Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 239 (Proposition 1917:239)

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 239.

Nr 239.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag
till lag om överflyttande å landsfiskal av kronofogde
åliggande bestyr in. m.; given Stockholms slott den
15 maj 1917.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föi-eslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

l:o) lag om överflyttande å landsfiskal av kronofogde åliggande
bestyr;

2:o) lag om ändring i vissa delar av utsökningslagen; *

3:o) lag om ändrad lydelse av 4 kap. 5 § i lagen den 12 november
1915 om äktenskaps ingående och upplösning;

4:o) lag om ändrad lydelse av 15 kap. 2 § rättegångsbalken;

5:o) lag om ändrad lydelse av 10 kap. 12 § strafflagen;

6:o) lag om ändrad lydelse av 19 § 9 punkten i förordningen om
nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall; samt
7:o) lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 26 mars 1909 angående
verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft
ägande utslag.

Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

GUSTAF.

Steno Stenberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 200 Käft. (Nr 239.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 239.

Förslag

Lag

om överflyttande å landsfiskal av kronofogde åliggande bestyr.

Härigenom förordnas, att vad i lag eller författning är stadgat
med avseende å kronofogde eller kronans uppbördsman eller ombudsman
å landet skall, sedan kronofogdetjänsterna med utgången av år 1917
indragas, äga tillämpning med avseende å landsfiskal, såvitt ej annorlunda
blivit stadgat.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 239.

Förslag till Lag om

ändring i vissa delar av utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 2—4, 6, 9, 24, 57, 85,, 90, 91, 94, 95, 98,
99, 137, 141, 159, 162, 163, 165 och 166 §§ utsökningslagen skola
— vissa §§ i nedan angivna delar — erhålla följande ändrade lydelse:

2 §.-

Utmätningsman är å landet landsfiskal, var inom sitt tjänstgörings område,

och i stad stadsfogde. Erfordras i-----varderas

befattning.

Utmätningsman har att, — — — — förrätta utmätning.

3 §.

Konungens befallningshavande äge för bestämt fall eller inom visst
område förordna lämplig person att på eget ansvar i landsfiskals ställe
vara utmätningsman. Om sålunda förordnad utmätningsman gälle vad
i denna lag om landsfiskal stadgas.

Om förrättningsman, som överexekutor särskilt förordnar för hållande
av auktion å utmätt egendom eller fördelning av köpeskilling, stadgas i
90, 98 och 141 §§. Vad nedan i denna lag sägs med avseende å utmätningsman
skall i fråga om uppdrag, för vilket förrättningsman som
nyss nämnts blivit särskilt förordnad, i stället tillämpas å denne.

4 §‘

I Stockholm, så ock i annan stad, där utmätningsmannabefattningen
anses icke kunna av en stadsfogde ensam fullgöras, må, om Konungen
finner gott sådant medgiva, stadsfogde äga att för bestämt fall i sitt
ställe till utmätningsman sätta annan man, som av överexekutor är
antagen; svare dock vid utmätning stadsfogden själv för redovisningen
och för skada, som av utmätningsmannens fel eller försummelse kan
komma. Ej må stadsfogde åt annan uppdraga försäljning av fartyg,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 839.

som i 94 § sägs, ej heller fördelning av köpeskilling för lös egendom
i fall, då enligt 140 eller 141 § sammanträde för fördelningen erfordras;
och äge Komragen även i övrigt föreskriva villkor för stadsfogdes
rätt att i sitt ställe sätta annan man.

6 §•

Utmätningsman — — — — ej för jäv räknas. Förekommer jäv
emot landsfiskal eller stadsfogde eller av överexekutor särskilt förordnad
förrättningsman, anmäle han det genast hos överexekutor, som, där jävet
prövas lagligt, förordnar annan utmätningsman i den jäviges ställe,
över beslut, — — — — ej föras.

9 §•

Landsfiskal och stadsfogde skola hålla dagbok —--meddelas

av Konungen.

Efter varannan månads förlopp skall landsfiskal inom fjorton dagar
till överexekutor insända utdrag ur dagboken för alla mål, som under
de två sista månaderna inkommit, så ock för de äldre mål, som ej blivit
före nämnda månader avslutade. Stadsfogde skall efter var tredje månads
förlopp inom fjorton dagar till överexekutor insända enahanda utdrag
för de tre sista månaderna. Finnas ej mål, för vilka sålunda redogöras
bör, varde ock det inom lika tid anmält. Försummar landsfiskal
eller stadsfogde att inkomma med utdrag eller anmälan, såsom nu är
sagt, fälle överexekutor honom att bota en krona för var dag han därmed
utebliver; dock må ej dömas till sådan dagabot för längre tid än
två månader. År landsfiskal eller stadsfogde dömd till dagabot och låter
sig ej därav rätta, varde straffad såsom för annan vårdslöshet i tjänsten.

24 §.

Nu nekar den som sökes sin hand och förskrivning: har han ej
förut vid domstol eller inför överexekutor erkänt fordringshandlingen
eller ock, enligt å handlingen tecknat behörigt bevis, i tillkallat vittnes
närvaro inför kronofogde, landsfiskal, stadsfogde eller notarius publicus
erkänt handlingen; varde målet såsom tvistigt till domstol förvisat.

57 §.

Då för utmätnings vinnande fordringsbevis till utmätningsmannen
avlämnas, skall han därom gorå anteckning å handlingen och meddela
borgenären bevis.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 23.0.

85 §.

Då fast egendom blivit tagen i mät eller utmätningsman å landet
tagit i mät fartyg, varom i 94 § sägs, åligger det utmätningsmannen
att genast anmäla det hos överexekutor. Har i fråga om fast egendom
å landet gäldenären vid utmätningen uppgivit auktionsställe, såsom i 98 §
sägs, give utmätningsmannen ock det tillkänna.

Då fast egendom — — — — utmätningen skett.

Utmätes fartyg — — — — urskiljande erfordras.

Myndighet, som — — — — är sagt.

90 §.

Skall lös egendom — — — —- till efterrättelse.

År egendom — — — — lämpligt finnes.

Å landet skall auktion å fartyg, varom i 94 § sägs, förrättas av
överexekutor eller, då auktion ej skall ske å landskansli, av den som
överexekutor för sådant ändamål till förrättningsman särskilt förordnar;
och läte auktionsförrättaren kungöra auktionen såsom ovan om annan
lösegendom är sagt.

91 §.

Kungörelse om auktion — — — — nu är sagt.

Har gäldenären — — ■— — från ansvarighet.

Skall fartyg eller gods i fartyg säljas, varde kungörelsen om försäljningen
jämväl införd i allmänna tidningarna tre gånger, sista gången
minst fjorton dagar före auktionen; och skall kungörelsen tillika innehålla,
att de borgenärer, som, ändå att de ej vunnit utmätning eller i
utmätt fartyg hava inteckning, äga rätt till betalning ur det utmätta,
hava att sådant, på sätt i 139 § sägs, före auktionen hos auktionsförrättaren
anmäla. De borgenärer — — — — ske kan.

År fråga om försäljning av fartyg, som blivit i fartygsregistret infört,
anskaffe auktionsförrättaren gravationsbevis rörande fartyget; dock
vare, där auktionsförrättaren det äskar, borgenären pliktig att förskjuta
den för bevisets utlösande nödiga kostnad.

94 §.

Skall försäljning ske av fartyg, som enligt mätbrev eller å fartyget
anbragt tontalsmärke har en dräktighet av tjugu registerton eller därutöver,
uppläse auktionsförrättaren före utropet gravationsbevis, där
enligt 91 § sådant skall vara anskaffat, och give till känna, å vad tid
köpeskillingen sist skall inbetalas; anmane ock dem, vilka äro tillstädes

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 239.

och hava fordran, som skall vid auktionen bevakas, att sådant anmäla.
Varder fordran anmäld hos auktionsförrättaren, meddele han före utropet
därom underrättelse.

Innan auktionen — — — — för sammanträdet.

95 §.

Den som — — — — ånyo utropat.

Vad av köpeskillingen — — — — till godo.

Varder ej sist å det sammanträde, varom förut är sagt, köpeskillingen
till fullo gulden eller anstånd lämnat efter ty nyss är sagt, vare
köpet ogillt och besörje genast auktionsförrättaren, att fartyget varder
till försäljning ånyo utlyst, som i 90 och 91 §§ sägs. Går fartyget —
— — — å köpeskillingen gottgöras. År pari eller borgen ställd för
köpeskillingen, läte auktionsförrättaren, där sådant erfordras till gäldande
av vad förre köparen utgiva bör, ofördröjligen försälja panten i den ordning,
som om utmätta lösören stadgas, eller utsöka borgensförbindelsen
hos löftesmannen.

Varder köpeskillingen — —• — — gälden övertagit.

98 §.

Å landet — — — — auktionen skall hållas. Skall auktionen hållas
på annat ställe än landskansliet, varde den förrättad av den som överexekutor
för sådant ändamål till förrättningsman särskilt förordnar.

I stad — — — — gemenligen hållas.

Skola fastigheter — — — — å landskansliet.

99 §.

Då fast egendom å landet blivit utmätt, insände utmätningsmannen
till överexekutor protokollet över utmätningen med beskrivning och värdering
å egendomen jämte övriga tillgängliga handlingar, varom i 79 §
är nämnt.

137 §.

Då utmätt — — — — till hända.

Innan dom — — — — eller borgen.

Har stadsfogde till utmätningsman i sitt ställe satt annan man, fullgöre
dock själv vad, efter ty ovan är sagt, utmätningsman åligger, där
han ej åt den, som förrättat utmätningen, uppdragit att medlen borgenären
tillhandahålla, och denne därom blivit underrättad.

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 239.

141 §.

Nu har, då — — — — sig där infinna.

Finnes i fall, som — — — — till utdelning.

Erfordras å landet sammanträde för köpeskillingens fördelning, skall
det äga rum inför överexekutor eller den, som överexekutor för sådant
ändamål till förrättningsman särskilt förordnar; och åligger det utmätningsmannen
att genast till överexekutor insända de medel, som fördelas
skola, samt protokollet över utmätningen och övriga till ärendet hörande
handlingar. Erfordras dylikt sammanträde i stad och är utmätningsförrättaren
ej behörig att sammanträdet hålla, insände han genast till
stadsfogden sagda medel, protokoll och handlingar. Den, som håller
sammanträdet, förfare vidare på sätt ovan är stadgat.

159 §.

Medel, som vid köpeskillings fördelning blivit borgenär tillagda,
men icke av honom lyftas, skola i riksbanken nedsättas på sätt särskilt
är stadgat.

År utdelning — — — — kunna tillfalla.

162 §.

„ # »

År ej utmätning förrättad och, där lös egendom av annat slag, än
i 163 och 165 §§ sägs, tagits i mät, försäljning därav verkställd inom
två månader, sedan landsfiskal emottagit de handlingar, som i 54 och
56 §§ nämnas, och inom en månad, sedan stadsfogde sådana handlingar
emottagit; svare utmätningsmannen själv för det belopp, varför utmätning
bort ske, i den mån han ej förmår visa, att skada av dröjsmålet icke
uppkommit.

Styrker utmätningsmannen, att borgenär lämnat gäldenär anstånd
med betalningen eller att för utmätning eller försäljning mött hinder,
som utmätningsmannen ej kunnat förekomma, vare han från all ansvarighet
fri. Möter sådant hinder — — — utmätningsmannen hållas.

163 §.

Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 239.

utmätningsmannen emottag^ de i 54 och 56 §§ nämnda handlingar; vare
om hans ansvarighet lag som i 162 § sägs.

165 §.

Har utmätning skett av fast egendom eller, å landet, av fartyg,
som i 94 § sägs, skall utmätningsmannen så skyndsamt vidtaga alla de
åtgärder, vilka på honom ankomma, att försäljningen av det utmätta ej
må genom hans vållande fördröjas, i fråga om fast egendom, å landet
över fyra månader och i stad över tre månader, samt beträffande fartyg,
som nyss är sagt, över tre månader från mottagandet av de i 54 och
56 §§ nämnda handlingar.

166 §.

