Kungl. Maj ris proposition nr 7 h år 1968 (Proposition 1968:74)

Kungl. Maj ris proposition nr 7 h år 1968

Nr 74

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 6 §§ lagen den h januari
1956 (nr 2) om socialh jälp; given Stockholms slott den
8 mars 1968.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 0 §§ lagen den
4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp.

GUSTAF ADOLF

Sven Aspling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i socialhjälpslagen för att klarlägga
kommunernas ansvar för den enskildes personliga omvårdnad. I 1 §
föreslås eu bestämmelse av innebörd att kommun skall tillse att den som
vistas i kommunen får den omvårdnad som med hänsyn till hans behov och
förhållanden i övrigt kan anses tillfredsställande. Samtidigt föreslås ett tilllägg
till 6 § som fastslår att socialnämnderna är skyldiga att skaffa sig kännedom
om de enskildas behov av omvårdnad och verka för att detta blir
tillgodosett.

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 7i

Kungl. Maj.ts proposition nr 7''r år 1968

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 och 6 §§ lagen den 4 januari 1956 (nr 2)

om socialhjälp

Härigenom förordnas, alt 1 och 6 §§ lagen den 4 januari 1956 om socialhjälp
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Varje kommun skall sörja för att
den, som vistas i kommunen och
som finnes vara i behov av hjälp,
erhåller sådan enligt vad nedan sägs
(socialhj älp).

Socialnämnden har

att bestämma, — —--—---- —

Socialnämnden har ock--—■ —

Nämnden skall — — — —- -— —

(Föreslagen lydelse)

§•

Varje kommun skall tillse att den
som vistas i kommunen erhåller den
omvårdnad, som med hänsyn till
hans behov och förhållanden i övrigt
kan anses tillfredsställande.
Kommunen skall vidare sörja för att
den, som vistas i kommunen och
som finnes vara i behov av hjälp, erhåller
sådan enligt vad nedan sägs
(socialhjälp).

§•

Socialnämnden har
att göra sig väl förtrogen med den
enskildes behov av omvårdnad och
verka för att detta blir tillgodosett;

— -— och verkställighet.

— ----på nämnden.

— — — nämndens uppgifter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1968

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Majit
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 8 mars

1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling,
Palme, Sven-Eric Nilsson, Gustafsson, Geijer, Odiinoff, Wickman,
Moberg.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i socialhjälpslagen
och anför.

Inledning

Den 2 juli 1965 tillkallades en utredning för att utreda frågan angående
omvårdnaden av handikappade. Utredningen har kallat sig handikapputredningen.
Utgångspunkt för utredningens verksamhet borde enligt dess direktiv
vara den kartläggning av handikappvården i kommunerna som socialpolitiska
kommittén företog år 1962. Utredningen borde i första hand följa
upp socialpolitiska kommitténs arbete genom att undersöka i vilken omfattning
kommuner och landsting genomfört eller avser att genomföra de åtgärder
som aktualiserades genom kommitténs initiativ. Utredningen lät därför
under år 1966 genomföra en undersökning, som kallats 1966 års handikappundersökning.

Handikapputredningen1 redovisade resultatet av undersökningen i ett betänkande,
Kommunerna och den sociala omvårdnaden (SOU 1967:53). I
betänkandet föreslår utredningen vissa ändringar i socialhjälpslagen för att
klarlägga kommunernas ansvar för den enskildes personliga omvårdnad.

Betänkandet har remissbehandlats. Yttranden över betänkandet har avgetts
av förutvarande socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, statens handikappråd,
länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus, Örebro, Gävleborgs samt Norrbottens län, Svenska stadsförbundet,
Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Sve 1

Ledamöter riksdagsledamoten Ingemund Bengtsson, ordf., riksdagsledamöterna Johannes
Antonsson, Erik Magnusson, Anna-Greta Skantz och Joel Sörenson, dåvarande byrådirektören
Tord Bergstedt och kanslirådet Birger Forslund. Sedan Bergstedt på därom gjoi-d framställning
entledigats från uppdraget tillkallades den 25 november 1966 departementsrådet Åke Gustafsson
som sakkunnig i hans ställe.

Kungl. Ma j:Is proposition nr 7 i ur 1968=

riges läkarförbund, Riksorganisationen för Mental Hälsa (RMH), Svenska
Diabetesförbundet och De Handikappades Riksförbund (DHR).

Yttranden har överlämnats av medicinalstyrelsen från dess hjälpmedelsnämnd,
av statens handikappråd från Riksförbundet för Utvecklingsstörda
Barn, De Blindas Förening, Riksförbundet för Hjärt- och Lungsjuka, Sveriges
Dövas Riksförbund, Hörselfrämjandets Riksförbund, Riksföreningen
mot Polio samt Riksförbundet för Svensk Epileptikervård, av länsstyrelsen
i Stockholms län från Stockholms stads socialnämnd och av övriga länsstyrelser
från ett antal socialnämnder inom varje län.

Gällande bestämmelser

Enligt lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp (ändrad senast
1967:321) skall varje kommun sörja för att den som vistas i kommunen
och som finnes vara i behov av socialhjälp får sådan hjälp (1 §). Socialhjälpen
handhas av en för varje kommun obligatorisk socialnämnd (2 §).

