Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 388 (Proposition 1918:388)

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 388.

Nr 388.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen om beviljande av
anslag till fångvården och statens arbetsanstalter m. m.;
given Stockholms slott den 26 april 1918.

Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över
justitiedepartementsärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå''
riksdagen att

dels medgiva, att den för fångvårdsstaten gällande ordinarie
staten ma från och med år 1919 undergå följande ändringar, nämligen
ej mindre, i vad den avser tjänstemän av högre grad, så till vida,
att ur nämnda stat utgå de för tvångsarbetsanstalten å Svartsjö
och tvångsarbetsanstalten i Landskrona upptagna särskilda avlöningsstater,

att tvångsarbetsanstalten i Karlskrona och tvångsarbetsanstalten i
Norrköping tillsvidare i staten upptagas under beteckningarna centralfängelset
i Karlskrona och centralfängelset i Norrköping,

att straffängelset i Mariestad i staten upptages under beteckningen
centralfängelset i Mariestad,

att de i avlöningsstaterna för centralfängelserna å Långholmen, i
Malmö, å Härianda och i Härnösand samt straffängelset i Uppsala uppförda
skollärarne upptagas under beteckningen lärare samt den i avlöningsstaten
för centralfängelset i Växjö uppförda skollärarinnan upptages
under beteckningen lärarinna,

att avlöningen till en var av assistenterna vid cenlralfängelserna i
Malmö, å Härianda, i Härnösand och i Mariestad höjes till 1,900 kronor
lön och 1,100 kronor tjänstgöringspenningar eller tillhopa 3,000 kronor
jämte två ålderstillägg till lönen, vartdera å 400 kronor, efter fem och
tio års tjänstgöring,

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 348 käft. (Nr 388.) 1

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 388.

att för en var av förste pastor och andre pastor vid centralfängelset
å Långholmen, pastorer vid centralfängelserna i Malmö, å Härlanda,
i Härnösand, i Karlskrona och i Norrköping upptages ett andra
åld erstil lägg å 500 kronor å den del av arvodet, som motsvarar lön,
att utgå efter tio års fortsatt innehavande av pastorstjänst i samma
lönegrad, samt

att de en var av lärarna vid centralfängelserna å Långholmen, i
Malmö, å Härianda och i Hernösand samt straffängelset i Uppsala tillkommande
två ålderstillägg upptagas ett vart till ett från 200 kronor
till 400 kronor förhöjt belopp,

än även, i vad nu ifrågavarande stat avser tjänstemän av lägre
grad (bevakningspersonal), så till vida, att densamma minskas med 4
överkonstaplar med förordnanden som uppsyningsman, 8 överkonstaplar,
43 vaktkonstaplar, 3 första vaktfruar och 13 vaktfruar, till följd varav
staten i sagda del komme att erhålla följande ändrade lydelse:

	Kronor
		Tjänst-	Arvode
.	Lön eller	görings-	för
	motsva-	penningar	särskilt	Summa j
	rande	eller mot-	förord-
		svarande	nande
1 1 överkonstapel (med förordnan-de såsom uppsyningsman) ... i 9 överkonstaplar (med förord-	1,000	550	200	1,750
nanden såsom uppsyningsman)	9,000	4,950	1,800	15,750
j 1 överkonstapel.....................	1,000	550	—	1,550	Efter 5 år kan lönen höjasj med 100 kronor och efter
52 överkonstaplar..................	52,000	28,600		80,600	10 år med ytterligare! 100 kronor.
I 1 vaktkonstapel......................	800	500	-	1,300 i
	293,600	183,500	__	477,100

	700	350		1,050
	2,100	1,050		3,150	Efter 5 år kan lönen höjas

	600	300	_	900	med 50 kronor och efter
35 vaktfruar ........................	21,000	10,500		31,500	10 år med ytterligare 50 kronor.
	400	200	_	600
12 kokerskor ........................	4,800	2,400	_	7,200
Summa	—	—	_	622,460

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

dels föreskriva, att för tillträde till det ytterligare ålderstillägg,
som, enligt vad ovan nämnts, må tillkomma förut omförmälda pastorer,
skola. gälla enahanda villkor, som äro stadgade för tillträde -till redan
medgivet ålderstillägg;

dels vidtaga följande ändringar med avseende å här nedan
nämnda i riksstaten under andra huvudtiteln upptagna ordinarie anslag,
nämligen

sänka bestämda anslaget till fångars vård och underhåll från dess
nuvarande belopp 981,600 kronor med 115,850 kronor till 865,750
kronor,

höja förslagsanslaget till fångars vård och underhåll från dess nuvarande
belopp 1,600,000 kronor med 1,000,000 kronor till 2,600,000
kronor,

sänka förslagsanslaget till ålderstillägg till en del vid fångvårdsstyrelsen
och fångvården anställda ämbets- och tjänstemän från
dess nuvarande belopp 86,000 kronor med 11,000 kronor till 75,000
kronor samt

höja allmänna förslagsanslaget till ålderstillägg från dess nuvarande
belopp 80,000 kronor med 15,000 kronor till 95,000 kronor;

dels godkänna av departementschefen framlagda förslag till ordinarie
avlöningsstater för statens ar betsanstalt å Svartsjö och statens
arbetsanstalt i Landskrona, att tillämpas från och med år 1919, ävensom
de av departementschefen föreslagna villkoren och bestämmelserna för
åtnjutande av de med ordinarie befattning i nämnda stater upptagna
avlöningsförmånern a;

dels förklara, att en var, som med eller efter ingången av år 1919
tillträder sådan ordinarie befattning, skall vara pliktig att underkasta
sig förenämnda villkor och bestämmelser;

dels medgiva,

ej mindre att såsom tillägg till de för åtnjutande av de enligt
den från och med år 1911 gällande staten för fångvårdsstaten med
ordinarie befattning vid samma stat förenade avlöningsförmåner stadgade
villkor och bestämmelser må förordnas, att innehavare av dylik befattning
må i fråga om ålderstillägg räkna sig till godo tid, varunder han innehaft
motsvarande eller jämförlig befattning vid någon av statens arbetsanstalter,

än även att såsom tillägg till de för åtnjutande av avlöningsförmåner
enligt den för statens uppfostringsanstalt å Bona från och med
år 1918 gällande avlöningsstaten må förordnas, att innehavare av befattning
vid sistnämnda anstalt må i fråga om ålderstillägg räkna sig

4 Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 388.

till godo tid, varunder han innehaft motsvarande eller jämförlig befattning
vid någon av statens arbetsanstalter;

dels från och med år 1919 i riksstaten under andra huvudtiteln
uppföra följande ordinarie anslag, nämligen
till statens arbetsanstalt å Svartsjö

ett bestämt anslag å 81,050 kronor och
ett förslagsanslag å 120,000 kronor samt
till statens arbetsanstalt i Landskrona
ett bestämt anslag å 36,400 kronor och
ett förslagsanslag å 80,000 kronor;
dels ock under andra huvudtiteln å extra stat för år 1919 bevilja
till bestridande av arvode åt en inspektör över statens arbetsanstalter
ett förslagsanslag, högst 2,000 kronor.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.

Kungl. Rlaj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

GUSTAF.

Eliel Löfgren.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 26 april 1918.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern EdÉN,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena HellnER,
Statsråden: Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anmälde ärende
rörande avlåtande till riksdagen av proposition om tvång s arbets anstalternas
skiljande från fångvårds/örvaltningen samt bestämmande av vissa
anslag för ■ år 1919 till fångvården och tvångsarbetsanstalterna ävensom
andra huvudtitelns allmänna anslag till ålderstillägg.

Härvid anförde föredraganden:

I innevarande års statsverksproposition har Kungl. Maj:t under
andra huvudtiteln vid punkterna 21—23 samt 33 föreslagit riksdagen
att i avvaktan på särskild proposition i ämnet, dels i de å ordinarie
stat uppförda anslagen till fångars vård och underhåll måtte beräknas
följande förhöjningar, nämligen i det bestämda anslaget till fångars
vård och underhåll en höjning från dess nuvarande belopp 981,000
kronor med 18,400 kronor''till 1,000,000 kronor och i förslagsanslaget
till samma ändamål en höjning från dess nuvarande belopp 1,600,000

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

kronor med 200,000 kronor till 1,800,000 kronor, dels ock beräkna
ordinarie förslagsanslaget till ålderstillägg för fångvården och andra
hudvudtitelns allmänna anslag till ålderstillägg till deras nuvarande
belopp 86,000 resp. 80,000 kronor.

Att ej redan i statsverkspropositionen kunde angivas de belopp, varmed
dessa anslag komme att slutligen äskas av Kungl. Maj:t, berodde, på
sätt jag också omnämnde vid förevarande anslags anmälande i statsrådet
den 14 januari i år, därpå, att frågor uppstått dels om tvångsarbetsanstalternas
frigörande från den egentliga fångvården, dels ock om avlöningsförbättringar
för vissa fångvårdstjänstemän, samt att dessa frågor
då ännu ej voro tillräckligt utredda för att de skulle kunna slutligen
anmälas inför Kungl. Maj:t.

Sedan den erforderliga utredningen numera slutförts, får jag härmed
underställa ifrågavarande spörsmål Kungl. Maj:ts avgörande. Därvid
anhåller jag att först få uppehålla mig vid nyssnämnda organisationsfråga:
tvångsarbetsanstalternas skiljande från fångvårdsförvaltningen.

I. Tvång*- Den närmaste anledningen därtill, att frågan om tvångsarbets atebrnasn8kii-

anstalternas frigörande från den egentliga fångvården ansetts böra nu
jande från upptagas till avgörande, är den, att detta spörsmål i visst avseende
''ftngvånJén^ sammanhänger med det förslag till lag angående åtgärder mot utbredA)
Lämplig- av könssjukdomar m. m., om vars antagande Kungl. Maj:t den

heten av den 15 sistlidne februari avlåtit proposition till riksdagen. Detta förslag
ifrågasätta innebär nämligen en reform av det nu rådande systemet för könssjuktionsföränd-
domarnas bekämpande bland annat så till vida, att enligt förslaget all
ringen, reglementering av prostitutionen skulle upphävas. I nära samband med
denna reform står emellertid, på sätt jag redan framhållit vid chefens
för civildepartementet anmälan nyssnämnda dag av berörda lagförslag,
frågan om, vilka åtgärder från samhällets sida må kunna vidtagas för
att verksamt motarbeta prostitutionen och korrektivt ingripa mot vissa
av dess yttringar. Särskilt det korrektiva förfarandet mot prostituerade
kvinnor, såsom det för närvarande tillämpas, har varit föremål för åtskilliga
tungt vägande anmärkningar, såväl inom reglementeringskommittén
som på andra håll. Både ur allmänt sociala synpunkter och för
att den nu föreslagna lagstiftningen angående könssjukdomarnas bekämpande
skall vinna önskvärd fullständighet och effektivitet, torde det
ock vara erforderligt, att en omläggning av den korrektiva behandlingen
av omförmälda kvinnor vidtages. Detta innebär väsentligen en förändring
i de bestämmelser i lösdrivarlagen, som reglera ingripandet mot

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

de prostituerade kvinnorna. Något positivt förslag i detta avseende
föreligger icke för närvarande, och med hänsyn till den pågående revisionen^
av lösdriverilagstiftningen i dess helhet lärer det icke kunna
.sättas i fråga att nu föregripa resultatet av denna utredning. En
väsentlig del av de anmärkningar, som riktats mot den korrektiva behandlingen
av de prostituerade kvinnorna, hänför sig emellertid till
formerna för anordnande av dem ådömt tvångsarbete, och på denna
punkt torde det vara möjligt att redan nu genomföra vissa partiella
reformer utan att avvakta en fullständig revision av lösdriverilagstiftningen.
Huru denna revision än kommer att utfalla, torde det kunna
förutses, att åtminstone en del prostituerade alltjämt måste betraktas
såsom lösdrivare och underkastas tvångsarbete. Med hänsyn härtill
synes det även för den framtida regleringen av hithörande förhållanden
vara av betydelse, att tvångsarbetet erhåller en så tillfredsställande form
som möjligt.

För att erhålla kännedom om fattigvårdslagstiftningskommitténs
ståndpunkt i förevarande avseende avlät jag, med föranledande av en
anhållan från chefen för civildepartementet, den 20 december 1917 till
nämnda kommitté en skrivelse, däri jag anhöll om upplysning, huruvida
under den pågående revisionen av lösdriverilagstiftningen frågan
om behandlingen av prostituerade kvinnor varit föremål för utredning
samt huruvida något förslag, som berörde det korrektiva förfarandet
emot nämnda kvinnor, blivit utarbetat eller varit föremål för övervägande.
. Därvid anmodade jag kommittén att särskilt meddela, huruvida
kommittén under sitt arbete funnit anledning föreligga att, med hänsyn till
de särskilda syften, som tvångsarbetsanstalterna i riket avsåge att fylla,
ifrågasätta någon omläggning av dessa anstalters nuvarande organisation
och ledning.

Med .anledning av denna min förfrågan har fattigvårdslagstiftningskommittén
i skrivelse den 16 januari innevarande år meddelat, att
efter en första förberedande behandling av frågan om revision av lösdriverilagstiftningen
inom kommittén uppgjorts ett preliminärt förslag
till lag angående behandling av lösdrivare samt att nämnda lagförslag
omfattade jämväl prostituerade kvinnor. Då kommittén ansett sig böra
i lagförslaget medtaga ifrågavarande kategori av kvinnor, hade kommittén
utgått från den förutsättningen, att den blivande lagstiftningen
skulle få en starkare preventiv karaktär än för närvarande vore fallet
samt att en omorganisation skulle äga rum av tvångsarbetsanstalterna
för kvinnor. Denna ändrade organisation hade kommittén tänkt sig
böra bestå bland annat däri, att dessa anstalter skulle skiljas från fåug -

Fattigvirdslag
stiftning skommiltén.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

vårdsförvaltningen och ställas under en direkt under justitiedepartementet
lydande styrelse, i vilken jämväl borde finnas ett par kvinnliga
ledamöter. Åven i fråga om tvångsarbetsanstalterna för män hade
kommittén tänkt sig en förändrad organisation i samma riktning, näm-p
ligen med en särskild styrelse, som sorterade direkt under justitiedepartementet.
Det huvudsakliga skälet för ett skiljande från fångvårdsförvaltningen
hade här, liksom i fråga om kvinnorna, varit, att man så
mycket som möjligt velat förhindra, att tvångsarbetet finge karaktären
av ett straff. Gällande lösdriverilagstiftning hade ej så klart betonat
behandlingens preventiva natur och då man nu sökte framhäva och
utveckla denna, hade det ansetts nödigt att lösa sambandet med fångvården.
Ett i samband med förutnämnda lagförslag uppgjort utkast
till stadga för en statens arbetsanstalt för män stödde sig väsentligen
på de bestämmelser, som gällde för statens uppfostringsanstalt å Bona.

Fattigvårdslagstiftningskommitténs berörda yttrande remitterades
omedelbart till fångvårdsstyrelsen för avgivande av yttrande. Styrelsen
lät i ärendet höra direktörerna vid tvångsarbetsanstalterna för kvinnor.

Direktören vid I det utlåtande, som i anledning därav inkom från direktören vid

lVant ”liten tvångsarbetsanstalten i Norrköping, ingick denne till en början på en
Norrköping, utförlig kritik av vår nuvarande tvångsarbetslagstiftning samt yttrade
därefter i huvudsak följande:

Då lösdrivaren ej vore brottslig i vanlig mening, så torde behandlingen av
den till tvångsarbete dömda, om än denna behandling i mångt och mycket måste
bli densamma som straffångens just på grund av det gemensamma för dem båda,
nämligen frihetens förlust, mera böra inriktas på uppfostran, och gällde detta i all
synnerhet de unga, som första gången befunne sig inom en tvångsarbetsanstalt.
Denna skulle på så sätt mera få karaktären av uppfostringsanstalt än fängelse.
Detta skulle då också motivera den framkastade tanken på tvångsarbetsanstaltemas skiljande
från fångvården och ställande under särskild styrelse. Skillnaden borde då
även markeras på det sättet, att benämningen »tvångsarbetsfånge» utbyttes mot
benämningarna »tvångsarbetare» och »tvångsarbeterska».

Direktören Direktören vid tvångsarbetsanstalten i Landskrona framhöll i

vid tvångsar- gitt utlåtande till en början, att på grund av skäl, som av honom
i Landskrona, närmare utvecklades, en snar omläggning av de preventiva och korrektiva
åtgärderna emot de skörlevande kvinnorna vore högeligen av nöden, samt
uppdrog jämväl riktlinjerna för en dylik omläggning. Därefter yttrade
han i huvudsak följande:

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 388.

Beträffande det ifrågasatta skiljandet av tvångsarbetsanstalterna från fångvårdsförvaltningen
ansåge direktören, att ett dylikt skiljande visserligen icke vore
för närvarande obetingat nödvändigt och dessutom kunde giva anledning till vissa
betänkligheter på grund av den inom fångvårdsstyrelsen representerade stora sakkunskapen,
men direktören hölle dock före, att en dylik utbrytning kunde hava
fog för sig med hänsyn till önskemålet att i möjligaste mån förhindra, att tvångsarbetet
finge karaktären av ett straff.

I den skrivelse av den 14 februari 1918, varmed fångvårdsstyrelsen
överlämnat nu senast återgivna två utlåtanden, yttrar styrelsen beträffande
den nu föreliggande huvudfrågan om tvångsarbetsanstalternas
skiljande från fångvårdsförvaltningen följande:

Bestämmelserna i 1 § av lagen om lösdrivares behandling den 12 juni 1885
gjorde nämnda lag tillämplig även å den, som, utan att äga medel till sitt uppehälle,
underläte att efter förmåga söka ärligen försörja sig och tillika förde ett sådant
levnadssätt, att våda därav uppstode för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet.

Med rätta torde den prostituerades överträdande av polisreglementet kunna
anses innebära ett för allmän ordning och sedlighet vådligt levnadssätt. Det torde
också vara berättigat att icke erkänna skörlevnaden såsom ärlig försörjning.

För lösdrivarlagens tillämplighet å den prostituerade fordrades emellertid
ytterligare, att hon saknade medel till sitt uppehälle och ej sökte försörja sig på
annat sätt än genom skörlevnaden. Genom en måhända fri, men sedan länge godkänd
tolkning, torde den prostituerade räknas såsom medellös, så snart hon ej hade
andra medel än sådana, som hon kunde antagas hava vunnit å sitt sedeslösa liv.
Hade hon genom något arbete av ordnad art inkomster av tillräcklig storlek, undginge
hon däremot påföljd enligt lösdrivarlagen.

Om nu reglementeringen avskaffades, syntes detta icke inverka å nämnda lags
tillämplighet gent emot de ifrågavarande kvinnorna i annan mån än att polismyndigheten
icke vidare kunde stödja sin uppfattning om en kvinnas vådlighet för ordning
och sedlighet enbart å överträdandet av vissa formella föreskrifter, utan måste
mera sakligt pröva frågan. Vidare torde den speciella övervakning, som nu ägnades
de prostituerades tämligen slutna grupp, icke kunna göras lika effektiv mot en icke
registrerad till omfattningen obestämd samling personer, för vilka inga undantagsbestämmelser
gällde; och därav torde följa större utsikt för dem att undgå polismyndighetens
uppmärksamhet samt konstaterande av sådana förhållanden, som påkallade
tillämpning av lösdrivarlagen.

Styrelsen kunde dock icke finna, att häri läge något skäl till utbytande av
tvångsarbetet mot annan påföljd i de fall, då de sedeslösa kvinnorna gjort sig skyldiga
till vad lösdrivaf lagen förutsatte för tvångsarbetets ådömande. Med den
erfarenhet styrelsen hade om en hel del av ifrågavarande kvinnors karaktär och
svårleddhet, måste styrelsen bestämt framhålla, att knappast någon möjlighet funnes
att mot deras vilja omhändertaga dem i skyddshem eller andra anstalter utan att
dessa ägde tillgång till en kraftig tvångsmakt. Dessa kvinnor vore snart sagt de
mest svårskötta bland alla dem, som stode under behandling i rikets fångvårdssanstalter,
Ofta med förstörda nerver, lättretliga, obehärskade till lynnet, hetsade av sina
Bihang till riksdagens protokoll 1318. 1 sand. 348 höft. (Nr 388.) 2

Fångvårdsstyrelsen
i
utmålande den
14 februari
1918.

Kung!. Ma:ts n åd. proposition Nr 388.

drifter, som gärna toge sig perversa uttryck, kunde de i många tall inom en anstalt
hållas till skick och ordning endast genom stränga disciplinmedel. Frånvaron av de
möjligheter i nämnda avseende, som erbjödes inom en fängvårdsanstalt, skulle helt
visst leda till nedslående iakitagelser.

Skulle sådan ändring göras i gällande lösdrivarlags bestämmelser, att tvångsarbete
ej vidare bleve tillämpligt å kvinnor, som förde ett för allmän säkerhet och
ordning vådligt liv i sedeslöshet, måste således enligt styrelsens mening för deras
omhändertagande i sluten vård, där sådan erfordrades, beredas andra anstalter, som
i det närmaste liknade tvångsarbetsanstalterna. Huruvida vid dylikt förhållande
kunde vara skäl att frångå nuvarande bestämmelser i föreliggande hänseende, berodde på
den vikt, som finge tilleikännas strävandet att frigöra de lösaktiga kvinnornas korrektiva
behandling från »fångvården». I sak bleve skillnaden knappast någon i de
fall, då anstaltsbehandling erfordrades.

Efter det fångvårdsstyrelsen därefter närmare angivit några av de
riktningar, i vilka eu reform av tvångsarbetsförfarandet enligt styrelsens
mening borde gå, framhåller stj-relsen i sin förevarande skrivelse en del
svårigheter, som skulle möta den ifrågasatta organisationsförändringen.
Styrelsen yttrar i denna del:

I anledning av vad fattigvårdslagstiftningskommittén anfört därom, att en
tilltänkt omorganisation av tvångsarbetsanstalterna för kvinnor kunde bestå bland
annat däri, att för dessa anstalter skulle finnas en särskild direkt under justitiedepartementet
lydande styrelse, i vilken jämväl borde finnas ett par kvinnliga ledamöter,
tilläte styrelsen sig erinra, att, på sätt redan förut framhållits, en stark
disciplinär myndighet måste göra sig gällande inom en dylik anstalt, fullt ut med
samma nödvändighet som inom anstalterna för män. Kommittén hade tänkt sig ett
frånskiljande från fångvårdsförvaltningen även av sistnämnda anstalter i ändamål
att så mycket som möjligt förhindra, att tvångsarbetet finge karaktären av straff.
Följden av denna tankes genomförande enligt den av kommittén antydda planen
bleve skapandet av ett antal styrelser, sammansatta av personer i allmänhet utan förut
förvärvad sakkunskap och utan erforderlig överblick. Styrelserna vore hänvisade
var för sig att följa sin åskådning till det helas förvirrande.

För att icke missbruk av en stark disciplinär myndighet skulle behöva befaras,
måste över de särskilda bestämmande myndigheterna finnas en överledning,
som med samlad erIarenhet från liknande områden kunde avgöra gränserna för det
behövliga ingripandet.

Vidare vore att märka, att svårigheten att bereda ifrågavarande internerade
en lämplig sysselsättning löstes på ett mera fruktbärande sätt, om det skedde i
samband med straffanstalternas förseende med arbete. Den organisation, som nu
för ändamålet funnes genomförd, skulle icke kunna ersättas genom några decentraliserade
småstyrelsers bemödanden.

Tjänstepersonalen kunde givetvis bättre tillgodogöras, om valet stode öppet
att placera en var vid den anstalt, där hans förutsättningar gjorde honom bäst
passande. Ju flera anstalter, som i detta avseende lydde under samma förvaltande
myndighet, desto gynnsammare ställde sig förhållandena i nämnda hänseende.

Så vore också fallet i fråga om den ekonomiska förvaltningen. Upphand -

Kungl. Maj.ts nåd. ''proposition Nr 388.

lingarna kunde ske i vida större skala. Avkastningen av jordbruk och trädgårdar
nyttiggjordes på ett för.månligare sätt, då ett större antal konsumenter funnes inom
samma förvaltning. Fångvården hade exempelvis under nu rådande svåra utspisningsföihållanden
haft ett oskattbart gagn av de egna jordbruken å Svartsjö och
Marieholm. Långholmens fängelse ävensom straffängelset i Stockholm hade försetts
med mjölk, fläsk, kött, potatis, kålrötter in. in. från Svartsjö etc. Redan av
detta skäl vore ett avskiljande av Svartsjö från fångvården av stor skada.

Enligt kommitténs förslag skulle justitiedepartementet bliva den sammanhållande
kraften. Departementet, som redan hade Bona under sin direkta ledning,
skulle alltså förvandlas till ett centralt ämbetsverk vid sidan av sin maktpåliggande
huvuduppgift.

Hela vinsten skulle vara att »så mycket som möjligt förhindra, att tvångsarbetet
finge karaktären av straff». Denna karaktär skulle således vara beroende
av en namnfråga: den att centralverket benämndes »fångvårdsstyrelsen». Ty behandlingen
vid de skilda anstalterna torde icke vara beroende av ledningens förläggning
till den ena eller andra centralmyndigheten, utan å lagens bestämmelser
och Kungl. Maj:ts instruktioner. Ansåges det så viktigt att undanrödja sambandet
med ordet fångvård, kunde ju styrelsens benämning utbytas mot annan, som frigjorde
därunder lydande institutioners invånare från sambandet med fångnamnet, så
vida icke detta i allt fall tillkomme dem. Den på grund av lagens dom internerade
saknade dock sin frihet, huru interneringen än komme att kallas.

Kommitténs i och för sig goda tanke att för ledningen av tvångsarbetsanstalterna
för kvinnor tillgodogöra sig kvinnligt biträde torde utan större omorganisation
låta sig genomföras på det sätt, att i frågan insiktsfulla kvinnor sattes vid
fångvårdsstyrelsens sida såsom ett sakkunnigt råd eller fullmäktige i likhet med
vad i andra verk tillämpades. Jämväl kunde vid sidan av tvångsarbetsanstaltens
direktör såsom rådgivare sättas en eller annan kvinna. Av nämnda skäl syntes
således icke ett frånskiljande från fångvården av omförmälta anstalter behövligt.

Som fångvårdsstyrelsen icke före avgivandet av sitt nu refererade
utlåtande inhämtat yttrande från direktören vid den enda tvångsarbetsanstalt
för män, som för närvarande är i verksamhet, nämligen tvångsarbetsanstalten
å Svartsjö, anmodade jag styrelsen att skyndsamt i ärendet
inhämta yttrande jämväl från bemälde direktör och därefter avgiva
det förnyade utlåtande, som .av berörda yttrande kunde föranledas.

I det yttrande, som Svartsjödirektören i anledning därav avgav
till fångvårdsstyrelsen, påpekade han inledningsvis eu del brister i det
nuvarande tvångsarbetsväsendet. Härvid yttrade han bl. a. följande:

Det torde ej kunna förnekas, att tvångsarbetsväsendet i liera avseenden ej
fyllde den detsamma förelagda uppgiften. Under de senare åren hade väl reformer å
tvångsarbetsanstalterna vidtagits, men själva huvudsyftet, lösdriveriets bekämpande och
lösdrivarnas upprättande, syntes ännu icke närmelsevis vara uppnått. De ändringar,
som härvidlag krävdes i lagen om lösdrivares behandling, torde bliva fattigvårdslagstiftningskommitténs
uppgift att angiva, varemot det, som kunde synas brista

Direktören
vid tvångsarbt
tjänst
al ten å
Svartsjö,

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Kr 388.

med avseende å tvångsarbetsväsendets organisation och metoder i övrigt, torde
kunna, oavsett en sedermera reviderad lösdrivarlag, omedelbart reformeras i enlighet
med vunna erfarenheter.

Med avseende å behandlingen av såväl de manliga som de kvinnliga lösdrivarna
syntes otvivelaktigt, att denna i mycket varit alltför summarisk, och att
friare former i flera avseenden borde komma till användning Statsanstalter för de
till tvångsarbete dömda kunde dock naturligen ej undvikas, särskilt beträffande
männen.

