har
lamnat oppet, i vilken ordning betalning skall kunna ske. Hovrätten framhåller
önskvärdheten av att möjligheten att betala till polismannen, på platsen
eller i en polisbil eller på polisstationen eller annan lokal, inte lämnas

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1066

oförsökt. Detta betalningssätt kan naturligtvis inte bli obligatoriskt, inen i
åtskilliga fall torde en sådan ordning kunna tillämpas utan olägenhet, om
polismännen är utrustade med blanketthäften och betryggande anordningar
för kvittering, ev. stämpelmärken. Anordningen skulle innebära förenkling
och fördelar för såväl myndigheten som den enskilde. Liknande synpunkter
anförs av hovrätten för Västra Sverige och av några enskilda åklagare.
JK förutsätter att möjligheterna till omedelbar betalning särskilt undersöks.
Rådhusrätten i Malmö (majoriteten) hyser också den meningen att man
bör tillgodose allmänhetens intresse att kunna få en ordningsförseelse utagerad
omedelbart i sammanhang med att förseelsen begås. Åklagarmyndigheten
i Uppsala upplyser att myndigheten vid ett flertal tillfällen har
arrangerat försöksverksamhet, då strafförelägganden har utfärdats i omedelbart
samband med hastighetskontroller. Enligt bemyndigande har böterna
också kunnat tas emot från den bötfällde och redovisas till stadsfogden
i staden påföljande dag. De bötfällda personerna har samtliga uttryckt
sin tillfredsställelse över att få förseelserna handlagda omedelbart, utan remiss
till hemorten och utan att behöva bli krävda senare. Svenska polisförbundet
uppställer däremot som förutsättning för att det nya institutet skall
kunna accepteras bl. a. att betalning inte får ske till den enskilde polismannen
eller på poliskontoret och att ingen som helst uppbörd får ske i samband
med större trafikrazzior eller liknande. All betalning av ordningsbot
skall ske på postgiro till exekutiv myndighet. Polisberedningens uppfattning
ansluter i allt väsentligt till vad polisförbundet har anfört på denna
punkt. Beredningen framhåller dessutom att betalning av ordningsbot och
parkeringsbot under alla förhållanden bör ske till samma myndighet. Liknande
synpunkter anlägger bl. a. överståthållarämbetet, länsstyrelserna i
Göteborgs och Kohus samt Södermanlans län, polismästaren i Göteborg och
Föreningen Sveriges stadsfiskaler.

Statspolisintendenten, riksrevisionsverket, styrelsen för statens polisskola,
länsstyrelserna i Västmanlands, Kopparbergs, Västerbottens och Uppsala
län. poliskammaren och polismästaren i Stockholm, poliskamrarna i Malmö
och Gävle, Föreningen Sveriges landsfogdar, Föreningen Sveriges polismästare,
Sveriges juristförbund samt ett flertal enskilda åklagare och polischefer
vänder sig särskilt mot omedelbar betalning till den enskilde polismannen
på platsen för förseelsen. Som skäl härför åberopas att risk finns att
förfarandet kommer att inverka menligt på förhållandet mellan polisen och
allmänheten. Poliskammaren och polismästaren i Stockholm hävdar, att betalning
till den enskilde polismannen på platsen skulle återuppväcka den
gamla misstanken att polismannen har procent på indrivna böter och jagar
syndare. Det är väl knappast heller rimligt om polismännen, som ofta är
försatta i situationer som kräver ingripande med våld, skall åläggas att bära
allmänna medel på sig och påtvingas redovisningsansvar.

Riksrevisionsverket anser att ordningsboten regelmässigt bör betalas över

:$r Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 100

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

postgiro eller kontant till den myndighet som redovisar till statsverket för
uppbörd av bötesmedel. Kontant betalning till polisman bör inte komma
i fråga. Det föreligger givetvis ett önskemål från allmänhetens sida att även
kunna betala ordningsbot vid besök på polisstation. Samma förhållande gäller
emellertid också parkeringsbot. Riksrevisionsverket har sig inte bekant
att olägenheter försports av att kontant betalning av denna bot endast kan
ske till indrivningsmyndigheten eller annan myndighet som Kungl. Maj:t
har bestämt. Några remissorgan, bl. a. länsstyrelserna i Kopparbergs och
Västmanlands län, hävdar emellertid att betalning bör kunna ske till funktionär
på polisstationen. Statspolisintendenten föreslår betalning till polisens
postgirokonto. Landsfiskalen i Vellinge distrikt anser att särskilda regler
bör gälla för utlänningar på tillfälligt besök.

Indrivningen av ordningsbot kan medföra problem enligt vad riksrevisionsverket
anför. Det kan befaras att betalning av ordningsbot i stor utsträckning
kommer att ske först sedan saköreslängd bar upprättats och
överlämnats till indrivningsmyndigheten. Eftersom ordningsboten oftast
kommer att vara av ringa storlek, kan indrivningskostnaderna antas bli
betydande i förhållande till indrivet belopp. Riksrevisionsverket ifrågasätter
därför, om inte ordningsföreläggande bör innefatta uttryckligt krav på betalning
inom viss bestämd tid. Påminnelse inom viss ytterligare tidsrymd
bör också utsändas i förekommande fall. Den skyldige bör vidare kunna
medges visst betalningsanstånd av polismyndigheten under villkor att skriftligt
godkännande av föreläggandet äger rum. För att ytterligare nedbringa
antalet indrivningsfall kan övervägas att låta möjligheten till åtal stå öppen,
om föreläggandet visserligen har godkänts men inte har efterkommits genom
betalning. Även statsåklagaren i Göteborg berör åtgärderna för uppbörd
och kontroll. Han framhåller att kontrollen i städer, som har särskilt parkeringskontor,
lämpligen bör förläggas till detta kontor. Uppbörd bör ske
på ett postgirokonto hos parkeringskontoret. Inkommer ordningsboten inte
inom viss tid, bör boten föras i restlängd. Den bör, förslagsvis en månad
efter utfärdandet, överlämnas till utmätningsmannen för indrivning. I orter
som inte har parkeringskontor bör kontroll och uppbörd av bot, som inte
blir förd i restlängd, knytas till särskild avdelning vid åklagarmyndigheten.

Att ordningsföreläggande i vissa fall skall kunna underställas
åklagare för prövning har avstyrkts i ett stort antal yttranden. RÄ framhåller
att ett sådant förfarande skulle stå i strid med den tankegång som ligger
till grund för institutet, nämligen att vinna en omedelbar och snabb
repression på rena ordningsförseelser. Likartade uttalanden görs av bl. a.
JK, hovrätten för Västra Sverige, länsstyrelsen i Västmanlands län, Föreningen
Sveriges landsfogdar, polisberedningen och utredningen rörande
specialstraffrätten. Föreningen Sveriges landsfiskaler betonar att underställning,
särskilt när föreläggandet ändras, kan medföra irritation mellan polis
och åklagare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1906

Kommitténs uppfattning att ordningsföreläggande bör användas endast
vid förseelser som är belagda med böter omedelbart i penninga
r har vunnit allmän anslutning. Det föreslagna tillämpningsområdet,
innebärande att ordningsföreläggande skall tillämpas vid flertalet
trafikförseelser tillstyrks i det övervägande antalet yttranden. I
ett stort antal av dessa riktas emellertid kritik mot förslagets enskildheter
på den grunden att en eller några förseelser anses så allvarliga att förfarandet
inte bör användas. Bland de remissorgan, som har utvalt förseelser som
särskilt allvarliga och betydelsefulla för trafiksäkerheten, har emellertid meningarna
varit mycket delade om urvalet.

Föreningen Sveriges polismästare anger som en förutsättning för att polisen
skall kunna ta på sig uppgiften att förelägga ordningsbot att de förseelser,
som kan komma i fråga, skall vara lindriga och förskylla ett relativt
ringa bötesbelopp. Föreningen anser att en sådan förseelse som att föra bil
med oduglig styrinrättning eller oduglig fotbroms inte skall kunna beivras
genom ordningsföreläggande. Inte heller bör det komma i fråga att ordningsbot
skall gälla belopp över 100 kr. De olika ordningsbotsbeloppen bör
vidare för enkelhetens skull reduceras till ett fåtal. Även länsstgrelsen i
Kronobergs län nämner särskilt fel på styrinrättning och bromssystem. Eftersom
dessa fel ofta antyder en höggradig nonchalans mot trafiksäkerheten,
är länsstyrelsen tveksam om de bör omfattas av ordningsföreläggande.
MHF gör en exemplifiering som enligt dess mening innefattar brott som är
så allvarliga för trafiksäkerheten att de inte får bedömas schablonmässigt.
Detta gäller bristfälligheter på bil — körning med helt obrukbara lyktor,
oduglig fotbroms, m. m. — underlåtenhet att återlämna återkallat körkort
till länsstyrelsen, passerande av järnvägskorsning mot rott ljus, vändning
på motorväg, underlåtenhet att nedbringa hastighet före övergångsställe, underlåtenhet
att stanna före infart på huvudled. Visserligen skall, anför MHF,
polisman som finner förseelsen allvarligare än »normalfallet» överlämna
frågan till åklagare. När en »taxa» finns, är det dock troligt att polisen rutinmässigt
kommer att följa denna i största möjliga utsträckning och taxera
förseelserna enligt denna tabell. Kommitténs förslag måste bli föremål för
en mycket ingående och kritisk granskning med särskild hänsyn till vad
förseelserna kan betyda för trafiksäkerheten. Många förseelser är typiska
för element, vilkas lämplighet för körkortsinnehav starkt kan ifrågasättas.
Särskilt allvarlig skulle effekten av kommitténs förslag bli, om förseelser av
denna typ inte anmäls till körkortsregistret och således kan upprepas utan
att körkortet kommer i fara. Polisberedningen uttalar att förseelser i den
rörliga trafiken lämpar sig mindre väl för att handläggas genom ordningsföreläggande.
De bör därför inte bli föremål för sådant föreläggande. Hit
hör t. ex. backning och vändning på motorväg, åsidosättande av hastighetsbestämmelser
och underlåtenhet att stanna före infart på huvudled. Förseelser
av denna art innefattar ofta straffbar oaktsamhet i trafiken. Läns -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1906

styrelsen i Skaraborgs län, poliskammaren och polismästaren i Stockholm,
Svenska försäkringsbolags riksförbund samt Trafikförsäkringsföreningen
är av samma mening som polisberedningen. I flera yttranden betonas betydelsen
av att trafikförseelserna antecknas i körkortsregistret.

Kommitténs förslag av innebörd att ordningsföreläggande skall utformas
så, att det i princip kan tillämpas även på andra förseelser än
trafikförseelser har lämnats utan erinran i praktiskt taget samtliga
yttranden. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län avstyrker dock en
vidgad tillämpning.

Ett stort antal remissorgan har avstyrkt att ordningsföreläggande tillämpas
i fråga om fylleriförseelser. Bland dem som avstyrker är RÅ,
JK, Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, länsstyrelserna i Västmanlands,
Norrbottens, Skaraborgs och Örebro län, statsåklagaren i Göteborg,
polisberedningen, utredningen rörande specialstraffrätten och Föreningen
Sveriges landsfogdar. Statsåklagaren säger att särskilt anordningen med underställning
av ordningsföreläggande är mindre lämplig vid fylleri. I Göteborg
skulle vart sjätte fall av fylleri behöva prövas i frågan om åtalseftergift.
Det förefaller därför mera praktiskt att ha kvar den nuvarande ordningen,
enligt vilken ett strafföreläggande normalt kan utfärdas inom 7—14
dagar, om prövning av åtalseftergift förekommer. Hovrätten för Västra Sverige
erinrar om att frågan om bötesstraffet som reaktion mot fylleri nu
utreds av särskilda sakkunniga.

I några yttranden har kommittéförslaget emellertid vunnit anslutning.
Stockholms rådhusrätt anser att fördelarna med användning av ordningsföreläggande
vid fylleriförseelser uppväger nackdelarna, varför rådhusrätten
inte vill motsätta sig förslaget. Uttalanden av denna innebörd gör även domstolskommittén.
Poliskammaren och polismästaren i Stockholm säger att
ordningsföreläggandet torde medföra avsevärda arbetsvinster vid fylleriförseelserna
i Stockholm. Positiva synpunkter på förslaget anförs också av
bl. a. länsnykterhetsnämnden i Malmöhus län.

Möjligheterna att använda ordningsföreläggande vid enklare tullmål behandlas
av generaltullstyrelsen. Styrelsen framhåller att fullmaktsförfarandet
är av praktisk betydelse för att avveckla ett betydande antal tullmål, när
hinder eller svårigheter förutses möta för att använda strafföreläggande.
Detta är ofta fallet, då sjöfolk och resande utlänningar begär smugglingsbrott.
Är brottet erkänt, avfordras den misstänkte rättegångsfullmakt och
deposition av medel till betalning av blivande böter. Det vanligaste smugglingsbpottet
— ringa varusmuggling — är numera belagt med böter omedelbart
i penningar. Styrelsen har i samråd med riksåklagaren utfärdat anvisningar
med viss taxesättning för bötesstraffet. Ordningsföreläggande skulle
otvivelaktigt kunna ersätta fullmaktsförfarandet i stor utsträckning. Man
skulle alltså kunna förenkla handläggningen av enkla tullmål i avsevärd

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1060

Förslaget att förverkande eller annan sådan särskild
rättsverkan skulle få upptas i ordningsföreläggande har kritiserats
från flera håll. Exempelvis anför utredningen rörande specialstraffratten att
bortsett från vanliga fall av förverkande av spritdrycker som påträffas hos
berusade personer konfiskationsfrågor lätt kan bli så komplicerade att de
inte alls är ägnade för att behandlas summariskt av polisman. Utredningen,
som har avstyrkt att fylleriförseelser handläggs genom ordningsföreläggande,
anser att bestämmelsen om särskild rättsverkan bör utgå. Visar sig
ett starkt praktiskt behov av att låta ordningsföreläggande omfatta viss
ordningsförseelse med särskild rättsverkan, kan det övervägas att avskaffa
den särskilda rättsverkan vid denna förseelse. Liknande synpunkter uttalar
hovrätten för Västra Sverige. Enligt JK:s mening bör frågor om icke-obligatoriska
rättsverkningar inte handläggas genom ordningsföreläggande. Föreningen
Sveriges häradshövdingar hävdar likaså att ordningsföreläggande
inte bör utfärdas, om den aktuella rättsverkan — förverkande, dubbel avgift
m. m. _ inte är obligatoriskt förbunden med förseelsen. Svea hovratt

anser uttrycket »rättsverkan» vara för vidsträckt eller i vart fall oklart.
Det bör preciseras vad som skall få föreläggas på detta sätt utöver ordningsboten.

I flera yttranden erinras om att det krävs utbildning och vidareutbildning
av polismännen som skall handha det nya institutet ordningsföreläggande.
Styrelsen för statens polisskola förutsätter att undervisningen i
specialstraffrätt vid skolan väsentligen fördjupas på de områden som omfattas
av ordningsföreläggande. Detta gäller såväl specialkurserna i trafiksäkerhet
och trafikövervakning som kurserna för utbildning av blivande konstaplar
och assistenter. I samband med att de nya bestämmelserna träder i
kraft torde också fordras specialutbildning i skolan av sådant polisbefäl
som handhar frågor om trafiksäkerhet och trafikövervakning. Svenska polisförbundet
anser att befogenhet att utfärda ordningsföreläggande bör anförtros
varje polisman fr. o. m. extra ordinarie poliskonstapel. En förutsättning
härför är emellertid att varje polisman får en sådan utbildning att han
når erforderlig kompetens. Skulle så inte bli fallet, kan motsättningar uppkomma
som inte gagnar vare sig rättssäkerheten för allmänheten eller kårandan
inom polisen. Det medför stora besvärligheter att meddela polismännen
den massutbildning som fordras. Det torde därför bli nödvändigt att utbilda
lokala instruktörer, som svarar för denna utbildning under polischefens
överinseende i polisdistrikten.

Eftersom förfarandet med ordningsföreläggande inte har prövats tidigare
hör systemet, yttrar Sveriges juristförbund, i varje fall under den tid det introduceras
begränsas till ett mindre antal lindriga och lätt konstaterbara
förseelser. Möjligen bör begränsning också göras i fråga om den personal
som engageras. Förbundet syftar på särskilt ordnade trafikkontroller och
liknande, där polisbefäl är närvarande och kan meddela polismännen hand -

78 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

ledning hur den nya befogenheten skall utövas. Föreningen Sveriges stadsfiskaler
tramhåller att erfarenheterna från parkeringsbotssystemet ger föreningen
anledning förorda att en lagstiftning om ordningsföreläggande förs
ut i praktisk tillämpning successivt och först efter mycket noggranna förberedelser.
Det är angeläget att det nya systemet inte bringas i vanrykte genom
okunnighet hos polismännen. Liknande uttalanden gör bl. a. länsstyrelsen
i Kristianstads län samt Föreningen Sveriges landsfogdar. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen säger att riksåklagaren noga bör följa institutets
tillämpning särskilt i början. Klarläggande instruktioner bör utfärdas för
polismännen så att de inte slentrianmässigt utfärdar ordningsföreläggande
även när det inte är lämpligt i det särskilda fallet.

Departementschefen

I det föregående har jag berört att polisen, åklagarna och domstolarna
har fått starkt ökande arbetsbelastning till följd av framför allt trafikförseelsernas
tilltagande antal. Jag framhöll i det sammanhanget bl. a. det angelagna
i att tillgänglig personal inom rättsvården utnyttjas effektivt och alt
möjligheterna till förenklingar i handläggningsformerna tas till vara.

Nar förenkhngsfrågorna aktualiseras, riktas av självklara orsaker uppmärksamheten
särskilt på ordningsförseelsernas handläggning. Beivrandet
av sådana förseelser bör kunna ske i tämligen summariska former och även
utan medverkan av domstol och åklagare (jfr L’U 1958: B 13 s. 18). Exempel
i utländsk rätt har också givit belägg för att en sådan ordning har kunnat
genomföras med gott resultat.

I vårt land har ett reformarbete i sådan riktning inletts genom den år
1960 antagna lagen om parkeringsbot. Förfarandet innebär" att polisman
eller trafikövervakare genom en skriftlig anmaning framställer krav på
schablonmässigt fastställd parkeringsbot och att den enskilde kan få saken
utagerad genom att betala boten.

Redan under förarbetena till parkeringsbotslagen höjdes röster för att ett
likartat polisbötesförfarande — ehuru utan den anonymitet för
den skyldige som utmärker parkeringsbotssystemet — borde kunna användas
också i fråga om andra ordningsförseelser.

Nar nu trafikmålskommittén har lagt fram ett förslag till lag i ämnet,
anser jag tiden vara mogen att från mera allmänna synpunkter än dem
som var aktuella vid 1960 års partiella reform pröva frågan om införande
av ett polisbötessystem med vidsträcktare tillämpningsområde. Med polisbötessystem
avser jag därvid ett förfarande som går ut på att en polisman
förelägger den som har begått en förseelse ett bötesstraff till godkännande
och att den enskilde har möjlighet att få saken slutligt avgjord genom godkännande
i ena eller andra formen. Ett system av denna art har inte satts i
fråga annat än för förseelser av utpräglat ordningsmässig karaktär, nämligen

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966 79

förseelser för vilka inte är stadgad annan påföljd än böter omedelbart i
penningar.

Några betänkligheter torde inte kunna anföras mot en ordning som innebär
att frågor om straffansvar, så länge det rör sig om lindrigare brottslighet,
får sitt slutliga avgörande utan att domstol medverkar. En sådan ordning
har vi redan i strafföreläggandeinstitutet. Ett polisbötessystem skulle
inte innebära annat än att en viss del av de förseelser som nu faller inom
tillämpningsområdet för strafföreläggande — och därmed inom det område
som åklagarna slutligt svarar för — överförs till polisens handlaggningsområde.

Fråga är då om det skulle vara oförenligt med polisens uppgifter och
ställning att polismän får utöva vad som företer vissa likheter med dömande
verksamhet. Under remissbehandlingen har från några håll anförts betänkligheter
i detta avseende. Med anledning härav vill jag framhålla att
det inte är fråga om att en poliisman skall gå in på någon prövning när den
enskilde har annan mening i skuldfrågan eller i fråga om straffmatningen.
Polismannen konstaterar bara att som han har uppfattat saken förseelse av
visst slag har blivit begången. I anslutning därtill inhämtar han av fastställd
sträfftaxa vilket bötesstraff som skall följa på sådan förseelse. Konstaterandet
att förseelsen föreligger är knappast annorlunda beskaffat än den bedömning
som en polisman gör när han beslutar att upprätta rapport angående
en överträdelse eller beslutar att meddela rapporteftergift. Det kan tillläggas
att vi redan genom parkeringsbotslagen har tagit steget att tillägga
polisman en »dömande» uppgift i den bemärkelse som här är i fråga. De
göda erfarenheterna av parkeringsbotsförfarandet visar att det inte finns
anledning att från nu aktuella synpunkter tveka att gå vidare på den inslagna
vägen. Det bör tilläggas att de principiella gränserna för polisens
uppgifter inte kan anses bli rubbade, om polisen tilläggs sådana åligganden
som kan komma i fråga inom ett polisbötessystem. Uppgifter av sådan
art får, lika väl som polisens funktioner enligt parkeringsbotslagen, anses
falla inom ramen för polisens huvuduppgift att upprätthålla ordning och
säkerhet (jfr prop. 1964: 101 s. 51, 77 och 94).

En annan fråga av principiell betydelse är om polismännen har de kvalifikationer
som behövs för att handha ett polisbötessystem. Man har all anledning
att utgå från att den svenska poliskåren inte har sämre förutsättningar
att tillämpa ett sådant förfarande än polismän i andra länder, där
man med framgång har infört systemet i ena eller andra utformningen.
Man kan vidare peka på att de svenska polismännen redan enligt gällande
ordning i flera avseenden har anförtrotts uppgifter som inte gärna kan
anses mindre krävande och kvalificerade än de uppgifter som allmänt sett
kan komma i fråga i ett sådant system. Kommittén har nämnt flera exempel
på detta. Emellertid är frågan om kvalifikationerna självfallet beroende
på vilket tillämpningsområde ett polisbötessystem erhåller och vil -

Kungl. Mnj.ts proposition nr 100 år 1000

ken utbildning som anordnas för polismännen beträffande ett nytt sådant
system. Men redan det hittills sagda torde berättiga till omdömet att det
inte finns anledning att tro annat än att den svenska poliskåren är vuxen att
efter vederbörliga förberedelser handha ett sådant förfarande.

En annan allmän synpunkt, som har förts fram i en del remissyttranden,
avser att ett system av detta slag befaras kunna medföra att förhållandet
mellan allmänheten och polisen skulle försämras. De antaganden och synpunkter
som har anförts i dessa yttranden är emellertid inte av den art eller
•yngd ntt de motiverar att vi bör avstå från att i praktiken pröva ett polisbötessystem.
En annan sak är att man om ett sådant system införs bör
söka undvika former som är ägnade att hos allmänheten skapa irritation
gentemot polisen.

De mera allmänna synpunkter som jag nu har anfört leder till slutsatsen
att det enligt min mening inte finns fog för principiella betänkligheter mot
att införa ett polisbötessystem på ett vidare område än det som vi hittills
har prövat genom parkeringsbotsförfarandet.

Bland de skäl som talar för ett polisbötessystem har jag redan nämnt det
angelägna i att handläggningsformerna förenklas i de mer bagatellartade
brottmålen. Genom ett sadant förfarande kan åklagarmyndigheterna avlastas
göromål av ganska betydande omfattning. Även för polisen kan det
medföra lättnader genom att tidsödande rapportskrivning bortfaller och
ansvarsfrågan kan bli utagerad på ett snabbt och enkelt sätt. För de enskilda
framstår det säkerligen också regelmässigt som en stor fördel att få
en möjlighet att efter en förseelse kunna klara upp sitt mellanhavande
med det allmänna fortast möjligt. Vidare kan kravet på att beivrande skall
ske snarast efter det en förseelse har blivit begången särskilt väl tillgodoses
inom ramen för ett förfarande av den art som här har diskuterats. Jag
anser därför starka skäl tala för att man bör söka införliva ett polisbötessystem
med vår rättsordning.

Trafikmålskommitténs förslag om ett sådant system har i huvudsak följande
innebörd. Polisman far rätt att förelägga den som begår en förseelse
ett bötesstraff till godkännande. Föreläggandet meddelas i omedelbart samband
med förseelsen eller senare. Bötesbeloppets storlek bestäms enligt taxa
som har fastställts av RÅ eller, efter dennes förordnande, av statsåklagare.
Den felande kan, om han så önskar, antingen omedelbart eller efter viss betänketid
godkänna den förelagda boten. Föreläggandet kan godkännas skriftligen
eller, i vissa fall, genom betalning. Förfarandets tillämpningsområde
begränsas i princip till förseelser, för vilka inte är stadgad annan påföljd
än böter omedelbart i penningar. Inom denna ram skall Kungl. Maj :t äga
bestämma vilka typer av förseelser som får beivras genom denna handläggningsform.
Kommittén har närmare övervägt endast trafik- och fylleriförseelser
och kommit till slutsatsen att förfarandet hör användas vid för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1906 81

seelser av detta slag. Det föreslagna institutet har av kommittén benämnts
ordningsföreläggande. För påföljden föreslås benämningen ordningsbot.

Dessa huvudlinjer i kommitténs förslag har så gott som genomgående
godtagits av remissorganen. Det fåtal remissinstanser, som har avstyrkt
förslaget, har främst åberopat sådana principiella betänkligheter som jag
nyss har behandlat och inte har funnit utgöra hinder för ett polisbötessystem.

Till de för förslaget grundläggande principfrågorna, som har föranlett
viss diskussion under remissbehandlingen, hör avgränsningen av til 1-lämpningsområdet. Som har nämnts föreslås förfarandet kunna
bli tillämpligt endast vid brott för vilka inte är stadgad annan påföljd än
böter omedelbart i penningar, dock ej normerade böter. En sådan avgränsning
finner jag naturlig och riktig, eftersom man därigenom säkerställer
att inte annat än utpräglat ordningsmässiga förseelser kan komma att behandlas
i sådan förenklad ordning. Inom den ramen bör det ankomma på
Kungl. Maj :t att bestämma de typer av förseelser på vilka förfarandet skall
bli tillämpligt. En sådan ordning gör det möjligt att i ett inledningsskede
pröva förfarandet på ett begränsat antal förseelsetyper, varvid man kan
samla och tillgodogöra sig erfarenheter av systemet. Förberedelse- och utbildningsarbetet
kan också bli enklare, om systemet prövas i mindre skala i
en första etapp.

Behörighet att utfärda föreläggande skall enligt förslaget tillkomma
polisman. Kommittén har dock förutsatt att närmare bestämmelser i
vilken utsträckning polismän i olika tjänsteställningar skall få utfärda föreläggande
för förseelser av olika slag skall meddelas i administrativ ordning.
I flera remissyttranden har anförts synpunkter av innebörd att det bör göras
viss differentiering så att förseelser som inte är av det enklaste slaget
blir handlagda av polismän med särskilda kvalifikationer. Dessa synpunkter
anser jag beaktansvärda. Särskilt vill jag framhålla betydelsen av att
bara polismän som har fått utbildning för uppgiften tilläggs behörighet.
Vidare ansluter jag mig till uppfattningen att behörigheten bör kunna göras
olika för polismän i olika tjänsteställning.

Straff mätning i egentlig mening skall enligt kommittéförslaget inte
ankomma på polismännen. RÅ eller i vissa fall statsåklagare skall fastställa
fixa bötesbelopp för de förseelsetyper som kan beivras enligt den
förenklade ordningen. Införande av en sådan straffbestämning efter schablon
har i regel inte mött invändningar under remissbehandlingen. Tvärtom
har det från en del håll ansetts som ett viktigt moment i det föreslagna
systemet att någon skönsmässig bedömning i fråga om straffets storlek
inte ankommer på polisman. För egen del anser jag att det är en väsentlig
praktisk fördel med straffbestämning enligt fasta taxor på detta område.
Man undviker därmed risker för oenhetlighet i straffmätningen. Vidare

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

vinns att polismännen vid mellanhavande med enskilda inte behöver ingå
i diskussioner om straffets avvägning utan kan hänvisa till den fastställda
taxan.

Emellertid har spörsmålet om straffmätning enligt schablon också andra
aspekter. En synpunkt som kommittén har anfört avser att ett schablonmässigt
fastställt bötesstraff måste ta sikte på normalfallet inom varje
typ av förseelser. Föreligger någon omständighet, som gör att ett konkret
fall klart skiljer sig från normalfallet, bör enligt kommitténs mening saken
inte behandlas genom ett summariskt polisbötesförfarande utan hänskjutas
till prövning i annan ordning, där straffmätning kan ske under
beaktande av föreliggande särskilda förhållanden. Denna princip har vunnit
gillande under remissbehandlingen och även jag ansluter mig därtill.

En särskild fråga i detta sammanhang är om återfall skall anses vara
en sådan omständighet som bör utesluta handläggning inom det föreslagna
systemets ram. Här kommer man in på en avvägningsfråga. Det kan hävdas
att en återfallssituation principiellt sett bör beaktas och ofta föranleda
förhöjt straff. Men det är också uppenbart att en sådan ordning skulle omintetgöra
den snabbhet och de praktiska fördelar i övrigt som följer med
ett polisbötessystem. Det skulle bli nödvändigt för polisen att med hjälp av
lokala eller centrala register efterforska, om varje misstänkt tidigare har
gjort sig skyldig till en likartad förseelse. Kommittén har ansett att man
inom ett polisbötessystem bör kunna lämna därhän om återfall är för handen.
Förutom praktiska skäl har därvid åberopats att man redan nu i rättstillämpningen
på åtskilliga håll inte beaktar om återfall föreligger. Kommitténs
synpunkter har vunnit stor anslutning vid remissbehandlingen och
bara från några håll har viss tveksamhet uttalats.

Vill man nå de praktiska fördelar som kan följa med ett polisbötessystem,
måste man enligt min mening ta konsekvensen att handläggningen får en
summarisk prägel, där utrymme inte ges att beakta förhållanden som inte
kan konstateras vid handläggningstillfället. Med hänsyn till att återfall
vid ordningsförseelser — om sådant i praktiken alls beaktas — oftast torde
föranleda en jämförelsevis ringa sträf förhöj ning anser jag att man utan
större betänkligheter kan acceptera denna konsekvens. Detta betyder dock
inte att återfallssituationer aldrig bör beaktas när det gäller ordningsförseelser.
Blir det för de trafikövervakande polismännen känt att en person gång
på gång sätter sig över gällande bestämmelser bör detta vid ny förseelse föranleda
rapport i och för åtal (jfr prop. 1960: 175 s. 84).

