Kungl. Maj.ls proposition nr 82 (Proposition 1929:82)

Kungl. Maj.ls proposition nr 82.

Nr 82.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående anslutning till ett
i Paris den 27 augusti 1928 avslutat internationellt fördrag
rörande fördömande av krig; given Stockholms
slott den 8 februari 1929.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden
för denna dag samt med överlämnande av texten till ett
den 27 augusti 1928 i Paris avslutat internationellt fördrag rörande fördömande
av krig vill Kungl. Maj:t härmed äska riksdagens samtycke till Sveriges
anslutning till detta fördrag.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Trygger.

Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott dm 8 februari 1929.

N ärvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
LtlBECK, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,
Bissmark, Johansson.

Ministern för utrikes ärendena anför:

Sedan Förenta Staternas härvarande sändebud på uppdrag av sin regering
med skrivelse den 27 augusti 1928 anhållit att få i och för Sveriges eventuella
anslutning underställa svenska regeringen texten till ett samma dag i Paris
avslutat internationellt fördrag rörande fördömande av krig och sedan utrikesnämnden
hörts rörande denna framställning, bemyndigade Kungl. Maj :t vid föredragning
den 1 sistlidne september ministern för utrikes ärendena att meddela
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 65 häft. (Nr 82.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

Förenta Staternas regering, att svenska regeringen hade för avsikt att så snart
ske kunde underställa riksdagen frågan om Sveriges anslutning till fördraget i
fråga. I enlighet härmed avlät min företrädare i ämbetet sistnämnda dag ett
meddelande av sådan innebörd till amerikanska sändebudet härstädes.

Jag anhåller nu att få underställa Kungl. Maj:t frågan om avlåtande av
proposition till riksdagen angående Sveriges biträdande av nämnda överenskommelse,
vilkens text jämte svensk översättning bifogas detta protokoll (bil. A).

Huvudbestämmelsen i fördraget, som förstnämnda dag undertecknades av
befullmäktigade ombud för Australiens, Belgiens, Canadas, Frankrikes, Förenta
Staternas, Indiens, Irländska Fristatens, Italiens, Japans, Nya Zeelands,
Polens, Storbritanniens, Sydafrikas, Tjeckoslovakiens och Tysklands regeringar,
innebålles i överenskommelsens artiklar 1 och 2. I den förstnämnda förklara
de fördragsslutande parterna högtidligt å sina respektive folks vägnar,
att de fördöma anlitandet av krig för avgörandet av internationella tvister och
i sina inbördes förhållanden avstå från krig såsom verktyg för nationell politik.
Denna förklaring kompletteras av artikel 2, vari erkännes, att avgörandet
eller lösningen av alla tvister eller konflikter, av vilken natur eller av vilket
ursprung de än må vara, som kunna uppstå emellan parterna, aldrig må eftersträvas
annorledes än genom fredliga medel.

I den inledning, som föregår själva fördragstexten, förklara sig signatärmakterna
medvetna om sin förpliktelse att befordra mänsklighetens välfärd och
förvissade om att tiden är mogen för att otvetydigt avstå från krig såsom verktyg
i den nationella politikens tjänst, på det att de fredliga och vänskapliga
förbindelser, som för närvarande råda mellan folken, måtte för all framtid bestå
orubbade. Vidare förklara sig de fördragsslutande parterna övertygade, att
varje förändring i staternas inbördes förhållanden bör eftersträvas endast genom
fredliga medel och åvägabringas medelst ett ordnat fredligt förfarande och att
varje signatärmakt, som hädanefter söker befordra sina nationella intressen genom
att anlita krig, skall vara berövad de fördelar, som förevarande fördrag
innebär.

Slutligen uttryckes i inledningen den förhoppningen, att världens alla övriga
nationer, uppmuntrade av exemplet, skola förena sig med signatärmakterna uti
ifrågavarande strävan för mänsklighetens bästa och genom anslutning till förevarande
fördrag, så snart detsamma träder i kraft, göra folken delaktiga av dess
gagneliga föreskrifter och sålunda ena världens civiliserade nationer i ett gemensamt
avstående från krig såsom verktyg i den nationella politikens tjänst.

Fördraget, vilket är avfattat å engelska och franska språken, avslutas med
vissa i artikel 3 intagna bestämmelser rörande dess ikraftträdande samt formerna
för anslutning av andra stater än de ursprungliga signatärmakterna.
Dessa föreskrifter innebära i korthet, att fördraget kommer att träda i kraft,
i och med att samtliga femton signatärmakters ratifikationsinstrument deponerats
i Washington. I och med fördragets ikraftträdande kan anslutning från
andra makters sida ske med omedelbart bindande verkan mot samtliga övriga
stater, vilka definitivt biträtt fördraget. Enligt vad som framgår av en skri -

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

velso från härvarande amerikanska beskickning till utrikesdepartementet av
den 1 sistlidne oktober äro dessa bestämmelser att tolka så, att anslutning till
fördraget kan verkställas under förbehåll om ratifikation och att en anslutningsakt
— definitiv eller icke — redan före fördragets ikraftträdande kan
deponeras i Washington.

Innan jag övergår till frågan om den närmare innebörden av det föreliggande
fördraget och de förpliktelser, som en anslutning därtill skulle medföra, torde
det vara erforderligt att lämna en redogörelse för de förhandlingar, vilka föregingo
överenskommelsens högtidliga avslutande i Paris.

Det initiativ, som sedermera visade sig komma att leda till fördragets tillkomst,
togs av Frankrikes utrikesminister, M. Briand, då han den 20 juni 1927
— i anslutning till en av honom å 10-årsdagen efter Förenta Staternas inträde
i världskriget till den amerikanska nationen riktad hälsning — till amerikanska
regeringen överlämnade förslag till ett tvåsidigt vänskapsfördrag (bil. B),
varigenom Frankrike och Förenta Staterna skulle högtidligt fördöma kriget,
förklara sig avstå från detsamma såsom ett verktyg i den nationella politikens
tjänst samt överenskomma att för avgörandet eller lösningen av tvister eller
konflikter, av vad natur eller ursprung de vara må, allenast betjäna sig av fredliga
medel.

I svarsnot den 28 december 1927 anslöt sig amerikanske utrikesstatssekreteraren,
Mr Kellogg, i princip till det franska förslaget, men förordade samtidigt,
att i stället för avslutandet av ett tvåsidigt fördrag underhandlingar
skulle på gemensamt amerikanskt och franskt initiativ inledas i syfte att uppnå
ett allmänt fördrag av enahanda innehåll mellan alla makter av betydenhet.

Ehuru franska regeringen i sitt svar den 5 januari 1928 ställde sig välvillig
till det amerikanska uppslaget, föreslogs likväl, att det ifrågasatta fördraget,
vilket nu betecknades som gällande ett förbud mot anfallskrig, i första hand
borde undertecknas allenast av Frankrike och Förenta Staterna, från vilka sedan
skulle till övriga stater utgå inbjudan till anslutning.

Detta nya franska förslag godtogs icke från amerikansk sida. I en not
den 11 januari 1928 vidhöll sålunda Mr Kellogg, att fördraget ej borde undertecknas
av de ursprungliga initiativtagarna, innan man genom underhandlingar
med övriga stormakter förvissat sig om att jämväl dessa vore beredda att medverka,
samt uttalade den förhoppningen, att de skäl, vilka kunde hava motiverat
begränsningen av fördragets tillämplighet till allenast anfallskrig, icke måtte
vara av natur att förhindra franska regeringen att i ett allmänt, flersidigt avtal
acceptera den ursprungligen av M. Briand själv föreslagna, oinskränkta formuleringen.

I en svarsnot den 21 januari 1928 förklarade sig franska regeringen acceptera,
att fördraget utarbetades i samråd med övriga stormakter. Med avseende å
den andra punkt, varå meningsskiljaktighet rådde, framhölls, att uttrycket »anfallskrig»
betingats av den ändrade situation, som inträtt därigenom, att den
ursprungliga planen utvidgats från att gälla ett tvåsidigt till att avse ett allmänt
fördrag. Så länge kontrahenterna endast utgjordes av Frankrike och

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

Förenta Staterna, mötte intet hinder mot ett förbehållslöst utdömande av kriget
dessa två stater emellan. Men i samma ögonblick övriga stater anslöte
sig, måste Frankrike tillse, att konflikt ej inträdde mellan dess nya förpliktelser
enligt antikrigspakten och dem, som förefunnes på grund av Nationernas
förounds akt, Locarno-fördragen eller gällande fördrag rörande garanterandet
av neutralitet men vilka ej berörde de utanför dessa fördrag stående Förenta
Staterna. Vad särskilt Nationernas förbunds medlemmar anginge. borde hänsyn
tagas till det förhållandet, att vid förbundsförsamlingen 1927 antagits en resolution
med samma syftemål som det ifrågasatta fördraget och att det i denna
resolution just varit anfallskriget, som utdömts och förklarats som ett internationellt
brott. Innehållet i den överenskommelse, som föreslagits i den franska
noten den 5 januari 1928, ledde sitt ursprung till nämnda, av medlemmarna
i Nationernas förbund enhälligt antagna resolution och syntes av detta skäl
av dem kunna accepteras jämväl i förhållande till Förenta Staterna.