Efter dessa inledande anmärkningar ingick Svartsjödirektören i
sitt ifrågavarande yttrande på den nu föreliggande huvudfrågan: om tvångsarbetsväsendets
skiljande från fångvårdsförvaltningen.- Härom yttrade han
i korthet följande:

Något, som vid en eventuell reformering av tvångsarbetsväsendet syntes vara
av ingripande betydelse, vore att söka från de internerade och deras anhöriga borttaga
den känsla av bitterhet, som vore den förhärskande hos dessa människor. Denna
känsla vore delvis förklarlig. Utan att vara för brott dömda eller efter att rent
av hava av domstol frikänts intoges personer i statens fångvårdsanstalter, där de i
stort sett behandlades lika med domfällda brottslingar. Särskilt syntes detta kännas
upprörande för de för tredska mot fattigvårdslagen dömda. Dessa, som i övrigt
kunde vara oförvitliga människor, förmådde i regel ej fatta, varför de blivit fångar,
som skulle underkastas den vanära detta namn dock medförde. Helt annorlunda
skulle saken ställa sig, om de anstalter, till vilka dessa lösdrivare och understödstagare
översändes, verkligen bleve, vad de borde vara: arbetsinrättningar i statens
hand med för detta ändamål lämpad yttre och inre organisation.

Tvångsarbetsväsendet syntes på grund härav böra skiljas från fångvården.
Liksom instituten tvångsuppfostran och tvångsinternering organiserats utanför fångvården,
syntes även tvångsarbetsväsendet böra ställas under annan ledning. Fattigvårdslagstiftningskommittén
hade redan upptagit denna tanke, som ävenledes länge
såsom ett önskemål framstått för inom detta område socialt intresserade personer.
Härigenom skulle tvångsarbetet frigöras från det, som för tvångsarbetaren framstode
såsom en av samhällets stora orättvisor: detta att han gjordes till fånge
och i likhet med dömda förbrytare förvarades å eu statens fångvårdsanstalt. Nu
kunde naturligen invändas, att namnet ej gjorde något till saken, men tydligt vore,
att just den etikett, som fångvårdsnamnet påsatte tvångsarbetet, till största delen
dock vore skulden till den rådande uppfattningen, att detta arbete i själva verket
ingenting annat vore än ett maskerat straffarbete. Härpå skulle en förändrad benämning
av fångvårdsstyrelsen ej kunna råda bot.

Någon fara för tvångsarbetsväsendet i disciplinärt avseende skulle en eventuell
skilsmässa från fångvården ej gärna kunna innebära. Disciplin och ordning rådde
även inom andra områden än inom fångvårdsanstaltema, exempelvis inom sjukvårdsinrättningar
och sanatorier, inom städernas arbetsinrättningar och andra institutioner.
Det hade under det pågående om organisationsarbetet å Svartsjö i sammanhang
med övertagandet .av det större jordbruket därstädes visat sig, att disciplinens
upprätthållande ingalunda försvårats genom de friare former, som numera å denna
anstalt komme till användning, och det hade även — glädjande nog — framgått, att
bland de till mognare ålder komna tvångsarbetarna ett givet förtroende sällan svekes.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

Rörande kompetensen å den eller de särskilda styrelser, som med avseende
“ä tvångsarbetsanstalterna skulle träda i fångvårdsstyrelsens ställe, ville direktören
framhålla, att man ej torde behöva frukta, att sakkunskapen skulle vara utesluten
från dessa styrelser. Numera saknades även i de högsta samhällslägen ingalunda
personer, vilka ägde intresse för och erfarenhet i praktiskt socialt arbete. Att
någon osäkerhet inom tvångsarbetsväsendet skulle kunna förorsakas genom dessa
styrelsers tillkomst, torde ej behöva befaras, allenast lämpliga personer erhölles.

Att frågan om tvångsarbetsanstalternas skiljande från fångvården för denna
vore av rätt så ingripande betydelse, vore otvivelaktigt. Beträffande den av fångvårdsstyrelsen
framhållna provianteringsfrågan syntes dock intet som hälst hinder
kunna möta för fångvården att även i fortsättningen komma i åtnjutande av de nu
pågående leveranserna av jordbruksprodukter från Svartsjö, ej heller syntes de anstalter,
vilka skulle undandragas fångvården i och med tvångsarbetsväsendet, kunna för
densamma vara av vital betydelse.

Genom tvångsarbetsväsendets skiljande från fångvården skulle samtidigt den
tanke bringas till utförande, som av riksdagens revisorer år 1917 framfördes med
avseende å jordbruksdriftens å Svartsjö ställande under särskild, även för sådant
ändamål sammansatt styrelse.

Det av styrelsen för statens vårdanstalt å Venngarn nyligen väckta förslaget
om viss ändring i lagen om behandling av alkoholister, avseende att bereda möjlighet
till överflyttning från statens alkoholistanstalt till tvångsarbetsanstalt av mera
svårskötta individer, syntes efter ett eventuellt frånskiljande av tvångsarbetsväsendet
från fångvården ävenledes lättare kunna genomföras i betraktande av arten hos
de skäl, som vid tiden för lagens tillkomst anfördes mot införandet av en liknande,
redan då ifrågasatt bestämmelse.

Detta Svartsjödirektörens yttrande överlämnade fångvårdsstyrelsen
med skrivelse den 4 mars 1918. 1 denna konstaterar styrelsen till en

början, att styrelsen och bemälde direktör väsentligen vore av samma
mening med avseende å sättet för avhjälpandet av en del brister, som
nu vidlådde tvångsarbetsväsendet. Därefter fortsätter styrelsen:

Däremot avveke direktörens åsikt från styrelsens därutinnan, att han ansåge
tvångsarbetsanstalternas förknippande med fångvården medföra desammas allt för
stora likställande med straffanstalterna och. att en namnförändring å styrelsen icke
.skulle avlägsna denna olägenhet.

I denna punkt torde få erinras, att i törhända de flesta länder tvångsarbetsanstalternas
förvaltning lydde under samma ledning som straffanstalternas:
att tvångsarbetet i själva verket vore en påföljd för lagöverträdelse av icke ofarlig
art, ehuru det ådömdes i administrativ väg; samt att fjällande lösdrivarelag
lämnade fattigvårdssamhälle öppet att upprätta egen tvångsarbetsanstalt för tvångsarbetes
avtjänande, men att sådana enskilda anstalter icke kommit till stånd i
nämnvärd mån.

Disciplin och ordning, sade direktören, rådde även inom andra områden än
inom fångvårdsanstalterna. Ja väl. Men tvångsarbetsanstalten voro sista medlet
för att hålla de oordentliga till ordning, de lättjefulla till arbete. Det torde icke

F ångv år distyr
then i
utlåtande den
4 mars 1918.

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 388.

av Svartsjödirektören förnekas, att han för ordningens upprätthållande å Svartsjö
mången gång varit hänvisad till tvångsmedel, som endast kunde användas mot personer,
underkastade fångvårdens myndighet. En jämförelse mellan antalet extra
judiciella bestraffningar vid centralfängelserna och vid tvångsarbetsanstalterna för
män visade, att procenten av straffade i förhållande till medeltalet fångar utgjorde
under femårsperioden lffll — 1915 vid centralfängelserna 5.8 procent men vid tvångsarbetsanstalterna
8.9 procent. Siffrorna talade icke till förmån för tvångsarbetarna.

Erfarenheten vid statens alkoholistanstalt å Venngarn hade ådagalagt svårigheten
att där handhava personer av ungefär liknande art som en de! av tvångsarbetarna
å Svartsjö, och detta just i anledning av bristande tvångsmakt. Enda
möjligheten torde vara att antingen vid Venngarn införa samma disciplinära möjligheter
som vid tvångsarbetsanstalterna eller att till en sådan överflytta dylika
individer.

Överdirektören i styrelsen vore själv sedan ett tjugutal av år ledamot av
styrelsen för åkerbrukskolonien Hall och hade således kännedom om den verksamhet,
en enskild styrelse kunde utöva i fråga om ledningen av en stor anstalt för socialt
undermåliga. Denna verksamhet kunde endast utövas i största allmänhet. Att följa
arbetet mera ingående vore icke möjligt. Då nu Svartsjödirektören förordade tvångsarbetsanstalternas
frigörande från fångvårdsstyrelsen och deras läggande under enskilda
styrelser, innebure detta, att platsledningen skulle berövas den såväl i avseende
å personalvården som beträffande den ekonomiska förvaltningen erfarna detaljuppsikt,
som fångvårdsstyrelsen med i lantbruksgöromålen och räkenskapshänseende in. m.
sakkunniga tjänstemäns biträde vore i tillfälle att utöva med större kontinuitet än
en enskild styrelse av privatpersoner. Det kunde med visshet påstås, att styrelsen
hade både mera tid och mera intresse att ägna åt ledningen av tvåmisarbetsanstalterna
än den enskilda styrelsens medlemmar, som måste taga uppdraget mera såsom
en tillfällig bisysselsättning.

Fångvårdsstyrelsen
i utlåtande
den
5 april 1918.

Efter det, såsom jag får tillfälle att utförligare omnämna längre
fram, särskilt tillkallade sakkunniga avgivit yttrande rörande det närmare
sättet för ett eventuellt frigörande av tvångsarbetsanstalterna från
deras nuvarande samband med den egentliga fångvården, blev berörda
yttrande remitterat till, bland andra myndigheter, jämväl fångvårdsstyrelsen.
I det förnyade utlåtande i ärendet, som detta ämbetsverk i
anledning därav avgav den 5 april 1918, ingick styrelsen jämväl närmare
på själva huvudspörsmålet om lämpligheten överhuvudtaget av en dylik
organisationsförändring samt yttrade i denna del i huvudsak följande:

Såvitt lösdriveriet i sina olika yttringar städse ådagalade en större eller mindre
grad av samhällsfarlighet, borde ju samhället anses berättigat att mot lösdrivaren
ingripa med tvångsåtgärder av sådan beskaffenhet, att de, även om ej hithörande
fall i strafflagen kriminaliserades, i åtskilliga avseenden komme straffet tämligen
nära. Det tvång, som måste anlitas för att i möjlig mån tillvänja mer eller mindre
degenererade och för fostran oemottagliga individer vid åtminstone tillfällig arbetsamhet
och ordning, finge vara allvarligt och verksamt, på samma gång det så avpassades,
att de bättre elementen kunde utsöndras och medelst gradvis friare be -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

handling i förening med andlig påverkan förvandlas till nyttiga samhällsmedlemmar.
Då en stor del av dem, som omhändertoges för lösdriveri, ej sällan vore farliga och
mera svårskötta än straffångar, borde krävas, att tvångsarbetsanstalterna vore så
inrättade, att de erbjöde ett tillfredsställande förvar och betryggande anordningar
för upprätthållande av ordning och säkerhet.

Under antydda förhållanden komme tvångsinterneringen av lösdrivare med
tillhörande arbetsplikt att i väsentliga drag gestalta sig på samma sätt som den
frihetsförlust, vilken drabbade fångarna i straffanstalter av viss typ. Från denna
synpunkt sett vore det därför, enligt styrelsens mening, intet att erinra emot tvångsarbetsanstalternas
bibehållande under fångvårdens ledning. En sådan anordning syntes
tvärtom erbjuda övervägande fördelar och innebure enligt styrelsens uppfattning
icke något som hälst hinder för iakttagande av de modifikationer i behandlingen,
som tvångsarbetets egenart krävde.

De nu i bruk varande tvångsarbetsanstalterna å Svartsjö och i Landskrona
vore båda inrättade och anordnade med hänsyn till uppgiften att vara interneringsplatser
för personer berövade friheten. Väl hade under senaste åren vidtagits åtgärder
för att allt mera framhäva tvångsarbetets olikhet mot fängelse och straffarbete,
men det hade ännu icke kunnat bringas därhän, att icke logement, arbetssalar.
gårdar m. m. fortfarande gåve i det närmaste samma intryck som vanliga
straffanstalter för gemensamhetsfångar. Ehuru arbetsdriften vid båda de ifrågavarande
anstalterna i stor omfattning numera omlagts till friluftsgöromål, hade
de internerades behandling dock icke kunnat tillräckligt frigöras i ändamål att
avlyfta intrycket av tvångsarbetets alltför nära likhet med straffbehandling. För
att detta önskemål skulle kunna uppnås, förefölle det styrelsen som om en djupare
gående omläggning behövdes än enbart den. som innebures i de hittillsvarande
anstalternas överflyttande från fångvårdsstyrelsens förvaltning.

I ett den 15 april 1918 dagtecknat utlåtande uttalar sig överstathållarämbetet
lör polisärenden i denna fråga, särskilt sä vitt angår
dess samband med reglementeringens upphävande. Ämbetet yttrar
bland annat:

Det vore visserligen icke att antaga, att efter reglementeringens avskaffande
tillämpning av lösdrivarlagen skulle komma att erfordras i mindre omfattning än
därförut, men den korrektiva behandlingen av prostitutionen finge naturligtvis en
annan innebörd, när den avsåge att motarbeta prostitutionen i stället för att vidmakthålla
reglementeringen.

Med hänsyn till sistberörda förhållande torde emellertid bristerna i den korrektiva
behandlingen, sådan den nu vore anordnad, bliva mera framträdande efter
reglementeringens upphävande, och det bleve då av större betydelse att härutinnan
åstadkomma ändring.

Det^ både framhållits såsom ett önskemål, att tvångsarbetet anordnades så,
att det sa litet som möjligt finge karaktären av straff. Där reglementering förekomma,
ådömdes varning och tvångsarbete beträffande prostituerade kvinnor vanligen
såsom påföljd för överträdelse av reglementet och kunde då i viss mening
anses som straff, men när inskridandet uteslutande avsåge att åstadkomma rättelse
i den prostituerades levnadssätt och vänja henne vid arbetsamhet och ordnade

Överståthållarämbetet

för polisärenden.

Social styrelsen.

16 Kungi. Majds nåd. proposition Nr 388.

levnadsvanor, kunde det icke längre vara tal om bestraffning, ehuruväl det icke
kunde undvikas, att den fruktade interneringen alltid komme att för mången framstå
såsom en straffpåföljd. Av samma skäl kunde det icke heller vara lämpligt att
låta ärenden av ifrågavarande slag handläggas av domstol. De vore liksom frågor
om internering av alkoholister av sådan natur, att de borde handläggas i administrativ
ordning, vilket också av praktiska skäl torde vara nödvändigt för att det korrektiva
inskridandet mot prostitutionen skulle kunna bättre anpassas efter behovet och bliva
till åsyftat gagn för samhället.

Den benämning, som åsattes den korrektiva behandlingen, betydde i sak
kanske mindre, och det vore väl icke heller i sådant hänseende av någon betydelse,
huruvida tvångsarbetsanstalterna bibehölles under eller skildes från fångvårdsstyrelsen.
Men den individualiserade behandling, som vore en nödvändig förutsättning för en
mera fruktbärande anstaltsvård, och kanske i ännu högre grad den nödvändiga omvårdnaden
om kvinnorna, sedan det egentliga tvångsarbetet upphört, torde medföra
en sådan omläggning av hela den korrektiva behandlingen av de prostituerade, att
denna icke längre hörde rätt väl tillsammans med fångvården. Det torde särskilt
vara av vikt, att frågor rörande anstaltsvården och vad därmed sammanhängde
finge behandlas under friare former dels med hänsyn till behovet av erfarenhet och
anställande av nya försök bland annnat för möjliggörande av lämplig övergång från
den strängare, mera tvångsbundna behandlingen till ökad frihet för de internerade
och dels för befrämjande av samarbete med föreningar och enskilda personer för
beredande av vård och arbete åt sådana kvinnor, som kunde från anstalterna till
dem överlämnas. Det syntes därför lämpligt, att ifrågavarande anstalter skildes
från fångvården samt liksom uppfostringsanstalten å Bona och vårdanstalten för
alkoholister vid Venngarn ställdes under särskild styrelse.

Vad här anförts torde i väsentliga hänseenden äga tillämpning jämväl beträffande
de manliga lösdrivarna och de för dem avsedda anstalterna. Dock förefunnes
så till vida en bestämd skillnad, att många manliga lösdrivare vore att likställa
med vanliga förbrytare, till vilken kategori borde hänföras även så kallade
bondfångare, prejare in. fl., men denna omständighet torde icke utgöra något hinder
för den föreslagna omläggningen, under förutsättning likväl att ledningen av anstalterna
utrustades med erforderlig tvångsmakt för upprätthållande av nödig disciplin
och ordning.

Socialstyrelsen liar i detta ärende avgivit infordrat utlåtande, dagtecknat
den 9 april 1918. I detta lieter det beträffande det föreliggande
huvudspörsmålet om tvångsarbetsväseudets skiljande från fångvårdsförvaltningen
i huvudsak följande:

Beträffande lösdrivarna liksom andra grupper av osociala samhällselement
framträdde numera allt starkare kraven på en omläggning av samhällets skyddsåtgärder.
Erfarenheten finge nämligen anses hava visat, att ett mycket starkt betonande
av de repressiva momenten icke vore ändamålsenligt, då detsamma i allmänhet
icke vore ägnat att förbättra individerna och förhindra återfall. En i verklig
mening förebyggande verksamhet måste nämligen grundas på en uppfostran av
individerna, genom vilken dessas karaktär stärktes och deras förmåga av ärlig självförsörjning
utvecklades. Enligt denna uppfattning vore givetvis interneringen vid

Kungl. Maj.is nåd. proposition Nr 388.

tvångsarbetsanstalt ingalunda den enda åtgärd, som från samhällets sida borde vidtagas,
utan endast ett led i en serie av anordningar, genom vilka man sökte bereda
en stödjande omvårdnad för individer, som behövde hjälpas fram till fullt självansvar.
Där internering måste vidtagas, skedde detta visserligen delvis för att skydda samhället
och andra individer för yttringar av deras samhällsfarlighet, men väsentligen
för att den internerade måtte genom starkt uppfostrande inflytande under längre
tid få den viljans och kroppens härdning, att han efter interneringstidens slut kunde,
eventuellt med fortsatt övervakning, bliva en samhällsnyttig. lojal medborgare. En
sådan uppfostran skedde visserligen under tvunget kvarhållande å anstalt men icke
på uniform tvångsväg. Individernas förutsättningar i avseende å psykisk läggning,
ursprung och uppfostran, vanor, yrkesutbildning, tidigare social ställning med mera
vore så olika, att man endast genom långt driven individualisering av deras behandling
kunde förvänta goda resultat.

Denna uppfattning torde med all säkerhet komma att prägla det förslag till
lagstiftning i ämnet, som snart vore att förvänta från fattigvårdslagstiftningskommittén.
Vid de mera provisoriska åtgärder i avseende å lösdrivares behandling,
som i avvaktan på den hithörande lagstiftningens revision kunde ifrågakomma, hade
man sålunda att hålla i sikte, att utvecklingen på området otvivelaktigt komme
att gå i den nyss antydda riktningen. De likartade tendenser, som framträdde inom
fångvården, torde visserligen allt mera komma att prägla även fångarnas behandling.
A andra sidan torde emellertid straffhotet här komma att ännu länge förbliva av
dominerande betydelse. Det syntes därför sannolikt, att med det starkare betonande
av vårdens förebyggande karaktär, som redan nu trängde sig fram beträffande lösdrivarna,
denna gren av samhällets vårdverksamhet komme att mera markerat än
förr skilja sig från fångvården och närma sig behandlingen av andra slag av socialt
mindervärda individer, såsom alkoholister, vissa grupper understödstagare och försumliga
familjeförsörjare, vanartiga minderåriga samt minderåriga förbrytare, alkoholbrottslingar,
abnorma brottslingar, som icke vore i behov av hospitalsvård, med
flera. Endast för vissa av dessa kategorier vore en rationell behandling ännu genomförd,
för andra förbereddes sådan, medan åter några ännu icke blivit föremål för
den särskilda uppmärksamhet från det allmännas sida, att deras omhändertagande
under lämpliga former tagits i närmare övervägande. Styrelsen funne det emellertid
sannolikt, att de nära beröringspunkterna mellan nu berörda grupper av socialt
mindervärda samt de likartade synpunkter, som måste anläggas på deras behandling,
skulle föranleda, att vården av dem komme att organiseras efter i huvudsak samma
riktlinjer. Då därvid de sociala momenten måste bliva dominerande, torde också
den centrala ledningen komma att tillhöra det departement, som hade att handlägga
övriga sociala ärenden. I frågans nuvarande läge och i avvaktan på lösdrivarlagstiftningens
reviderande torde emellertid böra anstå med det mera definitiva prövandet
av dessa organisationsspörsmål, och endast sådana jämkningar härutinnan vidtagas,
som i minsta mån föregrepe och bände utveckiingen. Med hänsyn härtill
torde man nu höra utgå ifrån, att frågor om lösdrivares behandling åtminstone tillsvidare
borde bibehållas hos justitiedepartementet.

Beträffande den närmare ledningen av tvångsarbetsanstalterna hade fattigvårdslagstiftningskommittén
nu principiellt uttalat sig för deras avskiljande från fångvårdsstyrelsens
förvaltningsområde. I samma riktning hade direktören vid Svartsjö tvångsBihang
till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 348 käft. (Nr 388.) •''!

Departe mentschefen.

18 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

arbetsanstalt yttrat sig, varemot fångvårdsstyrelsen förklarat sig anse, att tvångsarbetsanstalterna
allt framgent borde sortera under styrelsen.

Vid övervägande av de skäl, som anförts för vardera av dessa uppfattningai,
vore, enligt socialstyrelsens förmenande, av avgörande betydelse den nyss hävdade
åskådningen, att vid en reformering av lösdrivarebehandlingen huvudvikten borde
läggas på uppfostran till och genom arbete, samtidigt som de oumbärliga tvångsåtgärderna
i största möjliga utsträckning berövades sin repressiva karaktär, och
att sålunda varje anordning, som förhindrade förverkligandet av detta syfte borde
undvikas. Även om den praktiska utformningen av lösdrivarebehandlingen skulle
komma att gestalta sig på samma sätt under fångvårdsstyrelsens som undei en
annan ledning, syntes det sålunda lämpligast, att det direkta sambandet mellan
tvångsarbetsanstalterna och straffverkställighetens centralmyndighet upphävdes.

Om socialstyrelsen alltså anslöte sig till fattigvårdslagstiftmngskommittens
uppfattning i ämnet, förelåge emellertid icke för styrelsen fasta hållpunkter för ett
bedömande av den lämpliga tiden för genomförande av den ifrågasatta förändringen.
Därest med säkerhet kunde förutses, att lösdrivarelagstiftningens revision hunne
o-enomföras under något av de närmaste åren, torde denna tidpunkt utan större
olägenhet kunna inväntas. Skulle däremot längre tidsutdräkt därmed vara att befara,
syntes ett ingripande redan nu mera påkallat. Det kunde nämligen icke förbises
att därest dels reglementeringen avskaffades och därmed en ändrad hållning
intöges gent emot prostitutionen, dels också fattigvårdslagstiftningen nu reviderades,
starka principiella och praktiska skäl talade för samtidiga, om ock provisoriska
åtgärder för en begynnande reform med avseende å behandlingen vid lösdrivaranstalterna,
till vilka en del av de prostituerade och av fattigvårdens klienter komme
att även i fortsättningen hänvisas.

Av den sålunda förebragta utredningen framgar, att den ifrågasatta
organisationsförändringen — tvångsarbetsanstalternas frånskiljande
från fångvårdsförvaltningen — förordas av socialstyrelsen och överståthållarämbetet
för polisärenden samt att förslaget om denna reform vinner
understöd jämväl av direktörerna vid våra nuvarande tvångsarbetsanstaltei,
främst direktören vid Svartsjöanstalten. Därjämte har fattigvårdslagstiftningskommittén
redan tidigare, oberoende av de särskilda förhållanden,
som nu föranlett frågans upptagande, under gången av sitt utredningsarbete
kommit till samma uppfattning rörande lämpligheten av
dessa anstalters ställande under särskild förvaltning såsom. ett led i ett
reformerat förfarande vid behandlingen av lösdrivare. Fångvårdsstyrelsens
ställning till förevarande spörsmål synes däremot vara den, att tvångsarbetsanstalternas
skiljande från fångvården icke bör äga rum annat an
i samband med en djupare gående omläggning av lösdriverilagstiftningen.

För min egen del ansluter jag mig utan tvekan till den uppfattnino-en,
att ett frigörande av tvångsarbetsanstalterna från dess samband
med den egentliga fångvården bör komma till stånd.

Ett av de skäl, som föranlett mig att intaga denna ståndpunkt,

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

är det, att, enligt vad flertalet av de hörda nyndigheterna med styrka
framhållit, nämnda samband visat sig olämpligt så till vida, att därigenom
i det allmänna medvetandet uppkommit ett missförstånd rörande
tvångsarbetets natur och ändamål, ett. missförstånd, som säkerligen till
stor del orsakat den motvilja, med vilken detta institut så ofta betraktas.
Ehuru tvångsarbetet ej innefattar straff i vanlig bemärkelse, har detsamma
likväl därigenom, att det verkställts i anstalter, som lyda under
fångvården och i stort sett likna straffanstalter i egentlig mening, fått
sig påtryckt prägeln av ett dylikt straff. Detta har givetvis ej kunnat
undgå att verka i hög grad deprimerande på många av dem, som
drabbats därav, och sålunda varit ägnat att motverka syftet med deras
insättande i anstalten: att genom deras hållande till ordnat arbete under
längre tid uppfostra dem till arbetsvilliga och samhällsnyttiga individer.
Tvångsarbetsanstalterna hava framstått, icke — såsom de bort — som
arbetsinrättningar i statens hand eller, om man så vill beteckna dem, statliga
arbetsuppfostringsanstalter, utan som vanliga straffanstalter. Den,
som utsläppts från en tvångsarbetsanstalt har betraktats som eu vanlig
f. d. »fånge» och fått lida den smälek, som dock alltid måste vara förbunden
med ett dylikt namn.

Väl är det sant, att en avsevärd del av de personer, som dömas
till tvångsarbete, äro att anse såsom på det hela taget oförbätterliga;
dessas intagande och kvarhållande å arbetsanstalt bör huvudsakligen
betraktas såsom en säkerhetsåtgärd till samhällets skydd, under det att
det kan synas utsiktslöst att vidtaga särskilda åtgärder för deras förbättring.
Särskilt sådana individer måste underkastas en relativt långvarig
vistelse på sluten anstalt, under uppsikt av den starka disciplinära
myndighet, varmed nuvarande anstaltsförvaltning är utrustad och som
givetvis bör bibehållas även efter de skilda anstalternas utbrytande ur
fångvården.

Men andra kategorier av tvångsarbetare, särskilt i de yngre årsklasserna,
äro däremot otvivelaktigt mottagliga för rättelse genom eu
metodiskt ledd, efter vart särskilt fäll rättad uppfostran. För dessa kan
en relativt kort vistelse å anstalt med strängt genomförd disciplin och
avskildhet från yttervärlden vara tillfyllest. En allt större frihet må
kunna givas den å anstalten intagna, efter hand som han visar sig vara
mottaglig för fostran. Som en övergångsform till full frihet må det
finnas lämpligt att förflytta dessa tvångsarbetare till skyddsanstalter eller
enskilda hem, till det yttre under fullständig frihet, men likväl under
tillsyn och ledning från huvudanstalten.

Att tvångsarbetet med hänsyn till en dylik utveckling av dess

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

syfte icke för närvarande är ordnat på tillfredsställande sätt, torde vara
allmänt erkänt. Önskvärdheten av dess omläggning i olika avseenden
har framhållits av alla hörda myndigheter, icke minst av fångvårdsstyrelsen.
De närmare linjer, efter vilka denna omläggning bör ske,
äro visserligen ej ännu definitivt uppdragna, men så mycket torde dock
framstå som visst, att vid en blivande reform av tvångsarbetet man
kommer att vid detsamma^ närmare utformande taga mera hänsyn till
dess nyss framhållna egenskap av uppfostringsmedel än för närvarande
är fallet. En följd härav blir, att anstaltsvården säkerligen i långt större
utsträckning än nu måste inriktas pa att bliva individ uo Usel ad. Detta
kräver, såsom jag nyss antytt, avsevärt friare former med avseende å behandlingen
än de, som nu komma till tillämpning. En nödvändig förutsättning
för att med en omläggning efter nu angivna riktlinjer av tvångsarbetet
skall kunna vinnas vad man därmed vill uppnå är emellertid
enligt min mening, att det hinder härför undanröjes, som, på sätt nyss
sagts, ligger i tvängsarbetsväsendets sammankoppling med fåugvårdsförvaltningen.
Anstaltsbehandlingens likställande med straff måste i
möjligaste mån undvikas och åt anstalterna måste givas en ledning,
sammansatt med särskild hänsyn till de friare foxmer, under vilka dessa
måste verka för att rätt fylla sin uppgift.