Kommitténs förslag innebär inte att någon förändring skall ske när det
gäller anteckningar i kör kortsregistret. Det bötesstraff för trafikförseelser
som avses förekomma vid det föreslagna ordningsföreläggandeinstitutet
skall alltså föranleda anteckning i registret på samma sätt som
nu sker när motsvarande förseelser beivras genom strafföreläggande. Jag
anser i likhet med flera remissinstanser att det är av värde att denna ord -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

ning behålls. Den preventiva effekten av beivrandet skulle försvagas, om
registreringen upphörde.

Kommittén har föreslagit att utfärdandet av ett föreläggande skall
kunna ske såväl i omedelbart samband med förseelsen som senare. Detta
liar i stor utsträckning godtagits under remissbehandlingen. Några remissinstanser
har dock hävdat att föreläggandet hör utfärdas bara vid en direkt
kontakt mellan den misstänkte och polismannen, men det finns andra
som har förordat att föreläggandet i allmänhet skall översändas till den
misstänkte med posten. Enligt min mening är det från både praktiska och
psykologiska synpunkter önskvärt att ett föreläggande utfärdas så snart
som möjligt efter förseelsen och i den misstänktes närvaro. Därigenom
kan eventuella missförstånd klaras upp omgående. Vidare är det av värde
att den som är medveten om sin överträdelse genast ställs inför påföljden
av sin handling. En omedelbar handläggning bör alltså vara normalfallet.
Det kan emellertid föreligga hinder för en sådan handläggningsordning,
exempelvis i det inte ovanliga fallet att utredningen fullbordas vid en tidpunkt
när den misstänkte inte är tillstädes. Man bör därför inte utesluta
möjligheten för polisen att i sådana fall, om praktiska hänsyn talar härför,
tillställa den misstänkte föreläggandet med angivande av viss frist för
den misstänkte att ta ställning till föreläggandet.

Kommittén har föreslagit att godkännande skall kunna ske skriftligen
eller i vissa fall enbart genom betalning av det förelagda bötesbeloppet.
Med få undantag har detta godtagits av remissinstanserna. Jag ansluter
mig också till en sådan ordning, varvid jag dock vill erinra om att, isom
jag nyss har sagt, huvudregeln bör vara att handläggningen skall slutföras
i direkt anslutning till att förseelsen uppdagas och i den misstänktes närvaro.
Utrymmet för godkännande enbart genom betalning blir därigenom
begränsat.

Frågan om sättet för betalning av förelagt bötesbelopp har
kommittén ansett böra — i likhet med vad som gäller för strafföreläggande
— lösas genom bestämmelser som utfärdas av Kungl. Maj:t. Kommittén
har förutsatt att förfarandet inte skall bindas vid något visst sätt för
betalning. Den enskilde bör enligt kommittén, särskilt i samband med större
trafikkontroller, beredas möjlighet att betala omedelbart. Ett betydande
antal remissorgan har emellertid med skärpa framhållit att betalning inte
bör ske omedelbart på gatan till den enskilde polismannen. I andra yttranden
hävdas däremot, med åberopande framför allt av den preventiva betydelsen
av omedelbar betalning, att möjligheten till sådan betalning inte
bör lämnas oförsökt. De remissinstanser, som har haft erinringar mot en
omedelbar betalning, gör huvudsakligen gällande att ett sådant förfarande
skulle försämra polisens förhållande till allmänheten och medföra uppbördstekniska
komplikationer.

För egen del vill jag — i anslutning till vad jag tidigare har anfört —

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

betona att det är betydelsefullt att förfarandet anordnas så, att polisens
förhållande till allmänheten inte försämras. De farhågor som i detta avseende
har uttalats särskilt från polishåll bör inte lämnas obeaktade. Jag
är därför inte beredd att f. n. förorda en ordning som innebär att den enskilde
polismannen lar emot betalning. En sådan ordning skulle f. ö. föranleda
åtskilliga uppbördstekniska och redovisningsmässiga problem. Eftersom
det i allmänhet inte innebär någon större olägenhet för den enskilde
att betala in böterna på ett postgirokonto, bör en sådan betalningsform
vara det normala. Om dessutom andra betalningssätt kan komma i fråga
— t. ex. på en polisstation eller till särskild tjänsteman vid större trafikkontroller
— får bedömas, när mera ingående undersökningar av organisatorisk
natur har verkställts. En arbetsgrupp inom justitiedepartementet arbetar
med organisatoriska spörsmål bl. a. avseende anordnandet av uppbörden
av parkeringsbot och strafföreläggandcböter samt uppbörden inom
ett system av den typ som nu är i fråga. Uppmärksamhet ägnas därvid bl. a.
åt frågan om det är möjligt att utnyttja automatisk databehandling för att
få ett enkelt och effektivt uppbörds-, redovisnings- och kontrollsystem. Hur
betalnings- och uppbördsfrågorna närmare skall lösas torde med hänsyn
till det anförda böra lämnas öppet t. v. Detta synes ej hindra att man nu
tar ställning till ett polisbötessystem som sådant, eftersom de nämnda frågorna
är av den art att de torde kunna regleras genom bestämmelser av
Kungl. Maj:t.

I kommitténs förslag förutsätts att föreläggande beträffande vissa slag
av förseelser skall underställas åklagare för prövning. Som exempel
nämns fylleri, eftersom sådan förseelse ofta ger anledning till åtalsprövning
enligt 57 § nykterhetsvårdslagen. Förslaget i denna del har mött
invändningar i ett stort antal remissyttranden. Enligt bl. a. RÅ:s mening
står ett sådant underställningsförfarande i strid med den tankegång som
är grundläggande för ett polisbötessystem, nämligen att vinna en omedelbar
och snabb repression på ordningsförseelser. Jag delar denna uppfattning.

Enligt kommitténs förslag skulle i viss utsträckning även frågor om
förverkande och annan sådan särskild rättsverkan
kunna handläggas inom ramen för polisbötessystemet. En del remissinstanser
har dock anfört betänkligheter mot förslaget i den delen. Jag finner denna
kritik vägande. Åtminstone till en början synes därför frågor om förverkande
och annan sådan särskild rättsverkan böra hållas utanför polisbötessystemet.
Uppkommer sådan fråga, får handläggningen alltså även i
fortsättningen ankomma på åklagare, varvid strafföreläggande kan bli aktuellt.

På ett område kan dock starka praktiska skäl tala för att förverkande
bör kunna upptas inom ramen för det föreslagna systemet, nämligen om
detta görs tillämpligt på ringa varusmuggling, varvid i så fall tjänstemän
inom tullverket skulle handha handläggningen. Generaltullstyrelsen har

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1960

förordat att systemet, inbegripet förverkande, skall få tillämpas på detta
område. Innan ställning tas till denna fråga behövs dock ytterligare utredning.

Av det anförda framgår att jag förordar alt ett polisbötessystem införs
enligt de grundläggande principerna i kommitténs förslag men med några
undantag och modifikationer. Detta kräver lagstiftning. Lagreglerna
torde lämpligen böra sammanföras i en särskild lag. I enlighet härmed har
förslag till lag i ämnet upprättats inom justitiedepartementet. Beträffande
övervägandena i skilda detaljfrågor får jag hänvisa till specialmotiveringen
i det följande.

Några synpunkter beträffande huvudsakligen begreppsmässiga spörsmål
bör dock lämpligen beröras redan i detta sammanhang. Kommittén har
som nämnts föreslagit att det bötesstraff som skall föreläggas genom polismans
föreläggande kallas »ordningsbot». Visserligen är det här inte
fråga om en påföljd med sådana specifika drag som är utmärkande för parkeringsboten
och som gjorde det motiverat att införa en särskild benämning
för denna. Det straff som kommer i fråga And ordningsföreläggande
är böter i vanlig mening och de allmänna reglerna om indrivning, förvandling
m. m. avses i princip vara tillämpliga, liksom också bestämmelserna
i 25 kap. brottsbalken. Emellertid anser jag ändå att särskilt psykologiska
skäl talar för kommitténs förslag att den påföljd som föreläggs av polisman
i summarisk ordning får en särskild benämning. Därigenom klargörs för
allmänheten att det vid denna handläggningsform är fråga om förseelser
av ordningskaraktär. Jag ansluter mig därtör till kommitténs förslag att
påföljden skall kallas ordningsbot.

Det nya institutet är av processuell natur och kommittén har ansett att det
bör erhålla ett särskilt namn, nämligen ordningsföreläggande. Denna benämning
har under remissbehandlingen utsatts för viss kritik från språkliga
synpunkter. Kritiken kan inte anses oberättigad. Vad som föreläggs är en
påföljd och strängt taget borde man därför tala om ordningsbotsföreläggande.
Det kortare uttrycket ordningsföreläggande har dock sedan kommittébetänkandet
framlades hunnit vinna viss hävd och jag anser det godtagbart
som teknisk term. Det är praktiskt att ha en sådan term som kan beteckna
både den handling polismännen skall utfärda och det processuella institutet.
Jag anser dock inte att uttrycket bör tas upp i lagtexten.

Vidare har kommittén i sitt förslag till lagtext använt benämningen »förseelse»,
uppenbarligen i syfte att markera att lagen gäller lindrigare brottslighet.
Någon fast uppfattning om vilka brott som bör hänföras till förseelsernas
grupp har vi dock inte i svensk rätt. Jag anser därför att man i
lagtexten bör knyta an till brottsbalkens begrepp och använda termen brott.

Som redan har berörts innebär förslaget att Kungl. Maj :t bemyndigas
att bestämma vilka typer av brott som skall kunna beivras genom ordningsföreläggande.
Urvalet skall ske inom den ram som följer av att lagen

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

avses gälla bara förseelser belagda med böter omedelbart i penningar,
dock ej normerade böter. Vilken omfattning ett sådant förordnande kan
komma att få är självfallet för tidigt att uttala sig om. Jag har dock redan
nämnt att förfarandet till en början bör prövas i mindre skala och i fråga
om ett begränsat antal förseelsetyper. Lämpligen kan man därvid börja
med försöksverksamhet i ett antal polisdistrikt. Lagen bör följaktligen innehålla
bestämmelse som gör det möjligt för Kungl. Maj:t att i ett övergångsskede
meddela förordnanden som är lokalt begränsade.

På längre sikt är dock en generell tillämpning av lagen avsedd och det
kan beroende på erfarenheterna under den första tiden komma i fråga
att undan för undan utsträcka lagens tillämpning till nya förseelsetyper.

I dagens läge synes det mest angeläget att den nya lagen vinner tillämpning
på sådana trafikförseelser inom penningbotsområdet som har liög
frekvens. Detta är en förutsättning för att de åsyftade arbetslättnaderna
skall uppnås. Strävandena bör därför inriktas på att snarast möjligt få
med sådana förseelser som enligt erfarenheten oftast uppdagas vid polisens
trafikövervakande verksamhet. Erfarenheterna från trafikkontrollerna
är här av särskilt värde. I betänkandet (s. 203) har upptagits en statistik
som närmare belyser vilka förseelser som är särskilt vanliga. Enligt
min mening är det uteslutet att, som några remissinstanser har ifrågasatt,
från ordningsbotsområdet undanta förseelser i den rörliga trafiken.
En av fördelarna med det nya systemet är ju att man i trafiksäkerhetens
intresse kan tillgodose önskemålet om en snabb beivran. Just snabbheten
i ingripandet mot och beivrandet av trafikförseelser är uppenbarligen
ägnat att medverka till förbättrad trafikdisciplin och därmed ökad trafiksäkerhet.

Under remissbehandlingen har vidare anförts exempel på förseelser,
som kan vara särskilt farliga från trafiksäkerhetssynpunkt och som av
den anledningen möjligen borde undantas från ordningsbotssystemets tilllämpningsområde.
Bl. a. har nämnts förande av bil med bristfällig styrinrättning
eller dåliga bromsar, vändning på motorväg och hastighetsöverträdelser
av den art att fråga kan uppkomma om överträdelsen inte bör
bedömas som vårdslöshet i trafik. Dessa påpekanden är otvivelaktigt dikterade
av omsorg om trafiksäkerheten och farhågor att förseelserna kan
komma att bli för milt behandlade inom ramen för ett summariskt ordningsbotssystem
med fasta strafftaxor. Emellertid vill jag peka på att standardstraffet
för den ena och andra förseelsen självfallet kommer att bestämmas
med hänsyn till förseelsens typiska farlighet. Vidare är att märka att
enligt mitt förslag användningen av penningböter är mer begränsad än enligt
kommittéförslaget.

Vidare vill jag understryka vad jag tidigare har sagt om att schablonstraffet
enligt sakens natur tar sikte på normalfallet inom varje förseelsetyp.
Om ett konkret fall avviker härifrån — t. ex. att en hastighetsöverträdelse
är påfallande grov eller ett utrustningsfel på en bil visar hög -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

gradig brist på ansvar i fråga om egen och andras säkerhet i trafiken —
skall ordningsföreläggande inte användas utan saken gå till åklagares
prövning i vanlig ordning, så att straffet kan sättas i relation till förseelsens
svårhetsgrad i det särskilda fallet. Detsamma gäller naturligtvis om
ansvar för vårdslöshet i trafik kan komma i fråga. Detta är ett betydelsefullt
moment i det föreslagna systemet och det bör kraftigt understrykas
vid utbildningen och i andra sammanhang när det nya systemet förs ut
i praktiken.

Jag vill tillägga att sådana bedömningar som nyss har berörts redan nu
i realiteten verkställs av polismännen i viss utsträckning, nämligen när
de avgör hur omfattande rapport angående en trafikförseelse skall göras.
Betraktas förseelsen som jämförelsevis lindrig, brukar rapporterna oftast
göras helt summariska. Fylligare rapporter med detaljer, som kan ge åklagaren
ett egentligt underlag för en bedömning om vårdslöshet i trafik föreligger
eller om av annat skäl en särskilt sträng bestraffning är motiverad,
torde i regel upprättas endast när polismannen själv har funnit förseelsen
allvarlig.

Vad gäller frågan om fylleri skall kunna beivras genom ordningsföreläggande
anser jag det inte otänkbart att det organisatoriskt går att ordna
så, att man vid polisdistrikten snabbt kan få upplysning från centralt register
huruvida beträffande viss person föreligger sådant förhållande att
särskild åtalsprövning enligt 57 § nvkterhetsvårdslagen bör ske. Därmed
skulle det i och för sig bli möjligt att låta ordningsföreläggande komma till
användning beträffande fylleri i sådana fall där det har konstaterats att
sådan prövning inte kommer i fråga. Emellertid bör också beaktas att frågan
om samhällets åtgärder beträffande berusade personer som har omhändertagits
på allmän plats f. n. är under utredning. Frågan om möjligheten
för och behovet av att tillämpa ordningsföreläggande på fylleriförseelser
anser jag därför böra övervägas först i senare sammanhang.

Kommande erfarenheter kan göra det befogat att utsträcka det nya institutets
användning till åtskilliga andra typer av förseelser inom penningbotsområdet.
Närmare överväganden härom finns det dock inte anledning
att gå in på i nuvarande läge.

Parkeringsbotslagen

Som tidigare har redovisats handläggs vissa parkeringsförseelser med
tillämpning av lagen om parkeringsbot. En förutsättning för att detta förfarande
skall kunna användas är att överträdelsen inte är belagd med svårare
straff än böter omedelbart i penningar. För vissa parkeringsförseelser
stadgas emellertid dagsböter och följaktligen är parkeringsbotslagen inte
tillämplig i dessa fall.

Bestämmelser om parkering, stannande och uppställning av motorfor^

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1966

don finns i 49 § vägtrafikförordningen och i lokala trafikföreskrifter. Parkeringsbotslagen
kan tillämpas endast då bestämmelserna i 49 § 3 mom.
vägtrafikförordningen eller i lokala trafikföreskrifter har överträtts. Straffet
är nämligen i dessa fall böter omedelbart i penningar. Parkering på väg
får enligt stadgandet i 49 § 3 mom. inte ske, om parkering hindrar andra
fordon att fritt komma förbi, vid spårvägshållplats eller på utrymme, avsett
för trafik med spårvagn, vid busshållplats inom ett område av tio meter
på vardera sidan om hållplatsskylt, på tydligt markerad plats för droskstation
med annat fordon än sådant, för vilket stationen är avsedd, på bro
eller viadukt eller i vägport eller trafiktunnel eller framför ingång eller
infart till fastighet, om passage till eller från fastigheten därigenom obehörigen
hindras eller störs.

Systemet med parkeringsbot kan däremot inte användas, när någon har
brutit mot bestämmelserna i 49 § 2 mom. vägtrafikförordningen, eftersom
straffet i dessa fall är dagsböter. Stannande eller uppställning på väg får
enligt detta stadgande i princip inte ske på motorväg utom på parkeringsplats
och ej heller i skarp kurva eller nära sådan eller på backkrön eller
i närheten därav eller på annan plats, där sikten är skymd, vid vägkorsning
inom ett avstånd av tio meter från korsande körbanas närmaste ytterkant,
framför vägmärke, så att detta skyms, på tydligt markerat övergångsställe
för gående eller inom ett område av tio meter före övergångsstället
eller inom särskild filmarkering eller så nära sådan, att inkörning i rätt fil
därigenom försvåras. Även en förseelse mot bestämmelsen i 49 § 4 mom.
vägtrafikförordningen om bl. a. skyldighet att vidta sådana åtgärder, att
fordonet hindras att komma i gång av sig självt, bestraffas med dagsböter,
varför parkeringsbot inte heller här kan användas. Vidare kan framhållas
att 42 § 4 mom. vägtrafikförordningen innehåller en bestämmelse om bl. a.
uppställning av fordon inom visst avstånd från järnvägskorsning.

Parkeringsförseelser, som omfattas av parkeringsbotslagen, antecknas
inte i körkortsregistret. Däremot sker enligt 80 § 2 mom. vägtrafikkungörelsen
den 7 december 1951 (nr 743, 80 § 2 mom. ändrad senast 1964: 734)
anteckning i detta register om övriga parkeringsförseelser.

Kommittén

Kommittén uttalar att erfarenheterna av det genom lagen om parkeringsbot
införda förfarandet har varit goda och att såväl polisens som åklagarnas
arbete med parkeringsärenden har underlättats väsentligt. Kommittén
anser att det inte föreligger någon anledning att överväga ändringar i handläggningen
enligt parkeringsbotslagen. Däremot tar kommittén upp frågan
om förfarandet bör tillämpas vid flera förseelser än som nu faller under
lagen. Förutsättningarna för att tillämpa lagen i större delar av landet än
f. n. behandlas också i betänkandet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1966

Kommittén framhåller att redan i samband med att parkeringsbotslagen
genomfördes önskemål framfördes om en mera vidsträckt tillämpning av
lagen. I den promemoria, som låg till grund för lagstiftningen, föreslogs att
lagen skulle tillämpas vid överträdelse av lokal trafikföreskrift vid parkering
eller annan uppställning av motorfordon, dock ej moped. I remissyttrandena
över promemorian framfördes från flera håll tanken att förfarandet
inte borde begränsas att gälla endast förseelser mot lokala parkeringsföreskrifter
(prop. 1960: 175 s. 62 ff.). Enligt det av riksdagen antagna
förslaget till lag om parkeringsbot korn också förseelser mot 49 § 3 mom.
vägtrafikförordningen att omfattas av parkeringsbotslagen.

Kommittén redovisar en av parkeringskontoret i Stockholm upprättad
statistik angående parkeringsanmärkningarnas antal och fördelning för tiden
den 1/7—31/12 1961. Av denna framgår följande.

Kurva .................. 17

Backkrön ................ —

Skymd sikt .............. 1

Vägkorsning.............. 1 530

Framför vägmärke ........ 23

Övergångsställe............ 2111

Filmarkering.............. 535

Busshållplats.............. 140

Bro etc................. 386

Framför ingång............ 508

Hindrande parkering ...... 102

Stoppförbud..............

Avgiftsplikt .............. 9 650

P-förbud, ständigt ........ 7 809

P-förbud, vissa tider ...... 10 629

2-minutersregeln .......... 631

Markerad hållplats ........ 43

Tidsbegränsad parkering .... 1 953

24-timmarsregeln.......... 1515

Förbud mot nattparkering.. 8 826

Högeruppställning ........ 3 800

Annan förseelse .......... 1216

Summa

4217 (= 49 § 2 mom, vägtrafik förordningen) -

1 136

46 072

55 413, därav rapporterade av

polis .................. 10 141

trafikvakter ............ 45 272

3 988

Med åberopande av dessa uppgifter uttalar kommittén att redan denna
statistik visar att det skulle vara av väsentlig praktisk betydelse om även
förseelser mot 49 § 2 mom. vägtrafikförordningen omfattades av parkeringsbotslagen.
Främst är det överträdelser av förbudet att stanna eller
uppställa fordon vid vägkorsning, övergångsställe eller filmarkering, som
bär större frekvens.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

Enligt vad som har inhämtats under departementsbehandlingen förekom
under år 1965 i Stockholm 12 395 rapporterade parkeringsförseelser, som ej
omfattades av parkeringsbotslagen.

Kommittén framhåller att enligt dess förslag till nya straffskalor vid vissa
trafikförseelser dagsböter inte längre skall användas vid överträdelse av
bestämmelserna i 49 § 2 mom. vägtrafikförordningen. Något på straffskalorna
beroende hinder mot användning av parkeringsbot föreligger följaktligen
inte längre om detta förslag följs.

Det avgörande för frågan om en vidgning av parkeringsbotslagen måste
emellertid enligt kommittén vara om det föreligger någon väsentlig saklig
skillnad mellan de i 49 § 2 resp. 3 mom. vägtrafikförordningen angivna förseelserna
och om denna skillnad är tillräckligt stor för att motivera att endast
överträdelser av 3 mom. skall handläggas med tillämpning av parkeringsbotslagen.

Kommittén förklarar att den vid sina undersökningar inte har kunnat
finna att någon sådan mera betydande skillnad föreligger. Det kan visserligen
göras gällande att vissa av bestämmelserna i 49 § 2 mom. vägtrafikförordningen
— exempelvis förbudet att stanna eller uppställa fordonet i
skarp kurva (b), vid vägkorsning (c) eller vid övergångsställe (e) — är
betingade av ett mera uttalat trafiksäkerhetsintresse. Även parkeringsförbuden
i 49 § 3 mom. vägtrafikförordningen vid exempelvis spårvägshållplats
eller busshållplats torde emellertid enligt kommittén ha en stor betydelse
från trafiksäkerhetssynpunkt. I Stockholm medför en förseelse mot
49 § 2 mom. vägtrafikförordningen ett strafföreläggande på åtta dagsböter
å fem kronor, medan parkeringsboten för överträdelse av 49 § 3 mom. i
samma förordning är fastställd till 25 kronor. Denna föga betydande skillnad
i straffmätningen utgör ett starkt belägg för att svårhetsgraden av dessa
förseelser kan anses vara ungefär likartad.

Emellertid framhåller kommittén att ett förslag om att parkeringsbotslagen
skall kunna tillämpas vid överträdelse av bestämmelserna i 49 § 2
mom. vägtrafikförordningen även måste få till konsekvens att underrättelseplikten
till körkortsregistret om dessa förseelser enligt 80 § vägtrafikkungörelsen
bortfaller. Parkeringsbotslagen förutsätter att den som har begått
en förseelse, som handläggs med tillämpning av lagen, förblir anonym.
Anteckningen om dessa förseelser i körkortsregistret har emellertid enligt
kommittén en mycket liten betydelse för prövning av frågor om återkallelse
av körkort. Även i övrigt har dessa anteckningar ringa värde för bedömning
av vederbörandes lämplighet som körkortsinnehavare. Anteckningen
i körkortsregistret kan därför avvaras.

I detta sammanhang påpekar kommittén att det kanske kan göras gällande
att anonymiteten, när en parkeringsförseelse handläggs med tillämpning
av lagen om parkeringsbot, medför att antalet överträdelser skulle
stiga. Invändningen synes emellertid kommittén mindre hållbar. Det är

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

främst andra faktorer, som i dessa fall påverkar trafikanterna. Den redan
vunna erfarenheten av parkeringsbotslagen visar således inte, att lagen
i nämnvärd grad har medverkat till att antalet förseelser har stigit.

Kommittén erinrar om att den tidigare i betänkandet har framhållit att
en effektiv övervakning är det kanske främsta medlet för att uppnå god
efterlevnad av trafikföreskrifterna. En förenklad handläggning av överträdelser
av dessa föreskrifter är en av de vägar på vilka man kan gå fram för
att med tillgängliga personella resurser nå bästa möjliga resultat. En vidgning
av systemet med parkeringsbot kan medverka till att tillsynen av parkeringsföreskrifternas
efterlevnad blir bättre. Den omständigheten att förhållandevis
likartade förseelser skall handläggas på olika sätt, måste utgöra
en betydande olägenhet inte enbart från administrativ synpunkt, övervakning
av parkeringsföreskrifterna i storstäderna sker i stor utsträckning
genom särskilda trafikövervakare. Det måste då anses praktiskt att dessa
kan förelägga parkeringsbot för en så betydande grupp förseelser som här
är aktuell, dvs. överträdelser av bestämmelserna i 49 § 2 mom. vägtrafikförordningen.

Mot bakgrunden av nu redovisade överväganden föreslår kommittén att
även överträdelse av bestämmelserna i 49 § 2 mom. skall omfattas av parkeringsbotslagen.
Vissa av dessa förseelser — främst parkering i skarp
kurva och på backkrön m. m. (49 § 2 mom. första st. b) — kan dock enligt
kommittén vara mera svårbedömda. Den som utfärdar anmaning att betala
parkeringsbot har i dessa fall bl. a. att överväga om trafikovarsamhet
kan anses föreligga och följaktligen det förenklade förfarandet inte skall
användas. Om parkeringsbotslagen skall tillämpas på dessa överträdelser,
bör särskilda trafikövervakare inte anförtros att utfärda betalningsanmaning
i sådana fall.

Angående möjligheterna att även geografiskt sett vidga tillämpningen
av parkeringsbotslagen framhåller kommittén, att de goda erfarenheterna
av lagens användning gör det motiverat att inte längre förbehålla Kungl.
Maj :t beslutanderätten. En vidgning av lagens tillämpning till nya polisdistrikt
bör ske, när detta är lämpligt från arbetsekonomisk synpunkt. Den
centrala polisledningen och kanske främst rikspolischefen är väl skickad att
besluta i dessa frågor. Kommittén föreslår därför att Kungl. Maj :t skall äga
bemyndiga annat organ att förordna om lagens tillämpning inom visst polisdistrikt.
Kungl. Maj:t bör meddela rikspolischefen sådant bemyndigande.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag, att parkeringsbotslagen skall vidgas att omfatta fler
överträdelser än som nu faller under lagen har tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av flertalet remissinstanser. Bland dessa kan till en början
nämnas JK, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens trafiksäkerhetsråd,

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

länsstyrelserna i Östergötlands, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens
län, svenska ledamöterna av Nordisk vägtrafikkommitté, polisberedningen,
Föreningen Sveriges landsfiskaler, Svenska polisförbundet och NTF.

I en del av de tillstyrkande yttrandena har närmare diskuterats om vidgningen
bör vara så långtgående att, som kommittén har föreslagit, alla förseelser
enligt 49 § 2 mom. vägtrafikförordningen skall omfattas av parkeringsbotslagen.
Åtskilliga i princip tillstyrkande remissorgan — bl. a. de
nyss namngivna — har därvid uttryckt uppfattningen att någon eller några
av de i 49 § 2 mom. upptagna förseelserna bör undantas från beivrande i
parkeringsbotslagens ordning. Detta har framför allt gällt förseelser mot
49 § 2 mom. första st. b) (parkering i skarp kurva och på backkrön m. m.)
och i nästan lika stor utsträckning punkt a) i samma moment (förseelser
mot förbudet att stanna på motorväg). I viss mån har också avstyrkts att
förseelser mot punkt d) i samma föreskrift (förbudet att stanna framtör
vägmärke så att detta skyms) beivras enligt parkeringsbotslagen.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser att de förbudsbestämmelser, som
finns i 49 § 2 mom. c)—f) är av sådant slag, att de knappast motiverar en
behandling, som skiljer dem från de parkeringsförseelser som nu omfattas
av parkeringsbotslagen. Statens trafiksäkerhetsråd ger uttryck för en likartad
uppfattning.

Bland de remissinstanser, som helt synes acceptera kommitténs tanke att
samtliga förseelser enligt 49 § 2 mom. skulle kunna beivras enligt lagen
om parkeringsbot, kan nämnas Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och
Blekinge, flertalet länsstyrelser, stats polisintendenten, utredningen rörande
specialstraffrätten, Föreningarna Sveriges stadsdomare och Sveriges stadsfiskaler,
KAK, Motormännens riksförbund, Svenska försäkringsbolags riksförbund,
Sveriges advokatsamfund, Sveriges juristförbund och Trafikförsäkringsf
öreningen.

Ett par remissinstanser, hovrätten över Skåne och Blekinge samt rådhusrätten
i Malmö, förordar att parkeringsbot — utöver vad kommittén har
föreslagit — skall användas vid de i 49 § 4 mom. vägtrafikförordningen
omnämnda förseelserna. Hovrätten anser dessutom att utvidgningen bör
omfatta även förseelser mot 42 § 4 mom. vägtrafikförordningen.

Den av kommittén föreslagna vidgningen av parkeringsbotssystemet till
att omfatta ytterligare förseelser har avstyrkts av RÅ, Svea hovrätt,
hovrätterna för Nedre och för Övre Norrland, länsstyrelserna i Stockholms,
Gotlands, Hallands och Göteborgs och Bohus län, domstolskommittén, Föreningen
Sveriges häradshövdingar, MHF samt landsfogden i Norrbottens
län.