Den av franska regeringen sålunda intagna ståndpunkten bemöttes av Mr
Kellogg i en not den 27 februari 1928. Häri framhölls, att skillnaden mellan
den tvåsidiga och den allmänna formen av ett antikrigsfördrag syntes vara av
kvantitativ och ej av kvalitativ art. En regering, som såge sig oförhindrad avsluta
ett sådant tvåsidigt fördrag, borde ej finna några betänkligheter i att underteckna
ett identiskt allmänt avtal, alldenstund det knappast torde kunna ifrågasättas,
att Frankrike såsom medlem av Nationernas förbund kunde separat företaga
något, som flera förbundsstater ej kunde företaga gemensamt. Det förefölle
amerikanska regeringen, som om ett ovillkorligt fördömande av kriget i
stället för att strida mot förbundsakten tvärtom vore ägnat att effektivt befordra
förverkligandet av det fredsideal, som Nationernas förbund för sig
uppställt. Varje inskränkning av det planerade fördragets generella innebörd,
såsom begreppet »anfallskrig» eller förbehåll av vad slag de vara ma,
måste väsentligen minska dess reella betydelse. Värdet av ett dylikt avtal
låge just i dess klara och enkla avfattning. Med vidhållande av sitt förslag
förklarade sig Förenta. Staternas regering villig att med franska, brittiska,
italienska, tyska och japanska regeringarna avsluta ett enda, allmänt fördrag,
öppet för senare anslutning från samtliga övriga makters sida. Såsom
grundval för underhandlingar föreslogs den av M. Briand ursprungligen framlagda
texten.

I en not den 30 mars 1928 förklarade därefter franska regeringen, att den
föreslagna begränsningen av fördragets räckvidd till allenast anfallskrig berott
på önskan att undvika de svårigheter, som måste vara förenade med förverkligandet
av detsamma i allmän form. Ett allmänt fördrag kunde ej erhålla
den av Förenta Staterna avsedda karaktären av förbehållslöshet utan anslutning
därtill av alla existerande stater eller åtminstone av alla de stater,
som genom sitt läge vore utsatta för möjligheten av en konflikt med någon av
signatärmakterna. Frankrikes ställning vore betingad av skäl av samma art,
som föranlett Förenta Staterna att vid den panamerikanska konferensen i Havana
antaga en resolution, vari i enahanda sammanhang som i antikrigspakten
förekomme uttrycket »anfallskrig».

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

I1 asthölle emellertid Förenta Staterna vid tanken å ett allmänt fördrag, måste
hänsyn tagas till följande tre punkter: 1) Fördraget måste i princip vara universellt
och sålunda ej träda i kraft förrän det ratificerats av alla stater, med
mindre parterna funne anledning besluta i annan riktning. 2) Det måste underförstås,
att om en av signatärmakterna gjorde sig skyldig till fördragsbrott,
övriga parter gentemot den fördragsbrytande makten vore lösta från sina
förpliktelser enligt fördraget. 3) Fördömandet av kriget uteslöte icke rätten
till självförsvar.

Därest enighet rådde mellan amerikanska och franska regeringarna med avseende
å dessa tre punkter ävensom därom, att förpliktelser härrörande ur
tidigare överenskommelser, såsom förbundsakten, Locarno-avtalen och garantifördragen,
icke på något sätt komme att rubbas, vore franska regeringen villig
att underställa de brittiska, italienska, japanska och tyska regeringarnas
prövning frågan om avslutandet av ett allmänt fördrag, i huvudsak grundande
sig på den av M. Briand ursprungligen föreslagna texten.

Med anledning härav underställde Förenta Staternas regering den 13 april
1928 brittiska, italienska, japanska och tyska regeringarna den fransk-amerikanska
skriftväxlingen samt ett utkast till fördrag (Bil. C), väsentligen överensstämmande
med M. Briands ursprungliga förslag.

Några dagar senare, den 20 april 1928, överlämnades till sistnämnda fem
regeringar ett franskt motförslag (Bil. D), vari givits rum åt de förbehåll, som
framställts i ovanberörda not den 30 mars 1928.

Från tysk sida besvarades den amerikanska framställningen i en not den 27
april 1928, vari tyska regeringen förklarade sig med tillfredsställelse hälsa
upptagandet av förhandlingar i fråga om avslutandet av ett internationellt avtal
rörande krigets avskaffande. Det framhölls, att de idéer, vilka legat till
grund för den franske utrikesministerns initiativ och det därur framgångna amerikanska
förslaget, fullständigt överensstämde med grundsatserna i den tyska
politiken; avslutandet av ett avtal av den av Förenta Staternas regering föreslagna
typen vore ägnat att främja freden i världen.

Vidare betonades, att Tyskland endast biträtt två internationella avtal, vilkas
innehåll kunde tänkas stå i motsättning till den föreslagna pakten, nämligen
Nationernas förbunds akt och den i Locarno undertecknade Rhen-pakten.
Ingen av dessa överenskommelser vore dock enligt tyska regeringens förmenande
stridande mot det amerikanska förslaget; tvärtom vore ett åtagande att
icke använda kriget som ett verktyg för nationell politik blott ägnat att stärka
grundprinciperna i förbundsakten och Rhen-pakten. Med hänsyn till de mot
förslaget från fransk sida framkomna erinringarna betonades, att förslaget icke
inskränkte en kontraherande stats suveräna rätt till självförsvar. Därest en
stat handlade emot pakten, vore det uppenbart, att de övriga kontrahenterna
återvunne sin handlingsfrihet i förhållande till en dylik stat. Att härom särskilt
stadga i överenskommelsen vore icke av nöden.

Med hänsyn till nu återgivna synpunkter och sedan det framhållits, att den
föreslagna pakten borde bliva universell, förklarade sig tyska regeringen beredd
att avsluta en överenskommelse enligt det amerikanska förslaget och att

Kungl. Mai:ts proposition nr 82.

i detta syfte inleda underhandlingar med därav intresserade regeringar. Till
denna förklaring ville emellertid tyska regeringen anknyta den bestämda förväntan,
att tillkomsten av ett fördrag av sådan räckvidd som åsyftades icke
skulle undgå att giva en kraftig impuls åt nedrustningsarbetet och att befordra
utvecklingen av möjligheterna att på fredlig väg bilägga sådana konflikter, vilka
vore förhanden eller kunde komma att uppstå mellan de olika folkens intressen.

I ett den 28 april 1928 inför The American Society of International Law hållet
anförande berörde Mr Kellogg det av honom tagna initiativet och behandlade
därvid utförligt de från fransk sida framställda förbehållen. Som anförandet
i denna del ger ett auktoritativt uttryck åt den amerikanska tolkningen av
fördraget och, på sätt framgår av det följande, jämväl kom att införlivas med den
fortsatta diplomatiska skriftväxlingen i ärendet, torde innehållet i dessa uttalanden,
vilka fördela sig på sex huvudpunkter, böra i korthet här återgivas.

1. Självförsvar. Det förekommer intet i den amerikanska texten till antikrigspakt,
som inskränker eller inkräktar på rätten till självförsvar. Ett uttryckligt
fördragsmässigt fastslående av denna oförytterliga rätt ger upphov
till samma svårigheter som försöket att definiera begreppet »anfall». Det är
icke i fredens intresse att i ett fördrag införa en juridisk definition av självförsvar,
alldenstund det vore alltför lätt för en makt utan skrupler att skapa
ett sådant sakläge, att den överenskomna definitionen därå kunde vinna tilllämpning.