En särskild, från fångvården skild administration av tvångsarbetsanst
alter na synes vidare önskvärd med hänsyn till den omvårdnad efter
tvångsarbetets verkställande, som bör komma särskilt de yngre av dessa
till del i syfte att om möjligt på ett bestående sätt vinna dem för ett
nyttigt och ordentligt liv''. Härför erfordras intresserad ledning och
övervakning'' av de skilda individerna, i likhet med vad nu är fallet beträffande
t. ex. de elever från statens uppfostringsanstalt, å Bona, som
vistas utom anstalten. Det övervakningssystem, som sålunda torde böra
ingå som ett betydelsefullt led i derma tvångsarbetarnas efterbehandling
— främst kanske deras, som äro att hänföra till de prostituerades
kategori —, kan icke bliva anordnat på fullt ändamålsenligt och för det
allmänna rättsmedvetandet tillfredsställande sätt, så länge tvångsarbetet
inordnas under den allmänna fångvården, vars egentliga uppgift är att
utöva vård över till straff dömda personer. Ett ordnat och intimt samarbete
mellan å ena sidan ledningen av vederbörande tvångsarbetsanstalt
och å andra sidan anstalter för arbetsförmedling ävensom enskilda
föreningar och institutioner, vilka hava till sin uppgift att befrämja
det . sociala välfärdsarbetet, måste uppenbarligen åstadkommas,
om icke det intresse och den kostnad, som nedlagts på själva tvångsarbetets
verkställande, skola vara förspillda. Men det torde vara lika

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

uppenbart, att ett dylikt samarbete låter sig lättare, än vad uu är fallet,
anordnas, ifall de särskilda tvångsarbetsanstalterna, på sätt jag kommer
att föreslå, ställes under vård av särskilda styrelser, sammansatta
av, bland andra, personer, som intaga en framträdande plats på skilda
sociala arbetsområden och som erhålla till uppgift att leda och befrämja
räddningsarbetet med avseende å de å respektive arbetsanstalt intagna,
ej blott så länge dessa vistas å anstalten, utan även under någon tid
efter det tvångsbehandlingen upphört. Liknande anordning med särskild
anstaltsstyrelse är redan träffad för tillvaratagandet av andra, närbesläktade
kategorier av samhällets förkomna eller försummade element,
såsom alkoholister och minderåriga förbrytare, och har på dessa områden
fallit synnerligen väl ut.

Särskilda styrelser för de skilda slagen av tvångsarbetsanstalter
synas även i ett annat viktigt avseende kunna bliva av största betydelse.
Deras arbetsuppgift torde nämligen böra bestämmas så vidsträckt,
att de bliva verksamma för att, under samverkan med vederbörande
statliga och kommunala myndigheter ävensom föreningar och
enskilda, i allmänhet hämma och begränsa de företeelser, vilka vålla
rekryteringen av våra tvångsarbetsanstalter. I främsta rummet tänker
jag mig, att en blivande styrelse för den kvinnliga anstalten skall kunna
fylla en väsentlig uppgift i det arbete, som med kraft bör upptagas för
att med lämpliga och humana medel motverka prostitutionen, en uppgift,
som icke framstår såsom mindre nödvändig därför att reglementeringen
avskaffas.

Rörande tiden för nu ifrågavarande organisationsförändrings genomförande
har ifrågasatts, att därmed möjligen skulle kunna anstå, till
deés fattigvårdslagstiftningskommitté», vilken, såsom förut omförmälts, fått
sig anförtrodd uppgiften att utarbeta ny lösdrivarlagstiftning, avgivit
sitt betänkande i ämnet. Med avseende å detta spörsmål vill jag till
en början nämna, att, enligt vad jag inhämtat, det på grund av
andra kommittén åliggande arbeten av brådskande natur torde dröja
avsevärt länge, innan kommittén hinner slutföra sitt berörda uppdrag.
Den nya lösdrivarlagstiftningeu kommer därför säkerligen att låta vänta på
sig ännu några år. Att under sådana förhållanden dröja med genomförandet
av nu ifrågavarande, i och för sig önskvärda reform, till dess
nyssnämnda lagstiftning blir. mogen för sin lösning, torde så mycket
mindre vara att förorda, som enligt min mening beaktansvärda fördelar
måste anses vara förknippade därmed, att organisationsförändringen till
tiden går före den nya lösdrivarlagens tillkomst. På detta sätt skulle
nämligen tvångsarbetsanstalternas nya ledning — deras styrelser och

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

innehavaren av den inspektörsbefattning, vars upprättande jag längre
fram ämnar föreslå — bliva satt i tillfälle att vid de försök att inom
ramen av den nuvarande lagstiftningen reformera anstaltsbehandlingen,
som denna nya ledning säkerligen kommer att gorå, samla en tids erfarenhet
med avseende å samma lagstiftnings brister, en erfarenhet,
som sedan skulle, vid sidan av den av fångvårdsstyrelsen redan förvärvade,
komma väl till pass vid den nya lösdrivarlagstiftningens slutliga
behandling.

Härtill kommer, att för organisationsförändringens genomförande
redan med nästkommande års ingång tala även ett par andra betydelsefulla
omständigheter: att vid nämnda tidpunkt dels reglementeringen
väntas bliva upphävd och andra slag av åtgärder för motverkande av
prostitutionen därmed erforderliga samt dels den nya fattigvårdslagen
skulle komma att träda i kraft.

Beträffande organisationsförändringens samband med den situation,
som blir eu följd av reglementeringens upphävande, hänvisar jag till
vad jag förut yttrat samt till de uttalanden, som i detta avseende gjorts
av socialstyrelsen och överståthållareämbetet för polisärenden och vari
jag instämmer.

Vad åter angår den betydelse, det till riksdagens prövning hänskjutna
förslaget till ny fattigvårdslag har för nu förevarande spörsmål,
vill jag till en början påminna om de bestämmelser detta förslag innehåller
om upprättande, vid sidan av de egentliga fattigvårdsanstalterna,
av särskilda arbetshem, merendels ett för varje län. Dessa arbetshem
skulle hava till uppgift att mottaga dels farsör jningspliktiga, som försumma
att fullgöra sin försörjningsplikt, dels ock vissa understödstagare,
vilka ej lämpligen kunna bibehållas å de egentliga lattigvårdsanstalterna.
Arbetshemmen skulle således bliva, även de, allmänna arbetsanstalter,
ehuru av väsentligen annan karaktär än statens tvångsarbetsanstalter.
Dessa hem skulle visserligen komma att hysa en del personer,
som på grund av lättja eller liknöjdhet underlåta att genom arbete skaffa
sig medel till fullgörande av sin försörjningsplikt, men även försörjare,
vilka på det hela taget föra ett arbetsamt liv, ehuru de likväl underlåta
att försörja sin familj. Emellertid meddelas i lagförslaget tillika föreskrift
därom, att såväl fångvårdsstyrelse, så vitt angår å vanlig fattigvårdsanstalt
intagen, som ock styrelse för arbetshem, beträffande å dylikt hem
intagen, kan under vissa i lagförslaget angivna förutsättningar hos
Kungl. Maj:ts befallningshavande göra framställning om den felandes
dömande till tvångsarbete. Tvångsarbetet skulle alltså, i nära anslutning
till dess nuvarande egenskap av yttersta tvångsmedel mot dem, som stå

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

under fattigvårdsstyrelses liusbondevälde, bliva anordnat såsom eu påbyggnad
på den kommunala arbetsskyldigheten. Vid nu nämnda förhållande
synes det mig vara av vikt, att skiljaktigheten mellan dessa
arbetsanstalter— de kommunala arbetsbemmen och statens arbetsanstalter
— ej göres större, än som motiveras av nödvändigheten att utrusta
dessa senare med större tvångsmakt. Det är alltså jämväl från denna
synpunkt sett av betydelse, att föreställningen om tvångsarbetsanstalternas
karaktär av straffanstalt undanröjes genom dessa anstalters fullständiga
skiljande från fångvårdsförvaltningen.

En skilsmässa mellan tvångsarbetsanstalterna och fångvården är
alltså enligt min mening från flera synpunkter synnerligen önskvärd och
bör också utan större dröjsmål komma till stånd, därest icke med densamma
äro förbundna praktiska olägenheter av beskaffenhet att uppväga
därmed förenade fördelar. Detta är emellertid, enligt min uppfattning,
ej händelsen, något som torde framgå av den prövning av detta spörsmål,
varpå jag nu vill ingå.

De nackdelar, som skulle vara förknippade med en utbrytning av
tvångsarbetsanstalterna från fångvården, hava utförligt skildrats av fångvårdsstyrelsen.
Nyssnämnda prövning torde därför lämpligen kunna
antaga formen av en granskning av de skäl, fångvårdsstyrelsen anfört
mot den ifrågavarande organisationsförändringen.

Såsom en av fångvårdens huvudinvändningar mot reformen torde få
betraktas den, att vid anstalter av ifrågavarande art, dit starkt indisciplinära
individer sammanföras, tillgång måste finnas till en stark tvångsmakt
samt att möjligheten av en dylik tvångsmakt ej längre skulle förefinnas,
därest anstalternas samband med fångvården upphörde.

Gentemot detta skäl vill jag framhålla, att, på sätt jag redan i
annat sammanhang antytt, tvångsarbetsanstalternas skiljande från fångvårdsförvaltningen
givetvis icke i och för sig utesluter, att tillgång till
lika stark tvångsmakt över tvångsarbetare, som den fångvårdsstyrelsen
och dess organ nu äga, fortfarande kommer att vara till finnandes. Tvångsmakten
är, på sätt fångvårdsstyrelsen själv också framhåller med avseende
å anstaltsbehandlingen över huvud taget, ej beroende av ledningens
förläggning till den ena eller den andra centralmyndigheten,
utan å lagens bestämmelser och Kungl. Maj:ts instruktioner. Lagen
säger, att den dömde skall hållas till tvångsarbete å allmän arbetsanstalt;
det ligger då i sakens natur, att vederbörande anstaltsledning,
av vilken art denna än må vara, måste utrustas med den tvångsmakt
gentemot den å anstalten insatte, som är nödvändig, för att ej denna
lagens bestämmelse skall bliva eu död bokstav. Tillgång till erforderlig

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

tvångsmakt i nu nämnt avseende kommer alltså givetvis att finnas jämväl
efter ett eventuellt frånskiljande av tvångsarbetsanstalterna från
fångvården.

Fångvårdsstyrelsen ger även uttryck för sin farhåga, att den ledning
över de särskilda tvångsarbetsanstalterna, som skulle sättas i
fångvårdsstyrelsens ställe, komme att sakna sakkunskap samt den överblick
över vården å andra anstalter av nu ifrågavarande slag, som måste
anses vara önskvärd för vinnande av enhetlighet med avseende å tvångsarbetets
ordnande.

Denna farhåga synes mig icke äga tillräcklig grund. Visserligen
är det tydligt, att den nya ledningen, när den först tillträder sitt värv,
måste antagas komma ätt stå den nuvarande efter i erfarenhet i hithörande
ting. Denna olägenhet torde dock få betraktas som övergående. Om,
på sätt jag tänkt, i den nya anstaltsledningen komma att sitta personer,
representerande juridisk insikt, socialt intresse samt praktisk erfarenhet å
de huvudsakliga områden, på vilka anstalternas arbetsdrift kommer att
röra sig, lärer det icke dröja länge, innan den nya ledningen så vuxit
sig in i sin uppgift, att den kommer att tillfredsställa även högt ställda
anspråk. Vad som möjligen här kommer att brista i ämbetsmannarutin,
kommer säkerligen att mer än väl uppvägas av allsidigheten i
sakkunskapen. Den erfarenhet, som är att hämta från närliggande områden,
bestyrker denna min uppfattning.

Givetvis är det emellertid av stor vikt, att den erfarenhet och
sakkunskap, som samlats inom fångvårdsförvaltningen, må komma den
nya ledningen till godo. Men detta syfte synes mig kunna fullt ut tillgodoses
dels genom att nuvarande direktörer och personal vid tvångsarbetsanstalterna
i största möjliga utsträckning bibehållas och dels genom
att nödigt samråd i en eller annan form anordnas med den centrala förvaltningen
inom fångvården, vilken anordning jämväl inom andra grenar
av förvaltningen har sin motsvarighet.

Vad fångvårdsstyrelsen i övrigt anfört mot den föreslagna organisationsförändringen
— främst de svårigheter denna skulle medföra för
tvångsarbetarnas sysselsättande och anstalternas ekonomiska förvaltning
— synes mig icke vara av beskaffenhet att verka avskräckande. Aven
i detta hänseende torde t. ex. Bonaanstalten kunna tjäna som ett talande
exempel.

De skäl, fångvårdsstyrelsen anfört för sin ståndpunkt till det föreliggande
spörsmålet, hava sålunda icke kunnat rubba mig ur min uppfattning,
att en utbrytning från fångvården av tvångsarbetsanstalterna bör
komma till stånd och det redan med ingången av nästkommande år.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

På sätt redan förut antytts, har jag, efter nådigt bemyndigande,
tillkallat sakkunniga för att avgiva yttrande rörande det närmare sättet
för ett eventuellt frigörande av tvångsarbetsanstalterna från deras nuvarande
samband med den egentliga fångvården. Dessa sakkunniga,
som utgjorts av direktören vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö G. Reutercrona
och direktören vid tvångsarbetsanstalten i Landskrona Carl E.
Giilich, avgåvo den 28 mars 1918 det begärda yttrandet. I detta
beröra de sakkunniga till en början frågan om, vilka av de nuvarande
tvångsarbetsanstalterna borde bibehållas såsom sådana efter ett eventuellt
frånskiljande av tvångsarbetsväsendet från fångvårdsförvaltningen. De
sakkunniga yttra i denna del:

Av de i fångvårdens stat upptagna tvångsarbetsanstalterna — de å Svartsjö
och i Karlskrona för män och de i Norrköping och i Landskrona för kvinnor — vore
för närvarande blott anstalterna å Svartsjö och i Landskrona belagda med tvångsarbetare.
Endast dessa båda anstalter syntes böra bliva föremål för frånskiljandet
från fångvården, och borde desamma från fångvårdens sida utan vidare avträdas i
det skick vari de befunnes den 31 december 1918, med å områdena befintliga hus
jämte levande och döda inventarier.

Fångvårdsstyrelsens arrendekontrakt av den 29 december 1916 med ståthållareämbetet
å Drottningholms slott rörande lägenheten Svartsjö djurvaktareboställe eller
Svartsjö djurgård borde från och med nästkommande års ingång ävenledes överlåtas
på den nya anstaltsstyrelsen vid Svartsjö.

Till stöd för dessa båda anstalters tillräcklighet tillsvidare för ändamålet ville
de sakkunniga anföra följande.

Antalet tvångsarbetare hade vid slutet av vart och ett av åren 1900—1917
utgjort:

År	1900.............................	.......................... 597	män	213 kvinnor
»	1901.............................	........................... 635	»	255	»
»	1902 ............................	........................... 570	»	241	»
	1903.............................	........................... 505	»	297	»
»	1904..............:.............	........................... 427	»	216	»
»	1905............................	........................... 512	»	215	»
	1906 ...........................	........................... 510	»	199	»
»	1907 ............................	........................... 430	»	139	»
»	1908.............................	........................... 419	»	173	»
»	1909 ............................	.......................... 382	»	125	»
»	1910............................	........................... 476	»	160	»
»	1911.............................	.......................... 509	»	179	»
»	1912.............................	.......................... 480	»	173	»
»	1913.............................	........................... 455	»	180	»
»	1914............................	........................... 385	»	167	»
»	1915.............................	........................... 358	»	175	»
»	1916............................	........................... 233	»	142	»
»	1917.............................	........................... 157	»	113	»

bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 348 käft. (Nr 388.) 4

B) Vilka
tvånysarbetsanstalter
böra
bibehållas
såsom sådana
efter
tvångsarbetsväsendets
frånskiljande

från fångvårdsförvaltningen
P

Sakkunniga.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

Antalet tvångsarbetare den 28 mars 1918 utgjorde vid Svartsjö 156 och i Landskrona
112. Huruvida detta antal under den närmaste framtiden komme att stiga
eller än ytterligare falla vore omöjligt att förutsäga. En så småningom skeende
ökning i de manliga tvångsarbetarnas antal syntes sannolikast med återgång till
förutvarande medeltal. Beträffande kvinnorna åter torde den konstaterade nedgången
bero på förhållanden, vilka icke vore sammanhörande med kristiden, vadan en ökning
av dessa i motsvarande grad som i fråga om männen icke torde vara att befara.
Det ifrågasatta upphävandet av reglementeringen torde icke komma att hava någon
nämnvärd inverkan på antalet till tvångsarbete dömda, emedan sagda förfarande i
verkligheten tillämpades endast i huvudstaden och lösdrivarelagen dessförutom gåve
möjlighet till internering av skörlevande kvinnor i ungefär samma utsträckning som
hittills.

Anstalten å Svartsjö kunde i sitt nuvarande skick mottaga 330 man. Arbete
kunde vid anstalten beredas för omkring 370 man, och syntes möjlighet till inlogering
av skillnaden eller 4<> man kunna utan större kostnad beredas genom vidtagandet
av provisoriska åtgärder. Skulle antalet manliga tvångsarbetare komma att närma
sig nyssnämnda antal, borde en eller flera kontingenter avskiljas till utförande av
odlingsarbeten å lämpliga platser. Uppstode ändock överskott, syntes antingen huvudanstalten
å Svartsjö kunna ytterligare utvidgas genom uppförandet av nya logementsoch
arbetslokaler eller ock filialer anordnas i anstaltens omedelbara närhet.

Någon ny tvångsarbetsanstalt för män torde på detta sätt ej behöva anordnas
under överskådlig tid framåt, även med beräkning av ett avsevärt högt antal till
tvångsarbete dömda personer.

Anstalten i Landskrona inrymde i sitt nuvarande skick 140 dag- och nattceller
— kronohäktesavd el ningen inberäknad. Härutöver kunde genom provisorisk
inredning av andra utrymmen en tillfällig ökning mötas. Med den tendens till minskning
av de kvinnliga tvångsarbetarnas antal, som förut anförda siffror tydligen påvisade,
borde alltså anstalten redan i sitt nuvarande skick kunna tillfredsställa behovet av
förläggningsutrymme. Skulle en ytterligare ökning i antalet av någon anledninginträda,
torde den så kallade »norra längan» utan större kostnader kunna inredas
till förläggningsplats för cirka 120 kvinnor. De sakkunniga förutsatte därvid, att
motsvarande utrymme för där befintliga bostäder in. m bereddes inom andra å fästningsområdet
befintliga byggnader. Aven den så kallade »östra längan» skulle vid
än ytterligare behov kunna omändras och påbyggas till logementsbyggnad. Men
framför dessa senare förslag syntes en utvidgning böra gå i den riktning, som tänkts
i fråga om Svartsjö, nämligen anordnandet av filialer å landet i anstaltens närhet.
Genom denna anordning vunnes möjlighet att dels uppdela kvinnorna i smärre grupper
efter läggning och moralisk halt och dels bereda en lämplig övergångsform mellan
det större tvånget i den slutna anstalten och friheten.

På så sätt utbyggd bleve Landskronaanstalten tillräcklig för ett obegränsat
antal kvinnliga skyddslingar.. Behovet av en ny anstalt kunde därför, även i fråga
om kvinnorna, anses inom överskådlig framtid uteslutet. Fördelarna av sammanförandet
till en enda anstalt både ur behandlings- och ekonomisk synpunkt vore
förut så ofta och utförligt framhållna, att de syntes icke behöva ytterligare upprepas.
Landskronaanstaltens lämplighet för det avsedda ändamålet hade också,
utom av Kungl. Maj:t, blivit av såväl riksdagens revisorer som statsutskottet vid
upprepade tillfällen fastslagen.

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 388.

Sysselsättandet av de intagna kvinnorna syntes vara fullt betryggat genom
tillgängliga arbetssalar och de arbetsmöjligheter, som bereddes genom redan överlämnade
och framdeles förvärvbara odlingsmarker. Den hittills bedrivna medicinalväxtodhngen
hade visat sig ur alla synpunkter överträffa de därpå ställda förväntningarna.

Tvångsarbetsanstalterna i Karlskrona och Norrköping, vilka för närvarande
utnyttjades för annat ändamål, syntes däremot böra bibehållas under fångvården med
oförändrade stater att, så länge behov därtill förefunnes, användas såsom straffanstalter.

Främst på grund av ogynnsam belägenhet och begränsade tomtutrymmen,
vilka ej medgåve något friluftsarbete i egentlig mening, syntes dessa anstalter icke
vidare lämpa sig för verkställandet av tvångsarbete.

Till komplettering av vad de sakkunniga sålunda i sitt utlåtande yttra
beträffande det nu föreliggande spörsmålet vill jag bär vidare referera
vad de i detta avseende anfört i sina förut omförmälda skrivelser till
fångvårdsstyrelsen. Svartsjödirektören yttrar i denna del i sitt utlåtande
till styrelsen:

Beträffande de manliga tvångsarbetarna vore anstalten å Svartsjö efter dess
under de senare åren skedda omorganisation särdeles lämplig. Där funnes möjlighet
att avskilja de bättre elementen såväl i smärre kolonier i anstaltens omedelbara
närhet, såsom försöksvis redan skedde, som i större kontingenter till mera avlägset
belägna trakter, där avsevärdare odlingsarbeten kunde erbjudas.

Vad anginge behandlingen av de yngre lösdrivarna, syntes det ömkligt, att
dessa personer kunde åläggas tvångsuppfostran i stället för tvångsarbete eller i
varje fall, att för såväl ynglingar som flickor beredes möjlighet till ändamånsenlig
vård i särskilda anstalter eller skyddshem.

Anstaltsbyggnaderna å Svartsjö vore så gott som fullständigt oanvändbara för
annat ändamål än det, varför de uppförts, och skulle denna anstalt ej utan vidlyftig»
nybyggnads- och omändringsarbeten kunna apteras till straffanstalt.

Beträffande Landskronaanstaltens lämplighet för sitt ändamål anför
direktören där i sin ifrågavarande skrivelse följande:

Sammanförandet av kvinnorna till en enda anstalt syntes direktören ur alla
synpunkter lämpligast. Under förutsättning av tillräcklig och val kvalificerad personal
kunde därigenom en bättre uppdelning efter läggning och moralisk halt ske
och därjämte arbetskraften ändamålsenligare utnyttjas. Ett ytterligare viktigt skäl
härför vore, att en och samma myndighet komme att bedöma varje enskilt fall och
dessutom redan från början hade tillfälle att lära noga känna varje enskild individ.

1 vångsanstalten i Landskrona hade enligt direktöiens mening utan tvivel de
bästa betingelserna för att efter erforderlig omändring bliva en idealanstalt för sådant
ändamål. Särskilt om hela det av fångvårdsstyrelsen begärda området bleve
för anstalten tillgängligt, skulle någon bättre lämpad plats i vårt land icke kunna
uppletas. Framför allt medgåve terrängens beskaffenhet den stora fördelen att
kunna isolera särskilda arbetsgrupper så, att de icke på minsta vis kunde inverka

Fångvårds styrelsen.

28 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

på varandra ens under utearbetet. Anstalten bleve efter en dylik utvidgning mod
sannolikhet tillräcklig för det antal kvinnor, som kunde beräknas komma under
behandling. I detta sammanhang ville direktören meddela, att utsikt förefunnes
för att inom den närmaste tiden skulle kunna på enskild väg åstadkommas ett hem,
å vilket tvångsarbeterskorna skulle kunna vistas under en övergångstid, efter det
de lämnat anstalten och till dess de fullständigt återvunne friheten.

Fångvårdsstyrelsen gör i nu förevarande fråga gällande en uppfattning,
som ej oväsentligt avviker från den, åt vilken de sakkunniga
givit uttryck. I sitt förutnämnda utlåtande av den 5 april 1918
ingår styrelsen på spörsmålet, huruvida Svartsjö- och Landskronaanstaltorna
böra bibehållas för sina nuvarande ändamål eller båda eller
möjligen den ena eller andra hellre omläggas till straffanstalt, i vilken
senare händelse helt nya anstalter eller någon ny sådan skulle inrättas
för tvångsarbetets verkställande. Styrelsen kommer därvid efter
en utförlig redogörelse för den egentliga fångvårdens utrymmesbehov,
de riktlinjer, efter vilka tvångsarbetet borde reformeras, samt
de nuvarande tvångsarbetsanstalternas större eller mindre lämplighet
för det ena eller andra ändamålet, till följande huvudsakliga
resultat. Efter tvångsarbetaruas frigörande från fångvården skulle, med
den förändrade behandling av dem, som ansåges bliva förbunden med
en dylik skilsmässa, den nuvarande tvångsarbetsanstalten å Svartsjö
där tvångsarbetarna sammanfördes huvudsakligen inom en enda bostadsbyggnad,
omgiven av murar och stängsel, samt de s. k. nattcellerna utgjordes
av små hytter, försedda med spjäidörrar men utan egna fönster
bliva föga lämplig som tvångsarbetsanstalt. I stället borde för manliga
tvångsarbetare inrättas en helt ny, åtskilligt mindre huvudanstalt
än den nuvarande å Svartsjö. Denna nya anstalt, vid vilken de
pålitligare arbetarna borde vara förlagda till smärre logement a\
hemkaraktär under särskilda ledare, skulle tjäna som central. Från
densamma skulle kunna utsändas lämpliga grupper till olika delar av
landet till utförande av nyodlingsarbeten. Detta slags arbete borde om
möjligt bliva huvuduppgiften för de manliga tvångsarbetarna. Härigenom
skulle på en gång tvångsarbetet bliva löst från de sedan gammalt
vidhängande resterna av fångbehandling och ett verkligt metodiskt system
skulle kunna uppbyggas från grunden. Svartsjöanstalten skulle i stället
upplåtas till straffanstalt och bli jordbruksfängelse för vuxna straffångar.
Vad därefter anginge de kvinnliga tvångsarbetarna, vore Landskronaanstaltens
lokala förhållanden för närvarande icke i allt lämpliga som
anstalt för dylika arbetare. Kunde emellertid hela fästningsområdet, på sätt
styrelsen begärt, få inläggas till anstalten och avlägsnades i samband

Kung!,. Maj.ts nåd. proposition Nr 388.

därmed den militära förläggningen, skulle anstalten tydligtvis vinna
mycket i användbarhet. En fördel, som erbjödes, vore befintligheten av
åtskillig för trädgårdsbruk tjänlig mark, huvudsakligen inom skyddande
vallar och vattengravar. Det kunde visserligen låta sig göra att bibehålla
Landskronaanstalten, exempelvis för de yngre kvinnliga tvångsarbetarna,
och anlägga en ny anstalt å landsbygden för de äldre, men
helt säkert skulle, isynnerhet om ej nyssnämnda utvidgning och friläggning
komme till stånd, det lända till gagn för saken, om i stället en
ny anstalt anordnades för samtliga arbeterskor, men så inrättad, att de
yngre och de äldre hölles från varandra skilda inom helt olika områden
av en gemensam lantgård. Till straffängelse för män vore Landskronaanstalten
användbar, men om de hittillsvarande anstalterna i Norrköping
och å Svartsjö ställdes till fångvårdens fortsatta disposition,
torde Landskronaanstalten icke behövas till fångförvar med undantag
tills vidare av kronohäktet och dess celler.