Socialnämndens huvudsakliga uppgifter anges i 6 §. Nämnden har hl. a.
att bestämma i vilka fall, i vilken omfattning och under vilka former socialhjälp
skall meddelas. Den har vidare att gå allmänheten tillhanda med råd
och upplysningar i frågor som bär samband med verksamheten och att
lämna annat bistånd i personliga angelägenheter, då detta lämpligen kan
ske.

Socialhjälpslagen skiljer mellan obligatorisk och frivillig hjälp. Obligatorisk
socialhjälp (12 §) är sådan hjälp som den enskilde har rätt att kräva
och samhället skyldighet att lämna. Frivillig socialhjälp (13 ■§) utges av
kommunen eller dess socialnämnd efter fritt bedömande.

För att obligatorisk socialhjälp skall utgå krävs först och främst att den
hjälpbehövande antingen är minderårig, dvs. under 16 år, eller att han på
grund av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller själskrafter
inte kan försörja sig genom arbete eller att han av hälsoskäl bör avhålla
sig från arbete. Härutöver krävs dels att vederbörande saknar medel
för att tillgodose de behov, som den obligatoriska hjälpen är avsedd att täcka,
dels att hans behov inte avhjälps på annat sätt. Socialhjälp utgår till livsuppehälle
och till behövlig vård. I fråga om minderårig skall socialhjälpen
också avse uppfostran.

Obligatorisk socialhjälp utgår inte till personer över 16 år, vilkas hjälpbehov
är föranlett av arbetslöshet.

I fråga om den frivilliga socialhjälpen gäller att kommunerna har oinskränkt
rätt att ge ut sådan hjälp i all den utsträckning de anser lämpligt.
13 § föreskriver sålunda att frivillig socialhjälp meddelas enligt grunder,
som kommunens fullmäktige bestämmer eller efter vad socialnämnden anser
behövligt, om sådana grunder inte fastställts.

I 14 § föreskrivs att socialhjälpen — vare sig den är obligatorisk eller fri -

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1 HUS

villig — skall ges på sådant sätt, att den behövande såvitt möjligt blir i stånd
att försörja sig och de sina genom eget arbete. Socialhjälpen bär med andra
ord karaktären av en hjälp till självhjälp. Hjälpen bör i regel utgå med kontant
belopp. Det förutsätts dock, att naturaformen skall användas dels då
hjälpbehovets art föranleder därtill, dels då det finns anledning anta alt kontant
understöd inte kommer till behörig användning.

I stället för att bevilja en hjälpsökande kontant understöd kan socialnämnden
teckna borgen på lån för honom. Kommunens fullmäktige avgör
om denna hjälpform skall få användas inom kommunen.

Om lijälptagaren behöver vård ankommer det på socialnämnden att dra
försorg om att vårdbehovet blir tillgodosett. Det förutsätts att vården skall
kunna lämnas antingen i den vårdbehövandes hem — t. ex. genom att nämnden
betalar kostnaderna för en hemvårdarinna — eller i annat enskilt hem
eller på vårdhem eller sjukvårdsinrättning eller annan vårdanstalt eller i ålderdomshem.
Vilken vårdform som bör väljas skall avgöras efter vad som
med hänsyn till vårdbehovets art och övriga omständigheter prövas mest
lämpligt.

I princip är varje kommun skyldig att anordna och driva hem för åldringar
och andra personer, vilka behöver vård eller tillsyn som inte eljest tillgodoses
(18 §). I motsats till vad som gällde enligt fattigvårdslagen avser bestämmelsen
inte endast understödstagare.

Såsom regionala tillsyns- och rådgivningsorgan åt kommunerna tjänstgör
länsstyrelserna och statens socialvårdskonsulenter. Länsstyrelserna skall noga
följa tillämpningen av socialhjälpslagen och se till att socialhjälpsverksamheten
ordnas och handhas på ett ändamålsenligt sätt. Underlåter kommun
att lämna behövlig obligatorisk socialhjälp skall länsstyrelsen ålägga
kommunen alt fullgöra sin skyldighet. Skulle eljest yppas missförhållande,
skall länsstyrelsen vidta den åtgärd som behövs för dess avhjälpande (52 §).
Enligt instruktionen för socialvårdskonsulenterna skall de lämna socialnämnderna
upplysningar och råd i frågor som berör deras verksamhetsområde.

Den centrala statliga myndigheten på socialhjälpens område är socialstyrelsen.
Styrelsen skall genom råd och upplysningar verka för alt socialhjälpsverksamheten
ordnas och handhas på ett ändamålsenligt sätt (53 §).