2. Förbundsahten. Denna ålägger ingen positiv, ursprunglig förpliktelse

att skrida till krigisk aktion. Föpiliktelsen — om det överhuvud kan talas
om en sådan — är sekundär och inträder blott, när en stat frivilligt iklätt
sig densamma. Eörbundsaktens ordalydelse torde ej utesluta tanken a ett förbehållslöst
avståndstagande från kriget. Den kan visserligen anses medgiva,
krig under vissa förutsättningar, men det är fråga om ett bemyndigande och ej
om ett positivt åläggande. .

3. Locarno-fördragen. Därest någon positiv skyldighet till krig ^åligger
Locarno-makterna, skulle en sådan skyldighet likväl ej inträda, förrän nagon av
parterna gripit till vapen i strid mot sina enligt fördragen högtidligt åtagna
förpliktelser. Det är sålunda uppenbart, att om samtliga Locarno-makter ansluta
sig till det nya fördraget mot kriget, därigenom skulle vinnas en dubbel
garanti, att Locarno-fördragen icke komma att kränkas genom ett vädjande till
vapnen. Förenta Staterna förklarar sig med glädje hälsa en anslutning till
fördraget av samtliga Locarno-makter, antingen såsom ursprungliga signatärcr
eller genom ett biträdande av fördraget, så snart det trätt i kraft.

4. N eutralitets fördra g. Ovisshet råder rörande vilka fördrag, som åsyftats
av Frankrike. Om emellertid makter, vilkas neutralitet av Frankrike garanterats,
anslöte sig till fördraget mot kriget, skulle ingen av de övriga makter,
som biträtt detta fördrag, kunna anfalla ifrågavarande neutrala stater utan att
kränka detsamma och därigenom automatiskt fritaga Frankrike och de övriga
makterna i förhållande till den fördragsbrytande makten från förpliktelserna
enligt antikrigspakten. Om neutral stat anfölles av makt, som icke anslutit
sig till antikrigspakten, skulle sistnämnda fördrag över huvud icke komma i betraktande,
och Frankrike återtoge sin handlingsfrihet inom ramen av neutralitetsfördragen
i lika stor utsträckning, som om anslutning från dess sida till
antikrigspakten icke ägt rum. Det är därför svårt att förstå, varför Frankrike
eller annan makt på grund av neutralitetsfördrag skulle kunna anse sig förhindrat
avsluta ett kollektivt antikrigsfördrag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 8;

5. Förhållandet till fördrar/sbrytande makt. Det är ur rättslig synpunkt
självklart, att kränkningar från en av fördragsmakternas sida av ett kollektivt
antikrigsfördrag genom öppnandet av fientligheter måste automatiskt lösgöra
övriga fördragsmakter från deras förpliktelser gentemot den fördragsbr.ytande
staten. Ett uttryckligt erkännande av denna rättsgrundsats är överflödigt.

6. Universalitet. Förenta Staterna hava från början hyst förhoppningen, att
det föreslagna kollektiva antikrigsavtalet skulle komma att underskrivas av
världens alla stater. Ur praktisk synpunkt torde det emellertid vara lämpligt
att icke uppskjuta avtalets ikraftträdande, intill dess samtliga makter anslutit
sig. Av en eller annan orsak kunde en stat dröja med anslutning eller ratificering
och därigenom äventyra övriga makters bemödanden.

Brittiska regeringens svar å den amerikanska framställningen avgavs den 19
maj 1928. Efter en förklaring om principiell anslutning till det amerikanska
initiativet behandlades däri i första hand de under skriftväxlingen mellan
Frankrike och Förenta Staterna väckta frågorna under särskilt hänsynstagande
till Mr Kelloggs ovanberörda anförande den 28 april 1928.

Vad först anginge frågan om legitimt självförsvar, vore rätten därtill, såsom
Mr Kellogg uttalat, av den oförytterliga och självklara art, att den icke
nödvändiggjorde något särskilt omnämnande i fördraget. Ej heller syntes det
vara nödvändigt att, såsom skett i det senaste franska utkastet, i fördraget införa
en bestämmelse därom, att ett fördragsbrott från en makts sida löste övriga
parter från deras ur fördraget härflytande förpliktelser gentemot nämnda
makt. Denna princip, som erkänts av Mr Kellogg i hans ifrågavarande anförande,
kunde säkerligen få ett tillfredsställande uttryck i annan form än i
själva texten.

I fråga om fördragets förhållande till förpliktelserna enligt redan ingångna
fördrag, vore enligt brittiska regeringens mening någon verklig motsättning
mellan Kellogg-förslaget å ena sidan samt förbundsakten och Locarno-fördragen
å den andra icke förhanden. Emellertid ginge förbundsakten och Locamofördragens
bestämmelser något längre än antikrigspakten, enär de ej blott avsåge
ett avstående från krig utan även föreskreve vissa sanktioner i händelse
av brott mot de åtagna förpliktelserna. En konflikt vore därför möjlig mellan
de bestående avtalen och det nya fördraget, såvida det icke finge förutsättas,
att förpliktelserna enligt detta senare komme att upphöra i förhållande till
en part, som beginge fördragsbrott genom att öppna fientligheter mot någon
av de övriga parterna uti ifrågavarande äldre överenskommelse. Med hänsyn
till den vikt, som brittiska regeringen fäste vid nämnda överenskommelser,
skulle den därför föredraga, om i fördraget kunde införas en bestämmelse motsvarande
art. 4 i det franska motförslaget, nämligen en uttrycklig förklaring,
att fördraget ej inkräktade på de rättigheter och skyldigheter, som härledde
sig från tidigare internationella avtal.

Utöver dessa anmärkningar rörande de franska reservationerna samt ett
framhållande av att det planerade fördraget ej kunde undertecknas av Londonregeringen
allena utan endast samtidigt och i förening med de brittiska
Dominions och Indiens regeringar, innehöll den brittiska noten också
ett nytt förbehåll. Det erinrades sålunda om förefintligheten av vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

regioner, vilkas välfärd och integritet vore av särskild och vital betydelse för
brittiska rikets fred och säkerhet. Brittiska regeringen hade i det föregående
alltid sökt att klart framhålla, att ingen som helst intervention med avseende
å dessa delar av världen komme att tolereras; dessa regioners skyddande emot
varje angrepp vore för brittiska rikets del att betrakta som en legitim försvarsåtgärd.
Det nya fördraget kunde sålunda ej accepteras annat än under
den uttryckliga förutsättningen, att det på intet sätt prejudicerade brittiska
regeringens handlingsfrihet i detta hänseende. I samband härmed erinrades
— med hänsyftning å den s. k. Monroe-doktrinen — i noten därom, att Förenta
Staterna å sin sida hade liknande intressen, i vilka en inblandning från främmande
stats sida betraktades som ovänlig handling.

Med anledning av London-regeringens sistberörda not riktades från amerikansk
sida den 22 maj 1928 en inbjudan till regeringarna i de brittiska Dominions
och Indien att såsom ursprungliga signatärmakter biträda antikrigspakten.
Samtliga dessa avgåvo svar i välvillig riktning.

Under maj månad ingingo vidare från Italien och Japan principiellt accepterande
svar å den amerikanska cirkulärnoten av den 13 april 1928.

Nästa skede i förhandlingarna betecknas av den not, som Förenta Staterna
den 23 juni 1928 riktade till, förutom de makter, med vilka redan tidigare förhandlats,
jämväl Belgien, Polen och Tjeckoslovakien i egenskap av deltagare i
Locarno-fördragen. I denna not, varmed överlämnades den fördragstext, som sedermera
skulle bliva den definitiva och vari Mr Kelloggs i det föregående refererade
uttalanden av den 28 april 1928 in extenso återgåvos, underströks i
anslutning härtill, att ett undertecknande av detta fördrag på intet sätt kunde
lända till förfång för eller inskränkning i den självklara rätt till självförsvar,
som varje nation ägde, lika litet som det kunde föregripa eller lägga hinder i
vägen för uppfyllandet av de förpliktelser, som härflöte ur kontrahenternas
medlemskap i Nationernas förbund eller ur deras anslutning till Locarno-avtalen
och bestående garanti- och säkerhetsfördrag. Med hänsyn till de betänkligheter,
som sammanhängde med sistnämnda överenskommelser, hade den amerikanska
inbjudan att såsom ursprungliga signatärmakter biträda fördraget vidgats
att gälla samtliga Locarno-makter. Omedelbart tillträde till fördraget stode
också öppet för de stater, som vore kontrahenter i de övriga garantiavtal, vilka
franska regeringen haft i åtanke. Amerikanska regeringen hade följaktligen
icke funnit anledning att i sitt föregående utkast (av den 13 april 1928)
göra annan ändring än att i fördragets inledning intaga en — mot innehållet i
art. 3 av det franska motförslaget svarande — förklaring därom, att signatärmakt,
som hädanefter sökte att hävda sina nationella intressen genom tillgripande
av krig, skulle vara berövad de förmåner, som fördraget innebure.

