Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 389 (Proposition 1918:389)

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 389.

Nr 389.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående anslag
till bestridande av vissa bidrag till kostnaderna för
domsagornas förvaltning; given Stockholms slott den 19
april 1918.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
justitiedepartementsärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härigenom
föreslå riksdagen

att till bestridande av vissa bidrag till kostnaderna för domsagornas
förvaltning i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som finnas
upptagna i ett inom justitiedepartementet utarbetat förslag till stadga i
ämnet, bevilja

dels å extra stat för år 1919 ett förslagsanslag å kronor 200,000

dels ock å tilläggsstat för år 1918 ett förslagsanslag,
högst, å................................................................... » 24,000.

De till ärendet börande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kung!. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl.
nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Eliel Löfgren.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 349 höft. (Nr 389.)

Kunql. Maj:ts nåd. proposition Nr 389.

Riksdagen»

skrivelse.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 19 april 1918.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Edén,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden: Scpiotte,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anmälde
riksdagens skrivelse den 25 maj 1906 i anledning av ifrågasatt inskränkning
av de ordinarie häradshövdingarnas tjänstledighet och skärpta
kompetensvillkor för erhållande av domarförordnande samt

justitieombudsmannens skrivelse den 13 april 1910 angående avlöningsförhållanden
för juridiskt bildade biträden hos häradshövdingarna.
Härvid anförde departementschefen:

Riksdagens omförmälda skrivelse riktar sig mot det uppenbara
missförhållande, att häradshövdingarnas viktiga tjänstegöromål under
avsevärda tider varje år utföras av unga vikarier, på vilkas erfarenhet
och mognad i omdömet icke kunna ställas synnerligen stora anspråk,
önskemåle. måste givetvis vara, att häradshövdingarna själva förvalta
sina ämbeten i så stor utsträckning, som förhållandena medgiva, och

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 389.

att befogenhet att vikariera för häradshövding icke lämnas annan än
den, som genomgått sådan praktisk utbildning, att han måste förutsättas
besitta nödiga kvalifikationer. I det förra hänseendet höll riksdagen
före, att häradshövding för hälsans vårdande utan styrkt sjukdom
eller eljest för enskilda angelägenheter borde kunna erhålla ledighet
från högst en tredjedel av de i domsagan förekommande, lagtima ting
eller tingssammanträden samt från häradshövdingämbetet i övrigt under
två eller högst tre månader om året. I fråga om den praktiska utbildningen
omnämndes i skrivelsen med gillande, att Göta hovrätt tidigare
under en följd av år såsom villkor för lantdomarförordnaude fordrat
minst två års tjänstgöring såsom biträde hos häradshövding. Med åberopande
härav hemställde riksdagen, att Kungl. Maj:t täcktes eftei
verkställd utredning taga i övervägande dels huruvida icke den tjänstledighet,
som de ordinarie häradshövdingarna utan åberopande av laga
förfall åtnjöte, skulle kunna inskränkas, särskilt då fråga vore om
förrättande av lagtima ting eller tingssammanträde, dels ock huruvida
icke fordran på praktisk utbildning i domarkallet såsom villkor för
erhållande av häradshövdingförorduande skulle kunna i någon mån
skärpas.

Av sakkunniga, som tillkallats för att inom justitiedepartementet
biträda vid. utredning av de uti förutnämnda skrivelser omhandlade
frågor, har utarbetats ett den 31 juli 1917 avgivet utkast till stadga
med vissa föreskrifter angående domsagornas förvaltning, vilket utkast
torde såsom bilaga A få logas vid detta protokoll.

Av grundläggande betydelse för stadgeutkastet har varit ett den
6 mars 1917 i statsrådet anmält förslag till lag om häradsrätts sammansättning
vid handläggning av vissa mål och ärenden. Nämnda förslag,
varöver lagrådet den 27 april 1917 avgivit utlåtande, har genom propositionen
nr 4 förelagts innevarande års riksdag och sedermera av
riksdagens båda kammare antagits med vissa av lagutskottet föreslagna
ändringar och med sådan jämkning i fråga om lagens benämning, att
förslaget betecknas såsom förslag till lag om särskilda tingssammanträden
för handläggning av vissa mål och ärenden.

Över stadgeutkastet hava i anledning av nådiga remisser utlåtanden
avgivits av häradsrätterna, häradshövdingarna och hos dem anställda
rättsbildade biträden ävensom Kungl. Maj:ts befallningshavande och hovrätterna;
och torde hovrätternas utlåtanden få såsom bilagor B, C och
D fogas vid detta protokoll.

1 anledning av de inkomna utlåtandena har utkastet inom justitie -

råd års
stadigtutkast.

Departe ments chefen.

4 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 38tt.

departementet undergått en överarbetning, därvid hänsyn jämväl tagits
till de av riksdagen beslutade ändringarna i nyssnämnda lagförslag.
Det sålunda uppgjorda stadgeförslaget är av den lydelse, som bilaga Evid
detta protokoll utvisar.

Att genom förändrade bestämmelser i ämnet avhjälpa överklagade
missförhållandena är förenat med betydande svårighet. Känt är,
att, frånsett några få av de minsta domsagorna i riket, den arbetsbörda,
som vilar på häradshövdingarna, är så stor, att den, i många domsagor
till och med flerdubbelt, överstiger eu mans krafter. Härtill kommer,
att nödvändigheten att bereda de unga juristerna tillfälle till praktisk
utbildning i viss mån utgör ett hinder för en mera betydande inskränkning
i häradshövdingarnas tjänstledighet.

Försinämnda förhållande medför, att uppdelning av arbetsbördan
i domsagorna är nödvändig. För närvarande åstadkommes i regel sådan
uppdelning efter tid. Sålunda har häradshövdingen under den tid, han
själv utövar ämbetet, att utföra eller på sitt ansvar låta utföra samtliga
då förekommande ämbetsgöromål, vare sig de äro av större eller
mindre vikt, mera krävande eller av jämförelsevis enkel beskaffenhet.
Under den tid, häradshövdingen åtnjuter ledighet, övergår i regel arbetsbördan
i hela sin omfattning på vikarien.

En sådan arbetsfördelning kan icke anses vila på rationella grunder.
Fast hellre torde det vara synnerligen påkallat att genomföra den ordningen,
att häradshövdingens arbetskraft året om, utan annat avbrott
än som oundgängligen måste medgivas med hänsyn till andra legitima
intressen, tages i anspråk för utförande av det mera maktpåliggande
arbetet, däribland framför allt förrättande av lagtima ting och allmänna
tingssammanträden, medan däremot de enklare göromålen i nödig utsträckning
anförtros rättsbildat biträde. Arbetsfördelningen bör sålunda
ske icke efter tid, såsom nu i regel är fallet, utan efter göromålens
art och beskaffenhet.

1 enlighet med denna grundtanke hava i det överarbetade förslaget
liksom i omförmälda stadgeutkasr upptagits bestämmelser, åsyftande
att genom en noggrant reglerad arbetsfördelning efter rationella grunder
skapa förutsättning lör tillgodoseende av de önskemål, som avses i riksdagens
omnämnda skrivelse.

Den åsyftade arbetsfördelningen åstadkommes enligt stadgeförslaget
på två vägar.

T främsta rummet omlägges arbetsbördan genom överflyttande på

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 889. 5

ett statsanställt biträde, förste notarien, av vissa självständiga uppgifter
att utföra på eget ansvar (1 och 2 §§ ). Anordningen förutsätter emellertid,
att häradshövdingen i hovrätten gör anmälan om behovet av
sådant biträde. Från allmänhetens synpunkt är härvid av särskilt intresse,
att anordningen medför möjlighet att lä en mångfald löpande
göromål uträttade även i häradshövdingens frånvaro. För häradshövdingen
åter är anordningen visserligen av en viss betydelse så till vida,
att de göromål, varifrån han befrias, icke äro av ringa omfång, men
då dessa göromål mestadels äro av så enkel beskaffenhet, att häradshövdingen
redan under nuvarande förhållanden endast undantagsvis
personligen utför arbetet och för vanliga fall allenast utövar nödig kontroll
över arbetets utförande, åstadkommes ingalunda hela den behövliga fördelningen
av arbetsbördan på denna väg.

Däremot är det avsett att på den andra av omförmälda vägar
vinna möjlighet att åstadkomma eu betydande förskjutning av arbetsbördan.
Enligt förslaget (18 §) skall nämligen häradshövdingen kunna
i stor utsträckning befrias från handläggning av sådana mål och ärenden,
som enligt förutnämnda lag må förekomma å de i lagen avsedda
särskilda tingssamman träd ena (i det följande kallade sammanträden med
tremansnämnd), varjämte han i viss mindre omfattning kan befrias från
utfärdande av gravationsbevis. 1 detta sammanhang må från motiven
till lagförslaget anmärkas, att vid avgörande av frågan om Ingens tillämplighetsområde
hänsyn tagits därtill, att inga andra mål och ärenden borde
få handläggas å sammanträden med tremansnämnd än sådana, som i anseende
till mera enkel beskaffenhet lämpligen kunna anförtros unga
domarvikarier. Från denna synpunkt bör det således icke väcka betänkligheter
att medgiva häradshövdingen befrielse från ifrågavarande
göromål. Däremot måste medgivas vad i avgivna utlåtanden ävensom
vid lagförslagets behandling i riksdagen från olika håll anmärkts därom,
att praktiska o!ägenheter kunna uppkomma i anledning därav,
att särskild ordförande förordnas att å tmgssammanträde, som hålles avannan,
handlägga vissa mål och ärenden med uppdelning av målen och
ärendena mellan de båda ordförandena med hänsyn till målens och
ärendenas beskaffenhet. Åtminstone eu avsevärd del av de antydda
olägenheterna torde emellertid kunna förebyggas genom meddelande av
föreskrifter angående upprättande av särskilda uppropslistor för de båda
grupperna av mål samt angående den inbördes ordning, i vilken de
båda ordförandena skola leda rättsförhandlingarna vid sammanträdet.
Sådana föreskrifter hava lämnats i ett i stadgeförslaget gjort tilläggtill
utkastets 20 §. Enligt detta tillägg skall det, vad angår sam -

Häradthöi -Mngarnas
tilivstledufhct

6 Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 389.

m anträde med särskild ordförande för handläggning av mål och
ärenden av ifrågakomna enklare beskaffenhet, ankomma på den, som
har att handlägga övriga mål och ärenden, att bestämma målens fördelning
på uppropslistorna och ordningen för rättsförhandlingarna.
Genom att anknyta den särskilde ordförandens förordnande till viss
uppropslista vinner man en skarp avgränsnmg av området för hans
befogenhet i fråga om handläggning av målen. Deu oegentlighet, som
kan uppkomma i följd av misstag vid målens fördelning på uppropslistorna,
kan icke anses vara av avsevärd betydelse.

Med användande av en på de nu angivna sätten genomförd arbetsfördelning
blir det möjligt att fullt ut tillgodose det av riksdagen uttalade
önskemålet i fråga om häradshövdingarnas tjänstledighet. Beträffande
de närmare bestämmelserna i ämnet hänvisar jag till 16—19
§§ i stadgeförslaget. 1 en normalt arbetstyngd domsaga av den ordinära
typen med tio allmänna sammanträden om året kommer häradshövdingen
enligt stadgans bestämmelser att för vanliga fall hålla åtta
sammanträden om året och sålunda befrias allenast från två sammanträden
årligen. Den normala årsledigheten för de särskilda domsagornas
innehavare bestämmes enligt 16 och 19 §§. Tillfällig arbetsanhopning
av så betydande omfång, att arbetsbördan skulle bliva oskäligt
betungande, om lättnad ej medgives, föranleder tillämpning av
undantagsbestämmelserna i 17 §. Nödvändigheten av bestämmelser i
sådan riktning är förutsatt i 1906 års riksdagsskrivelse och heror i väsentlig
mån därpå, att, medan hos andra myndigheter och ämbetsverk anhopning
av göromålen föranleder ökad arbetsbalans, gällande föreskrifter
i fråga om tingens utarbetande och protokollens expedierande påbjuda
arbetets avslutande inom viss tid oavsett tingens växlande vidlyftighet
och mängden av mellankommande extra förrättningar. Bestämmelserna
i 18 § äro förut berörda. I det sammanhang, vari frågan nu föreligger,
återstår att anmärka, att, vad angår domsaga, vari icke hållas
sammanträden med tremansnämnd, städse torde böra anses föreligga
sådana skäl, som enligt 18 § första stycket utgöra förutsättning för
befrielse från däri omförmälda göromål. Den i 18 § andra stycket förekommande
bestämmelsen, som innefattar viss inskränkning i den enligt
första stycket medgivna rätten till lättnad i fråga om viss del av arbetsbördan,
är motiverad därav, att enligt förslagets grundtanke avlastningen
av häradshövdingens arbetsbörda bör ske på sådant sätt, att de enklaste
göromålen — de, som anförtrotts åt förste notarien, — avlyftas först.
Detta krav har endast gjorts obligatoriskt beträffande de medelstora

Kung i. Maj:ts nåd. proposition Nr 389.

och större domsagorna, då det i fråga om de mindre domsagorna stundom
kan befinnas ändamålsenligt, att häradshövding vid enstaka tillfallen
erhåller ledighet från de i 18 § omförmälda göromålen, fastän
han icke har behov av ständigt första biträde.

De nu föreslagna bestämmelserna angående den normala årliga
ledigheten må jämföras med motsvarande föreskrifter rörande den ledighet,
som åtnjutes av hovrättsledamöter. Enligt gällande arbetsordning
åtnjuter sådan ledamot ledighet sex veckor under sommaren samt därutöver
i regel ledighet från sammanträden något över tre veckor vid
julen och nära fjorton dagar vid påsken, varförutom han har rätt att årligen
erhålla ledighet för vårdande av enskilda angelägenheter under fyra
veckor, sålunda ledighet sammanlagt omkring tre månader och tre veckor
årligen. Häradshövdingens arbetsbörda är säkerligen icke ringare, utan
ofta väsentligen tyngre än en hovrättsledamots. Den förskjutning av
arbetsbördan, som förslaget åsyftar att genomföra, innebär icke en lättnad
i arbetet, utan medför, att de mera ansvarslyllda göromålen, som under
deu nuvarande ordningen uppdelas mellan häradshövdingen och biträdena,
i så stor omfattning som möjligt komma enbart på häradshövdingens
lott.

Emellertid har med hänsyn till andra befattningshavares vanliga
semestertid den ändring vidtagits i stadgeutkastets 16 §, att av den årliga
ledigheten allenast en och en halv månad skall inbegripas under
semesterledigheten.

De invändningar, som i avgivna utlatauden framställts mot eu
reglering av bestämmelserna om häradshövdingarnas ledighet i överensstämmelse
med förutnämnda, redan i stadgeutkastet följda pnncipei,
eldigt vilka det skulle ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma, om
och i vilken mån den årliga ledigheten finge utsträckas utöver det i 16
§ bestämda omfång, gå huvudsakligen ut på att det allt framgent borde
ankomma på hovrätterna att efter prövning av det särskilda fallet bevilja
nödig ledighet samt att i varje händelse den för normala fall medgivna
rätten till ledighet vore alltför ringa och att domnrkårens självständighet
äventyrades genom att göra rätten till ledighet i viss mån
beroende av regeringsmakten.

Vad sålunda invänts har jag ej funnit vara av beskaffenhet att böra
rubba de föreslagna bestämmeiserna, som från det allmännas synpunkt
erbjuda avsevärda fördelar framför den nuvarande ordningen. Erinringar,
som från några håll gjorts emot den häradshövding medgivna rätten att
i viss omfattning erhålla befrielse från att utfärda gravationsbe''is, torde
kunna bemötas med hänvisning till nödvändigheten av att i fråga om

Skärpta
Tompetenxvillkor
föi
vikarier.

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 389.

enklare göromål åstadkomma effektiv lättnad i arbetsbördan för att i
motsvarande omfattning kunna pålägga honom mera kvalificerat arbete.
A andra sidan har jag ej ansett skäl föreligga att, såsom från åtskilliga
häradshövdingars sida ifrågasatts, utsträcka omförmälda rätt till att omfatta
alla gravationsbevis. Den avgörande synpunkten har härvid varit
nödvändigheten att hålla vid makt häradshövdingarnas intresse av noggrannhet
i fråga om fastighetsböckernas förande.

Den omförmälda arbetsfördelningen möjliggör även tillgodoseende
av det i riksdagens skrivelse uttalade önskemålet om skärpning av
kompetensvillkoren för erhållande av domarförordnande och motiverar
en anordning med successiv stegring av kompetenskraven efter göromålens
beskaffenhet.

Stadyeatkastet uppställer sålunda tre olika befogenhetsgrader för
rättsbildade biträden. Den första befogenhet sgraden, avseende första
notariens kompetens, vinnes genom ett års tjänstgöring såsom rättsbildat
biträde hos häradshövding och uppnådd ålder av tjugotre år (4 §).
Den andra befogenhetsgraden avser behörighet att handlägga mål och
ärenden av sådan beskaffenhet, att de må förekomma å sammanträde
med tremansnämud, samt att även eljest förvalta häradshövdingämbetet
med den begränsning, att behörigheten icke omfattar rätt att — utom
i fråga om mål och ärenden av förutnämnda beskaffenhet — fungera
såsom ordlörande i häradsrätt eller att tjänstgöra såsom ordförande i
synerätt eller vid sammanträde med ägodelningsrätt. Denna befogenhetsgrad
förutsätter ett och ett halvt års tjänstgöring såsom rättsbildat
biträde eller sålunda samma tjänstgöringstid, som för närvarande anses
höra krävas för erhållande av förordnande såsom vikarie för häradshövding
utan någon inskränkning, varemot tingsmyndighet såldern för
donna befogenhetsgrad föreslagits till tjugofyra år (20 §). Den tredje
befogenhetsgraden avser fullständigt domarvikariat. För vinnande av
sådan kompetens erfordras, i regel, förutom uppnådd ålder av tjugofem
år, att hava under tio rättegångsdagar handlagt mål och ärenden av
omförmälda enklare beskaffenhet samt att tjänstgöringen hos häradshövding
varat två år. 1 viss omfattning kan sådan tjänstgöring ersättas
av tjänstgöring i rådhusrätt (21 §).

Emellertid har det ansetts synnerligen angeläget, att sättet för utbildningen
av aspiranter till domai befattningar såväl vid överrätterna
som vid häradsrätterna ordnas sålunda, att hovrättstjänstgöring bliver
obligatorisk redan i ett tidigt skede av utbildningen samt att därefter
växelverkan intrader mellan arbetet i hovrätterna och häradsrätterna.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 389.

I sådant syfte innehöll utkastet (i 21 § andra stycket) bestämmelser,
som i regel skulle medföra, att den unge juristen redan efter det han
hållit två allmänna tingssammanträden hade att börja tjänstgöring i hovrätten
för att, sedan han någon tid fungerat såsom hovrättsfiskal (föredragande
i brottmål) eller adjungerad ledamot, återupptaga arbetet vid häradsrätt.

Utkastet går än längre på den inslagna vägen att successivt stegra
kompetenskraven för domarvikarier. Till förekommande därav, att
jurister, som icke anses förtjänta att erhålla adjunktion eller fiskalsförordnande
i hovrätt, skola kunna insamla tillräckliga meriter i häradsrätt
för att ändock vinna befordran till häradshövdingämbete, föreslås
sålunda, att för fortsatt förordnande såsom vikarie för häradshövding,
efter det redan fullgjord sådan tjänstgöring vunnit viss omfattning,
skall krävas en icke obetydlig tjänstgöring i överrätt (22 §).

I samma riktning verkar i viss mån i utkastet upptagna bestämmelser,
som avse att i njT form återuppliva vicehäradshövdinginstitutionen.
Enligt utkastet skola nämligen jurister med viss tjänstgöring såväl
vid häradsrätt som i överrätt kunna av Kungl. Maj:t förordnas till
vice häradshövdingar och därmed vinna företrädesrätt till förordnande
att förvalta häradshövdingämbete under vakans eller vid långvarig ledighet
för häradshövding (11—15 §§). För att kunna tävla om sådana förordnanden
och komma i åtnjutande av det arvode, som, i enlighet med
vad jag framdeles får tillfälle att nämna, är avsett att beredas vice häradshövdingarna,
tvingas sålunda domsageaspiranterna att söka förvärva sig
de föreskrivna överrättsmeriterna.

Mot de i det ursprungliga stadgeutkastet sålunda upptagna bestämmelserna
hava i de avgivna utlåtandena åtskilliga erinringar framställts.
Vad angår de av hovrätterna gjorda anmärkningarna, kan jag
hänvisa till deras vid detta protokoll fogade utlåtanden. För det huvudsakliga
innehållet av hovrätternas utlåtanden i nu förevarande hänseende
torde emellertid i denna ordning redogörelse böra lämnas.

Svea hovrätt anser den i 21 § andra stycket upptagna bestämmelsen
med syfte att befordra växelverkan mellan domstolarna synnerligen
olämplig. Oavsett att berörda stadgande skulle medföra menliga
följder för rättsskipningen vid häradsrätterna och för rekryteringen av
biträdena därstädes, skulle ett dylikt stadgande inverka synnerligen ofördelaktigt
på hovrättens eget arbete. 1 enlighet med vad som för detta
arbete ansetts fördelaktigast förmdnades under den nuvarande ordningen
i hovrätten till fiskaler allenast sådana jurister, som efter avslutad
utbildning vid häradsrätt under eu längre tids tjänstgöring i hovBihanfj
till rikstUu/m* protokoll 1918. / samt. 349 höft. (Nr 389.) 2

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 389.

rätten visat prov på sådan duglighet, att de ansåges kunna ifrågakomma
till befordran till ledamöter av hovrätten. Därest emellertid ny.-s omförmälda
stadgande bleve lagfäst, skulle hovrätten uteslutande för att bereda
de unga jurister, som förrättat två allmänna sammanträden, möjlighet
att erhålla ytterligare förordnande att hålla dylika sammanträden, nödyas
meddela ett stort antal jurister förordnande att tjänstgöra såsom fiskal,
oavsett huruvida de kunde anses för sådan tjänstgöring lämpade eller
hovrätten hade behov av deras fiskalsarbete. För att göra ifrågavarande
föreskrift mindre betungande för de unga juristerna skulle hovrätten
dessutom se sig nödsakad att meddela dylikt förordnande efter
en enligt hovrättens förmenande alltför kort tjänstgöringstid i hovrätten.
Härigenom och på grund av det ständiga ombytet av fiskaler skulle
fiskalstjänstgöringen komma att förryckas till största men för hovrättens
arbete. Slutligen ville hovrätten i detta sammanhang framliålla, att den
omständigheten, att en jurist icke visat sig äga förutsättningar för fiskalstjänstens
behöriga utövande, icke i och för sig utgjorde bevis för att
han icke skulle kunna vara vuxen värvet såsom lantdomare, liksom icke
heller fiskalstjänstgöring i och lör sig, enligt hovrättens förmenande,
kunde utan vederbörlig utbildning vid häradsrätt innefatta kompetens
till förrättande av allmänt tingssammanträde. Såsom villkor för erhållande
av förordnande att förrätta sådant sammanträde ansåge hovrätten
i fråga om praktisk utbildning böra såsom tillförene uppställas allenast
väl vitsordad tjänstgöring hos häradshövding under viss tid, emot vars
bestämmande till två år hovrätten icke hade något att erinra, eller eventuellt
sådan tjänstgöring i förening med någon tids tjänstgöring vid
rådhusrätt eller i hovrätt.

Gåta hovrätt ifrågasätter, huruvida åldersgränsen för andra befogenhetsgraden
bör bestämmas till lägre ålder än tjugofem år, och anmärker,
att den för tredje befogenhetsgraden uppställda fordringen i avseende
å rättegångsdagar med handläggning av enklare mål och ärenden bör
sänkas därhän, att miuimiantalet sådana rättegångsdagar bestämmes
till fem eller sex, då det annars, åtminstone i mindre domsagor, skulle
komma att åtgå oskäligt lång tid, innan biträdet hunne förvärva den
erforderliga kompetensen. I fråga om den i 21 § andra stycket upptagna
bestämmelsen angående maximiantalet allmänna tingssnmmanträden
före hovrättstjänstgöring yttrar hovrätten, att nämnda bestämmelse
måste leda därtill, att de unga juristerna vid början av sin hovrättstjänstgöring
komma att vara i högst betydlig mån mera oerfarna
och omogna än för närvarande är fallet. I följd härav komme hovrätternas
redan förut stora arbetsbörda att ytterligare förtyngas till men

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 389.

för hovrätternas arbetsprodukt. Då tillströmningen till hovrätterna av
fiskalsaspiranter måste antagas bliva vida större än för närvarande, bleve
väntetiden på fiskalsförordnande ytterligare utsträckt. Utbildningstiden
i sin helhet bleve alltså förlängd och förenad med ökade kostnader.
Härigenom uppkomme en allvarsam fara för hela domarkårens rekrytering.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, som anser en reform enligt
de grunder, varpå utkastet byggts, otvivelaktigt vara ägnad att i hög
grad främja en god rättsvård, uttalar sig vid detalj granskningen på
i huvudsak samma skäl, som anförts av Göta hovrätt, för en sänkning
av den för tredje befogenhetsgraden uppställda fordringen i avseende
å antalet rättegångsdag^- med handläggning av enklare mål
och ärenden, vilket antal enligt hovrättens mening borde kunna bestämmas
till fem. Vidare ifrågasätter hovrätten, huruvida icke tillåtelse
bör lämnas den unge juristen att före hovrättstjänstgöringen hålla ett
något större antal allmänna tingssammanträden än två. För häradshövdingarna
skulle det onekligen verka i hög grad betungande att mista
sina biträden så tidigt, som enligt utkastet bleve fallet. De biträden,
som icke ämnade fortsätta å domarbanan och i anledning därav måste
antagas avsluta sin utbildning vid domstol utan hovrättstjänstgöring,
skulle genom tingstjänstgöringens avbrytande redan efter hållande av
två allmänna tingssammanträden erhålla eu försämrad praktisk utbildning
i jämförelse med den, som för närvarande stode att vinna genom
tjänstgöring i häradsrätt. Jämväl för hovrätten skulle ciet vara till
nackdel, om de unga fiskalsaspiranterna saknade sådan erfarenhet, att
hovrätternas arbetsbörda därigenom komme att förtyngas. De nu påtalade
olägenheterna torde emellertid bliva till en stor del avhjälpta,
öm åt domarbiträdena medgåves rätt att utan föregången fiskalstjänstgöring
hålla ett större antal tingssammanträden än det i utkastet med
givna. Hovrätten funne för sin del en ökning till fyra vara att förorda.