Socialstyrelsen framför i sitt förutnämnda utlåtande efter eu utförlig Sodaimotivering
som sin åsikt, att de sakkunnigas beräkningar med avseende stvreUer>.
å de två ifrågavarande tvångsarbetsanstalternas tillräcklighet för sitt
ändamål måste betecknas såsom något för optimistiska med tanke såväl
på den närmaste framtiden som ock på det sannolika läget efter eu
väntad revision av nu gällande lagstiftning på hithörande område. Styrelsen
ställer sig också betänksam mot storleken av de anstalter, till vilka
lösdrivarebehandlingen vore avsedd att förläggas och än mer till en
ytterligare utvidgning av desamma. Då det emellertid av ekonomiska
skäl svårligen kunde ifrågasättas att ersätta dessa anstalter med nya,
torde med snaraste böra övervägas, huruvida icke åtminstone den större
av anstalterna borde uppdelas i mindre, från vårdteknisk synpunkt fullt
självständiga, men i fråga om den ekonomiska förvaltningen samhöriga
avdelningar.

Av rikets fyra tvångsarbetsanstalter äro, på sätt framhållits i förut oepartementsanförda
yttranden av de sakkunniga, för närvarande allenast två i verk- chefen.
samhet såsom sådana, nämligen den å Svartsjö för män och den i Landskrona
för kvinnor. Av de båda övriga har den i Norrköping, avsedd
för kvinnor, på grund av bristande platsutrymme å straffanstalterna
måst tagas i anspråk som sådan. Den återstående tvångsarbetsanstalten,
den i Karlskrona för män, vilken enligt Kungl. Maj:ts beslut den 4
september 1917 skulle tills vidare vara nedlagd, kommer visserligen
enligt nådigt beslut den 19 april 1918 att åter delvis användas för

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

fångvårdsändamål, men då dess utrymmen äro behövliga för marina
ändamål, torde ett mera stadigvarande förläggande dit av tvångsarbetare
icke kunna ifrågasättas.

Vid nu nämnda förhållande och då utredningen ger vid handen,
att Svartsjö- och Landskronaanstalterna äro tillräckliga att tillfredsställa
det nuvarande behovet av platsutrymme för tvångsarbetare, samt
även i sig innefatta möjligheter till den utvidgning, som kan påkallas
av en eventuell ökning av dessas antal under den närmaste
framtiden, torde det frånskiljande av tvångsarbetsväsendet från fångvårdsförvaltningen,
varom nu är fråga, åtminstone tills vidare böra inskränkas
till nyssnämnda två anstalter. Väl har fångvårdsstyrelsen
ifrågasatt dessa anstalters lämplighet i vissa avseenden som tvångsarbetsanstalter
samt framkastat tanken att i stället för åtminstone den
ena av dem — Svartsjöanstalten — borde uppföras en helt ny tvångsarbetsanstalt
samt Svartsjöanstalten apteras som jordbruksfängelse. Att
i detta sammanhang till prövning upptaga dessa vittomfattande spörsmål
torde emellertid icke kunna komma i fråga. Ett ståndpunkttagande
till dem skulle givetvis icke kunna undgå att verka föregripande på den
utredning rörande själva tvångsarbetsförfarandets omläggning i väsentliga
avseenden, som fattigvårdslagstiftningskommittén väntas komma att förebringa.
Dock vill jag här ej lämna osagt, att det enligt min uppfattning
säkerligen kommer att visa sig, ej minst från ekonomisk synpunkt,
lämpligare att jämväl framdeles bibehålla Svartsjöanstalten för det ändamål,
för vilket den allt sedan sin tillkomst varit avsedd, än att förändra
densamma till jordbruksfängelse med alla de ombyggnadsarbeten, som
därav måste biiva en följd. Å andra sidan är att märka, att genomförandet
av den nu föreslagna organisationsförändringen naturligtvis på
intet sätt kan lägga hinder i vägen för att den av fångvårdsstyrelsen
framkastade tanken på uppförande av nya moderna tvångsarbetsanstalter
och de äldre anstalternas förändrande till straffanstalter framdeles
realiseras, därest detta efter verkställd allsidig prövning befinnes lämpligt.
Tvärtom synes det mig, som om det även med hänsyn härtill
vore, på sätt jag redan förut gjort gällande, en fördel, att organisationsförändringen
genomföres på förhand. På detta sätt skulle nämligen de
nya anstaltsledningarna bliva satta i tillfälle att framföra sina speciella
synpunkter vid det framtida lösandet jämväl av dessa viktiga spörsmål.

Enligt min mening bör alltså frånskiljandet från fångvården nu
endast omfatta tvångsai betsanstalterna å Svartsjö och i Landskrona.
De båda övriga tvångsarbetsanstalterna i Karlskrona och i Norrköping
torde böra, på sätt de sakkunniga föreslagit, bibehållas under fångvår -

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 388.

den med, såvitt^ angår tjänstemän av högre grad, oförändrade avlöningsstater
lör att, åtminstone tillsvidare, användas såsom straffanstalter I
sammanhang härmed torde dessa anstalter böra i staterna betecknas
som central! ängelser.

Rörande spörsmålet, huru den närmaste ledningen av tvångsarbetsanstalterna
å Svartsjö och i Landskrona bör ordoas efter dessa anstalters
ranskiljande från fångvårdsförvaltningen, yttra förut omnämnda sakkunniga
:

®fter tvangsar betsans t al terna* å Svartsjö och i Landskrona skiljande från

- I * * * S7rite''S^ e".styrelsC böra tlllsiittas för var °ch en av dessa anstalter,
orgamseradi huvudsaklig överensstämmelse med de vid statens uppfostringsanstalt å
ona och vid statens vårdanstalt för alkoholister å Venngarn befintliga styrelserna En
gemensam styrelse för de båda tvångsarbetsanstalterna skulle säkerligen innebära en

ZSZ1 ST"81 ®rSani?atlonen med hänsyn dels till det betydande avståndet mellan
de båda anstalterna, dels till den djupgående skillnaden i behandlingssättet mellan de
i anstalterna intagna mannen och kvinnorna, för vilka sistnämndas vård vederbörande
anstaltsstyrelse borde aga även en kvinnlig ledamot. I dessa styrelser borde i övrigt
insattas man med juridisk kunskap och erfarenhet, med socialt intresse och anseende
samt i vardera styrelsen en i jordbruksfrågor kunnig person med praktisk läggning
och insikt i handhavandet av jordbrukets ekonomiska uppgifter. Styrelseledamöterna
borde fara oavlönade och endast erhålla ersättning för i tjänsten gjorda utlägg
Kostnaden för styrelsen vid statens uppfostringsanstalt å Bona hade belöpt sig under
åren 1906—191o till i medeltal omkring 1,270 kronor för år.

I denna fråga gör fångvårdsstyrelsen i huvudsak följande uttalande:

Tydligt vore, att i händelse av tvångsarbetsanstalternas skiljande från fångvaiden
en ersättare för fångvårdsstyrelsen måste finnas. Denna ersättare måste
, ; uti''ustad med den kompetens och myndighet, som erfordrades för ledningen ej

biout av ekonomien utan kanske i främsta rummet av personalvården. En lång
ei larenhet hade ådagalagt, att inom anstalter av ifrågavarande slag, där en synnerligen
ingripande makt vore lagd i föreståndarens hand, mycket komme an på dennes
Om nn ti lsyn som även inginge i detaljerna, vore därför nödvändig.

Om nu särskilda styrelser for tvångsarbetsanstalterna utsåges, vore det enligt styrelsens
mening oeftergivligt, att dessa styrelser sammansattes av självständiga personer

r11 n°I, tld förf°Sande för att utöva eu verklig kontroll och
a dn& skppad ledning Skenstyrelser, som mer eller mindre bleve dekorationer och
v d några få sammanträden mottoge summariska redogörelser, vore till föga gagn
Skulle den arbetsborda, som för samvetsgrant fullgörande av uppdraget vore av
noden, också kunna av styrelseledamöterna utkrävas, borde tillräckliga arvoden tillerkännas
dem och medlemmarna handla under fullt ämbetsmannaansvar

Socialstyrelsen
följande sätt:

utvecklar sin ståndpunkt till detta spörsmål

C. Tvångsarbetsanstalternas

närmaste
ledning efter
deras frånskiljande

från fång
vårdsförvaltningen.

Sakkunniga.

Fånga irdsstyrelsen.

Social styrelsen.

Departement*

ehefen.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

Med avseende på den omedelbara förvaltningen av anstalterna både man
tydligen att välja mellan dels en gemensam styrelse för samtliga anstalter med
eller8 utan särskilda lokalstyrelser, dels direkt under justitiedepartementet lydande
lokalstyrelser för varje anstalt, dels slutligen två styrelser, en för anstalter avsedda
för manliga lösdrivare och eu för anstalter avsedda för kvinnliga lösdrivare. Frågan
om vilket av dessa alternativ borde föredragas berodde tydligen på åtskilhga omstan ig
heter framför allt anstalternas antal och belägenhet. Da anstalternas antal till en
början sannolikt komme att begränsas till två, en för manliga lösdrivare vid Svartsjö
£2t “r kvinnliga lösdrivV i Landskrona syntes
anstalternas läge, lämpligt, att varje anstalt forsagea med < “ ®^lld
Härigenom kunde ju även hänsyn tagas till den olikhet i arbetsuppgifter,
en följd av de internerades olika kön, och vilken måste taga sig uttryck i frå0a
om såiäl de inre anordningarna å anstalten som arbetsanskaftmng och overvatoing
efter utskrivningen. Vid sammansättningen av styrelsen foi den kvinnliga lösdrivare
anstalten borde sålunda nödigt utrymme beredas för kvinnlig erfarenhet “tresse^

De båda anstaltsstyrelserna skulle i likhet med styrelserna foi anstalterna ä
Venno-arn och Bona, var för sig och direkt under vederbörande departement, med
stor självständighet handhava anstaltsledningen enligt Kungl. Maj:ts närmare foi
skrifter samt inom ramen av anvisade anslag.

Med avseende å ordnandet av den närmaste ledningen av tvångsarbetsanstalterna
efter deras skiljande från fångvården råder, som synes, i
huvudsak enighet mellan de myndigheter och andra, som darom yttia.
sio-. De särskilda anstalterna böra, enligt de avgivna yttrandena, erhålla
en var sin styrelse, sammansatt med hänsyn till sin särskilda uppgift
Åven jag är av den åsikt, att denna lösning av det föreliggande
spörsmålet är den lyckligaste. Alldeles frånsett den tyngd i organisationen,
som skulle vara oskiljaktigt förbunden darmed, att en gemensam
styrelse inrättades för tvänne anstalter, belägna på sa vitt skilda platser
som Svartsjö och Landskrona, synes mig den obestridliga olikheten i
anstalternas arbetsuppgifter vara för denna fråga avgörande.

Styrelserna böra, såsom jag redan förut antytt, fa sådan sammansättning,
att inom dem bliva representerade icke blott juridisk
insikt och socialt intresse, utan även erfarenhet å de arbetsområden^ a
vilka anstalternas arbetsdrift huvudsakligen kommer att röra sig. kran
sistnämnda synpunkt torde sålunda åtminstone i styrelsen för Svartsjoanstalten
höra insättas en i jordbruk sakkunnig och praktiskt erfaren
man. Med avseende å Landskronaanstalten torde motsvarande ledamot
böra vara förfaren särskilt på trädgårdsskötselns område. _ 1 styrelsen
för sistnämnda anstalt bör det ock insättas eu eller derå kvinnor.

Rörande styrelsernas organisation och ställning i övrig or e,
på sätt också fattigvårdslagstiftningskommittén framhållit i sitt tomt
refererade yttrande, bestämmelserna rörande styrelsen för statens upp -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388. 33

fostringsanstalt å Bona i de flesta avseenden kunna tjäna som föredöme.
Detta gäller jämväl sa tillvida, att styrelseledamöterna icke böra
såsom sådana åtnjuta något särskilt arvode utan allenast gottgörelse för
de med uppdraget förenade utgifter. Fångvårdsstyrelsens farhåga för,
att med en sådan anordning icke skulle kunna erhållas tillräckligt självständiga
och för sin uppgift fullt lämpliga personer, kan jag icke dela,
då deu av erfarenheten från närgränsande förvaltningsområden visats
ej vara grundad.

Inom justitiedepartementet hade vid nu förevarande ärendes för- D. Frågan
beredande behandling fråga blivit väckt, huruvida icke, för den händelse om inrättvångsarbetsanstalterua
uppbörde att lyda under fångvårdsstyrelsen och inspektörs
i stället, efter mönster av statens uppfostringsanstalt å Bona, förlädes befattninaunder
särskilda styrelser, det borde tillika inrättas en direkt under
justitiedepartementet lydande inspektörsbefattning, vars innehavare skulle
övertaga en del av de funktioner med avseende å tvångsarbetsanstalterna,
som nu tillkom me fångvårdsstyrelsen. Då förutnämnda sakkunniga tillkallades,
anmodades de att vid fullgörandet av sitt uppdrag till behandling
upptaga även detta spörsmål, därvid jämväl borde övervägas, huruvida
icke den ifrågavarande inspektörens ämbetsområde möjligen borde utsträckas
att omfatta jämväl under departementet lydande uppfostringsanstalter
för minderåriga förbrytare.

8akkimniSa Orörda nu i sitt yttrande inrättandet av en inspek- Sakkunniga.
törsbefattning med dylikt vidsträckt ämbetsområde. De mena, att inrättandet
av en sådan befattning skulle avlägsna de olägenheter, som
eljest kunde bliva en följd av anstaltsstyrelsernas uppdelning. På detta
sätt skulle nämligen en i viss mån enhetlig ledning av dessa anstalter
åstadkommas och kunde till följd härav de Kungl. Maj:ts befallningshavande,
under vilkas inspektion uppfostringsanstalterna å Bona och
Viebäck lydde, befrias från sin nuvarande befattning med dessa anstalter.

Alla framställningar från anstalterna skulle enligt de sakkunnigas åsikt
passera denne inspektör. Han borde, i likhet med vad skulle bliva
fallet med ledamöterna i anstalternas styrelser, vara oavlönad med ersättning
endast för i tjänsten havda kostnader.

Fångvårdsstyrelsen framhåller i sitt utlåtande den 5 april 1918, fångvård,-att de olägenheter, som enligt dess mening vore förbundna med styrel,entvångsarbetsanstalternas
lösgörande från fångvårdsförvaltningen och deras
förläggande under särskilda styrelser av den beskaffenhet, som förut
Bihang filt riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 348 höft. (Nr 388). 5

Social styrelsen.

34 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

nämnts, skulle i väsentlig man minskas, om en inspektör över anstalterna
tillsattes. Men denne borde enligt fångvårdsstyrelsens mening ej betros
med ett enbart honnörsuppdrng. Med de låga avlöningar, statstjänstemannen
uppbure, kunde nämligen icke begäras, att någon sådan skulle
kunna utan särskild gottgörelse ägna de krafter åt uppdraget, som vore
nödvändiga, om han skulle kunna sovra och för framläggning inför
Kungl. Maj:t klargöra alla de framställningar, som inkomme från
anstalterna.

Vid behandlingen av nu föreliggande spörsmål framhåller socialstyrelsen
inledningsvis, bland annat, att statens centrala ingripande på
ett område av nu ifrågavarande art borde begränsas till — förutom
fastställandet genom lagstiftning och på annat sätt av de ledande principerna
— en kontrollerande verksamhet, med huvudsakligt syfte att
övervaka dels användningen av anvisade statsmedel, dels anstaltsbehandlingens
enhetlighet och rationella bedrivande. Därefter fortsätter socialstyrelsen
i sitt utlåtande:

Beträffande det lämpligaste sättet för anordnandet av det centrala övervakande
av tvångsarbetsanstalterna, som vore erforderligt, kunde det ifrågasättas, huruvida
icke detsamma borde lämpligast överlämnas till alkoholistvårdens centralmyndighet,
socialstyrelsen. Såsom under förberedelserna för alkoholistlagen från alla håll framhållits,
förelåge nämligen ett särskilt nära sammanhang mellan ifrågavarande båda
områden. Emellertid syntes det socialstyrelsen lämpligare, att vid det nu ifrågasatta
ordnandet av frågan, vilket enligt styrelsens mening alltid måste betraktas såsom
mera provisoriskt i avbidan på ny lagstiftning i ämnet och därav föranledda mera
genomgripande organisatoriska förändringar, kraven på central statlig tillsyn tillgodoså
ges genom eu direkt till justitiedepartementet anknuten inspektionsverksamhet.
Därest denna vidare, på sätt av de sakkunniga antytts, komme att omfatta tvångsuppfostringsanstalterna,
kunde justitiedepartementet även för denna gren av anstaltsvården
erhålla sakkunnigt biträde och därjämte ytterligare ett steg tagas för att
åstadkomma större enhetlighet med avseende å samhällets åtgärder för de socialt
mindervärdas omhändertagande.

Inspektörens uppgift gent emot anstalterna skulle principiellt vara begränsad
till vården och vad med densamma närmare sammanhängde. Han skulle i hithörande
frågor vara dels ett stöd för anstaltsledningarna, dels en garanti för de vårdade,
dels slutligen en informationskälla för departementet i fråga om såväl värdens och
anstalternas beskaffenhet som önskemål och riktlinjer för deras utvecklande. Därjämte
kunde hans medverkan inom departementet tagas i anspråk jämväl vid behandlingen
av organisations- och ekonomiska frågor, enär sådana i regel vore av
stor betydelse för vårdens rätta anordnande samt inspektören under sina besök å
anstalterna borde bliva i tillfälle att förskaffa sig närmare kännedom om deras förhållanden
även i dessa avseenden.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

Överståthållarämbetet för polisärenden gör i sitt förut omförmälda
utlåtande gällande, att det för åstadkommande av enhetlig kontroll å
all hithörande verksamhet samt för tillgodogörande på bästa sätt av den
samlade erfarenheten skulle vara särdeles lämpligt, att en gemensam
under justitiedepartementet omedelbart lydande inspektör anställdes för
de för behandling av lösdrivare avsedda institutionerna. Helst borde
en dylik inspektion omfatta även vårdanstalten för alkoholister och uppfostringsanstalten
å Bona.

1 anledning därav, att fråga uppstått därom, att jämväl de under
justitiedepartementet lydande uppfostringsanstalterna för minderåriga
förbrytare skulle ställas under nu ifrågasatta inspektörs överinseende,
hava yttranden inhämtats från styrelsen för statens uppfostringsanstalt
å Bona, Svenska diakonissällskapet, som förbundit sig att å sitt hem
å Viebäck mottaga till tvångsuppfostran dömda minderåriga kvinnliga
förbrytare, samt Kungl. Maj:ts befallningshavande i Östergötlands och
Jönköpings län, under vilkas överinseende, på sätt förut nämnts, dessa
uppfostringsanstalter för närvarande stå.

Bonastyrelsen hemställer i sitt utlåtande, att den ifrågasatta förändringen
i överinseendet över anstalten icke måtte genomföras. Genom
de sakkunnigas förslag i denna del skulle ett samband, som nu ej
funnes, upprättas mellan tvångsarbetsanstalterna och de allmänna uppfostringsanstalterna.
Mot ett dylikt sammanförande av dessa olika slag
av anstalter under samma inspektionsmyndighet måste emellertid göras
i huvudsak samma principiella invändningar, som vid tvångsuppfostringsanstalternas
uppkomst riktades mot det då väckta förslaget om dessa
anstalters läggande under fångvården. På grund av den erfarenhet,
Bonastyrelsen vunnit under sin hittillsvarande verksamhet, vore styrelsen
för sin del övertygad om, att det lör Bonaanstaltens lyckliga utvecklingvarit
av den allra största betydelse, att genom dess fristående ställning
utan varje samband med vare sig fängelser eller lösdrivaranstalter allmänheten
mer och mer börjat betrakta Bonainstitutionens verksamhet
såsom en gren av samhällets ungdomsvård. Genom realiserandet av
det nu föreliggande förslaget skulle Kungl. Maj:ts befallningshavandes i
Östergötlands län befattning med anstalten upphöra. Fördelarna härav
kunde styrelsen icke inse. Styrelsen funne det av Kungl. Majrts bemälda
befallningshavande utövade överinseendet vara av sådan betryggande
och auktoritativ art, att det fortfarande borde bestå.

Öoerståthållarämbetet

for polisärenden.

Styrelsen för
statens uppfostringsanstalt
å
Bona.

Kuttyl. Maj it s
bcfallningshavande
i
Östergötlands
lön.

Svenska diakonissällskapets
styrelse.

Kungl. Maj.ts
befallningshavandeiJönköpings
lön.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

Jämväl Kungl. Maj:ts befallningshavande i Östergötlands län ställer
sig avvisande gentemot förslaget i fråga. Det kunde ifrågasättas, huruvida
den enhetliga ledning av uppfostrings- och tvångsarbetsanstalterna, som
man ville skapa genom inrättandet av den ifrågavarande inspektörsbefattningen,
vore eftersträvansvärd med hänsyn till den olikhet, som
vore rådande med avseende å dessa anstalters verksamhet. Vad särskilt
anginge Bonaanstalten, vore den föreslagna inspektörsbefattningen onödig,
enär den förvaltningsform, anstalten redan erhållit, varit för densammas
utveckling i rätt riktning synnerligen lämplig. En förändring härutinnan
torde följaktligen icke böra utan tungt vägande skäl komma till stånd.

Svenska diakonissällskapets styrelse avstyrker bestämt läggandet
av skyddshemmen å Viebäck under den ifrågasatta inspektörens överinseende.
Under de gångna åren hade styrelsen lärt sig högt uppskatta
det stödjande intresse och den förståelse för hemmens viktiga uppgift,
som visats från Kungl. Maj:ts befallningshavandes i Jönköpings län sida.
Någon anledning syntes därför ej förekomma att göra någon ändring i
Kungl. Maj:ts befallningshavandes befattning med hemmen, åtminstone
så länge samtliga hem vore belägna på en och samma plats. Skulle en
inspektionsverksamhet av annan art än den nuvarande befinnas böra
anordnas, syntes det styrelsen vara en naturlig och nära liggande utväg
att låta denna ombesörjas på samma sätt som inspektionen av skyddshemmen
för vanartade barn eller således genom vederbörande folkskoleinspektör.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings län gör i sitt utlåtande
gällande, att den betydande utvidgning, som Viebäcksanstaiten
under de senaste åren undergått, samt önskvärdheten av en mera enhetlig
ledning av i likartat syfte upprättade anstalter visserligen talade för
inrättande av en inspektörsbefattning för dessa anstalter,, men förklarar,
att Kungl. Maj:ts befallningshavande dock ställde sig tveksam, huruvida
tvångsarbetsanstalterna å Svartsjö och i Landskrona, där merendels äldre
och förfallna individer intoges, kunde anses hava så likartade syften
med skyddshemmen å Viebäck, som huvudsakligen hade karaktären av
en uppfostringsanstalt, att de borde ställas under samma inspektion.
Kungl. Maj:ts befallningshavande kunde därför tillstyrka allenast, att
anstalterna å Bona och å Viebäck ställdes under gemensam inspektion, i
vilket fall Kungl. Maj:ts befallningshavandes befattning med anstalten å
Viebäck skulle komma att upphöra. Kungl. Maj:ts befallningshavande
kunde icke dela den i det föreliggande förslaget uttalade meningen, att

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388. 37

ifrågavarande inspektörsbefattning skulle vara oavlönad. Befattningen
i fråga skulle nämligen, för såvitt det med densamma åsyftade ändamålet
skulle vinnas, komma att på sin innehavare ställa stora anspråk så väl
i avseende pa arbete som på personliga förutsättningar och intresse för
saken.

Att vid tvångsarbetsanstalternas skiljande irån fångvården inrättas
eu direkt under justitiedepartementet lydande inspektörsbefattning, vars
innehavare skulle. hava visst överinseende över dessa anstalter, synes
mig vara en lycklig tanke. Härigenom skulle, på sätt också fångvårdsstyrelsen
framhållit, i väsentlig mån minskas de olägenheter, som kunna
anses vara förbundna med anstalternas skiljande från fångvården och
deras läggande under särskilda styrelser av den art, som förut nämnts.

Med avseende å denna inspektörs ställning och åligganden torde
böra framhållas, att han enligt min mening icke bör, på sätt de sakkunniga
föreslagit och även fångvårdsstyrelsen synes förutsätta, bliva
en mellaninstans i vanlig mening mellan anstaltsstyrelserna och Kungl.
Maj:t, genom vilken instans alla styrelsernas framställningar skulle passera,
av vad slag dessa än vore. Hans ställning torde fastmera böra
bliva i huvudsak den, som socialstyrelsen skisserat. Hans åligganden
skulle på detta sätt bliva av dels granskande dels biträdande art. Såsom
granskare skulle det tillkomma honom att tid efter annan verkställa
inspektioner av anstalterna samt däröver avlägga rapport till justitiedepartementet.
Vid dessa inspektioner skulle det åligga honom att tillse,
ej blott att den anstaltsvård, som komme tvångsarbetarna till del, vore
av avsedd beskaffenhet, utan även att för anstalterna i övrigt gällande
bestämmelser efterlevdes. Inspektörens biträdande funktion åter skulle
bestå däri, att han skulle vara skyldig att på begäran biträda departementschefen
vid beredandet av alla de ärenden rörande tvångsarbetsväsendet,
i vilka denne ansåge sig böra tillgodogöra sig hans sakkunskap
och erfarenhet på området.

På Sfitt förut nämnts, har ifrågasatts, att nu ifrågavarande inspektör
skulle fa sitt verksamhetsområde utvidgat så tillvida, och jämväl uppfostringsanstalterna
för minderåriga förbrytare skulle komma att lyda
under hans överinseende. Pa huvudsakligen de skäl, som framförts av
dem, som för närvarande hava ledningen av dessa anstalter, anser jag mig
dock icke nu böra ifrågasätta eu dylik utsträckning. I allt fall synes
mig kunna anstå med inrättande av en mera omfattande inspektionsverksamhet
i nu nämnd riktning, till dess att den av socialstyrelsen i

Departe mentschefen.

38 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

utsikt ställda omläggningen av den centrala ledningen av alla närbesläktade
grupper av socialt mindervärda kommer upp pa dagordningen.

I fråga om spörsmålet, huruvida den av mig sålunda förordade
inspektörsbefattningens innehavare skall vara oavlönad eller för sitt besvär
åtnjuta särskilt arvode, ansluter jag mig utan tvekan till den senare
uppfattningen. Skall man hava utsikt att med inrättandet av denna
befattning verkligen kunna uppnå vad man med densamma avsett att
vinna, torde det vara nödvändigt att göra den till en avlönad tjänst.
Någon större kostnad för statsverket torde detta dock icke behöva medföra.
Det inspektören tillkommande arvodet synes mig lämpligen kunna
begränsas till 2,000 kronor för år. Därjämte bör han naturligtvis åtnjuta
resekostnadsersättning.

E) Tvångs- I sammanhang med frågan om tvångsarbetsanstalternas frånskil anstalternas

jan(le från fångvårdsförvaltningen har framkastats tanken på att giva
benämning, dessa anstalter en förändrad benämning.

Sakkunniga. De sakkunniga förorda en dylik namnförändring. Liksom »tvångs uppfostriny

sanstalten å Bona» av humanitära skäl ändrades till »statens
uppfostringsanstalt å Bona», syntes av liknande orsaker de båda tvångsarbetsanstalter,
som fortfarande skulle finnas, böra benämnas: »statens
arbetsanstalt å Svartsjö» och »statens arbetsanstalt i Landskrona».

Fångvårds- Fångvårdsstyrelsen förklarar i sitt den 5 april 1918 avgivna ut **:yreisen.

ilande, att den finner det sålunda föreslagna ombytet å benämning av
tvånnsarbets^nstalterna tämligen omotiverat, så länge lösdrivarlagen bibehölle
benämningen tvångsarbete. Styrelsen upprepar sin förut gjorda
erinran, att det icke vore på namnet en social reform borde vara beroende.

Veparte- De sakkunnigas förslag i denna del synes mig tilltalande. Åven

mentsehefen. om, gatt fångvärdsstyrelsen framhåller, en social reform icke kan

vara beroende på ett namn, synes mig dock, som om en i och för sig
lämplig namnförändring bör komma till stånd, då en omorganisation
av tvångsarhetsväsendet i allt fall företages. Enligt min mening böra
alltså de nuvarande tvångsarbetsanstalterna å Svartsjö och i Landskrona
från och med tiden för deras frånskiljande från fångvårdsförvaltningen
benämnas »statens arbetsanstalt å Svartsjö» och »statens arbetsanstalt i
Landskrona». Klart är, att denna namn fö ränd ring ej i och för sig
innebär någon rubbning av anstalternas karaktär. De komma att jämväl

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388. 39

under sina nya namn utgöra sådana »tvångsarbetsanstalter», varom lösdrivarlagen
talar.

Jag övergår härefter till att i korthet beröra några spörsmål av
organisatorisk art, som sammanhänga med det ifrågavarande frånskiljandet
av tvångsarbetsanstalterna Irån fångvårdsförvaltningen.

Med en var av tvångsarbetsanstalterna å Svartsjö och i Landskrona
är för närvarande förenat ett kronoliäkte. Beträffande dessa yttra
de sakkunniga, att desamma enligt deras mening borde tillsvidare vid
anstalterna bibehållas, dock i minsta möjliga utsträckning. Administrationen
av häktena borde bestridas av vid arbet-anstalterna anställd
personal med vederbörande direktör såsom tillsyningsman. Som ersättning
härför torde anstalterna böra tillerkännas rätt att utnyttja fångarnas
arbetskraft. Därjämte torde fångvården, såsom skedde beträffande i
Stockholms stads rannsakningsfängelse förvarade kronoarrestanter, böra
ersätta arbetsanstalterna kostnaderna för fångarnas utspisning, dock ej
till högre belopp än anstalternas självkostnadspris.

Fångvårdsstyrelsen är i väsentliga delar av annan åsikt. Beträffande
kronohäktet å Svartsjö yttrar styrelsen:

Om tvångsarbetsanstalten å Svartsjö bibehölles för sitt nuvarande ändamål,
men frigjordes hån fångvården, syntes därvarande kronoliäkte icke vidare böra tagas
i användning såsom sådant utan brukas för arbetsanstaltens ändamål. Detta häkte
fyllde nämligen icke något föreliggande utrymmesbehov och hade ej heller uppförts
föi att tjäna som kronoliäkte. De använda lokalerna hade nämligen avsetts för
avtjänande av tvångsarbetarna ådömda extra judiciella bestraffningar, därtill de
ännu användes. Då det emellertid hände, att tvångsarbetare, som före intagandet
å anstalten ådömts böter, men icke betalat dessa, av de exekutiva myndigheterna
uttoges ur anstalten för att med tillfälligt avbrytande av tvångsarbetet på annat
håll undergå förvandlingsstraff för böterna, vållades härav flyttningar fram och åter
med därav orsakade olägenheter. Till undvikande härav utverkades rätt att låta
tvångsarbetarna avtjäna sina böter å Svartsjö och förklarades för detta ändamål
arrestbyggnaden för kronoliäkte. Då det icke kunde vara någon som helst nödvändighet
att uttaga tvångsarbetarna från statens anstalt i och för avtjänande av
bötesstraff under tvångsarbetstiden, utan med avtjänandet därav väl kunde anstå
till dess nämnda tid gått till ända, torde vid anstaltens avskiljande från fångvården
kronohäktet å Svartsjö böra nedläggas.

I fråga åter om kronohäktet i Landskrona yttrar fångvårdsstyrelsen:

På grund av den nu rådande bristen på straffanstalter torde kronohäktet i
Landskrona böra tillsvidare bibehållas såsom sådant och så länge detta vore fallet,
måste den för häktets skötsel avsedda personalen behållas under fångvårdsförvalt -

F) Vissa
med tvångsarbetsanstalternas

frånskiljande
frän
fångvården
sammanhängande

organisatiorisspörsmål.

a) Kronohäktena
å
Svartsjö och
i Landskrona.

Sakkunniga.

Fångvårds styrelsen.

Kimgl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

ningen. Att låta eu anstalt, som tjänade rena fångvårdsändamål, ledas av personer,
som hade främmande uppgifter, kunde icke annat än föranleda till olämpliga förhållanden.
Hinder mötte naturligen icke, om arbetsanstalten bibehölles, att dennes
föreståndare förordnades till tillsyningsman, om han därtill lämpade sig. Men såväl
en särskild föreståndare som särskild bevakning, stående under styrelsens lydnad,
måste i allt fall finnas. All sammanblandning måste undvikas, på det att ej konflikter
måtte uppstå. Olämpligt bleve således exempelvis att använda häktet för
extra judiciella bestraffningar av arbeterskorna, om dylika bestraffningar eljest kunde
anses förenliga med den nya formen för tvångsarbetet. Kvinnorna, som skulle befrias
från fångnamnet, borde väl ej för smärre förseelser inkastas i häkte vägg om
vägg med verkliga förbrytare under samma bevakning.

Predikant och läkare kunde vara gemensamma för anstalten och häktet, likasom
möjligen mathållningen kunde besörjas från anstalten mot portionspris. Assistentens
bostad borde upplåtas åt häktets föreståndare, varemot hyresersättning
kunde tillerkännas den förre.

Departe- Med avseende å nu föreliggande frågor är jag ense med fång ■mentschefen.

vå nlsstyrelsCU.

I händelse av tvångsarbetsanstalternas frånskiljande från fångvården
bör alltså enligt min mening kronohäktet vid Svartsjö upphöra såsom
sådant samt dess lokaler ställas till arbetsanstaitens förfogande.

Kronohäktet i Landskrona torde åter till följd av den nu rådande
starka bristen på platsutrymme å straffanstalterna böra tillsvidare bibehållas.
Att, på sätt de sakkunniga föreslagit, låta administrationen
av detta kronohäkte bestridas av vid arbetsanstalten anställd personal,
vilket skulle betyda att denna personal skulle komma att med avseende
å sin tjänstgöring lyda under tvenne styrelser, torde från
organisationssynpunkt knappast vara att förorda. Kronohäktet bör i
stället få sig tilldelad sin särskilda personal, som sålunda skulle komma att
lyda under fångvårdsförvaltuingen. Däremot torde naturligtvis intet
hinder möta mot, att, på sätt fångvårdsstyrelsen också ifrågasatt, direktören
vid arbetsanstalten förordnas som tillsyningsman för häktet.

Då bibehållandet av kronohäktet i Landskrona, som sagt, får betraktas
allenast som ett provisorium, lära avlöningarna till den personal,
som erfordras för dess skötande, böra beräknas, ej å bestämda anslaget,
utan å förslagsanslaget till fångars vård och underhåll. Till spörsmålet
om denna personals storlek får jag tillfälle att återkomma längre fram.

b) Ordnandet ] det utlåtande, som fångvårdsstyrelsen avgivit över de sakkun tenavdbvAngs-

nigas yttrande, berör styrelsen även frågan, huru efter tvångsarbetsarbetarna.
väsendets skiljande från fångvårdsförvaltningen lämpligen bör ordnas
Fångvårds- med transporterandet av till tvångsarbete dömda personer. Styrelsen

styrelsen.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

håller i detta avseende före, att efter ifrågavarande organisationsförändrings
genomförande transporten av dylika personer ej längre borde
ske på nu brukligt sätt. Då tvångsarbetarna icke längre skulle komma
att behandlas i likhet med »fångar», borde de icke heller få sändas
tillsammans med sådana. Fångvårdens tjänstemän borde icke med dem
hava någon befattning. Under antagande, att för den till tvångsarbete
dömdes förvarande efter anhållandet och under besvärstiden särskilda
åtgärder komme att vidtagas utan fångvårdens anlitande, förmodade
styrelsen, att den dömde skulle komma att omedelbart efter utslagets
ikraftträdande försändas till arbetsanstalten under tillsyn av särskild
övervakare. Styrelsen beräknade, att, därest transporten av tvångsarbetare
sålunda komme att ordnas för sig, kostnaderna härför skulle
belöpa sig till omkring 20,000 kronor om året. Dessa kostnader borde
icke utgå av fångvårdsmedel, utan för ändamålet erforderliga medel
borde ställas till anstaltsförvaltningarnas förfogande.

Den förändrade anordning av transporten av de till tvångsarbete
dömda, som fångvårdsstyrelsen ifrågasätter, torde, åtminstone tillsvidare,
icke böra komma ifråga. Den omstämiigheten, att själva tvångsarbetsanstalterna
nu skulle komma att ställas utanför fångvårdsförvaltningen,
torde icke i och för sig vara av beskaffenhet att behöva föranleda en
dylik förändring. Den, som skall transporteras, är ju enligt lösdrivarlagen
»häktad», och torde han då också få finna sig i att jämväl under
själva transporten till arbetsanstalten behandlas såsom vanlig fånge.
Det mest praktiska och, på sätt fångvårdsstyrelsen även framhåller, det
från ekonomisk synpunkt utan fråga fördelaktigaste är också, att transporten
av tvångsarbetarna tillsvidare i huvudsak sker såsom hittills
genom fångvårdens försorg. Den enda ändring i forslingssättet för de
till tvångsarbete dömda, som möjligen skulle behöva göras, vore den, att
vederbörande arbetsanstalt ålades att låta vid den straffanstalt, som läge
arbetsanstalten närmast, avhämta de tvångsarbetare, som vore till arbetsanstalten
destinerade.

Kostnaderna för fångvårdens befattning med transporten böra fortfarande
bestridas av fångvårdsmedel. Häri torde icke ligga något oegentligt.
I detta avseende vill jag erinra därom, att kostnaden för transport
av minderårig, som skall insättas i allmän uppfostringsanstalt, skall
enligt nådig kungörelse den 12 september 1910 gäldas av förslagsanslaget
till fångars vård och underhåll.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 348 höft. (Nr 388.)

Departe mentschefen.

c) Arbetäpremiema
och
besparingskassoma.

Fångvärdsstyi
elsen.

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

Genom nådigt reglemente angående arbetspremier vid de centrala
straff- oeh tvångsarbetsanstalterna i riket den 24 oktober 1890 jämte
nådiga kungörelsen den 22 juni 1900 äro bestämmelser givna om insättande
i postsparbanken av såväl straffångars som tvångsarbetares
besparade arbetspremier. Vid fångvården finnes vidare en besparingskassa,
som bildats av de vid statens fångvårdsanstalter samlade besparingskassor.
För nämnda besparingskassa bär Kungl. Maj:t den 10 juni
1912 utfärdat reglemente.

1 sitt utlåtande den 5 innevarande april har fångvårdsstyrelsen
påpekat, att en skilsmässa mellan fångvården och tvångsarbetsanstalterna
borde föranleda vissa ändringar i de sålunda rörande arbetspremierna
och fångvårdens besparingskassa gällande bestämmelser. Beträffande
fångvårdens besparingskassa erinrar styrelsen därom, att denna består
delvis av bidrag, som influtit från tvångsarbetsanstalterna, samt att från
kassan dels i mindre omfattning lämnats understöd även åt frigivna
tvångsarbetare dels ock i större poster lämnats bidrag till vissa enskilda
institutioner, som omhändertagit särskilt kvinnliga tvångsarbetare efter
frigivningen. Efter tvångsarbetsanstalternas skiljande från fångvården
borde givetvis inbetalningarna till kassan från tvångsarbetsanstalterna
upphöra, men å andra sidan borde från kassan icke vidare lämnas
något understöd till dem, som frigåves från dessa anstalter.

På de ändringar i bestämmelserna rörande arbetspremier, som en
skilsmässa mellan fångvården och tvångsarbetsanstalterna må påkalla,
finner jag ej anledning att nu närmare ingå. Det torde vara tids nog
att upptaga detta spörsmål, sedan en dylik skilsmässa kan hava kommit
till stånd.

Detsamma gäller i viss mån stadgandena om fångvårdens besparingskassa.
Med avseende å denna vill jag dock nämna, att det mest
praktiska och även från andra synpunkter lämpligaste synes mig vara,
att fångvården även efter tvångsarbetsanstalternas utbrytning får behålla
denna kassa odelad att användas till understödjande av dem, som frigivas
från de under fångvården fortfarande lydande straffanstalterna. För
understödjandet av dem, som frigivas från tvångsarbetsanstalterna, torde
i stället böra, i likhet med vad fallet är med avseende å statens uppfostringsanstalt
å Bona, beräknas vissa belopp å de förslagsanslag, som
böra beviljas till uppehållande av verksamheten å dessa anstalter.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

Ett frånskiljande av tvångsarbetsanstalterna från fångvården kommer II. Hithörandi
givetvis att medföra, utom de förändringar i skilda avseenden, som i beräkluufde
det föregående berörts, jämväl avsevärda förskjutningar i de belopp, var- m. m.
med anslagen till fångvården böra äskas. Till uppehållande av verksamheten
å tvångsarbetsanstalterna måste dessutom naturligtvis begäras
särskilda anslag.

Vid den redogörelse för dessa förhållanden, som i det följande
kommer att lämnas, torde det lämpligaste vara att behandla varje anslag
för sig samt därvid beträffande varje anslag i ett sammanhang till prövning
upptaga alla de frågor, som äro av betydelse för anslagets bestämmande,
således även sådana spörsmål, som icke äga något samband med
det av mig i det föregående förordade frånskiljandet av tvångsarbetsanstalterna
från fångvårdsförvaltningen.

Vad angår bestämda anslaget till fångars vård och underhåll,
vill jag först beröra några frågor, som äro fullständigt oberoende
av nyssnämnda organisationsförändring.

Ifrågavarande spörsmål avse främst avlöningsförhöjningar för vissa
assistenter samt skollärarna vid fångvården.

Assistentbefattningarna vid rikets fångvårdsanstalter äro för närvarande
i lönehänseende uppdelade i tre grupper med följande avlöningar:

av tredje (högsta) lönegraden (3 vid central
fängelset å Långholmen och 1 vid tvångsarbeteanstalten
å Svartsjö) med ......................................

samt 1 vid jordbruksfängel
16 av första lönegraden med

fem år kan höjas med 400 kronor och efter tio år med ytterligare 400
kronor. Därtill kominer förmånen av bostad och vedbrand in natura
eller ock hyresersättning och vedanslag.

De vid fångvården anställda skollärarna — 7 till antalet — åtnjuta

Lön eller mot-svarande	Tjänst-görings-penningar eller mot-svarande	Summa
. 1,900	1,100	3,000
i 1 1,600	1,000	2,600
. 1,200	900	2,100.
a, i det	att lönen efter

A) Bestämda
anslaget
till fångars
vård och
underhåll.

a) Ifrågasatta
avlöningsförhöjningar

för vissa
assistenter
ävensom
skollärarna
vid fångvården.

Svenska fångvårdssäilskapet.

Fångvårds styrelsen.

Kungl. Maj tis nåd. proposition Nr 388.

samma avlöningsförmåner som assistenterna i lägsta lönegraden utom
så tillvida, att deras ålderstillägg äro satta ett vart till allenast 200 kronor.

Med avseende å vissa av assistenterna ävensom skollärarna föreligga
nu särskilda framställningar om avlöningsförbättring.

I sådant hänseende hava assistenterna av andra lönegraden vid
centralfängelserna å Härianda och i Härnösand hemställt om uppflyttande
av deras befattningar till samma lönegrad som de till tredje lönegraden
nu hörande assistenttjänster vid centralfängelset å Långholmen och vid
tvångsarbetsanstalten å Svartsjö.

Vidare har assistenten av andra lönegraden vid centralfängelset i
Malmö gjort framställning om hans likställande i avlöningshäuseende
med innehavarna av kamrerartjänsterna vid tvångsarbetsanstalterna i
Karlskrona och Norrköping (2,300 kronor lön, 1,200 kronor tjänstgöringspenningar,
summa 3,500 kronor, jämte två ålderstillägg, vartdera å 500
kronor).

Därjämte har svenska fångvårdssällskapet föreslagit, att den lägst
avlönade assistentgraden skulle bortfalla och att de i denna löneklass
stående assistenterna ävensom skollärarna måtte erhålla samma avlöning,
som nu åtnjutes av assistenter i andra graden, samt att sistnämnda
assistenter skulle uppflyttas i högsta löneklassen.

I anledning av berörda framställningar har fångvårdsstyrelsen dels
uti underdånig skrivelse den 24 september 1917 och uti underdånigt
utlåtande den 2 oktober 1917 hemställt, att de till andra graden nu hänförliga
assistenter vid central fängelserna i Malmö, å Härianda och i
Härnösand samt vid straffängelset i Mariestad måtte beredas samma avlöning,
som åtnjutes av assistenter i högsta lönegraden, dels ock i
sistnämnda utlåtande föreslagit, att skollärarnas avlöningsförmåner måtte
undergå en förbättring så tillvida, att ett vart av de dem tillkommande
ålderstilläggen måtte höjas från 200 kronor till 400 kronor.

Ur de motiveringar, som presterats för de gjorda framställningarna,
må följande här anföras.

Svenska fångvårdssällskapet framhåller till stöd för sina yrkanden,
att de lägst avlönade assistenterna samt skollärarna nu i avlöningshänseende
intoge en ställning, som varken befordrade en tillfredsställande
rekrytering av dessa viktiga platser eller tillförsäkrade dessas innehavare
skälig utkomst.

Beträffande sin hemställan om uppflyttande av assistenterna i andra
lönegraden till tredje lönegraden yttrar fångvårdsstyrelsen i sin förutnämnda
skrivelse av den 24 september 1917 följande:

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 388.

I underdånigt utlåtande den 10 september 1909 över löneregleringskommitténs
betänkande rörande reglering av löneförhållanden in. m. vid fångvårdsstyrelsen och
fångvårdsstaten hade styrelsen tillåtit sig framhålla, att assistenterna vid centralfängelserna
å Härianda och i Härnösand, jämte det att de skulle lämna fängelsedirektören
det biträde, som av dem kunde medhinnas, dessutom hade till åliggande
att vara redogörare för dessa stora fängelser, vilkas räkenskap vore icke mindre
omfattande än räkenskapen vid centrala fångvårdsanstalter, där särskilda kamrerare
vore anställda, varför styrelsen ansåge, att med hänsyn till det myckna arbete, som
av dem sålunda fordrades, och den med befattningarna förenade stora uppbörden, avlöningarna
för dem borde höjas till likhet med de av kommittén föreslagna assistentlönerna
vid centralfängelset å Långholmen och tvångsarbetsanstalten å Svartsjö eller
således för vardera med 400 kronor, så att slutlönen med ålderstillägg uppginge till
3,800 kronor.

Anledningen, varför assistenttjänsten vid centralfängelset i Malmö icke samtidigt
omnämts, vore den, att denna tjänst, vartill förutvarande kamrer artjänsten
vid gamla centralfängelset i Malmö förvandlats, tillkommit först från och med år 1915.

I sitt förslag till avlöningar åt tjänstemännen vid det nya jordbruksfängelset
i Mariestad hade styrelsen hemställt, att avlöningen åt assistenten med hänsyn till
att särskilda räkenskaper för lantbruket skulle av honom föras, måtte höjas till
högsta lönegraden. Emellertid hade 1917 års riksdag beslutit, att ifrågavarande
assistenttjänst skulle från och med år 1918 upptagas i andra lönegraden och således
likställas med assistentbefattningarna vid centralfängelserna i Malmö, å Härianda
och i Härnösand.

Av den erfarenhet, som vunnits sedan senaste lönereglerings fastställande för
fångvårdsstatens tjänstemän av högre grad år 1910, hade styrelsens åsikt, att assistenttjänsterna
vid sistnämnda fängelser i avseende å arbete och ansvar vore fullt jämställda
med samma tjänster vid centralfängelset å Långholmen och vid tvångsarbetsanstalten
å Svartsjö, allt mera stadgats, och kunde styrelsen icke annat än finna
det rättvist, att ifrågavarande tjänster jämställdes i lönehänseende.

På grund av den assistenten vid jordbruksfängelset i Mariestad åliggande
skyldigheten att omhänderhava och redovisa egendomens avkastning av jordbruksalster
och skogsprodukter, vilken skyldighet vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö
tillkomme kamreraren, torde hans tjänst få anses vara den av assistentbefattningarna
mest betungade åtminstone i redovisningshänseende, och således i avlöningshänseende
böra jämställas med de högst avlönade.

Beträffande svenska fångvårdssällskapets framställning om höjning
av de lägst avlönade assistenternas ävensom skollärarnas avlöningsförmåner
yttrar fångvårdsstyrelsen i förut berörda utlåtande den 2 oktober
1917 i huvudsak följande:

Vid bedömande av löneförmånerna för assistenter av lägsta lönegraden och
för skollärarna måste hänsyn tagas till att ifrågavarande tjänster i regel vore begynnelsetjänster
för tjänstemännen av högre grad vid fångvården och att aspiranter
å fångvårdstjänst, med avlagd studentexamen eller därmed jämförlig examen, kunde
efter jämförelsevis kort tids fackutbildning komma i åtnjutande av dessa förmåner,
till en början såsom tillförordnade.

a) rörande
uppflyttande
av andra
gradens assistenter
till
tredje lönegraden.

p) ang. höjning
av första
gradens assistenters
samt
skollärarnas
avlöning.

Lonereglering«-kommittén.

a) ang. avlöning
8 förbättring
för
assistenterna.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

Visserligen måste betonas, att nuvarande avlöning i lägsta graden vore under
rådande förhållanden allt för knapp, särskilt om hänsyn toges till den omständigheten,
att vederbörande tjänstinnehavare, trots befattningens egenskap av övergångstjänst,
i regel tidigt bildade familj. Otillräckligheten av gällande avlöningsbelopp
utgjorde dock en för de flesta, törhända samtliga befattningshavare vid fångvårdsstaten
gemensam svårighet, som allt mer trängande krävde sin lösning i form av
allmän lönereglering. Intill dess fullständigt förslag till ny lönestat kunde framläggas,
ansåge styrelsen skäl ej förefinnas att, med brytande av lönesatsernas inbördes
avvägning, tillgodose nu ifrågavarande grupp av löntagare utöver vad krigstidstillägg
på allmännare grunder kunde medföra.

I och för sig torde lägsta assistentavlöningen, om hänsyn toges till löneförhållandena
i gemen såväl vid fångvården som inom närliggande förvaltningsområden,
icke vara sämre tillmätt än lönesatserna för andra befattningshavare i motsvarande
ställning.

Oavsett kravet på en allmännare höjning i lönesatserna torde emellertid fångvårdssällskapets
framställning i en viss punkt förtjäna särskilt beaktande. Såsom
redan påpekats, intoge skollärarna inom fångvården en med assistenterna fullt jämförlig
ställning. För sin vidare befordran vore den huvudsakligen hänvisade till
direktörsbefattningarna. Redan under den tidigare tjänstgöringen ginge assistenter
och skollärare in i varandras uppgifter ej blott så att lärarna anlitades som vikarier
för uppehållande av assistenttjänst vid inträffande ledighet utan även på det sätt,
att assistent vid flera fängelser deltoge i undervisningen. För behörighet till skollärarebefattning
fordrades att hava avlagt studentexamen, en fordran, som i vissa
fall vore strängare än för assistent, i fråga om vilken studentexamen kunde ersättas
genom avgångsexamen från krigsskola eller tekniskt läroverk eller annan jämförlig
examen. Vid ansökan till högre befattning ansåges i huvudsakliga avseenden lärareoch
assistentmeriter i lägsta graden likvärdiga. Under sådana omständigheter syntes
det styrelsen tillbörligt, att skollärare, med samma begynnelseavlöning som assistent
i lägsta lönegraden, jämväl finge tillgodoräkna sig ålderstillägg till enahanda belopp
eller således, i stället för nu utgående 200 kronor efter fem år och 200 kronor efter
ytterligare fem år, respektive 400 kronor och ytterligare 400 kronor.

Löneregleringskommittén, vars utlåtande infordrats i nu förevarande
fråga, har i ett den 19 mars 1918 häröver avgivet yttrande anfört i huvudsak
följande:

Beträffande assistenterna i lägsta lönegraden kunde kommittén ej tillstyrka
framställningen om förhöjning av nu utgående avlöning.

De ifrågavarande lägsta assistenttjänsterna hade nämligen synts kommittén
i jämförelse med ungefär rnotsvariga tjänster inom andra verk hava blivit jämförelsevis
väl tillgodosedda. Aven torde vid bedömande av föreliggande spörsmål böra tagas
i betraktande, att genom den ifrågasatta regleringen av de lägsta assistenttjänsternas
avlöningar det nuvarande förhållandet mellan dessa tjänster och kronohäktesföreståndarebefattningarna
skulle så väsentligt rubbas, att en reglering även av de sistnämndas
avlöningar med nödvändighet skulle påkallas, något som väl näppeligen
torde kunna ske annat än i samband med en allmän lönereglering för hela fångvårdsstaten.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

Vad åter anginge assistenttjänsterna i itfellangrad, syntes dessa tjänsters
karaktär i viss mån hava blivit en annan än den, de antagits skola få vid löneregleringen
år 1910. Av vad fångvårdsstyrelsen anfört och kommittén jämväl i
övrigt inhämtat hade kommittén kommit till den uppfattningen, att det arbete och
det ansvar, som numera påvilade assistenter i mellangrad, vore av den beskaffenhet,
att någon skillnad i berörda hänseende icke torde förefinnas mellan dessa assistenter
och assistenter i högsta grad. De gjorda framställningarna om uppflyttande av assistenterna
i andra lönegraden till tredje lönegraden tillstyrktes därför av kommittén
.,, . Beträffande den ifrågavarande avlöningsförbättringen för skollärarna ville kommittén,
med beaktande av de utav fångvårdsstyrelsen anförda omständigheterna beträffande
nu ifrågavarande befattningshavare, tillstyrka, vad styrelsen därutinnan
oreslagit, samt alltså hemställa, att ett vart av de dem tillkommande ålderstilläggen
måtte höjas från 200 kronor till 400 kronor.

f) ang. avIlning
s förbättring
för
skollärarna.

I nu föreliggande, avlöningsfrågor är jag fullt ense med fångvårdsstyrelsen
och löneregleringskommittén. De gjorda framställningarna böra
alltså enligt min mening för närvarande ej vinna beaktande i annan mån,
än att till riksdagen framställes begäran dels om uppflyttande av andra
gradens assistenter till tredje graden, dels ock om höjande av ett vart
av skollärarnas ålderstillägg från 200 kronor till 400 kronor.

. bifall till vad sålunda föreslagits med avseende å nuvarande

assistenter i andra lönegraden skulle föranleda en höjning av bestämda
anslaget till fångars vård och underhåll med 1,600 kronor.

Förslaget i vad det avser ålderstillägg åt skollärarna berör åter
icke nu förevarande anslag, utan förslagsanslaget till ålderstillägg för
fångvården, till vilket anslag jag återkommer längre fram.

Departements chefen.

1 detta sammanhang torde böra anmärkas, att i de avlöningsstater, b) Viasa ansom
hava avseende å nu förevarande anslag, vissa anstalter böra upp- staiters och
föras under förändrade beteckningar.'' 11 ^befattnings Pa

sätt redan nämnts, är detta fallet med de nuvarande tvåncs- förande i
arbetsanstalterna i Karlskrona och i Norrköping, vilka efter deras

loi ändring till straffanstalter böra i staterna uppföras som central- löningsstat
fängelser. under för Ett

liknande förhållande råder med avseende å nuvarande straff- tecknlrgtr.
fängelset i Mariestad. Sedan detta fängelse jämlikt Kungl. Maj:ts och
riksdagens beslut omändrats från uteslutande ''enrumsfängelse till jämväl
gemensamhetsfängelse med större jordbruksdrift, avsett för sådana strafffångar
från hela riket, vilka finnas lämpade för jordbruksarbete och
därmed sammanhängande göromål, har detsamma erhållit karaktären av
central anstalt och bör därför, i överensstämmelse med vad fångvårdsstyrelsen
också hemställt i sin förutnämnda skrivelse av den 24 septem -

c) Anslagets
minskning
på, grund av
tvängsarbetsans
taltemas
skiljande från
fångvården.

Sakkunniga.

48 Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 388.

ber 1917, i den ordinarie avlöningsstaten upptagas under den ändrade
benämningen centralfängelse.

