Kungl. Maj.ls Proposition Nr 105 (Proposition 1921:105)

Kungl. Maj.ls Proposition Nr 105.

Nr 105.

Kungl. Maj.-ts proposition till riksdagen angående pension å
allmänna indragning sstaten åt vissa i lantförsvarets
tjänst anställda personer; given Stockholms slott den 11
februari 1921.

Kung!. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen under punkterna l:o—12:o hemställt.

GUSTAF.

C. G. Hammarskjöld.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11
februari 1921.

Närvarande:

Statsministern friherre De Geer, ministern för utrikes ärenden greve
Wrangel, statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist,
Bergqvist, Hammarskjöld, Ekeberg, Tamm, Hansson.

Departementschefen, statsrådet Hammarskjöld anhöll att få underställa
Kungl. Maj:ts prövning åtskilliga inkomna framställningar angående
beredande av pension åt vissa i lantförsvarets tjänst anställda personer
samt anförde därvid följande:

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 93 käft. (Nr 105—106.) 343 si 1

[1-]

Ang. pension
åt sadelmakeriarbetaren
E. A.
Enberg.

2 Kung1. Mqj.is Proposition Kr 105.

l:o.

I skrivelse till arméförvaltningens intendentsdepartement den 19
februari 1920 har t. /. chefen för arméns intendentur förr ad i Stockholm
hemställt, att departementet måtte utverka pension åt sadelmakeriarbetaren
Erik August Enberg.

Av framställningen bifogade handliugar inhämtas, att Enberg är
född den 3 februari 1842; att han varit anställd vid arméns sadelmakeriverkstad
sedan den 3 februari 1894; att han under åren 1915—1919
uppburit en avlöning, som, frånsett krigstidstillägg och krigstidshjälp, i
medeltal uppgått till omkring 1,400 kronor för år; att han under sin
anställning på ett plikttroget och skickligt sätt utfört honom anförtrodda
arbeten samt i övrigt alltid uppträtt på ett hedrande sätt; samt att han
för framtiden är mindre arbetsför.

Med överlämnande av handlingarna i ärendet har arméförvaltningens
intendentsdepartement i skrivelse till Kungl. Maj:t den 5 mars 1920
anfört, att departementet i betraktande av Enbergs långa och väl vitsordade
verksamhet i statens tjänst funne det vara med rättvisa och billighet
överensstämmande, att han efter erhållet avsked komme i åtnjutande
av något understöd för sin återstående levnad. Beträffande storleken
av dylikt understöd syntes det departementet, som om den beräkningsgrund,
vilken av Kungl. Maj:t och riksdagen i allmänhet följts
vid beviljande av dylika pensioner, nämligen desammas bestämmande
till omkring två tredjedelar av de ordinarie årsinkomster, vederbörande
befattningshavare under senare delen av sin anställningstid
av staten uppburit, även i här föreliggande fall borde vinna tillämpning
och att sålunda pensionen borde bestämmas till 1,000 kronor för år.
På grund härav hemställde departementet, att Kungl. Maj:t måtte föreslå
riksdagen medgiva, att Enberg finge från och med månaden näst efter
den, under vilken han entledigats från sin anställning, under sin återstående
livstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension
med 1,000 kronor.

Statskontoret, som den 15 mars 1920 avgivit utlåtande i ärendet, har
anfört, att då Enberg under lång tid plikttroget arbetat för statens räkning,
syntes billigheten bjuda, att honom bereddes någon pension, när
han nu vid framskriden ålder nödgades på grund av sjuklighet lämna
sin anställning vid arméns sadelmakeriverkstad. Vad beträffade pensionsbeloppet,
framhölle statskontoret, att högre pension än 600 kronor

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 105.

hittills icke plägat tilldelas annan arbetare än den, som intoge förmans
ställning. Sålunda hade föreståndare för regementsverkstad erhållit 800
å 1,000 kronor i pension, i vilket avseende statskontoret hänvisade till
1919 års lagtima riksdags beslut, varigenom verkstadsföreståndarna vid
Svea livgarde G. T. Beijer och C. A. T. Berglund erhållit pensioner å
800 respektive 1,000 kronor. För arbetare, som icke innehade förmans
ställning, hade pensionsbeloppet plägat bestämmas till högst 600 kronor,
vilket belopp under senare åren beviljats åtskilliga tygarbetare och faktoriarbetare.
Exempelvis ville statskontoret erinra, att faktoriarbetaren
J. V. Nilsson, som tjänat staten lika länge som Enberg och vars avlöning
i medeltal för de senare åren uppgått till 1,634 kronor utom dyrtidstillägg
samt alltså överstigit Enbergs förmåner, i propositionen nr
32 till 1920 års riksdag föreslagits till erhållande av pension av 600
kronor. Visserligen hade pensionen i ett fall, såsom framginge av propositionen
nr 175 till 1920 års riksdag angående pension åt skomakeriarbetaren
J. E. Eriksson, vilken icke innehaft förmans ställning, föreslagits
till 700 kronor, men anledning härtill torde vara att söka i den långa
tid av mer än 40 år, varunder Eriksson arbetat för statens räkning. I
nu förevarande fall, där tjänstetiden utgjorde endast 26 år, kunde statskontoret
för sin del icke finna pensionen böra sättas till högre belopp
än 600 kronor, varå emellertid under nu rådande pris förhållanden komme
att utgå dyrtidstillägg, så att pensionsförmånen i sin helhet torde
komma att överstiga det pensionsbelopp av 1,000 kronor, som förut i
ärendet föreslagits.

Genom beslut den 26 mars 1920 har Kungl. Maj:t medgivit, att eu
gratifikation av 300 kronor finge, därest Enberg före sista hälften av
år 1920 lämnade sin anställning vid sadelmakeriverkstaden, till honom
utbetalas från fjärde huvudtitelns anslag till extra utgifter; och har
Kungl. Maj:t förklarat sig vilja framdeles taga under omprövning frågan
om beredande av årlig pension åt Enberg efter 1920 års utgång. I

I likhet med vederbörande myndigheter anser även jag giltiga skäl
föreligga för en framställning till riksdagen om beviljande av pension
åt Enberg. I fråga om storleken av pensionsbeloppet ansluter jag mig
till vad statskontoret i ärendet föreslagit. Enligt vad jag inhämtat, erhöll
Enberg först den 31 december 1920 avsked från sin anställning och
har således icke kommit i åtnjutande av den honom genom Kungl.
Maj:ts förenämnda beslut tillerkända gratifikation.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 105.

Jag får alltså hemställa, det täcktes Eders Kungl. Maj:t föreslå
riksdagen medgiva,

att sadelmakeriarbetaren vid arméns sadelmakeriverkstad
Erik August Enberg må från och med den
1 januari 1921 under sin återstående livstid å allmänna
indragningsstaten uppbära en årlig pension av 600
kronor.

2:o.

tI 2-] Uti skrivelse till Kungl. Maj:t den 12 april 1920 har regements t^sk-ädderi

^ffälhavaren Vendes artilleriregemente hemställt om utverkande av penaarbeiarenrN.
si°n at skrädderiarbetaren vid regementet Nils Jakobsson Levin.

JaL°elin°n kan(Uingarna i ärendet inhämtas, att Levin är född den 15 april

1850; att han den 31 oktober 1869 erhållit anställning såsom artillerist
vid Vendes artilleriregemente och den 9 november 1887 erhållit avsked
■ från krigsmakten med det vitsord, att han sig utmärkt väl skickat;
att han under åren 1887—1889 samt 1899—1920 varit anställd såsom
skrädderiarbetare vid samma regemente och utfört arbetet i hemmet mot
bestämda ackordspris; att han under nämnda tider arbetat uteslutande
för regementets räkning och att anledningen till att arbetet utförts i
hemmet varit den, att hans hustru varit sjuklig; att han under åren
1889 —1899 varit anställd såsom portvakt vid Ljunggrens mekaniska
verkstad i Kristianstad; att han under åren 1915—1920 uppburit en
avlöning, som, frånsett krigstids- och dyrtidstillägg, i medeltal uppgått
till omkring 900 kronor för år; att han icke åtnjuter underhåll från
Vadstena krigsmanshuskassa, men att han åren 1917—1919 erhållit ett
understöd av 15 kronor från invalidhusfonden; samt att han för framtiden
är oförmögen att försörja sig.