Från häradshövdingarnas sida hava utkastets bestämmelser i nu
ifrågakomna delar föranlett erinringar i flera hänseenden. Därvid har
särskilt framhållits, att anordningen med tillfälliga vikarier från hovrätterna
icke borde ur rättsskipningens synpunkt äga företriide framför
den nuvarande ordningen med vikarier, som ägde kännedom om
person- och orts förhål lan den i domsagan samt kunde påräkna stöd av
den ordinarie häradshövdingen. Härförutom har huvudsakligen anmärkts,
att tjänstgöringen såsom fiskal i hovrätt näppeligen vore ägnad att utveckla
den självständighet i omdömet och den uppfattning av rätislivets
realiteter, som särskilt krävdes av ordföranden i häradsrätt; att eu alltför
tidig tjänstgöring i hovrätt kunde befaras komma att grundlägga

Kungl. Majte nåd. proposition Nr 389.

ett formalistiskt åskådningssätt; att, om vid befordran inom hovrätten
godkändes den utbildning i underrätt, som vunnes genom hållande av
allenast två sammanträden, omfattningen av blivande överrättsdomarcs
tjänstgöring vid underrätt bleve för ringa; samt att ekonomiska olägenheter
skulle, särskilt i fråga om de mera arbetstyngda domsagorna, där
den årliga ledigheten komme att överskjuta den normala, uppstå för
häradshövdingarna, som hade att aflöna de tillfälliga vikarierna.

Åtskilliga hos häradshövdingar anställda biträden hålla före, att den
utbildning, som skulle vinnas genom den föreslagna anordningen, icke
komme att motsvara den avsevärt långa tid, som för utbildningen toges
i anspråk.

I det nu framlagda, överarbetade förslaget hava de sålunda gjorda
erinringarna föranlett en jämkning i fråga om åldersgränsen för andra
befogenhetsgraden. Därjämte har jag beträffande kompetenskraven för
tredje befogenhetsgradeu i de mindre domsagornas intresse ansett böra
stadgas, att handläggning av enklare mål och ärenden under fem allmänna
tingssammanträden i kompetensavs^ende likställes med dylik
handläggning under tio rättegångsdag^. Vad angår den föreslagna bestämmelsen
om fastställande av ett maximiantal allmänna tingssammanträden
före hovrättstjänstgöringen torde jag för angivande av min ståndpunkt
i saken höra yttra mig mera utförligt, då frågan uppenbarligen
är av synnerligen stor betydelse.

Av innehållet i stadgeutkastet, särskilt de föreslagna bestämmelserna
om- förordnande av vice häradshövdingar, framgår, att de sakkunniga
tänkt sig domarutbildningen så långt som möjligt gemensam för
dem, som vilja söka befordran å domarbanan, vare sig i hovrätterna
eller såsom häradshövdingar. Detta mål uppnås enligt utkastet därigenom,
att de unga jurister, vilka önska befordran på domarbanan,
redan efter sitt andra ting tvingas in i hovrätterna för att där aspirera
på fiskalsförordnande. Följden härav blir, att vid tjänstledighet för
häradshövdingarna utöver det i stadgan angivna normala behovet hovrätterna
i allmänhet måste bland sina assessorer eller fiskaler utse vikarier,
motsvarande de yngre bland de nuvarande domsageaspiranterna,
Sedan utbildningen på detta sätt fortgått under växelverkan mellan
överrätter och uuderrätter — genom särskilda bestämmelser har man
även sökt indraga rådhusrätterna i denna växelverkan — kommer slutligen
den tidpunkt, då ett val måste träffas, antingen domaraspiranten
önskar söka Kungl. Majits förordnande såsom vice häradshövding eller
såsom assessor.

Kunql. Maj:ts nåd. proposition Nr 889.

Jag delar i allo de sakkunnigas uppfattning om önskvärdheten av
eu dylik intim växelverkan mellan domstolarna, vilken utan tvivel skulle
bliva till gagn icke blott för underrätterna utan även lör hovrätterna.
Oavsett vad som uttalats från häradshövdinghåll torde fiskalstjänstgöringen
i hovrätt få anses vara en god skola för eu blivande underrättsdomare,
och jag anser icke farhågan för att någon tids hovrättstjänstgöring på
ett tidigt stadium av juristens verksamhet skalle behöva grundlägga
ett formalistiskt åskådningssätt vara grundad. Ä andra sidan skulle de
unga hovrättsjuristerna uppenbarligen hava stort gagn av att ånyo
komma i direkt kontakt med rättsskipningen i underrätterna, sedan de
under någon tid riktat sin juridiska erfarenhet genom den kritiska
granskningen av ett stort antal till hovrätterna fullföljda tviste- ocli
brottmål.

I motsats till den uppfattning, som framskvmtar i ett av hovrättsutlåtandena,
anser jag vidare, att en jurist, som icke äger förutsättningar
för fiskalstjänstens behöriga utövande, ej bör vinna befordran till lantdomare.
Én av stadgeutkastets hnvudfortjänster synes mig också vara,
att det gör front mot den säkerligen ganska utbredda hovrättsuppfattningen,
att en jurist, som icke kunnat godkännas till befordran i hovrätterna,
ändock bör kunna befordras till lantdomare. Det synes mig
därför också vara av stor vikt, att bestämmelser meddelas till förhindrande
därav, att do msageaspiran ten s och hovrättsj uri sten s banor skiljas tidigare
än nödvändigt är.

Med denna åskådning måste jag anse det vara av mindre betydelse,
om lmvrättsledamöternas arbete skulle något ökas därigenom att en del
av arbetet för de blivaude domarnas utbildning överflyttades på dem. Inom
justitiedepartementet pågår för övrigt en utredning rörande vissa jämkningar
i hovrätternas arbetsordningar, bland annat åsyftande en omläggning
av sättet för de unga hovrättsaspiranternas utbildning, varigenom
de befarade olägenheterna av den föreslagna ordningen för växelverkan
mellan överrätterna och underrätterna jämväl i någon mån torde komma
att förebyggas. Inför hovrätternas enstämmiga uppfattning, att det mått
av erfarenhet från under rättst j ä nstgörin gen, som de unga juristerna, dä
de komme till hovrätterna för att söka ett fiskalsförordnande, enligt
stadgeutkastets bestämmelser skulle äga, ej är tillräckligt för att de
tillfredsställande skola kunna fullgöra dem åliggande arbete, har jag
emellertid, utan att uppgiva stadgeutkastets grundprincip, så till vida
jämkat ifrågavarande bestämmelse i det nu framlagda förslaget till
stadga, att de unga juristerna före Imvrättstj ärrst gör i ngen tillåtas hålla
tre allmänna tingssammanträden. Härigenom uppnås också, dels att

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 389.

alla de, vilka ej ämna fortsätta på domarbanan och vilkas domsagotjänstgöring
alltså måste antagas vinna sin avslutning med de tingstörordnanden,
som kunna erhållas före liskalstjänstgöringen i hovrätten,
få tillgodonjuta en bättre utbildning, dels ock att det normala behovet
av vikarier i domsagorna i stor utsträckning kan fyllas med personer,
vilka på grund av långvarig tjänstgöring i vederbörande domsaga besitta
önskvärd lokal- och personkännedom.

Om icke någon bestämmelse skulle lämnas om maximiantalet
sammanträden före hovrättstjänstgöringen, vore det att befara, att åtminstone
de båda större hovrätterna med den i deras utlåtanden uttalade
uppfattningen om det för fiskalsarbetet erforderliga måttet av tjänstgöring
vid underdomstolarna skulle, obundna av tvingande bestämmelser
i ämnet, för erhållande av fiskals förordnande uppställa villkor, vilkas uppfyllande
— med hänsyn till de föreslagna bestämmelserna om inskränkning
i häradshövdingarnas rätt till tjänstledighet — skulle draga orimligt
lång tid. Vidhölles den för närvarande uppställda fordran, att den
unge juristen före hovrättstjänstgöringen skall hålla sex allmänna tingssammanträden,
komme ju tiden för tingssittningen att motsvara häradshövdingens
normala ledighet under tre år. Inberäknat minst två års
tjänstgöring före tingskompetensens ernående skulle anställningen hos
häradshövding således upptaga en tid av omkring fem år. En så lång
anställningstid skulle säkerligen minska utsikterna för en tillfredsställande
rekrytering av domarkåren. Härtill kommer, att en anordning,
enligt vilken hovrättstjänstgöringen framflyttas, i jämförelse med den nu
föreslagna ordningen innebär en avgjord försämring i det hänseendet,
att hovrätten först på ett sent stadium av den unge juristens utbildning
kommer i tillfälle att skaffa sig en bestämd uppfattning om huruvida
han håller måttet. Vilka olägenheter som därav kunna uppkomma,
ligger i öppen dag. I berörda hänseende redan nu framträdande olägenheter
skulle i händelse av hovrättstjänstgöringens framflyttning än mera
göra sig gällande. Förbises må ej heller, att frånvaron av en begränsning
i angiven riktning skulle göra de fall sällsynta, då till vikarie
för häradshövding komme att förordnas annan än hos honom anställt
biträde. Önskemålet att i ökad utsträckning åstadkomma växelverkan
mellan domstolarna skulle sålunda näppeligen kunna förverkligas.

För att bedöma värdet av den föreslagna första underrättsutbilduingen,
avslutad med hållandet av tre allmänna tingssammanträden,
är en jämförelse med den nuvarande ordningen på sin plats.

För närvarande lämnas, som bekant, biträdet ej tillfälle att på
eget ansvar utföra något arbete under tiden före vunnen kompetens att

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Hr 88it.

självständigt fungera såsom fullständig vikarie för häradshövding. Sådan
kompetens anses inträda efter ett och ett halvt års tjänstgöring hos
häradshövding. Biträdet håller sex ting eller allmänna tingssammanträden
samt förvaltar liäradshövdingämbetet under tider, då häradshövdingen
åtnjuter tjänstledighet. Därefter anses den unge juristen mogen
för arbetet i hovrätten. 1 ej sällsynta fall sysselsättes den unge juristen
där med mindre krävande arbete eller med arbete, som icke upptager
full arbetstid, under Hera år, innan han äntligen erhåller tillfälle att
tjänstgöra såsom t. f. hovrättsfiskal. Befinnes han lämplig för överrättsarbete
och vill han söka sin framtid på denna bana, ifrågakommer i
regel icke, vad angår de båda större hovrätterna, att bereda honom
tillfälle att vinna ökad erfarenhet såsom underrättsdomare. Domsageaspiranten
däremot anses icke behöva avbryta sin tjänstgöring såsom
biträde och vikarie i domsagorna, förrän han, efter att hava förvaltat
häradshövdingämbete ett Hertal år, förordnas att biträda hovrätten såsom
adjungerad ledamot utan föregången tjänstgöring såsom hovrättsfiskal.

Enligt det nu föreslagna systemet skulle däremot utbildningen
för typiska fall gestalta sig sålunda. Under den första tjänstgöringstiden
arbetar biträdet under häradshövdingens ansvar samt under omedelbar
ledning av honom eller ett äldre biträde. Han sysselsättes därunder
till en början med enklare göromål för att så småningom övergå
till mera krävande arbete. Tidigast efter ett års förlopp förordnas
han till förste notarie och får då genast arbeta på eget ansvar. Efter
ytterligare ett halvt år — sålunda tidigast ett och ett halvt år efter
anställningens början — förordnas han att hålla sammanträden med tremansuämnd
eller att å allmänna tingssammanträden handlägga enklare
mål och ärenden samt att även eljest vikariera för häradshövdingen,
dock utan rätt att fungera såsom ordförande vid handläggning av andra
mål och ärenden. För vanliga fall har han då en yngre kamrat, som
utför en del av de lättare göromålen, och han kan således, jämväl i en
mera arbetstyngd domsaga, biträda häradshövdingen med och därigenom
vinna ökad erfarenhet i det egentliga tingsarbetet. Sedan han under
loppet av minst ett halvt år varit sysselsatt med dylik tjänstgöring samt
därvid under tio rättegångsdagar handlagt enklare mål och ärenden,
erhåller han — sålunda efter minst två års anställning — sitt första
fullständiga vikariatsförordnande. Efter att hava hållit tre allmänna
sammanträden och förvaltat domarämbetet mellan fyra och fem månader,
därvid han torde hava hållit åtskilliga rannsakningar med häktade
personer och ytterligare fungerat såsom ordförande i häradsrätt vid
handläggning av enklare mål och ärenden, antagligen under lika många

It* Kung!. Muj.ts nåd. proposition Nr 889.

rättegångsdagar som före första förordnandet att hålla allmänt tiugssammanträde,
har den unge juristen genomgått vad man skulle kunna
kalla den allmänna tingsutbilduingen. Sådan utbildning skulle anses
tillräcklig för dem, som icke ämna söka sin framtid på domarbanan,
utan hava för avsikt att fortsätta sin utbildning å advokatbyråerna eller
inom de administrativa verken. Domaraspiranten — och därmed avser
jag såväl domsageaspiranten som hovrättsadepten — skulle däremot
efter någon tids tjänstgöring i hovrätten prövas såsom t. f. hovrättstiskal
samt därefter, om han befinnes hålla måttet, beredas tillfälle att
vinna ökad erfarenhet såsom vikarie för häradshövding.

De i den nuvarande utbildningen ingående sex allmänna tingssammanträdena
jämte ett antal rannsakning-ar och andra extra förrättningar
under sammanlagt några månaders utövande av domarämbete
skulle alltså enligt det nya systemet i regel komma att motsvaras av
1) förste notarietjänstgöring med alla därmed följande domarsysslor på
eget ansvar under ett och ett halvt till två år, 2) handläggning såsom
domare under omkring 20 rättegångsdagar av de mål och ärenden, som
komma att upptagas i en blivande lag om särskilda tingssammanträden för
handläggning av vissa mål och ärenden, 3) förvaltande av domarämbete
under ett flertal månader med därvid förekommande rannsakningar och
extra förrättningar samt 4) hållande av tre allmänna tingssammanträden.
Enligt min bestämda uppfattning måste den under 1) och 2) här ovan anmärkta
långvariga tjänstgöringen under eget domaransvar till fullo uppväga
hållandet av tre allmänna tingssammanträden, vartill kommer, att det
successiva fortskridandet från enklare till mera invecklade uppgifter
måste vara ägnat att åvägabringa ett gott resultat av utbildningen såsom
helhet betraktad. Utan att det uttryckligen stadgats ligger det
vidare i sakens natur, att häradshövdingen kommer att använda sitt
första biträde till hjälp vid uppsättande av förslag till utslag i mål,
som häradshövdingen har att avdöma. I varje fall lorde de biträden,
som ämna fortsätta på domarbanan och jämväl äro skickade härtill,
visa sig angelägna att begagna alla de utbildningsmöjligheter, som
tjänstgöringen i domsagan erbjuder. Efter den av mig nu föreslagna
jämkningen i stadgeutkastet skulle därför enligt min mening varje fog
saknas för den uppfattningen, att den för befordran på domarbanan
lämpade unge juristen skulle komma sämre förberedd till hovrättst jänstgöringen
än den, som nu hållit sex allmänna tingssammanträden. Emellertid
innebär det nu framlagda förslaget icke i alla detaljer ett definitivt
stånd punktstagande från min sida till frågan om anordningen av den
önskvärda växelverkan mellan hovrätterna och underrätterna, liksom ej

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 389.

heller till frågan om arbetsfördelningen mellan den ordinarie domaren
och hans biträden, utan kommer den slutliga utformningen av stadgan
att verkställas efter ytterligare samråd med hovrätterna i dessa ämnen.

Därest den av mig tänkta ordningen genomföres, kunde denna
tilläventyrs anses medföra en fara för att hovrätterna skulle bliva mindre
angelägna att såsom domarvikarier utsända dem, som befinnas lämpliga
att befordras inom hovrätten, och att hovrätterna däremot skulle komma
att på ett tidigt stadium giva domsageaspiranterna proformaförordnanden
såsom fiskaler för att bereda dum den formella kompetensen för fortsatt
domarförordnande i stället för att såsom hittills till fiskaler allenast
förordna sådana jurister, som anses kunna ifrågakomma för befordran
till ledamöter av hovrätten. Åven om vissa uttalanden i de båda större
hovrätternas utlåtanden skulle kunna anses giva stöd för en dylik farhåga,
kan uppenbarligen ej förutsättas annat än att hovrätterna skola
komma att medverka till förverkligandet av det syfte, som man med
ifrågavarande bestämmelser vill ernå. Att en sådan tillämpning kommer
att för dessa hovrätters del medföra en förkortad väntetid på första
fiskalsförordnandet, är enligt min tanke endast en fördel. Att den
icke desto mindre kan komma att medföra en något förlängd utbildningstid
för de blivande bovrättsledarm-terna på grund av ökningeu av deras
underrättstjänstgöring, kan ur det allmännas synpunkt knappast betecknas
såsom en olägenhet, då det torde vara ett berättigat önskemål, att en
hovrättsdomare besitter en så rik och mångsidig erfarenhet som möjligt.
Men naturligtvis bör det åligga staten att tillfredsställande sörja för
även de obefordrade domarnes ekonomiska förhållanden, liksom det måste
anses synnerligen påkallat att giva dem en även i andra avseenden oberoende
ställning. Det föreslagna vicehäradshövdinginstitutet är ett steg
i sådan riktning, byggande på samma principer som de för några år
sedan införda assessorsförordnandena i hovrätterna.

Medan man i de båda större hovrätterna såsom eu följd av det nya
systemet befarat en stark tillströmning av fDkalsaspiranter — en utvecklingav
förhållandena, som med hänsyn till den för närvarande rådande bristen
på dylika aspiranter synes enbart önskvärd — så hava å andra sidan
farhågor uttalats för att rekryteringen av häradshövdingarnas egna biträden
skulle komma att försvåras. Därest den uppfattningen, om än utan
fog, finge göra sig gällande, att de förmåner, som d''-n allmänna tingsutbildningen
kommer att medföra, icke vare sig reellt, med hänsyn till
ökade insikter, erfarenhet och mognad, eller formellt, med hänsyn till
vinnande av kompetens för anställning i statens eller enskildas tjänst,
motsvara tiden för utbildningen och därmed förbundna kostnader, skulle
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 349 höft. (Nr 389.) 3

Justitieom budsmannens skrivelse.

1912 års
betänkande,

18 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 389.

fara uppstå för att tillströmningen av biträden icke blir tillräckligt omfattande
för att tillfredsställa behovet. Av vad jag förut yttrat framgår,
att jag för min del anser en sådan uppfattning innebära en undervärdering
av ifrågakomma utbildning. Till stöd för riktigheten av min åsikt talar
den omständigheten, att det redan under nuvarande förhållanden icke är
ovanligt, att den, som icke ämnar fortsätta å domarbanan, lämnar tingstjäns''göringen
redan efter att hava hållit ett eller några fä allmänna
tingssammanträden. För att minska den omförmälda farhågan ligger
det emellertid synnerlig vikt uppå, att frågan om avlöningsförhållandena
för biträden kommer att ordnas på ett för dem tillfredsställande sätt.

Justitieombudsmannens av mig anmälda skrivelse har närmast föranletts
av en till honom ingiven skrift, däri föreningen Yngre jurister
i Skåne och Blekinge hemställt, att justitieombudsmannen måtte vidtaga
lämpliga åtgärder för befrämjande av de hos häradshövdingarna anställda
rättsbildade biträdenas strävan att bliva av staten avlönade tjänstemän.
I anledning härav har justitieombudsmannen i sagda skrivelse
framlagt, de nämnda fråga berörande förhållanden för den uppmärksamhet,
Kungl. Maj:t kunde Unna saken förtjäna. I skrivelsen erinrades,
att då enligt den vid 1874 års riksdag genomförda löneregleringen
häradshövdingarna hade att själva bestrida alla utgifter för domsagornas
förvaltning, således även den goftgörelse, som kunde ifrågakomma
till juridiska biträden, följden härav blivit, att lagen om tillgång
och efterfrågan blivit i huvudsak normerande i fråga om biträdenas
avlöningsvillkor. Sålunda hade under tider av stark tillsirömning av
unga jurister häradshövdingarna i synnerligen stor utsträckning'' underlåtit
att lämna biträdena någon som helst ersättning. Ehuru i följd av
minskad tillströmning av jurister förhållandena i någon mån förbättrats,
vore den gottgörelse, som för det dåvarande lämnades biträdena, i åtskilliga
domsagor oskäligt låg. Då emellertid det arbete, som utfördes
av häradshövdingarnas biträden, vore för rättsskipningens behöriga handhavande
absolut erforderligt, måste staten vara pliktig att sörja för att
arbetet bleve ordentligt avlönat.

Av sakkunniga, som i anledning av justitieombudsmannens skrivelse
tillkallats för att inom justitiedepartementet biträda vid behandlingen
av frågan om förbättrade avlöningsförhållanden för häradshövdingarnas
rättsbildade biträden, har utarbetats ett den 9 juli 1912 avgivet
betänkande i ämnet.

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 389.

För att förbättra tingsbiträdenas ställning föreslogo nämnda sakkunniga,
att statsanställning skulle givas åt biträdena, sedan de förvärvat
nödig erfarenhet å d> >markanslierna. I sådant avseende skulle enligt
betänkandet inrättas nittiosju tjänstebefattningar, vilkas innehavare benämnas
häradsamanuenser. Den i betänkandet uppgjorda fördelningen
av befattningai-na mellan domsagorna är verkställd med hänsyn till det
behov av biträdeshjäip, som enligt verkställd utredning av arbetsbördans
omfattning ansågs föreligga i de särskilda domsagorna. I en enda
domsaga skulle inrättas två sådana amanuensbeställningar, i sjuttionio
domsagor eu för varje domsaga. Av trettio domsagor, bildande en
andra grupp, skulle två och två dela en amanuensbefattning. En domsaga
skulle hava gemensam amanuens med en domsaga av första gruppen,
vilken domsaga sålunda skulle disponera en och eu halv amanuensbefattning.
I de återstående tio minsta domsagorna skulle däremot amanuens ej
finnas anställd. Häradsamanuenserna skulle förordnas av vederbörande
hovrätt för helt kalenderår. Amanuens, gemensam för två domsagor,
skulle tjänstgöra halva året i vardera domsagan. Behörighet att erhålla
förordnande såsom amanuens skulle i regel allenast tillkomma den, som
uppnått tjugofem års ålder och tjänstgjort i domsaga under två år.
Arvodet till häradsamanuens skulle utgå med 2,000 kronor om året.
Härav skulle i regeln hälften bekostas av staten och hälften av vederbörande
häradshövding eller häradshövdingar. Häradshövding med amanuens
endast under halva året skulle sålunda därför få vidkännas en
kostnad av 500 kronor om året. Emellertid skulle häradshövdingens
bidrag begränsas i den mån sådant vore nödigt för att förekomma, att
hans i enlighet med verkställd beräkning antagna nettoinkomst av domsagan
komme att understiga 8,000 kronor om året. Fyllnaden skulle
lämnas av statsverket. Slutligen föreslogs för varje domsaga storleken
av de arvoden, som skulle tillfalla egentliga vikarier i domsagan, sålunda
andra vikarier än vederbörande amanuens.

I yttranden, som avgivets av myndigheter, till vilka betänkandet
remitterats, framställdes åtskilliga anmärkningar mot de föreslagna bestämmelserna.
Sålunda framhölls huvudsakligen, att anordningen med
gemensam amanuens för två domsagor skulle, på sätt närmare utvecklades,
föranleda till synnerligen avsevärda olägenheter av skilda slag,
att de mindre domsagornas intressen bleve tillbakasätta, samt att den
till minst två år bestämda väntetiden för biträdenas statsanställning och
statsavlöning syntes för lång. Därjämte ifrågasattes, huruvida av de
sakkunniga verkställda utredningar, avseende beräkning av arbetsbördans

Departe ments chefen.

20 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 389.

omfattning samt beloppet av sportelinkomster och förvaltningsutgifter i
varje domsaga, vore fotade på tillförlitliga grunder.

I ett den 30 oktober 1916 avgivet utlåtande över betänkandet har
f. d. justitierådet, numera ministern för utrikes ärendena Joh. Hellner,
såsom förordnad att verkställa en förberedande utredning angående en
rättegångsform, förklarat, att han ur en blivande rättegångsreforms synpunkt
icke funne något att erinra mot förordnande av häradsamanuenser
med stat savlöning i ungefärlig överensstämmelse med det i betänkandet
avgivna förslaget.

Ärendets fortsätta behandling överlämnades därefter, såsom redan
nämnts, till de sakkunniga, som tillkallats för att inom justitiedepartementet
biträda vid behandlingen av de i 1906 års riksdagsskrivelse omförmälda
frågor; och hava dessa sakkunniga i sitt förutnämnda utkast till
stadga med vissa föreskrifter angående domsagornas förvaltning föreslagit
en lösning av domarbiträdesfrågan, som bygger på de anordningar, vilka
avse att tillgodose de i riksdagsskrivelsen uttalade önskemålen om inskränkning
av häradshövdingarnas rätt till tjänstledighet och skärpning av kompetensvillkoren
för domarvikarier. Frågans lösning ställes nämligen i visst
samband med den föreslagna anordningen att för uppdelning av arbetsbördan
i domsagorna överflytta en del av göromålen å första notarier.

Nämnda stadgeutkast ligger jämväl i fråga om nu förevarande
spörsmål i väsentliga delar till grund för det härefter inom justitiededepartementet
utarbetade stadgeförslaget.

Innan jag går att redogöra för stadgeförslagets huvudsakligaste
bestämmelser i nu förevarande hänseenden, torde jag få förutskicka
några allmänna anmärkningar.

Att domarbiträdenas avlöningsförhållanden fortfarande äro synnerligen
otillfredsställande, är allmänt kant och tarvar ingen vidlyftig
utredning. Det må vara nog att redogöra för nedan upptagna förhållanden''.
En vid 1912 års belänkande fogad tablå utvisar, att
enligt uppgifter, som lämnats av häradshövdingar i 117 domsagor, de
rättsbildade biträdena i dessa domsagor under år 1910 av häradshövdingarna
uppburit avlöning, kontant och i naturaförmåner, uppgående sammanlagt
till omkring 125,000 kronor, därav omkring 96,000 kronor
belöpte å arvoden till första biträden. Med ledning av de statistiska
uppgifter, som häradshövdingarna numera äro pliktiga att lämna, har
uträknats, att avlöningsförmånerna, kontant och i naturaförmåner, utgjort
under år 1915 för biträden i 115 domsagor omkring 86,000 kronor, därav
omkring 60,000 kronor för första biträden. Motsvarande belopp för år

Kung1. Maj:ts nåd. proposition Nr 38 !J.