Medel, som till utmätningsman influtit och borgenär tillkomma, skola,
utom i fall, som i 159 § sägs, hos utmätningsmannen hållas borgenären
tillhanda under två veckor från den dag borgenären äger rätt att medlen
utfå. Varda medlen ej under denna tid av borgenären lyftade, skola
de ofördröjligen av utmätningsmannen i riksbanken nedsättas på sätt särskilt
är Stadgat; och äge utmätningsmannen sedermera att med beviset
om nedsättningen till borgenären redovisa. Där fordringsbevis, som för
utmätnings vinnande blivit av borgenär avlämi^it, bör efter målets handläggning
till honom återställas, skall handlingen hos utmätningsmannen
hållas borgenären till hända under den tid, som ovan sagts; och gälle
i övrigt om sådan handling vad nyss är om influtna medel stadgat.

Försummar borgenär -—- — — honom tillkomma.

Har någon — — — om året.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1918.

Beträffande mål, som före nämnda dag å landet äro anhängiga,
äger Konungens befallningshavande förordna, i vilken mån deras vidare
handläggning skall ankomma på kronofogde.

Den i 23 § 1 av förordningen om nya utsökningslagens införande
givna hänvisning till 3 § samma lag skall gälla denna paragrafs lydelse
enligt lag den 11 oktober 1912.

Krngl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 239.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 kap. 5 § i lagen den 12 november 1915 om äktenskaps
ingående och upplösning.

Härigenom förordnas, att 4 kap. 5 § i lagen den 12 november
1915 om äktenskaps ingående och upplösning skall erhålla följande
ändrade lydelse:

5 §•

Behörig att förrätta borgerlig vigsel är, i stad, lagfaren ledamot
av magistraten eller, där magistrat ej finnes, ordföranden i den för
staden särskilt tillsatta styrelse och, på landet, landsfiskalen ävensom,
där Konungen för visst område det medgiver, den som Konungens befallningshavande
särskilt förordnar till vigselförrättare.

Borgerlig vigselförrättares åliggande att viga är ej beroende därav,
att någon av de trolovade har sitt hemvist inom hans tjänstgöringsområde.

År landsfiskal bosatt i stad, äge han jämväl inom staden förrätta
vigsel, men vare ej pliktig därtill, med mindre någon av de trolovade
har sitt hemvist inom hans distrikt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1918.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 200 höft. (Nr 239.)

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 239.

Förslag

till

Lag:

om ändrad lydelse av 15 kap. 2 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 15 kap. 2. § rättegångsbalken skall erhålla
följande ändrade lydelse:

2 §.

De, som för andra må tala och svara, skola vara oberyktade, ärlige,
redlige och förståndige. Ej bör någon allmänneligen därtill brukas,
som av rätten, där saken drives, ej godkänd är, och lov därtill fått.
Vill parten bruka till fullmäktig sin skyldeman, eller den i hans tjänst
är, eller han eljest haver förtroende till; stånde det honom fritt.
Konungens betjänte må ock för sina vänner tala, när deras förmän det
tillåta, och de sin tjänst därmed ej försumma, eller det emot deras ämbetes
plikt ej strider.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1918.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 230.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 10 kap. 12 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 10 kap. 12 § strafflagen skall i nedan
angivna del erhålla följande ändrade lydelse:

12 §.

Till upprors — — — — nödigt vara.

Med civilmyndighet förstås här Konungens befallningshavande,
borgmästare eller polismästare, eller den, som i sådan ämbetsmans ställe
satt är.

År ej — — — — stadgat är.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1918.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 239.

Förslag
, till
Lag

om ändrad lydelse av 19 § 9 punkten i förordningen om nya strafflagens
införande och vad i avseende därå iakttagas skall.

Härigenom förordnas, att 19 § 9 punkten i förordningen om nya
strafflagens införande ock vad i avsende därå iakttagas skall den 16
februari 1864 skall erhålla följande ändrade lydelse:

19 §..

9. Konungens befallningshavande i länet, så ock borgmästare och
råd i stad, äge förordna om häkte å viss person, som för brott misstänkt
hålles, efter ty i 5, 6 och 7 punkterna sägs: have ock polismästare
eller landsfiskal å landet och stadsfiskal i stad makt att, på
eget ansvar, sådan person häkta eller häkta låta.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1918.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 239.

Förslag

till

om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet
i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag.

Härigenom förordnas, att 3 § i lagen den 26 mars 1909 angående
verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande
utslag, skall erhålla följande ändrade lydelse:

3 §■

År den dömde icke häktad, äge han, med avlämnande av utslaget
eller sådant bevis som i 2 § sägs, avgiva den i 1 § omförmälda förklaring,
där straffet skall av militärbefälhavare befordras till verkställighet,
i vittnens närvaro inför denne och i annat fall inför Konungens
befallningshavande eller magistrat eller, i vittnens närvaro, inför tillsyningsman
eller föreståndare vid häkte, ordförande i magistrat eller
polismästare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1918.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 239.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott måndagen den 7 maj 1917.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Swartz,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lindman,

Statsråden von Sydow,

Stenberg,

Falk,

Hammarström,

Mårten Ericsson,

Åkerman,

Carleson,

Hans Ericson,

Dahlberg.

Efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet anförde
chefen för justitiedepartementet statsrådet Stenberg följande:

»Enligt det i proposition den 14 april 1917, nr 211, för riksdagen
framlagda förslaget till omorganisation av fögderiförvaltningen skulle
kronofogdetjänsterna från och med år 1918 indragas och administrationen
å landsbygden — jämte det postverket omhändertoge kronoskatternas
upphämtande genom skattepostanvisningar — komma att, under
Kungl. Maj:ts befallningshavande, vila huvudsakligen å tre funktionärer,
nämligen:

dels länspolismästare, i regel en för varje län, med uppgift att närmast
under länsstyrelsen hava inseende över polis- och åklagarväsendet
och i vissa fall omedelbart personligen däri ingripa, att biträda vid kontrollen
över exekutionsväsendets handhavande, att genom inspektion och
inventering hos landsfiskalerna (de förutvarande länsmännen) utöva det

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 23!).

inseende över deras allmänna verksamhet, som hittills vilat på kronofogden,
samt att, när en utredning eller undersökning erfordras, som
berör större områden av länet eller eljest icke anses böra överlämnas åt
landsfiskal, efter förordnande av Kungl. Maj:ts befallningshavande verkställa
sådan utredning eller undersökning ävensom att, i den mån polismästarens
nu angivna tjänsteplikter det medgiva, biträda Kungl. Maj:ts
befallningshavande med de göromål, som lämpligen kunna honom
anförtros;

dels i varje fögderi en häradsskrivare med huvudsakligen samma
åligganden som hittills;

och dels i varje landsfiskalsdistrikt en landsfiskal, som, jämte det
han övertager de länsmannen enligt lag och praxis åliggande bestyr,
skulle på eget ansvar vara utmätningsman utom beträffande vissa fall
samt äga förrätta borgerlig vigsel och som därjämte skulle erhålla
åtskilliga andra åligganden, vilka hittills vilat på kronofogden.

Enligt ett i sammanhang med förslaget till omorganisation av
fögderiförvaltningen inom civildepartementet utarbetat förslag till lag
angående polisväsendet i riket, vilket sistnämnda förslag chefen för
civildepartementet framdeles torde komma att anmäla inför Eders Kungl.
Maj:t, skulle i köpingar och större municipalsamhällen kunna tillsättas
poliskommissarier, vilka skulle hava att inom köpingen eller municipalsamhället
fullgöra vad som eljest komme att åligga landsfiskal.

Såsom nyss nämndes, skulle förutom utsökningsväsendet och den
borgerliga vigseln även åtskilliga andra åligganden, som hittills tillhört
kronofogdetjänsten, hädanefter övertagas av landsfiskalerna. De bestyr,
jag nu åsyftar, omnämnas i en mångfald lagar och författningar. Att
företaga en lagändring i varje särskilt fall, där kronofogden eller den
med honom i dessa fall jämställde kronans uppbördsman eller ombudsman
på landet haft sig anförtrodd någon funktion, som hädanefter
skulle åligga landsfiskalen, synes onödigt och opraktiskt. En allmän
bestämmelse för dessa fall torde lämpligen böra meddelas i särskild
författning; och har jag i sådant avseende låtit inom justitiedepartementet
utarbeta förslag till lag om överflyttande, vid kronofogdetjänsternas indragning,
av vissa, kronofogde åliggande bestyr å landsfiskal.

Bland de stadganden, som denna lag skulle komma att avse, må
nämnas följande:

rättegångsbalken 4 kap. 1 §: kronofogden tillsäges i visst fall att
sammankalla häradsnämnd;

Förslag till
lag om överflyttande,
vid
kronofogdetjänsternaH

indragning, av
visBa, kronofogde
åliggande
bestyr
å landsfiskal.

Kungl. Ma.j:ts Nåd. Proposition Nr 239.

rättegångsbalken 30 kap. 22 §: fattigdomsbevis utfärdas av kronofogden; förordningen

den 20 november 1845 om lösöreköp, 1 §: avhandling
därom uppvisas för kronofogden;

förordningen den 27 november 1854 angående dödförklaring, § 1:
kronans ombudsman i orten höres angående ansökan om sådan förklaring; förordningen

den 21 december 1857 om stängselskyldighet, § 22:
konofogden anlitas för utmätning av viss stängselkostnad;

konkurslagen den 18 september 1862, 15 §: kronans ombudsman
underrättas om offentlig stämning;

kungörelsen den 30 december 1863 ang. nämndemäns rätt till ersättning
för extra förrättningar samt om gottgörelse till fjärdingsmän
för vissa uppdrag, §§ 9 och 11, och det därmed sammanhängande nådiga
brevet den 2 februari 1877 ang. ersättning i vissa fall till fjärdingsmän:
sådan ersättning utbetalas av kronofogden;

skiftestadgan den 9 november 1866, 20 §: kronofogden skall föranstalta
om val av gode män;

ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868, § 30: kronofogden
tillkommer i visst fall samma befogenhet som polismyndighet i stad;

förordningen den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare,
11 §: anmälan om begagnande av gudstjänstlokal skall göras
hos kronofogden;

förordningen den 26 november 1875 angående eldfarliga oljor,
§ 14: anmälan om minuthandel därmed göres hos kronofogden;

flottningsstadgan den 30 december 1880, 5 §: sammanträde angående
flottled i mindre vattendrag kan utsättas att äga rum inför
kronofogden;

kungörelsen den 4 juni 1886 angående ersättning av allmänna
medel till vittnen i brottmål: sådan ersättning förskjutes av kronofogden; sjölagen

den 12 juni 1891, 4 §: anmälan om fartygs hemort å landet
göres hos kronofogden; 41 §: besiktningsmän förordnas av kronofogden;

lagen den 29 september 1899 angående fjärdingsmannabestyrets utgörande:
kronofogden har härutinnan flera åligganden och befogenheter;

kungörelsen den 14 november 1902 angående ordningen för utbetalning
av ersättning av allmänna medel till den, som enligt lagen om
tolks anlitande vid domstol biträtt såsom tolk utan att vara till allmän
tolk förordnad, § 1: sådan ersättning utbetalas av kronofogden;

lagen den 24 juli 1903 om försäkringsrörelse, 32 §: kronofogden
äger i visst fall utlysa bolagsstämma:

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 239.

förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning av brännvin,
19 §: uppsägning av försäljningsrätt göres hos kronofogden; 39 §: försäljning
inställes i visst fall av kronofogden;

giftstadgan den 7 december 1906, §11: giftbok överlämnas till förvaring
hos kronofogden;

kungörelsen den 12 juli 1907 angående ersättning till gästgivare, som
avstå från utskänkningsrätt, 4 §: uppsägning härav göres hos kronofogden; förordningen

den 17 juni 1908 angående ändrad ordning för utbetalningav
indelningsersättning m. in.: utbetalningen verkställes av kronofogden;

kungörelsen den 11 december 1908 beträffande ordningen för utbetalning
av ersättning av allmänna medel till rättegångsbiträde åt häktad:
sådan ersättning utbetalas av kronofogden;

lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa fall av
straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, 3 §: nöjdförklaring
kan ske inför kronofogden;

lagen den 5 juni 1909 om förbud mot handels idkande under vissa
tider av dygnet, 4 §: kronofogden skall avgiva utlåtande med anledning
av beslut om dylikt förbud m. m.;

lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag, 84 §: kronofogden äger
i visst fall utlysa bolagsstämma;

lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar, 38 §: kronofogden
äger i visst fall utlysa sammanträde;

stadgan den 22 juni 1911 om skjutsväsendet, 2 §: sammanträde
om förändring beträffande skjutsanstalt hålles inför kronofogden; 50 §:
kronofogden avslutar entreprenadkontrakt;

förordningen den 22 juni 1911 angående biografföreställningar,
1 §: ansökan om tillstånd därtill göres hos kronofogden;

förordningen den 15 september 1911 angående utarrendering av
prästerskapets löneboställen, 9 §: kronofogden skall till vederhäftigheten
styrka borgen för arrende;

kungörelsen den 10 juni 1912 angående disposition av anslag till
understöd åt synnerligt betungade väghållningsdistrikt: kronofogden
skall avgiva yttrande angående ansökan om anslagsunderstöd;

kungörelsen den 22 november 1912 angående befogenheten att
såsom kronans ombudsman avgiva yttrande över lagfartsansökning, som
förklarats vilande: sådant yttrande avgives av kronofogden;

nådiga brevet den 22 november 1912 till kommerskollegium och
generaltullstyrelsen rörande förändrade bestämmelser i fråga om utarbetande
av den officiella statistiken angående Sveriges sjöfart och nåBihang
till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 200 höft. (Nr 239.) 3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 239.

