Kungl. Maj.ts proposition AV 3 (Proposition 1928:3)

Kungl. Maj.ts proposition AV 3.

Nr 3.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 27 kap. 5—7 och 13 §§ rättegångsbalken
m. m.; given Stockholms slott den 16 december 1927.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 27 kap. 5—7 och 13 §§ rättegångsbalken; och

2) lag om ändrad lydelse av 219, 220 och 225 §§ utsökningslagen.

GUSTAF.

Johan C. W. Thyrén.

Biriang till riksdagens protokoll 1928.

1 samt

3 haft. (Nr 3.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 3.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 27 kap. 5—7 och 13 §§ rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 27 kap. 5—7 och 13 §§ rättegångsbalken skola,
6 i nedan angivna delar, hava följande ändrade lydelse:

5 §.

Äro besvär anförda, varde, när skäl därtill äro, förordnande meddelat
om vederpartens hörande över besvären. Ej må, med mindre tillfälle
lämnats vederparten att sig förklara, ändring i underrättens utslag göras,
i annat fall än då besvären angå någons häktande eller kvarhållande i
häkte eller hämtande till rätten, eller oek stadgandet i senare stycket av
12 § äger tillämpning.

6 i

Skall någon---- till handa.

Har klaganden före utgången av den tid, som är stadgad för ingivande
av delgivningsbevis och återställande av besvärshandlingarna, hos hovrätten
sökt anstånd med fullgörande av vad honom i sagda hänseenden
åligger, må sådant anstånd på viss tid beviljas, när skäl därtill äro.

Åro vid besvären fogade kartor eller andra ritningar, eller ock handlingar
av vidlyftigare beskaffenhet, såsom protokoll i annat rättegångsmål,
eller handlingar rörande laga skifte eller därmed jämförlig förrättning,
eller handelsböcker eller andra räkenskaper, varde, på framställning av
klaganden, efter omständigheterna förordnat, huruvida de må från delgivning
undantagas.

7 %.

År i fall, som uti 6 § avses, ej veterligt, var klagandens vederpart sig
uppehåller, eller upplyses, att han vistas å utrikes ort; har han ej i hovrätten
anmält viss person, som äger att å hans vägnar mottaga besvärshandlingarna,
eller anvisning å sådant omhud eljest kunnat erhållas; återställe
klaganden inom stadgad tid besvärshandlingarna, där de äro av
honom uttagna, och varde honom viss tid förelagd att styrka, det han

Kungl. Maj:ts proposition Nr 3.

låtit i allmänna tidningarna tre gånger, minst fjorton dagar mellan varje
gång, kungöra, att besvär i målet blivit anförda, samt att besvärshandlingarna
finnas hos hovrätten att tillgå. Är klaganden allmän åklagare,
låte hovrätten besörja, att kungörelse varder i allmänna tidningarna införd,
efter ty nu är sagt.

13 $.

Varder beslut meddelat, att underdomares utlåtande över besvären skall
infordras, må ej part med beslutets delgivande betungas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1928.

Kungl. Maj:ts proposition Nr it.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 219, 220 och 225 §§ utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 219, 220 och 225 §§ utsökningslagen skola, 219 §
i nedan angivna delar, hava följande ändrade lydelse:

219 §.

Ej må — — — förklara.

Finnes någon böra över besvären höras, vare klaganden pliktig att efter
föreläggande uttaga de av honom ingivna besvärshandlingarna samt dem i
huvudskrift eller besannad avskrift vederparten tillställa, så ock att inom
lika tid, som för besvärens anförande gällt, räknad från den dag föreläggandet
genom anslag inom hovrätten kungöres, till hovrätten inkomma med
sådant intyg, som i 11 kap. 38 § rättegångsbalken sägs, rörande delgivningen
och dagen därför samt återställa handlingarna eller ingiva styrkt
avskrift därav.

Har klaganden före utgången av den tid, som är stadgad för ingivande
av delgivningshevis och återställande av besvärshandlingarna, hos hovrätten
sökt anstånd med fullgörande av vad honom i sagda hänseende åligger,
må sådant anstånd på viss tid beviljas, när skäl därtill äro.

Äro vid besvären fogade kartor eller andra ritningar, eller ock handlingar
av vidlyftigare beskaffenhet, såsom protokoll i annat mål, eller handlingar
rörande laga skifte eller därmed jämförlig förrättning, eller handelshöcker
eller andra räkenskaper, varde, på framställning av klaganden, efter omständigheterna
förordnat, huruvida de må från delgivning undantagas.

220 §.

Är, i fall då klagandens vederpart skall höras, ej veterligt, var han sig
uppehåller, eller upplyses, att han vistas å utrikes ort; har han ej i hovrätten
anmält viss person, som äger att å hans vägnar mottaga besvärshandlingarna,
eller anvisning å sådant omhud eljest kunnat erhållas; återställe
klaganden inom stadgad tid besvärshandlingarna, där de äro av honom uttagna,
och varde honom viss tid förelagd att styrka, det han låtit i allmänna

Kungl. Maj:ts proposition Nr 3.

tidningarna tre gånger, minst fjorton dagar mellan varje gång, kungöra,
att besvär i målet blivit anförda, samt att besvärshandlingarna finnas bos
hovrätten att tillgå.

225 §.

Prövar hovrätten tillfälle böra lämnas klagandens vederpart att avgiva
yttrande över inlaga, som efter det besvären utställts till förklaring blivit
av klaganden ingiven, eller finnes nödigt, att klaganden höres över förklaring
eller annan inlaga, som av vederparten ingivits, äge hovrätten
meddela föreskrift om delgivande av inlaga, varom fråga är.

Varder beslut meddelat, att överexekutors eller utmätningsmans utlåtande
över besvären skall infordras, må ej part med beslutets delgivande
betungas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1928.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 3.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans May.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22
oktober 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meueling, Gäede, Pettersson, Rosén, Hamein, Almkvist,
Lybeeg, von Stockensteöm.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén, anför:

»Uti det betänkande angående ändringar i hovrätternas organisation,
arbetssätt och löneförhållanden m. m., som av särskilt tillkallade sakkunniga
inom justitiedepartementet avgavs den 30 oktober 1926, har i syfte
att ernå ökat arbetsresultat i hovrätterna föreslagits bland annat viss förenkling
av sättet för fattande av beslut rörande kommunikation i besvärsmål.

För närvarande föredragas i hovrätterna besvärsmålen så snart de kommit
i sådant skick, att laga hinder för deras föredragning ej möter. Mål,
vari underrättens utslag fastställes, avgöres omedelbart, under det att övriga
mål utställas till vederbörandes hörande. Enligt 27 kap. 5 § rättegångsbalken
och 219 § utsökningslagen äger nämligen hovrätt ej göra ändring i
underrätts utslag med mindre motpart lämnats tillfälle att förklara sig över
besvären. Sådana mål, vilka utställts till förklaring med motparten, bliva,
sedan förklaring inkommit, ånyo föredragna inför hovrätten.