1916 i fråga om 121 domsagor uppgå till 97,000 kronor och 68,000
kronor. Anledningen till arvodenas minskade belopp är emellertid säkerligen
den, att under ifrågakomna två år ett flertal häradshövdingar sysslat
med arbete för uppläggande av jordregister och i följd härav ett icke
ringa antal domsagor under avsevärda tider förvaltats av statsavlönade
vikarier.

Lika uppenbart som det är, att biträdenas ekonomiska ställning är
synnerligen svag, lika ovedersägligt är, att denna omständighet innebär
ett missförhållande av allvarlig art. Såsom justitieombudsmannen i
ovannämnda skrivelse framhåller, är det arbete, som utföres av biträdena,
för rättsskipningens behöriga handhavande alldeles nödvändigt, och
staten måste följaktligen anses pliktig att sörja för att arbetet varder
ordentligt avlönat. I socialt hänseende ligger det givetvis synnerlig vikt
uppå, att förberedande praktisk utbildning för mera maktpåliggande
juridisk verksamhet i allmänhet och särskilt för inträde å domarbanan
icke förbehålles dem, för vilka ekonomiska uppoffringar sakna
väsentlig betydelse. Tillfälle till sådan utbildning bör t}rdligen stå öppen
för en var, som på grund av kunskaper och duglighet äger förutsättningar
att göra utbildningen sig till godo. Slutligen får ej heller
förbises, att de unga män, som äga större begåvning och arbetsduglighet
än det stora flertalet, icke kunna finna det eftersträvansvärt att söka
inträde på en bana, som under en avsevärt lång tid i ekonomiskt
hänseende ställer sig avgjort ogynnsammare än flertalet andra levnadsbanor
av jämförlig art.

Å andra sidan möta icke ringa svårigheter att ordna ifrågavarande
förhållanden på ett sätt, som tillgodoser befogade intressen åt skilda
håll. Då vid reglering av häradshövdingårnas löneförmåner vid 1874
års riksdag sådan anordning bibehölls, att häradshövding irna skulle
med sina löneförmåner bestrida alla utgifter för domsagornas förvaltning,
har staten därmed principiellt ställt sig utanför den generella uppgörelsen
mellan häradshövdingarna och deras biträden. Att i följd därav
lag<m om tillgång och efterfrågan blivit i all huvudsak normerande på
ifiågavarande område, är ju fullt förklarligt, även om man måsfe ogilla
det allt annat än hänsynsfulla sätt, på Vilket under tider av stark tillströmning
av aspiranter på biträdes platserna, såsom i synnerhet under
1880- och delvis 1890-talen, åtskilliga häradshövdingar använt sig av
de föreliggande omständigheterna. I varje händelse torde man icke
rimhgen kunna kräva, att häradshövdingarna skola åt biträden avstå
större anpart av sina inkomster än som vid 1874 års ännu gällande
lönereglering beräknades motsvara utgifterna för biträden — för övrigt

Kunyl. Maj.ts nåd. proposition Nr 389.

en beräkning, som, efter vad i 1912 års betänkande utretts, numera icke
låter sig gorå i brist på upplysning om de grunder, som följts vid beräkningen.
Fast hellre synes man med fog kunna åberopa, att det måste
anses ligga i statens intresse, att häradshövdingen åtnjuter en behållen
inkomst, som, med hänsyn jämväl till penningvärdets fall, motsvarar eller
åtminstone icke avsevärt understiger vad som vid tiden för löneregleringen
betraktades såsom skälig avlöning för en ämbetsman, vars självständighet
och oberoende ställning äro för hans verksamhet av utomordentligt
stor betydelse, och att i följd härav staten bör helt övertaga
skyldigheten att avlöna nödiga biträden. Såsom ytterligare skäl för eu
sådan anordning har anförts, att under den tid av över fyrtio år, som
förflutit sedan löneregleringens tillkomst, häradshövdingarna fått övertaga
en mångfald nya bestyr, i många fall utan någon och i andra fall utan
motsvarande gottgörelse, och att tendensen inom lagstiftningen med
alltjämt ökad styrka fortgår i samma riktning. Den skyldighet, som
enligt stadgeförslaget skulle åligga häradshövdingarna i fiåga om domsagekansli,
kan ock anses berättiga till en omläggning av kostnaderna
för biträden till häradshövdingarnas förmån.

Stadgeförslaget förutsätter emellertid icke statens övertagande av
biträdenas avlöning, utan intager i likhet med 1912 års betänkande en
medlande ståndpunkt. Sålunda föreslås, att arvodet till förste notarien
skall utgå med bidrag av såväl staten som häradshövdingen, medan
däremot den senare skall allt framgent hava att bereda övriga biträden
skälig gottgörelse. Från principiell synpunkt kan häradshövdingens
b i dragsskyldighet försvaras därmed, att förste notarien i viss utsträckning
har att utan annan ersättning än arvodet såsom förste notarie fungera
såsom vikarie lör häradshövdingen vid beviljad hel eller partiell
tjänstledighet (8 § och 28 § första stycket).

Angående de närmare bestämmelserna i ämnet, sådana de föreligga
i förslaget i dess överarbetade skick, hänvisar jag till 25 och 27 §§.
Vid den i 25 § föreskrivna indelningen av rikets domsagor i tre klasser
efter deras ekonomiska bärkraft bör givetvis ej tagas hänsyn till arvoden
åt vikarier och rättsbildade biträden, eftersom indelningen just har till
ändamål att läggas till grund för bestämmande av sådana kostnadsbelopp.
Efter jämförelse med 27 § befinnes, att, med beräkning av
häradshövdingens bidrag till arvode åt förste notarien, nedre gränsen
för de bäst avlönade domsagornas klass uppdragits vid en inkomst av

12,000 kronor och nedre gränsen för mellanklassens domsagor vid en
inkomst av 9,000 kronor. Tydligen representera emellertid nämnda

Kung/. Maj:ts nåd. proposition Nr 389.

belopp ingalunda nettoinkomster; hänsyn har ju ej tagits till vikariearvoden
och kostnader för andre notarier.

Ett överslag av förutnämnda statististiska uppgifter och därpå
grundade sannolikhetsberäkningar synas giva anledning till antagande,
att av rikets 123 domsagor omkring ett tjugotal skulle komma att hänföras
till tredje klassen (de mest iukomstgivande domsagorna). Återstoden
torde komma att fördela sig ungefär jämnt på de båda andra
klasserna, troligen med ett något större antal i första klassen (de minst
givande domsagorna). Till förekommande av missförstånd och förväxlingar
må i detta sammanhang uppmärksamheten fästas därå, att den
i stad geutkastet använda klassbeteckningen, enligt vilken de mest inkomstgivande
domsagorna hänförts till första klassen och de minst givande
domsagorna till tredje klassen, omkastats i stadgefårslaget. I övrigt
utvisa nämnda uppgifter, att häradshövdingarnas behållna inkomster,
således med avdrag jämväl för arvoden till rätisbildade biträden, men
ej för andra vikariatsarvoden, understigit 8,000 kronor under år 1915
i sjutton domsagor och under år 1916 i tjugo domsagor.

Enligt stadgeutkastet skulle det årliga arvodet till förste notarien
utgå med respektive 1,200 kronor, 1,600 kronor och 2,000 kronor, allt
efter den klass vederbörande domsaga tillhör. Statens bidrag skulle
utgå med lika belopp, 800 kronor, i alla domsagor. Häradshövdingens
bidrag skulle alltså utgöra respektive 400, 800 och 1,200 kronor.

I avgivna utlåtanden bar framhållits, att häradshövdingens bidrag
väl borde bestämmas i förhållande till domsagans ekonomiska bärkraft,
men att däremot arvodet i dess helhet borde, enligt vissa yttranden,
utgå med lika belopp i alla domsagor eller, enligt andra yttranden,
jämkas närmare efter arbetsbördans omfång. I åtskilliga yttranden har
påyrkats eu väsentlig höjning av arvodesbeloppen, i vad dessa skola
gäldas av statsmedel.

Då arvodets bestämmande till lika belopp i alla domsagor med
säkerhet skulle verka ogynnsamt för de mest arbetstyngda d-msago’na,
där biträdeshjälp i första hand behöves, är en sådan anordning icke
tillrådlig. Arvodenas utgående med olika belopp i var och eu av de tre
klasserna avser att något så när motsvara den växlande arbetsbörda,
som påvilar förste notarien i större och mindre domsagor. En större
växling i arvodesbeloppen för att än närmare motsvara arbetsbördans
omfång skulle föranleda uppdelning av domsagorna i ett stort antal
klasser och är fördenskull ej att förorda. Däremot torde vara lämpligt
att minska skillnaden i arvodesbeloppen, så att biträdesplatserna i de

Första

notarien,.

Vikariatsarvo den.

Vice härads
hövdingar.

24 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 389.

särskilda domsagorna icke erbjuda alltför olika ekonomiska fördelar.
Med tillmötesgående av kraven på en förhöjning av beloppen föreslår
jag arvodenas belopp till respektive 1,800 kronor, 2,000 kronor och
2,200 kronor. Av den sålunda föreslagna förhöjningen i arvodesbeloppen
har icke någon del ansetts böra läggas på häradshövdingarna, utan bibehållas
deras bidrag vid de i stadgeutkastet föreslagna beloppen, som
torde få anses skäliga, särskilt med hänsyn därtill, att anordningen med
första notarier tillkommit i allmänt intresse för att möjliggöra en rationell
uppdelning av arbetsbördan i domsagorna. Enligt förslaget utgår alltså
statsbidraget med respektive 1,400, 1,200 och 1,U00 kronor samt sålunda
med högre belopp i de mindre domsagorna än i de större. Häradshövdingarnas
bidrag komma i de största domsagorna att överskjuta statens
bidrag, medan i de mindre domsagorna förhållandet blir det motsatta.

1 fråga om vikariatsarvoden till annan än förste notarie i domsagan
upptager stadgeförslaget lör varje domsageklass ett visst normalarvode
vid full tjänstledighet med befogenhet för hovrätterna att i det särskilda
fallet företaga erforderliga jämkningar med hänsyn till den tid, arbetet
anses kräva (29 §).

Såsom jag förut omnämnt, är det avsett att tillerkänna vice häradshövding
ett fast årligt arvode (26 §). Sådant arvode kan anses motsvara
det tillskott till tjänstgöringspenningarna, som utgår till hovrätternas
äldre adjungerade ledamöter utan att belasta den ledamot, vars tjänst
uppehålle t. 1 stadgeutkastet upptogs det vice häradshövding tillkommande
arvodet till 1,800 kronor om året. I likhet med åtskilliga av de
myndigheter, som yttrat sig i frågan, finner jag nämnda belopp alltför
snävt tillmätt och anser arvodet skäligen böra höjas till 2,400 kronor.
Å andra sidan hava uti det slutliga stadgeförslaget ifrågavarande bestämmelser
undergått sådan jämkning, att arvodet skall helt eller med halva
beloppet innehållas för det fäll, att vice häradshövding förvaltar ledigdomsaga,
i vilken händelse han jämlikt 34 § uppbär halv häradshövdinglön.
Vid vikariat för häradshövding, som under ledighet ej äger uppbära
någon del av de till tjänsten hörande avlöningsförmåner — exempelvis
vid vikariat för statsråd, justitieombudsman eller militieombudsman
— bör givetvis den anpart av häradshövdinglönen, som vikarien berättigas
uppbära, så avpassas, att vikariens sammanlagda inkomster, ej bliva
större än vid förvaltande av ledig domsaga.

För att motivera angelägenheten av att bereda de äldre domsageaspiranterna
en mera tryggad ställning torde jag få lämna följande

Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition Nr 389.

upplysningar, som hämtats från en av »Föreningen extra lantdomare»
ingiven skrift, till vilken jag får anledning att i annat sammanhang återkomma.
Fn vid nämnda skrift fogad bilaga upptager trettio domsageaspiranter,
som haft sin huvudsakliga verksamhet förlagd till häradsrätterna.
I december 1917, till vilken tid bilagan hänför sig, hade aspiranterna
följande ålder, en 47 år, två 43 år, tre 41 år, två 40 år, fyra
39 år, en 38 år, två 37 år, fem 36 år, tre 35 år, fyra 34 år och tre
33 år. Om man för beräkning av intjänta tjänstår tager hänsyn till
förordnanden såsom vikarie för häradshövding och såsom t. f. ho vrätt sfiskal,
adjungerad ledamot i hovrätt eller t. f. revisionssekreterare, och
sålunda icke medräknar vare sig anställningstiden före vunnen kompetens
att vikariera för häradshövding eller de tider, då efter vunnen sådan
kompetens tjänstgöringen i domsagorna eller hovrätterna icke varit förbunden
med förordnande av omförmälda beskaffenhet, hade tre aspiranter
över 11 tjänstår, tre över 10 tjänstår, tre över 9 tjänstår, tre över 8
tjänstår, åtta över 7 tjänstår, sex över 6 tjänstår och de återstående
fyra över 5 tjänstår. Då enligt utredning i samma bilaga under åren
1918—1927 allenast tjugofem häradshövdingar äro pliktiga att avgå
på grund av uppnådd pensionsålder, samt åtskilliga häradshövdingbefattningar
under nämnda tio år givetvis komma att besättas med personer
utom ovannämnda lantdomaraspiranters krets, måste dessas befordringsutsikter
anses vara synnerligen mörka. De avlöningsförmåner, som enligt
29 § i stadgan skulle tillfalla dem under väntetiden, äro ingalunda betydande,
särskilt med hänsyn därtill, att ofta förekommande flyttningskostnader
uppgå, i synnerhet för aspirant, som bildat familj, till avsevärda
belopp, oaktat själva resekostnaderna för vikarien, såsom jag
framdeles kommer att nämna, enligt förslaget skola bestridas av statsmedel,
att vikariat icke alltid kan påräknas under hela året och att
åtminstone de äldsta aspiranterna måste årligen förskaffa sig någon
arbetsvila oavsett därav följande förlust av vikariatsarvode. De sålunda
framhållna omständigheterna berättiga otvivelaktigt till påståendet, att
aspiranternas ställning är synnerligen vansklig och att statens ingripande
för att tillgodose deras intressen måste anses oavvisligt.

Då, såsom av mig förut berörts, förste notarie enligt stadgeförslaget
i allmänhet är pliktig att utan annan gottgörelse än arvodet såsom förste
notarie fungera såsom vikarie för häradshövding, blir det därigenom vanligen
möjligt för denne att undgå ytterligare kostnad för semesterledighet.
Av särskild betydelse i nämnda hänseende äro de i 23 § intagna
bestämmelserna. I medelstora och mindre domsagor, där antalet rätt.sBihang
till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 349 höft. (Nr 389.) 4

Semes! erbidrag.

26 Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition Nr 389.

bildade biträden icke kan antagas komma att överstiga två, kommer
det dock, även om förste notarie där är ständigt anställd, tid efter
annan att inträffa, att denne icke är erforderligt meriterad för att sålunda
kunna vikariera för häradshövdingen under dennes semester. För
att icke vålla häradshövdingarna i dylika domsagor öbide utgifter för
semesters erhållande till följd av de uppställda nja fordringarna i fråga
om vikariernas kompetens och den nya anordningen beträffande sättet
för de unge juristernas utbildning, upptages i 32 § en bestämmelse,
enligt vilken i erforderliga fall i första och andra klassens domsagor
skall av statsmedel kunna utgå intill eu och en halv månads semesterarvode.
1 avseende härå vill jag framhålla, dels att, vad angår andra
befattningshavare än häradshövdingar, semesterledighet icke är förbunden
med särskild kostnad för befattningshavaren, dels att, då häradshövdingen
givetvis är angelägen om att bereda sin förste notarie meriter i så stor
utsträckning som möjligt, de fall. då semesterbidrag ifrågakommer, måste
antagas bliva fåtaliga och dels att, då omförmälda nya bestämmelser, som
under vissa förutsättningar lägga hinder i vägen för biträdets förordnande
till semestervikarie, tillkommit uteslutande av statliga hänsyn, det skulle
innebära en uppenbar obillighet att låta konsekvenserna härav gå ut över
häradshövdingarna i mindre och medelstora domsagor. Det bör därför
givetvis ankomma på staten att åtaga sig den ekonomiska påföljden
av omförmälda nya bestämmelser. I övrigt må anmärkas, att bestämmelsen
om semesterbidrag härförutom har betydelse i andra avseenden. Möjligheten
att erhålla semester utan särskild kostnad torde komma att minska
häradshövdingarnas obenägenhet att söka tillfälliga vikarier bland de
yngre hovrältsjuristerna och därigenom befordra den åsyftade växelverkan
mellan domstolarna. I mindre arbetstyngda domsagor, där i regel
endast ett biträde finnes anställt, torde den fria semestern underlätta
sådan anordning, att häradshövdingen, vad angår tiden innan det hos
honom anställda biträdet hunnit förvärva kompetens till erhållande av
befattning såsom förste notarie, med stöd av 1 § i stadgan hos hovrätten
utverkar anstånd med förordnande av förste notarie i domsagan.
För sådan händelse nödgas väl staten att bekosta semesterledigheten
med belopp, som i fråga om den å ett år belöpande semestertiden, en
och en halv månad, jämlikt 29 § uppgår högst till 350 kronor i domsaga
av första klassen och 400 kronor i domsaga av andra klassen, men å
andra sidan undgår staten att för den tid, varunder förste notarie kommer
att saknas i domsagan, vidkännas kostnad för bidrag till arvode åt förste
notarie, vilket bidrag skulle för ett år uppgå till 1,400 kronor i domsaga
av första klassen och 1,200 kronor i domsaga av andra klassen.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 389.

På staten lägges enligt 31 § i stadgeförslaget Kostnaden för de
resor, vikarie måste göra vid tillträde och frånträde av förordnande, eftersom
häradshövding, som i följd av de nya kompetensreglerna nödgas anlita
vikarie från hovrätten, icke skäligen synes böra avkrävas annan ersättning
än det föreskrivna vikariatsarvodet. I gällande bestämmelser
om ersättning av statsmedel till extra domare i brottmål Iöreslås endast
oväsentliga jämkningar (30 §). Då på grund av bestämmelserna i 17 §
förordnande såsom extra domare i brottmål torde komma att meddelas något
oftare än hittills, har, vad angår de bäst avlönade häradshövdingarna,
kostnaden härför lagts på häradshövdingen i stället för på statsverket.

De i 9 $ av stadgeförslaget i huvudsaklig överensstämmelse med
stadgeutkastet upptagna bestämmelserna om skyldighet för häradshövding
att å bestämda tider hålla kansli tillgängligt för allmänheten erhålla
särskild betydelse genom föreskriften i 36 § om rätt för allmänheten
att å kansliet inlämna till småprotokollsärenden hörande handlingar
för föredragning å nästa ting. Förstnämnda bestämmelser åsyfta icke
att reglera frågan om kostnaden för tillhandahållande av kanslilokal
med värme och uppassning. Där de tingshusbyggnadsskyldiga — i ändamål
att bereda tryggt förvar åt de vid de löpande göromålen å kansliet
erforderliga fastighetsböckerna och arkivhandlingar samt under tingens
utarbetande å kansliet förvarade, ofta till synnerligen höga belopp uppgående
värdehandlingar eller ock i ändamål att få kansliet förlagt till
en för allmänheten särskilt lämplig plats — åtagit sig att tillhandahålla
eller utan uttryckligt åtagande tillhandahålla tjänlig kanslilokal i tingshus
eller annorstädes, är det ej avsett att häri göra ändring. Häradshövdingens
ifrågavarande skyldighet hänför sig, såsom ock av ordalagen
framgår, till kansliets öppethållande för allmänheten och är helt fristående
i förhållande till frågan om lokalkostnaderna.

I sammanhang med föreskrifterna i 36 § om rätt för allmänheten
att till domaren avlämna sådana till småprotokolleu hörande handlingar,
som enligt lag skola till rätten ingivas, lämnas bestämmelser, enligt
vilka i varje domsaga skall, i likhet med vad som finnes stadgat i fråga
om åtskilliga domstolar och andra ämbetsverk, anställas en kommissionär
för allmänhetens tillhandagående med handlingars ingivande samt expeditioners
uttagande och översändande in. m. De närmare föreskrifterna
härom hava utarbetats i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande
bestämmelser, som gälla för kommissionärer! hos Stockholms rådhusrätt
för ärenden angående inteckning i fartyg (37—44 §§).

Reseersä''tningar
m. in.

Domsaga kanslier.

Kommissio när.

övergångs bestämmelser.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 389.

Det är avsett, att stadgan skall träda i kraft med ingången av år
1919 (46 §). Emellertid torde billigheten fordra, att sådana övergångsbestämmelser
lämnas, att de nya kompetensreglerna för domarvikarier
och därmed sammanhängande föreskrifter icke komma att lända till
avsevärt förfång för dem, som dessförinnan förestått häradshövdingämbete
(47 §). Likaledes erfordras föreskrifter för reglerande av de
vid tiden för ikraftträdandet utnämnda häradshövdingarnas skyldighet
att underkasta sig de nya bestämmelserna om domsagekansli och vikariatsarvoden.
I det förra hänseendet är tydligt, att den med ekonomiska
uppoffringar förbundna skyldigheten att hålla domsagekansli tillgängligt
icke skäligen bör åläggas vid tiden för stadgans utfärdande redan utnämnd
häradshövding, därest han ej gör anmälan om anställande av
förste notarie i domsagan. 1 det senare hänseendet har det blivit ifrågasatt,
huruvida och i vad mån utnämnd häradshövding må anses pliktig
att underkasta sig de nya reglerna i ämnet, vilka otvivelaktigt innebära
en betydande avvikelse från motsvarande bestämmelser i gällande
löueförfattniug. I kungl. cirkuläret den 5 juni 1874 angående regleringav
häradshövdingarnas löneförmåner stadgas nämligen, att häradshövding,
som åtnjuter fullständig ledighet från utövningen av sitt ämbete,
skall till vikarien avstå tjänstgöringspenningar, sportler och förvaltningskostnaasbidrag
för tjänstledighetstiden, såvida ej i det fall, att ledigheten
ej överstiger sex månader, häradshövdingen, efter hovrättens
medgivande, med vikarien träffat avtal om dennes avlöningsvillkor.
Titan att närmare ingå på Irågan om vad omförmälda bestämmelse
må anses innebära vill jag nämna, att enligt praxis, vars berättigande
emellertid ifrågasatts, häradshövdingen nära nog undantagslöst träffar
avtal med vikarien om avlöningsvillkoren, utan att avtalet underställes
hovrättens prövning. Betydelse för bedömande av frågan om häradshövdingarnas
skyldighet att underkasta sig nya bestämmelser i förevarande
hänseende har även tillagts kungl. cirkuläret den 16 februari
1903, enligt vilket häradshövding, som utnämnts efter nämnda dag, är
pliktig att underkasta sig den ändring i fråga om de med ämbetet förenade
tjänstgöringspenningar och förvaltningskostnadsbidrag, som framdeles
kan bliva bestämd. Från häradshövdingarnas sida har häremot
anmärkts, att cirkuläret att döma av de omständigheter, under vilka
det utfärdats, endast synes vara avsett att möjliggöra eu jämkning i
dylika förmåner mellan häradshövdingarna inbördes. Utan att fatta ståndpunkt
till frågan, huru berörda stadganden böra tolkas, bär jag ansett skyldighet
att underkasta sig ändrade bestämmelser i nu förevarande hänseende
icke böra åläggas före den 1 juli 1918 utnämnd häradshövding, därest han

Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition Nr 889.

icke uttryckligen eller genom anmälan om förordnande av förste notarie
i domsngan själv ställer sig under stadgans föreskrifter i denna del (49
§). Nämnda ståndpunkt har jag så mycket mindre ansett betänkligt att
intaga som saken icke torde äga avsevärd betydelse. Då de nya
bestämmelserna om begränsningen av häradshövdingarnas rätt till ledighet
givetvis komma att gälla alla häradshövdingar och behovet av biträdeshjälp
i följd härav säkerligen överallt kommer att stegras samt
konkurrensen om biträden måste antagas föranleda till anställande under
de närmaste åren av första notarier i samtliga domsagor, möjligen med
undantag av de allra minsta, kommer därmed stadgan i dess helhet med
all sannolikhet till tillämpning i nära nog alla domsagor, även om de
nuvarande bestämmelserna rörande vikariatsarvoden anses principiellt
kunna åberopas av de vid tiden för stadgans utfärdande utnämnda
häradshövdingarna.

I ett hänseende torde stadgans bestämmelser böra träda i kraft
tidigare än övriga där lämnade föreskrifter. Jag syftar härvid på de
bestämmelser, som hava aveeende å den nya vicehäradshövdinginstitutionen.
I den förut omförmälda skrivelsen från »Föreningen extra lantdornare»
framhålles, att, särskilt med hänsyn till den rådande dyrtiden,
ett snabbt och kraftigt ingripande från statens sida är av nöden för
förbättrande av domsageaspiranternas ställning. Till närmare utveckling
härav anföres, att de, frånsett vakansförordnanden, i ekonomiskt avseende
fördelaktigaste förordnanden, som stå domsageaspiranterna till buds,
eller sådana förordnanden, för vilka ersättning i en eller annan form
utgår av statsmedel, bereda vikarien ett arvode av i regel högst 300
kronor i månaden. Då vederbörande ordinarie domare oftast under
någon del av året åtnjöte ledighet för enskilda angelägenheter, för vilken
tid vikariatsarvodet brukade utgå med vida lägre belopp, samt dessutom
täta ombyten av förordnanden, särskilt för gifta t. f. domhavande,
medförde betydande flyttningskostnader, torde även sådana domsageaspiranter,
vilkas tjänstetid uppginge till tio å femton år, sällan uppnå
högre behållen årlig inkomst än omkring 3,000 kronor. Att en dylik
avlöning i och för sig vore otillräcklig att täcka levnadskostnaderna,
särskilt för det ej obetydliga antal domsageaspiranter, vilka hade familj,
och dessutom föga motsvarade det även i ekonomiskt avseende synnerligen
ansvarsfulla värv, som en t. f. domhavande hade att fylla, läge i
öppen dag. Ån starkare framträdde detta missförhållande, om man
betänkte, att de äldre domsageaspiranterna förut under eu lång följd av
år åtnjutit ringa eller så gott som ingen avlöning.

Skrivelsen utmynnar i en hemställan, att Kungl. Maj:t. måtte vid -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 389.

taga åtgärder för att redan under innevarande år förbättra domsageaspiranternas
ekonomiska ställning.

Med hänsyn härtill och då tvekan icke kan föreligga därom, att
nämnda hemställan äger fullt fog, torde den anordning böra vidtagas,
att Kungl. Maj:t lämnas rätt att förordna vice häradshövdingar redan
för tiden från och med den 1 juli 1918.

Kostnads beräkning.