Lagändringar.

(liga brevet samma dag till kommerskollegium angående förändrade bestämmelser
i avseende på berättelserna om bergshanteringen samt om
industri: kronofogden utdelar blanketter för primäruppgifter;

kungörelsen den 16 maj 1913 angående upprättande och förande
av ett industriregister m. m., 4 §, och kungörelsen samma dag angående
skyldighet för vissa näringsidkare att avgiva statistiska uppgifter, 2 §:
kronofogden mottager anmälningar och uppgifter; samt

kungörelsen den 5 februari 1915 angående skyldighet för handelsidkare
att avgiva statistiska uppgifter: kronofogden mottager dylika
uppgifter.

Samtliga nu nämnda stadganden och flera andra med dem jämförliga
skulle beröras av den nya lagen.

I vissa fall, för vilka lagen skulle äga tillämplighet, kan tvekan
komma att uppstå angående frågan vilken landsfiskal inom ett gammalt
kronofogdedistrikt skall taga på sig ett kronofogden förut tillhörigt
åliggande. Landsfiskalsdistrikten äro ju mycket mindre än kronofogdarnas
och sammanfalla väl icke alltid med det område, som avses med
någon viss föreskriven åtgärd. Detta torde exempelvis vara förhållandet
beträffande föranstaltande av val av skiftesgodemän, två för varjesocken,
enligt 20 § skiftesstadgan. Men i dylika fall lärer det få ankomma
på Kungl. Maj:ts befallningshavande att bestämma vilken landsfiskal
skall fullgöra åliggandet. Innan det visat sig, huru den nya
organisationen i sina detaljer kommer att verka, torde det även vara
svårt att för varje särskilt fall giva bestämda föreskrifter. Erfarenheten
får väl framdeles visa, i vilken män rättelser, jämkningar och
kompletterande bestämmelser behövas.

Slutligen må nämnas, att någon ändring icke synes erforderlig beträffande
de talrika ställen i lagar och författningar, där det stadgas, att
något skall ombestyras av »kronofogde eller länsman», »kronofogde, lappfogde
eller länsman», »häradsfogde eller länsman å landet», »kronofogde
eller annan (förordnad) kronobetjänt», eller där likartade uttryck användas
för betecknande av tjänsteman, vilken visst åliggande tillkommer.

Däremot torde utmätningsmannaskapets överflyttande från kronofogden
till landsfiskalen böra medföra ändringar i utsökningslagen och
i sammanhang därmed i lagen den 10 juli 1899 om ersättning av
allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller
tjänsteman, ävensom i kungörelsen den 12 juli 1878 om kronofogdes,
och stadsfogdes dagbok i utsökningsmål m. m. Till behövliga ändringar
i de båda lagarna har jag låtit utarbeta förslag, därvid, vad

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 239.

angår utsökniugslagen, jämväl några andra ändringar funnits lämpligen
kunna vidtagas. Beträffande kungörelsens omarbetning kommer jag senare
att inför Eders Kungl. Maj:t göra anmälan. Vidare torde med
hänsyn till landsfiskalens befogenhet såsom vigselförrättare böra göras
eu ändring i 4 kap. 5 § av lagen den 12 november 1915 om äktenskaps
ingående och upplösning. Slutligen synes landsfiskalens egenskap att
vara kronans uppbördsman (beträffande restantier och annat) skäligen
påkalla en ändring i 15 kap. 2 § rättegångsbalken, varjämte i avseende
å länspolismästarens tjänsteställning erfordras smärre ändringar i 10 kap.
12 § strafflagen och 19 § 9 punkten i promulgationsförordningen till
strafflagen. '' Åven i fråga om nu berörda lagrum finnas ändringsförslagutarbetade.

Beträffande ändringarna i utsökningslagen torde dessa böra avse
2-4, 6, 9, 24, 57, 85, 90, 91, 94, 95, 98, 99, 137, 141, 146, 154, 155,
159, 162—166 och 169 §§. Tillika fordras vissa övergångsstadganden.
Angående ändringen av de särskilda paragraferna tillåter jag mig anmärka
vidkommande:

2 §. Likasom hittills kronofogde och stadsfogde samt den enligt
4 § av Kungl. Maj:ts befallningshavande för bestämt fall eller inom
visst område förordnade person — länsman eller annan — varit utmätningsman,
skulle detta hädanefter gälla landsfiskal, stadsfogde och av
Kungl. Maj:ts befallningshavande för bestämt fall eller inom visst område
särskilt förordnad lämplig person. Utmätningsmannaskapets överflyttande
från kronofogden till landsfiskalen utgör en av huvudpunkterna
i den nu föreslagna omorganisationen av fögderiförvaltningen. Någon
egentlig tvekan om denna förändring synes icke hava rått bland de
sakkunniga, som tid efter annan haft att behandla förevarande organisationsfråga.
Angående de nuvarande länsmännens kompetens för
åliggandet och huru praxis, med tillämpning jämväl av den kronofogden
enligt 3 § medgivna rätt att för bestämt fall till utmätningsman
i sitt ställe sätta länsman eller annan person, hittills utbildat sig, hänvisas
till fögderi förvaltningskommitténs betänkande, sid. 184—193. Av
den å sid. 193 befintliga tablån framgår att, såsom förhållandena utvecklat
sig, kronofogden själv i regel icke utfört den exekutiva förrättningen,
utan att denna oftast anförtrotts åt länsmannen, såvitt han eljest varit
behörig. Enligt, tablån, som avser tiden 1904—1908, utförde kronofogden
förrättningarna i allenast omkring nio procent av samtliga ärenden.
Att nu i lagen överflytta utmätningsmannaskapet å landsfiskalen
vore sålunda endast att stadfästa en sedan länge rådande praxis. För min

Åndringar
i utsökningslagen.

20 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 239.

del hyser jag ingen tvekan, att icke ett sådant överflyttande kan äga runa.
Visserligen koname utsökningsväsendet på landet att lagenligt handhavas
av en betydligt talrikare klass av tjänstemän än hittills, men den fara för
osäkerhet i tjänstens utövande, som därav kunde bliva en följd, torde
kunna motverkas genom ökad kontroll, utövad dels av de nya iänspolismästarna
och dels genom oftare återkomanande redovisning av omhänderhavda
medel. Att förmågan att handhava utmätningsmål icke
saknas hos den nuvarande länsmanskåren, torde väl få anses ådagalagt
genom rådande praxis, och, såsom chefen för civildepartementet framhållit,
är ju meningen att bibringa de unga landsfiskalsämnena betydligt
högre allmänna kvalifikationer för tjänsten än som fordrats av länsmansaspiranterna,
Av de utmätningsman å landet tillkommande åligganden
hava emellertid hittills vissa, i nuvarande 3 § omförmälda,
ansetts alltid kräva en förrättningsman med kronofogdes kvalifikationer;
sagda åligganden få således icke i något fall utövas av substitut,
som fogde enligt 3 § äger för visst ärende tillkalla, icke heller få de
utan särskilt, i förordnandet innefattat medgivande handhavas av den,
som Kungl. Majrts befallningshavande jämlikt 4 § förordnar i fogdes
ställe. Det är enligt förslaget icke avsett, att dessa åligganden utan
vidare skulle tillkomma landsfiskal. Denna grundsats har kommit till
uttryck i vissa följande paragrafer genom särskilda stadganden därom,
att sådan förrättning skall verkställas av överexekutor eller den, som
överexekutor särskilt förordnar. Sådant stadgande meddelas: beträffande
försäljning av fartyg om minst tjugu ton i 90 §, beträffande
försäljning av fast egendom i 98 § och beträffande fördelning av köpeskilling
för lös egendom, då enligt 141 § sammanträde för fördelningen
erfordras, i sistnämnda paragraf. 1 fråga om fördelning av köpeskilling
för lös egendom, då sammanträde erfordras enligt 140 §, och fördelning
av köpeskilling för fast egendom, framgår samma regel vid jämförelse
mellan de oförändrade 140 och 142 §§, å ena sidan samt, å
den andra, 90 och 98 §§ i deras ändrade lydelse. Givetvis kan sådant
förordnande meddelas för landsfiskal, om han finnes lämplig. Det
kunde visserligen ifrågasättas, om icke åtminstone fördelning av köpeskilling
för lös egendom vid sammanträde enligt 141 § borde kunna
anförtros åt landsfiskalen, men då reformen är avsedd att genomföras
med ens redan vid början av nästa år, torde det ej vara
lämpligt att genast pålägga de nyblivna landsfiskalerna sådana utmätningsgöromål,
varom de förut såsom länsmän kanske icke ägt någon
erfarenhet. Framdeles kan det måhända, med hänsyn till den högre
kompetens och skicklighet, som man avser att bibringa landsfiskals -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 23!).

kåren, bliva lämpligt att anförtro densamma ett eller flera av de utmätningsgöromål,
vartill den nu icke utan vidare skulle äga befogenhet.

Berörda inskränkningar i landsfiskalens behörighetsområde föranleda
jämväl, att på åtskilliga ställen i lagen ordet »utmätningsman»
måste utbytas mot »auktionsförrättare» eller »förrättningsman».

3 och 4 §§. Då landsfiskalens distrikt blir mycket mindre än kronofogdens
och länsmannen redan nu visat sig kunna medhinna de allra
flesta utmätningarna inom sitt distrikt, torde man icke behöva för hans
räkning bibehålla kronofogdens befogenhet att sätta annan i sitt ställe.
Väl torde i vissa fall eller inom vissa landsfiskalsdistrikt med mera
krävande åklagar- och polisverksamhet även för landsfiskalen yppas
behov av substitut för utsökningsväsendet, men den nuvarande 4 §
ger för tillgodoseende av detta behov anvisning å en utväg, som har
det avgjorda företrädet framför den i nuvarande 3 § angivna, att den
person, Kungl. Maj:ts befallningshavande förordnar såsom särskild utmätningsman
för bestämt eller inom visst område, på eget ansvar verkställer
åt honom uppdragna förrättningar.

Det torde vara lämpligt att, sedan i 2 § givits bestämmelser först
om utmätningsman å landet och därefter om utmätningsman i stad, i 3 §
införa stadgandet om Kungl. Maj:ts befallningshavandes rätt att ä landet
förordna annan utmätningsman än landsfiskalen och i 4 § upptaga föreskriften
om rätt för utmätningsman i stad att sätta annan i sitt ställe.