Vidare har hovrätten för Västra Sverige, länsstyrelsen i Gävleborgs län,
Föreningen Sveriges landsfogdar samt landsfogdarna i Örebro och Västmanlands
län uttalat tveksamhet beträffande kommitténs förslag i
denna del.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

Bland de avstyrkande remissinstansernas uttalande kan nämnas följande.
Hovrätten för Nedre Norrland framhåller att kommitténs bedömning
av de skilda parkeringsförseelsernas svårhetsgrad påtagligt skiljer sig
från vad som vid lagens tillkomst uttalades av utredningsmannen (prop.
1960:175 s. 42). Denne ansåg nämligen att systemet med parkeringsbot
inte borde tillämpas i fråga om någon av bestämmelserna i 49 §. Att förselser
mot 3 mom. fördes in under lagens tillämpningsområde har såvitt
kan bedömas visserligen inte medfört några olägenheter. Hovrätten säger
sig likväl inte kunna dela kommitténs uppfattning i denna del. I vart fall
i fråga om 2 mom. punkterna a) och b) — parkering på motorväg, i skarp
siktskymd kurva, på backkrön eller annan plats med skymd sikt — är omständigheterna
ofta sådana att förfarandet kan innebära synnerlig fara för
omfattande olyckor. Enligt hovrättens mening är det angeläget att behålla
en sträng syn på denna art av förseelser för att kunna påverka trafikanterna
till nödvändig vaksamhet. Med hänsyn till de synnerligen skiftande förhållanden
som avses med bestämmelserna bör åklagarprövning förekomma
i samtliga fall. Vad beträffar 2 mom. punkterna c)—f) möter inte samma
betänkligheter. Dessa förseelser torde ytterligt sällan kunna medföra allvarliga
konsekvenser. Hovrätten vill dock i första hand förorda att ingen
vidgning av lagens tillämpningsområde sker. Likartade synpunkter anläggs
av bl. a. RÅ, Svea hovrätt och länsstyrelsen i Hallands län.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anser att i allt fall de flesta av de
förbud, som stadgas i 49 § 2 mom. vägtrafikförordningen, är betingade av
uttalade trafiksäkerhetsintressen och inte är jämförbara med de fall som
f. n. avses med parkeringsbotslagen. Visserligen kan enligt föreningen vissa
av de förbud, som omnämns i 49 § 2 mom., sägas vara närbesläktade
med förbuden i 3 mom. Detta gäller särskilt uppställning av fordon för
nära vägkorsning eller inom eller nära filmarkering, i allt fall såvitt gäller
platser, där höga hastigheter inte brukar förekomma. Om någon ändring
skall göras, synes den enligt föreningen böra ske på det sättet, att vissa
förbud flyttas från 2 mom. till 3 mom.

Ett flertal remissorgan uppehåller sig vid frågan om betydelsen av att
en parkeringsförseelse antecknas i körkorts regist re t. KAK understryker
den preventiva effekt som ligger i vetskapen om att en förseelse
blir registrerad men förklarar sig dock kunna gå med på att en registrering,
när det gäller parkeringsförseelserna, kan ha ringa värde för bedömning
av vederbörandes lämplighet som körkortsinnehavare. Vidare anser länsstyrelsen
i Västmanlands län att bortfallet av anteckning i körkortsregistret
rörande parkeringsförseelser torde sakna betydelse för körkortsmyndigheten.
På svårare parkeringsförseelser kan med fördel 2 §'' trafikbrottslagen
tillämpas och vid en sådan förseelse skall anteckning ske i körkortsregistret.
Likartade synpunkter anläggs av poliskammaren i Västerås.

Några remissorgan uttalar emellertid betänkligheter mot en begränsning

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

av registreringen av parkeringsförseelser. Länsstyrelsen i Östergötlands
län förklarar sålunda, att den visserligen i huvudsak kan ansluta sig till
kommitténs åsikt att den nuvarande anteckningen i körkortsregistret har
mycket liten betydelse för prövning av frågan om återkallelse av körkort.
I vissa fall — l. ex. parkering i skarp kurva och på backkrön — synes emellertid
vårdslös uppställning vara av så allvarlig beskaffenhet från trafiksäkerhetssynpunkt,
att den kan ha betydelse för bedömning av vederbörandes
lämplighet som förare av motorfordon. Beträffande dessa förseelser
bör därför enligt länsstyrelsen underrättelseplikten till körkortsregistret
kvarstå. Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, alt
en parkeringsförseelse ibland kan vara av den art, att körkortsinnehavaren
genom förseelsen får anses ha ådagalagt att han inte är lämplig som motorfordonsförare.
Vidare uttalar MHF, att förseelser som t. ex. stannande i
skarp kurva, på backkrön, på eller omedelbart före övergångsställe, på
motorväg o. s. v. är alltför allvarliga för att få begås anonymt och få upprepas
utan annan påföljd än en utgift, som i varje fall för den välsituerade
är mycket ringa.

Frågan om polismännens kompetens och i vissa fall även
trafikövervakarnas berörs i några yttranden. RÅ anser det vanskligt att till
polisman överlåta avgörandet om i det särskilda fallet trafikovarsamhet
skall anses föreligga. Likartade synpunkter anför bl. a. polisberedningen,
Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges landsfogdar
och Föreningen Sveriges landsfiskaler. Poliskammarcn i Gävle anser däremot
att polismannen inte bör frånkännas den kunnighet och det omdöme
som krävs för att avgöra de aktuella fallen.

JK hävdar att parkeringsbotslagen inte bör vidgas så, att tillämpningen
inte längre kan anförtros särskilda trafikövervakare. Med den begränsade
utbildning, som trafikövervakarna har, bör det inte komma i fråga att anförtro
dem handläggningen av mera svårbedömda fall. Detta gäller särskilt
när ansvar för trafikovarsamhet kan inträda. Dit torde enligt JK kunna
räknas förseelser enligt 49 § 2 mom. b). Även statens trafiksäkerhetsråd
framhåller, att om — trots att rådet har avstyrkt kommittéförslaget i denna
del — parkeringsbot skall användas vid förseelser mot 49 § 2 mom.
a) och b), uttrycklig föreskrift bör meddelas om att trafikövervakare
inte skall äga utfärda anmaning att betala parkeringsbot för dess förseelser.
Vidare instämmer bl. a. överståthållarämbetet och Föreningen Sveriges
polismästare i kommitténs uttalande att särskilda trafikövervakare
inte bör anförtros att utfärda anmaning beträffande i allt fall förseelser
som avses i 49 § 2 mom. b).

Kommitténs förslag, att Kungl. Maj :t skall kunna meddela bemyndigande
för rikspolischefen att besluta i vilka polisdistrikt parkeringsbotslagen
skall tillämpas har i regel inte mött någon erinran. Läns -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1906

styrelsen i Skaraborgs län anser dock att detta bemyndigande bör ges rikspolisstyrelsen.
Statsåklagaren i Göteborg föreslår däremot att beslutanderätten
bör delegeras till RÅ. RA, som i denna del har biträtt kommitténs
förslag, erinrar om att Kungl. Maj :t alltid har inhämtat yttrande från RÅ
när fråga hittills uppkommit om vidgad tillämpning av lagen. Med hänsyn
till RÅ:s befattning i övrigt med parkeringsboten kan det därför synas lämpligt
att föreskriva att rikspolischefen i dessa frågor skall samråda med RÅ.

I några yttranden, bl. a. av statspolisintendentcn, polisberedningen och
Föreningen Sveriges häradshövdingar, förordas att parkeringsbotslagen utan
särskilt förordnande görs tillämplig i hela landet. Statspolisintendenten uttalar
sålunda, att han inte kan finna något skäl att förbehålla utfärdande av
parkeringsbot till vissa områden inom landet. Detta synes även oegentligl
med hänsyn till att ordningsföreläggande enligt kommittéförslaget skall
kunna åläggas utan inskränkning till plats för förseelsen.

Departementschefen

Parkeringsbotslagen har nu tillämpats i över fem år. Erfarenheterna av
systemet har i huvudsak varit goda. Förfarandet har varje år vidgats till att
avse nya polisdistrikt. Särskilt polisen och åklagarna har genom denna
handläggningsform fått en värdefull arbetslättnad. Det bör emellertid nämnas
att det fortfarande i vissa fall när parkeringsboten ej har blivit betald
efter anmaning krävs ett betydande utredningsarbete för att fastställa vem
som har gjort sig skyldig till den aktuella parkeringsförseelsen.

Parkeringsbotslagen är konstruerad så, att lagen genom förordnande av
Kungl. Maj :t kan göras tillämplig beträffande sådan överträdelse av föreskrift
rörande parkering eller annan uppställning eller stannande av fordon
som inte är belagd med svårare straff än böter omedelbart i penningar. I det
föregående har föreslagits att vissa parkeringsförseelser, som nu är belagda
med dagsböter och av den anledningen f. n. faller utanför parkeringsbotslagens
tillämpningsområde, skall straffas med penningböter. Denna ändring
i straffskalan bör emellertid inte utan vidare föranleda att alla de berörda
parkeringsförseelserna skall kunna beivras enligt parkeringsbotslagen. Detta
är en fråga som bör särskilt övervägas under beaktande av parkeringsbotsförfarandets
natur.

Kommitténs förslag innebär att parkeringsbotslagens tillämpningsområde
skall vidgas att avse också sådana förseelser, som anges i 49 § 2 mom. första
stycket vägtrafikförordningen. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan
erinran i det övervägande antalet yttranden. Åtskilliga remissinstanser har
emellertid avstyrkt förslaget. Vidare har vissa remissorgan förordat en
mindre omfattande vidgning av institutet än vad kommittén har föreslagit.
1 ett par remissyttranden hävdas däremot en motsatt uppfattning, dvs. att

9G Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

parkeringsbotslagen bör erhålla en mera vidsträckt tillämpning än kommittén
har förordat.

De erinringar, som har framförts mot kommitténs förslag, har genomgående
grundats på den uppfattningen att parkeringsbotslagen genom en
vidgad tillämpning skulle komma att omfatta förseelser av sådan svårhetsgrad
att de inte lämpar sig för handläggning genom det förenklade förfarandet.
I detta sammanhang har flera remissorgan särskilt framhållit att parkeringsbot
medför anonymitet. En följd av detta är bl. a. att en parkeringsförseelse
som har beivrats med tillämpning av systemet inte kan antecknas
i körkortsregistret. Detta försvagar enligt dessa remissorgan den preventiva
betydelsen av ingripandet.

Jag kan för egen del i viss mån ansluta mig till den kritik som har framförts
mot kommittéförslaget. I likhet med ett stort antal remissinstanser
anser jag således att förseelser mot 49 § 2 mom. första stycket b), dvs. parkering
i skarp kurva och på backkrön, inte sällan utgör en sådan fara för
trafiksäkerheten och är av så kvalificerad natur att parkeringsbot inte bör
användas. Även beträffande stannande eller uppställning på motorväg —
49 § 2 mom. första stycket a) — anser jag att man kan hysa berättigad tvekan
om förseelserna är lämpade att beivras genom parkeringsbotsförfarandet.

I detta sammanhang vill jag också instämma i ett uttalande av JK om att
parkeringsbot inte bör användas i sådana fall då avgörandet inte kan anförtros
särskilda trafikövervakare. Institutet bör följaktligen med hänsyn till
att dessa övervakare får begränsad utbildning omfatta endast förseelser som
är lätta att bedöma. Detta förhållande utgör ett ytterligare skäl till försiktighet,
när det gäller att vidga parkeringsbotssystemet.

Av redovisad statistik får anses framgå att det framför allt är övriga förseelser
i 49 § 2 mom. första stycket vägtrafikförordningen, dvs. parkering
vid vägkorsning, vägmärke, övergångsställe och filmarkering som förekommer
i något större antal. Det är således huvudsakligen beträffande dessa
förseelser som praktiska fördelar står att vinna genom ett förenklat förfarande
enligt parkeringsbotslagen.

De sistnämnda förseelserna kan möjligen anses vara något allvarligare
till sin typ än de parkeringsförseelser som redan nu omfattas av parkeringsbotslagen.
Skillnaden är emellertid inte större än att den på ett tillfredsställande
sätt kan beaktas inom ramen för institutet parkeringsbot.
*Ja§ syftar här främst till möjligheten att differentiera parkeringsbotens
storlek. Vidare vill jag framhålla att en smidigare handläggningsform samtidigt
skapar utrymme för effektivare övervakning. Det torde vara självklart
att denna bör inriktas på de från trafiksäkerhetssynpunkt farligaste
parkeringsförseelserna.

Under hänvisning till det anförda förordar jag att lagen om parkeringsbot
ändras på sådant sätt att det blir möjligt att använda parkeringsbot även

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

i vissa fall då förfarandet f. n. inte är tillämpligt. Ändringen torde lämpligen
böra göras på det sättet att Kungl. Maj :t bemyndigas att — liksom nu gäller
beträffande lagens tillämpningsområde i geografiskt hänseende — meddela
förordnande vilka parkeringsförseelser som får beivras med stöd av lagen.
Som framgår av det förut anförda är det min uppfattning att en vidgad tillämpning
av lagen bör genomföras så att förseelser enligt 49 § 2 mom. första
stycket c)—f) hänförs till parkeringsbotsområdet.

Slutligen har kommittén uttalat, att lagens tillämpning bör vidgas till
nya polisdistrikt, när detta är lämpligt från arbetsekonomisk synpunkt. I
samband härmed har kommittén förordat, att Kungl. Maj :t får möjlighet
att delegera rätten att besluta om lagens tillämplighet i geografiskt avseende.
Kommittén tänker sig att rikspolischefen skall besluta i dessa frågor.
Detta förslag har praktiskt taget genomgående lämnats utan erinran under
remissbehandlingen. Några remissorgan har t. o. m. ansett, att lagen utan
särskilt förordnande bör vara tillämplig i hela landet.

För egen del ansluter jag mig till kommitténs uppfattning att så goda erfarenheter
nu har vunnits av systemet med parkeringsbot, att det är motiverat
att sprida systemet till alla orter där man kan vinna praktiska fördelar
av det. Det synes mig lämpligt att prövningen i detta avseende skall kunna
överlämnas till rikspolisstyrelsen, som har goda möjligheter att bedöma när
praktiska förutsättningar föreligger för systemets införande i ytterligare
polisdistrikt. Att generellt delegera denna prövning till rikspolisstyrelsen torde
dock böra komma i fråga först så småningom. Jag erinrar om att jag i
det föregående har föreslagit att det skall ankomma på Kungl. Maj :t att
under ett övergångsskede bestämma i vilka polisdistrikt ordningsbotssystemet
skall tillämpas. Det är under detta övergångsskede önskvärt med en
viss samordning mellan de båda instituten. I regel torde nämligen organisatoriska
fördelar uppnås, om parkeringsbotslagen är tillämplig i de distrikt
där ordningsbotssystemet prövas.

Vad jag nu har föreslagit föranleder ändring i 1 § lagen om parkeringsbot.
Beträffande övriga ändringar i denna lag får jag hänvisa till specialmotiveringen.

Strafföreläggande

Tillämpningsområdet

I detta avsnitt behandlas kommitténs förslag att tillämpningsområdet
för strafföreläggandeinstitutet skall vidgas så, att strafföreläggande kan
användas även i vissa fall när målsägande finns. Kommittén har också behandlat
frågan om institutet bör utvidgas till att avse också fall då fängelse
ingår i straffskalan för brottet men anledning inte förekommer att an4
Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 100

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

vända annat straff än böter. Vad som har anförts i den frågan har samband
med kommitténs förslag om stämningsföreläggande. Jag återkommer
därför senare till denna fråga.

Kommittén

En vidgad användning av strafföreläggande till att avse även fall då
målsägande finns har tidigare inte ansetts vara av större praktisk betydelse,
eftersom det sällan finns någon målsägande vid brott, för vilket endast
böter har upptagits i straffskalan. Förslag om att ta bort ifrågavarande
hinder för strafföreläggande har avvisats med hänvisning till detta förhållande.
Läget är emellertid nu ett annat. Brottsbalken innehåller nämligen
bestämmelser om ett flertal brott med enbart böter i straffskalan
och dessa brott är till sin natur sådana att målsägande alltid eller vanligen
förekommer. Även kommitténs förslag att fängelse skall utgå ur straffskalan
för sådan vårdslöshet i trafik som inte är grov måste här beaktas.

Kommittén har beträffande brott, som är sådana att endast böter ingår
i straffskalan men där målsägande ändå kan finnas, uttalat att det inte
är brottens art utan hänsynen till målsäganden som har varit det avgörande
skälet för utformningen av gällande handläggningsbestämmelser.
Kommittén har mot denna bakgrund närmare övervägt vilka särskilda
hänsyn som bör tas till målsäganden.

Beträffande målsägandens befogenheter i ansvarsdelen av brottmål
uttalar kommittén till en början, att målsägandens åtalsrätt numera
väsentligen framstår som en kontroll av att åklagarna -— kanske framför
allt i politiskt mera oroliga tider — med oväld utövar sin rätt och plikt att
åtala. Det är enligt kommittén ytterst sällan som målsägande väcker enskilt
åtal vid åklagar- och angivelsebrott. Målsägandens rätt att biträda
åtalet och fullfölja talan till högre rätt är även ett uttryck för tanken att
målsäganden har förutsatts ha ett intresse att bevaka i ansvarsfrågan. Det
är emellertid vid mycket få tillfällen som målsäganden anser sig böra utnyttja
dessa befogenheter. Detta torde visa, att målsägandena nästan undantagslöst
anser att åklagaren ensam kan bevaka även målsägandeintresset
i ansvarsfrågan.

Kommittén påpekar att det enligt gällande rätt inte finns någon skyldighet
för rätten eller åklagaren att genom särskild underrättelse till målsäganden
bereda denne tillfälle att biträda åtal eller fullfölja talan i ansvarsfrågan.
Föreskriften i 22 kap. 2 § rättegångsbalken att målsägande,
om det kan ske, skall underrättas i god tid före åtalet, har nämligen främst
till syfte att underlätta för målsäganden att framställa enskilt anspråk på
grund av brottet. Målsägandens ev. intressen i ansvarsdelen har följaktligen
inte tillmätts självständig betydelse. Det skall under förundersökningen alltid
antecknas om målsägande ämnar föra ersättningstalan i anledning av

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966 99

brottet (20 § förundersökningskungörelsen) men det finns inte någon motsvarande
skyldighet att utreda om målsägande önskar biträda åtalet.

Det möter enligt kommitténs uppfattning inte några betänkligheter om
man uppställer krav på att målsäganden på ett relativt tidigt stadium av
sakens handläggning genom aktivt handlande visar att han vill utnyttja
sina processuella möjligheter i ansvarsdelen. Den målsägande som verkligen
anser, att han har ett intresse att bevaka i ansvarsdelen och ger detta
till känna, bör inte betagas sina nuvarande rättigheter. Men om målsäganden
är passiv och därför får antas vara ointresserad av ansvarsfrågan, bör
det vara möjligt att tillämpa förenklade handläggningsregler.

Vill målsäganden bevaka sin rätt att biträda åtal, bör det därför enligt
kommitténs mening åligga honom att självmant begära hos åklagaren att
åtal skall väckas vid rätten. Sker inte detta, bör exempelvis hinder inte
möta att utfärda strafföreläggande om förutsättningar i övrigt föreligger
för sådan handläggningsform.

Vad beträffar målsägandens möjligheter att framställa enskilt anspråk
i brottmål framhåller kommittén att denna förmån används i förhållandevis
stor utsträckning. Statistiska uppgifter, som redovisas i betänkandet,
tyder på att sådana anspråk framställs i cirka 10 % av samtliga
trafikmål vid underrätterna. Den omständigheten att en brottslig handling
kan medföra såväl straff som skadeståndsskyldighet utgör ett starkt
skäl för att dessa frågor handläggs i en och samma rättegång. Processekonomiska
fördelar erhålls så gott som alltid, när frågorna handläggs gemensamt.
Även om tvist föreligger angående storleken av det skadestånd
som bör utgå, är denna fråga vanligen av förhållandevis enkel beskaffenhet,
och domstolen kan då utan större olägenhet pröva även skadeståndsfrågan
vid handläggningen av brottmålet. Ett annat starkt skäl för gemensam
handläggning är att man härigenom undviker risken att mot varandra
stridande domar meddelas i ansvars- och i skadeståndsdelen.

Det är enligt kommittén en betydelsefull förmån att målsäganden nu
har möjlighet att, ofta genom åklagaren, föra skadeståndstalan i brottmålet.
Om en sådan ordning inte gällde, torde man få räkna med att målsäganden
inte sällan skulle avstå från att föra skadeståndstalan eller också
skulle föra sådan talan genom ombud med därav följande kostnader.

Under hänvisning till dessa och andra förhållanden framhåller kommittén,
att det finns mycket som talar för att målsäganden även i fortsättningen
bör kunna på ett enkelt sätt framställa sina skadeståndsanspråk
i brottmålsprocessen. Denna förmån bör därför i princip inte rubbas. Kommittén
åberopar emellertid också alt det är mycket vanligt att målsäganden
av en eller annan anledning inte framställer skadeståndsyrkande i
brottmålet. Kommitténs överväganden leder till förslaget att det bör åläggas
undersökningsledare eller åklagare att om möjligt tillfråga målsäganden
om lian ämnar föra skadeståndstalan, önskar målsäganden inte föra så -

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

dan talan, bör hinder för förenklad handläggningsform inte föreligga. Det
anses lämpligt att den som håller förhör med målsäganden inhämtar uppgifter
i detta avseende. Målsägandens inställning skall då antecknas i förundersökningsprotokollet.
Kommittén anser det inte behövligt att målsäganden
avger sin förklaring i någon särskild form. Möjligheten att det
någon gång kan uppkomma tvist om anteckningen i förundersökningsprotokollet
är riktig, bör inte få komplicera förfarandet i normalfallet. Skulle
det inträffa att ett strafföreläggande utfärdas mot en målsägandes önskan,
får detta endast processuell betydelse. Målsäganden har ju kvar sina rättigheter
att själv väcka talan i civilprocess och i den ordningen kräva ut
sitt skadestånd. Den möjlighet som målsäganden har fått att framställa
sina enskilda anspråk i brottmålsprocessen, får inte betraktas som en förmån
som under alla förhållanden skall behållas.

Vidare erinrar kommittén om att även annan än målsägande i brottmålet
kan fora talan om enskilt anspråk i anledning av brottet och att
talan kan föras även mot annan än den misstänkte. I dessa fall krävs vanligen
att det enskilda anspråket anhängiggörs genom stämning. Som exempel
på sådan talan nämnes försäkringsbolags regressanspråk enligt 25 §
lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal. Det är emellertid här
än mera uppenbart att sådan möjlighet att föra skadeståndstalan i samband
med brottmålsrättegång är en processuell förmån av sådan art att
den inte bör få hindra att handläggningen av ansvarsfrågan förenklas.
Möjligheten att få sådana anspråk prövade i en ordinär brottmålsprocess
bör därför vara begränsad till de fall då sådan handläggning tillgrips av
straffprocessuella skäl.

Kommittén förordar vidare vissa tillägg i förundersökningskungörelsen.
Dessa syftar till att lösa de svårigheter som kan uppstå, om målsäganden
på fråga förklarar, att han inte kan ta ställning till om han skall föra talan
om enskilt anspråk i brottmålet. Förundersökningsledare, åklagare eller
polisman kan då muntligen eller skriftligen anmana målsäganden att inom
viss tid ange om han ämnar föra talan om enskilt anspråk eller inte.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag att i princip vidga tillämpningsområdet för straffföreläggande
även till brott där målsägande finns men denne ej vill föra
talan har vunnit allmän anslutning under remissbehandlingen.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser att förslaget utgör en sedan flera
år efterlängtad förbättring. Åklagarmyndigheten i Uppsala framhåller att
domstolarna genom förslaget säkerligen kan vinna en avsevärd avlastning,
eftersom många erkända mål f. n. av formella skäl måste stämmas. Liknande
uttalande gör bl. a. länsstyrelserna i Malmöhus och Västernorrlands
län samt Föreningen Sveriges landsfiskaler.

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

Kommitténs förslag i fråga om målsägandens ställning och
om målsägandens möjligheter att motsätta sig att strafföreläggande används
har i stort sett lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Sveriges
advokatsamfund anser, att målsägandens rätt har tillgodosetts på ett
tillfredsställande sätt. Gällande bestämmelser har enligt rådhusrätten i
Malmö komplicerat handläggningen utan några däremot svarande vinster
i rättssäkerhetshänseende eller andra avseenden. Liknande synpunkter anläggs
av ett flertal remissorgan.

I några yttranden hävdas t. o. m. att målsägandens rätt bör inskränkas
ytterligare. Åklagarmyndigheten i Uppsala anser sålunda att man helt bör
avskilja målsäganden från rätten att få sin talan prövad i ett trafikmål.
Erfarenheten visar enligt åklagarmyndigheten att parterna i dessa mål under
förundersökningen nästan hundraprocentigt förklarar sig ämna föra
skadeståndstalan. Vidare anser poliskamrarna i Halmstad och Hälsingborg,
att målsäganden inte bör ha rätt att påverka handläggningsformen, när han
inte för talan. Föreningen Sveriges polismästare och länsstyrelsen i Stockholms
län ger uttryck för liknande tankar.

Kommitténs förslag, att målsäganden för att bevaka sin rätt i ansvarsdelen
självmant skall vara aktiv genom att framställa erinringar mot att
strafföreläggande används, har praktiskt taget vunnit allmän anslutning.
Hovrätten för övre Norrland ifrågasätter dock om inte målsäganden bör
tillfrågas särskilt, huruvida han påfordrar att åtal skall väckas vid domstol.

Några remissinstanser uppehåller sig vid frågan om formen för den förklaring,
som målsäganden enligt kommittéförslaget skall avge angående
eventuell skadeståndstalan. Hovrätten för Övre Norrland anser, att det skulle
kunna hävdas, att denna förklaring borde avges i viss form, t. ex. skriftligen.
Det skulle härigenom kunna undvikas att tvist kom upp om riktigheten
av en anteckning i förundersökningsprotokollet. Hovrätten delar emellertid
kommitténs uppfattning att sådan föreskrift inte behövs., Hovrätten
för Västra Sverige framhåller, att målsäganden måste få klart för sig innebörden
av en förklaring att han inte ämnar fora skadestandstalan i brottmålet
och att han inte får bibringas uppfattningen att enbart ett löfte från
skadevållaren om betalning tillgodoser hans rätt. Målsäganden bör även
upplysas om de kostnader som kan uppkomma i tvistemål om skadeståndet.
Likartade synpunkter anläggs av länsstyrelsen i Malmöhus län. KAK och
MHF erinrar att det vid trafikbrott ofta förekommer att målsäganden på
grund av sina skador inte har möjlighet att snabbt ta ställning till om han
skall påfordra att åtal skall ske i vanlig ordning eller inte.

Några remissorgan diskuterar förslaget med hänvisning till vissa särskilda
brott. Hovrätten för Västra Sverige är således tveksam om sådana
brott som ringa misshandel och egenmäktigt förfarande regelmässigt bör
avgöras genom strafföreläggande. Hovrätten förutsätter emellertid alt åkla -

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

garna i allmänhet kommer att väcka åtal för dessa brott. Liknande synpunkter
framför rådhusrätten i Göteborg (minoriteten).

Handläggning genom strafföreläggande av mål om ansvar för vårdslöshet
i trafik behandlas särskilt i en del remissyttranden. Hovrätten för Västra
Sverige förklarar, att den, inte har någon erinran mot att dessa mål avgörs
genom strafföreläggande. Länsstgretsen i Västmanlands län anser att
kommittén genom sina förslag i denna del på ett förtjänstfullt sätt löst problemet
om hur man skall komma till rätta med dessa ofta tids- och arbetskrävande
mål. Även Svea hovrätt gör uttalande av i huvudsak likartad innebörd.

En motsatt uppfattning uttalas av Göta hovrätt, som ifrågasätter om
strafföreläggande bör användas i dessa fall. Till stöd för denna uppfattning
åberopas dock främst kommitténs nu ej prövade förslag om begränsning
av det straffbara området enligt 1 § trafikbrottslagen. Om detta förslag
skulle genomföras menar hovrätten att utrymmet för strafföreläggande
för trafikovarsamhet inte skulle bli så stort. Liknande synpunkter anför
statens trafiksäkerhetsråd. Enligt trafiksäkerhetsrådet bör sådana mål
om ansvar för vårdslöshet i trafik, som ej utan vidare kan bedömas som
mindre allvarliga, bli föremål för muntlig handläggning inför domare med
särskilda kunskaper om trafiken. När det gäller sådana mål uttrycker även
Föreningen Sveriges häradshövdingar tveksamhet om lämpligheten av att
använda strafföreläggande.

Departementschefen

Som förut har nämnts får strafföreläggande användas vid brott för vilka
stadgas endast bötesstraff. Emellertid gäller den begränsningen att straffföreläggande
inte får användas, om anledning förekommer att målsägande
finns. Kommittén föreslår att den omständigheten att målsägande finns i
målet inte skall utgöra hinder mot strafföreläggande, om målsäganden har
förklarat att han inte ämnar föra talan om enskilt anspråk och han inte
heller av annan orsak fordrat att målet handläggs vid domstol.

Kommittéförslaget utgår från att målsäganden även i fortsättningen skall
ha samma befogenheter som f. n. i ansvarsdelen av ett brottmål och också
ha samma rätt att föra talan om enskilt anspråk i sådant mål. Den förändring
som åsyftas med förslaget gäller bara att om en målsägande inte vill
agera i någotdera av dessa avseenden, hinder inte skall föreligga att handlägga
målet i förenklad ordning genom strafföreläggande.

Principerna i förslaget bär inte mött någon invändning under remissbehandlingen.
För egen del kan jag instämma i kommitténs uppfattning att
det förhållandet att målsägande finns inte bör påverka handläggningsformen
i ett brottmål, om målsäganden inte vill ta del i rättegången. Frågan är då
vilket underlag man skall ha för att få utgå från att målsäganden har den -

103

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

na inställning i målet. Kommittén har i det avseendet förordat olika lösningar
för ansvarsdelen av ett mål och för skadeståndsfrågan.

Enligt kommitténs mening bör målsäganden självmant ge till känna, om
han vill biträda åtalet eller på annat sätt påverka ansvarsfrågans behandling.
Om han inte visar sådan aktivitet, skall det alltså enligt förslaget få
förutsättas att han är ointresserad av i vilken handläggningsform ansvarsfrågan
blir behandlad. Denna lösning har så gott som genomgående godtagits
under remissbehandlingen. För egen del anser jag att det inte kan
antas annat än det måste vara i rena undantagsfall som målsäganden —
när han inte har ersättningsanspråk — har ett verkligt intresse i frågan
vilken handläggningsform som kommer till användning för brottets beivrande.
Möjligheten av sådana undantagsfall kan inte motivera att de rättsvårdande
myndigheterna skall behöva efterforska, vilken inställning varje
målsägande har beträffande handläggningsformen. Jag vill tillägga, att det
är en helt annan sak att målsäganden kan ha ett berättigat intresse av att
få reda på om ett anmält brott inte föranleder beivran. Detta intresse får
dock anses tillfredsställande tillgodosett genom redan gällande bestämmelser
i 14 § förundersökningskungörelsen och 20 kap. 9 § andra stycket rättegångsbalken.