Den nu lämnade redogörelsen för de huvudsakliga bestämmelserna
i stadgeförslaget ådagalägger, att genomförande av de föreslagna reformerna
medför kostnader, som väl må anses betydande, men ingalunda
kunna betraktas såsom stående i missförhållande till vad man vill vinna
genom de ifrågasatta anordningarna. Att verkställa en ingående och
noggrann beräkning av kostnaderna är synnerligen vanskligt. Materiel
till ledning för bedömande av huru indelningen av domsagorna i klasser
kommer att utfalla föreligger ej ännu i fullständigt och bearbetat skick.
Härtill kommer svårigheten att beräkna, i vilken omfattning anorduingen
med första notarier kan komma att redan från början bliva genomförd.
Det är ej heller möjligt att förutse, i vilken utsträckning vid semesterledighet
för häradshövdingar i domsagor av de båda lägsta klasserna
till vikarier komma att förordnas andra än vederbörande första notarier,
och härav beror ju kostnaden för semesterbidrag. Endast i fråga
om arvoden åt vice häradshövdingar kunna genom fastställande av visst
maximiantal förordnanden kostnadernas belopp redan på förhand begränsas.

Då i allt fall en beräkning av kostnaderna måste företagas, har
jag ansett lämpligt att till grund härför lägga en uträkning, som utgår
från att blivande indelning av domsagorna i klasser kommer att utfalla
i ungefärlig överensstämmelse med vad jag med ledning av det gjorda
överkastet av de statistiska uppgifterna förut angivit såsom sannolikt.
Sålunda har antagits, att av rikets 123 domsagor 60 skulle komma att
hänföras till första klassen, 43 till andra klassen och 20 till tredje
klassen. Därefter hava i fråga om arvoden åt första notarier uträknats
kostnadernas maximibelopp, sålunda de belopp, vartill kostnaderna
uppgå under förutsättning, att första notarier komma att finnas anställda
i samtliga domsagor. I detta sammanhang må erinras, att statens
bidrag till arvoden åt första notarier föreslagits till 1,400 kronor,
1,200 kronor och 1,000 kronor i respektive första, andra och tredje
klassens domsagor. Beträffande semesterbidragen har däremot uträkningen
måst hänföra sig till vad som kan anses sannolikt. Därvid har
tagits i betraktande, att enligt föreslagna övergångsbestämmelser de

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 38i).

nya kompetensreglerna och. särskilt begränsningen av medgivna antalet
ting före hovrättstjänstgöring icke skola omedelbart komma till full
tillämpning samt att i följd bärav under de närmaste åren semesterbidrag
torde komma att påkallas allenast i ett mindre antal domsagor.
Vid förutnämnda uträkning har antalet antagits till omkring en fjärdedel
av ifrågavarande domsagor eller femton domsagor av första klassen och
tio domsagor av andra klassen. Semesterbidragens belopp skola enligt
32 § motsvara högst en och en halv månads vikariatsarvode i domsagorna
och uppgå således, med tillämpning av bestämmelserna i 29 §,
högst till 350 kronor öre i domsaga av första klassen och 400 kronor
i domsaga av andra klassen. Antalet förordnanden såsom vice häradshövding
har antagits till tjugo för alla hovrätterna gemensamt. Kostnaden
för vikariernas resor har ansetts böra bestridas från ordinarie
anslaget till reseersättning åt domare m. fl.

En efter dessa grunder uppställd uträkning av kostnaderna kommer
sålunda att upptaga följande belopp:

<30 bidrag till arvoden åt förste notarier i domsagor
av första klassen, varje bidrag å 1,400 kronor ...

43 bidrag till arvoden åt förste notarier i domsagor
av andra klassen, varje bidrag å 1,200 kronor ... »

20 bidrag till arvoden åt förste notarier i domsagor
av tredje klassen, varje bidrag å 1,000 kronor ... »

15 bidrag till arvoden åt semestervikarier i domsagor
av första klassen, varje bidrag å 350 kronor »

10 bidrag till arvoden åt semestervikarier i domsagor
av andra klassen, varje bidrag å 400 kronor *

20 arvoden till vice häradshövdingar å 2,40t) kronor »

Summa kronor

kronor 84,000:

51,600:

20,000:

5,250:

4,000

48,000

212,850

Då emellertid i berörda kostnadsbelopp ingå bidrag till arvoden
åt första notarier i rikets samtliga domsagor, men det måste antagas,
att under det första året av stadgans giltighetstid ett flertal domsagor
komma att sakna första notarier, torde kostnaderna för år 1919 kunna
beräknas till omkring 200,000 kronor.

I detta sammanhang vill jag ej underlåta att erinra därom, att,
då vid 1902 års riksdag proposition framlades om inrättande av domsagekanslier
i rikets domsagor, statens kostnad härför beräknades till
300 kronor för varje domsaga. Enligt sådan beräkningsgrund skulle
alltså för nuvarande 123 domsagor kostnaderna uppgå till 36,900 kronor.

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 389.

Genomföres nu föreliggande förslag, uppkommer ej för staten någon
särskild kostnad för inrättande av domsagekanslierna.

Den föreslagna rätten att förordna vice häradshövdingar för tiden
från och med den 1 juli 1918 till årets slut medför en kostnad av

24,000 kronor, därest antalet förordnanden beräknas till tjugo och arvodet
för halvåret bestämmes till 1,200 kronor åt varje vice häradshövding.

Under åberopande av vad sålunda anförts och med erinran att, i
avbidan på proposition i ämnet, i årets statsverksproposition beräknats
å extra stat för år 1919 såsom förslagsanslag ett belopp av 2o0,000
kronor och å tilläggsstat för år 1918 såsom förslagsanslag, högst, ett
belopp av 24.000 kronor, hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå
riksdagen att till bestridande av vissa bidrag till kostnaderna för domsagornas
förvaltning i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder,
som finnas upptagna i omförmälda förslag till stadga i ämnet, bevilja
dels å extra stat för år 1919 ett förslagsanslag av..... kronor 200,000,
dels å tilläggsstat för* år 1918 ett förslagsanslag,

högst, å.................................................................................... » 24,000.

Statsrådets övriga ledamöter biträdde föredragande departementschefens
hemställan.

Med bifall till denna hemställan täcktes Hans
Maj:t Konungen förordna, att till riksdagen skulle avlåtas
nådig proposition i ämnet av den lydelse bilaga
vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Harry Guldberg.

Kungl. Maj-.ts nåd. ''proposition Nr 389.

Bilaga A. 1917 års utkast till stadga med vissa
föreskrifter angående domsagornas förvaltning.

Till Herr Statsrådet och Cliefen för Kungl. Justitiedepartementet.

På uppdrag av Herr Statsrådet hava undertecknade biträtt inom
justitiedepartementet vid den fortsatta behandlingen av frågan angående
åtgärder till förbättrande av de hos häradshövdingarna auställda rättsbildade
biträdenas avlöningsförhållanden m. m., i vilket ämne betänkande
avgivits av tillkallade sakkunniga den 9 juli 1912; och få vi i
anledning av berörda uppdrag härmed vördsamt överlämna bifogade utkast
till stadga med vissa föreskrifter angående domsagornas förvaltning.

Förenämnda sakkunnigas tillkallande hade närmast föranletts av
justitieombudsmannens underdåniga skrivelse den 13 april 1910. Härutöver
hava undertecknade framför allt haft att taga hänsyn till riksdagens
skrivelse den 25 maj 1906, däri riksdagen anhållit om utredning, dels
huruvida icke den tjänstledighet, som de ordinarie häradshövdingarna
utan åberopande av laga förfall åtnjöte, skulle kunna inskränkas, särskilt
då fråga vore om förrättande av lagtima ting eller tingssammanträde,
dels ock huruvida icke fordran på praktisk xitbildning i domarkallet
såsom villkor för erhållande av häradshövdingförordnande skulle
kunna i någon mån skärpas.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 349 höft. (Nr 389.)

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 389.

Föreliggande fråga liar i viss mån kommit i nytt läge genom det
inom justitiedepartementet utarbetade, den 6 mars 1917 i statsrådet föredragna
förslaget till lag om häradsrätts sammansättning vid handläggning
av vissa mål och ärenden, däröver lagrådets utlåtande avgivits den
27 april 1917. Enligt departementschefens uttalande till statsrådsprotokollet
skulle den sålunda föreslagna lagstiftningen för sitt praktiska
genomförande å ena sidan i många fall förutsätta en lösning av domarbiträdesfrågan
och å andra sidan möjliggöra en rationell arbetsfördelning
mellan den ordinarie häradshövdingen och de för domsagornas skötsel
erforderliga rättsbildade biträdena. Nämnda lagförslag har i själva
verket varit av grundläggande betydelse för det nu framlagda stadgeutkastet,
vilket vilar på den förutsättning, att förslaget i väsentliga
delar varder upphöjt till lag.

Vid en reglering av arbetsförhållandena i domsagorna ter det sig
såsom en huvuduppgift att söka såvitt möjligt komma ifrån den nuvarande
ordningen, enligt vilken häradshövdingen för åstadkommande
av erforderlig lättnad i ämbetsgöromålen tidvis begär ledighet från utövandet
av domarämbetet i dess helhet, vilket under tiden förvaltas av
ett för en så maktpåliggande uppgift ofta allt för oerfaret biträde. Den
riktiga principen synes vara att i stället söka året om dela upp arbetet
efter dess beskaffenhet på sådant sätt, att det mera kvalificerade arbetet,
däribland framför allt förrättandet av de allmänna tingssammanträdena,
så långt möjligt är lägges på den ordinarie domaren, medan det mindre
kvalificerade arbetet överlåtes å rättsbildade biträden. Enligt stadgeutkastet
skall ock den behövliga lättnaden i domarens arbetsbörda i första
rummet åvägabringas genom överflyttande på ett statsanställt biträde,
i utkastet kallat förste notarie, av vissa självständiga uppgifter att utföra
på eget ansvar (1 och 2 §§). I andra rummet skola från häradshövdingarna
i stor utsträckning avlastas mål och ärenden av den beskaffenhet, att de
enligt förenämnda lagförslag skola kunna handläggas å sammanträde
med tremansnämnd (18 §). Idel befrielse från dylika ärenden har dock
icke medgivits med hänsyn till nödvändigheten därav, att häradshövdingarna
bibehållas vid befattning med fastighetsväsendet. Vad slutligen
angår häradshövdings fullständiga tjänstledighet, skall sådan enligt utkastet
allenast kunna beviljas vid laga förfall samt under viss, begränsad
tid för semester och enskilda angelägenheter (16 och 19 §§). Beträffande
de mest arbetstyngda domsagorna och för särskilda fall, t. ex. vid häradshövdings
höga ålder .eller vacklande hälsa, skall emellertid Kungl. Maj:t
kunna medgiva rätt till någon ledighet utöver vad nu sagts (19 §).

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 389. 35

Vid tillfällig arbetshopning äger redan hovrätten bevilja viss extra
ledighet (17 §).

Genom en rationell arbetsfördelning av ovan antydd beskaffenhet
möjliggöres även en skärpning av kompetensvillkoren för domarvikarierna
och en successiv stegring av kompetenskraven efter göromålens beskaffenhet.
Medan sålunda" för anställande såsom förste notarie i stadgeutkastet
ej uppställts strängare villkor än uppnådd ålder av 23 år och
ett års tjänstgöring såsom rättsbildat domarbiträde (4 §), bär såsom förutsättning
för förordnande att handlägga mål och ärenden, vid vilkas
handläggning häradsrätt (jämlikt ovannämnda lagförslag) är domför med
tre i nämnden, krävts lika lång biträdestjänstgöring, som för närvarande
fordras för erhållande av fullständigt, domarvikariat, eller under ett och
ett halvt år, varemot tingsmyndighetsåldern beträffande dylikt förordnande
ansetts kunna sänkas till 24 år (20 §). För erhållande av fullständigt
domarvikariat kräves återigen såsom minimum, förutom uppnådd
ålder av 25 år, att hava under 10 rättegångsdagar handlagt mål och
ärenden av nyssnämnda beskaffenhet samt att hava tjänstgjort såsom
biträde hos häradshövding under två år (21 §).

Icke heller ett så kvalificerat biträde får emellertid i obegränsad
utsträckning förordnas att förvalta häradshövdingämbete. Utkastet bygger
nämligen principiellt på den uppfattningen, att till vikarier för
häradshövdingarna böra förordnas jurister med hovrättsutbildning, attesterad
genom erhållet fiskalsförordnande (21 §). Då den i varje detalj
av ett flertal hovrättsledamöter kontrollerade fiskalstjänstgöringen måste
anses mindre krävande än utövandet av ordförandeskapet å allmänna
tingssammanträden, förefaller det naturligt att låta densamma i tiden
föregå tjänstgöringen såsom häradsrätts ordförande. Fn dylik växelverkan
mellan hovrätter och häradsrätter skulle ock för hovrätterna
möjliggöra att redan på ett tidigt stadium från vidare förordnanden å
domarbanan avstänga dem, som icke fylla måttet. Nämnda principiella
ståndpunkt har dock med hänsyn till önskvärdheten därav, att häradshövdingarna
under den enligt utkastet snävt tillmätta tiden för semester
och annan erforderlig arbetsvila måtte, såvitt möjligt, få begagna sig
av sina tingsmyndiga biträden såsom vikarier, undergått den modifikation,
att dessa biträden före sin hovrättstjänstgöring kunna förordnas att hålla
två allmänna tingssammanträden (21 § andra stycket). En dylik anordning
har dessutom den fördel med sig, att den unge juristen får
sitta sina första ting under sådana omständigheter, att han är förtrogen
med orts- och personförhållandena i domsagan samt kan påräkna stöd
av den häradshövding, som haft ledningen av hans utbildning om hand.

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 389.

Ur hovrätternas synpunkt torde denna ordning också vara att föredraga
framför en allt för tvär övergång från det nuvarande utbildningssystemet
till ett system, vari fiskalsförordilande obligatoriskt skulle
föregå häradshövdingvikariat. Genom en särskild bestämmelse har utkastet
därjämte sökt öppna möjlighet till viss växelverkan mellan häradsrätterna
och de såsom kollegiala domstolar för de unga juristernas utbildande
särskilt skickade större rådhusrätterna (21 §).

Aven om sålunda häradshövdingarnas så att säga normala behov
av ledighet kan täckas dels genom deras egna biträden, dels genom
hovrätternas t. f. fiskaler, torde hovrätterna emellertid hädanefter som
hittills böra äga tillgång till ett mindre antal ständiga häradshövdingvikarier
för uppehållande av vakanta ämbeten eller vikariat vid långvarig
tjänstledighet. För att dels åstadkomma bästa möjliga urval vid
häradshövdingkårens rekrytering, dels bereda de äldre domarvikarierna
en mera tryggad ställning än de för närvarande åtnjuta, bär — efter
mönster av bestämmelserna om förordnande av assessorer vid hovrätterna
— föreslagits, att personer med viss tids tjänstgöring såväl
vid underrätt som i hovrätt må av Kungl. Maj:t förordnas till vice
häradshövdingar med företrädesrätt till erhållande av häradshövdingförordnanden
av nyssnämnda beskaffenhet (11—15 §§). Skall denna
anordning leda till åsyftat resultat, måste den kompletteras med bestämmelser,
som förhindra, att personer, vilka ej anses förtjänta av att erhålla
adjunktion eller fiskalsförordnande i hovrätt, kunna insamla tillräckliga
vikariatsmeriter i häradsrätt för att ändock vinna befordran till
häradshövding (22 §). För att bereda nuvarande mera meriterade domsagoaspiranter
tillfälle till den för förordnande till vice häradshövding
erforderliga hovrättstjänstgöringen, torde under någon kortare övergångstid
vissa jämkningar erfordras i gällande bestämmelser angående
hovrättsdivisionernas sammansättning. Denna tid torde lämpligen bestämmas
till tre år eller samma tidslängd, som föreslagits såsom övergångstid
för de nya kompetensfordringarnas fulla ikraftträdande (47 §).

Ett stort allmänt intresse kräver otvivelaktigt, att domarbiträdenas
anställningsförhållanden så ordnas, att goda krafter icke av ekonomiska
skäl behöva se domarbanan för sig stängd. Ur denna och åtskilliga
andra i de sakkunnigas betänkande framförda synpunkter måste det
anses synnerligen önskvärt, att de för domsagornas behöriga skötsel
erforderliga biträdena i viss utsträckning erhålla statsanställning och
statsavlöning. Ett ytterligare skäl för staten att ingripa för tillgodoseende
av biträdesbehovet i domsagorna skulle tillkomma med den föreslagna
lagstiftningen om tingssammanträden med tremansnämnd, vars

Kung!,. Maj:ts nåd. proposition Nr 389.

genomförande med nödvändighet förutsätter biträdeshjälp i de domsagor,
som komma att beröras därav. I motsats mot de sakkunnigas förslag
lägger emellertid utkastet helt och hållet i den enskilde häradshövdingens
avgörande, huruvida han skall erhålla statsanställt biträde (1 §).
De med förste notaries anställande förenade förmånerna torde emellertid
vara ägnade att förmå det långt övervägande flertalet häradshövdingar
att begagna sig av dylik biträdeshjälp.

Att förste notaries ansl äflande gjorts beroende av varje häradshövdings
egen framställning’ gör det möjligt att utan ändring av gällande
lag dels på förste notarien överflytta afla de i 2 § upp''agna ämbetsgöromålen,
beträffande vilka han är att betrakta såsom häradshövdingens
av hovrätten förordnade vikarie, dels ock i stor utsträckning genomföra
det gamla önskemålet om inrättande av ett för allmänheten å bestämda
tider tillgängligt domsagokansli, vilket tillika blir förste notariens tjänsterum
(9 §). Att i denna ordning kansli ej i ett slag kan införas i afla
domsagor synes icke vara ett skäl, varför man icke skulle införa det i
så många domsagor som möjligt. För att allmänheten skall hava påräknat
gagn av kansliet, synes det böra åläggas häradshövdingen att,
när såväl han si älv som förste notarien äro hindrade att närvara å detsamma,
tillse att alltid någon person med viss befogenhet i avseende
å expeditionsgöromålen finnes å kansliet tillstädes.

Oberoende av kanslis inrättande föreslås bestämmelse om rätt för
allmänheten att till domaren avlämna sådana till småprotokollen hörande
handlingar, som enligt lag skola till rätten ingivas, med skyldighet för
domaren att sedermera föredraga dem inför rätten (36 §). I sammanhang
härmed synes i varje domsaga för allmänhetens tillhandagående med
handlingars ingivande samt expeditioners uttagande och översändande
m. m. böra anställas en kommissionär enligt i huvudsak de bestämmelser,
som gälla för kommissionären hos Stockholms rådhusrätt för ärenden
angående inteckning i fartyg (37—44 §§).

Särdeles svårlöst är frågan om ordnande av de ekonomiska förhållandena
i samband med genomförandet av de föreslagna bestämmelserna
om arbetsfördelning och arbetsledighet i domsagorna.

Vad först angår vikariatsarvodena vid tjänstledighet för häradshövdingarna
synes varken den nuvarande föreskriften om vikaries rätt att
uppbära tjänstgöringspenningar, förvaltningskostnadsbidrag och sportler
eller den i verkligheten rådande praxis, enligt vilken vikariatsersättningen

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 389.

bestämmes genom fritt avtal, böra bibehållas. I utkastet föreslås i stället,
att rikets domsagor periodvis indelas i tre klasser efter deras beräknade
avkastning (25 §), att för varje klass fastställes ett visst normalarvode
vid full tjänstledighet, i vilket arvode hovrätterna i förekommande fall
äga företaga erforderliga jämkningar (29 §), samt att de sålunda bestämda
vikariatsarvodena utbetalas av Kungl. Maj:ts befallningshavande
och avdragas å de till häradshövdingarna utgående direkta avlöningsmedlen
(35 §). Av nuvarande häradshövdingar skola emellertid enligt
de föreslagna övergångsbestämmelserna endast de vara underkastade
stadgans föreskrifter i dessa ämnen, vilka gjort framställning om anställande
i domsagan av förste notarie eller uttryckligen anmält, att de
underkasta sig de nya bestämmelserna (49 §).

Enligt utkastet föreslås icke någon jämkning i vikariatsarvodena
med hänsyn till vikariens större eller mindre meriter utom beträffande
förste notarie (28 § andra stycket). För att i någon mån förbättra
de äldre domsagoaspiranternas ekonomiska ställning föreslås emellertid,
att vice häradshövding, oberoende av förordnande att förvalta domarämbete,
skall äga av statsmedel uppbära ett fast arvode efter 1,800
kronor om året (26 §). Detta arvode kan anses motsvara det tillskott
till tjänstgöringspenningarna, som utgår till hovrätternas äldre adjungerade
ledamöter utan att belasta den ledamot, vars tjänst uppehälles.

På staten lägges enligt utkastet jämväl kostnaden för de resor
vikarie måste göra vid tillträde och frånträde av förordnande (31 §), då
häradshövding, som på grund av de nya kompetensreglerna nödgas
anlita vikarie från hovrätten, icke skäligen synes böra avkrävas annan
ersättning än det föreskrivna vikariatsarvodet. I gällande bestämmelser
om ersättning av statsmedel till extra domare i brottmål föreslås endast
oväsentliga jämkningar (30 §). Då på grund av 17 § dylika förordnanden
torde komma att meddelas något oftare än hittills, har det ansett
riktigast att i första klassens domsagor lägga kostnaden härför på
häradshövdingen i stället för på statsverket.

Nyssnämnda klassindelning har även lagts till grund för bestämmandet
av arvodet till förste notarien, vilket satts till halva beloppet
av det föreslagna vikariatsarvodet i domsagan (27 §). Undertecknade skulle
av flera skäl ansett det riktigast, att arvodet till förste notarien i sin helhet
finge utgå av statsmedel. Åven om 1874 års lönereglering byggde
därpå, att häradshövdingarna med sin sportelinkomst skulle täcka även
utgifterna till erforderliga rättsbildade biträden, så hava dock efter 1874
genom allehanda nya lagar och författningar så mycket nytt arbete pålagts
häradshövdingarna utan motsvarande ökning av sportelinkomsterna,

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 889.

att detta mer än väl skulle kava motiverat, att staten även tillhandahölle,
visserligen icke all, men dock någon biträdeshjälp i domsagorna.
Härtill kommer, att enligt föreliggande stadgeutkast såsom ett villkor
vid anställande av statsavlönat biträde knytes skyldighet för häradshövding
att på egen bekostnad hålla kansli tillgängligt lör allmänheten,
varigenom staten besparas den utgift, som, enligt vad statsverkspropositionen
vid 1902 års riksdag utvisar, skulle vant nödvändig för kansliskyldighetens
generella genomförande genom lag. _

Då enligt utkastet icke desto mindre föreslås viss bidragsskyldighet
från häradshövdingarnas sida till förste notariens avlöning, grundar sig
detta framför allt på en önskan att genom erbjudande av dylikt bidrag
öka utsikterna för förslagets snara genomförande. Såsom utkastets bestämmelser
i ämnet utformats, kan emellertid häradshövdingarnas bidra
oskyldighet även principiellt försvaras därmed, att förste notarierna
bliva skyldiga att i viss utsträckning utan särskild gottgörelse fungera
såsom vikarier för häradshövdingarna vid beviljad hel eller partiell
tjänstledighet (8 § och 28 § törsta stycket). .

Sistnämnda bestämmelse gör det i allmänhet möjligt för häradshövding
att utan ytterligare kostnad erhålla semester under minst två
månader varje år.'' Av särskild betydelse för möjliggörande härav äro
de i 23 S intagna bestämmelserna. I de medelstora och mindre domsagorna
skulle det dock, även om förste notarie där vore ständigt anställd,
tid efter annan kunna inträffa, att denne icke vore erforderligt
meriterad för att sålunda kunna vikariera under häradshövdingens semester.
För att icke vålla häradshövdingarna i dylika domsagor ökade
utgifter för semesters erhållande till följd av de uppställda nya fordringarna
i avseende å vikariernas kompetens, har det föreslagits, att i
erforderliga fall i andra och tredje klassens domsagor av statsmedel
skulle kunna utgå intill två månaders semesterarvode (32 §). Denna
bestämmelse skulle framför allt bliva av betydelse i sådana fall, då
häradshövdingen ej ansåge behov av förste notarie föreligga och alltså
icke för dylikt ändamål påkallade något statsbidrag.

Då statens bidrag till förste notariens arvode föreslagits till samma
belopp för alla domsagor, medför växlingen i arvodet efter domsagornas
olika klasser, att häradshövdingarnas bidrag bliva olika i större och
mindre domsagor. 1 de större domsagorna komma emellertid häradshövdingarnas
kostnader för biträdeshjälp icke att inskränka sig till de
sålunda föreslagna bidragen. Dels måste det nämligen hädanefter som
hittills ankomma på häradshövdingarna att anställa för domsagornas
behöriga skötsel erforderliga »andre notarier» samt härför bereda dem

Kungl. Maj:ts nåd. proposition iVr 389.

skälig gottgörelse (10 §), dels torde det större behovet av ledighet från
häradshövdingämbetets utövning i de större domsagorna komma att leda
till särskilda kostnader för häradshövdingarna. Bland annat torde det
här ofta visa sig nödvändigt, att då förste notarie förordnas till vikarie
för häradshövdingen, jämväl för förste notarien förordnas vikarie, vilken
då blir berättigad till försteuotariearvodet, med resultat att häradshövdingen
måste avstå motsvarande arvode till sin vikarie (jfr 8 § och 28 §
andra stycket).

Såsom av den i 1912 års betänkande lämnade historiken framgår,
hava föreliggande spörsmål vid mångfaldiga tillfällen under snart etthundra
år varit föremål för uppmärksamhet inom lagstiftningsarbetet, utan
att en tillfredsställande lösning kunnat vinnas. Det kunde under dessa
förhållanden synas, som om med reformen lämpligen borde anstå till den
allmänna reform av rättegångsväsendet, som är under utredning. Emellertid
äro vissa av de överklagade missförhållandena så påtagliga, att
man icke utan tvingande skäl bör dröja med att söka få dem undanröjda.
Härtill kommer, att deras undanröjande i viss mån torde te sig
som en nyttig och nödig förberedelse till en blivande rättegångsreform.
I detta sammanhang må erinras därom, att när chefen för justitiedepartementet
hos 1911 års riksdag begärde anslag för utredning angående
en sådan reform, han uttryckligen framhöll, att det torde komma att
visa sig nödvändigt att utan avvaktan på den allmänna rättegångsreformen
vidtaga åtgärder för reglering av frågan om de rättsbildade
domarbiträdenas avlöningsförhållanden. Departementschefen trodde också,
att de härför erforderliga anordningarna lättare skulle kunna genomföras,
om de bleve provisoriska och skulle äga bestånd allenast till dess inom
beräknelig tid en omdaning av processväsendet i dess helhet bleve verklighet,
än om de skulle få karaktären av ett ordnande av ifrågavarande
förhållanden på ett mer eller mindre definitivt sätt.