9 §. Då utmätningsbestyret på landet nu skulle till stor del anförtros
åt en talrikare tjänstemannaklass än vad hittills vaidt förhållandet,
torde det vara lämpligt att, såsom jag redan antytt, öka möjligheten
till kontroll. Särskilt torde med anledning av bestämmelserna i
137, 162 och 163 §§ bliva nödvändigt, att landsfiskalen oftare än hittills
i 9 § stadgats med utdrag ur dagboken redovisar för sin verksamhet
som underexekutor. Åven om det vore önskvärt, att dagboken
bleve månatligen granskad, skulle dock expedition av dagboksutdrag
för varje månad medföra alltför stort arbete för eu utmätningsman, som
tillika bär, utom andra göromål, polis- och åklagarbestyr såsom en av
sina förnämsta uppgifter. Jag föreslår därför såsom en medelväg, att
utdrag ur dagboken skall för två månader insändas sex gånger om året.
Enligt ett inom civildepartementet utarbetat förslag till instruktion för
länspolismästare skulle granskningen av dagboksutdragen i regel åligga
denne, som skulle hava att hos Kungl. Maj:ts befallningshavande anmäla
resultatet av granskningen.

51 §. Det har framhållits såsom en brist i den nuvarande lagstiftningen,
att utmätningsmannen icke är skyldig att även utan därom

Kung!. Maj.ls Nåd. Proposition Nr 339.

av sökanden framställd begäran meddela bevis om mottagande av
fordringsliandling för utmätnings vinnande. Enligt 9 § skall utmätningsmannen
meddela diariebevis endast när sådant begäres, och enligt 57 §
skall han förse ett ingivet fordringsbevis med påskrift om avlämnandet.
Man skulle nu kunna tänka sig, att utmätningsmannen underlåter detta
och ej heller inför ärendet i dagboken samt att han sedermera uppbär
beloppet, måhända utan att utmätning behöver företagas, och förskingrar
pengarna. Då varken borgenären har något bevis om ingivandet
av fordringshandlingen eller den kontrollerande myndigheten äger möjlighet
att upptäcka felet, ligger det nära till hands, att tillgreppet icke
kan styrkas och att sökanden går förlustig den ersättning, vartill han
eljest vore berättigad enligt lagen den 10 juli 1899 om ersättning av allmänna
medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänsteman.
Åven om faran, att det nu antydda fallet någon gång skulle inträffa,
torde vara ytterst ringa, måste det ju medges, att densamma i
någon mån förstoras, då antalet utmätningsmän väsentligen ökas. Ett
tillägg till 57 § i det nu berörda syftet torde därför icke få anses opåkallat.
Därvid synes det emellertid lämpligt, att beviset utfärdas utan avgift
och att utmätningsmannen äger att, då sökanden bor å annan ort
eller sådant eljest erfordras, sända beviset till sökanden såsom tjänstebrev.
Därom samt angående bevisets innehåll torde närmare bestämmelser
framdeles böra givas av Eders Kungl. Maj:t.

90 §. Angående försäljning av utmätt lös egendom stadgas i 89
—96 §§. Det synes lämpligt att i 90 § intaga bestämmelse om
vem som å landet skall verkställa försäljning av större fartyg, vartill
landsfiskalen ju icke utan vidare skulle äga befogenhet. Beträffande
exekutiv försäljning av fartyg å den egentliga landsbygden torde frågan
emellertid icke hava någon större praktisk betydelse. Enligt upplysningar
från Kungl. Maj:ts befallningshavande i kustlänen förekommo
nämligen under åren 1908—1912 sådana försäljningar endast i fyra fall,
alla i Göteborgs och Bohus län.

91, 94 och 95 §§. 1 dessa §§ har i de fall, då fråga är om
fartygsförsäljning, ordet »utmätningsman» utbytts mot »auktionsförrättare»,
som å landet skall vara: beträffande större fartyg överexekutor eller
den i 90 § av förslaget avsedda särskilt förordnade utmätningsmannen
samt beträffande mindre fartyg landsfiskalen.

99 §. Lagrummets ändrande föranledes av vad redan nämnts om
landsfiskalens kompetens. Det skulle nu bliva tillämpligt för såväl
land som stad, medan hittills intet direkt varit i förevarande avseende
stadgat angående stad.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 239. 23

159 §. Det är av vikt, att borgenärs medel icke utan nödtvång
innestå hos exekutor. Enligt lagrummets nuvarande lydelse skall landskansli
i riksbanken nedsätta medel, som borgenär fält sig tillagda, men
ej vid sammanträdet lyfta!. Men om fördelning skett annorstädes än ä
landskansli, inträder skyldighet att nedsätta medlen först om borgenären
försummat att lyfta dem inom fyra veckor. Då fördelningssammanträdet
i vilket fall som helst äger rum å dag, som är i lag bestämd, synes
något skäl knappast finnas, varför överexekutor i stad eller förrättningsman
å landet skall kunna hålla medlen i sitt förvar under fyra
veckor. Alltid är därmed, särskilt ur synpunkten av att ett säkert
kassaförvaringsrum måhända saknas, någon risk förenad, oavsett det
olämpliga däri, att en tjänsteman onödigtvis innehar dylika medel. I
överensstämmelse med vad nedan beträffande 166 § föreslås, har stadgandet
om en tid av fyra veckor, inom vilken medlen få lyftas hos
utmätningsmannen, uteslutits.

162, 163 och 165 §§. I nuvarande 163 § stadgas angående den
tid, inom vilken utmätt fartyg skall hava försålts, och i 165 § meddelas
bestämmelse i enahanda avseende beträffande utmätt fast egendom.
Då landsfiskalen skall äga försälja utmätta smärre fartyg, men
han icke skall få den befogenhet, som nu tillkommer kronofogde, att
jämväl försälja fartyg om tjugu ton eller däröver eller utmätt fast
egendom, har stadgandet om tiden för försäljning av fartyg, i vad det
avser sådana av nyss nämnda dräktighet, flyttats från 163 § till 165 §,
vilken förflyttning åter medfört, att sistnämnda paragrafnummer tilllagts
i den i början av 162 § förekommande hänvisning.

166 §. Såsom vid 159 § anmärkts, bör tillses att influtna medel
icke längre än nödigt innestå hos utmätningsmannen. Att borgenär
har möjlighet att under någon kortare tid hos utmätningsmannen lyfta redovisningsbelopp,
som influtit efter utmätning, är ju lämpligt. Men
denna tid bör icke onödigtvis utsträckas. Enligt nu gällande föreskifter
kunna influtna exekutionsmedel innestå hos utmätningsman förlyftning
tre månader, och under vissa omständigheter kunna sex månader
förflyta, innan överexekutor blir i tillfälle att förständiga utmätningsmannen
att nedsätta icke lyftade medel i riksbanken. Ett exempel skall
visa detta. Den 31 mars försäljes utmätt gods och betalas kontant. Senast
den 14 april skall utmätningsmannen vara beredd att redovisa (137 §). Den
9 juni (166 §) utlöper den tid av åtta veckor, under vilken medlen
skola hållas tillgängliga. Men då utmätningsmannens skyldighet att
nedsätta beloppet i riksbanken ej inträder förr än efter utgången av
löpande kalendermånad, utsträckes tiden för medlens innestående hos

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 239.

utmätningsmannen till och med den 30 juni, då alltså tre månader från
betalningen förflutit; och den 1 juli är den första dag, då nedsättning
i riksbanken kan ske. Den 14 juli skall enligt 9 § utmätningsmannen
hos överexekutor förete dagboksutdrag för tiden april—juni. I detta
utdrag synes ej vad som åtgjorts efter juli månads ingång. Detta visar
sig först i dagboksutdraget för tiden juli—september, vilket inkommer
den 14 oktober. Sex och en halv månader hava då förflutit
från det att likvid för den utmätta egendomen inflöt. Visar sig nu av
dagboksutdraget, att lyftning eller nedsättning icke skett under tiden 1 juli
—30 september, erhåller enligt praxis utmätningsmannen ett förständigande
att genast verkställa nedsättningen och styrka, att den skett. Till minskande
av den tidsutdräkt, som sålunda kan förekomma, synes det
lämpligt att från åtta till två veckor förkorta den tid, under vilken utmätt
belopp skall hos utmätningsmannen hållas borgenären tillhanda.
I samma riktning verkar också, såsom av det sagda framgår, den av
mig förut föreslagna förkortningen av de perioder, för vilka dagboksutdrag
skola av utmätningsmannen sändas till överexekutor. I detta
sammanhang må slutligen erinras, att enligt 18 § i kungörelsen den
12 juli 1878 om kronofogdes och stadsfogdes dagbok i utsökningsmål
m. m. en utmätningssökande har möjlighet att, på skriftlig anmälan,
mot en obetydlig avgift få influtna exekutionsmedel omedelbart med allmänna
posten under assurans sig tillsända, en utväg, som alltmera begagnas.

Beträftande förhållandena vid övergången från den gamla organisationen
till den nya tillåter jag mig hänvisa till chefens för civildepartementet
förslag i propositionen nr 211, sid. 107—128. Därav framgår,
såsom redan berörts, att den nya organisationen skulle genomföras med
ens vid början av nästa år. Tjugusju kronofogdar skulle överflyttas
till länspolismästartjänster och de övriga tills vidare uppföras på indragningsstat
med rätt för dem att antaga annan befattning å rikets,
riksdagens eller kommunens stat. I denna del har chefen för civildepartementet
bland annat yttrat (sid. 123):

»Om kronofogdetjänsterna, såsom jag anser lämpligast, indragas med utgången
av år 1917, torde emellertid böra framhållas, att åtskilliga efterarbeten
för kronofogdarna kvarstå under år 1918. .Så skola enligt gällande bestämmelser
specialräkningarna över kronouppbörden för år 1917 avlämnas inom den 15 januari
1918 och bötesredogörelserna för senare hälften av år 1917 avgivas den 1
februari 1918. I övrigt hava kronofogdarna att för år 1917 avlämna en del
andra redogörelser och uppgifter, från vilket åliggande de icke kunna befrias.
Därjämte skulle de så snart ske kan i början av år 1918 till vederbörande av -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 239.

lämna sina cliarier och till tjänsten hörande handlingar samt ännu icke avslutade
inåt och ärenden med tillhörande medel eller behöriga kvittenser o. s. v., vilket
torde höra ske vid inventeringar, varom Kungl. Maj:ts befallningshavande i sådant
tall lära hava att i behörig tid föranstalta. Förenämnda göromål lära visserhgen
åligga kronofogdarna i och för deras tjänst under 1917, och någon särskild
föreskrift härutinnan skulle därför måhända icke vara behövlig. Emellertid torde
beträffande åtminstone de å indragningsstat uppförda kronofogdarna lämpligen
hora uttryckligen stadgas, att de som villkor för åtnjutande av dem å indragningsstat
uppförda avlöningsförmåner åro pliktiga att jämväl under år 1918 beträffande
sina förutvarande tjänstgöringsområden utföra de göromål, som Kungl. Maj:ts befallningshavande
för omorganisationens genomförande kunna finna erforderliga.»

1 anslutning till vad chefen för civildepartementet sålunda anfört
anser jag det vara mest praktiskt att överlämna till Kungl. Maj:ts befallningshavande
att under de inventeringar, som skulle komma att äga
rum vid övergångstiden, för varje särskilt fall bestämma, om handläggningen
av ett mål, som blivit anhängigt före den 1 januari 1918, skall
fortsättas av vederbörande kronofogde eller av den landsfiskal, till vilken
ärendet eljest borde övergå. Förhållandena torde härvidlag komma
att gestalta sig sa olika på olika platser, att generella regler icke lämpligen
kunna uppställas. Fn kronofogde blir polismästare, en annan
tillträder någon befattning långt ifrån sin hittillsvarande tjänsteort, eu
tredje blir boende kvar utan att skaffa sig någon ny anställning. Den
ene kronofogden, har själv skött åtskilliga utsökningsmål, den andre
har redan, överlåtit dem å länsmännen. Då det sistnämnda beträffande
de mål, vilka länsmännen hittills tillåtits och landsfiskalerna hädanefter
skulle vara behöriga att handlägga, torde utgöra regeln, då därtill
fastighetsförsäljningen såsom hittills skall ankomma på överexekutor och
då de övriga utmätningsgöromål, vartill landsfiskalerna icke utan vidare
skulle äga befogenhet, äro mycket sällsynta, torde hela övergången
såvitt rörer utsökningsväsendet komma att försiggå ganska lätt, därest
avgörandet uti ifrågavarande hänseende överlämnas till Kungl. Majrts
befallningshavande.