Den av amerikanska regeringen sålunda utfärdade slutliga inbjudan till biträdande
av antikrigspakten accepterades av samtliga de fjorton stater, till
vilka den riktats.

Flertalet av dessa stater förklarade sig därvid taga fasta på den tolkning,
som genom den sista amerikanska noten lämnats, och i vissa av svarsskrivel -

Kungl. Maj.ts proposition nr 82.

serna preciserades ytterligare vederbörande makters uppfattning av fördragets
innebörd i olika hänseenden.

I Frankrikes svar av den 14 juli 1928 — vari till en början betonades, att
enligt den nya inledningstexten fördragets ändamål vore ett bevarande av de
1 redliga mellanfolkliga förbindelserna, såsom de nu vore fastställda genom
gällande fördrag — resumerades sålunda de franska förbehållen på i huvudsak
följande sätt.

1. Intet i det nya fördraget vare sig inskränker eller äventyrar på något
sätt rätten till självförsvar. Det står städse varje nation fritt att försvara sitt
territorium mot anfall eller invasion; en stat har ensam för sig rätt att avgöra,
huruvida och när omständigheterna påkalla anlitandet av försvarskrig.

2. Ingen av det nya fördragets bestämmelser står i strid med bestämmelserna
i Nationernas förbunds akt, Locarno-avtalen eller neutralitetsfördragen.

3. Varje kränkning av det nya fördraget från en av de fördragsslutande
makternas sida lösgör eo ipso övriga kontraherande makter från deras förpliktelser
gentemot fördragsbrytaren.

4. Den rätt till undertecknande, som amerikanska regeringen redan nu erbjudit
Locarno-makterna och som den är redo att erbjuda de kontraherande parterna
i neutralitetsfördragen, jämte den anslutningsrätt, som tillerkänts övriga
makter, är ägnad att i möjligaste mån åt det nya fördraget förläna den generella
karaktär, som överensstämmer med franska regeringens önskningar.

Brittiska regeringens not den 18 juli 1928, vari gavs uttryck åt liknande uppfattning
som från fransk sida gjorts gällande, innehöll vidare ett upprepande
av den tidigare avgivna förklaringen, att fördraget från brittisk sida biträddes
under den förutsättningen, att detsamma på intet sätt prejudicerade brittiska
regeringens handlingsfrihet beträffande de särskilda områden, vilkas välfärd
och oantastlighet utgjorde ett livsintresse för imperiets fred och säkerhet.

Sedan fördraget, som ovan nämnts, under högtidliga former undertecknats i
Paris den 27 sistlidne augusti av representanter för de femton stater, vilka underhandlat
om dess avslutande, riktade amerikanska regeringen omedelbart inbjudan
till övriga makter att ansluta sig därtill. Som Förenta Staterna icke
upptagit diplomatiska förbindelser med Sovjetunionen, emottog sistnämnda
makt inbjudan genom franska regeringens förmedling.

Bedan den 1 september 1928 besvarade sovjetregeringen den mottagna inbjudan
i en längre skrivelse, vilken inleddes med en rad av anmärkningar mot
antikrigspaktens innehall och sättet för dess tillkomst. Efter en erinran därom,
att sovjetregeringens fredliga politik tagit sig uttryck dels i dess initiativ inom
Nationernas förbunds nedrustningskommission, dels genom de förslag till tvåsidiga
nonagressionsavtal, som Sovjetunionen riktat till vissa grannstater och
som av några av dessa accepterats, framfördes i första hand en erinran däremot,
att Unionen —- ävensom andra länder i utsatt läge såsom Turkiet, Afganistan,
Kina — ej beretts tillfälle att deltaga i förarbetena.

Vidare uttrycktes ett beklagande av att antikrigspakten ej innehölle några
som helst bestämmelser om avrustning; utan dylika föreskrifter förbleve näm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

ligen ett förbud mot kriget en död bokstav. Beträffande fördragets text anmärktes
i främsta rummet på otillräcklig precision i formuleringen av förbudet
mot krig. Enligt sovjetregeringens mening måste varje slag av internationellt
krig vara förbjudet såväl såsom medel för nationell politik som för andra mål —
exempelvis för kvävandet av folkliga frihetsrörelser. Begreppet krig finge ej
tolkas formellt juridiskt — och sålunda erfordra krigsförklaring — utan förbudet
måste träffa även sådana krigshandlingar som intervention, blockad,
militär ockupation av främmande område och hamnar. Det erinrades om att
Sovjetunionen själv varit föremål för dylika handlingar och att Kina för
närvarande vore utsatt därför.

Med avseende å fördragets föreskrift om att alla konflikter skulle avgöras på
fredlig väg anmärktes, att till de icke fredliga medel, som alltså vore förbjudna,
måste hänföras avvisandet av ett återknytande av normala fredliga förbindelser
eller brytandet av sådana förbindelser.

Av de under den diplomatiska skriftväxtlingen från olika håll gjorda förbehållen
hade brittiska regeringens förklaring rörande dess handlingsfrihet med
avseende å vissa delar av världen tilldragit sig sovjetregeringens särskilda
uppmärksamhet. Därest denna reservation avsåge andra områden än brittiska
imperiet med dess dominions — beträffande vilka ett förbehåll ju vore onödigt
— vore deltagarna i fördraget berättigade att bestämt få veta innebörden
av förklaringen. Ett erkännande därav vore ett rättfärdigande av kriget och
kunde lätt tjäna som exempel för andra stater. Den brittiska reservationen hade
i övrigt fått en sådan formulering, att den inbjöde en annan makt (här avses
tydligen Förenta Staterna) att från fördragets tillämplighetsområde undandraga
även andra områden. Som de olika förbehåll, som gjorts, ej delgivits
sovjetregeringen såsom integrerande beståndsdel av fördraget, ansåge den
sig ej bunden av desamma.

Trots de sålunda uttalade betänkligheterna ville emellertid Sovjetunionen
ansluta sig till fördraget, eftersom detsamma inför den allmänna opinionen fastsloge
vissa förpliktelser för de olika staterna och gåve Sovjetunionen en ny
möjlighet att med alla deltagare i fördraget upptaga den för fredsproblemets
lösande viktigaste frågan, nämligen avrustningen.

Jämväl så gott som samtliga övriga inbjudna makter förklarade i svar till
amerikanska regeringen, att de ställde sig välvilliga till en anslutning till
antikrigspakten.

Frågan om fördragets ratificering från Förenta Staternas sida hänsköts
sedermera vid kongressens nästpåföljande, under sistlidne november månad
öppnade session till senaten och blev där föremål för långvariga förhandlingar,
i främsta rummet inom utrikesutskottet. Trots regeringens ansträngningar att
genomdriva en reservationslös ratificering syntes till en tid icke oantagligt,
att senatens godkännande skulle förknippas med kravet på att jämväl från
Förenta Staternas sida skulle göras förbehåll av liknande art som framställts
utav vissa av övriga signatärmakter. Så blev emellertid icke förhållandet. Den
15 nästlidne januari biföll senaten med 85 röster mot 1 fördragets ratifikation
utan några reservationer eller villkor, och oppositionen lyckades endast genom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

driva, att i utrikesutskottets utlåtande till senaten lämnades en tolkning av fördragets
innebörd. Utlåtandet innehåller i denna del i huvudsak följande trenne
punkter: 1) Rätten till försvarskrig bekräftas. 2) Denna rätt innefattar för
Eörenta Staternas vidkommande uppehållande av Monroe-doktrinen. 3) Enär
fördraget icke föreskriver några sanktioner, har en därtill ansluten makt ingen
som helst förpliktelse att med straff- eller tvångsåtgärder inskrida mot en
fördragsbrytande part.

Sedan med anledning av senatens beslut presidenten Coolidge den 17 januari
1929 undertecknat Eörenta Staternas ratifikationsinstrument, torde samtliga
övriga signatärmakters definitiva godkännande av traktaten, varmed följer
dennas ikraftträdande, vara att vänta inom en snar framtid. Såvitt nu kan bedömas,
synes också det övervägande flertalet av de till anslutning inbjudna staterna
komma att definitivt biträda fördraget.