Eu ordning i överensstämmelse med de grunder, stadgeutkastet
innehåller, skulle också utan att, så vitt vi kunna se, i något avseende
föregripa avgörandet av spörsmål, som böra vinna sin lösning först i
samband med rättegångsreformen, dock stå i god överensstämmelse med
de väntade riktlinjerna för samma reform. Det måste givetvis bliva eu
ledande princip att genom avlastning från domarne av allt arbete, som
med fördel kan utföras av mindre kvalificerade krafter, söka inskränka
domarnes antal och sålunda erhålla så högt kvalificerade domare som
möjligt. Och det är ju icke ifrågasatt att nu inrätta några nya ordi -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 389.

narie tjänster, endast att anslå medel för att få visst enklare arbete utfört
av tillfälliga befattningshavare på eget ansvar, befattningshavare
som åter skulle försvinna, så snart anslaget iudroges. Justitierådet Hellner
har också, såsom förordnad att verkställa utredningen angående rättegångsreft
rmen, i avgivet utlåtande förklarat, att . han ur en blivande
rättegångsreforms synpunkt icke funne något att erinra mot förordnande
av häradsamanuenser med statsavlöning i ungefärlig överensstämmelse
med det av de sakkunniga avgivna förslaget.

Utan tvivel skulle frågan om domarbiträdenas statsanställning
lättast kunna lösas i sammanhang med en reglering av häradshövdingarnas
löneförhållanden. En dylik lönereglering kan emellertid icke tänkas
genomförd, utan att därvid det föråldrade sportelsystemet helt avskaffas,
och en så genomgripande förändring i det bestående torde icke lämpligen
böra åvägabringas, förrän statsmakterna kunnat bilda sig en bestämd
uppfattning, huru domstolarna i första instans efter rättegångsreformen
böra vara organiserade. Åven ur denna synpunkt ter sig alltså frågans
provisoriska lösning såsom det mest önskvärda.

Stockholm den 31 juli 1917.

C. H. G. Cederschiöld. Tycho Colleen. K. Schlyter.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 349 höft. (Nr 389.)

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 389.

Utkast

till

Stadga med vissa föreskrifter angående domsagornas förvaltning.

I. Om förste notarie och domsagas kansli.

1 §•

Anser häradshövding sig vara i behov av biträde, som på eget
ansvar fullgör viss del av hans ämbetsgöromål, göre han anmälan därom
hos hovrätten, som förordnar om anställande i domsagan av en förste
notarie med de uppgifter, som här nedan omförmälas. Har förste notarie
anställts, må på framställning av häradshövdingen befattningen av hovrätten
åter indragas eller med förordnande av förste notarie under viss
tid anstå, när giltiga skäl därtill äro.

2 §■

Förste notarien åligger att, när häradshövdingen ej själv tager
befattning med ärende, varom här nedan förmäles, å domarens vägnar:

1. mottaga handling, som skall till domaren ingivas (jfr 36 §
här nedan), samt anmälan eller framställning, vilken ankommer på prövning
eller åtgärd av domaren, ävensom, enligt de närmare föreskrifter
häradshövdingen meddelar, öppna och granska ankommande postförsändelser,
allt med skyldighet för förste notarien att, om han ej äger
att själv ägna ärendet handläggning, utan dröjsmål anmäla detsamma
för häradshövdingen;

2. verkställa på domaren ankommande prövning av konkursansökning,
förelägga gäldenär i fall, som avses i 7 § 2 mom. konkurslagen,
att avgiva förklaring över borgenärs ansökning om konkurs, meddela
förordnanden, som omförmälas i 9 § nämnda lag, utfärda offentlig
stämning å borgenärer och därom göra erforderliga anmälningar, i anledning
av anmärkningsskrift mot. bevakning eller efterbevakuing i kon -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 389.

kurs vidtaga de åtgärder, som enligt 73 § konkurslagen ankomma på
domaren, utfärda ocli avsända föreskrivna kallelser och kungörelser till
sådana förhör och sammanträden, som omförmälas i 25, 69 och 80 §§
konkurslagen, ävensom föra den i 127 § samma lag omförmälda förteckning; 3.

i anledning av boskillnadsansökning vidtaga de åtgärder, som
enligt 5, 6, 7 och 10 §§ i lagen om boskillnad ankomma på domaren;

4. upprätta och expediera föreskriven årlig rättsstatistisk arbetsredogörelse,
de i 17 § av förordningen den 16 juni 1875 angående
lagfart å fång till fast egendom omförmälda förteckningar, de i 4 § av
kungörelsen den 26 november 1909 om upprättande av röstlängd för
val till riksdagens andra kammare in. in. föreskrivna uppgifter å vissa
omyndigförklarade eller i konkurstillstånd försatta personer samt de
förteckningar och skrivelser, vilka avses i kungörelsen den 4 maj 1855
angående förteckningar över personer, som sakfällts eller under framtiden
ställts för vissa förbrytelser; samt

5. ombesörja begärd avskrift och bestyrka avskrifts riktighet ävensom
meddela bevis, som det tillkommer domaren att utfärda, utom gravationsbevis,
vederhäftighetsbevis, vadebevis, bevis om nedlagd konkurs
och sådant intyg om fattigdom, som omförmäles i 30 kap. 22 § rättegångsbalken.

Av förste notarien mottagen handling skall, om ärendet är av
sådan beskaffenhet, som här ovan under 2 eller 3 sägs, anses ingiven
till domaren, då förste notarien mottagit handlingen, men i annat fall,
då häradshövdingen kommit i tillfälle att taga kännedom om handlingens
innehåll.

Fråga om förste notaries behörighet att mottaga vadeanmälan
bedömes enligt 26 kap. 1 § rättegångsbalken.

3 §.

Under ledning av häradshövdingen, som har att hälla noggrann
tillsyn däröver, att förste notarien fullgör vad honom enligt 2 § åligger,
är förste notarien härförutom pliktig att biträda häradshövdingen i hans
ämbetsgöromål; och har förste notarien att ställa sig av häradshövdingen
beträffande hans tjänstgöring meddelade föreskrifter till efterrättelse.

4 §•

Förordnande för förste notarie samt vikarie för honom meddelas
av hovrätten. Sådant förordnande må ej meddelas annan man än den, som

,44 Kungl. Maj:ts nod. proposition Nr 389.

uppnått tjugotre års ålder samt avlagt för utövande av domarämbete
föreskrivna kunskapsprov och därefter minst ett år tjänstgjort såsom
biträde åt häradshövding.

Har häradshövdingen föreslagit viss behörig person, som är villig
åtaga sig förordnandet, bör avvikelse från förslaget ej ske, så framt ej
synnerliga skäl därtill äro.

5 §.

Förordnande såsom förste notarie meddelas för helt eller halvt
kalenderår eller för återstående del av året eller halvåret.

Då förordnande för förste notarie eller vikarie för honom meddelas,
skall hovrätten om förordnandet underrätta Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Innan förste notarie tillträder sin befattning eller vikarie inträder
i tjänstgöring, skall han hava avlagt domared. För brott och förseelser
i tjänsten svarar han inför hovrätt.

6 §•

b örste notarie äger lör varje halvt år hans anställning i en domsaga
varar åtnjuta semester i två veckor å tid, som häradshövdingen
bestämmer. Under tiden svarar häradshövdingen själv för göromålen.

7 §''

Ledighet för annat ändamål än i 6 § sägs må under högst åtta
dagar varje halvår beviljas förste notarie av häradshövdingen, vilken
i sådan händelse har att under tiden själv fullgöra förste notariens
åligganden.

1 annat fall skall ansökan av förste notarie om ledighet göras hos
hovrätten, som har att töre ärendets avgörande höra häradshövdingen
över ansökningen.

8 §''

Erhåller förste notarie förordnande att helt eller delvis förvalta
häradshövdingämbetet i domsagan, verkar det ej rubbning av förordnandet
såsom förste notarie, där ej hovrätten på framställning av häradshövdingen
förordnar vikarie för förste notarien.

9 §•

I domsaga, där häradshövdingen gjort anmälan, som i 1 § sägs,
åligger det honom att å ort, där tingsställe är beläget, eller ock

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 389.

å annan plats, som av hovrätten i sådant avseende godkänts, hålla
kansli tillgängligt för allmänheten under viss, av häradshövdingen bestämd
tid, minst fyra timmar varje helgfri dag, då antingen häradshövdingen
eller förste notarien skall, om tjänstförrättning ej hindrar,
vara tillstädes å kansliet. År på grund av sådant hinder eller annat
laga förfall ingendera där tillstädes, skall häradshövdingen för sådant
tillfälle hava skriftligen förordnat därtill lämplig person att ombesörja
vad enligt 2 § 1 åligger förste notarien.

Underrättelse om platsen, där kansliet linnes, och om tiden, då
det hålles öppet, skall finnas anslagen inom varje tingslag å rättens dörr
samt meddelas Kungl. Maj:ts befallningshavande för offentliggörande i
länskungörelserna. När ändring i fråga om kansliets förläggning eller
öppethållande sker, skall sådant minst fjorton dagar dessförinnan kungöras
på enahanda sätt. Å kansliets dörr skall ock finnas anslag om tiden,
då detsamma hålles öppet.

1 domsaga, vari häradshövdingen utnämnts efter det denna stadga
trätt i kraft, skall städse finnas kansli, som i denna § sägs.

10 §.

Erfordras för domsagas behöriga skötsel derå rättsbildade biträden
än förste notarien, ankomme på häradshövdingen att anställa det antal
andre notarier, som han finner nödigt.

II. Om vice häradshövdingar.

11 §•

Vid varje hovrätt skola finnas av Kungl. Maj:t förordnade vice
häradshövdingar till så stort antal, som erfordras för att hovrätten må
äga tillgång till lämpliga personer att, när häradshövdingämbete är
vakant eller häradshövding åtnjuter långvarig tjänstledighet, mottaga
•förordnande att förvalta ämbetet.

12 §.

Till vice häradshövding förordnas ej annan än den, som hållit allmänna
tingssammanträden med sammanlagt minst tjugo rättegångsdagar
samt tjänstgjort såsom ledamot eller fiskal i hovrätt under sammanlagt
minst ett år eller såsom revisionssekreterare.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 389.

När vice häradshövding finnes böra förordnas, har hovrätten att
hos Kungl. Maj:t göra framställning därom.

Med allmänt tingssammanträde åsyftas i denna stadga jämväl
sammanfattningen av de allmänna rättegångsdagarna under ett lagtima
ting i tingslag, där ting ej hållas enligt förordningen den 17 maj 1872.

13 §.

Den, som förordnats till vice häradshövding, äger företräde framför
varje annan till erhållande av förordnande under den hovrätt, vid
vilken han är anställd, att förvalta häradshövdingämbete i fall, som i
11 § sägs.

14 §.

o Vice häradshövding, som ej med Kungl. Maj:ts eller hovrättens
tillstånd fullgör annat uppdrag, är skyldig mottaga förordnande att
vid ledighet för häradshövding förvalta ämbetet i den utsträckning hovrätten
bestämmer.

15 §.

Därest vice häradshövding i sin tjänstutövning visat sig oskicklig,
vårdslös eller försumlig eller under längre tid än två år i följd varit
ur stånd att fullgöra sin tjänstgöringsskyldighet, äger hovrätten att hos
Kungl. Maj:t göra framställning om hans skiljande från förordnandet.

in. Om häradshövdings tjänstledighet.

16 §.

Tjänstledighet må årligen beviljas häradshövding för åtnjutande av
semester under sammanlagt två månader och för enskilda angelägenheter
under sammanlagt en månad, dock ej å sådan tid, att häradshövdingen
därigenom''vinner befrielse från mera än två allmänna tingssammanträden
varje år.

17 §‘

Kan tillfälligt göromål av vidlyftig eller tidsödande beskaffenhet,
såsom rannsakning med häktad person, ej utan häradshövdingens oskäliga

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 389.

betungande utföras samtidigt med övriga ämbetsåligganden, må häradshövdingen
erhålla ledighet antingen från sådant göromål eller ock. för
detsammas fullgörande från ämbetet i övrigt.

18 §.

Häradshövding må ock, när skäl därtill äro, befrias dels från att
å sammanlagt högst halva antalet allmänna tingssammanträden om året
i domsagan handlägga sådana mål och ärenden, vid vilkas handläggning
häradsrätt är domför med tre i nämnden, dels från att å andra sammanträden
än allmänna tingssammanträden handlägga dylika mål och
ärenden, dels ock från att utfärda gravationsbevis, som äga samband med
ärenden, vilka sålunda skola handläggas av annan än häradshövdingen.

Befrielse från ämbetsgöromål, som i denna § avses, må ej beviljas
häradshövding i domsaga, vilken, enligt vad i 25 § här nedan sägs,
tillhör första eller andra klassen, med mindre häradshövdingen enligt
1 § gjort anmälan om anställande i domsagan av förste notarie.

19 §.

20 §.

Förordnande

1. att hålla sammanträde med tremansnämnd eller eljest såsom
ordförande i häradsrätt handlägga sådana mål och ärenden, vid vilkas
handläggning häradsrätt är domför med tre i nämnden, samt utfärda
gravationsbevis, som äga samband med ärenden, vilka den förordnade
har att handlägga, eller

2. att eljest förvalta häradshövdingämbete med den begränsning,
att den förordnade icke äger att vare sig såsom ordförande i häradsrätt
handlägga andra mål och ärenden än nyss sagts eller tjänstgöra såsom
ordförande i synerätt eller vid sammanträde med ägodelningsrätt,

må av hovrätten meddelas den, som uppnått tjugofyra års ålder
samt avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov och
därefter ett och ett halvt år tjänstgjort såsom biträde åt häradshövding.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 389.

21 §.

Förordnande att med vidsträcktare befogenhet än i 20 § sägs förvalta
häradshövdingämbete må ej meddelas annan än ordinarie innehavare
. av domarämbete eller vice häradshövding eller ock den, som
fyllt tjugofem år och antingen tjänstgjort såsom ledamot eller fiskal i
hovi ätt eller ett och ett halvt år efter avlagd examen tjänstgjort såsom
biträde åt häradshövding och under sex månader uppehållit befattning
såsom ledamot i större rådhusrätt eller två år efter examen tjänstgjort
såsom biträde åt häradshövding och under tio rättegångsdagar händigt
mål och ärenden, vid vilkas handläggning häradsrätt är domför med tre
i nämnden.

Den, som hållit två allmänna tingssammanträden, men icke tjänstgjort
såsom ledamot eller fiskal i hovrätt eller under sex månader
uppehållit befattning såsom ledamot i större rådhusrätt och ej heller är
ordinarie innehavare av domarämbete, må ej vidare ifrågakomma till
förordnande, som innefattar skyldighet att hålla allmänt tingssammanträde,
utan så är att annan vikarie ej finnes att tillgå.

22 §.

Den, som efter förordnande förvaltat häradshövdingämbete i tre
år eller hållit allmänna tingssammanträden med sammanlagt sextio rättegångsdagar,
må ej vidare erhålla förordnande, som i 20 eller 21 § sägs,
med mindre han tjänstgjort såsom ledamot eller fiskal i hovrätt under
sammanlagt ett år eller såsom revisionssekreterare.

23 §.

När häradshövding begär tjänstledighet för viss tid och till vikarie
föreslår någon, som ej är behörig att mottaga förordnande i vidsträcktare
omfattning än i 20 § sägs, har häradshövdingen att uppgiva, huruvida
och i vad mån sammanträde med häradsrätt, synerätt eller ägodelnin°-srätt
utsatts att under den tid äga rum.

Varder någon för viss tid förordnad att förvalta häradshövdingämbete
med den begränsning, som i 20 § 2 sägs, och hava de undantagna
ämbetsgöromålen ej förbehållits häradshövdingen eller annan, åligger det
den förordnade att, där det befinnes nödigt att utsätta sådant sammanträde,
som från förordnandet undantag^, att äga rum under den tid förordnandet
avser, därom ofördröjligen underrätta hovrätten, som förordnar

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 389.

vikarie för sammanträdets hållande. Finnes i något fall sådan, vikarie,
som i 21 § sägs, ej att tillgå, må den, som förvaltar ämbetet i övrigt,
förordnas att hålla sammanträdet, såframt han uppnått tjugofem års ålder.

24 §.

Då vikarie för häradshövding förordnas, skall underrättelse om
förordnandet meddelas Kungl. Maj:ts befallningshavande, som har att
därom införa tillkännagivande i länskungörelserna.

IV. Om avlöningsförhållanden.

25 §.

För de ändamål, som nedan omförmälas, indelar Kungl. Maj:t vart
femte år rikets domsagor i tre klasser för nästföljande fem år. Domsaga,
varav årliga inkomsten efter avdrag av andra utgifter för tjänsten än
arvoden till vikarier och rättsbildade biträden beräknas skola uppgå till
minst 13,200 kronor, hänföres till första klassen, domsaga, varav årliga
inkomsten efter sagda avdrag beräknas skola uppgå till 9,800 kronor
men ej till 13,200 kronor, hänföres till andra klassen samt övriga domsagor
till tredje klassen.

Till ledning vid nämnda indelning tjäna i främsta rummet de över
häradshövdingarnas inkomster och utgifter avgivna statistiska uppgifter
för de senaste fem åren med den jämkning, vartill fog må anses föreligga,
på grund av motsedd förändring i domsagas område eller av
annan orsak.

26 §.

Varje av Kungl. Maj:t förordnad vice häradshövding äger, så
länge han vid förordnandet bibehålies, månadsvis i förskott av statsmedel
uppbära ett fast arvode efter 1,800 kronor om året.

27 §.

Förste notarie åtnjuter i årligt arvode i domsaga av första klassen

2,000 kronor, i domsaga av andra klassen 1,600 kronor och i domsaga
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 349 käft. (Nr 389.) 7

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 389.

av tredje klassen 1,200 kronor. Av arvodet till varje förste notarie
utgår av statsmedel ett belopp av 800 kronor. Återstående delen bestrides
av häradshövdingen.

Vikarie för förste notarie uppbär å tiden för vikariatsförordnandet
belöpande arvode. Under tid, dä förste notarie åtnjuter semester eller
häradshövdingen beviljat honom ledighet, bibehålies förste notarien vid
arvodet.

Arvodet utbetalas vid varje månads slut av Kungl. Maj:ts befallningshavande,
därvid för belopp, som häradshövdingen har att vidkännas,
avdrag göres å de avlöningsmedel, som till honom utbetalas
från statsverket, i första hand å förvaltningskostnadsbidrag, därefter å
tjänstgöringspenningar och, om dessa ej förslå, å lönen.

28 §.

Förordnas förste notarie med bibehållande av egen befattning att
helt eller delvis förvalta häradshövdingämbetet i domsagan, vare han ej
berättigad till annan ersättning än det arvode, som tillkommer honom
såsom förste notarie.

För tid, då vikarie förordnats för förste notarie, som helt eller
delvis förvaltar häradshövdingämbetet i domsagan, äger förste notarien
på grund av häradshövdingförordnandet uppbära vikariatsarvode till enahanda
belopp, som skulle tillkommit honom såsom förste notarie.

29 §.

Om annan än förste notarien i domsagan förordnas att förvalta
häradshövdingämbetet i dess helhet eller utan annan inskränkning än
vad angår mål och ärenden, vid vilkas handläggning häradsrätt är domför
med tre i nämnden, äger vikarien åtnjuta arvode, i domsaga av första
klassen efter 4,000 kronor om året, i domsaga av andra klassen efter
3,200 kronor om året och i domsaga av tredje klassen efter 2,400 kronor
om året. Finner hovrätten förordnandet böra antagas kräva arbete utöver
den tid förordnandet avser, eller infaller ej allmänt tingssammanträde
under sagda tid, eller är förordnandet av inskränktare omfattning än
nyss sagts, skall vid förordnandets meddelande eller så snart därefter
ske kan hovrätten efter häradshövdingens hörande, med hänsyn till omfattningen
av det arbete som åligger vikarien och i förhållande till det
årliga vikariatsarvodet i domsagan, bestämma beloppet av den ersättning,
som skall utgå till vikarien, med fördelning av beloppet å särskilda månader,
där så ifrågakommer.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 389.

Avser förordnandet endast att hålla sammanträde med tremansnämnd
eller eljest handlägga mål och ärenden, vid vilkas handläggninghäradsrätt
är domför med tre i nämnden, skall ersättningen bestämmas
till belopp, motsvarande arvodet till förste notarie i domsagan för den
tid förordnandets fullgörande antages kräva.

30 §.

Då i domsaga av andra eller tredje klassen annan än förste notarien
jämlikt 17 § eller under häradshövdingen beviljad semester förordnas att
såsom extra domare hålla rannsakning med häktad person, skall, utan
tillämpning av vad i 29 § föreskrivits, av statsmedel utgå resekostnadsersättning
och dagtraktamente till lika belopp, som i gällande resereglemente
är stadgat för häradshövding. Därvid skall iakttagas, att för
varje handlagt mål traktamente beräknas för två expeditionsdagar, där
ej hovrätten med hänsyn till målets vidlyftighet bestämmer annan beräkningsgrund.

På Kungl. Maj:t ankommer att förordna, huruvida och i vad mån
i andra fall äu nu är sagt ersättning av statsmedel skall utgå till vikarie,
som förordnats enligt 17 §.

31 §.

Vid tillträde av förordnande såsom vikarie för häradshövding njute
vikarien för resa från den ort, där han å tjänstens vägnar senast uppehållit
sig, eller, om han då icke lämnar annan tjänstgöring, från den

stad, där hovrätten har sitt säte, till den ort, där domarens kansli är
beläget eller häradshövdingen är bosatt, ersättning av statsmedel enligt
vad för häradshövding i gällande resereglemente är stadgat. Vid förordnandets
frånträdande utgår enahanda ersättning för resa från sistnämnda
ort till den ort, där han å tjänstens vägnar skall inställa sig,

eller, om han då ej skall tillträda annan tjänstgöring, till berörda stad.

Dock må i intet fall ersättning utgå med högre belopp än som enligt
nämnda reglemente må beräknas för den verkligen företagna resan.

32 §.

Där arvode åt vikarie under semester för häradshövding i domsaga
av andra eller tredje klassen bestämmes enligt 29 §, skall arvodet
utgå av statsmedel intill ett belopp, för varje kalenderår motsvarande
två månaders vikariatsarvode i domsagan.

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 389.

33 §.

Samtliga med domsagas förvaltning förenade sportler och stämpelprovision
uppbäras av häradshövdingen, vilken bestrider förvaltningskostnaderna
jämväl för tid, varunder han åtnjuter ledighet. Vikarie åligger
dels att såvitt möjligt är använda sig av de för domsagans förvaltning
av häradshövdingen träffade anordningar, dels ock att tillse, att förvaltningskostnaderna
icke obehörigen stegras.

Redovisning för sportler eller stämpelprovision, som vikarie uppburit,
sker å tider, som häradshövdingen bestämmer.

34 §.

Där ej för särskilt fall av Kungl. Maj:t annorlunda förordnas,
äger vikarie, som förvaltar ledig domsaga, att intill dess ny häradshövding
utnämnts och tillträtt ämbetet, utöver tjänstgöringspenningar, förvaltningskostnadsbidrag,
sportler och stämpelprovision, såsom arvode uppbära
ett belopp, motsvarande hälften av häradshövdinglönen, eller 2,250
kronor efter år räknat.

35 §.

Uppgift om beloppet av vikariatsarvode som bestämts enligt 28
eller 29 §, om meddelad föreskrift rörande .beloppets fördelning å särskilda
månader samt därom, att vikariatsarvode enligt 32 § helt eller
delvis skall utgå av statsmedel, har hovrätten att meddela Kungl. Maj:ts
befallningshavande, som vid varje månads slut till vikarien utbetalar
honom då tillkommande arvode.

För vad sålunda av Kungl. Maj:ts befallningshavande utgives skall,
i den män kostnaden icke enligt 32 § stannar å statsverket, avdrag
göras å de avlöningsmedel, vilka därifrån utbetalas till häradshövdingen,
allt efter som dylika medel bliva tillgängliga.

V. Om handlingars ingivande till domaren och om kommissionär.

36 §.

I ärenden, som omförmälas i kungl. förordningen den 16 juni 1875
angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 389.

ärenden, äger sökande hos domaren avlämna sadana handlingar, som
enligt lag skola till rätten ingivas, med skyldighet för ^ domaren att,
där ej annorlunda begäres, föredraga dem inför rätten å första rättegångsdag
under allmänt tingssammanträde, sammanträde med tremansnämnd
eller särskilt sammanträde för tings avslutande, som därefter infaller.

37 §:

I varje domsaga skall finnas en kommissionär med åliggande att
under tjänstemannaansvar tillhandagå dem, som muntligen eller skriftligen
anlita honom därom, med ingivande till domaren av ansökningar
och andra handlingar, med uttagande och översändande av protokoll
och ingivna handlingar samt med anskaffande och översändande av avskrifter
och bevis. .

Har rättssökande hos rätten eller domaren begärt att fa viss expedition
sig tillsänd med posten, skall expeditionens uttagande och översändande
ske genom kommissionären.

38 §.

Förordnande för kommissionären meddelas av häradshövdingen och
kan av honom återkallas. Över förordnandes återkallande må klagan
ej föras. Ej må förste notarie tjänstgöra såsom kommissionär.

39 §.

Då förordnande för kommissionär meddelas eller upphör, skall
underrättelse därom anslås och kung;öras på sätt i 9 § andra stycket om
domsagas kansli är stadgat. I början av varje år meddele häradshövdingen
därjämte Kungl. Majrts befällningshavande namnet å den, som
då innehar förordnande, för införande i länskungörelserna.

40 §.

Den, som med begagnande av allmänna posten vill för något av
de i 37 § angivna ändamål anlita kommissionären, har att därom meddela
sig med denne i betalt brev, ställt till »kommissionären i N. N.
domsaga».

Kungl. Majt:s nåd. proposition Nr 389.

41 §.

Kom missionären åligger att å tid och plats, som häradshövdingen
bestämmer, vara tillstädes för att mottaga uppdrag och ankommande
brev; och skall kommissionären vara pliktig att föra diarium över de
uppdrag och brev han mottagit samt de åtgärder han i anledning
därav vidtagit.

42 §.

Kommissionären äger att i arvode åtnjuta:

för handlingars ingivande 75 öre;

för uttagande och översändande av protokoll jämte ingivna handlingar
75 öre;

för uttagande och översändande av avskrift eller bevis 75 öre; samt

för meddelande av erforderlig underrättelse 75 öre.