Vad angår målsägandens inställning i fråga om enskilt anspråk har
kommittén föreslagit, att undersökningsledare eller åklagare skall tillfråga
målsäganden, huruvida han ämnar före skadeståndstalan. I likhet med
flertalet remissinstanser anser jag detta vara en tillfredsställande ordning.

Jag anser följaktligen att kommitténs förslag till utvidgning av tillämpningsområdet
för strafföreläggande bör godtas. 48 kap. 1 § andra stycket
rättegångsbalken bör ändras i enlighet härmed. Vidare bör gälla att målsäganden,
innan strafföreläggande utfärdas, skall tillfrågas om man ämnar
föra talan om enskilt anspråk. Jag återkommer i specialmotiveringen
till frågan i vilken författning bestämmelse härom bör intas.

Några remissinstanser har hyst betänkligheter mot att ett vidgat tillämpningsområde
för strafföreläggande i enlighet med kommittéförslaget kan
medföra att strafföreläggande kommer till användning i vissa fall som enligt
dessa remissinstanser inte lämpar sig för beivran i sådan form. Bl. a.
har hävdats att domstolsbehandling i regel är lämpligare för sådana brott
som ringa misshandel och hemfridsbrott eller - om fängelse utgår ur
straffskalan — sådan vårdslöshet i trafik som inte är av mindre allvarlig
beskaffenhet.

I anslutning till dessa synpunkter vill jag framhålla att det otvivelaktigt
kan förekomma fall där de formella förutsättningarna för strafföreläggande
föreligger men det ändå kan vara olämpligt att använda denna handläggningsform.
Åklagaren bör således innan lian utfärdar ett strafföreläggande
bedöma om denna form för beivrande i det särskilda fallet är lämplig
eller inte. Detta är emellertid ingen nyhet, eftersom motsvarande be -

*04 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

dömningsfrågor kan förekomma redan med strafföreläggandeinstitutets nuvarande
tillämpningsområde. För egen del hyser jag inte några betänkligheter
mot att man även med ett vidsträcktare tillämpningsområde för
institutet anförtror åt åklagare att avgöra om ett mål är sådant att det bör
handläggas genom strafföreläggande eller om det på grund av sin allvarliga
beskaffenhet eller av annan särskild orsak bör hänskjutas till domstols
prövning. Med hänsyn till att det kan rymmas fall av helt olika beskaffenhet
inom en och samma brottstyp anser jag dock att några gränslinjer inte
kan anges på det sättet, att vissa brottstyper företrädesvis bör hänvisas till
domstolsbehandling och andra till handläggning genom strafföreläggande.

Vissa frågor om godkännande av strafföreläggande och om besvär

Enligt 48 kap. 3 § rättegångsbalken skall godkännande av strafföreläggande
göras skriftligen på föreläggandet. Godkännandet skall göras av den
misstänkte personligen.

I och med att ett strafföreläggande blir godkänt gäller det enligt 48 kap.

4 § rättegångsbalken som dom vilken har vunnit laga kraft. Något ordinärt
rättsmedel för att erhålla ändring i strafföreläggandet finns alltså inte.
Emellertid innehåller 59 kap. rättegångsbalken bestämmelser om ett särskilt
rättsmedel för talan mot strafföreläggande. Föreläggandet kan enligt

5 § undanröjas, om godkännandet inte kan anses som en giltig viljeförklaring,
om vid ärendets behandling har förekommit sådant fel, att föreläggandet
bör anses ogiltigt, eller om föreläggandet eljest inte överensstämmer
med lag.

Talan mot strafföreläggande förs enligt 6 § genom besvär till hovrätt av
den misstänkte eller åklagaren. Besvär skall föras inom en månad efter det
att åtgärd för verkställighet av föreläggandet företogs hos den misstänkte.
Bestämmelserna i 52 kap. rättegångsbalken är tillämpliga vid handläggningen
i hovrätten. Talan får inte föras mot hovrättens beslut.

Ett godkänt strafföreläggande har även ansetts kunna undanröjas med
tillämpning av resningsinstitutet i 58 kap. rättegångsbalken. Resning har
förekommit vid såväl formella som materiella felaktigheter.

Kommittén

I fråga om formen för godkännande av strafföreläggande
anknyter kommittén till sina överväganden om formen för ordnmgsföreläggandets
godkännande. Enligt detta institut skall, som har
nämnts, föreläggande i vissa fall kunna godkännas genom betalning av
de förelagda böterna. Det finns enligt kommittén anledning att överväga
en motsvarande ordning vid strafföreläggande. Godkännande genom betal -

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

ning ger den misstänkte möjlighet att på ett smidigt sätt ge uttryck för sin
uppfattning angående föreläggandet. Det blir även möjligt för ett ombud
att godkänna föreläggandet när den misstänkte inte själv har tillfälle att
göra detta. Enligt kommittén finns det i dessa fall tillräckliga medel för
att vinna rättelse, om betalning har skett mot den misstänktes vilja, genom
möjligheten att undanröja strafföreläggande enligt 59 kap. 5 § första stycket
1 rättegångsbalken och genom resningsinstitutet. Kommittén föreslår,
att strafföreläggande skall kunna godkännas genom betalning i de fall då
föreläggandet avser endast böter.

Samtidigt föreslår kommittén att föreläggandet inte skall anses som
godkänt i det fall att den misstänkte förklarar att han inte erkänner förseelsen
men att han trots detta betalar böterna. Det kan även i övrigt framgå,
att den misstänkte inte har avsett att godkänna föreläggandet genom
betalningen.

Kommittén nämner vidare att den har övervägt, om strafföreläggande bör
kunna godkännas genom ombud. Starka skäl talar för att den misstänkte
bör beredas denna möjlighet men vissa erinringar anses också kunna riktas
mot en sådan ordning. Kommittén stannar för att inte lägga fram förslag
om att strafföreläggande skall kunna godkännas genom ombud. Ett avgörande
skäl härför är att kommittén räknar med att ordningsföreläggande kommer
att användas vid t. ex. fylleriförseelser. Det är vid dessa som behovet av
godkännande av strafföreläggande genom ombud har varit mest framträdande.

Mål om besvär över strafföreläggande är, enligt vad kommittén
framhåller, vanligen av enkel beskaffenhet. Oftast är det åklagaren
som för talan till förmån för den som har sakfällts genom föreläggandet.
Det kan bl. a. på grund härav ifrågasättas om inte avgörandena kan anförtros
underrätt. Kommittén åberopar som ett ytterligare skäl för att denna
fråga nu bör övervägas närmare, att kommittén föreslår att bestämmelserna
om extraordinära besvär vid strafföreläggande skall tillämpas även
vid besvär över ordningsföreläggande.

Kommittén erinrar om att strafföreläggande enligt rättegångsbalkens
ursprungliga lydelse i viss utsträckning skulle fastställas av underrätt.
Det ansågs då olämpligt att den rätt, som fastställde föreläggandet, även
skulle kunna undanröja detsamma. Bestämmelsen om fastställelse av rätten
har emellertid nu upphävts (prop. 1954: 200). Det här tidigare berörda
skälet mot en behörighet för underrätt att undanröja strafföreläggande
föreligger följaktligen inte längre.

Handläggningen av besvär vid strafföreläggande utgör inte någon nämnvärd
arbetsbelastning för hovrätterna. Enbart detta förhållande kan emellertid
enligt kommittén inte motivera att nuvarande förfarande behålls.
En handläggning i hovrätt måste otvivelaktigt bli mera kostsam och omständlig
än ett motsvarande förfarande i underrätt. Rättssäkerhetsskäl, som

4| Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 100

106

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1966

talar för att dessa avgöranden inte bör anförtros underrätt, synes inte kunna
anföras. Någon principiell invändning kan inte heller riktas mot att den
judiciella prövningen med tillämpning av ett särskilt rättsmedel sker vid
underrätt. Underrätten medverkar nämligen vid strafföreläggandeinstitutet
inte i den ordinära handläggningen. Kommittén föreslår därför att besvär
enligt 59 kap. 5 § rättegångsbalken skall föras vid underrätt. Talan
mot underrättens beslut bör kunna föras i hovrätt.

Kommittén behandlar vidare frågan om tiden för besvär mot strafföreläggande.
Sådan talan skall f. n. föras inom en månad från det åtgärd.för verkställighet
vidtogs hos den misstänkte. Det har enligt kommittén i praktiken
visat sig att sådana förhållanden, som kan föranleda, att strafföreläggande
skall undanröjas, i viss utsträckning inte uppmärksammas förrän långt
efter besvärstidens utgång. Besvär kan därför i dessa fall inte föras enligt
59 kap. 5 § rättegångsbalken. Resningsinstitutet i 58 kap. 2 § rättegångsbalken
anses emellertid tillämpligt. Någon tidsfrist för talan enligt detta stadgande
finns inte. Högsta domstolen belastas härigenom med ett visst antal
resningsansökningar (14 under år 1960) som, om besvärsinstitutet i 59 kap.
hade kunnat tillämpas, skulle ha stannat i hovrätt. Den antydda olägenheten
kan visserligen inte anses betydande men det är dock onödigt att dessa
vanligen mycket enkla frågor behandlas av högsta domstolen. Det bör även
beaktas att RÅ har att ta del i handläggningen av ett resningsärende.

Kommittén erinrar om att talan enligt 59 kap. 5 § rättegångsbalken aldrig
kan utfalla till den misstänktes nackdel. När ett strafföreläggande har
undanröjts, kan nämligen inte därefter dömas till eller föreläggas svårare
straff för samma gärning. En förlängning av besvär stiden medför följaktligen
inte någon olägenhet för den enskilde. Det är i och för sig olämpligt
att frågor om att undanröja strafföreläggande prövas lång tid efter det
att föreläggandet har utfärdats och godkänts. Denna olägenhet kan emellertid,
eftersom resningsinstitutet vanligen kan tillämpas i dessa fall, inte
undvikas oavsett hur fatalietiden i 59 kap. 6 § rättegångsbalken bestäms.

Kommittén föreslår att tiden för besvär mot strafföreläggande anges till
ett år från det åtgärd för verkställighet av föreläggandet företogs hos den
misstänkte. En stor del av de frågor om att undanröja strafföreläggande,
som f. n. handläggs av högsta domstolen, torde härigenom i fortsättningen
kunna avgöras av underrätt.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag att strafföreläggande skall kunna godkännas
genom betalning av böterna har i allmänhet lämnats utan erinran
under remissbehandlingen. Förslaget tillstyrks uttryckligen av bl. a. Gävleborgs
länsavdelning av Föreningen Sveriges landsfiskaler som anser att det
innebär att åklagarmyndighetens arbete förenklas. Stadsfiskalen i Falun på -

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1906

pekar, att det är mycket vanligt att den som har erhållit ett strafföreläggande
nöjer sig med att betala och inte bryr sig om att fylla i de papper som
översänds.

Några remissinstanser avstyrker emellertid förslaget. Föreningen Sveriges
landsfiskaler uttalar att det föreslagna systemet torde leda till praktiska
komplikationer. Det föreligger enligt föreningens erfarenheter knappast något
behov av att tillskapa nya former för att godkänna strafföreläggande
utöver det nuvarande förfarandet, som får anses fungera fullt tillfredsställande.
Liknande uttalande gör länsstyrelsen i Stockholms län samt några
underremissinstanser.

Även i några andra yttranden uttalas tveksamhet om förslaget. Föreningen
Sveriges landsfogdar invänder främst mot att det skapas en möjlighet att
godkänna genom ombud. Föreningen erinrar om att föreläggandet kan få
rättsverkan i annat avseende även om bara böter utdöms. Det kan exempelvis
komma att införas i körkortsregistret. Betänkligheterna mot förslaget minskar
emellertid, om själva föreläggandet innehåller klara och på iögonfallande
sätt tryckta anvisningar om sättet för att godkänna, om rättsverkan
av betalning och om besvär över föreläggande.

Det förhållandet, att kommittén inte har föreslagit att den misstänkte
skall kunna godkänna ett strafföreläggande genom ombud har mött erinringar
i yttrande från JK. Denne sätter i fråga om det finns tillräckliga skäl
att upprätthålla en skillnad i detta hänseende i förhållande till rättegångsmålen.
I de enklare rättegångsmålen förekommer inte sällan att den misstänkte
erkänner genom ombud. Ett godkännande genom ombud skulle
visserligen kunna leda till att den misstänkte kan komma att företa en disposition,
vars följder han inte kan bedöma. Denna nackdel kan dock undvikas,
eftersom den misstänkte ju alltid har möjlighet att begränsa fullmakten
till att avse godkännande av ett visst högsta bötesbelopp. Liknande
uttalande gör statsåklagaren i Göteborg. Däremot hävdar bl. a. Föreningen
Sveriges landsfogdar att endast den misstänkte själv bör kunna godkänna
ett strafföreläggande.

Kommitténs förslag att besvär över strafföreläggande skall
anföras vid underrätt i stället för hovrätt har tillstyrkts eller lämnats utan
erinran i samtliga remissyttranden. Hovrätten för Västra Sverige uttalar all
förslaget innebär en reform som sedan länge har ansetts i hög grad påkallad.

Även den förlängning av besvär stiden, som kommittén har
föreslagit, har praktiskt taget vunnit allmän anslutning i remissyttrandena.
RÅ anser det välbetänkt att utsträcka möjligheten att anföra besvär till att
omfatta ett år. En sådan ändring anses ägnad att avsevärt nedbringa antalet
fall, då resningsinstitutet har måst anlitas. Även andra remissinstanser
gör liknande uttalanden.

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 ur 1966

Några remissinstanser föreslår emellertid en längre tid för besvär än ett
år. JK anser att det förtjänar övervägas om inte, i likhet med vad som gäller
vid resning till den tilltalades förmån, särskild tidsfrist helt kan undvaras.
Likartade synpunkter framförs av hovrätten över Skåne och Blekinge samt
rådhusrätten i Malmö. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att felaktiga
strafförelägganden kanske oftast upptäcks i samband med statsåklagarnas
inspektioner hos distriktsåklagarna. Det kan dröja mellan sådana
inspektioner. Länsstyrelsen anser därför att det kan övervägas om inte
praktiska skäl talar för att besvärstiden utsträcks till två år.

Andra remissinstanser hävdar däremot att ett år är en för lång besvärstid.
Stockholms rådhusrätt uttalar sålunda att denna tid uppenbarligen är
tör lång och hovrätten för Nedre Norrland anser att det är tveksamt om
besvärstiden bör sättas längre än som gäller för besvär över domvilla i 59
kap. 2 § rättegångsbalken eller sex månader. Länsstyrelsen i Västmanlands
län erinrar om att en tidsförlängning medför risker i bevishänseende och anser
därför att besvärstiden bör behållas vid en månad.

Hovrätten för Nedre Norrland tar även upp frågan om grunderna för besvärstalan
mot strafföreläggande. Hovrätten ifrågasätter, om inte möjlighet
borde öppnas att efter besvär undanröja strafföreläggande inte bara, som
nu är fallet, på grund av formella utan även på grund av materiella fel. Det
kommer sannolikt att utfärdas ett avsevärt ökat antal felaktiga förelägganden
genom att ordningsföreläggande införs och strafföreläggande utvidgas.
Det föreligger bl. a. på grund härav ett uppenbart behov av att söka begränsa
antalet resningsansökningar. Hovrätten anser därför att den berörda
reformen bör övervägas även om den skulle innebära ett avsteg från den
hävdvunna indelningen av de extraordinära rättsmedlen.

Departementschefen

Strafföreläggande skall enligt gällande rätt godkännas genom att den
misstänkte personligen skriftligen förklarar, att han godkänner föreläggandet.
Kommittén har föreslagit att strafföreläggande skall kunna godkännas
genom betalning i de fall då föreläggandet endast avser ett
visst bötesbelopp och det alltså inte är fråga om förverkande eller annan sådan
särskild rättsverkan. Remissinstanserna har med några undantag lämnat
förslaget utan erinran.

I det föregående har jag intagit ståndpunkten att ordningsföreläggande
bör kunna godkännas genom betalning. Även när det gäller strafföreläggande
torde det för den enskilde vara praktiskt att kunna godkänna ett
t öreläggande enbart genom att betala böterna. Önskvärdheten av att få i
huvudsak likformiga regler beträffande det ena och det andra institutet talar
också till förmån för kommitténs förslag. Emellertid vill jag erinra om
vad jag förut har sagt beträffande det angelägna i att det nya ordningsbots -

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

systemet i inledningsskedet prövas i mindre skala så att man kan vinna
och tillgodogöra sig erfarenheter. Detta gäller bl. a. frågan om godkännande
genom betalning. Med hänsyn härtill anser jag, att ställning inte f. n. bör
tas till kommitténs förslag i den nu aktuella frågan. Det bör tilläggas att
frågan om godkännande av strafföreläggande genom betalning har samband
med det vidare spörsmålet, om det allmänt bör öppnas möjlighet att
godkänna strafföreläggande genom ombud. Detta spörsmål anser jag böra
övervägas i senare sammanhang när närmare utredning härom föreligger.

Vad angår kommitténs förslag om vissa ändringar i reglerna om besvär
över strafföreläggande vill jag i likhet med samtliga remissinstanser,
som har uttalat sig i frågan, förorda att handläggningen av dessa
besvärsmål flyttas från hovrätt till underrätt. En sådan ändring bör alltså
genomföras.

Kommittén föreslår vidare en förlängning av besvärstiden vid strafföreläggande
från en månad till ett år. Några remissorgan hävdar att tiden bör
vara längre medan andra remissinstanser uttalar att den bör vara kortare än
ett år. För egen del finner jag att kommitténs förslag är väl avvägt och jag
anser därför att lagändring bör ske i enlighet härmed.

Eftersom besvärsförfarandet sålunda enligt min mening bör ankomma på
underrätt, måste närmare övervägas vilka regler som bör gälla beträffande
handläggningen i underrätten. Denna fråga kommer jag att behandla i
specialmotiveringen.

I sammanhanget vill jag erinra om att besvärsproceduren vid ordningsbotssystemet
föreslås anknyta till de besvärsregler som skall gälla för straffföreläggande.

På grund av vad jag nu har anfört beträffande besvärsförfarandet föreslår
jag vissa ändringar i 59 kap. rättegångsbalken. Beträffande ändringsförslagens
närmare utformning får jag hänvisa till specialmotiveringen.

Ensamclomarkompetensen i brottmål

Kommittén

Som bakgrund till sina överväganden rörande ensamdomarkompetensen
i brottmål redovisar kommittén vad som har förekommit i lagstiflningssammanhang
i denna fråga. Kommittén framhåller, att skiftande uppfattningar
har kommit till uttryck i fråga om den lämpligaste avgränsningen
av ensamdomares behörighet. BI. a. erinras om vad första lagutskottet 1950
och 1958 uttalade om möjligheten att vidga ensamdomarkompetensen genom
att vid utformningen av nya straffskalor ta hänsyn till de processuella
konsekvenserna. Kommittén har med beaktande av hl. a. dessa synpunkter
föreslagit alt fängelsestraff inte längre skall ingå i straffskalan
för vårdslöshet i trafik enligt 1 § första stycket trafikbrottslagen. Om detta

Ilo Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

förslag genomförs, uppnäs att sadana mal kan komma att handläggas av
ensamdomare enligt de domförhetsregler som f. n. gäller. Behörigheten för
ensamdomaren påverkas emellertid inte enbart av straffskalan för det aktuella
brottet. Rättegångsbalkens bestämmelser innebär att ensamdomare
inte kan pröva ett åtal om det förekommer anledning att målsägande finns
i målet. Detta medför att mål om vårdslöshet i trafik skulle kunna handläggas
av ensamdomare endast när ovarsamheten inte har föranlett skador.
Ensamdomare skulle däremot inte vara behörig, då exempelvis en kollision
har inträffat. Det skulle inge vissa betänkligheter att dela upp den-''
na typ av mål efter sådana grunder. Mål om trafikovarsamhet som inte har
medfört skada, dvs. när fråga är om s. k. abstrakt fara, kan föranleda större
s\årigheter än de mål där skada följt. Dessa och även andra förhållanden
anser kommittén motivera att frågan om ensamdomares behörighet tas
UPP till förnyad prövning, övervägandena begränsas emellertid till mål om
brott, för vilka stadgas endast böter, här kallade bötesmål.

Kommittén framhåller, att det under senare år särskilt i storstäderna
har visat sig svårt att tillgodose domstolsväsendets behov av ett allt större
antal därför lämpade nämndemän. Yrkesverksamma personer anser ofta
att de inte kan förena ett sådant uppdrag med sitt ordinarie arbete. Problemet
torde komma att skärpas alltmera och bli kännbart även på landsbygden.
Rättssäkerheten tillgodoses under sådana förhållanden bäst, om
ett mindre antal men väl kvalificerade nämndemän behöver anlitas. En
kollegial domstolssammansättning bör inte användas i mål där sådan sammansättning
inte är sakligt grundad.

Frågan om ensamdomarkompetensen bör vidare enligt kommittén bedömas
med beaktande av att domstolarna tas i anspråk för en sådan massföreteelse
som trafikmålen utgör. Det stora antalet sådana mål gör att
organisationen måste göras så smidig som möjligt. Det är väsentligt lättare
att smidigt anpassa organisationen efter arbetsmängden, om dessa mål kan
handläggas av ensamdomare än om nämnd ovillkorligen måste medverka.
Kostnadssynpunkter är också vårda att beaktas i detta sammanhang. Arvodena
till nämndemännen samt rese- och traktamentsersättningar blir
inte oväsentliga om nämndemännen ofta måste anlitas. En nämndemans
frånvaro från sitt ordinarie arbete måste även ses som en kostnadspost.
Kommittén betonar dock i det sammanhanget att sparsamhetssynpunkter
inte får väga så tungt, att man inte värnar om rättssäkerheten.

Det huvudsakliga skälet mot att vidga ensamdomarkompetensen har enligt
kommittén tidigare varit, att flera domare ansetts höra medverka, när
bevisvärdering kommer i fråga. Man har ansett att nämnden har goda förutsättningar
för denna uppgift genom sin kännedom om människor, deras
åskådningar och levnadsvanor. Bevisfrågorna i trafikmålen gäller emellertid
ofta problem av körteknisk, fordonsteknisk eller trafikteknisk natur.
En yrkesdomare får med åren en erfarenhet och utbildning, som ger

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 ur 1966 111

honom särskilda förutsättningar att objektivt granska ett sådant bevismaterial
och utmönstra uppgifter som saknar betydelse.

Kommittén anser, att det är berättigat att ställa frågan om det inte från
rättssäkerhetssynpunkt är fullt tillräckligt och även i övrigt lämpligt att
mål om vårdslöshet i trafik får handläggas av ensamdomare. Detta medför
inte att denna handläggningsform skall användas i alla sådana mai.
De processuella bestämmelserna medger en kollegial domstolsform, da
detta behövs. Starka skäl talar enligt kommittén för att mål om vårdslöshet
i trafik i allmänhet bör handläggas av ensamdomare.

Kommittén behandlar även ensamdomarkompetensen mot bakgrunden
av målsägandens ställning. Detta problem har berörts när ensamdomarkompetensen
har diskuterats i lagstiftningssammanhang. De brott som enligt
tidigare gällande bestämmelser har haft enbart böter i sträffska an
har emellertid varit sådana, att det i allmänhet inte funnits någon målsägande.
Det har därför ansetts vara av mindre vikt att ge ensamdomare
behörighet i de fall då målsägande undantagsvis kunde förekomma. Om
kommitténs förslag till ändrad straffskala i 1 § trafikbrottslagen genomförs,
förändras dock läget. Brottsbalkens straffskalor har också medfört ett
nytt läge. Denna lag stadgar endast bötesstraff för vissa brott vid vilka

målsägande regelmässigt förekommer.

Det är enligt kommittén naturligt att de mål i vilka målsaganden inte
för skadeståndstalan i första hand beaktas när man prövar frågan om att
utvidga ensamdomarkompetensen. Den omständigheten att en målsägande
eventuellt skulle ha kunnat yrka skadestånd ändrar inte i så hog grad karaktären
av en ansvarstalan, att det motiverar en mer kvalificerad sammansättning.
Ensamdomare måste alltså i allt fall anses kompetent att
handlägga bötesbrottmål, när yrkande om skadestånd inte framställs.

I frågan om ensamdomare bör kunna avgöra skadeståndsfrågor gör kommittén
en jämförelse med förhållandena i tvistemål. Ensamdomare kan i
dessa fall under förberedelsen bl. a. meddela dom i anledning av talan om
anspråk som har medgivits. Han har också behörighet att ensam hålla huvudförhandling
i omedelbart samband med förberedelsen. I praxis utnyttjar
man i stor utsträckning de möjligheter, som rättegångsbalken erbjuder att
få tvistemål avgjorda genom ensamdomare. Flertalet tvistemål avgörs efter
huvudförhandling inför ensamdomare. Förfarandet medger all tvistefrågor
avgörs snabbt och effektivt, när de inte kräver att någon mera vidlyftig
bevisning upptas. Detta har inte medfört några olägenheter från rättssäkerhetssynpunkt.
Den erfarenhet som man har fått från tvistemålen utgöi
ett argument för att ensamdomare skall ha kompetens att avgöra skadeståndsfrågor
även i brottmål. Kommittén påpekar, alt ett enskilt anspråk
i anledning av brott inte alltid avgörs i samband med åtal för brottet. En
målsägande kan alltså väcka sin talan enligt tvistemålsreglerna och vidare
kan rätten, även om talan om enskilt anspråk har väckts i ett brottmål,

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

förordna att denna talan skall handläggas som särskilt mål i den ordning
som gäller för tvistemål. Ensamdomare kan då vara behörig att pröva anspråket.

De a-\ göranden, som rätten träffar i frågor som rör enskilda anspråk i
anledning av brott, är enligt vad kommittén påpekar ofta av enkel natur.
Det kan i ett mycket stort antal fall inte ens sättas i fråga att inte ensamdomare
skulle vara kompetent.

Starka skäl talar alltså enligt kommittén för att ensamdomare i viss utsträckning
skall kunna handlägga skadeståndsfrågor även i bötesmål. Man
kan därvid fråga sig om ensamdomarens behörighet i sådant avseende bör
begränsas på något sätt. 1951 års rättegångskommitté föreslog (SOU 1953:
26) att ensamdomare vid rådhusrätt skulle vara behörig att pröva enskilt
anspråk i anledning av brott till belopp av högst 500 kr. men detta förslag
vann inte gehör. En annan tänkbar lösning är att skadeståndsfrågan får
prövas av ensamdomare bara om frågan inte kräver särskild bevisning infor
domstolen. Skriftlig men ej muntlig bevisning skulle eventuellt kunna
medges. Enligt kommittén skulle dock en sådan ordning medföra svåra och
konstlade avgränsningsproblem. Kommitténs slutsats blir att det bör överlämnas
till domstolen att avgöra, om bevisningen är så vidlyftig att en kollegial
domstolsform behövs. I sådant fall bör antingen hela målet handläggas
i kollegial sammansättning eller också förordnande meddelas enligt
22 kap. 5 § rättegångsbalken. Någon av dessa vägar skall väljas, då rätten
anser att skadeståndsfrågan är av sådan art eller medför så omfattande bevisning,
att den inte lämpligen bör handläggas av ensamdomare. Särskilt
den omständigheten att svårare värderingsfrågor förekommer utgör ett skäl
för att prövningen av skadeståndsfrågan bör göras i en kollegial domstol.
Ensamdomare bör vara behörig att med dessa begränsningar handlägga
skadeståndsfrågor i bötesmålen.

Det möter störa svårigheter att i en lagregel ange, när ett bötesmål på
grund av särskilda förhållanden inte bör få handläggas av ensamdomare.
Kommittén anser emellertid att det med förtroende kan överlämnas till
domstolarna att avgöra vilken domstolssammansättning som skall användas
i det särskilda fallet. Den lösning som eftersträvas, dvs. en för varje särskilt
mål lämpad sammansättning, kan uppnås endast om domstolarna får valfrihet.
En sådan avvägning görs f. n. i tvistemål, när rätten beslutar om ett
mål skall kunna avgöras vid huvudförhandling i omedelbart samband med
förberedelsen. Bevisning, som inte är vidlyftig, kan då upptas inför ensamdomare.
Detta har inte inneburit några olägenheter från rättssäkerhetssynpunkt.
Även i brottmål bör principen vara den, att domstolen skall ha en
kollegial sammansättning, när målet är av vidlyftig beskaffenhet. Kommittén
har utarbetat förslag till ändrad lydelse av 1 kap. 4 och 11 §§ rättegångsbalken.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966 113

Kommittén uttalar vidare att mål angående trafikovarsamhet i allmänhet
inte bör handläggas av tingsnotarie.

Kommittéledamoten, häradshövdingen Fröding, som i princip ansluter
sig till kommittéförslaget, anser, att utöver vad kommittén har föreslagit,
även bör föreskrivas att nämnd skall medverka när det före huvudförhandlingen
klarlagts, att den muntliga bevisningen i målet kommer att omfatta
— utöver målsägandeförhör — förhör med minst två personer.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag har föranlett många remissinstanser att dels uttala
sig om förslaget i princip och med tanke på bötesmål i allmänhet, dels anlägga
särskilda synpunkter på förslagets innebörd när det gäller mål om
vårdslöshet i trafik.

Den principiella uppläggningen i kommittéförslaget har tillstyrkts
eller lämnats utan erinran i det alldeles övervägande antalet yttranden.
Endast Svea hovrätt, tre av nio ledamöter i Göteborgs rådhusrätt, en
ledamot av styrelsen för Föreningen Sveriges stadsdomare samt Jämtlands
länsavdelning av Föreningen Sveriges landsfiskaler har avstyrkt förslaget.