Jämväl en anuan namnfråga torde i detta sammanhang böra beröras.
I den skrivelse av den 14 december 1917, varmed fångvårdsstyrelsen
till Kungl. Maj:t överlämnat förslag till ändring i vissa delar
av instruktionen för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten, har styrelsen
omnämnt, att, enligt vad den inhämtat, bland fångvårdens skollärare
rådde en allmän önskan att få sin tjänstebenämning »skollärare» utbytt
mot annan, som mera skilde dem från de vanliga skollärarne vid folkskolorna.
1 anledning härav har styrelsen ifrågasatt, huruvida icke
skollärarna vid fångvården kunde benämnas antingen jämväl de »assistenter»
eller ock »lärare». Den i fångvårdens ordinarie stat upptagna
skollärarinnan vid central fängelset i Växjö skulle då också få sin benämning
utbytt mot »lärarinna».

Genom" beslut den 22 mars 1918 har Kungl. Maj:t i anledning
av berörda framställning bestämt, att fångvårdsinstruktionen skall undergå
bland annat den ändring, att i densamma beteckningarna »skollärare»
och »skollärarinna» utbytas mot »lärare» och »lärarinna». I överensstämmelse
härmed torde ifrågavarande befattningshavare böra jämväl i
avlöningsstaterna uppföras under dessa sina nya benämningar.

Tvångsarbetsanstalternas frånskiljande från fångvårds förvaltningen
medför givetvis, att en viss minskning bör göras i nu förevarande anslag.
Härom yttra förut omförmälda sakkunniga:

Enligt från och med år 1911 gällande ordinarie stat beträffande avlöningar
för tjänsemän av högre grad samt den fördelnig av i fångvårdens stat upptagna
avlöningar för tjänstemän av lägre grad (bevakningspersonal), som fångvårdsstyrelsen
genom särskilda beslut fastställt, vore för närvarande till tvångsarbetsanstalterna
å Svartsjö och i Landskrona förlagda följande avlöningar:

Tvångsarbetsanstalten å Svartsjö.

1 direktör ................................................ kronor

1 kamrerare ............................................ *

1 pastor.................................................... *

1 assistent............................................... *

1 assistent (vid jordbruket) ................ »

1 skollärare ............................................ *

10 överkonstaplar å 1,550 .......... *

42 vaktkonstaplar å 1,300 .................... »

3 arvoden till överkonstaplar med förordnanden
som uppsyningsman å 200 »

5,000: —
4,000: —
3,500: —
3,000: —
2,100: —
2,100: —
15,500: —
54,600: —

600: —

90,400: —.

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 388,

Tvångsarbetsanstalten i Landskrona.

1 direktör ........................................

1 assistent........................................

1 predikant ....................................

3 överkonstaplar å 1,550............

8 vaktkonstaplar å 1,300............

3 första vaktfruar å 1,050 ...........

13 vaktfruar å 900 ...........

1 arvode till överkonstapel med
ordnande som uppsyningsman ....

...... kronor	4,000	—
..... »	2,100	—
...... »	1,500	—
...... »	4,650	—
...... »	10,400	—
..... »	3,150	--
..... » ör-	11,700	—
»	200: —
Summa kronor

37,700: —

Tvångsarbetsanstalternas frigörande från fångvården skulle alltså föranleda
en minskning av bestämda anslaget till fångars vård och underhåll med förenämnda
belopp 128,100 kronor.

I sitt utlåtande över de sakkunnigas utredning kommer fångvårdsstyrelsen
vid behandlingen av nu förevarande anslag in på frågan, huruvida
jämväl efter genomförandet av den föreslagna organisationsförändringen
med avseende å tvångsarbetsanstalterna den nu å Svartsjö
och i Landskrona anställda personalen skall behöva bibehållas vid sin
nuvarande numerär. Efter det styrelsen framhållit, att enligt dess uppfattning
innebörden av det föreliggande organisationsförslaget vore den,
att med avseende å tvångsarbetarnas framtida behandling den humanitära
sidan skulle komma att tillerkännas en avgörande vikt samt en
verklig och ej blott skenbar skillnad införas mellan tvångsarbetare och
straffångar, gör styrelsen gällande, att denna omläggning av tvångsarbetets
karaktär syntes kunna föranleda en betydande minskning i den
nuvarande bevakningen vid tvångsarbetsanstalterna. Delta gällde särskilt
Svartsjöanstalten. Härom yttrar styrelsen:

Aven om anstalten skulle hållas fullbesatt — vilket svårligen kunde förutses,
innan en ny lösdriverilag komme till stånd och kristidsförhållandena upphört —
torde icke där kunna användas mera än högst 8 överförmän och 36 förmän, emot
nu anställda 10 överkonstaplar och 42 vaktkonstaplar, avlönade från ordinarie anslaget,
samt 1 överkonstapel och 6 vaktkonstaplar, avlönade från förslagsanslaget till
fångars vård och underhåll. Någon minskning i bevakningen, ursprungligen beräknad
för 300 fångar, hade hitintills, ehuru stort behov av ökad bevakning i synnerhet
under sista tiden inträtt vid andra fångvårdsanstalter, icke av styrelsen vidtagits,
då styrelsen väntat erhålla Kungl. Maj:ts tillstånd att till anstalten få förlägga
ett antal straffångar för utförande av förenämnda dikningsarbeten. Erhölles
icke sådant tillstånd, ville styrelsen omedelbart bortflytta 3 överkonstaplar och 12
vaktkonstaplar för att tillgodose behovet vid Karlskronaanstalten och Malmö slottsfängelse,
om de eller någon av dem ställdes till styrelsens förfogande, eller ock vid
andra hårt anlitade fängelser.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 348 höft. (Nr 388.) 7

Fångvårds styrelsen.

Departementschtfen.

50 Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition Nr 388.

Beträffande kronohäktet i Landskrona fortsätter styrelsen:

Vid frånskiljande av kronohäktet i Landskrona från den nya anstalten borde
vid den nuvarande tvångsarbetsanstalten jämte kronohäktet anställda befattningshavare
uppdelas så, att de tjänstemän, som beräknades vara anställda för kronohäktets
skötsel, nämligen:

1 överkonstapel med förordnande såsom uppsyningsman,

5 vaktkonstaplar och
1 vaktfru,

förlädes till det självständiga under fångvården lydande kronohäktet.

Ifrågavarande tjänstemän syntes bliva tillräckliga för häktets skötsel. Dock
torde överkonstapelstjänsten med förordnande såsom uppsyningsman böra utbytas
mot en föreståndarebefattning av lägre graden.

Mot de sakkunnigas beräkningar rörande nu förevarande anslags
minskande i anledning av den föreslagna organisationsförändringen har
jag intet att erinra, så vitt denna beräkning grundar sig på frånskiljandet
från fångvården av befattningshavare av högre grad.

Beträffande denna beräkning, i vad den avser frånskiljandet från
fångvården av tjänstemän av lägre grad (bevakningspersonal), är åter att
uppmärksamma följande.

Vad först angår Svartsjöanstalten, äro de sakkunniga av den uppfattningen,
att den ordinarie bevakningspersonalen vid denna anstalt bör
jämväl efter utbrytningen från fångvården bibehållas vid sin nuvarande
styrka och alltså bestå av — alldeles frånsett de förändrade benämningar,
som kunna komma att givas åt denna personal — 10 överkonstaplar,
därav 3 med förordnanden som uppsyningsmän, samt 42 vaktkonstaplar.
Fångvårdsstyrelsen däremot håller före, att efter skilsmässan från fångvården
den ordinarie bevakningspersonalen å Svart-jo skulle kunna inskränkas
till 8 överkonstaplar, därav 3 med förordnanden som uppsyningsmän,
samt 36 konstaplar. Någon bevakningspersonal, avlönad från förslagsanslaget,
för närvarande 1 överkonstapel och 6 vaktkonstaplar,
skulle tydligen enligt styrelsens mening icke längre bliva erforderlig.

Fångvårdsstyrelsens förslag till minskning av Svartsjöpersonalen
har, såsom synes av stvrelsens nyss refererade utlåtande, sin grund i
den uppfattningen, att efter tvångsarbetsväsendets skiljande från fångvården
tvångsarbetet skulle komma att omläggas i humanitär riktning
och på sådant sätt en betydande minskning i bevakningen kunna komma
till stånd. Att en reformering av tvångsarbetet i antydd riktning kan
hava en sådan följd, svnes mig dock vara underkastat tvivel. Snarare
synes det vara att antaga, att en omläggning av tvångsarbetet framför
allt så tillvida, att tvångsarbetarna i allt större utsträckning hållas till

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

arbete ute i det fria, skall ställa allt högre krav på bevakningens effektivitet.
En så kraftig nedsättning av bevakningsstyrkan å Svartsjö,
som den fångvårdsstyrelsen ifrågasatt, torde därför icke vara tillrådlig.
Emellertid har jag efter inhämtande av upplysningar i frågan från nuvarande
Svartsjödirektören kommit till den uppfattningen, att till följd
av anstaltens nuvarande relativt fåtaliga beläggning en minskning i såväl
den ordinarie som den extra bevakningspersonalens numerär skalle kunna
tillsvidare ske med sammanlagt 1 överkonstapel och 8 vaktkonstaplar.
Att låta bevakningspersonalen undergå en än kraftigare reducering förbjuder
nödig hänsyn till angelägenheten av att bland bevakuinyspersonalen
kunna räkna erforderligt antal yrkesmän. Den sammanlagda bevakningspersonalen,
såväl ordinarie som extra, skulle sålunda komma
att uppgå till 10 överkonstaplar, därav 3 med förordnanden som uppsyningsmän,
och 40 vaktkonstaplar. Av dessa torde ett mindretal,
exempelvis 1 överkonstapel och 4 vaktkonstaplar, ej böra uppföras på
ordinarie stat, utan avlönas från det förslagsanslag, som blir erforderligt
att äska för anstalten. A anstaltens ordinarie stat skulle således uppföras
9 överkonstaplar, därav 3 med förordnanden som uppsyningsmän,
och 36 vaktkonstaplar. Den ordinarie bevakningspersonal, som sålunda
skulle bli disponibel — 1 överkonstapel och 6 vaktkonstaplar — torde
komma väl till pass som förstärkning av bevakningspersonalen vid de
nu i hög grad överbelagda straffanstalterna. Skulle genom tvångsarbetaruas
ökning behov uppstå av ökad bevakning torde sådan kunna
åtminstone tillsvidare tillföras anstalten med anlitande i ökad utsträckning
av anstaltens förslagsanslag.

Med avseende å Landskronaanstalten hava de sakkunniga, som
utgått ifrån, att kronohäktet fortfarande skulle skötas av personal, tillhörig
tvångsarbetsanstalten, ej föreslagit någon förändring i bevakningspersonalens
nuvarande numerär. Denna skulle alltså fortfarande bestå
av 3 överkonstaplar, därav en med förordnande som uppsyningsman,
8 vaktkonstaplar, 3 första vaktfruar och 13 vaktfruar. Därtill skulle
komma extra personal, för närvarande, enligt inhämtad uppgift, 2 vaktkonstaplar
och 4 vaktfruar. Fångvårdsstyrelsen åter, som, på sätt redan
förut nämnts, förordar kronohäktets frånskiljande från anstalten, föreslår
den ordinarie personalens uppdelande mellan anstalten och kronohäktet
på det sätt, att kronohäktet skulle tilldelas 1 överkonstapel med förordnande
som uppsyningsman — dock med förändrande av hans befattning
till en föreståndarbefattning av lägre graden —, 5 vaktkonstaplar
och 1 vaktfri! samt anstalten behålla återstoden.

1 det föregående har jag anslutit mig till fångvårdsstyrelsens åsikt,
att kronohäktet bör få sin särskilda bevakningspersonal, men gjort

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

gällande, att, då kronohäktets bibehållande som sådant endast lår betraktas
som ett provisorium, avlöningen till dess personal bör beräknas
å förslagsanslaget till fångars vård och underhåll, varför någon hänsyn
till densamma ej torde behöva tagas vid fastställandet av nu förevarande
anslag. Emellertid vill lag nämna, att nuvarande direktören vid
anstalten på förfrågan uppgivit, att den personal, som av fångvårdsstyrelsen
föreslagits skola tilldelas kronohäktet, utan olägenhet skulle
kunna minskas med 1 vaktkonstapel. Det torde tillika kunna ifrågasättas,
huruvida ej kronohäktet skulle kunna förestås av en överkonstapel
med förordnande som uppsyningsman i stället för, såsom fångvårdsstyrelsen
tänkt sig, av en föreståndare av lägre graden.

Kronohäktets skiljande från anstalten och utrustande med särskild
personal kan dock ej medföra en motsvarande minskning i anstaltens
bevakuingspersonal. Detta förbjudes av nödig hänsyn till lämplig arbetsfördelning
inom anstalten. Enligt vad anstaltsdirektören meddelat, skulle
dock, under förutsättning att extra personal finge vara anställd i minst
samma utsträckning som för närvarande, den ordinarie vaktpersonalen
kunna minskas med 1 vaktkonstapel, vilken även den sålunda skulle
komma den egentliga fångvården till godo.

Fångvårdens ordinarie bevakningspersonal skulle alltså kunna
minskas genom Svartsjöanstaltens frånskiljande med 9 överkonstaplar,
därav 3 med förordnanden som uppsyningsman, och 36 vaktkonstaplar
samt genom Landskronaanstaltens frånskiljande med 3 överkonstaplar,
därav 1 med förordnande som uppsyningsman, 7 vaktkonstaplar, 3 första
vaktfruar och 13 vaktfruar.

Storleken av den minskning, som nu förevarande anslag kan undergå
på grund av organisationsförändringen, framgår av följande sammanställning: Avlöningar

till tjänstemän av högre grad:

vid Svartsjöanstalten:

1 direktör ........

1 kamrerare.....

1 pastor ..........

1 assistent .....

kronor 5,000
» 4,000

» 3,500

3,500

000

100

1 assistent (vid jordbruket)........

1 skollärare

2,100 kronor 19,700

vid Landskronaanstalten:

1 direktör.....................

1 assistent......................

1 predikant....................

kronor 4,000

» 2,100

» 1,500 kronor 7,600

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

Avlöningar till tjänstemän av lägre grad (bevakningspersonal): 4

överkonstaplar med förordnanden
som uppsy ningsmän å

1,750 kronor................................. kronor 7,000

8 överkonstaplar å 1,550 kronor » 12,400

43 vaktkonstaplar å 1,300 kronor » 55,900

3 första vaktfruar å 1,050 kronor » 3,150

13 vaktfruar å 900 kronor............ » 11,700 kronor 90,150

Summa kronor 117,450

Bestämda anslaget till fångars vård och underhåll är för närvarande
i riksstaten upptaget med......... kronor 981,600

Ett bifall till det av mig förordade
förslaget om avlöningsförbättring åt vissa
assistenter skulle påkalla en ökning av

anslaget med ................................................- » 1,600 kronor 983,200

Den föreslagna organisationsförändringens genomförande
skulle åter medföra en minskning av anslaget
med ............................................................................................... » 117,450

Anslaget bör alltså i 1919 års riksstat uppföras med kronor 865,750.

Jämväl vid behandlingen av förslagsanslaget till fångars
vård och underhåll vill jag först uppehålla mig vid några detta
anslag berörande spörsmål, som ej hava avseende å tvångsarbetsanstalternas
utbrytande från fåogvårdsförvaltningen.

Det första av dessa spörsmål rör förstärkning av arbetskrafterna å
fångvårdsstyrelsens arbetskontor. Denna fråga har redan behandlats vid
anmälan inför Kungl. Maj:t av punkt 22 i årets statsverksproposition,
varför jag nu kan inskränka mig till att hänvisa till vad jag då yttrade.
Här må endast erinras om, att det ökade krav å nu förevarande anslag,
som det ifrågavarande behovets tillfredsställande skulle medföra, belöper
sig till ett årligt belopp av 4,500 kronor.

Ett annat av hithörande spörsmål avser ändring av nu gällande
villkor för tillerkännande av hyresersättning åt fångvårdens ordinarie bevaknings
personal av lägre grad. Även detta spörsmål blev berört, då
nyssnämnda punkt i statsverkspropositionen anmäldes inför Kungl. Magt,

d) Anslagets
slutliga beräknande.

B) Förslagsanslaget
till
fångars
vård och
underhåll.

a) Förstärkning
av
arbetskrafterna
å
fångvårdsstyrelsens

arbetskontor.

b) Ändring
av villkoren
för tillerkännande
av
liyresersätt.
ning åt den

ordinarie bevakningspersonalen

av lägre grad.

Fångvårds styrelsen.

Kungl. Maj it s nåd. proposition Nr 388.

men blev då ej slutbehandlat. Sedan löneregleringskommittén numera
inkommit med sitt infordrade yttrande i frågan, har denna kommit i det
skick, att deri kan underställas" Kungl. Maj:ts slutliga prövning.

Vid den reglering av avlöningsförmånerna för fångvårdspersonalen,
som 1907 års riksdag genomförde, beslöt riksdagen, bland annat, att den
under vissa förutsättningar ordinarie bevakningspersonal av lägre grad
tillkommande hyresersättning skulle bestämmas efter de i orten gällande
hyror, dock med iakttagande att årliga beloppet, endast då särskilda
förhållanden därtill föranledde, skulle få överstiga 250 kronor. Denna
bestämmelse bibehölls vid de löneregleringar för fångvårdsstaten, som
beslötos av riksdagen åren 1910 och 1914.

I förutnämnda skrivelse den 24 september 1917 bär nu fångvårdsstyrelsen
hemställt, att Kungl. Maj:t måtte hos riksdagen anhålla, att
berörda bestämmelse, så vitt därigenom stadgats, att ifrågavarande
hyresersättning, endast då särskilda förhållanden därtdl föranledde,
skulle få överstiga 250 kronor, måtte antingen alldeles upphävas eller
ock i så måtto ändras, att beloppet för lägenhet om ett rum och kök
bestämdes till i regel 300 kronor och för större lägenhet till högst 500
kronor, med rättighet för styrelsen att, då särskilda förhållanden därtill
föranledde, få överskrida dessa belopp.

Till stöd för denna sin framställning anför fångvårdsstyrelsen i
berörda skrivelse följande:

Vid tilldelande av bostäder åt bevakningspersonalen hade styrelsen sökt så
ordna, att gift överkonstapel samt gift vaktkonstapel eller änkling med 4 eller flera
hemmavarande minderåriga barn erhölle bostad bestående av 2 rum och kök; kunde
bostad icke upplåtas i kronans hus åt sådan befattningshavare, beviljades honom
hyresersättning för lägenhet av omnämnda storlek. Redan före kristidens inträde
hade förutnämnda maximibelopp för hyresersättningarna visat sig vara å de flesta
orter för lågt för förhyrande av tvårumslägenheter, och vore, såsom framginge av
en skrivelsen närsluten tablå över hyresprisen i större delen av de städer, där fångvårdsanstalter
funnes, nu knappast tillräckligt för hyrande ens av en lägenhet om
ett rum och kök. Styrelsen hade å ena sidan ansett sig skyldig följa bestämmelsen,
att hyresersättningarna borde utgå efter i orten gängse pris, och i följd därav i ett
flertal fall vid ersättningarnas bestämmande överskridit 250 kronor, men å andra
sidan hade styrelsen trott sig icke äga rätt bevilja full ersättning å orter, där
hyresprisen vore abnormt uppdrivna. Vid de fängelser, där fångvården disponerade
ett större, ehuru ej tillräckligt antal bostäder i kronans hus, t. ex. vid centralfängelserna
å Långholmen och å Härianda folie missförhållandena mest i ögonen.
Ehuru styrelsen beviljat ersättningar för lägenhet om ett rum och kök här i Stockholm
med 550 kronor och för två rum och kök med 450 kronor samt å Härianda
med respektive 250 och 300 eller 350 kronor, ansåge sig de befattningshavare, som

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

erhölle hyresersättning, sämre ställda än de, vilka anvisats bostad in natura, och inkomme
också ständiga klagomål över hyresersättningarnas knapphet.

På det att styrelsen måtte bliva i tillfälle att bestämma hyresersättningarnas
belopp mera i överensstämmelse med i orterna gällande hyrespris, hemställde styrelsen
därför, att Kungl. Maj:t ville hos riksdagen anhålla, att ifrågavarande bestämmelse
antingen alldeles upphävdes eller ock ändrades på förut angivet sätt.

Löneregleringskommittén yttrar i denna fråga i sitt förutnämnda
utlåtande av den 19 mars 1918:

Enligt vad kommittén inhämtat, åtnjöte för närvarande bland personal av
lägre grad vid fångvårdsstaten 304 ordinarie och 33 extra befattningshavare familjebostad
in natura, under det att 262 ordinarie och 33 extra tjänstemän erhölle kontant
hyresersättning. Till följd av åtgärder av olika slag torde emellertid inom en närmare
framtid ett något ökat antal befattningshavare kunna beredas bostad in natura.
Då sålunda åtskilliga befattningshavare alltjämt icke kunde erhålla fri bostad utan
hade att själva anskaffa bostad, borde givetvis tillses, att dessa icke bleve väsentligt
sämre ställda än de befattningshavare, som åtnjöte bostad in natura.

Vidkommande den hyresstegring, som inträtt under kristiden, vore att uppmärksamma,
hurusom hänsyn till densamma tagits vid beviljande av krigstidstillägg,
i det att sådant medgivits skola utgå jämväl å hyresersättning, varom nu
vore fråga. Härigenom hade dock i några fall inträffat den oegentligheten att, då
hyresersättningens belopp blivit före beviljandet av krigstidstillägg bestämt till den
verkliga hyreskostnaden och denna kostnad därefter antingen icke alls eller ock
endast i mindre grad stigit, sammanlagda beloppet av hyresersättning och krigstidstillägg
å densamma överstigit hyreskostnaden. Med hänsyn till nämnda förhållande
hade emellertid fångvårdsstyrelsen, i fråga om de under senaste tid reglerade hyresersättningsbeloppen,
ställt dessa i beroende av krigstidstillägget sålunda, att hyresersättningen
jämte därå belöpande krigstidstillägg sammanlagda skulle motsvara det
verkliga hyrespriset.

Då det nu gällde att bereda fångvårdsstyrelsen möjlighet att bättre än vad
i allmänhet hittills kunnat ske avpassa hyresersättningens belopp efter å orten
gängse hyrespriser, hade styrelsen anvisat två olika utvägar, nämligen: antingen så
att höjning skedde av berörda maximibelopp eller ock att bestämmelsen om visst
maximum helt och hållet upphävdes.

Mot den förra utvägen syntes kommittén kunna göras den invändningen att,
därest, såsom vore att befara, en ytterligare stark stegring skedde i hyresprisen,
bestämmelsen om dylika maximibelopp skulle kunna komma att, på sätt nu vore
fallet, utgöra hinder för fångvårdsstyrelsen att bestämma hyresersättningarna efter
de verkliga hyresprisen.

Den sålunda antydda olägenheten skulle däremot icke ifrågakomma, därest
stadgandet om maximibelopp vid hyresersättningens bestämmande bortfölle. Då
hyresersättningen i sådant fall kunde ansluta sig till det vid varje tid gällande
hyrespriset, skulle krigstidstillägg ej för framtiden behöva utgå å hyresersättning,
något som i sin ordning skulle medföra, att den nyss antydda, visserligen fullt riktiga
och befogade åtgärden att ställa hyresersättningens belopp i beroende av krigstidstillägget
kunde undvikas.

På grund av det sagda funne sig kommittén böra tillstyrka, att åt fångvårds -

Lö nere glering
»kommittén.

56 Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 388.

styrelsen anförtroddes att utan hänsyn till något maximibelopp bestämma hyresersättningen.

Emellertid ansåge sig kommittén därvid böra uttala den förvissningen, att
styrelsen iakttoge nödig försiktighet vid dessa ersättningars fastställande och att
sålunda ersättningarna icke tilltoges högre än som kunde anses skäligen motsvara
medelvärdet av en bostad av den beskaffenhet, som kronan å samma ort tillhandahölle
likställda befattningshavare vid fångvårdsstaten.

Med stöd av vad sålunda anförts hemställde kommittén, att vad
gällande villkor och bestämmelser för åtnjutande av de med ordinarie
befattning vid fångvårdsstaten förenade avlöningsförmåner innehölle
rörande bestämmande av byresersättning och vedanslag måtte erhålla
följande ändrade lydelse:

»att beloppet av hyresersättning och vedanslag skall bestämmas
efter de i orten gällande hyror och pris å ved, dock med iakttagande,
vad tjänstemännen av lägre grad angår, att vedanslag må utgå för inköp
av högst 8 kubikmeter björkved och 7 kubikmeter barrved.»

Departements- För att en förändring av nu ifrågavarande avlöningsvillkor vidtages

chefen. • av löneregleringskommittén föreslagna riktningen, synas mig fång vårdsstyrelsen

och löneregleringskommittén hava framlagt välgrundade
motiv. Jag är alltså beredd att göra hemställan i överensstämmelse med
kommitténs förslag.

På sätt jag redan nämnt vid anmälan av punkt 22 i innevarande
års statsverksproposition, skulle enligt inhämtade upplysningar, med en
tillämpning av de principer för beredande åt bevakningspersonalen av
något rymligare familjebostäder, som fångvårdsstyrelsen anser numera
böra följas, det ökade krav på ifrågavarande förslagsanslag, som ett
bifall till framställningen skulle medföra, komma att belöpa sig till ett
årligt belopp av omkring 20,000 å 25,000 kronor.

c) Anslagets Vid den beräkning, som jag vid anmälan av nyssnämnda punkt i

0°Tu!nd &\ sfafsverkspropositionen lämnade över det belopp, varmed nu förevarande
''rådande förslagsanslag borde äskas för år 1919, tog jag även viss hänsyn till
dyrtid in. m. ^eu (Pyrtid, som nu råder och vilken torde kunna antagas komma att
fortfara jämväl under nästkommande år. Beträffande detta spörsmål
tillåter jag mig att hänvisa till vad jag vid berörda tillfälle yttrade i
detta avseende. Nu må endast erinras om, att resultatet av min beräkning
blev den, att anslaget, främst på grund av dyrtiden men även
med hänsyn tagen till de anspråk å respektive 4,500 kronor och 20,000
å 25,000 kronor, som förut omförmälda nya behov — förstärkningen av

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 388.

arbetskrafterna å fångvårdsstyrelsens arbetskontor och höjningen av vissa
befattningshavares hyresersättningar — beräknats komma att ställa å
anslaget, borde höjas från sitt nuvarande belopp 1,600,000 kronor med
200,000 kronor till 1,800,000 kronor.

Emellertid bär fångvårdsstyrelsen numera i en den 19 april 1918
dagtecknad skrivelse anmält bland annat, att utgifterna från förevarande
anslag kunna, under förutsättning av tvångsarbetsanstalternas bibehållande
under fångvården, beräknas komma att uppgå till 2,800,000 kronor
■eller således till ej mindre än 1,000,000 krouor högre belopp än som
vid tiden för avlåtandet av innevarande års statsverksproposition antagits.
Till stöd härför anför fångvårdsstyrelsen:

Av sammandraget över styrelsens medelsförvaltning för år 1917 framginge,
att nettoutgifterna å förslagsanslaget till fångars vård och underhåll under sagda
år uppgått till kronor 2,276,123.48.

På grund av ökat fångantal, men utan avseende på möjligen blivande ytterligare
prisstegringar, kunde följande förhöjningar i anslagets utgiftstitlar motses
under innevarande och antagligen även nästkommande år, nämligen:

........................ kronor 250,000:—

........................ » 25,000:-

under titeln förplägning....
beklädnad

sängkläder....................

renhållning.....................

sjukvård.........................

bevakning .....................

fångtransport.................

allmänna omkostnader.

5,000
10,000
5,000

125.000

100.000
10,000

Säger kronor 530,000

Fångvårdsstyrelsen.

I anledning av vad fångvårdsstyrelsen sålunda meddelat samt då Departement»-det måste vara en angelägenhet av vikt, att ett förslagsanslag av nu före- chefenvarande
slag bestämmes till belopp, som i möjligaste mån motsvarar de
anspråk, som komma att ställas på anslaget, torde man böra i det följande
utgå från de beräkningar, som fångvårdsstyrelsen framlagt i sin
nyssnämnda skrivelse.