Frågans tidigare behandling

Enligt fattigvårdslagen var kommunerna inte skyldiga att bistå andra personer
än dem som behövde ekonomisk hjälp, de s. k. understödstagarna.
Socialvårdskonnnittén, vars förslag låg till grund för socialhjälpslagen (SOU
1950: It), fann att detta var eu brist och föreslog att regler om personligt bistånd
skulle tas in i den nya lagen om socialhjälp. Enligt förslaget skulle
var och en genom socialnämnden ha rätt att erhålla råd och upplysningar
eller annat bistånd i personliga angelägenheter om han var i behov därav för

Ktiiujl. Maj.ts proposition nr 7''i år 1968

att kunna leva under tillfredsställande förhållanden och komma i åtnjutande
av behövlig vård eller för att i övrigt bli i tillfälle att behålla eller återvinna
sin förmåga till självförsörjning. Även om anmälan inte gjorts, skulle det
åligga socialnämnden att se till att behov av sådant bistånd blev tillgodosett.
Tanken på att vidga den personligt betonade hjälpverksamheten vann anslutning
i ett stort antal remissyttranden. De flesta av dem som yttrade sig i
frågan ansåg emellertid, att kommitténs förslag var alltför vittsyftande och
avstyrkte att det lagfästes i oförändrat skick.

I prop. 1955: 177 framhöll föredragande departementschefen (s. 117 ) att
den kritik som framkommit mot förslaget att tillerkänna den enskilde en
vidsträckt rätt att påkalla bistånd av socialnämnden i personliga angelägenheter
i stort sett var berättigad. Departementschefen fann det uppenbart,
att många socialnämnder ej skulle vara tillräckligt rustade för att bemästra
alla de uppgifter, som enligt förslaget skulle läggas på dem. A andra sidan
är det önskvärt, uttalade departementschefen, att nämnderna i all den
utsträckning som det finnes möjligt står allmänheten till tjänst med råd
och upplysningar samt annat personligt bistånd, och detta oavsett om behov
av ekonomisk hjälp föreligger. Att närmare precisera de skyldigheter, som
i detta avseende bör åligga socialnämnderna, ansågs dock knappast vara
möjligt särskilt med hänsyn till landsbygden, där verksamheten i stor
utsträckning torde komma att handhas av valda förtroendemän. Departementschefen
ansåg att man därför borde nöja sig med en i allmänna ordalag
hållen bestämmelse om att nämnderna skall ställa sin erfarenhet och
sakkunskap på det sociala området till förfogande för dem, som anser sig
vara i behov av ett personligt bistånd. Härmed borde i detta sammanhang
förstås inte bara rådgivning och upplysning utan även hjälp med praktiska
angelägenheter av mera personlig natur, t. ex. omhändertagande av egendom
vid sjukhusvistelse.

Eu väsentlig del av socialpolitiska kommitténs arbetsuppgifter avsåg frågor
om vårdbehov och vårdmöjligheter för åldringar samt frågor rörande den
sociala omvårdnaden av handikappade. Kommitténs undersökningar rörande
de handikappade visade — på samma sätt som kartläggningen av åldringsvården
— att de lokala och regionala variationerna i vårdstandard och aktivitet
var stora. Till en del kunde detta förklaras av att kommunernas administrativa
och finansiella resurser var olika. Redogörelserna för de kommunala
insatserna av olika slag för de handikappade visade vidare mycket större
variationer än som kunde förklaras av skillnader i behoven. Många kommuner
hade inte haft någon aktivitet alls att redovisa i fråga om bostäder eller
hemhjälp eller andra anordningar.

Socialpolitiska kommittén framhöll i sitt betänkande Social omvårdnad
av handikappade (SOU 1964: 43 s. 110), att kommunerna borde ha ett primärt
ansvar i fråga om flertalet av de områden som berör handikappvården.
Detta ansvar borde preciseras i en särskild vårdlag som också borde

Kungl. Maj.ts proposition nr 7b år 1008 7

omfatta åldringsvården. De uppgifter som enligt kommitténs mening borde
åvila kommunerna var bl. a. 1) att i samarbete med vederbörliga samhällsorgan
företa inventeringar o. d. för att få reda på handikappade som behöver
omvårdnad av något slag, ar bet sprövning, arbetsträning etc., 2) att
planera och göra upp program för handikappvården i kommunerna, 3) att
medverka till att sådana handikappade som är helt eller delvis oförmögna
att utföra förvärvsarbete, så långi det är möjligt förhjälps till lämplig form
av sysselsättning, 4) att tillse att de handikappade bär goda och ändamålsenliga
bostäder, 5) att aktivisera de handikappade, så att de i största möjliga
utsträckning klarar sig på egen hand, och att medverka till att bostaden
med dess utrustning anpassas individuellt för den handikappade, samt
6) att bistå de handikappades anhöriga och andra, som lar aktiv del i vården
av handikappade.

På landstingen skulle enligt kommittén ankomma 1) att bereda sjukvård
och hemsjukvård, 2) att svara för alt det finns tillgång till träningskök.
träningslägenheter in. in. i landstingskommunen, samt 3) att anordna bostäder
i anslutning till verkstäder för handikappade i den mån sådana inte
ordnas på annat sätt.

Staten borde enligt kommittén 1) finansiellt bidra till effektiv handikappvård,
2) följa kommunernas, landstingens och de enskilda organisationernas
verksamhet på området, 3) bistå kommunerna vid planering och utförande
av inventeringar och lämna kommunerna råd och anvisningar härom, samt
4) bedriva informations- och upplysningsverksamhet rörande hjälpen till
de handikappade.