Den ursprungliga impulsen till förevarande fördrag torde kunna spåras i en
rörelse, som under de senare åren gjort sig gällande särskilt i Förenta Staterna
och vilken såsom sitt program uppsatt »krigets kriminalisering». Tanken att
verka för krigets utrotande genom att stämpla detsamma som ett brott i mellanfolklig
mening, betecknar i viss mån en ny väg till det åsyftade målet.
De fredssträvanden, vari de olika staternas regeringar under senare tider samverkat
och vilka särskilt funnit ett uttryck i Nationernas förbunds akt och
verksamheten inom förbundet, hava nämligen angripit problemet från en annan
sida. Nationernas förbund har som sitt huvudändamål uppställt fredens bevarande,
men förbundsakten tager icke till utgångspunkt ett absolut förbud mot
kriget utan uppbygger i främsta rummet ett system, åsyftande krigets förebyggande
genom fredliga åtgärder av olika slag. Det är sant, att förbundsakten så
tillvida kriminaliserar kriget, som ett tillgripande därav i strid mot vissa av aktens
bestämmelser medför sanktionsåtgärder från förbundets sida; det må emellertid
ihågkommas, att förbundsakten förutser situationer, där förbundets ingripande
icke kan lämna en slutgiltig lösning av konflikten. Enligt dess art. 15
lämnas sålunda parterna handlingsfrihet i händelse att vid förlikningsförfarande
inför rådet en enhällig rapport icke kunnat uppnås. Åtskilliga försök hava efter
förbundets tillkomst gjorts att fylla denna lucka i förbundsaktens garantier mot
kriget — så det s. k. Genéve-protokollet av år 1924 -— men de negativa resultaten
därav synas utvisa, att problemets lösning erbjuder stora svårigheter.

Under de senaste årens verksamhet inom förbundet har man också kunnat
konstatera en tendens att, jämsides med de förberedande arbetena på nedrustningsfrågans
lösning, på andra, mera framkomliga vägar stärka garantierna
mot kriget, nämligen genom tillvaratagandet av de i förbundsakten liggande
möjligheterna att på ett så tidigt stadium som möjligt förebygga en ödesdiger
utveckling av uppkommande konflikter och genom ett utbyggande av
skiljedoms- och förlikningssystemen. Som bekant hava alla strävanden av denna
art stötts av Sverige, som också genom avslutande av förliknings- och skiljedomsavtal
med ett flertal länder för sin del sökt på denna väg befordra principen
om fredligt avgörande av mellanfolkliga tvister.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

Antikrigspakten kan likväl sägas nära ansluta sig till ett av Nationernas
förbund nyligen fattat beslut. På initiativ av polska regeringen antogs sålunda
år 1927, såsom redan i det föregående omnämnts, en resolution, varigenom
förbundsförsamlingen förklarade, att varje anfallskrig vore förbjudet och
att fredliga medel borde begagnas för avgörandet av alla tvister staterna emellan.
Vid förslagets preliminära behandling i plenarförsamlingen framfördes
visserligen från olika håll betänkligheter mot antagandet av rättsligt sett icke
förpliktande resolutioner av ej fullt klar innebörd, vilka kunde vara ägnade
att hos den allmänna opinionen försvaga förbundets prestige. Det polska förslaget
antogs emellertid sedermera enhälligt.

Vid jämförelse mellan nämnda resolution av Nationernas förbunds församling,
vilken av Sverige biträtts, och föreliggande fördrag är i första hand att märka,
att det senare givetvis har en mera bindande karaktär i egenskap av allmänt
avtal, vilket skall av parterna ratificeras. Med hänsyn till det förhållandet,
att ett brott mot nu ifrågavarande fördrag ej utsätter fördragsbrytaren för
särskilda sanktioner av något slag, torde dess huvudsakliga betydelse likväl få
anses mindre vara av juridisk art än ligga på det moraliska och psykologiska
planet, i vilket avseende fördraget efter vad man må hoppas skall visa sig äga
ett visst värde.

Ehuru fördraget som ett logiskt komplement till förbudet mot krig innehåller
en allmän förpliktelse för staterna att på fredlig väg lösa uppkommande
konflikter, lämnar detsamma intet positivt tillskott till utvecklingen av metoderna
för dylika avgöranden.

En granskning av fördragets huvudbestämmelse, art. 1, varigenom staterna
förklara sig fördöma anlitandet av krig för avgörandet av internationella tvister
samt i sina inbördes förhållanden avstå från krig såsom verktyg för nationell
politik, kan ej undgå att giva vid handen, att den ytterst kortfattade formuleringen
ej lämnar full klarhet rörande denna högtidliga utfästelses innebörd.
Ehuru som ovan anförts från amerikansk sida framhållits, att värdet
av ett dylikt avtal låge just i dess enkla avfattning, visar den i det föregående
refererade omfattande skriftväxlingen mellan de närmast intresserade stormakterna,
att dessa känt behov av att, låt vara genom ensidiga förklaringar, fastslå
den tolkning, som vore en förutsättning för deras medverkan.

I händelse av anslutning till fördraget torde Sverige icke i och för sig kunna
anses vara bundet av de förbehåll, som övriga kontrahenter uppställt i före undertecknandet
utväxlade skrivelser; ehuruväl dessa i samband med den till
Sverige riktade inbjudan till anslutning överlämnats för kännedom, torde de
icke kunna betraktas som integrerande delar av fördraget. Emellertid
äro dessa tolkningar av antikrigspaktens innebörd, i den mån samstämmighet
därom föreligger mellan de medverkande stormakterna, uppenbarligen av den
största betydelse. För Sveriges vidkommande torde i främsta rummet följande
av de under nämnda skriftväxling berörda punkter vara av intresse, nämligen
dels frågan om den självklara rätten till självförsvar, dels fördragets förhållande
till Nationernas förbunds akt ävensom till särskilda neutralitets- och ga -

Kungl. Maj:ta proposition nr 8iS.

rantitraktater. I förstnämnda hänseende utvisar skriftväxlingen mellan signatärmakterna
enighet därom, att lördraget ej avser att ingripa i parternas befogenhet
att försvara sig och att själva avgöra, när tillgripandet av försvarskrig
påkallas. Denna tolkning torde icke föranleda annan erinran än att begreppet
försvarskrig lämnats utan närmare definiering och att frågan om en stats
befogenhet att själv avgöra, när tillgripandet av ett försvarskrig påkallas, icke
kan bedömas utan hänsynstagande till vederbörande stats förpliktelser att anlita
skiljedoms- och förlikningsprocedur. Att fixera begreppet försvarskrig
torde också stöta på motsvarande svårigheter, som visat sig uppstå, då det gällt
att fastställa innebörden av begreppet »angripare».

I överensstämmelse med den uppfattning, som vidare gjorts gällande vid
förhandlingarna mellan de ursprungliga signatärmakterna, synes fördraget icke
vara av sådan innebörd, att anslutning därtill skulle vara på något sätt oförenlig
med Sveriges förpliktelser i egenskap av medlem i Nationernas förbund.

Spörsmålet om det föreliggande fördragets förhållande till särskilda neutralitets-
och garantitraktater är av speciellt intresse för Sverige såsom garant,
jämte åtskilliga andra stater, för den genom traktat den 20 oktober 1921 överenskomna
neutraliseringen av Ålands-öarna. Fördraget kan ej anses innebära
någon rubbning i rättigheter och förpliktelser enligt denna traktat.

Med den tolkning av fördraget, som ovan givits, synes detsamma vara i full
överensstämmelse med de utrikespolitiska principer, som från Sveriges sida av
ålder följts. Ur denna synpunkt synes sålunda ingen invändning kunna riktas
mot en anslutning därtill. Ehuru fördragets betydelse såsom garanti för
världsfredens bevarande av skäl, som här förut angivits, ej synes böra överskattas,
utgör detsamma i alla händelser ett försök att i fredsfrämjande riktning
påverka världsopinionen, och ur denna, synpunkt får Sverige icke undandraga
sig att i sin mån medverka till uppnående av den universella anslutning
till fördraget, som är av vikt för vinnande av nämnda syfte.

I anslutning till vad sålunda anförts får jag därför hemställa,

att Kungl. Maj:t måtte i proposition äska riksdagens samtycke
till Sveriges anslutning till det i Paris den 27 augusti
1928 avslutade internationella fördraget rörande fördömande
av krig.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten lämna
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar, skall till riksdagen avlåtas.

Ur protokollet:
Sven Allard.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

Bil. A.

Fördrag rörande fördömande av krig, avslutat i Paris
den 27 augusti 1928.

Översättning.