Med avseende å den inverkan, förut förordade frånskiljande av d) Anslagets
tvångsarbetsanstalterna från fångvårdsförvaltningen skulle hava på an- minskning på
slagets belopp, är att nämna följande. tv^gsarbJts ans

talte rnas

Förut omnämnda sakkunniga yttra i detta avseende:
Bihang till riksdagens protokoll W18. 1 saml. 348 höft. (Nr 388.)

skiljande
från fångvärden.

Sakkunniga.

Kungl. Maj:ts nåd. -proposition Nr 388.

Enligt för år 1915 utarbetad stat, vilken sedermera med undantag för byggnadsoch
reparationsarbeten blivit för vart och ett av de följande åren i huvudsak fastställd,
uppginge de för tvångsarbetsanstaltr.n å Svartsjö beräknade utgifterna till
115,100 kronor. Något avdrag för anstaltens inkomster under året hade icke i
staten beräknats, men då anslaget under ifrågavarande år i verkligheten tillgodoförts
inkomster till ett belopp av i runt tal 23,600 kronor, utgörande till största
delen arbetsförtjänst, torde den i staten beräknade bruttoutgiftssumman böra minskas
med nämnda inkomstbelopp.

Vidare torde statens utgiftssumma böra minskas med kostnaden för utspisningen
av i kronohäktet å Svartsjö intagna fångar. Under år 1915 hade därstädes
utspisats 1,143 proviantportioner. Priset per portion utgjorde enligt årets stat
35.7 öre; berörda kostnad uppginge alltså till 408 kronor 5 öre. Ett belopp av i
runt tal 400 kronor torde därför böra för ändamålet utgiftssumman frånräknas.

För byggnads- och reparationsarbeten å Svartsjö hade särskilda stater utarbetats
för varje år. Dessa stater hade slutat på följande belopp:

År 1915 ............................................................ kronor 16,350: —

» 1916 ............................................................ » 22,800: —

» 1917 ............................................................ » 6,900: —

» 1918 ......................................................... » 6,500: —

eller tillsammans kronor 52,550: —.

Genomsnittsbeloppet av för dessa fyra år beviljade anslag för byggnads- och
reparationsarbeten uppginge således till 13,137 kronor 50 öre. Som av ovanstående
framginge, hade för år 1915 en utgift för berörda ändamål av 16,350 kronor i staten
beräknats. För att emellertid ett medeltal av under åren 1915—1918 för nu ifrågavarande
anstalt gällande stater å förslagsanslaget till fångars vård och underhåll
skulle kunna fixeras, torde ovanberörda genomsnittsbelopp av för nämnda år beviljade
byggnads- och reparationsanslag böra komma till användning i stället för det i
1915 års stat uppförda anslaget. Denna stats slutsumma skulle därför av sådan
anledning undergå en ytterligare minskning med skillnaden mellan dessa två belopp
eller i runt tal 3,200 kronor.

Den för tvångsarbetsanstalten å Svartsjö fastställda utgiftsstaten

för år 1915 ........................................................................................ kronor 115,100: —

skulle således av ovan angivna skäl minskas med:

beräknad arbetsförtjänst m. m. ........................ kronor 23,600: —

» kostnad för utspisning vid kronohäktet
................................................ * 400:

» minskning i anslaget till byggnader

och reparationer................................ » 3,200: — » 27,200: —

Återstode kronor 87,900: —

Det för hela fångvården under år 1915 anvisade förslagsanslaget till fångars
vård och underhåll uppginge till 1,440,000 kronor. Den ovan beräknade slutsiffran
i staten, 87,900 kronor, utgjorde således 6.i procent av hela anslaget för år 1915.

I 1918 års statsverksproposition hade förslagsanslaget till fångars vård och
underhåll för år 1919 upptagits till 1,800,000 kronor. Med användande av nyss -

Kungl. Mctj:ts nåd. proposition Nr 388.

nämnda procenttal skulle den på tvångsarbetsanstalten å Svartsjö belöpande delen
av anslaget utgöra 109,800 kronor.

Den för tcångsarbetsanstalten i Landskrona gällande staten å förslagsanslaget
till fångars vård och underhåll vore ävenledes ursprungligen utarbetad för år 1915
och sedan med undantag för byggnads- och reparationsarbeten utan större ändringar
fastställd även för de följande åren Staten slutade på ett belopp av 43,000 kronor.
Antalet fångar, för vilket denna stat beräknats, utgjorde 75. I nu föreliggande utredning
hade emellertid förutsatts, att Landskronaanstalten skulle upptaga samtliga
kvinnliga tvångsarbetare i riket. Vid sådant förhållande torde den sammanlagda
numerären vid arbetsanstalten och kronohäktet för nästkommande år ej kunna beräknas
till mindre än 150 eller således dubbelt mot vad nu gällande stat upptoge,
vilket givetvis krävde en avsevärd ökning av dennas utgiftsposter. En del av de i
staten ingående utgifterna måste genom denna fördubbling av arbetspersonalen även
beräknas till dubbla beloppet, t. ex. utspisningskostnaden, under det att givetvis
andra poster kunde bliva oförändrade eller endast behöva undergå mindre förhöjningar.
I följd härav torde det måhända vara lämpligt, att den erforderliga förhöjningen
förslagsvis beräknades till 50 procent. Bruttoanslaget skulle således med
denna ökning komma att utgöra 64,500 kronor. Från detta belopp torde dock böra
avdragas följande poster.

Den för år 1915 fastställda staten upptoge icke någon beräknad inkomstsumma.
Under nämnda år hade dock tillgodoförts ett belopp av omkring 4,000 kronor,
huvudsakligen i arbetsförtjänst, förslagsanslaget till fångars vård och underhåll. Med
ett fördubblat fångantal torde även denna inkomst böra beräknas till den dubbla,
varför ett belopp av 8,000 kronor torde böra fråndragas utgiftsstatens ovan föreslagna
bruttosilfra.

I likhet med för tvångsarbetsanstalten å Svartsjö hade för anstalten i Landskrona
stater för byggnads- och reparationsarbeten för varje år utarbetats. Det i
1915 års stat för dylika ändamål upptagna anslaget 9,500 kronor skulle, om anstalten
kvarstått vid samma numerär, av förut med avseende å Svartsjö angiven
anledning hava minskats med 2,400 kronor till 7,100 kronor, vilket förstnämnda
belopp alltså vid sådant förhållande skulle hava fråndragits statens slutsumma. Då
emellertid numerären nu beräknades till den dubbla, följde därav, att större lokaler
måste underhållas. I detta fall torde därför icke något avdrag i den för år 1915
anslagna summan för byggnads- och reparationsarbeten böra verkställas.

Däremot torde, i likhet med vad som skett beträffande tvångsarbetsanstalten
å Svartsjö, utspisningskostnaden för de i kronohäktet i Landskrona förvarade fångarna
böra avdragas. Under år 1915 hade antalet portionsdagar för berörda fångar uppgått
till omkring 8,045. Då portionskostnaden i stat beräknades till 28.5 öre, skulle
det belopp, som sålunda borde avdragas, uppgå till 2,292 kronor 83 öre eller i
runt tal 2,300 kronor.

Den för tvångsarbetsanstalten i Landskrona beräknade bruttoutgiftssumman,
................................................................................... kronor 64,500: —

skulle således minskas med följande beräknade inkomster:

Arbetsinkomst ......................................................... kronor 8,000: —

Av fångvården ersatt utspisningskostnad ................ » 2,300: — 10,300: —

Aterstode kronor 54,200: —

Fångvårds styrelsen.

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

Som förut nämnts, hade hela det för år 1915 anvisade förslagsanslaget till
fångars vård och underhåll uppgått till 1,440,000 kronor. Den för tvångsarbetsanstalten
i Landskrona beräknade utgiftssilfran skulle alltså uppgå till 3.7 5 procent
av hela anslaget för år 1915. Med användande av detta procenttal skulle den å
nämnda anstalt belöpande delen av hela det för år 1919 beräknade anslaget till
fångars vård och underhåll, 1,800,000 kronor, utgöra 67,500 kronor.

På grund av sålunda verkställda beräkningar gjorde de sakkunniga
gällande, att de belopp, som vid ett frånskiljande av tvångsarbetsväsendet
från fångvården borde fråndragas förslagsanslaget till fångars vård och
underhåll, kunde bestämmas till:

för tvångsarbetsanstalten å Svartsjö............................. kronor 109,800: —

» )> i Landskrona....................... » 67,500: —

Summa kronor 177,300: —

Det för år 1919 beräknade förslagsanslaget till fångars vård och
underhåll, 1,800,000 kronor, skulle således enligt de sakkunniga kunna
minskas med 177,300 kronor till 1,622,700 kronor.

Mot den beräkning av förevarande förslagsanslag, som de sakkunniga
under förutsättning av tvångsarbetsanstalternas frånskiljande
från fångvården uppgjort, har fångvårdsstyrelsen i sitt förutnämnda
utlåtande av den 5 april 1918 ej gjort annan erinran, än att, då enligt
styrelsens mening efter en dylik skilsmässa samtliga kostnader för kronohäktet
i Landskrona och ej blott, såsom de sakkunniga föreslagit, utgifterna
för provianteringen, borde bestridas av fångvårdsmedel, anslaget
måtte, i enlighet med en av fångvårdsstyrelsen närmare angiven uppskattning,
bestämmas 7,000 kronor högre än enligt de sakkunnigas förslag.
Anslaget skulle alltså enligt fångvårdsstyrelsens i nyssnämnda utlåtande
gjorda beräkning äskas med 1,629,700 kronor.

Mot nu nämnda av fångvårdsstyrelsen framlagda beräkning av
den inverkan, som tvångsarbetsanstalternas frånskiljande från fångvården
skulle hava på nu förevarande anslags bestämmande, torde intet vara
att anmärka under den av fångvårdsstyrelsen vid berörda beräkning
antagna förutsättningen, att anslaget borde, i fall dessa anstalter bibehölles
under fångvården, från och med år 1919 höjas med allenast
200,000 kronor eller således från sitt nuvarande belopp 1,600,000 kronor
till 1,800,000 kronor.

Kungl. Maj:t$ nåd. proposition Nr 388.

Såsom redan förut omförmälts, kan man emellertid ej längre utgå
från nyssnämnda förutsättning, utan skulle anslaget, för den händelse
ifrågavarande organisationsförändring ej kommer till stånd, behöva sättas
till 2,800,000 kronor. På sätt framgår av fångvårdsstyrelsens förut
refererade skrivelse av den 19 april 1918, motiveras denna höjning av
beloppet med 1,000,000 kronor utöver det beräknade allenast av fångantalets
starka stegring under senare tid. Då denna stegring uteslutande
gäller straffångarna, ej tvångsarbetsfångarna, samt det väl torde vara
att antaga, att någon mera avsevärd förskjutning mellan dessa båda
kategoriers inbördes storleksförhållande ej kommer att inträda under
närmaste tiden, lärer nyssnämnda anslagsförhöjning med 1,000,000
kronor böra, i händelse av tvångsarbetsanstalternas utbrytande från fångvården,
åtminstone till sin allra huvudsakligaste del komma förslagsanslaget
till fångars vård och underhåll till godo. Med beaktande härav
synes det mig, som om berörda förslagsanslag lämpligen borde från
och med år 1919 uppföras i riksstaten med 2,600,000 kronor.

Jämväl med avseende å ordinarie förslagsanslaget till ålderstillägg
för en del vid fångvårdsstyrelsen och fångvården anställda
ämbets- och tjänstemän föreligga ett par frågor, som ej äga
samband med tvångsarbetsanstalternas frånskiljande från fångvården.

Kedan i det föregående vid behandlingen av bestämda anslaget till
fångars vård och underhåll har jag förklarat mig beredd tillstyrka,
att ett vart av de nu till skollärarna vid fångvården utgående båda ålderstilläggen
måtte höjas från sitt nuvarande belopp 200 kronor till 400
kronor. Det ökade krav, ett bifall härtill skulle ställa på nu förevarande
förslagsanslag, är alltför ringa, för att anslaget skall behöva allenast
härför undergå någon förändring med avseende å sitt belopp.

Aven med avseende å en annan grupp av fångvårdstjänstemän,
nämligen pastorerna, har fråga väckts om förändring av nu gällande
bestämmelser om ålderstillägg.

På egna och sina ämbetsbröders vägnar hava nämligen ordinarie
andre pastorn vid centralfängelset å Långholmen samt ordinarie pastorerna
vid centralfängelserna i Malmö och Härnösand hos fångvårdsstyrelsen
anhållit, att åtgärder måtte vidtagas för att fängelsepastorerna vid de
centrala fångvårdsanstalterna och tvångsarbetsanst.alterna i de fall, då
nämnda pastorer ej ägde rätt att med sin fångvårdstjänst förena annan

e) Anslagets
slutliga bestämmande -

C) Fångvårdens
förslagsanslag

till ålderstillägg.

a) Förhöjning
i skollärarnas

ålderstillägg.

b) Ett andra
ålderstillägg
åt vissa
pastorer vid
fångvården.

Pastorerna i
skrivelse till
fångvårdsstyrelsen.

Fångvårds styrelsen.

62 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

befattning, samt dessa pastorer redan nu tillerkänts ett ålderstillägg av
500 kronor, måtte komma i åtnjutande av ett andra ålderstillägg om 500
kronor att utgå i samma ordning som för andra fångvårdstjänstemän
av högre grad vore föreskrivet.

Avlöningarna för de pastorer, som denna ansökan avsåg, äro för
närvarande bestämda sålunda

förste pastorn vid centralfängelset å Långholmen arvode av 4,000
kronor,

andre pastorn vid centralfängelset å Långholmen och

pastorn vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö arvode av 3,500
kronor samt

pastorerna vid centralfängelserna i Malmö, å Härianda, och i Härnösand
samt vid tvångsarbetsanstalten i Norrköping 3,250 kronor.

För samtliga dessa befattningshavare kan efter fem år komma ett
ålderstillägg av 500 kronor.

Till stöd för sin berörda framställning hava fängelsepastorerna,
bland annat, framhållit, att, på grund av bestämmelserna i den nya lagen
om prästerlig befordran, vilken trädde i kraft efter det löneregleringen
genomfördes, utsikterna för fängelsepastorerna att vinna befordran till
kyrkliga befattningar av annan art blivit högst väsentligt förminskade
i jämförelse med vad förhållandet varit före år 1911. De ansäge det
sålunda sannolikt, att — därest ej några särskilt gynnsamma förhållanden
inträffade — de skulle få kvarstanna i sina befattningar vid fångvården
måhända 20 å 25 år eller kanske hela sin tjänstetid. Då därtill komme,
att det av pastorerna krävdes eu drygare teoretisk utbildning än som
erfordrades för andra fångvårdstjänstemän av högre grad, syntes det
dem väl befogat, att de i likhet med dessa tjänstemän finge komma i
åtnjutande av ett andra ålderstillägg — å 500 kronor — att utgå efter
tio års tjänstgöring.

I sin förut omförmälda underdåniga skrivelse av den 24 september
1917 tillstyrker fångvårdsstyrelsen denna pastorernas framställning. Styrelsen
yttrar i detta avseende:

Styrelsen hade vid ett föregående tillfälle ställt sig tveksam inför frågan om
fängelsepastorernas tillgodoseende med löneförhöjning på nu föreslaget sätt. Det
hade synts styrelsen, som om en förbättring i ekonomiskt avseende, vilken skulle
inträda först efter tio års tjänstgöring och således måste vila på den förutsättningen,
att befattningshavarna än längre kvarstode inom fångvården, skulle motverka deras
övergång till församlingstjänsten i sådan tid, att de ännu ägde nödiga betingelser
för att upptaga en ny krävande verksamhet. Styrelsen hade därför ifrågasatt, huru -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

vida icke i stället redan nu befintliga möjligheter för fängelsepastorerna att vinna
befordran inom församlingen kunde i lagstiftningsväg underlättas genom att med
hänsyn till deras speciella tjänsteställning giva dem en undantagsförmån framför
vanliga prästmän.

Lösningen av detta spörsmål torde dock te sig synnerligen vansklig, under
det att svårigheterna för fångvårdens pastorer att inom skälig tid vinna befordran
ute i kyrkoförsamlingen de senare åren visat sig allt mer ökade. Av nuvarande
åtta ordinarie befattningshavare hade ej mindre än fyra — med i medeltal tolv
tjänstår — funnit sig föranlåtna att utan vinnande av kyrklig befordran efter erhållen
ledighet från fångvårdsbefattningen söka annan verksamhet. Det vore tydligt,
att berörda förhållande — i följd varav halva antalet pastorsbefattningar vid fångvården
måste, ofta med avsevärda svårigheter, bestridas genom främmande vikarier
och de återstående genom omflyttningar mellan kvarvarande pastorer, så att för
närvarande ingen pastorstjänst uppehölles av sin ordinarie innehavare — verkade
högst oförmånligt på det andliga fostrings- och förbättringsarbetet vid de större
fångvårdsanstaltema. De ovissa utsikterna till inkomstförbättring verkade givetvis
under årens lopp nedtryckande å de prästerliga fångvårdstjänstemännen, berövande
dem törhända något av det intresse för tjänsten, som vore en nödig förutsättningför
dess handhavande på bästa sätt. Styrelsen hade av den numera vunna erfarenheten
kommit till den uppfattningen, att en förbättring av fängelsepastorernas ekonomiska
ställning visserligen icke skulle kvarhålla dem vid fångvården längre än
eljest, men däremot skänka dem ökad arbetsglädje för den tid, de verkade därinom.

Vid behandlingen i förut omförmälda utlåtande av den 19 mars
1918 av nu föreliggande avlöningsspörsmål erinrade löneregleringskotnmittén
till en början, att den i sitt år 1909 avgivna betänkande rörande
lönereglering vid fångvårdsstaten såsom sin mening uttalat, att pastorstjänsterna
vid fångvården icke borde betraktas såsom anställningar för
innehavarens återstående levnadstid, utan borde efter ett antal år, innan
ännu krafterna utslitits i fångvårdsarbetet, utbytas mot kyrkliga befattningar
av annan art. Med hänsyn härtill hade kommittén ansett, att
pastorerna icke borde komma i åtnjutande av mer än ett ålderstillIägg.
Då emellertid, på sätt i handlingarna i ärendet funnes närmare
utvecklat, fängelsepastorernas utsikter att vinna befordran till församlingstjänst
numera blivit i hög grad försämrade eller nästan rent av
omintetgjorda, torde dessa prästmän i regeln under en lång följd av
år nödgas kvarstå i fångvårdens tjänst. Vid nämnda förhållande
syntes kommittén rättvisa och billighet kräva, att jämväl pastorerna bereddes
förmånen av ett andra ålderstillägg, såsom redan nu vore fallet med
övriga tjänstemän av högre grad vid fångvårdsstaten. Kommittén hemställde
därför, att för förste pastor och andre pastor vid centralfäugelset
å Långholmen, pastorer vid central fängelserna å Härlanda, i Härnösand
och i Malmö samt vid tvångsarbetsanstalterna å Svartsjö och i Norr -

Löneregleringskommittén* -

Departements ckefen.

c) Minskning
av anslaget
på, grund av
tvångsarbetsanstalternas

skiljande
från fångvården.

64 Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 388.

köping å den del av arvodet, som motsvarade lön, måtte få utgå ett
andra ålderstillägg å 500 kronor efter tio års fortsatt innehavande av
pastorstjänst i samma lönegrad, under iakttagande att för tillträde till
det sålunda föreslagna ytterligare ålderstillägget skulle gälla enahanda
villkor, som vore stadgade för tillträde till redan medgivet ålderstillägg.

Förslaget att nu ifrågavarande pastorer vid fångvården måtte tillläggas
ett andra ålderstillägg har sålunda tillstyrkts av såväl fångvårdsstyrelsen
som löneregleringskommittén. De skäl, de anfört till stöd
för denna sin ståndpunkt, äro enligt min mening av övertygande art,
och är jag därför beredd tillstyrka Kungl. Maj:t att hos riksdagen göra
framställning i huvudsaklig överensstämmelse med löneregleringskommitténs
nyssnämnda hemställan, dock med de modifikationer däri, som
föranledas av förut omnämnda förslag rörande tvångsarbetsanstaltens i
Norrköping förändrande till straffanstalt samt om ny benämning å Svartsjöanstalten.
I ett avseende går min hemställan dessutom längre än fångvårdsstyrelsen
och löneregleringskommittén föreslagit. Dessa myndigheter
hava bland de pastorer, som skulle bliva delaktiga av nu ifrågavarande
löneförbättring, icke upptagit pastorn vid tvångsarbetsanstalten
i Karlskrona. Anledningen härtill har tydligen varit den, att, på sätt
redan förut omnämnts, denna anstalt varit tillsvidare nedlagd. Då
emellertid, enligt vad redan omförmälts, anstaltens verksamhet nu återupptagits,
ehuru i förändrad form, i det att densamma omändrats till
straffanstalt, torde ingen anledning föreligga, varför ej även den vid
denna anstalt anställda pastorn skulle tilläggas ett andra ålderstillägg,
och kommer min hemställan i detta avseende därför att omfatta jämväl
pastorn vid centralfängelset i Karlskrona.

Ej heller ett bifall till den för pastorerna sålunda förordade löneförbättringen
skulle föranleda något avsevärdare högre krav på nu förevarande
förslagsanslag.

Det av mig förordade frånskiljandet från fångvården av tvångsarbetsanstalterna
å Svartsjö och i Landskrona bör givetvis föranleda
ett minskat krav å nu förevarande anslag. Härom yttra förut omförmälda
sakkunniga:

1919 års stat å förslagsanslaget till ålderstillägg skulle, såvitt nu kunde beräknas,
för tvångsarbetsanstaltens å Svartsjö vidkommande sluta på ett belopp av
8,600 kronor.

Enligt verkställd beräkning skulle vidare tvångsarbetsanstaltens i Landskrona
stat å förslagsanslaget till ålderstillägg för år 1919 uppgå till ett belopp av 2,700 kronor.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

Vid ett frånskiljande av de nuvarande tvångsarbetsanstalterna å Svartsjö och
i Landskrona från fångvården i övrigt skulle således de belopp, varmed fångvårdens
förslagsanslag till ålderstillägg borde minskas, kunna beräknas till:

för tvångsarbetsanstalten å Svartsjö ................................................ kronor 8,300:

» » i Landskrona............................................ » 2,700: —

Summa kronor 11,000:—.

Det i riksstaten för fångvården uppförda ålderstilläggsanslaget å 86,000
kronor skulle sålunda kunna reduceras med 11.000 kronor till 75,000 kronor. Andra
huvudtitelns allmänna förslagsanslag till ålderstillägg. som i riksstaten vore upptaget
till 80,000 kronor, borde i stället ökas med förenämnde 11,000 kronor till

91.000 kronor.

Mot den av de sakkunniga sålunda gjorda beräkningen av fång- Fångvårdsvårdens
ålderstilläggsanslag har fångvårdsstyrelsen ej halt något att “tyreisen.
anmärka.

Ej heller jag har något att erinra mot att, i enlighet med de Depart.-sakkunnigas utredning, det minskade krav, som till följd av tvångs- ”■*nt*chefm.
arbetsanstalternas skiljande från fångvården kommer att ställas på förevarande
anslag, uppskattas till 11,000 kronor.

Vid övervägandet av frågan, med vilket belopp förevarande anslag <b Anslagets
bör äskas med hänsyn tagen till samtliga här förut behandlade, detta s!Htliga ^eanslag
vidkommande spörsmål, har jag uppmärksammat, att utgifierna
från anslaget under vart och ett av de tre sista år 1914—1916, för
vilka avslutade räkenskaper finnas tillgängliga, ej så obetydligt understigit
det belopp, 86,000 kronor, varmed anslaget för närvarande är
upptaget i riksstaten. Berörda utgifter hava nämligen under omförmälda
år belöpt sig till resp. 78,763 kronor 84 öre, 79,708 kronor 28
öre och 78,829 kronor 88 öre. Med hänsyn härtill skulle möjligen
kunna ifrågasättas en större minskning i anslaget än den de sakkunniga
och fångvårdsstyrelsen föreslagit. På grund av de ökade anspråk på
anslaget, som föranledas av förut föreslagna förändringar i bestämmel-erna
om ålderstillägg för pastorer och skollärare, torde dock eu
sådan ytterligare sänkning av anslaget icke vara tillrådlig. Anslaget
bör alltså även enligt min mening i riksstaten uppföras med ett från

86.000 kronor till 75,000 kronor minskat belopp.

De ålderstillägg, som tillkomma befattningshavare vid arbetsanstal- D) Andra
terna å Svartsjö och i Landskrona, torde böra etter dessa anstalters hu™dt''tel™

-.,| ’.. _ , , 7 allmänna

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 318 käft. (Nr 388.) 9

56 Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 388.

förslags- skilsmässa från fångvården, på sätt de sakkunniga föreslagit, bestridas
anslag till från andra huvudtitelns allmänna anslag till ålderstillägg.
famna. Detta anslag, vars nuvarande belopp, som nämnt, ar 80,000 kronor,
skulle på grund härav böra i enlighet med de sakkunnigas utredning
höjas med 11,000 kronor. Med hänsyn därtill, att anslaget under aren
1914 — 1916 överskridits med i medeltal cirka 4,500 kronor för år, torde
emellertid en något starkare höjning av anslaget vara på sin plats
samt detsamma lämpligen böra sättas till 95,000 kronor.

E) Anslag till
statens arbetsanstalt
å
Svartsjö.

a) Bestämt
anslag till
Svartsjöanstalten.

Till en var av statens arbetsaustalter å Svartsjö och i Landskrona torde
böra äskas två ordinarie anslag: ett bestämt anslag till bestridande av
de i anstaltens stat upptagna avlöningar och ett förslagsanslag till bestridande
av övriga driftkostnader vid anstalten.

Vad först angår det bestämda anslaget till Svartsjöanstalten,
bör detta sattas tilfslutsumman av nämnda anstalts ordinarie avlönmgsstat.
Spörsmålet om vilka befattningshavare böra upptagas i denna stat bär
ia<>- så vitt angår tjänstemännen av lägre grad (bevakningspersonalen),
redan förut haft tillfälle att dryfta vid behandlingen av bestämda anslaget
till fångars vård och underhåll. Det resultat, vartill jag därvid”
kom var, att den nuvarande ordinarie bevakningspersonalen vid
Svartsjöanstalten skulle kunna minskas med 1 överkonstapel och 6 vaktkonstaplar
Här må beträffande derina personal endast tilläggas, att etter
tvångsarbetsanstalternas frånskiljande från fångvården dessa anstalters
skillnad från straffanstalterna torde böra markeras aven sa till vida, att
beteckningarna »överkonstapel» och »vaktkonsfapel» utbytas mot andra
benämningar. 1 detta avseende har fångvårdsstyrelsen ifrågasatt, att
dessa befattningshavare skulle kallas »överförmän» och »förmän». Benämningen
»förmän» för de nuvarande vaktkonstaplarna synes nng
synnerligen lämplig. För de hittillsvarande överkonstaplarna synes mig
däremot beteckningen »förste förmän» bättre än »överförman».

Vad härefter angår tjänstemännen av högre grad vid Svartsjoanstalten,
torde icke böra göras några andra ändringar i den för samma
anstalt nu gällande avlöningsstaten än att dels, i enlighet med vad förut
föreslagits, pastorn tillägges ett andra ålderstillägg å 500 kronor och
skollärarens båda ålderstillägg höjes från 200 kronor till 400 kronor
för varje, dels ock skolläraren av samma skal, som förut nämnts med
avseende å fångvårdens skollärare, i staten uppföras under beteckningen

»lärare». „ „ ...

T anslutning till vad jag sålunda anfört får jag framlägga följande.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 398. 67

Förslag till avlöningsstat för statens arbetsanstalt å Syartsjö.