Kommitténs förslag att ensamdomare i princip skall vara behörig att
handlägga även frågor om enskilda anspråk i anledning av bötesbrott
har nästan genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Bland
de remissinstanser, som särskilt har yttrat sig i denna fråga, är bl. a. Sveriges
advokatsamfund. Samfundet delar kommitténs uppfattning att det från
rättssäkerhetssynpunkt inte kan invändas något mot att ensamdomare prövar
skadeståndsfrågor. En lagfaren domare har lika goda förutsättningar
att pröva en skadeståndsfråga ensam som tillsammans med ett fåtal nämndemän.
I yttrandet påpekas även att ensamdomare har att i viss utsträckning
pröva enskilda anspråk enligt rättegångsbalkens regler för civilmål.
Hovrätten för övre Norrland anser att den föreslagna vidgningen av kompetensen
är välgrundad och att det torde saknas anledning att föreskriva
någon begränsning av behörigheten till att avse visst högsta belopp eller
anspråk som inte kräver särskild bevisning. Föreningen Sveriges häradshövdingar
anser däremot att skäl att ge ensamdomare behörighet att pröva
skadeståndstalan i bötesmål inte föreligger annat än om ensamdomarkompetensen
utsträcks att omfatta vårdslöshet i trafik, något som föreningen
inte förordar. Föreningen anser att ensamdomarkompetensen bör utsträckas
endast till fall då målsägande visserligen finns men ej för någon talan
om enskilt anspråk.

I fråga om betydelsen av nämnds medverkan vid bevisprö vn
i n g i bötesmål har kommitténs förslag, alt nämnd i allmänhet behöver
delta bara då bevisningen är vidlyftig, mött erinringar från en del remiss -

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

instanser, däribland även sådana som i princip har tillstyrkt kommittéförslaget.
Hovrätten för övre Norrland framhåller att svåra bevisfrågor
skall bedömas av flera domare även om bevisningen inte är vidlyftig. Domstolskommittén
anser att frågan om den ena sammansättningen eller den
andra skall användas bör få avgöras från fall till fall med hänsyn till målets
svårhetsgrad och beskaffenhet i övrigt. Även flera andra remissinstanser,
bl. a. Stockholms rådhusrätt, betonar att det är betydelsefullt att nämnd
medverkar när svårare bevisfrågor avgörs.

Några remissorgan erinrar om att, sedan brottsbalken har genomförts,
kommitténs förslag leder till att ensamdomare kan handlägga bl. a. mål
om misshandel och vållande till annans död i fall då brotten är ringa. Hovrätten
för övre Norrland, Stockholms rådhusrätt och minoriteten i Göteborgs
rådhusrätt fäster uppmärksamhet vid att vankliga bevisspörsmål kan
föreligga i sådana mål.

Förslaget att prövningen huruvida nämnd bör medverk
a i bötesmål skall göras av rätten från fall till fall har föranlett särskilda
uttalanden. Remissinstanserna godtar allmänt, att domstolarna själva skall
göra denna prövning. Hovrätten för Västra Sverige framhåller emellertid,
att detta innebär en ny princip. Denna bör enligt hovrätten inte prövas och
genomföras från de begränsade utgångspunkter som ligger till grund för
kommitténs uppdrag. Det finns anledning förmoda att skilda domare skulle
bedöma behovet av nämnd olika och att det för allmänheten måste te sig
egendomligt om praxis är växlande.

Kommitténs uttalande, att begränsningen i ensamdomarkompetensen i
dessa fall inte bör bestämmas i lagtext, har i regel vunnit anslutning. JK
betonar att det erbjuder stora svårigheter att närmare ange gränsen för
ensamdomares behörighet i lagtext. Det innebär enligt JK en alltför stel
och formell gräns att på det sätt som har föreslagits i en reservation till
kommitténs förslag göra behörigheten beroende av det antal personer, som
skall höras i målet. Hovrätten för Övre Norrland anser att ensamdomare
bör användas i mera begränsad utsträckning än vad kommittén har tänkt
sig. Kommitténs majoritet har utgått från att domstolarna även i framtiden
skall ha frihet att avgöra vilken domstolssammansättning som skall
användas i det enskilda fallet. Sådan frihet torde enligt hovrätten f. n. beaasnas
i ett avsevärt antal svårbedömda brottmål, där endast bötesstraff
kan ifrågakomma. Dessa mål blir således handlagda med nämnd. Viss fara
torde emellertid föreligga, att valfriheten särskilt när det rör trafikmål
leder till att tillämpningen blir väsentligt olika vid skilda underrätter. Hovrätten
anser emellertid, att den bästa lösningen är att överlämna åt domstolen
att bestämma om sammansättningen i det särskilda fallet. Samtidigt
betonar hovrätten, att det är av största vikt att domstolen följer den viktiga
principen, att svåra bevisfrågor skall bedömas av flera domare. En erinran
härom synes enligt hovrätten böra införas i motiven. Likartade syn -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

115

punkter framför domstolskommittén. Även Föreningen Sveriges häradshövdingar
anser att om kommitténs förslag skall genomföras frågan huruvida
nämnd skall medverka inte bör avgöras efter något kriterium, som anges
i lag.

En annan uppfattning har Stockholms nämndemannaförening, som anser
att det klart skall framgå av lagtext, att domstolen eller ordföranden
skall besluta att rätten skall ha en kollegial sammansättning när ett mål
bedöms vara av vidlyftig beskaffenhet. Stockholms rådhusrätt, som delar
reservantens uppfattning angående behovet av nämnds medverkan, anser
också att en uttrycklig bestämmelse bör införas i rättegångsbalken, att
nämnd skall medverka vid huvudförhandling i bötesmål, när sakens beskaffenhet,
målets omfattning eller andra särskilda skäl föranleder det.
Den av reservanten föreslagna gränsdragningen efter antalet förhörspersoner
finner rådhusrätten däremot inte vara ändamålsenlig. Hovrätten över
Skåne och Blekinge, Föreningen Sveriges häradshövdingar och rådhusrätten
i Malmö anser att reservantens förslag inte är lämpligt.

Frågan om den föreslagna domförhetsregeln bör avse även mål om
vårdslöshet i trafik har föranlett vissa meningsbrytningar.

Bland yttranden som i den delen innehåller tillstyrkanden kan nämnas
följande. JK uttalar att praktiska skäl talar för att man i anslutning till att
trafikinålens handläggning förenklas tar upp till prövning även spörsmålet
om domstolens sammansättning i dessa mål. Några betänkligheter torde
från rättssäkerhetssynpunkt inte behöva hysas mot att trafikmål, i vilka
endast bötesstraff kan utmätas, i allmänhet avgörs av ensamdomare. Det
bör gälla även om enskilt anspråk framställs i målet. Det bör emellertid enligt
JK inte komma i fråga, att mål med mera omfattande bevisvärdering
eller större skadeståndsanspråk avgörs av ensamdomare. Hovrätten för Nedre
Norrland framhåller också att åtskilliga trafikmål otvivelaktigt är av
sådan beskaffenhet att de kan avgöras på ett betryggande sätt utan alt
nämnd medverkar. Stockholms nämndemannaförening delar kommitténs
uppfattning att en kollegial domstolssammansättning bör användas endast
när detta är verkligt motiverat och att nämndens ställning inte får försvagas
genom att den används i mål där dess medverkan inte är sakligt grundad.
Länsstyrelserna i Jämtlands och Kronobergs län betonar att man genom ett
system med ensamdomare i trafikmål kan vinna en snabbare och smidigare
form för att handlägga dessa mål.

Flera remissinstanser — bland dem även en del som i princip tillstyrker
kommitténs förslag — uttalar emellertid att nämnd bör medverka när det
gäller mål angående vårdslöshet i trafik. Föreningen Sveriges häradshövdingar
anser att nämndemännens medverkan i trafikmålen har stort värde,
särskilt när bevisningen bedöms men även annars. De flesta nämndemän
har numera körkort och många av dem är förtrogna med tekniska frågor,

116

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1966

som kan uppkomma i trafikmålen. Nämndens medverkan i de kontroversiella
trafikovarsamhetsmålen är av stor betydelse för att bibehålla allmänhetens
förtroende för våra domstolar. Den tilltalade har just i dessa mål ofta
mycket svårt för att inse, att han har felat och att det utmätta straffet har
varit befogat. Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller, att värdet av
att nämnden deltar ligger däri att den tvingar till en överläggning mellan
ledamöter, som har olika utbildning och livserfarenhet. Medverkan av lekmän
i de känsliga omdömesfrågor som uppkommer när 1 § trafikbrottslagen
tillämpas är motiverad även av intresset att bibehålla ett allmänt förtroende
för rättsskipningen. Göta hovrätt uttalar, att det möjligen kan göras
gällande att det nu finns en del enklare trafikmål där nämnden har
mindre betydelse. Hovrätten anser dock att det skulle innebära en alltför
stor och i och för sig betänklig begränsning av nämndens roll vid domstolarna
om alla trafikmålen, vilka alltjämt kan antas komma att motsvara
en väsentlig del av underrätternas verksamhet, skulle helt undandras nämnden.
Även Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, länsstyrelsen i Malmöhus
län och Föreningen Sveriges landsfiskaler samt ett par underremissinstanser
anser att nämnd alltid bör medverka i dessa mål.

Departementschefen

Enligt gällande regler är underrätt domför med en lagfaren domare utan
nämnd i brottmål, om målet rör endast ansvar för brott för vilket inte är
stadgat svårare straff än böter. En ytterligare förutsättning för att ensamdomare
skall vara behörig är att i målet inte förekommer anledning att målsägande
finns. Har skada uppkommit genom brottet, måste alltså nämnd
delta i prövningen oberoende av om ersättningstalan förs i målet eller inte.

Genomförs förslaget att slopa fängelsestraffet i straffskalan för vårdslöshet
i trafik, som inte är grov, kommer ensamdomares behörighetsområde
i viss mån att vidgas även om gällande domförhetsregler inte ändras. Eftersom
straffet för vårdslöshet i trafik kan bli enbart böter, faller mål om sådant
brott automatiskt under ensamdomares kompetens, om ovarsamheten
inte har föranlett någon skada.

Jag har vidare föreslagit att åklagare skall få använda strafföreläggande
även när målsägande finns men denne har förklarat att han inte ämnar
föra talan om enskilt anspråk. Konsekvensen därav bör rimligen vara att
även ensamdomares behörighet vidgas i motsvarande utsträckning, dvs. att
förekomsten av målsägande inte tillmäts betydelse annat än när målsäganden
för talan eller biträder åtalet. Om så sker, skulle ensamdomare kvinna
pröva mål om vårdslöshet i trafik, i vilka skadeståndsyrkande inte har
framställts. Som kommittén har framhållit skulle en sådan ändring få betydelse
även utanför trafikmålen. I brottsbalken förekommer nämligen ett
inte ringa antal brott, vilkas straffskalor innehåller endast böter men som

117

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1966

måste handläggas med nämnd f. n., eftersom målsägande kan finnas vid
dessa brott. Som exempel kan nämnas ringa fall av misshandel (3: 5), hemfridsbrott
och olaga intrång (4: 6), ringa fall av tillgrepp av fortskaffningsmedel
(8:7) och åverkan (12:2).

Kommittén går emellertid ett steg längre och föreslår en lagändring som
innebär att ensamdomares behörighet utsträcks till att i princip avse samtliga
bötesmål — varmed avses mål om brott med endast böter i straffskalan
—- och att ensamdamare i sådana mål skall äga pröva även talan om enskilt
anspråk. Kommittén förutsätter enligt uttryckligt uttalande i sin motivering
att nämnd medverkar i bötesmålen, om bevisningen i det särskilda
fallet är vidlyftig eller det föreligger andra särskilda skäl för att prövningen
bör ankomma på domstol med flera ledamöter.

De nu angivna huvudprinciperna i kommitténs förslag har tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av nästan alla remissinstanser. Åtskilliga remissinstanser,
som i princip ansluter sig till kommittéförslaget, gör dock en reservation
av innebörd i huvudsak att behov av nämnds medverkan i särskilda
fall föreligger oftare än vad kommittén har tänkt sig. Speciellt har
framhållits värdet av nämnds medverkan vid bevisprövningen i mål om
vårdslöshet i trafik. Synpunkter av denna innebörd har förts fram av bl. a.
flertalet hovrätter, Föreningen Sveriges häradshövdingar och domstolskommittén.
I allmänhet har därvid sagts att bevisvärdering är en så krävande
uppgift att den i regel bör ankomma på domstol med flera ledamöter. A
andra sidan har de remissinstanser som närmast företräder allmänheten,
dvs. trafikantorganisationerna, Sveriges advokatsamfund och försäkringsväsendet,
inte haft några invändningar mot kommitténs förslag.

Frågan om domstolens sammansättning är utan tvivel av betydelse från
rationaliseringssynpunkt. Det förekommer ett betydande antal brottmål vid
underrätterna, i vilka ensamdomare inte är behörig trots att endast bötesstraff
kan komma i fråga. Det skulle otvivelaktigt innebära besparingar för
samhället, om en större del av dessa mål kunde handläggas utan nämnd.
Förutom statsverkets kostnader, när nämndemän tas i anspråk, är att beakta
intresset att nämndemännen inte i onödan skall behöva vara frånvarande
från sin yrkes- eller näringsverksamhet.

Kommittéförslaget skall självfallet prövas också från andra synpunkter
än med tanke på önskemålet om rationalisering. Rättssäkerhetssynpunkter
måste ägnas samma uppmärksamhet nu som när förenklingsfrågor tidigare
har varit under prövning. När det gäller frågan om rättens sammansättning
är särskilt att beakta vilka synpunkter som talar för nämnds medverkan
i mål av ena och andra slaget.

.lag anser därvid att den omständigheten, att målsägande förekommer i
ett bötesmål, inte på ett sådant sätt förändrar målets karaktär att enbart
detta förhållande kan motivera att det måste krävas att domstolen har flera
ledamöter i samtliga bötesmål, där anledning förekommer att målsägande

118

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1966

finns. En annan sak som jag strax skall återkomma till är att det i vissa
bötesmål, alldeles oavsett målsägandefrågan, kan finnas skäl som motiverar
att nämnd medverkar.

Kommitténs förslag att ensamdomare skall kunna pröva även enskilda
anspråk som framställs i bötesmål har praktiskt taget genomgående tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av remissorganen. För egen del vill jag
framhålla att en sådan vidgad kompetens för ensamdomaren i bötesmålen
ger honom en behörighet, som svarar mot den behörighet han redan har i
tvistemålsprocessen. En mycket stor del av alla tvistemål avgörs av ensamdomare
i omedelbart samband med förberedelsen. Detta har inte visat sig
medföra några olägenheter från rättssäkerhetssynpunkt. Det finns inte anledning
att anta att det skulle vara svårare för en ensamdomare att avgöra
likartade frågor när de uppkommer i en brottmålsprocess.

Det spörsmål som jag nu har berört har ett visst samband med frågan
om ett ställningstagande till kommittéförslaget berör de mera allmänna
principerna för nämndens medverkan i domstolsprocessen. Detta spörsmål
övervägs f. n. inom domstolskommittén. Det är följaktligen inte lämpligt
att i detta sammanhang pröva nämndens ställning från mera principiella
utgångspunkter. Den fråga det nu gäller är emellertid av mera begränsad
räckvidd, nämligen spörsmålet i vilken utsträckning nämnd behöver medverka
i bötesmålen, dvs. mål som vanligen är av förhållandevis enkel karaktär.
Denna brottsgrupp är visserligen antalsmässigt betydande men med
hänsyn till målens art kan det enligt min uppfattning inte göras gällande,
att kommittéförslaget föregriper ett ställningstagande till de mera allmänna
principerna. Det bör särskilt nämnas att domstolskommittén inte har haft
någon erinran mot att det nu aktuella förslaget tas upp till prövning och
att kommittén är i huvudsak positivt inställd till förslaget.

Vad jag hittills har anfört leder till att jag anser mig böra förorda att
bestämmelserna om ensamdomares behörighet ges sådant innehåll, att det
blir möjligt för ensamdomare att handlägga bötesmål även när målsägande
finns och när enskilda anspråk framställs i sådana mål.

Avsikten är emellertid inte att bötesmålen undantagslöst skall handläggas
utan nämnd.

Kommittén har utgått från att det skall ankomma på rätten att bedöma om
ett visst bötesmål är av sådan särskild beskaffenhet att det kräver att nämnd
skall medverka. Några riktlinjer för denna bedömning bör enligt kommittén
inte föreskrivas i lag. Den föreslagna ordningen innebär alltså att innan ett
bötesmål utsätts eller företas till förhandling rätten skall ta ställning till om
det föreligger något särskilt förhållande som gör det motiverat att nämnd
medverkar. Kommitténs uppfattning har i regel godtagits under remissbehandlingen.

För egen del vill jag ansluta mig till att frågan om nämnds medverkan i
bötesmål löses på det sätt som har föreslagits. Några i lagtext eller på an -

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

nät sätt fixerade anvisningar om vilka omständigheter som skall beaktas
när det gäller att avgöra om nämnd skall medverka i det ena och andra bötesmålet
är enligt sakens natur svåra att ge. Redan f. n. gäller i och för sig
att domaren kan, obunden av föreskrifter, avgöra om ett mål, som faller
inom det nuvarande området för ensamdomarkompctensen, ändå bör handläggas
med nämnd. På samma sätt bör man med ett vidsträcktare område
för ensamdomarkompetensen kunna anförtro åt domaren att bedöma när
nämnd bör medverka i ett bötesmål. Den vägledande principen bör därvid
vara att nämnd bör medverka när i målet förekommer omfattande bevisvärdering
eller målet oavsett detta är invecklat eller vidlyftigt. Är skadeståndsyrkande
framställt och gäller det större belopp, som inte är medgivna,
är detta också ett förhållande som kan påkalla nämnds medverkan vid
målets prövning. Detsamma gäller när fråga är om sådan uppskattning av
inträffad skada, som avses i 35 kap. 5 § rättegångsbalken. Bevisningen i mål
om ansvar för vårdslöshet i trafik kan inte anses vara av så speciell karaktär,
att för denna målkategori behöver gälla andra grundsatser än för övriga
bötesmål.

Jag ansluter mig till trafikinålskommitténs ståndpunkt att mål om vårdslöshet
i trafik i allmänhet inte bör handläggas av tingsnotarie. Liksom f. n.
bör tingsnotarie få handlägga sådana mål endast efter förordnande av hovrätt.
Det ankommer på Kungl. Maj :t att utfärda bestämmelser härom.

De reformer som jag föreslår i detta avsnitt föranleder ändring i 1 kap.
4 och 11 §§ rättegångsbalken.

Om möjligheterna till ytterligare processuella förenklingar i
mindre brottmål

Kommittén

Kommittén konstaterar, att ett stort antal av de vid underrätterna avgjorda
målen avser erkända brott, i vilkas straffskalor ingår både fängelse
och böter men för vilka endast böter utdömts. I betänkandet redovisas vissa
statistiska uppgifter som belyser detta (s. 103—104). Kommittén sätter i
fråga om det är nödvändigt att ha domstolshandläggning i den utsträckning
eller form som nu förekommer i mål av denna art.

Den muntliga handläggningsformens fördelar vid brottmålens behandling
framträder enligt kommittén huvudsakligen, när en verklig förhandling
förekommer mellan två parter och rätten får döma på grundval av ett material
som båda parterna har framlagt. Förhållandet blir väsentligt annorlunda,
när den tilltalade endast formellt eller inte alls tar del i förhandlingen.
Kommittén nämner som exempel att en tilltalad inställer sig personligen
endast för att vid huvudförhandlingen erkänna gärningen och vitsorda
åklagarens uppgifter eller att han låter ett ombud inställa sig för att

120

Kurigl. Maj. ts proposition nr 100 år 1966

avge erkännandet. Kommittén anför vidare att mål av enkel beskaffenhet
i praktiken ofta avgörs i den tilltalades frånvaro och på grundval av ett utom
rätta avgivet erkännande. Bakgrunden härtill är ofta att rätten skriftligen
meddelar den tilltalade att han, om han så önskar, kan sända in ett skriftligt
erkännande och i så fall kan underlåta att inställa sig. Det lämnas
således ett mer eller mindre formellt besked att det kommer att anses tillräckligt
att den tilltalade erkänner skriftligen. Om sådant erkännande avges,
brukar anses att målet kan prövas och avgöras utan hinder av den tilltalades
utevaro. Grunden härför är att rätten enligt 46 kap. 15 § andra
stycket rättegångsbalken får avgöra mål i den tilltalades frånvaro om det
inte förekommer anledning att ådöma annan brottspåföljd än böter och
saken anses kunna utredas nöjaktigt. I sammanhanget är även att märka
att enligt 45 kap. 15 § andra stycket rättegångsbalken vite alltid skall föreläggas
när den tilltalade kallas till huvudförhandling. Förelagt vite utdöms
dock inte, när rätten finner sig kunna handlägga målet enligt 46 kap. 15 §
andra stycket.

Kommittén anser, att de sålunda tillämpade förfarandena visar att det
föreligger ett praktiskt behov av en form att avgöra vissa enklare brottmål
utan att kravet på en verklig förhandling upprätthålls. Kommittén sätter
samtidigt i fråga om det är lämpligt från rättssäkerhetssynpunkt att tilllämpa
46 kap. 15 § andra stycket på det sätt som förekommer. Främst
påpekas att den tilltalade, när han inte inställer sig personligen eller genom
ett ombud som är insatt i sakförhållandena, inte har möjlighet att kontrollera
de uppgifter som åklagaren lämnar. Domstolen är vidare inte skyldig
att underrätta en tilltalad om domens innehåll. Om den tilltalade inte själv
gör förfrågan härom hos domstolen, torde han få kännedom om straffet
först när åtgärd vidtas för att verkställa domen och alltså tiden att överklaga
domen har gått ut. Den misstänkte har därför i dessa fall svårt att
bedöma konsekvenserna av att han erkänner. Förutom de erinringar från
rättssäkerhetssynpunkt, som det anförda kan motivera, anser kommittén
att den nämnda handläggningsordningen är onödigt omständlig.

Kommittén överväger huruvida domstols handläggning av vissa mindre
allvarliga brottmål kan ersättas genom att man tillåter strafföreläggande
i något vidgad utsträckning, övervägandena tar sikte på sådana brott, som
enligt straffskalan har ett högsta straff på sex månaders fängelse men för
a ilka endast bötesstraff är aktuellt i det särskilda fallet. Kommittén erinrar
om att frågan om att i vidgad utsträckning använda strafföreläggande vid
ett flertal tillfällen har övervägts i lagstiftningssammanhang och att riksdagen
under 1950-talet vid tre tillfällen uttalat sig mot att vidga strafföreläggandeinstitutet
till att avse brott, i vilkas straffskala ingår även fängelse.
Bl. a. nämns att första lagutskottet när riksdagen behandlade frågan år
1958 särskilt framhöll, att man vid lagstiftningsarbetet på straffrättens område
borde undersöka om det är möjligt att använda strafföreläggande i

Iiiingl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966 121

större utsträckning genom att för flera brottstyper ha endast böter i straffskalan.

Efter att ha redovisat skäl soin talar för och emot att använda strafföreläggandeinstitutet
vid brott, där fängelse ingår i straffskalan (betänkandet
s. 105—107), stannar kommittén för att avvisa tanken på en sådan vidgning.
En av de synpunkter som åberopas för detta ställningstagande är att
kommittén menar att för mål om brott av berört slag kan skapas en ny
handläggningsform enligt riktlinjer som anges i det följande.

Kommittén tar i detta sammanhang också upp frågan om högre straff
än 40 dagsböter bör kunna åläggas i strafföreläggande och om strafföreläggande
bör kunna omfatta även normerade böter. Emellertid kommer
kommittén även i den delen till slutsatsen att någon ändring inte bör ske.

Kommittén diskuterar i stället möjligheterna att skapa nya former för att
handlägga mål om brott, vid vilka fängelse ingår i straffskalan men endast
bötesstraff kommer i fråga i det särskilda fallet.

Efter överväganden, som närmare redovisas i betänkandet (s. 122—-125),
föreslår kommittén att en förenklad handläggning skall anordnas genom ett
nytt institut, som betecknas stämningsföreläggande. Stämningsföreläggandet
är avsett att utgöra en kombination av stämning i brottmål och straffföreläggande.
Stämningsföreläggande innebär att åklagaren utfärdar ett
föreläggande för den misstänkte att godkänna ett bötesstraff men också att
att en brottmålsprocess vid domstol anses inledd genom stämning. Åtal
anses väckt genom att stämningsföreläggandet delges med den misstänkte.
Kommittén anser att rätten inte bör ta del av handlingarna innan den
misstänkte har uttalat sin uppfattning om åklagarens föreläggande. Den
misstänkte kan annars få uppfattningen att rätten har godtagit det straff
som har förelagts. Åklagaren bör därför utfärda stämningsföreläggandet
och även delge det med den misstänkte. Innan åklagaren utfärdar stämningsföreläggande
skall han pröva om åtalet kan handläggas utan att den
tilltalade iakttar personlig inställelse vid rätten. Sedan föreläggandet har
delgivits med den misstänkte, skall denne inom viss tid ge till känna om han
vill erkänna gärningen och godta det förelagda bötesstraffet och eventuella
yrkanden om förverkande o. dyl. Om han godkänner föreläggandet, vilket
även innebär- att han inte påkallar förhandling vid rätten, skall han återställa
föreläggandet till åklagaren. Denne skall omedelbart insända handlingarna
till rätten. Därefter kan rätten antingen utan förhandling meddela
dom i överensstämmelse med föreläggandet eller också, om den anser detta
behövligt, förordna att målet skall prövas vid huvudförhandling i vanlig
ordning.

Om föreläggandet inte godkänns av den misstänkte, medför detta att
målet skall prövas vid huvudförhandling. Enligt kommittén bör användningsområdet
för stämningsföreläggande begränsas till brott, för vilka inte
är stadgat svårare straff än fängelse sex månader. När böter till mycket

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

höga belopp kommer i fråga, anser kommittén dock att stämningsföreläggande
inte bör användas. Däremot avses åklagaren kunna ta upp en målsägandes
enskilda anspråk i föreläggandet.

Remissyttrandena

De synpunkter och förslag av kommittén som nu har redovisats har lett
till ett mycket oenhetligt remissutfall.

En väsentligen positiv inställning till kommitténs förslag om
införande av det nya institutet stämningsföreläggande har kommit till uttryck
i en jämförelsevis stor andel av remissyttrandena. Bland de i huvudsak
tillstyrkande remissinstanserna kan nämnas Svea hovrätt, Göta hovrätt,
hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, Stockholms
rådhusrätt, statskontoret, utredningen rörande specialstraffrätten,
Föreningen Sveriges landsfogdar, Föreningen Sveriges stadsdomare (majoriteten),
KAK, MHF, Motormännens riksförbund, Sveriges advokatsamfund
och Trafikförsäkringsföreningen.

Ett stort antal avstyrkande remissinstanser förordar att behovet av
en förenklad handläggning för de mindre brottmålen bör tillgodoses genom
att vidga möjligheterna att använda strafföreläggand
e utöver vad kommittén har föreslagit. Denna uppfattning har kommit
till uttryck i yttranden av bl. a. RÅ, polisberedningen, Föreningen Sveriges
stadsfiskaler, Sveriges juristförbund och rådhusrätten i Malmö. Till denna
kategori kan också hänföras JK och hovrätten för Nedre Norrland, vilka
är benägna att återinföra ett system som innebär att strafföreläggande i vissa
fall underställs domstols prövning. JK framhåller vidare att om det i större
utsträckning förekommer brott, för vilka fängelse ingår i latituden men
där domstolarna likväl så gott som undantagslöst utdömer böter, det bör
övervägas att för dessa brott utforma särskilda straffskalor med enbart
böter. Denna synpunkt anförs också av rådhusrätten i Malmö.

Vissa remissinstanser avstyrker förslaget om stämningsföreläggande
utan att samtidigt föreslå andra förenklade handläggningsformer för den
typ av mål, som är aktuell i detta sammanhang. Denna uppfattning kommer
till uttryck i yttranden av bl. a. hovrätten för Övre Norrland, Göteborgs
rådhusrätt, domstolskommittén, svenska ledamöterna av Nordisk vägtrafikkommitté,
minoriteten i styrelsen för Föreningens Sveriges stadsdomare
och Föreningen Sveriges landsfiskaler.

Föreningen Sveriges häradshövdingar, som också avstyrker förslaget, vitsordar
att kommittén har givit en riktig skildring av det på flera håll tilllämpade
förfarandet att den tilltalade bereds tillfälle att avge skriftligt erkännande
i enkla brottmål och därigenom slipper inställa sig. En sådan
rättstillämpning har framtvingats av praktiska skäl och har grundats på
46 kap. 15 § rättegångsbalken, som dock inte torde ha varit avsedd att

123

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1966

tillämpas så vidsträckt. Föreningen anser att man bör ändra rättegångsbalkens
regler om kallelse till huvudförhandling så, att i erkända brottmål
av enkel beskaffenhet den tilltalade får valrätt att inställa sig eller utebli.
Om han uteblir, kan rätten pröva målet, när förutsättningar föreligger härför,
men annars inställa förhandlingen och ge ovillkorlig viteskallelse till
ny förhandling.

En del remissinstanser förordar, som har framgått, sådana alternativ
till stämningsföreläggandet som kommittén har avvisat. Kommitténs
avvisande av sådana alternativ har emellertid vunnit stöd från andra
remissinstanser.

Sålunda har en del remissinstanser uttryckligen anslutit sig till kommitténs
uppfattning att strafföreläggande inte bör användas, när fängelse
ingår i straffskalan för ett brott. Hovrätten för Nedre Norrland delar kommitténs
uppfattning, att domstol bör medverka i någon form vid brott av
denna karaktär. Även Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige och statens
trafiksäkerhetsråd intar denna ståndpunkt. Föreningen Sveriges landsfiskaler
anser också, att kommitténs överväganden i detta avseende i stora
delar är riktiga.

Om det införs ett institut som innebär att en åklagare måste underställa
rätten ett straffmätningsförslag, har flera remissinstanser antagit att åklagarna
inte skulle använda detta förfarande. Synpunkter av sådan innebörd
har anförts av bl. a. RÅ, hovrätten för Övre Norrland, polisberedningen och
Föreningen Sveriges stadsfiskaler.

Med anledning av att kommittén har berört frågan om det antal dagsböter
som bör kunna föreläggas genom strafföreläggande har en del
remissinstanser särskilt yttrat sig i den frågan. Svea hovrätt anser att det
inte bör komma i fråga att ändra nu gällande regler. Hovrätten för Västra
Sverige och polisberedningen uttalar samma uppfattning. Hovrätten för
Nedre Norrland anser att den gällande gränsen vid 40 dagsböter kanske
skulle kunna förskjutas något uppåt. RÅ förordar däremot att gränsen för
antalet dagsböter höjs från 40 till förslagsvis 60.