Avser uppdrag att ingiva ansökning även anskaffande av diariebevis
om dess ingivande eller meddelande av underrättelse eller översändande
av expedition i ärendet, eller skall gravationsbevis uttagas och
översändas i sammanhang med inteckningsprotokoll, eller lagakraftsbevis
eller bevis om anmält vad i sammanhnng med utslag i målet, eller
grundas flera ansökningar på samma handling, eller erhåller kommissionären
eljest av samma person samtidigt flera uppdrag rörande samma
ärende eller uppdrag att tillhandagå i flera ärenden, utgår arvodet med
25 öre för varje uppdrag eller ärende utöver det första, dock ej med
sammanlagt högre belopp än tio kronor. Vid samtidigt meddelande av
underrättelser rörande flera uppdrag eller ärenden må dock arvode ej
beräknas för mera än ett meddelande.

43 §.

Kommissionären är berättigad att förskottsvis utbekomma stadgat
arvode jämte ersättning för stäfnpelpapper, lösen, porto och rekommendationsavgift.
Uppgår erlagt belopp ej till vad han sålunda har rätt att
fordra, vare han skyldig att därom skyndsamt underrätta den, som anlitat
honom.

44 §.

Därest den, som anlitar kommissionär, med behörigt bevis styrker
sin fattigdom, åligger det kommissionären att utan ersättning tillhandagå

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 389.

med de nödiga åtgärder, som ovan sagts. Dock skall den, som önskar
genom kommissionären erhålla handling eller meddelande med allmänna
posten sig tillsänt, avlämna därtill nödiga postpenningar.

45 §.

Översänder domaren själv någon expedition, är han ej berättigad
till ersättning för annat än postpenningar. Meddelar han rättssökande
underrättelse angående anhängigt eller avgjort mål eller ärende, anses
meddelandet i fråga om rätten att använda tjänstefrimärke eller tjänstebrevkort
såsom tjänsteförsändelse.

VI. Allmänna och övergångsbestämmelser.

46 §.

Denna stadga skall träda i kraft den 1 januari 1919.

Indelning, som i 25 § sägs, sker första gången år 1918 med hänsyn
tagen till de statistiska uppgifterna för åren 1915, 1916 och 1917.

47 §.

Utan hinder av vad i 21 och 22 §§ är föreskrivet må den, som,
innan denna stadga trätt i kraft, fort stått häradshövdingämbete, förordnas
att förvalta sådant ämbete, dock icke för tid, som infaller efter
det stadgan varit tre år gällande.

48 §.

Då denna stadga träder i kraft, skola, där ej bär nedan annorlunda
föreskrives, upphöra att gälla:

bestämmelserna i skrivelsen den 5 juni 1822 angående rättighet för
brottmåls- och extra domare att vid rannsakningars förrättande över
häktade personer beräkna dagtraktamente för expeditionsdagar samt
kungörelsen den 24 november 1857 angående resekostnadsersättning
och dagtraktamente för särskilda domare i brottmål, såvitt angår ersättning
till andra vikarier än tillförordnade ständiga brottmålsdomare;

cirkuläret den 4 maj 1827 med föreskrift i avseende å förordnande
av ordförande i ägodelningsrätten;

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 389.

cirkuläret den 7 januari 1830 därom, att ej någon må till domarämbetets
utövande förordnas, som icke fyllt tjugofem år;

vad cirkuläret den 5 juni 1874 angående reglering av häradshövdingarnas
löneförmåner innehåller om ersättning till vikarier;

bestämmelserna i skrivelsen den 30 november 1877 angående ersättning
till vikarie i ledig domsaga; samt

vad särskilda författningar i övrigt innehålla mot, denna stadga
stridande.

49 §.

I fråga om arvode till vikarie för häradshövding, som utnämnts
före denna stadgas ikraftträdande och som ej hos hovrätten gjort anmälan
vare sig, på sätt i 1 § sägs, om anställande av förste notarie i
domsagan eller därom, att han underkastar sig bestämmelserna i denna
stadga angående vikariatsarvode och dess utbetalande, skola nu gällande
föreskrifter i ämnet lända till efterrättelse.

50 §.

Genom denna stadga sker ej ändring i nu gällande bestämmelser,
som hava avseende å de i vissa domsagor tillförordnade ständiga brottmålsdomare.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 389.

Bilaga B. Svea hovrätts utlåtande över 1917 års stadgeutkast.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 7 augusti detta år har Eders Kungl. Maj:t anbefallt
hovrätten att, sedan yttranden över ett av särskilt tillkallade sakkunniga inom Eders
Kungl. Maj:ts justitiedepartement utarbetat, remisskrivelsen bilagt utkast till stadga med
vissa föreskrifter angående domsagornas förvaltning infordrats från häradsrätterna och
häradshövdingarna under hovrätten samt tillfälle beretts de hos häradshövdingarna anställda
rättsbildade biträdena att jämväl yttra sig däröver, till Eders Kungl. Maj:t inkomma
med de avgivna yttrandena och eget underdånigt utlåtande i ärendet.

Till åtlydnad härav får hovrätten, med överlämnande av inkomna yttranden,
härmed i underdånighet anföra följande:

Enligt vad i motiven till ifrågavarande stadgeutkast angives, hava de sakkunniga
ansett att vid reglering av arbetsförhållandena i domsagorna den riktiga principen borde
vara att söka dela upp arbetet därstädes efter dess beskaffenhet på sådant sätt, att det
mera kvalificerade arbetet, däribland framför allt förrättandet av de allmänna tingssammanträdena,
i möjligaste mån lades på den ordinarie domaren, medan det mindre
kvalificerade arbetet överlätes å rättsbildade biträden. Denna princip anser hovrätten
riktio-, men finner vissa vid densammas tillämpning föreslagna åtgärder mindre ändamålsenliga''.
Enligt utkastet skulle den behövliga lättnaden i domarens arbetsbörda i första
rummet åvägabringas genom överflyttande på ett statsanställt biträde, kallat förste notarie,
av vissa uppgifter att av honom på eget ansvar utföras. De uppgifter, som skulle
anförtros förste notarien, äro emellertid i allmänhet av mera enkel beskaffenhet och utföras
redan nu till stor del av häradshövdingarnas biträden. Då härtill kommer att,
enligt vad i utkastet föreslagits, häradshövding har att hålla noggrann tillsyn över att
förste notarien fullgör sina åligganden, anser hovrätten samma anordning endast i ringa
mån kunna bidraga till ernående av det mål, som därmed åsyftats, varför med skål kan
ifrågasättas, huruvida icke en utvidgning av förste notariens kompetens vore önskvärd.

Vad åter angår de bestämmelser, som avse att från häradshövdingarna avlasta
mål och ärenden av beskaffenhet att kunna handläggas å sammanträde med tremansnämnd,
finner hovrätten, som i underdånigt betänkande den 21 september 1915 förklarat sig
icke hava något att erinra emot den föreslagna anordningen med dylika sammanträden,
icke anledning till annan anmärkning mot det nu föreliggande stadgeutkastet i denna
del än att, då enligt detsamma vikarie för häradshövding kan förordnas att å allmänt
tingssammanträde handlägga mål och ärenden av ovan angivna beskaffenhet, under det
att häradshövdingen skall handlägga Övriga mål och ärenden under samma tingssammanträde,
föreskrifter angående ordningen för de olika målens och ärendenas handläggning
å sammanträdet synas hovrätten böra meddelas för undvikande av oreda och växlande praxis.

I likhet med utkastets upphovsmän finner hovrätten synnerligen önskvärt, att de,
som skola fullgöra en lantdomares värv, jämväl tjänstgjort i hovrätt. Denna grundsats
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 349 höft. (Nr 389.)

Kiint/l. Maj:ts nåd. proposition Nr 389.

har också av hovrätten redan förut tillämpats, och torde under senare år näppeligen till
häradshövding hava utnämnts någon jurist, som helt saknat hovrättsutbildning. Att
emellertid, på sätt i 21 § av utkastet föreslås, såsom villkor för viss utsträckt behörighet
att hålla allmänt tingssammanträde uppställa fordran på förutgången tjänstgöring
såsom fiskal eller ledamot av hovrätt — ett krav, som för övrigt icke blivit framställt
i riksdagens i motiven omförmälda skrivelse den 25 maj 1906 ■— anser hovrätten urskilda
synpunkter synnerligen olämpligt. Oavsett att, på sätt i ett stort antal av de härvid
fogade yttrandena anförts, berörda stadgande skulle medföra menliga följder för rättsskipningen
vid häradsrätterna samt för rekryteringen av biträdena därstädes, skulle ett
dylikt stadgande inverka synnerligen ofördelaktigt på hovrättens eget arbete. I enlighet
med vad som för detta arbete ansetts fördelaktigast, förordnas nu i hovrätten till fiskaler
allenast sådana jurister, som efter avslutad utbildning vid häradsrätt under en längre
tids tjänstgöring i hovrätten visat prov på sådan duglighet att de anses kunna ifrågakomma
till befordran till ledamöter av hovrätten. Därest emellertid nyss omförmälda
stadgande bleve lagfäst, skulle hovrätten, uteslutande för att bereda de unga jurister,
som förrättat två allmänna sammanträden, möjlighet att erhålla ytterligare förordnande
att hålla dylika sammanträden, nödgas meddela ett stort antal jurister förordnande att
tjänstgöra såsom fiskal, oavsett huruvida de kunde anses för sådan tjänstgöring lämpade
eller hovrätten hade behov av deras fiskalsarbete. ''För att göra ifrågavarande föreskrift
mindre betungande för de unga juristerna, skulle hovrätten dessutom se sig nödsakad
att meddela dylikt förordnande efter en enligt hovrättens förmenande allt för kort tjänstgöringstid
i hovrätten. Härigenom och på grund av det ständiga ombytet av fiskaler
skulle fiskalstjänstgöringen komma att förryckas till största men för hovrättens arbete.
Slutligen vill hovrätten i detta sammanhang påpeka, att den omständigheten, att en jurist
icke visat sig äga förutsättningar för fiskalstjänstens behöriga utövande, icke i och för
sig utgör bevis för att han icke skulle kunna vara vuxen värvet såsom lantdomare, likasom
icke heller fiskalstjänstgöring i och för sig, enligt hovrättens förmenande, kan utan
vederbörlig utbildning vid häradsrätt innefatta kompetens till förrättande av allmänt
tingssammanträde. Såsom , villkor för erhållande av förordnande att förrätta sådant
sammanträde anser hovrätten i fråga om praktisk utbildning böra såsom tillförene uppställas
allenast väl vitsordad tjänstgöring hos häradshövding under viss tid, emot vars
bestämmande till två år hovrätten icke har något att erinra, eller eventuell! sådan tjänstgöring
i förening med någon tids tjänstgöring vid rådstuvurätt eller i hovrätt.

Därest biträde åt häradshövding visat sig kunna utan anmärkning förrätta två
allmänna sammanträden, bör enligt hovrättens mening anledning saknas till antagande,
att biträdet icke skulle vara kompetent att hålla ytterligare sådana sammanträden.

Den i ''J2 § av utkastet upptagna bestämmelsen därom att den, som efter förordnande
förvaltat häradshövdingämbete i tre år eller hållit allmänna tingssammanträden
med sammanlagt 60 rättegångsdagar, icke skulle vidare erhålla förordnande, som i 20
eller 21 §§ sägs, med mindre han tjänstgjort såsom ledamot eller fiskal i hovrätt under
sammanlagt ett år eller såsom revisionssekreterare, synes hovrätten kunna leda till
obillighet, då fall kunna förekomma, när tillfälle till erhållande av förordnande såsom
fiskal eller ledamot i hovrätt icke kan inom lämplig tid beredas därav förtjänt domsagoaspirant
åtminstone icke utan förbigående av därtill mera berättigad jurist inom hovrätten.
Att för avsedda ändamål, på sätt i motiven antytts, göra ändring i de för
hovrättsdivisionernas sammansättning gällande bestämmelser kan icke synas hovrätten
tillrådligt.

Kungl: Maj:ts nåd. proposition Nr 389.

Ett uppställande över huvud av viss tids förordnande såsom fiskal eller ledamot
av hovrätt såsom bestämt villkor för erhållande av domsaga finner hovrätten sig icke
kunna godtaga, då, som förut redan påpekats, förutsättningarna för fyllande av lantdomarens
värv mycket väl kunna vara för handen hos en person, som saknar de särskilda
egenskaper, som för tillfredsställande föredragning i överrätt måste anses erforderliga.

Att, på sätt i utkastet föreslagits, i lag lämna generella föreskrifter angående
måttet av den ledighet, som må beredas häradshövding från hållande av allmänna tingssammanträden,
finner hovrätten icke vara lämpligt, särskilt med hänsyn därtill, att en
dylik bestämmelse skulle verka olika för häradshövdingarna i olika domsagor, då såväl
antalet årliga sammanträden och det vid dylikt sammanträde vanligen förekommande
antalet rättegångsdagar som arbetsbördan över huvud äro synnerligen olika inom domsagorna.
Även för häradshövdingarnas biträden skulle en dylik inskränkning i häradshövdingarnas
möjlighet att erhålla ledighet verka hinderlig^ Hovrätten anser förty det
böra åt hovrätterna uppdragas att uppå ansökning och, efter i varje särskilt fall verkställd
provning bereda häradshövdingarna ledighet från hållande av sådana sammanträden. Att,
på sätt i 19 § föreslagits, för särskilda fall till Eders Kungl. Maj:t hänskjuta prövning
av frågor om dylik ledighet synes hovrätten ur praktisk synpunkt föga tilltalande.

Under alla omständigheter finner hovrätten den i 16 och 18 §§ av stadgeutkastet
häradshövdingarna tillerkända rätt till ledighet vara för snävt tillmätt, särskilt i betraktande
därav att ledighet av den i sistnämnda paragraf angivna beskaffenhet är beträffande
det övervägande antalet domsagor gjord beroende därav, att häradshövdingen enligt 1 §
av utkastet anmält behov av anställande i domsagan av förste notarie.

Vid bestämmandet av storleken av de arvodesbelopp, som höra i domsagorna till
förste notarie utgå, hava de sakkunniga låtit inkomsternas storlek i de särskilda domsagorna
vara avgörande. Denna princip måste enligt hovrättens mening leda till orättvisa.

Domsagornas olika avkastning bör väl enligt hovrättens förmenande läggas till
grund för bestämmandet av storleken av häradshövdingarnas bidragsskyldighet till ifrågavarande
arvoden. Däremot synes det hovrätten att arbetsbördan i de särskilda domsagorna
bör utgöra norm för arvodesbeloppets bestämmande, så att arvodet sättes högst
i domsaga, där arbetsbördan är mest tryckande. För detta ändamål finner hovrätten
sig böra förorda, att domsagorna, efter verkställd utredning, vilken i likhet med vad i
25 § av utkastet för där avsedda fall föreslagits, synes böra vart femte år förekomma,
jämväl med avseende å arbetsbördan uppdelas i klasser och att arvodesbeloppen med
ledning härav bestämmas, därvid för beloppens fyllande i fråga om domsagor, där sportlerna
lämna ringa inkomst men stor arbetsbörda föreligger, erforderligt bidrag bör
lämnas av statsmedel.

Mot vissa detaljbestämmelser i utkastet finner hovrätten väl anmärkningar i olika
hänseenden med skäl kunna göras, men då dylika anmärkningar redan på ett fullt belysande
sätt framställts i härvid fogade yttranden, anser hovrätten tillräckligt att härutinnan
hänvisa till samma yttranden.

På hovrättens vägnar:

Underdånigst
DAVID VON HEIJNE.

Axel Durling.

Stockholm ilen lö november 1917.

Kungl. Maj-ts nåd. proposition Nr 389.

Bilaga. C Göta hovrätts utlåtande över 1917 års stadgeutkast -

Till Konungen.

Genom remiss den 7 augusti 1917 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt hovrätten,
att, sedan yttranden över ett remissen bilagt utkast till stadga med vissa föreskrifter
angående domsagornas förvaltning, avgivet den 31 juli 1917 av inom justitiedepartementet
tillkallade sakkunniga, infordrats från häradsrätterna och häradshövdingarna
under hovrätten och tillfälle beretts de hos häradshövdingarna anställda rättsbildade biträdena
att jämväl yttra sig däröver, före den 1 december 1917 till Kungl. Maj:t inkomma
med avgivna yttranden och eget underdånigt utlåtande i ärendet.

Med överlämnande av de inkomna yttrandena får hovrätten såsom eget utlåtande
i ärendet i underdånighet anföra:

Vid utarbetandet av det remitterade stadgeutkastet hava dess författare utgått
från tvenne grundsatser: den ena, att häradshövdingen skall i största möjliga utsträckning
själv förrätta det mera kvalificerade arbetet i domsagan, det vill säga själv utöva
den egentliga dömande verksamheten, och den andra, att kraven på domarevikariernas
kompetens skola skärpas; och författarnes huvuduppgift har varit att för vinnande av en
bättre rättsskipning söka genomföra dessa grundsatser. Utkastet åsyftar därjämte ett
förbättrande av domarebiträdenas ställning och löneförhållanden såsom en nödvändig förutsättning
för huvuduppgiftens lösning.

För ett genomförande av den förstnämnda grundsatsen fordras, att häradshövdingen
befrias från mindre ansvarsfulla ämbetsgöromål. En rationell arbetsfördelning emellan
häradshövdingen och domarebiträdena har möjliggjorts genom den föreslagna lagstiftningen
angående häradsrätts sammansättning vid handläggning av vissa mål och ärenden.
Mot det sätt, varpå arbetsfördelningen i utkastet genomförts, torde enligt hovrättens
mening ej några mera vägande anmärkningar kunna framställas.

Vid skärpandet av domarevikariernas kompetens har utkastet, såsom dess författare
själva angiva, principiellt utgått från den uppfattningen, att till vikarier för häradshövding
böra förordnas jurister med hovrättsutbildning, “attesterad genom erhållet fiskalsförordnande".
Då den i varje detalj av ett flertal hovrättsledamöter kontrollerade fiskalstjänstgöringen
måste anses mindre krävande än utövandet av ordförandeskapet å allmänna
tingssammanträden, förefaller det, yttra författarne, naturligt att låta densamma i tiden
föregå tjänstgöringen såsom häradsrätts ordförande. Den principiella ståndpunkten har
dock på av författarne anfört skäl undergått den modifikationen, att domarebiträdena
före sin hovrättstjänstgöring må kunna förordnas att hålla två allmänna tingssammanträden.
Bestämmelser härom innehållas i 21 § andra stycket av utkastet, varest det

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 389.

med hänsyn till domarebiträdenas kompetens heter, att den, som hållit två allmänna
tingssammanträden, men icke tjänstgjort såsom ledamot eller fiskal i hovrätt eller under
sex månader uppehållit befattning såsom ledamot i större rådhusrätt må. ej vidare ifrågakomma
till förordnande, som innefattar skyldighet att hålla allmänt tingssammantiäde,
utan så är att annan vikarie ej finnes att tillgå.

Bestämmelserna att viss tids tjänstgöring såsom ledamot i större rådhusrätt skall
uti nu ifrågavarande hänseende kunna ersätta fiskals- eller ledamotstjänstgörmg i hovrätt
torde ej bliva av någon praktisk betydelse, då det knappast lärer vara att förvänta, att
en ung jurist med den utbildning, som förutsättes i detta stadgande, förrän efter en
längre tids tjänstgöring vid sådan rådhusrätt erhåller förordnande såsom ledamot därstädes,
och den, som efter denna tjänstgöring erhållit sådant förordnande av den längd,
som i nämnda paragraf av utkastet omförmäles, icke vidare lärer komma att söka sin
framtid på lantdomarebanan.

Nyssnämnda principiella ståndpunkt hos författarn© till det föreliggande utkastet
må förefalla tilltalande, då det ju ej kan bestridas, att tjänstgöring såsom fiskal i hovrätt
och i synnerhet tjänstgöring såsom hovrättsledamot måste anses vara av beskaffenhet
att kunna i hög grad öka den unge juristens förmåga och duglighet att tjänstgöra
såsom ordförande i häradsrätt. Men de anförda bestämmelserna skulle enligt hovrättens
uppfattning, därest desamma bleve gällande, komma att vid tillämpningen medföra sådana
olägenheter och svårigheter, att hovrätten måste med avseende å samma bestämmelsers
lämplighet ställa sig ytterligt tveksam och i följd härav avstyrka deras godkännande.

Bestämmelserna äro för den unge juristens utbildning till domare av genomgnpande
betydelse och innebära en grundlig förändring av det nuvarande sättet för hans
utbildning.

Under det att för tjänstgöring såsom fiskal i denna hovrätt och, såsom hovrätten
tror sig veta, även i de övriga hovrätterna sedan lång tid tillbaka erfordrats, att vederbörande
hållit minst sex allmänna tingssammanträden eller ting, skulle de unga juristerna,
då de komma till hovrätten för att där söka ett fiskalsförordnande, enligt de ifrågavarande
bestämmelserna vara i högst betydlig mån mera oerfarna och omogna än för det
närvarande är fallet. En stor del av det uppfostringsarbete, som vidkommande domarebiträdena
nu utföres av häradshövdingarna, skulle överflyttas i hovrätterna. Det torde
ej bliva möjligt för dem, som efter så kort tids tingssittning, som i utkastet förutsättes,
komma till ett fiskalsförordnande, att på tillfredsställande sätt fullgöra sitt ai bete
åtminstone, om därå skall ställas de fordringar, som hovrätterna hittills ansett sig
böra ställa å fiskalsarbetet. Men med ett sänkande av dessa fordringar ökas
också i motsvarande mån det arbete, brottmålen förorsaka hovrätternas ledamöter
och dessas redan förut stora arbetsbörda skulle i följd härav ytterligare förtyngas,
vilket i sin ordning säkerligen komme att högst menligt inverka på hovrätternas arbetsprodukt.

Under en tillämpning av utkastets bestämmelser uti nu ifrågavarande avseende
skulle tillströmningen till hovrätterna av unga jurister, som där skulle söka att erhålla
fiskalsförordnande, bliva vida större än nu, och det skulle komma att ställas krav på
hovrätterna, att dessa inom en ej alltför lång tid skulle lämna åtminstone domsageaspiranterna
det fiskalsförordnande, som för dem skulle göra möjligt ett fortsättande av
domareverksamheten på landet. Om också med nuvarande förhållanden det skulle för
denna hovrätt kunna anses möjligt att inom rimlig tid bereda fiskalstjänstgöring åt dem,

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 389.

som äro anställda i domsagor under hovrätten, så kan det inträffa dels att förhållandena
i framtiden härutinnan ändra sig, dels ock att förhållandena i de övriga hovrätterna
bliva sådana, att personer, som tjänstgjort i domsagor under dessa hovrätter och till
följd av de i dessa hovrätter tjänstgörande domsageaspiranternas talrikhet ej äga utsikt
att på mycket lång tid erhålla det önskade fiskalsförordnandet, söka sådant förordnande
i denna hovrätt och sålunda komma att konkurrera med dem, som tjänstgjort i domsagor
under hovrätten.

Den unge juristen, som efter vunna tingsmeriter anmäler sig till tjänstgöring j
denna hovrätt, får redan nu i allmänhet vänta en längre tid, ofta ett par år, på fiskalaförordnande.
Härutinnan torde dock förhållandena ställa sig något olika i de särskilda
hovrätterna. Då tillströmningen av unga jurister till hovrätterna genom de i utkastet
föreslagna bestämmelserna skulle ökas, bleve väntetiden ytterligare förlängd. Domsageaspiranten
finge gå sin tid i hovrätten i avbidan på nämnda förordnande. Sedan han
äntligen erhållit en kortare tids fiskalsförordnande, skulle han väl i allmänhet återvända
till landet såsom vikarie för häradshövding. Då han förvärvat de i 22 § av utkastet
omförmälda meriter ifråga om tingssammanträden och domareförordnande, skulle han
återkomma till hovrätten för att fullgöra den i samma paragraf föreskrivna hovrättstjänstgöringen.

Utbildningstiden blir sålunda väsentligen förlängd för domsageaspiranten. Den
tid,, han får gå i hoträtten i avbidan på sitt första fiskalsförordnande, måste inräknas i
utbildningstiden. Åtminstone med nuvarande förhållanden skulle han icke under donna
tid i hovrätten kunna påräkna någon nämnvärd avlöning.

Även för den egentlige hovrättsadepten, som vill vinna befordran inom hovrätten,
blir utbildningstiden förlängd. Hovrätten torde icke komma att för sådan befordran
godkänna annan än den, som efter erhållet fiskalsförordnande kompletterat sina tingsmeriter.
Till domare i överrätt bör enligt hovrättens mening ej antagas någon, som
icke förvärvat mera erfarenhet av tjänstgöring vid häradsrätt än som kan vinnas genom
förrättandet av allenast två tingssammanträden. Jämväl den egentlige hovrättsadepten
torde sålunda bliva tvingad att återvända till landet för vidare domaretjänstgöring.

De försläpa bestämmelserna komma alltså att medföra en förlängd utbildningstid
för de unga juristerna antingen de ämna söka sin framtid på lantdomarebanan eller
i hovrätt samt i följd därav ådraga dem väsentligt drygare kostnader för deras utbildning.
De förbättrade ekonomiska fördelar, som utkastet åsyftar att erbjuda de unga
juristerna, i sig själva icke stora, kunna emellertid icke anses uppväga nämnda kostnader.
Den avlöning, som erbjudes de i domsagorna tjänstgörande förste notarierna, är alltför
knapp, och utkastet sörjer icke för, att den unge juristen under den tid, han måste
tjänstgöra i hovrätt för vinnande av fiskalsförordnande, erhåller någon inkomst, vilken
väl icke bör understiga utan snarare till följd av de för honom i de flesta fall fördyrade
levnadsomkostnaderna överstiga vad han uppburit såsom förste notarie. En ung jurist,
som besitter duglighet och arbetsförmåga, torde mycket snart å andra verksamhetsområden
kunna erna betydligt större inkomster än dem, som erbjudas honom under tiden
för hans utbildning till domare. Hovrätten nödgas därför i antagandet av nu ifrågavarande
bestämmelser se en allvarsam fara för hela domarekårens rekrytering.

Beträffande utkastets bestämmelser i övrigt får hovrätten erinra.

Bland förste notariens i 2 § uppräknade skyldigheter anser hovrätten ytterligare
böra upptagas: i punkt 2 avsändande av kungörelse om offentlig stämning å borgenärer,
i punkt 3 föi’ande av den i 26 § i lagen om boskillnad den. 1 juli 1898 omförmälda

Kungl. Maj.ts nåd. proposition AV 389.

förteckning, samt i punkt 4 uppsättande och expedierande av uppgift, som jämlikt 7
§ 1 momentet i stadgan angående prästval den 9 december 1910 från domhavanden
infordrats.