Tyska Rikets President, Amerikas Förenta Staters President, Hans Majestät
Konungen av Belgien, Franska Republikens President, Hans Majestät Konungen
av Storbritannien, Irland och De Brittiska Dominions, Kejsare av Indien,
Hans Majestät Konungen av Italien, Hans Majestät Kejsaren av Japan, Polska
Republikens President, Tjeckoslovakiska Republikens President,

vilka äro djupt medvetna om sin högtidliga förpliktelse att befordra mänsklighetens
välfärd;

vilka äro förvissade om att tiden är mogen för att otvetydigt avstå från
krig såsom verktyg i den nationella politikens tjänst, på det att de fredliga
och vänskapliga förbindelser, som för närvarande råda mellan folken, måtte
för all framtid bestå orubbade;

vilka äro övertygade, att varje förändring i staternas inbördes förhållanden
bör eftersträvas endast genom fredliga medel och åvägabringas medelst ett
ordnat fredligt förfarande, samt att varje signatärmakt, som hädanefter söker
befordra sina nationella intressen genom att anlita krig, skall vara berövad de
fördelar, som detta fördrag innebär;

vilka hysa den förhoppningen, att världens alla övriga nationer, uppmuntrade
av exemplet, skola förena sig med dem uti ifrågavarande strävan för
mänsklighetens bästa och genom anslutning till förevarande fördrag, så snart
detsamma träder i kraft, göra folken delaktiga av dess gagneliga föreskrifter
och sålunda ena världens civiliserade nationer i ett gemensamt avstående från
krig såsom verktyg i den nationella politikens tjänst;

hava beslutat avsluta ett fördrag och i sådant syfte utsett till sina respektive
befullmäktigade ombud:

__ _ _ _ _ _ __ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ __ _ _ _»

vilka, efter att hava delgivit varandra sina fullmakter, som befunnits i
god och behörig form, hava överenskommit om följande artiklar:

Artikel I.

De Höga Fördragsslutande Parterna förklara högtidligt å sina folks vägnar,
att de fördöma anlitandet av krig för avgörandet av internationella tvister
och i sina inbördes förhållanden avstå från krig såsom verktyg för nationell
politik.

Artikel II.

De Höga Fördragsslutande Parterna erkänna, att avgörandet eller lösningen
av alla tvister eller konflikter, av vilken natur eller vilket ursprung de än må

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

vara, som kunna uppstå dem emellan, aldrig må eftersträvas annorledes än genom
fredliga medel.

Artikel III.

Förevarande fördrag skall ratificeras av de i inledningen nämnda Höga Fördragsslutande
Parterna i enlighet med vederbörande staters grundlagar och
skall träda i kraft emellan dem, så snart samtliga ratifikationsinstrument deponerats
i Washington.

Sedan detta fördrag enligt bestämmelsen i föregående stycke trätt i kraft,
skall detsamma, så länge som må befinnas erforderligt, stå öppet för anslutning
från andra staters sida. Varje anslutningsakt skall deponeras i Washington
och fördraget omedelbart efter sådan deposition träda i kraft mellan den stat,
som sålunda ansluter sig, och övriga fördragsmakter.

Det åligger Förenta Staternas regering att till samtliga i inledningen omnämnda
regeringar och till dem, som sedermera ansluta sig, överlärnna bestyrkt
avskrift av fördraget ävensom av varje ratifikationsinstrument eller anslutningsakt.
Det åligger vidare Förenta Staternas regering att omedelbart
telegrafiskt underrätta ifrågavarande regeringar om varje hos densamma verkställd
deposition av ratifikationsinstrument eller anslutningsakt.

Till yttermera visso hava de befullmäktigade ombuden undertecknat detta
fördrag på franska och engelska språken, vilka båda texter skola äga enahanda
vitsord, samt försett detsamma med sina sigill.

Som skedde i Paris den 27 augusti 1928.

(Underskrifter.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

Originaltexten.

Le President du Reich Allemand,
le Président des États-Unis d’Amérique,
Sa Majesté le Roi des Beiges,
le Président de la République Franqaise,
Sa Majesté le Roi de GrandeBretagne,
d’Irlande et des Territoires
Britanniques au delä des Mers, Empereur
des Indes, Sa Majesté le Roi
dTtalie, Sa Majesté 1’Empereur du
Japon, le Président de la République
de Pologne, le Président de la République
Tchécoslovaque,

Ayant le sentiment profond du devoir
solennel qui leur incombe de développer
le bien-étre de 1’humanité;

Persuadés que le moment est venu
de procéder ä une franche renonciation
ä la guerre comme instrument de
politique nationale afin que les relations
pacifiques et amicales existant
actuellement entre leurs peuples puissent
étre perpétuées;

Convaincus que tous changements
dans leurs relations mutuelles ne doivent
étre recherchés que par des procédés
pacifiques et étre réalisés dans
l’ordre et dans la paix, et que toute
Puissance signataire qui chercherait
désormais ä développer ses intéréts
nationaux en recourant ä la guerre
devra étre privée du bénéfice du present
Traité;

Espérant que, encouragées par leur
exemple, toutes les autres nations du
monde se joindront ä ees efforts humanitaires
et, en adhérant au présent
Traité dés quil entrera en vigueur,
mettront leurs peuples ä méme de
profiter de ses bienfaisantes stipulations,
unissant ainsi les nations civilisées
du monde dans une renon -

The President of the German Reich,
the President of the United States of
America, His Majesty the King of
the Belgians, the President of the
French Republic, His Majesty the
King of Great Britain, Ireland and
the British Dominions beyond the
Seas, Emperor of India, His Majesty
the King of Italy, His Majesty the
Emperor of Japan, the President of
the Republic of Poland, the President
of the Czechoslovak Republic,

Deeply sensible of their solemn duty
to promote the welfare of mankind;

Persuaded that the time has come
when a frank renunciation of war as
an instrument of national policy
should be made to the end that the
peaceful and friendly relations now
existing between their peoples may be
perpetuated;

Convinced that all changes in their
relations with one another should be
sought only by pacific means and be
the result of a peaceful and orderly
process, and that any signatory Power
which shall hereafter seek to promote
its national interests by resort to war
should be denied the benefits furnished
by this Treaty;

Hopeful that, encouraged by their
example, all the other nations of the
world will join in this humane endeavor
and by adhering to the present
Treaty as soon as it comes into force
bring their peoples within the scope
of its beneficient provisions, thus
uniting the civilized nations of the
world in a common renunciation of

Kungl. Maj:ts proposition nr 82. 17

(nation commune å la guerre comme
instrument de leur politique nationale;

Ont décidé de conclure un Traité
et å cette fin ont désigné comme leurs
Plénipotentiaires respectifs, savoir:

Le Président du Reicli Allemand:

M. le Docteur Gustav Stresemann,
Ministre des Affaires Étrangéres;

Le Président des États-Unis d’Amé rique: L’Honorable

Frank B. Kellogg,
Secrétaire d’État;

Sa Majesté le Roi des Beiges:

M. Paul Hymans, Ministre des Affaires
Étrangéres, Ministre
d’État;

Le President de la République Fran ‘F

* Ulf

Vristide Briand, Ministre des

ffaires Étrangéres;

S ,!''ajesté le Roi de Grande-Bretagne,
rlande et des Territoires Bri tanniques

au dela des Mers, Em pereur

des Indes:

Pour la Grande-Bretagne et
1’Irlande du Nord et toutes les
Parties de l’Empire. Britannique
qui ne sont pas individuellement
Membres de la Société des Nations
:

Le Trés Honorable Lord Cusbendun,
Chancelier du Duché de Lancastre,
Secrétaire d’État pour les
Affaires Étrangéres par interim;

Pour le Dominion du Canada:

Le Trés Honorable William Lyon
Mackenzie King, Premier Ministre
et Ministre des Affaires
Extérieures;

Pour le Commonwealth d’Australie: L’Honorable

Alexander John
McLachlan, Membre du Conseil
Exécutif Fédéral;

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1

war as an instrument of their national
policy;

Have decided to conclude a Treat.y
and for that purpose have appointed
as their respective Plenipotentiaries:

The President of the German Reich:

Dr Gustav Stresemann, Minister for
Foreign Affairs;

The President of the United States of
America:

The Honorable Frank B. Kellogg,
Secretary of State;

His Majesty the King of the Belgians:

Mr. Paul Hymans, Minister for
Foreign Affairs, Minister of State;

The President of the French Republic:

Mr. Aristide Briand, Minister for
Foreign Affairs;

His Majesty the King of Great Britain,
Ireland and the British Dominions
beyond the Seas, Emperor
of India:

For Great Britain and Northern
Ireland and all parts of the
British Empire which are not
separate Members of the League
of Nations:

The Right Honourable Lord Cushendun,
Chancellor of the Duchy
of Lancaster, Acting Secretary
of State for Foreign Affairs;

For the Dominion of Canada:
The Right Honourable William
Lyon Mackenzie King, Prime
Minister and Minister for External
Affairs;

For the Commonwealth of
Australia:

The Honourable Alexander John
McLachlan, Member of the Executive
Federal Council;

saml. 65 häft. (Nr 82.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

Pour le Dominion de NouvelleZélande: L’Honorable

Sir Christopher James
Parr, Haut-Commissaire de la
Nouvelle-Zélande en GrandeBre
tagne;

Pour l’Union de 1’Afrique du
Sud:

L’Honorable J acobus Stephanus
Smit, Haut-Commissaire de
1’Union de 1’Afrique du Sud en
Grande-Bretagne ;

Pour l’État Libre d’Irlande:

M. William Thomas Cosgrave, President
du Conseil Exécutif;

Pour lTnde:

Le Trés Honorable Lord Cushendun,
Chancelier du Duché de Lancastre,
Secrétaire d’État pour les
Affaires Étrangéres par intérim;

Sa Majesté le Boi dTtalie:

Le Comte Gaetano Manzoni, Son
Ambassadeur Extraordinaire et
Plénipotentiaire ä Paris;

Sa Majesté 1’Empereur du Japon:

Le Comte Uchida, Conseiller Privé;

Le Président de la Bépublique de Po logne: M.

A. Zaleski, Ministre des Affaires
Étrangéres;

Le Président de la Bépublique Tchéco slovaque: M.

le Docteur Eduard Benés, Ministre
des Affaires Étrangéres;

qui, aprés s’étre communiqué leurs
pleins pouvoirs, reconnus en bonne et
due forme, sont tombés d’accord sur
les articles suivants:

Artide I.

Les Hautes Parties Contractantes
déclarent solennellement au nom de
leurs peuples respectifs quelles condamnent
le recours ä la guerre pour

For the Dominion of New Zealand: The

Honourable Sir Christopher
James Parr, High Commissioner
for New Zealand in Great Britain;

For the Union of South Africa:

The Honourable Jacobus Stephanus
Smit, High Commissioner
for the Union of South Africa
in Great Britain;

För the Irish Free State:

Mr. William Thomas Cosgrave,
President of the Executive Council; For

India:

The Bight Honourable Lord Cushendun,
Chancellor of the Duchy
of Lancaster, Acting Secretary
of State for Foreign Affairs;

His Majesty the King of Italy: I

Count Gaetano Manzoni, his Ambassadör
Extraordinary and Plenipotentiary
åt Paris.

His Majesty the Emperor of Japan:

Count Uchida, Privy Councillor;

The President of the Bepublic of Poland
:

Mr. A. Zaleski, Minister for Foreign
Affairs;

The President of the Czechoslovak Bepublic
:

Dr Eduard Benés, Minister for
Foreign Affairs;

who, having communicated to one
another their full powers found in
good and due form have agreed upon
the following articles:

Artide I.

The High Contracting Parties
solemnly declare in the names of their
respective peoples that they condemn recourse
to war for the solution of inter -

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

l‘J

le réglement des différends internationaux,
et y renoncent en tant
qu’instrument de politique nationale
dans leurs relations mutuelles.

Article II.

Les Hautes Parties Contractantes
reconnaissent que le réglement ou la
solution de tous les différends ou
conflits, de quelque nature ou de
quelque origine qu’ils puissent étre,
qui pourront surgir entre elles, ne
devra jamais étre recherché que par
des moyens pacifiques.

Artide III.

Le présent Traité sera ratifié par
les Hautes Parties Contractantes désignées
dans le préambule, conformément
aux exigences de leurs constitutions
respectives, et il prendra effet
entre elles dés que tous les instruments
de ratification auront été déposés ä
Washington.

Le présent Traité, lorsqu’il aura été
mis en vigueur ainsi qu’il est prévu
au paragraphe précédent, restera ouvert
aussi longtemps qu’il sera nécessaire
pour 1’adhésion de toutes les
autres Puissances du monde. Chaque
instrument établissant 1’adhésion d’une
Puissance sera déposé ä Washington
. et le Traité, immédiatement apres ce
dépot, entrera en vigueur entre la
Puissance donnant ainsi son adhésion
et les autres Puissances contractantes.

Il appartiendra au Gouvernement
des États-Unis de fournir å chaque
Gouvernement désigné dans le préambule
et ä tout Gouvernement qui
adhérera ultérieurement au présent
Traité une copie certifiée conforme
dudit Traité et de chacun des instruments
de ratification ou d’adhésion.
Il appartiendra également au Gouvernement
des États-Unis de notifier télégraphiquement
auxdits Gouvernements
chaque instrument de ratification ou
d’adhésion immédiatement apres dépot.

En foi de quoi, les Plénipotentiaires
respectifs ont signé le présent Traité
établi en langue franqaise et en langue

national controversies, and renounce
it as an instrument of national policy
in their relations with one another.

Artide II.

The High Contracting Parties agree
that the settlement or solution of all
disputes or conflicts of whatever nature
or of whatever origin they may
be, which may arise among thern, shall
never be sought except by pacific
means.

Artide III.

The present Treaty shall be ratified
by the High Contracting Parties named
in the Preamble in accordance with
their respective constitutional requirements,
and shall take effect as between
them as soon as all their several instruments
of ratification shall have been
deposited åt Washington.

This Treaty shall, when it has come
into effect as prescribed in the preceeding
paragraph, remain open as long as
may be necessary for adherence by all
the other Powers of the world. Every
instrument evidencing the adherence
of a Power shall be deposited åt
Washington and the Treaty shall immediately
upon such deposit become
effective as between the Power thus
adhering and the other Powers parties
hereto.

It shall be the duty of the Government
of the United States to fumish
each Government named in the Preamble
and every Government subsequently
adhering to this Treaty with
a certified copy of the Treaty and of
every instrument of ratification or
adherence. It shall also be the duty of
the Government of the United States
telegraphically to notify such Governrnents
immediately upon the deposit
with it of each instrument of ratification
or adherence.

In faith whereof the respective
Plenipotentiaries have signed this
Treaty in the Erench and English

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

anglaise, les deux textes ayant force languages both texts having equal
égale, et y ont apposé leurs cachets. force, and hereunto affix their seals.

Fait å Paris, le vingt-sept Aout mil Done åt Paris, the twenty-seventh
neuf cent vingt-huit. day of August in the year one

thousand nine hundred and twentyeight.

(L.S.)	GUSTAV STRESEMANN
(L.S.)	Frank B. Kellogg
(L.S.)	Paul Hymans
(L.S.)	Ari Brund
(L.S.)	CUSHENDUN
(L.S.)	W. L. Mackenzie King
(L.S.)	A J McLachlan
(L.S.)	C. J. Parr
(L.S.)	J S. Smit
(L. S.)	Liam T. MacCosgair
(L.S.)	Cushendun
(L. S.)	G. Manzoni
(L.S.)	UcHIDA
(L.S.)	August Zaleski
(L.S.)	Dr Eduard Benes

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

Bil. B.

Franska regeringens förslag till vänskapsfördrag mellan Frankrike och

Förenta Staterna.

Översättning.

Franska Republikens President och Amerikas Förenta Staters President,
vilka äro i lika grad besjälade av önskan att betyga franska och nordamerikanska
tolkens solidaritet i fråga om fredsvilja och önskan att avstå från tillgnpande
av vapenmakt sasom verktyg* i deras inbördes politik, och
vilka överenskommit att i en högtidlig akt giva uttryck åt dessa känslor, som
sta lika val i samklang med utvecklingen av de moderna demokratierna som med
tvenne nationers ömsesidiga vänskap och aktning, vilka ännu aldrig åtskilts
av ett krig och vilka städse närmats till varandra genom försvar av frihet och
rätt,

_bava i sådant syfte till sina befullmäktigade ombud utsett:

yjka. e/ter att hava utväxlat sina respektive fullmakter, som befunnits i god
och behörig form, hava överenskommit om följande bestämmelser:

Artikel 1.

De Höga Fördragsslutande Parterna förklara sig högtidligt å franska och
nordamerikanska folkens vagnar fördöma anlitandet av krig samt sinsemellan
avsta från detsamma sasom verktyg för nationell politik.