Chefen för första arméfördelningen har tillstyrkt ifrågavarande framställning.

I häröver den 4 maj 1920 avgivet yttrande har arméförvaltningens

intendentsdepartement anfört, att departementet, i betraktande av Levins
långa och väl vitsordade verksamhet i statens tjänst, funne det vara med
rättvisa och billighet överensstämmande, att Levin efter erhållet avsked
komme i åtnjutande av något understöd för sin återstående levnad. Beträffande
storleken av dylikt understöd syntes det departementet, som

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 105. o

om den beräkningsgrund, vilken av Knngl. Maj:t och riksdagen i all- [2.]
mänhet följts vid beviljande av dylik pension, nämligen densammas
bestämmande till två tredjedelar av de ordinarie, årsinkomster vederbörande
befattningshavare under senare delen av sin anställningstid av
staten uppburit, även i här föreliggande fall borde vinna tillämpning ^
och att sålunda pensionen borde bestämmas till 600 kronor för år. På
grund härav hemställde departementet, att Kungl. Maj:t måtte föreslå
riksdagen medgiva, att Levin Unge från och med manaden näst efter
den, då han erhölle avsked från regementet, under sin återstående livstid
å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension av 600 kronor.

Statskontoret, som den 2 juni 1920 yttrat sig i ärendet, har anfört,
att goda skäl kunde anses föreligga för beredande av pension av statsmedel
åt Levin, då han efter långvarigt, väl vitsordat arbete i statens
tjänst nödgades vid framskriden ålder lämna sitt arbete. På grund
härav och då statskontoret icke hade något att erinra mot det föreslagna
beloppet, 600 kronor, som motsvarade vad som under senare åren i
pension beviljats tygarbetare, såsom framginge exempelvis av 1920 års
riksdags beslut i fråga om pensioner åt tygarbetarna C. L. Adolfsson
och S. F. Wennberg, tillstyrkte statskontoret bifall till vad arméförvaltningens
intendentsdepartement i ärendet hemställt.

Under åberopande av vad sålunda förekommit, får jag hemställa,
det täcktes Eders Kungl. Maj:t föreslå riksdagen medgiva,

att skrädderiarbetaren vid Vendes artilleriregemente
Nils Jakobsson Levin må från och med månaden
näst efter den, varunder han erhåller avsked från
sin anställning vid regementet, under sin återstående
livstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig
pension av 600 kronor.

3:o.

Uti en den 29 maj 1920 dagtecknad, till Kung). Maj:t ställd skrift [3.]
har arméns civila personalförbund gjort ansökning om beredande av
pension åt skrädderiarbetaren vid Smålands husarregemente Nils Magnus " arbetaren *
Rask. Vidare har cliefen för Smålands husarregemente i skrivelse till n. m. Rask.
Kung!. Maj:t den 26 juni 1920 gjort framställning i enahanda syfte.

6 Kungl. May.ts Proposition Nr 105.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Rask är född den 17 januari
1847; att han varit i krigstjänst vid Smålands husarregemente under
tiden 1867 1907 eller sammanlagt 40 år, därav under tiden från den

6 juli 1889 såsom förråds vaktmästare; att han under åren 1907—1909
icke haft stadigvarande anställning, men dock utfört skrädderiarbete för
regementets räkning, samt att han sedan sistnämnda år varit anställd
såsom arbetare vid regementets skrädderiverkstad; att han under åren
19-15—-1919 uppburit en avlöning, som, frånsett krigstidstil lägg och
krigstidshjälp, i medeltal uppgått till omkring 900 kronor för år; att
han såsom f. d. vaktmästare vid intendenturkåren från och med den 1
januari 1919 åtnjuter underhåll och korpralstillägg från Vadstena krigsmanshuskassa
med 260 kronor för år jämte tillfälligt understöd av 40
kronor för år 1920 samt, enligt beslut av sistnämnda års riksdag, 140
kronor för år 1921; att han fullgjort sina åligganden på ett pålitligt
och noggrant sätt; samt att han lider av ålderdomssvaghet, till följd
varav hans arbetsförmåga är i mycket hög grad nedsatt.

Chefen för andra arméför delning en bar tillstyrkt regementschefens
framställning.

I den 30 juli 1920 avgivet utlåtande i ärendet har arméförvaltningens
intendentsdepartemcnt anfört, att departementet i betraktande av Rasks
långa och väl vitsordade verksamhet i statens tjänst funne det vara
med rättvisa och billighet överensstämmande, att han efter erhållet avsked
komme i åtnjutande av något understöd för sin återstående levnad.
Beträffande storleken av dylikt understöd syntes det departementet, som
om den beräkningsgrund, vilken Kungl. Maj:t och riksdagen i allmänhet
följt vid beviljandet av dylik pension, nämligen densammas bestämmande
till omkring två tredjedelar av de ordinarie årsinkomster, vederbörande
befattningshavare under senare delen av sin anställningstid av staten
uppburit, även i här föreliggande fall borde vinna tillämpning och att
sålunda pensionen borde, med inräknande av det underhåll sökanden
uppbure från Vadstena krigsmanshuskassa, bestämmas till 600 kronor
för år. På grund härav hemställde departementet, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva, att Rask finge från och med månaden
näst efter den, under vilken han erhölle avsked från sin anställning,
under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten uppbära en
årlig pension till så stort belopp, att pensionen jämte honom tillkommande
årligt underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa uppginge
till sammanlagt 600 kronor.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 105.

Uti den 15 september 1920 avgivet iitlåtande har statskontoret, enär [3.]

det av arméförvaltningens intendentsdepartement föreslagna pensionsbeloppet,
600 kronor, däri inberäknat vad av Rask åtnjötes från Vadstena
krigsmanshuskassa, icke överstege vad som på sista tiden blivit
i pension beviljat uttjänt tygarbetare med långvarig tjänstetid, tillstyrkt
bifall till det av nämnda departement framlagda förslag i detta ärende.

Under åberopande av vad sålunda förekommit, får jag hemställa, det
täcktes Eders Kungl. Maj:t föreslå riksdagen medgiva,

att skrädderiarbetaren vid Smålands husarregemente
Nils Magnus Rask må från och med månaden
näst efter den, under vilken han erhåller avsked från
sin anställning vid regementet, under sin återstående
livstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig
pension till så stort belopp, att pensionen jämte vad av
honom åtnjutes från Vadstena krigsmanhuskassa uppgår
till sammanlagt 600 kronor.

4:o.

I skrivelse till arméförvaltningens artilleridepartement den 5 augusti [4.]
1920 har tygmästaren vid Karlsborgs tygstation, med förmälan att tygarbe- Ang. pension
taren Karl Gustaf Karlsson hos honom gjort framställning om erhål- tåren9Kbg
lande av pension, anhållit, att departementet måtte vidtaga åtgärder för Karlsson.
att Karlsson måtte komma i åtnjutande av pension till belopp, som
vanligen plägade tilldelas tygarbetare, att utgå från och med månaden
näst efter den, då han erhölle avsked som tygarbetare.

Till stöd härför har tygmästaren anfört, att Karlsson varit anställd
i statens tjänst, dels såsom anvärvad vid Sappörbataljonen från och med
den 28 april 1887 till och med den 28 oktober 1890, dels såsom arbetare
vid Karlsborgs fästningsbyggnad från och med den 21 februari
1898 till och med den 30 september 1905 med en del avbrott, förorsakade
av brist på arbete, eller under en verklig anställningstid av 6 år och
5 månader, dels ock såsom arbetare i handräckningstjänst vid Karlsborgs
tygstation oavbrutet sedan den 25 maj 1908, och att hans sammanlagda
anställningstid i statens tjänst den 25 juni 1920 sålunda varit 22 år.

Vidare har tygmästaren meddelat, att Karlsson nu vore sjuklig och oförmögen
till annat än stillasittande arbete; att hans hustru ävenledes sedan
lång tid tillbaka på grund av sjukdom varit oförmögen till arbete xitom

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 105.