Socialpolitiska kommitténs fortsatta överväganden gällde särskilt frågan
om en lagstiftning rörande samhällets vård av åldringar och handikappade.
Aktuella spörsmål i det sammanhanget var särskilt samhällets ansvar för
den enskildes vård, huvudmannaskapet för vården, regionala vårdorgan,
vårdavgifter samt ålderdomshemmens ställning och funktion.

I sitt slutbetänkande, Aktiv åldringsvård och handikappvård (SOU
1966:45, s. 8), anförde kommittén att den slutligt bedömt frågan om en
vårdlag med utgångspunkt i de konkreta vårdanordningar som faktiskt
stod till buds. Efter förslagen om bättre bostäder samt om utbyggnad av hemhjälpsverksamliet
och långtidssjukvård, vilka antagits av statsmakterna,
hade kommittén ansett den mest angelägna uppgiften vara, inte att i
första hand skapa nya hjälpåtgärder, utan att se till att de vårdformer som
fanns kom dem till del som behövde vården. Samhällets ansvar för den
enskildes personliga trygghet borde enligt kommitténs mening ta sig uttryck
i en aktiv, uppsökande socialvård, som utnyttjade tillgängliga anordningar
för att tillgodose individuella behov av omvårdnad och omsorg. På
denna grund borde enligt kommitténs övertygelse en vårdlag byggas. Lagen
borde vidare genom att ange de konkreta vårdåtgärderna bestämma den
aktiva vårdens materiella innehåll, dvs. det system efter vilket vården skulle

Kanyl. Maj:ts proposition nr 74 år 1968

lämnas. I fråga om särskilda spörsmål på handikappvårdens område, där
eu snabb lösning syntes särskilt angelägen, erinrade kommittén (s. 22) om
handikapputredningens uppdrag.

Handikapputredningen

Utredningen framhåller att 1966 års handikappundersökning visar att
den sociala omvårdnaden av handikappade är föga utbyggd i kommunerna.
Förhållandena är dock bättre nu än när socialpolitiska kommittén gjorde
sin undersökning. Förbättringarna avser i stort sett kommuner som redan
då redovisade mer aktivitet än genomsnittet. Det är i allmänhet också dessa
kommuner som nu redovisar planer på ökad verksamhet. Den enskildes
möjlighet till god omvårdnad är därför i hög grad beroende av var lian bor.

Genom undersökningen har inte kommit fram något som berättigar till
antagandet att anordningarna för social omvårdnad någonstans är tillräckligt
utbyggda. Däremot visar den att möjligheterna till god social omvårdnad
på de flesta håll är små — där de inte saknas nästan helt.

Skälen till att aktiviteten generellt sett inte är större och att den varierar
så starkt kommunerna emellan är enligt utredningen flera. I stor utsträckning
torde det kunna förklaras med att kommunerna saknat de behövliga
personella, organisatoriska och ekonomiska resurserna härför. En bidragande
orsak torde också vara den tvekan som synes råda på kommunhåll
om den kommunala kompetensen när det gäller att aktivt engagera sig i
handikappvården. Denna tvekan har kommit till uttryck i de synpunkter
som många kommuner lämnat till utredningen. Den torde också förklara
den moderata takt varmed det uppsökande arbetet bedrivs och de på många
håll begränsade anordningarna för social omvårdnad.

Utredningen framhåller att socialnämnderna i Stockholm, Göteborg,
Malmö, Västerås, Norrköping, Uppsala, Örebro, Hälsingborg och Gävle sedan
flera år har eu samarbetsdelegation för överläggningar i ärenden av
gemensamt intresse. Delegationen har i skrivelse till utredningen den 24
maj 1966 framhållit att delegationen vid flera tillfällen diskuterat den kommunala
kompetensen inom handikappverksamheten. Tidigare räknade man
med att den av socialpolitiska kommittén aviserade vårdlagen skulle ge
laglig grund för primärkommunal aktivitet inom vårdområdet. Sedan
kommittén avslutat sitt arbete utan att lägga fram förslag till vårdlag kvarstår
oklarheten och uppges vara till förfång för ett planmässigt utvecklingsarbete
inom vårdsektorn.

Utredningen erinrar vidare om den översyn av vårdlagstiftningen som
avses komma till stånd och framhåller att den torde bli tidskrävande och
att man inte torde kunna räkna med att ny lagstiftning på området kan
föras ut i det praktiska livet förrän efter flera år. Bl.a. på grund härav har

Kungl. Maj:ts proposition nr 74 år 1968

utredningen ansett sig böra ta upp frågan, vilka åtgärder som i avvaktan
på översynen av vårdlagstiftningen bör övervägas för att klarlägga kommunernas
uppgifter i fråga om bl. a. de handikappade.

Socialpolitiska kommitténs undersökningar hade enligt utredningens mening
utan tvivel en i och för sig stimulerande effekt. Brisler som många
inte ens tänkt på kom i dagen och en livlig debatt uppstod i kommunerna.
Kommittén kunde också konstatera en betydande aktivitetsökning på vårdområdena
och drog den slutsatsen att kommunerna redan i väsentlig män,
om också inte tillräckligt — och utan i lag inskriven skyldighet — iklädde sig
ansvar för åldringarnas och de handikappades omvårdnad.