Departementschefen

Av kommitténs förslag till processuella förenklingar har i tidigare avsnitt
behandlats förslag om att införa ett ordningsbotssystem, att vidga användningen
av parkeringsbotssystemet, att tillämpa strafföreläggandeinstitutet
även i vissa fall när målsägande finns samt att vidga ensamdomarkompetensen.
Dessa förslag har i allt väsentligt vunnit god genklang hos
remissinstanserna och jag har för egen del förordat ny eller ändrad lagstiftning
i huvudsaklig överensstämmelse med dessa förslag.

När kommittén utöver de nu nämnda förslagen har förordat ytterligare
ett steg i förenklande riktning — nämligen i fråga om formen för beivrande

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

av brott när tillämplig straffskala innehåller både böter och fängelse men
endast böter kommer i fråga i det särskilda fallet — har inställningen hos
remissinstanserna varit oenhetlig. Redan delta förhållande gör det motiverat
att man inte på grundval av nu föreliggande material gör någon principiell
ändring i gällande ordning.

Under remissbehandlingen har framställts ett par förslag i vissa särskilda
frågor. Sålunda har RÅ föreslagit att åklagare skall få rätt att i strafföreläggande
ta upp högst 60 dagsböter i stället för högst 40 dagsböter, som
f. n. gäller. Detta förslag vill jag dock inte biträda.

Vidare har Föreningen Sveriges häradshövdingar tagit upp frågan om
inte en viss uppmjukning bör ske av den föreskrift i 45 kap. 15 § rättegångsbalken
som innebär att den tilltalade i kallelse till huvudförhandling
undantagslöst skall kallas vid vite. Som redan har nämnts i avsnittet om
gällande bestämmelser har önskemål i denna riktning tidigare förts fram
vid några tillfällen. Jag anser att dessa önskemål i och för sig är förståeliga.
Emellertid är åtskilliga synpunkter att beakta vid bedömningen av denna
fråga, som — även om ändring önskas endast beträffande vissa mål som
typiskt sett är bagatellartade — dock sammanhänger med vissa för vår
rättegångsordning grundläggande principer. Jag anser att ytterligare överväganden
behöver ske innan slutlig ställning kan tas i frågan.

Som framgår av det anförda är jag inte beredd att nu lägga fram några
processrättsliga förslag utöver dem som jag har berört i det föregående.
Emellertid vill jag samtidigt framhålla att jag är övertygad om att en vidare
utveckling mot ökad effektivitet och bättre utnyttjande av rättsvårdens resurser
kan ske utan avkall på rättssäkerhetskravet. Jag avser därför att
ägna särskild uppmärksamhet åt frågan om fortsatt rationalisering inom
rättsvården.

Specialmotivering till vissa av lagförslagen

I enlighet med vad som förut har anförts har förslag upprättats till lag
om föreläggande av ordningsbot och till ändringar i parkeringsbotslagen,
rättegångsbalken, trafikbrottslagen, vägtrafikförordningen och förordningen
om mopeder. Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende
som bilaga l1. Specialmotiveringar finner jag behövliga endast när det gäller
den föreslagna lagen om föreläggande av ordningsbot och vissa av förslagen
till lagändringar. Eftersom förslaget till lagen om föreläggande av ordningsbot
i vissa delar skiljer sig från kommitténs motsvarande lagförslag, torde
sistnämnda förslag få biläggas som bilaga 2.

1 Förslagen till ändringar i parkeringsbotslagen, trafikbrottslagen, vägtrafikförordningen och
förordningen om mopeder har uteslutits i bilagan. De är likalydande med de förslag som är fogade
vid propositionen frånsett en mindre ändring av redaktionell art.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

125

Förslag till lag om föreläggande av ordningsbot
1 §•

I paragrafens första stycke har, i viss mån efter mönster av parkeringsbotslagen,
angetts att Kungl. Maj :t äger förordna att de följande paragraferna
i lagen skall äga tillämpning. Vidare fastslås den yttersta gränsen för
lagens tillämpningsområde genom att det föreskrivs att Kungl. Maj :ts förordnande
bara får avse brott, för vilket ej stadgas svårare straff än böter
omedelbart i penningar. I likhet med vad som gäller beträffande strafföreläggande
enligt 48 kap. 1 § rättegångsbalken har undantagits brott, som är
belagda med normerade böter.

Om bemyndigande för Kungl. Maj :t meddelas med den omfattning som
nu har angetts, bör detta självfallet anses inbegripa också den mera begränsade
befogenheten att meddela förordnanden som avser vissa typer av
förseelser som faller inom första paragrafens ram. Som jag har anfört i
den allmänna motiveringen är också avsikten att en begränsning skall ske,
när förordnande första gången meddelas. Därigenom kan uppnås att för
stora krav inte ställs på dem som skall handha det nya förfarandet i ett
inledningsskede. Utbildningen kan också bli enklare om förfarandet till att
börja med inriktas på en begränsad och helst också homogen grupp av förseelser.
Naturligen kommer i första hand vissa trafikförseelser i fråga.

I första styckets andra punkt har föreskrivits att Kungl. Maj :ts förordnande
kan begränsas att avse visst eller vissa polisdistrikt. Denna bestämmelse
har tillkommit med anledning av de i den allmänna motiveringen
nämnda planerna på att i ett inledningsskede ha försöksverksamhet i ett
antal polisdistrikt. Lokalt begränsade förordnanden är däremot inte avsedda
att komma i fråga på längre sikt.

Enligt ett motivuttalande av kommittén bör ordningsföreläggande inte användas
i fråga om förseelser, som inte hör under allmänt åtal, och ej heller
när för allmänt åtal är stadgat särskilt villkor såsom tillstånd av myndighet
eller angivelse av målsägande. Kommittén har emellertid inte ansett att detta
behöver anges i lagtexten utan har förutsatt att Kungl. Maj :t kan beakta sådana
förhållanden, när förordnande meddelas om lagens tillämpning.

För min del anser jag emellertid att det uttryckligen bör anges i lagtexten
att lagen inte får tillämpas, om brott ej hör under allmänt åtal eller
om särskilt villkor är stadgat för allmänt åtal. Därmed får man en anknytning
till 20 kap. 3 § rättegångsbalken.

Användning av ordningsföreläggande bör vidare vara utesluten i vissa
andra fall än dem jag förut har nämnt. Jag återkommer till detta under
2 och 3 §§. Jag vill här anmärka bara att dessa undantag är motiverade av
omständigheterna i det särskilda fallet och av den anledningen inte bör tas

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

upp i förevarande paragraf, som är avsedd att ange mera allmängiltiga gränser
för lagens tillämpningsområde.

2 §•

I denna paragraf behandlas innebörden av institutet föreläggande av ordningsbot
och vidare frågan i vad mån föreläggande kan användas, när flera
brott sammanträffar.

Institutet är avsett att vara ett straffprocessuellt institut utanför rättegångsbalkens
ram. Det skall kunna träda i stället för åtal och det kan slutligt
leda till att fråga om straffansvar blir rättskraftigt avgjord. Jag har ansett
att det på något sätt bör komma till uttryck i lagtexten att institutet —
för den begränsade kategori förseelser som är i fråga -—- har karaktären av
ett alternativ till det i rättegångsbalken reglerade brottmålsförfarandet. Med
hänsyn härtill har med anknytning till ordalagen i 20 kap. 1 § och 30 kap.
9 § rättegångsbalken i denna paragraf angetts att fråga om ansvar för ifrågavarande
förseelser får upptas genom ordningsföreläggande.

Det förhållandet att ordningsföreläggande får ersätta åtal behöver inte
särskilt anges, eftersom bestämmelsen i 20 kap. 6 § rättegångsbalken, som
reglerar åklagares åtalsplikt, redan innehåller ett allmänt formulerat undantag.
Detta innebär att skyldighet för åklagare att tala å brott, som hör
under allmänt åtal, föreligger endast om annat inte är stadgat. Undantagsbestämmelsen
åsyftar alla fall som är sådana att frågor om straffansvar får
sin lösning på annat sätt än genom åtal och därpå följande domstolsprövning
(jfr prop. 1964: 10 s. 135).

Vidare innehåller förevarande paragraf en närmare bestämning av vad
föreläggande av ordningsbot innebär, nämligen att polisman till godkännande
förelägger den misstänkte ett bötesstraff, fastställt enligt 4 §. Formuleringen
är i viss mån hämtad från den grundläggande bestämmelsen rörande
strafföreläggande (48 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken).
Skillnaden är att det är polisman och inte åklagare som utfärdar föreläggandet
och att bötesstraffet måste fastställas enligt taxor, som tillkommer
i viss ordning, och sålunda inte, som vid strafföreläggande, får bestämmas
efter fri bedömning av den som utfärdar föreläggandet. Av avfattningen
framgår att ordningsbot är ett bötesstraff. De allmänna reglerna om böter
skall sålunda gälla i den mån annat inte föreskrivs (jämför under 10 §).

Med polisman avses sådan tjänsteman inom polisväsendet som anges i 7 §
polisinstruktionen den 3 december 1965 (nr 686). I enlighet med kommitténs
förslag har i lagen inte tagits upp närmare regler om vilka polismän som
skall få behörighet att utfärda föreläggande. Denna fråga kan regleras i administrativ
ordning. Jag vill erinra om att jag har anfört vissa synpunkter
om behörighetsfrågan i den allmänna motiveringen.

Kommittéförslagets 3 § innehåller en regel som direkt ansluter till 48 kap.
1 § första stycket sista punkten och innebär följande. Om fråga är om flera

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

förseelser, får föreläggande inte utfärdas med mindre det sker gemensamt
för alla förseelserna. I ett motivuttalande framhåller kommittén att det inte
bör åligga den som utfärdar ordningsföreläggande att genom efterforskning
i diarier eller på annat sätt närmare undersöka om vederbörande är misstänkt
även för andra förseelser.

Jag delar komitténs uppfattning i denna fråga. I andra stycket av förevarande
paragraf har detta markerats så, att reglerna om gemensamt föreläggande
behöver beaktas bara när fråga om flera brott föreligger vid ett
och samma tillfälle. Detta tillfälle är, som torde framgå av avfattningen,
den tidpunkt då det är aktuellt att utfärda föreläggande. När det i bestämmelsen
sägs att det är »fråga om flera brott» innebär detta att det för polismannen
skall vara känt att flera brott föreligger.

Vid sådant sammanträffande av förseelser får enligt det förslag som jag
nu lägger fram föreläggande utfärdas endast om det omfattar alla förseelserna
och upptar gemensam ordningsbot för dem. Detta innebär att ordningsföreläggande
inte får utfärdas dels när ett eller flera av brotten inte
omfattas av förordnande enligt 1 §, dels när hinder enligt 3 § föreligger beträffande
något av brotten, dels när det gemensamma straffet — uträknat
enligt sådana grunder som fastställs med stöd av 4 § — uppgår till belopp
som överstiger maximigränsen för gemensam ordningsbot (jfr specialmotiveringen
till 4 §).

3 §•

I denna paragraf har upptagits vissa omständigheter som föranleder att
föreläggande inte får utfärdas (första stycket) eller inte bör utfärdas (andra
stycket). Kommittéförslaget upptar inte några motsvarande bestämmelser.

Kommittén. I frågan huruvida oklarhet i skuldfråga eller rättsfråga bör
utgöra hinder för utfärdande av ordningsföreläggande innebär kommitténs
ståndpunkt följande. Innan polisman utfärdar ett föreläggande, har han att
avgöra om det framgår av utredningen att en förseelse har begåtts. I allmänhet
grundas bedömningen på de iakttagelser polismannen själv har
gjort och på den misstänktes egna uppgifter. Är saken tvivelaktig från bevissynpunkt
eller rättstillämpningssynpunkt, skall föreläggande inte utfärdas
utan rapport lämnas i vanlig ordning.

Kommittén berör också brott som i det särskilda fallet kan föranleda
ämbetsstraff. Ordningsföreläggande får enligt kommittén inte utfärdas, om
den misstänkte är ämbetsman och genom sitt handlande kan anses ha åsidosatt
sin tjänsteplikt (20 kap. 5 § brottsbalken) eller har visat sig uppenbarligen
inte vara skickad att inneha sin befattning (20 kap. 8 § brottsbalken).
Om den misstänkte är krigsman eller tjänsteman vid krigsmakten
skall fråga om brott i vissa fall handläggas som militärt mål (3 § militära
rättegångslagen den 30 juni 1948). I sådant fall får ordningsföreläggande

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

inte heller användas. Det bör enligt kommitténs mening ankomma på den
centrala polisledningen att meddela föreskrifter som klargör detta för polismännen.

Den omständigheten att anledning förekommer att målsägande finns bör
enligt kommittén inte vara hinder för ordningsföreläggande. Kommittén
åberopar till stöd härför vad den har anfört beträffande motsvarande fråga
i samband med strafföreläggandeinstitutet. Vidare framhålls att det endast
i undantagsfall förekommer att någon lider skada vid den typ av förseelser
som kan bli aktuell inom ordningsföreläggandets tillämpningsområde. När
skada har uppstått, exempelvis genom nedsmutsning vid förseelse enligt
46 § 1 mom. sista stycket vägtrafikförordningen, bör ordningsföreläggande
inte användas, om frågan om ersättning inte är uppgjord. Kommittén anser
att det bör ankomma på den centrala polisledningen att utfärda närmare
anvisningar i frågan.

Det förhållandet att åtalsprövning i vissa fall är föreskriven bör enligt
kommittén inte utgöra hinder för ordningsföreläggande. När sådan åtalsprövning
är föreskriven, bör föreläggandet dock underställas åklagare.
Kommittén syftar därvid särskilt på sådan åtalsprövning som föreskrivs i
57 § nykterhetsvårdslagen.

Kommittén uttalar vidare att det i vissa fall kan föreligga förhållanden
som avviker från normalfallet. Eftersom den fastställda strafftaxan för
varje förseelsetyp skall avpassas efter normalfallet, bör polismannen, när
förhållandena i det särskilda fallet avviker från normalfallet, inte utfärda
ordningsföreläggande utan avge rapport i vanlig ordning.

Remissyttrandena. Föreningen Sveriges häradshövdingar anser det vara
en brist att lagtexten inte antyder att ordningsföreläggandet inte får utfärdas,
när saken är tvivelaktig i fråga om bevisningen eller rättstillämpningen
eller när den fastställda boten är för hög eller för låg. Föreningen delar kommitténs
uppfattning att ordningsföreläggande inte bör användas, när skada
har uppstått men frågan om skadestånd inte är uppgjord. En så viktig regel
bör dock enligt föreningens mening framgå av lagtexten och inte bara
av motiven. Även hovrätten för Västra Sverige och polisberedningen anser
att frågan om målsägande bör regleras i lagtext. De anser att ordningsföreläggande
inte bör användas, när förseelsen har orsakat skada.

Landsfogden i Stockholms län och länsstyrelsen i samma län sätter i
fråga om inte lagen bör innehålla en föreskrift att föreläggande får utfärdas
bara när den misstänktes rätta identitet har styrkts genom legitimation eller
på annat betryggande sätt. Det är relativt vanligt att polismännen får falska
uppgifter om namn m. m. av de misstänkta. En snabb handläggning på
gatan genom ordningsföreläggande kan befaras öka omfattningen av sådana
falska uppgifter. Godkänner någon ordningsföreläggande med falskt namn,

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

torde dessutom förfalskning föreligga. Sådan brottslighet kan motverkas,
om krav på legitimation uppställs..

Statsåklagaren i Göteborg sätter i fråga, om man i tillämpningen behöver
beakta reglerna om ämbetsbrott i 20 kap. brottsbalken annat än när det är
uppenbart att en förseelse har begåtts under sådana omständigheter att
detta kapitel är tillämpligt. Är detta fallet, bör ordningsföreläggande underlåtas.

Länsstyrelsen i Kristianstads län påpekar att åtal mot personer, som är
intagna i ungdomsvårdsskolor eller vårdanstalter för alkoholmissbrukare,
inte får äga rum utan att särskild åtalsprövning har verkställts av åklagare.
I de flesta fall är det emellertid omöjligt för polisman att på platsen få reda
på om det föreligger förhållande som föranleder sådan åtalsprövning. Poliskammaren
i Luleå hävdar att hundratusentals personer årligen fälls till ansvar
genom strafföreläggande eller dom utan att det dessförinnan har kontrollerats
om det bort ske åtalsprövning enligt nykterhetsvårdslagen. Sannolikheten
talar för att bestämmelsen har blivit åsidosatt i åtskilliga fall.

Departementschefen. Det kan svårligen positivt anges vilka förutsättningar
i bevishänseende som skall föreligga för att ordningsföreläggande
skall få utfärdas. Som kommittén har framhållit kommer bedömningen i
allmänhet att grundas på polismannens egna iakttagelser och på den misstänktes
egna uppgifter. Det måste dock också förutsättas fall då polismannen
inte själv har bevittnat en förseelse men uppgifter härom kommer fram
genom anmälningar från enskilda eller myndigheter eller på annat sätt.
Genom sådant material, kompletterat i regel med uppgifter av den misstänkte,
kan det bli klarlagt att en förseelse föreligger. Man måste emellertid
räkna med att i praktiken högst skiftande förhållanden kan förekomma,
när det gäller bevisläget och bevismaterialet. Det bör därför inte uppställas
något krav på att enligt polismannens bedömning full bevisning måste
föreligga för att föreläggande skall få utfärdas. Det vore f. ö. främmande
att tänka sig att polismannen själv skulle pröva bevisvärdet av sina egna
iakttagelser, om den misstänkte eller annan gör gällande att polismannen
bar misstagit sig. Inte heller anser jag att ett nödvändigt villkor för föreläggandes
utfärdande skall vara att den misstänkte dessförinnan uttryckligen
har erkänt gärningen. Jag har funnit det från praktiska synpunkter
lämpligast att en föreskrift i frågan ges den utformningen, att föreläggande
inte får utfärdas, om den misstänkte förnekar gärningen. En sådan föreskrift
har därför upptagits som första punkt i denna paragraf.

Som ett ytterligare hinder för ordningsföreläggandcs utfärdande har upptagits
det fallet att det föreligger anledning anta att förseelsen bör föranleda
ämbetsstraff eller disciplinstraff för krigsman. Praktisk betydelse
torde denna föreskrift främst få i det av kommittén nämnda exemplet att

5 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 100

130

Kungl. Mnj.ts proposition nr 100 år 1960

trafikförseelse har begåtts vid förande av militärt eller civilt tjänstefordon.
Avgörande är enligt den föreslagna föreskriften om polismannen objektivt
sett bär haft anledning anta att fall av nu berörd art är för handen.

På motsvarande sätt har som hinder för ordningsföreläggande upptagits
det fallet att det föreligger anledning anta att talan om enskilt anspråk
kommer att föras. Som kommittén har framhållit, torde inte heller detta
komma att bli något vanligt fall i praktiken. Om en förseelse har föranlett
skada (t. ex. nedstänkta kläder vid förseelse mot 46 § 1 mom. sista stycket
vägtrafikförordningen), får föreläggande dock utfärdas, om den förfördelade
parten förklarar sig inte vilja framställa ersättningsanspråk eller om
uppgörelse träffas om ersättningen.

Som jag har nämnt i den allmänna motiveringen bör förverkande eller
annan sådan särskild rättsverkan inte kunna upptas i ordningsföreläggande.
Av 2 och 5 §§ följer att endast böter kan upptas i föreläggande. Om det i
särskilt fall uppkommer fråga huruvida förseelsen bör föranleda förverkande,
bör detta utgöra anledning att inte utfärda föreläggande utan rapport
bör lämnas till åklagaren för prövning av fråga om åtal. Detta hör till
de fall som åsyftas i paragrafens andra stycke. .lag vill emellertid erinra
om att jag i den allmänna motiveringen har nämnt möjligheten att ordningsbotssystemet
ev. kommer att utsträckas till tullverkets område. På
det rättsområdet torde förverkandefrågan kunna bedömas annorlunda.

Med förevarande paragrafs andra stycke åsyftas också andra fall då polisman
inte bör utfärda föreläggande utan hänskjuta saken till åklagares
prövning. Ett sådant fall är att en viss företeelse klart avviker från vad
som får anses vara normalfallet inom förseelsetypen. Jag har redan berört
detta i den allmänna motiveringen med vissa exempel på förseelser som
är klart allvarligare än det tänkta normalfallet. Det bör tilläggas att det kan
vara motiverat att hänskjuta ett fall till åklagare också av den anledningen
att sådana förmildrande omständigheter föreligger att ordningsboten enligt
fastställd taxa framstår som för hög. Detta kan dock i vissa fall vara
onödigt, nämligen om förseelsen är så obetydlig och klart ursäktlig att
rapporteftergift är befogad.

När det gäller fall, där enligt gällande bestämmelser åklagare skall pröva
huruvida allmänt åtal bör ske, vill jag först nämna att dessa bestämmelser
rent formellt inte är tillämpliga på den form av beivrande som avses ske
genom ordningsföreläggande. Detta institut är, som har nämnts, formellt
fristående från åtalsinstitut. Sakliga skäl kan självfallet ändå tala för att
förekomsten av bestämmelser om åtalsprövning bör medföra att föreläggande
bör underlåtas och saken hänskjutas till åklagare. Några sådana
fall kan nämnas.

Åtalsprövning enligt lagen den 20 mars 1964 (nr 167) med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare lär regelmässigt kunna anses obehövlig,
när det gäller sådana brott av utpräglad ordningskaraktär som kan

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1900

131

komma i fråga inom ordningsbotssystemets ram. Ett sådant brott som
exempelvis paråkning på cykel är ett typexempel på fall som lämpar sig för
ordningsföreläggande och detta brott begås säkerligen oftast av ungdomar.
Den nämnda lagen bör dock inte lämnas obeaktad, eftersom dess tillämpningsområde
i och för sig omfattar även brott, varå endast böter kan följa.
Oavsett detta är det befogat att polismännen är särskilt försiktiga när det
gäller föreläggande beträffande de allra yngsta lagöverträdarna. Det kan
vara en viss risk att dessa inte inser innebörden av ett föreläggande. Det
kan beträffande dem vara lämpligt att de får rådrum på sätt som anges
i 5 § andra stycket så att de kan rådfråga föräldrar eller annan vuxen.

Särskild åtalsprövning är enligt 69 § barnavårdslagen den 29 april 1960
(nr 97) föreskriven när den som har inskrivits vid ungdomsvårdsskola
misstänks ha begått brott före utskrivningen. När det är aktuellt att utfärda
ordningsföreläggande, kan vederbörande polisman oftast inte veta och
inte heller få reda på om den unge är inskriven vid ungdomsvårdsskola. Enbart
möjligheten att så är fallet anser jag inte böra utgöra anledning att underlåta
att utfärda föreläggande. Om däremot den unge själv upplyser att
han är inskriven vid ungdomsvårdsskola eller polismannen råkar känna
till detta förhållande, bör föreläggande inte utfärdas utan rapport lämnas
till åklagaren.

En likartad bestämmelse om åtalsprövning finns i 57 § nykterhetsvårdslagen.
Denna har jag haft anledning att nämna redan i den allmänna motiveringen
och i det sammanhanget angav jag den som ett skäl för att ordningsföreläggande
f. n. inte bör användas beträffande fylleri. När det gäller
andra brott, föreligger emellertid förhållanden som är väsentligen likartade
med dem som jag nyss berörde i samband med 69 § barnavårdslagen
och handläggningen bör därför ske efter samma riktlinjer som jag
då förordade.

Det kan tilläggas att brottsbalkens bestämmelser om särskild åtalsprövning
vid vissa brott inte kan få aktualitet inom ordningsbotssystemet, som
ju kan avse bara mer bagatellartad brottslighet. Emellertid finns andra
bestämmelser i brottsbalken, som här måste uppmärksammas. Jag åsyftar
främst bestämmelserna i 34 kap. om vissa konkurrenssituationer (se särskilt
7 § andra stycket och 9 § andra stycket i detta kapitel). Det kan dock
inte påräknas att inom ordningsbotssystemets ram kan bedömas om det
föreligger sådan konkurrens som medför att särskild påföljd för förseelsen
ej bör komma i fråga. Som allmän princip bör därför gälla att föreläggande
inte bör utfärdas beträffande den som veterligen vårdas i fångvårdsanstalt
men — t. ex. under permission — begår en ordningsförseelse. Sådana fall
är dock så speciella att särskilda föreskrifter för dem inte bör upptas i
den nu föreslagna lagstiftningen. De bör anses falla under 3 § andra stycket
i den föreslagna lagen.

Under remissbehandlingen har väckts fråga om det inte bör krävas att
Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 100

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

den misstänkte legitimerar sig innan ordningsföreläggande utfärdas. Denna
synpunkt har visst fog för sig. I anledning därav vill jag framhålla att
det måste anses åligga en polisman att förvissa sig om identiteten hos den
som hörs som misstänkt för en förseelse. Detta gäller vare sig rapport upprättas
eller föreläggande utfärdas. Behovet av legitimation synes dock särskilt
framträdande när det gäller föreläggande. Framför allt är att beakta
att om den misstänkte godkänner ett föreläggande genom att teckna annan
existerande persons namn, den sistnämnde kan åsamkas kännbara
olägenheter. Eftersom godkänt föreläggande är att betrakta som lagakraftvunnen
dom (8 §), blir besvärstalan nödvändig för att föreläggandet
skall undanröjas.

För att förebygga risker av nu berört slag torde rikspolisstyrelsen, när
den utfärdar anvisningar beträffande det praktiska förfarandet (jfr under
10 §), böra särskilt understryka vikten av att polismannen förvissar
sig om den misstänktes identitet.

4 §•

Denna paragraf reglerar hur ordningsbotstaxorna skall fastställas.

Föreskriften innebär att RÅ bestämmer de belopp som skall upptas som
ordningsbot för olika förseelser. RÅ skall också bestämma grunderna för
beräkningen av gemensam ordningsbot för flera förseelser. Därined kan
man erhålla önskvärd enhetlighet för hela landet. Kommittén har redovisat
exempel på hur en bötesskala kan uppställas. Exemplet innehåller
också ett uppslag till hur en regel för beräkning av gemensam ordningsbot
kan utformas. Jag anser mig inte böra kommentera exemplen, eftersom
RÅ bör vara obunden när det gäller att finna de lämpligaste lösningarna.
Jag vill dock göra ett påpekande. Med hänsyn till att enligt 5 § i det nu
framlagda förslaget tillämpliga lagrum inte skall behöva antecknas i ordningsföreläggandet,
bör lämpligen de av RÅ utfärdade handlingarna med
ordningsbotstaxor innehålla uppgifter härom. Därmed blir det möjligt för
en misstänkt, som önskar det, att skaffa sig upplysning om vilka lagrum
som är tillämpliga beträffande den i föreläggandet beskrivna förseelsen.

Enligt andra stycket i den föreslagna paragrafen skall RÅ ha möjlighet
att uppdra åt statsåklagare att fastställa ordningsbot. Detta kan vara lämpligt
när det gäller lokala föreskrifter som betingas av speciella förhållanden
i viss eller vissa orter. Statsåklagaren bör i sådana fall bestämma ordningsboten
så, att den harmonierar med de belopp som RÅ bestämmer för
likartade förseelser.

Under remissbehandlingen har framförts synpunkter av innebörd att RÅ
före bestämmande av beloppen bör samråda med företrädare för polisen
och beakta domstolarnas straffmätningspraxis. Det torde kunna förutsättas
att så sker utan att uttryckliga föreskrifter meddelas härom.

Enligt 25 kap. brottsbalken är minsta belopp för penningböter 10 kr.,

Kungl. Mctj.ts proposition nr 100 år 1966 133

om annat inte är föreskrivet, och högsta belopp 500 kr. eller som gemensamt
straff 1 000 kr. Dessa bestämmelser ger de yttersta gränserna för de
bötesbelopp som kan komma i fråga inom ordningsbotssystemets område.
Som jag har betonat i den allmänna motiveringen bör det nya förfarandet
införas med stor försiktighet. Det bör framhållas att Kungl. Maj :t med
stöd av 10 § kan meddela föreskrifter om lägre maximibelopp, överväganden
härom kommer också att ske och för min del är jag av den uppfattningen
att man särskilt i inledningsskedet bör röra sig med belopp som ligger
väsentligt lägre än brottsbalkens maximigränser.

5 §•

I denna paragraf anges vad föreläggande skall innehålla. Av andra stycket
framgår dessutom vissa grundsatser beträffande frågan när den misstänkte
bör få tillfälle att ta ställning till ett föreläggande senare än i samband
med föreläggandets utfärdande. I kommittéförslaget motsvaras första
stycket av 4 § och andra stycket av 6 §.

Första stycket

Kommittén. Första styckets bestämmelser om ordningsföreläggandets
innehåll överensstämmer nästan helt med den föreskrift om strafföreläggandes
innehåll som finns i 48 kap. 2 § rättegångsbalken. Förslaget innehåller
emellertid ingen bestämmelse om att tillämpligt lagrum skall anges
och förslaget avviker alltså på den punkten från föreskrifterna om strafflöreläggande.
Det väsentliga för den misstänkte är enligt kommittén att förseelsen
beskrivs på sådant sätt att det klart framgår vad som avses med
föreläggandet. Paragrafangivelser ger inte någon större ledning för lekmannen
utan kan tvärtom verka förbryllande, när det blir fråga om en
uppräkning av ett flertal paragrafer som är tillämpliga beträffande förseelsen.
Om två förseelser sammanträffar, kan läget bli ännu mera komplicerat.
När en polisman utfärdar föreläggande i samband med förseelsen,
blir det tidsödande att ange paragraferna. Kungl. Maj :t bör uppdra åt
RÅ och åt statsåklagare, som får fastställa bötesstraff, att utfärda närmare
anvisningar om hur en förseelse skall beskrivas i föreläggandet. Rättstilllämpningen
bör emellertid inte bindas av några absoluta föreskrifter. Det
väsentliga är att förseelsen blir kännetecknad på tillfredsställande sätt i
föreläggandet. Exakt paragrafangivelse kan erhållas exempelvis genom
hänvisning till en kodförteckning som RÅ utfärdar.

Ordningsföreläggande bör enligt kommitténs uppfattning utfärdas på
blanketter och dessa bör om möjligt vara enhetliga för hela landet. De
speciella förhållandena i storstäderna kan motivera lokala avvikelser. Kommittén
föreslår att blankett till ordningsföreläggande skall godkännas av
RÅ.

134

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1966

Remissyttrandena. Hovrätten för Nedre Norrland betonar vikten av att
entydig beskrivning av förseelserna görs i ordningsföreläggandena. Annars
kan svårigheter uppstå, när man skall bedöma vad som har blivit rättskraftigt
avgjort genom föreläggande. Liknande uttalande gör länsstyrelsen
i Västmanlands län.

Departementschefen. Det faller sig naturligt att en bestämmelse om vilka
uppgifter ett ordningsföreläggande skall innehålla anknyter till motsvarande
föreskrift beträffande strafföreläggande. Första stycket har utformats
i enlighet härmed och på grundval av de skäl som kommittén har anfört.

Givetvis skall blanketter för ordningsföreläggande utformas, varvid i
varje fall de vanligaste förseelsetyperna kan anges genom förtryck i blankettexten.
Om Kungl. Maj :t i tillämpningsföreskrifter bestämmer att formulär
för sådana blanketter måste vara godkända av RÅ, behöver man
inte befara att beskrivningarna av skilda förseelser blir oenhetliga eller
oklara. Ett oeftergivligt krav måste vara att förseelserna beskrivs så, att
beskrivningarna blir förståeliga för de misstänkta som skall ta del av dem.
Därmed tillgodoses också de synpunkter som har anförts under remissbehandlingen.

Jag vill erinra om vad jag i specialmotiveringen till 4 § har uttalat om
det lämpliga i att lagrum anges i de av RÅ utfärdade handlingarna med
ordningsbotstaxor. Sker detta, kan den enskilde av dessa handlingarna inhämta
vilka lagrum som svarar mot de i föreläggandet upptagna brottsrubriceringarna.

Andra stycket

När föreläggande utfärdas, skall den misstänkte få tillfälle att ta del av
det. En sådan ordning är så självklar att den inte behöver komma till uttryck
i lagtexten, något som ej heller har skett i 48 kap. rättegångsbalken.
Det förhållandet att den misstänkte på detta sätt får ta del av föreläggandet
innebär dock inte att polismannen därmed har avhänt sig dispositionsrätten
över handlingen. Vill den misstänkte inte godkänna föreläggandet
vid tillfället, är polismannen alltså berättigad att ta tillbaka handlingen,
liksom han självfallet skall ha den tillbaka om skriftligt godkännande
sker vid samma tillfälle.

I den allmänna motiveringen har jag på där angivna skäl uttalat att normalfallet
bör vara en omedelbar handläggning, när polismannen sammanträffar
med den misstänkte, dvs. oftast i samband med att förseelsen uppdagas.
Genom en sådan huvudregel uppnår man också att skriftligt godkännande
kommer att bli den vanligaste formen för godkännande, vilket jag
anser önskvärt.

135

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

Att ett omedelbart och skriftligt godkännande i första hand hör komma
i fråga kommer i lagtexten indirekt till uttryck genom att i andra stycket
har föreskrivits, att särskilda förutsättningar måste föreligga för att polismannen
skall få tillställa den misstänkte föreläggandet. Med uttrycket tillställa
avser jag att markera att polismannen avhänder sig den dispositionsrätt
över handlingen, som han enligt vad jag nyss uttalade måste anses ha så
länge han endast bereder den misstänkte tillfälle att ta del av föreläggandet.
Om den misstänkte tillställs föreläggandet, innebär detta alltså att den misstänkte
får disponera över det.

Den misstänkte bör av självklara skäl tillställas föreläggandet, om detta
utfärdas i hans frånvaro, exempelvis därför att utredningen fullbordas vid
en tidpunkt då den misstänkte inte är tillstädes. Någon närmare föreskrift
om hur föreläggandet i sådant fall bör tillställas den misstänkte anser jag
inte behövlig. Översändande med tjänstebrev bör vara tillräckligt.

I vissa fall kan en misstänkt, som är närvarande när föreläggandet utfärdas,
ha ett verkligt behov av att få rådrum. Jag har förut nämnt exemplet
att den misstänkte är mycket ung och därför bör få tillfälle att rådfråga
föräldrar eller andra. Även annars kan särskilda omständigheter göra det
befogat att en misstänkt får tid på sig att ta ställning till föreläggandet.

När föreläggandet tillställs den misstänkte, skall det vara försett med
anteckning om viss tid, inom vilken föreläggandet senast skall vara godkänt,
samt upplysning att åtal kan äga rum, om det inte godkänns inom
förelagd tid. I stort sett svarar denna föreskrift mot 48 kap. 3 § andra stycket
rättegångsbalken. Att tid utsätts får enligt 7 § den verkan att frågan
om ansvar för brottet inte på nytt får upptas förrän den utsatta tiden har
gått ut. Tiden bör anges löpa från dagen för föreläggandets utfärdande.

Om ett ordningsföreläggande inte godkänns omedelbart vid utfärdandet
och det inte föreligger sådana omständigheter att polismannen enligt andra
stycket får tillställa den misstänkte föreläggandet, förfaller frågan om fortsatt
förfarande enligt denna lag. Polismannen har då att avge rapport i vanlig
ordning.

Vad jag nu har behandlat avser hanteringen av originalföreläggandet.
Genom blankettekniska lösningar kan tillses att den misstänkte, när så
är behövligt, får kopia av föreläggandet för egen räkning.

G §•

Denna paragraf innehåller föreskrifter om formerna för godkännande.

Som huvudregel föreslås att godkännande skall ske skriftligen på föreläggandet.
Bestämmelsen är utformad i huvudsaklig överensstämmelse med
48 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken. Det får anses ligga i sakens natur
att det skriftliga godkännandet är utan verkan om det godkända föreläggandet
inte återställs till vederbörande polismyndighet.

I den allmänna motiveringen har jag i princip anslutit mig till kommit -

136 Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1960

téns förslag att om betalning sker utan att den misstänkte återställt skriftligen
godkänt föreläggande, betalningen skall anses som godkännande.

Några remissinstanser har påpekat att det finns viss risk att godkännande
genom betalning kan komma att göras av annan än den misstänkte utan
dennes vetskap och kanske mot hans vilja. Det torde emellertid kunna antas
att denna risk kommer att bli obetydlig. Besvärsinstitutet gör det möjligt
att få rättelse till stånd.

Som kommittén har framhållit, kan det tänkas att den misstänkte i samband
med betalningen framhåller att han inte erkänner förseelsen men att
han trots detta betalar böterna. I lagtexten har med anledning härav angetts
att betalningen i sådant fall inte skall anses som godkännande.

7 §■

I paragrafen anges att i vissa fall utfärdande av föreläggande medför
hinder att beivra förseelsen genom annan åtgärd. Vidare behandlas situationen
när föreläggande godkänns för sent.

I 4 § lagen om parkeringsbot föreskrivs att åtal ej får äga ruin, om anmaning
att betala sådan bot har blivit meddelad. Betalas inte boten inom
förelagd tid, utgör anmaningen inte längre hinder för åtal. Vidare föreskrivs
i samma paragraf att betalning, som sker efter delgivning av stämning
eller av strafföreläggande, är utan verkan.

Enligt 45 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken gäller att nytt åtal inte
får väckas mot den tilltalade för gärning, för vilken han redan stål'' under
åtal.

Samma principer som ligger till grund för dessa bestämmelser bör gälla
även vid ordningsbotssystemet. Grundsatserna beträffande s. k. lis pendens
bör alltså iakttas också när det gäller det nya institutet. Detta innebär att
det bör tillses att den enskilde inte skall råka ut för att två straffprocessuella
förfaranden samtidigt kommer att pågå mot honom för en och samma gärning.

Ordningsbotssystemet är emellertid anordnat så, att det i regel inte skall
bli fråga om att en sorts straffprocess skulle pågå ens kortare tid. Frågan
om lis pendens blir inte aktuell om föreläggandet godkänns omedelbart i
samband med utfärdandet, eftersom det då enligt 8 § i förslaget omedelbart
gäller som lagakraftvunnen dom. Motsvarande blir förhållandet när
ett föreläggande inte godkänns omedelbart men inte heller enligt 5 § andra
stycket får tillställas den misstänkte. Som jag förut bär framhållit förfaller
då frågan om fortsatt förfarande enligt denna lag.

Emellertid kan förfarandet enligt lagen få en viss varaktighet i det fallet
att föreläggandet enligt 5 § andra stycket tillställs den misstänkte med angivande
av viss tid för godkännande. Det är följaktligen bara med tanke på
detta fall som det blir behövligt med en särskild bestämmelse, som säkerställer
att fråga om ansvar för förseelsen inte upptas på nytt medan ord -

137

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1966

ningsföreläggandeförfarandet pågår. Första stycket av förevarande paragraf
har utformats i enlighet härmed. Det bör anses innebära hinder även
för utfärdande av anmaning att betala parkeringsbot.

Även om förfarandet är att anse som avbrutet i och med att den förelagda
tiden har gått ut, kan det förekomma att godkännande kommer in efter
denna tidpunkt. Starka praktiska skäl talar för att ett sålunda för sent inkommet
godkännande tillmäts rättsverkan. Denna ståndpunkt intogs också
vid utformningen av 4 § lagen om parkeringsbot. Dock sattes där den gränsen
att betalning, som sker efter delgivning av stämning eller av strafföreläggande,
är utan verkan. Jag har ansett att inom ordningsbotssystemet
bör väljas samma lösning som i parkeringsbotslagen. Andra stycket har
därför utformats i överensstämmelse med 4 § sista punkten parkeringsbotslagen.

8 §.

Bestämmelsen i denna paragraf har motsvarighet i 48 kap. 4 § rättegångsbalken.

9 §.

Enligt denna paragraf skall besvär över godkänt ordningsföreläggande
kunna anföras under samma förutsättningar som gäller i fråga om strafföreläggande.

Eftersom godkänt ordningsföreläggande enligt 8 § gäller som lagakraftvunnen
dom, kan överklagande ske bara i extraordinär väg. Bestämmelserna
i 59 kap. 5—7 §§ rättegångsbalken, som avser besvär över godkänt straffföreläggande,
föreslås bli tillämpliga även i fråga om ordningsföreläggande.
Beträffande mitt förslag till vissa ändringar i 59 kap. får jag hänvisa till
vad som anförs i specialmotiveringen till det ändringsförslaget.

Eftersom nu förevarande lag är parallell med rättegångsbalken torde uttryckligen
böra anges att allmän åklagare är den misstänktes motpart i mål
om besvär över ordningsföreläggande. Bestämmelser om vilken åklagare
som skall uppträda som motpart kan meddelas av Kungl. Maj :t med stöd av
10 §.

Bifall till besvär över ordningsföreläggande kommer alltid att innebära
att föreläggandet undanröjs. Åklagaren kan sedan väcka åtal i vanlig ordning.
Enligt 59 kap. 5 § rättegångsbalken får då inte för samma gärning
dömas till eller föreläggas svårare straff än det ursprungliga föreläggandet
innehöll.

10 §.

Närmare bestämmelser om tillämpningen av lagen kommer att behövas
i flera hänseenden. Jag har redan nämnt några (se under 3 och 9 §§). Som
ytterligare exempel kan nämnas att — liksom efter dom i brottmål —

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

underrättelser skall sändas till olika myndigheter i vissa fall och att frågor
om förvaring av godkända förelägganden och andra handläggningsdetaljer
behöver lösas. I behörighetsfrågor behövs också närmare bestämmelser.

Förutom av Kungl. Maj :t bör tillämpningsföreskrifter kunna utfärdas
av t. ex. RÅ och rikspolisstyrelsen.

I fråga om indrivning och redovisning av ordningsbot kommer att föreligga
behov av närmare bestämmelser. Liksom i allmänhet gäller i fråga
om böter ankommer det på Kungl. Maj :t att utfärda sådana bestämmelser.
I prop. 1964: 10 (s. 195—196) anges vissa grundsatser beträffande kronofogdemyndighets
förfarande, när flera bötesstraff förekommer till indrivning
samtidigt. I huvudsak innebär dessa grundsatser att kronofogdemyndighet
då skall avräkna gjord inbetalning på det äldsta bötesstraff som
föreligger till indrivning. Föreskrift i ämnet återfinns i 6 § 4 mom. förordningen
den 14 december 1917 (nr 915, senaste lydelse se 1964: 860)
angående indrivning och redovisning av böter. I det nya ordningsbotssystemet
får förutsättas att betalning av förelagd ordningsbot ofta kommer
att ske i nära anslutning till att föreläggandet utfärdas och alltså innan
ordningsboten föreligger till indrivning hos kronofogdemyndighet. För sådana
fall bör inte gälla avräkningsregler som svarar mot nyssnämnda författningsrum
utan betalningen bör avräknas på ordningsboten i det föreläggande
som har föranlett betalningen.

Förslag till lag angående ändring i parkeringsbotslagen

1 §•

I den allmänna motiveringen har jag förordat, att Kungl. Maj :t skall bemyndigas
att bestämma vilka parkeringsförseelser som får beivras med
stöd av parkeringsbotslagen. I enlighet härmed har första stycket i den
föreslagna paragrafen utformats. Genom den ändrade formuleringen har
markerats att Kungl. Maj :ts förordnande skall ta sikte på överträdelser av
vissa föreskrifter rörande parkering m. m.

Frågan om tillämpningsområdet i geografiskt hänseende har upptagits i
ett nytt andra stycke. I detta har angetts att Kungl. Maj :t beslutar i vilka
polisdistrikt eller delar av polisdistrikt som förordnande enligt första stycket
skall gälla. I överensstämmelse med vad jag har anfört i den allmänna
motiveringen har vidare i samma stycke intagits föreskrift att efter Kungl.
Maj :ts bemyndigande sådant beslut får meddelas av rikspolisstyrelsen.
Eftersom RÅ enligt förslaget under 2 § avses få till uppgift att fastställa
parkeringsbotens storlek, har det ansetts lämpligt att i 1 § ange att rikspolisstyrelsen
skall höra RÅ före sina beslut om utsträckande av lagens tilllämpningsområde
i geografiskt hänseende.

En ändring av 1 § i enlighet med vad som nu har föreslagits kommer

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

att ge anledning till jämkning i 80 § 2 mom. vägtrafikkungörelsen. De typer
av parkeringsförseelser som kommer att omfattas av Kungl. Maj :ts
förordnande enligt 1 § första stycket lagen om parkeringsbot i dess nu
föreslagna lydelse bör undantas från gällande underrättelseskyldighet till
körkortsregister.

2 §•

Kommittén har föreslagit att det i princip skall ankomma på RÅ att
fastställa parkeringsbotens storlek. Detta förslag har praktiskt taget genomgående
lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. En sådan ändring
korresponderar väl med att RÅ enligt vad jag tidigare har föreslagit
i regel skall fastställa de belopp som skall få tas upp i föreläggande av ordningsbot.
Jag förordar därför en sådan ändring som nu har berörts. Enligt
den föreslagna lagen om föreläggande av ordningsbot skall RÅ, om särskilda
skäl föreligger, kunna delegera rätten att bestämma ordningsbot för
vissa förseelser. Behov av motsvarande ordning torde inte föreligga i fråga
om parkeringsbot. Jag lägger därför inte fram något förslag om sådan delegationsrätt
för RÅ.

Som har framhållits under remissbehandlingen kan det i en del orter,
framför allt i de största städerna, föreligga sådana förhållanden att det
är motiverat med en särskild bot med belopp som avviker från den som
gäller i andra orter. RÅ bör anses berättigad att fastställa sådan särskild
bot för förseelser i visst eller vissa polisdistrikt. Vidare bör det vara möjligt
att för vissa typer av parkeringsförseelser fastställa andra belopp än
för övriga typer. Uttrycklig föreskrift i dessa frågor anser jag inte behövlig.

Slutligen synes lämpligt att göra en sådan ändring i lagtexten att minimibeloppet
för parkeringsbot höjs från 5 till 10 kr. så att man får överensstämmelse
med bötesminimum i brottsbalken.

I lagförslaget har paragrafen ändrats i enlighet med det anförda. 3

3 §.

I andra stycket av paragrafen behandlas frågan om behörighet för trafikövervakare,
som inte är polisman, att meddela anmaning att betala parkeringsbot.
Det förutsätts härvid enligt lagtexten att medgivande att ombesörja
trafikövervakningen på detta sätt har lämnats av Kungl. Maj:t.

Systemet med särskilda trafikövervakare tillkom genom lagen den 31 maj
1957 (nr 258) angående ändrad lydelse av 18 § lagen om polisväsendet i
riket. Genom denna lagändring bemyndigades Kungl. Maj:t att för visst
polisdistrikt medge, alt särskilda med trafikövervakningen sammanhängande
polisuppgifter av enklare beskaffenhet fick ombesörjas i annan ordning
än som föreskrevs i polislagen. Dessa bestämmelser ersattes i samband
med polisväsendets förstatligande av bestämmelser i lagen den 29
maj 1964 (nr 321) om kommunal trafikövervakning. Enligt denna lag kan

140

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1966

Kung]. Maj :t under vissa förutsättningar förordna att kommun skall övervaka
efterlevnaden av föreskrifter om parkering och annan uppställning
samt stannande av fordon. Denna uppgift fullgörs av de kommunalt anställda
trafikövervakarna.

Inom departementsutredningen pågår arbete med att decentralisera olika
uPP§ifter, som nu tillkommer Kungl. Maj :t. Därvid övervägs bl. a. frågan
om att delegera Kungl. Maj :ts beslutanderätt enligt lagen om kommunal
trafikövervakning. Oavsett hur denna fråga kommer att lösas synes det
lämpligt att i förevarande sammanhang vidta sådan redaktionell jämkning
i parkeringsbotslagen att denna lag inte på nytt behöver ändras för det fall
att Kungl. Maj :ts tidigare berörda beslutanderätt skulle komma att delegeras.
För parkeringsbotslagens del medför en sådan jämkning inte någon
saklig förändring.

Enligt tredje stycket i paragrafen skall inbetalning av parkeringsbot ske
till myndighet, som har att indriva böter, eller annan myndighet som Kungl.
Maj :t bestämmer.

Kommittén har föreslagit att beslutanderätten i denna rent praktiska
fråga skall delegeras till underordnad myndighet, lämpligen riksrevisionsverket.
Under remissbehandlingen har inga invändningar riktats mot förslaget.

Även jag ansluter mig till förslaget. Vidare anser jag att det inte föreligger
behov av att i lagen ha bestämmelse om att inbetalning av parkeringsbot
skall ske till myndighet, som har att indriva böter, i de fall då Kungl.
Maj :t ej bestämt att annan myndighet skall motta sådan betalning. Den nuvarande
bestämmelsen härom kan alltså utgå.

3 § andra och tredje styckena har i förslaget utformats i enlighet med
vad som nu har anförts. 4

4 §■

I denna paragraf anges f. n. att anmaning att betala parkeringsbot under
viss tid utgör hinder för åtal. Eftersom 48 kap. 1 § rättegångsbalken
innebär att strafföreläggande inte kan utfärdas när allmänt åtal inte kan
äga rum, får inte heller strafföreläggande utfärdas när sådan anmaning har
meddelats. I enlighet med vad kommittén har föreslagit bör anmaning att
betala parkeringsbot utgöra hinder också för föreläggande av ordningsbot.
I lagförslaget har 4 § ändrats i enlighet härmed. Något praktiskt behov
att nämna sådant föreläggande i andra och tredje punkterna av paragrafen
föreligger inte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

141

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
1 KAP.

4 och 11 §§.

Beträffande dessa paragrafer hänvisas till den allmänna motiveringen om
vidgad ensamdomarkompetens.

48 KAP.

•1 §•

Kommittén. Kommittén föreslår att andra stycket i denna paragraf ändras
så, att det inte alltid skall föreligga hinder för strafföreläggande när anledning
förekommer att målsägande finns. Andra stycket bör i stället innebära
att hinder att använda strafföreläggande föreligger, när målsägande har förklarat
att han ämnar föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet
eller påfordrat att åtalet skall handläggas vid rätten. Det bör uttryckligen
anges i lagtexten att det är förhållandet vid den tidpunkt då föreläggandet
utfärdas som är det avgörande. Yrkande som målsägande framställer senare
skall inte beaktas. En målsägande kan komma att ändra sin inställning i
ena eller andra riktningen under förundersökningen. Den uppfattning som
målsäganden senast har uttalat skall då gälla.

Departementschefen. I den allmänna motiveringen i avsnittet om straffföreläggande
har jag behandlat ändringsförslaget i princip och uttalat att
kommitténs förslag att vidga tillämpningsområdet för strafföreläggande bör
godtas. Beträffande utformningen av andra stycket i förevarande paragraf
kan jag i sak instämma i vad kommittén har anfört. Den föreslagna nya lydelsen
av paragrafens andra stycke motsvarar i sak kommitténs förslag.

I den allmänna motiveringen har jag vidare anslutit mig till kommitténs
uppfattning att strafföreläggande skall få utfärdas först sedan målsäganden
har tillfrågats, huruvida han ämnar föra skadeståndstalan.

Kommittén har föreslagit att föreskrift härom skall införas som ett tilllägg
till den nu gällande bestämmelsen i 22 kap. 2 § andra stycket rättegångsbalken.
F. n. innehåller denna bestämmelse att om undersökningsledare
eller åklagare vid utredning angående brott finner att enskilt anspråk kan
grundas på brottet, han skall, om det kan ske, i god tid före åtalet underrätta
målsäganden därom. Den föreslagna ändringen innebär att i samma mening
skulle tillfogas »ävensom före åtalsprövningen tillfråga denne, om han
ämnar föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet».

Enligt min mening är det inte lämpligt att sätta in den föreslagna föreskriften
i 22 kap. 2 §. Det första stycket reglerar åklagares skyldighet att i
vissa fall i samband med åtal förbereda och utföra målsägandes talan om en -

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1906

skilt anspråk på grund av brott. Skyldigheten att lämna underrättelse enligt
andra stycket föreligger också bara när det är fråga om enskilda anspråk på
grund av brott. Det synes inte lämpligt att i detta sammanhang ta in en föreskrift
som rör enskilda anspråk i anledning av brott, vilket uttryck åsyftar
en vidare kategori.

En generell bestämmelse i rättegångsbalken av föreslagen innebörd framstår
f. ö. knappast som behövlig med tanke på att 20 § andra stycket förundersökningskungörelsen
redan innehåller föreskrift om ätt i förundersökningsprotokoll
skall antecknas uppgift huruvida målsägande ämnar föra talan
i anledning av brottet. Motsvarande gäller i de fall då kortfattade anteckningar
får föras i stället för protokoll (24 § andra stycket förundersök -ningskungörelsen). För att undersökningsledare skall kunna iaktta vad som
sålunda har föreskrivits om förundersökningshandlingars innehåll måste
målsägande först tillfrågas i saken. Emellertid bör tilläggas att nu nämnda
föreskrifter inte är tillämpliga i sådana fall då enligt 23 kap. 22 § rättegångsbalken
förundersökning inte behövs (jfr även 25 § förundersökningskungörelsen).

Jag anser — inte minst med tanke på det förhållande som sist anmärktes
— att det ändå kan vara lämpligt med en föreskrift av i huvudsak den innebörd
som kommittén har föreslagit. Eftersom det framför allt är för straffföreläggandeinstitutet
som en sådan bestämmelse får betydelse, kan det
komma i fråga att införa den i kungörelsen den 19 december 1947 (nr 947)
med närmare föreskrifter om strafföreläggande. Denna fråga avser jag dock
att överväga i senare sammanhang, liksom också den av kommittén väckta
frågan om ändringar i 8 och 20 §§ förundersökningskungörelsen. Prövningen
av dessa frågor kräver inte riksdagens medverkan.

59 KAP.

6 §•

Första stycket

Kommittén. Det föreslås att besvär över strafföreläggande skall anföras
hos underrätt som skulle ha ägt uppta åtal för brottet. I ett motivuttalande
tramhåller kommittén att besvären i praktiken lämpligen bör handläggas
vid underrätt, där den åklagare som har utfärdat föreläggandet skulle ha
fört talan, om åtal hade väckts.

Remissyttranden. Stockholms rådhusrätt anser det mindre lämpligt att
kommitténs förslag medger alternativa fora för besvärstalan. Rådhusrätten
föreslår därför att besvärstalan skall handläggas vid underrätt, där åklagare
som har utfärdat föreläggandet hade haft att föra talan, om åtal i saken
hade väckts.

143

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

Departementschefen. I den allmänna motiveringen har jag redan förordat
att handläggningen av ifrågavarande besvärsmål skall flyttas från hovrätt
till underrätt. Jag delar kommitténs uppfattning, att besvären skall
anföras hos underrätt som ägt uppta åtal för brottet. Det kan nämligen
medföra praktiska olägenheter, om handläggningen av dessa besvär måste
ske vid den underrätt, där åklagare som har utfärdat föreläggandet haft
att föra talan, om åtal i saken hade väckts. Denna domstol kan tänkas ligga
långt från den bötfälldes hemort. Det bör vidare beaktas, att denna bestämmelse
är avsedd att tillämpas även vid besvär över ordningsföreläggande.
I detta fall kan det vara svårt för den enskilde att avgöra vid vilken domstol
åtal skulle ha kommit att väckas, om ordningsföreläggande inte hade använts.
Ett misstag från den enskilde skulle kunna medföra rättsförlust.

Jag förordar således att bestämmelsen i 6 §:s första stycke utformas i enlighet
med kommitténs förslag.

Den föreslagna lösningen av forumfrågan kan medföra vissa problem,
när det gäller att fastställa vilken åklagare som bör anses som motpart till
den bötfällde. Dessa frågor är dock av sådan natur att de kan lösas genom
bestämmelser som utfärdas av Kungl. Maj :t.

Andra stycket

Andra stycket har enligt gällande rätt följande lydelse.

Besvär skola föras inom en månad, sedan åtgärd för verkställighet av föreläggandet
företogs hos den misstänkte. Hovrätten äge, när skäl äro därtill,
förordna, att, till dess annorlunda föreskrives, vidare åtgärd för verkställighet
av föreläggandet ej må äga rum. Om besvär, som nu sagts, äge
i övrigt vad i 52 kap. är stadgat motsvarande tillämpning, över hovrättens
beslut må talan ej föras.

Kommittén. Förutom förslaget att besvärstiden förlängs från en månad
till ett år — vilket förslag redan har behandlats i det föregående — har
kommitténs överväganden lett till följande resultat. Någon ändring i fråga
om utgångspunkten för besvärstidens beräkning sätts inte i fråga. Eftersom
hovrätt inte avses vara första besvärsinstans, föreslås att ordet hovrätt
i andra punkten av 6 § :s andra stycke byts ut mot ordet rätten. De båda
sista punkterna i samma stycke föreslås utgå, eftersom de tar sikte på handläggning
i hovrätt.

Förfarandet vid besvär över strafföreläggande bör enligt kommittéförslagel
regleras i två nya paragrafer, kallade 7 och 8 §§.

Den föreslagna 7 § innebär följande. Underrätten skall lämna klagandens
motpart tillfälle att yttra sig. Om det för utredningen är behövligt att höra
part eller annan, skall förhandling äga rum.

Den föreslagna .S § innehåller en bestämmelse som innebär att besvären
i underrätten får prövas av ensamdomare. Vidare anges att rättens avgörande
av saken sker genom beslut. Den föreskrift som nu finns i 6 § andra

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1900

stycket sista punkten — att talan inte får föras mot hovrätts beslut — las
också in i den föreslagna 8 §. Slutligen anges att i övrigt rättegångsbalkens
bestämmelser om brottmål skall gälla i tillämpliga delar.

Remissyttrandena. Hovrätten för Nedre Norrland framhåller att enligt (i §
andra stycket besvärstiden räknas från det åtgärd vidtas för att verkställa
föreläggandet. Ibland sker inte någon åtgärd för att verkställa ett strafföreläggande,
eftersom åklagaren redan kort tid efter det att föreläggande
bar utfärdats kommer till insikt om att föreläggandet är felaktigt. Bestämmelsen
om tiden för besvärstalan bör enligt hovrätten med hänsyn härtill
erhålla exempelvis följande avfattning: »sist inom ett år sedan etc.».

Departementschefen. Jag har i den allmänna motiveringen anslutit mig
till kommitténs förslag att besvärstiden skall förlängas från en månad till
ett år.

Utgångspunkten för besvärstidens beräkning är enligt gällande rätt den
tidpunkt då åtgärd för verkställighet företogs hos den misstänkte. Med anledning
av det exempel som anförts av hovrätten för Nedre Norrland vill
jag framhålla att redan gällande bestämmelse måste anses åsyfta endast att
ange en grund för bestämmande av besvärstidens utgång. Något hinder kan
alltså inte anses föreligga för part att anföra besvär redan innan åtgärd för
verkställighet har företagits.

Sådan åtgärd för verkställighet som ankommer på indrivningsmyndighet
kan emellertid också utebli av den anledningen att den misstänkte frivilligt
betalar förelagda böter, innan indrivningsmyndigheten hunnit vidta
någon verkställighetsåtgärd. Detta fall bör särskilt uppmärksammas, eftersom
den föreslagna lagen om föreläggande av ordningsbot innebär att godkännande
av föreläggandet kan ske genom betalning. Enligt min mening
är det befogat att tolka bestämmelsen om utgångspunkten för besvärstidens
beräkning så, att det inte nödvändigtvis måste ha förekommit någon av
indrivningsmyndighet vidtagen åtgärd för verkställighet. Har den misstänkte
själv genom betalning åstadkommit verkställighet av föreläggandet, bör
besvärstiden anses löpa från dagen för betalningen. Denna tolkning har
också kommit till uttryck i praxis (SvJT 1961 rf s. 16).

I kommittéförslaget upptas vissa kortfattade bestämmelser om hur underrätt
skall handlägga de fall som nu är i fråga. Kommittéförslaget lämnar
dock vissa frågor oreglerade, vilket kan tänkas leda till komplikationer.
Särskilt kan nämnas frågorna om vad besvärsinlaga skall innehålla och vad
rätten har alt göra om besvärsinlagan är oklar eller kommer in för sent
(jfr t. ex. 8 kap. militära rättegångslagen).

I fråga om formen för underrätts handläggning anser jag den avgörande
synpunkten vara att den önskvärda reformen bara är att lägre instans blir
besvärsforum. Något sakligt skäl att ändra själva förfarandet har inte fram -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

145

kommit. Det ligger därför närmast till hands att underrätterna får att tilllämpa
samma bestämmelser som hovrätterna nu har att följa i motsvarande
fall, dvs. 52 kap. rättegångsbalken. Att underrätterna får tillämpa bestämmelser
som i och för sig är utformade med tanke på överrätts handläggning
anser jag inte möta några principiella betänkligheter. Underrätt
kan i dessa fall sägas få samma funktioner som en överrätt i och med att
den blir besvärsinstans.