[4.] hemmet och måste för en del hemarbete anlita främmande hjälp; att
makarna ej hade några barn; samt att Karlsson, som aldrig åtnjutit
understöd av stat eller kommun, visserligen ägde stuga på fri grund
med täppa och en sparpenning av omkring 4,000 kronor, insatt i bankinrättning,
men att makarna, oaktat detta relativa välstånd, utan pension
inom få år skulle råka i nöd på grand av deras ringa arbetsförmåga.
Slutligen har tygmästaren framhållit, att Karlsson till följd av sin icke
tillräckligt långa anställningstid icke kunnat föreslås till erhållande av
nådevedermäle, vartill han emellertid eljest vore berättigad, enär han av
tygmästaren kunde vitsordas såsom en skötsam och redbar man, vilken
i och utom tjänsten visat ett hedrande uppförande.

I avgivet yttrande har fortifikationsbefälhavaren å Karlsborg vitsordat,
att Karlsson, under den tid han tjänstgjort vid Karlsborgs fästningsbyggnad,
sammanlagt 6 år 5 månader, alltid skött sig väl och varit en
samvetsgrann arbetare, varför fortifikationsbefälhavaren tillstyrkt den
gjorda framställningen om pension.

Arméförv ältning ens artilleri- och fortifilcationsdepartement, som gemensamt
handlagt detta ärende, hava med skrivelse den 23 augusti 1920
till Kungl. Maj:t överlämnat de till ärendet hörande handlingarna samt
anfört, att av handlingarna i ärendet i övrigt framginge, att Karlsson,
som vore född den 7 mars 1864, nu på grund av utbredda åderbråck
å båda underbenen, vilka förorsakade betydlig svullnad och värk, vore
oförmögen att vidare fullgöra sin tjänst vid tygstationen och att genom
arbete försörja sig, samt att han under anställningstiden förhållit sig utmärkt
väl och före sin sjukdom ägt utmärkt god arbetsskicklighet.

Med anledning av vad i ärendet anförts, ansåge departementen
billigt, att Karlsson, ehuru han ännu icke uppnått den ålder, vid vilken
pension vanligen plägade tilldelas, genom pension bereddes någon hjälp
till livsuppehälle efter avskedstagandet, och ansåge sig departementen i
fråga om storleken härav, med hänsyn till vad tygmästaren och fortifikationsbefälhavaren
i ärendet anfört ävensom till de pensioner, riksdagen
i liknande fall beviljat med honom jämställda arbetare, samt den
nu rådande dyrtiden, böra såsom pension föreslå ett belopp av 600 kronor
om året. På grund härav hemställe departementen, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen att å allmänna indragningsstaten bevilja Karlsson
en årlig pension av 600 kronor, att utgå från och med månaden näst
efter den, då han erhölle avsked från sin arbetsanställning vid tygstationen.

Kiingl. Maj:ts Proposition Nr 105.

I häröver den 18 september 1920 avgivet utlåtande har statskontoret
anfört, att, då Karlsson efter mer än tjuguårigt arbete i statens tjänst
numera till följd av sjuklighet icke längre kunde fullgöra sina åligganden
utan inom kort nödgades lämna sin befattning samt för framtiden vore
oförmögen att med arbete försörja sig, goda skäl syntes föreligga att
bereda honom någon pension av statsmedel. Det föreslagna beloppet,
600 kronor, motsvarade vad som numera plägade beviljas uttjänt tygarbetare
med långvarig tjänstetid. Med hänsyn till Karlssons jämförelsevis
korta tjänstetid och då den nu rådande dyrtiden, som åberopats
för pensionens bestämmande till nämnda belopp, icke syntes böra inverka
vid bestämmande av själva pensionsbeloppet, så länge särskilt dyrtidstillägg
utginge till pensionär, ansåge sig statskontoret emellertid böra
ifrågasätta, huruvida pension i detta fall borde sättas högre än till
500 kronor.

[4-]

Under åberopande av vad sålunda i ärendet förekommit och då jag
i fråga om pensionsbeloppets storlek biträder statskontorets ståndpunkt,
får jag hemställa, det täcktes Eders Kungl. Maj:t föreslå riksdagen
medgiva,

att tygarbetaren vid Karlsborgs tygstation Karl
Gustaf Karlsson må från och med månaden näst efter
den, under vilken han erhåller avsked från sin anställning
vid tygstationen, under sin återstående livstid
å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig
pension av 500 kronor.

åt skomakeriarbetaren

A. A. Guld strcind.

5:o.

Uti en till Kungl. Maj:t ställd skrift har skomakeriarbetaren vid [5.]
Smålands artilleriregemente Anders Algot Guldstrand anhållit att komma Ang. pension
i åtnjutande av pension.

Av handlingarna inhämtas, att Guldstrand är född den 8 december
1860; att han varit i krigstjänst vid Ålvsborgs regemente under tiden
1883—1910, eller sammanlagt i det närmaste 27 år, samt att han sedan
den 1 mars 1909 vant anställd såsom skomakeriarbetare vid Smålands
artilleriregementes skomakeriverkstad; att han under åren 1915—1919
uppburit en avlöning, som, frånsett krigstidstillägg och krigstidshjälp,
uppgått till omkring 1,000 kronor för år; att han från Vadstena krigsmanshuskassa
från och med juli månad 1910 erhållit och fortfarande åtnjuter
underhåll, beräknat efter tredje klassen med 36 kronor för år
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. ,93 käft. (Nr 105—106.) 342 21 2

KungI. Maj:ts Proposition Nr 105.

[5.] jämte underhållsförhöjning jämlikt kungörelsen den 6 augusti 1909 med
25 kronor årligen, eller inalles 61 kronor för år; att han under tiden
för sin anställning vid artilleriregementet varit nykter och pålitlig
samt i övrigt fört ett ordentligt levnadssätt; samt att han efter år 1919
genomgången sjukdom visat sig äga nedsatt arbetsförmåga.

Ansökningen har tillstyrkts av chefen för Smålands artilleriregemente.

Arméförvaltningens intendentsdepartement har uti den 3 september
1920 avgivet yttrande i ärendet anfört, att departementet i betraktande
av Guldstrands långa och väl vitsordade verksamhet i statens tjänst
funne det vara med rättvisa och billighet överensstämmande, att han
efter erhållet avsked komme i åtnjutande av något understöd för sin
återstående levnad. Beträffande storleken av dylikt understöd syntes
det departementet, som om den beräkningsgrund, vilken Kungl. Maj:t
och riksdagen i allmänhet följt vid beviljandet av dylika pensioner,
nämligen desammas bestämmande till omkring två tredjedelar av de
ordinarie årsinkomster, vederbörande befattningshavare under senare
delen av sin anställningstid av staten uppburit, även i här föreliggande
fall borde vinna tillämpning, och att sålunda pensionen borde, med inräknande
av det underhåll, sökanden uppbure från Vadstena krigsmanshuskassa,
bestämmas till 700 kronor för år. På grund härav hemställde
intendentsdepartementet, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att Guldstrand finge från och med månaden näst efter den, under
vilken han erhållit avsked från sin anställning, under sin återstående
livstid å allmänna indragniugsstaten uppbära en årlig pension till så
stort belopp, att pensionen jämte honom tillkommande årligt underhåll
från Vadstena krigsmanshuskassa uppginge till sammanlagt 700 kronor
för år.