Kronofogdetjänsternas indragning bör vidare föranleda en ändring i Ändring i
5 § av lageu den 10 juli 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa !af-’en den io
fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänsteman. Visserligen lottning °”
skall kronoskatten hädanefter upptagas genom postverket, men av an- a!imiu>na medra
medel, som hittills redovisats i fögderiets specialräkning eller eljest
av kronofogden å tjänstens vägnar till redovisning emottagits, återstår förorsakats av
åtskilligt, som hädanefter skall anförtros åt landsfiskalerna och som
alltså, därest det förskingras, bör enligt stadgandena i nämnda lagersättas
av allmänna medel. Sålunda skola landsfiskalerna ornhän Bihang

till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 200 höft. (Nr 239.)

Ändring av 4
kap. 5 § i lagen
den 12 november
1915
om äktenskaps
ingående och
upplösning.

Lagberedningen
1913.

26 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 239.

derhava uttagande av skogsmedel samt köpeskilllingar med mera för
smärre kronolägenheter och egnahemslägenheter, uppbörd av arrendeavgifter,
annuiteter och räntor å egnahemslån, utbetalande av ersättning
för rustnings- och roteringsbesväret, vittneslöner, reseersättningar och
dylikt samt förskott, som av Kung]. Majtts befallningshavande anförtros
landsfiskalen för bestridande av utgifter för det allmännas räkning.
Jag tillåter mig även hänvisa till vad chefen för civildepartementet
yttrat i denna del (sid. 40 i förslaget). En ändring i förevararande
paragraf är alltså erforderlig. — Så länge kronofogden, efter den nya
lagens trädande i kraft, icke vederbörligen redovisat av honom omhänderhavda
medel, bör emellertid statens ersättningsskyldighet enligt
paragrafens förutvarande lydelse kvarstå.

Vad därefter angår den borgerliga vigseln, är enligt 4 kap. 5 § i
lagen den 12 november 1915 om äktenskaps ingående och upplösning
behörighet att förrätta sådan vigsel tillagd, i stad lagfaren ledamot
av magistraten eller, där magistrat ej finnes, ordförande i den för
staden särskilt tillsatta styrelse och på landet kronofogden ävensom,
där Kungl. Maj:t för visst område det medgiver, den som Kungl. Majds
befallningshavande särskilt förordnar till vigselförrättare. Borgerlig
vigsel förrätt ares åliggande att viga är ej beroende därav, att någon av
de trolovade har sitt hemvist inom hans tjänstgöringsområde.. År kronofogde
bosatt i stad, äger han jämväl inom staden förrätta vigsel, men
är ej pliktig därtill, med mindre någon av de trolovade har sitt
hemvist inom fögderiet.

Beträffande landsbygden, fick kronofogden sig anförtrott att förrätta
borgerlig vigsel genom förordningen den 31 oktober 1873 angående
främmande trosbekännare och deras religionsövning och därefter
genom förordningen den 15 oktober 1880 om äktenskaps avslutande i
visst fall inför borgerlig myndighet.

Genom lagen den 6 november 1908 om äktenskaps ingående bestämdes,
att borgerlig vigselförrättare skulle vara i stad magistraten
eller lagfaren ledamot av magistraten och på landet kronofogden i orten.
Sådan myndighets åliggande att förrätta giftermål skulle ej vara beroende
därav, att mannen eller kvinnan hade sitt hemvist inom myndighetens
tjänstgöringsområde. Om kronofogden vore bosatt i stad, ägde
han jämväl inom staden verkställa dylik förrättning.

I motiven till det förslag, som ligger till grund för lagen den 12
november 1915 om äktenskaps ingående och upplösning, yttrade lagberedningen
(sid. 292 o. följ.):

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 239. 27

På landet liar. allt sedan civiläktenskap hos oss blev tillåtet, sådant äktenskap
skolat avslutas inför kronofogden.

Emot kronofogdarnas lämplighet att förrätta giftermål torde intet vara att
erinra; men väl kan ur annan synpunkt ifrågasättas, huruvida den nuvarande
ordningen är ägnad att bibehållas. Kronofogdarna äro till antalet endast 118,
och i de mera] glest befolkade delarna av landet äro deras distrikt synnerligen
vidsträckta. För dem, som på landsbygden vilja ingå borgerligt äktenskap, lärer
det därför å vissa orter vara förenat med avsevärd omgång och kostnad att uppsöka
en giftermålsförrätiare. Valfriheten mellan kyrklig och borgerlig form för
äktenskaps ingående kan sålunda i verkligheten gå förlorad, och de, som rättsligen
eller av sin övertygelse äro förhindrade att anlita kyrklig vigsel, uraktlåta
kanske _ att lagligen fullborda äktenskapet. Att bereda tillgång till ökat antal
borgerliga vigselförrättare å landet synes alltså vara en angelägenhet av vikt.

Av flera skäl vore det utan tvivel önskligt att förrättandet av borgerlig
vigsel kunde förbehållas statens tjänstemän. Vigselns karaktär att vara ett samhällets
bekräftande av förbindelsen skulle därigenom bäst framträda; av statens
tjänstemän synes man ock säkrast kunna förvänta ett noggrant fullgörande av
vigselförrättarens åligganden. Emellertid lärer det ej vara möjligt att inom den
nuvarande kretsen av ämbets- och tjänstemän på landsbygden vinna erforderligt
antal borgerliga vigselförrättare. De funktionärer, vilka kunna ifrågasättas till
värvet, äro länsmän och häradshövdingar. Länsmännen äro väl betydligt talrikare
än kronofogdarna, men deras mångahanda uppgifter i statens rättsskipande
och exekverande verksamhet torde göra det mindre lämpligt att anförtro uppdraget
åt dem. Ej nämnvärt flera än kronofogdarna äro häradshövdingarna (för
närvarande 121), och då de i regeln tordé vara boende å samma ort som dessa,
vore föga vunnet genom att bekläda även dem dem vigselbehörighet. Att åter
lämna uppdraget åt en ny klass av tjänstemän torde ej kunna ifrågakomma annat
än i samband med en omläggning av registerväsendet; men en sådan omläggning
är nu ej att räkna med.

I den motion vid 1908 års riksdag, som avsåg införande av obligatoriskt
civiläktenskap, var tillika föreslaget att äktenskap skulle på landet ingås inför
kommunalnämndens ordförande eller, vid förfall för denne, inför vice ordföranden.
Såsom i propositionen till samma riksdag anmärktes, torde det emellertid
ej vara tillrådligt att åt någon av nu befintliga kommunala myndigheter överlämna
uppdraget att förrätta giftermål jämte därmed följande skyldighet att öva
tillsyn, det äktenskapshinder ej förefinnas, och att ombesörja vederbörlig registrering.
Med valfrihet mellan kyrklig och borgerlig vigsel lärer i ett flertal
bygder av vårt land ej heller finnas något behov av borgerlig vigselförrättare
inom varje socken.

Fögderiförvaltningens omorganisation, genom kronofogdetjänsternas fullständiga
indragning eller genom minskning av deras antal, har sedan länge stått
på dagordningen. Denna förvaltningsfråga har dock ännu ej kommit till lösning,
så att beredningen kunnat därefter lämpa sitt förslag. Erinras må ock att om,
på sätt blivit ifrågasatt, vid fullständig indragning av kronofogdarnas befattningar
åliggandet att viga överflyttas å häradshövdingarna, behovet av större antal vigselförrättare
ej därigenom varder avhjälpt.

Vid nu angivna förhåll luden har beredningen funnit sig böra föreslå att,
jämte det kronofogdarna bibehållas vid sin vigselbehörighet, tillika beredes möjlighet
att för viss trakt av landsbygden förordna särskild borgerlig vigselförrättare.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 239.

Prövningen huruvida sådan särskild vigselförrättare må erfordras och bestämmandet
av det område, inom vilket han bliver behörig att viga, har synts böra
tillkomma Konungen. Själva förordnandet skall däremot meddelas av Konungens
befallningshavande. Givet är att härvid bör förfaras med stor urskillning. Att
finna en för uppdraget fullt skickad man med personligt anseende i orten och
förmåga att formenligt utföra såväl själva vigselförrättningen som därmed sammanhängande
åligganden skall dock säkerligen i allmänhet ej bliva svårt. Lämpligt
är måhända att den förordnade erhåller särskild instruktion om vad han har
att iakttaga.

Då Kung]. Maj:ts proposition med förslag till lag om äktenskaps
ingående och upplösning förevar vid 1915 års riksdag, hemställdes i
en i andra kammaren av åtskilliga ledamöter väckt motion om sådan
ändring av 4 kap. 5 §, att inom landskommun, där ej kronofogde funnes
bosatt, Kungl. Maj:ts befallningshavande skulle hava''att förordna lämplig
person att vara borgerlig vigselförrättare. Motionärerna anförde, att
särskilt inom de delar av landet, där fögderierna vore vidsträckta och
städerna fåtaliga, anlitandet av den borgerliga vigseln medförde dryga
kostnader för nupturiénterna, varjämte åtminstone den manlige kontrahenten
i många fall nödgades avstå flera dagars arbetsinkomst för
resan till och från vigselförrättarens hemvist. Detta tvingade i många
fall till anlitande av den kyrkliga -vigseln även för personer, som principiellt
icke gillade densamma. Ävenledes visade erfarenheten, att det
borgerliga äktenskapsförfarandets dyrhet å platser, som läge långt från
borgerlig vigselförrättares boningsort, så småningom skapade en mångfald
lösa förbindelser. Det vore därför önskligt, att inom varje kommun
funnes minst en borgerlig vigselförrättare.

Med anledning härav yttrade lagutskottet:

För eu lagstiftning, som vilade på principen om valfrihet mellan kyrklig
och borgerlig form, måste det tydligen vara angeläget att tillse, att valfriheten
ej i verkligheten ginge förlorad till följd av bristande tillgång på borgerliga vigselförrättare.
Detta önskemål vore emellertid enligt utskottets uppfattning genom
förslaget tillräckligt tillgodosett. Det syntes nämligen kunna med säkerhet förväntas,
att när helst å någon ort ett verkligt behov av vigselförrättare yppade
sig, Kungl. Maj:t ej skulle vara sen att föranstalta om att behovet bleve fyllt
på det sätt, ifrågavande paragraf anvisade. Utskottet ville även erinra därom att
för sådan åtgärds vidtagande ej förutsattes framställning från kommunal myndighet;
det vore tillräckligt att regeringsmaktens uppmärksamhet av för frågan intresserade
enskilda personer fästes på behovet av vigselförrättare. Förslaget att
vigselföi-rättare ovillkorligen skulle förordnas i varje kommun vore enligt utskottets
förmenande ej lyckligt. Ett avsevärt antal landskommuner vore både till folkmängd
och utsträckning så små, att ett förordnande av särskild vigselförrättare
för eu var av dem redan på den grund vore både obehövligt och olämpligt.

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 239.

Det finge ej heller förbises, att i ett ganska stort antal kommuner borgerlig vigsel
ännu alls ej kommit i bruk och att det å sådana orter kunde möta störa svårigheter
att finna en person, som vore fullt skickad för uppdraget och jämväl villig
mottaga detsamma.

Utskottet tillstyrkte alltså lagberedningens, av Kungl. Maj:t upptagna
förslag, vilket också av riksdagen godkändes.