Dessa förmodanden har i viss mån bestyrkts genom handikapputredningens
undersökningar. Anledning finns att anta alt också dessa undersökningar,
som redovisats och offentliggjorts länsvis samt tillställts berörda
kommuner och landsting, kommer att stimulera till nya och förbättrade åtgärder
inom åtskilliga kommuner. Det tryck på kommunerna som socialpolitiska
kommitténs och handikapputredningens undersökningar skapat
torde dock inte vara tillräckligt för en verklig omvandling av socialvården
till en aktiv, uppsökande socialvård. Som särskilt allvarlig framstår enligt utredningens
mening den tveksamhet som på många håll synes råda om kommunernas
rätt att engagera sig mera aktivt i handikappverksamheten. En
lösning av frågan om kommunernas kompetens i detta avseende är enligt
utredningens mening en grundläggande förutsättning för en bättre åldrings-^
och handikapp vård. Detta problem bör enligt utredningen lösas snabbt och
utan att den förut omnämnda översynen av en samordnad lagstiftning för
socialvården avvaktas. För detta krävs särskild lagstiftning. På anförda skäl
förordar utredningen vissa ändringar i socialhjälpslagen. Ändringarna bör
begränsas till vad som oundgängligen behövs för att nå det i detta sammanhang
aktuella syftet.

Utredningen föreslår i sådant syfte att 1 § socialhjälpslagen kompletteras
med en bestämmelse av innehåll att kommun skall sörja för att den som vistas
i kommunen får den omvårdnad som med hänsyn till hans behov och
förhållandena i övrigt kan anses tillfredsställande. Möjlighet till personlig
omvårdnad skall tillkomma var och eu oavsett ekonomiskt hjälpbehov. Var
och en kan när som helst komma i en situation där han behöver samhällets
hjälp. Den föreslagna bestämmelsen bör därför gälla alla.

Den enskildes behov varierar ofta inom mycket vida gränser och i olika
skeden av livet. Det är kommunerna som skall spåra upp behoven och sörja
för att åtgärder vidtas, när den enskilde inte själv kan klara sin situation.
Vem som sedan ytterst skall svara för hjälpen är beroende av behovets art
och huvudmannaansvaret för det slag av verksamhet som är aktuell i det enskilda
fallet.

Att i författningstext närmare precisera kommunernas uppgifter och ansvar
för den sociala omvårdnaden torde med hänsyn till de mångskiftande

Kungl. Maj.ts proposition nr 74 är 1968

förhållandena inte vara möjligt. De individuella behoven och förhållandena i
övrigt växlar i hög grad. Det bör ankomma på socialstyrelsen att ge kommunerna
råd och anvisningar för verksamhetens bedrivande. Som en allmän utgångspunkt
för verksamheten hänvisar utredningen till det program för
kommunernas uppgifter i fråga om handikappvården som socialpolitiska
kommittén utarbetade.

I fråga om ansvarsfördelningen mellan olika huvudmän framhåller utredningen,
att landstingens och kommunernas kompetens enligt kommunallagarna
i stor utsträckning sammanfaller i materiellt hänseende. Det
finns inte något principiellt hinder för landsting att för landstingsområdet
i dess helhet komplettera åtgärder som en kommun vidtagit för sitt område.
Omvänt kan en kommun för sitt område supplera landstingets åtgärder.
Det sagda gäller dock inte om annat skulle följa av speciallagstiftningen för
ett särskilt verksamhetsfält.

Det av utredningen förordade tillägget till 1 § socialhjälpslagen innebär
inte att kommunerna skall vara skyldiga att svara för sådana åtgärder som
enligt lag eller särskild författning åvilar staten eller landstingen. Däremot
är det angeläget att socialnämnderna vid behov förmedlar kontakt mellan
den vårdbehövande och det organ som svarar för vårdverksamheten och
detta oavsett om kommunen är huvudman för vårdverksamheten eller inte.

Utredningen anser emellertid att kommunernas åligganden i några avseenden
bör direkt anges i socialhjälpslagen. Detta bör ske genom ett tillägg till
6 § socialhjälpslagen som reglerar socialnämndens huvudsakliga uppgifter.

En grundläggande förutsättning för eu god social omvårdnad är — framhåller
utredningen — att samhällets organ har kännedom om medborgarnas
behov av hjälp och stöd. Eu aktiv social omvårdnad gör inte skäl för namnet,
om den nöjer sig med att lämna råd och hjälp och över huvud vidta
någon åtgärd endast i de fall den behövande begär det. Det krävs att socialnämnden
handlar på eget initiativ. Utredningen förordar därför att 6 § kompletteras
med en bestämmelse att socialnämnden skall göra sig väl förtrogen
med den enskildes behov av omvårdnad. På vad sätt nämnderna skall skaffa
sig denna förtrogenhet får bli beroende av förhållandena i de olika kommunerna.
Nämnderna bör ha fortlöpande kontakt och samarbete med andra
samhällsorgan, organisationer och enskilda personer som är verksamma inom
eller eljest äger kännedom om den sociala vårdverksamheten. Nämnderna
kan också genom kontinuerliga undersökningar (inventeringar) skaffa
sig kännedom om medborgarnas situation och individuella behov av omvårdnad.
Det väsentliga är att nämnderna har en god överblick över förhållandena.