Artikel 2.

Avgörandet eller lösningen av alla tvister eller konflikter, av vad slag eller
ursprung de vara må, vilka kunna uppstå mellan Frankrike och Förenta Staförfaranden
ri£ ^ nag0nc*era parten eftersträvas annorledes än genom fredliga

Artikel 3.

Förevarande fördrag skall ratificeras. Ratifikationerna skola utväxlas i---

—Lsa snar^ ®ke ]pn> °eh fördraget träder därmed omedelbart i kraft.
y11 yttermera visso hava de befullmäktigade ombuden undertecknat detta
lordrag samt försett detsamma med sina sigill.

Som skedde i — ■ — — — i två exemplar (bägge avfattade å franska och

engelska och med lika vitsord) den------— 1927.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

Bilaga C.

Förenta Staternas förslag av den 13 april 1928.

Översättning.

Amerikas Förenta Staters President, Franska Republikens President, Hans
Majestät Konungen av Storbritannien, Irland och de Brittiska Dominions,
Kejsare av Indien, Tyska Rikets President, Hans Majestät Konungen av Italien,
Hans Majestät Kejsaren av Japan,

vilka äro djupt medvetna om att deras höga ställning alägger dem en högtidlig
förpliktelse att befordra mänsklighetens välfärd;

vilka äro besjälade av en gemensam önskan ej blott att bevara orubbade de
fredliga och vänskapliga förbindelser, som för närvarande lyckligtvis bestå mellan
deras folk, utan även att över huvud förhindra krig mellan världens nationer; vilka

äro uppfyllda av önskan att genom ett uttryckligt avtal avlagga ett
omisskännligt vittnesbörd om att de fördöma krig sasom verktyg i den nationella
politikens tjänst samt avstå därifrån till förmån för fredligt biläggande

av internationella tvister; .

vilka hysa den förhoppningen, att världens alla övriga nationer, uppmuntrade
av exemplet, skola förena sig med dem uti ifrågavarande strävan för mänsklighetens
bästa och genom anslutning till förevarande fördrag, så snart detsamma
träder i kraft, göra folken delaktiga av dess gagneliga föreskrifter och
sålunda ena världens civiliserade nationer i ett gemensamt avstående från krig
såsom verktyg i den nationella politikens tjänst;

hava beslutat avsluta ett fördrag och i sådant syfte utsett till små respektive
befullmäktigade ombud:

vilka, efter att hava delgivit varandra sina fullmakter, som befunnits i god
och behörig form, hava överenskommit om följande artiklar:

Artikel 1.

De Höga Fördragsslutande Parterna förklara högtidligt å sina folks vägnar,
att de fördöma anlitandet av krig för avgörande av internationella tvister och
i sina inbördes förhållanden avstå från krig såsom verktyg för nationell politik.

Artikel 2.

De Höga Fördragsslutande Parterna äro ense om att avgörandet eller lösningen
av alla tvister eller konflikter, av vilken natur eller vilket ursprung
de än må vara, som kunna uppstå dem emellan, aldrig må eftersträvas annorledes
än genom fredliga medel.

Artikel 3.

Förevarande fördrag skall ratificeras av de i inledningen nämnda Höga Föidragsslutande
Parterna i enlighet med vederbörande staters grundlagar och

Kungl. Maj:ts proposition nr 82. 23

skall träda i kraft emellan dem så snart samtliga ratifikationsinstrument deponerats
i---- — -—.

— — och fördraget omedelbart efter sådan deposition träda i kraft mellan den
stat, som sålunda ansluter sig, och övriga fördragsmakter.

Det åligger--— .--regeringen att till samtliga i inledningen om nämnda

regeringar och till dem, som sedermera ansluta sig, överlämna bestyrkt
avskrift av fördraget ävensom av varje ratifikationsinstrument eller anslutningsakt.
Det åligger vidare ---— ---regeringen att omedelbart tele grafiskt

underrätta ifrågavarande regeringar om varje hos densamma verkställd
deposition av ratifikationsinstrument eller anslutningsakt.

Som skedde i------den-----år ettusenniohundratjugo

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

Bilaga B.

Franska regeringens motförslag av den 20 april 1928.

Översättning.

Tyska Rikets President, Förenta Staternas President, Franska Republikens
President, Hans Majestät Konungen av Storbritannien, Irland och de Brittiska
Dominions, Kejsare av Indien, Hans Majestät Konungen av Italien, Hans Majestät
Kejsaren av Japan,

vilka äro i lika mån besjälade av önskan att icke blott bevara orubbade de
lyckliga band av fred och vänskap, som för närvarande bestå mellan deras
folk, utan även avlägsna faran för krig mellan alla andra nationer i världen;

vilka överenskommit att genom en högtidlig akt bekräfta, sitt uttryckliga
och bestämda beslut att fördöma krig såsom verktyg i den nationella politikens
tjänst och att avstå därifrån till förmån för fredligt biläggande av internationella
konflikter;

vilka slutligen uttrycka den förhoppningen, att världens alla övriga nationer
skola ansluta sig till ifrågavarande strävan för mänsklighetens bästa i
syfte att ena de civiliserade folken i ett gemensamt avstående från krig såsom
verktyg i den nationella politikens tjänst;

hava överenskommit att avsluta ett fördrag och i sådant syfte utsett till
sina respektive befullmäktigade ombud:

vilka, efter att hava utväxlat sina fullmakter, som befunnits i god och behörig
form, hava överenskommit om följande bestämmelser:

Artikel 1.

De Höga Fördragsslutande Parterna, som härmed icke avse att inkräkta å
sin rätt till lovligt självförsvar inom ramen för gällande traktater, särskilt då
dessa likställa kränkning av vissa däri givna bestämmelser med fientlig handling,
förklara högtidligt, att de fördöma anlitandet av krig och avsta^ från krig
såsom verktyg för nationell politik, d. v. s. för utförandet av en pa eget initiativ
företagen, individuell, frivillig och självständig politisk handling men
däremot ej för verkställandet av sadana åtgärder, vartill de kunna bliva föranledda
på grund av tillämpningen av en sådan överenskommelse som Nationernas
förbunds akt eller varje annan överenskommelse, som registrerats av Nationernas
förbund. De förbinda sig pa nu angivet sätt att icke gentemot varandra
företaga något anfall eller invasion.

Artikel 2.

Avgörandet eller lösningen av alla tvister eller konflikter, av vilken natur
eller vilket ursprung de än må vara, som kunna uppstå mellan de Höga Fördragsslutande
Parterna eller mellan tva av dem, ma aldrig av någondera parten
eftersträvas annorledes än genom fredliga förfaranden.

Kungl. Maj ds proposition nr 82.

■>rt

Artikel ii.

Därest eu av de Höga Fördragsslutande Parterna skulle bryta mot förevarande
fördrag, skola övriga fördragsmakter därigenom gentemot sådan part
vara löste från sinn i detta fördrag stadgade förpliktelser.

Artikel I.

Bestämmelserna i detta fördrag inkräkta icke på de rättigheter och förpliktelser.
vilka tillkomma de Fördragsslutande Parterna på grund av tidigare
internationella överenskommelser, vilka de biträtt.

Artikel 5.

Alla stater skola inbjudas att ansluta sig till detta fördrag, vilket icke skall
vara bindande, förrän det allmänt antagits, med mindre nedan angivna signatärmakter
i samförstånd med de stater, som må hava anslutit sig, överenskomma,
att fördraget skall träda i kraft, ehuru vissa stater icke biträtt detsamma.

Artikel 6.

Förevarande fördrag skall ratificeras. Ratifikationsinstrumenten skola deponeras
i--—--. Inom tre månader efter depositionen skall fördraget

genom-----regeringens försorg delgivas samtliga stater med in bjudan

att ansluta sig till detsamma.

—-----regeringen skall efter mottagandet tillställa samtliga signa tärmakter

och de makter, som anslutit sig, bestyrkt avskrift av anslutningsakterna.

Ett år efter utgången av den ovan omnämnda tremånadersperioden skall

--—--regeringen tillställa samtliga stater, som undertecknat eller

anslutit sig till fördraget, en fullständig förteckning över underskrifter och
anslutningsakter.

Till yttermera visso hava de ovan angivna befullmäktigade ombuden undertecknat
detta fördrag och försett detsamma med sina sigill.

Som skedde i —_----i —-----exemplar på franska och

engelska språken, vilka båda texter skola äga enahanda vitsord, den---

--- 1928.

(Nr 82.) 8

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 sand.

65 häft