	Lön eller	Tjänst-göring s-	Arvode		.
	mot-	penningar	särskilt	Summa
	svarande	eller mot-
		svarande	uppdrag
					1 Efter 5 år kan lönen liöjas
1 direktör ........................	3,000	2,000		5,000	[ med 500 kronor och etter
1 kamrerare .....................	2,700	1,300	_	4,000	[ 10 år med ytterligare 500 ) kronor.
					Efter 5 år kan den del av ar-
					vodet, som motsvarar lön,
1 pastor, arvode ...............	2,300	1,200		3,500	höjas med 500 kronor och efter 10 år med ytter-ligare 500 kronor.
					1Efter 5 år kan lönen köjas
1 assistent.......................	1,900	1,100	—	3,000	( med 400 kronor och efter
1 assistent (vid jordbruket)	1,200	900	_	2,100	i 10 år med yttei liggare 400 J kronor.
					(Efter 5 år kan den del av ar-j
					vodet, som motsvarar lön,
1 lärare, arvode ...............	1,200	900		2,100 :	1 liöjas med 400 kronor och i efter 10 år med vtter-l ligare 400 kronor.
1 förste förman (med förord-
nande såsom uppsynings-man) .............................	1,000	550	200	1,750
2 förste förmän (med för-
ordnanden såsom uppsy-					Efter 5 år kan lönen liöjas;
ningsmän) .....................	2,000	1,100	400	3,500	V med 100 kronor och efter;
1 förste förman ............. 5 förste förmän ..............	1,000	550	—	1,550	10 år med ytterligare 100: kronor.
5,000	2,750	—	7,750
1 förman ...................	800	500	—	1,300	1
35 förmän .....................	28,000	17,500	-	45,500	!
Summa	_		1 - 1	81,050

Det bestämda anslaget till Svartsjöanstalten skulle alltså behöva
begäras med ett belopp av 81,050 kronor.

Till Svartsjöanstaltens driftkostnader i övrigt bör äskas ett förslagsanslag.
Eldigt de sakkunnigas förut omförmälda beräkningar skulle
detta anslags belopp kunna sättas till 109,800 kronor. Härvid hava
dock de sakkunniga ej tagit hänsyn till det krav på detta anslag, som
skulle uppstå därigenom, att från detsamma skulle komma att bestridas
utgifter, till vilkas gäldande nu användes eu del av avkastningen
av fångvårdens besparingskassa, såsom för tvångsarbetarnas utrustningvid
frigivningen, deras transporterande till hemorten o. s. v. I viss

b) Förslagsanslag
till
Svartsjöanstalten.

F) Anslag
till statens
arbetsanstalt
i
Landskrona.

a) Bestämt
anslag till
Landskronaanstalten.

68 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

mån till följd härav, men främst dock på grund av den anledning till
att ej sätta anslaget allt för lågt, som ligger i fångvårdsstyrelsens törut
omnämnda anmälan om det ansenliga överskridande av förslagsanslaget
till fångars vård och underhåll, som ant rum under år 1917, torde anslaget
böra. begäras med ett till 120,000 kronor förhöjt belopp.

Jämväl till statens arbetsanstalt i Landskrona böra, som nämnt,
äskas dels ett bestämt anslag till bestridande av de i anstaltens stat
upptagna avlöningar, dels ock ett förslagsanslag till bestridande av övriga
driftkostnader för anstalten.

Med avseende å det bestämda anslaget till Landskronaanstalten
är till en början att märka, att de sakkunniga ej hemställt om
någon ändring i denna anstalts högre tjänstemannapersonals vare sig antal
eller avlöningsförmåner. Att så ej skett har emellertid, enligt va.d de
sakkunniga upplyst, e] berott därpå, att de ej ansett eu lörändring i
dessa båda hänseenden erforderlig, utan har halt sin grund däri, att de
ansett med prövningen av detta spörsmål bör anstå tills organisationsförändringen
blivit genomförd och anstaltens nya ledning sålunda
kan bliva i tillfälle att i detta avseende framföra sina önskemål. Aven
jag ansluter mig till denna uppfattning. Därmed vill jag dock uttryckligen
som min åsikt framhålla, att, om Landskronaanstalten skall bibehållas
som enda statlig arbetsanstalt för kvinnor samt de till tvångsarbete
dömda arbeterskornas antal, såsom är att vänta, kommer att stiga utöver
deras nuvarande exceptionellt låga numerär, anstaltens behöriga skötsel
givetvis kommer att nödvändiggöra en förstärkning av dess mera kvalificerade
arbetskrafter.

Vad därefter angår de ordinarie tjänstemännen av lägre grad
(bevakmngspersonalen) vid Landskronaanstalten, har jag ledan förut
omnämnt, att denna bör, efter anstaltens frånskiljande fiån fångvården,
utgöras av 3 överkonstaplar, därav 1 med förordnande som
uppsyningsman, 7 vaktkonstaplar, 3 första vaktfruar och 13 vakt fru. i r.
I den nya staten torde dock, i likhet med vad föreslagits med avseende
å Svartsjöanstalten, överkonstaplarna och vaktkonstaplarna uppföras under
de förändrade benämningarna »förste förmän» och »förmän». Första
vaktfruarna och vaktfruarna torde däremot, i avsaknad av lämpligare
beteckningar, få bibehålla sina nuvarande benämningar.

1 överensstämmelse med vad jag sålunda anfört får jag framlägga
följ ande

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388■ 69

Förslag till avlöningsstat för statens arbetsanstalt i Landskrona.

	Lön	Tjänst-görings-penningar eller mot-svarande	Arvode för särskilt uppdrag	Summa
					(Efter 5 år kan lönen höjas
1 direktör ........................	2,700	1,300	—	4,000	J med 500 kronor och efter ) 10 år med ytterligare 500 (. kronor.
					(Efter 5 år kan lönen höjas
1 assistent ........................	1,200	900		2,100	) med 400 kronor och efter 10 år med ytterligare 400
1 förste förman (med förord-					t kronor.
nande såsom uppsynings-man) ..............................	1,000	550	200	1,750
1 förste förman..................	1,000	550	—	1,550	Efter 5 år kan lönen höjas med 100 kronor och efter
1 förste förman..................	1,000	550	—	1,550	10 år med ytterligare 100
1 förman..........................	800	500	—	1,300	kronor.
6 förmån...........................	4,800	3,000	—	7,800
1 första vaktfru.................	700 1,400	350 700	—	1,050 2,100	Efter 5 år kan lönen höjas med 50 kronor och efter

1 vak 1 fru...........................	600	300	—	900	10 år med ytterligare 50 kronor.
12 vaktfruar .....................	7,200	3,600	—	10,800
Predikant, arvode...............	—	-	1,500	1,500
Summa	—	- 1	36,400	i

Bestämda anslaget till Landskronaanstalten bör alltså äskas med
36,400 kronor.

Till täckande av sådana kostnader för verksamheten å Landskronaanstalten,
som ej skola bestridas från nyssnämnda bestämda anslag,
bör, som nämnt, äskas ett förslagsanslag.

Detta anslags storlek hava de sakkunniga beräknat till 67,500
kronor. Samma skäl, som föranlett mig att föreslå Svartsjöanstaltens
förslagsanslags äskande med något högre belopp än de sakkunniga
ifrågasatt, tala även för höjning av nu förevarande anslag, och får jag
därför förorda, att detsamma sättes till 80,000 kronor.

Slutligen vill jag upptaga frågan om avlöningsvillkoren beträffande
befattningshavarna vid arbetsanstalterna m. in.

Att de befattningshavare, som vid tiden för organisationsförändringens
trädande i kraft, d. v. s. med ingången av år 1919, inne -

b) Förslagsanslag
till
Landskronaanstalten.

G) Avloningsvillkor.

Arbetsans
tal terna.

70 Kunyl. Maj.ts nåd. proposition Nr 388.

hava konstitutorial antingen — såsom fallet är med direktörerna — å
viss befattning vid någon av nu ifrågavarande anstalter eller ock — såsom
förhållandet är med avseende å övriga befattningshavare vid samma anstalter
— å befattning av visst slag inom fångvården med tjänstgöringsskyldighet
tills vidare vid någon av dessa anstalter, äro skyldiga att,
därest annat ej bestämmes, kvarbliva i sin befattning vid vederbörande
anstalt jämväl efter omorganisationens genomförande, torde utan vidare
vara klart. Befattningen blir icke en annan, därför att den anstalt,
varom fråga är, lägges under annan ledning än den hittillsvarande.
En annan sak är, att billigheten synes fordra, att den möjlighet till
förflyttning till annan, jämställd eller högre, befattning inom fångvården,
som ju för närvarande förefinnes för dem, vilka äro anställda vid dessa
anstalter, ej berövas dessa befattningshavare genom dessa anstalters
utbrytning ur fåDgvården. För denna möjlighets bevarande torde annan
särskild åtgärd knappast vara erforderlig än möjligen ett anbefallande
åt fångvårdsstyrelsen att vid tillsättande av ledigblivna befattningai
inom fångvården jämväl beakta den sålunda framhållna synpunkten.

För åtnjutande av avlöningsförmåner enligt de nya avlöningsstaterna
för arbetsanstalterna torde böra fastställas i huvudsak samma
villkor och bestämmelser, som äro stadgade för åtnjutande av avlöningsförmåner
enligt nu gällande ordinarie stater för fångvårdsstaten och
statens uppfostringsanstalt å Bona.

I överensstämmelse härmed torde för åtnjutande av de med ordinarie
befattning å avlöningsstat vid statens arbetsanstalter å Svartsjö och i
Landskrona förenade avlöningsförmåner böra stadgas följande villkor
och bestämmelser, nämligen:

att innehavare av befattning vid arbetsanstalt av ifrågavarande
slag skall vara underkastad den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet
eller jämkning i åligganden, som vid möjligen inträdande förändrad
organisation av anstalten eller eljest kan varda stadgad;

att innehavare av befattning vid arbetsanstalt jämväl skall \ara
skyldig att, med . bibehållande av den tjänstegrad och den avlöning han
innehar, låta sig förflyttas till annan dylik anstalt elFr till fångvårdsanstalt;
ägande han emellertid, därest förflyttningen sker utan hans egen
ansökning eller uttryckta önskan, åtnjuta ersättning för flyttningskostnad;

att med befattning vid arbetsanstalt icke må förenas annan tjänst
å rikets, riksdagens eller kommuns stat;

att med befattning vid arbetsanstalt ej heller må förenas vare sig
uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag,

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

som är med Kungl. Maj:ts oktroj försett eller blivit såsom aktiebolagregistrerat,
eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag
eller annan tjänstebefattning av vad slag som helst, såframt ej, så vitt
angår direktör, Kungl. Maj:t samt i fråga om annan befattningshavare
anstaltens styrelse på därom gjord framställning och efter prövning,
att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning ej må anses inverka
hinderligt för tjänstgöringen vid anstalten, finner uppdraget eller befattningen
kunna få tills vidare mottagas och bibehållas;

att, om kvinnlig befattningshavare ingår äktenskap, hon icke skall
vara skyldig att av sådan anledning avgå från befattningen, därest icke
styrelsen för anstalten med hänsyn till befattningens behöriga uppehållande
finner det nödigt;

att tjänstgörir gspenningar må uppbäras endast för den tid, befattningshavare
verkligen tjänstgjort eller åtnjutit semester eller annan
kostnadsfri ledighet, men för tid, han eljest varit befriad från tjänstgöring,
skola utgå till den, som uppehållit befattningen;

att den, som av sjukdom hiudräs att förrätta sin befattning, äger
uppbära hela lönen eller i de fall, där avlöningen utgöres av arvode,
den del därav, som icke anses såsom tjänstgöringspenningar, men att
den, som undfår ledighet för svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter,
tjänstgöring hos riksdagen, dess utskott eller revisorer eller andra
särskilda uppdrag eller i behörig ordning avstänges från tjänstgöring
eller eljest är lagligen förhindrad att sköta befattningen, kan förpliktas
att under ledigheten, utöver sina tjänstgöringspenningar, avstå så mycket
av lönen eller arvodet, som erfordras för befattningens uppehållande
eller eljest prövas skäligt;

att, därest befattningshavare i följd av kroppsskada, ådragen under
tjänsteutövning, blivit tills vidare oförmögen till tjänstgöring, avlöningen
å stat må, såsom undantag från vad ovan är stadgat, kunna, efter
anstaltsstvrelsens beprövande, oavkortad utgå till honom under högst
sex månader; ankommande på prövning av Kungl. Maj:t, till huru stor
del avlöning kan böra utgå till den skadade efter omförmälda tid av
sex månader;

att avlöning ej må utgå till befattningshavare för tid, varunder han
avhållit sig från tjänstgöring utan att hava i vederbörlig ordning erhållit
tjänstledighet eller kunna styrka giltigt förfall;

att, därest befattningshavare varder avstängd från tjänstgöring eller
i häkte tagen, den del av hans avlöning, som icke av anstaltsstyrelsen
prövas böra användas till befattningens uppehållande, skall under tiden
innehållas, såvida ej styrelsen finner skäligt låta honom uppbära något därav;

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

att vid sjukdomsförfall, eller när det erfordras för beredande av
semester eller annan kostnadsfri ledighet, innehavare av lägre fl an st
skall vara skyldig att, om ban förordnas till högre befattning vid anstalten,
densamma mot åtnjutande av de för befattningen anslagna
tjänsto-öringspenningar eller däremot svarande belopp, i stallet tor egna
tjänstgöringspenningar, bestrida, dock ej längre an sammanlagt tre månader
under ett och samma kalenderår; ,

att i avseende å arvode till förste förman med förordnande såsom
uppsyningsman skall i alla hänseenden gälla vad som stadgats angående

tjanstgori förhöjning av avlöningen efter viss tids fortsatt

innehavande av tjänst i samma löuegrad tidpunkten 0 ,

för första förhöjningen bestämmes att inträda efter fem ar, under
villkor, att befattningshavare under mer än fyra femtedelar av den tjänstetid
som erfordras för att vinna nämnda förhöjning, med gott vitsord
bestritt sin egen eller, på grund av förordnande, annan statens tjänst
eller fullgjort annat offentligt uppdrag, dock att härvid icke ma foras
honom till last den tid, han åtnjutit semester eller annan kostnadsfri
ledighet eller ledighet för fullgörande av värnplikt, och.

för andra förhöjningen, efter ytterligare fem år, på samma villkor,
under iakttagande, vad var och en av omförmälda förhöjningar
angår, att den högre avlöningen ej får tillträdas förr an vid början avkalenderåret
näst efter det, varunder den stadgade tjanstealdern blivit

^ att befattningshavare äger att i fråga om rätt till ålderstillägg
räkna sia- till godo tid, varunder han varit innehavare av motsvarande
eller jämförlig befattning vid fångvårdsstaten eller statens uppfostringsanstalt
å Bona, dock under de villkor i övrigt, som gälla för åtnjutande
av fastställda avlöningsförmåner för fångvårdsstaten eller sistnämnda

anstalt,^ pl]er kamrerare vid arbetsanstalt även må för tillgodo njutande

av avlöningsförhöjuing räkna sig till godo tid, varunder han
varit ordinarie tjänsteman i första lönegraden hos fångvårdsstyrelsen,
dock under de villkor i övrigt, som gälla för åtnjutande av fastställa

avlöningsförmåner för nämnda styrelse;

att, därest befattningshavare, som befordras till annan befattning
vid arbetsanstalt eller fångvårdsstaten änden han dittills innehaft, redan
intjänat högre avlöning än begynnelseavlöningen för den befattning,
till vilken han befordras, honom skull omedelbart tillgodoföra det eller
de ålderstillägg i den sistnämnda befattningen, som måste tilläggas

Kungl. Alaj:ts nåd. proposition Nr 388. 73

honom för att hans avlöning i densamma icke skall bliva lägre än den
avlöning, han senast åtnjöt före befordringen;

att likväl löntagare, som, då han intjänat stadgad tid för erhållande
av avlönings förhöjning, redan uppnått den levnadsålder, vid vilken han
enligt bestämmelserna i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till
pension är skyldig att från tjänsten avgå, icke må tillträda samma förhöj
ning;

att semester må årligen, då sådant kan ske utan hinder för göromålens
behöriga gång, utan avdrag å avlöningsförmånerna åtnjutas av
direktör, kamrerare, pastor, assistent och lärare en var under en månad
samt av övriga befattningshavare en var under femton dagar;

att därjämte förste förman, förmän, första vaktfri! och vaktfri! må
vid tjänstledighet för sjukdom under loppet av ett och samma kalenderår
åtnjuta full avlöning under högst trettio dagar;

att befattningshavare, som bär sig anförtrodd uppbörd eller kontioll
å uppbörd, är pliktig att å tid av året, som bestämmes av anstaltens
styrelse, begagna sig av semester;

att befattningshavare må åtnjuta fri bostad jämte nödigt bränsle
eller ock ersättning därför;

att beloppet av hyresersättning och vedanslag skall bestämmas
efter de i orten gällande hyror och pris å ved, dock med iakttagande,
vad befattningshavare av lägre grad angår, att vedanslag må utgå för
inköp av högst 8 kubikmeter björkved och 7 kubikmeter barrved;

att hyresersättning och vedanslag skola utgå i enahanda ordningsom
lön; B

att beklädnadsersättning må i överensstämmelse med vad som
gäller beträffande tjänstgöringspenningar eller ersättning för sådana vid
vikariat utbetalas till en var förste förman och förman med 100 kronor
samt till en var första vaktfri! och vaktfru med 50 kronor, allt för år
räknat;

att kostnadsfri vård av anstaltens läkare jämte av honom föreskrivna
medikamenter, enligt de närmare bestämmelser Kungl. Maj:t
meddelar, lämnas åt förste förman, förman, första vaktfru och vaktfru
men ej åt deras familjer;

e ■ 1..1a,t’ odarest *öro någon av de befattningshavare, vilka äga åtnjuta
fri läkarvård, uppstår av anstaltens läkare intygat behov av vård å
sjukhus eller tuberkulossanatorium, av anstaltens medel må efter stxrelsens
beprövande bekostas sådan vård i allmänt rum jämte den förtäring
som under vistelsen å sjukhuset eller sanatoriet av vederbörande läkare
öreskrives, dock att kostnaden ej må av anstaltens medel bestridas för
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 348 höft. (Nr 388.) 10

Fångvårds staten.

74 Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 388.

längre tid än sex månader årligen, ej heller under det kostnadsfri ledighet
åtnjutes eller då sjukdomen är av sådan art eller befattningshavaren
uppnått den ålder, att ringa utsikt tinnes för att han skall komma att
återinträda i tjänstgöring;

att, då ''kostnad av anstaltens medel utgår för befattningshavares
vård å sjukhus eller sanatorium, utgifterna för hans färd dit och därifrån
må på enahanda sätt bestridas;

att vid avgång från tjänsten till följd av avskedstagande, entledigande
eller dödsfall själva iönen eller, där avlöningen utgöres av arvode,
den del därav, som icke anses såsom tj än stgö ringspenningar, ävensom,
i förekommande fall, hyresersättning och vedanslag utgå till månadens slut;

att, då befattningshavare, som.åtnjuter fri bostad, avlider, styrelsen
för anstalten må, efter prövning av förekommande omständigheter, medgiva
hans änka eller efterlevande familj att bibehålla den befattningshavaren
anvisade bostadslägenheten intill den dag, styrelsen finner
lämpligt bestämma för lägenhetens frånträdande;

att, därest befattningshavare avlider i följd av olyckshändelse, timad
under tjänsteutövning, ett belopp, motsvarande den avlidnes avlöning
för en månad, må såsom begravningshjälp tilldelas hans dödsbo;

att i fråga om befattningshavares skyldighet att avgå från tjänsten
ävensom i fråga om rätt till pension skall gälla vad i särskild lag angående
civila tjänstinnehavares rätt till pension är vid tiden för den
nya avlöningsstatens ikraftträdande eller, såvitt angår innehavare av befattning,
som därefter tillträdes, vid tillträdet till befattningen stadgat; samt
att den, som tillträder den nya avlöuingsstaten, skall vara skyldig
underkasta sig, efter Kungl; Maj:ts bestämmande, upphörande av eller
minskning i extra inkomster, som kunna åtfölja tjänstebefattning eller
utgå för bestyr i sammanhang därmed.

I likhet med vad i kungörelse den 10 juni 1912 angående vissa
fångvårdstjänstemäns rätt till ålderstillägg stadgats rörande dylik tjänstemans
rätt att för tillgodoräknande av ålderstillägg räkna sig till godo
tid, varunder han tjänstgjort vid statens uppfostringsanstalt å Bona,
torde i sammanhang med tvångsarbetsanstalternas frånskiljande från
fångvården böra såsom tillägg till de enligt kungörelse den 30 september
1910 stadgade villkor och bestämmelser för åtnjutande av de enligt ny
stat för fängvårdsstafen med ordinarie befattning vid samma stat förenade
avlöningsförmåner förordnas:

att innehavare av dylik befattning må i fråga om ålderstillägg

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

räkna sig till godo tid, varunder han innehaft motsvarande eller jämförlig
befattning vid någon av statens arbetsanstalter.

Ett liknande tillägg torde böra göras till de avlöningsvillkor, som
finnas stadgade för åtnjutande av de med ordinarie befattning vid statens
uppfostringsanstalt å Bona förenade avlöningsförmåner;

1 detta sammanhang bör nämnas, att tvångsarbetsanstalternas
skiljande från fångvården givetvis måste föranleda vissa ändringar i
lagen angående civila tjänsteinnehavares rätt till pension. Härom liksom
om andra erforderliga ändringar i nämnda lag kommer chefen för finansdepartementet
att längre fram föreslå Kungl. Magt att till riksdagen avlåta
särskild proposition.

Under åberopande av vad jag sålunda i detta ärende anfört får
jag hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels medgiva, att den för fångvårdsstaten gällande ordinarie staten
må från och med år 1919 undergå följande ändringar, nämligen

ej mindre, i vad den avser tjänstemän av högre grad, så till vida,
att ur nämnda stat utgå de för tvångsarbetsanstalten å Svartsjö
och tvångsarbetsanstalten i Landskrona upptagna särskilda avlöningsstater,

att tvångsarbetsanstalten i Karlskrona och tvångsarbetsanstalten i
Norrköping tillsvidare i staten upptagas under beteckningarna centralfängelset
i Karlskrona och central fängelset i Norrköping,

att straffängelset i Mariestad i staten upptages under beteckningen
centralfängelset i Mariestad,

att de i avlöningsstaterna för centralfängelserna å Långholmen, i
Malmö, å Härianda och i Härnösand samt straffängelset i Uppsala uppförda
skollärarne upptagas under beteckningen lärare samt den i avlöningsstaten
för central fängelset i Växjö uppförda skollärarinnan upptages
under beteckningen lärarinna,

att avlöningen till eu var av assistenterna vid centralfängelserna
i Malmö, å Härianda, i Härnösand och i Mariestad höjes till 1,900 kronor
lön och 1,100 kronor tjänstitöringspenningar eller tillhopa 3,000 kronor
jämte två ålderstillägg till lönen, vartdera å 400 kronor, efter fem och
tio års tjänstgöring,

att för en var av förste pastor och andre pastor vid central fängelset
å Långholmen, pastorer And centralfängelserna i Malmö, å Härianda, i

Statens uppfostringsanstalt
å
Bona.

Ändringar i
pensionslagen.

Departementschefens

slutliga hemställan.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

Härnösand, i Karlskrona och i Norrköping upptages ett andra ålderstillägg
å 500 kronor å den del av arvodet, som motsvarar lön, att utgå
efter tio års fortsatt innehavande av pastorstjänst i samma lönegrad, samt

att de en var av lärarna vid centralfängelserua å Långholmen, i
Malmö, å Härianda och i Härnösand samt straffängelset i Uppsala tillkommande
två ålderstillägg upptagas ett vart till ett från 200 kronor
till 400 kronor förhöjt belopp,

än även, i vad nu ifrågavarande stat avser tjänstemän av lägre
grad (bevakningspersonal), så till vida, att densamma minskas med 4
överkonstaplar med förordnanden som uppsyningsmän, 8 överkonstaplar,
43 vaktkonstaplar, 3 första vaktfruar och 13 vaktfruar, till följd varav
staten i sagda del komme att erhålla följande ändrade lydelse:

	Kronor
Lön eller motsva-rande	TjHnst-görings-penningar eller mot-svarande	Arvode för särskilt förord- nande	Summa
1 överkonstapel (med förordnan-
de såsom uppsyningsman) ...	1,000	550	200	1,750
9 överkonstaplar (med förord-
nanden såsom uppsyningsmän)	9,000	4.950	1,800	15,750
1 överkonstapel.....................	1,000	550	—	1,550
52 överkonstaplar ..................	52,000	28,600	—	80,600
1 vaktkonstapel.....................	800	500	—	1,300
367 vaktkonstaplar...............	293,600	183,500	—	477,100
1 första vaktfru.....................	700	350	—	1,050
3 första vaktfruar..................	2,100	1,050	—	3,150
1 vaktfru..............................	600	300	—	900
35 vaktfruar ........................	21,000	10,500	—	31,500
1 kokerska...........................	400	200	—	600
12 kokerskor ........................	4,800	2,400	—	7,200
Summa	—	—	— \| 622,450

Efter 5 år kan lönen höjaa
med 100 kronor och efter
> 10 år med ytterligare 100

kronor.

Efter 5 år kan lönen höjas
med 50 kronor och efter
f 10 år med ytterligare 50
kronor.

dels föreskriva, att för tillträde till det ytterligare ålderstillägg,
som, enligt vad ovan nämnts, må tillkomma förut omförmälda pastorer,

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

skola gälla enahanda villkor, som äro stadgade för tillträde till redan
medgivet ålderstillägg;

dels vidtaga följande ändringar med avseende å här nedan nämnda
i riksstaten under andra huvudtiteln upptagna ordinarie anslag, nämligen
sänka bestämda anslaget till fångars vård och underhåll från dess
nuvarande belopp 981,600 kronor med 115,850 kronor till 865,750 kronor,
höja förslagsanslaget till fångars vård och underhåll från dess nuvarande
belopp 1,600,000 kronor med 1,000,000 kronor till 2,600,000 kronor,
sänka förslagsanslaget till ålderstillägg till en del vid fångvårdsstyrelsen
och fångvården anställda ämbets- och tjänstemän från dess nuvarande
belopp 86,000 kronor med 11,000 kronor till 75,000 kronor samt
höja allmänna förslagsanslaget till ålderstillägg från dess nuvarande
belopp 80,000 kronor med 15,000 kronor till 95,000 kronor;

dels godkänna de av mig framlagda förslagen till ordinarie avlöningsstater
för statens arbetsanstalt å Svartsjö och statens arbetsanstalt
i Landskrona, att tillämpas från och med år 1919, ävensom de av mig
föreslagna villkoren och bestämmelserna för åtnjutande av de med ordinarie
befattning i nämnda stater upptagna avlöningsförmånerna;

dels förklara, att en var, som med eller efter ingången av år 1919
tillträder sådan ordinarie befattning, skall vara pliktig att underkasta sig
förenämnda villkor och bestämmelser;
dels medgiva,

ej mindre att såsom tillägg till de för åtnjutande av de enligt
den från och med år 1911 gällande staten för fångvård sstaten med ordinarie
befattning vid samma stat förenade avlöningsförmåner stadgade
villkor och bestämmelser må förordnas, att innehavare av dylik befattning
må i fråga om ålderstillägg räkna sig till godo tid, varunder han
innehaft motsvarande eller jämförlig befattning vid någon av statens
arbetsanstalter,

dels från och med år 1919 i riksstaten under andra huvudtiteln
uppföra följande ordinarie anslag, nämligen
till statens arbetsanstalt å Svartsjö

ett bestämt anslag å 81,050 kronor och
ett förslagsanslag å 120,000 kronor samt
Bihang till riksdagens protokoll 1818. I samt. 348 höft. (Nr 388.)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 388.

till statens arbetsanstalt i Landskrona
ett bestämt anslag å 36,400 kronor och
ett förslagsanslag å 80,0000 kronur;
dels ock under andra huvudtiteln å extra stat för år 1919 bevilja
till bestridande av arvode åt en inspektör över statens arbetsanstalter
ett förslagsanslag, högst 2,000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Maj t Konungen
förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition
i ämnet av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:

Henry Lindberg.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-A KTJEBÖLAG, 1918.