I mindre kommuner underlättas den fortlöpande bevakningen genom de
kommunala myndigheternas och befattningshavarnas lokal- och personkännedom.
I vidsträckta och folkrika kommuner finns i allmänhet inte denna
möjlighet. Man torde där få pröva någon form av organisation för till -

Kungl. Maj.ts proposition nr 7 b är 1008

synen. Det kan, som redan nu praktiseras på några håll, vara lämpligt att
dela in kommunen i distrikt — t. ex. kvarter eller byar — med en särskilt utsedd
person, som svarar för den fortlöpande personliga kontakten med de
hjälpbehövande i distriktet. Utredningen erinrar om bestämmelsen i 9 § socialhjälpslagen,
enligt vilken kommunens fullmäktige eller, efter bemyndigande
av dem, socialnämnden kan indela kommun i distrikt, om detta är påkallat
för alt åstadkomma en lämplig arbetsfördelning mellan socialnämndens
ledamöter. Om så skett, skall nämnden för varje distrikt utse en av sina
ledamöter att utöva den närmaste uppsikten över socialhjälpsverksamheten
inom distriktet.

Inventeringarnas syfte bör vara att ge en uppfattning om vilka åtgärder
som omedelbart eller på längre sikt är behövliga i olika avseenden, såsom i
fråga om bostäder, hemhjälp, sysselsättning, sjukvård och rehabilitering.
Inventeringarna blir härigenom ett naturligt led i den allmänna planeringsverksamheten
för den sociala omvårdnaden.

En sak är att skaffa sig kännedom om behoven, en annan att tillgodose
dem. I många fall torde socialnämndernas egna hjälpmöjligheter vara tillräckliga.
I andra fall krävs kontakt och samråd med andra organ. Det är
angeläget att socialnämnderna tar och förmedlar sådan kontakt, följer ärendenas
gång och i görlig mån ser till att behövliga åtgärder vidtas. I sådant
syfte föreslår handikapputredningen alt det förordade tillägget till f» § kompletteras
med en föreskrift att socialnämnden skall verka för att den enskildes
behov av omvårdnad blir tillgodosett.

Remissyttrandena

Vad angår den kommunala kompetensen i fråga om åtgärder till stöd
för handikappade och åldringar finner socialstyrelsen det angeläget, att all
tveksamhet undanröjs beträffande kommunernas rätt att vidta åtgärder
för fysiskt och psykiskt handikappade oavsett den enskildes behov av ekonomiskt
stöd. Detta syfte uppnås genom den föreslagna ändringen av 1 §
socialhj älpslagen.

Liknande synpunkter framförs av länsstyrelserna i Blekinge, Malmöhus
och Gävleborgs län samt av Svenska landstingsförbundet.

Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet anser att den
kommunala kompetensen för handikappverksamhetens olika former inte
varit klar och entydig och att på många håll tveksamhet om kompetensen
har hämmat det kommunala initiativet till förfång för ett planmässigt utvecklingsarbete.
I likhet med utredningen anser förbunden en lösning av frågan
om kommunernas kompetens vara en grundläggande förutsättning för eu
tillfredsställande utbyggnad av handikappvården.

Medicinalstyrelsen behandlar liksom flera remissinstanser inte endast
frågan om omfattningen av den kommunala kompetensen, utan går även in

Kungl. Maj:ts proposition nr 7''r år 1968

på frågan om kommunernas skyldigheter när det gäller omvårdnaden av de
handikappade. Medicinalstyrelsen framhåller sålunda att det är synnerligen
viktigt, att någon instans får ansvaret för att de handikappade får den hjälp
de behöver. Det förefaller då naturligt att ansvaret härför läggs på primärkommunerna,
som i varje fall på landsbygden med dess förhållandevis
många äldre människor har goda möjligheter att med relativt enkla medel
skaffa sig kunskap om de personer inom kommunen som behöver hjälp.

Statens handikappråd finner det angeläget att förslaget antas och att primärkommunerna
åläggs att svara för sådan omvårdnad som med hänsyn
till den enskildes behov och förhållanden i övrigt kan anses tillfredsställande
samt att göra sig väl förtrogna med den enskildes behov av omvårdnad
och verka för att detta behov blir tillgodosett.

Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Stockholms län och
RMH.

DHR framhåller att enligt förbundets erfarenheter socialnämnderna inte
alltid anser det vara socialnämndens skyldighet att spåra upp handikappade
oberoende av vederbörandes inkomstförhållanden och att förmedla sådan
hjälp som lämnas av staten eller landstinget.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att utredningen tillmätt tveksamheten
beträffande omfattningen av den kommunala kompetensen alltför stor
betydelse. I den mån oklarhet funnits torde den i varje fall numera vara
skingrad. Länsstyrelsen i Örebro län framför liknande synpunkter men vill
inte motsätta sig den föreslagna lagändringen med hänsyn till önskvärdheten
av att den målsättning som legat till grund för förslaget verkligen kan
realiseras.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller att en sådan allmän
social serviceverksamhet, varom bär är fråga, torde falla inom kommunens
kompetens redan enligt socialhjälpslagens nuvarande lydelse och på grund
av motiven för lagstiftningen. Däremot kan kommunens skyldigheter på
ifrågavarande område ifrågasättas med lagens nuvarande utformning.