I näst sista stycket av 2 § stadgas, att av förste notarien mottagen handling
skall, därest ärendet icke är av beskaffenhet, som under punkterna 2 och 3 i sagda
paragraf sägs, anses ingiven till domaren, då häradshövdingen kommit i tillfälle att taga
kännedom om handlingens innehåll. Genom nämnda bestämmelse synes allmänhetens
intresse icke vara behörigen tillgodosett. Hovrätten hemställer om sådan ändring av
nämnda stadgande, att handling, som inom stadgad fatalietid avlämnats till förste notarien,
skall anses ingiven till domaren, då den av förste notarien mottagits.

De i andra stycket av 7 § förekommande orden “i annat fall" synas kunna utbytas
mot lämpligare uttryck.

Den i 9 § föreskrivna kanslitiden av fyra timmar om dagen synes under tiden
juni — augusti kunna något inskränkas.

I 11 § föreslås, att vice häradshövdingar skola förordnas av Eders Kungl. Maj:t.
Hovrätten hemställer, att meddelandet av sådant förordnande måtte överlåtas åt hovrätterna,
som även böra äga att i de i 15 § omförmälta fall skilja vice häradshövding
från förordnandet.

Enligt 16 § skall för där avsedda fall häradshövding icke kunna vinna befrielse
från mera än två allmänna tingssammanträden varje år. Den sålunda medgivna befrielsen
synes med hänsyn till den stora arbetsbördan i flertalet domsagor vara väl knappt tilltagen,
och det kan befaras, att, därest bestämmelsen får kvarstå, avvikelser från regeln
i allt för stor utsträckning måste ske. I riksdagens skrivelse den 25 maj 1906, vilken
av utkastets författare omförmäles, anförde riksdagen bland annat, att riksdagen hölle
före, att häradshövding för hälsans vårdande utan styrkt sjukdom borde kunna erhålla
ledigt från högst en tredjedel av de i domsagan förekommande lagtima ting eller tingssammanträden.
Riksdagen synes sålunda icke hava ifrågasatt, att ledigheten skulle kunna
så inskränkas, som i utkastet stadgats. Hovrätten hemställer fördenskull, att 16 g
ändras därhän, att häradshövding må vinna befrielse från högst tre allmänna tingssammanträden
varje år.

I 18 § stadgas, att häradshövding bland annat må befrias från att utfärda gravationsbevis,
som äga samband med ärenden, vilka skola handläggas av annan än häradshövdingen.
Uttrycket “äga samband med" synes kunna bliva föremål för olika tolkning.
Därest åt uttrycket gåves en vidsträckt tolkning, skulle utfärdandet av nämnda viktiga
bevis i stor utsträckning kunna överlåtas åt vikarien. Hovrätten anser därför, att ifrågavarande
stadgande bör ur paragrafen utgå.

Rätten att bevilja häradshövding i 19 § omförmäld ledighet utöver vad i föregående''
paragrafer stadgats har förbehållits Eders Kungl. Maj:t. Hovrätten hemställer,
att åt hovrätterna måtte överlämnas att medgiva sådan ledighet.

Bestämmelsen att i 20 § omförmält förordnande jämväl skall kunna omfatta utfärdande
av vissa gravationsbevis synes med hänsyn till vad vid 18 § anförts böra utgå.

Åldersgränsen för erhållande av förordnande, varom i 20 § förmärs, har satts
till 24 år. Då förordnandet bland annat omfattar så viktiga funktioner, som handläggning
av vissa brottmål, växelmål och mål angående gäldenärs försättande i konkurs, vill
hovrätten sätta i fråga, huruvida tillräckliga skäl föreligga för att frångå den hittills
gällande regeln, att den, som anförtros utövande av domareämbete, skall hava uppnått
en ålder av tjugufem år.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 389.

Jämlikt 21 § skall förordnande att förvalta häradshövdingeämbete med den befogenhet,
som i paragrafen omförmäles, kunna meddelas bland andra ordinarie innehavare
av domareämbete. Under uttrycket ordinarie innehavare av domareämbete torde
falla även innehavare av illitterata rådmansbefattningar i städerna. Detta torde förslagets
författare icke hava åsyftat, och en förändring av uttrycket torde fördenskull
böra vidtagas.

För erhållande av förordnande, varom senast förmälts, stadgas såsom minimifordran
alternativt att hava fyllt 25 år samt att två år efter examen hava tjänstgjort såsom biträde
åt häradshövding och under tio rättegångsdagar hava handlagt mål och ärenden,
vid vilkas handläggning häradsrätt är domför med tre i nämnden. Kravet å visst antal
rättegångsdagar med handläggning av sagda mål och ärenden synes böra nedsättas.
Åtminstone i mindre domsagor torde för ett domarebiträde, oskäligt lång tid komma att
åtgå, innan biträdet kan medhinna att under tio rättegångsdagar handlägga mål och
ärenden av omförmälta beskaffenhet. Hovrätten hemställer därför, att det i 21 § omförmälta
antal rättegångsdagar nedsättes till fem å sex.

Yad i 22 § stadgas angående tjänstgöring såsom ledamot eller fiskal i hovrätt
som villkor för fortsatt förordnande att förvalta häradshövdingämbete finner hovrätten
vara principiellt riktigt, men då det är ovisst, om hovrätten alltid kan bereda plats för
de domsageaspiranter, som genom nämnda stadgande tvingas att söka sig in till hovrätten,
anser hovrätten, att paragrafen bör ändras därhän, att för dylikt undantagsfall avvikelse
från regeln må kunna medgivas.

Det i 26 § föreslagna arvode åt vice häradshövding synes hovrätten väl lågt.
och hemställer hovrätten, att detsamma höjes till åtminstone 2,000 kronor. Däremot
vill hovrätten ifrågasätta, huruvida icke vice häradshövding, som förvaltar ledig domsaga
av första klass, bör för den tid, vakansförordnandet omfattar, förpliktas avstå nämnda
arvode.

Beträffande de i 27 § föreslagna arvoden får hovrätten, med hänvisning till vad
förut i detta utlåtande anförts, uttala den uppfattningen, att desamma satts för lågt.
Den betydliga skillnad mellan de arvoden, som föreslagits till förste notarierna i domsagor
av olika klasser, synes hovrätten icke heller vara påkallad av de faktiska omständigheterna,
Det arbete, som kommer att påläggas förste notarien, torde bliva ungefär
lika i alla domsagor. Det kan även befaras, att på grund av den stora skillnaden i
avlöningsförmåner svårighet skulle uppstå för häradshövding i domsaga av tredje klass att
erhålla förste notarie, samt att förste notarier i sådan domsaga titt och ofta komme att
söka sig därifrån till domsaga av högre klass. Hovrätten hemställer med anledning
härav, dels att arvodena åt förste notarierna väsentligt höjas i samtliga domsagor, dels
ock att skillnaden mellan arvodena till förste notarierna i de olika domsageklasserna ej
sättes högre än till tvåhundra kronor i stället för i utkastet föreslagna fyrahundra kronor.
Den förhöjning av förste notariernas arvoden, som bliver en följd av vad sålunda av
hovrätten hemställts, anser hovrätten böra utgå av statsmedel.

I 37 § stadgas, att i varje domsaga skall finnas en kommissionär. Då i många
domsagor det torde bliva svårt eller kanhända rent av omöjligt att finna lämplig person,
som är villig att mottaga ifrågavarande uppdrag, synes stadgandet icke böra erhålla den
ovillkorliga lydelse, som i utkastet givits detsamma

I 48 § föreskrives, att, då ifrågavarande stadgeutkast träder i kraft, bland annat
cirkuläret den 7 januari 1830 därom, att ej någon må till domareämbetets utövande
förordnas, som icke fyllt tjugufem år, skall upphöra att gälla. Då sagda cirkulär avser

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 389.

samtliga domareförordnanden, som av hovrätten meddelas, synes cirkuläret böra upphävas,
endast såvitt detsamma avser förordnande att förvalta häradsliövdingeämbete.

Protokoll utvisande den särskilda mening, som vid remissens besvarande yppats
inom hovrätten, bifogas. x)

Jönköping den 22 november 1917.

Underdånigst

CARL LEIJONMARCK.

HUGO ZETTERBERG. ERNST KJELLGREN. INGE GRÖNHAGEN.
.TOH:S HERRLIN. ERIK BERGENDAL.

K. H. Wöhler.

Bilaga D Hovrättens över Skåne och Blekinge utlåtande över 1917
års stadgeutkast.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 7 augusti 1917 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt hovrätten
att, efter det yttranden över ett remissen bifogat utkast till stadga med vissa
föreskrifter angående domsagornas förvaltning infordrats från häradsrätterna och häradshövdingarna
under hovrätten och tillfälle beretts de hos häradshövdingarna anställda
rättsbildade biträdena att jämväl yttra sig däröver, före den 1 december 1917 inkomma
med avgivna yttranden och eget underdånigt utlåtande i ärendet.

Till åtlydnad härav får hovrätten, med överlämnande av samtliga till hovrätten
inkomna yttranden, för egen del i underdånighet anföra:

Att de spörsmål, vilka äro föremål för utkastets behandling tarva en lösning,
torde vara obestridligt. De i domsagorna för närvarande rådande arbetsförhållandena vidlådas
av så stora olägenheter, att en snar ändring härutinnan måste te sig såsom synnerligen
eftersträvansvärd. .

De huvudgrunder, varå utkastet bygger för åstadkommande av en bättre ordning
vid domsagornas förvaltning, äro statsanställning och statsavlöning i viss utsträckning åt
de rättsbildade domarbiträdena, en uppdelning av arbetet mellan den ordinarie härads i)

Denna skiljaktiga mening innefattar tillstyrkande av de i 21 8 2 mom. av utkastet för oslagna
bestämmelserna, dock med hemställan, att antalet ting-sammanträden före hovrättstjänstyttring
bestämmes till tre.

Bihang till riksdagens prof okull 1918. 1 samt. 349 käft. (Nr 389.) 9

t)t>

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 389.

hövdingen och biträdena på sådant sätt, ätt det mera maktpåliggande arbetet — däribland
framför allt förrättandet av de allmänna tingssammanträdena — i så stor utsträckning
som möjligt lägges å häradshövdingen, under det att de mindre kvalificerade
göromålen överlåtas åt biträdena, med uppställande av successivt stigande krav å domarvikariernas
kompetens allt efter göromålens beskaffenhet och med fordran å hovrättsutbildning
för erhållande av rätt till förordnande att i obegränsad utsträckning förvalta
häradshövdingämbete, samt införande av den s. k. vicehäradshövdinganordningen.

Det synes hovrätten otvivelaktigt, att en reform enligt dessa grunder är i hög
grad ägnad att främja en god rättsvård. Därmed kan ock tillgodoses de unga jurister''*
nas behov av praktisk utbildning och ernås en i det hela tillfredsställande lösning av
den s. k. domarbiträdesfrågan. Att med stadgeutkastets bestämmelser om anställande
av förste notarie tillika yppats en möjlighet att förverkliga önskemålet om inrättande av
ett för allmänheten å bestämda tider tillgängligt domsagokansli måste ock betraktas
såsom en avsevärd förmån.

I anledning av det sätt, varpå de i utkastet tillämpade principerna föreslagits
till utförande, föranledes hovrätten att erinra följande:

Den i utkastets 16 § föreslagna bestämmelsen om rätt för häradshövding att åtnjuta
ledighet från två allmänna tingssammanträden måste givetvis verka ganska ojämnt,
beroende på det olika arbete, som i olika domsagor måste nedläggas på ett tingssammanträde.
Då i utkastet med allmänt tingssammanträde jämställes sammanfattningen av
de allmänna rättegångsdagarna under ett lagtima ting i tingslag, där ting hållas enligt
äldre tingsordning, blir denna ojämnhet än mera i ögonen fallande. Det är påtagligt,
att ett “sammanträde11 i en dylik domsaga bör vara förenat med betydligt mera arbete
än till exempel ett sammanträde i en domsaga, där tjugo allmänna sammanträden äga
ruin om året. Hovrätten, som förmenar den i 16 § givna regeln vara med hänsyn till
det stora flertalet domsagor väl funnen, föreställer sig emellertid att omförmälda ojämnhet
skall genom bestämmelsen i 19 § kunna i ganska väsentlig mån undanröjas. En
liknande ojämnhet uppkommer jämväl med tillämpning av bestämmelserna i 21 § 2
stycket angående domarvikariat.

På sätt i några av de till hovrätten inkomna utlåtanden från häradshövdingar anmärkts,
följa ganska avsevärda olägenheter med den i utkastets 18 § förutsatta uppdelningen
å olika ordförande av de å allmänna tingssammanträden förekommande mål
och ärenden. Viktigast av dessa olägenheter är enligt hovrättens mening, att vissa
ärenden, som lämpligen böra handläggas i sammanhang, måste med den föreslagna anordningen
handläggas var för sig, varav föranledes omgång och tidsspillan för domstolen
och de rättssökande. Sådana ärenden äro ansökan'' om lagfart eller inteckning, å ena
sidan, och ansökan om samtycke till försäljning, skifte eller inteckning av omyndigs eller
frånvarande dödsbodelägares fasta egendom, å andra sidan, samt inregistrering å bouppteckning,
å ena sidan, och ärenden angående tillsättande eller entledigande av förmyndare
eller av god man för frånvarande delägare i dödsbo, å andra sidan. Det synes
hovrätten, som om eu uppdelning å olika ordförande av sådana sammanhörande ärenden
borde, såvitt möjligt, undvikas, varvid, om jämkning ej kan ifrågakomma i ett vid remissen
bifogat förslag till lag om häradsrätts sammansättning vid handläggning av vissa
mål och ärenden, den utväg möjligen skulle stå till buds, att vid förordnande att å
allmänna tingssammanträden handlägga mål och ärenden, med vilkas handläggning häradsrätt
är domför med tre i nämnden, förbindes förordnande att handlägga ärenden angående
samtycke till försäljning, skifte eller inteckning av omyndigs eller frånvarande

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 389.

dödsbodelägares fasta egendom och angående tillsättande och entledigande av förmyndare
eller av god man för frånvarande delägare i dödsbo.

Utkastet bygger principiellt på den uppfattningen, att till vikarier för häradshövdingarna
— då fråga är om ämbetets förvaltande i full omfattning — allenast böra
förordnas jurister med hovrättsutbildning, attesterad genom erhållet fiskalsförordnande.
Uti denna princip har emellertid — främst för att häradshövdingarna under den enligt
utkastet snävt tillmätta tiden för semester och annan erforderlig arbetsvila måtte, såvitt
möjligt, få begagna sig av sina biträden såsom vikarier — gjorts den jämkningen, att
tillåtelse lämnats till hållande av två allmänna tingssammanträden utan föregången utbildning
av nyssnämnt slag. Ifrågasättas kan dock, huruvida icke jämkningen bör sträcka
sig något längre och tillåtelse lämnas till hållande av ett något större antal allmänna
tingssammanträden än två. För häradshövdingarna torde det onekligen verka i hög
grad betungande att pusta sina biträden så tidigt som enligt utkastet skulle bliva fallet
_ vid en tidpunkt, vilken, därest häradshövding erhölle ledighet från två allmänna
sammanträden omedelbart efter det biträdet förvärvat kompetens för dessas hållande,
skulle kunna tänkas, infalla föga mer än två år efter biträdets anställande hos häradshövdingen.
För de biträden, vilka icke ämna fortsätta å domarbanan, kommer med all
sannolikhet kravet å hovrättstjänstgöring i regel att verka därhän, att dessa biträdens
utbildning vid domstol avslutas, så snart de förvaltat häradshövdingämbete under två
allmänna tingssammanträden. För ett sådant påståendes riktighet talar bland annat den
tidsförlust jämte därmed sammanhängande utgifter, som med nödvändighet måste bliva
eu följd av hovrättsutbildningen, vilken, för att kunna dels bliva till verkligt gagn för
den unge juristen, dels ock lämna tillfälle åt hovrättens ledamöter att bilda sig ett fullt
säkert omdöme om vederbörandes lämplighet för vidare domarförordnande, icke torde
böra bliva av alltför kort varaktighet. Att ett avbrytande av tingstjänstgöringen redan
efter hållandet av två allmänna tingssammanträden skulle för ett stort antal unga jurister
komma att betyda en försämrad praktisk utbildning i jämförelse med vad nu är
fallet, torde icke kunna förnekas. Jämväl för hovrätterna torde det vara en fördel, om
de biträden, vilka önska förskaffa sig hovrättsutbildning, före dennas åtnjutande haft
tillfälle att i underrätt i ej alltför ringa utsträckning handlägga och avgöra mål av
svårare beskaffenhet. Därest nämligen de unga juristerna komme att börja sin hovrättstjänstgöring
med alltför ringa erfarenhet, skulle detta för hovrätternas ledamöter
föranleda en rätt avsevärd ökning i deras arbete. De nu påpekade olägenheterna torde
emellertid komma att bliva till stor del avhjälpta, därest, såsom ovan ifrågasatts, åt
domarbiträdena medgåves rätt att utan föregången fiskalstjänstgöring hålla ett större
antal tingssammanträden än det i utkastet medgivna. Hovrätten finner för sin del en
ökning till fyra vara att förorda. Därest en sådan ändring vidtogés, torde häradshövdingarna
— vid begagnande av den dem medgivna årliga ledigheten utan styrkt laga
förfall, ävensom vid enstaka ledighet för sjukdoms skull eller annat laga förfall — kunna
påräkna varje förste notarie såsom vikarie under en tid, efter en beräkning i genomsnitt,
av ett och ett halvt år, eller ungefär samma tid. som enligt nu gällande ordning
är fallet.

Därest den nu föreslagna ändringen i utkastet skulle vidtagas, kan ifrågasättas,
om ej även jämkning bör ske i 21 § 2 stycket så, att där avsedda tid för tjänstgöring
i .större rådhusrätt bestämmes något högre än till sex månader, till exempel till ett år.

För erhållande av fullständigt domarvikariat kräves enligt utkastet i regel såsom
minimum, förutom viss ålder och anställningstid hos häradshövding, att vederbörande

Kurujl. Maj:ts nåd. proposition Nr 389.-

under tio rättegångsdagar handlagt mål och ärenden, vid vilkas handläggning häradsrätt
är domför med tre i nämnden. Under förutsättning att häradshövding komme att i
största möjliga utsträckning begagna sig av den honom medgivna rätt till befrielse från
handläggning av dylika mål och ärenden, skulle för biträden i mindre domsagor, i vilka
de allmänna tingssammanträdena pågå under allenast en rättegångsdag, komma att —
därest ej sammanträde med tremansnämnd i domsagan anordnats — förflyta mera än
ett år, innan biträdet blivit i tillfälle att under tio rättegångsdagar handlägga mål och
ärenden av nyssnämnda beskaffenhet. Under denna tid skulle alltså häradshövdingarna
i sagda domsagor ej äga möjlighet att få sin förste notarie förordnad till fullständigt
domarvikariat. För att biträdesanställning i mindre domsagor ej skall med hänsyn till
nu ifrågavarande kompetenskrav te sig alltför oförmånlig och därav vållas häradshövdingarna
svårigheter i domsagornas skötsel, anser sig hovrätten böra ifrågasätta, huruvida
ej lämpligen sagda kompetenskrav bör i viss män eftergivas.» Det synes hovrätten,
som om det vore tillfyllest, om i förevarande hänseende uppställes kravet, att vederbörande
under fem rättegångsdagar handlagt mål och ärenden, vid vilkas handläggning''
häradsrätt är domför med tre i nämnden. Då övriga i 21 § uppställda kompetenskrav
vidhållas, torde en sådan ändring kunna vidtagas utan mera avsevärd olägenhet.

Beträffande stadgeutkastets reglering av avlöningsförhållanden kan hovrätten ej
imdgå att finna det vara önskligt, om arvode till förste notarie kunde helt och hållet
utgå av statsmedel, en anordning som ock i motiven till stadgeutkastet betecknats såsom
principiellt riktig. Vidare synes det kunna med fog ifrågasättas, om ej även till annat
domarbiträde än förste notarie avlöning av statsmedel bör i visst fall utgå. Då för
skötseln av flertalet domsagor det är för en häradshövding erforderligt att ständigt
hava tillgång till tingsmeriterat biträde, måste han för att ett yngre biträde skall, innan
äldsta biträdet lämnar sin anställning, hava nått den enligt 21 § erforderliga kompetens,
låta förstnämnda biträde i viss omfattning handlägga mål och ärenden, vid vilkas handläggning
häradsrätt är domför med tre i nämnden. Med hänsyn till nödvändigheten av
en sådan utav arbetets jämna gång i domsagan betingad anordning synes skäl föreligga
att här tillerkänna även det yngre biträdet arvode av statsmedel. Slutligen kan hovrätten
ej underlåta att anmärka, att i utkastet föreslagna arvodesbelopp, särskilt till
förste'' notarierna i tredje klassens domsagor, synas vara alltför lågt tilltagna.

Beträffande detaljanmärkningar, som må vara att framställa mot utkastet, anser
sig hovrätten kunna hänvisa till de av häradshövdingarna och häradsrätterna under hovrätten
avgivna yttrandena. Hovrätten finner sig dock särskilt böra ifrågasätta, huruvida
den i utkastets 2 § näst sista stycket föreslagna bestämmelsen rörande tidpunkten, då
en handling skall anses vara till domaren ingiven, är behövlig och lämplig.

Utdrag av hovrättens protokoll i ärendet, utvisande skiljaktig mening, bifogas. H

Malmö den 23 november 1917.

Underdånigst

S. BRUZELIUS. EMIL SCH ART AU. GUNNAR BESKOW.

ÅKE HARTELIUS.

E. Ahlgren.

B Denna skiljaktiga mening vänder sig huvudsakligen mot de föreslagna bestämmelserna
om häradshövdingarnas rätt till tjänstledighet och kompetenskraven för tredje befogenhetsgraden.

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 389.

Bilaga E. Stadgeförslaget.

Förslag

till

Stadga med vissa föreskrifter angående domsagornas förvaltning.

I. Om förste notarie och domsagas kansli.

1 §•

Anser häradshövding sig vara i behov av biträde, som på eget
ansvar utför viss del av hans ämbetsgöromål, anmäle det hos hovrätten,
som förordnar om anställande i domsagan av eu förste notarie med de
uppgifter, som här nedan omförmälas. Har förste notarie anställts, ma
på framställning av häradshövdingen befattningen av hovrätten åter
indragas eller med förordnande av förste notarie under viss tid anstå,
när giltiga skäl därtill äro.

2 §•

Förste notarien åligger att, när domaren ej själv tager befattning
med ärende, varom här nedan förmäles, i hans ställe:

1. mottaga handling, som må till domaren ingivas, samt anmälan
eller framställning, vilken ankommer på prövning eller åtgärd av domaren,
ävensom, enligt de närmare föreskrifter domaren meddelar, öppna och
granska ankommande postförsändelser;

2. verkställa på domaren ankommande prövning av konkursansökning,
förelägga gäldenär i fall, som avses i 7 § 2 mom. konkurslagen,
att avgiva förklaring över borgenärs ansökning om konkurs,
meddela förordnanden, som omförmälas i 9 § nämnda lag, utfärda och
låta anslå offentlig stämning i konkurs samt därom gorå föreskrivna
anmälningar, i anledning av anmärkning mot bevakning eller efterbevakning
i konkurs vidtaga de åtgärder, som jämlikt 73 och SO §§

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 389.

konkurslagen ankomma på domaren, utfärda och avsända sådana kallelser
och kungörelser, som omförmälas i 15, 25 och 39 §§ konkurslagen, upptaga
borgenärsed samt föra i 127 § samma lag omförmäld förteckning;

3. i anledning av boskillnadsansökning vidtaga de åtgärder, som
enligt 5, 6, 7 och 10 §§ i lagen om boskillnad ankomma på domaren,
samt föra i 26 § nämnda lag omförmäld förteckning;

4. för frånvarande eller omyndig stärbhnsdelägare tillsätta sådant
ombud, som avses i förordningen den 24 september 1861 angående
vård av död mans bo;

5. upprätta och expediera föreskriven årlig rättsstatistisk arbetsredogörelse
och i 17 § av förordningen den 16 juni 1875 angående
lagfart å fång till fast egendom omförmälda förteckningar samt uppsätta
och avsända i 4 § av kungörelsen den 26 november 1909 om upprättande
av röstlängd för val till riksdagens andra kammare med mera
föreskrivna uppgifter å vissa omyndigförklarade eller i konkurstillstånd
försatta personer, samt uppgifter, som jämlikt 7 § 1 mom. i stadgan
den 9 december 1910 angående prästval infordrats från domaren;

6. föra de förteckningar, som omförmälas i 7 kap. 16 § av lagen
den 12 november 1915 om äktenskaps ingående och upplösning och i
11 kap. 9 § rättegångsbalken; samt

7. ombesörja begärd avskrift och bestyrka avskrifts riktighet ävensom
meddela bevis, som det tillkommer domaren att utfärda, utom gravationsbevis,
vederhäftighetsbevis, vadebevis, bevis, att konkurs är nedlagd,
och sådant intyg om fattigdom, som omförmäles i 30 kap. 22 § rättegångsbalken.

Av förste notarien mottagen handling skall anses ingiven till
domaren å tid, då förste notarien mottagit handlingen, dock att, därest
bevakningsinlaga i konkurs eller annan handling skall anmälas vid förrättning
utom domsagans kansli, det ankommer på sakägarens eget
äventyr, om förste notarien mottagit handlingen senare än att den kan
anmälas vid förrättningen.

Har förste notarien tagit sådan befattning, som här ovan under
1 sägs, med ärende, som han ej äger ägna vidare handläggning, göre
utan dröjsmål anmälan därom till domaren. I fall, som nu nämnts,
skall, där enligt lag eller författning åligger domaren att vidtaga någon
åtgärd inom viss tid från det handling eller framställning av ifrågavarande
beskaffenhet av honom mottagits, tiden för åtgärdens verkställande
räknas från den dag, förste notarien anmält ärendet; dock skall
i fråga om utsättande av rannsakning med häktad person tiden räknas
från den dag, anmälan om häktningen inkommit.

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 389.

Fråga om förste notariens behörighet att giva stämning bedömes
enligt 11 kap. 3 § rättegångsbalken och hans behörighet att mottaga
vadeanmälan enligt 26 kap. 1 § samma balk.

3 §•

Häradshövdingen har att tillse, att förste notarien fullgör vad
honom enligt 2 § åligger. Under häradshövdingens ledning är förste
notarien pliktig att biträda häradshövdingen i hans ämbetsgöromål; och
har förste notarien att ställa sig av häradshövdingen beträffande hans
tjänstgöring meddelade föreskrifter till efterrättelse.