Statskontoret, som den 1 oktober 1920 avgivit utlåtande i ärendet,
har anfört, att, då Guldstrand, i likhet med andra avskedade soldater
med långvarig anställning, erhölle det underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa,
som för sådana vore medgivet, det syntes statskontoret
i viss mån tveksamt, huruvida den jämförelsevis korta tid av omkring
11 år, varunder han arbetat såsom skomakeriarbetare vid Smålands artilleriregementes
verkstad, borde föranleda till utverkande av någon särskild
pensionsförmån. Då emellertid, enligt vad handlingarna utvisade,
sjukdom orsakade, att Guldstrand redan nu nödgades lämna sin anställning
vid verkstaden, ville statskontoret icke motsätta sig, att någon för -

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 105.

bättring i pensionsavseende bereddes Guldstrand, men statskontoret hölle [5.]
före, att pensionsförmånen i sin helhet i detta fall icke borde överstiga
500 kronor, vartill under nuvarande förhållanden komme dyrtidstillägg
till avsevärt belopp. Statskontoret hemställde därför, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva, att Guldstrand finge från och med
månaden näst efter den, vari han entledigats från sin befattning, under
sin återstående livstid åtnjuta årlig pension å allmänna indragningsstaten
till sådant belopp, att detsamma jämte honom tillkommande
underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa uppginge till 500 kronor
för år räknat.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och då jag i fråga om pensionsbeloppets
storlek biträder statskontorets ståndpunkt, hemställer jag,
det täcktes Eders Kungl. Maj:t föreslå riksdagen medgiva,

att skomakeriarbetaren vid Smålands artilleriregemente
Anders Algot Guldstrand må från och med
månaden näst efter den, under vilken han entledigas
från sin anställning vid regementet, under sin återstående
livstid å allmänna indragningsstaten uppbära en
årlig pension till så stort belopp, att pensionen jämte
vad av honom åtnjutes från Vadstena krigsmanshuskassa
uppgår till sammanlagt 500 kronor.

6:o.

Uti en till arméförvaltningens intendentsdepartement ställd skrivelse [6.]
den 15 juli 1920 har regement sbefälhavaren vid Göta artilleriregemente Ang. pension
anhållit om bemyndigande att till förre renhållningsarbetaren vid rege- åffng’s™^’~
mentet August Olsson Åkerman, oaktat denne icke kunde bibehållas i ren A. Olsson
tjänst vid regementet, utbetala ett understöd av 100 kronor i månaden, ^kermanså
länge han levde och icke på grund av särskilda orsaker behövde
överlämnas till fattigvården. Därest departementet icke ansåge sig
kunna härtill lämna bifall, hemställde regementsbefälhavaren, att departementet
måtte hos Kungl. Maj:t göra framställning i ärendet.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Åkerman är född den 4
april 1859; att han under de senaste tolv åren medelst kontrakt varit
anställd vid regementet i och för utförande av renhållningsarbeten; att
ifrågavarande'' arbeten vid regementet, med vilka han varit sysselsatt 8
å 10 timmar dagligen, utgjort hans huvudsakliga inkomstkälla; att han

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 105.

under åren 1915 —1919 från regementet uppburit en avlöning, som, med
inräknande av honom tillerkänd, av djrtiden föranledd avlöningsförhöjning,
uppgått till i medeltal omkring 1,860 kronor för år; att han
den 31 maj 1920 på grund av sjukdom erhållit avsked från sin befattning
vid regementet; att han städse skött sina sysslor med stor plikttrohet;
att lian för framtiden på grund av sjukdom är fullständigt oförmögen
till arbete; samt att han är medellös och befinner sig i synnerligen
bekymmersamma omständigheter.

Framställningen har tillstyrkts av tj. f. chefen för tredje arméfördelningen.

Med skrivelse till Kungl. Maj:t den 24 september 1920 hava arméförvaltningens
intendents- och civila departement överlämnat handlingarna
i ärendet samt därvid anfört följande.

I betraktande av Åkermans relativt långa och väl vitsordade arbete
i statens tjänst samt med hänsyn i övrigt till de uti förevarande fall
föreliggande ömmande omständigheter, funne arméförvaltningens intendentsdepartement
det vara med rättvisa och billighet överensstämmande,
att Åkerman komme i åtnjutande av något understöd i form av pension
från statens sida för sin återstående levnad. Beträffande storleken av
dylikt understöd syntes det departementet, som om den beräkningsgrund,
vilken av Kungl. Maj:t och riksdagen i allmänhet följts vid beviljande
av dylik pension, nämligen densammas bestämmande till omkring två
tredjedelar av de ordinarie årsinkomster, vederbörande befattningshavare
under senare delen av sin anställningstid av staten uppburit, även i här
föreliggande fall borde vinna tillämpning, och att sålunda pensionen, då
Åkermans avlöning vid regementet, med frånräknande av dyrtidstillägg,
torde kunna beräknas i»medeltal hava under de senare åren uppgått till
ett årligt belopp av 1,400 kronor, lämpligen borde bestämmas till 900
kronor för år. Då emellertid ifrågavarande pension, därest densamma
komme att beviljas, först under år 1921 kunde komma Åkerman till
godo, ansåge departementet, på grund av de för Åkerman föreliggande,
synnerligen ömmande omständigheter, att understöd i form av gratifikation
redan under år 1920 borde tillerkännas honom. Storleken av sådan
gratifikation torde med hänsyn därtill, att Åkerman erhållit avsked den
31 maj 1920, vadan han alltså uppburit avlöning vid regementet för
större delen av första halvåret 1920, böra bestämmas till 450 kronor,
motsvarande hälvten av föreslagen årspension. På grund av vad sålunda
anförts hemställde intendentsdepartementet, att Kungl. Maj:t måtte

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 105.

dels tillerkänna Åkerman en gratifikation för år 1920 av 450 kronor,
dels ock föreslå riksdagen medgiva, att bemälde Åkerman^finge från
och med den 1 januari 1921 under sin återstående livstid å allmänna
indragningsstaten uppbära en årlig pension av 900 kronor.

Statskontoret, som den 16 oktober 1920 häröver avgivit utlåtande,
har anfört, att av handlingarna framginge, att Åkerman, som enligt med
honom av chefen för Göta artilleriregemente upprättade kontrakt utfört
renhållning vid regementets lokaler m. m. under de senaste tolv åren,
vore född den 4 april 1859 och alltså varit inemot 50 år gammal, då
han börjat arbeta vid regementet. Med hänsyn till dessa omständigheter
kunde det enligt statskontorets mening ifrågasättas, huruvida över
huvud taget någon som helst pensionsförmån av statsmedel i detta fall
kunde anses vara på sin plats. I allt fall- kunde statskontoret icke förorda
det av arméförvaltningens intendentsdepartement i avseende å pensionsbeloppet
framlagda förslag, varvid hänsyn tagits varken till Åkermans
korta tjänstetid eller till vad som plägade i pension beviljas en i
statens tjänst uttjänt grovarbetare. Det föreslagna pensionsbeloppet,
900 kronor, skulle, med gällande föreskrifter om ^ dyrtidstillägg åt
pensionerade f. d. befattningshavare i statens tjänst, t Öl Åkerman med
föra en årsinkomst, som i det allra närmaste skulle uppgå till samma
belopp som hela hans årsavlöning, 2,300 kronor, enligt det företedda
kontraktet. I betraktande av det pensionsbelopp å 400 högst 500
kronor, som plägade beviljas en arbetare av den kategori, vartill Åkerman
vore att hänföra, ävensom därtill, att han under endast tolv år utfört
arbete för statens räkning, ansåge statskontoret högre pensionsbelopp
än 350 kronor icke böra i detta fall ifrågakomma. Inberäknat dyrtidstillägg
enligt gällande grunder skulle sådan pensionsförmån representera
ett värde av inemot 1,000 kronor för år.

Genom beslut den 29 oktober 1920 har Kungl. Makt medgivit,
att en gratifikation av 450 kronor finge för år 1920 till Åkerman utbetalas
från fjärde huvudtitelns anslag till extra utgifter; och har Kungl.
Maj:t förklarat sig vilja framdeles taga under omprövning frågan om
beredande av årlig pension åt Åkerman efter 1920 års utgång.

Med hänsyn till uti förevarande fall föreliggande ömmande omständigheter
anser jag det vara med billighet överensstämmande, att Åkerman
kommer i åtnjutande av någon pension utav statsmedel under sin åteistående
livstid. Då det av statskontoret föreslagna pensionsbeloppet,
350 kronor, synes mig skäligt, får jag hemställa, det täcktes Kdeis
Kungl. Maj it föreslå riksdagen medgiva,

Kunpl. Maj:ts Proposition Nr 105.

att förre renhållningsarbetareu vid Göta artilleriregemente
August Olsson Åkerman må från och med
den 1 januari 1921 under sin återstående livstid å
allmänna i-ndragningsstaten uppbära en årlig pension
av 350 kronor.

7:o.

[7.] Uti skrivelse till Kung]. Maj:t den 27 augusti 1920 bär chefen för

re^lzt knrskolanc hemställt om utverkande av pension å 800 kronor för år åt
mäs sjung- massjungfrun vid krigsskolans kadettmässar Selma Charlotta Forsberg
Pff Tua sam^ hil stöd härför anfört följande. &

förlag. . Mässjungfrun Forsberg, som vore född den 21 december 1858, hade
vant i krigsskolans tjänst sedan den 28 oktober 1883. Under sin långa
tjänstetid hade hon med största nit, trohet och punktlighet fullgjort sina
göromål samt alltid iakttagit ett hedrande uppförande. Hennes kroppskrafter
började nu i följd av tilltagande ålder att minskas.

k ram ställningen har tillstyrkts av inspektören för militärläroverken.

I den 21 oktober 1920 avgivet utlåtande hava arméförvaltningens intendents-
och civila departement, som gemensamt handlagt detta ärende
anfört följande. ’

►Såsom inhämtades av från befälhavaren för krigsskolan infordrat
yttrande, hade Forsbergs avlöning, vilken de senaste fem åren utgått
med, förutom vissa naturaförmåner, 65 kronor för månad, bestritts från
de av kadetterna till statsverket inbetalda medlen, de s. k. elevmedlen
oc i hade befälhavaren vitsordat, att Forsbergs kroppskrafter nu blivit
väsentligt nedsatta samt att hon befunne sig i behövande omständigheter.

Intendentsdepartementet ville för sin del erinra om, att genom
beslut vid 1910 års riksdag, städerskan vid krigsskolan Sofia Charlotta
Andersson tillerkänts en årlig pension av 300,• kronor från allmänna indragningsstaten.
Bemälda Sofia Charlotta Andersson hade varit anställd
vid skolan sedan den 1 september 1887. Enligt upplysning av redogörare^
vid krigsskolan hade hennes avlöning till en början utgått uteslutande
från elevmedel och sedan 1900T efter det 1899'' års riksdag å
betjaningsstaten. upptagit en städerska vid skolan, delvis från anslagsmedel
och delvis från elevmedel. Den omständigheten, att här ifrågavarande
mässjungfrus avlöning helt och hållet utgått från elevmedlen
syntes icke höra utgöra hinder för bifall till framställningen om pension
åt henne. Ifrågavarande medel inginge nämligen i krigsskolans redo -

Kmnpl. M.ay.ts Proposition Nr 105. 15

visning och utgjorde ett bidrag till elevernas underhåll. Eleverna vore
enligt 1914 års härordning att betrakta såsom värnpliktiga och vore
såsom sådana berättigade till underhåll. Handräckningsgöromål såsom
städning och uppassning m. in. handhades i regel vid truppförbanden
av manskapet självt. Enligt uttalande till statsverkspropositionerna till
1898 och 1899 års riksdagar vore emellertid eleverna vid krigsskolan befriade
från dylika göromål, och kostnaderna för desammas utförande borde
således, om principen om fritt underhåll skulle vara allmängiltig, påvila
statsverket. Någon fara, att beslut om pensionering av Selma Charlotta
Forsberg skulle bliva prejudicierande i fråga om pensionering av de
vid officers- och underofficersmässar anställda befattningshavare eller
av de hos officerarna anställda kalfaktorer, torde icke föreligga. För
betjäningspersonal vid krigsskolan, som åtnjutit avlöning från statsmedel,
både riksdagen beviljat pensioner, år 1918 åt vaktmästaren
Lars Erik Lindblom ett förhöjt understöd av 250 kronor, år 1919
åt logementsuppassaren Per August Zetterqvist, efter eu tolvårig tjänstgöring
vid skolan, en årlig pension av 600 kronor och åt baderskan,
änkan Kristina Vilhelmina Jonsén, efter en tjänstgöring vid skolan
av närmare 23 år, en årlig pension av 450 kronor. Att vissa av skolans
befattningshavare, som för sitt arbete i skolans tjänst uppburit avlöning
av de genom skolans kassaförvaltning förvaltade elevmedlen samt av
staten åtnjutit fri bostad i skolans fastighet, efter långvarig, väl vitsordad
tjänstgöring på ålderns dag och vid inträdd oförmåga till arbete
lämnades utan understöd, under det att andra befattningshavare, som
vid skolan utfört enahanda göromål som de förra, efter avslutad verksamhet
tillerkändes pension, syntes oriktigt och kunde, efter departementets
uppfattning, ej anses vara staten fullt värdigt. Intendentsdepartementet
ansåge sig därför böra tillstyrka bifall till framställningen
om pension. Beträffande pensionsbeloppets storlek syntes det departementet,
som om detsamma, med hänsyn till den långa tid av 37 år,
bemälda Forsberg tjänstgjort vid skolan, skäligen icke borde bestämmas
lägre än till 600 kronor för år.

Civila departementet ville för sin del anföra, att departementet med
hänsyn därtill, att kostnaderna för anställande av särskild serveringspersonal
vid krigsskolans officerskurser, enligt vad som anförts å sid.
22 av statsrådsprotokollet till 1918 års statsverksproposition angående
fjärde huvudtiteln, uttryckligen förklarats böra bestridas icke av statsmedel
utan av de enskilda elevmedlen, och det vid sådant förhållande
torde få anses fastslaget, att en mässjungfrus arbete icke direkt komme
staten tillgodo, funne det tveksamt, huruvida Selma Charlotta Forsberg
borde beredas understöd av statsmedel, från det hon entledigats från sin

.Kungl. Maj:ts Proposition Nr 105.

anställning. Skulle emellertid Kungl. Maj:t finna, att Forsberg borde
komma i åtnjutande av understöd från allmänna indragningsstaten, ville
departementet med avseende å understödets belopp uttala, att departementet
ansåge detsamma med hänsyn till, bland annat, storleken av den
pension, som tillerkänts ovannämnda Kristina Vilhelmina Jonsén, böra
föreslås till 450 kronor för år.

Statskontoret, som den 1 december 1920 avgivit utlåtande i ärendet,
har anfört, att, enligt vad handlingarna utvisade, Selma Charlotta
Forsberg alltsedan den 28 oktober 1883 varit anställd såsom mässjungfru
vid krigsskolan å Karlberg. Visserligen hade hennes avlöning bestritts
från de av kadetterna till statsverket inbetalda elevavgifterna, men detta
hindrade icke, att staten måste anses vara hennes husbonde och såsom
sådan icke kunde undandraga sig att sörja för henne, då hon vid framskriden
ålder icke längre kunde bibehållas vid sin anställning. I likhet
med arméförvaltningens intendentsdepartement ansåge därför statskontoret,
att pension av statsmedel borde beredas henne; och ville statskontoret,
utöver vad nämnda departement anfört till stöd för sin uppfattning
i detta avseende, åberopa, att den omständigheten, att till bestridande
av avlöningen till lärarpersonalen vid de allmänna läroverken
upptoges elevavgifter, icke ansetts böra inverka på statens skyldighet
att pensionera nämnda personal, samt att vaktmästarna vid läroverken
plägade av statsmedel pensioneras, ehuru deras avlöning i sin helhet
utom under de sistförflutna åren utgått av elevavgifter, inbetalta till
vederbörande läroverks ljus- och vedkassa. Vad åter beträffade pensionsbeloppet,
delade statskontoret den av arméförvaltningens civila departement
uttalade mening, att pensionen i detta fall icke syntes böra
överstiga det belopp av 450 kronor, som av 1919 års riksdag tillerkänts
baderskan vid krigsskolan, änkan Kristina Vilhelmina Jonsén. På grund
härav hemställde statskontoret, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
medgiva, att mässjungfrun Forsberg finge från och med månaden näst
efter den, varunder hon erhölle entledigande från sin anställning vid
krigsskolan, under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension av 450 kronor.

På grund av vad arméförvaltningens intendentsdepartement och
statskontoret anfört finner jag mig böra tillstyrka, att pension av statsmedel
beredes mässjungfrun Forsberg för tiden efter det hon entledigats
från sin anställning. Vad pensionens storlek beträffar, anser jag det av
arméförvaltningens civila departement föreslagna, av statskontoret tillstyrkta
beloppet, 450 kronor, vara skäligt.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 105.

Jag får alltså hemställa, det täcktes Eders Kungl. Maj:t föreslå [7.]
riksdagen medgiva,

att mässjungfrun vid krigsskolans kadettmässar
Selma Charlotta Forsberg må från och med månaden
näst efter den, varunder hon entledigas från sin anställning,
under sin återstående livstid å allmänna
indragningsstaten uppbära en årlig pension av 450
kronor.

8:o.

Med skrivelse till arméförvaltningens fortifikationsdepartement den
11 november 1920 har fortifikationsbefälhavaren a Karlsborg överlämnat
från skrivbiträdet å fortifikationsbefälhavarens expedition Gustaf Hjalmar
Stohlbin och arbetaren vid Karlsborgs fästningsbyggnad Frans August
Björk inkomna ansökningar om erhållande av pension.

Härvid har fortifikationsbefälhavaren anfört följande:

Stohlbin, som vore 70 år gammal och varit anställd vid fästningsbyggnaden
sedan augusti månad 1895, där han fortfarande vore i tjänst,
hade före denna tid varit anställd vid statens järnvägsbyggnad i sex år
och dessutom enligt egen uppgift vid garnisonssjukhuset samt vid intendenturförrådet
i Karlsborg under sex år, för vilken senare anställning
han emellertid saknade tjänstgöringsbetyg. Vid 1920 års utgång uppginge,
om samtliga nämnda anställningar hopräknades, Stohlbins sammanlagda
tjänstgöring i kronans tjänst således till över 37 år.

Björk, som vore 60 år gammal, hade år 1873 första gången anställts
vid fästningsbyggnaden, där han fortfarande vore i tjänst, och
hade under olika tider tjänstgjort därstädes sammanlagt över 36 år.

Sökandena, som med duglighet och plikttroget tjänat kronan samt
därunder ådagalagt en hedrande vandel, vore emellertid numera, enligt
vid ansökningarna fogade läkarintyg, på grund av genom ålder nedsatta
kroppskrafter, Stohlbin dessutom på grund av kroniskt hjärtfel,
oförmögna att nöjaktigt med arbete försörja sig och sina familjer.

Fortifikationsbefälhavaren hemställde därför, att departementet måtte
söka utverka, att åt en var av sökandena beviljades en årlig pension
vid deras avgång från kronans tjänst.

I fråga om sökandenas ekonomiska och därmed sammanhängande
förhållanden framgår av handlingarna i ärendet, att Stohlbin, som har
två barn under 16 år att försörja, är medellös, och att Björk äger en

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 93 höft. (Nr 105—106.) 34221 3

[8.]

Angående
pension åt
skrivbiträdet
G• H. Stohlbin
och arbetaren
F- A. Björk.

Rtmgl. Maj:ts Proposition Nr 10».

mindre fastighet, vilken dock är intecknad till halva taxeringsvärdet.
Vidare har i ärendet upplysts, att Stohlbin under åren 1917, 1918 och
1919 i avlöning uppburit respektive 1,512 kronor, 3,008 kronor 73 öre
samt 4,046 kronor 72 öre och Björk respektive 1,538 kronor, 2,787
kronor 83 öre samt 3,739 kronor 84 öre.

Med överlämnande av handlingarna i ärendet har arméförvaltningens
fortijikationsdepartement i skrivelse till Kung!. Maj:t den 1 december 1920
anfört, att jämväl departementet ansåge skäligt, att sökandena genom pension
bereddes någon hjälp till livsuppehälle under deras återstående livstid,
och ansåge sig departementet i fråga om storleken härav, med hänsyn till
sökandenas långvariga anställning i kronans tjänst och de av sökandena
åtnjutna löneförmåner, uppgående för år 1919 för Stohlbin till 4,046 kronor
72 öre och för Björk till 3,739 kronor 84 öre, ävensom de belopp, riksdagen
på senaste tiden beviljat med sökandena jämställda befattningshavare,
böra föreslå, att pensionen åt Stohlbin bestämdes till 1,000 kronor och
pensionen åt Björk till 850 kronor, allt per år. Med anledning härav
hemställde departementet, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att å
allmänna indragningsstaten bevilja dels Stohlbin en årlig pension av 1,000
kronor, dels ock Björk en årlig pension av 850 kronor, att för vardera
av dem utgå från och med månaden näst efter den, då han entledigats
från sin anställning i kronans tjänst.

Statskontoret, som den 17 januari 1921 avgivit utlåtande i ärendet,
har anfört, att, på grund av vad handlingarna innehölle, goda skäl torde
få anses föreligga för beredande åt ifrågavarande befattningshavare av
någon pension av statsmedel. Mot det föreslagna pensionsbeloppet av

1,000 kronor för Stohlbin, vilken varit anställd såsom bokhållare vid statens
järnvägsbyggnader och därefter alltsedan augusti månad 1895 tjänstgjort
såsom skrivbiträde å fortifikationsbefälhavarens å Karlsborg expedition,
hade statskontoret intet att erinra. Vad däremot beträffade förslaget att
bevilja pension å 850 kronor åt Björk, som under en tid av 36 år tjänstgjort
såsom stalldräng vid Karlsborgs fästningsbyggnad, ansåge statskontoret,
med hänsyn därtill att pension åt vanlig fästningsbyggnadsarbetare
plägade bestämmas till högst 400 kronor samt att stallbetjänt
vid hingstdepå hittills i allmänhet icke erhållit högre pension än 500
kronor, såsom framginge av 1918 års riksdags beslut om pension åt
P. E. Ström m. fl. stallbetjänter vid Strömholms hingstdepå, att pensionen
för Björk icke borde sättas till högre belopp än 500 kronor.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 105.

Det synes mig vara med billighet överensstämmande, att pension [8.]
av statsmedel beredes sökandena under deras återstående livstid. Mot
det av arméförvaltningens fortifikationsdepartement föreslagna, av statskontoret
tillstyrkta beloppet av 1,000 kronor såsom pension åt Stohlbin
har jag intet erinra, beträffande pensionen åt Björk finner jag det av
statskontoret föreslagna beloppet av 500 kronor skäligt.

Jag får alltså hemställa, det täcktes Eders Kungl. Maj:t föreslå
riksdagen medgiva,

att envar av skrivbiträdet vid fortifikationsbefälhavarens
å Karlsborg expedition Gustaf Hjalmar Stohlbin
och arbetaren vid Karlsborgs fästningsbyggnad Frans
August Björk må från och med månaden näst efter
den, varunder han entledigas från sin anställning,
under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
uppbära eu årlig pension, den förre av 1,000
kronor och den senare av 500 kronor.

9:o.

Uti skrivelse till Kungl. Maj:t den 17 december 1920 har chefen [9.]
för Svea trängkår gjort framställning om beredande av pension åt före- Angående
ståndaren för kårens skomakeriverkstad Karl August Heliodorus Roos. stråke,"i Av

handlingarna i äi’endet framgår, att Roos är född den 3 maj fureetåndoren
1869; att han varit anställd såsom gesäll hos dåvarande verkstadsföre- '' A'' '' oos''
ståndaren för kårens skomakeriverkstad från den 25 oktober 1891 till
den 2 januari 1902, då han blev ordinarie föreståndare för samma verkstad,
vilken befattning han ännu innehar; att kårchefen har för avsikt att bevilja
honom avsked från denna befattning den 25 oktober 1921, vid vilken
tidpunkt hans anställningstid vid kåren skulle komma att uppgå till
SO år; att han nu på grund av sjukdom, vilken i väsentlig grad
utvecklats under hans arbete vid kåren, har nedsatt arbetsförmåga; att
denna nedsättning i arbetsförmågan är att anse såsom för framtiden
bestående; att han städse på ett mönstergillt sätt skött sitt arbete vid
kåren och varit till ett föredöme för honom underställd personal; att
han den 26 mars 1909 erhållit Patriotiska sällskapets medalj i guld;
samt att han under de senaste åren uppburit en avlöning, som, frånsett
krigstidstillägg, i medeltal uppgått till omkring 1,870 kronor för år.

Chefen för fjärde arméfördelningen har tillstyrkt framställningen.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 105.

I häröver den 4 januari 1921 avgivet yttrande liar arméförvaltningens
intendentsdepartement anfört, att departementet i betraktande av Roos’
långa och väl vitsordade verksamhet i statens tjänst funne det vara med
rättvisa och billighet förenat, att han efter erhållet avsked från sin befattning
vid kåren komme i åtnjutande av något understöd av staten
för sin återstående levnad. Beträffande storleken av dylikt understöd
syntes det departementet, som om den beräkningsgrund, vilken av
Kungl. Maj:t och riksdagen i allmänhet följts vid beviljande av dylika
pensioner, nämligen desammas bestämmande till omkring två tredjedelar
av de årsinkomster, dyrtidstillägg frånräknade, vederbörande befattningshavare
under senare delen av sin anställningstid av staten uppburit,
även i här föreliggande fall borde vinna tillämpning, dock med en av
hänsyn till Roos’ jämförelsevis låga ålder påkallad minskning av pensionsbeloppet.
Pensionen för Roos syntes därför böra bestämmas till

1,000 kronor för år. På grund härav hemställde intendentsdepartementet,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva, att Roos
Unge från och med månaden näst efter den, under vilken han erhölle
entledigande från sin anställning vid Svea trängkår, under sin återstående
livstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension av

1,000 kronor.

Statskontoret, som den 18 januari 1921 avgivit utlåtande i ärendet,
har anfört, att goda skäl syntes föreligga att bereda någon pension av
statsmedel åt Roos, när han inom kort nödgades till följd av sjuklighet
lämna sin befattning såsom föreståndare för Svea trängkårs skomakeriverkstad.
På grund härav och då statskontoret icke hade något att
erinra mot det föreslagna pensionsbeloppet, 1,000 kronor, vilket överensstämde
med vad som under senare åren plägat beviljas i pension åt
befattningshavare i liknande ställning som Roos (1919 skomakaremästaren
A. Holmberg, 1920 förre verkmästaren S. J. Blomgren), tillstyrkte
statskontoret, att framställning i ärendet förelädes riksdagen i överensstämmelse
med arméförvaltningens intendentsdepartements hemställan.

Under åberopande av vad sålunda förekommit och då det av arméförvaltningens
intendentsdepartement föreslagna, av statskontoret tillstyrkta
pensionsbeloppet, 1,000 kronor, synes mig skäligt, får jag hemställa,
det täcktes Eders Kungl. Maj:t föreslå riksdagen medgiva,

att föreståndaren för Svea trängkårs skomakeriverkstad
Karl August Heliodorus Roos må från och med månaden

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 105.

näst efter den, varunder han entledigas från sin anställ- [9.]
ning vid nämnda kår, under sin återstående livstid å allmänna
indragningsstaten uppbära en årlig pension av

1,000 kronor.

10:o.

I en till arméförvaltningens fortifikationsdepartement ställd, den 22 [10.]

oktober 1920 dagtecknad skrift har f. stenarbetaren och skrivaren vid Ang. pension
Borghamns kalkstensbrott Carl August Holmqvist anhållit, att departe- 7m mentet

måtte söka utverka en årlig pension åt honom under hans åter- qvist.
stående livstid.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att sökanden är född den 20
november 1862; att han, som haft anställning vid Borghamns kalkstensbrott
från den 1 juni 1893, tills arbetet därstädes den 14 mars 1917
nedlades, först såsom stenarbetare (bergsprängare) och sedan såsom
skrivare å expeditionen, därvid med omtanke, nit och duglighet fullgjort
sina åligganden samt städse iakttagit ett hedrande uppförande; att han
sedan flera år tillbaka lider av allmän muskelreumatism och högersidig
ischias-neuralgi, som medför stor svårighet för honom att gå eller eljest
uträtta något arbete och tidtals gör honom alldeles oförmögen till
arbete; att han enligt 1919 års taxeringslängd, sedan vederbörliga avdrag
gjorts, för samma år taxerats till en inkomst av allenast 50 kronor;
samt att han äger en bostadslägenhet, taxerad till 2,500 kronor, men i
övrigt är medellös.

I avgivet yttrande har fortijikationsbefälhavaren d Karlsborg tillstyrkt
förevarande ansökning med förmälan, att han vid besök i Borghamn
under nästlidna sommar övertygat sig om sökandens hälsotillstånd och
utkomstmöjligheter samt i anledning därav ansåge, att utverkandet av
pension åt honom vore synnerligen behj ärtans värt. Under hand har
fortifikationsbefälhavaren därjämte meddelat, att han vid sitt besök
funnit, att sökanden levde under mycket fattiga omständigheter. Slutligen
har fortifikationsbefälhavaren i ärendet upplyst, att sökanden under
åren 1914, 1915 och 1916 i avlöning från kalkstensbrottet uppburit
respektive 515 kronor 55 öre, 490 kronor 95 öre och 467 kronor 5 öre.

Med överlämnande av handlingarna i ärendet har armiför vältning ens
fortifikationsdepartement i skrivelse till Kungl. Maj:tden 1 december 1920 anfört,
att departementet, med anledning av vad i ärendet förekommit, och

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 105.

[10.] särskilt i betraktande av de ömmande omständigheter, som här förelåge,
ansåge billigt, att sökanden genom pension bereddes någon hjälp till livsxrppehälle
under sin återstående livstid, och ansåge sig departementet i
fråga om storleken härav, med hänsyn till sökandens tjänstetid och de av
honom under senaste åren av hans tjänstetid uppburna löneförmåner
ävensom de belopp, riksdagen förut beviljat med sökanden jämställda
arbetare i statens tjänst, böra föreslå, att sökanden beviljades en pension
av 500 kronor om året. Fortifikationsdepartementet hemställde därför,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att å allmänna indragningsstaten
bevilja Holmqvist under hans återstående livstid en årlig pension
av 500 kronor att utgå från och med den 1 januari 1921.

Statskontoret, som den 19 januari 1921 avgivit utlåtande i ärendet,
har anfört, att, då Holmqvist efter 24 års verksamhet i statens tjänst
nödgats lämna sin anställning såsom skrivare å expeditionen vid Borghamns
kalkstensbrott till följd därav, att statens för fästningsbyggnaden
å Karlsborg avsedda verksamhet därstädes under år 1917 nedlagts, samt
numera vore av sjuklighet urståndsatt att med arbete försörja sig och i
behov av understöd, det syntes statskontoret billigt, att någon pension av
statsmedel bereddes honom; och hemställde statskontoret, som emellertid
ansåge beloppet böra begränsas till 400 kronor, motsvarande vad som
numera plägade i pension beviljas en uttjänt fästningsbyggnadsarbetare,
att Kung!. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva, att Holmqvist finge
från och med den 1 januari 1921 under sin återstående livstid åtnjuta
pension från allmänna indragningsstaten till belopp av 400 kronor för
år räknat.

Under åberopande av vad sålunda förekommit och då det av statskontoret
föreslagna pensionsbeloppet, 400 kronor, synes mig skäligt, får
jag hemställa, det täcktes Eders Kungl. Maj:t föreslå riksdagen medgiva,

att förre sten arbetaren och skrivaren vid Borghamns
kalkstensbrott Carl August Holmqvist må från
och med den 1 januari 1921 under sin återstående
livstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig
pension av 400 kronor.

ll:o.

[11.] I eu till arméförvaltningens fortifikationsdepartement ställd, den

Ang. pension 23 oktober 1920 dagtecknad skrift har f. schaktmästaren vid Borghamns
mästaren"a. kalkstensbrott Anders Richard Andersson anhållit, att departementet

R. Andersson.

Kungl, Maj:ts Proposition Nr 105.

måtte söka inverka en årlig pension åt honom under hans återstående [11
livstid.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att sökanden är född den 27
april 1873; att han, som sedan den 1 april 1889 under en tid av fem
år varit anställd vid Karlsborgs fästningsbyggnad samt därefter vid
Borghamns kalkstensbrott till slutet av år 1916, först såsom smed och
stenhuggare och därefter såsom schaktmästare, därvid särskilt i den
sistnämnda självständiga och ansvarsfulla befattningen med framstående
omtanke, nit och skicklighet fullgjort sina åligganden samt ådagalagt
ett pålitligt och i allo hedrande uppförande; att han numera lider av
kronisk muskelreumatism och vänstersidig ischias-neuralgi, som tidtals
omöjliggör varje arbete för honom eller tvingar honom att genast
upphöra därmed på grund av de svåra smärtor, det förorsakar; att
han har sex minderåriga barn att försörja, varav en tolvårig flicka på
grund av barnförlamning varit vanför sedan sitt fjärde år och därför
måste vistas på vanföreanstalt; att han enligt 1919 års taxeringslängd,
sedan vederbörliga avdrag gjorts, för samma år taxerats till en inkomst
av 500 kronor; samt att han äger en fastighet på ofri grund, taxeringsvärd
erad till 8,500 kronor, men i övrigt är medellös.

Fortifikationsbefälhavaren ä Karlsborg har tillstyrkt förevarande ansökning,
med förmälan att han vid besök i Borghamn nästlidna sommar
övertygat sig om sökandens hälsotillstånd och utkomstmöjligheter samt
i anledning därav ansåge, att utverkandet av en pension åt honom vore
synnerligen behjärtansvärd. Därjämte har fortifikationsbefälhavaren
under hand meddelat, att han vid sitt besök funnit, att sökanden levde
under mycket fattiga omständigheter, ävensom xipplyst, att sökanden
under åren 1914, 1915 och 1916 i avlöning från kalkstensbrottet uppburit
respektive 1,405 kronor 80 öre, 1,467 kronor 40 öre samt 1,543
kronor 90 öre.

Med överlämnande av handlingarna i ärendet har armé förr ältning ens
fortifikationsdepartement i skrivelse till Kungl. Maj:t den 1 december 1920
anfört, att departementet med anledning av vad i ärendet förekommit och
särskilt i betraktande av de ömmande omständigheter, som här förelåge,
ansåge billigt, att sökanden genom pension bereddes någon hjälp till livsuppehälle
under sin återstående livstid, och ansåge departementet i fråga
om storleken härav, med hänsyn till sökandens tjänstetid och de av honom
under senaste åren av hans tjänstetid uppburna löneförmåner ävensom de
belopp, riksdagen förut beviljat med sökanden jämställda arbetare i statens

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 105.

[11.] tjänst, sig böra föreslå, att sökanden beviljades en pension av 850 kronor
om året. Fortifikationsdepartementet hemställde därför, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen att å allmänna indragningsstaten bevilja
Andersson under hans återstående livstid en årlig pension av 850 kronor,
att utgå från och med den 1 januari 1921.

Statskontoret, som den 19 januari 1921 avgivit utlåtande i ärendet,
har anfört, att, då Andersson efter 27 års verksamhet i statens tjänst
nödgats lämna sin anställning såsom schaktmästare vid Borghams
kalkstensbrott till följd därav, att statens för Karlsborgs fästningsbyggnad
avsedda verksamhet därstädes under år 1917 nedlagts, samt Andersson,
ehuru ännu icke 50 år gammal, vore av sjukdom urståndsatt att med
arbete försörja sig och sin familj och i behov av understöd, det syntes
statskontoret billigt, att någon pension av statsmedel bereddes honom.
På grund härav och då statskontoret icke ansåge sig böra göra någon
erinran beträffande det föreslagna pensionsbeloppet, 850 kronor, tillstyrkte
statskontoret, att framställning i ärendet förelädes riksdagen i
överensstämmelse med det av arméförvaltningens fortifikationsdepartement
framlagda förslag.

I likhet med vederbörande myndigheter anser även jag giltiga skäl
föreligga för en framställning till riksdagen om beviljande av pension
åt Andersson. Mot det föreslagna pensionsbeloppet, 850 kronor, har jag
icke något att erinra.

Jag får alltså hemställa, det täcktes Eders Kungl. Maj:t föreslå
riksdagen medgiva,

att förre schaktmästaren vid Borghamns kalkstensbrott
Anders Richard Andersson må från och
med den 1 januari 1921 under sin återstående livstid
å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension
av 850 kronor.

12:o.

[12.] Uti en till Kungl. Maj:t ställd, den 28 oktober 1920 dagtecknad

Ang. pension skrift har skrädderiarbetaren vid Smålands artilleriregemente Johan Oscar
åt skrädderi- Johansson anhållit att komma i åtnjutande av pension.

Av handlingarna i ärendet framgår, att Johansson är född den 1
oktober 1856; att han alltsedan den 15 oktober 1902 varit anställd såsom
skrädderiarbetare vid Smålands artilleriregemente; att han nu på

arbetaren J. O.
Johansson

, Kungl. Maj ds Proposition Nr 105. 25

grund av sjukdom har i mycket hög grad nedsatt arbetsförmåga; att
denna nedsättning i arbetsförmågan är att anse såsom för framtiden
bestående, vadan han inom kort måste lämna sin anställning vid regementet;
att han är familjeförsörjare och har uppfostrat 9 barn, vadan
han av sin arbetsförtjänst icke kunnat göra några besparingar; att han
under sin anställningstid vid regementet städse varit nykter och pålitlig,
utfört ett omsorgsfullt arbete samt i övrigt visat ett synnerligen gott
uppförande; samt att han under de senaste åren uppburit en avlöning,
som, frånsett krigstidstillägg och krigstidshjälp, i medeltal uppgått till
omkring 1,060 kronor för år.

Chefen för Smålands artilleriregemente har tillstyrkt ansökningen.

I utlåtande den 11 januari 1921 har arméförvaltningens intendentsdepartement
anfört, att departementet, i betraktande av Johanssons långa
och väl vitsordade verksamhet i statens tjänst, funne det vara med rättvisa
och billighet förenat, att han efter erhållet avsked från sin befattning
vid regementet komme i åtnjutande av något understöd av staten
för sin återstående levnad. Beträffande storleken av dylikt understöd
syntes det departementet, som om den beräkningsgrund, vilken av
Kungl. Maj:t och riksdagen i allmänhet följts vid beviljande av dylika
pensioner, nämligen desammas bestämmande till omkring två tredjedelar
av de årsinkomster — dyrtidstillägg frånräknade — vederbörande befattningshavare
under senare delen av sin anställningstid av staten uppburit,
även i här föreliggande fall borde vinna tillämpning, och att sålunda
pensionen för Johansson borde bestämmas till 700 kronor för år.
På grund av vad sålunda anförts hemställde intendentsdepartementet,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva, att Johansson finge
från och med månaden näst efter den, under vilken han erhölle entledigande
från sin anställning vid regementet, under sin återstående
livstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension av 700 kronor.

Statskontoret, som den 21 januari 1921 avgivit utlåtande i ärendet,
har anfört, att, då Johansson efter 18 års väl vitsordat arbete å Smålands
artilleriregementes skrädderiverkstad inom kort nödgades till följd av
framskriden ålder och sjuklighet lämna sin anställning samt icke hade
annat än sin arbetsförtjänst att lita till för sitt och familjens uppehälle,
det syntes statskontoret billigt, att någon pension av statsmedel bereddes
honom. Beträffande det föreslagna pensionsbeloppet 700 kronor
ville dock statskontoret framhålla, att, även om pension till sådant beBihang
till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 93 käft. (Nr 105—106) 21 4

[12.]

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 105.

[12.] lopp blivit vid något tillfälle beviljad tygarbetare, såsom framginge. av
riksdagens beslut i anledning av propositionen nr 175 till 1920 års riksdag,
pensionen till uttjänt sådan arbetare i vanliga fall dock icke satts
till högre belopp än 600 kronor, samt att pensionen för Johansson med
hänsyn till dennes jämförelsevis korta tjänstetid syntes böra bestämmas
till högst 500 kronor.

Under åberopande av vad sålunda anförts och då jag beträffande
pensionsbeloppets storlek biträder statskontorets mening, får jag hemställa,
det täcktes Eders Kungl. Maj:t föreslå riksdagen medgiva,

att skrädderiarbetaren vid Smålands artillerirege
mente Johan Oscar Johansson må från och med måden
näst efter den, varunder han entledigas från sin
anställning vid regementet, under sin återstående livstid
uppbära en årlig pension av 500 kronor.

Vad departementschefen ovan under punkterna
l:o—12:o hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter
instämde, behagade Hans Maj:t Konungen bifalla samt
förordnade, att proposition av den lydelse, bilaga vid
detta protokoll utvisar, skulle avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Erik von Horn.