En dubbelföredragning av vissa besvärsmål äger sålunda rum. För undvikande
härav har tidigare ifrågasatts införande av bestämmelser därom,
att alla besvärsmål skulle, innan de föredroges, hava utställts till delgivning
med motpart, varigenom den tid, som åtgår för första föredragningen av
dylika mål, skulle vinnas för föredragning av andra mål.

Förslag i Uti det förslag, som låg till grund för 1901 års lag om ändring i vissa

s?™bJirld ''"}ed delar av rättegångsbalken, fanns sålunda i 27 kap. 5 § nämnda balk in loOl

axs Lag

om ändring t taget ett stadgande av innehåll, att om part i föreskriven ordning fullföljt

mssa delar av ^ajan mot underrätts slutliga utslag i brottmål eller mot utslag, varigenom
rattegangs balken.

underrätt i sådant mål dömt till värjemålsed, och ej någon i malet holles
häktad, tillfälle skulle lämnas klagandens vederpart att över besvären yttra
sig. Såsom skäl för obligatorisk kommunikation i dessa mål åberopades,
att en betydande tidsbesparing i hovrätternas arbete därigenom skulle ernås.

Vid granskningen i högsta domstolen avstyrktes förslaget av fyra justitieråd,
som därvid anförde i huvudsak, att enligt förslaget den synnerligen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 3.

snabba rättsskipning, som dittills ägt rum i de mål, vilka avgjordes utan
kommunikation, icke vidare vore att påräkna, att i de mål, som kunde avgöras
utan kommunikation, denna saknade all betydelse för målets prövning
och verkade allenast kostnader för parterna och dröjsmål med avgörandet,
att även om man i fråga om kostnaderna icke toge hänsyn till
klaganden, dock alltid kvarstode, att förklaranden flnge vidkännas en onödig
utgift, som han i många fall icke kunde få ersatt, samt att den ovillkorliga
kommunikationen och därav följande utsikt till ett avsevärt uppskov
med målets avgörande uppmuntrade till klagomål i fall, då klaganden kunde
hava intresse av att avgörandet fördröjdes. Två av dessa justitieråd ansågo
det dock böra tagas i övervägande, huruvida icke den preliminära prövning
av besvär, vilken föreginge beslut om förklarings infordrande, kunde anförtros
åt någon hovrättens ledamot eller tjänsteman, på vilken det alltså
skulle ankomma, huruvida besvären utan föregående kommunikation skulle
föredragas inför hovrätten.

Det till högsta domstolen remitterade förslaget förelädes i denna del oförändrat
1901 års riksdag men blev i anseende till kamrarnas skiljaktiga beslut
icke antaget av riksdagen. Därvid åberopades emot förslaget huvudsakligen
samma skäl som de, vilka framförts i högsta domstolen.

Frågan upptogs ånyo under förarbetena till de ändringar i hovrätternas Förslag år
arbetsordningar, vilka genomfördes år 1919. Därvid var ifrågasatt att
utsträcka den obligatoriska kommunikationen utöver det år 1901 föreslagna
tillämplighetsområdet jämväl till andra civila hesvärsmål än utsökningsmål.
över ett i anslutning härtill utarbetat utkast till ändrad lydelse av 27 kap.

5 § rättegångsbalken avgåvos yttranden av hovrätterna, vilka lämnade
utkastet utan anmärkning. Förslaget blev dock ej förelagt riksdagen.

Nödvändigheten att söka nedbringa i hovrätterna uppkomna arbetsbalanser Förslag år
föranledde emellertid, att under år 1923 inom justitiedepartementet utarbetades
förslag till sådan ändrad lydelse av 27 kap. 5 § rättegångsbalken och
219 § första stycket utsökningslagen, att kommunikation skulle bliva ovillkorlig,
enligt först berörda lagrum, dels då talan fullföljdes mot underrätts
slutliga utslag i brottmål med undantag av sådana, däri någon hölles häktad,
eller i sådant civilt besvärsmål, varå bestämmelserna i 27 kap. rättegångsbalken
ägde tillämpning, dels ock då talan fullföljdes mot underrätts utslag,
varigenom någon dömts till värjemålsed, samt enligt det senare lagrummet,
då talan fullföljdes mot överexekutors utslag i mål angående lagsökning
för gäld. Lagrådet ansåg sig under föreliggande förhållanden ej böra avstyrka
förslaget till ändrad lydelse av 27 kap. 5 § rättegångsbalken; två
ledamöter avstyrkte den föreslagna ändringen av 219 § utsökningslagen.

Fn ledamot anförde bland annat:

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 3.

Obestridligen vore åtskilliga avsevärda fördelar förenade med den sedan
tillkomsten av 1734 års lag tillämpade ordningen för behandling av besvärsmål,
som fullföljts till hovrätt. Till vad i avseende därå framhållits under
förarbetena till de föreliggande förslagen ville denne ledamot tillägga, att
med nuvarande ordning den icke klagande parten genom kommunikationen
finge sin uppmärksamhet riktad på att bifall till besvären ej vore uteslutet
utan det funnes en eller annan omständighet i målet, som kunde föranleda
ändring i underrättens utslag, och att sålunda en närmare utredning,
eventuellt med biträde av rättskunnig person, vore av nöden för att fä
utslaget fastställt. Bleve däremot alla besvär, utan hänsyn till deras större
eller mindre befogenhet, kommunicerade, innebure kommunikationen i och för
sig ingen dylik erinran åt den icke klagande, utan denne kunde, där han
icke själv vore rättsbildad, antingen, i sin övertygelse att fog för besvären
saknades, helt underlåta att anskaffa och åberopa en för sakens vinnande
erforderlig utredning eller ock se sig nödsakad att för säkerhets skull föranstalta
om eu kanske fullständigt irrelevant utredning till bemötande av
besvären eller att anlita hjälp av rättskunnig person och därigenom ådraga
sig en kostnad, som med våra ganska höga advokatarvoden icke finge bagatelliseras.
— Det syntes icke vara ställt utom tvivel, att verkligen den
ifrågasatta reformen vore ägnad att medföra sådan tidsvinst i hovrätternas
arbete, att man fördenskull borde avstå från de fördelar den nuvarande
ordningen medförde. Frågan därom berodde till väsentlig del av det sätt,
varå inkomna besvärsmål i hovrätten föredroges. Skedde föredragningen,
såsom sig borde, sålunda, att föredraganden strax framhölle de omständigheter,
som enligt hans mening kunde föranleda bifall till besvären, syntes i ett
stort antal fall föredragningen av mål, vari kommunikation skulle äga rum,
icke behöva bliva synnerligen tidsödande. Hade åter ett besvärsmål blivit
fullständigt föredraget, innan kommunikation av besvären beslutades, vore
vid dess förnyade föredragning såsom skriftväxlingsmål en viss tidsbesparing
i regel vunnen genom den tidigare föredragningen; hänsynen därtill finge
antagas hava utgjort grunden för den i hovrätternas arbetsordningar intagna
bestämmelsen därom att brottmål i regel skulle, ändå att förklaring infordrades,
avgöras å den division, som en gång fått detsamma sig tilldelat. —
Fn viss tidsvinst skulle kunna åstadkommas därigenom att mål av vidlyftigare
beskaffenhet undantoges från fullständig föredragning såsom besvärsmål.
Härför torde knappast erfordras någon lagändring. Het kunde
nämligen ej med nu gällande lag anses uteslutet, att mål, som ej krävde
särskilt skyndsam behandling, av hovrätten kommunicerades allenast på
grund av dess vidlyftighet, och att alltså den föredragande medgåves rätt
att på sådan grund, utan att hava berett sig på målets fullständiga föredragning,
anmäla detsamma till kommunikation; vissa allmänna regler i
dylikt hänseende syntes, tillämpade utan formalism, måhända under tillsyn
av en utav hovrätten därtill utsedd ledamot i hovrätten, vara ägnade att
under nuvarande anhopning av mål i hovrätterna, som uppgåves väsentligen
bero av eu under kristiden exceptionellt stegrad tillströmning av mål, åstadkomma
arbets besparing utan alltför stort inkräktande å de med den nuvarande
ordningen förenade fördelarna. — Ifrågasättas kunde ock, huruvida
icke den åsyftade arbetsbesparingen skulle i tillfredsställande mån och med
avsevärt mindre olägenheter än enligt de föreliggande förslagen kunna
vinnas genom att låta inkomna besvärsmål föredragas inför allenast tre
ledamöter, som, där de vore ense om att fastställa det slut, vartill underrätten
kommit, slutligen prövade besvären men eljest beslöte desammas kommunikation.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 3.