Redan från början har det, vad översta Norrland beträffar, visat
sig nödvändigt att tillgripa utvägen med särskilt förordnade vigselförrättare.
Sedan Kungl. Maj:ts befallningshavande i Norrbottens län
hemställt, att enär inom länets fyra vidsträckta fögderier, inom vilka
funnes de stora municipalsamhällena Kiruna, Malmberget och Gällivare,
det givetvis komme att göra sig gällande behov av flera borgerliga
vigselförrättare än kronofogdarna och de i städerna till förrättande
av borgerlig vigsel behöriga, Kungl. Maj:t måtte medgiva, att
särskild vigselförrättare förordnades för vart och ett av följande områden
nämligen: ett område, omfattande Övertorneå, Pajala, Korpilombolo
och Tärendö socknar, ett område, bestående av Jukkasjärvi socken,
ett område, utgörande Gällivare socken, ett område, bestående av Jokkmokks
socken, samt ett område, omfattande Arvidsjaurs och Arjeplogs
socknar, blev vad Kungl. Maj:ts befallningshavande sålunda hemställt
av Kungl. Maj:t genom nådigt brev den 11 februari 1916 bifallet.

Enligt vad jag inhämtat, hava till vigselförrättare i nämnda fem
områden förordnats länsmannen i övertorneå distrikt, extra länsmannen
i Kiruna samt länsmännen Gällivare, Jokkmokks och Arvidsjaurs distrikt.

I vissa förslag angående fögderiförvaltningens omorganisation hava
emellertid häradshövdingarna ansetts böra bliva borgerliga vigselförrättare
å landet. Sålunda föreslog 1909 års fögderiförvaltningskommitté i sitt
utlåtande den 27 augusti 1912, att domhavandena skulle i stället för
kronofogdarna bliva vigselförrättare å landet, och enahanda förslag
framställdes i betänkande den 19 december 1912 av de samma år
inom civildepartementet tillkallade sakkunniga för fögderiförvaltningsfrågans
ytterligare beredning.

Med anledning härav yttrade sig hovrätterna i avgivna utlåtanden.

Svea hovrätt anförde, att ehuru hovrätten funne det betänkligt att,
på sätt de sakkunnigas förslag avsåge, öka domhavandenas för tjänsten
främmande åligganden och därigenom inkräkta på den tid, som borde
ägnas de egentliga domargöromålen, hovrätten likväl icke ansåge sig

Fögderiför valtnings kommittén 1909.

Hovrätterna.

Departements chefen.

30 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 239.

böra avstyrka förslaget i den del, varom vore fråga. Hovrätten ville
emellertid erinra, att särskilt för domhavande, som vore bosatt i stad,
ifrågavarande skyldighet kunde bliva synnerligt betungande, därest icke
domhavandens befattning med civiläktenskapen inskränktes till de fall,
då mannen eller kvinnan hade sitt hemvist inom domsagan.

Göta hovrätt yttrade, att antalet av de å landsbygden ingångna
civiläktenskapen visserligen för det dåvarande vore jämförelsevis ringa,
men antagligt vore, att detsamma i framtiden komine att avsevärt
stiga. Det kunde därför befaras, att överflyttandet på domhavandena
av bestyret med äktenskaps avslutande framdeles kunde visa sig innebära
en avsevärd ökning av domhavandenas arbetsbörda. På grund
härav samt särskilt med hänsyn till önskvärdheten av att för de personer,
som ville ingå äktenskap inför borgerlig myndighet, svårighet
icke uppstode genom allt för stort avstånd till sådan myndighet, funne
sig hovrätten böra med avstyrkande av det förslag, betänkandet innehölle,
hemställa att, i händelse av kronofogdetjänsternas indragning,
kronofogdarnas åliggande att avsluta civiläktenskap överflyttades å kronolänsmännen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anförde, att hovrätten, utan
att vilja avstyrka förslaget om ifrågavarande bestyrs överflyttande på
domhavandena, dock ansåge sig böra erinra, att varje ytterligare ökning
av domhavandenas arbetsbörda med göromål, som vore för domarämbetets
natur främmande, syntes kunna medföra betänkligheter i avseende
å de domsagor, i vilka redan nu tjänsteåliggandena endast med
svårighet och genom anlitande i stor utsträckning av extra arbetskraft
kunde fullgöras, och att flertalet av sådana domsagor torde, förhållandevis
mera än övriga, beröras av ifrågavarande ändringsförslag.

Då nu kronofogdetjänsterna skola indragas, måste åt annan myndighet
uppdragas att förrätta vigsel å landsbygden. De statstjänare,
som i detta avseende skulle kunna ifrågakomma, torde vara domhavandena
och landsfiskalerna. Beträffande domhavandena anser jag det
vara synnerligen önskvärt, att deras redan stora arbetsbörda icke ytterligare
ökas. Och då dessa ämbetsmän icke äro nämnvärt flera än kronofogdarna
och man alltså icke i fråga om lättad tillgång till vigselförrättare
skulle vinna något genom att bekläda domhavandena med vigselbehörighet,
anser jag det icke vara lämpligt, att domhavandena bliva
vigselförrättare. Sålunda återstå bland statstjänarna endast landsfiskalerna.
För min del hyser jag lika med chefen för civildepartementet
och på de skäl, lian åberopat i sitt förslag till omorganisation av fögderi -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 239.

förvaltningen (sid. 33—34), icke någon tvekan om att landsfiskalerna
böra kunna beklädas med ifrågavarande befogenhet. Deras kompetens
härför torde bliva fullt tillräcklig. Såsom av förslaget till omorganisationen
framgår, komma hädanefter betydligt större fordringar
att ställas på landsfiskalernas kvalifikationer för tjänsten än vad hittills
gällt för länsmännen. Dessutom finnes, såsom chefen för civildepartementet
»påpekat, i förordning den 3 december 1915 stadgat vad vid
borgerlig vigsel skall iakttagas, och i den lärobok, som är avsedd att
läggas till grund för studierna till landsfiskalsexamen och vilken sedermera
torde kunna av landsfiskalerna användas såsom uppslagsbok, lärer
väl komma att intagas allt vad som kan vara av betydelse för ett riktigt
handhavande av den borgerliga vigseln. Aven de nuvarande länsmännen,
som ju först skola övertaga landsfiskalstjänster, torde med någon
instruktion av Kungl. Maj:ts befallningskavande på ett tillfredsställande
sätt kunna utföra ifrågavarande visserligen grannlaga uppdrag.

Därigenom att landsfiskalerna bliva vigselförrättare torde i regel
bliva väl sörjt för att ett tillräckligt antal dylika funktionärer hädanefter
finnes tillgängligt. Med hänsyn till de särskilda förhållanden,
som på någon viss ort i ett eller annat avseende kunna förefinnas, lärer
det emellertid vara lämpligt att bibehålla möjlighet för Kungl. Maj:ts
befallningshavande att såsom hittills, där Konungen medgiver, förordna
särskild vigselförrättare. Då, likasom förhållandet är med kronofogdarna,
även många länsmän äro bosatta i stad (exempelvis i Hallands
län ej mindre än åtta av länets elva länsmän), torde likaledes sista
punkten av 5 § i 4 kap. av 1915 års lag böra bibehållas även sedan
ifrågavarande behörighet tillagts landsfiskalerna.

Den antydda ändringen av 15 kap. 2 § rättegångsbalken, innebärande
att landsfiskalerna skulle få föra andras talan inför rätta, föranledes
jag föreslå med anledning av den hemställan chefen för civildepartementet
omförmält i sitt förslag å sid. 43—44, varest åberopas fögderiförvaltningskommitténs
betänkande sid. 408 o. följ. Lika med chefen
för civildepartementet och kommittén anser jag, att de blivande uppbördsmännen
å landet, landsfiskalerna, icke böra avstängas från behörighet
att föra andras talan inför rätta. Såsom förhållandena faktiskt
utvecklat sig, skulle efter den nya organisationens genomförande den
gamla bestämmelsen, att kronans uppbördsmän ej finge vara rättegångsombud,
verka synnerligen föråldrad och obekväm.

Ändring av
15 kap. 2 §
rättegångsbalken.

Ändring av
10 kap. 12 §
i strafflagen.

Ändring av
19 §

9 punkten
i promulgationalagen

till strafflagen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 389.

Den blivande länspolismästarens syssla torde föranleda, att lian i
stället för kronofogde angives bland de civila myndigheter, som enligt
10 kap. 12 § strafflagen äga viss befogenhet.

Givetvis skall länspolismästaren äga häktningsrätt. Han bör således
upptagas bland de myndigheter, vilka i 19 § 9 punkten av promulgationslagen
till strafflagen tillagts sådan befogenhet. I- samma
lagrum bör ock göras den ändring, som föranledes av att de nuvarande
länsmännen skola benämnas landsfiskaler.»

Därefter uppläste föredraganden de utarbetade förslagen till
lag om överflyttande, vid kronofogdetjänsternas indragning, av vissa,
kronofogde åliggande bestyr å landsfiskal;

lag om ändring i vissa delar av utsökningslagen;
lag angående ändrad lydelse av 5 § i lagen den 10 juli 1899 om
ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av
ämbete- eller tjänsteman;

lag angående ändrad lydelse av 4 kap. 5 § i lagen den 12 november
1915 om äktenskaps ingående och upplösning;

lag angående ändrad lydelse av 15 kap. 2 § rättegångsbalken;

lag angående ändrad lydelse av 10 kap. 12 § strafflagen; samt

lag angående ändrad lydelse av 19 § 9 punkten i förordningen om

nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall;

och voro förslagen av den lydelse bilagor vid detta protokoll utvisa.

Föredraganden hemställde, att lagrådets utlåtande över förslagen
måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, genom utdrag
av protokollet inhämtas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 239.

Bilaga 1.

Förslag

till

Lag

om överflyttande, vid kronofogdetjänsternas indragning, av vissa, kronofogde

åliggande bestyr å landsfiskal.

Härigenom förordnas, att, där i lag eller författning kronofogde
eller kronans uppbördsman eller ombudsman å landet fått sig någon
skyldighet i tjänsten ålagd eller någon befogenhet anförtrodd eller
föreskrift meddelats, att anmälan eller ansökan skall göras eller handling
avlämnas hos kronofogde, vad sålunda sagts om kronofogde eller
kronans uppbördsman eller ombudsman skall, sedan kronofogdetjänsterna
med utgången av år 1917 indragits, äga tillämpning med avseende
å landsfiskal, såvitt ej annorlunda blivit stadgat.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 200 käft. (Nr 239.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 239.

Bilaga 2.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 2—4, 6, 9, 24, 57, 85, 90, 91, 94, 95, 98,
99, 137, 141, 146, 154, 155, 159, 162—166 och 169 §§ utsökningslagen
skola — vissa §§ i nedan angivna delar — erhålla följande ändrade
lydelse:

2 §•

Utmätningsman är å landet landsfiskal, var inom sitt tjänstgöringsområde,
och i stad stadsfogde. Erfordras i — — — — — varderas
befattning.

Utmätningsman har att, — — — — förrätta utmätning.

3 §•

4 §•

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 239.

som i 94 § sägs, ej heller fördelning av köpeskilling för lös egendom
i fall, då enligt 140 eller 141 § sammanträde för fördelningen erfordras;
och äge Konungen även i övrigt föreskriva villkor för stadsfogdes
rätt att i sitt ställe sätta annan man.

6 §''

Utmätningsman — — — — ej för jäv räknas. Förekommer jäv
emot landsfiskal eller stadsfogde, anmäle han det genast hos överexkutor,
som, där jävet prövas lagligt, förordnar annan utmätningsman
i den jäviges ställe. Över beslut,---— ej föras.

9 §•

Landsfiskal och stadsfogde skola hålla dagbok — :--meddelas

av Konungen.

Efter varannan månads förlopp skall landsfiskal inom fjorton dagar
till överexekutor insända utdrag ur dagboken för alla mål, som under
de två sista månaderna inkommit, så ock för de äldre mål, som ej blivit
före nämnda månader avslutade. Stadsfogde skall efter var tredje månads
förlopp inom fjorton dagar till överexekutor insända enahanda utdrag
för de tre sista månaderna. Finnas ej mål, för vilka sålunda redogöras
bör, varde ock det inom lika tid anmält. Försummar landsfiskal
eller stadsfogde att inkomma med utdrag eller anmälan, såsom nu är
sagt, fälle överexekutor honom att bota en krona för var dag han därmed
utebliver; dock må ej dömas till sådan dagabot för längre tid än
två månader. År landsfiskal eller stadfogde dömd till dagabot och låter
sig ej därav rätta, varde straffad såsom för annan vårdslöshet i tjänsten.