4 §•

Förordnande för förste notarie samt vikarie för honom meddelas
av hovrätten. Sådant förordnande må endast meddelas man, som uppnått
tjugotre års ålder samt avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna
kunskapsprov och därefter minst ett år tjänstgjort såsom biträde
åt häradshövding.

Har häradshövdingen föreslagit behörig person, som är villig åtaga
sig förordnandet, bör avvikelse från förslaget ej ske, så framt ej synnerliga
skäl därtill äro.

Har förste notarien i sin tjänstgöring visat sig oskicklig, vårdslös
eller försumlig, må hovrätten skilja honom från förordnandet.

5 §•

Förordnande för förste notarie meddelas för helt eller halvt kalenderår
eller för återstående del av år eller halvår.

Då förordnande för förste notarie eller vikarie för honom meddelas,
skall hovrätten därom underrätta Kungl. Maj:ts : efallning-havande.

Innan förste notarie inträder i tjänstgöring, skall han hava avlagt
domared. För brott och förseelser i tjänsten svare han inför hovrätt.
Vad sålunda stadgats gälle ock vikarie för förste notarie.

6 §•

Förste notarie äger årligen åtnjuta semester fyra veckor å tid,
som häradshövdingen bestämmer. Under tiden svarar häradshövdingen
själv fur göromålen.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 389.

§ 7.

Annan ledighet än i 6 § sägs må under högst åtta dagar varje
halvår beviljas förste notarie av häradshövdingen, därest denne finner
vikarie ej erfordras.

År fråga om sådan ledighet för längre tid än nu är sagt eller
finner häradshövdingen vikarie erforderlig, skall ansökan av förste notarie
om ledighet göras hos hovrätten.

8 §•

Erhåller förste notarie förordnande alt helt eller delvis förvalta
häradshövdingämbetet i dumsagan, verkar det ej rubbning av hans
förordnande såsom förste notarie, där ej hovrätten på framställning av
häradshövdingen förordnar vikarie för förste notarien.

9 §.

I domsaga, där förste notarie är anställd, åligger det häradshövdingen
att å ort, varest tingsställe är beläget, eller ock å annan plats,
som av hovrätten i sådant avseende godkänts, hålla kansli tillgängligt
för allmänheten under viss, av häradshövdingen bestämd tid, minst fyra
timmar varje helgfri dag, då antingen domaren eller förste notarien
skall, om tjänstförrättning ej hindrar, vara där tillstädes. År på grund
av dylikt hinder eller annat laga förfall ingendera tillstädes å kansliet,
skall häradshövdingen, där så ske kan, för sådant tillfälle hava skriftligen
förordnat lämplig person att ombesörja vad enligt 2 § 1 åligger förste
notarien. Under juli och augusti månader må tiden, då kansliet hålles
öppet, inskränkas till två timmar varje helgfri dag.

Finnes ej förste notarie förordnad i domsagan, skall ändock kansli
hållas därstädes tillgängligt för allmänheten, på sätt ovan sägs, dock
att för sådan händelse tiden för kansliets öppethållande må inskränkas
till två timmar varje helgfri dag.

Underrättelse om platsen, där kansliet finnes, och om tiden, då
det hålles öppet, skall finnas anslagen inom varje tingslag å rättens dörr
samt meddelas Kungl. Majits befallningshavande för offentliggörande i
länskungörelserna. När ändring i fråga om kansliets förläggning eller
tiden för dess öppethållande sker, skall sådant minst fjorton dagar förut
kungöras på enahanda sätt. Å kansliets dörr skall ock finnas anslag
om tiden, då detsamma hålles öppet.

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 389.

10 §.

Erfordras för domsagas behöriga skötsel flera rättsbildade biträden
än förste notarien, ankomme på häradshövdingen att anställa det antal
andre notarier, som han finner nödigt.

II. Om vice häradshövdingar.

ii §•

Vid varje hovrätt skola finnas av Kungl. Maj:t förordnade vice
häradshövdingar till så stort antal, som erfordras för att hovrätten må
äga tillgång till lämpliga personer att, när häradshövdingämbete är
obesatt eller häradshövding åtnjuter långvarig tjänstledighet, mottaga
förordnande att förvalta ämbetet.

12 §.

När vice häradshövding finnes böra förordnas, har hovrätten att
hos Kungl. Maj:t göra framställning därom.

Med allmänt tingssammanträde åsyftas i denna stadga jämväl
lagtima ting i tingslag, där ting ej hållas enligt förordningen den 17
maj 1872.

13 §.

Den, som förordnats till vice häradshövding, äger i fall, som i 11 §
sägs, företräde framför andra till erhållande av förordnande att förvalta
häradshövdingämbete under den hovrätt, vid vilken han är anställd.

14 §.

Vice häradshövding, som ej med Kungl. Maj:ts eller hovrättens
tillstånd fullgör annat uppdrag, är skyldig mottaga förordnande att
vid ledighet för häradshövding förvalta ämbetet i den utsträckning hovrätten
bestämmer.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 satnl. 349 höft. (Nr 389.)

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 389.

15 §.

III. Om häradshövdings tjänstledighet.

16 §.

Tjänstledighet må årligen beviljas häradshövding för åtnjutande
av semester högst en och en halv månad och för enskilda angelägenheter
likaledes högst en och en halv månad; och må ledighet, som nu nämnts,
ej beviljas å sådan tid, att häradshövdingen därigenom vinner befrielse
från mera än två allmänna tingssammanträden om året.

U §•

Kan tillfälligt göromål av vidlyftig eller tidsödande beskaffenhet,
såsom rannsakning med häktad person, ej utan häradshövdingens oskäliga
betungande utföras samtidigt med övriga ämbetsåligganden, må häradshövdingen
erhålla ledighet antingen från sådant göromål eller ock för
dess fullgörande från ämbetet i övrigt.

18 §.

Häradshövding: må ock, när skäl därtill äro, befrias dels från att
å sammanlagt högst halva antalet allmänna tingssammanträden om året
i domsagan handlägga mål och ärenden, som avses i 1 § av lagen om
särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden,
dels från att å andra sammanträden än allmänna tingssammanträden
handlägga sådana mål och ärenden, dels ock från att under viss tid, för
varje gång ej överstigande fjorton dagar, utfärda gravationsbevis å
fastigheter, som i ärenden, vilka sålunda skola handläggas av annan
än häradshövdingen, blivit föremål för lagfart eller inteckningsåtgärd.

Befrielse från ämbetsgöromål i enlighet med bestämmelserna i

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 389.

denna paragraf må ej beviljas häradshövding i domsaga, vilken, enligt
vad i 25 § bär nedan ''sägs, tillhör andra eller tredje klassen, med mindre
häradshövdingen enligt 1 § gjort anmälan om anställande i domsagan
av förste notarie.

19 §.

Utöver den ledighet, varom i 16—18 §§ förmäles, må ytterligare
tjänstledighet ej beviljas häradshövding på annan grund än styrkt sjukdom,
offentligt uppdrag eller annat laga förfall, där ej Kungl. Maj:t
med avseende å arbetsbördan i viss domsaga eller i fråga om häradshövding,
som hunnit hög ålder eller vars hälsa är vacklande, efter hovrättens
hörande funnit gott tillsvidare förordna, att den årliga ledighet,
som avses i 16 §, må i angiven omfattning utsträckas utöver vad där
är stadgat.

20 §.

Förordnande

1. att hålla sammanträde, som avses i lagen om särskilda tingssa
mman träden för handläggning av vissa mål och ärenden, att å annat
tingssammanträde såsom ordförande i häradsrätten handlägga sådana
till sammanträdet instämda mål, som avses i 1 § av nämnda lag och
som, efter vad här nedan sägs, finnas uppförda å särskild uppropslista,
ävensom i nämnda lagrum omförmälda ärenden samt att utfärda gravationsbevis
å fastigheter, som i ärenden, vilka den förordnade har att handlägga,
blivit föremål för lagfart eller inteckningsåtgärd, eller

2. att eljest förvalta häradshövdingämbete med den begränsning,
att den förordnade icke äger att vare sig såsom, ordförande i häradsrätt
handlägga andra mål och ärenden än nyss sags eller tjänstgöra
såsom ordförande i sjmerätt eller vid sammanträde med ägodelningsrätt,

må av hovrätten meddelas den, som uppnått tjugofem års ålder
samt avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov och
därefter ett och ett halvt år tjänstgjort såsom biträde åt häradshövding,
dock att för den, som efter examen tjänstgjort såsom sådant biträde
två år, uppnådd ålder av tjugofyra år medför behörighet, som i denna
paragraf avses.

Har någon förordnats att såsom särskild ordförande i rätten handlägga
i 1 § av ovannämnda lag avsedda, å särskild uppropslista uppförda
nyinstämda mål, skall det ankomma på den, som har att i övrigt
föra ordet å tingssammanträdet, att bestämma, vilka mal som skola upp -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 889.

foras å sagda uppropslista, samt den inbördes ordning, i vilken ordförandena
skola leda rättsförhandlingarna vid sammanträdet, dock med
iakttagande därav, att å varje rättegångsdag tillfälle skall vara lämnat
rättssökande att vid sessionens slut anmäla ärenden, som den särskilde
ordföranden har att handlägga.

21 §.

Förordnande att med vidsträcktare befogenhet än i 20 § sägs förvalta
häradshövdingämbete må ej meddelas annan än ordinarie innehavare
av domarämbete eller vice häradshövding eller ock den, som
fyllt tjugofem år och antingen tjänstgjort såsom ledamot eller fiskal i
hovrätt eller ett och ett halvt år efter avlagd examen tjänstgjort såsom
biträde åt häradshövding och under sex månader uppehållit befattning
såsom ledamot i rådhusrätt, i vilken enligt gällande bestämmelser jämte
borgmästaren sitta minst två lagfarna ledamöter, eller två år efter examen
tjänstgjort såsom biträde åt häradshövding och under tio rättegångsdagar
eller fem allmänna tingssammanträden handlagt mål och ärenden, som
avses i 1 § av lagen om särskilda tingssammanträden för handläggning
av vissa mål och ärenden.

Den, som icke tjänstgjort såsom ledamot eller fiskal i hovrätt eller
under sex månader uppehållit befattning såsom ledamot i sådan rådhusrätt,
som ovan sagts, och ej heller är ordinarie innehavare av domarämbete,
må icke, innan han fullgjort sådan tjänstgöring, som nyss
nämnts, förordnas att hålla flera än tre allmänna tingssammanträden,
utan så är att annan vikarie ej finnes att tillgå.

Behörighet, som i denna paragraf avses, tillkommer icke illiterat
rådman i dennes egenskap av ordinarie innehavare aA^ domarämbete.

Den, som efter förordnande förvaltat häradshövdingämbete i tre år
eller hållit allmänna tingssammanträden med sammanlagt sextio rättegångsdagar,
må ej, innan han tjänstgjort såsom ledamot eller fiskal i
hovrätt under sammanlagt ett år eller såsom revisionssekreterare, erhålla
ytterligare förordnande, som i 20 eller 21 § sägs.

23 §.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 389.

och i vad mån sammanträde med häradsrätt, synerätt eller ägodelningsrätt
utsatts att under den tid äga rum.

Varder någon för viss tid förordnad att. förvalta häradshövdingämbete
med den begränsning, som i 20 § 2 sägs, och hava de undantagna
ämbetsgöromålen ej förbehållits häradshövdingen eller annan, åligger det
den förordnade att, där det befinnes nödigt att utsätta sådant sammanträde,
som från förordnandet undantagits, att äga rum under den tid förordnandet
avser, därom ofördröjligen underrätta hovrätten, som förordnar
vikarie för sammanträdets hållande. Finnes i något fall sådan vikarie,
som i 21 § sägs, ej att tillgå, må den, som förvaltar ämbetet i övrigt,
förordnas att hålla sammanträdet, såframt han uppnått tjugofem års ålder.

24 §.

Då vikarie för häradshövding förordnas, skall underrättelse om
förordnandet meddelas Kungl. Maj:ts befalluingshavande.

IV. Om avlöningsförhållanden.

25 §.

För de ändamål, som nedan omförmälas, indelar Kungl. Maj:t vart
femte år rikets domsagor i tre klasser för nästföljande fem år. Domsaga,
där häradshövdingens av tjänsten härflytande inkomst efter avdrag av
andra utgifter än arvoden till vikarier och rättsbildade biträden beräknas
årligen skola understiga 9,800 kronor, hänföres till första klassen, domsaga,
där årliga inkomsten efter sagda avdrag beräknas skola uppgå
till 9,800 kronor men ej till 13,200 kronor, hänföres till andra klassen
samt övriga domsagor till tredje klassen.

Till ledning vid nämnda indelning tjäna i främsta rummet över
häradshövdingarnas inkomster och utgifter avgivna statistiska uppgifter
för de senaste fem åren med den jämkning, vartill fog må anses föreligga
på grund av motsedd förändring i domsagas område eller av
annan orsak.

26 §.

Varje av Kungl. Maj:t förordnad vice bäradshöding äger, så länge
han vid förordnandet bibehålies, av statsmedel uppbära ett fast arvode
efter 2,400 kronor om året att utgå månadsvis efter varje månads slut.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 389.

För tid, under yilken vice häradshövding förvaltar ledig domsaga,
innehålles hela arvodet, om domsagan är av tredje klassen, och i andra
fall halva arvodet.

27 §.

Förste notarie åtnjuter i årligt arvode i domsaga av första klassen
1,800 kronor, i domsaga av andra klassen 2,000 kronor och i domsaga
av tredje klassen 2,200 kronor. Av arvodet till varje förste notarie
utgår av statsmedel ett belopp av 1,400 kronor i domsaga av första
klassen, 1,200 kronor i domsaga av andra klassen och 1,000 kronor i
domsaga av tredje klassen. Återstående delen bestrides av häradshövdingen.

Vikarie för förste notarie uppbär å tiden för vikariatsförordnandet
belöpande arvode. Under tid, då förste notarie åtnjuter semester eller
häradshövdingen beviljat honom ledighet, bibehålies förste notarien vid
arvodet.

Arvodet utbetalas vid varje månads slut av Kungl. Maj:ts befalluingshavande,
därvid för belopp, som häradshövdingen har att vidkännas,
avdrag göres å de avlöningsmedel, som till honom utbetalas från statsverket.

28 §.

29 §.

Om annan än förste notarien i domsagan förordnas att förvalta
häradshövdingämbetet antingen i dess helhet eller allenast med det
undantag, att förordnandet icke omfattar handläggning av mål och
ärenden, som avses i 1 § av lagen om särskilda tingssammanträden för
handläggning av vissa mål och ärenden, äger vikarien åtnjuta arvode,
i domsaga av första klassen efter 2,800 kronor om året, i domsaga av
andra klassen efter 3,200 kronor om året och i domsaga av tredje klassen
efter 3,600 kronor om året. Finner hovrätten förordnandet böra antagas
kräva arbete utöver den tid förordnandet avser, eller infaller ej allmänt

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 389.

tingssammanträde under sagda tid, eller avser förordnandet endast att
hålla rannsakning med häktad person eller är det eljest av inskränktare
omfattning än nyss sagts, skall vid förordnandets meddelande eller så
snart därefter ske kan hovrätten efter häradshövdingens hörande, med
hänsyn till omfattningen av det arbete som åligger vikarien och i förhållande
till det årliga vikariatsarvodet i domsagan, bestämma beloppet
av den ersättning, som skall utgå till vikarien, med fördelning av
beloppet å särskilda månader, där sådant ifrågakommer.

Avser förordnandet endast att hålla sådant särskilt tingssammanträde,
som avses i ovan om förmälda lag, eller eljest handlägga mål och
ärenden, varom i 1 § av nämnda lag sägs, skall ersättningen bestämmas
till belopp, motsvarande arvodet till förste notarie i domsagan för den
tid förordnandets fullgörande antages kräva.

30 §.

Då i domsaga av första eller andra klassen annan än förste notarien
jämlikt 17 § eller under häradshövdingen beviljad semester förordnas
att såsom extra domare hålla rannsakning med häktad person,
skall, utan tillämpning av vad i 29 § föreskrivits, av statsmedel utgå
resekostnadsersättuing och dagtraktamente till lika belopp, som i gällande
resereglemente är stadgat för häradshövding. Därvid skall iakttagas,
att för varje handlagt mål traktamente beräknas för två expeditionsdagar,
där ej hovrätten med hänsyn till målets vidlyftighet bestämmer
annan beräkningsgrund.

På Kungl. Maj:t ankommer att förordna, huruvida och i vad mån
i andra fall än nu är sagt ersättning av statsmedel skall utgå till vikarie,
som förordnats enligt 17 §.

31 §.

Vid tillträde av förordnande såsom vikarie för häradshövding njute
vikarien för resa från den ort, där han å tjänstens vägnar senast uppehållit
sig, eller, om han vid förordnandets meddelande lämnat nämnda
ort, från den stad, där hovrätten har sitt säte, till den ort, där domarens
kansli är beläget eller häradshövdingen är bosatt, ersättning av statsmedel
enligt vad för häradshövding i gällande resereglemente är stadgat.
Vid förordnandets frånträdande utgår enahanda ersättning för resa från
sistnämnda ort till den ort, där vikarien å tjänstens vägnar skall inställa
sig, eller, om han då ej skall tillträda annan tjänstgöring, till berörda stad.
Dock må i intet fall ersättning utgå med högre belopp än som enligt
nämnda reglemente må beräknas för den verkligen företagna resan.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 389.

32 §.

Där arvode åt vikarie under semester för häradshövding i domsaga
av första eller andra klassen bestämmes enligt 29 §, skall arvodet
utgå av statsmedel intill ett belopp, för varje kalenderår motsvarande
en och en halv månads vikariatsarvode i domsagan.

33 §.

Samtliga med domsagans förvaltning förenade sportler jämte stämpelprovisionen
uppbäras av häradshövdingen, vilken har att bestrida förvaltningskostnaderna
jämväl för tid, varunder han åtnjuter ledighet.
Vikarie åligger dels att så vitt möjligt är använda sig av de för domsagans
förvaltning av häradshövdingen träffade anordningar, dels ock
att tillse, att förvaltningskostnaderna icke obehörigen stegras.

Redovisning för sportler eller stämpelprovision, som vikarie uppburit,
sker å tider, som häradshövdingen bestämmer.

34 §.

Där ej för särskilt fall av Kungl. Maj:t annorlunda förordnas,
äger vikarie, som förvaltar ledig domsaga, att intill dess ämbetet bliver
tillsatt uppbära tjänstgöringspenningar, förvaltningskostnadsbidrag, sportler
och stämpelprovision ävensom arvode med belopp, motsvarande
hälften av häradshövdinglönen, eller 2,250 kronor elter år räknat.

35 §.

Uppgift om beloppet av vikariatsarvode som bestämts enligt 28
eller 29 §, om meddelad föreskrift rörande beloppets fördelning å särskilda
månader samt därom, att vikariatsarvode enligt 32 § helt eller
delvis skall utgå av statsmedel, skall av hovrätten meddelas Kungl.
Maj:ts befallningshavande, som vid varje månads slut till vikarien utbetalar
honom då tillkommande arvode.

För vad sålunda av Kungl. Maj:ts befallningshavande utgives skall,
i den mån kostnaden icke enligt 32 § stannar å statsverket, avdrag
göras å de avlöningsmedel, vilka därifrån utbetalas till häradshövdingen,
allt efter som dylika medel bliva tillgängliga.

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 389.

V. Om handlingars ingivande till domaren och om kommissionär.

36 §.

1 ärenden, som omförmälas i förordningen den 16 juni 1875 angående
särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden,
äger sökande hos domaren avlämna sina ansökningshandlingar med
skyldighet för domaren att, där ej annorlunda begäres, föredraga detn
inför rätten å därefter först infallande rättegångsdag, å vilken dylika
ärenden må handläggas.

37 §.

1 varje domsaga skall finnas anställd en kommissionär med åliggande
att under tjänstemannaansvar tillhandagå dem, som muntligen
eller skriftligen framställa begäran därom, med ingivande till domaren
av ansökningar och andra handlingar, med uttagande och översändande
av protokoll och ingivna handlingar samt med anskalfande Och översändande
av avskrifter och bevis.

Har rättssökande hos rätten eller domaren begärt att få viss expedition
sig tillsänd med posten, skall expeditionens uttagande Och översändande
ske genom kom missionären.

38 §.

Förordnande för kommissionär meddelas av häradshövdingen och
kan av honom återkallas. Över förordnandes återkallande må klagan
ej föras. Ej må förste notarie tjänstgöra såsom kommissionär.

Till kommissionär må jämväl kvinna förordnas.

39 §.

Då förordnande för kommissionär meddelas eller upphör, skall
underrättelse därom anslås och kungöras på sätt i 9 § tredje stycket om
domsagas kansli är stadgat. I början av varje år meddele häradshövdingen
därjämte Kungl. Maj:ts betällningshavande namnet å den, som
då innehar förordnande såsom kommissionär, för införande i länskungörelserna.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand.. 319 höft. (Nr 389.)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition, Nr Z89.

40 §.

Den, som med begagnande av allmänna posten vill för något i 37 §
angivet ändamål anlita kommissionären, äger att därom meddela sig med
denne i betalt brev, ställt till »kommissionären i N. N. domsaga».

41 §.

Kommissionären åligger att å tid och plats, som häradshövdingen
bestämmer, vara tillstädes för att mottaga uppdrag och ankommande brev;
och skall kommissionären vara pliktig att iöra diarium över de uppdrag
och brev han mottagit samt de åtgärder han i anledning därav vidtagit.

42 §.

Kommissionären äger att i arvode åtnjuta:

för handlingars ingivande 75 öre;

för uttagande och översändande av protokoll jämte ingivna handlingar
75 öre;

för uttagande och översändande av avskrift, bevis eller annan
handling 75 öro; samt

för meddelande av underrättelse 75 öre.

Avser uppdrag att ingiva ansökning även anskaffande av diariebevis
om dess ingivande eller meddelande av underrättelse eller översändande
av expedition i ärendet, eller skall gravationsbevis uttagas och
översändas i sammanhang med lagfarts- och inteckningsprotokoll, eller
skall lagakraftsbevis eller bevis om anmält vad anskaffas i sammanhang
med uttagande och översändande av utslag i målet, eller grundas flera
ansökningar på samma handling, eller erhåller kommissionären eljest av
samma person samtidigt flera uppdrag rörande samma ärende eller uppdrag
att tillhandagå i flera ärenden, utgår arvodet med 25 öre för varje
uppdrag eller ärende utöver det första, dock ej med sammanlagt högre
belopp än tio kronor. Vid samtidigt meddelande av underrättelser rörande
flera uppdrag eller ärenden må dock arvode ej beräknas för mera än
ett meddelande.

43 §.

Kommissionären är berättigad att förskottsvis utbekomma stadgat
arvode jämte ersättning för stäm pel papper, lösen, porto och rekommendationsavgift.
I ppgår erlagt belopp < j till vad han sålunda har rätt att
fordra, vare han skyldig att därom skyndsamt underrätta den, som anlitat
honom.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 389.

44 §.

Därest den, som anlitar kommissionär, med behörigt bevis styrker
sin fattigdom, åligger det kommissionären att utan ersiittning tillhandagå
med de nödiga åtgärder, som ovan sagts. Dock skall den, som önskar
genom kommissionären erhålla handling eller meddelande med allmänna
posten sig tillsänt, avlämna därtill nödiga postpenningar.

45 §.

översänder domaren själv någon expedition, är han ej berättigad
till ersättning för annat än postpenningar. Meddelar han rättssökande
underrättelse angående auhängigt el.er avgjort mål eller ärende, äge
han för sådant ändamål använda tjänstefrimärke eller tjänstebrevkort.

VI. Allmänna och övergångsbestämmelser.

46 §.

Denna stadga skall träda i kraft den 1 januari 1919, dock att bestämmelserna
i 11 —15 och 26 §§ träda i kraft den 1 juli 1918 med
iakttagande därav, att för den tid" under år 1918, då vice häradshövding
förvaltar ledig domsaga, han äger uppbära hälften av det i 26 § törsta
stycket omförmäld a arvode.

Vad i 12 § tinnes stadgat om tjänstgöring i hovrätt eller nedre
justitierevisionen såsom vill k'' >r för förordnande till vice häradshövding
utgör ej hinder för att sådant förordnande meddelas den, vilken den 1
juli 19i8 förvaltat häradshövdingämbete under sammanlagt minst fem år.

Indelning, som i 25 § sägs, sker första gången år 1918 med hänsyn
tagen till de statistiska uppgifterna för åren 1915. 1916 och 1917.

47 §.

Utan hinder av vad i 21 och 22 §§ är föreskrivet må den, som
före den 1 januari 1919 förestått häradsliövdingämbete, förordnas att
förvalta sådant ämbete, dock icke för tid, som infaller efter det stadgan
varit tre år gällande.

48 §.

Dä denna stadga i dess helhet träder i kraft, skola, där ej här
nedan annorlunda föreskrives, upphöra att gälla:

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 389.

bestämmelserna i knngl. skrivelsen den 5 juni 1822 angående
rättighet lör broitmåls- och extra domare att vid rannsakningars förrättande
över häktade personer beräkna dagtraktamente för expeditionsdagar
samt kung!, kungörelsen den 24 november 1857 angående resekostnadsersättning
och dagtraktamente för särskilda domare i brottmål,
såvitt nämnda kungörelse avser extra domare;

kungl. cirkuläret den 4 maj 1827 med föreskrift i avseende å förordnande
av ordförande i ägodelningsrätt;

kungl. cirkuläret den 7 januari 1830 därom, att ej någon må till
domarämbetets utövande förordnas, som icke fyllt tjugofem år, såvitt
cirkuläret avser förordnande av vikarie för häradshövding;

vad kungl. cirkuläret den 5 juni 1874 angående reglering av
häradshövdingarnas löneförmåner innehåler om ersättning till vikarier;

bestämmelserna i kungl. skrivelsen den 30 november 1877 angående
ersättning till vikarie i ledig domsaga; samt

vad särskilda författningar i övrigt innehålla mot denna stadga
stridande.

49 §.

1 fråga om arvode till vikarie för häradshövding, som utnämnts
före den 1 juli 1918 och som ej hos hovrätten gjort anmälan vare sig,
på sätt i 1 § sägs, om anställande av förste notarie i domsagan eller
därom, att han underkastar sig bestämmelserna i denna stadga angående
vikariatsarvode och dess utbetalande, skola nu gällande föreskrifter
i ämnet lända till efterrättelse.

Bestämmelserna i 9 § gälle ej heller i fråga om häradshövding,
som utnämnts före sagda dag och ej gjort anmälan om anställande av
förste notarie i domsagan.

50 §.

Genom denna stadga sker ej ändring i nu gällande bestämmelser,
som hava avseende å de i vissa domsagor tillförordnade ständiga brottmålsdomare.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1918.