Berörda förslag blevo genom proposition, nr 190, förelagda 1923 ars riksdag,
men vunno icke riksdagens godkännande. Som skäl härför åberopades
vad sammansatta bevillnings- och första lagutskottet anfört i utlåtande
nr 3. Däri yttrades bland annat:

Det syntes vara uppenbart, att eu viss tid skulle vinnas för mals föredragning
till slutligt avgörande, därest dubbelföredragningen av vissa besvärsmål
avskaffades. Värdet av denna tidsvinst finge dock icke överskattas.
På sätt inom lagrådet framhållits, syntes, därest föredragningen
av inkomna besvär skedde sålunda, att föredraganden strax framhölle de
omständigheter, som enligt hans mening kunde föranleda bifall till besvären,
i ett stort antal fall föredragningen av mål, vari kommunikation skulle äga
rum, icke behöva bliva synnerligen tidsödande. Om åter ett besvärsmål
blivit fullständigt föredraget, innan kommunikation av besvären beslutats,
torde vid dess förnyade föredragning såsom skriftväxlingsmål en viss tidsbesparing
i regel vara vunnen genom den tidigare föredragningen. Förbises
finge ej heller, att hovrätternas arbetsresultat icke uteslutande vore beroende
på den tid, som stode till buds för måls föredragning på tjänsterummet.
Avgörande bleve i sista hand vad som under hemarbetet kunde
medhinnas.

Från Svea hovrätt hade inhämtats, att den tidsbesparing, som skulle vinnas
genom den obligatoriska kommunikationen, i nämnda hovrätt syntes
kunna skattas till 90 föredragningsdagar för hovrätten i dess helhet. Då i
medeltal något mindre än 3 vädjade mål föredroges per dag, skulle besparingen,
räknad i antalet vädjade mål, kunna beräknas till 250 eller omkring
30 på envar av de åtta ordinarie divisionerna.

Mot införandet av obligatorisk kommunikation kunde emellertid anföras
allvarliga betänkligheter.

För närvarande torde över 30 procent av alla inkommande besvärsmål
avgöras utan kommunikation. För dessa mål skulle den föreslagna reformen
medföra ett avsevärt dröjsmål med avgörandet. Att därigenom en av
besvärsförfarandets viktigaste fördelar skulle gå förlorad, syntes vara tydligt.
Särskilt skulle denna olägenhet framträda ifråga om mål av beskaffenhet
att kräva största möjliga snabbhet i avgörandet. Svea hovrätt hade i
ett den 20 december 1922 avgivet utlåtande framhållit lagsökningsmålen.
Eu annan grupp av mål, som ofta krävde skyndsam behandling, utgjordes
av sådana, däri klagan fördes över utslag, varigenom ådömts edgång. Även
om dessa grupper av mål skulle undantagas från den föreslagna åtgärden,
skulle dock densamma ifråga om andra mål, som nu avgjordes utan kommunikation,
för den rättssökande allmänheten medföra betydande olägenheter.
Dessa bleve givetvis så mycket betänkligare, som cfc företrädesvis
komme att drabba de parter, som haft fog för sin talan. Departementschefen
hade gjort gällande, att den för vissa parter förmånliga snabba rättsskipningen
i de mål, varom nu vore fråga, icke linge vinnas på bekostnad
av övriga mål. Det syntes emellertid kunna ifrågasättas, huruvida den
föreslagna reformen vore ägnad att i någon större utsträckning påskynda
avgörandet av dessa övriga mål. I en av departementschefen åberopad promemoria
»angående stämpelavgift å bevis om erlagt vad» hade framhållits,
att i betydande omfattning mål fullföljdes till hovrätterna bland annat
blott för att fördröja sakens slutliga avgörande. Det ville synas utskottet,
som om den ovillkorliga kommunikationen med därav följande utsikt till
ett betydande uppskov med målets slutliga prövning skulle vara ägnad att

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 3.

uppmuntra till klagomål i de fall, då klagandens ändringssökande huvudsakligen
avsåge att vinna tid. Därest den föreslagna åtgärden skulle medföra
ökning av antalet besvärsmål, komme det med reformen avsedda syftet
att förfelas. Ett visst avseende syntes även böra fästas vid anmärkningen,
att det snabba avgörandet i hovrätten minskade klagandens benägenhet
att fullfölja talan mot hovrättens utslag och sålunda i sin mån tjänade
till att medföra minskning i tillströmningen av mål till högsta domstolen.

En annan olägenhet av den föreslagna åtgärden vore givetvis den därmed
följande ökningen i parternas rättegångskostnader. Till gendrivande
av denna anmärkning hade anförts, bland annat, att berörda kostnadsökning
komme att drabba företrädesvis klaganden, samt att det icke kunde
anses obilligt, att denne även i de fall, då hans talan icke bleve bifallen,
finge vidkännas vissa utgifter för att inkalla sin motpart till rätten. Vidare
kunde utsikten att få gälda vederpartens förklaringskostnad bilda ett välbehövligt
korrektiv mot obehörigt ändringssökande. Det torde emellertid
kunna ifrågasättas, huruvida det vore riktigt att pålägga klaganden kostnader
för vederpartens inkallande, då detta icke tjänade något praktiskt
ändamål. Medel att hindra oberättigad klagan syntes för övrigt böra sökas
genom andra anordningar än ett onödigt fördyrande av rättegången. Märkas
borde jämväl, att kommunikationen kunde medföra ej obetydliga kostnader
för klagandens vederpart. Även om denne ägde rätt att insända sin
förklaring med posten, skedde insändandet dock på förklarandens egen risk,
varför han ej sällan torde anlita ombud för sin talans bevakande. Ofta
torde han även anse sig nödsakad att för förklaringens uppsättande rådföra
sig med rättsbildat eller annat biträde. För härigenom vållade utgifter och
besvär torde ej alltid gottgörelse kunna påräknas.

Sedan utskottet förklarat sig finna beaktansvärt vad inom lagrådet anförts
om betydelsen av att med nuvarande ordning den icke klagande parten
genom kommunikationen finge sin uppmärksamhet riktad på att bifall
till besvären ej vore uteslutet utan att det, funnes en eller annan omständighet
i målet, som kunde föranleda ändring i underrättens utslag, erinrade
utskottet, att den obligatoriska kommunikationen medförde risk, att ett
större antal parter på grund av försummelse med avseende å fullgörande
av delgivning in. m. komme att förlora sin talan. Det kunde visserligen
invändas, att denna anmärkning saknade värde, då förslaget hade avseende
endast å mål, i vilka överklagade utslaget i allt fall skulle hava fastställts
av hovrätten. Märkas borde emellertid, att varje åtgärd ägnad att öka antalet
fall, då part på grund av underlätet iakttagande av formella föreskrifter
förlorade rätten att få sin talan prövad i sak, måste ingiva betänkligheter.

Ehuru utskottet sålunda icke kunde ansluta sig till Kungt. Maj:ts förslag,
ansåge dock utskottet, att åtgärder måste vidtagas för balansernas avarbetande.
Ett flertal andra åtgärder i detta syfte än de av Kungl. Majd föreslagna
hade under ärendets behandling blivit framställda. Utskottet framhöll
jämte andra dels det inom lagrådet framförda förslaget, att inkomna
besvärsmål borde föredragas inför allenast tre ledamöter, som, där de vore
ense om att fastställa det slut, vartill underrätten kommit, slutligen prövade
besvären men eljest beslöte desammas kommunikation, dels ock att man med
bibehållande till viss grad av det nuvarande systemets fördelar skulle kunna
i huvudsak ernå den med obligatorisk kommunikation avsedda tidsvinsten,
därest åt en tjänsteman i hovrätten överlämnades att avgöra, huruvida i

Kanyl. Maj:ls proposition Nr 3.

besvärsmål förklaring skulle inhämtas från klagandens vederpart. Utskottet
förklarade sig emellertid icke för det dåvarande vara i tillfälle att taga
ställning till de framställda förslagen. Ett avgörande därutinnan måste enligt
utskottets uppfattning förutsätta en allsidig och ingående undersökning
av förslagens fördelar och olägenheter. Utskottet ansåge angeläget, att en
sådan undersökning snarast verkställdes.

Förenämnda år 1926 tillkallade sakkunniga anförde i sitt betänkande:
Med hänsyn till riksdagens uttalade uppfattning hade de sakkunniga funnit
sig icke böra upptaga frågan om obligatorisk kommunikation i besvärsmål.
Emellertid ville det synas som om den med obligatorisk kommunikation
åsyftade tidsvinsten skulle kunna i någon mån ernås, därest man, i viss anslutning
till vad som inom lagrådet och nyssnämnda utskott ifrågasatts, bestämde
sig för en sådan anordning, att vederbörande fiskal, där han i fråga
om ett till honom för föredragning överlämnat besvärsmål ansåge sig hava
anledning antaga att underrättens beslut skulle komma att av hovrätten
ändras, skulle vara skyldig att anmäla målet inför någon divisionens ledamot,
lämpligen ordföranden, vilken, om även han ansåge ändring böra ske,
beslöte kommunikation, men eljest förordnade, att målet skulle på vanligt
sätt föredragas å divisionen; givetvis kunde i sistnämnda fall inträffa, att
divisionen för sin del funne ändring böra ske och förty infordrade förklaring.
Denna ordning, enligt vilken en ledamot av hovrätten i första hand
bestämde, huruvida förklaring skulle inhämtas, måste enligt de sakkunnigas
mening äga företräde framför det i utskottsutlåtandet omförmälda förslaget
att överlämna avgörandet härutinnan åt fiskalen. De sakkunniga — som
tänkt sig, att dessa mål skulle föredragas inför ordföranden, då han ensam
vore tjänstgörande å ämbetsrummet — hade utgått från att föredragningen
borde kunna ske ganska summariskt, så att densamma ej toge ordförandens
tid i anspråk mer än skäligt kunde vara. I varje fall syntes, då divisionens
övriga ledamöter befriades från att närvara vid den första föredragningen
av ifrågavarande mål, en betydande tidsbesparing på detta sätt stå
att vinna. För genomförande av den ordning, varom de sakkunniga sålunda
hemställt, erfordrades ändring av 27 kap. 5 § rättegångsbalken och
219 § utsökningslagen. Förslag till ändrad lydelse av ifrågavarande lagrum
hade av de sakkunniga utarbetats.

Mot de sakkunnigas ifrågavarande förslag har från hovrätternas sida
icke förekommit erinran i vidare mån än att Göta hovrätt ansett, att,
därest syftet med den föreslagna anordningen skulle helt ernås, det icke
vore tillfyllest att ändra endast 5 ^ i 27 kap. rättegångsbalken och
219 § utsökningslagen. Jämväl 6 g 3 stycket, 7, 8, 12—14 och 17 §§ i
nämnda kapitel av rättegångsbalken samt 3 och 4 styckena''i 219 § och
220, 221 och 225 §§ i utsökningslagen, liksom oek 26 kap. 14 § rättegångsbalken
syntes böra underkastas en motsvarande omredigering.

Sakkunniga
år 1926.

Hovrätterna.

Departements chefen.

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 3.

Tillgängliga statistiska uppgifter utvisa, att av antalet av hovrätterna
under åren 1921 och 1922 avgjorda kriminella besvärsmål samt civila besvärsmål
med undantag av utsökningsmål mellan 45 och 50 procent avgjorts
efter kommunikation. För tiden efter 1922 års utgång saknas statistiska
uppgifter i nu berörda hänseenden. Emellertid torde någon mera
avsevärd förskjutning icke hava inträtt i proportionen mellan antalet mål
avgjorda utan föregående kommunikation och antalet mål avgjorda efter
kommunikation. Visserligen förekommer ej dubbelföredragning av samtliga
mål, som avgöras efter kommunikation. I de flesta fall torde väl numera mål
av mera vidlyftig omfattning utan föregående föredragning kommuniceras
efter allenast anmälan av vederbörande fiskal. Jämväl beträffande andra
mål än sådana av sistnämnd bekaffenhet förekommer ej sällan, att kommunikation
beslutes efter allenast en kort anmälan av fiskalen, därvid
denne angiver de omständigheter, som enligt hans uppfattning böra leda
till ändring av underrättens beslut. I sådana fall, där kommunikationsanledningen
ej är klar och otvetydig — och dessa fall torde utgöra det
övervägande flertalet — måste dock divisionen tämligen fullständigt höra
målet i dess helhet eller åtminstone i någon avgränsad del därav. Vid
tillämpning av nu gällande lagstadganden i ämnet kan det därför ej undvikas,
att dubbelföredragnirig förekommer i jämförelsevis betydande omfattning.

Såsom ett skäl för bibehållande av den nuvarande ordningen har anförts,
att om ett besvärsmål blivit fullständigt föredraget, innan kommunikation
av besvären beslutits, vid målets förnyade föredragning såsom skriftväxlingsmål
en viss tidsbesparing i regel vore vunnen genom den tidigare
föredragningen. Enligt föreskrift i hovrätternas arbetsordningar skall nämligen
mål, däri förklaring infordrats, avgöras å den division målet en gångtilldelats.
Emellertid bör bemärkas, att den omständigheten att ett besvärsmål,
sedan beslut om kommunikation av besvären fattats, anses bundet vid
den division målet en gång tilldelats, ej innefattar någon säkerhet för att
samtliga de ledamöter, som närvarit vid kommunikationsbeslutet, också
komma att deltaga i målets slutliga avgörande. Här inverka bland andra
omständigheter det för närvarande i hovrätterna rådande vikariatsystemet
och ledamöternas regelmässiga ledigheter från tjänstgöring å ämbetsrummet
därhän, att endast ordföranden, som tjänstgör samtliga ordinarie sessionsdagar,
kan sägas representera kontinuiteten i divisionens sammansättning.
Huruvida i övrigt någon eller några av de ledamöter, som fattat lcommunikationsbeslut,
ock komma att deltaga i målets slutliga avgörande, blir i
flertalet fall bei''oende av tillfälligheter. Ofta torde av de fyra ledamöter,
vilka närvarit vid beslut om kommunikation av anförda besvär, två, stundom
tre deltaga i målets slutliga avgörande. Att divisionen vid båda dessa
tillfällen består av alldeles samma ledamöter är däremot jämförelsevis sällsynt.
Det lärer därför i allmänhet icke kunna undvikas, att mål, i vilka
beslut om kommunikation av besvären meddelats, vid företagandet till slutligt
avgörande måste föredragas i sin helhet. Detta förhållande medför tydligen,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 3.

att den tidsbesparing, som vid föredragning av skriftväxlingsmål kan beräknas
följa därav att fullständig föredragning av målet tidigare ägt rum,
icke kan skattas särdeles högt.

Efter den utgång, frågan om obligatorisk kommunikation i besvärsmål
två gånger erhållit i riksdagen, finner jag, i likhet med de sakkunniga, ett
förnyat upptagande av denna fråga icke vara att förorda.

Skall den tid, som för närvarande åtgår för dubbelföredragning av mål i
hovrätterna, kunna bättre utnyttjas, torde stå till buds allenast endera av
de två utvägar, som antyddes i utskottsutlåtandet vid 1923 års riksdag.
Man har sålunda att välja mellan att antingen låta inkomna besvärsmål
föredragas inför allenast tre ledamöter, vilka, om de äro ense att fastställa
det slut, vartill underrätten kommit, skola slutligen pröva besvären, men
eljest besluta kommunikation, eller ock överlämna åt en befattningshavare
vid hovrätten att pröva, huruvida i besvärsmål förklaring skall inhämtas
från klagandens vederpart.

Det förra alternativet skulle innefatta ett avsteg från gällande regler
om domförhet i hovrätt. I det skede, vari frågan om en allmän reformering
av vårt rättegångsväsen numera inträtt, lärer det dock näppeligen
kunna anses lämpligt att i förevarande hänseende vidtaga en förändring,
som obestridligen äger en i viss mån principiell innebörd. Jag finner därför
uteslutet att för närvarande tillstyrka den anordning, att besvärsmålen
komme att prövas inför allenast tre ledamöter.

Återstår alltså det andra alternativet, vilket förordats av de sakkunniga
i den modifierade form, att det skulle överlåtas åt någon ledamot å divisionen
att pröva, huruvida i besvärsmål förklaring skall inhämtas från
klagandens vederpart. Den förberedande handläggningen av besvärsmål,
sådan de sakkunniga tänkt sig densamma, skulle följaktligen te sig sålunda,
att den preliminära prövningen av frågan, huruvida anledning att infordra
förklaring föreligger, skall verkställas av föredraganden. Finner han, att
underrättens utslag bör fastställas, har han att föredraga målet a divisionen.
Anser han däremot anledning föreligga, att underrättens beslut bör ändras
av hovrätten, har han att anmäla målet inför någon divisionens ledamot,
enligt de sakkunnigas mening lämpligen inför ordföranden, vilken, om han
anser ändring i underrättens utslag böra äga rum, besluter kommunikation
av besvären, men i annat fall förordnar, att målet skall i vanlig ordning
föredragas inför divisionen.

På sätt de sakkunniga funnit, torde det få antagas, att eu betydande tidsbesparing
står att vinna med en sådan anordning. Emellertid lärer det ej
kunna undvikas, att arbetet med prövning av besvär för kommunikation,
därest denna prövning verkligen skall fylla den uppgift, som åsyftats, måste
bliva jämförelsevis betungande. Ej heller synes böra uppgivas regeln, att
ordföranden skall deltaga i alla måls avgörande och sålunda tjänstgöra samtliga
ordinarie sessionsdagar. Det torde vid sådant förhållande bliva nödvändigt,
att verkställandet av den tilltänkta förberedande prövningen av

Kungl. Maj:ts proposition Nr 3.

besvärsmålen delas mellan ordföranden och den därnäst främste ledamoten
å divisionen. Måhända skall det ock visa sig erforderligt, att åt nämnda
två ledamöter i jämförelse med övriga ledamöter å divisionen beredes någon
lättnad i dem åvilande skyldighet att deltaga i arbetet med att i första hand
kontrolläsa handlingarna i föredragna mål. Dessa spörsmål torde jag få
anledning upptaga till ytterligare övervägande i samband med frågan om
de ändrade bestämmelser i hovrätternas arbetsordningar, vilka kunna påkallas
av vissa andra ifrågasatta förändringar i hovrätternas organisation.

En sålunda anordnad, av en ledamot verkställd förberedande prövning av
besvärsmålen synes stå i god överensstämmelse med de grunder, vilka i
processkommissionens förslag till rättegångsväsendets ombildning angivits
för förfarandet i hovrätt uti dit fullföljda mål. Enligt kommissionens förslag
skall sålunda i fullföljt mål viss ledamot av hovrätten omedelbart utses
att såsom referent utöva särskild tillsyn och befattning med målet.
Denne skall föranstalta om att alla åtgärder bliva vidtagna, som erfordras
för målets förberedande till huvudförhandling. Referenten skall ensam
kunna vidtaga vissa hithörande åtgärder, såsom infordrande av yttrande m.m.

Vad Göta hovrätt anmärkt därom, att jämväl vissa andra förberedande
åtgärder än de i 27 kap. 5 § rättegångsbalken och 219 § andra stycket utsökningslagen
omförmälda borde bliva föremål för prövning av allenast en
ledamot, har jag funnit i vissa avseenden äga fog. Det har sålunda synts
mig att, därest åt en ledamot överlåtes att i vanligt besvärsmål pröva,
huruvida anledning föreligger att höra motpart över anförda besvär, åt
samme ledamot jämväl kan och bör uppdragas att bevilja anstånd, när
skäl därtill äro, med fullgörande av vad i meddelat beslut om delgivning
av besvär med motparten blivit klaganden förelagt, att förordna, huruvida
vid besvären fogade kartor eller andra ritningar eller ock handlingar
av vidlyftigare beskaffenhet må på framställning av klaganden
undantagas från delgivning, att pröva, huruvida delgivning av besvärshandlingarna
må ske genom kungörelse i allmänna tidningarna, ävensom
förelägga klaganden att styrka, det han låtit i allmänna tidningarna
införa sådan kungörelse, samt att infordra underdomares, överexekutors
eller utmätningsmans utlåtande över besvären.

Däremot har jag funnit det föreslagna förfarandet icke böra vinna tillämpning
vid prövning av fråga, huruvida klaganden varit på grund av laga
förfall hindrad att fullgöra vad honom blivit förelagt i meddelat beslut om
delgivning med motpart av anförda besvär. Då dessa ärenden innefatta
tillämpning av rättegångsbalkens stadganden om laga förfall, synas de böra
bibehållas vid vederbörande divisioner. Ej heller har jag funnit lämpligt,
att den föreslagna ordningen kommer till användning, då kommunikationsåtgärden
avser annan inlaga än besvären och dem åtföljande handlingar.
En förändring i avseende å dessa mera sällan förekommande fall torde icke
vara ägnad att medföra någon avsevärd tidsbesparing. Likaledes har jag
icke kunnat tillstyrka, att åt allenast en ledamot uppdrages att besluta om

Kungl. Maj:ts proposition Nr 3.

infordrande av förklaring i mål, däri någon hålles häktad, eller om hörande
av part i underställt mål. Sistberörda två kategorier av mål äro av beskaffenhet
att kräva särskild skyndsamhet i avgörandet. Vid tillämpning av det nu föreslagna
förfarandet för prövning av fråga, huruvida anledning'' föreligger att
höra motpart, lärer det emellertid icke kunna undvikas, att understundom dröjsmål
kommer att inträffa med föredragning å vederbörande division av mål, som
vid den av en ledamot verkställda förberedande prövningen funnits icke böra
utställas till delgivning med motpart. En ytterligare anledning till att förberedande
prövning av allenast en ledamot ej bör förekomma i dessa mål ligger däri,
att, därest klaganden yrkat att bliva försatt på fri fot, detta yrkande, vilket
erfordrar synnerligen skyndsam handläggning, i varje fall måste prövas av
vederbörande division.

Har i vädjat mål talan fullföljts mot beslut, varigenom underrätten fällt
part att utgiva vite eller att böta för uteblivande eller annan förseelse i
målet, och finnes yttrande i denna fråga böra inhämtas av allmänne åklagaren,
torde det ävenledes fortfarande böra tillkomma vederbörande division att
besluta om infordrande av sådant yttrande. På det stadium av målets behandling
i hovrätten, då dylikt beslut kan ifrågakomma, är målet nämligen
redan överlämnat till viss ledamot i egenskap av referent i målet. Därest
befogenhet att fatta beslut, varom nu är fråga, skulle tillkomma en ledamot
å divisionen, är tydligen den ledamot, som fått målet sig tilldelat, närmast
att erhålla sådan beslutanderätt. Men det torde vara mindre lämpligt och
ej heller överensstämmande med förutsättningarna för de nu ifrågasatta lagändringarna
att överlåta berörda uppgift åt adjungerade ledamöter.

Utöver de förslag till lag om ändrad lydelse av 27 kap. 5 § rättegångsbalken
och 219 § andra stycket utsökningslagen, vilka framlagts av de
sakkunniga, har jag, i anslutning till vad jag nu anfört, låtit inom departementet
utarbeta förslag till ändrad lydelse av jämväl 27 kap. 6 § andra
och tredje styckena, 7 och 13 §§ rättegångsbalken samt 219 § tredje och
fjärde styckena, 220 och 225 §§ utsökningslagen.»

Föredraganden uppläser omförmälda förslag, av den lydelse bilagor till
detta protokoll utvisa, samt hemställer, att lagrådets yttrande över förslagen
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom
utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 3.

Bilaga..

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 27 kap. 5—7 och 13 §§ rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 27 kap. 5—7 och 13 §§ rättegångsbalken skola,
6 § i nedan angivna delar, hava följande ändrade lydelse:

5 %.

Äro besvär anförda, varde, när skäl därtill äro, förordnande meddelat om
vederpartens hörande över besvären; dock må ej, med mindre tillfälle lämnats
vederparten att sig förklara, ändring i underrättens utslag göras, i annat
fall än då besvären angå någons häktande eller kvarhållande i häkte eller
hämtande till rätten, eller ock stadgandet i senare stycket av 12 § äger
tillämpning.

6 §.

Skall någon — — — till handa.

Har klaganden före utgången av den tid, som är stadgad för ingivande
av delgivningsbevis och återställande av besvärshandlingarna, hos hovrätten
sökt anstånd med fullgörande av vad honom i sagda hänseenden åligger, må
sådant anstånd på viss tid beviljas, när skäl därtill äro.

Äro vid besvären fogade kartor eller andra ritningar, eller ock handlingar
av vidlyftigare beskaffenhet, såsom protokoll i annat rättegångsmål, eller
handlingar rörande laga skifte eller därmed jämförlig förrättning, eller
handelsböcker eller andra räkenskaper, varde, på framställning av klaganden,
efter omständigheterna förordnat, huruvida de må från delgivning
undantagas.

7 *.

Är i fall, som uti 6 § avses, ej veterligt, var klagandens vederpart sig
uppehåller, eller upplyses, att han vistas å utrikes ort; har han ej i hovrätten
anmält viss person, som äger att å hans vägnar mottaga besvärshandlingarna,
eller anvisning å sådant ombud eljest kunnat erhållas; återställe
klaganden inom stadgad tid besvärshandlingarna, där de äro av honom
uttagna, och varde honom viss tid förelagd att styrka, det han låtit i all -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 3.

männa tidningarna tre gånger, minst fjorton dagar mellan varje gång,
kungöra, att besvär i målet blivit anförda, samt att besvärshandlingarna
finnas bos hovrätten att tillgå. Är klaganden allmän åklagare, låte hovrätten
besörja, att kungörelse varder i allmänna tidningarna införd, efter
ty nu är sagt.

13 $.

Varder beslut meddelat, att underdomares utlåtande över besvären skall
infordras, må ej part med beslutets delgivande betungas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1928.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 3 häft. {Nr 3.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 3.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 219, 220 och 225 §§ utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 219, 220 och 225 §§ utsökningslagen skola, 219 $
i nedan angivna delar, hava följande ändrade lydelse:

219 §.

Ej ,må — — — förklara.

Har klaganden före utgången av den tid, som är stadgad för ingivande
av delgivningsbevis och återställande av besvärshandlingarna, hos hovrätten
sökt anstånd med fullgörande av vad honom i sagda hänseenden åligger,
må sådant anstånd på viss tid beviljas, när skäl därtill äro.

Äro vid besvären fogade kartor eller andra ritningar, eller ock handlingar
av vidlyftigare beskaffenhet, såsom protokoll i annat mål, eller handlingar
rörande laga skifte eller därmed jämförlig förrättning, eller handelsböcker
eller andra räkenskaper, varde, på framställning av klaganden, efter omständigheterna
förordnat, huruvida de må från delgivning undantagas.

220 §.

Är, i fall då klagandens vederpart skall höras, ej veterligt, var han sig
uppehåller, eller upplyses, att han vistas å utrikes ort; har han ej i hovrätten
anmält viss person, som äger att å hans vägnar mottaga besvärshandlingarna,
eller anvisning å sådant ombud eljest kunnat erhållas; återställe
klaganden inom stadgad tid besvärshandlingarna, där de äro av honom uttagna,
och varde honom viss tid förelagd att styrka, det han låtit i allmänna

Kungl. Maj:ts proposition Nr 3.

tidningarna tre gånger, minst fjorton dagar mellan varje gång, kungöra,
att besvär i målet blivit anförda, samt att besvärshandlingarna finnas hos
hovrätten att tillgå.

225 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1928.

Kungl. Maj:ts proposition, Nr 3.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 28 november
1927.

Närvarande:
justitierådet von Seth,
justitierådet Wedberg,
regeringsrådet Planting-GyllenbIga,
justitierådet Alexandebson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
22 oktober 1927, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättade
förslag till:

1) lag om ändrad lydelse av 27 kap. 5—7 och 13 §§ rättegångsbalken
samt

2) lag om ändrad lydelse av 219, 220 och 225 §§ utsökning slagen.

Förslagen, som finnas hilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Torsten Petersson.

Justitierådet Alexander son anförde:

De båda förslagen avse att undanröja hindren för laglig giltighet av
en anordning, enligt vilken i besvärsmål vissa förberedande åtgärder och
beslut, som för närvarande ankomma på hovrättsdivision i domfört antal,
skola kunna i första hand meddelas av ordföranden eller den därnäst
främste å divisionen ensam, efter föredragning för honom av vederbörande
fiskal. Att en sådan anordning vidtages synes praktiskt och icke förenat
med betänkligheter; likaså att den vinner tillämpning i den omfattning,
förslagen avse. Däremot lärer det kunna ifrågasättas huruvida de hinder,
gällande lag uppställer mot anordningen i fråga, verkligen blivit genom
förslagen på ett tillfredsställande sätt undanröjda. Då hela saken gäller
snarare en praktisk detalj i det inre hovrättsarbetet än en rättsändring
av reell natur, är det visserligen förklarligt att man låtit sig angeläget
vara att i minsta möjliga mån rubba bestämmelserna i 27 kap. rättegångsbalken
och 11 kap. utsökningslagen. Men icke desto mindre synes det
något betänkligt att vid lagändringen låta leda sig av ett så formalistiskt
betraktelsesätt som det vilket ligger till grund för förslagens avfattning,
nämligen att i varje fall, där ej lagen uttryckligen angiver att visst beslut
eller viss åtgärd ankommer på hovrätten, hovrättens arbetsordning
kan träffa avgörande om kompetensen. Ett sådant åskådningssätt synes

Kungl. Maj:ts proposition Nr 3.

åt det enskilda lagbudets språkliga dräkt tillmäta en betydelse över hövan,
pa bekostnad av behörig hänsyn till såväl arten av det ämne, som avhandlas,
som ock det sammanhang, vari lagbudet förekommer. Såsom ett
exempel på olägenheterna härvid må hänvisas till 225 § utsökningslagen
sådan den enligt det förevarande förslaget rörande vissa ändringar i nämnda
lag skulle lyda. Första punkten stadgar huru förfaras skall, om hovrätten
prövar tillfälle böra lämnas part att avgiva yttrande över motparts inlaga.
Därefter begynner andra punkten: »Varder beslut meddelat, att överexekutors
eller utmätningsmans utlåtande över besvären skall infordras

—--»• Efter vanliga lagtolkningsgrunder måste innebörden onekligen

antagas vara, att sistnämnda beslut likaväl som det i första punkten omförmälda
alltid ankommer på hovrätten i domför sammansättning, medan
förslagets syfte är det motsatta.

Möjligen kan man vilja åberopa att det lagtekniska grepp, som i förslagen
tillitats, redan kommit till användning genom lagen den 22 juni
1923 om ändrad lydelse av 26 kap. 7 § och 27 kap. 4 § rättegångsbalken.
Förutsättningarna äro emellertid väsentligt olika. Det gällde där åtgärder
av rent expeditionell natur, såsom ock framgår av att de enligt arbetsordningarna
anförtrotts åt tjänstemän hos hovrätten; här är åter fråga
om en prövning efter sakliga grunder, om vilken ej kunnat ifrågasättas
annat än att den skulle ankomma på person i verklig domareställning i
hovrätten.

Vinner den gjorda erinran beaktande, synes den enklast kunna tillgodoses
exempelvis sålunda att de uppgjorda lagförslagen ersättas med en slutparagraf
i 27 kap. rättegångsbalken av innehåll att förordnande om vederpartens
hörande över anförda besvär, beslut att infordra underdomares
utlåtande över besvären, beviljande av anstånd eller av undantagande
från delgivning, varom i 6 § andra och tredje styckena sägs, ävensom
föreläggande enligt 7 § må, i den ordning Konungen bestämmer, kunna
meddelas jämväl av viss ledamot av hovrätten, samt med ett parallellstadgande
i 11 kap. utsökningslagen, vilket synes utan större betänkligheter
kunna infogas såsom första stycke i lagens 226 §. Viss jämkning i lydelsen
av nuvarande stadgandet i sistnämnda paragraf bleve därvid erforderlig.

Regeringsrådet Planting-Gyllenbåga lämnade förslagen utan anmärkning.

Justitierådet Wedberg utlät sig:

I huvudsaklig överensstämmelse med vad justitierådet Alexanderson
anfört finner jag de remitterade förslagens avfattning vara mindre tillfredsställande.
Jag anser ock den redaktionella utväg han anvisat äga
ett avgjort företräde framför den i förslagen anlitade. Än bättre vore
dock mahända att lämna 27 kap. rättegångsbalken och utsökningslagen
alldeles orubbade och i stället till 23 kap. 1 § nämnda balk foga ett till -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 3.

lägg, som i viss utsträckning överlämnar åt Konungen att bestämma om
domfört antal i hovrätt. Efter mitt förmenande kunde det lämpligen och
utan våda stadgas att beslut i rättegången, som ej får särskilt överklagas,
må kunna efter Konungens förordnande fattas av allenast en ledamot.

Det må påpekas att med mitt förslag anledning ej föreligger att ändra
ingressen till förordningen den 23 augusti 1851 (rörande besvärsmål från
Gotland), en ändring som eljest skulle kunna finnas påkallad. Hänvisas må
ock till processkommissionens betänkande I s. 127 punkt 3, jämförd exempelvis
med III s. 121 punkt 7.

Justitierådet von Seth yttrade:

Den lagteknik, som i förslagen användes, är i viss mån redan inaugurerad
vid 1901 och 1923 års ändringar i rättegångsbalken och bör måhända
därför icke nu föranleda erinran, ehuru den nog, på sätt inom lagrådet
anförts, näppeligen kan anses lyckligt funnen. Ansluter man sig
till densamma, synes den emellertid, åtminstone såvitt angår själva rättegångsbalken,
böra genomföras följdriktigt. Att efter den föreslagna ändringen
i 27 kap. 7 § behålla uttrycket »hovrättens föreläggande» i sista
punkten av 8 § andra stycket torde sålunda vara mindre tilltalande.

Även i sakligt hänseende synas mig förslagen lida av en viss brist på
konsekvens, nämligen såvitt 27 kap. 14 § rättegångsbalken och första
punkten i 225 § utsökningslagen lämnats oförändrade. Inkommer från
klaganden inlaga, efter det besvären utställts till förklaring, men innan
sådan inkommit och förklaringstiden utgått, synes det som om en sådan inlaga
lämpligen borde kunna få behandlas på samma sätt som själva besvärsskriften
i fråga om yttrandes inhämtande, åtminstone om ej allt för stor
del av förklaringstiden gått till ända, då inlagan inkommer. Det torde
utan betänklighet kunna överlämnas åt den ledamot, som beslutat om
kommunikationen av besvären, att efter omständigheterna förordna, att
inlagan omedelbart skall delgivas motparten, eller bestämma, att den skall
vila i hovrätten i avbidan på målets föredragning. Att åt samme ledamot
överlämna att i första hand avgöra, huruvida klaganden bör erhålla tillfälle
att yttra sig över förklaring eller annan inlaga, som ingivits av
vederparten, torde ej heller böra möta betänklighet. Jag anser mig därför
böra ifrågasätta, om ej en med vad jag sålunda anfört överensstämmande
jämkning i nämnda lagrum bör företagas. Visserligen skulle icke därigenom
vinnas någon större arbetsbesparing för hovrätten, men a andra
sidan lära några olägenheter icke vara att befara därav.

Iakttages vad jag sålunda hemställt, föranleder det även ändring i
rubriken till det under 1) omförmälda förslaget.

Ur protokollet:

Oskar Adelsohn.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 3.

TJtdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16
december 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist,
Lyberg, von Stockenström.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén, anmäler lagrådets
den 12 i denna månad avgivna utlåtande över de den 25 november 1927
till lagrådet remitterade förslagen till

1) lag om ändrad lydelse av 27 kap. 5—7 och 13 §§ rättegångsbalken-, och

2) lag om ändrad lydelse av 219, 220 och 225 §§ utsökningslagen.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»I detta lagstiftningsärende föreligga särskilda yttranden av lagrådets
samtliga ledamöter.

Med avseende å det sakliga innehållet har inom lagrådet ifrågasatts,
huruvida även vissa andra beslut av hovrätt än de i förslagen avsedda
borde meddelas i den ordning, som nu föreslås till införande. Jag finner
ej skäl att härutinnan frånträda den uppfattning jag angivit vid remissen
till lagrådet.

I fråga om förslagens formella avfattning hava två ledamöter hemställt
om ändring, och i deras yttranden hava anvisats skilda utvägar för sådan
ändrings genomförande. En ledamot har, om ock med beaktande av vad
sålunda i lagtekniskt avseende anmärkts, funnit förslagen måhända icke
böra föranleda erinran på grund av deras anslutning härutinnan till vissa
förut vidtagna ändringar i rättegångsbalken. Av en ledamot hava förslagen
lämnats helt utan anmärkning.

För min del finner jag väl beaktansvärt vad inom lagrådet anmärkts
i fråga om sättet för dessa lagändringars genomförande. Emellertid har
redan tidigare samma form använts för att i rättegångsbalken angiva en
sådan ordning för meddelande av beslut, vilken vidare regleras genom
föreskrifter i administrativ väg. Med den formulering, ifrågavarande
lagrum enligt förslagen skulle erhålla, överlämnas åt Kungl. Maj:t att i
hovrätternas arbetsordningar införa erforderliga närmare bestämmelser.
Vid dessa förhållanden har jag icke funnit tillräcklig anledning att härutinnan
vidtaga ändring i de sakkunnigas förslag, som jämväl biträtts
av hovrätterna. I likhet med två av lagrådets ledamöter anser jag ock
nu förslagens avfattning i berörda avseende kunna bibehållas.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 3.

Jag tillstyrker alltså, att förslagen, efter ett par mindre jämkningar av
redaktionell natur, må föreläggas riksdagen till antagande.»

Föredraganden uppläser härefter berörda lagförslag samt hemställer, att
förslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
nästkommande års riksdag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

N. Cervin.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1928.