Utredningens uttalande, att huvudorsaken till den bristande kommunala
aktiviteten inte är tveksamheten beträffande kompetens utan bristande resurser
bekräftas av de flesta remissinstanser.

Från flera håll understryks också vikten av samarbete såväl mellan kommunerna
inbördes, framför allt inom ramen för kommunblocken, som mellan
kommuner, landsting och statliga myndigheter samt mellan myndigheterna
och de på området verkande organisationerna.

Åtskilliga remissinstanser framhåller att utredningens förslag till lagändringar
inte klarlägger ansvarsfördelningen mellan olika huvudmän. Bl. a.
framhålls att handikapputredningen inte tillräckligt beaktat landstingens
möjligheter att ta hand om ärenden som rör handikappades behov av omvårdnad.

Svenska landstingsförbundet framhåller däremot behovet av flexibla grän -

Kungl. Maj.ts proposition nr l>r år 1968 13

•ser för kommunernas och landstingens åtgöranden inom handikappsektorn.
Vad som skall anses böra falla på den ena eller andra huvudmannen bör
göras avhängigt av administrativa, vårdtekniska och ekonomiska bedömningar.
Avvägningen av insatserna landstingen och primärkommunerna
emellan torde över huvud taget bäst lösas i samråd mellan berörda parter.
Även om man genom en lagändring lägger ett slutligt och yttersta ansvar
för handikappvården hos primärkommunerna så hindrar inte detta att
sjukvårdshuvudmännen redan har och successivt i stigande omfattning
påtar sig vidsträckta uppgifter inom fältet för det allmännas stöd åt de
handikappade.

RMH betonar att handikappbegreppet inte får begränsas endast till de
kroppsligt handikappade.

Departementschefen

Handikappvården har under senare år ägnats ökande intresse från samhällets
sida allt eftersom resurserna och möjligheterna att hjälpa vuxit. Nödvändigheten
av eu aktiv, uppsökande vård bär alltmer betonats. Här pågår
också en betydande utveckling. Det är naturligt alt mycket av vad som
bör och kan göras faller inom ramen för den kommunala verksamheten.
En ändamålsenlig lagstiftning utgör i detta sammanhang en viktig förutsättning.
Handikapputredningen har funnit att det på vissa håll råder
oklarhet om kommunernas kompetens och uppgifter i fråga om handikappvården.
Det är angeläget att sådana oklarheter i lagstiftningen som lean
vara till hinder för en önskvärd utveckling undanröjs.

Socialhjälpslagen tillkom under andra förhållanden än de som nu råder.
Den utformades huvudsakligen i syfte att bistå personer som behöver ekonomisk
hjälp. Ett i allmänna ordalag hållet stadgande i socialhjälpslagen
ålägger socialnämnderna att ställa sin sakkunskap på det sociala området
till förfogande för dem som anser sig behöva personligt bistånd. Härmed
avses inte bara rådgivning och upplysning utan också hjälp med praktiska
angelägenheter av mera personlig natur. Det förutsätts att nämnderna själva
t ritt skall pröva på vad sätt biståndet skall ges. Socialvårdskommittén
föreslog på sin tid att den enskilde skulle tillerkännas en vidsträckt rätt
att påkalla bistånd i personliga angelägenheter. Enligt kommittén skulle
det åligga socialnämnden att se till att behov av sådant bistånd blev tillgodosett
även om anmälan inte gjorts. Propositionen med förslag till socialhjälpslag
avvek i denna del från kommittéförslaget. Som skäl åberopades
att många socialnämnder inte skulle vara tillräckligt rustade för att bemästra
alla de, uppgifter som enligt kommittéförslaget skulle vila på dem.

Kommunernas möjligheter att tillgodose den enskildes behov av personligt
bistånd är i dag avsevärt större än i mitten på 1950-talet, då socialhjälpslagen
kom till. Härtill bidrar flera omständigheter. Kommunernas

Kungl. Maj:ts proposition nr 7\ år 1968

ekonomiska resurser har förbättrats, bl. a. som eu följd av den skatteutjämningsreform
som trädde i kraft den 1 januari 1966. Nya former av
statsbidrag har även tillkommit för bestämda ändamål. Den reform av
den kommunala indelningen som pågår med sikte på att skapa ekonomiskt
bärkraftiga kommunala enheter har också stor betydelse. Kommunsammanläggningarna
innebär inte bara alt man får bärkraftigare kommuner
utan också att tillgängliga resurser kan utnyttjas mera rationellt. Detta i sin
tur är ägnat att främja den kommunala aktiviteten på det sociala området.