Jag anser därför att andra styckets hänvisning till 52 kap. bör kvarstå
men med tillägg att bestämmelse, som avser hovrätt, i stället skall gälla
underrätt. Hänvisningen bör dock utformas så, att det framgår att man inte
åsyftar vissa paragrafer som klart inte kan bli tillämpliga, nämligen 1, 4
och 13 §§. Att inte heller 7 § tredje stycket kan bli tillämpligt torde inte
behöva markeras särskilt. Förslaget till ändring av 59 kap. 6 § andra stycket
har avfattats i enlighet med vad som nu har anförts.

Besvärsförfarandet i underrätten är att betrakta som ett mål i vilket
slutligt beslut meddelas utan huvudförhandling (jfr 52 kap. 11 och 12 §§
samt även 10 §, varav framgår att annan förhandling än huvudförhandling
kan äga rum). Härav följer att målen enligt 1 kap. 4 och 11 §§ rättegångsbalken
kan handläggas av ensamdomare.

När åklagare anför besvär, torde det vara en självklar sak att han inger
befintliga handlingar beträffande strafföreläggande! eller ordningsföreläggandet.
I annat fall ankommer det på rätten att infordra handlingarna. Uttrycklig
föreskrift om detta självklara förhållande torde inte behövas. Det
kan nämnas att sådan föreskrift inte heller finns i 58 kap. rättegångsbalken.

7 §•

Denna nya paragraf, som enligt förslaget bör tilläggas i 59 kap., avses
reglera förfarandet i hovrätt, när talan fullföljs mot underrätts beslut i mål
om undanröjande av strafföreläggande eller av ordningsföreläggande.

Med 59 kap. 3 § som förebild i viss mån har i paragrafen angetts att i
fråga om fullföljd av talan mot underrätts beslut bestämmelserna i 49 och
52 kap. äger motsvarande tillämpning. Vidare har tagits upp en bestämmelse
att talan inte får föras mot hovrätts beslut (jfr 59 kap. 6 § sista punkten
i dess gällande lydelse).

Ikraftträdande

Ändringarna i rättegångsbalken och i trafikbrottslagen föreslås tråda i
kraft den 1 juli 1966.

Förslagen om ordningsbotssystemet och om vidgat tillämpningsområde
för parkeringsbotslagen kan genomföras först efter vissa förberedelser av
organisatorisk art. Jag föreslår därför att den nya lagstiftningen i den delen
träder i kraft den 1 januari 1967. Med hänsyn till att ändringsförslagen

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

beträffande vägtrafikförordningen och förordningen om mopeder har nära
samband med nyssnämnda förslag bör de också träda i kraft den 1 januari
1967.

Departementschefens hemställan

I enlighet med vad som har anförts i det föregående föreligger inom justitiedepartementet
utarbetade förslag till

1) lag om föreläggande av ordningsbot,

2) lag angående ändring i lagen den 9 december 1960 (nr 683) om parkeringsbot,

3) lag om ändring i rättegångsbalken,

4) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 28 september 1951 (nr
659) om straff för vissa trafikbrott,

5) förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 setember 1951
(nr 658),

G)förordning angående ändrad lydelse av 11 § förordningen den 5 maj
1960 (nr 135) om mopeder.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen under
1)—4) måtte för det i 87 § regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Hans Rune Persson

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1966

147

Bilaga 1

1) Förslag
till
Lag

om föreläggande av ordningsbot

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Konungen äger förordna, att 2—9 §§ denna lag skola äga tillämpning
beträffande brott, för vilket ej stadgas svårare straff än böter omedelbart
i penningar och ej heller normerade böter. Förordnande kan begränsas att
avse visst eller vissa polisdistrikt.

Om brott ej hör under allmänt åtal eller om särskilt villkor är stadgat
för allmänt åtal, får denna lag icke tillämpas.

2 §•

Är vid ett och samma tillfälle fråga om flera brott, får föreläggande utfärdas
endast om det omfattar alla brotten och upptager gemensam ordningsbot
för dem.

3 §•

Föreläggande bär ej utfärdas, om särskild anledning i annat fall1 förekommer
att fråga om åtal för brottet prövas av åklagare.

4 §•

Riksåklagaren bestämmer för olika brott de belopp som skola upptagas
såsom ordningsbot i föreläggande. Därvid bestämmas även grunder för beräkning
av gemensam ordningsbot för flera brott.

Om särskilda skäl föreligga, äger riksåklagaren uppdraga åt statsåklagare
att bestämma ordningsbot för vissa brott. 5

5 §•

Föreläggande avfattas skriftligen och undertecknas av den polisman som
utfärdar det. Det skall innehålla uppgift om

1. den misstänkte,

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

2. brottet med angivande av tid och plats för dess begående samt övriga
omständigheter som fordras för dess kännetecknande,

3. den ordningsbot som förelägges den misstänkte.

Om föreläggande utfärdas i den misstänktes frånvaro eller om misstänkt,
som är närvarande när föreläggande utfärdas, behöver rådrum, får
polismannen tillställa honom föreläggandet. Detta skall i sådant fall vara
försett med anteckning om viss tid, inom vilken föreläggandet senast skall
godkännas, samt upplysning att åtal kan äga rum, om föreläggandet ej
godkännes inom förelagd tid.

6 §.

Föreläggande godkännes genom att den misstänkte på föreläggandet
undertecknar förklaring, att han erkänner gärningen och underkastar sig
den förelagda ordningsboten.

7 §•

Har viss tid för godkännande angivits i föreläggande, får fråga om
ansvar för brottet ej upptagas på nytt förrän denna tid utgått.

Godkännande, som sker efter delgivning av stämning eller av strafföreläggande,
är utan verkan.

8 §.

Har föreläggande godkänts, gäller det som dom vilken har vunnit laga
kraft.

9 §.

Bestämmelserna i 59 kap. 5—7 §§ rättegångsbalken äga motsvarande
tillämpning i fråga om besvär över godkänt föreläggande av ordningsbot.
I mål om besvär över sådant föreläggande är allmän åklagare motpart till
den misstänkte.

10 §.

Närmare bestämmelser om tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

149

3) Förslag
till
Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, dels att 1 kap. 4 och 11 §§,48 kap. 1 § och 59 kap.
6 § rättegångsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,
dels att i 59 kap. samma balk skall införas en ny paragraf, betecknad 7 §,
av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 KAP.
4 §.

I häradsrätt dömer häradshövdingen
med nämnd. Häradsrätten
vare dock domför utan nämnd vid
måls avgörande utan huvudförhandling
samt annan handläggning,
som ej sker vid huvudförhandling
eller syn å stället, så ock i tvistemål
vid huvudförhandling, som hålles i
omedelbart samband med förberedelsen.
Lag samma vare i fråga om
huvudförhandling och syn å stället
i brottmål, om målet rör allenast ansvar
för brott, för vilket icke är stadgat
svårare straff än böter, och i
målet ej förekommer anledning, att
målsägande finnes.

I häradsrätt dömer häradshövdingen
med nämnd. Häradsrätten
vare dock domför utan nämnd vid
måls avgörande utan huvudförhandling
samt annan handläggning,
som ej sker vid huvudförhandling
eller syn å stället, så ock i tvistemål
vid huvudförhandling, som hålles i
omedelbart samband med förberedelsen.
Lag samma vare i fråga om
huvudförhandling och syn å stället
i mål om brott, för vilket icke är
stadgat svårare straff än böter.

11 §•■

Rådhusrätt vare —- -—• — — — — och nämnd.

Vid måls avgörande utan huvudförhandling
samt annan handläggning,
som ej sker vid huvudförhandling
eller syn å stället, så ock i tvistemål
vid huvudförhandling, som hålles
i omedelbart samband med förberedelsen,
vare rådhusrätt dock
domför med en lagfaren domare. Lag
samma vare i fråga om huvudförhandling
och syn å stället i mål om
brott, för vilket icke är stadgat svårare
straff än böter.

1 Senaste lydelse av 1 kap. 4 och 11 §§ samt 48 kap. 1 § se 1964: 166.
6 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 100

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

rare straff än böter, och i målet ej
förekommer anledning, att målsägande
finnes.

48 KAP.

1 §•

Skall allmänt------alla brotten.

Strafföreläggande må ej använ- Strafföreläggande må ej utfärdas,
das, om anledning förekommer, att om målsägande förklarat, att han
målsägande finnes. ämnar fora talan om enskilt an språk

i anledning av brottet, eller begärt,
att åtal skall väckas.

59 KAP.
6 §•

Den som vill besvära sig över
strafföreläggande skall till den hovrätt,
där, om åtal väckts, talan mot
underrättens dom skolat fullföljas,
inkomma med besvärsinlaga.

Besvär skola föras inom en månad,
sedan åtgärd för verkställighet
av föreläggandet företogs hos den
misstänkte. Hovrätten äge, när skäl
äro därtill, förordna, att, till dess annorlunda
föreskrives, vidare åtgärd
för verkställighet av föreläggandet ej
må äga rum. Om besvär, som nu
sagts, äge i övrigt vad i 52 kap. är
stadgat motsvarande tillämpning.
över hovrättens beslut må talan ej
föras.

Den som vill besvära sig över
strafföreläggande skall till den underrätt,
som ägt upptaga åtal för
brottet, inkomma med besvärsinlaga.

Besvär skola föras inom ett år, sedan
åtgärd för verkställighet av föreläggandet
företogs hos den misstänkte.
Rätten äger, när skäl äro därtill,
förordna, att, till dess annorlunda
föreskrives, vidare åtgärd för
verkställighet av föreläggandet ej må
äga rum. Om besvär, som nu sagts,
äga i övrigt bestämmelserna i 52
kap. 2, 3 och 5—12 §§ motsvarande
tillämpning. Bestämmelse som avser
hovrätt gäller därvid i stället underrätten.

7 §■

Om fullföljd av talan mot underrättens
beslut i anledning av besvär
över strafföreläggande äga bestämmelserna
i 49 och 52 kap. motsvarande
tillämpning.

Mot hovrättens beslut må talan ej
föras.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966. I fråga om besvär över strafföreläggande,
som anförts före nämnda dag, äger dock äldre lag tillämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

151

Bilaga 2

Trafikmålskommitténs förslag till lag om ordningsföreläggande

1 §•

Konungen må beträffande förseelse, för vilken ej är stadgad annan påföljd
än böter omedelbart i penningar, dock ej normerade böter, förordna,
att denna lag skall äga tillämpning.

2 §•

Riksåklagaren, eller efter dennes förordnande vederbörande statsåklagare,
har att för en eller flera förseelser, varom förordnande enligt 1 § meddelats,
fastställa visst bötesbelopp (ordningsbot).

3 §■

Polisman må för förseelse, som avses i 2 §, till godkännande förelägga den
misstänkte fastställd bot. Är fråga om flera förseelser, må föreläggande ej
givas med mindre det sker gemensamt för alla förseelserna.

Är förseelsen förenad med särskild rättsverkan, skall ock den rättsverkan
föreläggas den misstänkte till godkännande.

4 §•

Föreläggande skall avfattas skriftligen samt innehålla uppgift om

1. den misstänkte;

2. förseelsen med angivande av tid och plats för dess begående samt de
övriga omständigheter, som kan erfordras för dess kännetecknande;

3. den ordningsbot och den särskilda rättsverkan av förseelsen, som förelägges
den misstänkte.

Föreläggande skall undertecknas av den som utfärdar det.

5 §•

Godkännande skall tecknas av den misstänkte på föreläggandet och skall
innehålla, att han erkänner gärningen och att han underkastar sig den ordningsbot
och den särskilda rättsverkan av förseelsen, som förelagts honom.

Avser föreläggandet ej annat än ordningsbot och betalas boten, skall betalningen
anses som godkännande, där det ej framgår, att den misstänkte ej
avsett att godkänna föreläggandet.

6 §•

Godkännes ej föreläggandet omedelbart, må det överlämnas till den misstänkte
med tillkännagivande att han har att inom viss tid antingen återställa
föreläggandet försett med skriftligt godkännande eller ock, om föreläggandet
ej avser annat än ordningsbot, godkänna föreläggandet genom
att betala boten och att åtal i annat fall kan äga rum.

Föreläggande må delgivas med den misstänkte. Om delgivning skall vad
i rättegångsbalken stadgas om delgivning av stämning äga motsvarande tilllämpning.

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

7 §•

Om föreläggande utfärdats, utgör det hinder för åtal och för anmaning
att betala parkeringsbot. Godkännes ej föreläggandet inom utsatt tid utgör
det ej hinder för åtal. Sker godkännande efter delgivning av stämning eller
av strafföreläggande, är det utan verkan.

8 §•

Konungen må förordna, att ordningsföreläggande, som godkänts av den
misstänkte, skall underställas åklagares prövning.

9 §.

Finner åklagaren, i fall som avses i 8 §, ej anledning undanröja föreläggandet,
skall detta fastställas av åklagaren.

Ordningsföreläggande må fastställas tidigast sju dagar efter det att föreläggandet
godkänts av den misstänkte.

10 §.

Ordningsföreläggande, som godkänts av den misstänkte och i fall då så
erfordras fastställts av åklagare, skall gälla som dom, vilken vunnit laga
kraft.

Talan mot ordningsföreläggande må i särskild ordning föras på sätt i
59 kap. 5—8 §§ rättegångsbalken är stadgat om besvär över strafföreläggande.
Åklagare, som fastställt föreläggandet, eller där detta ej skett, som ägt
väcka åtal för förseelsen, skall härvid anses som motpart till den som avsetts
med föreläggandet.

11 §•

De närmare bestämmelser, som utöver vad ovan sagts erfordras för tilllämpning
av denna lag, meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

153

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 31 mars 1966.

N ärvarande:

f. d. justitierådet Lind,

justitierådet Y. Söderlund,

regeringsrådet Åbjörnsson,

justitierådet Brunnberg.

Enligt lagrådet den 24 mars 1966 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 11
februari 1966, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till 1) lag om föreläggande av ordningsbot, 2) lag angående ändring
i lagen den 9 december 1960 (nr 683) om parkeringsbot, 3) lag om ändring
i rättegångsbalken och 4) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 28
september 1951 (nr 649) om straff för vissa trafikbrott.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Carl-Johan Cosmo.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet.

Förslaget till lag om föreläggande av ordningsbot

Det föreslagna systemet med ordningsföreläggande är inte avsett att innebära
någon förändring när det gäller anteckningar i körkortsregistret.
Det bötesstraff för trafikförseelse som innefattas i ett föreläggande av ordningsbot
skall alltså föranleda anteckning i registret på samma sätt som
nu sker, när motsvarande förseelse beivras genom dom eller strafföreläggande.
Departementschefen har, i likhet med flera remissinstanser, ansett
att det är av värde att den hittillsvarande ordningen behålls. Den preventiva
effekten av beivrandet skulle, framhåller departementschefen, försvagas
om registreringen upphörde.

I dessa allmänna synpunkter kan lagrådet instämma. Upprepade trafikförseelser,
vilka visserligen var för sig kan betecknas som mindre allvarliga
men tillsammantagna måste anses ådagalägga väsentliga brister i vederbörandes
vilja eller förmåga att följa trafikens regler, skall alltså även i fortsättningen
kunna föranleda återkallelse av körkortet. Efter genomförandet
av den föreslagna nya ordningen med endast schablonmässigt bestämda

154 Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1966

penningböter torde körkortsmyndigheten — när den överväger åtgärder
beträffande körkortet i anledning av upprepade ordningsförelägganden — i
regel finna anledning att först pröva om icke den försumlige kan låta sig
rättas genom en varning. Härigenom erhålls bättre garantier för att den
enskildes rättssäkerhet icke eftersätts.

1 §•

Såsom av uttalanden i remissprotokollet framgår förutsätter den nu föreslagna
lagstiftningen alt Kungl. Maj :t utfärdar tillämpningsföreskrifter i
olika hänseenden. Bland annat kommer att ges närmare bestämmelser i
vilken utsträckning polismän i olika tjänsteställningar skall få utfärda föreläggande
för förseelser av skilda slag.

I det remitterade förslaget till lag om föreläggande av ordningsbot har
däremot inte berörts frågor som sammanhänger med den lokala behörigheten
att utfärda föreläggande. Vad gäller besvär över godkänt ordningsföreläggande
har emellertid anknytning skett till gällande regler om forum
genom alt hänvisning i 9 § gjorts till förslaget om ändrad lydelse av 59
kap. 6 § rättegångsbalken, däri forum för besvärstalan angivits vara den
underrätt som äger uppta åtal för förseelsen.

Behovet av föreskrifter som närmare reglerar den lokala behörigheten vid
utfärdande av ordningsföreläggande får visserligen anses vara begränsat. I
det stora flertalet fall skall ju handläggningen slutföras i direkt anslutning
till att förseelsen uppdagas. Emellertid skall i vissa fall ordningsföreläggande
kunna utfärdas vid en senare tidpunkt t. ex. när utredningen fullbordas.
Härvid kan uppkomma frågor om den lokala behörigheten och huruvida
i detta avseende eljest gällande regler om forum bör äga analog
tillämpning. Exempelvis bör övervägas om för det fall att utredningen
utförs i den misstänktes närvaro på annan ort än gärningsorten jämväl polisen
på den förra orten skall äga utfärda föreläggande.

Den föreslagna ordningen med föreläggande av ordningsbot avses i ett
inledningsskede komma att, i den omfattning Kungl. Maj :t bestämmer, tilllämpas
i ett begränsat antal polisdistrikt. Under denna tid erfordras givetvis
en utförligare reglering av frågor som sammanhänger med den lokala
behörigheten. En utväg synes därvid vara att ordningsbotssystemet endast
får tillämpas då förseelsen eller, om fråga är om flera förseelser, samtliga
förseelser begåtts inom polisdistrikt för vilket Kungl. Maj :t utfärdat förordnande
som nyss sagts.

Av det anförda lär framgå att närmare föreskrifter om den lokala behörigheten
är påkallade vid genomförande av den föreslagna ordningen. Därmed
sammanhängande frågor synes emellertid vara av sådan natur att de kan
lösas genom bestämmelser som utfärdas av Kungl. Maj :t. Lagrådet har
därför funnit sig kunna avstå från att föreslå tillägg till lagtexten i detta
hänseende.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1966

155

2 §

I andra stycket av denna paragraf stadgas att, om vid ett och samma
tillfälle fråga är om flera brott, föreläggande får utfärdas endast om det
omfattar alla brotten och upptar gemensam ordningsbot för dem. En liknande
bestämmelse finns i 48 kap. 1 § rättegångsbalken beträffande straffföreläggande.
Meningen med dessa föreskrifter är att den allmänna principen
om gemensam påföljd vid sammanträffande av brott skall iakttas också
då fråga uppkommer om att tillämpa ordningsföreläggande eller strafföreläggande
(jfr NJA II 1943 s. 604).

En tänkbar situation är att den polisman som har att avgöra om ordningsföreläggande
skall ges äger kännedom om att den misstänkte tidigare
begått annat brott, som föranlett strafföreläggande, ordningsföreläggande
eller anmaning att erlägga parkeringsbot utan att förfarandet ännu fortskridit
till godkännande av föreläggandet eller betalning av parkeringsboten.
I sådana fall synes tvekan ej kunna råda om att det tidigare brottet
icke utgör hinder mot att utfärda ordningsföreläggande enbart för det aktuella
brottet. Så länge det står den misstänkte öppet att godkänna föreläggande
för det äldre brottet kan nämligen nytt straff för detta ej aläggas,
jfr 45 kap. 1 § rättegångsbalken och 7 § förslaget till lag om föreläggande
av ordningsbot. Och jämlikt 4 § lagen om parkeringsbot i dess föreslagna
nya lydelse kan, sedan anmaning att betala parkeringsbot meddelats, ordningsföreläggande
för parkeringsförseelsen ej ifrågakomma.

5 §•

Såsom av motiven framgår skall vid föreläggande av ordningsbot den
normala ordningen vara att föreläggande utfärdas i samband med att polismannen
sammanträffar med den misstänkte och att handläggningen a^
ärendet vid tillfället slutförs genom att den misstänkte skriftligen godkänner
föreläggandet. Avsteg från denna ordning förutses emellertid kunna
ske om särskilda omständigheter föreligger t. ex. om utredningen fullbordas
vid en tidpunkt när den misstänkte ej är tillstädes eller när det föreligger
ett verkligt behov av att den misstänkte får tid på sig att ta ställning
till föreläggandet. Det får anses vara av väsentlig betydelse vid den torm för
beivran av brott varom här är fråga att den först angivna ordningen för
handläggningen tillämpas i största möjliga utsträckning. Att omedelbart
och skriftligt godkännande i första hand bör komma i fråga framgår emellertid
endast indirekt av lagtexten genom föreskriften i andra stycket av
förevarande paragraf. Enligt lagrådets mening skulle det vara en fördel om
den huvudregel som förutsätts skola gälla vid förfarande enligt lagen kom
till direkt uttryck i lagtexten. Förslagsvis kan detta ske genom att andra
stycket inleds med stadgande att föreläggande bör utfärdas i den misstänktes
närvaro och alt denne skall beredas tillfälle att omedelbart godkänna

156 Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1966

detta. Lagrådet hemställer att andra stycket erhåller ändrad avfattning i
enlighet med det anförda.

Avfattningen av andra stycket ger vid handen att det är godkännandet
som skall ske inom viss förelagd tid, medan enligt kommitténs förslag (6 §)
tidsbestämningen hänförde sig till föreläggandets återställande i godkänt
skick, alternativt betalning.

Kommittéförslaget står i närmare överensstämmelse med vad som gäller
beträffande parkeringsbot och strafföreläggande. Rättsverkningarna anknyts
sålunda till ett faktum som det är lätt för myndighet att konstatera.
En sådan ordning synes vara att föredraga i klarhetens intresse.

Lagrådet förordar därför att den i sista meningen omförmälda anteckningen
skall avse viss tid inom vilken föreläggandet skall återställas, försett
med godkännande.

6 §.

Andra stycket innehåller att godkännande av föreläggande kan ske genom
betalning av den förelagda ordningsboten. Härtill fogas emellertid en undantagsregel
enligt vilken det sagda endast gäller om det icke framgår att
den misstänkte ej har avsett att godkänna föreläggandet. Enligt uttalande
i betänkandet torde meningen vara att endast den som är behörig att utfärda
föreläggande av det slag varom fråga är skall äga pröva om betalningen
skall anses som godkännande.

Ett godkännande av föreläggande har betydelsefulla rättsverkningar. Undantagsregeln
kan stundom skapa ovisshet huruvida godkännande genom
betalning verkligen skett. Vidare medför undantagsregeln att om brottet icke
vidare beivras rättsgrund saknas för betalningen. Den misstänkte blir då berättigad
att återfå det erlagda beloppet. Med hänsyn härtill bör i förekommande
fall frågan om betalningens verkan såsom godkännande omedelbart
provas, så att betalning icke godtages om det framgår att den misstänkte
ej har avsett att godkänna föreläggandet.

7 §•

Av förslaget framgar att rättskraft tillkommer föreläggande som godkänts
inom förelagd tid och att å andra sidan godkännande som sker efter
delgivning av stämning eller av strafföreläggande är utan verkan.

Emellertid kan förekomma att godkännande sker efter den förelagda tiden
men innan någon delgivning ägt rum. Jämförelse kan här göras med vad
som gäller om strafföreläggande och om parkeringsbot. Något godkännande
förekommer icke i fråga om parkeringsbot utan endast betalning. Om betalning
sker efter förelagd tid men före delgivning utgör detta icke hinder
för åtal men betalningen kan godtagas och åtal underlåtas. Liknande torde
gälla för strafföreläggande, dvs. att åklagaren beträffande för sent godkända
förelägganden har rätt men icke plikt att underlåta åtal.

157

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1966

Det är enligt lagrådets mening berättigat utgå från att motsvarande skall
gälla enligt den nu föreslagna lagstiftningen. Antagas kan emellertid att i
praktiken de godkännanden som inkommer före delgivning i allmänhet
kommer att godtagas.

9 §•

På grund av stadgandet i 8 § att godkänt föreläggande skall gälla som
dom vilken har vunnit laga kraft lär bestämmelserna om resning i 58 kap.
rättegångsbalken kunna vinna tillämpning.

Godtages vad lagrådet kommer att förorda beträffande förslaget till lag
om ändring i rättegångsbalken, bör i förevarande paragraf hänvisningen
avse 59 kap. 5—8 §§ rättegångsbalken.

Förslaget tUl lag angående ändring i lagen om parkeringsbot

1 §•

Enligt motiven skall Kungl. Maj :t bemyndigas att bestämma vilka parkeringsförseelser
som får beivras med stöd av parkeringsbotslagen. Rörande
den planerade tillämpningen å olika typer av sådana överträdelser har departementschefen
gjort vissa uttalanden, men såvitt av remissprotokollet
framgår är det icke meningen att lagen skall stadga annan inskränkning i
Kungl. Maj :ts befogenhet härutinnan än att överträdelsen ej får vara belagd
med svårare straff än penningböter. Med hänsyn till sistnämnda förhållande
synes den föreslagna lydelsen av första stycket första punkten i förevarande
paragraf att förordnandet skall avse överträdelser av »vissa» föreskrifter
rörande parkering m. m. mindre lämplig. Lagrådet förordar, att
stadgandet formuleras sålunda, att Konungen äger förordna, att 2—5 §§
i lagen skola äga tillämpning beträffande överträdelse av föreskrift rörande
parkering eller annan uppställning eller stannande av motorfordon.

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

59 KAP.

I 6 § detta kapitel stadgas för närvarande rätt för hovrätt att i anledning
av besvär över strafföreläggande förordna om inhibition, när skäl därtill
äro. Enligt förslaget till ändring av 6 § skall nu sådant förordnande kunna
meddelas av den underrätt hos vilken besvär över strafföreläggande anförs.
Däremot har i den föreslagna nya 7 § motsvarande befogenhet icke tillagts
hovrätt, då talan fullföljs mot underrättens beslut. Det synes erforderligt
att även i sistnämnda fall förordnande om inhibition kan meddelas. För att
vinna förkortning av lagtexten synes lämpligt att det ifrågavarande stadgan -

158

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

det utesluts ur den föreslagna 6 § samt att i en ny 8 § upptas en för underrätt
och hovrätt gemensam bestämmelse om inhibition. Denna kan innehålla,
att i mål som avses i 6 eller 7 § rätten äger, när skäl därtill äro, förordna
att, till dess annorlunda föreskrives, vidare åtgärd för verkställighet av
sträf föreläggandet ej må äga rum. Lagrådet hemställer om sådan ändring.
I samband därmed bör i ingressen till ändringslagen den nya 8 § anmärkas.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av lagen om straff för vissa

trafikbrott

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

159

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 1 april

1966.

Närvarande:

atsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Kling,
StEDENMAN, Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric

Nilsson, Lundkvist, Gustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 31 mars 1966
avgivna utlåtande över de till lagrådet den 11 februari 1966 remitterade
förslagen till

1) lag om föreläggande av ordningsbot,

2) lag angående ändring i lagen den 9 december 1960 (nr 683) om parkeringsbot,

3) lag om ändring i rättegångsbalken,

4) lag angående ändrad Igdelse av 1 § lagen den 28 september 1951 (nr

6)9) om straff för vissa trafikbrott.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

De jämkningar av lagförslagen som lagrådet har förordat bör vidtas. De
tillägg till 5 § lagen om föreläggande av ordningsbot som lagrådet har föreslagit
bör jämte andra stycket av paragrafen i dess lydelse enligt det remitterade
förslaget föras till en särskild paragraf, betecknad 6 §. Detta medför
att numreringen av de följande paragraferna får ändras.

Med anledning av vad lagrådet har uttalat beträffande 6 § i det remitterade
förslaget vill jag anföra följande. Avsikten är att föreskrifter i behöhörighetsfrågor
skall meddelas med stöd av den avslutande paragrafen i
lagen. Detta gäller även behörigheten att pröva om betalning, som har skett
under reservation av ena eller andra slaget, skall anses som godkännande.
Denna prövning torde i regel vara av sådan beskaffenhet alt den bör anförtros
polismän med högre tjänsteställning. Jag delar lagrådets mening att
prövningen bör ske omedelbart, när betalning ej har skett reservationslöst.

Utöver vad som framgår av det anförda bör vissa redaktionella jämkningar
vidtas i förslagen.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj:t genom proposition

dels föreslår riksdagen att anta lagförslagen med de ändringar som sålunda
har angetts,

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1966

dels inhämtar riksdagens yttrande över de i bilaga 1 till statsrådsprotokollet
den 11 februari 1966 upptagna förslagen till

förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951
(nr 648),

förordning angående ändrad lydelse av 11 § förordningen den 5 maj 1960
(nr 134) om mopeder.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1966 161

Innehållsförteckning

Propositionen .................................................. 1

Propositionens huvudsakliga innehåll.............................. 1

Författningsförslag ............................................. 3

Förslag till lag om föreläggande av ordningsbot.................. 3

Förslag till lag angående ändring i lagen den 9 december 1960 (nr

683) om parkeringsbot...................................... 5

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.................... 6

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 28 september
1951 (nr 649) om straff för vissa trafikbrott................ 8

Förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28

september 1951 (nr 648) .................................... 9

Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 11 § förordningen

den 5 maj 1960 (nr 134) om mopeder.......................... 12

Utdrag av statsrådsprotokollet den 11 februari 1966 ................ 13

Inledning .................................................... 13

Gällande bestämmelser m. m................................... 15

Allmänna synpunkter......................................... 24

Påfölj ds frågorna.............................................. 39

Föreläggande av ordningsbot................................... 54

Parkeringsbotslagen........................................... 87

Strafföreläggande............................................. 97

Tillämpningsområdet........................................ 97

Vissa frågor om godkännande av strafföreläggande och om besvär 104

Ensamdomarkompetensen i brottmål............................ 109

Om möjligheterna till ytterligare processuella förenklingar i mindre

brottmål................................................... 119

Specialmotivering till vissa av lagförslagen...................... 124

Förslag till lag om föreläggande av ordningsbot................ 125

Förslag till lag angående ändring i parkeringsbotslagen.......... 138

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.................. 141

Ikraftträdande.............................................. 145

Departementschefens hemställan................................ 146

Bilaga 1. Författningsförslagen................................. 147

Bilaga 2. Trafikmålskommitténs förslag till lag om ordningsföreläg gande

...................................................... 151

Utdrag av lagrådets protokoll den 31 mars 1966 .................... 153

Utdrag av statsrådsprotokollet den 1 april 1966 .................... 159

HAkCUS ftOKTK. STHLM éSOIt