24 §.

Nu nekar den som sökes sin hand och förskrivning: har han ej
förut vid domstol eller inför överexekutor erkänt fordringshandlingen
eller ock, enligt å handlingen tecknat behörigt bevis, i tillkallat vittnes
närvaro inför landsfiskal, stadsfogde eller notarius publicus erkänt handlingen;
varde målet såsom tvistigt till domstol förvisat.

57 §.

Då för utmätnings vinnande fordringsbevis till utmätningsmannen
avlämnas, skall han därom göra anteckning å handlingen och meddela
borgenären bevis.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 239.

85 §.

Då fast egendom blivit tagen i mät eller utmätningsman å landet
tagit i mät fartyg, varom i 94 § sägs, åligger det utmätningsmannen
att genast anmäla det hos överexekutor och tillika, om gäldenären vid
utmätningen uppgivit auktionsställe, såsom i 98 § sägs, giva det tillkänna.

Då fast egendom — — — — utmätningen skett.

Utmätes fartyg — — — — urskiljande erfordras.

Myndighet, som — — — — är sagt.

90 §.

Skall lös egendom — — — — till efterrättelse.

År egendom — — — — lämpligt finnes.

Å landet ''skall auktion å fartyg, varom i 94 § sägs, förrättas av
överexekutor eller, då auktion ej skall ske å landskansli, av den som
överexekutor för sådant ändamål till förrättningsman särskilt förordnar;
och läte auktionsförrättaren kungöra auktionen såsom ovan om annan
lösegendom är sagt.

91 §.

Kungörelse om auktion — — — — nu är sagt.

Har gäldenären — — — — från ansvarighet.

År fråga om försäljning av fartyg, som blivit i fartvgsregistret
infört, anskafle auktionsförrättaren gravationsbevis rörande fartyget;
dock vare, där auktionsförrättaren det äskar, borgenären pliktig att förskjuta
den för bevisets utlösande nödiga kostnad.

94 §.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 230.

och hava fordran, som skall vid auktionen bevakas, att sådant anmäla.
Varder fordran anmäld hos auktionsförrättare^ meddele han före
utropet därom underrättelse.

Innan auktionen — — — — för sammanträdet.

95 §.

Den som — — — — ånyo utropat.

Vad av köpeskillingen — — — — till godo.

Varder ej sist å det sammanträde, varom förut är sagt, köpeskillingen
till fullo gulden eller anstånd lämnat efter ty nyss är sagt, vare
köpet ogillt och besörje genast auktionsförrättaren, att fartyget varder
till försäljning ånyo utlyst, som i 90 och 91 §§ sägs. Går fartyget
— —- — — å köpeskillingen gottgöras. År pant eller borgen ställd
för köpeskillingen, läte auktionsförrättaren, där sådant erfordras till
gäldande av vad förre köparen utgiva bör, ofördröjligen försälja panten
i den ordning, som om utmätta lösören stadgas, eller utsöka borgensförbindelsen
hos löftesmannen.

Varder köpeskillingen — — — — gälden'' övertagit.

98 §.

Å landet — — — — auktionen skall hållas. Skall auktionen
hållas på annat ställe än landskansli, varde den förrättad av den som
överexekutor för sådant ändamål till förrättningsman särskilt förordnar.

I stad — — — — gemenligen hållas.

Skola fastigheter — — — — å landskanslist.

99 §.

Då fast egendom blivit utmätt, insände utmätningsmannen till överexekutor
protokollet över utmätningen med beskrivning och värdering
å egendomen jämte övriga tillgängliga handlingar, varom i 79 §
är nämnt.

137 §.

Då utmätt — — — — till hända.

Innan dom — — — — eller borgen.

Har stadsfogde till utmätningsman i sitt ställe satt annan man,
fullgöre dock själv vad, efter ty ovan är sagt, utmätningsman åligger,
där han ej åt den, som förrättat utmätningen, uppdragit att medlen
borgenären tillhandahålla, och denne därom blivit underrättad.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 239.

141 §.

Nu har, då —---sig där infinna.

Finnes i fall, som — — — — till utdelning.

Erfordras å landet sammanträde för köpeskillingens fördelning,
skall det äga rum inför överexekutor eller den, som överexekutor för
sådant ändamål till förrättningsman särskilt förordnar; och åligger det
utmätningsmannen att genast till överexekutor insända de medel, som
fördelas skola, samt protokollet över utmätningen och övriga till ärendet
hörande handlingar. Erfordras dylikt sammanträde i stad och är utmätningsförrättaren
ej behörig att sammanträdet hålla, insände han
genast till stadsfogden sagda medel, protokoll och handlingar. Den,
som håller sammanträdet, förfare vidare på sätt ovan är stadgat.

146 §.

Nu kan ej överenskommelse träffas, såsom i 145 § sägs; finnes
ärendet anhängigt hos utmätningsman eller särskilt förordnad förrättningsman,
avgive han genast skriftligt förslag, huru tillgångarna .må
fördelas; och äge sedan den, som därmed icke åtnöjes, att, evad han
vid sammanträdet varit tillstädes eller icke, inom den tid och i den ordning,
som i 10 kap. bestämmes, hos överexekutor anhängiggöra sin
klandertalan, vid äventyr, om det försummas, att förslaget kommer
att såsom lagakraftvunnet till efterrättelse lända. Varder klandertalan
anhängiggjord, pröve överexekutor, om och i vad mån klandret må till
ändring i förslaget föranleda. Under klandertiden skall förslaget hos
förrättningsmannen hållas tillgängligt för den, som önskar därav taga del.

154 §.

Klander mot fördelningsförslag eller överexekutors beslut i fördelningsfråga
gälle ej för annan än den, som klandret väckt.

155 §.

Vill borgenär, innan fördelningsförslag eller överexekutors beslut
om fördelningen vunnit laga kraft, lyfta vad honom därigenom tillagt
blivit, äge därtill rätt; ställe dock pant eller borgen för vad han lyfter,
där ej överexekutor finner skäligt tillåta, att lyftning må utan sådan
säkerhet ske.

Har full---

— ställas bör.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 239.

159 §.

Medel, som vid köpeskillings fördelning blivit borgenär tillagda,
men icke av honom lyftas, skola i riksbanken nedsättas på sätt särskilt
är stadgat.

År utdelning — — — — kunna tillfalla.

162 §.

År ej utmätning förrättad och, där lös egendom av annat slag, än
* „163 „0C^ §§ Bäg9, tagits i mät, försäljning därav verkställd inom

två månader, sedan landsfiskal emottagit de handlingar, som i 54 och
56 §§ nämnas, och inom en månad, sedan stadsfogde sådana handlingar
emottagit; svare utmätningsmannen själv för det belopp, varför utmätning
bort ske, i den mån han ej förmår visa, att skada av dröjsmålet
icke uppkommit.

163 §.

År fartyg, i annat fall än i 165 § sägs, eller gods i fartyg utmätt,
eller skall utmätt fordran eller rättighet säljas, och varder ej det utmätta
sålt å landet inom tre månader och i stad inom två månader
efter det utmätningsmannen emottagit de i 54 och 56 §§ nämnda handlingar;
vare om hans ansvarighet lag som i 162 § sägs.

164 §.

Då enligt 141 § sammanträde för fördelning av köpeskilling för lös
egendom skall äga rum, vare förrättningsmannen pliktig att utsätta
sammanträdet att hållas inom fjorton dagar eller, om kungörelse i allmänna
tidningarna erfordras, inom fyra veckor efter försäljningen.

165 §.

Har utmätning skett av fast egendom eller, å landet, av fartyg,
som i 94 § sägs, skall utmätningsmannen så skyndsamt vidtaga alla de

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 239.

åtgärder, vilka på honom ankomma, att försäljningen av det utmätta ej
må genom hans vållande fördröjas, i fråga om fast egendom, å landet
över fyra månader och i stad över tre månader, samt beträffande* fartyg,
som nyss är sagt, över tre månader från mottagandet av de i 54
och 56 §§ nämnda handlingar.

166 §.

Medel, som till utmätningsman influtit och borgenär tillkomma, skola,
utom i fall, som i 159 § sägs, hos utmätningsmannen hållas borgenären
tillhanda under två veckor från den dag borgenären äger rätt att medlen
utfå. Varda medlen ej under denna tid av borgenären Ivftade, skola
de ofördröjligen av utmätningsmannen i riksbanken nedsättas på sätt särskilt
är stadgat; och äge utmätningsmannen sedermera att med beviset
om nedsättningen till borgenären redovisa. Där fordringsbevis, som för
utmätnings vinnande blivit av borgenär avlämnat, bör efter målets handläggning
till honom återställas, skall handlingen hos utmätningsmannen
hållas borgenären till hända under den tid, som ovan sagts; och gälle
i övrigt om sådan handling vad nyss är om influtna medel stadgat.

Försummar borgenär — — — honom tillkomma.

Har någon — — — om året.

169 §.

Kommer vid auktion — — — förrättningen avslutas. Har auktionen
förrättats av särskilt förordnad förrättningsman, såsom i 98 § sägs,
åligge honom att, där sådant yrkande framställts, ofördröjligen göra
anmälan därom hos överexekutor och tillika insända borgenärsförteckningen.

Den för — — — anfordran förskjutas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1918.

Beträffande mål, som före nämnda dag å landet äro anhängiga,
äger Konungens befallningshavande förordna, i vilken mån deras vidare
handläggning skall ankomma på kronofogde.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 239.

Bilaga 3.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 10 juli 1899 om ersättning av allmänna
medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänsteman.

Härigenom förordnas, att 5 § i lagen den 10 juli 1899 om ersättning
av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbefseller
tjänsteman, skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade
lydelse:

5 §•

"Vad förut i denna lag är stadgat skall äga tillämpning jämväl där
ämbets- eller tjänsteman, varom i 1 § sägs, tillgriper och förskingrar
gods — -—- — — om händer,
vad han — — — — med mera,
influtna — — — — kronan, eller
vad för — — — — om händer;

så ock där landsfiskal tillgriper och förskingrar andra medel, som
av honom å tjänstens vägnar till redovisning emottagits.

I fall — — — — medel.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1918.

Beträffande medel, som kronofogde å tjänstens vägnar emottagit
till redovisning, skall ifrågavarande paragraf även efter lagens ikraftträdande
gälla enligt sin hittillsvarande lydelse.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 200 käft. (Nr 239.)

Kungl. 31aj:ts Nåd. Proposition Nr 239.

Bilaga 4.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse aY 4 kap. 5 § i lagen den 12 november 1915 om äktenskaps
ingående och upplösning.

Härigenom förordnas, att 4 kap. 5 § i lagen den 12 november
1915 om äktenskaps ingående och upplösning skall erhålla följande
ändrade lydelse:

6 §•

Behörig att förrätta borgerlig vigsel är, i stad, lagfaren ledamot
av magistraten eller, där magistrat ej finnes, ordföranden i den för
staden särskilt tillsatta styrelse och, på landet, landsfiskalen ävensom,
där Konungen för visst område det medgiver, den som Konungens befallningskavande
särskilt förordnar till vigselförrättare._

Borgerlig vigselförrättares åliggande att viga är ej beroende därav,
att någon av de trolovade har sitt hemvist inom hans tjänstgöringsområde.

År landsfiskal bosatt i stad, äge han jämväl inom staden förrätta
vigsel, men vare ej pliktig därtill, med mindre någon av de trolovade
har sitt hemvist inom hans distrikt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1918.

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 293.

Bilaga 5.

Förslag

till

Lag om

ändrad lydelse av 15 kap. 2 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 15 kap. 2 § rättegångsbalken skall erhålla
följande ändrade lydelse:

2 §•

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1918.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 239.

Bilaga 6.

Förslag till Lag om

ändrad lydelse av 10 kap. 12 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 10 kap. 12 § strafflagen skall i nedan angivna
del erhålla följande ändrade lydelse:

12 §.

Till upprors —---nödigt vara.

Med civilmyndighet förstås här Konungens befallningshavande,
borgmästare och polismästare i stad eller å landet, eller den, som i
sådan ämbetsmans ställe satt är.

År ej —- — — — stadgat är.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1918.

Kun f/l. Majtts Nåd. Proposit ion Nr 239.

Bilaga 7.

Förslag

till

Lajyf

om ändrad lydelse av 19 § 9 punkten i förordningen om nya strafflagens
införande och vad i avseende diirå iakttagas skal!.

Härigenom förordnas, att 19 § 9 punkten i förordningen om nya
strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall den 16
februari 1864 skall erhålla följande ändrade lydelse:

19 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1918.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 239.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd
fredagen den 11 maj 1917.

Närvarande:

Justitieråden Gullstrand,
von Seth,

Wedberg,

Regeringsrådet Planting-Gyllenbåga.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
liållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
7 maj 1917, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättade
förslag till

lag om överflyttande, vid kronofogdetjänsternas indragning, av vissa,
kronofogde åliggande bestyr å landsfiskal;

lag om ändring i vissa delar av utsökningslagen;
lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 10 juli 1899 om ersättning
av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av
ämbets- eller tjänsteman;

lag om ändrad lydelse av 4 kap. 5 § i lagen den 12 november
1915 om äktenskaps ingående och upplösning;

lag om ändrad lydelse av 15 kap. 2 § rättegångsbalken;
lag om ändrad lydelse av 10 kap. 12 § strafflagen; samt
lag om ändrad lydelse av 19 § 9 punkten i förordningen om nya
strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av konstituerade revisionssekreteraren Nils Lilienberg.

I anledning av förslagen avgåvos följande yttranden:

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 230.

Förslaget till lag om överflyttande, vid. kronofogdetjänsternas indragning,
av vissa, kronofogde åliggande bestyr å landsfiskal.

Lagrådet:

De i chefens för justitiedepartementet yttrande uppräknade stadgande^
vilka äro givna med avseende å kronofogde eller kronans ombudsman
å landet, äro av synnerligen mångskiftande art. Vissa av dem
hava sådant innehåll att den i lagförslaget upptagna karaktäristiken
knappast kan anses träffande. Så är exempelvis fallet med föreskrifterna
att avhandling om lösöreköp skall uppvisas för kronofogden, att kronans
ombudsman skall höras över ansökan om dödförklaring, att Konungens
befallningshavande må meddela kronofogden vissa förskott, o. s. v. Det
synes alltså önskligt att den tillämnade lagen får en mera allmänt hållen
avfattning i vad den avser att angiva de stadganden, som skola komma
att gälla landsfiskal. I sammanhang härmed torde lagens rubrik böra
undergå någon jämkning.

Att i mer än ett fall landsfiskalen, d. v. s. den nuvarande länsmannen,
är mindre skickad än kronofogden för fullgörande av de ifrågavarande
bestyren lärer vara otvivelaktigt. Men vid kronofogdetjänsternas
indragning torde för det stora flertalet fall annan utväg än den i
förslaget valda ej gärna kunna ifrågakomma. I ett hänseende synes
dock särskilt betänkligt att låta länsmannen träda i kronofogdens ställe,
nämligen såvitt angår befogenhet att jämlikt lagen den 26 mars 1909
upptaga s. k. nöjdförklaring av icke häktad person. Att länsmannen
skulle erhålla nämnda befogenhet var under förarbetena till sagda lag
ifrågasatt, men en sådan anordning avvisades av dåvarande chefen för
justitiedepartementet såsom icke lämplig, särskilt med hänsyn till att
länsmannen i regeln varit åklagare i målet. Vad sålunda med all rätt
fick bliva bestämmande för den ståndpunkt, lagstiftningen intog år 1909,
äger oförminskad giltighet även efter fögderiförvaltningens omorganisation.
Från den allmänna överflyttningen å landsfiskal av kronofogdebestyren
torde följaktligen böra göras undantag beträffande nu ifrågavarande
befogenhet genom att nödig ändring sker i 3 § av 1909 års lag.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av utsökning-slagen.

Lagrådet:

Enligt förslaget skola försäljning av fartyg om minst 20 ton, försäljning
av fast egendom och fördelning av köpeskilling för lös egendom,
då sammanträde därför erfordras, ej tillkomma landsfiskal, utan verkställas
av överexekutor eller den, som överexekutor särskilt förordnar.
Utan tvivel är det avsett att den sålunda av överexekutor förordnade

Motioner i Andra hammaren, Nr 239.

förrättningsmannen skall vara att betrakta såsom utmätningsman, så att
de med avseende å utmätningsman givna stadganden —- om jäv, om
klagan över utmätningsmans förfarande m. m. — skola i fråga om det
ärende, förordnandet gäller, i stället tillämpas å förrättningsmannen.
Detta framgår dock ej med erforderlig tydlighet av förslaget, som i vissa
paragrafer, 146 § m. fl., vill genomföra ändringar i nuvarande lagtexten
för att likställa särskild förrättnings man med utmätningsman, medan
däremot andra delar av utsökningslagen, exempelvis hela 10 kap., lämnas
orubbade. Det synes nödigt att redan i 1 kap., kanske hälst i 3 §,
omnämna dels att förrättningsman kan för vissa ändamål särskilt förordnas
av överexekutor och dels att, där sådant förordnande meddelas, utsökningslagens
bestämmelser om utmätningsman skola i allt vad uppdraget
angår i stället tillämpas å den förordnade. Gives en dylik
allmän bestämmelse, böra 146, 154, 155, 164 och 169 §§ utgå inför
slaget.

Att den särskilde förrättningsmannen omnämnes redan i 1 kap. utsökningslagen
är nödigt även av det skäl, att lagen den 10 juli 1899
eljest ej blir tillämplig med avseende å skada, som förorsakats av honom.

I 6 § fjärde punkten torde den särskilt förordnade förrättningsmannen
böra uttryckligen jämställas med landsfiskal och stadsfogde.

Då ett erkännande, som jämlikt 24 § skett inför kronofogde, naturligtvis
skall allt fortfarande äga sin verkan, bör ändringen i denna
paragraf inskränka sig till att beteckningen landsfiskal införes i stället
för länsman.

Till följd av stadgandet i 23 § av promulgationsförordningen till
utsökningslagen, att i vissa städer auktion å fast egendom skall förrättas
av magistraten såsom utmätningsman, kan yrkande, som i 169 §
avses, komma att framställas inför utmätningsman. Andra punkten
i första stycket av sistnämnda paragraf bör således, därest emot lagrådets
hemställan ändring anses böra ske i paragrafen, alltjämt innehålla
bestämmelse för det fall att auktion förrättats av utmätningsman.

I nämnda 23 § av promulgationsförordningen hänvisas till 3 § i
utsökningslagen. Om förslaget upphöjes till lag, blir denna hänvisning
missledande. I slutstadgandet av den föreslagna lagen torde därför böra
angivas att berörda hänvisning skall gälla 3 § i dess nuvarande lydelse.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 10 juli 1899
om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats
av ämbets- eller tjänsteman.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Kungl■ Majrts Nåd. Proposition Nr 239.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 4 kaj). 5 § i lagen den 12
november 1915 om äktenskaps ingående och upplösning.

Justitierådet Wedberg:

Länsmannens kompetens att formenligt utföra såväl själva vigselförrättningen
som därmed sammanhängande åligganden torde man ej
hava anledning att ifrågasätta. Men obestridligt synes även vara att
länsmannens göromål såsom polisman, åklagare och utmätningsman,
vilka alltjämt komma att utgöra det huvudsakliga av hans verksamhet,
äro av den art att, såsom lagberedningen yttrat i sina motiv till lagen
om äktenskaps ingående och upplösning, det är mindre lämpligt att åt
honom anförtro uppdraget att vara vigselförrättare. Något skäl att i
detta sammanhang upptaga frågan om ökning av de borgerliga vigselförrättarnes
antal lärer ej heller föreligga. Vid dessa förhållanden och
då den ytterligare arbetsbörda, som en överflyttning av kronofogdarnes
nu ifrågavarande funktion å häradshövdingarne skulle för dessa medföra,
icke synes avsevärd, hemställes om sådan ändring av förevarande
lagrum att häradshövdingen blir vigselförrättare i stället för kronofogden.

Justitieråden Gallstrand och von Seth samt regeringsrådet PlantingGyllenbåga
lämnade förslaget utan anmärkning.

Förslagen till lag om ändrad lydelse av 15 kap. 2 § rättegångsbalken,
till lag om ändrad lydelse av 10 kap. 12 § strafflagen och till lag om
ändrad lydelse av 19 § 9 punkten i förordningen om nya strafflagens införande
och vad i avseende därå iakttagas skall.

Lagrådet lämnade förslagen utan anmärkning.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

bihang till riksdagens protokoll 19l7. i samt. 200 höft. (Nr 239.)

Kung! Maj:ts Nåd. Proposition Nr 239.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott tisdagen den 15 maj 1917.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Swaktz,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lindman,

Statsråden von Sydow,

Stenberg,

Falk,

Hammarström,

Mårten Ericsson,

Åkerman,

Carleson,

Hans Ericson,

Dahlberg.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Stenberg anmälde efter
gemensam beredning med chefen för civildepartementet lagrådets den
11 maj 1917 avgivna utlåtande över de den 7 samma månad till lagrådet
remitterade förslag till

1) lag om överflyttande, vid kronofogdetjänsternas indragning, av
vissa, kronofogde åliggande bestyr å landsfiskal;

2) lag om ändring i vissa delar av utsökningslagen;

3) lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 10 juli 1899 om ersättning
av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av
ämbets- eller tjänsteman;

4) lag om ändrad lydelse av 4 kap. 5 § i lagen den 12 november
1915 om äktenskaps ingående och upplösning;

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 239. 51

5) lag om ändrad lydelse av 15 kap. 2 § rättegångsbalken;

6) lag om ändrad lydelse av 10 kap. 12 § strafflagen; samt

7) lag om ändrad lydelse av 19 § 9 punkten i förordningen om
nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall.

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anförde föredragande
departementschefen följande:

»I enlighet med de anmärkningar, som lagrådet framställt mot förslaget
till lag om överflyttande, vid kronofogdetjänsternas indragning,
av vissa, kronofogde åliggande bestyr å landsfiskal och förslaget till
lag om ändring i vissa delar av utsökningslagen, hava nämnda förslag
undergått omarbetning, därvid även det förstnämnda förslagets rubrik
ändrats. Den av en bland lagrådets ledamöter framställda erinran mot
förslaget till lag om viss ändring i lagen om äktenskaps ingående och
upplösning har jag däremot ej ansett böra föranleda ändring i detta
förslag.

Med hänsyn till vad lagrådet yttrat därom att den enligt 3 § i
lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa fall av straff,
ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, kronofogde tillkommande
befogenhet att upptaga s. k. nöjdförklaring av icke häktad person ej
borde överflyttas å landsfiskal, har jag låtit inom departementet utarbeta
särskilt förslag till lag om ändrad lydelse av nyss berörda lagrum. Då
dylik nöjdförklaring enligt lagens nuvarande lydelse får avgivas inför
bland andra polismästare i stad, synes det lämpligt, att kronofogden
härutinnan efterträdes av länspolismästaren.

I vissa av de remitterade lagförslagen hava redaktionella jämkningar
företagits utöver vad av lagrådets anmärkningar betingats.

Vad beträffar förslaget till lag angående ändrad lydelse av 5 § i
lagen den 10 juli 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall
för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänsteman, har genom nådig
proposition, som beslutats den 20 sistlidne januari, för riksdagen framlagts
förslag till lag om ändrad lydelse av nämnda paragraf i annat
avseende än det nu ifrågavarande; och har sistnämnda förslag redan
varit föremål för riksdagens behandling. Vid sådant förhållande torde
med framläggandet av det nu förevarande förslaget lämpligen böra anstå
till nästa års riksdag.»

Departementschefen uppläste därefter de sju lagförslag, som nu
borde överlämnas till riksdagen, samt hemställde, att dessa förslag måtte
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 239.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Magt Konungen lämna bifall;
och skulle till riksdagen avlåtas proposition av den
lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Israel Myrberg.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1917.