Samhället har ett ansvar för medborgarnas ekonomiska och personliga
trygghet. Den enskilde skall inte vara hänvisad till anhörigas hjälp eller
annan privat välvilja för att få sitt behov av trygghet tillgodosett. Ett
system av anordningar har successivt byggts upp för att tillgodose behovet
av hjälp och bistånd. Systemets effektivitet beror dock av att förmånerna
kommer den enskilde till godo, vilket förutsätter kunskap om de individuella
behoven. Sådan kunskap måste inhämtas där den enskilde bor. 1
regel är det också där som hjälpen måste sättas in. Därför är det i första
hand kommunerna som måste se till att samhällets intentioner att skapa
trygghet förverkligas.

Jag utgår från att kommunerna har ett intresse av och en vilja att
bedriva en aktiv, uppsökande socialvård för att tillgodose den enskildes
behov av hjälp och bistånd. Oklarhet i fråga om den kommunala kompetensen
kan dock som handikapputredningen framhållit ha bidragit till att
hämma en utveckling som annars skulle ha kommit till stånd. Den tvekan
som en del kommuner hyser i fråga om sin kompetens att tillgodose den
enskildes behov av personlig omvårdnad bör därför undanröjas. Efter bemyndigande
av Kungl. Maj:t den 8 december 1967 har jag tillkallat eu utredning
för att se över socialhjälps-, barnavårds- och nykterhetsvårdslagstiftningen
och därvid utreda frågan om en gemensam vårdlagstiftning. Utredningen
kommer i sitt arbete naturligen in på de problem som här berörts.
Jag finner det dock angeläget att det utan dröjsmål vidtas de lagändringar
som behövs för att undanröja den tvekan som kan finnas om kommunernas
kompetens. Med tanke på den allmänna översynen av vårdlagstiftningen
bör ändringarna nu begränsas till vad som oundgängligen behövs för
att kommunerna inte längre skall tveka om sin rätt att aktivt engagera sig
i hithörande frågor. Jag föreslår att ändringarna får formen av ett tillägg
till 1 § socialhjälpslagen, vars nuvarande lydelse i stort sett oförändrad
behålls som ett andra led i paragrafen. Tillägget bör tas in som en första
punkt i paragrafen. Där bör föreskrivas att varje kommun skall tillse att
den som vistas i kommunen erhåller den omvårdnad som med hänsyn till
hans behov och förhållandena i övrigt kan anses tillfredsställande. Kompletteringen
är inte avsedd att medföra någon ändring i förhållande till
gällande rätt när det gäller innebörden av begreppet socialhjälp eller
besvärsrättens omfattning enligt socialhjälpslagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 7''r år 1968

Flera remissinstanser liar efterlyst klarare regler om ansvarsfördelningen
mellan de olika huvudmän som har ansvaret för omvårdnaden av de handikappade.
Jag anser det dock inte genomförbart att i detta sammanhang i
lagtext närmare precisera kommunernas uppgifter och ansvar för den
sociala omvårdnaden. Liksom utredningen vill jag som en allmän utgångspunkt
för verksamheten hänvisa till det program för kommunernas uppgifter
som socialpolitiska kommittén utarbetade och som redovisats i det
föregående.

Genom ändringen i 1 § socialhjälpslagen klarläggs kommunernas förstahandsansvar
för handikappvården. Detta innebär naturligtvis inte att kommunerna
är skyldiga att svara för åtgärder som enligt lag eller annan författning
vilar på staten eller landstingen. Kommunerna bör i sådana fall
om det behövs förmedla kontakt mellan de vårdbehövande och det organ
som svarar för vården. Det är min förhoppning att avvägningen av insatserna
på de områden där närmare bestämmelser om ansvarsfördelningen
saknas skall kunna lösas i samråd mellan berörda parter. Det får ankomma
på socialstyrelsen att i den mån det behövs ge huvudmännen anvisningar
för verksamhetens bedrivande. I anslutning härtill vill jag understryka vikten
av att de åtgärder varom här är fråga inte bara kommer att avse fysiskt
handikappade. Även psykiskt handikappade eller personer — yngre och
äldre — som av andra skäl möter mera betydande svårigheter i sin dagliga
livsföring, bör omfattas av åtgärderna.

I samband med den nu förordade lagändringen bör som utredningen
framhållit i ett avseende kommunernas ansvar direkt fastslås i lagtexten.
Delta gäller den grundläggande förutsättning för en god social omvårdnad
som ligger i att samhällets organ skaffar sig kännedom om den enskildes
behov av hjälp och stöd oavsett hans ekonomiska situation. Denna skyldighet
att bedriva en aktiv, uppsökande verksamhet bör åvila socialnämnden
och komma till uttryck genom det av utredningen föreslagna tillägget till 6 §
socialhjälpslagen. I paragrafen bör alltså tas in en föreskrift om att socialnämnden
skall göra sig väl förtrogen med den enskildes behov av omvårdnad
och verka för att detta blir tillgodosett.

Jag hemställer, alt Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen
att antaga inom socialdepartementet upprättat förslag till lag angående ändrad
lydelse an 1 och (i §§ lagen den h januari 1956 (nr 2) om socialhjälp.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten